Post 6441 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:1 ·
Hämta Doc ·
Förslag till statsbudget för budgetåret 1997,m.m.Enligt 9 kap. 6 § regeringsformen avger regeringen härmed sitt förslag till statsbudget för budgetåret 1997 och föreslår att riksdagen beräknar inkom¶ster och beslutar om utgifter för staten i enlighet med despecifikationer som fogats till förslaget.Stockholm den 12 september 1996Göran PerssonErik Åsbrink(Finansdepartementet)Propositionens huvudsakliga innehållPropositionen innehåller regeringens förslag till statsbudget förbudgetåret 1997. Förslaget till statsbudget, som omfattar alla inkomsteroch utgifter samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov,visar en omslutning på 676,6 miljarder kronor.
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/7
Regeringens proposition
1996/97:1
Internationellt bistånd
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 september 1996
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3
2 Verksamheten under utgiftsområdet.......................... 4
Regeringens politik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . 4
3 A. Internationellt utvecklingssamarbete.................... 15
Mål och prioriteringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . 17
4 A 1. Biståndsverksamhet.................................... 22
4.1 A 1.1. Multilateralt bistånd........................ 22
4.1.1 Det multilaterala systemet i förändring....... 25
4.1.2 FN:s ekonomiska och sociala verksamhet........ 34
4.1.3 Multilaterala utvecklingsbanker............... 36
4.1.4 Övrigt multilateralt samarbete................ 41
4.2 EU:s gemensamma utvecklingssamarbete................ 45
4.3 A 1.2. Bilateralt utvecklingssamarbete.............. 48
4.3.1 Afrika........................................ 52
4.3.2 Asien......................................... 60
4.3.3 Latinamerika.................................. 66
4.3.4 Europa........................................ 69
4.3.5 Det bilaterala utvecklingssamarbetets verksamhetsgrenar
72
4.4 A 1.3. Övrigt....................................... 87
5 A 2. Biståndsförvaltning................................... 88
5.1 A 2.1. Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete (Sida)
88
5.2 A 2.2. Nordiska Afrikainstitutet (NAI).............. 90
6 B. Samarbete med Central- och Östeuropa.................... 93
Samarbetets huvudområden . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
94
Europeiska unionens samarbete med Öst- och
Centraleuropa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . 103
Regionalt samarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. 105
Multilateralt samarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . 108
7 B 1. Samarbete med Central- och Östeuropa.................112
8 B 2. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för
finansiellt stöd och exportkreditgarantier.................116
9 Förkortningslista . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . 120
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. fastställer biståndsramen för internationellt utvecklingssamarbete till 0,7
% av BNI,
2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordas
nedan under A 1.1. Multilateralt bistånd, avsnittet Multilaterala
utvecklingsbanker, Bedömning av verksamheten respektive avsnittet Övrigt
multilateralt samarbete, Multilaterala miljöinsatser och under A 1.2. Bilateralt
utvecklingssamarbete, avsnittet Medelstilldelning och anslagsstruktur,
3. bemyndigar regeringen att till andra verksamheter inom utgiftsområde 7
omfördela 90 000 000 kronor som under anslaget C 4. Bidrag till EG:s gemensamma
bistånd för budgetåret 1995/96 anvisats för det svenska bidraget till EUF,
4. bemyndigar regeringen att ikläda staten betalningsansvar i form av
statsgarantier för finansiellt stöd till länder i Central- och Östeuropa enligt
vad som förordas under avnsitt B 2. Avsättning för förlustrisker vad avser
garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier, avsnittet regeringens
överväganden,
5. bemyndigar regeringen att under budgetåret 1997 få göra utfästelser för
insatser i Central- och Östeuropa intill ett belopp om högst 810 800 000
miljoner kronor utöver anvisade medel för budgetår 1997,
6. för budgetåret 1997 anvisar anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt
bistånd enligt följande uppställning:
TABELL A
2 Verksamheten under utgiftsområdet
Under utgiftsområdet finansieras verksamheterna A. Internationellt
utvecklingssamarbete samt B. Samarbete med Central- och Östeuropa.
Internationellt utvecklingssamarbete
Det överordnade målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbetete är att
höja de fattiga folkens levnadsnivå. De av riksdagen fastlagda biståndspolitiska
målen är att bidra till resurstillväxt, ekonomisk och politisk självständighet,
ekonomisk och social utjämning, demokratisk samhällsutveckling, en framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön samt jämställdhet mellan
kvinnor och män.
Samarbete med Central- och Östeuropa
De övergripande målsättningarna för samarbetet med Central- och Östeuropa är att
främja en säkerhetsgemenskap, fördjupa demokratins kultur, stödja en socialt
hållbar ekonomisk omvandling samt stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområde 7 framgår av följande sammanställning
(miljoner kronor):
TABELL 1
Ramen för utgiftsområdet är i förhållande till regeringens proposition
1995/96:150 uppjusterad med 76,2 miljoner kronor för 1997. Detta beror på att
biståndsramen, som beräknas som 0,7 % av BNI, omräknats då BNI-prognosen 1997
uppräknats.
Regeringens politik
Sveriges internationella utvecklingssamarbete
Regeringen ser biståndet som ett oumbärligt instrument att främja global
säkerhet och solidaritet. Det är i Sveriges intresse att det internationella
utvecklingssamarbetet förstärks. Biståndsfinansierade insatser kan vara
avgörande för att säkra fred, åstadkomma demokrati, bistå människor i nöd och på
olika sätt främja en globalt hållbar utveckling. Utifrån det övergripande målet
att höja de fattiga folkens levnadsnivå har Sverige över åren utvecklat metoder
att ge ett effektivt bistånd, såväl bilateralt genom Sida och enskilda
organisationer som genom ett aktivt multilateralt arbete. Därigenom har Sverige
blivit en uppskattad partner till dem vars egen uppgift det är att utkräva sin
rätt, befria sig från fattigdom och ta makt över sin framtid.
Samtidigt som Sverige under en period sänker sin biståndsnivå till 0,7 % av
BNI - i syfte att sanera statsfinanserna - är det klart att Sverige också
framgent kommer att vara en stor och kvalitativt ledande biståndsgivare.
Enprocentmålet ligger fast och skall uppnås så snart de statsfinansiella
förutsättningarna föreligger.
Regeringen annonserade i budgetpropositionen 1994/95 sin avsikt att stärka
fattigdomsinriktningen och långsiktigheten i utvecklingssamarbetet, liksom
möjligheterna att bistå i avgörande samhällsomvandlingar mot fred, demokrati och
en socialt hållbar ekonomisk utveckling. Ambitionen fullföljs i denna
proposition. Propositionens huvudsakliga förslag återfinns i slutet av denna
inledning.
Bistånd ser idag annorlunda ut än vad många föreställer sig. Fortfarande går
svenska pengar till att t.ex. borra en brunn i en fattig afrikansk by. Men innan
brunnen borras har ansträngningar gjorts att säkerställa att insatsen är
effektiv i globalt, nationellt och lokalt perspektiv.
På det lokala planet måste säkerställas inte bara att brunnen kan finansieras
och underhållas, och att vattenresurser inte överutnyttjas, utan också att
brunnen hänger ihop med byns och familjernas andra behov, t.ex. förebyggande
hälsovård och bevattning av grönsaks- eller exportgrödeodlingar. Kvinnors
beslutsrätt och arbetssituation är av erfarenhet centrala. Svenska
biståndsinsatser försöker idag bygga på bybornas ansvar.
På det nationella planet har en dialog mellan mottagarland, givare,
Världsbanken och FN förhoppningsvis lett till en hållbar ekonomisk politik och
en bra givarsamordning. Det kan ge småbönder högre inkomster som möjliggör för
dem att ta ett lån för att bygga och underhålla brunnen. Det lånet kan i sin tur
vara finansierat genom svenskt betalningsbalansstöd eller svenska bidrag till
Världsbankens IDA-lån.
På det globala planet måste säkerställas att det finns goda normer för
färskvattenanvändning. Vatten är en ändlig resurs på jorden. Genom en starkare
ställning för folkrätten och ett närmare samarbete mellan de mellanstatliga,
enskilda och vetenskapliga organisationer som arbetar med vattenfrågor
förbättras utsikterna att länder efterlever normerna. För att främja detta har
Sverige, genom Sida, arbetat med Världsbanken och UNDP för en hållbar global
färskvattenanvändning, "Global Water Partnership". Det lanserades i Stockholm i
augusti 1996. Sida hyser sekretariatet. Om inte sådana ansträngningar lyckas
kommer bondens brunn att sina.
På så sätt hänger globalt, nationellt och lokalt ihop. Biståndets omvandling
under åren har i grund och botten handlat om att skapa den helheten. Det är
regeringens uppfattning att biståndet idag har bättre metoder än någonsin till
sitt förfogande.
Ändå står världssamfundet inför ett kritiskt val om huruvida dessa framsteg
skall föras vidare eller ej. En kort tillbakablick belyser biståndets
utveckling. Den bildar bakgrund till de omfattande förändringar som regeringen
genomför och söker genomföra i det internationella utvecklingssamarbetet.
Tre faser kan urskiljas.
Biståndets första fas var "u-hjälpen". I slutet av femtiotalet gav sig Sverige
på något nytt: att hjälpa fattiga människor på avlägset belägna platser. Det var
folkrörelserna som drev staten att gemensamt utforma u-hjälpen. Inspirationen
kom inte minst från vår egen upplevelse av orättvisa, vår känsla av solidaritet
och den bevisade möjligheten att ur fattigdom och förtryck skapa demokrati och
välstånd. Avkolonialiseringen och den nya tredje världens ambitioner bildade
bakgrund. I det internationella perspektivet gav Marshallhjälpen, FN och
Världsbanken, och inte minst John Kennedys USA exempel på möjliga
handlingsvägar.
Sverige grundlade under denna period biståndet. Den av Olof Palme framtagna
propositionen 1962:100 lade fast principerna: "vidga handeln, lindra nöden,
förmedla kunnande och tillföra kapital". De principerna står sig väl idag.
Mycket av den praktik som då utvecklades har också visat sig hållbart, t.ex.
respekt för mottagarens ansvar, landramar, programbistånd och de enskilda
organisationernas roll. En av de viktigaste svenska biståndssatsningarna, det
trettioåriga stödet till apartheids motståndare, följde ur u-hjälpens politiska
motiv: solidaritet med fattiga och förtryckta.
De internationella ekonomerna var eniga om att bistånd kan göra nytta. Somliga
förespråkade satsningar på stora jordbruks- och industriprojekt. Tanken var att
en initial kapitalöverföring skulle öka tillväxttakten och med tiden skulle alla
människor få del av den ökade inkomsten. Det var "gap"- och "trickle
down"-teorierna. Andra förespråkade framför allt satsningar på de sociala
sektorerna. Det var "basic needs"-teorin. Trots att uppfattningarna om
utvecklingspolitik ofta gick i olika riktningar under 1960- och 70-talen delade
de flesta synen på staten som utvecklingens motor. En utbredd uppfattning under
denna fas var att u-hjälp - ett projekt - var något relativt enkelt att
tillföra.
Kalla kriget och kampen mot kolonialismen, med allt vad det innebar även efter
självständighetens vinnande, snedvred den miljö som utvecklingssamarbete hade
att verka i. För flera givarländer var u-hjälpen ett instrument i den tidens
storpolitik, snarare än genuint bistånd. Det fanns grundläggande brister i det
projekttänkande som ofta utmärkte u-hjälpen.
"Vita elefanter" och "katedraler i öknen" uppstod. Det var projekt som varken
var lokalt eller nationellt förankrade i en hållbar politik. Även Sverige stod
för felsatsningar. Det gav bilder som etsat sig fast i många svenskars
föreställningar om vad u-hjälp innnebar. Efter många projektomformuleringar, nya
satsningar och inhemska reformer kunde t.ex. det dyra pappersbruket Bai Bang
omvandlas till det resultatrika landsbygds- och industriutvecklingsprogrammet i
nordvästra Vietnam där fabriken nu står på egna ben. Endast med uthållighet och
med hjälp av marknadsekonomiska reformer kunde de misslyckade svenska
investeringarna från 1970-talet i dieselvattenpumpar i Tanzania omvandlas till
1990-talets framgångsrika integrerade hälso-, sanitets- och vattenprogram
Hesawa, som gett tusentals människor ett bättre liv.
Biståndets andra fas utvecklades under 1980-talet som svar på
tillkortakommandena i projekttänkandet. Det möjliggjordes av en ny syn på
utveckling och en stark reformvåg i u-länderna. Bättre metoder utvecklades för
att sätta biståndet i sitt bredare ekonomiska, och senare även politiska,
sammanhang. "Strukturanpassning", "givarsamordning" och "good governance" är
bland de ord som mest kommit till användning. I denna fas, som vi i stor
utsträckning fortfarande befinner oss i, står inte längre projektet i fokus,
utan sammanhanget och helheten i biståndsrelationen.
Den ekonomiska politik som fördes av många u-länder under 1970-talet
förtryckte marknadskrafterna och visade sig ohållbar. Länderna blev mer sårbara
för en ogynnsam världsekonomi. Skuldkrisen uppstod. En lång debatt följde om
ansvaret för krisen och hur den borde bemötas. Internationella valutafonden och
Världsbanken fick ett väldigt inflytande över såväl nationell politik som
biståndssamordning. Nytt stöd villkorades mot krav på makroekonomisk
stabilisering och en genomgripande liberalisering. Betalningsbalansstöd infördes
och ett brett programtänkande utvecklades i biståndet. Många viktiga reformer
genomfördes. Ändå kan konstateras att få länder har lyckats bryta
biståndsberoendet, skapa tillväxt och minska fattigdomen. Strukturanpassningens
facit är ännu inte skrivet.
Insikten har vuxit också om hur biståndets effektivitet påverkas av den
politiska miljö i vilken insatserna görs. Frågor om vem som beslutar om och
förvaltar resurserna, både på lokal och nationell nivå, ställs allt tydligare.
Dåligt bistånd ger dåliga incitament att förvalta insatsen väl och kan i värsta
fall bli en del av en samhällets korruption. Bra bistånd bygger på mottagarens
ansvar. På nationellt plan har stöd till en bättre offentlig förvaltning och god
samhällsstyrning nu blivit allt viktigare. På lokalt plan bygger insatserna
alltmer på egeninsatser och marknadsinstrument. Strävan att effektivisera
biståndet genom att sätta det i sin politiska miljö har också bidragit till den
avgörande ökade förståelsen för kvinnors roll och rätt.
Också i fråga om hela biståndets utformning och effektivitet har respekten för
mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling således blivit allt
viktigare frågor. Efter många år av stöd till dem som kämpat mot diktatur,
apartheid och förtryck blev förutsättningarna för demokratistöd annorlunda i
början av 1990-talet. Nästan hela Latinamerika hade genomfört val. Öppnare
politiska system vann insteg över hela Afrika. I Sydafrika ledde ANC landet mot
sitt första demokratiska val. Att fördjupa demokratins kultur blev nu en central
uppgift i biståndet.
Svenskt bistånd har under denna period varit av god internationell kvalitet.
En betydande metodutveckling har ägt rum, ofta på basis av kritiska
utvärderingar. Sverige för en tydlig dialog med mottagarländerna. Bland det
främsta i detta nya bistånd står det nära partnerskapet med FN-systemet och med
Världsbanken. Inte bara har en stor del av svenskt bistånd kanaliserats
multilateralt. Sverige har, på gemensam nordisk bas, verkat och med tiden fått
gehör för prioriteringar och reformer som gått i rätt riktning. Social
utveckling, mottagarlandets ansvar, enskilda organisationers roll och god
offentlig förvaltning är frågor vars avgörande karaktär vunnit brett erkännande.
Den internationella biståndspraktiken är idag bättre än tidigare. Reformerna
har skapat nya förutsättningar. Världsbanken har spelat en avgörande roll i att
driva fram en bättre internationell biståndssamordning. Bankens tidigare
ensidiga strukturanpassningsbudskap har med tiden ersatts av en betydligt mer
sammansatt politik. Både Världsbankens och FN:s operativa biståndsverksamhet
uppvisar begränsningar och brister. Men det är ingen tvekan om att den ledning
som idag finns för dessa organisationer står för ett gott utvecklings- och
biståndstänkande. Vi vet att bistånd kan göra avgörande och hållbar nytta.
Strävan att utforma internationellt uvecklingssamarbete i sitt breda
sammanhang har kanske fått sitt främsta uttryck i den serie världskonferenser
som FN organiserat under 1990-talet: 1992 i Rio om miljö, 1993 i Wien om
mänskliga rättigheter, 1994 i Kairo om befolkningsfrågor, sociala toppmötet 1995
i Köpenhamn, 1995 också i Peking om jämställdhet mellan kvinnor och män och 1996
i Istanbul om boendefrågor och städer. Det är ingen tvekan om att den dagordning
och den ansvarsfördelning som utformats av medlemsländerna inom ramen för
FN-systemet utgör ett stort steg framåt. De pekar också mot en avgörande
förändring i biståndets roll.
Globaliseringen - dvs. att frågor av lokal och nationell karaktär allt oftare
måste ses i ett globalt sammanhang - ställer nu biståndet på tröskeln till en ny
fas. Den väldiga politiska och ekonomiska utvecklingen i det som var tredje
världen visar hur världen kommer att förändras. Trots de stora
inkomstskillnaderna i världen och trots att antalet fattiga fortsätter att öka
ställs länder allt oftare inför frågor av gemensam karaktär. Globaliseringen ger
möjligheter, men upplevs och är för många också ett hot. Globaliseringen måste
styras utifrån universella mänskliga värden. Annars hotar social konflikt. Det
är det perspektiv som anlagts i rapporten "Vårt globala grannskap" av
Kommissionen för globalt samarbete.
I takt med att det internationella samfundet, genom FN-systemet men också i
andra globala och regionala former, definierar gemensamma uppgifter kommer också
behoven av finansiering att öka. Dessa uppgifter handlar om att bättre kunna
förebygga och lösa konflikter, att ta sig an de komplicerade globala
miljöfrågorna, att hantera ökad migration och att fortsätta att utveckla det
internationella normsystemet och samarbetet på en lång rad olika politiska och
ekonomiska områden.
Vad som faktiskt pågår är framväxten av ett radikalt mer utvecklat
internationellt system att betala för gemensamma tjänster en begynnande global
offentlig sektor. Hur dessa system utformas vad gäller omfattning,
bördefördelning, incitament, roller, hållbarhet m.m. är en avgörande
framtidsfråga. Biståndet ställs idag inför allt större krav att delta i denna
finansiering. De flesta länder ser just i biståndsbudgeten en kapacitet att
omprioritera för att ta sig an nya internationella uppgifter.
Samtidigt består biståndets kärnuppgift - att hjälpa fattiga människor ta makt
över sin framtid. De metoder som utvecklats under biståndets "andra" fas kommer
att ha betydelse under lång tid. Fattigdomsbekämpning är också en gemensam
uppgift, först och främst av moraliska skäl, men också därför att det ligger i
gemensamt intresse. Precis som i en nation vinner hela samhället och alltså hela
världssamfundet om det inte finns en skild klass av fattiga.
Även i sin kärnuppgift kommer biståndet framöver att på ett avgörande sätt
förändra karaktär. Trots bättre metodik - dialog med mottagarlandet om
övergripande politik, givarsamordning och projekt som bygger på goda incitament
- är många länder fångade i ett biståndsberoende. Lyckat utvecklingssamarbete
måste bryta detta beroende och skapa en utveckling byggd på självtillit och
inhemskt sparande. Därför måste den "andra" fasens metodik alltmer förändras
till att stärka länders och människors eget ansvarstagande. Den förändringen
syftar till att minska biståndets roll. Att avsluta bistånd - både enskilda
projekt och sektorprogram, men också hela landprogram - bör i högre utsträckning
vara en del av biståndsstrategin.
I den utsträckning en sådan strategi lyckas och i den utsträckning
världssamfundet klarar av att skapa nya finansieringssystem för gemensamma
uppgifter kan biståndets tredje fas också sägas bli dess sista. Nya
samarbetsformer har då tagit över.
Den processen har vi påbörjat, men ännu är biståndet oumbärligt. Biståndet
kan göra mer nytta än någonsin i rätt sammanhang. Samtidigt är tillgången på
biståndsresurser lägre än på flera årtionden. Det internationella
utvecklingssamarbetet står inför en volymkris. Det är en volymkris som också är
en moralkris, eftersom gjorda åtaganden inte honoreras längre av alla
givarländer.
Enligt OECD:s biståndskommitté DAC, som har till uppgift att granska
medlemsländernas biståndsvolym och -kvalitet, har biståndet sjunkit till totalt
59 miljarder dollar, motsvarande 0,27 % av BNI 1995 från 0,33 % 1990. Under
1990-talets första del har biståndet alltså sjunkit med ca en femtedel. Det är
en paradox i det att möjligheterna att bedriva bra bistånd aldrig har varit
bättre.
En stor del av nedgången förklaras av USA:s snabbt sjunkande bistånd. Många
länder har dock svårigheter att hålla uppe biståndsnivåerna. USA:s biståndsnivå
är idag nere i historiskt lägsta 0,10 % av BNI. Japans bistånd är idag störst i
volym. Det följs av Frankrike och Tyskland och först därefter USA. Nordens
samlade bistånd motsvarar två tredjedelar av USA:s. Bördefördelningen har blivit
allt skevare. USA har inte ens förmått honorera de avtalsenliga bidragen till
Världsbankens IDA-fond, den för de fattigaste länderna viktigaste
biståndskällan. Med nära en miljard dollar i skuld skapar USA därmed stora
problem. Grundbulten i det multilaterala biståndssystemet hotas.
FN-systemet och utvecklingsbankerna står långt ifrån en lösning på
finansieringskrisen. Om krisen inte löses kommer den att leda till konsekvenser
för utformningen av hela det internationella samarbetet. Samtidigt ökar trycket
på det internationella biståndet att förändras och åstadkomma mer.
Mot denna bakgrund av det internationella utvecklingssamarbetets långsiktiga
perspektiv, dess nya möjligheter och samtidiga kris i den multilaterala
finansieringen, lämnar regeringen denna proposition om 1997 års biståndsbudget
med beräkningar för 1998 och 1999.
I syfte att bidra till att sanera statsfinanserna sänks biståndramen till
11 946,2 miljoner kronor 1997, motsvarande en beräknad nivå om 0,7 % av BNI. Den
nivån föreslås bibehållas under 1998 och 1999, vilket beräknas innebära ökningar
till 12 615,4 respektive 13 258,7 miljoner kronor. Ambitionen är att Sverige
åter skall uppnå enprocentmålet för biståndsramen när de statsfinansiella
förutsättningarna föreligger. De avräkningar som görs för vissa asylkostnader
beräknas minska. Under 1997 sänks dessa med 200 miljoner kronor till 765
miljoner kronor. Med hänsyn tagen även till avräkningar för EU-bistånd och
administration m.m. minskar biståndsanslaget under utgiftsområde 7 med 1 238,6
miljoner kronor. Även med denna minskning kommer Sverige att vara en av de
ledande biståndsgivarna. Endast Danmark, Norge och Nederländerna kommer att
liksom Sverige uppfylla FN:s mål om 0,7 % av BNI.
Regeringen har, som inledningsvis anförts, ambitionen att fullfölja den
förstärkning av svensk biståndspolitik som inletts. Bland de åtgärder som
annonseras i denna proposition återfinns följande nio punkter:
1. Det multilaterala reformarbetet intensifieras. I första hand gäller det
Sveriges insatser för att reformera FN:s övergripande uppgifter, beslutsstruktur
och arbetssätt. Det Nordiska FN-projektet 1996 fokuseras på FN:s ekonomiska och
sociala verksamhet. Särskild vikt fästs vid arbetet att skapa mer hållbara,
förutsägbara och rättvisa finansieringsformer för FN-systemet och
utvecklingsbankerna. Betydligt bättre internationell biståndssamordning
eftersträvas, bl.a. genom en intensivare dialog med mottagarländer och genom
tydligare arbetsuppgifter för de internationella finansiella institutionerna.
2. På fyra centrala områden redovisar regeringen sin politik:
- Fattigdomsinriktningen förstärks. Sida utformar på basis av en grundlig
genomgång av forskning och utvärderingar ett handlingsprogram för
fattigdomsbekämpning. Regeringen kommer att till riksdagen redovisa sina
slutsatser i en särskild skrivelse.
- Stödet till demokratins kultur och mänskliga rättigheter prioriteras. Dialogen
intensifieras, arbetsmetodiken utvecklas och förståelsen fördjupas. Sverige är
en av grundarna av internationella demokrati- och valinstitutet IDEA, som gör
ett banbrytande arbete. Sida utformar ett nytt handlingsprogram.
- Arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män konkretiseras. Det av
riksdagen beslutade nya jämställdhetsmålet följs upp genom regeringens
riktlinjer och Sidas handlingsprogram.
- Det globala samarbetet för miljö och hållbar utveckling intensifieras.
Regeringen fäster stor vikt vid arbetet inför FN:s uppföljning i juni 1997 av
Agenda 21. Utrikes- och miljödepartementen har gemensamt förberett en integrerad
politik som redovisas för riksdagen i en särskild skrivelse. Sida har
presenterat ett handlingsprogram.
3. Konfliktförebyggande insatser och insatser i komplexa katastrofer
prioriteras, främst genom fortsatt arbete för att förstärka samarbetsformerna
mellan FN:s olika delar, givare, utvecklingsbankerna och inte minst enskilda
organisationer. EU:s humanitära bistånd (ECHO) ägnas särskild uppmärksamhet. Det
humanitära biståndet får fortsatt stor omfattning för att kunna göra insatser i
avgörande skeden av kris och samhällsomvandling. Insatser på detta område är av
vikt även i den internationella och svenska migrationspolitiken.
4. Hållbar vattenanvändning är fokus för en betydande nysatsning. Biståndet på
vattenområdet ökas, bl.a. genom ett regionalt vattensamarbete i södra Afrika.
Sverige, genom Sida, Världsbanken och UNDP har tagit initiativ till ett nytt
globalt vattensamarbete, "Global Water Partnership". Sekretariatet är förlagt
till Sida. Det är exempel på den innovativa multilateralism som Sverige driver
och som bl.a. lett till UNAIDS och IDEA.
5. En Afrikapolitik för framtiden utformas. Det senaste decenniets stora
förändringar i Afrika motiverar en strategisk genomlysning av svensk
Afrikapolitik. Afrikanska röster kommer att ges central plats. På basis av
afrikansk och internationell forskning, samt förarbeten av Nordiska
Afrikainsitutet och Sida, ska regeringen redovisa sina slutser i en särskild
skrivelse till riksdagen.
6. En svensk strategi för EU:s utvecklingssamarbete kommer att presenteras.
Erfarenheter visar att EU-medlemskapet ger Sverige större möjligheter att
påverka i FN och på annat håll. Samtidigt behöver EU:s biståndsprogram
effektiviseras. De fyra centrala områdena under punkt 2 är vägledande för det
svenska agerandet. Därutöver läggs särskild vikt vid frågor som humanitärt
bistånd, enskilda organisationer och livsmedelsbistånd. Regeringen fäster stor
vikt vid att bidra konkret till att utforma EU:s framtida relationer till de
fattigaste länderna. År 1997 inleds diskussionerna om fortsättningen av det s.k.
Lomé-samarbetet.
7. Den nyinrättade expertgruppen för studier i utvecklingsfrågor förväntas lämna
rapporter som belyser
- hur biståndsberoende kan minska,
- hur biståndsorganisationer bättre kan lära av erfarenhet,
- hur Afrika påverkas av nya handels- och kapitalströmmar,
- hur barn kan skyddas genom bättre förståelse av deras ekonomiska roll, och
- hur u-länders förmåga kan stärkas att vidmakthålla de institutioner, t.ex.
skolsystem, som byggts upp.
8. Den strategiska styrningen av biståndet stärks avsevärt.
Utrikesdepartementets omorganisation möjliggör en bättre sammanhållen svensk
politik, och det nya Sida ett sammanhållet genomförande. Ny politik på de mest
centrala områdena kommer, som framgår ovan, under loppet av detta och nästa år
att ha redovisats av regeringen och Sida i skrivelser och handlingsprogram.
Dessutom kommer regeringen under 1995/96 att ha fattat beslut om 14
landstrategier och liknande geografiskt orienterade styrdokument och Sida
förbereder ytterligare 8 strategier. År 1998 kommer den nya planeringsmetodiken
att ha fått fullt genomslag. Administrationskostnaderna sänks, samtidigt som
fältadministrationen förstärks och effektiviseras.
9. I fördelningen av medel under 1997 noteras följande:
- de särskilda anslagen för demokrati och mänskliga rättigheter, enskilda
organisationer och miljö skyddas;
- bidragsnivån till FN-systemet bibehålls, samtidigt som en framtida ökning av
bidragen till Världsbanken förutses; svenskt medlemskap i Karibiska
utvecklingsbanken förutses liksom deltagande i nya finansiella arrangemang i
Mellanöstern;
- neddragningen om 1 238,6 miljoner kronor läggs ut så att planerad verksamhet
kan fullföljas, fördelningen mellan multi- och bilateralt bibehållas, liksom i
huvudsak mellan olika världsdelar; i utlägget på delposter tas hänsyn till
reservationernas storlek;
- det humanitära biståndet förblir stort och knyts starkare till det långsiktiga
utvecklingssamarbetet;
- trots att anslaget till betalningsbalansstöd minskar finns utrymme om ca en
miljard kronor för stöd till skuldlättnad och ekonomisk återhämtning;
- länder med betydande outnyttjade medel får vidkännas en större temporär
nedgång i anslagsnivå; beräknade ökningar för 1998 redovisas förutsatt att
samarbetet effektiviseras.
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
Sedan reformprocessen i de central- och östeuropeiska staterna inleddes i slutet
av 1980-talet har Sveriges samarbete med dessa länder blivit en central del av
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är ett starkt svenskt intresse att
såväl inom ramen för egna resurser och EU-samarbetet som i samverkan med andra
länder och internationella organ medverka till att Central- och Östeuropa kan
fullfölja den pågående samhällsomvandlingen och bli integrerade delar i en
europeisk gemenskap. En viktig del av det svenska östsamarbetet utgörs av de
insatser på olika områden och på skilda nivåer som ingår i utgiftsområde 7.
Regeringen presenterade i februari månad 1995 en särskild proposition
(1994/95:160) om samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa, vilken antogs
av en enhällig riksdag i maj samma år. Liksom de två tidigare
samarbetsprogrammen lade det nya programmet fast ramarna för en treårsperiod
(genom det förlängda budgetåret 1995/96 i praktiken tre och ett halvt år). Såväl
det östsamarbete som bedrivits under det gångna budgetåret som det som planeras
för år 1997 baseras sålunda på de riktlinjer som angavs i den särskilda
propositionen. I denna förutsattes totalt 4 010 miljoner kronor stå till
förfogande under programperioden, varav 1 719 miljoner för det förlängda
budgetåret 1995/96. För budgetåret 1997 föreslås 810 miljoner kronor avsättas
för Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa. Härtill kommer 335 miljoner
kronor som täcker Sveriges andel av EU:s östsamarbete.
Samtidigt med att det nya flerårsprogrammet började löpa, övertog det
sammanslagna biståndsorganet Sida huvudansvaret för större delen av
östsamarbetet. En särskild avdelning, Sida-Öst, tillskapades inom den nya
myndigheten för verksamheten i de central- och östeuropeiska länderna.
Tillsammans med strävan att samla det budgetmässiga ansvaret för östsamarbetet
till Utrikesdepartementet, förbättrade den organisatoriska förändringen
möjligheterna till en överblickbar och samordnad verksamhet, särskilt vad avser
det tekniska samarbetet. Svenska institutet, som är en statlig stiftelse, och
Swedfund International, som är ett av staten helägt aktiebolag, har däremot
behållit sina respektive ansvarsområden.
Fyra mål för det svenska östsamarbetet formulerades i den särskilda
propositionen:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling, och
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Förutom dessa fyra mål har riksdagen på basis av en särskild proposition
beslutat att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra samarbetet.
Några ramar för olika länder lades inte fast, men i det bilaterala samarbetet
gavs, liksom tidigare, Sveriges närområde prioritet. Detta innebär att
insatserna i huvudsak äger rum i Estland, Lettland, Litauen, Polen och den
nordvästra delen av Ryssland. För att styra och samordna samarbetet med dessa
länder upprättas landstrategier. Under första halvåret 1996 antog regeringen
landstrategier för samarbetet med Estland, Polen och Ryssland. Strategier för
Lettland och Litauen kommer att beslutas av regeringen under hösten 1996. För
Ukraina har en landprofil utarbetats i syfte att utreda förutsättningar för ökat
svenskt-ukrainskt samarbete. Med de övriga central- och östeuropeiska länderna
sker samarbetet till övervägande delen genom multilaterala kanaler.
Största delen av det bilaterala samarbetet utgörs av olika former av
kunskapsöverföring, t.ex. expertutbyte, rådgivning och utbildning. Det är inom
detta område som ett enskilt land som Sverige kan göra insatser av strategisk
betydelse, om de koncentreras till sektorer där dess särskilda kunskaper och
erfarenheter är efterfrågade. Då det ofta är viktigt att kombinera
kunskapsöverföring med ekonomiskt stöd, exempelvis för investeringar i
infrastrukturen, eftersträvas samverkan med de organ, särskilt de multilaterala
utvecklingsbankerna (Världsbanksgruppen, Europeiska återuppbyggnads- och
utvecklingsbanken m.fl.), som ger finansiellt bistånd. Sverige tar aktiv del i
EU:s omfattande samarbetsprogram med Central- och Östeuropa.
Det svenska östsamarbetet har redan lämnat väsentliga bidrag till de central-
och östeuropeiska ländernas samhällsomvandling inom flera sektorer. Samarbetet
har under det gångna året fortsatt inom många av dessa väl etablerade
insatsområden. Det gäller exempelvis lantmäteri och stöd till en fungerande
kapitalmarknad, arbetsmarknadspolitik, småföretagsutveckling och miljövård samt
stöd till den finansiella sektorn. Samtidigt sker en fortlöpande anpassning till
de faktiska behoven, som förändras i takt med den ofta mycket snabba
utvecklingen i samarbetsländerna. Detta leder också till nya initiativ.
Östsamarbetets roll i de europeiska integrationssträvandena har förstärkts,
inte minst genom det svenska medlemskapet i EU. Sverige stöder EU:s strävan att
förbereda de associerade centraleuropeiska och baltiska staterna för ett möjligt
framtida medlemskap och att knyta Ryssland och de andra länderna inom Oberoende
staters samvälde (OSS) närmare det europeiska samarbetet. De färska
erfarenheterna av anpassningen till EU:s lagar och normer ger Sverige och de
övriga nya medlemsstaterna en naturlig uppgift i detta förberedelsearbete. Ett
större seminarium för samtliga associationsländer har ägt rum, liksom ett antal
rådgivningsinsatser i enskilda stater. En särskild tjänst har inrättats i
Utrikesdepartementet för samordningen av dessa insatser, som kommer att
intensifieras under det nya budgetåret. Samtidigt betonar Sverige vikten av att
Ryssland och de övriga OSS-staterna inte isoleras. Inte minst det
gränsöverskridande regionala samarbetet mellan dessa stater och de associerade
grannländerna bör uppmuntras.
Inom ramen för det vidare samarbetet kan utvecklingen i nordvästra Europa
spela en dynamisk roll. Östersjö- och Barents-regionerna intar en central plats
i det svenska östsamarbetet. Strävan att utnyttja de ändrade politiska och
ekonomiska förutsättningarna för att skapa ett område präglat av
säkerhetspolitisk stabilitet, demokratisk utveckling och ekonomiskt
framåtskridande är det bärande elementet i det svenska samarbetet med Central-
och Östeuropa. Det vidgade arbetsfältet för säkerhetsfrämjande insatser i
Sveriges närområde är ett exempel på hur denna målsättning omsatts i konkreta
initiativ. Förutsättningarna för handel och ekonomiskt samarbete förbättras på
olika sätt, exempelvis genom att medverka till undanröjandet av handelshinder,
stödja funktioner i de central- och östeuropeiska länderna som är väsentliga för
den marknadsekonomiska reformprocessen och stimulera företagssamverkan. Den
demokratiska utvecklingen främjas inte endast med rådgivnings- och
utbildningsinsatser i myndigheternas regi. Det stadigt ökande intresset från
kommuner, landsting och länsstyrelser att delta i östsamarbetet har uppmuntrats.
Anslaget till folkrörelsers och andra enskilda organisationers verksamhet i
Central- och Östeuropa har förstärkts. De första erfarenheterna av
försöksverksamheten med stöd till politiska partier närstående organisationer
för demokratifrämjande samarbete är goda.
Sveriges ordförandeskap i Östersjörådet har gett goda möjligheter att verka
för den regionala utvecklingen. Östersjöstaternas regeringschefskonferens i
Visby i maj 1996 lade grunden till en gemensam strategi för regionen. Det
påföljande utrikesministermötet i Kalmar identifierade en rad konkreta insatser
för den fortsatta utvecklingen. Det svenska ordförandeskapet i Barentsrådet
under år 1997 kommer att ge de euro-arktiska områdena ökad uppmärksamhet.
I enlighet med den särskilda propositionen, deltar Sverige aktivt i EU:s
omfattande östsamarbete. Detta bedrivs huvudsakligen inom ramen för de båda
programmen PHARE (för de centraleuropeiska och baltiska staterna) och TACIS (för
länderna inom Oberoende staters samvälde och Mongoliet). PHARE-programmet har
blivit ett viktigt instrument i arbetet med att förbereda de associerade
länderna för ett framtida medlemskap i EU. TACIS-programmet knyter an till de
partnerskaps- och samarbetsavtal som upprättas med OSS-länderna. Inte minst i
Östersjöområdet finns möjligheter att genom samverkan mellan de båda
EU-programmen bidra till ett samarbete som omfattar alla berörda länder. Det
s.k. Östersjö-initiativ som EU-kommissionen utarbetat och som presenterades vid
Visby-konferensen skapar förbättrade förutsättningar för samordnade insatser i
regionen.
3 A. Internationellt utvecklingssamarbete
TABELL A 1
Regeringen har i den ekonomiska vårpropositionen föreslagit att biståndsramen
skall uppgå till 0,7 % av BNI. För år 1997 motsvarar detta 11 946,2 miljoner
kronor. Beloppet utgör en nominell sänkning med 1 413,8 miljoner kronor på
årsbasis jämfört med budgetåret 1995/96. Effekten på verksamhetsområde A.
Internationellt utvecklingssamarbete blir 1 238,6 miljoner kronor, då
avräkningar från biståndramen 1997 minskar med 175,2 miljoner kronor jämfört med
föregående budgetår.
Regeringen bedömer att sänkningen av biståndsramen är nödvändig med hänsyn
till det statsfinansiella läget. Fastställandet av biståndsramen till 0,7 % av
BNI innebär framgent en successiv höjning i löpande priser. Ambitionen är att
Sverige åter skall uppnå enprocentmålet för biståndsramen när de
statsfinansiella förutsättningarna föreligger.
Avräkningar från biståndsramen
Avräkningen från biståndsramen för kostnader för asylsökande från u-länder
minskar med 200 miljoner kronor år 1997, jämfört med föregående budgetår. För år
1997 uppgår avräkningen därmed till 765 miljoner kronor. För åren 1998 och 1999
skall asylavräkningens storlek beräknas på vid budgeteringstillfället
tillgängligt beslutsunderlag.
Avräkningar för bl.a. administrativa kostnader och andra utgifter ökar med 25
miljoner kronor för år 1997 och enligt riksdagens tidigare beslut med
ytterligare 20 miljoner kronor år 1998. För år 1997 uppgår därmed dessa
avräkningar till 282,8 miljoner kronor.
Från biståndsramen avräknas även kostnader för det svenska bidraget till den
del av EU:s gemensamma bistånd som finansieras över EG-kommissionens reguljära
budget. För år 1997 motsvarar detta en kostnad om 707 miljoner kronor.
Totalt uppgår avräkningarna från biståndsramen till 1 754,8 miljoner kronor år
1997. Verksamhetsområde A. Internationellt utvecklingssamarbete under
utgiftsområde 7 uppgår därmed till 10 191,4 miljoner kronor.
TABELL A 2
Diagram A 1
Diagram A 2
Minskad resursram 1997
Nedskärningen av tillgängliga resurser har fördelats proportionellt mellan
multilateralt och bilateralt bistånd respektive anslagsposten övrigt.
Regeringens ambition har varit att lägga ut de nödvändiga besparingarna så att
löpande verksamhet inte drabbas och att värna om de högst prioriterade
aktiviteterna, såväl multi- som bilateralt.
Genom att utnyttja tidigare anslagna men outnyttjade medel till följd av att
projekt försenats eller att planerade utbetalningar av andra skäl blivit mindre
än beräknat kan vissa poster eller bidrag minskas under en övergångsperiod utan
att det går ut över verksamheten. Genom omfördelningar kan nivån upprätthållas
på särskilt prioriterade områden. Konsekvenserna av nedskärningarna blir främst
att utrymmet för framtida insatser minskar.
På det multilaterala området har Sverige för vissa organisationer, främst
utvecklingsbankerna, gjort åtaganden om bidrag som är bundna över flera år.
Genom omfördelning av outnyttjade medel på vissa poster kan även de frivilliga
bidragen till FN-organens ekonomiska och sociala verksamhet i huvudsak
upprätthållas på samma nivå 1997 som de två föregående åren. Inom det bilaterala
biståndet har regeringen värnat om stödet till de fattigaste länderna, särskilt
i Afrika, genom att endast beräkna temporära sänkningar för ett fåtal
programländer med mycket stora reservationer. Genom omfördelningar kan stödet
till vissa områden som miljö, humanitärt bistånd (tidigare katastrof och
återuppbyggnad), demokrati och mänskliga rättigheter samt biståndet genom
enskilda organisationer hållas på en oförändrad nivå. Betalningsbalansstödet
skärs ned med hänsyn till den mycket stora reservationen.
Ny anslagsstruktur
Regeringens förslag till anslagsstruktur för internationellt
utvecklingssamarbete innebär att antalet anslag minskar från sju under
innevarande budgetår till två för budgetåret 1997. Under reservationsanslaget A
1 anvisas medel för bilateralt- och multilateralt utvecklingssamarbete och
övrigt (motsvarar C 1, C 2, C 4, C 5 och C 7 i regeringens proposition
1994/95:100, bilaga 4) medan ramanslaget A2 avser förvaltningskostnader för
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) och Nordiska
Afrikainstitutet (NAI) (motsvarar C 3 och C 6 i regeringens proposition
1994/95:100, bilaga 4).
Regeringen bedömer att den nya anslagsstrukturen kommer att bidra till ökad
flexibilitet och effektivitet i medelsutnyttjandet. Dessutom kan, under löpande
budgetår, omfördelningar ske från anslagsposter där medelsutnyttjandet blir
lägre än budgeterat till anslagsposter där medelsbehovet visar sig bli större.
Biståndets förvaltningsmyndigheter - Sida och Nordiska Afrikainstitutet
I enlighet med tidigare beslutat sparbeting på statliga myndigheters
förvaltningskostnader minskas förvaltningsanslaget för Sida och Nordiska
Afrikainstitutet (NAI) med 7 miljoner kronor 1997.
Som redovisas nedan föreslår regeringen att finansieringsprinciperna för Sidas
fältverksamhet delvis ändras från och med budgetåret 1997. Förändrigen innebär
att Sida på ett mer effektivt och flexibelt sätt kan anpassa sin fältverksamhet
till de krav som förändringar i omvärlden ställer.
Mål och prioriteringar
Fattigdom
År 1996 är det första i det av FN proklamerade decenniet för bekämpning av
fattigdomen i världen. Även om levnadsnivåerna i u-länderna, i genomsnitt stigit
snabbare än någonsin under de senaste decennierna fortgår marginaliseringen av
fattiga länder och fattiga människor inom många länder och antalet fattiga
fortsätter att öka. Klyftorna växer och i vissa länder sjunker livslängden och
barnadödligheten ökar.
Uppskattningsvis 1,3 miljarder människor lever idag i akut fattigdom. En
fjärdedel av jordens befolkning saknar alltså möjligheter att få de mest
grundläggande mänskliga behoven tillgodosedda. Världens befolkning spås om tjugo
år öka från idag drygt 5,5 till uppemot 8 miljarder människor. En stor andel av
dessa kommer att födas in i fattigdom i fattiga samhällen, främst i Afrika. En
växande andel kommer att återfinnas i städer och allt mer bestå av kvinnor, som
utgör ca två tredjedelar av de fattiga, barn, åldringar och individer som hamnat
utanför traditionella skyddsnät.
Det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete att höja de fattigas
levnadsnivå har därför högre aktualitet än någonsin. De sex biståndspolitiska
delmålen samverkar för att angripa fattigdomens huvudorsaker, som skiljer sig åt
mellan länder och olika grupper inom länder.
Fattigdom är inte bara ett gissel för de drabbade utan har också globala
dimensioner: fattigdom bidrar till politisk instabilitet, stora flykting- och
migrationsströmmar, miljöförstöring, narkotika och terrorism. Fattigdomen måste
därför angripas globalt, nationellt och lokalt inom ramen för en samlad politik
för fred, säkerhet och utveckling där biståndet utgör ett viktigt instrument.
Detta kräver ökat internationellt samarbete. Samtidigt minskar de
internationella biståndsflödena och det multilaterala finansieringssystemet
befinner sig i kris. Ökad effektivitet i biståndet är viktigt men kan inte
kompensera en fortsatt urholkning av resurserna. Sverige kommer aktivt att
fortsätta driva frågor om volym och bördefördelning, bl.a. att OECD-länderna
lever upp till FN:s mål att avsätta 0,7 % av BNI till offentligt bistånd och att
länder som de senaste decennierna haft en snabb utveckling och nått eller närmat
sig västländernas nivå tar sin del av det gemensamma ansvaret samt fortsätta
arbeta för ett rättvist och långsiktigt hållbart multilateralt
finansieringssystem.
Regereringen avser i en kommande skrivelse till riksdagen redovisa slutsatser
och förslag om hur fattigdomsarbetet kan ges en starkare och tydligare profil i
utvecklingssamarbetet, strategiskt och i utformningen av program och projekt,
bl.a. på basis av det handlingsprogram för fattigdomsbekämpning som Sida tar
fram.
En strategi mot fattigdom måste bygga på en kombination av en ekonomisk
politik som främjar långsiktig tillväxt och skapar nya sysselsättningstillfällen
och satsningar på mänskliga resurser, t.ex. hälsa och utbildning. Mänsklig
utveckling är inte bara ett mål i sig utan också ett medel att skapa tillväxt.
En ökad efterfrågan på de produktiva resurser som fattiga kvinnor och män
besitter skapar utkomstmöjligheter som leder till minskad fattigdom.
För att fattiga grupper skall bli delaktiga i utvecklingsprocessen krävs
åtgärder som ger dem tillgång till eller höjer avkastningen på deras produktiva
resurser, bl.a. jordreformer, satsningar på infrastruktur, pris- och
skattereformer samt fungerande finansiella institutioner som kan ge stöd i form
av kreditgivning till bönder och småföretagare.
En sådan strategi ställer ofta krav på omfördelning av statens resurser och
satsningar riktade mot fattiga. Det är i denna avvägning som den politiska
viljan hos mottagarländernas regeringar, som har huvudansvaret för att utforma
en politik som minskar fattigdomen, kommer till uttryck.
Regeringen avser i den kommande skrivelsen närmare utveckla de
biståndspolitiska delmålens betydelse för en samlad politik mot fattigdom och
redovisa sin syn på fattigdomens karakteristik och orsaker samt kanaler och
former för fattigdomsarbetet, såväl i det bilaterala utvecklingssamarbetet som i
multilaterala organ.
Hållbar utveckling
Begreppet hållbar utveckling befästes i samband med FN:s konferens om miljö och
utveckling, UNCED, i juni 1992. Handlingsprogrammet Agenda 21, som då antogs,
har satt tydliga spår i det globala miljö- och utvecklingssamarbetet. Sverige
har alltsedan dess verkat för en aktiv uppföljning och vidareutveckling av
besluten vid UNCED.
I-ländernas livsstil och konsumtionsvanor, som baseras på hög
energiförbrukning och materialomsättning, har lett till en växande mängd av
avfalls- och restprodukter som påverkar de livsuppehållande systemen. Liknande
problem börjar nu också uppstå i medelinkomstländer och i många u-länder.
Fattigdom i kombination med en snabb folkökning leder ofta till överutnyttjande
av naturresursbasen, när människor för sin överlevnad använder vatten, skog,
mark- och kustzoner på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart. Därför är
bekämpning av fattigdomen en grundläggande förutsättning för hållbar utveckling.
Målet att nå en hållbar utveckling kräver åtgärder på global, nationell och
lokal nivå, i i-länder och u-länder. I-länderna har ett dubbelt ansvar, dels att
finna hållbara utvecklingsmodeller för sina egna ekonomier, dels att ge stöd
till u-länderna att hantera egna miljöproblem och ge dem möjligheter att delta
i det internationella samarbetet att skapa förutsättningar för hållbar
utveckling på global nivå.
Uppföljningen av UNCED är därför en av de viktigare internationella
processerna som pågår. I juni 1997 skall FN:s generalförsamling hålla ett extra
möte för att göra en samlad uppföljning av Agenda 21 och staka ut riktlinjerna
för det framtida miljö- och utvecklingssamarbetet. Sverige kommer att verka för
att detta möte tar fasta på och förstärker de åtaganden som lagts fast i Rio men
också vid FN:s boende- och bebyggelsekonferens Habitat II i Istanbul 1996.
Regeringen har nyligen i en skrivelse till riksdagen redovisat inriktningen av
Sveriges internationella arbete för hållbar utveckling (Skr 1996/97:2) och
därför behandlas huvudinriktningen i de svenska prioriteringarna här endast i
korthet.
Sverige bör i det fortsatta internationella samarbetet verka för en effektiv
uppföljning och tillämpning av de globala konventionerna för hållbar utveckling.
Det internationella samarbetet bör även ges en säkerhetspolitisk dimension.
Åtgärder för att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster samt
miljöaspekter bör vidare integreras i internationella handelsregler och i
utvecklingssamarbetet.
Samarbetet för att främja ett hållbart nyttjande av naturresurser, inklusive
jord- och skogsbruk, vatten, marina resurser, markanvändning i samband med
bebyggelse samt kemikalier, måste stärkas. Sverige bör fortsatt verka för att
utvecklingssamarbetet främjar hållbar utveckling. Framför allt måste
miljöaspekter integreras tydligare inom såväl bilaterala som multilaterala
biståndsprogram. Ökad hänsyn skall tas till den moderna sektorns och städernas
miljö- och utvecklingsproblem. I första hand bör dessa prioriteringar komma till
uttryck i det långsiktiga, landramsfinansierade utvecklingssamarbetet. Särskilda
miljöinsatser är dock viktiga för kapacitetsuppbyggnad, metodutveckling,
forskning m.m.
Många multilaterala biståndsorganisationer har antagit riktlinjer för
uppföljning av besluten som fattades vid UNCED. Regeringen följer detta arbete
genom att verka för att miljöhänsyn och hållbar utveckling integreras i den
reguljära verksamheten. Särskilt angeläget är att dessa riktlinjer får genomslag
i fältverksamheten.
Demokrati och mänskliga rättigheter
Dramatiska politiska förändringar i vår omvärld har medfört att kraven på
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ökat samtidigt som
förutsättningarna för en demokratisk utveckling i de flesta av världens länder
aldrig varit så gynnsamma som nu. Å andra sidan har antalet inomstatliga
konflikter som utmynnar i våld ökat, vilket bl.a. medfört att grova kränkningar
av de mänskliga rättigheterna återigen ökat i vissa länder. Ett väl utvecklat
internationellt regelverk för skydd av de mänskliga rättigheterna föreligger,
men ett omfattande arbete återstår för att dessa regler skall efterlevas i
praktiken.
En demokratisk process är oftast en långsam process som av nödvändighet måste
ske på ett samhälles egna villkor. Processen involverar många olika delar av ett
samhälle. Den kanske viktigaste nyckeln till demokratiska framsteg är framväxten
av en demokratisk kultur. Dessutom är det nödvändigt att utveckla demokratiska
institutioner, rättsstaten, oberoende media samt ett aktivt och pluralistiskt
civilt samhälle. Denna helhet måste naturligtvis genomsyra
utvecklingssamarbetet, som därigenom blir mer processinriktat och
mångfacetterat.
Det svenska utvecklingssamarbetet har som ett av sina huvudmål att främja en
utveckling mot fördjupad demokrati och ökad respekt för de mänskliga
rättigheterna. Den nya situationen i världen innebär både nya förutsättningar
och nya utmaningar för att förverkliga detta mål. Nya samarbetsformer behöver
utvecklas, inte minst inom det mellanstatliga samarbetet. Kvinnors rättigheter
och inte minst kvinnors aktiva deltagande i de demokratiska processerna behöver
lyftas fram än mer liksom barnens rättigheter. Biståndets roll i bemötandet av
grava kränkningar av mänskliga rättigheter behöver vidare definieras bättre.
Sida har av regeringen fått i uppdrag att föreslå en sammanhållen policy på
området demokrati, mänskliga rättigheter och konfliktlösning liksom en lämplig
ordning för hur dessa aspekter skall bevakas bl.a. i framtagandet av
landstrategier. Med tanke på den vikt biståndet till demokrati, mänskliga
rättigheter och konfliktlösning idag har i det svenska utvecklingssamarbetet,
skall Sida också utforma en organisation som slagkraftigt och effektivt kan
hantera detta bistånd. Sida utarbetar vidare en handlingsplan på området.
Det finns många internationella organisationer och institut som arbetar för
ekonomisk utveckling, men få som arbetar med att främja demokratisk utveckling.
De som finns har ofta en smal intressegrupp eller ett enskilt land som bas. För
att möta behovet av en internationell mötesplats för att stödja demokratiska
processer skapades International IDEA i Stockholm 1995. International IDEA, som
har såväl regeringar som internationellt förankrade enskilda organisationer som
medlemmar, är ett institut med hela världen som bas och med plats för alla olika
aktörer som deltar i de demokratiska processerna världen över.
Jämställdhet
Jämställdhet mellan kvinnor och män är både en fråga om kvinnors rättigheter och
en förutsättning för ett effektivt arbete mot fattigdom och marginalisering av
människor. Att stärka kvinnors villkor och delaktighet i beslutsfattandet är
också ett sätt att fördjupa och bredda satsningar på demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter.
Våren 1996 beslutade riksdagen på förslag från regeringen att jämställdhet
mellan kvinnor och män skulle utgöra ett nytt mål inom det svenska
utvecklingssamarbetet. Utrikesdepartementet arbetar nu vidare utifrån de
riktlinjer som antagits av regeringen med att utforma strategier för detta
arbete och gör en inventering av behovet av kompetens och resurser på
jämställdhetsområdet. Sida utarbetar ett handlingsprogram.
Jämställdhetsmålet innebär att allt utvecklingssamarbete skall genomsyras av
jämställdhet mellan kvinnor och män inklusive mellan flickor och pojkar. Ett väl
genomtänkt jämställdhetsperspektiv skall prägla arbetet med landstrategier och
analyser av samarbetsländernas ekonomi och samhällsstruktur liksom utformningen
av enskilda insatser. Sverige skall också verka aktivt för att
jämställdhetsperspektivet skall prägla det multilaterala utvecklingssamarbetet
och analyser och insatser som genomförs av FN och de multilaterala
utvecklingsbankerna.
Ett jämställdhetsperspektiv i biståndet innebär att insatser ska analyseras
med utgångspunkt från de olika roller kvinnor och män spelar samt hur resurser,
arbete, inflytande och makt fördelas mellan kvinnor och män. Ett
jämställdhetsperspektiv ställer också krav på att både kvinnor och män deltar i
beslut på alla nivåer och utarbetar visioner, mål och medel för arbetet vad
gäller utbildning, hälsa, ekonomi etc.
Vid FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking hösten 1995 antogs en handlingsplan
som i många avseenden är mycket konkret utformad. Planen ger bl.a. vägledning
för hur bilaterala givare och det internationella samfundet kan stödja
nationella satsningar på att förbättra kvinnors villkor. Dessa kan inriktas på
att bekämpa fattigdom bland kvinnor, förbättra kvinnors hälsa och utbildning,
bekämpa våld mot kvinnor och stärka respekten för flickors och kvinnors
mänskliga rättigheter.
4 A 1. Biståndsverksamhet
TABELL A 3
4.1 A 1.1. Multilateralt bistånd
Anslag och anslagsstruktur
Inledning
Sveriges stöd till FN:s utvecklingssamarbete och till de multilaterala
utvecklingsbankerna är omfattande. Av den totala biståndsbudgeten avsätts cirka
en fjärdedel till multilateralt utvecklingssamarbete. Till detta kommer de
svenska bidragen till EU:s gemensamma bistånd (behandlas i separat avsnitt).
Regeringen bedömer att denna fördelning även framdeles är ändamålsenlig.
Inom det multilaterala anslaget upprätthålls 1995 och 1996 års bidragsnivå
till FN:s utvecklingssamarbete, främst FN:s biståndsprogram (UNDP), FN:s
barnfond (UNICEF) och FN:s flyktingkommissarie (UNHCR). Framöver kommer de
svenska bidragen till Världsbankens verksamhet i de fattigaste länderna, IDA,
att ta en större andel av anslaget i anspråk. En hög kapacitet bibehålls att
delta i såväl särskilda konfliktförebyggande insatser som insatser på
miljöområdet. Nytt är att medel reserveras för medlemskap i Karibiska
utvecklingsbanken (CDB) och deltagande i nya finansiella arrangemang i
Mellanöstern.
Regeringen beräknar att till multilateralt utvecklingssamarbete 1997 avsätta
2 810 miljoner kronor. Detta är en minskning med 325 miljoner kronor (10 %) i
förhållande till föregående budgetår beräknat på 12 månader med hänsyn tagen
till att vissa budgetposter överförts till och från andra anslag.
Ingående reservation beräknas uppgå till 2 521 miljoner kronor. Av dessa medel
är 96 % intecknade i form av redan lagda skuldsedlar, dvs. bindande åtaganden,
till Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna. Sedan några år tillbaka
budgeteras inte längre enligt lagda skuldsedlar utan enligt dragningar, dvs.
förutsedda faktiska utbetalningar under budgetåret. Detta innebär att de
intecknade reservationerna successivt kommer att minska under de närmaste åren.
Besparingen på 10 % har i huvudsak fördelats jämnt mellan de tre delposterna
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet, Internationella
finansieringsinstitutioner respektive Övrigt multilateralt samarbete.
Medelsfördelning samt prognos för utfall och ingående reservation
1997, i tusentals kronor, framgår av nedanstående tabell.
TABELL A 4
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
Under budgetåret 1995/96, som omfattade 18 månader, utbetalades två fulla
årsbidrag till flertalet frivilligfinansierade FN-organ. Omräkningen av
budgetåret till 18 månader tillät dock endast en femtioprocentig ökning varför
bidragen under 1995 och 1996 skulle ha minskat mycket kraftigt. För att undvika
en alltför kraftig minskning av årsbidragen föreslog regeringen i föregående
års budgetproposition (Prop. 1994/95:100 Bilaga 4) att medel från budgetåret
1997 används till årsbidrag för 1996. En möjlig fördelning av årsbidragen
1995-1997 skisserades, som innebar inte fullt så kraftiga nedskärningar vilket
skulle blivit fallet om två fulla årsbidrag hade finansierats enbart med
anslaget för 1995/96. Denna modell utgick dock från en oförändrad total
biståndsbudget. För att trots den totala nedskärningen på 10 % kunna
upprätthålla en oförändrad bidragsnivå har, under budgetåret 1995/96, en del
ointecknade reservationer från andra anslagsposter omfördelats för att kunna
utbetala hela 1996 års bidrag till några FN-organisationer. Detta betyder att en
mindre andel av 1997 års medel behöver användas till årsbidrag för 1996.
I de fall budgeterade medel för budgetåret 1997 överstiger årsbidrag 1997 i
nedanstående tabell beror således detta på att den överskjutande delen avser
delutbetalning av årsbidragen för 1996. Detta gäller UNICEF och UNHCR.
FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) föreslås få minskade anslag. En viktig
anledning till detta är att en stor del av det svenska livsmedelsbiståndet
numera kanaliseras via EU. En ingående reservation om 23 miljoner kronor medför
dessutom att endast 177 miljoner kronor behöver budgeteras.
TABELL A 5
Under FN:s ekonomiska och sociala verksamhet finansierades tidigare
basbudgetstöd till UNCTAD/GATT:s internationella handelscentrum ITC.
Basbudgetstöd till ITC föreslås vara en del i den nya budgetposten FN:s
handelsrelaterade verksamhet.
En ny budgetpost för det nya FN-programmet UNAIDS föreslås inrättas. Det
svenska bidragets storlek och utformning till UNAIDS blir avhängigt beslut om
styrelseform och den samlade bidragsbilden. Möjligheten att övergå till
basbudgetstöd övervägs. För att det ska vara möjligt förutsätts att
organisationens verksamhet styrs av en exekutiv styrelse som möts flera gånger
per år, samt en rättvis bördefördelning mellan en bred krets av givare.
DIAGRAM A 3
De multilaterala utvecklingsbankerna
De multilaterala utvecklingsbankernas reguljära verksamhet, som består av
utlåning till marknadsmässiga villkor, baseras på långsiktiga kapitalinsatser
från medlemsländerna. Dessa bankers särskilda fonder för förmånlig kreditgivning
utgörs däremot av åtaganden för perioder om ett begränsat antal år. Resurserna
används sedan successivt över en längre period.
Bidragen till Världsbankens fond för Förmånlig kreditgivning, IDA, har fram
till budgetåret 1991 förhandlas genom påfyllnader ungefär vart tredje år. Under
föregående budgetår färdigförhandlades den elfte påfyllnaden, IDA 11.
Bidragen till Världsbanken har fram till budgetåret 1991/92 budgeterats genom
att hela det internationellt förhandlade svenska årsbidraget erlagts i form av
en skuldsedel som deponerats hos riksbanken. Då organisationen begärt tillgång
till resurserna har medel dragits från skuldsedeln. Eftersom resurserna har
utnyttjats under en period som är längre än påfyllnadsperioden, har med detta
budgeteringssystem s.k. intecknade reservationer uppstått. Nu anslås endast
belopp motsvarande de förväntade dragningarna, vilket gör att de intecknade
reservationerna successivt minskar. F.n. sker dragningar på nionde, tionde och
elfte påfyllnaden (IDA 9, IDA 10 och IDA 11). Regeringen avser att införa samma
budgeteringssystem för Asiatiska utvecklingsfonden (AsDF) och Afrikanska
utvecklingsfonden (AfDF) fr.o.m. nästa påfyllnadsperiod. Detta betyder att de
åtaganden som Sverige påtar sig under 1997 kommer att budgeteras först senare
budgetår.
DIAGRAM A 4
Tabellen visar budgetbehovet för budgetåret 1997, dvs. förväntade dragningar i
de fall medel inte budgeterats redan tidigare, samt som jämförelse budgetåret
1995/96 (12 månader):
TABELL A 6
Övrigt multilateralt samarbete
I övrigt multilateralt samarbete ingår bl.a. multilaterala miljöinsatser,
multilaterala konfliktförebyggande insatser och övriga insatser.
Utrymmet för multilaterala miljöinsatser ökar något trots den nominella
minskningen av delposten. Detta möjliggörs genom en ändrad budgeteringsteknik
för den största enskilda miljöinsatsen, skuldsedlar till Globala miljöfonden,
GEF. I likhet med skuldsedlar till internationella finansieringsinstitutioner
(jämför föregående avsnitt) avser regeringen fortsättningsvis att budgetera
enligt dragningsschema i stället för efter läggande av skuldsedlar. Eftersom
dragningar på den GEF-påfyllnad som nu är under förhandling sannolikt inte
kommer att ske inom de närmaste åren och budgetering redan gjorts för föregående
påfyllnad är budgetbehovet betydligt mindre än tidigare.
Utan att den samlade kapaciteten för multilaterala konfliktförebyggande
insatser, tidigare kallad FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad, urholkas,
bedöms det möjligt att minska storleken på denna budgetpost. Under budgetposten
beräknas dessutom finnas en del ointecknade medel som kan tas i anspråk under
budgetåret 1997. Budgetposten är ett komplement till det fredsbevarande anslaget
under utgiftsområde 5 och till budgetposten humanitärt bistånd under
anslagsposten för bilateralt samarbete. Budgetposten är avsedd för strategiskt
riktade, men finansiellt ofta begränsade insatser för att främja civila,
konfliktförebyggande och humanitära insatser i det fredsbevarande arbetet.
Under övriga insatser finansieras bl.a.
- bidrag till multilaterala organisationer utanför "FN-familjen", t.ex.
Internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF) och Internationella
institutet för demokrati och fria val (IDEA).
- i tiden avgränsade bidrag till organisationer, program och seminarier som
bedöms vara av särskilt politiskt eller utvecklingsekonomiskt värde,
- återkommande men beloppmässigt små bidrag till organisationer vars verksamhet
bedöms vara särskilt värdefull,
- samt eventuellt övriga oförutsedda insatser av betydelse för det multilaterala
utvecklingssamarbetet.
Eftersom anslaget för multilateral rekrytering sedan många år har disponerats av
Sida är det naturligt att medlen sammanförs med anslag för fältpersonal under
den bilaterala delposten Särskilda utvecklingsprogram fr.o.m. budgetåret 1997
till Sida.
TABELL A 7
4.1.1 Det multilaterala systemet i förändring
Möjligheter och problem
Bakgrund
Samtidigt som behovet av multilateralt samarbete är större än någonsin står
multilateralismen inför en allvarlig kris. Politisk ovilja i vissa länder,
främst men inte bara i USA, har lett till minskande resurser för multilateralt
utvecklingssamarbete. Detta har drabbat FN:s arbete, men även Världsbanken och
flera av de regionala utvecklingsbankerna. Det internationella samarbetet kan
också uppvisa betydande framsteg, främst tydliggjort genom den långa raden av
FN-konferenser där avgörande framtidsfrågor behandlats.
Samtidigt är FN och särskilt dess operativa system i behov av genomgripande
organisatoriska reformer. Samordningen mellan FN, Världsbanken och de bilaterala
givarna behöver förbättras radikalt. Systemet måste bygga på u-ländernas ansvar
för sin egen utveckling och en process där både män och kvinnor deltar.
Sammantaget kan sägas att gapet mellan det multilaterala system vi har och det
vi behöver växer. Om detta gap fortsätter att öka kan efterkrigstidens
multilaterala system hotas i grunden.
Varför multilateralt samarbete?
Behovet av internationellt samarbete ökar. De stora hoten mot människors
säkerhet är globala. Därtill kan globala lösningar och globalt samarbete i
frågor av gemensamt intresse, såsom handel, kommunikationer, ekonomi och energi,
i många fall öka möjligheterna för utveckling på nationell basis. Samarbete
genom multilaterala organisationer - regionala och globala - fungerar således
som komplement till bilateralt samarbete, för att skapa fred och utveckling.
Fattigdomen är en av fredens största fiender. Fattigdom skapar konflikter
mellan etniska och sociala grupper, mellan länder och regioner. Särskilt i de
fattigaste länderna och i de länder som drabbats av svåra katastrofer är behovet
av multilaterala insatser stort, i syfte såväl att möta de omedelbara behoven
som att stärka ländernas kapacitet till långsiktig och hållbar utveckling.
Globala miljöhot kräver multilateralt samarbete för att bemästras. Inget land
kan t.ex. på egen hand klara hoten mot ozonlagret, förhindra klimatförändringar
eller stoppa överutnyttjande av naturresurser. Ingen nationell gränskontroll kan
heller i praktiken helt förhindra flyktingströmmar, stoppa narkotikahandel,
motverka terrorism eller skydda mot nya, smittsamma sjukdomar. För att motverka
dessa gränslösa hot krävs ett effektivt multilateralt samarbete.
De multilaterala organen ansvarar således för funktioner som inte alltid kan
tas över av andra aktörer. Samarbete i dessa organ främjar också utbyte av idéer
och erfarenheter som kan bidra till att effektivare lösningar på gemensamma
eller liknande problem kan utformas. De erbjuder en arena där olika aktörer kan
träffas och diskutera gemensamma problem. Det universella medlemskapet ger FN
legitimitet att uppfylla denna roll. Sådant normskapande är FN:s främsta
uppgift.
Men det räcker inte att skapa normer, FN måste också kunna stödja länder och
då särskilt de fattigaste länderna vid genomförandet av dessa åtaganden. Detta
sker genom den operationella biståndsverksamheten, som därigenom dels är
betydelsefull i sig, dels ger ytterligare legitimitet åt det normativa arbetet.
Därtill uppfattas FN av en del länder som en lämplig och angelägen
samarbetspartner på för mottagarländer känsliga områden, t.ex. utvecklandet av
demokratiska institutioner och genomförandet av fria val. På såväl det
humanitära som på det mer långsiktiga utvecklingsområdet kan kopplingen mellan
bistånd och FN:s bredare arbete för att främja internationellt samarbete och
säkerhet bli en viktig tillgång.
Samtidigt som FN:s universella medlemskap är organisationens viktigaste
tillgång kan det utgöra ett hinder genom att beslutsmekanismerna blir långsamma.
Det är lätt för några länder att förhindra nödvändiga förändringar. Detta har
gjort reformtakten inom FN långsam och bidragit till att FN bevarat en
ineffektiv besluts- och organisationsstruktur.
FN:s problem, liksom FN:s styrka, är egentligen medlemsländernas. Det är
medlemsländerna som skapar förväntningar. Det är också medlemsländerna som
begränsar FN:s förmåga att leva upp till kraven som ställs, genom att man bidrar
med alltför begränsade resurser och inte förmår enas kring nödvändiga reformer.
Detta kan beskrivas som FN-systemets onda cirkel. Minskande relevans skapar
minskande resurser som i sin tur ytterligare minskar relevansen och förvärrar
det som beskrivits som FN-systemets marginalisering. Bilden är emellertid inte
entydig. Särskilt de globala FN-konferenserna har givit FN en ny roll på det
normativa området. Frågan är hur FN ska kunna leva upp till de krav som ställs
på uppföljning och genomförande.
De internationella utvecklingsbankerna, som genom sin finansiella konstruktion
kan låna upp stora resurser på kapitalmarknaderna, har vida överlägsna
möjligheter att finansiera utveckling. Genom FN-systemets ökande problem har de
kommit att spela en större normativ roll än vad som ursprungligen var avsikten.
Utvecklingsbankerna har haft en utveckling från ren projektverksamhet till att
bli partners i utvecklingssamarbetet. Detta är välkommet. Samtidigt är det
angeläget att denna utveckling inte leder till oklara roller och mandat inom det
multilaterala systemet.
FN-konferenserna - Från Rio till Istanbul
De världskonferenser som hållits under nittiotalet har behandlat frågor om miljö
och hållbar utveckling, mänskliga rättigheter, befolkning och utveckling, social
utveckling, kvinnors situation samt boende- och stadsplaneringsfrågor. Ett
kommande toppmöte behandlar global livsmedelssäkerhet. Konferenserna kan alla
ses som uttryck för en växande medvetenhet om de utmaningar av global karaktär
som världen står inför.
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling, UNCED, som hölls i Rio de Janeiro
1992, enades världens stater att sträva efter hållbar utveckling. Sociala
toppmötet lyfte på samma sätt fram behovet av social utveckling. Genom
konferenserna har utvecklingsbegreppet vidgats från ett mer renodlat ekonomiskt
till ett flerdimensionellt, där social och ekologiskt hållbar utveckling är
viktiga element.
Fattigdomens utrotande med utgångspunkt från individens behov är ett
genomgående tema för samtliga konferenser. Den ekonomiska och sociala politiken
skall inriktas på att uppfylla grundläggande mänskliga behov som tillgång till
livsmedel, vatten och sanitet samt utbildning, primärhälsovård och annan social
service. Dessa åtgärder är att betrakta som mål i sig. Fattigdomsperspektivet är
tillsammans med jämställdhet mellan kvinnor och män viktiga aspekter av en
hållbar utveckling. Balans måste råda mellan befolkningsutveckling och
resurstillväxt. Slutligen fastslår samtliga konferenser behovet av gynnsamma
makroekonomiska förutsättningar för utveckling. Målet är att genom en stabil
makroekonomisk, ekologiskt och socialt hållbar politik på nationell nivå skapa
ramverk som främjar utveckling.
Ansvaret för att genomföra konferensernas handlingsprogram och resultat åvilar
i första hand medlemsländerna, som genom åtaganden vid konferenserna förbundit
sig göra detta. Detta räcker emellertid inte. Alla delar av det internationella
samfundet har vid de stora FN-konferenserna åtagit sig att stödja nationella
satsningar för att förverkliga intentionerna. En effektiv och integrerad
uppföljning av konferenserna inom ramen för FN, en fungerande samordning inom
systemet och ett ändamålsenligt stöd till medlemsstaterna är några av ledorden
för såväl FN:s som utvecklingsbankernas arbete efter konferenserna. Även
enskilda organisationer, såväl internationella som nationella och lokala, ges
ett betydande utrymme och ansvar för uppföljningen.
Men när normerna skall omsättas i praktisk handling uppstår i många fall
problem. Hur förverkligas ambitiösa program med de bristande resurser som står
till förfogande på såväl internationell som nationell basis?
Sverige medverkar aktivt i syfte att skapa bättre förutsättningar i detta
avseende. En strävan är att åstadkomma en effektiv arbetsfördelning och en väl
fungerande struktur, där olika multilaterala organisationers särskilda fördelar
kommer till sin rätt. Det är således särskilt angeläget att se till att det
multilaterala systemet har kapacitet att arbeta vidare och genomföra de
åtaganden som gjorts.
Sverige har traditionellt fäst stort avseende vid de stora FN-konferenserna
och deras resultat. Inför konferenserna har Sverige intagit en aktiv roll både
när det gällt att skapa en förankring i hemmaopinionen och att företräda Sverige
i förhandlingarna. Inte minst folkrörelserna har spelat en mycket betydelsefull
roll i det svenska förberedelsearbetet. Sverige har därigenom, ofta i
parlamentarisk enighet, kunnat lägga fast en långsiktig policy på alla de
områden som stått i fokus.
Förändringar i den finansiella basen för det multilaterala
utvecklingssamarbetet
Ett starkt multilateralt system som lever upp till de förväntningar som ställs
förutsätter att länderna tar sitt ansvar och fullgör ingångna överenskommelser.
Medlemskap innebär både rättigheter och skyldigheter men medlemsmoralen är idag
på väg att urholkas och biståndsviljan och betalningsdisciplinen underminerad.
Gjorda åtaganden som utgör grunden för systemets stabilitet honoreras inte.
Drastiska nedskärningar av bidrag från framför allt USA har redan genomförts och
nya har aviserats. För 1996 mer än halverades det amerikanska bidraget till
UNDP. I september 1996 var USA:s skuld till IDA 935 miljoner USD. Detta agerande
kan undergräva hela det multilaterala systemet genom den risk som uppstår för
motsvarande neddragningar från andra länder.
FN-organisationerna har drabbats hårt av nedskurna bidrag. För första gången
sedan 1983 minskade den totala omfattningen på gåvobiståndet (ej inräknat
katastrofinsatser). Minskningen var 4,7 %, från 4,8 miljarder USD 1994 till 4,6
miljarder USD 1995. Det nya är att även de multilaterala utvecklingsbankerna
påverkas. Om bidragen till Världsbanksgruppen (främst IDA) inräknas i
FN-systemet blir nedgången 1995 än tydligare, nämligen 8,7 %, från 6,4 miljarder
USD 1994 till 5,8 miljarder USD året därpå.
Finansieringsmodellen för bankernas fonder för förmånlig kreditgivning bygger
på regelbundna påfyllnader och att givarna delar på finansieringsbördan på ett
rimligt sätt. Detta system har länge setts som en garant för stabilitet, men kan
nu vändas till det motsatta, när USA och en del andra givare minskar sina bidrag
eller inte lever upp till ingångna avtal. En annan viktig utveckling är den
kraftiga nedgången av biståndsmedel samtidigt som de privata kapitalflödena ökat
snabbt. De privata strömmarna har koncentrerats till Latinamerika, Kina och
Sydostasien medan de fattiga länderna i Afrika inte kunnat dra till sig kapital
av detta slag. Det blir mot denna bakgrund än viktigare att gåvobistånd och
mjuka lån i högre utsträckning fördelas till de fattigaste länderna och till
fattigdomsbekämpande verksamheter.
De ökade privata kapitalflödena har gett Världsbanksgruppens privatsektordelar
(IFC och MIGA) en allt större betydelse. Detta, tillsammans med en strävan att
hitta former för att utvidga verksamheten till att omfatta allt fler fattiga
länder, kommer att påskynda ställningstagandet vad gäller Multilaterala
investeringsgarantiorganets (MIGA) framtida kapitalbehov.
Reformer av det multilaterala systemet
Det multilaterala systemet måste ha förmåga att anpassa sig till förändringar
och nya utmaningar. Verkligheten ser idag annorlunda ut än när FN-systemet
skapades. FN:s alltmer tilltagande marginalisering har nämnts. FN:s arbete är
ofta byråkratiskt och ineffektivt. På landnivå är systemet alltför splittrat.
Styrningen av systemet främjar inte medlemsstaternas medansvar och deltagande.
Förmågan att klargöra arbetsfördelningen mellan de många olika FN-organen är
begränsad. Kopplingen mellan ansvar för att driva och att finansiera
verksamheten är bristfällig.
För att det multilaterala systemet skall kunna leva upp till de krav som
ställs i en allt mer globaliserad värld krävs ett intensivare förändringsarbete.
FN och dess ekonomiska och sociala verksamhet behöver reformeras i syfte att
stärka organisationen och tydliggöra dess effekt på landnivå och dess roll som
forum för att ta itu med globala förändringar.
I de multilaterala utvecklingsbankerna ställs inte minst genom de osäkrare
finansieringsperspektiven för de särskilda fonderna nya krav på kvalitets- och
effektivitetshöjande förändringar.
För att FN ska kunna agera måste det finnas en gemensam vilja att använda FN,
att samarbeta genom FN, och att rätta sig efter FN:s beslut. En huvuduppgift i
reformarbetet är att skapa medvetenhet om detta gemensamma ansvar och om behovet
av förändringar i syfta att stärka FN. För att lyckas krävs därför att
medlemsländerna gemensamt har en övergripande vilja att förnya och förstärka
multilateralismen. Regeringen ser som en av sina främsta uppgifter att förstärka
denna vilja. Därvid ansluter sig regeringen till det synsätt som kommer till
uttryck i rapporten från kommissionen om globalt samarbete, "Vårt globala
grannskap".
En betydande del av ansträngningarna riktar sig mot en dialog med FN:s
medlemsländer på hemmaplan. Utan aktivt stöd från regeringar och opinion i
länderna själva kommer reformarbetet inte att lyckas. I många länder upplevs
globaliseringen ha negativa konsekvenser. Regeringen har därför för avsikt att
intensifiera diskussionen om dess sociala konsekvenser.
Genom förhandlingar inom ramen för FN:s generalförsamling görs stegvisa
framsteg och förändringar av verksamheten. Det gäller frågor som finansiering,
styrformer och ECOSOC:s arbete. Detta arbete är av grundläggande betydelse för
att successivt höja effektiviteten och förbättra det arbete som utförs.
Sannolikt krävs dock betydligt mer genomgripande reformer än de som idag
förhandlas fram i Generalförsamlingen och dess underkommittéer. Sverige avser
att tillsammans med de nordiska länderna och EU utarbeta förslag och driva
kraven på nödvändiga reformer. Arbetet måste bedrivas i flera steg.
Ett första steg är att medvetandet om reformbehovet måste öka i alla regioner.
Klyftan mellan nord och syd måste överbryggas. Det borde finnas ett gemensamt
intresse bland de större givarländerna och de fattigaste mottagarländerna på
åtminstone två avgörande punkter: att de begränsade resurserna används så
effektivt som möjligt och att de olika organen koncentrerar sina insatser till
specifika och väl definierade områden och inom dessa utvecklar expertis och
kunnande.
Sverige har goda förutsättningar att kunna bidra till en samling kring de
uppställda målen. Vårt mångåriga multilaterala engagemang och vårt kraftfulla
stöd för utvecklingssamarbete innebär att vår trovärdighet vad avser syftet med
reformer - att stärka det multilaterala samarbetet till fromma för utveckling i
mottagarländerna - inte kan ifrågasättas.
Ett andra steg, parallellt med det första, är att utarbeta konkreta
reformförslag. Sverige har tillsammans med de andra nordiska länderna varit
pådrivande vad avser reformeringen av bl.a. UNICEF, WHO och UNDP. Grunden för
detta arbete lades i det första Nordiska FN-projektet som föreslog avgörande
förändringar vad avser styrformer och finansiering av den ekonomiska och sociala
verksamheten. I FN:s fonder och program har förändrade styrelseformer
möjliggjort en kontinuerlig bevakning och påskyndande av reformarbetet. Sverige
har också tagit initiativ till en översyn av de olika organens arbete på det
humanitära området. Syftet har varit att tydliggöra arbetsfördelningen och se
till att s.k. hemlösa frågor, dvs. frågor för vilka det inte naturligen funnits
ett FN-organ med ansvar, som internflyktingar, minröjning, m.fl. tas om hand.
EU-samarbetet har visat sig givande och förbättrat Sveriges möjligheter att få
genomslag för sin syn. Sverige bör även fortsättningsvis arbeta för att EU skall
vara pådrivande och utarbeta reformförslag också på de mer övergripande
problemområdena.
Genom en fortsättning av det Nordiska FN-projektet intensifieras nu arbetet på
att ta fram konkreta reformförslag på bl.a. följande centrala områden:
- FN-systemet ska på landnivå fungera som ett enhetligt system. De
ansträngningar som gjorts att förbättra koordineringen på landnivå har varit
otillräckliga. Det multilaterala systemets begränsade resurser används inte på
det mest effektiva sättet. Det fragmenterade systemet försvårar mottagarlandets
uppgift att koordinera olika givare. Även rollfördelningen mellan FN och
utvecklingsbankerna måste förtydligas.
- Medlemsstaternas styrning av verksamheten måste förbättras ytterligare.
Fortfarande finns allvarliga brister i styrelsernas förmåga att ge tydliga
riktlinjer för verksamheten.
- Administrativa regler och procedurer måste moderniseras. Särskilt inom FN är
interna regler för administrativa, finansiella och personalfrågor ofta
föråldrade och bidrar till att minska organisationens effektivitet. Chefer på
högsta nivå tillsätts utan önskvärd öppenhet.
- Det multilaterala systemets finansiering måste tryggas långsiktigt. FN:s
utvecklingsverksamhet bygger på frivillighet vilket skapat osäkerhet och
försvårat den långsiktiga planeringen av verksamheten.
Avsikten är att presentera gemensamma nordiska förslag under det kommande året.
Nya finansieringsformer och svenska bidrag
Finansieringen av FN:s utvecklingssamarbete bygger i huvudsak på frivilliga
bidrag, antingen i form av basbudgetstöd eller öronmärkta bidrag. Verksamhetens
finansiella bas kan därmed variera från år till år, vilket skapar osäkerhet och
försvårar långsiktig planering. Därtill kommer att medlemsstaternas styrning
genom de multilaterala beslutsmekanismerna försvåras när prioriteringar delvis
bestäms av villkor förknippade med öronmärkta bidrag. Behovet av nya
finansieringsformer har bl.a. av dessa skäl blivit allt mer uppenbart. Behovet
understryks ytterligare av de osäkrare finansieringsperspektiv som uppkommit för
de multilaterala utvecklingsbankerna.
Behovet av förändringar understryks också av att ett fåtal länder, inklusive
Sverige, bär en allt för stor andel av den finansiella börden för FN:s bistånd.
Det minskande biståndet i världen har förvärrat situationen.
Framöver måste finansieringen av FN-organen baseras på ett system som ger
långsiktig stabilitet och förutsägbarhet genom såväl förhandlade som uttaxerade
bidrag i tillägg till de nuvarande frivilliga bidragen. Detta är en av
huvudpunkterna i den nordiska politiken.
Ett annat syfte med detta förslag är att bördefördelningen mellan givarländer
ska bli mer rättvis och att ansvar för beslut om verksamhetens omfattning
kopplas till bindande åtaganden om finansiering. Framöver bör vidare kretsen av
givare breddas genom att de nya industriländerna förmås att bidra till det
multilaterala utvecklingssamarbetet. Allt fler länder, t. ex. i Asien, når
i-landsstatus och bör på sikt kunna ge betydande tillskott.
Det finns också anledning att följa och vara pådrivande i andra
förändringsprocesser. En sådan rör den ökade tillämpningen av
mottagarfinansiering. Den innebär att mottagarländer med högre BNP betalar en
del av kostnaden för framför allt det tekniska biståndet. En annan form är
självfinansiering, dvs. att organisationerna i ökande grad baserar sin
verksamhet på återbetalning av tidigare krediter. Detta är främst aktuellt för
utvecklingsbankerna, men även inom FN:s fackorgan finns viss möjlighet till
sådan genom avgiftsbeläggning av tjänster till t.ex. nationella bolag. För vissa
verksamheter finns också goda möjligheter att få in betydande privata bidrag.
Frågan om nya finansieringskällor har diskuterats under ett antal år.
Diskussionen har intensifierats i ljuset av de senaste årens finansieringskris.
Ett syfte med flera av de förslag som presenterats har varit att finna en källa
som skall ge det multilaterala systemet ökat oberoende av svängningarna i
nationella beslut. Ett annat syfte har varit att skapa ekonomiska styrmedel på
global nivå, t.ex. avgifter kopplade till användningen av den gemensamma miljön.
Avgifter på internationella valutatransaktioner har nämnts i detta sammanhang.
De studier som gjorts av detta alternativ har dock även visat på oönskade
effekter på de finansiella marknaderna och betydande svårigheter att få till
stånd ett samlat genomförande. Ytterligare forskning behövs för att precisera
och bedöma förslag till nya finansieringskällor. Sverige har gett stöd till
UNDP:s forskningsarbete på detta område och överväger hur frågan bäst kan föras
vidare.
Flera av de här diskuterade förändringarna och finansieringsformerna
aktualiserar nya frågeställningar. Hur skall man t.ex. tillförsäkra styrning och
insyn i organisationer som blir självfinansierade? Hur skall man bibehålla
långsiktighet och fattigdomsorientering? Hur ska man förhålla sig till ökad
andel icke-statlig finansiering?
Svaren på dessa frågor, liksom den fortsatta utvecklingen och reformeringen av
FN och dess finansieringssystem kan komma att få direkt effekt på inriktning och
storlek på de svenska bidragen till FN:s arbete på utvecklingsområdet.
Sveriges bidrag till det multilaterala systemets olika organ bör fördelas så
att de organ som bedriver en politik som är effektiv och i linje med de svenska
strävandena får högre anslag än andra organ. Organisationer som inte lever upp
till de krav som ställs i form av reformer med synliga framsteg, en fokuserad
inriktning och ett tydligt och avgränsat mandat i systemet bör förvänta sig
sänkta anslag. Ett exempel på detta sätt att arbeta är WHO som p.g.a. uteblivna
reformer fick vidkännas en drastisk minskning av svenska bidrag. Ett positivt
exempel är FN:s kapitalutvecklingsfond UNCDF, som genomfört en grundläggande
reformering och därigenom lagt grunden för ett treårigt givaråtagande vad gäller
finansiering. UNCDF kommer därför att ges ökade anslag i 1997 års budget.
Det finns också anledning att fråga sig om dagens fördelning mellan
basbudgetstöd till organisationer och särskild ämnesinriktad bidragsgivning är
den rätta. Många gånger kan anslag till ett särskilt angeläget sakområde,
kanaliserat genom därför lämpliga organisationer, vara att föredra. Mot bakgrund
av den allt tydligare ämnesfokuseringen i det internationella samarbetet,
manifesterat bl.a. i de globala FN-konferenserna, bör detta successivt bli ett
viktigt komplement till de s.k. basbudgetstöd som utgör huvuddelen av de svenska
multilaterala bidragen.
Utvecklingsbankernas roll i utvecklingsprocessen
Utvecklingsbankerna är de finansiellt viktigaste kanalerna för ett brett
samarbete med de fattigaste länderna. Deras omfattande rådgivningsverksamhet på
främst det ekonomiska området, men också i t.ex. sociala och miljöfrågor byggd
på egen forskning, analys och erfarenheter från många olika länder växer
samtidigt i betydelse. Det gör även deras roll som samordnare av multilateralt
och bilateralt bistånd på landnivå bl.a. inom ramen för s.k. konsultativa
grupper. Härtill kommer den roll Världsbanken spelar för ekonomisk omvandling i
Central- och Östeuropa.
På senare år har bankerna även fått en viktig roll som finansiärer av
politiskt komplicerade freds- och återuppbyggnadsprocesser. Det gäller bl.a.
Asiatiska utvecklingsbankens (AsDB) program i Kambodja, Interamerikanska
utvecklingsbankens (IDB) insatser i Centralamerika och Världsbankens roll i f.d.
Jugoslavien och i de palestinska områdena på Västbanken och i Gaza.
Sammantaget innebär denna utveckling att främst Världsbanken tagit över
uppgifter särskilt på det normativa området från många FN-organisationer. Det är
en utveckling som rymmer både problem och möjligheter. Många FN-organs
finansieringssvårigheter gör att bankernas engagemang på nya områden tillför
resurser till prioriterade verksamheter. Å andra sidan skapas ofta oklarheter om
roller och mandat mellan FN-organ och bankerna. Dessa frågor har bl.a.
uppmärksammats inom Nordiska FN-projektet. Den svenska linjen är att söka
tydliggöra olika organisationers komparativa fördelar i förhållande till
varandra i ett systemperspektiv. Avsikten är att maximera utvecklingseffekterna
av hela det multilaterala systemet.
På liknande sätt har Sverige och de nordiska länderna försökt att närmare
precisera roller, mandat och komparativa fördelar för Världsbanken och de
regionala utvecklingsbankerna i Afrika, Asien och Latinamerika. Det här är
frågor som växer i betydelse genom att särskilt Interamerikanska (IDB) och
Asiatiska utvecklingsbankerna (AsDB) får en allt viktigare roll i sina
respektive regioner. IDB:s utlåning i Latinamerika är t.ex. högre än
Världsbankens. Ett annat exempel är AsDB:s policyriktlinjer för det nya området
"gott styrelseskick", vilket har betydelse inte bara i ett ekonomiskt utan även
i ett bredare politiskt perspektiv.
Idag finns det en allt starkare uppslutning kring utvecklingsbankernas roll i
utvecklingsprocessen. Det gäller både bland givar- och mottagarländer. Bankernas
breda medlemskap ger dem möjlighet att forma en samsyn i många avgörande
ekonomiska frågor. Genom sin finansiella konstruktion kan de låna upp stora
resurser på kapitalmarknaderna för vidare utlåning på gynnsamma villkor.
Glädjande nog växer såväl samarbetsformerna mellan som insikten om respektive
parts komparativa fördel hos både FN och utvecklingsbankerna. Bl.a. har
utvecklingsbankerna gjort förberedelse- resp uppföljningsarbete inom ramen för
FN:s konferenser på ett konstruktivt sätt.
4.1.2 FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
Övergripande mål
På det ekonomiska och sociala området bedriver FN utvecklingssamarbete genom en
rad olika organ. Utgångspunkten för Sveriges bedömning av denna verksamhet är
dess effekt på landnivå. En viktig åtgärd är att FN därvidlag skall fungera som
ett enhetligt system och kraftfullt kunna bistå mottagarländerna. Riktlinjer för
verksamheten läggs idealt fast i respektive organs styrelse, inom de policyramar
högre organ - generalförsamlingen och ECOSOC - fastställt. Sverige verkar i de
styrande organen för att fastställa sådana riktlinjer.
Sverige har valt att ge omfattande basbudgetstöd till FN-operativa verksamhet.
Mot bakgrund av de brister som finns i dagens organisations- och styrsystem, och
de svårigheter som visat sig att få genomslag för nödvändiga reformer, finns det
anledning att fortsätta överväga vilka former för bidragsgivning som bäst
främjar målsättningarna för det multilaterala arbetet. Det är ingen självklarhet
att den nuvarande fördelningen mellan t.ex. basbudgetstöd och sakinriktat stöd
för särskilda ämnen är den mest lämpade.
Sverige verkar även för svensk synlighet inom FN-organen, främst genom ökad
upphandling från svenska företag och ökad svensk rekrytering. Självfallet måste
denna policy drivas utifrån höga krav på upphandlingens och rekryteringens behov
av kvalitet, relevans och kompetens.
Bedömning av verksamheten
FN:s utvecklingsprogram, UNDP, spelar en central roll inom FN:s
biståndsverksamhet, som samordnande organ på land- och högkvartersnivå. Det är
viktigt att förstärka denna funktion, som måste ses och finansieras som en
gemensam uppgift för hela FN-systemet. Samtidigt måste UNDP:s verksamhet ges en
tydligare inriktning och ytterligare fokuseras på att bygga upp
mottagarländernas institutionella kapacitet på centrala områden. UNDP:s
organisationsstruktur och administration måste effektiviseras och arbetet ges en
än tydligare inriktning mot landnivån. Sverige ger särskilt stöd till den
interna förändringsprocessen och för ökad effektivisering av UNDP:s arbete.
FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF, som formellt verkar inom ramen för UNDP, är
det frivilligfinansierade FN-organ som kommit längst vad avser en tryggad och
förutsägbar finansiell bas. På svenskt initiativ har de åtta givarländerna
uttryckt en ambition att säkerställa de finansiella resurserna på nuvarande nivå
under de kommande tre åren. Verksamheten är innovativ och katalytisk. Den är
fattigdomsinriktad. småskalig och ansedd som effektiv.
FN:s barnfond, UNICEF, firar i år sitt 50-årsjubilem och har i sin
ändamålsförklaring deklarerat att man avser integrera barnets rättigheter på ett
mer konsekvent sätt i verksamheten. Detta innebär samtidigt att organisationen i
allt högre grad blir en rådgivare till regeringar snarare än att den genomför
sina egna projekt. Sverige välkomnar denna utveckling. Samtidigt har UNICEF en
fortsatt viktig roll i fält, inte minst för att ge skydd och stöd åt barn som
drabbas eller riskerar drabbas av katastrofer och konflikter. Sverige, som är
den näst största givaren, fortsätter driva reformarbetet i styrelsen.
FN:s befolkningsfond, UNFPA, har efter FN:s konferens om befolkning och
utveckling (ICPD) genomgått en omfattande förändringprocess i vilken Sverige
varit pådrivande. UNFPA är nu väl rustat och har styrelsens förtroende att ta
ett stort ansvar för uppföljningen av ICPD.
FN:s livsmedelsprogram, WFP, når de absolut fattigaste genom att säkra deras
livsmedelsförsörjning. Särskilt har ett jämställdhetsperspektiv fått ökat
genomslag inom organisationen och Sverige har en viktig roll i reformarbetet och
policyutveckling.
FAO:s världstoppmöte om livsmedelsbistånd i november 1996 innebär att den
viktiga frågan om livsmedelsbiståndets roll i utvecklingsarbetet bör diskuteras
i ljuset av bl.a. fattigdomsfrågan och redan gjorda åtaganden i internationella
handelsavtal. Det är angeläget att motverka snedvridningseffekter av
livsmedelsbistånd på lokala marknader och verka för att sådant bistånd fokuseras
på särskilt utsatta grupper.
FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, har under senare år allt mer betonat
förebyggande insatser och vikten av att finna långsiktiga och varaktiga
lösningar på flyktingproblemen. En tyngdpunktsförskjutning har skett mot
insatser i ursprungsländer. UNHCR:s helhetssyn på flyktingfrågor stämmer väl
överens med de svenska prioriteringarna på detta område. Organisationen utför
väl de uppgifter den ålagts.
Mandatet för FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, UNRWA, har
förlängts av FN:s generalförsamling till den 30 juni 1999. Stödet till UNRWA
utgör även ett led i vårt stöd för fredsprocessen i Mellanöstern. UNRWA:s
verksamhet på Västbanken och i Gaza integreras nu allt mer med administrationen
i de palestinska självstyret och flyttningen av organisationens högkvarter från
Wien till Gaza och Amman är ett uttryck för strävan efter större regional
samordning. På sikt bör resultatet av fredsprocessen i Mellanöstern kunna
möjliggöra en avveckling av bidraget till UNRWA.
Under budgetposten för narkotikainsatser genom FN-systemet finansieras främst
basbudgetstöd till FN:s narkotikaprogram, UNDCP. Det starka svenska stödet till
UNDCP motiveras bl.a. av att såväl missbruk som odling av narkotika i de flesta
u-länder är koncentrerad till de fattigaste regionerna och grupperna. Förutom
att bekämpningen av narkotika är ett mål i sig finns därmed en klar koppling
till de svenska övergripande fattigdomsmålet. Under 1998 kommer sannolikt att
hållas ett särskilt generalförsamlingsmöte om narkotika. Regeringen avser under
denna budgetpost finansiera en del förberedande insatser för detta möte.
I januari 1996 upprättades FN:s samlade program för HIV/AIDS - kallat UNAIDS.
Denna organisation är uttryck för ett nytänkande inom det multilaterala
samarbetet, där olika berörda organ samarbetar inom ett gemensamt program.
Tidigare HIV/AIDS-relaterade aktiviteter inom UNICEF, UNDP, UNFPA, UNESCO, WHO
samt Världsbanken uppgår nu i och samordnas av UNAIDS. Sverige, som varit aktivt
i tillskapandet av programmet, innehar en styrelseplats de första två åren.
Sverige arbetar för att styrelsen skall ha regelbundna möten och kunna ge klara
riktlinjer för organisationens verksamhet. En av de viktigaste frågorna den
närmaste tiden blir finansiering av programmet. Sverige eftersträvar att en bred
krets av givare skall komma överens om en rättvis bördefördelning och att stöd
skall utgå i form av bidrag till organisationens basbudget. Under 1996 utökas
verksamheten successivt och en handlingsplan kommer att läggas fast för de
kommande fem åren.
4.1.3 Multilaterala utvecklingsbanker
Övergripande mål
Den brett upplagda utvärdering av utvecklingsbankernas verksamhet med titeln
"Serving a Changing World", som under våren 1996 presenterades av en
internationellt sammansatt arbetsgrupp (den s.k. "MDB Task Force"), bekräftar
den förändring av bankernas verksamhet som skett under senare år. Rapporten slår
bl.a. fast att fattigdomsbekämpning skall vara det övergripande målet för
utvecklingsbankernas verksamhet. Insikten har förstärkts om att ekonomisk
tillväxt är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för minskad
fattigdom. Kompletterande och ökande åtgärder avseende bl.a. social utveckling
och välfärd, jämställdhet och inkomstutveckling ger fattiga grundläggande
förutsättningar att delta i de ekonomiska möjligheter som skapas av tillväxt.
Det här är en inriktning som Sverige, Norden och andra "likasinnade länder"
länge drivit i bankerna. Världsbankens nye president James Wolfensohn förefaller
fast besluten att förstärka denna linje. För att detta skall lyckas krävs bl.a.
att regeringarna i låntagarländerna är inriktade på att minska fattigdomen genom
en sund ekonomisk och social reformpolitik. En ökad koncentration av
låneresurserna kommer att ske till sådana länder.
I arbetsgruppens utvärdering konstateras också att utvecklingsbankerna varit
alltför inriktade på volymmål. Högre kvalitetskrav måste ställas, inte minst mot
bakgrund av minskade biståndsresurser. Det skall ske genom bättre och mer
realistiskt formulerade mål, bättre resultatanalys och tydligare och mer
effektiv samordning med andra givare. Bankerna genomgår även en
decentralisering. Kontakterna med lokala grupper och enskilda organisationer
intensifieras. Sverige har här bidragit med egna erfarenheter. Under de senaste
åren har vi från svensk sida medverkat till att Sidas lärdomar främst från
huvudmottagarländerna mer systematiskt förts in i arbetet med bankernas
landstrategier. Erfarenheterna av denna närmare koppling mellan bilateral och
multilateral verksamhet är goda och kommer att utvecklas ytterligare.
Vidare utvecklar regeringen samarbetsformer med enskilda organisationer kring
världsbanksfrågor, bl.a. i syfte att tillvarata många enskilda organisationers
stora fälterfarenhet liksom kunskaper på bl.a. miljöområdet.
Utvecklingsbankernas starkare inriktning på fattigdomsbekämpning avspeglas
bl.a. i en tydligare betoning av miljöfrågorna och deras koppling till det
övergripande målet om att nå utsatta grupper. Om utveckling inte är hållbar
drabbar de negativa effekterna främst de fattiga. Mycket återstår att göra i
dessa avseenden t.ex. vad gäller förebyggande åtgärder i projekt och program i
stället för reparation av skador i efterhand. Sverige har sedan många år
bilaterala fonder i flera banker som kan utnyttjas för olika insatser på bl.a.
miljöområdet. Särskilt i uppbyggnadsskedet av nya verksamheter i bankerna har
svenska bilaterala resurser kunnat spela en viktig katalytisk roll. Detta gäller
i hög grad även på jämställdhetsområdet.
Samspelet mellan stat och marknad har under 90-talet utvecklats till en viktig
fråga för utvecklingsbankerna. Verksamheten på privatsektorområdet inriktas dels
på stöd till skattereformer, utveckling av kapitalmarknader och finansiellt stöd
till nationella utvecklingbanker för vidare utlåning till små och medelstora
företag, dels till upprättande av privata företag och främjande av privata
investeringar. Verksamhet pågår också avseende en förändrad roll för staten, ett
känsligt område i gränslandet till politisk inblandning, som ryms inom begreppet
det "goda styrelseskicket". Dit hör fungerande lagar och rättssystem som skyddar
individens ekonomiska och politiska rättigheter. Dit hör också minskade
militärutgifter till förmån för utvecklingsändamål t.ex. de sociala sektorerna
och kamp mot korruption.
På en rad viktiga områden har således bankernas policy och verksamhet
förändrats i riktning mot svenska utvecklingspolitiska riktlinjer. Den stora
utmaningen de närmaste åren ligger framförallt i att få denna nya inriktning
omsatt i bankernas konkreta arbete på fältet, där mycket återstår att göra.
Detta kommer att kräva ytterligare förändringar av bankerna inkl. delegering av
beslutsfattandet till fältnivån och att delvis ny kompetens knyts till dessa
institutioner.
Sveriges formella inflytande i utvecklingsbankerna, sett som våra kapital- och
bidragsandelar, är begränsat. Genomgående är Sveriges påfyllnadsandelar till de
mjuka lånefaciliteterna högre än våra kapitalandelar, vilket speglar vårt starka
biståndsengagemang. Detta gäller i synnerhet vår stora påfyllnadsandel i
Afrikanska utvecklingsfonden.
Sveriges policyarbete i samtliga utvecklingsbanker utformas liksom i
FN-sammanhang inom ett nära och konstruktivt nordiskt samarbete. Många exempel
från senare år finns på att den nordiska samsynen i utvecklingsfrågor genom att
ett målmedvetet agerande har fått genomslag både i bankernas policy och
institutionella struktur. Det gäller bl.a. Världsbankens tydligare
fattigdomsinrikting, IDB:s policy på området kvinnor och utveckling och
institutionella reformfrågor i Afrikanska utvecklingsbanken. De nordiska
länderna har visat att ett gott förberedelsearbete inför styrelsemöten och
förhandlingar om påfyllnad av bankernas "mjuka fonder" ger ett inflytande i
bankerna som ofta går utöver våra formella andelar.
Bedömning av verksamheten
Världsbanksgruppen
Bristande bidragsvilja och oförmåga att följa ingångna avtal har blivit ett
växande hot mot utvecklingsbankernas möjligheter att bedriva ett effektivt
utvecklingsarbete i de fattigaste länderna. Det kan därför med
tillfredsställelse konstateras att en uppgörelse uppnåtts vad gäller ett
treårigt utlåningsprogram om ca 150 miljarder kronor till de fattigaste länderna
från Världsbankens mjuka lånefaciliteter, IDA. Avtalet innebär att IDA
förstärker sin övergripande målsättning att minska fattigdomen i världens minst
utvecklade länder. I kommande låneprogram skall tydligare betonas hållbar
utveckling, fokus på Afrika och utlåning baserad på tidigare resultat. Vidare
ges, bl.a. efter svenskt agerande, en starkt ökad vikt åt samråd och dialog med
mottagarländernas regeringar, myndigheter och enskilda organisationer liksom med
övriga bilaterala och multilaterala givare.
Av stor betydelse är att ett helt nytt synsätt på deltagardisciplin och krav
på rimligt finansieringsdeltagande vuxit fram under dessa förhandlingar. De nya
reglerna innebär bl.a. att amerikanska företag, på grund av uteblivna
amerikanska bidrag till IDA, utestängs under ett år från en stor del av
upphandlingen i anslutning till IDA-finansierade projekt. USA utestängs också
från beslutsfattandet om en stor del av utlåningen under samma period. Även
länder som Singapore, Israel och Förenade Arabemiraten utestängs av liknande
skäl. De nya reglerna avspeglar Sveriges strävanden att få till stånd ökad
bidragsdisciplin och respekt för ingångna avtal inom de multilaterala biståndet.
Världsbanken har tillsammans med Internationella valutafonden (IMF) tagit ett
initiativ för att lätta de fattigaste och mest skuldsatta ländernas skuldbörda.
Initiativet utgör ett nytt angreppssätt som Sverige välkomnar. Förslaget
omfattar för första gången den totala skulden för ett land och syftar till att
ge en skuldlättnad som återställer en hållbar skuldsituation genom bidrag från
bilaterala, kommersiella och multilaterala långivare. En mer detaljerad
utformning av förslaget kommer att redovisas i samband med Världsbankens och
IMF:s årsmöten.
Världsbanken och IMF har en central roll när det gäller att stödja fattiga,
ofta skuldtyngda länder som genomför strukturanpassningsprogram, för IMF:s del
genom ESAF (Enhanced Structural Adjustment Facility).
1987 inrättades Världsbankens Särskilda program för Afrika (SPA), inom vilket
givarstöd samordnas och mobiliseras till de strukturanpassningsprogram som pågår
i ett tjugotal skuldtyngda länder i Afrika söder om Sahara. Programmet kommer i
höst att genomgå en större utvärdering. Sverige har en framträdande roll i
förberedelsearbetet.
Regionala utvecklingsbanker
Efter avtalet 1994 om den åttonde påfyllnaden av den Interamerikanska
utvecklingsbankenbankens (IDB) resurser (IDB-8) har banken nu gått in i ett
skede av konsolidering och genomförande av avtalets innehåll. Banken är nu den
utan jämförelse största regionala utvecklingsbanken med långt större verksamhet
i regionen än Världsbanken. Ur svensk synvinkel har banken lyckats väl i sin
uppföljning av IDB-8. Viktiga steg har t.ex. tagits för att åstadkomma en ökad
fattigdomsinriktning. Miljöanalyser har blivit en integrerad del av
landprogrammeringen. Sverige välkomnar också bankens vidgade roll som
samarbetspartner i regionens utvecklingsprocess bl.a. vad gäller konstruktiva
insatser i samband med freds- och återuppbyggnadsprocessen i Centralamerika.
Den Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) har under de senaste åren genomgått en
genomgripande förändring av sin utlåningspolitik och ett intensivt
policyutvecklingsarbete har ägt rum i linje med avtalet 1994 om bankens fjärde
kapitalökning (GCI-IV). Styrelsen har fattat beslut om flera stora
policyområden, bl.a. angående "gott styrelseskick", energi, skog samt
folkomflyttningar som resultat av bankprojekt. Sverige har aktivt deltagit i
detta arbete, vars resultat ligger i linje med svenska biståndspolitiska
ambitioner. Mer tonvikt måste nu läggas på tillämpningen av de fattade
policybesluten. Den snabba ekonomiska utvecklingen i stora delar av regionen
leder till en delvis förändrad roll för banken. Därtill kommer att det finns nya
bidragsgivare i regionen. Dessa faktorer bör tas i beaktande vid fastställande
av det svenska bidraget i den nu pågående förhandlingen om påfyllnaden av
asiatiska utvecklingsfonden (AsDF 7).
Under ett antal år har Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) brottats med grava
problem av administrativ, finansiell och operativ karaktär. Sverige och övriga
nordiska länder spelar en aktiv och konstruktiv roll i arbetet med att vända
denna utveckling. I ett förtroendefullt samarbete med bankens nya president,
Omar Kabbaj, har ansträngningarna att åstadkomma bl.a. bättre styrning av banken
och en höjning av verksamhetens kvalitet och effektivitet börjat ge resultat.
Den överenskommelse som under första halvåret 1996 nåddes om en resurspåfyllnad
av den Afrikanska utvecklingsfonden (AfDF) med sammanlagt drygt 3 miljarder
dollar utgör ett viktigt steg på vägen mot att återupprätta förtroendet för
bankgruppen. Under senhösten 1996 fortsätter förhandlingar om reformfrågor och
en ny påfyllnad av bankens kapital (GCI-5). Utfallet av reformdiskussionerna får
avgöra om den svenska andelen skall ligga fast.
Övriga utvecklingsbanker och -fonder
Den internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD) är inriktad på projekt för
att förbättra levnadsförhållandena för landsbygdsbefolkningen i de fattigaste
utvecklingsländerna. Verksamheten ligger därmed väl i linje med svenska
biståndspolitiska mål. På uppdrag av medlemsländerna gjorde en konsultgrupp
under 1994 en utvärdering av IFAD, vilken bekräftade bilden av en liten,
effektiv organisation med ett viktigt mandat som utförs med genomslagskraft. På
senare år har oklarhet rått om IFAD:s finansieringsmodell, som baseras på delat
ansvar mellan OECD och oljeproducerande u-länder. 1995 fattades ett
principbeslut som innebär grundläggande förändringar av fondens stadgar och
finansiering. Sverige har haft en framträdande roll i detta förändringsarbete,
som ger fonden en starkare förankring i såväl i- som u-länder. Till följd av
oklarhet och det amerikanska bidraget till IFAD:s fjärde kapitalpåfyllnad
(1996-98) har uppgörelsen ännu inte kunnat träda i kraft.
Nordiska utvecklingsfonden (NDF) är en nordisk biståndsinstitution för
finansiering av utvecklingsprojekt som främjar ekonomisk och social utveckling i
u-länder. Utlåningen sker på villkor som motsvarar dem som erbjuds av IDA.
Fonden ger krediter endast i samfinansiering med andra finansiärer, främst andra
multilaterala finansieringsinstitutioner. Nordiska Ministerrådet har under
hösten 1995 låtit utvärdera NDF:s verksamhet. Utvärderingen konstaterar att NDF
är en kostnadseffektiv institution med en projektportfölj av hög kvalitet. På
basis av utvärderingens slutsatser har Nordiska Ministerrådet beslutat om en
höjning av fondens grundkapital från 265 miljoner SDR till 515 miljoner SDR. I
enlighet med den nordiska fördelningsnyckeln svarar Sverige för 38,8 % av
kapitalökningen.
Karibiska utvecklingsbanken (CDB) upprättades 1970 och har sitt huvudkontor
med 200 anställda på Barbados. Dess långivning är inriktad på de små karibiska
ö-länderna. Karibiska banken är en operativt och administrativt effektiv
organisation med en stabil finansiell ställning. Sverige förhandlar f.n. om
medlemskap i CDB. Sveriges förbindelser med regionen är outvecklade. Medlemsskap
i CDB bedöms därför kunna stärka vår närvaro i regionen såväl i utrikes-,
bistånds- som handelspolitiskt hänseende. En särskild proposition om svenskt
medlemskap avses läggas fram för riksdagen för beslut under våren 1997.
I november 1994 framfördes förslag om att skapa en regional utvecklingsbank
för Mellanöstern och Nordafrika. En arbetsgrupp med brett deltagande från bl.a.
regionen, europeiska länder och USA har därefter analyserat förutsättningarna
för nya finansiella strukturer för regionen. Argument både för och emot en
regional bank har anförts under den utdragna och besvärliga
förhandlingsprocessen. Sverige har deltagit aktivt i dessa förhandlingar och
framlagt förslag med avsikt att samla deltagarländerna kring ett sammanhållet
finansiellt arrangemang för regionen. Sverige har även verkat för att
finansiella resurser avsätts för utlåning på fördelaktiga villkor till de
palestinska områdena på Västbanken och i Gaza.
4.1.4 Övrigt multilateralt samarbete
Multilaterala miljöinsatser
Inriktningen på uppföljningen av FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED)
har redovisats under mål och prioriteringar ovan. I samband med det extra möte i
FN:s generalförsamling (UNGA-SS 19) som äger rum om uppföljning av UNCED nästa
år är det angeläget att Sverige deltar aktivt i förberedelserna och
uppföljningen av mötet. Regeringen avser därför att hålla seminarier och ta
initiativ till andra förberedande och uppföljande aktiviteter.
Förutom integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling i all reguljär
verksamhet fordras även vissa riktade bidrag till särskilda miljöfonder och
program samt till angelägen analys och internationell seminarieverksamhet, vilka
finansieras under denna budgetpost.
Den globala miljöfonden (GEF) finansierar insatser inom områdena globala
klimatförändringar, biologisk mångfald, skydd av internationellt vatten och
uttunning av ozonskiktet. GEF är utsedd till interimistisk finansiell mekanism
för konventionerna om klimatförändringar och biologisk mångfald.
GEF:s verksamhet som permanentades 1994 har ett ambitiöst och med svenska
värderingar överensstämmande arbetsprogram. Det är angeläget att det operativa
arbetet kommer igång i full skala.
Sverige verkar aktivt inom styrelsen för att GEF skall etablera sig som en
viktig aktör inom det multilaterala arbetet med att främja målsättningarna från
UNCED inom ramen för dess särskilda mandat. En fortlöpande granskning av
verksamheten är angelägen, inte minst inför de förhandlingar om påfyllnad av
GEF:s finansiella resurser som kommer att inledas i början av nästa år.
GEF utgör enligt regeringen ett ändamålsenligt instrument för det
internationella samfundet för att finansiera åtgärder med syfte att minska de
globala miljöproblemen. Den har dessutom potential att finansiera och åtgärda
vissa oförutsedda miljöproblem. Den svenska andelen av fonden bör därför ligga
kvar på samma nivå vid påfyllnaden.
Montrealprotokollet är ett avtal som förbinder dess parter att genomföra en
avveckling av ozonnedbrytande ämnen. Till protokollet finns knutet en
multilateral fond som syftar till att bistå u-länderna att fasa ut användningen
av ozonnedbrytande ämnen. En utvärdering 1995 utgjorde grundval för gemensamma
rekommendationer om effektivisering. Vissa resultat kan därvid skönjas, även om
genomförandetakten av projekt endast långsamt förbättras. Sverige framförde vid
parternas möte förra året sitt stöd för fondens arbete, bl.a. inför de
påfyllnadsförhandlingar av fondens resurser som inleds under hösten. Den svenska
andelen av fonden bör ligga kvar på ungefär samma nivå.
Sida har under flera år haft i uppdrag att genomföra vissa multilaterala
miljöinsatser under denna delpost. Ett visst bidrag är fortsatt motiverat med
hänsyn till den långsiktiga verksamhet som inletts.
Multilaterala konfliktförebyggande insatser
Det multilaterala systemet har en huvudroll i det internationella samfundets
ansträngningar att förebygga uppkomsten av konflikter, bidra till lösningar och
främja varaktig fred. FN:s svårigheter i bl.a. Somalia och Jugoslavien har
blottat allvarliga brister i det nuvarande systemet, vilka i vissa avseenden
undergrävt förtroendet för organisationen och därmed dess framtida möjligheter
att verka. Erfarenheterna från Centralamerika och Kambodja har emellertid visat
att det är möjligt att inom FN:s ram utveckla en framgångsrik verksamhet för att
förebygga konflikter och främja försoningsprocesser. En av de viktigaste
lärdomarna är att insatser för att förebygga och lösa konflikter samt främja
långsiktig utveckling kräver en helhetssyn som omfattar såväl politiska och
militära som civila och humanitära insatser. Det är angeläget att stärka och
förbättra strukturerna och samarbetsformerna mellan FN-systemet och
utvecklingsbankerna liksom med övriga aktörer.
Det svenska stödet till multilaterala konfliktförebyggande insatser skall även
fortsättningsvis syfta till att stärka de civila och humanitära aspekterna i
fredsbevarande operationer i utvecklingsländer. För att åstadkomma detta avser
regeringen bl.a. stödja svenskt deltagande med civil personal i olika funktioner
i FN:s fredsbevarande operationer.
Det är viktigt att verka för att erfarenheter och lärdomar från FN:s och
utvecklingsbankernas agerande, i synnerhet i s.k. komplexa katastrofer,
systematiskt återförs i organisationernas verksamhet. Vidare bör de
multilaterala organisationernas förmåga att motverka uppkomsten av väpnade
konflikter och säkra en övergång från konflikt till fred. Därvid bör betydelsen
av tydlig roll- och mandatfördelning särskilt beaktas. Bland frågor som kräver
större uppmärksamhet kan nämnas möjligheter att genomföra insatser i ett tidigt
återuppbyggnadsskede och frågor om konditionalitet i biståndet. De
institutionella möjligheterna att på ett systematiskt sätt verka för respekt för
mänskliga rättigheter och utveckling mot demokrati bör stärkas. Åtgärder av
betydelse för försoning, inklusive utredande av krigsbrott,
äganderättsförhållanden etc., bör främjas i den mån insatsen bedöms strategiskt
kunna bidra till att utveckla kapaciteten och kompetensen inom systemet att
hantera konflikter.
Slutsatser från större utvärderingar och utredningar, bl.a.
Utrikesdepartementets Afrika-utredning och departementets utredning om
konfliktförebyggande arbete som redovisas hösten 1996, kommer att påverka
inriktningen av Sveriges insatser på detta område.
Övriga insatser
Under övriga insatser finansieras bidrag till en rad olika organisationer, såväl
inom som utanför FN-systemet, samt analyser, seminarier och andra
internationella aktiviteter som främjar internationell samverkan och utveckling.
Även om insatserna ofta kan förutses kan deras karaktär göra att de inte alltid
kan eller bör beloppsbestämmas i förväg. En viss mindre reserv är därutöver
påkallad. Över åren har denna budgetpost minskats väsentligt.
Internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF) får något minskade
anslag. Detta motiveras av att organisationen idag inte längre har samma
framskjutande roll på befolkningsområdet som tidigare. Efter FN:s konferens om
befolkning och utveckling 1994 har såväl FN-systemet som ett stort antal
frivilliga organisationer anammat det bredare synsätt som IPPF tidigare var
ensamma om. Sverige har varit tillskyndare till denna utveckling.
International IDEA (Internationella Institutet för demokrati och fria val)
bildades på svenskt initiativ i Stockholm 1995 av 14 länder från hela världen.
Idén bakom IDEA var att skapa en internationell mötesplats för att stödja
demokratisk utveckling och fria val runt om i världen. Institutet är globalt
till sin natur och skall vara ett forum för alla olika typer av aktörer som
deltar i de demokratiska processerna. Denna utgångspunkt präglar allt från
struktur, ägandeskap, anställningspolicy till verksamhetsinriktning. Även om
IDEA till formen är en mellanstatlig organisation är den också öppen för
medlemskap för internationella frivilligorganisationer på i princip samma
villkor som för regeringar. Inledningsvis kommer institutet att koncentrera sig
på fyra verksamhetsområden; uppbyggnad av en databank och informationsservice,
forskning, utarbetande och spridning av riktlinjer samt rådgivning och
kapacitetsuppbyggnad. Sverige har som initiativtagare till och värdland för
institutet ett speciellt ansvar för IDEA.
Det svenska bidraget till Internationella sjöfartsuniversitetet, WMU, uppgår
enligt avtal till en tredjedel av den budget som fastställs. Universitetet, som
drivs i den internationella sjöfartsorganisationens (IMO) regi, ger utbildning
till ca 100 personer per år, varav nästan alla kommer från utvecklingsländer.
Mindre bidrag utbetalas även till
- FN:s boende- och bebyggelsecenter (HABITAT),
- FN:s utvecklingsfond för kvinnor (UNIFEM),
- Internationella rödakorskommittén (ICRC),
- Internationella tropiska timmerorganisationen (ITTO),
- Internationella juteorganisationen (IJO) och
- UNESCO:s internationella program för kommunikationsutveckling
(IPDC).
Frågan om att inrätta en internationell skola för administration av medicinsk
teknik (IMSME) har diskuterats under flera år. Utrikesdepartementet uppdrog åt
en särskild utredare att undersöka förutsättningarna för ett genomförande av
förslaget. Ett förslag om att på försöksbasis inrätta institutet presenterades
men samtidigt underströks de osäkra utsikterna till finansiellt stöd utöver de
statsmedel som skulle komma att krävas från det svenska biståndsanslaget. Den
föreslagna försöksverksamheten skulle bli kostsam och det fanns tveksamhet
huruvida utbildningen ligger inom ramen för angivna biståndspolitiska mål. Detta
tillsammans med svårigheten att finna medel för finansiering inom angiven budget
gör att förslaget inte föranleder någon vidare åtgärd.
4.2 EU:s gemensamma utvecklingssamarbete
EU:s medlemsländer svarar tillsammans för ca 60 % av västvärldens
utvecklingssamarbete. Under de senaste decennierna har medlemmarna kanaliserat
en allt större andel av sitt bistånd genom EG:s gemensamma biståndsprogram. År
1994 uppgick det gemensamma biståndet till 17 % av EU-ländernas samlade
biståndsbudgetar. Sannolikt kommer denna andel att öka ytterligare under den
kommande femårsperioden.
År 1994 uppgick utbetalningarna till ca 4,7 miljarder dollar vilket gjorde
EG-kommissionen till världens, efter IDA, näst största multilaterala
biståndsorganisation och den femte största givaren inom OECD:s biståndskommitté
(DAC). Förutom att svara för genomförandet av det gemensamma biståndet har
kommissionen också i uppdrag att verka för en bättre koordinering mellan detta
bistånd och medlemsländernas nationella biståndsprogram. Kommissionens betydelse
inom det internationella utvecklingssamarbetet betonas därmed ytterligare.
Samarbetet med utvecklingsländer finansieras dels från den reguljära budgeten,
dels genom särskilda bidrag till den europeiska utvecklingsfonden (EDF).
Biståndet över den reguljära budgeten
Från den reguljära budgeten finansieras livsmedelsbistånd, katastrofhjälp, stöd
genom enskilda organisationer, samarbetet med Asien och Latinamerika
(ALA-länderna), Sydafrika, f.d. Jugoslavien samt icke-medlemsländer i
medelhavsområdet. Utbetalningarna år 1994 uppgick till sammanlagt 2,6 miljarder
dollar.
Samarbetet med länderna i Asien och Latinamerika omfattar program- och
projektbistånd, livsmedelsbistånd, katastrofbistånd, stöd till enskilda
organisationer samt stöd för att utjämna fluktuationer i exportinkomster främst
inom jordbruksområdet. I princip kan samtliga länder som ej gör sig skyldiga
till brott mot mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer
komma ifråga för utvecklingssamarbete. Tyngdpunkten ligger dock på stöd till de
fattigaste länderna och de fattigaste delarna av befolkningen samt på regioner
eller länder med betydande kommersiell potential. För perioden 1996-2000
beräknas biståndet till ALA-länderna uppgå till ca 6 miljarder dollar. Av detta
avses 65 % gå till Asien och 35 % till Latinamerika.
Samarbetet med medelhavsländerna har, från att ursprungligen ha omfattat
huvudsakligen frihandelsavtal för industriprodukter, utvecklats till att omfatta
också finansiellt bistånd. Omfattningen på samarbetet har ökat kraftigt under
nittiotalet. För perioden 1995-1999 har ca 6 miljarder dollar avsatts för det
finansiella samarbetet med Marocko, Tunisien, Algeriet, Egypten, Jordanien,
Libanon, Syrien, Israel samt Västbanken/Gaza.
Det svenska bidraget till EG:s utvecklingssamarbete över den reguljära
budgeten finansieras genom en avräkning från biståndsramen. För 1997 uppgår
avräkningen till 707 miljoner kronor.
Bidrag till Europeiska utvecklingsfonden (EUF)
Inom ramen för den s k Lomékonventionen samarbetar EG med de sjuttio s.k.
AVS-staterna i Afrika, Västindien och Stilla Havsområdet. Samarbetet finansieras
utanför den reguljära budgeten genom särskilda bidrag till EUF.
Ungefär hälften av biståndet inom Lomésamarbetet landprogrammeras genom
femåriga landramar. Utöver detta utgår strukturanpassnings- och importstöd,
bistånd genom enskilda organisationer samt katastrofbistånd. Finansiellt stöd
utgår också inom de s.k. STABEX- och Sysminfaciliteterna för att utjämna
fluktuationer i exportintäkter från jordbruket respektive gruvindustrin.
Den nu löpande Lomékonventionen (Lomé IV) avser perioden 1990-1999. I november
1995 undertecknades ett avtal om vissa förändringar i konventionens innehåll för
den andra femårsperioden av Lomé IV. Riksdagen har den 23 maj 1996 (Prop
1995/96:36 bet.UU 24, Rskr 257) godkänt ändringarna i överenskommelsen och den
föreslagna finansieringen av samarbetet.
Överenskommelsen innebar att gemenskapens medlemsstater inrättade en åttonde
utvecklingsfond (EUF VIII) om totalt 13 132 miljoner ecu. Medlemsstaterna skall
bidra med 12 840 miljoner ecu samtidigt som 292 miljoner ecu i outnyttjade medel
överförs från tidigare utvecklingsfonder till EUF VIII. Sverige skall enligt
överenskommelsen bidra med 350 miljoner ecu.
På grund av fördröjningar i utbetalningstakten under tidigare
utvecklingsfonder krävs inga inbetalningar till EUF VIII under budgetåret 1997.
För budgetåret 1995/96 avsattes 90 miljoner kronor för det svenska bidraget
till EUF VIII. Mot bakgrund av de ovan redovisade fördröjningarna av
utbetalningarna föreslår regeringen att de medel som för budgetåret 1995/96
avsatts under anslaget C 4. Bidrag till EG:s gemensamma bistånd omfördelas till
andra ändamål under anslaget A.1 Internationellt utvecklingssamarbete.
Svenska prioriteringar i EU-samarbetet
Medlemskapet i EU har inneburit att Sverige har fått tillgång till en ny och
mycket viktig samarbetsform i biståndet. EU:s främsta komparativa fördel jämfört
med andra multilaterala organisationer är att unionen i ett sammanhang kan
hantera frågor som rör bistånd, handel, utrikes- och säkerhetspolitik, migration
m.m. Det finns därmed förutsättningar för unionen att gentemot ett enskilt land
eller region föra en politik som är konsistent, dvs. vars olika delar samverkar
på ett för landet eller regionen gynnsamt sätt. Denna komparativa fördel
utnyttjas idag dåligt. Regeringen ger hög prioritet åt det arbete som pågår inom
EU för att förbättra konsistensen i EU:s relationer till utvecklingsländerna.
Sverige kommer att vara aktivt i såväl policydialogen som i inriktningen och
utformningen av det gemensamma biståndet. Genom att delta i den pågående
policydialogen och framtagandet av beslut och riktlinjer, som gäller både för
det gemensamma biståndet och för medlemstaternas nationella bistånd, kan Sverige
bidra till en ökad samsyn. Ett bra exempel på detta är arbetet med den
resolution om integerering av jämställdhetsaspekter i biståndet som antogs i
december 1995 och som bl.a. genom svenskt agerande till sitt innehåll helt
överensstämmer med svenska prioriteringar.
De övergripande målen för EU-biståndet överenstämmer väl med svenska
målsättningar. Bristande effektivitet i genomförandet gör dock att målen inte
alltid nås på ett kostnadseffektivt sätt. Regeringen prioriterar det arbete som
pågår inom EU för att höja kvaliteten och effektiviteten i det gemensamma
biståndet. I detta ingår ökad insyn och öppenhet, bättre procedurer för
planering, genomförande och utvärdering, utveckling av landstrategier, bättre
samordning samt effektivare organisation i Bryssel och i fält. Sveriges långa
erfarenhet av utvecklingssamarbete och goda renommé inom området gör att vi har
stora möjligheter att påverka de pågående förändringarna. De kvalificerade
utvärderingar och den metodutveckling som genomförts inom det svenska biståndet
utgör en god bas för vårt deltagande i effektiviseringsarbetet. Den nyligen
genomförda omorganisationen av den svenska biståndsförvaltningen är ytterligare
en erfarenhet som är värdefull för arbetet med en effektivare
biståndsorganisation i EU.
Den framtida inriktningen på EU:s bistånd är en fråga av hög prioritet.
Regeringen fäster stor vikt vid att fattigdomsinriktningen i biståndet
bibehålls. I det sammanhanget blir formerna för och omfattningen av samarbetet
med AVS-länderna efter år 2000, då Lomé IV-konventionen löper ut, en mycket
avgörande fråga. I de diskussioner om Lomésamarbetets framtid som inleds under
1997 kommer regeringen att betona vikten av att AVS-länderna också i framtiden
får en framskjuten plats i EU:s externa relationer.
Det svenska agerandet i EU skall vägledas av prioritering av
fattigdomsbekämpning, miljö och hållbar utveckling, demokrati och mänskliga
rättigheter samt jämställdhet. Därtill läggs särskild vikt vid frågor som rör
humanitärt bistånd, livsmedelssäkerhet samt stöd genom enskilda organisationer.
Också inom dessa områden blir kvalitets- och effektivitetsaspekter i planering,
genomförande och utvärdering dominerande. EU utgör också en viktig plattform för
att stärka det multilaterala utvecklingssamarbetet genom FN.
4.3 A 1.2. Bilateralt utvecklingssamarbete
Det bilaterala biståndets inriktning på fattigdomsbekämpning och långsiktighet
skall stärkas. För att med större effektivitet bidra till uthållig
resurstillväxt och minskad fattigdom måste biståndet bygga på en helhetssyn, där
samtliga sex biståndspolitiska mål samverkar. Det nya jämställdhetsmålet skall
operationaliseras i form av riktlinjer och handlingsprogram och regeringen
kommer i dialogen med samarbetsländerna lyfta fram jämställdhet som en viktig
samhällsfråga. Det bilaterala biståndet skall vidare i ökad utsträckning
fokuseras på stöd till processer som bidrar till övergång från krig till fred
och från diktatur till demokrati.
Ett effektivt programlandsbistånd kräver fortsatt koncentration till ett
begränsat antal länder, färre sektorer och insatser och ökad samordning med
andra givare. Ett fattigdomsperspektiv måste också genomsyra verksamheter i
länder utanför programlandskretsen. I beredningen av alla insatser bör målgrupp
och direkta eller indirekta effekter för de fattiga beaktas.
Ett viktigt arbete har inletts genom att Sida fått i uppdrag att under 1996 ta
fram handlingsprogram på fyra centrala områden - fattigdom, hållbar utveckling,
jämställdhet och demokrati. Regeringen har som nämnts ovan redovisat
inriktningen av Sveriges arbete för hållbar utveckling i en skrivelse till
riksdagen och förbereder en kommande skrivelse om fattigdom.
Utvecklingen i Afrika motiverar en grundlig analys av hur en ny relation kan
utformas mellan givare och mottagare, som bygger på ett ömsesidigt
ansvarstagande och tar hänsyn till ländernas nyvunna demokratiska erfarenheter.
En ny svensk Afrikapolitik skall utformas under det kommande året och kommer att
redovisas till riksdagen i en skrivelse planerad till hösten 1997. En större
genomlysning av utvecklingen i Asien planeras också.
Vatten är för många länder en ödesfråga som skall ges ökad prioritet, bl.a.
genom det svenska stödet till ett nytt globalt samarbete om färskvatten, "Global
Water Partnership", där Sida är starkt engagerat, och stöd till regionalt
vattensamarbete i södra Afrika.
DIAGRAM A 5
DIAGRAM A 6
Utvecklingssamarbetet genom Sida omfattar ca två tredjedelar av det svenska
biståndet och når, direkt och indirekt, över 100 länder. Komplexiteten och
bredden är uttryck såväl för fattigdomens många aspekter och de varierande
förutsättningarna i regioner och länder, som för Sveriges önskan och intresse av
att samarbeta med många länder.
Regeringen har under de senaste två åren stärkt styrningen och samordningen av
utvecklingssamarbetet. Ett led i detta var sammanslagningen av
biståndsmyndigheterna till nya Sida. Integrationen av de tidigare myndigheternas
olika verksamhetsfält, där erfarenheter av olika samarbetsintrument och
arbetsmetoder skall tillvaratas, stärker möjligheterna att förmedla ett mer
effektivt och sammanhållet bistånd anpassat till olika länders behov. Sida har
goda förutsättningar att genom fortsatt konsolidering och kompetensutveckling
stärka sin ställning som uppskattad partner i dialogen med mottagarna och i
samarbetet med multilaterala organ.
Mål, inriktning och omfattning för samarbetet med viktigare mottagarländer
fastställs genom landstrategier, för vilka en ny process beslutades av
regeringen i oktober 1995. I denna process skall Utrikesdepartementet, Sida och
mottagarlandet tillsammans formulera en strategi för det svenska
utvecklingssamarbetet för en period av tre till fem år. Som led i processen
ingår analyser av uppnådda resultat och av landets utvecklingsbehov. På basis av
landstrategierna sluts samarbetsavtal med programländerna, där Sverige gör
utfästelser att lämna stöd om ett visst belopp under avtalets löptid.
Landstrategier och samarbetsavtal fastställs av regeringen. Under 1995/96 kommer
14 land- och regionstrategier eller liknande styrdokument ha lagts fast,
flertalet i enlighet med den nya processen, nämligen för Angola, Bangladesh,
Bolivia, Eritrea, Etiopien, Indien, Kambodja, Kina, Lesotho, Moçambique, Uganda,
Tanzania, Zimbabwe och Centralamerika. Strategiarbete pågår eller planeras
vidare för Afghanistan, Filippinerna, Nicaragua, Sri Lanka, Sydafrika, Vietnam,
Zambia och Sydamerika.
Sida har under drygt ett år genomfört ett större utredningsprojekt kallat
"2015", som skall utgöra grunden för en översyn av landsamarbetet på längre sikt
(upp till 20 år, dvs. omkring år 2015) och tillsammans med de fyra ovan nämnda
handlingsprogrammen utgöra en vägvisare för det framtida biståndet. Inom
projektet har ett flertal region- och temastudier genomförts. De senare handlar
bl.a. om biståndsberoende, koncentration i biståndet och förändringar i
samarbetet med enskilda länder över tiden. Slutsatserna från studierna har
diskuterats vid olika seminarier och ett viktigt syfte med projektet har varit
att inom Sida skapa ett gemensamt, långsiktigt förhållningssätt till biståndets
inriktning och utformning samt roller och relationer mellan givare och
mottagare.
På regeringens uppdrag har Sida vidare genomfört eller initierat översyner av
flera insatsformer inom biståndet, bl.a. det kontraktsfinansierade tekniska
samarbetet och krediter. Sida skall också på regeringens uppdrag analysera
biståndets roll i u-ländernas kapitalförsörjning och ser bl.a. över hur
näringslivssamarbetet kan utvecklas samt förutsättningar att stödja av
mottagarländer ledda sektorprogram, där givarna samordnar sina insatser.
Utrikesdepartementet har i samråd med Sida gjort en översyn av stödet till
ekonomiska reformer och skuldlättnad, det s.k. betalningsbalansstödet, med
avseende på innehåll, villkor och beredningsprocedurer.
I de tidigare biståndsmyndigheternas årsredovisningar för 1994/95 redovisas
dessutom pågående och avslutat arbete med översyner och utvärderingar av stöd
till ett stort antal sektorer, program och länder.
Härtill kommer det arbete som pågår i samarbete mellan regeringskansliet,
Riksrevisionsverket och Sida för att utveckla årsredovisningen,
återrapporteringen och redovisningen av biståndets resultat och effekter. Detta
är ett led i ett bredare arbete att utveckla mål- och resultatstyrningen i det
nya Sida i samverkan mellan Utrikesdepartementet och myndigheten.
Medelstilldelning och anslagsstruktur
Minskningen av biståndsramen innebär för det bilaterala biståndet en nedskärning
med 839,2 miljoner kronor till 6 925,2 miljoner kronor 1997 (ca 11 %) med hänsyn
tagen till att vissa budgetposter överförts till och från delposten
multilateralt bistånd. När biståndsramen ökar bör anslagsposten successivt kunna
återställas. Med hänsyn till framtida konkurrerande medelsbehov i form av redan
utfästa bidrag till främst EU:s utvecklingsfond EUF och flera av
utvecklingsbankernas fonder är dock en fortsatt fördjupad och kontinuerlig
prövning av samtliga verksamheter inom det bilaterala biståndet nödvändig.
Trots stagnerande biståndsvolym under senare år har reservationerna, dvs.
medel som anvisats för insatser under ett visst år men inte utnyttjats, ökat. De
uppgick vid slutet av budgetåret 1994/95 till drygt 3,5 miljarder kronor inom
det bilaterala utvecklingssamarbetet.
Reservationerna har flera orsaker. Oförutsedda faktorer, svårigheter i
genomförande av strukturanpassningsprogrammen och ökade kvalitets- och
effektivitetskrav leder till förseningar i genomförande och därmed
eftersläpningar i utbetalningarna. De villkor Sverige, liksom andra givare,
ställer för bistånd har skärpts, inklusive avseende redovisning och bekämpning
av korruption. Biståndsorganisationen lägger allt mer energi på att i samarbete
med mottagarländerna stärka förutsättningarna för en långsiktig utveckling.
Denna förändring av biståndet är i hög grad önskvärd och bör fortsätta.
Regeringens uppfattning är att reservationerna nått en alltför stor volym och
bör minska. Behoven i u-länderna är stora, samtidigt som det internationella
biståndet minskar, vilket gör det än mer angeläget att, utan att göra avkall på
kvaliteten, eftersträva en verksamhetsvolym som motsvarar tillgängliga resurser.
För att minska reservationerna krävs ökad flexibilitet. Förändringarna av
anslagsstrukturen bidrar till det bl.a. genom att underlätta möjligheterna att
planera för en högre verksamhetsnivå i enskilda programländer och omfördela
medel mellan verksamheter.
Målet är inte att uppnå så höga utbetalningar som möjligt. Biståndet behövs
bäst där det är svårast att genomföra, vilket är en viktig orsak till
reservationerna. Det handlar om att uppnå balans mellan långsiktig
fattigdomsorientering och en verksamhetsvolym som motsvarar de av riksdagen
anvisade medlen.
I dagsläget ger reservationerna dock utrymme för att trots nedskärningen av
biståndet under en övergångsperiod upprätthålla löpande verksamheter och värna
om anslagen till särskilt prioriterade aktiviteter genom omfördelning av medel
från vissa länder och poster. De i tabell A 8 nedan beräknade beloppen för
delposterna under anslagsposten för bilateralt utvecklingssamarbete utgår från
regeringens prioriteringar och bygger vidare på en avvägning mellan Sidas
förslag och ingående reservationer. Fördelningen för 1998 bör ses som en
preliminär indikation på regeringens intentioner.
Utgångspunkten är prioriteringen av det långsiktiga, fattigdomsinriktade
utvecklingssamarbetet, särskilt i Afrika, och regeringens önskan att särskilt
värna om stödet till insatser för fred, demokrati, mänskliga rättigheter och
miljö, liksom biståndet genom enskilda organisationer, som upprätthålls på
oförändrade nivåer.
Anslagsstrukturen har förändrats. Den viktigaste är att landramarna försvinner
som delposter. Vissa medel har omfördelats mellan multilateralt respektive
bilateralt samarbete liksom inom anslagsposten för det bilaterala biståndet.
Under delposten Särskilda utvecklingsprogram samlas bl.a. verksamheter som
övertagits från de tidigare mindre biståndsmyndigherna, demokrati och mänskliga
rättigheter samt särskilda miljöinsatser. Forskningssamarbetets särdrag
motiverar att en särskild post återinförs.
För att understryka långsiktigheten i biståndet avser regeringen liksom
tidigare att bemyndiga Sida att utfästa fem gånger det årliga landprogrammet i
de fall där landstrategier fastställts. För övriga landprogram och anslagsposter
bemyndigas Sida att utfästa tre gånger det anslagna årsbeloppet.
TABELL A 8
För delposterna Afrika, Asien och Latinamerika beräknar regeringen en minskning
1997, främst genom en minskning av landramarna för ett fåtal länder med mycket
stora reservationer, nämligen Etiopien, Tanzania, Vietnam och Nicaragua. Enligt
den preliminära fördelningen beräknas anslagen åter öka 1998.
I tabellen nedan anges gällande och planerade landramar för 1996 och 1997 samt
preliminärt för 1998.
TABELL A 9
Beträffande delposten Krediter för utveckling har Sida föreslagit att den
ersätts med en ny delpost, Särskilda investeringar, där krediter skulle ingå.
Regeringen vill dock avvakta resultatet av Sidas kreditutredning men anser att
en ökad flexibilitet i form av kombinationer av krediter och gåvomedel bör kunna
övervägas. Regeringen kommer senare att meddela anvisningar om detta liksom om
fördelningen mellan u-krediter och biståndskrediter.
För delposten Forskningsbistånd beräknas ett oförändrat belopp. Delposten
Bistånd genom folkrörelser och enskilda organisationer beräknas också förbli
oförändrad efter överföring av 30 miljoner kronor till regionposten för Asien
avseende direktstöd till vissa organisationer. Under delposten Humanitärt
bistånd (som motsvarar den tidigare delposten Katastrof- och flyktingbistånd
samt stöd till återuppbyggnad m.m.) kommer medelsbehovet för angelägna insatser
att fortsatt vara mycket stort. Genom omfördelningar från andra poster kan nivån
hållas fortsatt hög.
För delposten Ekonomiska reformer och skuldlättnad är reservationen mycket stor
och beräknas vid utgången av 1996 komma att uppgå till ca 800 miljoner kronor,
vilket innebär att det finns utrymme för fortsatt omfattande insatser, inklusive
nya skuldlättnadsinitiativ, trots en kraftig nedskärning.
TABELL A 10
Delposten Särskilda utvecklingsprogram samlar bl.a. verksamheter som bygger på
överföring av svenska kunskaper och erfarenheter och är mycket efterfrågade och
som syftar till att öka mottagarländernas självförsörjningsgrad och därmed
minska bisitåndsberoendet. Integrationen av dessa verksamheter i nya Sida skapar
utrymme för ett bredare utbud och en bättre samordning av olika instument och
insatsformer som kan erbjudas enskilda samarbetsländer, vilket också bör ge
effektivitetsvinster. Beräknad fördelning, som framgår av tabellen nedan,
baseras dels på hänsyn till reservationer, dels på regeringens önskan att värna
om stödet till demokrati och mänskliga rättigheter samt miljö.
4.3.1 Afrika
Det blåser en förändringens vind över Afrika. På den politiska arenan träder en
ny generation afrikaner fram, en generation som hämtar näring ur den
demokratiseringsprocess som blir allt starkare. Allt fler länder har haft sina
första fria val. Parlament upprättas och folkvalda presidenter tar plats i
länder med tidigare enpartisystem. Apartheid är avskaffat och kolonialismen är
historia. De nya demokratierna vilar dock på bräcklig grund. Att främja en
demokratisk kultur, stärka rättsväsendet, främja framväxten av det civila
samhället och fria massmedia, är viktiga uppgifter för biståndsgivare.
Västerländska modeller är inte automatiskt tillämpliga i afrikanska samhällen
och givarsamfundet måste visa respekt och tålamod inför de lokala, kulturella
och sociala särdrag, som måste få prägla demokratiutvecklingen i Afrika. Genom
Sveriges långvariga och starka engagemang i Afrika, kan vi med stor trovärdighet
ge stöd åt dessa viktiga inhemska processer.
Parallellt med denna bild av Afrika finns en annan som präglas av kaos, misär,
strider och konflikter. Sverige har spelat och kan fortsätta att spela en
konstruktiv och lindrande roll i konfliktområden. Inte bara med nödhjälp utan
också i form av försoningsskapande åtgärder.
På det ekonomiska området har många länder sakta börjat hämta sig efter
80-talets katastrofår. Ett mödosamt ekonomiskt reformarbete har gjort att allt
fler länder nu återigen visar positiva tillväxttal. Liberalisering och
marknadsekonomi vinner insteg på kontinenten, medan centralplanering, statlig
dominans i näringslivet och statlig prisbildning är på väg att försvinna.
I en liberaliserad världsekonomi med ökad frihandel kopplad till starka
regionala handelsblock, krävs intensifierat samarbete också på den afrikanska
kontinenten. Regional integration blir allt viktigare. Organisationer som OAU,
SADC, IGAD, EAC är uttryck för afrikansk medvetenhet om detta.
Skuldsituationen i många av de fattigaste länderna i Afrika är ett avgörande
utvecklingshinder. Skuldbördan omöjliggör en stabil utveckling för många länder.
Internationella åtgärder har förbättrat situationen men har hittills varit
otillräckliga. Sverige avser fortsätta att spela en pådrivande roll på detta
område.
Det är med länderna i Afrika som det svenska utvecklingssamarbetet är mest
omfattande i form av ett brett stöd till demokratisk, ekonomisk och social
utveckling. Även med detta breda mål måste en ökad koncentration av insatserna
eftersträvas för att uppnå största möjliga effekt med knappa resurser.
Landstrategiprocessen leder till en mer sammanhållen syn och skall även i ökad
utsträckning lägga fast den svenska politiken för biståndet till dessa länder
genom andra kanaler, t.ex. via enskilda organisationer och genom EU.
Bristen på inhemskt sparande i afrikanska länder gör att biståndet även
framöver har en viktig uppgift att bidra till kapitalförsörjning och
investeringar. Biståndet bör relateras till de afrikanska ländernas situation i
ett globalt, regionalekonomiskt och handelspolitiskt perspektiv och måste
inriktas på att stimulera inhemsk resursmobilisering för att det starka
biståndsberoende som många fattiga länder i Afrika hamnat i skall kunna brytas.
Detta beroende har både en materiell och mänsklig dimension som försvårar en
sund utveckling. En ny relation måste skapas mellan givare och mottagare i
Afrika som bygger på ett starkt ömsesidigt ansvarstagande och en relation som
dessutom tar hänsyn till mottagarländernas nyvunna demokratiska erfarenheter. En
ny svensk Afrikapolitik skall mot denna bakgrund utformas under det kommande
året.
För delposten för Afrika beräknar regeringen en minskning för 1997 med 110
miljoner kronor till 1540 miljoner kronor, som till en del kan återtas 1998.
Stora reservationer motiverar en minskning av vissa landramar men gör det
samtidigt möjligt att genomföra denna temporära neddragning utan att pågående
eller planerad verksamhet påverkas. Regeringen avser att när så är möjligt öka
delposten. Det svenska utvecklingssamarbetet med Afrika omfattar dessutom
betydande insatser finansierade under andra delposter.
Programländer
Fredsprocessen i Angola går långsamt och situationen präglas av osäkerhet och
instabilitet. Det ekonomiska läget är allvarligt och omfattande åtgärder måste
vidtas för att stabilisera ekonomin.
Utvecklingssamarbetet bedrivs enligt mål och riktlinjer, som regeringen
fastställde i februari 1996. En landstrategi skall utarbetas senare.
Den långa konflikten och den ekonomiska misshushållningen har negativt
påverkat möjligheterna för ett effektivt och ändamålsenligt samarbete.
Landprogrammet (hälsa, fiske, energi och telekommunikationer) har därför
inskränkts till förmån för rehabiliteringsinsatser. Biståndet bör under
budgetåret 1997 huvudsakligen koncentreras till fredsfrämjande, humanitära och
sociala insatser samt visst återuppbyggnadsbistånd. Stöd till demokrati och
mänskliga rättigheter prioriteras. Angola får även bidrag till fredsprocessen
och för humanitära insatser från andra anslag.
Ett grundläggande krav för svenskt stöd till långsiktiga utvecklingsinsatser
är att fredsprocessen fortsätter. En annan förutsättning är att regeringen
reformerar den ekonomiska politiken.
Det politiska och ekonomiska läget i Botswana är relativt stabilt, men trots att
Botswana klassas som ett medelinkomstland lever en majoritet av befolkningen i
fattigdom.
Målet för det svenska biståndet till Botswana är att främja ekonomisk och
social utveckling och utjämning. Landprogrammet domineras av stöd till
undervisning/kultur och distriktsutveckling. Samarbetet omfattar även demokrati
och mänskliga rättigheter och stöd till infrastruktur genom tekniskt samarbete
och u-krediter. Samarbetet har på det hela taget varit framgångsrikt och gett
positiva bestående resultat.
Utvecklingssamarbetet styrs av en landstrategi som gäller till och med år
1998. Som en följd av landets höga BNP skall programlandssamarbetet då ha
avvecklats. Det fortsatta samarbetet skall syfta till att stödja de botswanska
strävandena att bygga upp en mer diversifierad och hållbar ekonomisk struktur.
Samarbetet kan även komma att innefatta vissa miljöskyddande, demokratistärkande
och fattigdomsinriktade insatser av strategisk och avgränsad natur. Sida
utarbetar för närvarande ett förslag till strategi för övergången.
Eritrea är ett nytt land med stora behov av återuppbyggnad efter ett långt krig
och som strävar efter att skapa ett demokratiskt samhälle.
Sida har fått i uppdrag att komma in med förslag till riktlinjer för
samarbetet. En förutsättningslös genomgång av möjliga områden skall göras samt
en analys av hittills uppnådda resultat. I samarbetet bör tonvikt läggas vid att
stödja en demokratisk utveckling.
Regeringen avser att under hösten 1996 fatta beslut om det fortsatta
samarbetet, som hittills inriktats på energi- och förvaltningsstöd, stöd till
universitetet och humanitärt bistånd via svenska och internationella
organisationer, bl.a. till repatriering av eritreanska flyktingar i Sudan.
Etiopen är mycket fattigt, med återkommande försörjningssvårigheter. Läget i
landet präglas av sviterna efter många års inbördeskrig och vanstyre som ledde
till diktaturens fall 1991. Val har hållits och politiska beslut har i hög grad
decentraliserats till regionerna. Hot mot politisk pluralism inger oro.
Utvecklingen avseende demokratisering och respekten för mänskliga rättigheter är
föremål för en dialog med den etiopiska regeringen.
Samarbetet har hittills inriktats på sociala förbättringar, naturbruk, högre
utbildning och forskning samt infrastruktur genom u-krediter.
Resultaten av samarbetet är inte helt tillfredställande med undantag för
forskningssamarbetet och u-krediterna. Stora reservationer har uppstått bl.a.
genom den försvagning av förvaltningens kapacitet som följt efter den
genomgripande decentraliseringen. Dessa svagheter vägs in i utformningen av
samarbetet. Alternativa kanaler för samarbetet har därför prövats. En del av
katastrofbiståndet har finansierats från landramen. Landramen kommer att minskas
1997 mot bakgrund av de omfattande reservationerna men bör 1998 åter kunna öka.
Regeringen har under sommaren 1996 fattat beslut om mål och riktlinjer för
utvecklingssamarbetet. Det framtida samarbetet skall koncentreras till
landsbygdsutveckling i en region kompletterat med stöd till institutioner på
nationell nivå samt stöd till ett antal nationella program avseende sexuell och
reproduktiv hälsa, primärutbildning, högre utbildning och forskningssamarbete.
Utöver landprogrammet bör särskilt uppmärksammas behovet av stöd till
demokratiseringsprocessen och förbättrad respekt för de mänskliga rättigheterna.
Under sommaren 1994 hölls i Guinea-Bissau de första demokratiska valen. Det
regerande partiet PAIGC:s ställning är fortsatt stark. Demokratiseringsprocessen
har medfört en viss öppenhet och debatt men fortfarande finns brister vad gäller
respekten för mänskliga rättigheter och rättsväsendets opartiskhet.
Guinea-Bissau är ett av världens fattigaste länder. Sverige har givit ett
brett och omfattande stöd till landets utveckling.Resultatet av biståndet är
nedslående. Ansvaret har i alltför hög grad åvilat biståndsgivarna och få
insatser har givit bestående resultat. Guinea-Bissaus skuldsituation utgör det
största hindret för ekonomisk utveckling.
Landstrategin för Guinea-Bissau gäller för perioden 1995-1998. I den slås fast
att det svenska biståndet skall koncentreras till undervisning, jordbruk,
nationella folkhälsolaboratoriet samt till personal- och konsultfonden. Stöd ges
även för att främja demokratisk utveckling. Om institutionella förutsättningar
föreligger kan stöd ges för att minska skuldbördan. En grundlig genomgång av
samarbetet kommer att göras under slutet av 1996. Resultatet kommer att ligga
till grund för beslut om fortsatt bistånd till Guinea-Bissau.
Inrikespolitiken i Kenya domineras av de kommande president- och
parlamentsvalen, som skall äga rum senast år 1997. Sedan år 1992 har ökad
pluralism och öppenhet uppnåtts, understött av det mycket vitala civila
samhället. Situationen beträffande mänskliga rättigheter har dock åter
försämrats under de senaste åren. Oppositionspolitiker och regimkritiker
trakasseras och arresteringar och mötesförbud är vanliga.
Betydande framsteg har gjorts inom strukturanpassningsprogrammet under de
senaste åren. Mycket återstår dock att göra.
Det svenska biståndet till Kenya har sedan början av 90-talet reducerats
kraftigt till följd av bl.a. korruption samt bristen på respekt för de mänskliga
rättigheterna. Samtidigt kan konstateras att flertalet insatser givit bra
resultat. Landstrategin för perioden 1995-1998 slår fast att målen är att
förbättra de fattigas villkor på landsbygden, främja de mänskliga rättigheterna
samt ge stöd åt miljö och markvård. Avgörande för det framtida samarbetet är att
demokratiseringsprocessen konsolideras och stärks.
Den politiska situationen i Moçambique har successivt stabiliserats sedan
fredsfördraget år 1992 och valen år 1994. De senaste årens utveckling mot ett
mer demokratiskt samhälle med marknadsbaserad ekonomi har skapat nya
förutsättningar för biståndet.
En färsk genomgång av erfarenheterna av de svenska insatserna i Moçambique
pekar på relativt goda resultat av ett bistånd som verkat under mycket svåra
förhållanden. Bilden är dock inte entydig. Resultaten är svaga bl.a. vad gäller
bestående institutionella förbättringar på central nivå. Ett uppmärksammat fall
av misskötsel och korruption löstes under året.
Landstrategin för åren 1996-2001 tar hänsyn till den radikalt förändrade
biståndsmiljön och slutsatserna från den genomförda resultatanalysen. Insatser
som bidrar till fred, säkerhet och demokratisk utveckling ges prioritet. För att
öka effektiviteten i biståndet skall en ökad koncentration åstadkommas genom en
successiv utfasning av vissa ämnesområden och insatser. Vidare eftersträvas ett
mer geografiskt spritt bistånd.
Namibia är en i många avseenden väl fungerande demokrati. Oppositionen är dock
ytterst svag och splittrad. Grundläggande mänskliga rättigheter, som är
garanterade i konstitutionen, efterlevs på ett tillfredsställande sätt. Namibia
har en för afrikanska förhållanden hög BNP per capita, men inkomstfördelningen
är extremt skev.
Det långsiktiga biståndet omfattar tre större program inom undervisning,
transport och telekommunikationer respektive offentlig förvaltning. Samarbetet
omfattar även demokrati och mänskliga rättigheter, miljö, stöd till
infrastruktur, bl.a. inom tekniskt samarbete och u-krediter samt
näringslivssamarbete. Vattenfrågan uppmärksammas såväl inom det bilaterala
samarbetet som genom insatser genom enskilda organisationer och mulitlaterala
kanaler.
Hittillsvarande erfarenheter av utvecklingssamarbetet är goda.Under en
övergångsperiod av högst tio år förutses att programlandsbiståndet fasas ut
samtidigt som annat utvecklingssamarbete intensifieras.
Apartheidsystemet efterlämnade svåra problem som Sydafrikas nya demokratiska
regering försöker lösa. Det svenska utvecklingsamarbetet är därför
inriktat på att stödja fortsatt demokratisk utveckling och främja social och
ekonomisk jämlikhet.
I förhållande till de flesta andra samarbetsländer i Afrika är biståndets
ekonomiska betydelse relativt liten, men kan, strategiskt inriktat, spela en
viktig roll i samhällsomvandlingen. Sverige och Sydafrika har därför
överenskommit att koncentrera det svenska biståndet till aktiviteter som direkt
bidrar till förändringsprocessen inom följande huvudområden: demokrati och
mänskliga rättigheter, undervisning och kultur, omvandling av den statliga
förvaltningen samt urbana frågor. Det har dock tagit tid att komma
igång med samarbetet med de sydafrikanska myndigheterna, varför det är för
tidigt att dra några mer långtgående slutsatser om resultaten.
Den huvudsakliga inriktningen av samarbetet bör bestå. Under år 1997 skall en
strategi tas fram för fortsatt biståndssamarbete, vilken skall utgöra en del i
ett sammanhållet svenskt samarbete med Sydafrika.
I Tanzania hölls under hösten 1995 de första flerpartivalen sedan
självständigheten 1963. För unionen valdes Benjamin Mkapa till president, och
det tidigare enda partiet, CCM, fick ett klart mandat att fortsätta regera
landet. President- och parlamentsvalen för unionen anses i stort sett avspegla
folkviljan. Misstankar om valfusk kvarstår dock avseende presidentvalet på
Zanzibar och frågan har ännu inte fått en tillfredsställande lösning. Stort hopp
har satts till den nyvalda regeringens beslutsamhet att fullfölja den ekonomiska
reformpolitiken samt bekämpa den omfattande korruptionen, som dock är djupt
rotad.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Tanzania är inriktat på stöd till
ekonomiska och politiska reformer, infrastruktur och sociala sektorer. Under
senare år har det blivit allt svårare att genomföra biståndet på grund av den
tanzaniska statens svaghet, bristande budgetdisciplin och korruption. Sedan
hösten 1994 har betalningsbalansstödet frysts efter en tullskandal som
allvarligt drabbade statens intäkter.
En dialog mellan de nordiska länderna och Tanzania har inletts i syfte att
bidra till en ny start för samarbetet. En landstrategi för det svenska
utvecklingssamarbetet skall träda i kraft 1997. Ett samarbete med nya förtecken
skall förhoppningsvis växa fram, med det främsta syftet att minska Tanzanias
stora biståndsberoende. Landstrategin skall leda till ökad koncentration av
samarbetet till färre sektorer och insatser. Stöd till den fortsatta
demokratiseringsprocessen skall ges ökad vikt. Den stora reservationen motiverar
en minskning av landramen 1997. Regeringen vill, när förutsättningar föreligger
och med hänsyn till landets utvecklingsbehov, åter utöka samarbetet.
Uganda antog i oktober 1995 en ny konstitution som i många avseenden innebär ett
stort steg framåt för den demokratiska utvecklingen. Fortfarande råder dock
inskränkningar vad gäller organisations- och föreningsfriheten. President- och
parlamentsval hölls våren 1996. President Museveni fick fortsatt mandat och
flertalet ledamöter i parlamentet tillhör det sedan 1986 regerande partiet
National Resistance Movement.
Sedan närmare tio år har Uganda haft en årlig real BNP-tillväxt på ca 6 %.
Biståndet dominerar dock fortfarande utvecklingsbudgeten. Ugandas skuldbörda är
fortfarande mycket betungande och en stor del av statens inkomster går till
skuldtjänst.
Målen för utvecklingssamarbetet, som fastställts i en landstrategi för åren
1996-1999, är att bidra till landets återhämtning genom stöd till ekonomisk
reformpolitik, social infrastruktur samt demokratisk utveckling. Det
makroekonomiska stödet har lyckats väl och stödet till de sociala sektorerna,
vatten och hälsa har bidragit till klara förbättringar.
I Zambia har president Fredrik Chiluba och hans parti MMD inte levt upp till de
förväntningar som förde dem till makten i valen år 1991. Det politiska läget har
gradvis försämrats. Turerna kring den viktiga konstitutionsfrågan och de
kommande valen oroar.
Zambia har inte heller lyckats ta sig ur sin djupa ekonomiska kris. Den enorma
utlandsskulden väntar alltjämt på sin lösning. Produktionen i den för landet
helt centrala kopparsektorn sviktar p.g.a. korruption och misskötsel. Den
långvariga ekonomiska krisen har också lett till försämringar i många av de
sociala nyckeltalen.
Landprogrammet har koncentrerats till insatser inom jordbruk, hälsovård och
undervisning. Resultaten av de svenska insatserna inom främst jordbruk och
hälsovård har de senaste åren varit relativt goda trots den besvärliga
institutionella och ekonomiska miljön. Alternativa insatser kan komma ifråga,
givet utfasning av några av de nuvarande insatserna. Efter en beräknad minskning
av landramen 1997 bör den på sikt åter kunna höjas, när förutsättningarna för
samarbetet medger detta. En ny landstrategi för perioden 1997-1999 utarbetas för
närvarande. En förstärkt fattigdomsprofil och främjande av ett demokratiskt
samhälle bör vara vägledande. Utvecklingen mot sektor- och
sektorinvesteringsprogram skall fortsätta.
Zambias svåra skuldsituation hämmar ekonomisk utveckling. Sverige bör genom
bistånd men också i internationella fora verka för en långsiktig lösning.
Zimbabwes sedan självständigheten styrande parti, Zanu (PF), konsoliderade sin
ställning genom parlamentsvalen i april 1995. Vid presidentvalet i mars 1996 var
president Mugabe ohotad. Valdeltagandet blev mycket lågt. Även om viss
opposition förekommer, inger genomförandet av valen oro vad gäller bristen på
politisk pluralism.
Den ekonomiska utvecklingen har under det senaste året varit negativ. Zimbabwe
brottas bland annat med ett stort och okontrollerat budgetunderskott.
Det svenska biståndet har en tydlig social profil. Samarbetet sker inom
transport-, undervisnings-, förvaltnings- och hälsosektorerna. Vidare pågår
samarbete i form av stöd till infrastruktur genom u-krediter samt forskning.
Erfarenheterna av biståndssamarbetet är huvudsakligen goda.
En landstrategi för åren 1997-1999 kommer att fastställas under hösten 1996. I
regeringens uppdrag till Sida lades särskild vikt vid direkt
fattigdomsbekämpning och främjande av demokratins kultur. Zimbabwe har nått en
utvecklingsnivå som möjliggör ett breddat samarbete. Strävan skall samtidigt
vara att samarbetet inom respektive område fokuseras och koncentreras, varför en
viss minskning av landramen planeras. Fortsatt kreditbistånd bör kunna komma
ifråga.
Övriga länder i Afrika
Situationen i Rwanda är relativt stabil och återuppbyggnaden av landet har
inletts. De politiska frågorna är dock olösta, t.ex. det stora antalet
flyktingar utanför landet.
Regeringen fattade under budgetåret beslut om ett ettårigt program om 20
miljoner kronor. I programmet ingår bl.a. stöd till föräldralösa barn samt
återuppbyggnad av rättsväsendet och bostäder. Vidare utgår ett omfattande
humanitärt stöd via svenska och internationella organisationer.Den politiska
krisen i Burundi har gradvis förvärrats. Sverige inledde under
budgetåret ett treårigt program som syftar till att stärka de demokratiska
institutionerna samt främja fred och försoning. I programmet ingår bl.a.
parlamentarikerutbyte mellan Burundi och Sverige och utbildning i mänskliga
rättigheter för poliser. Fortsatt stöd bör inriktas på stabilitet, försoning
och fred. Sverige bör i samarbete med FN-systemet och likasinnade stater
fortsatt bidra till försonings- och konfliktförebyggande insatser i regionen.
Fortsatt återuppbyggnadsstöd kan bli aktuellt. Långsiktiga engagemang i Rwanda
och Burundi bör undvikas med undantag för försoningsfrämjande insatser som måste
ges tid att verka samt utvecklingssamarbete genom enskilda och internationella
organisationer.
Sverige samarbetar även med många andra länder i Afrika, bl.a. genom FN,
multilaterala utvecklingsbanker och EU. Enskilda organisationer är av tradition
verksamma i nästan alla afrikanska länder, inte bara i programländer utan även
t.ex. i Central- och Västafrika.
Afrika mottar en stor del av det humanitära biståndet. Mer långvarigt
humanitärt bistånd utgår bl.a. till Liberia, Somalia och Sudan, medan insatser
av mer kortvarig karaktär kan komma ifråga i andra länder beroende bl.a. på
naturkatastrofer.
Med de mer utvecklade länderna i Nordafrika sker samarbetet främst i form av
kontraksfinansierat tekniskt samarbete och u-krediter. Många länder i Västafrika
tillhör kontinentens fattigaste. Sverige ger genom enskilda organisationer stöd
till insatser i regionen som främst riktar sig till den fattigaste befolkningen
på landsbygden. Medlemskapet i EU, som samarbetar med nästan alla länder i
Afrika, och propåer om insatser bilateralt gör att det finns goda skäl för
Sverige att förstärka sin kunskapsbas om och samarbetet med Nord- och
Västafrika.
Regionala insatser i Afrika
Regionalt samarbete och ekonomisk integration utgör en central förutsättning för
utvecklingen i Afrika. Längst har det regionala samarbetet kommit i södra Afrika
genom samarbetet inom Southern African Development Community (SADC).Det
regionala biståndet syftar till att främja samarbete och integration samt att
bidra till konfliktlösning och minskad regional obalans.
Huvuddelen av det regionala biståndet har gått till tre transportkorridorer i
södra Afrika (Beira, Dar es Salaam och Lobito). Framgent skall ökad vikt bl.a.
läggas vid regionalt vattenresursutnyttjande samt begränsade insatser på andra
områden som infrastruktur och energi.
Det tidigare Norden/SADC-initiativet har omvandlats till att främja en
politisk dialog mellan de bägge regionerna. Sverige är f.n. nordisk samordnare
av detta samarbete. Sverige stöder även det mellanstatliga samarbetet på Afrikas
horn.
Det regionala biståndet i Afrika skall i ökad utsträckning inriktas på att
stödja regionala ansträngningar att lösa konflikter i regionen, bl.a. genom OAU.
Under år 1997 skall en strategi för stödet till det regionala samarbetet tas
fram.
4.3.2 Asien
Asien är inte bara den mest folkrika kontinenten utan också den mest
mångskiftande. I Asien finns både några av världens rikaste länder och några av
de fattigaste, liksom världens mest öppna ekonomier och de mest slutna.
Den snabba utvecklingen i Asien har i flera fall inneburit att mycket fattiga
u-länder på mindre än trettio år omvandlats till relativt rika i-länder. Man kan
se ett mönster där utvecklingen spridit sig från Japan, via Korea och de andra
s.k. tigrarna, till Thailand och Malaysia och nu även till de folkrika länderna
Kina, Indonesien, Vietnam och Indien. Utvecklingspolitiken har varierat mellan
länderna, men många gemensamma drag finns, t.ex. sunda statsfinanser,
marknadsekonomi, exportinriktning och hög läskunnighet. Bistånd har haft stor
betydelse, särskilt i inledningen till den snabba tillväxtfasen.
Även demokratin har gjort framsteg i regionen under senare år. I Asien finns
dock också det till synes mest övertygade motståndet mot öppen demokrati. Till
bilden av Asien hör också utdragna interna konflikter med såväl politiska som
religiösa och etniska inslag. Att stödja de demokratiska krafterna är därför ett
viktigt mål för biståndet till Asien.
Den snabba tillväxten i mycket folkrika länder medför ökande hot mot miljön i
länderna och globalt. Miljöfrågorna ignoreras ofta i jakten på snabba framsteg.
Inom miljö och demokrati, men också inom många andra områden krävs ökat
samarbete och utbyte mellan länderna i Europa och i Asien. Inom EU liksom för
svenskt vidkommande ges nu förbindelserna med Asien ökad prioritet. Sveriges
utvecklingssamarbete är en viktig del häri.
Volymmässigt domineras Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete med Asien av
programländerna i Sydasien, där fortfarande större delen av världens fattiga
finns. Samarbetet inriktas på katalytiska insatser för att förbättra framför
allt undervisning och hälsovård. Jämställdhet skall betonas särskilt starkt.
Miljöfrågorna får ökad uppmärksamhet. Med Indien kommer ett brett utbyte att
främjas. I Vietnam och Laos stöds reformprocesser och institutionsbyggande. Med
mer utvecklade länder i Ost- och Sydostasien inriktas samarbetet på överföring
av svenska erfarenheter och kunskaper, inte minst på miljöområdet.
För utvecklingssamarbetet med alla länder i Asien gäller att stöd till
demokrati och skydd av de mänskliga rättigheterna skall ges en mer framträdande
roll. Barnens rättigheter skall uppmärksammas.
Under 1997 kommer Utrikesdepartementet att inleda en genomlysning av
utvecklingen i Asien och dess konsekvenser för Sveriges förbindelser med Asien.
För delposten för Asien, beräknar regeringen en minskning för 1997 med 50
miljoner kronor till 885 miljoner kronor, som bör kunna följas av en ökning
1998. Anledningen till nedskärningen 1997 är den stora reservationen på
landramen för Vietnam. Till delpostens medel för regionalt samarbete överförs 30
miljoner i och med att det s.k. direktstödet till enskilda organisationer i
programländerna i Sydasien överförs från delposten för bistånd genom enskilda
organisationer.
Programländer
Under de senaste fem åren har Bangladesh haft en gynnsam ekonomisk utveckling.
Jordbruksproduktionen och investeringarna har dock inte ökat i önskvärd takt.
Hälften av befolkningen lever i absolut fattigdom och kvinnorna är särskilt
drabbade. Svagheter i demokratin utgör en riskfaktor också för den ekonomiska
utvecklingen, men den politiska krisen under 1995-96 bröt dock inte den
ekonomiska utvecklingen.
Biståndet till Bangladesh är inriktat på att förbättra levnadsförhållandena
för de fattiga, särskilt kvinnor och barn. En landstrategi för åren 1997-2001
förbereds. Inriktningen på insatser för att främja kvinnans ställning stärks
ytterligare. Den nuvarande koncentrationen på undervisning, landsbygdsutveckling
och hälsovård består. Fortsatt stöd planeras till insatser som direkt främjar
demokratisk utveckling och skydd av mänskliga rättigheter. Omfattande stöd
kommer även i fortsättningen att ges via svenska och lokala enskilda
organisationer.
Det svenska stödet till Bangladesh har åstadkommit relativt goda resultat.
Landlösa har fått tillgång till krediter och kvinnor har involverats i
sysselsättningsskapande åtgärder.
Indiens ekonomi har en årlig tillväxt på ca 6 %. Budgetunderskottet är dock
stort. Indien strävar efter att omforma och modernisera ekonomin, öka
produktiviteten och integrera ekonomin i omvärlden. Andelen absolut fattiga
uppges officiellt ha minskat till ca 19 % av befolkningen. Förbättringar inom de
sociala sektorerna har uppnåtts.
Utvecklingssamarbetet omfattar stöd till bl.a. energi, hälsovård,
primärundervisning samt skogs- och markvård. Det svenska biståndet är i hög grad
inriktat på att förbättra kvinnornas situation. Inom energisektorn är
vattenkraftverket i Uri den största insatsen. En analys av 30 år av svenskt
bistånd visar att de fattigdomsinriktade insatserna inom hälsa och undervisning
nått de avsedda målgrupperna och introducerat nya arbetsmetoder. Skogsprogrammen
har verkat i en institutionell miljö som hindrat långsiktiga förändringar.
Energianläggningarna har i stort sett byggts och installerats enligt planerna.
En landstrategi för utvecklingssamarbetet med Indien åren 1997-2001 kommer
att fastställas under hösten 1996. Det framtida biståndet kommer att inriktas på
att bekämpa fattigdomen genom sociala insatser för framför allt kvinnor och barn
och att bidra till ett uthålligt utnyttjande av naturresurser och skydd av
miljön. U-krediter bör fortsatt vara ett viktigt instrument. Ett brett samarbete
mellan Sverige och Indien skall främjas. Svenska och nationella enskilda
organisationer kommer att vara viktiga kanaler för biståndet även i
fortsättningen.
Kambodjas politiska, ekonomiska och sociala situation präglas av mer än 20 år av
krig. Regeringen har börjat genomföra en tillväxtorienterad utvecklingsstrategi
inom ramen för en öppen marknadsekonomi. Det är emellertid oklart i vilken
utsträckning framstegen når landsbygden, där huvuddelen av landets befolkning
lever. Landets förvaltning är svag och mycket biståndsberoende. De politiska
institutionerna är bräckliga och den politiska situationen instabil. Ett
fungerande rättssystem saknas.
Kambodja är sedan den 1 juli 1995 programland. Samarbetet är främst inriktat
på landsbygdsutveckling genom UNDP, undervisning genom UNICEF och minröjning.
Insatser bl.a. för att förbättra läget vad gäller mänskliga rättigheter får
också svenskt stöd.
En landstrategi för Kambodja för 1997-1998 fastställs under hösten 1996. Den
kommer ha som mål att förbättra levnadsvillkoren på landsbygden, att stärka
förutsättningarna för ekonomisk stabilitet och utveckling samt att fördjupa
demokratiseringsprocessen och öka respekten för mänskliga rättigheter. Även
under de närmaste åren torde det svenska biståndet inriktas huvudsakligen på
landsbygdsutveckling, undervisning, minröjning och mänskliga rättigheter, främst
genom multilaterala kanaler.
Den ekonomiska tillväxten i Laos är hög, men bygger på en delvis ohållbar
exploatering av naturresurserna. Frukterna av utvecklingen når inte majoriteten
av befolkningen på landsbygden. Bristen på utbildad personal inom alla sektorer,
den svaga förvaltningen och ett tungrott byråkratiskt system hämmar framsteg. På
det politiska området har reformerna varit begränsade med tyngpunkten på
lagstiftning och förvaltningsreform inom enpartistatens ram. Utvecklingen av
respekt för mänskliga rättigheter är eftersatt.
Biståndet regleras av en landstrategi som gäller t.o.m. år 1998. Samarbetet
syftar främst till att stödja en hållbar och bred utveckling som gynnar folkets
flertal. Sverige är främst aktivt inom väg-, skogs- och hälsosektorerna med
inriktning på att förstärka förvaltningen. Insatser för att stärka rättsväsendet
pågår också. Resultaten har ofta påverkats av förvaltningens svaghet. Det
framtida samarbetet skall mer uttalat inriktas på kapacitetsuppbyggande inom
rättsväsendet och den offentliga förvaltningen.
Det politiska livet i Sri Lanka domineras av konflikten mellan regeringen och
den tamilska gerillarörelsen (LTTE). Strider pågår i de norra och östra delarna
av landet. Regeringen har presenterat ett maktdelningsförslag som ger regionerna
rätt till självbestämmande som dock avvisats av LTTE. En lösning på konflikten
förefaller avlägsen.
En marknadsorientering av ekonomin fortsätter trots internt motstånd.
Försvarsutgifterna har ökat kraftigt och medfört ett växande budgetunderskott.
Investeringstakten är låg, och den höga arbetslösheten är ett svårt socialt och
politiskt problem.
Sverige har goda erfarenheter av samarbetet med Sri Lanka inom utbildning,
landsbygdsutveckling, näringslivssamarbete och forskning. Insatserna har bl.a.
lett till förbättrade undervisningsmetoder och ökad skolgång bland eftersatta
grupper. Det svenska biståndet baseras på en landstrategi som gäller t.o.m. år
1997. Under år 1997 skall en ny landstrategi tas fram. Fortsatta insatser
kopplade till konflikten till stöd för internflyktingar och återuppbyggnad bör
kunna genomföras.
Reformprocessen i Vietnam, som tog fart för några år sedan, har lett till hög
ekonomisk tillväxt. Integrationen i världsekonomin ökar. En majoritet av
befolkningen har fått det bättre. Samtidigt har den ekonomiska utvecklingen lett
till ökade klyftor mellan olika grupper i samhället. Hälften av Vietnams
befolkning lever under fattigdomsstrecket. Biståndsgivarna blir allt fler och
den vietnamesiska förvaltningen har svårt att absorbera biståndsflödet. Det
kommunistiska partiets roll förändras med ekonomin, men dess maktställning är
fortfarande ohotad.
Målet för Sveriges bistånd inriktas på att stödja den pågående reformprocessen
och framväxten av ett demokratiskt samhälle. Samarbetet har stor bredd. Stöd
utgår bl.a. till utveckling av rättssystemet. Sverige bidrar till att utveckla
skogsbruket till ett hållbart utnyttjande av en av Vietnams viktigaste
naturtillgångar. Inom hälsosektorn stöder Sverige bl.a. utarbetandet av en
läkemedelspolicy.
Det svenska utvecklingssamarbetet har förändrats i takt med Vietnams
omvandling. Den ansträngda absorptionskapaciteten på vietnamesisk sida har lett
till en stor reservation, vilket motiverar en tillfällig sänkning av landramen,
som framöver åter bör kunna höjas, samtidigt som vissa projekt överförs från
andra poster till landramsfinansiering.
Mellanöstern
Principdeklarationen från oktober 1993 och interimsöverenskommelsen från
september 1995 innebar viktiga steg i den palestinsk-israeliska fredsprocessen.
Som en följd av interimsavtalet kunde palestinska demokratiska val till
presidentposten och en styrande församling hållas i januari 1996.
Bombdåden under våren 1996 följdes av omfattande och långvariga israeliska
avspärrningar av de palestinska områdena. Avspärrningarna drabbade det
palestinska samhället på ett genomgripande sätt - ekonomiskt, politiskt och
socialt.
Grunden för det svenska biståndet till palestinierna i Gaza och på Västbanken är
att stärka fredsprocessen genom socialt och ekonomiskt förbättrade förhållanden
för det palestinska folket. Denna grundval präglar hela det internationella
stödet till fredsprocessen. De utfästelser om ekonomiskt stöd till palestinierna
som lämnats för år 1996 uppgår till 850 miljoner dollar.
Sveriges bistånd till det palestinska folket, som 1994/95 uppgick till ca 245
miljoner kronor, kanaliseras dels genom FN:s organ för palestinaflyktingar,
UNRWA, dels genom stöd till bilaterala insatser på Västbanken och i Gaza i
samarbete med den palestinska självstyrande myndigheten. Stödet genom UNRWA
kommer alla palestinska flyktingar i Mellanöstern till del. Det bilaterala
stödet till Västbanken och Gaza har ökat snabbt.
Det svenska biståndet till Västbanken och Gaza inriktas på:
- att förbättra det palestinska folkets levnadsvillkor, och inte minst för barn
och ungdomar;
- att bidra till uppbyggnad av den palestinska myndigheten;
- att främja ekonomisk utveckling, såväl på lång sikt som genom snabba
sysselsättningsfrämjande åtgärder, främst i Gaza;
- att verka för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna.
Biståndet till det långsiktiga uppbyggnadsarbetet av institutioner och
samhällsstrukturer har försvårats och försenats främst på grund av den osäkra
politiska situationen och bristande förhandlingsframsteg. Härtill kommer
förseningar orsakade av de israeliska avspärrningarna.
Inom den lokala givarsamordningen av det internationella biståndet leder
Sverige en arbetsgrupp för sysselsättningsskapande åtgärder. Dessa insatser har
varit av stor betydelse för palestinierna när antalet arbetstillfällen i Israel
minskat.
Fredsprocessen i Mellanöstern rör sig primärt längs flera skilda bilaterala
spår - i första hand mellan Israel och palestinierna men även mellan Israel och
grannländerna. I samband med att direkta förhandlingar mellan Israel och PLO
inleddes år 1991 i Madrid bildades även ett multilateralt spår som ett led i
fredsprocessen. Detta spår är organiserat kring fem olika arbetsgrupper som var
och en behandlar ett tema av betydelse för en varaktig fred i Mellanöstern:
flyktingfrågan, nedrustning och regional säkerhet, miljöaspekter, vattenresurser
samt regional ekonomisk utveckling. Sverige deltar i arbetsgrupperna.
Sverige har i den multilaterala arbetsgruppen för palestinska flyktingar
rollen som internationell samordnare av politiska och biståndsrelaterade
insatser för palestinska barn och ungdomar. Svenska representanter har stött en
viktig process med deltagande av den palestinska myndigheten, enskilda lokala
organisationer och FN-organ för att utveckla en palestinsk nationalplan för
barns rättigheter. Stödet kommer att fortsätta.
Arbetsgrupperna genererar konkreta samarbetsprojekt, ofta av
förtroendeskapande eller faktainsamlande natur. Regeringen avser avsätta medel
för sådana angelägna insatser till stöd för fredsprocessen, inklusive insatser i
Libanon. För ändamålet kommer 10 miljoner kronor att avsättas inom de medel som
anslås för demokrati och mänskliga rättigheter inom delposten för särskilda
utvecklingsprogram. Insatserna skall beredas av Sida i nära samråd med
Utrikesdepartementet
Övriga länder i Asien
Konflikterna i Afghanistan väntar fortfarande på sin lösning. I många delar av
landet är läget dock lugnt. De ca 2,7 miljoner flyktingar som fortfarande finns
i grannländerna är en av världens största flyktingbefolkningar. Afghanistan är
också ett av världens mest minerade länder med ca tio miljoner kvarlämnade
minor.
En strategi för biståndet tas fram under 1996/97. Det svenska
katastrofbiståndet har främst använts för insatser bland internflyktingar genom
UNHCR, minröjning genom UNOCHA och insatser på landsbygden genom Svenska
Afghanistankommittén. Denna inriktning bör fortsätta i avvaktan på framsteg mot
en lösning av konflikten då återuppbyggnadsinsatser, främst genom multilaterala
kanaler, kan bli aktuella.
I Filippinerna har under de senaste åren såväl ekonomin som den politiska
situationen stabiliserats. Ojämlikheten i samhället är dock fortsatt stor,
vilket bidrar till sociala problem.
Det svenska biståndet består av insatser för att främja ekonomisk tillväxt och
utvecklingen av ett demokratiskt samhälle. Energi, miljö och transporter har
dominerat. En stor del av biståndet till Filippinerna kanaliseras genom enskilda
organisationer, vilka spänner över ett brett fält och bl.a. ger stöd till
rättshjälp, utbildning i mänskliga rättigheter och insatser för kvinnor och
utsatta barn.
En landstrategi för utvecklingssamarbetet med Filippinerna avses träda i kraft
1997. Samarbetet skall inriktas på överföring av svenska erfarenheter och
kunskaper för att förbättra förutsättningarna för fattigdomsbekämpning och
miljöskydd. Stödet genom enskilda organisationer kommer även fortsatt vara
viktigt.
Kina har under mer än femton år av ekonomiska reformer uppnått en rekordartad
tillväxt. Alltjämt är dock fattigdomen utbredd. Miljöproblemen är bland världens
allvarligaste. Det politiska systemet är oförändrat och läget för de mänskliga
rättigheterna dåligt.
Under 1996 bereds en landstrategi för samarbetet med Kina. Syftet med det
svenska biståndet skall främst vara att med svenska erfarenheter, kunskaper och
teknologi bidra till Kinas utveckling, öppning mot och inlemmande i
världssamfundet. Strategin bör slå fast ett arbetssätt med betoning på utbyte
och samarbete mellan Kina och Sverige snarare än att peka ut specifika områden.
Samarbetet bör bl.a. inriktas på miljö, jämställdhet, demokratisering och
mänskliga rättigheter. U-krediter skall kunna lämnas för projekt inom olika
sektorer, främst inom miljöområdet. Miljöinsatser skall prioriteras. Bistånd
till Tibet kan komma att lämnas genom enskilda organisationer eller
multilaterala organisationer.
Sverige bedriver utvecklingssamarbete, främst i form av kontraktsfinansierat
tekniskt samarbete och u-krediter med ett betydande antal andra länder i Asien.
Omfattningen av samarbetet med enskilda länder varierar kraftigt mellan åren.
För närvarande är samarbetet med Pakistan och Thailand av stor omfattning.
Det ligger i Sveriges intresse att samarbeta med dessa länder. Biståndets roll
bör främst vara katalytisk och bidra till att samarbete och utbyte kommer igång
genom insatser av begränsad strolek och längd. Områden som bör uppmärksammas är
bl.a. miljö, demokrati och fattigdomsbekämpning.
I flera av länderna i regionen bör insatser till stöd för demokrati och
mänskliga rättigheter prioriteras. Det stöd Sverige sedan flera år lämnat genom
FN till humanitära insatser i Irak bör fortsätta.
Regionala insatser i Asien
Det regionala biståndet till Asien syftar till att främja det regionala
samarbetet i framför allt Sydostasien och de svenska programländernas
möjligheter att delta i detta samarbete. De viktigaste samarbetsorganen är den
omorganiserade Mekong River Commission (tidigare Mekongkommittén) och Asian
Institute of Technology.
Den nya Mekongkommissionen, i vilken Kambodja, Laos, Thailand och Vietnam är
medlemmar, förutses ha bättre möjligheter för ett långsiktigt och mer
programinriktat samarbete med huvudsaklig inriktning på miljöfrågor. Ett avtal
om ett treårigt stöd slöts under 1996. Fortsatt stöd till Asian Institute of
Technology, som ägnar sig åt högre utbildning och forskning, kommer sannolikt
att koncentreras till färre områden.
Det s.k. direktstödet till inhemska enskilda organisationer i Bangladesh,
Indien och Sri Lanka kommer 1997 att överföras från anslagsposten för bistånd
genom enskilda organisationer till delposten för Asien. Stödet har analyserats
under år 1996. Slutsatsen är att det gett goda resultat men bör knytas närmare
till det övriga bilaterala biståndet.
Sidas pågående översyn av stödet till regionala insatser i Asien på längre
sikt beräknas bli slutförd under 1997.
4.3.3 Latinamerika
Centralamerika
Sedan några år tillbaka råder fred i Nicaragua och El Salvador. I Guatemala
finns goda förhoppningar om att få till stånd ett fredsavtal inom en snar
framtid. Den nya situationen innebär ökade möjligheter att med demokratiska
medel möta de utmaningar och problem regionen står inför. Akut fattigdom, ojämn
inkomst- och förmögenhetsfördelning, svåra sociala förhållanden, svaga
institutioner inklusive outvecklade rättsväsenden, korruption och ökande
narkotikahandel hämmar dock såväl den demokratiska som ekonomiska utvecklingen.
Våld och kriminalitet är utbrett och osäkerheten för den enskilda individen
påtaglig. Utvecklingen av skyddet för mänskliga rättigheter varierar mellan
länderna och kräver fortsatt internationell uppmärksamhet.
Kvinnorna i Centralamerika är hårt drabbade av fattigdom, förtryck och ett
utbrett våld. Det finns stora behov av att jämställdhetsanpassa såväl civilrätt
som straffrätt. Kvinnor måste få tillgång till beslutande församlingar och
utgöra en prioriterad målgrupp för sociala satsningar och
sysselsättningsskapande åtgärder inom näringslivet.
Det svenska samarbetet med Centralamerika berör nästan samtliga länder i
regionen och omfattar ett brett spektrum av såväl regionala som bilaterala
samarbetsprogram. En regionstrategi för utvecklingssamarbetet med Centralamerika
skall fastställas under hösten 1996.
Samarbetet syftar framför allt till att bidra till fred och försoning och en
fördjupad och breddad demokrati där mänskliga fri- och rättigheter respekteras.
Sverige vill också genom strategiska insatser stödja fattigdomsbekämpning genom
insatser som bidrar till social utjämning och ekonomisk tillväxt. Arbetsformerna
bör bidra till att stärka givarsamordning, FN:s centrala roll i fredsprocesserna
och det civila samhällets roll i demokratiseringsprocessen. I än högre grad än i
andra regioner har svenska enskilda organisationer en framträdande roll i
utvecklingssamarbetet i Centralamerika. Det är viktigt att detta väl fungerande
arbete fortsätter, och att organisationerna i samarbete med Sida och regeringen
utvecklar sin roll i takt med att situationen i regionen förändras. Fred och en
demokratisk utveckling öppnar också möjligheter för ett ökat samarbete direkt
med regeringarna även i de länder där så inte tidigare varit fallet.
Viktiga framsteg har gjorts i Nicaragua för att nå politiskt samförstånd kring
centrala frågor, även om de demokratiska institutionerna är svaga. Nicaragua är
ytterst biståndsberoende och det är en stor utmaning för landet att stärka sin
kapacitet att leda och samordna biståndet. En sammanhållen nationell
fattigdomsstrategi behöver utvecklas. Landet befinner sig på en utvecklingssnivå
som ligger långt efter grannländernas och är därtill ett av världens mest
skuldtyngda länder. Ett omfattande och hittills framgångsrikt
skuldsaneringsprogram pågår under ledning av IDB. Betalningsbalansstöd, som
utgör omkring hälften av det svenska biståndet till Nicaragua, spelar en viktig
roll för att komma tillrätta med landets skuldsituation.
Sveriges roll bör vara att på olika sätt stödja Nicaraguas förmåga att självt
leda landets utveckling. Det övergripande målet för det svenska
utvecklingssamarbetet är att stödja processer mot fördjupad och breddad
demokrati, där mänskliga fri- och rättigheter respekteras, jämställdhet, gott
styrelseskick och hållbar, ekonomisk utveckling som syftar till minskad
fattigdom och en hanterbar utlandsskuld.
Nicaragua är det enskilda land som tar emot mest svenskt bistånd i
Centralamerika. I takt med fredsutvecklingen i regionen är det rimligt att det
svenska samarbetet med Nicaragua och med Centralamerika i övrigt styrs av samma
övergripande målsättningar och så långt möjligt fokuseras på samma områden i
syfte att främja samordning och effektivitet. En landstrategi för samarbetet med
Nicaragua skall utarbetas under 1997. Mot bakgrund av de mycket stora
reservationerna beräknas en sänkning av landramen för 1997, som dock framöver
åter bör kunna höjas.
Karibien
Sveriges biståndsåtaganden i Karibien har främst bestått av tekniskt samarbete
med Jamaica och Dominikanska republiken samt en regional miljöinsats.
Katastrofbistånd utgår till de mindre öarna efter de återkommande
naturkatastroferna. Sveriges ambition är att öka samarbetet med regionen. Ett
viktigt led i detta är de pågående förhandlingarna om svenskt medlemsskap i
Karibiska utvecklingsbanken (CDB).
Det under år 1996 påbörjade stödet till demokratiprocessen i Haiti bör
fortsätta. Områden som bör prioriteras är de demokratiska institutionerna och
rättsväsendet.
Regeringen beslutade i oktober 1995 att ge Sida möjlighet att genom
internationella och svenska institutioner och organisationer stödja initiativ i
Kuba som bidrar till att skapa förutsättningar för ekonomiska och politiska
reformer och främja respekten för mänskliga rättigheter. Denna typ av bistånd
bör utvecklas. Fortsatt forskningssamarbete bör också övervägas.
Sydamerika
De sydamerikanska länderna fortsätter med varierande takt och ambitionsnivå de
ekonomiska och politiska reformerna. En betydande ekonomisk återhämtning har
skett, men resurserna är ojämnt fördelade och fattigdomen utbredd, särskilt på
landsbygden. Samtliga länder styrs av demokratiskt valda regeringar och
konsolideringen av demokratin går framåt. Fortfarande återstår dock mycket att
göra för att bygga upp fungerande rättssystem och för att säkerställa respekten
för de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller ursprungsbefolkningarna.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Sydamerika inriktar sig liksom tidigare
främst på att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter, inte
minst i Colombia och Peru, men också att stödja reformarbetet och
moderniseringen av staten, näringslivets utveckling samt fattigdomsbekämpningen.
Regeringen anser att samarbetet - inklusive näringslivsstöd, tekniskt
samarbete och forskningssamarbete - i högre grad än tidigare bör koncentreras
till de fattigare länderna i enlighet med de övergripande prioriteringarna för
biståndet. Under 1997 kommer en regionstrategi för utvecklingssamarbetet med
Sydamerika att utarbetas. Det svenska bilaterala biståndet till Latinamerika
utgör en mindre del av det totala svenska biståndet genom alla kanaler till
regionen. Regionstrategin skall därför särskilt behandla svenska prioriteringar
vad gäller EU:s och de multilaterala organisationernas verksamhet.
En dialog om prioriteringar bör fortsätta och fördjupas med de svenska
enskilda organisationerna, då stödet genom dessa fortsätter att vara en viktig
del av det svenska samarbetet med regionen.
Utvecklingssamarbetet med regionen skall även framöver koncentreras till
Bolivia, som är det fattigaste landet i Sydamerika och där en stor del av
befolkningen, särskilt på landsbygden, lever i extrem fattigdom med bristande
tillgång till infrastruktur och sociala tjänster. Ursprungsbefolkningarnas
situation är särskilt utsatt. En rad strukturella och ekonomiska reformer har
inletts som nu fördjupas med tonvikt på landsbygdsutveckling och
fattigdomsbekämpning.
En betydande del av det svenska biståndet till Bolivia koordineras med eller
kanaliseras genom multilaterala organ. Det gäller stödet till
utbildningsreformen genom Världsbanken och samarbetet med UNICEF, i ett program
för fattigdomsbekämpning som bl.a. främjar tvåspråkig undervisning samt kvinnor
och hälsa.
Sverige stöder Bolivia i denna process. Målet för utvecklingssamarbetet är att
främja en bärkraftig och demokratisk utveckling där mänskliga fri- och
rättigheter respekteras, med tonvikt på bl.a. ursprungsbefolkningarnas
deltagande, liksom fattigdomsbekämpning, gott styrelseskick, jämställdhet och
utveckling av näringslivet. Ytterligare åtgärder, som bör samordnas
internationellt, krävs för att lindra landets skuldsituation.
Det framtida samarbetets inriktning kommer att fastläggas under hösten i den
landstrategi som skall utarbetas för en treårsperiod.
För delposten för Latinamerika beräknar regeringen en minskning med 70
miljoner kronor till 430 miljoner kronor. 1998 bör anslaget åter öka.
Reservationsläget gör att verksamheten i stort bör kunna fortsätta som planerat.
4.3.4 Europa
Det forna Jugoslavien består idag av Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina,
Förbundsrepubliken Jugoslavien och Makedonien. Av dessa har Bosnien-Hercegovina
och Kroatien direkt drabbats av krigshandlingar. Internationella sanktioner och
en tung flyktingbörda har skapat stora problem i Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Makedonien, som legat utanför det krigsdrabbade området, har inlett ett
ambitiöst program för att omvandla samhället. Slovenien, som kommit längst, har
lyckats uppnå en parlamentarisk demokrati, stabil ekonomi och ett
förmedlemsskapsavtal med EU.
Det svenska biståndet till området har sedan 1991 nästan helt finansierats
genom katastrofbistånd och uppgått till sammanlagt ca 1,2 miljarder kronor. Det
har av naturliga skäl koncentrerats till de områden som drabbats värst av
kriget. Biståndet under 1997 bör fortsättningsvis finansieras på samma sätt och
ha en omfattning som motsvarar stödet 1996. Stödet bör vara flexibelt och
anpassas till den politiska utvecklingen i länderna. Beredningen av stödet sker
i ett nära samråd mellan Utrikesdepartementet och Sida. I framtiden bör stödet
förhoppningsvis kunna omformas i riktning mot omvandling och integration.
Av länderna i det forna Jugoslavien har Bosnien-Hercegovina utan jämförelse
drabbats hårdast av kriget. Omfattande folkomflyttningar har förekommit till
följd av strider och s.k. etnisk rensning. Uppemot 1 miljon människor beräknas
vara internflyktingar, ytterligare 1,4 miljoner har drabbats av kriget och är i
behov av internationell humanitär hjälp. Enligt uppgift har mer än 200 000
människor förlorat sina liv. Miljontals människor har förlorat alla sina
tillhörigheter. Stora delar av infrastrukturen har slagits ut och bostäder
förstörts. Som en direkt följd av kriget har ca 80 % av befolkningen helt eller
delvis kommit att bli beroende av humanitär hjälp utifrån.
Fredsöverenskommelsen i Dayton i slutet av november 1995 reglerar såväl den
militära situationen som det civila området. Genomförandet av den civila delen
av Daytonavtalet har varit föremål för ett antal internationella konferenser vid
vilka politiskt och finansiellt stöd har säkrats för återuppbyggnaden av
Bosnien-Hercegovina.
Den största delen av biståndsinsatserna har utgjorts av humanitär hjälp i
form av livsmedel och stöd till hälso- och sjukvårdsinstitutioner kanaliserad
genom FN-systemet och Rödakorset. Även svenska enskilda organisationer har fått
bidrag för projekt med livsuppehållande inriktning.Sedan april 1995 har medel
avsatts särskilt för återuppbyggnadsinsatser främst inom områdena lokal
husproduktion, telekommunikation och psykosociala insatser. Från delposten för
stöd till demokrati och mänskliga rättigheter har stöd bl.a. lämnats till
oberoende media.
Under 1996 beräknas 200 miljoner kronor tas ur katastrofanslaget för
biståndsinsatser i forna Jugoslavien. Medlen skall i första hand användas till
humanitära insatser i vid mening. Från svensk sida har ansetts att
återuppbyggnadsinsatserna måste villkoras hårdare till att mottagarsidan
uppfyller Daytonavtalet. Stödet till demokrati och mänskliga rättigheter kommer
att fortsätta. Dessutom används medel från B 9-anslaget för stöd till
valprocessen via OSSE.
Situationen i Bosnien-Hercegovina bedöms förbli osäker under 1997. En av de
viktigaste förutsättningarna för att ett nytt krig inte skall bryta ut är
internationell militär närvaro. Hur denna skall utformas är fortfarande oklart.
En minskning av det internationella stödet kan förväntas. Beroende på
parternas vilja att genomföra en fredsprocess finns beredskap att lämna ett
betydande stöd till återuppbyggnadsinsatser. Behovet av humanitär hjälp kommer
att minska men långt ifrån försvinna under 1997. Det är osäkert i vilken
utsträckning flyktingar och internflyktingar kommer att kunna återvända till
sina hemorter.
Förbundsrepubliken Jugoslavien har inte drabbats direkt av kriget. På grund av
flera års FN-sanktioner och en stor flyktingbörda befinner sig landet
emellertid i en besvärlig ekonomisk situation som det med all sannolikhet kommer
att ta lång tid att rehabilitera. Att den politiska arenan domineras av
traditionell östpolitik är inte ägnat att påskynda den nödvändiga övergången
till demokrati och marknadsekonomi.
Bristen på respekt för mänskliga rättigheter är särskilt uppenbar i områden
med stora minoritetsgrupper såsom i Kosovo, Vojvodina och Sandzak. Trots ett
ökat internationellt engagemang för att förbättra förhållandena, särskilt för
den albanska majoriteten i Kosovo, har läget knappast förbättrats.
Sveriges bistånd till Förbundsrepubliken Jugoslavien har till största delen
bestått av humanitära insatser genom olika FN-organ som UNHCR, UNICEF, WHO och
genom Röda korset.
En stor del av de 30 miljoner kronor som avsatts för insatser till stöd för
demokrati och mänskliga rättigheter i forna Jugoslavien har använts i
Förbundsrepubliken Jugoslavien. Mottagare av dessa medel har varit oberoende
media, oberoende forskare och organisationer som verkar för demokrati och
försoning.
Framtida insatser bör knytas till Förbundsrepublikens bidrag till
fredsprocessen i Bosnien och till respekten för mänskliga rättigheter.
Under år 1991, strax efter att Kroatien förklarat sig självständigt, utbröt
hårda strider vilka resulterade i att delar av landet kom att stå utanför
regeringens kontroll. Under hösten 1995 återtog den kroatiska armén stora delar
av dessa områden. Kontrollen över ett område i östra Slavonien som gränsar till
Förbundsrepubliken Jugoslavien återstår att reglera.
Under de olika perioderna av militära aktiviteter förekom grova, etniskt
relaterade övergrepp mot individer. Hus plundrades och brändes i stor skala.
Återuppbyggnadsbehoven i vissa områden är därför omfattande även om den
kroatiska regeringen har gjort vissa insatser med egna medel.
Den kroatiska regeringen har kritiserats av det internationella samfundet för
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Media i Kroatien är starkt
regeringsdominerade. Det senaste presidentvalet hösten 1995 kritiserades
internationellt för att inte ha uppfyllt de krav som måste ställas på fria och
rättvisa val.
Det svenska biståndet till Kroatien har till stor del bestått i bidrag till
FN, Röda korset och enskilda organisationer för humanitära insatser. Därutöver
har Sverige finansierat bostäder och sociala projekt inriktade på landets
flyktingar. Ur anslagna medel för stöd till demokrati och mänskliga rättigheter
har stöd utgått till organisationer som arbetar för dessa mål.
Det finns ett fortsatt behov av humanitär hjälp till Kroatien genom
framförallt FN och Röda korset. Återuppbyggnadsinsatser skall i enlighet med
beslut i oktober 1995 i EU:s Allmänna Råd villkoras till att flyktingarna från
Krajina ges en reell möjlighet att återvända, att respekten för mänskliga
rättigheter förbättras och att Kroatien aktivt deltar i fredsprocessen i
Bosnien.
4.3.5 Det bilaterala utvecklingssamarbetets verksamhetsgrenar
Under detta avsnitt redovisar regeringen sin syn avseende inriktning, omfattning
och resultatkrav för Sidas verksamhetsgrenar oavsett hur dessa finansieras.
Vissa insatser under verksamhetsgrenarna finansieras från landramarna, andra
från särskilda poster. Skillnaderna beror främst på insatsernas art och i vilka
länder de sker.
Demokrati och mänskliga rättigheter
De politiska förändringarna i världen, inte minst i många u-länder, innebär
ökade förutsättningar att förverkliga demokratimålet i biståndet samtidigt som
arbetet också måste förändras och anpassas till den nya situationen. Nya metoder
utvecklas och nya samarbetspartners etableras. För att kunna hantera detta nya,
delvis annorlunda och ofta svåra bistånd krävs en kompetent resursbas såväl i
Sverige som i fält.
Ett lands första val är en viktig komponent i dess demokratiska utveckling
även om det bara utgör en första grundsten i en långsiktig demokratisk process.
I syfte att observera om val genomförs på ett fritt och demokratiskt sätt har
många svenskar under 90-talet deltagit i olika typer av valobservationsmissioner
i t.ex. FN:s, EU:s, OSSE:s och OAU:s regi. Även om behovet minskar i takt med
att allt fler länder hållit val, kommer sådana insatser att krävas även
framöver.
Den stora utmaningen för de länder som genomfört sitt första val är att få
till stånd framväxten av en demokratisk kultur och fungerande demokratiska
institutioner. Folkstyrda församlingar på såväl nationell som lokal nivå,
valmyndigheter, fria media och ett aktivt och oberoende civilt samhälle som
kritiskt kan granska och påverka maktstrukturerna är fundamentala grundstenar i
ett demokratiskt samhälle. Den demokratiska utvecklingen förutsätter också att
det finns politiska partier som aktivt arbetar för att få en bredare förankring
i samhället. Att på olika sätt stödja dessa demokratiska institutioner är en
allt viktigare del av vårt utvecklingssamarbete. Ett exempel på detta är den
pågående försöksverksamheten med bistånd via svenska partinära organisationer i
syfte att stärka demokratin, främst partiväsendet, vilken kommer att utvärderas
under 1997.
Ett allvarligt hinder för en demokratisk utveckling i många länder är en svag,
ineffektiv och ibland korrumperad statsapparat. Sverige har av tradition en
stark och effektiv administration och har därför värdefulla erfarenheter som vi
kan dela med oss av genom utvecklingssamarbetet, t.ex. på skatte- och
revisionsområdena. Svenska myndigheter blir allt viktigare samarbetspartners i
biståndet.
Ansträngningarna att befästa demokratin blir inte framgångsrika om inte
rättsstaten samtidigt stärks. Dessutom är en fungerande rättsapparat den bästa
garantin för respekt för de politiska och medborgerliga mänskliga rättigheterna.
Utvecklingssamarbetet bör inriktas på att stödja utvecklingen av en oberoende
rättsstat genom t.ex. stöd till modernisering av lagstiftningen, utveckling och
förstärkning av domstolsväsende, åklagarämbete, polisväsende och advokatkår. Det
är också viktigt att verka för att rättsväsendet når i alla delar av ett land.
En förutsättning för demokrati är att kvinnor och män har lika möjligheter att
delta i och påverka processer som formar utvecklingen. Kvinnors rättigheter och
kvinnors deltagande bör därför speciellt beaktas.
Medvetenheten om betydelsen av barnets rättigheter har ökat internationellt,
bl.a. genom en närmast total anslutning till FN:s barnkonvention. Utmaningen nu
är att göra verklighet av konventionens principer och normer. Därvid skall
principen om "barnets bästa" vara vägledande, liksom insatser för att bekämpa
diskriminering.
Respekt för de mänskliga rättigheterna (MR) är fundamentalt för en politik som
syftar till jämställdhet och demokrati. Sverige bör därför i
utvecklingssamarbetet arbeta för en bättre uppföljning av internationella
åtaganden, bl.a. genom att stärka de övervakande FN-kommittéerna finansiellt och
personellt och genom att bistå länderna i deras rapportering till respektive
kommitté. Högkommissarien för mänskliga rättigheter och MR-centret i Geneve har
viktiga roller att spela på MR-området. Utfallet av den nödvändiga
omstrukturering av MR-centret som just nu äger rum bör påverka Sveriges framtida
stöd till centret. I takt med att bl.a. FN:s roll som MR-observatör utvecklas
finns också en växande efterfrågan på att snabbt ställa såväl personella som
finansiella resurser till förfogande.
Den stora utmaningen på MR-området är att få de länder som anslutit sig till
konventionerna att börja följa dem i praktiken. Konventionerna måste inlemmas i
ländernas konstitutioner, lagstiftning och dagliga rättstillämpning. Olika typer
av övervakningsinstrument såsom MR-, justitie- och barnombudsmän behöver
utvecklas.
Svenska ideella organisationer och folkrörelser är viktiga aktörer inom
demokrati- och MR-området, dels för att stödja organisationer som arbetar mot
förtryck och för respekt för de mänskliga rättigheterna, dels för att stödja
utvecklingen av det civila samhället. Sverige har traditionellt spelat en viktig
roll genom sitt stöd till internationella organisationer, inte minst på
MR-området. Denna typ av stöd bör även fortsättningsvis ges hög prioritet.
Regeringen fäster mycket stor vikt vid utvecklingssamarbetet inom detta
område. Förutom att demokrati- och MR-aspekter ofta är viktiga inslag i projekt
med annan huvudsaklig inriktning, finansieras en stor del av de direkta
insatserna inom området från landramarna och ett antal andra anslagsposter.
Regeringen beräknar därtill att anvisa 235 miljoner kronor för de direkta medlen
för demokrati och mänskliga rättigheter inom delposten för särskilda
utvecklingsprogram.
Offentlig förvaltning
Förvaltningsbiståndet, som är en av de viktigaste sektorerna inom det svenska
utvecklingssamarbetet, har som övergripande mål är att bidra till utvecklingen
av god samhällsstyrning och av en rättstat. Biståndet syftar till att bygga upp,
förstärka, reformera och effektivisera strategiska delar av förvaltningssystemet
såsom centralförvaltningens struktur, offentlig finansförvaltning, lokal och
kommunal förvaltning samt rättsväsendet och är i huvudsak inriktat på kunskaps-
och institutionsutveckling. Insatserna utgörs ofta av långsiktigt
institutionssamarbete mellan organisationer och myndigheter i Sverige och i
mottagarlandet och ingår alltmer som ett naturligt inslag i projekt med annan
huvudsaklig inriktning, t.ex. inom hälso- och undervisningsområdena.
En stor del av det internationella utvecklingssamarbetet består av insatser av
detta slag, sammantaget benämnda tekniskt bistånd. Fortfarande är antalet
utländska experter mycket högt, särskilt i Afrika. Trots att många insatser
varit av stor betydelse, har insatserna som helhet ofta inte gett hållbara
resultat, särskilt i de svagaste, mest biståndsberoende länderna. Det beror
delvis på trängseln av givare med olika modeller och erfarenheter, men också på
övergripande problem i mottagarlandets offentliga förvaltning, t.ex. låga löner
och korruption, som försvårar den avsedda kunskapsöverföringen och
kapacitetsuppbyggnaden. Såväl i mottagarländerna som bland givarna måste större
tonvikt läggas vid att stödja en mer grundläggande reformering av
mottagarländernas förvaltningar.
Den påbörjade förskjutningen av insatser från finansförvaltningsområdet till
stärkande av rättsväsendet, förvaltningsreform samt den lokala/kommunala
förvaltningen bör fortsätta. Prioritet bör också ges till insatser som syftar
till att stärka mottagarländernas förmåga att mobilisera resurser för den
offentliga verksamhetens nödvändiga utgifter.
Miljö och natur
Hållbar utveckling är en fråga som griper in i alla aspekter av
utvecklingssamarbetet. Inom det bilaterala biståndet bör samarbetet bl.a.
inriktas på att stärka samarbetsländernas förmåga att föra en utvecklingspolitik
som är långsiktigt hållbar.
Som ett led i uppföljningen av UNCED har Sida under året tagit fram ett
handlingsprogram för bistånd till hållbar utveckling, där fem områden lyfts fram
som särskilt viktiga: jord- och skogsbruk, vatten, marin miljö, energi och urban
miljö. Särskilt understryks vikten av intensifierad forskning och
metodutveckling inom dessa områden.
I regeringens ovan nämnda skrivelse till riksdagen om hållbar utveckling
redovisas regeringens politik, såväl i multilaterala sammanhang som inom det
bilaterala utvecklingssamarbetet. Regeringen instämmer där i prioriteringen av
de fem områden Sida lyfter fram.
Allt utvecklingssamarbete skall främja hållbar utveckling. I mer begränsad
mening, med tonvikt på miljö, är det i första hand verksamhetsområdena natur
respektive infrastruktur och näringsliv som berörs.
De särskilda miljöinsatserna, som är en liten, men viktig del av de totala
miljöinsatserna skall fortsatt inriktas på metodutveckling och
kapacitetsuppbyggnad med nära koppling till UNCED-uppföljningen.
Regeringen beräknar att anvisa ett oförändrat belopp, 205 miljoner kronor, för
särskilda miljöinsatser inom delposten för särskilda utvecklingsprogram för
1997. Främjande av hållbar utveckling skall dessutom ges högre prioritet inom
bl.a. det landramsfinansierade biståndet.
De svenska bilaterala insatserna inom verksamhetsområdet natur domineras
traditionellt av skogs- och markvårdsinsatser. Det finns skäl att vidga synen
med hänsyn till frågan om hållbar utveckling. Tre av de fem områden som Sida
lyfter fram i handlingsprogrammet faller inom verksamhetsgrenen: jord- och
skogsbruk, vatten och marin miljö. Regeringen instämmer i Sidas bedömning att
prioriteringen bör leda till ökade insatser inom dessa områden.
I Afrika är det angeläget att livsmedelssäkerheten förbättras på både kort och
lång sikt, vilket är en avgörande förutsättning för att minska fattigdomen. Sida
har under 1996 genomfört en studie av livsmedelssäkerheten i Afrika. Metoder
måste utvecklas som på ett långsiktigt hållbart sätt höjer det afrikanska
jordbrukets produktivitet. Forskningsbiståndet bör också närmare samordnas med
det mer direkta biståndet inom området. Den av Sverige nyligen ratificerade
konventionen mot ökenspridning är ytterligare ett exempel på frågans ökande
internationella vikt. Det är också angeläget att Sverige genomför de åtaganden
som gjorts i enlighet med konventionerna om biologisk mångfald och
klimatförändringar.
I Asien bör insatserna inom skogsbruk mer inriktas på markvård med ett starkt
fattigdomsperspektiv och på insatser för att stärka och modernisera berörda
förvaltningar. Miljöperspektivet skall betonas.
I ett stort antal u-länder råder torra förhållanden och en potentiell
vattenbrist. Idag hotas vattenresurserna från många håll. Sveriges insatser på
detta område har två infallsvinklar, dels hållbart utnyttjande av
vattenresurser, dels utveckling av enkla sanitetssystem. Sida har tillsammans
med UNDP och Världsbanken startat det s.k. Global Water Partnership. Syftet är
att globalt lära från positiva erfarenheter och öka uppmärksamheten kring
vattenfrågorna för att åstadkomma ett hållbart utnyttjande av vattenresurserna.
Sida har skapat ett särskilt sekretariat för samarbetet.
Marin miljö är ett nyare område för Sveriges utvecklingssamarbete. Det bör ges
ökad prioritet och inriktas på att skapa förutsättningar för bättre planering av
resursutnyttjande och utveckling och etablering av produktiva men samtidigt
miljömässigt skonsamma verksamheter i kustområden.
Sociala sektorer
De sociala sektorerna, främst utbildning och hälsovård, har sedan begynnelsen
varit centrala inslag i det svenska utvecklingssamarbetet och skall fortsätta
vara det. Bättre hälsa och utbildning är viktiga mål i sig. Fungerande
skolväsende och hälsovård är också förutsättningar för utveckling, särskilt för
att de fattiga skall kunna påverka sin framtid.
Undervisning möjliggör spridning av nya tänkesätt och bidrar till nationell
integration. Länder med god primärskola har bevisat högre tillväxt. I flertalet
u-länder satsas dock en hög andel av utbildningsbudgeten på högre utbildning,
medan primärskolan lider av resursbrist.
I de mer utvecklade länderna i Asien, Latinamerika och Afrika går alla barn
utom mycket fattiga nu i skolan. Det är främst fattiga flickor som idag inte får
undervisning. I dessa länder bör det svenska samarbetet inriktas på att
utveckla det existerande skolväsendet så att det når alla barn och på att höja
kvaliteten i undervisningen.
I de fattigare länderna, främst i Afrika, når skolväsendet en lägre och ofta
fallande andel av barnen. I många länder gäller det därför att bidra till
återuppbyggnad av skolväsendet. Även här krävs modernisering och utveckling av
undervisningens former och innehåll. Inom de sociala sektorerna är sektorprogram
en lovande väg för givarna att under mottagarlandets ledning gemensamt stödja
t.ex. undervisningsväsendets uppbyggnad.
En förutsättning för ett på lång sikt fungerande skolväsende är att
lokalsamhället känner ansvar, har inflytande och bidrar till finansieringen.
Avgiftsfinansering av primärskolan har visat sig ge betydande negativa effekter
samtidigt som regeringarna har svårt att klara driftkostnaderna. Ökad
uppmärksamhet måste också ägnas åt kopplingen mellan barns rättigheter,
skolplikt, bra skolor och eliminering av skadligt barnarbete.
Stora framsteg har gjorts inom hälsoområdet i nästan alla länder under de
senast decennierna. I huvudsak bör samarbetet inom hälsoområdet inriktas på
bidrag till att förbättra systemen, medan driften mer måste klaras med egna
resurser, ofta på lokal nivå. Liksom för utbildningsväsendet skapar statens
begränsade resurser och avgiftsfinansieringens nackdelar ett svårt dilemma,
kanske än svårare för hälsovården med dess oundvikligen högre driftskostnader.
För både skolan och hälsovården krävs således såväl en kraftfull prioritering
av de grundläggande delarna på bekostnad av storstadsbaserad högre undervisning
och sjukhusvård, t.ex. utveckling av nya metoder för finansiering.
Utöver att främja hälsan, har hälsovården även andra viktiga roller.
Kopplingen till reproduktiv och sexuell hälsa är given. Hälsovård är dessutom en
bra ingång till attitydpåverkande insatser. Detta gäller i hög grad även skolan.
Inom hälsoområdet finns det starka internationella organisationer, som får ett
betydande svenskt stöd. Det är angeläget att Sveriges policy visavi dessa
organisationer och det bilaterala utvecklingssamarbetet bygger på ett ömsesidigt
erfarenhetsutnyttjande.
Det är också viktigt att Sida för en dialog med de enskilda organisationerna,
som bedriver en omfattande verksamhet inom området, om hur samspelet mellan
staten, lokala myndigheter och det civila samhället kan främja utvecklingen av
de sociala sektorerna.
Insatserna inom de sociala sektorerna finansieras främst genom landramarna,
men även en stor del av biståndet via enskilda organisationer går till insatser
inom området. Sociala insater finansieras också inom det tekniska samarbetet med
länder utanför programlandskretsen.
Forskningssamarbete
Forskningssamarbetet spelar en strategisk roll för uppbyggnaden av kunskaper och
mänskligt kapital i u-länderna. Det omfattar den verksamhet som Sida övertagit
från den tidigare biståndsmyndigheten Styrelsen för u-landsforskning (SAREC). De
övergripande målen för forskningssamarbetet är att stärka u-ländernas
forskningskapacitet och främja utvecklingsinriktad forskning. Från delposten
finansieras stöd till forskningssamarbete med u-länder och mellan u-länder, stöd
till internationella forskningsprogram och -projekt med inriktning på u-länder
och u-landsrelaterade problem samt stöd till u-landsforskning i Sverige.
De svenska erfarenheterna av forskningssamarbete med u-länder är unika i ett
europeiskt perspektiv. Genom den verksamhet SAREC bedrev och Sida nu
vidareutvecklar har Sverige gjort mycket värdefulla insatser samtidigt som det
svenska forskarsamhället stimulerats att delta i u-landsrelevant forskning. Det
är också betydelsefullt för att åstadkomma ett aktivt deltagande från svenska
forskares sida i EU:s program för forskningssamarbete och för att bredda den
svenska resursbasen för utvecklingssamarbetet.
Sammanslagningen av de förutvarande biståndsmyndigheterna stärker
möjligheterna för samverkan med andra biståndsformer. Det måste dock förenas med
forskningsbiståndets särskilda mål, inomvetenskapliga krav på forskningskvalitet
och bibehållen långsiktighet, vilket kan ske bl.a. genom samlade satsningar på
högre utbildning och forskning, uppföljning av forskningsresultat och
integration i annat utvecklingssamarbete. Forskningsbiståndets inriktning bör
också påverkas av Sidas handlingsprogram avseende fattigdom, hållbar utveckling,
demokrati och mänskliga rättigheter samt det nya jämställdhetsmålet.
Vikten av långsiktighet inom forskningssamarbetet och verksamhetens goda
resultat motiverar en bibehållen volym för 1997. Regeringen beräknar att anvisa
400 miljoner kronor, vilket möjliggör en fortsatt stark satsning på forskning.
Infrastruktur och näringsliv
Ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning är grundläggande för att förbättra de
fattigas levnadsstandard. Satsningar på infrastruktur - energi, transporter och
kommunikationer, vatten, sanitet och bevattning - och näringslivsutveckling är
därför viktiga inslag i biståndet.
För programländerna finansieras sådana insatser med gåvobistånd inom
landprogrammen och i vissa länder också med krediter. I övriga länder görs
insatser genom Sidas kontraktsfinansierade tekniska samarbete, som i hög grad är
inriktat på infrastruktur. Kreditbiståndet har sedan u-krediter infördes haft en
stark tonvikt på infrastruktur, särskilt energi och telekommunikationer och
lämpar sig väl för sådant stöd till företags- eller samhällsekonomiskt lönsamma
investeringar i kreditvärdiga länder. (Tekniskt samarbete och krediter behandlas
närmare i avsnitt nedan.)
Vid satsningar på infrastruktur måste miljöeffekter beaktas noggrant. I Sidas
program för hållbar utveckling slås fast att miljöfrågor kring energiproduktion
och -användning samt urban miljö kräver större uppmärksamhet inom biståndet.
Regeringen delar den bedömningen.
Näringslivsutveckling, som syftar till att skapa förutsättningar för en ökning
av produktion av varor och tjänster, omfattar tre grenar. Kompetensutveckling
syftar till att höja kunskapsnivån i näringslivet. Affärsutveckling syftar till
att stimulera samarbete mellan företag i Sverige och u-länder bl.a. långsiktiga
allianser mellan små- och medelstora företag. Kapitalförsörjning omfattar såväl
kapitalsatsningar i företag eller finansiella institutioner, främst genom
Swedfund International AB, som insatser för att utveckla institutioner för en
fungerande kapitalmarknad.
Sida har inlett en översyn av hur näringslivssamarbetet bäst kan utvecklas i
den nya organisationen i samspel med den programmeringsprocess som tillämpas för
större delen av det bilaterala biståndet. Regeringen anser att en ökad
fokusering på färre projekt, länder eller områden bör övervägas i syfte att höja
effektiviteten.
Inom näringslivsutveckling finns omfattande reservationer och regeringen
beräknar därför för 1997 en minskning till 80 miljoner kronor under delposten
särskilda utvecklingsprogram.
Regeringen har uppdragit åt Sida att analysera biståndets förändrade roll i
u-ländernas kapitalförsörjning, bl.a. hur biståndet kan främja inhemsk
resursmobilisering och utländska investeringar, vilket har särskild bäring på
utformningen av biståndet till de fattigaste länderna, främst i Afrika.
Tekniskt samarbete och internationella kurser
Sidas kontraktsfinansierade tekniska samarbete - kompetensutveckling och
kunskapsöverföring - med tonvikt på insatser inom infrastruktur men också på
bl.a. miljö och förvaltning är baserad på svenska resurser - företag,
myndigheter och institutioner. Projekt bedrivs i ett 30-tal länder. Vidare
bedrivs ett samarbete med utvecklingsbanker och andra internationella
finansieringsinstitutioner genom konsultfonder för utnyttjande av svensk
kompetens och teknologi.
Mot bakgrund av en flerårig, snabb expansion, volym- och ämnesmässigt samt
geografiskt, har Sida på regeringens uppdrag gjort en översyn av det tekniska
samarbetet, bl.a. med avseende på val av länder och gränsdragningen vad avser
programländerna, där finansiering av dessa insatser skall överföras till
landprogrammen. Regeringen vill framhålla vikten av att bevara verksamhetens
karaktär med bl.a. små insatser och hög flexibilitet. En ökad
fattigdomsinriktning är samtidigt önskvärd.
Verksamheten är framgångsrik och efterfrågad. Regeringen beräknar 210 miljoner
kronor för 1997 för kontraktsfinansierat tekniskt samarbete inom delposten för
särskilda utvecklingsprogram. Med hänsyn till att ett antal insatser överförs
från denna post till landramsfinansiering bör det i praktiken inte innebära
någon minskning jämfört med innevarande år.
Den internationella kursverksamheten syftar till att stärka deltagarnas
kompetens inom områden av strategisk betydelse för utvecklingen i hemländerna.
Infrastruktur och industri intar sedan länge en central plats i kursutbudet som
samtidigt under senare år fått ökad inriktning mot miljö, demokrati, mänskliga
rättigheter, offentlig förvaltning och jämställdhet, inklusive genom kurser som
särskilt riktar sig till kvinnor. I syfte att stödja anpassningen till ny
teknologi i u-länderna planeras nya kurser inom vissa områden. Kursdeltagarna,
ca 2 100 per år, kommer från över 100 länder och antalet sökande har ökat
markant.
Regeringen beräknar att för internationella kurser anvisa 130 miljoner kronor
för 1997 inom delposten för särskilda utvecklingsprogram.
Krediter för utveckling
Krediter utgör ett viktigt instrument för att finansiera vissa typer av
angelägna investeringar i mottagarländerna. Krediter lämnas dels i form av
bundna u-krediter, som finansieras genom upplåning på kapitalmarknaden i
kombination med biståndsmedel, det s.k. gåvoelementet, som medger utlåning på
mjuka villkor, dels som obundna, anslagsfinansierade biståndskrediter på mycket
förmånliga villkor.
U-krediter lämnas till länder som är kreditvärdiga eller på sikt bedöms få en
tillfredsställande betalningsförmåga för investeringsprojekt, främst inom
infrastruktur med tonvikt hittills på energi och telekommunikationer, men i
växande utsträckning också investeringar i miljöskydd. Verksamheten är inriktad
på projekt där svensk teknologi och kompetens är konkurrenskraftig.
Kombinationen av marknadsfinansiering och subvention, som belastar
anslagsposten, ger en utväxlingseffekt på det insatta biståndet vad gäller den
totala resursöverföringen. Kreditgivningen sker i överensstämmelse med den
internationella överenskommelsen på området som Sverige har biträtt, den s.k.
konsensusöverenskommelsen inom OECD, som bl.a. reglerar gåvoelementets storlek
och vilken typ av projekt som kan komma ifråga för u-kreditgivning.
U-kreditengagemanget uppgick vid utgången av budgetåret 1994/95 till ca 10
miljarder kronor, fördelat på 22 länder med Indien och Kina som dominerande. 85
procent avsåg låginkomstländer och nära hälften avsåg programländer.
Biståndskrediter är främst avsedda för finansiering av infrastrukturprojekt i
betalningssvagare låginkomstländer som inte tillhör de mest skuldtyngda. De kan
även användas för att finansiera sociala projekt i kreditvärdiga länder, när
u-kreditgivning bedöms mindre lämplig. Biståndskrediter infördes på försök från
budgetåret 1994/95. Beredningen av projektförslag beräknas i några fall kunna
slutföras för beslut under innevarande budgetår.
På uppdrag av regeringen har Sida analyserat krediters roll för u-ländernas
utveckling och i biståndet, inklusive erfarenheterna av u-kreditgivningen och
försöksverksamheten med biståndskrediter. I utredningen, som kommer att
överlämnas till regeringen under hösten, ingår också att överväga utnyttjande av
medel under andra anslagsposter för kreditgivning.
Regeringen anser att krediter även framgent bör spela en viktig roll i
biståndet inom ramen för en breddad uppsättning av finansieringsinstrument, som
kan utnyttjas flexibelt för att anpassa villkoren till såväl mottagarländernas
betalningsförmåga som projektens samhälls- eller företagsekonomiska effekter.
Sida har föreslagit att medel för u-krediter och biståndskrediter sammanförs
under en ny delpost, Särskilda investeringar, som även föreslås omfatta
gåvomedel för större investeringar och därtill kunna utnyttjas för
garantigivning. Regeringen vill dock avvakta resultatet av kreditutredningen men
anser att en ökad flexibilitet i form av kombinationer av krediter och gåvor bör
kunna övervägas. I ljuset av utredningens förslag kan gällande riktlinjer för
u-krediter respektive biståndskrediter, som efter försöksverksamheten nu bör ses
som ett mer permanent instrument, behöva ses över.
Regeringen beräknar att anvisa ett belopp om 390 miljoner kronor för 1997 för
kreditgivning och kommer senare att meddela anvisningar om fördelningen mellan
u-krediter och biståndskrediter.
Stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad
Efter mer än ett decennium av olika initiativ och åtgärder är 80-talets
skuldkris alltjämt olöst för många av de fattiga skuldländerna, varav flertalet
finns i Afrika och några i Latinamerika. Det behövs ett mer samlat grepp för att
reducera de utestående skulderna och skapa ökat utrymme för produktiva
investeringar och insatser som kommer de fattiga till del.
De fattigaste ländernas fordringsägare är huvudsakligen offentliga kreditorer,
främst västländerna, men i växande omfattning också multilaterala institutioner.
Diskussioner har inletts om ett samlat skuldinitiativ för dessa länder.
Utvecklingskommittén, som är IMF:s och Världsbankens gemensamma policyorgan, har
gett de bägge institutionerna i uppdrag att i samråd med främst andra kreditorer
och biståndsgivare utforma förslag till en långsiktigt hållbar lösning. För att
ett sådant initiativ skall bli framgångsrikt, krävs att samtliga parter är
beredda att medverka och ta en rimlig andel av finansieringen. En utgångspunkt
är vidare att skuldländerna fortsätter på den inslagna reformvägen och kan visa
goda resultat. Ambitionen är att förslag till ett samlat aktionsprogram skall
läggas fram under hösten 1996.
Sverige har sedan lång tid verkat aktivt i olika internationella fora för
ytterligare skuldlättnader och stöd på generösa villkor till ekonomiska reformer
i de fattigaste länderna, t.ex. i Parisklubben (de västliga regeringarnas
gemensamma forum för omförhandlingar med skuldländerna), IMF och Världsbanken,
inom ramen för IDA och Världsbankens särskilda program för Afrika, SPA. Detta
program har varit viktigt för att mobilisera och samordna resurser till de
fattigaste, mest skuldtyngda länderna i Afrika söder om Sahara som genomför
strukturanpassningsprogram.
För svenskt vidkommande utgör det s.k. betalningsbalansstödet ett viktigt
instrument för att lämna stöd till ekonomiska reformprogram, huvudsakligen i
form av obundet importstöd, och skuldlättnad i olika former. Bidrag lämnas för
att minska skuldtjänsten avseende såväl bilaterala skulder som multilaterala,
främst gamla lån från Världsbanken, och till samfinansiering med IDA av återköp
till kraftigt rabatterat pris av kommersiell skuld, främst till banker. Sverige
har även medverkat i s.k. stödgrupper som bildats för att hjälpa länder, som
genomgått politiska eller ekonomiska kriser, att normalisera relationerna med
det internationella finansiella samfundet.
Merparten av stödet har gått till svenska program- och andra samarbetsländer,
främst i Afrika söder om Sahara men också några länder i Latinamerika och Asien.
Sveriges bidrag till IMF:s särskilda facilitet för stöd till fattiga länder som
genomför strukturanpassningsprogram, ESAF (Enhanced Structutal Adjustment
Facility) har också lämnats från denna anslagspost.
Behovet av betalningsbalansstöd kommer även framöver att vara omfattande.
Stödet skall utgöra ett incitament till fortsatta ekonomiska reformer och måste
fortlöpande kunna anpassas till skiftande behov och ändrade förutsättningar i
enskilda länder. Utrikesdepartementet har i samråd med Sida gjort en översyn av
stödet bl.a. i syfte att uppnå en smidigare procedur från planering till
utbetalning för att främja en effektivare användning av medlen.
Stödet skall i första hand utgå till de fattigaste och mest skuldtyngda
länderna, med tonvikt på svenska samarbetsländer, som genomför ekonomiska
reformprogram med stöd av IMF, Världsbanken och givarsamfundet.
Betalningsbalansstödet bör vara flexibelt och kunna anpassas till specifika
förhållanden i enskilda länder. Stödet skall samtidigt hållas avgränsat från det
mer långsiktigt planerade biståndet inom landramarna.
Stödets karaktär och den flexibilitet som krävs t.ex. för att ha beredskap för
att bidra till nya skuldinitiativ, kan föranleda betydande variationer i
utnyttjandet av anslagna medel mellan olika budgetår. Flera programländer har
stora problem i genomförandet av strukturanpassningsprogrammen p.g.a såväl
externa ekonomiska och interna politiska faktorer. Detta är den främsta orsaken
till de f.n. mycket stora reservationerna som vid utgången av 1996 beräknas
komma att uppgå till ca 800 miljoner kronor. En nedskärning är därför motiverad
för att kunna omfördela medel till andra angelägna ändamål. Regeringen beräknar
att anvisa 200 miljoner kronor, som tillsammans med reservationerna ger ett
utrymme om ca 1 miljard kronor för nya insatser och därmed goda möjligheter för
Sverige att fortsätta att spela en aktiv roll på skuldområdet och bidra till nya
initiativ. I enstaka fall bör även temporärt stora reservationer under landramar
kunna tas i anspråk för betalningsbalansstöd.
Bistånd genom folkrörelser och enskilda organisationer
Biståndet genom enskilda organisationer är en mycket viktig del av det svenska
utvecklingssamarbetet. Genom en mångfald av insatser i nästan alla u-länder nås
många fattiga människor och lokalsamhällen. Stödet till enskilda organisationer
i u-länderna, ofta i form av mångårigt nära samarbete, stärker också det civila
samhället i dessa länder. Flertalet svenskar som arbetar med bistånd finns i
enskilda organisationer och genom deras verksamhet i Sverige, inte minst i
samband med insamling av medel, sprids också kunskaper om u-länderna. Härigenom
stärks det svenska biståndets förankring i det svenska samhället.
Bidragen för bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer har
sedan slutet av 1970-talet utvecklats från projektstöd till ett stort antal
mindre organisationer till ramavtal med drygt tiotalet organisationer. Bidrag
ges också för informationsinsatser i Sverige. Direktstöd ges även till vissa
andra enskilda organisationer. Numera kan även politiska partier söka bidrag på
samma premisser som organisationerna.
Under 1994/95 genomfördes en utvärdering av biståndet genom svenska enskilda
organisationer. Den visar att organisationerna väl uppfyller de åtaganden man
gjort i samband med ansökan om bidrag och att de har en väl utvecklad ekonomisk
kontroll av verksamheten. Utvärderingen påtalar emellertid brister vad gäller
insatsernas utvecklingseffekter och är också kritisk när det gäller samordningen
mellan olika biståndsaktörer. Sida avser att ägna dessa frågor hög prioritet i
dialogen med de enskilda organisationerna.
En utredning om de enskilda organisationernas egeninsats har genomförts.
Utredningen bekräftar att de flesta organisationerna vill behålla egeninsatsen
på nuvarande nivå, dvs. 20 %. Egeninsatsen återspeglar organisationernas förmåga
till engagemang och är en viktig förutsättning för deras självständighet i
förhållande till statsmakterna. Många organisationer bidrar med en väsentligt
högre egeninsats än den fastställda nivån. Vissa ungdomsorganisationer har dock
haft svårt att komma upp till den nivån. Regeringen har beslutat att den normala
nivån på organisationernas egeninsats för projektbistånd fortsatt skall vara 20
% samt att värdet av material och eget arbete inte längre skall kunna räknas som
del av egeninsatsen. För Handikapporganisationernas Biståndsstiftelse/SHIA får
emellertid Sida medge en sänkt egeninsats på 10 %. Sida får också, om det finns
särskilda skäl, medge en minskad egeninsats till lägst 10 % för
ungdomsorganisationer, som inte ingår i ramorganisationerna.
Volontärverksamheten är den största personalresursen inom svenskt
utvecklingssamarbete. Den ger ett stort antal svenskar möjlighet till praktiska
insatser i u-länder. Volontärinsatser har allt mera inriktats på insatser för
demokrati, erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling. En översyn genomförs i
syfte att skapa mer flexibla och ändamålsenliga regler för att volontärer med
fälterfarenhet skall kunna delta i korttidsinsatser i samband med katastrofer
och särskilda humanitära insatser. Sida har också fått i uppdrag att göra en
översyn av den s.k. volontärschablonen i syfte att bl.a. medge en förbättrad
trygghet för volontärerna i fråga om olika försäkringar i samband med vistelsen
utomlands. Sida gör vidare en utredning om volontärinsatsernas
utvecklingseffekter.
Regeringen anser att det är angeläget att engagera ungdomar och deras
organisationer både som mottagare och förmedlare av internationellt
utvecklingssamarbete. Sida har med Stiftelsen för Internationellt Ungdomsutbyte
(SIU) påbörjat ett par projekt med hittills goda resultat.
Ungdomsorganisationernas biståndssamarbete bör ges fortsatt hög prioritet.
Till Bangladesh, Indien och Sri Lanka ges 30 miljoner i bidrag till lokala
enskilda organisationer, "direktstöd", vilket budgetåret 1997 överförs till
delposten för Asien.
Stiftelsen Svenska UNICEF-kommittén har ombildats till en ideell förening. I
samband därmed erhöll föreningen ett extra bidrag och behovet av statliga bidrag
för i huvudsak administrationskostnader har därför upphört.
Med Sveriges inträde i EU öppnades möjligheter för svenska folkrörelser och
andra enskilda organisationer att erhålla stöd från EU:s biståndsbudget.
Regeringen ser det som angeläget att dessa möjligheter tas till vara och anser
att Sida bör fortsätta stötta organisationerna såväl när det gäller att utnyttja
EU-bidragen som att samverka med systerorganisationer i andra EU-länder. Medel
från delposten får användas för detta.
Som ett uttryck före regeringens prioritering av biståndet via folkrörelser
och enskilda organisationer beräknas 820 miljoner kronor för 1997, vilket
innebär oförändrad nivå jämfört med 1996 eftersom direktstödet till enskilda
organisationer i Sydasien, 30 miljoner kronor, överförs till delposten för
Asien.
Humanitärt bistånd
Huvuddelen av det svenska humanitära biståndet (tidigare kallat Katastrof- och
flyktingbistånd samt bistånd till återuppbyggnad) avser insatser till förmån för
offren för ett tiotal inbördeskrig: Afghanistan, Angola, Irak, Liberia, Rwanda,
Somalia, Sudan, f.d. Jugoslavien m.fl. länder. Dessa s.k. komplexa katastrofer
har drivit tiotals miljoner människor på flykt, vilket skapat enorma hjälpbehov
av såväl omedelbar som mer långvarig karaktär.
Hjälpen kanaliseras genom FN:s humanitära organ, främst flyktingkommissarien
(UNHCR) och världslivsmedelsprogrammet (WFP), genom enskilda organisationer och
internationella Rödakorsrörelsen.
Inom ramen för det humanitära biståndet ger Sverige särskild uppmärksamhet åt
insatser som avser röjning av landminor och utveckling av utrustning härför.
Sverige är det land inom EU som satsar mest på sådana åtgärder. Kvarliggande
landminor utgör ett ständigt hot och hindrar den återuppbyggnad som behövs efter
en väpnad konflikt. Regeringen avser ge fortsatt prioritet åt minfrågan.
Det är viktigt att tidigt identifiera länder som kan komma att drabbas av
interna konflikter och att bidra till att förebygga att väpnade konflikter
bryter ut. Regeringen har tillsatt en utredning med uppgift att bredda
underlaget för svenskt agerande när det gäller att stärka konfliktförebyggandet
i det internationella systemet. Studien skall vara klar i höst.
I de komplexa katastroferna behövs ofta samverkan mellan de humanitära
hjälpinsatserna och åtgärder för att främja efterlevnaden av mänskliga
rättigheter, försoningsinsatser, politisk och diplomatisk medling och i flera
fall militära insatser.
Regeringen kommer att fortsätta att stödja det reformarbete som pågår inom FN
för att förbättra samordningen mellan den humanitära hjälpen och de politiska
och de militära insatserna i de komplexa katastroferna. Regeringen avser också
att fortsatt stödja ansträngningarna att bättre koordinera de olika FN-organens
humanitära bistånd.
Behovet av en bättre koordination av det humanitära arbetet i
konfliktsituationer gäller även andra än FN-organen. Utredningen "Säkerhet och
utveckling i Afrika" (Ds 1996:15) pekar på behovet av klarare regler för
enskilda organisationer i konflikthanteringen. En internationell utvärdering av
hjälpen till det katastrofdrabbade Rwanda betonar vikten av att de enskilda
organisationer, som engagerar sig i komplexa katastrofer, har erforderlig
kunskap och kompetens.
Regeringen kommer att med de enskilda organisationerna diskutera deras roll i
de komplexa katastroferna. Regeringen avser även verka för att den humanitära
hjälpen utformas på sådant sätt att den kan främja en långsiktig utveckling i
dagens katastrofområden.
Genom medlemskapet i EU bidrar Sverige till EU-kommissionens omfattande
humanitära bistånd, som hanteras av den Europeiska byrån för humanitärt bistånd
(ECHO). Regeringen avser att aktivt delta i utformningen av detta bistånd.
Genom att övergå från beteckningen katastrofbistånd till humanitärt bistånd -
den internationellt vedertagna termen - vill regeringen betona kopplingen till
den humanitära rätten och dess utgångspunkt i individens behov. Behovet av
humanitärt bistånd, såväl i akuta katastrofsituationer som under
återuppbyggnadsskeden, beräknas fortsatt vara stort. Regeringen är angelägen om
att det finns utrymme för dessa viktiga insatser och beräknar att anvisa 1052
miljoner kronor för 1997.
Programutveckling
Programutveckling utgörs dels av försöksverksamhet och nya metoder, dels av
initiativ som tas av Sida tillsammans med andra givare eller organisationer för
att angripa problem vilkas lösning kräver bred uppslutning. Uppföljning av FN:s
konferenser är ett exempel. Från posten finansieras även insatsförberedelser och
resultatutvärdering för Sidas alla verksamhetsområden.
Den pågående renodlingen av verksamheten i syfte att stödja uppbyggnaden av
ett sammanhållet, innovativt och effektivt program bör fortsätta. Allmänt
institutionsstöd och stöd till multilaterala program bör antingen fasas ut eller
överföras till anslagsposten för multilateralt utvecklingssamarbete. Stödet till
UNAIDS överförs i och med 1997 enligt denna princip.
För verksamheten beräknar regeringen att anvisa 210 miljoner kronor inom
delposten för särskilda utvecklingsprogram.
Rekrytering och utbildning av fältpersonal
Verksamheten omfattar dels multilateral rekrytering, dels rekrytering och
utbildning av bilateral fältpersonal. Multilateral rekrytering, som överförts
från anslagsposten för multilateralt utvecklingssamarbete, eftersom medlen
handhas av Sida, syftar till att öka antalet svenskar i internationell tjänst.
Från anslaget finansieras även programmet för multilaterala biträdande experter
och tjänster inom FN:s volontärprogram liksom nationella experter vid Europeiska
kommissionen.
Den bilaterala verksamheten omfattar rekrytering och utbildning av bl.a.
kontraktsanställd personal, biträdande experter, valobservatörer och valtekniska
experter. Tjänster för biträdande experter liksom programmet för Minor Field
Studies syftar till att stärka kunskaper om u-länder och bistånd bland unga
människor. Från posten finansieras även vissa gemensamma kostnader för
fältpersonalen. Sida genomför under 1996 en översyn av arbetsformerna för
rekrytering och utbildning, bl.a. mot bakgrund av att f.d. Sandö U-centrum
numera ingår i Sida som Sida-Sandö.
Regeringen beräknar ett belopp om 105 miljoner kronor, inkl. överföring av
multilateral rekrytering, inom posten för särskilda utvecklingsprogram.
Information
Målet för u-landsinformationen är att öka det svenska folkets intresse för och
kunskap om bistånd och utvecklingsfrågorna. En aktiv och levande dialog om
internationella utvecklingsfrågor är av stor betydelse.
Sidas informationsuppdrag omfattar idag alla delar av det bilaterala biståndet
inklusive östsamarbetet samt internationellt utvecklingssamarbete genom EU. Sida
skall i fortsättningen även ta ett ökat ansvar för information om multilateralt
utvecklingssamarbete. Det är viktigt att t.ex. skolor och universitet, politiska
beslutsfattare, medier och det svenska näringslivet både får tillgång till och
möjlighet att bidra med information om svenskt utvecklingssamarbete. Dessutom
har folkrörelser och enskilda organisationer en viktig uppgift vad gäller
information om u-länder och utvecklingsfrågor.
För att motverka de tendenser till främlingsfientlighet som finns i vårt
samhälle är det angeläget att informera om andra länder och andra länders
kulturer. Informationsverksamheten bör i stor utsträckning inriktas på ungdomar,
både i och utanför skolan.
Sidas satsning på Biståndsforum, ett forum för dialog med olika nyckelgrupper,
bör breddas och fördjupas. Här skall bl.a. finnas en permanent
ungdomsutställning för besökande gymnasieklasser, ett informationscenter med
allmänt informationsmaterial och referensbibliotek.
Sammanslagningen av biståndsmyndigheterna innebär att Sidas
informationsverksamhet nu omfattar ett betydligt bredare fält, vilket motiverar
en viss ökning av medelstilldelningen. Regeringen beräknar att anvisa 33,2
miljoner kronor för 1997.
4.4 A 1.3. Övrigt
TABELL A 11
Gäststipendie- och utbytesverksamhet genom stiftelsen SI
Från anslagsposten bekostas Stiftelsen Svenska institutets (SI)
gäststipendieprogram för långtidsstipendier och person- och erfarenhetsutbyte
för sökande från vissa u-länder. Från anslagsposten tas även medel för personal-
och administrationskostnader i samband med mottagande i Sverige av
FN-stipendiater.
De satsningar institutet önskar göra budgetåret 1997 omfattar bl.a.
studieprogram för parlamentariker, journalister, forskare m.fl. inom demokrati
och mänskliga rättigheter, fortsatt kontaktskapande verksamhet mellan Europa och
den islamiska världen liksom att fortsätta bereda svenska sinologer möjlighet
till längre vistelser i Kina. Vidare överväger institutet att undersöka
möjligheterna att främja tillkomsten av ett lektorat i svenska i Afrika - den
enda kontinent där svenskundervisning saknas på akademisk nivå - t.ex. vid ett
universitet i Sydafrika.
Regeringen föreslår att 10 miljoner kronor anvisas till Svenska institutets
gäststipendie- och utbytesverksamhet för budgetåret 1997.
Utredningar m.m.
Från anslagsposten finansieras utredningar, seminarier, konferenser m.m. Den
expertgrupp, som regeringen tillsatte i september 1995, med uppgift att
genomföra studier som kan bidra till ökad förståelse av olika utvecklingsproblem
och till utformning av ett mer effektivt bistånd, finansieras från
anslagsposten. Vidare kommer uppföljningar av utredningar att belasta
anslagsposten.
För utredningar m.m. uppskattas behovet till 13,9 miljoner kronor.
Övriga insatser
Under anslagsposten finansieras bl.a. bidrag till Stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond (DHF), som sedan ett stort antal år bedriver en verksamhet med mycket
gott internationellt anseende. Under senare år har verksamheten bl.a. inriktats
på behovet att reformera FN-systemet, som med hänsyn till Sveriges starka
engagemang i dessa frågor är av stort värde.
Under anslagsposten finansieras även Sveriges bidrag till nordiska United
World College.
För att säkerställa en fortsatt hög nivå på den nordiskt samfinansierade
verksamheten vid Nordiska Afrikainstitutet beräknas det svenska bidraget från
anslagsposten till 3 550 000 kronor. Denna nivå är jämförbar med bidragen från
övriga nordiska bidragsgivare.
Under anslagsposten skall även fortsättningsvis angelägna och oförutsedda
behov som kan uppstå under budgetåret finansieras.
För övriga insatser uppskattas behovet för budgetåret 1997 till 20 miljoner
kronor.
Swedfund
Swedfund International AB skall bidra till utvecklingen av bärkraftiga företag i
samarbetsländerna genom riskkapitalsatsningar i form av aktier eller lån, främst
tillsammans med svenskt näringsliv. Swedfunds investeringsportfölj bestod vid
utgången av budgetåret 1994/95 av 54 projekt varav ca två tredjedelar i u-
länder. Under året genomfördes två nya investeringar i u-länder och tre i
Central- och Östeuropa. Ytterligare tio investeringsbeslut godkändes av fondens
styrelse. Verksamheten uppvisade ett positivt rörelseresultat. Projektintäkterna
motsvarade 86 % av projektkostnaderna vilket klart översteg målsättningen om 40
%. Till betydande del förklaras intäkterna av, under året, genomförda
aktieutförsäljningar.
Swedfund har för närvarande en relativt stark likviditet för insatser i
u-länder. Regeringens bedömning är därför att verksamheten under budgetåret 1997
kan bedrivas vidare utan att ytterligare kapital tillförs bolaget.
5 A 2. Biståndsförvaltning
TABELL A 12
5.1 A 2.1. Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete (Sida)
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) är enligt förordningen
SFS 1995:869 central förvaltningsmyndighet för Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete med utvecklingsländer och för stödet till länder i Central-
och Östeuropa.
Den första juli 1995 slogs Styrelsen för internationell utveckling (SIDA),
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS), Styrelsen
för internationellt näringslivsbistånd (SwedeCorp), Styrelsen för
u-landsforskning (SAREC) och Sandö U-centrum samman till den nya myndigheten
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida).
Det övergripande målet för Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete är att
höja de fattiga folkens levnadsnivå. Sida skall bedriva utvecklingssamarbete i
enlighet med de av riksdagen fastställda biståndspolitiska målen samt de
landstrategier och andra policydokument som regeringen fastställer.
Regeringens överväganden
--------------------------------------------------------------------
| ÖVERGRIPANDE MÅL |
| |
| Målen för Sida ligger fast. |
| |
| RESURSER 1997 |
| |
| Ramanslag 404 376 tkr |
| beräknade avgiftsinkomster 5 500 tkr |
| Totalt 409 876 tkr |
| |
| Övrigt |
| |
| Beräknade avgiftsinkomster: |
| Sida - Sandö 3 500 tkr |
| Personalutvecklingsenheten 2 000 tkr |
--------------------------------------------------------------------
Medelsförbrukning och besparingskrav
Prognosen för 1996 visar på att utfallet under budgetår 1995/96 kommer att
överstiga anslaget för perioden. Till stor del beror detta på kostnader i
samband av sammanslagningen av de fem myndigheterna till en. Detta innebär
ianspråktagande av en del av det sparande som finns på Sidas förvaltningsanslag.
Sidas förvaltningsanslag omfattas av regeringens sparkrav på statlig
konsumtion (totalt 11 % under 1995/96-98). Sida har därför under budgetåret
95/96 påbörjat rationaliseringar, till största delen personalminskningar, för
att uppfylla besparingskraven.
Inom Sida pågår för närvarande flera utredningar i syfte att ytterligare
effektivisera verksamheten. Besparingseffekter förväntas uppnås under senare
hälften av år 1996, 1997 och 1998. De tre viktigaste utredningarna syftar till:
- besparingar och effektivisering av hela verksamheten,
- att åstadkomma en tydlig och kostnadseffektiv ansvars- och arbetsfördelning
inom Sida vad gäller ekonomi- och personaladministration,
- att hitta former för en effektivare fältadministration.
Besparingskravet för budgetåret 1998 är för Sidas del 2 %. Besparingarna har
då under treårsperioden 1995/96 - 1998 varit 11 %.
Sida fältadmininstration
Inför 1997 föreslås att en beloppsram anges för den del av Sidas fältverksamhet
som får belasta sakanslaget. Förändringen innebär att Sida på ett mer effektivt
och flexibelt sätt kan anpassa sin fältverksamhet till de krav som förändringar
i omvärlden ställer. Vinsten blir kostnadsneutralitet mellan olika typer av
arbetskraft i fält.
Resultatredovisning
Resultatredovisningen som lämnats av myndigheterna (SIDA, BITS, SwedeCorp,
SAREC, Sandö U-centrum) i årsredovisningarna för 1994/95, visar att
samstämmigheten mellan regeringen och myndigheterna om vilken typ av
information som ska lämnas varit bristfällig. För att förbättra denna pågår
under innevarande budgetår ett projekt (LYFT-projektet) för att omarbeta Sidas
årsredovisning så, att den blir mer ändamålsenlig som beslutsunderlag för
regeringen. I projektet ingår representanter för Sida, regeringskansliet och
RRV.
RRV:s revisionsrapporter avseende Sida, SAREC, BITS, Sandö U-Centrum och
SwedeCorp räkenskapsåret 1994/95 innehöll inga invändningar.
5.2 A 2.2. Nordiska Afrikainstitutet (NAI)
Nordiska Afrikainstitutet (NAI) har enligt förordningen (1995:1352) med
instruktion för myndigheten i uppgift att inom Norden:
- främja och driva vetenskaplig forskning om Afrika,
- främja samarbete och kontakter mellan nordiska och afrikanska forskare,
- utgöra ett dokumentationscentrum för forskning och studier om Afrika,
- informera om Afrikaforskning och aktuella afrikanska förhållanden.
De mål och riktlinjer för Nordiska Afrikainstitutets verksamhet som regeringen
redovisade i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 4, bet.
1992/93UU15, rskr. 1992/93:297) utgör utgångspunkt för institutets enkla
anslagsframställning.
Institutet vill ha möjlighet att forsätta konsolidera rollen som samordnare
och katalysator för den nordska Afrikaforskningen genom fortsatt satsning på
dokumentationsverksamheten och de nordiska forskningsprogrammen. Institutets
målsättning att informera om Afrikaforskning och aktuella afrikanska
förhållanden har skett genom institutets bibliotek och en omfattande
publikationsverksamhet samt ett antal utåtriktade aktiviteter som konferenser
och seminarier.
För att bibehålla kvaliteten på biblioteksverksamheten liksom för att få
kompensation för ökad belastning på institutets administration och
driftskostnader samt ökade hyreskostnader föreslår institutet en höjning av
ramanslaget.
Regeringens överväganden
--------------------------------------------------------------------
| Övergripande mål |
| |
| Målen för Nordiska Afrikainstitutet ligger fast. |
| |
| RESURSER 1997 |
| |
| Ramanslag 7 931 tkr |
| Beräknade avgiftsinkomster 600 tkr |
| Totalt 8 531 tkr |
| |
| Övrigt |
| |
| Nordiska Afrikainstitutet disponerar medel för Sveriges bidrag |
| till de nordiska forskningsprogrammen och forskningsstödjande |
| verksamhet under anslaget A1.3. |
--------------------------------------------------------------------
Resultatredovisning
Nordiska Afrikainstitutets årsredovisning ger en rättvisande bild av
verksamhetens kostnader och intäkter och av myndighetens ekonomiska ställning.
Slutsatser
Regeringen delar de bedömningar som Nordiska Afrikainstitutet redovisat.
Verksamheten vid Nordiska Afrikainstitutet har de senaste åren intensifierats.
De utåtriktade aktiviteterna har breddats och institutets internationella status
har höjts. Det är viktigt att institutet kan fortsätta spela en viktig roll när
det gäller Nordens Afrikapolitik. I det syftet har också NAI ombetts att bidra
till arbetet med den Afrikautredning som Utrikesdepartementet genomför. Det är
angeläget att institutet fortsätter på den inslagna vägen och bygger upp en
kunskapsbas om Afrika som sprids i hela Norden.
Nordiska Afrikainstitutet bör under den kommande planeringsperioden
ytterligare befästa sin ställning som samordnare och katalysator för den
nordiska Afrikaforskningen.
En viss del av verksamheten skall även framgent vara efterfrågestyrd och
finansierad genom uppdrag från såväl svenska som nordiska biståndsmyndigheter.
Den nordiska samsynen på och den gemensamma finansieringen av Nordiska
Afrikainstitutets forskningsprogram är av grundläggande betydelse. Nordiska
Afrikainstitutet har i och med de treåriga avtalen med de nordiska länderna
uppnått långsiktighet vad gäller de nordiska ländernas gemensamma finansiering.
Nordiska Afrikainstitutets forskningsverksamhet och forskningsstödjande
verksamhet finansieras gemensamt av de nordiska länderna. Den svenska andelen
beräknas till 3 550 000 kronor och finansieras från anslagspost A 1.3.
Institutet har framfört väl grundade krav när det gäller ökningen av
ramanslaget. Biblioteksverksamheten är en av institutets grundpelare och det är
därför viktigt att kvaliteten och utvecklingen säkras. Institutets
driftkostnader har under de senaste tre åren tack vare betydande
rationaliseringar och stor sparsamhet nästan varit oförändrade. En liten
myndighet som Nordiska Afrikainstitutet drabbas mycket hårt av en stram
budgetering. För att institutet skall kunna konsolidera och bibehålla sin
verksamhet på nuvarande nivå måste institutet få kompensation för de senaste
årens prisstegringar.
6 B. Samarbete med Central- och Östeuropa
TABELL B 1
--------------------------------------------------------------------
| De övergripande målen för samarbetet med Central- och Östeuropa -|
| främja en gemensam säkerhet, fördjupa demokratins kultur, stödja|
| en socialt hållbar ekonomisk omvandling och stödja en miljömässigt|
| hållbar utveckling - kvarstår. Härtill skall ett |
| jämställdhetsperspektiv genomsyra samarbetet. Samarbetet skall |
| understödja strävan att skapa en demokratisk och dynamisk region|
| i norra Europa på grundval av de ambitioner som uttrycks i |
| Visbydeklarationen i maj l996 och de i juni av Östersjörådet |
| antagna aktionsprogrammen. Insatser som underlättar |
| kandidatländernas medlemskap i EU är särskilt viktiga. |
| Landstrategier utarbetas för de prioriterade samarbetsländerna. |
| Huvuddelen av insatserna avser kunskapsöverföring och tekniskt |
| samarbete, men investeringar förekommer på miljö- och |
| energiområdet. |
--------------------------------------------------------------------
Det samarbete Sverige bedriver med länderna i Central- och Östeuropa inom ramen
för utgiftsområde 7 är ett viktigt instrument för regeringens politik i
Östersjöområdet. Samarbetet inriktas och utformas i enlighet med innehållet i
den särskilda proposition som regeringen lade fram och riksdagen antog våren
1995. I denna anslås för ändamålet 4 010 miljoner kronor under perioden 1 juli
1995 - 31 december 1998. Fyra övergripande mål har ställts upp för det svenska
samarbetet:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling, och
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
De bilaterala insatserna koncentreras till Sveriges geografiska närområde.
Detta omfattar Estland, Lettland, Litauen, Polen och nordvästra Ryssland med
städerna S:t Petersburg, Kaliningrad, Pskov, Novgorod, Archangelsk och Murmansk
med omgivande län samt Karelen. Enstaka insatser skall också framgent kunna
genomföras i andra delar av Ryssland, i synnerhet där reformprocessen är av
särskilt intresse. Samarbetet med Ukraina bör utökas.
Huvuddelen av samarbetet med övriga central- och östeuropeiska länder
kanaliseras genom EU och multilaterala organ.
Att integrera länderna i Central- och Östeuropa med europeiska strukturer är
ett övergripande mål för det svenska samarbetet. Sverige stödjer aktivt EU:s
östutvidgning och vill genom samarbete beträffande medlemskapsförhandlingar och
lagharmonisering underlätta för ett framtida medlemskap för de länder som har
associationsavtal med EU. Sverige verkar särskilt för Estlands, Lettlands och
Litauens fulla Europaintegration och medlemskap i EU. Även Polens medlemskap i
EU är en svensk angelägenhet inte minst ur ett Östersjöperspektiv. Sverige
stödjer också EU:s strävan att knyta Ryssland och andra östeuropeiska länder
närmare till det europeiska samarbetet.
I särproposition 1995/96:153 "Jämställdhet som ett nytt mål för Sveriges
internationella utvecklingssamarbete" fastslås att ett jämställdhetsperspektiv
skall genomsyra samarbetet med Central- och Östeuropa. En studie med förslag på
hur jämställdhet skall kunna främjas i östsamarbetet kommer att presenteras
under hösten 1996. Studien innehåller en kartläggning av
jämställdhetssituationen i de prioriterade samarbetsländerna samt identifierar
områden där svenska insatser skulle kunna bidra till ökad jämställdhet i
samarbetsländerna.
Under innevarande budgetår utarbetas, i enlighet med proposition 1994/95:160,
landstrategier för samarbetet med de prioriterade länderna i Central- och
Östeuropa. Landstrategiprocessen syftar till att förbättra och effektivisera
samarbetet på grundval av en genomgripande landanalys samt en resultatanalys av
det hittillsvarande samarbetet. Landstrategier har hittills fastställts för
Estland, Polen och Ryssland. Beslut om landstrategier för Litauen och Lettland
kommer att fattas av regeringen under hösten 1996. För Ukraina har en landprofil
utarbetats.
DIAGRAM B 1
Samarbetets huvudområden
Att främja en säkerhetsgemenskap
Under senare år har främjandet av en gemensam säkerhet i Europa utgjort ett av
huvudmålen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Ett viktigt led i denna
politik är att skapa en säkerhetsordning som omfattar alla Europas stater. Genom
att främja den gemensamma säkerheten i vårt närområde, i de baltiska staterna, i
länderna kring Östersjön och Barents hav kan vi närma oss målet. Det
säkerhetsfrämjande stödet till Central- och Östeuropa är ett viktigt instrument
i denna process.
Det säkerhetsfrämjande stödet kan användas för insatser i hela Central- och
Östeuropa, men särskild prioritet tillmäts insatser i närområdet, främst i de
baltiska staterna, i Polen och i de nordvästra delarna av Ryssland inkl.
Kaliningrad. Stödet samordnas av en interdepartemental arbetsgrupp under
ledning av en biträdande statssekreterare. Varje enskild insats beslutas av
regeringen.
Sedan 1990 har totalt 240 miljoner kronor utgått i stöd. Huvuddelen av detta
samarbete har gällt de tre baltiska staterna och omfattar bland annat stöd till
säkerhetspolitisk kompetensutveckling, kust- och gränsbevakning, sjö- och
luftfart, polis, tull, civilförsvar och räddningstjänst. Sverige har också
medverkat till att i Estland, Lettland respektive Litauen bygga upp en
försvarsmakt under demokratisk kontroll. Insatserna på land- och sjögränsområdet
liksom på räddningstjänstens område har gått in i en avslutande fas. Fortsatta
insatser kommer främst att ha karaktären av underhåll och uppföljning av
genomförda projekt.
De erfarenheter som under 90-talet vunnits genom insatser på det
säkerhetsfrämjande området understryker vikten av samarbete mellan länderna i
Östersjöregionen. Regeringen betonar därför fortsatt stöd till regionalt
samarbete och gränsöverskridande samarbetsprojekt. Stärkandet av demokratins och
rättsstatens institutioner har viktiga säkerhetsfrämjande aspekter, inte minst
beträffande de s.k. lågnivåhoten dvs. icke-militära hot mot säkerheten. Särskild
tonvikt kommer därför fortsatt att läggas på bekämpande av organiserad
brottslighet, flyktingsmuggling, olaga hantering av kärnbränsle m.m.
På försvarsområdet kommer främst rådgivnings- och utbildningsinsatser samt
förtroendestärkande åtgärder och insatser som främjar de regionala kontakterna
på detta område att prioriteras. Officersutbildning i Sverige av balter kommer
att fortsätta och ytterligare minröjningsinsatser i baltiska vatten avses
genomföras. Samarbetet skall också fortsatt ha en fredstida inriktning. Ett
konkret exempel på detta är det internationella samarbetet kring upprättandet
och utbildningen av den gemensamma baltiska bataljonen för fredsbevarande
insatser (BALTBAT). Förutom att det möjliggör för de baltiska länderna att ta
sitt internationella fredsbevarande ansvar, bidrar det till att förmedla
kunskaper i demokratisk kontroll av krigsmakten. Stödet till BALTBAT och dess
ev. uppföljning kommer att utgöra ett av de viktigaste säkerhetsfrämjande
projekten under år 1997.
Att fördjupa demokratins kultur
Tillsammans med övergången till marknadsekonomi har demokratiseringen utgjort
det viktigaste inslaget i de central- och östeuropeiska staternas
samhällsomvandling. Sverige skall fortsatt stödja den löftesrika processen och
bidra till att fördjupa demokratins kultur. I särpropositionen 1994/95:160
betonades vikten av stöd till demokratifrämjande insatser. Stödet på
demokratiområdet har markant ökat under innevarande budgetår. Antalet insatser
har i jämförelse med budgetår 1994/95 mer än fördubblats. Tilläggas kan att
insatser på detta område ofta är mindre resurskrävande finansiellt än på andra
områden.
Sida har under budgetåret utarbetat en strategi för stöd till demokratisk
samhällsutveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Central- och
Östeuropa. Strategin är vägledande för Sveriges demokratisamarbete under de
närmaste åren. Med utgångspunkt från demokratistrategin fokuseras insatserna på
främjande av rättsinstitutioners funktionsduglighet, lokal demokrati (bl.a.
vänortssamarbete), kompetens och attityder i media, jämställdhet, beredning av
de politiska besluten och samspel mellan de politiska instanserna och
förvaltningen, kontroll och revision i förvaltningen samt medborgarutbildning
och medborgaraktiviteter i samhällsfrågor. Generella slutsatser och
målsättningar i demokratistrategin skall i relevanta delar relateras till
förhållanden i varje enskilt land och återspeglas i landstrategierna.
Att bygga upp hållbara demokratiska strukturer och institutioner är en
långsiktig process på många olika nivåer. Stödet genom partianknutna organ till
demokratirelaterade insatser i Central- och Östeuropa är en försöksverksamhet
som fortgår och som skall utvärderas år 1997. Utöver det partianknutna stödet,
har organ knutna till partier även möjlighet att söka bidrag via anslaget för
stöd till folkrörelser och enskilda organisationer.
Regeringen anser vidare att de insatser som genomförs av Svenska Institutet
inom det kulturella och akademiska området, liksom samarbetet mellan enskilda
organisationer i Sverige och regionen är av avgörande betydelse i
demokratisamarbetet.
Regeringen uppskattar att det samlade demokratirelaterade stödet under år 1997
kan komma att uppgå till ca 130 miljoner kronor, dvs. ungefär samma nivå som
under innevarande budgetår.
Att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
De flesta länder i regionen har under en kort tidsperiod lyckats stabilisera
sina ekonomier och genomföra långtgående liberaliseringar. Flertalet länder
uppvisar nu ekonomisk tillväxt efter den kraftiga initiala produktionsnedgången.
Genomgripande strukturreformer genomförs om än med varierande takt och styrka.
Samtidigt ökar medvetenheten om att särskilda åtgärder måste genomföras för att
effektivisera och modernisera socialförsäkringssystem, social service och
arbetsmarknadens institutioner. Det är därför angeläget att vidmakthålla det
senaste årets utveckling med ett ökat svenskt stöd till en förstärkning och
modernisering av den sociala sektorn i våra samarbetsländer.
Huvuddelen av samarbetet inom det ekonomiska området syftar till att bygga upp
och stödja de institutioner som behövs för att marknadsekonomin skall fungera.
Stödet omfattar bl.a. samarbete inom offentlig förvaltning inom områden som
budget, statistik, revision, arbetsmarknadens institutioner och infrastruktur.
Ett annat betydelsefullt område rör äganderättsförhållanden för fastigheter.
Samarbete inom denna sektor bedrivs med samtliga länder i det prioriterade
närområdet.
Framväxten av en kreditmarknad är av särskild vikt och två större program i de
baltiska länderna är därvidlag betydande. Insatserna för att
främja framväxten av väl fungerande finansiella sektorer i Estland, Lettland och
Litauen är speciellt betydelsefulla. Den snabba expansion av bankväsendet har i
samtliga tre länder följts av en eller flera bankkriser, vilket haft en negativ
inverkan på allmänhetens besparingar och tilltro till bankväsendet. Den första
svenska satsningen utgörs av Baltiska investeringsprogrammet (BIP) ett
samnordiskt projekt under medverkan av EBRD, Nordiska investeringsbanken (NIB)
och Nordiska Projektexport Fonden (NOPEF) som startade år 1992. Genom BIP har
nationella investeringsbanker byggts upp, en i varje baltisk huvudstad. Ett
syfte har varit att förse små och medelstora företag med finansiella resurser
och tekniskt stöd, ett annat att främja kontakterna mellan nordiska och baltiska
företag. Under budgetåret 1995/96 har regeringen fattat beslut om att avsätta
ytterligare högst 115 miljoner kronor för den andra fasen av programmet som
löper fram till år 2000. Det andra större programmet inleddes under budgetåret
1995/96 och är inriktat på stöd till utvecklingen av affärsbanker i de tre
baltiska länderna. Sammanlagt 240 miljoner kronor har avsatts till ett
dotterbolag till Swedfund International AB för investeringar och
kunskapsöverföring till affärsbanker i Estland, Lettland och Litauen.
Programmet genomförs i samarbete med Världsbanken.
Regeringen anser att det näringslivsinriktade samarbetet är av fortsatt
betydelse. Samverkan med svenskt näringsliv är av ömsesidigt intresse för
Sverige och länderna i Central- och Östeuropa. Det av Sida hanterade
StartÖst-programmet liksom det handelsfrämjande programmet Advantage Baltikum är
värdefulla instrument som bl.a bidrar till ett ökat samarbete mellan småföretag
i regionen. Stödet till Handelshögskolan i Riga är också av betydelse i
sammanhanget, liksom insatser för att undanröja handelshinder.
Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling
Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa är att bevara och
förbättra miljön, särskilt i och kring Östersjön. Detta mål föreslås kvarstå i
huvudsak enligt de riktlinjer som fastlades av riksdagen våren l995. Insatserna
koncentreras således fortsatt till Östersjöområdet. Utgångspunkt för insatserna
är Åtgärdsprogrammet för Östersjön som innehåller många förslag på insatser som
gynnar gränsöverskridande samarbete. På motsvarande sätt tar samarbetet i
Barentsområdet sin utgångspunkt i den handlingsplan som tagits fram för den
euro-arktiska Barentsregionen.
Insatserna består dels av institutionellt stöd till centrala och regionala
miljöförvaltningar och dels av investeringar. Prioritet har från svensk sida
givits åt insatser för att minska tätorternas avloppsutsläpp i Östersjön. Efter
den l juli l995 ligger ansvaret för att genomföra Sveriges bilaterala
samarbetsprogram på Sida, i nära samarbete med bl.a. Statens Naturvårdsverk.
Under budgetåret har en mer detaljerad redovisning av arbetet på miljöområdet
lämnats i regeringens skrivelser till riksdagen l995/96:120 samt l995/96:207.
Där anges bl.a. att effekterna av de åtgärder som har vidtagits för att minska
miljöbelastningen från Baltikum, Ryssland och Polen ännu inte har utvärderats.
Det står dock klart att utsläppen från en del industrier i Central- och
Östeuropa har minskat på grund av den ekonomiska omstruktureringen vilket har
tvingat dessa industrier att stänga. Utsläppen från jordbruket torde också ha
minskat av samma anledning. Fortfarande är dock de största föroreningskällorna
vad gäller Östersjön avloppsvatten från hushåll och industrier samt jordbrukets
läckage av näringsämnen. Utsläpp från energiproduktion är en stor källa till
luftföroreningar.
Många miljöproblem i Europa är av gränsöverskridande karaktär och måste lösas
genom internationellt samarbete. Nya möjligheter att minska europeiska och
svenska miljöproblem har öppnat sig genom Sveriges medlemskap i EU. Sveriges
miljöpolitik inriktas bl.a. på att utveckla möjligheterna till internationell
samverkan för att minska gränsöverskridande föroreningar och bidra till en
långsiktigt hållbar utveckling i regionen. En avspegling av detta är det svenska
initiativet att starta en utveckling av en Agenda 21 för Östersjöregionen som
bl.a. diskuterades vid regeringschefskonferensen i Visby i maj år l996.
Kärnsäkerhet och strålskydd
Inom kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet har verksamheten fortsatt
koncentrerats till området kring Östersjön. Kärnsäkerhetsprogrammets syfte är
att åtgärda uppenbara säkerhetsbrister i existerande reaktorer som av energiskäl
inte omedelbart kan stängas samt att stärka oberoende säkerhetsmyndigheters
arbete med att ställa krav på och övervaka säkerheten vid dessa anläggningar.
Arbetet får inte leda till att genomförda åtgärder motiverar en längre drifttid
än som är nödvändig innan andra alternativ finns till hands. Det är angeläget
att prioritera de svenska insatserna och även att ställa dessa i relation till
vad som görs från andra instanser som t.ex. EU, och den av EBRD administrerade
kärnsäkerhetsfonden, Nuclear Safety Account (NSA).
Strålskyddsprogrammet bör prioritera stöd till strålskyddsmyndigheter och
institutioner, beredskap mot radiologiska olyckor samt säker hantering av
radioaktivt avfall.
Utvecklingen i samarbetsländerna
DIAGRAM B 2
Gemensamt för de baltiska länderna är att de alla är på god väg att konsolidera
sin återvunna självständighet. Den politiska liksom den ekonomiska utvecklingen
har stabiliserats. Länderna har börjat integreras i de viktigaste västliga
strukturerna. De är medlemmar i Europarådet, associerade medlemmar i WEU och
deltagare i Partnerskap för Fred-samarbetet. Samtliga eftersträvar fullt
medlemskap i NATO. Alla tre länder har associationsavtal med EU.
Estland
Estland är idag en fungerande parlamentarisk demokrati. Det ekonomiska
systemskiftet har genomförts målmedvetet och i högt tempo med stram penning- och
finanspolitik, långtgående handelsliberalisering och omfattande privatisering.
Produktionsfallet har vänt och den ekonomiska tillväxten förväntas fortsätta de
närmaste åren. Arbetslösheten i Estland ligger kring 6 %. Inflationen faller
men uppgick likväl till närmare 30 % under år 1995. Landreformen och jordbrukets
reformering, avgörande strukturreformer för den ekonomiska utvecklingen, har
gått trögt och är två områden som måste ges prioritet de närmaste åren.
En betydande del av Sveriges samarbete med Estland utgörs av
säkerhetsfrämjande insatser. Omfattande demokratiinsatser har genomförts inom
ramen för ett fördjupat vänortssamarbete och ett särskilt samarbete bedrivs,
delvis genom språkutbildning, för att underlätta integreringen av de rysktalande
befolkningsgrupperna. Samarbetet inom det ekonomiska området har bl.a. omfattat
bidrag till utformningen av ett redovisningssystem för statsförvaltningen samt
uppbyggnad av institutioner avseende luftfart, sjöfart och vägväsende. Därtill
ges ett omfattande näringslivsfrämjande stöd. På miljöområdet sker samarbete
främst avseende vatten- och avloppsrening samt energieffektivisering.
Den av regeringen fastställda landstrategin för Estland skall styra
inriktningen på det svenska utvecklingssamarbetet med Estland för perioden
1996-1998. Samarbetet kommer att fortsatt vara inriktat på att stödja en
konsolidering och fördjupning av den ekonomiska och politiska
reformprocessen.Tekniskt stöd och utbildningsinsatser skall härvid särskilt
inriktas på att underlätta och stödja förhandlingarna om ett framtida estniskt
EU-medlemskap. Ett av de viktigaste områdena för svenskt samarbete de närmaste
åren förväntas bli stöd till landreformens genomförande. Vidare planeras ökade
insatser på det sociala området, t.ex. arbetsmiljö och hälso- och sjukvårdens
organisation. Ett annat exempel på ett område som skall ges större företräde är
stöd för att stärka rättsstatens funktioner. Huvuddelen av det tekniska
samarbetet som avsett institutionsuppbyggnad väntas kunna avvecklas under den
närmaste femårsperioden. Detta skall dock inte gälla stödet för EU-integrering,
samarbete avseende landreform och sociala sektorn samt de områden där Sverige
har ett tydligt egenintresse, t.ex. miljö, eller där insatserna syftar till ett
ökat grannlandssamarbete.
Lettland
Lettland har i stort sett lyckats väl med den ekonomiska omvandlingen och
demokratiseringsprocessen. Den ekonomiska politiken har varit målmedveten med en
stram penning- och finanspolitik och handelsliberaliseringar. År 1995
inträffade en bankkris med efterföljande regeringskris och negativa effekter på
ekonomin. Inflationen har fortsatt att falla och tillväxten förväntas bli
positiv för innevarande år.
Det svenska samarbetet med Lettland är, förutom de säkerhetsfrämjande
insatserna, inriktat på områden som är av betydelse för den ekonomiska och
politiska reformprocessen. Betydande institutionsuppbyggande insatser har gjorts
inom offentlig förvaltning. Omfattande stöd till privatiseringsprocessen har
genomförts bl.a. genom utveckling av ett lantmäteri- och fastighetsregister. I
syfte att främja en hållbar social utveckling reformeras för närvarande det
lettiska pensions- och socialförsäkringssystemet. Förutom omfattande
miljöinsatser inom ramen för Östersjöprogrammet görs även insatser för
energieffektivisering. Betydande stöd har också givits integreringsfrämjande
åtgärder för de rysktalande befolkningsgrupperna.
Landstrategin för samarbetet med Lettland skall antas under hösten 1996. Det
framtida samarbetet med Lettland förväntas fortsätta inom ovan nämnda områden.
Därtill skall tekniskt stöd och utbildningsinsatser särskilt inriktas på att
underlätta och stödja Lettlands förhandlingar om ett framtida EU-medlemskap.
Stor betydelse tillmäts stöd till reformer för ekonomin och näringslivets
utveckling, till bankväsendets och kapitalmarknadens effektivisering samt till
privatiseringsåtgärder på land- och egendomsområdet. Demokratifrämjande insatser
kommer att ges betydande stöd liksom insatser på miljö- och energiområdet.
Handelshögskolan i Riga kommer att fortsatt få ekonomiskt stöd till sin
utbildningsverksamhet. Sverige undersöker möjligheterna att i samfinansiering
med andra länder upprätta ett rättsinstitut för de tre baltiska länderna med
säte i Riga.
Litauen
Utvecklingen i Litauen går i positiv riktning såväl på det politiska som på det
ekonomiska området. Inflationen har dock varit högre än i de andra baltiska
länderna, ca 35 %, under år 1995. Liksom Lettland drabbades Litauen av en
bankkris med politiska efterdyningar och hämmande effekt på den ekonomiska
utvecklingen. Den ekonomiska tillväxten ökade emellertid med 3 % under år 1995.
Privatiseringsprocessen har lett till att två tredjedelar av befolkningen nu
arbetar i den privata sektorn.
Det svenska stödet till Litauen domineras av insatser för förbättring av
säkerheten vid kärnkraftverket Ignalina. Betydande insatser har också gjorts på
det säkerhetsfrämjande området. Sverige och Litauen har ett mycket väl utvecklat
vänortssamarbete. Stödet syftar framför allt till att främja den lokala
demokratin och öka kompetensen inom den lokala förvaltningen. Inom skogs- och
jordbruksnäringarna stöds utvecklingsprogram med inriktning på
institutionsuppbyggnad. På energi- och miljöområdet görs betydelsefulla insatser
inom ramen för Östersjö-programmet. Också i Litauen kanaliseras det svenska
näringslivsstödet till de två programmen StartÖst och Advantage Balticum.
Särskilt stöd ges kvinnliga företagare på landsbygden. Omfattande
institutionsuppbyggnad har skett genom upprättandet av luftfarts- och
sjöfartsverk, sjöräddning, oljebekämpning, fartygsinspektion m.m. På det sociala
området lämnas stöd bl.a. för att stärka landets socialtjänstsystem.
Landstrategin för Litauen skall antas under hösten 1996 och kommer i sin
inriktning lägga tonvikten på stöd till Litauens EU-integrering, och på en
fortsatt fördjupad reformprocess, med stöd till näringslivets utveckling,
förstärkning av bankväsendet samt effektivisering av kapitalmarknaden. Stor vikt
läggs också vid ökad decentralisering och förstärkning av lokal
självförvaltning, demokratifrämjande samt utveckling av den sociala sektorn.
Stöd på miljö- och kärnsäkerhetsområdet kommer även i fortsättningen att utgöra
en betydande del av samarbetet.
Polen
Polen är som grannland till Sverige en viktig partner på de flesta områden,
såväl bilateralt som regionalt, inte minst inom ramen för Östersjöpolitiken. En
av de viktigaste frågorna i det svensk-polska samarbetet är stödet till Polens
integration i Europa.
Polen är idag en etablerad parlamentarisk demokrati och har en fungerande
marknadsekonomi. Ekonomin visar tillväxt för femte året i rad, och ökningstakten
väntas bli 6 % år 1996. Utrikeshandeln och de utländska investeringarna
fortsätter också att öka. Både inflationstakten och arbetslösheten faller, men
befinner sig dock fortfarande på relativt höga nivåer, ca 20 % respektive 15 %.
Många statliga företag återstår att privatisera, men
massprivatiseringsprogrammet börjar nu ge resultat. Polen står fortfarande inför
stora uppgifter på miljö- och energiområdet. Vissa avgörande strukturella
reformer inom t.ex. det sociala området återstår att genomföra.
Den av regeringen fastställda landstrategin för Polen skall styra inriktningen
av det svenska utvecklingssamarbetet med Polen för perioden 1996-1998. Tekniskt
stöd och utbildningsinsatser skall även fortsättningsvis inriktas på att stödja
Polens EU-medlemskapsförhandlingar och lagapproximeringsarbete. Insatser på
miljö- och energiområdet kommer att spela en framträdande roll även under
kommande år. I syfte att främja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
prioriteras främst ett utökat samarbete inom de sociala sektorerna.
Demokratistödet skall ges ökad tonvikt i samarbetet. Fortsatt stöd förutses även
lämnas via folkrörelser och enskilda organisationer och inom ramen för Svenska
institutets program för kultur- och akademiskt samarbete. Stöd till
säkerhetsfrämjande insatser i Polen torde ske i relativt begränsad omfattning.
En successiv nedtrappning av det stöd som avser offentlig förvaltning (förutom
EU-integrationsinsatser) och näringslivsfrämjande verksamhet förväntas ske under
perioden fram till och med år 1998. Insatser som har särskilt starka drag av
grannlandssamarbete kommer emellertid även i framtiden att vara betydelsfulla.
Ryssland
Ryssland genomgår alltjämt en omfattande samhällsomvandling.
Demokratiseringsprocessen har fortsatt, inte minst i form av de allmänna val som
hållits till parlamentet och senast till presidentposten. De regler för det
politiska livet som anges i 1993 års konstitution har därmed ytterligare
befästs. Ryssland har under innevarande år blivit medlem i Europarådet.
Den kultur som ger demokratin dess innehåll är dock alltjämt svag och den
inrikespolitiska situationen i Ryssland präglas fortsatt av osäkerhet och
svårförutsägbarhet. Institutionsuppbyggnaden och förnyelsen går relativt
långsamt. En decentralisering till regionerna och utveckling av lokalt
självstyre fortsätter och bör vara en viktig grund för fortsatta demokratiska
landvinningar. Tjetjenienkonflikten är ett djupt sår i den ryska samhällskroppen
och har orsakat ett omätligt lidande för befolkningen. Viktiga steg i
fredsprocessen har tagits i början av hösten 1996 men riskerna för bakslag är
fortfarande mycket stora.
Ryssland har på kort tid tagit viktiga steg från planekonomi till
marknadsekonomi. Ekonomin har visat tecken på att kunna gå mot en stabilisering,
men det råder alltjämt stor osäkerhet och risk finns för bakslag. Förhoppningar
om att produktionsnedgången skall vändas till en ekonomisk tillväxt för år 1996
kommer inte att infrias. Samtidigt som inflationen har kunnat nedbringas
betydligt har budgetunderskottet stigit kraftigt. Den omfattande
privatiseringen, som resulterat i att tre fjärdedelar av BNP numera härrör från
den privata sektorn, har sannolikt bidragit till att befästa den ekonomiska
reformprocessen. Det återstår dock avsevärda och tunga uppgifter. Anpassningen
av den offentliga förvaltningen liksom av de institutioner som är nödvändiga för
att marknadsekonomin skall fungera effektivt går trögt. Ofullständig
lagstiftning skapar gråzoner och utgör grund för korruption och brottslighet.
Skatte- och uppbördssystemen är otillräckligt utvecklade. Förändringarna i
samhället innebär stora påfrestningar för stora delar av befolkningen.
Reformpolitiken har hittills misslyckats när det gäller att skapa nya sociala
trygghetsstrukturer.
Sverige bedriver idag samarbete med samtliga regioner och större städer i
nordvästra Ryssland och i Kaliningrad. På några områden, t.ex. lantmäteri och
fastighetsregistrering samt statistik, har verksamheten utvecklats snabbt till
ett mer omfattande stöd för system- och institutionsutveckling. På det sociala
området och inom miljö och energi har samarbetet hittills varit begränsat men
har nu förutsättningar att kunna öka.
Den högre prioritet som givits Ryssland under senare år bör även gälla under
nästkommande budgetår förutsatt att reformprocessen medger fortsatt effektiva
insatser. Samarbetet skall enligt landstrategin för 1996-1998 även
fortsättningsvis inriktas på kunskapsöverföring och institutionsutveckling till
stöd för reformprocessen. Den geografiska inriktningen på regionerna i
nordvästra Ryssland och Kaliningrad skall kvarstå, men möjligheter skall finnas
att genomföra enstaka insatser även i andra områden i Ryssland.
Fortsatt stöd för förstärkning och utveckling av lokalt självstyre och lokal
förvaltning, stöd till enskilda organisationer och stöd inom det kulturella och
akademiska området förutses under budgetåret. I syfte att främja en socialt
hållbar ekonomisk omvandling kommer fortsatt stöd att lämnas för samarbete inom
företagsledarutbildning och offentlig förvaltning, varvid äganderättsfrågor,
utveckling av arbetsmarknadens institutioner, statistik och skatteförvaltning
kommer att ha en framträdande plats. Det är också angeläget att stödja
framväxten av ett socialt trygghetssystem och effektivisering av hälso- och
sjukvårdens organisation.
Från och med innevarande budgetår får Ryssland del av insatser för
säkerhetsfrämjande åtgärder i närområdet. En ökning av stödet inom miljösektorn
är att förvänta under det kommande budgetåret.
Ukraina
Mot bakgrund av landets storlek och dess geopolitiska läge i Europa bör Ukraina
inta en särställning bland de övriga samarbetsländerna. Utvecklingen i Ukraina
är av säkerhetspolitiskt intresse för Sverige. Förutsättningarna för en stabil
och demokratisk utveckling i landet synes goda. Den ukrainska regeringen har i
stort hållit sig till det reformprogram som inleddes hösten 1994. Vissa större
frågor, som t.ex. privatiseringen har vållat en del svårigheter och avvikelser
från programmet har förekommit, men reformsträvandena fortsätter. Ukraina möter
nu ett ökat intresse från omvärlden.
Regeringen anser att samarbetet med Ukraina bör utökas. Vissa bilaterala
projekt har initierats bl.a. inom lantmäteri och lokal förvaltning och Sida
planerar öka sina insatser. Svenska institutet avser finansiera ett första
svenskt lektorat i landet och de kulturella kontakterna ökar. Det är vidare
viktigt att Sverige aktivt medverkar i utformningen av TACIS-programmet för
Ukraina. Samarbetet med internationella organisationer som EBRD och Världsbanken
bör också intensifieras. Utrikesdepartementet har under våren 1996 utarbetat en
landprofil för det svensk-ukrainska samarbetet.
Samarbetsländerna utanför närområdet
Från svensk sida föreligger en ambition att också i Vitryssland utveckla
samarbetet så snart den inhemska reformprocessen öppnar möjligheter för
effektiva svenska insatser och ett ökat svenskt-vitryskt samarbete.
Regeringen har avsatt 1 miljon dollar som frivilligt bidrag för
institutionsuppbyggnad i OSS-staterna via UNDP. Syftet är att främja demokrati,
mänskliga rättigheter och uppbyggnaden av enskilda organisationers verksamhet.
Förhandlingar pågår med UNDP om ländervalet och inriktningen på programmet.
Sveriges samarbete med övriga länder i Central- och Östeuropa skall främst ske
genom EU:s PHARE och TACIS-program samt genom multilaterala organisationer som
Världsbanken, EBRD och UNDP. Enstaka bilaterala projekt kan emellertid stödjas i
dessa länder.
DIAGRAM B 3
Europeiska unionens samarbete med Central- och Östeuropa
Som medlem i Europeiska unionen sedan den 1 januari 1995 deltar Sverige i
Unionens omfattande samarbetsprogram avseende Central- och Östeuropa. I den
särskilda propositionen 1994/95:160 avsattes 503 miljoner kronor för att täcka
Sveriges framräknade andel av östsamarbetet i EG-budgeten under det förlängda
budgetåret 1995/96. För år 1997 är motsvarande belopp 335 miljoner kronor.
EU:s samarbete med de central- och östeuropeiska staterna bedrivs inom ramen
för två huvudprogram, PHARE för de centraleuropeiska och baltiska staterna och
TACIS för länderna inom Oberoende staters samvälde (OSS). För det förstnämnda
avsattes i 1996 års EG-budget 1 235 miljoner ecu (1995: 1 105 miljoner ecu), för
det senare 528 miljoner ecu (1995: 503 miljoner ecu). Båda programmen består av
gåvobistånd med huvudsaklig inriktning på tekniskt samarbete inom PHARE är
tendensen dock att öka utrymmet för stöd till infrastruktur-investeringar.
Under Sveriges två första medlemskapsår har viktiga förändringar genomförts i
EU-programmen för Central- och Östeuropa. Efter Europeiska rådets möten i Essen
och Cannes har PHARE-programmet kommit att bli ett viktigt instrument i
förmedlemskapsstrategin för de associerade centraleuropeiska och (fr.o.m. senare
hälften av år 1995) baltiska länderna. Antagandet av vitboken för anpassning av
dessa länders lagstiftning till den inre marknaden har ytterligare understrukit
denna aspekt på EU:s östsamarbete.
Vad gäller TACIS har en ny förordning för detta program förhandlats fram.
Denna nämner nu miljösektorn som ett av de prioriterade insatsområdena.
Förordningen möjliggör också gränsöverskridande regionalt samarbete (s.k. cross
border cooperation, CBC) av samma slag som det som finns i PHARE-programmet.
Därmed förbättras förutsättningarna för kopplingar mellan de båda programmen,
vilket är av stort intresse bl.a. för Östersjöregionen.
Regeringen skall, enligt den särskilda propositionen, ta aktiv del i EU:s
östsamarbete, bidra till att ge Östersjöregionen ökad uppmärksamhet, verka för
att miljöfrågorna, det medborgerliga inflytandet, jämställdheten och den sociala
tryggheten beaktas samt skapa goda förutsättningar för användningen av svenska
kunskaper och erfarenheter i genomförandet av EU-programmen. Resultaten av dessa
ambitioner kan endast avläsas efter ett antal års arbete. Det kan dock
konstateras att redan Sveriges och Finlands medlemskap har inneburit att
Östersjöfrågorna uppmärksammats mera. Det cross border-program för
Östersjöregionen som kommissionen etablerat, liksom det nya Östersjöinitiativ
som presenterades i samband med Visby-konferensen, är tydliga exempel härpå.
Sverige har lämnat konstruktiva bidrag till dessa och andra EU-förslag. Vid
behandlingen av den nya TACIS-förordningen hörde Sverige till de medlemsstater
som drev kraven på att miljöfrågorna skulle ges större utrymme och att cross
border-samarbete skulle inkluderas i dokumentet. De löpande kontakterna med
EU-organen är goda och ett par svenska s.k. nationella experter deltar i vissa
delar av programplaneringen. Ett 70-tal svenska företag finns ansmälda i PHARE:s
och TACIS konsultregister, och det finns ett 20-tal projekt i vilka svenska
firmor medverkar.
Den europeiska investeringsbanken (EIB), ett organ inom EU, bedriver utlåning
till infrastrukturella projekt, främst i telekommunikations-, energi- och
transportsektorerna samt till industriprojekt. 90 % av Bankens verksamhet sker
inom EU, men av de resterande tio procenten går hälften av utlåningen till
Central- och Östeuropa. Bankens utlåning sker på marknadsvillkor, men genom
samarbete med PHARE kan ofta gåvomedel användas för förstudier och tekniskt
samarbete. Under innevarande treårsperiod uppgår EIB:s utlåning till Central-
och Östeuropa till 3 miljarder ecu, ca 27 miljarder kronor. Banken har ingen
utlåning till OSS-länderna.
Regionalt samarbete
Östersjörådet
Östersjörådet bildades på tysk-danskt initiativ i mars l992 vid en
utrikesministerkonferens i Köpenhamn för att främja och fördjupa
Östersjösamarbetet. Medlemmar i rådet är Danmark, Norge, Sverige, Finland,
Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och Island.
EU-kommissionen har också en representant i rådet.
Östersjörådet, som har blivit ett forum för regionala samarbetsfrågor,
sammanträder på utrikesministernivå en gång per år under roterande
ordförandeskap. I juni månad l996 övergick ordförandeskapet från Sverige till
Lettland. Mellan ministermötena sammanträder en ämbetsmannakommitté.
Östersjörådet har inrättat arbetsgrupper för kärnsäkerhet, demokrati och
ekonomiskt samarbete.
Östersjörådet är inget operativt organ med egen budget. Östersjörådet har
initierat inrättandet av en fakultet för högre utbildning (Euro-faculty).
Sveriges bidrag utgörs av upprättandet av en handelshögskola i Riga. Vidare har
Östersjörådet inrättat en befattning som kommissarie för demokratiska
institutioner och mänskliga rättigheter inbegripet rättigheterna för personer
som tillhör minoriteter. Kostnaderna för nämnda insatser finansieras via anslag
för samarbetet med Central- och Östeuropa.
Andra frågor som regelbundet diskuteras är energi, miljö, kärnsäkerhet, turism
och gränspassageproblem. Det ekonomiska samarbetet har fått en alltmer
framskjuten plats. Genom att finna regionala lösningar vad gäller infrastruktur
för kommunikationer och energi kan billigare och rationellare insatser
utvecklas.
Med anledning av Sveriges ordförandeskap i Östersjörådet inbjöds länderna i
Östersjörådet till en regeringschefskonferens, som ägde rum i Visby i maj månad
l996. Konferensen resulterade i vidgad samverkan inom tre områden, nämligen
ökade mellanfolkliga kontakter och stärkande av demokratin, ekonomiskt samarbete
samt förbättring av miljön. Regeringscheferna beslöt även att inrätta en
aktionsgrupp för att bekämpa den organiserade brottsligheten.
Sveriges statsminister fick i Visby i uppdrag att tills vidare koordinera
Östersjösamarbetet.
Vid utrikesministrarnas möte i Kalmar i juli månad l996 antogs ett omfattande
handlingsprogram för Östersjöregionen, som framförhandlats under det svenska
ordförandeskapet i Östersjörådet under l995/96 vilket innebär en breddning och
ett stärkande av det mellanstatliga samarbetet på en rad för Sverige viktiga
områden. Det vidare syftet med samarbetet är att stärka en fredlig utveckling i
området och säkerställa att utvecklingen går i riktningen ökad demokrati och
ekonomiska framsteg. Även miljöhänsyn har en ökad roll i regionen.
Handlingsprogrammet innehåller både möjligheter och åtaganden inom
huvudsakligen tre områden. Ökade mellanfolkliga kontakter och stärkande av
demokratin, ekonomiskt samarbete samt förbättring av miljön. Utbildningsfrågor
kommer i fokus genom satsningar på ökat studentutbyte, språkutbildning och
yrkesutbildning.
På det ekonomiska området är marknadsekonomi och handelsliberralisering
viktiga element för en snabb utveckling. Hinder för handel och investeringar bör
successivt undanröjas. Infrastrukturinvesteringar i mellanstatliga vägar, hamnar
och gränspassager bör stimuleras.
EU har manifesterat sitt intresse för det stärkta samarbetet genom det
framlagda "Baltic Sea Region Initiative", som även hälsats med
tillfredsställelse av det Europeiska rådet i Florens. Initiativet ska nu infogas
i det vidare samarbetet.
På miljöområdet bör det samarbete som påbörjades genom Ronneby-toppmötet år
l990 ytterligare fördjupas och intensifieras. Så bör t.ex. en regional Agenda 21
utarbetas. Uppdatering av det gemensamma Åtgärdsprogrammet för Östersjön har
redan påbörjats och kommer att följas upp av HELCOM (The Baltic Marine
Environment Protection Commission) och föreläggas HELCOM:s miljöministermöte år
1998.
Uppföljningen och genomförandet av huvuddelen av handlingsprogrammet anförtros
Östersjörådet, dess kommittéer och organ, under det kommande året under lettiskt
ordförandeskap. Sverige kommer på uppdrag av statsministrarna vid Visbymötet att
samordna aktiviteterna bl.a. genom att tillsätta en stödgrupp som ska ge
tekniskt och administrativt stöd till ordförandelandet samt utgöra en knutpunkt
för informationsutbyte på lokal, regional och statlig nivå, med kommissionen och
mellan icke-statliga organisationer.
Särskilda program för samarbete och utveckling inom Östersjöregionen
Statsministerns Östersjöråd
I statsrådsberedningen har ett rådgivande organ kallat statsministerns
Östersjöråd inrättats. Rådets arbete kommer att koncentreras till de fem
områdena svensk exportindustri (bl.a. livsmedelsindustrin), energisystem,
ömsesidigt kunskapsutbyte, stärkt infrastruktur samt samarbete för att skydda
miljön runt Östersjön. En fond omfattande l miljard kronor har skapats genom
regeringens sysselsättningsproposition (1995/96:222) med syfte att under en
femårsperiod stärka samarbete och utveckling i Östersjöregionen.
Kunskapsutbyte inom Östersjöområdet
I enlighet med vad som angetts i propositionen l995/96:25 En politik för
arbete, trygghet och utveckling, skall en treårig satsning göras om totalt 100
miljoner kronor. Dess huvudinriktning skall vara att stärka förutsättningarna
för svenskar att studera språk i andra östersjöländer och ge studenter från
östersjöländer möjlighet att studera i Sverige. Medel föreslås överföras till
Svenska institutet och fördelas till stipendier för dels svenskar som studerar i
östersjöländer, dels studenter från östersjöländer som studerar i Sverige. Del
av finansieringen sker från anslag för samarbetet med Central- och Östeuropa.
Barentssamarbetet
Vid ett utrikesministermöte i Kirkenes, Norge, den 11 januari l993
undertecknade de fem nordiska länderna, Ryssland och EU-kommissionen en
deklaration om samarbetet i vad som kommit att kallas den euroarktiska
Barentsregionen.
I deklarationen anges följande samarbetsområden: miljö, ekonomiskt samarbete,
tekniskt-vetenskapligt samarbete, regional infrastruktur, urbefolkningar,
mänskliga och kulturella förbindelser samt turism.
Med deklarationen bildades det euroarktiska Barentsrådet. Rådet skall normalt
mötas en gång om året på utrikesministernivå. Rådsmöten kan även hållas av andra
fackministrar och på ämbetsmannanivå.
Samtidigt bildades ett regionalt Barentsråd "Regionrådet" bestående av
styresmännen i regionens län dvs. de tre länen i Norge, Finnmark fylkeskommune,
Nordland fylkeskommune och Troms fylkeskommune, i Sverige Norrbottens län, i
Finland Lapplands län och i Ryssland Murmansk oblast, Archangelsk oblast och
republiken Karelen. En representant för urbefolkningarna ingår även i
Regionrådet.
Ordförandeskapet för Barentsrådet innehas av Ryssland och övertas av Sverige i
november månad l996. Ordförandeskapet för Regionrådet innehas av Norrbottens län
till och med år l996 och övertas därefter av Lapplands län.
Regionrådet för Barentssamarbetet beslöt i september månad l995 i Bodö, Norge,
att anta ett Barentsprogram till en kostnad av 84 miljoner kronor för år l996.
Regionrådet har ingen gemensam budget för Barentssamarbetet.
Finansiering av aktuella projekt sker olika i länderna. I Sverige finansieras
projekten huvudsakligen via medel anvisade under utgiftsområde 7. Ansökningar om
projektmedel har underlättats genom inrättandet av den nya myndigheten Sida.
Regeringen finner Barentssamarbetet angeläget. Regeringen har därför för år
l996 lämnat ett bidrag på 1 500 000 kronor för administrativa kostnader. I
beloppet ingår även medel för projektidentifikation.
Genom Sveriges medlemskap i EU har Sverige möjlighet att påverka inriktningen
av insatserna i nordvästra Ryssland samt delta i regionalt samarbete inom
Barentsområdet.
Nordiska ministerrådets närområdesprogram
Nordiska ministerrådet beslutade år l990 om ett arbetsprogram för närområdet. I
programmet ingick upprättande av nordiska informationskontor i huvudstäderna
Tallinn, Riga och Vilnius. I programmet ingick även stipendier för universitets-
och yrkesutbildning. Från år l994 utvidgades närområdesprogrammet till att även
omfatta nordvästra Ryssland och ett informationskontor etablerades i S:t
Petersburg år l995.
Nordiska ministerrådet har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att bl.a. ge
konkreta rekommendationer om framtida tyngdpunktsområden beträffande det
nordiska närområdesprogrammet. Arbetsgruppens rapport är under remissbehandling
i medlemsländerna.
För år l996 har Nordiska ministerrådet anslagit 50 miljoner danska kronor för
verksamheten.
Nordiska investeringsbanken (NIB)
De nordiska länderna har enats om att uprätta en särskild miljölåneordning i
NIB. Faciliteten, som uppgår till 100 miljoner ecu, skall garanteras av de
nordiska länderna. Utlåningen kommer avse angelägna miljöprojekt i de nordiska
närområdet.
Multilateralt samarbete
Multilaterala organ som Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF),
Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD), Europarådet, OECD samt
FN och dess fackorgan spelar en viktig roll vid utformningen och genomförandet
av ekonomiska och politiska reformer i Central- och Östeuropa. I huvudsak
finansieras denna verksamhet av organisationernas ordinarie resurser.
Regeringen finner det fortsatt angeläget att på åtskilliga områden dessutom
kanalisera bilaterala medel via multilaterala organ eller i samfinansiering med
dessa. Genom samfinansieringsinsatser med de internationella finansiella
institutionerna, t.ex. Världsbanken och EBRD samt genom att bilaterala medel
ställs till förfogande i tekniska konsultfonder, kan Sverige få större utväxling
för de relativt begränsade bilaterala resurser som är avsatta för Central- och
Östeuropa. Sådana insatser kan också bidra till att det privata resursflödet
från Sverige ökar till berörda länder.
Sverige skall även framgent medverka i utformningen av de finansiella
institutionernas program i syfte att påverka deras verksamhet utifrån våra egna
prioriteringar och erfarenheter. Inte minst i de baltiska länderna har Sverige i
kraft av sitt omfattande samarbete ofta möjlighet att påverka utformningen av
t.ex. Världsbankens och EBRD:s program.
IMF och G 24
IMF har i Central- och Östeuropa spelat en samordnande roll avseende stödet till
ekonomiska reformer i syfte att nå makroekonomisk stabilitet och uthållig
ekonomisk tillväxt i regionen. IMF:s makroekonomiska långivning till flertalet
länder i Central- och Östeuropa kompletterades i det inledande skedet av
reformprocessen med bilaterala lån från OECD-länderna, genom den s.k.
G 24-gruppen. Sverige deltog i flertalet insatser med bilaterala krediter, för
vilka riskavsättningar om 10 % av utestående lån gjorts mot anslaget för
samarbete med Central- och Östeuropa. De svenska åtagandena inom ramen för G 24
uppgår till ca 160 miljoner dollar (ca 1 200 miljoner kronor).
Sverige deltar numera i EU:s gemensamma utlåning, vilken garanteras mot EU:s
budget. Eventuella bilaterala insatser kan dock komma att övervägas i länder som
från svensk sida anses prioriterade, t.ex. om gemensamt EU-stöd inte kommer till
stånd. Ett visst utrymme för sådana insatser har följaktligen medtagits under
det för budgetåret 1997 upptagna anslaget 7.B.2 Avsättning för förlustrisker vad
avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier samt under 7.B.1
Till regeringens disposition i de fall betalningsbalansstödet skall utgå i
gåvoform.
Världsbanken (IBRD)
Världsbankens verksamhet i Central- och Östeuropa är inriktad på stöd till
strukturella reformer som är nödvändiga för att uppnå en långsiktigt hållbar
ekonomisk utveckling. Reformerna omfattar omstrukturering och privatisering av
näringslivet, etablerande av nya institutioner till stöd för marknadsekonomin,
modernisering av infrastrukturen, stärkande av det sociala skyddsnätet samt
insatser för att förbättra miljön. Vid sidan av direkt långivning är rådgivning,
tekniskt bistånd och utbildning viktiga arbetsinstrument.
Sveriges bidrag till Världsbanksgruppens olika konsultfonder; 54 miljoner
kronor till Världsbankens konsultfond för Central- och Östeuropa, 3 miljoner
kronor till Världsbankens fond för stöd till sociala sektorer i Baltikum samt 5
miljoner kronor till IFC:s fond för utveckling av privata sektorn är ett sätt
att knyta bilaterala medel till Världsbanksgruppens verksamhet. Det viktigaste
enskilda projekt som Världsbanken och Sverige samarbetar om avser stöd till att
utveckla de finansiella sektorerna i de baltiska staterna. Samfinansiering med
Världsbanken förekommer också vad gäller energi- och miljöprojekt.
Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD)
EBRD:s verksamhet syftar till att främja övergången till marknadsekonomi och
demokrati i Central- och Östeuropa. Verksamheten inriktas särskilt på att
utveckla den privata sektorn, genom långivning, garantigivning samt
riskkapitalinvesteringar. Bankens verksamhet är inriktad på stöd till
omstrukturering och privatisering av företag, utveckling av den finansiella
sektorn samt investeringar på energi- och transportområdena. EBRD är verksamt i
samtliga länder i Central- och Östeuropa samt OSS (förutom Tadjikistan) och
åtagandena uppgår nu till över 6 miljarder ecu. Vid EBRD:s årsmöte 1996
beslutades om en fördubbling av Bankens grundkapital till 20 miljarder ecu.
Sverige har bidragit med totalt 55 miljoner kronor till en fond för tekniskt
samarbete för utnyttjande av svenska experttjänster i förberedelse, bedömning,
uppföljning och utvärdering av projekt som planeras och genomförs av EBRD. Den
senaste påfyllningen av konsultfonden, om 15 miljoner kronor, gjordes under
innevarande budgetår.
Ett viktigt samarbete mellan Sverige och EBRD utgörs av samfinansieringen av
en riskkapitalfond för nordvästra Ryssland. Sverige, Norge och Finland bidrar
med totalt 20 miljoner dollar i tekniskt stöd medan EBRD skjuter till 30
miljoner dollar för riskkapitalinvesteringar i ryska medelstora företag. Efter
ett omfattande sonderingsarbete av över hundra företag i de tre regionerna
förväntas de första investeringarna genomföras under innevarande budgetår.
Sverige bidrar också till en av EBRD upprättad kärnsäkerhetsfond med 9
miljoner ecu.
OECD
OECD har sedan 1990 ett särskilt sekretariat för stöd till den ekonomiska och
politiska reformprocessen i Central- och Östeuropa (Centre for Cooperation with
European Economies in Transition, CCET) som är inriktat på tekniskt stöd i form
av politisk-ekonomisk rådgivning. Ett särskilt program för reformering av
statsförvaltningarna, SIGMA, har etablerats tillsammans med PHARE och med stöd
även från vissa bilaterala givare. SIGMA-programmet arbetar med tekniskt stöd
och kunskapsöverföring till centrala administrativa funktioner i
samarbetsländerna, t.ex. budgetfunktioner och reformering av statsförvaltningen.
En oberoende utvärdering som genomförts under år 1996 har visat att SIGMA väl
uppfyllt de målsättningar som uppställts med programmet och att det rönt stor
uppskattning i reformländerna. Ett beslut om ytterligare svenskt stöd till SIGMA
förväntas fattas under hösten 1996. Totalt har Sverige bidragit med 5,4 miljoner
kronor till CCET inklusive SIGMA.
UNDP
UNDP:s verksamhet i Central- och Östeuropa syftar till att främja demokrati,
effektiv resursanvändning, jämställdhet, övergång till marknadsekonomi och
genomförande av privatisering, skydd av miljön samt framtagande av "Human
Development Reports".
Förutom Sveriges multilaterala stöd till UNDP, har extra medel även avsatts
för särskilda projekt och program i Central- och Östeuropa. Sverige har bl.a.
bidragit med medel till ett program avseende förbättrad administration av
uppehållstillstånd i Estland. Stöd har även givits till ett språkprogram i
lettiska för den rysktalande befolkningen i Lettland. Medel har vidare avsatts
till UNDP:s uppbyggnad av ett kontor för mänskliga rättigheter i Lettland.
Sverige har vid två tillfällen lämnat bidrag till UNDP:s särskilda fond för de
baltiska staterna (UNDP Trust Fund for the Baltic Republics). En miljon dollar
har också avsatts som svenskt frivilligt bidrag för UNDP:s demokratiprogram i
Central- och Östeuropa (Democracy, Governance and Participation, DGP), vilket
syftar till att främja demokrati, respekten för mänskliga rättigheter och
enskilda organisationers verksamhet. Bidraget avser länder i OSS.
Europarådet
Det är av vikt att kontinuerligt följa upp Europarådets aktiviteter och program
i Central- och Östeuropa. För att främja demokratiutvecklingen i dessa länder
bör svenska bilaterala insatser inom demokratiområdet tillvarata de komparativa
fördelarna med Europarådets verksamhet genom samarbete och erfarenhetsutbyte. De
av Europarådet initierade insatserna kan t.ex. förstärkas genom kompletterande
svenska insatser.
Europarådets verksamhet i Central- och Östeuropa syftar till att vägleda
länderna i lagstiftnings-, författnings- och institutionsuppbyggnadsfrågor inom
områden som mänskliga rättigheter, media, utbildning, kultur, ungdomsfrågor och
miljö. Andra verksamhetsområden är lokal demokrati samt institutionsuppbyggnad
av bl.a. domstols-, åklagar- och polisväsende. Europarådet har även utformat ett
separat program för förtroendeskapande åtgärder i det civila samhället, för att
bl.a. tillvarata nationella minoriteters rättigheter. Ett nytt program för
OSS-länderna har introducerats under år 1995 under namnet "New Initiative". Ett
separat återuppbyggnadsprogram för Bosnien-Hercegovina har även satts upp.
Utöver multilateralt stöd har Sverige lämnat frivilliga bidrag till
Europarådet, till bl.a. ett program för kriminalvårdsreform i Lettland och
Lituaen samt till institutionsuppbyggnad inom narkomanvården i 12 länder i
Central- och Östeuropa.
7 B 1. Samarbete med Central- och Östeuropa
TABELL B 2
Av anslaget beräknas 500 miljoner kronor anvisas till Sida, 54 miljoner kronor
till Svenska institutet, 73 miljon kronor till Säkerhetsfrämjande insatser, 90
miljoner kronor till Multilateralt stöd och 78,8 miljoner kronor Till
regeringens disposition. Härtill kommer 335 miljoner kronor som täcker Sveriges
andel av EU:s östsamarbete.
Inför det nya programmet för Central- och Östeuropa avseende perioden l juli
l995 - 31 december l998 genomfördes en översyn av tidigare program. Slutsatserna
i översynen har legat till grund för inriktningen av det nya programmet. Vidare
har en omorganisation av de svenska biståndsmyndigheternas verksamhet trätt i
kraft från och med den l juli l995.
Då bland annat redovisning av insatser i förhållande till de övergripande
målen tidigare har saknats beslöt regeringen i februari månad l996 om ändring i
regleringsbrevet för att åstadkomma en bättre resultatredovisnng jämte en
djupare analys av stödinsatserna.
Genom regeringens beslut om landstrategier för de prioriterade
samarbetsländerna förväntas samarbetet i framtiden att bättre kunna styras till
behov och angivna mål.
Regeringens överväganden
--------------------------------------------------------------------
| Resurser 1997 |
| |
| Reservationsanslag 795 800 tkr |
| |
| Övrigt |
| |
| Anslagna medel är i stort oförändrade för budgetåret l997 jämfört med|
| tidigare 12-månadersperiod |
--------------------------------------------------------------------
DIAGRAM B 4
Samarbete med Central- och Östeuropa genom Sida
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) är central
förvaltningsmyndighet för Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete med
utvecklingsländer och för stödet till länder i Central- och Östeuropa. Den l
juli l995 slogs Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS), Styrelsen för
internationellt näringslivsbistånd (SwedeCorp), Styrelsen för u-landsforskning
(SAREC) och Sandö U-centrum samman till den nya myndigheten Sida. Inom Sida
handläggs samarbetsinsatserna i Central- och Östeuropa på en särskild
östavdelning (Sida-Öst). Avdelningen har snabbt anpassat sig till
organisationsförändringen och härigenom uppnått en effektiv ärendehantering.
De övergripande målen för samarbetet med Central- och Östeuropa framgår av de
inledande texterna. Regeringen vill dock särskilt framhålla att
demokratisamarbetet skall förstärkas, insatserna inom de sociala sektorerna
utökas och en särskild handlingsplan för jämställdhet utarbetas. Inom
näringslivsområdet är det fortsatt angeläget att utveckla ekonomiska regelverk
och fungerande institutioner.
Sida skall i sin verksamhet fortsatt ge prioritet åt Sveriges närområde dvs.
Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland. Det är angeläget att samarbetet
med Ukraina fördjupas. För samtliga dessa länder skall samarbetets inriktning
baseras på de landstrategier som regeringen beslutat om. Detta utesluter inte
att Sida kan göra särskilt motiverade, enstaka insatser också i länder utanför
ovan nämnda krets. I likhet med vad som gäller för närområdesländerna skall
särskilt beaktas länder som tydligast också i praktiken prioriterar politiska
och ekonomiska reformer. Konsultfonderna via EBRD, IBRD och IFC liksom de
internationella kurserna, vilka bägge riktar sig till en bredare krets länder,
är särskilt lämpade instrument för insatser i länderna utanför den prioriterade
kretsen.
Med anledning av Östersjöstaternas regeringschefskonferens i Visby har en
särskild Östersjöfond skapats för att stärka samarbetet och utvecklingen i
Östersjöregionen. Fondens verksamhet och det normala östsamarbetet bör
genomföras på så sätt att insatserna kompletterar och förstärker varandra.
Kunskapsöverföring och ekonomiskt samarbete
Det är regeringens åsikt att samarbete som syftar till att fördjupa demokratin
bör ägnas stor uppmärksamhet i Sidas program. Insatsernas utseende och
utformning kan variera med den demokratiska utvecklingen i respektive
samarbetsland och vara i överensstämmelse med Sidas övergripande
demokratistrategi samt respektive av regeringen beslutad landstrategi.
Institutionella insatser för att utveckla ett effektivt näringsliv har
fortfarande stor betydelse. Insatsernas karaktär förutses dock komma att ändras
i takt med utvecklingen och i överensstämmelse med de åtganden som flera av
samarbetsländerna gjort i förmedlemskapsavtalen med EU. Sida skall genom olika
insatser underlätta integrationsprocessen med EU i första hand för länderna inom
närområdet. Sida skall härutöver vidga och fördjupa insatserna på de sociala
sektorerna.
Regeringen beräknar anslå 275 miljoner kronor till denna delpost. I höjningen
av anslagsposten ingår stödet till Hälso- och sjukvårdens Östeuropa-kommitté
(ÖEK).
I anslagsposten ingår även medel för administrativa kostnader hos Sida.
Miljö
Regeringen anser att miljöinsatser skall ges fortsatt hög prioritet inom
samarbetet. Det gäller det institutionella samarbetet, förvaltningsstödet och
insatser på lagstiftningens område, som fått ökad betydelse, bl.a. genom att
nationella miljöstrategier antagits i flera av samarbetsländerna men främst
genom den EU-anpassning som kommer att starta inom associationsländerna de
närmaste åren. Det är dock viktigt att det investeringsstöd som utvecklats de
senaste åren fortsätter med huvudsaklig inriktning mot Åtgärdsprogrammet för
Östersjön. Miljölåneordningen i NIB är här ett värdefullt komplement.
Förvaltningsstöd skall fortsatt kanaliseras via Sida till Statens
Naturvårdsverk.
Regeringen avser att anslå 113 miljoner kronor till denna delpost. De anslagna
medlen får användas till investeringar.
Insatser inom kärnsäkerhetsområdet skall samordnas med Sida:s program för
energisamarbete. Förutsättningen att kunna stänga osäkra reaktorer bygger bl.a.
på att ekonomiskt bärkraftiga alternativ kan tas fram och att nödvändiga
energieffektiviserings- och sparprogram tas fram. Det är viktigt att Sida
samordnar sitt arbete med vad som görs av internationella organ som EBRD, IBRD,
PHARE/TACIS samt andra bilaterala program.
Det svenska stödet för kärnsäkerhet och strålskydd skall fortsatt kanaliseras
genom Sida till Statens kärnkraftsinspektion (SKI) resp. Statens
strålskyddsinstitut (SSI). Samarbetet på strålskyddsområdet har karaktären av
förvaltningsstöd.
Regeringen avser att anslå 55 miljoner kronor till denna delpost.
Samarbete genom enskilda organisationer
Inom denna delpost finansieras samarbetet med enskilda organisationer dels genom
ramavtal dels genom projektavtal. Under en försöksperiod utgår även
mandatfördelat bidrag till svenska riksdagspartier genom svensk partinära
organisation. Stöd till insatser med huvudsaklig finansiering ur PHARE- och
TACIS-programmen kan också finansieras från denna delpost.
Regeringen beräknar att anslå 57 miljoner kronor till denna anslagspost, som
härigenom ökas med 8 miljoner kronor på grund av att stödet till Hälso- och
sjukvårdens Östeuropakommitté (ÖEK) överflyttas till delposten för
Kunskapsöverföring och ekonomiskt samarbete.
Samarbete med Central- och Östeuropa genom Svenska institutet
Svenska institutet (SI) har till uppgift att främja Sveriges internationella
kontakter genom utbyte inom utbildning och forskning, samt genom kultur- och
erfarenhetsutbyte. Beträffande samarbetet med Central- och Östeuropa bör
projekten utformas så att de påverkar den pågående omvandlings- och
demokratiprocessen i samarbetslandet.
Önskemålen om stöd till undervisning i svenska har ökat betydligt i särskilt
nordvästra Ryssland men också i övriga Ryssland, Ukraina och Vitryssland.
Regeringen finner det angeläget att möta det omfattande intresse som finns för
svenska språket i närområdet och denna verksamhets betydelse som demokrati- och
kulturbärare. Dessutom är det angeläget att fortsätta stödet till
språkundervisning i estniska och lettiska för respektive lands rysktalande
befolkning och till andra integreringsfrämjande åtgärder. Kulturprogrammet Ars
Baltica är en annan angelägen satsning i Östersjöområdet.
Ett nytt projekt - Partnerskap för kultur - har initierats av
Kulturdepartementet och Utrikesdepartementet. Genom reformprocessen finns nu en
grund för att bygga en långsiktig fredlig gemenskap. Kultur och öppna debatter
är betydelsefulla redskap i strävan att undanröja fördomar, öka utbytet av
kunskaper och mänskliga erfarenheter. Utrikesdepartementet och
Kulturdepartementet i samarbete med Svenska institutet avser att under hösten
1997 initiera ett internationellt samarbete som skall ge upphov till ett
förstärkt kultursamarbete med länderna i Central- och Östeuropa. Finansiering av
projektet sker inom befintliga ramar.
Medel till Svenska institutet beräknas uppgå till 54 miljoner kronor för
budgetåret l997. Av medlen beräknas 1 miljon kronor anslås för samarbete genom
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA).
Säkerhetsfrämjande insatser
Målet för det säkerhetsfrämjande stödet till Central- och Östeuropa är att
främja en gemensam säkerhet i regionen. Från att tidigare ha varit riktat
enbart mot de tre baltiska staterna utvidgades stödet under budgetåret l995/96
till att kunna omfatta hela Central- och Östeuropa. Särskild prioritet
tillmäts fortsatta insatser i närområdet dvs. Estland, Lettland, Litauen, Polen
och de nordvästra delarna av Ryssland inkl. Kaliningrad.
De erfarenheter som under 1990-talet vunnits genom insatser på det
säkerhetsfrämjande området understryker vikten av samarbete mellan länderna i
Östersjöregionen. Regeringen betonar därför fortsatt att regionala projekt över
gränserna eftersträvas.
Insatserna avser stöd till stärkande av demokratins och rättsstatens
institutioner, bekämpande av icke-militära säkerhetshot som t.ex. organiserad
brottslighet och flyktingsmuggling. Inom försvarsområdet prioriteras
utbildnings- och rådgivningsinsatser liksom fortsatt stöd till den baltiska
fredsbevarande bataljonen (BALTBAT). Projekt rörande olaga hantering och
kontroll av kärnbränsle, som administreras av SKI, kommer att från och med
budgetåret 1997 inordnas under det utvidgade stödet för säkerhetsfrämjande
insatser.
För säkerhetsfrämjande insatser beräknas 73 miljoner kronor anslås för
budgetåret l997.
Multilateralt stöd
Regeringen finner det angeläget att stödja det samarbete som bedrivs inom ramen
för internationella organisationer och har för avsikt att aktivt delta i
utformningen av det internationella samarbetet. Regeringen vill vidare verka för
att organisationerna huvudsakligen skall finansiera sin verksamhet genom
ordinarie resurser. Det är angeläget att möjligheterna till samfinansiering
mellan bilaterala och multilaterala program och projekt tas till vara. Detta
gäller särskilt program som kräver stora investeringar, t.ex. inom energi-,
transport- och miljöområdena. Genom särskilda, extrabudgetära bidrag kommer
regeringen främst att stödja insatser och funktioner av betydelse för den vidare
reformprocessen och på områden som idag är underrepresenterade i det
internationella samarbetet t.ex. avseende demokratistöd, samarbete inom sociala
sektorn och insatser som främjar samarbetet mellan reformländerna. Härutöver
kan, inom ramen för internationellt samordnade aktioner, begränsade insatser i
form av betalningsbalansstöd till de fattigare länderna i regionen komma att
genomföras.
Regeringen beräknar att 90 miljoner kronor bör användas för multilateralt stöd
inklusive bidrag till NEFCO för budgetåret l997.
Till regeringens disposition
De medel som beräknas anslås till regeringens disposition kommer att minska
något i förhållande till föregående år. Anledningen till minskningen beror
framförallt på redan beslutade fleråriga samfinansierade insatser med
internationella finansieringsinstitutioner. Utfästelserna innebär att utrymmet
för ytterligare insatser är mycket begränsat för budgetåren l997 och l998. En
viss reservation måste hållas tillgänglig med hänsyn till att de internationella
utfästelsernas belopp skiftar beroende på den svenska kronans värde.
Regeringen avser att täcka utgifter för administrativa kostnader i
utrikesförvaltningen för insatser i Central- och Östeuropa från denna
anslagspost. I denna delpost ingår också medel till handelshögskolan i Riga.
Regeringen beräknar att 78,8 miljoner kronor bör avsättas till regeringens
disposition.
8 B 2. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd
och exportkreditgarantier
TABELL B 3
Länderna i Central- och Östeuropa har behov av finansiellt stöd för att påskynda
reformprocessen. Detta kan bland annat avse betalningsbalansstöd kopplat till
utlåning från internationella finansiella institutioner. Finansiellt stöd lämnas
även i form av exportkreditgarantier till länder i Central- och Östeuropa.
Regeringens överväganden
--------------------------------------------------------------------
| Resurser 1997 |
| |
| Reservationanslag 15 000 tkr |
| Medlen avsätts för att täcka eventuella skadeförluser vid |
| exportkreditgarantigivning. |
| Regeringen föreslår att regeringen bemyndigas att under |
| budgetåret l997 ikläda staten betalningsansvar i form av |
| statsgarantier för finansiellt stöd till länder i Central- och |
| Östeuropa till ett belopp om 150 miljoner kronor. |
--------------------------------------------------------------------
Finansiellt stöd
Vad gäller finansiellt stöd har Sverige under perioden 1991/92 till och med
1994/95 gjort utfästelser om betalningsbalansstöd uppgående till totalt cirka 1
580 miljoner kronor. Garantiavsättningar har gjorts med 10 % av detta belopp,
dvs. 158 miljoner kronor.
I och med Sveriges medlemskap i EU har det bilaterala betalningsbalansstödet
ersatts med deltagande i EU:s gemensamma utlåning, varför omfattningen av
garantiavsättningarna minskat de senaste två åren. Under budgetåret 1995/96
avsattes 15 miljoner kronor mot ett beräknat garantiåtagande om 150 miljoner
kronor för finansiellt stöd.
Såsom redovisats tidigare bör vi även framgent ha en beredskap för eventuellt
bilateralt betalningsbalansstöd för vissa länder i de fall gemensamt EU-stöd
inte kommer till stånd. Det föreslås att riksdagen godkänner ett åtagande för
betalningsbalansstöd om 150 miljoner kronor och att de 15 miljoner kronor som
avsatts för förlustrisker avseende garantier för finansiellt stöd för
budgetåret 1995/96 förs över till år 1997 då något garantiåtagande ej beräknas
ske under budgetåret l995/96.
Exportkreditgarantiramen
Riksdagen beslutade år l993 att vid Exportkreditnämnden (EKN) inrätta en
särskild exportkreditgarantiram om en miljard kronor för de baltiska länderna
och Ryssland. Riksdagen beslutade våren l995 att utvidga ramen till två
miljarder kronor. Samtidigt vidgades landkretsen att omfatta även Kazakstan,
Ukraina och Vitryssland för affärer som samfinansieras med internationell
finansinstitution.
Särskilda riktlinjer har fastställts för denna garantigivning som i första
hand avser s.k. projektrisker, dvs. affärer där återbetalning säkras av de
betalningar ett projekt genererar.
Syftet är att genom engagemang från svenska företag bidra till att utveckla
näringslivet i de berörda länderna. Avsättningar av medel har gjorts för att
täcka eventuella förluster.
EKN har i skrivelse den 11 april l996 inkommit med underlag för en bedömning
av verksamheten inom den särskilda ramen. Skrivelsen har remissbehandlats.
Synpunkter har också framförts i skrivelser från Industriförbundet, de tre
svensk-baltiska handelskamrarna samt svensk-ryska handelskammaren.
EKN framhåller i sin skrivelse att betydande förändringar ägt rum i de
baltiska länderna och Ryssland sedan ramen inrättades. Riskbilden i de baltiska
länderna har förbättrats, vilket lett till att EKN sedan år l995 kan lämna
garanti inom sin ordinarie verksamhet för såväl kort som längre garantigivning,
dock med betydande restriktioner. Läget i Ryssland har inte förbättrats i
motsvarande grad. En rad förhållanden i alla de aktuella länderna försvårar dock
normal kredit- och garantigivning. EKN anser därför att det tills vidare finns
ett fortsatt behov av den särskilda ramen, framförallt på grund av svårigheterna
att täcka kommersiella risker samtidigt som möjligheterna att erhålla acceptabel
säkerhet i form av stats- och bankgaranti är starkt begränsade.
Efterfrågan på garantier har under år l995 ökat men i långsammare takt än
tidigare. Nya ansökningar avser för närvarande till mer än hälften Ryssland.
Utnyttjandet av ramen uppgick den 30 juni l996 till ca 1 024 miljoner kronor
varav ca 529 miljoner kronor i förbindelser. Estland står för den största
volymen förbindelser och Ryssland för det största totalengagemanget
(förbindelser och utfästelser). En prognos pekar på att utnyttjandet av ramen
kommer att fördubblas under år l997. Projekt relaterade till transporter samt
skogs- och träförädling dominerar på Baltikum och i viss mån också på Ryssland.
De affärer som garanteras på Ryssland är normalt något större än de som gäller
de baltiska länderna.
EKN framhåller att de riktlinjer som uppställts för garantigivning under
ramen, hittills varit ändamålsenliga. Mot bakgrund av förändringar i de berörda
länderna, egna erfarenheter och synpunkter från näringslivet, föreslog dock EKN
i skrivelsen till regeringen vissa förändringar. EKN framför i skrivelsen vidare
önskemål om att få utnyttja avsatta medel i skadeförebyggande eller
återvinningsfrämjande syfte. Regeringen bereder EKN:s framställan och avser inom
kort att besluta om ändrade riktlinjer.
EKN konstaterar att de 370 miljoner kronor som hittills avsatts (varav 22
miljoner kronor utnyttjats), liksom planerad avsättning för år l997 och år 1998
med sammanlagt 30 miljoner kronor bedöms kunna täcka de skadefall som förutses
inträffa under år l997 och de följande tre åren.
Regeringen anser att den särskilda exportkreditgarantiramen är ett viktigt
instrument för att främja handel och investeringar mellan Sverige och de tre
baltiska länderna och Ryssland. Regeringen delar EKN:s bedömning att det finns
ett behov av ramen trots det förbättrade riskläget. De förändringar som kommer
att föreslås vad gäller riktlinjer för projekturval kommer enligt regeringens
mening att vidga utrymmet för garantigivning. Eftersom det allmänna riskläget
har förbättrats är det regeringens mening att detta kan ske utan att statens
risk för förlust ökar. Samtidigt visar den senste tidens utveckling att antalet
skadefall ökar. Orsakerna härtill kommer att beaktas vid utformningen av
reviderade riktlinjer.
När garantiramen utökades till 2 miljarder kronor bedömdes att avsättningen
för förlustrisker totalt borde uppgå till 400 miljoner kronor. Som tidigare
framgått har 370 miljoner kronor av detta belopp hittills avsatts. De planerade
avsättningarna för budgetåren l997 och l998 är 15 miljoner kronor per år.
Regeringen föreslår att 15 miljoner kronor avsätts under anslaget för att täcka
eventuella skadeförluster.
Anslag Anslagstyp
Anslagsbelopp
(tusental
kr)
A 1. Biståndsverksamhet reservationsanslag 9
779 093
A 2. Biståndsförvaltning ramanslag
412 307
B 1. Samarbete med Central- och Östeuropa reservationsanslag
795 800
B 2. Avsättning för förlustrisker vad avser reservationsanslag
15 000
garantier för finansiellt stöd
och exportkreditgarantier
Summa för utgiftsområdet 11
002 200
Tabell 1: Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområde 7 framgår av följande samman-
ställning (miljoner kronor):
Utgift Anvisat Utgiftsprognos Förslag
Beräknat
därav
1994/95 1995/96 1995/96 1996 1997 1998
1999
A. Internationellt 11865 17145 17635 12834 10191 10816
11414
utvecklingssamarbete
B. Samarbete med 584 1216 1222 749 811 811
0
Central- och Östeuropa
Totalt utgiftsområde 07 12449 18361 18857 13583 11002 11627
11414
Tabell A1: A. Internationellt utvecklingssamarbete
1994/95 Utgift 118647001) Anslagssparande7099600
1995/96 Anslag 17145300 Utgiftsprognos 1763500
därav 1996 12834000
1997 Förslag2) 10191400
1998 Beräknat 10816000
1999 Beräknat 11414357
1) Beloppen anges i tusental kr
2) A. Internationellt utvecklingssamarbete består av delposterna A1.1
Multilateralt bistånd, A1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete , A1.3 Övrigt samt
A2 biståndsförvaltning.
Tabell A2: Biståndsram och A. Internationellt utvecklingssamarbete
Budgetår 1994/95 1995/96 1997 1998 1999
Biståndsram 12 360,01) 13 360,0 11 946,2 12 615,42)13 258,72)
- Avräkningar, 900,0 1 930,0 1 754,8 1 799,4 1 844,3
varav:
Asylkostnader 665,0 965,0 765,0 783,43) 802,03)
EU-bistånd - 707,0 707,0 707,0 723,0
Adm. m.m. 238,0 258,0 282,8 309,0 319,3
A. Internationellt11 460,0 11 430,0 10 191,4 10 816,0 11 414,4
utvecklings-
samarbete4)
Biståndsram i % 0,82 % 0,83 % 0,70 % 0,70 % 0,70 %
av beräknad BNI
1) Beloppen anges i miljontal kr
2) Biståndsramen 1998 och 1999 beräknas på vid budgeteringstillfället
tillgängliga BNI-prognoser.
3) Beräknas vid budgeteringstillfället tillgängligt budgeteringsunderlag
4) A. Internationellt utvecklingssamarbete består av A 1. Biståndsverksamhet
samt A 2. biståndsförvaltning.
Tabell A3: A 1. Biståndsverksamhet
1994/95 Utgift 114656141) Anslagssparande 7005000
1995/96 Anslag 16516301 Utgiftsprognos 16966400
därav 1996 12378000
1997 Förslag2) 9779093
1998 Beräknat 10402373
1999 Beräknat 10988529
1 Beloppen anges i tusental kr
2) Består av delposterna:
A 1.1. Multilateralt bistånd 2 810 000
A 1.2. Bilateralt utvecklingssamarbete 6 925 200
A 1.3. Övrigt 43 893
Tabell A4: Utfall kalenderåren 1995 och 1996, budgetförslag 1997 samt beräkning
för 1998 (1 000 kronor)
----------------------------------------------------------------------
Utgiftsområde 7 Budget Utfall Utgående Budget- Beräkn.
Anslagspost A1.1 1995/96 1996reservation förslag för
(12 mån) prognos prognos 1997 1998
----------------------------------------------------------------------
FN:s ekonomiska 1 808 1 567 23 000 1 630 1 630
och sociala 000 000 500 000
verksamhet
----------------------------------------------------------------------
Internationella 901 000 1 284 2 424 811 992 000
finansierings- 000 000 000
institutioner
----------------------------------------------------------------------
Övrigt multi- 466 000 292 000 74 000 368 366 500
lateralt samarbete 5001
----------------------------------------------------------------------
Summa 3 175 3 143 2 521 000 2 810 2 988
000 000 000 500
----------------------------------------------------------------------
1) Fr o m budgetåret 1997 har budgetposten multilateral rekrytering (50 mkr)
överförts till det bilaterala anslaget.
Tabell A5:. Bidrag till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1994-1996 samt
budgetförslag bå 1997 (tusen kronor)
-------------------------------------------------------------------------
Års- Årsbidrag Års- BBudget-
bidrag 1995 och bidrag förslag
1994 19961 1997 19972
-------------------------------------------------------------------------
FN:s utvecklingsprogram, UNDP 610 000 492 000 500 000 500 000
inklusive FN:s
kapitalutvecklingsfond, UNCDF
-------------------------------------------------------------------------
FN:s barnfond, UNICEF 350 000 283 000 283 000 339 000
-------------------------------------------------------------------------
FN:s befolkningsfond, UNFPA 140 000 116 000 116 000 116 000
-------------------------------------------------------------------------
FN:s världslivsmedelsprogram, 135 000 245 000 200 000 177 000
WFP3
-------------------------------------------------------------------------
FN:s flyktingkommissarie, UNHCR 275 000 248 500 248 500 283 500
-------------------------------------------------------------------------
FN:s hjälporganisation för 146 000 135 000 135 000 135 000
palestinaflyktnigar, UNRWA
-------------------------------------------------------------------------
FN:s handelsrelaterade 15 000 3 500 5 000 5 000
verksamhet
-------------------------------------------------------------------------
Narkotikainsatser genom FN- 50 000 40 000 40 000 40 000
systemet
-------------------------------------------------------------------------
UNAIDS4 - 17 500 35 000 35 000
-------------------------------------------------------------------------
Summa 1 721000 1 580 500 1 562 1 630
500 500
-------------------------------------------------------------------------
1) Årsbidragen var desamma för 1995 som för 1996 förutom för UNRWA (140 000
resp. 135 000 ) ITC (3 500 resp. 4 500) och Narkotikainsatser (32 000 resp 40
000) med 1995 års siffror nämnda först.
2) Budgetförslaget för bå 1997 omfattar även bidrag för 1996 till UNICEF (56
000) och UNHCR (35 000). För WFP finns en ingående reservation om 23 000.
3) Inklusive åtaganden enligt 1995 års livsmedelskonvention (FAC) och bidrag
till Internationella katastroflagret för livsmedel (IEFR).
4) 1995 och 1996 gavs bidrag till UNAIDS, dels via Sida, dels via Övrigt
multilateralt samarbete.
Tabell A6: Multilaterala utvecklingsbanker
-----------------------------------------------------------------
Budget Budget-
bå 95/96 förslag
(12 mån) bå 1997
-----------------------------------------------------------------
Världsbanksgruppen
-----------------------------------------------------------------
IDA 9 127 000 127 000
IDA 10 462 000 470 000
IDA 11 37 000 89 000
IFC 10 000 10 000
-----------------------------------------------------------------
Regionala utvecklingsbanker
-----------------------------------------------------------------
Afrikanska utvecklingsbanken, AfDB 0 17 000
Afrikanska utvecklingsfonden, AfDF 0 0
Asiatiska utvecklingsbanken, AsDB 0 3 000
Asiatiska utvecklingsfonden, AsDF 115 000 0
Interamerikanska utvecklingsbanken, IDB 19 000 0
Karibiska utvecklingsbanken CDB1) 0 10 000
Finansiella arrangemang, Mellanöstern 0 0
-----------------------------------------------------------------
Övriga utvecklingsbanker
-----------------------------------------------------------------
Nordiska utvecklingsfonden, NDF 114 000 85 000
Internationella jordbruks- 17 000 0
utvecklingsfonden, IFAD
-----------------------------------------------------------------
Summa 901 000 811 000
-----------------------------------------------------------------
1) Sverige förhandlar förnärvarande om medlemskap i CDB
Tabell A7: Övrigt multilateralt samarbete (tusen kronor)
---------------------------------------------------------------------
Budget Budget Budget- Beräkn.
bå 94/95 bå 95/96 förslag för 1998
(12 mån) 1997
---------------------------------------------------------------------
Miljöinsatser 150 000 145 000 130 000 130 000
---------------------------------------------------------------------
Multilaterala konflikt- 150 000 100 000 80 000 80 000
förebyggande insatser
---------------------------------------------------------------------
Multilateral 62 000 48 000 - -
rekrytering
---------------------------------------------------------------------
IPPF 89 000 72 000 60 000 60 000
---------------------------------------------------------------------
WMU 18 000 18 000 20 000 20 000
---------------------------------------------------------------------
IDEA 1) 1)
---------------------------------------------------------------------
Övriga mindre insatser 93 000 83 000 78 500 76 500
---------------------------------------------------------------------
Summa 562 000 466 000 368 500 366 500
---------------------------------------------------------------------
1) Beloppet är under beredning. Medel finns reserverade under budgetposten
Övriga mindre insatser.
Tabell A8: Anslagsposten för det bilaterala utvecklingssamarbetet
1996 1997 1998
1. Afrika 1 650 0001 540 0001 595 000
2. Asien 935 000 885 000 960 000
3. Latinamerika 500 000 430 000 460 000
4. Särskilda utveklingsprogram1)1 230 0001 175 0001 200 000
5. Krediter för uveckling2) 520 000 390 000 400 000
6. Forskningsbistånd 400 000 400 000 405 000
7. Enskilda organisationer3) 850 000 820 000 830 000
8. Humanitärt bistånd4) 1 200 0001 052 0001 085 000
9. Ekonomiska reformer5) 415 000 200 000 400 000
10.Information 24 400 33 200 35 000
Summa 7 724 4006 925 2007 370 000
Beloppen i tusentals kronor
1) 55 000 har överförts till delposten under 1996
2) 130 000 har överförts till delposten under 1996
3) 30 000 har överförts till posten 2. Asien för 1997
4) 200 000 har överförts till delposten under 1996
5) 385 000 har överförts från delposten under 1996
Tabell A9: Landramar, gällande och förutsedda 1996 samt planerade 1997
1996 1997 1998
Afrika
Angola 140 000 140 000 140 000
Botswana 40 000 20 000 5 000
Eritrea 20 000 20 000 20 000
Etiopen 130 000 90 000 100 000
Guinea-Bissau 35 000 35 000 35 000
Kenya 65 000 65 000 65 000
Mocambiqe 245 000 245 000 245 000
Namibia 75 000 75 000 75 000
Sydafrika 230 000 230 000 230 000
Tanzania 260 000 180 000 200 000
Uganda 95 000 95 000 95 000
Zambia 125 000 110 000 110 000
Zimbabwe 120 000 110 000 110 000
Regionalt/övrigt 70 000 125 000 165 000
Summa 1 650 000 1 540 000 1 595 000
Asien
Bangladesh 120 000 120 000 120 000
Indien 300 000 300 000 300 000
Kambodja 80 000 80 000 80 000
Laos 90 000 90 000 90 000
Sri Lanka 40 000 40 000 40 000
Vietnam 170 000 70 000 130 000
Västbanken/Gaza 120 000 120 000 120 000
Regionalt/övrigt1) 15 000 65 000 80 000
Summa 935 000 885 000 960 000
Latinamerika
Nicaragua 120 000 80 000 100 000
Regionalt Centralamerika 260 000 240 000 245 000
Regionalt Sydamerika 120 000 110 000 115 000
inkl Bolivia
Summa 500 000 430 000 460 000
Beloppen i tusentals kronor
1) 30 000 har överförts från posten 7. enskilda organisationer för 1997 och 1998
Tabell A10: Fördelning under delposten Särskilda utvecklingsprogram
1996 1997
Näringslivsutveckling 115 000 80 000
Demokrati och mänskliga rättigheter 235 000 235 000
Kontraktsfinansierat
tekniskt samarbete 242 000 210 000
Internationella kurser 133 000 130 000
Särskilda miljöinsatser 205 000 205 000
Programutveckling1) 245 000 210 000
Rekrytering och utbildning av
fältpersonal och multilaterala experter2)55 000 105 000
Summa 1 230 000 1 175000
Beloppen i tusentals kronor
1) 10 000 har överförts till multilateralt samarbete för 1997
2) 50 000 har överförts från multilateralt samarbete för 1997
Tabell A11: A 1.3. Övrigt
1994/95 Utgift 40 7631) Anslagssparande 37 000
1995/96 Anvisat 73 331 Utgiftsprognos 90 000
därav 1996 68 000
1997 Förslag 43 893
1998 Beräknat 43 873
1999 Beräknat 43 873
1) Beloppen anges i tusental kr
Tabell A12: A 2. Biståndsförvaltning
1994/95 Utgift1) 399 0862) Anslagssparande1)94 600
1995/96 Anslag3) 628 999 Utgiftsprognos3) 668 600
därav 1996 456 000
1997 Förslag4) 412 307
1998 Beräknat 413 627
1999 Beräknat 425 828
1) Avser C 3. SIDA, C 6. BITS, C 8. SAREC, C 10. Swedecorp, C 11. Sandö U-
centrum och C 12. NAI (Regeringens proposition 1994/95:100 bilaga 4)
2) Beloppen anges i tusental kronor
3) Avser C 3. Den nya myndigheten och Sandö U-centrum och C 6. Nordiska
Afrikainstitutet (Regeringens proposition 1994/95:100 Bilaga 4)
4) Sida 404 376 och NAI 7 931
Tabell B1: Utgiftsutvecklingen på verksamhetsområde B. Samarbete med Central-
och Östeuropa
1994/95 Utgift 583 8351) Anslagssparande 1 309 600
1995/96 Anslag 1 216 200 Utgiftsprognos 1 222 200
därav 1996749 000
1997 Förslag 810 800
1998 Beräknat 810 800
1999 Beräknat 0 000
1 Beloppen anges i tusental kr
Tabell B2: Utgiftsutvecklingen på anslag B 1. Samarbete med Central- och
Östeuropa
1994/95 Utgift 583 8351) Anslagssparande 814 600
1995/96 Anslag 1 168 200 Utgiftsprognos 1 200 200
därav 1996 727 000
1997 Förslag 795 800
1998 Beräknat 795 800
1999 Beräknat 0 000
1 Beloppen anges i tusental kr
Tabell B3: Utgiftsutvecklingen på anslag B 2. Avsättning för förlustrisker vad
avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier
1994/95 Utgift 01) Anslagssparande 495 000
1995/96 Anslag 48 000 Utgiftsprognos 22 000
därav 1996 22 000
1997 Förslag 15 000
1998 Beräknat 15 000
1999 Beräknat 0 000
1 Beloppen anges i tusental kr
FÖRKORTNINGSLISTA
Svenska Engelska
ACP African, Caribbean and
Pacific Countries
AfDB Afrikanska utvecklingsbanken African Development Bank
AfDF Afrikanska utvecklingsfonden African Development Fund
AsDB Asiatiska utvecklingsbanken Asian Development Bank
AsDF Asiatiska utvecklingsfonden Asian Development Fund
AVS Länder i Afrika-, Västindien- ACP (African, Caribean
och Stilla Havsområdet inom and Pacific Countries)
Lomésamarbetet
BALTBAT FN-bataljonen i Baltikum
BIP Baltiska investerings- Baltic Investment
programmet Programme
CBC Cross Border Cooperation
CCET Centre for Cooperation
withEuropean Economies
in Transition
CDB Karibiska utvecklingsbanken Caribbean Development
Bank
ECA FN:s regionala kommission för Economic Commission for
Afrika Africa
EBRD Europeiska utvecklingsbanken European Bank for
Reconstruction and
Development
ECHO Europeiska byrån för European Community
humanitärt bistånd Humanitarian Office
ECOSOC FN:s råd för ekonomiska och Economic and Social
sociala frågor Council of the United
Nations
EDF Europeiska utvecklings- European DevelopmentfondenFund
EG Europeiska gemenskaperna The European Community
EIB Europeiska investeringsbanken European Investment Bank
ESAF IMF:s utvidgade struktur- Enhanced Structural
anpassningsfacilitet Adjustment Facility
EU Europeiska unionen European Union
EUF Europeiska utvecklingsfonden European Development
Fund
FAO FN:s livsmedels- och jordbruks- Food and Agriculture
organisation Organization
HELCOM Helsingforskommissionen The Baltic Marine Environ-
ment Protection
Commission
HDR UNDP:s årsrapport Human Development
Report
IBRD Internationella banken för åter-International Bank for
uppbyggnad och utveckling Reconstruction and
(Världsbanken) Development
ICRC Internationella rödakors- International Committee ofkommittén
the Red Cross
IDA Internationella utvecklings- International Development
fonden Association
IDB Interamerikanska utvecklings- Interamerican Development
banken Bank
IFAD Internationella jordbruks- International Fund for
utvecklingsfonden Agricultural Development
IFC Internationella finansierings- International Finance
bolaget Corporation
IGADD Inter-Governmental Group
on Drought and
Development
IJO Internationella juteorganisa- Internaitonal Organization
tionen of Jute
IMF Internationella valutafonden International Monetary
Fund
ITTO Internationella timmer- International Timber Trade
organisationen Organization
LO Landsorganisationen Swedish Trade Union
Confederation
LRF Lantbrukarnas riksförbund Federation of Swedish
Farmers
MR Mänskliga rättigheter Human Rights
NAI Nordiska Afrikainstitutet The Nordic Africa Institute
NATO Atlantpaktsorganisationen North Atlantic Treaty
Organization
NDF Nordiska utvecklingsfonden Nordic Development Fund
NEFCO Nordiska miljöfinansierings- Nordic Environment
bolaget Finance Corporation
NGO Icke-statlig enskild organisationNon-Governmental
Organization
NSA EBRD:s kärnsäkerhetsfond Nuclear Safety Account
OSS Oberoende staters samvälde Commonwealth of
Independent States
PHARE EU:s program för samarbete Fr: Pologne et Hongrie:med
Centraleurope och de Aide à la Reconstructionbaltiska
staterna Economique
Eng: Poland and Hungary:
Ecenomic ReconstrucitonAid
PMU Pingstmissionens u-landshjälp PMU InterLife
RRV Riksrevisionsverket National Audit Bureau
SADC Gemenskapen för utveckling Southern African
i södra Afrika Development
SAREC Styrelsen för u-landsforskning Swedish Agency for
Research Cooperation
SCC/UG Utan Gränser Swedish Cooperative
Centre
SFS Svensk författningssamling
SHIA Svenska handikapporganisa- Swedish Organization of
tionernas internationella the Handicapped
biståndsstiftels International Aid
Foundation
Sida Styrelsen för internationellt Swedish International
utvecklingssamarbete Development Cooperation
Agency
SIU Stiftelsen för internationellt
ungdomsutbyte
SKI Statens kärnkraftsinspektion Swedish Nuclear-Power
Inspectorate
SPA Världsbankens särskilda World Bank Special
program för Afrika Program of Assistance forAfrica
SI Svenska institutet Swedish Institute
SSI Statens strålskyddsinstitut National Radiation
Protection Institute
SVS Svensk volontärsamverkan
TACIS EU:s program för samarbete Technical Assistance to the
med Oberoende staters Commonwealth of
samvälde (OSS) Independent States
TCO Tjänstemännens central- Confederation of
organisation ProfessionalEmployees
UBV Utbildning för bistånds-
verksamhet
UNAIDS FN:s aidsprogram UN Aids Programme
UNCDF FN:s kapitalutvecklingsfond UN Capital Development
Fund
UNCED FN:s konferens om miljö och UN Conference on
utveckling Environment and
Development
UNCTAD FN:s konferens för handel UN Conference on Trade
och utveckling and Development
UNDCP FN:s narkotikaprogram UN Drug Control
Programme
UNDP FN:s utvecklingsprogram UN Development
Programme
UNEP FN:s miljöprogram UN Environment
Programme
UNESCO FN:s organisation för utbild- UN Educational, Scientific
ning, forskning och kultur and Cultural organization
UNFPA FN:s befolkningsfond UN Fund for Population
Activities
UNHCR FN:s flyktingkommissarie UN High Commissionerfor Refugees
UNICEF FN:s barnfond UN Children's Emergency
Fund
UNIDO FN:s organisation för industriellUN Industrial Development
utveckling Organization
UNIFEM FN:s utvecklingsfond för UN Development Fund for
kvinnor Women
UNOCHA FN:s fond för koordinering UN:s Office for the
av humanitärt bistånd Coordination of
till Afghanistan Humanitarian Assistance
Afghanistan
UNRWA FN:s hjälporganisation för UN Relief and Works
Palestinaflyktingar i Agency for Palestine Refu-
Mellanöstern gees in the Near East
WDR Världsbankens årsrapport World Development Report
WEP ILO:s världssysselsättnings- World Employment Pro-
program gramme
WEU Västeuropeiska unionen Western European Union
-WFP Världslivsmedelsprogrammet World Food Programme
WHO Världshälsoorganisationen World Health Organization