Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:33 Statens köp av färjetrafik till och från Gotland Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 19 september 1996 Lena Hjelm-Wallén Ines Uusmann (Kommunikationsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner avtal rörande färjetrafik till och från Gotland i enlighet med vad som anges nedan. Avtalet mellan staten och Gotlandstrafiken AB (u.b.) är möjligt att sägas upp efter fyra år med två års uppsägningstid. Om avtalet inte sägs upp efter fyra år löper avtalet med två års uppsägningstid. Avtalet innebär att två konventionella färjor av fullgod kvalitet kommer att insättas i trafiken med start den 1 januari 1998. Därutöver kommer ett nybyggt enskrovigt höghastighetsfartyg av stål att införskaffas. De fastlandshamnar som föreslås trafikeras är Nynäshamn och Oskarshamn. Med de tre senaste årens genomsnittliga antal resenärer, 1 050 000 passagerare, blir statens kostnad för trafiken 174 miljoner kronor per år i 1996 års penningvärde. De konventionella passagerarfartygen skall uppfylla de nya internationella stabilitetsreglerna enligt den s.k. Stockholmsöverenskommelsen. De skall vidare vara försedda med katalytisk avgasrening samt använda lågsvavligt fartygsbränsle. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Ärendet och dess beredning................................. 3 3 Köp av färjetrafik till och från Gotland................... 4 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1996 8 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner avtal mellan staten och Gotlandstrafiken AB (u.b.) rörande färjetrafik till och från Gotland. 2 Ärendet och dess beredning Riksdagen beslutade den 15 december 1970 att linjesjöfart på Gotland endast skall få bedrivas efter särskilt tillstånd av regeringen, s.k. koncession. Reglerna lades fast i lagen (1970:871) om linjesjöfart på Gotland. Sedan lagen om linjesjöfart tillkom har staten ingått fyra avtal om färjetrafiken till och från Gotland. Varje avtal har i praktiken inneburit en ensamrätt för trafikutövaren att bedriva regelbunden person- och godstrafik mellan fastlandet och Gotland. Den nuvarande koncessionen, som sträcker sig till den 31 december 1997, innehas sedan den 1 januari 1988 av Nordström & Thulin AB (publ.). Regeringen föreslog den 3 oktober 1995 vissa riktlinjer för den fortsatta färjetrafiken till och från Gotland. Riktlinjerna godkändes av riksdagen den 14 december 1995 (prop. 1995/96:44, bet. 1995/96:TU7, rskr. 1995/96:99). I propositionen anförs att staten även fortsättningsvis bör garantera en tillfredsställande person- och godstrafikförsörjning mellan fastlandet och Gotland. Den framtida färjetrafiken bör inte kosta mer för staten än dagens trafiksystem och bör kännetecknas av att den är passagerarvänlig, näringslivsanpassad, säker och miljöanpassad. Utgångspunkten bör vara en av staten garanterad bastrafik på två fastlandshamnar. Den 1 januari 1998 ersätts lagen (1970:871) om linjesjöfart på Gotland av lagen (1996:19) om begränsning av rätten att bedriva linjesjöfart på Gotland. Regeringen beslutade den 21 december 1995 att gällande avtal mellan staten och Nordström & Thulin AB avseende ekonomiska mellanhavanden som följer av koncessionstrafiken på Gotland skall sägas upp, vilket skedde samma dag. Regeringen bemyndigade den 18 januari 1996 chefen för Kommunika- tionsdepartementet att tillkalla en särskild förhandlare för att upphandla statens köp av färjetrafik till och från Gotland. Enligt direktivet skall förhandlaren upprätta ett preliminärt avtal om statens köp av färjetrafik till och från Gotland. Avtalet skall underställas regering och riksdag för godkännande. Uppdraget redovisades den 2 september 1996. 3 Köp av färjetrafik till och från Gotland -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet rörande | | färjetrafik till och från Gotland mellan staten och | | Gotlandstrafiken AB (u.b.). | -------------------------------------------------------------------- Förhandlarens förslag: Förhandlaren överlämnade den 2 september 1996 ett avtal till regeringen rörande färjetrafik till och från Gotland inom en kostnadsram av 175 miljoner kronor. Avtalet har för sin giltighet gjorts beroende av riksdagens och regeringens godkännande. Upphandlingen har skett enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU). Den av förhandlaren valda trafikutövaren för statens köp av färjetrafik är Gotlandstrafiken AB (u.b.) som kommer att vara ett av Rederi AB Gotland och Silja Line AB gemensamt kontrollerat bolag. Avtalet innebär att två konventionella färjor av fullgod kvalitet kommer att insättas i trafiken med start den 1 januari 1998. Därutöver kommer ett nybyggt enskrovigt höghastighetsfartyg av stål att införskaffas. Detta fartyg avses att införskaffas och sättas i trafik våren 1998 eller våren 1999 vilket i det senare fallet innebär att trafiken kompletteras med annat tonnage, bl.a. en katamaran, under sommarsäsongen 1998. I propositionen Riktlinjer för upphandling av Gotlandstrafiken m.m. (prop. 1995/96:44, bet. 1995/96:TU7, rskr. 1995/96:99) ansåg regeringen att utgångspunkten bör vara att den av staten garanterade bastrafiken sker på två fastlandshamnar. Regeringen menade vidare att vid valet av fastlandshamnar bör utgångspunkten vara att noga överväga vilka hamnar som, inom de ekonomiska ramar som föreslagits, ger det ur passagerar- och näringslivssynpunkt mest fördelaktiga trafiksystemet. Med anledning av riktlinjerna och mot bakgrund av anbudet från Gotlandstrafiken AB (u.b.) har förhandlaren föreslagit att Nynäshamn (norra linjen) och Oskarshamn (södra linjen) är de fastlandshamnar som skall trafikeras. Detta betyder med ovanstående val av hamnar och tonnage enligt förhandlaren att samtliga tre fartyg kommer att trafikera Gotland under högsäsong varvid höghastighetsfärjan gör flera turer mellan Nynäshamn och Visby och därtill kompletterande turer mellan Visby och Oskarshamn. Under vissa dagar i lågsäsong då det inte finns något egentligt behov av godstransporter utförs trafiken av höghastighetsfartyget. Förhandlaren menar att den valda lösningen med ett hög- hastighetsfartyg är det närmaste man kan komma statens önskemål om att separera passagerar- och godstrafik för att därigenom uppnå en mer passagerarvänlig trafik. Förhandlarens kostnadsberäkningar visar att med de tre senaste årens genomsnittliga antal resenärer, 1 050 000 passagerare, blir statens kostnad för trafiken 174 miljoner kronor i 1996 års penningvärde. Samtidigt visar förhandlaren genom känslighetsberäkningar att statens kostnad kan komma att öka eller minska om antalet passagerare ändras påtagligt jämfört med de tre senaste åren. Som exempel redovisar förhandlaren att statens kostnad ökar med 10 miljoner kronor om antalet passagerare minskar med 50 000 allt annat lika. Skulle antalet passagerare i stället öka med 50 000 minskas statens kostnad med ca 3 miljoner kronor allt annat lika. Om trafiken utvecklas i en för staten kostnadsmässigt positiv riktning tillfaller omkring en tredjedel av kostnadsförbättringen rederiet. Förhandlaren föreslår ett avtal utan bortre tidsgräns. Förhandlaren menar att ett 10-årsavtal riskerar att hämma förnyelse under avtalsperioden och föreslår att avtalet skall kunna sägas upp efter fyra år för upphörande efter totalt sex år, dvs. en uppsägningstid på två år. Med en sådan avtalskonstruktion ges möjlighet att löpande diskutera tonnage och förnyelse inom avtalets ram. Den möjliggör samtidigt för staten att på ett konstruktivt sätt löpande diskutera förnyelse av trafiken med andra konkurrenter. En mycket god sjösäkerhet skall känneteckna trafiken. För att uppnå detta skall de konventionella passagerarfartygen uppfylla de nya stabilitetsregler som följer av den överenskommelse som slöts i Stockholm i februari i år, den s.k. Stockholmsöverenskommelsen. I trafikupplägget förutsätts att särskilt avlysta turer sker för transport av farligt gods. Vidare skall tonnaget i enlighet med riktlinjerna för upphandlingen vara försett med katalytisk avgasrening samt använda lågsvavligt bränsle. Förhandlaren föreslår slutligen att ett trafikantråd inrättas. Trafikantrådet föreslås bestå av de intressenter som Länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands kommun vid varje tillfälle inbjuder. Staten och rederiet skall gemensamt informera trafikantrådet innan turlista och priser fastställs. Skälen för regeringens förslag: I regeringens proposition Riktlinjer för upphandlingen av Gotlandstrafiken m.m. (prop. 1995/96:44, bet. 1995/96:TU7, rskr. 1995/96:99) anförde regeringen att den framtida färjetrafiken måste utformas med större hänsyn till persontrafikens önskemål och att en separering av person- och godstrafiken kunde vara en möjlig väg att uppnå en mer passagerarvänlig färjetrafik. Regeringen anser att den av förhandlaren föreslagna trafiklösningen med framför allt en höghastighetsfärja medger en stor flexibilitet vid trafikuppläggningen. Med denna färja möjliggörs att trafiken kan utformas än mer i enlighet med persontrafikens önskemål. Regeringen välkomnar att även den södra linjen, dvs. trafiken på Oskarshamn, med det föreslagna trafikupplägget får tillgång till höghastighetstransporter till och från Gotland. Regeringens utgångspunkt är att kostnaderna för statens köp av färjetrafik till och från Gotland måste hållas inom den angivna kostnadsramen 175 miljoner kronor. Regeringen är samtidigt medveten om att antalet resande är en viktig faktor för statens kostnader för trafiken. Rederiet skall därför löpande underrätta regeringen om statistiken över antalet resande och i god tid avisera stora avvikelser från budgeterat antal resenärer och andra händelser av betydelse för statens kostnader för trafiken. Tillfälliga fluktuationer i antalet resande kan hanteras inom systemet, exempelvis genom ändring av trafikupplägg och priser. Arbetet med att utveckla sjösäkerheten är utomordentligt viktigt. Regeringen anser därför att det är av största vikt att färjetrafiken till och från Gotland kännetecknas av högsta möjliga sjösäkerhet. Det är därför naturligt att den utveckling som skett den senaste tiden på internationell nivå återspeglas i de krav och önskemål som staten nu ställer på det tonnage som skall utföra den av staten garanterade bastrafiken till och från Gotland. Regeringen anser att sjöfarten generellt måste stärka sin profil som ett miljövänligt transportslag. Sjöfarten har redan i dag positiva miljöegenskaper vilka främst utgörs av en hög energieffektivitet i förhållande till utfört transportarbete och blygsamma krav på ny infrastruktur. Regeringen anser att avtalets krav på att katalytisk avgasrening skall installeras i fartygen samt att lågsvavlig olja skall användas väl stämmer överens med de direktiv som regeringen utfärdat och välkomnar att Gotlandstrafiken nu på allvar kommer att miljöanpassas. Med de förändringar som sjöfarten i allmänhet och färjetrafiken i synnerhet står inför med införande av nya fartygstyper, t.ex. katamaraner och höghastighetsfärjor, samt med beaktande av den expansiva utveckling som sker i Östersjöområdet, kan ett alltför långt avtal innebära risk för att en dynamisk utveckling av resandet till och från Gotland hämmas. Därför tillstyrker regeringen att ett avtal tecknas som är möjligt att sägas upp efter fyra år med två års uppsägningstid. Om avtalet inte sägs upp efter fyra år löper avtalet vidare med två års uppsägningstid. Regeringen anser att det är viktigt att hålla en mycket god service vad beträffar bokning, information till de resande samt komfort ombord på fartygen. Vidare är det viktigt att ge möjligheter för de resande att lämna synpunkter på den aktuella trafiken. I avtalet finns bestämmelser i dessa avseenden. Sammanfattningsvis ställer sig regeringen bakom det avtal som ingåtts den 31 augusti 1996 mellan staten och Gotlandstrafiken AB (u.b.) rörande färjetrafik till och från Gotland. Regeringen anser att den av staten garanterade bastrafiken utgör stommen för en tillfredsställande trafikförsörjning med färja till och från Gotland. Regeringen erinrar om att denna bastrafik kan komma att kompletteras av annan trafik i enlighet med EG:s regler om cabotage, dvs. rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage). Det är emellertid viktigt att en konkurrerande trafik inte får sådana ekonomiska konsekvenser att statens kostnad för Gotlandstrafiken ökar. I enlighet med det bemyndigande regeringen fått i lagen (1996:19) om begränsning av rätten att bedriva linjesjöfart på Gotland kommer regeringen därför att ange särskilda förpliktelser för de rederier som vill utöva färjetrafik till och från Gotland. Sådana förpliktelser får enligt cabotageförordningen avse vilka hamnar som skall anlöpas, regelbundenhet, kontinuitet, turtäthet, kapacitet att utföra tjänsten, fraktsatser och bemanning av fartyget. Kommunikationsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1996 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, Åhnberg, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Uusmann Regeringen beslutar proposition 1996/97:33 Statens köp av färjetrafik till och från Gotland.