Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:92 Enskilda vägar Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 20 februari 1997 Lena Hjelm-Wallén Ines Uusmann (Kommunikationsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår att lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) upphävs genom en särskild lag. Enligt förslaget kommer EVL inte att leva kvar övergångsvis utom i några få specifika undantagsfall. Vid in- rättande och förvaltning av enskilda vägar blir därmed i fortsättningen enbart anläggningslagen (1973:1149, AL) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) tillämpliga. Reglerna i 3 kap. EVL beträffande områdesavgränsning, obligatorisk anslutning och bestämmande av andelstal med utgångspunkt i taxerings- värdet får ingen motsvarighet i förslaget i propositionen. Länsstyrelsens nuvarande uppgifter att förordna om förrättningar m.m. får inte heller någon motsvarighet i förslaget. Däremot föreslås vissa ändringar i AL för att göra tillämpningen smidigare. Under vissa förhållanden skall en fastighets andelstal kunna förändras utan att ny förrättning behöver ske. Lantmäterimyndigheten skall kunna förordna syssloman för att genomföra ett lagakraftvunnet anläggningsbeslut. Samfällighetsförening föreslås kunna företräda del- ägarna vid omprövningsförrättningar avseende frågor av enklare be- skaffenhet om fastighets delaktighet i samfällighet eller ändring av andelstal. I samband med fastighetsbildningsförrättning skall en ny- eller ombildad fastighet kunna anslutas till befintlig gemensamhetsanläggning. Vid användande av väg i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna föreslås fastighets- ägaren bli skyldig att utge s.k. slitageersättning till föreningen. För att tillgodose fastighets behov av väg skall i vissa fall en rättighet kunna upplåtas i stället för att man bildar en anläggning eller ansluter fastig- heten till en befintlig anläggning. Rätt att använda befintlig väg föreslås också kunna upplåtas till förmån för samfällighetsförening. Länsstyrelsens nuvarande ansvar för trafiksäkerhetsbestämmelserna för enskilda vägar föreslås överflyttas till statlig väghållningsmyndighet. Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1998. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Författningsförslag 5 2.1 Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar 5 2.2 Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar 8 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 9 2.4 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 11 2.5 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 19 2.6 Förslag till lag om ändring i jordabalken 21 2.7 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300) 22 3 Ärendet och dess beredning 23 4 Bakgrund 23 5 Gällande rätt 26 5.1 Lagen (1939:608) om enskilda vägar 26 5.2 Anläggningslagen (1973:1149) 32 5.3 Lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) 39 5.4 Plan- och bygglagen (1987:10) 41 5.5 Fastighetsbildningslagen 47 5.6 Väglagen (1971:948) 48 5.7 Bestämmelser om bidrag till enskild väghållning 49 5.8 Förmånsrätt 50 5.9 Omedelbar verkställighet 51 5.10 Rätt för allmänheten att använda enskild väg 52 6 Utgångspunkter för en ny författningsreglering av enskilda vägar 52 7 Anslutningsprincipen 53 8 Principen för kostnadsfördelning 57 9 Ändrade förhållanden 61 9.1 Allmänt 61 9.2 Anpassning av andelstal 62 9.3 Slitageersättning vid tillfälligt ökad användning 64 9.4 Omprövning vid fastighetsbildning 65 10 Rättighetsupplåtelser 67 10.1 Allmänt 67 10.2 Rätt att använda befintlig väg för stadigvarande behov 68 10.3 Rättighetsupplåtelse till samfällighetsförening 69 11 Verkställighet av förrättningsbeslut 71 12 Trafiksäkerhetsbestämmelser 74 12.1 Allmänt 74 12.2 Behovet av trafiksäkerhetsbestämmelser för enskilda vägar 75 12.3 Ansvarig myndighet för trafiksäkerhetsfrågor rörande enskilda vägar 77 12.4 Ersättning för inskränkningar 78 12.5 Lagtekniska överväganden 78 13 Samfällighetsföreningens ställning vid omprövningsförrättning 78 14 Ekonomisk reglering 80 15 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 83 15.1 Lagen (1939:608) om enskilda vägar 83 15.2 Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (ALp) 86 16 Konsekvenser 87 17 Författningskommentarer 91 17.1 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar 91 17.2 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar 94 17.3 Förslaget om ändring i lagen (1973:1151) om införandet av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 94 17.4 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 94 17.5 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 103 17.6 Övriga lagförslag 104 Bilaga 1 Utredningens lagförslag 105 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser 125 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 126 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 143 Utdrag ur protokollet vid regeringssammanträde den 20 februari 1997........................................................................................................157 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar, 2. lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar, 3. lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggnings- lagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, 4. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149), 5. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), 6. lag om ändring i jordabalken, 7. lag om ändring i kyrkolagen. 2 Författningsförslag 2.1 Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar Regeringen har följande förslag till lagtext. Härigenom föreskrivs följande. 1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla vid utgången av år 1997. 2 § Vägar och andra anläggningar som omfattas av en samfällighets väg- hållning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses utgöra en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som ingick i samfälligheten vid utgången av år 1997. I fråga om samfälligheter som avses i första stycket skall dock bestämmel- serna om beräkning av andelstal i lagen om enskilda vägar gälla till dess nya grunder för fördelning av kostnaderna för gemensamhetsanläggningen har fastställts enligt anläggningslagen. Sådana nya grunder skall fastställas med verkan senast från och med den 1 januari 2003. 3 § Om ett ärende som avser bildande av vägförening har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förordnats före utgången av år 1997 men en vägförening då inte har bildats, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen (1939:608) om enskilda vägar. 4 § Om ett ärende som avser förnyad prövning enligt 85 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen över- lämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förordnats före utgången av år 1997 men ärendet då inte har slutförts, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. 5 § Har en vägförening bildats före utgången av år 1997 men har sådana frågor om ersättning som avses i 75 § lagen (1939:608) om enskilda vägar då inte blivit slutligt avgjorda, skall ersättningsfrågorna avgöras med till- lämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Detsamma gäller i fall då en vägförening i enlighet med 3 § andra stycket bildats efter utgången av år 1997. 6 § Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men detta inte har skett senast vid utgången av år 2002, förfaller utlåtandet i den delen. 7 § Har en fastighet före utgången av år 1997 fått rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt 49 § första stycket anläggningslagen (1973:1149). 8 § Förordnande som har meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om en- skilda vägar skall efter utgången av år 1997 anses som ett förordnande med motsvarande innehåll enligt 56 § anläggningslagen (1973:1149). 9 § En vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter utgången av år 1997 anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Stadgar som har fastställts för samfälligheten eller föreningen får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Samfälligheten eller föreningen får be- hålla den firma den har vid utgången av år 1997. I fråga om vägsamfällighet som har bildats enligt äldre bestämmelser och som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller efter utgången av år 1997 bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen om för- valtning av samfälligheter. 10 § Styrelseledamot i vägförening som har utsetts av länsstyrelsen enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar kvarstår i styrelsen till dess första ordinarie föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997. 2.2 Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar Härigenom föreskrivs följande. Lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om in- förande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter dels att 7, 9 och 13–15 §§ skall upphöra att gälla, dels att 10, 12 och 19 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § Bestämmelserna i 35 och 37– 40 §§ anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam- hetsanläggningar än som avses i 8 § samt i fråga om förrättning enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre be- stämmelser. Bestämmelserna i 35 och 37– 40 §§ anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam- hetsanläggningar än som avses i 8 §. 12 § Bestämmelserna i 41–43 §§ an- läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar eller enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm- melser. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för sam- fällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Bestämmelserna i 41–43 §§ an- läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd eller annan åtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 § an- läggningslagen. Vad som i 51 och 52 §§ anlägg- ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt 2 eller 4 kap. lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. 19 § På samfällighetsstämma i samfällighet som avses i 17 § kan beslutas att samfälligheten skall ombildas till samfällighetsförening. Beslutas sådan ombildning, skall stämman vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter anses som sammanträde enligt 20 § i lagen. Första stycket gäller icke samfällighet som åtnjuter förmånsrätt enligt lagen (1966:701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om vägsam- fällighet enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsva- rande äldre lagstiftning samt i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lagstiftning som kan för- värva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller mot- svarande äldre lagstiftning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2.4 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149) dels att 30, 33, 35, 38, 45, 49, 53 och 54 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 24 a, 33 a, 42 a, 48 a, 50 a, 56 och 57 §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 24 a § Lantmäterimyndigheten kan i anläggningsbeslutet bestämma att styrelsen för en samfällighetsföre- ning får besluta om ändring av an- delstal på grund av att en fastighets användningssätt ändras stadig- varande. Styrelsen skall genast under- rätta berörd fastighetsägare om beslut enligt första stycket. Styrelsen skall vidare snarast möjligt anmäla beslutet för införing i fastighetsregistret. Beslutet får tillämpas först sedan sådan införing har skett. Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering. 30 § I fråga om fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd av lantmäteri- myndigheten enligt denna lag äger 15 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning. Bestämmelserna om fastighetsbild- ningsbeslut skall därvid tillämpas på anläggningsbeslut. Mot anläggningsbeslut eller beslut om inställande av förrättning som begärts av hyresgästorganisation får organisationen föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare. Mot lantmäterimyndighetens be- slut enligt 4 § andra stycket denna lag föres talan särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 § fastighetsbildningslagen. Mot lantmäterimyndighetens be- slut enligt 4 § andra stycket och 33 a § denna lag förs talan särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 § fastighetsbildnings- lagen. Vid tillämpning av 15 kap. 6 § fastighetsbildningslagen i ärende om godkännande enligt 43 § denna lag räknas besvärstiden från dagen för lantmäterimyndighetens beslut. Mot beslut om sådant godkännande får en sådan nämnd som avses i 23 § och länsstyrelsen föra talan såsom mot anläggningsbeslut. 33 § Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till- erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet för- fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet. Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till- erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet för- fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet, såvida inte ansökan om förordnande av syssloman gjorts inom samma tid enligt vad som sägs i 33 a §. Har en sådan an- sökan avslagits, förfaller anlägg- ningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för genomförandet har gått ut. Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket. Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggnings- beslutet förfallit enligt denna paragraf. Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a §. 33 a § Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid som anges i anläggningsbeslutet eller i ett be- slut om förlängd tid, får lantmäterimyndigheten på an- sökan av någon som enligt 18 § har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genom- förande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de be- fogenheter som annars tillkommer delägarna. I förordnandet för sysslo- mannen skall lantmäterimyndig- heten ange den tid inom vilken sysslomannen skall ha genomfört anläggningsbeslutet. Om sär- skilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av denna tid. Lantmäterimyndigheten be- slutar om ersättning till sysslo- mannen och om fördelning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har detta inte betalats inom den tid som lantmäterimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verkställas enligt utsöknings- balken. 35 § Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet före- skrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit. Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kret- sen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastig- hets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke på- verkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, be- höver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen. Om den nya förrättningen gäller fråga av enklare beskaffenhet om en fastighets delaktighet i samfällighet eller om ändring av en fastighets andelstal, och samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, företräder föreningen de delägare som inte har begärt utträde eller vars an- delstal inte föreslås ändrat. 38 § Utträder fastighet ur bestående samfällighet, skall ägaren tillerkän- nas ersättning för den andel i ett enligt 39 § beräknat överskott som han förlorar genom utträdet. Före- ligger enligt samma paragraf underskott, skall han förpliktas utge ersättning för sin andel däri. Utträder fastighet ur bestående samfällighet, skall ägaren tillerkän- nas ersättning för den andel i ett enligt 39 § beräknat överskott som han förlorar genom utträdet. Detta gäller dock inte i fråga om gemen- samhetsanläggningar som avser vägar. Föreligger enligt 39 § under- skott, skall ägaren förpliktas utge ersättning för sin andel däri. Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighets andelstal minskas. 42 a § Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbild- ningsförrättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning. Beslutar lantmäterimyndigheten om anslutning, skall myndigheten också bestämma andelstal för fastigheten och pröva frågan om ersättning enligt 37 §. Om gemensamhetsanlägg- ningen förvaltas av en samfällig- hetsförening, företräder före- ningen delägarna vid förrätt- ningen. 45 § Uppgift om fördelning enligt 42 § eller om godkännande enligt 43 § införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördelningen eller godkännandet vunnit laga kraft. Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a § och om godkännande enligt 43 § skall införas i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördel- ningen, anslutningen eller god- kännandet har vunnit laga kraft. 48 a § Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder an- läggningen i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att till samfällig- heten utge skälig ersättning för de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade använd- ningen. Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdomstolen. 49 § Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten att bygga väg över annan fastighet, om det icke med- för synnerligt men för sistnämnda fastighet. Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastighet att bygga väg över annan fastighet eller att använda befint- lig väg. Upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg får ske endast om sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning. Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför syn- nerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastig- het som har rätt att använda vägen. I fråga om ersättning för upp- låtelse enligt första stycket gäller bestämmelserna i 13 §. I fråga om ersättning för upp- låtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet tillämpas 13 §. I fråga om ersättning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket. 50 a § Om en gemensamhetsanlägg- ning som avser vägar förvaltas av en samfällighetsförening och det är av väsentlig betydelse för del- ägarfastigheterna att använda en väg som ingår i en annan gemen- samhetsanläggning, får rätt att använda vägen upplåtas till sam- fällighetsföreningen. Detta gäller endast om en sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen. För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning betalas efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas upp- komma genom vägens an- vändande. Sådan ersättning skall bestämmas att betalas på en gång eller årligen i förskott. 53 § Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam- band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an- sökan av ägaren av den fastighet till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen- samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam- band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an- sökan av ägaren av den fastighet eller, beträffande rättighet enligt 50 a §, den samfällighetsförening till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen- samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig- heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para- grafer om ersättning för upplåtel- sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 §. Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig- heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para- grafer om ersättning för upplåtel- sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg över annan fastighet. 54 § I fråga om upplåtelse enligt 49 § äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. I fråga om upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg över annan fastighet äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 50, 51 eller 52 §, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att er- sättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 50 eller 51 § bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan be- loppet för samma år betalats. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 49–52 §§ skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersättnings- beslutet vann laga kraft. Rättig- heten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersätt- ningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har er- sättning enligt 49–51 §§ bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats. 56 § Om det behövs för trafiksäker- heten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51–53, 61, 64–69, och 72 §§ väglagen (1971:948) skall gälla i tillämpliga delar. Vad som i 45–47, 52, 53, 64 och 72 §§ väglagen sägs om läns- styrelsen skall i stället avse väg- hållningsmyndigheten. Vad som i väglagen sägs om väghållare i 61 §, i 63 § andra stycket såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §, i 65 § såvitt avser ersättning enligt 61 § samt i 66 och 69 §§ skall i stället avse staten. 57 § Beslut som väghållningsmyn- digheten fattat enligt 56 § får överklagas hos allmän förvalt- ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av väghållningsmyndig- heten gäller omedelbart, såvida inte något annat bestäms i be- slutet. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2.5 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 30 § och 14 kap. 1 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 30 § Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra all- männa platser som kommunen är huvudman för. Denna underhållsskyl- dighet består även om detaljplanen för området upphävs. Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be- gränsning som anges i 29 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg i enlighet med föreskrifterna i väglagen (1971:948). Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns bestämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anläggningslagen (1973:1149). Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns bestämmelser i anläggningslagen (1973:1149). 14 kap. 1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat- ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse ägande- rätt, nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt. Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat- ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighets- ägaren begär det. Motsvarande skyldighet gäller för staten eller kommunen som väghållare enligt väglagen (1971:948). Samfällig- heten eller väghållaren får be- stämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd- ning får pågå. I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmel- ser. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2.6 Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 9 kap. 33 § jordabalken skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 33 § Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren upp- säga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrende- avgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget full- bordades. Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Upp- sägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades. _______________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2. 9 kap. 33 § i dess äldre lydelse skall fortfarande gälla i fall då en jordägare har utgivit ersättning för byggande av enskild väg enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar. 2.7 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300) Härigenom föreskrivs att 42 kap. 13 § kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 42 kap. 13 § Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av prästlöne- fastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för- värvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, och 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar, anläggnings- lagen (1973:1149) eller vatten- lagen (1983:291) som en präst- lönefastighet skall belastas med. Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av prästlöne- fastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för- värvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, och 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlöne- fastighet skall belastas med. Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden meddelas av regeringen. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 3 Ärendet och dess beredning Den 24 mars 1994 beslöt regeringen att en särskild utredare skulle göra en översyn av lagstiftningen om enskilda vägar och utarbeta förslag till den författningsreglering som behövs. Departementschefen förordnade den 18 maj 1994 hovrättslagmannen Peter Löfmarck till särskild ut- redare. Utredningen antog namnet EVL-utredningen. Utredningen överlämnade i mars 1996 sitt betänkande (SOU 1996:46) Enskilda vägar. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin- stanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Kommunikationsdepartementets ärende K96/1188/RS. Lagrådet Regeringen beslutade den 16 januari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har lämnat ett antal synpunkter på utformningen av lagtexten, framför allt beträffande utformningen av den föreslagna lagen om upp- hävande av lagen om enskilda vägar. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. 4 Bakgrund Det svenska vägnätet består av dels allmänna vägar, för vilka staten eller en kommun är väghållare, dels enskilda vägar beträffande vilka väghåll- ningsskyldigheten i princip ligger på de fastigheter som har nytta av vägen. Statsbidrag kan lämnas för byggande och drift av enskilda vägar. Dessutom brukar kommunerna engagera sig såväl praktiskt som ekono- miskt i väghållningen beträffande de enskilda vägarna. Före år 1974 fanns den rättsliga regleringen av det enskilda vägnätet i sin helhet i lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL). I samband med tillkomsten av anläggningslagen (1973:1149, AL) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) infördes emellertid den begräns- ningen att förrättningar av inrättningar av landsbygdsvägar och skogs- vägar enligt EVL (2 och 4 kap.) inte fick påbörjas efter utgången av juni 1974. Inrättandet av sådana vägar skulle i fortsättningen ske enligt AL. EVL:s bestämmelser om förvaltningen av vägar som inrättats enligt den lagen gäller dock fortfarande, med möjlighet till övergång till det system som anvisas i SFL. När det gäller tätortsvägar (3 kap. EVL) skedde inte någon mot- svarande förändring. Sådana vägar kan därför inrättas såväl enligt EVL som AL. Beträffande tätortsvägar gäller således dubbla regelsystem såväl beträffande inrättande som förvaltning. Lagstiftningen om enskilda vägar har setts över tidigare. En anledning till att inte EVL i sin helhet arbetades in i AL vid den lagens tillkomst var att EVL var föremål för översyn av 1969 års vägutredning. I sitt slutbe- tänkande Kommunal och enskild väghållning (SOU 1977:12) föreslog vägutredningen bl.a. att kommunerna skulle ta över en del av den en- skilda väghållningen, att bestämmelserna i 3 kap. EVL med vissa änd- ringar skulle föras över till AL och SFL och att nya ordnings- och säker- hetsföreskrifter motsvarande de i väglagen (1971:948) skulle tas upp i AL. Vägutredningens förslag genomfördes inte. Ett nytt förslag om hur EVL skulle inarbetas i AL och SFL lades fram av 1986 års väghållningsutredning i bilagan Enskilda vägar (SOU 1987:26). Enligt förslaget skulle EVL upphävas. En motsvarighet till vägförening enligt 3 kap. EVL med dess obligatoriska anslutning inom ett visst geografiskt område skulle tas upp i AL under benämningen områdesanläggning. Befintliga vägföreningar skulle anses inrättade som områdesanläggningar. Enligt förslaget överfördes vidare bestämmelserna om trafiksäkerhet i 5 kap. EVL till AL med i huvudsak redaktionella ändringar. Inte heller väghållningsutredningens förslag ledde till lagstift- ning. Utredningsuppdraget till EVL-utredningen Enligt direktiven till utredningen om översyn av lagstiftningen om en- skilda vägar (dir. 1994:22) skulle utredningen, mot bakgrund av vissa redovisade problem, utarbeta de förslag till bestämmelser rörande en- skilda vägar som kan behövas. Utredningen skulle därvid inte vara bunden av någon särskild lösning rörande den lagtekniska utformningen på annat sätt än att förslaget skulle innebära att EVL upphävs i de delar så inte redan har skett. De problem med nuvarande ordning som redovisas i direktiven är i huvudsak följande. - EVL är i jämförelse med annan lagstiftning som reglerar samma eller närliggande frågor, t.ex. AL och fastighetsbildningslagen (1970:988, FBL), både föråldrad och svårtillgänglig. - Inom tätbebyggda områden tillämpas i stor utsträckning AL och SFL, trots att 3 kap. EVL i och för sig är tillämpligt. Orsaken till detta anges vara att EVL inte ger möjlighet att ansluta andra gemensamma an- läggningar, såsom vatten- och avloppsanläggningar, TV-antenner etc. Inom områden där EVL redan gäller eller där man valt att lösa den en- skilda väghållningen enligt EVL och det finns behov av annan gemen- sam fastighetssamverkan, medför gällande ordning behov av två skilda förvaltningar. - Olägenheterna med dubbla regelsystem är påtagliga såväl för enskilda fastighetsägare som för berörda myndigheter, bl.a. därför att de sist- nämnda måste upprätthålla dubbla kompetenser med ökade kostnader som följd. - Enligt EVL bildas en vägförening i två steg, det första genom förrätt- ning där verksamhet, verksamhetsområde och föreningsbildning be- slutas och det andra genom reglering av ersättningsfrågor. Att ersätt- ningsfrågan enligt EVL inte, till skillnad mot vad som gäller enligt AL, kan prövas vid förrättningen har visat sig olyckligt i många fall. - Det finns ofta behov av att samordna förvaltningen av olika typer av gemensamma anläggningar. Det finns emellertid inte någon legal möjlighet att upplösa en existerande vägförening för att i stället låta förvaltningen av vägen ske på samma sätt som för andra gemensamma anläggningar. Visserligen kan förvaltningen ändå i en del fall skötas gemensamt, men detta går bra bara så länge man är överens. Uppstår oenighet måste verksamheten delas upp i två delar, en vägförening enligt EVL och en samfällighetsförening enligt SFL. - Besvärsordningen inom de båda systemen är olika och innebär i princip att talan enligt EVL förs hos länsstyrelsen medan fastighets- domstolen är rätt besvärsinstans enligt AL. Förutom de nyss redovisade nackdelarna med nuvarande ordning tar direktiven också upp en del särskilda frågor som utredningen har att överväga. Dit hör länsstyrelsens roll enligt EVL. Dit hör också frågan om den obligatoriska anslutning av alla fastigheter inom ett visst avgränsat område som EVL utgår från. AL har i detta hänseende en annan lösning och lägger i stället den individuella nyttan för varje fastighet till grund för anslutning. Utredningen skulle därför särskilt uppmärksamma om anslutning genom områdesavgränsning bör förekomma även fortsätt- ningsvis 5 Gällande rätt 5.1 Lagen (1939:608) om enskilda vägar Allmänt Lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) inleds med bestämmelser om tillämpningsområdet och vissa definitioner (1 kap.). Lagen avser sålunda enskilda vägar som är till nytta för en eller flera fastigheter. Med fastighet jämställs gruva och vissa industriella anläggningar på ofri grund (1 §). Någon definition av begreppet enskild väg finns inte. Därmed torde emellertid avses alla vägar som inte enligt 1 § väglagen (1971:948) är att anse som allmänna, dvs. i praktiken vägar för vilka inte staten eller en kommun är väghållare. I övrigt anges i 1 kap. vad som skall anses höra till väg (2 §). Dit hör sålunda vägbanan och de områden intill som stadigvarande behövs för vägens bestånd och underhåll och anordningar som utförts för vägens bestånd eller brukande. Med väg jämställs till vägen ansluten brygga, bro eller färja med färjläge. Vidare anges i 1 kap. vad som förstås med väghållning (3 §) och riktlinjer för hur en väg skall byggas (4 §). Utmärkande är att rättigheter och skyldigheter tillkommer fastigheter, inte enskilda personer. Det har därför särskilt reglerats vem som svarar för fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan för- pliktelse som åvilar fastighet (5 §). Bestämmelserna i 1 kap. EVL är tillämpliga på alla enskilda vägar oavsett om de tillkommit genom förrättning eller på annat sätt. Tre typer av enskilda vägar regleras särskilt i lagen, nämligen enskilda vägar i all- mänhet (landsbygdsvägar, 2 kap.), vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse (tätortsvägar, 3 kap.) och skogsvägar (4 kap.). Vad som regleras är främst rätten att ta i anspråk annans mark för vägen, väghåll- ningen och hur denna skall finansieras samt förvaltningen av vägen. Be- stämmelser finns sålunda om förrättning för inrättande av den enskilda vägen, vilka frågor som skall prövas vid förrättningen och hur denna skall gå till. Förvaltningen av den enskilda vägen handhas av en juridisk person. Denna benämns beträffande vägar som inrättats enligt 2 eller 4 kap. vägsamfällighet och beträffande vägar enligt 3 kap. vägförening. – I 5 kap. EVL finns bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten, såsom förbud mot att uppföra byggnader och anordningar nära vägen om de kan medföra fara för trafiken. Inom områden med detaljplan där kommunen är huvudman för all- männa platser gäller inte 2–4 kap. (1 § 3 st.). 5 kap., som i likhet med 1 kap. i princip är tillämpligt beträffande alla enskilda vägar, gäller inte inom områden med detaljplan (1 § 4 st.). Efter ikraftträdandet av anläggningslagen (1973:1149, AL) den 1 juli 1974 får, med visst undantag som här kan bortses från, förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL inte längre påbörjas, 9 § lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (ALp). Nya enskilda vägar av den typ som avses i 2 och 4 kap. EVL inrättas i stället enligt AL. Bestämmelserna i 2 och 4 kap. EVL har därför numera begränsad betydelse. De gäller dock i princip fortfarande i fråga om förvaltningen av vägsamfälligheten. En vägsamfällighet kan emellertid besluta att samfälligheten skall ombildas till en samfällighetsförening enligt lagen (1974:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL), se 19 § första och tredje stycket ALp. Landsbygdsvägar Beträffande de bestämmelser om landsbygdsvägar i EVL (2 kap.) som fortfarande har betydelse kan anmärkas följande. Väghållningsskyldig- heten fördelas mellan fastigheterna med hänsyn till den omfattning vari de beräknas komma att använda vägen. Ingen fastighet får åläggas större andel än som svarar mot fastighetens nytta av vägen (11 §). Arbetet med byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning kan utföras gemen- samt eller efter vägdelning (12 §). Vägdelning, som numera är ovanligt, innebär att en eller flera fastigheter svarar för en viss vägsträcka, en väglott. I andra fall bestäms visst andelstal efter vilket fastigheten skall delta i kostnaderna. Enligt 9 § andra stycket kan ägare till fastighet som får rätt att använda befintlig väg under vissa förutsättningar bli ersättningsskyldig för kost- nader som lagts ned på vägen de senaste fem åren. Av motiven (prop. 1939:250 s. 123) framgår att bestämmelsen är avsedd att förhindra att den, som redan när en väg byggdes hade ett så stort intresse av vägbygget att han egentligen borde ha bidragit till kostnaderna, senare skall kunna dra nytta av vägen. Av 9 § tredje stycket följer att en fastighet som har rätt att använda väg utan att behöva delta med viss andel i väghållningen skall betala ersättning för det slitage som fastighetens användning av vägen medför. Har det genom förrättning eller dom bestämts att väghållning skall ut- föras gemensamt, utgör de deltagande fastigheterna en vägsamfällighet (50 §). Vägsamfälligheten skall anta stadgar och utse styrelse. Stadgarna skall granskas och fastställas av länsstyrelsen. Detsamma gäller vid änd- ring av stadgarna (51 § sista st.). Styrelsen företräder samfälligheten och förvaltar dess angelägenheter (54 §). Delägarnas rätt att besluta i sam- fällighetens angelägenheter utövas på sammanträde (50 § 2 st.). Vägsam- fällighetens medelsbehov skall, om det inte täcks på annat sätt t.ex. genom statliga eller kommunala bidrag, täckas genom uttaxering på grundval av en upprättad debiteringslängd (60 och 63 §§). Debiterings- längden får verkställas av kronofogdemyndigheten såsom laga- kraftägande dom även om den klandras. Tingsrätten kan emellertid för- ordna om inhibition. – Vad som har bestämts vid förrättning kan om- prövas vid ändrade förhållanden. Därvid gäller emellertid bestämmel- serna i 35 och 37–40 §§ AL (10 § ALp). Beslutas vid omprövning änd- ring av vad som tidigare bestämts, anses vägen därefter inrättad enligt AL (11 § ALp). Tätortsvägar Principiella skillnader 3 kap. EVL innehåller en specialreglering för vägar i områden där tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära före- stående tid. Medan regleringen i 2 och 4 kap. bygger på principen att fastigheterna får ordna väghållningen efter bästa förmåga, grundar sig bestämmelserna i 3 kap. på uppfattningen att det vid tätare bebyggelse finns ett allmänt intresse av att ordna väghållningen på ett ändamålsenligt sätt, kopplat till själva samhällsbildningen och bebyggelseplaneringen. Länsstyrelsen har tillagts ett stort inflytande över dessa vägar. Områdesavgränsning och obligatorisk anslutning Vid förrättning av inrättning av tätortsväg enligt 3 kap. EVL bestäms att väghållningen inom ett visst geografiskt område skall skötas av en annan typ av samfällighet än den vägsamfällighet som regleras i 2 kap. och 4 kap. De grundläggande reglerna om denna samfällighet, som benämns vägförening, finns i 71 och 72 §§ EVL. Alla fastigheter som helt eller delvis ingår i vägområdet är skyldiga att delta i vägföreningen. Undantag finns för fastigheter som helt och hållet är avsedda för kommunikations- ändamål. Den obligatoriska anslutningen bygger på antagandet att det enskilda vägnätet inom tätbebyggda områden medför nytta för alla fastigheterna på grund av att vägnätets utbyggnad och underhåll leder till värdestegring. Väghållningen inom vägföreningens område omfattar enligt 71 § andra stycket även iordningsställande och underhåll av mark som i detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser har avsatts till annan allmän plats än väg. Vägföreningen skall i princip hålla de vägar som krävs för utfart från området och för trafiken mellan olika delar av detta (73 §). En befintlig väg får i princip inte ingå i föreningens område, om vägen inte kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande. Markåtkomst och ersättning När det slutligen har blivit avgjort att en väg skall byggas eller tas i an- språk som föreningens väg, får föreningen mot ersättning för markupp- låtelsen lösa till sig rätten att använda marken för vägändamål (75 §). Rätten att ta i anspråk marken inträder först när förrättningsutlåtandet har vunnit laga kraft. Innan marken tas i anspråk skall ersättningsfrågan vara klar. I princip skall expropriationslagens grunder användas när ersätt- ningen bestäms. 75 § EVL innehåller emellertid en särskild bestämmelse om att hänsyn skall tas till den nytta som den ersättningsberättigade har av att vägföreningen anlägger eller tar över vägen. Ett övertagande av en befintlig väg anses så gott som alltid innebära nytta för medlem i väg- föreningen som tidigare skött vägunderhållet. Ersättning för markupp- låtelsen skall då inte utgå annat än om det finns särskilda skäl. Bestämmelserna om inrättande av tätortsvägar (3 kap. EVL) utgår från att parterna skall träffa överenskommelser om eventuell ersättning vid upplåtelse eller annat intrång. Kan överenskommelse inte träffas, prövas enligt 86 § ersättningsfrågan av fastighetsdomstolen. Upplåtelse- och ersättningsfrågorna är alltså skilda från varandra. Skälet till detta är att en vägförenings verksamhet har karaktären av långtidsprojekt inom de ramar som förättningsutlåtandet ger. Såväl planläggning som genom- förande kan ta lång tid. Viss mark behöver kanske inte tas i anspråk förrän flera år efter det att vägföreningen bildades. En värdering vid bil- dandet skulle innebära att hänsyn inte kan tas till de förhållanden som gäller när marken kommer att tas i anspråk och ersättningen skall betalas, se prop. 1954:76 s. 57. Kostnadsfördelningen De fastigheter som ingår i vägföreningen skall enligt huvudregeln i 76 § bidra till föreningens utgifter i förhållande till senast fastställda taxe- ringsvärden. Det finns emellertid en bestämmelse som ger möjlighet att ersätta taxeringsvärdena med annan lämplig norm, om det med hänsyn till fastighetens nytta och bärkraft är mindre lämpligt att lägga taxerings- värdet till grund för beräkningen av andelstalet (76 § andra stycket). Den norm som sätts i stället för taxeringsvärdena skall vara rörlig och auto- matiskt verkande. Enligt 76 § tredje stycket får under särskilda omstän- digheter andelstalet sänkas eller höjas i förhållande till vad som följer av huvudregeln, t.ex. om en betydande del av en fastighets ägor faller utan- för området eller trafiken för en fastighets räkning i särskilt hög grad föranleder ökade väghållningskostnader. Till skillnad mot vad som gäller enligt 2 och 4 kap. EVL saknas möj- ligheter att beträffande vägar enligt 3 kap. EVL bestämma olika fördel- ningsnormer för olika delar av området eller grenar av verksamheten. Undantag gäller dock enligt 76 § fjärde stycket vid avstyckning från en fastighet som ligger inom vägföreningsområdet. Slitageersättning I 77 § finns en legal rätt för fastigheter som inte deltar i vägföreningen men som har nytta av en väg som hör till föreningen att använda vägen mot avgift, s.k. slitageersättning. Förfarandet vid bildandet av en vägförening Vid bildande av vägföreningar är det länsstyrelsen som tar initiativ till och förordnar förrättningsman. I 79 § EVL finns detaljerade bestämmel- ser om förrättningsmannens utredningsskyldighet och om samråd. Sam- råd skall i erforderlig omfattning ske med vägförvaltningen i länet samt med övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av hur vägfrågorna skall lösas. Vid förrättningen be- stäms standarden på vägarna, dvs. bredd, beläggning m.m. Förrättningen avslutas med att ett förrättningsutlåtande läggs fram för sakägarna. I 80 § anges vad utlåtandet skall innehålla. Utlåtandet och övriga handlingar skall ställas ut för granskning. Innan förrättningen avslutas skall kun- görelse ske om tid och plats där utlåtandet hålls tillgängligt. Förrättningskostnaderna Av 78 § sjätte stycket EVL framgår att förrättningskostnaderna skall betalas av vägföreningen eller, om en vägförening inte bildas, av staten. Undantagsvis kan en sakägare bli skyldig att betala kostnad som ute- slutande föranletts av dennes yrkanden eller bestridanden. Enligt 80 § första stycket EVL prövas frågan om vem som skall betala förrättnings- kostnaderna vid förrättningen och anges i förrättningsutlåtandet. Underställning Länsstyrelsen kan med stöd av 81 § första stycket under vissa förutsätt- ningar bestämma att utlåtandet skall underställas länsstyrelsens prövning. Omprövning vid ändrade förhållanden Om ändrade förhållanden inträtt får fråga som prövats i förrättningen tas upp till prövning i ny förrättning enligt 85 § första stycket. Om behovet av att ordna vägförhållandena enligt föreskrifterna i 3 kap. har upphört, får vägföreningen upplösas. Vid omprövningsförrättning tillämpas i princip bestämmelserna om förfarandet i 78–84 §§. Om utredningens omfattning tillåter kan länsstyrelsen själv avgöra frågan utan förrättning. Vid omprövningsförrättning liksom vid det förenklade förfarandet hos länsstyrelsen enligt 85 § andra stycket EVL, finns det möjlighet enligt samma paragrafs tredje stycke att använda en förenklad ordning vid del- givning av kallelser och annat meddelande till fastighetsägaren eller fastighetsinnehavaren. Verkställighet Om en vägförening underlåter att bygga eller underhålla någon av före- ningens vägar eller fullgöra vinterväghållning kan länsstyrelsen enligt 87 § första stycket förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforder- liga åtgärder. Följer inte vägföreningen föreläggandet, kan länsstyrelsen verkställa åtgärderna på vägföreningens bekostnad. Föreläggande kan även avse sådan åtgärd som utgör förutsättning för rätten att tillträda marken eller vägen och som ankommer på vägföreningen. Organisation och förvaltning 88–92 §§ innehåller regler om vägföreningens organisation och förvalt- ning. Av 88 § framgår att en vägförening skall ha stadgar och styrelse och att de väghållningsskyldigas beslutanderätt skall utövas på samman- träde. I likhet med vad som gäller för en vägsamfällighet skall stadgarna granskas och fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Detsamma gäller vid ändring av stadgarna. Styrelsen i en vägförening skall bestå av tre eller fem ledamöter som är bosatta i riket. Styrelsen skall ha sitt säte i den kommun där föreningens område i sin helhet eller till största delen är beläget. Länsstyrelsen skall alltid utse en av styrelseledamöterna i en vägförening. På föreningssammanträdet kan medlemmarna fatta beslut som är bindande för minoriteten. Enligt 88 § sjunde stycket EVL skall omröst- ning ske efter det andelstal som gäller för fastigheten. Ingen får dock utöva rösträtt för mer än en tiondel av de vid stämman deltagande med- lemmarnas sammanlagda andelstal. De medel som behövs för att täcka vägföreningens verksamhet skall uttaxeras av medlemmarna. Styrelsen gör för varje år upp en utgifts- och inkomststat. Uttaxeringen sker enligt det andelstal som bestämts för fastigheten. Styrelsen skall även upprätta och vid föreningssammanträdet lägga fram en debiteringslängd till granskning. I debiteringslängden skall det uttaxerade beloppet, hur det skall fördelas på varje fastighet och be- talningstiden anges. Styrelsen har ansvaret för att medel till klar och för- fallen fordran uttaxeras utan dröjsmål. Om styrelsen gör sig skyldig till försumlighet i detta avseende, blir styrelseledamöterna solidariskt betal- ningsskyldiga. Är försumligheten uppenbar, kan länsstyrelsen på ansökan av borgenär förordna syssloman att uttaxera och indriva erforderligt be- lopp. Överklagande Sakägare och kommunal nämnd kan klaga över ett förrättningsutlåtande vid bildande av vägförening. Överklagande skall enligt 81 § andra stycket EVL ske hos länsstyrelsen inom 30 dagar från den dag då förrätt- ningen avslutades. Länsstyrelsens beslut får enligt 93 § andra stycket i vissa angivna fall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Annat beslut av länsstyrelsen som är överklagbart får enligt 93 § tredje stycket överklagas hos regeringen. Vissa handläggningsbeslut är inte överklagbara. Frågor om ersättning för upplåtelse eller annat intrång som avses i 75 § första eller tredje stycket samt tvist om rätt att använda vägförenings väg eller om beloppet av slitageersättningsavgiften enligt 77 § prövas av fastighetsdomstolen. Överklagande i fastighetsmål skall göras i den för tvistemål stadgade ordningen. Enligt 88 § nionde stycket kan medlem av vägförening föra talan mot sammanträdesbeslut som inte tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen hos länsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Även om beslutet överklagas får det verkställas, såvida inte länsstyrelsen förordnar om inhibition. Den som anser att verkställd ut- taxering eller fördelning av uttaxerat belopp inte överensstämmer med lag, kan enligt 89 § andra stycket söka rättelse hos länsstyrelsen. Över- klagandet skall ha kommit in till länsstyrelsen inom trettio dagar från det sammanträde på vilket debiteringslängden lades fram för granskning. Skogsvägar I princip gäller bestämmelserna i 2 kap. även skogsvägar, men 4 kap. innehåller vissa särbestämmelser. Med skogsväg avses enligt 94 § väg som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter från skog. Särbestämmelserna gäller fördelningen av väghållningsskyldigheten mellan fastigheterna och uttaxeringen av bidragen. I syfte att främja en god skogshushållning ger 95 § under vissa förutsättningar möjlighet att jämka huvudregeln för kostnadsfördelning i 11 § med hänsyn till vad som är skäligt. Bestämmelserna i 96 och 97 §§ innebär att uttaxering av bidrag till väghållningen helt eller delvis kan ske genom att vägavgifter tas ut på de skogsprodukter som transporteras på vägen. Trafiksäkerhetsbestämmelser I 5 kap. EVL finns bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten. Be- stämmelserna gäller i princip samtliga enskilda vägar, även sådana som tillkommit enligt AL, dock inte inom områden med detaljplan, 1 § fjärde stycket EVL. Till skillnad från motsvarande bestämmelser i väglagen (1971:948, VägL), som gäller samtliga allmänna vägar, gäller bestäm- melserna i EVL endast om länsstyrelsen förordnar härom för viss enskild väg. 5.2 Anläggningslagen (1973:1149) Lagens tillämpningsområde Enligt anläggningslagen (1973:1149), AL, kan en anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadig- varande betydelse för dem inrättas. Undantag från kravet att anlägg- ningen skall vara gemensam för flera fastigheter gäller enligt 49 § beträf- fande väg. AL innehåller ingen uppräkning av godtagbara typer av an- läggningar. Till de vanligaste anläggningarna hör vägar, va-ledningar, grönområden, parkeringsområden, centralantenn, belysning samt vatten- och reningsanläggning. Fråga om inrättande av en gemensamhetsan- läggning prövas vid anläggningsförrättning, som handläggs av lantmäte- rimyndigheten. Enligt 1 § andra stycket AL gäller den lagen inte när enligt bestämmelse i annan lag än fastighetsbildningslagen (1970:988, FBL) fråga om inrättande av en gemensamhetsanläggning kan prövas av domstol eller annan myndighet. Den specialreglering som finns i 3 kap. EVL hindrar dock inte att AL tillämpas i fråga om inrättande av väg inom område där vägförening bildats eller kan bildas, se 13 § ALp. Till de delar EVL inte längre skall tillämpas, dvs. förrättningar av- seende landsbygds- och skogsvägar, har den ersatts av AL och SFL. Skyddet för enskilda och allmänna intressen En gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna med an- läggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Bestämmelser om detta s.k. båtnadskrav finns i 6 §. Till skydd för fastighetsägarna uppställs i 5 och 7 §§ vissa andra krav, de s.k. väsentlighets- och opinionsvillkoren. I 8 § finns bestämmelser om hur en gemensamhetsanläggning skall lokaliseras och utföras som avser att skydda både enskilda och allmänna intressen. Till skydd för allmänna intressen gäller enligt 9 § att en gemensam- hetsanläggning inom område med detaljplan, fastighetsplan eller om- rådesbestämmelser inte får inrättas i strid mot planen eller bestämmel- serna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Enligt 10 § skall plansynpunkter beaktas även när det gäller att inrätta en gemensamhetsanläggning utom detalj- planeområde. I 11 § finns en generell bestämmelse om skydd för allmänt intresse. En gemensamhetsanläggning får inte inrättas, om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse, såvida inte anlägg- ningen är till övervägande nytta från allmän synpunkt. Bevakningen av de allmänna intressena ligger, till skillnad från vad som gäller enligt EVL, i första hand på lantmäterimyndigheten, som enligt 21 § första stycket har skyldighet att samråda med andra myndigheter. I vissa fall krävs ett särskilt medgivande från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet för att få inrätta en gemensamhetsanläggning (en närmare beskrivning av de aktuella be- stämmelserna i AL redovisas i avsnitt 7). Markåtkomst och ersättning Mark eller annat utrymme på fastighet kan enligt AL tas i anspråk av fastighet som deltar i anläggningen eller av annan fastighet, om det inte orsakar synnerligt men för fastigheten. Även om upplåtelse av utrymmet skulle orsaka synnerligt men är enligt en undantagsregel i 12 § andra stycket fastigheten skyldig att avstå utrymmet, om anläggningen behövs för ett större antal fastigheter eller av annan orsak är av väsentlig be- tydelse från allmän synpunkt. Fastighetsägaren kan i detta fall begära inlösen av fastigheten eller del av denna. – Upplåtelsen av rätt till ut- rymme innefattar rätt att vidta alla de åtgärder som behövs för anlägg- ningens utförande, underhåll och drift. Till skillnad från vad som gäller för vägföreningar handläggs upp- låtelse- och ersättningsfrågan tillsammans vid anläggningsförrättningen. Ersättning för upplåtelse av utrymme i fastighet eller inlösen skall enligt 13 § AL utgå till fastighetens ägare. Lantmäterimyndigheten bestämmer när tillträde av utrymme som tagits i anspråk eller av den lösta marken skall ske. Beslutet om tillträde ingår inte i anläggningsbeslutet utan inne- bär ett förordnande om hur anläggningsbeslutet skall verkställas. Som huvudregel för tillträde gäller enligt 26 § att anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft och att ersättning enligt 13 § har betalts. 27 § AL före- skriver två undantag, dels när sakägarna medger tillträde, dels när lant- mäterimyndigheten bestämt förskott på den ersättning som slutligen fast- ställts och, om det inte rör sig om ett obetydligt belopp, förskottet betalts. I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen hänvisas i 13 § AL till 5 kap. 10–12 §§ FBL. Detta innebär att ersättningen bestäms enligt reglerna i 4 kap. expropriationslagen (1972:719), med vissa särskilt angivna undantag. Begreppet samfällighet och den sakrättsliga anknytningen Gemensamhetsanläggningen och utrymmet för denna är enligt 14 § första stycket AL samfälld för de fastigheter som deltar i gemensamhetsanlägg- ningen. I begreppet fastighet ingår tomträtt och byggnad eller annan an- läggning på ofri grund. Samfälligheten är sakrättsligt knuten till delägar- fastigheterna och inte till de enskilda fastighetsägarna. Av 14 § andra stycket framgår att de deltagande fastigheterna utgör en samfällighet för anläggningens utförande och drift. Begreppet samfällighet används här i sin associationsrättsliga betydelse av fastighetssammanslutning, prop. 1973:160 s. 213. Kostnadsfördelningen Vid förrättningen skall enligt 15 § andelstal bestämmas för både ut- förande och drift. Grunderna för fördelning av kostnaderna för anlägg- ningens utförande bestäms i princip efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av anläggningen. Med nytta avses den värdehöjning som anläggningen medför, minskad med enskilda full- följdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster, prop. 1973:160 s. 154. Möjlighet finns att ta hänsyn till andra faktorer än nyttan eftersom denna i vissa fall kan vara svår att fastställa. Bedöm- ningarna kan sålunda baseras på i vilken utsträckning en anläggning faktiskt används. När det gäller kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 § andra stycket grunden för fördelningen i princip bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheterna beräknas komma att använda anläggningen. Även för dessa kostnader finns det alltså utrymme för att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Hänsyn skall enligt förarbetena endast tas till stadigvarande förhållanden som hänger samman med fastighetens ut- nyttjande för sitt ändamål. Till skillnad från vad som gäller enligt EVL, kan enligt AL kostnaderna för driften fördelas genom att avgifter tas ut för det faktiska utnyttjandet av anläggningen i stället för genom andelstal, om detta bedöms lämpligt. Grunderna för denna beräkning måste bestämmas vid förrättningen. Det finns inget hinder i AL mot att bestämma särskilda andelstal för olika delar av en anläggning, s.k. sektionsindelning. Enligt departe- mentschefen borde visserligen sektionsindelning i allmänhet undvikas inte minst med hänsyn till de komplikationer i fråga om förvaltningen som kunde uppkomma. När det gällde vägföretag kunde det dock i prak- tiken förekomma fall då det framstod som rimligt eller t.o.m. nödvändigt att en fastighet eller en grupp av fastigheter ensam svarade för byggandet av en viss del av anläggningen medan samtliga tog del i driften, prop. 1973:160 s. 218. Till skillnad från andelstalen enligt 3 kap. EVL är andelstal enligt 15 § AL alltid fasta. Detta har betydelse framför allt vid ändrade förhållanden. Enligt 16 § första stycket 3 AL kan avsteg göras från reglerna i 15 §, om den fastighetsägare som åläggs större betalningsskyldighet än som annars skulle utgå medger det. Rätten att påkalla förrättning Enligt 18 § AL tillkommer rätten att påkalla förrättning i första hand fastighetsägare som skall delta i anläggningen, kommun och hyres- gästorganisation samt under vissa förutsättningar länsstyrelsen. Väg- hållare, den som bygger eller innehar järnväg, en exproprierande eller liknande tvångsförvärvare, lantmäterimyndigheten och en samfällighets- förening har i vissa fall initiativrätt. Med fastighetsägare jämställs inne- havare av tomträtt eller annan lös egendom som enligt 2 § skall behand- las som fastighet. Även den som enligt 3 § anses som fastighetsägare har rätt att ansöka om förrättning. Förrättningen Fråga om gemensamhetsanläggning skall inrättas prövas vid förrättning, som normalt handläggs av lantmäterimyndigheten. I fråga om förfarandet vid förrättningen hänvisar 19 § AL till 4 kap. 1–24, 27–40 samt 6 kap. 6 och 7 §§ FBL. Förrättningshandläggningen upphör enligt 4 kap. 29 § FBL genom att lantmäterimyndigheten i ett avslutningsbeslut förklarar att förrättningen är avslutad. Innan dess skall ersättningsfrågorna ha av- gjorts och allt annat som hör till handläggningen ha utförts. Hur förrätt- ningskostnaderna skall fördelas skall beslutas senast när förrättningen avslutas eller ställs in. Avslutningsbeslutet skall meddelas på samman- träde eller på tid och plats som tillkännagivits för sakägarna och annan som får överklaga beslutet. Anläggningsbeslutet Om det inte föreligger hinder mot att bilda gemensamhetsanläggningen, skall lantmäterimyndigheten meddela ett anläggningsbeslut. I detta skall enligt 24 § anges bl.a. anläggningens ändamål, läge och huvudsakliga beskaffenhet, kretsen av deltagande fastigheter, upplåtet utrymme för anläggningen, tid för anläggningens bestånd och tid för utförande. Vidare får i anläggningsbeslutet anges behövliga föreskrifter i fråga om anlägg- ningens utförande samt deltagande fastigheters andelstal för utförande och drift. Anläggningsbeslutet utgör, på motsvarande sätt som ett förrättnings- utlåtande enligt EVL, ramen för samfällighetens verksamhet. Av 33 § AL framgår att om en gemensamhetsanläggning inte utförts inom den tid som bestämts i beslutet är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet förfaller också om ersättning för upplåtet utrymme eller inlöst område inte betalts till fullo inom viss tid. Lantmäterimyndig- heten kan besluta om förlängning av tidsfristerna om det finns särskilda skäl. Ändrade förhållanden Inträder ändrade förhållanden kan enligt 35 § första stycket fråga som prövats vid förrättning enligt AL omprövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt får ny förrättning äga rum, om det vid tidigare avgörande föreskrivits att frågan skall omprövas efter viss tid eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit. I 35 § andra stycket föreskrivs att det vid omprövning inte får beslutas om sådan ändring i delägarkretsen att väsentlig olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. I 36–40 §§ AL regleras följderna av beslutad omprövning. Vid en änd- ring i fråga om de fastigheter som skall vara anslutna till en gemensam- hetsanläggning som förvaltas av en samfällighetsförening skall det prövas om föreningen skall upplösas eller om en ekonomisk reglering skall göras mellan medlemmarna. Om en fastighet tvångsansluts till en anläggning som visar underskott, bör upplösning alltid ske, prop 1973:160 s. 257. Vid ändring i delaktighetsförhållandena skall ett even- tuellt under- eller överskott i samfälligheten beräknas och ställning tas till om ny delägare skall köpa in sig i anläggningen eller en utträdande delägare skall få tillbaka en del av sina investeringar. Vid sammanläggning av en fastighet som ingår i en gemensamhetsan- läggning med en annan fastighet överförs enligt 41 § första stycket andelstalet automatiskt på den nybildade fastigheten. Den tidigare fastig- hetens skyldigheter mot övriga delägare övergår på den nybildade fastig- heten. Motsvarande gäller enligt paragrafens andra stycke för en fastighet som i sin helhet överförs till annan fastighet genom fastighetsreglering. Vid delning av en fastighet och när del av fastighet genom fastighets- reglering överförs till annan fastighet får lantmäterimyndigheten besluta provisoriskt om fördelning av den anslutna fastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare, 42 § AL. Förutsättningen är att avstycknings- eller klyvningslotten har rätt att delta i gemensamhetsanläggningen. Be- stämmelserna i 42 § AL reglerar endast fördelning av gällande andelstal och är inte tillämpliga när det gäller att bestämma ett nytt andelstal för en ny fastighet. I de fall ändrade förhållanden uppkommer genom en fastighetsbild- ningsåtgärd som berör en fastighet som inte är ansluten till gemensam- hetsanläggning och den nybildade eller ombildade fastigheten har behov av anläggningen hänvisas i förarbetena till möjligheten att samordna om- prövningsförrättningen enligt AL med fastighetsbildningsförrättningen, prop. 1973:160 s. 135. Enligt 17 § andra stycket får en anläggningsfråga prövas med annan anläggningsfråga eller med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. 43 § AL ger möjlighet för delägarna att träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfälligheten eller att en fastig- hets andelstal skall ändras. En sådan överenskommelse skall godkännas av lantmäterimyndigheten om den skall ha samma verkan som beslut vid en ny förrättning. Godkännandet får bara lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. De som har träffat överenskom- melsen torde ha bevisbördan för att överensstämmelse med AL före- ligger. Särskilda bestämmelser om enskilda vägar Vid tillkomsten av AL ansågs det nödvändigt med vissa särskilda be- stämmelser för enskilda vägar, se 46–55 §§. Förebilderna för dessa finns i 2 kap. EVL. I 46 § definieras vad som är väg och väganordning. Be- greppet ansluter i stort till motsvarande definition i 2 § VägL. Beträffande vägar innehåller AL vissa undantag från de huvud- principer som lagen bygger på. Till gemensamhetsanläggning som avser väg kan sålunda enligt 47 § fastighet anslutas även för att tillgodose ett tillfälligt behov, om det finns särskilda skäl. Enligt förarbetena kan sär- skilda skäl vara att fastigheten är huvudintressent i vägen eller att vägen skall gå fram över fastigheten. Andra särskilda skäl kan vara att den till- fälliga vägrätten skall bestå en längre tid eller att samtliga intressenters behov är tidsbegränsat, prop. 1973:160 s. 267. I 49 § regleras rätten att bygga väg över annans fastighet. Detta får ske om det är av väsentlig betydelse för att tillgodose en enstaka fastighets behov av väg, om det inte medför synnerligt men för den andra fastig- heten. 50 § AL ger fastighet rätt att tillfälligt använda befintlig väg på annan fastighet, om det är av väsentlig betydelse för fastighetens ända- målsenliga användning och det inte förorsakar synnerligt men för annan fastighet som har rätt att använda vägen eller för fastighet över vilken vägen går fram. Upplåtelse enligt 50 § kan avse såväl en befintlig väg som en väg som skall byggas som gemensamhetsanläggning, prop. 1973:160 s. 267. Ersättning för rätt att tillfälligt använda väg skall utgå efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som den ersätt- ningsskyldiges trafik beräknas åstadkomma. Ersättningens storlek skall bestämmas vid förrättningen. I 51 § AL finns bestämmelser om rättighetsupplåtelse för fastighet som enligt AL är skyldig att bidra till kostnaderna för utförande eller drift av väg att ta väghållningsämnen, att hugga bort eller kvista växtlighet och sätta upp snöskärmar. Behövs det med hänsyn till trafiksäkerheten kan rätt att röja växtlighet upplåtas även för fastighet som enligt AL har rätt att använda vägen. I 52 § finns en bestämmelse om grindförbud över väg till förmån för fastighet som enligt AL erhållit rätt att bygga eller använda väg. 53 och 54 §§ reglerar förfarandet och frågor om ersättning vid rättig- hetsupplåtelser enligt 49–52 §§. I 55 § finns ordnings- och säkerhetsföreskrifter för det fallet att en en- skild väg skall byggas så att den korsar eller på annat sätt berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled. Förvaltningen av denna andra trafikled har då rätt att ombesörja eller övervaka arbetet med de anord- ningar som föranleds av vägbygget. Om anordningarna inte utförs på ett för trafiken betryggande sätt, skall förvaltningen i god tid anmäla för- hållandet hos vederbörande myndighet, som får meddela de föreskrifter som behövs. Paragrafen är överförd från 41 § EVL. Överklagande Överklagande av lantmäterimyndighetens beslut eller åtgärder enligt AL skall enligt 30 § AL, som hänvisar till 15 kap. FBL, göras hos fastighets- domstolen. Därvid skall bestämmelserna om fastighetsbildningsbeslut tillämpas på anläggningsbeslut. Behöriga att överklaga är sakägare. När det gäller anläggningsbeslut och beslut om inställande av förrättning som begärts av hyresgästorganisation, får organisationen föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare. 15 kap. 2 § andra stycket och 15 kap. 6 § tredje stycket FBL innehåller ytterligare bestämmelser om vem som utöver sakägare får överklaga vissa beslut. Mot beslut att förordna sär- skild förrättningsman enligt 4 § andra stycket AL skall talan föras särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 § FBL. Av 31 § AL framgår att bestämmelserna i 16–18 kap. FBL om rätte- gången i fastighetsbildningsmål äger motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt 30 § AL. 5.3 Lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) Till skillnad från EVL innehåller AL inga regler om förvaltning. I stället tillämpas bestämmelserna i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- fälligheter (SFL) på en gemensamhetsanläggning som är inrättad enligt AL. SFL anvisar två olika förvaltningsformer, delägarförvaltning och föreningsförvaltning. Delägarförvaltning Delägarförvaltning är den förvaltningsform som gäller om inte en sam- fällighetsförening bildas. Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt. Kan delägarna inte enas i fråga om viss förvaltningsåtgärd, skall fastighetsdomstolen efter ansökan förordna någon att hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan genom majoritetsbe- slut, se vidare 6–10 §§ SFL. Föreningsförvaltning Bestämmelser om föreningsförvaltning finns i 17–65 §§ SFL. Vid före- ningsförvaltning bildas en sammanslutning, samfällighetsförening, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och vars medlemmar utgörs av delägarna. Föreningens ändamål är att förvalta den samfällighet för vilken den bildats. Ändamålet utgör i princip ramen för samfällighets- föreningens befogenheter. Huvudprincipen för föreningsförvaltningen är enligt 19 § att den skall bedrivas på ett sådant sätt att den tillgodoser medlemmarnas gemensamma bästa men också varje medlems enskilda intresse i skälig omfattning. Initiativ till en samfällighetsförening kan tas av delägare eller av lant- mäterimyndigheten i samband med en förrättning, om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas. En samfällighetsförening bildas vid sammanträde genom att delägarna antar stadgar och utser styrelse. Enligt 27 § blir föreningen en juridisk person när den registreras hos lantmäterimyndigheten i det län styrelsen har sitt säte. Föreningsstämman De grundläggande förvaltningsbesluten som rör samfälligheten fattas på föreningsstämman av medlemmarna. Föreningsstämman skall enligt 41 § godkänna inkomst- och utgiftsstaten. Däremot behöver inte förenings- stämman godkänna den framlagda debiteringslängden för att den skall få rättsverkan mot medlemmarna. Föreningsstämman kan fatta beslut som är bindande för minoriteten. Omröstning sker enligt 49 § i första hand efter huvudtalet. Vid avgörande av en fråga som har ekonomisk be- tydelse skall emellertid omröstning ske efter delägarfastigheternas an- delstal, om någon delägare begär det. Enligt en spärregel får en medlems röstetal inte överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga närvarande röstberättigade medlemmar. I vissa fall krävs kvali- ficerad majoritet, dvs. två tredjedelar av de avgivna rösterna, 51 och 52 §§. I övrigt fattas beslut med enkel majoritet. Enligt 49 § andra stycket får ett ombud inte företräda mer än en medlem. Styrelsen Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. När det finns skäl till det får länsstyrelsen enligt 31 § förordna att styrelsen skall bestå av flera ledamöter än som anges i stadgarna. Länsstyrelsen får utse en ledamot eller, om synnerliga skäl föreligger, flera ledamöter i styrelsen. Om en styrelseledamots uppdrag gått ut eller en styrelseledamot är förhindrad att utöva uppdraget, får länsstyrelsen enligt 33 § utse syssloman i ledamots ställe. Finns ingen styrelseledamot att tillgå får sysslomannen ensam företräda föreningen som styrelse. Styrelsens uppgift är att verkställa de beslut som fattas på förenings- stämman samt att ha hand om den löpande förvaltningen. Styrelsen är skyldig att följa SFL, stadgarna och föreningsstämmobeslut såvida inte beslutet strider mot SFL, annan lag eller stadgarna, 35 § SFL. Styrelsen får i princip anses skyldig att även följa anläggningsbeslutet. Styrelsen är – liksom firmatecknaren – enligt 37 § behörig att företräda föreningen i förhållande till tredje man. Vissa särskilt betydelsefulla rättshandlingar såsom överlåtelse av fast egendom, ansökan om in- teckning i fast egendom eller upplåtelse med nyttjanderätt av sådan egendom för längre tid än fem år har undantagits från styrelsens behörig- het, såvida inte stadgarna eller föreningsstämmobeslut ger ett sådant be- myndigande. Styrelsen har vidare behörighet att ingå överenskommelser enligt 43 § AL med fastighet som inträder i eller utträder ur gemensam- hetsanläggningen eller får sitt andelstal ändrat. Styrelsen skall upprätta inkomst- och utgiftsstat för föreningen och lägga fram den för föreningsstämman för godkännande. Om inte annat föreskrivs i stadgarna skall styrelsen upprätta en debiteringslängd, som visar det belopp som skall uttaxeras, vad varje medlem skall betala och när betalning skall ske. Styrelsen är enligt 43 § skyldig att upprätta och lägga fram särskild debiteringslängd om inte det finns tillgängliga medel för att betala klar och förfallen skuld som föreningen svarar för. Gör inte styrelsen detta blir styrelseledamöterna solidariskt ansvariga för skulden. Förvaltning av flera samfälligheter m.m. I 55 § finns en bestämmelse som gör det möjligt att bilda en samfällig- hetsförening för att ha hand om förvaltningen av flera samfälligheter. Reglerna har i första hand kommit till för att skapa en rationell förvalt- ning när samma fastigheter ingår i ett flertal associationer. Gäller olikhet i fråga om delaktigheten i samfälligheterna, finns särskilda bestämmelser för den gemensamma förvaltningen. 57 § innehåller en bestämmelse om att samfällighetsföreningar kan avtala om fusion och 58–59 §§ innehåller regler om detta förfarande. Enligt 19 § ALp kan äldre typer av samfällig- heter under vissa förutsättningar gå över till förvaltning enligt SFL. Överklagande Länsstyrelsens beslut att förordna och entlediga styrelseledamot i sam- fällighetsförening enligt 31 § första stycket första och tredje punkten och 32 §, att förordna syssloman enligt 33 § första stycket, att upplösa sam- fällighetsförening eller avveckla samfällighets verksamhetsgren enligt 61 och 64 §§ får överklagas hos regeringen, vilket framgår av 67 § andra stycket. Länsstyrelsens beslut i övrigt får enligt 67 § tredje stycket överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs numera vid överklagande till kammarrätt. Frågan huruvida samfällighetsförening skall bildas eller inte kan inte göras till föremål för omröstning bland delägarna. Föreningsbildning skall alltid ske om initiativ därtill tas av delägare eller av lantmäterimyn- digheten i den ordning som anges i 20 §. I övrigt gäller enligt 53 § att styrelseledamot, medlem eller innehavare av rättighet i delägarfastighet vars rätt berörs kan klandra sammanträdesbeslut genom att väcka talan mot övriga delägare hos fastighetsdomstolen. Grunder för klander är att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot SFL eller annan författning eller mot stadgarna. Grundas talan på att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker endast med- lems eller rättighetshavares rätt skall talan väckas inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet annars är gällande. När talan väckts kan fastighetsdomstolen förordna om inhibition. Anser medlem att uttaxering inte överensstämmer med SFL, stadgarna eller föreningsstämmobeslut får han enligt 46 § väcka talan mot före- ningen om rättelse hos fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden lades fram på föreningsstämma. 5.4 Plan- och bygglagen (1987:10) Planläggning m.m. Enligt 1 kap. 2 § plan- och bygglagen (1987:10, PBL) är det en kom- munal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Planmonopolet ger kommunerna möjlighet att med hjälp av olika plan- former styra bebyggelseutvecklingen, något som i sin tur har betydelse för hur väghållningen organiseras. Av 1 kap. 3 § framgår plansystemet samt skyldigheten för varje kommun att ha en aktuell översiktsplan. Översiktsplanen, som inte är bindande för genomförandefrågor, skall i stort ange hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Regleringen av markens användning och bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. För be- gränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översikts- planen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Fastig- hetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner. Vid planläggningen och vid tillämpningen av PBL i övrigt skall kommunen enligt 1 kap. 5 § beakta både allmänna och enskilda intressen om inte annat är föreskrivet. I 2 kap. finns bestämmelser om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och lokalisering av be- byggelse. Av 2 kap. 1 § framgår att planläggningen skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsätt- ningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Enligt 2 kap. 4 § andra stycket skall det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service. Det är alltså med utgångspunkt i dessa bestämmelser som t.ex. grönområden och lekplatser planeras. I 3 kap. PBL finns regler om egenskapskrav vid åtgärder på byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser. Vissa regler tar särskilt sikte på trafiksäkerheten. I 3 kap. 2 § anges att byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning bl.a. inte inverkar menligt på trafiksäkerheten, jfr 47 § VägL. I 3 kap. 15–18 §§ finns be- stämmelser om hur tomter och allmänna platser skall anordnas och vilka krav som kan ställas på skötsel och underhåll bl.a. för att olägenheter för trafiken inte skall uppkomma. Allmän plats och vissa andra begrepp i PBL Med allmän plats avses i PBL gator, vägar, torg, parker och övriga områden som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett större område. Med gata avses områden i en detaljplan avsedda för fordons- och gångtrafik, om kommunen enligt planen skall vara huvudman för allmänna platser. Med väg avses mot- svarande områden om kommunen inte är huvudman för allmänna platser. Detta kan gälla både allmänna och enskilda vägar. Kvartersmark är all mark inom ett planområde som inte är allmän plats eller vattenområde. Detaljplanen I en detaljplan skall enligt 5 kap. 3 § PBL redovisas och till gränserna anges allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. Om kom- munen är huvudman för allmänna platser, vilket enligt 6 kap. 26 § är huvudregeln, skall användning och utformning av dessa anges i planen. Om kommunen inte skall vara huvudman, skall detta enligt 5 kap. 4 § anges i detaljplanen. Enligt 5 kap. 7 § 12 får i detaljplanen meddelas bestämmelser om principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar. Detaljplanens rättsverkan Detaljplanen har rättsverkan i olika avseenden, t.ex. när det gäller kom- munens rätt att lösa mark för gator och allmänna platser samt expropria- tiva effekter när detaljplaner skall genomföras i exploateringssamverkan. Detaljplanen är bindande för kommunens prövning av lovansökningar. Planen kan sägas vara negativt bindande vid inrättande av en gemensam- hetsanläggning enligt AL eller byggandet av en väg enligt EVL. En sådan anläggning får inte inrättas i strid mot planen, såvida det inte är fråga om en mindre avvikelse. Detaljplanen är däremot inte positivt bindande, dvs. den kan inte i sig tvinga fram inrättandet av en anlägg- ning. Plangenomförande I PBL finns grundläggande regler för plangenomförande i fall då kom- munen är huvudman för allmänna platser. Om kommunen inte är huvudman finns egentligen ingen reglering i PBL utan plangenomföran- det förutsätts ske genom annan lagstiftning. I PBL finns emellertid på- tryckningsmedel i form av t.ex. bestämmelser om förbud mot bygglov i vissa fall enligt 5 kap. 8 § och krav för bygglov enligt 8 kap. 11 §. Enligt 5 kap. 10 § skall till detaljplan fogas planbeskrivning och genomförandebeskrivning. Genomförandebeskrivningen skall enligt 6 kap. 1 § redovisa de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastig- hetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av detaljplanen. Gemensamhetsanläggningar eller väg- föreningar som finns eller som kommunen planerar skall inrättas bör anges i genomförandebeskrivningen. Genomförandebeskrivningen har ingen självständig rättsverkan utan talar om hur kommunen anser att genomförandefrågorna bör lösas. Den är endast vägledande för förrättningsmyndighetens beslut. Även inom områden utan detaljplan kan det naturligtvis vara aktuellt för kommunen att utreda genomförandefrågor, men någon lagreglering om detta finns inte. Områdesbestämmelser Områdesbestämmelser kan antas för begränsade områden som inte är detaljplanelagda. Med områdesbestämmelser får regleras bl.a. grund- dragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål samt användning och utformning av allmänna platser. Områ- desbestämmelserna är negativt bindande vid inrättandet av en gemen- samhetsanläggning och byggandet av en väg enligt EVL. Fastighetsplanen Fastighetsplanen kan sägas vara ett medel att genomföra detaljplaner. Om kommunen vill att vissa delar av genomförandebeskrivningen skall få rättsverkan, kan en fastighetsplan antas. Vanligtvis upprättas fastig- hetsplanen först när kommunen i samrådsförfarandet märker att det finns problem med genomförandefrågorna. Men det finns också kommuner som mer regelmässigt upprättar fastighetsplaner. I fastighetsplanen kan enligt 6 kap. 3 § meddelas bestämmelser om fastighetsindelningen och om servitut, ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsanläggningar. Frågor om fastighetssamverkan kan alltså prövas i planen. Om fastighetsplanen reglerar inrättandet av en gemen- samhetsanläggning skall enligt 6 kap. 4 § tredje stycket PBL 5 och 6 §§ AL tillämpas, dvs. väsentlighets- och båtnadsvillkoren. Dessa villkor skall prövas i planärendet och måste vara uppfyllda för att bestämmelser om gemensamhetsanläggningar skall få meddelas i fastighetsplanen. Vid en förrättning enligt AL skall därför inte dessa villkor prövas på nytt, så länge den bedömning som gjorts i fastighetsplanen kan anses aktuell och förrättningen görs före utgången av genomförandetiden. Enligt 6 kap. 5 § får en fastighetsplan inte strida mot detaljplanen. Mindre avvikelser får dock göras om syftet med detaljplanen inte mot- verkas. I 6 kap. 6 § anges att det i den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen i planen skall anges bl.a. de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar, de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för dessa. I motiven till paragrafen anfördes bl.a. att fastighetsbildnings- myndigheten inte är helt bunden till vad som anges i fastighetsplanen. Om det vid en förrättning t.ex. visar sig att fler fastigheter bör anslutas till en anläggning än vad som anges är det förrättningsmannens sak att göra en självständig bedömning enligt AL, prop. 1985/86:1 s. 641. Om det däremot är fråga om att ansluta färre fastigheter torde möjligheterna till avsteg vara mer begränsade eftersom det kan påverka den bedömning av båtnadsvillkoret som har gjorts i fastighetsplaneärendet, se Didón m.fl., Plan- och bygglagen En kommentar, s. 350. Exploatörsreglerna I 6 kap. 18 § PBL regleras skyldigheten för fastighetsägare som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, att utan ersättning upplåta marken. Förutsättningarna är dels att marken be- hövs för att kvartersmark som tillhörde fastighetsägaren när planen an- togs skall kunna användas för avsett ändamål, dels att kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. Enligt 6 kap. 19 § får läns- styrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark, som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detaljplan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman, utan er- sättning skall avstås till kommunen. Även när kommunen inte är huvud- man kan länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark skall upplåtas utan ersättning. Förordnande enligt paragrafen får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter. Marken får inte tas i anspråk förrän den behöver användas för avsett ändamål. Upplåts marken, ligger äganderätten kvar hos den ursprunglige ägaren. Det finns inte heller någon skyldighet att ställa i ordning och upplåta all- männa platser till allmän användning, vilket är fallet då kommunen är huvudman. Visserligen kan en vägförening eller en anläggningssam- fällighet inrättas, men det är inte en förutsättning för att detaljplanen skall antas (Didón m.fl. a.a. s. 361). Den praktiska innebörden av ett förord- nande när det gäller annan huvudman än kommunen torde normalt vara att en upplåtelse säkerställs enligt den lag som tillämpas för markens ian- språktagande, t.ex. AL, jämför SOU 1979:66 s. 762. Förordnandet får i första hand sin betydelse när ersättning för utrymme enligt AL skall be- stämmas. Huvudmannaskapet för allmänna platser Som nämnts skall enligt 6 kap. 26 § första stycket PBL kommunen vara huvudman för allmänna platser inom områden med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl till annat. Annan än kommunen kan alltså vara huvudman. Kommunens möjlighet att avsäga sig huvudmannaskapet skall i princip användas endast inom områden där man tidigare använde byggnadsplan, t.ex. områden med fritidsbebyggelse. I förarbetena (prop. 1985/86:1 s. 566) angavs att kommunen i en och samma plan måste be- stämma sig för att antingen vara eller inte vara huvudman för allmänna platser. Kommunen betraktas som huvudman även för gatumark som är allmän väg och där staten är väghållare. Om staten inte längre skall vara väghållare innebär detta att huvudmannaansvaret faller tillbaka på kom- munen. Vidare angavs att delat huvudmannaskap inte kan förekomma inom en och samma plan. Lösen av mark som skall användas till allmänna platser I 6 kap. 17 § har kommunen tillagts rätt att lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Motsvarande bestämmelser för det fall att annan än kom- munen är huvudman finns inte i PBL utan i AL och EVL. Kommunen har inte någon liknande rätt till mark inom områden som inte är detalj- planelagda. Enligt PBL har fastighetsägaren en ovillkorlig rätt att påkalla inlösen av mark som skall användas för annat än enskilt byggande. Enligt 14 kap. 1 § första stycket gäller sålunda att mark, som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt be- byggande, är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma med vilken rätt förvärvet skall ske. Det finns inget som hindrar väghållaren från att i stället för inlösen försöka få marken upplåten enligt AL eller EVL. För enskilda vägar och övriga allmänna platser kan det vara en vägförening eller en samfällighet enligt AL som är väghållare. Finns det ingen väg- förening eller samfällighet som kan lösa marken har fastighetsägaren initiativrätt till bildandet av sådana enligt 78 § första stycket EVL resp. 18 § första stycket 2 AL. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark gäller lösenskyldigheten avseende den marken inte under den tid som den till- fälliga markanvändningen får pågå, 14 kap. 1 § andra stycket PBL. Undantaget är motiverat bl.a. av att olägenheterna för fastighetsägaren har mildrats av att denne kan använda marken på annat sätt än vad som är tänkt på längre sikt. Väghållaren skulle annars riskera att få lösa in ett markområde som på längre sikt är reserverat för ett vägområde. Ingripanden Byggnadsnämnden har möjlighet att ingripa enligt 10 kap. 15 § när skyldighet att utföra arbete eller vidta åtgärd på grund av bestämmelser i PBL eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen har underlåtits. Enligt 10 kap. 17 § PBL får byggnadsnämnden, med vissa begränsningar, inom område med detaljplan förelägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att ta bort eller vidta annan åtgärd med den, om den på grund av ändrade förhållanden har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten. Ägaren av en fastighet eller byggnad får också före- läggas att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator och vägar om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. Ägaren har i allmänhet rätt till ersättning för den skada som han lider, 14 kap. 3 §. Bestämmelserna i 10 kap. 17 § har samordnats med 40 och 52 §§ VägL för att undvika kompetenskonflikter och dubbelprövning. VägL:s trafik- säkerhetsbestämmelser gäller endast utom detaljplan medan bestämmel- serna i PBL gäller inom detaljplan. Någon motsvarande samordning finns inte med trafiksäkerhetsbestämmelserna i 5 kap. EVL. Samordningen mellan PBL och AL resp. EVL 5 kap. 36 § tredje stycket PBL innehåller en erinran om att beslut enligt vissa andra författningar än PBL inte får meddelas i strid mot detaljplan och områdesbestämmelser, jfr 9 § första stycket och 10 § AL och 4 § andra stycket EVL. I samband med att PBL infördes gjordes vidare följd- ändringar i 6 a och 18 §§ AL. 6 a § AL anger när undantag från väsent- lighets- och båtnadsvillkoren i 5 och 6 §§ AL gäller, nämligen om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsan- läggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens genom- förandetid. I 18 § infördes en rätt för ägare av fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas till allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman att påkalla förrättning. Anledningen är att fastighetsägarna skall kunna se till att en huvudman som kan lösa marken utses genom att en förrättning enligt AL kommer till stånd. En liknande bestämmelse finns i 78 § första stycket EVL. 5.5 Fastighetsbildningslagen Allmänt om fastighetsbildning Med begreppet fastighetsbildning avses alla de åtgärder i fastighetsbild- ningslagen (1970:988, FBL) som gör att fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphävs. Enligt 2 kap. 1 § kan fastig- hetsbildning ske såsom fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning om den avser nybildning av fastigheter. I 3 kap. 1 § föreskrivs att fastighetsbildning skall ske så att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, varvid särskilt skall beaktas bl.a. att fastigheten får tillgång till erforderliga vägar utanför sitt område. Fastighetsbildningens effekt på delaktighet i en gemensamhetsanläggning Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller servitut eller annan särskild rättighet kan lantmäterimyndigheten be- stämma att andelen eller rättigheten i sin helhet eller till viss del läggs till styckningslotten, 10 kap. 4 § FBL. Undantagsvis får en rättighet som inte är lämplig att dela upp läggas till styckningsdelarna gemensamt. Rätt att för utfart använda viss väg är ett exempel på en sådan rättighet. Enligt huvudregeln i 10 kap. 4 § andra stycket hör andel och rättighet som avses i första stycket automatiskt till stamfastigheten i den mån inte annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 § eller särskilda föreskrifter. I 11 kap. 5 § första stycket finns fördelningsbestämmelser liknande de i 10 kap. 4 § för klyvningsfallet. Dessa innebär att rättigheten skall i sin helhet läggas till en av lotterna eller fördelas mellan lotterna eller vissa av dem. Rättighet som inte är lämplig att fördela får läggas till flera lotter gemensamt. Enligt en bestämmelse i andra stycket gäller att rättighet som avses i första stycket hör till klyvningslotterna gemensamt om inte annat bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 § eller särskilda före- skrifter. Enligt 7 kap. 12 § FBL får lantmäterimyndigheten vid överföring av mark från en fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rättighet förordna att rättigheten skall tillhöra båda de fastigheter som berörs av fastighetsregleringen eller en av dem. Meddelas inte något förordnande gäller den automatiskt verkande regeln i 2 kap. 5 §. Till särskilda rättigheter som avses med nu nämnda bestämmelser räk- nas servitutsliknande rättigheter som är knutna till fastigheter. Bestäm- melserna gäller alltså rätt till anläggning enligt AL och 2 och 4 kap. EVL. 5.6 Väglagen (1971:948) Väglagen (1971:948, VägL) gäller allmän väg. Vad som är allmän väg definieras i 1 §. Som allmän väg räknas väg som anläggs enligt VägL eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upp- låten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän väg, och som vid VägL:s ikraft- trädande hölls av staten eller kommun. Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som stadigvarande behövs för vägens be- stånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne är väganordning. Den mark, som tagits i anspråk för väganordning, utgör vägområde. Enligt 4 § omfattar väghåll- ning såväl byggande av väg som drift av väg. Väghållningen ankommer på staten såvida det inte förordnats att kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav. Regler om anslutning av enskild väg till allmän väg finns i 39–42 §§. Enskild körväg får enligt 39 § första stycket inte anslutas till allmän väg eller anslutningen ändras utan väghållningsmyndighetens tillstånd. Väg- hållningsmyndigheten kan vidare enligt 40 § förordna att enskild vägs anslutning till allmän väg skall spärras av eller ändras och verkställa för- ordnandet, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten. Enligt 41 § kan väghållningsmyndigheten i samband med tillstånd en- ligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 § eller i samband med förordnande enligt sistnämnda paragraf meddela trafikföreskrifter som förbjuder eller inskränker trafik med motordrivna fordon på den enskilda vägen eller del av denna. Om det finns särskilda skäl kan väghållnings- myndigheten medge undantag från sådana trafikföreskrifter. Av 42 § framgår att bestämmelserna i 39–41 §§ inte gäller enskilda vägar som är redovisade i detaljplan eller förutsatta i områdesbestämmel- ser. Enligt 43 och 44 §§ får inom vägområde inte utan väghållningsmyn- dighetens tillstånd vidtas byggnadsåtgärder och andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift, eller brukande m.m. Det krävs länsstyrelsens tillstånd för att intill ett vägområde vidta byggnadsåtgärder och andra åtgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande eller att sätta upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på vägen. Bestämmelserna gäller inte inom områden med detaljplan och inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs. Med vissa undantag får enligt 46 § inte skyltar eller därmed jämförliga anordningar sättas upp utomhus inom ett avstånd av 50 meter från vägområdet utan länsstyrelsens tillstånd. I 47 § finns en bestämmelse om ''byggnadsfritt avstånd'' intill vägområde, dvs. att inom ett avstånd av tolv meter från vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd vidtas bygg- nadsåtgärder eller andra åtgärder som kan inverka menligt på trafik- säkerheten. Länsstyrelsen kan, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten, föreskriva att avståndet ökas, dock högst till femtio meter. I samma paragraf regleras förhållandena vid korsning i samma plan mellan bl.a. allmän väg och enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för trafik. Länsstyrelsens tillstånd krävs för åt- gärder som inverkar menligt på trafiksäkerheten. Krav på tillstånd gäller inte inom område med detaljplan eller i fråga om åtgärd som kräver bygglov. Enligt 51 § gäller inte förbud enligt 45–48 §§ i fråga om byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har på- börjats innan förbudet började gälla. Med undantag för område inom detaljplan gäller enligt 52 § att om en byggnad, annan anläggning eller anordning som är belägen inom område som avses i 45–47 §§ på grund av ändrade förhållanden eller av annan anledning har kommit att medföra sådana olägenheter att begäran om tillstånd skulle ha avslagits, får läns- styrelsen meddela föreläggande att ta bort den eller vidta någon åtgärd med den. I fråga om byggnader gäller bestämmelserna bara om byggna- den kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Vidare finns det i 53 § en bestämmelse som reglerar borttagande av träd eller buskar intill vägområde om dessa medför olägenheter för trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan besluta att träden eller buskarna skall avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens försorg. Regler om ersättnings- och inlösenskyldighet för väghållaren, dvs. staten eller kommunal nämnd, och andra frågor som hänger samman med trafiksäkerhetsbestämmelserna finns i 55–70 §§ VägL. 5.7 Bestämmelser om bidrag till enskild väghållning Förordningen (1989:891) om statsbidrag till enskild väghållning Den statliga bidragsgivningen till enskild väghållning regleras i förord- ningen (1989:891) om statsbidrag till enskild väghållning. Vägverket har bemyndigats att meddela verkställighetsföreskrifter. Enligt 1 § i förordningen kan bidrag lämnas till såväl byggande som drift av enskilda vägar. Av bestämmelsen i 2 § framgår att bidrag lämnas för enskilda vägar som inte är av obetydlig längd och som tillgodoser kommunikationsbehov för fast boende, näringslivet eller det rörliga fri- luftslivet. Bidrag lämnas också för vägar som är av väsentlig betydelse som genomfartsvägar eller som uppsamlingsvägar för fritidsbebyggelse. Vägverket har ansvaret för hur statsbidraget skall fördelas mellan byggande och drift samt mellan länen. Det är vidare Vägverket som betalar ut bidragen och som har tillsynsansvar för att de utbetalda bi- dragen används på lämpligt sätt och för avsedda ändamål. Enligt 5 § är det länsstyrelsen som är ansvarig för prövningen om bidrag skall utgå och som upprättar och fastställer en femårsplan för byggande av enskilda vägar inom länet för vilka statsbidrag kan lämnas. Planen upprättas på grundval av inkomna ansökningar om bidrag. För att en väg skall få statsbidrag måste denna uppfylla vissa krav en- ligt förordningen och de föreskrifter som Vägverket meddelat. Dessa krav är bl.a. att - vägen skall ha en viss längd - vägen är ändamålsenlig - vägen kan klassas in i någon vägkategori - väghållningskostnaderna är rimliga - väghållningen är ordnad i någon form av organisation. Bidrag kan lämnas som byggnadsbidrag och som driftbidrag med högst vissa procentsatser av kostnaderna i mån av tillgång på medel. Bygg- nadsbidrag kan lämnas med högst 85 procent av byggnadskostnaderna om särskilda skäl finns och annars med högst 70 procent. Driftbidrag för vägar kan utgå beroende på vägens funktion, med högst 40–80 procent av kostnaderna. Enligt 27 § bidragsförordningen skall vägar till vilka årliga driftbidrag lämnas hållas öppna för trafik och underhållas väl. Om en väg stängts av för trafik utan Vägverkets väg- och trafikregions medgivande eller om underhållet eftersatts får väg- och trafikregionen besluta att beviljat årligt driftbidrag inte skall betalas ut. Kommunala bidrag Även kommunerna lämnar bidrag till enskild väghållning. Varje enskild kommun avgör om bidrag skall lämnas och villkoren för dessa. Reglerna för denna bidragsgivning varierar därför mellan kommunerna. 5.8 Förmånsrätt När vägar och andra gemensamhetsanläggningar av större omfattning skall anläggas eller iordningställas i egen regi av en samfällighet kan det bli aktuellt med lånefinansiering. Långivarens fordran säkerställs genom att samfälligheten har förmånsrätt för sina fordringar. Om t.ex. en väg- förening är låntagare behöver långivaren endast kräva föreningen på betalningen, som i sin tur kan ta ut beloppet ur de deltagande fastig- heterna med förmånsrätt. Bestämmelser om detta finns i lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar och lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Förmånsrätten gäller enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979), vilket innebär förmånsrätt närmast före den förmånsrätt som tillkommer inteckningar i fastigheten. Den avser i vederbörlig ordning uttaxerat bidrag till samfällighetens eller vägföreningens utgifter. Belop- pet får inte ha varit obetalt längre tid än ett år. 5.9 Omedelbar verkställighet Enligt 3 kap. 1 § första stycket 7 utsökningsbalken (UB) får verkställig- het ske på grund av handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet. Av 3 kap. 20 § andra stycket UB framgår, att i fråga om verkställighet på grund av sådan handling gäller vad som är särskilt föreskrivet. Sådana särskilda föreskrifter som gör att en handling kan läggas till grund för verkställighet utan föregående prövning av en domstol eller motsvarande finns för debiteringslängd som upprättats för en vägsam- fällighet i 63 § andra stycket och för en vägförening i 89 § andra stycket EVL. Belopp som uttaxerats i debiteringslängden kan, trots att klander- talan väckts enligt 63 § eller rättelse av debiteringen begärts enligt 89 §, verkställas omedelbart såsom lagakraftägande dom, om inte rätten resp. länsstyrelsen förordnar om inhibition. Motsvarande bestämmelser för samfälligheter som förvaltas av en samfällighetsförening finns i 46 § andra stycket SFL. Den omedelbara verkställigheten på grund av debite- ringslängd kan enligt NJA 1987 s. 46 inte omfatta indrivningskostnader och dröjsmålsränta. I kronofogdemyndighetens roll ligger att självmant pröva om exeku- tionstiteln är giltig (Walin m.fl. Utsökningsbalken 2 uppl. s. 90 f.). I fråga om en vägförenings debiteringslängd innebär det att kronofogde- myndigheten kontrollerar att längden kommit till i den ordning som EVL eller samfällighetens stadgar anger. Även andra enskilda handlingar än debiteringslängder kan verkställas som lagakraftägande dom, t.ex. utlåtande av synemän enligt 32 § lagen (1933:269) om ägofred och enligt 40 § EVL samt beträffande ersättning och avträdande av mark enligt 32 a § AL. Debiteringslängder enligt EVL och SFL torde dock utgöra merparten av de enskilda exekutionstitlarna enligt 3 kap. 1 § första stycket 7 UB. 5.10 Rätt för allmänheten att använda enskild väg Enligt 151 § första stycket vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) är det ägaren av en enskild väg som avgör om den får användas för trafik med motorfordon. Ändamålet med bestämmelsen är att skydda ägaren från att vägen slits eller skadas. Den som utan medgivande tillfälligt använder vägen kan bli skyldig att ersätta slitage på vägen och annan skada som trafiken medfört. Om ett förbud att använda en väg utmärkts med väg- märke eller på annat tydligt sätt, kan den som bryter mot förbudet att an- vända vägen straffas med böter enligt 164 § första stycket VTK. Däremot har allmänheten med stöd av allemansrätten i princip rätt att gå, cykla, åka skidor, rida samt köra med häst och vagn på enskilda vägar. Beträffande ridning och körning med häst och vagn påpekar Bonde-Tejler (Allemansrätten s. 20) att det anses att ägaren till enskild väg kan förbjuda sådan användning, om vägen tar allvarlig skada av det och att ägaren har rätt till skadestånd om skada uppstår. Om statsbidrag utgår till väghållningen gäller enligt 27 § förordningen om statsbidrag till enskild väghållning (1989:891), och för skogsvägar i vissa fall enligt 20 § förordningen om statligt stöd till skogsbruket (1972:792), att väghållaren måste hålla vägen öppen för motortrafik. Motsvarande regler gäller om väghållaren får kommunala bidrag 6 Utgångspunkter för en ny författningsreglering av enskilda vägar Utgångspunkten för regeringens förslag är att lagen (1939:608) om en- skilda vägar (EVL) skall avskaffas i de delar den alltjämt får tillämpas och att enskilda vägar i fortsättningen helt skall inrättas enligt anlägg- ningslagen (1973:1149, AL) samt förvaltas enligt reglerna i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL). EVL-utredningen konstaterade att AL och SFL fungerar tillfreds- ställande även inom områden med tätare bebyggelse och inriktade sitt arbete på att undersöka dels om det ändå finns bestämmelser om tätorts- vägar i EVL som lämpligen borde föras över till AL eller till SFL, dels om det i övrigt fanns behov av att komplettera dessa lagar med bestäm- melser som gör dem mer lämpade för gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Frågan hur kostnader för väghållningen bör fördelas mellan stat, kom- mun och enskilda, en fråga som har betydelse inte minst för vägnätets tillgänglighet, berörs inte i denna proposition. Här framlagda förslag är neutrala i förhållande till sådana frågor som statlig och kommunal bidragsgivning. Inte heller berörs i detta sammanhang frågan om kommunen eller någon annan skall vara huvudman för allmän platsmark, t.ex. gatu- och vägnätet inom kommunen. I betänkandet (SOU 1996:46 s. 137) har frågan om debiteringslängders omedelbara verkställighet tagits upp. EVL-utredningen har konstaterat det finns nackdelar med nuvarande ordning men att ett slopande av möj- ligheten till direkt verkställighet i sin tur skulle medföra olika olägen- heter för samfälligheterna. Utredningen har stannat för att i nuläget inte föreslå några ändringar av gällande regler. Regeringen delar denna be- dömning. EVL-utredningen berör också i betänkandet (s. 74 och s. 85) att det numera, efter en ändring av 2 kap. 18 § regeringsformen, finns ett skydd mot expropriation och liknande tvångsingripanden i andra fall än när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Utredningen konstaterar att man säkert kan ifrågasätta om de möjligheter till tvångs- upplåtelser som AL innehåller i alla lägen kan anses förenliga med grundlagen, men att vägar praktiskt taget alltid tillgodoser ett angeläget allmänt intresse och detta även i fall då vägen tillgodoser en enstaka fastighets behov. Utredningen påpekar särskilt behovet av att fastigheter är tillgängliga för social service av olika slag, räddningstjänst m.m. Regeringen instämmer i denna bedömning, varför frågan om grundlags- enlighet inte behandlas vidare i propositionen. 7 Anslutningsprincipen Regeringens förslag: Nuvarande anslutningsprinciper i anläggnings- lagen skall gälla även för vägföreningar. Systemet med områdesavgräns- ning försvinner. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i frågan. Lantmäteriverket stöder det resonemang som utred- ningen för och som leder fram till slutsatsen att den nuvarande anslut- ningsprincipen i AL bör räcka för att tillgodose de allmänna intressena av att kunna få till stånd nödvändiga gemensamhetsanläggningar avseende vägar. Halmstads kommun anser att möjligheten till områdesvisa av- gränsningar för enskild väghållning i tätorter bör övervägas. Skälen för regeringens förslag: Nuvarande system i EVL Anslutningsprincipen för vägföreningar enligt lagen (1939:608) om en- skilda vägar (EVL) bygger på dels en områdesavgränsning, dels obliga- torisk anslutning. Detta innebär att alla fastigheter som är belägna inom ett geografiskt bestämt område är skyldiga att ingå i vägföreningen. Tanken bakom detta är att vägnätet inom tätbebyggda områden är av be- tydelse för alla fastigheter inom området som utfartsvägar eller för- bindelseleder mellan olika delar inom området. Ett utbyggt enskilt vägnät medför vidare nytta för alla fastigheter inom området, oavsett om dessa använder vägarna eller inte, genom att utbyggnad och underhåll i sig leder till en värdestegring för fastigheterna. Frågan om anslutningsprincipen enligt 3 kap. EVL bör behållas eller inte har tidigare behandlats av bl.a. väghållningsutredningen i bilagan Enskilda vägar (SOU 1987:26). Man hänvisade då till den ställning som 1969 års vägutredning tagit i betänkandet Kommunal och enskild väg- hållning (SOU 1977:12), nämligen att det inte var tillräckligt att låta en- bart väsentlighets- och båtnadsvillkoren enligt anläggningslagen (1973:1149, AL) reglera frågan om inrättande av en vägförening eller att anknyta bestämmelserna om en vägförenings omfattning till plansituatio- nen. Väghållningsutredningen delade i huvudsak vägutredningens upp- fattning men framhöll att AL:s regler i de flesta fall var tillräckligt effek- tiva för att tillgodose behovet av en reglering av enskilda vägar. Utred- ningen kunde emellertid inte utesluta att förhållandena ibland var sådana att det fanns fördelar med obligatoriskt deltagande för de fastigheter som ligger inom en gemensamhetsanläggnings verksamhetsområde. Utred- ningen föreslog därför att en motsvarighet till vägföreningsinstitutet skulle föras in i AL under beteckningen områdesanläggning. Regeringen konstaterar, i likhet med EVL-utredningen, att numera endast få vägföreningar nybildas. AL:s regler har fungerat i huvudsak väl i drygt tjugo år för vägar i såväl tätort som glesbygd. Om de dubbla regelsystemen försvinner när EVL upphävs skapas större möjligheter till en rationell hantering för de handläggande myndigheterna och större be- griplighet för fastighetsägarna. En rimlig utgångspunkt för lagstiftning om fastighetssamverkan bör även vara att ändamålet skall tillgodoses med så lite tvångsinslag som möjligt. Mot detta talar att anslutningsprincipen enligt 3 kap. EVL har varit effektiv. Den är enkel att tillämpa för de handläggande myndigheterna även i fall då ett stort antal fastigheter är inblandade eftersom man und- viker avvägningar av den individuella nyttan. Områdesavgränsningen medför att nybildade fastigheter inom vägföreningsområdet automatiskt ansluts till vägföreningen, något som givetvis också gör det enklare för handläggande myndigheter. Förutsättningarna för samhällsbildning och bebyggelseplanering har otvivelaktigt förändrats sedan EVL tillkom. Det handlar numera mindre om framväxt av nya tätorter och mer om utbyggnad och förtätning av dem som redan finns. Utbyggnad och förtätning sker relativt sällan inom en vägförenings område utan det är vanligare att randområdet exploa- teras. Vid fastighetsbildning måste man därför ändå ta ställning till vilka vägar som vägföreningsområdet skall utökas med och hur frågor om iordningställandet av behövliga vägar skall lösas. Det automatiska medlemskapet kan vidare medföra problem när ett färre antal fastigheter skall anslutas till en befintlig vägförening och de nytillträdande vill ha en ny väganslutning. Det blir diskussioner huruvida det är rättvist att alla är med och svarar för kostnaderna för en sådan an- slutning. De gamla medlemmarna brukar inte vara intresserade av att dela på sådana kostnader. Ett annat förhållande som i viss mån förtar den positiva effekten av att nybildade fastigheter ansluts med automatik är att det trots allt krävs att vägföreningarna på eget initiativ håller sig à jour med förändringar i fastighetsindelningen. Vägföreningarna underrättas inte om ändringar i fastighetsindelningen och de flesta är heller inte särskilt aktiva i sin för- valtning. Lämnas dessutom bidrag till väghållningen, har automatiken inte så stor praktisk betydelse. Områdesavgränsning med obligatorisk anslutning har ansetts som en fördel vid en långsam eller successiv exploatering. Enskilda vägar är dock numera inte i större utsträckning än andra anläggningar långtids- projekt. Detta har samband dels med utvecklingen mot detaljplaner för allt mindre områden, dels med att det är vanligt att det vid exploatering upprättas särskilda exploateringsavtal, som effektivt ser till att det nöd- vändiga vägnätet byggs. Anslutningsprincipen i AL Utgångspunkten för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL är att sakägarna är överens. Det är den individuella nyttan för varje fastighet som är grunden för deltagande i en gemensamhetsanläggning. Även enligt AL finns emellertid regler om tvångsanslutning, men vissa villkor till skydd för den enskilde måste vara uppfyllda för att en fastig- hetsägare skall bli skyldig att delta i en gemensamhetsanläggning. Dessa villkor är båtnadsvillkoret, opinionsvillkoret och väsentlighetsvillkoret. Båtnadsvillkoret Enligt 6 § AL får en gemensamhetsanläggning inrättas endast om förde- larna av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som an- läggningen medför. Detta båtnadsvillkor innebär alltså ett krav på att för- bättringar uppnås med anläggningen. Syftet med villkoret är att skydda sakägarna mot ofördelaktiga investeringar. Någon typ av kalkyl över an- läggningens lönsamhet måste därför göras. Som fördel räknas varje för- bättring av möjligheterna att använda de fastigheter som deltar i anlägg- ningen. Hänsyn skall däremot inte tas till fastighetsägarens rent person- liga intressen. I allmänhet ökar fastighetsvärdena till följd av sådana för- bättringar som avses. Det är emellertid ingen förutsättning att förbätt- ringen slår igenom på fastighetsvärdet. Fördelar av social natur för såväl fastighetsägare som hyresgäster eller andra brukare skall beaktas. I kalkylens utgiftssida inräknas endast sådant som belastar fastighets- ägaren. Som utgifter räknas inte bara kostnader för utan också arbete till följd av utförande, underhåll och drift. Även förrättningskostnader och fullföljdskostnader skall räknas in. Opinionsvillkoret För att syftet med att inrätta en gemensamhetsanläggning inte skall mot- verkas har det ansetts olämpligt att inrätta en sådan i strid mot en mer allmän fastighetsägaropinion. 7 § AL innehåller ett opinionsvillkor som innebär att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas om fastighets- ägarna och hyresgästerna i de fastigheter som skall delta mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid opinionsprövningen skall deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen. I 7 § andra stycket föreskrivs ett undantag från opinions- villkoret om behovet av en gemensamhetsanläggning är synnerligen angeläget. Ytterst är det det allmänna intresset av en ändamålsenlig markanvändning som motiverar detta undantag (prop. 1973:160 s. 193). Det kan bli aktuellt att tillämpa undantagsbestämmelsen i fråga om en gemensamhetsanläggning som är förutsatt i plan eller som har samband med saneringsföretag. Planmyndighetens uppfattning i fråga om behovet av anläggningen bör tillmätas stor och, som regel, avgörande betydelse. Väsentlighetsvillkoret Väsentlighetsvillkoret enligt 5 § AL innebär att en gemensamhetsanlägg- ning inte får inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Med väsentlig betydelse förstås att det avgörande i princip bör vara om det föreligger ett påtagligt behov för fastigheten av att ha tillgång till den nyttighet som gemensam- hetsanläggningen avser, se prop 1973:160 s. 151 och 152. Kan nyttig- heten inte med samma fördel för fastighetsägaren tillgodoses med en separat anläggning bör det räcka med att konstatera detta för att ett sådant behov skall anses föreligga. Endast om fastighetsägaren kan göra sanno- likt att den separata anläggningen är fördelaktigare för honom och att det finns ekonomiska, tekniska och rättsliga förutsättningar för inrättande av en sådan bör fastigheten lämnas utanför gemensamhetsanläggningen. Enligt 16 § första stycket AL kan fastighetsägaren medge anslutning trots att väsentlighetsvillkoret inte är uppfyllt. Beaktandet av allmänna intressen Områdesavgränsning med obligatorisk anslutning anses ge möjlighet att i större utsträckning beakta allmänna intressen än vad AL:s anslutnings- princip gör. Som nyss framhållits finns det emellertid tvångsinslag även i AL. I praktiken torde skillnaden mellan de två systemen inte vara särskilt stor. När områdesavgränsningen för en vägförening skall göras ligger i allmänhet en bedömning av fastigheternas individuella nytta till grund för denna. Omvänt görs vid en anläggningsförrättning normalt en båt- nadsavgränsning som underlag för en bedömning av den individuella nyttan, varvid anläggningen anses vara av väsentlig betydelse för de fastigheter som ligger innanför båtnadsgränsen. Det bör också påpekas att möjligheten att beakta allmänna intressen vid prövningen av gemen- samhetsanläggningar har ökat genom de ändringar som gjordes i AL i samband med tillkomsten av PBL. Särskilt gäller detta om de allmänna intressena har kommit till uttryck i planer. Vid prövningen av båtnads- villkoret skall större hänsyn tas till den sociala båtnaden. Möjligheten till sektionsindelning gör att även med AL:s anslutnings- princip gemensamhetsanläggningar kan inrättas på ett flexibelt sätt så att vägarna inom området har förbindelse med varandra även om behovet av kommunikation mellan vägarna i normala fall inte är stort. Regeringen anser att de allmänna intressena i tillräcklig utsträckning är tillgodosedda genom anslutningsprincipen i AL. Väsentlighetsvillkoret utgör knappast något reellt hinder mot att inrätta nödvändiga gemensam- hetsanläggningar avseende vägar. Även om man inte helt kan bortse från de svårigheter som kan vara förenade med prövningen av varje fastighets individuella nytta av en väganläggning överväger enligt regeringens upp- fattning de förenklingsmöjligheter som det innebär att ha endast en an- slutningsprincip. Nuvarande anslutningsprinciper i AL bör därför lämnas oförändrade. Utan systemet med områdesavgränsningen går det inte att ha auto- matiskt verkande regler om anslutning vid ändringar i fastighetsin- delningen, vilket innebär en viss nackdel. Detta behandlas i avsnitt 9.4. 8 Principen för kostnadsfördelning Regeringens förslag: Andelstal skall även beträffande enskilda vägar bestämmas enligt den nyttoprincip som kostnadsfördelningen i anlägg- ningslagen bygger på. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Lantmäteriverket, Kommunförbundet och Skogsägarnas Riksförbund har tillstyrkt utred- ningens förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att regler om auto- matisk verkan på andelstalen vid förändring i deltagande fastighets nytta av vägförenings väg är så betydelsefulla att möjligheterna att bibehålla en sådan automatik bör studeras ytterligare. Halmstads kommun av- styrker utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: Systemet enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar I vägföreningar fördelas kostnaderna normalt efter fastigheternas taxe- ringsvärden. Andelstalen är alltså rörliga genom att de påverkas av änd- ringar i taxeringsvärdena. En undantagsregel, som är tänkt att användas restriktivt, medger att taxeringsvärdena ersätts med en annan norm om den innebär en lämpligare fördelning av kostnaderna. Normen måste kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastig- hetsindelningen och bebyggelsen inom området, dvs. den skall vara automatiskt verkande. Reglerna för kostnadsfördelning har utformats mot bakgrund av att det som regel ingår ett stort antal fastigheter i en vägförening och i avsikt att undvika ständig upprepning av förrättningsförfarandet. Uppskattningen av den omfattning som fastigheterna använder vägnätet skulle bli osäker. Trafikintensiteten anses inte ha samma betydelse i ett tätbebebyggt sam- hälle eftersom vägnätet där är en nödvändig förutsättning för samhälls- bildningen. Vägnätet anses medföra en allmän värdehöjning för alla fastigheter inom vägföreningsområdet. Tankarna bakom kostnadsfördel- ningen är således desamma som bakom anslutningsprincipen. I de flesta vägföreningar används taxeringsvärdet som norm för an- delstalen och generellt sett har möjligheten till avvikelser utnyttjats så restriktivt som förarbetena förutsatte. Utredningsarbetet har dock visat att det finns regionala skillnader. När fasta andelstal används innebär det ofta att andelstalet sätts lika för samtliga fastigheter i vägföreningen. Det förekommer också att fasta andelstal för småhus baserar sig på fastig- hetens användningssätt, fritids- eller permanentboende. En annan metod som används är att grunden för beräkning av andelstalen bestäms utifrån en sammanvägning med en fast del i botten och i övrigt en rörlig del som har anknytning till taxeringsvärdet. Ett exempel kan vara att 80 procent av kostnaderna för föreningens väghållning fördelas lika mellan fastig- heterna. Detta utgör grundandelarna. Resterande 20 procent av kostna- derna fördelas efter fastigheternas taxeringsvärden. För att inte proportionen mellan den fasta och den rörliga delen skall ändras på grund av inflation och höjda taxeringsvärden kan grundandelen beräknas med utgångspunkt i det genomsnittliga taxeringsvärdet. Hur bra en sådan sammanvägning fungerar beror på förhållandet mellan den fasta och den rörliga delen. Det går dessvärre knappast att dra några generella slut- satser utan normen måste anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet. Att använda taxeringsvärdet som norm för andelstal anses som relativt enkelt. Med taxeringsvärdet som huvudregel blir förrättningskostnaderna vid bildandet av en anläggning lägre än om grunderna för fördelning skall bestämmas vid förrättningen. När sådana ändrade förhållanden in- träffar som påverkar taxeringsvärdet sker en automatisk anpassning av andelstalen, t.ex. om en obebyggd fastighet blir bebyggd. Taxerings- värdet för ett småhus påverkas emellertid även av andra, för kostnadsför- delningen ganska irrelevanta faktorer, t.ex. storlek, ålder och standard. Taxeringsvärdena tar vidare i stor utsträckning hänsyn till åldern på be- byggelsen. Nybyggda mindre permanentbostäder kan få dubbelt så höga vägavgifter som den äldre bebyggelsen och detta upplevs inte som rätt- vist. Taxeringsvärdena kan även orsaka andra skevheter i kostnadsfördel- ningen. Ett ofta förbisett problem i vägföreningarna är att taxeringsen- heten kan vara större än den fastighet eller den del av fastigheten som ingår i vägföreningen och för detta förhållande görs det långt ifrån alltid nödvändiga justeringar. Principen för kostnadsfördelning i anläggningslagen I anläggningslagen (1973:1149, AL) skiljer man på kostnadsfördelning för anläggningens utförande och för dess underhåll och drift. Grunderna för anläggningens utförande skall enligt 15 § första stycket i princip be- stämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastig- heten har av anläggningen. Till skillnad från andelstalen i 3 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) fördelas kostnaderna efter andelstal som bestäms vid anläggningsförrättning och inte förändras annat än genom nytt beslut, s.k. fasta andelstal. Det har betydelse framför allt vid ändrade förhållanden. Fördelningsgrunden i AL utgår från att antalet an- slutna fastigheter inte är så stort och att det inte ofta sker förändringar som innebär att det krävs en ny förrättning för att bestämma andelstalen. I de flesta fall är det möjligt att bestämma nyttan med en enkel båt- nadskalkyl. Dörren har dock lämnats öppen för att ta hänsyn till andra faktorer när det är svårt att fastställa nyttan. Bedömningen kan t.ex. base- ras på i vilken utsträckning en anläggning faktiskt används eller den be- räknade användningen. I det senare fallet blir det ju fråga om samma an- delstal för utförande och drift. Inget hindrar i och för sig att de taxerings- värden som gällde vid förrättningen används som norm i de fall nyttan av anläggningen anses på ett rättvisande sätt svara mot dessa. Kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 § andra stycket AL i princip bestämmas efter vad som är skäligt med hän- syn främst till den omfattning i vilken fastigheterna beräknas använda anläggningen. Även för driftkostnaderna finns det alltså utrymme att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Den vanligaste metoden att bestämma den beräknade användningen utgår från trafik- mängden och väglängden, den kallas tonkilometermetoden. Metoden innebär att trafikmängden i ton multipliceras med väglängden uttryckt i kilometer. Trafikmängden bestäms efter schablonvärden för permanent- bostad, fritidsbostad, interna jordbrukstransporter, företagsutfart från jordbruk osv. De normer för andelstal som tillämpas enligt AL tar vanligen hänsyn till den tradition som finns på platsen även om nyttoaspekten alltid ligger i botten. Det tas stor hänsyn till trafikbelastningen när andelstalen för kommunala fastigheter, såsom daghem och sportanläggningar, skall be- stämmas. När nyttan och den beräknade användningen bestäms skall endast stadigvarande förhållanden som hänger samman med fastighetens utnyttjande för sitt ändamål beaktas. I AL finns möjlighet till s.k. sektionsindelning. Det uppfattas ofta som orättvist att fastighetsägare som redan bekostat utbyggnaden av sitt väg- nät skall behöva delta i utbyggnaden av andra vägar som har lägre stan- dard. I vägföreningar har man ansett det vara nödvändigt att utesluta vissa vägar tills vidare i avvaktan på att upprustning sker. Genom möj- ligheten till sektionsindelning kan andelstalen varieras. Regeringens överväganden angående taxeringsvärdena som andelstal Även om kostnaden för enskild väghållning relativt sett är liten i jäm- förelse med t.ex. fastighetsskatten är det viktigt att grunden för kostnads- fördelningen bygger på en lämplig avvägning mellan rättvisa och enkel- het. Annars finns det risk för att systemet med enskild väghållning inte fungerar. Det finns inte något egentligt belägg för det grundläggande antagandet att nyttan i betydelsen värdeökningen är proportionell mot taxerings- värdena. Det kan likaväl förhålla sig så att väganläggningen ökar varje fastighets värde med ungefär lika stort belopp. Förutsatt att det inte anses lämpligt att kostnadsfördelningen i en gemensamhetsanläggning fungerar som en skatt försvinner därmed den teoretiska grunden för att använda taxeringsvärdena som norm för andelstalen. Regeringen anser det inte heller av andra skäl motiverat att använda taxeringsvärdena som norm. För stora exploateringsområden som har en blandad fastighetssammansättning av småhus, industrier och övriga fastigheter innebär användningen av taxeringsvärdena visserligen att ny- tillkommande fastigheter automatiskt får ett andelstal men någon bra mätare av nyttan eller ens den ekonomiska bärkraften är taxeringsvärdet sällan under dessa förhållanden. Industrifastigheter kan vara stora arbets- platser men ha låga taxeringsvärden. Fastigheter som bedriver särskild näringsverksamhet t.ex. buss- eller taxirörelse kan ha större nytta av vägarna än vad taxeringsvärdena motsvarar. Ett annat problem är att taxeringsvärdet för kommunens fastigheter i allmänhet inte är jämförbara med andra fastigheter. Normalt alstrar de mer trafik än andra fastigheter och över huvud taget tar inte taxeringsvärdena hänsyn till att en fastighet på grund av näringsverksamhet kan alstra mer och tyngre trafik. En annan svaghet är att för fastigheter som saknar taxeringsvärde, t.ex. skolor och daghem, särskilda andelstal ändå måste bestämmas. Dessa andelstal bör helst bestämmas så att de följer framtida förändringar i taxeringsvärdenivån, annars krävs det ett nytt beslut när ändring inträffar. Införandet av rullande fastighetstaxeringar kommer dessutom innebära att det blir administrativt krångligare att använda taxeringsvärdet som andelstal. Principerna för kostnadsfördelning i AL är naturliga från teoretiska ut- gångspunkter. I typiska småhusområden såsom områden med fritidsbe- byggelse eller permanentbebyggelse av enfamiljshus är det vanligt att majoriteten vill ha fast och lika kostnadsfördelning för samtliga fastig- heter. Utredningsarbetet har bekräftat att inga större olägenheter uppstår när sådana andelstal tillämpats för enskilda vägar inom tätare bebyggelse. I många fall har dessa upplevts som mer rättvisa än andelstal som baserar sig på taxeringsvärden. Fasta och lika andelstal ger enklare administra- tiva rutiner, samtliga fastigheter kan debiteras ett och samma belopp. I tätorter skulle det i princip vara tänkbart vid inrättande av en gemen- samhetsanläggning för vägar att ta som utgångspunkt att vägnätet ger lika stor nytta för samtliga fastigheter som ingår i väganläggningen, i varje fall om fastigheterna är ungefär lika stora och har likartad användning. Den individuella prövningen bör emellertid behållas. Är bebyggelsen differentierad måste hänsyn tas till dessa förhållanden när andelstalen bestäms. Det går inte att bortse från att det föreligger skillnader mellan att uppskatta nytta eller användningen i en samfällighet där det ingår få fastigheter och i en stor samfällighet inom tätbebebyggt område. Det är självklart lättare i det förra fallet att bestämma nyttan med hjälp av t.ex. väglängd och trafikmängd. I ett tätbebyggt område kan det vara svårt att göra individuella beräkningar av vilka vägar eller vägsträckor och vilken mängd trafik och av vilken typ som varje enskild fastighet alstrar. Även med de förenklade metoder som finns kan dock andelstalet bestämmas på ett mer nyanserat sätt med kostnadsfördelningsprincipen i AL än med hjälp av taxeringsvärdena. Ett fungerande system bör inte vara alltför starkt kopplat till ett behov av omprövningsförrättningar. Om samfälligheterna inte vill eller anser sig ha råd att betala förrättningskostnaderna finns risken att de underlåter att låta justera andelstalen trots att ändrade förhållanden inträffar. Följden kan bli fler oregistrerade överenskommelser eller minskad rättvisa vid kostnadsfördelningen. Däremot bör vissa möjligheter att på annat sätt ändra andelstalen med viss automatik införas så att systemet blir flexib- lare när ändrade förhållanden med avseende på bebyggelsens använd- ningssätt inträffar. Frågan behandlas i avsnitt 9.2. 9 Ändrade förhållanden 9.1 Allmänt Förutsättningarna för en gemensamhetsanläggning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) eller anläggningslagen (1973:1149, AL) kan ha ändrats sedan den inrättades. Fastighetsindelningen kan ha ändrats liksom en fastighets användningssätt, t.ex. när fritidsboende övergår till permanentboende eller när industriell verksamhet eller jord- bruksdrift inrättas. Nya bostadsområden kan tillkomma i anslutning till gemensamhetsanläggningen med önskemål från de boende om del- tagande. Nya intressenter kan naturligtvis ha andra krav på hur anlägg- ningen skall vara inrättad, t.ex. i fråga om anläggningens standard. Huvudregeln enligt såväl EVL som AL är att anpassning av en anlägg- ning till ändrade förhållanden kräver ny förrättning. För vägföreningar finns emellertid en särskild reglering som innebär en automatisk anpass- ning till ändrad fastighetsindelning. Nybildade fastigheter inom vägföre- ningens område ansluts automatiskt till föreningen. Och om andelstalen enligt huvudregeln i 76 § EVL är knutna till taxeringsvärdena, medför sådana ändrade förhållanden som avspeglar sig i taxeringsvärdet auto- matiskt att andelstalen ändras. I övrigt gäller enligt 85 § första stycket EVL att en särskild omprövning kan ske vid ändrade förhållanden, i all- mänhet vid en ny förrättning. Om det inte krävs någon omfattande utred- ning kan länsstyrelsen avgöra frågan utan förrättning. Även enligt AL finns möjlighet till ändring av vad som tidigare be- stämts om ändrade förhållanden har inträtt. Vid ändringar i fastighetsin- delningen sker sådana ändringar med viss automatik. Om en fastighet som ingår i en gemensamhetsanläggning sammanläggs med en annan fastighet kommer enligt 41 § AL andelstalet automatiskt att överföras på den nybildade fastigheten. Den tidigare fastighetens skyldigheter mot övriga delägare övergår på den nybildade fastigheten. Vidare kan del- ägarna enligt 43 § AL träffa överenskommelse i saken. En sådan över- enskommelse skall godkännas av lantmäterimyndigheten och får då samma verkan som beslut vid en ny förrättning. Godkännande får lämnas bara om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. I övrigt finns enligt AL för närvarande inga lagliga möjligheter att t.ex. ansluta en ny fastighet eller ändra andelstal annat än efter en ny förrätt- ning. Enligt 35 § AL kan omprövning ske endast om de ändrade förhållan- dena väsentligt inverkar på anläggningsfrågan eller om vid den ur- sprungliga förrättningen bestämts att frågan får omprövas efter en viss tid eller om det i annat fall framkommit ett klart behov av omprövning. Vid omprövning får inte beslutas om sådan ändring i delägarkretsen att väsentlig olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Den automatik med vilken ändrade förhållanden i vissa fall beaktas enligt 3 kap. EVL är till stor del en funktion av hur verksamhetsområde och andelstal bestämts enligt den lagen. De regler i AL som är avsedda att klara av förändringsbehov är i praktiken inte tillräckliga. Många av de anpassningar som skulle behöva göras till följd av ändrade förhållanden kommer inte till stånd. Förrättningskostnaderna utgör sannolikt det största hindret mot i och för sig befogade omprövningar. Resultatet kan bli att det med tiden uppkommer orättvisa mellan fastighetsägarna eller att man tillgriper olika former av privata lösningar som avviker från för- rättningsbesluten. Det bör därför övervägas om det inte skulle kunna gå att möta ändrade förhållanden på ett enklare sätt än vad som för när- varande är fallet enligt AL. 9.2 Anpassning av andelstal Regeringens förslag: Vid stadigvarande förändringar i fastighets an- vändningssätt skall andelstalet kunna anpassas i enlighet med föreskrifter som angivits i anläggningsbeslutet. När de ändrade förhållandena in- träffat skall styrelsen för samfällighetsföreningen besluta att det nya an- delstalet skall tillämpas. Uppgift om styrelsens beslut skall införas i fastighetsregistret. Styrelsens beslut får ej överklagas. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens med det undantaget att utredningen föreslagit att styrelsens beslut om nytt an- delstal får tillämpas oberoende av om registrering i fastighetsregistret skett. Remissinstanserna: Fastighetsdomstolen vid Falu tingsrätt anser att styrelsens beslut om nytt andelstal inte bör få registreras innan tiden för att väcka talan mot föreningen gått ut eller lagakraftägande dom före- ligger. Fastighetsdomstolen vid Vänersborgs tingsrätt avstyrker av rätts- säkerhetsskäl utredningens förslag. I andra hand bör en ordning väljas där beslut om ändring av andelstal fattas av föreningsstämman. Fastig- hetsdomstolen vid Härnösands tingsrätt tillstyrker utredningens förslag med de undantagen att beslutet om ändring av andelstalet bör fattas av föreningsstämman och att de ändrade andelstalen inte får tillämpas förrän registrering skett. Skogsstyrelsen påpekar bl.a. att det i mer komplicerade fall föreligger stor risk för godtyckliga bedömningar när samfällighetens styrelse skall tolka och tillämpa de i anläggningsbeslutet angivna före- skrifterna. Lantmäterimyndigheten i Värmlands län och Riksförbundet för enskild väghållning tillhör de remissinstanser som anser att styrelsens beslut om ändrat andelstal inte bör få tillämpas innan registrering skett. Villaägarnas Riksförbund anser att lantmäterimyndighetens registrering bör betraktas som beslutet om ändring av andelstal. Skälen för regeringens förslag: Automatisk anpassning av andels- talen bygger på en i förväg bestämd norm som kan tillämpas vid växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelning och be- byggelse. Behovet av automatisk anpassning av andelstalen för enskilda vägar torde vara störst i tätbebyggda områden med ett stort antal fastig- heter med heterogen sammansättning, t.ex. i småhusområden med blandad åldersstruktur eller vid blandning av en- och flerfamiljshus. I området kan vidare finnas insprängda fastigheter som används för industri- eller handelsändamål eller små skogsskiften i yttergränsen av området. I praktiken används vissa normer för andelstal. Som exempel kan nämnas att andelstalet för obebyggda fastigheter höjs från t.ex. 0,3 till 1 fr.o.m. det år då fastigheten blir bebyggd. Enligt en liknande modell som ofta används vid vägförrättningar klassificeras fastigheterna med hänsyn till användningssätt. För varje användningssätt bestäms olika normtal för permanentbostäder, fritidsbostäder, jordbruks- resp. skogsfastigheter. Normtalet kombinerat med en väglängd ger andelstalet. Det finns alltså modeller för olika förhållanden som har visat sig fungera bra och har stor acceptans hos delägarna. De andelstal som bestäms vid förrättningen är en funktion av flera olika förhållanden. Ofta är det möjligt att vid en anläggningsförrättning konstatera hur andelstalet för en fastighet skall ändras t.ex. när ett hus uppförs på en obebyggd tomt eller vid övergång från fritidsboende till åretruntboende. Om det redan i anläggningsbeslutet ges föreskrifter om vilket andelstal som skall gälla om förhållandena ändras på visst sätt kan regeringen inte se något hinder mot att, när förändringen inträffar, sam- fälligheten får möjlighet att fatta beslut i saken utan att någon ompröv- ningsförrättning behöver hållas. En modell som den skisserade måste bygga på att det skall vara fråga om förändringar anknutna till fastighetens användningssätt oberoende av ägarförhållande. Det måste vidare vara fråga om stadigvarande föränd- ringar. Dessutom bör gälla att anläggningen förvaltas av en samfällig- hetsförening. Befogenheten att pröva om förhållandena har ändrats på det sätt som anges i anläggningsbeslutet innebär i praktiken endast verk- ställighet av lantmäterimyndighetens tidigare meddelade föreskrifter. Tillräckliga skäl att underställa beslutet föreningsstämman kan därför inte anses föreligga utan beslutet bör kunna fattas av styrelsen för sam- fällighetsföreningen. Ändringen genomförs då genom att styrelsen till- lämpar det nya andelstalet vid upprättandet av debiteringslängden. Styrelsen skall underrätta berörda fastighetsägare och lantmäterimyn- digheten om beslutet. Genom registrering av beslutet hos myndigheten kan intressenter, t.ex. spekulanter på fastigheten, få upplysning om att ett ändrat andelstal kommer att tillämpas vid nästa uttaxering. Registrering bör vara en förutsättning för att beslutet skall få tillämpas. Bestämmelsen innebär att förvaltningsuppgift överlämnas till styrel- sen. Såsom redan tidigare påpekats inskränker sig styrelsens befogenhet härvidlag i princip enbart till ett konstaterande av att de ändrade för- hållanden som angetts i anläggningsbeslutet inträffat. Det finns därför inte tillräcklig anledning att medge att beslutet får överklagas. Den som är missnöjd med det nya andelstalet och den därav föranledda ändrade uttaxeringen bör i stället få väcka talan mot föreningen hos fastighets- domstolen enligt 46 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällig- heter (SFL), dvs. på samma sätt som annars gäller när någon är missnöjd med uttaxering. Regeringen föreslår att bestämmelser enligt det anförda införs i en ny 24 a §. 9.3 Slitageersättning vid tillfälligt ökad användning Regeringens förslag: Ägare av fastighet som deltar i en gemensam- hetsanläggning som avser väg och som tillfälligt använder anläggningen i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens an- delstal för driftkostnaderna, skall utge skälig ersättning till samfällig- heten för uppkomna merkostnader i anledning av den ökade använd- ningen. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Fastighetsdomstolen vid Falu tingsrätt, Fastig- hetsdomstolen vid Vänersborgs tingsrätt och Fastighetsdomstolen vid Härnösands tingsrätt anser att det bör anges att den föreslagna ersätt- ningsskyldigheten skall bestämmas till skäliga merkostnader. Skälen för regeringens förslag: Det förekommer att en fastighet som ingår i en vägförening eller en gemensamhetsanläggning för vägar har behov av att tillfälligt använda vägen i större utsträckning än som svarar mot fastighetens andelstal. Som exempel kan nämnas pågående bygg- nadsarbeten på fastigheten eller ett vägbygge som medför behov av tunga transporter. En större skogsavverkning kan tillfälligt belasta vägarna i avsevärt större omfattning än normalt. Tillfällig uthyrning av en jord- bruksfastighets ekonomibyggnader som lager- eller industrilokaler före- kommer. Frågan kan också bli aktuell när en ny näringsverksamhet startar, t.ex. en verkstad, affär eller restaurant som genererar ökad trafik, och man inte kan säga säkert hur varaktig den nya verksamheten blir. Varken EVL, bortsett från skogsvägar, eller AL ger möjlighet att ta ut ersättning av de fastigheter som deltar i väganläggningen och tillfälligt använder vägen i större omfattning än som svarar mot fastighetens an- delstal. Frågan om denna form av slitageersättning bör kunna tas ut eller inte har behandlats tidigare. Vägutredningen föreslog som komplement till bestämmelserna om kostnadsfördelningen en bestämmelse om sär- skild ersättning i vissa fall för fastighet som ingår i en vägförening. Av- sikten var att öppna en möjlighet att genom särskild ersättning täcka merkostnader när en fastighet tillfälligt har ett ökat behov av vägarna (SOU 1977:12 s. 33, 198 och 199). Även Väghållningsutredningen före- slog en liknande bestämmelse. I praktiken kan det i vissa fall vara svårt att exakt avgöra när en väg används i större omfattning än som svarar mot fastighets andelstal för driftkostnaderna, eftersom beräkningsunderlaget för bestämmandet av andelstalet sällan redovisas. Dessutom ligger det i sakens natur att den faktiska användningen varierar i tiden i jämförelse med den beräknade användningen. Regeringen anser ändå att det i vissa fall, såsom t.ex. i ovan angivna situationer, är rimligt att ersättning skall kunna utgå utöver det fastställda andelstalet. Ersättningen bör dock begränsas till fall där vägen används i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andel av driftkostnaderna. En sådan bestämmelse bör skapa förutsättningar för att komma till rätta med de problem som uppkommer när den tillfälligt ändrade användningen leder till ett onormalt slitage eller skador på vägen. Regeringen föreslår därför att en ny bestämmelse införs i AL som innebär att om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning till- fälligt använder vägen i väsentligt större omfattning än vad som får anses svara mot fastighetens andelstal, är fastighetens ägare skyldig att ersätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen. Ersättningsskyldigheten är således begränsad till mer- kostnaderna och den bör bestämmas efter en skälighetsbedömning i varje enskilt fall. 9.4 Omprövning vid fastighetsbildning Regeringens förslag: Lantmäterimyndigheten ges befogenhet att i sam- band med fastighetsbildningsförrättning besluta att en nybildad eller om- bildad fastighet skall anslutas till befintlig gemensamhetsanläggning . Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna som yttrat sig över frågan har motsatt sig förslaget. Vissa, såsom Vägverket, efterlyser vid- gade möjligheter att träffa överenskommelser vid ändrade förhållanden. Skälen för regeringens förslag: En anläggningsfråga kan prövas gemensamt med en fastighetsbildningsåtgärd. Anläggningsbeslutet får då tas upp i fastighetsbildningsbeslutet, 24 § tredje stycket AL. I vissa fall får lantmäterimyndigheten i samband med en fastighetsbildningsförrätt- ning förordna om prövning enligt AL, 9 kap. 1 § tredje stycket och 7 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988, FBL). Någon bestäm- melse om att även omprövning får ske i motsvarande situationer finns emellertid inte, bortsett från det fallet att en fastighet som är ansluten till en gemensamhetsanläggning delas. Fastighetens skyldigheter mot övriga delägare får då enligt 42 § fördelas genom beslut vid fastighetsbildnings- förrättningen. Fördelningen har karaktär av provisorium och skall inte räknas med vid prövningen av om ändrade förhållanden inträtt. Vid avstyckning av en fastighet kan det visa sig att den avstyckade delen har behov av att delta i en gemensamhetsanläggning som stamfastigheten inte varit ansluten till. Motsvarande behov kan visa sig i samband med klyvning eller fastighetsreglering. Anslutning av den nya fastigheten kan då ske antingen efter överenskommelse enligt 43 § AL eller, om en sådan inte träffas, efter en särskild omprövningsförrättning om någon begär en sådan. I praktiken händer tämligen ofta att frågan om fastighetens anslutning inte blir föremål för vare sig godkänd överens- kommelse eller beslut. Formellt har då den nya fastigheten inte någon rätt att använda anläggningen. Såväl från handläggningssynpunkt som från synpunkten av ordning och reda i fastighetsförhållandena skulle det vara en fördel, om lantmäte- rimyndigheten var skyldig att i samband med fastighetsbildningsförrätt- ningen också ta upp frågan om anslutning till prövning. Anslutningen i och för sig innebär i allmänhet inte någon ökad belastning på övriga del- ägare, varför dessa kan representeras av samfällighetsföreningen genom dess styrelse (jfr avsnitt 13). Finner lantmäterimyndigheten att fastig- heten skall anslutas skall den också bestämma andelstal och eventuell ersättning enligt 37 § första stycket. Problem kan emellertid uppkomma när det gäller att bestämma an- delstal. Föreningen kanske inte har något väl fungerande system för an- delstalen och det kan visa sig att det av den anledningen inte går att sätta ett rättvist andelstal för den nytillträdande fastigheten. Kan andelstal inte bestämmas i samband med fastighetsbildningsförrättningen, bör beslut om anslutning inte heller meddelas i det sammanhanget. Kan inte någon överenskommelse träffas och godkännas, får i stället delägarna eller någon av dem ta initiativ till en omprövning av andelstalen. Beslut om anslutning och andelstal för den nya fastigheten kan då fattas i samband med omprövningsförrättningen. I enlighet härmed föreslår regeringen att en ny bestämmelse, om rätt för lantmäterimyndigheten att i samband med fastighetsbildningsförrätt- ning besluta om anslutning m.m., tas upp i AL. Som framgått bör be- stämmelsen innefatta en befogenhet, inte en skyldighet. 10 Rättighetsupplåtelser 10.1 Allmänt Lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) reglerar frågor om rätt till väg och väghållning avseende sådana enskilda vägar som är till nytta för en eller flera fastigheter oavsett om vägbehovet är av stadigvarande eller tillfällig karaktär. Anläggningslagen (1973:1149, AL) däremot reglerar frågor om inrättande av anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och för ändamål av stadigvarande betydelse. Om särskilda skäl föreligger kan emellertid en fastighet anslutas till en gemensam- hetsanläggning som avser väg utan hinder av att anläggningen tillgodoser endast ett tillfälligt behov, 47 § AL. Enligt 77 § EVL har en fastighet som inte ingår i en vägförening men ändå har nytta av en vägförenings väg rätt att använda vägen mot att den betalar en årlig avgift i förskott, s.k. slitageersättning. Någon mot- svarande bestämmelse finns inte i AL. Den lagen utgår från att rätt för enstaka fastigheter att använda annans fastighet för väg eller annan an- läggning i första hand bör upplåtas enligt reglerna om bildande av servi- tut i 14 kap. jordabalken och 7 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988, FBL) (prop. 1973:160 s. 143). Servitut kan inte upplåtas för tillfälliga behov. AL innehåller därför i 50 § en särbestämmelse som medger att rätt kan upplåtas för fastighet att använda väg som inte tillhör fastigheten, dock endast för tillfälliga behov. Stadigvarande vägbehov för en enstaka fastighet kan i viss utsträckning tillgodoses genom upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet, 49 § AL. I övrigt utgår AL från att väg- behovet skall tillgodoses genom bildandet av eller anslutning till en gemensamhetsanläggning. En uppfattning är att rättighetsupplåtelser enligt 77 § EVL mot slitage- ersättning är vanligast i de situationer där t.ex. en jordbruksfastighet som inte ingår i vägföreningen har behov av att använda vägföreningens väg för transporter vid tillfällig skogsavverkning eller när en byggnads- entreprenör schaktar stora massor eller i övrigt har omfattande trans- porter under en begränsad tid. Vägföreningen och den ersättnings- skyldige kommer överens om att vägen skall avsynas av en utomstående bedömare både före och efter användandet. Först därefter betalas slitage- ersättningen eller återställs vägen i det skick den var när den togs i anspråk. Väghållningsutredningen ansåg att de situationer som omfattades av 77 § EVL i allmänhet kunde klaras genom anslutning och fastställande av andelstal enligt 15 § andra stycket AL, under förutsättning att fastig- heten ligger inom båtnadsområdet för den aktuella vägen (SOU 1987:26 s. 51). När nu EVL skall upphävas finns det anledning att på nytt överväga om rättighetsupplåtelser för vägar i större utsträckning än nu skulle kunna vara ett alternativ till anslutning och därmed om de möjligheter till sådana upplåtelser som AL medger svarar mot de aktuella behoven. 10.2 Rätt att använda befintlig väg för stadigvarande behov Regeringens förslag: AL kompletteras med en bestämmelse inne- bärande att det i vissa fall, för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas en rätt för fastigheten att även använda befintlig väg, oavsett om den går över annans fastighet eller ingår i en gemensamhetsanläggning. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Lantmäteriverket ifrågasätter om inte ersätt- ningen bör bestämmas med stöd av 13 § AL i fråga om alla upplåtelser enligt 49 § AL. Lantmäterimyndigheten i Älvsborgs län och Lantmäte- rimyndigheten i Värmlands län tillstyrker förslaget. Skälen för regeringens förslag: Upplåtelse enligt 49 § AL för såväl tillfälliga som stadigvarande behov avser rätten att bygga väg över annan fastighet när vägen är av betydelse för en enstaka fastighet och vägbe- hovet därför inte kan tillgodoses genom en gemensamhetsanläggning. Avgränsningen mellan servitutsreglerna och 49 § AL är tänkt att fungera så att servitut enligt 7 kap. 2 § FBL används för att upplåta rätt att bygga väg när det sker i samband med en fastighetsbildningsåtgärd, t.ex. en avstyckning, och 49 § AL när det redan finns en tomt och det behövs en väg. I praktiken är det vanligast att rättighetsupplåtelser av- seende redan befintliga vägar upplåts med servitut enligt FBL. 49 § AL används inte särskilt ofta i sådana fall som den avser att reglera utan för rättighetsupplåtelser avseende befintlig väg, som av någon anledning saknar betydelse för annan fastighet. En svaghet med 49 § AL är att den rätt som upplåts i princip utesluter att ägaren till den belastade fastigheten eller andra som kan ha intresse av det använder den väg som den härskande fastigheten bygger. Det kan vidare diskuteras om den begränsning som ligger i att en upplåtelse enligt 50 § endast får avse tillfälliga behov är motiverad i alla situationer. Del- tagande i en gemensamhetsanläggning bör visserligen vara huvudregel för att lösa flera fastigheters gemensamma vägbehov. Det kan emellertid ifrågasättas om det alltid är mest ändamålsenligt att bilda en gemensam- hetsanläggning när två eller flera fastigheter har behov av gemensam väg. Praktiska erfarenheter visar att skyldigheter mellan fastigheterna i enklare fall inte alltid behöver regleras. I förrättningsbeslut bör sålunda inte regleras mer än vad förhållandena kräver och parterna begär. Skulle problem uppstå kan ju parterna alltid komma tillbaka och få frågan reglerad efter en ny förrättning. Även andra särskilda skäl kan göra det lämpligare att en rätt till väg upplåts i stället för att en fastighet ansluts till en gemensamhetsanlägg- ning, bl.a. i det fallet när behovet är stadigvarande men av mindre om- fattning eller sporadiskt. Med detta avses att behovet gäller en mycket kort vägsträcka eller en enstaka väg i ett större vägsystem resp. när väg- behovet uppstår sällan, kanske bara ett fåtal gånger om året. För en fastighet som ligger helt nära allmän väg och endast använder några meter av en viss väg kan, om förhållandena i övrigt inte motiverar att fastigheten skall anslutas, det vara lämpligare att rätt till vägen upplåts. Sporadisk användning kan exemplifieras med att en jordbruksfastighet har behov av att använda vägen en kortare tid varje år, t.ex. i samband med skörden. Även i det fallet kan det vara lämpligare med en rättighets- upplåtelse än att fastigheten ansluts. Regeringen föreslår därför att 49 § kompletteras med bestämmelser som genom rättighetsupplåtelse gör det möjligt inte bara att bygga väg över annans fastighet utan också att an- vända befintlig väg, oavsett om den går över annans fastighet eller ingår i en gemensamhetsanläggning. Förutsättningen bör vara att en sådan upp- låtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsan- läggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad gemensam- hetsanläggning. En begränsning bör vara att upplåtelse inte får ske om den medför synnerligt men, t.ex. genom att näringsverksamhet allvarligt försvåras, för den upplåtande fastigheten eller för annan fastighet som har rätt att använda vägen. Normalt sett torde en rättighetsupplåtelse inte innebära en påtagligt försämrad situation, men det kan inte uteslutas att det någon gång blir så. Enligt nu gällande bestämmelse i 49 § AL, om upplåtelse av rätt att bygga väg över annans fastighet, bestäms ersättningen med utgångs- punkt från det utrymme som upplåts. Vid upplåtelse av rätt att använda befintlig väg bör ersättningen i stället bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till det slitage av vägbanan som beräknas uppkomma, se vidare avsnitt 10.3. I förarbetena till AL uttalas att det bör vara möjligt att vid fristående fastighetsreglering bilda servitut till förmån för flera fastigheter om det inte föreligger något aktuellt behov av att samtidigt lösa frågan om ut- förande och drift av anläggningen på servitutsområdet (prop. 1973:160 s. 207). Med regeringens förslag blir det möjligt att upplåta rätt att an- vända en befintlig väg för fler än en fastighet om det inte finns ett behov att reglera skyldigheter. 7 kap. 2 § FBL och 49 § AL kommer därför att kunna användas parallellt. Dubbla regelsystem bör normalt undvikas men fördelarna med att samtidigt som en gemensamhetsanläggning bildas kunna lösa t.ex. en utfartsfråga med samma regelsystem överväger enligt vår uppfattning nackdelarna. 10.3 Rättighetsupplåtelse till samfällighetsförening Regeringens förslag: I vissa fall skall rätt att använda väg kunna upp- låtas till förmån för samfällighetsförening. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Fastighetsdomstolen vid Falu tingsrätt och Fastighetsdomstolen vid Vänersborgs tingsrätt påpekar bl.a. att frågan om sakägarkretsen i vissa fall kan komma att framstå som oklar. Väg- verket tillstyrker förslaget. Även Lantmäteriverket tillstyrker förslaget men påpekar att det av motiven bör framgå att om årlig ersättning be- slutas beloppen kan värdesäkras genom uppräkning med konsument- prisindex. Skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna för en rättighets- upplåtelse till en samfällighetsförening bör vara att det är av väsentlig betydelse för delägarfastigheterna att använda vägen och att det av sär- skilda skäl är lämpligare med en rättighetsupplåtelse än med en anslut- ning till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår i. En sådan rättighetsupplåtelse som nu avses lär i de flesta fall komma upp i sam- band med inrättandet av gemensamhetsanläggningen och bildandet av den samfällighetsförening som rättigheten skall tillkomma. Rättigheten upplåts inte till de enskilda fastigheterna i gemensamhetsanläggningen utan till den samfällighetsförening som förvaltar anläggningen. Det är alltså endast vid föreningsförvaltning som saken kan bli aktuell. I de fall frågan kommer upp vid annan tidpunkt än vid bildandet bör samfällig- hetsföreningen vara sakägare och företrädas av föreningens styrelse vid den förrättning där frågan om rättigheten prövas. Upplåtelse till en samfällighetsförening av rätt till väg bör som angetts tidigare ske endast om det av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår i. Det förhållandet att det till äventyrs är krångligare att i stället ansluta fastig- heterna – vid en förrättning eller genom överenskommelse enligt 43 § – bör inte ses som särskilda skäl att välja rättighetsupplåtelse framför anslutning. Som ett sådant skäl bör inte heller ses att det blir mer kom- plicerat att förvalta gemensamhetsanläggningen. Alternativet med rättig- hetsupplåtelse bör väljas när fastigheternas behov visserligen är stadig- varande men avser endast en liten del av den andra anläggningen. I den situationen kan man utgå från att den aktuella vägdelen kommer att till- godose behovet utan att fastigheterna har något inflytande på väghållningen i den upplåtande föreningen. Det blir i sista hand en fråga för rättstillämpningen att avgöra när särskilda skäl föreligger som gör det lämpligare att upplåta en rätt till samfällighetsföreningen än att ansluta fastigheterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår i. Om det inte är fråga om ett onormalt stort slitage innebär rättighets- upplåtelsen ingen ytterligare belastning för de fastigheter som ingår i den upplåtande samfälligheten. I normalfallet bör därför fastigheterna i den upplåtande samfälligheten kunna företrädas av samfällighetsföreningen vid förrättningen (jfr avsnitt 13). Ersättningen bör bestämmas efter en skälighetsbedömning främst med utgångspunkt från det slitage av vägbanan som beräknas uppkomma. Den ersättning som skall utgå för rättighetsupplåtelsen liksom hur ersätt- ningen skall betalas, på en gång eller årligen i förskott, bör bestämmas vid förrättningen. Om det tillkommer fastigheter blir dessa automatiskt delaktiga i den upplåtna rättigheten. Vid större ändringar kan ersätt- ningen för upplåtelsen behöva omprövas enligt 35 § AL. Samfällighetsföreningen svarar för betalningen av ersättningen till den upplåtande samfälligheten. Ersättningen blir en kostnad bland andra kostnader för förstnämnda förening och fördelas mellan medlemmarna i förhållande till andelstalen för drift. 11 Verkställighet av förrättningsbeslut Regeringens förslag: Lantmäterimyndigheten skall kunna förordna syssloman för att genomföra ett anläggningsbeslut när styrelsen eller del- ägarna inte vidtar åtgärder för att anläggning kommer till stånd. Utredningens förslag: Regeringens förslag innehåller en bestämmelse om att det i förordnandet för sysslomannen skall anges den tid inom vilken denne skall genomföra anläggningsbeslutet. I övrigt överens- stämmer utredningens förslag med regeringens. Remissinstanserna: Fastighetsdomstolen vid Falu tingsrätt, Fastig- hetsdomstolen vid Härnösands tingsrätt och Riksförbundet för enskild väghållning påpekar att en anledning till att en anläggning inte genom- förs kan vara att den på grund av ändrade förutsättningar mist sin ur- sprungliga betydelse och efterlyser därför en bestämmelse om att det vid prövning av frågan även skall göras en tillåtlighets- och aktualitetsbe- dömning. Lantmäteriverket tillstyrker förslaget. Skälen för regeringens förslag: Om en vägförening underlåter att bygga eller underhålla någon av föreningens vägar eller fullgöra vinter- väghållning kan länsstyrelsen enligt 87 § första stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Följer inte vägföreningen föreläggandet, kan länsstyrelsen verkställa åtgärderna på föreningens bekostnad. Anläggningslagen (1973:1149, AL) innehåller inte några bestämmelser motsvarande de i 87 § EVL. Av 33 § AL framgår att om en gemensam- hetsanläggning inte utförts inom den tid som bestämts i beslutet är an- läggningsbeslutet förfallet. Detsamma gäller om ersättning för upplåtelse eller inlösen inte har betalats inom ett år från det att ersättningsbeslutet vann laga kraft och ingen som tillerkänts ersättning har begärt verk- ställighet av beslutet. Lantmäterimyndigheten kan dock, om särskilda skäl föreligger, besluta om förlängning av tiden. Avsikten med den be- fogenheten är i första hand att undvika problem när ett anläggningsbeslut och ett fastighetsbildningsbeslut har samband med varandra. Myndig- heten anses ha befogenhet att självmant besluta om förlängning, jfr prop. 1973:160 s. 251. Enligt 31 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) får länsstyrelsen, om skäl därtill föreligger, förordna att styrelsen för en samfällighetsförening skall bestå av fler ledamöter än som anges i stad- garna. Vidare får länsstyrelsen i föreningsstämmans ställe utse en, eller om det finns synnerliga skäl, flera ledamöter. Dessa befogenheter bör enligt förarbetena utövas i fall då samfällighetens förvaltning berör väsentliga allmänna intressen och det kan befaras att dessa inte i till- räcklig mån blir beaktade. Länsstyrelsen bör inte ingripa av hänsyn till enskilda intressen annat än undantagsvis, t.ex. då en behörig styrelse finns men denna på grund av djupgående och stadigvarande menings- skiljaktigheter eller av annan anledning saknar förmåga att effektivt till- varata medlemmarnas angelägenheter, prop. 1973:160 s. 426 och 427. Synnerliga skäl att utse flera styrelseledamöter kan vara att gemensam- hetsanläggningen inrättats mot en enig sakägaropinion enligt 7 § andra stycket AL och verkställigheten av beslutet måste kunna tryggas genom att en handlingskraftig styrelse tillsätts, jämför nämnda prop. s. 573, 574 och 604. Det bör i sammanhanget också nämnas att länsstyrelsen enligt 33 § SFL kan förordna syssloman om föreningens styrelse inte är beslutför. Om det inte finns några andra styrelseledamöter, handhar sysslomannen ensam föreningens angelägenheter och företräder föreningen som styrelse. Det kan alltså konstateras att SFL ger vissa möjligheter att framtvinga verkställighet av ett anläggningsbeslut genom ändrade majoritetsför- hållanden i styrelsen men att dessa möjligheter inte anses böra tillgripas annat än om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget. Detta anses vara fallet om anläggningen är förutsatt i en plan eller har samband med ett saneringsföretag. Planmyndigheternas uppfattning om behovet av anläggningen bör tillmätas stor och som regel avgörande betydelse, prop. 1973:160 s. 194. I andra fall än då allmänna intressen berörs torde till- sättandet av flera styrelseledamöter i en samfällighetsförening inte vara en framkomlig väg för att åstadkomma verkställighet av ett anläggnings- beslut. Enligt regeringens uppfattning är möjligheterna att genomföra ett an- läggningsbeslut i fall då föreningens styrelse är ovillig alltför begränsade. Visserligen finns det anledning till försiktighet när det gäller att tvinga fram verkställighet av beslut på ett område som i princip är föremål för avtalsfrihet. Man måste emellertid utgå från att anläggningsbeslutet har tillkommit därför att delägarna har behov av anläggningen, låt vara i varierande grad. I förhållande till de delägare som har ett starkt intresse av anläggningen ter det sig obilligt att anläggningsbeslutet i praktiken kan komma att förfalla därför att en majoritet av delägarna är emot. Varje delägare bör kunna kräva att ett beslut som fattats efter en prövning av de i AL angivna kriterierna och i ett förfarande där alla intressenter fått komma till tals också blir genomfört. Regeringen föreslår därför att det i AL införs bestämmelser som inne- bär att en syssloman kan förordnas för att genomföra anläggningsbeslutet när styrelsen eller delägarna inte vidtar tillräckliga åtgärder för genom- förande och det följaktligen finns risk för att anläggningsbeslutet kommer att förfalla. Förutsättningen för ett förordnande bör sålunda vara att det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid som bestämts i beslutet eller i beslut om förlängd tid enligt 33 § tredje stycket AL. I förordnandet till sysslomannen skall anges den tid inom vilken anläggningsbeslutet skall vara genomfört. Denna tid bör, om särskilda skäl föreligger, kunna förlängas. Däremot anser regeringen att det saknas skäl att införa någon bestämmelse motsvarande den möj- lighet som finns enligt 87 § EVL att förordna syssloman om anlägg- ningen inte drivs eller underhålls på ett tillfredsställande sätt. Är del- ägarna missnöjda med hur styrelsen fullgör den uppgiften, får möjlig- heten att på årsstämman byta ut styrelsen anses tillräcklig. Det sagda tar närmast sikte på föreningsförvaltning enligt SFL. Om vid delägarförvaltning delägarna inte är överens om att genomföra anlägg- ningsbeslutet, torde en övergång till föreningsförvaltning ligga närmast till hands. Det kan emellertid inte uteslutas att det någon gång räcker med att syssloman förordnas, t.ex. om delägarna anser sig kunna komma överens i fortsättningen sedan väl huvudfrågan är avklarad. Möjligheten att begära syssloman bör därför inte reserveras till fall av föreningsför- valtning. Rätten att begära förordnande av syssloman bör tillkomma samma krets som enligt 18 § AL har rätt att begära förrättning. Det innebär att inte bara enskilda fastighetsägare utan även t.ex. kommunen och länsstyrelsen i vissa fall kan begära syssloman. När det gäller allmänna intressen kommer alltså möjligheten att begära syssloman att stå till buds vid sidan av möjligheten att säkra styrelsemajoritet enligt 31 § SFL. Sysslomannens uppgift är emellertid begränsad till genomförande av an- läggningsbeslutet medan 31 § SFL även täcker förvaltningen av anlägg- ningen. När det gäller frågan vem som skall utse syssloman står valet mellan länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten. Mot länsstyrelsen talar dels att uppgifter av det slaget alltmer kommit att frångå länsstyrelsen och att, sedan överlantmätarmyndigheten avskaffats, någon egentlig kompetens i lantmäteri- och fastighetsbildningsfrågor inte längre finns kvar där. Mot lantmäterimyndigheten talar i någon mån att det kan uppfattas som olämpligt att samma myndighet som har meddelat anläggningsbeslutet även får med verkställigheten att göra. För lantmäterimyndigheten talar främst fördelen med att sysslomannen förordnas av en myndighet som vet vari svårigheterna består och vilka hinder som skall övervinnas. Den myndigheten torde därför vara bäst lämpad att avgöra vilka kvalifikatio- ner sysslomannen bör ha för att kunna lösa sin uppgift i det enskilda fallet. Regeringen föreslår därför att sysslomannen i dessa fall förordnas av lantmäterimyndigheten. En begäran om syssloman som framställts i rätt tid av någon som är behörig bör få den verkan att anläggningsbeslutet tills vidare inte för- faller. Avslås framställningen, bör detta medföra att anläggningsbeslutet förfaller när tiden för utförande av anläggningen har gått ut. Ett beslut om avslag bör emellertid kunna överklagas till fastighetsdomstolen. För att inte möjligheten till överklagande skall bli illusorisk bör anläggnings- beslutet förfalla först när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft. Beträffande sysslomannens kvalifikationer kan förutses att uppgifterna i första hand torde komma att avse frågor om upphandling och ekonomi. Han eller hon bör därför vara förtrogen med sådana frågor och bör också ha kunskaper om den typ av anläggning som det är fråga om. Behovet av viss kompetens torde emellertid komma att växla från fall till fall. Ersättningen till sysslomannen bör bestämmas av lantmäterimyndig- heten för fördelning mellan delägarna. Andelstalen för anläggningens utförande bör vara vägledande. Betalas inte ersättning enligt vad myn- digheten bestämt, bör beloppet kunna tas ut hos delägarna enligt be- stämmelserna i utsökningsbalken (jfr 3 kap. 1 § första stycket 7 nämnda balk). 12 Trafiksäkerhetsbestämmelser Regeringens förslag: Väghållningsmyndighet får förordna att trafik- säkerhetsbestämmelserna i väglagen i tillämpliga delar skall gälla även beträffande enskilda vägar. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Ut- redningen har emellertid till skillnad från regeringens förslag föreslagit att aktuella trafiksäkerhetsbestämmelser tas upp i anläggningslagen. Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Lantmäteriverket och Plan- och Byggutredningen anser att det är mindre lämpligt att ta upp trafiksäkerhetsbestämmelserna i anläggningslagen och föreslår i stället att en hänvisning görs till väg- lagens bestämmelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser bl.a. att det inte kan vara rimligt att staten skall engageras i frågor om siktröjning m.m. och dessutom tvingas stå för kostnaderna. Vägverket har tillstyrkt förslaget. Länsstyrelserna i Skaraborgs-, Jämtlands- och Norrbottens län har avstyrkt förslaget såvitt avser överflyttningen av ansvaret för regler- nas tillämpning från länsstyrelserna till Vägverkets väg- och trafikregio- ner. 12.1 Allmänt Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten finns i 5 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL). Enligt 100 och 101 §§ EVL kan länsstyrelsen förordna om förbud mot trafikfarliga anläggningar inom en tolvmeterszon från vägbanans mitt resp. ge föreläggande om att ta bort befintliga trafikfarliga anordningar. Trafiksäkerhetsbestämmelserna gäller enligt 1 § fjärde stycket EVL inte inom områden med detaljplan. Det bör observeras att till skillnad från regleringen i väglagen (1971:948, VägL) bestämmelserna inte är generellt tillämpliga utan det krävs att länsstyrelsen förordnar att de skall gälla för en viss enskild väg eller del av en sådan väg. Vid anläggningslagens (1973:1149, AL) tillkomst lämnades trafik- säkerhetsbestämmelserna i 5 kap. EVL orubbade. I förarbetena till AL angavs att dessa hade en så utpräglat offentligrättslig karaktär att de knappast hade sin rätta plats i den aktuella lagstiftningen och att bestäm- melserna torde gälla oberoende av på vilket sätt den enskilda vägen hade tillkommit (prop. 1973:160 s. 62 och 607). Ett par bestämmelser med karaktär av ordnings- och säkerhetsföreskrifter infördes, nämligen 51 och 55 §§. I förarbetena uttrycktes dock en viss tveksamhet till bestämmel- serna och deras placering. Bestämmelserna i 51 § AL om rätt att kvista eller hugga bort träd och buskar torde i första hand syfta till att tillgodose kravet på trafiksäkerhet och det kan därför göras gällande att frågan om sådana rättigheter bör regleras i anslutning till de andra trafiksäkerhets- frågor som rör enskilda vägar (prop. 1973:160 s. 285). 55 § AL reglerar när enskild väg byggs så att den korsar annan trafikled. Bestämmelsen är direkt överförd från 41 § EVL och infördes efter påpekanden från en remissinstans om att fastighetsbildningsmyndigheten inte utan stöd av lag eller författning torde kunna föreskriva i anläggningsbeslut att väg- arbetet till viss del skall omhändertas av trafikleds förvaltning eller stå under dess kontroll. I förarbetena förutsattes att frågan om den slutliga utformningen och placeringen av behövliga föreskrifter närmare skulle övervägas (prop. 1973:160 s. 278). Vägutredningen ansåg att reglerna i 5 kap. EVL till skydd för trafik- säkerheten skulle upphävas och föreslog att länsstyrelsen skulle få rätt att förordna att vissa ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt ersättnings- regler liknande de i VägL blev tillämpliga på enskilda vägar med någor- lunda betydande trafik. Därmed avsågs dels vägar med statsbidrag därför att de är av betydelse för allmän samfärdsel, dels andra vägar av likartad natur, t.ex vägar som får kommunala bidrag. Förslaget innebar en ut- vidgning i förhållande till gällande bestämmelser i EVL. Väghållningsutredningen ansåg det inte vara meningsfullt att göra några sakliga ändringar i trafiksäkerhetsbestämmelserna innan en reform av de materiella reglerna om enskilda vägar genomförts och föreslog där- för att bestämmelserna i 5 kap. EVL skulle föras över till AL med enbart redaktionella ändringar. 12.2 Behovet av trafiksäkerhetsbestämmelser för enskilda vägar I 3 kap. plan- och bygglagen (1987:10, PBL) finns de materiella reglerna om egenskapskrav vid åtgärder på byggnader och andra anläggningar, tomter, och allmänna platser som särskilt tar sikte på trafiksäkerheten. I 3 kap. 2 § anges att byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning bl.a. inte inverkar menligt på trafiksäkerheten. Denna bestämmelse skall beaktas såväl vid utformningen av detaljplaner som när bygglovpliktiga åtgärder prövas. Bestämmelsen reglerar ungefär samma sak som 47 § VägL gör, varför den paragrafen har undantagits från tillämpning inom områden med detaljplan och i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs. Genom 3 kap. 14 § blir bl.a. föreskriften i 3 kap. 2 § tillämplig i fråga om sådana andra anläggningar än byggnader som anges i 8 kap. 2 § första stycket. De fyra sista paragraferna i 3 kap. är också av intresse i detta sammanhang. För tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall enligt 3 kap. 15 § första stycket 3 och 4 tillses att be- tydande olägenheter för trafiken inte uppkommer och att det finns en lämplig belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på framkom- lighet för utryckningsfordon. I 3 kap. 17 § finns en kompletterande be- stämmelse som innebär krav på att tomter, oavsett om de är bebyggda eller inte, skall skötas så att betydande olägenheter inte uppkommer för omgivningen och för trafiken och så att risken för olycksfall begränsas. Med tomt avses mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör den mark som upptas av bebyggelsen och sådan mark som ligger i direkt anslutning till denna och som används eller behövs för att bebyggelsen skall kunna användas för avsett ändamål (se prop. 1985/86:1 s. 517). Av 3 kap. 18 § framgår att i fråga om allmänna platser och om- råden för andra anläggningar än byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15–17 §§ tillämpas i skälig utsträckning. Därmed avses att vissa grundkrav, bl.a. de som gäller trafiksäkerheten, skall iakttas. Hänvis- ningen till 17 § innebär att det kan ställas krav på skötsel och underhåll. Byggnadsnämnden kan enligt 10 kap. 15 § PBL ingripa mot den som underlåter att vidta sådana åtgärder som åligger honom enligt bestäm- melserna i 3 kap. PBL eller enligt någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen. 10 kap. 17 § PBL ger dessutom byggnadsnämnden rätt att inom område med detaljplan ingripa med föreläggande mot ägaren att ta bort eller vidta annan åtgärd om en byggnad eller annan anläggning har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har ändrats. Beträffande byggnader får föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Byggnadsnämnden får också förelägga ägaren av en fastig- het eller byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan ut- gång mot gator och vägar om det behövs med hänsyn till trafiksäker- heten. Bestämmelserna i 10 kap. 17 § första och andra styckena har sam- ordnats med 52 § resp. 40 § VägL för att undvika kompetenskonflikter och dubbelprövning (se 52 § andra stycket och 42 § VägL). Tillämpningen av trafiksäkerhetsbestämmelserna i PBL och avgräns- ningen i förhållande till VägL:s bestämmelser är inte enbart knuten till att det finns detaljplan utan även till om det krävs bygglov för den aktuella åtgärden. I 8 kap. 1 och 2 §§ PBL finns generella bestämmelser om bygglov för uppförande m.m. av byggnader resp. andra anläggningar. I 8 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser för områden med detaljplan. Enligt punkten 2 i paragrafen krävs bygglov bl.a. för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. 45, 46 och 47 §§ VägL och 100 § EVL reglerar i huvudsak motsvarande åtgärder. VägL:s bestäm- melser är samordnade med PBL såtillvida att de gäller endast utanför område med detaljplan och för byggnader, andra anläggningar, anord- ningar eller åtgärder för vilka bygglov inte krävs. En del av de brister i trafiksäkerhetshänseende som fanns i den äldre byggnadslagstiftningen är numera åtgärdade genom bestämmelser i PBL. Bestämmelserna ger emellertid fortfarande bättre skydd inom område med detaljplan än utan- för sådant område. Möjligheten att se till att sikthindrande växtlighet röjs torde vara begränsad i fråga om mark som inte faller in under tomtbe- greppet, såvida det inte är fråga om allmän platsmark, dvs. område inom plan. Regeringens uppfattning är därför att det nuvarande regelsystemet i PBL inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser trafiksäkerheten särskilt när det gäller områden utanför detaljplan. Man bör ha i stort sett samma regler för åtgärder som främjar trafiksäkerheten för enskilda vägar som för allmänna vägar när förhållandena är jämförbara med avseende på vägens beskaffenhet och trafikens karaktär. Någon skarp gräns från trafiksäkerhetssynpunkt mellan allmänna vägar och enskilda vägar kan inte alltid dras. På vissa enskilda vägar är trafiken av större omfattning än på det minst trafikerade allmänna vägnätet. Trafiksäkerheten är ett ange- läget allmänt intresse och vem som är väghållare bör inte vara avgörande för vilka trafiksäkerhetsbestämmelser som skall gälla. På grund av att enskilda vägar har så olika karaktär och fyller så vitt skilda syften är det inte rimligt att för enskilda vägar ha generella regler på samma sätt som för allmänna vägar. Regeringen anser därför att reglerna liksom för när- varande i 5 kap. EVL måste utgå från det faktiska behovet och att syste- met med ''klassning'' av vägar måste finnas kvar även i fortsättningen. 12.3 Ansvarig myndighet för trafiksäkerhetsfrågor rörande enskilda vägar Enligt EVL är det länsstyrelsen som formellt ansvarar för frågor som rör trafiksäkerheten. När staten är väghållare för allmän väg enligt VägL är det den till Vägverket hörande regionala förvaltning som regeringen be- stämmer som är väghållningsmyndighet. Enligt 7 § vägkungörelsen (1971:954) är Vägverkets väg- och trafikregion statlig väghållningsmyn- dighet. Är kommunen väghållare för allmän väg är väghållningsmyndig- het i stället den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser, t.ex. gatu- eller tekniska nämnden. I andra fall är det kommunen genom bygg- nadsnämnden. Ansvaret i VägL för tillstånd till anslutning av enskild väg och till åt- gärder inom vägområdet ligger på väghållningsmyndigheten. Däremot är det länsstyrelsen som beträffande allmänna vägar ger tillstånd, meddelar föreskrifter och förelägganden rörande åtgärder utanför vägområdet som rör trafiksäkerheten. I praktiken är det Vägverkets väg- och trafikregioner som har kun- skapen om trafiksäkerhetsfrågor avseende EVL. Länsstyrelsens formella ansvar överensstämmer inte med det faktiska ansvaret och med hur läns- styrelsens roll har utvecklats. Regeringen anser att det är viktigt att den myndighet som skall besluta om vilka enskilda vägar som bör omfattas av trafiksäkerhetsbestämmelserna har lokalkännedom men också för- måga att tillämpa bestämmelserna på ett enhetligt sätt. Vägverket har sektorsansvaret för trafiksäkerheten för såväl allmänna som enskilda vägar. De regionala förvaltningarna har kunskap om vägnätet genom att de handlägger den statliga bidragsgivningen. Regeringen anser att de statliga väghållningsmyndigheterna, dvs. Vägverkets väg- och trafikregioner, är mest lämpade att besluta om trafiksäkerheten. 12.4 Ersättning för inskränkningar I VägL svarar staten – om inte kommunen är väghållare – för den er- sättning som kan bli aktuell när en fastighet drabbas av inskränkningar till följd av trafiksäkerhetsbestämmelserna. Detsamma gäller enligt EVL. Regeringen anser att den nuvarande ordningen bör behållas. 12.5 Lagtekniska överväganden Utredningen har diskuterat frågan om var trafiksäkerhetsbestämmelserna för enskilda vägar lämpligen bör placeras och slutligen förordat att be- stämmelserna tas upp i AL. Enligt utredningen skulle en lösning som innebär att man i AL enbart hänvisar till att trafiksäkerhetsbestämmel- serna i väglagen skall gälla i tillämpliga delar sannolikt göra tillämp- ningen mer komplicerad. Regeringen anser dock, i likhet med flera av remissinstanserna, att övervägande skäl talar emot att ta upp bestämmelserna i AL. AL är i första hand en lagstiftning för samverkan mellan fastigheter. Utredning- ens förslag skulle innebära att ett ganska omfattande regelsystem skulle tillföras AL, vilket ger AL en viss slagsida mot andra regler än sådana som avser fastighetssamverkan, särskilt som det kan förutses att bestäm- melserna inte kommer att tillämpas så ofta. Regeringen föreslår därför i stället att det i AL införs en bestämmelse som hänvisar till de relevanta trafiksäkerhetsbestämmelserna i väglagen. 13 Samfällighetsföreningens ställning vid ompröv- ningsförrättning Regeringens förslag: Vid omprövningsförrättning av enklare beskaffen- het som avser fastighets delaktighet i samfällighet eller ändring av fastighets andelstal företräder föreningen de övriga delägarna vid för- rättningen. Utredningens förslag: Regeringens förslag innefattar i motsats till ut- redningens förslag ingen rätt för delägare att överklaga förrättning när delägarna företrätts av samfällighetsföreningen vid förrättningen. Rege- ringens förslag är också begränsat till förrättningar av enklare beskaffen- het. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens. Remissinstanserna: Fastighetsdomstolen vid Vänersborgs tingsrätt och Fastighetsdomstolen vid Härnösands tingsrätt motsätter sig att sam- fällighetsförening får företräda delägarna vid förrättningar som avser större förändringar av andelstal. De avstyrker också förslaget att delägare skall ha rätt att överklaga förrättning i de fall där delägarna företräds av föreningen vid förrättningen. Vägverket tillstyrker förslaget. Vissa remissinstanser, bl.a. Sveriges Lantmätareförening, anser att förslaget bör utvidgas till att även avse även mindre ändringar i t.ex. anlägg- ningens omfattning. Skälen för regeringens förslag: Samfällighetsföreningens befogen- heter har utvidgats sedan tillkomsten av anläggningslagen (1973:1149, AL) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL). Som en följd av fastighetsbildningsutredningens förslag (SOU 1986:29) gjordes ändringar i 4 kap. 11 § fastighetsbildningslagen (1970:988, FBL) (SFS 1989:724) som innebär att en samfällighetsförening är sakägare i stället för delägarna om en förrättning angår samfälld mark som förvaltas av föreningen. Vidare utvidgades samfällighetsföreningars möjligheter till att ta initiativ till förrättning dels vid fastighetsreglering enligt 5 kap. 3 § FBL, dels vid anläggningsförrättning enligt 18 § AL. En samfällig- hetsförening får efter beslut av föreningsstämman begära fastighetsregle- ring som berör samfälld mark under föreningens förvaltning resp. begära en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning. Fastighetsbildningutredningen ansåg (SOU 1986:29 s. 72 ff. och 204 ff.) att praktiska skäl talade för att samfällighetsföreningen fick ställ- ning av sakägare i stället för de enskilda delägarna vid omprövningsför- rättning enligt 35 § AL som gäller ändring i fråga om kretsen av fastig- heter som deltar i anläggningen. Förslaget genomfördes inte med motive- ringen att det inte var helt invändningsfritt ur rättssäkerhetssynpunkt och att rationaliseringseffekten var liten (prop. 1988/89:77 s. 76). Regeringen anser att upphävandet av EVL motiverar att frågan på nytt övervägs. Många befintliga vägföreningar har ett stort antal delägare. Kallelseförfarandet blir därmed förhållandevis komplicerat och dyrbart. När vägföreningsinstitutet försvinner kommer det vid omprövningsför- rättningar med större styrka än tidigare att framstå som befogat ur förenklingssynpunkt att samfällighetsföreningen kan representera del- ägarna. Vid omprövningsförrättning som rör fråga om en fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller om andelstal skall ändras, får väl medlemmarna i en samfällighetsförening i allmänhet anses ha ett gemensamt intresse att bevaka i förhållande till den fastighet som direkt berörs. Mot detta kan invändas t.ex. att fastigheternas olika andelstal kan göra att medlemmarna har olika syn på frågor om ändringar i delägar- kretsen och att det därför borde krävas antingen ett beslut av förenings- stämman för att föreningens styrelse skall få företräda medlemmarna eller att någon form av begränsning av styrelsens befogenheter införs. I de flesta fall berörs emellertid medlemmarna i relativt begränsad omfatt- ning och ändringarna medför ingen påtaglig ny belastning. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att lantmäterimyndigheten har att självmant beakta 35 § andra stycket AL, dvs. ändring får inte beslutas så att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Vidare gäller enligt 36 § SFL att en styrelseledamot inte får ta befattning med en angelägenhet i vilken han har ett väsentligt intresse som strider mot föreningens. Regeringen anser att det skulle innebära en avsevärd förenkling att ge samfällighetsföreningen, på motsvarande sätt som vid överenskommel- ser, befogenhet att företräda övriga delägare vid omprövningsförrättning som gäller fastighets in- eller utträde eller ändring av andelstal. I vissa fall framstår emellertid den föreslagna ordningen som mindre lämplig. Detta gäller framför allt förrättningar som avser större förändringar av andelstal, t.ex. beräkning av andelstal efter andra normer än de som an- vändes i den grundläggande förrättningen. Styrelsens befogenhet att företräda delägarna bör därför begränsas till förrättningar som avser frågor av enklare beskaffenhet. Regeringen föreslår därför i enlighet med det anförda en ny bestäm- melse som gör samfällighetsföreningen behörig att företräda delägarna vid omprövningsförrättning som gäller ändring i deltagarkretsen eller fråga om ändring av fastighets andelstal. Bestämmelsen bör inte begrän- sas till att gälla gemensamhetsanläggningar för vägar utan bör gälla alla gemensamhetsanläggningar. I avsnitt 9.4 har redogjorts för att samma synsätt bör anläggas vid omprövning i samband med fastighetsbildning. Såsom ett antal remissinstanser påpekat medför utredningens förslag om rätt även för delägare att i dessa fall överklaga förrättning, att oklar- heter kan uppstå beträffande frågan vem som företräder en fastighet. För- slaget innebär att både styrelsen och den enskilde fastighetsägaren kan komma att företräda den enskildes fastighet i olika skeden av pröv- ningen. Regeringen anser därför att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras. 14 Ekonomisk reglering Regeringens förslag: Bestämmelsen i anläggningslagen om att ägare till fastighet som utträder ur bestående samfällighet skall tillerkännas ersätt- ning för andel i beräknat överskott skall inte tillämpas på gemensam- hetsanläggningar som avser vägar. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har inte särskilt kommenterat denna fråga. Hovrätten för Nedre Norrland anser att möj- ligheten att vid utträde få ersättning för nedlagda kostnader bör finnas kvar. Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) sker ingen ekonomisk reglering vid ändringar i delaktighetsförhållandena eftersom fastigheterna ansluts automatiskt till vägföreningen. Ansvaret för föreningens skulder ligger på de fastigheter som ingår i föreningen när ansvaret aktualiseras. Att någon ekonomisk reglering inte sker kan medföra problem t.ex. om medlemmarna i väg- föreningen inte accepterar att en ny fastighet med väg som har sämre standard än det befintliga vägnätet tas in i föreningen. I anläggningslagen (1973:1149, AL) finns bestämmelser om ekono- misk reglering i 36–40 §§. Vid en ändring av delaktighetsförhållandena i en gemensamhetsanläggning som förvaltas av en samfällighetsförening skall det prövas om föreningen skall upplösas eller om en ekonomisk reglering skall göras mellan medlemmarna. Upplösning skall ske bara när det inte går att få till stånd en ekonomisk uppgörelse. Som tänkbara exempel när upplösning kan vara aktuell nämns genomgripande föränd- ringar i fastighetsunderlaget eller när föreningens skulder överstiger värdet av anläggningen och tillgångarna. När en fastighet tvångsansluts till en anläggning som förvaltas av en förening som visar underskott bör upplösning alltid ske (prop. 1973:160 s. 257). Skall föreningen inte upp- lösas skall det göras en beräkning om det finns ett över- eller underskott i samfälligheten. Detta görs genom en jämförelse mellan anläggningens värde och föreningens tillgångar å ena sidan och föreningens skulder å andra sidan. Anläggningens värde skall uppskattas efter vad som är skäligt med hänsyn till investeringskostnaderna, anläggningens ålder och fortsatta användbarhet. Värderingen går ut på att fastställa om det är rätt- vist och rimligt att en ny delägare får köpa in sig i anläggningen eller att en utträdande delägare får tillbaka en del av sina investeringar. Om olika andelstal gäller för utförande och drift, skall beräkning av om överskott eller underskott uppkommer göras för var för sig. Om en fastighet inträder i en samfällighet som visar överskott, eller en fastighets andelstal höjs, skall fastighetsägaren betala ersättning till övriga delägare. Om däremot en fastighet utträder eller andelstalen sänks finns inga föreskrifter om vem som skall svara för betalningen. Förvaltas samfälligheten av en samfällighetsförening, framgår av förarbetena till AL att det ankommer på föreningen att svara för betalningen (prop. 1973:160 s. 259). Vid delägarförvaltning åvilar betalningsskyldigheten kvarvarande delägare. Teoretiskt sett kan det bli ett omfattande arbete att träffa ekonomiska uppgörelser mellan delägare och medlemmar som inträder i eller utträder ur gemensamhetsanläggningen. Frågor om ersättning vid utträde före- kommer emellertid sällan i praktiken. Om det händer rör det sig nästan uteslutande om jordbruksfastigheter som utträder. Inträdesersättning är vanlig t.ex. när man nyligen byggt en väg eller rustat upp den till stora kostnader men förekommer knappast i ett gammalt vägnät. Över huvud taget prövas inte ersättningsfrågorna så ofta i förrättningar utan det vanligaste är att man träffar överenskommelser enligt 43 § om ersättning vid ändringar i delägarkretsen. Det finns emellertid en tendens till att frågor som rör ersättning allt oftare kommer på tal. Det råder delade meningar om hur en anläggnings värde skall upp- skattas vid en ekonomisk reglering. Detta diskuterades redan i förarbe- tena till AL, varvid det anfördes att det inte sällan framstår som obilligt att låta en ny delägare ersätta investeringskostnader som ligger långt till- baka i tiden (prop. 1973:160 s. 177). Det påpekades att den femårsgräns som finns i 9 § andra stycket EVL kunde användas som vägledning. Be- stämmelsen, som handlar om retroaktiv bidragsskyldighet, innebär att ägare till fastighet som får rätt att använda befintlig väg blir ersättnings- skyldig för kostnader som lagts ned på vägen de senaste fem åren. Den tillkom i huvudsak för att förhindra att den som redan när en väg byggdes hade ett så stort intresse av vägbygget att han egentligen borde ha bidra- git till kostnaderna, men antingen på grund av en ren tillfällighet eller av illojalt förfarande undgick att betala, senare skall kunna dra nytta av vägen. Femårsgränsen motiverades med att det var osannolikt att sådana fall kunde bli aktuella efter längre tid och att skälighetsbedömningen då blev osäkrare. I dag byggs vägar i en helt annan standard och med längre livslängd än när EVL tillkom. Det går därför inte att slå fast någon tidsgräns för vilka investeringar i en väg som skall beaktas vid beräkningen av anläggning- ens värde. Liksom för närvarande bör en bedömning göras från fall till fall. Genom möjligheten till sektionsindelning i AL torde frågan dess- utom inte längre ha lika stor betydelse. Det finns alltså inte skäl att före- slå särbestämmelser för hur värderingen av gemensamhetsanläggningar för vägar bör ske. Mer tveksamt är däremot om det finns anledning att en fastighet som utträder ur en gemensamhetsanläggning för vägar skall kunna få tillbaka sina investeringar när en beräkning visar överskott. Utträdesersättningar förekommer sällan. Det beror naturligtvis på att utträde i sig inte är sär- skilt vanligt, men sannolikt också på att det vid överslagsberäkningar visar sig att någon större ersättning inte kan komma att utgå. Det kan vidare antas att den som utträder nöjer sig med detta och inte väcker frågan. När en fastighet utträder ökar inte nyttan för de kvarvarande. Kostna- derna skall fördelas på ett färre antal delägare. Om rätten till utträdeser- sättning tas bort, får den enskilde fastighetsägaren överväga vad som ger honom mest nytta, att lämna gemensamhetsanläggningen och då ta i be- räkning att det inte går att ta med sig ett eventuellt överskott eller att vara kvar. Regeringen anser att förenklingssynpukter talar för att möjligheten till ersättning i fortsättningen bör undantas beträffande gemensam- hetsanläggningar som avser vägar. En sådan bestämmelse innebär ingen avgörande förändring i jämförelse med vad som i praktiken redan gäller men den kan komma att ha en viss betydelse när vägföreningarna förs in under AL:s system. Om det däremot vid beräkningen skulle visa sig att det uppkommer ett underskott, finns inte något skäl varför den utträdande skulle befrias från ansvar för detta. Inte minst borgenärsintresset talar mot en sådan befri- else. Regeringen föreslår därför att en ny bestämmelse inarbetas i 38 § med innebörd att rätten för fastighetsägare till ersättning för överskott vid ut- träde inte skall tillämpas på gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Till följd av andra stycket i 38 § kommer detsamma att gälla när en fastighets andelstal minskar. 15 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 15.1 Lagen (1939:608) om enskilda vägar Regeringens förslag: Lagen föreslås upphöra att gälla vid utgången av år 1997. Vägföreningar enligt 3 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) och vägsamfälligheter som tillkommit enligt äldre bestämmelser skall föras in under det förvaltningssystem som lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) anvisar. Vad som bestämts vid för- rättning om vägförenings område skall inte längre gälla. När det gäller samfälligheter som har taxeringsvärdet som andelstal skall ändringar i taxeringsvärdet tillåtas att påverka andelstalet under en övergångsperiod av fem år. Dessa samfälligheter måste anpassa grunderna för kostnads- fördelningen i enlighet med anläggningslagens (1973:1149, AL) regler med verkan senast från övergångsperiodens slut. Stadgar som fastställts för vägförening eller vägsamfällighet skall kunna tillämpas även i fort- sättningen om de inte strider mot SFL, de skall även få behålla sin nu- varande firma. Ärenden om bildande av vägförening som är under be- handling hos länsstyrelsen vid EVL:s upphörande, och där förrättnings- man har hunnit förordnas, skall handläggas enligt EVL:s bestämmelser. I annat fall skall ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten för hand- läggning enligt anläggningslagen. Utlåtanden enligt 80 § EVL får genomföras under en övergångsperiod om fem år efter EVL:s upphävande. Bestämmelserna om ersättning för markupplåtelse och annat intrång i EVL skall fortfarande tillämpas då utlåtanden genomförs efter EVL:s upphävande. Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en övergångsregle- ring som bl.a. innebär att ärenden om bildande av vägförening som handläggs hos länsstyrelsen vid EVL:s upphävande, och där handlägg- ningen inte hunnit så långt att skriftligt utlåtande framlagts, skall över- lämnas till lantmäterimyndigheten för handläggning enligt AL. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några av- görande invändningar mot förslaget. Lantmäteriverket, Örnsköldsviks kommun samt Riksförbundet för enskild väghållning motsätter sig att vägföreningar och vägsamfälligheter tillåts att behålla sin nuvarande firma. Skälen för regeringens förslag: EVL bör upphävas vid utgången av 1997 genom en särskild lag. I den lagen bör också tas upp den behövliga övergångsregleringen. Upphävandet medför vidare behov av ändringar i några andra lagar som innehåller hänvisningar till EVL. Regeringen åter- kommer till dessa i författningskommentaren. Beträffande vägsamfälligheter upphörde möjligheten till förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL i samband med införandet av anläggningslagen (1973:1149, AL) och SFL. EVL:s bestämmelser i övrigt, främst angående förvaltningen, förblev emellertid gällande. Omprövning av vad som bestämts vid förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL skall ske enligt AL:s regler, varefter vägsamfälligheten anses inrättad enligt AL. Vägsamfälligheten som förvaltningsorgan skall då upplösas och vid be- hov ersättas med en samfällighetsförening enligt SFL, se vidare 10–12 och 19 §§ lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (ALp). Ombildning av vägsamfälligheter till samfällighetsföreningar har inte skett i den takt som man vid 1973 års lagstiftning hade anledning att räkna med. Till undvikande av dubbla system bör när EVL nu upphävs samtliga vägsamfälligheter föras in under det förvaltningssystem som SFL anvisar. Detsamma gäller sådana vägsamfälligheter som tillkommit enligt föregångarna till EVL, nämligen lagen (1907:48) om enskilda vägar och lagen (1926:352) om enskilda vägar. Rättigheter och skyldig- heter som bestämts enligt EVL eller motsvarande äldre lagstiftning bör emellertid, i enlighet med principen bakom 10 § ALp, gälla till dess om- prövning sker enligt bestämmelserna i AL. Motsvarande synsätt bör anläggas i fråga om vägföreningar enligt 3 kap. EVL. Vägföreningarna bör sålunda automatiskt föras in under systemet i SFL, medan vad som bestämts vid förrättning i princip skall gälla till dess omprövning sker. En särskild fråga är huruvida vad som bestämts om vägförenings område fortfarande skall tillämpas eller inte. Övervägande skäl talar för att så inte skall vara fallet. Det blir annars fråga om dubbla system som kan komma att bestå under lång tid. Vad som vid förrättningen bestämts om vägföreningens område bör alltså inte längre gälla. De fastigheter som vid upphävandet ingick i vägföreningens område hör naturligtvis fortfarande till samfälligheten, men vid ändringar i fastighetsindelningen blir det inte längre fråga om automatisk anslutning. I fråga om vägföreningar som i enlighet med nuvarande huvudregel i 76 § EVL har taxeringsvärdet som andelstal uppkommer frågan om det taxeringsvärde som gällde som andelstal vid upphävandet av EVL skall låsas till den tidpunkten eller om ändringar i taxeringsvärdet skall tillåtas påverka andelstalet åtminstone under viss övergångstid. Regeringen för- ordar den sistnämnda lösningen, bl.a. för att ge föreningen och dess medlemmar tid att överväga vilket system för andelstal som är det lämp- liga för framtiden. Med låsta andelstal finns vidare en risk för att andelstal, som upplevs som orättvisa och som normalt skulle undanröjas vid nästa taxering, blir bestående under alltför lång tid. Fem år utgör en lämplig övergångsperiod. De aktuella samfälligheterna bör åläggas en skyldighet att anpassa grunderna för kostnadsfördelningen i enlighet med AL:s regler med verkan senast från övergångsperiodens slut. Stadgar som fastställts för en vägsamfällighet eller en vägförening bör kunna tillämpas även i fortsättningen, med den begränsningen att stad- garna inte får strida mot SFL. Det är knappast troligt att stadgar som inte är förenliga med SFL finns i någon större utsträckning men det kan naturligtvis inte uteslutas att en del skillnader förekommer. Det blir en uppgift för de nya samfällighetsföreningarna att bevaka att bestämmelser i stadgarna som eventuellt strider mot SFL inte tillämpas. Någon särskild kontroll från lantmäterimyndighetens sida av att stadgarna överensstäm- mer med SFL skall alltså inte göras. Enligt 51 och 88 §§ EVL gäller att stadgarna för en vägsamfällighet och en vägförening skall innehålla samfällighetens resp. föreningens be- nämning, i vilken ordet vägsamfällighet resp. vägförening skall ingå. Det har sålunda ansetts angeläget att det redan av firman skall framgå vilket regelsystem som gäller. När nu såväl vägsamfälligheter som vägföre- ningar inordnas i ett enhetligt system enligt SFL har den frågan knappast längre någon betydelse. Regeringen anser att det inte finns något hinder mot att de gamla vägsamfälligheterna och vägföreningarna behåller sin firma så länge de själva vill. Det är ändå direkt på grund av lagen klart att det är SFL som gäller. Enligt 88 § femte stycket EVL skall en av styrelseledamöterna i en vägförening utses av länsstyrelsen och åtnjuter för detta uppdrag arvode av föreningen. Förordnandet för en sådan ledamot bör upphöra att gälla. För att undvika problem beträffande beslutförheten bör denne styrelse- ledamot kvarstå till och med nästa ordinarie föreningsstämma. Vid ikraftträdandet upphör i princip möjligheten till förrättning enligt 3 kap. EVL. Utredningen har föreslagit en övergångsreglering som innebär att ärenden om bildande av vägförening som är under behandling hos länsstyrelsen vid EVL:s upphävande skall överlämnas till lantmäte- rimyndigheten för handläggning enligt AL, såvida inte handläggningen nått så långt att skriftligt utlåtande framlagts. I sistnämnda fall skall EVL:s bestämmelser tillämpas. Lagrådet har i sitt yttrande pekat på ett antal svårigheter av såväl praktisk som författningsteknisk art med den angivna regleringen och i stället föreslagit en enklare övergångsreglering. Regeringen har följt Lagrådets förslag innebärande i princip att ärenden där förrättningsman har hunnit förordnas skall handläggas enligt EVL:s bestämmelser till dess att en vägförening har hunnit bildas. Om förrätt- ningsman inte förordnats skall ärendet överlämnas till lantmäterimyndig- heten för handläggning. Om i enlighet med det anförda en vägförening kommit att bildas efter ikrafträdandet bör givetvis detsamma gälla som i fråga om äldre vägföreningar. Förvaltningen skall sålunda ske enligt SFL, omprövning skall ske enligt AL, vad som bestämts om vägföre- ningens område skall inte längre gälla och grunderna för beräkning av andelstalen måste anpassas till AL:s regler med verkan senast från år 2003. Det kan dröja åtskillig tid innan utlåtanden enligt 80 § EVL genomförs beroende på att utbyggnaden av föreningens vägar sker i en takt som svarar mot behoven. En yttersta gräns för genomförandetiden bör emellertid fastställas. Enligt regeringen är fem år från upphävandet av EVL en rimlig övergångsperiod. Enligt EVL fastställs ersättning för markupplåtelse och annat intrång i särskild ordning efter det att utlåtan- det vunnit laga kraft. Dessa frågor prövas alltså inte vid förrättningen. För att en förrättning enligt AL beträffande ersättningsfrågan inte skall bli nödvändig bör EVL:s reglering om bestämmande av ersättning gälla då utlåtanden genomförs efter EVL:s upphävande. Länsstyrelserna och förrättningsmännen bör i möjligaste mån beakta den nya lagstiftningen redan före ikraftträdandet så att tillämpnings- problem i samband med ikraftträdandet kan undvikas. 15.2 Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- fälligheter (ALp) Regeringens förslag: Förslaget att upphäva lagen (1939:608) om en- skilda vägar fr.o.m. den 1 januari 1998 kommer att innebära att vissa av de nuvarande bestämmelserna i ALp förlorar sin betydelse. Dessa, lik- som vissa andra bestämmelser som numera också kommit att sakna bety- delse, föreslås upphävas. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Skälen för regeringens förslag: ALp reglerar bl.a. övergången mellan AL och SFL å ena sidan samt vissa äldre lagar å den andra, däribland den behövliga regleringen med anledning av att förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL inte får äga rum efter ikraftträdandet av AL och SFL. ALp bör finnas kvar i den utsträckning som den alltjämt har betydelse. En del av bestämmelserna där bör i stället få en motsvarighet i förevarande lag om upphävande av EVL och kan därför utgå. ALp innehåller i 1–3 §§ sedvanliga ikraftträdande- och övergångsbe- stämmelser, av vilka de senare reglerar övergången mellan äldre lag och AL resp. SFL. Dessa bestämmelser bör inte ändras. I 4–6 §§ ALp finns vissa bestämmelser som inte är av ren övergångskaraktär. Det rör sig här om bestämmelser hänförliga till rättsinstitut som finns kvar övergångs- vis. De bör stå kvar i ALp. Bestämmelsen i 7 § ALp enligt vilken lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar (LGA) fortfarande skall tillämpas i vissa situationer torde numera ha spelat ut sin roll och bör upphävas. När det gäller 8 § ALp däremot kan förmånsrättsbelopp fortfarande kvarstå, var- för bestämmelsen bör finnas kvar. 9 § ALp bör i sin helhet upphävas. 10 § ersätts i vårt förslag delvis av 2 § lagen om upphävande av EVL och bör upphävas i motsvarande mån. Paragrafen måste dock finnas kvar såvitt den reglerar förhållandet mellan AL och LGA. Till följd av ändringen i 10 § ALp blir 11 § tillämplig endast i fråga om gemensamhetsanläggningar enligt LGA. Någon änd- ring av 11 § behöver då inte göras. Beträffande 12 § ALp gäller detsamma som i fråga om 10 §. 12 § skall sålunda i fortsättningen gälla endast i fråga om fastighet ansluten till en gemensamhetsanläggning enligt LGA. Efter upphävandet av EVL saknar 13 § ALp betydelse. Även 14 och 15 §§ ALp torde numera ha spelat ut sin roll. Dessa tre paragrafer bör därför upphävas i sin helhet. 16–18 §§ ALp har fortfarande betydelse och måste finnas kvar. Även beträffande 19 § bör hänvisningen till EVL eller motsvarande äldre bestämmelser tas bort. Paragrafen i övrigt har fort- farande betydelse. Någon ändring behöver inte göras i 20 eller 21 §. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998. 16 Konsekvenser Ett enhetligt regelsystem för enskilda vägar För närvarande finns det möjlighet att tillämpa två olika regelsystem vid inrättandet av enskilda vägar, antingen lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) eller anläggningslagen (1973:1149, AL) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL), i situationer där förhållandena kan vara likartade. Det är ofta traditionen i orten som av- gör vilket regelsystem som tillämpas. Genom att EVL upphävs blir kvar ett enda regelsystem som kan tillämpas på samtliga enskilda vägar. Detta leder till ökad förutsägbarhet och begriplighet för såväl enskilda fastig- hetsägare som allmänheten. Regleringen för enskilda vägar kommer i huvudsak att stämma överens med vad som gäller för andra gemensam- hetsanläggningar. Några nya särbestämmelser föreslås beträffande gemensamhetsanlägg- ningar som avser vägar. Särbestämmelserna, som inte är begränsade till enskilda vägar inom tätbebyggda områden, gäller framför allt möjligheter att upplåta rätt att använda befintliga vägar som ett alternativ till del- tagande i en gemensamhetsanläggning. Huvudprincipen att fastighets- samverkan skall ske genom inrättande av gemensamhetsanläggningar rubbas dock inte. Särbestämmelserna bör ses mot bakgrund av att vägar ingår som en nyttighet i majoriteten av samtliga gemensamhetsanlägg- ningar. Genom att de befintliga vägföreningarna och vägsamfälligheterna enligt EVL övergår till att vara gemensamhetsanläggningar kommer tyngdpunkten i AL att ytterligare förskjutas mot enskilda vägar. Länsstyrelsens roll minskar Länsstyrelsens formella engagemang enligt EVL är betydande. För när- varande handlägger länsstyrelsen ett tjugotal olika typer av ärenden bort- sett från trafiksäkerhetsbestämmelserna. En stor del av länsstyrelsens uppgifter gäller bevakning av allmänna intressen. Länsstyrelsens upp- gifter är inte av samma omfattning enligt AL eller SFL och regeringens förslag innebär inte någon ändring på den punkten. I flera fall fullgör lantmäterimyndigheterna eller domstolarna de uppgifter i AL och SFL som länsstyrelserna nu har i EVL. Vissa uppgifter försvinner helt, t.ex. obligatoriskt utseende av styrelseledamot i vägförening. Detsamma gäller möjligheten till underställning. Vidare har länsstyrelsen enligt EVL upp- gifter som avser att skydda enskilda intressen och minoritetsintressen, såsom handläggning av överklaganden rörande vägförenings samman- trädesbeslut eller uttaxering eller tillstånd till att ta upp lån. Några mot- svarande uppgifter har inte länsstyrelsen enligt AL och SFL. En konsek- vens av utredningsförslaget är att länsstyrelsens roll avseende enskilda vägar kommer att reduceras till förmån för framför allt lantmäterimyn- digheterna. Vissa ärendetyper som länsstyrelsen handlägger är vanliga, t.ex. ut- seende av styrelseledamöter, överklaganden av stämmobeslut och debite- ringslängder. Andra förekommer tämligen sällan på grund av att så få vägföreningar har nybildats sedan AL trädde i kraft eller på grund av att de inte tillämpas ofta i praktiken, t.ex. ärenden om tillstånd till lån och ärenden som rör trafiksäkerhetsbestämmelserna. Marginellt kan vissa resurser komma att frigöras hos länsstyrelserna när EVL upphävs. De personella förändringarna torde bli obetydliga eftersom de flesta länsstyrelser i stor utsträckning använt den kompetens som finns i lantmäteriorganisationen. Tidigare har överlantmätaren varit föredragande eller på annat sätt deltagit i länsstyrelsens handläggning av enskilda vägfrågor. Genom omorganisationen av fastighetsbildnings- myndigheterna, fastighetsregistermyndigheterna och överlantmätarmyn- digheterna till en statlig lantmäterimyndighet för varje län, från och med den 1 januari 1996, har förutsättningarna för detta samarbete förändrats. För närvarande handlägger länsstyrelserna frågor om förordnande av förrättningsman och andra ärenden enligt 3 kap. EVL kostnadsfritt för vägföreningarna. För motsvarande handläggning enligt AL kan lantmäte- rimyndigheterna ta ut avgifter. Länsstyrelsernas minskade kostnader kommer således inte att föranleda ett ökat ekonomiskt åtagande hos lantmäterimyndigheterna. Det offentliga åtagandet blir därför mindre. I detta sammanhang skall nämnas att länsstyrelsen har en relativt om- fattande rådgivningsverksamhet till vägföreningarna. Den kommer på sikt att begränsas till de föreningsrättsliga frågor som länsstyrelserna handlägger enligt SFL. Detta torde inte innebära några olägenheter för de enskilda väghållarna. Såväl lantmäterimyndigheterna som Vägverket och dess väg- och trafikregioner bistår med rådgivning. Det kan nämnas att en konsekvens av de föreslagna övergångsbestäm- melserna är att endast vägsamfälligheter eller vägföreningar enligt EVL med fastställda stadgar kommer att anses som samfällighetsföreningar enligt SFL. Det är inte helt ovanligt att samfälligheterna har underlåtit att fastställa stadgar. Det kan därför förväntas bli en ökad tillströmning av denna ärendetyp till länsstyrelserna innan lagstiftningen träder i kraft. Effektivare förrättnings- och ärendehandläggning I jämförelse med en vägföreningsförrättning kan en förrättning enligt AL med prövning av den individuella nyttan för varje fastighet och fast- ställande av andelstal och eventuella föreskrifter beträffande andelstalen möjligen bli dyrare. Naturligtvis växlar förutsättningarna från fall till fall beroende på om lika andelstal kan fastställas osv. En viss fördyring kom- penseras emellertid av att systemkostnaderna sjunker med ett enhetligt regelsystem. Man slipper att upprätthålla dubbla kompetenser, vilket gör det enklare för lantmäterimyndigheterna att åstadkomma en rationell hantering av förrättningar och ärenden som rör enskilda vägar. Det kommer att innebära ekonomiska vinster att upplåtelse- och ersättning- frågorna alltid kan avgöras av samma myndighet och i ett sammanhang när parterna inte är överens. Förenklade förvaltningsmöjligheter Förvaltningen av gemensamhetsanläggningar kommer att underlättas av att i huvudsak samma regler gäller för enskilda vägar som för andra gemensamma anläggningar. Befintliga vägsamfälligheter och vägföre- ningar förs in under SFL:s förvaltningssystem. Det kommer därmed att bli möjligt att låta en samfällighetsförening förvalta olika gemensam- hetsanläggningar när detta bedöms vara effektivt. I områden där det nu samtidigt förekommer vägföreningar och gemensamhetsanläggningar som avser andra behov än vägar, t.ex. va-anläggningar med i princip samma delägarkrets, kan förvaltningen underlättas påtagligt och förvalt- ningskostnaderna sänkas. Även den förenklingsmöjlighet som rättighets- upplåtelser direkt till en samfällighetsförening innebär och den nya möj- ligheten att på ett enkelt sätt anpassa andelstalen till ändrade förhållanden kommer att påverka förvaltningskostnaderna. Ajourhållningen av an- delstalen kommer att förbättras utan att förvaltningskostnaderna ökar nämnvärt. Detta ger rättvisare kostnadsfördelning och mer ordning och reda i registren. Det senare är en bra grund om man vill gå vidare med tankarna på att redovisa andelstalen i fastighetsregistret. Tydligare förutsättningar vid plangenomförande Förslaget att det skall bli möjligt för lantmäterimyndigheterna att för- ordna syssloman för att utföra en gemensamhetsanläggning påverkar både enskilda och allmänna intressena. För den enskilde som som har intresse av anläggningen förstärks skyddet. De ökade möjligheterna till verkställighet får även anses innebära ett förstärkt skydd för de allmänna intressena genom att möjligheterna till plangenomförande påverkas. För kommunerna innebär övergången till ett enhetligt regelsystem att förut- sättningarna för plangenomförandet blir tydligare vid planläggning av bebyggelse och vägar. I dag orsakar de dubbla regelsystemen ibland oklarheter. Tänkbara konsekvenser för en del kommuner är att man i större utsträckning blir motiverad att reda ut vad som gäller i gamla detaljplaneområden, att vägfrågor ägnas större uppmärksamhet innan bebyggelse tillåts och att man mer aktivt utvecklar en genomtänkt strategi för väghållningen. En ekonomisk bedömning av sådana konsek- venser låter sig dock knappast göras. Ökat ansvar för samfällighetsföreningarnas styrelser Vissa av de nya generella bestämmelser som vi föreslår i AL innebär att ett ökat ansvar läggs på samfällighetsföreningen, i praktiken styrelsen. Det kommer att bli avsevärda förenklingsvinster med att låta samfällig- hetsföreningen företräda delägarna i förrättningar som rör ändringar i delägarkretsen och andelstalen. Förrättningskostnaderna bör kunna pressas ned. Möjligheten att ändra andelstalen på ett i förväg bestämt sätt kommer som tidigare nämnts att förenkla ajourhållningen av andelstalen vid ändrade förhållanden. Ökad domstolsprövning vid överklaganden m.m. Reglerna för överklagande i EVL präglas liksom lagstiftningen i övrigt i hög grad av administrativ prövning till skillnad från AL. Förrättningsut- låtande enligt 81 § första stycket, sammanträdesbeslut enligt 89 § nionde stycket och debiteringslängd enligt 89 § andra stycket EVL överklagas till länsstyrelsen. De beslut av länsstyrelsen som anges i 70 § andra stycket och 93 § andra stycket liksom länsstyrelsens beslut enligt 100 och 101 §§ samt föreläggande enligt 106 § får överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol från och med den 1 maj 1996. Annat beslut av länsstyrel- sen som anges i 70 § tredje stycket, 93 § tredje stycket och 107 § andra stycket överklagas hos regeringen. Frågor om ersättning för upplåtelse eller annat intrång som avses i 75 § första eller tredje stycket EVL och tvist om rätt att använda vägförenings väg eller om beloppet av slitageersättningsavgiften prövas genom att talan väcks hos fastighetsdomstolen. Genom att EVL upphävs kommer ärenden som avser enskilda vägar att bedömas efter enhetliga regler. Överklagande av beslut eller åtgärd enligt AL av lantmäterimyndigheten får enligt 30 § AL göras hos fastighetsdomstolen. Klander av sammanträdesbeslut enligt 53 § SFL och talan om rättelse av uttaxering enligt 46 § SFL prövas av fastighetsdom- stolen. Beslut av lantmäterimyndigheten som anges i 67 § första stycket SFL och beslut av länsstyrelsen som anges i 67 § tredje stycket SFL får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol från och med den 1 maj 1996. Beslut av länsstyrelsen som anges i 67 § andra stycket SFL får över- klagas hos regeringen. I regeringens förslag till nya bestämmelser gäller som tidigare nämnts att den som är missnöjd med styrelsens beslut om ändrat andelstal enligt 24 a § AL får väcka talan hos fastighetsdomstolen. Detsamma gäller vid tvist enligt 48 a § AL. Lantmäterimyndighetens beslut avseende sysslo- man enligt 33 a § AL får överklagas hos fastighetsdomstolen. En följd av de föreslagna förändringarna är att ärendetillströmningen till fastighetsdomstolarna kommer att öka. Samtidigt minskar arbetsbe- lastningen för länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna i motsvarande mån. Såvitt regeringen nu kan bedöma kommer förslaget inte att innebära någon större merbelastning för fastighetsdomstolarna. En närmare utvärdering av hur förslaget påverkar fastighetsdomstolarnas arbetsbelastning och kostnader bör emellertid utföras, lämpligen efter det att de nya bestämmelserna tillämpats i två år. Väghållningsmyndighetens beslut avseende trafiksäkerhetsbestämmel- serna får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Utredningsförslaget bidrar därmed till att avlasta regeringen förvaltningsärenden 17 Författningskommentarer 17.1 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar Samtliga paragrafer har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla vid utgången av år 1997. 2 § Vägar och andra anläggningar som omfattas av en samfällighets väghållning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses utgöra en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt an- läggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som ingick i samfälligheten vid utgången av år 1997. I fråga om samfälligheter som avses i första stycket skall dock bestämmelserna om beräkning av andelstal i lagen om enskilda vägar gälla till dess nya grunder för fördelning av kostnaderna för gemensamhetsanläggningen har fastställts enligt anläggningslagen. Sådana nya grunder skall fastställas med verkan senast från och med den 1 januari 2003. När lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) upphävs skall den sam- fällighet som bildats enligt EVL i fortsättningen följa reglerna i anlägg- ningslagen (1973:1149, AL) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL). Vad som bestämts vid förrättning enligt EVL skall dock i princip fortfarande gälla till dess att en omprövning sker enligt reglerna i AL. Detta följer av bestämmelsen i 2 § att den enligt EVL bil- dade samfälligheten skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad enligt AL. Därigenom blir även SFL tillämplig i fråga om förvaltningen av samfälligheten. I andra stycket har införts en övergångsregel beträffande andelstal som i första hand avser de fall där dessa bestämts med utgångspunkt från senast fastställda taxeringsvärde enligt huvudregeln i EVL. Som framgår av avsnitt 8 bör andelstalen inte längre bygga på den rörliga norm som taxeringsvärdet utgör. Av skäl som angetts i avsnitt 15.1 bör emellertid taxeringsvärdet tillåtas att påverka andelstalet under en övergångsperiod om fem år. Detta skall självfallet inte gälla om före utgången av den tiden omprövning sker eller överenskommelse träffas enligt anläggningslagens regler. I sista meningen har föreskrivits en uttrycklig skyldighet för sam- fälligheter att fastställa nya grunder för fördelning av kostnader som är i överensstämmelse med AL:s regler med verkan senast från övergångs- periodens slut. 3 § Om ett ärende som avser bildande av vägförening har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förord- nats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förordnats före utgången av år 1997 men en vägförening då inte har bildats, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen (1939:608) om enskilda vägar. 4 § Om ett ärende som avser förnyad prövning enligt 85 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förordnats före utgången av år 1997 men ärendet då inte har slutförts, skall den vidare handlägg- ningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Paragraferna reglerar handläggningen av ärenden som är under behand- ling hos länsstyrelsen vid tiden för EVL:s upphävande. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 15.1. 5 § Har en vägförening bildats före utgången av år 1997 men har sådana frågor om ersättning som avses i 75 § lagen (1939:608) om enskilda vägar då inte blivit slutligt avgjorda, skall ersättningsfrågorna avgöras med tillämpning av bestäm- melserna i lagen om enskilda vägar. Detsamma gäller i fall då en vägförening i enlighet med 3 § andra stycket bildats efter utgången av år 1997. EVL och AL reglerar frågan om ersättning för markupplåtelse och annat intrång på skilda sätt. Enligt AL regleras frågan i samband med förrätt- ningen medan EVL anvisar en mer formlös ordning med möjlighet till domstolsprövning. Såsom angetts i avsnitt 15.1 dröjer det ofta innan ut- låtanden eller delar av utlåtanden genomförs. Av praktiska skäl bör be- stämmelserna i EVL om sådan ersättning fortsätta att gälla beträffande utlåtanden som genomförs efter upphävandet. I 6 § denna lag finns regler om en yttersta tidsgräns för genomförande av utlåtanden efter EVL:s upphävande. 6 § Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har be- stämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men detta inte har skett senast vid utgången av år 2002, förfaller utlåtandet i den delen. Paragrafen har motiverats i avsnitt 15.1. 7 § Har en fastighet före utgången av år 1997 fått rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt 49 § första stycket anläggningslagen (1973:1149). Regeringen har föreslagit att det i 49 § AL tas upp en motsvarighet till rättighetsupplåtelse enligt 77 § EVL, dvs. upplåtelse under vissa förutsätt- ningar av en rätt för fastighet som inte deltar i en gemensamhetsanläggning för vägar att använda befintlig väg. En rättighetsupplåtelse enligt 77 § EVL skall i fortsättningen anses vara en upplåtelse enligt 49 § AL, varav också följer att ersättning för upplåtelsen skall utgå främst med hänsyn till det slitage som beräknas uppkomma enligt nya bestämmelser i 50 a § andra stycket AL. 8 § Förordnande som har meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall efter utgången av år 1997 anses som ett förordnande med motsvarande innehåll enligt 56 § anläggningslagen (1973:1149). Regeringen har föreslagit att regleringen av trafiksäkerhetsbestämmelserna för enskilda vägar sker genom en hänvisning i en ny 56 § i AL till mot- svarande regler i väglagen. Förordnanden som meddelats av länsstyrelsen enligt 100 § EVL bör efter utgången av år 1997 anses som ett förordnande med motsvarande innehåll enligt 56 § AL. 9 § En vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter utgången av år 1997 anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällig- heter. Stadgar som har fastställts för samfälligheten eller föreningen får fort- farande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfällig- heter. Samfälligheten eller föreningen får behålla den firma den har vid utgången av år 1997. I fråga om vägsamfällighet som har bildats enligt äldre bestämmelser och som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller efter utgången av år 1997 bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen om förvaltning av sam- fälligheter. Av första stycket framgår att vägsamfälligheter och vägföreningar i fort- sättningen skall anses som samfällighetsföreningar enligt SFL. Det- samma gäller i fråga om äldre vägsamfälligheter som utgör juridiska personer. Stadgar som fastställts för samfälligheten får tillämpas även i fortsättningen i den mån de inte strider mot SFL, se avsnitt 15.1. Det an- kommer på den nya samfällighetsföreningen, närmast styrelsen, att se till att bestämmelser i stadgarna som är oförenliga med SFL inte tillämpas och att stadgarna vid behov ändras. Sista meningen i första stycket upptar en bestämmelse om att en sam- fällighet får behålla sin gamla firma trots att ordet samfällighetsförening inte ingår. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 15.1. I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om att reglerna i SFL om delägarförvaltning gäller för äldre samfälligheter som inte är juridiska personer. 10 § Styrelseledamot i vägförening som har utsetts av länsstyrelsen enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar kvarstår i styrelsen till dess första ordinarie föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 15.1. 17.2 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar Lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har upp- kommit före upphävandet. Lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphävas samtidigt med EVL. Förmånsrätt enligt den lagen tillkommer vägsamfälligheten eller vägföreningen och avser fordran på bidrag som uttaxerats av fastigheten. Bidraget får dock inte ha stått ute obetalt mer än ett år från förfallodagen. I en övergångsbestäm- melse sägs att lagen fortfarande gäller i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet. 17.3 Förslaget om ändring i lagen (1973:1151) om införandet av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Förslaget har motiverats i avsnitt 15.2. 17.4 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 24 a §. Lantmäterimyndigheten kan i anläggningsbeslutet bestämma att styrelsen för en samfällighetsförening får besluta om ändring av andelstal på grund av att en fastighets användningssätt ändras stadigvarande. Styrelsen skall genast underrätta berörd fastighetsägare om beslut enligt första stycket. Styrelsen skall vidare snarast möjligt anmäla beslutet för införing i fastig- hetsregistret. Beslutet får tillämpas först sedan sådan införing har skett. Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är miss- nöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering. Paragrafen som är ny och som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag innehåller regler om ändring av andelstal på i förväg bestämt sätt. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 9.2. Möjligheten för lantmäterimyndigheten att meddela föreskrifter är av- sedd att tillämpas om det redan vid den förrättning då gemensamhetsan- läggningen inrättas eller vid omprövningsförrättning enligt 35 § går att förutse vissa ändringar av stadigvarande natur i fastighetens använd- ningssätt som skall påverka andelstalet. Med att användningssättet ändras avses även att fastigheten ändras från obebyggd till bebyggd. Det är lantmäterimyndigheten som beslutar vilket andelstal som skall tillämpas när förhållandena ändras på det sätt som myndigheten angivit i föreskrifterna. Styrelsens befogenheter inskränker sig i praktiken till ett konstaterande av att ändrade förhållanden inträtt och att föreskrifterna till följd därav skall börja tillämpas. I föreskrifterna måste klart och entydigt anges hur andelstalet skall ändras. Det är också lämpligt att föreskrifterna innehåller kriterier som kan användas av styrelsen för att konstatera när sådana ändringar har inträffat som skall föranleda att ett nytt andelstal skall tillämpas. Ett exempel kan vara att fastighetens typkod i fastig- hetstaxeringslängden ändras, t.ex. från fritidsboende till permanentbo- ende. Något godkännande av styrelsens beslut motsvarande vad som krävs vid en överenskommelse enligt 43 § behövs inte. På Lagrådets inrådan har bestämmelserna om styrelsens underrättelseskyldighet till fastighetsägare och skyldighet att anmäla beslut för införing i fastighets- registret inarbetats i denna paragraf. I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om förbud mot att över- klaga styrelsens beslut. Detta överensstämmer med principen i SFL att styrelsebeslut inte kan överklagas. Den som är missnöjd med beslutet hänvisas i stället till att väcka talan mot föreningen enligt 46 § nämnda lag. 30 § I fråga om fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd av lantmäterimyndigheten enligt denna lag äger 15 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning. Bestämmelserna om fastighetsbildningsbeslut skall därvid tillämpas på anläggningsbeslut. Mot anläggningsbeslut eller beslut om inställande av förrättning som begärts av hyresgästorganisation får organisationen föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare. Mot lantmäterimyndighetens beslut enligt 4 § andra stycket och 33 a § denna lag förs talan särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 § fastighetsbild- ningslagen. Vid tillämpning av 15 kap. 6 § fastighetsbildningslagen i ärende om god- kännande enligt 43 § denna lag räknas besvärstiden från dagen för lantmäterimyn- dighetens beslut. Mot beslut om sådant godkännande får en sådan nämnd som avses i 23 § och länsstyrelsen föra talan såsom mot anläggningsbeslut. På Lagrådets förslag har regleringen av överklagande i anledning av beslut i ärende om förordnande av syssloman enligt 33 a § arbetats in i denna para- graf. I tredje stycket har gjorts ett tillägg innebärande att paragrafen blir till- lämplig även i fråga om talan mot beslut om förordnande av syssloman enligt 33 a § AL . Bestämmelsen är tillämplig såväl när en ansökan om för- ordnande av syssloman avslagits som när den har bifallits liksom när klaganden anser att lantmäterimyndigheten borde ha förordnat en annan person. Den avser vidare beslut om ersättning till sysslomannen och skyl- dighet att betala ersättningen samt fråga om sysslomannens uppdragstid. 33 § Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i be- slutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anlägg- ningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet, såvida inte ansökan om förordnande av syssloman gjorts inom samma tid enligt vad som sägs i 33 a §. Har en sådan ansökan avslagits, förfaller anläggningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för genomförandet har gått ut. Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket. Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggningsbeslutet för- fallit enligt denna paragraf. Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fast- ställts vid särskild förrättning enligt 13 a §. Paragrafen innehåller regler om när anläggningsbeslutet förfaller och därmed sammanhängande frågor. Tilläggen i paragrafens första stycke är föranledda av de föreslagna bestämmelserna i 33 a §, enligt vilka lantmäterimyndigheten kan förordna syssloman för att genomföra ett anläggningsbeslut, se avsnitt 11. Enligt förslaget i förevarande paragraf medför en ansökan om förordnande av syssloman som gjorts före utgången av gällande frister att anläggningsbeslutet inte förfaller. Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan får överklagas till fastighetsdomstolen enligt 30 § AL. Vare sig en ansökan avslagits eller inte, inträder rättsverkningarna av beslutet först när detta har vunnit laga kraft. Avslås en ansökan om syssloman, förfaller anlägg- ningsbeslutet först när avslagsbeslutet vunnit laga kraft, förutsatt att tiden för genomförandet då har gått ut. 33 a § Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid som anges i anläggningsbeslutet eller i ett beslut om förlängd tid, får lant- mäterimyndigheten på ansökan av någon som enligt 18 § har rätt att begära för- rättning förordna syssloman för genomförande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de befogenheter som annars tillkommer delägarna. I förordnandet för sysslomannen skall lantmäterimyndigheten ange den tid inom vilken sysslomannen skall ha genomfört anläggningsbeslutet. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av denna tid. Lantmäterimyndigheten beslutar om ersättning till sysslomannen och om fördel- ning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har detta inte betalats inom den tid som lantmäterimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verkställas enligt utsökningsbalken. I denna nya paragraf finns bestämmelser om verkställighet av anlägg- ningsbeslut. Motiven för bestämmelserna framgår av avsnitt 11. Förut- sättningen för att en syssloman skall få förordnas är enligt första stycket att det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid för utförande som har angetts i anläggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid för utförande enligt 33 § tredje stycket. Uttrycket ''skäligen kan befaras'' innebär att det inte krävs att det är klarlagt att an- läggningen inte kommer att utföras i tid. Det måste emellertid föreligga en betydande risk för detta och detta antagande måste stödas av faktiska omständigheter. Det ankommer i första hand på den som ansöker om förordnande att visa att omständigheterna är sådana att en syssloman bör förordnas. Görs ansökningen kort tid före genomförandetidens utgång kan det naturligtvis räcka med ett konstaterande av att några åtgärder för utförande av anläggningen inte vidtagits. I övrigt kan omständigheter som ger stöd för antagande att anläggningen inte kommer att utföras inom den bestämda tiden vara att en majoritet av delägarna är emot an- läggningen, att medel inte anslås eller att ett upphandlingsförfarande inte har inletts i tid. Ett dröjsmål kan bero på omständigheter som inte tagits med i beräk- ningen när genomförandetiden bestämdes. Det kan röra sig om oförut- sedda svårigheter av rättslig eller teknisk art, t.ex. att anläggningsförrätt- ningen har samband med ett fastighetsbildningsbeslut som blir fördröjt, kreditsvårigheter eller tekniska problem vid utförandet. Vid prövningen av en ansökan måste sådana omständigheter beaktas. Prövningen bör därför i princip innefatta en prövning av om det inte i stället föreligger särskilda skäl för att förlänga tiden för anläggningens genomförande. Föreligger sådana skäl skall detta givetvis påverka bedömningen av om förutsättningarna för förordnande är uppfyllda eller inte. Ibland torde det vara uppenbart att en syssloman inte kan åstadkomma mer än styrelsen för att utföra anläggningen. – Det kan i sammanhanget erinras om att lantmäterimyndigheten har skyldighet att hålla sig underrättad huruvida en anläggning utförts inom föreskriven tid (se prop. 1973:160 s. 251 samt 7 § anläggningskungörelsen). Behörighet att ansöka om förordnande av syssloman tillkommer samma krets som har rätt att ansöka om förrättning. En ansökan kan göras när som helst inom genomförandetiden men det ligger i sakens natur att lantmäterimyndigheten kan pröva saken först sedan anlägg- ningsbeslutet har vunnit laga kraft. Ju närmare genomförandetidens ut- gång frågan om förordnande av syssloman aktualiseras, desto säkrare antaganden kan givetvis göras av om anläggningen kommer att utföras i tid eller inte. Mot detta skall vägas att utförandet av anläggningen kan ta lång tid och att det är önskvärt att utförandet inte fördröjs. Om det redan i ett tidigt skede står klart att förutsättningarna för förordnande är upp- fyllda, t.ex. om det på det första föreningssammanträdet visar sig att majoriteten av delägarna vägrar att godkänna budgeten så att uttaxering av nödvändiga medel för anläggningens utförande inte kan ske, bör den omständigheten att lång tid återstår av den bestämda genomförandetiden inte hindra att syssloman förordnas. På förslag av Lagrådet har para- grafen kompletterats med en bestämmelse om att det i förordnandet skall anges inom vilken tid sysslomannen skall ha genomfört anläggningsbe- slutet. Som framgår av avsnitt 11 sammanfaller tillämpningsområdet för 31 § SFL och den nya möjligheten att förordna syssloman i vissa avseenden. Om lantmäterimyndigheten vid sin bedömning kommer fram till att för- utsättningar inte föreligger för att förordna syssloman, kan det i stället finnas skäl till förordnande av ledamöter i styrelsen enligt 31 § SFL. Lantmäterimyndigheten har därvid möjlighet att förlänga genomförande- tiden. Ett förlängningsbeslut förutsätter inte ansökan från sakägare. När en syssloman har förordnats har han eller hon de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Vid föreningsförvaltning tar sysslomannen över föreningsstämmans och styrelsens funktioner såvitt gäller uppgiften att genomföra anläggningsbeslutet. Sysslomannen kan t.ex. upprätta in- komst- och utgiftsstat, debiteringslängd samt ombesörja uttaxering av medel. Sysslomannens befogenheter gör att föreningsstämmans godkän- nande av inkomst- och utgiftsstaten inte behövs för att debitering och uttaxering skall kunna ske. Beträffande sysslomannens kvalifikationer hänvisas till motiveringen i avsnitt 11. I paragrafens andra stycke regleras frågor om ersättning till sysslo- mannen och vem som skall betala kostnaderna när ansökan bifalls. Vid fördelningen av kostnaderna bör tillämpas de andelstal som gäller för fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande. Bestämmelser om överklagande finns i 30 §. 35 § Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkom- mit. Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kretsen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke påverkar be- byggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, behöver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen. Om den nya förrättningen gäller fråga av enklare beskaffenhet om en fastighets delaktighet i samfällighet eller om ändring av en fastighets andelstal, och sam- fälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, företräder föreningen de del- ägare som inte har begärt utträde eller vars andelstal inte föreslås ändrat. Paragrafen anger förutsättningarna för omprövning av anläggningsförrättning. I ett nytt fjärde stycke har tagits upp bestämmelser som innebär att en samfällighetsförening som förvaltar en samfällighet vid omprövningsförrättning i fråga av enklare beskaffenhet om ändring i delägarkretsen eller ändring av fastighets andelstal företräder övriga delägare. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 13. Föreningen företräder alltså delägarna i motsvarande fall som då överenskommelser träffas enligt 43 §. Lantmäterimyndigheten behöver i nu avsedda fall bara kalla närmast berörd sakägare, dvs. den in- eller utträdande fastigheten eller den vars andelstal skall ändras, samt samfällighetsföreningen till förrättningen. Det ankommer på samfällighetsföreningens styrelse att ta tillvara övriga delägares intressen. Dessa berörs i allmänhet inte av att en ny fastighet inträder. 38 § Utträder fastighet ur bestående samfällighet, skall ägaren tillerkännas ersätt- ning för den andel i ett enligt 39 § beräknat överskott som han förlorar genom utträdet. Detta gäller dock inte i fråga om gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Föreligger enligt 39 § underskott, skall ägaren förpliktas utge ersättning för sin andel däri. Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighets andelstal minskas. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 14. 42 a § Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbildningsförrättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning. Beslutar lantmäterimyndigheten om anslutning, skall myndigheten också bestämma andelstal för fastigheten och pröva frågan om er- sättning enligt 37 §. Om gemensamhetsanläggningen förvaltas av en samfällighetsförening, före- träder föreningen delägarna vid förrättningen. Paragrafen är ny och ger lantmäterimyndigheten befogenhet att i samband med fastighetsbildningsförrättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning. Paragrafen har motiverats i avsnitt 9.4. Med nybildning avses avstyckning och klyvning och med ombildning fastighetsreglering. Beträffande sammanläggning, se 41 § AL. I paragrafen slås fast att lantmäterimyndigheten när anslutning skall ske också skall besluta om andelstal och ersättning enligt 37 §. I paragrafens andra stycke klargörs också att föreningen företräder del- ägarna vid prövning av frågor som avses i denna paragraf . 45 § Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a § och om god- kännande enligt 43 § skall införas i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördel- ningen, anslutningen eller godkännandet har vunnit laga kraft. Paragrafen har utformats enligt Lagrådets förslag. I paragrafen har gjorts ett tillägg i anledning av den nya bestämmelsen i 42 a §. 48 a § Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder anläggningen i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att till samfälligheten utge skälig ersättning för de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen. Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastig- hetsdomstolen. Denna paragraf, som är ny, innehåller bestämmelser om särskild ersätt- ningsskyldighet för delägare vid tillfälligt ändrad användning av gemen- samhetsanläggning för vägar. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 9.3. Förutsättningen för ersättningsskyldighet är enligt första stycket att fastigheten använder väganläggningen i väsentligt större omfattning än som får anses vara förutsatt vid bestämmandet av fastighetens andelstal för driftkostnaderna. Ersättningsskyldigheten ger möjlighet att täcka eventuella merkostnader som uppkommer när en fastighet tillfälligt ändrar användningen på ett sådant sätt att det ger upphov till ett onormalt stort slitage eller skador på vägen. Det kan t.ex. röra sig om pågående byggnation, som tillfälligt medför en väsentlig ökning av tung trafik. I avsnitt 9.3 har redogjorts för att det i det enskilda fallet kan vara svårt att fastslå exakt vilket utnyttjande av vägen som motsvarar åsatt andelstal. Frågan om ersättning skall utgå och i vilken omfattning skall därför be- stämmas efter en skälighetsbedömning. Skador på en väg kan grunda rätt till skadestånd enligt allmänna skade- ståndsrättsliga regler. Att dra en klar gräns mellan vad som är onormalt stort slitage resp. skada torde inte alltid vara så lätt att göra och det blir heller inte nödvändigt eftersom bestämmelsen täcker båda fallen. Enligt andra stycket skall tvister om ersättningsskyldighet prövas av fastighetsdomstolen. 49 § Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg. Upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg får ske endast om en sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning. Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför synnerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastighet som har rätt att använda vägen. I fråga om ersättning för upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet tillämpas 13 §. I fråga om ersättning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket. Paragrafen, som för närvarande behandlar rätt att bygga väg över annan fastighet för att tillgodose en enstaka fastighets vägbehov, har i första stycket kompletterats med bestämmelser om rätt att använda befintlig väg. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 10.2. Liksom när det gäller rätten att bygga väg är det för upplåtelse av rätt att använda befintlig väg ett villkor att det är av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg. Dessutom krävs att det av särskilda skäl är lämpligare att upplåtelse sker än att en gemensamhetsanläggning bildas eller att fastig- heten ansluts till en redan bildad anläggning. På Lagrådets inrådan har i paragrafen uttryckligen angetts att sistnämnda villkor även gäller vid rätt att bygga väg över annan fastighet. Nuvarande begränsning att rättighetsupplåtelse inte får ske om den medför synnerligt men för den fastighet över vilken vägen går fram har i ett nytt andra stycke utvidgats till att gälla inte bara den upplåtande fastigheten utan även annan fastighet som har rätt att använda vägen. Tredje stycket är nytt och innehåller ersättningsbestämmelser. Till följd av de nya bestämmelserna i paragrafens första stycke har ersättningsbe- stämmelserna delats upp i två fall. I det första fallet som gäller rätt att bygga väg har ingen ändring gjorts i sak utan 13 § AL skall tillämpas. I det andra fallet som gäller upplåtelse av rätt att använda befintlig väg skall ersättning inte utgå för det upplåtna utrymmet utan bestämmelsen i 50 a § andra stycket om s.k. slitageersättning skall tillämpas i stället. 50 a § Om en gemensamhetsanläggning som avser vägar förvaltas av en sam- fällighetsförening och det är av väsentlig betydelse för delägarfastigheterna att använda en väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning, får rätt att an- vända vägen upplåtas till samfällighetsföreningen. Detta gäller endast om en sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen. För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning betalas efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas uppkomma genom vägens användande. Sådan ersättning skall bestämmas att betalas på en gång eller årligen i förskott. Denna paragraf är ny och innehåller bestämmelser om rätt för medlem- marna i en samfällighetsförening att använda väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 10.3. Av första stycket framgår att rättigheten inte upplåts till de enskilda fastigheterna i gemensamhetsanläggningen utan till den samfällighets- förening som förvaltar anläggningen. Det är alltså endast vid förenings- förvaltning som bestämmelsen är tillämplig. Samfällighetsföreningen kommer att vara sakägare och företrädas av föreningens styrelse vid upplåtelseförrättningen. Ett villkor för upplåtelsen är att det är av väsentlig betydelse för del- ägarfastigheterna att använda vägen. Med delägarfastighet avses enligt 1 § andra stycket SFL fastighet som har del i samfällighet. Motsvarande villkor för enstaka fastighets behov finns i 49 §. Ett ytterligare villkor är att det av särskilda skäl är lämpligare att upplåta rätten till samfällighets- föreningen än att ansluta de enskilda fastigheterna till den gemensam- hetsanläggning som vägen ingår i. Exempel på vad som skall anses som särskilda skäl har redovisats i den allmänna motiveringen. Ett typiskt fall är att fastigheterna har behov av att använda endast en kort sträcka av den upplåtande samfällighetens vägar. En upplåtelse enligt paragrafen kan också avse ett tillfälligt behov, t.ex. i avvaktan på att en ny utfartsväg för den första samfälligheten anläggs. I paragrafens andra stycke regleras den ersättning som skall utgå för upplåtelsen. Ersättningen skall bestämmas efter en skälighetsbedömning, där hänsyn främst tas till den slitning av vägbanan som beräknas upp- komma. Om förbättring behövs skall även kostnaderna för denna kunna påverka ersättningen. Även andra omständigheter kan beaktas. Ersätt- ningsbestämmelsen har sin motsvarighet i 50 § andra stycket. 53 § Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan samband med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på ansökan av ägaren av den fastighet, eller beträffande rättighet enligt 50 a §, den samfällighetsförening till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemensamt med anläggningsfråga eller fastighetsbild- ningsåtgärd vid en förrättning. Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § mot- svarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättigheten och hänvis- ningen till 13 § bestämmelserna i samma paragrafer om ersättning för upplåtelsen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg över annan fastighet. Paragrafen innehåller bestämmelser rörande prövningen av fråga om rättighet enligt 49–52 §§. I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg med anledning av den nya bestämmelsen i 50 a §. I den bestämmelsen upplåts rättigheten inte till de enskilda fastigheterna utan till samfällighetsföreningen. Beträffande sådan rättighet får fråga tas upp på ansökan av samfällighetsföreningen. 49 § har kompletterats med bestämmelser som gäller rätt att använda befintlig väg. På grund härav har i andra stycket sista meningen gjorts ett tillägg som klargör att 16 § andra stycket endast gäller upplåtelse som avser rätt att bygga väg. 54 § I fråga om upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg över annan fastighet äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 49–52 §§, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Rättig- heten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåten- het att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 49–51§§ bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats. Paragrafen innehåller bestämmelser om när ersättning skall betalas och om verkan av att ersättning inte betalas i rätt tid. Med anledning av att 49 § har fått ett ändrat innehåll har i paragrafens första stycke gjorts ett tillägg som klargör att 32 och 33 §§ endast gäller upplåtelse som avser rätt att bygga väg. I paragrafens andra stycke skiljs mellan fallen när ersättningen betalas som engångsersättning och när ersättning utgår med visst belopp varje år. Ersättning för upplåtelse att använda befintlig väg enligt de nya bestäm- melserna i 49 § eller 50 a § kan utgå på en gång eller årligen i förskott. I första och fjärde meningarna har därför följdändringar gjorts. 56 § Om det behövs för trafiksäkerheten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51-53, 61, 64–69 och 72 §§ väglagen (1971:948) skall gälla i tillämpliga delar. Vad som i 45–47, 52 ,53, 64 och 72 §§ väglagen sägs om länsstyrelsen skall i stället avse väghållningsmyndigheten. Vad som i väglagen sägs om väghållare i 61 §, i 63 § andra stycket såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §, i 65 § såvitt avser ersättning enligt 61 § samt i 66 och 69 §§ skall i stället avse staten. Paragrafen som är ny har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Be- stämmelserna har motiverats i avsnitt 12. Statlig väghållningsmyndighet är enligt 7 § vägkungörelsen (1971:954) Vägverkets väg- och trafik- region. De bestämmelser i väglagen som hänvisning sker till är alltså inte generellt tillämpliga utan gäller endast efter väghållningsmyndighets för- ordnande. Innan ett förordnande meddelas bör väghållaren och andra berörda ges tillfälle att yttra sig. Vidare bör ett förordnande ges publicitet på lämpligt sätt. 57 § Beslut som väghållningsmyndigheten fattat enligt 56 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av väghållningsmyndigheten gäller omedelbart, såvida inte något annat bestäms i beslutet. Enligt nu gällande regler i EVL får länsstyrelsens beslut i frågor om trafiksäkerheten överklagas hos allmän förvaltningsdomstol eller hos regeringen. Regeringen anser att ifrågavarande beslut är av sådan karak- tär att de bör överprövas av allmän förvaltningsdomstol. Enligt andra stycket gäller beslut av väghållningsmyndigheten omedelbart, såvida inte något annat förordnats i beslutet eller av domstol efter överklagande. Bestämmelsen motsvarar närmast 107 § tredje stycket EVL, frånsett att den beslutande myndigheten är en annan. 17.5 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 6 kap. 30 § I 6 kap. 30 § tredje stycket har hänvisningen till EVL tagits bort. 14 kap. 1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kom- munen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt, om fastighetsägaren begär det. Motsvarande skyldighet gäller för staten eller kommunen som väghållare enligt väglagen (1971:948). Samfälligheten eller väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan användning får pågå. I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser. Ändringen i paragrafens första stycke är föranledd av det synsättet att det inte finns en automatisk koppling mellan väghållning och iordningsställandet och skötseln av annan allmän platsmark, om någon annan än kommunen skall vara huvudman för allmänna platser. Genom ändringen tydliggörs att det är en befintlig samfällighet eller en samfällighet som bildas för ändamålet som har skyldighet att lösa marken, givetvis under förutsättning att en sådan skyldighet föreligger enligt anläggningsbeslutet. Undantag gäller om staten eller kommunen är väghållare i det detaljplanelagda området. Lösenskyldigheten åvilar i så fall staten eller kommunen. 17.6 Övriga lagförslag I 9 kap. 33 § JB och 42 kap. 13 § kyrkolagen (1992:300) har hänvis- ningen till EVL tagits bort. På Lagrådets inrådan har förslaget till lag om ändring i 9 kap. 33 § JB försetts med en övergångsbestämmelse för det fall en jordägare utgett ersättning för byggande av enskild väg enligt EVL. Utredningens lagförslag Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar Härigenom föreskrivs följande. 1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla när denna lag träder i kraft. 2 § Vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som vid ikrafträdandet hade del i samfälligheten. 3 § Om vid denna lags ikraftträdande fråga om bildande av en vägföre- ning eller ärende avseende omprövning av vad som tidigare bestämts är under behandling hos länsstyrelsen, skall ärendet överlämnas till lant- mäterimyndigheten. 4 § Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla när en förrättning har av- slutats före ikraftträdandet av denna lag, om inte annat följer av 6 och 9 §§. 5 § Har i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar be- stämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men har så ej skett senast fem år från ikraftträdandet av denna lag, förfaller utlåtan- det i den delen. 6 § Andelstal som har fastställts enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar skall tillämpas till dess att andelstalen omprövas enligt 35 § eller överenskommelse träffas enligt 43 § anläggningslagen (1973:1149). Om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte skett eller överenskommelse inte träffats inom fem år från denna lags ikraft- trädande, skall ändringar i taxeringsvärdet inte därefter påverka an- delstalen. 7 § Rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall fortfarande gälla. I fråga om ersättningen tillämpas 50 a § andra stycket anläggningslagen (1973:1149). 8 § Förordnande till främjande av trafiksäkerheten som meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall anses som förordnande enligt 57 § anläggningslagen (1973:1149). 9 § En vägsamfällighet eller vägförening enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter ikraftträdandet av denna lag anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om för- valtning av samfälligheter. Stadgar som fastställts för samfälligheten får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Trots vad som sägs i 29 § nämnda lag får samfällig- heten behålla den firma den har vid ikraftträdandet. I fråga om vägsamfällighet enligt äldre lagstiftning som inte kan för- värva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. 10 § Förordnande av styrelseledamot enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter denna lags ikraftträdande. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar Härigenom föreskrivs följande. Lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997. Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om in- förande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter dels att 7, 9 och 13–15 §§ skall upphöra att gälla, dels att 10, 12 och 19 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § Bestämmelserna i 35 och 37– 40 §§ anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam- hetsanläggningar än som avses i 8 § samt i fråga om förrättning enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm- melser. Bestämmelserna i 35 och 37– 40 §§ anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam- hetsanläggningar än som avses i 8 §. 12 § Bestämmelserna i 41–43 §§ an- läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) eller lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm- melser. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för sam- fällighets gäld som åvilar fastig- heten samt förmånsrätt som fast- ställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Bestämmelserna i 41–43 §§ an- läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd eller annan åtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken till- kommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 § an- läggningslagen. Vad som i 51 och 52 §§ anlägg- ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt 2 eller 4 kap. lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. Vad som i 51 och 52 §§ anlägg- ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt lagen om en- skilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. 19 § På samfällighetsstämma i samfällighet som avses i 17 § kan beslutas att samfälligheten skall ombildas till samfällighetsförening. Beslutas sådan ombildning, skall stämman vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter anses som sammanträde enligt 20 § i lagen. Första stycket gäller icke samfällighet som åtnjuter förmånsrätt enligt lagen (1966:701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om vägsam- fällighet enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller mot- svarande äldre lagstiftning samt i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lagstiftning som kan för- värva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller mot- svarande äldre lagstiftning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. ________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149) dels att 24, 33, 35, 45, 46, 49, 53 och 54 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tolv nya paragrafer, 33 a, 42 a, 48 a, 48 b, 50 a och 56–62 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 24 § Om hinder icke möter mot anläggningen, skall fastighetsbildningsmyn- digheten meddela anläggningsbeslut. I anläggningsbeslut anges 1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt, 2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen, 3. utrymme som upplåtes för anläggningen, 4. fastighet eller del därav som inlöses, 5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas, 6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd, 7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande. I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen delta- gande fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anlägg- ningens utförande och drift. I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen del- tagande fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anlägg- ningens utförande och drift. Där- vid får föreskrivas att styrelsen för en samfällighetsförening får på närmare angivet sätt besluta om den ändring av andelstal för en fastighet som påkallas av att fastighetens användningssätt ändras stadigvarande. Styrelsens beslut om ändring av andelstal skall tillämpas vid nästkommande uttaxering. Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen (1973:1150) om för- valtning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering. Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbe- slutet. 33 § Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till- erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet för- fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som be- stämts i beslutet. Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till- erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del är anläggningsbeslutet för- fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som be- stämts i beslutet, såvida ej inom samma tid eller den förlängda tid som beslutats enligt tredje stycket ansökan gjorts om förordnande av syssloman enligt vad som sägs i 33 a §. Har en ansökan om för- ordnande av syssloman avslagits, förfaller anläggningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för genomförandet har gått ut. Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket. Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggnings- beslutet förfallit enligt denna paragraf. Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a §. 33 a § Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom tid som anges i an- läggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid får lantmäterimyn- digheten på ansökan av någon som enligt 18 § har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genomförande av anlägg- ningsbeslutet. En sådan sysslo- man har de befogenheter som an- nars tillkommer delägarna Lantmäterimyndigheten be- slutar om ersättning till sysslo- mannen och om fördelning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har detta ej betalats inom tid som lantmäterimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verk- ställas enligt vad som sägs i ut- sökningsbalken. Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan om förordnande av syssloman, om ersättning till sysslomannen och om skyldighet att betala ersätt- ningen får överklagas enligt vad som sägs i 15 kap. 2 § fastighets- bildningslagen (1970:988). Beslut som nu sagts går i verkställighet när beslutet har vunnit laga kraft. 35 § Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet före- skrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit. Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kret- sen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastig- hets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller en- skild synpunkt. Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke på- verkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, be- höver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen. Om den nya förrättningen gäller fråga om fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller om fastighets andelstal skall ändras, och samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, företräder föreningen de övriga delägarna. Vad som nu sagts utgör inte hinder mot att delägarna för talan mot förrättningen. Om befogenhet för styrelsen att i vissa fall besluta om ändring av andelstal m.m. finns föreskrifter i 24 § tredje stycket. 42 a § Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbild- ningsförättning besluta att en ny- bildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning. Be- slutar lantmäterimyndigheten om anslutning, skall myndigheten också bestämma andelstal för fas- tigheten och pröva frågan om er- sättning enligt 37 §. Vid prövning av frågor som avses i denna paragraf tillämpas 35 § fjärde stycket. 45 § Uppgift om fördelning enligt 42 § eller om godkännande enligt 43 § införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördelningen eller godkännandet vunnit laga kraft. Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a § och om godkännande enligt 43 § införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket skall snarast möjligt införas i fastighetsre- gistret. 46 § Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning. Väganordning är också till väg ansluten brygga eller färja med färjeläge. Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väg- anordning. 48 a § Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder an- läggningen i väsentligt större omfattning eller för ett annat ändamål än som förutsattes vid bestämmandet av fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att er- sätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen. Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdomstolen. 48 b § 38 § första stycket första me- ningen skall inte tillämpas på gemensamhetsanläggning som avser vägar. 49 § Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastig-heten bygga väg över annan fastighet, om det icke medför synnerligt men för sistnämnda fastighet. Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastig-heten att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg. Upplåtelse att använda befintlig väg får ske endast om sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning. Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför syn- nerligt men för den upplåtande – fastigheten eller för annan fastig- het som har rätt att använda vägen I fråga om ersättning för upp- låtelse enligt första stycket gäller bestämmelserna i 13 §. I fråga om ersättning för upp- låtelse av rätt att bygga väg till- lämpas 13 §. Beträffande ersätt- ning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket 50 a § Om en gemensamhets- anläggning förvaltas av en samfällighetsförening och det är av väsentlig betydelse för delägarfastigheterna att använda väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning, får rätt att använda vägen upplåtas till samfällighetsföreningen. Detta gäller endast om det av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen. För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning utgå efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av väg- banan som beräknas uppkomma genom vägens användande. Sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång eller årligen i förskott. 53 § Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam- band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an- sökan av ägaren av den fastighet till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen- samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam- band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an- sökan av ägaren av den fastighet eller beträffande rättighet enligt 50 a § den samfällighetsförening till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen- samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig- heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para- grafer om ersättning för upplåtel- sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 §. Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig- heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para- grafer om ersättning för upplåtel- sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg. 54 § I fråga om upplåtelse enligt 49 § äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. I fråga om upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 50, 51 eller 52 §, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att er- sättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 50 eller 51 § bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan be- loppet för samma år betalats. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 49, 50, 50 a, 51 eller 52 §, skall ersättningen er- läggas inom tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande till- lämpning. Har ersättning enligt 49, 50, 50 a eller 51 § bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats. 56 § Om träd, buskar eller annan växtlighet intill ett vägområde medför olägenheter för trafiksä- kerheten, får väghållningsmyn- digheten besluta att växtligheten skall tas bort eller kvistas genom myndighetens försorg. Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt, får väghållnings- myndigheten besluta att åtgärden skall utföras av väghållaren. I samband med att beslut fattas kan väghållningsmyndigheten med- delade föreskrifter som behövs. Med väghållningsmyndighet av- ses i denna lag den statliga väg- hållningsmyndigheten enligt 6 § andra stycket väglagen (1971:948). 57 § Om det behövs för att tillgodo- se trafiksäkerheten får väghåll- ningsmyndigheten i fråga om en viss väg eller en del av en väg förordna att det inte utan myndig- hetens tillstånd får 1. inom vägområdet eller högst tolv meter därifrån uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksä- kerheten, 2. intill vägområdet sättas upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på vägen, 3. inom ett avstånd av högst 50 meter från vägområdet sättas upp skyltar eller därmed jämför- liga anordningar för reklam, pro- paganda eller liknande ändamål utomhus samt 4. vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mel- lan en enskild väg och en järnväg eller spårväg uppföras byggna- der, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan och ej heller be- träffande åtgärder för vilka bygglov krävs. Bestämmelserna i första stycket 3 gäller heller inte för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upp- lysning om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägen- heter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. I samband med att ett tillstånd lämnas kan väghållningsmyndig- heten meddela de föreskrifter som behövs för trafiksäkerheten. 58 § Om det inom område beträffande vilket meddelats förordnande enligt 57 § finns en anordning som innebär fara för trafiken, får väghållningsmyndigheten före- lägga den som svarar för anord- ningen att ta bort den eller vidta åtgärder så att faran undanröjs. Föreläggande får förenas med vite eller med föreskrift att åt- gärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges be- kostnad. Staten skall ersätta skador till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av första stycket såvida det inte har av- talats eller uppenbarligen förut- satts att ersättning inte skall lämnas. 59 § Vägras tillstånd till en sådan åt-gärd som avses i 57 § första stycket 1 eller 4 och medför detta att pågående markanvändning av- sevärt försvåras, är fastighets- ägaren och innehavare av nytt- janderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider. Vad som har avtalats eller upp- enbarligen förutsatts gälla mellan staten och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om er- sättning enligt 58 § eller enligt första stycket gäller även mot den som efter det att rätten till ersätt- ning uppkom har förvärvat sak- ägarens rätt till fastigheten eller anordningen. 60 § Framställning om ersättning enligt 58 § tredje stycket eller 59 § första stycket görs hos väg- hållningsmyndigheten. I fråga om förfarandet i mål om ersättning, nedsättning av vissa ersättningar, fördelning och ut- betalning av nedsatta belopp samt om gottgörelse till borgenär i vissa fall gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 66–69 §§ väg- lagen (1971:948). Vad som i 66 och 69 §§ väglagen sägs om väg- hållaren skall i stället avse staten. 61 § Vidtas åtgärder som avses i 57 § utan tillstånd eller i strid mot meddelade föreskrifter får väg- hållningsmyndigheten vid vite förelägga den som vidtagit åtgär- den att undanröja eller ändra det utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräck- ning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av väghållningsmyndig- heten och av en sådan nämnd som avses i 23 § första stycket. Be- stämmelser om handräckning finns i lagen (1990:746) om be- talningsföreläggande och hand- räckning. Följs inte ett föreläggande som har meddelats med stöd av 58 §, skall kronofogdemyndigheten på begäran av väghållningsmyndig- heten föranstalta om att åtgärden vidtas. 62 § Länsstyrelsens och väghåll- ningsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvalt- ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av väghållningsmyndig- heten gäller omedelbart, såvida inte något annat förordnas i beslutet. _____________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om för- valtning av samfälligheter Härigenom föreskrivs att i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- fälligheter skall 39 § ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 39 § Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Detsamma gäller i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket anläggningslagen (1973:1149). Styrelsen skall genast underrätta fastighetsägaren om ett sådant beslut. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 30 § och 14 kap. 1 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 30 § Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra all- männa platser som kommunen är huvudman för. Denna underhålls- skyldighet består även om detaljplanen för området upphävs. Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be- gränsning som anges i 29 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg i enlighet med föreskrifterna i väglagen (1971:948). Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med en- skilda väghållare finns bestäm- melser i lagen (1939:608) om en- skilda vägar och anläggnings- lagen (1973:1149). Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med en- skilda väghållare finns bestäm- melser i anläggningslagen (1973:1149). 14 kap. 1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat- ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse ägande- rätt, nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt. Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat- ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighets- ägaren begär det. Motsvarande skyldighet gäller för staten som väghållare. Samfälligheten eller staten får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd- ning får pågå. I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmel- ser. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 9 kap. 33 § jordabalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 33 § Har jordägaren utgivit ersätt- ning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren upp- säga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrende- avgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget full- bordades. Har jordägaren utgivit ersätt- ning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Upp- sägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades. ______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300) Härigenom föreskrivs att 42 kap. 13 § kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 42 kap. 13 § Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst- lönefastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för- värvet syftar till en rationalise- ring av det kyrkliga jordinne- havet i stiftet, 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar, anlägg- ningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlönefastighet skall belastas med. Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst- lönefastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för- värvet syftar till en rationalise- ring av det kyrkliga jordinne- havet i stiftet, 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlöne- fastighet skall belastas med. Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden meddelas av regeringen. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förteckning över remissinstanser Följande remissinstanser har avgivit yttrande över betänkandet ENSKILDA VÄGAR (SOU 1996:46). Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Fastighetsdomstolen vid Falu tingsrätt, Fastighetsdomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, Fastighetsdomstolen vid Härnösands tingsrätt, Vägverket, Boverket, Lantmäteriverket, Skogs- styrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Lantmäte- rimyndigheten i Älvsborgs län, Lantmäterimyndigheten i Värmlands län, Lantmäterimyndigheten i Gävleborgs län, Hallsbergs kommun, Halm- stads kommun, Kalmars kommun, Kils kommun, Kungsbacka kommun, Norrtälje kommun, Ockelbo kommun, Orust kommun, Vellinge kom- mun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun, Svenska Kommun- förbundet, Riksförbundet för Enskild Väghållning, Lantbrukarnas Riks- förbund, Skogsägarnas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska Vägföreningen, Plan- och Byggutredningen (M 1992:03), Läns- styrelsen i Västmanlands län och Folkrörelserådet Låt hela Sverige leva. Lagrådsremissens lagförslag 1. Lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar Regeringen har följande förslag till lagtext Härigenom föreskrivs följande. 1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla. 2 § Vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm- melser skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som vid ikraftträdandet hade del i samfälligheten. 3 § Om ett ärende avseende bildande av en vägförening eller omprövning av vad som tidigare bestämts beträffande denna är under behandling hos länsstyrelsen vid denna lags ikraftträdande, skall ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten. 4 § Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla när en förrättning har avslu- tats före ikraftträdandet av denna lag, om inte annat följer av 6 och 9 §§. 5 § Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men detta inte har hänt senast fem år från ikraftträdandet av denna lag, förfaller ut- låtandet i den delen. 6 § Andelstal som har fastställts enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar skall tillämpas till dess att andelstalen omprövas enligt 35 § anläggnings- lagen (1973:1149) eller överenskommelse träffas enligt 43 § nämnda lag. Om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte skett eller överenskommelse inte träffats inom fem år från denna lags ikraft- trädande, skall ändringar i taxeringsvärdet inte därefter påverka andelstalen. 7 § Rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall fortfarande gälla. I fråga om ersättningen tillämpas 50 a § andra stycket anläggningslagen (1973:1149). 8 § Förordnande som meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall alltjämt gälla. 9 § Stadgar som fastställts för en vägsamfällighet eller vägförening bildad enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller enligt motsvarande äldre bestämmelser får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Samfälligheten får behålla den firma den har vid ikraftträdandet. 10 § Förordnande av styrelseledamot enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter denna lags ikraftträdande. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2. Förslag till lag om upphävande av lagen (1939:609) om för- månsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar Härigenom föreskrivs följande. Lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997. Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet. 3. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter dels att 7, 9 och 13–15 §§ skall upphöra att gälla, dels att 10, 12 och 19 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § Bestämmelserna i 35 och 37– 40 §§ anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam- hetsanläggningar än som avses i 8 § samt i fråga om förrättning enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre be- stämmelser. Bestämmelserna i 35 och 37– 40 §§ anläggningslagen (1973:1149) om omprövning av förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensam- hetsanläggningar än som avses i 8 §. 12 § Bestämmelserna i 41–43 §§ an- läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) eller lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestäm- melser. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för sam- fällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Bestämmelserna i 41–43 §§ an- läggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd eller annan åtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samfällighet jämställes därvid ansvar för samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt förmånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 § an- läggningslagen. Vad som i 51 och 52 §§ anlägg- ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. Vad som i 51 och 52 §§ anlägg- ningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. 19 § På samfällighetsstämma i samfällighet som avses i 17 § kan beslutas att samfälligheten skall ombildas till samfällighetsförening. Beslutas sådan ombildning, skall stämman vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter anses som sammanträde enligt 20 § i lagen. Första stycket gäller icke samfällighet som åtnjuter förmånsrätt enligt lagen (1966:701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om vägsam- fällighet enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsva- rande äldre lagstiftning samt i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lagstiftning som kan för- värva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) eller mot- svarande äldre lagstiftning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 4. Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149) dels att 33, 35, 38, 45, 46, 49, 53 och 54 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 24 a, 33 a, 42 a, 48 a, 50 a, 56 och 57 §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 24 a § Lantmäterimyndigheten kan i anläggningsbeslutet bestämma att styrelsen för en samfällighetsföre- ning får besluta om ändring av an- delstal på grund av att en fastighets användningssätt ändras stadig- varande. Styrelsens beslut om änd- ring av andelstal får tillämpas sedan det införts i fastighetsregist- ret. Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering. 33 § Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till- erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet för- fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet. Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet till- erkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del är anläggningsbeslutet för- fallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet, såvida inte ansökan om förordnande av syssloman gjorts inom samma tid enligt vad som sägs i 33 a §. Har en sådan an- sökan avslagits, förfaller anlägg- ningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft och tiden för genomförandet har gått ut. Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket. Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggnings- beslutet förfallit enligt denna paragraf. Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a §. 33 a § Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid som anges i anläggningsbeslutet eller i ett be- slut om förlängd tid, får lantmäte- rimyndigheten på ansökan av någon som enligt 18 § har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genomförande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Lantmäterimyndigheten be- slutar om ersättning till sysslo- mannen och om fördelning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har detta inte betalats inom den tid som lantmäterimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verkställas enligt utsöknings- balken. Beslut enligt denna paragraf får överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 2 § fastighetsbildnings- lagen (1970:988). 35 § Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet före- skrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit. Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kret- sen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastig- hets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke på- verkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, be- höver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen. Om den nya förrättningen gäl- ler fråga av enklare beskaffenhet om en fastighets delaktighet i samfällighet eller om ändring av en fastighets andelstal, och sam- fälligheten förvaltas av en sam- fällighetsförening, företräder föreningen de delägare som inte har begärt utträde eller vars an- delstal inte föreslås ändrat. 38 § Utträder fastighet ur bestående samfällighet, skall ägaren tillerkännas ersättning för den andel i ett enligt 39 § beräknat överskott som han för- lorar genom utträdet. Föreligger enligt samma paragraf underskott, skall han förpliktas utge ersättning för sin andel däri. Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighets andelstal minskas. Första stycket första meningen skall inte tillämpas på gemensam- hetsanläggning som avser vägar. 42 a § Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbild- ningsförrättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning. Beslutar lantmäterimyndig- heten om anslutning, skall myn- digheten också bestämma an- delstal för fastigheten och pröva frågan om ersättning enligt 37 §. Om gemensamhetsanlägg- ningen förvaltas av en samfällig- hetsförening, företräder före- ningen delägarna vid förrätt- ningen. 45 § Uppgift om fördelning enligt 42 § eller om godkännande enligt 43 § införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördelningen eller godkännandet vunnit laga kraft. Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a § och om godkännande enligt 43 § införs i fastighetsregistret snarast möjligt sedan besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 a § skall snarast möjligt in- föras i fastighetsregistret. 46 § Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning. Väganordning är också till väg ansluten brygga eller färja med färjeläge. Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning. 48 a § Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder an- läggningen i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att till samfällig- heten utge skälig ersättning för de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade använd- ningen. Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdomstolen. 49 § Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighetsbehov av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten att bygga väg över annan fastighet om det icke med- för synnerligt men för sistnämnda fastighet. Är det av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg, kan upplåtas rätt för fastighet att bygga väg över annan fastighet eller att använda befint- lig väg. Upplåtelse att använda befintlig väg får ske endast om sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning. Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför synnerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastig- het som har rätt att använda vägen. I fråga om ersättning för upp- låtelse enligt första stycket gäller bestämmelserna i 13 §. I fråga om ersättning för upp- låtelse av rätt att bygga väg till- lämpas 13 §. I fråga om ersätt- ning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket. 50 a § Om en gemensamhetsanlägg- ning förvaltas av en samfällig- hetsförening och det är av väsent- lig betydelse för delägarfastig- heterna att använda en väg som ingår i en annan gemensam- hetsanläggning, får rätt att an- vända vägen upplåtas till sam- fällighetsföreningen. Detta gäller endast om en sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen. För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning betalas efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas upp- komma genom vägens an- vändande. Sådan ersättning skall bestämmas att betalas på en gång eller årligen i förskott. 53 § Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam- band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an- sökan av ägaren av den fastighet till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen- samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Fråga om rättighet som avses i 49–52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan sam- band med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upptages den på an- sökan av ägaren av den fastighet eller, beträffande rättighet enligt 50 a §, den samfällighetsförening till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemen- samt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig- heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para- grafer om ersättning för upplåtel- sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 §. Vid förrättningsprövningen äger 8–11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49–52 §§ om villkoren för upplåtelse av rättig- heten och hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma para- grafer om ersättning för upplåtel- sen. 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg. 54 § I fråga om upplåtelse enligt 49 § äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. I fråga om upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 50, 51 eller 52 §, skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att er- sättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 50 eller 51 § bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan be- loppet för samma år betalats. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 49–52 §§ skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersättnings- beslutet vann laga kraft. Rättig- heten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersätt- ningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har er- sättning enligt 49–51 §§ bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats. 56 § Om det behövs för trafiksäker- heten i fråga om en viss enskild väg eller del av väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51–53, 61–62, 64–69 §§, och 72 § första – tredje styckena väglagen (1971:948) skall gälla i till- lämpliga delar. Vad som i 45–47, 52–53, 64 och 72 §§ väglagen (1971:948) sägs om länsstyrelsen skall i stället i tillämpliga delar avse väghåll- ningsmyndigheten. Vad som i 61, 62, 65, 66 och 69 §§ väglagen (1971:948) sägs om väghållaren skall i stället avse staten. 57 § Beslut som väghållningsmyn- digheten fattat enligt 56 § får överklagas hos allmän förvalt- ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av väghållningsmyndig- heten gäller omedelbart, såvida inte något annat bestäms i be- slutet. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 5. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvalt- ning av samfälligheter Härigenom föreskrivs att i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- fälligheter skall 39 § ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 39 § Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Detsamma gäller i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 a § anlägg- ningslagen (1973:1149). Styrelsen skall genast underrätta fastighets- ägaren om ett sådant beslut. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 6. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 30 § och 14 kap. 1 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 30 § Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra all- männa platser som kommunen är huvudman för. Denna underhålls- skyldighet består även om detaljplanen för området upphävs. Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be- gränsning som anges i 29 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg i enlighet med föreskrifterna i väglagen (1971:948). Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns bestämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anläggningslagen (1973:1149). Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare finns bestämmelser i anläggningslagen (1973:1149). 14 kap. 1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat- ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse ägande- rätt, nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt. Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna plat- ser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den samfällighet som finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighets- ägaren begär det. Motsvarande skyldighet gäller för staten eller kommunen som väghållare enligt väglagen (1971:948). Samfällig- heten eller väghållaren får be- stämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd- ning får pågå. I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmel- ser. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 7. Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 9 kap. 33 § jordabalken skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 33 § Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren upp- säga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrende- avgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget full- bordades. Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Upp- sägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 8. Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300) Härigenom föreskrivs att 42 kap. 13 § kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 42 kap. 13 § Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att ra- tionalisera driften av prästlöne- fastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för- värvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar, anläggnings- lagen (1973:1149) eller vatten- lagen (1983:291) som en präst- lönefastighet skall belastas med. Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av prästlöne- fastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om för- värvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlöne- fastighet skall belastas med. Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden meddelas av regeringen. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998 Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-01-29 Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 16 januari 1997 (Kommunikations- departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar, 2. lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar, 3. lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, 4. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149), 5. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, 6. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), 7. lag om ändring i jordabalken, 8. lag om ändring i kyrkolagen (1992:300). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sakari Alander. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: I remissen föreslås att lagen (1939:608) om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997 och att enskilda vägar därefter skall kunna inrättas endast enligt anläggningslagen (1973:1149). När det gäller förvaltningen av enskilda vägar blir lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter tillämplig. Bestämmelser som har att göra med upphävandet av lagen om enskilda vägar har tagits in i en särskild lag. Förutom en föreskrift om att lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla innehåller den särskilda lagen en rad övergångsbestämmelser. Huvudprincipen är att anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter så långt möjligt skall tilläm- pas även på vägföreningar och vägsamfälligheter som har kommit till stånd enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmel- ser. På några punkter skall dock lagen om enskilda vägar gälla under en övergångstid. Vidare föreslås särskilda regler beträffande fall då ett ärende om bildande av vägförening har inletts före upphävandet av lagen om enskilda vägar men inte har blivit slutfört. Lagrådet har inte något att erinra mot att lagen om enskilda vägar upp- hävs och att frågor om inrättande och förvaltning av enskilda vägar i fort- sättningen skall regleras uteslutande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter. Den föreslagna övergångsregleringen för- anleder emellertid åtskilliga invändningar. Lagrådet har i och för sig haft begränsade möjligheter att analysera vilka övergångsproblem som kan tänkas uppkomma och att pröva vilka lösningar som bör väljas. Till svårigheterna bidrar det förhållandet att bestämmelserna i lagen om enskilda vägar inte bara är föråldrade utan också komplicerade och lagtekniskt svårtillgängliga. Även med de reservationer som alltså måste göras anser Lagrådet att den föreslagna övergångsregleringen är mindre tillfredsställande. Mot bestämmelserna kan till en början invändas att de på flera punkter är oklara. Vid en jämförelse med vad som sägs i motiven kan det konstate- ras att den avsedda innebörden av bestämmelserna inte alltid har kommit till uttryck i lagtexten. Enligt Lagrådets mening har regleringen också i vissa avseenden utformats på ett sätt som kan medföra praktiska svårig- heter. Mot bakgrund av vad som nu har anförts anser Lagrådet att den före- slagna lagen om upphävande av lagen om enskilda vägar bör omarbetas. Även när det gäller en del av de övriga lagförslagen, främst förslaget till lag om ändring i anläggningslagen, finns det skäl att vidta justeringar. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar 1 § I paragrafen sägs att lagen om enskilda vägar skall, med de begräns- ningar som följer av upphävandelagen, upphöra att gälla. Vid vilken tid- punkt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla anges inte i para- grafen. Tidpunkten framgår i stället av en ikraftträdandebestämmelse, där det sägs att upphävandelagen träder i kraft den 1 januari 1998. Enligt Lagrådets mening är det lagtekniskt bättre att direkt i 1 § ange att lagen om enskilda vägar upphör att gälla vid utgången av år 1997. Upphävandelagen behöver då inte förses med någon särskild ikraft- trädandebestämmelse. I lagrådsremissen har en sådan teknik valts be- träffande ett annat av de remitterade lagförslagen, nämligen förslaget till lag om upphävande av lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa ford- ringar enligt lagen om enskilda vägar. I de följande paragraferna i förslaget till lag om upphävande av lagen om enskilda vägar används på åtskilliga ställen uttryck som "vid ikraft- trädandet". Som en följd av vad Lagrådet nyss har föreslagit bör detta och liknande uttryck ersättas med uttrycket "vid utgången av år 1997". 2 och 6 §§ I 2 § föreskrivs bl.a. att vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen om enskilda vägar eller mot- svararande äldre bestämmelser skall anses som en gemensamhetsanlägg- ning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen. Bestämmelserna i 6 § kan ses som en modifiering av vad som sägs i 2 §. Enligt 6 § skall andelstal som har fastställts enligt lagen om enskilda vägar tillämpas till dess andelstalen omprövas enligt 35 § anläggnings- lagen eller överenskommelse träffas enligt 43 § samma lag. Det före- skrivs vidare i 6 § att om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte har skett eller överenskommelse inte har träffats inom fem år från ikraftträdandet av upphävandelagen, så skall ändringar i taxe- ringsvärdet inte därefter påverka andelstalen. När det gäller 2 § har Lagrådet inte någon invändning mot den princip som har kommit till uttryck där. Lagtexten bör emellertid anpassas bättre till den terminologi som förekommer i lagen om enskilda vägar och i anläggningslagen. Det bör sålunda anges att vägar och andra anlägg- ningar som "omfattas av en samfällighets väghållning" enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses "utgöra" en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggnings- lagen. Enligt 76 § lagen om enskilda vägar skall de fastigheter som ingår i en vägförening i princip bidra till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. Under vissa angivna förutsättningar kan emellertid en annan grund för delaktigheten fast- ställas. Vidare kan för en fastighet bestämmas ett visst lägre eller högre andelstal än som skulle följa av den allmänna grunden för delaktigheten. 6 § i den föreslagna upphävandelagen får tolkas så att de nu berörda bestämmelserna i lagen om enskilda vägar skall fortsätta att gälla under en övergångstid beträffande vägföreningar som har bildats enligt den lagen. Om det emellertid uppstår anledning att ompröva vad som har be- stämts om kostnadsfördelningen, skall bestämmelserna i anläggnings- lagen tillämpas. Enligt den lagen kan nya andelstal fastställas antingen vid en förrättning (35 §) eller efter överenskommelse (43 §). Vid be- stämmande av andelstal enligt anläggningslagen är det inte fastigheternas taxeringsvärden som i första hand skall vara avgörande utan andelstalen skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av gemensamhetsanläggningen (15 §). Som framgår av 6 § i upphävandelagen skall principerna för bestäm- mande av andelstal enligt lagen om enskilda vägar inte gälla längre än till dess fem år har gått från det att lagen har upphört att gälla, dvs. till den 1 januari 2003. Det innebär att det måste göras en omprövning enligt an- läggningslagen som har verkan senast från den tidpunkten. Enligt Lagrådets mening bör bestämmelserna i 6 § formuleras om, så att innebörden framgår klarare. Med hänsyn till att bestämmelserna utgör ett undantag från huvudregeln i 2 § bör de lämpligen tas in som ett andra stycke i den paragrafen. 3 och 4 §§ Paragraferna innehåller bestämmelser för sådana fall då ett ärende som avser bildande av en vägförening eller omprövning av vad som har be- stämts beträffande en vägförening har inletts före upphävandet av lagen om enskilda vägar men inte hunnit slutföras vid den tidpunkten. I 3 § behandlas den situationen att ett ärende är under behandling hos läns- styrelsen, medan 4 § reglerar fall då en förrättning enligt lagen om enskilda vägar har avslutats före lagens upphävande. Enligt lagrådets uppfattning finns det anledning att till en början skilja ut sådana fall då ett ärende om bildande av en vägförening har blivit an- hängigt hos länsstyrelsen enligt 78 § första stycket lagen om enskilda vägar, t.ex. genom att en fastighetsägare har begärt att en vägförening skall komma till stånd, men ärendet inte har avancerat så långt att läns- styrelsen har förordnat förrättningsman. I sådana fall får det anses lämp- ligt att tillämpa en sådan ordning som har anvisats i 3 § i upphävande- lagen. Det bör sålunda, i och med att lagen om enskilda vägar upphör att gälla, åligga länsstyrelsen att överlämna ärendet till lantmäterimyndig- heten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen. Enligt det remitterade förslaget är avsikten att samma ordning skall tillämpas när en förrättning för bildande av vägförening har inletts före upphävandet av lagen om enskilda vägar men då inte har hunnit avslutas. I och med att ärendet, så länge förrättning pågår, kan sägas vara under behandling hos länsstyrelsen är den föreslagna 3 § tillämplig. Enligt Lagrådets åsikt kan det på denna punkt resas flera invändningar mot det remitterade förslaget. För det första kan det uppstå tvekan om när en förrättning är att anse som avslutad (se härom 80–83 §§ lagen om enskilda vägar). Viktigare är att det i många fall måste vara opraktiskt att, när en förrättning har inletts, låta lantmäterimyndigheten ta över ärendet för vidare behandling enligt anläggningslagen. I princip måste då den inledda förrättningen avbrytas och en ny förrättning i enlighet med an- läggningslagens regler sättas i gång. Eventuellt kan då en ny förrätt- ningsman behöva ta över arbetet. Om så blir fallet, uppstår frågan hur den tidigare förrättningsmannen skall ersättas för sitt arbete och vem som skall stå för ersättningen. Bestämmelser om ersättning till förrättnings- man finns i 78 § femte och sjätte styckena lagen om enskilda vägar, och det skulle i och för sig kunna föreskrivas att dessa bestämmelser gäller även efter upphävandet av den lagen. Bestämmelserna skulle emellertid behöva justeras för att passa i den uppkomna situationen. En bättre ordning är enligt Lagrådets mening att, så snart en förrätt- ningsman har förordnats, låta förrättningen slutföras med tillämpning av de hittillsvarande bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Det blir alltså fråga om att tillämpa en ordning motsvarande den som har anvisats i 4 § i upphävandelagen. Även om den paragrafen har fått en utformning som inte är helt klar, skall den enligt författningskommentaren förstås så, att om en förrättning har avslutats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men då inte har vunnit laga kraft, så skall bestämmelserna i lagen om enskilda vägar fortfarande tillämpas. Till dessa bestämmelser hör enligt författningskommentaren 81–84 §§ samt bestämmelserna i 86 § om behandlingen av ersättningsfrågor. Lagrådet förordar alltså att det i 3 § i upphävandelagen tas in en be- stämmelse som innebär att, om ett ärende som avser bildande av väg- förening har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före upphävandet av lagen om enskilda vägar men förrättningsman då inte har förordnats, så skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen. I ett andra stycke i samma paragraf bör föreskrivas att, om förrätt- ningsman har förordnats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men en vägförening då inte har bildats, så skall den vidare handlägg- ningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Enligt 3 § i förslaget till upphävandelag skall bestämmelsen om över- lämnande till lantmäterimyndigheten gälla även i fall då det vid upp- hävandet av lagen om enskilda vägar finns ett ärende hos länsstyrelsen som gäller omprövning av vad som tidigare har bestämts beträffande en vägförening (se härom 85 § lagen om enskilda vägar). På motsvarande sätt torde 4 § avses bli tillämplig i fall då omprövningsfrågan har handlagts vid en förrättning och förrättningen har avslutats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men då inte har vunnit laga kraft. Enligt Lagrådets mening bör hanteringen av pågående omprövnings- ärenden regleras i en särskild paragraf, 4 §. I sak bör samma ordning gälla som när det är fråga om ett ärende som avser bildande av en vägförening. Om alltså omprövningsärendet är anhängigt hos länsstyrelsen utan att en förrättningsman har förordnats, bör länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen. Om däremot förrättningsman har förordnats före upphävandet av lagen om enskilda vägar men omprövningsärendet då inte har slutförts, bör den vidare handläggningen ske med tillämpning av lagen om enskilda vägar. Regelsystemet i lagen om enskilda vägar innebär att ersättning för markupplåtelse och annat intrång inte fastställs förrän vägföreningen har bildats. Bestämmelser härom finns i 75 och 86 §§. Enligt vad som har upplysts vid lagrådsföredragningen (jfr författningskommentaren under 4 §) är avsikten att dessa bestämmelser skall fortsätta att tillämpas efter upphävandet av lagen om enskilda vägar dels beträffande sådana väg- föreningar som har hunnit bildas före upphävandet utan att ersättnings- frågorna då har blivit slutligt avgjorda, dels beträffande vägföreningar som bildas efter upphävandet av lagen om enskilda vägar med tillämp- ning av bestämmelserna i den lagen (fall som enligt Lagrådets förslag skall regleras i 3 § andra stycket i upphävandelagen). Lagrådet anser att uttryckliga regler om vad som nu har sagts bör tas in i upphävandelagen. Reglerna bör lämpligen bilda en ny 5 §. 5 § I remissförslaget behandlar denna paragraf fall då det i ett utlåtande enligt 80 § lagen om enskilda vägar har bestämts att en väg skall an- läggas eller övertas till väghållning men detta inte har hänt senast fem år från ikraftträdandet av upphävandelagen. Utlåtandet skall då vara för- fallet i den berörda delen. Lagrådet har i sak inte någon invändning mot paragrafen. I lagtexten bör emellertid, som förutsättning för att utlåtandet skall förfalla, anges att anläggningen av vägen eller övertagandet av väghållningen inte har skett senast vid utgången av år 2002. Som följd av vad Lagrådet tidigare har föreslagit bör den nu diskute- rade bestämmelsen bilda en 6 §. 7 § I paragrafen sägs att rätt att använda väg enligt 77 § lagen om enskilda vägar fortfarande skall gälla och att 50 a § andra stycket anläggnings- lagen skall tillämpas i fråga om ersättningen. Lagrådet anser att paragrafens bestämmelser bör formuleras om, så att lagtexten blir tydligare och enklare. Det kan lämpligen föreskrivas att, om en fastighet före utgången av år 1997 har fått rätt att använda väg enligt 77 § lagen om enskilda vägar, så skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt 49 § första stycket anläggningslagen. Detta lagrum skall enligt remissförslaget byggas ut, så att det kommer att inne- hålla en bestämmelse om upplåtelse av rätt för en fastighet att använda befintlig väg. Lagrådet återkommer till denna bestämmelse i det följande. Enligt vad som sägs i 49 § tredje stycket anläggningslagen i det remitterade förslaget skall 50 a § andra stycket tillämpas i fråga om er- sättning för upplåtelse av rätt att använda väg. Det innebär att, om det i 7 § upphävandelagen görs en hänvisning till 49 § första stycket anlägg- ningslagen i enlighet med vad Lagrådet nyss har förordat, så behöver 7 § inte innehålla någon bestämmelse i fråga om ersättning. 8 § Enligt denna paragraf skall ett förordnande som meddelats enligt 100 § lagen om enskilda vägar alltjämt gälla. Enligt Lagrådets mening leder den föreslagna utformningen av lag- texten till att det är oklart om och på vilket sätt ett meddelat förordnande kan ändras eller upphävas. Ett beslut om ändring eller upphävande kan inte grundas på den upphävda lagen om enskilda vägar. I det utrednings- förslag som ligger till grund för lagförslaget (SOU 1996:46) har bestäm- melsen (8 §) utformats på annat sätt. Lagrådet förordar att bestämmelsen utformas efter modell av utredningsförslaget. Det bör anges att det äldre förordnandet skall anses som ett förordnande "med motsvarande inne- håll" enligt 56 § anläggningslagen. 9 § I paragrafen har tagits in vissa bestämmelser om stadgar och firma be- träffande vägsamfälligheter och vägföreningar som har bildats enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. I linje med vad som har föreslagits i det betänkande som ligger till grund för remissförslaget (SOU 1996:46 s. 16) bör paragrafen inledas med en be- stämmelse om att en vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt lagen om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser och som utgör en juridisk person skall efter utgången av år 1997 anses som en samfällighetsförening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Därefter bör följa de bestämmelser om stadgar och firma som finns i det remitterade lagförslaget. I fråga om vägsamfälligheter som har bildats enligt äldre bestämmelser och som inte är att anse som juridiska personer (se SOU 1996:46 s. 154) bör i ett andra stycke i förevarande paragraf föreskrivas att bestämmel- serna om delägarförvaltning i lagen om förvaltning om samfälligheter skall gälla. 10 § I paragrafen har tagits in en föreskrift om att förordnande av styrelse- ledamot enligt 88 § femte stycket lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter ikraftträdandet av upphävandelagen. Av författningskommentaren framgår att para- grafen tar sikte endast på sådana styrelseledamöter som har utsetts av länsstyrelsen. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Vidare bör para- grafen utformas positivt som en föreskrift om att styrelseledamoten kvar- står i styrelsen till dess första ordinarie föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997. _______________ Lagrådets förslag till lagtext, såvitt gäller lagen om upphävande av lagen om enskilda vägar, framgår i dess helhet av en bilaga till lagråds- yttrandet. Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen och förslaget till lag om ändring i lagen om förvaltning av samfälligheter Enligt 24 a § anläggningslagen införs en möjlighet att anpassa de an- delstal som gäller för de i en gemensamhetsanläggning ingående fastig- heterna efter ändrade förhållanden utan att någon omprövningsförrättning behöver hållas. En grundläggande förutsättning är enligt författnings- kommentaren att lantmäterimyndigheten redan i anläggningsbeslutet har föreskrivit hur ändrade förhållanden i en fastighets användningssätt skall påverka andelstalet. En annan förutsättning är att de ändrade förhållan- dena är av stadigvarande natur. I anläggningsbeslutet kan lantmäte- rimyndigheten uppdra åt styrelsen för en samfällighetsförening att be- sluta om ändrade andelstal. I 24 a § första stycket föreskrivs vidare att styrelsens beslut får tillämpas först sedan det införts i fastighetsregistret. Som följd av förslaget i 24 a § anläggningslagen föreslås i remissen vissa ändringar dels i 39 § lagen om förvaltning av samfälligheter, dels i 45 § anläggningslagen. I 39 § lagen om förvaltning av samfälligheter föreslås att styrelsen för samfälligheten genast skall anmäla ett beslut angående ändring av andelstal för registrering samt att styrelsen genast skall underrätta berörd fastighetsägare om beslutet. I 45 § anläggnings- lagen föreslås att uppgift om beslutet snarast möjligt skall införas i fas- tighetsregistret. Enligt Lagrådets mening är den föreslagna regleringen onödigt splitt- rad och svåröverskådlig. Tillämpningen av bestämmelserna underlättas om dessa koncentreras till ett lagrum. Lagrådet föreslår att 24 a § anlägg- ningslagen byggs ut och ges följande lydelse: "Lantmäterimyndigheten kan i anläggningsbeslutet bestämma att styrelsen för en samfällighetsförening får besluta om ändring av andelstal på grund av att en fastig- hets användningssätt ändras stadigvarande. Styrelsen skall genast underrätta berörd fastighetsägare om beslut enligt första stycket. Styrelsen skall vidare snarast möjligt anmäla beslutet för införing i fastig- hetsregistret. Beslutet får tillämpas först sedan sådan införing har skett. Styrelsens beslut om ändring av andelstal får inte överklagas. Den som är miss- nöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen enligt vad som sägs i 46 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter angående rättelse av uttaxering." Som följd av vad Lagrådet sålunda förordat kan det i lagrådsremissen intagna förslaget till lag om ändring i lagen om förvaltning av samfällig- heter – som endast avser 39 § – i sin helhet utgå och 45 § anläggnings- lagen efter vissa språkliga förtydliganden formuleras enligt följande: "Uppgift om fördelning enligt 42 §, om anslutning enligt 42 a § och om god- kännande enligt 43 § skall införas i fastighetsregistret snarast möjligt sedan fördel- ningen, anslutningen eller godkännandet har vunnit laga kraft." I 33 a § första stycket anläggningslagen ges lantmäterimyndigheten möjlighet att under vissa angivna förutsättningar på ansökan förordna en syssloman för att verkställa ett anläggningsbeslut. Har ett sådant förord- nande meddelats och beslutet därom vunnit laga kraft, följer av 33 § i dess i remissen föreslagna lydelse att anläggningsbeslutet oavsett hur länge verkställigheten drar ut på tiden inte blir förfallet. Någon närmare motivering till sistnämnda ordning redovisas inte i remissprotokollet. Anledningen till förslaget torde emellertid vara att det kan förutsättas att varje ärende där en syssloman förordnas kommer att leda till att den aktuella anläggningen genomförs utan onödigt dröjsmål. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas huruvida det är lämpligt att helt avhända lantmäterimyndigheten möjlighet att påverka den tid som sysslomannens arbete rimligen bör få ta. Lagrådet förordar att för- ordnandet för sysslomannen kombineras med angivande av den tid som sysslomannen har till sitt förfogande för genomförande av uppdraget. Om särskilda skäl föranleder det, bör en sådan tid genom ett senare be- slut av lantmäterimyndigheten kunna förlängas. Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att det i 33 a § efter första stycket förs in ett nytt stycke av följande lydelse: "I förordnandet för sysslomannen skall lantmäterimyndigheten ange den tid inom vilken sysslomannen skall ha genomfört anläggningsbeslutet. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av denna tid." I 33 a § sista stycket anläggningslagen föreslås att beslut enligt para- grafen får överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 2 § fastighetsbild- ningslagen (1970:988). Bestämmelsen tar enligt författningskommen- taren sikte på beslut att förordna eller inte förordna en syssloman, på valet av syssloman samt på ersättning till syssloman och skyldighet att betala ersättningen. Bestämmelsen har enligt Lagrådets mening en bättre placering i 30 § anläggningslagen, som innehåller liknande regler om överklagande av beslut. Lagrådet föreslår att sista stycket i 33 a § utgår och att 30 § tredje stycket får följande lydelse: "Mot lantmäterimyndighetens beslut enligt 4 § andra stycket och 33 a § denna lag föres talan särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 § fastighetsbildninglagen." Med denna skrivning blir det möjligt att klaga också på ett beslut av lantmäterimyndigheten angående sysslomannens uppdragstid. I 38 § anläggningslagen har gjorts en ändring som går ut på att bestämmelsen i 39 § anläggningslagen – enligt vilken ägare av fastighet som utträder ur bestående samfällighet skall tillerkännas ersättning för andel i beräknat överskott – inte skall tillämpas på gemensamhetsan- läggningar som avser vägar. Lagtekniskt framgår detta genom ett nytt tredje stycke i 38 §. Denna paragraf vinner i klarhet, om regleringen i stället sker genom ett tillägg till första stycket. Lagrådet föreslår att det föreslagna tredje stycket utgår och att första stycket formuleras enligt följande: "Utträder fastighet ur bestående samfällighet, skall ägaren tillerkännas ersättning för den andel i ett enligt 39 § beräknat överskott som han förlorar genom utträdet. Detta gäller dock inte i fråga om gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Föreligger enligt 39 § underskott, skall ägaren förpliktas utge ersättning för sin andel däri." 49 § anläggningslagen har i remissförslaget kompletterats med be- stämmelser om upplåtelse av rätt att använda befintlig väg. För att sådan upplåtelse skall få ske krävs bl.a. att upplåtelsen av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fas- tigheten till en redan bildad anläggning. Av författningskommentaren framgår att den nyss angivna förutsätt- ningen också skall gälla som ett villkor för upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet. Detta bör framgå av lagtexten. Första stycket andra meningen i förevarande paragraf bör således inledas med orden: "Upplåtelse av rätt att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg...". Enligt den föreslagna lydelsen av 56 § anläggningslagen skall statlig väghållningsmyndighet, om det behövs för trafiksäkerheten, ha rätt att förordna att vissa angivna bestämmelser i väglagen skall gälla i fråga om en viss enskild väg eller del av väg. Trafiksäkerhetsbestämmelser finns för närvarande i 5 kap. lagen om enskilda vägar. Till de bestämmelser i väglagen som genom förordnande av statlig väghållningsmyndighet kan göras tillämpliga på en enskild väg eller del av väg hör 61 och 62 §§. Dessa bestämmelser avser fall då trafiksäker- hetsbestämmelser avsevärt försvårar pågående markanvändning och de innebär att väghållaren är skyldig att utge ersättning till en skadelidande (61 §) eller att lösa visst markområde (62 §). När det gäller enskilda vägar finns ersättningsbestämmelser i 102 § lagen om enskilda vägar. Dessa bestämmelser omfattar dock inte någon skyldighet att lösa in markområden. Av remissprotokollet kan inte utläsas att avsikten är att nu införa en sådan lösenskyldighet (jfr avsnitt 12.5). Hänvisningen i 56 § första och tredje styckena anläggningslagen till 62 § väglagen bör därför utgå. I första stycket i 56 § anläggningslagen finns en hänvisning till 72 § första–tredje styckena väglagen. I 72 § fjärde stycket anges att polismyn- digheten skall lämna väghållningsmyndigheten det biträde som behövs för att åtgärder enligt bl.a. 43, 45 eller 53 § väglagen skall kunna vidtas. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om inte detta borde gälla även då det är fråga om en enskild väg. Hänvisningen till 72 § väglagen skall i så fall avse hela paragrafen. Enligt det föreslagna 56 § tredje stycket anläggningslagen skall vad som sägs om väghållaren i 61, 62, 65, 66 och 69 §§ väglagen i stället avse staten. Lagrådet har ovan föreslagit att hänvisningen till 62 § skall utgå. I 65 § föreskrivs att vad som har avtalats eller uppenbarligen förut- satts mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58, 61 eller 63 § väglagen gäller även mot den som har förvärvat sakägarens rätt. En motsvarighet till 65 § väglagen finns för närvarande i 102 § tredje stycket lagen om enskilda vägar, men här avses endast sådan ersättning som kan utgå enligt den lagen, dvs. ersättning enligt 102 § första stycket för avsevärt försvårad pågående markanvändning. Genom hänvisningen till 55, 58 och 63 §§ väglagen utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta också in- trångsersättning m.m. (55 §), ersättning för kostnader för utfart m.m. (58 §) och skador till följd av att väghållaren förvärvat rätt att inrätta särskild vinterväg m.m. (63 §). Om avsikten inte är att åstadkomma en sådan utvidgning, bör 56 § tredje stycket anläggningslagen utformas på annat sätt. 56 § tredje stycket synes vidare böra kompletteras med en hänvisning till 63 § andra stycket väglagen, såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 § samma lag. Lagrådet förordar att 56 § ges följande lydelse: "Om det behövs för trafiksäkerheten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51–53, 61, 64–69 och 72 §§ väglagen (1971:948) skall gälla i tillämpliga delar. Vad som i 45–47, 52, 53, 64 och 72 §§ väglagen sägs om länsstyrelsen skall i stället avse väghållningsmyndigheten. Vad som i väglagen sägs om väghållare i 61 §, i 63 § andra stycket såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §, i 65 § såvitt avser ersättning enligt 61 § samt i 66 och 69 §§ skall i stället avse staten." 2.7 Förslaget till lag om ändring i jordabalken Bestämmelsen i 9 kap. 33 § jordabalken i nuvarande lydelse före- skriver bl.a. att en jordägare som utgivit ersättning för byggande av enskild väg enligt lagen om enskilda vägar eller enligt anläggningslagen har rätt att säga upp ett arrendeavtal, om arrendatorn inte medger skälig höjning av arrendeavgiften. Den föreslagna ändringen av paragrafen innebär att denna rätt upphävs, såvitt gäller byggande av enskild väg enligt lagen om enskilda vägar. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 utan några övergångsbestämmelser. Det torde kunna förekomma att en jordägare har utgivit ersättning för byggande av en enskild väg enligt lagen om enskilda vägar men inte före utgången av år 1997 nått någon överenskommelse med arrendatorn om en höjning av arrendeavgiften. Utan övergångsbestämmelser synes jord- ägaren i det fallet inte ha rätt att efter utgången av år 1997 säga upp avtalet. Lagrådet anser att en sådan möjlighet bör finnas och föreslår att lagen om ändring i jordabalken förses med en övergångsbestämmelse av följande lydelse: "9 kap. 33 § i dess äldre lydelse skall fortfarande gälla i fall då en jordägare har utgivit ersättning för byggande av enskild väg enligt lagen (1939:698) om enskilda vägar." Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Bilaga Förslag till Lag om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar 1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla vid utgången av år 1997. 2 § Vägar och andra anläggningar som omfattas av en samfällighets väg- hållning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses utgöra en gemensamhetsanläggning bil- dad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som ingick i samfälligheten vid ut- gången av år 1997. I fråga om samfälligheter som avses i första stycket skall dock be- stämmelserna om beräkning av andelstal i lagen om enskilda vägar gälla till dess nya grunder för fördelning av kostnaderna för gemensamhetsan- läggningen har fastställts enligt anläggningslagen. Sådana nya grunder skall fastställas med verkan senast från och med den 1 januari 2003. 3 § Om ett ärende som avser bildande av vägförening har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyn- digheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förord- nats före utgången av år 1997 men en vägförening då inte har bildats, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av be- stämmelserna i lagen om enskilda vägar. 4 § Om ett ärende som avser förnyad prövning enligt 85 § (1939:608) om enskilda vägar har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förord- nats före utgången av år 1997 men ärendet då inte har slutförts, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmel- serna i lagen om enskilda vägar. 5 § Har en vägförening bildats före utgången av år 1997 men har sådana frågor om ersättning som avses i 75 § lagen om enskilda vägar då inte blivit slutligt avgjorda, skall ersättningsfrågorna avgöras med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Detsamma gäller i fall då en vägförening i enlighet med 3 § andra stycket bildas efter utgången av år 1997. 6 § Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men detta inte har skett senast vid utgången av år 2002, förfaller utlåtandet i den delen. 7 § Har en fastighet före utgången av år 1997 fått rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt 49 § första stycket anläggningslagen (1973:1149). 8 § Förordnande som har meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall efter utgången av 1997 anses som ett förordnande med motsvarande innehåll enligt 56 § anläggningslagen (1973:1149). 9 § En vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter utgången av år 1997 anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Stadgar som har fastställts för samfälligheten eller föreningen får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Samfälligheten eller föreningen får behålla den firma den har vid utgången av år 1997. I fråga om vägsamfällighet som har bildats enligt äldre bestämmelser och som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller efter utgången av år 1997 bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen om förvaltning av samfällligheter. 10 § Styrelseledamot i vägförening som har utsetts av länsstyrelsen enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar kvarstår i styrelsen till dess första ordinarie föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997. Kommunikationsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Uusmann _________________ Regeringen beslutar proposition 1996/97:92 Enskilda vägar 1 20 52 27 74 22 91 17 104 13 125 12 Prop. 1996/97:92 Bilaga 1 Prop. 1996/97:92 Bilaga 2 156 20 Prop. 1996/97:92 Bilaga 3 Prop. 1996/97:92 Bilaga 4 157 1 Prop. 1996/97:92 Prop. 1996/97:92 Bilaga 4 157 1