Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 6286 av 7187 träffar
Propositionsnummer · 1996/97:119 · Hämta Doc ·
Självförvaltning
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 119
Regeringens proposition 1996/97:119 Självförvaltning Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 24 april 1997 Lena Hjelm-Wallén Thomas Östros (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att avdrag på den ordinarie hyran som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning genom en ändring i kommunalskattelagen skall undantas från skatteplikt. Undantaget gäller dock endast till den del avdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den aktuella förvaltningsuppgiften och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får hyresavdrag med samma belopp. Motsvarande gäller för bostadsrättsföreningar och liknande. Vidare föreslås att hyresförhandlingslagen ändras så att det klargörs att den s.k. likhetsregeln inte hindrar att det i en förhandlingsöverenskommelse bestäms att de hyresgäster som deltar i ett öppet system för självförvaltning skall ha rätt till avdrag på den ordinarie hyran. Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och, såvitt gäller ändringen i kommunalskattelagen, tillämpas första gången vid 1998 års taxering. 1 Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Lagtext 4 2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 4 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 7 2.3 Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304) 10 3 Ärendet och dess beredning 11 4 Allmänna utgångspunkter 12 5 Beskattning av avdrag på hyra vid självförvaltning 13 6 Hyresförhandlingslagen 22 7 Arbetsrättsliga aspekter 25 8 Ekonomiska konsekvenser 27 9 Författningskommentar 27 9.1 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 27 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 29 9.3 Förslaget till lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304) 30 Bilaga 1 Promemorians lagförslag 35 Bilaga 2 Remissinstanserna 37 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 38 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 45 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 april 1997 46 2 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1.lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 2.lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 3.lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304). 3 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommu- nalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Anvisningar till 19 § 1.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande asylsökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats intagen i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan liknande ersättning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp behandlas inte tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades frånfälle. Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på grund av personskada (överfallsskydd o.d.). Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna lag. Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år - för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett en-gångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning. Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt. Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3 kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan ävensom annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, räknas till skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligt sistnämnda lag. Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som lämnas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag från en allmän försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade barn för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till en näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §. Kontant arbetsmarknadsstöd utgör skattepliktig intäkt. Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagande av flyktingar. Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens utbildning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas enligt förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom kommunal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. ------------------------------------------------------- Skatteplikt föreligger inte för sådant avdrag på ordinarie hyra som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självför- valtning som bestämts i en förhandlingsöverenskommelse enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ett annat avtal mellan en hyresvärd och en eller flera hyresgäster. Detta gäller endast till den del hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får avdrag på hyran med samma belopp. Vad som nu har sagts gäller i motsvarande utsträckning i fråga om avdrag på avgift i bostadsrättsförening, bostadsförening, bostadsaktiebolag och annan därmed jämförbar sam- manslutning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. **FOOTNOTES** 1Senaste lydelse 1995:1521. 4 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommu- nalskattelagen (1928:370) i paragrafens lydelse enligt lagen (1997:000) om ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Anvisningar till 19 § 1.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande asylsökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats intagen i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan liknande ersättning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp behandlas inte tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades frånfälle. Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på grund av personskada (överfallsskydd o.d.). Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna lag. Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år - för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett en-gångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning. Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt. Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3 kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan ävensom annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, räknas till skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligt sistnämnda lag. Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som lämnas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag från en allmän försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade barn för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till en näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §. Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagande av flyktingar. Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens utbildning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas enligt förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom kommunal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. ------------------------------------------------------- Skatteplikt föreligger inte för sådant avdrag på ordinarie hyra som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självför- valtning som bestämts i en förhandlingsöverenskommelse enligt hyresför- handlingslagen (1978:304) eller i ett annat avtal mellan en hyresvärd och en eller flera hyresgäster. Detta gäller endast till den del hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får avdrag på hyran med samma belopp. Vad som nu har sagts gäller i motsvarande utsträckning i fråga om avdrag på avgift i bostadsrättsförening, bo- stadsförening, bostadsaktiebolag och annan därmed jämförbar sam- manslutning. ------------------------------------------------------- Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Äldre den 1 januari 1998 och bestämmelser tillämpas dock tillämpas första gången vid fortfarande i fråga om 1999 års taxering utom kontant arbetsmarknadsstöd såvitt gäller det nya tionde som betalas ut efter stycket som tillämpas första ikraftträdandet. gången vid 1998 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock fortfarande i fråga om kontant arbets- marknadsstöd som betalas ut efter ikraftträdandet. **FOOTNOTES** 1Lydelse enligt prop. 1996/97:107. 5 2.3 Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304) Härigenom föreskrivs att 21 § hyresförhandlingslagen (1978:304) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 §1 I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall samma hyra bestämmas för sådana lägenheter som är lika stora och som omfattas av samma förhandlingsordning, om det inte med hänsyn till vad som är känt om lägenheternas beskaffenhet och övriga omständigheter kan anses vara skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet. ------------------------------------------------------- Bestämmelsen i första stycket hindrar inte att det i en förhand- lingsöverenskommelse bestäms att hyresgäster som deltar i ett för samtliga berörda hyresgäster öppet system för självförvaltning skall ha rätt till avdrag på den ordinarie hyran. Avdraget får dock inte vara större än vad som föranleds av självförvaltningens omfatt- ning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. **FOOTNOTES** 1Senaste lydelse 1994:816. 6 3 Ärendet och dess beredning Demokratiutvecklingskommittén (C 1995:05) överlämnade den 23 februari 1996 en skrivelse till dåvarande Civildepartementet med förslag till lagändring för att främja hyresgästers självförvaltning. I skrivelsen föreslogs bl.a. att ersättning som en hyresgäst får av sin hyresvärd för arbete hyresgästen lagt ned i form av s.k. självförvaltning inte skall beskattas till den del ersättningen under ett beskattningsår inte överstiger ett halvt basbelopp per bostadshyreskontrakt. Skrivelsen överlämnades den 15 mars 1996 till Finansdepartementet. Efter att skrivelsen remissbehandlats beslöt regeringen i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1, vol. 1, s. 132 f) att inte lägga fram något förslag om skattefrihet. Regeringen framhöll emellertid att det är av stor vikt att finna former för att aktivt engagera de boende i skötseln av det egna området. I sitt slutbetänkande, På medborgarnas villkor - en demokratisk infrastruktur (SOU 1996:162), som lämnades i oktober 1996, föreslog Demo- kratiutvecklingskommittén att hyresgäster som deltar i självförvaltning skall få skattefrihet för återbetalda hyresmedel upp till ett fjärdedels basbelopp. Storstadskommittén (S 1995:01) föreslog i delbetänkandet Egenmakt - att återerövra vardagen (SOU 1996:177), som presenterades i december 1996, att en särskild lag om självförvaltning skall knytas till hyresförhandlingslagen. För- slaget bygger på att hyresgästerna skall bilda en särskild förening för självförvaltning för att på så sätt komma i åtnjutande av den hyresreducering som självförvaltning kan medföra. Inom regeringskansliet analyserade en arbetsgrupp, Arbetsgruppen för självförvaltning (In 1996:B), under hösten 1996 frågeställningar kring självförvaltning. Arbetsgruppen presenterade den 12 december 1996 sina slutsatser i en promemoria (In96/2993/BO). I en promemoria (Fi97/740), som utarbetats inom Finansdepartementet i samarbete med Justitie-, Arbetsmarknads- och Inrikesdepartementen, redovisades som en fortsättning på arbetsgruppens arbete förslag till ändringar i skattereglerna och den hyresrättsliga lagstiftningen. Förslagen syftade till att undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att inom ramen för den skatte-, hyres- och arbetsrättsliga lagstiftningen lämna skattefri hyresnedsättning eller motsvarande till hyresgäster som deltar i åtgärder som ingår i ett system för s.k. självförvaltning. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning över remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i Finansdepartementet. Regeringen tar nu upp de förslag som lagts fram i promemorian. Lagrådet Regeringen beslutade den 10 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten. 4 Allmänna utgångspunkter Som nämnts under avsnitt 3 har regeringen i 1996 års budgetproposition framhållit att det är av stor vikt att finna former för att aktivt engagera de boende i skötseln av det egna området. Inom många samhällsområden sker en utveckling där möjligheterna till individuella val och personligt ansvarstagande har ökat. Inom boendet har villaägare och i viss mån bostadsrättsinnehavare möjligheter att påverka sina boendekostnader och allt större krav ställs nu på att hyresgästerna skall få liknande möjligheter. Under 1980-talet gavs hyresgästerna rätt att själva utföra visst underhåll av sina lägenheter. Därefter har hyresgäststyrt lägenhetsunderhåll införts för flertalet hyresgäster hos allmännyttiga hyresvärdar. Många hyresgäster har därigenom fått större inflytande över sina bostäder och möjlighet att sänka sina boendekostnader genom att avstå från åtgärder eller att själva utföra dem. I många fall utgår särskilda hyresrabatter i dessa fall. Självförvaltning handlar inte bara om den egna lägenheten utan även om att hyresgästerna involveras i ansvaret för den gemensamma boendemiljön och detta förutsätter samverkan med grannarna. Genom självförvaltning får hyresgästerna större möjligheter att påverka sin boendemiljö och sina boendekostnader eftersom de också kan välja att själva utföra vissa uppgifter i sitt bostadsområde. Hyresgästerna har självfallet olika förutsättningar att medverka och intresset för att delta varierar. För att hyresgästerna skall finna det mer meningsfullt att engagera sig i arbetsuppgifter även utanför den egna lägenheten är det vik- tigt att självförvaltningen innehåller ekonomiska incitament som bygger på den enskilde hyresgästens insatser. Boendesegregationen har ökat i Sverige trots en rad insatser från staten och kommunerna. I många av de områden som byggdes under miljonprogrammet lever en stor andel av de boende under svåra livsvillkor och många av dem känner endast mycket liten delaktighet i samhället. De boende har ofta skiftande bakgrund och det finns en stor mångfald vad gäller kultur och etniskt ursprung. Flertalet bo- städer i de i många avseenden utsatta områdena är hyreslägenheter och nästan alla förvaltas av kommunala bostadsföretag. Det är inte minst dessa hyresgäster och deras resurser som det är angeläget att engagera i bostadsområdet. Att som enskild hyresgäst kunna vara med och på- verka sin närmiljö och överblicka kostnaderna för det egna bostadsområdet är därför en viktig fråga för att minska segregationen och öka delaktigheten och gemenskapen i ett bostadsområde. De verksamheter med självförvaltning som pågår runt om i landet ser olika ut. De lokala förhållandena avgör hur och i vilka former självförvaltningen kan ske. Erfarenheterna visar att självförvaltning i de allra flesta fall har inneburit att de boende fått en ökad delaktighet och gemenskap vilket lett till mycket påtagliga positiva effekter för såväl den fysiska som den sociala miljön i bostadsområdet. De självförvaltningsprojekt som prövats visar också att det går att åstadkomma en förnyelse av miljön där behoven är som störst och angelägnast. Gemensamt för de flesta former av självförvaltning är att de medför besparingar för hyresvärden. I vissa fall påverkar inte besparingarna hyran för lägenheterna utan används huvudsakligen för kvalitetshöjande gemensamma ändamål. I andra fall tillämpas rabatt på hyran efter att hyresvärden avtalat med varje enskild hyresgäst om service, underhåll, utrustning och komfort i området. I ytterligare andra fall använder hyresvärden, i enlighet med vad som bestämts i en med hyresgästorganisationen träffad förhandlingöverenskommelse, besparingarna i huvudsak till att sänka hyran för de hyresgäster som deltar i självförvaltningen. Hyresreduktionen är beroende av i vilken omfattning hyresgästen deltar i förvaltningen. I några fall har kritik uppkommit för att de som deltagit i förvaltningen har beskattats för de ekonomiska förmåner som de fått för sina insatser. I vissa fall kan det också vara så att formerna för självförvaltningen strider mot gällande hyreslagstiftning. Ett sätt att göra självförvaltning mer attraktiv för hyresgästerna skulle, som framförts i flera sammanhang, kunna vara att undanta viss del av ersättningen från beskattning. Det är emellertid viktigt att skattereglerna utformas så att man åstadkommer en rimlig avvägning av delvis motstående intressen genom att hålla fast vid grundläggande skatterättsliga principer och samtidigt möjliggöra kollektiva former av självförvaltning i hyreshus, exempelvis genom att hyresgästerna ges möjligheter att ta ansvar för gemensamma utrymmen som trapphus och bostadsområdets skötsel. Det är angeläget att självförvaltning kan fungera flexibelt och att den är enkel att administrera. Syftet bör vara att underlätta och möjliggöra en självförvaltning som så långt möjligt bygger på hyresgästernas egna val och de lokala förhållanden som råder i övrigt. 5 Beskattning av avdrag på hyra vid självförvaltning Regeringens förslag: Skatteplikt föreligger inte för avdrag på hyra, som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning. Undantaget från skatteplikt gäller endast till den del hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får hyresavdrag med samma belopp. Motsvarande undantag från skatteplikt gäller även för medlem i bostadsrättsförening och annan därmed jämförbar sammanslutning. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dock att det skattefria hyresavdraget skall beräknas med utgångspunkt i den kostnad som inbesparats genom självförvaltningen fördelat på samtliga hyresgäster. I promemorian föreslås inte heller något uttryckligt undantag för bostadsrätter. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen helt eller delvis. Endast fyra instanser avstyrker uttryckligen att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Utformningen av reglerna för att bestämma det skattefria beloppet får i några fall kritik för att de anses vara för detaljerade och svåra att tillämpa. Nio instanser vill öka det skattefria utrymmet och föreslår att detta bestäms till ett fast belopp, gärna knutet till basbeloppet. Flera av dessa instanser anser också att fördelning av den inbesparade kostnaden vid beräkning av det skattefria beloppet skall ske endast mellan de hyresgäster som faktiskt deltagit i förvaltningen. Några instanser föreslår att kravet på att ersättningen skall vara lika för alla som deltar skall slopas. Skälen för regeringens förslag: Begreppet självförvaltning är inte definierat i skattelagstiftningen och en bedömning av skattekonsekvenserna då hyresavdrag lämnas till hyresgäster som deltar i självförvaltande åtgärder får därför göras utifrån allmänna skatterättsliga grundsatser. Enligt 31 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall inkomst av anställning, uppdrag eller annan inkomstgivande verksamhet av varaktig eller tillfällig natur beskattas som inkomst av tjänst, om inkomsten inte är hänförlig till näringsverksamhet eller kapital. En ytterligare förutsättning för att inkomsten skall hänföras till inkomstslaget tjänst är att den inte är undantagen från skatteplikt enligt 19 § KL. Enligt 32 § 1 mom. KL hänförs till intäkt av tjänst bl.a. avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten. Det innebär att i princip all ersättning för arbete eller liknande prestation är skattepliktig om den inte uttryckligen undantas från beskattning. Bestämmelserna i KL fick sin nuvarande utformning genom 1990 års skattereform (jfr prop. 1989/90:110 s. 304 ff). I propositionen anfördes bl.a. att en olikformig beskattning av såväl arbetsinkomster som kapitalinkomster leder till samhällsekonomiska snedvridningar och komplikationer samt underblåser skatteplanering och skatteflykt. Vidare urholkas den fördelningspolitiska träffsäkerheten. Grundelementet i skattereformen var att åstadkomma en ökad likformighet i behandlingen av skilda slag av inkomster. Ett led i denna strävan var att alla typer av ersättning för arbetssinsatser, t.ex. kontantlön, naturaförmåner, överskott från enskild näringsverksamhet och arbetsinkomster från fåmansföretag skulle så långt som möjligt beskattas på ett likformigt sätt utan undantag eller undervärdering av vissa ersättningar. Särregler skulle belasta skattesystemet endast om det fanns starka skäl som talar för att t.ex. lättnader i vissa hänseenden är lämpligare att bygga in i skattereglerna än att åstadkomma genom direkta åtgärder från samhällets sida. Ett speciellt fall som har lyfts fram i debatten om självförvaltning är det undantag från likabeskattningsprincipen som utgörs av bestämmelserna i 19 § KL om skattefrihet för intäkt av försäljning av vilt växande bär, svamp och kottar som den skattskyldige själv har plockat. Sådan intäkt är skattefri till den del den under ett beskattningsår inte överstiger 5 000 kr. Detta gäller dock inte om intäkterna kan hänföras till näringsverksamhet som den skattskyldige driver, inte heller om intäkterna utgör lön eller liknande förmån för någon som i en anställning plockar bär, svamp eller kottar. Särregleringen, som infördes genom lagstiftning år 1981 då den endast avsåg bär- och svampplockning, föreslogs avskaffad i och med skattereformen (prop. 1989/90:110 s. 348). Skatteutskottet avstyrkte emellertid propositionen i denna del och bestämmelsen kom att kvarstå. Som skäl anförde utskottet bl.a. att undantaget grundade sig på speciella praktiska skäl i samband med denna verksamhet och på önskemålet om att stimulera ett ökat tillvaratagande av naturtillgångar. Det framhölls att undantaget inte gäller i anställningsliknande förhållanden (bet. 1989/90:SkU30 s. 81). Det kan således konstateras att bestämmelsen tar sikte på sådant mer tillfälligt bär-, svamp- och kottplockande som varken utgör näringsverksamhet eller ingår i den skattskyldiges anställning. Om en hyresgäst fått ersättning för arbete han utfört på fastigheten för hyresvärdens räkning, t.ex. trappstädning eller trädgårdsskötsel, gäller generellt att ersättningen är skattepliktig (31 § KL). Om däremot hyresgäster som grupp utför oavlönat arbete och därmed sänker kostnaderna i bostadsområdet får detta inte några beskattningskonsekvenser för hyresgästerna. Kostnadssänkningen kan därefter i stället komma dem till godo genom att hyran genom förhandlingsöverenskommelse eller annat avtal reduceras i motsvarande grad för hyresgästerna som kollektiv. Detta är naturligt eftersom hyresvärdens åtaganden minskar. Hyresvärden debiterar med andra ord inte hyra för en högre servicegrad än han tillhandahåller. Den fråga som nu är aktuell är vilka beskattningskonsekvenser som uppkommer om en grupp som inte består av samtliga hyresgäster i ett bostadsområde utför förvaltningsuppgifter på fastigheten eller fastigheterna och för detta får ett avdrag på den ordinarie hyran. Detta skulle visserligen kunna ske genom ett system där hyran utgör en bashyra där vissa tjänster inte ingår. Tjänsterna utförs i stället gemensamt av de hyresgäster som deltar i självförvaltningen. Hyresgästerna kan sinsemellan överenskomma om hur fördelningen av arbetet skall ske. De hyresgäster som av olika skäl väljer att inte delta i självförvaltningen debiteras av hyresvärden ett tillägg för dessa tjänster. Inte heller i sådant fall torde några skattekonsekvenser uppkomma med dagens regler. Ett sådant system skulle dock riskera att bli för stelbent. Det går inte att i alla fall på förhand bestämma när och i vilken utsträckning de hyresgäster som vill delta i självförvaltning vill och kan arbeta. För att uppnå en större flexibilitet när det gäller såväl antalet hyresgäster som deltar som under vilken tidsperiod och i vilken utsträckning de deltar har det i den allmänna debatten framförts önskemål om att hyresavdragets storlek kopplas direkt till arbetsinsatsen på så sätt att ersättningens storlek är individuell och direkt beroende av nedlagd arbetsprestation. I sådant fall får avdraget emellertid anses utgöra ersättning för arbete för annans räkning, med följd att beskattning skall ske och sociala avgifter betalas om inte uttryckliga lagbestämmelser om skattefrihet införs. En skattebefrielse som riktar sig enbart till hyresgäster som individuellt och på uppdrag av hyresvärden utför fastighetsförvaltande arbeten för dennes räkning skulle strida mot principen om en neutral och likformig beskattning. Den skulle medföra gränsdragningssvårigheter mellan skattepliktiga och skattefria arbeten för hyresvärdens räkning. Det skulle även vara mycket svårt för skattemyndigheten att kontrollera att reglerna inte missbrukas, t.ex. genom att hyresvärden, i stället för att vända sig till den öppna arbetsmarknaden, i betydande utsträckning anlitar den billigare arbetskraft som hyresgästerna utgör för honom genom att sociala avgifter inte skulle behöva betalas. Det finns vidare skäl att anta att andra intressenter skulle komma att begära en motsvarande lättnad i beskattningen i fråga om ersättning för andra angelägna insatser. Det bör också beaktas att ett sådant förslag skulle kunna komma att ha negativ inverkan på antalet arbetstillfällen för personer sysselsatta inom fastighetsförvaltning. Regeringen anser därför att ett undantag från skatteplikt i fråga om ersättning till hyresgäster som individuellt och på uppdrag av hyresvärden utför fastighetsförvaltande arbete inte bör införas. I stället bör gränsen mellan de fall där skattefrihet föreligger och de där beskattning skall ske enligt nuvarande skatteregler förtydligas. Detta bör lämpligen ske med utgångspunkt i om arbetet kan anses utfört för egen räkning eller om arbetet utförts åt någon annan. Frågan är då i första hand om och i vilken utsträckning hyresgäster som utför arbete på fastigheten där de bor kan anses utföra arbetet för egen räkning. Arbete för egen räkning eller arbete åt annan? I den allmänna debatten har i detta sammanhang jämförelser gjorts mellan hyresgästers och villaägares möjligheter att påverka sina boendekostnader. En villaägare som exempelvis klipper sin egen gräsmatta beskattas inte för den inbesparing av levnadskostnaderna som uppkommer genom att han inte behöver anlita trädgårdsmästare. Värdet av arbete som en skattskyldig utför för egen räkning anses ju inte som skattepliktig intäkt. Om villaägaren däremot klipper grannens gräsmatta mot betalning, anses han utföra arbete för annans räkning och skall beskattas för den ersättning han erhåller, oavsett om denna utges i form av pengar eller på annat sätt. Villaägarens situation är, översatt på hyresgästens förhållanden, närmast jämförbar med att hyresgästen själv ombesörjer tapetsering och målning i sin egen lägenhet. I detta fall, liksom då villaägaren klipper sin egen gräsmatta, är det otvetydigt fråga om arbete för egen räkning. På motsvarande sätt kan det enligt regeringens mening finnas skäl att i vissa fall hävda att en hyresgäst som sopar trapporna i sitt bostadsområde till viss del utför arbete för egen räkning. Han har ju ett eget intresse av att trapporna i hans hus är städade, på samma sätt som han har intresse av att hans egen lägenhet är städad. Dock föreligger den skillnaden jämfört med villaägaren att hyresgästen delar nyttjanderätten till de gemensamma utrymmena med övriga hyresgäster. Enligt regeringens mening får emellertid de gemensamma utrymmena ändå i viss utsträckning ses som en del av hyresgästens hemmiljö. Den omstän- digheten att vissa utrymmen delas med andra och inte omfattas av någon exklusiv besittningsrätt ändrar inte detta faktum. Det ter sig dock svårt att dra en definitiv gräns. Det får således anses att en hyresgästs arbete på den fastighet där han bor och som avser gemensamma utrymmen under vissa förutsättningar kan anses utförda för egen räkning. Vid sådant förhållande uppstår frågan hur gränsdragningen mellan arbete utfört för egen räkning och arbete som utförts för någon annan skall ske i praktiken. Gränsdragningen mellan skatteplikt och skattefrihet I promemorian har anförts att en skattefrihet bör begränsas till att omfatta hyresreduktion högst till belopp som motsvarar den egna lägenhetens andel av den inbesparade kostnaden. Med lägenhetens andel avses att en lägenhet motsvarar en andel, oavsett storlek. Promemorians förslag att det är den kostnad som inbesparats genom självförvaltningen som skall utgöra utgångspunkt för begränsningen av det skattefria beloppet får till följd att storleken av den individuella nedsättningen blir beroende av hur många hyresgäster som deltar. Mot detta beräkningssätt har invändningar rests från flera remissinstanser. Länsrätten i Stockholms län har svårt att se logiken i att den skattefria ersättningen blir mindre ju färre hyresgäster som deltar i självförvaltningen. Dessutom tycks förslaget enligt länsrättens mening innebära att sådant som annars skulle kunna anses skattefritt på omvägar förvandlas till skattepliktig inkomst. Boverket, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bostäder och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag anser att lägenheternas andel av den inbesparade kostnaden skall beräknas på ett sådant sätt att den är lika stor oavsett hur många hyresgäster som deltar i självförvaltningen och föreslår att ersättningen i stället skall fördelas på dem som faktiskt deltar. Regeringen har förståelse för de betänkligheter som förts fram av remissinstanserna i det här avseendet. Enligt vår mening bör i stället en så stor del av utförda åtgärder avseende gemensamma utrymmen anses utgöra arbete för egen räkning som motsvarar den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsåtgärderna, oavsett i vilken utsträckning åtgärderna utförs genom självförvaltning. Vi föreslår därför att beloppsbegränsningsregeln modifieras på detta sätt. På så sätt påverkas inte det skattefria beloppet av hur många som deltagit. Så länge hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av totalkostnaden uppkommer inte heller några skattekonsekvenser. Regeringen delar den bedömning som gjordes i promemorian att de åtgärder som anses kunna utföras genom självförvaltning är av den typen att de normalt kommer varje lägenhet tillgodo i lika stor utsträckning. Med uttrycket lägenhetens andel får därför på samma sätt som i promemorians förslag förstås en fördelning efter huvudtalet, dvs. att en lägenhet utgör en andel. Vid beräkning av det skattefria utrymmet skall därför kostnaden fördelas på samtliga lägenheter i fastigheten. Som Länsrätten i Stockholms län påpekat är den exakta kostnaden för den aktuella åtgärden känd endast vid den tidpunkt då man övergår från att anlita någon för uppgiften till att låta hyresgästerna sköta den. Kostnaden får därför i övriga fall uppskattas utifrån en beräknad total kostnad. Denna kan lämpligen fastställas i varje enskilt fall utifrån gällande marknadspris. Ett räkneexempel skulle mot bakgrund av vad regeringen nu anfört se ut som följer. I ett hyreshus bor tio hyresgäster. Samtliga hyresgäster deltar i självförvaltning i form av trappstädning. Trappstädning genom ett städbolag kostar hyresvärden 3 000 kr per månad. Den maximala hyresnedsättningen för var och en av hyresgästerna är då en tiondel av den alternativa kostnaden om 3 000 kr, eller 300 kr per månad. Om man i stället antar att endast hälften, eller fem hyresgäster, deltar i självförvaltningen och att dessa tillsammans utför halva trappstädningen skall hyresvärdens inbesparade kostnad om 1 500 kr delas mellan dessa fem. Även i detta fall är hela det utdelade beloppet om 300 kr skattefritt, eftersom det inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för trappstädningen. Om man slutligen antar att de fem hyres- gästerna tillsammans utför hela trappstädningen för huset blir den besparing de får dela på 3 000 kr, dvs. 600 kr var. Av detta är emellertid endast den egna andelen av den totala kostnaden skattefri, dvs. en tiondel av 3 000 kr = 300 kr för var och en av hyresgästerna. Överskjutande belopp tas upp till beskattning. Ett antal remissinstanser, förutom de tidigare nämnda även Hyresgästernas Riksförbund, Riksbyggen och Sveriges Fastighetsägareförbund, har kritiserat promemorians förslag för att det enligt deras mening är för svårt att förstå och tillämpa, såväl för hyresgäster som för hyresvärdar och skattemyndigheter. I stället förordas att beloppsgränsen bestäms genom angivande av ett fast belopp, gärna knutet till basbeloppet. Enligt regeringens mening skulle en regel som undantog ett fast belopp från beskattning visserligen vara enklare, men en sådan ordning skulle å andra sidan innebära ett rent undantag från skatteplikt för viss inkomst av arbete. För att bestämmelser om undantag från skatteplikt avseende självförvaltning skall överensstämma med principen om en neutral och likformig beskattning måste därför den beloppsmässiga begränsningen bestämmas med utgångspunkt i det tidigare förda resonemanget om avgränsningen mellan arbete som utförts för egen räkning och arbete som utförts för annan. Beträffande remissinstansernas invändningar om svårigheterna att rätt beräkna hyresavdraget finner regeringen att det, med det förslag som nu presenterats, inte finns någon större anledning till oro i detta avseende. Att hålla reda på dels kostnaden för en viss åtgärd och dels hur många hyresgäster som deltagit i självförvaltningen synes inte vara en oöverstiglig uppgift för en hyresvärd. För hyresgästernas del föreligger över huvud taget ingen deklarationsskyldighet för det belopp som enligt förslaget undantas från beskattning. För eventuellt skattepliktigt belopp skall kontrolluppgift lämnas som för vilken annan arbetsinkomst som helst. Samma hyresavdrag till alla som deltar I promemorian har som en ytterligare förutsättning för skattefrihet uppställts ett krav på att hyresavdraget skall vara lika stort för samtliga som deltar i självförvaltningen, oavsett hur mycket arbete var och en har lagt ner. Hyresgästernas Riksförbund, Stockholms Kooperativa Bostadsförening och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag har motsatt sig detta och anfört bl.a. att ett sådant förhållningssätt inte tar hänsyn till olika hyresgästers olika intresse och förutsättningar att medverka i fastighetsförvaltningen. Regeringens uppfattning är emellertid att ett skattefritt hyresavdrag som utgår i förhållande till nedlagt arbete stämmer illa överens med den kollektiva prägel ett system med självförvaltning måste innefatta i sig. Syftet med skatteregeln är inte i första hand att bereda hyresgästerna en möjlighet till skattefria inkomster, utan att underlätta för en grupp av hyresgäster att genom samverkan ta över vissa arbetsuppgifter och därigenom öka trivseln och samhörigheten i sitt bostadsområde. Därvid är en viktig del av förslaget att alla hyresgäster skall ha rätt att efter förmåga delta i självförvaltningen och att hyresned- sättningen skall vara lika stor för alla som är med. Däremot är det inget som hindrar att själva arbetet fördelas på det sätt som hyresgästerna själva finner rimligt och rättvist, t.ex. så att unga och starka personer tar på sig mer och äldre och kanske sjukliga personer tar på sig mindre. På detta sätt uppmuntras kollektiva och solidariska former för självförvaltning. Enligt vår mening bör således en ytterligare förutsättning för undantag från skatteplikt vara att alla som deltar i självförvaltningen skall få avdrag på hyran med samma belopp. Det kan antas att det i praktiken ofta kommer att uppkomma fall där en hyresgäst vid sidan av de åtgärder som omfattas av självförvaltningen åtar sig att utföra även andra arbeten för hyresvärdens räkning mot att han för detta skall erhålla ersättning. Det kan vara fråga om såväl samma typ av göromål som de som omfattas av självförvaltning som andra mer speciella uppgifter. Den ersättning som lämnas i sådant fall är skattepliktig enligt vanliga regler. Den omständigheten att sådan ersättning lämnats medför dock inte att det hyresavdrag som lämnats till följd av deltagande i självförvaltning blir skattepliktigt. Det saknar härvid betydelse från beskattningssynpunkt om denna ersättning erhålls i form av ytterligare hyresnedsättning eller på annat sätt. Inget hindrar heller att grunden för ett åtagande utöver självförvaltningen kan vara beskriven i förhandlingsöverenskommelse. För att reglerna om skattefrihet inte skall ges en alltför vid omfattning, har det i promemorian föreslagits att endast förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet bör komma i fråga, t.ex. trappstädning och trädgårdsskötsel, dvs. göromål som normalt kan utföras av alla hyresgäster. Reglerna skulle annars kunna tolkas till att omfatta i princip alla förvaltningsåtgärder som kan förekomma i normal fastighetsförvaltning, dvs. även sådana som kräver mer speciella kunskaper. Grundtanken, att alla hyresgäster som vill skall kunna delta, skulle därmed gå förlorad samtidigt som gränsdragningsproblem och icke önskvärda arbetsmarknadsmässiga snedvridningseffekter skulle kunna uppstå. Regeringen ställer sig därför bakom promemorians förslag att reglerna om skattefrihet bör omfatta endast förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet. Lagreglering Vad som nu anförts innebär således att avdrag på den ordinarie hyran som lämnas till en hyresgäst som utför förvaltningsuppgifter inom ett system för självförvaltning inte torde få några skattekonsekvenser under förutsättning att hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får hyresavdrag med samma belopp. I tydlighetens intresse och för att undvika oklarheter vid tillämpningen i avsaknad av såväl specialbestämmelser som vägledande domstolsavgöranden bör emellertid ett förtydligande göras genom en ny uttrycklig bestämmelse. Regeringen föreslår därför att ett undantag från skatteplikt införs i KL. I promemorian har föreslagits att en sådan bestämmelse bör tas in i 32 § 3 i mom. KL. Riksskatteverket har med anledning härav anfört att det förhållandet att en näringsidkare får i uppdrag att utföra förvaltningsuppgifter av det skälet att han är hyresgäst inte i sig torde medföra att hyresavdraget blir att hänföra till inkomstslaget tjänst till den del det är skattepliktigt. Om det behövs ett undantag beträffande inkomstslaget tjänst synes enligt verkets uppfattning motsvarande undantag behövas också i inkomstslaget näringsverksamhet. Bestämmelsen bör därför i stället införas i 19 § KL. Regeringen delar Riksskatteverkets bedömning.De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. Bostadsrättsföreningar m.m. Beträffande möjligheten för medlemmar i en bostadsrättsförening att utföra diverse förvaltande åtgärder utan att några skattekonsekvenser uppkommer har i promemorian anförts att några särbestämmelser för dessa fall inte är nödvändiga. Som skäl för detta ställningstagande har angetts att medlemmarna äger fastigheten gemensamt genom sina ideella andelar i föreningen. En inbesparing av förvaltningskostnader får därför automatiskt effekt på medlemsavgifterna genom att föreningens kostnader minskar i motsvarande grad. Det har vidare pekats på möjligheten att på föreningsstämman fatta beslut om att vissa åtgärder inte skall omfattas av föreningens ordinarie åtaganden gentemot medlemmarna och att en särskild avgift skall kunna tas ut av de medlemmar som inte vill eller inte har möjlighet att delta i sådana aktiviteter. Den i promemorian redovisade ståndpunkten har mött kritik i remissomgången. HSB Riksförbund anser att skrivningen i promemorian är oklar och att det inte klart framgår under vilka förutsättningar ersättning till bostadsrättshavare är skattebefriad. Riksbyggen finner att bestämmelsen om skattefrihet bör utvidgas till att även omfatta ersättning till bostadsrättsshavare för att det skall vara neutralitet mellan upplåtelseformerna. I motsats till vad som anförts i promemorian är det Riksbyggens uppfattning att ett stämmobeslut om att en bostadsrättsförening skall kunna ta ut en särskild avgift förutsätter en lagändring i 7 kap. 14 § bostadsrättslagen (1991:614). Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation ifrågasätter om en stämma har laglig rätt att ålägga en medlem att utföra vissa arbetsuppgifter. Saknas den rätten torde även den därmed sammanhängande rätten att kräva en särskild avgift saknas. Även Riksskatteverket och Konsumentverket anser att frågan bör regleras särskilt i lag. Det är regeringens uppfattning att även medlemmar i bostadsrättsföreningar och andra motsvarande boendeformer på samma sätt som hyresgäster skall kunna utföra diverse förvaltande åtgärder utan att några skattekonsekvenser uppkommer. Regeringen delar de synpunkter som framförts i detta avseende av remissinstanserna och föreslår att en uttrycklig bestämmelse tas in med innebörden att motsvarande undantag skall gälla för avdrag på avgift i bostadsrättsförening, bostadsförening, bostadsaktiebolag och annan därmed jämförbar sammanslutning. Övriga frågor Något skall också nämnas om hur de föreslagna bestämmelserna kan tänkas påverka bostadsbidrag. Som en konsekvens av att avdrag på hyra enligt det förslag som nu lämnats under vissa förutsättningar anses utgöra ej skattepliktiga inbesparade levnadskostnader, bör sådan skattefri ersättning inte läggas till den sökandes inkomst vid beräkning av bostadsbidraget. Däremot kan hyresavdraget få betydelse då hänsyn även skall tas till den faktiska hyreskostnaden. I normalfallet kommer dock hyresavdragen att röra sig om tämligen blygsamma belopp, varför effekten på bostadsbidraget torde bli försumbar. I vissa fall får ett hyresavdrag ingen effekt alls på bostadsbidragets storlek. I promemorian har anförts att fastighetsägarens eventuella uttagsbeskattning för fastighetsförvaltande tjänster enligt 2 kap. 8 § mervärdesskattelagen (1994:200) inte påverkas av hyresgästernas självförvaltning. Riksskatteverket har ansett att det bör införas en bestämmelse i mervärdesskattelagen med innebörden att hyresavdrag inte skall föranleda uttagsbeskattning. Regeringen finner dock att eftersom hyresavdraget är att anse som en inbesparad personlig levnadskostnad och inte en lönekostnad, skall det inte tas med vid bedömningen av huruvida uttagsbeskattning enligt 2 kap. 8 § mervärdesskattelagen skall ske. Det skall inte heller tas med vid beräkningen av beskattningsunderlaget enligt 7 kap. 5 § mervärdesskattelagen för det fall fastighetsägaren, på grund av att det finns andra anställda, redan skall uttagsbeskattas. Beskattningsunderlaget vid uttagsbeskattning skall omfatta bl.a. nedlagda kostnader. Det hyresavdrag som lämnas på grund av självförvaltningen motsvarar ingen kostnad hänförlig till de fastighetsförvaltande tjänster som föranleder uttagsbeskattning. Det skall därför inte tas med vid bestämmandet av beskattningsunderlaget. Någon uttrycklig regel som undantar hyresavdraget från uttagsbeskattningen, såsom föreslagits av Riksskatteverket, behövs därför inte. 6 Hyresförhandlingslagen Regeringens förslag: I hyresförhandlingslagen klargörs att den s.k. likhetsregeln inte hindrar att det i en förhandlingsöverenskommelse bestäms att de hyresgäster som deltar i ett system för självförvaltning skall ha rätt till avdrag på den ordinarie hyran. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag. Några remissinstanser har ansett att de förutsättningar som föreslagits för att självförvaltningen skall medföra skattefrihet också skall gälla enligt hyresförhandlingslagen. Andra remissinstanser har vissa synpunkter på hur den föreslagna bestämmelsen förhåller sig till några bestämmelser i hyreslagen och hyresförhandlingslagen. Sveriges Fastighetsägareförbund har gjort gällande att förslaget äventyrar bruksvärdessystemets funktionssätt. Bakgrund: Allmänt om hyresförhandlingssystemet Bestämmelser om hyra finns i 12 kap. jordabalken (hyreslagen). Reglerna i hyreslagen bygger på att hyresförhållanden uppkommer och ändras genom avtal mellan en hyresvärd och enskilda hyresgäster. Hyreslagens regler kompletteras emellertid i viktiga avseenden av hyresförhandlingslagens (1978:304) regler om kollektiva hyresförhandlingar beträffande bostadslägenheter. Den lagen trädde i kraft den 1 juli 1978 och har därefter ändrats vid några tillfällen, senast genom ändringar som trätt i kraft den 1 april 1997 (se SFS 1997:64). Hyresförhandlingslagens system för ändring av hyresavtal kan i korthet beskrivas enligt följande. En hyresvärd, ensam eller tillsammans med den organisation av fastighetsägare som han tillhör, träffar avtal om en för- handlingsordning med en organisation av hyresgäster. En förhandlingsordning medför en skyldighet för parterna att förhandla om olika boendefrågor, i vissa fall på eget initiativ och i andra fall på begäran av motparten. För- handlingsordningens betydelse är beroende av om de enskilda hyresavtalen innehåller en förhandlingsklasusul. En förhandlingsklausul är ett villkor i ett hyresavtal som har den verkan att de förhandlingsöverenskommelser som träffas mellan förhandlingsordningens parter blir bindande för hyresgästen. Hyresgästen blir bunden oavsett om han är medlem i den förhandlande hyresgästorganisationen eller ej och denna är å sin sida skyldig att förhandla även beträffande lägenheter som hyrs av icke-medlemmar. En hyresgäst som har blivit bunden av villkor om hyra eller annat i en förhandlingsöverenskommelse har enligt 22 § hyresförhandlingslagen rätt att hos hyresnämnden begära prövning av överenskommelsen i den del den avser honom. Han har också möjlighet att få villkoret prövat enligt vissa bestämmelser i hyreslagen (se 54 och 55 §§ hyreslagen). Samma hyra för lika lägenheter (likhetsregeln) I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall enligt 21 § hyresför- handlingslagen samma hyra bestämmas för sådana lägenheter som är lika stora och som omfattas av samma förhandlingsordning, om det inte kan anses vara skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet (likhetsregeln). Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att hyresgästorganisationen är skyldig att förhandla även för sådana hyresgäster som inte är medlemmar i organisationen. Den syftar till att garantera att bruksvärdesreglerna därvid inte sätts ur spel och att de oorganiserade hyresgästerna behandlas korrekt vid hyressättningen (se prop. 1977/78:175 s. 104 ff.). Likhetsregeln får praktisk betydelse om en hyresgäst utnyttjar sin rätt enligt 22 § hyresförhandlingslagen att hos hyresnämnden ansöka om ändring av förhandlingsöverenskommelsen i den del den avser honom. Om hyresgästen därvid visar att en lägenhet som omfattas av samma förhandlingsordning och är lika stor som hans har fått en lägre hyra bestämd i förhandlingsöverenskommelsen, ankommer det på hyresvärden att visa att det finns sådana bruksvärdesmässiga skillnader mellan lägenheterna att det motiverar skillnaden i hyra. Om hyresvärden inte kan göra det, skall hyran för den lägenhet som har högst hyra sänkas till den lägre nivån även om den högre hyran vid en bruksvärdesprövning enligt 55 § hyreslagen skulle anses skälig. Likhetsregeln tillämpas däremot inte om hyresgästen, i stället för att ansöka om ändring i förhandlingsöverenskommelsen, begär prövning av hyresvillkoren enligt 54 § hyreslagen. Det har diskuterats i vilken utsträckning 21 § hyresförhandlingslagen ger utrymme för att i en förhandlingsöverenskommelse bestämma s.k. hyresrabatter som leder till olika hyror. Av förarbetena till hyresförhandlingslagen framgår att likhetsregeln infördes bl.a. för att förhindra medlemsrabatter som kunde medföra att det uppstod skilda hyresnivåer för medlemmar och icke-medlemmar i den avtalsslutande hyresgästorganisationen (se prop. 1977/78:175 s. 102). Frågan om rabatter har berörts av 1995 års hyreslagstiftningsutredning (se SOU 1995:119 s. 75). Utredningen uttalade att 21 § hyresförhandlingslagen inte medger att parterna inom ramen för hyresförhandlingslagen förhandlar om s.k. inflyttningsrabatt om inte rabatten ges till samtliga lägenheter som omfattas av förhandlingsordningen. Samma förhållande torde, enligt utredningen, gälla för rabatter till långtidsboende hyresgäster. Från dessa hyresrabatter skall, enligt utredningen, skiljas nedsättning av hyran på grund av hinder eller men i nyttjanderätten eller sådan nedsättning av hyran som en hyresgäst kan erhålla i samband med s.k. hyresgäststyrt underhåll. Utredningen utvecklade inte varför denna skillnad borde göras. Det kan antas att man ansåg att det i de senare fallen normalt föreligger sådana bruksvärdesmässiga skillnader mellan lägenheterna att hyresskillnaden är motiverad. Utredningen ville inte utesluta att det i vissa fall kan finnas ett berättigat intresse hos en förhandlingsordnings parter att i en förhandlingsöverenskommelse kunna fastställa vissa typer av hyresrabatter. Med hänsyn till behovet av att även fortsättningsvis garantera de oorganiserade hyresgästernas ställning vid hyresförhandlingarna ansåg utredningen emellertid att någon ändring av 21 § hyresförhandlingslagen inte borde vidtas. Även regeringen anslöt sig till denna bedömning (se prop. 1996/97:30 s. 57 f.) Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har framgått anser regeringen att det är angeläget att hyresgäster får möjlighet att aktivt delta i förvaltningen av det bostadsområde där de bor. Ett sådant deltagande kan många gånger främjas av att hyresgästerna får någon form av ekonomisk gottgörelse för det arbete som de utför inom ramen för självförvaltningen. Gottgörelsen bör kunna utgå på så sätt att avdrag görs på den ordinarie hyran med ett belopp som helt eller delvis motsvarar hyresgästernas arbetsprestationer. Avdraget på hyran bör därvid kunna vara lika stort för alla som deltar i förvaltningen eller sättas i relation till hyresgästens individuella arbetsinsats. Enligt regeringens mening bör hyreslagstiftningen vara utformad på ett sådant sätt att det är möjligt för parterna att avtala om olika former av självförvaltning och om skilda slag av hyresrabatter för de hyresgäster som deltar i sådan förvaltning. Som har angetts i promemorian finns det inte något principiellt hinder för en hyresvärd att utom ramen för hyresförhandlingssystemet ensidigt reducera hyran för de hyresgäster som deltar i något slag av självförvaltning. Detta gäller även om den ursprungliga hyran har fastställts i en förhandlingsöverenskommelse. Likhetsregeln hindrar nämligen inte att en hyresvärd gentemot en eller flera hyresgäster avstår från att ta ut hela den hyra som har överenskommits i förhandlingsöverenskommelsen. Många gånger kan det emellertid framstå som mera lämpligt att reglera hyresgästernas självförvaltning - inklusive den inverkan självförvaltningen skall ha på hyresnivåerna - i en förhandlingsöverenskommelse. Om det i förhandlingsöverenskommelsen bestäms att hyran skall reduceras på visst sätt för de hyresgäster som deltar i självförvaltningen medan övriga hyresgäster skall betala full hyra, kan detta emellertid leda till att hyran för lägenheter som är lika stora och av samma standard utgår med olika belopp. I promemorian har det utförligt diskuterats om detta låter sig förena med 21 § hyresförhandlingslagen. Promemorians slutsats är att den nuvarande utformningen av likhetsregeln är ägnad att inge osäkerhet om vad som gäller i fråga om förhandlingsöverenskommelser med sådant innehåll som nu har berörts. Regeringen ansluter sig till den bedömningen. Det är angeläget att denna osäkerhet undan- röjs. Bestämmelsen bör därför kompletteras så att det klarläggs att det i det kollektiva hyresförhandlingssystemet är möjligt för parterna att avtala om av- drag på den ordinarie hyran för de hyresgäster som deltar i självförvaltning. Likhetsregeln har tillkommit som ett skydd för de oorganiserade hyresgästerna. Det är angeläget att den nya regleringen utformas så att det skyddet kan upprätthållas. Enligt regeringens mening bör därför utgångspunkten för den nya regleringen fortfarande vara att hyran skall vara densamma för lika lägenheter. Till denna bestämmelse bör fogas en kompletterande regel av innebörd att det i en förhandlingsöverenskommelse får föreskrivas att sådana hyresgäster som deltar i ett system för självförvaltning skall ha rätt till avdrag på den ordinarie hyran. En sådan bestämmelse får inte användas för att särbehandla oorganiserade hyresgäster. Den frågan behandlas närmare i författningskommentaren. Några remissinstanser har ansett att vissa av de särskilda förutsättningar som har föreslagits för att självförvaltningen skall bli skattefri, bl.a. att hyresreduktionen är lika stor för alla som deltar i självförvaltningen och att de åtgärder som hyresgästerna får utföra begränsas till löpande underhåll av visst slag, också bör gälla för hyreslagstiftningen. Regeringen kan inte ansluta sig till denna ståndpunkt. Regeringen anser nämligen att det är väsentligt att hyreslagstiftningen är så utformad att den inte förhindrar de olika slag av ersättningssystem som kan förekomma i skilda självförvaltningssystem. Därför finns det inte heller anledning att i hyreslagstiftningen begränsa möjligheten för parterna att avtala om vilka slag av förvaltningsåtgärder som hyresgästerna skall utföra. Sveriges Fastighetsägareförbund har kritiserat förslaget på den grund att det skulle äventyra bruksvärdessystemets funktion. Regeringen delar inte denna farhåga. Bruksvärdesprövningen får givetvis grundas på jämförelser med de hyror som utgår för hyresgäster som inte deltar i självförvaltningssystem. Såsom Fastighetsägareförbundet har föreslagit bör det dock av lagtexten framgå att hyresreduktionen innebär ett avdrag på den ordinarie hyran. Andra remissinstanser har haft synpunkter på hur den föreslagna bestämmelsen förhåller sig till några andra bestämmelser i hyreslagen och i hyresförhandlingslagen. Det gäller bl.a. bestämmelsen i 15 § tredje stycket hyreslagen om hyresvärdens skyldighet att underhålla gemensamhetsut-rymmen och bestämmelserna i 22 § hyresförhandlingslagen om prövning av förhandlingsöverenskommelses innehåll och 55 § hyreslagen om prövning av hyresvillkor. Vidare har väckts frågan hur den föreslagna bestämmelsen förhåller sig till regeln i 5 § första stycket andra punkten hyresförhandlingslagen om s.k. primär förhandlingsskyldighet vid bestämmande av hyra för ny hyresgäst. Dessa frågor behandlas i författningskommentaren. 7 Arbetsrättsliga aspekter En viktig fråga är om hyresgäster som utför självförvaltning kan komma att betraktas som arbetstagare i arbetsrättslig mening. I så fall kan det arbetsrättsliga regelverket bli tillämpligt på verksamheten. Av särskilt intresse är då reglerna i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och lagen (1982:80) om anställningsskydd. Normalt uppkommer ett anställningsförhållande genom ett uttryckligt anställningsavtal. Ett anställningsförhållande kan emellertid också uppkomma genom att parterna, utan att ett uttryckligt anställningsavtal har träffats, faktiskt handlar på ett sådant sätt att förhållandet dem emellan måste betraktas som ett anställningsförhållande. Bedömningen av om ett anställningsförhållande har uppkommit görs på grundval av en helhetsbedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Vissa grundläggande förutsättningar måste dock vara uppfyllda för att ett anställningsförhållande skall föreligga. Förhållandet mellan parterna skall i princip vara grundat på avtal och avtalet skall gå ut på att den ena parten presterar arbete för den andra partens räkning. Förutsättningen att avtalet skall gå ut på en arbetsprestation och att arbetet skall utföras för den andra partens räkning har belysts i några rättsfall från Arbetsdomstolen. I rättsfallet AD 1982 nr 105 gällde frågan om några föräldrar som tagit del i en försöksverksamhet avseende föräldramedverkan vid två kommunala daghem var att betrakta som arbetstagare. Domstolen fann att så var fallet. Domstolen konstaterade att deltagandet gick tillbaka på ett avtal. Den omständigheten att deltagandet skedde i begränsad utsträckning, vanligtvis en dag i månaden, tillmättes ingen betydelse, eftersom ett anställningsförhållande kunde föreligga även när arbete utfördes även i ytterst begränsad omfattning. Inte heller hade det någon större betydelse att vederlaget bestod i en reduktion av daghemsavgiften. Formen för ersättningens utgivande ansågs inte vara ägnad att belysa om arbete hade utförts eller om verksamheten hade bedrivits i någon annan form. Däremot menade Arbetsdomstolen att ersättningens storlek hade intresse. Ersättningen till föräldrarna svarade mot deras bortfall av inkomst från den ordinarie sysselsättningen. Därmed låg ersättningen enligt domstolens mening på en sådan nivå att den inte uteslöt arbete i arbetsrättslig mening. Vidare gjorde domstolen en analys av föräldrarnas insats och kom då fram till att den närmast kunde jämföras med en barnskötares arbetsuppgifter. Föräldrarollen gavs inte någon avgörande vikt i sammanhanget, eftersom deltagandet var inriktat på sysslor där relationen till det egna barnet fick så liten betydelse som möjligt. I rättsfallet AD 1982 nr 123 var frågan om en fosterförälder var att anse som arbetstagare. Avsikten är enligt domstolen att fosterföräldrarna i de allra flesta avseenden och så långt det är möjligt skall träda i de biologiska föräldrarnas ställe. Det är alltså fråga om att ta emot barn inom familjens ram. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning tedde det sig därmed helt främmande att betrakta fosterförälderns åtagande som en arbetsuppgift, och hon kunde därför inte ses som arbetstagare. Rättsfallet AD 1985 nr 57 avsåg familjehemsföräldrar som enligt omsorgslagen tog hand om förståndshandikappade barn. Det framgick att familjehemsföräldrarna utförde åtminstone några uppgifter som måste betraktas som arbete och som svarade mot dagbarnvårdares och andra vårdares uppgifter, men det helt dominerande inslaget i åtagandet var uppgiften att inom den egna familjens ram ta hand om ett utvecklingsstört barn och låta det leva i famijegemenskapen som en familjemedlem bland andra. Det innebar enligt domstolen att situationen i familjehemmet i allt väsentligt kom att vara densamma som situationen i de familjer där de biologiska föräldrarna själva tar hand om sina utvecklingsstörda barn. Slutsatsen blev att familjehemsföräldrarna inte var arbetstagare. Det framstår inte som helt klart hur de principer som framgår av dessa rättsfall skall tillämpas på hyresgäster som medverkar i skötseln av det egna bostadsområdet. Åtminstone i vissa fall är det sannolikt att hyresgästerna är att betrakta som arbetstagare i förhållande till hyresvärden. Särskilt tydligt blir detta om hyresgästen utför arbete som inte kan sägas ha någon direkt koppling till det egna boendet och uppbär ersättning för detta. Vad gäller de fall som nu föreslås bli skattebefriade är det dock, som Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har påpekat, fråga om en kollektiv självförvaltning utan någon bestämd arbetsskyldighet för den enskilda hyresgästen, och hyresnedsättningen är inte heller relaterad till den individuella arbetsinsats som faktiskt utförts. Dessa förhållanden talar starkt emot att hyresgästen skulle komma att betraktas som arbetstagare. 8 Ekonomiska konsekvenser De ekonomiska konsekvenserna av de förslag som nu läggs fram torde bli försumbara. Beträffande förslaget till ändring i kommunalskattelagen (1928:370) syftar detta till att förtydliga gällande rätt. Något nytt skattefritt område tillskapas således inte. Beträffande förslaget till ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304) kan det till följd av detta uppstå ett något ökat antal tvister vid domstol, dock ej så att några större kostnader uppkommer för det allmänna. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen(1928:370) Anvisningar till 19 § punkt 1 Ett nytt elfte stycke har intagits i punkt 1 av anvisningarna där det klargörs att skatteplikt inte föreligger för avdrag på den ordinarie hyran som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning. Med uttrycket förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet avses göromål som normalt kan utföras av alla hyresgäster och som inte kräver specialkompetens, såsom trappstädning, trädgårdsskötsel, enklare reparationer, byte av glödlampor och annan förbrukningsmateriel samt tillsyn av källarutrymmen, vindar, garage och tvättstugor etc. Med uttrycket hyresfastighet avses såväl fastighet som vid fastighetstaxering taxeras som hyreshusenhet som fastighet som taxeras som småhusenhet. Åtgärderna skall vidare bedrivas inom ett öppet system för självförvaltning. Självförvaltning kan beslutas i en förhandlingsöverenskommelse enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ett annat avtal. Innebörden av begreppet öppet system för självförvaltning framgår av kommentaren till förslaget om ändring i 21 § nämnda lag. Undantag från skatteplikt gäller endast till den del avdraget på hyran inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får hyresavdrag med samma belopp. Med uttrycket lägenhetens andel avses fördelning enligt huvudtalet, dvs. att en lägenhet motsvarar en andel, oavsett lägenhetsyta. Vid beräkning av det skattefria utrymmet skall därför kostnaden fördelas på samtliga lägenheter i fastigheten. Beräkningen skall vidare göras med utgångspunkt i den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna. Med detta avses att hela kostnaden för t.ex. trappstädningen i ett hus skall fördelas enligt huvudtalet, således även sådan del som inte omfattas av självförvaltning. Det är bara kostnaden för den aktuella åtgärden som omfattas. Därvid avses att det endast är den totala kostnaden för den eller de typer av åtgärder som ingår i självförvaltningen som får ligga till grund för beräkningen. Ingår t.ex. endast trappstädning i självförvaltningsöverenskommelsen kan inte också kostnader för trädgårdsskötsel läggas till grund för beräkningen. Om å andra sidan båda dessa förvaltningsåtgärder omfattas av överenskommelsen skall beräkningen grundas på den beräknade totalkostnaden för båda åtgärderna, oavsett hur hyresgästerna har fördelat arbetet mellan sig. Beträffande kostnadens storlek bör denna i första hand bestämmas med utgångspunkt i vad den entreprenör debiterar som anlitas vid den tidpunkt när man övergår till självförvaltning. I de fall någon sådan uppgift inte finns att tillgå, t.ex. om självförvaltning redan bedrivits en längre tid, får kostnaden för en viss åtgärd fastställas i varje enskilt fall utifrån gällande marknadspris på orten. Beräkningen av det skattefria taket kan mot bakgrund av vad som nu sagts illustreras med följande räkneexempel. I ett hus med tio lägenheter deltar fem i självförvaltning avseende trappstädning och trädgårdsskötsel. Beträffande trappstädningen är den totala kostnaden 3 000 kr per månad. Hyresgästerna tar över halva trappstädningen, vilket innebär att den inbesparade kostnaden i denna del är 1 500 kr. När det gäller trädgårdsskötseln är den totala kostnaden 2 000 kr per månad. Detta arbete omhändertas i sin helhet av hyresgästerna. Den inbesparade kostnaden är således totalt 3 500 kr (1 500 + 2 000) per månad, vilket innebär 700 kr fördelat per lägenhet och månad. Det skattefria taket utgör däremot en tiondel av den totala kostnaden, dvs. 500 kr (10% x [3 000 + 2 000]). Om hela besparingen om 700 kr vardera dras av på hyran för de fem lägenheterna som deltar, blir därför endast 500 kr skattefritt och överskjutande 200 kr kommer att beskattas. Hyresgästerna skall vidare få samma ersättning oavsett den mängd arbete var och en faktiskt har uträttat. Härvid måste emellertid hänsyn tas till den tid hyresgästen bott i huset, om den bara avser viss del av året och den hyresgäst som föregått eller efterträtt honom valt att inte delta i självförvaltningen. Detta får till följd att det skattefria takbeloppet för en hyresgäst som har bott i huset under halva året skall beräknas utifrån de förvaltningsåtgärder som vidtagits under denna tid. Den omständigheten att han för hela året räknat kan komma att få ett lägre hyresavdrag än övriga hyresgäster utesluter därför inte skattefrihet. En annan situation är den att hyresvärden och hyresgästerna avtalar om att avdrag på hyran skall göras endast vid ett eller ett fåtal tillfällen per år. Det förhållandet att det ackumulerade avdraget i sådant fall kan komma att helt motsvara eller till och med överstiga den ordinarie hyran för den period avdrag görs medför inte att skatteplikt uppkommer. För det fall en hyresgäst vid sidan av de åtgärder som omfattas av självförvaltningen åtar sig att mot ersättning utföra även andra arbeten för hyresvärdens räkning, är denna ersättning skattepliktig enligt vanliga regler. Den omständigheten att sådan ersättning lämnats medför dock inte att ett hyresavdrag till följd av deltagande i självförvaltning blir skattepliktigt. Det saknar härvid betydelse från beskattningssynpunkt om denna ersättning erhållits i form av ytterligare hyresavdrag eller på annat sätt. Inte heller har det någon betydelse om det rör sig om samma typ av göromål som de som omfattas av självförvaltningen eller andra mer speciella uppgifter. För hyresvärdens del utgör avdrag på hyran som lämnats till hyresgäster som deltar i självförvaltning en kostnad i verksamheten som skall redovisas, oavsett till vilken del skatteplikt föreligger för beloppen. De nya bestämmelserna om undantag för skatteplikt för hyresgäster gäller även i motsvarande utsträckning för avdrag på årsavgift som en medlem i en bostadsrättsförening fått för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på föreningens fastighet. Motsvarande gäller för bostadsförening, bostadsaktiebolag och annan därmed jämförbar sammanslutning. Till följd av det föreningsrättsliga kravet på likabehandling av medlemmarna kan det härvid i vissa fall bli nödvändigt att ändra bestämmelser i stadgarna. Den nya bestämmelsen avses träda i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Anvisningar till 19 § punkt 1 Förslaget är, såvitt gäller undantag från skatteplikt i självförvaltningsfallen, likalydande som det som kommenteras under 9.1. Förslaget till ändring är i denna del en följd av att det även i prop. 1996/97:107 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring föreslås en ändring i förevarande anvisningspunkt, men med en annan tidpunkt för ikraftträdande. I detta förslag återfinns undantaget från skatteplikt vid självförvaltning i tionde stycket. 9.3 Förslaget till lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304) 21 § Paragrafens andra stycke är nytt. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6. Att en förhandlingsöverenskommelse kan innefatta överenskommelser angående hyresgästernas deltagande i fastighetsförvaltningen får anses följa redan av 5 § hyresförhandlingslagen. Förevarande bestämmelse tar sikte endast på vad som i förhandlingsöverenskommelsen kan avtalas om gottgörelse åt de deltagande hyresgästerna i form av avdrag på den ordinarie hyran. Bestämmelsen klargör att man under vissa förutsättningar i förhandlingsöverenskommelsen kan ta in en överenskommelse om sådana hyresavdrag även om den leder till att de faktiska hyresbeloppen inte blir lika stora för lägenheter som är lika stora och har samma bruksvärde. För det första förutsätter sådana överenskommelser att det finns eller kommer att finnas ett system för självförvaltning. Härmed avses något slag av organiserad samverkan mellan hyresvärden och en grupp av hyresgäster rörande förvaltningen av det eller de hus som omfattas av förhandlingsordningen. Av förhandlingsöverenskommelsen måste på ett någorlunda preciserat sätt framgå vilket arbete som självförvaltningen omfattar. Förvaltningen kan gälla såväl själva hyreshuset, t.ex. städningen av trappuppgångar, som andra delar av fastigheten, t.ex. skötseln av gräsmattor och blomrabatter. Vidare måste av förhandlingsöverenskommelsen framgå det avdrag på den ordinarie hyran som skall tillgodoräknas de hyresgäster som deltar i förvaltningen. Hur hyresvärdens och hyresgästernas samverkan i övrigt skall vara organiserad behöver inte anges i förhandlingsöverenskommelsen. Ofta torde formerna för samverkan bäst bestämmas inom ramen för det lokala samarbetet mellan hyresgästerna och fastighetsägaren, t.ex. i en lokal kontaktkommitté. Det gäller i synnerhet i sådana fall där någon eller några av hyresgästerna står utanför hyresgästorganisationen. Förekomsten av sådana självförvaltningssystem ger anledning att ställa frågan hur ett sådant system påverkar hyresvärdens skyldigheter enligt hyreslagen. De skötselåtgärder som kan tänkas ingå i självförvaltningen torde i huvudsak kunna hänföras till skötsel av gemensamma utrymmen eller skötsel av yttermiljön. Enligt 15 § tredje stycket hyreslagen är hyresvärden skyldig att hålla gemensamhetsutrymmen i fullt brukbart skick för det avsedda ändamålet, om inte annat har avtalats. Det är möjligt att avtala om såväl bättre som sämre skick. Frågan blir då om ett avtal om självförvaltning innebär att hyresvärdens skyldigheter i förhållande till de hyresgäster som deltar i förvaltningen förändras. Det torde inte gå att svara generellt på denna fråga, som i stället får besvaras genom en tolkning av avtalet i det enskilda fallet. I vissa fall kan överenskommelsen om självförvaltning vara sådan att den måste ges den innebörden att hyresvärden har befriats från sin underhållsskyldighet gentemot de hyresgäster som har åtagit sig att utföra förvaltningsåtgärden. Vanligen torde emellertid avtalet innebära att hyresvärden fortfarande är skyldig att hålla fastigheten i fullgott skick och således är ansvarig för skötseln, men att hyresvärden har gett hyresgästerna ett uppdrag att utföra skötseln åt hyresvärden. Det står under alla förhållanden klart att hyresvärdens skyldigheter i nu berört hänseende består mot de hyresgäster som inte deltar i självförvaltningen. Om det till följd av självförvaltningen uppstår brister i skötseln av fastigheten och detta drabbar de hyresgäster som inte deltar i förvaltningen, ansvarar hyresvärden alltid för att förvaltningsåtgärderna utförs. Ofta torde även yttermiljön kunna räknas till de gemensamma utrymmena. I den mån detta inte är fallet torde hyresvärden ha ett betydande utrymme att själv bestämma graden av underhåll. Något behov av att - som en remissinstans har förordat - särskilt lagreglera frågan kring skötseln av den yttre miljön har därför inte ansetts föreligga. Ytterligare en förutsättning för att i en förhandlingsöverenskommelse reglera hyresavdrag på grund av deltagande i självförvaltning är att systemet för självförvaltning står öppet för samtliga berörda hyresgäster. Det får sålunda inte vara fråga om ett system som är öppet enbart för exempelvis medlemmar i hyresgästorganisationen och som därigenom hindrar de hyresgäster som har valt att ställa sig utanför denna från att komma i åtnjutande av hyresavdraget. I kravet på öppenhet ligger också att de hyresgäster som deltar i självförvaltningen behandlas lika. Om det i förhandlingsöverenskommelsen bestäms att hyresgästerna skall kunna delta i självförvaltningen på olika sätt eller i olika omfattning, måste därför varje hyresgäst inom dessa ramar fritt få välja på vilket sätt eller i vilken utsträckning han eller hon vill delta. Att kravet på öppenhet gäller enbart i förhållande till berörda hyresgäster beror på att det inte finns något som hindrar att självförvaltningsystemet begränsas till något eller några av de hus som omfattas av förhandlingsordningen och till de hyresgäster som bor där. Överenskommelsen om hyresavdrag måste gälla samtliga hyresgäster som deltar i systemet. Det har inte ansetts lämpligt att söka precisera detta begrepp i lagtexten. Förhandlingsöverenskommelsens parter är i och för sig oförhindrade att göra sådana preciseringar under förutsättning att det sker på ett sådant sätt att alla hyresgäster behandlas lika (jfr ovan beträffande kravet på öppenhet). Eftersom en förhandlingsöverenskommelse gäller för en grupp av hyresgäster och det måste stå fritt för varje hyresgäst att själv bestämma om han eller hon önskar delta i förvaltningen, torde förhandlingsöverenskommelsen vanligen kunna innehålla endast övergripande bestämmelser om självförvaltningen. Vid sidan av förhandlingsöverenskommelsen måste alltså regelmässigt träffas ett ömsesidigt bindande avtal mellan hyresvärden och hyresgästen, varigenom den senare förbinder sig att delta i självförvaltningen. Genom sådana avtal mellan hyresvärd och hyresgäst kan det närmare bestämmas på vad sätt den enskilde hyresgästen skall delta i självförvaltningen. Görs det inte några preciseringar i förhandlingsöverenskommelsen eller i avtal mellan hyresgästerna och hyresvärden, är det naturligt att det överlämnas till hyresgästerna själva att komma överens om hur arbetet skall fördelas mellan dem och hur var och en skall delta. Sådana överenskommelser behöver inte innebära att hyresgästerna medverkar i lika omfattning i förvaltningsåtgärderna. Det bör sålunda inte finnas något hinder för hyresgästerna att komma överens om att vissa hyresgäster, exempelvis äldre personer, skall delta endast på något mindre aktivt sätt. Hyresgästernas överenskommelser om hur självförvaltningen skall organiseras kan också ske genom att hyresgästerna bildar en förening där man gemensamt beslutar om hur arbetet skall utföras. Ingenting hindrar att rätten till hyresnedsättning i förhandlingsöverenskommelsen knyts till ett medlemskap i en sådan „självförvaltningsförening„. En sådan förening måste dock givetvis vara öppen för samtliga hyresgäster och bör vara fristående i förhållande till den förhandlande hyresgästorganisationen. Under de förutsättningar som nu har angetts kan det i förhandlings- överenskommelsen skrivas in att de i självförvaltningen deltagande hyresgästerna skall erhålla avdrag på den ordinarie hyran. En sådant avdrag kan avse såväl redan förfallna hyror - och eventuellt utgå i form av kontant återbetalning - som framtida, ännu inte förfallna hyror. Med hänsyn till kravet i 19 § första stycket hyreslagen på att hyran skall vara till beloppet bestämd måste hyresavdraget anges till ett visst belopp. Som tidigare har angetts kan det i förhandlingsöverenskommelsen bestämmas att självförvaltningen kan utföras i olika omfattning. Inget hindrar i sådana fall att olika stora hyresavdrag ges beroende på omfattningen och arten av de förvaltningsåtgärder som hyresgästen väljer att åta sig. En annan sak är att förekomsten av differentierade hyresavdrag kan ha betydelse för om hyresreduktionen blir skattepliktig. I förhandlingsöverenskommelsen måste således anges den ordinarie hyra som utgår för det fall att hyresgästen inte deltar i självförvaltningen och ett eller flera avdragsbelopp på den ordinarie hyran som utgår om hyresgästen deltar i förvaltningen. En analogisk tillämpning av förbudet i 19 § hyreslagen mot rörlig hyra medför vidare att omfattningen av de arbetsprestationer som självförvaltningen innefattar bör vara preciserade. Såsom framgår av andra styckets andra mening får avdraget på den ordinarie hyran inte vara större än vad som föranleds av självförvaltningens omfattning. Denna begränsning har uppställts för att förhindra att hyresdifferentiering av detta slag används för att kringgå likhetsregeln i första stycket. Bestämmelsen skall förstås så att skillnaden inte får vara större än vad som kan motiveras av den totala kostnadsminskning som självförvaltningen innebär för fas- tighetsägaren. Däremot behöver skillnaden inte stå i någon direkt proportion till det arbete som den enskilde hyresgästen utför. Av principen om öppenhet och likabehandling följer dock att det givetvis inte kan komma i fråga att låta en eller ett fåtal av de hyresgäster som deltar i självförvaltningen erhålla hela hyresreduktionen, medan de övriga som deltar i förvaltningen inte erhåller något avdrag på hyran. Avslutningsvis skall kort kommenteras vilka konsekvenser överenskommelsen om självförvaltning får vid tillämpningen av andra hyresrättsliga bestämmelser. Enligt 5 § första stycket 2 hyresförhandlingslagen medför en förhand- lingsordning skyldighet för hyresvärden att på eget intiativ förhandla med hyresgästorganisationen i fråga om bestämmande av hyran för en ny hyresgäst, om den begärda hyran överstiger den tidigare hyresgästens hyra. Hyresvärden kan således inte, utan att iaktta sin s.k. primära förhandlingsskyldighet, ta ut en inflyttningshyra som är högre än vad den tidigare hyresgästen har betalat. Denna bestämmelse bör emellertid inte ges den innebörden att hyresvärden blir förhandlingsskyldig i det fall den tidigare hyresgästens lägre hyra var föranledd av att denne deltog i självförvaltning och den tillträdande hyresgästen väljer att inte delta i sådan förvaltning. I en sådan situation föreligger nämligen ingen egentlig hyreshöjning. Den ordinarie hyran för lägenheten är oförändrad och inget hindrar den tillträdande hyresgästen att delta i självförvaltningen och därigenom erhålla motsvarande hyresavdrag som den förre hyresgästen. Om hyresgästens deltagande i självförvaltningen sker i sådana former att det kan anses föreligga ett bindande åtagande från hyresgästens sida att utföra förvaltningsåtgärden, medför detta vissa rättsverkningar. Vad som har avtalats utgör hyresvillkor som kan prövas i den ordning som gäller enligt 54 och 55 §§ hyreslagen. Det som har bestämts i fråga om självförvaltningen, både vad gäller arbetsprestationen och avdraget på den ordinarie hyran, kan alltså ändras genom beslut av hyresnämnden. Det som förhandlingsöverenskommelsen innehåller i fråga om självförvaltningen kan dessutom komma att prövas av hyresnämnden i den ord- ning som anges i 22 § hyresförhandlingslagen. Det skall slutligen påpekas att frågor kring överenskommelser om självförvaltning givetvis kan komma att prövas i allmän domstol eller i hyresnämnd. Det kan t.ex. uppkomma tvister om huruvida en hyresgäst har deltagit i självförvaltningen och därmed har rätt till hyresavdrag. Beträffande sådana tvister kan följande sägas. Så länge de självförvaltningsåtgärder som har bestämts i förhandlingsöve- renskommelsen har utförts torde hyresvärden inte gentemot en enskild hyresgäst som har anmält att han eller hon önskar delta i självförvaltningen kunna göra gällande att denne inte har rätt till avdrag. Saken ställer sig annorlunda om en viss förvaltningsåtgärd inte har utförts och hyresvärden visar att det på sakliga grunder har bestämts att den aktuella hyresgästen skulle ha utfört den. Vilka rättsverkningar detta får blir beroende av hur frågan har reglerats i förhandlingsöverenskommelsen eller i avtal mellan hyresvärden och hyresgästen. I allmänhet torde överenskommelsen vara att uppfatta på så sätt att hyres- gästen i denna situation inte har rätt till något avdrag på hyran. Hyresgästen skall då betala den ordinarie hyran. Om hyresgästen redan har fått avdrag, är han skyldig att betala in ett belopp motsvarande avdraget. Det ytterligare belopp som han skall erlägga är att anse som obetald hyra. Om betalning inte sker, föreligger ett sådant dröjsmål med hyresbetalning som enligt 42 § hyreslagen kan medföra att hyresrätten förverkas. Om förhandlingsöverenskommelsen inte kan ges den innebörden att hyresgästen skall betala ytterligare hyra i fall han inte fullgör en förvaltningsåtgärd som han har tagit på sig, kan hans underlåtenhet få andra rättsverkningar. Försummelsen utgör ett avtalsbrott. I undantagsfall kan hyresrätten förverkas. För att så skall kunna ske fordras dock att hyresgästens förseelse inte är av ringa betydelse och att det är av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldighe- ten fullgörs (jfr 42 § första stycket 8 och femte stycket hyreslagen). Upprepade försummelser kan vidare medföra att hyresavtalet efter uppsägning inte förlängs (jfr 46 § första stycket 2 hyreslagen). Slutligen kan erinras om att en hyresgäst kan bli befriad från skyldigheten att delta i självförvaltningen genom beslut av hyresnämnden (jfr 54 och 55 §§ hyreslagen). 7 Promemorians lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att det i kommunalskattelagen (1928:370) skall införas en ny bestämmelse, 32 § 3 i mom., av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 32 § ------------------------------------------------------- 3 i m o m. Som intäkt tas inte upp hyresnedsättning som en hy- resgäst fått för att utföra löpande underhåll av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning som bestämts i en förhandlingsöverens- kommelse enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ett annat avtal mellan en hyresvärd och en eller flera hyresgäster. Detta gäller dock endast till den del hyresnedsättningen inte överstiger den egna lägenhetens andel i den kostnad som inbesparats genom självförvaltningen och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltagit i självförvalt- ningen fått nedsättning med samma belopp. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering avseende hyresnedsättning som erhållits efter ikraftträdandet. 8 2 Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304) Härigenom föreskrivs att 21 § hyresförhandlingslagen (1978:304) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 §1 I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall samma hyra bestämmas för sådana lägenheter som är lika stora och som omfattas av samma förhandlingsordning, om det inte med hänsyn till vad som är känt om lägenheternas beskaffenhet och övriga omständigheter kan anses vara skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet. ------------------------------------------------------- Trots bestämmelsen i första stycket får det i en förhandlingsöverenskommelse bestämmas att hyresgäster som deltar i ett för samtliga berörda hyresgäster öppet system för självförvaltning av hus som omfattas av förhandlings- ordningen skall betala en lägre hyra. Skillnaden i hyra mellan lägenheter som är lika stora och har samma bruksvärde får dock inte vara större än vad som föranleds av självförvaltningens omfattning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. **FOOTNOTES** 1Senaste lydelse 1994:816. 9 Remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Riksförsäkringsverket, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Hyresnämnden i Växjö, Hyresnämnden i Malmö, Hyresnämnden i Göteborg, Arbetsgivarverket, Boverket, Konsumentverket, Fastighetsanställdas Förbund, Fastighetsbranschens Arbetsgivarorganisation, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksbyggen, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, Svenska Arbetsgivareföreningen SAF, Svenska Bostäder AB, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges Bostadsrätters Centralorganisation SBC och Sveriges Fastighetsägareförbund. Yttrande har också avgivits av Fastighetsarbetsgivarnas Förbund. Riksskatteverket har bifogat yttranden som verket har hämtat in från skattemyndigheterna i Stockholms, Uppsala och Skåne län. Landstingsförbundet, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) har avstått från yttrande. 10 Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304) Härigenom föreskrivs att 21 § hyresförhandlingslagen (1978:304) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 §1 I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall samma hyra bestämmas för sådana lägenheter som är lika stora och som omfattas av samma förhandlingsordning, om det inte med hänsyn till vad som är känt om lägenheternas beskaffenhet och övriga omständigheter kan anses vara skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet. ------------------------------------------------------- Bestämmelsen i första stycket hindrar inte att det i en förhand- lingsöverenskommelse bestäms att hyresgäster som deltar i ett för samtliga berörda hyresgäster öppet system för självförvaltning skall ha rätt till avdrag på den ordinarie hyran. Skillna- den i hyra mellan lägenheter som är lika stora och har samma bruksvärde får dock inte vara större än vad som föranleds av självförvaltningens omfattning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. **FOOTNOTES** 1Senaste lydelse 1994:816. 11 2 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Anvisningar till 19 § 1.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande asylsökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats intagen i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan liknande ersättning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp behandlas inte tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades frånfälle. Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på grund av personskada (överfallsskydd o.d.). Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna lag. Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år - för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning. Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt. Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3 kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan ävensom annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, räknas till skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligt sistnämnda lag. Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som lämnas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag från en allmän försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade barn för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till en näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §. Kontant arbetsmarknadsstöd utgör skattepliktig intäkt. Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagande av flyktingar. Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens utbildning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas enligt förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom kommunal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. ------------------------------------------------------- Skatteplikt föreligger inte för sådant avdrag på ordinarie hyra som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning som bestämts i en förhandlingsöver- enskommelse enligt hyres- förhandlingslagen (1978:304) eller i ett annat avtal mellan en hyresvärd och en eller flera hyresgäster. Detta gäller endast till den del hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den aktuella förvaltningsuppgiften och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får avdrag på hyran med samma belopp. Vad som nu har sagts gäller i motsvarande utsträckning i fråga om avdrag på avgift i bostadsrättsförening, bostadsförening, bostadsaktiebolag och annan därmed jämförbar upplåtelse- eller ägandeform. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. **FOOTNOTES** 1Senaste lydelse 1995:1521. 12 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen (1928:370) i paragrafens lydelse enligt lagen (1997:000) om ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Anvisningar till 19 § 1.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande asylsökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats intagen i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan liknande ersättning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp behandlas inte tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades frånfälle. Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på grund av personskada (överfallsskydd o.d.). Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna lag. Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år - för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning. Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt. Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3 kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan ävensom annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, räknas till skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligt sistnämnda lag. Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som lämnas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag från en allmän försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade barn för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till en näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §. Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagande av flyktingar. Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens utbildning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas enligt förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom kommunal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. ------------------------------------------------------- Skatteplikt föreligger inte för sådant avdrag på ordinarie hyra som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning som bestämts i en förhandlingsöver- enskommelse enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ett annat avtal mellan en hyresvärd och en eller flera hyresgäster. Detta gäller endast till den del hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den aktuella förvaltningsuppgiften och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får avdrag på hyran med samma belopp. Vad som nu har sagts gäller i motsvarande utsträckning i fråga om avdrag på avgift i bostadsrättsförening, bostadsförening, bostadsak- tiebolag och annan därmed jämförbar upplåtelse- eller ägandeform. ------------------------------------------------------- Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Äldre den 1 januari 1998 och bestämmelser tillämpas dock tillämpas första gången vid fortfarande i fråga om 1999 års taxering utom kontant arbetsmarknadsstöd såvitt gäller det nya tionde som betalas ut efter stycket som tillämpas första ikraftträdandet. gången vid 1998 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock fortfarande i fråga om kontant arbetsmarknadsstöd som betalas ut efter ikraft- trädandet. **FOOTNOTES** 1Lydelse enligt prop. 1996/97:107. 13 Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-04-16 Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 10 april 1997 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1.lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304), 2.lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 3.lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Christer Alexandersson och hovrättsassessorn Nils Cederstierna. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. 14 Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 april 1997 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden, Peterson, Freivalds, Wallström, Schori, Blomberg, Andersson, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Östros Regeringen beslutar propositionen 1996/97:119 Självförvaltning. 15