Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:61 Översyn av telelagen (1993:957) m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 mars 1997 Lena Hjelm-Wallén Ines Uusmann (Kommunikationsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås vissa ändringar i telelagen och i lagen om tele- terminalutrustning. Ändringarna syftar dels till att uppnå de telepolitiska målen på ett bättre sätt än i dag, dels till att anpassa lagstiftningen efter den framväxande regleringen inom EG. Den grundläggande telepolitiken föreslås ligga fast. De telepolitiska målen föreslås emellertid bli förtydligade genom att det i lagen anges att telefonitjänsten skall tillhandahållas till ett rimligt pris samt att alla skall få tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor. Telelagens regler om tillståndsplikt föreslås kompletterade med regler om anmälningsplikt för alla operatörer, även dem med verksamhet av mindre omfattning. Lagens regler om samtrafik föreslås skärpas. Hårdare krav ställs på operatörer med ett betydande inflytande på marknaden, t.ex. vad gäller kostnadsredovisning. Tillsynsmyndigheten föreslås få utökade befogenheter, bl.a. skall den få rätt att besluta vid tvist mellan operatörer angående villkor för samtrafik. Post- och telestyrelsen föreslås få en utökad tillsynsroll samt ett tydli- gare ansvar som sektorsmyndighet på teleområdet. Avtalet mellan staten och Telia AB om särskilda åtaganden förlängs inte efter den 1 juli 1997. Avtalet ersätts med generella regler. Lagen om teleterminalutrustning ändras så att tillsynsmyndigheten skall kunna hindra eller begränsa marknadstillträde för viss utrustning. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 4 2.1 Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597) 4 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning 20 3 Ärendet och dess beredning 22 4 Nuvarande ordning 23 5 Allmänna utgångspunkter för en fortsatt telereglering 26 5.1 Bakgrund 26 5.2 Övergripande målsättningar för telepolitiken 30 5.3 De telepolitiska målen 31 6 Statens ansvar på teleområdet 35 6.1 Utgångspunkter för statens ansvar 35 6.2 Avgränsningar av statens ansvar 37 6.3 Nuvarande avtal mellan staten och Telia 39 6.4 Samhällsomfattande tjänster 41 6.4.1 Definitionen av samhällsomfattande tjänster 41 6.4.2 Finansieringen av samhällsomfattande tjänster 44 6.5 Totalförsvarets behov samt åtgärder mot allvarliga fredstida störningar 46 6.6 Funktionshindrade personers behov 49 7 Ändringar i telelagen 52 7.1 Tillståndsprövning och villkor 52 7.2 Samtrafik 55 7.2.1 Allmänt om regleringen, skyldigheten att bedriva samtrafik 55 7.2.2 Kostnadsbaserade samtrafiktaxor 58 7.2.3 Krav på särredovisning av samtrafik och accessnät 62 7.2.4 Utvidgade befogenheter för tillsynsmyndigheten 65 7.3 Taxesättning 68 7.4 Nummer-, adress- och katalogfrågor 74 7.4.1 Katalog och nummerupplysningstjänst för telefoni 74 7.4.2 Samlad databas för dataadresser och PTS ansvar för e-post- planen för Internet 76 7.4.3 Nummerplaner, nummerportabilitet och lika tillträde 77 7.5 Övriga frågor 79 7.5.1 Tekniska planer, servicekodplanen och nätgränssnitt 79 7.5.2 Straffbestämmelser 80 7.5.3 Utlämnande av uppgifter 81 7.5.4 Samutnyttjande av anläggningar 82 8 Ändringar i lagen om teleterminalutrustning 82 9 Statens deltagande i satellitorganisationerna 84 10 Post- och telestyrelsens uppgifter 86 11 Författningskommentar 92 11.1 Förslaget till lag om ändring i telelagen (1993:597) 92 11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning 102 Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag 103 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorians förslag 117 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 118 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 135 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1997 137 Rättsdatablad 138 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i telelagen (1993:597), 2. lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning. 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597) Härigenom föreskrivs i fråga om telelagen (1993:597) dels att 34 § skall upphöra att gälla, dels att 1, 2, 5-8, 10, 12, 13, 15-21, 23, 27, 31-33 och 35-37 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 4 a, 4 b, 17 a, 17 b, 20 a-20 d, 32 a och 33 a §§, samt närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om televerksamhet. I lagen avses med telemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare, teletjänst: förmedling av tele- meddelande för någon annan, mobil teletjänst: teletjänst där abonnentanslutning upprättas med hjälp av radio, telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låg- hastighetsmodem, televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahållande av förbindelser för sådan verksamhet, telenät: anläggning för förmed- ling av telemeddelanden. I lagen avses med telemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare, teletjänst: förmedling av telemed- delande för någon annan, mobil teletjänst: teletjänst där abonnentanslutning tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutnings- punkt, telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låg- hastighetsmodem, televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet, telenät: anläggning avsedd för förmedling av telemeddelanden, nätkapacitet: överföringskapacitet i telenät eller del därav, hyrd förbindelse: nätkapacitet mellan nätanslutningspunkter som avses i rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhanda- hållande av öppna nät för förhyrda förbindelser, samtrafik: fysisk och logisk sam- mankoppling av telenät som möjlig- gör att teletjänster som tillhanda- hålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutnings- punkter, såväl fasta som mobila, och där användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som till- handahålls i näten. Med televerksamhet avses inte utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket första me- ningen yttrandefrihetsgrundlagen. 2 § Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva tele- kommunikationer till lägsta möj- liga samhällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. att var och en skall få möjlighet att från sin sta- digvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefo- nitjänst inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät. Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommuni- kationer till lägsta möjliga samhälls- ekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. 1. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe ut- nyttja telefonitjänst till ett rimligt pris inom ett allmänt tillgängligt telenät, 2. att alla skall få tillgång till te- letjänster på likvärdiga villkor, samt 3. att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och krig. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be- sluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till tele- tjänster eller fasta teleförbindelser genom statlig upphandling. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be- sluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till tele- tjänster eller nätkapacitet genom statlig upphandling. Anmälningsplikt 4 a § Följande tjänster får inom ett all- mänt tillgängligt telenät tillhan- dahållas först efter anmälan till den myndighet som regeringen bestäm- mer (tillsynsmyndigheten): 1. telefonitjänst till fast nätan- slutningspunkt, 2. mobil teletjänst, 3. annan teletjänst som kräver till- delning av kapacitet ur nummerplan för telefoni enligt 21 §, samt 4. nätkapacitet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om undan- tag från anmälningsplikten. 4 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall hos Europeiska gemenskapernas kom- mission anmäla de företag som be- driver televerksamhet och har ett betydande inflytande på den svenska marknaden. 5 § Tillstånd enligt denna lag krävs för rätten att inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahålla 1. telefonitjänst eller mobil tele- tjänst, om verksamheten har en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet använ- dare eller annat jämförbart för- hållande är betydande, eller 2. fasta teleförbindelser, om upplåtelsen görs av nätets ägare eller av någon annan som dispone- rar kapacitet i nätet och tillhanda- håller sådana förbindelser i en omfattning som är betydande. Förutom anmälan enligt 4 a § krävs tillstånd enligt denna lag för rätten att inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahålla telefo- nitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst eller nätkapacitet, om verksamheten har en omfattning som med avseende på utbrednings- område, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Tillstånd får avse ett visst område eller hela landet. 6 § Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen be- stämmer (tillståndsmyndigheten). Frågor om tillstånd prövas av tillsynsmyndigheten. 7 § Tillståndsmyndigheten skall efter ansökan meddela förhandsbesked om tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerksamhet. Ett förhands- besked gäller för den tid och under de förutsättningar i övrigt som an- ges i beskedet. Tillsynsmyndigheten skall efter ansökan meddela förhandsbesked om tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerksamhet. Ett förhands- besked gäller för den tid och under de förutsättningar i övrigt som anges i beskedet. 8 § Tillståndsmyndigheten får medge undantag från tillståndsplikten en- ligt 5 §, om det finns särskilda skäl. I sådant fall får tillstånds- plikten ersättas med en anmäl- ningsplikt. Tillsynsmyndigheten får i enskilda fall medge undantag från tillstånds- plikten enligt 5 §, om det finns sär- skilda skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om anmäl- ningsplikt för den som inom ett all- mänt tillgängligt telenät tillhanda- håller teletjänster som inte omfat- tas av tillståndsplikten enligt 5 §. Om det behövs för att följa ut- vecklingen på telekommunikations- området, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsyns- myndigheten meddela föreskrifter om att den som inom ett allmänt tillgängligt telenät bedriver tele- verksamhet som inte omfattas av anmälningsplikten enligt 4 a § skall lämna upplysningar om verksam- heten. Beslut och föreskrifter om an- mälningsplikt får meddelas endast i den utsträckning som det behövs från allmän synpunkt för att följa utvecklingen på telekommunika- tionsområdet. 10 § Ett tillstånd skall återkallas om verksamheten bedrivs i strid med denna lag eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse. Om inte särskilda skäl föreligger får dock återkallelse ske först sedan tillståndsha- varen har lämnats tillfälle att vidta rättelse. Gäller avvikelsen endast en viss del av verksamheten får återkallelsen begränsas till denna del. Återkallelse får även ske om för- utsättningarna för att meddela till- stånd inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Om tillståndet återkallas, får till- synsmyndigheten besluta hur verk- samheten skall avvecklas. 12 § När fråga uppkommer om att meddela tillstånd att inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila te- letjänster och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill driva sådan verksamhet, skall prövningen ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Detsamma gäller när det frekvensutrymme som avsatts för en mobil teletjänst utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd med- delas utan att pågående användning begränsas. Inbjudningsförfarandet skall då avse endast det frekvensutrymme som härigenom blivit tillgäng- ligt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning enligt denna paragraf. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning enligt denna paragraf. 13 § Tillstånd enligt 5 § att driva tele- verksamhet får förenas med vill- kor. Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare 1. att på vissa villkor tillhanda- hålla telefonitjänst åt var och en som efterfrågar denna tjänst, 2. att med beaktande av tillgäng- lig kapacitet på vissa villkor till- handahålla fasta teleförbindelser åt den som efterfrågar sådana, 3. att bedriva verksamheten un- der de förutsättningar som följer av de internationella överenskom- melser som Sverige har biträtt, 4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av sär- skilda teletjänster, 5. att medverka till att telemed- delanden kan förmedlas till sam- hällets alarmerings- och rädd- ningstjänst, 6. att beakta totalförsvarets be- hov av telekommunikationer under höjd beredskap, 7. att årligen redovisa sin verk- samhet i de delar som berörs av tillståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att ställa redovisningen till förfo- gande för tillståndsmyndigheten eller den som anvisas av myndig- heten, 8. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, samt 9. att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera och i sin verksamhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabon- nemang hos annan tillstånds- havare i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag. Tillstånd enligt 5 § att driva tele- verksamhet får förenas med villkor om skyldighet för tillståndshavare 1. att på vissa villkor tillhanda- hålla telefonitjänst till fast nätan- slutningspunkt åt var och en som efterfrågar denna tjänst, 2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet tillhandahålla nätkapacitet på vissa villkor åt den som efterfrågar sådan, 3. att tillhandahålla information om verksamhetens ägare, 4. att bedriva verksamheten var- aktigt och med god kapacitet och kvalitet, 5. att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 17 a eller 20 b §, 6. att på skäliga villkor i egen te- lekatalog publicera uppgifter om enskildas teleabonnemang hos an- mälningspliktig i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag, samt 7. att utan särskild ersättning upp- rätthålla telefonautomater i en om- fattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov. Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet skall förenas med villkor att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 14 a §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånds- villkor. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om det sätt på vilket tillståndsvillkoren skall fullgöras. 15 § Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller te- letjänster eller fasta teleförbindel- ser skall tillgodose rimliga krav på teknisk säkerhet i verksamheten. Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller tele- tjänster eller nätkapacitet skall se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. 16 § Tillståndshavare enligt denna lag får, vid sidan av normala kommersiella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana som är nödvän- diga för att möjliggöra samverkan mellan teletjänster eller som be- hövs för att förebygga att nätet eller dess användare skadas eller att nätets drift störs. Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § får, vid sidan av normala kommersiella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan teletjänster eller som behövs för att förebygga att nä- tet eller dess användare skadas eller att nätets drift störs. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om krav enligt 15 och 16 §§. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om krav enligt 15 och 16 §§. 17 a § Den som bedriver anmälnings- pliktig verksamhet enligt 4 a § är skyldig 1. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, 2. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda teletjänster, 3. att medverka till att telemed- delanden kan förmedlas till sam- hällets alarmerings- och rädd- ningstjänst, 4. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap, 5. att årligen redovisa sin verk- samhet i de delar som omfattas av anmälningsplikten efter principer som är särskilt avpassade för verk- samheten samt ställa redovisningen till förfogande för tillsynsmyndig- heten eller den som anvisas av myn- digheten, 6. att på skäliga villkor till någon annan som för nummerupplysnings- ändamål begär det lämna ut sådana uppgifter om enskildas teleabon- nemang som inte omfattas av tyst- nadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, 7. att på skäliga villkor i sin verk- samhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabonne- mang hos någon annan anmäl- ningspliktig i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag, samt 8. att på begäran av myndighet lämna upplysningar om verksam- heten för statistikändamål. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om i vilken utsträckning krav enligt första stycket skall fullgöras och det sätt på vilket detta skall ske. 17 b § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får föreskriva att den som har tillstånd enligt 5 § och har en do- minerande ställning på den svenska marknaden skall redovisa viss del av den verksamhet som berörs av till- ståndet avskild från annan verk- samhet. 18 § Tillståndshavares taxor för an- vändning av telefonitjänst till en fast anslutningspunkt inom ett all- mänt tillgängligt telenät och för tillhandahållande av fasta teleför- bindelser inom ett sådant nät skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt tillgängliga av tillstånds- havarna. Tillståndshavares taxor för an- vändning av telefonitjänst mellan fasta nätanslutningspunkter inom ett allmänt tillgängligt telenät och för tillhandahållande av nätkapacitet inom ett sådant nät skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt till- gängliga av tillståndshavarna. 19 § Regeringen får, utan hinder av 18 §, föreskriva att taxor för telefo- nitjänst till en fast anslutnings- punkt inom ett allmänt tillgängligt telenät inte får överstiga en viss nivå. Regeringen får, utan hinder av 18 §, föreskriva att taxor för telefo- nitjänst mellan fasta nätanslut- ningspunkter inom ett allmänt till- gängligt telenät inte får överstiga en viss nivå. 20 § Den som har tillstånd enligt 5 § att tillhandahålla telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt tele- nät är skyldig att på begäran be- driva samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av en annan tillståndshavare eller av den som är anmälningsskyldig. Om sam- trafik upprättas med en anmäl- ningsskyldig, har tillståndshavaren rätt till samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av den anmälningsskyldige. Den som tillhandahåller teletjänst som är anmälningspliktig enligt 4 a § är skyldig att på begäran be- driva samtrafik med annan som till- handahåller teletjänst som är an- mäld enligt nämnda paragraf. Det- samma gäller den som inom ett all- mänt tillgängligt telenät tillhanda- håller annan teletjänst i en omfatt- ning som med avseende på utbred- ningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Ersättningen för förmedling av telefonitjänster enligt första stycket skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för presta- tionerna. Vid beräkning av ersätt- ningen får skälig hänsyn tas till kostnader för särskilda uppgifter enligt upplåtarens tillståndsvillkor. Ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslut- ningspunkt skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. Detsamma gäller för samtrafik avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den bedrivs av någon som är an- mäld enligt 4 b §. För annan sam- trafik får marknadsmässiga villkor bestämmas. Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller an- nan teletjänst än telefonitjänst i sådan omfattning som avses i 5 § första stycket 1 är skyldig att, om så begärs, på marknadsmässiga villkor bedriva samtrafik med en tillståndshavare eller en anmäl- ningsskyldig som tillhandahåller teletjänster enligt denna lag. Om samtrafik upprättas med en an- mälningsskyldig har den som på begäran har medgett samtrafik rätt till samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av den an- mälningsskyldige. Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller te- lejänst är inte skyldig att bedriva samtrafik i den mån sådan trafik skulle i beaktansvärd utsträckning begränsa hans möjlighet att i den egna verksamheten utnyttja den nätkapacitet han förfogar över. Tillsynsmyndigheten får i enskilda fall medge undantag från skyldig- heten enligt första stycket om den begärda samtrafiken i beaktansvärd utsträckning skulle begränsa den samtrafikskyldiges verksamhet. 20 a § Den som bedriver samtrafik skall anmäla sådana tekniska föränd- ringar i nätet som påverkar sam- trafiken till tillsynsmyndigheten i god tid före genomförandet. 20 b § Utöver vad som följer av 20 § är den som tillhandahåller teletjänst som är anmälningspliktig enligt 4 a § och är anmäld enligt 4 b § skyldig 1. att tillgodose varje rimlig be- gäran om sammankoppling med telenät för samtrafik, 2. att publicera sina taxor för samtrafik, 3. att erbjuda likvärdiga villkor till alla som begär samtrafik, 4. att på begäran lämna sådan information som är nödvändig för överenskommelser om samtrafik, 5. att ge in avtal om samtrafik till tillsynsmyndigheten, samt 6. att i sin redovisning av rörelsen hålla intäkter och kostnader för samtrafik avskilda från intäkter och kostnader för annan verksamhet. Den som är anmäld enligt 4 b § skall på begäran av tillsynsmyndig- heten styrka att ersättning för sam- trafik är sådan som sägs i 20 § andra stycket första meningen. Om en taxa som avses i första stycket 2 inte stämmer överens med denna lag eller med tillståndsvillkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får tillsynsmyndig- heten besluta att den skall ändras på ett visst sätt. 20 c § Om det finns synnerliga skäl, får tillsynsmyndigheten för att tillgo- dose ändamål av väsentligt allmänt intresse besluta att den som tillhan- dahåller teletjänst som är anmäl- ningspliktig enligt 4 a § skall be- driva samtrafik med annan som ut- övar sådan verksamhet. Tillsynsmyndigheten får därvid fastställa nödvändiga villkor för samtrafiken. 20 d § Den som tillhandahåller nätkapa- citet inom ett allmänt tillgängligt telenät är, när någon annan som tillhandahåller sådan nätkapacitet begär det, skyldig att medverka till sammankoppling av telenätet med dennes telenät för att upprätta sam- manhängande förbindelser i näten. Beträffande sådan sammankopp- ling skall bestämmelserna om sam- trafik i 20 a, 20 b första stycket 3-5 och andra stycket samt 20 c §§ till- lämpas. 21 § Nummerplaner skall upprättas i syfte att främja effektiva telekom- munikationer. Nummerplanerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för nummer- planerna och får ta initiativ till att ändra dessa. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten fastställer nummerplaner och får meddela föreskrifter om pla- nerna och deras användning. 23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet för den som bedriver televerksamhet eller ansöker om tillstånd att bedriva sådan verksamhet eller ansöker om förhandsbesked enligt 7 § att betala avgift för tillståndsmyndighetens verksamhet enligt denna lag. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får föreskriva om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndig- hetens verksamhet enligt denna lag för den som enligt lagen 1. bedriver verksamhet som är anmäld enligt 4 a §, 2. anmäler sådan verksamhet, 3. ansöker om tillstånd, eller 4. ansöker om förhandsbesked. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fö- reskriva att den som bedriver verk- samhet som är anmäld enligt 4 a § skall betala avgift för finansiering av beredskapsåtgärder på tele- kommunikationsområdet. 27 § Den som driver televerksamhet och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 25 § första stycket skall på begäran lämna 1. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1, till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan an- tas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl, 2. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1 och som angår misstanke om brott, till åklagar- myndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter, 1. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan upp- gift för delgivning enligt delgiv- ningslagen (1970:428), om myndig- heten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns syn- nerliga skäl, 2. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 och som angår misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta enligt myndig- hetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter, 3. uppgift som avses i 25 § första stycket 3 och som angår misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myn- dighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, 4. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till en kronofogdemyndig- het som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten fin- ner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende, 5. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till en skattemyndighet som behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig bety- delse för handläggningen av ett ärende, 6. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till polismyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrät- telse, efterforskning eller identifie- ring vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten skall kunna full- göra uppgift som avses i 12 § po- lislagen (1984:387), 7. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till polismyndighet eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett sär- skilt fall för att myndigheten skall kunna fullgöra underrättelseskyldig- het enligt 31 § tredje stycket lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare. 31 § Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. Tillståndsmyndigheten har rätt att för tillsynen 1. på begäran få de upplys- ningar och handlingar som be- hövs, och 2. få tillträde till områden, lo- kaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag be- drivs. Tillsynsmyndigheten skall ha till- syn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av la- gen. Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen 1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bo- städer, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs. Tillståndsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofog- demyndigheten av beslut som av- ser åtgärder för tillsynen enligt andra stycket. Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyn- digheten av beslut som avser åtgär- der för tillsynen enligt andra stycket. Därvid gäller bestämmelserna i ut- sökningsbalken om sådan verkstäl- lighet som avses i 16 kap. 10 § den balken. 32 § Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärk- samhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av fasta teleförbindelser träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor samt åt att överenskommelser ingås angåen- de användningen av nummer- resurser enligt fastställda num- merplaner. Uppkommer tvist som rör vill- kor för samtrafik eller i övrigt tillämpning av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har meddelats med stöd av lagen, skall tillståndsmyndigheten skyndsamt undersöka förhål- landena och, om särskilda skäl inte talar för annat, medla mellan parterna. I tvist som nu sagts kan tillståndsmyndigheten på begäran av part yttra sig över om erbjudna tekniska, operationella och ekonomiska villkor för sam- trafik eller uthyrning av fasta teleförbindelser är godtagbara. Tillsynsmyndigheten skall vid till- synen ägna särskild uppmärksamhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse och sammankoppling av nätkapacitet träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor samt åt att användningen av nummerkapacitet sker enligt fastställda nummer- planer. Uppkommer tvist som rör tillämp- ning av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har med- delats med stöd av lagen, skall till- synsmyndigheten skyndsamt under- söka förhållandena och, om särskilda skäl inte talar för annat, medla mellan parterna. Myndigheten får i en sådan tvist yttra sig på begäran av en part. 32 a § Om det pågår förhandling som rör villkor för samtrafik, skall till- synsmyndigheten på begäran av en part bestämma en tidsgräns inom vilken förhandlingen skall vara av- slutad. Om förhandlingen inte är avslutad inom tidsgränsen, skall myndigheten medla mellan par- terna. 33 § Tillståndsmyndigheten får med- dela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvillkor eller föreskrifter som har medde- lats med stöd av lagen. Sådana förelägganden och förbud får för- enas med vite. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvillkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Vid tvist om samtrafikvillkor eller villkor om sammankoppling av nät- kapacitet enligt 20 d § skall tillsyns myndigheten på ansökan av en part, i den mån detta är nödvändigt för att lagen eller tillståndsvillkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas, föreskriva vad som skall gälla mellan parterna i de frågor som tvisten gäller. 33 a § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver anmälningspliktig verksamhet i strid mot denna lag eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen att helt eller delvis upphöra med verksamheten. Myndigheten får därvid besluta hur verksamheten skall avvecklas. 34 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. utan tillstånd bedriver verk- samhet som är tillståndspliktig enligt denna lag, 2. begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är med- givet i en föreskrift som avses i 19 §, eller 3. inte följer en myndighets begä- ran att lämna uppgifter enligt 27 §. Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 25 eller 26 § finns i brottsbalken. 35 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 29 § döms till böter. I ringa fall döms inte till ansvar. Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 25 eller 26 § finns i brottsbalken. 36 § Den som inte har rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 33 § eller som har överträtt ett vites- förbud enligt samma paragraf får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Förelägganden och förbud enligt denna lag får förenas med vite 37 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt före- skrifter som regeringen har med- delat med stöd av lagen får över- klagas hos länsrätten. Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid över- klagande till kammarrätten. Beslut som inte avser återkallelse av tillstånd eller påförande av avgift, gäller omedelbart om inte annat har bestämts. Tillståndsmyndigheten och dom- stol som prövar ett överklagande får bestämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om det finns särskilda skäl för det. Tillsynsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande får be- stämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om det finns särskilda skäl för det. ______________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. 2. Den som vid ikraftträdandet har tillstånd enligt 5 § skall anses ha anmält verksamheten enligt 4 a §. Andra som vid ikraftträdandet bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § skall senast den 1 no- vember 1997 anmäla verksamheten till tillsynsmyndigheten. 3. I ärenden som gäller ansökan om tillstånd gäller de nya bestämmel- serna vid prövning efter ikraftträdandet. 4. Föreskriften i 37 § om krav på prövningstillstånd tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats före ikraftträdandet. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning Härigenom föreskrivs att 5-7 och 12 §§ lagen (1992:1527) om teletermi- nalutrustning skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över ef- terlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över ef- terlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (tillsynsmyndigheten). Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen 1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bo- städer, och 3. hos den som tillverkar, importerar, saluför eller hyr ut teleterminal- utrustning få tillgång till sådan utrustning för kontroll. 6 § Myndigheten får för genomfö- rande av den tillsyn som avses i 5 § andra stycket meddela de före- lägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Tillsynsmyndigheten får för ge- nomförande av den tillsyn som av- ses i 5 § meddela de förelägganden och förbud som behövs. Sådana fö- relägganden och förbud får förenas med vite. 7 § Myndigheten har rätt att få verk- ställighet hos kronofogdemyndig- heten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt 5 § andra stycket. Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyn- digheten av beslut som avser åtgär- der för tillsynen enligt 5 § andra stycket. Därvid gäller bestämmel- serna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken. 12 § Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden enligt 6 § får över- klagas hos länsrätten. Tillsynsmyndighetens beslut en- ligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid över- klagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag som inte avser påförande av avgift gäller omedelbart, om inte annat har be- stämts. _____________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. 2. Föreskriften i 12 § om krav på prövningstillstånd tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet har meddelats före ikraftträdandet. 3 Ärendet och dess beredning I mars 1993 lade den tidigare regeringen fram ett förslag till telelag och en förändrad verksamhetsform för Televerket, m.m. (prop. 1992/93:200). I enlighet med riksdagens beslut trädde en telelag i kraft den 1 juli 1993 (bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443). Samtidigt ombildades Telever- ket till Telia AB. I propositionen Funktionshindrades tillgång till teletjänster (prop. 1995/96:86, bet. 1995/96:TU9, rskr. 1995/96:128) aviserade regeringen en samlad översyn av telelagen under år 1996. Under år 1995 och våren 1996 redovisades ett antal rapporter som be- lyser utvecklingen på telemarknaden samt hur telelagen och dess till- lämpning har fungerat. Av dessa rapporter har två tillkommit på uppdrag av regeringen: Riksrevisionsverkets rapport Två år med telelagen (1995:31) och Närings- och teknikutvecklingsverkets rapport Teletjänster och IT-användning i Sverige (NUTEK R 1995:38). Båda dessa rapporter har remissbehandlats. I departementspromemorian Moderna telekommunikationer åt alla (Ds 1996:38) behandlas bl.a. frågor som belyses i rapporterna. De lagförslag som läggs fram i promemorian återfinns i bilaga 1. Promemo- rian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Kommunikationsdepartementet (dnr K96/2437/1). Regeringen beslutade den 21 september 1995 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera förutsättningar för samt lämna förslag till en nationell katalog för teleadresser. Utredningen, som antog namnet Katalogutredningen, överlämnade i juni 1996 sitt betänkande Nationell teleadresskatalog (SOU 1996:94). Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga hos Kommunikationsdepartementet (dnr K96/2394/1). Post- och telestyrelsen (PTS) har på regeringens uppdrag utrett frågor som rör dels en framtida reglering av slutkundstaxor och samtrafikpriser på teleområdet, dels överlåtelse av fastighetsnät för bostadsändamål. Uppdragen har redovisats i rapporter under hösten 1996 (dnr K96/2437/1, dnr K96/3226/1). Synpunkter på den förstnämnda rapporten har inhämtats vid en hearing den 23 oktober 1996. Den senare rapporten har inte remissbehandlats. I en promemoria upprättad inom Kommunikationsdepartementet före- slås en avgiftsfinansiering av beredskapsåtgärder inom telekommunika- tionsområdet (dnr K96/3644/1). Promemorian har remissbehandlats. I en skrivelse den 14 oktober 1996 föreslår Rikspolisstyrelsen en änd- ring av reglerna i telelagen om utlämnande av uppgifter till polisen (dnr K96/3746/RS). Skrivelsen har remissbehandlats. Regeringen kommer i denna proposition att behandla dels de ändringar i telelagen och i lagen om teleterminalutrustning som föreslagits i pro- memorian, dels vissa av Katalogutredningens förslag till ändringar i te- lelagen. Promemorians förslag om ändringar i lagen om radiokommuni- kation kommer att behandlas av regeringen senare under år 1997. Lagrådet Regeringen beslutade den 16 januari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har föreslagit vissa ändringar i det remitterade lagförslaget. Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag. Dess- utom har vissa redaktionella ändringar gjorts i texten. 4 Nuvarande ordning Lagreglering på teleområdet Nu gällande telepolitiska mål fastställdes av riksdagen år 1993 i samband med behandlingen av förslaget till telelag och en förändrad verksamhets- form för Televerket m.m. (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443, i texten fortsättningsvis återgiven som 1993 års telelags- proposition). Målen bygger på de mål som fastställdes dels i 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402), dels i samband med behandlingen av propositionen Nä- ringspolitik och tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369). Det övergripande telepolitiska målet kommer till uttryck i 2 § telelagen (1993:597): ”Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät.” Utöver det övergripande målet gäller de tidigare beslutade telepolitiska målen. Vad gäller telefonitjänsten fastslås i telelagen att den skall vara av så- dan kvalitet att även telefaxmeddelanden och datakommunikation via låghastighetsmodem kan förmedlas. Vid tillämpningen av lagen skall en strävan vara att skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommuni- kationsområdet såsom ett medel att uppnå det angivna syftet. Lagen in- nehåller bestämmelser bl.a. om tillståndsplikt, tillståndsprövning, till- ståndsvillkor, taxor, samtrafik, nummerplanering och tillsyn. Tre kategorier tjänster är tillståndspliktiga under förutsättning att verk- samheten har en omfattning som är betydande och tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät: telefonitjänst, mobil teletjänst samt fasta tele- förbindelser. Ett tillstånd får förenas med villkor, bl.a. skyldighet att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som efterfrågar den, att i verksamheten ta hänsyn till funktionshindrade personers behov av särskilda teletjänster och att beakta totalförsvarets behov av telekom- munikationer vid höjd beredskap. PTS prövar frågor om tillstånd. Lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning innehåller bestämmelser om krav på sådan utrustning. Avtalet mellan staten och Telia I samband med bolagiseringen av Televerket tecknade staten och det bli- vande Telia ett avtal om särskilda åtaganden för perioden den 1 juli 1993 t.o.m. den 31 december 1996. Det har nu förlängts att gälla till utgången av juni 1997. Avtalet syftar till att övergångsvis, i liberaliseringens in- ledningsskede, säkerställa att vissa telepolitiska mål uppfylls. Avtalet innehåller förpliktelser om bl.a. pristak för telefonitjänster, tillhandahållande av olönsamma telefonautomater i glesbygd och överlå- telse av fastighetsnät. Enligt avtalet förbinder sig Telia också att inte be- gära ersättning för eventuella underskott som följer av att bolaget tillhan- dahåller telefonitjänst till enhetliga taxor. PTS har av regeringen utsetts att övervaka att avtalet efterlevs. EG:s reglering Ett flertal rättsakter har beslutats inom ramen för den pågående liberali- serings- och harmoniseringsprocessen inom EG. I juni 1990 antogs två direktiv som är grundläggande för denna process: Rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät, det s.k. ONP-ramdi- rektivet (EGT nr L 192, 24.7.1990, s. 1) och kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på marknaderna för te- letjänster, det s.k. tjänstedirektivet (EGT nr L 192, 24.7.1990, s. 10). Ett annat grundläggande direktiv för en liberaliserad telemarknad kommer att bli direktivet om gemensamma bestämmelser för tillståndsgivning inom telekommunikationsområdet (gemensam ståndpunkt, (EG) nr 7/97, EGT nr C 41, 10.2. 1997, s. 48). Direktivet kommer att antas slutligt under år 1997. Tjänstedirektivet har ändrats flera gånger, senast genom kommissio- nens direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster (EGT nr L 74, 22.3.1996, s. 13). Enligt detta direktiv är medlemsstaterna skyldiga bl.a. att senast den 1 januari 1998 avskaffa exklusiva och speciella rättigheter avseende tillhandahållandet av teletjänster, inklusive taltelefoni. Syftet med ONP-ramdirektivet är att genom harmoniserade principer och villkor skapa en marknad för konkurrerande leverantörer av tele- tjänster. Med ramdirektivet som grund har två direktiv antagits: Rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (EGT nr L 165, 19.6.1992, s. 27) och Euro- paparlamentets och rådets direktiv 95/62/EG av den 13 december 1995 om tillhandahållande av öppna nät (ONP) för taltelefoni (EGT nr L 321, 30.12.1995, s. 6). Ett tredje direktiv om samtrafik utarbetas för närva- rande, detta kommer att antas under år 1997. Syftet med taltelefonidirektivet är bl.a. att uppnå harmoniserade villkor för tillhandahållande av taltelefoni inom gemenskapen. Direktivet inne- håller bl.a. bestämmelser för abonnemangsavtal, taxe- och debiterings- principer, kostnadsredovisning, nummerupplysningstjänster, telefon- automater och telefonkort. Kommissionen har under år 1995 och år 1996 lämnat förslag till änd- ringar i ONP-ramdirektivet och i direktivet om förhyrda förbindelser (gemensam ståndpunkt (EG) nr 58/96, EGT nr C 315, 24.10.1996, s. 41) samt förslag till ett nytt taltelefonidirektiv (KOM(96) 419 slutlig). Änd- ringarna i ramdirektivet avser bl.a. reviderade definitioner samt krav på en effektiv strukturell separering mellan den reglerande funktionen och alla aktiviteter som är förknippade med ägarskap eller kontroll i de fall staten bibehåller ett visst mått av ägande i telebolaget. Ändringarna i tal- telefonidirektivet syftar till att dels göra det tillämpligt på alla operatörer på en liberaliserad marknad, dels förtydliga innehållet av samhällsom- fattande tjänster i takt med utvecklingen på området. I förslaget föreslås också att samhällsomfattande tjänster skall erbjudas till ett rimligt pris (med samhällsomfattande tjänster avses en minimiuppsättning tjänster som är tillgängliga för alla användare oavsett var de bor och som tillhan- dahålls till ett rimligt pris). Intäktsbortfall på grund av för låga priser i vissa områden får inte kompenseras genom ökade priser i andra områden, med undantag för justeringar i syfte att uppnå kostnadsorienterade taxor. Direktivet om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser fastställer att inga tekniska restriktioner får finnas för anslutning av olika förhyrda förbindelser med varandra eller till ett allmänt tillgängligt tele- nät. Direktivet syftar till att säkerställa att alla användare har tillgång till förbindelser från åtminstone en operatör. Genom ändringarna betonas principen om icke-diskriminering ytterligare. Samma villkor skall t.ex. gälla för såväl externa som interna kunder inom teleorganisationen. Förslaget till direktiv om samtrafik (gemensam ståndpunkt (EG) nr 34/96, EGT nr C 220, 29.7.1996, s.13), som även inkluderar principer för finansiering av samhällsomfattande tjänster, preciserar de skyldigheter som skall gälla för medlemsländerna att öppna de allmänt tillgängliga telenäten för samtrafik med andra operatörer, såväl från det egna landet som från andra medlemsländer. Principer anges för hur kostnader för samtrafik skall beräknas samt hur eventuella kostnader för samhällsom- fattande tjänster skall fördelas. Förslaget till direktiv om tillståndsgivning syftar till att skapa ett över- gripande regelverk för allmänna auktorisationer och individuella tillstånd att bedriva televerksamhet. Avsikten är att villkoren för allmänna aukto- risationer skall vara specificerade på förhand och att ingen särskild pröv- ning av televerksamheten skall behöva ske. Det skall vidare vara befogat att utfärda individuella tillstånd utöver de allmänna auktorisationerna i de fall verksamhetens bedrivande förutsätter vissa behov, såsom behov av nummer och frekvenser, men också för att ålägga företaget vissa skyl- digheter såsom tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster m.m. Samtliga nu angivna förslag till nya rättsakter måste vara genomförda i medlemsstaternas rättsordningar den 1 januari 1998. 5 Allmänna utgångspunkter för en fortsatt telereglering 5.1 Bakgrund Orsaker till översynen av regleringen Telelagen har varit i kraft i tre och ett halvt år. Under dessa år har ut- vecklingen gått mycket snabbt framåt. Det är främst tre inbördes samver- kande faktorer som driver på utvecklingen inom telebranschen och som motiverar att teleregleringen nu ses över: den fortsatta tekniska utveck- lingen, den marknadsmässiga utvecklingen samt internationaliseringen. De viktigaste erfarenheterna av de tre gångna åren är att konkurrensen utvecklats framför allt på mobil- och utlandstelefoniområdena. Konkur- rensen har lett till nya tjänster och i vissa fall lägre priser. Den snabba tekniska utvecklingen har medfört en allt större integrering av tidigare åtskilda tillämpningar som tal-, bild- och datakommunikation. Telefoni på lokal nivå har inte varit utsatt för samma starka konkurrens som utlandstelefonin. Svårigheterna att åstadkomma en effektiv konkur- rens i dessa delar sammanhänger med den kontroll över det s.k. access- nätet, dvs. anslutningarna till de enskilda abonnenterna som Telia har. Tillämpningen av telelagen har på några punkter inte fungerat helt till- fredsställande. Det gäller bl.a. samtrafikregleringen, där förhandlingarna mellan Telia och dess motparter blivit utdragna och där Post- och telesty- relsen (PTS) inte haft möjlighet att ingripa annat än genom medling. Vi- dare har rollfördelningen mellan PTS och Konkurrensverket framstått som delvis oklar. Översynen av telelagen syftar till att anpassa regleringen till den ut- veckling som skett på telemarknaden med hänsyn tagen till de erfaren- heter som uppnåtts under de gångna åren. Teleregleringen måste dess- utom anpassas till den reglering som växer fram inom ramen för EU. Det är viktigt att regleringen är i takt med den snabba utvecklingen på teleområdet. Även om de grundläggande principerna ligger fast kan tele- regleringen i framtiden komma att behöva justeras i vissa avseenden allt- eftersom marknaden och infrastrukturen ändras. Utvecklingen på teleområdet – Sverige i ett internationellt perspektiv Sverige är med 68 linjer per 100 invånare världens telefontätaste land. Nästan 99 % av den svenska befolkningen har tillgång till telefon. Sam- talspriserna är samtidigt bland världens lägsta. Även när det gäller andra serviceindikatorer som leveranstider för abonnemang, felavhjälpningsti- der m.m. visar siffror – om än något svårjämförbara – att Sverige har en tätposition. Också på mobiltelefonisidan ligger Sverige i topp när det gäller antal abonnemang per invånare. Då marknaden är under ständig tillväxt blir siffrorna snabbt föråldrade, men sommaren 1996 fanns 24 abonnemang per 100 invånare. Motsvarande siffra år 1995 var för EU som helhet 6,5 och för USA 9,5. Även på detta område ligger Sverige prismässigt för- hållandevis lågt. En priskorgsjämförelse från år 1994 visar att de svenska mobiltelefonipriserna ligger cirka 30 % under snittet för industriländerna. Utsträcks jämförelserna till andra områden som ISDN och Internet, som är förhållandevis nya företeelser, framträder svårigheter att hitta jämförbar statistik (ISDN är ett s.k. digitalt flertjänstnät där man med speciell teleterminalutrustning ansluten till nätet i en nätterminal kan be- driva helt digital trafik där tal, text, ljud och bild överförs över en och samma ledning). ISDN har inte fått en lika stor spridning i Sverige som i vissa andra länder som USA, Tyskland och Storbritannien. Den begrän- sade spridningen förklaras i viss mån av att det svenska, på AXE-tekni- ken baserade telefonnätet, möjliggjort tilläggstjänster som inte funnits tillgängliga i dessa andra länder. ISDN introducerades också förhållan- devis sent i Sverige. Uppskattningsvis var fjärde svensk har tillgång till Internet hemma el- ler på jobbet, och 10 % använder Internet minst en gång i veckan. Endast USA och de nordiska grannländerna uppvisar en motsvarande spridning. Det som framför allt karaktäriserar teleområdet är att det är en växande marknad. Telia har, trots sjunkande priser och trots att det på vissa områ- den förlorat marknadsandelar, behållit och t.o.m. något ökat sina omsätt- ningssiffror i absoluta termer. De viktigaste konkurrenterna på området för fast telefoni är Tele2 AB, som uppskattningsvis har 20 % av ut- landstelefonimarknaden, samt Telenordia AB och France Telecom/Glo- bal One, som båda ingår i större internationella allianser och som i första hand riktar in sig på företagsmarknaden. På mobiltelefonisidan är konkurrensen hård. Telia Mobile AB domi- nerar alltjämt om de analoga NMT-systemen och det digitala GSM-sys- temet vägs samman. Sett till endast GSM-systemet har Telia Mobile dock fått betydande konkurrens från Comviq och Europolitan. Utvecklingen på teleområdet ur ett konsumentperspektiv Den ovan beskrivna utvecklingen har inneburit många fördelar för kon- sumenterna. Samtalstaxorna på framför allt utlands- och fjärrtelefoni har sjunkit kraftigt och konsumenterna har fått tillgång till ett alltmer varierat utbud av tjänster. Studier som gjorts av hur servicen fungerar på tele- marknaden (bl.a. PTS rapport Regionala konsekvenser av avregleringen på telemarknaden, maj 1996) visar att Telia och Tele2 mer än väl klarar de servicekrav avseende leveranstid av abonnemang, tid för felavhjälp- ning, framkomlighet m.m. som ställts upp i tillståndsvillkoren. Det före- kommer inga påtagliga skillnader mellan tätort och glesbygd i detta avse- ende. AXE-systemet i Telias telefonnät har fortsatt att byggas ut så att mer än 96 % av alla abonnenter nu kan ta del av de tjänster som detta system möjliggör. Genom en successiv uppgradering av tekniken förbättras också möjligheterna till datakommunikation via modem. Vid telelagens tillkomst betraktades en överföringskapacitet på 2 400 bitar per sekund som en slags standardkapacitet, i dag används en hastighet på 28 800 bitar per sekund på de flesta håll (Bitar, ”bittar”, är dataspråk för binära siffror, 1/0). Den successivt ökade kapaciteten, i kombination med stadigt sjunkande priser, har medfört allt bättre möjligheter till kommunikation över Internet. Detta återspeglas också i det kraftigt ökande antalet Inter- netabonnemang. ISDN introducerades år 1993, och inledningsvis var priserna för en an- slutning höga, framför allt i glesbygd. Priserna har sedan sjunkit kraftigt, och genom minskningen av antalet s.k. ISDN-zoner till två har också prisskillnaden mellan tätort och glesbygd minskat betydligt. Utvecklingen har ur konsumentperspektiv således varit synnerligen po- sitiv. Fortfarande finns dock vissa områden som ännu inte upplevt för- bättringar i samma grad. Detta gäller bl.a. priserna på lokaltelefoni, som ökat påtagligt de senaste åren, glesbygdstäckningen för mobiltelefoni, där vissa delar av landet ännu inte täcks av något av de mobila näten, samt den ännu inte fullbordade spridningen av AXE, där knappt 4 % av abon- nenterna ännu inte omfattas av systemet. Prisökningarna på lokaltelefonin förklaras till stor del av att lokaltele- fonin tidigare varit kraftigt subventionerad i förhållande till långdistans- telefonin. Emellertid kan man också peka på att området inte varit före- mål för konkurrens i någon nämnvärd utsträckning. Detta beror bl.a. på att de samtrafikavgifter som Telia hittills tagit ut av konkurrerande ope- ratörer har varit högre än Telias egna lokaltelefonitaxor. Lokaltelefonipriserna kan vid det här laget anses ha nått en nivå som ligger i paritet med de verkliga kostnaderna. Med fortsatta effektivitets- förbättringar, i kombination med samtrafikavgifter som inte stänger ute konkurrenter, kan man förvänta en viss prispress även på detta område. Även vad avser mobiltelefonitäckningen går utvecklingen åt rätt håll. De olika GSM-näten har nu en täckning som i stort sett motsvarar NMT 900-nätet, och konkurrensen mellan operatörerna driver dem till fortsatt utbyggnad. Telia beräknas ha fullgjort utbyggnaden av AXE-systemet i telefonnä- tet under år 1998. Vidare har Telia nu inlett ett arbete med att etablera en nationell bredbandsstruktur. Med bredbandskommunikation menas kommunikation med en överföringskapacitet som överstiger 2 000 000 bitar per sekund. Detta möjliggör bl.a. överföring av rörliga bilder, som är den mest kapacitetskrävande kommunikationsformen. Denna satsning kommer enligt Telia att innebära att 98 % av landets hushåll år 2004 har tillgång till bredbandstjänster. Dessa hushåll kan då åtnjuta kommunikationsmöjligheter som vida överträffar dem som är möjliga via låghastighetsmodem eller vanlig ISDN-anslutning. Telia har för avsikt att påbörja utbyggnaden av bredbandskommunikation inom de områden som ännu inte nåtts av AXE-utbyggnaden. Uppfyllandet av de telepolitiska målen Det övergripande telepolitiska målet är att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Detta mål innebär bl.a. att var och en från sin stadigvarande bostad eller fasta verksamhetsställe skall kunna ut- nyttja telefonitjänst. Andra viktiga delmål som riksdagen beslutat är att telesystemet skall bidra till ett effektivt resursutnyttjande, att det skall bidra till regional balans och möjliggöra sociala hänsynstaganden samt att det skall vara uthålligt i kriser och i krig. Vad gäller det övergripande målet framgår av beskrivningen i avsnittet ovan att Sverige i en internationell jämförelse har synnerligen effektiva telekommunikationer, samt att tillgängligheten till dessa är tämligen god. Genom den öppnade svenska marknaden har ett stort antal aktörer etable- rats som alla bidrar till att ge spridning åt alltmer avancerade kommuni- kationsmöjligheter. Spridningen av t.ex. Internetabonnemang visar att den avancerade tekniken heller inte är begränsad till en liten krets använ- dare. Målet att var och en skall ha tillgång till telefonitjänst kan sedan länge anses vara nöjaktigt uppfyllt. Som anges ovan har 99 % av Sveriges hus- håll tillgång till telefon. Vidare klarar telefonoperatörerna i allt väsentligt de servicekrav som ställts på dem i deras tillstånd. Snarare än att tillgången till telefonitjänst som sådan skulle vara ett problem handlar det om att spridningen av vissa tjänster inte är fullstän- dig. Den ännu inte fullbordade AXE-utbyggnaden innebär att en mindre andel abonnenter ännu inte har tillgång till tilläggstjänster som vidare- koppling, återuppringning vid upptaget m.m. En annan nackdel för icke AXE-abonnenter är att de inte kan få teletjänster förmedlade av andra operatörer, vilket innebär en begränsning i mångfalden. Riksdagens re- visorers rapport Uppföljning av post- och telepolitiska mål (1995/96:5) pekar vidare på att de serviceindikatorer som operatörerna redovisar, som visserligen uppfyller kraven i tillstånden, inte finns nedbrutna per sta- tionsområde. Detta gör att regionala skillnader i servicekvalitet inte kan bedömas. Vad avser delmålet att telesystemet skall bidra till ett effektivt resurs- utnyttjande i samhället får man åter peka på Sveriges ledande position i förhållande till andra länder. Framsteg inom svensk tele- och elektronik- industri, ledda av bolag som Ericsson AB, i kombination med en fram- synt och utvecklingsfrämjande telepolitik har gjort att både mer grund- läggande telekommunikationer som fast och mobil telefoni och mer avancerade sådana som data- och videokommunikation håller en synner- ligen hög standard och en god spridning. Detta har berett vägen för till- lämpningar som videokonferenser, distansarbete och telemedicin, till- lämpningar som alla bidrar till en effektivare kommunikation och därmed ett effektivare utnyttjande av samhällets resurser. Den regionala balansen har till stor del berörts ovan. Den kan samman- fattas med att den är bra men att den kan bli bättre vad avser AXE-ut- byggnad, mobiltelefonitäckning och möjligheter till datakommunikation. Vad avser målet om socialt hänsynstagande är den enskilt viktigaste aspekten funktionshindrade personers tillgång till teletjänster. Detta har tillgodosetts dels genom att PTS med biträde av Handikappinstitutet upphandlar tjänster som t.ex. texttelefoni, dels genom forskningsinsatser som leds av Kommunikationsforskningsberedningen (KFB). Vidare har PTS vid tillståndsgivningen till operatörerna möjlighet att ställa upp vill- kor för rätten att tillhandahålla telefonitjänst. Därutöver kan nämnas att ett arbete pågår, lett av PTS, med att öka medvetenheten och kunskapen om funktionshindrade personers behov vid standardisering av teletjänster och apparater. Målet om telekommunikationernas uthållighet i kristider och i krig, slutligen, kan bedömas som väl tillgodosett genom den upphandlings- modell som PTS tillämpar. Det bör också framhållas att en viktig orsak till att telenätens säkerhet förbättras är operatörernas eget intresse av att skydda sig mot avbrott. 5.2 Övergripande målsättningar för telepolitiken Väl fungerande telekommunikationer och ett brett utbud av teletjänster i hela landet är en nödvändig förutsättning för medborgarnas välfärd och ger goda betingelser för näringslivet. Betydelsen av telekommunikationer ökar i takt med informationsteknologins utbredning inom allt fler samhällssektorer. Det övergripande målet för statens telepolitik är att alla, enskilda och myndigheter, i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva tele- kommunikationer. Staten har ett ansvar för att skapa förutsättningar för att det övergripande målet skall kunna uppfyllas. Telelagen är i detta av- seende ett grundläggande verktyg. En väl avvägd telereglering skapar förutsättningar för en effektiv telemarknad samtidigt som den ger möj- ligheter att tillgodose grundläggande behov av telekommunikationer hos användarna. Regleringen skall vara enkel och tydlig, utan att styra alltför mycket i detalj. Ingripanden bör i första hand inrikta sig på områden där markna- den inte fungerar och om det finns en risk för att de telepolitiska målen inte uppfylls. Utvecklingen har visat att det i vissa avseenden finns ett behov av att tydliggöra den statliga styrningen på teleområdet. Det har framförts kritik att staten blandar ihop sina roller som ägare och lagstift- are. Det är viktigt att regleringen är tydlig och neutral i förhållande till de olika aktörerna på området. De telepolitiska målen bör därför uppnås genom lagstiftning och dess tillämpning i form av tillståndsgivning och tillsyn och inte genom ägardirektiv till vissa aktörer på marknaden. Häri- genom tillgodoses också kravet i ONP-ramdirektivet om effektiv struktu- rell separering mellan statens roll som regulator och rollen som ägare. Erfarenheterna av telelagens effekter på telemarknaden har visat på behov av förändringar. Det är av betydelse för mångfalden och valfrihe- ten för konsumenterna att det finns goda förutsättningar för de aktörer som verkar på området. Möjligheterna för andra aktörer vid sidan av Telia att erbjuda sina tjänster behöver ses över, så att konsumenterna än bättre kan åtnjuta fördelarna av en effektiv marknad. Det är dock inte aktuellt att helt överlåta utvecklingen till marknaden. Ansvaret för att hela landet, även de glesast befolkade områdena, har fullgoda telekom- munikationer kommer även fortsättningsvis att ligga på staten. Konkur- rensen bör ses som ett bland flera medel att uppnå de telepolitiska målen. Telemarknaden är en mycket dynamisk marknad. Den tekniska ut- vecklingen driver fram nya och bättre produkter. Fler aktörer på markna- den sätter en press på priserna och tvingar fram nytänkande, och en ökad internationalisering innebär att telekommunikationerna inte längre är na- tionella utan globala. I en sådan föränderlig värld är det svårt att för en alltför lång tid låsa fast lagstiftningen och definitionen av vilka tjänster som samhället skall garantera som självklara och nödvändiga för alla. I 1993 års telelagsproposition slogs fast att med telefoni avses taltelefoni, telefax och datakommunikation via låghastighetsmodem. Denna defini- tion står sig fortfarande och uppfyller det basbehov som konsumenterna har. Definitionen stämmer också väl överens med den avgränsning som gjorts inom EU vilket innebär att vi har ett samstämmigt begrepp inom Europa. Det är däremot viktigt att såväl regelverk som statens ansvar analyseras med jämna mellanrum för att kunna anpassas till den förän- derliga värld som telekommunikationer utgör. 5.3 De telepolitiska målen Regeringens förslag: De telepolitiska målen förtydligas i vissa avse- enden. Det övergripande telepolitiska målet skall alltjämt vara att en- skilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till ef- fektiva telekommunikationer. Detta innebär att telekommunika- tionerna skall bidra till regional balans, att de skall vara öppna och flexibla, att de skall bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället samt att de i sig skall vara effektiva. Inom ramen för det övergripande målet föreslås att tre specifika mål formuleras: - Var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin stadig- varande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefo- nitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät. - Alla skall få tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor. - Telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och i krig. Konkurrensen skall fortsatt vara ett viktigt medel att uppnå de tele- politiska målen. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ett stort antal instanser ställer sig bakom prome- morians förslag till reviderade telepolitiska mål. Vissa vill dock se en del förtydliganden och kompletteringar. Kommunförbundet och Kommunförbundet Kronoberg anser att defini- tionen av vad som menas med effektiva telekommunikationer bör göras tydligare. Socialstyrelsen och Handikappinstitutet anser att de förtydli- gade målen behöver kompletteras med förslag till konkreta åtgärder. Skyldigheter vad gäller tjänster till personer med funktionshinder bör enligt dessa regleras mycket tydligt och konkret. Övergripande målsätt- ningar räcker inte. Handikappförbundens Samarbetsorgan framhåller att det tydligare måste framgå att det övergripande målet, liksom målet om tillgång på likvärdiga villkor, även gäller funktionshindrade. Handikappombuds- mannen framför liknande synpunkter, och anser att det bör framgå direkt ur lagtexten eller i propositionen till ny telelag att målet om tillgång på likvärdiga villkor särskilt avser funktionshindrade personer. Europolitan finner inga skäl att särskilt lyfta fram delmålen rörande tillgänglighet till likvärdiga villkor samt tillgänglighet under kriser och krig framför andra delmål som anges i texten. Dessa delmål bör därför inte anges i 2 § telelagen såsom föreslagits. RRV pekar på ett motsatsförhållande mellan vissa av målen och kon- kurrensen som medel att uppnå målen. Detta gäller t.ex. målet att telefo- nitjänsten skall tillhandahållas till ett rimligt pris. Detta motsatsförhål- lande diskuteras inte alls i promemorian, trots att den i praktiken ägnar huvuddelen åt olika ingrepp i marknaden för att säkra målen. Telia ansluter sig till nu gällande telepolitiska mål, som de anser lämp- ligt formulerade. Konkurrensverket och ett antal operatörer skulle vilja att konkurren- sens betydelse framhävs ännu tydligare. Comviq och Tele2 anser att te- lelagens 2 § och 3 § bör slås samman. Europolitan och Telenordia anser att konkurrensen i lagtexten skall anges som ”det viktigaste medlet” att uppnå lagens syften. Statskontoret saknar en diskussion av tänkbara politiska ambitionsni- våer för att åstadkomma en bred spridning av mer kraftfulla tekniker, t.ex. bredbandskommunikation. Även Stattel-delegationen skulle vilja se en förhöjd ambitionsnivå, där det borde anges som ett uttryckligt mål att höja Sveriges konkurrenskraft. Den föreslagna formuleringen att konkur- rensen skall vara ”ett fortsatt viktigt medel” anser delegationen vara för tam. SITO och Ericsson anser att telepolitik inte bör blandas ihop med andra politikområden, exempelvis försvars-, social- eller regionalpolitik. Skriv- ningarna i promemorian är inte helt entydiga på denna punkt, menar SITO. Enligt Ericssons uppfattning bör regionalpolitiska önskemål, för- svarets krav samt funktionshindrade personers behov tillgodoses genom särskild upphandling och finansieras över statsbudgeten. Kostnader för detta bör inte tas ut av operatörerna, anser Ericsson. Skälen för regeringens förslag: De telepolitiska målen, som i stora delar varit desamma sedan år 1988, har varit ändamålsenliga som rikt- märken för att långsiktigt tillgodose samhällets behov i den föränderliga telemarknaden. Något motiv att ändra dessa mål på något påtagligt sätt finns därför inte. Däremot finns det behov av att samla och förtydliga målen. Riksdagen har fastställt målen i tre olika sammanhang, i samband med behandlingen av propositionerna Inriktning av telepolitiken (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402), Näringspolitik och tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369) samt 1993 års telelagsproposition. Målen har därigenom blivit något svår- överblickbara. Ett förtydligande av målen är viktigt bl.a.för att de skall bli lättare att följa upp. Det övergripande målet Det övergripande telepolitiska målet föreslås vara, i likhet med tidigare, att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer. Det övergripande målet innebär följande, utan inbördes rangordning. - Telekommunikationerna skall bidra till regional balans. - Telekommunikationerna skall vara öppna och flexibla samt främja mångfald och valfrihet för användarna. - Telekommunikationerna skall bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället. - Telekommunikationerna skall i sig vara effektiva, vilket bl.a. innebär att de skall främja samverkan mellan operatörer, samt att de skall bi- dra till skapandet av nya, kostnadseffektiva och högkvalitativa tele- tjänster. De specifika målen Utöver det övergripande målet föreslås tre specifika mål som är mer konkreta till sin karaktär. De specifika målen är följande. - Var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin stadigva- rande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät. - Alla skall ha tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor. - Telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och i krig. Det första målet innebär att statens ansvar för telefonitjänsten som en samhällsomfattande tjänst tydliggörs och avgränsas från övriga typer av teletjänster. En skillnad från nuvarande formulering i 2 § telelagen (1993:597) avseende telefonitjänsten är tillägget ”till ett rimligt pris”. Det pris som avses är priset för konsumenterna. Se avsnitt 7.3. Det andra målet innebär att en särskild tonvikt läggs på att olika grup- per i samhället med särskilda behov skall kunna ha tillgång till teletjäns- ter. De som närmast avses är funktionshindrade personer, men även andra grupper, t.ex. äldre med särskilda behov, omfattas. Det tredje målet slutligen, om telekommunikationernas uthållighet och tillgänglighet i kriser och i krig, innebär ingen egentlig förändring i för- hållande till tidigare. Betydelsen av att upprätthålla funktionssäkerheten i telesystemet bör dock uppmärksammas mer i en situation med allt fler samtrafikerande operatörer och med mer varierade kommunikationsfor- mer. De telepolitiska målen har som framgår ett tydligt konsumentpers- pektiv. Detta innebär att PTS i sin tillämpning av telelagen skall ha ett övergripande ansvar för att konsumentintressena enligt de telepolitiska målen uppfylls. En viktig del i konsumentintresset är att skapa förutsätt- ningar för en effektiv konkurrens, där PTS befogenheter vad gäller bl.a. fastställandet av samtrafikvillkor har stor betydelse. Konkurrensens roll Konkurrensen kommer även i fortsättningen att vara ett viktigt medel i uppfyllandet av de telepolitiska målen. Dess roll blir dels att bidra till mångfald och valfrihet för användarna, dels att skapa kostnadseffektivitet i tillhandahållandet av teletjänsterna. Ambitionen är att generell reglering, dvs. konkurrenslagstiftning, marknadsföringslagstiftning m.m., skall vara styrande även för telemark- naden. Under ett övergångsskede, med en aktör på marknaden som starkt dominerar såväl tjänster som infrastruktur, finns det emellertid behov av en särskild sektorreglering. En i vissa avseenden skärpt reglering av samtrafiken införs för att kon- kurrensen skall bli ett effektivt medel att uppnå de telepolitiska målen. Denna reglering är i samklang med de regler som kommer att gälla inom EU fr.o.m. den 1 januari 1998. I beskrivningen av det övergripande målet ovan anges att samverkan mellan operatörer bör främjas. Sådan samverkan måste ske inom ramen för konkurrenslagen. Det bör framhållas att det inte behöver råda någon motsättning mellan denna samverkan å ena sidan, och konkurrens mellan operatörerna i tillhandahållandet av teletjänsterna å andra sidan. Samver- kan kan avse tekniska aspekter på nyttjandet av infrastrukturen, t.ex. standarder som skall användas i gränssnitten (dvs. kontaktytan) mellan olika nät, samarbete om master och adressering, medan konkurrensen skall gälla utbudet av samt priset och kvaliteten på tjänsterna. 6 Statens ansvar på teleområdet 6.1 Utgångspunkter för statens ansvar Regeringens bedömning: Statens ansvar bör bedömas mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen och den pågående integreringen mellan olika tekniker. Statens roll bör vara att fastställa mål för tele- politiken och nödvändiga riktlinjer för att uppnå målen. Regeringen kommer att se över förutsättningarna för en närmare samordning av lagstiftningen om ljudradio, television och televerk- samhet. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: PTS framhåller att konsekvenserna av den i pro- memorian påtalade konvergensen mellan tele-, multimedie- och rund- radioområdena redan visat sig och att justeringar kan komma att behöva göras inom 3–5 år. SITO framhåller att regelverket redan nu behöver ses över till följd av konvergensen. Liknande synpunkter framförs av Telia, Folkrörelserådet, Svenska kabel-TV-föreningen och Teracom. RRV anser att detaljreglering så långt möjligt bör undvikas, men fram- håller samtidigt att behovet av reglering inte är begränsat till de områden där konkurrensen inte fungerar. Telenordia frågar sig, mot bakgrund av Telias planer att uppgradera accessnätet (dvs. anslutningarna till de enskilda abonnenterna), varför promemorian inte redan i dag föreslår en särskild reglering av in- frastrukturen. Skälen för regeringens bedömning: Den tekniska utvecklingen går mycket snabbt framåt. Den traditionella telefonin har vidareutvecklats och framtidens sätt att kommunicera sker genom alltmer avancerade former av informationsteknik. Regeringen har i sin proposition om åtgär- der för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik (prop.1995/96:125) – IT-propositionen – pekat ut Sveriges fortsatta väg in i informations- och kunskapssamhället. De flesta visioner om morgondagens IT-system tar fasta på tre viktiga sammanhängande utvecklingslinjer som brukar sammanfattas under ru- brikerna konvergens, integrering och universalitet. Med konvergens av- ses att den tekniska utvecklingen minskar eller helt eliminerar skillna- derna mellan tele, data och media. Med integrering avses att olika medier som text, tal, ljud och bild kan hanteras parallellt och med universalitet att olika tjänster och nät kan erbjudas och nås överallt. Med andra ord kan olika slag av innehåll såsom text, stillbilder, ljud och rörliga bilder komma att hanteras samtidigt och förmedlas genom olika slag av distributionssystem, vilket leder till ett närmande mellan olika tjänster. Det framtida kommunikationssystemet kommer sannolikt att känne- tecknas av en växande teknisk enhetlighet i de fasta näten, av att gränsen mellan fast och mobil tillgänglighet suddas ut och av att näten och tjäns- terna blir alltmer sofistikerade. Det är i denna miljö som nya använd- ningsområden och tillämpningar av informationsteknik förväntas växa fram i snabb takt under de kommande åren. I den föränderliga värld som skissats ovan måste statens roll och upp- gifter fortlöpande anpassas till samhällsutvecklingen i stort och till grundläggande strukturförändringar. Statsmakterna skall ge riktlinjer till marknadens aktörer genom politiskt fastställda mål. Dessa riktlinjer skall förenas med valfrihet för användarna och med en marknadsmässig ut- veckling av nät, tillämpningar och tjänster. För att bli verkningsfulla måste de övergripande riktlinjerna i stor utsträckning utformas i interna- tionell samverkan. Här har staten en roll när det gäller att bevaka Sveriges intressen på IT-området och ta initiativ på områden där den na- tionella beslutsrätten inte längre räcker till. Sverige har inte, som många andra länder i Europa, använt detaljregle- ring för att t.ex. skapa konkurrens inom olika områden av samhällseko- nomin. Sverige har heller inte valt att i onödan reglera marknader som redan har konkurrens. Även fortsättningsvis bör detta förhållningssätt vara riktmärke för statens agerande. Statens roll bör vara att fastställa mål för telepolitiken och nödvändiga riktlinjer för att uppnå målen. Den snabba teknikutvecklingen kan inom en snar framtid ha förändrat förutsättningarna för samhällets ansvar kraftigt. I den framtid som skissas ovan, med en långtgående sammansmältning av nuvarande tekniker, kan lagstiftningen behöva ändras. Lagstiftaren bör därför fortlöpande följa utvecklingen för att vid behov kunna se över regleringen. IT-kommissionen har i sina tilläggsdirektiv (dir. 1996:46) bl.a. fått i uppgift att följa hur utbyggnaden av infrastrukturen i form av tele- och datakommunikationsnät fortskrider samt hur medier utvecklas. Vidare har IT-kommissionen nyligen bildat ett rättsligt observatorium med upp- gift att följa den rättsliga utvecklingen på området och att ha ett helhets- perspektiv på förändringsbehovet. Även PTS kommer, som till- synsmyndighet, att följa den tekniska utvecklingen noga och informera regeringen om utvecklingen kräver ändringar i nuvarande lagstiftning. Behov av framtida förändringar som redan nu kan förutses är en när- mare samordning av regleringen om ljudradio, television och televerk- samhet. De tekniska förutsättningarna för en integrerad tele- och rund- radioverksamhet finns redan i dag. Emellertid krävs det omfattande in- vesteringar innan integrerade tjänster kan börja erbjudas i större utsträck- ning. Vidare är det inte helt klart hur bred efterfrågan kommer att bli på dessa integrerade tjänster. Det finns därför skäl att avvakta med en för- ändring av lagstiftningen i denna del. För att utreda behovet av och förut- sättningarna för en samordning av lagstiftningarna avser emellertid rege- ringen att tillsätta en utredning under våren 1997. Av intresse i detta sammanhang är Mediekommitténs (dir. 1994:104) arbete. Kommittén utreder tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets- grundlagens tillämplighet på nya medier såsom Internet. Huruvida dessa grundlagar är tillämpliga påverkar vilka möjligheter som finns att lag- stifta på området. Kommitténs arbete bör inte föregripas. Ett annat område där förändringar kan förutses gäller tillgången till in- frastruktur. Beredskap bör finnas för att i en framtida situation säkerställa att konkurrerande operatörer har tillgång till nödvändig infrastruktur på icke-diskriminerande villkor. Ett exempel på krav som kan komma att aktualiseras är möjligheten till samtrafik för bredbandstjänster till kost- nadsbaserade taxor. 6.2 Avgränsningar av statens ansvar Regeringens bedömning: Teleregleringen bör även fortsättningsvis hållas åtskild från regleringen av utsändning till allmänheten av ljud- radioprogram och annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrande- frihetsgrundlagen. Liksom tidigare föreslås också att regleringen en- dast skall avse förmedling av telemeddelanden, inte dess innehåll. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be- dömning. Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har uttryckt synpunkter kring promemorians avgränsning att inte räkna in datakommunika- tionstjänster, exempelvis e-post, bland de tillståndspliktiga tjänsterna. Bland annat Länsrätten i Stockholms län anser att datakommunika- tionstjänster i vart fall borde bli anmälningspliktiga. ÖCB framhåller att den totala spridningen av tjänsten inte är den från totalförsvarssynpunkt viktiga bedömningsgrunden, utan dess betydelse. Även KFB anser att datakommunikationstjänsternas än så länge begränsade spridning inte kan anses vara ett fullgott argument mot att inte tillståndsbelägga tjänsten. Bristen på kunskap om konsekvenserna av en utvidgning gör att KFB ändå stödjer en avvaktande hållning i denna fråga. Statskontoret anser att konkurrensen på datakommunikationsområdet är god och att det därför av konkurrensskäl inte är motiverat med ytterli- gare reglering. Statskontoret instämmer därför i att datakommunikation i dagsläget inte bör vara tillståndspliktigt, men anser att frågan bör stude- ras av Internetutredningen (se nedan). Skälen för regeringens bedömning: Den snabba tekniska utveck- lingen och integreringen av de olika användningsområdena kommer i en framtid troligen att kräva en annan lagstiftning än den som finns i dag. Ännu är det dock långt ifrån klart i vilken riktning de olika integrations- trenderna går. I avvaktan på de i föregående avsnitt diskuterade utred- ningarna (bl.a. Mediekommittén) föreslås i detta sammanhang ingen änd- ring av teleregleringens omfattning, utan den skall tills vidare endast om- fatta överföring av telemeddelanden och inte dess innehåll. Att i telelagstiftningen inbegripa sändningar till allmänheten av ljudra- dio och annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihets- grundlagen ansågs inte lämpligt vid telelagens tillkomst (1993 års tele- lagsproposition s. 83). Mot bakgrund av ovanstående resonemang före- slås för närvarande inte att någon annan bedömning görs. Bestämmel- serna om lagens tillämpningsområde enligt 1 § telelagen (1993:597) samt undantaget att med televerksamhet inte avses utsändningar i ljudradio eller liknande, föreslås således fortsätta gälla. De tjänster som enligt ovan diskuterade avgränsningar faller inom ra- men för teleregleringen regleras i telelagen. Dessa regler gäller telenätens öppenhet, funktionalitet och säkerhet samt upprätthållandet av nummer- planer. Tillhandahållande av nätkapacitet (med nätkapacitet avses det- samma som fasta teleförbindelser, se närmare författningskommentaren till 1 §) och teletjänster som tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät omfattas av dessa krav. Marknadsutvecklingen har inneburit att andra tjänster vid sidan om de nu tillståndspliktiga tjänsterna utvecklats snabbt. Detta gäller framför allt elektronisk post och annan data-, bild- och talkommunikation som till- handahålls över telefonnäten. I den utsträckning låghastighetsmodem kan användas för förmedling av dessa tjänster faller de inom ramen för tele- fonitjänsten, eftersom denna enligt definitionen i 1 § telelagen skall medge datakommunikation via låghastighetsmodem. Frågan är emellertid om datatjänster som tillhandahålls separat, t.ex. elektronisk post och andra Internettjänster, är av sådan betydelse att de bör regleras med till- ståndsplikt generellt i stället för som nu, endast när de erbjuds tillsam- mans med telefonitjänsten såsom en del av denna. Internet har vuxit lavinartat på senare år och allt pekar på att detta kommer att bli ett mycket viktigt informations- och kommunikationsnät i det framtida samhället. Just den starka tillväxten och den snabba förän- derligheten i dess användning är emellertid ett skäl att avvakta något med en reglering. Det är inte helt okomplicerat att identifiera vilka Inter- nettjänster som skulle behöva resp. inte behöva tillståndsbeläggas. Ett viktigt skäl för att närmare följa upp Internets utveckling är säker- heten i systemet. Ju fler stora organisationer och viktiga samhällsfunk- tioner som blir beroende av att kunna kommunicera över Internet, desto mer motiverat skulle det vara att ålägga operatörerna att uppfylla sär- skilda säkerhetskrav. Statskontoret har mot denna bakgrund den 26 sep- tember 1996 fått regeringens uppdrag att utreda hur den svenska delen av Internet bör vara strukturerad och organiserad för att motsvara ökande krav på bl.a. säkerhet och uthållighet. Uppdraget skall redovisas senast den 1 oktober 1997. Inom EU har en debatt förts om hur olagligt och skadligt material kan hanteras på Internet. I november 1996 enades teleministerrådet om en resolution där EU:s medlemsstater förklarar sig villiga att verka för att initiera och stödja självregleringsprocesser riktade mot olagligt och skadligt material samt aktivt delta i internationellt samarbete i frågan. I Sverige har arbetet med gemensamma etiska regler för IT-branschen re- dan startats på initiativ av Svenska IT-företagens organisation (SITO). Mot bakgrund av ovanstående föreslås i detta sammanhang ingen yt- terligare reglering av Internet eller datakommunikationstjänster. Det bör dock påpekas att reglerna i telelagstiftningen i övrigt är tillämpliga. Detta innebär bl.a. att tillhandahållande av dessa tjänster, liksom alla teletjäns- ter som tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät, måste följa bestämmelserna om krav på teknisk säkerhet enligt 15 § telelagen. Vi- dare omfattas de operatörer som tillhandahåller den nätkapacitet som Internet utnyttjar av tillståndsplikt och därmed förenade krav. 6.3 Nuvarande avtal mellan staten och Telia Regeringens förslag: De telepolitiska målen uppnås genom lagstift- ning och dess tillämpning i form av tillståndsgivning och tillsyn och inte genom separata avtal mellan staten och operatörer. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Promemorians förslag stöds av ett stort antal remissinstanser. Konkurrensverket har en kommentar till promemorians ståndpunkt att rätten till tredjepartsservice för abonnentväxlar – för närvarande reglerat i avtalet mellan staten och Telia – bör kunna lösas inom ramen för konkur- renslagstiftningen. Konkurrensverket framhåller att det som regel inte går att på förhand uttala sig huruvida ett agerande är oförenligt med konkur- renslagen. Några remissinstanser tar upp frågan om åtskiljande av statens ägar- resp. regulatorsroll. Stattel-delegationen anför att en uppdelning genom att förlägga frågorna till skilda departement kan vara en tillfällig lösning i avvaktan på en privatisering av Telia. Enligt delegationen är emellertid statens viktigaste roll att verka för att Sverige får goda tele- kommunikationer och i jämförelse med detta är ägarrollen underordnad. SITO anser det olämpligt att statens ägaransvar utövas av Kommunika- tionsdepartementet. Detta skapar enligt SITO ständig misstänksamhet mot att departementet tar hänsyn till den egna affärsverksamheten vid bedömningar av hur det generella regelsystemet skall utformas. Även Lantmäteriverket, Europolitan, Telenordia och Ericsson anser att man bör särskilja ägar- och regulatorsrollen. Några remissinstanser kommenterar den fortsatta regleringen av tele- fonautomater i glesbygd. Kommunförbundet anser att staten bör upp- handla denna tjänst om den inte inräknas bland de samhällsomfattande tjänsterna. Kommunförbundet Kronoberg anser, med hänvisning till de relativt låga kostnaderna för att upprätthålla telefonautomater i glesbygd, att det inte är motiverat med någon som helst förändring vad gäller Telias skyldighet att upprätthålla telefonautomater. Räddningsverket och Folk- rörelserådet betonar vikten av att teleservice genom olönsamma telefon- automater får minst samma utbredning som i dag. Telia ser emellertid inget behov av särskild reglering av telefonautomater i glesbygd. Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att reglerna för statens handlande är tydliga, öppna och förutsägbara för samtliga parter, annars uppstår osäkerhet om vilka spelregler som gäller på marknaden. Ett steg i denna riktning är förtydligandet att de telepolitiska målen bör uppnås genom lagstiftning och inte genom avtal mellan staten och operatörer. RRV har i sin rapport Två år med telelagen framhållit att de särskilda krav som staten i avtalet ställt på Telia har förhindrat PTS att ställa andra krav på Telia i tillståndsvillkoren. Inriktningen på att styrning skall ske genom lagstiftning stämmer överens med de riktlinjer som utarbetas inom EU. Telia har genom avtalet åtagit sig förpliktelser inom följande områden. - Taxor för telefonitjänst till fast anslutningspunkt inom allmänt till- gängligt telenät (innehåller förpliktelser om pristak och lågförbrukar- taxa). - Olönsamma telefonautomater i glesbygd. - Beräkning av ersättning för samtrafik med anledning av särskilda uppgifter enligt tillståndsvillkor. - Överlåtelse av fastighetsnät. - Tredjepartsservice på kontorsväxlar. - Säkerhetsskydd. Som framgår nedan bedömer regeringen att samtliga frågor i avtalet, bör regleras på annat sätt än genom avtal. Vad avser den första punkten ovan föreslås i avsnitt 7.3 att den nuva- rande, i avtal fastställda prisregleringen ersätts med en generellt gällande prisreglering. Vad gäller tillhandahållandet av olönsamma telefonautomater i gles- bygd framhålls i 1993 års telelagsproposition att dessa telefonautomater i första hand bör ses som nödtelefoner och att behovet av automaterna bör utredas närmare, bl.a. mot bakgrund av utbredningen av mobiltelefoner. Enligt EG-kommissionens förslag till nytt taltelefonidirektiv kommer krav att ställas på medlemsstaterna att tillhandahålla telefonautomater i en rimlig omfattning. Detta krav kan därvid, enligt EG:s kommande till- ståndsdirektiv, ingå som ett villkor i operatörers tillstånd. Regeringen anser att det även fortsättningsvis skall finnas telefonau- tomater som i fråga om antal och utbredning tillgodoser allmänhetens behov. Regeringen föreslår att detta säkerställs genom tillståndsvillkor och att upprätthållandet sker utan särskild ersättning. Inledningsvis bör ett sådant villkor ställas enbart på Telia. Vid utformandet av villkoren bör utgångspunkten vara att uppnå en utbredning av telefonautomater som i huvudsak motsvarar utbredningen av de telefonautomater som, med vissa justeringar under avtalsperioden, finns förtecknade i det nuvarande avta- let mellan staten och Telia. Behovet av telefonautomater är dock inte sta- tiskt. Den alltmer ökande utbredningen av mobiltelefoni kan vägas in i bedömningen av behovet av telefonautomater. Regeringen avser därför att ge PTS i uppdrag att närmare utreda vilka kriterier som bör gälla för säkerställande av telefonautomater. När det gäller frågan om ersättning för samtrafik med anledning av särskilda uppgifter enligt tillståndsvillkor faller detta inom ramen för regleringen av samhällsomfattande tjänster. Med särskilda uppgifter av- ses tillhandahållandet av telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt åt var och en som efterfrågar denna tjänst. Som framgår av avsnitt 6.4.2 före- slås i dagsläget ingen särskild finansiering av de samhällsomfattande tjänsterna. Detta innebär att det inte kommer att bli aktuellt att reglera finansieringen av de samhällsomfattande tjänsterna genom avtal. När det gäller överlåtelse av fastighetsnät var syftet med överlåtelse- villkoret i avtalet framför allt att skapa bättre konkurrensförutsättningar på marknaden för kontorsväxlar eftersom merparten av nyinstallationer av växlar i realiteten var utbyte av gamla växlar i fastighetsnät ägda av Televerket. Ett antal större och medelstora företag har utnyttjat rätten att överta näten. Avtalet var tänkt som en övergångslösning för att skapa bättre konkur- rensförutsättningar. Regeringen bedömer att det inte föreligger något be- hov av fortsatt reglering av överlåtelse av fastighetsnät för företag vare sig i avtal eller i tillståndsvillkor. Överlåtelser av dessa nät bör efter den 1 juli 1997 således bli en uppgörelse mellan berörda parter på normala kommersiella villkor. Frågan om överlåtelse av fastighetsnät för bostäder har under senare tid aktualiserats. Några utomstående intressenter har hört av sig till Telia och begärt att få överta fastighetsnät för bostäder. Regeringen gav den 19 september 1996 PTS i uppdrag att utreda de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att i lag eller på annat sätt reglera detta. Av PTS utredning framgår att tvångsöverlåtelser av fastighetsnät för bostäder är förenat med uppenbara problem från såväl teknisk, ekono- misk, integritetsmässig och driftsäkerhetsmässig synpunkt. Vidare fram- går det att vissa rättsliga frågor, bl.a. om ansvaret för att telefonitjänsten tillhandahålls åt var och en som efterfrågar detta, är svårbedömbara. Med nuvarande underlag finner regeringen inte det motiverat att föreslå en reglering i lagtext eller i avtal. Regeringen avser emellertid att noga följa utvecklingen. Rätten till tredjepartsservice för abonnentväxlar bör kunna lösas inom ramen för konkurrenslagstiftningen. Överträdelser mot avtalet i denna fråga kan samtidigt utgöra en överträdelse mot konkurrenslagens regler om missbruk av dominerande ställning (19 §). Av detta skäl förefaller det överflödigt att särskilt reglera denna fråga i ett avtal. Avtalets regler om säkerhetsskydd tillgodoses numera genom säker- hetsskyddslagen (1996:627). Genom ett tillägg den 20 december 1993 till avtalet mellan staten och Telia om överlåtelse av Televerkets verksamhet regleras förvaltningen av rättigheter och skyldigheter i satellitorganisationerna Intelsat, Inmarsat och Eutelsat enligt detta avtal. Satellitfrågor behandlas i avsnitt 9. 6.4 Samhällsomfattande tjänster 6.4.1 Definitionen av samhällsomfattande tjänster Regeringens bedömning: Bland de samhällsomfattande tjänsterna skall även fortsättningsvis endast telefonitjänst mellan fasta nätanslut- ningspunkter inräknas. Nuvarande definition av telefonitjänsten, dvs. överföring av tal med möjlighet till överföring av telefaxmeddelanden och datakommunikation via låghastighetsmodem, bibehålls. En framtida utvidgning av de tjänster som skall räknas in bland de samhällsomfattande tjänsterna bör baseras på en bred efterfrågan. En utvidgning av tjänsterna bör vidare inte låsas till en särskild teknik. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be- dömning. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Länsrätten i Stockholms län, Konsumentverket, Landstingsförbundet, Banverket, Kon- kurrensverket, Europolitan och Telia ställer sig bakom promemorians förslag avseende samhällsomfattande tjänster. SEKO och Handikappin- stitutet delar uppfattningen att de samhällsomfattande tjänsterna inte skall kopplas till viss teknik. Handikappinstitutet menar att det viktiga i stället är att ange funktioner som skall ingå. Texttelefoni är därvid en självklar funktion. KFB och RRV anser att hänvisningen till att en utvidgning skall base- ras på en bred efterfrågan bör kompletteras med idéer kring hur denna efterfrågan kan utvecklas. NUTEK anser att avgränsningen av samhällsomfattande tjänster till enbart telefonitjänster och fasta förbindelser kommer att göra det svårt att uppnå målen om tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor och om regional balans om telelagen förväntas gälla under längre tid. NUTEK framför vidare kritik mot de invändningar som promemorian anför mot att utöka omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna. Vad gäller promemorians argument att endast den dominerande operatören skulle ha råd att bygga ut nätet, och därmed hindra konkurrensneutraliteten, hävdar NUTEK att alternativet i så fall kan bli att ingen bygger ut och att man därmed helt avstår från teknikens landvinningar. Avseende promemo- rians argument att en utökning som knyts till en viss teknik kan leda till stora felinvesteringar menar NUTEK att uteblivna investeringar kan vara ett minst lika stort misstag. Kommunförbundet anser att statens passiva hållning när det gäller att ställa krav på operatörerna att tillhandahålla tjänster av högre kvalitet än telefoni kan leda till att kommunerna tvingas finansiera operatörernas utbyggnad i regioner där en fungerande konkurrens inte finns. Genom att dessa tjänster (t.ex. ISDN, ADSL och ATM) inte i dag omfattas av krav på rättvis eller skälig samtrafikersättning kan samverkan med lokala och regionala myndigheter leda till att det inom vissa regioner kommer att råda monopol på moderna teletjänster. Sveriges Konsumentråd anser att funktionshindrade personers behov bör ingå bland de samhällsomfattande tjänsterna i så måtto att tjänsterna blir lika tillgängliga för funktionshindrade personer som för andra utan högre avgift. Handikappförbundets samarbetsorgan anser att de sam- hällsomfattande tjänsterna inte kan begränsas till taltelefonitjänsten så- som den nu definieras. För personer som inte kan tala eller höra måste samhället garantera möjligheter till text- och bildkommunikation. Syn- skadades Riksförbund anför mot bakgrund av EG-kommissionens defini- tion av samhällsomfattande tjänster att de synskadade ingår i den grupp som omfattas av de samhällsomfattande tjänsterna. Telia och Europolitan tycker att begreppet samhällsomfattande tjänster skall preciseras till att gälla telefonitjänst till fast anslutningspunkt. Skälen för regeringens bedömning: Samhällsomfattande tjänster är en översättning av det i EU-sammanhang använda engelska begreppet universal service. Med samhällsomfattande tjänster avses sådana tjänster som skall tillhandahållas alla användare oavsett var de bor till ett rimligt pris. För Sveriges del har traditionellt telefonitjänsten mellan fasta nätan- slutningspunkter räknats som en sådan samhällsomfattande tjänst. Tillhandahållandet av telefoni som en samhällsomfattande tjänst säker- ställs för närvarande genom ett villkor i Telias tillstånd. Detta villkor gäller till utgången av år 1999. Även efter detta datum kommer vars och ens tillgång till telefoni till ett rimligt pris att säkerställas i lag. För en närmare diskussion kring själva begreppet rimligt pris, se av- snitt 7.3. Den nuvarande definitionen av telefonitjänsten, såsom den återges i 1 § telelagen (1993:597), täcker in överföringsmöjligheter av telefaxmedde- landen samt datakommunikation via låghastighetsmodem. Kritik har rik- tats mot denna definition då den dels baseras på specifika terminalutrust- ningar (telefax, modem), dels inte tar hänsyn till att kommunikationerna utvecklas så snabbt att såväl telefax som låghastighetsmodem riskerar att bli föråldrade företeelser. Ett antal remissinstanser har även framfört att omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna bör utvidgas till att innehålla mer än telefonitjänster, exempelvis datakommunikation till högre hastigheter. Regeringen anser dock att definitionen av telefonitjänsten tills vidare bör vara oförändrad. Även om definitionen kan sägas vara kopplad till viss typ av utrustning, är det ändå själva tjänsten (tal- och telefaxöver- föring samt datakommunikation) som definitionen riktar in sig på. Regeringen instämmer i påståendet att man inom en inte alltför avläg- sen framtid troligtvis kommer att använda andra och mer kraftfulla typer av kommunikationsmedel än telefax och modem. Begreppet låghastig- hetsmodem är emellertid ett relativt flexibelt begrepp. Överföringshas- tigheten ökar i takt med teknikutvecklingen vilket innebär att det som betraktas som låg hastighet successivt höjs. I takt med den snabba tekniska utvecklingen måste statens roll och om- fattningen av de samhällsomfattande tjänsterna fortlöpande anpassas. Som nämndes tidigare måste lagstiftaren fortlöpande följa utvecklingen för att kunna se över lagstiftningen vid behov. Regeringen anser emeller- tid att begreppen telefax och låghastighetsmodem tills vidare kan anses vara relevanta och tillräckligt väl definierade för att vara föremål för ett särskilt statligt ansvar. När det gäller remissinstansernas synpunkter om utökning av de tjäns- ter som skall ingå i samhällsomfattande tjänster måste det tas i beaktande att en för tidigt beslutad utökning kan leda till att användare och hushåll betalar för tjänster som de inte efterfrågar. Det kan samtidigt innebära en subvention till användare som skulle kunna betala marknadspriser. Vi- dare kan en utökning av samhällsomfattande tjänster som knyts till en viss teknik (t.ex. ISDN), innan man kunnat konstatera vare sig dess tek- niska livslängd eller den efterfrågan som finns på tekniken, innebära ris- ker för stora felinvesteringar. Vad gäller just ISDN bör det framhållas att det är en teknik bland flera och att det i dagsläget klarar en överföringshastighet på 2 gånger 64 000 bitar per sekund. Det finns utrustning som via den vanliga koppartråden ut till hushållen klarar överföringshastigheter på upp till 8 000 000 bitar per sekund. Under år 1998 räknar Telia med att klara överföringshastig- heter på 25 000 000 bitar per sekund. Då utvecklingen på telemarknaden är mycket dynamisk kan självfallet inte omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna vara statisk. Re- geringen anser dock att en bred efterfrågan bör vara utgångspunkten för en utökning av dessa tjänster. Innan en sådan efterfrågan kunnat konsta- teras bör endast telefonitjänsten ingå bland de samhällsomfattande tjänsterna. Det är också viktigt att inte låsa sig till en viss teknik. Det är tjänsten som sådan som skall vara samhällsomfattande. Vilken teknik som används skall inte regleras. En samhällsstyrning av tekniken kan medföra felbedömningar och risker för stora felinvesteringar. Regeringens överväganden ligger väl i linje med den definition av samhällsomfattande tjänst som framgår av förslagen till samtrafikdirektiv och nytt taltelefonidirektiv. Handikapporganisationerna har framhållit att tjänster avsedda för funktionshindrade bör ingå bland de samhällsomfattande tjänsterna. Det är emellertid viktigt att framhålla att de samhällsomfattande tjänsterna skall gälla alla och inte rikta sig mot någon särskild grupp. 6.4.2 Finansieringen av samhällsomfattande tjänster Regeringens bedömning: I dagsläget bör ingen särskild finansiering av de samhällsomfattande tjänsterna införas. En sådan bör emellertid kunna övervägas om konkurrenssituationen på telemarknaden ändras påtagligt eller om de ekonomiska villkoren för Telia att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster ändras, t.ex. till följd av en förändrad pris- och samtrafikreglering. Om det uppkommer behov av ersättning för de samhällsomfattande tjänsterna eller om dessa tjänster i framtiden tillhandahålls av fler ope- ratörer, bör en solidarisk finansieringsmodell väljas. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Banverket, Comviq, Europolitan, Telenordia och Konkurrensverket anser, i likhet med promemorian, att Telia inte är i be- hov av särskild finansiering för de samhällsomfattande tjänsterna. Om en särskild finansiering skulle bli aktuell i framtiden, anser Comviq och Europolitan att detta skall ske genom en för ändamålet upprättad fond, varifrån tjänsterna upphandlas i konkurrens. Telias grundinställning är att eventuella underskott som beror på krav att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall finansieras solidariskt av alla som tillhandahåller telefonitjänst. Telia ser dock för närvarande inget behov av ersättning för samhällsomfattande tjänster, även om kost- naderna för tillhandahållandet enligt Telia är högre än enligt den i pro- memorian återgivna rapporten av konsultföretaget Analysys. Situationen kan dock snabbt förändras om Telia belastas med olika slags krav från statens sida. Riksrevisionsverket finner ett par risker med den möjliga framtida fi- nansieringsmodell som presenteras i promemorian. Dels skulle en om- fattande administrativ apparat byggas upp som inte står i proportion till vad de samhällsomfattande tjänsterna kostar, dels är det att gå händel- serna i förväg att redan nu presentera en upphandlingsmodell motsva- rande den som nyligen föreslagits vad gäller postverksamhet. Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens bedömning förefaller nettokostnaden för tillhandahållandet av telefonitjänsten inom olönsamma områden vara blygsam. Enligt en rapport utförd av konsult- företaget Analysys uppgår den totala kostnaden för olönsamma områden och olönsamma kunder till runt 1 % av Telias omsättning för telefoni- verksamhet, eller en halv procent av hela Teliakoncernens omsättning. I dagsläget föreslås därför ingen särskild finansiering av de samhälls- omfattande tjänsterna. Två delvis sammanhängande skäl talar emellertid för att en viss beredskap bör finnas för att införa en särskild finansiering. För det första kan konkurrenssituationen på telemarknaden ändras så att Telia inte längre erhåller en lika stor del av de totala intäkterna på telefonimarknaden. I det läget kan det inte längre anses rimligt att Telia skall stå för hela kostnaden för att tillhandahålla telefonitjänsten även där det inte är kommersiellt motiverat, även om kostnaden är begränsad. För det andra kan de nu föreslagna förändringarna i regleringen av samtrafiktaxor och slutkundspriser (se avsnitt 7) leda till att de samhälls- omfattande tjänsterna blir en relativt sett större börda. Intäkterna i mer konkurrensutsatta områden kan minska, samtidigt som kravet på rimligt pris gör det svårare än i dag att kompensera intäktsminskningar genom höjningar i icke konkurrensutsatta områden. Även en striktare samtrafikreglering, med hårdare krav på redovis- ningsmässig separation och med taxor som baseras på andra kalkylmo- deller än den hittills gällande självkostnadsmodellen, kan innebära för- ändrade ekonomiska förutsättningar för tillhandahållandet av samhälls- omfattande tjänster. Det bör emellertid framhållas att effekterna av förändrade regler för prissättning och samtrafik också kan leda till minskade kostnader för samhällsomfattande tjänster, genom en ökad efterfrågan och därmed högre intäkter, såväl i lönsamma som icke lönsamma områden. Om Telia visar att kostnaden för att tillhandahålla telefonitjänsten åt alla är så stor att en finansiering är motiverad avser regeringen att åter- komma med förslag om en särskild finansiering. Ett sådant förslag kom- mer enligt regeringens nuvarande bedömning att innebära en skyldighet för alla anmälningsskyldiga operatörer att betala en avgift. Denna avgift bör tas ut i förhållande till operatörens omsättning eller på annan likvär- dig objektiv grund. Den grundläggande servicen bör sedan upphandlas. Det beskrivna avgiftssystemet överensstämmer i stort med den modell som återfinns i EG:s förslag till samtrafikdirektiv. 6.5 Totalförsvarets behov samt åtgärder mot allvarliga fredstida störningar Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer bemyndigas att ta ut en offentligrättslig avgift för att finansi- era åtgärder mot allvarliga fredstida störningar på teleområdet. Övriga beredskapsåtgärder upphandlas även fortsättningsvis med medel från statsbudgeten. Bakgrund: Förslaget har presenterats i en separat promemoria upp- rättad inom Kommunikationsdepartementet (dnr K96/3644/1). Prome- morians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Försvarsmakten, ÖCB och PTS stöder förslaget. PTS betonar att arbetet med att genomföra de aktuella åtgärderna även i fortsättningen bör upphandlas av PTS av kostnads- och effektivitetsskäl. Konkurrensverket (KV) tillstyrker i princip strävan efter robusthet i näten förutsatt att avgifterna inte får utgöra något etablerings- eller kon- kurrenshinder. KV understryker också att eventuell kompensation för dessa kostnader för operatören inte bör få tas ut via samtrafikavgiften. Dock, menar KV, kan man förvänta sig att den eller de operatörer som drabbas kommer att kompensera sig på annat sätt via abonnemangs- eller samtalsavgifter och att det är viktigt för statsmakterna att vara uppmärk- samma på prishöjningar på grund av detta. Telia påpekar att företaget redan sedan länge vidtagit och kontinuerligt vidtar alla åtgärder som är kommersiellt motiverade för att skydda trafi- ken mot avbrott och avlyssning och för att försvåra manipulation av in- formationen. Telia anser inte att företaget skall behöva bekosta skydd utöver vad drift under normala förhållanden kräver. Telia ställer sig också tveksamt till huruvida det föreslagna systemet är i enlighet med EG:s direktiv 96/19 om full konkurrens på teleområdet samt förslag till tillståndsdirektiv. Om förslaget ändå genomförs, måste det vara konkurrensneutralt och inte bara omfatta operatörer med betydande inflytande på relevant mark- nad. Kompensation för de kostnader företaget åsamkas måste, om de inte får tas ut via samtrafikavgifterna, i stället täckas genom påslag på abon- nentavgiften eller via samtalsavgifterna. Annars kommer det att belasta ägaren genom minskad avkastning. Telia anser det vidare rimligt att företaget, om systemet införs, bör få vara med och påverka vilka åtgärder som skall genomföras. En begräns- ning bör också införas så att avgiften inte ökar över tiden. Telenordia tillstyrker fördelningsprinciperna för det ansvar som skall läggas på operatörerna. Tele2, Comviq, MFS, Europolitan och Tele8 är mycket kritiska till för- slaget. Flera av dessa framför uppfattningen att det samhällsintresse som förväntas tillgodoses till följd av det utökade ansvaret för beredskaps- tjänster i fredstid typiskt sett är ett ansvar som inte skall övervältras på operatörer utan i stället finansieras inom ramen för statsbudgeten. Om förslaget ändå genomförs är det viktigt att upphandlingsmodellen även fortsättningsvis tillämpas, samt att kompensation för avgiftsuttaget inte får ske via samtrafikavgifterna. Även Banverket har svårt att se några fördelar med den föreslagna ny- ordningen och anser att verket redan i dag är med och finansierar mer- parten av nödvändiga åtgärder till 50 %. RRV ser en del problem förknippade med förslaget, bl.a. vad gäller frågan om avgränsning mellan vad som är rimligt att belasta operatörerna med och vad staten bör ta på sitt ansvar mot bakgrund av att operatörerna redan vidtar åtgärder för att minska sårbarheten i näten. Vidare ser RRV problem med avgränsningen av begreppet ”betydande marknadsinfly- tande” och ”relevant marknad” eftersom uppgifter om operatörerna och deras verksamhet ogärna lämnas ut och marknadssituationen dessutom kan förändras snabbt. RRV ifrågasätter den avgiftskonstruktion som föreslås eftersom den kan leda till en mängd problem. I stället föreslår RRV att de nödvändiga åtgärderna täcks genom att lägga en avgift på nätägarna, vilka sedan får kompensera sig via egen trafik eller genom uthyrning av nätkapacitet då kompensation kan tas ut i förhållande till nätutnyttjande. Fördelen skulle vara att det skulle bli lättare att bedöma vilka företag som skall omfattas av avgiften. Skälen för regeringens förslag: Telekommunikationerna skall vara uthålliga såväl i fredstid som under kriser och i krig. Inriktningen av be- redskapsplaneringen på teleområdet har senast lagts fast genom 1996 års totalförsvarsbeslut (prop.1996/97:4,bet.1996/97:FöU1, rskr.1996/97:36). I fredstid har inte minst operatörerna ett intresse av att telenäten utfor- mas och är försedda med sådana skyddsanordningar att en kontinuerlig och störningsfri drift kan upprätthållas. I en krigssituation blir kraven på skydd givetvis större och delvis av en annan art. Det kan t.ex. gälla full- träffsskydd, något som operatörerna under normala förhållanden inte kan anses ha behov av. Den hittillsvarande principen har varit att operatörerna själva svarar för det fredstida skyddet medan staten via statsbudgeten finansierar de extra åtgärder som behövs för att skydda nätet i en krigssituation. Finansie- ringsansvaret har således varit väl definierat utifrån begreppen krig resp. fred. PTS upphandlar totalförsvarsåtgärder till kostnadsbaserade priser av operatörerna i kombination med upphandling av vissa anläggningar i konkurrens. Denna metod har varit effektiv både när det gäller en ökad säkerhet för funktionen i krig och när det gäller ett effektivt utnyttjande av statliga medel. Sedan ett antal år har emellertid hotbilden mot Sverige delvis ändrat karaktär, vilket beskrivs i propositionerna Totalförsvar i förnyelse (prop. 1995/96:12), Totalförsvar i förnyelse – etapp 2 (prop. 1996/97:4) samt Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11). I propositionerna framhåller regeringen att de senaste årens utveckling medför att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Exempel på sådana hot är fredstida terro- rism och sabotage. En fråga som därmed uppstår är hur man skall skilja på åtgärder som avser beredskapen inför krig och åtgärder som avser be- redskap mot terrorism och sabotage i fred. Vissa åtgärder mot fredstida störningar finansieras redan i dag av operatörerna. Gränsdragningen är inte helt lätt. Det handlar snarare om en gråzon där vissa åtgärder som ändå måste vidtas för att skydda mot angrepp i krig även skyddar mot sabotage och terroristangrepp i fred, medan andra åtgärder kan avse en annan typ av skydd mot just de fredstida hoten. Oavsett var denna gräns dras, bedömer regeringen det som rimligt att operatörerna är med och finansierar de åtgärder som bedöms nödvändiga för att skydda det fasta allmänt tillgängliga telenätet mot terrorism och sabotage i fred. Detta bör ske genom att en offentligrättslig avgift tas ut av teleoperatörer med betydande inflytande på marknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås få bemyndigan- de att ta ut en sådan avgift. I propositionen Totalförsvar i förnyelse – etapp 2 har regeringen före- slagit att avgifterna för beredskapsåtgärder mot allvarliga fredstida hot och påfrestningar bör uppgå till en nivå om 100 miljoner kronor per år. Avgiftssystemet föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och avgiftsintäk- terna beräknas för år 1997 till 50 miljoner kr. Regeringen har vidare framhållit att avgifterna skall hållas på en sådan nivå att de inte kan anses utgöra någon form av etablerings- och konkurrenshinder. En lämplig ut- gångspunkt är därvid begreppet betydande marknadsinflytande som före- kommer i flera förslag till EG-direktiv på teleområdet, bl.a. i förslagen till samtrafikdirektiv och nytt taltelefonidirektiv. Definitionen förklaras i författningskommentaren till nya 4 b § telelagen. Fördelningen av den finansiella bördan på de operatörer som kommer ifråga för avgiftsuttag bör ske i proportion till resp. operatörs omsättning. De operatörer som blir föremål för avgiftsuttag får heller inte indirekt låta dessa avgifter belasta andra operatörer genom t.ex. påslag på samtrafikavgifterna. RRV har i sitt remissvar ifrågasatt förslaget till avgiftskonstruktion. RRV har bl.a. framhållit problemet med att avgränsa avgiftsskyldigheten till företag med ”betydande marknadsinflytande”. RRV anser att en sådan konstruktion ger små och nya operatörer en konkurrensfördel, även mindre operatörer borde bära sin del av kostnaderna. Regeringen anser emellertid att den anförda skillnaden mellan nätägare och övriga operatö- rer i allt mindre utsträckning föreligger. RRV tenderar även att överskatta de nya operatörernas lönsamhet och konkurrensförutsättningar. Det samlade avgiftsuttagets storlek bör årligen beslutas av regeringen. Enligt PTS preliminära beräkningar bör åtgärder som faller inom den definierade kategorin kunna rymmas inom de ramar som har angivits i prop. 1996/97:4. PTS skall återkomma till regeringen med bedömningar av den fortsatta omfattning som kan krävas för att en god beredskapsnivå skall uppnås och därmed lämplig kostnadsomfattning. Regeringen kan därför ha anledning att återkomma till riksdagen i denna fråga. Bered- skapsinvesteringar i samband med utbyggnad av näten kommer troligen att avta med tiden då en fullgod robusthet har uppnåtts. Den nuvarande upphandlingsmodellen där PTS upphandlar tjänster, ut- rustning m.m. bedöms som mest kostnadseffektiv och skall även fortsätt- ningsvis tillämpas. Intäkter och kostnader förknippade med den avgifts- finansierade upphandlingen skall särredovisas löpande samt i PTS årsre- dovisning. I årsredovisningen skall PTS redovisa de åtgärder som upp- handlats och effekterna härav. Då avgiften för teleberedskapen är en offentligrättslig avgift bör anslaget B 7 Funktionen Telekommunika- tioner bruttobudgeteras. Detta innebär att avgiften inbetalas till statsbudgetens inkomstsida och motsvaras av anslag på statsbudgetens utgiftssida. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i tilläggs- budgeten angående budgetkonsekvenserna av detta. Utgifterna för tele- beredskapen får varken överstiga eller understiga vad som inlevererats mot inkomsttitel. Vid fastställandet av avgiftsnivån bör därför hänsyn kunna tas till eventuella överskott resp. underskott av avgiftsinkomster. Avgiftsuttaget skall motsvara kostnaden för PTS upphandling över viss tid. 6.6 Funktionshindrade personers behov Regeringens förslag: Funktionshindrade personers behov av goda telekommunikationer skall liksom i dag tillgodoses genom statlig upphandling, genom tillståndsvillkor samt genom fortsatt stöd till forskningsinsatser. En samordning sker emellertid så att PTS får ett helhetsansvar för upphandlingen av de tjänster som funktionshindrade personer behöver. Anslaget för funktionshindrade personers behov på post- och telesidan utformas så att PTS friare kan prioritera mellan olika post- och teletjänster. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: NUTEK, Folkrörelserådet och Europolitan stödjer promemorians förslag. Synskadades riksförbund ställer sig bakom förslaget att PTS ges ett helhetsansvar. Socialstyrelsen, Handikappombudsmannen och Handikappinstitutet tillstyrker förslaget att upphandlingsansvaret för förmedlingen av texttelefonitjänsten överflyttas från Socialstyrelsen till PTS. Socialstyrelsen stödjer därtill förslaget om ett samlat anslag på post- och teleområdet. Telia framhåller att finansieringen av funktionshindrade personers be- hov av teletjänster bör behandlas som en socialpolitisk fråga och därför bör finansieras via statsbudgeten. Flera instanser, framför allt handikapporganisationer, framför emeller- tid allmän kritik mot förslaget att behålla den nuvarande ordningen, vari- genom funktionshindrade personers behov tillgodoses genom upphand- ling. Kritiken gäller främst att förslagen i alltför hög grad innebär en an- passning till EU samt att den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen inte utretts. Synskadades riksförbund framhåller att kärnproblemet är att principen om ”allas” lika rätt att få sina behov tillgodosedda strider mot EU:s prin- ciper om fri konkurrens. Förbundet ser som enda lösning en lagreglering och ett förändrat synsätt inom EU. Även Handikappombudsmannen och Handikappinstitutet anser att Sverige bör verka för en förändring av EU- regleringen (i första hand samtrafik- och terminaldirektiven), bl.a. för att medlemsstaterna skall kunna ställa handikappanpassade krav på termi- nalutrustning samt för att möjliggöra tillämpning av ansvars- och finansi- eringsprincipen. Såväl Handikappinstitutet som Socialstyrelsen hade förväntat sig en närmare diskussion kring ansvars- och finansieringsprincipen i prome- morian, eftersom en sådan hade ställts i utsikt enligt prop. 1995/96:86 Funktionshindrades tillgång till teletjänster. Även HSO och Sveriges Konsumentråd anser att ansvars- och finansieringsprincipen skall tillämpas snarare än upphandlingsmodellen. Domstolsverket och Stattel-delegationen anser att Statskontoret, och inte PTS, skall ges ansvaret för upphandling av tjänster för funktions- hindrade. RRV anser att det måste klargöras om det överflyttade ansvaret från Socialstyrelsen till PTS också innebär att anslaget på 156 miljoner kronor flyttas över. Skälen för regeringens förslag: Funktionshindrade personers behov tillgodoses i dag dels genom upphandling, dels genom tillståndsvillkor för tillhandahållare av telefonitjänst varvid dessa erhåller kompensation. Regeringen anser att detta är ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt att uppfylla de telepolitiska målen. Funktionshindrade personers behov av telekommunikationer behand- lades i prop. 1995/96:86 Funktionshindrades tillgång till teletjänster. I propositionen refererades förslag som presenterats i Handikapputred- ningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) och i Statskontorets rapport Finansiering av handikappstöd på teleområdet (september 1993). Handikapputredningen föreslog bl.a. att den s.k. ansvars- och finansie- ringsprincipen införs på teleområdet. Denna innebär i korthet att teleope- ratörerna skall ta ansvar för att teletjänsterna och teleutrustningen är an- passad till funktionshindrade personers behov, samt att operatörerna själva skall finansiera denna anpassning. Finansieringen borde ske i form av en fond till vilken operatörerna betalar. Statskontoret ansåg i sin rapport att en avtalslösning är att föredra framför en fondlösning om ansvars- och finansieringsprincipen skall till- lämpas. Avtalslösningen skulle innebära att operatörerna tillhandahåller nummerupplysning och förmedlingstjänst för texttelefonsamtal i egen regi eller genom avtal med andra operatörer. Statskontoret menade dock att en avtalslösning med en stark part och några små kan medföra svårig- heter. I ett övergångsskede förordades därför en lösning som innebär att PTS tar in en särskild avgift från operatörerna och upphandlar handi- kappstödet på teleområdet. I propositionen instämde regeringen i Statskontorets slutsats att en fond inte är nödvändig för att uppnå de mål som Handikapputredningen eftersträvar med sitt förslag. Regeringen ansåg emellertid i nämnda pro- position, i likhet med flertalet remissinstanser till Statskontorets rapport, att en avtalslösning inte bör införas, då det inte är ett realistiskt alternativ under överskådlig tid p.g.a den rådande marknadssituationen med en dominerande operatör. I propositionen aviserades att regeringen senast år 1997, i samband med översynen av telelagen, skulle återkomma med sin syn på ansvars- och finansieringsprincipen. Regeringens nu presenterade förslag innebär att funktionshindrade per- soners behov även fortsättningsvis betalas via statsbudgeten. Någon till- lämpning av ansvars- och finansieringsprincipen föreslås således inte. Ett införande av ansvars- och finansieringsprincipen skulle i princip innebära att tjänster avsedda för funktionshindrade personer skulle ingå bland de samhällsomfattande tjänsterna. Ur funktionshindrade personers synvinkel skulle det innebära fördelar, såtillvida att de kan ha tillgång till teletjänster utan extra kostnader och utan att funktionshindrade personer som grupp känner sig utpekade genom den riktade åtgärd som upphand- lingen innebär. Principen innebär vidare att funktionshindrade personer blir mindre beroende av att statliga budgetmedel årligen avsätts för deras behov. Flera skäl kan emellertid framföras mot ett införande av ansvars- och finansieringsprincipen på teleområdet. Ett system där operatörernas kost- nader för tillhandahållande av tjänster anpassade för personer med funk- tionshinder skall beräknas och där kostnaderna sedan skall fördelas rätt- vist mellan operatörerna och dess abonnenter innebär att en kontrollappa- rat måste skapas. Problem kan vidare uppstå med att åstadkomma en av- gränsning av tjänsterna till de personer som verkligen är i behov av dem. Antingen måste en tillsynsmyndighet i detalj föreskriva vilka typer av funktionshinder som skall anses motivera ett kostnadsfritt eller kost- nadsreducerat tillhandahållande, eller så ikläder sig operatörerna en myndighetsroll genom att själva bedöma vilka personer som skall komma i åtnjutande av tjänster kostnadsfritt eller till nedsatt pris. I avsnitt 6.4 framhålls de problem som uppstår om de samhällsomfat- tande tjänsterna knyts till en viss teknik. En samhällsstyrning av tekniken kan leda till felbedömningar och risker för stora felinvesteringar. Dessa problem gör sig också gällande om ansvars- och finansieringsprincipen skulle införas. I anslutning till ovan kan nämnas att Kommissionen i sitt dokument om samhällsomfattande tjänster (KOM(96)73) har angivit att finansie- ringen av funktionshindrade personers behov av goda telekommunika- tioner i första hand bör vara en socialpolitisk fråga för resp. medlemsstat. Regeringen anser sammanfattningsvis att upphandling visat sig vara ett bra sätt att hålla kostnaderna nere, och att ett upphandlingsförfarande även fortsättningsvis bör tillämpas för att tillförsäkra funktionshindrade personer tillgång till effektiva telekommunikationer. Regeringen har i budgetprop. 1996/97:1 föreslagit att Socialstyrelsens upphandlingsansvar för förmedling av samtal mellan tal- och texttelefo- ner överförs till PTS i enlighet med Riksdagens revisorers förslag i rap- porten Uppföljning av post- och telepolitiska mål (1995/96:5). Härige- nom åstadkoms en effektivisering och de vinster som uppnås bör kunna användas för att ytterligare förbättra för funktionshindrade personer. För bl.a. detta ändamål har 54,9 miljoner kr överförts från utgiftsområde 9, anslaget D 8 Ersättning för texttelefoner till utgiftsområde 22 anslaget C 2 Upphandling av särskilda samhällsåtaganden, som disponeras av PTS. Slutligen föreslås att anslaget för funktionshindrade personers behov på post- och telesidan utformas så att PTS, med eventuellt biträde av Handikappinstitutet, fritt skall kunna prioritera inom vilket område som särskilda satsningar bör ske. Medel som tidigare varit öronmärkta för t.ex. postområdet skall således kunna användas för upphandling av tjänster på teleområdet och vice versa. Medel skall heller inte specialdestineras till någon särskild tjänst. Resultatet av en sådan lösning är att flexibiliteten i anslaget ökar och att PTS år från år kan prioritera viktiga delområden. Härigenom får också PTS möjlighet att satsa på eventuella nya och mer effektiva tjänster. Regeringen har i regleringsbrev för året 1997 begärt av PTS en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits och vilka resultat som uppnåtts inom ramen för det aktuella anslaget. RRV och Stattel-delegationen framhåller att Statskontoret, snarare än PTS, bör ha upphandlingsansvaret för tjänster åt funktionshindrade. Re- geringen bedömer emellertid att PTS har upparbetat en värdefull erfa- renhet på området och att förslaget att ge PTS upphandlingsansvaret lig- ger i linje med inriktningen att ge PTS ett helhetsansvar som sek- torsmyndighet på teleområdet. 7 Ändringar i telelagen 7.1 Tillståndsprövning och villkor Regeringens förslag: Den nuvarande modellen för tillståndsgivning bibehålls huvudsakligen, dock med vissa modifieringar, bl.a. för att anpassas till de EG-regler som föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1998. Ett generellt krav på anmälningsplikt införs för tillhandahållandet inom ett allmänt tillgängligt telenät av telefonitjänst, mobil teletjänst, andra teletjänster som kräver tilldelning ur en nummerplan för telefoni samt nätkapacitet. En anmälan skall dock inte föranleda någon sär- skild prövning av verksamheten på förhand. Den som har anmält sig får samma möjlighet till samtrafik som till- ståndshavare har enligt gällande bestämmelser. Vissa villkor som enligt nuvarande bestämmelser får ställas i till- stånd för tillhandahållande av telefonitjänst, mobil teletjänst eller nät- kapacitet kommer i stället att gälla generellt för alla anmälningsplik- tiga. Detta gäller bl.a. villkor rörande hänsyn till funktionshindrade personers behov av särskilda teletjänster och förmedling av nödsamtal till alarmerings- och räddningstjänst. Vissa nya krav kan ställas som tillståndsvillkor. Dessa gäller bl.a. att upprätthålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov. Promemorians förslag: Överensstämmer i övervägande del med rege- ringens förslag. I promemorian föreslås att tillståndsplikten avseende tillhandahållandet av nätkapacitet (ersätter det nuvarande begreppet fasta teleförbindelser) begränsas till att avse endast operatörer som har ett be- tydande inflytande på marknaden. Förslaget innehåller inte heller rege- ringens förslag att sådana andra teletjänster än telefonitjänster och mobila teletjänster, som kräver tilldelning ur en nummerplan skall omfattas av anmälningsplikt. Remissinstanserna: Följande instanser stödjer i princip promemorians förslag avseende tillståndsgivning: Länsrätten i Stockholms län, Kommu- nikationsforskningsberedningen, Riksrevisionsverket, NUTEK, Konkur- rensverket, Europolitan, Svenska Kraftnät och Teracom. PTS anser att kravet på tillstånd för fasta teleförbindelser först när marknadsandelen överstiger 25 % knappast är ändamålsenligt utifrån syftet med tillståndsplikten och väsentligt skulle minska möjligheterna att åstadkomma en fungerande konkurrens. PTS anser därvid att även mindre operatörer kan vara av väsentlig betydelse. Vidare anser PTS att anmälningsplikten bör omfatta även sådana teletjänster som kräver till- delning ur en nummerplan eller annan plan för teleadresser, t.ex. betal- teletjänster. Konsumentverket ser det som angeläget att de generella och individu- ella tillståndsvillkor som föreslås kunna ställas verkligen används för att uppnå förbättringar för konsumenterna. Det bör vidare finnas utrymme att vid behov löpande revidera eller införa nya villkor. Telia kan inte se att förslagen till tillståndsdirektiv innebär att det svenska tillståndssystemet kommer att behöva ändras. Regeringen bör avvakta den slutgiltiga utformningen av EG:s regler innan förslag till ändringar i det svenska tillståndssystemet läggs fram. Telenordia instämmer i promemorians förslag att minska omfattningen av tillståndsplikten i telelagen. Indelningen i anmälningsplikt, tillstånds- plikt, anmälan till EG-kommissionen m.m. anser dock Telenordia vara onödigt komplicerad. Handikappinstitutet framför, med anledning av promemorians förslag till skyldigheter för anmälningspliktiga enligt 17 a §, att det är mycket viktigt att funktionshindrade personers speciella behov tillgodoses. Skälen för regeringens förslag: I 1993 års telelagsproposition anges (s. 89) motiven för en tillståndsplikt på teleområdet. För att säkerställa telesystemets grundläggande funktion behöver staten utöva styrning och kontroll samt ha tillsyn inte bara över en operatör som tidigare utan över flera. Dessutom behöver deras inbördes samverkan styras. Ett system med tillståndsplikt ansågs därför vara det som mest verksamt främjade uppfyllelsen av de telepolitiska målen samtidigt som det gav utrymme för en nödvändig flexibilitet. I propositionen anges som en utgångspunkt för regleringen att till- ståndskravet inte skall omfatta fler verksamhetsgrenar än vad som är nödvändigt för att säkerställa att de grundläggande målen för lagtillämp- ningen uppfylls. Mot denna bakgrund är enligt nuvarande bestämmelser telefonitjänst, mobil teletjänst samt fasta teleförbindelser tillståndspliktiga om tjänst- erna tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät i en betydande omfattning. Skälen som anges i 1993 års telelagsproposition avseende tillstånds- plikt och en avgränsning av denna till verksamheter av betydande om- fattning är fortfarande relevanta. Reglerna i telelagen behöver dock an- passas till det kommande EG-direktivet som bygger på en allmän aukto- risation och individuella tillstånd i vissa fall. En självklar utgångspunkt måste vara att inte skapa en längre gående individuell tillståndsplikt än vad som är nödvändigt då denna i sig utgör ett etableringshinder som inte bör inrättas om inte särskilda skäl föreligger. En annan utgångspunkt skall vara att de krav som måste ställas på operatörerna för att uppfylla de telepolitiska målen i huvudsak skall framgå av lagen eller annan för- fattning. Tillämpningen av telelagen och det nuvarande tillståndssystemet har inneburit en omfattande tillståndsprövning med i vissa fall långa hand- läggningstider. Detta kan dock vara en följd av initiala problem vid till- lämpningen av en ny lagstiftning. Även om det har framgått att den omfattande tillståndsprövningen i sig inte varit avgörande för konkurrensutvecklingen på telemarknaden finns det ytterligare anledning att modifiera systemet för tillståndsgivning i syfte att underlätta etablering och bedrivande av televerksamhet. Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller telefo- nitjänst, mobil teletjänst, andra teletjänster som kräver tilldelning ur en nummerplan för telefoni samt nätkapacitet skall vara berättigad till detta om en anmälan sker hos tillsynsmyndigheten. De anmälningspliktiga måste följa bestämmelserna i telelagen bl.a. vad gäller krav på medver- kan vid förmedling av nödsamtal till samhällets alarmerings- och rädd- ningstjänst, särskilda arrangemang för funktionshindrade och för total- försvarets behov samt tekniska villkor för nätgränssnitt i samband med samtrafik (med nätgränssnitt avses kontaktytan mellan två telenät). Vissa av dessa krav ställs enligt nuvarande bestämmelser endast för sådan verksamhet som enligt lagen omfattas av tillståndplikt, men bör gälla även för anmälningspliktiga. De som har anmält sig skall få samma möjlighet till samtrafik på kost- nadsbaserade villkor som tillståndshavare har enligt nuvarande bestäm- melser, se närmare härom i avsnitt 7.2. En anmälan bör innehålla information om vilken verksamhet som av- ses bedrivas. Någon särskild prövning på förhand av verksamheten skall inte ske. Tillsynsmyndigheten bör dock vid en anmälan bekräfta att an- mälan inkommit och registrerats. Det bör sedan falla inom ramen för den ordinarie tillsynsverksamheten att kontrollera att den anmälda verksam- heten bedrivs i enlighet med lagen och om den behöver tillstånd enligt 5 §. De nuvarande bestämmelserna för tillståndsplikt för tillhandahål- lande av telefonitjänst, mobil teletjänst eller nätkapacitet föreslås, med vissa språkliga och redaktionella justeringar, bibehållas. Vissa nya vill- kor föreslås kunna ställas som tillståndsvillkor. Dessa villkor gäller bl.a. att upprätthålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov, att på visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 20 b § samt att tillhandahålla informa- tion om verksamhetens ägare. De föreslagna modifieringarna av systemet för tillståndsgivning avser att skapa tydligare och enklare regler för bedrivande av televerksamhet. Genom att på förhand tydligare fastställa under vilka villkor televerk- samhet är anmälningspliktig kan etablering av ny televerksamhet för- enklas. Dessutom blir systemet mer öppet för insyn vilket förbättrar rättssäkerheten samt underlättar granskningen och tillsynen. Själva till- ståndsprövningen blir också mindre omfattande, vilket ger tillsynsmyn- digheten mer tid och resurser åt tillsynen. 7.2 Samtrafik 7.2.1 Allmänt om regleringen, skyldigheten att bedriva samtrafik Regeringens förslag: Den grundläggande skyldigheten att bedriva samtrafik enligt 20 § telelagen (1993:597) utvidgas till att gälla även dem som är anmälningspliktiga och tillhandahåller teletjänster inom ett allmänt tillgängligt telenät. Tillståndshavare och andra anmäl- ningspliktiga skall således på begäran bedriva samtrafik med annan anmälningspliktig för sådan tjänst. Vidare ställs ytterligare krav på operatörer med betydande inflytande på den relevanta marknaden, bl.a. vad gäller skyldighet att styrka att avgifterna är kostnadsbaserade samt att tillgodose alla rimliga önske- mål om sammankoppling med nätet vad avser geografiska hopkopp- lingspunkter, nivåer, nätprotokoll etc. De åläggs också att publicera standardprislistor. Principen om icke-diskriminering lagregleras. Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med rege- ringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har några invänd- ningar mot att den grundläggande skyldigheten att tillhandahålla samtra- fik enligt 20 § telelagen behålls. Telia anser att nuvarande system med affärsmässiga förhandlingar fungerar bra och att någon ytterligare reglering på denna punkt inte be- hövs. PTS påpekar att tillsynsmyndigheten bör kunna bevilja undantag från samtrafikskyldigheten i vissa fall, t.ex. om den operatör som fått en begä- ran om samtrafik på grund av tekniska svårigheter eller brist på nätkapa- citet har svårt att tillhandahålla den begärda tjänsten. Förutsättningen för sådant undantag är emellertid att det finns tekniska och kommersiellt likvärdiga alternativ. PTS betonar vidare vikten av att samtrafikskyldigheten i enlighet med taltelefonidirektivets (95/62/EG) artikel 10 även gäller till förmån för tjänsteleverantörer med s.k. special network access, t.ex. leverantörer av betalteletjänster. Förslaget om att operatörer med betydande inflytande på den relevanta marknaden skall åläggas en uttalad skyldighet att tillgodose krav vad avser hopkopplingspunkter, nätprotokoll etc. får stöd av remissinstan- serna. SITO framhåller emellertid att den föreslagna rimlighetsbedöm- ningen avseende tekniska villkor för samtrafik bör stödjas av en grund- läggande föreskrift om krav på lika behandling av alla som begär samtra- fik. Även de strängare kraven på öppenhet och insyn välkomnas överlag, även om det framförs en del farhågor eller krav på förtydliganden från olika håll. Telenordia anser att skyldigheten att inlämna gällande samtra- fikavtal som omnämns i promemorian även bör få stöd i lagtexten. Kammarrätten i Stockholm anser att operatörernas informationsskyl- dighet behöver klarläggas för att undvika tillämpningssvårigheter. SITO, Telenordia, Ericsson liksom Tele8 vill att lagen tydligare beto- nar informationsplikten mellan samtrafikerande operatörer. Främst gäller detta förändringar i nätet, där information bör ges i så god tid att de an- passningar som är nödvändiga hinner göras i nätet. Europolitan och Telenordia föreslår också att det skall slås fast tydligare att taxor och villkor för samtrafik skall vara offentliga. Skälen för regeringens förslag: Regeringens principiella inställning är att telemarknaden i huvudsak skall regleras genom generell lagstift- ning och att den telespecifika regleringen bör hållas på ett minimum. Er- farenheten visar emellertid att det kan ta många år innan en marknad där det tidigare rått monopol stabiliseras och de initiala konkurrensproble- men är lösta. Regeringen anser därför att en särskild sektorsreglering behövs under en övergångsperiod. En i vissa avseenden skärpt reglering av samtrafiken är nödvändig för att uppnå de telepolitiska målen. Samtrafiken är en förutsättning för ett effektivt telesystem på en öppen marknad. För att telekommunikationerna skall kunna betraktas som ef- fektiva måste abonnenterna kunna nå varandra, oavsett vilken operatör de är anslutna till och vilket allmänt tillgängligt nät denne utnyttjar. Flertalet abonnenter i Sverige, inte minst hushåll, är fortfarande direktanslutna endast till Telia och, i mindre utsträckning, indirekt anslutna till en annan operatör. Detta innebär t.ex. att en kund hos Tele2 även måste vara abon- nent hos Telia för att kunna utnyttja Tele2:s tjänster. Därefter är det möj- ligt att slå ett särskilt prefix, 007, och på så vis få sitt samtal förmedlat och fakturerat av Tele2. Konkurrenterna är således synnerligen beroende av samtrafik med Telia för att kunna tillhandahålla sina tjänster. Den grundläggande skyldighet som fastställs i 20 § telelagen bör där- för kvarstå i huvudsak oförändrad. Regeringen föreslår emellertid ett förtydligande av samtrafikskyldigheten genom införandet av en defini- tion i telelagen av själva begreppet samtrafik. Samtrafikskyldighetens omfattning bör ta sin utgångspunkt i de tele- politiska målen. Dessa innebär bl.a., som framgår av avsnitt 5.3, att an- vändare i olika delar av landet skall ha tillgång till effektiva telekommu- nikationer, att telekommunikationerna skall vara öppna och flexibla och i sig vara effektiva. För att användare på ett effektivt sätt skall kunna få tillgång till tjänster i andra nät är det således av betydelse att samtrafiken inte endast inbegriper själva överföringen av telemeddelanden mellan olika operatörers nät, utan också att nödvändiga driftsmässiga och admi- nistrativa rutiner finns så att det väsentliga, nämligen tjänsten, verkligen kan erbjudas och levereras över näten. Samtrafikskyldigheten gäller öm- sesidigt, dvs. parterna är skyldiga att bedriva samtrafik med varandra. Se vidare författningskommentaren till 1 och 20 §§. En faktisk förändring i samtrafikskyldigheten föreslås också av rege- ringen, nämligen att skyldigheten till samtrafik skall omfatta alla som tillhandahåller anmälningspliktiga teletjänster. Tjänsteleverantörer (t.ex. av betalteletjänster) behandlas inte särskilt i 1993 års telelagsproposition. Denna typ av tjänster har emellertid vuxit snabbt under senare år. Leverantörer som tillhandahåller sådana tjänster och som tilldelas nummer ur nummerplanen för telefoni föreslås omfattas av anmälningsplikt. Därav följer att de har samma möjlighet att bedriva samtrafik som övriga anmälningspliktiga. Jämför rätten till särskild nätanslutningspunkt enligt artikel 10 i taltelefonidirektivet (95/62/EG). Skyldigheten att på begäran bedriva samtrafik gäller, liksom tidigare, även den som i betydande omfattning tillhandahåller andra teletjänster än sådana som är anmälningspliktiga inom ett allmänt tillgängligt telenät, t.ex. paketkopplade datatjänster (X.25). Regeringen instämmer i PTS bedömning att det kan komma att uppstå situationer då undantag från samtrafikskyldigheten måste kunna medde- las. Främst gäller detta då tekniska hinder uppstår eller t.ex. kapaciteten i operatörens nät inte räcker till. Detta gäller redan enligt telelagen (20 § fjärde stycket). Undantagsmöjligheten bör dock uttryckligen göras bero- ende av ett särskilt beslut av tillsynsmyndigheten i varje enskilt fall. I en undantagssituation torde det vara en fördel för den mindre operatören, som i normalfallet begär samtrafik med en betydande operatör, att den senare måste utverka myndighetens tillstånd att bli befriad från samtra- fikskyldigheten. Regeringen anser det vidare rimligt att organisationer med ett bety- dande inflytande på marknaden åläggs särskilda krav att inte diskrimi- nera övriga operatörer. Operatörerna skall därför om möjligt tillgodose alla rimliga krav på sammankoppling med nätet, inklusive speciella öns- kemål om hopkopplingspunkter och gränssnitt. Ett liknande krav finns uttryckt i 1993 års telelagsproposition (s. 139), där det sägs att operatö- rens önskemål om anslutningsnivå och antalet anslutningspunkter bör beaktas i största möjliga utsträckning. Vilket signalprotokoll som erbjuds en operatör avgör t.ex. vilka tjäns- ter denne i sin tur kan erbjuda sina kunder. Det sätt på vilket hopkoppling sker påverkar kostnaderna för samtrafik. Dessa är således mycket vä- sentliga krav för att åstadkomma likvärdiga förutsättningar för alla. Som påpekats i tidigare avsnitt har Telia fortfarande ett de facto-monopol på accessnätet, dvs. nätet av anslutningar till de enskilda abonnenterna. Detta förhållande måste så långt möjligt kompenseras genom strikta krav på likabehandling och möjlighet till kontroll. Företag med ett betydande inflytande på marknaden är enligt förslaget till samtrafikdirektiv skyldiga att tillämpa principen om icke-diskrimine- ring när villkor för samtrafik erbjuds. Med icke-diskriminering avses att alla som efterfrågar samtrafik under likartade förhållanden skall erbjudas jämförbara priser och villkor. Särskilt angeläget är att externa parter inte diskrimineras i förhållande till enheter inom den egna organisationen, med vilka de externa parterna konkurrerar. Olika avgifter för olika parter kan dock accepteras om det kan motiveras utifrån typen av anslutning eller av andra objektiva skäl. Regeringen anser det därför viktigt att detta grundläggande krav på likabehandling kommer till uttryck i lagtexten. Enligt förslaget till samtrafikdirektiv skall operatörer med ett bety- dande inflytande på marknaden också åläggas att publicera listor över standardpriser för samtrafik, där de i samtrafiken ingående komponen- terna finns nedbrutna enligt marknadens behov. En samtrafikerande ope- ratör skall bara behöva betala för just den funktion som begärs. Före förhandling om samtrafik skall en operatör med ett betydande in- flytande också tillhandahålla all övrig nödvändig information, inklusive upplysning om kända framtida förändringar av intresse för motparten. När avtalet är slutet skall det ges in till tillsynsmyndigheten och blir som allmän handling offentlig i den mån den inte innehåller uppgifter som är sekretessbelagda enligt sekretesslagen. 7.2.2 Kostnadsbaserade samtrafiktaxor Regeringens förslag: Det generella kravet på kostnadsbaserade sam- trafikavgifter för telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt föreslås omfatta även den som tillhandahåller mobiltelefonitjänst och som har ett betydande inflytande på marknaden. Kostnader för särskilda uppgifter som ålagts operatören, t.ex. för samhällsomfattande tjänster får inte tas ut via samtrafikavgifter. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: PTS redovisade i oktober resultatet av den utred- ning om beräkning av samtrafiktaxor den gjort på uppdrag av regeringen (dnr K96/2437/1). PTS föreslår i korthet att den nuvarande kalkylmo- dellen baserad på självkostnad som grund tills vidare bibehålls, men att en successiv övergång kan ske till en beräkningsmodell baserad på fram- åtsyftande särkostnader i takt med att metoder för detta utvecklas. Princi- perna bör dock redan nu modifieras så att särkostnaderna för samtrafiken utgör grunden för ersättningsanspråken. Därutöver skall ersättningen kunna omfatta en viss andel av de gemensamma kostnader som uppstår till följd av nödvändiga åtgärder för tillhandahållande av samtrafik. Synpunkter på kraven på kostnadsbasering och hur dessa skall beräk- nas har framförts dels i skriftliga remissvar, dels vid en hearing den 23 oktober 1996. Flera remissinstanser betonar samtrafiktaxornas avgörande betydelse för konkurrensen. Konkurrensverket anser att PTS bör ha möjlighet att fastställa samtra- fikpriserna på en nivå som gynnar nya aktörer. Verket påpekar också att ett åtskiljande av accessnätet från övriga Telia egentligen vore en bättre lösning. Comviq menar att krav på kostnadsbasering endast bör ställas på den dominerande aktören eftersom övriga aktörer i många fall, åtminstone under ett uppbyggnadsskede, kan ha mycket höga kostnader, vilket skulle kunna innebära att de tvingas ta ut samtrafikavgifter som vida överstiger dagens nivå. Telia anser att regeringen helst bör avvakta utvecklingen inom EU vad avser beräkningsprinciper för samtrafik innan några förändringar görs i den svenska regleringen. I princip ställer sig dock Telia bakom PTS för- slag till beräkningsmetoder. Telenordia efterlyser större möjlighet för operatören att själv välja den struktur för debitering av samtrafik som passar företaget bäst och att Telia bör ha bevisbördan för att de kostnader som tas med i beräkning- arna verkligen är de särkostnader som uppstår till följd av begärd samtrafik. Flera remissinstanser (RSL COM, SITO, Tele8, Enator Dotcom, Telenordia m.fl.) påpekar att det inte är samtrafikpriserna i sig som är det viktigaste för övriga operatörers möjlighet att bedriva verksamhet utan relationen mellan samtrafikpriset och Telias slutkundstaxor. Det faktum att samtrafikpriset länge överstigit slutkundspriset på närsamtal uppges vara huvudorsak till att någon konkurrens inte uppstått på denna mark- nad. Även Stattel-delegationen menar att kostnadsbaseringsbegreppet spelat ut sin roll och pekat på det meningslösa i att försöka fastställa en operatörs exakta kostnad för att producera eller terminera ett samtal. Statskontoret påpekar att frågan om konkurrensneutrala samtrafikav- gifter inte kan reduceras till en redovisningsmässig uppgift, utan att rege- ringen framför allt bör ta ställning till konsekvenserna av att samtrafik- avgifterna är för höga eller för låga. Förslaget om att inkludera även mobiltelefonioperatörer med bety- dande marknadsinflytande i kravet på kostnadsbaserade samtrafiktaxor får stöd av RRV, Europolitan och Comviq är kritiska till förslaget och anser det principiellt fel att reglera en marknad med hård konkurrens. Europolitan anser emellertid att om kostnadsbaseringskravet enligt 20 § skall gälla så bör ”förmedling av den mobila telefonitjänsten” bytas ut mot ”förmedling av telefonitjänst till mobil anslutningspunkt”. SITO, Europolitan och Telenordia anser att kravet på kostnadsbaserad samtrafikersättning bör utsträckas till att omfatta inte bara telefonitjänst och fasta teleförbindelser, utan även andra tjänster som tillhandahålls över det fasta nätet. Ett förslag som också framfördes vid hearingen och som fick visst stöd var att koppla samtrafikavgiften till slutkundspriset. I stället för att rela- tera samtrafiktaxorna till kostnaderna för samtrafiken med alla de svårig- heter det medför, borde samtrafikavgiften enligt det synsättet fastställas som en procentuell andel av dominantens slutkundspris. Siffran 50 % nämndes därvidlag. Skäl för regeringens förslag: Prissättningen av samtrafik är inte helt okomplicerad eftersom en stor andel av kostnaderna är fasta och gemen- samma och fördelningen av dem på enskilda samtal kan göras på ett godtyckligt sätt. Detta, i kombination med grundprincipen om affärsmäs- siga förhandlingar och hittills begränsade befogenheter för PTS att såväl styra beräkningsprinciperna som att ingripa och fatta beslut, har gjort en del samtrafikkonflikter mycket svårlösta. Konkurrensen är ett viktigt medel för att åstadkomma mångfald i utbu- det av telekommunikationstjänster, prispress, bättre service och valfrihet för telekunderna. Relationen mellan samtrafiktaxan och slutkundspriset är därför, som påpekats från många håll, av fundamental betydelse för möjligheten att konkurrera. Detta behandlas bl.a. i rapporten Nästa steg i telepolitiken (Ds 1996:29), som gjorts av ekonomerna Lars Hultkrantz och Maria Bergendahl-Gerholm på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). I rapporten (fortsättningsvis kallad ESO- rapporten), som analyserar konkurrensförutsättningarna på marknaden för fast telefoni, belyses den s.k. klämeffekten, dvs. det faktum att Telias samtrafikavgifter hittills varit så höga att de i flera fall överskrider slut- kundspriset. Detta förhållande har effektivt motverkat konkurrens fram- för allt på närsamtal, som är den volymmässigt största delen av telefonin. En radikal åtgärd för att komma tillrätta med problemet kan då tyckas vara att sätta upp ett relationskriterium för samtrafikavgiften som en viss procent av slutkundspriset. Detta skulle garantera en positiv bruttovinst för alla och säkerligen stimulera konkurrensen på alla samtalsslag. Det finns emellertid uppenbara nackdelar och risker med det. Dels skulle det innebära att konkurrenterna knyts till den dominerande opera- törens prissättning vilket knappast gynnar variation i taxestrukturen. Dels finns det en uppenbar risk att ett system där parterna enas om att samtra- fikavgiften skall utgöra en viss procent av samtalspriset driver priserna uppåt. Ju högre samtalspriser, desto mer kommer alla parter att få i brut- tovinst. Det ligger nära till hands att befara att det med ett sådant system på sikt skulle komma att utvecklas priskarteller. Ytterligare ett påtagligt skäl emot en sådan struktur är det faktum att EG:s reglering kräver kostnadsorientering, och Sverige är som medlem i EU skyldigt att införa dessa regler i den nationella lagstiftningen. Det är viktigt att inför år 1998, då merparten av telemarknaderna inom EU skall avregleras och det öppnas en gemensam marknad för teletjänster, skapa någorlunda likartade principer för såväl beräkning av taxorna som övriga villkor för samtrafik. Kostnadsorientering skulle kunna tolkas som ett något lindrigare krav än kostnadsbasering, vilket är det begrepp som an- vänds här och som är liktydigt med det som anges i 20 § telelagen, dvs. att ersättning för samtrafik skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. Så är dock inte fallet om man ser till vilka krav som förslaget till samtrafikdirektiv innehåller. Ett par remissorgan har framfört att kravet på kostnadsbasering av samtrafiktaxorna bara bör omfatta operatörer med betydande inflytande på marknaden. Motiveringen är att nya operatörer med mycket höga in- vesteringskostnader annars kan tvingas ta ut samtrafikavgifter som blir högre än Telias, vilket i sin tur skulle försvåra parternas förhandlingar. Det förtjänar därför påpekas att syftet med kravet på kostnadsbasering är att förhindra att någon operatör försvårar samtrafik eller i övrigt hindrar konkurrens genom att ta ut alltför höga avgifter, dvs. att det sätts en övre gräns för samtrafikavgifterna. Däremot står det alla operatörer fritt att ta ut avgifter som ligger lägre. Kravet på kostnadsbaserade samtrafiktaxor i telelagen omfattar alla tillståndshavare som tillhandahåller telefonitjänst, vilket har ansetts avse endast telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt. Regeringen ser inga skäl att ändra nu gällande ordning. Däremot bör kravet, för att harmoni- sera den svenska lagstiftningen med EG:s, utsträckas till att gälla även de mobiloperatörer som av myndigheten bedömts ha ett betydande infly- tande på marknaden. Kostnadsbasering är inget exakt definierat begrepp. Enligt 1993 års telelagsproposition (s. 139) avses härmed att avgifterna för samtrafik skall fastställas med de faktiska kostnaderna som grund. I beräknade kostnader bör ingå även en rimlig avkastning på investerat kapital, lik- som avskrivningar, dvs. en slags självkostnadskalkyl. Den som tillhanda- håller samtrafik skall också kunna ställa krav på skälig lönsamhet. Detta är den metod som hittills tillämpats i Sverige och då främst av Telia. Självkostnadskalkylen innebär emellertid, som bl.a. framhållits i ESO- rapporten, ett visst mått av godtycke då historiska kostnader skall förde- las på enskilda samtal. Den utredning som PTS gjort på regeringens upp- drag har studerat för- och nackdelar med såväl självkostnadsmetoden som alternativa kostnadsberäkningsmetoder. PTS drar slutsatsen att den metod som på engelska kallas Long Run Average Incremental Costing (LRAIC) skulle kunna spegla de relevanta särkostnaderna för samtrafik på ett bättre sätt än den nuvarande självkostnadsmetoden och på sikt san- nolikt leda till lägre samtrafiktaxor. Metoden innebär att man använder kostnaderna för framtida ytterligare kapacitetsutbyggnad som utgångs- punkt, snarare än de historiska kostnaderna. Samma slutsats har också flera andra, av varandra oberoende, utredningar kommit fram till (t.ex. brittiska regleringsmyndigheten Oftel och ovan nämnda ESO-rapport). De olika beräkningsmetoderna håller också på att utvärderas av EG- kommissionen, och riktlinjer för beräkning av samtrafikavgifter planeras att publiceras under år 1997. Enligt preliminära uppgifter från kommis- sionen kommer den i riktlinjerna sannolikt att rekommendera en över- gång till LRAIC-kalkylering. Ett problem med de alternativa kalkyleringsmetoderna, t.ex. LRAIC, är att de än så länge är outvecklade och att det kan vara svårt i början att finna rätt avvägningar. Enligt PTS bedömning bör därför självkost- nadskalkylen tills vidare användas som utgångspunkt för beräkningarna, och att man avvaktar något med att börja tillämpa en ny beräkningsmetod till dess riktlinjer kommer från kommissionen eller praxis utvecklas. Regeringen instämmer i PTS bedömning och anser att det på sikt bör finnas möjlighet att använda andra sätt att beräkna kostnaderna för sam- trafik än självkostnadskalkylen. Bevisbördan för att samtrafiktaxorna är kostnadsbaserade föreslås, lik- som i förslaget till samtrafikdirektiv, läggas på betydande operatörer. Detta innebär i praktiken att operatörer som omfattas av kravet alltid måste hålla en beredskap att på begäran från tillsynsmyndigheten kunna visa sina kostnadskalkyler och underlag för dessa. Det blir operatörens uppgift att framlägga utredning till styrkande av att taxorna är kostnads- baserade, varefter det blir myndighetens sak att bedöma det framlagda bevismaterialet. En särskild bestämmelse härom införs i lagen. Att hitta ett lämpligt sätt att fördela kostnaderna för samtrafik är som framgår av ovanstående en komplicerad procedur. Det ligger alltid nära till hands för konkurrenter till en dominerande operatör att misstänka operatören för diskriminering t.ex. av konkurrerande operatörer i förhål- lande till den egna organisationen. Ett sätt att förenkla problematiken, som föreslagits av bl.a. Konkurrensverket, vore att strukturellt separera accessnätet från övriga Telia för att därmed åstadkomma en neutral be- handling av alla operatörer. Detta förslag behandlas under nästa avsnitt om särredovisning. Enligt 20 § telelagen får samtrafikavgifterna inkludera ersättning för särskilda åtaganden enligt tillståndshavarens villkor. I förslaget till sam- trafikdirektiv ges medlemsländerna viss valfrihet när det gäller finansie- ringen av samhällsomfattande tjänster, genom en fond eller via samtra- fikavgifter. Direktivet anger vad som får räknas in i den totalkostnad som får finansieras kollektivt via andra operatörer. Syftet är därmed att undvika att olika länder kräver kollektiv finansiering av eventuella övriga extra åtaganden som de valt att lägga på operatörerna och därigenom skapar hinder för marknadsinträde. Regeringen bedömer, i det fall en kollektiv finansiering av särskilda åtaganden för samhällsomfattande tjänster blir aktuell, att denna bör tas ut i form av en särskild avgift för alla anmälningsskyldiga operatörer. Avgiften bör beräknas i förhållande till operatörens omsättning eller på annan likvärdig objektiv grund. Den grundläggande servicen bör sedan upphandlas. Huvudskälet till att finansieringen inte bör ske genom sam- trafikavgifter är att avgifterna för samtrafik resp. för tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster så långt som möjligt bör renodlas. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen i 20 § om ersättning via samtrafikavgifterna för eventuella särskilda åtaganden utgår. 7.2.3 Krav på särredovisning av samtrafik och accessnät Regeringens förslag: För att underlätta myndighetens kontroll åläggs alla operatörer som bedriver samtrafik och som har ett betydande in- flytande på marknaden att ha separat redovisning av samtliga kostna- der och intäkter för samtrafik. Krav får ställas på den dominerande operatören att redovisa viss del av verksamheten avskild från annan verksamhet. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas: SIKA, Europolitan, Global One, Svenska Kraftnät, Telenordia, Stattel-delegationen, m.fl. remissinstanser stöder kravet på separat redovisning. Telia påpekar vikten av att detta krav även omfattar organisationer som har betydande inflytande inom annan bransch än telebranschen. Tele2 tror inte att särredovisning får någon praktisk betydelse om det inte kopplas till ett förbud för Telia att av slutkunden ta ut samma pris för tjänsterna som Telia själva betalar internt inom bolaget till sin nätenhet. Ett mycket stort antal remissorgan, bl.a. Konkurrensverket, Kommun- förbundet samt de flesta operatörer vid sidan om Telia, förespråkar en radikalare lösning innebärande att Telias accessnät (dvs. nätet av anslut- ningar till enskilda abonnenter), som utgör ett de facto-monopol, bör av- skiljas i eget bolag för att åstadkomma verklig konkurrensneutralitet. Konkurrensverket anser dessutom att Telias kabel-TV-nät, Telia InfoMe- dia Tele Vision AB, bör skiljas från koncernen eftersom Telia är domine- rande även på denna marknad. Som ensamägare till i princip all övrig access har Telia ännu inte haft några direkta incitament att utnyttja den potential för telefoni som kabel-TV-nätet utgör. Stattel-delegationen påpekar vikten av en externt kontrollerad bokföringsmässig avskiljning av accessnätet inom Telia. Stattel poäng- terar också det angelägna i att konkurrerande operatörer försäkras till- gång till nyare förbindelsekapacitet i Telias nät, t.ex. digital-X-line och framtida ATM-baserade tjänster. Folkrörelserådet föreslår att frågan om accessnätets huvudmannaskap utreds förutsättningslöst med utgångspunkt i att en väl fungerande kon- kurrens på marknaden eftersträvas. RRV menar att frågan om en organi- satorisk lösning bör kunna tas upp igen om samtrafiken inte utvecklas tillfredsställande. SIKA finner argumentationen mot ett avskiljande av accessnätet föga övertygande, men intar en avvaktande hållning i brist på en mer ingående analys av konsekvenserna. TCO delar promemorians bedömning att ett avskiljande av accessnätet från Telia skulle göra mer skada än nytta. Skäl för regeringens förslag: Enligt EG-kommissionens förslag till samtrafikdirektiv skall alla operatörer med betydande inflytande på marknaden som tillhandahåller telefonitjänst mellan fasta nätanslut- ningspunkter vara skyldiga att hålla redovisningen av intäkter och kost- nader för samtrafik åtskild från övrig redovisning. Detta krav på särredo- visning syftar till att åstadkomma bättre insyn och underlätta kontroll. Kravet omfattar även organisationer som har exklusiva och speciella rät- tigheter inom en annan bransch än telebranschen och som tillhandahåller samtrafik. Regeringen finner kraven i förslaget till samtrafikdirektiv väl motive- rade. Genom en ökad insyn och kontroll kan man undvika långdragna konflikter, som förekommit hittills, om samtrafiktaxornas storlek. För tillsynsmyndigheten kommer kravet på separat redovisning av samtrafik- kostnader att underlätta arbetet med bl.a. tillsyn och konfliktlösning. Redan inför bolagiseringen av Televerket år 1993 fördes en diskussion om ett eventuellt avskiljande av accessnätet (dvs. nätet av anslutningar till de enskilda abonnenterna) eller alternativt Telias hela nät. De hu- vudargument för ett avskiljande som senare framförts i flera rapporter och av flera remissinstanser, är Telias dominerande ställning och avsak- naden av öppenhet i beräkningar av kostnader samt bristande konkur- rensneutralitet. I ESO-rapporten Nästa steg i telepolitiken skisseras olika möjligheter att kompensera för denna dominans genom ett avskiljande av de delar av verksamheten som inte är konkurrensutsatta i någon nämnvärd grad, främst accessnätet. En avskiljning av accessnätet skulle enligt rapporten kunna ske på fyra olika sätt: 1. separat ekonomisk redovisning, 2. ett eget bolag inom Telia, 3. ett separat externt bolag men under samma ägare (staten), 4. ett separat externt bolag under annan ägare. En sådan avskiljning skulle kunna medföra såväl för- som nackdelar. Bland fördelarna kan framför allt nämnas en mer konkurrensneutral för- handlingsposition för marknadens alla parter, inklusive Telia. Genom att accessbolaget skulle teckna avtal med alla underlättas också kontroll och Telia skulle därmed undgå misstankar om favorisering av det egna för- säljningsbolaget. Ett avskiljande av accessnätet i någon form skulle också tvinga fram en tydlig avgränsning av detta näts början och slut, vilket skulle underlätta kontroll av kostnadsbilden vid eventuella diskussioner kring prissättning. Ytterligare ett skäl som framförts som argument för en strukturell se- paration är att Telias planerade satsning på bredbandskapacitet till hus- hållen, som bygger på tillgången till accessnätet, eventuellt i kombination med kabel-TV-nätet, ytterligare kan förstärka den dominans Telia har och t.o.m. utvidga denna dominans till att gälla andra tjänster än telefoni. Det finns emellertid också starka skäl som talar emot en avskiljning, åtminstone i dess mer långtgående form. Dels förlorar Telia samdrifts- fördelar, t.ex. genom dubblering av servicepersonal, dels kan det inne- bära en fördyring totalt sett genom ytterligare administrativ överbyggnad. Det har också ofta framhållits av Telia att accessnätet är mycket dyrt att underhålla. Om så är fallet är utsikterna för lönsamhet i det separata accessbolaget små med litet utrymme för investeringar, såvida bolaget inte kompenserar sig för detta genom att ta ut extra avgifter av de andra operatörerna för att finansiera framtida investeringar. Detta riskerar att hämma den tekniska utvecklingen alternativt fördyra tjänsterna för abonnenterna. Regeringens bedömning är att det så småningom kommer att utvecklas konkurrens på accessnätet. Dels kommer detta att åstadkommas genom utbyggnad av ny infrastruktur så som nu sker i en hel del kommuner, dels genom radiolösningar (markbaserade eller satellit) och inte minst genom att kabel-TV-näten kan kompletteras med utrustning som möjliggör telefoni. Ytterligare en faktor som talar mot ett avskiljande av accessnätet är att inget av de europeiska telebolagen som utgör konkurrenter till Telia har gjort ett sådant ingrepp. Det är viktigt att Telia får samma verksamhets- förutsättningar som övriga stora teleoperatörer i Europa. Regeringen an- ser att ett avskiljande av acessnätet avsevärt skulle försvaga bolaget och därmed minska allmänhetens möjligheter att få tillgång till god teleser- vice. Regeringens samlade bedömning är således att ett fysiskt avskil- jande av accessnätet inte bör göras. Däremot föreslår regeringen att krav skall kunna ställas på en dominerande operatör att särredovisa viss del av sin verksamhet. För att öka insyn och kontroll kan med stöd av bemyn- digandet i 17 b § en dominerande operatör bl.a. åläggas att särskilt redo- visa intäkter och kostnader för accessnätet. 7.2.4 Utvidgade befogenheter för tillsynsmyndigheten Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten får utvidgade befogen- heter på ett antal punkter. Den kan kräva ändringar i publicerade stan- dardprislistor om taxorna inte stämmer överens med lagen. Till- synsmyndigheten skall vidare kunna ålägga operatörer att bedriva samtrafik om viktiga samhällsintressen så kräver. Den skall också på begäran av endera parten sätta tidsgränser för förhandlingar om sam- trafikvillkor samt, om förhandlingarna inte är avslutade inom tids- gränsen, medla mellan parterna. Tillsynsmyndigheten skall på ansökan av en part inom sex månader fatta det beslut som behövs för att sam- trafik skall kunna bedrivas enligt lagen. Ett sådant beslut överklagas liksom andra beslut av tillsynsmyndigheten till allmän förvaltnings- domstol. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget att ge tillsynsmyndigheten ökade befo- genheter får ett brett stöd bland operatörerna med undantag av Telia som menar att nuvarande system fungerar bra, att samtrafikavtal framför allt bör vara en kommersiell angelägenhet mellan parterna och att det därför inte är befogat att utöka PTS befogenhet på denna punkt. Telia menar också att regeringen bör avvakta det slutliga ställningstagandet rörande samtrafikdirektivet innan beslut om ändrad reglering tas. Även TCO an- ser att det är omotiverat att ge PTS utvidgade befogenheter. Comviq vill särskilt betona tidsfaktorn och menar att tre månader bör räcka innan PTS kan fatta beslut. Global One och Telenordia vill ut- sträcka PTS befogenheter ifråga om samtrafik till att gälla även tillhanda- hållandet av fasta förbindelser. Banverket ställer sig tveksamt till om ändring av standardavtal skall ges retroaktiv verkan. Tele2, Comviq och Telenordia liksom SITO efterlyser sanktionsmöjligheter samt uttryckliga bestämmelser om skadeståndsskyldighet vid brott mot telelagen. PTS och Konkurrensverket stöder också förslaget om utökade befo- genheter. PTS framhåller dock att den ökade beslutsrätten bör begränsas till en tillämpning av den tvingande förvaltningsrättsliga lagstiftningen om tillståndsvillkor m.m. PTS anmärker också att ett beslut om ett sam- trafikavtal inte kan betraktas som en del av ett sådant avtal utan snarare som ett förvaltningsbeslut som reglerar förhållandet mellan parterna i avsaknad av ett giltigt avtal på det aktuella området. PTS menar att det bör betonas i lagtexten att rätten att föreskriva om villkor för samtrafik har till syfte att stimulera konkurrensen och att säkerställa funktionalitet i telesystemet. Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Stockholms län ifrågasät- ter det lämpliga i att tillsynsmyndigheter ges befogenheter att föreskriva vad som skall ingå i ett samtrafikavtal. Kammarrätten avstyrker att PTS på offentligrättslig grund ges rätt att ersätta innehållet i ett civilrättsligt avtal. Konsekvenserna av ett sådant förfarande anser kammarrätten, lik- som även Statskontoret, bör analyseras mer. Skälen för regeringens förslag: Skyldigheten att bedriva samtrafik är helt avgörande för att det övergripande telepolitiska målet, att alla skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer, skall kunna säkerställas på en konkurrensutsatt telemarknad. Mot denna bakgrund och med beaktande av att en dominerande operatör inte alltid har ett naturligt kommersiellt intresse av att ingå samtrafikavtal med andra som bedriver konkurrerande verksamhet föreligger ett starkt samhällsintresse av en effektiv ordning för tvistlösning. I lagen föreskrivs nu att tillsynsmyndigheten skall ägna särskild upp- märksamhet åt att samtrafikavtal kommer till stånd. Om det uppkommer tvist om villkor som rör samtrafik skall myndigheten skyndsamt under- söka förhållandena och, om särskilda skäl inte talar för annat, medla mellan parterna. Myndigheten har därvid möjlighet att på begäran av part yttra sig över om erbjudna villkor för samtrafik är godtagbara (32 §). Tillsynsmyndigheten kan däremot inte fatta för parterna bindande beslut i dessa frågor. I lagstiftningsärendet vid telelagens tillkomst diskuterades om tillsynsmyndighetens medlings- och yttrandemöjlighet skulle komp- letteras med någon form av tvistlösning. Ingående kunskap i teletekniska frågor ansågs som en förutsättning för förståelse av problemställning- arna. Likaså måste ekonomiska bedömningar av olika slag göras om ett kostnadsorienterat pris skulle kunna bestämmas. Regeringen bedömde att det förelåg ett behov av särskild sakkunskap (prop. 1992/93:200 s. 152). Olika lösningar övervägdes och en form av legalt skiljeförfarande för- ordades. Mot en sådan ordning talade dock de allmänna strävandena mot enhetlighet och samordning av domstolsväsendet. En principiell utgångs- punkt var att en fristående specialdomstol skall accepteras endast om det finns mycket starka skäl för en särreglering inom ett visst rättsområde. De skäl som talade för att skapa en särskild ordning för tvistlösning på teleområdet var visserligen starka. Med beaktande av de synpunkter som förts fram under översynen i specialdomstolsfrågan avstod emellertid regeringen att lägga fram en lösning som innebar att det tillskapades en s.k. domstolsliknande nämnd för avgörande av tvistefrågor på teleom- rådet (a. prop. s. 153). Dessa överväganden i fråga om specialdomstolar har alltjämt bärkraft. Ett stort antal remissinstanser har dock tillstyrkt promemorians förslag att ge tillsynsmyndigheten ökade befogenheter. Enligt regeringens be- dömning är det också mot bakgrund av samtrafikens betydelse för säker- ställandet av det övergripande telepolitiska målet av väsentlig betydelse att samtrafik ytterst kan framtvingas genom medverkan av myndighet. Regeringen har vidare att beakta de skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU. Genom rådets direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på marknaderna för teletjänster, det s.k. tjänstedirektivet, har EG-kommissionen använt sig av sin befogenhet enligt art. 90.3 i Romfördraget att avskaffa exklusiva och speciella rättigheter på teleområdet. Direktivet har ändrats flera gånger, senast genom direktivet om full konkurrens (96/19/EG). I detta senare direktiv anges i art. 4 a.3 andra stycket att medlemsstaterna, om affärs- förhandlingar inte leder till ett avtal inom en skälig tidsfrist, på begäran av part skall fatta ett motiverat beslut i vilket de nödvändiga driftsmässiga och ekonomiska villkoren för och kraven på en sådan samtrafik fastslås. Motsvarande bestämmelse finns i EG-kommissionens förslag till parlaments- och rådsdirektiv om samtrafik. Ministerrådet har antagit en gemensam ståndpunkt över förslaget. Enligt detta skall myndigheten vid en tvist om samtrafik på begäran av part vidta åtgärder för att lösa tvisten (art. 9.5). Europaparlamentet har inte föreslagit några ändringar i den gemensamma ståndpunkten när det gäller tvistlösningen. Med beaktande av det anförda föreslår regeringen att tillsynsmyndig- heten vid tvist om villkor som rör samtrafik på ansökan av part skall meddela det beslut som behövs för efterlevnaden av lagen. Denna befo- genhet skall i enlighet med förslaget till samtrafikdirektiv gälla även vid tvist om villkor som rör sammankoppling av nätkapacitet enligt 20 d § telelagen. Det är således fråga om att förvaltningsbeslut med tillämpning av telelagens regler träder i stället när parterna inte lyckas sluta avtal om samtrafik. Tillsynsmyndighetens beslut kan liksom andra beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Se i övrigt författnings- kommentaren till 33 § telelagen. Dessa frågor bör inom myndigheten avgöras av befattningshavare som inte tagit del i tillsyns- eller med- lingsärendet. Regeringen avser att meddela närmare föreskrifter om detta i förordningsform efter vidare överväganden. Enligt direktivförslaget skall tillsynsmyndigheten fatta beslut inom sex månader. Denna skyldighet för tillsynsmyndigheten behöver dock inte föreskrivas genom lag. Comviq föreslår att tidsgränsen minskas till tre månader för att underlätta för den part som vill komma i gång med verksamheten. Regeringen instämmer i Comviqs bedömning att tidsfak- torn är viktig. Tillsynsmyndigheten är enligt förvaltningslagen (1986:223) skyldig att handlägga varje ärende där enskild är part så en- kelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Det är dock inte befogat att sätta en så snäv tidsgräns med tanke på det svåra utrednings- och analysarbete som ofta är förknippat med en komplicerad samtrafikkonflikt. Denna befogenhet för tillsynsmyndigheten kommer även att få bety- delse för att underlätta konkurrensen på samtrafikområdet. Erfarenhe- terna sedan telelagens tillkomst visar att nuvarande bestämmelser när det gäller samtrafik inte riktigt har varit tillfyllest för att åstadkomma full konkurrens. Telia har behållit sin dominans på när- och regionsamtalen. Samtrafikförhandlingarna har varit långdragna. Regeringens bedömning är därför att tillsynsmyndigheten bör få ökade befogenheter även på ett antal andra punkter för att åstadkomma en ökad effektivitet i samtrafikförfarandet. Detta är också i linje med förslaget till samtrafikdirektiv, där regleringsmyndigheten ges en mycket central roll. EG-kommissionens förslag stöds även i denna del av Europaparlamentet. Tillsynsmyndigheten skall således på begäran av endera parten sätta tidsgränser för när en samtrafikförhandling skall vara avslutad. Om för- handlingen misslyckas, är myndigheten skyldig att medla mellan par- terna. Om synnerliga skäl föreligger skall tillsynsmyndigheten också ha be- fogenhet att tvinga två operatörer att bedriva samtrafik. Ett sådant beslut måste dock förutsätta att viktiga samhällsintressen, främst målet om effektiva telekommunikationer för alla, står på spel. Operatörer med betydande inflytande på marknaden åläggs att publi- cera sina taxor för samtrafik. Om taxorna inte överensstämmer med lagen får tillsynsmyndigheten möjlighet att begära ändring av taxorna. Om PTS i samband med sin granskning av till myndigheten inlämnade samtrafikavtal finner villkor som kan tänkas vara i strid med konkur- renslagen bör myndigheten ha en skyldighet att uppmärksamma Konkur- rensverket på förhållandet. Det har från flera remissinstanser framförts att telelagen bör komplet- teras med någon typ av sanktioner efter mönster bl.a. i konkurrenslagen. Denna fråga kräver dock ytterligare analys och beredning. Ett sådant för- slag kan därför inte tas upp i detta lagstiftningsärende utan får övervägas i annat sammanhang. Flera remissinstanser har också påtalat att tillsynsmyndigheten bör ha samma befogenheter vid tvister om upplåtelse av nätkapacitet som vid samtrafiktvister. En sådan befogenhet följer inte av något EG-direktiv. Enligt regeringens bedömning föreligger inte heller samma behov av en sådan möjlighet till bindande konfliktlösning när det gäller upplåtelse av nätkapacitet. Regeringen vill därför inte nu föreslå att tillsynsmyndig- heten får sådana befogenheter även på detta område. Däremot föreslås reglerna för samtrafik gälla även vid tvist som kan uppstå vid samman- koppling av nät för tillhandahållande av nätkapacitet. 7.3 Taxesättning Regeringens bedömning: Tillhandahållandet av telefonitjänsten skall ske till rimligt pris. Bedömningen av vad som skall avses med rimligt pris bör göras utifrån ett konsumentperspektiv. Kravet på rimligt pris innebär samtidigt att vissa geografiska varia- tioner i taxorna bör kunna medges. Sänkningar av taxor i vissa regio- ner skall emellertid inte kompenseras genom höjningar i andra regio- ner. Telelagens 18 och 19 §§ utgör utgångspunkter för en fortsatt pris- reglering sedan statens avtal med Telia, och den däri ingående pris- taksregleringen, löpt ut den 1 juli 1997. Med stöd av 19 § avser regeringen att införa ett pristak på domine- rande operatörers abonnemangsavgifter avseende telefoni mellan fasta nätanslutningspunkter för hushåll och företag med direkttelefon. PTS ges i uppdrag att löpande följa prisutvecklingen. Bakgrund: I promemorian diskuteras begreppet rimligt pris, och pro- memorians bedömning överensstämmer med regeringens. Vad gäller prisregleringen i övrigt ger promemorian endast en övergripande rekom- mendation att inte reglera de konkurrensutsatta delarna av marknaden. PTS har på regeringens uppdrag utrett hur en prisreglering kan utfor- mas, som på ett bättre sätt än dagens modell tillvaratar användarnas in- tressen och säkerställer konkurrensneutraliteten. I rapporten diskuteras ett antal alternativa former för prisreglering. Det som föreslås är antingen ett förstärkt krav på lågförbrukarabonnemang i kombination med vilande pristak eller en reglering av hushållens när- och regionsamtal, enbart eller i kombination med abonnemangsavgiften, knutet till utvecklingen av nettoprisindex (NPI). Remissinstansernas synpunkter: Beträffande promemorians förslag om rimligt pris för samhällsomfattande tjänster anser Europolitan att definitionen av ”rimligt pris” är oklar varför en tydligare definition ef- terlyses. Länsrätten i Stockholms län skulle ha sett som en fördel om be- greppet rimligt pris kunde preciseras i samarbete med EG-kommissionen och medlemsstaterna. Riksrevisionsverket menar att de olika utgångspunkterna för bedöm- ningen av rimlighet leder till ett otydligt resonemang, vilket kan leda till tolkningsproblem. Sveriges Konsumentråd anser att promemorians diskussion om att reg- leringen av priset skall ske från användarsynpunkt inte är tillräckligt ut- vecklad. Den omständigheten att prishöjningar inte föranleder uppsäg- ning av abonnemang eller minskning av bruket av tjänsterna kan inte användas som utgångspunkt för bedömningen av rimligheten i taxorna. Telia anser, i likhet med promemorian, att geografiska prisvariationer bör få förekomma inom rimliga gränser. NUTEK, Glesbygdsverket, Kommunförbundet, Sveriges Konsumentråd, Folkrörelserådet, Telenord- ia och Global One kritiserar dock i större eller mindre utsträckning förslaget att tillåta geografiska prisvariationer. Enligt NUTEK kommer geografiska prisvariationer att leda till regio- nala obalanser, med risk för att kommunerna kommer att bygga egna nät för att kunna erbjuda sina invånare rimlig tillgång till mer avancerade datakommunikationstjänster. NUTEK anser vidare att promemorians jämförelse med andra grundläggande produkter som inte är prisreglerade (baslivsmedel, kläder, husgeråd etc.) är missvisande, eftersom det hand- lar om områden där infrastrukturen inte kan delas på flera individer. Folkrörelserådet, som betraktar annat än marginella geografiska prisvari- ationer som helt oacceptabla, avvisar också jämförelsen med baslivsme- del, kläder och husgeråd. Telenordia anser att Telia under inga omständigheter får tillåtas diffe- rentiera taxorna förrän PTS utrett och genomfört principer om särredo- visning av accessnät (dvs. nätet av anslutningar till de enskilda abonnen- terna) och om samtrafikavgifter. Flera remissinstanser instämmer i promemorians förslag att inte reglera konkurrensutsatta teletjänster. Länsrätten, NUTEK, Folkrörelserådet, SEKO och Landstingsförbundet ställer sig bakom de resonemang kring prisreglering som förs i promemorian. Telia instämmer i promemorians krav på kostnadsbasering av samtals- taxorna, men anser det i övrigt inte vara motiverat med någon prisregle- ring alls. Med rådande marknadskrafter bedömer Telia inte att det finns någon risk att taxorna kommer att höjas till orimliga nivåer och man före- slår därför att även 19 § i telelagen utgår. SITO och Ericsson anser att om prisreglering trots allt måste införas så skall den vara tidsbegränsad. Banverket är kritiskt till principen att kräva kostnadsbasering av alla operatörer, då det enligt verket leder till en byråkratisering som gynnar de stora aktörerna och de små aktörerna förhindras att tillämpa en flexi- bel prissättning. PTS påpekar att det bör framgå att enbart taxor för samtal som sker mellan fasta nätanslutningspunkter skall ha krav på kostnadsbasering. Flera remissinstanser framhåller att relationen mellan kostnaden för tjänsterna, inte minst samtrafikkostnaden, och slutkundstaxor måste tas i beaktande när krav på rimlighet fastställs. T.ex. menar Tele2 att Telia inte bör tillåtas ta ut samma priser av sina slutkunder som de tar av kon- kurrenter som begär samtrafik med Telia. Europolitan anser att förhållandet mellan kravet på kostnadsbasering och kriteriet ”rimligt pris” är oklart och bör förtydligas. Telenordia anser att PTS bör ges rätt att godkänna Telias ändringar i teletaxorna till slut- kund samt att telelagen bör innehålla ett uttryckligt förbud mot under- prissättning. Vad gäller PTS utredning om framtida prisreglering upprepades delvis samma synpunkter som redovisas ovan vid en hearing som Kommunika- tionsdepartementet anordnade den 23 oktober 1996. Några synpunkter återges nedan. Telia redogjorde för en utredning av utvecklingen på telemarknaden som bl.a. visar att samtalstaxorna i Sverige ligger mycket lågt internatio- nellt sett, att konkurrensen ökat avsevärt räknat i samtrafiktillväxt och samtalsminuter utanför Telia samt att telefonitjänsten inte är särskilt priskänslig. Telias budskap var att något behov av prisreglering inte längre föreligger. Telia hävdade att det framför allt är nuvarande pris- reglering som motverkat konkurrensen, eftersom det förhindrat bolaget att höja närsamtalen till den nivå de egentligen bör ha i förhållande till kostnaderna. Stattel-delegationen framhöll vikten av att i en eventuell prisreglering framför allt värna om den bräckliga konkurrensen. Prisreglering bör vara i en form som följer den allmänna prisutvecklingen och som omfattar alla kundgrupper, även småföretag. Konkurrensverket betonade vikten av stabilitet och tydlighet i prisreg- leringen samt att staten klargör vilket syftet med regleringen är. Verket frågar sig också när eller utifrån vilka kriterier det i PTS utredning för- slagna ”vilande pristaket” skulle träda ikraft. PTS svarade att det inte skulle utgöra något problem att uppställa sådana kriterier om denna mo- dell väljs. Kommunförbundet opponerade sig mot kombinationen höga abonne- mangsavgifter och låga samtalskostnader och menade att det finns risk att många kan komma att behöva säga upp sina abonnemang på grund av för höga fasta kostnader. Skälen för regeringens bedömning: I 1993 års telelagsproposition (s. 78) framhålls vikten av att telefoni skall tillhandahållas under sådana villkor att alla har råd att utnyttja tjänsten. Detta övervägande ligger i linje med definitionen av samhällsomfattande tjänster enligt förslaget till nytt taltelefonidirektiv, där kommissionen föreslår att telefonitjänsten skall erhållas till ett rimligt pris. Rimligt pris för telefonitjänst Att definiera vad som avses med rimligt pris är naturligtvis en bedöm- ningsfråga, men ett par viktiga utgångspunkter bör vara följande. - Rimligheten i priset bör ses utifrån konsumentens perspektiv. En ut- veckling av kostnaderna där en allt större andel av användarna av pri- vatekonomiska skäl avstår från att utnyttja telefonitjänsten kan inte accepteras. I syfte att säkerställa att priset är rimligt på vissa grund- läggande tjänster som inte är konkurrensutsatta i någon nämnvärd grad bör en fortsatt prisreglering gälla. - Hänsyn bör även tas till kostnaderna för tillhandahållandet av tjäns- terna. Om den tekniska utvecklingen leder till kostnadssänkningar bör dessa också leda till sänkningar i priset för tjänsterna. Vidare bör inte investeringar i infrastruktur och tjänster, vars syfte är att tillhandahålla mer sofistikerade tjänster än telefonitjänsten, påverka priset på själva telefonitjänsten. - Alltför stora prisvariationer mellan regioner eller mellan olika mark- nadssegment i tillhandahållandet av mer eller mindre likvärdiga tjänster bör inte accepteras. Genomsnittspriser bör vara styrande: om taxor i t.ex. storstadsområden sjunker till följd av en effektiv konkur- rens och de genomsnittliga taxorna därmed sjunker, bör inte taxorna i regioner där samma grad av konkurrens inte råder släpa påtagligt efter, utan följa den genomsnittliga utvecklingen. Av den sistnämnda punkten ovan framgår att regeringen anser att geo- grafiska variationer i taxorna bör tillåtas, vilket är en avvikelse från tidi- gare praxis. Kravet på enhetliga taxor finns i dagens läge visserligen inte angivet i telelagen, men vissa avsnitt i 1993 års telelagsproposition (s. 112–113) kan tolkas som att enhetlighet i vissa avseenden ändå skall gälla. Det är denna tolkning Post- och telestyrelsen har gjort vid medde- landet av Telias tillstånd. Där anges som villkor för tillståndet att telefo- nitjänsten skall tillhandahållas på likartade villkor, vilket dock medger att olika villkor kan gälla för olika kundkategorier eller för samma kundka- tegori i olika marknadssituationer. Regeringen anser att det är viktigt att se till att telemarknaden blir en marknad där konsumenterna erbjuds mångfald och valfrihet och där pris och produktutveckling tillåts följa de principer som gäller för andra marknader. Onödig reglering kan leda till skevheter i prisbildningen och kan hämma produktutvecklingen, vilket på sikt missgynnar konsumen- terna. Ett enhetligt pris, utan möjligheter att sänka priser i regioner eller i marknadssegment där konkurrensen är hårdare, leder inte bara till att an- vändarintressena i dessa regioner eller segment blir lidande, utan också att samtliga användare går miste om positiva effekter. Genom att priset inte tillåts sjunka någonstans kommer heller inte genomsnittspriset att sjunka, vilket med den föreslagna tillämpningen annars skulle leda till prissänkningar även för de mindre hårt konkurrensutsatta regionerna och segmenten. Ytterligare ett argument för en geografisk prisdifferentiering är att den dominerande operatören måste tillåtas möta konkurrensen i de områden där konkurrensen är hårdast. Fortsatt prisreglering Syftet med en prisreglering av fast telefoni är i första hand att skydda konsumenterna mot för höga priser. En prisreglering bör samtidigt inte vara så utformad att den motverkar konkurrens. För att skydda främst hushållsabonnenterna mot alltför snabba höj- ningar av samtalstaxorna i samband med telelagens ikraftträdande ingick som en del i avtalet mellan staten och Telia ett särskilt pristak på föränd- ringar av nettoprisindex minskat med en procentenhet på en korg av tjänster bestående av abonnemang och samtliga samtalsslag. PTS har i sin uppföljning av pristaket under perioden 1993–1996 fun- nit att taxorna för när- och regionsamtal under perioden ökat med 102 % räknat i löpande priser, dvs. en fördubbling. Långdistans- eller fjärrsam- talen har samtidigt minskat med drygt en tredjedel, eller 36 %. Abonne- mangsavgifterna per kvartal har under samma period ökat med drygt 20 % för privatpersoner medan de i princip varit oförändrade för före- tagskunder med direkttelefon. Avgifterna för den senare gruppen var re- dan ombalanserade innan den nuvarande prisregleringen infördes. Tax- orna för utlandssamtalen har under dessa tre år minskat med 5–10 % per år på de vanliga samtalspriserna, en total minskning med närmare 30 %. Räknar man in effekterna av olika prisplaner blir minskningen ännu mer markant. Siffrorna visar att en kraftig s.k. ombalansering av priserna skett från utlands- och långdistanssamtal till lokalsamtal och abonnemangsavgifter. Det bör då hållas i minnet att de tidigare prissättningarna innebar en kraftig obalans mellan kostnader och intäkter för olika samtalsslag. Denna obalans hade sitt ursprung i dåvarande tekniska förutsättningar samt en medveten politik att subventionera lokaltrafik genom att sätta extra höga priser på långdistanstrafik. Vidare har EG-kommissionen i direktivet om full konkurrens (96/19/EG) ansett att en sådan prispolitik står i strid med konkurrensreglerna i Romfördraget. Ombalanseringen har på kort sikt inneburit negativa effekter på de hushåll som ringer många närsamtal. För att uppnå långsiktigt effektiva telekommunikationer är det dock viktigt att undvika de snedvridningar som kraftiga subventioner mellan olika samtalsslag innebär. Telia uppger att ombalanseringen nu i princip är genomförd. De juste- ringar som återstår bör enligt bolagets bedömning vara genomförda un- der första hälften av år 1997. Statens avtal med Telia, och den däri ingående pristaksregleringen, löper ut den 1 juli 1997. Utgångspunkten för en fortsatt prisreglering bör vara telelagens 18 § och 19 §. I 18 § föreskrivs att taxor för telefonitjänst mellan fasta nätanslutningspunkter inom ett allmänt tillgängligt telenät skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader. Enligt 19 § får rege- ringen rätt att, utan hinder av 18 §, föreskriva att dessa taxor inte får överstiga en viss nivå. Enligt regeringens bedömning talar marknadssituationen inom telefo- niområdet, med en ensam aktör som dominerar marknaden med ca 90 %, för en fortsatt reglering av priset för vissa telefonitjänster. I likhet med vad som uttalas i promemorian och av flertalet remissin- stanser anser regeringen att en reglering av konkurrensutsatta tjänster är obehövlig. Hit hör definitivt utlands- och fjärrsamtalen. Beträffande de tjänster som inte är föremål för konkurrens för närvarande i någon nämn- värd grad, nämligen abonnemang samt när- och regionsamtal, har PTS angivit olika alternativ för hur dessa kan regleras. Viktigt för bedömningen av behovet av fortsatt prisreglering är att de investeringar som görs för att tillhandahålla ytterligare tjänster vid sidan om telefonitjänsten inte leder till fördyringar i tillhandahållandet av själva telefonitjänsten. Såvitt regeringen nu kan bedöma kommer abonnemangen inte att ut- sättas för någon nämnvärd konkurrens under överskådlig tid. En prisreg- lering bör därför omfatta abonnemangsavgifter. Därigenom säkerställs att kostnaden för tillgången till telefonitjänsten hålls på en rimlig nivå. Det finns däremot inte tillräckliga skäl att låta en sådan reglering omfatta även priserna för när- och regionsamtal, trots att det ännu inte föreligger någon nämnvärd konkurrens på dessa områden. Utrymmet att höja taxor- na på dessa tjänster torde nämligen vara begränsat. Det viktigaste skälet för detta är att successivt sänkta samtrafikavgifter – bl.a. till följd av ovan föreslagna ändringar i samtrafikreglerna – kommer att innebära att det sannolikt räcker med en relativt begränsad höjning i närsamtalstax- orna för att sådana marginaler skall uppstå att det lönar sig för konkur- renter att gå in på marknaden. Den därvid uppkomna konkurrensen kan i sin tur förmodas begränsa utrymmet för ytterligare prishöjningar. Ett ytterligare skäl är att abonnenten har möjlighet att påverka sin samtalskostnad genom att anpassa ringandet. Regeringen avser därför att i en förordning utforma ett pristak där abonnemangsavgiften hos operatörer med dominerande ställning på den relevanta marknaden endast får förändras i takt med prisutvecklingen, mätt i nettoprisindex. De abonnemang som avses är hushåll och företag med direkttelefon. Pristaket skall också gälla de kringtjänster som är för- knippade med abonnemang. I dagsläget kommer pristaket i praktiken endast att omfatta Telia. I takt med att övriga operatörer etablerar egen infrastruktur med direktanslut- ning till abonnenterna är det emellertid inte uteslutet att en annan opera- tör än Telia kan bli dominerande på en avgränsad marknad. Ett argument som skulle kunna anföras mot ett pristak på abonne- mangsavgiften är att kostnaderna för att tillhandahålla och upprätthålla själva anslutningen, dvs. accesskostnaden, inte helt täcks av abonne- mangsintäkterna. Detta resonemang framförs bl.a. av Telia, som menar att det förekommer ett s.k. accessunderskott. Den fördelning av kostnaderna som Telia refererar till är emellertid inte en självklar modell utan baserar sig i stor utsträckning på tradition. Merparten av kostnaderna för att tillhandahålla telefoni är som nämnts fasta, givet en viss kapacitet. Att täcka fasta kostnader, eller i realiteten i detta fall en del av de fasta kostnaderna, med en öronmärkt fast intäkt är ingen självklarhet. Argumentet att abonnemangsavgiften måste höjas för att täcka accesskostnaden kan därför starkt ifrågasättas. För att uppnå en tillfredsställande bevakning av målen om rimligt pris och om likvärdiga villkor är det viktigt att prisutvecklingen på telefo- nitjänsten noga följs ur ett konsumentperspektiv. Regeringen avser att i PTS instruktion ålägga myndigheten att följa utvecklingen av telefonipri- serna inom olika regioner och för olika abonnentkategorier samt årligen redovisa den i samband med sin årsredovisning. Särskild uppmärksamhet bör därvid läggas på effekterna av eventuella prisförändringar för särskilt utsatta grupper som t.ex. funktionshindrade personer och äldre. PTS bör dock även däremellan uppmärksamma regeringen på om priserna snabbt förändras i en för vissa konsumentgrupper ogynnsam riktning. Rege- ringen avser att årligen rapportera om utvecklingen till riksdagen. Den föreslagna regleringen bör i första hand gälla under tre–fyra år. Erfarenheten av tidigare prisreglering på teleområdet har visat att en så- dan tidsperiod är en optimal tid för en prisreglering, eftersom det dröjer en viss tid för regleringen att få effekt. Under perioden kommer en över- syn av hela pristakskonstruktionen att göras. Regeringen avser att ge PTS i uppdrag att till den 1 september 1999 bl.a. analysera hur eventuella rationaliseringar eller tekniska förändringar hos Telia påverkat kostna- derna för tillhandahållandet av telefonitjänsten och prissättningen på bo- lagets övriga, icke prisreglerade tjänster samt hur marknaden påverkats. 7.4 Nummer-, adress- och katalogfrågor 7.4.1 Katalog och nummerupplysningstjänst för telefoni Regeringens förslag: Kravet att lämna ut publicerad abonnentinfor- mation utsträcks till att gälla alla anmälningsskyldiga operatörer. In- formationen skall göras tillgänglig för allmänheten genom en num- merupplysningstjänst. Operatören skall på skäliga villkor lämna ut re- gister med informationen till den som för nummerupplysningsändamål begär det. Katalogutredningens förslag: Utöver regeringens förslag vill utreda- ren att en tryckt katalog med geografisk indelning skall spridas utan sär- skild avgift till alla abonnenter i regionen, inte bara egna kunder. Dess- utom vill utredaren att teleoperatörerna tvingas samverka för att åstad- komma en komplett nummerupplysning. Remissinstanserna: Det råder stor enighet om behovet av att tillskapa en möjlighet att i ett sammanhang få tillgång till uppgifter om samtliga operatörers abonnenter. Däremot framförs kritik mot förslaget att tvinga fram kataloger i tryckt form. Remissinstanserna pekar på möjligheten att använda tekniska lösningar t.ex. CD-ROM som gör det onödigt med ett definitivt krav på tryckt katalog. Dessutom framhåller man att kostna- derna för att tillhandahålla en tryckt katalog kan bli orimligt höga och att en sådan inte är miljövänlig. Ett stort antal av remissinstanserna vill se Post- och telestyrelsen som den yttersta garanten för att en samlad kata- log kommer till stånd. Skälen för regeringens förslag: Förslaget syftar främst till att ge grundläggande förutsättningar för den som vill skapa en sammanhållen nummerupplysningstjänst. Syftet med detta är i sin tur att underlätta an- vändarnas sökning av teleadresser. På sikt bör ambitionen vara att göra alla teleadresser, oavsett om det är telefoni eller data, sökbara i ett sam- manhang. Regeringen ser liksom utredaren den framtida katalogen som datorbaserade delkataloger, vilka via datakommunikation samverkar så att de för en användare uppfattas som en och samma katalog. Regeringen delar utredarens uppfattning att det i dagsläget inte går att skapa en sådan katalog. På kort sikt måste behovet av en samlad katalog troligtvis lösas med en gemensam databas. Regeringens förslag innebär i huvudsak att det som tidigare var regle- rat med tillståndsvillkor för Telia nu föreslås omfatta alla som har an- mälningsplikt. Skyldigheten att tillhandahålla katalog kommer dock fort- sättningsvis att regleras enbart genom tillståndsvillkor. En operatör skall på skäliga villkor lämna ut sitt register till den som begär det för nummerupplysningsändamål. Bestämmelsen om skälighet är ett nödvändigt led om en eller flera sammanhållna nummerupplys- ningstjänster skall kunna åstadkommas. Den som tar initiativ till att skapa en katalogtjänst måste kunna göra detta på affärsmässiga grunder. Utan ett krav på skälighet kan det bli svårt för aktörerna att komma fram till uppgörelser som gör det möjligt att bygga en samlad nummerupplys- ningstjänst. Den tryckta telefonkatalogen som ges ut av Telia fyller givetvis en nödvändig funktion för tillhandahållandet av effektiva telekommunika- tioner, men regeringen anser att detta inte är skäl nog för att tvinga andra operatörer att ge ut en tryckt katalog. För andra operatörer än Telia är det tveksamt om nyttan med tryckt katalog uppväger kostnaden. Även om en katalog skall tillhandahållas kostnadsfritt finns det risk för kostnadsöver- vältring på konsumenterna. Det finns dessutom ett ökande antal abon- nenter som lika gärna eller hellre tar emot en digitaliserad katalog. Den typ av aktörer som i dag ger ut lokala telefonkataloger såsom t.ex. Lokal- delen kommer att få en utmärkt källa för katalogproduktion med en ge- mensam databas. Dessa produkter finansieras vanligtvis med annonser och är kostnadsfria för användarna. Regeringens förslag innebär inget krav på att teleoperatörerna skall samverka för att åstadkomma en gemensam databas för nummerupplys- ning. Regeringen kommer dock att uppdra åt PTS att se över förutsätt- ningarna för hur en gemensam nummerdatabas kan skapas. Detta är en lösning som förordas av ett flertal remissinstanser som vill se PTS som den yttersta garanten för att en nummerdatabas kommer till stånd. Num- merupplysning via en gemensam databas bör ske till ett för konsumenten rimligt pris. 7.4.2 Samlad databas för dataadresser och PTS ansvar för e-post- planen för Internet Regeringens bedömning: Med hänsyn till en pågående utredning om Internet avvaktar regeringen med ställningstaganden till förslagen om en samlad databas med elektroniska postadresser och om ansvaret för namn- och adressplan till elektronisk post på Internet. Katalogutredningens och promemorians förslag: Katalogutredningens förslag går ut på att den som tilldelas kapacitet i namn- och adressplan för e-post, dvs. registrerat en e-postdomän, är skyldig att föra register över de e-postadresser som skall publiceras. Om domäninnehavaren är en e-postoperatör avgör abonnenten om adressen skall publiceras. Om domäninnehavaren är annan organisation, som har domänen för eget bruk, t.ex. egna anställda, avgör domäninnehavaren vilka adresser som skall publiceras. Domäninnehavaren är skyldig att publicera sitt register. Utredaren fö- reslår inte i detalj formerna för publicering, men förutsätter att uppgif- terna skall vara åtkomliga via datakommunikation och att branschen kan samverka så att användare kan söka på ett enda ställe. Utredaren pekar på det av branschen nyligen startade Katalogforum som en lämplig plats för att nå en överenskommelse om samverkan. Domäninnehavare skall vara skyldig att lämna ut sitt register på skä- liga villkor till den som begär det för adressupplysningsändamål. Post- och telestyrelsen skall fortlöpande följa arbetet. Senast den 1 september 1997 skall PTS rapportera till regeringen om kravet på katalog för datakommunikationsområdet uppfyllts. Har det inte skett föreslås att tvingande regler införs. I promemorian föreslås att PTS, som redan har ansvaret för namn- och adressplanen för X.400, även får ansvaret för namn- och adressplanen för e-post på Internet. Remissinstanserna: Liksom i fallet med en samlad katalog för tele- foni vill många remissinstanser se PTS som en garant för att en funge- rande katalogtjänst kommer till stånd. I övrigt vill en övervägande del av remissinstanserna i det längsta undvika reglering till förmån för frivilliga lösningar. Skälen till regeringens bedömning: I dag är det Kungliga Tekniska högskolan (KTH) som på uppdrag av Informationstekniska Standardise- ringen inom Standardiseringsorganisationen i Sverige (SIS-ITS) tilldelar domännamn inom X.400 systemet. PTS har ett övergripande ansvar för denna namn- och adressplan. När det gäller namn- och adressplan för e-post på Internet anser sig PTS inte ha något ansvar i dagsläget. Ansvaret för tilldelning av och registrering av domännamn ligger på en tjänsteman vid KTH, (SUNET-KTH), som utför detta på uppdrag av Internet Network Information Center (INIC), som är den globala Internet-organisationen. En klart övervägande del av dagens e-posttrafik sker med stöd av Internet-adresser. I promemorian föreslås att PTS skall få ansvaret för namn- och adressplanen för den svenska delen av Internet. Frågan om staten skall ta ett ansvar för planen och var ett sådant ansvar bör läggas utreds för när- varande av Statskontoret (regeringsbeslut 26 september 1996, dnr K96/3411/1). I riktlinjerna sägs att Statskontoret skall bedöma om den nuvarande administrationen av Internet är adekvat, eller om den bör or- ganiseras på annat sätt. Utredningen skall vara klar till den 1 oktober 1997. Mot bakgrund av ovanstående bör ställningstagandena i dessa frågor avvakta det uppdrag som Statskontoret genomför för närvarande. 7.4.3 Nummerplaner, nummerportabilitet och lika tillträde Tillgången till nummer är en grundförutsättning för att kunna tillhanda- hålla telefoni till egna kunder, dvs. att ha abonnenter som är direktan- slutna till det egna nätet. I direktivet om full konkurrens 96/19/EG skall alla medlemsstater senast den 1 juli 1997 ha omstrukturerat sina num- merplaner så att de medger tilldelning av nummer till nytillkomna ope- ratörer. Att utarbeta en helt ny nummerplan är ett mycket omfattande arbete som just har inletts av PTS och beräknas vara fullt genomfört först efter sekelskiftet. Den svenska nummerplanen som fastställdes 1994 innebar en övergångsslösning för att kunna tillhandahålla nummer till de nya operatörerna och baserades på en anpassning av förutvarande Televerkets nummerplan. Alla operatörer tilldelas numera nummerkapacitet på lik- värdiga villkor. Men även de kunder som är direktanslutna till en operatör, t.ex. Telia, kan på samtalsbasis utnyttja en annan operatör, t.ex. Tele2, genom att slå ett prefix (i Tele2:s fall 007). Även prefixen bör vara ”likvärdiga” i fråga om längd och komplexitet. I fråga om prefix föreligger emellertid en si- tuation med provisoriska och delvis icke likvärdiga lösningar. Så har t.ex. Telenordia och Global One fyrsiffriga prefix (0087 resp. 0086) och på senare tid tillkomna operatörer kan t.o.m. få femsiffriga prefix (som t.ex. First Telecom Europe 00808). Enligt ett beslut av ministerrådet 1992 skall hela unionen 1998 övergå till ett gemensamt internationellt prefix 00 (92/264/EEG), varvid alla operatörsvalsprefix måste justeras. Vid det tillfället kommer en helt konkurrensneutral lösning baserad på förval, s.k. lika tillträde, att införas. Av mycket stor betydelse för konkurrensen mellan operatörer är också möjligheten till nummerportabilitet. Med detta menas att en abonnent som väljer att byta operatör får, inom vissa ramar, behålla sitt gamla nummer. Att byta ett invant eller kommersiellt inarbetat nummer är både obekvämt och för större företag ganska dyrbart. För vissa privatpersoner kanske det också innebär ett rent känslomässigt motstånd. Allt detta sammantaget missgynnar givetvis nya operatörer som vill konkurrera med den dominerande och sedan många år tillbaka etablerade operatören i ett land. Frågan om nummerportabilitet har uppmärksammats i flera EG-direk- tiv. I förslaget till samtrafikdirektiv fastslås att nummerportabilitet skall vara infört i alla större befolkningscentra senast den 1 januari 2003. Detta kan tyckas sent med tanke på att den europeiska telemarknaden skall vara liberaliserad senast den 1 januari 1998. En anledning är att EG-kommis- sionen bedömt att det kommer ta flera år innan alla medlemsländer har möjlighet att leva upp till kravet. Många länder kommer dock att ha in- fört nummerportabilitet långt innan år 2003, flera redan under 1998 – 1999. Ytterligare ett skäl till förseningen är att det länge rått oenighet om vad det kan komma att kosta samt hur dessa kostnader bör fördelas mel- lan operatörerna. Flera utredningar i olika länder under senare år har dock visat att kostnaderna sannolikt inte blir så höga som först befarades, även om det fortfarande råder delade meningar om hur beräkningarna skall göras. De cost-benefit-analyser som gjorts avseende införandet av nummerportabilitet, visar dock i samtliga fall att nyttan för samhället överstiger kostnaderna. Som ett underlag för kommande ställningstaganden om nummerfrågor publicerade EG-kommissionen i slutet av 1996 en grönbok där såväl frå- gor kring nummerplaner som nummerportabilitet behandlas. I grönboken föreslås bl.a. att senaste införandedatumet skall flyttas fram till år 2000, något som enligt PTS inte skulle orsaka Sverige några egentliga problem. Grönboken är för närvarande föremål för en konsultationsprocess. I Sverige utreder PTS bl.a. olika alternativa tekniska lösningar samt hur kostnaderna skall fördelas mellan berörda operatörer för att införa nummerportabilitet. Myndigheten avser att under våren inkomma med en skrivelse i frågan till regeringen. Enligt regeringen bör möjligheten till nummerportabilitet införas sna- rast möjligt. Vissa ekonomiska och juridiska frågor återstår dock ännu att lösa. Därefter avser regeringen att återkomma med förslag om införande av nummerportabilitet i Sverige. En ambition bör vara att möjlighet till nummerportabilitet mellan fastnätsoperatörer skall vara införd i större befolkningscentra samt för digital mobiltelefoni och frisamtalstjänster senast 1 januari 1999. 7.5 Övriga frågor 7.5.1 Tekniska planer, servicekodplanen och nätgränssnitt Regeringens förslag: PTS ges möjlighet att vid behov utfärda före- skrifter dels om tekniska planer, servicekodplanen och vissa standar- der för gränssnitt, dels rörande andra viktiga funktionella områden som rör nätet. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Promemorians förslag har inte föranlett några särskilda kommentarer. Endast Telia ifrågasätter varför PTS skall ges de föreslagna vidgade befogenheterna och menar att utarbetandet av tek- niska planer m.m. är områden som väl lämpar sig för branschöverens- kommelser. Skälen för regeringens förslag: PTS har i dag ett ansvar för att det finns ett sammanhållet och öppet telenät som täcker hela landet. För att nätet även i fortsättningen, i en situation med ett flertal operatörer som bygger egna nät och tillhandahåller tjänster, skall kunna anses vara öppet och sammanhållet krävs att vissa nätfunktioner samordnas av ett fristå- ende organ. Nätfunktionerna finns angivna i olika tekniska planer, t.ex. planen för signalpunktskoder rörande nätsignalsystem (både nationella och internationella) och planen för mobila nätkoder enligt ITU-T rekom- mendation E.212. Utöver tekniska planer finns också en servicekodplan. Den innehåller uppsättningar av servicekoder för användarprocedurer för olika tjänster, speciellt tilläggstjänster. Exempel på dessa är ”samtal väntar” och ”medflyttning” (medflyttning har aktiveringsproceduren *21*b-nr#, där 21 står för själva servicekoden). I ett utkast till ETSI-standard (prETS 300 738) anges att servicekoderna 10 till 19, som är avsedda för nationell användning, skall tilldelas av den nationella regleringsmyndigheten. Dessutom finns det andra funktionella områden som är viktiga för att telenätet även fortsättningsvis skall vara sammanhållet och också upp- fattas av slutanvändarna som sådant. Detta gäller särskilt tonbesked inom allmänt tillgängliga telenät och textbesked (cause codes) som förekom- mer inom digitala flertjänstnät (ISDN). När det gäller tonbesked har EG- kommissionen gett ett mandat till ETSI att utarbeta en teknisk rapport som eventuellt kommer att leda till en standard. I dag saknas speciella standarder som specificerar dessa funktionella områden. Detta kan till viss del utläsas i svenska standarder som används för typgodkännande av teleterminalutrustning, men en sådan ordning kan inte anses tillfredsstäl- lande, speciellt inte för nya teleoperatörer. Lagen och förordningen bör utformas på ett sådant sätt att det blir möjligt för PTS att utfärda föreskrifter om dessa planer när det finns ett påvisbart behov. Den närmare specificeringen av standarden kan sedan utföras av en arbetsgrupp inom Informationstekniska standardiseringen (ITS), eller motsvarande organisation, som har rätt kompetens. För att samtrafiken mellan operatörerna skall kunna fungera på ett till- fredsställande sätt föreslås PTS också få ett bemyndigande att vid behov föreskriva om vissa standarder som skall gälla i gränssnittet, dvs. kon- taktytan, mellan olika operatörers nät. Detta tas även upp under avsnitt 7.2. 7.5.2 Straffbestämmelser Regeringens förslag: Samtliga straffbestämmelser i 34 § telelagen ut- mönstras ur lagen. Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att straffbestäm- melsen beträffande den som bryter mot en föreskrift som avses i 19 § skulle behållas. Remissinstanserna: Endast Riksåklagaren har yttrat sig över prome- morians förslag. Riksåklagaren förordar att samtliga straffbestämmelser i telelagen tas bort. Skälen för regeringens förslag: Kriminaliseringen som metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med stor försiktighet. Rättsväsendet bör inte belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde. Kriminalisering är vidare inte det enda och inte heller det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteen- den. Det allmännas resurser för brottsbekämpning bör koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt (jfr. prop. 1994/95:23 s. 52 ff). Utvecklingen på flera lagstiftningsområden, bl.a. inom bank- och vär- depapperslagstiftningen, har gått mot att ersätta straffbestämmelser med vitesförfaranden. Även på teleområdet torde vitesförelägganden vara en betydligt effektivare metod för att upprätthålla efterlevnaden av lagen än att föreskriva straff. Tillräckliga skäl saknas för att behålla en straffbe- stämmelse som rör den som utan tillstånd bedriver tillståndspliktig verk- samhet. I stället föreslås att tillsynsmyndigheten ges möjlighet att ingripa med vitesförelägganden mot den som bedriver sådan verksamhet. Se vi- dare kommentaren till 33 a §. Med hänsyn till att myndighet som begär uppgifter enligt 27 § ges möjlighet med stöd av 36 a § att förena sitt föreläggande med vite före- slås att kriminaliseringen av en vägran att följa en sådan begäran slopas. I promemorian föreslås att straffbestämmelsen beträffande den som begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är medgivet i en föreskrift som avses i 19 § skall behållas. Riksåklagaren har emellertid anfört att vitessanktioner är en effektivare metod än kriminalisering även i detta fall. Regeringen delar den bedömningen och föreslår därför att samtliga straffbestämmelser i 34 § telelagen utmönstras ur lagen. 7.5.3 Utlämnande av uppgifter Regeringens förslag: Bestämmelsen i 27 § telelagen som reglerar i vilken omfattning tystnadsplikten enligt 25 § får brytas utvidgas till att omfatta även situationer när en polismyndighet fullgör sin underrätt- elseskyldighet enligt 12 § polislagen och vid olyckor eller dödsfall. Tystnadsplikten bryts även när polismyndighet eller åklagarmyndighet behöver uppgiften för att fullgöra skyldighet enligt 31 § tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Bakgrund: Enligt 25 § första stycket telelagen föreligger tystnadsplikt för den som i televerksamhet fått del av eller tillgång till bl.a. uppgift om teleabonnemang, varmed bl.a. avses vilket telefonnummer en viss person har. Enligt 27 § kan dock en uppgift av detta slag lämnas ut till bl.a. polisen, nämligen dels för delgivning under vissa förutsättningar (p.1), dels när det föreligger misstanke om brott av en viss svårighetsgrad och det bedöms att brottet kan föranleda annan påföljd än böter (p.2). Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse föreslagit en utökad skyldighet för teleoperatörer att lämna ut uppgift om hemliga telefonnummer. Det gäller när polisen skall fullgöra sin skyldighet enligt 31 § tredje stycket lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att un- derrätta barnets vårdnadshavare. Motsvarande behov för polisen att ha tillgång till telefonnummer föreligger enligt styrelsen när någon som är under arton år har tagits om hand med stöd av 12 § polislagen (1984:387) för att därefter lämnas ut till förälder eller annan vårdnadshavare. Även i ett antal situationer där polisen enligt 2 § 4 polislagen fullgör sina skyl- digheter att hjälpa eller ge service gentemot allmänheten kan i bland fö- religga ett berättigat behov för polisen att kunna få tillgång till någons teleabonnemang. Det kan gälla underrättelse eller efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller när ägare till hittegods skall informeras. Rikspolisstyrelsen föreslår att 27 § telelagen kompletteras med en skyldighet för teleoperatören att på begäran lämna ut uppgift om teleabonnemang till polisen, när uppgiften behövs enligt 31 § tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller i ett särskilt fall är nödvändig för att polisen skall kunna fullgöra uppgift som avses i 2 § 4 eller 12 § polislagen. Skrivelsen har vid remissbehandling fått ett blandat mottagande. Riks- åklagaren och Post- och telestyrelsen har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Europolitan och Telia har motsatt sig att förslaget införs i telelagen. Comviq kan möjligen beträffande polisens underrättelse- skyldighet enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare och polislagen se att intresset av att bryta telehemligheten över- träffar skyddsvärdet av dessa uppgifter. Skälen för regeringens förslag: Den i Rikspolisstyrelsens framställ- ning begärda utvidgningen av möjligheterna att ta del av hemliga tele- abonnemang enligt 27 § telelagen till att också omfatta uppgifter som be- hövs enligt 31 § tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och 12 § polislagen anser regeringen vara väsentlig för att polisen effektivt skall kunna utföra de uppgifter dessa lagrum krä- ver. Detsamma gäller vid underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall. Utredning enligt 31§ lagen med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare kan göras av polis eller åklagare. Möjlighet att få tillgång till uppgift om teleabonnemang bör därför gälla även åklagarmyndighet. Regeringen föreslår att en bestämmelse med den innebörden införs i 27 § telelagen. Däremot framstår en utvidgning som omfattar polisens generella serviceskyldighet enligt 2 § 4 polislagen som alltför omfattande som grund för att bryta tystnadsplikten. 7.5.4 Samutnyttjande av anläggningar I departementspromemorian anges att PTS bör uppmuntra till samut- nyttjande av anläggningar samt att tvingande lagstiftning kan övervägas om samutnyttjande ändå inte kommer till stånd. Även om de flesta re- missinstanser är positiva till ett ökat samutnyttjande av anläggningar, ställer sig flera negativa till en tvingande lagstiftning. Som skäl anges bl.a. att olika operatörer har olika strategier och nätstrukturer och att de därför inte alltid klarar av att samlokalisera. Regeringen instämmer i remissinstansernas synpunkter. En tvingande lagstiftning övervägs därför inte för närvarande inom regeringen. 8 Ändringar i lagen om teleterminalutrustning Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ges befogenhet att hindra eller begränsa marknadstillträde för teleterminalutrustning och med- dela förelägganden om tillbakadragande av sådan utrustning i de fall utrustningen inte uppfyller krav som följer av lagen eller av föreskrif- ter som meddelats med stöd av lagen. Myndighetens beslut skall gälla omedelbart. Promemorians förslag: Promemorian innehåller inget förslag om att tillsynsmyndighetens beslut skall gälla omedelbart. Remissinstanserna: Av remissinstanserna är det endast Kammarrät- ten i Stockholm som har haft erinringar mot förslaget. Kammarrätten ifrågasätter om inte ett beslut om förbud är av så ingripande karaktär att beslutet omgående bör underställas en domstolsprövning. Det behövs också klargöranden avseende frågan om ett förbud skall gälla omedelbart eller först när det underliggande myndighetsbeslutet har vunnit laga kraft. Skälen för regeringens förslag: Rådets direktiv 91/263/EEG om till- närmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning och ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse, ändrat senast genom rådets direktiv 93/97/EEG (terminaldirektivet) föreskriver att terminalutrustning skall uppfylla följande s.k. väsentliga krav för att få placeras på marknaden och användas (art. 4): - Användarsäkerhet och säkerhet för personal vid företag som driver allmänt tillgängliga telenät i den utsträckning dessa krav inte omfattas av lågspänningsdirektivet (73/23/EEG). - Krav på elektromagnetisk kompatibilitet såvitt de är specifika för ter- minalutrustning. - Skydd mot skada på allmänt tillgängligt telenät. - Effektivt utnyttjande av frekvensspektrumet där så är lämpligt. - Samverkan mellan terminalutrustningar och utrustning i ett allmänt tillgängligt telenät samt samverkan mellan terminalutrustningar, där så är motiverat. Direktivet innehåller vidare en säkerhetsklausul (art. 8) som föreskri- ver att en medlemsstat skall, om den upptäcker att terminalutrustning inte överensstämmer med relevanta väsentliga krav när den används på rätt sätt och för det ändamål som tillverkaren avsett, vidta alla lämpliga åt- gärder för att dra tillbaka sådana produkter från marknaden eller för att begränsa eller hindra att de släpps ut på marknaden. Direktivets bestämmelser har i huvudsak införlivats genom lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Enligt 5 § första stycket utövar den myndighet rege- ringen bestämmer tillsyn över efterlevnaden av lagen och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, och hos den som tillverkar, importerar, saluför eller hyr ut terminalut- rustning få tillgång till sådan utrustning för kontroll (5 § andra stycket). Enligt 6 § får tillsynsmyndigheten för genomförandet av den tillsyn som avses i 5 § andra stycket meddela de förelägganden som behövs. Ett så- dant föreläggande får förenas med vite. Dessa bestämmelser ger inte tillsynsmyndigheten befogenhet att hindra eller begränsa marknadstillträde för teleterminalutrustning eller meddela förelägganden om tillbakadragande av sådan utrustning vid brist på över- ensstämmelse med de väsentliga krav som terminaldirektivet föreskriver. Direktivet är därmed i detta avseende inte införlivat med svensk rätt så- vitt avser andra aspekter än skada på person eller egendom. I dessa se- nare avseenden är produktsäkerhetslagen (1988:1604) tillämplig. Bestämmelser som ger tillsynsmyndigheten samtliga de befogenheter som följer av terminaldirektivet bör lämpligen tas in i lagen om teleter- minalutrustning och i de andra föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Detta föreslås ske genom att man i 6 § bemyndigar tillsynsmyn- digheten att för den tillsyn som avses i 5 § meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av lagen eller av föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Beslutet bör gälla omedelbart utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Enligt Kammarrätten i Stockholm kan det inte uteslutas att ett förbud enligt 6 § mycket väl kan få till konsekvens att den till vilket förbudet riktas helt kan hindras i sin näringsverksamhet. Kammarrätten har därför ifrågasatt om inte ett sådant beslut om förbud är av så ingripande karaktär att det omgående bör underställas en domstolsprövning. Även om beslut enligt 6 § i vissa fall kan bli mycket ingripande för den som berörs av förbudet är det enligt regeringens bedömning tillräckligt från rättssäkerhetssynpunkt att beslutet kan överklagas till domstol, som också har möjlighet att förordna att beslutet i avvaktan på ett slutligt av- görande tills vidare inte skall gälla. Beträffande övriga författningsänd- ringar hänvisas till författningskommentaren. 9 Statens deltagande i satellitorganisationerna Regeringens bedömning: Staten bör även fortsättningsvis delta som part i satellitorganisationerna Eutelsat, Inmarsat och Intelsat. Statens uppgift skall vara att se till att satellitorganisationerna, i första hand Inmarsat, tillhandahåller de tjänster som Sverige enligt andra konven- tioner förbundit sig att tillhandahålla. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: NUTEK och Teracom ställer sig bakom prome- morians förslag. Teracom framhåller, angående promemorians förslag att avtalet mellan staten och Telia om Telias signatärskap skall förlängas i tre år, att staten i avtalet bör tillförsäkras rätt att säga upp avtalet innan treårsperiodens slut när möjligheterna öppnas till anslutning för flera sig- natärer per land och/eller möjligheter ges till direkt tillträde. Skälen för regeringens bedömning: De internationella satellitkon- ventionerna Intelsat, Inmarsat och Eutelsat har alla formen av mellan- statliga konventioner. Varje konvention är uppdelad på en huvudöver- enskommelse, avsedd att ingås mellan stater, och en driftsöverenskom- melse, avsedd att ingås mellan staterna eller av dem utsedda telekommu- nikationsorgan (signatären). Intelsats huvudsyfte är att på kommersiell grundval upplåta rymdsektorskapacitet för allmänna internationella tele- kommunikationer mellan alla delar av världen. Inmarsat har till syfte att tillhandahålla en rymdsektor för att förbättra de maritima telekommuni- kationerna. I Inmarsats tjänsteutbud ingår emellertid också land- och aeromobil trafik. Eutelsats huvudsyfte är att tillhandahålla en rymdsektor för internationella allmänna telekommunikationer i Europa. Satellitsys- temet används till 80 % för TV-distribution. Sverige inträdde i Intelsat år 1972, i Inmarsat år 1979 och i Eutelsat år 1983. Enligt avtalet mellan staten och Telia innehar Telia som signatär rättigheter och skyldigheter enligt de tre konventionernas driftsöverens- kommelser. Sveriges inträde i Intelsat motiverades bl.a. (prop. 1971:149, s. 16ff) med satellitteknikens betydelse för att utvidga telekommunika- tionerna till alla delar av världen samt Sveriges framträdande roll i det internationella samarbetet på telekommunikationsområdet. Sverige hade även deltagit i de tidigare provisoriska arrangemangen för satellitsamar- betet. Som skäl till inträdet i Inmarsat år 1979 angavs bl.a. (prop. 1978/79:166, s. 14ff) att satellittekniken avsevärt kan förbättra sjöfartens telekommunikationer och härigenom förbättra sjösäkerheten och sjö- folkets sociala situation. Vidare var uppfattningen att automatiserad tra- fik bl.a. via satellit på sikt kan bidra till att förbättra ekonomin i den pers- onalkrävande kustradiorörelsen. Även industripolitiska skäl och bety- delsen av inflytande i Inmarsat framhölls som motiv för inträde i organi- sationen. Som skäl för inträdet i Eutelsat år 1983 angavs (prop. 1982/83:173, s. 7f) angelägenheten av att fortsätta det västeuropeiska samarbetet på rymdteknologins område samt Sveriges framträdande roll i det interna- tionella samarbetet på telekommunikationsområdet och deltagandet i det nära nordiska samarbetet i dessa frågor. Enligt avtalet om överlåtelse av Televerkets verksamhet mellan staten och Telia innehar Telia rättigheter och skyldigheter som signatär enligt de tre konventionernas driftsöverenskommelser. Avtalet innebär även, om så tillåts av resp. satellitorganisation, att annan operatör ges samma möjligheter som Telia att få tillgång till satellitkapacitet. Diskussioner pågår för närvarande i samtliga tre satellitorganisationer om att anpassa strukturerna till att bli mer öppna för konkurrens. Proble- met är att organisationerna i dag har omständliga beslutsstrukturer som inte längre är anpassade till den snabba och allt mer kommersiellt inrik- tade utvecklingen på området. I diskussionerna belyses även stat- ens/partens framtida roll i organisationerna. Förändrade beslutsstrukturer kan leda till att denna roll blir av mer övervakande karaktär och som garant för bevarande av vissa basfunktioner. Vidare förs diskussioner om att tillåta fler operatörer/signatärer från varje medlemsland samt att även tillåta direkt tillträde till satellitkapacitet för andra operatörer än signatä- ren, dvs. utan krav på medlemskap i organisationen. Sverige bör även fortsättningsvis ha intresse av deltagande i de tre satellitorganisationerna. Generellt har staten ett intresse av en väl funge- rande telefonitjänst som medger telefonering till hela världen. Då detta kräver satellitkapacitet har staten ett intresse i att tillförsäkra i Sverige verksamma operatörer tillgång till och inflytande i satellitorganisatio- nerna. På sjöfartsområdet har Sverige tillträtt den internationella sjösäker- hetskonventionen SOLAS (Safety of Life at Sea) som bl.a. innehåller krav på tillhandahållande av generella radiokommunikationer mellan land och fartyg. Detta upprätthålls bl.a. genom satellitkapacitet via Inmarsat. På luftfartsområdet pågår diskussioner både internationellt och natio- nellt om en övergång från markbaserade navigationshjälpmedel till satel- litbaserade. Staten har ett övergripande intresse av den satellitkapacitet som orga- nisationerna genererar. Detta avser särskilt Inmarsat med avseende på den maritima radiokommunikationen. Mot den givna bakgrunden bör staten även fortsättningsvis delta som part i de tre satellitorganisationerna. Statens uppgift bör vara att tillför- säkra att de tjänster som Sverige enligt andra konventioner förbundit sig att tillhandahålla upprätthålls av satellitorganisationerna, i första hand Inmarsat. Detta innebär att staten som part bör koncentrera sitt intresse på organisationernas samhällsuppgift, dvs. den verksamhet som syftar till att tillhandahålla satellitkapacitet som gynnar det allmänna, t.ex. till- gången till radiokommunikation via Inmarsat. Sverige bör därmed kunna stödja de förändringar av organisationerna som innebär att strukturerna blir mer anpassade till en kommersiellt in- riktad verksamhet, men där parterna/staterna behåller en övergripande kontroll över organisationernas samhällsuppgift. Denna kontroll bör dock inte gå längre än vad som hittills är fallet. Staten bör även fortsättningsvis tillförsäkra tillträde för minst en svensk signatär per satellitorganisation. I annat fall är det, enligt gällande konventioner, parten som får ta över signatärens roll. Mot bakgrund av organisationernas struktur och att signatärerna är ansvariga för den kommersiella driften av organisationerna, inklusive investeringarna, är det inte lämpligt att staten även har denna roll. Staten har, genom PTS, emellertid övertagit ansvaret för de funktioner av myndighetskaraktär som åvilar signatären, t.ex. godkännande av jordstationer och s.k. koor- dineringsärenden. Regeringen har i avsnitt 6.3 angivit att de telepolitiska målen i huvud- sak bör uppnås genom lagstiftning. Separata avtal mellan staten och ope- ratörer bör därför undvikas. Ett undantag från denna princip är avtal av- seende förvaltningen av ansvaret för åtagandena i satellitorganisatio- nerna. Relationen mellan staten och operatören avseende deltagandet som part resp. signatär i Eutelsat, Inmarsat och Intelsat är, som framgår av beskrivningen ovan, av sådan karaktär att avtal lämpar sig bättre än föreskrifter från statens sida. Avtalet mellan staten och Telia i denna fråga bör således i huvudsak kvarstå oförändrat. Enligt avtalet förbinder sig Telia att utan särskild er- sättning skriftligen till resp. satellitorganisation anmäla och medge att sådana operatörer som är erkända enligt den internationella telekon- ventionen eller som har tillstånd enligt telelagen ges möjlighet att genom direktkontakt med resp. organisaton träffa avtal om tillgång till efter- frågad satellitkapacitet. Avtalet bör ändras så att även den som tillhan- dahåller anmälningspliktig verksamhet enligt 4 a § kan ges tillgång till satellitkapacitet.Om satellitorganisationernas strukturer förändras kan det även bli aktuellt med direkta avtal mellan staten och andra operatörer. Detta kan påverka avtalet mellan staten och Telia. 10 Post- och telestyrelsens uppgifter Regeringens förslag: Post- och telestyrelsen (PTS) skall i högre grad än tidigare fungera som en sektorsmyndighet på teleområdet. PTS skall ha ett övergripande ansvar för att telemarknaderna fungerar ef- fektivt ur såväl konsument- som konkurrensperspektiv. Myndigheten ges därför vidgade befogenheter på ett antal punkter. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Följande remissorgan stödjer promemorians för- slag om utökade och förtydligade tillsynsuppgifter för PTS: Länsrätten i Stockholms län, FOA, RRV, NUTEK, Folkrörelserådet, Banverket, Euro- politan, Global One, Telenordia, Svenska Kraftnät, Teracom och SEKO. Telia anser att de behov av samordning, tillsyn och rapportering som anges i promemorian är betydligt överdrivna. Någon närmare analys och värdering av utökat myndighetsengagemang på telemarknaden redovisas inte. Handikappförbundens Samarbetsorgan noterar med tillfredsställelse promemorians förslag om PTS tillsyn ur ett användarperspektiv, vilket bl.a. innebär att PTS i sin årliga uppföljning särskilt noga skall granska funktionshindrade personers tillgång till telekommunikationer. Även Handikappinstitutet är positivt till den årliga uppföljningen, liksom det promemorian diskuterar om samhällsåtaganden på teleområdet. Socialstyrelsen är positiv till PTS föreslagna samordningsroll gentemot Konkurrensverket och Konsumentverket. En samordning med Handi- kappombudsmannen saknas dock enligt Socialstyrelsen. PTS anser att möjligheten att yttra sig enligt nuvarande 32 § bör gälla samtliga tvister enligt lagen. Såväl PTS, RRV, Statskontoret och Ericsson framhåller problemet med PTS resurser för att klara de utökade uppgifterna. Ericsson anser även att Konkurrensverket bör tilldelas tillräckliga resurser och kompetens för att klara sina uppgifter snabbt. Enligt Statskontoret har frågan behandlats mycket översiktligt i promemorian. RRV anför därutöver att de årliga rapporteringarna, bl.a. om regionala konsekvenser, inte skall rapporteras i PTS årsredovisning som promemo- rian föreslår. Detta bör göras separat och inte anges knapphändigt i års- redovisningen. RRV har haft anmärkningar på det stora omfånget på PTS årsredovisning och anser att den skall begränsas till att ge en god bild av myndighetens arbete under det gångna året. Statskontoret framhåller såsom en viktig förutsättning för en effektiv tillsyn att de företag som är föremål för tillsyn avkrävs väldefinierade uppgifter om verksamheten. Promemorian analyserar inte hur rapporte- ringskraven bör utformas. Socialstyrelsen anser att promemorian inte ger tillräcklig vägledning beträffande tillsynen över att de särskilda behov som personer kan ha blir tillgodosedda. Socialstyrelsen anser vidare att PTS bör få samma typ av utvidgade befogenheter att föreskriva vad som skall ingå i avtal mellan operatörer avseende åtgärder för funktionshindrade som PTS har vad gäller samtrafiken. Comviq anser att handläggningstiderna hos PTS och övriga till- synsmyndigheter måste bli kortare om deras beslut skall ha någon positiv effekt på konkurrensen. Handikappinstitutet anser att det i PTS roll som samordnande sektors- myndighet också bör ingå att driva på det svenska arbetet med europeisk och internationell standardisering på området. Skälen för regeringens förslag: Post- och telestyrelsen (PTS) skall enligt sin nuvarande instruktion främja ett effektivt telesystem enligt fast- lagda telepolitiska mål, främja en sund konkurrens, övervaka prisutveck- lingen samt följa den tekniska utvecklingen. Statsmakterna har fastlagt regionala och sociala mål för teleområdet. Syftet är att utjämna regionala och sociala skillnader mellan invånare i glesbygd och tätort samt mellan olika grupper av människor i samhället. På en konkurrensutsatt marknad är det inte längre en utan flera aktörers skyldighet att bidra till att målen uppnås. För närvarande uppnås vissa av de telepolitiska målen genom ett avtal mellan staten och Telia. Då de telepolitiska målen i första hand skall uppnås med lagstiftning bör PTS roll som övervakare av uppfyllan- det av de telepolitiska målen stärkas. PTS bör således få rollen som sekt- orsmyndighet på teleområdet med de samordningsuppgifter, utrednings- uppgifter och rapporteringsskyldigheter som detta innebär. Myndigheten bör också få vidgade befogenheter på ett antal punkter, bl.a. skall den på begäran av part meddela beslut enligt lagen vid tvister om villkor för samtrafik. Tillämpningen av telelagen och det nuvarande tillståndssyste- met har inneburit en omfattande tillståndsprövning med i vissa fall långa handläggningstider. Riksdagens revisorer har framfört förslag angående uppföljning av post- och telepolitiska mål (1995/96:RR10). Revisorerna ansåg att årligen återkommande krav på rapporteringar borde föras in i PTS instruktion. Regeringen avser att mot bakgrund härav se över myn- dighetens instruktion. Europolitan anser att något krav på prövningstillstånd inte bör införas i telelagen med hänsyn till den stora betydelse för en operatör som tillsynsmyndighetens beslut kan ha. Prövningstillstånd föreskrivs normalt i mål där beslut av förvaltnings- myndighet skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Mål enligt telelagen skiljer sig inte på något väsentligt sätt från andra sådana mål- typer. Regeringen föreslår därför att det i telelagen införs en bestämmelse om att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Av övergångsbestämmelserna framgår att detta krav inte gäller om till- synsmyndighetens beslut har fattats före ikraftträdandet. Ansvarsområde Regeringen anser att PTS skall vara sektorsmyndighet på teleområdet. Det innebär att följa utvecklingen och bevaka att alla invånare i landet får effektiva telekommunikationer till ett rimligt pris. Myndigheten bör ha ett övergripande ansvar för att telemarknaden fungerar effektivt ur såväl konsument- som konkurrensperspektiv. PTS skall vidare få en samordnande och sammanhållande funktion gentemot Konsumentverket och Konkurrensverket beträffande konsument- och konkurrensfrågor på telemarknaden. Detta innebär bl.a. att PTS skall ta initiativ till regelbundna avstämningsmöten mellan myndigheterna samt ansvara för att kunskap som är baserad på samtliga myndigheters erfarenheter byggs upp över utvecklingen på teleområdet. Sektorsmyndigheten bör även ha ett övergripande ansvar för information om t.ex. beslut om föreskrifter, tidsplaner för viktiga händelser i den närmaste framtiden, eventuella förändringar av frekvensfördelning m.m. I PTS uppgift att följa utvecklingen på telemarknaden ingår också att följa den tekniska utvecklingen vad avser teletjänster samt tjänster på angränsande områden såsom data och media. PTS skall följa den pågå- ende integrationen på tele-, data- och medieområdena, även om den stat- liga regleringen av dessa områden delvis faller utanför myndighetens direkta ansvarsområde. Detsamma gäller IT-kommissionens arbete. Myndigheten skall vidare i god tid informera regeringen om utvecklingen på dessa marknader föranleder behov av ändringar av lagstiftningen eller andra åtgärder från statsmakternas sida. I PTS ansvar ingår att tillgodose totalförsvarets och funktionshindrade personers behov av teletjänster. PTS skall även i fortsättningen säker- ställa detta genom upphandling med medel över statsbudgeten, undantag är vissa beredskapsåtgärder som är till nytta för operatörerna i fredstid. Enligt beredskapsförordningen (1994:242) är PTS funktionsansvarig myndighet för funktionen Telekommunikationer. Tillsynsverksamheten PTS skall bevaka att alla får tillgång till effektiva telekommunikationer till ett rimligt pris. Bevakningen ur ett användarperspektiv innebär bl.a. att årligen följa upp prisutvecklingen för olika tjänster samt kontrollera att prisregleringen följs. Detta bör ske bl.a. genom uppföljning av upp- handling av tjänster för funktionshindrade personer samt en uppföljning av forskarinsatser liksom de frivilliga insatserna från operatörernas sida. I bevakningen skall vidare ingå att följa upp hur olika abonnentgruppers behov tillgodoses samt särskilt noga granska funktionshindrade personers tillgång till teletjänster. Bevakningen över målet om uthålliga och tillgängliga telekommunika- tioner under kriser och i krig består i bl.a. tillsyn över efterlevnaden av de föreskrifter som PTS får meddela om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av telekommunikationer. Utbudet och kvaliteten på olika tjänster samt eventuella regionala skillnader bör särskilt analyseras och följas upp. Slutligen bör PTS, ur ett användarperspektiv, utvärdera den information som ges kring tjänsterna och i samband med detta sam- råda med Konsumentverket angående anmälningar på området. PTS skall även bedriva tillsyn ur ett konkurrensperspektiv. Även fort- sättningsvis bör det ankomma på PTS att i tillsynsarbetet analysera och följa upp de problem som finns för en effektiv och sund konkurrens på telemarknaden och genomföra eller föreslå nödvändiga förändringar i föreskrifter, tillståndsvillkor, lagstiftning m.m. i detta avseende. För att uppnå en effektiv tillsyn är det viktigt att PTS utökar samarbe- tet med övriga myndigheter som har betydelse för telekommunikatio- nerna. Detta gäller särskilt Konsumentverket och Konkurrensverket. Konsumentverket har, bl.a. genom de anmälningar som kommer in, betydelsefull kunskap och information om vilka problem de enskilda abonnenterna på teleområdet har. Konkurrensverket har utöver sin allmänna erfarenhet från fall rörande underprissättning och annat missbruk av dominerande ställning också värdefull information om tvister m.m. mellan företag i telefrågor. Genom ett utökat och bredare samarbete med dessa myndigheter ska- pas möjligheter för PTS att effektivisera tillsynsarbetet. PTS bör bl.a. mer aktivt ta del av utredningar av förhållanden som ligger bakom de anmälningar på teleområdet som inkommer till Konsumentverket resp. Konkurrensverket. PTS bör även bistå Konsumentverket resp. Konkurrensverket i deras arbete med sina kunskaper om telemarknaden och telesystemet som helhet. En viktig del i en effektiv tillsyn är att inhämta tillförlitlig och relevant information. Den nuvarande telelagen ger tillsynsmyndigheten rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Denna befogenhet blir än viktigare i samband med att tillsynsmyn- digheten enligt förslagen i avsnitt 7.2 skall ha tillgång till information avseende principerna för kostnadsberäkningar för samtrafik, standard- priser och villkor, medlingsärenden samt avtal mellan två parter. Utöver den löpande tillsynen av att televerksamhet bedrivs i enlighet med lagen och med tillståndsvillkoren skall PTS även årligen analysera konkurrens- situationen på olika delmarknader samt avrapportera detta till regeringen. En särskild betoning bör läggas på befintliga eller nya svårigheter eller hinder för marknadstillträde. Detta arbete bör bedrivas i samarbete med Konkurrensverket. PTS skall vidare kräva insyn i samtliga samtrafikavtal och granska dessa. Om PTS finner villkor i avtalen som misstänks strida mot konkur- renslagen skall detta anmälas till Konkurrensverket. Teknikutvecklingen och dess implikationer på konkurrenssituationen skall noga följas. Sär- skilt noga bör utvecklingen på de delar av marknaden som inte är kon- kurrensutsatta i någon nämnvärd grad bevakas. Samhällsåtaganden PTS uppgifter avseende funktionshindrade personers behov gäller tjänst- er som är av speciell vikt för funktionshindrade personers tillgång till effektiva telekommunikationer. Speciellt viktiga tjänster är t.ex. num- merupplysningstjänster samt förmedling av texttelefoni. Myndigheten organiserar även den standardiseringsgrupp som har till uppgift att öka medvetenheten och kunskapen om funktionshindrade personers behov vid standardisering av teletjänster och terminaler samt säkra att handi- kappaspekterna beaktas i det nationella och internationella standardise- ringsarbetet. Vid behov kan PTS även fortsättningsvis upphandla biträde från främst Handikappinstitutet och Informationstekniska standardise- ringen (ITS). Uppgiften som funktionsansvarig myndighet innebär bl.a. ansvar för samordning av beredskapsförberedelser. PTS skall även fortsättningsvis upphandla beredskapsåtgärder som långsiktigt leder till en minskad sår- barhet för samhället i en krigssituation och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Myndigheten skall planera efter dialog med de vikti- gaste avnämarna: Försvarsmaktens högkvarter, Överstyrelsen för civil- beredskap (ÖCB), Militärbefälhavarna (MB) och Civilbefälhavarna (CB). Även i fortsättningen skall PTS ha dialoger med teleoperatörena angående vilka sårbarheter som finns inom funktionen och hur de kan åtgärdas i samband med utbyggnad av nät och i samband med teknikbyte. Liksom tidigare ansvarar ÖCB för att lämna förslag samt vid behov fö- reslå ändringar i gränsdragningen mellan funktioner och myndigheters ansvar om avvägning mellan funktioner till regeringen. Återrapportering PTS skall förse regeringen med de uppgifter och den information som krävs enligt instruktion, regleringsbrev och särskilda uppdrag. Riksda- gens möjligheter att långsiktigt styra utvecklingen förutsätter en löpande information från regeringen om hur de telepolitiska målen uppfylls. PTS skall i enlighet med Riksdagens revisorers förslag (RR 1995/96:RR10 s. 47) årligen, i samband med årsredovisningen, rapportera till regeringen regionala konsekvenser av avregleringen på teleområdet med avseende på servicegrad, prisutveckling och tjänsteutbud. I samband med sin års- redovisning skall PTS även lämna en redovisning avseende klagomål som allmänheten framfört till operatörerna samt en värdering av de olika typer av klagomål som framförts till operatörerna under det aktuella året samt omfattningen av dessa klagomål. PTS bör särskilt ange omfatt- ningen av de klagomål som är relaterade till de regionala och sociala målen. Inom totalförsvars- och handikappområdena skall PTS årligen redo- göra för resultatet av upphandlingsarbetet. Redovisningen skall innehålla en analys av utfallet av upphandlingen och en beskrivning av de eventu- ella ändringar som gjorts med anledning av utvecklingen. Riksrevi- sionsverket (RRV), Statskontoret samt PTS har i sina remissvar framhål- lit att de nya uppgifter myndigheten åläggs torde medföra ett ökat resurs- behov. Regeringen har i sitt förslag till förvaltningsanslag till PTS prop. 1996/97:1, utgiftsområde 22, tagit hänsyn till de utökade uppgifter myn- digheten kommer att få i och med ändringarna av såväl telelagen som postlagen 11 Författningskommentar 11.1 Förslaget till lag om ändring i telelagen (1993:597) 1 § Paragrafen innehåller definitioner av vissa begrepp som används i lagen. Definitionen av mobil teletjänst förtydligas på så sätt att den avser tjänst där abonnentanslutningen tillhandahålls via radio i en mobil nätanslut- ningspunkt. Därigenom tydliggörs att begreppet inte omfattar s.k. fast radioaccess, dvs. där en fast nätanslutningspunkt upprättas med hjälp av radio i accessnätet. Med telenät avses – liksom tidigare – en anläggning som är avsedd för förmedling av teletjänster. Ett telenäts omfattning kan variera högst avsevärt. Under definitionen faller exempelvis även enstaka stationer, som drivs av en operatör i syfte att tillhandahålla teletjänster genom samtrafik med andra operatörer. Ett och samma fysiska nät kan också innehålla delar av olika (logiska) nät för olika ändamål. Vad som skall betraktas som ett nät eller en del av ett nät i lagens mening får avgö- ras i det enskilda fallet. Någon skillnad för lagens tillämpning torde be- dömningen härav inte medföra. Någon definition av vad som utgör ett allmänt tillgängligt telenät före- slås inte i detta lagstiftningsärende. Begreppet som sådant finns definie- rat i tjänstedirektivet (90/388/EEG). Därmed avses telenät, vari tele- tjänster eller nätkapacitet tillhandahålls allmänheten. Med begreppet all- mänheten avses inte nödvändigtvis alla och envar, utan tillgängligheten kan vara begränsad av objektiva omständigheter, t.ex. till ett geografiskt område, en viss marknad eller viss kategori användare. Begreppet nätkapacitet definieras i enlighet med Lagrådets förslag som överföringskapacitet i telenät eller del därav och avser detsamma som det tidigare använda uttrycket fasta teleförbindelser. Genom den nya benämningen markeras tydligare att begreppet omfattar alla former av överföringskapacitet i telenät: allt från större sammanhängande system till enstaka förbindelser samt även rent fysiska ledningar utan elektronisk utrustning, s.k. svart fiber. Den ändrade terminologin föranleder en änd- ring även i definitionen av televerksamhet. Det bör understrykas att någon saklig ändring inte är avsedd. I televerksamhet ingår liksom tidi- gare förmedling av telemeddelanden såväl för egen som för annans räkning. Den särskilda definitionen av hyrd förbindelse avser att inom begrep- pet nätkapacitet urskilja sådana förbindelser, som regleras särskilt i ONP- direktivet om förhyrda förbindelser (92/44/EEG). En hänvisning till di- rektivet bör därför göras i definitionen av begreppet. En definition av samtrafik införs i lagen. Samtrafik innebär dels att te- lenät sammankopplas, dels att sammankopplingen medger att teletjänster fungerar mellan alla användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som mobila, och att alla användare har möjlighet att nå tjänster som till- handahålls i de olika näten. Det sistnämnda innebär exempelvis att i samtrafiken ingår utväxling av telemeddelanden i båda riktningarna, så- väl till som från den samtrafikerandes nät. Sammankoppling från ett tele- nät till ett annat nät sker vid en hopkopplingspunkt mellan näten vars tekniska egenskaper definieras genom ett s.k. gränssnitt. Att alla skall ges möjlighet att få tillgång till de tjänster som erbjuds i näten och att tjäns- terna skall fungera kan dessutom innebära ett krav på tillhandahållande av administration och driftsmässiga aktiviteter och funktioner såsom en del av samtrafikskyldigheten. Exempel på sådana aktiviteter är fakture- ring och avräkning. Se närmare om samtrafikskyldigheten under kom- mentaren till 20 §. 2 § Paragrafen ansluter till de telepolitiska målen, vilka behandlas under av- snitt 5.3. Där anges att tre specifika mål bör lyftas fram inom ramen för det övergripande målet om effektiva telekommunikationer. Detta har kommit till uttryck i lagtexten. Statens ansvar för telefonitjänsten föreslås omfatta även att tillhandahållandet skall ske till ett rimligt pris. Innebörd- en härav berörs i avsnitt 6.4. 4 a § Paragrafen är ny. Den föreskriver att den som inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahåller telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mo- bil teletjänst, nätkapacitet eller teletjänst som kräver tilldelning av kapa- citet ur en nummerplan för telefoni enligt 21 § får bedriva sådan verk- samhet först efter anmälan hos tillsynsmyndigheten. Skälen för att en anmälningsplikt införs behandlas i avsnitt 7.1. Regeringen föreslår att den ansvariga myndigheten på området skall benämnas tillsynsmyndig- heten för att bättre beskriva myndighetens samlade verksamhet inom ra- men för telelagen. De tre förstnämnda verksamheterna har sin motsva- righet i 5 § och är således tillståndspliktiga om de tillhandahålls i en om- fattning som avses där. Den sistnämnda verksamheten omfattar t. ex. be- talteletjänster som tillhandahålls utan att det samtidigt tillhandahålls fast eller mobil telefonitjänst. En anmälan kan ske på flera olika sätt. Exempelvis borde en verksam- het som har angetts i en ansökan om tillstånd enligt 5 § i allmänhet anses anmäld enligt 4 a §. Någon prövning av förutsättningarna för att kunna bedriva den an- mälda verksamheten skall inte ske från myndighetens sida i samband med att en anmälan tas emot. En annan sak är att en ansökan om tillstånd eller nummertilldelning kräver den prövning en sådan ansökan föranled- er. Tillsynsmyndigheten får dock anledning när den tagit emot en anmä- lan att inom ramen för sin tillsynsverksamhet bl.a pröva om verksamhe- ten kräver tillstånd enligt 5 § och underrätta företaget om så är fallet. 4 b § Företag med ett betydande inflytande på den svenska marknaden åläggs enligt 20 b § vissa ytterligare skyldigheter i fråga om samtrafik. Enligt förslaget till samtrafikdirektiv skall den nationella regleringsmyndighe- ten hos EG-kommissionen anmäla de företag som har ett sådant bety- dande inflytande. Direktivet innehåller viss ledning för bedömningen om vad som avses med betydande inflytande. Om ett företag har mer än 25 % av en relevant telekommunikationsmarknad i det geografiska område i en medlemsstat inom vilket företaget får vara verksamt föreligger enligt direktivet en presumtion för att företaget i fråga har ett betydande inflytande på mark- naden. Ett sådant inflytande kan dock anses föreligga även om andelen av den relevanta marknaden är lägre än 25 %. Förhållandena kan även vara sådana att företaget inte skall anses ha ett betydande inflytande trots att det har mer än 25 % av den relevanta marknaden. Vid bedömningen skall beaktas bl.a. företagets möjlighet att påverka förhållandena på den aktuella marknaden, företagets omsättning i för- hållande till marknadens storlek, företagets inflytande över slutanvän- darnas möjlighet att få tillgång till den aktuella tjänsten, samt dess eko- nomiska resurser och erfarenhet på marknaden. Av ingressen till direkti- vet framgår att myndigheten bör ta hänsyn även till bl.a. företagets inter- nationella anknytning och till den situation som råder på den berörda marknaden. Det omfattningskriterium som avses här är sålunda ett annat än det som enligt 5 § föranleder krav på tillstånd. Vid bedömningen av vad som skall anses som relevant marknad kan ledning hämtas från konkurrenslagstiftningen. 5 § Paragrafen har genomgått vissa redaktionella förändringar, bl.a. för att anpassa den till ny terminologi. Inga förändringar i sak är åsyftade. 6–7 §§ Ändringarna föranleds av att tillståndsmyndigheten nu benämns till- synsmyndigheten. Se närmare kommentaren till 4 a §. Förhandsbesked kan avse endast tillståndsskyldighet, inte anmälningsplikt. 8 § Enligt första stycket får tillsynsmyndigheten liksom tidigare i enskilda fall meddela undantag från tillståndsplikten. Enligt andra stycket får till- synsmyndigheten meddela föreskrifter om upplysningsskyldighet för viss televerksamhet om det behövs från allmän synpunkt för att följa utveck- lingen på telekommunikationsområdet. Det gäller verksamhet som inte omfattas av anmälningsplikten enligt 4 a §. 10 § Enligt nuvarande lydelse kan återkallelse av tillstånd ske endast om verk- samheten bedrivs i strid med lagen. Enligt det nya tredje stycket föreslås att ett tillstånd kan återkallas även när förutsättningarna för att meddela tillstånd enligt lagen inte längre föreligger. Detta innebär att tillsyns- myndigheten kan återkalla ett tillstånd om verksamheten inte längre i något av de avseenden som anges i 5 § är betydande. Ett tillstånd bör dock inte återkallas om inte verksamhetens omfattning bedöms ligga be- tydligt under vad som enligt 5 § är betydande. Återkallelse bör inte heller komma i fråga om minskningen av verksamhetens omfattning bedöms vara av endast tillfällig natur. Ett tillstånd kan med stöd av tredje stycket återkallas även när förut- sättningarna för att meddela tillstånd enligt 11 resp. 12 §§ inte längre föreligger. Tillstånd skall enligt 11 § meddelas om inte den sökan-de saknar förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet och kvalitet. Utrymmet för att med stöd enbart av detta förhåll- ande återkalla ett tillstånd torde emellertid vara ganska begränsat. I fråga om 12 § torde förhållandena i huvudsak regleras av tillståndsvillkoren. Tillsynsmyndigheten får även möjlighet att återkalla ett tillstånd om till- ståndshavaren begär det. Flera remissinstanser har tagit upp frågan om väsentliga förändringar hos den som meddelats tillstånd, t.ex. en ändrad ägarbild. Ett tillstånd enligt telelagen meddelas en viss fysisk eller juridisk person. Det innebär att ett tillstånd inte kan överlåtas. Den som avser att förvärva en rörelse som bedriver tillståndspliktig verksamhet måste därför ansöka om till- stånd. Om det däremot är fråga om en ändrad ägarbild eller om andra väsentliga förändringar hos tillståndshavaren åvilar det tillsynsmyndig- heten att i sin tillsynsverksamhet bedöma vilka följder denna förändring får för tillståndshavarens förutsättningar att bedriva televerksamheten framgent. Detta underlättas genom att tillståndshavare föreslås genom tillståndsvillkor bli skyldiga att tillhandahålla information om verksam- hetens ägare. Den bedömning som därvid skall göras är i princip den- samma som vid tillståndsprövning enligt 11 § eller i förekommande fall 12 § jämte de vid tillståndet knutna villkoren. Enligt fjärde stycket kan tillsynsmyndigheten vid behov bestämma hur verksamheten skall av- vecklas. 12 § I bemyndigandet anges nu att det är till tillsynsmyndigheten som reger- ingen kan delegera möjligheten att meddela föreskrifter. 13 § Det kommande tillståndsdirektivet medför att paragrafen måste anpassas i flera avseenden. Det måste framgent uttömmande anges vilka frågor som får regleras i form av villkor. Flera av de områden som nu är upp- räknade i paragrafen kan enligt förslaget till direktiv inte längre regleras enbart genom tillståndsvillkor. Det gäller punkterna 3–7. Dessa frågor kommer i stället att regleras direkt av lagen och de föreskrifter som med- delas med stöd av lagen. Se härtill kommentaren till 17 a §. Direktivet medger dock att samma frågor även regleras genom tillståndsvillkor. Punkterna 3–5 följer av förslaget till tillståndsdirektiv. I punkt 6, vil- ken delvis motsvaras av punkt 9 enligt nu gällande lydelse, behålls kravet på publicering av telekatalog. Nummerupplysningsskyldigheten och nu- varande punkt 8 rörande tillståndshavares skyldighet att lämna ut upp- gifter till annan tillståndshavare förs över till 17 a §. Se närmare avsnitt 7.4. Enligt punkt 7 ges tillsynsmyndigheten möjlighet att ställa upp som villkor för tillstånd att telefonautomater skall upprätthållas i viss ut- sträckning. Se närmare härom under avsnitt 6.3. I tredje stycket har befogenheten att meddela föreskrifter förtydligats. 15 § Enligt bestämmelsen skall den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet se till att verksamheten upp- fyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. Därigenom ges utrymme för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om tekniska planer, servicekodplaner, vissa standarder för gränssnitt och andra frågor som rör funktionen i nätet. Se i övrigt avsnitt 7.5. 16 § Bestämmelsen föreslås utvidgas så att inte bara den som bedriver verk- samhet som kräver tillstånd utan även den som bedriver annan anmäl- ningspliktig verksamhet enligt 4 a § omfattas. 17 § Se kommentaren till 12 §. 17 a § Paragrafen är ny. I denna upptas sådant som tidigare enbart reglerades genom tillståndsvillkor med stöd av 13 §. I enlighet med det kommande tillståndsdirektivet omfattas alla som driver verksamhet som är anmäl- ningspliktig enligt 4 a § av bestämmelserna i denna paragraf. Genom skyldigheten för operatörerna att för statistikändamål lämna upplysningar om verksamheten får tillsynsmyndigheten möjlighet att uppfylla krav på årlig rapportering till regeringen avseende bl.a. regionala konsekvenser av konkurrensen på teleområdet och de klagomål från allmänheten som framförts. I andra stycket anges att närmare föreskrifter kan meddelas om i vilken utsträckning krav enligt första stycket skall fullgöras och det sätt på vil- ket detta skall ske. 17 b § Paragrafen är ny. Enligt denna får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att den som har tillstånd enligt 5 § och har en dominerande ställning på den svenska marknaden skall redovisa viss del av den verksamhet som berörs av tillståndet avskild från annan verksamhet. Begreppet dominerande ställning på marknaden avses ha samma innebörd som inom konkurrenslagstiftningen. Endast Telia har för närvarande en sådan ställning på den svenska telemarknaden. Genom bestämmelsen blir det möjligt att ställa krav på särredovisning av intäkter och kostnader som har samband med det s.k. accessnätet. Förslaget är motiverat i avsnitt 7.2.3. 18 § Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på kostnadsbasering av taxor för användning av telefonitjänst mellan fasta nätanslutningspunkter och för tillhandahållande av nätkapacitet. Ingen ändring i sak är avsedd. 19 § Paragrafen har utan ändring i sak anpassats till den nya terminologin. 20 § Bestämmelserna i paragrafen reglerar den s.k. samtrafikskyldigheten. Definitionen på samtrafik finns i 1 §. Som framgår där innefattar skyldig- heten att bedriva samtrafik en skyldighet att förmedla telemeddelanden såväl till som från egna nät och även mellan egna nät. Skyldigheten om- fattar bl.a. ett krav på att träffa samtrafikavtal på vissa villkor. Detta är emellertid inte tillräckligt. För att tillgodose kraven på ett sammanhållet telesystem av telenät, där alla kan nå varandra och alla kan tillhandahålla teletjänster, får inte heller utnyttjandet av samtrafiken motverkas eller förhindras genom andra åtgärder sedan avtal har ingåtts. Exempelvis kan den som vägrar eller ställer upp orimliga villkor för att medverka i eller tillhandahålla administration eller driftsmässiga aktiviteter och funktio- ner såsom fakturering eller avräkning i allmänhet inte sägas uppfylla sin samtrafikskyldighet. Ett annat sätt att motverka utnyttjandet av samtrafi- ken kan vara att särbehandla vissa samtalsslag, t.ex. samtal till andra ope- ratörers nät. Huruvida sådana förfaranden innebär ett avsteg från samtra- fikskyldigheten får avgöras från fall till fall av tillsynsmyndigheten. Samtrafikskyldigheten innebär i vissa fall även en skyldighet att tillgo- dose rimliga krav på s.k. särskild nätanslutningspunkt enligt art. 10 i tal- telefonidirektivet (95/62/EG), se även under 20 a §. Skyldigheten att bedriva samtrafik, som regleras i första stycket, har utvidgats till att gälla den som tillhandahåller teletjänst som är anmäl- ningspliktig enligt 4 a §. Enligt det förslag som remitterades till Lagrådet gällde skyldigheten i förhållande till den som bedriver motsvarande verk- samhet, om denna är anmäld hos tillsynsmyndigheten. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det med den föreslagna lydelsen kan upp- komma viss tvekan om vad som åsyftas med uttrycket motsvarande verk- samhet. Föreskriften bör därför som Lagrådet förordat förtydligas. Med den lydelse som Lagrådet föreslagit blir dock samtrafikskyldigheten allt- för vidsträckt. Skyldigheten att på begäran bedriva samtrafik bör gälla endast i förhållande till den som tillhandahåller teletjänst som är anmäld enligt 4 a §, dvs. sådan verksamhet som anges i första till tredje punkten i paragrafen. Samtrafikskyldigheten gäller även den som inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahåller annan teletjänst än telefonitjänst i en betydande omfattning. Den senare förpliktelsen, som tidigare reglerades i tredje stycket, omfattar efter ändringen de teletjänster som inte kräver kapacitet i nummerplan för telefoni, t.ex. datakommunikationstjänster och tilläggstjänster som t.ex. nummerpresentation. I andra stycket regleras frågan om ersättning för samtrafik. Ändringen innebär att kravet på att taxor för samtrafik avseende förmedling av tele- fonitjänst skall vara rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna för prestationen utvidgas till att gälla även samtrafik avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den bedrivs av någon som är anmäld enligt 4 b §. Se avsnitt 7.2.2. På förslag av Lagrådet har en föreskrift lagts till om att marknadsmässiga villkor får bestämmas för samtrafik avseende andra teletjänster än telefonitjänsten. Föreskriften har sin mot- svarighet i nuvarande tredje stycket. Tillsynsmyndigheten får därmed viss hållpunkt för sådana förvaltningsbeslut som kan meddelas enligt 33 § andra stycket. Detta innebär inte att myndigheten skall fastställa vad som är marknadsmässigt. Detta ankommer på marknadens aktörer genom avtal. Myndigheten får dock ett visst utrymme att vidta åtgärder för att förhindra krav på ersättning eller andra villkor som ter sig uppenbart oskäliga från marknadsmässiga utgångspunkter. Begränsningen av samtrafikskyldigheten enligt tredje stycket behålls men görs uttryckligen beroende av tillsynsmyndighetens beslut i varje enskilt fall. Se även avsnitt 7.1.1. 20 a § Paragrafen är ny. I bestämmelsen föreskrivs att den som bedriver samtra- fik skall anmäla sådana tekniska förändringar i nätet som påverkar sam- trafiken till tillsynsmyndigheten i god tid före genomförandet. Vad som kan anses som god tid får avgöras i det enskilda fallet med hänsyn till arten och omfattningen av de planerade förändringarna. 20 b § Paragrafen är ny och innehåller mot bakgrund bl.a. av det kommande EG-direktivet på samtrafikområdet ytterligare skyldigheter i fråga om samtrafik för den som har ett betydande inflytande på marknaden. Så- dana företag skall enligt förslaget till 4 b § anmälas till EG-kommissio- nen. Utöver den grundläggande skyldigheten enligt 20 § att på begäran be- driva samtrafik skall dessa företag enligt första punkten i första stycket tillgodose varje rimlig begäran om sammankoppling med telenät. Med detta avses att även mera speciella önskemål om sammankoppling vad gäller exempelvis hopkopplingsnivå och hopkopplingspunkter skall till- godoses om begäran är rimlig. Detta krav anses med stöd av uttalanden i 1993 års telelagsproposition i princip gälla även i dag. Det föreslås nu få uttryckligt lagstöd. Företag med betydande inflytande åläggs vidare enligt andra punkten att publicera sina standardprislistor för samtrafik. Av tredje stycket fram- går att tillsynsmyndigheten kan besluta att ändring skall ske i den publi- cerade listan om den innehåller villkor som inte överensstämmer med lag. I tredje punkten fastslås att principen om icke-diskriminering måste iakttas när villkor om samtrafik erbjuds. Detta innebär bl.a. att för en lik- värdig tjänst sämre villkor inte får erbjudas konkurrenter än t.ex. egna dotterbolag. Genom fjärde punkten införs för denna kategori operatörer en skyldig- het att på begäran lämna sådan information som är nödvändig för över- enskommelser om samtrafik. Det kan gälla tekniska specifikationer, nät- struktur, nätgränssnitt, hopkopplingspunkter m.m. Skyldigheten omfattar även administrativa funktioner såsom faktureringsrutiner. Vidare blir enligt femte punkten dessa företag skyldiga att lämna in de avtal om samtrafik som ingås till tillsynsmyndigheten. Krav ställs enligt sjätte punkten på separat redovisning av samtrafik- verksamheten. Se i övrigt avsnitt 7.2.3. I andra stycket av paragrafen intas en särskild regel om bevisbördans placering för samtrafikersättning avseende telefonitjänst till fast och mo- bil nätanslutningspunkt i enlighet med förslaget till samtrafikdirektiv. Den omfattar endast operatörer med ett betydande inflytande på markna- den. I direktivförslaget sägs att bevisbördan för att samtrafikavgifterna härrör från verkliga kostnader skall ligga hos den organisation som till- handahåller samtrafik och att den nationella regleringsmyndigheten kan ålägga en organisation att fullständigt styrka sina samtrafikavgifter (art. 7.2). Se närmare härom under avsnitt 7.2.2. Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. 20 c § Paragrafen är ny och följer av förslaget till samtrafikdirektiv. Bestäm- melsen är behandlad i avsnitt 7.2.4. Tillämpningsområdet för bestäm- melsen är begränsat och den torde sällan komma att tillämpas. 20 d § Enligt förslaget till samtrafikdirektiv räknas även sammankoppling av nätkapacitet in under begreppet samtrafik. En sådan sammankoppling är naturligtvis nödvändig som grund för att bedriva samtrafik. Det finns emellertid anledning att hålla isär dessa begrepp. Samtrafik har nämligen inte samma innebörd när det gäller tillhandahållande av nätkapacitet som i fråga om teletjänster. Vad gäller nätkapacitet är det fråga om att fysiskt sammankoppla egen överföringskapacitet med sådan som disponeras av en annan teleoperatör och därmed erbjuda möjlighet till förmedling av telemeddelanden, snarare än att aktivt förmedla sådana meddelanden. Den sammankoppling som avses här syftar till att endast tillhandahålla nätkapacitet. Skyldigheten att medverka till en sådan sammankoppling regleras därför särskilt i lagen. Andra stycket hänvisar till att tillämpliga bestämmelser om samtrafik gäller även sammankoppling av nätkapacitet. 21 § Paragrafen har sammanförts till ett stycke. Nummerplaner kan upprättas antingen genom föreskrift eller genom förvaltningsbeslut. Enligt nuva- rande lydelse skall planerna upprättas i syfte att främja effektiva tele- kommunikationer. Av 2 § framgår dock att bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekom- munikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Detta syfte skall naturligtvis alltid beaktas vid tillämpning av lagen. Någon särskild föreskrift härom behöver därför inte tas in i denna paragraf. 23 § Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om möjlighet att ta ut avgifter för att finansiera tillsynsmyndighetens verksamhet. Beträffande andra stycket hänvisas till avsnitt 6.5. 27 § Paragrafen innehåller bestämmelser som bryter tystnadsplikten enligt 25 §. Enligt förslaget får polismyndighet och åklagarmyndighet utöver vad som följer av 1–3 punkterna tillgång till uppgift rörande hemligt tele- abonnemang när den behövs för att myndigheten skall kunna fullgöra sådana uppgifter som anges i punkterna 6 och 7. Härutöver har vissa re- daktionella ändringar vidtagits i punkterna 1 och 2. 31 § Enligt den nuvarande lydelsen av andra stycket torde inte kronofogde- myndigheten ha någon befogenhet att utöva tvång. Genom hänvisningen till utsökningsbalken blir bl.a. dennas bestämmelser om tvång i 2 kap. 17 § tillämpliga. Av 37 § följer att beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart om inte annat har bestämts. 32 § Enligt nuvarande lydelse av paragrafens andra stycke skall tillsynsmyn- digheten om tvist uppkommer som rör tillämpning av lagen skyndsamt undersöka förhållandena och, om inte särskilda skäl talar för annat, medla mellan parterna. Myndigheten har härutöver en möjlighet att yttra sig i tvisten på begäran av en part. Denna yttrandemöjlighet är dock in- skränkt till om erbjudet villkor för samtrafik eller uthyrning av nätkapa- citet är godtagbart. Genom ändringen har tillsynsmyndigheten på begäran av en part möjlighet att yttra sig i tvisten i samtliga medlingsfall enligt lagen. Paragrafen har i övrigt anpassats till ny terminologi. 32 a § Paragrafen är ny. Den innehåller särskilda bestämmelser om samtrafik föranledda av det kommande samtrafikdirektivet. Pågår förhandling om villkor för samtrafik skall tillsynsmyndigheten på begäran av en part be- stämma en tidsgräns inom vilken förhandlingen skall vara avslutad. En tidsgräns medför en viss press på parterna att driva förhandlingarna ef- fektivt i syfte att snabbt komma överens. Vilken tid som skall bestäm- mas får bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Om tidsgränsen passeras utan att parterna har kommit överens om alla villkor för avtalet är tillsynsmyndigheten skyldig att medla mellan parter- na. Om myndigheten har satt en tidsgräns skall den normalt avvakta att denna löpt ut innan medling inleds. Med stöd av den allmänna bestäm- melsen om medling vid tvister i 32 § har myndigheten emellertid möjlig- het att, om förhållandena påkallar det, inleda medling trots att tidsfristen inte löpt ut. Det kan exempelvis vara fallet om det är uppenbart att en av parterna obstruerar förhandlingen. 33 § Vitesbestämmelsen i första stycket överförs till 36 §. En utgångspunkt på samtrafikområdet är att sådana avtal sluts efter sedvanliga kommersiella förhandlingar mellan operatörerna. Avtalsfri- heten är emellertid inskränkt genom tvingande regler i olika avseenden. Ersättning för samtrafik avseende såväl fast som mobil telefonitjänst skall vara kostnadsbaserad och tillsynsmyndigheten har vid tvist möjlig- het att medla. Regeringen föreslår nu regler – särskilt beträffande dem som har ett betydande inflytande på marknaden – som ytterligare be- gränsar parternas avtalsfrihet. I paragrafens andra stycke ges sålunda tillsynsmyndigheten en befogenhet att vid tvist om samtrafikvillkor eller villkor om sammankoppling av nätkapacitet enligt 20 d § på ansökan av part meddela ett förvaltningsbeslut som reglerar förhållandet mellan par- terna i de avseenden som parterna själva inte lyckats avtala om. Förvalt- ningsbeslutet träder i stället för avtalsvillkor i den utsträckning det är nödvändigt för att samtrafik skall kunna bedrivas enligt lagen. Myndig- heten skall därvid tillämpa telelagens regler och meddela det beslut som behövs för efterlevnaden av lagen, i förekommande fall förenat med ett vitesföreläggande. Vid beslutet är myndigheten inte bunden av parternas yrkanden. Beslutet kan i likhet med andra beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beträffande partsställningen efter över- klagande, se kommentaren under 37 §. Om en ansökan inte har föregåtts av medling av tillsynsmyndigheten bör myndigheten först undersöka om en sådan kan få parterna att komma överens. 33 a § Paragrafen är ny. Enligt denna ges tillsynsmyndigheten möjlighet att fö- relägga den som bedriver anmälningspliktig verksamhet i strid mot lagen eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen att helt eller del- vis upphöra med verksamheten. Ett sådant beslut kan i vissa fall få långt- gående konsekvenser för den enskilde och bör därför meddelas endast sedan andra mindre ingripande åtgärder har visat sig verkningslösa. Ett föreläggande skall givetvis bara avse den lagstridiga delen av verksam- heten om den låter sig avgränsas. Bestämmelsen gäller all anmälnings- pliktig verksamhet och således även tillståndshavare. Beträffande dessa blir det dock naturligen aktuellt att i första hand överväga om tillståndet helt eller delvis skall återkallas. 34 – 35 §§ 34 § upphävs. Se närmare härom under avsnitt 7.5. Paragrafens andra stycke överförs till 35 §. 36 § Eftersom straffbestämmelserna i 34 § upphävs är 36 § i nuvarande ly- delse inte längre erforderlig. I denna paragraf intas i stället bestämmelser om vite. Om det skulle bli aktuellt att döma ut vite kan myndigheten ansöka om detta hos länsrätten i enlighet med lagen (1985:206) om viten. 37 § Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande m.m. Enligt vad som numera blivit vedertaget i detta sammanhang anges att myndighet- ens beslut skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, jfr 14 § lagen (1971:389) om allmänna förvaltningsdomstolar. Krav på prövningstill- stånd införs vid överklagande till kammarrätten, se även avsnitt 10. Enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen, som trädde i kraft den 1 maj 1996, skall om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart sedan handlingarna överlämnats till domstolen. Av 33 § i lagen följer att myndigheten därigenom får rätt att överklaga domstolens beslut. Förde- len med en tvåpartsprocess är framför allt att utredningsmaterialet blir fylligare genom parternas dialog. Syftet med att ge förvaltningsmyndig- heter rätt att överklaga förvaltningsdomstols avgörande är främst att ut- rymmet för prejudikatsbildning vidgas. Dessutom minskar risken för att materiellt oriktiga avgöranden blir bestående (se prop. 1995/96:22 s. 75). När det gäller överklagande av beslut som tillsynsmyndigheten med- delat enligt 33 § andra stycket telelagen får dessa skäl inte samma styrka eftersom det alltid förekommer två enskilda parter med motstående in- tressen i ärendet hos tillsynsmyndigheten. Dessa kommer att ha parts- ställning även i länsrätten om ena parten eller båda överklagar. Mot bak- grund av det starka samhällsintresset som ligger bakom tillsynsmyndig- hetens vidgade befogenheter i denna fråga är det dock väsentligt att även myndigheten får ställning som part. Övergångsbestämmelser Genom andra punkten anses den som vid ikraftträdandet har tillstånd enligt 5 § redan ha anmält sin verksamhet enligt 4 a §. Eftersom det inte förekommer någon som har anmälningsplikt enligt nuvarande bestäm- melser är det inte erforderligt att meddela övergångsbestämmelser för denna situation. Den som vid ikraftträdandet bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt de nya bestämmelserna får skäligt rådrum att anmäla verksamheten till tillsynsmyndigheten. 11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning 5 § En definition av tillsynsmyndigheten införs i lagen. 6 § Ändringen i bestämmelsen har motiverats i avsnitt 8. 7 § Beträffande ändringen i andra meningen hänvisas till kommentaren under 31 § telelagen. 12 § Enligt förslaget blir det möjligt att överklaga samtliga tillsynsmyndig- hetens beslut som meddelas enligt lagen. I andra stycket föreslås efter mönster i telelagen att myndighetens beslut normalt gäller omedelbart. Se närmare härom i avsnitt 8. Beträffande övriga ändringar hänvisas till kommentaren under 37 § telelagen. Departementspromemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597) Härigenom föreskrivs i fråga om telelagen (1993:597) dels att 2, 5–8, 10, 13, 15, 16, 18, 20–23, 25, 31–34 och 37 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tolv nya paragrafer, 4 a, 5 a, 17a, 17 b, 20 a–20 c, 32 a–32 c, 36 a och 36 b §§ samt närmast före 36 b § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekom- munikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhets- ställe utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät. Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommuni- kationer till lägsta möjliga samhälls- ekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. 1. att var och en skall få möjlighet att till ett rimligt pris från sin sta- digvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefo- nitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät, 2. att alla skall få tillgång till tele- tjänster på likvärdiga villkor, samt 3. att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga un- der kriser och krig. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till teletjänster eller fasta teleförbindelser genom statlig upphandling. 4 a § Den som inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahåller telefo- nitjänst, mobil teletjänst eller fasta teleförbindelser får bedriva sådan verksamhet först efter anmälan hos den myndighet som regeringen be- stämmer (tillsynsmyndigheten). 5 § Tillstånd enligt denna lag krävs för rätten att inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahålla Tillstånd enligt denna lag krävs för rätten att inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahålla 1. telefonitjänst eller mobil teletjänst, om verksamheten har en omfatt- ning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande, eller 2. fasta teleförbindelser, om upp- låtelsen görs av nätets ägare eller av någon annan som disponerar kapacitet i nätet och tillhandahål- ler sådana förbindelser i en om- fattning som är betydande. 2. fasta teleförbindelser, om upplå- telsen görs av någon som är anmäld enligt 5 a §. Tillstånd får avse ett visst område eller hela landet. 5 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall hos Eu- ropeiska gemenskapernas kommis- sion anmäla de företag som bedriver televerksamhet och har ett bety- dande inflytande på den svenska marknaden. 6 § Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen be- stämmer (tillståndsmyndigheten). Frågor om tillstånd prövas av tillsynsmyndigheten. 7 § Tillståndsmyndigheten skall efter ansökan meddela förhandsbesked om tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerksamhet. Ett förhands- besked gäller för den tid och under de förutsättningar i övrigt som an- ges i beskedet. Tillsynsmyndigheten skall efter an- sökan meddela förhandsbesked om anmälan enligt 4 a § eller tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerk- samhet. Ett förhandsbesked gäller för den tid och under de förutsätt- ningar i övrigt som anges i beskedet. 8 § Tillståndsmyndigheten får medge undantag från tillståndsplikten en- ligt 5 §, om det finns särskilda skäl. I sådant fall får tillstånds- plikten ersättas med en anmäl- ningsplikt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om anmäl- ningsplikt för den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhan- dahåller teletjänster som inte om- fattas av tillståndsplikten enligt 5 §. Beslut och föreskrifter om anmäl- ningsplikt får meddelas endast i den utsträckning som det behövs från allmän synpunkt för att följa utvecklingen på telekommunika- tionsområdet. Tillsynsmyndigheten får medge un- dantag från anmälningsplikten enligt 4 a § eller tillståndsplikten enligt 5 §, om det finns särskilda skäl. Till- ståndsplikten får därvid ersättas med en anmälningsplikt. Om det behövs för att följa utveck- lingen på telekommunikationsområ- det får regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller te- letjänster som inte omfattas av an- mälningsplikten enligt 4 a § att lämna upplysningar om verksamhe- ten. 10 § Ett tillstånd skall återkallas om verksamheten bedrivs i strid med denna lag eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse. Om inte särskilda skäl föreligger får dock återkallelse ske först sedan tillstånds- havaren har lämnats tillfälle att vidta rättelse. Gäller avvikelsen endast en viss del av verksamheten får återkallelsen begränsas till denna del. Återkallelse får även ske om till- ståndshavaren begär det eller om verksamheten har upphört. Om tillståndet återkallas får till- synsmyndigheten besluta hur av- vecklingen av verksamheten skall ske. 13 § Tillstånd enligt 5 § att driva tele- verksamhet får förenas med vill- kor. Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare. Tillstånd enligt 5 § att driva tele- verksamhet får förenas med villkor om skyldighet för tillståndshavare 1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som ef- terfrågar denna tjänst, 2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet på vissa villkor tillhanda- hålla fasta teleförbindelser åt den som efterfrågar sådana, 3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, 4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda teletjänster, 5. att medverka till att telemedde- landen kan förmedlas till samhäl- lets alarmerings- och räddnings- tjänst, 6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap, 7. att årligen redovisa sin verk- samhet i de delar som berörs av tillståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att ställa redovisningen till förfo- gande för tillståndsmyndigheten eller den som anvisas av myndig- heten, 8. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, samt 9. att på skäliga villkor i egen tele- katalog publicera och i sin verk- samhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabon- nemang hos annan tillståndshavare i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag. 3. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, 4. att på skäliga villkor i egen tele- katalog publicera och i sin verksam- het till allmänheten lämna ut upp- gifter om enskildas teleabonnemang hos annan tillståndshavare i den ut- sträckning de inte omfattas av tyst- nadsplikt enligt lag, 5. att tillhandahålla information i fråga om verksamhetens ägare, 6. att bedriva verksamheten varak- tigt och med god kapacitet och kva- litet, samt 7. att på visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 20 a §. Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet skall förenas med villkor att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 14 a §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånds- villkor. Tillståndsvillkor skall vara berätti- gade och inte mer omfattande eller ingripande än nödvändigt för att uppnå syftet med villkoren. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om det sätt på vil- ket tillståndsvillkoren skall fullgö- ras. 15 § Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller te- letjänster eller fasta teleförbindel- ser skall tillgodose rimliga krav på teknisk säkerhet i verksamheten. Den som inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahåller teletjäns- ter eller fasta teleförbindelser skall tillgodose rimliga krav på funktio- nalitet och teknisk säkerhet i verk- samheten. 16 § Tillståndshavare enligt denna lag får, vid sidan av normala kommer- siella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan tele- tjänster eller som behövs för att förebygga att nätet eller dess an- vändare skadas eller att nätets drift störs. Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § får, vid sidan av normala kommersiella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan teletjänster eller som behövs för att förebygga att nätet eller dess användare skadas eller att nätets drift störs. 17 a § Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § är skyldig 1. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, 2. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda teletjänster, 3. att medverka till att telemedde- landen kan förmedlas till samhällets alarmerings- och räddningstjänst, 4. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap, samt 5. att årligen redovisa sin verksam- het i de delar som omfattas av an- mälningsplikten efter för verksam- heten särskilt avpassade principer samt ställa redovisningen till förfo- gande för tillsynsmyndigheten eller den som anvisas av myndigheten. Regeringen eller den myndighet re- geringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om det sätt på vilket, samt i vilken utsträckning, krav enligt första stycket skall full- göras. 17 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva att den som har tillstånd en- ligt 5 § och har en dominerande ställning på den svenska marknaden skall redovisa viss del av den verk- samhet som berörs av tillståndet avskild från annan verksamhet. 18 § Tillståndshavares taxor för an- vändning av telefonitjänst till en fast anslutningspunkt inom ett all- mänt tillgängligt telenät och för tillhandahållande av fasta teleför- bindelser inom ett sådant nät skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt tillgängliga av tillstånds- havarna. Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § skall för användning av telefo- nitjänst till en fast anslutningspunkt inom ett allmänt tillgängligt telenät och för tillhandahållande av fasta teleförbindelser inom ett sådant nät tillämpa taxor som grundar sig på kostnaderna för tjänsten. Taxorna skall hållas allmänt tillgängliga av de anmälningsskyldiga. 20 § Den som har tillstånd enligt 5 § att tillhandahålla telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att på begäran bedriva samtrafik med motsvarande verk- samhet som drivs av en annan till- ståndshavare eller av den som är anmälningsskyldig. Om samtrafik upprättas med en anmälningsskyl- dig, har tillståndshavaren rätt till samtrafik med motsvarande verk- samhet som drivs av den anmäl- ningsskyldige. Ersättningen för förmedling av telefonitjänster enligt första stycket skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för presta- tionerna. Vid beräkning av ersätt- ningen får skälig hänsyn tas till kostnader för särskilda uppgifter enligt upplåtarens tillståndsvillkor. Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller an- nan teletjänst än telefonitjänst i sådan omfattning som avses i 5 § första stycket 1 är skyldig att, om så begärs, på marknadsmässiga villkor bedriva samtrafik med en tillståndshavare eller en anmäl- ningsskyldig som tillhandahåller teletjänster enligt denna lag. Om samtrafik upprättas med en anmäl- ningsskyldig har den som på begä- ran har medgett samtrafik rätt till samtrafik med motsvarande verk- samhet som drivs av den anmäl- ningsskyldige. Den som är anmälningsskyldig en- ligt 4 a § och tillhandahåller telefo- nitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att på begäran be- dria samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av en annan anmälningsskyldig. Ersättningen för förmedling av tele- fonitjänster till en fast anslutnings- punkt enligt första stycket skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationerna. Det- samma skall gälla för förmedling av mobiltelefonitjänster och för sam- mankoppling av fasta teleförbindel- ser om dessa tjänster tillhandahålls av någon som är anmäld enligt 5 a § Den som inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahåller annan teletjänst än som avses i första och andra stycket i sådan omfattning som avses i 5 § första stycket 1 är skyldig att, om så begärs, på mark- nadsmässiga villkor bedriva samtra- fik med en anmälningsskyldig enligt 4 a §. Om samtrafik upprättas med en anmälningsskyldig har den som på begäran har medgett samtrafik rätt till samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av den an- mälningsskyldige. Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänst är inte skyldig att bedriva samtrafik i den mån sådan trafik skulle i beak- tansvärd utsträckning begränsa hans möjlighet att i den egna verksamhe- ten utnyttja den nätkapacitet han förfogar över. 20 a § Utöver vad som följer av 20 §, skall den som inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahåller telefo- nitjänst eller fasta teleförbindelser och är anmäld enligt 5 a § 1. tillgodose varje rimlig begäran om tillträde till telenätet för sam- trafik, 2. publicera taxor för samtrafik, 3. erbjuda lika villkor för likvärdiga tjänster till alla som begär samtra- fik, 4. lämna all information som är nödvändig för att främja överens- kommelser om samtrafik, samt 5. i sin redovisning av rörelsen hålla intäkter och kostnader som har samband med samtrafik avskild från annan verksamhet. Om en taxa som avses i första stycket inte överensstämmer med denna lag eller med föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får tillsynsmyndigheten besluta att den skall ändras på visst sätt. 20 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om rättigheter och skyldigheter enligt 20 §. 20 c § Om det föreligger synnerliga skäl får tillsynsmyndigheten för att till- godose ändamål av väsentligt all- mänt intresse besluta att den som bedriver verksamhet som är anmäl- ningspliktig enligt 4 a § skall be- driva samtrafik med motsvarande verksamhet som bedrivs av en annan anmälningsskyldig. Tillsynsmyndigheten får därvid fast- ställa nödvändiga villkor för samtra- fiken. 21 § Nummerplaner skall upprättas i syfte att främja effektiva telekom- munikationer. Nummerplanerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för nummer- planerna och får ta initiativ till att ändra dessa. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall upp- rätta nummerplaner och andra planer för teleadresser. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om nummerplaner och nummeranvändning och om planer för teleadresser och användning av sådana planer. 22 § Den som tillhandahåller teletjäns- ter inom ett allmänt tillgängligt telenät eller i samtrafik med ett sådant telenät är skyldig att följa fastställda nummerplaner. Den som tillhandahåller teletjänster inom ett allmänt tillgängligt telenät eller i samtrafik med ett sådant tele- nät är skyldig att följa fastställda nummerplaner och andra planer för teleadresser. 23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet för den som bedriver televerksamhet eller ansöker om tillstånd att bedriva sådan verksamhet eller ansöker om förhandsbesked enligt 7 § att betala avgift för tillståndsmyn- dighetens verksamhet enligt denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva om skyldighet för den som bedriver televerksamhet eller ansö- ker om tillstånd att bedriva sådan verksamhet eller ansöker om för- handsbesked enligt 7 § att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt denna lag. 25 § Den som i televerksamhet har fått del av eller tillgång till 1. uppgift om teleabonnemang, 2. innehållet i ett telemeddelande, eller 3. annan uppgift som angår ett särskilt telemeddelande får inte obehörigen föra vidare eller ut- nyttja det han fått del av eller till- gång till. Den som i televerksamhet har fått del av eller tillgång till 1. uppgift om ett teleabonnemang eller en teleadress, 2. innehållet i ett telemeddelande, eller 3. annan uppgift som angår ett sär- skilt telemeddelande får inte obehö- rigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till. Tystnadsplikt enligt första stycket gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett telemeddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande. Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang som använts för ett telemedde- lande. Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang eller en teleadress som använts för ett telemeddelande. 31 § Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. Tillståndsmyndigheten har rätt att för tillsynen Tillsynsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen 1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bo- städer, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogde- myndigheten av beslut som avser åtgärder för till synen enligt andra stycket. Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyn- digheten av beslut som avser åtgär- der för tillsynen enligt andra stycket. Därvid gäller bestämmelserna i ut- sökningsbalken om sådan verksam- het som avses i 16 kap. 10 § den balken. 32 § Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärk- samhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av fasta tele- förbindelser träffas i enlighet med denna lag och meddelade till- ståndsvillkor samt åt att överens- kommelser ingås angående an- vändningen av nummerresurser enligt fastställda nummerplaner. Uppkommer tvist som rör villkor för samtrafik eller i övrigt till- lämpning av lagen eller av före- skrifter eller tillståndsvillkor som har meddelats med stöd av lagen, skall tillståndsmyndigheten skynd- samt undersöka förhållandena och, om särskilda skäl inte talar för annat, medla mellan parterna. I tvist som nu sagts kan till- ståndsmyndigheten på begäran av part yttra sig över om erbjudna tekniska, operationella och eko- nomiska villkor för samtrafik eller uthyrning av fasta teleförbindelser är godtagbara. Tillsynsmyndigheten skall vid tillsy- nen ägna särskild uppmärksamhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av fasta teleförbindelser träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor samt åt användningen av nummerresurser enligt fastställda nummerplaner och andra planer för teleadresser. 32 a § Pågår förhandling som rör villkor för samtrafik, skall tillsynsmyndig- heten på begäran av part bestämma en tidsgräns inom vilken förhand- lingen skall vara avslutad. Myndig- heten får också på begäran av part bestämma tekniska, driftsmässiga och ekonomiska villkor som skall ingå i avtalet. Om förhandlingen inte är avslutad inom tidsgränsen, eller om annars förhållandena på- kallar det, skall tillsynsmyndigheten medla mellan parterna. 32 b § Uppkommer tvist vid förhandling om villkor som rör samtrafik skall tillsynsmyndigheten avgöra tvisten om någon av parterna begär det. 32 c § Uppkommer tvist som rör annat än villkor för samtrafik och som rör tillämpning av lagen eller av före- skrifter eller tillståndsvillkor som har meddelats med stöd av lagen, skall tillsynsmyndigheten skyndsamt undersöka förhållandena och, om särskilda skäl inte talar för annat, medla mellan parterna. I tvist som nu sagts kan tillsynsmyndigheten på begäran av part yttra sig över om erbjudna tekniska, driftsmässiga och ekonomiska villkor för uthyrning av fasta teleförbindelser är godtag- bara. 33 § Tillståndsmyndigheten får med- dela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvillkor eller föreskrifter som har medde- lats med stöd av lagen. Sådana förelägganden och förbud får för- enas med vite. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som be- hövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvillkor eller före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen. 34 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med upp- såt eller av oaktsamhet 1. utan tillstånd bedriver verk- samhet som är tillståndspliktig enligt denna lag, 2. begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är medgivet i en föreskrift som avses i 19 §, eller 3. inte följer en myndighets begä- ran att lämna uppgifter enligt 27 §. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är medgivet i en föreskrift Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 25 eller 26 §§ finns i brottsbalken. 36 a § Tillsynsmyndigheten skall förelägga den som utan tillstånd bedriver tele- verksamhet som är tillståndspliktig enligt 5 § att upphöra med verksam- heten. Detsamma gäller om anmäl- ningspliktig verksamhet enligt 4 a § bedrivs utan att en sådan anmälan gjorts. Tillsynsmyndigheten får be- sluta hur avvecklingen av verksam- heten skall ske. Är det osäkert om viss verksamhet utgör sådan verksamhet som avses i första stycket, får tillsynsmyndig- heten förelägga den som bedriver verksamheten att lämna de upplys- ningar om verksamheten som be- hövs för att bedöma om så är fallet. Bestämmelserna i 31 § andra och tredje stycket skall tilllämpas även i fråga om åtgärder enligt denna pa- ragraf. Vite 36 b § Förelägganden och förbud enligt denna lag får förenas med vite. 37 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt före- skrifter som regeringen har med- delat med stöd av lagen får över- klagas hos länsrätten. Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv- ningstillstånd krävs vid överkla- gande till kammarrätten. Vid överklagande av tillsynsmyn- dighetens beslut enligt 32 b § skall tillsynsmyndigheten inte vara den enskildes motpart sedan handling- arna överlämnats till domstolen. Beslut som inte avser återkallelse av tillstånd eller påförande av avgift, gäller omedelbart om inte annat har bestämts. Tillståndsmyndigheten och dom- stol som prövar ett överklagande får bestämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om det finns särskilda skäl för det. Tillsynsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande får be- stämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om det finns särskilda skäl för det. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. 2. Företag som vid ikraftträdandet har tillstånd enligt 5 § skall anses ha gjort en anmälan enligt 4 a §. Beträffande andra företag som vid ikraftträdandet bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § träder föreskriften om anmälan i kraft den 1 september 1997. 3. I ärenden som gäller ansökan om tillstånd gäller de nya bestämmel- serna vid prövning efter ikraftträdandet. 4. Tillståndsvillkor som meddelats enligt äldre bestämmelser äger fortsatt giltighet till dess annat meddelas, dock längst till den 1 juli 1998. 5. Föreskriften i 37 § om krav på prövningstillstånd tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1527) om teleterminal- utrustning att 6, 7, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Myndigheten får för genomförande av den tillsyn som avses i 5 § andra stycket meddela de föreläg- ganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Myndigheten får för genomförande av den tillsyn som avses i 5 § med- dela de förelägganden och förbud som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. 7 § Myndigheten har rätt att få verk- ställighet hos kronofogdemyndig- heten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt 5 § andra stycket. Myndigheten har rätt att få verkstäl- lighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder för till- synen enligt 5 § andra stycket. Där- vid gäller bestämmelserna i utsök- ningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken. 12 § Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden enligt 6 § får över- klagas hos länsrätten. Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstill- stånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. 2. Föreskriften i 12 § om krav på prövningstillstånd tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet har meddelats före ikraftträdandet. Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorians förslag Efter remiss har yttranden över departementspromemorian inkommit från Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Domstolsverket, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Kommerskollegium, Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté (ICC), Försvarsmakten, Försvarets forsknings- anstalt (FOA), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Statens räddnings- verk, Post- och telestyrelsen (PTS), Banverket, Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Kommunikationsforskningsberedningen (KFB), Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Kungliga Tekniska högskolan (KTH), Glesbygdsverket (GBV), Radio- och TV-verket, Granskningsnämnden för radio och TV, Konkurrensverket (KV), Boverket, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konsumentverket (KO), Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Lantmäteriverket, Svenska Kommun- förbundet, Sveriges Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Datalags- utredningen, Stattel-delegationen (Stattel), Svenska IT-företagens organisa- tion (SITO), Näringslivets telekommitté, Handikappförbundens Samarbets- organ (HSO), Synskadades Riksförbund (SRF), Folkrörelserådet, SOS Alarmering AB, MobilTeleLeverantörerna (MTL), Telia AB, Tele2 AB, Comviq GSM AB, Europolitan AB, Global One AB, MFS Communications AB (MFS), Enator/Dotcom AB, Telenordia AB, RSL COM Sweden AB (RSL COM), Tele8 AB, Svenska Kraftnät AB, Ericsson AB, Posten AB, Svenska Kabel-TV-föreningen, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB (SvT), Teracom Svensk Rundradio AB (Teracom), Tjänstemännens central- organisation (TCO), Facket för Service och Kommunikation (SEKO), Socialstyrelsen, Handikappombudsmannen (HO), Handikappinstitutet (HI), Landstingsförbundet samt Elsäkerhetsverket. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597) Härigenom föreskrivs i fråga om telelagen (1993:597) dels att rubriken närmast före 34 § samt 34 och 36 §§ skall upphöra att gälla, dels att 1, 2, 5-8, 10, 12, 13, 15-21, 23, 27, 31-33, 35 och 37 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas elva nya paragrafer, 4 a-4 b, 17 a- 17 b, 20 a-20 d, 32 a, 33 a och 36 a §§ samt närmast före 4 a, 35 och 36 a §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om televerksamhet. I lagen avses med telemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare, teletjänst: förmedling av tele- meddelande för någon annan, mobil teletjänst: teletjänst där abonnentanslutningen upprättas med hjälp av radio, telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låg- hastighetsmodem, televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahållande av förbindelser för sådan verksamhet, telenät: anläggning för förmed- ling av telemeddelanden. I lagen avses med telemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare, teletjänst: förmedling av telemed- delande för någon annan, mobil teletjänst: teletjänst där abonnentanslutningen tillhanda- hålls via radio i en mobil nätan- slutningspunkt, telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låg- hastighetsmodem, televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet, telenät: anläggning avsedd för förmedling av telemeddelanden, nätkapacitet: telenät eller del därav, hyrd förbindelse: nätkapacitet som består av sådan överfö- ringskapacitet mellan nätanslut- ningspunkter som avses i rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindel- ser, samtrafik: fysisk och logisk sam- mankoppling av telenät som möjlig- gör att teletjänster som tillhanda- hålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutnings- punkter, såväl fasta som mobila, och där användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som till- handahålls i näten. 2 § Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekom- munikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhets- ställe utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät. Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekom- munikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. 1. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefonitjänst till ett rimligt pris inom ett allmänt tillgängligt telenät, 2. att alla skall få tillgång till te- letjänster på likvärdiga villkor, samt 3. att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och krig. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be- sluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till tele- tjänster eller fasta teleförbindelser genom statlig upphandling. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be- sluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till tele- tjänster eller nätkapacitet genom statlig upphandling. Anmälningsplikt 4 a § Följande tjänster får inom ett all- mänt tillgängligt telenät tillhan- dahållas först efter anmälan till den myndighet som regeringen bestäm- mer (tillsynsmyndigheten): 1. telefonitjänst till fast nätan- slutningspunkt, 2. mobil teletjänst, 3. annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummer- plan för telefoni enligt 21 §, samt 4. nätkapacitet. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten får meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten. 4 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall hos Europeiska gemenskapernas kommission anmäla de företag som bedriver televerksamhet och har ett betydande inflytande på den sven- ska marknaden. 5 § Tillstånd enligt denna lag krävs för rätten att inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahålla 1. telefonitjänst eller mobil tele- tjänst, om verksamheten har en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet använ- dare eller annat jämförbart för- hållande är betydande, eller 2. fasta teleförbindelser, om upp- låtelsen görs av nätets ägare eller av någon annan som disponerar kapacitet i nätet och tillhandahåller sådana förbindelser i en omfattning som är betydande. Förutom anmälan enligt 4 a §, krävs tillstånd enligt denna lag för rätten att inom ett allmänt tillgäng- ligt telenät tillhandahålla telefo- nitjänst till fast nätanslutnings- punkt, mobil teletjänst eller nätka- pacitet om verksamheten har en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet använ- dare eller annat jämförbart för- hållande är betydande. Tillstånd får avse ett visst område eller hela landet. 6 § Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestäm- mer (tillståndsmyndigheten). Frågor om tillstånd prövas av tillsynsmyndigheten. 7 § Tillståndsmyndigheten skall efter ansökan meddela förhandsbesked om tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerksamhet. Ett förhands- besked gäller för den tid och under de förutsättningar i övrigt som anges i beskedet. Tillsynsmyndigheten skall efter ansökan meddela förhandsbesked om tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerksamhet. Ett förhands- besked gäller för den tid och under de förutsättningar i övrigt som an- ges i beskedet. 8 § Tillståndsmyndigheten får medge undantag från tillståndsplikten enligt 5 §, om det finns särskilda skäl. I sådant fall får tillståndsplikten ersättas med en anmälningsplikt. Tillsynsmyndigheten får i en- skilda fall medge undantag från tillståndsplikten enligt 5 §, om det finns särskilda skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om anmälningsplikt för den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster som inte omfattas av tillståndsplikten enligt 5 §. Om det behövs för att följa ut- vecklingen på telekommunika- tionsområdet, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddela före- skrifter om att den som inom ett allmänt tillgängligt telenät bedri- ver televerksamhet som inte om- fattas av anmälningsplikten enligt 4 a § skall lämna upplysningar om verksamheten. Beslut och föreskrifter om anmäl- ningsplikt får meddelas endast i den utsträckning som det behövs från allmän synpunkt för att följa utveck- lingen på telekommunikationsom- rådet. 10 § Ett tillstånd skall återkallas om verksamheten bedrivs i strid med denna lag eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse. Om inte särskilda skäl föreligger får dock återkallelse ske först sedan tillståndsha- varen har lämnats tillfälle att vidta rättelse. Gäller avvikelsen endast en viss del av verksamheten får återkallelsen begränsas till denna del. Återkallelse får även ske om för- utsättningarna för att meddela till- stånd inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Om tillståndet återkallas får till- synsmyndigheten besluta hur verk- samheten skall avvecklas. 12 § När fråga uppkommer om att meddela tillstånd att inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila te- letjänster och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill driva sådan verksamhet, skall prövningen ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Detsamma gäller när det frekvensutrymme som avsatts för en mobil teletjänst utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd med- delas utan att pågående användning begränsas. Inbjudningsförfarandet skall då avse endast det frekvensutrymme som härigenom blivit tillgäng- ligt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning enligt denna paragraf. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten får meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall till- lämpas vid prövning enligt denna paragraf. 13 § Tillstånd enligt 5 § att driva tele- verksamhet får förenas med villkor. Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare 1. att på vissa villkor tillhanda- hålla telefonitjänst åt var och en som efterfrågar denna tjänst, 2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet på vissa villkor till- handahålla fasta teleförbindelser åt den som efterfrågar sådana, 3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, 4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda teletjänster, 5. att medverka till att telemed- delanden kan förmedlas till sam- hällets alarmerings- och rädd- ningstjänst, 6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap, 7. att årligen redovisa sin verk- samhet i de delar som berörs av tillståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att ställa redovisningen till förfo- gande för tillståndsmyndigheten eller den som anvisas av myndig- heten, 8. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, samt 9. att på skäliga villkor i egen te- lekatalog publicera och i sin verk- samhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabon- nemang hos annan tillståndshavare i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag. Tillstånd enligt 5 § att driva tele- verksamhet får förenas med villkor om skyldighet för tillståndshavare 1. att på vissa villkor tillhanda- hålla telefonitjänst till fast nätan- slutningspunkt åt var och en som efterfrågar denna tjänst, 2. att med beaktande av tillgäng- lig kapacitet tillhandahålla nätka- pacitet på vissa villkor åt den som efterfrågar sådan, 3. att tillhandahålla information om verksamhetens ägare, 4. att bedriva verksamheten var- aktigt och med god kapacitet och kvalitet, 5. att på visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 17 a eller 20 b §§, 6. att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera uppgifter om enskildas teleabonnemang hos an- mälningspliktig i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag, samt 7. att utan särskild ersättning upprätthålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgo- doser allmänhetens behov. Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet skall förenas med villkor att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 14 a §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om tillståndsvillkor. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten meddelar närmare föreskrif- ter om det sätt på vilket tillstånds- villkoren skall fullgöras. 15 § Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller fasta teleförbindel- ser skall tillgodose rimliga krav på teknisk säkerhet i verksamheten. Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet skall se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. 16 § Tillståndshavare enligt denna lag får, vid sidan av normala kommer- siella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan tele- tjänster eller som behövs för att fö- rebygga att nätet eller dess använ- dare skadas eller att nätets drift störs. Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § får, vid sidan av normala kommersiella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana som är nödvän- diga för att möjliggöra samverkan mellan teletjänster eller som be- hövs för att förebygga att nätet eller dess användare skadas eller att nätets drift störs. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om krav enligt 15 och 16 §§. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten får meddela närmare före- skrifter om krav enligt 15 och 16 §§. 17 a § Den som bedriver anmälnings- pliktig verksamhet enligt 4 a § är skyldig 1. att bedriva verksamheten un- der de förutsättningar som följer av de internationella överenskom- melser som Sverige har biträtt, 2. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av sär- skilda teletjänster, 3. att medverka till att telemed- delanden kan förmedlas till sam- hällets alarmerings- och rädd- ningstjänst, 4. att beakta totalförsvarets be- hov av telekommunikationer under höjd beredskap, 5. att årligen redovisa sin verk- samhet i de delar som omfattas av anmälningsplikten efter principer som är särskilt avpassade för verk- samheten samt ställa redovis- ningen till förfogande för till- synsmyndigheten eller den som anvisas av myndigheten, 6. att på skäliga villkor till någon annan som för nummerupplysning- sändamål begär det lämna ut så- dana uppgifter om enskildas tele- abonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, 7. att på skäliga villkor i sin verksamhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas tele- abonnemang hos någon annan anmälningspliktig i den utsträck- ning de inte omfattas av tystnads- plikt enligt lag, samt 8. att på begäran av myndighet lämna upplysningar om verksam- heten för statistikändamål. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten meddelar närmare föreskrif- ter om i vilken utsträckning krav enligt första stycket skall fullgöras och det sätt på vilket detta skall ske. 17 b § Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten får föreskriva att den som har tillstånd enligt 5 § och har en dominerande ställning på den svenska marknaden skall redovisa viss del av den verksamhet som berörs av tillståndet avskild från annan verksamhet. 18 § Tillståndshavares taxor för an- vändning av telefonitjänst till en fast anslutningspunkt inom ett allmänt tillgängligt telenät och för tillhanda- hållande av fasta teleförbindelser inom ett sådant nät skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt till- gängliga av tillståndshavarna. Tillståndshavares taxor för an- vändning av telefonitjänst mellan fasta nätanslutningspunkter inom ett allmänt tillgängligt telenät och för tillhandahållande av nätkapaci- tet inom ett sådant nät skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt till- gängliga av tillståndshavarna. 19 § Regeringen får, utan hinder av 18 §, föreskriva att taxor för telefo- nitjänst till en fast anslutningspunkt inom ett allmänt tillgängligt telenät inte får överstiga en viss nivå. Regeringen får, utan hinder av 18 §, föreskriva att taxor för telefo- nitjänst mellan fasta nätanslut- ningspunkter inom ett allmänt till- gängligt telenät inte får överstiga en viss nivå. 20 § Den som har tillstånd enligt 5 § att tillhandahålla telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att på begäran bedriva samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av en annan tillståndshavare eller av den som är anmälningsskyldig. Om samtrafik upprättas med en anmäl- ningsskyldig, har tillståndshavaren rätt till samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av den anmäl- ningsskyldige. Den som tillhandahåller tele- tjänst som är anmälningspliktig enligt 4 a § är skyldig att på begä- ran bedriva samtrafik med den som bedriver motsvarande verk- samhet som är anmäld enligt 4 a §. Detsamma gäller den som inom ett allmänt tillgängligt telenät till- handahåller annan teletjänst i en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet an- vändare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Ersättningen för förmedling av telefonitjänster enligt första stycket skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för presta- tionerna. Vid beräkning av ersätt- ningen får skälig hänsyn tas till kostnader för särskilda uppgifter enligt upplåtarens tillståndsvillkor. Ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast eller mobil nätanslutningspunkt skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller an- nan teletjänst än telefonitjänst i så- dan omfattning som avses i 5 § första stycket 1 är skyldig att, om så begärs, på marknadsmässiga villkor bedriva samtrafik med en tillstånds- havare eller en anmälningsskyldig som tillhandahåller teletjänster en- ligt denna lag. Om samtrafik upp- rättas med en anmälningsskyldig har den som på begäran har medgett samtrafik rätt till samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av den anmälningsskyldige. Den som inom ett allmänt till- gängligt telenät tillhandahåller te- lejänst är inte skyldig att bedriva samtrafik i den mån sådan trafik skulle i beaktansvärd utsträckning begränsa hans möjlighet att i den egna verksamheten utnyttja den nät- kapacitet han förfogar över. Tillsynsmyndigheten får i en- skilda fall medge undantag från skyldigheten enligt första stycket om den begärda samtrafiken i be- aktansvärd utsträckning skulle begränsa den samtrafikskyldiges verksamhet. 20 a § Den som bedriver samtrafik skall anmäla sådana tekniska förändringar i nätet som påver- kar samtrafiken till tillsynsmyn- digheten i god tid före genomfö- randet. 20 b § Utöver vad som följer av 20 §, är den som tillhandahåller teletjänst som är anmälningspliktig enligt 4 a § och är anmäld enligt 4 b § skyldig 1. att tillgodose varje rimlig be- gäran om sammankoppling med telenät för samtrafik, 2. att publicera sina taxor för samtrafik, 3. att erbjuda likvärdiga villkor till alla som begär samtrafik, 4. att på begäran lämna sådan information som är nödvändig för överenskommelser om samtrafik, 5. att ge in avtal om samtrafik till tillsynsmyndigheten, samt 6. att i sin redovisning av rörel- sen hålla intäkter och kostnader för samtrafik avskilda från intäkter och kostnader för annan verksam- het. Den som är anmäld enligt 4 b § skall på begäran av tillsynsmyn- digheten styrka att ersättningen för samtrafik är sådan som sägs i 20 § andra stycket. Om en taxa som avses i första stycket 2 inte stämmer överens med denna lag eller med tillståndsvill- kor eller föreskrifter som medde- lats med stöd av lagen, får till- synsmyndigheten besluta att den skall ändras på visst sätt. 20 c § Om det finns synnerliga skäl får tillsynsmyndigheten för att tillgo- dose ändamål av väsentligt all- mänt intresse besluta att den som bedriver verksamhet som är an- mälningspliktig enligt 4 a § skall bedriva samtrafik med annan som bedriver sådan verksamhet. Tillsynsmyndigheten får därvid fastställa nödvändiga villkor för samtrafiken. 20 d § Den som tillhandahåller nätkapa- citet inom ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att på begäran medverka till sammankoppling av telenätet med andra telenät för att upprätta sammanhängande förbin- delser i näten. Beträffande sådan sammankopp- ling skall bestämmelserna om sam- trafik i 20-20 c §§ tillämpas. 21 § Nummerplaner skall upprättas i syfte att främja effektiva telekom- munikationer. Nummerplanerna fastställs av re- geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter för nummerpla- nerna och får ta initiativ till att ändra dessa. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten fastställer nummerplaner och får meddela föreskrifter om planerna och deras användning. 23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fö- reskriva om skyldighet för den som bedriver televerksamhet eller ansö- ker om tillstånd att bedriva sådan verksamhet eller ansöker om för- handsbesked enligt 7 § att betala avgift för tillståndsmyndighetens verksamhet enligt denna lag. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, tillsynsmyndig- heten får föreskriva om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndig- hetens verksamhet enligt denna lag för den som enligt lagen 1.bedriver verksamhet som är anmäld enligt 4 a §, eller 2. anmäler sådan verksamhet, eller 3. ansöker om tillstånd, eller 4. ansöker om förhandsbesked. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fö- reskriva att den som bedriver verk- samhet som är anmäld enligt 4 a § skall betala avgift för finansiering av beredskapsåtgärder på tele- kommunikationsområdet. 27 § Den som driver televerksamhet och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 25 § första stycket skall på begäran lämna 1. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1, till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivnings- lagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl, 2. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1 och som angår misstanke om brott, till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myn- dighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter, 3. uppgift som avses i 25 § första stycket 3 och som angår misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myn- dighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, 4. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till en kronofogdemyndig- het som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten fin- ner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende, 5. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till en skattemyndighet som behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig bety- delse för handläggningen av ett ärende, 6. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till polismyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrät- telse, efterforskning eller identifie- ring vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten skall kunna fullgöra uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387), 7. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 till polismyndighet eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten skall kunna fullgöra underrättelse- skyldighet enligt 31 § tredje stycket lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare. 31 § Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. Tillståndsmyndigheten har rätt att för tillsynen 1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bo- städer, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs. Tillsynsmyndigheten skall ha till- syn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och vill- kor som har meddelats med stöd av lagen. Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen 1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och 2. få tillträde till områden, loka- ler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som om- fattas av denna lag bedrivs. Tillståndsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogde- myndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt andra stycket. Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogde- myndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt andra stycket. Därvid gäller bestämmel- serna i utsökningsbalken om sådan verksamhet som avses i 16 kap. 10 § den balken. 32 § Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärk- samhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av fasta teleförbin- delser träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor samt åt att överenskommelser ingås angående användningen av num- merresurser enligt fastställda num- merplaner. Uppkommer tvist som rör villkor för samtrafik eller i övrigt tillämp- ning av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har med- delats med stöd av lagen, skall till- ståndsmyndigheten skyndsamt un- dersöka förhållandena och, om sär- skilda skäl inte talar för annat, medla mellan parterna. I tvist som nu sagts kan tillståndsmyndigheten på begäran av part yttra sig över om erbjudna tekniska, operationella och ekonomiska villkor för samtrafik eller uthyrning av fasta teleförbin- delser är godtagbara. Tillsynsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärk- samhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse och samman- koppling av nätkapacitet träffas i enlighet med denna lag och med- delade tillståndsvillkor samt åt att användningen av nummerkapacitet sker enligt fastställda nummerpla- ner. Uppkommer tvist som rör tillämpning av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har med-delats med stöd av lagen, skall tillsynsmyndigheten skyndsamt undersöka förhållande- na och, om särskilda skäl inte talar för annat, medla mellan parterna. Myndigheten får i en sådan tvist yttra sig på begäran av en part. 32 a § Om det pågår förhandling som rör villkor för samtrafik, skall till- synsmyndigheten på begäran av en part bestämma en tidsgräns inom vilken förhandlingen skall vara avslutad. Om förhandlingen inte är avslutad inom tidsgränsen, skall myndigheten medla mellan par- terna. 33 § Tillståndsmyndigheten får med- dela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvillkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Sådana föreläg- ganden och förbud får förenas med vite. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvillkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Vid tvist om samtrafikvillkor eller villkor om sammankoppling av nätkapacitet enligt 20 d § skall tillsynsmyndigheten på ansökan av en part, i den mån detta är nöd- vändigt för att tillförsäkra att la- gen eller tillståndsvillkor eller fö- reskrifter som meddelats med stöd av lagen efterlevs, föreskriva vad som skall gälla mellan parterna i de frågor som tvisten gäller. 33 a § Tillsynsmyndigheten får före- lägga den som bedriver anmäl- ningspliktig verksamhet i strid mot denna lag eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen att helt eller delvis upphöra med verksamheten. Myndigheten får därvid besluta hur verksamheten skall avvecklas. Straff m.m. 34 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. utan tillstånd bedriver verk- samhet som är tillståndspliktig enligt denna lag, 2. begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är med- givet i en föreskrift som avses i 19 §, eller 3. inte följer en myndighets begä- ran att lämna uppgifter enligt 27 §. Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 25 eller 26 §§ finns i brottsbalken. Straff 35 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 29 § döms till böter. I ringa fall döms inte till ansvar. Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 25 eller 26 §§ finns i brottsbalken. 36 § Den som inte har rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 33 § eller som har överträtt ett vitesför- bud enligt samma paragraf får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av fö- reläggandet eller förbudet. Vite 36 a § Förelägganden och förbud enligt denna lag får förenas med vite. 37 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt före- skrifter som regeringen har med- delat med stöd av lagen får över- klagas hos länsrätten. Tillsynsmyndighetens beslut en- ligt denna lag eller enligt föreskrif- ter som regeringen har meddelat med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut som inte avser återkallelse av tillstånd eller påförande av avgift, gäller omedelbart om inte annat har bestämts. Tillståndsmyndigheten och dom- stol som prövar ett överklagande får bestämma att ett beslut om återkal- lelse av tillstånd skall gälla ome- delbart, om det finns särskilda skäl för det. Tillsynsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande får bestämma att ett beslut om återkal- lelse av tillstånd skall gälla ome- delbart, om det finns särskilda skäl för det. ______________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. 2. Den som vid ikraftträdandet har tillstånd enligt 5 § skall anses ha anmält verksamheten enligt 4 a §. Andra som vid ikraftträdandet bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 4 a § skall senast den 1 no- vember 1997 anmäla verksamheten till tillsynsmyndigheten. 3. I ärenden som gäller ansökan om tillstånd gäller de nya bestämmel- serna vid prövning efter ikraftträdandet. 4. Föreskriften i 37 § om krav på prövningstillstånd tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 12 §§ lagen (1992:1527) om teletermi- nalutrustning skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Myndigheten får för genomfö- rande av den tillsyn som avses i 5 § andra stycket meddela de föreläg- ganden som behövs. Ett sådant fö- reläggande får förenas med vite. Tillsynsmyndigheten får för ge- nomförande av den tillsyn som av- ses i 5 § meddela de förelägganden och förbud som behövs. Sådana fö- relägganden och förbud får förenas med vite. 7 § Myndigheten har rätt att få verk- ställighet hos kronofogdemyndig- heten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt 5 § andra stycket. Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyn- digheten av beslut som avser åtgär- der för tillsynen enligt 5 § andra stycket. Därvid gäller bestämmel- serna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken. 12 § Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden enligt 6 § får över- klagas hos länsrätten. Tillsynsmyndighetens beslut en- ligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid över- klagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag som inte avser påförande av avgift, gäller omedelbart om inte annat har be- stämts. _____________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-01-30 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist. Enligt en lagrådsremiss den 16 januari 1997 (Kommunikationsdeparte- mentet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i telelagen (1993:597), 2. lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Peter Holm. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ändring i telelagen (1993:597) 1 § I paragrafens andra stycke definieras televerksamhet som förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet. Orden telenät och nätkapacitet är inte synonyma. Så som definitionerna av telenät resp. nätkapacitet är utformade kan det emellertid förefalla som om det i båda fallen är fråga om en anläggning avsedd för förmedling av telemeddelanden; nätkapacitet anges vara telenät eller del därav. I författningskommentaren anges att nätkapacitet avser detsamma som det tidigare använda uttrycket fasta förbindelser. Härmed avsågs förbindelser där hyresmannen enligt avtal disponerar över viss överföringskapacitet för förmedling av telemeddelanden (prop. 1992/93:200 s. 302). I förslaget till definition av hyrd förbindelse talas om nätkapacitet som består av viss överföringskapacitet. Lagrådet vill ifråga- sätta om inte definitionen av nätkapacitet blir mer adekvat med lydelsen ”överföringskapacitet i telenät eller del därav”. 20 § Paragrafen behandlar skyldigheten att på begäran bedriva samtrafik, vilken föreslås åvila bl.a. den som tillhandahåller teletjänst som omfattas av anmäl- ningsplikt enligt den nya 4 a §. Skyldigheten skall enligt den föreslagna lydelsen gälla i förhållande till den som bedriver motsvarande verksamhet, om denna är anmäld hos tillsynsmyndigheten enligt 4 a §. På grund av anknytningen till 4 a § och det sätt på vilket den paragra- fen har utformats – i dess första stycke anges under fyra särskilda punk- ter vilka tjänster som får tillhandahållas först efter anmälan – synes viss tvekan kunna uppkomma om vad som åsyftas med uttrycket ”motsvarande verksamhet”. Avsikten torde inte kunna vara att samtrafik- skyldigheten skall gälla endast i den mån båda kontrahenterna tillhanda- håller tjänster som är att hänföra under en och samma punkt i 4 a § första stycket. Lydelsen bör dock enligt Lagrådets mening förtydligas. Lagrådet förordar att första meningen i första stycket av förevarande paragraf ges följande lydelse: ”Den som tillhandahåller teletjänst som är anmälningspliktig enligt 4 a § är skyldig att på begäran bedriva samtrafik med annan som utövar verksamhet som är anmäld enligt nämnda para- graf”. I andra stycket föreskrivs enligt förslaget att ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast eller mobil nätanslutningspunkt skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. Detta överensstämmer i huvudsak med andra stycket första meningen i nuva- rande lydelse. Däremot föreslås ingen motsvarighet till nuvarande tredje stycket till den del detta innebär att annan samtrafik än sådan som avser telefonitjänst skall bedrivas på marknadsmässiga villkor. I lagrådsremis- sen har inte angetts något skäl till att sistnämnda föreskrift inte föreslås få någon motsvarighet, men det får anses framgå av motiven att någon ändring i sak inte är åsyftad. Den berörda föreskriften får anses fylla en funktion så till vida att den förhindrar krav på ersättning och andra villkor som inte ter sig rimliga från marknadsmässiga utgångspunkter. En sådan föreskrift ger därmed också tillsynsmyndigheten en viss hållpunkt för medling enligt 32 § andra stycket och för sådana förvaltningsbeslut som avses kunna meddelas enligt det föreslagna nya andra stycket i 33 §. Övervägande skäl synes därför tala för att föreskriften i tredje stycket får en mot- svarighet även i den ändrade regleringen. Lagrådet föreslår med hänvisning till det anförda att andra stycket kompletteras med följande mening: ”För annan samtrafik får marknads- mässiga villkor bestämmas.” 20 b § Godtas Lagrådets förslag vid 20 § andra stycket bör hänvisningen till det stycket i förevarande paragrafs andra stycke begränsas till att avse dess första mening. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning Förslaget lämnas utan erinran. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1997 Närvarande:, statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden, Tham, Åsbrink, Schori, Uusmann, Ulvskog, Östros Föredragande: Ines Uusmann Regeringen beslutar proposition 1996/97:61 Översyn av telelagen (1993:597) m.m. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp- häver eller upprepar ett normgivnings- bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG- regler Översyn av telelagen, (1993:597) m.m. 2, 4 a, 8, 12, 17, 17 a, 17 b, 21, 23 §§ Senaste lydelse 1995:465. Senaste lydelse 1996:416. Senaste lydelse 1995:1368. Senaste lydelse 1995:465. Senaste lydelse 1996:416. Senaste lydelse 1995:1368. Prop. 1996/97:61 2 1