Post 6515 av 7189 träffar
Propositionsnummer ·
1995/96:152 ·
Hämta Doc ·
Beskattning av förmån av utbildning och andra åtgärder vid
personalavveckling, m.m.
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 152
Regeringens proposition
1995/96:152
Beskattning av förmån av utbildning och
andra åtgärder vid personalavveckling, m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 28 mars 1996
Göran Persson
Thomas Östros
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås olika ändringar i skattelagstiftningen, främst i
inkomstslaget tjänst.
Förmån av fri utbildning och andra åtgärder i samband med uppsägning och
omplacering föreslås inte bli beskattade hos mottagaren under förutsättning att
utbildningen eller åtgärden är av väsentlig betydelse för att den skattskyldige
skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Avdrag skall få göras för ökade
levnadskostnader och resekostnader i samband med utbildningen eller åtgärden om
den skattskyldige fått ersättning för dessa kostnader. Förslagen omfattar inte
förmån från fåmansföretag eller fåmansägt handelsbolag om den anställde är
företagsledare eller delägare i företaget eller närstående till sådan person.
Reseförmåner som utgår på grund av anställning eller särskilt uppdrag inom
rese- och trafikbranschen föreslås i vissa fall kunna värderas efter särskilda
regler när för resan har gällt inskränkande villkor. Förmån av flygresa skall
värderas enligt en individuell beskattningsmodell där varje enskild resa
värderas till ett schablonvärde. Förmån av inrikes tågresor skall värderas
enligt en schablonmodell som innebär att värdet är en viss andel av
marknadspriset på de årskort som finns på marknaden.
Den särskilda skattefriheten för rabatter och andra förmåner som flygbolag ger
ut för visad kundtrohet vid utrikes flygresor, s.k. frequent flyer-rabatter,
föreslås slopad.
Vidare tas i propositionen upp vissa frågor som är föranledda av att
allt fler svenskar kommer att delta i arbete i Europeiska unionens
institutioner och organ. Vissa utökade avdragsmöjligheter för ökade
levnadskostnader, hemresekostnader och kostnader för inställelseresor föreslås.
Vad avser resekostnader innebär förslaget att avdrag skall medges inte bara för
resor inom Sverige utan också för resor inom eller mellan Europeiska unionens
medlemsländer eller EES-länder. På motsvarande sätt ändras reglerna om
skattefrihet för fri resa till och från anställningsintervju eller ersättning
för sådana kostnader. Dessutom föreslås att skattskyldig som är på förrättning
utomlands och har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader skall ha rätt till
avdrag för barns skolavgifter i förrättningslandet under samma tid.
Det nuvarande förbudet mot ändring i taxeringsbeslut till den skattskyldiges
nackdel under november månad taxeringsåret föreslås slopat. Dessutom föreslås
att kretsen som får lämna förenklad självdeklaration utökas till att avse även
personer som är närstående till företagsledare i fåmansföretag utan att vara
delägare i företaget. Dödsbon föreslås undantas från deklarationsplikt under
vissa förutsättningar. Slutligen föreslås vissa smärre ändringar av redaktionell
karaktär i bl.a. kommunalskattelagen.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas i
huvudsak första gången vid 1997 års taxering. Vad gäller värdering av
reseförmåner och den slopade skattefriheten för kundtrohetsrabatter vid utrikes
flygresor skall dock reglerna tillämpas första gången vid 1998 års taxering.
1
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Lagtext 7
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 7
2.2 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272) 24
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt 26
2.4 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324) 27
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 28
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster31
3 Ärendet och dess beredning 33
4 Beskattning av utbildning och andra åtgärder vid
personalvveckling. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . 36
4.1 Förmån i form av fri utbildning 36
4.2 Utbildning och andra åtgärder vid personalavveckling37
4.3 Utbildning under pågående anställning 40
4.4 Avdragsrätt för ökade levnadskostnader m.m och
resekostnader. 42
4.5 Fåmansföretag 43
5 Reseförmåner 45
5.1 Bakgrund och gällande rätt 45
5.2 Överväganden och förslag 47
6 Beskattning av flygbranschens trohetsrabatter 53
6.1 Bakgrund och gällande rätt 53
6.2 Överväganden och förslag 56
7 Beskattning i samband med anställning eller uppdrag inom
Europeiska unionen 58
7.1 Tjänstgöringsvillkor och särskilda EG-rättsliga
skatteregler 58
7.1.1 Inledning 58
7.1.2 Anställningar och uppdrag inom EU:s
institutioner och organ 59
7.1.3 Skattskyldighet i Sverige 63
7.1.4 Särskilda EG-rättsliga skatteregler64
7.1.5 Frågor att behandla 66
7.2 Kostnadsersättningar till företrädare i
Europaparlamentet 66
7.3 Avdrag för ökade levnadskostnader 69
7.4 Avdrag för kostnader för hemresor m.m. 75
7.5 Avdrag för skolavgifter 77
8 Skattefrihet för sjöinkomster för utländska sjömän78
9 Avdrag för representationskostnader 80
10 Förbudet att fatta taxeringsbeslut till nackdel under
november 81
11 Utökning av kretsen som får lämna förenklad
självdeklaration 83
12 Automatisk taxering av dödsbons kapitalinkomster84
13 Ekonomiska effekter för den offentliga sektorn 86
14 Författningskommentarer 87
14.1 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 87
14.2 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272) 94
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt 94
14.4 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324) 95
14.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) omsjälvdeklaration
och kontrolluppgifter 95
14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om särskildlöneskatt
på vissa förvärvsinkomster 95
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Personalavveckling,
utbildning och beskattning (SOU 1995:94) 96
Bilaga 2 Utredningens om beskattning av förmåner i samband
med uppsägning och utbildning lagförslag 102
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som har
yttrat sig över betänkandet Personalavveckling,
utbildning och beskattning (SOU 1995:94) 104
Bilaga 4 Förteckning över de remissinstanser som har
yttrat sig över betänkandet Beskattning
av förmåner (SOU 1994:98) 105
Bilaga 5 Sammanfattning av rapporten betänkandet Svenskar
i EU-tjänst (SOU 1995:89) 106
Bilaga 6 Förteckning över de remissinstaser som har
yttrat sig över rapporten Svenskar i EU-tjänst
(SOU 1995:89) 108
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 109
Bilaga 8 Lagrådets yttrande 128
Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 28 mars 1996131
2
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
2 . lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
3 . lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt
4 . lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
5 . lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter.
6. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster.
3
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)
dels att 19 §, 32 § 3 och 3 f mom., 42 §, punkt 1 av anvisningarna till 20
§, punkt 20 e av anvisningarna till 23 §, punkterna 3, 3 b och 4 av anvis-
ningarna till 33 § samt punkt 4 av anvisningarna till 41 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya bestämmelser, 32 § 3 h mom.,
punkterna 3 d och 8 av anvisningarna till 33 § samt punkt 6 av anvisningarna
till 42 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §1
Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:
vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som förvärvats
genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;
ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke ersättningen grundas på
förvärvsinkomst eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersättning enligt
annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än på grund av
sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete
eller under militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till
sjömän om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst, ävensom ersättning,
vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit någon på grund av annan
försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig
inkomst räknas ersättning i form av pension eller i form av livränta i den mån
livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning som
utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller på
grund av skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig
natur;
belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått
på grund av kapitalförsäkring, samt belopp som arbetsgivare utan att försäkring
har tecknats för anställdas räkning betalar ut och som motsvarar ersättning på
grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet inte väsentligt överstiger vad
som utgår för befattningshavare i statens tjänst;
försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock att
skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser annan byggnad än
privatbostad eller markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället hade sålts, hade
varit att hänföra till intäkt av näringsverksamhet och dels i den mån
ersättningen eljest motsvarar skattepliktig intäkt av eller avdragsgill
omkostnad för näringsverksamhet;
vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av annan
personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycks-
fallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på
grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;
ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke utgör
vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5
av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp;
stipendier för mottagarens utbildning;
stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår periodiskt och
inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall utföras för
utgivarens räkning;
studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), internatbidrag,
studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag samt sådant
särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet meddelade
bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i
fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav de bidragsberättigade
icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestridas med bidrag av
förevarande slag;
introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra utlänningar;
allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension enligt lagen om
allmän försäkring till den del pensionen för varje månad den avser inte
överstiger en tolftedel av fyrtio procent eller, vid pension efter båda
föräldrarna, åttio procent, av basbeloppet den månad pensionen avser samt sådan
i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring angiven livränta i form av
efterlevandelivränta till barn enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
eller enligt annan i nämnda lagrum angiven författning till den del livräntan
föranlett minskning av sådan del av barnpension som inte är skattepliktig;
lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;
kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;
handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan
del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag som utgör ersättning för
merkostnader, ersättning för merutgifter för resor enligt 3 kap. 7 a § samma
lag, särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om särskilt
pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat
barn samt hemsjukvårdsbidrag och hemvårdsbidrag, som utges av kommunala eller
landstingskommunala medel till den vårdbehövande;
assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning och
ekonomiskt stöd till kostnader för personlig assistans enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade;
bostadstillägg enligt lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer;
kommunalt bostadstillägg till handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag och lagen
(1993:737) om bostadsbidrag;
bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn;
bidrag enligt lagen (1992:148) om särskilt bidrag till ensamstående med barn;
ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna medel
till den som - utan att det skett yrkesmässigt - inställt sig inför domstol
eller annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning, traktamente eller
ersättning för tidsspillan;
-------------------------------------------------------
förmån av fri resa till förmån av fri resa till
eller från eller från
anställningsintervju eller anställningsintervju eller
kostnadsersättning för sådan kostnadsersättning för sådan
resa till den del förmånen resa till den del förmånen
eller ersättningen avser eller ersättningen avser
resa inom riket och, såvitt resa inom eller mellan
gäller ersättningen, till denEuropeiska unionens
del den inte överstiger medlemsländer eller EES-
faktiska resekostnader och länderna och, såvitt gäller
vid körning med egen bil ersättningen, till den del
inte överstiger det avdrag den inte överstiger faktis-
som medges för kostnader för ka resekostnader och vid
resor med egen bil enligt körning med egen bil inte
den schablon som anges i överstiger det avdrag som
punkt 4 av anvisningarna medges för kostnader för
till 33 §; resor med egen bil enligt
den schablon som anges i
punkt 4 av anvisningarna
till 33 §;
hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat person eller
egendom i fara eller bidragit till avslöjande eller gripande av person som
begått brott;
sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller uppdrag och som utgår
i annan form än kontant eller därmed likställd ersättning, om vinsten avser
minnesföremål eller värdet inte överstiger 0,03 basbelopp avrundat till närmaste
hundratal kronor;
sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid
första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;
gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för vilka
avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;
intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som den
skattskyldige själv plockat till den del intäkterna under ett beskattningsår
inte överstiger 5 000 kronor och inte kan hänföras till näringsverksamhet som
utgör rörelse eller till lön eller liknande förmån;
ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1 och 2
mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördslagen
(1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 22 § tullagen
(1973:670), 20 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt
vid inskrivningsmyndigheter, 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare, 32 och 34 §§ tullagen (1987:1065) eller 16 kap. 15 §
mervärdesskattelagen (1994:200);
ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 3 och 4 lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter inte redovisas i kontrolluppgift om sådan
ränta för den skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt inte uppgår till
500 kronor;
vad som utgör utgående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).
Om mervärdesskatt ändå har räknats med vid inkomstredovisningen anses skatten,
om den betalats till staten, som en sådan speciell skatt för vilken avdrag
medges vid inkomsttaxeringen enligt denna lag. Till följd av detta utgör belopp
som har fallit bort, och för vilket avdrag medgetts vid inkomsttaxeringen,
skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen.
Beträffande ersättning som utfaller på grund av avtalsgruppsjukförsäkring
gäller särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av anvisningarna till
22 §.
(Se vidare anvisningarna.)
32 §
-------------------------------------------------------
3 m o m.2 Som intäkt tas
inte upp kostnadsersättning
i form av utlandstillägg och
därmed likställda förmåner såsom
fri bostad, bostads-
kostnadsersättning, eller
däremot svarande förmån för
utom riket stationerad
personal vid utrikes-
förvaltningen eller i svensk
biståndsverksamhet. Som
intäkt tas inte heller upp
kostnadsersättning avseende
ökade levnadskostnader och
skolavgifter för barn samt
förmån av fri bostad som
anvisats av styrelsen för
Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut
(SIPRI) till sådan på bestämd
tid kontraktsanställd
forskare vid SIPRI som är
utländsk medborgare och som
vid tidpunkten för anställ-
ningen hos SIPRI inte är
bosatt i Sverige. Till följd
härav medges inte den skatt-
skyldige avdrag för under-
skott som kan uppkomma
genom att den anvisade
ersättningen inte räcker till
för att täcka därmed avsedda
utgifter.
-------------------------------------------------------
3 m o m. Som intäkt tas
inte upp kostnadsersättning
i form av utlandstillägg och
därmed likställda förmåner såsom
fri bostad, bostads-
kostnadsersättning, eller
däremot svarande förmån för
utom riket stationerad
personal vid utrikes-
förvaltningen eller i svensk
biståndsverksamhet. Som
intäkt tas inte heller upp
kostnadsersättning avseende
ökade levnadskostnader och
skolavgifter för barn samt
förmån av fri bostad som
anvisats av styrelsen för
Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut
(SIPRI) till sådan på bestämd
tid kontraktsanställd
forskare vid SIPRI som är
utländsk medborgare och som
vid tidpunkten för anställ-
ningen hos SIPRI inte är
bosatt i Sverige. Den fasta
resekostnads- och tra-
ktamentsersättning som be-
talas av Europaparlamentet
till företrädare i Europa-
parlamentet skall inte tas
upp som skattepliktig
intäkt, såvida den inte kan
antas väsentligen överstiga
de kostnader den är avsedd
att täcka. Till följd härav
medges inte den skatt-
skyldige avdrag för under-
skott som kan uppkomma
genom att den anvisade
ersättningen inte räcker till
för att täcka därmed avsedda
utgifter.
3 f mom.3 Som intäkt tas inte upp personalrabatt vid inköp av en vara eller
en tjänst från arbetsgivaren eller något annat företag i samma koncern, om
varan eller tjänsten ingår i säljarens ordinarie utbud. Vad som sagts nu gäller
dock inte om rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete, om den
överstiger den största rabatt som en konsument kan erhålla på affärsmässiga
grunder eller om den uppenbart överstiger personalrabatt som är sedvanlig i
branschen. Inte heller får rabatten utgå på sätt som anges i 32 § 3 e mom. andra
stycket 2-4.
-------------------------------------------------------
Även om det inte följer av
3 d mom. tas som intäkt inte
upp sådan rabatt eller
liknande förmån som
transportföretag enligt in-
ternationellt vedertagen
praxis utger för visad
kundtrohet vid utrikes
flygresor och som slutligt
tillfaller en arbetstagare
eller uppdragstagare på 3 h m o m. Om en
grund av hans egenskap av skattskyldig är eller
resenär. riskerar att bli arbetslös
på grund av
omstrukturering, personal-
avveckling eller liknande
i arbetsgivarens verksam-
het, skall en förmån avseen-
de utbildning eller annan
åtgärd som är av väsentlig
betydelse för att den
skattskyldige skall kunna
fortsätta att förvärvsarbeta
inte tas upp som intäkt.
Bestämmelserna i första
stycket gäller inte för förmån
från fåmansföretag eller
fåmansägt handelsbolag om
den anställde är
företagsledare eller
delägare i företaget eller
närstående till sådan person.
Är arbetsgivaren en fysisk
person gäller bestämmelserna
inte i fråga om förmåner från
arbetsgivaren, om den an-
ställde är enarbetsgivaren
närstående person.
42 §4
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte används som
semesterbostad skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller,
om tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund.
Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller annan
inkomst, beräknas till marknadsvärdet.
-------------------------------------------------------
Bilförmån och kostförmån Bilförmån, kostförmån och
värderas enligt särskilda vissa reseförmåner värderas
grunder som anges i enligt särskilda grunder
anvisningarna. som anges i anvisningarna.
(Se vidare
anvisningarna.)
Anvisningar
till 20 §
1.5 Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag får dock göras för sådana premier och avgifter i
den omfattning som anges i 33 §, 46 § 2 mom., punkterna 21 och 23 av
anvisningarna till 23 § och punkt 6 av anvisningarna till 33 §. Avdrag får även
göras för inbetalning på pensionssparkonto i den omfattning som anges i 46 § 2
mom. och punkt 21 av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivarorganisa-
tioner. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till den del
avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av vad avgifterna avser
får grundas på uppgifter i organisationens budget om inte särskilda skäl talar
mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna alltid i första hand avräknas mot
kostnaderna för den övriga organisationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till omkost-
nader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med verksamheten,
såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser
och liknande eller då utgifterna avser jubileum för företaget, invigning av mera
betydande anläggning för verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga
händelser eller då utgifterna är att hänföra till personalvård. Avdrag medges i
det enskilda fallet inte med större belopp än som kan anses skäligt. Avdrag för
måltidsutgifter som avser lunch, middag eller supé medges inte med större belopp
än 180 kr per person.
-------------------------------------------------------
För den som är skattskyl-
dig till mervärdesskatt av-
ser avdragsramen i föregå-
ende stycke pris exklusive
mervärdesskatt. För den som
inte är skattskyldig till
mervärdesskatt ökas
avdragsramen med mervärdes-
skatten.
till 23 §
20 e6 Arbetsgivare har - under de förutsättningar som anges i andra stycket -
rätt till avdrag för kostnader för att trygga pensionsåtagande enligt allmän
pensionsplan. Om allmän pensionsplan träder i kraft stegvis men arbetsgivaren
lämnat utfästelse om en snabbare tillämpning av planen, har arbetsgivaren rätt
till avdrag för kostnader föranledda av denna utfästelse. Allmän pensionsplan
har samma innebörd som i 4 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse
m.m. Med allmän pensionsplan avses emellertid i denna lag, i fall där
pensionsåtagande enligt allmän pensionsplan icke föreligger, även
a) pensionsåtagande för pensionsförmåner som rymmes inom vad som är sedvanligt
enligt allmän pensionsplan i fråga om arbetstagare med motsvarande uppgifter
eller hans efterlevande under förutsättning att annat åtagande än sådant som
innebär tryggande genom pensionsförsäkring eller avsättning till
pensionsstiftelse tryggats genom kreditförsäkring,
-------------------------------------------------------
b) pensionsbestämmelser,
som rekommenderats av
Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet eller
Svenska kyrkans församlings-
och pastoratförbund och
antagits såsom
pensionsreglemente av
kommun, kommunalförbund,
Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet,
Kommunernas Pensions-
anstalt, Svenska kyrkans
församlings- och
pastoratförbund eller
Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och
rationaliseringsinstitut
eller av annan
arbetsgivare, för vars
pensionsutfästelser enligt
pensionsreglementet kommun,
kommunalförbund, Svenska
kommunförbundet, Landstings-
förbundet eller Svenska
kyrkans församlings- och
pastoratförbund tecknat
borgen, och
-------------------------------------------------------
b) pensionsbestämmelser,
som rekommenderats av
Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet eller
Svenska kyrkans församlings-
och pastoratförbund och
antagits såsom
pensionsreglemente av
kommun, kommunalförbund,
Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, det för
kommunerna och landstingen
gemensamma organet för
administration av
personalpension, Svenska
kyrkans församlings- och
pastoratförbund eller
Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och
rationaliseringsinstitut
eller av annan
arbetsgivare, för vars
pensionsutfästelser enligt
pensionsreglementet kommun,
kommunalförbund, Svenska
kommunförbundet, Landstings-
förbundet eller Svenska
kyrkans församlings- och
pastoratförbund tecknat
borgen, och
c) pensionsåtagande som har lämnats av statligt företag och för vilket staten
har tecknat borgen.
Avdragsrätt enligt första stycket föreligger endast under förutsättning dels
att högsta pensionsgrundande lön enligt den allmänna pensionsplanen icke
överstiger trettio gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring bestämts för året närmast före taxeringsåret eller det högre
pensionsgrundande belopp som gällde enligt planen vid utgången av år 1977, dels
att livsvarig ålderspension vid full intjänandetid enligt planen icke avses
komma att överstiga 15 procent av den pensionsgrundande lönen till den del den
icke överstiger sju och en halv gånger nämnda basbelopp, 70 procent av den
pensionsgrundande lönen till den del den överstiger sju och en halv men icke
tjugo gånger nämnda basbelopp och 40 procent av den pensionsgrundande lönen till
den del den överstiger tjugo men icke trettio gånger nämnda basbelopp eller det
högre pensionsbelopp som gällde enligt planen vid utgången av år 1977. Det
förhållandet att planen ger rätt till ålderspension utöver 15 procent av den
pensionsgrundande lön som icke överstiger sju och en halv gånger nämnda
basbelopp utgör dock icke hinder för avdrag, om den överskjutande pensionen är
avsedd att utgöra ersättning för tilläggspension enligt lagen om allmän
försäkring.
Vid bestämmande av avdragsrätt enligt första stycket får - även om detta ej
har medgivits i allmän pensionsplan - i pensionsåtagande inräknas såväl
arbetstagares anställningstid hos samma arbetsgivare innan åtagandet lämnats som
anställningstid hos förutvarande arbetsgivare. Vid beräkning av avdrag för
tryggande av åtagandet skall härvid dock avräknas sådan pension åt
arbetstagaren, som tidigare har utfästs och tryggats av arbetsgivare under
anställningstid som inräknas i åtagandet.
Avdrag för kostnad avsedd att trygga pensionsåtagande som innebär rätt till
pension före 65 års ålder - härunder inbegripet kostnad avsedd att vid
arbetstagarens avgång före 65 års ålder trygga samma pensionsförmåner som skulle
ha tillkommit honom vid avgång vid nämnda ålder - medges i den utsträckning
sådana förmåner kan utgå enligt allmän pensionsplan och med beaktande jämväl av
bestämmelserna i nionde stycket. Är fråga om arbetstagare i aktiebolag eller
ekonomisk förening som har bestämmande inflytande över företaget, är dock
kostnad som här avses och som hänför sig till avgång före 60 års ålder
avdragsgill endast efter beslut enligt tionde stycket. Till grund för bedömande
om en arbetstagare har bestämmande inflytande lägges det samlade innehavet av
aktier eller andelar i företaget hos arbetstagaren själv jämte sådana honom
närstående personer som nämns i punkt 14 sista stycket av anvisningarna till 32
§.
För medel, som avsatts enligt b eller d, medges sålunda avdrag intill vad som
motsvarar arbetsgivarens pensionsreserv, och för pensionsförsäkring medges
avdrag för så stor del av kostnaderna som behövs för att trygga
pensionsåtagande, allt med iakttagande av bestämmelserna i första - fjärde
styckena och beslut enligt tionde stycket av denna anvisningspunkt.
Dock medges avdrag även utöver vad som anges i föregående stycke, om
pensionsutfästelserna avser förmåner som innebär smärre avvikelser från allmän
pensionsplan. Detta gäller dock endast under förutsättning att utfästelserna
till den del de avser sådana avvikelser har tryggats genom pensionsförsäkring.
Vidare fordras att utfästelserna har lämnats före utgången av år 1977 eller att
de lämnats till arbetstagare som därefter erhållit anställning hos arbetsgivare
och motsvarar utfästelser som har lämnats av arbetsgivaren till andra
arbetstagare före utgången av år 1977. Med smärre avvikelser förstås sådana
förmånsbelopp som utgår utöver allmän pensionsplan men inom ramen för högsta
pensionsgrundande lön enligt planen under förutsättning att den genomsnittliga
kostnaden för förmånsbeloppen icke överstiger åtta procent av kostnaden för
pensionsåtagande enligt den allmänna pensionsplanen. Med genomsnittlig kostnad
för förmånsbeloppen förstås den merkostnad som motsvarande förmåner skulle
medföra, om de skulle lämnas åt samtliga som omfattas av den allmänna
pensionsplanen. Överstiger kostnaden för förmånsbeloppen vad nu sagts, skall
emellertid ingen del av den kostnad som överstiger kostnaden för
pensionsåtagande enligt den allmänna pensionsplanen vara avdragsgill. För att
erhålla avdragsrätt skall arbetsgivaren med intyg av försäkringsgivaren styrka
att endast smärre avvikelser från allmän pensionsplan föreligger.
Har arbetsgivare gjort pensionsåtagande enligt allmän pensionsplan men
föreligger icke avdragsrätt enligt första stycket eller har arbetsgivare gjort
pensionsåtagande för arbetstagare som icke omfattas av allmän pensionsplan, får
han - under förutsättning att åtagandet tryggats genom pensionsförsäkring -
avdrag för kostnaderna för sådant åtagande med högst ett belopp motsvarande
summan av 35 procent av vad arbetsgivaren utgivit i lön till arbetstagaren
intill en lön som motsvarar tjugo gånger det basbelopp som enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring bestämts för året närmast före taxeringsåret
samt 25 procent av lönen till den del den överstiger tjugo men icke trettio
gånger nämnda basbelopp. Avdraget får beräknas på lön som arbetsgivaren utgivit
till arbetstagaren antingen under beskattningsåret eller under det närmast
föregående beskattningsåret.
Arbetsgivare, som enligt 25 § lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. är skyldig att trygga upplupen del av pensionsutfästelse
genom att köpa pensionsförsäkring, får avdrag för hela kostnaden för sådan
försäkring om utfästelsen icke avser arbetstagare i aktiebolag eller ekonomisk
förening som har bestämmande inflytande över företaget.
Vid beräkning av avdrag för kostnader avsedda att trygga arbetsgivares
pensionsåtaganden får pensionsutfästelse beaktas endast om försäkring för
utfästelsen skulle ha varit sådan pensionsförsäkring som avses i punkt 1 av
anvisningarna till 31 §.
Om särskilda skäl föreligger, får skattemyndigheten efter ansökan besluta om
avdrag avseende kostnader för att trygga pensionsutfästelse utöver vad som
gäller enligt första och fjärde styckena. Skattemyndighetens beslut i sådant
ärende får överklagas hos Riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte
överklagas.
till 33 §
3.7 Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag för
den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han vistats utom
sin vanliga verksamhetsort.
-------------------------------------------------------
Den vanliga verksamhets- Den vanliga verksamhets-
orten utgörs av ett område orten utgörs av ett område
inom ett avstånd av 50 kilo- inom ett avstånd av 50
meter från den skattskyldi- kilometer från den
ges tjänsteställe. Med vanligskattskyldiges tjänstestäl-
verksamhetsort likställs ett le. Med vanlig verksam-
område inom ett avstånd av 50hetsort likställs ett område
kilometer från den skatt- inom ett avstånd av 50
skyldiges bostad. kilometer från den skatt-
Tjänsteställe är den plats därskyldiges bostad.
en arbetstagare fullgör hu- Tjänsteställe är den plats där
vuddelen av sitt arbete. Om en arbetstagare fullgör
detta sker under för- huvuddelen av sitt arbete.
flyttning eller på arbets- Om detta sker under för-
platser som hela tiden väx- flyttning eller på arbets-
lar, anses som tjänsteställe platser som hela tiden
i regel den plats där växlar, anses som tjänstes-
arbetstagaren fullgör en del tälle i regel den plats där
av sitt arbete, såsom att arbetstagaren fullgör en
hämta och lämna ar- del av sitt arbete, såsom
betsmaterial eller utföra att hämta och lämna arbets-
förberedande och avslutande material eller utföra förbe-
arbetsuppgifter. Om arbete redande och avslutande
på varje arbetsplats pågår arbetsuppgifter. Om arbe-
begränsad tid enligt de tet på varje arbetsplats
villkor som gäller för vissa pågår begränsad tid enligt de
arbetstagare inom byggnads- villkor som gäller för vissa
och anläggningsbranschen arbetstagare inom byg-
eller därmed jämförliga bran-gnads- och an-
scher skall den läggningsbranschen eller
skattskyldiges bostad anses därmed jämförliga branscher
som tjänsteställe. För skall den skattskyldiges
reservofficerare skall bostad anses som
bostaden anses som tjänste- tjänsteställe. För reserv-
ställe. officerare skall bostaden
anses som tjänsteställe. En
skattskyldig som under
begränsad tid arbetar vid
någon av Europeiska unio-
nens institutioner eller
organ eller vid Europa-
skolorna men får den huvud-
sakliga delen av lönen för
arbetet från annan arbets-
givare skall, under längst
tre år, anses ha sitt
tjänsteställe hos den ar-
betsgivare som betalar den
huvudsakliga delen av
lönen, om den skattskyldige
begär det. Om bostaden på
arbetsorten är tillfällig
och beror enbart på tjäns-
teutövningen, skall den
inte anses som sådan bostad
som avses i andra mening-
en, under förutsättning att
den skattskyldige har
annan permanent bostad.
Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkostnad för
måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka
kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar den
skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande
den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan
högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
avrundat till närmaste tiotal kronor (helt maximibelopp) och för varje halv dag
högst med ett halvt maximibelopp.
Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och visar
den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den normala ökningen i
levnadskostnaderna under en dag i respektive förrättningsland (helt
normalbelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt normalbelopp. Helt
normalbelopp avser kostnadsökning för frukost, för lunch och middag bestående av
en rätt på restaurang av normal standard samt för småutgifter under varje hel
dag som har tagits i anspråk för resan. Föreligger särskilda skäl får
normalbeloppet avse kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre
standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett
land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har
uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00-24.00).
Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl. 12.00 och
hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses avresedag om
resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om resan har avslutats
kl. 19.00 eller tidigare.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit
förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit större än
avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde stycket, skall
utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda anställning under
beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning
som varit förenad med övernattning på utrikes ort i en och samma anställning
varit större än avdrag som beräknats enligt femte stycket, får kostnadsökningen
beräknas för varje förrättning för sig.
Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka
kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft
sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt schablon med
ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt schablon med ett
halvt normalbelopp per dag.
Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den faktiska
utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges avdrag med
belopp motsvarande ersättning som uppburits från arbetsgivaren (nattraktamente).
Detta avdrag får dock inte överstiga vid förrättning inom riket ett halvt
maximibelopp och vid förrättning utom riket ett halvt normalbelopp per natt.
Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt
denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras med hänsyn
härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt.
När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och samma
ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till avdrag och
beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande förrättning anses
bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till annan ort under
minst fyra veckor.
-------------------------------------------------------
Med arbetsgivare jämställs
annan utbetalare av
traktamente om den
huvudsakliga delen av
arbetet utförs för denne.
-------------------------------------------------------
3 b8. Den som på grund av 3 b. Den som på grund av
sitt arbete vistas på annan sitt arbete vistas på annan
ort än sin eller sin familjs ort än sin eller sin
hemort, äger rätt till skäligtfamiljs hemort, äger rätt
avdrag för kostnad för en till skäligt avdrag för
hemresa varje vecka om av- kostnad för en hemresa
ståndet mellan hemorten och varje vecka om avståndet
arbetsorten är längre än 50 mellan hemorten och ar-
kilometer. Avdraget gäller betsorten är längre än 50
endast kostnad för resa inom kilometer. Avdraget gäller
riket. endast kostnad för resa
inom eller mellan
Europeiska unionens med-
lemsländer eller EES-
länderna.
Avdraget skall i regel beräknas efter kostnad för billigaste färdsätt. Avdrag
medges dock för kostnad som inte är oskälig för tåg- eller flygresa. Om
godtagbara allmänna kommunikationer saknas får avdrag medges för kostnader för
resa med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4.
-------------------------------------------------------
3 d. En skattskyldig
som vid förrättning utom
Sverige har rätt till av-
drag för ökade levnadskost-
nader enligt punkt 3 har
också rätt till avdrag för
kostnader för medföljande
barns grundläggande skolgång
i förrättningslandet med be-
lopp motsvarande den
faktiska utgiften för den
tid under vilken avdrags-
rätt föreligger enligt punkt
3.
4.9 Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är be-
rättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på
sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt
fortskaffningsmedel.
Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår till
minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil för resa
till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst på minst två timmar
i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för kostnader för
resa med egen bil. Sådant avdrag medges också om den skattskyldige använder
bilen i tjänsten under minst 60 dagar för år räknat för de dagar som bilen
används i tjänsten. Om bilen används i tjänsten under minst 160 dagar för år
räknat medges avdrag under alla de dagar som bilen används för resor mellan
bostad och arbetsplats. Användning i tjänsten beaktas dock endast om den uppgår
till minst 300 mil för år räknat. Avdraget skall bestämmas enligt schablon på
grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de
kostnader, som är direkt beroende av körd vägsträcka (milbundna kostnader).
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje
taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall.
För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad
att använda bil tillämpas inte bestämmelserna i andra stycket. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda större bil på grund av skrymmande last.
-------------------------------------------------------
Skattskyldig som haft Skattskyldig som haft
kostnader för resa inom kostnader för resa inom
riket i samband med eller mellan Europeiska
tillträdande eller frånträdan-unionens medlemsländer
de av anställning eller eller EES-länderna i
uppdrag har rätt till skäligtsamband med tillträdande
avdrag för kostnaderna. eller frånträdande av
Härvid gäller vad som sägs i anställning eller uppdrag
punkt 3 b andra stycket. har rätt till skäligt avdrag
för kostnaderna. Härvid
gäller vad som sägs i punkt
3 b andra stycket.
Har den skattskyldige vid resorna haft kostnader för väg-, bro- eller färjeav-
gift medges avdrag för den faktiska kostnaden.
Den som är skattskyldig för förmån av fri eller delvis fri bil medges dock
inte avdrag för andra kostnader än sådana som avses i femte stycket för resor
som avses i första stycket, om han har företagit resorna med bil under den tid
förmånen åtnjutits.
-------------------------------------------------------
8. En skattskyldig som
åtnjuter skattefri förmån av
utbildning eller annan
åtgärd enligt 32 § 3 h mom.
första stycket har rätt till
avdrag på sätt som föreskrivs
i punkt 4 och 33 § 2 mom.
för kostnader för resor till
och från den plats där ut-
bildningen eller åtgärden
tillhandahålls. Om den
skattskyldige har
kostnader för både sådana
resor och för resor mellan
bostaden och
arbetsplatsen, skall
begränsningen avse de sam-
manlagda kostnaderna.
Om en skattskyldig som
avses i första stycket får
ersättning för ökade
levnadskostnader och kost-
nader för hemresor, medges
avdrag för ökade levnads-
kostnader enligt de regler
som gäller för skattskyldiga
som avses i punkt 3 a
första stycket och för
kostnader för hemresor
enligt vad som föreskrivs i
punkt 3 b. Avdraget för
ökade levnadskostnader får
dock inte överstiga vare
sig uppburen ersättning
eller de schablonbelopp
som anges i punkt 3 a.
Avdrag medges inte för
tid efter utgången av första
året efter uppsägningstidens
utgång.
till 41 §
-------------------------------------------------------
410 I fråga om inkomst av
tjänst gäller som allmän
regel, att inkomst skall
anses hava åtnjutits under
det år då densamma från den
skattskyldiges synpunkt är
att anse som verkligen
förvärvad och till sitt
belopp känd. Detta är framför
allt förhållandet, då in-
komsten av den
skattskyldige uppburits el-
ler blivit för honom till-
gänglig för lyftning eller,
såsom i fråga om bostadsförmån
och andra förmåner in natura,
då den på annat sätt kommit
den skattskyldige till
godo, detta oberoende av
huruvida inkomsten intjänats
under året eller tidigare.
Har den skattskyldige på
grund av sin tjänst fått
förvärva värdepapper på förmånli-
ga villkor, tas förmånen upp
till beskattning det år
förvärvet skedde. I fall då
behållning på pensionsparkon-
to skall avskattas enligt
32 § 1 mom. första stycket j
inträder skattskyldigheten
när pensionssparavtalet upp-
hör att gälla för de tillgångar
som skall avskattas. Vid
sådan överlåtelse av pen-
sionsförsäkring till ny försäk-
ringsgivare som avses i
punkt 1 av anvisningarna
till 31 § anses pen-
sionskapitalet utbetalt när
ansvaret för en överlåten
försäkring övergår på den
övertagande försäkringsgivaren
eller, i fråga om pensions-
försäkring som överförs till
sådan del av försäkringsgiva-
rens verksamhet som inte
avser pensionsförsäkring, när
överföringen äger rum.
-------------------------------------------------------
4. I fråga om inkomst av
tjänst gäller som allmän
regel, att inkomst skall
anses hava åtnjutits under
det år, då densamma från den
skattskyldiges synpunkt är
att anse som verkligen för-
värvad och till sitt belopp
känd. Detta är framför allt
förhållandet, då inkomsten av
den skattskyldige uppburits
eller blivit för honom till-
gänglig för lyftning eller,
såsom i fråga om bostadsförmån
och andra förmåner in natura,
då den på annat sätt kommit
den skattskyldige till
godo, detta oberoende av
huruvida inkomsten intjänats
under året eller tidigare.
Förmån av fri eller delvis
fri resa på tåg som värderas
enligt punkt 6 av an-
visningarna till 42 § skall
dock anses åtnjuten redan när
den skattskyldige
disponerar över handling
eller dylikt som berättigar
till resa. Har den skatt-
skyldige på grund av sin
tjänst fått förvärva värdepapper
på förmånliga villkor, tas för-
månen upp till beskattning
det år förvärvet skedde. I
fall då behållning på pen-
sionssparkonto skall av-
skattas enligt 32 § 1 mom.
första stycket j inträder
skattskyldigheten när pen-
sionssparavtalet upphör att
gälla för de tillgångar som
skall avskattas. Vid sådan
överlåtelse av
pensionsförsäkring till ny
försäkringsgivare som avses i
punkt 1 av anvisningarna
till 31 § anses pen-
sionskapitalet utbetalt när
ansvaret för en överlåten
försäkring övergår på den över-
tagande försäkringsgivaren
eller, i fråga om pensions-
försäkring som överförs till
sådan del av försäkringsgiva-
rens verksamhet som inte
avser pensionsförsäkring, när
överföringen äger rum.
Å andra sidan skall utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet
avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skattskyldige
bestridda, även om de avser inkomst, som tidigare förvärvats eller först under
ett senare år beräknas inflyta.
till 42 § §
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------
6. Om inskränkande villkor
gäller för fria eller delvis
fria resor på flyg eller
inrikes tåg som ges på grund
av anställning eller särskilt
uppdrag inom rese- eller
trafikbranschen skall för-
månsvärdet för flygresor beräk-
nas enligt tredje och fjärde
styckena och för tågresor
enligt femte stycket.
Med inskränkande villkor
avses att resan får företas
endast under viss tid, på
vissa avgångar eller i mån av
platstillgång vid resans
avgång och att villkoren
dels väsentligen avviker från
vad som gäller för resor som
säljs på allmänna marknaden,
dels innebär en påtaglig
olägenhet.
En flygresa med sådant
inskränkande villkor att
resan endast får företas i mån
av platstillgång vid resans
avgång värderas till 40
procent av det lägsta
normalt förekommande mark-
nadspris som en konsument
har fått betala för motsva-
rande bokningsbara resa
utan inskränkande villkor
under perioden från och med
oktober andra året före be-
skattningsåret till och med
september året före
beskattningsåret. Flygresor
i övrigt värderas till 75
procent av nämnda pris.
Vid bestämmande av det
lägsta normalt förekommande
marknadspriset för motsva-
rande resa utan inskränkande
villkor skall jämförelse göras
med priser för flygresor med
samma destinationsort
eller, när sådant underlag
saknas, med likartad
resesträcka.
Förmån av fria tågresor
skall värderas till 5 pro-
cent av det marknadspris
som en konsument får betala
för ett årskort som berättigar
till motsvarande resor utan
inskränkande villkor under
beskattningsåret. För
ungdomar som under
beskattningsåret fyller lägst
16 år och högst 18 år skall
förmånen värderas till halva
detta värde. För barn som
under beskattningsåret
fyller högst 15 år skall
inget förmånsvärde åsättas.
_________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas vad avser de nya
bestämmelserna i 32 § 3 f mom., 42 § punkt 4 av anvisningarna till 41 § och
punkt 6 av anvisningarna till 42 § första gången vid 1998 års taxering, och i
övrigt första gången vid 1997 års taxering.
2. Den nya lydelsen av punkt 1 av anvisningarna till 20 § tillämpas endast i
fråga om måltidsutgifter efter utgången av år 1995.
3. Traktamentsersättning och ersättning för hemresekostnader som Europeiska
unionens institutioner eller organ har betalat till nationella experter under
1995 är inte skattepliktig intäkt vid 1996 års taxering.
1Senaste lydelse 1995:920.
2Senaste lydelse 1990:650.
3Senaste lydelse 1995:651.
4Senaste lydelse 1993:1515.
5Senaste lydelse 1995:1625.
6 Senaste lydelse 1991:180.
7Senaste lydelse 1993:1515.
8Senaste lydelse 1992:1596.
9Senaste lydelse 1993:1515.
10Senaste lydelse 1995:853.
4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2.2 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)
Härigenom föreskrivs att 8 och 97 §§ uppbördslagen (1953:272)1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §2
Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst andra förmåner skall preliminär A-
skatt beräknas efter inkomstförmånernas sammanlagda värde. Har den skattskyldige
utgett ersättning för en förmån skall förmånsvärdet sättas ned med ersättningens
belopp.
-------------------------------------------------------
Värdet av bilförmån skall Värdet av bilförmån skall
beräknas enligt punkt 2 av beräknas enligt punkt 2 av
anvisningarna till 42 § kom- anvisningarna till 42 §
munalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370). Andra stycket (1928:370). Andra stycket
andra meningen av nämnda an- andra meningen av nämnda
visningspunkt skall dock anvisningspunkt skall dock
tillämpas endast i fall som tillämpas endast i fall som
avses i sjätte stycket ned- avses i sjätte stycket
an. Värdet av förmån av ränte-nedan. Värdet av reseförmåner
fritt lån eller lån där räntasom avses i punkt 6 av
understiger marknadsräntan anvisningarna till 42 §
skall beräknas enligt punkt kommunalskattelagen skall
10 tredje-femte styckena av beräknas till det värde som
anvisningarna till 32 § följer av tredje-femte
kommunalskattelagen. styckena samma an-
visningspunkt. Värdet av
förmån av räntefritt lån eller
lån där räntan understiger
marknadsräntan skall beräk-
nas enligt punkt 10
tredje-femte styckena av
anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte är
semesterbostad skall beräknas enligt följande grunder. Riket delas in i områden
som är väsentligen enhetliga i fråga om boendekostnader. Förmånsvärdet av en
bostad inom varje område skall bestämmas till det genomsnittliga värdet beräknat
per kvadratmeter bostadsyta för jämförbara bostäder inom området. Om bostaden är
belägen utom tätort med närmaste omgivning skall dock värdet bestämmas till det
lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat med tio procent.
Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall beräknas
enligt 42 § andra stycket kommunalskattelagen samt punkt 1 andra och tredje
styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragrafen.
Föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av förmånen med hänsyn
härtill.
Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelserna i 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
skall detta värde användas även vid beräkning av preliminär A-skatt.
97 §3
-------------------------------------------------------
Föreläggande vid vite eller Föreläggande vid vite
beslut om revision enligt eller beslut om revision
78 § 1 mom. får inte enligt 78 § 2 b mom. får
överklagas. Inte heller inte överklagas. Inte
beslut enligt 55 § 1 mom. heller beslut enligt 55 § 1
första stycket eller 55 § 2 mom. första stycket eller
mom. andra stycket får 55 § 2 mom. andra stycket
överklagas. får överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas, såvitt avser den nya
lydelsen av 8 §, första gången i fråga om preliminär skatt för 1997.
1Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
2Senaste lydelse 1993:1516.
3 Senaste lydelse 1993:894.
5
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1958:295) om sjömansskatt1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §2
För sjömän, som icke skall erlägga sjömansskatt enligt 7 § 1 mom. (utländsk
sjöman), skall sjömansskatt utgå på beskattningsbar månadsinkomst
a) vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i fjärrfart,
enligt vid denna lag fogad tabell F kolumn U, samt
b) vid anställning ombord på annat fartyg enligt vid denna lag fogad tabell N
kolumn U.
Allmänna egenavgifter skall betalas enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. andra
stycket.
-------------------------------------------------------
Skatt enligt första styck- Skatt enligt första sty-
et och allmänna egenavgifter cket och allmänna egenav-
enligt andra stycket utgår gifter enligt andra styck-
icke, om sjömannen på ett et utgår icke, om sjömannen
godtagbart sätt visar, att visar att inkomsten ombord
han är skattskyldig i annat beskattas i ett annat
land för inkomsten ombord. land.
Bestämmelserna i 7 § 1 mom. fjärde stycket och 7 § 2 mom. tillämpas också i
fråga om skatt enligt denna paragraf. Därvid skall dock i fall som avses i 7 § 2
mom. första stycket skatt erläggas enligt tabell F kolumn U och i fall som avses
i andra stycket av samma lagrum enligt tabell N kolumn U.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.
2Senaste lydelse 1994:1745.
6
2.4 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §1
Skattemyndigheten skall varje taxeringsår fatta taxeringsbeslut före utgången
av november på grundval av de uppgifter som lämnats enligt lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter samt vad som i övrigt framkommit vid
utredning enligt 3 kap.
-------------------------------------------------------
Under november taxeringså-
ret får skattemyndigheten
dock inte till den skatt-
skyldiges nackdel fatta
grundläggande beslut om årlig
taxering, omprövningsbeslut
eller beslut om
skattetillägg. Sådana om-
prövningsbeslut och beslut
om skattetillägg får dock
fattas om det grundläggande
beslutet fattats senast den
15 augusti på grundval av
förenklad självdeklaration.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas första gången vid
1996 års taxering.
1 Senaste lydelse 1994:486.
7
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 och 13 §§ lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
8 §1
Följande juridiska personer skall lämna självdeklaration
1. aktiebolag, ekonomisk förening, sparbank, ömsesidigt skadeförsäk-
ringsföretag och värdepappersfond samt sådan stiftelse, fond eller inrättning
som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers
eller bestämda personers ekonomiska intressen,
2. ideell förening, som avses i 7 § 5 mom. första stycket lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt, om dess bruttointäkter under beskattningsåret överstigit
grundavdraget enligt 8 § nämnda lag,
-------------------------------------------------------
3. annan juridisk person,
om dess bruttointäkter av en
eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret upp-
gått till sammanlagt minst
100 kronor,
4. juridisk person, vars
tillgångar av den art som
anges i 3 § 1 mom. lagen
(1947:577) om statlig förmö-
genhetsskatt, vid beskatt-
ningsårets utgång haft ett
värde som överstiger 800 000
kronor eller, i fråga om
sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b nämnda
lag, 25 000 kronor,
5. juridisk person för
vilken underlag för skogs-
vårdsavgift, statlig fastig-
hetsskatt, avkastningsskatt
på pensionsmedel eller sär-
skild löneskatt på pension-
skostnader skall faststäl-
las.
Vid bedömandet av deklara-
tionsskyldighet enligt för-
sta stycket 2-4 skall hänsyn
inte tas till sådan inkomst
eller förmögenhet, för vilken
skattskyldighet inte
föreligger enligt kommunal-
skattelagen (1928:370), la-
gen om statlig inkomstskatt
eller lagen om statlig för-
mögenhetsskatt. Däremot skall
hänsyn tas till sådan inkomst
eller förmögenhet som enligt
dubbelbeskattningsavtal
skall vara helt eller
delvis undantagen från
beskattning i Sverige.
-------------------------------------------------------
3. dödsbo när dess
bruttointäkter av kapital av
annat slag än avkastning för
vilken preliminär A-skatt
skall betalas enligt 3 § 2
mom. tredje stycket
uppbördslagen (1953:272) och
bruttointäkter av en eller
flera andra förvärvskällor
uppgått till sammanlagt
minst 100 kronor,
4. annan juridisk person,
om dess bruttointäkter av en
eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret upp-
gått till sammanlagt minst
100 kronor,
5. juridisk person, vars
tillgångar av den art som
anges i 3 § 1 mom. lagen
(1947:577) om statlig förmö-
genhetsskatt, vid beskatt-
ningsårets utgång haft ett
värde som överstiger 800 000
kronor eller, i fråga om
sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b nämnda
lag, 25 000 kronor,
6. juridisk person för
vilken underlag för statlig
fastighetsskatt, avkast-
ningsskatt på pensionsmedel
eller särskild löneskatt på
pensionskostnader skall
fastställas.
Vid bedömandet av deklara-
tionsskyldighet enligt för-
sta stycket 2-5 skall hänsyn
inte tas till sådan inkomst
eller förmögenhet, för vilken
skattskyldighet inte
föreligger enligt kommunal-
skattelagen (1928:370), la-
gen om statlig inkomstskatt
eller lagen om statlig för-
mögenhetsskatt. Däremot skall
hänsyn tas till sådan inkomst
eller förmögenhet som enligt
dubbelbeskattningsavtal
skall vara helt eller
delvis undantagen från
beskattning i Sverige.
13 §2
Särskild självdeklaration skall lämnas om
1. den skattskyldige är annan juridisk person än dödsbo,
2. den skattskyldige är skyldig att i självdeklaration lämna uppgift om
inkomst av näringsverksamhet,
3. den skattskyldige är företagsledare eller delägare i fåmansföretag,
fåmansägt handelsbolag, företag som enligt 3 § 12 mom. nionde stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt skall behandlas som fåmansföretag eller, om
uppgifter skall lämnas eligt 24 §, i företag som upphört att vara sådant
företag.
-------------------------------------------------------
4. den skattskyldige är
närstående till företagsledare
i sådant företag som avses i
3 och skall lämna uppgifter
enligt 24 §, 4. den skattskyldige
5. den skattskyldige enligt 14 kap. 3 §
enligt 14 kap. 3 § mervärdesskattelagen
mervärdesskattelagen (1994:200) är skyldig att
(1994:200) är skyldig att redovisa utgående och
redovisa utgående och ingående mervärdesskatt i
ingående mervärdesskatt i sinsin självdeklaration,
självdeklaration, 5. den skattskyldige
6. den skattskyldige inte inte varit bosatt i
varit bosatt i Sverige Sverige under hela be-
under hela beskattningsåret, skattningsåret, eller
eller 6. den skattskyldige
7. den skattskyldige inte inte mottagit förtryckt
mottagit förtryckt blankett blankett för förenklad
för förenklad självdeklarationsjälvdeklaration senast den
senast den 15 april 15 april taxeringsåret.
taxeringsåret.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas första gången vid 1997
års taxering.
1Senaste lydelse 1991:698.
2Senaste lydelse 1994:483.
8
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Särskild löneskatt skall för varje år betalas till staten med 21,39 procent på
1. lön eller annan ersättning till arbetstagare som vid årets ingång är 65 år
eller äldre,
2. ersättning som utfaller enligt kollektivavtalsgrundad avgångsbidrags-
försäkring som tecknas av arbetsgivare till förmån för arbetstagare,
-------------------------------------------------------
3. avgångsersättning som 3. avgångsersättning som
annorledes än på grund av annorledes än på grund av
kollektivavtalsgrundad kollektivavtalsgrundad
avgångsbidragsförsäkring avgångsbidragsförsäkring
utbetalas av staten, kommun utbetalas av staten, kom-
eller kommunalförbund som mun eller kommunalförbund
arbetsgivare eller av som arbetsgivare eller av
Svenska kommunförbundet, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Svenska Landstingsförbundet,
kyrkans församlings- och Svenska kyrkans försam-
pastoratsförbund, Kommuner- lings- och
nas pensionsanstalt eller pastoratsförbund, det för
Sjukvårdens och socialvårdenskommunerna och landstingen
planerings- och gemensamma organet för
rationaliseringsinstitut, administration av
under förutsättning att personalpension eller
arbetsgivaren tillämpar Sjukvårdens och
kommunalt pensionsavtal socialvårdens planerings-
eller av annan och rationaliserings-
arbetsgivare, under institut, under
förutsättning att förutsättning att
arbetsgivaren tilllämpar arbetsgivaren tilllämpar
kommunalt pensionsavtal och kommunalt pensionsavtal
att borgen tecknats i eller av annan arbets-
enlighet med vad som anges givare, under förutsättning
i punkt 20 e första stycket att arbetsgivaren tillämpar
b av anvisningarna till 23 § kommunalt pensionsavtal
kommunalskattelagen och att borgen tecknats i
(1928:370), enlighet med vad som anges
i punkt 20 e första stycket
b av anvisningarna till
23 § kommunalskattelagen
(1928:370),
4. avgångsersättning som omfattas av s.k. trygghetsavtal,
5. ersättning som utgår enligt gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt grunder
som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer
till den del ersättningen utgör komplement till förtidspension eller till
sjukbidrag,
6. ersättning som utgår på grund av ansvarighetsförsäkring som åtnjuts enligt
grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer till den del ersättningen utgår i form av engångsbelopp som
inte utgör kompensation för mistad inkomst.
Skattskyldig är den som utgett sådan ersättning som avses i första stycket.
Vid bestämmande av skatteunderlaget tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 3-5 §§
lagen (1981:691) om socialavgifter med undantag av 4 § första stycket 2 och 13.
Vid bestämmande av skatteunderlaget enligt första stycket 6 skall bortses från
ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av juni 1993 om
ersättningen avser tid därefter samt från ersättning för arbetsskada som
inträffat före utgången av år 1992 om skadan anmälts till allmän
försäkringskassa efter utgången av juni 1993. Detta gäller dock endast
ersättning som för en och samme arbetstagare beräknas på lönedelar som inte
överstiger sju och en halv gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:688.
2 Senaste lydelse 1994:1924.
9
3 Ärendet och dess beredning
Skattereglerna rörande naturaförmåner i inkomstslaget tjänst har setts över i
flera olika sammanhang genom åren i syfte att åstadkomma en neutral beskattning
mellan kontantlön och andra förmåner. Översyn har bl.a. gjorts av Utredningen om
reformerad inkomstbeskattning (RINK), vars betänkande Reformerad
inkomstbeskattning (SOU 1989:33) låg till grund för 1990 års skattereform,
därefter av Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning (SOU 1992:57 och 1993:44)
och Utredningen om beskattning av förmåner (SOU 1994:98).
Ytterligare en utredning har nu sett över förmånsområdet, nämligen
Utredningen om beskattning av förmåner i samband med uppsägning och utbildning.
Utredningen tillsattes under våren 1995 för att se över beskattningen avseende
utbildning och andra förmåner i samband med personalavveckling och av
arbetsgivaren bekostad utbildning i övrigt. Under hösten 1995 lades i
betänkandet Personalavveckling, utbildning och beskattning (SOU 1995:94) fram
förslag till nya regler angående beskattningen av dessa förmåner. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1.
Utredningens sammanfattning och förslag till lagtext finns i bilaga 2 och 3. En
sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i ärendet (dnr
Fi95/5591).
Regeringen tar nu upp de frågor som behandlas i betänkandet.
I flera av de olika översynerna har också skattereglerna rörande reseförmåner
tagits upp till behandling.
Fram till skattereformen gjordes i lagtexten ett uttryckligt undantag från
skatteplikt för en skattskyldigs fria resor på grund av anställning eller
särskilt uppdrag under förutsättning att resorna inte var att anse som
ersättning för kontant lön. Undantagsbestämmelsen kom i praxis att omfatta
anställda inom rese- och trafikbranschen. Skattefriheten slopades i samband med
skattereformen.
Hittills har Riksskatteverket godtagit att vissa schabloner tillämpas vid
värderingen av reseförmåner, i avvaktan på att branschen utvecklar ett system
för kontroll av varje enskilds resande.
Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning föreslog i sitt slutbetänkande
Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen (SOU 1993:44) inte några undantagsregler
för reseförmåner vid inkomstbeskattningen men däremot en schabloniserad
värdering av den enskilda resan vid bestämmande av underlaget för beräkning av
preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. Förslaget utsattes för kraftig kritik.
Med hänsyn till kritiken föreslog den dåvarande regeringen i prop. 1993/94:90
Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen, m.m. dels skattefrihet för en valfri
resa per år och anställd, dels en schablonvärderingsregel vid bestämmandet av
underlag för beräkning av preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. I
propositionen förutskickades också att en särskild utredare skulle tillkallas
för att se över reglerna på nytt. Skatteutskottet (bet. 1993/94:SkU10)
hemställde dock att riksdagen skulle avslå propositionen när det gällde
schablonvärderingen och den skattefria resan samt uttalade att en ny
lagstiftning borde utformas i enlighet med nuvarande provisorium. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets hemställan.
I januari 1994 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att se
över bl.a. reglerna om beskattning av reseförmåner. Utredningen om beskattning
av förmåner (Fi 1994:01) redovisade i juni 1994 sitt betänkande Beskattning av
förmåner (SOU 1994:98). Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över remissyttrandena
finns tillgänglig i ärendet (dnr Fi94/2343).
I enlighet med direktiven har utredningen i sitt betänkande lämnat två
alternativa förslag till beskattning som lösning på värderingsproblemen med
reseförmåner, en schabloniserad modell och en individuell modell. Utredningen
har förordat den senare modellen.
De frågor som behandlas i betänkandet är, förutom reseförmåner, också hälso-
och sjukvårdsförmåner, personalrabatter och förmåner av begränsat värde.
Samtliga frågor behandlades i den lagrådsremiss som lämnades till Lagrådet den 2
mars 1995. Vad avser reseförmåner innebar förslaget i remissen att reseförmåner
skulle värderas enligt en individuell schablonmodell. Lagrådet lämnade förslaget
i denna del utan erinran. Men förslaget fick dock kraftig kritik och regeringen
ansåg därför att frågan borde bli föremål för ytterligare överväganden. I den
efterföljande propositionen fanns därför inte något förslag avseende reseförmå-
ner med (prop. 1994/95:182, bet. 1994/95:SkU25, rskr. 1994/95:371). Efter
ytterligare beredning av frågan presenterade regeringen ett förslag om ändrade
skatteregler rörande reseförmåner i en lagrådsremiss den 5 oktober 1995.
Förslaget innebar i princip att reseförmånerna för den enskilde resenären skulle
värderas till ett schablonbelopp, oberoende av antalet resor och deras längd, om
inte den skattskyldige eller skattemyndigheten kunde visa att värdet var något
annat.
Lagrådet avstyrkte att förslagen lades till grund för lagstiftning. Den
allvarligaste invändningen var enligt Lagrådet att resultatet av schablonbe-
räkningarna många gånger kunde bli klart orättvist för de skattskyldiga. Men
den anvisade schablonmetoden ansågs också vara utomordentligt komplicerad. Ett
system där förmånsvärdet bestäms mera individuellt för varje resenär var klart
att föredra från sakliga synpunkter.
Med hänsyn till Lagrådets yttrande ansåg regeringen att frågan om värdering av
reseförmåner på nytt borde beredas ytterligare. Efter att frågan om reseförmåner
beretts ännu en gång behandlas den i det följande. Det förslag som regeringen nu
presenterar innebär i princip att en individuell schablonmodell föreslås i fråga
om flygresor och en ny, förenklad schablonmodell används för värdering av
tågresor.
I detta sammanhang tas också upp förslag om borttagande av skattefriheten för
vissa rabatter och förmåner som utgår på grund av visad kundtrohet vid utrikes
flygresa.
I och med avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och
därefter Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) anlitas svenska
tjänstemän i offentlig och privat tjänst som experter vid institutioner och
andra organ inom EU. Utöver en fast eller tillfällig anställning vid någon av
EU:s institutioner eller organ finns ett antal uppdragsvarianter för vilka olika
villkor i fråga om anställning, lön, kostnadsersättningar, sociala avgifter och
skatter gäller.
Mot bakgrund härav tillkallade regeringen i september 1994 en särskild
utredare med uppgift att belysa vissa frågor om lön, uppdragsarvoden,
traktamenten, övriga kostnadsersättningar och andra villkor för dem som för
Sverige deltar i kommittéer eller arbetsgrupper i EU eller som tjänstgör som
s.k. nationella experter vid en EU-institution. Utredaren skulle även belysa
frågan om tjänstledighet för den som medverkar i kommittéer m.m. inom EU samt
för dem som får fast eller tillfällig anställning vid en EU-institution. I
uppdraget ingick också att redovisa de skattemässiga konsekvenser som de olika
formerna av anställning eller uppdrag får. Utredningen antog namnet EU-
tjänstgöringsutredningen. Utredningen redovisade i september 1995 sin rapport
Svenskar i EU-tjänst (SOU 1995:89). En sammanfattning av rapporten återges i
bilaga 5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 6. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i
ärendet (dnr Fi95/5073). Utredningens redovisning av gällande skattekonsekvenser
och remissinstansernas synpunkter härpå föranleder regeringen att föreslå vissa
förändringar rörande reglerna om avdragsrätt för ökade levnadskostnader och
resekostnader. Dessutom föreslås viss skattefrihet för kostnadsersättningar som
betalas av Europaparlamentet till företrädare i parlamentet. Vidare tas upp
förslag om avdragsrätt för barns skolavgifter utomlands och om utvidgad
skattefrihet för fri eller delvis fri resa till eller från anställningsintervju.
I propositionen läggs också fram vissa förslag om ändringar av redaktionell
karaktär i lagen (1958:295) om sjömansskatt, i kommunalskattelagens regler om
representationskostnader samt i anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen
(1928:370) och i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster.
Regeringen tar också upp vissa av de förslag som Riksskatteverket lagt fram i
en rapport som fogats till den fördjupade anslagsframställningen Förslag till
förenklingar i skattelagstiftningen (RSV Rapport 1995:10), nämligen slopande av
förbud mot taxeringsbeslut till nackdel för den skattskyldige under november
taxeringsåret, en utökning av kretsen som får lämna förenklad självdeklaration
och en automatisk taxering av dödsbos kapitalinkomster.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 29 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Regeringen
behandlar Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.2. Lagrådets granskning har också
lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
Förslagen till ändring av anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen
(1928:370), 1 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster och 97 § uppbördslagen (1953:272) har inte granskats av Lagrådet.
Dessa förslag är enligt regeringens mening av sådan beskaffenhet att Lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.
4 Beskattning av utbildning och andra åtgärder vid personalavveckling
4.1 Förmån i form av fri utbildning
Utbildningar av olika slag har under alla tider förekommit på arbetsplatserna.
Utbildning som har samband med arbetsgivarens verksamhet och som syftar till att
den anställde skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter beskattas inte enligt
praxis. Utbildningen betraktas då som fullgörande av tjänsten.
På grund av den starka konjunkturnedgången sedan några år tillbaka har
personalavvecklingar blivit allt vanligare och kommit att omfatta allt fler
människor. Förmåner i samband med personalavvecklingar som består av annat än
kontanter förekommer i allt större utsträckning för att hjälpa de
uppsägningshotade att erhålla ett nytt förvärvsarbete. Utbildningar av olika
slag är en av dessa åtgärder. Arbetsgivaren eller en trygghetsstiftelse betalar
kostnaderna i samband med utbildningen, dvs. i förekommande fall termins- och
kursavgift samt litteraturkostnader. Den uppsägningshotade får ofta lön under
utbildningstiden. Utbildningsinsatser erbjuds såväl under anställningstiden som
efter dess upphörande.
En annan åtgärd som arbetsgivare allt oftare erbjuder uppsägningshotad
personal är hjälp av en s.k. outplacementkonsult. Konsultens uppgift kan vara
att hjälpa personen att lära sig skriva ansökningshandlingar och att förbereda
honom eller henne inför anställningsintervjuer. Vissa åtgärder, särskilt när det
gäller konsulttjänster, är av sådan karaktär att det är tveksamt om de kan
betraktas som skattepliktiga förmåner för den anställde i den mening som avses i
kommunalskattelagen (1928:370, KL). En del av åtgärderna är sådana som vanligen
tillhandahålls av arbetsförmedlingen.
Efter skattereformen är i princip alla kontanta ersättningar i samband med
uppsägningar skattepliktiga. Avgångsersättningar (AGE) och avgångsbidrag (AGB)
är helt skattepliktiga om anställningen upphört efter den 1 januari 1991.
Särskilda övergångsregler gäller för anställningar som upphört före den 1
januari 1991. Avgångsvederlag jämställs med lön och är på grund härav
skattepliktig intäkt. Skadestånd vid uppsägning anses ersätta ekonomisk skada på
grund av upphörandet av anställningen och betraktas därför som skattepliktig
intäkt.
Några särskilda regler för förmåner i form av fri utbildning eller andra
tjänster i samband med uppsägning finns inte. Förmånerna omfattas av den
generella regeln i 32 § 1 mom. KL enligt vilken förmåner som lämnas i samband
med anställning eller annat uppdrag i annan form än kontant ersättning jämställs
med kontant lön.
För vissa utbildningsformer för vilka det utgår statliga bidrag finns
emellertid särskilda skatteregler. Enligt punkt 12 fjärde stycket av
anvisningarna till 32 § KL räknas som skattepliktig intäkt av tjänst
korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt
studiestödslagen, utbildningsbidrag för doktorander, timersättning vid kommunal
vuxenutbildning (komvux), vid vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux) och
vid svenskundervisning för invandrare (sfi). Enligt sjätte stycket i nämnda
anvisningspunkt gäller detsamma dagpenning som utgår till deltagare i
arbetsmarknadsutbildning (AMU). Av anvisningarna till 19 § KL framgår att bidrag
i form av traktamente och särskilt bidrag är undantagna skatteplikt om de
utbetalas av staten eller av en kommun enligt av regeringen eller av statlig
myndighet meddelade bestämmelser, i samband med utbildning och omskolning, till
arbetslösa eller partiellt arbetsföra. Utgår skattepliktigt statligt bidrag vid
utbildning av vuxna jämställs den ofta i praxis med fullgörande av tjänst. Härav
följer att avdrag medges för merkostnader som följer av studierna såvida de inte
skall täckas av skattefria ersättningar.
För förmån av fri utbildning som i annat fall bekostas av arbetsgivaren finns
inga särskilda regler. Om utbildningen är att jämställa med fullgörande av
tjänsten sker ingen förmånsbeskattning av den anställde. I annat fall kan
förmånsbeskattning komma i fråga.
4.2 Utbildning och andra åtgärder vid personalavveckling
Regeringens förslag: Skattskyldig som är eller riskerar att bli arbetslös på
grund av omstrukturering, personalavveckling eller liknande i arbetsgivarens
verksamhet skall inte beskattas för förmån i form av fri utbildning eller annan
åtgärd om utbildningen eller åtgärden är av väsentlig betydelse för att den
skattskyldige skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta.
Utredningens förslag: Den som är eller riskerar att bli arbetslös skall inte
beskattas för förmån av fri utbildning eller annan tjänst om utbildningen eller
tjänsten är av väsentlig betydelse för att han eller hon skall kunna fortsätta
att förvärvsarbeta.
Remissinstanserna har med få undantag i princip tillstyrkt eller lämnat utan
erinran utredningens förslag. Några remissinstanser, bl.a. Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO) och Svenska Kommunförbundet, anser att det för
skattefrihet bör räcka att åtgärden är "av betydelse" och inte "av väsentlig
betydelse" för att den skattskyldige skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande skatteregler innebär att förmåner i
form av utbildning av olika slag är skattepliktiga om de inte är att jämställa
med fullgörande av tjänsten. För att förmånsbeskattning inte skall komma i fråga
måste utbildningen ha samband med arbetstagarens tjänst.
Utbildningar och andra förmåner i samband med omstrukturering och
personalavveckling syftar i första hand till att den anställde skall få en ny
tjänst. De bör därför enligt gällande regler anses vara skattepliktiga förmåner.
Övertalighet på arbetsmarknaden uppstår dels på grund av den ekonomiska
situationen vid en lågkonjunktur, dels på grund av den snabba tekniska struk-
turomvandlingen. Den ekonomiska situationen har inneburit att arbetsgivarna,
såväl privata som offentliga, genom effektiviseringar varit tvungna att minska
kostnaderna i verksamheten bl.a. genom att minska personalstyrkan.
Utredningen har i betänkandet redovisat de stödåtgärder som kan förekomma i
samband med uppsägning. Av redovisningen framgår att utbildning i olika former
är den vanligaste åtgärden vid sidan av pensionserbjudanden och avgångsvederlag.
I vissa fall betalar arbetsgivaren lön under utbildningstiden medan kostnaderna
för utbildningen betalas av någon annan, t.ex. Trygghetsrådet. Som exempel på en
annan åtgärd som sätts in i samband med övertalighet är anlitande av s.k.
outplacementkonsulter. Konsulterna har till uppgift att hjälpa den enskilde att
få ett nytt arbete eller att erbjuda den enskilde hjälp av konsult vid start av
eget företag.
Enligt regeringens mening är det viktigt att åtgärder av detta slag vidtas vid
personalavveckling. Det är angeläget att åtgärder för att förhindra arbetslöshet
sätts in tidigt och om möjligt redan innan formell uppsägning kommit till stånd.
Om arbetsgivarna skall uppmuntras att ta ett större ansvar för personalen vid
personalavvecklingar får denna strävan inte motverkas av en förmånsbeskattning
hos den anställde. För den anställde är det ofta ett hårt slag att varslas om
uppsägning och att stå inför hotet om arbetslöshet. Den enskilde bör i syfte att
trygga sin egen framtida försörjning uppmuntras till att utbilda sig eller att
acceptera andra åtgärder som arbetsgivaren erbjuder.
Förmåner i form av utbildning, outplacementåtgärder m.m. i samband med
personalavveckling synes, trots att de är skattepliktiga enligt gällande regler,
enligt utredningen i praktiken inte bli föremål för beskattning i någon större
utsträckning. Om förmånen undantas från beskattning skulle alltså statens
inkomster inte minska nämnvärt. Önskemålet om en likformig behandling av
naturaförmåner i beskattningen utgör i och för sig ett starkt skäl mot
skattefrihet. Regeringen anser emellertid i likhet med utredningen att de
arbetsmarknadspolitiska och samhällsekonomiska skälen väger tyngre och att
övervägande skäl därför talar för att vissa förmåner i samband med persona-
lavveckling bör vara undantagna beskattning.
Utredningen föreslår som en förutsättning för skattefrihet att förmånen skall
vara av väsentlig betydelse för att den enskilde skall kunna fortsätta för-
värvsarbeta. Vissa remissinstanser har i sina remissyttranden framfört att det
bör räcka med att åtgärden är av betydelse för den anställde. Svenska Kommunför-
bundet befarar att väsentlighetskravet kommer att medföra tolkningstvister.
Regeringen anser i likhet med utredningen att regelns tillämpningsområde måste
begränsas till de åtgärder som kan leda till att den uppsägningshotade får ett
nytt arbete. Regeln skall inte omfatta åtgärder som är att betrakta som
förtäckta löneförmåner för de anställda. Utredningens avgränsning är enligt
regeringens uppfattning väl avvägd. Kravet på väsentlig betydelse innebär att
regeln inte omfattar åtgärder som inte påtagligt ökar den anställdes möjligheter
att kunna fortsätta förvärvsarbeta. Utanför regelns tillämpningsområde faller
därför utbildning av anställda som har en utbildning på ett område där han eller
hon utan svårighet kan få arbete hos en annan arbetsgivare. Regeln bör inte
heller omfatta situationer där en person som har en gedigen utbildning inom ett
område med tillfällig arbetsbrist läser något annat i avvaktan på att arbets-
marknaden blir gynnsammare inom hans område. Även åtgärdspaket som innehåller
andra komponenter än utbildning bör omfattas av undantagsregeln.
Outplacementkonsulternas verksamhet går i stor utsträckning ut på att hjälpa
den enskilde att byta yrke. Outplacementverksamheten innehåller moment som
samhället ofta erbjuder medborgarna t.ex. kurser som motsvarar
arbetsförmedlingarnas jobbsökarkurser. Det kan ifrågasättas om vissa av de out-
placementåtgärder som erbjuds är en förmån i den mening som avses i
kommunalskattelagen. I verksamheten kan emellertid också ingå andra moment såsom
“lär-känna-dig-själv-kurser„ som mer har karaktär av en löneförmån. Åtgärderna
syftar normalt till att den enskilde skall kunna fortsätta förvärvsarbeta och
bör omfattas av skattefriheten. För att det inte skall råda någon osäkerhet om
beskattningssituationen bör detta framgå av skattelagstiftningen.
Insatserna i fråga påbörjas ofta under uppsägningstiden men kan avslutas efter
det att anställningen upphört. I vissa situationer, t.ex. om den anställda har
varit barnledig, kan åtgärden påbörjas efter att anställningen upphört.
Regeringen anser att åtgärden bör omfattas av undantagsregeln även om den
sålunda avslutas, eller såväl påbörjas som avslutas, efter anställningens
upphörande.
Utredningen uttalar att risken att bli arbetslös antingen kan bero på en
åtgärd som vidtagits av arbetsgivaren eller på grund av att den skattskyldige av
något skäl känner sig tvingad att säga upp sig själv. Utredningens förslag “den
som är eller riskerar att bli arbetslös„ överensstämmer med vad som gäller för
arbetsmarknadsutbildning enligt 9 § förordningen (1987:406) om
arbetsmarknadsutbildning.
Efterlevnaden av skattelagstiftningen måste kunna kontrolleras av
skattemyndigheten. För att reglerna inte skall kunna missbrukas måste det
ställas krav på att den skattskyldige visar att arbetsgivaren planerar att
minska personalstyrkan eller, på grund av strukturomvandling eller av annan
anledning, omplacera anställda. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening
omfatta endast arbetslöshet eller risk för arbetslöshet på grund av en åtgärd
som initierats av arbetsgivaren. För att bestämmelsen skall bli tilllämplig
krävs dock inte att den anställde har blivit uppsagd. Skattefriheten inträder
vid den tidpunkt då åtgärden planeras och omfattar även de situationer då
arbetsgivaren vidtar en åtgärd som medför att arbetstagaren känner sig tvingad
att säga upp sig själv.
Förslaget föranleder att en ny bestämmelse införs, 32 § 3 h mom. KL.
4.3 Utbildning under pågående anställning
Regeringens bedömning: Utredningens förslag om införande av en särskild
bestämmelse om skattefrihet för utbildningsförmåner under pågående anställning
bör inte genomföras.
Utredningens förslag: Förmån av fri utbildning som är av väsentlig betydelse för
arbetsgivarens verksamhet skall inte tas upp som intäkt.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Länsrätten i Malmöhus län avstyrker förslaget eftersom det skulle ge stort ut-
rymme för "fringe benefits". Kammarrätten i Sundsvall menar att kravet på att
utbildningen skall vara av "väsentlig betydelse för arbetsgivarens verksamhet"
kan komma att medföra förmånsbeskattning av kursverksamhet som det i dagsläget
inte framstår som vare sig sakligt motiverat eller av fiskala skäl önskvärt att
förmånsbeskatta. Vidare anser kammarrätten att lagtexten behöver förtydligas så
att att det framgår att lön och andra ersättningar inte ingår i begreppet fri
utbildning. Statskontoret anser att det kan ifrågasättas om det är principiellt
riktigt att genom skattesubventioner stimulera arbetsgivarna att ta ett
långtgående ansvar för utbildning på grundläggande nivå. Arbetsmarknadsverket är
av den uppfattningen att det inte bör krävas att utbildningen är "av väsentlig
betydelse för arbetsgivarens verksamhet" utan att det bör räcka med att den har
ett tydligt samband med arbetsgivarens verksamhet och är till nytta för denna.
SACO anser att det bör räcka med att utbildningen är av betydelse för
arbetsgivarens verksamhet för att förmånen inte skall tas upp som intäkt.
Skälen för regeringens bedömning: Några särskilda regler för beskattning av
förmån av utbildning under pågående anställning finns inte. Arbetsgivare har
under alla år utbildat sin personal. Vissa arbetsgivare utbildar själv den
nyanställde för tjänsten, så sker t.ex. inom posten och skatteförvaltningen.
Någon förmånsbeskattning av de anställda i detta avseende sker inte.
Samhällsutvecklingen kräver att arbetsgivarna under pågående anställning i
allt större utsträckning måste utbilda sina anställda för att de skall kunna
bibehålla sin kompetens samt behålla sina arbeten. Den snabba
internationaliseringen har gjort det nödvändigt att utbilda personalen i språk.
Den tekniska strukturomvandlingen har inneburit att arbeten försvunnit eller
ersatts av nya arbeten som kräver högre kompetens och utbildningsinsatser har
varit nödvändiga vid omplacering av personalen. Utbildningen sker i bland
internt genom att arbetsgivaren utnyttjar de kunskaper som finns inom företagen
eller externt genom att köpa utbildningsprogram av utbildningsföretag. I de
större företagen förekommer utbildningsprogram för chefer som sträcker sig över
ett längre tidsperspektiv med olika perioder av intensiv utbildning. Dessa ut-
bildningar kan äga rum utomlands. Även andra utbildningar, såsom språkkurser,
kan vara förlagda på utländsk ort.
En utbildning som arbetsgivaren bekostar kan naturligtvis ha positiv betydelse
för den anställde och även vara till nytta för honom eller henne t.ex. när han
eller hon söker ett nytt arbete. Utbildningen kan i och för sig innebära en
inbesparing av levnadskostnaderna för den anställde. Såsom framgått av avsnitt
4.1 beskattas den anställde normalt inte för värdet av utbildning under pågående
anställning om utbildningen betingas av verksamheten. Utbildningen jämställs i
sådant fall med fullgörande av tjänsten. I vissa fall torde det också vara svårt
att särskilja den förmån på grund av utbildningen som den anställde åtnjutit
från nyttan av denna i anställningen. Sedan den 1 januari 1996 är enligt 32 § 3
c mom. KL förmåner, som är av begränsat värde för den anställde men där varan
eller tjänsten har en väsentlig betydelse för utförandet av den anställdes
arbetsuppgifter, undantagna från skatteplikt. Många utbildningar torde sålunda
vara skattefria med stöd av denna bestämmelse.
Det kan naturligtvis finnas situationer då den anställde skall förmåns-
beskattas för en av arbetsgivaren bekostad utbildning. Sådan förmånsbeskattning
sker redan enligt gällande regler om utbildningen inte har samband med
verksamheten och inte kan anses vara till nytta för företaget (jfr RÅ 1983 1:78
I och II).
Regeringen anser att förmån av fri utbildning i enlighet med gällande praxis
inte skall beskattas om utbildningen är att jämställa med fullgörande av tjän-
sten. Värdet av studieresor och utbildningar som är att anse som löneförmåner
skall naturligtvis, såsom redan sker, beskattas. Det avgörande för skattefrihe-
ten är nyttan av utbildningen i företaget och inte kostnadens storlek eller var
utbildningen genomförs. Bara den omständigheten att utbildningen sker utomlands
medför inte att det blir fråga om en skattepliktig förmån. Den omständigheten
kan däremot motivera att skatteförvaltningen gör en noggrannare kontroll av
utbildningen. Inte heller bör enbart det förhållandet att utbildningen sker på
fritiden medföra att den skattskyldige skall beskattas för förmånen.
Enligt regeringens mening fungerar gällande regler och praxis väl. Det är,
såsom också några remissinstanser påpekat, inte helt klart att utredningens
förslag skulle innebära några egentliga förbättringar utan det kan i stället få
till följd att utbildningar som enligt praxis inte förmånsbeskattas blir
skattepliktiga. Nya gränsdragningar kan medföra att de för samhället viktiga
utbildningsinsatserna på arbetsplatserna får stå tillbaka på grund av risken för
förmånsbeskattning. Regeringen lägger därför inte fram något förslag om regler
om skattefrihet för utbildningsförmåner under pågående anställning.
10
4.4 Avdragsrätt för ökade levnadskostnader och resekostnader m.m.
.
Regeringens förslag: Skattskyldig som åtnjuter förmån av fri utbildning eller
annan åtgärd vid omstrukturering, personalavveckling eller liknande i
arbetsgivarens verksamhet har rätt till avdrag för kostnader för resor mellan
bostaden och utbildningsplatsen. Den skattskyldige har vidare rätt till avdrag
för ökade levnadskostnader och kostnader för hemresor om den skattskyldige
uppburit ersättning för sådana kostnader. Avdraget får inte överstiga erhållen
ersättning eller, såvitt avser ökade levnadskostnader, särskilt föreskrivna
schablonbelopp. Avdrag medges under högst ett år efter utgången av
uppsägningstiden.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag. Riksförsäkringsverket anser dock att avdragsrätten för den som inte har
fått ersättning för ökade levnadskostnader bör göras generösare. Länsrätten i
Jämtlands län ifrågasätter om det inte kan vara befogat att medge avdrag för
ökade levnadskostnader i två år. Arbetsgivarverket anser att bidrag till ökade
levnadskostnader till ett viss belopp samt resekostnader skall vara skattefria.
Verket föreslår vidare att skattefrihet för merkostnader skall föreligga i
samband med sådan utbildning som grundar sig på tillämpningen av ett
kollektivavtal i två år. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att
avdragsrätten bör kunna förlängas till två år om det föreligger synnerliga skäl.
SACO, Trygghetsrådet och Trygghetsstiftelsen avstyrker utredningens förslag om
att begränsa avdragsrätten för ökade levnadskostnader.
Skälen för regeringens förslag: Personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning
kan få särskilt bidrag för att täcka ökade levnadskostnader och resekostnader.
De särskilda bidragen är skattefria enligt 19 § KL. Rättviseskäl talar därför
för att personer som på grund av omstruktuering eller personalavveckling
genomgår utbildning som bekostas av arbetsgivaren eller av en trygghetsstiftelse
i skattehänseende behandlas på ett likartat sätt.
Avdrag för kostnader för resor mellan bostaden och arbetsplatsen medges enligt
punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL om denna varit belägen på sådant avstånd
från bostaden att särskilt fortskaffningsmedel behövt anlitas. Enligt 33 § 2
mom. KL begränsas avdragsrätten på så sätt att avdrag endast medges för den del
av kostnaden som överstiger 6 000 kr. Utredningen föreslår att skattskyldiga
som deltar i utbildning eller annan sådan åtgärd som enligt förslaget i avsnitt
4.2 är undantagen beskattning, skall medges avdrag för kostnader för resor
mellan bostaden och utbildningsplatsen på motsvarande sätt. Ersättning som
utgått för resorna skall tas upp till beskattning såsom lön och sociala avgifter
skall utgå.
Utredningen föreslår vidare att om utbildningen eller åtgärden genomförs på
annan ort än bostadsorten bör den skattskyldige jämställas med sådana som har
ökade levnadskostnader på grund av tillfälligt arbete enligt punkt 3 a första
stycket av anvisningarna till 33 § KL. Den skattskyldige bör medges avdrag för
ökade levnadskostnader om övernattning på utbildningsorten äger rum. Avdraget
får inte överstiga faktiska logikostnader eller de schablonbelopp för måltider
och småutgifter som följer av nämnda bestämmelse. Avdrag för ökade
levnadskostnader bör medges längst ett år efter uppsägningstidens utgång.
Ersättningen som den skattskyldige fått skall tas upp till beskattning.
Utredningen föreslår slutligen att avdrag medges för kostnader för hemresor i
enlighet med bestämmelserna i punkt 3 b av anvisningarna till 33 § KL, under
förutsättning att ersättning utgår och högst med ersättningens belopp. Avdrag
medges för kostnaden för högst en resa per vecka om avståndet mellan
bostadsorten och utbildningsorten överstiger 50 km. Avdrag medges normalt för
kostnaden med billigaste färdmedel.
Regeringen ansluter sig till utredningens förslag om rätt till avdrag för
vissa kostnader i samband med bl.a. utbildning. Flera remissinstanser har
motsatt sig en begränsning av rätten till avdrag för ökade levnadskostnader.
Regeringen delar utredningens bedömning att en alltför generös utvidgning av
avdragsrätten kan öppna möjligheter till överflyttning av lön från den
skattepliktiga till den skattefria sfären. Det bör såsom utredningen funnit
finnas en gräns för hur länge en avdragsrätt som hänför sig till en tidigare
anställning kan godtas. Regeringen anser att utredningens förslag att begränsa
avdragsrätten till ett år efter uppsägningstidens utgång är väl avvägd.
Förslaget föranleder en ny anvisningspunkt 8 till 33 § KL.
4.5 Fåmansföretag
Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna om fri utbildning eller annan
åtgärd vid omstrukturering, personalavveckling eller liknande i arbetsgivarens
verksamhet skall tills vidare inte gälla förmån från fåmansföretag eller
fåmansägt handelsbolag till anställd som är företagsledare och delägare i
företaget eller närstående till sådan person. Om arbetsgivaren är en fysisk
person skall reglerna inte gälla förmåner från arbetsgivaren om den anställde är
närstående till arbetsgivaren.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att bestämmelserna om skattefrihet
och avdrag inte skall gälla för företagsledare, delägare eller närstående i få-
mansföretag och fåmansägt handelsbolag om inte den skattskyldige arbetat i före-
taget i minst halvtid två år i följd. Den särskilda begränsningen för denna
personalkategori skall inte tillämpas om det finns särskilda skäl.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Företagarnas Riksorganisation avstyrker dock
förslaget. Svenska Revisorsamfundet anser att avdragsrätt skall gälla för före-
tagsledare, delägare och närstående till företagsledare i fåmansföretag men att
näringsidkare skall visa att det inte innebär ett missbruk av gällande regler.
Vidare anser samfundet att det av lagtexten bör framgå att reglerna om
utbildning i allmänhet även gäller för fåmansdelägare.
Skälen för regeringens förslag: En grundläggande utgångspunkt är att privata
levnadskostnader skall finansieras med beskattade medel. Kostnader för ut-
bildning som syftar till att ge den anställde en högre eller annan kompetens är
i regel att betrakta som en privat levnadskostnad. Regeringen delar utredningens
bedömning att de föreslagna reglerna om skattefrihet för åtgärder vid
personalavveckling kan öppna möjligheter för missbruk inom fåmansföretag och
fåmansägda handelsbolag m.m. I nämnda företag kan det finnas särskilt stort
intresse av att gynna vissa anställda, t.ex. barn till delägaren. I dessa
företag finns inget egentligt tvåpartsförhållande. Delägarna kan därför själva
besluta om förmåner till sig själva eller till närstående. Utredningen har före-
slagit att särskilda regler bör gälla för sådana personer som har inflytande i
bolaget, dvs. företagsledare, delägare och närstående till dessa. Med närstående
avses de personer som omfattas av begreppet närstående i punkt 14 trettonde
stycket av anvisningarna till 32 § KL. Enligt regeringens bedömning är
utredningens avgränsning av kretsen som skall omfattas av särregleringen väl av-
vägd.
Regeringen anser dock att möjligheterna till missbruk av reglerna kvarstår
även efter den föreslagna tvåårsperiodens utgång. För att undvika missbruk av
reglerna bör utgångspunkten vara att företagsledare, delägare och närstående
till sådana personer i fåmansföretag eller fåmansägt handelsbolag eller
närstående till fysisk person som driver näringsverksamhet inte skall omfattas
av regeln om skattefrihet. I vissa situationer kan det emellertid motiveras att
en delägare i fåmansaktiebolag eller i handelsbolag eller en till delägare
närstående person kommer i åtnjutande av en utbildningsinsats eller en annan
åtgärd utan att han blir förmånsbeskattad för förmånsvärdet. För en
näringsidkare kan en sådan situation uppstå då det är motiverat att han eller
hon medges avdrag för kostnaderna i verksamheten. Regeringen anser dock att de
frågor som hänger ihop med dessa gruppers beskattning bör utredas ytterligare.
Därvid bör neutralitetsaspekter mellan olika företagsformer och mellan
företagare och löntagare beaktas. Vidare bör undersökas hur reglerna bör vara
utformade för att efterlevnaden av dem skall kunna kontrolleras och missbruk
förhindras.
Regeringen föreslår därför att företagsledare, delägare och närstående till
sådana personer i fåmansföretag eller fåmansägt handelsbolag tills vidare inte
skall omfattas av bestämmelserna om skattefrihet för förmåner från företaget i
samband med omstrukturering, personalavveckling och liknande av arbetsgivarens
verksamhet. Om arbetsgivaren är en fysisk person bör bestämmelsen inte gälla för
förmåner från arbetsgivaren om den anställde är en arbetsgivaren närstående
person. Med närstående till fysiska personer som driver näringsverksamhet avses
samma personkrets som angetts för fåmansföretag.
5 Reseförmåner
5.1 Bakgrund och gällande rätt
Genom skattereformen 1990 slopades undantaget från skatteplikt för fria resor åt
anställda i trafik- och resebyråbranschen. Detta innebär att värdet av de resor
som de anställda får skall tas upp till beskattning och att resorna skall
värderas till marknadsvärdet.
Resebranschen har sedan skattefriheten slopades riktat kritik mot gällande
regler. Bl.a. har det hävdats att kontroll- och värderingsproblem motiverar att
skattefriheten återinförs eller att förmånerna i vart fall värderas enligt en
lättillämpad schablon. Med hänsyn till de praktiska problemen med beskattning av
det faktiska resandet har Riksskatteverket under åren 1991-1995 medgett en
schabloniserad värdering av SJ- och SAS-anställdas reseförmåner som ligger till
grund för beräkning av preliminär skatt och arbetsgivaravgifter samt för
redovisning på kontrolluppgift. Dessa värden har också i stor utsträckning
följts vid inkomsttaxeringen. Även för inkomståret 1996 medges en sådan
schabloniserad beskattning. Schablonmodellen som gäller för SAS-anställda
tillämpas även för anställd i annat företag som erhåller flygresor på likvärdiga
villkor. I övriga fall har värdering skett med utgångspunkt i den enskildes
faktiska resande.
Som tidigare (avsnitt 3) redovisats har reglerna avseende reseförmåner setts
över av ett flertal utredningar utan att någon ändring av reglerna skett. Den
provisoriska schablonmodellen som Riksskatteverket godtagit under en följd av år
finns utförligt beskriven i betänkandet Beskattning av förmåner (s. 128-131) och
innebär i huvudsak följande.-
Den provisoriska schablonbeskattningen
De SAS-anställda påförs ett förmånsvärde som grundas på det s.k. ITA-kortet (ID-
ticket authorization). De anställda inom SAS får automatiskt ITA-kort varje år.
För att förmånsbeskattning skall utlösas krävs att den anställde aktiverar
kortet och köper ut den första biljetten. Hela schablonvärdet påförs då den
anställde som förmånsvärde. Det pris den anställde betalar (ID-biljettpris)
beräknas för varje uttagen biljett. När resenären löser ut biljett via automat
väljer han om betalning skall ske med löneavdrag eller med betalkort
(kreditkort). Löneavdrag görs efter ett par månader varvid avräkning sker mot
värdet av återlämnade biljetter.
Schablonvärdet beräknas med utgångspunkt i SAS-anställdas genomsnittliga
resande. Vid värderingen beaktas bl.a. så kallad standby-effekt, dvs. effekten
av att resan får företas endast i mån av platstillgång vid resans avgång. Värdet
är ett nettovärde och ytterligare avräkning får endast ske för avgift som SAS
tar ut för ITA-kortet (administrationsavgift).
För 1996 är schablonvärdet för en vuxen 2 440 kr. För barn i åldern 2-12 år är
värdet 1 220 kr och beträffande barn och ungdomar som fyllt 12 år men inte 18 år
värderas förmånen till 490 kr. Att värdet för denna grupp är relativt lågt
hänger samman med två faktorer. Dels finns det kraftigt rabatterade ungdomsbil-
jetter på marknaden, dels är priset som resenären betalar till arbetsgivaren
detsamma som för en vuxenbiljett. Värdet av förmånen blir således ganska litet.
För ungdomar över 18 år men under 25 år är motsvarande värde 1 855 kr.
Schablonvärdet täcker samtliga biljettyper och samtliga destinationer för
resor som företas av personer med ITA-kortet.
Anställda i SJ har möjlighet att ta ut olika typer av frikort/fribiljetter för
inrikes resp. utrikes resor. Schablonbeskattning sker när det gäller in-
rikestrafiken för s.k. privatresekort och när det gäller utrikes resor för
internationella fribiljetter samt internationella rabattkort. För andra typer av
frikort/fribiljetter som tillhandahålls anställda m.fl. beräknas förmånsvärdet
individuellt för varje resa till gällande marknadspris.
Antalet privatresekort är ca 100 000 stycken. Kortet ger innehavaren rätt till
fria resor i 1:a eller 2:a klass inom Sverige. Inskränkningar i det fria
resandet finns vad gäller vissa tågavgångar, länstrafikbolagens linjer och tåg
under vissa tider m.m. Privatresekort värderas med utgångspunkt i svenska
folkets genomsnittliga resande. Privatresekort i 1:a klass åsätts ett 75 % högre
värde än motsvarande kort i 2:a klass.
För 1994 bestämdes schablonvärdet för privatresekort - inrikes resor - till
800 kr i 2:a klass och 1 400 kr i 1:a klass. Även för 1996 är värdet detsamma.
För barn födda åren 1981 och senare påförs inget värde. Resa för barn födda
1978-1980 värderas till 50 % av vuxenvärdet. Särskilda schablonvärden gäller för
utrikes resor.
Från förmånsvärdena (schablonvärdena) får avräkning ske för den avgift på 50
kr som SJ tar ut för frikort och internationellt rabattkort.
11
5.2 Överväganden och förslag
Regeringens förslag: Förmån av fria och delvis fria resor på tåg eller flyg som
utgår på grund av anställning eller uppdrag inom rese- eller trafikbranschen
skall vid inkomsttaxeringen värderas enligt särskilda regler om det för resan
har gällt vissa inskränkande villkor.
Med inskränkande villkor avses att resan får företas endast under viss tid,
på vissa avgångar eller endast i mån av platstillgång vid resans avgång och
villkoren dels väsentligt avviker från vad som gäller för resor som säljs på
allmänna marknaden, dels innebär en påtaglig olägenhet för resenären.
En flygresa som är förenad med villkor att resan får företas endast om plats
finns vid resans avgång värderas till 40 % av ett lägsta normalt förekommande
marknadspris som en konsument har fått betala under perioden från och med
oktober andra året före beskattningsåret till och med september året före
beskattningsåret för motsvarande bokningsbara resor utan inskränkande villkor.
Flygresor i övrigt skall värderas till 75 % av nämnda pris.
I lagtexten anges också riktlinjer för hur lägsta normalt förekommande
marknadspris skall beräknas.
Förmån av fria eller delvis fria inrikes resor på tåg skall värderas till ett
schablonvärde motsvarande 5 % av det för beskattningsåret gällande
marknadspriset för årskort som berättigar till motsvarande resor utan
inskränkande villkor. För barn som under beskattningsåret fyller högst 15 år
påförs inget förmånsvärde. För ungdomar som fyller högst 18 år under
beskattningsåret skall värdet bestämmas till 50 % av förmånsvärdet för en vuxen
person.
Vid bestämmande av underlaget för preliminär skatt och arbetsgivaravgifter
skall reseförmåner av nu angivet slag värderas på samma sätt som vid
inkomsttaxeringen. Detta gäller även vid redovisningen på kontrolluppgift.
Utredningens förslag: Utredningen har i enlighet med direktiven presenterat två
alternativa beskattningsmodeller, en schablonmässig beskattningsmodell och en
individuell beskattningsmodell men förordat den individuella.
Den av utredningen presenterade schablonmässiga beskattningsmodellen innebär i
huvudsak följande. Förmån av fria eller delvis fria resor - med inskränkande
villkor som innebär påtagliga olägenheter - som anställda i rese- och trafik-
branschen åtnjuter beskattas enligt schablon. Marknadsvärdet av samtliga av
arbetsgivaren tillhandahållna resor som omfattas av schablonmetoden minskas med
vad som sammanlagt betalats för resorna och återstående belopp fördelas på de
resande. Vid inskränkande villkor - som innebär en påtaglig olägenhet för den
resande - skall resorna värderas till 75 % av ett genomsnittligt lägsta mark-
nadspris för motsvarande bokningsbara resor utan inskränkande villkor året före
beskattningsåret. Vid flygresor med standby-villkor skall motsvarande värde i
stället vara 40 %. Om den anställde betalar för resorna skall det beräknade
förmånsvärdet inte sättas ned. Om den anställde innehar förmånsberättigad an-
ställning kortare tid än ett halvt år skall förmånsvärdet sättas ned med
hälften. Modellen förutsätter att reseföretagen har uppgift om antalet företagna
resor och deras marknadsvärde. Både SAS och SJ har, enligt utredningen, teknisk
möjlighet att skapa system för att få fram de uppgifter som behövs för att
bestämma ett faktiskt marknadsvärde på de resor som företagits.
Utredningens förslag till individuell beskattningsmodell utgår från schablon-
modellen, men har överförts till individuell nivå. Den individuella modellen
skiljer sig från schablonmodellen enbart därigenom att reseföretag inte bara
behöver hålla reda på vilka resor som företagits utan också av vem. Även denna
modell innehåller i vissa avseenden schabloner.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av en majoritet av remissinstanserna. De närmast berörda remissin-
stanserna, däribland SAS och SJ, är dock kritiska till förslaget. Arbets-
givaralliansen anser att förslaget ger ett administrativt arbete som är mera
kostnadskrävande än själva förmånsvärdet och föreslår att en särskild utredning
skall se över reglerna i syfte att skapa schabloner som är hanterliga för såväl
arbetsgivare som arbetstagare. Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges
Akademikers Centralorganisation förordar en värdering enligt schablonmodellen.
SAS anser att det är diskutabelt om beskattning av reseförmåner över huvud taget
skall ske med hänsyn till de övriga skattefria rabatter som finns på
arbetsmarknaden. Den nuvarande schablonmodellen kan, enligt SAS, med vissa
justeringar läggas till grund för den framtida beskattningen. Även IATA och
BARIS anser att rabatten bör jämställas med skattefri personalrabatt. SJ, IATA
och BARIS menar att om reserabatter skall beskattas, skall värdering ske enligt
nuvarande schablonmetod. Svenska Revisorsamfundet SRS anser att värdering av
förmån av frikort och liknande reseförmåner bör ses över. Enligt SRS bör en
schablonbeskattning ske av dessa i den mån arbetsgivaren inte kan kontrollera
den anställdes utnyttjande av erbjudna reseförmåner.
Skälen för regeringens förslag: Flera försök har gjorts att hitta en
värderingsmodell som är enkel och lätthanterlig och som inte strider mot den
grundläggande principen i skattelagstiftningen om en neutral beskattning. De
förslag som tidigare presenterats har dock utsatts för kritik och inte lett till
någon lagstiftning. En modell som i huvudsak byggde på den av utredningen
förordade individuella beskattningsmodellen presenterades under våren 1995 i en
lagrådsremiss. Förslaget lämnades utan erinran av Lagrådet. Men förslaget lades
inte fram i den efterföljande propositionen på grund av att det därefter blev
kraftigt kritiserat.
Mot bakgrund härav och det tidigare redovisade utskottsuttalandet presenterade
regeringen efter ytterligare beredning av ärendet en mer schablonmässig lösning
på problemet med värdering av reseförmåner. Förslaget byggde till stora delar på
utredningens förslag till schablonmodell. Lagrådet avstyrkte dock att förslaget
lades till grund för lagstiftning. Lagrådet ansåg att den anvisade
schablonmetoden var utomordentligt komplicerad men den allvarligaste
invändningen var att resultatet av schablonberäkningarna många gånger kan bli
klart orättvist för de skattskyldiga. Enligt Lagrådets mening var ett system där
förmånsvärdet bestäms mera individuellt för varje resenär klart att föredra från
sakliga synpunkter. Möjligheten till en sådan beskattning borde därför övervägas
ytterligare.
Med hänsyn till Lagrådets yttrande ansåg regeringen att frågan om värdering av
reseförmåner borde beredas ytterligare. Det är mot denna bakgrund det nu
presenterade förslaget skall ses.
Inledningsvis bör dock sägas att förmån av fri eller delvis fri resa inte kan
ses som sådan personalrabatt som är skattefri. Skälen härför har närmare
utvecklats i prop. 1994/95:182, s. 38. Regeringen uttalade följande:
“Flera remissinstanser inom resebranschen hävdar att reseförmåner till
anställda inom trafik och resebranschen bör behandlas som skattefria
personalrabatter. Med de förutsättningar som föreslås gälla för att
personalrabatter skall behandlas som skattefria kan naturligtvis även
reseförmåner i vissa fall hamna inom det skattefria området. Men en
förutsättning är att det är en tjänst som ingår i företagets ordinarie utbud.
Så är sällan fallet med de rabatterade resorna för reseföretagens anställda.
Resorna är dels förenade med sådana villkor som inte kan tillämpas mot vanliga
kunder - utom i ett fåtal fall som t.ex. ungdomsbiljetter vid inrikes
flygresor - dels ligger priserna på en sådan nivå att de inte under en längre
tid skulle kunna tillämpas gentemot största kund på affärsmässiga villkor.
Rabatten är ofta så stor att den vida överstiger vad en konsument kan få.
Denna typ av rabatterade resor är också den dominerande delen av de
rabatterade resorna till anställda. Sådana reseförmåner bör därför för
anställda inom rese- och trafikbranschen regleras särskilt och inte omfattas
av begreppet personalrabatter.„
De förslag till värdering av reseförmåner som tidigare har presenterats har
inneburit att alla förmåner av resor med inskränkande villkor - oavsett
transportslag - skall värderas enligt samma värderingsmodell. Det vanligaste är
dock att resorna görs med flyg eller tåg. Det har i vart fall under beredningen
inte framkommit att några reseförmåner kan erhållas på motsvarande villkor inom
andra transportslag.
Det finns dock väsentliga skillnader mellan förmån av flyg- och förmån av
tågresa. En flygresenär måste ta ut en biljett eller motsvarande för att kunna
resa, och det sker en kontroll av resenärerna vid ombordstigningen. Fria inrikes
tågresor medges i dag i form av ett privatresekort och ytterligare biljetter
krävs normalt inte. Inte heller görs någon kontroll vid själva påstigandet av
tåget. En annan väsentlig skillnad är att medan reseförmåner inom flygbranschen
i stort sett kan omfatta resor till samtliga världsdelar omfattar fria tågresor
i huvudsak bara inrikes resor och enstaka resor inom Europa. Förmån av fri eller
delvis fri resa utom Sverige värderas särskilt.
Med hänsyn till dessa skillnader anser regeringen att skilda
värderingsmodeller för flygresor respektive tågresor bör prövas.
De särskilda värderingsreglerna skall dock kunna tillämpas endast i fråga om
reseförmåner som utgår på grund av anställning eller särskilt uppdrag i rese-
eller trafikbranschen när resan är förenad med inskränkande villkor. Vad som
avses med inskränkande villkor återkommer vi till i författningskommentarerna.
Flygresor
Den av utredningen presenterade schablonmodellen kan sägas ge en rättvis
beskattning på kollektiv nivå genom att det är de personer som utnyttjar
förmånen som beskattas för den och genom att den bygger på marknadsvärdet av
samtliga företagna resor i kollektivet. Däremot är modellen inte rättvis inom
gruppen.
Önskemål har framförts från branschens sida att den provisoriska
schablonmodellen skall lagfästas. I den lagrådsremiss som presenterades under
hösten 1995 gjordes ett försök att hitta en schablonmodell som utgick från den
provisoriska modellen. För att kunna konstatera hur mycket en genomsnittlig
förmånstagare reser måste arbetsgivarna hålla reda på kollektivets resande. Det
värde som genom en sådan metod skall åsättas de enskilda resorna är det värde
som motsvarar resans marknadsvärde om resan hade sålts på allmänna marknaden
till en konsument. Metoden innebär dock att lagtexten blir både ganska
omfattande och komplicerad. En sådan värderingsmodell är enligt regeringens
mening inte lämplig. Regeringen anser därför, i likhet med Lagrådet, att en mer
individuell värderingsmodell är att föredra.
När det gäller reseförmåner har, enligt utredningen, SAS uppgett att det är
tekniskt möjligt att införa en individuell beskattning. Detta kräver dock en hel
del omställningar av bokningssystemen m.m., vilka dock SAS har sagt sig kunna
vara klara med inom en ettårsperiod. SAS uppger i sitt remissyttrande att vad
man kan kontrollera är uttaget av biljetter och vilka som återlämnas men däremot
inte den anställdes faktiska resande, vilket enligt SAS motiverar att
schablonmodellen väljs.
Om ingenting görs skall reseförmånerna enligt nuvarande lagtext värderas i
varje enskilt fall till deras marknadsvärde. Enligt regeringens mening bör det
vara marknadsvärdet som i princip skall gälla vid värderingen av reseförmåner.
Regeringen har dock viss förståelse för att gällande lagstiftning kan medföra
svårigheter för flygbolagen bl.a. med hänsyn till de snabba förändringarna av
marknadspriserna. Det finns därför skäl att tillmötesgå branschens önskemål i
viss utsträckning och låta förmånsresor inom flygbranschen värderas enligt en
individuell schablonmodell i princip på sätt som föreslogs i en lagrådsremiss
våren 1995. Denna modell bygger till stora delar på utredningens förslag till
individuell beskattningsmodell. Modellen bör vara så utformad att den i princip
motsvarar marknadsvärdet för resan.
Den invändning som branschen främst riktat mot en individuell beskattnings-
modell är svårigheter för arbetsgivaren att hålla reda på de anställdas resande.
En annan invändning mot en individuell modell har från branschens sida varit att
det är svårt att bestämma marknadspriset för en enskild resa. Dessa svårigheter
skall dock inte överdrivas och är i vart fall inte så stora att enbart de
motiverar att en individuell beskattningsmodell frångås.
Huvudregeln är att beskattning av en förmån skall ske när den åtnjuts. När en
resa skall anses åtnjuten kan i och för sig variera med hänsyn till
omständigheterna, men biljettuttaget utgör en presumtion för att förmånen
åtnjutits. För de fall den anställde återlämnar ej använda biljetter kan
avräkning för detta ske vid återlämnandet på vanligt sätt. Att arbetsgivaren
svårligen kan kontrollera om den anställde faktiskt utnyttjat en biljett som han
löst ut men inte återlämnat är inte något specifikt för resebranschen utan
motsvarande problem finns för de flesta förmåner som inte omedelbart åtnjuts i
samband med mottagandet, som t.ex. måltider i samband med tjänsteresor,
teaterbiljetter m.m. Arbetsgivarna får således göra en bedömning utifrån de
uppgifter de har tillgång till. När det gäller biljetter med begränsad
giltighetstid, upp till 3-4 månader, bör arbetsgivaren kunna utgå från att en
sådan resa är åtnjuten om biljetten inte har återlämnats inom giltighetstiden.
Utredningen föreslår att det är priserna året före beskattningsåret som skall
ligga till grund för vad som är lägsta marknadspris. Skälet härför är att det
tar viss tid att sammanställa prisuppgifterna och att därför viss eftersläpning
är ofrånkomlig. Även om många uppgifter kan tas fram snabbt och enkelt kan det
ändå antas kräva en viss tid att sammanställa uppgifterna.
Enligt regeringens mening bör det därför finnas utrymme för att ta fram sådana
uppgifter redan före beskattningsårets början. De prisuppgifter som bör ligga
till grund för det lägsta marknadsvärdet bör därför avse perioden från och med
oktober andra året före beskattningsåret till och med september året före be-
skattningsåret.
Enligt Riksskatteverket bör det i lagtexten närmare klarläggas hur reseförmån-
svärdena skall beräknas. Regeringen anser att det finns anledning att precisera
lagtexten något för att ange riktlinjerna för värderingen. Hur detta närmare bör
ske återkommer vi till i författningskommentarerna. Allmänt kan sägas att till
grund för beräkningen av lägsta marknadspris får läggas bokningsbara resor som
kan innehålla inskränkande villkor, men inte sådana som innebär påtagliga
olägenheter. Exempel på resor som kan läggas till grund för beräkning är resor
till apexpriser och liknande resor.
12
Tågresor
Som tidigare sagts är den tidigare presenterade schablonmodellen alltför
komplicerad för att leda till lagstiftning.
När det gäller tågresor - till skillnad från flygresor - anser regeringen
däremot att en enkel schablonmodell är motiverad. Dels kan schablonen
konstrueras på ett lagtekniskt mindre komplicerat sätt än vad som gäller för
förmån av flygresor, dels kan förmånen även fortsättningsvis ges i form av ett
privatresekort (årskort).
Från och med i år säljer SJ olika slags årskort beroende på i vilken
omfattning korten berättigar till resor. Det finns i princip tre olika
prisklasser. Årskort Guld berättigar till obegränsat resande i ett år i X2000
första klass och X2000 Budget, InterCity första och andra klass, InterRegio
första och andra klass, Nattåget Kupé, Säng och Bädd. Kortet gäller också för
resor på länstrafikens sträckor. Detta kort kostar för närvarande 50 000 kr.
Dessutom finns Årskort Silver och Årskort Silver Plus. Korten gäller i ett år
och berättigar till obegränsat antal resor. Årskort Silver gäller för resor i
X2000 Budget, InterCity andra klass, InterRegio andra klass samt Nattåget Säng
och Bädd. Årskortet Silver Plus ger, utöver rätt till resor i den omfattning som
nyss sagts, rätt till resor i InterCity och InterRegio första klass. Korten
kostar för närvarande 25 000 kr respektive 31 000 kr.
Det finns således ett lättillgängligt marknadspris för årskort för inrikes
tågresor utan inskränkande villkor. Detta bör därför kunna användas som
utgångspunkt vid bestämmandet av ett schablonvärde för förmån av inrikes
tågresor. En sådan metod ger fortfarande den av Lagrådet påtalade orättvisan men
metoden är betydligt mindre komplicerad att tillämpa än den tidigare
presenterade schablonmodellen.
Regeringen anser att förmån av fria tågresor inom landet bör bestämmas till en
viss andel av det för beskattningsåret gällande marknadsvärdet för ett årskort
för motsvarande resor utan inskränkande villkor. Denna andel bör, med hänsyn
till de villkor som är förenade med resan och den värdenivå SJ:s privatkort
hittills legat på, bestämmas till 5 %. Detta motsvarar värdet för en vuxen
person. För barn som under beskattningsåret fyller högst 15 år bör inte något
förmånsvärde påföras. För ungdomar som fyller högst 18 år under beskattningsåret
bör värdet motsvara 50 % av vuxenvärdet. Förmån av utrikes resor får, liksom
hittills, värderas enligt huvudregeln till marknadsvärdet.
Oavsett om man använder sig av en individuell beskattningsmodell eller en
schablonmodell så måste arbetsgivaren göra en bedömning av när en förmån kan
anses åtnjuten - och därmed är skattepliktig - och skall ingå i underlaget för
preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. Eftersom några enskilda färdbiljetter
inte utfärdas inför varje resa finns det med nuvarande system med årskort ingen
praktisk möjlighet att kontrollera när en kortinnehavare första gången utnyttjar
sitt kort. Vad arbetsgivaren däremot vet är vilka som har tagit ut ett
förmånskort. Med hänsyn till kontrollsvårigheten och det stora antalet
förmånshavare bör reseförmånen anses åtnjuten i och med att förmånskortet kommer
i mottagarens hand.
Övergångsbestämmelser m.m.
Utredningen beräknade att dess föreslagna schablonmodell skulle ge ett 300 kr
högre värde per person jämfört med de schablonvärden som gällde för anställda
hos SAS år 1994. För år 1996 har värdena höjts något. Även vårt förslag till en
individuell schablonmodell torde innebära ett i viss mån förhöjt förmånsvärde.
Förslaget avseende värdering av reseförmåner på tåg för de SJ-anställda innebär
också en höjning av förmånsvärdet, som dock har varit oförändrat sedan år 1994.
SAS har förklarat att de behöver en omställningstid på ca ett år för att
införa ett system med individuell beskattning. De nya reglerna bör dock kunna
träda i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering.
Förslaget föranleder införande av en ny anvisningspunkt till 42 §
kommunalskattelagen (1928:370, KL), punkt 6, samt ändringar i 42 § och punkt 4
av anvisningarna till 41 § KL och 8 § uppbördslagen.
6 Beskattning av flygbranschens trohetsrabatter
6.1 Bakgrund och gällande rätt
Kontant ersättning eller annan förmån som utgått för tjänsten är i princip
skattepliktig intäkt. Rabatter kan således i vissa fall vara skattepliktiga. Ett
generellt undantag gäller dock för personalrabatter. Reglerna om personalrabatt
finns i 32 § 3 f mom. kommunalskattelagen (1928:370, KL). Bestämmelsen har
ändrats fr.o.m. den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:182, bet. 1994/95:SkU25, rskr.
1994/95:371, SFS 1995:651). Enligt bestämmelsens nya lydelse är personalrabatter
skattefria om de ges vid inköp av en vara eller en tjänst från arbetsgivaren
eller något annat företag i samma koncern, om varan eller tjänsten ingår i
säljarens ordinarie utbud. Skattefriheten gäller dock inte om rabatten är en
direkt ersättning för utfört arbete, om den överstiger den största rabatt som en
konsument kan erhålla på affärsmässiga grunder eller om den uppenbart överstiger
personalrabatt som är sedvanlig i branschen. Även vissa andra förutsättningar
måste vara uppfyllda för att rabatten skall anses som skattefri personalrabatt.
Rabatter som lämnas för visad kundtrohet och som finns bl.a. inom flyg- och
hotellbranschen kan således vara skattepliktiga om de utnyttjas för privat bruk.
En grundläggande förutsättning för beskattning är att mottagarens arbetsgivare
eller uppdragsgivare bekostat de varor eller tjänster som ger rätt till rabatten
eller att förmånen av annat skäl kan anses som ett utflöde av tjänsten.
När det gäller flygbranschen erbjuder de flesta flygbolagen en form av
trohetsrabatt, s.k. frequent flyer-rabatt, som exempelvis innebär att
resenärerna belönas med ett antal poäng varje gång de väljer att flyga med samma
flygbolag. Ett visst antal ihopsamlade poäng medför sedan att resenären kan få
en flygresa, hotellrum, hyrbil eller annan förmån gratis eller till rabatterat
pris. En förmån av detta slag torde således, om ingen undantagsregel fanns, vara
skattepliktig om den grundar sig på tjänsteresor som arbetsgivaren har betalat
och förmånen inte utnyttjats i tjänsten. Vidare torde den som utgett en
skattepliktig förmån vara skyldig att lämna kontrolluppgift till skattemyndig-
heterna och att betala socialavgifter.
Sedan den 1 januari 1992 är dock trohetsrabatterna undantagna från
skatteplikt. Bestämmelsen finns i 32 § 3 f mom. KL och lyder:
"Även om det inte följer av 3 d mom. tas som intäkt inte upp sådan rabatt
eller liknande förmån som transportföretag enligt internationellt vedertagen
praxis utger för visad kundtrohet vid utrikes flygresor och som slutligen
tillfaller en arbetstagare eller uppdragstagare i hans egenskap av resenär."
Frågan om undantag för dessa rabatter aktualiserades i en motion (mot.
1990/91:Sk13). Bakgrunden var bl.a. följande. Möjligheten för svenska
skattemyndigheter att beskatta de rabatter som lämnas av utländska bolag ansågs
i det närmaste obefintliga, om inte den skattskyldige själv redovisar förmånen.
Det innebar också svårigheter för det kontrolluppgiftsskyldiga bolaget att veta
om rabatten faktiskt kommit att utnyttjas och om den utnyttjats vilken del av
rabatten som grundar sig på av arbetsgivaren betalda resor.
SAS hade hos utskottet framhållit, att man av konkurrensskäl måste införa
någon form av liknande rabatter eftersom bolaget annars riskerade att tappa så
stort kundunderlag att dess verksamhet hotades. Bolaget hade vidare anfört att
det av samma skäl var nödvändigt att rabatten var skattefri. Det skulle nämligen
vara förenat med stora nackdelar för företaget att redovisa rabatterna till
skatteförvaltningen och det skulle föreligga en betydande risk för att kunderna
valde ett bolag vars rabattgivning de svenska skattemyndigheterna inte kunde
kontrollera.
Lagrådet, som hördes av utskottet, erinrade i sitt yttrande om att ett av
huvudsyftena med den då nyss genomförda skattereformen hade varit att åstadkomma
att beskattningen av arbetsinkomster blev neutral i den meningen att alla typer
av ersättningar och förmåner beskattas likformigt. Som ett led i reformen hade
ett antal tidigare skattefria förmåner gjorts skattepliktiga (t.ex. reseförmåner
för anställda hos trafik- och resebyråföretag) samtidigt som kraven för
skattefrihet för bl.a. personalvårdsförmåner skärptes.
Lagrådet pekade också på att förslaget om skattefrihet aktualiserade frågan om
hur de rabatter som avsågs med förslaget förhåller sig till brottsbalkens regler
om mutbrott och bestickning och till marknadsföringslagens normer. I anslutning
härtill uttalade Lagrådet följande.
"Det är angeläget att ett system för frequent flyer-rabatter utformas och
tillämpas på ett sådant sätt att gränsen mot vad som är otillbörligt inte
överskrids. Det kan visa sig nödvändigt att vidta särskilda åtgärder, bl.a.
inom den offentliga sektorn, för att säkerställa att systemet får en från
olika synpunkter acceptabel tillämpning. Det är emellertid knappast en uppgift
för skattelagstiftningen att i det nu aktuella hänseendet svara för
gränsdragningen mellan vad som är acceptabelt och otillbörligt. Å andra sidan
är det enligt lagrådets mening viktigt att skattefrihetsregeln inte ges en
sådan utformning att den kan ge intryck av att lagstiftaren på detta område
lämnar sitt godkännande till förfarande som är angripbara enligt brottsbalkens
och marknadsföringslagen regelsystem.
---Det synes lämpligt att vid utformningen i stället ta fasta på att någon
invändning normalt inte torde kunna riktas mot förfarande som innebär att
arbetsgivaren antingen i ett första steg själv uppbär förmånen och sedan
slussar den vidare till den anställde i dennes egenskap av resenär eller i
varje fall är involverad på ett sådant sätt att han i någon rimlig mening kan
anses ha förmedlat förmånen till den anställde."
Utskottet ansåg att det var viktigt att de svenska flygbolagen får driva sin
verksamhet under konkurrensneutrala förutsättningar. De måste därför få
möjlighet att erbjuda rabatter på samma villkor som andra flygbolag. Det kunde
därför inte accepteras att skattereglerna i Sverige innebar att rabatter från
ett svenskt flygbolag kom att beskattas medan motsvarande rabatter från
utländska bolag i praktiken kom att undgå beskattning här i landet. Mot denna
bakgrund och då även förenklingsskäl talade för detta ansåg utskottet att det
fanns skäl att överväga ändring av skattereglerna. Utskottet instämde även i
Lagrådets uppfattning att man vid utformningen av skattereglerna borde ta fasta
på att någon invändning normalt inte torde kunna riktas mot ett förfarande som
innebär att arbetsgivaren antingen i ett första steg själv uppbär förmånen och
sedan slussar den vidare till den anställde i dennes egenskap av resenär eller i
varje fall är involverad på ett sådant sätt att han i någon rimlig mening kan
anses ha förmedlat förmånen till den anställde.
Utskottet hemställde att riksdagen skulle besluta om undantag från skatteplikt
för rabatter av ifrågavarande slag. Utskottet var dock inte enigt och sju
ledamöter (alla s) reserverade sig. Enligt reservationen borde någon
skattefrihet inte införas. Ett förslag om nya skattefrihetsregler ansågs vara
synnerligen betänkligt. De aktuella förmånerna skulle i stor utsträckning komma
att utgå till personer som redan av andra skäl kan anses som privilegierade.
Utskottets förslag ansågs sanktionera en affärsmoral som tangerar gränsen mot
mutbrott och bestickning och vad som är otillbörligt enligt marknadsföringslagen
och konkurrenslagstiftningen. I första hand borde andra lösningar som ligger
inom ramen för vad som kan anses acceptabelt enligt den lagstiftning som gäller
här i landet sökas.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (bet. 1991/92:SkU8,
rskr. 1991/92:98).
13
6.2 Överväganden och förslag
Regeringens förslag: Rabatter eller andra förmåner som transportföretag enligt
internationell vedertagen praxis ger ut för visad kundtrohet vid utrikes
flygresor skall inte vara undantagna från skatteplikt.
Skälen för regeringens förslag: Skattefriheten för s.k. frequent flyer-rabatter
är en avvikelse från den huvudregel som annars gäller vid inkomsttaxeringen,
nämligen att allt som utgått för tjänsten är skattepliktig intäkt.
Det finns enligt regeringens mening skäl att pröva om de argument som anfördes
för införandet av undantaget är så starka att undantaget bör finnas kvar.
Det bör inledningsvis erinras om att för den privatperson som enbart samlar
ihop poäng genom sitt privata resande ett slopande av skattefriheten inte skulle
innebära någon förmånsbeskattning. Det är först när poängen samlas ihop genom
tjänsteresor och utnyttjas för privat bruk som det - utan undantagsbestämmelsen
- skulle kunna bli aktuellt med förmånsbeskattning. Även om resenären med egna
medel eller med ett privat kreditkort i ett första skede betalar en tjänsteresa
och sedan i ett senare skede får ersättning för resan från arbetsgivaren torde
rabatten som belöper på vad arbetsgivaren har betalat, vara skattepliktig (jfr
RÅ 1988 ref. 54).
För de företag som upphandlar tjänsteresor torde bonussystemet knappast ha
någon större betydelse eftersom bonusen sällan kommer arbetsgivaren till del.
Detta beror bl.a. på att det bara är just resenären som kan utnyttja bonusen och
den kan inte alltid utnyttjas för eller i samband med de resor som resenären gör
för arbetsgivaren. I ett läge där företagen är mer kostnadskänsliga torde
utrymmet för den enskilde resenärens påverkan på vilket flygbolag som skall
anlitas minska. Men i de fall det är den enskilde resenären som har ett
bestämmande inflytande över valet av flygbolag vid tjänsteresa kan det inte
uteslutas att valet styrs av möjligheten till bonuspoäng för privat bruk utan
skattekonsekvenser. De stora företagen torde i första hand sträva efter avtal
med flygbolagen som är anpassade efter just det företagets krav på låga priser,
service, tillgänglighet m.m. De större företagen har volymrabatter varför det
ligger i företagens intresse att de anställda reser med det bolag med vilket man
har avtal. Detta visar också den debatt som under senare tid har förts i pressen
angående frequent flyer-rabatter. Bl.a. har det framkommit att ett antal företag
gått samman för att förhandla med flygbolagen om att bonuspoängen skulle
tillfalla bolagen och inte den enskilde resenären. Vissa företag aviserade också
att de eventuellt skulle bojkotta de flygbolag som inte gick med på att rabatten
kom företagen till godo. Detta talar för att de av SAS åberopade
konkurrensskälen har försvagats något sedan regelns tillkomst.
Lagtexten utformades också på ett sådant sätt att det var meningen att det för
skattefrihet skulle krävas att arbetsgivaren antingen i ett första steg själv
uppbär rabatten och sedan slussar den vidare till den anställde i dennes
egenskap av resenär eller i varje fall är involverad på ett sådant sätt att han
i någon rimlig mening kan anses ha förmedlat förmånen till den anställde. Det
är tveksamt om det sätt på vilket rabatter i praktiken ges innebär att
arbetsgivaren måste vara involverad för att rabatten skall ges till resenären.
Skattefriheten gäller förmåner vid utrikes flygresor. SAS bonussystem innebär
att även inrikes resor tillgodoräknas resenären på visst sätt. De ger i och för
sig inga poäng som kan användas som bonusuttag. Men poängen läggs på hög så att
resenären kan avancera som medlem i olika nivåer som ger olika servicegrad (SAS
har tre medlemsnivåer). Vidare ges i samband med flygningar med SAS bonuspoäng
vid hyra av bil hos vissa företag och vid övernattning på vissa hotell samt för
telefonsamtal med visst telefonkort. Motsvarande gäller också i bonussystem hos
andra flygbolag. Riksskatteverket har emellertid godtagit att poäng för hotell
och hyrbil ingår i vad som är skattefritt under förutsättning att hotellet eller
hyrbilen utnyttjas i samband med den utrikes flygresan. I SAS EuroBonus-system
är ett av medlemsvillkoren att poäng intjänade på tjänsteresor inte får användas
privat utan arbetsgivarens tillstånd. Den som ansöker om ett sådant kort måste
också bekräfta att poäng som intjänats på tjänsteresor inte skall utnyttjas
privat. Härigenom anser SAS att dess bonussystem är förenligt med gällande rätt.
Det kan dock enligt regeringens mening ändå ifrågasättas om nuvarande rabatter
i sin helhet verkligen uppfyller kraven för skattefrihet. Detta gäller i princip
samtliga bonussystem som finns på marknaden.
De invändningar i övrigt som framfördes mot en beskattning av rabatterna var
bl.a. att flygbolagen skulle bli skyldiga att lämna kontrolluppgift om rabatten
var skattepliktig. Det skulle dessutom, menade man, vålla svårigheter att
kontrollera om rabatten faktisk kom att utnyttjas och - om den utnyttjats -
vilken del av rabatten som grundade sig på av arbetsgivaren betalda resor.
För det första kan konstateras att huvudregeln är att förmåner är skatteplik-
tiga när de åtnjuts. Invändningen om att det kan vara svårt att kontrollera när
en bonusrabatt åtnjuts är i och för sig riktig. Men detta gäller även för alla
andra utgivare av skattepliktiga rabatter eller andra förmåner som inte
omedelbart åtnjuts. När en förmån skall anses åtnjuten kan visserligen variera
med hänsyn till omständigheterna men tidpunkten för beskattningen torde inträffa
när resenären utnyttjar rabatten.
Det är inte självklart att det rabattgivande företaget skall lämna
kontrolluppgift för den skattepliktiga förmånen. Enligt 3 kap. 4 § lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter är det den som gett ut den
skattepliktiga förmånen som skall lämna kontrolluppgift. Är det flygbolaget
eller arbetsgivaren som gett ut den?
Flera omständigheter kan enligt regeringens mening anföras för att det är
arbetsgivaren som bör anses vara den som gett ut förmånen och därmed skall lämna
kontrolluppgift. Rätten till bonuspoäng torde kunna ses som en del av avtalet
mellan arbetsgivaren och flygbolaget om transport av resenären. Att bonuspoängen
är personliga skulle således inte spela någon roll. Även en flygbiljett är ju
personlig och kan normalt inte utnyttjas av någon annan. Detta innebär att en
anställd som vid en tjänsteresa registrerar bonuspoäng i så fall gör detta för
sin arbetsgivares räkning. Den rätt till bonuspoäng som grundar sig på av
arbetsgivaren betalda resor bör således inte anses tillhöra resenären utan
arbetsgivaren. Med en sådan utgångspunkt är det naturligtvis arbetsgivaren och
inte flygbolaget som skall lämna kontrolluppgift och betala sociala avgifter när
en skattskyldig får utnyttja bonusen för privat bruk. Detta gäller oavsett
vilket flygbolag som är rabattgivande.
Lagrådet har i sitt yttrande över det remitterade förslaget anfört att detta
resonemang inte är helt invändningsfritt. Mot bakgrund av att den nu gällande
skattefriheten avser förmåner som transportföretag har gett ut, torde det inte
kunna förväntas att kontrolluppgiftsskyldigheten enbart på grund av sådana
förarbetsuttalanden kommer att tillämpas så att den skall ligga på
arbetsgivaren. För att uppnå detta bör därför enligt Lagrådets mening i lagtext
anges att ifrågavarande rabatter och andra förmåner skall anses utgivna av
arbetsgivaren.
Regeringen menar att det nuvarande undantaget från beskattning av
flygbranchens trohetsrabatter nu bör slopas.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att en lagreglering behövs och har för
avsikt att senare i år återkomma med förslag till regler som klargör att det
är arbetsgivaren och inte flygbolaget som skall lämna kontrolluppgift och betala
sociala avgifter för förmånen. Därmed drabbas flygbolagen inte av några
administrativa problem eller ökade kostnader med anledning av att undantaget
slopas. Reglerna blir också neutrala flygbolagen emellan.
Förslaget föranleder ändring av 32 § 3 f mom. KL.
7 Beskattning i samband med anställning eller
uppdrag inom Europeiska unionen
7.1 Tjänstgöringsvillkor och särskilda EG-rättsliga
skatteregler
7.1.1 Inledning
I och med avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) kom svenska
tjänstemän i offentlig och privat tjänst att anlitas vid institutioner och organ
inom Europeiska unionen (EU). Till följd av det svenska medlemskapet i EU
fr.o.m. den 1 januari 1995 har antalet svenska tjänstemän som på olika sätt
deltar i EU:s institutioner och dess organ därefter ökat.
Utöver en fast eller tillfällig anställning vid någon EU-institution finns ett
antal uppdragsvarianter för vilka skilda arbetsvillkor och ekonomiska villkor
gäller.
EU-tjänstgöringsutredningen lämnade sin rapport Svenskar i EU-tjänst
(SOU1995:89) under hösten 1995. Utredningen redovisar i rapporten villkoren för
de vanligast förekommande anställnings- och uppdragstyperna: mötesdeltagare,
anställda, nationella experter och företrädare i Europaparlamentet. Vidare
redovisar utredningen beskattningskonsekvenserna för de olika grupperna på
grundval av gällande rätt. Däremot har det inte ingått i utredningsuppdraget att
lämna förslag till ändrade regler på skatteområdet.
Remissinstanserna har under remissbehandlingen lämnat en rad synpunkter på
beskattningskonsekvenserna. Regeringen har till följd av vad som framkommit i
utredningens redovisning sett över reglerna och bedömt att förändringar behöver
göras.
Innan förslagen presenteras finns det dock anledning att kortfattat redovisa
vilka olika anställnings- och uppdragsformer som, enligt utredningens
kartläggning, finns inom EU:s institutioner och organ och vilka ekonomiska
villkor som i huvudsak gäller för dessa.
7.1.2 Anställningar och uppdrag inom EU:s institutioner och organ
Inom Europeiska unionen finns det fem institutioner: Europeiska unionens råd,
Europeiska gemenskapernas kommission, Europaparlamentet, Europeiska
gemenskapernas domstol och Europeiska revisionsrätten.
Rådets arbete leds av ministrar från respektive medlemsland. Kommissionen leds
av 20 kommissionärer som utses av medlemsländerna för fem år i taget. Dessa
ingår således inte i begreppen tjänstemän och andra anställda. Kommissionärerna
omfattas dock av de särskilda EG-rättsliga reglerna i fråga om beskattning av
intäkter från EU:s institutioner som redovisas i avsnitt 7.1.4.
En särskild grupp inom Europaparlamentet är de av medlemsländerna valda
företrädarna. Sverige har 22 företrädare. Företrädarna har ett arvode som svarar
mot det som vanliga nationella parlamentsledamöter har i hemlandet och betalas
också av hemlandet. I Sverige är det riksdagen som betalar arvodet till
företrädarna. Därutöver betalar Europaparlamentet ersättning för olika slag av
kostnader för företrädarna enligt särskilda ersättningsregler som parlamentet
själv har beslutat om. Ersättningen omfattar ersättning för resor, logi,
uppehälle, kontorsmaterial och även kostnaden för att anställa personliga
assistenter. En utförlig redovisning av de ekonomiska villkoren finns i det
förslag till riksdagen 1995/96:RFK5 om ekonomiska villkor för Sveriges
företrädare i Europaparlamentet, som riksdagens förvaltningskontor utarbetat.
EG-domstolens domare utses av medlemsländernas regeringar i samförstånd för en
mandattid om sex år. Domstolen biträds vidare av generaladvokater. Vid domstolen
finns det också en justitiesekreterare eller registrator som ansvarar för målens
handläggning. Domarna, generaladvokaterna och justitiesekreteraren omfattas av
de särskilda EG-rättsliga reglerna om beskattning av intäkter från EU, se vidare
avsnitt 7.1.4.
Revisionsrätten består av 15 ledamöter, en för varje medlemsland, vilka efter
hörande av parlamentet utses av rådet för en period av sex år.
För anställda inom de fem institutionerna samt de decentraliserade organen
gäller de regler och villkor för anställningen som anges i
tjänsteföreskrifterna. Tjänsteföreskrifterna är en samling av rådet utfärdade
förordningar. De är bindande för medlemsländerna och är därmed gällande rätt
också i Sverige. Tjänsteföreskrifterna finns återgivna i bilaga 2 till
rapporten. För svenskar som anställs vid en EU-institution eller vid ett EU-
organ som omfattas av tjänsteföreskrifterna tillämpas de villkor för
anställningen som finns angivna i dessa. De olika institutionerna har också
kompletterande föreskrifter för hur tjänsteföreskrifterna skall tillämpas.
Tjänsteföreskrifterna delar in de anställda i två huvudgrupper:
- tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och
- andra anställda i Europeiska gemenskaperna
Tjänstemännen är fast anställda och fullgör normalt sin yrkeskarriär inom EU:s
institutioner och organ.
Andra anställda i EU indelas i fyra grupper: tillfälligt anställda,
hjälppersonal, lokalt anställda och särskilda rådgivare.
Tillfälligt anställda är anställda på en begränsad tid. Det finns flera olika
kategorier av tillfälligt anställda. Dels finns det tjänster särskilt inrättade
för kategorin tillfälligt anställda, dels kan en person anställas tillfälligt på
en permanent post. Inom kategorin tillfälligt anställda finns t.ex. de som har
en tjänst i något av kanslierna (kabinetten), t.ex. kommmissionärernas, domarnas
eller revisorernas kansli. För tillfälligt anställda tillämpas i stort sett
samma anställningsvillkor som för tjänstemän.
Hjälppersonal anställs som huvudregel under en begränsad tid om högst ett år
eller för den tid som anges för ett bestämt vikariat. Ofta anställs översättare
som behövs bara under begränsad tid i denna kategori. Det förekommer också att
personer som klarat anställningstesten för tjänstemän anställs som hjälppersonal
i väntan på att en tjänst som tjänsteman skall bli ledig. Hjälppersonalen
omfattas av många av de regler som gäller för den fast anställda personalen. De
har dock en särskild lönetabell.
Lokalt anställda anställs av varje institution enligt dess egna regler. I
denna kategori anställs personer för i huvudsak manuella eller servicebetonade
uppgifter. Anställningsvillkoren följer nationella regler i anställningslandet.
Särskilda rådgivare anställs för en kortare eller längre tid dock längst två
år i taget. Denna anställningsform används för att knyta sakkunskap inom ett
visst område till institutionerna under den tid som det kan behövas. En del av
de anställningsvillkor som finns i tjänsteföreskrifterna gäller även för de
särskilda rådgivarna. Lönen bestäms genom ett kontrakt mellan den särskilde
rådgivaren och arbetsgivaren.
Att tjänstmän och övriga anställda, utom såvitt avser lokalt anställda,
omfattas av särskilda EG-rättsliga regler i fråga om beskattning för
ersättningar från EU-institutioner framgår av avsnitt 7.1.4.
Utanför tjänsteföreskrifternas tillämpningsområde faller anställda inom t.ex.
Europeiska investeringsbanken, Europeiska monetära institutet och Europeiska
polisbyrån.
För Europeiska investeringsbanken finns det särskilda tjänsteföreskrifter som
innehåller anställningsvillkor för bankens anställda. De anställda inom bankens
sekretariat har lön enligt av banken fastställda villkor.
Även för Europeiska monetära institutet finns det särskilda
anställningsvillkor enligt regler utfärdade av institutets råd. Med dessa som
utgångspunkt bestäms de närmare villkoren för anställning genom
anställningskontrakt.
Det är vidare planerat att inrätta ett europeiskt centralbankssystem (ECBS)
med medemsländernas riksbanker och en Europeisk centralbank (ECB).
Samtliga tre organ som nu nämnts omfattas till viss del av de särskilda EG-
rättsliga reglerna i fråga om beskattning för intäkter från EU som redovisas i
avsnittet 7.1.4.
Vad gäller det polisiära samarbetet föreskriver fördraget att en Europeisk
polisbyrå (Europol) skall inrättas för informationsutbyte. Under sommaren 1995
antogs en konvention för inrättandet av Europol. Redan i dag finns emellertid
inom Europol en narkotikaenhet (ENE). Den sysslar med informationsutbyte i
narkotikabrottsärende. Arbetet inom enheten bedrivs av sambandsmän (poliser och
tulltjänstemän) från medlemsländerna. Dessa får i uppdrag från medlemsländerna
att inhämta information i ett visst ärende. Sambandsmännens lön och kostnader
betalas helt av medlemsländerna. Så kommer också att ske efter konventionens
ikraftträdande. Eftersom narkotikaenheten inte är någon juridisk person förrän
konventionen om Europeiska polisbyrån ratificeras och träder i kraft, står all
övrig personal kvar i avlönad anställning i sina hemländer med vissa möjligheter
för hemländerna att få kostnaden för personalen ersatt från det årliga anslag
som narkotikaenheten får från medlemsländerna.
Utöver gruppen anställda har institutionerna också ett antal uppdragstagare.
Bl.a. har kommissionen ett stort antal, ca 4 000 - 5 000, uppdragstagare som
arbetar i eller för kommissionen. Kommissionen har nyligen försökt åstadkomma en
mer likformig behandling av sina uppdragstagare genom att sammanställa regler
för att anlita sådan personal. Dessa regler finns sammanställda i ett dokument
benämnt "Code of Conduct" (bilaga 3 i utredningsrapporten).
Nationella experter är en kategori uppdragstagare. Sverige har för närvarande
33 sådana experter vid kommissionen. Nationella experter avlönas av sin
ordinarie arbetsgivare men arbetar för kommissionen. Kommissionen betalar en
viss dagersättning till de nationella experterna. Den är avsedd att täcka de
merkostnader som uppstår till följd av att den nationelle experten är
stationerad på en annan plats än sin ordinarie arbetsplats i hemlandet.
Konsulter är en annan grupp som används av kommissionen som extra arbetskraft
för mycket skiftande uppgifter.
Forskningspersonal anställs i bland som gästforskare för en period om högst
ett år. Lönen betalas av kommissionen. Anställningsvillkoren för gästforskare
framgår av särskilda regler för dessa som finns i utredningens rapport som
bilaga 4. Det finns också forskare vid Gemensamma forskningscentret. Enligt
uppgift som utredningen fått får dessa en viss dagersättning från kommissionen
men får i övrigt stå för sina kostnader själva.
Praktikanter tas också emot på kommissionen för tjänstgöring under en period
om fem månader. De är oavlönade, men kan från kommissionen få ett visst bidrag
till sitt uppehälle under praktiktiden. Även rådet tar emot praktikanter.
Uppdragstagare av nu angivet slag finns till viss del även inom de övriga
institutionerna.
Ekonomiska och sociala kommittén har ett delvis gemensamt sekretariat med
Regionkommittén. Alla de anställningstyper som finns i tjänsteföreskrifterna kan
förekomma inom sekretariatet.
Inom EU finns tio s.k. decentraliserade organ, förlagda till olika platser i
medlemsländerna. Som exempel kan nämnas Europeiska miljömyndigheten i Köpenhamn
och Europeiska översättningscentret i Luxemburg. Tjänsteföreskrifterna skall
enligt ett beslut av ministerrådet tillämpas på de anställda inom de
decentraliserade organen.
Deltagande i möten i de fem institutionerna äger framför allt rum i
arbetsgrupper och kommittéer under kommissionen eller rådet. Vad gäller övriga
EU-organ kan deltagande i möten bli aktuellt främst inom Ekonomiska och sociala
kommittén, Regionkommittén, Europeiska investeringsbanken och EU:s
decentraliserade organ.
Varje institution och organ har sina egna regler för ersättning. Villkoren för
ersättning liksom ersättningsnivåerna varierar således beroende på vilken
institution eller vilket organ det rör sig om. Utöver EG-regler finns det
svenska regler om ersättning åt statsanställd i utlandsreseförordningen
(1991:1754). Det ojämförligt största antalet EU-möten som svenskar kommer att
delta i äger som nämnts rum i kommissionens eller rådets regi.
Kommissionens regler om ersättning för deltagande i möten finns i ett
kommissionsbeslut av den 1 mars 1994 (bilaga 8 i utredningsrapporten). I
beslutet anges att följande tre kategorier inbjudna mötesdeltagare utanför
kommissionen är berättigade till ersättning:
- medlemmar, ersättare och deras experter i ständiga kommittéer,
- medlemmar, ersättare och deras experter i rådgivande kommittéer,
- experter inbjudna på individuell basis för att avge utlåtande i något visst
ämne.
Huvudregeln för tjänstemän från medlemsländernas ministerier och myndigheter
är att endast resekostnaden ersätts av kommissionen. Det finns emellertid
undantag. Privatanställda experter har rätt till ersättning för uppehälle i
större utsträckning. Ca 40 % av mötesdeltagarna beräknas vara privatanställda.
Rådets regler om ersättning till mötesdeltagare framgår av ett rådsbeslut av
den 6 juli 1967 (bilaga 9 i utredningsrapporten). I rådsbeslutet anges att de
tjänstemän i medlemsstaterna som av rådet har ombetts att resa eller inbjudits
att ta del i ett möte organiserat av rådet är berättigade till ersättning för
kostnaderna för resan. Om en person inte har bjudits in till ett möte, ersätts
resan bara om personen finns med på den officiella listan över hemlandets
delegation. Kostnader för upphälle betalas inte av rådet. Ersättning för
resekostnaden förutsätter att mötesdeltagaren visar färdbiljett och fyller i en
reseräkning. Rådet betalar ut ersättningen direkt till mötesdeltagaren eller
till den som mötesdeltagaren anvisar.
Sverige har nyligen anslutit sig till konventionen med stadga för
Europaskolorna (94/557/EG, Euratom).
Europaskolorna erbjuder skolgång för barn till personalen vid EU:s
institutioner. Även andra barn får tas emot vid skolorna på villkor som
styrelsen för skolorna bestämmer.
Skolornas ändamål är att barn till personal vid institutionerna skall utbildas
tillsammans. Om det finns många barn från samma land kan medlemslandet bilda en
egen sektion och anställer då egna lärare.
Antalet lärare som anställs bestäms av styrelsen utifrån antalet sektioner,
klasser och elever. De nationella lärarna anställs av den enskilda
medlemsstaten. Medlemsstaten betalar direkt till läraren den lön som motsvarar
lönen i den anställning som läraren hade vid rekryteringen. Mellanskillnaden
mellan denna lön och den av styrelsen för skolorna beslutade betalas av EG.
Dessutom betalar skolorna vissa kostnadsersättningar till lärarna. Reglerna
härom finns i Föreskrifter för lärarkårens medlemmar, anställningsvillkor för
deltidsanställda lärare (juni 1994).
Anställningen vid Europaskolan varar högst nio år. Först har lärarna en
tidsbegränsad anställning på två år. Efter prövning kan läraren anställas på tre
år och därefter på ytterligare fyra år.
Sverige har två svenska sektioner, en i Bryssel och en i Luxemburg. Svenska
lärare som arbetar vid Europaskolan är anställda av Statens skolverk. För
närvarande arbetar sju svenska lärare vid Europaskolan.
7.1.3 Skattskyldighet i Sverige
Vad gäller skattereglerna för de olika grupperna av anställningar och uppdrag
aktualiseras flera frågor. Är personerna över huvud taget skattskyldiga i
Sverige för inkomster från EU:s institutioner och organ och, om så är fallet,
finns det några EG-rättsliga regler på området? Vad gäller enligt vår interna
svenska lagstiftning?
Frågan om någon är skattskyldig i Sverige enligt nationell lagstiftning
regleras i 53 och 54 §§ KL samt 6 och 7 §§ lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt. Kortfattat innebär reglerna att den som är oinskränkt skattskyldig
i Sverige innan han eller hon börjar ett arbete inom gemenskaperna oftast är
skattskyldig i Sverige även under den tid han eller hon arbetar där.
I den utsträckning inkomsten beskattas i det andra landet innebär dock
sexmånadersregeln att den skattskyldige frikallas från skattskyldighet i Sverige
för den inkomsten. Skattefrihet föreligger nämligen enligt punkt 3 av
anvisningarna till 54 § KL om anställningen och vistelsen utomlands varat minst
sex månader i den mån inkomsten beskattas i verksamhetslandet.
Likaså kan en ettårsregel bli aktuell i vissa fall när inkomsten inte
beskattas i det andra landet. Om anställningen och vistelsen utomlands varat
minst ett år i samma land och avsett anställning hos annan än svenska staten,
svensk kommun, svensk landstingskommun eller svensk församling medges dock sådan
befrielse även om inkomsten inte beskattas i verksamhetslandet på grund av
lagstiftning eller adminstrativ praxis i detta land eller annat avtal än avtal
för undvikande av dubbelbeskattning som detta land ingått.
Även den som anses bosatt utomlands är i vissa fall skattskyldig i Sverige.
Särskilda regler härom finns i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta och lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta artister m.fl. I detta sammanhang är det främst den förstnämnda lagen
som är av intresse. Den som får lön eller därmed jämförlig förmån från svenska
staten eller svensk kommun skall enligt lagen betala särskild inkomstskatt.
Däremot föreligger i sådana fall inte skattskyldighet i Sverige för ersättningar
från EU-institutioner eller EU-organ belägna i annat land.
7.1.4 Särskilda EG-rättsliga skatteregler
Fr.o.m. den 1 januari 1995 gäller lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen. I denna sägs att fördrag och andra
instrument som anges i lagen samt de rättsakter, avtal och andra beslut som före
Sveriges anslutning till EU har antagis av EG gäller här i landet med den verkan
som följer av dessa fördrag och instrument.
I artikel 28 i fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd
och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (fusionsfördraget) sägs
att EG skall, på de villkor som anges i ett särskilt protokoll fogat till
fördraget, inom medlemsstaternas territorier åtnjuta den immunitet och de
privilegier som krävs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Till fördraget finns ett särskilt protokoll fogat, protokollet om Europeiska
gemenskapernas immunitet och privilegier.
Kapitel V i protokollet har rubriken Tjänstemän och anställda i Europeiska
gemenskaperna. Under denna rubrik finns artiklarna 12-16, som bl.a. reglerar
skattskyldigheten för intäkter från gemenskaperna. Gemenskapernas tjänstemän och
övriga anställda skall vara skyldiga att betala skatt till gemenskaperna på de
löner och arvoden som de får av gemenskaperna enligt de villkor och det
förfarande som rådet på förslag av kommissionen har fastställt (artikel 13
första stycket). De skall dock vara befriande från nationella skatter på de
löner och arvoden som de får av gemenskaperna (artikel 13 andra stycket).
Artikel 14 reglerar var gemenskapernas tjänstemän och övriga anställda skall
anses skatterättsligt bosatta. Om de enbart på grund av sin tjänsteutövning i
gemenskaperna bosätter sig inom territoriet för en annan medlemsstat än den i
vilken de vid tiden för sitt tjänstetillträde vid gemenskaperna var
skatterättsligt bosatta, skall - vad avser inkomst- och förmögenhetsbeskattning
samt arvsskatt och tillämpning av avtal om undvikande av dubbelbeskattning som
ingåtts mellan gemenskapernas medlemsstater - i båda länderna behandlas som om
de fortfarande var bosatta på sin tidigare bostadsort, förutsatt att denna
befinner sig inom en av gemenskapernas medlemsstater. Detta gäller även för äkta
makar, förutsatt att de inte utövar någon egen yrkesverksamhet, och för barn som
de personer som avses i denna artikel försörjer och har hand om. Vid
tillämpningen av bestämmelserna skall inte hänsyn tas till bostadsort som
enbart beror på tjänsteutövning inom andra internationella organisationer. I
artikeln finns vidare särskilda regler om arvsskatt som inte berörs här.
Rådet skall på förslag från kommissionen och efter att ha samrått med övriga
berörda institutioner, besluta vilka grupper av gemenskapernas tjänstemän och
övriga anställda som bestämmelserna i bl.a. artikel 13 andra stycket och artikel
14 helt eller delvis skall tillämpas på. Medlemsstaternas regeringar skall
regelbundet underrättas om namn, ställning och adress på de tjänstmän och övriga
anställda som ingår i dessa grupper (artikel 16).
Under kapitel VII med rubriken Allmänna bestämmelser finns följande artiklar
av intresse i detta sammanhang. Enligt artikel 18 skall privilegier, immunitet
och lättnader endast beviljas gemenskapernas tjänstemän och övriga anställda om
det ligger i gemenskapernas intresse. Var och en av gemenskapernas institutioner
skall upphäva den immunitet som har beviljats en tjänsteman eller annan anställd
om institutionen anser att upphävandet av immuniteten inte strider mot
gemenskapernas intresse.
Av artikel 20 följer att artiklarna 13, 14 och 18 skall vara tillämpliga på
kommissionens ledamöter. Vidare skall nämnda artiklar också (enligt artikel 21)
var tillämpliga på domstolens domare, generaladvokater, justitiesekreterare och
biträdande referenter. Vidare är protokollet tillämpligt på Europeiska
investeringsbanken, på ledamöterna av dess organ, dess personal och de
företrädare för medlemsstaterna som deltar i bankens arbete.
Enligt artikel 23 (som infördes i protokollet genom Maastrichtfördraget) skall
protokollet, om inte annat följer av bestämmelserna i protokollet om ECBS
stadga, också vara tillämpligt på Europeiska centralbanken, medlemmarna av dess
beslutande organ och dess personal. Motsvarande skall tillämpas på Europeiska
monetära institutet (EMI).
Av rådets utfärdade tjänsteföreskrifter, rådets förordning (EEG, Eurotom,
EKSG) nr 260/68 av den 29 februari 1968, följer att artikel 13 är tillämplig på
tjänstemän och övriga anställda. Under termen tjänstemän ingår de fast anställda
tjänstemännen inom gemenskaperna. I begreppet övriga anställda, ingår
tillfälligt anställda, hjälppersonal, lokalt anställda och särskilda rådgivare.
Lokalt anställda beskattas dock inte enligt förordningen.
14
7.1.5 Frågor att behandla
Av vad nu sagts framgår att de grupper som omfattas av rådets
tjänsteföreskrifter i egenskap av tjänstemän och övriga anställda får den lön
och andra ersättningar som följer av föreskrifterna. Dessutom omfattas de (dock
ej lokalanställd personal) av regeln i artikel 13 § andra stycket om förbud mot
nationell beskattning. I stället skall de betala skatt till EU. Undantagna från
nationell beskattning är också kommissionärer, domare, generaladvokater,
justititiesekreterare och biträdande referenter. Även ledamöter i Europeiska
investeringsbanken, dess personal och de företrädare för medlemsstaterna som
deltar i bankens arbete, medlemmar i ECBS:s beslutande organ och dess personal
omfattas av protokollet om immunitet och privilegier. På motsvarande sätt
omfattas EMI av protokollet. Det torde innebära att de också omfattas av
förbudet mot nationell beskattning av intäkter från EU.
Övriga grupper beskattas enligt vad som följer av nationella regler och avtal
om undvikande av dubbelbeskattning.
Utredningen tar särskilt också upp mötesdeltagare, nationella experter och
företrädare i Europaparlamentet eftersom de är de vanligast förekommande i den
grupp som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna. Det är i huvudsak också för
dessa grupper som vissa skattefrågor har uppkommit.
I det följande behandlas därför i nu nämnd ordning beskattning av ersättningar
till företrädare i Europaparlamentet, frågor om avdragsrätt för ökade
levnadskostnader för nationella experter och andra som tjänstgör under liknande
förhållande, avdrag för kostnader för hemresor och inställelseresor för bl.a.
nationella experter och mötesdeltagare, skattefrihet för fri resa till
anställningsintervju samt avdragsrätt för skolavgifter.
7.2 Kostnadsersättningar till företrädare i Europaparlamentet
Regeringens förslag: Den fasta resekostnads- och traktamentsersättning som
företrädare i Europaparlamentet får från parlamentet skall inte tas upp som
intäkt, såvida den inte väsentligen kan antas överstiga de kostnader som den är
avsedd att täcka.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare redovisats i avsnitt 7.1.2 betalar
resp. medlemsstat arvoden till sina företrädare medan vissa andra ersättningar
och förmåner betalas av parlamentet. Bl.a. har företrädarna rätt till
ersättning för resekostnader och uppehälle.
Ersättning för resekostnader skall täcka kostnader för resor till möten i
Europaparlamentets officiella organ. Ersättningen utgår med ett schablonbelopp,
en klumpsumma, här kallad den fasta resekostnadsersättningen.
Ersättningen betalas bara vid visad och godkänd närvaro vid möten hos
Europaparlamentets officiella organ. Ersättningen är avsedd att täcka kostnader
för hela resan, inklusive avgifter för biljettreservationer, bagagekostnader,
hotellkostnader, måltider och taxikostnader.
Vad avser officiella organs möten - vilket torde vara den vanligast
förekommande anledningen för tjänsteresa - skall den fasta
resekostnadsersättningen beräknas med utgångspunkt från avståndet mellan
företrädarens bostadsort och platsen där mötet hålls. För de första 400 km för
varje resa är kilometerersättningen (för år 1995) 0,76 ecu och halva detta
belopp för det följande antalet km. Lägsta ersättning är 40 ecu (en ecu är ca
8,40 kr).
För andra fall finns särskilda regler för hur ersättningen beräknas.
Vidare har företrädare rätt till ersättning med upp till 3 000 ecu per år för
att täcka kostnader som uppkommer vid resa som företas i tjänsteutövning (med
undantag av resor inom det land de valts) under förutsättning att de kan
presentera ett dokument som styrker kostnaderna. Denna ersättning ingår inte i
vad som här kallas den fasta resekostnadsersättningen.
En företrädare har också rätt till traktamente (subsistence allowance). I
huvudsak betalas traktamente i samband med resor till möten och mellanliggande
dagar om inte återresa till hemorten sker. Traktamente betalas med (för år 1995)
213 ecu per dag vid möten inom EU och Europa och med (för år 1995) 106,50 ecu
per dag plus ersättning för faktisk logikostnad vid möten som hålls utanför EU.
Förutsättningen för att ersättningen skall betalas är att företrädaren har
skrivit under deltagarlistan för respektive möte.
I den utsträckning företrädarna anses oinskränkt skattskyldiga i Sverige -
vilket torde vara det vanligaste - är de skattskyldiga för samtliga inkomster
med några få undantag. I princip innebär våra nationella skatteregler att alla
kostnadsersättningar är skattepliktiga men avdrag medges för motsvarande
kostnader, i vissa fall med belopp motsvarande de faktiska kostnaderna och i
andra fall med vissa schablonbelopp.
EG-domstolen har dock i mål 208/80 Lord Bruce of Donington mot Eric Gordon
Aspden, REG 1981, s. 2205 prövat om den fasta resekostnads- och
traktamentsersättningen får beskattas nationellt. Rättsfallet kan i huvudsak
sammanfattas enligt följande (utredningsrapporten s. 103, jfr s. 257).
I målet begärdes av en brittisk skattedomstol besked från EG-domstolen
angående tolkningen av gemenskapsrätten i enlighet med artikel 177 i
Romfördraget. Den fråga som ställdes till EG-domstolen rörde i huvudsak om det
finns någon regel i gemenskapsrätten som förbjuder medlemsstater att beskatta
någon del av ersättning för resor och uppehälle (travel and subsistence
expenses) och bidrag (allowance) som betalas ut av gemenskapsmedel till
företrädare i Europaparlamentet.
Bakgrunden var att Lord Bruce of Donington, som varit medlem av
Europaparlamentet och i denna egenskap fått ersättning från parlamentet för
kostnader för resor och uppehälle, blivit beskattad för dessa ersättningar i
Storbritannien. Han överklagade beslutet om beskattning och den skattedomstol
som skulle ta ställning till överklagandet begärde det nyss nämnda
tolkningsbeskedet.
EG-domstolen slog i sin dom fast att ersättningarna till företrädarna inte
omfattas av de regler om skatteimmunitet som återfinns i protokollet om
immunitet och privilegier för de Europeiska gemenskaperna. Följaktligen kan
den slutsatsen inte dras att varje ersättning som betalas av parlamentet till
dess företrädare skall vara fri från nationell beskattning. Domstolen påpekade
emellertid att gemenskapsrätten lägger fast vissa gränser som medlemsländerna
måste respektera när nationella beskattningsregler tillämpas på medlemmar i
Europaparlamentet. Dessa gränser härrör främst från artikel 5 i Romfördraget,
som föreskriver att medlemsländerna skall underlätta gemenskapens uppgifter
och avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås. Denna
förpliktelse innefattar skyldigheten att inte vidta åtgärder som kan medföra
inblandning i institutionernas interna funktion. Det följer vidare av artikel
8 i protokollet om de Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier att
medlemsländerna är förhindrade att bl.a. genom tillämpning av sina nationella
regler om beskattning ålägga företrädarna administrativa restriktioner i deras
rörelsefrihet under resa till eller från församlingens mötesplatser.
Mot denna bakgrund slog domstolen fast att en beskattning av ersättningar
som utbetalas till täckning av de faktiska utgifterna som uppdraget som
företrädare hade medfört skulle innebära en otillåten inblandning i
parlamentets arbete, eftersom en sådan beskattning skulle kunna leda till att
företrädarna av ekonomiska skäl inte skulle kunna fullgöra sina uppgifter.
Domstolen uttalade vidare att det är parlamentets sak att avgöra vilka
aktiviteter och resor som är nödvändiga och nyttiga för att företrädarna skall
kunna fullgöra sitt uppdrag och vilka kostnader som är nödvändiga eller
nyttiga i samband med detta.
Av detta följer, fortsatte domstolen, att nationella myndigheter måste
respektera Europaparlamentets beslut att ersätta kostnader för resor och
uppehälle med fasta belopp. En omprövning från nationella skattemyndigheters
sida av om den utbetalade ersättningen är gottgörelse för nödvändiga utgifter
i samband med uppdraget som företrädare innebär en otillåten inblandning i
Europaparlamentets interna angelägenheter.
Vad gäller utbetalning av fasta belopp som ersättning för resor och
uppehälle, konstaterade emellertid domstolen att en sådan ersättning i de fall
där den är orimligt hög - så att det i verkligheten är fråga om förtäckt
vederlag och inte ersättning för utgifter - kan beskattas till den del som
den är att anse som vederlag. Detta stämmer enligt domstolen överens med vad
som gäller i övrigt om rätt för medlemsländerna att beskatta företrädarnas
lön.
I vad mån de fasta belopp som betalas ut till företrädarna som ersättning
för kostnader skall anses som orimligt höga skulle enligt EG-domstolen avgöras
enbart med tillämpning av gemenskapsrätten. Eftersom denna fråga inte ställts
av den nationella domstolen, besvarades den inte heller av EG-domstolen.
Sammanfattningsvis besvarade EG-domstolen den av den brittiska domstolen
framställda frågan med att gemenskapsrätten förbjuder nationell beskattning av
de fasta belopp som betalas ut av Europaparlamentet till dess ledamöter som
ersättning för resekostnader och kostnader för uppehälle, om det inte kan
visas att sådana fasta belopp i överensstämmelse med gemenskapsrätten till en
viss del utgör vederlag.
Till dess ett nytt avgörande från EG-domstolen föreligger bör således Sverige
avstå från nationell beskattning av de ersättningar från Europaparlamentet som
omfattas av domen eller också vara beredd att kunna övertygande bevisa att en
viss ersättning i själva verket enligt EG-rätten utgör ett förtäckt vederlag.
Domstolen har i sina skäl åberopat både den mer allmänna bestämmelsen i
artikel 5 i Romfördraget och artikel 8 i protokollet om immunitet och
privilegier. Denna senare artikel avser endast att församlingens ledamöter inte
får underkastas någon begränsning i sin rörelsefrihet under resa till eller från
församlingens mötesplats. Regeringen tolkar därför domen på det sättet att den
endast hindrar nationell beskattning av den fasta resekostnads- och
traktamentsersättningen som betalas till företrädare i Europaparlamentet när
ersättningen inte till någon del utgör vederlag.
Företrädarna anses ha sitt tjänsteställe i bostaden och resor till parlamentet
m.m. är därför tjänsteresor. Avdrag enligt svensk skattelagstiftning skulle
således medges med belopp motsvarande de faktiska kostnaderna. Detta gäller även
logikostnader under tjänsteresan. Avdrag för ökade levnadskostnader i övrigt
skulle enligt nationella regler normalt medges med visade faktiska merkostnader
eller enligt schablon.
Regeringens utgångspunkt är att ersättningar som betalas från EU:s
institutioner eller dess organ inte skall särbehandlas i svensk skattelag-
stiftning utan inordnas i de nu gällande reglerna såvida inte gemen-
skapsrättsliga regler lägger hinder i vägen.
Sammantaget kan nivån på den av Europaparlamentet erhållna ersättningen inte
antas väsentligen överstiga kostnaderna för den genomsnittlige företrädaren. Med
hänsyn härtill och med hänsyn till EG-rättens företräde framför nationell
lagstiftning bör kommunalskattelagen ändras så att den inte strider mot EG-
domstolens avgörande.
Regeringen föreslår därför att det i 32 § 3 mom. KL tas in en bestämmelse som
uttryckligen säger att den fasta resekostnadsersättningen och
traktamentsersättningen inte är skattepliktig intäkt, såvida den inte kan antas
väsentligen överstiga de kostnader den är avsedd att täcka.
7.3 Avdrag för ökade levnadskostnader
Regeringens förslag: En skattskyldig som under en på förhand bestämd tid arbetar
vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid
Europaskolorna men får den huvudsakliga delen av lönen för arbetet från annan
arbetsgivare skall anses ha sitt tjänsteställe hos den arbetsgivare som betalar
lönen, om han eller hon begär det. Detta gäller dock under längst tre år.
Därefter blir de allmänna reglerna för bestämmande av tjänsteställe tillämpliga.
Det innebär att t.ex. en nationell expert kan behålla sitt tjänsteställe hos sin
arbetsgivare i Sverige och anses vara på tjänsteresa under den tid han eller hon
arbetar inom EU.
I sådana fall har den skattskyldige rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader och detta även om familjen flyttar med till arbetsorten. Ett
krav är dock att bostaden på arbetsorten är tillfällig och enbart föranledd av
tjänsteutövningen samt att annan permanent bostad behålls.
Vid bedömningen av avdragsrätt för ökade levnadskostnader skall med
arbetsgivare jämställas annan utbetalare av traktamente om den huvudsakliga
delen av arbetet uförts för denne.
Utredningens redovisning av skattekonsekvenser: Nationella experter ingår inte i
den grupp tjänstemän som enligt gemenskapsrätten är befriade från nationell
beskattning.
I de flesta fall torde experten vara att anse som bosatt i Sverige och därmed
oinskränkt skattskyldig i Sverige. Även om experten inte kan anses
skatterättsligt bosatt här skall han ändå, om han är statligt eller kommunalt
anställd, betala särskild inkomstskatt på lönen från den svenske arbetsgivaren
enligt vad som följer av lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta.
Även om en person anses oinskränkt skattskyldig i Sverige, kan han eller hon
enligt sexmånadersregeln vara frikallad från skattskyldighet, nämligen om
ersättningen åtnjutits under vistelse utomlands och anställningen och vistelsen
utomlands varat minst sex månader och inkomsten beskattas i verksamhetslandet.
Uppdraget som nationell expert får anses som likvärdigt med att man har en
anställning utomlands eftersom verksamhetslandet är ett annat än Sverige.
Sexmånadersregeln skulle således kunna bli aktuell för nationella experter som
normalt har längre tjänstgöringstid än sex månader utomlands. Om inkomsten i
dessa fall beskattas i verksamhetslandet, föreligger ingen skattskyldighet för
den inkomsten i Sverige.
Även ettårsregeln kan komma i fråga för nationella experter, om inkomsten inte
beskattas i verksamhetslandet. Anställda hos svenska staten, en svensk
försäkringskassa, en svensk kommun, ett svenskt landsting eller en svensk
församling kan dock inte åberopa ettårsregeln, eftersom arbetet som nationell
expert inte torde kunna betraktas som tjänsteexport.
I praktiken innebär reglerna och gällande dubbelbeskattningsavtal att en
statligt anställd som åker till Bryssel som nationell expert torde vara
skattskyldig i Sverige för samtliga ersättningar som följer av expertuppdraget.
Den följande redovisningen tar sikte på vad som gäller för den som är
skattskyldig i Sverige utan att sexmånaders- eller ettårsregeln är tillämplig.
Lönen betalas av den arbetsgivare hos vilken experten är anställd. Förutom
hemrese- och flyttningskostnadsersättning, betalar kommissionen särskild
ersättning för uppehälle (inklusive logikostnad).
Kostnadsersättningar som t.ex. traktamente är i princip skattepliktiga
intäkter för mottagarna.
Det undantag som regleras i 32 § 3 mom. KL som innebär att vissa
kostnadsersättningar inte skall tas upp som intäkt omfattar endast "förmån för
utom riket stationerad personal vid utrikesförvaltningen eller i svensk
biståndsverksamhet". Nationella experter torde inte kunna anses ingå i den grupp
som undantas i detta lagrum.
Den kostnadsersättning som kommissionen betalar är således skattepliktig
intäkt. Däremot medges den skattskyldige avdrag vid taxeringen i viss
utsträckning för motsvarande kostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader i
dessa fall medges enligt reglerna i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. En
första förutsättning är dock att övernattning äger rum på arbetsorten.
Avdrag för ökade levnadskostnader medges normalt vid tidsbegränsade eller
kortvariga anställningar. Arbete som nationell expert får utifrån dagens regler
anses tillhöra denna grupp. Avdrag medges under längst två år, men även under
längre tid om anställningens natur eller andra särskilda skäl talar för det.
Eftersom nationella experter tjänstgör längst tre år och förlängning inte är
möjlig, torde de medges avdrag även efter de första två åren. Avdrag för kostnad
för logi beräknas till ett belopp som svarar mot den faktiska utgiften.
Ökningen i kostnaderna för måltider och småutgifter på arbetsorten beräknas
antingen enligt utredning om den faktiska kostnadsökningens storlek eller också
schablonmässigt. Den schablonmässiga ökningen beräknas till ett halvt
normalbelopp per dag (för år 1996 är halva beloppet 229 kr vid tjänstgöring i
Belgien) under de första tre månaderna av bortovaron och till 30 procent av helt
normalbelopp per dag (147,40 kr per dag) för tid därefter.
Avdrag för ökade levnadskostnader medges bara när övernattning sker på
arbetsorten. Det innebär att inget avdrag medges för de dagar som man vistas i
Sverige på besök.
Enligt svenska regler anses mötesdeltagare i de flesta fall befinna sig på
tjänsteresa och reglerna för avdrag för ökade levnadskostnader skall därför
bedömas enligt reglerna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL. En första
förutsättning för att avdrag skall medges är dock att tjänsteresan medför
övernattning utanför verksamhetsorten. Även i dessa fall är ersättning för
uppehälle i princip en skattepliktig intäkt, oavsett om den utges från en person
i Sverige eller av EU. Avdrag medges dock för ökade levnadskostnader. För
logikostnader medges avdrag med faktiska kostnader. Kan den faktiska kostnaden
inte visas, medges avdrag med ett belopp som motsvarar den ersättning som
uppburits från arbetsgivaren, dock högst med ett halvt normalbelopp per natt.
Som arbetsgivare torde i de flesta fall den svenske arbetsgivaren anses. Har
arbetsgivaren betalat dagtraktamente, och visar den skattskyldige inte någon
större kostnadsökning, medges avdrag med belopp mosvarande den uppburna
ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med
belopp som kan anses svara mot den normala ökningen i levnadskostnaderna under
en dag (helt normalbelopp).
I de fall kommissionen betalar traktamente eller något traktamente inte
utbetalas alls medges avdrag antingen med faktiska merkostnader, om dessa kan
visas, eller med ett halvt normalbelopp per dag, om kostnaderna bara kan göras
sannolika.
När deltagande i ett möte sker både på uppdrag av en svensk arbetsgivare och
på en EU-institutions eller ett EU-organs uppdrag kan möjligen bägge anses som
arbetsgivare. Under sådana förhållanden medges avdrag med de högre beloppen,
även när ersättningen betalas av EU.
I den mån det inte är fråga om en tjänsteresa utan om ett tillfälligt uppdrag
eller arbete - i de fall mötesdeltagaren reser enbart på uppdrag av EU, t.ex.
som sakexpert, utan uppdrag från arbetsgivaren i Sverige - medges avdrag för
ökade levnadskostnader enligt reglerna i punkt 3 a av anvisningarna till 33 §
KL.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Arbetsmarknadsstyrelsen,
Naturvårdsverket och Statistiska centralbyrån, anser att traktamentsersättningar
från kommissionen bör göras skattefria. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser
dock att kostnadsersättningar som betalas ut till personer verksamma inom EU
skall beskattas på samma sätt som andra kostnadsersättningar i den mån EG-rätten
inte tvingar fram en annan tillämpning. Grundprincipen bör enligt LO vara att i
skattehänseende behandla de som arbetar inom EU på samma sätt som de som arbetar
inom andra internationella organ. Generaltullstyrelsen anser det önskvärt att
reglerna om bl.a. beskattning görs mer entydiga och mera överskådliga.
Kammarrätten i Sundsvall anser att det är viktigt att överväga hur
kostnadsersättningar från EU-institutioner i allmänhet skall behandlas i
beskattningshänseende. Läkemedelsverket befarar att beskattning av ersättningar
från EU kan medföra att rekryteringen till EU-uppdrag kan försvåras.
Beskattningen i sig - liksom behovet av kompensationsåtgärder vid en beskattning
- verkar enligt Läkemedelsverket medföra skattetekniska, politiska och
administrativa svårigheter, som inte torde uppvägas av de begränsade intäkter
som en beskattning eventuellt skulle innebära. Riksskatteverket anser att det
synsätt som redovisas av utredningen att en nationell expert inte är på
tjänsteresa synes vara oförenligt med socialförsäkringsreglerna om utsändning i
rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Eftersom den nationella experten
enligt kommissionsbeslut skall stå kvar i det egna landets socialförsäkring,
blir resultatet att utsändningen måste ses som en tjänsteresa i det samman-
hanget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens tolkning av hur
kostnadsersättningarna skall behandlas enligt gällande rätt för den som är
oinskränkt skattskyldig.
Det är i huvudsak i förhållande till nationella experter som konsekvenserna av
svensk nationell skattelagstiftning har kritiserats, varför i det följande
endast talas om nationella experter. Detta utesluter givetvis inte att andra
grupper som arbetar eller kan komma att arbeta under jämförbara förhållanden
också omfattas av reglerna. En sådan grupp är t.ex. lärarna vid Europaskolorna.
Av kommissionens beslut 88/894/EG, av den 26 juli 1988 angående regler
tillämpliga på nationella experter vid kommissionen framgår att nationella
experter arbetar på uppdrag av kommissionen. Den nationelle experten skall
emellertid stå kvar i avlönad anställning hos sin arbetsgivare under sin
tjänstgöringstid vid EU-institutionen eller EU-organet. Tjänstgöringstiden för
nationella experter fastställs slutligt i skriftlig form genom en
överenskommelse mellan kommissionen och, när experten är offentliganställd,
hemlandets ständiga representation i Bryssel. För det fall att den nationelle
experten är privatanställd träffas överenskommelse mellan kommissionen och den
ordinarie arbetsgivaren. Tjänstgöringstiden skall vara minst tre månader och
högst tre år och avse heltidsanställning.
Nationella experter anlitas i egenskap av sakexperter inom sina fält för
arbete under en begränsad tid inom kommissionen eller det gemensamma
forskningscentret. Förutom den nytta som kommissionen direkt har av expertens
arbete bidrar experten till ett viktigt utbyte mellan medlemsländerna och
kommissionen.
Från svensk synpunkt är möjligheten att sända nationella experter till
kommissionen av stort värde. Arbetet inom kommissionen ger också den nationelle
experten insyn i såväl EU:s organisation och verksamhet som i det sakområde som
experten arbetar inom.
Nationella experters arbetssituation är således ganska speciell till sin kon-
struktion, dels vad avser rollen som sådan, dels vad gäller den ekonomiska
sidan.
Redan vid frågan om experten har en eller flera arbetsgivare uppkommer
problem. Utredningen har ansett att en nationell expert bör anses ha två
arbetsgivare under tjänstgöringstiden, dels den arbetsgivare som vederbörande
arbetade hos innan expertuppdraget påbörjades och som betalar lönen, dels
kommissionen för vilken experten skall utföra arbetsuppgifter och i vars
intresse han skall agera. Det är dock inte helt klart om kommissionen kan anses
som arbetsgivare. Detta visar att arbetssituationen inte riktigt passar in i
skattelagstiftningen som - vad gäller avdragsrätten - medger vissa högre
schablonavdrag när ersättningen utges av arbetsgivaren.
Utredningen har anfört att en nationell expert inte kan anses vara på
tjänsteresa utan att det är ett tidsbegränsat arbete på en ny verksamhetsort.
Riksskatteverket har påpekat att detta synsätt torde vara oförenligt med
socialförsäkringsreglerna om utsändning vilka tillämpas för nationella experter.
Enligt det tidigare nämnda kommissionsbeslutet skall den statsförvaltning som
den nationelle experten är avskild från före tjänstgöringstidens början intyga
att den nationelle experten behåller hemlandets socialförsäkring under den tid
då denne utför arbete för kommissionens räkning. För privatanställda nationella
experter finns särskilda regler i kommissionens beslut. Reglerna innebär att
bestämmelserna om utsändande i förordningen skall tillämpas också på dessa
experters arbete i kommissionen.
Utredningen har vidare ansett att uppdraget som nationell expert innebär att
experten på den svenske arbetsgivarens uppdrag under viss tid skall utföra
särskilda arbetsuppgifter. Några regler om tjänstledighet för uppdrag som
nationell expert kan därför inte komma i fråga, menar utredningen.
Frågan om det är en tjänsteresa eller inte har alltså viss betydelse från
skattesynpunkt, eftersom avdragsschablonerna för ökade levnadskostnader är
betydligt högre vid tjänsteresa än när fråga är om avdragsrätt på grund av
tillfällig anställning eller dubbel bosättning. Dessutom är avdragsnivån högre
om det är arbetsgivaren som betalar traktamentet.
Å ena sidan talar flera omständigheter för att experten egentligen har ett
nytt tillfälligt arbete under tiden som nationell expert. T.ex. arbetar experten
uteslutande på kommissionens uppdrag och frågor om de dagliga tjänst-
göringsvillkoren såsom ledighet, förläggning av semestern, arbetstider och
arbetsuppgifter är en sak mellan experten och kommissionen.
Men å andra sidan gör konstruktionen med avtal mellan kommissionen och
arbetsgivaren eller representationen att det i viss utsträckning liknar en
tjänsteförrättning. Experten beger sig enligt vad arbetsgivaren avtalat om till
kommissionen och tjänstgör där. Lönen betalas inte av kommissionen utan av
arbetsgivaren i Sverige. Även utredningens bedömning att tjänstledighet inte
torde krävas under experttiden talar för att arbetet har beröringspunkter med en
tjänsteresa.
Som tidigare sagts i avsnitt 7.2 är det regeringens utgångspunkt att några
undantag från skatteplikt inte bör göras i fråga om ersättningar från EU:s
institutioner eller organ såvida inte EG-rätten kräver detta. Mot bakgrund av
den tolkning av EG-domstolens mål 208/80 som redovisats i avsnitt 7.2 finns det
inga hinder mot beskattning av kostnadsersättningar till sådana uppdragstagare
som nationella experter.
Regeringen anser dock att det är viktigt att nationella experter i
skattehänseende ges samma ekonomiska förutsättningar som en anställd som är på
tjänsteresa under samma tid. Med hänsyn härtill bör en möjlighet införas för
skattskyldig som på begränsad tid arbetar vid EU:s institutioner eller organ att
få behålla sitt tjänsteställe hos den arbetsgivare som betalar lönen. Denna rätt
bör gälla alla som arbetar under liknande förhållanden. Detta bör dock gälla
under högst tre år. Därefter blir de allmänna reglerna för bestämmande av
tjänsteställe tillämpliga.
Med en sådan ändring kommer den skattskyldige att ha rätt till avdrag för
ökade levnadskostnader enligt reglerna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL.
Vidare bör den som tjänstgör på sådana villkor som nu sagts ha rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader även om familjen följer med till arbetsorten
om bostaden där endast är tillfällig och enbart föranledd av tjänsteutövningen
under förutsättning att annan permanent bostad behålls. Som tidigare redovisats
är reglerna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL sådana att avdrag medges med
högre schablonbelopp om arbetsgivaren betalar traktamente. Om annan än
arbetsgivaren betalar traktamente är avdragschablonerna lägre. En sådan skillnad
framstår inte som motiverad när det gäller t.ex. nationella experter som får lön
från ett håll men kostnadsersättning från ett annat. Detsamma gäller
mötesdeltagare som får traktamente från EU.
Det är med hänsyn härtill som regeringen föreslår att med arbetsgivare skall
jämställas annan utbetalare av traktamente om den huvudsakliga delen av arbetet
utförs för denne.
Förslagen föranleder ändring i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL.
I samband med rekryteringen av nationella experter ges information om de
ekonomiska villkoren för tjänstgöringen. I början av år 1995 bibringades vissa
experter i samband härmed den uppfattningen att kostnadsersättning från
kommissionen i princip var skattefri.
Som framgår av den tidigare redovisningen var informationen felaktig. Med
hänsyn till att EG-rätten undantar vissa grupper av tjänstemän från nationell
beskattning och att även den tidigare nämnda domen från EG-domstolen undantar
vissa kostnadsersättningar från beskattning fanns det viss grund för denna
missuppfattning av gällande rätt. Experterna torde ha planerat sitt boende m.m.
i tron att kostnadsersättningarna var skattefria. Regeringen anser därför att
traktaments- och resekostnadsersättningen från kommissionen under
beskattningsåret 1995 bör undantas från beskattning. Regeln bör tas in som en
övergångsbestämmelse till förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen.
De rätta förhållandena har varit kända sedan i vart fall hösten 1995 och
experterna har därför inför beskattningsåret 1996 varit medvetna om
skattekonsekvenserna. De förslag till ändringar som regeringen lämnar i denna
proposition i fråga om avdragsrätt för ökade levnadskostnader m.m. innebär
dessutom en klar förbättring av det ekonomiska utfallet för de flesta experter.
7.4 Avdrag för kostnader för hemresor m.m.
Regeringens förslag: En skattskyldig skall medges avdrag för kostnad för hemresa
till sin eller sin familjs hemort vid resa inom eller mellan Europeiska unionens
medlemsländer eller EES-länderna (Island, Lichtenstein och Norge) och inte bara
vid resa inom Sverige.
En motsvarande utvidgning av avdragsrätten för resor utanför Sverige men inom
eller mellan Europeiska unionens medlemsländer eller EES-länderna görs också i
fråga om avdragsrätten för inställelseresor, dvs. första resan till och sista
resan från ett arbete.
På motsvarande sätt skall även förmån av fri resa till eller från
anställningsintervju eller kostnadsersättning för sådan resa till den del
förmånen eller ersättningen avser resa inom eller mellan Europeiska unionens
medlemsländer eller EES-länderna vara skattefri. Skattefriheten i dag gäller
endast förmån av sådan resa inom Sverige.
Utredningens redovisning av skattekonsekvenser: Nationella experter erhåller
särskild ersättning för hemresekostnader från kommissionen.
Den som på grund av sitt arbete vistas på annan ort än sin eller sin familjs
hemort har rätt till skäligt avdrag för kostnad för en hemresa varje vecka om
avståndet mellan hemorten och arbetsorten är längre än 50 km. Men avdraget
gäller bara kostnader för resor inom Sverige (punkt 3 b av anvisningarna till 33
§ KL). Den ersättning som nationella experter får för täckande av
hemresekostnader är skattepliktig. Avdrag medges dock i enlighet med vad som nu
sagts. Det innebär att de kostnader som den skattskyldige har för att resa
exempelvis från Bryssel till en ort i Sverige proportioneras så, att den del som
avser resan inom Sverige blir avdragsgill. I praktiken blir därför den största
delen av kostnadsersättningen för hemresor beskattad på samma sätt som lön.
Enligt svenska regler anses mötesdeltagare i de flesta fall befinna sig på
tjänsteresa. Om resekostnadsersättning utges direkt till mötesdeltagaren är den
en skattepliktig intäkt. Avdrag medges dock för den faktiska kostnaden. Om det
inte är fråga om en tjänsteresa utan om ett tillfälligt uppdrag eller arbete - i
de fall mötesdeltagaren reser enbart på uppdrag av EU, t.ex. som sakexpert, utan
uppdrag från arbetsgivaren i Sverige - gäller delvis andra avdragsregler,
nämligen följande.
Kostnader för första och sista resan till arbetet, s.k. inställelseresor är
avdragsgilla till den del som de avser resor inom Sverige. Om kostnaderna även
avser resor utom riket, medges avdrag med belopp som motsvarar den del av
kostnaderna som kan anses belöpa på resorna i Sverige. Kostnaderna
proportioneras således. Under arbetets gång kan det naturligtvis även för
mötesdeltagare bli aktuellt med hemresor.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att kostnadsersättningar från
EU:s institutioner och organ bör göras skattefria. Riksskatteverket anser att
det kan finnas anledning att särskilt reglera inställelseresor till EU och göra
kostnaden helt avdragsgill. I övrigt se avsnitt 7.3.
Skälen för regeringens förslag: Nationella experter får en viss månatlig
ersättning från kommissionen för att täcka kostnader för hemresor.
Kostnader för hemresor är egentligen en privat levnadskostnad och avdrag
skulle, om inte en särskild regel fanns, inte medges.
Rätten till avdrag för kostnader för hemresor regleras i punkt 3 b av
anvisningarna till 33 § KL. Den som på grund av sitt arbete vistas på annan ort
än sin eller sin familjs hemort, äger rätt till skäligt avdrag för kostnad för
en hemresa varje vecka om avståndet mellan hemorten och arbetsorten är längre än
50 kilometer. Avdraget gäller endast kostnad för resa inom riket (första
stycket).
Avdraget skall i regel beräknas efter kostnad för billigaste färdsätt. Avdrag
medges dock för kostnad som inte är oskälig för tåg- eller flygresa. Om
godtagbara allmänna kommunikationer saknas får avdrag medges för kostnader för
resa med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4 (andra stycket).
Första stycket har varit oförändrat sedan skattereformen medan andra stycket
har fått sin nuvarande lydelse senare. Föredraganden uttalade i prop.
1989/90:110, del 1 s. 361, följande.
"Som RINK framhåller har hemresekostnader karaktär av privata
levnadskostnader, varför avdrag egentligen inte borde komma i fråga. Avdragets
sociala funktion samt önskemål att inte försvåra rörligheten på
arbetsmarknaden är dock enligt min mening tillräckliga för att behålla det.---
Avdrag bör medges endast för resor inom riket."
Till följd av Sveriges medlemskap i EU och den fria rörligheten på
arbetsmarknaden inom EG kan ett större antal skattskyldiga förmodas ta arbete
utanför Sveriges gränser. Nationella experter är ett exempel på en sådan grupp
som till följd av Sveriges medlemskap i EU under en begränsad tid arbetar
utomlands.
Regeringen anser att de sociala skäl och arbetsmarknadsskäl som anfördes vid
regelns tillkomst gör sig gällande också i dag när arbetsmarknadens geografiska
område har ökat. Avdragsrätten bör därför utökas till att gälla kostnader för
hemresor inom eller mellan EU:s medlemsländer eller EES-länderna.
Enligt punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 33 § KL har skattskyldig
som haft kostnader för resa inom riket i samband med tillträdande eller
frånträdande av anställning eller uppdrag rätt till skäligt avdrag för
kostnaderna. Härvid gäller vad som sägs i punkt 3 b andra stycket.
Som utredningens redovisning visar kan detta ge effekten att en mötesdeltagare
som anlitas i egenskap av sakexpert och inte kan anses vara på tjänsteresa,
endast får avdrag för en mindre del av resekostnaden.
Regeringen anser att det är viktigt att skattelagstiftningen inte är utformad
så att tillfälliga arbeten och uppdrag i EU försvåras. Av samma skäl som i
övrigt anförts i fråga om avdragsrätten för hemresekostnader bör avdragsrätten
utvidgas till att avse kostnader för inställelseresor inom eller mellan EU:s
medlemsländer och EES-länder.
Enligt 19 § KL är förmån av fri resa till eller från anställningsintervju
eller kostnadsersättning för sådan resa skattefri till den del förmånen eller
ersättningen avser resa inom riket och, såvitt gäller körning med egen bil, inte
överstiger det avdrag som medges för kostnader för resor med egen bil enligt den
schablon som anges i punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL.
Regeringen anser att också denna skattefrihet bör utvidgas till att avse resor
inom eller mellan EU:s medlemsländer och EES-länder.
Förslaget föranleder ändring i 19 § samt i punkterna 3 b och 4 av
anvisningarna till 33 § KL.
7.5 Avdrag för skolavgifter
Regeringens förslag: En skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader vid förrättning utomlands enligt punkt 3 av anvisningarna till
33 § KL har också rätt till avdrag för kostnader för medföljande barns
grundläggande skolgång i förrättningslandet.
Skälen för regeringens förslag: Kostnader för barns skolgång är i princip
privata levnadskostnader och avdrag medges inte för sådana.
För den som är på en tjänsteresa under så lång tid att hans eller hennes barn
går i skolan i förrättningslandet kan stora kostnader för skolgången uppkomma.
Om den skattskyldige i stället hade stannat i Sverige hade några motsvarande
kostnader normalt inte behövt uppkomma. På så sätt kan kostnader för barns
grundläggande skolgång anses vara en uppkommen merkostnad som har orsakats av
tjänsteförrättningen. Men å andra sidan är det av privata skäl och inte av
arbetsskäl som man har valt att ta barnen med till förrättningslandet.
Som tidigare redovisats i avsnitt 7.1 finns för EU-anställdas barn tillgång
till Europaskolorna. Enligt uppgift har även nationella experter rätt att ha
sina barn placerade där. Även om avgift kan tas ut är den förhållandevis låg.
Under vissa perioder har dock skolorna haft fler elever än vad skolorna är
avsedda att rymma, varför vissa har valt att placera sitt barn i någon annan
skola, vilket fått till följd höga skolavgifter. Europaskolan har dessutom bara
svenska avdelningar upp till och med motsvarande svensk grundskolas femte
klass. Av denna anledning kan andra skolor komma att väljas, som t.ex. en svensk
eller skandinavisk skola. Som exempel på kostnadernas storlek har uppgetts att
skolavgiften för ett barn kan vara upp till 95 000 kr per år.
Regeringen anser att även den som vill ha familjen med sig under
tjänsteförrättningen utomlands bör ges större ekonomiska möjligheter till detta.
Genom skattelagstiftningen kan detta underlättas på så sätt att skolavgifter
görs avdragsgilla. Även om kostnaden i sig är av privat natur är det ändå en
merkostnad i förhållande till att stanna hemma i Sverige. Avdragsrätten bör
dock omfatta bara skolgång upp till och med gymnasieskola eller motsvarande.
Förslaget föranleder införande av en ny bestämmelse, punkt 3 d i anvisningarna
till 33 § KL.
8 Skattefrihet för sjöinkomster för utländska sjömän
Regeringens förslag: Skatt och allmänna egenavgifter skall inte utgå om
sjömannen visar att inkomsten beskattas i annat land.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 § tredje stycket lagen (1958:295) om
sjömansskatt utgår inte sjömansskatt och allmänna egenavgifter på inkomst som
uppbärs av utländsk sjöman om han på ett godtagbart sätt visar att han är
skattskyldig för inkomsten i annat land. Bestämmelsen, som från början endast
avsåg sjömansskatt och var intagen i anvisningarna till 7 § förordningen om
sjömansskatt, infördes 1958 i samband med lagens tillkomst för att undvika
dubbelbeskattning av utländska sjömän. Departementschefen föreslog i prop.
1958:92 med förslag till förordning om sjömansskatt m.m., s. 157, att det borde
ankomma på Sjömansskattenämnden att besluta om att skatteavdrag ej skall
verkställas från lön utbetald till viss sjöman samt att utfärda anvisningar till
ledning för befälhavare. Han uttalade därvid att det särskilt borde iakttas att
enligt avtal för undvikande av dubbelbeskattning rätten att beskatta inkomsten
ombord kan ha förbehållits Sverige i fråga om sjöman, som är bosatt i den andra
avtalsslutande staten.
Under åren som gått har departementschefens uttalande tolkats på så sätt att
skattebefrielse inte medgetts om en sjöman inte betalat skatt i sitt hemland på
grund av att beskattningsrätten tillkommit Sverige med stöd av
dubbelbeskattningsavtal. Innebörden av begreppet skattskyldig för inkomsten har
numera ifrågasatts. Regeringen anser att av gällande regler följer att
skattebefrielse bör komma i fråga för att undanröja dubbelbeskattning, dvs. om
en sjöman även betalar skatt för inkomsten i annat land. För att undanröja icke
avsedda tolkningsmöjligheter bör lagtexten förtydligas så att det klart framgår
att skattebefrielse kan medges endast om den skattskyldige visar att skatt beta-
las på inkomsten i det andra landet.
Förslaget föranleder ändring i 8 § tredje stycket lagen om sjömansskatt.
15
9 Avdrag för representationskostnader
Regeringens förslag: Avdragsramen för måltidsutgifter i samband med
representation avser belopp exklusive mervärdesskatt. Den som inte är
skattskyldig för mervärdesskatt får öka avdragsramen med ett belopp motsvarande
mervärdesskatten.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen beslutade nyligen att begränsa
avdragsramen för representation (prop. 1995/96:109, bet. 1995/96:SkU20, rskr.
1995/96:135, SFS 1995:1625). Tidigare fanns ingen avdragsram angiven i
lagtexten. Där angavs endast att avdrag för måltidsutgifter normalt inte medges
med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch. I årliga
rekommendationer angav Rikskatteverket vad som var att anse som skäligt belopp.
För år 1995 fastställde Riksskatteverket avdragsramen till högst 300 kr per per-
son exkl. mervärdesskatt eller 375 kr inkl. mervärdesskatt. Detta belopp fick
enligt Riksskatteverkets rekommendation överskridas i vissa fall t.ex. vid
representation med utomnordiska gäster.
Riksdagsbeslutet innebär att avdragsramen numera är angiven till sitt belopp i
lagtext. Kostnaden för lunch, middag eller supé får inte överskrida 180 kr per
person. Avdragsramen får inte överskridas. Den gäller t.ex. även vid
representation gentemot utomnordiska gäster. I propositionen angavs att
"avdragsramen avser liksom hittills kostnad inklusive serveringsavgift men
exklusive mervärdesskatt". Det sagda innebär att rambeloppet inklusive 25 %
mervärdesskatt är 225 kr. Den som är skattskyldig för mervärdesskatt får göra
avdrag för den ingående mervärdesskatten (45 kr vid 25 % mervärdesskatt) i sin
mervärdesskatteredovisning. Den som inte är skattskyldig för mervärdesskatt får
liksom tidigare göra avdrag för hela beloppet inklusive mervärdesskatt vid
inkomsttaxeringen. Avdragsramen är alltså 225 kr inklusive mervärdesskatt oav-
sett om man är skattskyldig för mervärdesskatt eller inte.
Riksskatteverket har inte uppfattat innebörden av riksdagsbeslutet på avsett
sätt. I information till skattemyndigheterna tolkar Riksskatteverket de nya
bestämmelserna så att den nya avdragsramen uppgår till olika belopp beroende på
i vilken utsträckning den skattskyldige har rätt att lyfta mervärdesskatten. En
sådan tolkning var som framgått inte avsedd. Ett förtydligande bör därför göras
i lagtexten så att där uttryckligen anges att Avdragsramen avser kostnad exkl.
mervärdesskatt och att den som inte är skattskyldig för mervärdesskatt får öka
avdragsramen med kostnaden för mervärdesskatt.
Förslaget föranleder en ändring i punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL.
16
10 Förbudet att fatta taxeringsbeslut till nackdel
under november
Regeringens förslag: Förbudet att under november månad taxeringsåret till den
skattskyldiges nackdel fatta grundläggande beslut om årlig taxering,
omprövningsbeslut eller beslut om skattetillägg slopas.
Riksskatteverkets förslag: Överensstämmer med regeringens.
Skälen för regeringens förslag: Taxeringsperioden, dvs. den tid inom vilken
skattemyndigheten skall fatta grundläggande beslut om årlig taxering, omfattar
för närvarande tiden fram till utgången av november månad taxeringsåret. Under
november får skattemyndigheten dock inte fatta grundläggande beslut om årlig
taxering, omprövningsbeslut eller beslut om skattetillägg till den
skattskyldiges nackdel. Omprövningsbeslut och beslut om skattetillägg får dock
fattas om det grundläggande beslutet fattats senast den 15 augusti på grundval
av förenklad självdeklaration (4 kap. 2 § taxeringslagen, 1990:324, TL).
Genom den s.k. RS-reformen förlängdes fr.o.m. 1979 års taxering
taxeringsperioden från den 30 juni till utgången av oktober månad taxeringsåret.
Vid införandet av de nya reglerna förutsattes att perioden, efter en tid av
intrimning av de nya rutinerna, skulle utsträckas till den 30 november. I den
principproposition, som låg till grund för detaljutformningen av den nya
taxeringsorganisation som infördes 1991 (prop. 1986/87:47 s. 146), uttalade
departementschefen att det kunde vara lämpligt att en förlängning av
taxeringsperioden till utgången av november taxeringsåret förenades med en
särskild regel om när den skattskyldige senast skall underrättas om taxeringen i
det fall deklarationen inte följts. Med en sådan regel skulle den allra sista
delen av taxeringsperioden kunna förbehållas omprövningar av den årliga
taxeringen. Skatteförenklingskommittén föreslog dock i sitt slutbetänkande inte
någon bestämd tidsgräns inom vilken de årliga taxeringsbesluten måste fattas.
Utsändandet av slutskattesedlar, som senast den 15 december taxeringsåret skulle
tillställas de skattskyldiga, fick i stället styra taxeringsperiodens längd (SOU
1988:21 s. 66).
Motivet till regeln om begränsning i skattemyndigheternas möjligheter att
fatta nackdelsbeslut var att november månad borde förbehållas omprövningar. Ett
avvikelsebeslut under november kunde innebära att den skattskyldige fick
kvarstående skatt, utan att han haft möjlighet att begära omprövning av
beslutet. Skattemyndigheten borde därför inrikta sig på att slutföra
granskningen i oktober (prop. 1989/90:74 s. 294).
Från och med 1995 års taxering skall slutskattesedel sändas ut senast den 31
augusti under taxeringsåret till en skattskyldig som lämnat förenklad
självdeklaration under förutsättning att taxeringsbeslut fattats senast den 15
augusti. I övriga fall skall slutskattesedeln liksom tidigare översändas senast
den 15 december under taxeringsåret. Regeln i 4 kap. 2 § TL tar således numera
huvudsakligen sikte på beslut som fattas på grundval av särskilda
självdeklarationer. Det kan noteras att vid 1995 års taxering 5,5 miljoner
skattskyldiga tillställdes slutskattesedel redan i augusti.
Riksskatteverket har i en rapport som fogats till den fördjupade
anslagsframställningen Förslag till förenklingar i skattelagstiftningen (RSV
Rapport 1995:10) föreslagit att inskränkningarna i möjligheterna att fatta
beslut under november månad skall slopas. Verket menar att skattemyndigheterna
redan i dagsläget har uppenbara problem med att hinna med granskningen av de
särskilda självdeklarationerna. Av olika skäl kommer granskningen i gång först
vid månadsskiftet augusti/september och i vissa fall kanske först någon vecka in
i september. Granskningstiden för denna grupp skattskyldiga inskränker sig
därför till mellan fem och sex veckor. Även om en trimning av
skattemyndigheternas maskinella stöd och rutiner kan leda till en något längre
reell granskningsperiod, är den tid som kan ägnas åt detta granskningsarbete
alltför kort. Den nuvarande ordningen leder således till att endast vissa av
många kontrollvärda deklarationer kan kontrolleras och att de kontroller som
genomförs företas under stor tidspress, vilket i sin tur leder till att
kontrollen inte kan ha den bredd och det djup som från kontrollsynpunkt är
önskvärd.
Den nuvarande ordningen utgör inte heller någon garanti för att de
skattskyldiga rent faktiskt kan få till stånd en omprövning i november.
Skattemyndighetens beslutsfattande avseende den årliga taxeringen är av
naturliga skäl koncentrerat till den senare delen av oktober. Även om den
skattskyldige utan tidsutdräkt begär omprövning hinner skattemyndigheten inte
alltid fatta ett omprövningsbeslut under november.
Förbudet mot nackdelsbeslut under november har vidare inneburit en rad
administrativa problem. Detta gäller inte minst förbudet kombinerat med det
förhållandet att omprövningsförfarandet enligt taxeringslagen är ett
sakförfarande. Skattemyndigheterna har till följd av detta tvingats lägga upp
särskilda bevakningssystem så att beslut som skall tas senare inte glöms bort.
Vidare måste skattemyndigheten i vissa fall meddela ett särskilt beslut med
stöd av 68 § uppbördslagen (1953:272) för att förhindra att den skattskyldige
genom slutskattesedeln får tillbaka skatt som skattemyndigheten kräver åter,
efter ett omprövningsbeslut som meddelas direkt efter taxeringsperiodens utgång.
De skattskyldiga har säkert också ofta svårt att förstå att skattemyndigheten
är förhindrad att fatta ett riktigt taxeringsbeslut under november månad utan av
formella skäl får dela upp beslutet på två. Enligt uppgift från Riksskatteverket
fattades under december månad 1995 ca 20 000 beslut avseende 1995 års taxering
till den skattskyldiges nackdel.
Ett slopande av regeln skulle enligt Riksskatteverket leda till inte helt
obetydliga besparingar eftersom skattemyndigheternas hantering blir väsentligt
enklare. Viktigast är dock att en längre effektiv granskningsperiod skulle
generera betydande ytterligare skatteintäkter.
Det kan således konstateras att förbudet mot nackdelsbeslut under november
månad för med sig beaktansvärda administrativa komplikationer, trots att det
numera omfattar bara beslut som fattas på grundval av särskilda
självdeklarationer. Det är angeläget att den effektiva granskningsperioden blir
så lång som möjligt; inte minst för denna typ av deklarationer. Den nuvarande
ordningen torde inte föra med sig några påtagliga fördelar för de skattskyldiga
utan kan tvärtom upplevas som svårförståelig. Regeringen föreslår därför att
förbudet mot att under november månad till den skattskyldiges nackdel fatta
grundläggande beslut om årlig taxering, omprövningsbeslut och beslut om
skattetillägg slopas. Förslaget medför att 4 kap. 2 § andra stycket TL upphävs.
11 Utökning av kretsen som får lämna förenklad
självdeklaration
Regeringens förslag: Rätt att lämna förenklad självdeklaration skall föreligga
även för personer som är närstående till företagsledare i fåmansföretag utan att
vara delägare i företaget. Detta gäller även om den skattskyldige skall lämna
uppgifter enligt 2 kap. 24 § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter.
Riksskatteverkets förslag överensstämmer med regeringens.
Skälen för regeringens förslag: Fr.o.m. 1995 års taxering gäller att i princip
alla löntagare skall kunna lämna en förenklad själdeklaration. Särskild
självdeklaration skall i princip lämnas endast av andra juridiska personer än
dödsbon, skattskyldiga som skall redovisa inkomst av näringsverksamhet,
företagsledare och delägare i fåmansföretag och närstående till företagsledare
under förutsättning att den närstående är skyldig att lämna sådana uppgifter som
behövs för beräkning av den närståendes inkomst från företaget enligt 2 kap. 24
§ lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK. För
närståendekretsen gäller att uppgifter skall lämnas om han haft något
mellanhavande med företaget (blankett K10).
Riksskatteverket har föreslagit att även närståendekretsen skall få lämna
förenklad självdeklaration. Verket anför att de särskilda uppgifter som enligt 2
kap. 24 § LSK kan bli aktuella att lämna för närståendekretsen för att tillämpa
gällande bestämmelser rörande beräkningen av inkomsten från företaget normalt
inte är av sådan svårighetsgrad att det kan motivera att en särskild
självdeklaration måste lämnas. Den förenklade självdeklarationen och rutinerna
kan enkelt anpassas så att taxering av denna kategori skattskyldiga kan ske i
det förenklade deklarationsförfarandet, även om blankett K10 skall lämnas som
bilaga.
Verket påpekar också att kravet på särskild självdeklaration i de fall en
person i egenskap av närstående till företagsledare är skyldig att lämna de
speciella uppgifter som avses i 2 kap. 24 § LSK innebär vissa administrativa
problem vid utskicket av deklarationblanketter. Det finns nämligen inte i
skatteregistret några objektiva kriterier för att skilja ut de som är närstående
och som omfattas av skyldigheten att lämna uppgifter på grund av förekomst av
mellanhavande med företaget. Detta får till följd att felaktig blankett skickas
ut till den skattskyldige och att den skattskyldige byter blankett.
Det är angeläget att den grupp skattskyldiga som ställs utanför det förenklade
deklarationsförfarandet är så liten som möjligt. För ett krav på särskild
självdeklaration bör krävas vägande skäl. Några sådana kan inte anses föreligga
beträffande närståendekretsen. Regeringen ansluter sig därför till
Riksskatteverkets förslag att personer som är närstående till företagledare i
fåmansföretag och som inte själva är delägare i företaget skall få lämna
förenklad självdeklaration. För det fall skyldighet att lämna uppgifter enligt 2
kap. 24 § LSK föreligger får blankett med dessa uppgifter fogas till den
förenklade självdeklarationen.
Vad gäller företagsledare och delägare i fåmansföretag föreslås dock inte
någon förändring. I dessa fall är det av kontrollskäl motiverat med ett krav på
särskild självdeklaration.
12 Automatisk taxering av dödsbos kapitalinkomster
Regeringens förslag: Dödsbon undantas från deklarationsplikt om dödsboets enda
inkomst utgörs av sådan ränta eller utdelning för vilken preliminär A-skatt
skall betalas enligt 3 § 2 mom. uppbördslagen.
Rikskatteverkets förslag överensstämmer med regeringens.
Skälen för regeringens förslag: Ett dödsbo är skyldigt att deklarera om dess
bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret uppgått
till minst 100 kr 2 kap. 8 § LSK. Dödsbons inkomster utgörs ofta endast av
räntor på banktillgodohavanden, obligationsräntor eller utdelningar på aktier,
värdepapperfonder m.m. För sådana inkomster föreligger en obligatorisk
skyldighet för utbetalaren att lämna kontrolluppgift enligt 3 kap. 22, 23 eller
27 § LSK samt göra skatteavdrag för preliminär A-skatt enligt 3 § 2 mom. tredje
stycket och 39 § 3 mom. uppbördslagen.
En fysisk person i motsvarande situationen är inte deklarationsskyldig. I
stället sker taxeringen automatiskt på grundval av de kontrolluppgifter om
kapitalinkomster och avdragen preliminär skatt som finns i skatteregistret. Den
skattskyldige får ett meddelande om beslutad taxering för inkomst av kapital och
beslutad skatt (7 och 8 §§ taxeringsförordningen, 1990:1236). I de fall det
uppkommer kvarstående eller överskjutande skatt som överstiger 24 kr utfärdas
dessutom en slutskattesedel.
Dödsbon kan normalt lämna förenklad självdeklaration. Endast om dödsboet haft
inkomst av näringsverksamhet eller är delägare i ett fåmansföretag skall
särskild självdeklaration användas. År 1995 fick 21 000 dödsbon
förtryckt blankett för förenklad självdeklaration. Har deklaration inte lämnats
måste taxering åsättas skönsmässigt, i regel efter det att dödsboet först
förelagts att deklarera. I de flesta fall bestäms den skönsmässiga taxeringen
helt enligt inkomna kontrolluppgifter.
Förfarandet framstår enligt Riksskatteverket i dessa fall som onödigt tungt. I
de fall då dödsboet enligt kontrolluppgifter endast har kapitalinkomster med
skatteavdrag och det i övrigt saknas uppgifter som tyder på att boet är
deklarationsskyldigt på annan grund, finns i praktiken inget behov av att kräva
in deklaration för att kunna åsätta taxering. I likhet med vad som nu gäller för
fysiska personer i motsvarande fall skulle taxering kunna åsättas maskinellt.
Förtryckt deklarationsblankett skulle då inte heller behöva skickas ut till
dödsboet.
Om dödsboet däremot, förutom kapitalinkomster, även haft utgiftsräntor måste
deklaration lämnas för att avdraget skall kunna tillgodoföras. Kontrolluppgift
lämnas om utgiftsräntor. Det är därför möjligt att på grundval av uppgifterna i
skatteregistret sortera ut de dödsbon som skall tillställas en blankett för
förenklad självdeklaration. Detsamma gäller om dödsboet äger fastighet.
Regeringen delar Riksskatteverkets uppfattning att dödsbon vars enda inkomst
utgörs av sådan ränta eller utdelning för vilken preliminär A-skatt skall
betalas genom skatteavdrag bör undantas från deklarationsskyldighet och i
stället taxeras maskinellt för inkomst av kapital. Förslaget föranleder en
ändring i 2 kap. 8 § LSK.
17
13 Ekonomiska effekter för den offentliga sektorn
Förslaget om att förmån av utbildning och liknande åtgärder i
omstruktureringssituationer och liknande inte skall beskattas innebär en
utvidgning av området för skattefria förmåner men torde i princip vara en
anpassning till hur reglerna tillämpas i praktiken. Förslaget innebär en viss
inkomstminskning för det allmänna. Jämfört med ett alternativ där motsvarande
utbildning i stället skulle ha kommit till stånd genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder ger lagförslagen en direkt saldoförstärkning för den offentliga sektorn
genom att företagen tar på sig större delen av kostnaderna. Eventuella inkomst-
minskningar för det offentliga torde därför vara marginella.
Reglerna rörande värdering av förmåner av resor med inskränkande villkor som
utgår på grund av anställning eller uppdrag inom trafik- eller resebranschen
innebär att förmånsvärdena höjs något. Det totala förmånsvärdet för gruppen kan
antas öka något. Detta innebär en marginell inkomstökning för det allmänna.
Detsamma torde gälla förslaget att slopa skattefriheten för trohetsrabatter inom
flygbranchen.
Förslagen i övrigt avseende skattefrihet för vissa ersättningar till
företrädare i Europaparlamentet, viss utökad avdragsrätt för ökade
levnadskostnader, avdragsrätt för skolavgifter, utökad avdragsrätt för hemresor
och inställelseresor samt utökad skattefrihet i fråga om kostnader för resa till
anställningsintervju innebär samtliga en viss lindring i beskattningen av
berörda skattskyldigas inkomster. Men det antal skattskyldiga som kan förväntas
uppfylla kraven för avdragsrätt respektive skattefrihet kan förväntas vara så
begränsat att förslagen inte leder till något inkomstbortfall av betydelse för
det allmänna.
Förslaget att slopa förbudet mot att fatta beslut till den enskildes nackdel
under november månad taxeringsåret innebär enligt RSV, genom den administrativa
förenklingen förslaget innebär, inte helt obetydliga besparingar. Den största
ekonomiska vinsten är dock enligt verket att förslaget, som i praktiken innebär
att den faktiska granskningsperioden blir en månad längre, kommer att generera
betydande ytterligare skatteintäkter.
Även förslagen om att utöka kretsen som får lämna förenklad självdeklaration
och automatisk taxering av dödsbon innebär administrativa förenklingar och
därmed vissa, om än mindre, besparingar.
18
14 Författningskommentarer
14.1 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
19 §
Ändringen har kommenterats i avsnitt 7.4.
32 § 3 mom.
Ändringen har kommenterats i avsnitt 7.2.
Med begreppet "den fasta resekostnadsersättningen" avses den
resekostnadsersättning som för närvarande finns reglerad i 1 kap. i
Europaparlamentets föreskrifter benämnda "Rules Governing The Payment of
Expenses and Allowances to Members". Reglerna som ännu inte översatts till
svenska finns som bilaga till riksdagens förvaltningskontors Förslag om
ekonomiska villkor för Sveriges företrädare i Europaparlamentet (1995/96:RFK5).
Ersättningen beräknas schablonmässigt.
Reglerna om traktamente finns i 3 kap. i nämnda föreskrifter.
Andra kostnadsersättningar än de som nu sagts är inte avsedda att omfattas av
stadgandet om skattefrihet. Ersättning för assistent och övrig
kostnadsersättning omfattas således inte.
Av momentets sista mening följer att avdrag inte medges för underskott som kan
uppkomma genom att den anvisade ersättningen inte räcker till för att täcka
avsedda utgifter.
32 § 3 f mom.
Ändringen innebär att andra stycket slopas. Detta har närmare kommenterats i
avsnitt 6.2.
32 § 3 h mom.
Förslagen i momentet, som är nytt, har kommenterats i avsnitt 4.
I första stycket anges att förmån avseende utbildning eller andra åtgärder i
samband med omstrukturering, personalavveckling eller liknande av arbetsgivarens
verksamhet är skattefri under vissa förutsättningar. Förmåner i form av
utbildning och andra åtgärder är skattefria oavsett kostnadens storlek eller
utbildningens karaktär om kriterierna i bestämmelsen i övrigt är uppfyllda. Med
övriga åtgärder avses insatser som syftar till att hjälpa den skattskyldige att
få ett nytt arbete eller att i övrigt bistå den anställde på ett personligt plan
i samband med att en uppsägning kan bli aktuell. Som exempel på sådana åtgärder
har i avsnitt 4.2 nämnts outplacementåtgärder. En annan åtgärd som kan
aktualiseras är psykologkontakter som inte sker i sjukvårdande syfte. Även andra
åtgärder som syftar till att förbättra den anställdes möjligheter att få ett
nytt arbete omfattas av regeln.
Bestämmelsen omfattar inte lön eller ersättning för ökade levnadskostnader.
Däremot omfattas kurskostnader, terminsavgifter, kurslitteratur, arvoden till
föredragshållare och konsulter m.m.
En första förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att
arbetsgivaren vidtagit en åtgärd i syfte att minska personalen eller att
omplacera anställda. Något krav på att den skattskyldige formellt har blivit
uppsagd ställs inte. Den skattskyldige måste emellertid visa att det föreligger
en personalavvecklings- eller omstruktureringssituation. En förmån skall inte
beskattas om han eller hon t.ex. visar att arbetsgivaren underrättat en
arbetstagarorganisation om eventuella uppsägningar eller att sådana övervägs.
För det andra krävs det att åtgärden skall vara av väsentlig betydelse för att
den skattskyldige skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Åtgärden skall på
ett påtagligt sätt öka den skattskyldiges möjligheter på arbetsmarknaden i den
arbetsmarknadssituation som råder när förmånen åtnjuts. Om den skattskyldige har
en sådan utbildning att han kan få arbete hos en annan arbetsgivare omfattas han
inte av undantagsregeln. Skattebefrielsen omfattar inte heller kurser som kan
vara utvecklande för den skattskyldige men som inte ökar möjligheten att få ett
arbete. Datakurser och språkkurser av allmän karaktär som underlättar för den
enskilde att studera vidare bör däremot omfattas av regelns tillämpningsområde.
Vidare bör grund- och yrkesutbildning anses vara av väsentlig betydelse för den
skattskyldiges möjligheter att få arbete om han eller hon tidigare saknar sådan
utbildning.
I andra stycket anges att anställd som är företagsledare eller delägare i
fåmansföretag eller fåmansägt handelsbolag eller närstående till sådan person
inte omfattas av regeln. För det fall arbetsgivaren är en enskild näringsidkare
gäller inte heller skattefriheten för arbetsgivaren närstående person.
Undantaget avser endast förmåner som arbetsgivaren ger. Förmåner som en
trygghetsstiftelse eller liknande betalar omfattas inte av andra stycket.
Förslaget i denna del har kommenterats i avsnitt 4.5.
42 §
Ändringen i tredje stycket innebär att det anges att vissa reseförmåner skall
värderas enligt särskilda grunder som anges i anvisningarna.
Anvisningar
till 20 §
Ändringen har kommenterats i avsnitt 9.
19
till 23 §
punkt 20 e
Ändringen är föranledd av att Kommunernas pensionsanstalt ombildats till ett
aktiebolag.
till 33 §
punkt 3
I andra stycket föreslås att en regel införs avseende vad som under vissa
förutsättningar skall anses som tjänsteställe för den som under en begränsad tid
arbetar vid EU:s institutioner eller organ eller vid Europaskolorna.
En första förutsättning är att den skattskyldige arbetar vid en EU-
institution, ett EU-organ eller vid Europaskolorna. En andra förutsättning är
att arbetet där är tidsbegränsat. För det tredje skall den huvudsakliga delen av
lönen betalas av annan arbetsgivare än EU-institution, EU-organ eller
Europaskolorna. Som redovisats i avsnitt 7.2 kan det diskuteras om t.ex. en
nationell expert har en eller två arbetsgivare. Det skall dock sakna betydelse i
detta sammanhang om EU-institutionen, EU-organet eller Europaskolorna betraktas
som arbetsgivare eller inte. Vad som krävs är dock att den som betalar den
huvudsakliga delen av lönen kan anses som arbetsgivare. Regeln kan i varje
enskilt fall tillämpas i längst tre år räknat från den dag arbetet påbörjades.
Är samtliga dessa förutsättningar uppfyllda skall den skattskyldige, om han
begär det, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbetsgivare som betalar den
huvudsakliga delen av lönen. Exempel på sådana som kan komma att omfattas av
regeln är nationella experter och lärare vid Europaskolorna.
Är i sådant fall bostaden på arbetsorten tillfällig och beror enbart på
tjänsteutövningen skall den inte anses som sådan bostad som enligt punktens
andra stycke andra mening skall likställas med vanliga verksamhetsorten, under
förutsättning att den skattskyldige har annan permanent bostad. Även om
sistnämnda bostad är uthyrd eller utlånad bör bostaden på arbetsorten anses vara
tillfällig. Bostaden på hemorten skall härvid anses som sådan bostad som avses i
andra styckets andra mening. Enbart den omständigheten att den skattskyldiges
familj flyttar med till arbetsorten medför inte att bostaden där skall
likställas med den vanliga verksamhetsorten.
För tiden efter de första tre åren skall frågan om vad som är tjänsteställe
bedömas utifrån de allmänna reglerna i andra stycket.
När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och samma
ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till avdrag och
beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL.
En löpande förrättning anses bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet
förläggs till annan ort under minst fyra veckor. Avdragsrätten är dock
tidsbegränsad. Avdrag vid s.k. tillfälliga arbeten medges under längst två år
och i övrigt längst under tre år för gifta eller samboende par och under längst
ett år för ensamstående skattskyldiga. I den angivna tiden skall inräknas tid
under vilken avdrag för samma förrättning medgetts enligt punkt 3. Avdrag medges
för längre tid än som sagts nu, om anställningens natur eller andra särskilda
skäl talar för det.
När det gäller nationella experter är anställningens natur sådan att de torde
medges avdrag under hela sin tjänstgöring. Dels har de kvar sin anställning i
hemlandet med full lön, dels kan arbetet som expert inte förlängas. Lärare vid
Europaskolorna däremot torde - i de fall dubbel bosättning inte föreligger -
inte komma i fråga för avdragsrätt för längre tid än två år. Deras första
förordnande är på två år men tjänstgöringen kan förlängas upp till nio år.
I ett nytt sista stycke föreslås att med arbetsgivare skall jämställas även
utbetalare av traktamente om denne är den för vilken den huvudsakliga delen av
arbetet utförs. Skälen härför har angetts i avsnitt 7.2.
punkt 3 b
Ändringen har kommenterats i avsnitt 7.4.
punkt 3 d
Anvisningspunkten är ny och reglerar rätten till avdrag för skolavgifter.
Den som kan få avdrag för skolavgifter är den som är på förrättning utomlands
och har rätt till avdrag enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL.
Avdragsrätten föreslås gälla enbart kostnader för barns grundläggande skolgång
i förrättningslandet. Härmed avses enbart sådana kostnader som terminsavgift
o.d. Andra kostnader som t.ex. resekostnader till skolan omfattas inte. Med
grundläggande skolgång avses grundskola och gymnasieskola eller motsvarande.
Eftergymnasial utbildning ingår inte i begreppet. Avdragsrätten gäller endast
kostnader som hänför sig till medföljande barn som den skattskyldige försörjer
och har hand om.
För avdragsrätt krävs dessutom att skolgången genomförs i förrättningslandet.
En person som t.ex. inför en längre utlandsvistelse låter sitt barn gå på
internatskola i Sverige får således inte avdrag för de kostnader detta kan
medföra.
Vidare måste den skattskyldige under samma tid ha rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL vilket innebär att
avdragsrätten för skolkostnader är begränsad i samma omfattning som rätten till
avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag vid tillfällig anställning medges
under längst två år. I övrigt medges avdrag under längst tre år för gifta eller
samboende par och under längst ett år för ensamstående skattskyldiga. Avdrag
medges dock för längre tid än som sagts nu, om anställningens natur eller andra
särskilda skäl talar för det.
De kostnader för vilka avdrag får göras skall dessutom avse den tid för
vilken avdragsrätten föreligger.
punkt 4
Ändringen har kommenterats i avsnitt 7.4.
punkt 8
Den föreslagna avdragsregeln omfattar samma personkrets som undantas från
förmånsbeskattning i 32 § 3 h mom. Bestämmelsen reglerar den skattskyldiges rätt
till avdrag för kostnader som han eller hon får vidkännas på grund av utbildning
eller annan åtgärd som avses i 32 § 3 h mom.
I första stycket anges att den skattskyldige har rätt till avdrag för
kostnader för resor mellan bostaden och utbildningsplatsen. I bestämmelsen
hänvisas till 33 § 2 mom. och till punkt 4 av anvisningarna enligt vilken avdrag
skall medges för skäliga kostnader för resor till och från arbetsplatsen. Avdrag
medges för billigaste färdmedel om den skattskyldige behövt anlita och har
anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Avdrag medges för den del av kostnaden som
tillsammans med kostnader för resor mellan bostaden och arbetsplatsen överstiger
6 000 kr.
Enligt andra stycket skall den skattskyldige medges avdrag för ökade
levnadskostnader om han av arbetsgivaren eller av annan uppburit ersättning för
sådana kostnader. Avdrag medges med den uppburna ersättningen dock högst med de
schablonbelopp som gäller vid tillfällig anställning enligt punkt 3 a första
stycket av anvisningarna till 33 § KL. För avdrag krävs att avståndet mellan
bostaden och utbildningsorten överstiger 50 km och att den skattskyldige
övernattat på utbildningsorten. Avdrag medges för logi med den faktiska
kostnaden och för kostnader för måltider och småutgifter med ett halvt
maximibelopp eller normalbelopp under de tre första månaderna och med 30 procent
av maximibeloppet eller normalbelopp för tid därefter.
Avdrag medges under högst ett år efter anställningstidens utgång.
till 41 §
punkt 4
Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5.2.
till 42 §
punkt 6
Huvudregeln är att förmåner skall värderas till marknadsvärdet. Förslaget
innebär att det anges att vissa reseförmåner emellertid skall värderas enligt
särskilda grunder i en ny anvisningspunkt 6 till denna paragraf.
I första stycket anges vilken personkrets och vilka slags resor som anvis-
ningspunkten är tillämplig på. Endast flyg- och tågresor med inskränkande
villkor kan bli föremål för värdering enligt denna anvisningspunkt. Dessutom
skall flygresor och tågresor värderas enligt två skilda modeller.
Andra stycket anger vad som avses med inskränkande villkor. De villkor som det
kan vara fråga om är villkor om att resan endast får företas under viss tid
eller endast på vissa avgångar eller endast i mån av platstillgång för
resenären. Dessutom krävs det att dessa villkor dels väsentligt avviker från vad
som gäller för resa som finns att köpa på allmänna marknaden, dels innebär en
påtaglig olägenhet för resenären. Resor med inskränkande villkor som finns på
allmänna marknaden, skall inte värderas enligt denna punkt även om villkoren
innebär en påtaglig olägenhet. Mindre inskränkningar i det fria resandet, som
exempelvis några enstaka avgångar på vilka personalen inte får rabatt, kan inte
anses som en sådan påtaglig olägenhet. Inskränkningarna bör vara av sådan
omfattning att möjligheterna att utnyttja förmånerna under t.ex. högsäsong eller
för normala pendlingsresor är starkt begränsade.
Övriga resor - sådana som saknar nämnda inskränkningar - behandlas vid
beskattningen enligt vanliga regler, dvs. varje resa värderas till marknads-
värdet enligt 42 § andra stycket KL.
I tredje stycket anges riktlinjer för hur det lägsta normalt förekommande
marknadspriset för motsvarande bokningsbara resa utan inskränkande villkor skall
räknas fram. Med en resa avses i detta sammanhang en enkel resa mellan två
orter. Om det däremot på allmänna marknaden är vanligt förekommande att
rundresebiljetter finns att köpa som tillåter uppehåll på en eller flera orter
skall en sådan rundresa anses som en resa. En flygresa som är förenad med s.k.
standby-villkor - att resan endast får företas i mån av platstillgång - skall
värderas till 40 % av det lägsta normalt förekommande marknadspriset för
motsvarande resa utan sådana inskränkande villkor som avses i andra stycket.
Övriga flygresor skall värderas till 75 % av detta pris.
Det är prisnivån under tiden från och med oktober andra året före
beskattningsåret till och med september året före beskattningsåret som skall
utgöra grund för värderingen.
En resa skall värderas med utgångspunkt i det lägsta normalt förekommande
marknadspriset för en konsument för motsvarande bokningsbara resa utan
inskränkande villkor. Vid bestämmandet av lägsta marknadspris bör även tur- och
returpriser beaktas. Med konsument i detta sammanhang avses i princip samma sak
som i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, dvs. fysisk
person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför
näringsverksamhet.
Det efterföljande fjärde stycket anger riktlinjer för hur det lägsta normalt
förekommande marknadspriset skall beräknas. Utgångspunkten är att jämförelse
skall göras med priser för resor till samma destinationsort och med samma slags
transportmedel. I den mån detta t.ex. inte framstår som lämpligt eller
uppgifterna svårligen kan tas fram, kan i stället en jämförelse göras med resor
med samma slags tranportmedel och med ungefär samma ressträcka. Det kan t.ex.
vara så att priset för resor inom en viss zon eller mellan vissa zoner inte
nämnvärt skiljer sig åt. I sådana fall bör som lägsta normalt förekommande pris
kunna väljas ett genomsnitt av de lägsta priserna till de vanligast förekommande
destinationsorterna inom respektive mellan zonerna.
Att priset dessutom skall vara normalt förekommande innebär att tillfälliga
kampanjpriser och liknande inte får läggas till grund för värderingen.
I det femte stycket anges hur förmån av fria eller delvis fria tågresor skall
värderas. De skall värderas enligt en enhetlig schablon som är lika oavsett hur
mycket man reser. Däremot kan värdet variera beroende på omfattningen av
förmånen. T.ex. bör det bli ett värde för resor i andra klass och ett annat för
resor i första klass. För de SJ-anställda bör de årskort som SJ säljer kunna
tjäna till ledning för vad som är marknadspriset för ett årskort för motsvarande
resor utan inskränkande villkor. Dessa årskorts omfattning har redovisats i
avsnitt 5.2.
Omfattar reseförmån med tåg även viss resa med buss där tågbiljett fungerar
som giltig färdbiljett skall förmånen anses omfatta även sådan resa. Detsamma
gäller om det i priset för det årskort utifrån vilket förmånsvärdet beräknas
ingår resa på buss.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
punkt 1
Samtliga ändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. Ändringarna skall i
huvudsak tillämpas redan vid 1997 års taxering.
De nya bestämmelserna i 32 § 3 f mom., 42 §, punkt 4 av anvisningarna till 41
§ och punkt 6 av anvisningarna till 42 § skall dock tillämpas första gången vid
1998 års taxering.
punkt 2
Den nya lydelsen av punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL skall tillämpas i
fråga om måltidsutgifter efter utgången av år 1995.
punkt 3
Punkten innebär att vissa ersättningar som enligt kommunalskattelagen är
skattepliktiga inte skall tas upp som intäkt vid 1996 års taxering. Det gäller
endast ersättning för traktamente och hemresekostnader som har utbetalats av EU-
institution eller EU-organ till nationell expert under 1995.
14.2 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)
8 §
I andra stycket anges att när det gäller vissa fria eller delvis fria resor inom
rese- och trafikbranschen skall resorna värderas enligt särskilda grunder som
beskrivs i punkt 6 av anvisningarn till 42 § KL. Det är fråga om reseförmåner
med olika inskränkande villkor (se avsnitt 5.2).
97 §
Ändringen innebär att en tidigare felaktig hänvisning rättas till.
Övergångsbestämmelsen
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Den nya lydelsen av 8 § skall tillämpas första gången i fråga om preliminär
skatt för 1997.
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt
8 §
I tredje stycket har gjorts ett förtydligande av skattefriheten för utländska
sjömän. Sjömansskatt och allmänna egenavgifter utgår inte på inkomst som uppbärs
av utländsk sjöman om han visar, genom att uppvisa kvitto eller intyg från
skatteförvaltningen i det andra landet, att skatt på inkomsten har tagits ut
eller kommer att tas ut i det andra landet för inkomsten ifråga. Skälen för
förslaget har redovisats i avsnitt 8.
20
14.4 Förslaget till ändring i taxeringslagen (1990:324)
4 kap.
2 §
Inskränkningen i andra stycket att skattemyndigheten under november inte får
fatta grundläggande beslut om årlig taxering, omprövningsbeslut och beslut om
skattetillägg till den skattskyldiges nackdel slopas. Förslaget har kommenterats
i avsnitt 10.
14.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
2 kap.
8 §
Ändringen innebär att dödsbo, i likhet med vad som gäller för en fysisk person,
inte behöver lämna självdeklaration i det fall boet inte har andra inkomster än
sådan inkomst av kapital från vilken avdrag för preliminär A-skatt skall göras.
Motiven till förslaget framgår av avsnitt 12. Dessutom har en förändring av
redaktionell karaktär skett i paragrafen.
13 §
Motiven till ändringen, som innebär en utvidgning av den krets som får lämna
förenklad självdeklaration, finns i avsnitt 11.
14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster
1 §
Ändringen i punkt 3 är föranledd av att Kommunernas pensionsanstalt ombildats
till ett aktiebolag.
21
Sammanfattning av betänkandet Personalavveckling, utbildning och beskattning
(SOU 1995:94)
Utredningen skall enligt direktiven kartlägga och redovisa vilka typer av
förmåner som förekommer i någon större utsträckning i samband med uppsägning och
redovisa hur dessa behandlas i skattehänsende samt lägga förslag till de
regeländringar som kan anses behövliga. Vidare skall utredningen analysera hur
av arbetsgivaren bekostad utbildning behandlas skattemässigt och förslå de
regeländringar som bedöms nödvändiga. Som allmän begränsning bör enligt
direktiven gälla att förslagen inte får öppna möjligheter till överflyttning av
lön till skattefria förmåner. De förslag som utredningen lägger fram skall vara
statsfinansiellt neutrala.
Kartläggningen
Utredningen har utfört kartläggningsuppdraget genom att göra intervjuer med ett
så representativt urval av intervjuobjekt som möjligt. Med hänsyn till den be-
gränsade tid som utredningen har haft till sitt förfogande har utredningen varit
tvungen att begränsa antalet intervjuobjekt. Intervjuer har gjorts med
företrädare för företag, olika fackförbund, myndigheter och trygghetsstiftelser.
Kartläggningens syfte har framför allt varit att få fram vilka typer av förmåner
som förekommer i samband med personalavveckling.
Det har under kartläggningsarbetet kommit fram att det framför allt finns två
orsaker till att det uppstår övertalighet av personal hos olika arbetsgivare,
nämligen den ekonomiska situationen i samband med en lågkonjunktur och den
strukturutveckling som äger rum. Allt snävare ekonomiska ramar för både företag
och myndigheter har gjort att de har varit tvungna att på olika sätt försöka
minska kostnaderna, bl.a. genom att nedbringa personalstyrkan. Vidare har bl.a.
den tekniska strukturomvandlingen gjort att ett stort antal arbeten helt enkelt
har försvunnit och i vissa fall ersatts av helt nya arbeten.
Den åtgärd som visat sig vara vanligast som stödåtgärd, bortsett från
möjligtvis avgångspensioner och avgångsvederlag, är utbildning i olika former.
Utbildningen kan gälla såväl korta kurser i t.ex. språk eller datorkunskap som
en helt ny yrkesutbilning. Det kan gälla olika former av handledning, t.ex.
jobbsökarkurser, och kurser som syftar till att utveckla den sociala
kompetensen. Hjälp av outplacementkonsult förekommer också liksom olika former
av starta-eget-bidrag. Det senare kan bestå av såväl kurser om hur man sköter
ett eget företag som att den anställde eller tidigare anställde får köpa
inventarier e.d. av den förra arbetsgivaren till ett lågt pris eller att den
tidigare arbetsgivaren garanterar viss upphandling av tjänster.
Vid kartläggningen har det vidare framkommit att de kostnader som de olika
åtgärderna uppgår till är mycket olika, framför allt beroende på åtgärdens art.
När det gäller utbildningsinsatser är dock också kostnaderna beroende av om
insatsen köps av ett särskilt utbildningsföretag eller om utbildningen leds av
personal inom företaget. Kostnderna kan variera från några hundra kronor för
kortare handledning till långt över 100 000 kr för viss längre utbildning eller
outplacementåtgärder.
Under utbildningstiden utgår i allmänhet lön eller någon annan ersättning och
den enskilde får sina utbildningskostnader betalade helt eller delvis. Kost-
naderna betalas av arbetsgivaren, arbetsförmedlingen eller av någon av de
trygghetsstiftelser som finns. Ibland delas kostnaderna mellan t.ex.
arbetsgivaren och en trygghetsstiftelse. Ofta får den enskilde själv betala
sina ökade levnadskostnader och resekostnader.
I vissa fall hade utredningens intervjuobjekt inte stött på några problem vad
gäller beskattningen av olika förmåner medan man i andra fall hade träffat på
olikheter i praxis mellan olika skattemyndigheter. Nästan samtliga
intervjuobjekt betonade starkt de negativa effekter som det skulle få, om
utbildningskostnader i samband med uppsägning mera generellt skulle beskattas.
Man menade bl.a. att det skulle minska den enskildes incitament till att genomgå
utbildning och bli kvar i arbetslivet.
Beskattning av förmåner i samband med personalavveckling
Det finns för närvarande inte någon särskild lagreglering när det gäller
beskattning av förmåner i samband med personalavveckling och för övrigt inte
heller för utbildningsförmåner. I stället blir den allmänna regeln i 32 § l mom.
KL tillämplig, där det anges att förmån i pengar, bostad eller annat som utgått
för tjänsten skall hänföras till intäkt av tjänst. Vidare är praxis ganska
sparsam när det gäller beskattning av de förmåner som utredningen har att
behandla, medan det finns en rikhaltig flora av regeringsrättsavgöranden som
avser avdragsrätten.
Utbildning o.d. i personalavvecklingssituationer äger rum dels innan
uppsägning sker men när det finns risk för sådan, dels under uppsägningstiden
och dels efter denna tidpunkt. Någon definition på när en förmån utgått för
tjänsten finns inte i vår lagstiftning. I praxis har man dock gått ganska långt
när det gällt att anse att förmåner av olika slag har utgått för tjänsten. En
förmån anses således ha utgått för tjänsten inte bara när den nuvarande
arbetsgivaren betalar utan också när den tidigare arbetsgivaren eller t.ex. en
trygghetsstiftelse betalar.
Skattelagstiftningen innehåller vissa regler om undantag från
förmånsbeskattningen. Sådana undantag finns bl.a. för förmån av fri
rehabilitering och personalvårdsförmåner. Åtgärder i samband med personalav-
veckling kan inte inrymmas under något av de undantag från förmånsbeskattningen
som finns. Sådana förmåner skall således för närvarande i princip beskattas.
Enligt utredningens mening bör arbetsgivaren så långt det är möjligt
stimuleras att hjälpa till med utbildningsinsatser o.d. för den personal som är
uppsägningshotad liksom den anställde bör stimuleras till att genomgå utbildning
eller till att delta i andra åtgärder som kan medverka till att han blir kvar i
arbetslivet och kan försörja sig själv i stället för att bli beroende av stöd
från samhällets sida. Arbetsgivarens satsning på att utbilda sina
uppsägningshotade anställda eller att på annat sätt hjälpa dem att få ett nytt
arbete bör då inte motverkas av förmånsbeskattning hos den enskilde. Det är inte
heller rimligt att den som får en utbildning bekostad av arbetsgivaren skall
förmånsbeskattas medan den som genomgår t.ex. arbetsmarknadsutbildning inte
behöver betala skatt för sådana särskilda bidrag som utgår för att täcka
kostnader för t.ex. kursavgifter, resor och logikostnader.
Utredningen anser därför att undantag från förmånsbeskattningen bör göras när
det gäller förmåner som utges i samband med personalavveckling och föreslår
därför en regel av innehåll att den som är eller riskerar att bli arbetslös inte
skall beskattas för förmåner i form av utbildning eller liknande tjänster, om
förmånen är av väsentlig betydelse för att han skall kunna fortsätta att
förvärvsarbeta. Det innebär att utbildning och information av olika slag,
outplacementåtgärder, psykologhjälp och liknande tjänster som på ett personligt
plan avser att hjälpa den skattskyldige att få ett nytt arbete eller att i
övrigt bistå honom skall undantas från förmånsbeskattning. Förmånliga inköp av
varor eller tjänster från arbetsgivaren, förmånliga lån m.m. omfattas däremot
inte av skattebefrielsen.
Beskattning av förmåner i samband med utbildning i allmänhet
Den i praxis ofta förekommande gränsdragningen mellan grundutbildning och
fortbildning har i gällande rätt betydelse både för förmånsbeskattningen och för
den enskildes avdragsrätt. Denna gränsdragning kan härledas till den för
samtliga inkomstslag gemensamma bestämmelsen om avdragsrätt i 20 § KL. Enligt
denna bestämmelse får vid beräkning av inkomst från en särskild förvärvskälla
avdrag medges för alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Vidare får avdrag inte göras för den skattskyldiges personliga levnadskostnader.
Enligt gällande rätt är det helt klart att fortbildning inte skall förmåns-
beskattas. Det torde också vara klart att en utbildning skall anses vara
fortbildning om utbildningen syftar till att den enskilde skall hålla sig à jour
med utvecklingen och det även när fråga är om att förvärva nya kunskaper för att
kunna behålla den tjänst som man redan innehar. Emellertid har strukturomvand-
lingen gjort att vissa arbeten helt har försvunnit och ersatts av andra arbeten
som ofta krävt en annan och högre kompetens än den som behövdes för att sköta
den tidigare tjänsten. Detta har medfört att arbetsgivare har varit tvungna att
utbilda den befintliga personalen för att den skall bli skickad att klara av de
nya arbetsuppgifterna. Det är i dessa fall fråga om en klart kompetenshöjande
utbildning.
Utredningen anser därför att det är oförenligt med samhällsutvecklingen att
dra en skiljelinje mellan grundutbildning och fortbildning när det gäller att
bedöma om förmånsbeskattning skall ske för utbildningskostnader. I stället bör
man bortse från dessa begrepp och utgå från det behov av utbildning som den
enskilde har för att kunna svara upp mot de krav som ställs på grund av tekniska
och andra förändringar på arbetsplatsen.
Framför allt i senare rättspraxis har man i stället för att resonera kring
begreppen grundutbildning och fortbildning grundat sitt ställningstagande på om
utbildningen kan anses som fullgörande av tjänst. Således har regeringsrätten i
vissa fall ansett att en utbildning varit att jämställa med fullgörande av
tjänst, oavsett att den varit ägnad att medföra en högre kompetens. Dessa
rättsfall har gällt fråga om avdragsrätt förelegat men de har givetvis betydelse
även för förmånsbeskattningen. Med tanke på den oklarhet som fortfarande får
anses råda i praxis anser utredningen att ett klargörande krävs i lagstiftning-
en. Utredningen föreslår därför att förmån av utbildning som är av väsentlig
betydelse för arbetsgivarens verksamhet skall undantas från förmånsbeskattning.
För att en utbildning skall omfattas av undantaget är det dock viktigt att
klargöra att utbildningen har ett tydligt samband med arbetsgivarens verksamhet
och dessutom är av väsentlig betydelse för denna.
Avdragsrätt för ökade levnadskostnader och resekostnader
Det finns inga särskilda lagregler om avdragsrätt för kostnader i samband med
personalavveckling eller utbildning i allmänhet. I stället gäller dels den för
samtliga inkomstslag gemensamma bestämmelsen i 20 § KL, dels bestämmelsen i 33 §
1 mom. KL, där det föreskrivs att avdrag från inkomst av tjänst får göras för
samtliga utgifter som är att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten.
Utredningen har i sin kartläggning kunnat konstatera att den enskilde ofta
själv får betala resekostnader och ökade levnadskostnader. Ibland betalar
arbetsgivaren en ersättning som helt eller delvis skall täcka de kostnader som
den enskilde har. Även om ersättningen betalas efter det att anställningen har
upphört torde den enligt gällande praxis anses som ett utflöde av tjänsten och
jämställas med lön. Ersättningen är följaktligen skattepliktig. Den enskildes
kostnader kan dock i sådana fall knappast anses som kostnader för fullgörande av
tjänsten och avdrag skulle således enligt gällande regler vägras.
Kostnaderna för t.ex. kurslitteratur och kursavgifter är i allmänhet
beloppsmässigt relativt små i jämförelse med de kostnader för logi m.m. som
uppkommer när den enskilde genomgår utbildning på annan ort än bostadsorten. En
alltför generös utvidgning av avdragsrätten skulle därför kunna komma i konflikt
med direktivens krav på att utredningens förslag inte får öppna möjligheter till
överflyttning av lön till skattefria förmåner med därav följande inkomstbortfall
för det allmänna.
Det finns dock skäl som talar för en viss utvidgning av avdragsrätten för den
enskilde. Framför allt är det två situationer då det förefaller rimligt med
avdragsrätt. Det ena gäller det fallet att en person som är eller riskerar att
bli arbetslös genomgår utbildning på annan ort än arbetsorten, får ersättning
från arbetsgivaren eller t.ex. en trygghetsstiftelse och har faktiska
merkostnader för logi, måltider m.m. Den andra situationen gäller en person som
visserligen inte behöver utbilda sig på annan ort än bostadsorten men dagligen
reser till den plats där utbildningen äger rum på samma sätt som när han reste
till sitt arbete.
Den som genomgår en utbildning på en annan ort än bostadsorten kan jämföras
med sådana skattskyldiga som har en tillfällig anställning utanför bostadsorten.
De har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader men inte med lika höga belopp
som personer som gör tjänsteresor.
Utredningen föreslår därför att skattskyldiga som deltar i en sådan utbildning
eller i andra sådana åtgärder som medför befrielse från förmånsbeskattning skall
ha rätt till avdrag för faktiska logikostnader och för måltider och småutgifter
med för närvarande högst 90 kr per dag under de tre första månaderna och med 54
kr per dag för tiden därefter, dock endast under förutsättning att ersättning
utgår från arbetsgivaren, en trygghetsstiftelse e.d. och högst med ersättningens
belopp. Det är emellertid enligt utredningens mening inte rimligt att en
avdragsrätt som teoretiskt är ett utflöde av en tidigare anställning skall
godtas under hur lång tid som helst efter det att anställningen har upphört.
Avdraget bör därför inte utgå längre tid än ett år efter utgången av upp-
sägningstiden.
Den som genomgår utbildning e.d. på annan ort än hemorten skall också ha rätt
till avdrag för kostnad för en hemresa inom riket för varje vecka om ersättning
utgår från t.ex. arbetsgivaren och avståndet mellan hemorten och
utbildningsorten överstiger 50 km. Avdraget beräknas normalt efter en kostnad
för billigaste färdsätt.
Den som inte övernattar på utbildningorten, men dagligen reser mellan hemmet
och utbildningsorten föreslås få rätt till avdrag för resor på samma sätt som
den som reser mellan bostaden och arbetet.
Utredningen föreslår inte några ändrade avdragsregler för den enskildes
kostnader i samband med utbildning under pågående anställning. Det föreslås inte
någon ändring av nuvarande regler när det gäller arbetsgivarens avdragsrätt för
anställdas utbildningskostnader och inte heller när det gäller avdragsrätt för
utbildningskostnader för enskilda näringsidkare eller för delägare i
handelsbolag.
Fåmansföretag
Fåmansföretag är föremål för särskild skatterättslig behandling i vissa
situationer. Orsaken till särbehandlingen står att finna i att det formella
tvåpartsförhållande som föreligger genom att företaget och dess delägare
behandlas som två av varandra oberoende parter har ansetts kunna utnyttjas för
att uppnå skatteförmåner. Särregler finns även för fåmansägda handelsbolag.
Utredningen anser att huvudprincipen bör vara att alla anställda vare sig de
är delägare, företagsledare eller närstående i fåmansföretag eller fåmansägda
handelsbolag eller inte skall behandlas lika när det gällder den skattemässiga
bedömningen av här aktuella förmåner och avdrag. Det går emellertid inte alltid
att bortse från att man i fåmansföretag eller ett fåmansägt handelsbolag kan ha
skäl som i första hand präglas av det särskilda ägarförhållandet i företaget för
att låta företaget bekosta en utbildningsinsats för t.ex. en närstående.
För att undvika att t.ex. närstående utan skattemässiga konsekvenser kort tid
efter att han är nyanställd får gå igenom en utbildningsinsats på företagets be-
kostnad under förevändning att personen är uppsägningsbostad och behöver
utbildningen för att kunna fortsätta förvärvsarbeta anser utredningen att det
behövs någon form av särreglering för fåmansföretag och fåmansägda handelsbolag.
Utredningen föreslår därför att reglerna om beskattning av förmåner och
avdragsrätt i samband med personalavveckling inte skall gälla för
företagsledare, delägare och närstående till företagsledare eller till delägare
som varit anställda i företaget kortare tid än två år i följd med en arbetstid
som uppgått till minst halvtid. Samma begränsning skall gälla för närstående
till företagsledare eller till delägare i fåmansägt handelsbolag. Någon
särreglering skall emellertid inte gälla om den skattskyldige kan visa att det
föreligger särskilda skäl. En delägare med endast en mindre aktiepost och utan
egentligt inflytande i företaget är ett exempel på när det kan anses föreligga
särskilda skäl och när särregleringen inte är tillämplig.
Utredningen föreslår ingen särreglering för fåmansföretag och fåmansägda
handelsbolag när det gäller utbildning under pågående anställning.
96
Utredningens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att det i kommunalskattelagen (1928:370) skall införas två
nya bestämmelser, nämligen 32 § 3 h mom. och punkt 8 av anvisningarna till 33 §,
av följande lydelse
32 § 3h mom.
Om en skattskyldig är eller riskerar att bli arbetslös skall en förmån av fri
utbildning eller annan tjänst som är av väsentlig betydelse för att han skall
kunna fortsätta att förvärvsarbeta inte tas upp som intäkt.
Förmån av fri utbildning skall inte heller i andra fall än som avses i första
stycket tas upp som intäkt om utbildningen är av väsentlig beydelse för ar-
betsgivarens verksamhet.
Vad som sagts i första stycket gäller inte för företagsledare, delägare och
närstående till företagsledare eller till delägare i fåmansföretag och inte
heller för den som är närstående till företagsledare eller till delägare i
fåmansägt handelsbolag, om inte anställningen i fåmansföretaget eller det
fåmansägda handelsbolaget varat under minst två år i följd med en arbetstid som
uppgår till minst halvtid.
Utan hinder av vad som sagts i tredje stycket skall dock förmånsbeskattning
underlåtas om en skattskyldig som avses där kan visa att särskilda skäl
föreligger.
Anvisningar
till 33 §
8. En skattskyldig som åtnjuter förmån av fri utbildning eller annan tjänst
enligt 32 § 3 h mom. första stycket har rätt till avdrag för kostnader för resor
till och från den plats där utbildningen eller tjänsten tillhandahålls enligt
punkt 4 ovan.
Om en skattskyldig som avses i första stycket uppbär ersättning för ökade
levnadskostnader och hemresor har han rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader enligt de regler som gäller för skattskyldiga som avses i punkt
3 a första stycket ovan och för hemresor enligt vad som föreskrivs i punkt 3 b
ovan. Avdraget får dock inte överstiga vare sig uppburen ersättning eller de
schablonbelopp som anges i punkt 3 a.
Avdrag enligt första och andra styckena medges längst under ett år efter
utgången av uppsägningstiden.
Vad som sägs i första - tredje styckena gäller inte för företagsledare,
delägare och närstående till företagsledare eller till delägare i fåmansföretag
och inte heller till den som är närstående till företagsledare eller till
delägare i fåmansägt handelsbolag, om inte anställningen i fåmansföretaget eller
det fåmansägda handelsbolaget varat under minst två år i följd med en arbetstid
som uppgått till minst halvtid.
Utan hinder av vad som sagts i fjärde stycket skall dock avdrag medges om en
skattskyldig som avses där kan visa att det föreligger särskilda skäl.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas första gången vid
1998 års taxering.
97
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Personalavveckling, utbildning och beskattning
(SOU 1995:94)
Riksförsäkringsverket (RFV), Riksskatteverket (RSV), Hovrätten för Västra
Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Malmöhus län, Länsrätten i Jämtlands län, Arbetsgivarverket, Statskontoret,
Riksrevisionsverket (RRV), Arbetsmarknadsverket, Försvarsmakten,
Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Landstinget i Jönköpings län, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Revisorsamfundet SRS, Landstingsförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa
Förbundet (KF), Arbetsgivaralliansen, Kooperationens Förhandlingsorganisation
(KFO), Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund, Företagarnas
Riksorganisation, Trygghetsrådet och Trygghetsstiftelsen.
Sveriges Arbetsgivareförening och Sveriges Industriförbund har lämnat ett
gemensamt remissyttrande. Göteborgs kommun, Stockholms stad, Landstinget i
Östergötlands län har beretts tillfälle att lämna synpunkter men har inte
svarat.
98
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig
över betänkandet Beskattning av förmåner (SOU
1994:98).
Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län, Länsrätten i
Södermanlands län, Socialstyrelsen, Arbetsgivarverket, Statskontoret, Riks-
revisionsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Konkurrensverket,
Arbetsmiljöinstitutet, ILO-kommittén, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska
Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Revisorsamfundet,
Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Grossistförbundet
Svensk Handel, Kooperativa Förbundet, International Air Transport Association,
Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation, Arbetsgivaralliansen,
Board of Airline Representatives in Sweden (BARIS), Föreningen Svensk
Företagshälsovård, Kooperationens Förhandlingsorganisation, Scandinavian
Airlines System (SAS), SJ, Sveriges Bokförings- & Revisionsbyråers Förbund och
Sveriges Köpmannaförbund.
Stockholms Handelskammare, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska
Bankföreningen och Sveriges Industriförbund har åberopat ett yttrande från
Näringslivets Skattedelegation.
Företagarnas Riksorganisation har förutom eget yttrande åberopat yttrande från
Näringslivets Skattedelegation.
Försäkringsbranschens Arbetsgivarorganisation har förutom eget yttrande
åberopat yttrande från Sveriges Försäkringsförbund.
Saab- Scania AB och AB Volvo har avgett ett gemensamt yttrande.
99
Sammanfattning av EU-tjänstgöringsutredningens rapport Svenskar i EU-tjänst
(1995:89)
I enlighet med direktiven till vår utredning ligger tyngdpunkten i vår rapport
på en kartläggning av dels vilka olika tjänstgöringstyper hos institutionerna
och organen inom EU som kan bli aktuella för svenskar och dels villkoren för en
sådan tjänstgöring.
I den första delen av rapporten redogör vi sålunda för de olika typer av
tjänstgöring som förekommer inom EU:s fem institutioner och inom några större
EU-organ, nämligen Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, Europeiska
investeringsbanken, Europeiska polisbyrån samt EU:s skilda decentraliserade
organ.
Kartläggningen är uppbyggd på så sätt att vi först för varje EU-institution
och EU-organ lämnar en översiktlig redogörelse för uppgifter och organisation.
Därefter följer en redogörelse för de olika typer av anställningar och uppdrag
som förekommer och en kort uppgift om vilka villkor som gäller för dessa.
Kartläggningen bygger på omfattande kontakter md personalenheterna på
institutionerna och organen. Vi tror att den utgör den mest kompletta
sammanställning som hittills gjorts tillgänglig.
I rapportens andra del redogör vi mer detaljerat för villkoren för några
tjänstgöringstyper som vi funnit vara av särskilt intresse ur svensk synvinkel.
Det gäller
- mötesdeltagare,
- anställda hos EU,
- nationella experter,
- Europaparlamentariker.
Det kunde finnas skäl att söka utreda de närmare villkoren för fler arbets- och
uppdragstagare än dessa - t.ex. också för forskare och praktikanter - men
dessvärre har svårigheterna att få information från EU på den utredningstid som
stått till vårt förfogande hindrat detta.
I fråga om de anställda tillämpas inom EU ett invecklat system med olika
slags anställningar och en rad olika tjänstetyper, påminnande om vad som
tidigare gällde också i Sverige. Vi ger i rapporten en översikt över EU-
systemet.
De villkor för tjänstgöring som vi behandlar gäller
- lön,
- sociala avgifter och socialförsäkringsskydd,
- traktamente m.m.,
- beskattning,
- tjänstledighet.
För varje tjänstgöringstyp lämnar vi en redogörelse för andra medlemsländers
regler och praxis. Dessa uppgifter baseras på svaren i en enkät som vi via
Utrikesdepartementet har skickat ut till EU-ländernas huvudstäder och på
direktkontakter med de bägge andra nordiska medlemsländernas regeringskanslier.
Störst utrymme i den andra delen av rapporten ägnas villkoren för nationella
experter. Detta är en tjänstgöringstyp som är ny för svenskt vidkommande. Den
nationelle experten har - enligt vad vi kommit fram till - under sin
tjänstgöringstid två arbetsgivare, en i hemlandet och en i EU. De EU-regler som
gäller för nationella experter från vårt land förutsätter därför en viss
samordning med svenska regler. Experttjänstgöring kan bli av särskild betydelse
för Sverige som medlemsland, inte minst inledningsvis innan svenskar har hunnit
få fasta tjänster inom EU i någon större utsträckning.
När det gäller de nationella experterna tar vi också upp frågor om rekryte-
ring. Information i dessa frågor har inhämtats både vid besök hos kommissionen
och Svenska representationen i Bryssel samt i samband med svar på enkäten. Vi
föreslår att en central samordningsfunktion i någon form tillsammans med
fackdepartementen anförtros uppgifter som rör rekrytering, inte minst från
jämställdhetsaspekter samt politisk och annan prioritering och samordning.
Vi pekar också på olika möjligheter att lösa frågan om de nationella ex-
perternas ersättning under tjänstgöringstiden i EU.
Vi redogör vidare för vilket socialförsäkringsskydd som gäller för nationella
experter och för hjälppersonal i EU enligt svensk lagstiftning och EG-
förordningen 1408/71. Vad beträffar den svenske arbetsgivarens sociala kostnader
för den nationelle experten under tjänstgöringstiden i EU pekar vi på en
möjlighet för de statliga arbetsgivarna till en viss besparing vad gäller
statens personskadeförsäkring.
I frågor som rör beskattning av EU-traktamente redovisar vi att dessa enligt
vår tolkning av EG-rätten och svensk skattelagstiftning i regel skall beskattas
i Sverige. Enligt de besked som vi har fått från övriga medlemsländer synes
Sverige vara ensamt om att beskatta EU-traktamenten.
Ett annat avsnitt av rapporten rör möjligheten att få tjänstledigt från en
svensk anställning för anställning eller uppdrag i EU. Här lämnar vi en
redogörelse för gällande rätt. Utredningen anser att det bör lämnas åt
arbetsmarknadens parter att förhandla om kollektivavtal om rätt till
tjänstledighet för tidsbegränsad tjänstgöring inom EU. För tiden fram till dess
att ett kommande avtal har börjat gälla föreslås dock för statsförvaltningens
del en ändring i tjänstledighetsförordningen (1984:11).
För Europaparlamentarikernas del pågår på riksdagens uppdrag en särskild
utredning inom Riksdagens förvaltningsstyrelse. Vår kartläggning har därför här
begränsats till en kortfattad beskrivning av vilka ersättningar som
Europaparlamentarikerna får från Europaparlamentet och de begränsningar i
möjligheten att nationellt beskatta dessa ersättningar som gäller enligt ett
avgörande i EG-domstolen.
Vi belyser i rapporten till sist förslagens kostnadskonsekvenser m.m.
100
Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över Rapporten (SOU 1995:89)
Svenskar i EU-tjänst
Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Sundsvall, Rikspolisstyrelsen,
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, Kommerskollegium,
Försvarsmakten, Läkemedelsverket, Riksförsäkringsverket, Jäm-
ställdhetsombudsmannen, Kommunikationsforskningsberedningen, Statskontoret,
Generaltullstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Arbetsgivarverket, Forskningsrådsnämnden, Juridiska fakulten
vid Stockholms univiersitet, Chalmers tekniska högskola, Statens jordbruksverk,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsdomstolen, Statens kulturråd, Konkurrensverket,
Konsumentverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Statens naturvårdsverk, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Lands-
organisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation och Lantbrukarnas riksförbund.
Dessutom har Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen inkommit
med yttrande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län och Kooperativa förbundet har avstått från att
yttra sig.
101
Lagrådsremissens lagförslag
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)
dels att 19 §, 32 § 3 och 3 f mom., 42 §, punkt 1 av anvisningarna till 20 §,
punkterna 3, 3 b och 4 av anvisningarna till 33 § samt punkt 4 av anvisningarna
till 41 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya bestämmelser, 32 § 3 h mom.,
punkterna 3 d och 8 av anvisningarna till 33 § samt punkt 6 av anvisningarna
till 42 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §1
Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:
vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som förvärvats
genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;
ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke ersättningen grundas på
förvärvsinkomst eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersättning enligt
annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än på grund av
sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete
eller under militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till
sjömän om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst, ävensom ersättning,
vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit någon på grund av annan
försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig
inkomst räknas ersättning i form av pension eller i form av livränta i den mån
livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning som
utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller på
grund av skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig
natur;
belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått
på grund av kapitalförsäkring, samt belopp som arbetsgivare utan att försäkring
har tecknats för anställdas räkning betalar ut och som motsvarar ersättning på
grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet inte väsentligt överstiger vad
som utgår för befattningshavare i statens tjänst;
försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock att
skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser annan byggnad än
privatbostad eller markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället hade sålts, hade
varit att hänföra till intäkt av näringsverksamhet och dels i den mån
ersättningen eljest motsvarar skattepliktig intäkt av eller avdragsgill
omkostnad för näringsverksamhet;
vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av annan
personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycks-
fallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på
grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;
ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke utgör
vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5
av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp;
stipendier för mottagarens utbildning;
stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår periodiskt och
inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall utföras för
utgivarens räkning;
studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), internatbidrag,
studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag samt sådant
särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet meddelade
bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i
fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav de bidragsberättigade
icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestridas med bidrag av
förevarande slag;
introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för
flyktingar och vissa andra utlänningar;
allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension enligt lagen om
allmän försäkring till den del pensionen för varje månad den avser inte
överstiger en tolftedel av fyrtio procent eller, vid pension efter båda
föräldrarna, åttio procent, av basbeloppet den månad pensionen avser samt sådan
i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring angiven livränta i form av
efterlevandelivränta till barn enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
eller enligt annan i nämnda lagrum angiven författning till den del livräntan
föranlett minskning av sådan del av barnpension som inte är skattepliktig;
lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;
kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;
handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan
del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag som utgör ersättning för
merkostnader, ersättning för merutgifter för resor enligt 3 kap. 7 a § samma
lag, särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om särskilt
pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat
barn samt hemsjukvårdsbidrag och hemvårdsbidrag, som utges av kommunala eller
landstingskommunala medel till den vårdbehövande;
assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning och
ekonomiskt stöd till kostnader för personlig assistans enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade;
bostadstillägg enligt lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer;
kommunalt bostadstillägg till handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag och lagen
(1993:737) om bostadsbidrag;
bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn;
bidrag enligt lagen (1992:148) om särskilt bidrag till ensamstående med barn;
ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna medel
till den som -- utan att det skett yrkesmässigt -- inställt sig inför domstol
eller annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning, traktamente eller
ersättning för tidsspillan;
-------------------------------------------------------
förmån av fri resa till förmån av fri resa till
eller från eller från
anställningsintervju eller anställningsintervju eller
kostnadsersättning för sådan kostnadsersättning för sådan
resa till den del förmånen resa till den del förmånen
eller ersättningen avser eller ersättningen avser
resa inom riket och, såvitt resa inom eller mellan
gäller ersättningen, till denEuropeiska unionens
del den inte överstiger medlemsländer eller EES-
faktiska resekostnader och länderna och, såvitt gäller
vid körning med egen bil ersättningen, till den del
inte överstiger det avdrag den inte överstiger faktis-
som medges för kostnader för ka resekostnader och vid
resor med egen bil enligt körning med egen bil inte
den schablon som anges i överstiger det avdrag som
punkt 4 av anvisningarna medges för kostnader för
till 33 §; resor med egen bil enligt
den schablon som anges i
punkt 4 av anvisningarna
till 33 §;
hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat person eller
egendom i fara eller bidragit till avslöjande eller gripande av person som
begått brott;
sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller uppdrag och som utgår
i annan form än kontant eller därmed likställd ersättning, om vinsten avser
minnesföremål eller värdet inte överstiger 0,03 basbelopp avrundat till närmaste
hundratal kronor;
sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid
första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;
gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för vilka
avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;
intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som den
skattskyldige själv plockat till den del intäkterna under ett beskattningsår
inte överstiger 5 000 kronor och inte kan hänföras till näringsverksamhet som
utgör rörelse eller till lön eller liknande förmån;
ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1 och 2
mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördslagen
(1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 22 § tullagen
(1973:670), 20 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt
vid inskrivningsmyndigheter, 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare, 32 och 34 §§ tullagen (1987:1065) eller 16 kap. 15 §
mervärdesskattelagen (1994:200);
ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 3 och 4 lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter inte redovisas i kontrolluppgift om sådan
ränta för den skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt inte uppgår till
500 kronor;
vad som utgör utgående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).
Om mervärdesskatt ändå har räknats med vid inkomstredovisningen anses skatten,
om den betalats till staten, som en sådan speciell skatt för vilken avdrag
medges vid inkomsttaxeringen enligt denna lag. Till följd av detta utgör belopp
som har fallit bort, och för vilket avdrag medgetts vid inkomsttaxeringen,
skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen.
Beträffande ersättning som utfaller på grund av avtalsgruppsjukförsäkring
gäller särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av anvisningarna till
22 §.
(Se vidare anvisningarna.)
32 §
-------------------------------------------------------
3 m o m.2 Som intäkt tas
inte upp kostnadsersättning
i form av utlandstillägg och
därmed likställda förmåner såsom
fri bostad, bostads-
kostnadsersättning, eller
däremot svarande förmån för
utom riket stationerad
personal vid utrikes-
förvaltningen eller i svensk
biståndsverksamhet. Som
intäkt tas inte heller upp
kostnadsersättning avseende
ökade levnadskostnader och
skolavgifter för barn samt
förmån av fri bostad som
anvisats av styrelsen för
Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut
(SIPRI) till sådan på bestämd
tid kontraktsanställd
forskare vid SIPRI som är
utländsk medborgare och som
vid tidpunkten för
anställningen hos SIPRI inte
är bosatt i Sverige. Till
följd härav medges inte den
skattskyldige avdrag för
underskott som kan uppkomma
genom att den anvisade
ersättningen inte räcker till
för att täcka därmed avsedda
utgifter.
-------------------------------------------------------
3 m o m. Som intäkt tas
inte upp kostnadsersättning
i form av utlandstillägg och
därmed likställda förmåner såsom
fri bostad, bostads-
kostnadsersättning, eller
däremot svarande förmån för
utom riket stationerad
personal vid
utrikesförvaltningen eller i
svensk biståndsverksamhet.
Som intäkt tas inte heller
upp kostnadsersättning
avseende ökade
levnadskostnader och
skolavgifter för barn samt
förmån av fri bostad som
anvisats av styrelsen för
Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut
(SIPRI) till sådan på bestämd
tid kontraktsanställd
forskare vid SIPRI som är
utländsk medborgare och som
vid tidpunkten för
anställningen hos SIPRI inte
är bosatt i Sverige. Den
fasta resekostnads- och t-
raktamentsersättning som be-
talas av Europaparlamentet
till företrädare i Europa-
parlamentet skall inte tas
upp som skattepliktig
intäkt, såvida den inte kan
antas väsentligen överstiga
de kostnader den är avsedd
att täcka. Till följd härav
medges inte den skatt-
skyldige avdrag för under-
skott som kan uppkomma
genom att den anvisade
ersättningen inte räcker till
för att täcka därmed avsedda
utgifter.
3 f mom.3 Som intäkt tas inte upp personalrabatt vid inköp av en vara eller
en tjänst från arbetsgivaren eller något annat företag i samma koncern, om
varan eller tjänsten ingår i säljarens ordinarie utbud. Vad som sagts nu gäller
dock inte om rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete, om den
överstiger den största rabatt som en konsument kan erhålla på affärsmässiga
grunder eller om den uppenbart överstiger personalrabatt som är sedvanlig i
branschen. Inte heller får rabatten utgå på sätt som anges i 32 § 3 e mom. andra
stycket 2--4.
-------------------------------------------------------
Även om det inte följer av
3 d mom. tas som intäkt inte
upp sådan rabatt eller
liknande förmån som
transportföretag enligt in-
ternationellt vedertagen
praxis utger för visad
kundtrohet vid utrikes
flygresor och som slutligt
tillfaller en arbetstagare
eller uppdragstagare på
grund av hans egenskap av
resenär.
-------------------------------------------------------
3 h m o m. Om en
skattskyldig är eller
riskerar att bli arbetslös
på grund av
omstrukturering, personal-
avveckling eller liknande
i arbetsgivarens verksam-
het, skall en förmån avseen-
de utbildning eller annan
åtgärd som är av väsentlig
betydelse för att den
skattskyldige skall kunna
fortsätta att förvärvsarbeta
inte tas upp som intäkt.
Bestämmelserna i första
stycket gäller inte för förmån
från fåmansföretag eller
fåmansägt handelsbolag om
den anställde är
företagsledare eller
delägare i företaget eller
närstående till sådan person.
Är arbetsgivaren en fysisk
person gäller bestämmelserna
inte i fråga om förmåner från
arbetsgivaren, om den an-
ställde är en arbetsgivaren
närstående person.
42 §4
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte används som
semesterbostad skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller,
om tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan lämplig grund.
Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller annan
inkomst, beräknas till marknadsvärdet.
-------------------------------------------------------
Bilförmån och kostförmån Bilförmån, kostförmån och
värderas enligt särskilda vissa reseförmåner värderas
grunder som anges i enligt särskilda grunder
anvisningarna. som anges i anvisningarna.
(Se vidare
anvisningarna.)
Anvisningar
till 20 §
1.5 Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag får dock göras för sådana premier och avgifter i
den omfattning som anges i 33 §, 46 § 2 mom., punkterna 21 och 23 av
anvisningarna till 23 § och punkt 6 av anvisningarna till 33 §. Avdrag får även
göras för inbetalning på pensionssparkonto i den omfattning som anges i 46 § 2
mom. och punkt 21 av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivarorganisa-
tioner. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till den del
avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av vad avgifterna avser
får grundas på uppgifter i organisationens budget om inte särskilda skäl talar
mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna alltid i första hand avräknas mot
kostnaderna för den övriga organisationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till omkost-
nader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med verksamheten,
såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser
och liknande eller då utgifterna avser jubileum för företaget, invigning av mera
betydande anläggning för verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga
händelser eller då utgifterna är att hänföra till personalvård. Avdrag medges i
det enskilda fallet inte med större belopp än som kan anses skäligt. Avdrag för
måltidsutgifter som avser lunch, middag eller supé medges inte med större belopp
än 180 kr per person.
-------------------------------------------------------
För den som är skattskyl-
dig till mervärdesskatt av-
ser beloppsramen i föregå-
ende stycke pris exklusive
mervärdesskatt. För den som
inte är skattskyldig till
mervärdesskatt ökas avdraget
med mervärdesskatten.
till 33 §
3.6 Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag för
den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han vistats utom
sin vanliga verksamhetsort.
-------------------------------------------------------
Den vanliga Den vanliga
verksamhetsorten utgörs av verksamhetsorten utgörs av
ett område inom ett avstånd ett område inom ett avstånd
av 50 kilometer från den av 50 kilometer från den
skattskyldiges tjänsteställe.skattskyldiges tjänstestäl-
Med vanlig verksamhetsort le. Med vanlig verksam-
likställs ett område inom etthetsort likställs ett område
avstånd av 50 kilometer från inom ett avstånd av 50
den skattskyldiges bostad. kilometer från den skatt-
Tjänsteställe är den plats därskyldiges bostad. Tjäns-
en arbetstagare fullgör hu- teställe är den plats där en
vuddelen av sitt arbete. Om arbetstagare fullgör huvud-
detta sker under för- delen av sitt arbete. Om
flyttning eller på arbets- detta sker under för-
platser som hela tiden väx- flyttning eller på arbets-
lar, anses som tjänsteställe platser som hela tiden
i regel den plats där växlar, anses som tjänstes-
arbetstagaren fullgör en del tälle i regel den plats där
av sitt arbete, såsom att arbetstagaren fullgör en
hämta och lämna ar- del av sitt arbete, såsom
betsmaterial eller utföra att hämta och lämna arbets-
förberedande och avslutande material eller utföra förbe-
arbetsuppgifter. Om arbete redande och avslutande
på varje arbetsplats pågår arbetsuppgifter. Om arbe-
begränsad tid enligt de tet på varje arbetsplats
villkor som gäller för vissa pågår begränsad tid enligt de
arbetstagare inom byggnads- villkor som gäller för vissa
och anläggningsbranschen arbetstagare inom byg-
eller därmed jämförliga bran-gnads- och anläggnings-
scher skall den skatt- branschen eller därmed
skyldiges bostad anses som jämförliga branscher skall
tjänsteställe. För reservoffi-den skattskyldiges bostad
cerare skall bostaden anses anses som tjänsteställe. För
som tjänsteställe. reservofficerare skall
bostaden anses som tjänste-
ställe. En skattskyldig
som under begränsad tid
arbetar vid någon av Euro-
peiska unionens
institutioner eller organ
eller vid Europaskolan men
får den huvudsakliga delen
av lönen för arbetet från
annan arbetsgivare skall,
under längst tre år, anses
ha sitt tjänsteställe hos
den arbetsgivare som
betalar den huvudsakliga
delen av lönen, om den
skattskyldige begär det. Är
i sådant fall bostaden på
arbetsorten tillfällig och
beror enbart på tjänsteutöv-
ningen skall den inte
anses som sådan bostad som
avses i andra meningen,
under förutsättning att den
skattskyldige har ägande-
eller hyresrätt till annan
permanent bostad.
Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkostnad för
måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka
kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar den
skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande
den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan
högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
avrundat till närmaste tiotal kronor (helt maximibelopp) och för varje halv dag
högst med ett halvt maximibelopp.
Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och visar
den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den normala ökningen i
levnadskostnaderna under en dag i respektive förrättningsland (helt
normalbelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt normalbelopp. Helt
normalbelopp avser kostnadsökning för frukost, för lunch och middag bestående av
en rätt på restaurang av normal standard samt för småutgifter under varje hel
dag som har tagits i anspråk för resan. Föreligger särskilda skäl får
normalbeloppet avse kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre
standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett
land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har
uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00--24.00).
Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl. 12.00 och
hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses avresedag om
resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om resan har avslutats
kl. 19.00 eller tidigare.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit
förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit större än
avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde stycket, skall
utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda anställning under
beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning
som varit förenad med övernattning på utrikes ort i en och samma anställning
varit större än avdrag som beräknats enligt femte stycket, får kostnadsökningen
beräknas för varje förrättning för sig.
Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka
kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft
sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt schablon med
ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt schablon med ett
halvt normalbelopp per dag.
Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den faktiska
utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges avdrag med
belopp motsvarande ersättning som uppburits från arbetsgivaren (nattraktamente).
Detta avdrag får dock inte överstiga vid förrättning inom riket ett halvt
maximibelopp och vid förrättning utom riket ett halvt normalbelopp per natt.
Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt
denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras med hänsyn
härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt.
När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och samma
ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till avdrag och
beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande förrättning anses
bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till annan ort under
minst fyra veckor.
-------------------------------------------------------
Med arbetsgivare jämställs
annan utbetalare av
traktamente om den
huvudsakliga delen av
arbetet utförs för denne.
-------------------------------------------------------
3 b7. Den som på grund av 3 b. Den som på grund av
sitt arbete vistas på annan sitt arbete vistas på annan
ort än sin eller sin familjs ort än sin eller sin
hemort, äger rätt till skäligtfamiljs hemort, äger rätt
avdrag för kostnad för en till skäligt avdrag för
hemresa varje vecka om av- kostnad för en hemresa
ståndet mellan hemorten och varje vecka om avståndet
arbetsorten är längre än 50 mellan hemorten och ar-
kilometer. Avdraget gäller betsorten är längre än 50
endast kostnad för resa inom kilometer. Avdraget gäller
riket. endast kostnad för resa
inom eller mellan
Europeiska unionens med-
lemsländer eller EES-
länderna.
Avdraget skall i regel beräknas efter kostnad för billigaste färdsätt. Avdrag
medges dock för kostnad som inte är oskälig för tåg- eller flygresa. Om
godtagbara allmänna kommunikationer saknas får avdrag medges för kostnader för
resa med egen bil enligt den schablon som anges i punkt 4.
-------------------------------------------------------
3 d. En skattskyldig
som vid förrättning utom
Sverige har rätt till av-
drag för ökade levnadskost-
nader enligt punkt 3 har
också rätt till avdrag för
kostnader för sina barns
grundläggande skolgång i
förrättningslandet med be-
lopp motsvarande den
faktiska utgiften för den
tid under vilken avdrags-
rätt föreligger enligt punkt
3.
4.8 Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är be-
rättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på
sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt
fortskaffningsmedel.
Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår till
minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil för resa
till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst på minst två timmar
i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för kostnader för
resa med egen bil. Sådant avdrag medges också om den skattskyldige använder
bilen i tjänsten under minst 60 dagar för år räknat för de dagar som bilen
används i tjänsten. Om bilen används i tjänsten under minst 160 dagar för år
räknat medges avdrag under alla de dagar som bilen används för resor mellan
bostad och arbetsplats. Användning i tjänsten beaktas dock endast om den uppgår
till minst 300 mil för år räknat. Avdraget skall bestämmas enligt schablon på
grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de
kostnader, som är direkt beroende av körd vägsträcka (milbundna kostnader).
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje
taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall.
För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad
att använda bil tillämpas inte bestämmelserna i andra stycket. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda större bil på grund av skrymmande last.
-------------------------------------------------------
Skattskyldig som haft Skattskyldig som haft
kostnader för resa inom kostnader för resa inom
riket i samband med eller mellan Europeiska
tillträdande eller frånträdan-unionens medlemsländer
de av anställning eller eller EES-länderna i
uppdrag har rätt till skäligtsamband med tillträdande
avdrag för kostnaderna. Här- eller frånträdande av
vid gäller vad som sägs i anställning eller uppdrag
punkt 3 b andra stycket. har rätt till skäligt avdrag
för kostnaderna. Härvid
gäller vad som sägs i punkt
3 b andra stycket.
Har den skattskyldige vid resorna haft kostnader för väg-, bro- eller färjeav-
gift medges avdrag för den faktiska kostnaden.
Den som är skattskyldig för förmån av fri eller delvis fri bil medges dock
inte avdrag för andra kostnader än sådana som avses i femte stycket för resor
som avses i första stycket, om han har företagit resorna med bil under den tid
förmånen åtnjutits.
-------------------------------------------------------
8. En skattskyldig som
åtnjuter skattefri förmån av
utbildning eller annan
åtgärd enligt 32 § 3 h mom.
första stycket har rätt till
avdrag på sätt som föreskrivs
i punkt 4 och 33 § 2 mom.
för kostnader för resor till
och från den plats där ut-
bildningen eller åtgärden
tillhandahålls. Om den
skattskyldige har
kostnader för både sådana
resor och för resor mellan
bostaden och
arbetsplatsen, skall
begränsningen avse de sam-
manlagda kostnaderna.
Om en skattskyldig som
avses i första stycket får
ersättning för ökade
levnadskostnader och kost-
nader för hemresor, medges
avdrag för ökade levnads-
kostnader enligt de regler
som gäller för skattskyldiga
som avses i punkt 3 a
första stycket och för
kostnader för hemresor
enligt vad som föreskrivs i
punkt 3 b. Avdraget får
dock inte överstiga vare
sig uppburen ersättning
eller de schablonbelopp
som anges i punkt 3 a.
Avdrag medges inte för
tid efter utgången av första
året efter uppsägningstidens
utgång.
till 41 §
-------------------------------------------------------
49. I fråga om inkomst av 4. I fråga om inkomst av
tjänst gäller som allmän tjänst gäller som allmän
regel, att inkomst skall regel, att inkomst skall
anses hava åtnjutits under anses hava åtnjutits under
det år då densamma från den det år, då densamma från den
skattskyldiges synpunkt är skattskyldiges synpunkt är
att anse som verkligen att anse som verkligen för-
förvärvad och till sitt värvad och till sitt belopp
belopp känd. Detta är framförkänd. Detta är framför allt
allt förhållandet, då in- förhållandet, då inkomsten av
komsten av den den skattskyldige uppbu-
skattskyldige uppburits el- rits eller blivit för honom
ler blivit för honom till- tillgänglig för lyftning
gänglig för lyftning eller, eller, såsom i fråga om bo-
såsom i fråga om bostadsförmånstadsförmån och andra förmåner
och andra förmåner in natura,in natura, den på annat sätt
då den på annat sätt kommit kommit den skattskyldige
den skattskyldige till till godo, detta oberoende
godo, detta oberoende av av huruvida inkomsten in-
huruvida inkomsten intjänats tjänats under året eller ti-
under året eller tidigare. digare. Förmån av fri eller
Har den skattskyldige på delvis fri resa på tåg som
grund av sin tjänst fått värderas enligt punkt 6 av
förvärva värdepapper på förmånli-anvisningarna till 42 §
ga villkor, tas förmånen upp skall dock anses åtnjuten
till beskattning det år redan när den skattskyldige
förvärvet skedde. I fall då disponerar över handling
behållning på pensionsparkon-eller dylikt som berättigar
to skall avskattas enligt till resa. Har den skatt-
32 § 1 mom. första stycket j skyldige på grund av sin
inträder skattskyldigheten tjänst fått förvärva värdepap-
när pensionssparavtalet upp- per på förmånliga villkor,
hör att gälla för de tillgångartas förmånen upp till
som skall avskattas. Vid beskattning det år förvärvet
sådan överlåtelse av pen- skedde. I fall då behållning
sionsförsäkring till ny försäk-på pensionssparkonto skall
ringsgivare som avses i avskattas enligt 32 § 1
punkt 1 av anvisningarna mom. första stycket j
till 31 § anses pen- inträder skattskyldigheten
sionskapitalet utbetalt när när pensionssparavtalet
ansvaret för en överlåten upphör att gälla för de til-
försäkring övergår på den lgångar som skall av-
övertagande försäkringsgivarenskattas. Vid sådan
eller, i fråga om överlåtelse av
pensionsförsäkring som överförspensionsförsäkring till ny
till sådan del av försäk- försäkringsgivare som avses
ringsgivarens verksamhet i punkt 1 av anvisningarna
som inte avser till 31 § anses pen-
pensionsförsäkring, när överfö-sionskapitalet utbetalt när
ringen äger rum. ansvaret för en överlåten
försäkring övergår på den över-
tagande försäkringsgivaren
eller, i fråga om
pensionsförsäkring som över-
förs till sådan del av försäk-
ringsgivarens verksamhet
som inte avser
pensionsförsäkring, när överfö-
ringen äger rum.
Å andra sidan skall utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet
avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skattskyldige
bestridda, även om de avser inkomst, som tidigare förvärvats eller först under
ett senare år beräknas inflyta.
till 42 §
-------------------------------------------------------
6. Om inskränkande
villkor gäller för fria
eller delvis fria resor på
flyg eller inrikes tåg som
ges på grund av anställning
eller särskilt uppdrag inom
rese- eller trafikbran-
schen skall förmånsvärdet för
flygresor beräknas enligt
tredje och fjärde styckena
och för tågresor enligt
femte stycket.
Med inskränkande villkor
avses att resan får företas
endast under viss tid, på
vissa avgångar eller i mån
av platstillgång vid resans
avgång och att villkoren
dels väsentligen avviker
från vad som gäller för resor
som säljs på allmänna mar-
knaden, dels innebär en på-
taglig olägenhet.
En flygresa med sådant
inskränkande villkor att
resan endast får företas i
mån av platstillgång vid
resans avgång värderas till
40 procent av det lägsta
normalt förekommande mark-
nadspris som en konsument
har fått betala för motsva-
rande bokningsbara resa
utan inskränkande villkor
under perioden från och med
oktober andra året före be-
skattningsåret till och med
september året före
beskattningsåret. Flygresor
i övrigt värderas till 75
procent av nämnda pris.
Vid bestämmande av det
normalt förekommande lägsta
marknadspriset för motsva-
rande resa utan inskränkan-
de villkor skall jämförelse
göras med priser för flygre-
sor med samma destination-
sort eller, när sådant
underlag saknas, med
likartad resesträcka.
Förmån av fria tågresor
skall värderas till 5 pro-
cent av det marknadspris
som en konsument får betala
för ett årskort som berätti-
gar till motsvarande resor
utan inskränkande villkor
under beskattningsåret. För
ungdomar i som under
beskattningsåret fyller
lägst 16 år och högst 18 år
skall förmånen värderas till
halva detta värde. För barn
som under beskattningsåret
fyller högst 15 år skall
inget förmånsvärde åsättas.
_________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas första gången vid
1997 års taxering.
2. Den nya lydelsen av punkt 1 av anvisningarna till 20 § tillämpas endast i
fråga om måltidsutgifter efter utgången av år 1995.
3. De nya bestämmelserna i 32 § 3 f mom., 42 §., punkt 4 av anvisningarna till
41 § och punkt 6 av anvisningarna till 42 § tillämpas först vid 1998 års
taxering.
4. Traktamentsersättning och ersättning för hemresekostnader som Europeiska
unionens institutioner eller organ har betalat till nationella experter under
1995 är inte skattepliktig intäkt vid 1996 års taxering.
1Senaste lydelse 1995:920.
2Senaste lydelse 1990:650.
3Senaste lydelse 1995:651.
4Senaste lydelse 1993:1515.
5Senaste lydelse 1995:1625.
6Senaste lydelse 1993:1515.
7Senaste lydelse 1992:1596.
8Senaste lydelse 1993:1515.
9Senaste lydelse 1995:853.
102
2.2 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)
Härigenom föreskrivs att 8 § uppbördslagen (1953:272),1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §2
Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst andra förmåner skall preliminär
A-skatt beräknas efter inkomstförmånernas sammanlagda värde. Har den skatt-
skyldige utgett ersättning för en förmån skall förmånsvärdet sättas ned med
ersättningens belopp.
-------------------------------------------------------
Värdet av bilförmån skall Värdet av bilförmån skall be-
beräknas enligt punkt 2 av räknas enligt punkt 2 av
anvisningarna till 42 § kom- anvisningarna till 42 §
munalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370). Andra stycket (1928:370). Andra stycket
andra meningen av nämnda an- andra meningen av nämnda
visningspunkt skall dock anvisningspunkt skall dock
tillämpas endast i fall som tillämpas endast i fall som
avses i sjätte stycket ned- avses i sjätte stycket
an. Värdet av förmån av ränte-nedan. Värdet av reseförmåner
fritt lån eller lån där räntasom avses i punkt 6 av
understiger marknadsräntan anvisningarna till 42 §
skall beräknas enligt punkt kommunalskattelagen skall
10 tredje-femte styckena av beräknas till det värde som
anvisningarna till 32 § följer av tredje-femte
kommunalskattelagen. styckena samma an-
visningspunkt. Värdet av
förmån av räntefritt lån eller
lån där räntan understiger
marknadsräntan skall beräk-
nas enligt punkt 10
tredje-femte styckena av
anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.
Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte är
semesterbostad skall beräknas enligt följande grunder. Riket delas in i områden
som är väsentligen enhetliga i fråga om boendekostnader. Förmånsvärdet av en
bostad inom varje område skall bestämmas till det genomsnittliga värdet beräknat
per kvadratmeter bostadsyta för jämförbara bostäder inom området. Om bostaden är
belägen utom tätort med närmaste omgivning skall dock värdet bestämmas till det
lägsta av nämnda genomsnittsvärden reducerat med tio procent.
Värdet av bilförmån skall beräknas enligt punkt 2 av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen (1928:370). Andra stycket andra meningen av nämnda
anvisningspunkt skall dock tillämpas endast i fall som avses i sjätte stycket
nedan. Värdet av reseförmåner som avses i punkt 6 av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen skall beräknas till det värde som följer av tredje-femte
styckena samma anvisningspunkt. Värdet av förmån av räntefritt lån eller lån där
räntan understiger marknadsräntan skall beräknas enligt punkt 10 tredje-femte
styckena av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.
Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall beräknas
enligt 42 § andra stycket kommunalskattelagen samt punkt 1 andra och tredje
styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragrafen.
Föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av förmånen med hänsyn
härtill.
Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelserna i 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
skall detta värde användas även vid beräkning av preliminär A-skatt.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas första gången i fråga
om preliminär skatt för 1997.
1Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
2Senaste lydelse 1993:1516.
103
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1958:295) om sjömansskatt1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §2
För sjömän, som icke skall erlägga sjömansskatt enligt 7 § 1 mom. (utländsk
sjöman), skall sjömansskatt utgå på beskattningsbar månadsinkomst
a) vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i fjärrfart,
enligt vid denna lag fogad tabell F kolumn U, samt
b) vid anställning ombord på annat fartyg enligt vid denna lag fogad tabell N
kolumn U.
Allmänna egenavgifter skall betalas enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. andra
stycket.
-------------------------------------------------------
Skatt enligt första styck- Skatt enligt första sty-
et och allmänna egenavgifter cket och allmänna egenav-
enligt andra stycket utgår gifter enligt andra styck-
icke, om sjömannen på ett et utgår icke, om sjömannen
godtagbart sätt visar, att visar att inkomsten ombord
han är skattskyldig i annat beskattas i ett annat
land för inkomsten ombord. land.
Bestämmelserna i 7 § 1 mom. fjärde stycket och 7 § 2 mom. tillämpas också i
fråga om skatt enligt denna paragraf. Därvid skall dock i fall som avses i 7 § 2
mom. första stycket skatt erläggas enligt tabell F kolumn U och i fall som avses
i andra stycket av samma lagrum enligt tabell N kolumn U.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.
2Senaste lydelse 1994:1745.
104
2.4 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §1
Skattemyndigheten skall varje taxeringsår fatta taxeringsbeslut före utgången
av november på grundval av de uppgifter som lämnats enligt lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter samt vad som i övrigt framkommit vid
utredning enligt 3 kap.
-------------------------------------------------------
Under november taxeringså-
ret får skattemyndigheten
dock inte till den skatt-
skyldiges nackdel fatta
grundläggande beslut om årlig
taxering, omprövningsbeslut
eller beslut om
skattetillägg. Sådana om-
prövningsbeslut och beslut
om skattetillägg får dock
fattas om det grundläggande
beslutet fattats senast den
15 augusti på grundval av
förenklad självdeklaration.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas första gången vid
1996 års taxering.
1 Senaste lydelse 1994:486.
105
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 och 13 §§ lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
8 §1
Följande juridiska personer skall lämna självdeklaration
aktiebolag, ekonomisk förening, sparbank, ömsesidigt skadeförsäkringsföretag
och värdepappersfond samt sådan stiftelse, fond eller inrättning som har till
huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda
personers ekonomiska intressen,
2. ideell förening, som avses i 7 § 5 mom. första stycket lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt, om dess bruttointäkter under beskattningsåret överstigit
grundavdraget enligt 8 § nämnda lag,
-------------------------------------------------------
3. annan juridisk person,
om dess bruttointäkter av en
eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret upp-
gått till sammanlagt minst
100 kronor,
4.juridisk person, vars
tillgångar av den art som
anges i 3 § 1 mom. lagen
(1947:577) om statlig förmö-
genhetsskatt, vid beskatt-
ningsårets utgång haft ett
värde som överstiger 800 000
kronor eller, i fråga om
sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b nämnda
lag, 25 000 kronor,
5. juridisk person för
vilken underlag för skogs-
vårdsavgift, statlig fastig-
hetsskatt, avkastningsskatt
på pensionsmedel eller sär-
skild löneskatt på pension-
skostnader skall faststäl-
las.
Vid bedömandet av deklara-
tionsskyldighet enligt för-
sta stycket 2--4 skall
hänsyn inte tas till sådan
inkomst eller förmögenhet, för
vilken skattskyldighet inte
föreligger enligt kommunal-
skattelagen (1928:370), la-
gen om statlig inkomstskatt
eller lagen om statlig för-
mögenhetsskatt. Däremot skall
hänsyn tas till sådan inkomst
eller förmögenhet som enligt
dubbelbeskattningsavtal
skall vara helt eller
delvis undantagen från
beskattning i Sverige.
-------------------------------------------------------
3. dödsbo när dess
bruttointäkter av kapital av
annat slag än avkastning för
vilken preliminär A-skatt
skall betalas enligt 3 § 2
mom. tredje stycket
uppbördslagen (1953:272) och
bruttointäkter av en eller
flera andra förvärvskällor
uppgått till sammanlagt
minst 100 kronor,
4. annan juridisk person,
om dess bruttointäkter av en
eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret upp-
gått till sammanlagt minst
100 kronor,
5. juridisk person, vars
tillgångar av den art som
anges i 3 § 1 mom. lagen
(1947:577) om statlig förmö-
genhetsskatt, vid beskatt-
ningsårets utgång haft ett
värde som överstiger 800 000
kronor eller, i fråga om
sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b nämnda
lag, 25 000 kronor,
6. juridisk person för
vilken underlag för statlig
fastighetsskatt, avkast-
ningsskatt på pensionsmedel
eller särskild löneskatt på
pensionskostnader skall
fastställas.
Vid bedömandet av deklara-
tionsskyldighet enligt för-
sta stycket 2--5 skall
hänsyn inte tas till sådan
inkomst eller förmögenhet, för
vilken skattskyldighet inte
föreligger enligt kommunal-
skattelagen (1928:370), la-
gen om statlig inkomstskatt
eller lagen om statlig för-
mögenhetsskatt. Däremot skall
hänsyn tas till sådan inkomst
eller förmögenhet som enligt
dubbelbeskattningsavtal
skall vara helt eller
delvis undantagen från
beskattning i Sverige.
13 §2
Särskild självdeklaration skall lämnas om
1. den skattskyldige är annan juridisk person än dödsbo,
2. den skattskyldige är skyldig att i självdeklaration lämna uppgift om
inkomst av näringsverksamhet,
3. den skattskyldige är företagsledare eller delägare i fåmansföretag,
fåmansägt handelsbolag, företag som enligt 3 § 12 mom. nionde stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt skall behandlas som fåmansföretag eller, om
uppgifter skall lämnas eligt 24 §, i företag som upphört att vara sådant
företag.
-------------------------------------------------------
4. den skattskyldige är
närstående till företagsledare
i sådant företag som avses i
3 och skall lämna uppgifter
enligt 24 §, 4. den skattskyldige
5. den skattskyldige enligt 14 kap. 3 §
enligt 14 kap. 3 § mervärdesskattelagen
mervärdesskattelagen (1994:200) är skyldig att
(1994:200) är skyldig att redovisa utgående och
redovisa utgående och ingående mervärdesskatt i
ingående mervärdesskatt i sinsin självdeklaration,
självdeklaration, 5. den skattskyldige
6. den skattskyldige inte inte varit bosatt i
varit bosatt i Sverige Sverige under hela be-
under hela beskattningsåret, skattningsåret, eller
eller 6. den skattskyldige
7. den skattskyldige inte inte mottagit förtryckt
mottagit förtryckt blankett blankett för förenklad
för förenklad självdeklarationsjälvdeklaration senast den
senast den 15 april 15 april taxeringsåret.
taxeringsåret.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas första gången vid 1997
års taxering.
1 Senaste lydelse 1991:698.
2 Senaste lydelse 1994:483.
106
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-11
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 29 februari 1996 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
3. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
4. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
5. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna Anita
Saldén och Monica Dahlbom.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
32 § 3 f mom.
Enligt förslaget slopas det undantag från skatteplikt för rabatter och andra
förmåner som transportföretag ger ut för visad kundtrohet vid utrikes flygresor.
Skattefriheten för sådana förmåner infördes den 1 juli 1992. I lagrådsremissens
allmänna motivering, avsnitt 6.1, redovisas de huvudsakliga skälen för denna
skattefrihet. Ett sådant skäl angavs vara svårigheten för det
kontrolluppgiftsskyldiga företaget att veta om förmånen faktiskt kommit att
utnyttjas och, om den utnyttjats, vilken del av förmånen som grundar sig på
resor som betalats av arbetsgivaren.
Bestämmelserna om skattefrihet avsåg rabatter och andra förmåner som
transportföretaget gett ut. Frågan om vem som skall anses ha gett ut förmånen
tas upp i lagrådsremissen. Flera omständigheter sägs tala för att det är
arbetsgivaren som skall anses vara den som gett ut förmånen och därmed skall
lämna kontrolluppgift enligt 3 kap. 4 § lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter. Enligt Lagrådets mening är detta resonemang inte
invändningsfritt. Mot bakgrund av att den nu gällande skattefriheten avser
förmåner som transportföretaget har gett ut, torde det inte kunna förväntas att
kontrolluppgiftsskyldigheten enbart på grund av sådana förarbetsuttalanden
kommer att tillämpas så att den skall ligga på arbetsgivaren. För att detta
skall uppnås bör därför enligt Lagrådets mening i lagtext anges att
ifrågavarande rabatter och andra förmåner skall anses utgivna av arbetsgivaren.
Lagrådet anser sig dock inte böra föreslå hur en sådan bestämmelse skall
utformas. De svårigheter som anfördes beträffande transportföretagens
möjligheter att veta om förmånen faktiskt kommit att utnyttjas torde föreligga
även för arbetsgivaren. Lagrådet förordar att denna och sammanhängande frågor
ytterligare övervägs innan kontrolluppgiftsskyldigheten regleras.
Anvisningarna till 42 §
Sedan ett tidigare gällande undantag från skatteplikt för fria resor på grund av
anställning eller särskilt uppdrag slopats i samband med 1990 års skattereform
har, såsom framgår av lagrådsremissen, frågan hur reseförmåner för anställda
inom rese- och trafikbranschen skall bedömas och värderas setts över av
utredningar och beretts av regeringen vid flera tillfällen. Därvid har olika
förslag till en ny reglering lagts fram och skilda modeller för lösning av
värderingsspörsmålen presenterats med utgångspunkt i större eller mindre inslag
av schablonisering.
Det förslag som lades fram av regeringen i lagrådsremiss den 5 oktober 1995
byggde på att reseförmånerna för den enskilde resenären, under förutsättning att
det fanns särskilda inskränkningar i rätten att utnyttja resorna, i princip
skulle bestämmas enligt en schablonmetod som beskrevs närmare i den föreslagna
lagtexten. Lagrådet avstyrkte förslaget och förde i sitt yttrande fram
invändningar såväl när det gällde reglernas språkliga och redaktionella
utformning som beträffande förslagets sakliga innebörd. Lagrådet, som särskilt
framhöll att resultatet av de avsedda schablonberäkningarna många gånger kunde
bli orättvist mot de skattskyldiga, ansåg att ett system där förmånsvärdet
bestämdes mera individuellt för varje resenär klart var att föredra från sakliga
synpunkter. I avsaknad av närmare upplysningar om hur ett individuellt
beskattningssystem lämpligen skulle kunna utformas och vilka problem av saklig
eller praktisk natur som skulle kunna uppstå kunde Lagrådet dock inte yttra sig
mera bestämt i frågan.
Det förslag till reglering som nu föreligger till bedömning innebär enligt
remissen i princip att en individuell schablonmodell skall tillämpas i fråga om
flygresor och att en förenklad schablonmodell skall användas för värdering av
tågresor. Vid en jämförelse med förslaget i lagrådsremissen hösten 1995
konstaterar Lagrådet att de synpunkter som anfördes vid lagrådsgranskningen i
viktiga hänseenden har beaktats. Det nya förslaget har fått en mindre
komplicerad utformning som gör det lättare att förstå och dessutom leder till
färre och enklare beräkningsmoment än det föregående. Genom att regleringen har
delats upp på flyg- resp. tågresor har värderingsbestämmelserna kunnat utformas
mera precist för vardera kategorin. Mot den nu föreliggande regleringen synes
det inte heller finnas anledning att göra sakliga invändningar, såsom att den
medför påtagliga risker för orättvisor för de skattskyldiga; detta gäller även
den del av förslaget där schablonmodellen utnyttjas i mest renodlad form,
nämligen för tågreseförmåner, bl.a. med hänsyn till de förhållandevis modesta
förmånsbelopp som värderingsbestämmelserna här kan ge upphov till. Mot bakgrund
av det anförda anser Lagrådet att föreliggande förslag bör kunna godtas.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
107
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 mars 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Östros
Regeringen beslutar proposition 1995/96:152 Beskattning av förmån av utbildning
och andra åtgärder vid personalavveckling m.m.
108