Post 6440 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1995/96:220 ·
Hämta Doc ·
Lag om statsbudgeten
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 220
Regeringens proposition
1995/96:220
Lag om statsbudgeten
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 maj 1996
Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag om statsbudgeten. Lagen innehåller företrädesvis
preciseringar av och kompletteringar till regeringsformens och riksdags-
ordningens översiktliga och kortfattade bestämmelser om statsbudgeten och
finansmakten. Framför allt regleras regeringens befogenheter och skyldigheter på
området. Syftet med lagen är främst att underlätta överblicken, att öka
klarheten och att stärka budgetdisciplinen.
I lagen anges de anslagstyper som skall användas och de villkor som skall
gälla för dem. Vidare tas bestämmelser in som reglerar under vilka
förutsättningar regeringen får ikläda staten ekonomiska förpliktelser. Det
föreskrivs att förslaget till statsbudget i princip skall omfatta alla inkomster
och utgifter som påverkar statens lånebehov. Vidare ges det föreskrifter om
finansiering av investeringar.
I lagen tas det även in grundläggande bestämmelser om överlåtelse av statens
fasta egendom samt om överlåtelse av aktier och annan lös egendom. Det anges
även under vilka förutsättningar regeringen får disponera försäljningsin-
komsterna.
Regeringen åläggs att lämna budgetprognoser och att då förklara väsentliga
skillnader i förhållande till budgeterade belopp. Vidare slås fast att
regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen och att statens verksamhet
skall granskas med revision. Dessutom anges vad som ingår i denna
redovisningsskyldighet samt att en årsredovisning skall lämnas till riksdagen.
Slutligen behandlas frågor om utgiftstak och utgiftsramar.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
1
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
3 Ärendet och dess beredning 12
4 Behov av en budgetlag 12
5 Effektivitet och resultat 19
5.1 Effektivitet och god hushållning 19
5.2 Resultat i statens verksamhet 21
6 Anslag och inkomsttitlar 23
6.1 Anslagstyper och villkor 23
6.2 Utnyttjande av anslag 31
6.3 Inkomsttitlar 33
6.4 Redovisning mot anslag och inkomsttitlar 34
7 Ekonomiska förpliktelser 35
7.1 Beställningsbemyndiganden 35
7.2 Åtaganden i den löpande verksamheten 36
7.3 Kreditgarantier 37
7.4 Garantiavgifter 39
8 Statsbudgetens avgränsning 40
8.1 Statsbudgeten och lånebehovet 40
8.2 Brutto- och nettoredovisning 42
8.3 Vid sidan av statsbudgeten 45
8.4 Disposition av avgiftsinkomster 46
9 Finansiering av investeringar 47
9.1 Anläggningstillgångar 47
9.2 Rörelsekapital 49
9.3 Infrastrukturella investeringar 50
9.4 Tillgångar i särskilda fall 51
10 Överlåtelse av statens egendom 52
10.1Allmänt 52
10.2Fast egendom 53
10.3Aktier och andelar 58
10.4Annan lös egendom 63
10.5Disposition av försäljningsinkomster 65
2
11 Redovisning och revision 68
11.1Redovisningsskyldighet inför riksdagen 68
11.2Kraven på redovisningen 70
11.3Revision 71
12 Uppföljning, prognoser och utfall 72
12.1Uppföljning 72
12.2Budgetprognoser 73
12.3Statsbudgetens utfall 74
12.4Årsredovisning 75
13 Utgiftstak och utgiftsramar 77
13.1I beredningen 77
13.2Under genomförandet 79
13.3Långsiktskalkyl 80
14 Ikraftträdande. 81
15 Författningskommentar 82
Bilaga 1 Budgetlagsutredningens sammanfattning 118
Bilaga 2 Budgetlagsutredningens författningsförslag 127
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 134
Bilaga 4 Lagrådets yttrande 141
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
23 maj 1996 144
3
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om statsbudgeten,
2. beslutar att av riksdagen tidigare givna bemyndiganden och andrabeslut
upphör att gälla i de avseenden som lagen reglerar.
4
2 Lagtext
Förslag till lag om statsbudgeten
Härigenom föreskrivs följande.
Effektivitet och resultat
1 §I statens verksamhet skall hög effektivitet eftersträvas och god hushållning
iakttas.
Med statens verksamhet avses i denna lag sådan verksamhet som sköts av
regeringen, domstolarna och de förvaltningsmyndigheter som lyder under regering-
en.
2 §Regeringen skall för riksdagen redovisa de mål som åsyftas och de resultat
som uppnåtts på olika verksamhetsområden.
Anslag och inkomsttitlar
3 §När riksdagen enligt 9 kap. 3-5 §§ regeringsformen anvisar anslag till
angivna ändamål, skall anslagstyperna obetecknade anslag, reservationsanslag
eller ramanslag användas.
De närmare villkoren för anslagen framgår av 4-6 §§.
Anslagstyper
4 §Ett obetecknat anslag får inte överskridas. Outnyttjade medel får inte
användas under följande budgetår.
5 §Ett reservationsanslag får inte överskridas. Outnyttjade medel får regeringen
använda längst tre år efter det att anslaget senast var uppfört på
statsbudgeten.
6 §Ett ramanslag får regeringen tillfälligt överskrida genom att ta i anspråk en
anslagskredit motsvarande högst tio procent av anvisat anslag.
Med riksdagens bemyndigande får regeringen även besluta att ett ramanslag får
överskridas, om detta är nödvändigt för att i en verksamhet täcka särskilda
utgifter som inte var kända då anslaget anvisades eller för att ett av riksdagen
beslutat ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.
Outnyttjade medel får regeringen använda under följande budgetår.
Övriga bestämmelser om anslag
7 §När regeringen tilldelar en myndighet ett anslag får regeringen besluta om
begränsningar i villkoren för utnyttjande av anslaget.
8 §Regeringen får besluta att medel på ett anvisat anslag inte skall användas,
om detta är motiverat till följd av särskilda omständigheter i en verksamhet
eller av statsfinansiella eller andra samhällsekonomiska skäl.
Inkomsttitlar
9 §Statsinkomster som beräknas av riksdagen skall redovisas mot inkomsttitlar.
Redovisning mot anslag och inkomsttitlar
10 § Avräkning mot anslag för transfereringar skall göras det budgetår då
betalning sker. Mot övriga anslag skall avräkning göras det budgetår till vilket
utgiften hänför sig.
Avräkning mot inkomsttitlar för skatt skall göras det budgetår då betalning
erhålls. Mot övriga inkomsttitlar skall avräkning göras det budgetår till vilket
inkomsten hänför sig.
Avräkning skall göras löpande.
Riksdagen kan för ett anslag eller en inkomsttitel besluta att avräkning skall
göras på någon annan grund.
Ekonomiska förpliktelser
11 § I 12-14 §§ finns bestämmelser om befogenheter för regeringen att ikläda
staten ekonomiska förpliktelser enligt 9 kap. 10 § regeringsformen.
I lagen (1988:1387) om statens upplåning anges under vilka förutsättningar
regeringen får ta upp lån till staten.
Beställningsbemyndiganden m.m.
12 § För det ändamål och med högst det belopp som riksdagen bestämmer får
regeringen beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån
eller liknande som medför utgifter även under senare budgetår än det
statsbudgeten avser.
13 § Regeringen får ikläda staten sådana ekonomiska förpliktelser som är
nödvändiga för att den löpande verksamheten skall fungera tillfredsställande.
Garantier
14 § För det ändamål och med högst det belopp som riksdagen bestämmer får
regeringen ställa ut kreditgarantier och göra andra liknande åtaganden.
När det finns särskilda skäl får åtagandet enligt riksdagens bestämmande göras
utan att beloppet begränsas.
15 § För ett åtagande enligt 14 § skall en avgift tas ut. Avgiftens storlek
skall motsvara statens ekonomiska risk och övriga kostnader för åtagandet, om
inte riksdagen för ett visst åtagande beslutar annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om avgiftens
storlek.
Statsbudgetens avgränsning
16 § Regeringens förslag till statsbudget enligt 9 kap. 6 § regeringsformen
skall omfatta alla inkomster och utgifter, med de undantag som anges i 17 §
andra stycket och 18 §, samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov.
17 § Statens inkomster och utgifter skall budgeteras och redovisas brutto på
statsbudgeten.
Skall inkomsterna i en verksamhet endast bidra till att täcka verksamhetens
utgifter, får utgifterna dock redovisas netto på anslag.
18 § En verksamhet där statens kostnader helt skall täckas med verksamhetens
intäkter skall inte budgeteras och inte heller redovisas på anslag eller
inkomsttitlar.
19 § Regeringen får besluta om dispositionen av avgiftsinkomster från frivilligt
efterfrågade varor och tjänster som staten tillhandahåller, om inkomsterna helt
eller delvis skall täcka statens kostnader för verksamheten.
Finansiering av investeringar
20 § Inom låneramar som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta att
anläggningstillgångar som används i statens verksamhet skall finansieras med lån
i Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för sådana lån.
21 § Inom en kreditram som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta
att rörelsekapital i statens verksamhet skall finansieras med krediter i
Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för dessa krediter och om
likvida medel som myndigheterna disponerar.
22 § Andra tillgångar än de som anges i 20 och 21 §§ skall finansieras med
anslag eller med inkomster som anges i 31 § första stycket.
23 § För en viss myndighet eller för viss anskaffning kan riksdagen besluta att
finansiering skall ske på annat sätt än som anges i 20-22 §§.
Överlåtelse av statens egendom
24 § I anslutning till 9 kap. 9 § regeringsformen anges i 25-34 §§ grunder för
förfogandet över statens egendom.
Föreskrifterna gäller egendom som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till
regeringens disposition. Detta gäller dock inte varor som avses i 19 §.
Med försäljning avses i 25-29 §§ även byte.
Fast egendom
25 § När värdet av fast egendom inte överstiger 50 miljoner kronor, får
regeringen besluta att sälja egendomen, om den inte alls eller endast i ringa
utsträckning behövs i statens verksamhet och om det inte finns särskilda skäl
för att egendomen fortfarande skall ägas av staten.
Trots bestämmelserna i första stycket får regeringen besluta om försäljning
till en kommun för samhällsbyggnadsändamål.
Aktier och andelar
26 § Regeringen får besluta om försäljning av aktier eller andelar i ett företag
där staten har mindre än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,
om inte riksdagen bestämt annat för företaget.
Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande genom försäljning eller på
annat sätt minska statens ägarandel i företag där staten har hälften eller mer
än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar.
Annan lös egendom
27 § För upplåtelse av tomträtt samt försäljning av tomträtt och sådan byggnad
som är lös egendom gäller föreskrifterna om försäljning av fast egendom.
28 § Regeringen får besluta att överlåta annan lös egendom än sådan som anges i
26 och 27 §§, om egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller
blivit obrukbar, eller om den inte anskaffats med statens medel.
Affärsmässighet
29 § Försäljning skall genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar
mot det.
Disposition av försäljningsinkomsten
30 § Har riksdagen beslutat om försäljning av egendom, skall inkomsten redovisas
mot en inkomsttitel på statsbudgeten, om inte riksdagen bestämmer annat.
I 31-34 §§ anges hur inkomsten får disponeras i de fall då regeringen har
beslutat om försäljning.
31 § Har egendomen använts i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en
investeringsplan, får regeringen besluta att inkomsten skall disponeras för att
finansiera investeringar som ingår i planen.
Föreskrifter om disposition av inkomst från försäljning av egendom som inte
använts i en sådan verksamhet finns i 32-34 §§.
32 § Har egendomen finansierats med medel från anslag får regeringen, sedan
medel motsvarande egendomens bokförda värde redovisats mot en inkomsttitel,
besluta att det som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen har använts.
Om inkomsten uppgår till ett mindre belopp, får regeringen besluta att hela
inkomsten skall disponeras i den verksamhet där den försålda egendomen har
använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall dock hela inkomsten redovisas mot en
inkomsttitel.
33 § Har egendomen finansierats med lån får regeringen, sedan lånet lösts,
besluta att det som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen har använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall dock det som återstår av inkomsten
redovisas mot en inkomsttitel.
34 § Har egendomen finansierats på annat sätt än med medel från anslag eller med
lån, får regeringen besluta att hela inkomsten skall disponeras i den verksamhet
där den försålda egendomen har använts.
Uppföljning, prognoser och utfall
35 § Regeringen skall noggrant följa hur statens inkomster, utgifter och
upplåning utvecklas i förhållande till beräknade eller beslutade belopp.
36 § Under löpande budgetår skall regeringen vid minst två tillfällen för
riksdagen redovisa prognoser över utfallet av statens inkomster och utgifter
samt statens lånebehov. Regeringen skall förklara väsentliga skillnader mellan
budgeterade belopp och beräknat utfall.
37 § Senast fyra månader efter budgetåret skall regeringen för riksdagen
redovisa statsbudgetens preliminära utfall. Regeringen skall förklara väsentliga
skillnader mellan budgeterade belopp och det preliminära utfallet.
38 § Så snart som möjligt, dock senast nio månader efter budgetåret, skall
regeringen se till att en årsredovisning för staten lämnas till riksdagen.
Årsredovisningen skall innehålla resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys. Den skall även innehålla det slutliga utfallet på
statsbudgetens inkomsttitlar och anslag.
Utgiftstak och utgiftsramar
39 § Sådana riktlinjer för den ekonomiska politiken som nämns i
tilläggsbestämmelse 3.2.1 tredje stycket till riksdagsordningen kan avse förslag
till beslut om det belopp statens utgifter högst får uppgå till (tak för statens
utgifter) eller riktlinjer för de belopp utgifterna inom olika utgiftsområden
eller grupper av utgiftsområden högst får uppgå till (utgiftsramar).
40 § Avser regeringen att använda tak för statens utgifter i beredningen av
förslaget till statsbudget och i genomförandet av den budgeterade verksamheten,
skall förslag till beslut om ett sådant utgiftstak ingå i den ekonomiska
vårpropositionen.
Har riksdagen beslutat att hänföra statsutgifter till utgiftsområden, skall
regeringen i den ekonomiska vårpropositionen redovisa riktlinjer för hur den
avser att fördela statsutgifter på utgiftsområden eller grupper av
utgiftsområden i det kommande förslaget till statsbudget.
41 § Förslag om tak för statens utgifter eller riktlinjer för utgiftsramar får
avse längre tid än ett budgetår.
42 § Finns det risk för att ett beslutat tak för statens utgifter eller använda
utgiftsramar kommer att överskridas, skall regeringen för att undvika detta
vidta sådana åtgärder som den har befogenhet till eller föreslå riksdagen
nödvändiga åtgärder.
43 § Om regeringen inte lämnar ett sådant förslag som anges i 41 §, skall den i
stället presentera en långsiktig beräkning av hur statens inkomster, utgifter
och lånebehov kommer att utvecklas som en följd av redan fattade beslut och
under väl specificerade samhällsekonomiska förutsättningar.
Redovisning och revision
44 § Regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen för statens medel och de
övriga tillgångar som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till regeringens
disposition. Redovisningsskyldigheten omfattar även den verksamhet som bedrivs
av staten samt statens skulder och övriga ekonomiska förpliktelser.
45 § Bokföring i staten skall ske på ett sätt som stämmer överens med god
redovisningssed.
Redovisningen skall ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska
resultatet och ställningen samt förvaltningen av statens medel och övriga
tillgångar.
Närmare föreskrifter om redovisningen skall meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
46 § Statens verksamhet skall granskas genom revision.
Avslutande bestämmelse
47 § Regeringen får överlåta sin rätt enligt 5 §, 6 § första och tredje styckena
samt 12-14, 19-21, 25-28 och 31-34 §§ till myndighet som regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
5
3 Ärendet och dess beredning
I maj 1995 gav chefen för Finansdepartementet efter regeringens bemyndigande en
särskild utredare i uppdrag att analysera på vilka områden det är önskvärt med
en utökad rättslig reglering av den statliga budgetprocessen samt att lämna
därav föranledda förslag (dir. 1995:42).
Utredningen, som antog namnet Budgetlagsutredningen (Fi 1995:08), avlämnade i
februari 1996 betänkandet Budgetlag - regeringens befogenheter på finansmaktens
område (SOU 1996:14). Utredningens sammanfattning av betänkandet återfinns i
bilaga 1 och utredningens lagförslag framgår av bilaga 2.
Betänkandet (i fortsättningen bet.) har remissbehandlats. Yttranden har
lämnats av Svea hovrätt, Riksgäldskontoret, Statskontoret och Riksrevi-
sionsverket. Remissyttrandena i ärendet finns tillgängliga i Finansdepartementet
(dnr Fi96/1312).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 9 maj 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över det
lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslaget men har föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har på i stort sett alla punkter följt Lagrådets
förslag. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 11.3 och i
författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
4 Behov av en budgetlag
Regeringens förslag: En lag om statsbudgeten införs. Lagen innehåller
preciseringar av och kompletteringar till regeringsformens och riksdags-
ordningens bestämmelser om statsbudgeten och finansmakten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 101 f.).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker att en lag om
statsbudgeten införs.
Svea hovrätt konstaterar att den föreslagna lagstiftningen klargör fundamen-
tala begrepp inom budgetprocessen och anser att regleringen av finansmakten i 9
kap. regeringsformen får en väl avvägd komplettering på nästa steg i
normhierarkin. Riksgäldskontoret påpekar att en budgetlag är angelägen för att
tydligt klargöra regeringens befogenheter på finansmaktens område. Eftersom
erfarenheten visar att de regler som styr budgetprocessen också påverkar den
finanspolitiska utvecklingen kan, enligt kontorets uppfattning, en väl utformad
budgetlag också bidra till en ökad budgetdisciplin och därmed till en bättre
ekonomisk utveckling. Statskontoret tillstyrker att en budgetlag införs.
Kontoret anser dock att det är svårt att närmare ta ställning till lagförslaget
eftersom det ytterst är en politisk avvägning som avgör hur långtgående
befogenheter och skyldigheter framtida regeringar bör ges samt omfattningen av
en vidgad reglering. Statskontoret utesluter inte att en kommande samlad
politisk bedömning kan ge andra avvägningar än den praxis som lagförslaget
grundas på. Enligt Riksrevisionsverkets uppfattning är förslaget väl
genomarbetat och medverkar till en stramare budget- och uppföljningsprocess
genom att klargöra ansvars- och befogenhetsfördelningen mellan riksdagen och
regeringen på finansmaktens område samt genom att kodifiera praxis och skärpa
kraven på vissa punkter.
Skälen för regeringens förslag
Nackdelar med den nuvarande ordningen
Beteckningen finansmakten avser rätten att bestämma hur statens inkomster skall
beräknas och att förfoga över statens tillgångar. Sistnämnda funktion utövas
framför allt i budgetprocessen då bl.a. statens utgifter fastställs.
För att underlätta en successiv utveckling av budgetsystemet är regerings-
formens reglering av finansmakten översiktlig och kortfattad. Där återfinns
främst grundläggande bestämmelser om riksdagens och regeringens befogenheter på
området. I regeringsformen anges exempelvis att riksdagen bestämmer till vilka
belopp statsinkomsterna skall beräknas och anvisar anslag till angivna ändamål.
Där föreskrivs att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen
bestämt men att medlen liksom statens övriga tillgångar står till regeringens
disposition. Vidare ges bestämmelser om tilläggsbudget samt om förfogandet över
statens egendom och upptagande av lån.
Även i riksdagsordningen finns vissa bestämmelser av betydelse för statens
budget, t.ex. regler om när budgetpropositionen skall avlämnas och vad den skall
innehålla samt om budgetårets förläggning. Vidare ges vissa föreskrifter om
riksdagens behandling av budgetpropositionen och andra propositioner på
budgetområdet. I riksdagsordningen har även regleringen av den nyligen antagna
s.k. rambeslutsmodellen tagits in.
Enligt regeringsformen ankommer det på riksdagen att besluta i ett antal för
statsbudgeten grundläggande frågor. Dessa beslut kräver dock inte lags form och
de har - med undantag för lagen (1988:1387) om statens upplåning - inte heller
tagits in i någon författning. Därför är det tidskrävande och förenat med
avsevärda svårigheter att överhuvudtaget finna dem. Det blir även svårt att
överblicka de regler som gäller och den befogenhetsfördelning som råder mellan
riksdag och regering på finansmaktens område. Redan med hänsyn till detta är
det motiverat att föra in centrala regler för statsbudgeten i en särskild lag.
Regeringen har behövt meddela förordningar av betydelse för beredningen och
genomförandet av statsbudgeten. Vissa bestämmelser har berört frågor som det an-
kommer på riksdagen att besluta om. Eftersom det på finansmaktens område saknas
en lag med grundläggande bestämmelser, har regeringen på annat sätt tvingats
skaffa sig riksdagens godkännande av det huvudsakliga innehållet i
förordningarna. Detta har skett genom att regeringen, oftast i budgetproposi-
tionen, beskrivit innehållet i förordningarna för godkännande. Det är
naturligtvis ett omständligt och opraktiskt sätt att skaffa sig nödvändiga be-
myndiganden. Om regeringen mycket utförligt och detaljerat beskriver och
motiverar införandet av en ny ordning, riskerar regeringen även att binda upp
sig i detaljer som hör hemma inom dess eget befogenhetsområde. Omvänt gäller att
en allmän redogörelse av ett tilltänkt regelverk har en lägre grad av precision
än en författningstext. Oklarhet kan uppstå om vad riksdagen rent faktiskt
godkänt t.ex. när riksdagen godkänt allmänna riktlinjer eller riktlinjer på ett
visst budgettekniskt område. Ytterligare en nackdel med denna ordning är att det
är svårt att se sambandet mellan regeringens förordningar och de särskilda
riksdagsbeslut som dessa baseras på.
Vissa andra problem som frånvaron av en lag på finansmaktens område leder till
belyses på ett åskådligt sätt när det gäller regeringens rätt att förfoga över
statens egendom. Riksdagen har vid olika tillfällen lämnat bemyndiganden för
regeringen att besluta om försäljning av statens fasta egendom. Dessa
bemyndiganden har oftast kompletterat tidigare givna bemyndiganden. För att
förstå vad som faktiskt gäller på området krävs därför att man tar del av äldre
bemyndiganden. Detta kan dock vara tidskrävande och besvärligt och ordningen
leder ofrånkomligen till att det blir svårt att överblicka gällande regler. För
att sätta sig in i de centrala riktlinjerna för när fast egendom överhuvudtaget
får säljas och vad som gäller vid försäljningen, krävs att man tar del av 50 år
gamla förarbeten. I vissa fall tvingas man gå tillbaka till ännu äldre beslut
och förarbeten för att få vägledning. Ständiga kompletteringar leder också till
att bemyndiganden lätt riskerar att bli otidsenliga i vissa delar. Vad gäller
förfogandet över statens lösa egendom har en i alla delar inte helt entydig och
klar praxis vuxit fram. På vissa områden har någon praxis inte utvecklats alls.
Detta har lett till att det även på mycket centrala områden - såsom t.ex.
befogenheten att sälja statens aktier - har uppstått osäkerhet om vad som
gäller.
De problem som beskrivits är inte tillfälliga. Under i stort sett hela detta
sekel har frågan om att i en lag föra in centrala bestämmelser om finansmakten
diskuterats i olika sammanhang (se bet s. 101 f.). Nackdelarna med att det inte
finns en lag på området har dock under senare tid blivit mer påtagliga. Den
statliga verksamheten har ökat i omfattning och har antagit en allt mer
skiftande karaktär. Detta leder till att problem oftare kan uppstå och i flera
fall kan de vara av ett nytt slag. En opraktisk beslutsgång och en bristande
överskådlighet blir då allt mer besvärande. Behovet av tydlighet på området har
även ökat till följd av att det under senare år bedrivits ett intensivt reform-
arbete avseende den statliga budgeten och den statliga ekonomiadministrationen.
En lagreglering har också kommit att framstå som än mer angelägen i takt med att
den offentliga sektorns finanser satts på allt svårare prov. Det finns slutligen
skäl att hävda att det på just finansmaktens område är särskilt viktigt att
otydlighet inte råder utan att det finns en klar befogenhetsfördelning mellan
riksdagen och regeringen.
Avsaknaden av en lag som reglerar statsbudgeten är ovanlig i ett internatio-
nellt perspektiv. I de flesta andra länder som Budgetlagsutredningen har
studerat (se bet. s. 53 f.) är bestämmelserna om finansmakten och statens budget
fördelade mellan konstitutionen och en särskild budgetlag. Den svenska ordningen
kan inte förklaras av att regeringsformen eller riksdagsordningen innehåller så
många och så detaljerade bestämmelser att ytterligare reglering i en budgetlag
är överflödig. Snarare är det motsatsen som gäller.
Enligt regeringens bedömning är det angeläget att på finansmaktens område
underlätta överblicken, klargöra vad som faktiskt gäller samt att skapa
ändamålsenliga bestämmelser där regler saknas eller är otidsenliga.
En budgetlag kan i och för sig begränsas till att ta upp sådana frågor där
riksdagen redan tidigare fattat särskilda beslut. Det är dock, enligt
regeringens uppfattning, inte tillräckligt att kodifiera grunderna i gällande
ordning såsom dessa kommer till uttryck i besluten. Utöver detta finns ett stort
behov av att bringa klarhet på områden där gällande ordning inte är helt tydlig.
På vissa oreglerade områden framstår behovet av bestämmelser som särskilt
markerat, exempelvis befogenheten att sälja aktier. Det är självfallet av vikt
att bestämmelser om detta tas in i en budgetlag. Enligt regeringens uppfattning
är det till följd av det statsfinansiella läget särskilt angeläget att i en
budgetlag även ta in bestämmelser som kan medverka till att långsiktigt stärka
budgetdisciplinen.
En stramare budgetprocess
Under senare år har forskning bedrivits i syfte att förklara varför stora
budgetunderskott uppkommit i åtskilliga länder. En stigande arbetslöshet har
naturligtvis varit en viktig gemensam delförklaring till statsskuldsutveck-
lingen. Forskarna har även försökt att finna orsaker till de väsentliga
skillnader i fråga om statsskuldens utveckling som finns mellan olika länder (se
bet. s. 73 f). Studierna visar att skillnaderna kan förklaras av hur de
politiska institutionerna och de statliga budgetprocesserna har utformats.
Starka indikationer finns på att budgetprocessens utformning är av betydelse för
att förklara skillnader mellan länder i fråga om den budgetpolitik som rent
faktiskt förts. En budgetprocess som - på grundval av olika preciserade
egenskaper - kan betecknas som stram, anses kunna medverka till lägre underskott
i statens finanser och en mer hållbar skuldutveckling. Forskningsresultaten ger
stöd för tanken att institutionella reformer av budgetprocessen är en framkomlig
väg för att åstadkomma en bestående förbättring av de offentliga finanserna.
Vid en analys i början av 1990-talet bedömdes den svenska budgetprocessen vara
mycket svag i jämförelse med dåvarande tolv EG-länder. Endast ett land hade en
svagare budgetprocess än Sverige. Det förhållandet att vi saknat en budgetlag
har, enligt regeringens uppfattning, med all säkerhet medverkat till den svenska
budgetprocessens svaghet.
Under senare tid har ett allt större intresse riktats mot utformningen av vår
budgetprocess. Med kännedom om vissa forskningsresultat har steg också tagits
mot att strama upp budgetarbetet.
Riksdagen har beslutat om en förbättrad ordning för sitt eget arbete med
statsbudgeten. Innebörden av den nya s.k. rambeslutsmodellen är att riksdagen i
ett första steg fastställer det samlade budgetutrymmet och fördelar detta på ut-
giftsområden. Först därefter skall i ett andra steg utrymmet fördelas på de
olika anslagen inom respektive utgiftsområde. Riksdagen har även beslutat att
ett tak för de offentliga utgifterna skall kunna användas i budgetprocessen.
Förutsättningarna för långsiktighet har även förbättrats genom att riksdagens
valperiod förlängts till fyra år.
I regeringskansliet inleds budgetarbete numera med att regeringen lägger fast
ekonomiska ramar för olika verksamhetsområden utifrån en bedömning av det
samhällsekonomiska utrymmet. Dessa ramar blir sedan styrande för den fortsatta
dialogen mellan fackdepartementen och Finansdepartementet.
En annan inledd reform som kan medverka till en stärkt budgetdisciplin är att
låta bruttoredovisning i statsbudgeten få ökad tillämpning. Syftet är att ge en
tydligare bild av statens åtaganden och att underlätta förståelsen av
statsbudgeten. Ambitionen har även varit att skapa bättre överensstämmelse
mellan det redovisade budgetsaldot och statens lånebehov.
Trots detta finns det enligt regeringens uppfattning alltjämt svaga punkter i
den svenska budgetprocessen. Dessa återfinns främst i de två faser av
budgetprocessen som utgörs av regeringens beredning av budgetförslaget och
genomförandet av den beslutade verksamheten.
I ljuset av den senaste tidens utveckling och de erfarenheter som gjorts anser
regeringen därför att det finns anledning att låta budgetlagen medverka till
ytterligare uppstramning av den svenska budgetprocessen på några punkter. Detta
kan bl.a. ske genom att i lagen ta in bestämmelser om utgiftstak och
utgiftsramar samt föreskrifter om redovisningsskyldighet, revision, prognoser
och olika former av utfallsredovisning. Denna typ av regler är ägnade att
förbättra riksdagens kontrollmöjligheter. Bestämmelser som stärker
budgetdisciplinen medverkar även till att Sverige lättare kan leva upp till de
förpliktelser angående den offentliga sektorns finanser som följer av EU-
medlemskapet. En budgetlag kommer också att utgöra en naturlig plattform för
fortsatta förbättringar av budgetprocessen.
Områden där en lagreglering behövs
Det är lämpligt att i inledningen av lagen lägga fast de grundläggande krav på
effektivitet och hushållning som måste ställas på regeringens ledning samt
genomförandet av den statliga verksamheten. Riksdagen anvisar medel för olika
ändamål och bemyndigar regeringen att disponera inkomster. Riksdagen bör därför
få information om de mål som sätts och de resultat som uppnåtts på olika
verksamhetsområden. Frågor om resultatstyrning hör hemma i den regelbundet åter-
kommande budgetprocessen och bör därför regleras i budgetlagen.
Riksdagen bestämmer enligt 1 kap. 4 § regeringsformen (RF) hur statens medel
skall användas genom att anvisa anslag till angivna ändamål. De olika
anslagstyperna skiljer sig åt vad gäller rätten att överskrida anvisade belopp
och att använda outnyttjade medel under senare budgetår. Anslagssystemets
närmare utformning påverkar därför bl.a. befogenhetsfördelningen mellan
riksdagen och regeringen samt möjligheterna att styra de skilda verksamheterna.
Om detta beslutar självfallet riksdagen. Därför bör det i budgetlagen tas in
bestämmelser om de olika anslagstyper som får användas och de villkor som skall
gälla för dem.
Enligt RF 9:10 får inte regeringen utan riksdagens bemyndigande ta upp lån
eller i övrigt ikläda staten ekonomiska förpliktelser. Frågor om statens
upplåning regleras i en särskild lag. Staten kan dock iklädas ekonomiska
förpliktelser på annat sätt än genom upplåning. Regeringen kan med stöd av
riksdagens bemyndigande beställa varor och tjänster samt besluta om bidrag,
ersättning, lån eller liknande som medför utgifter under senare år. Vidare kan
staten iklädas ekonomiska förpliktelser genom att regeringen ställer ut kredit-
garantier. I budgetlagen bör det därför anges under vilka förutsättningar
regeringen får ikläda staten vissa sådana förpliktelser.
Enligt RF 9:6 skall regeringen avge förslag till statsbudget till riksdagen.
Principer om fullständighet och bruttoredovisning har sedan länge varit
vägledande för statsbudgeten. Skiftande avsteg har dock gjorts från dessa
principer. Statsbudgeten ger därför inte alltid en klar uppfattning om den
statliga verksamheten och dess finansiella anspråk. En oklart definierad
statsbudget riskerar att få en svag ställning. Till detta kommer att det inte är
meningsfullt att använda utgiftstak och utgiftsramar vid beredning och beslut om
statsbudgeten om inte de nämnda principerna tillämpas med färre undantag och med
större stabilitet än som skett under vissa perioder. Det är därför nödvändigt
att i budgetlagen precisera statsbudgetens avgränsning.
Riksdagen bestämmer enligt RF 9:2 hur statens medel får användas. Oftast sker
det genom att riksdagen anvisar anslag till angivna ändamål. Åtskilliga slag av
tillgångar finansieras dock inte längre med anslag. Det förekommer att
finansiering av investeringar även sker genom interna lån och krediter i
Riksgäldskontoret. Detta sätt att finansiera investeringar har under senare tid
fått en allt större betydelse. Det är därför lämpligt att i budgetlagen reglera
hur investeringar får finansieras.
Det ankommer enligt RF 9:9 på riksdagen att i den omfattning som behövs
fastställa grunder för förfogandet över statens egendom. Riksdagen har inte
meddelat någon lag om detta och området är ofullständigt reglerat. Vad avser den
fasta egendomen gäller alltjämt vissa äldre - i viss mån otidsenliga - be-
myndiganden och riksdagsbeslut. I fråga om lös egendom har det endast på några
få områden utvecklats en praxis. Med hänsyn till att så stor del av statens
förmögenhet numera utgörs av aktier och med beaktande av den skyndsamhet som
krävs av aktörer på marknaden, är det i synnerhet på detta område angeläget med
en praktiskt fungerande och väl avvägd reglering. Det bör därför i budgetlagen
tas in grundläggande bestämmelser om överlåtelse av statens egendom och om hur
inkomster från sådan överlåtelse får disponeras.
I budgetlagen bör det även tas in grundläggande bestämmelser som klargör att
regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen för statens medel och den
verksamhet som regeringen bedriver. För att denna skyldighet skall vara
meningsfull krävs regler som anger de krav som kan ställas på den ekonomiska
redovisningen. I lagen bör även tas in en bestämmelse om att statens verksamhet
skall granskas genom revision.
En noggrann uppföljning av genomförandet av den budgeterade verksamheten kan
medverka till att skärpa budgetdisciplinen. Därför bör det i budgetlagen tas in
bestämmelser som ålägger regeringen att till riksdagen överlämna kommenterade
prognoser avseende statens inkomster, utgifter och lånebehov samt en tidig
utfallsredovisning. Detta bör kunna leda till en omsorgsfullare beräkning av
statens inkomster och utgifter och till att korrigerande åtgärder vid behov
snabbt kan vidtas.
I avsikt att etablera en varaktigt stram budgetdisciplin som kan medverka till
en långsiktigt hållbar utveckling av statsfinanserna har riksdagen beslutat om
en s.k. rambeslutsmodell. Denna beslutsmodell innefattar utgiftsområden som
skall tillämpas för riksdagens beslut om statsbudgeten. Riksdagen har också
beslutat att en metod med ett tak för de offentliga utgifterna skall kunna
användas. I syfte att stärka och tydliggöra det budgetpolitiska åtagandet bör
det i budgetlagen tas in bestämmelser om förfarandet när regeringen i
beredningen av statsbudgeten avser att använda sig av ett kvantitativt
preciserat utgiftstak eller när riksdagen beslutat att hänföra utgifter till
utgiftsområden.
Det är en naturlig konsekvens av regeringens redovisningsskyldighet inför
riksdagen att en årsredovisning för staten lämnas till riksdagen. En sådan bör
ge en rättvisande bild av statens verksamhet, det ekonomiska resultatet och
ställningen samt av förvaltningen av statens medel och övriga tillgångar. Den
bör även innehålla statsbudgetens slutliga utfall på samma detaljnivå som den på
vilken riksdagen har beslutat.
Allmän utformning av lagförslaget
Budgetlagen bör innehålla preciseringar av och kompletteringar till
regeringsformens och riksdagsordningens bestämmelser. På detta sätt kommer en
önskvärd reglering till stånd mellan å ena sidan regeringsformens och
riksdagsordningens översiktliga bestämmelser och å andra sidan regeringens
mycket detaljerade förordningar. Budgetlagen kommer att bli den självklara
utgångspunkten för de detaljerade regler på det ekonomiadministrativa området
som regeringen behöver meddela. I de flesta länder som Budgetlagsutredningen
studerat är det rättsliga systemet uppbyggt på just detta sätt.
Förändringar i fråga om budgetens innehåll, den ekonomiska och politiska
debatten samt den tekniska utvecklingen leder till att budgetsystemet måste
kunna förnyas successivt. När frågan om en budgetlag tidigare har diskuterats,
har det uttryckts farhågor om att statsmakternas handlingsfrihet i alltför hög
utsträckning riskerar att bindas upp genom en reglering i lag (se bet. s. 101
f.). Det skall dock anmärkas att denna oro oftast uttryckts vid övervägande av
att föra in bestämmelser om statsbudgeten i en lag med grundlags ställning. Då
är naturligtvis extra försiktighet påkallad. Det skäl som har anförts mot att
införa bestämmelser i grundlag förlorar dock mycket av sin tyngd när det i
stället är fråga om att föra in regler om budgeten i en lag av lägre valör.
Statsmakterna kan enligt regeringens uppfattning behålla en tillräcklig grad
av handlingsfrihet - samtidigt som önskvärd stadga skänks åt budgetsystemet - om
lagen främst reglerar vissa grundläggande principer för budgetprocessen i vid
bemärkelse. Dessa principer behåller i stor utsträckning sin giltighet även om
det i framtiden kan komma att väljas andra budgettekniska lösningar. Det blir
således möjligt att göra förbättringar på budgetens område utan att lagen
behöver ändras. Om det ändå blir nödvändigt att ändra lagen, kan detta ske utan
den tidsutdräkt som följer av en grundlagsändring.
Bestämmelserna i budgetlagen kommer att vara inriktade på befogenhetsför-
delningen mellan riksdagen och regeringen. Detta uttrycks genom att i första
hand regeringens befogenheter och skyldigheter regleras. Uppläggningen är
naturlig eftersom regeringen lämnar förslag till statsbudget, leder
genomförandet av den av riksdagen beslutade statliga verksamheten och ansvarar
inför riksdagen för sina myndigheter. Det är emellertid ofrånkomligt att även
formerna för riksdagens handlande kan påverkas i en del fall liksom även myndig-
heternas agerande.
De befogenheter regeringen får kommer den att behöva delegera till
underlydande myndigheter. Sådan delegation är nödvändig och kommer att ske i
stor utsträckning. När det i det följande talas om regeringens befogenheter
kommer dessa efter delegation att på flertalet områden rent faktiskt att
utnyttjas av olika underlydande myndigheter.
5 Effektivitet och resultat
5.1 Effektivitet och god hushållning
Regeringens förslag: Hög effektivitet skall eftersträvas och god hushållning
skall iakttas i statens verksamhet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 116 f.).
Remissinstanserna har inte framställt några invändningar mot förslaget i denna
del.
12
Skälen för regeringens förslag: Statens verksamhet är omfattande. Det är
nödvändigt att den utförs på ett sådant sätt att den i sina olika former kan
lämna ett så gott bidrag som möjligt till välfärden och samhällsutvecklingen.
Det betyder bl.a. att den statliga tjänsteproduktionen måste bedrivas effektivt
samt att skatter och transfereringar är utformade på ett sådant sätt att
välfärds- och tillväxtmålen främjas. Krav kan också resas på att statens
verksamhet skall bedrivas på ett sätt som är långsiktigt hållbart från
miljösynpunkt.
Det är riksdagen som fattar beslut om vilken verksamhet staten skall utföra.
Regeringens uppgift är att inom ramen för de syften, bestämmelser och resurser
som riksdagen anger genomföra statens verksamhet samt förvalta statens medel och
tillgångar. Regeringen ansvarar inför riksdagen för hur den styr riket.
Hög effektivitet och god hushållning med resurserna är grundläggande krav som
riksdagen kan ställa på regeringens ledning samt på genomförandet av statens
verksamhet. Dessa krav bör därför komma till uttryck redan i inledningen av
budgetlagen. På så vis ges en grund för vissa andra bestämmelser som bör ingå i
lagen och som behandlas i det följande avsnittet samt i t.ex. avsnitt 11
Redovisning och revision och i avsnitt 12 Uppföljning, prognoser och utfall.
Med hög effektivitet åsyftas att den statliga verksamheten bedrivs så att de
mål riksdagen har satt upp nås i så hög grad som möjligt inom ramen för
tillgängliga resurser. Verksamheten kan då sägas vara ändamålsenligt utformad.
God hushållning innebär att onödiga utgifter undviks och att verksamheten
bedrivs med hög produktivitet. Det innebär vidare att statens medel hanteras
säkert samt att statens tillgångar i övrigt och dess skulder förvaltas väl.
Som närmare behandlas i författningskommentaren till 1 § avses med statens
verksamhet sådan verksamhet som sköts av regeringen eller myndigheter som är
underställda regeringen. Däremot avses t.ex. inte verksamhet som bedrivs av
aktiebolag som ägs av staten eller stiftelser där staten har medverkat vid
bildandet. Inte heller avses riksdagen och dess myndigheters verksamhet.
Regeringen anser emellertid att det inte finns några avgörande skäl till
varför lagen i sin huvuddel inte skulle kunna gälla även för riksdagen och
flertalet av dess myndigheter. Det kan nämnas att den finska budgetlagen även
gäller för riksdagen. Närmare föreskrifter om den finska lagens tillämpning för
riksdagen meddelas av den finska riksdagens kansli.
Även den svenska riksdagen har möjlighet att besluta att budgetlagen i admini-
strativt hänseende skall gälla för riksdagen och dess myndigheter. Regeringen
har dock, till skillnad från Budgetlagsutredningen, avstått från att markera
denna möjlighet i förslaget till lagtext.
13
5.2 Resultat i statens verksamhet
Regeringens förslag: Regeringen skall för riksdagen redovisa de mål som åsyftas
och de resultat som uppnåtts på olika verksamhetsområden.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 305 f.).
Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt förslaget eller har inga
invändningar mot det. Statskontoret anser att en alltför ensidig betoning av en
utvecklad budgetstyrning riskerar att komma i konflikt med en fortsatt utvecklad
mål- och resultatstyrning. Därför bör, enligt kontoret, frågan om formen och
sammanhanget för regeringens redovisning till riksdagen av de sakliga resultaten
lösas. Riksrevisionsverket anser att det är angeläget att ett systematiskt ut-
vecklingsarbete bedrivs på området.
Skälen för regeringens förslag: I takt med att statens verksamhet har ökat i
omfattning har en långtgående delegering av befogenheter skett från riksdagen
till regeringen och vidare till de statliga myndigheterna. Den finansiella
styrningen av myndigheterna har fått karaktär av ekonomisk ramstyrning som
syftar till att decentralisera ansvar och befogenheter. En långtgående
delegering av befogenheter till myndigheterna har skett bl.a. i fråga om
utformning av myndigheternas inre organisation, anskaffning av lokaler, beslut
om investeringar och anställning av personal. Myndigheterna kan i stor
utsträckning välja de metoder de anser är mest lämpliga för att uppnå de
fastlagda målen. En långtgående delegering av befogenheter förutsätter dock en
ökad uppföljning och rapportering samt en kontroll i efterhand av vilka resultat
och effekter som uppnåtts.
De samhällsekonomiska och statsfinansiella förutsättningarna har utvecklats på
ett sådant sätt att det blivit nödvändigt för regeringen att skaffa sig underlag
för omprövning och omprioritering av statens utgifter. Frågor om styrning av
statlig verksamhet har därför behandlats i den regelbundet återkommande
budgetprocessen. Detta gäller även när andra styrinstrument än sådana som faller
inom finansmakten används. Styrningen av den statliga verksamheten har därför
fått en så stark anknytning till budgetprocessen att det är lämpligt att i
budgetlagen särskilt beröra frågor om resultatstyrning.
Att ange ett mål eller ett förväntat resultat och jämföra detta med det
resultat som faktiskt uppnåtts är helt grundläggande i en styrprocess som syftar
till en successivt allt effektivare och mer ändamålsenlig verksamhet. Regeringen
bör därför inför riksdagen för olika områden ange vilka mål som avses bli
uppnådda med de resurser som begärs och de övriga åtgärder som regeringen avser
att vidta. När budgetåret - eller en annan lämplig tidsperiod - är över och
verksamheten har genomförts, är det naturligt att regeringen redovisar de
resultat som har uppnåtts. På så sätt stärks såväl riksdagens roll i budgetpro-
cessen som regeringens styrning av den statliga verksamheten.
Ett annat syfte med resultatstyrningen är att klargöra att om man begär
statliga medel för ett ändamål måste man också kunna ange vad man vill uppnå.
Man måste också vara beredd att vidta åtgärder så att de resultat som uppnås kan
redovisas och jämföras med vad som var avsett. Ett tredje syfte är att
underlätta för riksdagens utskott att i ökad utsträckning ägna sig åt
uppföljning och utvärdering av resultat av den verksamhet som riksdagen beslutat
om.
Den mål- och resultatstyrning som under ett antal år funnits i statsför-
valtningen har successivt förändrats. Styrningen och ledningen av den statliga
verksamheten kommer även i fortsättningen att utvecklas utifrån de erfarenheter
som görs av olika metoder samt som en följd av rådande statsfinansiella och
samhällsekonomiska förutsättningar. Regeringen anser därför att den närmare
utformningen av styrningen inte bör regleras i budgetlagen.
Utgifter och verksamheter som finansieras med skattemedel måste alltid
hanteras med den största omsorg. Frågan om hur tillgängliga resurser med hjälp
av olika instrument bör fördelas mellan skilda ändamål, måste därför i så hög
grad som möjligt avgöras med ledning av vilka resultat och kostnader i
vidsträckt bemärkelse olika åtgärder ger upphov till. När riksdagen fattar
beslut bör den därför ha tillgång till information om de resultat som hittills
uppnåtts och de mål som förväntas bli uppnådda.
För att riksdagens - och även regeringens - behov av politiskt betydelsefullt
underlag på olika områden skall kunna tillgodoses, behöver resultatinformation
sökas även utanför myndigheternas regelbundna redovisningar och analyser.
Kommittéväsendet, Riksrevisionsverket, Statskontoret, s.k. sektormyndigheter och
forskningsinstitutioner kan tillhandahålla betydelsefullt underlag. Massmedia
och den politiska debatten kan också ge bidrag till resultatanalysen. Oberoende
av hur resultatinformationen tas fram och med vilken frekvens detta sker, bör
regeringen dock presentera den för riksdagen vid lämpliga tillfällen.
Även om det måste förutsättas att alla beslut om åtgärder syftar till att
uppnå något, kan det på en del områden vara svårt att beskriva mål och uppnådda
resultat med någon högre precision. Det sätt på vilket mål och resultat anges
måste därför i hög grad anpassas till de förutsättningar som gäller på olika
statliga verksamhetsområden.
I avsnitten 11 och 12 behandlas frågor om årsredovisning för staten. Den
slutsatsen dras att uppgifter om de sakliga resultat som uppnås inom statens
alla verksamhetsområden knappast kan ingå i en samlad årsredovisning för staten.
Det är lämpligt att resultaten i den statliga verksamheten i stället upp-
märksammas i budgetprocessen. Budgetpropositionen blir därför på de flesta
områden det naturliga dokumentet för den löpande redovisningen av mål och
resultat på områden där ekonomiska styrmedel, särskilt anslag, används i stor
utsträckning.
I en del fall beslutas om mål för ett större politikområde och för en längre
tidsperiod. Då är det också lämpligt att en fördjupad resultatanalys ingår i den
särproposition där förslag om den framtida målinriktningen lämnas. Detta gäller
oavsett om förvaltningsåtgärder, bidrag, skatter eller föreskrifter är det
viktigaste styrinstrumentet på området. Det kan också i flera fall vara lämpligt
att regeringen redogör för åsyftade mål och uppnådda resultat utan att samtidigt
några förslag till nya åtgärder lämnas. Sådan uppföljning av utvecklingen inom
ett politikområde kan med fördel redovisas med en skrivelse till riksdagen.
Med hänsyn till att olika slag av dokument kan användas när regeringen för
riksdagen redovisar resultat och mål i statens verksamhet, anser regeringen att
budgetlagen inte bör innehålla några föreskrifter om resultatredovisningens
form.
6 Anslag och inkomsttitlar
6.1 Anslagstyper och villkor
Regeringens förslag: Tre anslagstyper skall finnas, nämligen obetecknade anslag,
reservationsanslag och ramanslag. De huvudsakliga villkor som gäller för dessa
anslagstyper anges i budgetlagen. Den nuvarande anslagstypen förslagsanslag
avvecklas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 133 f.).
Remissinstanserna har haft vissa invändningar mot förslaget i denna del.
Riksgäldskontoret anser att regeringen endast i ett fåtal fall bör ges rätt att
besluta om överskridande av ett ramanslag. Statskontoret anser att budgetdis-
ciplinen skulle främjas om de olika anslagstypernas huvudsak-liga användningsom-
råden får en tydligare belysning. Enligt kontorets uppfattning skulle samma
syfte gagnas om möjligheterna till anslagskredit behandlas något stramare än
enligt förslaget. Riksrevisionsverket anser att det finns skäl att i budgetlagen
inkludera möjligheten att anvisa medel på förslagsanslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt RF 9:2 får statens medel inte användas
på annat sätt än riksdagen har bestämt. Det är främst genom att anvisa anslag
som riksdagen bestämmer hur statens medel skall användas. Statsbudgetens anslag
utgör därför riksdagens viktigaste instrument för att fördela medel till olika
ändamål.
Riksdagen anvisar inte endast ett belopp för ett visst ändamål utan anger även
de villkor som skall gälla för dispositionen av medlen. Detta sker på ett
standardiserat sätt genom att riksdagen för varje ändamål anger med vilken typ
av anslag medel skall anvisas.
För närvarande använder riksdagen sig av fyra typer av anslag, nämligen
obetecknat anslag, förslagsanslag, reservationsanslag och ramanslag. De skilda
anslagstyperna kännetecknas av att olika regler gäller i fråga om regeringens
rätt att överskrida det anvisade beloppet och att använda outnyttjade medel ett
senare budgetår. Anslagssystemets närmare utformning påverkar på detta sätt
befogenhetsfördelningen mellan riksdagen och regeringen samt möjligheterna att
styra de skilda statliga verksamheterna. Därför bör det i budgetlagen tas in
bestämmelser om de olika anslagstyper som riksdagen kan använda sig av och de
villkor som skall gälla för regeringens disposition av medlen.
De olika villkoren syftar till att ge anslagstyperna egenskaper som svarar mot
behoven och förutsättningarna på olika statliga verksamhetsområden. För
närvarande gäller i huvudsak följande.
Ett obetecknat anslag får inte överskridas och outnyttjade medel får inte
användas under följande budgetår. Anslagstypen används främst för bidrag till
exempelvis organisationer, museer och akademier.
Ett förslagsanslag får överskridas av regeringen om det behövs för att
ändamålet med anslaget skall uppfyllas. Outnyttjade medel får inte användas
under följande budgetår. Förslagsanslag används främst för att finansiera
utgifter för sådana regelstyrda förmånssystem där ersättningens storlek och
villkoren för att komma i åtnjutande av den är reglerad i lag men antalet
ersättningsfall inte exakt kan förutses. Som exempel kan nämnas ålderspensioner,
barnbidrag, förtidspensioner, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och
räntebidrag. Det beloppsmässigt största förslagsanslaget avser dock utgifter för
räntor på statsskulden.
Ett reservationsanslag får inte överskridas men outnyttjade medel får användas
under högst tre år efter det budgetår då anslaget senast var uppfört på
statsbudgeten. Denna anslagstyp används huvudsakligen för internationellt
utvecklingssamarbete, vissa investeringsutgifter, högskolor och forskning samt
vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Gemensamt för dessa är att de belopp som
skall anvisas för de olika ändamålen kan preciseras tämligen väl men att det kan
vara svårt att exakt knyta medelsförbrukningen till bestämda budgetår.
Ett ramanslag får överskridas genom att en anslagskredit tas i anspråk på
följande budgetårs anslag eller genom att regeringen beslutar om merutgift.
Outnyttjade medel får sparas till följande budgetår. Denna anslagstyp används
främst för de statliga myndigheternas förvaltningskostnader men numera även för
det militära försvarets utgifter samt för investeringar i vägar och järnvägar.
Valet av anslagstyp görs i allmänhet med ledning av de möjligheter som finns
att förutse medelsbehovet för ett visst budgetår. Förslagsanslag används för att
finansiera förmåner till enskilda som styrs av villkor och belopp som anges i
lag. Övriga anslagstyper används för verksamheter där omfattningen av verksam-
heten styrs av det anvisade beloppet. I det förra fallet är medelsbehovet
resultatet av gällande regler och yttre omständigheter. I det senare fallet
påverkas verksamhetens omfattning av anvisade medel. De tre verksamhetsstyrande
anslagstyperna skiljer sig åt genom att de mer eller mindre bestämt knyter
medelsförbrukningen till ett visst budgetår.
Statskontoret anser att budgetdisciplinen skulle främjas om de olika
anslagstypernas huvudsakliga användningsområden fick en tydlig belysning t.ex.
genom utförliga författningskommentarer. Regeringen, som inte delar denna
uppfattning, vill här betona att valet av anslagstyp måste ske utifrån varje
områdes specifika förutsättningar.
I det följande diskuteras vilka anslagstyper och anslagsvillkor som
fortsättningsvis bör finnas. Det obetecknade anslaget bör finnas kvar med
oförändrade villkor. Denna anslagstyp behandlas därför inte närmare.
Slopande av förslagsanslaget
Det är besvärande när de förslagsanslag som anvisas på statsbudgeten inte med
rimlig precision motsvarar utfallet på respektive anslag. Stora avvikelser har
förelegat under senare tid. Detta kan - särskilt i statsfinansiellt ansträngda
situationer - minska tilltron till statsbudgeten som ett effektivt ekonomisk-
politiskt instrument.
De förmånssystem som i dag finansieras från förslagsanslag är i stor
utsträckning lagreglerade. Därför kommer regler om förmåners storlek och vem som
kan komma i åtnjutande av dem liksom samhällsutvecklingen i stort att avgöra
anslagsbelastningen olika budgetår. Detta skulle ändras om förmånernas storlek
och villkoren för att bli ersättningsberättigad även underordnades storleken av
det anslag som riksdagen anvisat för ändamålet. En sådan ordning innebär
emellertid att de svenska rättighetsbaserade välfärdssystemen skulle förändras
på ett grundläggande sätt. Något sådant är inte aktuellt utan åtgärder av mer
begränsad räckvidd måste övervägas. Det som ligger närmast till hands är att
modifiera eller helt avveckla anslagstypen förslagsanslag.
Riksrevisionsverket anser att det finns skäl att överväga möjligheten att även
i framtiden anvisa medel på förslagsanslag. Budgettekniken kan komma att ändras
så att de styrformer som tillhör anslagstypen åter blir aktuella. Enligt verket
vore det olyckligt om lagen då måste ändras för att medge möjligheten till
förslagsanslag. Lagen bör i stället vara flexibel och ge utrymme för
budgetteknisk utveckling. Om, och i vilken utsträckning, förslagsanslag skall
användas, bör enligt Riksrevisionsverket vara en fråga för riksdagen. Riksdagen
kan då avstå från att utnyttja möjligheten att anvisa förslagsanslag eller
använda anslagstypen i exklusiva fall. Anslagstypen är, enligt Riks-
revisionsverket, redan nu lämplig i fråga om räntor på statsskulden. Enligt
verket är det inte enkelt att ersätta förslagsanslag med ramanslag. Vissa
ramanslag kan komma att egenskapsmässigt utvecklas till olika mellanformer av
förslagsanslag och ramanslag utan att detta kan klargöras med
anslagsbenämningen. Enligt Riksrevisionsverket finns risk för att det då kan
komma att bli svårt att överblicka och följa upp de anslagsbeslut som fattas i
de enskilda fallen.
Även om regelsystemen styr budgetutfallet på de viktigaste förslagsanslagen
finns det, enligt regeringens uppfattning, anledning att förutsätta ett tydligt
samband mellan anslagsformen och den precision med vilken anslagsberäkningen
sker. Att förmånssystemen finansieras från förslagsanslag kan antas ha lett till
att de prognoser som anslagsbeloppen grundas på inte alltid varit utformade med
tillräcklig omsorg. Kraven på precision i beräkningen har mindre betydelse än
vid andra anslagstyper. Medel kommer ju ändå alltid att finnas så att
lagstadgade förmåner kan betalas ut oavsett vilket belopp som budgeterats.
Tillämpning av rambudgetteknik kan också leda till att inom en given ram räknas
förslagsanslag lågt och begränsade anslag högt. I och med att förslagsanslag
används för lagreglerade förmånssystem, försvagas incitamenten att göra
omsorgsfulla beräkningar av medelsbehovet.
I fråga om regelstyrda anslag är det särskilt viktigt att signaler och
tendenser till utgiftsökningar fångas upp och analyseras tidigt så att
motåtgärder kan sättas in utan onödigt dröjsmål. När en verksamhet finansieras
från ett förslagsanslag är risken stor att överskridanden sker utan att de
underliggande orsakerna får tillräcklig uppmärksamhet.
En grundläggande svårighet med regelstyrda förmånssystem är att kunna förutse
medelsförbrukningen. Detta är i stor utsträckning ett prognosproblem. En sådan
realitet som anslagstyp och anslagsvillkor medverkar dock till att forma
incitament och beteenden vid beräkningen av anslagsbeloppet. Detta skulle kunna
tala för att man valde en lösning som innebär att rätten att överskrida förslag-
sanslag begränsas. Förutsättningarna är dock så olika för de skilda verksamheter
som för närvarande finansieras med förslagsanslag att en långtgående
differentiering av rätten till överskridande därför skulle behöva göras för att
utgöra en fungerande begränsning. Detta talar för att anslagstypen
förslagsanslag bör avvecklas.
Kravet på att budgeterade anslag bättre skall motsvara utfallet får en
särskild tyngd i och med det nyligen införda systemet med utgiftstak och
utgiftsramar för statens utgifter. För att de avvägningar och prioriteringar som
riksdagen gör om de samlade statsutgifterna, mellan utgiftsområden och inom
utgiftsområden inte skall framstå som meningslösa, måste de i budgeten upptagna
beloppen vara realistiska. Enligt regeringens uppfattning är det därför, till
följd av den nya budgetprocessen, nödvändigt att slopa förslagsanslagen.
När det gäller regelstyrda utgifter inom socialförsäkringssystemet samt
statsskuldsräntor kan ramanslag i stället användas. Denna anslagstyp erbjuder
stadga eftersom det är ett i viss mening begränsat anslag. Samtidigt erbjuder
anslagstypen flexibilitet genom de kredit- och sparmöjligheter som finns och
genom den möjlighet regeringen har att under vissa förutsättningar besluta om
merutgift, dvs. överskridande. På detta sätt kan villkoren anpassas till de
förutsättningar som finns på skilda områden. När det gäller annan verksamhet än
regelstyrda förmåner och statsskuldsräntor, bör det i de flesta fall inte möta
några större svårigheter att i stället för förslagsanslag använda andra typer av
anslag.
Ramanslag
Ramanslag infördes för att ge myndigheterna ett ytterligare incitament att
genomföra verksamheten effektivt och att hushålla med anslagsmedlen. Dessa mål
främjas av att både en sparmöjlighet och en kreditmöjlighet har kopplats till
ramanslaget. Detta skapar en flexibilitet kring budgetårsskiftena vilket ökar
den finansiella handlingsfriheten. Ursprungligen användes ramanslag för
förvaltningsutgifter som dessförinnan i regel finansierats från förslagsanslag.
Det blev då naturligt att regeringen fick besluta om överskridande av det anslag
som riksdagen anvisat genom att låta en myndighet redovisa merutgifter.
Ramanslag används numera även för att finansiera annan verksamhet än den
ursprungligen avsedda förvaltningsverksamheten, exempelvis försvarsutgifter och
infrastrukturella investeringar. I och med att förslags-
anslagen avvecklas kommer ramanslag att användas även för regelstyrda utgifter,
räntor på statsskulden, garantier och EU-avgifter.
Eftersom tillämpningsområdet för ramanslaget vidgas är det nödvändigt att
villkoren för anslagstypen preciseras. I annat fall finns risk för att riks-
dagens befogenheter på finansmaktens område undergrävs. Preciseringar behövs
främst i fråga om möjligheten att ta i anspråk en kredit på följande års anslag
och rätten för regeringen att besluta om överskridande i form av merutgifter.
Ett ramanslag får tillfälligt överskridas ett budgetår genom att en kredit tas
i anspråk på följande års anslag. En sådan kredit antas bli avvecklad under de
närmast följande åren genom att utgifterna då blir lägre än anslagen. Inget
hindrar emellertid att en sådan kredit förblir stående över en längre period.
Krediten får för närvarande normalt uppgå till högst 7 procent av anslagsbe-
loppet.
För flertalet ramanslag räcker en kreditmöjlighet av denna omfattning mer än
väl. Erfarenheten visar att kreditmöjligheten för anslagen för
förvaltningsändamål normalt knappast behöver vara större än 3 procent av
anslagsbeloppet. Anslag som används för att finansiera investeringar kan dock
behöva en högre kreditgräns för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivt.
I samband med övergången från reservationsanslag till ramanslag för
infrastrukturinvesteringar beslöt riksdagen av detta skäl (bet. 1992/93:TU35,
rskr. 1992/93:446) att kreditgränsen för berörda ramanslag fick uppgå till så
mycket som 10 procent av anslagsbeloppet.
Särskilt svårt kan det vara att budgetera de medel som behövs för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även i fråga om vissa anslag inom
socialförsäkringsområdet kan det vara problematiskt att budgetera med hög
precision. Konjunkturrelaterade fenomen och beteendeförändringar kan på ett
överraskande sätt påverka medelsförbrukningen.
När ramanslagets tillämpningsområde nu vidgas väsentligt och även kommer att
innefatta verksamheter som är långt svårare att prognosticera än anslag för för-
valtningsändamål, är det enligt regeringens uppfattning ofrånkomligt att en
högre kreditgräns än 7 procent kan behövas i en del fall.
Finansiering med en anslagskredit är en tillfällig lösning som gör det
nödvändigt att överväga de utgiftsdrivande faktorerna eller aktualisera en
höjning av anslagsnivån. Finansiering av överskridanden genom beslut om
merutgift är däremot en definitiv åtgärd. Ett sådant beslut föranleder därför
inte alltid en fördjupad diskussion om vilka åtgärder som måste vidtas för att
man skall komma till rätta med utgiftstrycket på ett visst område. Rätt hanterad
kan därför en ökad möjlighet till finansiering med anslagskredit bidra till en
skärpning av budgetdisciplinen.
Det högsta kreditutrymme som skall vara tillgängligt för ett enskilt anslag
måste prövas efter de förutsättningar som föreligger i det särskilda fallet. En
sådan prövning för vart och ett av kanske 400 ramanslag kan av praktiska skäl
inte göras av riksdagen utan det får ankomma på regeringen att utföra detta.
Samtidigt måste - liksom hittills - en begränsning av kreditmöjligheten finnas
för att riksdagens finansmakt inte skall undergrävas.
Olika lösningar kan då väljas. En lösning är att föreskriva att an-
slagskrediten får uppgå till högst 5 procent av anslagsbeloppet, om inte
riksdagen för ett visst anslag beslutar att den får uppgå till högst 10 procent.
Regeringen får sedan i budgetförslaget för de anslag där så önskas motivera och
hemställa om den högre kreditmöjligheten.
En annan lösning är att riksdagen generellt beslutar att anslagskrediten får
uppgå till högst 10 procent av anslagsbeloppet. Det får sedan ankomma på
regeringen att inom denna gräns anpassa kreditutrymmet till vad som är lämpligt
för det enskilda anslaget. En sådan lösning torde leda till att krediten för
anslag för förvaltningsändamål i regleringsbreven i allmänhet sätts till 3
procent och för de flesta övriga ramanslag till 5 procent. Om störningar
inträffar på ett sådant anslag under budgetåret, kan regeringen i steg höja
kreditgränsen upp till 10 procent av anslagsbeloppet. Behov av motåtgärder
prövas i sådana sammanhang. Endast för några få ramanslag skulle regeringen
redan i regleringsbrevet medge anslagskredit på maximala 10 procent.
Enligt regeringens uppfattning bör den sistnämnda lösningen väljas. På så sätt
kan riksdagens befogenheter på finansmaktens område vidmakthållas samtidigt som
regeringen ges tillräcklig handlingsfrihet.
För sparandet på ramanslag finns för närvarande inte några begränsningar. Vid
utgången av budgetåret 1994/95 var de samlade medel som överfördes till följande
budgetår större än de utnyttjade anslagskrediterna. Nettot av sparande och
krediter uppgick på ramanslag till 11 miljarder kronor. En regel som begränsar
möjligheten att föra över outnyttjade medel till följande budgetår skulle
försvaga incitamentet till god hushållning. Regeringen anser därför att det inte
är lämpligt att lagfästa en sådan generell regel. Däremot avser regeringen att
pröva överföringar av anslagsmedel i den ordinarie budgetprocessen.
När det gäller möjligheten att överskrida ett ramanslag genom s.k. merutgift
kan följande anföras.
Med ramanslag kan de flesta behov av ytterligare medel utöver anvisat anslag
klaras tillfälligt genom utnyttjande av kreditmöjligheten på berört anslag. Det
torde vara mycket sällsynt att ett ramanslag behöver överskridas med mer än 10
procent. Skulle det bli aktuellt, är det naturliga i stället att regeringen för
riksdagen redovisar orsaken till den uppenbara felbudgeteringen eller de
förändrade förutsättningarna och hemställer om ett förhöjt anslag.
Det kan emellertid vara så att ett hotande överskridande upptäcks så sent att
tidsförhållandena inte medger att en proposition med hemställan om
tilläggsanslag behandlas före budgetårets slut. För riksdagen kan det kanske
också upplevas som mindre meningsfullt att i november och december - under
arbetet med nästa års budget - ägna tid och kraft åt att närmast
expeditionsartat besluta att anvisa tilläggsanslag för utgifter som i praktiken
redan är fullbordade.
Om kreditgränsen höjs och om regeringen i ökad utsträckning väljer att vid
behov inhämta beslut om förhöjda anslag från riksdagen, bör antalet fall då det
är nödvändigt att överskrida ramanslag bli ganska få.
Det kan emellertid tänkas situationer när det är nödvändigt, eller i vart fall
lämpligt, att regeringen får besluta om utgifter på ramanslag utöver anvisat
belopp. En snabb händelseutveckling kan leda till att belopp som inte ryms inom
den högsta kreditgränsen måste betalas utan dröjsmål. Exempel på detta kan vara
kraftigt höjda räntor på statsskulden i samband med oro på kreditmarknaden,
tillkommande EU-avgifter, utgifter med anledning av katastrofer och
utbetalningar till följd av infriade garantier. Riksdagens beslut om ett förhöjt
anslag hinner då inte inhämtas. Det är därför angeläget att regeringen under
vissa villkor har möjlighet att besluta att ett ramanslag får överskridas eller,
som det för närvarande benämns, får besluta om merutgift.
När det gäller ramanslag som anvisas för förvaltningsändamål och liknande bör
regeringens befogenheter att besluta om överskridande vara desamma som för
närvarande gäller. Överskridande bör i dessa fall få beslutas endast i rena
undantagsfall för att täcka tillfälliga utgifter som uppkommit utanför
myndighetens kontroll. Med detta avses ytterligare utgifter som ålagts
myndigheten till följd av riksdagsbeslut, men som inte beaktats vid
budgeteringstillfället. Vidare avses utgifter till följd av force majeureli-
knande förhållanden, t.ex. omfattande skada på inventarier (jfr bet.
1993/94:KU19, rskr. 1993/94:264). Det kan dock förutsättas att det nästan aldrig
blir aktuellt att under genomförandet av verksamheten öka anslagsutrymmet mer än
vad som ryms inom den maximala kreditmöjligheten. Skulle det någon gång bli
nödvändigt finns troligen skäl att begära tilläggsfinansiering i riksdagen.
Beslut om överskridande kan därför förutsättas komma att ske endast i mycket
sällsynta fall.
När det däremot gäller ramanslag som anvisas för bl.a. lagreglerade
socialförsäkringsförmåner, avgifter till EU, räntor på statsskulden och
garantier kan så stora och snabba förändringar inträffa att utgifterna inte ryms
inom den maximala kreditmöjligheten. Hinner inte ett tilläggsanslag anvisas, bör
regeringen få besluta om överskridande om det behövs för att ett av riksdagen
beslutat ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.Den ytterligare be-
gränsningen bör dock gälla att ett överskridande måste avräknas mot reserver som
riksdagen har beslutat om eller så skall regeringen ha stöd i ett annat särskilt
bemyndigande som riksdagen har lämnat. Regeringen avser att i propositionen med
förslag till statsbudget för budgetåret 1997 presentera förslag till hur detta
bemyndigande närmare bör utformas.
I de flesta fall är det naturligt att först överväga möjligheten att utnyttja
en anslagskredit innan regeringen begär tilläggsanslag eller, i sista hand,
beslutar om överskridande. Enligt Riksgäldskontorets uppfattning bör det endast
i ett fåtal fall vara möjligt att avvika från denna turordning. Den är dock,
enligt regeringens uppfattning, inte alltid självklar. Valet av metod kan - inom
ramen för gällande bestämmelser - antas i hög grad komma att påverkas av orsaken
till det ökade medelsbehovet, storleken av det samt tidsförhållandena.
När ramanslaget ges ett kraftigt utökat användningsområde är det vik-tigt att
riksdagen får en klar bild av de olika myndigheternas och verksamheternas
ekonomiska situation. Regeringen avser därför att i budgetpropositionen och i
andra anslagspropositioner för varje ramanslag ange senast redovisade
anslagssparande respektive utnyttjad anslagskredit. Riksdagen kommer också att
bli upplyst om det samlade nettot av sparande och krediter på ramanslag.
Beslutade överskridanden avses bli behandlade i årsredovisningen.
Reservationsanslag
Det finns inte skäl att ändra de villkor som för närvarande gäller för reserva-
tionsanslag.
Finansutskottet har uttryckt önskemål om att redovisningen av
reservationsanslagen skall ge en bättre bild av de behållningar av
reservationsmedel som finns kvar vid budgetårsskiftena.
Regeringens strävan är först och främst att minska reservationernas storlek.
Detta bör kunna ske på två sätt. I stället för att tidigt anvisa ett stort
reservationsanslag för olika projekt, kan befogenheten att göra åtaganden som
sträcker sig över flera år tillföras genom ett bemyndigande eller en
investeringsplan. Anslag behöver då anvisas först de senare budgetår då utgifter
uppstår och behovet av medel rent faktiskt föreligger. Då kan det i många fall
också vara möjligt att gå över från reservationsanslag till ramanslag.
Regeringen anser vidare att det är möjligt att för ytterligare några stora
förvaltningsområden övergå från att använda årliga reservationsanslag till att i
stället använda ramanslag för verksamhet, som visserligen kan bestå av många
åtaganden under flera år, men där den samlade volymen är någorlunda konstant.
Ramanslagets spar- och kreditmöjligheter räcker i de flesta fall till för att
fånga upp de förskjutningar i utgifter mellan olika år som normalt förekommer.
Även om antalet minskas, kommer vissa reservationsanslag dock att finnas kvar.
Regeringen avser att göra presentationen av reservationsmedelsbehållningarna på
dessa anslag mer aktuell i tiden. Däremot är det inte möjligt att rutinmässigt
redovisa hur stor del av den ingående reservationsmedelsbehållningen som utgörs
av medel där någon bindande ekonomisk utfästelse ännu inte gjorts.
Antal anslag
Antalet anslag på statsbudgeten uppgår för närvarande till omkring 650 stycken.
Om antalet minskas ökar förutsättningarna för att olika budgetavvikelser kan
jämna ut varandra. Dessutom får regeringen större möjligheter att omfördela
medel i syfte att nå optimala resultat inom ett givet anslag. Vidare blir bilden
av statsutgifterna mer överskådlig och förutsättningarna för övergripande
styrning förbättras.
Sedan riksdagen beslutat att i sin budgetprocess hänföra anslagen till
utgiftsområden sker en viktig politisk ändamålsavvägning av olika utgifter på en
högre nivå än den nuvarande anslagsnivån. Även detta talar för att antalet
anslag kan minskas. Anslagen får dock inte bli så stora och heterogena att det
blir omöjligt att på ett tillfredsställande sätt ange anslagets ändamål samt att
värdera verksamhetens resultat i förhållande till angivna mål. Med beaktande av
de olika intressen som finns avser regeringen att pröva om antalet anslag på
statsbudgeten kan minskas.
6.2 Utnyttjande av anslag
Regeringens förslag: Regeringen får meddela föreskrifter som begränsar
myndigheternas möjligheter att använda anslagsmedlen. Dessutom får regeringen
under vissa förutsättningar besluta att inte använda de medel som anvisats för
ett visst ändamål.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 155 f.)
Remissinstanserna: Inga synpunkter har i denna del framförts på utredningens
förslag.
Skälen för regeringens förslag: De olika anslagstyperna skiljer sig åt genom
de villkor som gäller i fråga om regeringens rätt att överskrida anvisade medel
och att använda outnyttjade medel under senare år. Villkoren gäller i
förhållandet mellan riksdagen och regeringen. De kan av regeringen föras vidare
till myndigheterna och även gälla i förhållandet mellan regeringen och
myndigheterna.
I många fall är det dock nödvändigt att regeringen begränsar myndigheternas
rätt att använda anslagsmedel. Denna möjlighet bör anges i budgetlagen. Begräns-
ningarna är i regel motiverade av regeringens strävan att nå god hushållning med
statens medel, god måluppfyllelse eller god budgetkontroll inom ramen för
gällande verksamhetsmål och anvisade medel. Sådana inskränkningar i
dispositionsrätten har under senare år blivit vanligare. Exempel på detta är att
regeringen föreskrivit för myndigheterna att förslagsanslag inte får
överskridas, att reservationer inte får utnyttjas så många år som själva
anslagstypen medger, att krediten på ramanslag skall vara lägre än sju procent
och att outnyttjade medel på ramanslag inte får sparas i obegränsad
utsträckning.
Det finns anledning att här också knyta an till den mer principiella
diskussionen om huruvida ett av riksdagen anvisat anslag inte endast skall anses
utgöra en befogenhet utan även en skyldighet för regeringen att förbruka
anvisade medel för ett visst ändamål. I förslaget till ny regeringsform (prop.
1973:90 s. 223) intogs den ståndpunkten att det fick ankomma på regeringen att
under parlamentariskt ansvar avgöra i vad mån de utgifter som anslagen möjliggör
skall verkställas. En sådan prövningsrätt för regeringen ansågs ha sin främsta
praktiska betydelse i ett läge då det från stabiliseringspolitisk synpunkt är
önskvärt att utan dröjsmål begränsa de statliga utgifterna. Även när det gäller
att tillvarata uppkomna besparingsmöjligheter ansågs en sådan prövningsrätt vara
av betydelse.
Detta är inte endast är en teoretisk fråga utan i hög grad en realitet. Det
förekommer att budgettekniska omläggningar beslutas så sent att regeringen inte
hinner inhämta ett bemyndigande att göra sådana omdispositioner som hänger
samman med detta. Förändringar i anvisade medel behöver då göras i
regleringsbrevet. Regelmässigt förekommer också att regeringen ställer en del av
ett anslag till sin egen disposition i form av en anslagspost. Detta belopp får
då inte disponeras av myndigheten och det är inte givet att det alls kommer att
utnyttjas. En sådan blockering kan göras för att balansera ett överskridande på
ett anslag för ett näraliggande ändamål. Det förekommer också att regeringen av
något skäl beslutar att medel skall föras bort från ett anslag som en besparing.
Förändringar av detta slag har ofta en budgetteknisk bakgrund. Men även
förhållanden på sakområdet och allmänna förhållanden kan motivera ingrepp i
anvisade anslag under löpande budgetår. Ett exempel på detta är då regeringen år
1985 beslöt att av ekonomisk-politiska skäl avstå från att utnyttja anvisade
medel om 1,5 miljarder kronor. Riksdagen informerades först i efterhand om detta
(prop. 1985/86:100 bil. 1 s. 31). Ett annat exempel är när regeringen under
våren 1995 beslutade att medel från en lång rad reservationsanslag skulle föras
bort som besparingar. Indragningen av reservationsmedel motsvarade 4,4 miljarder
kronor. Regeringens beslut underställdes inte riksdagen för prövning utan den
informerades endast om det fattade beslutet (prop. 1994/95:150 bil. 1).
Finansutskottet (bet. 1994/95:FiU20) hade inga invändningar mot regeringens
handläggning av reservationsindragningarna.
Vad först gäller de regelstyrda utgifterna och statsskuldsräntorna bör en viss
symmetri föreligga. Lika väl som regeringen under vissa förutsättningar fått
överskrida förslagsanslag, och i fortsättningen kan få överskrida ramanslag, bör
regeringen rimligtvis få underskrida anslag om anvisade medel inte behöver
förbrukas för att ändamålet med anslaget skall uppfyllas.
När det däremot gäller de mer direkt anslagsstyrda utgifterna, som hittills
anvisats med obetecknat anslag, reservationsanslag och ramanslag, är frågan inte
alltid lika lätt att besvara. Tillämpas mål- och resultatstyrning och nås ett
något så när väl preciserat mål med en mindre resursåtgång än beräknat, bör inte
anvisade medel förbrukas. I många fall får dock det anvisade beloppet anses
rymma en viljeyttring från riksdagen om vilken omfattning t.ex. bidrag,
investeringar eller förvaltningsinsatser bör ha på ett visst område. Detta är
särskilt tydligt i fråga om sådana obetecknade anslag som används för bidrag
till icke-statliga institutioner. I sådana fall måste regeringen ha goda sakliga
skäl för att inte fullt ut använda de medel som anvisats. Självfallet är det
inte tillräckligt att en regering ogillar syftet med eller omfattningen av ett
anslag som en riksdagsmajoritet har beslutat.
Om de samhällsekonomiska eller budgetpolitiska förutsättningarna har förändras
väsentligt efter riksdagens anslagsbeslut, eller om förutsättningarna för den
verksamhet som finansieras med anslaget har förändrats väsentligt sedan beslutet
fattades, är det nödvändigt att regeringen har möjlighet att besluta att en
verksamhet skall begränsas och att utgifterna under det innevarande budgetåret
skall begränsas i förhållande till anvisade anslag.
De åtgärder som kan bli aktuella är antingen selektiva eller generella. En
selektiv åtgärd kan riktas mot något enstaka anslag och oavsett anslagstyp
motiveras av att regeringen fått ny kunskap om den berörda verksamheten. Det kan
t.ex. ha framkommit att medel inte används på ett ändamålsenligt sätt. Kraven på
effektivitet eller god hushållning med statens medel kan då leda till att
anvisade medel inte skall användas. En åtgärd av generell karaktär kan riktas
mot ett stort antal anslag och oavsett anslagstyp motiveras av tvingande
statsfinansiella eller andra samhällsekonomiska skäl. Omsorgen om den ekonomiska
balansen kan göra det nödvändigt att inte använda anvisade medel.
Möjligheterna att vidta åtgärder av detta slag kommer, enligt regeringens
uppfattning, att få ökad betydelse på grund av systemen med tak för statens
utgifter och ramar för utgiftsområden.
Om regeringen beslutar att medel som riksdagen anvisat inte skall användas,
avser regeringen att redovisa detta så snart det lämpligen kan ske t.ex. i en
ekonomisk-politisk proposition, en tilläggsbudget eller i budgetpropositionen.
6.3 Inkomsttitlar
Regeringens förslag: Statsinkomster som beräknas av riksdagen skall redovisas
mot inkomsttitlar.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 159 f.).
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: När riksdagen enligt RF 9:3 bestämmer till
vilket belopp statsinkomsterna skall beräknas används inkomsttitlar för de olika
slagen av inkomster. På de omkring 150 olika inkomsttitlarna redovisas inkomster
av skatter och obligatoriska avgifter till socialförsäkringar. Vidare redovisas
t.ex. inlevererade överskott från statens affärsverksamhet, offentligrättsliga
avgifter, inkomster från försåld statlig egendom och olika bidrag från EU. Den
benämning som används för inkomstposterna på statsbudgeten bör enligt
regeringens mening framgå av budgetlagen.
14
6.4 Redovisning mot anslag och inkomsttitlar
Regeringens förslag: I fråga om avräkning av utgifter och inkomster mot
statsbudgeten skall såväl kassamässig som utgiftsmässig redovisning kunna
förekomma. Avräkning skall ske löpande.
Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regeringens (se bet. s.
160 f.).
Remissinstanserna har inte haft några större invändningar mot förslaget i
denna del. Statskontoret har dock betonat att det är angeläget att komplettera
den kassamässiga redovisningen med periodiserade intäkter och kostnader. På
denna punkt uppges staten avvika från redovisningspraxis i andra sektorer i
samhället. Enligt Statskontoret medför det t.ex. svårigheter att få en bild av
statens behov av ersättningsinvesteringar. Riksrevisionsverket har föreslagit
vissa förtydliganden av hur avräkning skall ske mot anslag och inkomsttitlar.
Skälen för regeringens förslag: I föregående avsnitt har frågor om vilka
anslagstyper som skall finnas och de huvudsakliga villkor som skall gälla för
dem behandlats. Av betydelse är också det sätt på vilket den ekonomiska
redovisningen sker mot anslag och inkomsttitlar på statsbudgeten. I vart fall
tre olika principer är i detta sammanhang tänkbara.
Redovisning mot statsbudgeten kan ske i anslutning till att inbetalningar och
utbetalningar äger rum. Då tillämpas kassamässig redovisning. Det sker främst i
fråga om transfereringar från staten till hushåll, kommuner och företag samt i
fråga om skatteuppbörd från enskilda till staten.
Även utgiftsmässig redovisning mot statsbudgeten tillämpas. Det innebär att en
utgift eller en inkomst bokförs när en prestation, dvs. en vara eller en tjänst,
har levererats och anspråk på ersättning har rests. Principen tillämpas främst
för förvaltnings- och investeringsverksamhet.
Den tredje principen innebär att redovisningen baseras på kostnader och
intäkter. Det betyder att bl.a. investeringsutgifter periodiseras till kostnader
över flera år med hjälp av avskrivningar och att utgifter för statsupplåning med
vissa slag av låneinstrument fördelas över lånens löptid. Denna princip
tillämpas i och för sig inte vid anslagsavräkningen. Men eftersom myndigheternas
investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål finansieras med
lån i Riksgäldskontoret, vilka amorteras i takt med avskrivningarna, uppnår man
på detta område en likhet med en kostnadsmässig anslagsavräkning.
Olika intressenter kan ha skilda bedömningar av vad som är en lämplig
bokföringsmetod. Den som önskar följa och förutse statens lånebehov ser gärna
att redovisningen sker på kassabasis. Den som är intresserad av hur stora
resurser som den statliga verksamheten tar i anspråk önskar i stället en
utgiftsbaserad redovisning. Den som däremot vill mäta kostnaderna för
produktionen av offentliga tjänster föredrar en kostnadsbaserad redovisning.
Vilken redovisningsmetod som används har i första hand betydelse för när i
tiden ekonomiska händelser redovisas på anslag och inkomsttitlar. För att
riksdagen skall kunna ha kontroll över statens inkomster och utgifter, bör den
föreskriva vilka principer som skall användas för redovisningen mot
statsbudgeten. Den valda metoden kan betraktas som ett särskilt anslagsvillkor
som ytterligare definierar typen av anslag och inkomsttiteln.
I de flesta utländska budgetlagar anges en enda princip - i regel kassamässig
eller utgiftsmässig - som skall tillämpas för redovisningen på statsbudgeten.
Samtidigt medges att undantag. En helt renodlad tillämpning av någon av
principerna torde därför vara sällsynt. Mot denna bakgrund framstår inte den
blandade ordning som vi för närvarande tillämpar som anmärkningsvärd. Den bör
därför kunna komma till uttryck i budgetlagen.
Det kan emellertid inte uteslutas att det, t.ex. som led i ett utvecklings-
arbete, kan finnas skäl att avvika från de förordade reglerna i fråga om någon
inkomsttitel eller något anslag. En sådan möjlighet för riksdagen att besluta om
undantag bör därför finnas.
7 Ekonomiska förpliktelser
7.1 Beställningsbemyndiganden
Regeringens förslag: Regeringen får för det ändamål och med högst det belopp som
riksdagen medger beställa varor och tjänster samt besluta om bidrag m.m. som
medför utgifter även under senare budgetår än det statsbudgeten avser.
Regeringen skall årligen för riksdagen redovisa sådana ekonomiska förpliktelser
som den iklätt staten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 166 f.).
Remissinstanserna har inte riktat några invändningar mot förslaget i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: I RF 9:10 finns ett förbud för regeringen att
utan riksdagens bemyndigande ta upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk
förpliktelse. Frågor om statens upplåning regleras i lagen (1988:1387) om
statens upplåning och behandlas inte vidare här. I detta avsnitt uppmärksammas i
stället några andra sätt på vilka regeringen kan ikläda staten ekonomiska
förpliktelser.
I statsförvaltningen används ett system med beställningsbemyndiganden för
vissa investeringsliknande verksamheter. Det innebär att riksdagen bemyndigar
regeringen att intill ett visst belopp och för ett visst ändamål beställa varor
och tjänster som kommer att levereras och betalas under en följd av år. Medel
anvisas endast för det närmast förestående budgetåret, men riksdagen åtar sig
genom bemyndigandet att under senare budgetår anvisa vad som behövs. Fördelen
med beställningsbemyndiganden är att man kan undvika stora behållningar på
anslagen. Alternativet är att tidigt anvisa så stora anslag att de täcker hela
den avsedda beställningsvolymen.Bemyndigandetekniken används därför att det på
många statliga verksamhetsområden löper flera år från ett beslut om en åtgärd
till dess utgifterna uppträder på statsbudgeten. Detta gäller inte bara i
typiska investeringsverksamheter utan även i stödverksamheter där ett års
bidragsbeslut i många fall blir kommande års utbetalningar. I vissa fall är det
nödvändigt att staten gör fleråriga stödutfästelser för att nå en tillräckligt
långsiktig stabilitet i en verksamhet som utförs av en annan huvudman.
Det finns olika slag av bemyndiganden. En del är rena beställnings-
bemyndiganden som innebär att varor eller tjänster får beställas för leverans
och betalning under följande år. Andra bemyndiganden innebär att utfästelser om
framtida ersättningar och bidrag kan göras. I båda fallen åtar sig riksdagen att
anvisa anslag när behov uppkommer. De bemyndiganden och liknande medgivanden av
riksdagen som nu diskuteras är sådana som med hela sitt belopp leder till
utgifter under innevarande eller senare budgetår. Ett bemyndigande är således
liktydigt med att anslag så småningom måste anvisas. Därför är det naturligt att
beslut om omfattningen av och ändamålet med ett bemyndigande prövas lika noga
som ett anslagsbeslut.
Beställningsbemyndiganden och liknande medgivanden av riksdagen fyller både
ett formellt och ett sakligt betingat behov. Budgetlagen bör därför enligt
regeringens uppfattning innehålla föreskrifter om detta. De bör innebära att
riksdagens bemyndiganden till regeringen skall vara beloppsmässigt begränsade
och gälla för bestämda ändamål.
När regeringen har utnyttjat ett bemyndigande har staten iklätts en ekonomisk
förpliktelse. Omfattningen av sådana åtaganden som inte motsvaras av anvisade
anslag, avser regeringen att regelmässigt redovisa i budgetpropositionen i
anslutning till respektive anslag. Dessutom avses en redovisning lämnas för den
samlade s.k. bemyndigandeskulden.
7.2 Åtaganden i den löpande verksamheten
Regeringens förslag: Regeringen får ikläda staten sådana ekonomiska för-
pliktelser som är nödvändiga för att statens löpande verksamhet skall fungera
tillfredsställande.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 170 f. ).
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Det under avsnitt 7.1 behandlade bemyndigande-
systemet används främst i myndigheternas direkta sakverksamhet. Myndigheterna
har dock behov av att även i sin administration kunna göra åtaganden som
formellt och reellt medför betalningsskyldighet under senare budgetår än det för
vilket anslag har anvisats. Exempel på sådana åtaganden är avtal om lokaler,
hyra av kontorsutrustning och anställning av personal.
Åtaganden i den löpande verksamheten uppmärksammas inte så länge en myndighets
verksamhet fortsätter i ungefär oförändrad omfattning. Däremot framträder de
tydligt om en myndighet avvecklas eller dess verksamhet minskas radikalt. I
samband med senare års strukturförändringar i statsförvaltningen har sådana
åtaganden blivit synliga. Anslag har i många fall behövt anvisas för att täcka
kostnaderna för dessa.
Åtaganden i den löpande verksamheten berördes redan i förarbetena till
regeringsformen. I prop. 1973:90 s. 350 uttalade regeringen att förbindelser som
- även för längre tid än närmast följande budgetår - är nödvändiga för en
myndighets löpande verksamhet regelmässigt torde kunna anses medgivna genom
riksdagens beslut om anslag till myndigheten.
Det är lämpligt att regeringen i budgetlagen ges en uttrycklig befogenhet att
ingå förbindelser som är nödvändiga för den löpande verksamheten för längre tid
än det budgetår för vilket anslag har anvisats. Denna befogenhet kommer
regeringen sedan att med lämpliga preciseringar delegera till underordnade
myndigheter. Det ligger i sakens natur att omfattningen av de åtaganden som görs
med stöd av detta bemyndigande inte kommer att vara känd. Någon redovisning till
riksdagen förpliktelserna kan därför inte ske.
7.3 Kreditgarantier
Regeringens förslag: Regeringen får för det ändamål och med högst det belopp som
riksdagen bestämmer ställa ut kreditgarantier m.m. När särskilda skäl finns får
åtagandet enligt riksdagens bestämmande göras utan att beloppet begränsas.
Regeringen skall för riksdagen varje år redovisa de garantier m.m. som ställts
ut.
Utredningens förslag stämmer överens med regeringens (se bet. s. 171 f.).
Remissinstanserna har i stort sett inte haft några invändningar mot förslaget
i denna del. Statskontoret anser dock att det bör övervägas att göra en
tydligare åtskillnad mellan å ena sidan kommersiellt prövade garantier helt inom
ramen för ett självfinansierat system och å andra sidan garantier med
subventionsinslag. Riksrevisionsverket anser att utnyttjade garantier bör
redovisas samtidigt med statsbudgetens preliminära utfall. Vidare anser verket
att riksdagen även skall ta ställning till garantiernas löptid. Det förekommer
att åtgärder snabbt måste vidtas för att rädda stora företag och kreditin-
rättningar från att komma på obestånd. Därför måste det enligt
Riksrevisionsverket finnas en möjlighet för regeringen att träda in utan att
först behöva lägga fram en proposition.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen ikläder staten ekonomiska
förpliktelser - eller i vart fall potentiella sådana - genom att lämna
kreditgarantier. En kreditgaranti är ett statligt borgensåtagande som oftast
gäller såsom för egen skuld. Garantin leder till utbetalning om den garanterade
låneskulden inte betalas av låntagaren. Även andra liknande förbindelser
existerar, t.ex. sådana som syftar till att garantera att en institutions
kapital hålls intakt.
Kreditgarantier används för att stödja bl.a. jordbruket, exporten och
bostadsbyggandet. Garantier har under senare år även använts i samband med den
s.k. bankkrisen och för investeringar i infrastrukturen. I allmänhet gäller att
kreditgarantier får lämnas för ett visst ändamål inom en given ekonomisk ram. I
takt med att garanterade lån amorteras minskar garantiåtagandet och utrymme
skapas för att ställa ut nya garantier. Andra garantier är knutna till ett
speciellt objekt och kan inte överföras.
Budgetlagen bör innehålla föreskrifter om kreditgarantier och liknande
åtaganden. Bestämmelserna bör i första hand innebära att riksdagens bemyndigande
till regeringen att ställa ut kreditgarantier skall vara beloppsmässigt
begränsat och gälla för ett bestämt ändamål. I fall riksdagen begränsade
garantiernas löptid skulle det kunna få skadliga konsekvenser för den berörda
verksamheten. Mot slutet av garantiperioden skulle det nämligen kunna uppstå
osäkerhet om huruvida staten avser att förlänga garantin. Regeringen har således
i denna fråga en annan uppfattning än Riksrevisionsverket. Däremot anser
regeringen att det i en del fall kan finnas skäl som talar för att riksdagens
medgivande till regeringen att ställa ut garantier för ett bestämt ändamål bör
vara begränsat till en antal budgetår.
I början av 1990-talet gjorde staten mycket stora åtaganden till banker och
vissa andra kreditinstitut. Syftet var att trygga stabiliteten i det svenska
betalningssystemet och att säkra kreditförsörjningen. Staten garanterade att
banker och vissa andra kreditinstitut kunde fullgöra sina förpliktelser i tid. I
detta syfte inhämtade regeringen (prop. 1992/93:135, bet. 1992/93:NU16, rskr.
1992/93:155) beloppsmässigt obegränsade bemyndiganden att besluta om olika
stödåtgärder i form av garantier, lån och aktiekapitaltillskott m.m.
Beloppsmässigt opreciserade garantier har även meddelats för
Öresundsförbindelsen och olympiska spel.
I vissa situationer har det således bedömts vara nödvändigt att riksdagen
bemyndigar regeringen att göra beloppsmässigt opreciserade åtaganden för ett
visst ändamål. Möjligheten att när särskilda skäl finns även på detta sätt kunna
ikläda staten ekonomiska förpliktelser bör anges i budgetlagen.
Det föreligger däremot inte något större behov för regeringen att i brådskande
fall kunna ställa ut garantier utan riksdagens bemyndigande. Erfarenheten visar
att när oförutsedda och akuta situationer inträffat har dessa kunnat lösas av
statsmakterna på ett tillfredsställande sätt utan ett så långtgående bemyndigan-
de som Riksrevisionsverket förordat.
I finansplanen lämnar regeringen en förhållandevis utförlig och samlad
redovisning av verksamheten med statliga garantier m.m. I anslutning till de
anslag som belastas med utgifter vid ett eventuellt infriande av åtaganden
lämnas dessutom en fördjupad redogörelse för de olika sakområdena. Dessa
redovisningar ger en bild av de potentiella ekonomiska förpliktelser som
regeringen har iklätt staten. En bestämmelse om en redovisningsskyldighet för
kreditgarantier bör tas in i lagen. Till skillnad från Riksrevisionsverket anser
regeringen dock att redovisningen har sin plats i årsredovisningen för staten
(jfr. avsnitt 12.4).
7.4 Garantiavgifter
Regeringens förslag: För en statlig garanti skall en avgift tas ut. Avgiftens
storlek skall motsvara den ekonomiska risk som garantin innebär för staten, om
inte riksdagen för ett visst fall beslutar annat.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 174 f.).
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: För att täcka statens kostnader för
administration och förluster på grund av garantier skall långivare eller
mottagare av stöd betala en årlig avgift till staten. Avgiften beräknas för
närvarande till en viss procentandel av kapitalskulden. Bestämmelser om avgiften
finns i fråga om äldre garantier i lagen (1988:777) om avgifter för statliga
garantier och i övrigt i förordningen (1988:764) om statligt stöd till
näringslivet. Avgiften skall enligt den nämnda förordningen och förordningen
(1988:778) om avgifter för vissa statliga garantier uppgå till en procent av den
garanterade kapitalskulden. I vissa fall tas dock en lägre eller ingen avgift
alls ut.
För att undvika att garantiverksamheten subventioneras måste staten ta betalt
för kreditrisken liksom för de administrativa kostnaderna. Om en enhetlig avgift
tas ut, t.ex. en procent av det garanterade beloppet, kan det innebär att en
subvention lämnas till företag med hög kreditrisk under det att sådana med låg
kreditrisk får betala en alltför hög avgift. Skäl finns därför, enligt
regeringens bedömning, att söka differentiera garantiavgifterna i förhållande
till bedömda kreditrisker. För att göra detta på ett rationellt sätt behövs
någon form av riskanalys av de garantiutfästelser som aktualiseras. Det är
emellertid svårt att i varje enskilt fall fastställa kreditrisken. Det ligger i
sakens natur att schablonmetoder måste användas och att en viss riskutjämning
får ske inom grupper av garantitagare.Banker och försäkringsbolag ställer ut
garantier på kommersiella villkor. Staten har knappast skäl att ställa ut
garantier när marknaden kan göra det på ett effektivt sätt. Att staten i vissa
fall behöver göra garantiutfästelser beror i regel på att en motsvarande
utfästelse inte på rimliga villkor står att få på marknaden. Staten kan därför
komma att företrädesvis ställa ut garantier då risken är unik, särskilt svår att
bedöma eller mycket hög. I sådana fall kräver nämligen kommersiella garantigiva-
re höga premier, något som kan göra garantin ointressant för mottagaren. Om
staten lämnar garantier när kommersiella garantigivare är obenägna att göra det,
kommer statens garantier att hålla en genomsnittligt hög risknivå. Om statliga
garantier inte skall subventioneras måste avgifterna också återspegla den höga
risknivån.
Den garantiavgift som bestäms efter en riskanalys kan i vissa fall bli så hög
att ändamålet med garantin omintetgörs. Detta kan vara ett uttryck för att i det
aktuella fallet är en garanti inte det lämpligaste sättet att stödja
verksamheten. I stället kan då ett anslag anvisas som motsvarar det önskade
subventionselementet, varefter avgiften kan läggas på en lägre nivå.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få besluta om
avgiftens storlek. Om det uppkommer fråga om att ställa ut en statlig
kreditgaranti utan avgift, eller mot en avgift som är väsentligt lägre än den
bedömda ekonomiska risken, bör dock, enligt regeringens uppfattning, beslut om
detta fattas av riksdagen.
8 Statsbudgetens avgränsning
8.1 Statsbudgeten och lånebehovet
Regeringens förslag: Regeringens förslag till statsbudget skall i princip
omfatta alla inkomster och utgifter och andra betalningar som påverkar statens
lånebehov.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se bet. s. 182
f.).
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig har i det väsentliga
tillstyrkt förslaget i denna del. Riksrevisionsverket föreslår några
förtydliganden av bestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: Genom budgetreglering bestämmer riksdagen
enligt RF 9:3 till vilka belopp statsinkomsterna skall beräknas och anvisar
anslag till angivna ändamål. Besluten tas upp i statsbudgeten. Riksdagen kan
emellertid enligt RF 9:2 bestämma att statens medel skall tas i anspråk i annan
ordning än genom budgetreglering, s.k. specialdestination.
Under lång tid har principerna om fullständighet och bruttoredovisning varit
vägledande vid utformningen av statsbudgeten. Undantag har dock förekommit. Från
fullständighetsprincipen sker detta genom att inkomster uppbärs och medel tas i
anspråk för särskilda ändamål helt utanför statsbudgeten (specialdestination vid
sidan av statsbudgeten) Undantag från bruttoprincipen görs genom
nettoredovisning på statsbudgeten (specialdestination i anslutning till
statsbudgeten). Nettoredovisning innebär att endast överskottet eller
underskottet i en verksamhet förs upp på statsbudgeten.
Under 1960- och 1970-talen var det vanligt att vissa inkomster direkt användes
för vissa utgifter utan att föras upp på statsbudgeten. Detta påverkade främst
statsbudgetens omfång men knappast dess saldo. Mer eller mindre fullständig
överenstämmelse rådde därför mellan statsbudgetens saldo och statens lånebehov.
Under senare hälften av 1980-talet och början av 1990-talet ökade emellertid
skillnaden mellan statsbudgetens saldo och statens lånebehov.
Riksdagens oro för utvecklingen kom till tydligt uttryck i ett betänkande från
finansutskottet (bet. 1992/93:FiU30 s. 167). Utskottet anförde att genom avlyft
av lån och investeringar, växlande redovisningsprinciper och tilltagande
nettoredovisning mot budgeten - samtidigt som väsentliga delar av den statliga
verksamheten bedrivs i varierande former vid sidan av statsbudgeten - saknas det
möjlighet att få en klar uppfattning av den statliga verksamheten.
Finansutskottet ansåg att den statliga budgeten inte längre utgjorde ett
tillfredsställande underlag för att bedöma den statliga verksamhetens effekter.
Enligt utskottet har det statliga upplåningsbehovet blivit ett mått som bättre
än budgetunderskottet återspeglar obalanserna i den samlade statliga
verksamheten och den statliga sektorns finansiella anspråk.
Avgränsningen av statsbudgeten är enligt regeringens uppfattning alltför vag.
Det saknas regler som anger om ett belopp skall redovisas på eller utanför
statsbudgeten. Det saknas också bestämmelser om de verksamheter som skall
nettoredovisas på statsbudgeten eller redovisas helt utanför statsbudgeten.
Statsbudgetens värde som beslutsunderlag minskar till följd av denna vaga
avgränsning och detta kan leda till en försvagad budgetdisciplin.
Skillnaden mellan statsbudgetens saldo och statens lånebehov har under årens
lopp påverkats i väsentlig grad av att vissa utgifter och inkomster har
hanterats på varierande sätt. Periodvis ändrade förfaranden har från ett år till
ett annat påverkat denna skillnad med tiotals miljarder kronor.
För att det skall vara meningsfullt att använda utgiftstak och utgiftsramar
vid beredning och beslut om statsbudgeten behövs tydliga regler för hur
fullständighetsprincipen och bruttoprincipen skall tillämpas, dvs. vad som skall
redovisas på respektive utanför statsbudgeten. Därför är det viktigt att klart
definiera vad som skall budgeteras och redovisas på eller utanför statsbudgeten.
Statsbudgeten kan inte på ett enkelt och pålitligt sätt definieras med en
uppräkning av allt som skall tas upp på den. Dess innehåll och de olika
posternas benämningar behöver förändras allteftersom nya problem, verksamheter
och metoder aktualiseras. Därför bör statsbudgetens avgränsning definieras
generellt.
I olika sammanhang ägnas statens lånebehov en allt större uppmärksamhet. I
Riksrevisionsverkets budgetprognoser redovisas numera såväl statsbudgetens
utfall som statens lånebehov. Analytiker på kredit- och valutamarknaderna
intresserar sig mer för lånebehovet än för budgetsaldot. Detta beror på att
lånebehovet har ett större informationsvärde i fråga om statens anspråk på
kreditmarknaden och utvecklingen av statens finanser. Till detta kommer att
definitionen av budgetsaldot har ändrats vid flera tillfällen. Lånebehovet
erbjuder inte sådana möjligheter.
Regeringen anser att statsbudgeten därför bör ges den avgränsningen att
inkomster och utgifter samt in- och utbetalningar som kan antas påverka statens
lånebehov skall tas upp på statsbudgeten. Det betyder att statsbudgeten skall
vara fullständig i så måtto att alla inkomster, utgifter och andra betalningar
som påverkar statens lånebehov skall ingå i förslaget till statsbudget.
Med andra betalningar avses transaktioner och belopp av de slag som under
flera år redovisats i budget- och kompletteringspropositionerna som förklaringar
till skillnaden mellan budgetunderskottet och lånebehovet. Bland dessa
betalningar m.m. ingår förändringar av krediter, sparande på ramanslag,
behållningar på reservationsanslag samt kassamässiga justeringar. Vidare ingår
nettoförändringar i utnyttjandet av kredit- och låneramar i statlig verksamhet
som redovisas på eller utanför statsbudgeten. På detta sätt innefattas det
kassamässiga nettot i verksamheter som inte redovisas på statsbudgetens anslag
och inkomsttitlar. De betalningar m.m. som påverkar lånebehovet avses i
budgetförslaget föras samman och tas upp i några informativa poster.
Som Riksgäldskontoret påpekat skiljer sig lånebehovet från budgetsaldot genom
att lånebehovet också innehåller Riksgäldskontorets nettoutlåning och en
kassamässig korrigering för skillnaden mellan den kassamässiga belastningen på
statsverkets checkräkning och det redovisade budgetutfallet i riksredovisningen.
Det bör framhållas att den situationen kan inträffa att Riksgäldskontoret har en
nettoinlåning och att således statens lånebehov är mindre än det traditionella
budgetsaldot.
8.2 Brutto- och nettoredovisning
Regeringens förslag: Statens inkomster och utgifter skall tas upp brutto på
statsbudgeten. Om inkomsterna i en verksamhet endast skall bidra till att täcka
kostnaderna får dock utgifterna nettoredovisas.
Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens (se bet. s. 196
f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i denna del har i
princip godtagit utredningens förslag. Statskontoret anser dock att
konsekvenserna av de föreslagna undantagen i form av nettoredovisning är oklara.
Maximal transparens bör enligt kontoret eftersträvas med så få undantag som
möjligt. Det kan vidare enligt Statskontoret övervägas om inte regeringen bör
vara skyldig att särskilt redovisa skatteavvikelser på samma sätt som skett i
1996 års ekonomiska vårproposition. Riksrevisionsverket föreslår några
förtydliganden av bestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: Huvudprincipen vid avgränsningen av den
statliga budgeten skall, enligt regeringens uppfattning, vara att samtliga
statens insatser och verksamheter på olika områden redovisas på statsbudgeten.
Riksdagen måste dock ha möjlighet att undanta medel från budgetregleringen.
Under de senaste åren har bruttoprincipen särskilt uppmärksammats eftersom
strävan har varit att ge en tydligare bild av statens åtaganden och att
underlätta förståelsen av statsbudgeten. Det huvudsakliga intresset har riktats
mot nettoredovisade inkomsttitlar, dvs. fall då utgifter avräknats mot en
inkomsttitel.
Enligt regeringens uppfattning bör på statsbudgetens inkomsttitlar endast
sådana medel beräknas och redovisas som är inkomster för staten och som inte har
specialdestinerats för någon viss verksamhet. På detta sätt tillämpas principen
om enhet, dvs. att alla statsbudgetens inkomster finansierar alla dess utgifter.
Minskning av en bokförd inkomst bör dock kunna ske i enlighet med god
redovisningssed.
Då inkomster och utgifter redovisas mot inkomsttitlar och anslag är det inte
möjligt att till följande år överföra saldot mellan utfallet på en viss
inkomsttitel och ett visst anslag. En konsekvens av bruttoredovisning är därför
att ett visst års överskott i en verksamhet används för att det året finansiera
statsbudgetens övriga utgifter. På motsvarande sätt kommer ett underskott att
finansieras med andra inkomster eller med statsupplåning. En konsekvent
tillämpning av bruttoprincipen innebär i praktiken att alla inkomster som
redovisas mot inkomsttitel används till att täcka alla utgifter som redovisas
mot anslag.
Specialdestination innebär däremot att vissa inkomster endast skall användas i
en viss verksamhet. Om ett krav på full kostnadstäckning föreligger inom ett
verksamhetsområde måste ett över- eller underskott kunna överföras till kommande
år. De specialdestinerade inkomsterna och de mot dessa svarande utgifterna måste
därför vid krav på full kostnadstäckning redovisas utanför inkomsttitlar och
anslag.
Bruttoprincipen bör enligt regeringens uppfattning vara vägledande vid
utformningen av statsbudgeten och redovisningen mot anslag och inkomsttitlar.
I fråga om avgiftsinkomster m.m. i en verksamhet som i övrigt är finansierad
med anslag på statsbudgeten bör dock nettoredovisning tillämpas. Alla
myndigheter erbjuder mot en avgift olika typer av tjänster och varor. Oftast
sker detta i en mindre omfattning. Det kan gälla t.ex. kurser eller
publikationer. För sådan verksamhet avses inkomsterna i regel endast bidra till
myndighetens kostnader även om krav på full kostnadstäckning också kan
förekomma. För den del av en myndighets verksamhet där full kostnadstäckning
gäller vore det i och för sig tänkbart att inkomster och utgifter inte alls togs
upp på statsbudgeten. Detta skulle dock, enligt regeringens uppfattning,
resultera i krav på myndighetens ekonomiadministration som ter sig orimliga med
hänsyn till verksamhetens och avgiftsinkomsternas oftast obetydliga omfattning.
Anslaget bör därför även i sådana fall få avräknas med nettoutgifterna. Detta
leder till att inkomsterna specialdestineras till verksamheten. Genom att
omfattningen av verksamheten är liten behöver hänsyn knappast tas till dessa
inkomster då anslag anvisas.
En del myndigheter har emellertid mer omfattande avgiftsinkomster i
verksamheter som inte lämpligen kan särredovisas med krav på full
kostnadstäckning. Exempel på detta är museernas inkomster från entréavgifter.
Myndighetens verksamhet är i övrigt anslagsfinansierad och inkomsterna avses i
regel endast bidra till att täcka myndighetens kostnader. Eftersom inkomsterna
är betydande tas normalt hänsyn till avgiftsinkomsterna när anslaget anvisas.
Även i sådana fall bör, enligt regeringens uppfattning, anslaget få avräknas med
nettoutgifterna.
Åtskilliga myndigheter erhåller gåvor och andra bidrag till verksamheten från
givare utanför staten. Det är heller inte ovanligt att bidrag lämnas mellan
statliga myndigheter. Gåvor och andra bidrag kan ses som en inkomst som
specialdestinerats för en viss verksamhet men som inte behöver täcka alla dess
kostnader. Sådana gåvor bör därför behandlas på samma sätt som avgiftsinkomster
i de avseenden som nu diskuteras. Redovisning mot anslag bör i göras netto så
att utfallet visar den andel av utgifterna som skall finansieras med statens
gemensamma inkomster. Om verksamheten är helt finansierad med bidrag, bör den
inte tas upp på inkomsttitel och anslag utan hanteras på samma sätt som helt
avgiftsfinansierad verksamhet.
Det kan också förekomma att inkomster från försäljning av statens egendom
skall användas som delfinansiering av en i övrigt anslagsfinansierad åter-
investering. I förvaltningen av statsskulden förekommer såväl inkomst- som
utgiftsräntor. Även i dessa fall är nettoredovisning mot anslag en lämplig
metod.
Det är regeringens avsikt att ge en god presentation av den nettoredovisade
verksamheten samt av den del av statens verksamhet som inte redovisas mot
inkomsttitlar och anslag. Några föreskrifter om detta behöver inte tas in i
budgetlagen.
Skatteavvikelser kan ses som dolda skatteutgifter, dvs. som en form av
nettoredovisning. Som Statskontoret mycket riktigt påpekat är det ett viktigt
krav på en ny skärpt budgetprocess att alla särbestämmelser som leder till
inkomstbortfall prövas lika noggrant som utgiftsanslagen. Därför har regeringen
i år också för första gången redovisat en sammanställning av s.k. skatteavvikel-
ser (prop. 1995/96:150 bil. 3). Regeringens avsikt är att även i framtiden lämna
sådana redovisningar. Formerna för redovisningen liksom vad som skall ingå i den
kan dock komma att utvecklas och bör närmare övervägas. Därför är det för tidigt
att redan nu införa en skyldighet för regeringen att lämna sådana redovisningar.
15
8.3 Vid sidan av statsbudgeten
Regeringens förslag: På inkomsttitlar och anslag skall inte redovisas sådan
verksamhet där statens kostnader helt täcks med verksamhetens intäkter.
Utredningen förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se bet. s. 204
f.).
Remissinstanserna har i stort sett inte haft något att erinra mot utredningens
förslag i denna del. Riksrevisionsverket har dock föreslagit vissa
förtydliganden av bestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: Om inkomster specialdestineras för en viss
verksamhet som skall bedrivas med krav på full kostnadstäckning bör verksamheten
inte tas upp under inkomsttitlar och anslag. Skälet till detta är att i en sådan
verksamhet måste över- eller underskott kunna överföras till kommande år. Som
exempel kan affärsverken nämnas. Det förekommer även att helt avgiftsfinans-
ierade verksamhetsgrenar i andra myndigheter redovisas vid sidan av statsbud-
geten.
Full kostnadstäckning föreligger då inkomsterna helt skall täcka kostnaderna
inom ett verksamhetsområde. Enligt regeringens uppfattning upprätthålls kravet
på full kostnadstäckning även då ett fastställt bidrag lämnas från anslag som
anvisas på statsbudgeten, om verksamhetens intäkter därutöver skall täcka
samtliga kostnader. Däremot är kravet inte uppfyllt om medel från statsbudgeten
anvisas för att täcka eventuella underskott som inte närmare preciseras.
Endast om inkomsterna kan anpassas till utgifterna eller tvärtom bör en
verksamhet inte redovisas på statsbudgeten. Helt avgiftsfinansierad verksamhet
skall gå jämnt upp under en viss tidsperiod. Det betyder att ett över- eller
underskott som ackumulerats under några få år också skall avvecklas under en
liknande tidsrymd. Den avgiftsfinansierade verksamheten kommer därför inte att
påverka statens upplåningsbehov utöver ett visst behov av rörelsekapital och
investeringar. Tillfälliga underskott i en verksamhet kommer normalt att
balanseras av tillfälliga överskott i andra verksamheter. Förändringen i sådana
verksamheters nettokapitalbehov skall innefattas i beräkningen av statens
lånebehov.
Avgiftsfinansierad verksamhet som är efterfrågestyrd och bygger på full
kostnadstäckning bör enligt regeringens uppfattning i princip inte budgeteras
och redovisas mot inkomsttitlar och anslag. Det innebär att ett antal obe-
tecknade 1 000-kronors anslag, som för närvarande utgör sådana verksamheters
formella anknytning till statsbudgeten, kan avvecklas.
16
8.4 Disposition av avgiftsinkomster
Regeringens förslag: Regeringen får besluta om dispositionen av avgiftsinkomster
från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som staten tillhandahåller om
inkomsterna helt eller delvis täcker statens kostnader för verksamheten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 207 f.).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot utredningens förslag i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: Vissa tvångsmässigt uttagna avgifter, s.k.
betungande avgifter, får endast riksdagen besluta om. Befogenheten att besluta
om avgifter som utgör skälig ersättning för prestationer som frivilligt tas i
anspråk tillhör däremot regeringens s.k. restkompetens (jfr RF 8:13).
Praktiskt taget alla myndigheter erbjuder i en liten omfattning mot en avgift
olika former av varor och tjänster, t.ex. publikationer, kurser, rådgivning och
lokaler. I vissa myndigheter har den avgiftsfinansierade verksamheten en stor
omfattning. Eftersom prestationerna efterfrågas frivilligt måste verksamhetsvo-
lymen kunna varieras beroende på hur stor efterfrågan är. Detta gäller i
synnerhet om verksamheten helt finansieras med avgifter. Över- och underskott
måste kunna balanseras till kommande år. Avgiftsinkomster i verksamheter som är
helt avgiftsfinansierade bör därför - såsom anfördes i föregående avsnitt - inte
tas upp på inkomsttitlar och anslag.
Om avgiftsinkomsterna endast skall bidra till att finansiera verksamheten bör
inkomsten i stället avräknas mot ett ramanslag som därmed blir nettoredovisat.
Ett över- eller underskott kan då visserligen inte balanseras, men utrymmet för
utgifter under nästa år påverkas genom anslags-sparandet eller utnyttjandet av
anslagskrediten. På dessa sätt blir avgiftsinkomsterna specialdestinerade och
ställs till regeringens disposi-tion för den verksamhet där de uppstår.
Riksdagen avstår därmed från att låta dem finansiera annan statlig verksamhet.
Under det senaste årtiondet har den finansiella styrningen i staten utvecklats
och nya metoder har införts. Många av dessa metoder syftar till att ersätta en
detaljerad resursstyrning med en mål- och resultatstyrning. Sådan styrning
medför att befogenheter delegeras till nivåer som befinner sig nära
genomförandet av verksamheten. Där så bedöms lämpligt ersätts regelstyrning med
ekonomiska incitament. Ett sådant incitament kan vara att en myndighet som ökar
inkomsterna får behålla dem i verksamheten. Att besluta om avgifter och hur
avgiftsinkomster skall disponeras är därför viktiga led i regeringens styrning
av myndigheterna.
I många myndigheter lämnar den avgiftsfinansierade verksamheten ett bidrag
till finansieringen av myndighetens samkostnader. Verksamheten befinner sig ofta
i en gråzon mellan budgetstyrning och marknadsstyrning. För att den skall kunna
utvecklas enligt sina egna förutsättningar och föreliggande efterfrågan bör den
inte ingå i riksdagens budgetreglering. Användningen av statens medel för den
avgiftsfinansierade verksamhetens behov bör därför bestämmas i annan ordning.
Under vissa förutsättningar får regeringen med stöd av restkompetensen besluta
att en avgift skall tas ut på ett verksamhetsområde. Regeringen får även besluta
hur hög avgiften skall vara eller hur den skall beräknas. En rätt att besluta om
dispositionen av sådana specialdestinerade inkomster följer däremot knappast av
restkompetensen. Regeringens befogenhet att besluta om dispositionen av av-
giftsinkomster bör därför komma till uttryck i budgetlagen.
9 Finansiering av investeringar
9.1 Anläggningstillgångar
Regeringens förslag: Inom låneramar som riksdagen årligen fastställer får
regeringen besluta att anskaffning av anläggningstillgångar som används i
statens verksamhet skall finansieras med lån i Riksgäldskontoret. Regeringen får
besluta om villkoren för sådan lånefinansiering.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 227 f.).
Remissinstanserna har i denna del inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen bestämmer hur statens medel får
användas. Ofta sker det genom att anslag anvisas till olika ändamål. Åtskilliga
slag av tillgångar finansieras dock inte längre alltid med anslag. Andra typer
av finansieringsformer har under senare tid fått ökad betydelse. I budgetlagen
bör därför vissa av dessa andra finansieringsformer regleras.
I avsnittet sker en uppdelning mellan olika slag av tillgångar utifrån
avsikten med innehavet. Anläggningstillgångar, som behandlas i förevarande
avsnitt, skaffas för stadigvarande bruk eller innehav. Övriga tillgångar benämns
omsättningstillgångar. Rörelsekapital, som behandlas i avsnitt 9.2, beräknas som
omsättningstillgångar minskat med kortfristiga skulder. Tillgångar kan även
indelas i finansiella, materiella och immateriella tillgångar, exempelvis
aktier, maskiner respektive dataprogram.
Sedan en tid tillbaka tillämpas ett finansieringssystem som innebär att Riks-
gäldskontoret till en annan statlig myndighet lånar ut medel, s.k. interna lån.
Detta sker för att finansiera såväl materiella som immateriella
anläggningstillgångar. På detta sätt finansieras för närvarande tillgångar som
utgör produktionsfaktorer i myndigheternas verksamhet - investeringar för
förvaltningsändamål - t.ex. maskiner, inventarier och ADB-system. Myndigheternas
amorteringar och räntor finansieras under avskrivningstiden med anslagsmedel,
avgiftsinkomster eller andra medel som får disponeras i verksamheten. Den
interna lånefinansieringen kan även omfatta större objekt med långa
avskrivningstider, t.ex. fastigheter.
Finansieringsmetoden har flera fördelar. Genom lånefinansiering blir investe-
ringarnas kapitalkostnader synliga. Metoden leder också till en större
flexibilitet för regeringen och myndigheterna eftersom de kan fatta beslut om
investeringar på närmast företagsekonomiska grunder. Den likviditetsrestriktion
som tidigare var så betydelsefull för myndigheterna kan tonas ned. En
jämförbarhet uppnås mellan statliga och privata aktörer och i valet om
verksamheten skall bedrivas med egna resurser eller med köpta tjänster. I en
verksamhet med blandad finansiering, eller då en tillgång brukas under lång tid,
underlättas en korrekt fördelning av kostnaderna mellan olika intressenter och i
tiden. Beslut om investeringar som påverkar verksamheten under lång tid hanteras
därmed på annat sätt än beslut om driftutgifter.
I framför allt avgiftsfinansierad verksamhet men även på annat håll finns
medel som regeringen får disponera, t.ex. avgiftsinkomster och inkomster från
försäljning av egendom. Regeringen - som normalt skall finansiera
anläggningstillgångar med interna lån - kan i stället besluta att investeringar
skall finansieras med sådana slag av medel. Regeringen kan också tänkas besluta
att enstaka anskaffningar av objekt av mindre värde skall finansieras med
anslagsmedel.
Det förekommer att en myndighet från en icke-statlig givare erhåller en gåva
eller ett bidrag för att helt finansiera anskaffningen av en viss tillgång. Det
vore, enligt regeringens uppfattning, orimligt om myndigheten även i dessa fall
måste finansiera anskaffningen med ett internt lån och placera de erhållna
medlen i Riksgäldskontoret i väntan på att amorteringar och räntor på lånet
skall betalas. I sådana fall inkräktar inte investeringen på ett av riksdagen
anvisat anslag och påverkar heller inte statens lånebehov. Det är därför
naturligt att regeringen får disponera medlen samt besluta att de skall användas
för att finansiera anskaffningen av tillgången i enlighet med givarens önskemål.
Någon enstaka gång förekommer det att staten som gåva tar emot en fastighet som
är belånad. De föreslagna reglerna för finansiering av anläggningstillgångar
hindrar inte att staten i en sådan situation tar över ansvaret för lånen under
den bindningstid som återstår.
Riksgäldskontoret lämnar även lån till andra än statliga myndigheter, t.ex.
aktiebolag som helt ägs av staten. Lånen redovisas då som en finansiell
anläggningstillgång i Riksgäldskontoret. Även andra statliga myndigheter än
Riksgäldskontoret kan lämna lån till utomstående eller skjuta till riskkapital.
Exempelvis finns sådana finansiella anläggningstillgångar i Centrala
studiestödsnämnden (fordringar avseende studielån) och i Bankstödsnämnden
(kapitaltillskott till Retriva och Securum).
Regeringen anser att även finansiella anläggningstillgångar bör kunna
finansieras med interna lån i Riksgäldskontoret om det vid utlåningstillfället
är sannolikt att beloppet kommer att återbetalas. I annat fall är lånet eller
riskkapitalet snarast att se som ett bidrag som bör finansieras med anslag.
Lånefordringar kan i vissa fall behöva skrivas ned om låntagaren inte längre
bedöms kunna återbetala hela eller delar av lånet. I sådana fall bör
nedskrivning finansieras med anslag, såvida inte avgifter tagits ut för att
täcka denna typ av förluster.
Ett årligt riksdagsbeslut om låneramar innebär ett bemyndigande för regeringen
att besluta om intern lånefinansiering för en viss kategori av investeringar.
Regeringen avser att föreslå riksdagen att ta ställning till skilda låneramar
för exempelvis studielån, fastigheter och anläggningstillgångar för
förvaltningsändamål. På detta sätt blir investeringsbemyndigandena bestämda till
belopp, tid och delvis till ändamål. En låneram anger det högsta belopp dessa
interna lån totalt får uppgå till. Utrymmet för nya investeringar består därför
av de belopp som amorteras under året och en eventuell utökning av ramen.
Regeringen bör få besluta om de villkor som skall gälla för lånen, t.ex.
räntesatsen.
9.2 Rörelsekapital
Regeringens förslag: Inom en kreditram som riksdagen årligen fastställer får
regeringen besluta att rörelsekapital i statens verksamhet skall finansieras med
krediter i Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkor för sådana
krediter och om likvida medel som myndigheterna disponerar.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 224 f.).
Remissinstanserna har i stort sett inte haft någon erinran mot förslaget.
Riksgäldskontoret har dock anfört att eftersom rörelsekapital enligt förslaget
skall finansieras med krediter i Riksgäldskontoret, leder detta till att behovet
av rörelsekapital endast kan finansieras till rörlig ränta. Det finns, enligt
kontoret, ingen anledning att på detta sätt inskränka myndigheternas
handlingsfrihet och ge dem minskade möjligheter att hantera sina ränterisker.
Skälen för regeringens förslag: Myndigheterna måste kunna finansiera såväl
tillfälliga medelsunderskott som omsättningstillgångar, exempelvis fordringar
och lager. Detta gäller särskilt de avgiftsfinansierade myndigheterna.
Myndigheternas behov av rörelsekapital motsvarar omsättningstill-gångar
minskat med kortfristiga skulder. Sådana tillgångar kan finansieras med
leverantörskulder eller från myndigheternas räntekonton. Det ytterligare behov
av rörelsekapital som finns bör, enligt regeringens uppfattning, kunna
finansieras med krediter i Riksgäldskontoret. Med krediter avses här - till
skillnad från lån - att ett högsta tillåtna belopp fastställs men att det
faktiska utnyttjandet av krediten bestäms av tillfälliga över- eller underskott.
Genom att årligen besluta om en kreditram för rörelsekapital behåller
riksdagen kontrollen över den statliga upplåningen. Riksdagens årliga be-
myndigande behöver, enligt regeringens uppfattning, inte avse skilda kreditramar
för olika slag av rörelsekapital eller olika myndigheter. Riksdagen bör i
stället kunna fastställa en enda samlad kreditram för rörelsekapital. Det bör
sedan få ankomma på regeringen att besluta hur stor kredit en enskild myndighet
får utnyttja och av vilket slag den skall vara.
Regeringen bör vidare få besluta om de villkor som skall gälla för krediten.
Sådana villkor avser bl.a. den räntesats och de löptider som skall gälla. Har
någon myndighet ett osedvanligt stort behov av rörelsekapital och det därför kan
finnas skäl att överväga delvis bundna krediter, finns inget hinder mot att även
den möjligheten prövas. Myndigheternas räntekostnader avses bli täckta av medel
som de disponerar i verksamheten om inte regeringen beslutar annat. En myndighet
kan få ett överskott av likvida medel. Regeringen bör få besluta om villkoren
för sådana medel. Medelsöverskott på räntekonto eller i anslutning till en
rörlig kredit leder till att myndigheten påförs ränteintäkter. Dessa intäkter
bör regeringen kunna få besluta att myndigheten skall få disponera.
9.3 Infrastrukturella investeringar
Regeringens förslag: Anskaffning av andra tillgångar för staten, bl.a.
infrastrukturella investeringar, skall finansieras med anslag.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 231 f.).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: En stor del av statens investeringar utgörs av
s.k. infrastrukturella investeringar. Dessa investeringar kan - till skillnad
från investeringar för förvaltningsändamål som behandlas i avsnitt 9.1 - sägas
utgöra resultatet av myndigheternas verksamhet och används främst av andra än
staten. Som exempel kan vägar och järnvägar nämnas. Investeringarna har ett
samhällsekonomiskt värde men ger i allmänhet ingen monetär avkastning till
staten.
Anslagsfinansiering av infrastrukturella investeringar ger riksdagen bättre
överblick och större inflytande än lånefinansiering. Detta är särskilt viktigt i
fråga om stora infrastrukturella investeringar som inte ger monetär avkastning.
För sådana investeringar skulle framtida anslagstilldelningar bindas om amorte-
ringar och räntor på lämnade interna lån under en följd av år skulle finansieras
med anslag i stället för att själva investeringsutgiften anslagsfinansierades
under anskaffningsåret. Vid sådana investeringar som beskrivs i avsnitt 9.1, gör
lånefinansieringen det möjligt för myndigheterna att finansiera investeringar
som sänker driftkostnaderna mer än de tillkommande kapitalkostnaderna, eller som
medger ökade eller förbättrade verksamhetsresultat med oförändrad
resursförbrukning. Motsvarande förutsättningar gäller inte för infrastrukturella
investeringar. De är i regel stora och betydande reala resurser och en betydande
produktionskapacitet tas i anspråk. För staten gäller därför statsfinansiella
och samhällsekonomiska förutsättningar som inte påverkas av finansieringsformen.
Regeringen anser därför att infrastrukturella investeringar bör finansieras med
anslag.
Vad som sagts om finansiering av investeringar av infrastrukturell art bör
enligt regeringens mening gälla även för finansiering av annan egendom som inte
bokförs som tillgångar, t.ex. krigsmateriel, befästningar, kulturfastigheter och
museiföremål.
9.4 Tillgångar i särskilda fall
Regeringens förslag: Riksdagen kan för viss myndighet eller för viss anskaffning
besluta att finansiering skall ske på annat sätt än enligt de regler som nämns i
avsnitt 9.1, 9.2 och 9.3.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 233 f.).
Remissinstanserna: Ingen erinran har framförts mot förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Det finns fyra affärsverk, nämligen Statens
järnvägar, Sjöfartsverket, Luftfartsverket och Affärsverket svenska kraftnät.
Affärsverken disponerar i princip inte några anslag på statsbudgeten. Därför kan
deras investeringar inte finansieras med anslag.
Riksdagen har lämnat affärsverken stor frihet att inom vissa ramar låna
internt inom staten eller på den allmänna kreditmarknaden för investeringar i
såväl anläggningstillgångar som rörelsekapital. Affärsverkens totala
lånefinansiering styrs med ramar eller med krav på lägsta soliditet (prop.
1990/91:29 s. 12, bet. 1990/91:FiU4 s. 8, rskr. 1990/91:38).
I anslutning till behandlingen av olika propositioner tar riksdagen ställning
till särskilda investeringsplaner och motsvarande för affärsverken och vissa
andra myndigheter. Dessa myndigheters investeringar får sedan finansieras med
överskotts- eller avskrivningsmedel, med lån i Riksgäldskontoret eller på den
allmänna kreditmarknaden och med inkomster från försäljning av egendom. För
affärsverkens och vissa andra myndigheters finansiering av investeringar gäller
således särskilda regler som riksdagen beslutat. Dessa finansieringsmöjligheter
bör finnas kvar även i framtiden.
Även i andra fall kan det finnas skäl för riksdagen att göra undantag från de
regler för finansiering av investeringar som föreslås i avsnitten 9.1-3. Om
t.ex. regeringen bemyndigas att förvärva aktier och investeringen inte förväntas
ge tillräcklig avkastning kan en del av investeringen finansieras med anslag och
en del med ett internt lån i Riksgäldskontoret. Ett annat exempel kan vara att
avgifter skall tas ut för utnyttjandet av en trafikanläggning. I ett sådant fall
kan investeringen helt eller delvis finansieras med ett internt lån. Det kan
också tänkas att någon myndighet bör ges särskilda möjligheter till finansiering
av investeringar, t.ex. som ett led i en försöksverksamhet eller som en följd av
EU-medlemskapet.
10 Överlåtelse av statens egendom
10.1 Allmänt
Regeringens förslag: Grundläggande bestämmelser som anger under vilka
förutsättningar regeringen får sälja statens egendom tas in i budgetlagen.
Bestämmelserna gäller endast sådan egendom som står till regeringens
disposition. Reglerna gäller dock inte sådan försäljning av frivilligt
efterfrågade varor som utgör ett led i en avgiftsfinansierad verksamhet. Med
försäljning jämställs byte. Slutligen föreslås grundläggande bestämmelser om
dispositionen av försäljningsinkomster.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 238 f.).
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har enligt RF 9:9 en skyldighet att
i den omfattning som behövs fastställa grunder för bl.a. förfogandet över
statens egendom. I förarbetena till regeringsformen anges att det kan vara
lämpligt att detta sker i lags form (prop. 1973:90 s. 347). Riksdagen har
emellertid inte antagit någon lag om överlåtelse av statens egendom. På vissa
områden - främst vad gäller fast egendom - har riksdagen i stället fattat
särskilda beslut i dessa frågor. På andra områden har en ofullständig och i
vissa delar oklar praxis vuxit fram.
I det följande föreslås att vissa grundläggande bestämmelser om förfogandet
över statens egendom tas in i budgetlagen. Bestämmelserna reglerar främst
kompetensfördelningen mellan riksdagen och regeringen.
De bestämmelser som föreslås anger under vilka förutsättningar regeringen
skall få sälja statens egendom. All statens egendom står dock inte till
regeringens disposition. I RF 9:8 undantas från regeringens dispositionsrätt
sådan egendom som är avsedd för riksdagen eller dess myndigheter. Vidare
undantas egendom som i lag har avsatts till särskild förvaltning, t.ex.
tillgångar som förvaltas av Allmänna pensionsfonden och Sveriges riksbank.
Tillämpningsområdet begränsas därför till sådan egendom som står till
regeringens disposition.
Många myndigheter bedriver en avgiftsfinansierad verksamhet. Oftast är det
fråga om frivilligt efterfrågade tjänster. Det kan även förekomma att varor,
t.ex. publikationer, säljs på samma villkor. Undantagsvis kan varuförsäljningen
utgöra en viktig del av verksamheten (se avsnitt 8.4).
I nu nämnda fall utgör den löpande försäljningen av varor ett led i en
avgiftsfinansierad verksamhet. Formellt sett är det fråga om försäljning av
statens egendom. När det i detta kapitel talas om försäljning och annan
överlåtelse av statens egendom samt disposition av försäljningsinkomster, avses
dock inte denna typ av försäljning. De föreslagna reglerna skall endast gälla
sådana försäljningar som mer intermittent görs av egendom som ingått i eller
använts i en statlig myndighets verksamhet. Tillämpningsområdet begränsas därför
till sådan försäljning av statens egendom som inte utgör ett led i en löpande
avgiftsfinansierad verksamhet.
I detta avsnitt föreslås bestämmelser som till sitt innehåll i stort sett
motsvarar vad som för närvarande gäller till följd av särskilda riksdagsbeslut
eller praxis. Beträffande förutsättningarna för att överlåtelse överhuvudtaget
skall få ske, föreligger grundläggande skillnader mellan fast och lös egendom.
Därför behandlas överlåtelse av fast och lös egendom i skilda avsnitt. Vad
gäller lös egendom finns ytterligare skillnader i detta hänseende mellan olika
egendomstyper. För den lösa egendomens del görs därför en uppdelning mellan
aktier och annan lös egendom. Vad gäller dispositionen av försäljningsinkomster
finns dock inte skäl att göra någon liknande uppdelning. I sista avsnittet tas
därför denna fråga upp till gemensam behandling för alla egendomsslag.
10.2 Fast egendom
Regeringens förslag: Regeringen skall få besluta om försäljning av fast egendom
vars värde inte överstiger 50 miljoner kronor. Detta förutsätter dock att
egendomen inte längre behövs i statens verksamhet och att det inte finns
särskilda skäl för att egendomen även i fortsättningen skall ägas av staten.
Utan hinder av detta får regeringen besluta om försäljning till kommun av fast
egendom som behövs för samhällsbyggnadsändamål. Försäljningarna skall genomföras
affärsmässigt om inte särskilda skäl talar mot detta.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 240 f. ).
Remissinstanserna: Ingen erinran har framställts mot förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1809 års regeringsform krävdes
riksdagens samtycke för försäljning eller annan avhändelse av statens fasta
egendom. Sådant samtycke har sedan år 1942 lämnats genom generella bemyndiganden
för regeringen att under vissa förutsättningar sälja fast egendom. I den nu
gällande regeringsformen finns däremot ingen bestämmelse om att riksdagen skall
samtycka till försäljning av statens fasta egendom. Frågor om försäljning och
annan avhändelse av fast egendom regleras alltså inte längre i regeringsformen.
Riksdagen har inte heller antagit någon lag på området. Däremot har riksdagen
vid flera tillfällen ändrat i sina tidigare givna bemyndigande till regeringen
att sälja fast egendom. Försäljning av statens fasta egendom kräver således
fortfarande riksdagens specifika eller generella bemyndigande.
Sedan lång tid tillbaka har statens fasta egendom endast fått säljas om den
inte längre behövs för ett statligt ändamål. En bestämmelse med motsvarande
innehåll bör tas in i budgetlagen. Det är dock inte ekonomiskt försvarligt att
staten under alla förhållanden i sin ägo behåller fast egendom om
utnyttjandegraden inte står i rimlig proportion till statens kostnader för
skötsel och underhåll. Möjlighet måste finnas att sälja en fastighet om statens
behov av lokaler kan lösas på ett tillfredsställande sätt, t.ex. genom
förhyrning i del av den sålda fastigheten eller av annan lokal. Regeringen bör
därför även få sälja sådan fast egendom som endast behövs i ringa utsträckning.
Som närmare behandlas i författningskommentaren till 25 § har riksdagen för
vissa typer av fast egendom fattat särskilda beslut som begränsar möjligheten
att sälja egendomen. Så är förhållandet på vissa områden där marköverlåtelse är
- eller framför allt har varit - ett led i att staten stimulerar viss verksam-
het, exempelvis egendom upptagen på den s.k. jordfonden. Vad gäller försäljning
av viss mark i fjällvärlden har riksdagen anbefallt särskild återhållsamhet av
hänsyn bl.a. till rennäringens intressen och det allmänna intresset av en så
långt möjligt orörd natur i fjällområdena. Statens kronoholmar får säljas endast
om naturvårdens, kulturminnesvårdens, friluftslivets, fiskenäringens eller något
annat allmänt intresse i övrigt inte är nämnvärt berört. Egendom som är
testamenterad eller donerad till staten med villkor att staten inte får avhända
sig egendomen, kan i princip inte säljas eller på annat sätt överlåtas. Det kan
finnas fastigheter som utgör en del av vårt kulturarv eller som av andra skäl,
t.ex. hänsynen till naturvården eller totalförsvaret, bör förbli i statlig ägo.
För att bl.a. riksdagens intentioner på olika områden skall kunna tillgodoses
anser regeringen att det i budgetlagen bör tas in en bestämmelse om att statens
fasta egendom inte får säljas om det finns särskilda skäl för att den skall
förbli i statens ägo.
Beloppsgränser
Den nuvarande ordningen innebär den inskränkningen att regeringen -
undantagandes försäljning av fast egendom till kommun för samhälls-
byggnadsändamål - inte får besluta om försäljning av fast egendom om dess värde
överstiger 5 miljoner kronor. Under förutsättning att överskottet från
försäljningen används för investeringar i form av byggproduktion eller inköp
samt planeras och genomförs så att statens samlade förmögenhet inte urholkas,
får regeringen dock besluta om försäljning av fast egendom vars värde inte
överstiger 50 miljoner kronor.
En beloppsgräns ger i och för sig inte några garantier för att endast de
politiskt intressanta ärendena underställs riksdagen. Det är ändå ett enkelt
sätt att avlasta riksdagen försäljningsärenden av rutinkaraktär samtidigt som
överlåtelseförfarandet inte försvåras eller fördröjs i onödan. Ett slopande av
beloppsgränser skulle kräva ett tämligen omfattande regelverk för om och när
försäljning får ske. Det finns risk för att handläggningen av ärendena då skulle
kompliceras och fördröjas. Under senare tid har med nu gällande beloppsgränser
endast ett fåtal ärenden behövt underställas riksdagen. Det finns därför
anledning att behålla ett system med beloppsgränser. En annan fråga är om
nuvarande beloppsgränser är väl avvägda och om det överhuvudtaget finns
anledning att behålla två olika beloppsgränser.
Sedan riksdagen år 1988 bemyndigat regeringen att under ovan angivna
förutsättningar om reinvestering sälja fast egendom vars värde inte överstiger
50 miljoner kronor, har de faktiska förhållandena på området ändrats i
väsentliga hänseenden. Bemyndigandet tog framför allt sikte på försäljning av
statens kommersiella fastigheter. Under senare tid har mycket stora delar av
statens bestånd av sådana fastigheter överförts till av staten ägda aktiebolag.
Kvar i statens direkta ägo finns endast fast egendom som inte har bedömts
lämplig för annat ägande. Man har av t.ex. kulturhistoriska eller försvarspoli-
tiska skäl ansett att vissa fastigheter även i fortsättningen skall förvaltas av
myndigheter. En stor del av detta bestånd av direktägd fast egendom kommer
aldrig att säljas. Försäljning av statens direktägda fasta egendom kan därför
förväntas ske i relativt liten omfattning om inte beslut tas om stora
strukturförändringar eller omfattande nedläggningar av statlig verksamhet.
Det år 1988 föreskrivna villkoret att överskottet från försäljningen normalt
skall återanvändas för investeringar i form av byggproduktion eller inköp har
blivit otidsenligt. Sedan dess har en ny ordning för styrning av statens
investeringar införts. Riksdagen tar numera ställning till investeringsplaner
där de större investeringsobjekten anges. Regeringen kan därför inte genomföra
större anskaffningar utan riksdagens kännedom. Den fasta egendom som staten
numera äger direkt är av sådan karaktär att större försäljningar knappast är
aktuella. De samlade årliga investeringarna kan därför antas komma att vara vida
större än försäljningarna och det finns således heller ingen risk för att
statens samlade nettoförmögenhet urholkas. Till detta kommer att i stort sett
alla fastighetsförsäljningar under senare år har bedömts vara omfattade av den
högre beloppsgränsen, dvs. frigjorda medel har använts för återinvesteringar. Av
dessa skäl kan det aktuella kravet på återinvestering slopas utan att riksdagens
finansmakt undergrävs. Det är således tillräckligt att i lagen ha en enda
beloppsgräns.
De förutsättningar som förelåg då regeringen bemyndigades att sälja fast
egendom till en värde om högst 50 miljoner kronor är inte längre aktuella sedan
huvuddelen av statens fastighetsbestånd förts över till aktiebolag. Beståndet av
kvarvarande direktägd fast egendom har därför fått en helt annan karaktär än det
hade så sent som i slutet av 1980-talet. Detta förhållande talar i någon mån för
att en beloppsgräns som är lägre än 50 miljoner kronor skulle kunna motiveras.
Den nuvarande beloppsgränsen om 50 miljoner kronor har emellertid fungerat
väl. Försäljningsinkomsten har oftast använts för återinvestering och därför har
den högre beloppsgränsen tillämpats vid i stort sett alla
fastighetsförsäljningar. Att behålla denna beloppsgräns innebär därför i
praktiken inte någon utvidgning av bemyndigandet i förhållande till vad som nu
gäller. En lägre gräns skulle däremot leda till att riksdagen i ökad
utsträckning belastas med rutinärenden. Genomförandet av många fastighetsför-
säljningar skulle då fördröjas och försvåras och risken för att staten försitter
lämpliga tillfällen skulle öka.
Regeringen bör därför få besluta om försäljning av statlig fast egendom när
egendomens värde inte överstiger 50 miljoner kronor. I likhet med vad som redan
gäller skall regeringen utan hinder av någon värdegräns och sådana om-
ständigheter som nämns i det föregående få sälja fast egendom till kommun för
samhällsbyggnadsändamål. Rätten att sälja fast egendom är en av de rättigheter
som regeringen föreslås få delegera. Det är regeringens avsikt att vid
delegeringen använda försiktigt satta och differentierade värdegränser.
Med värde avses enligt nuvarande regler på området i första hand den fasta
egendomens taxeringsvärde. Normen har den fördelen att den är lätt att tillämpa
och leder till att man redan i inledningen av ett försäljningsärende vet om
ärendets avgörande fordrar riksdagens medverkan eller inte. Det har dock sina
nackdelar att utgå från taxeringsvärdet. Det är förhållandevis vanligt
förekommande att statens fasta egendom inte åsätts något taxeringsvärde alls.
Just för att det är statens egendom finns det dessutom risk för ett alltför lågt
taxeringsvärde. Detta talar för att en särskild värdering bör äga rum inför en
försäljning. Eftersom staten som säljare har ett intresse av att ha en korrekt
uppfattning om egendomens marknadsvärde, sker sådana värderingar regelmässigt
redan i dag. Ett krav på en särskild värdering inför en försäljning leder därför
inte till något merarbete eller några ytterligare kostnader. Det marknadsvärde
som egendomen vid en sådan särskild värdering åsätts bör enligt regeringens
mening få avgöra frågan om försäljningsärendet kräver riksdagens medverkan.
Affärsmässiga villkor
Redan år 1942 uttalades att full affärsmässighet bör gälla vid försäljning av
statens fasta egendom. En bestämmelse som lagfäster denna centrala princip bör
tas in i budgetlagen.
Affärsmässighet innebär att det skall tillses att priset blir så fördelaktigt
som möjligt för staten och att försäljningar till underpris inte äger rum.
Vidare skall försäljningsärenden handläggas utan ovidkommande hänsyn.
Riksdagen har vid skilda tillfällen beslutat om avsteg från principen om full
affärsmässighet vid försäljning av vissa egendomstyper t.ex. egendom som är
upptagen på den tidigare nämnda jordfonden, vid friköp av fjällägenhet och vid
försäljning av krononybyggen i samband med avveckling av åborättsinstitutet. Det
finns därför ett behov av en bestämmelse som medger avsteg från principen om
affärsmässighet då särskilda skäl talar för detta. Så kan vara fallet såväl vid
försäljning av vissa egendomstyper, exempelvis de ovan nämnda, som då detta sker
för vissa ändamål. Avsteg från principen om full affärsmässighet har främst
gjorts då staten önskat stimulera viss verksamhet. Det ligger i sakens natur att
en restriktiv bedömning är påkallad. Vid en sådan bedömning bör egendomens värde
tillmätas betydelse. Regeringen avser inte att utan riksdagens bemyndigande göra
avsteg från principen om affärsmässighet vid försäljning av egendom som har ett
betydande värde. Någon uttrycklig bestämmelse om en värdegräns behöver dock inte
tas in i budgetlagen
Riksdagen har bemyndigat regeringen att i vissa fall besluta om att överlåta
fast egendom utan ersättning. Så är förhållandet i fråga om fast egendom som
behövs för järnväg eller allmän väg. Det krävs dock att egendomens värde inte
överstiger fem miljoner kronor.
Bemyndigandet tillkom ursprungligen i slutet av förra seklet för att främja
järnvägsnätets utbyggnad. Sedan utbyggnaden upphört och de privata järnvägarna
förstatligats, har bemyndigandet i denna del förlorat aktualitet. Man kan även
spåra ett föråldrat tänkande bakom bemyndigandet i fråga om egendom som behövs
för allmän väg. I dagens samhälle skulle staten på lika goda grunder kunna
skänka bort fast egendom för att stimulera byggandet av exempelvis flygplatser,
hamnar och anläggningar för telekommunikation. Enligt regeringens uppfattning
finns det därför inte skäl att i budgetlagen föra in en bestämmelse som
motsvarar bemyndigandet. Det finns inte heller anledning att frångå principen om
affärsmässighet vid överlåtelser av det aktuella slaget.
Det förekommer att en kommun utan vederlag har överlåtit fast egendom till
staten för ett särskilt ändamål. Har staten inte disponerat egendomen för
ändamålet och begär kommunen att återfå den utan ersättning, får regeringen
vederlagsfritt överlåta den till kommunen om detta med hänsyn till samtliga
övriga omständigheter bedöms skäligt (prop. 1970:108, SU 1970:112, rskr.
1970:277).
Det förekommer fall av vederlagsfria överlåtelser till kommuner. Dessa
överlåtelser sker dock alltid på avtalsrättslig grund, dvs. det följer av det
ursprungliga avtalet mellan kommunen och staten att egendomen skall återlämnas
om den inte utnyttjas för det tänkta ändamålet. Överlåtelser som följer av avtal
behöver inte regleras i lag. Någon annan form av vederlagsfria överlåtelser till
kommuner har inte förekommit under senare år. Därför behövs det inte tas in
någon regel som motsvarar det aktuella bemyndigandet i budgetlagen.
Det är inte ovanligt att byte sker av statens fasta egendom. Ett behov
föreligger således av att ge regeringen möjlighet att besluta om detta under
samma förutsättningar som gäller för försäljning. En sådan rätt har också
förelegat för regeringen alltsedan 1942 års bemyndigande.-
Viss lös egendom såsom byggnad på ofri grund och tomträtt har sådan nära
anknytning till fast egendom att regler som i olika sammanhang gäller för fast
egendom även tillämpas på denna lösa egendom. Såvitt avser försäljning av
statens egendom har det bemyndigande som gällt sedan 1942 även omfattat
upplåtelse av tomträtt samt försäljning och byte av tomträtt och sådan byggnad
som är lös egendom. Regeringen anser därför att det finns skäl att låta de
regler som föreslås i detta avsnitt gälla även för dessa typer av lös egendom.
10.3 Aktier och andelar
Regeringens förslag: Regeringen skall få besluta att sälja statens aktier i
bolag där staten har mindre än hälften av rösterna om inte riksdagen för det
bolaget beslutat annat. Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande genom
försäljning eller på annat sätt minska statens ägarandel i bolag där staten har
minst hälften av rösterna. Försäljningen skall genomföras affärsmässigt om inte
särskilda skäl talar mot detta.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 257 f.).
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat
det utan erinran. Svea hovrätt - som inte motsätter sig förslaget - anför dock
att även en mindre post aktier i ett större bolag kan ha ett betydande förmögen-
hetsvärde och att det kan diskuteras vilken frihet regeringen bör ha i fråga om
att sälja sådana aktieinnehav. I stället för att riksdagen från fall till fall
kan förbehålla sig beslutanderätten, kan ett alternativ till detta vara en
värdegräns liknande den som föreslås beträffande fast egendom. Enligt
Statskontoret bör det övervägas att låta alla åtgärder som väsentligt ändrar
statens ägarinflytande och röstetal under eller över de kritiska gränserna på
10, 30 respektive 50 procent underställas riksdagen om inte annat meddelas.
Skälen för regeringens förslag: Staten har med sitt aktieinnehav ett betydande
ägarengagemang i svenskt näringsliv. De företag som staten äger eller har
ägarintressen i varierar avsevärt i storlek och representerar en mångfald olika
verksamhetsinriktningar.
Skilda motiv har under historiens lopp legat till grund för statens förvärv
och bildande av företag. Det första större statliga engagemanget i ett
aktiebolag uppstod när staten år 1907 förvärvade hälften av aktierna i
Luossavaara-Kirunavaara AB (LKAB). Den statliga företagssektorn expanderade
kraftigt under 1960-talet. Det fanns en önskan att organisera redan befintlig
statlig verksamhet i mer rationella och affärsmässiga former och att korrigera
upplevda brister i marknadssystemet. Under 1970-talet övertog staten av
regional- eller arbetsmarknadspolitiska skäl företag i krisbranscher som stål-,
varvs- och textilindustrin. Under 1990-talet har staten till följd av problemen
i den finansiella sektorn övertagit ansvaret för banker med ett åtföljande stort
antal fastigheter och ytterligare industriföretag. Under senare år har också de
tidigare affärsverken Staten vattenfallsverk, Posten och Telia ombildats till av
staten helägda aktiebolag.
Som tidigare nämnts har under senare tid mycket stora delar av statens
fastighetsbestånd förts över till av staten hel- eller delägda aktiebolag. År
1991 inleddes dessutom en systematisk utförsäljning av aktier i statliga
företag. Nämnas kan t.ex. avyttringarna av aktier i AssiDomän AB, Pharmacia AB,
Celsius AB och SSAB Svenskt stål AB.
Utöver denna typ av betydande aktieposter i större av staten helägda, eller
tidigare helägda bolag, äger staten även diverse andra mindre aktieposter. Som
exempel på vanligt förekommande aktieinnehav kan nämnas delägarskap i nationella
och internationella bolag som idkar branschservice. Affärsverken innehar större
poster i vissa bolag som ett led i verksamheten. I detta sammanhang kan
Luftfartsverkets innehav i A-banan Projekt AB nämnas. Det förekommer även att
myndigheter förvaltar obetydliga innehav av främst börsnoterade aktier som i
flera fall tillförts staten genom gåva eller på liknande sätt.
Gällande ordning
Praxis i fråga om avhändelse av annan lös egendom än budgetmedel är i det
väsentliga ett utflöde av principen att vad som följer av ett anslagsbeslut i
fråga om förfogandet över de tillgångar som förvärvats för anslaget skall gälla
tills riksdagen beslutar annat. Lös egendom som förvärvats enligt riksdagens
beslut för att för framtiden vara statsegendom får därför enligt praxis inte
säljas utan riksdagens hörande (SOU 1972:15 s. 176).
I RF 9:8 anges att statens medel och dess övriga tillgångar står till
regeringens disposition. Regeringens handlingsfrihet vid förfogandet över
statens egendom är emellertid begränsad. I RF 9:2 anges att statens medel inte
får användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Av bestämmelsen får, enligt
förarbetena (prop. 1973:90 s. 348), anses följa att egendom som har anskaffats
för medel som anvisats av riksdagen, inte får disponeras på sätt som strider mot
riksdagens anslagsbeslut.
Statens innehav av aktier torde nästan uteslutande kunna föras tillbaka på
riksdagsbeslut. Dessa beslut är vägledande för rätten att förfoga över aktierna.
De har oftast inneburit att bolag bildats med statliga medel för att driva viss
verksamhet. Det har även förekommit att riksdagen beslutat om förvärv av bolag
genom köp av aktier. Avsikten får vanligen anses ha varit att aktierna för
framtiden skall utgöra statsegendom. Av detta följer att det är riksdagen som
beslutar om försäljning av sådana aktier. I praxis har också riksdagens samtycke
krävts för överlåtelse av statens aktier eller andra åtgärder som lett till en
minskning av statens ägarandel i ett bolag (se bet. s. 260 f.).
Det kan också åberopas starka sakskäl för att riksdagens bemyndigande skall
inhämtas vid aktieförsäljningar. Det ursprungliga beslutet om ett engagemang har
genomgående fattats under riksdagens medverkan, t.ex. i form av att medel för
aktieteckning anvisats. I många fall har detta skett för att allmänna intressen
av skilda slag skall kunna tillgodoses. I vissa fall har bolagsformen valts som
ett alternativ till verksamhet i myndighetsform. Till detta kommer att
försäljning av aktier i statsägda bolag ofta avser stora värden. Såväl stats-
finansiellt som med hänsyn till effekterna på samhället i övrigt, har ändringar
i statens aktieinnehav i allmänhet större betydelse än t.ex. ändringar i det
statliga fastighetsbeståndet.
Befogenhetsfördelningen
Det är dock inte rimligt att alla beslut om försäljning av statens aktier prövas
av riksdagen. Många försäljningsärenden är inte av den vikt att de skall avgöras
på denna nivå. Som exempel på ärenden som bör behandlas på en lägre nivå kan
nämnas försäljningar av obetydliga innehav av främst börsnoterade aktier.
Det är av vikt att kravet på fortsatt inflytande från riksdagens sida över
väsentliga ändringar inom den statliga företagssektorn kan förenas med
önskemålet om flexibilitet i fråga om ägarstruktur och kapitalanskaffning.
Enligt regeringens uppfattning bör därför beslut om försäljning av aktier i
bolag där staten inte har en röstmajoritet - och där aktierna således knappast
innehas för att staten i bolagsform skall driva en verksamhet av statligt
intresse - i de flesta fallen kunna ankomma på regeringen.
De ärenden som är av sådan vikt att beslutanderätten bör ankomma på riksdagen
är enligt regeringens uppfattning främst försäljning av aktier i bolag där
staten har en röstmajoritet.
Det kan tänkas fall där staten har ett bestämmande inflytande över
verksamheten i ett aktiebolag utan att ha en röstmajoritet. Sådant inflytande
kan t.ex. grundas på avtal med övriga ägare. Inflytandet kan då vidmakthållas
oavsett statens andel av rösterna. En reglering av befogenheten att sälja
statens aktier som bygger på begreppet bestämmande inflytande är därför inte
lämpligt.
År 1990 gavs ett bemyndigande beträffande det statliga Förvaltningsaktiebola-
get Fortia. Förvaltningsbolaget fick rätt att sälja aktier i av staten helägda
bolag så länge detta inte innebar att staten frånhändes röstmajoriteten i något
av bolagen. Det innebar att 49 procent av aktierna i t.ex. LKAB kunde ha sålts
utan att riksdagen dessförinnan haft möjlighet att ta ställning till frågan.
Detta bemyndigande kan uppfattas som väl vidsträckt. Risk finns för att en sådan
ordning i alltför stor utsträckning urholkar riksdagens inflytande på området.
Även om staten efter en försäljning fortfarande har en röstmajoritet i ett
bolag, kan dock statens inflytande ha minskat väsentligt till följd av
försäljningen. Som närmare kommer att framgå nedan stadgar aktiebolagslagen
(1975:1385) ett visst inflytande för aktieägare som tillsammans innehar en
tiondel av rösterna i ett bolag. Inflytandet ökar för aktieägare som tillsammans
innehar en tredjedel av rösterna. Det är således inte likgiltigt för staten om
den har 51 procent eller 100 procent av rösterna i ett bolag.
Med hänsyn till detta anser regeringen att försäljning av aktier i av staten
helägda bolag, eller delägda bolag där staten har en röstmajoritet eller äger
hälften av rösterna för samtliga aktier i princip bör beslutas av riksdagen.
Regeringen kan emellertid beträffande ett visst majoritetsägt bolag vilja ha
större befogenheter. För att skaffa sig önskad handlingsfrihet kan regeringen då
utverka ett särskilt bemyndigande av riksdagen att beträffande just det
företaget få vidta vissa slag av åtgärder.
Det kan tänkas fall då det av olika skäl kan vara viktigt för staten att ha
kvar en minoritetspost i ett bolag. Riksdagen kan därför vilja förbehålla sig
rätten att besluta om en eventuell försäljning trots att staten inte ens äger
hälften av rösterna för samtliga aktier. Som ett exempel kan nämnas statens köp
av en mindre aktiepost i dåvarande Cementa AB. Förvärvet gjordes i kontrollsyfte
sedan bolaget blivit enda inhemska producent av cement. Riksdagen kan av
politiska skäl vilja förbehålla sig rätten att få besluta om försäljning av
statens innehav av en minoritetspost i t.ex. Celsius AB.
I aktiebolagslagen ges ett betydande inflytande för aktieägare som tillsammans
innehar en tredjedel av rösterna i ett bolag. Detta minoritetsskydd innebär
bl.a. att bolagsordningen vad gäller t.ex. bolagets verksamhetsinriktning,
aktiekapitalets storlek och antalet styrelseledamöter inte kan ändras utan att
ett beslut om detta biträds av minoritetsägaren. Till följd av denna reglering
kan riksdagen önska förbehålla sig rätten att besluta om försäljning av aktier i
ett bolag om det leder till att statens andel av rösterna, utan att vara en
majoritetspost eller hälften av rösterna för samtliga aktier, sjunker så att den
inte längre överstiger en tredjedel av rösterna.
I aktiebolagslagen föreskrivs vidare ett visst inflytande för aktieägare som
tillsammans innehar en tiondel av rösterna i ett bolag, bl.a. beträffande vissa
beslut som avser redan utgivna aktier samt vissa ändringar i bolagsordningen.
Riksdagen kan därför önska förbehålla sig rätten att fatta sådana beslut som
innebär att statens andel inte längre överstiger en tiondel av rösterna.
Riksdagen skulle således på goda grunder kunna önska förbehålla sig rätten att
besluta om en försäljning av aktier i ett bolag trots att staten inte har en
röstmajoritet eller äger hälften av rösterna för samtliga aktier. Enligt
regeringens uppfattning bör det ankomma på riksdagen att uttryckligen i varje
särskilt fall ge till känna om den vill förbehålla sig rätten att besluta om
försäljning av aktier i bolag där staten har en minoritet av rösterna för
samtliga aktier. Om riksdagen inte fattat något sådant beslut bör regeringen ha
rätt att besluta om aktiernas försäljning.Merparten av företag med statligt
ägande är av staten helägda bolag. I en hel del fall har staten också 50 procent
av rösterna. Med hänsyn bl.a. till de utförsäljningar av statliga företag som
förevarit under senare år och till arten av de bolag som alltjämt finns kvar i
statlig ägo, är det rimligt att anta att antalet företag med statligt ägande där
staten inte har en röstmajoritet i framtiden kommer att bli begränsat. Redan på
grund av detta finns inte skäl att - som Svea hovrätt antyder som en möjlighet -
införa någon värdegräns liknande den som föreslås för fast egendom. En
värdegräns vore dessutom olämplig av det skälet att den inte skulle fånga upp
sådana politiskt betydelsefulla innehav som representerar ett förhållandevis
begränsat förmögenhetsvärde. Även den av Statskontoret förordade lösningen är
opraktisk med hänsyn till det begränsade antalet företag som är aktuella.
Regeringen anser att det i budgetlagen bör tas in en tydlig och enkel
bestämmelse som - mot bakgrund av ovan angivna överväganden - reglerar under
vilka förutsättningar regeringen skall få besluta att sälja statens aktier.
Denna regel bör innebära att regeringen får besluta att sälja aktier i ett bolag
där staten har mindre än hälften av rösterna om inte riksdagen för just det
bolaget har beslutat annat. Regeringen bör däremot inte utan riksdagens
bemyndigande få besluta att sälja aktier i bolag där statens har minst hälften
av rösterna. Om riksdagen och regeringen utnyttjar möjligheterna att knyta
särskilda skyldigheter och befogenheter till namngivna bolag, uppnår man
nödvändig klarhet, stadga och flexibilitet på området.
Det är inte bara genom försäljning av aktier som statens röstmajoritet i ett
bolag kan påverkas. Det kan även ske exempelvis genom utgivning av konvertibla
skuldebrev och riktade nyemissioner. För att riksdagen skall kunna behålla sitt
inflytande över väsentliga ändringar inom den statliga företagssektorn, är det
av vikt att den förbehålls rätten att besluta om alla åtgärder som påverkar
statens röstmajoritet i ett bolag.
Försäljning av aktier bör genomföras affärsmässigt. I likhet med vad som
föreslagits beträffande fast egendom bör regeringen även vid försäljning av
aktier få göra avsteg från denna princip om det finns särskilda skäl. Ett sådant
särskilt skäl kan t.ex. vara att främja ökad spridning av aktieägandet i ett
bolag. Det har redan skett vid flera tillfällen att privatpersoner har erbjudits
att köpa mindre aktieposter till ett förmånligare pris än vad som gällt för
institutioner.
Vad som föreslagits beträffande försäljning av aktier bör även gälla vid byte
av sådan egendom. De föreslagna reglerna bör även gälla statens innehav av
andelar i ekonomiska föreningar.
I prop. 1995/96:141 föreslogs riksdagen bemyndiga regeringen att vidta vissa
förvaltningsåtgärder beträffande statliga företag, bl.a. försäljning av aktier.
Regeringen anmälde samtidigt att Budgetlagsutredningen kunde komma med förslag
som berör regeringens förvaltningsbemyndigande. Den beredning av prop. 1995/96:-
141 som för närvarande pågår i riksdagen pekar, enligt vad regeringen erfarit,
mot att riksdagen lämnar regeringen särskilda bemyndiganden beträffande vissa
namngivna företag. Detta förfarande är helt i linje med vad som förutsätts i den
här föreslagna regleringen. Sådana särskilda bemyndiganden, och motsvarande
tidigare givna bemyndiganden, kan således utan ändring fortsätta att gälla när
den föreslagna budgetlagen träder i kraft.
10.4 Annan lös egendom
Regeringens förslag: Annan lös egendom än aktier skall regeringen få överlåta om
egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller blivit obrukbar eller
om den inte anskaffats med statens medel. Försäljningar skall genomföras
affärsmässigt om inte särskilda skäl talar mot detta.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 270 f.).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från begreppet fast egendom -
som till sin innebörd är definierat i lag - finns ingen reglering som talar om
vad som är lös egendom. Begreppet lös egendom kan inte anges på annat sätt än
genom en negativ bestämning. Det omfattar all egendom, dvs. alla rättigheter av
förmögenhetsnatur, som inte utgör fast egendom. Utöver aktier kan som exempel på
huvudkategorier av lös egendom nämnas lösöre, fordringsrätter och immateriella
förmögenhetsrätter.
När det i detta avsnitt talas om lös egendom avses inte den lösa egendom som
utgörs av aktier. Inte heller avses den lösa egendom i form av tomträtt och
byggnad på annans grund som behandlas i avsnitt 10.2. I detta avsnitt föreslås i
stället en reglering för all annan lös egendom. Förslaget kommer framför allt
att få betydelse för den vanligt förekommande försäljningen av statens lösöre.
Praxis på området är att riksdagen beslutar om försäljning och annan
avhändelse av statens lösa egendom när egendomen har anskaffats för medel
anvisade av riksdagen och det kan anses följa av anslagsbeslutet att riksdagen
också skall besluta om en eventuell försäljning. Överlåtelse av övrig lös
egendom får beslutas av regeringen. Regeringen får dessutom alltid sälja
obrukbar eller obehövlig materiel.
Den i stort sett enda formen av överlåtelse av lös egendom som rent faktiskt
äger rum är försäljning av obrukbar eller obehövlig materiel. Det är överhuvud
taget mycket svårt att tänka sig situationer där staten skulle överlåta lös
egendom som är brukbar och som den alltjämt behöver för sin verksamhet. En sådan
situation föreligger dock när regeringen någon enstaka gång överlämnar
museiföremål som statsgåvor. Riksdagen har inte haft någon erinran mot att
regeringen i de fåtal fall som varit aktuella fattat sådana beslut utan att höra
riksdagen (se t.ex. KU 1975:12 och bet. 1989/90:KrU7).
17
Befogenhetsfördelningen
Den ovan beskrivna ordningen - dvs. att anslagsbeslutet är avgörande för senare
förfogandeåtgärder - har enligt regeringens uppfattning i viss mån blivit
otidsenlig.
Anslagsbeslutet ger inte alltid tillräcklig ledning för frågan om vilka
konkreta förfogandeåtgärder som får vidtas utan riksdagens medgivande. Dessutom
kan sambandet mellan en tillgång och ett anslag vara oklart. Ett anslagsändamål
kan vidare ha förlorat aktualitet. Långt ifrån alla statens tillgångar kan föras
tillbaka på anslag. Viss egendom har skänkts till staten. Annan egendom har
finansierats med avgiftsinkomster och överskott av andra driftsmedel. Det finns
också egendom som av hävd innehas av staten. Till detta kommer att under senare
år har allt fler statliga investeringar finansierats med interna lån i
Riksgäldskontoret. Affärsverkens investeringar har även finansierats med lån hos
andra kreditgivare.
Med hänsyn till detta bör frågan om vem som äger besluta om förfogandet över
statens lösa egendom inte längre bero av vad som kan anses följa av ett
anslagsbeslut. I stället bör finansieringen vara avgörande. Har egendomen
anskaffats med statens medel, bör riksdagen också besluta om
förfogandeåtgärderna. I övriga fall bör regeringen ha beslutanderätten. På så
sätt kan riksdagen även i fortsättningen behålla ett fast grepp över den
statliga förmögenhetsdispositionen.
Enligt praxis får regeringen sälja obrukbar eller obehövlig materiel. Enligt
regeringens uppfattning bör denna rätt vidgas till att även avse annan lös
egendom än materiel. Regeringen bör även få rätt att överlåta sådan egendom på
annat sätt än genom försäljning, t.ex. genom gåva. Det bör därför tas in en
bestämmelse i lagen om att regeringen får överlåta lös egendom som inte längre
behövs i statens verksamhet eller som blivit obrukbar.
Även vid försäljning av statens lösa egendom skall affärsmässighet iakttas om
inte särskilda skäl talar mot detta. Sådana särskilda skäl kan exempelvis
föreligga vid försäljning till utvecklingsländer. Det som gäller för försäljning
av lös egendom bör även gälla vid byte av sådan egendom.
18
10.5 Disposition av försäljningsinkomster
Regeringens förslag: Har riksdagen beslutat om försäljningen skall inkomsten
redovisas mot en inkomsttitel på statsbudgeten om inte riksdagen bestämmer
annat. Har regeringen beslutat om försäljningen gäller följande. Har den
försålda egendomen ingått i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en
investeringsplan, får inkomsten användas för att finansiera investeringar som
ingår i planen. Om egendomen har finansierats med anslag skall medel motsvarande
egendomens bokförda värde först redovisas mot en inkomsttitel, och har egendomen
finansierats med lån skall lånet först lösas. Med vissa undantag får den inkomst
som sedan återstår disponeras i den verksamhet där den försålda egendomen har
använts. Har egendomen finansierats på annat sätt får hela försäljningsinkomsten
disponeras i verksamheten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 275 f.).
Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot det framlagda förslaget.
Skälen för regeringens förslag: När en egendom säljs tillförs staten en
inkomst. Därför behövs inte endast regler som ger regeringen befogenheter att
besluta om försäljning utan även föreskrifter som anger under vilka förut-
sättningar regeringen får besluta hur sådana försäljningsinkomster skall
disponeras.
Tidigare var statens investeringar i allmänhet anslagsfinansierade. Det fanns
då ett tydligt samband mellan en av riksdagen beslutad medelsanvisning och en
viss investering. Under senare år har investeringar i ökad utsträckning
finansierats med lån. Detta har lett till att sambandet mellan medelsanvisning
och investering har upphört. Staten äger också tillgångar som finansierats med
avgiftsinkomster, bidrag eller gåvor. Dessutom finns egendom som av ålder
innehas av staten och där den ursprungliga finansieringen är oklar. Oberoende av
hur en tillgång har finansierats, utgör inkomsterna från försäljningen av
egendomen statens medel.
Riksdagen har inte fattat något beslut med generell verkan om hur inkomster
från försäljning av statens egendom får disponeras. Däremot har riksdagen
meddelat vissa särskilda beslut. Dessa beslut, liksom den praxis som tillämpas,
skiftar mellan olika slag av egendom och mellan olika verksamhetsområden och
t.o.m. mellan liknande verksamhetsområden. Dessutom gäller olika villkor
beroende på om egendomen har finansierats med anslag, interna lån eller på annat
sätt och om egendomen har ett bokfört värde eller inte.
Utgångspunkten för en reglering är den att det är riksdagen som bestämmer hur
statens medel skall användas. En möjlig lösning vore därför att föreskriva att
alla inkomster från försäljning av statens egendom skall tillföras en in-
komsttitel på statsbudgeten. Medlen skulle då komma under riksdagens rådighet
och få bidra till finansieringen av de utgifter som riksdagen beslutar om. Det
vore också en konsekvent tillämpning av bruttoredovisning på statsbudgeten. En
så kategorisk lösning är, enligt regeringens uppfattning, av olika skäl inte är
lämplig. Den är inte heller nödvändig för att trygga riksdagens rätt att
bestämma vad statens medel skall användas till.
För att trygga denna rätt, är det tillräckligt att regeringen inte får använda
försäljningsinkomster för andra ändamål än sådana som riksdagen på ett eller
annat sätt har beslutat om. Säljs egendom och används inkomsterna till att
återanskaffa i huvudsak motsvarande egendom eller för i huvudsak samma ändamål,
kan riksdagen sägas ha kontroll över hur medlen används. Det faktiska resultatet
är att försäljningsinkomster tillförs verksamheten och att motsvarande medel
inte behöver anvisas med anslag eller finansieras på annat sätt. Ett inslag av
nettoredovisning föreligger.
Riksdagen har också kontroll över användningen av försäljningsinkomsterna om
den för skilda verksamhetsområden tar ställning till eller informeras om de
större investeringar som skall genomföras varje år. På liknande sätt förhåller
det sig om riksdagen tar ställning till fleråriga investeringsplaner och
låneramar för investeringarna. Om försäljningsinkomster - utan att passera
statsbudgeten - finansierar sådana investeringar, kan riksdagen sägas ha
kontroll över hur medlen används.
Det finns emellertid situationer då försäljningen av en egendom inte är en
normal och naturlig företeelse i en statlig verksamhet. Detta kan t.ex. vara
fallet om en försäljning hänger samman med att en statlig verksamhet läggs ned,
att dess verksamhetsform ändras påtagligt eller att omfattningen väsentligt
förändras. I dessa fall ändras ändamålet för den statliga verksamheten och för
de medel som används i den. Det är då naturligt att försäljningsinkomsten
tillförs en inkomsttitel på statsbudgeten och att den således inte får
disponeras av regeringen.
Med utgångspunkt från dessa överväganden bör följande regler gälla för
dispositionen av inkomster från försäljning av statens egendom.
När det ankommer på riksdagen att besluta om en försäljning av egendom bör
riksdagen också särskilt bestämma om försäljningsinkomsten skall hanteras på
något annat sätt än att föras till en inkomsttitel.
Om regeringen har beslutat om försäljningen, bör utgångspunkten vara att
regeringen endast får använda inkomster för sådana ändamål som riksdagen på ett
eller annat sätt beslutat om. Detta villkor är uppfyllt om
försäljningsinkomsterna används för att återanskaffa egendom som motsvarar den
sålda egendomen eller används för i huvudsak samma ändamål. Reglerna bör inte
vara tvingande. Regeringen skall alltid ha möjlighet att redovisa en försälj-
ningsinkomst mot en inkomsttitel.
Till att börja med kan det vara lämpligt att särskilt reglera de fall då den
försålda egendomen har använts i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt
en investeringsplan. Regeringen bör få besluta att hela inkomsten skall användas
för att finansiera investeringar som ingår i planen. Riksdagen kan ju
fortfarande sägas ha kontroll över medlens användning. För riksdagens vidkomman-
de innebär en tillämpning av regeln endast att lägre anslag behöver anvisas
eller mindre lånemedel behöver ställas till förfogande för investeringar som
riksdagen redan tidigare beslutat om.
I övriga fall - dvs. när regeringen har beslutat om försäljning av egendom som
inte har använts i en verksamhet för vilken riksdagen godkänt en
investeringsplan - bör, av skäl som framgår nedan, det sätt på vilket
anskaffningen av tillgången har finansierats vara avgörande för regeringens rätt
att disponera försäljningsinkomsten. Skilda regler bör gälla beroende på om den
försålda egendomen har finansierats med anslag, lån eller på annat sätt.
Om anskaffningen av egendomen har finansierats med anslag får egendomens
bokförda värde betydelse. Det bokförda värdet utgörs av anskaffningsutgiften
minskat med avskrivningar. Det bokförda värdet motsvarar således de anslagsmedel
som ännu inte förbrukats. Dessa medel bör återföras till statsbudgeten. Detta
kan ske genom att den del av försäljningsinkomsten som motsvarar det bokförda
värdet redovisas mot en inkomsttitel. Den del som återstår bör regeringen få
disponera. På detta skapas ett incitament att eftersträva en så hög för-
säljningsinkomst som möjligt. Denna återstående del av inkomsten bör dock inte
få disponeras fritt utan endast i den verksamhet där den försålda egendomen har
använts. På så sätt behåller riksdagen kontrollen över medlen.
I syfte att främja affärsmässighet och för att undvika onödig administration,
bör regeringen få disponera hela försäljningsinkomsten om den uppgår till ett
mindre belopp. Detta gäller bl.a. sådana enstaka investeringar till mindre
belopp som en myndighet gjort i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål
utan att ta upp lån i Riksgäldskontoret. Även i detta fall krävs dock att in-
komsten disponeras i den verksamhet där den försålda egendomen har använts.
Situationen blir en annan när fast egendom eller aktier säljs i en verksamhet
där det inte finns en av riksdagen godkänd investeringsplan. Överlåtelserna är
exempel på försäljningsärenden som inte är normala och naturliga företeelser i
verksamheten utan som utgör väsentliga förändringar av det sätt på vilket den
bedrivs. Därför bör hela inkomsten vid försäljning av sådan egendom redovisas
mot en inkomsttitel.
Om egendomen har finansierats med lån måste försäljningsinkomsten i första
hand användas för att återbetala lånet. Som ett incitament för att uppnå så
stora försäljningsinkomster som möjligt, bör regeringen få besluta att över-
skottet skall få disponeras i verksamheten. Av skäl som anförts ovan, bör detta
dock inte gälla vid försäljning av fast egendom eller aktier. Överskottet bör då
redovisas mot en inkomsttitel.
Anskaffningen av den försålda egendomen kan även ha finansierats på annat sätt
än med anslag eller lån. Som exempel kan nämnas gåvor och donationer samt
egendom som anskaffats med medel från avgiftsfinansierad verksamhet. I vissa
fall har medel motsvarande avskrivningar och avkastning fått behållas i
verksamheten och kunnat användas för investeringar. Dessutom finns egendom vars
finansieringen inte kan hänföras till en bestämd källa. I fall som nu nämnts bör
regeringen få besluta att hela försäljningsinkomsten skall disponeras i den
verksamhet där den försålda egendomen har använts.
Regeringens beslut om hur försäljningsinkomster får disponeras kommer att
meddelas i en förordning, genom bestämmelser i regleringsbrevet för en viss
verksamhet eller genom ett särskilt beslut avseende inkomsten från en viss
försäljning.
11 Redovisning och revision
11.1 Redovisningsskyldighet inför riksdagen
Regeringens förslag: Regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen för
statens medel och övriga tillgångar. Redovisningsskyldigheten omfattar även den
verksamhet som bedrivs av staten samt statens skulder och andra ekonomiska
förpliktelser.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 119 f.).
Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslaget eller har inga invändningar
mot det. Riksgäldskontoret anser dock att en årsredovisning för staten också bör
innehålla en resultatredovisning i vilken regeringen anger mål och uppnådda
huvudsakliga resultat inom de olika verksamhetsområdena eller utgiftsområdena.
Detta skulle, enligt kontoret, öka intresset för årsredovisning för staten och
medföra att den kom att utvecklas i samklang med myndigheternas
årsredovisningar.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen beslutar om skatt till staten och
bestämmer hur statens medel skall användas. Samtidigt ställer riksdagen
huvuddelen av statens medel till regeringens disposition. Riksdagen granskar
också rikets styrelse och förvaltning. Bland annat dessa förhållanden utgör en
naturlig grund för att regeringen skall ha en allmän redovisningsskyldighet
inför riksdagen. De frågor som bör ställas är närmast vad som bör ingå i denna
skyldighet och hur den skall fullgöras.
Regeringen är för närvarande inte skyldig att lämna någon samlad ekonomisk
redovisning till riksdagen avseende t.ex. vilka inkomster som uppburits och hur
statens medel använts. Någon sådan redovisning har heller inte lämnats.
Riksrevisionsverket har dock publicerat en samlad årsredovisning för staten
avseende räkenskapsåret 1993/94. Den omfattar dels balans- och resultaträkningar
samt finansieringsanalys, dels en sammanställning av den statliga sektorns
tillgångar och skulder. Årsredovisningen återgavs i sammandrag i 1995 års
kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150 bil. 1 s. 76). Riksrevisionsverket
har även publicerat en sådan årsredovisning avseende räkenskapsåret 1994/95 som
i sammandrag återgavs i 1996 års ekonomiska vårproposition (prop. 1995/96:150
bil. 1 s. 103).
Redovisningsskyldighet är ett vidare begrepp än bokföringsskyldighet. Utöver
de ekonomiska transaktioner som påverkar resultat och ställning, innefattar
redovisningsskyldigheten även den verksamhet som bedrivs och resultatet av
denna. Begreppet täcker dessutom innehåll, kvalitet och relevans i den in-
formation som lämnas till mottagaren.
Redovisningsskyldigheten bör enligt regeringens uppfattning omfatta statens
medel och tillgångar liksom statens verksamhet till den del de handhas av
regeringen eller av myndigheter under regeringen. Samtliga statens medel och
övriga tillgångar står dock inte till regeringens disposition. Enligt RF 9:8
undantas tillgångar som är avsedda för riksdagen och dess myndigheter eller som
i lag har avsatts till särskild förvaltning. Enligt RO 9:4 är det riksdagens
förvaltningskontor som i fråga om riksdagen och dess myndigheter handlägger
frågor om förvaltning av ekonomisk natur och som meddelar föreskrifter om detta.
AP-fonden är ett exempel på en institution som handhar tillgångar som i lag
avsatts till särskild förvaltning.
Det är enligt regeringens uppfattning praktiskt om regeringens redovisning
även omfattar de medel som handhas av riksdagen och dess myndigheter med
undantag för Sveriges riksbank. En förutsättning för en sådan redovisning är att
riksdagens förvaltningskontor lämnar uppgifter som underlag för redovisningen.
Detta leder självfallet inte till att regeringen övertar förvaltningskontorets
befogenheter eller något som helst sakansvar på området. Riksdagen och dess
myndigheter skall naturligtvis sköta sin bokföring inom ramen för riksdagens
anvisningar på området.
En del av regeringens redovisningsskyldighet kan fullgöras inom ramen för en
årsredovisning till riksdagen. Årsredovisningen kommer då att omfatta all den
verksamhet staten bedriver oavsett finansiering och kommer främst att innehålla
sammanfattande ekonomiska uppgifter. Regeringen avser att kommentera
informationen och göra analyser som ökar förståelsen för innebörden i siffrorna.
Uppgifter om de sakliga resultat som uppnås inom olika verksamhetsområden kan
däremot knappast ingå i en årsredovisning för staten såsom Riksgäldskontoret
föreslagit. Den statliga verksamheten är så omfattande och mångfacetterad att
det inte går att på ett kortfattat och överskådligt sätt redogöra för resultat
och effekter. Dessutom finns det i riksdagsarbetet andra sammanhang som bättre
lämpar sig för en redovisning av verksamheten, dess resultat och effekter. I
avsnitten 5.2 och 12.4 anger regeringen hur redovisningsskyldigheten i olika
avseenden avses fullgöras.
19
11.2 Kraven på redovisningen
Regeringens förslag: Bokföringen i staten skall fullgöras på ett sätt som
stämmer överens med god redovisningssed. Redovisningen skall ge en rättvisande
bild av statens verksamhet, det ekonomiska resultatet och ställningen samt av
förvaltningen av statens medel och övriga tillgångar. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om
redovisningen.
Utredningen förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 125 f.).
Remissinstanserna: Inga invändningar har i denna del framförts mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: För att en ekonomisk redovisningsskyldighet
skall bli meningsfull krävs klart angivna grunder för hur bl.a. bokföringen
skall skötas.
Med hänsyn till vikten av detta kunde det i och för sig vara motiverat att
riksdagen beslutade om detaljerade bestämmelser för redovisningen i staten. Det
vore dock enligt regeringens bedömning opraktiskt att i lag lägga fast sådana
detaljerade ekonomiadministrativa regler. I stället bör det vara tillräckligt
att riksdagen beslutar om de allmänna krav som skall gälla för redovisning. Med
fördel kan detta ske med hänvisning till begreppen god redovisningssed och
rättvisande bild.
I bokföringslagen, som endast gäller för näringsidkare, föreskrivs att
bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sätt som överensstämmer med god
redovisningssed. I årsredovisningslagen föreskrivs att årsredovisningen skall
upprättas på ett överskådligt sätt och i enlighet med god redovisningssed.
Vidare föreskrivs att balansräkningen, resultaträkningen och noterna skall ge en
rättvisande bild av ställningen och resultatet.
God redovisningsed innebär inte endast en allmänt accepterad praxis för gott
och sunt beteende, utan den formuleras och utvecklas också löpande genom
preciserade rekommendationer i olika frågor från bl.a. Bokföringsnämnden. Enligt
kommunallagen skall även kommunerna och landstingen upprätta årsredovisningar
med iakttagande av god redovisningssed. I bokföringsförordningen föreskrivs att
statliga myndigheter med iakttagande av särskilda bestämmelser för statlig
verksamhet skall fullgöra bokföringsskyldigheten på det sätt som överensstämmer
med god redovisningssed. För myndigheter under regeringen utvecklas denna
redovisningssed av Riksrevisionsverket.
Redovisningen skiljer sig mellan den statliga och den privata sektorn. Staten
behöver därför egna normer för vad som är god redovisningssed och för vad som
ger en rättvisande bild. På många områden sammanfaller dock normerna inom
samhällets olika sektorer.
I stället för att riksdagen beslutar om detaljerade regler för redovisning i
staten bör regeringen åläggas att meddela närmare bestämmelser för bokföring och
redovisning. Regeringen bör kunna uppdra åt en annan myndighet att medverka i
detta arbete. De förordningar som regeringen redan beslutat på området, och de
tillämpningsföreskrifter och allmänna råd som meddelats av Riksrevisionsverket,
svarar enligt regeringens uppfattning väl mot dessa krav.
11.3 Revision
Regeringens förslag: Statens verksamhet skall granskas genom revision.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 128 f.).
Remissinstanserna: Inga invändningar har riktats mot förslaget. Svea hovrätt,
som tillstyrker den föreslagna lagregleringen, anför i detta sammanhang att
formerna för revision av regeringens egen verksamhet bör ses över. Enligt
hovrättens uppfattning bör denna fråga övervägas i samband med riksdagens arbete
med saken. Riksrevisionsverket anser att det är angeläget att en lag som
reglerar revisionens omfattning, befogenheter m.m. kommer till stånd. En
budgetlag kompletterad med en revisionslag innebär enligt Riksrevisionsverket
att Sverige får en rättslig reglering som motsvarar den som finns i andra
jämförbara länder.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen beslutar om den statliga
verksamhetens inriktning och omfattning. En självklar del i ett sådant
beslutssystem är att riksdagen har ett ansvar för resultatet av verksamheten.
Riksdagen har vidare ett ansvar för att redovisningen är rättvisande, att
förvaltningen fungerar säkert och effektivt samt att gällande föreskrifter
iakttas. Riksdagen har dessutom behov av att kunna följa att statens medel
används i överensstämmelse med vad riksdagen bestämt. Riksdagen bör därför
föreskriva att statens verksamhet skall granskas genom revision. Av detta följer
emellertid inte entydigt i vilken organisatorisk form granskningen bör ske.
Regeringen ansvarar inför riksdagen för den statliga verksamheten.
Riksrevisionsverket granskar på regeringens uppdrag statlig verksamhet för att
säkerställa en så god effektivitet som möjligt samt för att kontrollera att
myndigheternas redovisning är tillförlitlig och att räkenskaperna är
rättvisande. Den information som kommer fram genom granskningen står också till
riksdagens förfogande.
Revisionen av Statsrådsberedningen, de olika departementen och Regerings-
kansliets förvaltningskontor - vilka alla utgör egna myndigheter - utförs av
regeringskansliets revisionskontor, som för närvarande är administrativt
inordnat i Civildepartementet. Revisionskontorets framtida organisatoriska
tillhörighet prövas för närvarande.
Härutöver svarar Riksdagens revisorer för en granskning av den statliga
verksamheten.
Enligt Lagrådet synes förslaget på denna punkt lämna öppet om revision avses
kunna begränsas till internrevision eller om externrevision förutsätts. I
sistnämnda fall synes den revision som för närvarande sker av regeringskansliet
knappast stå i överensstämmelse med bestämmelsen.
I sitt granskningsbetänkande (bet. 1995/96:KU30) anser konstitutionsutskottet
att det är otillfredsställande att regeringskansliet inte är föremål för en
löpande extern revision. Utskottet förutsätter att det översynsarbete som pågår
leder fram till att regeringskansliet granskas av externa revisorer.
Regeringen anser att revisionen av statens verksamhet bör vara självständig i
förhållande till granskningsobjektet, göras opartiskt och ske systematiskt mot
bakgrund av väl definierade regler.
När det gäller revisionen av regeringskansliet har regeringen ingen annan
uppfattning än Svea hovrätt, Lagrådet och konstitutionsutskottet. Regeringens
avsikt är därför att vidta åtgärder med sådan innebörd att även
regeringskansliet kommer att granskas av externa revisorer.
Frågan om att införa en särskild lag som reglerar den revision som Riks-
revisionsverket utför bereds för närvarande inom regeringskansliet.
12 Uppföljning, prognoser och utfall
12.1 Uppföljning
Regeringens förslag: Regeringen skall noga följa hur statens inkomster, utgifter
och upplåning utvecklas i förhållande till beslutade eller beräknade belopp.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 290 f.).
Remissinstanserna har inte framställt några invändningar mot utredningens
förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Statens budgetprocess delas traditionellt in i
tre faser. Det är beredning, beslut och genomförande. Regeringen är ansvarig för
beredningen av budgetförslaget och genomförandet av den beslutade verksamheten.
Riksdagen beslutar om statsbudgeten. Under genomförandet sker normalt en löpande
uppföljning. Efter avslutat budgetår finns därför en fjärde fas i budgetpro-
cessen som omfattar kontroll och utvärdering av de finansiella och sakliga
resultaten.
För att en budgetprocess skall vara effektiv krävs att alla dess faser
fungerar väl. Forskningsresultat på området talar för att en noggrann
uppföljning under genomförandet kan medverka till att skärpa budgetdisciplinen.
Det är därför, enligt regeringens uppfattning, angeläget att den löpande
uppföljningen under genomförandefasen förbättras.
Kraven på aktiv uppföljning skärps dessutom genom EU-medlemskapet. Av artikel
104c i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen följer en skyldighet
att ha nationella förfaranden på budgetområdet som gör det möjligt att undvika
alltför stora underskott. Sverige skall också, enligt artikel 3 i ett protokoll
som är bilaga till fördraget, snabbt och regelbundet underrätta EG-kommissionen
om det förväntade och faktiska underskottet och om skuldnivån.
Uppföljning behöver även ske av att utgiftstak och ramar för utgiftsområden
inte överskrids. Aktiva åtgärder avseende olika anslag och inkomsttitlar kan
behöva vidtas för att de politiska avvägningar som ligger i riksdagens beslut om
utgiftstak och utgiftsramar skall bli realiteter under budgetens
genomförandefas.
För att kunna styra den statliga verksamheten krävs att återföring av in-
formation sker snabbt. Detta är en förutsättning för att nödvändiga åtgärder
skall kunna vidtas utan onödigt dröjsmål. För att ha tillräcklig kontroll
behöver regeringen under genomförandefasen noga följa hur budgetens olika poster
utvecklas i förhållande till den statsbudget som riksdagen har beslutat. Det
betyder att utvecklingen av inkomsttitlar och anslag samt andra ekonomiska
transaktioner som påverkar statens lånebehov behöver uppmärksammas.
Regeringen avser att med lämplig periodicitet skaffa sig information om
utvecklingen så att vid behov korrigerande åtgärder kan vidtas eller förslag om
sådana åtgärder kan lämnas till riksdagen.
12.2 Budgetprognoser
Regeringens förslag: Vid minst två tillfällen under löpande budgetår skall
regeringen redovisa prognoser för riksdagen och förklara väsentliga skillnader
mellan budgeterade belopp och beräknat utfall.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se bet. s. 292
f.)
Remissinstanserna har inte framställt några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen behöver prognoser - eller underlag
för prognoser - om hur statsbudgetens inkomster och utgifter utvecklas samt om
utgiftsramarna kommer att hålla. Dessutom behövs prognoser om utnyttjandet av
interna låneramar och krediter samt om statens lånebehov. Sådana prognoser är av
betydelse bl.a. för uppföljningen av den löpande budgeten, bedömningen av
åtgärdsbehovet under det löpande budgetåret och beredningen av budgeten för det
kommande budgetåret.
Riksdagen bör vid några tillfällen under löpande budgetår tillställas en
redovisning av budgetutfallet dittills under budgetåret och framför allt en
bedömning av utfallet för hela budgetåret. Sådan rapportering kan anses ingå i
den redovisningsskyldighet som regeringen har inför riksdagen (se avsnitt 11.1).
Om det visar sig att statsbudgeten eller delar av den utvecklas i en riktning
som inte förutsetts vid budgetregleringen, kan innehållet i prognoserna ge
upphov till debatt och beslut i riksdagen.
Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att budgetprognoser lämnas till
riksdagen vid de tidpunkter som är föreskrivna för budgetpropositionen
respektive den ekonomiska vårpropositionen. Sådana prognoser, som avser det
förväntade utfallet av innevarande års budget, bör vara ett minst lika
intressant beslutsunderlag för nästa års statsbudget som det föregående årets
utfall.
Budgetprognoser avses därför ingå i budgetpropositionen och den ekonomiska
vårpropositionen. Redovisningen kommer till följd av detta att ske i september
och april. Budgetprognoserna kan också överlämnas till riksdagen med en
skrivelse om detta vid något tillfälle bedöms lämpligt. Något hinder finns
självfallet inte för regeringen att lämna ytterligare budgetprognoser till
riksdagen vid andra tillfällen under året. För att öka prognosernas
informationsvärde avser regeringen att presentera dem på ett sådant sätt att
uppmärksamheten riktas mot sådana anslag, inkomsttitlar och utgiftsramar där
skillnaderna mellan budgeterade belopp och beräknat utfall är väsentliga.
12.3 Statsbudgetens utfall
Regeringens förslag: Regeringen skall senast fyra månader efter ett avslutat
budgetår för riksdagen redovisa statsbudgetens preliminära utfall samt förklara
väsentliga skillnader mellan budgeterade belopp och det preliminära utfallet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se bet. s. 295
f.).
Remissinstanserna: Några större invändningar har inte framförts mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Efter avslutat budgetår lämnar regeringen inte
någon samlad redovisning till riksdagen av utfallet på de olika inkomsttitlarna
och anslagen m.m. jämfört med de belopp som tagits upp i statsbudgeten. En sådan
detaljerad utfallsredovisning utformas dock av Riksrevisionsverket för regering-
ens räkning.
Riksrevisionsverkets rapport blir tillgänglig även för riksdagen. Den
underställs däremot inte riksdagen formellt och riksdagen får inte heller på
något annat sätt en samlad information om de skillnader som uppkommit mellan de
anslagsbelopp som anvisats av riksdagen och den slutliga belastningen på
respektive anslag.
I regeringens redovisningsskyldighet får anses ingå att lämna en sammanhållen
redovisning till riksdagen av budgetutfallet på en detaljnivå som motsvarar den
på vilken riksdagen har beslutat om i statsbudgeten. Det betyder att uppgifter
skall lämnas om varje anslag och inkomsttitel. Även andra betalningar som
påverkar statens lånebehov skall beaktas. Väsentliga skillnader i förhållande
till av riksdagen beräknade och beslutade belopp bör förklaras.
En redovisning av statsbudgetens detaljerade utfall för riksdagen kan leda
till att de statsfinansiella konsekvenserna av olika beslut uppmärksammas i ökad
utsträckning. Detta är särskilt angeläget i fråga om lagreglerade
skatteinkomster och transfereringsutgifter. En fördjupad analys av utfallet bör
även kunna bidra till ökad kunskap om och bättre förståelse av de mekanismer som
är verksamma på olika inkomst- och utgiftsområden. I sin tur bör detta kunna
bidra till en successivt förbättrad precision i prognoser och budgetering och
därmed till en förbättrad budgetdisciplin.
Det vore önskvärt att redovisningen av statsbudgetens utfall - uppdelat på
inkomsttitlar och anslag och med förklaringar till väsentliga skillnader mellan
budgeterade belopp och utfall - lämnades till riksdagen i sådan tid att den
kunde utgöra underlag för riksdagens ställningstagande till den ekonomiska
vårpropositionen med dess förslag om utgiftstak och utgiftsområden. Det skulle
då krävas att redovisningen lämnades senast före utgången av april.
Till följd av de rutiner och system som för närvarande används för redovisning
och rapportering i staten är det emellertid inte möjligt att lämna en slutlig
och kommenterad utfallsredovisning före utgången av april. Så länge system och
rutiner inte medger att en sådan redovisning lämnas i tid till den ekonomiska
vårpropositionen, skall regeringen i stället överlämna en preliminär utfalls-
redovisning på lämplig detaljnivå med enkla kommentarer. Den preliminära
utfallsredovisningen bör överlämnas till riksdagen samtidigt med den ekonomiska
vårpropositionen. Redovisningen av det slutliga utfallet får i stället ingå i
den årsredovisning för staten som behandlas i nästa avsnitt.
12.4 Årsredovisning
Regeringens förslag: Så snart som möjligt, dock senast nio månader efter ett
avslutat budgetår, skall regeringen se till att en årsredovisning för staten
lämnas till riksdagen. Årsredovisningen skall innehålla resultaträkning,
balansräkning och finansieringsanalys samt det slutliga utfallet på
statsbudgetens inkomsttitlar och anslag.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 298 f.).
Remissinstanserna har inte framställt några större erinringar mot förslaget i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 11 föreslås att det i budgetlagen
tas in en bestämmelse om att regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen
för den statliga verksamheten och för förvaltningen av statens medel och övriga
tillgångar. Vidare föreslås att redovisningen skall ge en rättvisande bild av
statens verksamhet, det ekonomiska resultatet och ställningen samt av för-
valtningen av statens medel och övriga tillgångar.
För att fullgöra en del av sin redovisningsskyldighet inför riksdagen bör
regeringen åläggas att se till att en årsredovisning för staten överlämnas till
riksdagen. Årsredovisningen bör innehålla resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys samt det slutliga utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar
och anslag. Den bör även innehålla erforderliga förklaringar och kommentarer. En
sådan årsredovisning ger en samlad bild av statens finansiella resultat och
ställning och bör vara väl lämpad att utgöra underlag för olika intressenters
analys av statens ekonomi samt för den politiska debatten. En årsredovisning för
staten bör omfatta statens samtliga medel, således även avgiftsfinansierad
statlig verksamhet och andra transaktioner som påverkar statens tillgångar och
skulder.
I årsredovisningen bör däremot, som närmare utvecklas i avsnitt 11.1, inte tas
in i någon samlad redovisning av de sakliga resultat som uppnås inom olika delar
av den statliga verksamheten. Sådan redovisning bör av skäl som anges i avsnitt
5.2 i stället lämnas i budgetpropositionen och i andra propositioner eller i
skrivelser.
I olika sammanhang utreds för närvarande vilka krav som bör ställas på
företags och myndigheters redovisning av effekter på miljön av deras verksamhet.
När kraven fastställts är det naturligt att dessa i tillämpliga delar även får
gälla för staten.
Årsredovisningen för staten bör lämnas till riksdagen så snart det kan ske.
Med nuvarande rutiner är en årsredovisning klar åtta till nio månader efter
avslutat budgetår. Det bör på sikt vara möjligt att få fram en årsredovisning
som kan överlämnas till riksdagen innan kammaren gör sommaruppehåll i arbetet.
Under överskådlig tid kommer det dock knappast att vara möjligt att färdigställa
en årsredovisning i sådan tid att den kan överlämnas till riksdagen vid den in-
formationsmässigt mest önskvärda tidpunkten, nämligen i slutet av april när
riktlinjer för den framtida ekonomiska politiken börjar beredas i riksdagen.
Om årsredovisningen inte kan överlämnas till riksdagen i god tid innan
kammaren gör sommaruppehåll, bör man enligt regeringens uppfattning vänta med
presentationen till dess budgetpropositionen lämnas till riksdagen i september,
eller annorlunda uttryckt, nio månader efter budgetårets utgång. Regeringen
anser att det är otillfredsställande att en årsredovisning för närvarande inte
kan lämnas tidigare. I likhet med Statskontoret och Riksrevisionsverket anser
regeringen att strävan bör vara att det slutliga utfallet skall kunna redovisas
i anslutning till den ekonomiska vårpropositionen.
Riksrevisionsverket har i uppdrag att årligen utforma en årsredovisning för
staten och att lämna den till regeringen. I 1995 års ekonomiska vårpropositionen
(prop. 1995/96:150) sammanfattade och kommenterade regeringen denna
årsredovisning. Årsredovisning för staten är en ny företeelse. För att
hanteringen av den skall kunna utvecklas och finna lämpliga former, anser
regeringen att bestämmelser för närvarande inte bör införas om det sätt på
vilket riksdagen bör tillställas årsredovisningen. Det bör därför räcka med att
det i budgetlagen anges när riksdagen skall få årsredovisningen, vad den i stort
skall innehålla och att det är regeringens skyldighet att ombesörja detta.
13 Utgiftstak och utgiftsramar
13.1 I beredningen
Regeringens förslag: Om regeringen avser att använda tak för statens utgifter
skall regeringen lämna förslag till beslut om utgiftstak i den ekonomiska
vårpropositionen. Om riksdagen beslutat att hänföra statsutgifter till
utgiftsområden skall regeringen i den ekonomiska vårpropositionen redovisa
riktlinjer för utgifternas fördelning på utgiftsområden i den kommande
budgetpropositionen. Förslag om tak för statens utgifter eller riktlinjer för
utgiftsramar kan avse längre tid än ett budgetår.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 318 f.).
Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot utredningens förslag i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: Under senare år har statsmakterna beslutat om
kraftfulla åtgärder för att bringa utvecklingen av statsbudgetens underskott och
statsskulden under kontroll. Detta är emellertid inte något som endast behöver
vidtas när en statsfinansiell krissituation är för handen. I stället måste
statens finanser ständigt hållas under sådan kontroll att utvecklingen inte
leder till nya krissituationer. Det är därför viktigt att etablera en varaktigt
stram budgetdisciplin som kan medverka till en långsiktigt hållbar utveckling av
statsfinanserna.
Forskningsresultat indikerar att ett tydligt budgetpolitiskt åtagande från
regeringens sida kan medverka till att stärka budgetdisciplinen och att främja
en sådan positiv utveckling av statsfinanserna. De beslut som riksdagen fattat
om en rambeslutsmodell med utgiftsområden och ett tak för de offentliga
utgifterna, erbjuder en god grund för ett sådant budgetpolitiskt åtagande. Båda
ansatserna kan stödja en rambudgetprocess i regeringens beredning av förslaget
till statsbudget och i genomförandet av den budgeterade verksamheten.
Som ett led i strävan att stärka budgetdisciplinen har riksdagen beslutat att
en s.k. rambeslutsmodell skall kunna tillämpas för riksdagens beslut om
statsbudgeten (1993/94:TK 1 och 2, bet. 1993/94:KU18, rskr. 1993/94:424 och bet.
1994/95:KU2, rskr. 1994/95:5). Rambeslutsmodellen innebär att riksdagen i ett
tvåstegsförfarande först tar ställning till helheten i regeringens budgetförslag
och därefter låter detaljerna anpassa sig till denna. I det första steget
fastställer riksdagen på förslag av finansutskottet det samlade budgetutrymmet
och fördelar detta på utgiftsområden genom ett enda beslut. I nästa steg
fördelar utskotten medel på anslag inom de olika utgiftsområdena. Varje ut-
giftsområde behandlas som ett paket, där även fördelningen mellan anslagen
avgörs genom ett enda beslut. Regler om förfarandet finns i RO 3:2, 4:5 och
5:12.
Riksdagen har nyligen beslutat (bet. 1995/96:KU21, rskr. 1995/96:157) om
indelningen av statsbudgeten i utgiftsområden. I enlighet med RO 3:2 kommer
regeringens förslag till statsbudget för budgetåret 1997 därför att innehålla en
fördelning av anslagen på de av riksdagen beslutade utgiftsområdena.
Genom beslutet om rambeslutsmodellen har riksdagen möjliggjort en väsentlig
uppstramning av riksdagens behandling av statsbudgeten.
Som ett ytterligare förfarande för att skärpa budgetdisciplinen skall ett tak
för de offentliga utgifterna kunna tillämpas (prop. 1994/95:150 bil. 1, bet.
1994/95:FiU20, rskr. 1994/95:447). Ett sådant utgiftstak kan utformas så att
regeringen föreslår och riksdagen beslutar om en högsta nivå för de offentliga
utgifterna under ett antal år framåt. Utgiftstaket kan anges i nominella termer,
främst mot bakgrund av det prisstabiliseringsmål som gäller för den ekonomiska
politiken. Valet av nivå utgör en avvägning mellan å ena sidan önskemålet att
kunna tillgodose angelägna utgiftsbehov och å andra sidan önskemålet att uppnå
en hållbar utveckling av de offentliga finanserna. Ett utgiftsmål för
budgetpolitiken tydliggör behovet av politiska prioriteringar mellan olika
utgiftsområden och ger budgetpolitiken en långsiktig inriktning med högre
förutsebarhet.
Taket för de offentliga utgifterna skall kunna omfatta hela den offentliga
sektorn, således även socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten och
kommunerna. Räntor på statsskulden skall dock inte ligga under taket.
Ett par bestämmelser om förfarandet vid användning av tak för statens utgifter
och ramar för utgiftsområden bör enligt regeringens uppfattning tas in i
budgetlagen. Vad som då måste beaktas är att beslut om tak för statens utgifter
och om utgiftsramar kommer att fattas med tidsmässig förskjutning. I den
ekonomiska vårpropositionen ingår förslag till ett flerårigt beslut om
utgiftstak och om riktlinjer för utgiftsområdena. Förslag till beslut om ramar
för utgiftsområden ingår däremot i budgetpropositionen. Utgiftstak och
utgiftsramar används för att inrikta en del av den framtida ekonomiska
politiken. Det är därför lämpligt att låta en bestämmelse i budgetlagen anknyta
till tilläggsbestämmelse 3.2.1 till riksdagsordningen.
I budgetlagen bör anges att när regeringen avser att använda ett kvantitativt
preciserat tak för statens utgifter i beredningen av nästa års statsbudget och i
genomförandet av den budgeterade verksamheten, skall regeringen i den ekonomiska
vårpropositionen lämna förslag till beslut om ett sådant utgiftstak. Hur ett
sådant tak skall vara avgränsat eller utformat bör dock inte regleras i lag.
Vidare bör i budgetlagen anges att om riksdagen med stöd av bestämmelserna i
RO 5:12 beslutat hänföra statsutgifter till utgiftsområden, skall regeringen i
den ekonomiska vårpropositionen redovisa riktlinjer för hur den avser att
fördela statens utgifter på utgiftsområden eller grupper av utgiftsområden i det
kommande förslaget till statsbudget.
I syfte att ge ökad långsiktig stadga åt utgiftstak och utgiftsramar kan
regeringen vidare föreslå att riksdagen för en flerårsperiod beslutar om tak för
statens utgifter och godkänner riktlinjer för ramar för utgiftsområden eller
grupper av utgiftsområden för en flerårsperiod. Därför bör det i budgetlagen
anges att regeringen också kan lämna förslag om tak för statens utgifter eller
presentera riktlinjer för utgiftsramar som avser längre tid än ett budgetår.
Den ordning som här beskrivs tillämpades i sina huvuddrag i 1996 års ekono-
miska vårproposition (prop. 1995/96:150). I denna föreslog regeringen således
att riksdagen skulle fastställa ett utgiftstak för staten och
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1997, 1998 och 1999
samt att riksdagen skulle godkänna den preliminära fördelningen på
utgiftsområden. När utgiftstak och ramar för utgiftsområden har använts ett par
gånger och erfarenheter vunnits, kan det prövas om det är lämpligt att precisera
eller skärpa bestämmelserna.
13.2 Under genomförandet
Regeringens förslag: Har riksdagen beslutat om ett tak för statens utgifter,
eller har riksdagen använt ramar för utgiftsområden vid beslut om statsbudgeten,
skall regeringen, om den anser att det finns risk att utgiftstaket eller
utgiftsramar kommer att överskridas, vidta sådana åtgärder för att undvika detta
som den har befogenhet till eller föreslå riksdagen nödvändiga åtgärder.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 326 f).
Remissinstanser har inte haft någon erinran mot utredningens förslag i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: Om regeringen föreslagit och riksdagen
beslutat att ett tak för statens utgifter skall tillämpas under statsbudgetens
genomförandefas är ett av syftena med detta att stärka statsmakternas
utgiftskontroll. Detsamma gäller om riksdagen använt ramar för utgiftsområden i
beredningen av besluten om statsbudgeten. Statsmakterna har därmed åtagit sig
att noga följa utvecklingen under genomförandefasen och att vid behov vidta
åtgärder för att bringa utgiftsutvecklingen under kontroll.
Iavsnitt 12.1 föreslås att regeringen skall ha en skyldighet att noga följa
hur statens inkomster, utgifter och upplåning utvecklas i förhållande till
beslutade eller beräknade belopp. Skyldigheten omfattar även uppföljning av
utvecklingen i förhållande till utgiftstak och utgiftsramar. Att noga följa
utvecklingen innebär att regeringen med lämplig periodicitet skaffar sig
information om den så att regeringen vid behov kan vidta korrigerande åtgärder
eller föreslå riksdagen sådana.
I avsnitt 6.2 föreslås att den rätt som regeringen har att helt eller delvis
avstå från att utnyttja anvisade anslag skall komma till uttryck i budgetlagen.
En föreliggande risk att ett anslag väsentligt kommer att överskridas utgör i
många fall ett tillräckligt skäl för regeringen att selektivt eller generellt
besluta att anvisade medel inte skall användas. Om ett anslagsöverskridande
hotar att medföra att även utgiftsområdet eller t.o.m. utgiftstaket överskrids
blir behovet av åtgärder särskilt stort.
I avsnitt 12.2 föreslås att regeringen vid minst två tillfällen under löpande
budgetår för riksdagen skall redovisa prognoser avseende utfallet på bl.a.
statens inkomster och utgifter och förklara väsentliga skillnader i förhållande
till de belopp som upptagits i statsbudgeten. Har riksdagen beslutat om ett
utgiftstak eller i beslutsprocessen använt utgiftsramar bör även skillnader i
förhållande till utgiftstak och utgiftsramar förklaras. Det är vidare lämpligt
att regeringen i ett sådant sammanhang redovisar vilka åtgärder den själv
vidtagit respektive vilka åtgärder den föreslår riksdagen att besluta om.
Beslutar riksdagen om ett beloppsmässigt preciserat utgiftstak eller använder
den sig av ramar för utgiftsområden skall detta, enligt regeringens uppfattning,
ses som ett allvarligt menat budgetpolitiskt åtagande. För att markera detta bör
det i budgetlagen föreskrivas en skyldighet för regeringen att vidta eller
föreslå åtgärder om den anser att det finns risk att ett eller flera anslag
kommer att överskridas i sådan omfattning att ett beslutat utgiftstak eller
tillämpade utgiftsramar i sin tur kommer att överskridas.
13.3 Långsiktskalkyl
Regeringens förslag: Om regeringen inte lämnar förslag om tak för statens
utgifter eller redovisar riktlinjer för ramar för utgiftsområden för en
flerårsperiod, skall den i stället presentera en långsiktig beräkning av hur
statens inkomster, utgifter och lånebehov kommer att utvecklas som en följd av
redan fattade beslut.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s. 328 f.).
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på utredningens förslag i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: Under en följd av år presenterades i
kompletteringspropositionen en s.k. långtidsbudget. Under senare tid har
regeringen i stället tagit in vad som kallas en långsiktig konsekvenskalkyl för
statens inkomster och utgifter för en femårsperiod. Gemensamt för dessa dokument
är att de visar utgifts- och inkomstutvecklingen på olika områden till följd av
redan fattade beslut och gjorda åtaganden under väl specificerade
förutsättningar för den samhällsekonomiska utvecklingen. Beräkningarna har inte
varit någon prognos över den framtida utvecklingen utan syftat till att utgöra
ett underlag vid utformningen av den framtida budgetpolitiken.
I 1995 års kompletteringsproposition ingick inte någon långsiktig
konsekvenskalkyl. I stället redovisade regeringen en plan för budgetpolitiken de
närmaste åren. I 1996 års ekonomiska vårproposition presenterades en plan för
statsbudgetens utveckling för en femårsperiod som byggde på att preciserade
budgetförstärkningar genomförs. Sådana budgetpolitiska planer har passerat det
steg i budgetprocessen som en långsiktig konsekvenskalkyl utgör. Till skillnad
från en konsekvenskalkyl utgår en plan inte från en oförändrad politik utan den
innefattar även mer eller mindre fullständigt de olika budgetåtgärder som
behöver vidtas för att den underliggande utvecklingen skall kunna styras mot de
uppsatta målen.
Om regeringen föreslår riksdagen ett flerårigt tak för statens utgifter eller
för riksdagen redovisar riktlinjer för ramar för utgiftsområden eller en plan
för hur statens inkomster, utgifter och lånebehov avses utvecklas under en
flerårsperiod är det inte nödvändigt att den också presenterar en långsiktig
konsekvenskalkyl. Detta hindrar naturligtvis inte att en sådan ändå kan
presenteras.
Varken metoden med beslut om fleråriga utgiftstak eller metoden med fleråriga
riktlinjer för utgiftsområden är obligatorisk för regeringen. Det kan därför
inte uteslutas att regeringen någon gång finner skäl att avstå från att föreslå
riksdagen fleråriga tak för statens utgifter eller riktlinjer för ramar för
utgiftsområden. I så fall måste regeringen presentera något annat material som
kan ge riksdagen en uppfattning om hur statens finanser kan komma att utvecklas
under de närmaste fem åren. Det krav som då kan ställas på regeringen är att den
i vart fall presenterar en långsiktskalkyl.
14 Ikraftträdande
Lagen om statsbudgeten föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. I avsnitt 15
behandlas frågan om upphävande av äldre beslut och bemyndiganden.
20
15 Författningskommentar
Förslaget till lag om statsbudgeten
Effektivitet och resultat
1 §
I statens verksamhet skall hög effektivitet eftersträvas och god hushållning
iakttas.
Med statens verksamhet avses i denna lag sådan verksamhet som sköts av
regeringen, domstolarna och de förvaltningsmyndigheter som lyder under regering-
en.
Regeringen är enligt RF 1:6 ansvarig inför riksdagen för hur den styr riket.
Några allmänna krav som riksdagen kan ställa på regeringens ledning samt
genomförandet av statens verksamhet kommer till uttryck i förevarande paragraf.
Här anges även vad som i budgetlagen avses med begreppet statens verksamhet.
Som närmare behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1) åsyftas med
det i första stycket angivna uttrycket hög effektivitet att statens verksamhet
skall bedrivas på ett sådant sätt att av riksdagen angivna mål nås i så hög grad
som möjligt inom ramen för tillgängliga resurser. Verksamheten skall med andra
ord genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
Uttrycket god hushållning kan exemplifieras med att onödiga utgifter skall
undvikas, att verksamheten skall bedrivas med hög produktivitet och att statens
medel skall hanteras säkert. En god hushållning innefattar även att statens
tillgångar i övrigt samt statens skulder förvaltas väl.
Hög effektivitet i en verksamhet kan inte nås i en absolut bemärkelse. Detta
markeras i lagtexten genom att uttrycket eftersträvas används. När det däremot
gäller god hushållning är kraven mindre relativa. Vissa minimikrav på ordning
och sparsamhet måste uppfyllas. Därför används uttrycket iakttas.
Med statens verksamhet avses enligt andra stycket sådan verksamhet som sköts
av regeringen, domstolarna och de förvaltningsmyndigheter som lyder under
regeringen. Lagen gäller inte sådan statlig verksamhet som bedrivs av statliga
institutioner vilkas organisation och verksamhet regleras i särskild lag,
exempelvis AP-fonden och Sveriges riksbank. Inte heller innefattas i begreppet
sådan verksamhet som bedrivs av aktiebolag som ägs av staten eller stiftelser
där staten medverkat vid bildandet. Verksamheten drivs då inte av det
offentligrättsliga organet staten.
Paragrafen ger en grund för vissa andra bestämmelser i budgetlagen. För att en
verksamhet skall kunna bedrivas effektivt krävs att mål sätts upp för
verksamheten och att dessa mål nås i en så hög grad som möjligt. Bestämmelserna
om resultatstyrning i 2 § kan medverka till hög effektivitet och god
hushållning. En förutsättning för en god hushållning är att det föreligger en
redovisningsskyldighet inför riksdagen, att det finns föreskrifter om redovis-
ningen och att statens verksamhet granskas genom revision. Dessa frågor regleras
i 44-46 §§. Förevarande paragraf ger vidare en grund för bestämmelserna om upp-
följning, prognoser och utfall i 35-38 §§. Kraven på hög effektivitet och god
hushållning kan motivera att regeringen med stöd 7 § begränsar villkoren för ut-
nyttjande av anslag eller med stöd av 8 § beslutar att inte använda medel på ett
anvisat anslag.
De inledande två paragraferna har rubriken Effektivitet och resultat. För att
uppnå bättre balans och även bättre täckning av avsnittets innehåll förordar
Lagrådet att rubriken i stället ges lydelsen Verksamhetsmål och resultat. Enligt
regeringens uppfattning fångar dock den föreslagna rubriken upp och ger uttryck
för essensen i de båda paragraferna på ett tillfredsställande sätt.
2 §
Regeringen skall för riksdagen redovisa de mål som åsyftas och de resultat som
uppnåtts på olika verksamhetsområden.
Denna paragraf syftar till att genom resultatstyrning främja hög effektivitet
och god hushållning.
Ett annat syfte som nämns i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) är att
klargöra för den som begär eller utnyttjar statliga medel för ett visst ändamål,
att han måste kunna ange vad han vill uppnå. Han måste också vidta åtgärder så
att de resultat som rent faktiskt uppnås kan redovisas och jämföras med vad som
var avsett. Ytterligare ett syfte är att underlätta för riksdagens utskott att i
ökad utsträckning ägna sig åt uppföljning och utvärdering av resultatet av den
verksamhet riksdagen beslutat om. På detta sätt stärks även riksdagens roll i
budgetprocessen.
Paragrafen tar inte enbart sikte på åtgärder som faller inom finansmaktens
område. Bestämmelsen gäller även på t.ex. föreskrifts- och kontrollmaktens
områden, i vart fall till den del åtgärderna påverkar statsbudgeten på ett
tydligt sätt.
Mål- och resultatredovisningens utformning och precision kommer att variera
mellan olika områden. Som närmare behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt
5.2) kan det på vissa områden vara svårt att beskriva mål och uppnådda resultat
med någon högre grad av precision. På områden där det för närvarande inte
förekommer någon resultatredovisning utgör bestämmelsen en uppfordran till
fortsatt utvecklingsarbete.
Av skäl som tas upp i den allmänna motiveringen finns i budgetlagen inga
regler om den närmare utformningen av resultatstyrningen eller av de begrepp som
skall användas.
Regeringens möjligheter att redovisa mål och resultat förutsätter att den får
information av underställda myndigheter. Det är naturligt att myndigheternas
redovisningen sker i årsredovisningarna. Myndigheterna lämnar även rapporter och
liknande i särskilda frågor eller på uppdrag av regeringen. Ibland finns dock
ingen myndighet som har till uppgift att i sak administrera en viss verksamhet.
I andra fall kan det vara till fördel att utvärdering sker med ett längre
tidsintervall eller av annan än den administrerande myndigheten.
Resultatinformation kan även sökas utanför staten.
Oavsett hur informationen tas fram och med vilken frekvens det sker, bör
regeringen presentera den för riksdagen vid lämpliga tillfällen och i lämplig
form. Av skäl som anges i den allmänna motiveringen, har det i lagen inte tagits
in någon föreskrift om när eller i vilken form en sådan redovisning skall
lämnas.
Anslag och inkomsttitlar
3 §
När riksdagen enligt 9 kap. 3-5 §§ regeringsformen anvisar anslag till angivna
ändamål, skall anslagstyperna obetecknade anslag, reservationsanslag eller
ramanslag användas.
De närmare villkoren för anslagen framgår av 4-6 §§.
I paragrafens första stycke erinras indirekt om att det är riksdagen som enligt
angivna lagrum i regeringsformen anvisar anslag och anger ändamålen för
anslagen. Anslagen utgör riksdagens viktigaste instrument för att fördela medel
till olika ändamål.
Riksdagen bestämmer också de villkor som gäller för medlens användande. Det
sker på ett standardiserat sätt genom att det för skilda ändamål anges med
vilken typ av anslag medel skall anvisas. I paragrafen anges vilka olika
anslagstyper riksdagen skall använda sig av. Anslagstyperna skiljer sig åt
ifråga om rätten för regeringen att överskrida anvisade belopp och att använda
outnyttjade medel under följande budgetår. Dessa skilda villkor syftar till att
ge anslagstyperna egenskaper som svarar mot behoven och förutsättningarna på
olika statliga verksamhetsområden. Valet av anslagstyp görs i allmänhet utifrån
möjligheten att förutse medelsbehovet för ett visst budgetår.
I paragrafens andra stycke ges en hänvisning till att de närmare villkoren för
de olika anslagstyperna anges i de följande tre paragraferna. I 4 § ges regler
för obetecknade anslag, i 5 § för reservationsanslag och i 6 § för ramanslag.
Anslagstyper
4 §
Ett obetecknat anslag får inte överskridas. Outnyttjade medel får inte användas
under följande budgetår.
I paragrafen anges de grundläggande villkoren för obetecknade anslag.
Benämningen obetecknat innebär att det för anslagstypen saknas villkor som
medger överskridande av anslagsbeloppet eller tidsmässig överföring av de
befogenheter som anslaget innebär. När riksdagen anvisar ett anslag av denna typ
benämns det enbart "anslag", dvs. utan beteckning.
5 §
Ett reservationsanslag får inte överskridas. Outnyttjade medel får regeringen
använda längst tre år efter det att anslaget senast var uppfört på
statsbudgeten.
I paragrafen anges de grundläggande villkoren för reservationsanslag. Anslagets
befogenheter får överföras tidsmässigt, dvs. outnyttjade medel får användas
under senare budgetår. Medel får dock användas endast under det år anslaget är
uppfört på statsbudgeten samt under ytterligare tre år. I likhet med den be-
gränsning som gäller för obetecknade anslag, får ett reservationsanslag inte
överskridas.
6 §
Ett ramanslag får regeringen tillfälligt överskrida genom att ta i anspråk en
anslagskredit motsvarande högst tio procent av anvisat anslag.
Med riksdagens bemyndigande får regeringen även besluta att ett ramanslag får
överskridas, om detta är nödvändigt för att i en verksamhet täcka särskilda
utgifter som inte var kända då anslaget anvisades eller för att ett av riksdagen
beslutat ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.
Outnyttjade medel får regeringen använda under följande budgetår.
Ramanslagets befogenheter får överföras tidsmässigt och det anvisade beloppet
får under vissa förutsättningar överskridas. I de två första styckena anges hur
överskridande får ske och vilka begränsningar som gäller. Vad gäller sparande
finns bestämmelser i tredje stycket.
I första stycket regleras möjligheten till överskridande genom att en
anslagskredit utnyttjas. Finansiering med en anslagskredit innebär att en viss
del av följande års medel tas i anspråk i förskott. Som närmare behandlas i den
allmänna motiveringen (avsnitt 6.1) är detta en tillfällig lösning. En sådan
kredit förutsätts bli reglerad under det budgetår som följer. Inget hindrar dock
att krediten i stället regleras under en följd av år eller att en anslagskredit
rent av förblir utnyttjad under en längre period.
I paragrafen föreskrivs den begränsningen att anslagskrediten får motsvara
högst tio procent av anslagsbeloppet. Därvid avses anslagsbeloppet under
innevarande år. En kredit får således vid ett givet tillfälle inte överstiga tio
procent av anslagsbeloppet för det året. Har anslagskrediten utnyttjats maximalt
under ett budgetår, finns inget utrymme för ytterligare kredit under det
följande året om inte anslaget då höjs. Höjs anslaget under det följande året,
finns möjlighet att ta i anspråk ytterligare anslagskredit som motsvarar
maximalt tio procent av höjningen.
I andra stycket ges regeringen möjlighet besluta om överskridande av ett slag
som för närvarande benämns merutgift. I paragrafen anges vissa allmänna villkor
som måste vara uppfyllda för att regeringen skall få fatta ett beslut om
överskridande. Utöver dessa villkor förutsätter ett sådant beslut även att
riksdagen har lämnat ett särskilt bemyndigande till att överskridande får ske.
Av skäl som närmare utvecklas i den allmänna motiveringen bör en förhöjd
kreditgräns och den möjlighet regeringen har att inhämta beslut om förhöjda
anslag leda till att regeringen i mycket begränsad utsträckning kommer att
besluta om överskridande.
När det gäller ramanslag som anvisas för förvaltningsändamål och liknande bör
regeringens befogenheter att besluta om överskridande begränsas till att täcka
utgifter som riksdagen inte kände till då anslaget anvisades. Alla sådana
utgifter får dock inte täckas med överskridande. Det skall dessutom vara fråga
om tillfälliga utgifter som uppkommit utanför en myndighets kontroll. Med detta
avses ytterligare utgifter som ålagts en myndighet till följd av riksdagsbeslut
men som inte beaktats vid budgeteringstillfället. Även kostnader till följd av
force majeure-liknande förhållanden, t.ex. omfattande skada på inventarier, kan
räknas till sådana särskilda utgifter. Det förhållandet att det bara i
undantagsfall kan bli aktuellt att besluta om överskridande och då endast för
vissa typer av utgifter, har markerats i paragrafen med att det skall vara fråga
om en särskild utgift.
Som anges i den allmänna motiveringen förutsätts det på ramanslag som används
för förvaltningsändamål nästan aldrig bli aktuellt att under genomförandet av
verksamheten öka anslagsutrymmet mer än vad som ryms inom den maximala
kreditgränsen om 10 procent. Skulle det i något undantagsfall finnas behov av
ännu större anslagsutrymme, finns sannolikt skäl att i stället informera
riksdagen och begära tilläggsanslag.
När det gäller ramanslag som anvisas för bl.a. lagstadgade social-
försäkringsförmåner, avgifter till EU, räntor på statsskulden eller garantier
kan så stora och snabba förändringar inträffa att utgifterna inte ryms inom den
maximala kreditmöjligheten. Hinner ett tilläggsanslag då inte anvisas, bör
regeringen få besluta om överskridande om det krävs för att det ändamål
riksdagen beslutat med anslaget skall kunna uppfyllas.
Utöver de villkor som nu angetts kräver ett beslut om överskridande riksdagens
särskilda bemyndigande. Detta bemyndigande kan ha formen av ett beslut från
riksdagens sida om att överskridanden beloppsmässigt skall avräknas mot reserver
som riksdagen beslutat om. Riksdagen kan också ha lämnat ett särskilt
bemyndigande för ett visst anslag. Ett sådant bemyndigande kan vara
beloppsmässigt opreciserat. På detta sätt kan rätten att besluta om
överskridande vara knuten till vissa anslag.
Även om regeringen i ett enskilt fall i och för sig har möjlighet att besluta
om överskridande, behöver regeringen inte fatta ett sådant beslut. Regeringen
kan i stället välja att en anslagskredit skall utnyttjas eller att underställa
riksdagen ett förslag om tilläggsanslag.
I tredje stycket anges att regeringen får använda outnyttjade medel under
följande budgetår. Av skäl som anges i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.1)
har det i lagen inte tagits in några begränsningar för anslagssparande.
För tydlighetens skull bör anmärkas att anslagssparande kan uppkomma på ett
ramanslag samtidigt som överskridande (merutgift) medges. Detta kan bli fallet
om regeringen medger ett överskridande för ett visst preciserat ändamål och
myndigheten i den övriga verksamheten förbrukar mindre än tilldelade medel eller
om det funnits ett anslagssparande vid det aktuella budgetårets början.
Övriga bestämmelser om anslag
7 §
När regeringen tilldelar en myndighet ett anslag får regeringen besluta om
begränsningar i villkoren för utnyttjande av anslaget.
De olika anslagstyper som anges 4-6 §§ skiljer sig åt genom att olika villkor
gäller i fråga om rätten att överskrida anvisade belopp och att använda
outnyttjade medel under senare år. De villkor som finns angivna i paragraferna
gäller i ledet mellan riksdagen och regeringen.
I förevarande paragraf regleras förhållandet mellan regeringen och dess
myndigheter. Regeringen behöver inte fullt ut föra samtliga befogenheter vidare,
utan att har en rätt att begränsa villkoren. Som anmärks i den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.2) kan snävare villkor t.ex. motiveras av en strävan
till god hushållning med statens resurser, god måluppfyllelse eller god budget-
kontroll inom ramen för gällande verksamhetsmål och anvisade medel.
Exempel på villkorsbegränsningar som kan bli aktuella är att outnyttjade medel
på reservationsanslag inte får användas så många år som anslagstypen medger, att
outnyttjade medel på ramanslag inte får sparas i obegränsad utsträckning och att
anslagskrediten på ramanslag sätts lägre än vad riksdagen medgett. Som närmare
behandlas i den allmänna motiveringen förutsätts sistnämnda åtgärd bli vanligt
förekommande.Generella begränsningar av villkor kan exempelvis tas in i för-
ordningar. Specifika begränsningar av villkor som endast gäller för ett visst
eller vissa anslag kan tas in i bestämmelser för respektive anslag.
8 §
Regeringen får besluta att medel på ett anvisat anslag inte skall användas, om
detta är motiverat till följd av särskilda omständigheter i en verksamhet eller
av statsfinansiella eller andra samhällsekonomiska skäl.
I paragrafen ges regeringen en rätt att avstå från att utnyttja medel på
anvisade anslag. Bakgrunden till och skälen för bestämmelsen behandlas i den
allmänna motiveringen (avsnitt 6.2). Regeringen får utnyttja denna möjlighet
endast om det är motiverat till följd av särskilda omständigheter i en
verksamhet eller av statsfinansiella eller - med det förtydligande som Lagrådet
föreslagit - andra samhällsekonomiska skäl.
Med särskilda omständigheter i en verksamhet avses främst att förut-
sättningarna i olika avseenden har ändrats i förhållande till vad som var känt
när riksdagen beslutade om anslaget. Möjligheter till besparingar kan ha
uppkommit till följd av att en verksamhet har kunnat genomföras till en lägre
kostnad än som var tänkt. Det kan vidare ha framkommit att medel inte används på
ett ändamålsenligt sätt eller att verksamheten inte är effektiv.
Missförhållanden kan ha uppdagats. De krav på hög effektivitet och god
hushållning, som enligt 1 § skall gälla i statens verksamhet, kan motivera att
anslag inte utnyttjas. Regeringen får självfallet inte underlåta att utnyttja
ett anslag enbart på grund av att den ogillar anslagets syfte eller omfattning.
Även statsfinansiella eller andra samhällsekonomiska skäl kan motivera att
medel på anvisade anslag inte bör utnyttjas. Åtgärder som betingas av sådana
skäl är generella till sin natur och riktas mot ett stort antal anslag. En sådan
prövningsrätt har sin främsta praktiska betydelse i ett läge då det från
stabiliseringspolitisk synpunkt är önskvärt att utan dröjsmål begränsa de
statliga utgifterna.
Enligt 42 § har regeringen en skyldighet att vidta åtgärder om det finns risk
för att ett tak för statens utgifter eller använda ramar för utgiftsområden
kommer att överskridas. Denna skyldighet kan leda till att regeringen beslutar
att medel på anvisade anslag inte skall användas.
Regeringen är självfallet förpliktad att se till att de åtaganden som staten
har till följd av lag eller avtal fullgörs.
Om regeringen beslutar att inte utnyttja anvisade anslag skall detta redovisas
för riksdagen så snart det lämpligen kan ske, t.ex. i en ekonomisk-politisk
proposition, en tilläggsbudget eller i nästkommande budgetproposition. En sådan
redovisning kan även tas in i den årsredovisning för staten som enligt 38 §
skall lämnas till riksdagen. Det är dock inte nödvändigt att redovisa rent
budgettekniska omdispositioner eller mindre besparingar.
Inkomsttitlar
9 §
Statsinkomster som beräknas av riksdagen skall redovisas mot inkomst-
titlar.
I paragrafen anges att sådana statsinkomster som beräknas av riksdagen skall
redovisas på statsbudgeten mot poster som benämns inkomsttitlar. Dessa poster
bör indelas efter arten av inkomster. Bestämmelsen behandlas i den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.3).
Riksdagen bestämmer till vilka belopp statsinkomster av olika slag skall
beräknas. Dessa inkomster skall tas upp på inkomsttitel för att täcka de
utgifter på statsbudgeten som riksdagen beslutat om. Andra typer av inkomster
som staten har redovisas inte på statsbudgeten eller också avräknas
nettoutgifterna för verksamheten mot anvisat anslag. Detta behandlas i 17 och 18
§§.
Redovisning mot anslag och inkomsttitlar
10 §
Avräkning mot anslag för transfereringar skall göras det budgetår då betalning
sker. Mot övriga anslag skall avräkning göras det budgetår till vilket utgiften
hänför sig.
Avräkning mot inkomsttitlar för skatt skall göras det budgetår då betalning
erhålls. Mot övriga inkomsttitlar skall avräkning göras det budgetår till vilket
inkomsten hänför sig.
Avräkning skall göras löpande.
Riksdagen kan för ett anslag eller en inkomsttitel besluta att avräkning skall
göras på någon annan grund.
I paragrafen ges grundläggande bestämmelser för hur den ekonomiska redovisningen
skall ske mot anslag och inkomsttitlar. Detta behandlas närmare i den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.4).
I första stycket regleras hur utgifter som avser transfereringar - dvs.
inkomstöverföringar utan direkta motprestationer - skall redovisas på
statsbudgeten. Dessa anslag skall avräknas kassamässigt. Redovisningen mot
statsbudgeten skall således göras i anslutning till att betalning äger rum. Inom
kassamässigheten får även anses rymmas att preliminärskatt för skattepliktiga
förmåner innehålls för att något senare överföras till en inkomsttitel. Vad
gäller övriga utgifter skall en utgiftsbaserad redovisning mot statsbudgeten
ske. Det innebär att utgifterna skall avräknas mot anslaget för det budgetår
till vilken utgiften hänför sig, oberoende av när betalningen verkställs.
I andra stycket anges vad som skall gälla för de statsinkomster som redovisas
mot inkomsttitlar. En kassamässig avräkning skall ske för uppbörd av skatt. Till
skatter räknas även vissa avgifter som trots benämningen är skatter, t.ex. olika
socialavgifter. Övriga inkomster skall avräknas det budgetår till vilket
inkomsten hänför sig oberoende av när betalning sker.
I fråga om specialdestinerade inkomster som bidrar till att täcka statens
utgifter för en verksamhet, följer av paragrafens första stycke att anslaget
avräknas under det år till vilket nettoutgiften hänför sig. Den del av
affärsverkens överskott som inlevereras till en inkomsttitel, betraktas som en
inkomst för statsbudgeten under det år då överskottet inlevereras även om det
grundas på föregående års ekonomiska resultat i myndigheten. Detsamma gäller av
Riksbanken inlevererade överskott och utdelningar från andra rättssubjekt än
staten. Vissa interna belopp som skall redovisas mot inkomsttitel, exempelvis
medel motsvarande avskrivningar, avräknas i samband med myndighetens årsbokslut
eller delårsrapport. I verksamheter med blandad finansiering är det inte alltid
möjligt att särskilja de delar av utgifterna och inkomsterna som skall avräknas
mot ett visst anslag. I sådana fall får kostnader och intäkter betraktas som
närmevärden för de belopp som skall avräknas mot statsbudgeten.
I tredje stycket anges att avräkningen skall göras löpande. Med detta avses
att avräkningen skall ske åtminstone varje månad.
I fjärde stycket ges riksdagen en möjlighet att för ett anslag eller en
inkomsttitel besluta att avräkning skall ske på annat sätt än enligt reglerna i
första och andra stycket. Denna möjlighet kan riksdagen tänkas utnyttja om det i
ett visst fall är angeläget att avräkna på ett speciellt sätt eller om man t.ex.
vill skapa utrymme för en försöksverksamhet på ett område. Om riksdagen
utnyttjar denna möjlighet, kan det anges i beslutet om respektive anslag eller
inkomsttitel.
Ekonomiska förpliktelser
11 §
I 12-14 §§ finns bestämmelser om befogenheter för regeringen att ikläda staten
ekonomiska förpliktelser enligt 9 kap. 10 § regeringsformen.
I lagen (1988:1387) om statens upplåning anges under vilka förutsättningar
regeringen får ta upp lån till staten.
I RF 9:10 anges att regeringen inte utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån
eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse. Bestämmelser om statens
upplåning har tagits in i en särskild lag, lagen (1988:1387) om statens upp-
låning. I förevarande paragrafs andra stycke erinras om den lagen. Regeringen
får ett årligt bemyndigande att utan beloppsmässig begränsning ta upp lån för
staten.
I första stycket avses några andra fall då regeringen får ikläda staten ekono-
miska förpliktelser. Detta kan ske under de förutsättningar som anges i 12-14
§§, dvs. med beställningar, åtaganden i den löpande verksamheten och
kreditgarantier. Regeringen kan även i andra former inhämta befogenheter att
göra åtaganden som innefattar ekonomiska förpliktelser för staten.
I 12 § meddelas grundläggande bestämmelser om beställningsbemyndiganden m.m.,
i 13 § ges föreskrifter om åtaganden i den löpande verksamheten och i 14 §
regleras under vilka förutsättningar regeringen får ställa ut kreditgarantier.
Avsnittet avslutas i 15 § med bestämmelser om garantiavgifter.
Frågor om rättshandlingar företagna på statens vägnar i strid med
bestämmelserna i 12-14 §§ kan ogiltigförklaras behandlas utförligt av Lagrådet i
dess yttrande.
Beställningsbemyndiganden m.m.
12 §
För det ändamål och med högst det belopp som riksdagen bestämmer får regeringen
beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån eller
liknande som medför utgifter även under senare budgetår än det statsbudgeten
avser.
I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om beställningsbemyndiganden och
liknande medgivanden från riksdagen.
Som närmare behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.1) skall
riksdagen bestämma det ändamål och den beloppsmässiga begränsning som skall
gälla för ett bemyndigande. Ett sådant bemyndigande knyts alltså till en viss
verksamhet eller till ett visst anslag.
Paragrafen gäller för alla beställningar eller beslut som medför utgifter även
under ett senare budgetår och utöver anvisat anslag. De typer av beslut som
avses i denna paragraf är sådana där beställningsbemyndiganden för närvarande
vanligen används. Författningstexten täcker även andra liknande beslut som kan
förekomma. Särskilda regler gäller dock enligt 13 § för sådana åtaganden som är
nödvändiga för den löpande verksamheten.
Skyldigheten för regeringen att inför riksdagen redovisa beställningsbe-
myndiganden regleras i 44 §.
13 §
Regeringen får ikläda staten sådana ekonomiska förpliktelser som är nödvändiga
för att den löpande verksamheten skall fungera tillfredsställande.
I paragrafen regleras sådana åtaganden som måste göras för att den statliga
förvaltningen och administrationen skall fungera.
Som exempel på åtaganden som regleras av paragrafen kan nämnas avtal om
anställning av personal, hyra av lokal, leverans av förbrukningsmateriel och
hyra av kontorsutrustning. Åtagandena får inte gå längre än vad som följer av
god praxis, affärssed eller liknande inom ifrågavarande verksamhetsområde om
inte de särskilda förutsättningarna för statlig verksamhet motiverar detta.
För denna typ av ekonomiska förpliktelser - som till sitt ändamål bestäms av
att åtagandet endast får ske för att den löpande verksamheten skall fungera
tillfredsställande - finns ingen beloppsmässig begränsning. Däremot ligger en
begränsning i kravet på att den förpliktelse som staten iklätts skall ha varit
nödvändig för den verksamhet som riksdagen beslutat om. I likhet med de åtagande
som regleras i 12 § kan även dessa åtaganden medföra utgifter under senare
budgetår än det budgetår för vilket anslag har anvisats.
Som närmare behandlas i kommentaren till 44 § föreligger ingen skyldighet för
regeringen att inför riksdagen redovisa denna typ av ekonomiska förpliktelser.
Garantier
14 §
För det ändamål och med högst det belopp som riksdagen bestämmer får regeringen
ställa ut kreditgarantier och göra andra liknande åtaganden.
När det finns särskilda skäl får åtagandet enligt riksdagens bestämmande
göras utan att beloppet begränsas.
I paragrafen regleras framför allt kreditgarantier. En kreditgaranti är ett
statligt borgensåtagande som oftast gäller som för egen skuld. Kreditgarantier
används för att stödja verksamheter av samhälleligt intresse. Med andra liknande
åtaganden avses, som nämns i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3), t.ex.
förbindelser som syftar till att en banks eller en annan institutions kapital
skall hållas intakt eller inte understiga en viss nivå.
I paragrafens första stycke anges att det är riksdagen som bestämmer för
vilket ändamål och till vilket belopp kreditgarantier får lämnas. Ändamålen
skall vara tydligt angivna. Beloppen kan anges i form av ekonomiska ramar. I
takt med att de lån amorteras för vilka kreditgarantierna har ställts som
säkerhet, skapas vid oförändrade ekonomiska ramar utrymme för att ställa ut nya
garantier. Om däremot en garanti är knuten till ett speciellt objekt, kan sådan
överföring inte ske till ett annat liknande objekt.
I andra stycket ges regeringen en möjlighet att ställa ut kreditgarantier och
andra liknande åtaganden utan att beloppet begränsas. För detta krävs - utöver
att riksdagen angett ändamålet i bemyndigandet - att särskilda skäl finns.
Sådana särskilda skäl kan vara att frågan är av brådskande natur eller att den
gäller ett viktigt samhällsintresse. I vissa fall kan det vara närmast omöjligt
att beräkna ett belopp eller inte te sig meningsfullt att göra detta. Även om
någon beloppsmässig begränsning inte gäller för regeringen, är det naturligt att
regeringen å sin sida, i förhållande till den som kommer i åtnjutande av
garantin, eftersträvar att ställa upp sådana begränsningar. Från det att
regeringen begärde bemyndigandet fram till att en enskild garanti ställs ut, kan
det i många fall ha blivit möjligt och meningsfullt att sätta upp en sådan
begränsning.
Enligt 44 § skall regeringen årligen inför riksdagen redovisa de kredit-
garantier som den iklätt staten.
15 §
För ett åtagande enligt 14 § skall en avgift tas ut. Avgiftens storlek skall
motsvara statens ekonomiska risk och övriga kostnader för åtagandet, om inte
riksdagen för ett visst åtagande beslutar annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om avgiftens
storlek.
I paragrafen regleras garantiavgifter. Syftet med dessa avgifter är att täcka
statens administrationskostnader och förluster på grund av garantier. En
kostnadsrelaterad avgift leder också till att snedvridande subventioner kan
undvikas eller i vart fall bli tydliga. Detta behandlas närmare i den allmänna
motiveringen (avsnitt 7.4).
Avgifter skall enligt första stycket tas ut för sådana kreditgarantier och
andra liknande åtaganden som anges i 14 §. Avgiftens storlek skall beräknas så
att den motsvarar statens ekonomiska risk och övriga kostnader för åtagandet.
Därför skall så långt det är möjligt en differentiering göras mellan olika
garantier eller olika typer av garantier. Utgångspunkten för avgiftsnivån skall
vara att avgiften skall täcka förväntade kostnader för den enskilda
kreditgarantin eller den typ av garantier som den tillhör. Utöver
administrationskostnader avses framför allt de kostnader som kan uppstå vid ett
infriande av garantier. Det är i allmänhet möjligt att på förhand uppskatta
risken för infriande av garantier och för de kostnader som då uppstår.
Paragrafen ger riksdagen möjlighet att i ett enskilt fall besluta att
avgiftens storlek skall bestämmas på ett annat sätt. En garantiavgift som räknas
fram enligt huvudregeln i paragrafen kan bli så hög att avgiften skulle motverka
syftet med garantin. Samtidigt kan det föreligga ett starkt samhälleligt
intresse av att stödja verksamheten. För att möjliggöra en för samhället
angelägen verksamhet, kan riksdagen i ett sådant fall besluta att en avgift
skall sättas ned eller inte utgå alls. En mycket hög avgift kan vara ett uttryck
för att ett anslag kan vara en bättre stödform än en garanti.
I andra stycket anges att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer beslutar om avgiftens storlek. Detta skall göras med ledning av den
ekonomiska risken eller riksdagens särskilda beslut.
Statsbudgetens avgränsning
16 §
Regeringens förslag till statsbudget enligt 9 kap. 6 § regeringsformen skall
omfatta alla inkomster och utgifter, med de undantag som anges i 17 § andra
stycket och 18 §, samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov.
I RF 9:6 anges att regeringen skall lämna förslag till statsbudget till
riksdagen. Vissa ytterligare bestämmelser om statsbudgeten finns i
riksdagsordningen.
I förevarande paragraf anges vad som skall ingå i regeringens förslag till
statsbudget. Förslaget skall - med vissa undantag som kommenteras närmare i det
följande - innehålla alla inkomster, utgifter och andra betalningar som påverkar
statens lånebehov. Bakgrunden till och syftet med att låta statens lånebehov
avgöra vad som skall ingå i statsbudgeten är att säkerställa att den blir
fullständig i detta avseende. Avgränsningen behandlas närmare i den allmänna
motiveringen (avsnitt 8.1). Visar statsbudgeten ett överskott är lånebehovet
negativt.
Med inkomster och utgifter avses sådant som redovisas mot inkomsttitlar och
anslag. Med andra betalningar avses bl.a. kassamässiga justeringar,
nettokapitalbehov i verksamhet som inte redovisas på statsbudgeten samt interna
lån och krediter i Riksgäldskontoret.
I fortsättningen av avsnittet meddelas grundläggande bestämmelser om vad som
skall ingå i statsbudgeten, dvs. regler om statsbudgetens avgränsning. I 17 §
ges föreskrifter om bruttoredovisning och under vilka förutsättningar
nettoredovisning får ske och i 18 § finns regler om vilka verksamheter som inte
skall redovisas på statsbudgeten. Avsnittet avslutas i 19 § med grundläggande
bestämmelser om dispositionen av avgiftsinkomster.
21
17 §
Statens inkomster och utgifter skall budgeteras och redovisas brutto på
statsbudgeten.
Skall inkomsterna i en verksamhet endast bidra till att täcka verksamhetens
utgifter, får utgifterna dock redovisas netto på anslag.
I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om brutto- och nettoredovisning.
Bakgrunden och syftet med bestämmelsen behandlas i den allmänna motiveringen
(avsnitt 8.2).
I paragrafens första stycke anges den huvudregeln att inkomster och utgifter
skall budgeteras och redovisas brutto. Med detta avses att inkomsterna inte får
minskas med utgifter och att utgifterna inte får minskas med inkomster.
Korrigeringar, omföringar och liknande får dock ske i enlighet med god
redovisningssed.
I paragrafens andra stycke regleras när undantag i form av nettoredovisning
får ske. Nettoredovisning innebär att anslaget avräknas med nettoutgifter, dvs.
skillnaden mellan en verksamhets utgifter och dess inkomster. Nettoredovisning
får ske när inkomsterna endast skall bidra till att täcka verksamhetens
kostnader. Med detta avses att det för verksamheten inte finns något krav på
full kostnadstäckning. Vad som avses med full kostnadstäckning kommenteras
närmare i anslutning till 18 §. Kostnader jämställs i förevarande paragraf med
utgifter. Vad som därutöver innefattas i begreppet kostnader behandlas i kommen-
taren till 19 §. I fråga om avgiftsfinansierad verksamhet av mindre omfattning
får ett anslag avräknas med nettoutgifterna även om avgiften beräknats med krav
på full kostnadstäckning.
Paragrafen innehåller inget undantag från bruttoprincipen beträffande
inkomster som redovisas mot inkomsttitlar. Sådana inkomster skall därför alltid
budgeteras och redovisas brutto. Att korrigeringar och omföringar m.m. kan göras
har nämnts i det föregående. Enligt 9 § skall offentligrättsliga avgifter som
beräknas av riksdagen redovisas mot inkomsttitlar.
18 §
En verksamhet där statens kostnader helt skall täckas med verksamhetens intäkter
skall inte budgeteras och inte heller redovisas på anslag eller inkomsttitlar.
I paragrafen regleras när budgetering och redovisning inte skall ske på anslag
och inkomsttitlar. Vad som innefattas i begreppet kostnader kommenteras i
anslutning till 19 §.
Budgetering och redovisning utanför anslag och inkomsttitlar skall ske i
verksamheter där kostnaderna helt skall täckas av intäkterna, s.k. full kost-
nadstäckning. Som närmare behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3) är
kravet på full kostnadstäckning uppfyllt även då ett fastställt bidrag lämnas
från anslag som anvisats på statsbudgeten. En förutsättning är dock att verksam-
hetens intäkter därutöver skall täcka samtliga kostnader. Däremot är kravet på
full kostnadstäckning inte uppfyllt om medel från statsbudgeten anvisas för att
täcka eventuella underskott som inte närmare preciseras. Kravet på full
kostnadstäckning skall ses i ett längre tidsperspektiv än ett år eftersom
tillfälliga över- och underskott kan uppkomma. Ett beräknat kassamässigt netto
skall, som närmare behandlas i kommentaren till 16 §, ingå i statsbudgeten
eftersom det påverkar statens lånebehov.
Att en statlig verksamhet inte skall budgeteras och redovisas mot inkomsttitel
eller anslag minskar självfallet inte kraven på planering, budgetering och
redovisning i verksamheten.
19 §
Regeringen får besluta om dispositionen av avgiftsinkomster från frivilligt
efterfrågade varor och tjänster som staten tillhandahåller, om inkomsterna helt
eller delvis skall täcka statens kostnader för verksamheten.
Inom ramen för restkompetensen (jfr RF 8:13) får regeringen under vissa
förutsättningar besluta att avgifter skall tas ut på statliga verksamhetsområden
samt besluta hur höga avgifterna skall vara eller hur de skall beräknas. Från
restkompetensen kan dock inte härledas en rätt för regeringen att besluta hur
försäljningsinkomster får disponeras. Regeringens rätt att disponera vissa
sådana inkomster regleras i förevarande paragraf.
För att paragrafen skall bli tillämplig krävs att försäljningsinkomsterna
härrör från frivilligt efterfrågade varor och tjänster. Huruvida frivillighet
föreligger får avgöras efter en helhetsbedömning (jfr prop. 1973:90 s. 218).
Endast om den som erlagt avgiften inte kan anses ha varit rättsligt eller
faktiskt tvingad är det fråga om frivillig efterfrågan.
Det krävs att inkomsterna helt eller delvis skall täcka statens kostnader för
verksamheten. Med kostnader avses såväl kostnader som direkt orsakas av
produktionen av varan eller tjänsten som alla andra kostnader som rimligen kan
hänföras till verksamheten. Vidare skall det vara fråga om avgifter som utgör
rimligt vederlag för prestationen. Avgiftsinkomsterna får således inte syfta
till att ge intäkter som klart överstiger statens kostnader. Detta utesluter
inte att en avgift kan få innebära ett visst överuttag. Då krävs dock att andra
avgifter inom samma verksamhetsområde innebär motsvarande underuttag. Av-
giftssättningen inom ett verksamhetsområde skall således betraktas som en
helhet. På grund av variationer i efterfrågan och då kostnadsbilden kan variera
över tiden, måste tillfälliga över- och underskott accepteras förutsatt att det
ekonomiska resultatet jämnas ut under en period av några år.
Bestämmelsen är inte tvingande. Att regeringen får disponera avgiftsinkomster
innebär i detta sammanhang att de specialdestineras för den verksamhet där de
uppstår. Regeringen kan dock alltid besluta att avgiftsinkomster skall tillföras
en inkomsttitel. Däremot får regeringen inte besluta att avgiftsinkomster skall
användas på ett annat verksamhetsområde eller för ett annat ändamål. Bakgrunden
och syftet med regleringen behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.4).
Finansiering av investeringar
20 §
Inom låneramar som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta att
anläggningstillgångar som används i statens verksamhet skall finansieras med lån
i Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för sådana lån.
I paragrafen ges regler för finansiering av anläggningstillgångar som anskaffas
för att användas i statens verksamhet. Bakgrunden till och syftet med bestämmel-
sen behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.1).
Med en anläggningstillgång förstås en tillgång som är avsedd för stadigvarande
bruk eller innehav. Innebörden i uttrycket stadigvarande preciseras av god
redovisningssed och varierar för olika slag av tillgångar. Som närmare behandlas
i den allmänna motiveringen brukar en indelning ske i finansiella, materiella
och immateriella anläggningstillgångar. Förevarande paragraf gäller samtliga
dessa sorters tillgångar.
Paragrafens tillämplighet begränsas av att anläggningstillgångarna skall
användas i statens verksamhet. Att en anläggningstillgång används i verksamheten
innebär att den skall utgöra en produktionsfaktor, en s.k. insatsresurs i
verksamheten. Inte bara materiella anläggningstillgångar utan även finansiella
och immateriella anläggningstillgångar, exempelvis aktier respektive
dataprogram, kan utgöra sådana insatsresurser.
En stor del av statens investeringsverksamhet utgörs av infrastrukturella
investeringar, t.ex. vägar och järnvägar. Sådana investeringar är målet för och
resultatet av myndighetens verksamhet. Anläggningstillgångarna syftar inte till
att främst användas i statens verksamhet utan används ofta direkt av
medborgarna. Sådana investeringar omfattas därför inte av paragrafens reglering.
Finansiering av bl.a. infrastrukturella investeringar regleras i stället i 22 §.
I kommentaren till 22 § behandlas även krigsmateriel och viss annan egendom som
inte redovisas som tillgångar i staten.
Enligt förevarande paragraf skall riksdagen årligen fastställa låneramar inom
vilka lånefinansiering av olika slag av anläggningstillgångar som används i
statens verksamhet får ske. En låneram avser det maximala belopp som den
utestående skulden för ett eller flera lån vid varje tillfälle får uppgå till.
Skulden ökar då nya lån tas i anspråk och minskar då lån amorteras. Riksdagen
kan lämpligen fastställa olika låneramar för olika ändamål, exempelvis
studielån, fastigheter och förvaltningsändamål. Riksdagens bemyndigande till
regeringen bör vara årligt. Eftersom det avser den totala utestående skulden och
inte enbart nya lån är riksdagen dock i viss mån bunden av tidigare lämnade
bemyndiganden.
Bestämmelsen är inte är tvingande. Den ger regeringen en möjlighet att
finansiera anläggningstillgångar med lån. Regeringen kan således välja att i
stället finansiera anläggningstillgångar med medel som regeringen disponerar,
t.ex. avgiftsinkomster (19 §) eller inkomster från försäljning av egendom (31-34
§§). Regeringen kan även göra undantag från lånefinansiering genom att använda
anslagsmedel vid enstaka anskaffningar av objekt av mindre värde. Regeringen kan
också tänkas finansiera större investeringar på annat sätt än genom
lånefinansiering. En förutsättning är dock att investeringarna inte inkräktar på
riksdagens anslagsbeslut eller påverkar statens lånebehov. Sådan finansiering
kan även komma i fråga då en myndighet erhåller en gåva eller ett bidrag från en
givare utanför staten och ändamålet är att medlen helt skall finansiera an-
skaffningen av vissa anläggningstillgångar. Det kan förekomma att staten som
gåva tar emot en belånad fastighet. Hinder finns inte mot att staten i en sådan
situation tar över ansvaret för lånet under den bindningstid som återstår och
först därefter omvandlar det till ett lån i Riksgäldskontoret.Att regeringen får
besluta om villkoren för lån i Riksgäldskontoret innebär att regeringen bl.a.
får bestämma lånens löptider samt ränte- och amorteringsvillkoren. Sådana
villkor har konsekvenser för anslagsavräkningen och avgiftssättningen i staten.
Amorteringstiden för lånen avses motsvara tillgångarnas ekonomiska livslängd.
21 §
Inom en kreditram som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta att
rörelsekapital i statens verksamhet skall finansieras med krediter i
Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för dessa krediter och om
likvida medel som myndigheterna disponerar.
I paragrafen regleras finansieringen av rörelsekapital i statens verksamhet.
Bakgrunden till och syftet med regleringen behandlas i avsnitt 9.2 i den
allmänna motiveringen
Rörelsekapital kan beräknas som omsättningstillgångar minskade med
kortfristiga skulder. Omsättningstillgångar definieras som andra tillgångar än
anläggningstillgångar. Omsättningstillgångar är således sådana tillgångar som
inte är avsedda för stadigvarande bruk eller innehav (jfr kommentaren till 20
§). Kortfristiga skulder är sådana skulder som förfaller till betalning senast
under det följande räkenskapsåret. Med krediter avses - till skillnad från lån -
att ett högsta tillåtna belopp har fastställts men att det faktiska
utnyttjandet av krediten bestäms av tillfälliga över- eller underskott.
Rörelsekapital får finansieras inom en kreditram som riksdagen årligen
fastställer. En förutsättning är att riksdagen, efter förslag från regeringen,
varje år beslutar om en total ram för denna typ av krediter. Det ankommer sedan
på regeringen att besluta hur stor kredit en enskild myndighet skall få
utnyttja, av vilket slag den skall vara och om de villkor som skall gälla för
den. Som närmare behandlas i den allmänna motiveringen finns knappast skäl för
riksdagen att besluta om skilda kreditramar för olika slag av rörelsekapital.
Bestämmelsen är inte tvingande. Regeringen har möjlighet att i stället besluta
att rörelsekapital skall finansieras med medel från t.ex. avgiftsbelagd
verksamhet, försäljning av egendom eller anslag. En förutsättning för en
anslagsfinansiering är dock att detta ryms inom ett av riksdagen beslutat
ändamål med anslaget.
När en kredit utnyttjas av en myndighet påförs myndigheten en räntekostnad. En
sådan kostnad får täckas med anvisade anslag eller specialdestinerade inkomster
om inte regeringen beslutar annat.
Regeringen får enligt förevarande paragraf även besluta om det överskott av
likvida medel som en myndighet kan ha i form av exempelvis ett tillgodohavande
på ett räntekonto. Befogenheten omfattar bl.a. beslut om vilka medel som skall
ränteberäknas, räntevillkoren och bindningstiden. Ränteintäkter som myndigheter
påförs till följd av detta får disponeras i verksamheten om regeringen inte
beslutar annat. Regeringen kan exempelvis besluta att ett visst räntebelopp inte
får disponeras i verksamheten utan att det skall redovisas mot en inkomsttitel.
Regeringens befogenhet att besluta i dessa avseenden följer av den i paragrafen
angivna befogenheten att besluta om likvida medel som myndigheterna disponerar.
22 §
Andra tillgångar än de som anges i 20 och 21 §§ skall finansieras med anslag
eller med inkomster som anges i 31 § första stycket.
Anskaffningen av de tillgångar som faller under förevarande paragrafs
tillämpningsområde skall finansieras med anslag eller med vissa försälj-
ningsinkomster. De tillgångar som avses definieras negativt, dvs. som andra
tillgångar än de som anges i 20 och 21 §§.
I 20 och 21 §§ regleras finansiering av anläggningstillgångar och
omsättningstillgångar som används i statens verksamhet. De tillgångar som inte
används i statens verksamhet, och som faller under förevarande paragrafs
tillämpningsområde, är främst infrastrukturella investeringar i t.ex. vägar och
järnvägar. Detta behandlas närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.3).
Det sätt på vilket dessa anläggningstillgångar skiljer sig från de
anläggningstillgångar vilkas finansiering regleras i 20 § behandlas närmare i
kommentaren till den paragrafen.
Krigsmateriel och viss annan egendom, t.ex. befästningar och fastigheter med
främst kulturhistoriskt värde samt museiföremål, redovisas inte som tillgångar i
staten. Anskaffningen av sådan egendom, som således inte utgör en investering i
den mening som begreppet har i förevarande avsnitt, skall även den finansieras
med anslagsmedel eller försäljningsinkomster. Något hinder finns inte för att
utbetalningar under själva anskaffningsperioden för sådan egendom finansieras
med kredit. Det är då närmast fråga om behov av rörelsekapital för en
anskaffande myndighet, t.ex. Försvarets materielverk.
I 31 § första stycket ges bestämmelser som i första hand reglerar
dispositionen av vissa försäljningsinkomster. Har försåld egendom ingått i en
verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en investeringsplan, får regeringen
besluta att inkomsten skall användas för att finansiera investeringar som ingår
i planen. Bestämmelsen, som primärt reglerar hur vissa försäljningsinkomster får
disponeras, leder samtidigt till att det i ett visst sammanhang skapas en
möjlighet till finansiering av tillgångar på annat sätt än med anslag. Under
vilka förutsättningar det kan bli aktuellt behandlas närmare i kommentaren till
31 §.
23 §
För en viss myndighet eller för viss anskaffning kan riksdagen besluta att
finansiering skall ske på annat sätt än som anges i 20-22 §§.
Bakgrunden till paragrafen behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.4).
Paragrafen syftar framför allt till att möjliggöra annan finansiering av
affärsverkens och vissa andra myndigheters investeringar än med anslag eller lån
i Riksgäldskontoret, exempelvis med avgiftsmedel eller med lån på den allmänna
kreditmarknaden.
Genom denna reglering blir det även möjligt att i enskilda fall t.ex. låta
infrastrukturella investeringar finansieras med lån eller att större
anläggningstillgångar som används i statens verksamhet kan finansieras med
anslag.
Överlåtelse av statens egendom
24 §
I anslutning till 9 kap. 9 § regeringsformen anges i 25-34 §§ grunder för
förfogandet över statens egendom.
Föreskrifterna gäller egendom som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till
regeringens disposition. Detta gäller dock inte varor som avses i 19 §.
Med försäljning avses i 25-29 §§ även byte.
Enligt RF 9:9 har riksdagen en skyldighet att i den omfattning som behövs
fastställa grunder för bl.a. förfogandet över statens egendom. I förevarande
avsnitt (24-34 §§) meddelas grundläggande bestämmelser i detta avseende.
Tillämpningsområdet begränsas i andra stycket av att det skall vara fråga om
egendom som enligt RF 9:8 står till regeringens disposition. Vilka tillgångar
som inte omfattas av regeringens dispositionsrätt framgår av kommentaren till 44
§.
Av skäl som närmare behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.1)
gäller bestämmelserna inte heller vid sådan försäljning av varor som utgör ett
led i en avgiftsfinansierad verksamhet. Vad för slags varor som avses framgår av
den allmänna motiveringen samt kommentaren till 19 §.
I paragrafens tredje stycke slås fast att vad som sagts om försäljning av
statens egendom även gäller vid byte av sådan egendom.
I de följande paragraferna regleras främst kompetensfördelningen mellan
riksdagen och regeringen. Reglerna riktar sig enbart till statens företrädare
och avses inte ha civilrättslig verkan. Frågan om en överlåtelse blir bindande
för staten även om den innebär ett kompetensöverskridande regleras inte här (jfr
Lagrådets yttrande till 12-14 §§, bilaga 4).
I avsnittet ges grundläggande bestämmelser för när regeringen får överlåta
fast egendom (25 §), aktier och andelar (26 §), tomträtt och byggnad som är lös
egendom (27 §) och annan lös egendom (28§). Därefter regleras frågor om
affärsmässighet (29 §). Avsnittet avslutas med bestämmelser om dispositionen av
inkomster från försäljningar (30-34 §§).
Fast egendom
25 §
När värdet av fast egendom inte överstiger 50 miljoner kronor, får regeringen
besluta att sälja egendomen, om den inte alls eller endast i ringa utsträckning
behövs i statens verksamhet och om det inte finns särskilda skäl för att
egendomen fortfarande skall ägas av staten.
Trots bestämmelserna i första stycket får regeringen besluta om försäljning
till en kommun för samhällsbyggnadsändamål.
I paragrafen anges förutsättningarna för att regeringen skall få besluta om
försäljning av fast egendom som tillhör staten. Övervägandena bakom bestämmelsen
behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 10.2. I första stycket regleras
försäljning i allmänhet och i andra stycket försäljning för
samhällsbyggnadsändamål. Vad som utgör fast egendom regleras i lag (se 1 och 2
kap. jordabalken).
För att regeringen skall få besluta om försäljning enligt första stycket krävs
att egendomens värde inte överstiger 50 miljoner kronor. Efter påpekande från
Lagrådet finns här anledning att lämna följande förtydligande. Med "egendomen"
avses i detta sammanhang inte nödvändigtvis en enda registerfastighet utan
närmast vad som omfattas av en överlåtelse mellan samma köpare och säljare vid
ett och samma tillfälle. Ibland kan en affär omfatta flera registerfastigheter
eller delar av registerfastigheter och då bör det sammanlagda värdet vara av-
görande.
Som närmare behandlas i den allmänna motiveringen är det inte längre egen-
domens taxeringsvärde som skall läggas till grund för bedömningen utan det
marknadsvärde som framkommer vid en särskild inför försäljningen gjord
värdering. I regel bör underlag inhämtas från en oberoende värderingsman.
Försäljningsärendena kommer emellertid att handläggas av vissa större
fastighetsförvaltande myndigheter. Vid dessa myndigheter finns ofta personal som
är väl skickad att utföra värderingar. Något absolut krav på att värderingen
alltid skall utföras av en oberoende värderingsman bör därför inte gälla.
En ytterligare förutsättning för att regeringen skall få besluta om
försäljning är att egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller
endast behövs i ringa utsträckning. Med ringa utsträckning avses att
utnyttjandegraden inte står i rimlig proportion till statens kostnader för
skötsel, underhåll m.m. Utnyttjandegraden kan avse såväl det tidsmässiga som det
utrymmesmässiga utnyttjandet. När utnyttjandegraden är så låg att det inte är
ekonomiskt försvarbart att egendomen fortfarande är i statens ägo, bör
försäljning således få ske. Detta förutsätter naturligtvis att statens behov av
- som det oftast är - lokaler kan lösas på annat sätt, t.ex. genom förhyrning i
den aktuella fastigheten.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2) behandlas frågan om vad som kan
utgöra särskilda skäl för att en egendom fortfarande skall ägas av staten.
Exempel nämns på områden där riksdagen fattat beslut som innebär begränsningar i
möjligheten att sälja egendom och där särskilda skäl således oftast får anses
föreligga. Så är förhållandet på vissa områden där marköverlåtelse är - eller
framför allt har varit - ett led i att staten stimulerat viss verksamhet. I
detta sammanhang kan jordfonden nämnas. Denna används för en aktiv inköps- och
försäljningsverksamhet i syfte att skapa yttre rationaliseringar på främst jord-
och skogsbrukets område och för att uppfylla vissa regionalpolitiska mål. Dessa
mål styr frågan om när försäljning av fastigheter upptagna på jordfonden får
ske. Vad gäller försäljning av statens mark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens
och Västerbottens län och på renbetesfjällen i Jämtlands län samt av fjällägen-
heter inom samma områden har riksdagen anbefallt särskild återhållsamhet av
hänsynen bl.a. till rennäringens intressen och det allmänna intresset av en så
långt möjligt orörd natur i fjällområdena (prop. 1980/81:100, bil. 13, JoU
1980/81:18, rskr. 1980/81:207 och prop. 1994/95:100, bil. 10, bet.
1994/95:BoU16, rskr. 1994/95:272). Statens kronoholmar får säljas endast om
naturvårdens, kulturminnesvårdens, friluftslivet, fiskenäringens eller något
annat allmänt intresse i övrigt inte är nämnvärt berört (prop. 1985/86:110, FiU
1986/86:32, rskr. 1985/86:263). Ett annat särskilt skäl kan vara att egendomen
är testamenterad eller donerad till staten med villkor att staten inte får
avhända sig egendomen. Särskilda skäl kan även i övrigt föreligga till följd av
avtal. Även historiska eller kulturella skäl kan tala mot försäljning liksom
hänsynen till naturvården och totalförsvaret.
I andra stycket anges att trots bestämmelsen i första stycket får regeringen
sälja fast egendom till kommun för samhällsbyggnadsändamål. Som närmare
behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2) avses med samhällsbyggnad-
sändamål i princip samma sak som i den generella ändamålsbestämningen i 2 kap. 1
§ expropriationslagen (1972:719). Där ges en kommun möjlighet att förfoga över
mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller
därmed sammanhängande anordning.
Aktier och andelar
26 §
Regeringen får besluta om försäljning av aktier eller andelar i ett företag där
staten har mindre än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, om
inte riksdagen bestämt annat för företaget.
Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande genom försäljning eller på
annat sätt minska statens ägarandel i företag där staten har hälften eller mer
än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar.
I paragrafen regleras förutsättningarna för att regeringen skall få besluta om
försäljning av statens aktier eller andelar i ett aktiebolag och andra företag.
I första stycket regleras försäljning av aktier eller andelar i företag där
staten äger en minoritetspost och i andra stycket ges regler för försäljning i
företag där staten har minst hälften av rösterna för samtliga aktier eller
andelar. Paragrafen avses få tillämpning även på ekonomiska föreningar. På
Lagrådets inrådan har därför uttrycket företag använts.
I paragrafens första stycke anges att regeringen får besluta om försäljning av
statens aktier eller andelar i ett företag där staten har en minoritetspost om
inte riksdagen för företaget ifråga bestämt annat. Bakgrunden till och
innebörden av denna regel behandlas närmare i den allmänna motiveringen
(avsnitt 10.3). Ett sådant tillkännagivande från riksdagens sida som krävs för
att hindra regeringen från att sälja aktier eller andelar kan exempelvis göras i
samband med beslut om förvärv eller försäljning av aktier i företaget. Det
ankommer på riksdagen att ta intiativ till ett sådant tillkännagivande.
I andra stycket anges att regeringen inte utan riksdagens bemyndigande genom
försäljning eller på annat sätt får minska statens ägarandel i företag där
staten har minst hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar.
Bestämmelsen behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.3). Där påpekas
att det är av vikt att riksdagen förbehålls rätten att besluta om alla åtgärder
som påverkar statens röstmajoritet i ett bolag. Som exempel på annan åtgärd än
försäljning som kan påverka statens röstmajoritet nämns utgivning av konvertibla
skuldebrev och riktade nyemissioner. Lagrådet har påpekat att det förekommer
emissioner av aktier eller konvertibla skuldebrev vid vilka aktieägarnas
företrädesrätt till teckning bibehålls. I sådana fall påverkas inte statens
majoritet i annat fall än om staten underlåter att teckna eller avstår från att
utnyttja konverteringsrätten. I fråga om sådana emissioner påkallar inte
bestämmelsen riksdagens beslut under förutsättning att statens företrädare ser
till att statens ägarandel bevaras.
Riksdagen kan ge regeringen ett särskilt bemyndigande som ger regeringen
utökade befogenheter i fråga om ett visst sådant innehav. Det ankommer på
regeringen att ta intiativ till ett sådant särskilt bemyndigande.
Vid vissa internationella affärer kan s.k. depåbevis ersätta aktier. Vad som i
paragrafen sägs om aktier bör kunna tillämpas analogt även på denna typ av
bevis. Samma sak bör gälla för andra typer av värdepapper som kan träda i
stället för aktier.
Annan lös egendom
27 §
För upplåtelse av tomträtt samt försäljning av tomträtt och sådan byggnad som är
lös egendom gäller föreskrifterna om försäljning av fast egendom.
De regler som gäller för fast egendom skall även gälla för den lösa egendom som
anges i förevarande paragraf. Med byggnad som är lös egendom avses byggnad på
annans mark. Närmare bestämmelser om tomträtt finns i 13 kap. jordabalken.
28 §
Regeringen får besluta att överlåta annan lös egendom än sådan som anges i 26
och 27 §§, om egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller blivit
obrukbar, eller om den inte anskaffats med statens medel.
De överväganden som ligger bakom bestämmelsen behandlas i den allmänna
motiveringen, avsnitt 10.4.
Paragrafen reglerar inte bara försäljning utan även annan form av överlåtelse,
exempelvis gåva. Bestämmelsen omfattar annan lös egendom än som anges i 26 och
27 §§, dvs. annan lös egendom än aktier och andelar i företag, tomträtt eller
byggnad som är lös egendom. Paragrafen kommer framför allt att få tillämpning
vid försäljning av lösöre. Regeringen får besluta om överlåtelse av sådan lös
egendom som omfattas av paragrafen om någon av de alternativa förutsättningar
som anges föreligger.
De först angivna förutsättningarna är att egendomen inte längre behövs för
statens verksamhet eller blivit obrukbar. Detta gäller oavsett hur anskaffningen
har finansierats. Detta innebär att sådan egendom t.ex. även får skänkas bort.
Har egendomen anskaffats på annat sätt än med statens medel får regeringen
överlåta egendomen även om den inte kan sägas vara obrukbar eller obehövlig.
Egendom som kan komma i fråga är t.ex. sådan som staten mottagit i gåva eller
som utgör krigsbyte. Med stöd av bestämmelsen får regeringen t.ex. skänka
museiföremål till främmande stater om egendomen utgör krigsbyte eller om den på
annat sätt har anskaffats utan användning av statens medel. Om egendomen delvis
finansierats med statens medel och delvis på annat sätt, t.ex. genom gåva, får
överlåtelse av egendomen inte beslutas av regeringen.
Affärsmässighet
29 §
Försäljning skall genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar mot
det.
I paragrafen anges inledningsvis den huvudregeln att försäljning av statens
egendom skall genomföras affärsmässigt. Som närmare behandlas i den allmänna
motiveringen (avsnitt 10.2) avses med detta att man vid försäljning skall se
till att priset blir så fördelaktigt som möjligt för staten, att försäljning
till underpris inte kommer till stånd och att ovidkommande hänsyn inte tas.
Undantag får dock göras om det finns särskilda skäl. I avsnitt 10.2 behandlas
frågan om vad som kan utgöra särskilda skäl såvitt avser fast egendom. Exempel
nämns på områden där riksdagen vid olika tillfällen beslutat om avsteg från
affärsmässighet och där särskilda skäl således oftast får anses föreligga. När
fast egendom som är upptagen på den tidigare nämnda jordfonden säljs skall
hänsyn främst tas till de jordbrukspolitiska och regionalpolitiska målen med
fonden. Riksdagen har vidare beslutat att vid friköp av fjällägenhet eller del
därav får köpeskillingen bestämmas till ett belopp som understiger marknadsvär-
det. Avsteg från principen om full affärsmässighet har även tillåtits vid
försäljning av krononybyggen i samband med avveckling av åborättsinstitutet
(prop. 1970:108, SU 1970:112, rskr. 1970:277). Som ytterligare exempel kan
nämnas de s.k. utmarksdelningsfastigheterna på Öland där överlåtelse i vissa
fall förutsätts kunna ske utan vederlag (prop. 1928:135, JoU 1928:23, rskr.
1928:179).
Vad gäller aktier kan särskilda skäl tänkas föreligga om regeringen t.ex.
önskar sprida aktieägandet i ett bolag. I fråga om annan lös egendom kan
särskilda skäl finnas vid t.ex. försäljning av materiel till utvecklingsländer.
Vid prövningen av om det finns särskilda skäl att frångå affärsmässighet är en
restriktiv bedömning påkallad. Egendomens värde skall tillmätas betydelse.
Avsteg från principen om affärsmässighet bör inte göras utan riksdagens
godkännande vid försäljning av egendom som har ett betydande värde.
Disposition av försäljningsinkomsten
30 §
Har riksdagen beslutat om försäljning av egendom, skall inkomsten redovisas mot
en inkomsttitel på statsbudgeten, om inte riksdagen bestämmer annat.
I 31-34 §§ anges hur inkomsten får disponeras i de fall då regeringen har
beslutat om försäljning.
Paragrafens första stycke gäller de fall då riksdagen har beslutat om
försäljning av statens egendom. För övriga försäljningsärenden - dvs. när
regeringen fattat beslutet om försäljning - hänvisas i andra stycket till
bestämmelserna i 31-34 §§. I vilka fall regeringen får fatta försäljningsbeslut
regleras i 25-28 §§.
I förevarande paragrafs första stycke anges, som närmare behandlas i den
allmänna motiveringen (avsnitt 10.5), att om riksdagen inte bestämmer annat,
skall försäljningsinkomsten redovisas mot en inkomsttitel. Anser riksdagen att
inkomsten inte skall redovisas mot en inkomsttitel, är det lämpligt att detta
ges till känna i samband med att beslutet om försäljning fattas.
Då regeringen beslutat om försäljning får inkomsterna disponeras i enlighet
med bestämmelserna i 31-34 §§. Gemensamt för dessa bestämmelser är att
regeringen i varierande utsträckning får disponera försäljningsinkomsterna.
Detta kan ske utan att riksdagens befogenheter på finansmaktens område urholkas
eftersom medlen används i verksamheter som riksdagen kan anses ha kontroll över.
Gemensamt för paragraferna är att de inte är tvingande, dvs. regeringen har
alltid möjlighet att redovisa sådana inkomster som den disponerar över mot en
inkomsttitel.
I 31 § regleras alla försäljningsärenden där den försålda egendomen har ingått
i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en investeringsplan. För
tillämpningen av paragrafen är egendomens slag eller hur anskaffningen har
finansierats utan betydelse. I de följande paragraferna, 32-34 §§, finns
bestämmelser för egendom som inte ingått i en sådan verksamhet. Uppdelning sker
där utifrån hur egendomen finansierats vid anskaffningen. I 32 § finns
bestämmelser för egendom som finansierats med anslag, i 33 § för egendom som
finansierats med lån och i 34 § för egendom som finansierats på annat sätt.
31 §
Har egendomen använts i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en
investeringsplan, får regeringen besluta att inkomsten skall disponeras för att
finansiera investeringar som ingår i planen.
Föreskrifter om disposition av inkomst från försäljning av egendom som inte
använts i en sådan verksamhet finns i 32-34 §§.
I paragrafens första stycke regleras det fallet att den försålda egendomen
ingått i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en investeringsplan.
Sådana planer behandlas närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5).
All slags egendom omfattas av bestämmelsen, således även fast egendom och
aktier. För affärsverken, de stora fastighetsförvaltande myndigheterna,
Försvarsmakten samt åtskilliga andra myndigheter redovisas regelmässigt
investeringsplaner för riksdagen. Av dessa planer framgår den samlade
omfattningen av investeringarna. Större objekt anges. Genom att godkänna
investeringsplaner för vissa verksamheter specialdestinerar riksdagen
försäljningsinkomsterna för anskaffning av andra tillgångar till verksamheterna.
Har riksdagen godkänt en investeringsplan för en viss verksamhet, får
regeringen enligt paragrafen besluta att försäljningsinkomsten skall användas
för att finansiera investeringar inom verksamhetsområdet. Inkomsten får dock
inte användas för vilka investeringar som helst utan endast för att finansiera
sådana investeringar som ingår i den av riksdagen godkända investeringsplanen.
Den rätt som regeringen här får att disponera försäljningsinkomster innebär
samtidigt att en möjlighet skapas att finansiera investeringar på annat sätt än
med anslag eller interna lån. Detta förhållande kommenteras närmare i anslutning
till 22 §.
I andra stycket anges att dispositionen av försäljningsinkomster från egendom
som inte ingått i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en
investeringsplan regleras i de följande tre paragraferna. Att hänvisningen
endast omfattar sådan egendom där regeringen beslutat om försäljningen framgår
redan av 30 § andra stycket. 32-34 §§ omfattar alla typer av egendom. Reglerna
skiljer sig utifrån finansieringen av den ursprungliga anskaffningen.
32 §
Har egendomen finansierats med medel från anslag får regeringen, sedan medel
motsvarande egendomens bokförda värde redovisats mot en inkomsttitel, besluta
att det som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där den
försålda egendomen har använts.
Om inkomsten uppgår till ett mindre belopp, får regeringen besluta att hela
inkomsten skall disponeras i den verksamhet där den försålda egendomen har
använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall dock hela inkomsten redovisas mot
en inkomsttitel.
I paragrafen regleras det fallet att anskaffningen av den försålda egendomen har
finansierats med anslagsmedel.
Sedan lånefinansiering har införts för finansiering av anläggningstillgångar
för förvaltningsändamål m.m., kommer förevarande paragraf främst att tillämpas
vid försäljning av infrastrukturella anläggningar och försvarsmaktens materiel
samt vid försäljning av tillgångar som anskaffades innan lånefinansieringen
infördes. Eftersom riksdagen har anvisat anslag för anskaffningen skall medel
som blir disponibla genom en försäljning återföras till statsbudgeten eller
tillföras den verksamhet där egendomen användes.
Enligt huvudregeln i första stycket skall medel motsvarande den försålda
egendomens bokförda värde redovisas mot en inkomsttitel. Det som sedan återstår
får regeringen besluta att disponera i den verksamhet där den försålda egendomen
användes. Egendom som utgör en omsättningstillgång eller en anläggningstillgång
har ett bokfört värde. Tillgångar skall värderas i enlighet med god
redovisningssed (avsnitt 11.2 i den allmänna motiveringen). Har egendomen inte
längre, eller har den aldrig haft ett bokfört värde, följer av paragrafen att
hela försäljningsinkomsten får användas i verksamheten. Detta gäller t.ex. i
fråga om krigsmateriel, som inte ges ett bokfört värde. Om försäljningsinkomsten
understiger det bokförda värdet behöver endast försäljningsinkomsten redovisas
mot en inkomsttitel.
Om försäljningsinkomsten uppgår till ett mindre belopp får regeringen enligt
andra stycket besluta att hela inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen användes. Syftet med denna bestämmelse är att möjliggöra
administrativ förenkling samt att erbjuda ett incitament för att kravet på
affärsmässighet i 29 § skall uppfyllas. För att försäljningsinkomsten i detta
sammanhang skall anses uppgå till ett mindre belopp bör den inte överstiga mer
än några basbelopp. Regeringen kommer inom denna gräns att anpassa nivån på de
försäljningsinkomster som får disponeras av respektive myndighet till myndig-
hetens egna förutsättningar.
I tredje stycket regleras det fallet att den försålda egendomen utgörs av fast
egendom eller aktier som vid anskaffningen finansierades med medel från anslag.
Hela försäljningsinkomsten skall då redovisas mot en inkomsttitel. Bakgrunden
till och syftet med detta undantag från huvudregeln behandlas i den allmänna
motiveringen (avsnitt 10.5).
33 §
Har egendomen finansierats med lån får regeringen, sedan lånet lösts, besluta
att det som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där den
försålda egendomen har använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall dock det som återstår av inkomsten
redovisas mot en inkomsttitel.
I paragrafen regleras det fallet att egendomens ursprungliga anskaffning har
finansierats med lån.
Med uttrycket lån avses alla typer av lån. I begreppet ryms således - utöver
lån i Riksgäldskontoret, s.k. interna lån - även lån på kreditmarknaden.
Enligt paragrafens första stycke skall, sedan egendomen försålts, lånet först
lösas. Sedan detta skett behöver den inkomst som återstår inte redovisas mot en
inkomsttitel utan regeringen får besluta att inkomsten skall disponeras i den
verksamhet där den försålda egendomen användes.I andra stycket regleras fallet
att den försålda egendomen utgörs av fast egendom eller aktier som vid
anskaffningen finansierades med lån. Sedan lånet lösts skall hela den inkomst
som återstår redovisas mot en inkomsttitel. Bakgrunden och syftet med denna
reglering behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5).
34 §
Har egendomen finansierats på annat sätt än med medel från anslag eller med lån,
får regeringen besluta att hela inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen har använts.
I paragrafen regleras hur regeringen får förfara med försäljningsinkomster från
försåld egendom som vid anskaffningen finansierades på annat sätt än med medel
från anslag eller lån.
Paragrafen reglerar bl.a. försäljning av egendom som tillförts staten genom
t.ex. donationer eller gåvor. Den reglerar även fall där egendomen anskaffats
med medel från avgiftsfinansierad verksamhet, avkastning och liknande eller där
finansieringen inte kan knytas till en bestämd källa.
Då egendomens anskaffning finansierats på annat sätt än med anslag eller lån
får regeringen besluta om dispositionen av hela försäljningsinkomsten. Den
begränsningen gäller dock att inkomsten endast får disponeras i den verksamhet
där den försålda egendomen användes. Regeringen har dock alltid möjlighet att
redovisa inkomsten mot en inkomsttitel.
22
Uppföljning, prognoser och utfall
35 §
Regeringen skall noggrant följa hur statens inkomster, utgifter och upplåning
utvecklas i förhållande till beräknade eller beslutade belopp.
I paragrafen föreskrivs en skyldighet för regeringen att noga följa hur
budgetens olika poster utvecklas i förhållande till den statsbudget riksdagen
beslutat om.
Som närmare anges i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1) syftar denna
uppföljning till att ge regeringen underlag för beslut om åtgärder som är
nödvändiga för att motverka en oförutsedd och ogynnsam utveckling av
statsfinanserna (jfr 42 §).
36 §
Under löpande budgetår skall regeringen vid minst två tillfällen för riksdagen
redovisa prognoser över utfallet av statens inkomster och utgifter samt statens
lånebehov. Regeringen skall förklara väsentliga skillnader mellan budgeterade
belopp och beräknat utfall.
I paragrafen föreskrivs en skyldighet för regeringen att tillställa riksdagen
budgetprognoser. Sådana prognoser syftar till att förbättra uppföljningen av den
beslutade verksamhetens genomförande.
Som närmare behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.2) är det
regeringen som skall överlämna prognoserna. Det bör lämpligen ske minst två
gånger per år. En preliminär bedömning bör lämnas i april i samband med den
ekonomiska vårpropositionen och en mer underbyggd prognos i september i
budgetpropositionen.
Den föreskrivna skyldigheten att lämna förklaringar till väsentliga skillnader
bör - som närmare utvecklas i den allmänna motiveringen - kunna medverka till en
bättre förståelse av utvecklingen och till bättre beräkningar av anslag,
inkomsttitlar och lånebehov. Med begreppet väsentlig skillnad avses såväl en
skillnad i relativa som absoluta tal. Ett över- eller underskridande av det bud-
geterade beloppet med mer än fem procent kräver normalt en förklaring. En
väsentlig skillnad i förhållande till en tidigare gjord prognos bör förklaras
även om avvikelsen inte kan anses väsentlig i förhållande till det budgeterade
beloppet.
Har riksdagen beslutat om utgiftstak eller använt utgiftsramar (se kommentaren
till 39 § ) är det naturligt att regeringen även presenterar prognoser som
belyser om ett beslutat utgiftstak eller ramarna för utgiftsområden kommer att
hålla och att skillnader i förhållande till de belopp som angetts för dessa
förklaras. Om det finns risk för att ett beslutat utgiftstak eller använda
utgiftsramar kommer att överskridas, är det också naturligt för regeringen att i
samband med att prognoserna redovisas redogöra för vilka beslut regeringen
fattat eller avser att fatta respektive vilka åtgärder den föreslår att
riksdagen skall vidta för att motverka överskridande (jfr kommentaren till
42 §).
37 §
Senast fyra månader efter budgetåret skall regeringen för riksdagen redovisa
statsbudgetens preliminära utfall. Regeringen skall förklara väsentliga
skillnader mellan budgeterade belopp och det preliminära utfallet.
I paragrafen föreskrivs en skyldighet för regeringen att redovisa statsbudgetens
preliminära utfall på den detaljnivå som är möjlig vid tidpunkten för den
ekonomiska vårpropositionen. Detta är en del av regeringens allmänna
redovisningsskyldighet och bör kunna leda till att de statsfinansiella
konsekvenserna av olika beslut uppmärksammas i ökad utsträckning.
Av skäl som anges i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.3) skulle det i och
för sig vara lämpligt att en redovisning av statsbudgetens definitiva utfall
lämnas senast före utgången av april. Dagens system och rutiner medger
emellertid inte det. Så länge detta förhållande består, skall regeringen i
stället inom den i paragrafen föreskrivna tidsperioden överlämna en preliminär
utfallsredovisning. Underlaget för den preliminära utfallsredovisningen kommer i
viss mån att vara osäkert och kommentarerna får anpassas till underlagets
tillförlitlighet. Redovisningen bör överlämnas samtidigt med den ekonomiska
vårpropositionen.
Vidare föreskrivs på liknande sätt som i 36 § andra stycket en skyldighet för
regeringen att förklara väsentliga skillnader mellan budgeterade belopp och det
preliminära utfallet. Vad som sagts i kommentaren till 36 § andra stycket om
väsentliga skillnader har motsvarande tillämpning även här.
I 38 § ges regler om den slutliga utfallsredovisningen.
38 §
Så snart som möjligt, dock senast nio månader efter budgetåret, skall regeringen
se till att en årsredovisning för staten lämnas till riksdagen.
Årsredovisningen skall innehålla resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys. Den skall även innehålla det slutliga utfallet på
statsbudgetens inkomsttitlar och anslag.
I paragrafens första stycke föreskrivs en skyldighet för regeringen att inom
föreskriven tid se till att det till riksdagen överlämnas en årsredovisning för
staten. I andra stycket anges vad denna skall innehålla.
I 44 § föreskrivs en redovisningsskyldighet för regeringen avseende statens
medel och övriga tillgångar. I 45 § andra stycket anges att redovisningen skall
ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska resultatet och
ställningen samt förvaltningen av statens medel och övriga tillgångar. Sådan
redovisning lämnas normalt i en årsredovisning. Med det innehåll som föreslås i
förevarande paragraf kommer årsredovisningen att ge en samlad bild av statens
finansiella resultat och ställning. Årsredovisningen kan därmed utgöra underlag
för en analys av statens ekonomi och för den politiska debatten. Genom att en
sådan årsredovisningen överlämnas fullgörs den skyldighet som regeringen har
enligt RO 3:2 att redovisa statens tillgångar och skulder.
I den allmänna motiveringen (12.4) anges skäl för att årsredovisningen bör
överlämnas före riksdagens sommaruppehåll och att den i vart fall, enligt
förevarande paragrafs första stycke, skall överlämnas senast nio månader efter
avslutat budgetår. Tidpunkten sammanfaller normalt med budgetpropositionens
överlämnande. Om budgetpropositionen till följd av regeringsskifte (jfr
tilläggsbestämmelse 3.2.1 till RO) lämnas efter den 20 september, skall
årsredovisningen ändå lämnas till riksdagen före utgången av september.
Det i paragrafens andra stycke föreskrivna innehållet i årsredovisningen
behandlas utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.4). Utöver vad som
där sägs kan nämnas att om regeringen med stöd av 8 § beslutat att inte utnyttja
medel på anvisade anslag, skall detta redovisas för riksdagen. Sådan redovisning
kan tas in i årsredovisningen om det inte redan skett i ett annat sammanhang. I
årsredovisningen skall även ingå regeringens beslut om överskridande av
ramanslag (jfr 6 §). Den samlade bilden av de ekonomiska förpliktelser som
regeringen iklätt staten kan också tas in i årsredovisningen (jfr kommentaren
till 44 §). I årsredovisningen bör däremot inte ingå någon samlad redovisning av
de sakliga resultat som uppnås inom olika delar av statens verksamhet. I vilka
sammanhang en sådan resultatredovisning kan läggas fram kommenteras i anslutning
till 2 §.
Utgiftstak och utgiftsramar
39 §
Sådana riktlinjer för den ekonomiska politiken som nämns i tilläggsbestämmelse
3.2.1 tredje stycket till riksdagsordningen kan avse förslag till beslut om det
belopp statens utgifter högst får uppgå till (tak för statens utgifter) eller
riktlinjer för de belopp utgifterna inom olika utgiftsområden eller grupper av
utgiftsområden högst får uppgå till (utgiftsramar).
I tilläggsbestämmelse 3.2.1 tredje stycket till RO anges när proposition med
förslag till riktlinjer för den framtida ekonomiska politiken (ekonomisk
vårproposition) skall avlämnas till riksdagen för att den skall behandlas under
pågående riksmöte (se kommentaren till 41 §).
I förevarande paragraf slås fast att sådana riktlinjer kan avse tak för
statens utgifter eller utgiftsramar för olika utgiftsområden. I RO 5:12 sägs att
en utgiftsram för ett utgiftsområde anger det belopp vilket summan av de till
utgiftsområdet hörande utgifterna högst får uppgå till. Som närmare kommenteras
i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.1) kan med ett tak för statens utgifter
avses det belopp som statens utgifter högst får uppgå till.
Av skäl som anges i den allmänna motiveringen finns inte anledning att i
budgetlagen söka precisera hur ett tak för statens utgifter bör vara utformat.
23
40 §
Avser regeringen att använda tak för statens utgifter i beredningen av förslaget
till statsbudget och i genomförandet av den budgeterade verksamheten, skall
förslag till beslut om ett sådant utgiftstak ingå i den ekonomiska
vårpropositionen.
Har riksdagen beslutat att hänföra statsutgifter till utgiftsområden, skall
regeringen i den ekonomiska vårpropositionen redovisa riktlinjer för hur den
avser att fördela statsutgifter på utgiftsområden eller grupper av
utgiftsområden i det kommande förslaget till statsbudget.
I paragrafens första stycke åläggs regeringen att i ett tidigt skede av
budgetprocessen offentliggöra det beloppsmässiga utgiftstaket om regeringen
avser att använda sig av denna metod i beredningen av förslaget till statsbudget
och i genomförandet av den budgeterade verksamheten. Syftet med
offentliggörandet är, som nämns i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.1), att
stärka det budgetpolitiska åtagandet.
Riksdagen kan enligt RO 5:12 besluta att hänföra statsutgifter till
utgiftsområden. Har riksdagen fattat ett sådant beslut, skall regeringen, enligt
andra stycket, redovisa riktlinjer för hur den avser att i den kommande
budgetpropositionen beloppsmässigt fördela statens utgifter på utgiftsområden
eller grupper av utgiftsområden.
Förslag till beslut respektive redovisning av riktlinjer enligt första och
andra styckena skall ske i den ekonomiska vårpropositionen. Närmare bestämmelser
om den ekonomiska vårpropositionen finns i tilläggsbestämmelse 3.2.1 tredje
stycket till RO.
Enligt bestämmelsen i RO föreligger i och för sig inte någon skyldighet för
regeringen att lämna fram en ekonomisk vårproposition. Av förevarande paragraf
följer dock en sådan skyldighet för de fall att regeringen avser att i
beredningen av förslaget till statsbudget använda sig av tak för statens
utgifter eller om riksdagen har beslutat hänföra statsutgifter till
utgiftsområden.
En ekonomisk vårproposition skall, enligt tilläggsbestämmelse 3.2.1 tredje
stycket till RO, avlämnas till riksdagen senast den 15 april om hinder inte
möter. Om det föreligger hinder får den lämnas senare. Som exempel på hinder
nämns i förarbetena till bestämmelsen i RO extra val eller regeringsskifte
(1993/94:TK2 s. 61).
41 §
Förslag om tak för statens utgifter eller riktlinjer för utgiftsramar får avse
längre tid än ett budgetår.
I paragrafen ges regeringen en möjlighet att föreslå att riksdagen skall besluta
om ett tak för statens utgifter eller att redovisa riktlinjer för utgiftsramar
för en flerårsperiod. Syftet med denna bestämmelse är att ge ökad långsiktig
stadga åt sådana tak och ramar. Detta behandlas utförligt i den allmänna
motiveringen (avsnitt 13.1).
24
42 §
Finns det risk för att ett beslutat tak för statens utgifter eller använda
utgiftsramar kommer att överskridas, skall regeringen för att undvika detta
vidta sådana åtgärder som den har befogenhet till eller föreslå riksdagen
nödvändiga åtgärder.
I paragrafen åläggs regeringen att vidta åtgärder för att undvika att ett
utgiftstak eller utgiftsramar överskrids. Ett sådant överskridande förutsätter
att något eller några anslag överskrids. Åtgärder skall vidtas redan då det
uppstått risk för överskridande.
Enligt 36 § skall regeringen vid minst två tillfällen under löpande budgetår
redovisa prognoser avseende utfallet av bl.a. statens utgifter och förklara
väsentliga skillnader mellan budgeterade belopp och beräknat utfall. Som anmärks
i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.2) är det naturligt att regeringen i
samband med att den lägger fram dessa prognoser även presenterar prognoser som
belyser om ett beslutat utgiftstak eller ramarna för utgiftsområden kommer att
hålla. Om prognosen visar att det finns risk för överskridande, är det naturligt
att regeringen i samband med att prognoserna läggs fram redovisar vilka åtgärder
regeringen beslutat eller avser att besluta för att undvika detta samt vilka
åtgärder regeringen eventuellt föreslår riksdagen att vidta. Utgiftsramar har
framför allt betydelse i de inledande skedena av budgetprocessen när budgeten
bereds och beslutas. Under den genomförandefas som förevarande paragraf reglerar
har de inte samma operativa betydelse men de speglar fortfarande de
prioriteringar som riksdagen gjort i fråga om statens utgifter. Detta
förhållande markeras i lagtexten med uttrycket använda utgiftsramar.
Som exempel på åtgärder som regeringen kan vidta då det finns risk för
överskridande kan nämnas att den i förhållande till underordnade myndigheter med
stöd av 7 § kan föreskriva snävare villkor för utnyttjande av anslag. Vidare kan
regeringen enligt 8 § besluta att anvisade medel på något eller några anslag
helt eller delvis inte skall utnyttjas. Som anmärks i kommentaren till 8 § är en
risk för att ett beslutat utgiftstak eller använda utgiftsramar kommer att
överskridas tillräckliga skäl för att besluta att medel på anvisade anslag inte
skall användas.
43 §
Om regeringen inte lämnar ett sådant förslag som anges i 41 §, skall den i
stället presentera en långsiktig beräkning av hur statens inkomster, utgifter
och lånebehov kommer att utvecklas som en följd av redan fattade beslut och
under väl specificerade samhällsekonomiska förutsättningar.
I paragrafen ges bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar en s.k.
långsiktskalkyl skall lämnas samt vad den skall innehålla.
Som anmärks i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.3) kan det inte uteslutas
att regeringen någon gång avstår från att med stöd av 41 § föreslå riksdagen att
besluta om fleråriga tak för statens utgifter eller riktlinjer för ramar för
utgiftsområden för en flerårsperiod. Först i ett sådant fall blir en tillämpning
av förevarande paragraf aktuell.
Långsiktskalkylen skall enligt paragrafen innehålla en långsiktig beräkning av
hur statens inkomster, utgifter och lånebehov kommer att utvecklas. Beräkningen
bör avse en period som sträcker sig i vart fall några år framåt i tiden.
Beräkningen skall göras utifrån redan fattade beslut och under väl specificerade
samhällsekonomiska förutsättningar. Det skall således klart anges vad
beräkningarna bygger på i fråga om t.ex. bruttonationalproduktens tillväxt, pri-
sutvecklingen och nivån på arbetslösheten.
Som anmärks i den allmänna motiveringen har regeringen i stället för en
långsiktskalkyl vid något tillfälle redovisat en plan för budgetpolitiken under
de kommande åren. En sådan plan utgår från en långsiktskalkyl. Utöver detta
redovisas i en plan även de åtgärder som behöver vidtas. Om en sådan plan för
budgetpolitiken läggs fram får de krav som ställs i förevarande paragraf anses
väl tillgodosedda.
I paragrafen anges inte vid vilken tidpunkt en långsiktskalkyl skall
presenteras. En sådan kalkyl ersätter förslag till beslut om fleråriga tak för
statens utgifter eller riktlinjer för ramar för utgiftsområden. Det är då
naturligt att den presenteras vid den tidpunkt då sådana förslag annars skulle
ha presenterats. Långsiktskalkylen bör därför tas in i den ekonomiska
vårpropositionen eller - om någon sådan proposition inte avlämnas - vid den
tidpunkt då en sådan proposition skulle ha lämnats (se kommentaren till 40 §).
Redovisning och revision
44 §
Regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen för statens medel och de
övriga tillgångar som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till regeringens
disposition. Redovisningsskyldigheten omfattar även den verksamhet som bedrivs
av staten samt statens skulder och övriga ekonomiska förpliktelser.
I paragrafen föreskrivs en allmän redovisningsskyldighet för regeringen. Vidare
regleras redovisningsskyldighetens omfattning. Bestämmelser om de närmare krav
som ställs på redovisningen finns i 45 §.
Redovisningsskyldigheten omfattar de medel och övriga tillgångar som står till
regeringens disposition. Vilka tillgångar som står till regeringens disposition
regleras i angivet lagrum i regeringsformen.
I RF 9:8 anges inledningsvis att statens medel och dess övriga tillgångar står
till regeringens disposition. Med detta avses enligt förarbetena till rege-
ringsformen (prop. 1973:90 s. 347) tillgångar som tillkommer det
offentligrättsliga organet staten. Där sägs vidare att egendom som tillhör
aktiebolag, vilka helt eller delvis ägs av staten, inte omfattas av be-
stämmelsen. Samma sak gäller stiftelser som bedriver statlig verksamhet. Däremot
omfattar bestämmelsen självfallet de andelar staten äger i aktiebolag.
Från regeringens dispositionsrätt undantas i RF 9:8 sådana tillgångar som
tillhör staten men som är avsedda för riksdagen eller dess myndigheter eller som
i lag har avsatts till särskild förvaltning.
Frågan om vad som avses med tillgångar som i lag har avsatts till särskild
förvaltning behandlas i förarbetena till regeringsformen. Som exempel nämns de
tillgångar som förvaltas av Allmänna pensionsfonden (prop. 1973:90 s. 347). Ett
annat exempel som kan nämnas är de tillgångar som Sveriges riksbank förvaltar.
Redovisningsskyldighet för AP-fonden och Sveriges riksbank samt för aktiebolag
och stiftelser som bedriver statlig verksamhet regleras i andra lagar.
Som utredningen närmare behandlar i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.1)
begränsas redovisningsskyldigheten inte till enbart en bokföringsskyldighet.
Begreppet innefattar även en skyldighet för regeringen att redovisa hur den har
genomfört den av riksdagen beslutade verksamheten och förvaltningen av statens
medel och övriga tillgångar. Skyldigheten omfattar också en redovisning av
statens skulder och förvaltningen av dessa samt av övriga ekonomiska
förpliktelser.
Redovisningsskyldigheten enligt förevarande paragraf omfattar den verksamhet
och den förvaltning som sköts av regeringen och myndigheter under regeringen. Av
skäl som närmare behandlas i den allmänna motiveringen, är det lämpligt att
regeringen även lämnar en redovisning för de medel och övriga tillgångar som
handhas av riksdagen och dess myndigheter undantagandes Sveriges riksbank. Det
förutsätts att regeringen erhåller den information som behövs för att
redovisningen skall kunna lämnas på dessa områden.
Delar av redovisningsskyldigheten kan fullgöras genom att en årsredovisning
lämnas till riksdagen. När en sådan skall avlämnas och vad den skall innehålla
regleras i 38 §. Redovisningen av de sakliga resultat som uppnåtts bör, av skäl
som anförs i den allmänna motiveringen, inte ingå i årsredovisningen.
Redovisning av resultat regleras i 2 §. I redovisningsskyldigheten ingår vidare
att under löpande år lämna prognoser. Detta regleras i 36 §.
Omfattningen av de ekonomiska åtaganden som regeringen gjort med stöd av
beställningsbemyndiganden och liknande medgivanden från riksdagen (se 12 §) och
som inte avräknats mot anvisade anslag, s.k. bemyndigandeskuld, skall enligt
paragrafen redovisas för riksdagen. Detta kan ske i anslutning till respektive
verksamhet eller anslag. Dessutom bör den samlade bemyndigandeskulden redovisas
för riksdagen, lämpligtvis i årsredovisningen för staten.
Sådana åtaganden i den löpande verksamheten som regleras i 13 § är till sin
omfattning okända. Någon redovisning av dessa förpliktelser kan därför helt
enkelt inte ske.
Utestående kreditgarantier och liknande åtaganden enligt 14 § utgör
potentiella ekonomiska förpliktelser. De skall därför redovisas för riksdagen.
Detta kan ske med en samlad redovisning av alla statliga garantier m.m. samt med
en fördjupad redogörelse i anslutning till den verksamhet eller det anslag som
belastas med utgifter vid infriande av ett åtagande.
45 §
Bokföring i staten skall ske på ett sätt som stämmer överens med god
redovisningssed.
Redovisningen skall ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska
resultatet och ställningen samt förvaltningen av statens medel och övriga
tillgångar.
Närmare föreskrifter om redovisningen skall meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
För att en redovisningsskyldighet skall få en meningsfull innebörd krävs regler
för hur bokföringen skall skötas. I paragrafens första stycke uttrycks därför
det allmänna krav som kan ställas på bokföringen i staten.
Bokföringen skall ske med iakttagande av god redovisningssed. Som närmare
behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.2.) preciseras för det privata
näringslivets del detta begrepp av bl.a. Bokföringsnämnden. Även kommuner och
landsting skall tillämpa god redovisningssed. Inom det statliga området utformar
regeringen och Riksrevisionsverket föreskrifter och allmänna råd beträffande
innebörden av god redovisningssed. Av skäl som närmare utvecklas i den allmänna
motiveringen kan uttrycket god redovisningssed - med hänsyn tagen till statliga
förhållanden - användas och vara vägledande även i staten. Det kan anmärkas att
god redovisningssed inte har ett en gång för alla fastslaget innehåll.
Innehållet förändras över tiden och anpassas till förutsättningarna i olika
verksamheter.
I paragrafens andra stycke anges de kvalitetskrav som kan ställas på den
redovisning som omfattas av regeringens skyldighet enligt 44 §. Redovisningen
skall ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska resultatet och
ställningen samt förvaltningen av statens medel och övriga tillgångar. Enbart
tillämpning av god redovisningssed är inte tillräckligt för att en rättvisande
bild skall erhållas i t.ex. årsredovisningen. Rättvisande blir bilden först om
den ger mottagaren en riktig uppfattning om verkligheten. Det är alltså inte
tillräckligt att informationen är korrekt, utan den skall också förmedlas på ett
sådant sätt att mottagaren kan förstå den. Urval, presentation och förklarande
kommentarer utgör viktiga inslag för att uppnå detta. För att bilden skall bli
rättvisande kan det även behövas tilläggsinformation om exempelvis annan
värdering eller om gjorda antaganden.
I paragrafens tredje stycke föreskrivs en skyldighet för regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, att meddela närmare föreskrifter om
redovisningen. Sådana föreskrifter är ett led i utformningen av god
redovisningssed för staten och är av stor betydelse för att god hushållning med
statens medel skall kunna iakttas. Regeringen meddelar redan i dag sådana
föreskrifter bl.a. i bokföringsförordningen (1979:1212) och förordningen
(1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning.
Riksrevisionsverket meddelar tillämpningsföreskrifter och allmänna råd.
46 §
Statens verksamhet skall granskas genom revision.
I denna paragraf markeras att granskning av statens verksamhet skall genomföras
och att detta skall ske genom revision. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt
11.3 i den allmänna motiveringen. Revisionsuppgiftens fördelning mellan olika
organ och dessa organs befogenheter m.m. bör beslutas av riksdagen. Detta bör
ske med lag.
Statens verksamhet avgränsas här på samma sätt som i kommentaren till 1 §.
Med anledning av Lagrådets påpekande finns här anledning att göra det
förtydligandet att revisionen inte endast avser sedvanliga ekonomiska uppgifter
utan även redovisningen av sakliga resultat som uppnåtts på olika
verksamhetsområden.
Avslutande bestämmelse
47 §
Regeringen får överlåta sin rätt enligt 5 §, 6 § första och tredje styckena samt
12-14, 19-21, 25-28 och 31-34 §§ till myndighet som regeringen bestämmer.
Lagen reglerar i första hand förhållandet mellan riksdagen och regeringen. Den
statliga verksamheten genomförs dock i huvudsak av statliga myndigheter under
regeringen. Den rätt som enligt denna lag tillkommer regeringen måste i de
flesta fall kunna delegeras. Stöd för denna delegationsrätt ges i förevarande
paragraf. Delegation av beslutanderätten kan t.ex. ske i förordningar eller i
regleringsbrev. Behoven av delegering har på vissa ställen berörts i den
allmänna motiveringen.
När regeringen delegerar befogenheterna kan den självfallet begränsa den
beslutanderätt som tillerkänns en myndighet.
Det förhållandet att regeringen till en myndighet delegerar en befogenhet
enligt denna lag påverkar inte regeringens ansvar inför riksdagen enligt RF 1:6.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1997, dvs. vid den tidpunkt när en
statsbudget som beretts och beslutats på ett delvis nytt sätt skall börja
tillämpas.
Budgetlagen ersätter inte någon äldre lag på området. På åtskilliga områden
som lagen reglerar gäller i stället bemyndiganden och andra beslut som riksdagen
meddelat under nästan hela 1900-talet. Detta belyses närmare i avsnitt 4. I
samband med att lagen beslutas bör riksdagen även besluta att givna bemyndigan-
den och andra beslut skall upphöra att gälla i de avseenden som lagen reglerar.
25
Budgetlagsutredningens sammanfattning
Uppdraget
Utredningen har haft i uppdrag att analysera på vilka områden det är önskvärt
med en utökad rättslig reglering av den statliga budgetprocessen samt att lämna
därav föranledda förslag.
Den nuvarande rättsliga regleringen
Regeringsformens reglering av statsbudgeten är kortfattad och avser främst
grundläggande bestämmelser om statsbudgeten och om riksdagens och regeringens
befogenheter på finansmaktens område. Beteckningen finansmakten avser främst
rätten att bestämma hur statens inkomster skall beräknas samt att besluta om
utgifter och på annat sätt förfoga över statens tillgångar.
I riksdagsordningen finns bestämmelser om budgetårets förläggning samt om vad
som skall ingå i budgetprositionen och när den skall lämnas. Vidare ges
föreskrifter om riksdagens behandling av budgetpropositionen och andra
propositioner. Av särskilt intresse är de nyligen antagna bestämmelserna om den
s.k. rambeslutsmodellen och om utgiftsområden.
Riksdagens beslut om statens budget och finansmakten i övrigt behöver inte ha
lags form. Med undantag för lagen (1988:1387) om statens upplåning, har inte
heller någon särskild lag meddelats på området.
Sedan årtionden tillbaka har i stället riksdagen med anledning av förslag från
regeringen eller på eget initiativ meddelat särskilda beslut avseende
finansmakten och statsbudgeten. På detta sätt har beslut fattats i viktiga
frågor om bl.a. anslagstyper och anslagsvillkor, försäljning av statens egendom,
finansiering av investeringar och redovisning.
Reglering i andra länder
I de flesta länder är bestämmelserna om finansmakten och statens budget
fördelade mellan konstitutionen och en särskild budgetlag.
I regel föreskrivs i konstitutionen att regeringens rätt att uppbära skatt och
åsamka staten utgifter är beroende av parlamentets beslut. I fråga om
budgetprocessen föreskrivs vanligen den tidpunkt då budgetförslaget skall vara
framlagt och olika lösningar anvisas för situationer där statsbudgeten inte är
beslutad före budgetårets början.
De mer detaljerade bestämmelserna om hur befogenheter och skyldigheter på
finansmaktens område fördelas mellan parlamentet och regeringen samt om
statsbudgeten finns i de flesta länder i en budgetlag.
I regel föreskrivs i budgetlagen att statsbudgeten i princip skall omfatta
statens samtliga inkomster och utgifter och att bruttoredovisning skall
tillämpas. Vanligen anges också verksamheter som inte behöver tas upp på
budgeten och sådana som får nettoredovisas. Ofta finns föreskrifter om hur
statsbudgeten skall vara uppställd och indelad.
Bestämmelser finns om olika möjligheter för regeringen att överskrida anslag,
att spara anslag till kommande budgetår och att överföra anslag mellan olika
delar av statsbudgeten. Bemyndiganden att göra ekonomiska åtaganden utöver
anvisade anslag förekommer i flertalet budgetlagar.
Bestämmelser finns i regel om de redovisningsprinciper som skall tillämpas
samt om när och hur statsbudgetens utfall skall rapporteras till parlamentet.
Forskning om budgetprocessen
Under senare år har teoretiskt och empiriskt inriktad forskning bedrivits i
syfte att förklara varför stora budgetunderskott uppkommit i åtskilliga länder
och framför allt för att förklara de väsentliga skillnader i fråga om
statsskuldens utveckling som finns mellan olika länder.
En stigande arbetslöshet har naturligvis varit en viktig gemensam
delförklaring till statsskuldsutvecklingen. Men skillnaderna i utveckling mellan
de olika länderna förklaras dessutom av utformningen av de politiska
institutionerna och den statliga budgetprocessen. I budgetprocessen ingår tre
faser, nämligen regeringens beredning av budgetförslaget, parlamentets beslut om
statsbudgeten och regeringens genomförande av den beslutade verksamheten. En
slutsats som dras av flera forskare är att det finns starka indikationer på att
budgetprocessernas utformning är av betydelse för att förklara skillnader mellan
länder i fråga om den budgetpolitik som faktiskt förts. En budgetprocess som -
på grundval av olika preciserade egenskaper - kan betecknas som stram, anses
kunna medverka till lägre underskott i statens finanser och en mer hållbar
skuldutveckling.
Den svenska budgetprocessen bedömdes vid en analys i början av 1990-talet vara
mycket svag jämfört med dåvarande tolv EG-länder. Därefter har processen stärkts
i olika avseenden. Förutsättningarna för långsiktighet har förbättrats genom att
riksdagens valperiod förlängts från tre till fyra år. Behandlingen av
statsbudgeten kommer att förändras i och med användningen av den s.k.
rambeslutsmodellen. Vidare avses ett tak för de offentliga utgifterna komma till
användning. Sammantaget innebär dessa förändringar en betydande förstärkning av
budgetdisciplinen. Även efter dessa förändringar finns det svaga punkter i den
svenska budgetprocessen i vid bemärkelse. Dessa återfinns främst i de två faser
av budgetprocessen som utgörs av regeringens beredning av budgetförslaget och
genomförandet av den beslutade statsbudgeten.
Behov av en budgetlag
Det ankommer på riksdagen att besluta i för statsbudgeten grundläggande frågor.
Riksdagen har också under lång tid fattat en rad sådana beslut. Detta har dock
inte skett i lags form utan genom särskilda beslut som inte tagits in i
författningar. En förklaring till att riksdagen meddelat beslut på detta sätt,
är att här aktuella beslut inte behöver ha lags form.
Den tillämpade ordningen medför att det kan vara svårt att finna de
intressanta besluten och att överblicka de regler som gäller. Befogenhets-
fördelningen mellan riksdagen och regeringen på finansmaktens område blir därmed
inte alltid så klar som är önskvärt.
Regeringen har många gånger behövt meddela bestämmelser på det
statsfinansiella området som berört grundläggande element som det ankommer på
riksdagen att besluta om. Regeringen har då inhämtat riksdagens godkännande
genom att redovisa det huvudsakliga innehållet i förordningarna för riksdagen.
Detta är ett omständligt och opraktiskt sätt att skaffa sig nödvändiga
bemyndiganden från riksdagen.
Förfarandet rymmer två delvis motsatta risker. Den ena hänger samman med att
om regeringen utförligt och detaljerat beskriver en ny ordning, kan den i
förhållande till riksdagen komma att binda sig även i detaljer som får anses
höra till regeringens befogenhetsområde. Den andra risken hänger samman med att
en allmän redogörelse för en tilltänkt reglering har sämre precision än en
författningstext. Oklarhet kan också uppstå om vad riksdagen faktiskt godkänt,
särskilt när ett förslag i en redogörelse inte uttryckligen godkänts, utan i
stället lämnats utan erinran eller utan åtgärd lagts till handlingarna.
Problemen med att regleringen på finansmaktens område inte skett samlat i lags
form blir särskilt besvärande när regeringens befogenheter på ett visst område
bygger på bemyndiganden som lämnats och ändrats under många decennier.
Det förekommer också att riksdagen i anslutning till behandling av en sakfråga
har beslutat att ett visst budgettekniskt förfarande skall tillämpas på ett
område. När tiden går finns det risk att sådana beslut faller i glömska.
På en del områden har i avsaknad av särskilda beslut en viss praxis vuxit fram
som inte i alla delar är entydig och klar. På andra områden har någon lämplig
praxis inte utvecklats alls. Detta har lett till att det även på mycket centrala
områden har uppstått osäkerhet om vad som gäller.
Vad som nu anförts visar att det är angeläget att på finansmaktens område
klargöra vilka regler som faktiskt gäller och att skapa ändamålsenliga
bestämmelser där regler saknas eller är otidsenliga.
Frånvaron av en lag som reglerar statsbudgeten och befogenhetsfördelningen
mellan riksdagen och regeringen på finansmaktens område är mycket ovanlig i ett
internationellt perspektiv. Den svenska ordningen kan inte motiveras av att
regeringsformen eller riksdagsordningen skulle innehålla så detaljerade
bestämmelser att ytterligare reglering i en budgetlag är överflödig.
Kunskap som vunnits i teoretisk och empirisk forskning visar att
budgetprocessens utformning är av betydelse för budgetunderskottets och
statsskuldens utveckling. Lämpligt utformade bestämmelser kan medverka till en
ytterligare uppstramning av den svenska budgetprocessen.
En medlemsstat i EU skall undvika alltför stora underskott i den offentliga
sektorns finanser och skall ha sådana regler på budgetområdet att staten kan
uppfylla denna förpliktelse. Medlemskapet i EU utgör således ett motiv för att
utforma bestämmelser som kan medverka till att stärka budgetdisciplinen.
De förhållanden som nu redovisats har lett Budgetlagsutredningen till
slutsatsen att betydelsefulla fördelar står att vinna om bestämmelser om
statsbudgeten och om regeringens närmare befogenheter och skyldigheter på
finansmaktens område samlas i en särskild budgetlag.
Utformning av budgetlagen
Den naturliga utgångspunkten när en budgetlag skall utformas är regeringsformens
och riksdagsordningens bestämmelser om finansmakten och statsbudgeten. En
budgetlag bör innehålla preciseringar och kompletteringar till regeringsformens
och riksdagsordningens kortfattade bestämmelser. Därmed ges en grund för
regeringens handlande och skapas en brygga mellan regeringsformens och
riksdagsordningens bestämmelser och de många och detaljerade förordningar som
regeringen behöver utfärda.
Budgetlagen skall skänka stadga åt budgetprocessen i vid bemärkelse genom att
reglera vissa grundläggande förhållanden. Samtidigt skall statsmakterna behålla
en nödvändig grad av handlingsfrihet. Reglerna bör därför vara så allmänna att
olika budgettekniska lösningar kan väljas utan att lagen behöver ändras. Vid
behov kan punktvisa ändringar i lagen göras parallellt med beredningen av och
besluten om statsbudgeten.
Budgetlagsutredningen har inte haft någon strävan att påverka befogen-
hetsfördelningen mellan riksdagen och regeringen. Inriktningen har i stället
varit att den nuvarande ordningen så långt möjligt skall komma till uttryck i
lagen. På vissa områden har dock förelegat oklarhet om vad som kan anses gälla.
På andra områden har den nuvarande ordningen inte fungerat tillfredsställande.
Inom några områden har det pågått ett utvecklingsarbete. Avsikten har i dessa
fall varit att utforma ändamålsenliga bestämmelser utifrån de viljeyttringar som
återfinns i främst finansutskottets betänkanden och yttranden samt regeringens
propositioner.
I budgetlagen klargörs regeringens befogenheter och skyldigheter på
finansmaktens område. Lagen gäller således i första hand regeringen. Det är
emellertid ofrånkomligt att även formerna för riksdagens handlande kan påverkas
i en del fall, liksom myndigheternas agerande.
I det följande presenteras det huvudsakliga innehållet i lagförslaget.
Effektivitet och resultat
Det finns allmänna krav som måste ställas på hur regeringen leder genomförandet
av statens verksamhet. I lagen kommer ett sådant krav till uttryck genom att det
inledningsvis anges att i statens verksamhet skall hög effektivitet eftersträvas
och god hushållning iakttas. Denna bestämmelse utgör också en grund för
bestämmelser om bl.a. resultatstyrning, redovisning och revision.
För att en verksamhet successivt skall kunna styras mot allt högre
effektivitet behöver mål anges och resultat mätas. I lagen föreskrivs att
regeringen för riksdagen skall redovisa de mål som åsyftas och de resultat som
uppnåtts på olika verksamhetsområden. Med resultatredovisning stärks riksdagens
möjlighet att följa och värdera resultaten i de verksamheter som den beslutat
om.
Anslag och inkomsttitlar
Genom att anvisa anslag bestämmer riksdagen hur statens medel skall användas.
Olika anslagstyper finns som skiljer sig åt i fråga om rätten för regeringen att
överskrida det anvisade beloppet och att använda outnyttjade medel ett senare
budgetår.
De anslagstyper som tillämpas och de villkor som gäller för dessa tas in i
budgetlagen. Reglerna för obetecknade anslag, reservationsanslag och ramanslag
anges sålunda. Det nuvarande förslagsanslaget avvecklas eftersom det är svårt
att förena med tanken bakom utgiftstak och utgiftsområden.
För att främja hög effektivitet och god hushållning får regeringen befogenhet
att för underlydande myndigheter föreskriva snävare villkor för utnyttjande av
anslagen. Dessutom slås en rätt fast för regeringen att avstå från att utnyttja
anvisade anslag om statsfinansiella skäl eller särskilda omständigheter i en
verksamhet motiverar detta.
Begreppet inkomsttitel saknas i regeringsformen. Begreppet ges stadga genom
att i lagen tas in en bestämmelse om att statsinkomster som beräknas av
riksdagen skall redovisas på inkomsttitlar.
Ekonomiska förpliktelser
Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande ikläda staten ekonomiska
förpliktelser. I budgetlagen anges förutsättningar under vilka regeringen får
ikläda staten sådana förpliktelser.
Regeringen får för ändamål och intill belopp som riksdagen bestämmer beställa
varor och tjänster och besluta om bidrag och liknande som medför utgifter även
under senare budgetår än det statsbudgeten avser. Under samma förutsättningar
får regeringen ställa ut kreditgarantier och liknande. För garantier skall en
riskanpassad avgift tas ut.
Regeringen får också ett uttryckligt bemyndigande att ikläda staten ekonomiska
förpliktelser som är nödvändiga för att den löpande verksamheten skall fungera
tillfredsställande.
Ekonomiska förpliktelser som regeringen ikläder staten skall årligen redovisas
för riksdagen.
118
Statsbudgetens avgränsning
Med hänsyn till den centrala roll som statsbudgeten har föreslås regler för
vilka av statens inkomster och utgifter som skall tas upp i statsbudgeten.
Förslaget till statsbudget skall i princip omfatta alla statens inkomster och
utgifter och andra betalningar som påverkar statens lånebehov.
Inkomster och utgifter skall tas upp brutto på statsbudgeten. Om inkomsterna i
en verksamhet endast skall bidra till att täcka utgifterna i verksamheten får
dock nettoredovisning ske.
På statsbudgeten skall inte redovisas inkomster och utgifter i sådana
verksamheter där statens kostnader helt skall täckas med verksamhetens intäkter.
Regeringens befogenhet att besluta om disposition av vissa avgiftsinkomster
slås fast.
Finansiering av investeringar
Statens investeringar är av olika karaktär och kan finansieras på olika sätt.
Regler behövs om detta.
I budgetlagen föreskrivs att behov av rörelsekapital i statens verksamhet
skall finansieras med krediter i Riksgäldskontoret och att riksdagen årligen
skall fastställa en ram för sådana krediter.
Anskaffning av anläggningstillgångar av materiell, immateriell och finansiell
natur som används i statens verksamhet skall finansieras med lån i
Riksgäldskontoret. Riksdagen skall årligen fastställa ramar för sådana lån.
Anskaffning av tillgångar av infrastrukturell art skall finansieras med
anslag.
Riksdagen kan besluta om undantag från dessa regler för vissa anskaffningar
eller myndigheter.
Överlåtelse av statens egendom
Staten äger fastigheter, aktier och annan lös egendom. Bestämmelser behövs om
under vilka förutsättningar och av vem sådan egendom får säljas. Vidare behövs
regler om hur försäljningsinkomster skall disponeras.
I budgetlagen anges att regeringen får sälja en fastighet vars värde inte
överstiger 50 miljoner kronor om det inte finns särskilda skäl för att egendomen
alltjämt skall ägas av staten. Försäljning till kommun för
samhällsbyggnadsändamål får ske utan begränsning.
Regeringen får sälja aktier i bolag där staten har mindre än hälften av
rösterna om inte riksdagen för visst bolag beslutat annat. Utan bemyndigande
från riksdagens sida får regeringen inte sälja aktier i bolag där staten har
hälften eller mer än hälften av rösterna.
Annan lös egendom än aktier får regeringen sälja om den inte längre behövs
eller blivit obrukbar.
I fråga om disposition av försäljningsinkomster föreskrivs följande.
Om riksdagen beslutat om försäljningen skall inkomsten redovisas mot en
inkomsttitel om inte riksdagen bestämmer annat.
Om regeringen beslutat om försäljning av egendom som ingått i en verksamhet
för vilken riksdagen godkänt en investeringsplan, får inkomsten disponeras för
att finansiera investeringar som ingår i planen.
Saknas en investeringsplan och har egendomen finansierats med anslag, skall
medel motsvarande det bokförda värdet redovisas mot en inkomsttitel. Om
egendomen finansierats med lån skall detta lösas. Med vissa undantag får den
inkomst som sedan återstår disponeras i den verksamhet där den sålda egendomen
har använts.
Har egendomen finansierats på annat sätt än med anslag eller lån får hela
inkomsten disponeras i verksamheten.
Regeringen kan alltid besluta att medel i större utsträckning än som angetts
skall redovisas mot en inkomsttitel.
Uppföljning, prognoser och utfall
Kontrollen över statsfinanserna under genomförandeskedet behöver stärkas. I
budgetlagen ingår därför en bestämmelse om att regeringen noga skall följa hur
statens inkomster, utgifter och upplåning utvecklas i förhållande till beräknade
belopp.
Regeringen skall vidare vid minst två tillfällen under budgetåret för
riksdagen redovisa prognoser avseende utfallet på inkomsttitlar och anslag samt
statens lånebehov. Väsentliga avvikelser i förhållande till budgeterade belopp
skall förklaras.
Senast i april skall regeringen redovisa det preliminära utfallet av
föregående års statsbudget uppdelat på samma sätt som denna. Väsentliga
avvikelser skall förklaras.
Senast i september skall en årsredovisning för staten avseende föregående
räkenskapsår lämnas till riksdagen. Den skall innehålla resultaträkning,
balansräkning och finansieringsanalys samt det slutliga utfallet på
statsbudgetens inkomsttitlar och anslag.
Statsfinansiell utveckling
För att stärka budgetdisciplinen har riksdagen beslutat om en rambeslutsmodell
som innefattar ramar för utgiftsområden. Dessutom skall ett tak för statens
utgifter kunna tillämpas.
I budgetlagen läggs fast att om regeringen avser att använda ett tak för
statens utgifter i beredningen av nästa års statsbudget och i genomförandet av
den beslutade verksamheten, skall regeringen i den ekonomiska vårpropositionen
lämna förslag om ett sådant utgiftstak.
Vidare föreskrivs att om riksdagen beslutat hänföra statsutgifter till
utgiftsområden, skall regeringen i den ekonomiska vårpropositionen redovisa
riktlinjer för hur statens utgifter i förslaget till nästa års statsbudget avses
bli fördelade på utgiftsområden.
För att stärka den långsiktiga inriktningen av budgetpolitiken föreskrivs att
förslag till tak för statens utgifter samt om riktlinjer för utgiftsområden kan
avse längre tid än ett budgetår.
Om det under genomförandet av den budgeterade verksamheten uppstår risk för
att ett beslutat tak för statens utgifter eller använda utgiftsramar kommer att
överskridas, skall regeringen för att undvika detta själv besluta om nödvändiga
åtgärder eller föreslå riksdagen sådana.
Redovisning och revision
Riksdagen ställer statens medel till regeringens disposition och uppdrar åt
regeringen att genomföra statens verksamhet. Därför är det naturligt att i
budgetlagen föreskriva att regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen.
För att denna redovisningsskyldighet skall kunna fullgöras skall bokföring i
staten ske i överensstämmelse med en till statliga förhållanden anpassad god
redovisningssed. Redovisningen skall ge en rättvisande bild av verksamhetens
resultat, tillgångar och skulder. Regeringen skall vara skyldig att meddela
föreskrifter för redovisningen.
Redovisningsskyldigheten kan fullgöras på olika sätt, exempelvis genom att
uppnådda resultat redovisas, genom att prognoser lämnas, genom att utfall
redovisas och genom att årsredovisning lämnas.
Ytterst är det riksdagens ansvar att kontrollera att statens verksamhet
genomförs effektivt och säkert, att redovisningen är rättvisande och att
gällande föreskrifter följs. Sådan kontroll sker bl.a. genom revision. I
budgetlagen föreskrivs därför att statens verksamhet skall granskas med
revision.
Delegering
Budgetlagen reglerar i första hand förhållandet mellan riksdagen och regeringen.
Den statliga verksamheten genomförs dock i huvudsak av myndigheter som lyder
under regeringen. Regeringens befogenheter enligt budgetlagen måste därför kunna
delegeras. Lagen innehåller en bestämmelse som innebär att regeringen på vissa
angivna områden får överlåta befogenheter till myndigheter.
Ikraftträdande
Det är önskvärt att budgetlagen kan träda i kraft den 1 januari 1997. Det bör
också eftersträvas att de föreslagna bestämmelserna blir vägledande vid
beredning av och beslut om den statsbudget som skall tillämpas från nämnt datum.
Äldre bestämmelser på områden som regleras i budgetlagen och som inte har lags
form skall upphöra att gälla när budgetlagen träder i kraft.
119
Budgetlagsutredningens författningsförslag
Förslag till lag om statsbudgeten
Härigenom föreskrivs följande.
Effektivitet och resultat
1 §I statens verksamhet skall hög effektivitet eftersträvas och god hushållning
iakttas.
Med statens verksamhet avses i denna lag sådan verksamhet som handhas av
regeringen och de myndigheter som lyder under regeringen.
2 §Regeringen skall för riksdagen redovisa de mål som åsyftas och de resultat
som uppnåtts på olika verksamhetsområden.
Anslag och inkomsttitlar
3 §När riksdagen enligt 9 kap. 3 § regeringsformen anvisar anslag till angivna
ändamål skall obetecknade anslag, reservationsanslag eller ramanslag användas.
De närmare villkoren för anslagen framgår av 4-6 §§.
Anslagstyper
4 §Ett obetecknat anslag får inte överskridas och outnyttjade medel får inte
användas under följande budgetår.
5 §Ett reservationsanslag får inte överskridas. Outnyttjade medel får användas
längst tre år efter det att anslaget senast var uppfört på statsbudgeten.
6 §Ett ramanslag får tillfälligt överskridas genom att en anslagskredit
motsvarande högst tio procent av anvisat anslag tas i anspråk.
Med riksdagens bemyndigande får regeringen även besluta att ett ramanslag får
överskridas, om detta är nödvändigt för att i en verksamhet täcka särskilda
utgifter som inte var kända då anslaget anvisades eller för att ett av riksdagen
beslutat ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.
Outnyttjade medel får användas följande budgetår.
127
Övriga bestämmelser om anslag
7 §När regeringen tilldelar en myndighet anslag får regeringen besluta om be-
gränsningar i villkoren för utnyttjande av anslaget.
8 §Regeringen får besluta att medel på ett anvisat anslag inte skall användas om
detta är påkallat till följd av särskilda omständigheter i en verksamhet eller
av statsfinansiella skäl.
Inkomsttitlar
9 §Statsinkomster som beräknas av riksdagen skall redovisas mot inkomsttitlar.
Redovisning mot anslag och inkomsttitlar
10 § Avräkning mot anslag för transfereringar skall göras löpande det budgetår
då betalning sker. Mot övriga anslag skall avräkning göras det budgetår till
vilket utgiften hänför sig.
Avräkning mot inkomsttitlar för skatt skall göras löpande det budgetår då
betalning erhålls. Mot övriga inkomsttitlar skall avräkning göras det budgetår
till vilket inkomsten hänför sig.
Riksdagen kan för ett anslag eller en inkomsttitel besluta att avräkning skall
göras på annan grund.
Ekonomiska förpliktelser
11 § I 12-14 §§ bemyndigas regeringen att ikläda staten ekonomiska förpliktelser
enligt 9 kap. 10 § regeringsformen.
I lagen (1988:1387) om statens upplåning anges under vilka förutsättningar
regeringen får ta upp lån till staten.
Beställningsbemyndiganden m.m.
12 § För ett ändamål och intill ett belopp som riksdagen bestämmer får
regeringen beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån
eller liknande som medför utgifter även under senare budgetår än det
statsbudgeten avser.
13 § Regeringen får ikläda staten sådana ekonomiska förpliktelser som är
nödvändiga för att den löpande verksamheten skall fungera tillfredsställande.
Garantier
14 § För ett ändamål och intill ett belopp som riksdagen bestämmer får
regeringen ställa ut kreditgarantier och göra andra liknande åtaganden.
När det finns särskilda skäl får åtagandet enligt riksdagens bestämmande göras
utan att beloppet begränsas.
15 § För ett sådant åtagande som anges i 14 § skall en avgift tas ut. Avgiftens
storlek skall motsvara statens ekonomiska risk och övriga kostnader för
åtagandet, om inte riksdagen för ett visst åtagande beslutar annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om avgiftens
storlek.
Redovisning av ekonomiska förpliktelser
16 § Regeringen skall årligen för riksdagen redovisa de ekonomiska förpliktelser
den iklätt staten med stöd av 12 och 14 §§.
Statsbudgetens avgränsning
17 § Regeringens förslag till statsbudget enligt 9 kap. 6 § regeringsformen
skall, med de undantag som anges i 18 § andra stycket och 19 §, omfatta alla
inkomster, utgifter och andra betalningar som påverkar statens lånebehov.
18 § Statens inkomster och utgifter skall budgeteras och redovisas brutto på
statsbudgeten.
Skall inkomsterna i en verksamhet endast bidra till att täcka verksamhetens
utgifter, får utgifter dock redovisas netto på statsbudgeten.
19 § En verksamhet där statens kostnader helt skall täckas med verksamhetens
intäkter skall inte budgeteras och redovisas på statsbudgeten.
20 § Regeringen får besluta om dispositionen av avgiftsinkomster från frivilligt
efterfrågade varor och tjänster som staten tillhandahåller om inkomsten helt
eller delvis skall täcka statens kostnader för verksamheten.
Finansiering av investeringar
21 § Inom låneramar som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta att
anläggningstillgångar som används i statens verksamhet skall finansieras med lån
i Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för sådana lån.
22 § Inom en kreditram som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta
att rörelsekapital i statens verksamhet skall finansieras med krediter i
Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för dessa krediter och om
likvida medel som myndigheterna disponerar.
23 § Andra tillgångar än som anges i 21 och 22 §§ skall finansieras med anslag
eller med inkomster som anges i 33 § första stycket.
24 § För en viss myndighet eller för viss anskaffning kan riksdagen besluta att
finansiering skall ske på annat sätt än som anges i 21-23 §§.
Överlåtelse av statens egendom
25 § I anslutning till 9 kap. 9 § regeringsformen anges i 26-36 §§ grunder för
förfogandet över statens egendom.
Föreskrifterna gäller egendom som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till
regeringens disposition utom sådana varor som avses i 20 §.
Fast egendom
26 § Då värdet av fast egendom inte överstiger 50 000 000 kronor får regeringen
besluta att sälja egendomen, om den inte längre behövs för statens verksamhet
eller endast behövs i ringa utsträckning och då det inte finns särskilda skäl
för att egendomen alltjämt skall ägas av staten.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får regeringen besluta om
försäljning till kommun för samhällsbyggnadsändamål.
Aktier och andelar
27 § Regeringen får besluta om försäljning av aktier eller andelar i ett bolag
där staten har mindre än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,
om inte riksdagen för bolaget i fråga bestämt annat.
Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande genom försäljning eller på
annat sätt minska statens ägarandel i bolag där staten har hälften eller mer än
hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar.
Annan lös egendom
28 § För upplåtelse av tomträtt samt försäljning av tomträtt och sådan byggnad
som är lös egendom gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivits om för-
säljning av fast egendom.
29 § Regeringen får besluta att överlåta annan lös egendom än sådan som anges i
27 och 28 §§, om egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller
blivit obrukbar, eller om den inte anskaffats med statens medel.
Vissa gemensamma bestämmelser
30 § Försäljning skall genomföras affärsmässigt om inte särskilda skäl talar mot
detta.
31 § Vad som föreskrivits om försäljning gäller även byte av egendom.
Disposition av försäljningsinkomsten
32 § Har riksdagen beslutat om försäljning av egendom, skall inkomsten redovisas
mot en inkomsttitel på statsbudgeten, om riksdagen inte bestämmer annat.
I 33-36 §§ anges hur inkomsten får disponeras i de fall då regeringen har
beslutat om försäljning.
33 § Har egendomen använts i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en
investeringsplan, får regeringen besluta att inkomsten skall disponeras för att
finansiera investeringar som ingår i planen.
Föreskrifter om disposition av inkomst från försäljning av egendom som inte
använts i en sådan verksamhet finns i 34-36 §§.
34 § Har egendomen finansierats med medel från anslag får regeringen, sedan
medel motsvarande egendomens bokförda värde redovisats mot en inkomsttitel,
besluta att vad som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen har använts.
Om inkomsten uppgår till ett mindre belopp får regeringen besluta att hela
inkomsten skall disponeras i den verksamhet där den försålda egendomen har
använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall dock hela inkomsten redovisas mot en
inkomsttitel.
35 § Har egendomen finansierats med lån får regeringen, sedan lånet lösts,
besluta att vad som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen har använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall det som återstår av inkomsten dock
redovisas mot en inkomsttitel.
36 § Har egendomen finansierats på annat sätt än med medel från anslag eller med
lån, får regeringen besluta att hela inkomsten skall disponeras i den verksamhet
där den försålda egendomen har använts.
Uppföljning, prognoser och utfall
37 § Regeringen skall noggrant följa hur statens inkomster, utgifter och
upplåning utvecklas i förhållande till beräknade eller beslutade belopp.
38 § Under löpande budgetår skall regeringen vid minst två tillfällen för
riksdagen redovisa prognoser avseende utfallet på inkomsttitlar och anslag samt
statens lånebehov. Regeringen skall förklara väsentliga avvikelser mellan
budgeterade belopp och beräknat utfall.
39 § Senast fyra månader efter ett avslutat budgetår skall regeringen för
riksdagen redovisa statsbudgetens preliminära utfall uppdelat på inkomsttitlar
och anslag. Regeringen skall förklara väsentliga avvikelser mellan budgeterade
belopp och det preliminära utfallet.
40 § Så snart det kan ske, dock senast nio månader efter avslutat budgetår,
skall regeringen ombesörja att en årsredovisning för staten lämnas till
riksdagen.
Årsredovisningen skall innehålla resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys. Den skall även innehålla det slutliga utfallet på
statsbudgetens inkomsttitlar och anslag.
Statsfinansiell utveckling
41 § Sådana riktlinjer för den ekonomiska politiken som nämns i
tilläggsbestämmelse 3.2.1 tredje stycket till riksdagsordningen kan avse förslag
till beslut om det belopp statens utgifter högst får uppgå till (tak för statens
utgifter) eller riktlinjer för de belopp utgifterna inom olika utgiftsområden
eller grupper av utgiftsområden högst får uppgå till (utgiftsramar).
42 § Avser regeringen att använda tak för statens utgifter i beredningen av
förslaget till statsbudget och i genomförandet av den budgeterade verksamheten,
skall förslag till beslut om ett sådant utgiftstak ingå i den ekonomiska
vårpropositionen.
Har riksdagen beslutat hänföra statsutgifter till utgiftsområden, skall
regeringen i den ekonomiska vårpropositionen redovisa riktlinjer för hur den
avser att fördela statsutgifter på utgiftsområden eller grupper av
utgiftsområden i det kommande förslaget till statsbudget.
43 § Förslag om tak för statens utgifter eller riktlinjer för utgiftsramar kan
avse längre tid än ett budgetår.
44 § Finns det risk för att ett beslutat tak för statens utgifter eller använda
utgiftsramar kommer att överskridas, skall regeringen för att undvika detta
vidta sådana åtgärder som den har befogenhet till eller föreslå riksdagen
nödvändiga åtgärder.
45 § Om regeringen inte lämnar ett sådant förslag som anges i 43 §, skall den i
stället presentera en långsiktig beräkning av hur statens inkomster, utgifter
och lånebehov kommer att utvecklas som en följd av redan fattade beslut och
under väl specificerade samhällsekonomiska förutsättningar.
Redovisning och revision
46 § Regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen för statens medel och de
övriga tillgångar som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till regeringens
disposition. Redovisningsskyldigheten omfattar även den verksamhet som bedrivs
av staten samt statens skulder och övriga ekonomiska förpliktelser.
47 § Bokföring i staten skall ske på sätt som överensstämmer med god
redovisningssed.
Redovisningen skall ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska
resultatet och ställningen samt förvaltningen av statens medel och övriga
tillgångar.
Närmare föreskrifter om redovisningen skall meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
48 § Statens verksamhet skall granskas med revision.
Avslutande bestämmelser
49 § Regeringen får överlåta sin rätt enligt 12-14, 20-22, 26-29 och 33-36 §§
till myndighet som regeringen bestämmer.
50 § Lagen gäller för riksdagen och dess myndigheter i den omfattning som
riksdagen bestämmer.
Denna lag träder i kraft ...
128
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om statsbudgeten
Härigenom föreskrivs följande.
Effektivitet och resultat
1 §I statens verksamhet skall hög effektivitet eftersträvas och god hushållning
iakttas.
Med statens verksamhet avses i denna lag sådan verksamhet som sköts av
regeringen, domstolarna och de förvaltningsmyndigheter som lyder under regering-
en.
2 §Regeringen skall för riksdagen redovisa de mål som åsyftas och de resultat
som uppnåtts på olika verksamhetsområden.
Anslag och inkomsttitlar
3 §När riksdagen enligt 9 kap. 3-5 §§ regeringsformen anvisar anslag till
angivna ändamål, skall anslagstyperna obetecknade anslag, reservationsanslag
eller ramanslag användas.
De närmare villkoren för anslagen framgår av 4-6 §§.
Anslagstyper
4 §Ett obetecknat anslag får inte överskridas. Outnyttjade medel får inte
användas under följande budgetår.
5 §Ett reservationsanslag får inte överskridas. Outnyttjade medel får regeringen
använda längst tre år efter det att anslaget senast var uppfört på
statsbudgeten.
6 §Ett ramanslag får regeringen tillfälligt överskrida genom att ta i anspråk en
anslagskredit motsvarande högst tio procent av anvisat anslag.
Med riksdagens bemyndigande får regeringen även besluta att ett ramanslag får
överskridas, om detta är nödvändigt för att i en verksamhet täcka särskilda
utgifter som inte var kända då anslaget anvisades eller för att ett av riksdagen
beslutat ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.
Outnyttjade medel får regeringen använda under följande budgetår.
Övriga bestämmelser om anslag
7 §När regeringen tilldelar en myndighet ett anslag får regeringen besluta om
begränsningar i villkoren för utnyttjande av anslaget.
8 §Regeringen får besluta att medel på ett anvisat anslag inte skall användas,
om detta är motiverat till följd av särskilda omständigheter i en verksamhet
eller av statsfinansiella skäl.
Inkomsttitlar
9 §Statsinkomster som beräknas av riksdagen skall redovisas mot inkomsttitlar.
Redovisning mot anslag och inkomsttitlar
10 § Avräkning mot anslag för transfereringar skall göras det budgetår då
betalning sker. Mot övriga anslag skall avräkning göras det budgetår till vilket
utgiften hänför sig.
Avräkning mot inkomsttitlar för skatt skall göras det budgetår då betalning
erhålls. Mot övriga inkomsttitlar skall avräkning göras det budgetår till vilket
inkomsten hänför sig.
Avräkning skall göras löpande.
Riksdagen kan för ett anslag eller en inkomsttitel besluta att avräkning skall
göras på någon annan grund.
Ekonomiska förpliktelser
11 § I 12-14 §§ finns bestämmelser om befogenheter för regeringen att ikläda
staten ekonomiska förpliktelser enligt 9 kap. 10 § regeringsformen.
I lagen (1988:1387) om statens upplåning anges under vilka förutsättningar
regeringen får ta upp lån till staten.
Beställningsbemyndiganden m.m.
12 § För det ändamål och med högst det belopp som riksdagen bestämmer får
regeringen beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån
eller liknande som medför utgifter även under senare budgetår än det
statsbudgeten avser.
13 § Regeringen får ikläda staten sådana ekonomiska förpliktelser som är
nödvändiga för att den löpande verksamheten skall fungera tillfredsställande.
Garantier
14 § För det ändamål och med högst det belopp som riksdagen bestämmer får
regeringen ställa ut kreditgarantier och göra andra liknande åtaganden.
När det finns särskilda skäl får åtagandet enligt riksdagens bestämmande göras
utan att beloppet begränsas.
15 § För ett åtagande enligt 14 § skall en avgift tas ut. Avgiftens storlek
skall motsvara statens ekonomiska risk och övriga kostnader för åtagandet, om
inte riksdagen för ett visst åtagande beslutar annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om avgiftens
storlek.
Statsbudgetens avgränsning
16 § Regeringens förslag till statsbudget enligt 9 kap. 6 § regeringsformen
skall omfatta alla inkomster och utgifter, med de undantag som anges i 17 §
andra stycket och 18 §, samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov.
17 § Statens inkomster och utgifter skall budgeteras och redovisas brutto på
statsbudgeten.
Skall inkomsterna i en verksamhet endast bidra till att täcka verksamhetens
utgifter, får utgifterna dock redovisas netto på anslag.
18 § En verksamhet där statens kostnader helt skall täckas med verksamhetens
intäkter skall inte budgeteras och inte heller redovisas på anslag eller
inkomsttitlar.
19 § Regeringen får besluta om dispositionen av avgiftsinkomster från frivilligt
efterfrågade varor och tjänster som staten tillhandahåller, om inkomsterna helt
eller delvis skall täcka statens kostnader för verksamheten.
Finansiering av investeringar
20 § Inom låneramar som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta att
anläggningstillgångar som används i statens verksamhet skall finansieras med lån
i Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för sådana lån.
21 § Inom en kreditram som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta
att rörelsekapital i statens verksamhet skall finansieras med krediter i
Riksgäldskontoret. Regeringen får besluta om villkoren för dessa krediter och om
likvida medel som myndigheterna disponerar.
22 § Andra tillgångar än de som anges i 20 och 21 §§ skall finansieras med
anslag eller med inkomster som anges i 31 § första stycket.
23 § För en viss myndighet eller för viss anskaffning kan riksdagen besluta att
finansiering skall ske på annat sätt än som anges i 20-22 §§.
Överlåtelse av statens egendom
24 § I anslutning till 9 kap. 9 § regeringsformen anges i 25-34 §§ grunder för
förfogandet över statens egendom.
Föreskrifterna gäller egendom som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till
regeringens disposition. Detta gäller dock inte varor som avses i 19 §.
Med försäljning avses i 25-29 §§ även byte.
Fast egendom
25 § När värdet av fast egendom inte överstiger 50 miljoner kronor, får
regeringen besluta att sälja egendomen, om den inte alls eller endast i ringa
utsträckning behövs i statens verksamhet och om det inte finns särskilda skäl
för att egendomen fortfarande skall ägas av staten.
Trots bestämmelserna i första stycket får regeringen besluta om försäljning
till en kommun för samhällsbyggnadsändamål.
Aktier och andelar
26 § Regeringen får besluta om försäljning av aktier eller andelar i ett bolag
där staten har mindre än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,
om inte riksdagen bestämt annat för bolaget.
Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande genom försäljning eller på
annat sätt minska statens ägarandel i bolag där staten har hälften eller mer än
hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar.
Annan lös egendom
27 § För upplåtelse av tomträtt samt försäljning av tomträtt och sådan byggnad
som är lös egendom gäller föreskrifterna om försäljning av fast egendom.
28 § Regeringen får besluta att överlåta annan lös egendom än sådan som anges i
26 och 27 §§, om egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller
blivit obrukbar, eller om den inte anskaffats med statens medel.
Affärsmässighet
29 § Försäljning skall genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar
mot det.
Disposition av försäljningsinkomsten
30 § Har riksdagen beslutat om försäljning av egendom, skall inkomsten redovisas
mot en inkomsttitel på statsbudgeten, om inte riksdagen bestämmer annat.
I 31-34 §§ anges hur inkomsten får disponeras i de fall då regeringen har
beslutat om försäljning.
31 § Har egendomen använts i en verksamhet för vilken riksdagen har godkänt en
investeringsplan, får regeringen besluta att inkomsten skall disponeras för att
finansiera investeringar som ingår i planen.
Föreskrifter om disposition av inkomst från försäljning av egendom som inte
använts i en sådan verksamhet finns i 32-34 §§.
32 § Har egendomen finansierats med medel från anslag får regeringen, sedan
medel motsvarande egendomens bokförda värde redovisats mot en inkomsttitel,
besluta att det som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen har använts.
Om inkomsten uppgår till ett mindre belopp, får regeringen besluta att hela
inkomsten skall disponeras i den verksamhet där den försålda egendomen har
använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall dock hela inkomsten redovisas mot en
inkomsttitel.
33 § Har egendomen finansierats med lån får regeringen, sedan lånet lösts,
besluta att det som återstår av inkomsten skall disponeras i den verksamhet där
den försålda egendomen har använts.
Har fast egendom eller aktier sålts skall dock det som återstår av inkomsten
redovisas mot en inkomsttitel.
34 § Har egendomen finansierats på annat sätt än med medel från anslag eller med
lån, får regeringen besluta att hela inkomsten skall disponeras i den verksamhet
där den försålda egendomen har använts.
Uppföljning, prognoser och utfall
35 § Regeringen skall noggrant följa hur statens inkomster, utgifter och
upplåning utvecklas i förhållande till beräknade eller beslutade belopp.
36 § Under löpande budgetår skall regeringen vid minst två tillfällen för
riksdagen redovisa prognoser över utfallet av statens inkomster och utgifter
samt statens lånebehov. Regeringen skall förklara väsentliga skillnader mellan
budgeterade belopp och beräknat utfall.
37 § Senast fyra månader efter budgetåret skall regeringen för riksdagen
redovisa statsbudgetens preliminära utfall. Regeringen skall förklara väsentliga
skillnader mellan budgeterade belopp och det preliminära utfallet.
38 § Så snart som möjligt, dock senast nio månader efter budgetåret, skall
regeringen se till att en årsredovisning för staten lämnas till riksdagen.
Årsredovisningen skall innehålla resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys. Den skall även innehålla det slutliga utfallet på
statsbudgetens inkomsttitlar och anslag.
Utgiftstak och utgiftsramar
39 § Sådana riktlinjer för den ekonomiska politiken som nämns i
tilläggsbestämmelse 3.2.1 tredje stycket till riksdagsordningen kan avse förslag
till beslut om det belopp statens utgifter högst får uppgå till (tak för statens
utgifter) eller riktlinjer för de belopp utgifterna inom olika utgiftsområden
eller grupper av utgiftsområden högst får uppgå till (utgiftsramar).
40 § Avser regeringen att använda tak för statens utgifter i beredningen av
förslaget till statsbudget och i genomförandet av den budgeterade verksamheten,
skall förslag till beslut om ett sådant utgiftstak ingå i den ekonomiska
vårpropositionen.
Har riksdagen beslutat att hänföra statsutgifter till utgiftsområden, skall
regeringen i den ekonomiska vårpropositionen redovisa riktlinjer för hur den
avser att fördela statsutgifter på utgiftsområden eller grupper av
utgiftsområden i det kommande förslaget till statsbudget.
41 § Förslag om tak för statens utgifter eller riktlinjer för utgiftsramar får
avse längre tid än ett budgetår.
42 § Finns det risk för att ett beslutat tak för statens utgifter eller använda
utgiftsramar kommer att överskridas, skall regeringen för att undvika detta
vidta sådana åtgärder som den har befogenhet till eller föreslå riksdagen
nödvändiga åtgärder.
43 § Om regeringen inte lämnar ett sådant förslag som anges i 41 §, skall den i
stället presentera en långsiktig beräkning av hur statens inkomster, utgifter
och lånebehov kommer att utvecklas som en följd av redan fattade beslut och
under väl specificerade samhällsekonomiska förutsättningar.
Redovisning och revision
44 § Regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen för statens medel och de
övriga tillgångar som enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står till regeringens
disposition. Redovisningsskyldigheten omfattar även den verksamhet som bedrivs
av staten samt statens skulder och övriga ekonomiska förpliktelser.
45 § Bokföring i staten skall ske på ett sätt som stämmer överens med god
redovisningssed.
Redovisningen skall ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska
resultatet och ställningen samt förvaltningen av statens medel och övriga
tillgångar.
Närmare föreskrifter om redovisningen skall meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
46 § Statens verksamhet skall granskas genom revision.
Avslutande bestämmelse
47 § Regeringen får överlåta sin rätt enligt 5 §, 6 § första och tredje styckena
samt 12-14, 19-21, 25-28 och 31-34 §§ till myndighet som regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
134
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-05-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 9 maj 1996 (Finansdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om statsbudgeten.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Erik Nymansson
och departementsrådet Åke Hjalmarsson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Rubriken närmast före 1 §
Under rubriken inryms ett avsnitt med två paragrafer, varav den ena främst anger
några allmänna krav, som kan ställas på regeringens ledning och genomförandet av
statens verksamhet, och den andra behandlar regeringens skyldighet att för
riksdagen redovisa åsyftade mål och resultat på olika verksamhetsområden. Med
rubriken "Effektivitet och resultat" avses tydligtvis att fånga upp och ge
uttryck för essensen i de båda paragraferna.
Enligt Lagrådets mening kan emellertid orden "effektivitet" och "resultat"
inte sägas korrespondera riktigt väl med varandra. Ordet effektivitet svarar mot
ett av de mål som anges för statens verksamhet. Någon liknande precisering görs
inte med avseende på verksamhetsresultaten. För att uppnå bättre balans i
rubriken och även bättre täckning av avsnittets innehåll förordar Lagrådet att
rubriken i stället ges lydelsen "Verksamhetsmål och resultat".
8 §
Enligt paragrafen får regeringen besluta att medel på ett anvisat anslag inte
skall användas. Ett sådant beslut kan riktas mot ett enstaka anslag och
motiveras av att regeringen fått ny kunskap om den berörda verksamheten.
Beslutet kan också vara av generell karaktär och skall då enligt lagtexten
motiveras av statsfinansiella skäl.
Ett generellt ingrepp i anvisade anslag kan emellertid vara motiverat av andra
skäl än ett prekärt statsfinansiellt läge. I den allmänna motiveringen (avsnitt
6.2) ges ett exempel från år 1985, då regeringen av ekonomisk-politiska skäl
avstod från att utnyttja anvisade medel. I motiven sägs också att en åtgärd av
generell karaktär kan riktas mot ett större antal anslag och oavsett anslagstyp
motiveras av tvingande statsfinansiella eller samhällsekonomiska skäl. Enligt
Lagrådets mening bör detta framgå direkt av lagtexten.
Lagrådet föreslår därför att paragrafen avslutas med orden "eller av
statsfinansiella eller andra samhällsekonomiska skäl".
12 - 14 §§
I dessa paragrafer finns vissa bestämmelser om befogenheter för regeringen att
ikläda staten civilrättsliga förpliktelser av ekonomisk natur. Genom
delegationsbestämmelsen i 47 § kommer regeringen att kunna överlåta dessa
befogenheter till underordnade myndigheter. För de typfall som bestämmelserna
tar sikte på får de samtidigt karaktär av förbud för regeringen och
myndigheterna att ikläda staten ekonomiska åtaganden utan att de
förutsättningar som för varje särskilt fall har angetts är uppfyllda, om ett
åtagande inte kan stödjas på ett riksdagsbeslut.
Innehållet i de berörda bestämmelserna torde i stort sett motsvara vad som
redan för närvarande anses gälla. Det förhållandet att reglerna nu meddelas
genom uttryckliga lagbestämmelser kan emellertid väcka frågan om en
rättshandling som företas exempelvis av en statlig myndighet i strid med någon
av dessa bestämmelser skall kunna angripas på civilrättslig grund.
När det gäller den principiella frågan i vad mån rättshandlingar som strider
mot lagstadgade förbud kan förklaras ogiltiga brukar det sägas att något
generellt svar inte kan ges utan att frågan får besvaras från fall till fall med
beaktande bl.a. av syftet med förbudet. I detta sammanhang är främst fråga om
att reglera kompetensfördelningen mellan riksdag och regering, och det synes
ligga närmast till hands att säga sig att detta syfte inte kan påkalla en så
långtgående effekt som att rättshandlingar företagna på statens vägnar i strid
med reglerna skulle kunna ogiltigförklaras. Ett liknande konstaterande görs för
övrigt i lagrådsremissens författningskommentar till 24 §.
Vad som nu har sagts torde i allmänhet gälla oberoende av om statens
medkontrahent varit i god tro eller ej. Man torde alltså kunna utgå från att
staten blir bunden exempelvis av ett leveransavtal som slutits av en myndighet,
även om myndighetens medkontrahent förstått eller bort förstå att leveransen
inte i enlighet med vad som föreskrivs i 13 § varit nödvändig för att den
löpande verksamheten skulle fungera tillfredsställande. Det är emellertid
tvivelaktigt om detta synsätt kan antas ha giltighet för alla tänkbara
situationer. Rättspraxis (se t.ex. NJA 1992 s. 691) kan sålunda möjligen åbe-
ropas till stöd för att ogiltighet skulle kunna tänkas inträda i fall då någon
som haft att företräda staten åsidosätter reglerna till sin egen förmån. Och
när det gäller kreditgarantier och liknande åtaganden som berörs i 14 § bör
uppmärksammas att ett kommunalt borgensåtagande inte har ansetts binda kommunen
med mindre än att det haft stöd i ett beslut av kommunens fullmäktige eller med-
kontrahenten haft anledning att räkna med att ett sådant beslut förelegat (se
t.ex. NJA 1992 s.375). Hur hithörande frågor närmare skall vara att bedöma i här
avsedda fall torde få överlämnas till rättstillämpningen.
25 §
Den i paragrafen angivna beloppsgränsen för den fasta egendomens värde torde i
första hand avse försäljning av ett enstaka objekt. Hur bestämmelsen skall
tillämpas, om flera objekt säljs genom en och samma överlåtelsehandling, framgår
inte klart av lagtexten. Inte heller ger lagrådsremissens allmänna motivering
eller författningskommentar någon vägledning. Frågan aktualiseras t.ex. om en
försäljning avser två registerfastigheter, vilka var och en har ett värde
understigande 50 miljoner kronor men tillsammans överstiger det beloppet. Enligt
Lagrådets mening bör avsikten med regleringen förtydligas i detta hänseende.
26 §
Första stycket har tillämpning på aktier eller andelar i bolag där staten har
mindre än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar. Några
bestämmelser som knyter rösträtt till andra andelar i bolag än aktier finns inte
i svensk rätt. Om avsikten är att bestämmelsen skall avse alla tänkbara as-
sociationsformer där innehav av andelar kan ha betydelse för rösträtten,
erbjuder sig möjligheten att i stället för bolag använda termen "företag" (jfr
t.ex. 1 kap. 3 § första stycket 10 lagen om kreditmarknadsbolag enligt ett ny-
ligen lagrådsbehandlat förslag). Motsvarande ändring bör i så fall även göras i
andra stycket.
I andra stycket föreskrivs att regeringen inte utan riksdagens bemyndigande
får genom försäljning eller på annat sätt minska statens ägarandel i bolag där
staten har hälften eller mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller
andelar. Som exempel på andra åtgärder än försäljning av aktier som kan påverka
statens röstmajoritet nämns i remissens allmänna motivering (avsnitt 10.3) ut-
givning av konvertibla skuldebrev och s.k. riktade nyemissioner. Bestämmelsen
får således antas ålägga regeringen eller den myndighet som företräder staten
som ägare eller delägare i bolaget en skyldighet att rösta mot eventuella
förslag till nyemissioner vid vilka avvikelse sker från statens företrädesrätt
till teckning på grundval av aktieinnehavet, såvida åtgärden inte har stöd i ett
riksdagsbeslut. Emissioner av aktier eller konvertibla skuldebrev vid vilka ak-
tieägarnas företrädesrätt till teckning bibehålls påverkar däremot inte statens
majoritet i annat fall än om staten underlåter att teckna eller avstår från att
utnyttja konverteringsrätten. Bestämmelsen synes därför inte påkalla
riksdagsbeslut i fråga om sådana emissioner under förutsättning att statens
företrädare ser till att ägarandelen bevaras.
46 §
I paragrafen anges att statens verksamhet skall granskas genom revision.
Bestämmelsen synes lämna öppet om revision avses kunna begränsas till
internrevision eller om externrevision förutsätts. I sistnämnda fall synes, som
antytts av Svea hovrätt vid remissbehandlingen, den revision som för närvarande
sker av regeringskansliet knappast stå i överensstämmelse med bestämmelsen. En
annan fråga, som också lämnas öppen, är om revisionen - som anges skola avse
"verksamheten" - skall avse något annat än årsredovisning, räkenskaper och
ekonomisk förvaltning. Det synes lämpligt att nämnda förhållanden klargörs
åtminstone motivvis i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
141
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden HjelmWallén,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Regeringen beslutar proposition 1995/96:220 Lag om statsbudgeten.
144
145