Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:34 Handelsändamålet i detaljplan, m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 26 september 1996 Thage G Peterson Jörgen Andersson (Inrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att kommunerna skall få i allt väsentligt samma möjlighet att i detaljplaner precisera handelsändamålet som gällde före en lagändring år 1992. Det innebär att kommunerna får i detaljplan närmare reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel och genom att inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel. Precisering får dock ske endast om det finns skäl av betydande vikt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 4 3 Ärendet och dess beredning................................. 7 4 Gällande rätt, m.m......................................... 8 4.1 Bestämmelser om användning av mark och byggnader.... 8 4.2 Den tidigare regleringen av handelsändamålet........ 9 5 Riksdagens tillkännagivande år 1995........................ 12 6 Överväganden och förslag................................... 14 7 Expediering av vissa planhandlingar........................ 19 8 Konsekvensbedömning........................................ 19 9 Ikraftträdande............................................. 19 Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Precisering av han- delsändamålet i detaljplan.................... 20 Bilaga 2 Utredningens lagförslag............................. 22 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Precisering av handelsändamålet i detaljplan (SOU 1996:52)...................... 24 Bilaga 4 Det till lagrådet remitterade lagförslaget.......... 25 Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................. 27 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 1996. 28 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § och 6 kap. 13 § plan- och bygglagen (1987:10)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 7 §2 Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om 1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena, 2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske, 3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek, 4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., 5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge, 6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, 7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser, 8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6, 9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen, 10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar, 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387), 12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar, 13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. -------------------------------------------------------------------- Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte utformas så att en effektiv konkurrens motverkas. I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom. -------------------------------------------------------------------- Planen får inte göras mer Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt meddetaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. hänsyn till syftet med den. Bestäm- melser som närmare reglerar möj- ligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande vikt. 6 kap. 13 §3 Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämnden, av den som antar detaljplanen. -------------------------------------------------------------------- Kommunen skall på planhand- Kommunen skall på planhand- lingarna anteckna datum då lingarna anteckna datum då beslutet vunnit laga kraft. Om beslutet vunnit laga kraft. Om ett förordnande enligt 13 kap. 8 § ett förordnande enligt 13 kap. 8 § andra stycket har meddelats, andra stycket har meddelats, skall även datum för förordnandet skall även datum för förordnandet antecknas. Snarast möjligt efter antecknas. Snarast möjligt efter det att beslutet att anta det att beslutet att anta fastighetsplanen har vunnit laga fastighetsplanen har vunnit laga kraft skall ett exemplar av kraft skall ett exemplar av planen, planbeskrivningen och planen, planbeskrivningen och fastighetsförteckningen sändas fastighetsförteckningen sändas till till länsstyrelsen samt till lantmäterimyndigheten, om det inte lantmäterimyndigheten, om det är uppenbart obehövligt. inte är uppenbart obehövligt. -------------------------------------------------------------------- Om handlingarna inte kan sändas Om handlingarna inte kan sändas till myndigheterna inom två till myndigheten inom två veckor veckor från det att planen vunnit från det att planen vunnit laga laga kraft, skall myndigheterna kraft, skall myndigheten genast genast underrättas om innehållet i underrättas om innehållet i hand- handlingarna. lingarna. I de fall detaljplanen enligt 5 § skall anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen skall kommunen ange avvikelsen på detaljplanen samt sända ett exemplar av detaljplanen och de handlingar som anges i andra stycket till länsstyrelsen respektive underrätta länsstyrelsen om innehållet i dessa enligt tredje stycket. _____________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1769. 2 Senaste lydelse 1995:1197. 3 Senaste lydelse 1995:1197. 3 Ärendet och dess beredning Utredningen (M 1992:03) om översyn av plan- och bygglagen (1987:10) m.m., Plan- och byggutredningen, påbörjade sitt arbete i januari 1993. Arbetet har bedrivits i etapper. En utförlig redogörelse för utredningens arbete och behandlingen av de dittills avgivna betänkandena finns i prop. 1994/95:230 Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Förslagen i den propositionen antogs av riksdagen i november 1995 (bet. 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30, SFS 1995:1197 m.fl.). Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1996. Genom tilläggsdirektiv fick Plan- och byggutredningen i maj 1995 (dir. 1995:90) i uppdrag att utveckla och komplettera tidigare förslag om bl.a. regleringen i detaljplan enligt plan- och bygglagen, PBL, samt att i det sammanhanget också se över lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m.m. I samband med behandlingen av den nyss nämnda propositionen beslutade riksdagen om tillkännagivanden till regeringen i fråga om tillgängligheten i den fysiska miljön och om kvalitetsdeklaration av bostäder samt om möjligheten att i detaljplan närmare reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällde före den 1 april 1992. Det aktuella ärendet I en motion (1994/95:Bo511) med anledning av den inledningsvis nämnda propositionen yrkade Sonia Karlsson att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av att i PBL skapa möjligheter att i detaljplan skilja mellan olika slag av handel. I samband med behandlingen uttalade utskottet (bet. 1995/96:BoU1 s. 41) att det i PBL snarast borde införas bestämmelser som gör det möjligt för kommunerna att i detaljplan reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällde före den 1 april 1992 och att det sålunda borde uppdras åt regeringen att skyndsamt lämna riksdagen förslag med denna innebörd. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan (rskr. 1995/96:30). Regeringen beslutade därför den 1 februari 1996 att överlämna riksdagens skrivelse till Plan- och byggutredningen och uppdra åt utredningen att, med beaktande av vad bostadsutskottet anfört, redovisa sina överväganden i fråga om möjligheterna att i detaljplan precisera handelsändamålet. Den 9 april 1996 överlämnade utredningen betänkandet Precisering av handelsändamålet i detaljplan (SOU 1996:52). En sammanfattning av betänkandet och betänkandets lagförslag finns i bilagorna 1 och 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i Inrikesdepartementet (dnr In96/1184/PL). Lagrådet Regeringen beslutade den 5 september 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat det remitterade förslaget utan erinran. Efter Lagrådets granskning har regeringen upprättat ett förslag till ändring i 6 kap. 13 § PBL. Ändringen behandlas i avsnitt 7. Ändringens beskaffenhet är sådan att regeringen anser att Lagrådets hörande i den delen skulle sakna betydelse. 4 Gällande rätt, m.m. 4.1 Bestämmelser om användning av mark och byggnader I 2 kap. PBL anges de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse m.m. I 2 kap. 4 § andra stycket anges att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall finnas möjligheter att anordna kommersiell service. En precisering av kravet på planläggning för kommersiell service görs sedan i 5 kap., som innehåller bestämmelser om detaljplan. Enligt 5 kap. 3 § PBL skall man i detaljplan redovisa bl.a. kvartersmark för bebyggelse. Användningen skall då anges. I propositionen 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag (PBL- propositionen) anfördes (s. 564) att användningssättet bör anges genom att man i stort sett särskiljer de huvudkategorier som användes i de tidigare detaljplanerna (stadsplaner), nämligen bostad, handel, samlingslokal, kontor, garage, industri, allmänt ändamål, areell näring och upplag. Det påpekas att det i praxis förekom vissa ytterligare preciseringar inom kategorierna, men enligt departementschefen borde markens användning inte preciseras mer än som i varje särskilt fall behövs för att syftet med detaljplanen skall nås. Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen, får enligt 5 kap. 7 § första stycket 3 i planen meddelas bestämmelser om byggnaders användning. Byggnaders användningssätt skall enligt PBL-propositionen (s. 575) i princip vara identiskt med det användningssätt som har bestämts för marken. I vissa fall anses det dock finnas behov av att specificera vissa byggnaders användningssätt. Genom en lagändring år 1992 (prop. 1991/92:51, bet. 1991/92:BoU10, rskr. 1991/92:112, SFS 1992:75) infördes emellertid i 5 kap. 7 § ett nytt andra stycke enligt vilket bestämmelser om byggnaders användning inte får utformas så att en effektiv konkurrens motverkas. Slutligen föreskrivs i 5 kap. 7 § fjärde stycket att detaljplanen inte får göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. När det gäller kommunens möjligheter att med stöd av 5 kap. 7 § första stycket 3 precisera handelsändamålet framgår av förarbetena till lagändringen år 1992 (bet. 1991/92:BoU10 s. 7) att skillnad skall kunna göras mellan detaljhandel och partihandel, varvid partihandel skall kunna hänföras till områden för industriändamål, men att någon ytterligare precisering av handelsändamålet till en viss form av handel inte skall kunna göras. Lagändringen år 1992 är tillämplig när detaljplaner antas efter ikraftträdandet. Tidigare antagna detaljplaner berörs alltså inte. I dessa kan handelsändamålet ha preciserats i överensstämmelse med då gällande regler, vilket innebär att en övergång till ett annat ändamål i allmänhet kräver ändring av planen. 4.2 Den tidigare regleringen av handelsändamålet Vad som gällde före lagändringen år 1992 i fråga om kommunernas möjligheter att precisera handelsändamålet framgår av PBL-propositionen och bostadsutskottets betänkande 1986/87:BoU1 om en ny plan- och bygglag m.m. samt av de uttalanden som gjordes i prop. 1990/91:146 om ändring i plan- och bygglagen, m.m. PBL-propositionen I PBL-propositionen behandlades frågan om precisering av handelsändamålet genom bestämmelser om byggnaders användning i specialmotiveringen till 5 kap. 7 §. Där anfördes inledningsvis (s. 576): „Konsumenterna bör ha tillgång till ett allsidigt sammansatt utbud av varor och tjänster och kunna prioritera mellan t.ex. låga priser, närhet till butiken och hög servicegrad. Kommunen har ett ansvar för att markens användning planeras så att denna valfrihet så långt möjligt skall kunna upprätthållas. En hel del kommuner anger riktlinjer i dessa frågor i form av s.k. varuförsörjningsplaner. I PBL:s inledande bestämmelser har angetts att den fysiska planläggningen skall beakta behovet av mark bl.a. för kommersiell service. Kommunen ansvarar också för att den fysiska miljön får en lämplig utformning. Inom ramen för planeringen bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som möjligt för att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till konsumenternas fördel. De långsiktiga aspekterna är i detta sammanhang väsentliga och bör komma till uttryck i översiktsplanen. Detaljplanen måste utformas så att den möjliggör förändring och förnyelse, t.ex. etablering av nya butiksformer. Detta är en förutsättning för en rationell utveckling av handeln. Från dessa utgångspunkter bör handelsändamålet inte preciseras ytterligare i detaljplan, om det inte finns särskilda skäl. Sådana skäl kan enligt min mening bl.a. vara att möjliggöra en för konsumenterna lämplig butiksstruktur, hänsyn till omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet.„ Härefter utvecklades synen på vilka bestämmelser som skall kunna meddelas i syfte att särskilja olika ändamål. Till en början konstaterades att det skulle vara möjligt att i detaljplan dra en skarp gräns mellan handelsområden och industriområden. När det gäller reglering av olika former av handel angavs det att planläggningen - vid en avvägning mellan å ena sidan kraven på konkurrens och å andra sidan styrning enligt PBL mot en lämplig samhällsutveckling - skulle kunna ange en huvudsaklig användning av kvartersmark för partihandel eller detaljhandel. Partihandel borde i planläggningssammanhang normalt hänföras till industriändamål. Även inom gruppen detaljhandel borde enligt departementschefens uttalanden viss reglering vara möjlig, men också här underströks att det även är ett samhällsintresse att inte onödigtvis begränsa konkurrensmöjligheterna. Enligt propositionen skulle det vara möjligt att genom bestämmelser i detaljplan skilja ut områden där handeln får avse respektive inte får avse skrymmande varuslag inom detaljhandeln. Härmed avsågs varuslag som möbler och inredning, bilar, husvagnar, båtar, byggmaterial och trädgårdsartiklar, dvs. framför allt varor som levereras med tunga transportmedel och säljs i mycket stora byggnader, t.ex. kallager varifrån kunden ofta hämtar varan med bil, vilket bl.a. medför krav på stora parkeringsplatser. Det framhölls att byggnadsnämnden vid prövningen av lov inom en sådan detaljplan - alltså en detaljplan med särskilda bestämmelser om handel med skrymmande varor - inte skall ha att ta ställning vare sig till behovet av verksamheten i fråga eller till frågan om olika företag skall ges likvärdiga förutsättningar inom området. Slutligen anfördes i fråga om livsmedelshandeln (s. 577 f.): „Inom kategorin detaljhandel kan livsmedelshandeln i vissa lägen behöva begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling. Som exempel kan nämnas stormarknader eller bensinstationer. I enlighet med praxis bör det kunna ske genom en bestämmelse i detaljplan som anger maximal yta som sammantaget får användas för handel med livsmedel. En sådan begränsning bör givetvis inte göras så snäv att rimliga anspråk på rationalisering inte kan tillgodoses i ett senare skede. Jag förutsätter vidare att sådana begränsningar meddelas endast om kommunen har gjort en utredning om serviceförhållandena i berörda områden och utredningen visar att begränsningarna är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur. Sådana utredningar ingår normalt i kommunala varuförsörjningsplaner.„ Avslutningsvis framhölls att någon ytterligare precisering eller avgränsning inte får läggas till grund för prövningen av bygglov när kommunen i detaljplan har preciserat handelsändamålet i något angivet hänseende. Bostadsutskottets betänkande 1986/87:BoU1 Bostadsutskottet behandlade frågan om reglering av handeln i detaljplan i betänkandet 1986/87:BoU1 s. 77 ff. Vid ärendets behandling i utskottet avgavs yttrande från näringsutskottet, 1985/86:NU3y (bostadsutskottets bet. s. 386 ff.). Vad särskilt gäller handeln med livsmedel ansåg näringsutskottet (s. 402) det vara rimligt att kommuner skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar som antas kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på butiksstrukturen. Enligt utskottet borde, som anförts i propositionen, åtgärderna grundas på en utredning om serviceförhållandena i berörda områden, t.ex. i en kommunal varuförsörjningsplan. Enligt näringsutskottet var det också naturligt att en kommun när detaljplan upprättas eller ändras skall kunna meddela bestämmelser som reglerar försäljning av livsmedel även i bensinstationer m.m. Det kan här bli fråga om att begränsa försäljningen till en viss maximal yta. Näringsutskottet kunde alltså ansluta sig till motivuttalandet i propositionen angående möjlighet för kommunerna att begränsa livsmedelsförsäljning i vissa fall. Enligt bostadsutskottet var uttalandet, med de förtydliganden som näringsutskottet hade gjort, väl ägnat att skapa klarhet i den framtida rättstillämpningen. Utskottet underströk i sammanhanget vad som hade sagts i propositionen om förutsättningarna för att en kommun skall få begränsa rätten att sälja livsmedel. Sådana begränsningar skall i normalfallet inte förekomma. Enligt bostadsutskottet (s. 79) borde man godta vad som sagts i propositionen om precisering i detaljplan av byggnaders användning bl.a. för handelsändamål med de ytterligare synpunkter som framförts av näringsutskottet. Bostadsutskottet hade heller inga invändningar mot vad som anförts i propositionen om möjligheterna att genom detaljplan dra en gräns mellan handelsändamål och industriändamål eller när det gällde viss reglering inom gruppen detaljhandel. Bostadsutskottet framhöll också, i likhet med vad som gjorts i propositionen, vikten av att konkurrensmöjligheterna inte onödigtvis begränsas. Propositionen 1990/91:146 I propositionen 1990/91:146 om ändring i plan- och bygglagen, m.m. (s. 22 ff.) redovisade dåvarande chefen för Bostadsdepartementet sin syn på konkurrensfrågor och handelsetableringar i samband med kommunal planering. Bakgrunden var bl.a. att Konkurrenskommittén i betänkandet Konkurrensen i livsmedelssektorn (SOU 1990:25) hade konstaterat att prövningen av handelns etableringar har konkurrensaspekter och lagt fram förslag om att konkurrens borde ingå i den avvägning mellan olika allmänna intressen som skall göras enligt PBL. Departementschefen ansåg att en reglering av handeln genom bestämmelser i detaljplan måste kunna ske även i framtiden. Möjligheterna till begränsningar i fråga om livsmedelshandel borde dock användas mycket restriktivt. Vid prövningen skulle behovet av att konkurrensen förstärktes beaktas noga. Ökad konkurrens inom handeln utgjorde enligt departementschefen ett naturligt inslag i vad som allmänt torde avses med en lämplig samhällsutveckling. Från en del håll hade det framförts önskemål om att konkurrensen skulle införas som ett allmänt intresse i 2 kap. PBL. Departementschefen fann emellertid en sådan ändring inte behövlig och heller inte lämplig, eftersom ett allmänt främjande av konkurrensen skulle komma att strida mot lagstiftningens grundläggande syfte, nämligen att på saklig grund väga olika intressen i samhället mot varandra och där intressen som en god social och fysisk miljö fått en särskild tyngd. Lagstiftningsärendet år 1991 I propositionen 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik uttalade den dåvarande regeringen (s. 20) att motivuttalandena i prop. 1990/91:146 inte var tillräckligt klarläggande och att det därför behövdes ytterligare förtydliganden och tillägg vad gäller konkurrens och handelsetableringar i den kommunala planeringen. Enligt den dåvarande regeringen torde skillnaderna i omgivningspåverkan mellan de olika former av handel som var aktuella i sammanhanget sakna betydelse, eftersom olika verksamheter naturligt kunde antas söka sig till för verksamheten ändamålsenliga platser. De i förarbetena till PBL angivna möjligheterna till reglering genom en precisering av handelsändamålet borde därför inte längre stå till buds. Den dåvarande regeringen fann att konkurrensen som ett särskilt intresse borde föras in i PBL. Den omständigheten att konkurrens kunde vara såväl ett allmänt intresse som ett beaktansvärt enskilt intresse ansågs tala för att en sådan bestämmelse fördes in i 1 kap. PBL. I propositionen föreslogs därför att 1 kap. 5 § PBL skulle kompletteras med följande mening. „Näringsfrihet och en effektiv konkurrens skall främjas.„ Bostadsutskottet behandlade frågan i betänkandet 1991/92:BoU10. Utskottet delade därvid den dåvarande regeringens bedömning att handeln borde ges friare etableringsmöjligheter och att konkurrensen inom handeln borde tillmätas större betydelse i den kommunala planeringsprocessen. Utskottet ville emellertid i stället för en ändring i 1 kap. 5 § föreslå en ändring som mera direkt gav uttryck för syftet med lagändringen. I en lagrådsremiss föreslog därför utskottet att ändringen skulle göras i 5 kap. 7 § tredje stycket och utformas som en begränsning i kommunens möjlighet att meddela sådana bestämmelser om byggnaders användning som kan motverka en effektiv konkurrens. Lagrådet ansåg att regleringen skulle bli tydligare och systematiskt riktigare om föreskriften i stället placerades som ett fristående andra stycke i 5 kap. 7 §. Utskottet delade lagrådets uppfattning och utformade sitt slutliga förslag i enlighet därmed. Beträffande innebörden av lagändringen framhöll bostadsutskottet att kommunerna inte längre skulle ha möjlighet att i detaljplan precisera handelsändamålet till en viss form av handel. Den dittillsvarande möjligheten att i detaljplan särskilt reglera detaljhandel med livsmedel och detaljhandel med skrymmande varor skulle således inte finnas kvar. Utskottet påpekade dock att någon ändring inte avsågs vad gäller möjligheten att hänföra partihandel till industriändamål. 5 Riksdagens tillkännagivande år 1995 I den motion som låg bakom riksdagens tillkännagivande år 1995 (se avsnitt 3) anfördes sammanfattningsvis följande skäl för yrkandet. - En medveten styrning av bebyggelseutveckling och infrastruktur kan minska vägtrafiken och bidra till minskade koldioxidutsläpp. Trafik- och klimatkommittén konstaterar i delbetänkandet Trafiken och koldioxiden (SOU 1994:91) att 1992 års lagändring kan leda till oönskade effekter på miljön. - Om en större del av dagligvaruhandeln lokaliseras till externa stormarknader och industriområden leder detta till ökade kostnader för kommunal hemtjänst, risk för isolering och påskyndat psykiskt åldrande hos ensamboende pensionärer. - Lagändringen år 1992 innebär också nackdelar för handeln. Kommunerna måste nu vara mycket försiktiga med att i detaljplaner över huvud taget lägga ut handelstomter, eftersom vilket slag av handel som helst kan komma att lokaliseras dit. - Lagändringen innebär vidare sämre förutsättningar för att blanda bostäder och närservice. - Om en reglering av handeln innebär att företagare utanför de rikstäckande kedjorna får svårt att etablera sig, bör detta problem angripas direkt genom att upplåtelse av mark för viss verksamhet sker så att alla intressenter i branschen får chans att konkurrera på lika villkor. Bostadsutskottet (bet. 1995/96:BoU1 s. 41) framhöll för sin del att miljöfrågorna har fått en allt större betydelse under senare år, vilket bl.a. kommit till uttryck genom den år 1993 beslutade ändringen i PBL som innebar att det i lagens portalparagraf infördes en bestämmelse om att planläggning skall främja en långsiktigt hållbar livsmiljö (prop. 1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344, SFS 1993:419). Även den aktuella propositionens (prop. 1994/95:230) förslag om ändringar i fråga om den kommunala översiktsplaneringen gav enligt utskottet uttryck för den ökade vikt som enligt utskottets mening måste fästas vid att den framtida markanvändningen sker i former som tryggar en långsiktigt hållbar utveckling. Efter att ha konstaterat att det inte längre är möjligt att i detaljplan precisera handelsändamålet till en viss form av handel anförde utskottet: „Detta förhållande riskerar enligt utskottets mening att motverka strävandena att ge plansystemet en utformning som medverkar till en långsiktigt hållbar utveckling av våra samhällen. Som framhålls i motion 1994/95:Bo511 (s) bör lagstiftningen möjliggöra en prövning av vad som är lämplig lokalisering för olika verksamheter. Denna prövning bör utgå från resp. verksamhets omgivnings- och miljöpåverkan. Starka skäl talar enligt utskottets mening för att möjligheterna att i detaljplan närmare reglera handelsändamålet bör återinföras. Detta förhållande har också kommit till uttryck i de tilläggsdirektiv till Plan- och byggutredningen som regeringen utfärdade i maj 1995.„ Efter en redogörelse för innehållet i tilläggsdirektiven i de delar som rör regleringen i detaljplan anförde utskottet: „Det är enligt utskottets mening värdefullt att ett utredningsarbete med den ovan redovisade inriktningen nu har initierats. Samtidigt finns det enligt utskottets mening redan i dag tydliga tecken på att 1992 års lagändring har fått de negativa effekter som motionen ger uttryck för. Liknande synpunkter har också framförts från bl.a. olika kommunala företrädare. Sammantaget motiverar detta enligt utskottets mening att det i plan- och bygglagen snarast bör införas bestämmelser som gör det möjligt för kommunerna att i detaljplan reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Det bör sålunda uppdras åt regeringen att skyndsamt förelägga riksdagen förslag med denna innebörd.„ 6 Överväganden och förslag -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Kommunerna ges åter möjlighet att i | | detaljplan närmare reglera handelsändamålet genom att särskilja | | partihandel och detaljhandel och genom att inom ändamålet | | detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor och handel | | med livsmedel. Precisering får dock ske endast om det finns skäl| | av betydande vikt. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har i sak tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran - däribland samtliga kommuner och länsstyrelser, med undantag för Kävlinge kommun. Konsumentverket och ytterligare några remissinstanser har dock framhållit att det bör ställas tydliga krav på kommunernas tillämpning. Konsumentverket framhåller särskilt behovet av sådant underlag som studier av detaljhandelsstruktur samt lokala och regionala konkurrensförhållanden och föreslår att Boverket ges i uppdrag att samordna arbetet med att ta fram ny kunskap och nya arbetssätt, varvid Konsumentverket är berett att medverka. En del av de remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag har ifrågasatt om de angivna syftena med ändringen år 1992 har uppnåtts. Boverket har därvid pekat på Konkurrenskommitténs slutsats i delbetänkandet Konkurrensen inom livsmedelssektorn (SOU 1990:25) att det inte är detaljplanering utan en rad institutionella faktorer som utgör grunden för att de stora butikskedjorna systematiskt gynnas. Kävlinge kommun har avstyrkt en lagändring och pekat på att möjligheten till reglering öppnar för påverkan från grannkommuner och länsstyrelsen. Riksrevisionsverket har avstyrkt förslaget med hänvisning till att avsaknaden av regleringsmöjligheter inte visats ha haft övervägande negativa effekter, att det inte visats att utökade regleringsmöjligheter är ett verksamt medel att nå de uppställda målen och att utredning om effekterna för konkurrensen saknas. Enligt Konkurrensverket bör sådana delar av plan- och bygglagstiftningen som inverkar på handelns etableringsmöjligheter utformas så att förutsättningarna för ett långsiktigt högt konkurrenstryck upprätthålls. Ett sådant mål underlättas enligt verket av att lagen inte ger kommunerna möjligheter att ytterligare hindra etableringar. Konkurrensverket anser att sådana nackdelar med lagändringen år 1992 som sakligt sett föranleder en återgång till tidigare lagregler inte framkommit. Utredningen (N 1995:12) om ökad konkurrens i handeln med livsmedel har framhållit att det finns skäl att avvakta den vidare utvecklingen och att i första hand försöka angripa problemen med andra, mer konkurrensneutrala, åtgärder än de föreslagna. Utredningen har vidare anfört att dess kommande förslag syftar till att begränsa inträdeskostnader och etableringshinder och att det är möjligt att de åtgärder de kommer att föreslå bättre kan uppnå de effekter som eftersträvas, utan att begränsa konkurrensen. Byggentreprenörerna har anfört att den föreslagna lagändringen inte bör genomföras förrän den nuvarande lagstiftningen utvärderats under ytterligare någon tid. Kooperativa förbundet, KF, anser att utredningen inte klart redovisat skälen för ett särskiljande av olika former av detaljhandel och att detta kan leda till oklarheter och godtycke i tillämpningen. KF anser att konkurrensintresset bör ha en avgörande betydelse och framhåller att det finns risk för att konkurrensen på dagligvaruområdet hämmas av ytterligare reglering. Sveriges fastighetsägareförbund har anfört att kommunerna inte är bättre lämpade än andra aktörer att bedöma hur en 'lämplig' handelsstruktur ser ut. Sveriges livsmedelshandlareförbund anser att det är för tidigt att dra några slutsatser av den lagändring som genomfördes i mitten av år 1992. Förbundet anser vidare att kommunernas eventuella önskemål om att ytterligare kunna styra etableringar borde kunna lösas på annat sätt än genom lagändring. Om det skulle bli tal om lagändring anser Förbundet att det är viktigt att det inrättas möjligheter att snabbt kunna överklaga etableringsärenden och att dessa överklaganden behandlas med förtur. Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, tar bestämt avstånd från förslaget i betänkandet och anser att det saknas såväl teoretisk som erfaren- hetsmässig underbyggnad för den allmänt utbredda uppfattningen att en mindre regelstyrd utveckling av strukturen i svensk detaljhandel skulle medföra nackdelar för konsumentkollektivet som helhet. Några remissinstanser har haft invändningar mot den lagstiftningsteknik utredningen föreslagit. Svea hovrätt har anfört att det blir fråga om renodlad lagstiftning genom motiv och att man bör låta ändringen komma till uttryck i lagtexten. Kammarrätten i Jönköping har ifrågasatt om lagstiftning skall ske motivledes på det sätt som föreslagits. Stockholms universitet har framhållit att ändringen borde komma till uttryck i lagtexten. Uppsala universitet har också ifrågasatt om det inte blir fråga om lagstiftning genom motiv samt framhållit att tillämparen kan vara tvungen att korsläsa äldre och nyare förarbeten för att intentionerna med lagändringen skall framgå. Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län bör man överväga att ge principen om hänsynstagande till en effektiv konkurrens stöd i lagen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har framfört motsvarande synpunkter. Byggentrepenörerna har uttalat farhågor för att en lagändring som endast innebär att den nuvarande begränsningsregeln upphävs kommer att uppfattas som en signal till kommunerna att konkurrensaspekten inte längre behöver tillmätas någon betydelse. Skälen för regeringens förslag: I enlighet med det uttalande av bostadsutskottet (1995/96:BoU1 s. 41) som riksdagen ställt sig bakom, talar starka skäl för att kommunerna nu åter ges möjligheter att i detaljplan närmare reglera handelsändamålet. Regeringens avsikt är därvid att i huvudsak samma restriktivitet som före lagändringen år 1992 skall iakttas. Det finns därför anledning att nu kort redogöra för de ursprungliga förarbetena i denna del. Enligt PBL-propositionen (s. 576 ff.) skulle, som framgår av avsnitt 4, handelsändamålet kunna få preciseras inom vissa gränser, om det fanns särskilda skäl. Således skulle bestämmelser kunna meddelas i syfte att särskilja partihandel och detaljhandel samt, inom kategorin detaljhandel, handel med skrymmande varor och handel med livsmedel. Enligt regeringens mening föreligger inte nu något behov av att i detaljplan särskilja ytterligare former av handel. De särskilda skälen för en närmare reglering kunde bl.a. vara att göra det möjligt att åstadkomma en för konsumenterna lämplig butiksstruktur, hänsyn till omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. Beträffande handel med skrymmande varor framhölls kravet på stora parkeringsplatser och att man genom att särskilja sådan form av handel kunde åstadkomma en lämplig lokalisering och miljö för handeln. Som skäl för möjligheten att begränsa eller helt förbjuda livsmedelshandel anfördes kravet på en lämplig samhällsutveckling och som exempel nämndes stormarknader eller bensinstationer. De redovisade skälen äger enligt regeringens mening fortfarande giltighet. I de äldre förarbetena nämndes inte miljöhänsyn särskilt. Sådan hänsyn får emellertid också anses innefattas i kravet på en lämplig samhällsutveckling. Mot bakgrund av samhällsutvecklingen sedan PBL-propositionen skrevs finns det således anledning att nu särskilt understryka betydelsen av att handeln lokaliseras så att den totala vägtrafiken begränsas och utvecklingen i övrigt mot en god och långsiktigt hållbar livsmiljö främjas. En fysisk planering med sådan inriktning ligger i linje med de i avsnitt 3 nämnda ändringarna i PBL som trädde i kraft den 1 januari 1996 (SFS 1995:1197) och som utarbetades på grundval av PBL-utredningens betänkande Miljö och fysisk planering (SOU 1994:36). Behovet av en sådan planering understryks också av de forskningsresultat som utredningen refererat under avsnitt 3 i betänkandet. Konkurrensfrågorna berördes inte uttryckligen i PBL-propositionen i samband med behandlingen av lagens inledande kapitel. Regeringen anser dock - i likhet med vad dåvarande chefen för Bostadsdepartementet anförde i prop. 1990/91:146 (s. 24) - att en ökad konkurrens inom handeln utgör ett naturligt inslag i vad som allmänt torde avses med en lämplig samhällsutveckling. Även i fortsättningen skall självfallet intresset av en effektiv konkurrens beaktas. Detta intresse skall emellertid inte utgöra ett absolut hinder mot att en kommun närmare reglerar handelsändamålet i en detaljplan. En viss begränsning i möjligheterna att precisera bl.a. handelsändamålet ligger också i den bestämmelse enligt vilken detaljplanen inte får göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. När den bestämmelsen läses i belysning av bestämmelserna i 1 och 2 kap. framgår tydligt att syftet med planen inte får vara att hindra en effektiv konkurrens. I PBL-propositionen sammanfattades de omständigheter som kunde medföra ett behov av att närmare reglera handelsändamålet under beteckningen särskilda skäl. Avsikten härmed var att betona restriktiviteten när det gäller att precisera handelsändamålet, men begreppet är, som utredningen påpekat, inte särskilt väl valt. För att handelsändamålet skall få begränsas bör det därför inte räcka med att skälen konstateras föreligga, skälen måste också ha en viss tyngd. Ett exempel på tungt vägande skäl är att övergripande miljömål kan uppnås genom en närmare reglering av handelsändamålet i enskilda fall. Enligt regeringens uppfattning bör kravet på restriktivitet nu uttryckas så att det för precisering av handelsändamålet skall krävas skäl av betydande vikt. Regeringen föreslår således att det - om det finns skäl av betydande vikt - i detaljplaner skall vara möjligt att precisera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel och att inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel. I sammanhanget finns det dock skäl att - i likhet med vad som uttalats av några remissinstanser - framhålla att PBL inte ensam kan ha någon avgörande inverkan på handelns struktur och konkurrensförhållanden. Som utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel framhållit, kan andra åtgärder vara mera effektiva i dessa avseenden. Det måste ankomma på kommunen att visa att det föreligger sådana skäl av betydande vikt som avses. I PBL-propositionen förutsattes, för att begränsningar skulle få meddelas, att de - genom utredningar om serviceförhållandena, vanligtvis s.k. varuförsörjningsplaner - visats vara nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur i berörda områden. Sådana varuförsörjningsplaner upprättas normalt inte för områden inom tätorter, men någon form av utredning som tydligt redovisar behovet och konsekvenserna av den reglering som detaljplanen innehåller bör enligt regeringens mening ändå krävas i detaljplaneärendet. Ett lämpligt sätt att ta upp frågorna om eventuella begränsningar genom precisering av handelsändamålet kan vara att behandla dem inom ramen för den översiktliga planeringen, varvid det bör finnas goda möjligheter att belysa och beakta både konsument- och miljöintressen. Boverket har påbörjat ett arbete med att analysera vilket underlagsmaterial som behövs för att bedöma effekterna av en närmare reglering av handelsändamålet i det enskilda fallet. I det arbetet medverkar Konsumentverket. Lagstiftningstekniken Det finns, som utredningen påpekat, olika sätt att genom lagändring åstadkomma en återgång till vad som i huvudsak gällde före lagändringen år 1992. Huvudalternativen bedömdes av utredningen vara att antingen ändra den år 1992 insatta bestämmelsen eller att upphäva den. Utredningen stannade därvid för att upphäva den. Svea hovrätt har emellertid i sitt remissyttrande föreslagit att sista stycket i 5 kap. 7 § - som innehåller bestämmelsen om att en detaljplan inte får göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den - kompletteras med ett tillägg att bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns särskilda skäl, samtidigt som den bestämmelse som infördes år 1992 upphävs. Enligt hovrätten kan sedan det gängse begreppet särskilda skäl utvecklas i motiven på det sätt utredningen gjort. Det tidigare nämnda uttalandet om konkurrensen av dåvarande chefen för Bostadsdepartementet i prop. 1990/91:146 gjordes med anledning av att det då från en del håll hade framförts önskemål om att konkurrensen skulle införas som ett allmänt intresse i 2 kap. PBL. En sådan ändring ansågs då inte behövlig och heller inte lämplig, eftersom ett allmänt främjande av konkurrensen skulle komma att strida mot lagstiftningens grundläggande syfte, nämligen att på saklig grund väga olika intressen i samhället mot varandra och där intressen som en god social och fysisk miljö fått en särskild tyngd. Enligt regeringens uppfattning finns skäl att fortfarande hålla fast vid denna bedömning. Konkurrensintresset är ett av många allmänna intressen rörande en ändamålsenlig samhällsstruktur som enligt bestämmelserna i 2 kap. skall beaktas vid såväl planläggning som lovprövning m.m. Att komplettera de allmänna utgångspunkterna för planering m.m. i PBL:s inledande kapitel med konkurrensintresset skulle enligt regeringens mening endast medföra krav på ytterligare kompletteringar rörande andra intressen, vilket sammantaget skulle medföra en mer svåröverskådlig lagstiftning utan att vägledningen för tillämpningen skulle öka. Regeringen anser således att en sådan komplettering varken är behövlig eller lämplig och att principen om hänsynstagande till en effektiv konkurrens gäller utan uttryckligt lagstöd. Vad gäller den av Svea hovrätt föreslagna lösningen kan konstateras att PBL inte nu innehåller någon bestämmelse på en sådan detaljeringsnivå och att den aktuella lagändringen i huvudsak innebär en återgång till en tidigare gällande ordning. Emellertid har förutsättningarna för att reglera handelsändamålet nu varit föremål för överväganden vid så många tillfällen att motivuttalandena blivit svåröverskådliga. Mot denna bakgrund anser regeringen att fördelarna med att ändringarna kommer till uttryck i lagtexten överväger. Den av Svea hovrätt föreslagna utformningen är då i allt väsentligt ändamålsenlig. Regeringen anser dock, som framgår av det tidigare anförda, att uttrycket „skäl av betydande vikt„ bättre speglar de överväganden som skall göras, än det av Svea hovrätt föreslagna „särskilda skäl„. Regeringen föreslår därför att den år 1992 införda bestämmelsen upphävs och att 5 kap. 7 § sista stycket kompletteras med att bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande vikt. 7 Expediering av vissa planhandlingar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Kommunerna skall inte alltid behöva sända | | fastighetsplaner till länsstyrelsen. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: I samband med den ändring av 6 kap. 13 § som föranleddes av anpassningen av PBL till förvaltningslagens regler om hur beslut skall överklagas fick paragrafen en lydelse som innebär att kommunerna - förutom till lantmäterimyndigheten - också alltid skall sända ett exemplar av fastighetsplanen till länsstyrelsen i samband med att planen vinner laga kraft (prop. 1994/95:230, 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30 SFS 1995:1197). En sådan skyldighet hade kommunerna fram till en lagändring år 1990 (prop. 1989/90:37, 1989/90:BoU6, rskr. 1989/90:85, SFS 1989:1049). Regeringen anser dock att denna ordning inte är ändamålsenlig och föreslår därför att 6 kap. 13 § ändras så att planhandlingar inte skall sändas till länsstyrelsen i andra fall än när en detaljplan skall anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen. Som framgår under rubriken Lagrådet i avsnitt 3, har förslaget i denna del tillkommit efter lagrådsremissen. 8 Konsekvensbedömning Förslagen bedöms inte förorsaka några kostnader för det allmänna eller för enskilda. 9 Ikraftträdande Lagförslaget föreslås träda ikraft den 1 januari 1997. Några övergångsbe- stämmelser bedöms inte erforderliga. Det innebär att planer som antas av kommunen efter ikraftträdandet får innehålla preciseringar av handelsändamålet i enlighet med vad som föreslås i propositionen. Detta förslag kan också undantagsvis bli tillämpligt på sådana beslut om detaljplaner som vid ikraftträdandet inte vunnit laga kraft. Sammanfattning av betänkandet Precisering av handelsändamålet i detaljplan Inledning och bakgrund m.m. Enligt 5 kap. 7 § första stycket 3 plan- och bygglagen (1987:10), PBL, får kommunen i detaljplan meddela bestämmelser om byggnaders användning. Härvid kan en precisering ske till handelsändamål. Enligt förarbetena till PBL borde handelsändamålet med hänsyn till konkurrensen inte preciseras ytterligare, om det inte fanns särskilda skäl. Förekomsten av sådana skäl ansågs göra det möjligt för kommunerna att skilja mellan partihandel och detaljhandel samt att inom den senare urskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 april 1992 infördes i 5 kap. 7 § ett nytt andra stycke enligt vilket bestämmelser om byggnaders användning inte får utformas så att en effektiv konkurrens motverkas. Av förarbetena till lagändringen, bostadsutskottets betänkande 1991/92:BoU10, framgår att denna innebar att kommunernas möjlighet att särskilja partihandel och detaljhandel kvarstår, men att möjligheten att i detaljplan särskilt reglera detaljhandel med livsmedel och detaljhandel med skrymmande varor inte längre skall finnas kvar. Genom beslut den 23 november 1995 har riksdagen på hemställan av bostadsutskottet uppdragit åt regeringen att skyndsamt förelägga riksdagen förslag till sådana ändringar i PBL som gör det möjligt för kommunerna att i detaljplan reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Regeringen har härefter åt Plan- och byggutredningen uppdragit att, med beaktande av vad bostadsutskottet anfört, redovisa sina överväganden i frågan. Som bakgrund lämnas en förhållandevis utförlig redovisning för frågans tidigare behandling av regering och riksdag (avsnitt 2). Vidare redovisas resultatet av några forskningsprojekt rörande framför allt effekterna av externa affärsetableringar (avsnitt 3) och en särskild undersökning som har genomförts av Svenska Kommunförbundet beträffande bl.a. erfarenheterna av 1992 års lagändring (avsnitt 4). Överväganden och förslag Uppdraget innebär således att utredningen skall lägga fram förslag till sådana ändringar som leder till en återgång till vad som i huvudsak gällde före lagändringen 1992 i fråga om möjligheterna att i detaljplan precisera handelsändamålet. Efter övervägande av olika alternativa lagtekniska lösningar har utredningen stannat för att föreslå att bestämmelsen i 5 kap. 7 § andra stycket upphävs. Detta innebär att i fortsättningen följande skall gälla beträffande kommunernas möjligheter att i detaljplan precisera handelsändamålet. Kommunerna skall ha möjlighet att i användningsbestämmelser för kvartersmark (5 kap. 3 §) och för byggnader (5 kap. 7 § första stycket 3) precisera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel och att inom detaljhandeln särskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel. Helt allmänt och oavsett hänsynen till konkurrensintresset gäller att kommunernas planer inte i onödan bör ges en sådan detaljeringsgrad att det förhindrar en vitaliserande nyetablering av handeln (5 kap. 7 § sista stycket). Hänsynen till en effektiv konkurrens motiverar att möjligheten att precisera handelsändamålet används restriktivt. För en sådan uppdelning skall krävas sådana skäl som beskrivs i förarbetena till PBL (prop. 1986/87:1 s. 576 ff.). Dessa skäl skall dock inte vara att betrakta som särskilda skäl som automatiskt berättigar till en precisering av handelsändamålet utan skälen skall vara välgrundade och av betydande vikt. Utöver de i propositionen angivna skälen tillkommer miljöhänsynen i vidare bemärkelse. Tillräckligt skäl för precisering av handelsändamålet skall således vara ambitionen att begränsa den totala vägtrafiken. Utredningens lagförslag Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 7 § Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om 1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena, 2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske, 3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek, 4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., 5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge, 6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt, 7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser, 8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6, 9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen, 10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar, 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387), 12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar, 13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. -------------------------------------------------------------------- Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte utformas så att en effektiv konkurrens motverkas I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom. Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. **FOOTNOTES** 1Lagen omtryckt 1992:1769. Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Precisering av handelsändamålet i detaljplan (SOU 1996:52) Riksdagens ombudsmän (JO), Svea Hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping, Socialstyrelsen, Vägverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Lunds universitet, Konsumentberedningen (Jo 1991:A), Konkurrensverket, Boverket, Statens råd för byggnadsforskning, Utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel (N 1995:12), Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms kommun, Norrtälje kommun, Enköpings kommun, Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Jönköpings kommun, Mörbylånga kommun, Ronneby kommun, Kävlinge kommun, Malmö kommun, Helsingborgs kommun, Kungsbacka kommun, Göteborgs kommun, Uddevalla kommun, Vänersborgs kommun, Mariestads kommun, Karlstads kommun, Örebro kommun, Västerås kommun, Falu kommun, Borlänge kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Luleå kommun, Stockholms läns landsting, Byggentreprenörerna, Folkrörelserådet hela Sverige skall leva, Föreningen för samhällsplanering, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Kooperativa förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska kommunförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges livsmedelshandlareförbund, Synskadades riksförbund. Det till lagrådet remitterade lagförslaget Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)1 skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 7 §2 Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om 1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena, 2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske, 3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek, 4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., 5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge, 6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, 7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser, 8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6, 9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen, 10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar, 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387), 12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar, 13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. -------------------------------------------------------------------- Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte utformas så att en effektiv konkurrens motverkas. I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom. -------------------------------------------------------------------- Planen får inte göras mer Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt meddetaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. hänsyn till syftet med den. Bestäm- melser som närmare reglerar möj- ligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande vikt. _____________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. **FOOTNOTES** 1Lagen omtryckt 1992:1769. 2Senaste lydelse 1995:1197. Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-09-11 Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justitierådet Bengt Lambe . Enligt en lagrådsremiss den 5 september 1996 (Inrikesdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10). Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Henrik Lagergren. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Inrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 1996. Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Messing Föredragande: statsrådet Andersson Regeringen beslutar proposition 1996/97:34 Handelsändamålet i detaljplan, m.m.