Post 6316 av 7180 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:83 ·
Hämta Doc ·
Sverige och den inre marknaden
Ansvarig myndighet: Närings¶ och handelsdepartementet
Dokument: Skr. 83
Regeringens skrivelse
1996/97:83
Sverige och den inre marknaden
Skr.
1996/97:83
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm-Wallén
Leif Pagrotsky
(Närings- och handelsdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen ges en redovisning och bedömning av arbetet med EU:s inre marknad
som skall leda till fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer samt
Sveriges mål på detta område. Skrivelsen innehåller en fördjupad genomgång av
det arbete som bedrivs inom varuområdet och de instrument som finns för att
bevaka och förhindra uppkomsten av tekniska handelshinder.
Innehållsförteckning
1 Den inre marknaden - Sveriges hemmamarknad................. 4
1.1 Skrivelsens syfte - ett helhetsperspektiv på den inre
marknaden........................................... 4
1.2 Vad är den inre marknaden?.......................... 5
1.3 Framväxten av den inre marknaden.................... 6
1.4 Sverige och den inre marknaden...................... 8
2 Den inre marknadens roll för ekonomisk tillväxt och social
utveckling................................................. 14
2.1 Sverige behöver en väl fungerande inre marknad...... 14
2.2 Kommissionens rapport om den inre marknadens följder och
effektivitet........................................ 18
2.3 Kommissionens handlingsplan för ett förnyat engagemang i
arbetet med den inre marknaden...................... 19
3 Grundläggande förutsättningar för en effektiv inre marknad. 22
3.1 Grundläggande principer för den inre marknaden...... 22
3.2 Genomförande av gemenskapslagstiftning.............. 25
3.3 Regelreformering.................................... 26
3.4 Övervakning......................................... 29
3.5 Administrativt samarbete............................ 29
3.6 Medborgarnas möjligheter i EU....................... 31
4 Grundläggande friheter på den inre marknaden............... 31
4.1 Fri rörlighet för varor............................. 31
4.1.1 Tekniska handelshinder........................ 32
4.1.2 Harmoniserad lagstiftning..................... 33
4.1.3 Marknadskontroll.............................. 35
4.1.4 Standardisering............................... 36
4.1.5 Inre marknaden - arrangemang med tredje land.. 37
4.1.6 Informationsprocedurer för att undvika handelshinder -
83/189-proceduren............................. 38
4.1.7 Informationsprocedurer för att undvika handelshinder -
en ny procedur................................ 41
4.1.8 Handelshinderarbetet.......................... 41
4.1.9 Några viktiga produktområden.................. 43
4.2 Fri rörlighet för tjänster och kapital ............. 49
4.2.1 Allmän beskrivning............................ 49
4.2.2 Finansiella tjänster och kapital.............. 52
4.2.3 Informationssamhällets tjänster............... 53
4.2.4 Audiovisuella tjänster........................ 54
4.2.5 Telekommunikationstjänster.................... 55
4.2.6 Transporter................................... 56
4.2.7 Energiområdet................................. 59
4.2.8 Transeuropeiska nät........................... 60
4.3 Fri rörlighet för personer.......................... 61
4.3.1 Arbetskraftens fria rörlighet................. 61
4.3.2 Social trygghet............................... 61
4.3.3 Examenserkännande............................. 62
4.3.4 Schengenavtalet och den fria rörligheten för personer
62
5 Områden av särskild betydelse för den inre marknaden....... 64
5.1 Konkurrenspolitik................................... 64
5.2 Statsstöd........................................... 65
5.3 Offentlig upphandling............................... 67
5.4 Konsumentpolitik.................................... 69
5.5 Associationsrätt.................................... 70
5.6 Immaterialrätt...................................... 71
5.7 Åtgärdsprogrammet TULL 2000......................... 73
5.8 Skatter............................................. 75
5.9 Forskning och utveckling............................ 77
5.10 Regional- och strukturpolitik....................... 78
5.11 Miljöpolitik........................................ 80
5.12 Den sociala dimensionen............................. 82
5.12.1 Arbetsrätt.............................. 83
5.12.2 Arbetsmiljö............................. 83
5.12.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män..... 85
5.12.4 Handikappfrågor......................... 86
6 Andra frågor av betydelse för den inre marknaden........... 86
6.1 Regeringskonferensen................................ 86
6.2 Den ekonomiska och monetära unionen................. 88
6.3 Utvidgningen........................................ 90
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997..... 92
1 Den inre marknaden - Sveriges hemmamarknad
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: EU:s inre marknad har skapat |
| förutsättningar för att stärka europeiskt näringsliv och den |
| enskilde medborgaren. Genomförandet av den inre marknaden har |
| skapat hemmamarknadsliknande förhållanden på ett område som |
| omfattar 370 miljoner invånare. Det handlar nu om en politisk |
| vilja att få den inre marknaden att fungera bättre och ta vara på|
| dess möjligheter. För Sveriges del har EU-medlemskapet inneburit|
| en möjlighet att inte bara fullt ut ta del i utan också kunna |
| påverka den inre marknadens utveckling. |
--------------------------------------------------------------------
1.1 Skrivelsens syfte - ett helhetsperspektiv på den inre marknaden
Ett väsentligt motiv för Sveriges deltagande i EES-samarbetet var tillgången
till den inre marknaden och genom inträdet i EU har vi fått möjlighet att aktivt
påverka beslutsprocessen. Det grundläggande syftet med denna skrivelse är att
redovisa regeringens syn på den inre marknaden. Detta är särskilt viktigt
eftersom en effektivt fungerande inre marknad har en nyckelroll för
möjligheterna till en god utveckling för Sverige i ekonomiskt och socialt
hänseende.
Tidpunkten för att nu ta upp den inre marknaden ur detta perspektiv på den
politiska dagordningen skall ses mot de viktiga beslut för den inre marknadens
framtid som förestår under den närmaste framtiden. I skrivelsen presenteras, mot
bakgrund av kommissionens rapport och den diskussion som pågår i
medlemsstaterna, regeringens syn på den inre marknaden sådan den i dag ter sig.
En analys görs av Sveriges intresse av en effektiv inre marknad, de
grundläggande förutsättningarna för att åstadkomma en sådan samt inriktningen av
arbetet och behovet av åtgärder i olika avseenden. I skrivelsen görs också en
problemorienterad genomgång av nuvarande situation beträffande de fyra
friheterna och områden av särskild betydelse för den inre marknaden.
Eftersom skrivelsen rör den inre marknaden kommer inte jordbruks- och
fiskeripolitiken att beskrivas mer ingående. Livsmedelsprodukter tas upp
eftersom de omfattas av de allmänna reglerna om varors fria rörlighet, liksom
transporter eftersom de är nära sammankopplade med varors och tjänsters fria
rörlighet.
Beträffande skrivelsens uppdelning av olika sektorer och områden kan
inledningsvis nämnas att offentlig upphandling, associationsrätt och
mervärdesskatt som förvisso har en direkt koppling till den inre marknaden, har
lyfts ut till avsnitt 5, där också vissa andra områden behandlas som har
betydelse för den inre marknaden. Detta för att kunna presentera en helhetsbild
och för att kunna lyfta fram de problem som är nära sammanknippade med dessa
områden.
Den aktuella diskussionen inom EU berör även andra frågor som har betydelse
för den inre marknaden, men som inte direkt ingår. I skrivelsens avslutande
avsnitt 6 beskrivs regeringskonferensen, EMU och utvidgningen av gemenskapen.
Det bör understrykas att EU och den inre marknaden hela tiden utvecklas i en
pågående process. Skrivelsen avspeglar således regeringens bedömning i olika
avseenden utifrån dagens situation. Vad som sägs om prioriteringar i olika
avseenden kan därför självklart förändras. Att hålla ett helhetsperspektiv på
den inre marknaden levande är emellertid viktigt, inte minst för att skapa det
engagemang för den inre marknaden på alla nivåer som kommissionen framhåller som
nödvändigt för dess effektiva genomförande. Regeringen avser därför att
regelbundet återkomma till riksdagen med en redogörelse av detta slag.
1.2 Vad är den inre marknaden?
EG-fördraget anger att gemenskapens mål skall förverkligas genom en gemensam
marknad. Den gemensamma marknaden definieras inte någonstans i fördraget och är
ett ganska vagt begrepp. Begreppet inre marknaden däremot definieras i artikel
7a i fördraget och tillkom genom Enhetsakten år 1987. Enligt artikel 7a skall
den inre marknaden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för
varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna
i fördraget. De båda begreppen skall inte uppfattas som synonyma.
En gemensam marknad ställer krav på att medlemsstaternas lagstiftning
samordnas på en mängd olika områden. Samtidigt skall den gemensamma marknaden
uppfylla de övergripande ekonomiska och politiska målen i fördraget. Enkelt
uttryckt är den gemensamma marknaden den marknad där de ekonomiska aktörerna på
lika villkor, med beaktande av fri konkurrens, kan handla varor och tjänster med
varandra, investera, arbeta, producera och tillverka för att därigenom befrämja
gemenskapens syften.
Den inre marknaden skall snarare ses som ett medel för att uppnå den
gemensamma marknaden. Det innebär att vissa områden inte innefattas i begreppet
inre marknad. Dessa områden tas istället upp i särskilda regleringar i EG-
fördraget. Detta gäller transportområdet men även jordbruks- och
fiskeripolitiken. EU:s gemensamma jordbrukspolitik och fiskeripolitik utgör
särskilda politikområden vid genomförandet av den gemensamma marknaden. Detta
hindrar dock inte att även jordbruksprodukter och fiskeriprodukter omfattas av
reglerna om fri rörlighet för varor på den inre marknaden.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik med dess inslag av kvoter och andra
produktionsbegränsningar hämmar rörligheten på marknaden, motverkar fri
konkurrens och bromsar strukturomvandling varigenom välfärdsvinster uteblir.
Sverige driver en reformlinje som innebär ökad marknadsorientering, förenkling
och omfattande avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Regeringen
bedömer att en sådan reform är till fördel för både producenter och konsumenter
inom gemenskapen, möjliggör för det europeiska jordbruket att spela en aktiv
roll på världsmarknaden och underlättar EU:s fortsatta utvidgning.
1.3 Framväxten av den inre marknaden
Att förverkliga den gemensamma marknaden blev en av de centrala uppgifterna för
EG:s verksamhet redan under de första åren. Flera av de nödvändiga åtgärderna
var i huvudsak genomförda redan i slutet av 1960-talet. Det gällde bl.a.
avvecklingen av tullar och kvantitativa restriktioner, införandet av
tullunionen, den gemensamma handelspolitiken, jordbrukspolitiken och
konkurrensreglerna. Arbetet gick emellertid långsamt på många områden, bl.a.
när det gällde att få bort tekniska handelshinder, att öppna den offentliga
upphandlingen samt att få den fria rörligheten på tjänsteområdet att fungera. En
av orsakerna var att beslut om lagharmonisering alltid förutsatte enhällighet.
Målet att förverkliga den gemensamma marknaden såsom det föreslagits i
Romfördraget hade inte på långt när uppnåtts i början av 1970-talet. EG-arbetet
hade stagnerat och för perioden myntades uttrycket "eurosklerosens tid".
I början av 1980-talet ökade det politiska trycket i EG för att uppnå
målsättningarna med samarbetet. Uttrycket "den inre marknaden" lanserades.
EG-kommissionen lade år 1985 fram vitboken, KOM(85) 310, om den inre marknaden
innehållande tidsplan och förslag om åtgärder. Målet var inte bara att uppnå fri
rörlighet mellan länderna utan också att helt avskaffa gränskontrollerna mellan
länderna för varor, tjänster, kapital och personer. Den formella
tullbehandlingen, inlämnandet av import-, export- och transitdeklarationer
skulle avskaffas. I samband med import skulle veterinär- och växtskyddskontroll
liksom uppbörden av indirekta skatter läggas om. Transporterna skulle
liberaliseras och även handeln med finansiella tjänster m.m. Målet var att den
ekonomiska verksamheten mellan olika medlemsländer i princip skulle kunna ske på
samma sätt som inom ett land.
Efter lanseringen av vitboken utarbetades Enhetsakten som trädde i kraft år
1987. Enhetsakten skulle stödja vitboksarbetet och innebar en rad ändringar i
Romfördraget. Den inre marknaden definierades som "ett område utan interna
gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs
i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag". Enhetsakten innebar bl.a. att
beslutformerna ändrades från enhällighet till kvalificerad majoritet på en rad
lagstiftningsområden vilket skulle underlätta genomförandet av den inre
marknaden. Detta skedde bl.a genom införandet av artikel 100a.
Unionsfördraget som undertecknades i Maastricht den 1 november 1993 innebar
bl.a. att alla direktiv som beslutas med stöd av artikel 100a blev föremål för
ändrade beslutsprocedurer. Parlamentet fick därigenom ökat inflytande genom
medbeslutandeförfarandet som regleras i artikel 189b.
EG-kommissionen klargjorde i Cecchinirapporten år 1988 inremarknadsprogrammets
ekonomiska betydelse. När vitboksarbetet skulle vara avslutat den 1 januari 1993
hade drygt tre fjärdedelar av de gemensamt beslutade åtgärderna trätt i kraft.
Åtgärder som idag ännu inte kunnat förverkligas är bl.a. avvecklingen av
gränskontroller för personer som reser mellan medlemsstaterna och tre då
föreslagna direktiv om personers fria rörlighet (se avsnitt 4.3). Dock har den
fria rörligheten för personer delvis förverkligats inom Schengensamarbetets ram.
Detta samarbete kommer (tidigast) fr.o.m. den första januari 1999 att omfatta
13 av de 15 medlemsländerna. På bolagslagstiftningens område har inte beslut
kunnat fattats om Europabolag (se avsnitt 5.5). Den nuvarande momsordningen
innebär endast en temporär lösning (se avsnitt 5.8), som skapar administrativa
problem.
Vid lanseringen av inre marknadsprogrammet år 1985 framfördes farhågor för att
EG skulle komma att resa murar mot omvärlden och inta en mer protektionistisk
attityd. Utvecklingen har emellertid gått i motsatt riktning. Avlägsnandet av
gränskontrollerna och avvecklingen av tekniska handelshinder har starkt
underlättat även för företag och leverantörer utanför EG. Avlägsnandet av
gränskontroller mellan de enskilda medlemsländerna framtvingade även en
harmonisering av den gemensamma handelspolitiken. Så sent som 1991 upprätthöll
enskilda EG-länder drygt 12 000 nationella kvotbegränsningar mot länder utanför
EG. Efter genomförande av den inre marknaden ersattes dessa av ett betydligt
mindre antal gemenskapskvoter. De återfinns framförallt på teko-området.
Behovet av en uppföljning av vitboken stod klart redan år 1992 och resulterade
i att kommissionen presenterade en rapport hösten 1996 om den inre marknadens
följder och effektivitet, KOM(96) 520. Som grund för rapporten finns 38
bakgrundsstudier och en företagsundersökning. Rapporten innehåller ett antal
positiva slutsatser om effekterna av den inre marknaden, bl.a. avseende ökad
ekonomisk tillväxt, lägre inflation och skapande av arbetstillfällen, men
kommissionen menar också att medlemsländerna måste fatta beslut om i vilken
riktning de vill att utvecklingen skall gå i det framtida inremarknadsarbetet.
Kommissionen efterlyser ett förnyat engagemang på alla nivåer för att den inre
marknaden skall fungera optimalt. Rapporten beskrivs närmare i avsnitt 2.2 och
2.3.
Kommissionens rapport lades fram på Europeiska rådet i Dublin i december 1996
och kommissionen fick i uppdrag att inför nästkommande Europeiska råd i
Amsterdam presentera en handlingsplan för hur man vill driva den inre marknadens
utveckling fram till den 1 januari 1999.
Genom Europeiska rådets slutsatser i Dublin underströks återigen den inre
marknadens avgörande betydelse för att främja tillväxt och sysselsättning i
unionen. Europeiska rådet menade att det i detta hänseende är avgörande för att
stärka konkurrenskraften hos små och medelstora företag. Insatserna för att
modernisera marknaderna för varor och tjänster och utnyttjande av nya källor
till sysselsättning bör intensifieras. Detta kan ske bl.a. genom att påskynda
genomförandet av den kvarstående lagstiftningen för den inre marknaden för att
fördelarna med den inre marknaden skall bli så stora som möjligt.
1.4 Sverige och den inre marknaden
EFTA och EES-avtalet
De fyra friheterna utgjorde kärnan i EG-EFTA-samarbetet under 1980-talet. Ett
viktigt steg i integrationsprocessen togs genom Luxemburgöverenskommelsen år
1984 när EFTA och EG-ländernas ministrar satte upp ett nytt mål om att "skapa en
ekonomisk dynamisk europeisk zon" till ömsesidig nytta. Det var det första
steget mot det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Syftet var att de fyra
friheterna och konkurrensreglerna skulle utsträckas till alla länder som ingick
EES-avtalet. År 1990 inleddes EES-förhandlingarna formellt och avtalet trädde i
kraft den 1 januari 1994 efter att avtalet omförhandlats när Schweiz i en
folkomröstning avvisade avtalet. Avtalet gav betydande fördelar för svenskt
näringsliv och för svenska konsumenter. EES-avtalet omfattade däremot inte
avveckling av gränskontroller, deltagande i tullunionen och den gemensamma
handelspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken och frihandeln med
jordbruksvaror, fiskeripolitiken, skatteharmoniseringen eller det ekonomiska och
monetära samarbetet.
Medlemskapet i EU
På grund av det sena ikraftträdandet kom EES-avtalet för tre av de fem
deltagande EFTA-staterna, Sverige, Finland och Österrike att endast gälla under
ett års tid. Sedan medlemskapsförhandlingar inletts under år 1993 med Sverige,
Finland och Österrike samt Norge och anslutningsfördraget undertecknats i juni
1994 fullbordades tillträdet till Europeiska unionen av Sverige, Finland och
Österrike den 1 januari 1995.
Som en följd av EU-medlemskapet kan Sverige nu genom aktivt deltagande i råds-
och kommissionsarbetet påverka utformningen av lagstiftningen och
prioriteringarna på inremarknadsområdet. Inremarknadsråden hålls fyra gånger per
år och Sverige representeras av handelsministern. Dessutom finns det en
horisontell rådsarbetsgrupp för övergripande inremarknadsfrågor och en
rådgivande arbetsgrupp i kommissionen. I de båda arbetsgrupperna deltar
företrädare för samtliga medlemsländer och rådet respektive kommissionen på
tjänstemannanivå. De central- och östeuropeiska länderna deltar regelbundet i
detta arbete som ett led i den s.k. strukturerade dialogen.
Svenska företag fick genom Sveriges medlemskap i EU fullt tillträde till en
hemmamarknad bestående av 15 nationer (Belgien, Danmark, Finland, Frankrike,
Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien,
Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike), 370 miljoner konsumenter och
16 miljoner företag.
Utrikeshandeln
Sveriges utrikeshandelsberoende är stort. Exportens värde motsvarar över 35
procent av vår bruttonationalprodukt, medan importen motsvarar 30 procent.
Liksom de flesta andra länder handlar vi mest med länderna i vår närhet. Av den
totala exporten går cirka 60 procent till de övriga EU-länderna. Viktigaste
mottagarländer inom EU för svensk utförsel av varor är Tyskland, Storbritannien
och Danmark. För importen är EU-länderna än viktigare. Drygt 70 procent av
importen härrör från de övriga EU-länderna. Även för införseln är Tyskland,
Storbritannien och Danmark våra största handelspartner inom EU. (Senaste
tillgängliga uppgifter för den svenska utrikeshandeln avser januari till
november 1996.) Eftersom principerna för framtagande av handelsstatistiken
ändrats i och med medlemskapet, varigenom information om importvarors
ursprungsland vid handel inom EU inte längre samlas in, är det svårt att dra mer
precisa slutsatser om medlemskapets effekter på handelsflödena, se
statistiksammanställningar nedan.
Internationaliseringen av det svenska näringslivet har ökat under
efterkrigstiden. Handelshindren har avvecklats i snabb takt, inte bara genom det
allt intensivare regionala samarbetet i Europa, utan också globalt genom en rad
multilaterala handelsförhandlingar inom ramen för det Allmänna tull- och
handelsavtalet, GATT (sedermera världshandelsorganisationen WTO).
Genomförandet av den inre marknaden har lett till ökad öppenhet i EU:s handel
med omvärlden. Utvecklingen på tjänstehandelsområdet och upphandlingsområdet har
gjort det möjligt för EU att spela en aktiv och pådrivande roll i multilaterala
handelsförhandlingar, både i samband med Uruguay-rundan och därefter i WTO-
förhandlingarna om finanstjänster och telekommunikationstjänster. Även
tullskyddet mot omvärlden har fortsatt att sänkas. I och med att resultaten av
Uruguay-rundan genomförs fullt ut sänks den genomsnittliga tullsatsen för
industrivaror från 5,7 procent till 3,6 procent. Ytterligare sänkningar av den
genomsnittliga nivån kommer att följa av informationsteknologiavtalet. En
fortsatt integrering av den inre marknaden stärker EU:s möjligheter att vara en
pådrivande kraft i den internationella handelspolitiken. Regeringens mål och
prioriteringar för handelspolitiken redovisas i skr. 1996/97:71 Sverige, EU och
handelspolitiken inför 2000-talet.
Även om Sveriges handelsutbyte med länderna utanför västeuropa, inte minst de
snabbväxande ekonomierna i Asien, får en allt större betydelse, bör
understrykas att den inre marknaden fortfarande dominerar den svenska
utrikeshandeln. Samtidigt utgör den Sveriges hemmamarknad, en marknad i huvudsak
utan diskriminering och med gemensamma regler.
För de små och medelstora företagen är ofta närmarknader som de nordiska och
den tyska naturliga som "första" exportmarknader. På samma sätt är det naturligt
för företag och andra organisationer som söker leverantörer utanför Sveriges
gränser att söka dessa i vårt närområde.
Den inre marknadens betydelse för främjande av handeln, både vad gäller export
och import, är viktig för fortsatt positiv utveckling av konkurrenskraft,
tillväxt och sysselsättning i det svenska näringslivet.
Investeringar
Sverige välkomnar ökade utländska investeringar för att vitalisera det svenska
näringslivet, bl.a. när det gäller tillförsel av kapital, teknisk kompetens samt
nytt industriellt och kommersiellt tänkande. Sverige hade fram till år 1993
under en lång rad år redovisat ett nettoutflöde av direktinvesteringar.
Nettoutflödena var särskilt stora under slutet av 1980-talet och början av 1990-
talet. Med undantag av år 1994 (ett mindre nettoutflöde) har sedan år 1993
inflödet av investeringar till Sverige varit större än utflödet.
Även om det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser efter enbart två
års EU-medlemskap visar ändå tillgängligt material på ett växande intresse för
Sverige som investeringsland. Vid sidan av EU-medlemskapet har givetvis även
andra faktorer spelat in: ett kraftigt förbättrat klimat för näringslivet genom
att statsfinanserna sanerats, inflationen eliminerats, räntorna sänkts kraftigt
och det allmänna förtroendet återvunnits. Dock pekar flera faktorer på att också
EU-medlemskapet i sig och det fulla deltagandet på den inre marknaden har haft
stor betydelse. Investeringsökningen tog fart i slutet av år 1994 då osäkerheten
kring medlemskapet skingrades. Under år 1995 genomfördes i Sverige ett betydande
antal långsiktiga nyetableringar och expansionsinvesteringar.
Regeringens bedömning är därför att det fulla deltagandet i den inre marknaden
som följde av medlemskapet har haft, och kommer att ha, en positiv effekt på
utländska investeringar i Sverige.
Slutligen bör framhållas att en väl fungerande inre marknad inte bara är en
angelägenhet för företagen, utan också för medborgarna. Den inre marknadens
betydelse för ekonomisk tillväxt och social utveckling behandlas närmare under
avsnitt 2.
2 Den inre marknadens roll för ekonomisk tillväxt och social utveckling
2.1 Sverige behöver en väl fungerande inre marknad
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Den övergripande prioriteringen från |
| svensk sida är att säkerställa den inre marknadens effektivitet.|
| Den strategi som nu håller på att utvecklas kommer att ha stor |
| betydelse och Sverige bör ge starkt stöd åt det fortsatta arbetet|
| med att avveckla återstående hinder för en väl fungerande inre |
| marknad. |
| I detta arbete bedömer regeringen att följande områden är |
| angelägna för förbättring och effektivisering |
| - funktionen av de rättsregler som ligger till grund för |
| verksamhet på den inre marknaden (genomförandet av |
| gemenskapsregler, ömsesidigt erkännande och god regelkvalitet), |
| - konkurrensövervakning och efterlevnad av statsstödsreglerna, |
| - offentlig upphandling, |
| - standardiseringsarbetet, |
| - marknadskontroll och administrativt samarbete mellan |
| medlems-staterna, |
| - de små och medelstora företagens situation. |
| Inremarknadsarbetet skall bedrivas i överensstämmelse med |
| svenska ställningstaganden på särskilda områden, se närmare avsnitt|
| 5. |
--------------------------------------------------------------------
Den inre marknaden utgör navet i det europeiska samarbetet. Det är genom den som
medlemsstaterna via gemensamma lösningar kan utnyttja komparativa fördelar och
stordriftsfördelar som främjar såväl ekonomisk som social utveckling. Inte minst
viktigt är att unionen som hemmamarknad skärper konkurrenskraften hos det
europeiska näringslivet. Den inre marknaden har följaktligen en nyckelroll för
Sveriges möjligheter att ekonomiskt kunna verka internationellt och för att
tillsammans med övriga medlemsstater möta de utmaningar som finns på det globala
planet.
Från svensk utgångspunkt skall särskilt understrykas betydelsen av att vi fått
en mycket stor hemmamarknad och i anslutning därtill ett ökat intresse för
utländska investeringar. Sverige är ett litet land i den globala ekonomin
samtidigt som vi är starkt utrikeshandelsberoende. Sverige behöver en väl
fungerande inre marknad som kan fungera som en accelerator för såväl svensk
export som import. Det ligger därmed i hög grad i Sveriges intresse att stödja
kommissionens ansträngningar att effektivisera och fullborda den inre marknaden
och att verka för att den handlingsplan som nu förbereds blir operativ och ger
resultat.
En väl fungerande inre marknad är i hög grad ett intresse för hela det svenska
folket. Regeringens högst prioriterade fråga är att skapa nya arbetstillfällen
och varaktig tillväxt. De möjligheter som den inre marknaden skapar är ett
viktigt instrument för arbetet med att nå detta mål. En väl fungerande inre
marknad innebär också att svenska konsumenter får bättre och billigare varor och
tjänster, vilket får direkt genomslag i hushållens ekonomi. Rörligheten för
personer innebär helt nya möjligheter för svenskar som för längre eller kortare
tid vill studera, arbeta eller bo i ett annat medlemsland.
Av kommissionens rapport om den inre marknadens följder och effektivitet (se
närmare i avsnitt 2.2 och 2.3) framgår att utvecklingen inom en rad områden har
avgörande betydelse för att kunna utnyttja den inre marknadens fördelar till
fullo. Exempel på sådana områden är konkurrenspolitik, konsumentpolitik,
skattepolitik, regionalpolitik och miljöpolitik. På sådana områden kan det
finnas varierande uppfattningar bland medlemsländerna samtidigt som det för den
inre marknadens effektivitet är nödvändigt att sådana skillnader inte hindrar
det fria utbyte som är den inre marknadens grund mer än nödvändigt. Det är av
stort intresse för Sverige att man inom sådana angränsande områden kan utveckla
så stor samsyn som möjligt inom en ram som är acceptabel för Sverige.
Miljön hör till de frågor som är högt prioriterade av Sverige i EU-arbetet.
Miljöfrågorna är gränsöverskridande till sin karaktär och delvis nära
sammankopplade med handeln. Nya miljöregler på inremarknadsområdet måste därför
utgå från en hög nivå för miljöskyddet. Detta är viktigt inte bara från
miljöskyddssynpunkt. En hög skyddsnivå gynnar en utveckling av nya produkter och
produktionsprocesser som behövs för att stärka den europeiska industrins
konkurrenskraft. Frågan om avvägningar mellan miljön och inre marknaden
behandlas framförallt i avsnitt 5.11. I avsnitt 5 behandlas också en rad andra
områden med utgångspunkt från deras betydelse för den inre marknaden. Allmänt
kan här sägas att inremarknadsarbetet måste bedrivas på ett sätt som står i
överensstämmelse med svenska särskilda ställningstaganden på områden som skydd
för liv och hälsa, arbetar- och konsumentskydd och miljöskydd på en hög nivå.
Vad beträffar regionalpolitiken inkluderas Sverige i den gemensamma politiken
på detta område och får därmed del av stöd från strukturfonderna. Dessa
tillskapades bl.a. för att motverka de regionala obalanser inom Europeiska
unionen som skapandet av den inre marknaden bedöms kunna medföra.
Regeringen vill framhålla att grunden nu är lagd för målet om fri rörlighet
för varor, tjänster, kapital och personer. Det finns också en dynamik i
utvecklingen som är positiv, även om det uppenbarligen återstår mycket att göra.
EU står inför stora förändringar genom tillkomsten av EMU och en utvidgad
medlemskrets. Det är därför angeläget att de hittills uppnådda resultaten
konsolideras och utvecklas genom åtgärder av det slag som föreslås i
kommissionens rapport. Utformningen av den handlingsplan som förbereds blir
viktig. En förutsättning för framgång är som framhålls i rapporten att i Sverige
och övriga medlemsländer skapas ett engagemang hos alla aktörer för den inre
marknaden. Detta förutsätter att medborgarna och företagen på ett konkret sätt
får erfara att en väl fungerande inre marknad är till fördel för dem. Den
övergripande prioriteringen från svensk sida är nu att säkerställa den inre
marknadens effektivitet. Det är därvid som kommissionen framhåller i sin rapport
de offentliga myndigheternas uppgift att genom lämpliga ekonomiska och
institutionella villkor skapa möjligheter för de ekonomiska aktörerna att
utnyttja den inre marknadens fördelar. Det är emellertid företagens förmåga att
ta tillvara dessa möjligheter som ytterst blir avgörande för utvecklingen.
Gemenskapssamarbetet vilar på rättslig grund. De för den inre marknaden
grundläggande rättsreglerna finns i EG-fördraget. Därunder finns en gemensamt
beslutad sekundär lagstiftning på en mängd olika områden. Rapporten om den inre
marknaden visar att det finns betydande brister i medlemsländernas genomförande
på nationell nivå av gemensamt beslutad lagstiftning. Vidare förutsätter EG-
rätten på områden som inte omfattas av särskild gemenskapslagstiftning en
princip om ömsesidigt erkännande av medlemsländernas rättsordningar, som medför
att nationella särregler inte får förhindra fri rörlighet annat än under
särskilt angivna förutsättningar. Också här finns många exempel på bristande
efterlevnad i medlemsländerna.
Regeringen vill understryka vikten av att gemenskapsrätten genomförs på ett
komplett och korrekt sätt på nationell nivå. Ansvaret för att så sker ligger på
såväl EU-nivå som nationell nivå. Medlemsstaterna måste också sträva efter att
tillämpa gemensamma regler på ett likformigt sätt och i möjligaste mån undvika
särlösningar på nationell nivå. Annars uppstår automatiskt hinder som medför att
den inre marknadens potential inte kan utnyttjas och att man inte kan dra nytta
av annars befintliga stordriftsfördelar.
I samband med rättsregler vill regeringen understryka vikten av god
regelkvalitet. Reglerna skall vara ändamålsenliga för sitt syfte och uppfylla
krav på klarhet, begriplighet och lättillgänglighet. Sverige stödjer och bör
fortsätta att stödja det arbete som pågår inom EU som kan innefatta att förenkla
och förbättra regelverket inom den inre marknaden. I arbetet betonar Sverige
kvaliteten i lagstiftningsprodukterna.
För att EU skall kunna möta konkurrensen på den globala handelsarenan är det
mycket viktigt att konkurrensen på den inre marknaden fungerar.
Konkurrensreglerna gäller i princip för samtliga varu- och tjänsteområden och
förutsätter en väl fungerande och effektiv tillämpning. Vart och ett av dessa är
i behov av en väl fungerande och effektiv tillämpning av konkurrensreglerna. Om
den inre marknaden är navet i det europeiska samarbetet, så är en fungerande
konkurrens i sin tur navet i en fungerande inre marknad.
Konkurrenssnedvridningar, som t.ex. uppdelning av marknader, innebär att
fundamentet för den inre marknaden hotas. Om allt fler ärenden kommer att
avgöras på nationell nivå, i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen, är
det även viktigt att Sverige arbetar för ett utbrett och fungerande samarbete
mellan kommissionen och de olika nationella konkurrensmyndigheterna.
Offentliga stödåtgärder har en stor konkurrenspåverkan som drabbar de
ekonomiska aktörerna. Den snedvridning som sker av konkurrensen genom sådana
åtgärder kan i väsentlig grad motverka eftersträvade strukturförändringar och
påverka resursfördelningen på ett negativt sätt. Sverige bör i EU verka för att
minska offentliga stödåtgärder och aktivt medverka i översynen av
statsstödsreglerna i detta syfte.
Likaledes har offentlig upphandling nära anknytning till konkurrensfrågorna.
Frågan har stor betydelse för det gränsöverskridande handelsutbytet mellan
medlemsstaterna. Det råder enighet om att området är bristfälligt utvecklat inom
den inre marknaden. Frågan har även stor ekonomisk betydelse för svenskt
näringsliv.
Den inre marknaden förutsätter ett fritt tillträde till andra staters
marknader på lika villkor för säkra produkter. Framtagandet av standarder fyller
därmed en viktig funktion och det är av stor betydelse att arbetet med
standarder effektiviseras.
För svenskt vidkommande är det mycket viktigt att de väsentliga
säkerhetskraven som ställs på varor är uppfyllda. Frågan är central för
medborgarnas förtroende för den inre marknaden. Det krävs en fungerande
marknadskontroll som ser till att säkerhetskraven efterlevs. Denna funktion
behöver byggas ut inom hela unionen och kompletteras med fungerande
informationssystem och samarbete mellan ansvariga myndigheter i olika länder.
Den inre marknaden har inneburit att många hinder har försvunnit och att
företagen därmed har getts en möjlighet att utnyttja nya vägar. De olika
informationsprocedurer som finns har stor betydelse för att motverka nya
handelshinder. Svensk kontaktpunkt för handelshinder på den inre marknaden är
Kommerskollegium.
Eftersom konsumenternas förtroende behövs för att den inre marknaden skall
kunna förverkligas i alla delar, bör stor vikt generellt fästas vid
konsumentpolitiken i EU.
De små och medelstora företagen har en mycket stor betydelse för
sysselsättningen och tillväxten i medlemsstaterna. Detta framgår tydligt i
diskussioner kring utformningen av politiken inom många områden där situationen
för de små och medelstora företagen sätts i centrum. Det är angeläget att
undanröja de svårigheter som finns i dag för små och medelstora företag och att
verka för att de ges samma tillträde till den inre marknaden som större företag.
Exempel på hinder som särskilt drabbar småföretagen vid sidan av de
traditionella faktorerna bristande språkkunskaper och administrativ kompetens är
t.ex. kostnader för typgodkännanden, avvikande nationell lagstiftning samt
komplicerade momsregler. De små och medelstora företagen skall inte behöva
uppleva att de har en konkurrensnackdel som beror på deras storlek.
Småföretagens deltagande i den inre marknaden är en viktig fråga. Följaktligen
skall Sverige särskilt beakta de små och medelstora företagens situation i
diskussioner och förhandlingar som rör den inre marknaden.
2.2 Kommissionens rapport om den inre marknadens följder och effektivitet
Europeiska kommissionen har i ett meddelande till parlamentet och rådet daterat
den 30 oktober 1996 ("Den inre marknadens följder och effektivitet", KOM(96)
520) presenterat en första utvärdering av hur den inre marknaden hittills
fungerat och dragit slutsatser om vad som bör göras för att förbättra dess
effektivitet. Kommissionen ser där positivt på utvecklingen och anknyter till
vad som i annat sammanhang har sagts om den inre marknaden som en språngbräda
för att öka antalet nya arbetstillfällen och skapa en varaktig tillväxt.
En omfattande undersökning med en lång rad bakgrundstudier har gjorts som
visar tydliga tecken på att genomförandet av den inre marknaden medfört viktiga
förändringar i gemenskapens ekonomi genom förstärkt integration och konkurrens.
Positiva effekter kan påvisas i bland annat följande avseenden:
- Ökande konkurrens inom både tillverknings- och tjänstesektorerna
- Ökad takt i den industriella omstruktureringen
- Större utbud av varor och tjänster till lägre priser, särskilt inom nyligen
avreglerade sektorer som transport, finansiella tjänster, telekommunikation,
radio och television
- Snabbare och billigare leveranser mellan länderna tack vare avskaffandet av
gränskontroller för varor
- Större rörlighet mellan medlemsstaterna både för arbetstagare och personer som
inte är ekonomiskt verksamma.
Preliminära beräkningar av dessa förändringars övergripande ekonomiska
återverkningar ger ett uppmuntrande resultat, men det är fortfarande för tidigt
för att många av åtgärderna på den inre marknaden skall ha fått full verkan.
Beräkningarna anger enligt rapporten följande:
- Mellan 300 000 och 900 000 fler arbetstillfällen än vad som annars skulle ha
varit fallet
- En extra ökning i EU-ländernas BNP-tillväxt på 1,1-1,5 procentenheter under
perioden 1987-1993
- En inflationstakt som varit 1,0-1,5 procentenheter lägre än vad som annars
skulle ha varit fallet
- Ekonomisk konvergens och sammanhållning mellan de olika regionerna inom EU.
De positiva resultaten har enligt kommissionens rapport uppnåtts utan någon
sänkning av säkerhetskraven för konsumenter och arbetstagare, tvärtom har på
många områden skyddsstandarden för de europeiska medborgarna ökat.
Av rapporten framgår också att den inre marknaden har medfört en avsevärd
ökning av såväl handeln som EU:s andel av utländska direktinvesteringar i
världen. Framför allt när det gäller utländska direktinvesteringar är det
tydligt att den inre marknaden har gjort EU mer intressant som investeringsmål,
särskilt inom finansiella tjänster.
I rapporten framhålls att den utvärdering som gjorts inte är definitiv och
utan förbehåll, framför allt på grund av följande:
- Det är svårt att identifiera de effekter som uteslutande kan tillskrivas den
inre marknadens integration. Bland andra faktorer som påverkat utvecklingen
under den aktuella tiden nämns nya medlemsländer i unionen, den tyska
återföreningen, den ekonomiska omvandlingen i central- och östeuropa, ökat stöd
från Europeiska stödfonderna, ökad globalisering av ekonomin och den
informationstekniska revolutionen.
- Den inre marknadens lagstiftning har ännu inte börjat tillämpas fullt ut och
ekonomiska aktörer håller fortfarande på att anpassa sig till nya rättsliga och
affärsmässiga förhållanden. Den senaste konjunkturnedgången kan ha gjort dem
tveksamma att ta steget fullt ut.I rapporten framhålls vidare att även om
grunden nu är lagd för en integrerad inre marknad det ändå återstår mycket att
göra för att avskaffa återstående hinder. Viktigt är emellertid att inre
politiska gränser inte längre är strategiskt viktiga för näringslivet och att
det nu finns nödvändiga strukturer på plats för att avskaffa dessa hinder och
hindra nya från att komma till. Det räcker dock inte med att dessa
förutsättningar finns. För att komma vidare behövs enligt kommissionen ett
förnyat politiskt engagemang för den inre marknaden. Aktiv handling krävs från
alla parter som har intresse av att den inre marknaden blir en framgång: de
nationella myndigheterna i medlemsstaterna, de ekonomiska aktörer som marknaden
har skapats för och unionens institutioner.
Kommissionen understryker att det är de ekonomiska aktörernas, dvs. företags
och konsumenters, sak att ta till vara de möjligheter som den inre marknaden
skapar. De offentliga myndigheternas uppgift på nationell nivå och på
gemenskapsnivå är att skapa lämpliga ekonomiska och institutionella villkor. Om
marknaden skall hålla vad den lovar beror i första hand på företagens och
konsumenternas förmåga att utnyttja de nya öppningarna.
2.3 Kommissionens handlingsplan för ett förnyat engagemang i arbetet med den
inre marknaden
Europeiska rådet gav i slutet av år 1996 kommissionen i uppdrag att ta fram en
handlingsplan för den inre marknaden och resultatet skall presenteras för
Europeiska rådet i Amsterdam i juni 1997.
Kommissionens handlingsplan kan förväntas bygga på slutsatserna i rapportens
avslutande kapitel. Huvudtanken är att man nu måste helt leva upp till vad man
har beslutat och jämna ut de återstående politiska och praktiska svårigheter som
hämmar den inre marknadens hela potential från att förverkligas. Kommissionen
lägger i sin rapport fram tydliga politiska rekommendationer för insatser på två
nivåer.
På den nationella nivån måste medlemsstaterna dels förbättra takten i
genomförandet av gemenskapslagstiftning av betydelse för den inre marknaden,
dels vidta kraftiga åtgärder för att minska nationell reglering som hämmar både
konkurrens och konkurrenskraft.
På gemenskapsnivån återstår att slutföra uppgifter från 1985 års
inremarknadsprogram inom ett fåtal nyckelområden (avskaffande av
personkontroller, beskattning och bolagsrätt). Vidare behövs bättre kontroll och
uppföljning av genomförandeåtgärderna och utveckling av gemenskapens politik på
vissa angränsande områden såsom konkurrens, konsumentpolitik, information och
miljö.
I rapporten framhåller kommissionen också att införandet av en gemensam valuta
år 1999 kommer att effektivisera den inre marknaden genom avlägsnande av
valutarisker och genom ökad öppenhet och konkurrens i allmänhet.
I rapportens avslutande kapitel utvecklas det nyss sagda ytterligare med ett
antal förslag.
För att få en effektiv tillämpning av gemenskapslagarna bör frågor om
rättstillämpning ges mer uppmärksamhet på den politiska nivån. Ett program med
följande punkter bör införas:
- Effektivare bestämmelser för genomförande och i synnerhet en förstärkning av
övervakningen på marknaden.
- Ökad öppenhet hos medlemsstaterna för diskussioner om rättstillämpning med
utbyte av information om strukturer, förfaranden och problem.
- Kontroll av nationella åtgärder för rättstillämpning.
- Ökat utnyttjande av vetenskaplig och teknisk expertis.
- Snabbare överträdelseförfaranden.
- Bättre rättstillämpande instrument för den inre marknaden.
- Bättre statistik och informationsspridning.
För att minska antalet regler och förenkla dem bör dels på gemenskapsnivå
utarbetas en strategi för regelförenkling på grundval av resultatet från
initiativet SLIM (Simpler Legislation for the Internal Market), dels på
nationell nivå övervägas följande åtgärder:
- Ett register över nationella åtgärder som leder till uppdelning av marknaden.
- Minskning av administrativa bördor, särskilt åtgärder som gör det lättare att
starta företag.
- Utbyte av information av erfarenheter vid granskning av egna regler.
Åtgärder bör vidtas för att fullborda de rättsliga ramarna på gemenskapsnivå för
den inre marknaden. Några viktiga luckor finns fortfarande i den
gemenskapslagstiftning som bedömdes nödvändig i 1985 års plan för den inre
marknaden, framför allt på följande områden:
- Fri rörlighet för personer, framför allt vad gäller gränskontroller.
- Skatteområdet, framför allt vad gäller mervärdesskatt, dubbelbeskattning och
beskattning av inkomster från investeringar.
- Europeisk bolagsrätt som kan underlätta för företag att etablera sig i mer än
en medlemsstat.
- Anpassning av befintlig gemenskapslagstiftning på områden där svårigheter
visat sig, t.ex. områdena byggprodukter och finansiella tjänster.
För vissa särskilt viktiga framtidsområden behöver de rättsliga ramarna ses
över:
- Tjänster baserade på informationsteknik.
- Bioteknik.
- Särskilda initiativ för tjänsteområdet.
- En inre marknad för energi.
Utöver de rättsliga ramarna behöver enligt kommissionen andra policyinstrument
utvecklas för att den inre marknaden skall kunna utnyttjas till fullo:
- Den gemensamma valutan är det viktigaste sättet att befästa och öka den inre
marknadens effektivitet genom minskning av transaktionskostnader och
undanröjande av valutarisker samt ökad konkurrens genom öppenheten i fråga om
priser.
- Sysselsättnings- och socialpolitik
- Konkurrenspolitik
- Skattepolitik
- Informationspolitik
- Miljöpolitik
- Företagspolitik, särskilt förbättringar för små och medelstora företag
- Transeuropeiska nät
- Forsknings- och innovationspolitik
- Konsumentpolitik
Kommissionen understryker slutligen behovet av ett nytt engagemang på alla
nivåer för att få till stånd en inre marknad som kan utnyttjas fullt ut. En
effektiv inre marknad är ett viktigt instrument för att unionens prioriteringar
skall kunna genomföras:
- Sysselsättningen. Det finns redan tecken på att den inre marknaden på ett
positivt sätt börjar bidra till den allmänna sysselsättningsnivån i unionen,
även under rådande lågkonjunktur.
- Utnyttjande av världsekonomins globalisering. Den inre marknaden ger företagen
ett bra utgångsläge för att påverka och utnyttja de möjligheter som
globaliseringen ger.
- Den inre marknaden gynnar i sig konvergens och en ekonomiskt mer homogen miljö
och förbättrar därför EMU:s förutsättningar att lyckas.
- Utvecklingen av relationerna till de central- och östeuropeiska länderna
kommer att starkt påverkas av i vilken grad dessa uppfattar den inre marknaden
som allomfattande och fullt funktionsduglig.
3 Grundläggande förutsättningar för en effektiv inre marknad
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: En effektiv inre marknad kräver ett |
| engagemang för genomförandet av lagstiftningen på gemenskapsnivå|
| och nationell nivå. Grundläggande förutsättningar är därvid en god|
| rättslig ram som respekteras av medlemsstaterna, ett gott |
| administrativt samarbete och informationsutbyte inom unionen |
| samt god information till unionens medborgare om den inre |
| marknaden och dess möjligheter. |
| Den rättsliga ramen för den inre marknaden finns i EG-fördraget|
| och all gemenskapslagstiftning grundas i huvudsak på detta. |
| Genom lagstiftning på gemenskapsnivå harmoniseras |
| medlemsstaternas nationella rättsordningar på särskilda områden. I|
| övrigt tillämpas den på EG-fördraget grundade principen om |
| ömsesidigt erkännande. För att regler av betydelse för den inre |
| marknaden skall fungera väl bedömer regeringen som särskilt |
| angeläget |
| - att gemenskapsregler genomförs korrekt på nationell nivå och |
| att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas på fördragsenligt|
| sätt så att särregler på nationell nivå som hindrar fri rörlighet|
| endast används när det är befogat med hänsyn till ett viktigt |
| intresse såsom skydd för liv och hälsa, arbetar- och |
| konsumentskydd eller skydd för miljön, |
| - att regelreformering bedrivs effektivt på alla nivåer, |
| - att överträdelser mot gemenskapsrätten åtgärdas snabbt och |
| effektivt. |
| Ett utökat administrativt samarbete och utbyte av information är|
| viktigt för att skapa effektiva administrativa rutiner, göra en |
| effektiv övervakning av den inre marknaden möjlig och skapa en |
| god information till företag och enskilda i medlemsstaterna. |
| För att skapa det nödvändiga engagemanget för den inre marknadens|
| framgång och för att göra det möjligt för företag och enskilda att|
| dra nytta av möjligheter och rättigheter på den inre marknaden |
| krävs bättre informationsinsatser. |
--------------------------------------------------------------------
3.1 Grundläggande principer för den inre marknaden
Utgångspunkten för en fungerande inre marknad är att medlemsstaterna respekterar
EG-fördraget som är den rättsliga ramen för samarbetet och som all
gemenskapslagstiftning i princip grundar sig på. Gemenskapen tillämpar
huvudsakligen två modeller för att åstadkomma en fungerande rättsordning på den
inre marknaden.De är dels principen om ömsesidigt erkännande av andra
medlemsstaters regler och produkter, dels harmonisering (tillnärmning) av
medlemsstaternas lagstiftning.
Ömsesidigt erkännande
Principen innebär att medlemsstaterna ömsesidigt erkänner varandras nationella
regler och är grundläggande för den inre marknadens funktion. Principen
åskådliggörs på ett tydligt sätt i artikel 30 i EG-fördraget som är
utgångspunkten för varors fria rörlighet. Artikeln förbjuder kvantitativa
importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. I artikel 36 finns dock
undantag för åtgärder som motiveras av hänsyn till bl.a. skydd för allmän
ordning och allmän säkerhet. Begreppet "åtgärd med motsvarande verkan" har
tolkats av EG-domstolen i en rad avgöranden och domstolen har då erkänt att det
finns legitima nationella regleringsändamål utöver de som följer av artikel 36,
s.k. tvingande hänsyn. I målet 120/78 Rewe-Zentral AG mot
Bundesmonopolverwaltung für Branntwein ("Cassis de Dijon") lades den viktiga
Cassis-principen fast som innebär att medlemsstaterna ömsesidigt erkänner
varandras varor som lagligen tillverkats och marknadsförts.
Cassis-principen gäller så länge gemensamma regler saknas. Medlemsstaterna har
dock möjlighet att stoppa en vara från en annan medlemsstat om det krävs för att
upprätthålla en effektiv skattekontroll, skydd för allmän hälsa, skydd av god
handelssedvana, konsumentskydd, miljöskydd, förbättrad arbetsmiljö och främjande
av kulturellt skapande.
Undantagen är en del av Cassis-principen och kompletterar de undantag som
finns inskrivna i artikel 36. En förutsättning för att kunna åberopa undantag är
att de är proportionella, dvs. åtgärderna får inte vara mer ingripande i den
fria rörligheten för varor, än vad som kan anses behövligt med hänsyn till
undantaget (proportionalitetsprincipen). Vidare får åtgärder som hindrar handeln
inte heller utgöra medel för godtycklig diskriminering eller förtäckt
begränsning. Uppfattningarna om vad som faller in under artikel 36 eller
undantagen enligt Cassis-principen går ofta vitt isär. Detta bidrar till den
osäkerhet som finns i dag på marknaden om vilka nationella regler som är
förenliga med principen om ömsesidigt erkännande.
Harmonisering (tillnärmning)
Den andra modellen som gemenskapen använder sig av för att få den inre marknaden
att fungera är att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning dvs. att tillse att
medlemsstaternas lagstiftning överensstämmer med varandra.
Varje harmoniseringsåtgärd har sin grund i EG-fördraget. Beroende på område
kan rådet fatta beslut om åtgärder för tillnärmning med antingen kvalificerad
majoritet eller enhällighet. Problem uppstår ibland när det gäller att klarlägga
vilken rättslig grund en rättsakt skall baseras på. Ett tydligt exempel är
rättsakter om miljöåtgärder som antingen kan stödja sig på artikel 100a eller
130s i fördraget. Vilken artikel som läggs till grund för rättsakten påverkar
grad av harmonisering, om beslut fattas med majoritet eller enhällighet och
möjligheten att använda sig av nationella avvikelser.
Harmonisering sker vanligtvis genom direktiv. Dessa kan utformas på olika sätt
beroende på hur stor likhet man eftersträvar mellan medlemsstaternas
lagstiftning. Det finns olika modeller. Total harmonisering innebär att alla
medlemsstater måste tillse att varor som uppfyller de gemensamma kraven får
fritt tillträde och att man samtidigt utestänger de varor som inte uppfyller
kraven. Optionell harmonisering innebär att man inte får hindra
marknadstillträdet för varor som uppfyller de gemensamma reglerna, men man får
samtidigt behålla nationella regler. Minimiharmonisering slutligen innebär att
medlemsstaterna lämnas ett stort utrymme att föreskriva om nationell reglering.
De gemensamma reglerna slår endast fast en lägsta nivå vilken medlemsstaterna
inte får underskrida. Minimiharmonisering gäller ofta skyddsnivåer och
gränsvärden.
Den vanligaste harmoniseringsmetoden är i dag direktiv enligt nya metoden. Den
innebär att de väsentliga säkerhetskraven totalharmoniseras. Eventuella tekniska
detaljlösningar utarbetas i standarder som tas fram av de europeiska
standardiseringsorganen. Även om inte standarder utgör bindande rättsregler,
förutsätts en produkt som uppfyller en sådan standard leva upp till direktivens
krav.
Undantag från harmoniserade områden
Huvudregeln när ett område är harmoniserat är att nationella avvikelser inte är
tillåtna.
I EG-fördraget finns emellertid en begränsad rätt för medlemsstater att göra
avvikelser från de harmoniserade reglerna. Enligt artikel 100a p.4 kan
medlemsstaterna efter det att rådet med kvalificerad majoritet beslutat om en
harmoniseringsåtgärd tillämpa strängare nationella regler när dessa grundar sig
på väsentliga behov som anges i artikel 36 eller som avser miljö eller
arbetsmiljöskydd. Artikel 100a.4 innebär helt klart en avvikelse från
huvudregeln och har givit upphov till många tolkningar. Av den anledningen är
det svårt att med klarhet uttala sig om vad som i praktiken kan räknas som
undantag från grundprincipen. I den pågående regeringskonferensen har Sverige
fört fram förslag om att artikel 100a.4 bör förtydligas. Sverige anser att det
klart bör framgå att medlemsstaterna skall ha rätt att införa nationella
bestämmelser efter det att harmonisering har genomförts om det sker med stöd av
nya omständigheter som inte var kända när harmoniseringsåtgärden vidtogs.
Slutligen kan även s.k. skyddsklausuler medföra provisoriska avvikelser från
harmoniserade områden.
Sveriges syn på ömsesidigt erkännande och harmonisering
Även om Sverige är en av de mindre medlemsstaterna i EU och följaktligen är
mycket beroende av att de gemensamma reglerna tillämpas enhetligt, bör från
svenskt håll betonas att harmoniseringsåtgärder inte får bli ett självändamål.
Många områden är av olika skäl inte lämpliga att harmonisera och behovet av
harmonisering skiftar kraftigt mellan olika områden. Härtill kommer att
harmonisering i vissa fall kan innebära påfrestningar för de nationella
rättssystemen. Det gäller särskilt inom civilrätten. Enligt Sveriges mening bör
harmoniseringsåtgärder endast användas då det är nödvändigt för att uppnå EG-
fördragets målsättningar. Vid avvägningar om ett område skall harmoniseras eller
inte måste såväl proportionalitetsprincipen som subsidiaritetsprincipen iakttas.
Med tanke på det breda genomslag som harmoniserade rättsakter får i
medlemsstaterna och mot bakgrund av svårigheterna att rätta till uppkomna
brister är det viktigt att arbetet präglas av stor noggrannhet. Även i övrigt
måste samma kvalitetskrav ställas på gemenskapslagstiftning som på nationell
lagstiftning.
På oreglerade områden är det angeläget att medlemsstaterna tillämpar den
grundläggande principen om ömsesidigt erkännande och att nationella
särbestämmelser som hindrar den fria rörligheten verkligen är befogade och
förenliga med EG-fördraget. För att gemenskapen skall kunna utvecklas och bli
mer effektiv måste ömsesidigt erkännande tillämpas av samtliga medlemsstater.
Idag förekommer att medlemsstater i strid med denna princip kräver ytterligare
kompletteringar när det gäller varor, tjänster, etableringar eller intyg av
olika slag. Viktigt är att gemenskapens principer för bedömning av
överensstämmelse får genomslag i hela unionen. En framtida väg för att få
gemensamma regler är att använda standarder på flera områden och i större
utsträckning än vad som sker i dag. Användandet av standarder innebär att
samtliga länder får samma utgångspunkter för att kunna tillämpa ömsesidigt
erkännande.
3.2 Genomförande av gemenskapslagstiftning
Ett grundläggande krav för att den inre marknaden skall fungera effektivt är att
den lagstiftning som medlemsstaterna har beslutat om också genomförs i nationell
lagstiftning. I dagsläget har 63,8 procent av de åtgärder som finns upptagna i
1985 års vitbok genomförts i samtliga medlemsstater. Enligt den senaste
rapporten från den 7 februari 1997 är Nederländerna och Danmark bäst på att
genomföra gemenskapsdirektiv upptagna i 1985 års vitbok i nationell lagstiftning
(båda 99,1 procent). Sverige ligger på tredje plats med 213 anmälda direktiv
eller 98,6 procent. Sämst av medlemsstaterna är Tyskland med 88,5 procent och
Österrike med 86,2 procent. Vitboken omfattar totalt 218 direktiv som skall vara
genomförda och anmälda. Enligt motsvarande sammanställning över samtliga 1421
inremarknadsdirektiv har Sverige genomfört 1213 stycken (90,4 procent) vilket
innebär en nionde plats. En kontroll i regeringskansliet av tidigare lämnade
uppgifter visar dock preliminärt att ytterligare 100 direktiv är både genomförda
och anmälda.
I och med att en stor del av vitboksdirektiven antagits blir det nationella
genomförandet avgörande för den inre marknadens funktion. Det faktum att
medlemsstaterna vidtagit åtgärder för att genomföra direktiven är dock ingen
garanti för att det skett på ett korrekt sett. Det är för alla berörda, inte
minst de små och medelstora företagen, viktigt att lika villkor skall gälla för
alla ekonomiska aktörer. Risken finns annars att konkurrenssnedvridning uppstår
mellan de ekonomiska aktörerna inom unionen. Det är därför mycket angeläget att
bristande nationellt genomförande av gemenskapslagstiftning och felaktig
tillämpning av principer om ömsesidigt erkännande åtgärdas samt att detta görs
inom rimlig tid för företag och enskilda som drabbas. Sker inte detta finns risk
för att legitimiteten hos den inre marknaden hotas och därmed hela unionen.
Sverige anser i likhet med kommissionen att det är framförallt på nationell
nivå som åtgärder skall vidtas. Medlemsstaterna måste leva upp till de
förpliktelser som de själva varit med om att besluta. Sverige anser emellertid
att om en medlemsstat inte uppfyller sina förpliktelser, kommissionen bör ta det
övervakningsansvar som ålagts den och använda de möjligheter som finns för att
förmå medlemsstaterna att fullgöra sina skyldigheter.
I arbetet med att genomföra ett direktiv på nationell nivå upptäcks ofta att
bestämmelser fått en utformning som i efterhand framstår som mindre lämplig. Det
ligger då i alla medlemsstaters intresse att en snabb justering kan komma till
stånd. Vid själva genomförandet av direktiv ställs medlemsstaterna ofta inför en
rad vägval. Enligt Sveriges mening finns ett intresse av att medlemsstaterna i
möjligaste mån väljer samma lösningar. Sverige anser därvid att det är viktigt
att medlemsstaterna i större utsträckning samråder och utbyter information i
dessa frågor för att undvika att medlemsstaterna genomför rättsakterna på olika
sätt och därigenom skapar avvikelser i den gemensamma lagstiftningen.
3.3 Regelreformering
Den inre marknaden kritiseras ofta för att inte vara tillräckligt effektiv och
för att vara överreglerad. Inom EU har tanken väckts att avreglera på EU-nivå
och i högre utsträckning lita till ömsesidigt erkännande. Sverige anser dock
rent principiellt att det finns mycket att vinna på att samtliga medlemsstater
förvaltar det som hittills har åstadkommits och att man låter den inre marknaden
få en möjlighet att konsolideras.
Enligt Sveriges mening är det mycket viktigt att tillse att regler inte får
handelshindrande effekter. För att undvika att sådana effekter uppstår kan man
liberalisera reglerna genom att ta bort, ändra eller införa nya regler.
Naturligtvis innebär även ett enhetligt genomförande av EG-direktiv att man
undviker handelshindrande effekter.
Även utan handelshindrande effekter kan emellertid regler få negativa
konsekvenser av annat slag. När det gäller att motverka sådana konsekvenser
talar man i EU liksom i andra medlemsstater om regelförenkling och annan
regelreformering. Med regelförenkling avses ofta att regler görs lättillgängliga
och klara och att man undviker byråkrati samt för många regler. Regelförenkling
innebär ibland avreglering, vilket ofta kan vara liktydigt med omreglering eller
val av andra styrmedel. Ibland avskaffas ett regelsystem men andra typer av
styrmedel sätts in för att motverka negativa effekter. Regelförenkling syftar
ofta till att sänka kostnaderna och minska byråkratin, vilket ofta är särskilt
viktigt för små och medelstora företag.
Initiativ på EU-nivå
Under de senare åren har kommissionen tagit alltfler initiativ i arbetet med
regelreformering. Det gäller förslag på åtgärder, i synnerhet förenkling, som
effektivt skall samverka för att göra gemenskapslagstiftningen klarare och mer
lättillgänglig. Förslagen har särskilt uppmärksammat små och medelstora företags
situation. Kommissionens initiativ har följt två huvudsakliga handlingslinjer:
nya lagförslag skall uppfylla bestämda kriterier på stringens, klarhet och
genomskådlighet. Vidare skall gällande lagstiftning revideras och texterna göras
mer lättillgängliga. Kommissionen har under 1996 vidare lanserat ett projekt för
att förenkla lagstiftningen, Förenklad lagstiftning på den inre marknaden (SLIM
- ett pilotprojekt). Syftet är att utvärdera hur man på lämpligaste sätt kan
förenkla reglerna inom vissa sektorer och därmed minska de svårigheter som finns
i dag. Arbetet sker i grupper där experter och jurister från medlemsstaterna
ingår och skall utmynna i rekommendationer som kommissionen sedan skall gå
igenom. Projektet är ett första steg på vägen och kommissionen påpekar att andra
institutioner och medlemsländer måste följa efter för att projektet skall få
fullt genomslag. Det är framför allt viktigt att medlemsstaterna tillser att den
nationella överregleringen åtgärdas eftersom många av problemen i dag ligger på
nationell nivå.
Sveriges syn på regelreformering
Regeringen vill understryka vikten av god regelkvalitet. Reglerna skall vara
ändamålsenliga för sitt syfte och uppfylla krav på klarhet, begriplighet och
lättillgänglighet. I dag finns ett för stort antal regler vilket gör att det är
svårt att veta vad som gäller och att det är onödigt krångligt för många företag
att verka på den inre marknaden. En minskning av antalet regler och en
förenkling av befintliga regler är därför nödvändig.
Regeringen ser arbetet med regelreformering som ett av de nödvändiga
instrumenten för att främja ekonomisk tillväxt samt ökad och tryggad
sysselsättning både på den inre marknaden och i Sverige. För regeringen är det
mycket viktigt att löpande och mer metodiskt och effektivt arbeta med
regelreformering. På så sätt kan man motverka att regler i onödan snedvrider
konkurrensförutsättningarna, skapar kostnader och hinder, särskilt för de små
och medelstora företagen eller på annat sätt fördyrar produktionen eller
distributionen.
Samtidigt som regeringen delar kommissionens grundsyn vad gäller
regelreformering vill regeringen dock starkt understryka att det självfallet är
nödvändigt att beakta de intressen som regler skall skydda. Försämringar av
skyddet för viktiga intressen såsom liv och hälsa, arbetar- och konsumentskydd
samt miljön får inte ske.
Regeringen stöder därför det arbete som pågår inom EU med att förenkla och
förbättra regelverket inom den gemensamma marknaden. I detta arbete betonar
Sverige kvaliteten i lagstiftningsprodukterna. Arbetet bör leda till en
förbättring av dagens situation då den komplicerade beslutsprocessen har en
tendens att utmynna i diffusa kompromisser som är juridiskt otillfredsställande.
Det ovannämnda SLIM-projektet är högt prioriterat och regeringen ställer sig
positiv till att projektet fortsätter med nya sektorer. Sverige bör aktivt vara
med och påverka vilka sektorer som skall prioriteras.
Nationella åtgärder
Kommissionen har starkt, och vid upprepade tillfällen, understrukit att arbetet
med regelreformering måste bedrivas effektivt också på den nationella nivån.
Regeringen delar denna uppfattning. I Sverige har regelreformeringsarbetet till
en början och sedan under en följd av år drivits inom ramen för ett program för
god regelkvalitet. Regeringen förstärkte därefter arbetet genom anvisningar för
myndigheterna att göra konsekvensanalyser av sina egna regler.
Vid årsskiftet 1994/95 togs ännu ett grepp i detta arbete. Genom ett
regeringsbeslut infördes ett system för en systematisk genomgång i
regeringskansliet av regler som berör företagen. Bland annat rör det analys av
vissa reglers konsekvenser och effekter för marknadens förmåga att fungera
effektivt.
Regeringen bedömer att det är angeläget att påtagligt bredda och intensifiera
arbetet med att identifiera och söka lösa sådana problem som särskilt de små
företagen upplever. Därför har regeringen nyligen beslutat att förstärka arbetet
med regelreformering med en bred satsning för att i aktiva former hjälpa
småföretagen genom att bl.a. identifiera och rensa bort onödiga hinder för
småföretagsetableringar och småföretagstillväxt. För denna uppgift har
regeringen tillsatt en särskild Småföretagsdelegation. Den skall kontinuerligt
föreslå åtgärder för att undanröja sådana hinder. Delegationsarbetet skall
baseras bl.a. på en bred och åtgärdsinriktad dialog med näringslivets
organisationer, fackliga organisationer, statliga myndigheter och kommuner (Dir.
1996:60).
Regeringen driver således ett omfattande och brett samt aktivt och praktiskt
utformat program för regelreformering, med särskild inriktning på småföretagen.
Det viktiga arbetet kommer att fortsätta efter praktiskt utformade huvudlinjer.
Sverige arbetar redan i den riktning som kommissionen önskar. Det är i hög
grad angeläget att arbetet också på gemenskapsnivå får genomslagskraft i
tillräcklig grad i alla medlemsstater, samt att betydande praktiska resultat
uppnås i bred omfattning inom rimlig tid.
3.4 Övervakning
Kommissionen har som "fördragets väktare" en viktig roll i att övervaka att
medlemsstaterna tillämpar och genomför EG-rätten på ett riktigt sätt. Till
kommissionen kommer det in klagomål från enskilda eller andra medlemsstater om
påstådda överträdelser av EG-rätten. Kommissionen kan också på eget initiativ ta
upp sådana frågor.
Om kommissionen anser att en medlemsstat inte har uppfyllt sina skyldigheter
enligt fördraget eller andra rättsakter gäller enligt artikel 169 i EG-fördraget
att kommissionen skall avge ett motiverat yttrande efter att ha givit den
berörda staten tillfälle att komma in med sina synpunkter. Därefter får
kommissionen föra ärendet vidare till domstolen. Det första steget i det
formella överträdelseförfarandet är alltså att kommissionen genom en s.k.
formell underrättelse ger medlemsstaten tillfälle att komma in med synpunkter på
det påstådda fördragsbrottet.
Normalt har det dock tagits flera informella kontakter, innan ett ärende har
avancerat så långt att kommissionen lämnar över en formell underrättelse till
medlemsstaten. Kommissionen brukar inledningsvis lämna över en skriftlig
förfrågan om de ifrågasatta nationella reglerna till medlemsstaten. Det
förekommer också andra informella kontakter i ärendena, såväl före som efter ett
eventuellt beslut om formellt förfarande. Det kan röra sig om ytterligare
skriftväxling eller möten mellan kommissionen och företrädare för regeringen.
Bland annat hålls årligen möten i Sverige, s.k. paketmöten, mellan kommissionens
generaldirektorat för den inre marknaden (DG XV) och företrädare för berörda
departement angående aktuella ärenden som ligger inom det generaldirektoratets
verksamhetsområde. Beträffande formella överträdelseförfaranden mot Sverige har
detta hittills skett i ett fåtal ärenden. Det har bl.a. rört frågor om svensk
reglering på bilavgasområdet, kemiområdet och det alkoholpolitiska området.
3.5 Administrativt samarbete
För att den gemensamma marknaden skall fungera räcker det inte med att länderna
satt upp ett gemensamt regelverk, utan det måste även genomföras i de olika
ländernas lagstiftning och tillämpas på ett likartat sätt. De senaste
undersökningarna har visat att länderna skiljer sig åt kvalitativt och
kvantitativt när det gäller både genomförande och tillämpning av
gemenskapslagstiftningen.
Den bakomliggande orsaken till att medlemsstaterna hanterar
lagstiftningsfrågorna olika är kulturella skillnader och skillnader i
rättstraditioner. De nationella administrationerna i medlemsstaterna skiljer sig
helt enkelt åt. Likaledes skiljer sig strukturen åt, liksom de enskilda
tjänstemännens bedömningar av olika frågor. Sist men inte minst är
sanktionssystemen i medlemsstaterna olika. För att det gemensamma regelverket
skall fylla den funktion som varit avsikten och utgöra ramen för den fria
cirkulationen av varor, tjänster, personer och kapital, krävs ytterligare
insatser. Det gäller samarbetet mellan förvaltningarna nationellt och
internationellt och kontakterna mellan förvaltningarna och
medborgarna/konsumenterna och företagen.
För att få den inre marknaden att fungera på ett bra sätt har rådet i tre
resolutioner uppmanat medlemsstaterna och kommissionen att intensifiera sina
ansträngningar
- rådets resolution av den 10 oktober 1994 om att ge fritt spelrum för dynamiken
och den innovativa potentialen i små och medelstora företag, inbegripet
hantverkssektorn och mycket små företag, i en konkurrensinriktad ekonomi (94/C
294/04),
- rådets resolution av den 16 juni 1994 om utveckling av det administrativa
samarbetet i samband med genomförandet och tillämpningen av gemenskapsrätten
inom den inre marknaden (94/C 179/01),
- rådets resolution av den 8 juli 1996 om samarbete mellan förvaltningar för
att genomföra den lagstiftning som rör den inre marknaden (96/C 224/03).
Lagstiftningen och dess tillämpning skall undersökas och
förvaltningssamarbetet ytterligare utvecklas. Den första resolutionen är
särskilt inriktad på små och medelstora företag och möjligheterna att eliminera
de lagstiftningsmässiga och administrativa hinder som dessa möter.
Medlemsstaterna uppmanas att inrätta särskilda kontaktpunkter där små och
medelstora företag kan få hjälp. Vidare skall formerna för informationsutbytet
mellan medlemsländerna intensifieras.
Den andra resolutionen är inriktad på samarbetet mellan myndigheterna i
Europa. Också här skall kontaktpunkter inrättas. Ett stort antal områden för
förvaltningssamarbete anges. Det gäller områden där samarbetet sedan länge varit
etablerat, t.ex. tullområdet och veterinära kontroller samt bank- och
försäkringsfrågor. Vidare skall även nya områden omfattas av samarbetet såsom
livsmedel, strategiska produkter och läkemedel. I resolutionen nämns också
produktsäkerhet, transport och telekommunikation, skjutvapen och kulturföremål
m.m. Det är särskilt angeläget för svenskt vidkommande att ett vidare samarbete
kommer till stånd. Särskilt är industrivaror och offentlig upphandling viktigt.
Den tredje resolutionen lyfter fram det gemensamma samarbete som behövs för
att upprätthålla en acceptabel kontroll inom områden som täcks av direktiv
enligt nya metoden. Medlemsstaterna uppmanas även inrätta kontaktpunkter för
enskilda personer för att underlätta för dem att utöva sina rättigheter. Med
hjälp av utbildningssamarbete i Karolusprogrammet och transeuropeiska
elektroniska nätverk skall samarbetet förstärkas. Det slås även fast att
kontaktpunkterna och samarbetet som etablerats på europeisk nivå skall sättas i
förbindelse med samarbetet som utvecklats på nationell nivå.
Förvaltningsområdet håller således på att knytas samman för att stödja
samarbetet i det gränslösa Europa vilket är en förutsättning för det förtroende
som krävs bl.a. för effektiv marknadskontroll och ömsesidigt erkännande. En
utredning pågår f.n. om hur det svenska kontaktpunktsystemet svarar mot de tre
resolutionerna.
3.6 Medborgarnas möjligheter i EU
För den enskilda människan innebär en väl fungerande inre marknad även rätt att
flytta från ett land till ett annat och arbeta, studera eller bo där. Reformer
när det gäller pensioner, socialförsäkringsförmåner och ömsesidigt erkännande av
examina har ytterligare underlättat den enskilde medborgarens val.
Kommissionen har i nära samarbete med Europaparlamentet och medlemsländerna
tagit initiativ till en omfattande satsning för att utöka medborgarnas
möjligheter att bättre utnyttja den inre marknaden. Tanken är att ge allmänheten
saklig och lättillgänglig information om vad medlemskapet innebär - vilka
möjligheter som erbjuds, men också vilka begränsningar som finns.
Informationsinitiativet innebär att sju informationsbroschyrer inom olika
områden har presenterats under hösten 1996 och kommer att presenteras under
1997. Broschyrerna som utkom under 1996 handlar om att arbeta i ett annat EU-
land, att flytta till ett annat EU-land och att studera, yrkesutbilda sig eller
forska i ett annat EU-land. I juni kommer två broschyrer om att köpa varor och
tjänster i EU, inklusive finansiella tjänster och att resa i EU. Parlamentet har
beviljat medel för den första delen som sträcker sig till juni 1997. Om
medlemsländerna ställer sig positiva till en fortsättning kommer de två sista
broschyrerna att ges ut i oktober och kommer att behandla hälsa, säkerhet och
jämställdhet samt tredjelandsmedborgarnas rättigheter på den inre marknaden. I
Sverige pågår arbete med att ta fram förenklade broschyrer anpassade för
handikappade. Dessa börjar distribueras under våren.
Regeringen stödjer en fortsatt satsning på informationsprojektet som är en del
av kommissionens informationsprogram.
4 Grundläggande friheter på den inre marknaden
4.1 Fri rörlighet för varor
Redan genom Romfördraget åtog sig EG-länderna att avskaffa tullar, kvantitativa
restriktioner och andra hinder i handeln mellan medlemsstaterna. Eftersom
medlemsländerna har samma tullar och samma handelspolitik mot tredje land finns
det i princip inget behov av kontroller i handeln mellan dem av produkter som
kommer från tredje land. När en vara har importerats till gemenskapen och
tullbehandlats i något medlemsland skall den fritt kunna säljas mellan alla
länder i gemenskapen. EG har en gemensam jordbrukspolitik, vilket innebär att
frihandeln också kan omfatta jordbruksvaror. På samma sätt finns en gemensam
fiskeripolitik.
4.1.1 Tekniska handelshinder
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Konsumenternas och företagens förtroende |
| för den inre marknaden måste förstärkas. De ekonomiska aktörerna|
| måste kunna utnyttja resultatet av de positiva ändringar som |
| faktiskt genomförts och konsumenterna och arbetstagarna måste |
| kunna lita på att produkterna uppfyller en tillfredsställande |
| standard. |
| Den fria varurörligheten är starkt beroende av klara regler. |
| Gemensamt beslutade regler måste genomföras på ett enhetligt sätt.|
| En gemensam bas är nödvändig inte minst som grund för avtalen med|
| tredje land. |
| Om reglerna är utformade i nationella bestämmelser måste |
| principen om ömsesidigt erkännande av likvärdiga regler |
| respekteras. Den nya informationsproceduren kommer |
| förhoppningsvis att leda till att ömsesidigt erkännande används i|
| större utsträckning och på ett mer enhetligt sätt. Överlag anser|
| regeringen att informationsprocedurerna bör utnyttjas mer |
| effektivt för att undvika handelshinder för svenska företag. |
| Innan nationella särregler som hindrar handeln med varor övervägs|
| bör analyseras om det är befogat med hänsyn till viktiga |
| intressen såsom skydd för liv och hälsa, arbetar- och |
| konsumentskydd eller skydd för miljön. |
| För varje produktsektor måste bedömas vilken åtgärd - bindande |
| rättsakter, ömsesidigt erkännande eller ökad satsning på standarder|
| -som är mest lämplig för att åstadkomma fri varurörlighet. Ett |
| effektivt standardiseringsarbete och en effektiv |
| marknadskontroll är dock oavsett vilken åtgärd som väljs viktiga|
| förutsättningar för en väl fungerande inre marknad. Ökat förtroende|
| och samarbete mellan medlemsstaternas administrationer är också |
| nödvändigt. |
| Arbetet med att eliminera kvarvarande och nytillkommande |
| handelshinder måste intensifieras och funktionen bör göras |
| tydligare i Sverige, inte minst för att underlätta för de små och|
| medelstora företagen. |
--------------------------------------------------------------------
Tre fjärdedelar av handeln mellan EU-länderna är föremål för tvingande regler på
nationell eller EU-nivå. I mitten av 1980-talet var marknaden splittrad av
nationella regler som tvingade tillverkarna att producera varor i olika modeller
för olika länder, vilket innebar stora kostnader och minskad europeisk
konkurrenskraft. Mycket arbete återstår för att få bort de tekniska
handelshindren och Sverige avser att i detta arbete verka för att svenska
företag kan handla på lika villkor och att konsumenterna erbjuds säkra
produkter.
I vitboken från år 1985 anges två principer för arbetet med att avskaffa
tekniska handelshinder, nämligen ömsesidigt erkännande och harmonisering. För
vidare beskrivning se avsnitt 3.1.
Få förslag till direktiv för nya varuområden läggs fram numera. Skälen till
detta kan vara att principerna om subsidiaritet och proportionalitet har fått
genomslag, liksom farhågor om svårigheter att få fram gemensamma regler.
För att tillse att den fria varurörligheten fungerar på ett tillfredsställande
sätt står valet mellan olika metoder - ökad användning av europeiska standarder,
ömsesidigt erkännande eller bindande rättsakter. Enligt regeringens mening går
det inte att förorda en enhetlig metod för alla produktområden, eftersom
produktområdena markant skiljer sig åt. Harmonisering med hjälp av bindande
rättsakter skapar ofta klara förutsättningar. Valet av metod bör dock präglas av
noggranna avvägningar.
Målet att avskaffa handelshinder är långt ifrån uppnått. Enligt regeringens
uppfattning bör många handelshinder kunna undanröjas om ömsesidigt erkännande
tillämpas på ett korrekt sätt. Detta är delvis en fråga om tillit. Förtroendet
myndigheterna emellan i EU måste öka. Vidare måste de ekonomiska aktörerna börja
utnyttja de nya möjligheterna i större utsträckning än vad som hittills skett.
Nationella märkningskrav, lagstadgade eller frivilliga system, såsom bl.a.
krav från försäkringsbolag, upplevs ofta som handelshindrande. I Tyskland, vår
största handelspartner, tillämpas en mängd nationella, regionala och t.o.m.
lokala regler. Det är därför viktigt att märkningskraven är synliga så att det
är möjligt även för utländska leverantörer att leva upp till dem.
Enhetliga regler för teknisk kontroll, kvalitetssäkring och
marknadsövervakning är viktiga för att skapa ett ökat förtroende hos
konsumenter, öka konkurrenskraften hos våra företag och, eventuellt, minska
behovet av myndighetsregler.
Nedan behandlas närmare de viktigaste medlen att uppnå fri varurörlighet.
4.1.2 Harmoniserad lagstiftning
Fram till mitten av 1980-talet arbetade kommissionen med en lagstiftningsteknik
som innebar att samtliga krav på produkter av teknisk art inarbetades i
direktiv. Arbetet tog lång tid och det var mödosamt att uppdatera direktiven i
takt med den tekniska utvecklingen. Vidare krävdes att direktiven skulle antas
med enhällighet vilket försvårade arbetet ytterligare. Omkring 30 procent av
industriproduktionen inom EU omfattas av denna detaljerade
harmoniseringslagstiftning, t.ex. kemikalier, läkemedel, motorfordon och
livsmedel.
Kommissionens ursprungliga ambition var att harmonisera lagstiftningen för
alla produkter som mötte tekniska handelshinder på den inre marknaden. Denna
ambition har dock fallit på sin egen orimlighet.
Numera används vanligen den s.k. nya metoden (New Approach) för harmonisering.
Principen innebär att man begränsar harmoniseringen av myndighetsföreskrifter
till väsentliga säkerhetskrav och överlåter tekniska detaljlösningar till de
europeiska standardiseringsorganen (se avsnitt 4.1.4). De harmoniserade
europeiska standarderna ger möjlighet till ett påskyndat godkännande av
produkter som omfattas av rättsakter beslutade enligt den nya metoden. CE-märket
lämnar upplysning om att tillverkaren eller tredjepartsorganet intygar att
produkten uppfyller de väsentliga säkerhetskraven i direktivet.
När det bedöms lämpligt och förutsättningarna finns kan den nya metoden även
tillämpas på tidigare reglerade produkter och produktområden. Detta har i viss
mån skett för lågspänningsutrustning. Enligt kommissionen omfattas minst 17
procent av produktionen inom EU av direktiv enligt nya metoden. Karakteristiskt
för dessa tjugotalet direktiv är också att de täcker betydligt större
produktområden än direktiv enligt den gamla metoden.
Inom EU har en samlad policy lagts fast beträffande den metodik som skall
tillämpas för att fastställa produkters överensstämmelse med föreskrivna krav. I
direktiv enligt den nya metoden ges tillverkaren vissa möjligheter att välja
mellan olika alternativ vid bedömning av produkters överensstämmelse med
direktivets krav. EU:s regler för teknisk kontroll erbjuder oftast också
möjligheter att använda kvalitetssäkring enligt internationellt erkända system
som ett alternativ till traditionell provning och certifiering. Detta understöds
starkt av industrin.
Ibland är det nödvändigt att anmälda organ ombesörjer provning, kontroll och
certifiering mot direktivens krav. Detta gäller särskilt farliga maskiner. Inom
EU finns nu mer än 600 sådana organ anmälda. Förutsättningarna för deras
verksamhet, t.ex. finansiering, skiljer sig mycket åt och ibland framförs
klagomål på de anmälda organens kvalitet i olika medlemsländer.
Ett bristande förtroende kan fortfarande konstateras myndigheterna emellan i
Europa och mellan andra intressenter när det gäller tolkning och tillämpning av
direktivens krav. Förtroendeskapande åtgärder är mycket viktiga för att undvika
praktiska problem vid tillämpningen av direktiven.
Problem uppstår ibland när flera direktiv är tillämpliga för en viss produkt.
Direktiven innehåller olika kravnivåer, provningsförfaranden och märkningar,
vilket skapar problem och onödiga fördyrningar för tillverkaren/importören. Som
exempel kan nämnas det horisontella direktivet (89/336/EEG) om elektromagnetisk
kompatibilitet, (EMC-direktivet), i kombination med vissa andra direktiv, bl.a.
maskindirektivet (89/392/EEG) och lågspänningsdirektivet (89/336/EEG). Ett
konkret exempel på oklarheter rör sladdlösa handhållna maskiner. Ytterligare ett
exempel på överlappningsproblem är utrustning i bilar av typen
kommunikationsradio, stöldskydd m.m. Ett nytt EMC-direktiv för utrustning i
bilar (95/54/EG) kräver uppfyllande av särskilda krav med resultat att samma
apparater måste märkas olika för användning i bilar och för annan användning.
På grund av den övergripande karaktären hos direktiv enligt nya metoden finns
ett stort behov av tolkningsdokument. För att eliminera olika tolkningar bör
arbetet med tolkningsdokumenten formaliseras.
De flesta direktiv antagna enligt den nya metoden är snart i kraft fullt ut.
Ett kvarstående problem är att de harmoniserade standarder som behövs för att
säkra fri varurörlighet inte hunnit tas fram inom alla sektorer. Bristen på
standarder innebär att provning och certifiering hos tredje part (anmält organ)
måste användas i större utsträckning än vad som annars skulle vara fallet.
Speciella svårigheter har uppstått inom de omfattande produktområdena för
maskiner och byggvaror. Regeringen avser att även i fortsättningen verka för en
effektivisering av standardiseringsarbetet för att få fram standarder som är
nödvändiga för en fungerande inre marknad.
För teknisk kontroll av produkter som inte omfattas av EG-direktiv gäller den
s.k. Cassis-principen (se avsnitt 3.1). Det innebär i detta sammanhang att
nationella myndigheter inte kan ställa krav på omprovning etc. av produkter som
redan granskats av ett kompetent organ i en annan medlemsstat. Ackreditering av
laboratorier, certifieringsorgan eller besiktningsorgan enligt relevant standard
i den s.k. EN 45000-serien kan styrka sådan kompetens. I Sverige är det
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, SWEDAC, som är nationellt
ackrediteringsorgan. I samråd med berörda föreskrivande myndigheter är det
SWEDAC som utser s.k. anmälda organ.
4.1.3 Marknadskontroll
Med förverkligandet av den inre marknaden följer att kontroll av produkter ur
bl.a. säkerhetssynpunkt inte längre utförs vid respektive medlemsstats gränser.
I enlighet med EG:s system för provning och kontroll ("global approach") får
myndighetskontroll heller inte vara ett krav för marknadstillträde. Kontrollen
skall i fortsättningen endast ske stickprovsmässigt efter marknadstillträdet
s.k. marknadskontroll. Marknadskontrollen är det verktyg som staterna förfogar
över för att tillse att föreskrivna kontrollformskrav är uppfyllda och att
tillverkarna tar ansvar för att produkterna uppfyller ställda säkerhetskrav.
Särskilt viktigt är att konsumenterna kan lita på att produkterna de köper är
säkra. Utformning och utförande av marknadskontrollen är den enskilda
medlemsstatens uppgift. Det är viktigt för att den skall fungera på ett
likvärdigt sätt i alla medlemsstater och på en nivå som är tillräcklig för att
garantera säkra produkter på den inre marknaden.
Ur konkurrensaspekt är det av största betydelse att tillse att företag följer
samma kravnivåer. Vidare är säkerställandet av en tillräcklig volym och adekvat
nivå på marknadskontrollen bland alla medlemsstater en viktig fråga för den inre
marknaden, inte minst i utvidgningsperspektivet.
För att öka förståelsen mellan medlemsstaterna för de olika
marknadskontrollsystemen och för att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna på
detta område har regeringen tillsammans med kommissionen planerat en särskild
konferens hösten 1997. Regeringen verkar redan aktivt för att kontaktpunkter
mellan marknadskontrollerande myndigheter skall skapas och att samarbetet mellan
medlemsstaternas administrationer skall utvecklas och fördjupas. På svenskt
initiativ har marknadskontroll diskuterats inom ramen för kommissionens
kommittéer om inremarknadsarbetet. En prioriterad fråga för svenskt vidkommande
är att marknadskontroll även tas upp och diskuteras i de tekniska kommittéer som
finns under nästan varje produktdirektiv.
Kunskap om vilka produkter som stoppas i andra medlemsstater, vilka
kontrollinsatser som planeras etc. är av utomordentligt stor betydelse för en
effektiv marknadskontroll. För att tillförsäkra en någorlunda enhetlig
skyddsnivå på marknadskontrollen i EU behövs bättre samordnade
informationssystem när det gäller varor som stoppas i medlemsstaterna. De
instrument som finns i dag är bl.a. den nya informationsproceduren, utlösandet
av skyddsklausuler och RAPEX-systemet (Rapid Exchange of Information) under
produktsäkerhetsdirektivet (92/59/EEG). Det är nödvändigt att skyddsklausulerna,
som kan utlösas av en medlemsstat när en harmoniserad standard inte anses svara
mot direktivets väsentliga säkerhetskrav, hanteras korrekt.
4.1.4 Standardisering
Den nya metoden innebar en ny arbetsfördelning mellan myndigheterna å ena sidan
och den privaträttsliga standardiseringen å den andra. Den nya
arbetsfördelningen har ställt stora krav på den europeiska standardiseringen att
få fram nödvändiga standarder. Övergången från nationellt inriktad
standardisering till europeisk standardisering har i stort sett ägt rum på
mindre än ett halvt decennium. Den nya metoden har inneburit en tjugodubbling
av den årliga tillkomsten av europeiska standarder, dvs. totalt 5 000 nya
europeiska standarder. Arbete pågår med 16 000 standardiseringsprojekt. En stor
del av dessa grundar sig på internationella standarder. Brist på harmoniserade
standarder är dock fortfarande ett stort problem.
För närvarande pågår inom EU en utvärdering av de senaste tio årens
standardiseringspolitik. En tendens är att i större utsträckning förlita sig på
standarder som inte har en självklar koppling till produktdirektiv. Detta är
speciellt tydligt inom informationsteknik och telekommunikationsområdena.
Kommissionen har initierat en studie om standarders rättsliga status i de olika
medlemsländerna. En intressant fråga för framtida EU-reglering är vad som skall
inordnas i europalagstiftningen och vad som skall anförtros åt
europastandardiseringen samt hur man i dessa avseenden skall förhålla sig till
det globala harmoniserings- respektive standardiseringsarbetet. Det bör även
undersökas hur långt det är lämpligt att använda sig av europeiska standarder
inom olika politikområden som t.ex. bioteknik, livsmedel, arbetsmiljö,
transporter, yttre miljö och - inte minst - tjänsteområdet.
Sedan de allmänna riktlinjer fastställdes år 1984 för samarbetet mellan EU och
de europeiska standardiseringsorganen har skett en betydande utveckling, inte
minst beträffande de olika roller som de europeiska institutionerna,
medlemsstaterna och de europeiska standardiseringsorganen har i uppbyggnaden och
utvecklingen av det europeiska regelverket. Sverige bör verka för en översyn av
dessa riktlinjer.
Ökad användning av standarder för att uttrycka tekniska krav och krav på
kvalitetsledningssystem m.m. för med sig att standardiseringsarbetet bör göras
mer synligt och tillgängligt. Förbättrade förutsättningar för intressenterna i
näringslivet och hos myndigheterna att påverka och tillgodogöra sig
standardiseringsarbetet är viktigt. I synnerhet är konsumenters och småföretags
möjligheter att följa och påverka denna utveckling nödvändiga att beakta.
Finansieringen av europastandardiseringen är en utomordentligt viktig fråga i
detta sammanhang. I Sverige utreder Riksrevisionsverket f.n. vissa frågor om
finansiering av den svenska standardiseringsorganisationen.
Förhållandet till global standardisering och harmonisering föranleder särskild
uppmärksamhet. Internationell standardisering är på vissa områden starkt kopplad
till förekomsten av multinationella företag inom teknikområdet. När Europa
ligger före kan det vara svårt att "invänta" globala standarder, i synnerhet
inom områden där specifikationer snabbt måste fram för att inte hämma
utvecklingen eller där harmoniserad europastandard behövs för tillämpning av
direktiv enligt den nya metoden. Inom vissa områden finns däremot sedan länge
etablerade internationella system, t ex inom sjö- och luftfart. Elområdet är
vidare ett produktområde där europeisk standard nästan helt överensstämmer med
internationell standard.
Med hänsyn till varu- och tjänstehandelns alltmer internationella karaktär är
det också av största vikt att de europeiska reglerna för teknisk kontroll
(ackreditering, provning och certifiering) är harmoniserade med motsvarande
regler inom det internationella standardiseringsorganet ISO.
Andra viktiga frågor för svensk del är
- att verka för att de europeiska standardiseringsorganen eftersträvar en
effektiv standardisering, undvika dåligt fungerande standarder och
överstandardisering, främja IT-användning i arbetsprocesser och för tillgång
till standarder,
- att fastställa klara övergångsregler för nya eller reviderade harmoniserade
europastandarder med syfte att underlätta tillämpningen av regelverken för
näringslivet och de regelskapande organen i Europa,
- att miljöaspekter systematiskt beaktas i standardiseringen. I Sverige har
direktiv getts till en särskild utredare att föreslå en metod för hur
miljöhänsyn kan integreras i det svenska standardiseringsarbetet med syfte att
denna skall kunna användas i arbetet med europeiska standarder.
4.1.5 Inre marknaden - arrangemang med tredje land
Nära kopplat till frågor om EU:s metoder för harmonisering, provning och
kontroll, standardisering och marknadskontroll är EU:s olika avtal med tredje
länder gällande regler för ökad frihandel. Det är ännu inte möjligt att avgöra
hur kommande tredjelandsarrangemang påverkar utvecklingen inom den inre
marknaden.
Förutom EES-länderna och Turkiet väntas även Schweiz och vissa av de central-
och östeuropeiska länderna inom kort uppnå särskilda arrangemang med EU för ökat
ömsesidigt marknadstillträde.
Förhandlingar pågår mellan EU och vissa tredje länder om ömsesidigt erkännande
av provning, certifiering m.m., s.k. MRA-avtal (MRA står för Mutual Recognition
Agreement). Dessa ingås med tredje länder som har lika väl utvecklade regler men
en annan regelstruktur. EU erbjuder förenklat marknadstillträde till hela sin
marknad genom att certifiering m.m. kan utföras i exporterande land mot EU:s
krav. Motsvarande ordning förutses gälla för EU:s export till berörda tredje
länder. Några viktiga sektorer som regleras av direktiv enligt den nya metoden
är de som i första hand berörs liksom läkemedelsområdet och regler om god
laboratoriesed. De länder som är aktuella i MRA-förhandlingarna är f.n. Israel,
Kanada, USA, Japan, Australien, Nya Zeeland och Schweiz. I avtalsförslaget med
Schweiz ingår ett större antal produktområden.
Avtalen med de central- och östeuropeiska länderna kommer att benämnas ECAA
(European Conformity Assessment Agreements). Dessa avtal kommer att skilja sig
från MRA-avtalen. För ECAA krävs harmonisering av regler och infrastruktur i
form av kvalitativa provnings/certifieringsorgan, tillämpning av
europastandarder etc. Avtalen blir en del av förmedlemskapsstrategin.
En förutsättning för att förhandlingar kan äga rum är att EU:s regler
tillämpas på ett homogent sätt i hela EU och detsamma gäller de andra
avtalsparterna och deras nationella eller delstatsregler. Nationella särregler
som hindrar marknadstillträdet är svåra att hantera när EU erbjuder tillträde
till hela sin marknad. Motsvarande marknadsöppningar skall erbjudas av
respektive tredje land. Avtalen väntas innebära stora lättnader för handeln.
Harmonisering är inte en förutsättning för MRA-avtalen men
harmoniseringsåtgärderna kan vara ett led i utvecklingen av dessa arrangemang.
Förhoppningsvis kan samarbetet så småningom leda till ökad användning av
gemensamma tekniska specifikationer. EU är världens största gemensamma marknad
och dess metoder för harmonisering m.m. kan väntas få en stor betydelse på
världsmarknaden.
4.1.6 Informationsprocedurer för att undvika handelshinder - 83/189-proceduren
Direktiv 83/189/EEG om ett informationsförfarande för tekniska föreskrifter och
standarder (införlivat i Sverige genom förordningen (1994:2029) om tekniska
regler) har tillkommit för att bidra till att den inre marknaden fungerar
effektivt. Genom att bereda kommissionen och medlemsstater insyn i och möjlighet
att påverka nya nationella regler skall onödiga handelshinder kunna undvikas.
Direktivet innehåller regler om informationsförfaranden om nationella förslag
till standarder och tekniska föreskrifter. Förslagen "fryses" under vissa
tidsperioder för att reaktioner skall kunna framföras. Gängse period för
föreskriftsförslag är tre månader. Om ett s.k. detaljerat utlåtande avlämnas
från kommissionen eller en annan medlemsstat, dvs. om förslaget anses skapa
hinder för varors fria rörlighet på den inre marknaden, förlängs perioden till
sex månader. Perioden kan förlängas ytterligare till tolv eller arton månader om
förslaget ger anledning till att gemenskapsregler utarbetas på området eller om
gemenskapsregler på området är under utarbetande. Proceduren kan således vara en
utgångspunkt för framtagande av harmoniserade regler. Under perioden 1992-94
utlöstes tolvmånadersperioderna i ett 60-tal fall. Det blir dock alltmer
sällsynt, eftersom få nya direktiv tas fram.
Direktivets tillämpningsområde har utökats två gånger och nu föreslås en
tredje ändring av radikal karaktär av kommissionen (KOM(96) 392). Förslaget
gäller regler om informationssamhällets tjänster (se avsnitt 4.2.3).
En medlemsstat är skyldig att underrätta kommissionen om vilka åtgärder den
ämnar vidta med anledning av ett detaljerat utlåtande. Ett sådant utlåtande från
kommissionen betraktas som en formell underrättelse enligt artikel 169 i
Romfördraget om anmälda föreskrifter antas utan att gjorda invändningar beaktas.
Det kan således utgöra första steget mot ett domstolsförfarande.
För att säkerställa att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas ställs
regelmässigt krav på införande av klausuler om ömsesidigt erkännande i de
anmälda förslagen. Varje föreskrift skall även innehålla en hänvisning till
direktivet 83/189/EEG.
Alla slutligen antagna föreskrifter som anmälts i proceduren måste tillsändas
kommissionen. Kommissionen förbereder en databas med nationella föreskrifter för
att öka tillgängligheten till nationella regelverk.
Ett stort problem i dag är att den nationella regeltillväxten inte mattas av
trots att de viktigaste områdena nu skall vara harmoniserade. 1996 anmäldes 522
förslag från medlemsstaterna. Enligt kommissionen vore det bästa sättet att
stärka den inre marknaden att inskränka utfärdandet av nationella tekniska
regler till vad som är absolut nödvändigt, vilket kräver en politisk vilja hos
medlemsstaterna. Regeringen stödjer kommissionen i huvudsak, men anser att
slutsatserna som den drar i vissa avseenden är missvisande när det gäller
omfattningen av nationell reglering. Nationella förslag som ofta täcker en
begränsad aspekt av ett produktområde kan inte jämföras med direktiv vars
omfattning sannolikt oftast är större. I de 522 förslagen från medlemsstaterna
inräknas också anmälda ändringar i befintliga regler.
Underlåtenhet att anmäla utgör hinder för tillämpning
EG-domstolen beslutade år 1996 i ett mål avseende 83/189-proceduren (mål C-
194/94), ett avgörande som kommer att få stor betydelse. Domen innebär att
nationella domstolar måste avstå från att tillämpa tekniska föreskrifter som
inte har anmälts i enlighet med 83/189-direktivet.
Kommissionen kontrollerar om nationella förslag anmäls. Alltfler
överträdelseärenden inleds av kommissionen på grund av underlåtenhet att anmäla
förslag.
Andra länders anmälningar
Informationsproceduren innebär en möjlighet för svenska intressenter att
kontrollera om förslag från andra EU-länder skulle innebära problem för Sverige
och att påverka förslagen. Denna möjlighet bör Sverige utnyttja mer effektivt.
Genom att EU:s informationsprocedur är kopplad till EFTA:s system och så
småningom kommer att kopplas ihop med Turkiets och de central- och östeuropeiska
ländernas system, kommer den information som procedurerna genererar att bli
mycket omfattande. Inte minst innehåller reaktioner - dessa är mycket vanliga -
mellan andra medlemsstater och mellan kommissionen och andra medlemsstater en
källa till förståelse av vad som orsakar problem för den fria varurörligheten på
den inre marknaden. Åtgärder bör således vidtas för att på bästa sätt förmedla
denna information till svenska intressenter. Ett sätt kan vara att i ökad
utsträckning använda elektroniska system. Det omfattande flöde av information
som procedurerna genererar håller på att kopplas till elektroniska system i de
transeuropeiska nätverken genom IDA-programmet (Interchange of Data between
Administrations).
Svenska anmälningar
Sverige har i genomsnitt anmält ett tjugotal förslag om året. Svenska
anmälningar har i flera fall föranlett detaljerade utlåtanden eller kommentarer
i synnerhet inom miljöområdet. Som tidigare nämnts kan ett detaljerat utlåtande
från kommissionen utgöra första steget i ett överträdelseförfarande enligt
artikel 169 i EG-fördraget.
För att undvika onödiga invändningar från kommissionen eller andra
medlemsstater är det viktigt att myndigheter som överväger att införa tekniska
regler i ett tidigt skede analyserar vilka konsekvenser dessa kan ha för den
inre marknaden. Om t.ex. en svensk särreglering kan föranleda handelshinder
måste den vara motiverad av sådana skäl som godtas i EG-rätten. Den svenska
regleringen måste även vara proportionell, dvs. inte mer ingripande än vad som
är behövligt för att uppnå målet med regeln och den får inte heller utgöra ett
medel för godtycklig diskriminering eller förtäckt begränsning av handeln mellan
medlemsstaterna (se avsnitt 3.1 om ömsesidigt erkännande). Analysen måste
således förutom behovet av reglering även innefatta reglernas utformning. Av det
sagda följer att det är nödvändigt att alla myndigheter som utfärdar
föreskrifter har god kännedom om EG-fördragets regler, 83/189-proceduren och
dess effekter.
4.1.7 Informationsprocedurer för att undvika handelshinder - en ny procedur
En fjärdedel av industriproduktionen inom EU bedöms omfattas av icke
harmoniserade nationella krav. För dessa produkter är marknadstillträdet
beroende av ömsesidigt erkännande. Principen om ömsesidigt erkännande har dock
inte tillämpats enhetligt vilket innebär att marknadstillträdet i
medlemsstaterna skiftar. Från den 1 januari i år har ett nytt
anmälningsförfarande för nationella åtgärder som begränsar tillträdet till de
nationella marknaderna trätt ikraft.
Beslutet 95/3052/EG (genomfört i Sverige genom förordningen (1996:830) om
information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet
för varor inom Europeiska gemenskapen) innebär anmälningsplikt för
myndighetsbeslut om åtgärder som direkt eller indirekt för med sig att produkter
som är lagligen tillverkade och marknadsförda i annan medlemsstat förbjuds,
måste ändras eller återkallas från den svenska marknaden. Besluten skall
meddelas kommissionen och andra medlemsstater. Om t.ex. Sverige fattar ett
sådant beslut måste vi motivera varför den andra medlemsstatens nationella
regler som produkten uppfyller inte motsvarar en tillräcklig skyddsnivå i
Sverige. Proceduren förutsätter administrativt samarbete mellan olika
medlemsstaters myndigheter för kontroll av provningsmetoder etc.
Även myndighetsbeslut från vissa lokala myndigheter omfattas av proceduren och
den berör således redan antagna nationella regler. Den tidigare beskrivna
83/189-proceduren rör förslag till tekniska regler och har därmed en mer
preventiv karaktär.
Ett huvudsyfte med den nya proceduren är att skapa öppenhet och insyn
beträffande de handelshindrande reglerna. I och med ökad kontakt mellan
myndigheter i olika medlemsstater kan proceduren även leda till ökat förtroende
mellan myndigheterna vilket är en förutsättning för att den inre marknaden skall
fungera.
Kommerskollegium är kontaktpunkt för den nya proceduren liksom för 83/189-
proceduren. Beslut om åtgärder som anmälts enligt den nya proceduren i andra
länder kommer att förmedlas via Kommerskollegium till intressenter i Sverige.
4.1.8 Handelshinderarbetet
Handelshinder kan utgöras av en mängd olika åtgärder, tekniska handelshinder är
en del av dessa.
Möjligheter att klaga på handelshinder finns både på gemenskapsnivå och
nationell nivå. Inom EU är det kommissionen som mottar klagomålen. De klagomål
som kommissionen finner berättigade föranleder kontakter med myndigheter i
respektive land. Om problemen inte kan lösas kan de leda till
överträdelseärenden. Kommissionen har planer på att ge mer publicitet åt
medlemsstaternas brott mot inremarknadsregler.
Nationellt har flera länder, t.ex. England och Danmark, etablerat effektiva
kontaktpunkter, dit företagen kan vända sig och få hjälp med handelshindrande
regler. Nationella kontaktpunkter dit enskilda och företag kan vända sig med
frågor om uttolkning av regelverket och handelshinderproblem skall upprättas
enligt en resolution om administrativt samarbete samt beslutet om den nya
informationsproceduren (se ovan).
I Sverige har Kommerskollegium i sin instruktion getts ett särskilt ansvar för
handelshinderrelaterade frågor. En databas håller på att byggas upp där man
lägger in de enskilda fall som blivit kända för kollegiet. Även svenska hinder
registreras. Ur databasen hämtas material för användning i bilaterala och
internationella möten och problemlösning i inremarknadskretsen.
De rapporterade hindren följs kontinuerligt upp. I första hand söker man lösa
dem genom underhandskontakter med myndigheter eller i bilaterala möten med
respektive land. Därefter kan det bli nödvändigt med kontakter på gemenskapsbas.
För det fortsatta arbetet med dessa frågor strävar Kommerskollegium efter att
upprätta ett nätverk av fördjupade kontakter med myndigheter och organisationer
som har nära kontakt med företagen, bl.a. Euro Info Centers, handelskamrarna,
Exportrådet och olika näringslivs- och branschorganisationer. Kollegiet planerar
ytterligare informations-satsningar i detta sammanhang.
En särskild källa till information om handelshinder är informations-
procedurerna för nationella regler om tekniska krav på varor. Den nya
informationsproceduren väntas innebära ytterligare information om hur hindren
uppstår och lämna uppslag till åtgärder för att få bort hindren.
4.1.9 Några viktiga produktområden
Nedan följer en beskrivning av några områden på den inre marknaden som från
svensk sida bedöms som angelägna.
Livsmedel
Livsmedelslagstiftningen är vad gäller hälsoaspekter i stort sett harmoniserad i
unionen. En viktig fråga som återstår gäller berikning av livsmedel med
vitaminer och mineralämnen. Sverige driver här en restriktiv linje och anser att
sådan berikning skall vara näringsmässigt motiverad.
En tydlig och utförlig märkning av livsmedel är en viktig fråga för
konsumenterna. Sverige verkar aktivt i EU och andra fora för att få till stånd
en förbättrad märkning av bl.a. ingredienser i livsmedel samt deras ursprung.
För bestrålade livsmedel saknas harmoniserade regler om märkning. I Sverige
tillåts bestrålning av vissa kryddor sedan den 1 februari 1997 och det finns
starka konsumentönskemål om märkning av livsmedel i vilka det ingår bestrålade
kryddor. Sverige deltar därför aktivt i arbetet med att få fram långtgående
märkningskrav där även förekomsten av bestrålade ingredienser skall anges.
Vidare finns bestämmelser som fastställer vilken sammansättning ett livsmedel
skall ha för att få säljas under en viss beteckning.
I detta sammanhang kan nämnas att kommissionen har aviserat att den har för
avsikt att i år 1997 presentera en grönbok om livsmedelslagstiftningen. Sverige
kommer i arbetet med grönboken att driva linjen om ökad livsmedelssäkerhet.
Kommissionen har vidare presenterat en guide angående förenkling av den
veterinära lagtexten som berör produkter av animaliskt ursprung för
livsmedelsändamål. Guiden skall fungera som ett hjälpmedel att tyda lagtexterna,
vilka är svåröverskådliga på grund av de många ändringar som gjorts under årens
lopp. Producenternas ansvar kommer att bli tydligare. Det betonas vidare att
folkhälsan inte skall kunna påverkas negativt av förändringen.
Gentekniskt modifierade organismer
Gentekniken kan komma att få allt större betydelse inom jordbrukssektorn,
livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, industriell teknik och miljövård.
Många bedömare menar att gen- och bioteknik kan bli ett av de mest expansiva
teknikområdena inom EU under de närmaste årtiondena.
Från svenska utgångspunkter är det viktigt att gemensamma regler utformas så
att de på ett effektivt sätt bidrar till en fortsatt hög säkerhetsnivå för
miljön och människors hälsa vid spridning och användning av gentekniskt
modifierade organismer på den inre marknaden. Detta är nödvändigt inte minst för
att skapa förtroende för den nya tekniken hos medborgarna inom EU.
Det finns behov att förbättra de nuvarande reglerna på flera sätt. De
långsiktiga miljöeffekterna av olika tillämpningar av genteknik bör bedömas mer
ingående än vad som sker idag innan marknadsgodkännande ges för en produkt.
Exempel på gentekniskt modifierade produkter är herbicidtoleranta och
insektsresistenta grödor. En gemensam syn på värdering av positiva respektive
negativa miljökonsekvenser måste utvecklas för olika tillämpningar och olika
organismer. Konsumenterna måste ha en möjlighet att själva kunna välja om de
skall köpa livsmedel som består av eller innehåller gentekniskt modifierade
organismer. Europaparlamentet och rådet har nyligen antagit en förordning (EG)
nr 258/97 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser som bl.a. fastställer
krav på märkning av sådana livsmedel. Andra viktiga frågor är effektivare
informationssystem och beslutsformer med tillräcklig insyn för allmänheten.
Dessa frågor kan aktualiseras i samband med den av kommissionen aviserade
översynen av direktiv 90/220/EEG om avsiktlig utsättning av gentekniskt
modifierade organismer i miljön.
Kemikalier
EU har på inremarknadsområdet ett omfattande regelverk om hälso- och miljökrav
på kemiska produkter, som i huvudsak är harmoniserat. Det rör sig om regler om
klassificering och märkning av kemikalier, om begränsning av saluföring och
användning i vissa fall samt om bekämpningsmedel.
Den svenska kemikalielagstiftningen har sedan länge utvecklat vissa
grundläggande principer som tillämpas för alla typer av kemikalier, oavsett
användningsområde. En av dessa principer är att tillverkare och importörer har
ett huvudansvar för att kemikaliekontrollen fungerar. De s.k. substitutions- och
försiktighetsprinciperna är andra betydelsfulla grundstenar i denna politik.
Substitutionsprincipen innebär att man skall ersätta farliga ämnen respektive
produkter med mindre farliga och försiktighetsprincipen innebär att i avsaknad
av vetenskapliga bevis får inte åtgärder som har till syfte att skydda miljön
uppskjutas. En svensk målsättning är att få genomslag för dessa principer inom
EU. Det beslut som nyligen fattats om ett nytt direktiv för vissa
bekämpningsmedel (biocider) är ett exempel på att principerna börjar få ett
genomslag inom EU, genom att substitutionsprincipen tagits in i direktivet.
Vid inträdet i EU fick Sverige rätten att behålla sina strängare
kemikalieregler på vissa områden under en övergångstid. Samtidigt skall EU se
över sina regler. En grundläggande svensk prioritering är att säkerställa att
denna översyn leder till ett tillfredsställande resultat, så att nivån för
miljö- och hälsoskyddet inte sänks. En annan viktig prioritering är att den
svenska politiken för att begränsa användningen av bekämpningsmedel får ett
genomslag i den prövning av verksamma ämnen för användning i växtskyddsmedel som
nu påbörjats inom EU.
Direktiven på kemikalieområdet är inte heltäckande. I fråga om begränsning av
saluförande och användning är det bara ett antal ämnen som är särskilt reglerade
inom EU. Det finns således ett utrymme att tillämpa nationella regler i många
fall, som bör utnyttjas när det är nödvändigt från hälso- och
miljöskyddssynpunkt.
Avfall
Avfallshantering regleras inom EU i huvudsak genom minimiregler som grundas på
artikel 130s i fördraget. Utformningen av avfallshanteringen är därför i stor
utsträckning en nationell angelägenhet. För att minska miljöpåverkan och
förbrukningen av naturresurser behövs dock även åtgärder som avser varors
egenskaper. Det s.k. förpackningsdirektivet (94/62/EG), som bl.a. innehåller
återvinningskrav för förpackningar, grundas därför på artikel 100a.
Den svenska inställningen är att avfallspolitiken även i fortsättningen bör
ses som en i huvudsak nationell angelägenhet som regleras gemensamt genom
minimiregler på en tillräckligt hög skyddsnivå. Det är viktigt att en
miljöpolicy för varor utvecklas på gemenskapsnivå och att principen om ett
producentansvar för varor med avseende på avfallshanteringen får ett genomslag
inom EU. Behovet av en utveckling på dessa områden har nyligen slagits fast av
rådet i en resolution om gemenskapens avfallspolitik. En sådan utveckling kan
komma att kräva regler med inremarknadsanknytning.
Motorfordon
Inom motorfordonsområdet finns ett stort antal direktiv för komponenter till
motorfordon som är uppbyggda enligt den äldre direktivmetoden. Kompletta fordon
som uppfyller direktivens krav kan få ett gemensamt typgodkännande. Detta
innebär att det är ett gemensamt godkännande i hela EU och att länderna i
princip inte kan upprätthålla nationella särkrav. Ett gemensamt
typgodkännandesystem (92/53/EEG) har införts för personbilar, lätta nyttofordon,
bussar och lastbilar med tillhörande släpvagnar. Hittills har systemet enbart
omfattat personbilar men det kommer att utvidgas till övriga kategorier. Från
1999 kommer även ett motsvarande typgodkännandesystem att införas för två- och
trehjuliga motorfordon. Gemenskapsreglerna är nära kopplade till de reglementen
som utfärdas av FN:s ekonomiska kommission för Europa (UN/ECE). Överenskommelsen
som beslutades om 1958 syftar till att skapa enhetliga regler för typgodkännande
och ömsesidigt erkännande av typgodkännande av motorfordonsutrustning och
komponenter. För svensk industri är gemensamma EU-regler utomordentligt viktigt
liksom att typgodkännandesystem och certifieringsförfaranden utvecklas mot
globala system.
Viktiga frågor för Sverige är att få genomslag för gemensamma regler för
trafiksäkerhet och miljöskydd på en tillräckligt hög nivå. Till dessa frågor hör
införandet av ett gemensamt tillverkaransvar för avgasreningens hållbarhet, i
likhet med det system som tillämpas i Sverige. Ett sådant system ingår i
kommissionens direktivförslag om nya fordons- och bränslekrav, de s.k. Auto/Oil-
förslagen (KOM(96) 248 slutlig). Förslagen innehåller även nya utsläppskrav för
år 2000 och framåt för personbilar. Med hänsyn bl.a. till vägtrafikens bidrag
till kväveoxidutsläppen, som i sin tur leder till försurning, och till
hälsoeffekterna av utsläpp är det mycket viktigt att EU:s regler på detta område
ligger på en tillfredsställande skyddsnivå. En svensk prioritering är också att
säkerställa möjligheten att behålla och utveckla de ekonomiska styrmedlen på
fordons- och bränsleområdet i enlighet med EG-fördragets regler.
Kommissionen har initierat ärenden enligt artikel 169 som rör utformningen av
de svenska reglerna om tillverkaransvar samt vissa svenska av miljöskäl
motiverade begränsningar i privatimporten av äldre bilar. När det gäller
tillverkaransvaret är ett gemensamt system enligt vad som föreslås i Auto/Oil-
direktiven viktigt för att undvika tvister med kommissionen. Beträffande
privatimport har diskussionerna med kommissionen gällt 1989-1992 års
bilmodeller, då Sverige hade strängare utsläppskrav än EU. Problemet i denna del
är således av övergående natur.
Byggprodukter
Enligt regeringens bedömning är fri rörlighet för byggprodukter, och därmed ökad
konkurrens, av högsta prioritet på byggområdet. En effektivisering av den inre
marknaden skapar förutsättningar för ökad konkurrens vilket bör bidra till
varaktigt sänkta byggkostnader. Samtidigt ökar förutsättningarna för svensk
byggindustri att konkurrera på den gemensamma marknaden med möjligheter till
export- och produktionsökningar.
Sveriges ambition är att förenkla och förbättra byggprocessen genom
lagstiftning med funktionskrav. Statens roll har renodlats till att bevaka de
allmänna intressena, såsom säkerhet, tillgänglighet, varsamhet med kulturvärden,
miljö och hälsa samt konsumentintressen.
Genomförandet av byggproduktdirektivet (89/196/EEG), som hittills gått mycket
långsamt, är en förutsättning för en fungerande europeisk marknad för
byggprodukter. För att stödja genomförandet har regeringen tagit initiativ till
att genomföra en europeisk bostadsmässa i Malmö år 2000 och ett Interprise
(kontaktmöte med EU-stöd för små och medelstora företag) på byggområdet under
1997 eller 1998. Med ett Interprise underlättas kontakterna mellan byggsektorns
aktörer i de europeiska länderna och med bostadsmässan demonstreras hur det går
att bygga bra och billiga bostäder genom samarbete över gränserna. Långtgående
nationella krav inom området upprätthålls av flera EU-länder, bl.a. Tyskland.
Byggproduktdirektivet skiljer sig i vissa avseenden från andra direktiv enligt
nya metoden, bl.a. genom att byggprodukter inte kan CE-märkas direkt mot
direktivets krav. De måste visa överensstämmelse med en harmoniserad standard.
Standarder på området saknas dock i stor utsträckning. Detta har skapat problem
för den fri rörligheten för byggprodukter. Standardiseringsarbetet fortsätter
men det kommer sannolikt att dröja minst fem år innan det finns CE-märkta
byggprodukter på marknaden.
Vid genomförandet av det första SLIM-projektet (se avsnitt 3.3), deltog en
svensk expert i den arbetsgrupp som arbetade med byggproduktdirektivet. Eftersom
Sverige stödjer arbetet med byggproduktdirektivet vill vi påskynda processen med
framtagandet av standarder och se till att SLIM-projektet följs upp i handling.
Teleterminaldirektivet
Teleterminaldirektivet (91/263/EEG) är ett direktiv utformat i linje med den nya
metoden, men har hittills tolkats så att det krävs särskilda beslut av
kommissionen (Common Technical Regulations, CTR) för att utrustning skall få fri
rörlighet på den inre marknaden. Beslutsprocessen tar oftast ett par år.
Kommissionen har på senare tid hävdat en mer liberal tolkning av direktivet.
Sverige har i ACTE, en rådgivande kommitté under kommissionen, uttalat sitt stöd
för kommissionens uppfattning. Sverige har i kommittén aktivt arbetat med frågor
som syftar till att möjliggöra fri rörlighet för terminalutrustning inom ramen
för den nuvarande tolkningen av direktivet. Tillverkningsindustrin ställer krav
på att principerna i den nya metoden skall tillämpas helt och hållet för
terminalutrustning. Post- och telestyrelsen utreder för närvarande om så är
möjligt enligt direktivet. Motståndet mot en mer liberal tolkning av direktivet
är dock stort från de flesta medlemsländer, åtminstone i ACTE. Där direktivet
inte är tillämpligt, är tillverkarna hänvisade till nationella regler i varje
medlemsland. Detta gäller, i varje fall med den snävare tolkningen av
direktivet, för en stor del av utrustningsmarknaden idag.
Det övergripande syftet med liberaliseringen av marknaden för teletjänster är
att teletjänstanvändarna skall få tillgång till bättre och billigare
teletjänster genom den ökade konkurrensen. Den nuvarande ordningen för
utrustning riskerar att försvåra att detta syfte uppnås. Inte minst gäller detta
innovationer, vars inremarknadstillträde fördröjs. Detta drabbar i första hand
de utvecklings- och tillverkningsföretag som är marknadsledande. Därtill kommer
att dessa företag inom EU riskerar förlora i konkurrensen med företag utanför
unionen. Produktområdet är aktuellt i MRA-sammanhang. Svensk industri har i det
transatlantiska samarbetet ställt krav på utökat användande av
tillverkardeklaration, vilket inte är möjligt idag enligt direktivet. Sverige
har föreslagit direktivet för översyn i SLIM-projektet.
Läkemedel
Ett stort antal direktiv och andra rättsakter har under årens lopp antagits inom
läkemedelsområdet.
I EU-arbetet verkar Sverige för att kraven i fråga om läkemedlens kvalitet,
effekt och säkerhet upprätthålls och att läkemedlen snabbt kommer ut på
marknaden. Utgångspunkten skall vara att likartade krav ställs på alla läkemedel
inom gemenskapen. Det nya systemet (förordning 2309/93) för godkännande av
läkemedel innebär att läkemedel som godkänns av kommissionen på grundval av
rekommendation av EMEA, europeiska läkemedelsmyndigheten, har fritt
marknadstillträde inom hela EU.
Sverige verkar för att den nuvarande balansen mellan centralt och nationellt
fattade beslut om godkännande bibehålls samt stöder utveckling av förslag som
syftar till ett kostnadseffektivt godkännande av läkemedel.
När det gäller den speciella frågan om gemensam politik inom EU avseende s.k.
orphan drugs (mediciner för sällsynta sjukdomar och vissa läkemedel där patentet
gått ut) stöder Sverige utvecklingen mot ökat samarbete och gemensamma
riktlinjer. På läkemedelsområdet finns många separata direktiv och en
konsolidering av dessa håller f n på att ske.
Medicintekniska produkter
Många medicintekniska produkter har stor betydelse för patienternas hälsa. De
måste uppnå angivna prestanda och ge underlag för korrekta diagnoser.
Konsekvenserna av en felaktig funktion eller missvisande undersöknings- eller
behandlingsresultat kan bli ödeläggande för patienter eller brukare.
Inom området medicintekniska produkter finns tre rådsdirektiv. För direktivet
om aktiva medicintekniska produkter för implantation (90/385/EEG) har
övergångstiden slutförts. Ett exempel på en sådan produkt är pacemakers
(hjärtstimulatorer). Direktivet om medicintekniska produkter (93/42/EEG), som
täcker den stora merparten av produkter, har införts den 1 januari 1995 och
övergångstiden sträcker sig till mitten av år 1998. Direktiven har införts i
svensk lagstiftning genom lagen (1993:584) om medicintekniska produkter,
förordningen (1993:876) om medicintekniska produkter samt Socialstyrelsens
föreskrifter.
Direktivet om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik ((KOM(96) 643
slutlig - 95/0013 (COD)) behandlas f.n. i rådet. En slutbehandling beräknas ske
under år 1997. Exempel på sådana produkter är olika typer av tester som används
både vid laboratorier och för hemmabruk, t.ex. graviditetstester. Viktiga frågor
som f.n. diskuteras i rådsarbetsgruppen är kontrollen av medicintekniska
produkter som innehåller vävnad från människa eller djur samt tester för bl.a.
HIV och gulsot.
Sverige hade tidigare enbart kontroll av ett fåtal produkter som
fabrikssteriliserade artiklar för engångsbruk och preventivmedel. Genom att
skapa harmoniserade regler för kontroll av produkterna inom EU kan en hög
funktions- och säkerhetsnivå uppnås för både patienter och medicinsk personal.
Samtidigt kan besparingar ske av samhällsmedel för kontroll genom att
produkterna behöver certifieras endast en gång. Vidare ökar kvaliteten och
säkerheten hos de medicintekniska produkterna genom att EU ställer krav på
företagen att ta ett stort ansvar för att produkterna skall vara säkra och
tillförlitliga genom införande av kvalitetssystem etc. Även företagen gör
besparingar genom att produkterna inte behöver certifieras eller godkännas i
samtliga EES-länder utan endast en gång.
Maskiner
Maskindirektivet (89/392/EEG) är antaget i enlighet med den nya metoden. Det
avser en mycket stor produktgrupp. Från tillämpningsområdet har dock undantagits
vissa maskiner för medicinskt bruk som används i direkt kontakt med patienter.
För flera av dessa finns särskilda direktiv. När risker i samband med maskiner
väsentligen är av elektriskt ursprung regleras maskinerna uteslutande av det
s.k. lågspänningsdirektivet. Ett stort antal produkter måste emellertid uppfylla
kraven i både maskindirektivet, lågspänningsdirektivet (73/23/EEG) och
direktivet (89/336/EEG) om elektromagnetisk kompatibilitet (EMC) för att kunna
CE-märkas. Eftersom kraven och provningsmetoderna skiljer sig åt ställer det
till problem för tillverkarna. I synnerhet har kraven på typgodkännande i EMC-
direktivet utgjort problem för små företag som tillverkar korta serier.
Det finns planer på att sätta igång en revidering av maskindirektivet.
Angelägna frågor är avgränsningen mot andra direktiv, maskiner i komplexa
anläggningar, sammansatta maskiner samt ombyggnad av maskiner.
4.2 Fri rörlighet för tjänster och kapital
4.2.1 Allmän beskrivning
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att den fria |
| rörligheten för tjänster garanteras och inte inskränks genom |
| nationella särkrav. De liberaliseringssteg som vidtagits har |
| med varierande framgång genomförts inom de olika |
| tjänstesektorerna och en viktig fråga för Sverige är att vidare |
| steg tas för att denna liberalisering fortsätter samt att |
| lagstiftningen genomförs på ett effektivt sätt. I samband med att|
| lagstiftning tas fram och genomförs är det enligt Sveriges |
| mening en viktig fråga att kraven på övervakning, kontroll av |
| säkerhet och konsumentskydd tillgodoses. Mot bakgrund av att |
| många av tjänsteföretagen är små och medelstora är det av särskild|
| vikt att reglerna blir klara och lättillämpliga. Sverige delar |
| kommissionens inställning att informationstjänster är ett av |
| framtidens stora tillväxtområden. Informationstjänster präglas av|
| en mycket snabb utveckling, följaktligen är det av stor vikt att|
| Sverige verkar för framtagandet av en effektiv regelstruktur för|
| dessa tjänster inom gemenskapen. På kapitalområdet och för de |
| finansiella tjänsterna anser Sverige att det är mycket viktigt |
| att snabba, effektiva och säkra betalningssystem kan upprättas |
| och bibehållas. |
--------------------------------------------------------------------
Inledning
Den fria rörligheten för tjänster och kapital tillhör fördragets grundläggande
friheter. Dessa har till syfte att tillförsäkra största möjliga frihet för
enskilda och för företag att verka och etablera sig på den gemensamma marknaden.
I ett meddelande från kommissionen den 27 november 1996 framgår att 18 miljoner
nya jobb har skapats inom tjänstesektorn under de senaste 15 åren. Under samma
tid har 13 miljoner jobb försvunnit inom industri och jordbruk. Tjänster utgör
70 procent av EU:s BNP. Följaktligen är det inom denna sektor som potentialen
för tillväxt finns. En åtgärdsplan skall tas fram inom EU under 1997 för att
bestämma hur tjänstesektorns möjligheter kan utnyttjas på bästa sätt. En
utgångspunkt för att ta till vara utvecklingspotentialen är enligt kommissionen
att förbättra utbildning, betalningssystem och distributionsformer för
tjänster. Områdena sociala tjänster och informationssamhällets tjänster bedöms
av kommissionen ha särskild utvecklingspotential. Området kapital berörs nedan
under avsnitt 4.2.2.
Definition av tjänst och etablering
Den rättsliga definitionen av ordet tjänst finns i artikel 60 i EG-fördraget och
bestämmelserna om den fria etableringsrätten i artikel 52. Skillnaden mellan
tjänst och etablering ligger i att en tjänst är av tillfällig natur, medan
etablering är av varaktig natur. Vidare omfattar etablering såväl företag som
fysiska personer. Båda har dock direkt effekt och enskilda och företag kan
förlita sig direkt på bestämmelserna utan någon mellanliggande
sekundärlagstiftning. Båda bygger på principen om förbud mot direkt eller
indirekt diskriminering på grund av nationalitet och eventuella undantag av
hänsyn till det allmännas bästa måste uppfylla kravet på proportionalitet.
I artikel 60 stadgas att tjänster anses vara prestationer som normalt utförs
mot betalning och som inte faller in under någon av de andra friheterna. Det
finns tre typer av tjänster:
- att en person lämnar sin fasta punkt i hemlandet för att tillfälligt
tillhandahålla en tjänst (om tjänsteutövandet blir mer permanent kan etablering
anses ha skett),
- att en person reser in i ett annat land för att motta tjänster (t.ex.
turister)
- att tjänsten sänds över gränser till andra medlemsstater via
telekommunikationer, post eller andra medel. Den praxis som EG-domstolen har
utvecklat för denna typ av tjänster, som förs över gränserna utan att
tjänsteutövaren eller tjänstemottagaren följer med ligger i dag nära den praxis
som gäller för varors marknadstillträde (jfr. Cassis-principen). Gemensamt för
de tre olika sätten att utöva tjänstehandel är att det finns ett
gränsöverskridande moment.
Om tjänsteutövandet blir mer permanent till sin form som i exemplet ovan, kan
man alltså anse att etablering har skett. Den fria etableringsrätten enligt
artikel 52 innebär i korthet rätt för egna företagare att starta och utöva
förvärvsverksamhet samt rätt att bilda och driva företag på de villkor som
etableringslandet uppställer för sina egna medborgare.
Inledningsvis nämndes att tjänsteområdet är ett splittrat och mångfacetterat
område. Inte nog med att det finns ett mycket stort antal olika tjänster, det
finns även avvikande principer och förbehåll för de olika tjänsteområdena.
Artikel 61 i fördraget stadgar att fri rörlighet för transporter regleras av
bestämmelserna i transportavsnittet (artiklarna 74-84). Dessa är således
undantagna tillämpningen i det allmänna tjänsteavsnittet, men eftersom de ändå
är ett slags tjänster tas de upp nedan. De tjänster som särskilt nämns i artikel
60 är verksamhet som är av industriell natur, kommersiell natur, verksamhet inom
hantverk och inom fria yrken.
Under det allmänna tjänsteavsnittet faller således finansiella tjänster som
omfattar bank- och kreditväsendet, försäkrings- och värdepappersfrågor,
telekommunikationer, informationstjänster och audiovisuella tjänster. Den
gemensamma marknaden omfattar emellertid i princip all ekonomisk verksamhet som
är gränsöverskridande (förutom verksamhet som faller under Euratom och Kol- och
stålfördragen). Artikel 60 är således inte uttömmande. Bland de verksamheter som
domstolen vid prövning funnit omfattas av de allmänna tjänstebestämmelserna kan
särskilt nämnas turism, TV-sändningar, sport och studier.
Problem och utveckling på tjänsteområdet
De problem som förekommer i dag har till stora delar med eftersläpningen i
genomförandet att göra. Nationella krav på t.ex. etablering, bosättning,
tillstånd och affärsställe är inga ovanligheter och bidrar till att skapa
handelshinder på tjänsteområdet. Medlemsstaterna har även uttryckt ett stort
behov av reglering på områden som är förknippade med den ekonomiska politiken
samt enskildas ekonomi. På dessa områden uppkommer fortlöpande nya hinder i form
av nationell reglering som medlemsstaterna anger skall skydda det allmännas
bästa. Mot bakgrund av att tjänstesektorn växer och får effekter på
sysselsättningen och ekonomin i övrigt anser Sverige att det är mycket viktigt
att de liberaliseringssteg som vidtagits fortsätter och att genomförandet av
lagstiftningen på tjänsteområdet effektiviseras.
Det är samtidigt mycket viktigt att kraven på övervakning, kontroll av
säkerhet och konsumentskydd tillgodoses. De modeller som används idag, dvs. en
enda auktorisation, hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande av likvärdiga
kvalifikationer, fungerar än så länge inte tillfredsställande beroende på
underlåtenhet att genomföra befintliga regler. Sverige måste verka för att
avvägningen mellan allmänhetens bästa och friheten att tillhandahålla tjänster
görs tydligare och på ett mer pragmatiskt sätt. Även om många av
tjänsteföretagen är små och verkar nästan uteslutande på sina hemmamarknader,
har nya teknologier bidragit till att allt fler söker sig ut på den gemensamma
marknaden. Det är regeringens uppfattning att en effektiv reglering av
tjänstemarknaden är avgörande för att säkra kvalitet och fri konkurrens på de
nya områden som dyker upp med anledning av den tekniska utvecklingen.
4.2.2 Finansiella tjänster och kapital
Med finansiella tjänster menas den verksamhet som bedrivs inom bank- och
kreditväsendet, försäkringsväsendet och värdepappersmarknaden. Förutom att
finansiella tjänster omfattas av de allmänna bestämmelserna i EG-fördraget så
finns en betydande sekundär lagstiftning. I artikel 61.2 i EG-fördraget stadgas
att liberaliseringen av bank- och försäkringstjänster skall genomföras
parallellt med liberaliseringen av kapitalrörelserna. Restriktioner mot
kapitalrörelser är numera i princip avskaffade inom EU. Emellertid kan
skyddslagstiftningen inom den finansiella sektorn samt skattelagstiftningen
alltjämt innebära vissa indirekta hinder för kapitalrörligheten. Hit kan även
räknas förekomsten av valutaosäkerhet. En fortsatt liberalisering av bl.a.
placeringsregler för olika former av pensions- och sparfonder samt införandet av
en gemensam valuta kan därför väntas bidra till en ökad diversifiering av
sparströmmar och effektivare fördelning av kapitalresurser i Europa.
För finansiella tjänster finns tre grundläggande principer inom EU: en enda
auktorisation för verksamheten, hemlandstillsyn samt ömsesidigt erkännande av
nationell reglering. För att kunna erkänna nationell reglering krävs en viss
minimiharmonisering på EU-nivå inom respektive område. Bland annat finns regler
om minsta egna kapital, tillsyn, informationslämnande och insiderhandel. Ett
stort antal direktiv har sålunda införlivats i medlemsländernas lagstiftning och
en grund lagts för en inre marknad med etableringsfrihet och möjligheter att
förmedla tjänster över gränserna.
Arbetet är numera inriktat på att få gällande direktiv att fungera väl. Det
faktiska utbudet är dock ännu begränsat. I det sammanhanget har också
konsumentpolitiska aspekter alltmer kommit att betonas. En angelägen fråga på
bankområdet som tagits upp i ett utkast till meddelande från kommissionen är hur
det grundläggande banksamordningsdirektivet skall tillämpas på kreditinstitutens
gränsöverskridande verksamhet. Det gäller frågor om när sådan verksamhet kan
anses bedrivas samt om gränsdragning mellan direkt tillhandahållande av tjänster
och etablering. Vidare behandlas vilka förutsättningar som bör vara för handen
för att ett värdland skall få inskränka verksamheten som ett institut driver
från ett annat EES-land i förhållande till vad som gäller i institutets hemland.
Sedan medlemsländerna yttrat sig över utkastet väntas en slutlig version under
1997.
Härutöver pågår också arbete i rådet med ett par direktivförslag vilka främst
syftar till ökad stabilitet och säkerhet i vissa delar av det finansiella
systemet. Kommissionen har sålunda lämnat ett direktivförslag till rådet och
parlamentet rörande slutgiltigheten av avveckling och säkerheter (KOM(96) 193).
Syftet är att skydda betalningssystem från systemrisker som kan uppstå om t.ex.
en stor aktör kommer på obestånd. Sverige anser det viktigt att minska riskerna
i systemen men arbetar för att förslaget bör ändras på ett par punkter. Utöver
betalningssystem bör direktivet även omfatta system för avveckling av
värdepappersaffärer. Samtidigt anser Sverige att direktivet ytterligare bör
preciseras och begränsas till att omfatta endast sådana system som har betydelse
för det finansiella systemets stabilitet i stort. Med dessa ändringar skulle
direktivet förbättra säkerheten vid gränsöverskridande affärer och gynna den
inre marknaden.
På försäkringsområdet behandlas i rådet och parlamentet ett direktivförslag om
extra tillsyn av försäkringsbolag i en grupp (KOM(95) 406). Det syftar till
bättre kontroll av stabiliteten i grupper av försäkringsbolag och inte endast i
enskilda företag. En huvudfråga är att undvika att det sker dubbelberäkning av
kapital, dvs. att "samma kapital" tillgodoräknas flera gånger vid
solvensberäkningar. Andra frågor rör informationsplikt från företagen och
informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter. I Sverige finns inga regler som
förhindrar dubbelberäkning av kapital varför vi är positiva till att en reform
kommer till stånd som syftar till ökad stabilitet i försäkringssektorn.
På bankområdet har ett direktiv om gränsöverskridande betalningar antagits
(97/5/EG) vilket behövs för att privatpersoner och främst mindre företag skall
kunna göra betalningar över gränserna snabbt, säkert och till låg kostnad. I dag
är sådana betalningar ofta dyra, tidskrävande och riskabla. Detta innebär ett
onödigt hinder som begränsar den inre marknadens effektivitet. Betalningar upp
till ca 425 000 kronor omfattas (50 000 ecu) och det skall få ta högst sex dagar
för en betalning att komma fram. Om pengarna förkommer har avsändaren rätt att
återfå ett belopp på upp till ca 106 000 kronor (12 500 ecu). Bestämmelserna
skall vara införda i svensk lag senast i mitten av år 1999. Sverige har
välkomnat direktivet men förordade under förhandlingarna snabbare genomförande
och en högre återbetalningsgaranti, och uttalade i samband med antagandet av
direktivet en förhoppning att svenska banker frivilligt kommer att erbjuda en
bättre service än de minimiregler direktivet fastställer.
4.2.3 Informationssamhällets tjänster
I dag finns det förhoppningar om att nya arbetstillfällen skall kunna tillskapas
inom ramen för det framväxande informationssamhället. För att detta skall bli
verklighet krävs att vi kan skapa en enhetlig europeisk marknad för IT-baserade
produkter och tjänster. En marknad där företag i medlemsländerna kan växa sig
starka för att med Europa som bas gå ut på den internationella marknaden. I
samband med att nya tekniska lösningar utvecklas innebär detta att det blir
möjligt för företag att förbättra sin produktivitet och att mer effektivt än
tidigare nå ut till potentiella kunder. Instrumentet för att vara med och
utveckla dessa nya handelsformer är att få till stånd en stabil regelstruktur
inom unionen. Detta kommer inte bara att gynna handeln inom nya sektorer utan
innebär även att tillhandahållandet av traditionella tjänster kommer att kunna
effektiviseras. En analys behövs dock samtidigt av vilka eventuella
konsumentproblem som kan uppstå på detta område.
I ett förslag till ändring av direktiv 83/189/EEG (se avsnitt 4.1,
(KOM(96)392 slutlig)) om ett informationsförfarande för nationella förslag
rörande informationssamhällets tjänster vill kommissionen säkerställa den
bevakning som behövs för att den inre marknaden inte skall bli uppsplittrad och
därmed mindre konkurrenskraftigt. Behandling av ärendet pågår f.n. i rådet.
Ett bra exempel på hur den inre marknaden kan fungera som språngbräda är GSM-
tekniken. Genom att GSM kunde etableras som europeisk standard möjliggjordes
spridning på stora marknader utanför EU.
4.2.4 Audiovisuella tjänster
Under senare år har stor uppmärksamhet riktats mot den audiovisuella sektorn,
mycket beroende på den tekniska utvecklingen på området. TV och andra
audiovisuella tjänster berör i flera avseenden utvecklingen av den inre
marknaden.
En översyn pågår av det s.k. TV-direktivet (89/552/EG). Direktivet gäller
sedan 1989 och syftet är att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen för att
möjliggöra fri rörlighet av TV-sändningar över gränserna. I direktivet ingår
bestämmelser om ansvarigt land, europeiska programkvoter, visningstider för
biograffilm, reklam och sponsring, skydd för barn och ungdom samt genmälesrätt.
Kommissionen har sett över direktivet och föreslagit ändringar på alla områden
utom genmälesrätt. I juli 1996 antog ministerrådet en gemensam ståndpunkt. Efter
förlikning med Europaparlamentet kommer ett slutligt beslut om ändringar att
kunna fattas under första halvåret 1997. En fråga Sverige drivit har gällt
förbud mot barnreklam.
EU antog i november 1995 ett direktiv om tillämpning av standarder för
sändning av TV-signaler. Syftet med direktivet är att medlemsstaterna skall
vidta lämpliga åtgärder för att främja en snabbare utveckling av bl.a.
avancerade TV-tjänster för bredbildsformat och digitala TV-tjänster. Direktivet
innehåller regler för hur företag som tillhandahåller de aktuella tjänsterna
skall agera gentemot konkurrenter och kunder. Reglerna syftar till att undvika
monopolställning. Arbete pågår för närvarande i regeringskansliet med att
genomföra direktivet i svensk lagstiftning.
I oktober 1996 presenterade kommissionen en grönbok om skyddet av minderåriga
och den mänskliga värdigheten inom de audiovisuella tjänsterna och
informationstjänsterna. Grönboken är ett första steg som syftar till att hitta
gemensamma europeiska lösningar för att skydda barn och unga. Ett annat syfte är
att utforma formella och informella regler för spridning av information som i så
liten utsträckning som möjligt begränsar den fria rörligheten av nya
elektroniska tjänster.
4.2.5 Telekommunikationstjänster
Förberedelserna för en avreglering av telemarknaden inom EU fr.o.m. år 1998 har
pågått sedan slutet av 1980-talet. Sverige har sedan inträdet i unionen deltagit
aktivt i denna process. Sverige är i princip positivt inställt till det
gemensamma regelverk som utformas. Den svenska telelagen, som trädde i kraft den
1 juli 1993, är i stort sett i överensstämmelse med EG:s regelverk, men vissa
justeringar kommer att bli nödvändiga. I sammanhanget bör nämnas att regeringen
avser att inom kort överlämna propositionen om översyn av telelagen (1993:597)
till riksdagen.
Kommissionen antog i juni 1990 direktiv 90/388/EEG om konkurrens på
marknaderna för teletjänster, det s.k. tjänstedirektivet. Som framgår av namnet
innebär direktivet att marknaden för teletjänster öppnas för konkurrens.
Direktivet innehöll en del undantag som dock gradvis tagits bort under åren. Den
senaste ändringen i direktivet genomfördes i mars 1996 då kommissionen antog
direktiv om anpassning av tjänstedirektivet till situationen med full konkurrens
efter år 1998 (96/19/EG). Detta direktiv innebär att även taltelefoni och
teleinfrastruktur omfattas av tjänstedirektivets regler.
Det gemensamma regelverket som skall hantera en liberaliserad telemarknad
innebär regler för att garantera tillträde till telenäten under rättvisa och
konkurrensmässiga villkor och för att skydda konsumenternas intressen. I detta
syfte har bl.a. utarbetats direktiv om tillhandahållande av telefonitjänster och
samhällsomfattande tjänster, samtrafik och hyrda förbindelser. Vidare kommer ett
direktiv om auktorisation och tillståndsgivning för de som vill bedriva
televerksamhet inom gemenskapen att antas.
Som tidigare nämnts har Sverige en positiv inställning till liberaliseringen
av telemarknaden inom gemenskapen. Liberaliseringen ger svenska teleföretag
möjlighet att bedriva televerksamhet på lika villkor inom hela gemenskapen. För
konsumenterna får också liberaliseringen positiva effekter då en ökande
konkurrens leder till bättre tjänster och till ökad priskonkurrens. Samtidigt
ger regelverket medlemsstaterna möjligheter att skydda konsumenternas intressen
genom att kunna ställa krav på teleföretagen, bl.a. avseende tillhandahållande
av s.k. samhällsomfattande tjänster.
Det beskrivna EG-regelverket reser därvid, för svenskt vidkommande, frågan om
överreglering, dvs. när vi från svensk sida är tvungna att införa lagstiftning
för situationer som redan är passerade i marknadsutvecklingen i Sverige. Det
finns därvid en risk att regleringen, om den inte anpassas, hämmar den tekniska
utvecklingen på området.
Inför den kommande översynen av de centrala direktiven i
gemenskapslagstiftningen är det av stor vikt att från svensk sida arbeta för en
tydligare lagstiftning, t.ex. genom att samla de olika direktiven i ett eller
ett par direktiv samt att minska detaljregleringen i direktiven. Direktiven bör
även framöver främja marknadsutvecklingen och tjänsteutbyte samt skydda
användarintressena.
Ett viktigt syfte med direktiven har varit att skapa klara och tydliga regler
för den nya situationen med en liberaliserad telemarknad. Det etappvis
genomförda regelskapandet har dock inneburit en mängd direktiv som dels har
ändrats och som delvis överlappar varandra. Direktiven är vidare relativt
omfattande och detaljreglerande, vilket bl.a. beror på olika utvecklingar av
telemarknaderna i medlemsstaterna. Ett antal bestämmelser i direktiven grundar
sig på det faktum att även om liberaliseringen formellt skall vara genomförd
fr.o.m. den 1 januari 1998, kommer det att dröja ytterligare en tid innan
åtgärderna får effekt. Detta har medfört att de centrala direktiven i
regleringen innehåller artiklar om en översyn av respektive direktiv, som skall
vara genomförd senast i slutet av år 1999.
Beslutet att liberalisera telemarknaderna fr.o.m. 1998 innebär att EU
tillsammans med USA (som genom Telecommunications Act 1996 också beslutat
liberalisera sina telemarknader fullt ut) kunde inta en pådrivande roll i de
WTO-förhandlingar om liberalisering av världshandeln med teletjänster, som
slutfördes den 15 februari 1997. WTO-avtalet innebär att totalt 68 stater
förband sig att i varierande grad öppna sina telemarknader.
Genom WTO-avtalet får svenska och europeiska teleoperatörer tillträde till
marknader med betydande tillväxtpotential. Avtalet förväntas också leda till
fortsatta prissänkningar på internationell teletrafik, till nytta för både
företag och privatpersoner i länder med hög datakonsumtion som Sverige.
4.2.6 Transporter
Fungerande transporter är en viktig fråga för Sverige och har betydande
inflytande på närliggande områden såsom fri rörlighet för varor, tjänster och
personer. Redan det faktum att transporter behandlas i ett särskilt kapitel i
fördraget tyder på att frågan är mycket viktig för den gemensamma marknaden.
Såväl export som import involverar regelmässigt några transportslag. För Sverige
är det viktigt att aktörerna inom transportnäringen i EU kan agera under
likartade villkor. Grönboken “För en rättvis och effektiv prissättning inom
transportsektorn“ som presenterades av kommissionen i februari 1996 har bemötts
mycket positivt av regeringen. Sverige har bl.a. stött tankarna om användandet
av ekonomiska styrmedel för att komma till rätta med miljöproblem, problem med
trängsel i trafiken m.m. Sverige avser att även fortsättningsvis stödja de
tankar som redovisas i grönboken.
Förutsättningarna för att behålla de långa svenska lastbilarna i EU
Direktivet om mått och vikt på tunga fordon (96/53/EG) antogs den 25 juli 1996
och skall införlivas i medlemsländernas nationella lagstiftning senast den 17
september 1997. Fordon som registrerats eller satts i trafik innan direktivet
införlivats i medlemsstaternas lagstiftning får användas till utgången av år
2006.
Direktivet reglerar hur stora och tunga fordon som skall tillåtas i vägtrafik
inom EU. Kommissionens förslag som lades fram i december 1993 gick ut på att
höja den tillåtna totalvikt som måste accepteras vid internationell trafik från
40 till 44 ton. Förslaget syftade även till att skapa likvärdiga
konkurrensförutsättningar för fordon i nationell trafik genom att också där
harmonisera mått och vikter.
Den harmoniserade maximala fordonslängden uppgår enligt direktivet till 18,75
m vilket innebar problem för Sverige och Finland som nationellt tillämpar 24
resp. 22 m. En sänkning av dessa värden skulle medföra ökat antal fordon på
svenska och finska vägar med höjda transportkostnader och sämre trafiksäkerhet
som följd.
För att lösa Sveriges och Finlands särskilda problem infördes en
undantagsartikel i direktivet som möjliggör avvikelse bl.a. från bestämmelserna
om längsta tillåtna fordonskombinationer. Undantagsregeln medger att
medlemsländer under vissa förutsättningar kan tillåta längre fordon från andra
medlemsländer, den s.k. modullösningen. Denna innebär bl.a. att de medlemsländer
som vill behålla sina längre fordon måste tillåta fordonskombinationer som är
mer än 25,25 m långa.
Direktivet innebär att Sverige får behålla den maximala fordonslängden på 24 m
om man tillåter operatörer på svenskt territorium att använda sig av motsvarande
längd enligt den s.k. modullösningen. Konsekvenserna av att införa modulsystemet
i Sverige har utretts av Vägverket som konstaterat att längre
fordonskombinationer kan medföra ökad olycksrisk. Den ökade risken kan dock
kompenseras av att trafikarbetet minskar. Vägar och vägutrustning har utformats
efter 24 m långa typfordon.
Den svenska inriktningen med modulsystemet är att utveckla ett system där de
längre fordonskombinationerna skall bestå av standardiserade enhetslastlängder
(7,82 m och 13,6 m) och av fordon vars mått inte överskrider dem som anges i
direktivet. Införandet av modulsystemet enligt "svensk" modell är avsett att
underlätta samtransporter med järnväg och sjöfart.
Järnväg
Under 1996 kom kommissionens vitbok "En strategi för vitalisering av
gemenskapens järnvägar". I den konstateras bl.a. att järnvägarna i Europa har
stora svårigheter. Det gäller exempelvis ekonomiska belastningar hos
järnvägsföretagen som har sitt upphov långt tillbaka i tiden. Bristen på
harmoniserade tekniska krav mellan medlemsstaternas järnvägar försvårar också på
ett påtagligt sätt ett effektivt utnyttjande av spåren för snabba
godstransporter över gränserna, vilka vore avsevärt bättre för miljön än
landsvägstransporter.
Förslaget i vitboken att tillskapa “Fria järnvägar för frakt“ har börjat
diskuteras i en arbetsgrupp. Sverige ger detta mycket hög prioritet eftersom
snabbare och mer pålitliga transporter är ett villkor för järnvägarnas
konkurrenskraft. I praktiken har förslaget mött stora problem från vissa
medlemsstater, men Sverige är berett att bidra aktivt till att försöksverksamhet
skall komma i gång under 1997.
Övriga delar av vitboken är också av intresse, men mycket av vad som föreslås
är redan genomfört i Sverige. För järnvägstrafikens framtida utveckling är det
ändå av stor betydelse att motsvarande förändringar genomförs i övriga
medlemsstater.
Sjöfart
I mars 1996 presenterade kommissionen ett sjöfartspolitiskt idéförslag kallat
"Mot en ny sjöfartspolitik". Kommissionen uttrycker stark oro inför utvecklingen
med en ökad utflaggning och försämrad sysselsättning inom sjöfartsnäringen i
Europa. Man föreslår flera gemensamma åtgärder för att stärka medlemsstaternas
konkurrenskraft gentemot tredjelands sjöfart. Den svenska regeringen har ställt
sig positiv till flera av förslagen inte minst de som innebär att ett höjt krav
ställs på de rederier som medvetet utnyttjar understandard i sina fartyg i syfte
att stärka sin konkurrenskraft. Likaså har regeringen ställt sig positiv till
åtgärder för att stärka sysselsättning, utbildning och miljöarbete inom den
maritima sektorn.
Luftfart
Det grundläggande regelverket för luftfarten i EU finns redan. Arbetet framöver
kommer huvudsakligen att inrikta sig på uppdateringar av regelverket samt
kompletterande regelgivning.
Den 1 april 1997 kommer luftfarten inom unionen att bli helt avreglerad. Det
innebär att flygbolag från ett medlemsland även kommer att få bedriva
inrikestrafik i ett annat land. Vilken effekt detta kommer att få på den inre
marknaden går inte att säga idag. Regeringen anser att det är ett viktigt steg i
arbetet mot att avreglera luftfarten.
Arbetet med att reformera den institutionella basen för en gemensam europeisk
flygtrafikledning kommer att i februari resultera i beslut om en reviderad
Eurocontrol-konvention. Under året förväntas också formerna för EU-medlemskap i
den europeiska organisationen för flygtrafikledning (Eurocontrol) att läggas
fast. Sverige stöder detta arbete som kommer att bidra till en ökad flygsäkerhet
och minska kapacitetsproblemen. Det mycket angelägna arbetet med att skapa en
gemensam europeisk flygsäkerhetsmyndighet kommer att gå vidare under året.
Kommissionen påbörjar under 1997 förhandlingar med tio central- och
östeuropeiska länder om luftfartsavtal. Syftet är att utvidga den inre marknaden
på luftfartsområdet. Sådana avtal kommer att innebära en även för Sverige
angelägen liberalisering av luftfarten.
Sverige stöder arbetet med att utöka lufttrafikföretagens ansvar vid
flygolyckor i enlighet med den gemensamma ståndpunkt som rådet antog i slutet av
1996. Sverige stödjer också ett annat förslag som håller på att arbetas fram som
gäller en skyldighet för medlemsstaterna att företa ett visst antal s.k.
rampinspektioner av luftfartyg från tredje länder. I dag utförs sådana
säkerhetskontroller först när en grundad anledning föreligger att det förekommer
någon brist. Genom den föreslagna ordningen kan förhoppningsvis brister
upptäckas i tid innan dessa har blivit en fara för luftfarten. Förslaget innebär
också att EU skall stödja säkerhetsarbetet i länder där detta inte håller en
godtagbar standard.
4.2.7 Energiområdet
Till följd av medlemsländernas skilda förutsättningar i fråga om bl.a.
naturresurser, energisektorns organisation och de energi- och miljöpolitiska
målen råder stora skillnader i priser och kostnader för energi mellan
medlemsländerna. Speciellt gäller detta el- och gassektorerna. Genom etablering
av en inre marknad med ett fritt utbyte av el och gas över nationsgränserna och
en fri etableringsrätt kan betydande ekonomiska vinster uppnås, både för
enskilda företag och för EU som helhet. En inre marknad kan bidra till ökad
konkurrenskraft, speciellt för energikrävande företag, förbättrad
försörjningstrygghet och möjligheter att förbättra miljön.
Elmarknaden
De flesta av EU:s medlemsländer har av tradition strävat efter att vara
självförsörjande i fråga om energi, speciellt vad avser elenergi. Det har fått
till följd att marknaderna för elenergi kännetecknas av omfattande regleringar
och ett betydande inslag av regionala och nationella monopol, med stora pris-
och kostnadsskillnader.
I december 1996 antog rådet direktiv 96/92/EG om gemensamma regler för den
inre marknaden för el. Innebörden är att ca en tredjedel av
elenergiförbrukningen inom EU kommer att vara utsatt för konkurrens år 2003.
Direktivet innehåller gemensamma regler för investeringar med handel och el.
Syftet är att skapa en gemensam marknad, med fri handel och rätt för företag att
etablera sig i alla medlemsländerna. Enligt direktivet skall alla större kunder
efter en övergångsperiod ha rätt att välja leverantör.
Generellt sett innebär etableringen av en inre marknad för el fördelar för
Sverige. Ett friare handelsutbyte med el kan bidra till att förbättra
försörjningstryggheten, inte minst i ljuset av den kommande omställningen av
energisystemet. Svenska företag inom elområdet och anknutna områden (t.ex.
konsultföretag) är internationellt konkurrenskraftiga, och torde kunna finna
goda affärsmöjligheter på en öppnare europeisk marknad.
I Sverige skedde en reformering av elmarknaden den 1 januari 1996. Det innebär
bl.a. att det står varje elkonsument fritt att välja leverantör. Vidare har en
gemensam norsk-svensk elbörs etablerats. Den svenska elmarknadens aktörer står
således väl rustade för en ökad konkurrens inom EU. Under den period, då de
andra medlemsländernas marknader successivt öppnas för konkurrens, kan
övergångsproblem komma att uppstå. Det finns således risker för att den
varierande graden av öppenhet leder till att vinsterna av det ökade
handelsutbytet inte fördelas rättvist mellan medlemsländerna. Sverige och andra
länder med öppna elmarknader strävar därför efter att med olika medel uppnå
ömsesidighet i handeln med el mellan medlemsländerna.
Gasmarknaden
Sedan direktivet om regler för gemensamma regler för en inre marknad för el
antogs har arbetet återupptagits med ett motsvarande direktiv avseende naturgas.
Förhållandena skiljer sig dock i viktiga avseenden mellan el- och
gasmarknaderna. Viktiga skillnader är bl.a. att flera av medlemsländerna saknar
egna gastillgångar och att EU:s gasförsörjning till stor del baseras på källor i
länder utanför EU.
Naturgas svarar i dag för en blygsam del (mindre än två procent) av den
svenska energitillförseln, och förekommer endast i södra och västra Sverige. Det
är i dag oklart vilken roll naturgasen kan komma att spela i den framtida
svenska energiförsörjningen. En mer omfattande introduktion av gas kräver
emellertid stora investeringar i gasledningar och utrustning för att använda
gas. På en utbyggd marknad kan ett ökat inslag av konkurrens ha positiva
effekter i form av pris- och kostnadspress. I ett skede då marknaden är under
uppbyggnad finns det emellertid risk för att de nödvändiga investeringarna
uteblir om inte investerarna tillförsäkras en viss säkerhet i sin försäljning av
gas. I arbetet med ett gasdirektiv verkar Sverige därför, tillsammans med andra
medlemsländer i liknande situation, för särskilda undantags- eller
övergångsregler för "omogna marknader".
4.2.8 Transeuropeiska nät
Begreppet innefattar etablerandet av ett transeuropeiskt nät inom transport-,
tele- och energisektorn. Syftet med nätverket är att sammanbinda nationella
nätverk med varandra och att öka samverkan mellan de olika transportslagen.
Rådets förordning (EG) nr 2236/95 om allmänna regler för gemenskapens
finansiella stöd på området för transeuropeiska nät är gemensam för transport-,
tele- och energinäten och utgör den rättsliga grunden för det ekonomiska stöd
som genom årliga beslut i finansieringskommittén fördelas till projekt av
gemensamt intresse. Budgeten omfattade 278 miljoner ecu för 1996.
När det gäller transeuropeiska nät för transporter, TEN-T, har kommissionen
påbörjat ett arbete som syftar till att utvidga TEN-T till länder som f.n.
ansöker om medlemskap i EU. Sverige anser att en fortsatt utbyggnad av nät i
dessa länder är en förutsättning för ekonomisk tillväxt och ett tillnärmande
till den gemensamma marknaden. En viktig förutsättning är att satsningarna
bidrar till en tillfredsställande miljöutveckling.
På telekommunikationsområdet arbetar man med ett antal riktlinjer för
transeuropeiska nät som antogs under 1996. Riktlinjerna anger hur bidraget skall
fördelas till projekt på teleområdet, såsom förstudier och utredningar kring
teleapplikationer, utveckling av nät, användarutveckling inom universitet och
forskningscentra, distansarbetet och distansundervisning. För att Sverige skall
komma i åtnjutande av detta program avser man bl.a. att vidga kriterierna genom
att mer fokusera på bredbandstillämpningar. För närvarande lokaliseras stora
delar av stödet på ISDN:s tillämpningar. Eftersom förlikningen startar först i
mars 1997 är det dock osäkert om det är möjligt att ändra inriktningen av stödet
till nästkommande år.
På energiområdet antogs under 1996 ett rådsbeslut avseende stöd till studier
av TEN för el och gas och en serie riktlinjer antogs även på detta område. I
beslutet finns angivet projekt av gemensamt intresse, som kan beviljas
ekonomiskt stöd till förstudier. Sverige är med i en studie om förstärkning av
elförbindelserna mellan Sverige-Norge och en studie av uppbyggnad och utveckling
av förbindelser mellan Norge-Danmark-Sverige-Finland-Ryssland-Baltikums gasnät
för att skapa ett integrerat gasledningsnät, den s.k. nordiska gasaxeln.
4.3 Fri rörlighet för personer
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Personers fria rörlighet är en av EU:s |
| kärnfrågor. Kvarvarande praktiska hinder för arbetskraftens fria|
| rörlighet bör i möjligaste mån undanröjas. Dessutom bör gamla regler|
| moderniseras och förenklas. Det är viktigt att den inre |
| marknaden fungerar smidigt och befrämjar arbetstagarens |
| geografiska och yrkesmässiga rörlighet. Kommissionen framhåller i|
| sin rapport om den inre marknadens följder och effektivitet |
| bl.a. att medlemsländerna måste leva upp till sina åtaganden. |
| Beslutade gemenskapsregler måste följas upp och tillämpas |
| effektivt och rättvist. Sverige delar den uppfattningen. |
--------------------------------------------------------------------
4.3.1 Arbetskraftens fria rörlighet
Arbetskraftens fria rörlighet är en av hörnstenarna i den inre marknaden. EG-
fördragets bestämmelser innebär att en medborgare i ett EU-land har rätt att
söka arbete och utan särskilt tillstånd arbeta som anställd eller som
egenföretagare i vilket annat EU-land som helst. Den enskilde har rätt till
samma anställnings- och arbetsvillkor samt sociala förmåner som landets egna
medborgare. Familjemedlemmar åtnjuter samma rättigheter. EG-bestämmelserna ger
även medborgaren rätt att efter avslutad anställning uppehålla sig och leva som
pensionär i ett annat land.
4.3.2 Social trygghet
EG:s regelverk om samordning av systemen för social trygghet för personer som
flyttar inom gemenskapen, i första hand förordning (EEG) nr 1408/71, är nära
kopplad till fördragets artiklar om fri rörlighet för personer. Samordningen är
nödvändig för att göra det praktiskt möjligt att ta arbete i eller flytta till
ett annat medlemsland.
Den första förordningen i ämnet antogs 1959. De principer som ligger bakom
det nu gällande regelverket fastslogs redan då och på grundval av hur de
dåvarande medlemsstaternas sociala trygghetssystem var utformade. Genom
tillkomsten av nya medlemsstater och den allmänna utvecklingen av ländernas
trygghetssystem har förordningen kommit att bli mer komplicerad samtidigt som
den på vissa punkter ändå är otillräcklig för att uppfylla sitt syfte att
befrämja möjligheterna att utnyttja rätten till fri rörlighet.
Behovet av förenkling och modernisering av samordningsreglerna har
uppmärksammats i flera sammanhang bl.a. av kommissionen. Den svenska regeringen
fäster stor vikt vid dessa frågor, som delvis är av långsiktig karaktär och
kommer att accentueras vid en ytterligare utvidgning av unionen. Regeringen
anordnade i samarbete med kommissionen i juni 1996 en större europeisk konferens
i ämnet som gav flera uppslag till möjliga sätt att angripa frågorna.
4.3.3 Examenserkännande
Olika nationella regler om krav på ett särskilt nationellt examens- eller
kompetensbevis för att få tillträde till ett reglerat yrke utgör hinder för
medborgare från andra medlemsländer. Därför har man på grundval av artiklarna
57, 49 och 66 i EG-fördraget antagit ett stort antal direktiv som skall
underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och näringsidkare. Ett stort
steg framåt har tagits genom de två generella direktiv som antogs i slutet av
1980-talet och som bygger på subsidiaritetsprincipen. Trots detta finns flera
kvarvarande hinder, främst för näringsidkare och arbetstagare inom de områden
som de äldsta direktiven omfattar (tjänstesektorn, hantverksyrken m.m.).
Eftersom Sverige i stort sett saknar reglering inom dessa yrkesområden vill
Sverige verka för att dessa äldre direktiv omarbetas så att en ökad rörlighet
underlättas. Sverige bör stödja de strävanden som kommissionen gett uttryck för
i bl.a. SLIM-projektet och som innebär att lagstiftningen på dessa områden
förenklas och moderniseras.
4.3.4 Schengenavtalet och den fria rörligheten för personer
Allmänt
Den fria rörligheten för personer är en av grundstenarna i EU:s regelverk för
den inre marknaden. Kontrollen av personer vid gränserna mellan EU:s
medlemsstater har emellertid inte avskaffats och EU har således ännu inte blivit
"ett område utan inre gränser".
I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer inom
EU ingick Frankrike, Tyskland och Benelux-länderna 1985 det s.k.
Schengenavtalet, vilket syftade till en avveckling av alla personkontroller vid
de gemensamma inre gränserna. Senare har även Spanien, Portugal, Italien,
Grekland och Österrike skrivit på avtalet. Den 19 december 1996 undertecknade
Sverige, Finland och Danmark avtal om anslutning till Schengensamarbetet.
Samtidigt undertecknade Norge och Island ett omfattande samarbetsavtal.
Innebörden av de nordiska ländernas inträde i Schengensamarbetet är att dessa
länders invånare fritt kan röra sig över gränserna till övriga Schengenländer
utan personkontroll när vi fullt ut deltar i det praktiska samarbetet. Inresor
kan därmed ske utan passkontroll. Detta innebär vidare att den fria rörligheten
och passfriheten mellan de nordiska länderna kan bibehållas även i ett EU-
perspektiv. En annan effekt av inträdet i Schengensamarbetet är att
möjligheterna till brottsbekämpning ökar genom att Sverige kan delta i ett
utvecklat rättsligt samarbete och polissamarbete, vilket också innefattar tullen
i dess brottsbekämpande verksamhet.
Fri rörlighet för personer
Villkoren för utlänningars rörelsefrihet regleras i Schengens
tillämpningskonvention (artikel 19-24 i kapitel 4). Av bestämmelserna framgår
att tredjelandsmedborgare som innehar uppehållstillstånd i någon Schengenstat
kan röra sig fritt inom Schengenområdet under en period av tre månader. Denna
ordning skiljer sig avsevärt från den i Sverige nu gällande som innebär att en
utlänning som är viseringspliktig i Sverige måste inneha visering för att resa
in och vistas här, trots att han har uppehållstillstånd i en annan
EU/Schengenstat.
Montiförslagen
I juli 1995 presenterade kommissionen tre förslag till direktiv, de s.k.
Montiförslagen (KOM(95) 347, KOM(95) 348 och KOM(95) 346). Det första direktivet
rör avskaffande av kontroll av personer vid de inre gränserna. Det andra avser
ändring av direktiv om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning
inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer och
direktiv om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom
gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och
tillhandahållande av tjänster. Det tredje förslaget rör rätt för
tredjelandsmedborgare att resa inom gemenskapen.
Förslagen har varit föremål för diskussioner i en rådsarbetsgrupp men enighet
har inte kunnat uppnås inom rådet. Vad beträffar förslaget som avser rätt för
tredjelandsmedborgare att resa inom gemenskapen (KOM(95) 346) har diskussionerna
i arbetsgruppen rört möjligheterna för tredjelandsmedborgare som innehar
uppehållstillstånd i någon medlemsstat att resa fritt inom gemenskapen.
Direktivet kan således sägas utgöra en parallell till Schengens bestämmelser om
fri rörlighet.
Under 1996 och 1997 har diskuterats huruvida detta förslag skall behandlas i
den första eller tredje pelaren. Mot bakgrund av att frågan är föremål för
diskussion även inom ramen för regeringskonferensen har beslutats att man, först
när det står klart vad resultatet av konferensen blir, får ta ställning till var
frågan skall behandlas.
5 Områden av särskild betydelse för den inre marknaden
5.1 Konkurrenspolitik
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: En grundläggande förutsättning för att |
| handel kan ske på lika villkor mellan EU:s ekonomiska aktörer är|
| en konkurrensneutral marknad. En konkurrensneutral inre |
| marknad bidrar till att handeln utsätts för ett omvandlingstryck|
| i ekonomin. Marknaden är beroende av ett sådant tryck för att |
| Sverige och övriga EU skall kunna möta den konkurrens som |
| existerar på det internationella planet. En fungerande |
| konkurrens är beroende av en väl fungerande tillämpning av |
| konkurrensreglerna. Konkurrensärenden som tas upp till |
| behandling måste handläggas på ett mer effektivt sätt än vad som|
| sker i dag. |
--------------------------------------------------------------------
Konkurrensfrågorna har funnits inskrivna i EG-fördraget från början. Detta är
ett tecken på hur stor betydelse en effektiv konkurrens på lika villkor har för
gemenskapens funktion och som ett medel att stärka den europeiska industrin i
den allt mer globaliserade ekonomin. Sverige anser att en fungerande konkurrens
är en grundförutsättning för att få till stånd en dynamisk utveckling av såväl
den europeiska ekonomin som den svenska. Fungerande konkurrens leder till ökad
effektivitet och ökad sysselsättning. Inte minst mot bakgrund av att den svenska
ekonomin är liten och öppen är värnandet om fri handel och konkurrens mycket
viktiga frågor för Sverige. Säkerställande av en fri konkurrens är viktigt för
att upprätthålla omvandlingstrycket i ekonomin. På en marknad utan ett sådant
tryck saknar företagen drivkraften att sänka kostnader och priser vilket får
till följd att såväl ekonomin som konsumenterna blir lidande.
I EU pågår sedan länge arbete med att stärka konkurrensen på den gemensamma
marknaden. En omfattande praxis har utvecklats på området och ytterligare
preciserats genom de förordningar och meddelanden kommissionen utfärdat. En
betydande stadga finns således i konkurrensreglerna och konkurrensövervakningen.
Samtidigt anser man både i EU och från svenskt håll att det finns ett behov av
revideringar av äldre regler och en strävan efter ökad effektivitet och
genomskådlighet samt förenklingar av befintliga regler.
Den översyn som pågår beträffande kontrollen av företagskoncentrationer berör
även frågan om vid vilken nivå ett förvärv skall granskas. Förslaget omfattar en
sänkning av omsättningsgränserna. Översynen har också innefattat bl.a.
bestämmelser om samtidig behandling av en anmälan i flera medlemsstater och om
samriskföretag s.k. joint ventures. Pågående arbeten om vertikala konkurrens-
begränsningar och om bagatellundantag berör grundläggande frågor om hur
kommissionen skall se på olika former av konkurrensbegränsande beteenden.
En strävan finns också, att i enlighet med subsidiaritetsprincipen, låta en
större andel konkurrensfrågor avgöras på nationell nivå. Inom detta område pågår
bl.a. ett arbete med ett meddelande om samarbete mellan kommissionen och de
nationella konkurrensmyndigheterna. Kommissionen har föreslagit att
handläggningen i de fall en nationell marknad framför allt är berörd skall ske
hos den nationella konkurrensmyndigheten.
De kommande åren kommer att präglas av en fortsatt revidering av äldre regler
med en förstärkt fokusering på frågor om ökad effektivitet och öppenhet. Dessa
frågor har Sverige ett starkt intresse av att driva.
Från näringslivet lyfts ofta frågan om snabb handläggning och horisontella
lösningar fram. Den tid som passerar från att ett ärende har inkommit till
konkurrensmyndigheterna till dess ärendet är avslutat är alldeles för lång i
dag. Många företag har varken tiden eller ekonomin att invänta ett avgörande.
Detta är ett problem som förhoppningsvis skall lösas i det fortsatta arbetet.
Gör det inte det finns risk för att företagen i EU tappar tilltron till det
gemensamma arbetet med att få till stånd en fungerande inre marknad. Beträffande
horisontella lösningar har många företag påtalat den skillnad som råder mellan
olika sektorer och förordar allmänna principer som gäller för alla, oavsett
sektor eller bransch.
5.2 Statsstöd
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Sverige bör i utformningen av det |
| gemensamma regelverket på statsstödsområdet prioritera åtgärder som|
| kan bidra till ökad öppenhet när det gäller såväl kommissionens |
| tillämpning som medlemsstaternas efterlevnad av regelverket. |
| Vidare finns ett behov att hitta effektivare former för |
| kommissionens övervakning av statligt stöd. Här förväntas förslag|
| från kommissionen som kan möjliggöra att tillgängliga |
| övervakningsresurser koncentreras till stödåtgärder och sektorer i|
| ekonomin där påverkan på konkurrensförhållandena är mer påtaglig. Från|
| svensk sida bör arbetet med att utvärdera sådana förslag ges en hög|
| prioritet. |
--------------------------------------------------------------------
Konkurrenssnedvridande subventioner till företag påverkar den inre marknaden
negativt och försämrar förutsättningarna för tillväxt och utveckling av det
europeiska näringslivet. Gemenskapens statsstödsregler syftar till att
säkerställa att företagen inom EU arbetar på lika konkurrensvillkor genom att
precisera och begränsa möjligheterna att lämna stöd för olika ändamål.
Stödåtgärder som har snedvridande effekter som strider mot det gemensamma
intresset har helt förbjudits.
Trots den strikta kontroll som regelverket på statsstödsområdet innebär, kan
det konstateras att de totala stödvolymerna inom EU alltjämt är mycket höga.
Till detta kommer att det sannolikt finns ett betydande mörkertal. Från flera
håll, inte minst från näringslivsföreträdare inom EU, pekas på behovet att
minska företagssubventionernas omfattning. Åtgärder för att öka effektiviteten i
kontrollen på statsstödsområdet är i detta sammanhang av stor betydelse.
En effektivare kontroll kan komma till stånd på olika sätt. Från svensk sida
finns skäl att söka medverka till och stödja insatser för att öka
tillgängligheten och öppenheten kring såväl kommissionens tillämpning som
medlemsstaternas efterlevnad av statsstödsreglerna. I nuläget är det svårt att
överblicka regelverket och kommissionens praxis på statsstödsområdet. Det är
också svårt att få en uppfattning om i vilken utsträckning enskilda
medlemsstater faktiskt lever upp till de krav som finns. En ökad öppenhet i
dessa avseenden torde i ett längre perspektiv vara nödvändig för att tilltron
till systemet som sådant inte skall undergrävas.
Möjligheten att effektivisera arbetet med kontroll av statsstöd hänger också
nära samman med hur kommissionens resurser på detta område bäst skall utnyttjas.
I denna del kan förväntas att medlemsstaterna framöver får ta ställning till
förslag från kommissionen enligt artikel 94 i Romfördraget. Enligt denna artikel
kan rådet på kommissionens förslag besluta om att avgränsa tillämpningen av
statsstödsreglerna. Avsikten med detta skulle vara att koncentrera kommissionens
övervakningsresurser till ärenden som har en mer påtaglig inverkan på
konkurrensen. Med bl.a. vissa förenklade procedurer när det gäller anmälan av
stöd och med en tydligare avgränsning av de sektorer inom ekonomin som omfattas
av stödreglerna skulle effektiviteten och kvaliteten i kontrollarbetet kunna
öka. Från svensk sida bör utvärdering av kommande förslag från kommissionen i
dessa avseenden ges en hög prioritet.
I regeringens fortsatta arbete med statsstödsfrågorna finns ett behov att mer
än hittills kunna följa och bidra till utvecklingen av EU:s statsstödspolitik på
olika områden. Det hittillsvarande arbetet har för svenskt vidkommande till
övervägande delen präglats av att hantera konkreta frågor som uppkommit till
följd av att svenska regler behövt anpassas till gemenskapens regelverk. En ökad
kunskap om andra medlemsstaters utnyttjande av företagsstöd och deras syn på
statsstödsreglerna behövs. En tydligare svensk profil i statsstödsarbetet bör
utgå från sådan information men också från en kritisk granskning av hur våra
stödsystem fungerar och hur de förhåller sig till gemenskapsreglerna.
Den svenska regeringens möjligheter till påverkan på statsstödsområdet i
enskilda stödärenden är bl.a. av resursskäl relativt begränsad. Det finns dock
exempel på ett aktivt engagemang från svensk sida, t.ex. i ärendet där franska
regeringen lämnat betydande belopp i stöd till flygbolaget Air France. Vid sidan
av aktivt ingripande från regeringens sida finns också möjlighet för företag och
deras intresseorgan att påverka kommissionen i enskilda ärenden. Med en alltmer
ökande kunskap om statsstödsreglerna kan sannolikt en ökad aktivitet visavi
kommissionen från svenska företags sida förväntas. Till viss del kan dock detta
komma att handla om frågor där svenska stödmyndigheters agerande ifrågasätts.
Inte minst i det perspektivet är det viktigt att stödgivningen från svensk sida
följer gällande regler och att det bland stödgivande svenska organ finns en god
kännedom om statsstödsreglerna.
5.3 Offentlig upphandling
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Beredningen av kommissionens grönbok om |
| offentlig upphandling bör avvaktas innan ställning tas till |
| prioriteringar i det fortsatta utvecklingsarbetet. |
--------------------------------------------------------------------
Flera direktiv reglerar offentlig upphandling. De gäller vid upphandling både av
varor, byggentreprenader och tjänster och vid viss upphandling inom de s.k.
försörjningssektorerna, dvs. områdena vatten, energi, telekommunikation och
transporter. För att säkra effektiviteten av offentlig upphandling har två
rättsmedels- och kontrolldirektiv beslutats. Direktiven på området är genomförda
i svensk rätt i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.
Upphandlingsdirektiven bör generellt sett ha ökat företagens möjligheter att
få leverera sina produkter till offentliga köpare i andra länder. Den
potentiella marknaden har således vidgats väsentligt. Dock tycks möjligheterna
att komma in på nya marknader inte utnyttjas. Detta gäller speciellt för små och
medelstora företag. En orsak kan vara bristande kunskaper om de möjligheter som
marknaderna kan ge och bristande kunskaper om vad de offentliga upphandlarna
efterfrågar.
För att förbättra informationen om offentlig upphandling har kommissionen
därför presenterat ett informationssystem för offentlig upphandling (SIMAP), i
första hand för att öka kapaciteten i det nuvarande databaserade
publiceringssystemet TED.
En annan orsak till att möjligheterna att komma in på nya marknader inte
utnyttjas kan vara bristande genomförande av EG-direktiven i de olika staterna
eller bristfällig tillämpning av dem. Det kan leda till att svenska företag
väljer att etablera dotterbolag utomlands för att bli behandlade som ett
inhemskt företag och därigenom minska risken för diskriminering. Denna möjlighet
torde dock i första hand kunna utnyttjas av större företag medan det för de små
och medelstora företagen kan vara ett för stort åtagande att etablera sig genom
ett utländskt dotterbolag.
Effekterna av den bristfälliga marknadssituationen som råder blir för Sverige
minskade marknadsandelar och därav följande återverkningar på sysselsättning och
inkomster.
Kommissionen har i en grönbok om offentlig upphandling inom Europeiska unionen
med överväganden inför framtiden redovisat vissa erfarenheter av direktiven på
området. Även om de resultat som hittills uppnåtts får betecknas som
uppmuntrande vad gäller upphandlingsförfarandenas öppenhet framgår det av
grönboken att viktiga problem återstår att lösa. De gäller bl.a partiella och
ofullständiga genomföranden av direktiven och de relativt låga ekonomiska
effekterna i fråga om priskonvergens, ökning av det gränsöverskridande
handelsutbytet och ökning av antalet leverantörer som deltar i upphandlingen. De
förväntade fördelarna med en fri offentlig upphandling har ännu inte kunnat
uppnås.
För att förbättra situationen presenterar kommissionen i grönboken ett
underlag för en omfattande debatt om offentlig upphandling inom unionen avsedd
att leda till ett meddelande från kommissionen som kan främja utvecklingen i en
positiv riktning.
De frågor som tas upp i grönboken för att närmare diskuteras är
- målen för unionens politik i fråga om offentlig upphandling och de resultat
som hittills nåtts,
- lagstiftningens genomförande och effektiva tillämpning,
- hur tillträdet till marknaden kan förbättras genom information och utbildning
och genom utvecklingen av elektronisk upphandling,
- hur politiken om offentlig upphandling kan förenas med annan
gemenskapspolitik, bl.a. politiken avseende små och medelstora företag,
standardisering, transeuropeiska nät (TEN), sammanhållningsfonden och
strukturfonderna, upphandlingar som genomförs av gemenskapens institutioner
eller som finansieras med gemenskapsmedel, sociala och arbetsmarknadsaspekter,
miljön, försvarssektorn; och
- tillträdet till upphandlingsmarknader i andra länder.
Grönboken är föremål för remiss i medlemsstaterna. En hearing har genomförts i
Sverige med företrädare för näringsliv och myndigheter. Grönboken bereds nu i
regeringskansliet med sikte på att Sverige skall kunna avge ett yttrande till
kommissionen före utgången av mars 1997.
5.4 Konsumentpolitik
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Eftersom konsumenternas förtroende behövs|
| för att den inre marknaden skall kunna förverkligas till alla |
| delar, bör Sverige fortsätta att arbeta för en stark ställning för|
| konsumenter på marknaden, för att främja konsumenternas intressen|
| och inflytande i ett integrerat Europa samt för att nivån på |
| svensk konsumentpolitik samtidigt skall kunna bibehållas och |
| även vidareutvecklas. Insatserna bör särskilt inriktas på högt |
| konsumentskydd och hög tillgänglighet. Områden som bör prioriteras|
| är IT, marknadsföring, tvistlösning, finansiella tjänster, |
| produktsäkerhet och livsmedel, konsumtion och miljö samt |
| forskning och utbildning. |
--------------------------------------------------------------------
Enligt regeringens skrivelse Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för
det svenska arbetet (skr.1995/96:181) är det övergripande målet att verka för en
stark ställning för konsumenter på marknaden, främja konsumenternas intressen
och inflytande i ett integrerat Europa samtidigt som nivån på svensk
konsumentpolitik skall kunna bibehållas och även vidareutvecklas. Arbetet
anknyter bl.a. till kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för perioden
1996-1998.
Den fria rörligheten av varor, tjänster och kapital på den gemensamma
marknaden kan ge fördelar för konsumenterna i form av bl.a. lägre priser och ett
större urval, till följd av ökad konkurrens. Samtidigt kan det noteras att
konsumenterna ofta känner en oro för att utnyttja möjligheterna på den inre
marknaden, vilket är olyckligt eftersom deras förtroende behövs för att den inre
marknadens fördelar skall kunna förverkligas fullt ut. Regeringen arbetar för
att konsumenterna, genom en bra konsumentpolitik, skall få ökad tillgång till
varor och tjänster samt känna stort förtroende för och därmed bli mer aktiva på
den inre marknaden. Det kan nämnas att Sverige i regeringskonferensen verkar för
att EG-fördraget förstärks och förtydligas så att konsumentfrågorna får en ökad
tyngd och konsumenterna ett större inflytande inom EU, vilket ligger väl i linje
med målet att föra unionen närmare medborgarna.
Regeringen betonar att strävan efter likvärdiga konkurrensförhållanden inom
den inre marknaden inte får leda till omotiverade försämringar för konsumenter i
något av länderna. Medlemsländerna bör sålunda ha en långtgående frihet att ge
konsumenterna ett rättsligt skydd som ligger på en högre nivå än skyddsnivån i
gemensamma rättsakter. Å andra sidan måste risken för att
subsidiaritetsprincipen används som en ursäkt för att inte ge konsumenterna
erforderligt skydd uppmärksammas. Det är angeläget att skillnaderna mellan de
nationella grundläggande konsumentskyddsreglerna inte är så stora att
konsumenterna inte vågar utnyttja de möjligheter som den inre marknaden
erbjuder. Även det konsumenträttsliga regelverket måste dock vara välbalanserat,
så att inte företag åläggs besvärande skyldigheter för att marginella vinster i
konsumentskyddet skall kunna uppnås.
När det gäller särskilda sakfrågor arbetar regeringen för strängare
gemenskapskrav på företagens marknadsföring och högre konsumentskyddsnivåer när
det gäller felregler och garantier. Inom området finansiella tjänster arbetar
regeringen för ökad konkurrens och ett bättre konsumentskydd på den gemensamma
marknaden. Sverige stödjer arbetet för bättre möjligheter till tvistlösning i
enskilda fall, men även möjligheten för konsumentföreträdare att föra en
konsuments talan mot vissa otillbörliga förfaranden, t.ex. gränsöverskridande
vilseledande marknadsföring. Ett annat område som måste uppmärksammas från ett
konsumentperspektiv är informationstekniken.
Konsumentutbildning samt konsumentinformation från bl.a. näringslivet gagnar
den inre marknaden, genom att dessa åtgärder kan ge mer medvetna konsumenter.
Genom att kartlägga problem och orsaker gagnar även konsumentforskning den inre
marknaden. Sverige strävar efter att konsumentforskningen skall ingå i EU:s
femte ramprogram för forskning. En av kommissionens konsumentpolitiska
prioriteringar rör miljön och innebär att främja hållbara konsumtionsmönster,
vilket Sverige naturligtvis stödjer. Sverige deltar aktivt för att EU:s
miljömärkningssystem (den stiliserade EU-blomman) skall bli effektivt och
framgångsrikt.
Regeringen skall verka för ett samordnat och långsiktigt arbete inom EU för
bättre produktsäkerhet och då särskilt barnsäkerhet. Standardisering intar en
nyckelroll, varvid konsumentinflytandet är mycket viktigt. Som ett uttryck för
svenska ambitioner att åstadkomma en bättre samordning och effektivisering av
bl.a. marknadskontrollen och RAPEX-systemet (Rapid Exchange of Information), har
regeringen tagit initiativ till den tidigare nämnda europeiska
marknadskontrollkonferensen. Regeringen arbetar vidare för en förstärkning av
det skadeförebyggande arbetet, bl.a. genom en permanent status för EHLASS-
systemet (European Home and Leisure Accident Surveillance System). När det
gäller livsmedel arbetar Sverige för förstärkt kontroll, bättre märkning och
minimerad användning av tillsatser.
5.5 Associationsrätt
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Arbetet med att utveckla |
| gränsöverskridande associationsformer bör intensifieras. |
--------------------------------------------------------------------
För den inre marknadens funktion är det väsentligt att de bolagsrättsliga
regelverken i olika länder åtminstone överensstämmer i vissa huvuddrag. Det har
därför varit naturligt att genomföra den harmonisering av europeisk bolagsrätt
som har skett genom de bolagsrättsliga direktiv som redan är beslutade.
Det är emellertid tveksamt om det för närvarande finns anledning att
ytterligare harmonisera de olika medlemsstaternas nationella bolagsrätt. Värdet
av en harmonisering på de områden som berörs i förslaget till ett femte
bolagsrättsligt direktiv (aktiebolags organisatoriska struktur) respektive
förslaget till ett trettonde bolagsrättsligt direktiv (uppköpserbjudanden) torde
från svensk utgångspunkt vara begränsat. Det är mera väsentligt att bevaka att
bolagsrättsliga direktiv som redan är beslutade inte låser fast den utveckling
som är nödvändig på detta område. Inte minst EG:s direktiv rörande redovisning
är exempel på EG-rätt som kan behöva anpassas till förändringar i omvärlden.
Om man vill befrämja gränsöverskridande näringsverksamhet är sannolikt
utarbetandet av övernationella associationsformer, främst europabolag och
europakooperativ, av större betydelse än ytterligare harmonisering av nationella
regelverk. Arbetet med de gränsöverskridande associationsformerna har emellertid
ännu inte lett till några större resultat. Det är därför angeläget att arbetet
på förslagen till förordningar om europabolag och europeiska kooperativ kan
drivas vidare med större kraft än hittills. Syftet bör vara att skapa
associationsformer som kan verka över gränserna och fungera i huvudsak på samma
sätt oavsett var de har sitt säte. Samtidigt finns det emellertid anledning att
bevaka att i Sverige vedertagna principer för näringsliv och arbetsmarknad
beaktas i arbetet.
5.6 Immaterialrätt
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Sverige skall även fortsättningsvis verka|
| för ökad harmonisering inom området. Konkurrensen skall |
| stimuleras genom arbete för principen om global konsumtion. |
--------------------------------------------------------------------
Immaterialrätten behandlar rättsskyddet för olika slag av intellektuella
prestationer och för kännetecken. Det är reglerat i de s.k ensamrättslagarna,
bl.a. upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen, varumärkeslagen och
växtförädlarrättslagen. Genom de immaterialrättsliga reglerna i dessa lagar ges
intellektuella prestationer och kännetecken ett vidsträckt skydd mot olika slag
av kopiering eller efterbildning utan samtycke och mot annat obehörigt
utnyttjande.
Immaterialrättens praktiska vikt har ökat starkt på senare år och området har
mycket stor ekonomisk betydelse. Det är givet att immaterialrätterna spelar en
viktig roll också i ett internationellt perspektiv med alltmer omfattande
internationell handel och konkurrens. Detta har lett till tillskapandet av en
rättsordning på det internationella planet som är uppbyggd kring en mängd
internationella konventioner. Vår nationella lagstiftning på området är - liksom
lagstiftningen i övriga EU-länder - i hög grad harmoniserad med dessa
konventioner. Behovet av - och utrymmet för - åtgärder från ett europeiskt
perspektiv är därför begränsat. Det får också förutsättas att även framtida
harmoniseringssträvanden huvudsakligen kommer att ske på internationell basis.
Från svensk sida ser vi positivt på att arbetet fortsätter, såväl inom EU som
internationellt.
Även om det sålunda inte kan sägas finnas något påtagligt behov av
harmoniseringsåtgärder inom detta område för att främja den inre marknaden finns
det dock vissa delar där en större enhetlighet kunde vara önskvärd. Det gäller
framför allt det för bl.a. vår läkemedelsindustri så viktiga bioteknikområdet.
Biotekniken är på snabb frammarsch men väcker också svåra frågor inte minst av
etisk natur. Nuvarande patentlagstiftning, som visserligen som nyss sagts är väl
harmoniserad, är tillkommen vid en tidpunkt då bioteknikens möjligheter inte
kunde överblickas. Vissa kompletteringar kan därför bli nödvändiga. Risken finns
att den för den industriella utvecklingen på området så viktiga patenträttsliga
regleringen drar åt olika håll inom Europa om inte en harmonisering sker.
Enhetliga och stabila regler på området är viktiga för att investeringar i
forskning och utveckling skall fortsätta att göras i Sverige och i övriga
Europa.
För varumärken finns, förutom ett harmoniseringsdirektiv, en förordning som
etablerar ett gemensamt EG-rättsligt system. Innehavaren av ett EG-varumärke får
genom registrering en varumärkesrätt som gäller i hela EU. Systemet
administreras av en speciell EG-myndighet, Byrån för harmonisering inom den inre
marknaden (varumärken och mönster), som började ta emot ansökningar fr.o.m. den
1 januari 1996.
Även på mönsterskyddsområdet finns behov av harmoniseringsåtgärder, eftersom
medlemsstaternas lagstiftning skiljer sig åt på väsentliga punkter när det
gäller det rättsliga skyddet för mönster. En viktig fråga i detta sammanhang är
hur långt skyddet för utnyttjandet av ett mönster för reparationsändamål skall
sträcka sig. Även om det för närvarande inte finns förutsättningar för att lösa
denna fråga, bör Sverige verka för att mönsterskyddet på sikt harmoniseras även
på reservdelsområdet. Det finns även ett förslag på en förordning om ett EG-
mönster som planeras att administeras av samma byrå som ansvarar för EG-
varumärket (se ovan). Från svensk sida är vi positiva till ett EG-rättsligt
system även för mönster.
En fråga som Sverige genomgående arbetar för i immaterialrättsliga sammanhang
och som kan stimulera konkurrensen är principen om global konsumtion. Detta är
en fråga som bör tillmätas stor prioritet även fortsättningsvis.
5.7 Åtgärdsprogrammet TULL 2000
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Tullreglerna måste förenklas och |
| kontrollförfarandena göras mindre komplicerade för att åstadkomma|
| ett smidigare handelsflöde och på så sätt främja handeln med länder|
| utanför gemenskapen. Dessutom bör en öppen och regelbunden dialog|
| mellan tullmyndigheter och företag etableras, dels för att ge |
| näringslivet tidig information om kommande tullåtgärder och |
| möjlighet att ge förslag till utformning av nya regler, dels för|
| att öka förståelsen för tullmyndigheternas arbete. Vidare måste |
| åtgärder vidtas för att bekämpa tullbedrägerier. Ett viktigt led i|
| detta arbete är det tulltekniska biståndet till de associerade |
| länderna i central- och östeuropa som syftar till att där |
| etablera en effektiv tullverksamhet och som även krävs för ett |
| medlemskap i den Europeiska unionen. |
| Regeringen kommer aktivt att verka för att EG:s |
| tullagstiftning förenklas och förbättras och samtidigt stödja |
| åtgärder som syftar till att bekämpa tullbedrägerier. |
--------------------------------------------------------------------
I samband med fullbordandet av den inre marknaden den 1 januari 1993 påbörjades
diskussioner om att fastställa och genomföra strategiska riktlinjer för att
definiera tullmyndigheternas roll inom gemenskapen. Slopandet av de inre
gränserna innebär att varor kan cirkulera utan tullformaliteter inom hela
gemenskapens tullområde vilket kräver effektiva förfaranden och kontroller vid
gränserna mot tredje land. För att säkerställa att alla EU:s tullmyndigheter
vidtar åtgärder som överensstämmer med den inre marknadens krav, antog rådet i
december 1996 åtgärdsprogrammet TULL 2000 som innehåller de viktigaste
principerna för tullpolicyn de närmaste fem åren.
Av de mål som uppställs i programmet kommer Sverige i det fortlöpande arbetet
att prioritera det påbörjade arbetet med att förenkla tullagstiftningen, att
bekämpa bedrägerier samt att ge tulltekniskt bistånd till tredjeländer.
Parallellt med TULL 2000 har rådet antagit en resolution om "förenkling och
rationalisering av gemenskapens tullföreskrifter och tullförfaranden".
Resolutionen grundar sig på den deklaration om behovet av förenkling av
tullagstiftningen som EU:s generaltulldirektörer - på svenskt initiativ - enades
om vid möte i Stockholm.
Förenkling av tullagstiftningen
Genom EU-medlemskapet har Sverige övertagit den gemensamma handels- och
jordbrukspolitiken som i flera avseenden är mer komplex och restriktiv än den
som Sverige tillämpade tidigare. Utformningen av dessa politikområden har direkt
bäring på tullagstiftningen, vilket har resulterat i ett lika komplext regelverk
på tullområdet dvs. det regelverk som skapats bl.a. för att uppfylla villkoren
för handeln med tredjeland. I den utformning reglerna har idag ställs stora krav
på tullmyndigheterna i gemenskapen, vars uppgift är att se till att reglerna
efterlevs. Kontroller av efterlevanden tar stora resurser i anspråk.
För företagen inom gemenskapen skulle förenkling av tullreglerna och ett
mindre komplicerat kontrollförfarande medföra ett smidigare handelsflöde. Den
hårda konkurrens som handel och ekonomi utsätts för idag kräver att reglerna
görs öppnare och tydligare och tullprocedurerna mindre administrativt tungrodda.
Osäkerhet och extra kostnader som skadar konkurrenskraft, tillväxt och
sysselsättning inom gemenskapen måste elimineras. Ofta utnyttjas inte de
förmånliga ekonomiska tullförfaranden som finns i regelverket på grund av att
reglerna är alltför tids- och resurskrävande att tillämpa. Ett exempel är
föreskrifterna för det ekonomiska tullförfarandet, aktiv förädling, som innebär
att tillstånd kan ges för att importera varor tullfritt till EU från tredjeland
för att förädlas och sedan åter exporteras. Reglerna innehåller omfattande och
detaljerade ekonomiska villkor för att tillstånd ska beviljas. Dylika villkor
saknades helt i de nationella regler som gällde före EU-medlemskapet. Ett
ytterligare exempel på komplexa regler är de som gäller för tullager. I stället
för att gynna de ekonomiska aktörerna inom gemenskapen utgör reglerna hinder för
utrikeshandeln. I vissa fall är det inte endast reglernas komplexitet utan deras
restriktivitet som utgör hinder. Enligt vedertagen praxis inom EU medges enligt
reglerna om tullsuspension för industrivaror ingen tullfrihet för maskiner.
Maskinområdet var ett av de varuområden som det svenska suspensionssystemet
enligt lagen om tullfrihet m.m. huvudsakligen var inriktat på.
Samverkan mellan myndigheter och ekonomiska operatörer
En öppen och regelbunden dialog mellan tullmyndigheter och företag måste
etableras dels för att ge de ekonomiska operatörerna tidig information om
kommande tullåtgärder och möjlighet att ge förslag till utformningen av nya
regler, dels för att öka förståelsen för tullmyndigheternas arbete.
Tullmyndigheterna inom gemenskapen skulle genom en förenklad och moderniserad
tullagstiftning ges större förutsättningar att tolka och tillämpa föreskrifterna
på ett likartat sätt. För detta krävs emellertid även en samverkan och ett
regelmässigt informationsutbyte mellan tullmyndigheterna. En enhetlig tolkning
av regelverket skulle ge gemenskapens medborgare och näringsliv ett likvärdigt
skydd samtidigt som samma möjligheter skulle erbjudas oavsett på vilken plats
inom tullområdet tullformaliteterna utförs. Konkurrenssnedvridningar på den inre
marknaden skulle förhindras.
Åtgärder i kampen mot tullbedrägerier
En ytterligare positiv effekt av en rationell och förenklad tullagstiftning vore
att tullmyndigheterna i större utsträckning kunde rikta in resurser och
kontrollverksamhet på att effektivt bekämpa den illegala handeln och i mindre
utsträckning lägga resurser på att kontrollera den legitima handeln. Bedrägerier
i samband med bl.a. transitering har under året uppmärksammats i allt större
utsträckning och ett omfattande åtgärdsprogram diskuteras för närvarande av
parterna på området. För att effektivisera arbetet med transitoperationerna och
försöka förhindra bedrägerier och andra oegentligheter pågår sedan ett antal år
tillbaka ett projekt för att datorisera transiteringsordningarna. Rådet har
antagit en resolution där kommissionen och medlemsstaterna uppmanas fortsätta
arbetet med datoriseringen genom att anslå nödvändiga finansiella och personella
resurser för projektet. I TULL 2000 uppmanas kommissionen och medlemsstaterna
att utveckla en policy för att bekämpa tullbedrägerier.
Ett viktigt led i kampen mot tullbedrägerier är också att utveckla samarbetet
med länder utanför gemenskapen och då i synnerhet med de associerade länderna i
central- och östeuropa. Det tulltekniska bistånd som lämnas till dessa länder
syftar till att etablera en effektiv tullverksamhet. Biståndet, som till största
delen utgörs av kunskapsöverföring, är också angeläget för att underlätta ett
kommande medlemskap i den Europeiska unionen.
5.8 Skatter
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Sverige välkomnar kommissionens arbete |
| mot en modernisering av EG:s mervärdesskatteregler. Det är |
| vidare angeläget att kommissionens arbete med ett nytt |
| energibeskattningsdirektiv leder till konkreta resultat. |
| Beträffande alkohol och tobak kommer Sverige att eftersträva att|
| även framgent kunna behålla särskilda införselrestriktioner samt|
| verka för förändringar av beskattningen. När det gäller direkta |
| skatter är åtgärder beträffande kapitalbeskattning, illojal |
| skattekonkurrens, ökat samarbete mellan medlemsländerna samt |
| beskattningen av gränsöverskridande ränte- och royaltybetalningar|
| högt prioriterade av Sverige. |
--------------------------------------------------------------------
Ett gemensamt momssystem
Kommissionen beslutade den 22 juli 1996 ett program avseende det fortsatta
arbetet med att ta fram förslag till ett gemensamt mervärdesskattesystem för EG.
Programmet innefattar en kort redogörelse för kommissionens syn på behovet av
reformering av nuvarande momsregler, samt en tidtabell för kommande förslag från
kommissionen. Tidtabellen omfattar åren 1996-1999, och inkluderar sammanlagt fem
etapper med successiva förslag.
Regeringen välkomnar kommissionens arbete mot en modernisering och förenkling
av EG:s mervärdesskatteregler. Det är viktigt att en modernisering kan komma
till stånd alldeles oavsett vilka eventuella förändringar i grundläggande
beskattningsprinciper som kan komma att aktualiseras.
Under tiden fram till dess att ett eventuellt nytt mervärdesskattesystem är på
plats gäller det att underlätta i så stor mån som möjligt för företagen att
tillämpa den nuvarande ordningen. För det fortsatta arbetet måste de krav som
ministerrådet fastställde 1994 vara vägledande, således
- förenklad administration och förenklingar för de skattskyldiga,
- ingen minskning av staternas skatteinkomster,
- ingen ökad risk för skattebrott,
- bibehållen konkurrensneutralitet.
Punktskatter
På mineraloljeområdet är en ytterligare harmonisering av beskattningen mycket
angelägen. Stora skattesatsskillnader mellan medlemsländerna och det
förhållandet att konkurrerande produkter, såsom kol och naturgas, inte omfattas
av det nuvarande s.k. mineraloljedirektivet medför problem, bl.a. i form av
konkurrenssnedvridning. Den gemensamma beskattningsordningen bör därför utvidgas
till att omfatta samtliga fossila bränslen. Kommissionen har för avsikt att
presentera ett förslag till nytt energibeskattningsdirektiv som bygger på en
integrering av det nu gällande mineraloljedirektivet och tidigare förslag om
energi- och koldioxidskattedirektiv. Förslaget har i huvudsak den inriktning som
Sverige förordar. Det är från svensk utgångspunkt angeläget att arbetet med
direktivförslaget leder till konkreta resultat.
På alkoholskatteområdet skapar möjligheten att ha en 0-skattesats på vin
konkurrenssnedvridningar gentemot andra alkoholhaltiga drycker. Dessutom hindras
skattesatsjusteringar på övriga alkoholprodukter. Av folkhälsoskäl bör Sverige
verka för generellt sett högre alkoholskattesatser än de nuvarande. Sverige
kommer eftersträva att även framgent kunna behålla särskilda
införselrestriktioner för alkoholdrycker och tobak.
Den gällande beskattningsordningen inom EU för cigarretter är komplicerad och
fungerar inte tillfredsställande. Det finns anledning för Sverige att verka för
en förenkling av dessa regler.
Direkta skatter
Kommissionen har i rapporten Beskattningen inom EU (KOM (96) 546) analyserat den
nuvarande skattesituationen inom EU samt pekat på särskilda områden där man
föreslår åtgärder för att främja samarbetet. Ekofinrådet beslutade att rapporten
skulle presenteras för Europeiska rådet vid dess möte i december 1996. Såväl
Ekofinrådet som Europeiska rådet noterade rapporten och välkomnade kommissionens
avsikt att fortsätta diskussionerna i en arbetsgrupp för skattepolitik. I
rapporten föreslås bl.a. åtgärder beträffande kapitalbeskattningen, illojal
skattekonkurrens (tax competition), ökat samarbete mellan skattemyndigheter i
medlemsländerna samt beskattningen av gränsöverskridande ränte- och
royaltybetalningar. Dessa områden är högt prioriterade av Sverige.
I ett direktivförslag från kommissionen i februari 1989 angående
kapitalbeskattningen föreslogs i huvudsak att en enhetlig minsta källskatt på 15
procent skall gälla på ränteinkomster. I samband med detta föreslogs även en
utvidgning av direktivet om informationsutbyte mellan medlemsstater på det sätt
att banksekretess skulle kunna brytas vid misstanke om skatteflykt.
Medlemsstaterna kunde emellertid inte enas om att införa direktivet eller ändra
banksekretessreglerna och sedan 1994 har direktivet inte varit aktuellt. I
kommissionens rapport anges det som angeläget att rådet återupptar arbetet med
direktivförslaget. Från svensk synvinkel är detta ett välkommet besked. Vi
eftersträvar framför allt ett högre mått av uppgiftslämnande för att säkerställa
att räntor och andra kapitalinkomster inte undgår beskattning.
Vissa medlemsstater har infört s.k. offshorelagstiftning som riktar sig till
bl.a. utländska multinationella företag. Dessa erbjuds bedriva koncernintern
verksamhet i bolagskonstruktioner som är underkastade mycket låg beskattning.
Syftet är att överföra inkomster som intjänats i ett högskatteland till
lågbeskattade bolag i offshorestaten. Detta skapar illojal skattekonkurrens
mellan stater. I kommissionens rapport betonas vikten av att frågan om illojal
skattekonkurrens kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Regeringen anser att
det är av stor vikt att enighet uppnås om att det inte skall vara tillåtet att
införa offshorelagstiftning i medlemsstaterna.
Ett ökat samarbete mellan skattemyndigheter i medlemsländerna för att undvika
skatteflykt är ett av Sverige högt prioriterat område.
I januari 1991 föreslog kommissionen ett direktiv om att i de flesta fall
avskaffa källskatter på betalningar av ränta och royalty mellan medlemsstaterna.
Direktivförslaget återkallades i december 1994 efter att någon enighet inte
kunnat uppnås. Regeringen anser att det för en väl fungerande inre marknad krävs
att källskatter på ränta och royalty som tas ut på bruttobetalningar avskaffas
inom EU.
5.9 Forskning och utveckling
Insikten om att Europas konkurrenskraft är beroende av gemensamma insatser för
att utveckla ny kunskap och nya teknologier, samt insikten om att en enhetlig
marknad inte kan skapas utan en gemensam teknologisk bas, resulterade i att EG
under 1980-talet tog kraftfulla initiativ för att stärka samarbetet inom
forskning och utveckling (FoU) mellan medlemsländerna. Detta har tagit sig
uttryck i stora satsningar på bl.a informationsteknik, telekommunikation,
produktionsteknik, bioteknik och materialforskning. Åtgärder för att åstadkomma
standardisering är en annan viktig del av betydelse för den inre marknaden.
EU:s verksamhet inom forskning och utveckling regleras av artikel 130 i EG-
fördraget. Där fastslås att gemenskapen skall ha som mål att stärka den
vetenskapliga och tekniska grunden för den europeiska industrin och att
stimulera den att bli mer konkurrenskraftig på internationell nivå, samt att
främja de forskningsinsatser som anses nödvändiga enligt andra kapitel i
fördraget.
EU:s FoU-program är således ett viktigt instrument för att exploatera den inre
marknadens fördelar. De små och medelstora företagens roll betonas i
Unionsfördraget. Kommissionen har under 1996 lagt fram en grönbok om innovation
som pekar på åtgärder för att bl.a. stärka innovationsklimatet i Europa. Denna
kommer att omsättas i en handlingsplan för innovation som kommer att ha
betydelse för realiserandet av den inre marknaden.
Svenska universitet och högskolor, företag samt forskare deltar i stor
omfattning i EU:s FoU-program.
5.10 Regional- och strukturpolitik
Inom EU råder stora skillnader i ekonomisk utvecklingsnivå mellan olika
regioner. Alltsedan Romfördraget undertecknades 1957 är emellertid en gradvis
utjämning av dessa skillnader ett viktigt mål för EU:s verksamhet.
Syftet med regional- och strukturpolitiken inom EU är att minska obalanser och
skillnader i ekonomisk utveckling mellan regionerna i EU för att på så sätt
skapa en högre grad av social och ekonomisk samhörighet inom unionen samt att ge
möjligheter för alla regioner inom unionen att tillfullo dra nytta av den inre
marknaden. För att uppnå syftet har utgifterna för regionalpolitiken ökat
kraftigt i och med ikraftträdandet av den inre marknaden. I dagsläget utgör
transfereringar till strukturfonderna ca en tredjedel av unionens samlade
budget.
EU:s regional- och strukturpolitik kanaliseras via fyra strukturfonder:
regionalfonden, socialfonden, jordbruksfonden och fiskefonden. I Sverige
förvaltas medel från regionalfonden av NUTEK, socialfonden av AMS,
jordbruksfonden av Statens Jordbruksverk och fiskefonden av Fiskeriverket. Av
medlen från strukturfonderna avsätts ca 90 procent till sju olika mål, av vilka
alla utom mål 1 är aktuella för Sveriges del. Mål 2 ger stöd till
industriregioner på tillbakagång, mål 3 syftar till att bekämpa arbetslöshet,
mål 4 inriktas på kompetensutveckling, mål 5a handlar om stöd till jordbruket,
mål 5b fokuseras mot landsbygdsutveckling och mål 6 omfattar stöd till
glesbygdsområden.
Vidare avsätts 9 procent av medlen till ett antal s.k. gemenskapsinitiativ,
samt 1 procent till pilotprojekt m.m.
Under perioden 1995-1999 kommer Sverige totalt att ta emot ca 1,4 miljarder
ecu från strukturfonderna. Regeringen ser strukturfondspolitiken som ett viktigt
medel för att gradvis utjämna de stora skillnader i ekonomisk utvecklingsnivå
som idag finns mellan olika regioner i EU. Regeringens mål är att medel från
strukturfonderna under innevarande programperiod, vilken löper t.o.m. 1999,
skall utnyttjas fullt ut genom åtgärder för att öka aktiviteten i
beslutsgrupper, förstärkt samordning och förenkling av administrativa rutiner.
Regeringen avser också att vidta åtgärder för att öka och underlätta
näringslivets medverkan i strukturfondsprogrammen.
Ett villkor för att stödet från EU skall betalas ut är att det kompletteras
med svenska offentliga medel, samt i vissa fall privata medel. En annan
huvudprincip är koncentration, vilket innebär att medlen i första hand skall
inriktas mot de områden som har de största problemen. Insatserna sker via
fleråriga program. Programmen har i de flesta fall utarbetats av centrala eller
regionala myndigheter. Arbetet har karaktäriserats av partnerskapsprincipen som
innebär att alla berörda aktörer som länsstyrelser, kommuner och landsting, men
också näringsliv och arbetsmarknadens parter deltar. Programmen har därefter
förhandlats mellan regeringen och kommissionen.
För målen 2, 5b och 6 gäller att regionala beslutsgrupper, med status som egna
myndigheter, fattar beslut om hur pengarna konkret skall användas för enskilda
projekt. I beslutsgrupperna ingår företrädare för de största finansiärerna inom
partnerskapet, dvs. kommuner, landsting, länsstyrelse och länsarbetsnämnd.
Kommuner och landsting är i majoritet i grupperna. För beslut inom mål 3 har
regionala partnerskap inrättats för att bistå länsarbetsnämnderna. Beslut om
projekt inom mål 4 fattas av svenska EU-programkontoret för utbildning och
kompetensutveckling i samverkan med regionala partnerskap.
Av strukturfondsmedlen används ca 9 procent för gemenskapsinitiativ som
initieras av kommissionen och som omfattar insatser inom ett antal områden
gemensamma för hela unionen. Under 1996 har arbetet kommit igång på allvar med
de åtta gemenskapsinitiativ som Sverige berörs av. Störst andel medel går till
gränsregionalt samarbete inom ramen för de s.k. INTERREG II A-programmen. Dessa
program omfattar gränsregioner på båda sidor av en landsgräns. I Sveriges fall
finns åtta program för regioner i Sverige och grannregioner i Danmark, Norge och
Finland. Kommissionen har också inrättat INTERREG II C med syfte att stödja
transnationella projekt inom s.k. spatial planning, dvs. fysisk planering i
kombination med regional näringslivsutveckling.
Förutom gränsregionalt samarbete finns gemenskapsinitiativ som syftar till att
stödja områden med ensidigt näringsliv, förbättra möjligheterna till arbete för
vissa grupper av arbetslösa, finna nya metoder för kompetensutveckling, stödja
storstadsområden med problem m.m.
5.11 Miljöpolitik
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Gemensamma krav för den inre marknaden på|
| en tillräckligt hög skyddsnivå innebär en möjlighet att komma till|
| rätta med bl.a. gränsöverskridande miljöproblem. Samtidigt kan |
| harmoniserade regler på för låg nivå bli ett hinder för den |
| nationella miljöpolitiken. |
| Frågan om balansen mellan miljöpolitiken och den inre |
| marknadens krav kommer att tas upp till diskussion inom EU |
| under året. Viktigt för Sverige är att det säkerställs att |
| gemensamma regler utformas på en tillräckligt hög skyddsnivå för|
| miljön. Frågan om ett klarläggande av den s.k. miljögarantin i EG-|
| fördraget drivs av Sverige i EU:s regeringskonferens. |
--------------------------------------------------------------------
Många av de regler som syftar till att säkerställa den inre marknaden har en
tydlig miljöanknytning. Ofta är det behovet av enhetliga miljökrav för varor som
ligger bakom utarbetandet av gemensamma regler på inremarknadsområdet. Exempel
på sådana regler är direktiven om klassificering, märkning och saluföring av
kemikalier samt reglerna om miljökrav på bilar. Bestämmelserna på dessa områden
kommenteras i avsnitt 4.1.9.
Förhållandet mellan den inre marknaden och miljön brukar ibland beskrivas som
konfliktfyllt. Det är också sant att det ofta uppstår intensiva diskussioner om
vilken nivå för miljöskyddet som inre marknadsreglerna skall innehålla. Handeln
skapar i sig ett ökat tryck på miljön, inte minst på grund av de ökande
transporterna. En väl fungerande inre marknad kan å andra sidan innebära en
effektivare användning av naturtillgångar, vilket kan innebära miljövinster inom
t.ex. energisektorn i form av minskade koldioxidutsläpp. Miljöproblemen är i
stor utsträckning gränsöverskridande. Gemensamma regler för den inre marknaden
på en tillräckligt hög skyddsnivå innebär en möjlighet att komma till rätta med
dessa problem. Samtidigt hindrar harmoniserade varuregler, på en för låg nivå,
staterna från att gå före med nationella miljökrav, vilket kan leda till att
genomförandet av den nationella miljöpolitiken fördröjs. Harmonisering på en för
låg nivå kan även leda till att den europeiska industrin tappar global
utvecklings- och konkurrenskraft.
Av kommissionens rapport om den inre marknadens effektivitet och följder
framgår att det ännu är för tidigt att bedöma den inre marknadens effekt på
miljön. Kommissionen avser att under 1997 initiera en politisk debatt om
förhållandet mellan miljön och den inre marknaden.
Enligt regeringens åsikt bör följande målsättningar gälla i fråga om
relationen mellan miljö och inre marknad. Grundläggande är att nya regler på
inre marknadsområdet skall utformas så att de innebär en hög nivå för
miljöskyddet. Detta innebär att t.ex. ekonomiska problem för en viss medlemsstat
att uppfylla höga miljökrav inte bör leda till kompromisser när det gäller
skyddsnivån i de gemensamma reglerna. Enligt regeringens bedömning bör i sådana
fall i stället övergångsperioder för de stater som har särskilda problem kunna
aktualiseras. Möjligheter att göra de gemensamma reglerna mer flexibla för att
t.ex. ta hänsyn till regionala miljöproblem bör också uppmärksammas. Målet att
förenkla reglerna på inremarknadsområdet får inte leda till en sänkning av nivån
för miljöskyddet.
I regeringskonferensen verkar Sverige för att det klarläggs att en medlemsstat
skall kunna införa strängare regler för miljöskydd än de gemensamma reglerna, om
det finns särskilda skäl. Sverige har därför föreslagit förtydliganden i den
s.k. miljögarantin som redovisas i avsnitt 6.1. Avsikten är att nationella
särkrav inte skall innebära onödiga inskränkningar i den inre marknadens
funktion. Enligt regeringens bedömning bör detta heller inte bli fallet. De fall
där miljögarantin hittills har åberopats av medlemsstaterna har avsett hälso-
och miljöfarliga ämnen med begränsad användning där man inom EG varit ense om
behovet av stränga regleringar. Sverige har bara tillämpat miljögarantin i ett
fall med åberopande av miljöskäl. Det fallet gäller användning av kreosot för
träskyddsbehandling.
I sammanhanget bör beaktas att medlen för att nå miljömålen kan bestå av annat
än lagstiftning som direkt reglerar varuhandeln. Ekonomiska styrmedel i form av
skatter och avgifter är ett exempel. Användningen av miljöavgifter i förhållande
till bl.a. den inre marknadens krav behandlas i ett meddelande som nyligen
beslutats av kommissionen. Standarder för miljöcertifiering av företag och
produkter är andra exempel. Sådana styrmedel är dock inte alltid tillräckliga
för att lösa miljöproblem.
5.12 Den sociala dimensionen
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Den sociala dimensionen av den inre |
| marknaden bör stärkas. De sociala målen innebär att arbetsvillkor|
| och levnadsförhållanden skall förbättras jämsides med genomförandet|
| av fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och personer. |
| Åtgärder måste bl.a. vidtas för att motverka att den ökade |
| rörligheten och en ökad konkurrens på den inre marknaden leder |
| till försämrade arbetsvillkor, ökad utslagning m.m.Den sociala |
| dialogen på europeisk och nationell nivå, dvs. |
| arbetsmarknadsparternas och kollektivavtalens roll, bör stärkas |
| inom det arbetsrättsliga området. Harmoniseringen av kraven på |
| hälsa och säkerhet i arbetet bör utvecklas. Den bör utsträckas till|
| samtliga väsentliga aspekter av arbetsmiljön och leda till en |
| godtagbar miniminivå. Arbetet med att förbättra jämställdheten |
| mellan kvinnor och män och att integrera |
| jämställdhetsperspektivet i samtliga områden inom EU bör ges hög|
| prioritet. Handikappaspekterna bör beaktas inom relevanta |
| politikområden. |
| De tillväxt- och produktivitetsskapande effekterna av de |
| sociala åtgärderna bör lyftas fram. Vidare bör åtgärder understödjas|
| för att se till att antagna gemenskapsregler på området genomförs|
| och tillämpas på ett effektivt sätt i medlemsländerna. |
--------------------------------------------------------------------
Den sociala dimensionen är ett sammanhängande begrepp för åtgärder som syftar
till att motverka negativa sociala effekter av den ökade konkurrensen på den
inre marknaden och till att främja en positiv utveckling på det sociala området.
Genomförandet av de fyra friheterna - fri rörlighet för varor, tjänster,
kapital och personer - skall ske jämsides med att arbetstagarnas arbetsvillkor
och levnadsstandard förbättras. Åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och de
övriga sociala villkoren syftar bl.a. till att underlätta den fria rörligheten,
att motverka negativa sociala konsekvenser av en sådan rörlighet och att
förhindra en snedvridning av konkurrensen på arbetsmarknaden och mellan
företagen.
Social trygghet för de medborgare som flyttar, liksom ömsesidigt erkännande av
examina är viktiga ingredienser i den sociala dimensionen. Centralt är också
samarbetet på jämställdhetsområdet, arbetsrätts- och arbetsmiljöområdet samt
utvecklingen av dialogen med arbetsmarknadens parter. Därutöver inrymmer den
sociala dimensionen åtgärder kopplade till strävan att minska de sociala
obalanserna inom gemenskapen samt även åtgärder till stöd för ungdomar, äldre
och funktionshindrade på arbetsmarknaden.
Alla EU:s medlemsstater, förutom Storbritannien, har kommit överens om att
utvidga samarbetet på arbetsmarknads- och det sociala området. Samarbetet sker
inom ramen för avtalet om socialpolitik - fogat till Unionsfördraget.
Kommissionen har genom avtalet om socialpolitik en skyldighet att samråda med
arbetsmarknadens parter innan förslag läggs till ny lagstiftning på det
arbetsrättsliga området. Arbetsmarknadens parter ges genom avtalet möjlighet att
träffa avtal på europanivå. I avtalet fastslås vidare att en medlemsstat kan
överlåta åt arbetsmarknadens parter att införliva direktiv i den nationella
rättsordningen genom kollektivavtal.
5.12.1 Arbetsrätt
De övergripande målen för EU-arbetet på arbetsrättens område skall vara att
värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden och föra fram parternas och
kollektivavtalens betydelsefulla roll på den europeiska arbetsmarknaden. Sverige
vill därför skapa god kännedom om det svenska kollektivavtalssystemet inom såväl
EU:s organisationer som inom de enskilda medlemsstaterna.
Sverige vill också verka för att det i arbetsrättsliga direktiv skrivs in
semidispositiva regler, dvs. att vissa bestämmelser därmed skulle kunna frångås
genom nationella kollektivavtal. Därigenom skulle vissa bestämmelser kunna
frångås genom nationella kollektivavtal. Vi vill värna om varje lands möjlighet
att genomföra direktiv för ett på landet naturligt sätt. Sverige anser att
arbetsrättsliga direktiv skall ges formen av ramlagstiftning hellre än
detaljföreskrifter. Vidare vill Sverige framhålla att parternas möjligheter att
vidta stridsåtgärder även i framtiden skall ligga utanför EU:s reglering.
Sverige skall verka för att de enskilda medlemsstaterna nationellt inför regler
som möjliggör internationella sympatiåtgärder.
Sverige måste sammanfattningsvis aktivt sprida kunskap om den svenska modellen
på arbetsmarknaden. Detta skall i första hand ske till företrädare för EU:s
medlemsstater, men även till representanter för EU:s olika institutioner. Vi
skall arbeta aktivt för att få en bred uppslutning kring dessa frågor.
5.12.2 Arbetsmiljö
Arbetsmiljöfrågorna är en del av den sociala dimensionen av den gemensamma
marknad som upprättas inom EG. Krav på säkerhet och hälsa i arbetet harmoniseras
med stöd av arbetsmiljöbestämmelsen i artikel 118a i EG-fördraget.
En harmonisering av arbetsmiljökraven syftar till att förhindra otillbörlig
konkurrens mellan företag i olika medlemsstater (s.k. social dumpning). I
ingressen till det s.k. ramdirektivet anges som ett motiv för gemenskapsregler
om hälsa och säkerhet i arbetet att olika nationella bestämmelser kan leda till
skilda skyddsnivåer och möjliggöra konkurrens på bekostnad av säkerhet och
hälsa.
Denna harmonisering mellan medlemsstaterna får även betydelse för personers
rörlighet inom gemenskapen. En arbetstagare skall kunna räkna med åtminstone
vissa grundläggande arbetsmiljöförhållanden oberoende av var inom gemenskapen
han avser att arbeta. Genom en harmonisering minskas också de risker som skilda
arbetsmiljökrav kan leda till för de arbetstagare som tar arbete i ett annat
land.
Krav på hälsa och säkerhet i arbetet får också särskild betydelse för
harmoniseringen av lagstiftningen på produktområdet, dvs. när det gäller fri
rörlighet för varor. Enligt artikel 100a.3 i EG-fördraget skall kommissionen i
sina förslag om tillnärmning av bestämmelser som syftar till att upprätta den
inre marknaden och få den att fungera utgå från en hög skyddsnivå när det gäller
hälsa och säkerhet.
Fördragsparterna utgick från att en harmonisering av de sociala förhållandena
i de olika länderna skulle ske antingen som en indirekt följd av att den
gemensamma marknaden kom att fungera eller direkt genom tillnärmning av lagar
och andra bestämmelser eller andra åtgärder inom ramen för beslutsfattandet inom
EG. Diskussionen om EG:s socialpolitik har också mycket kommit att handla om det
är det första eller det senare som skall gälla. Just arbetsmiljöområdet har
därvid, åtminstone sedan slutet av 70-talet, kommit att präglas av harmonisering
genom ett relativt omfattande lagstiftningsarbete. Detta arbete var särskilt
aktivt under åren 1988-1993 i samband med genomförandet av den inre marknaden.
Tyngdpunkten har därefter förskjutits mot en konsolidering av det som beslutats
liksom en fokusering på genomförandet i medlemsländerna.
Med stöd av artikel 118a har rådet hittills beslutat sjutton
arbetsmiljödirektiv. Härutöver har sex äldre arbetsmiljödirektiv antagits av
rådet med stöd av artikel 100 och den allmänna kompetensen att besluta om
tillnärmning av lagstiftning som direkt inverkar på den gemensamma marknadens
upprättande och funktion samt med beaktande av artikel 117 om förbättring av
arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsförhållanden.
Formen minimidirektiv har valts på arbetsmiljöområdet framförallt mot bakgrund
av skillnaderna i såväl arbetsmiljöförhållanden som lagstiftning mellan de olika
medlemsländerna.
Svenska prioriteringar
De övergripande målen för det svenska EU-arbetet på arbetsmiljöområdet är att
kunna vidmakthålla och utveckla arbetsmiljöpolitiken nationellt samtidigt som
kraven på arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet kan förbättras och utvecklas i
samtliga EU-länder. Det senare är viktigt för att uppfylla EU:s grundläggande
sociala mål om fortgående förbättring av arbetsvillkoren. Utvecklingen i andra
länder har också stor betydelse för utvecklingen av arbetsmiljökraven i Sverige.
Alltför stora skillnader kan skapa ojämlika konkurrensförhållanden mellan oss
och länder med lägre krav och därmed verka återhållande på den svenska
arbetsmiljöpolitiken.
Vi bör mot den här bakgrunden verka för gemenskapsregler som omfattar samtliga
väsentliga aspekter av arbetsmiljön och som läggs på en godtagbar nivå.
På produktområdet, med krav på totalharmonisering av de gemensamma reglerna,
är det angeläget att verka för att de grundläggande säkerhetskraven får en sådan
utformning att produkterna kan erbjuda en hög säkerhet vid användning i
arbetslivet. Vidare är det viktigt att gemenskapsreglerna på det området inte
kommer att inkräkta på området för minimidirektiv antagna med stöd av artikel
118a. Produktkrav med krav på totalharmonisering bör därför inte avse hur
användningen skall ske. Detta skulle minska utrymmet för det nationella
bestämmandet på arbetsmiljöområdet. Krav på användningen av produkter är viktiga
men skall meddelas som minimikrav med stöd av artikel 118a.
De gemenskapsregler som antas måste naturligtvis genomföras och tillämpas i
medlemsländerna för att en harmonisering skall komma till stånd. Sverige bör
därför stödja de initiativ som tas för att kontrollera och understödja
genomförande och tillämpning av rättsakterna på arbetsmiljöområdet.
De närmare prioriteringarna i EU-arbetet på arbetsmiljöområdet har angivits i
en promemoria från Arbetsmarknadsdepartementet (Ds 1995:64) Arbete i Europa -
svenska prioriteringar i EU-arbetet på arbetsmarknadsområdet.
Framtida prioriteringar "Svenska visioner"
Sverige bör fullfölja de prioriteringar som fastlagts. Det är viktigt att
förstärka den sociala dimensionen av den inre marknaden bl.a. när det gäller
hälsa och säkerhet. EU:s arbetsmiljöarbete sker mot en bakgrund med drygt 8 000
dödsfall i arbetet och uppskattningsvis ca 10 miljoner olycksfall och sjukdomar
årligen i samband med arbetet.
Det är särskilt viktigt att den harmonisering som skett också genomförs i
medlemsländerna samt att det tillväxt och produktivitetsskapande effekterna av
arbetsmiljöförbättringar lyfts fram. Sverige stöder därför utvecklingen av
konsekvensanalyser av regleringen inom området. Det är också ett angeläget
svenskt intresse att få ett genomslag för en vidgad syn på arbetsmiljöfrågorna,
utbildningspolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
5.12.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män
Att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av flera viktiga medel för
att förverkliga det övergripande målet inom EU om bättre anställnings-, levnads-
och arbetsvillkor på den inre marknaden. EG-domstolen har också klassificerat
rätten till likabehandling såsom en grundläggande rättighet inom
gemenskapsrätten. De rättsakter som syftar till att genomföra
likabehandlingsprincipen anses därför tillhöra kärnan av den inre marknaden.
Jämställdhetsarbetet inom EU sker inte bara genom lagstiftning, utan också
genom handlingsprogram för jämställdhet och genom olika verksamheter inom
kommissionen.
Sverige har kommit långt i frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män
i ett EU-perspektiv. Många EU-länder efterfrågar svenska erfarenheter på
jämställdhetsområdet och Sverige ses ofta som en förebild. Samtidigt kan
konstateras att det finns skillnader mellan länderna både i fråga om synen på
jämställdhet och på vilka metoder som bör användas i jämställdhetsarbetet.
När det gäller aktuellt lagstiftningsarbete inom gemenskapen, är frågan om
positiv särbehandling mycket angelägen för Sverige. Från svensk utgångspunkt är
det av stor betydelse att slå fast att positiv särbehandling fullt ut är
förenlig med likabehandlingsprincipen och att alla former av sådan särbehandling
är tillåten om medlemslandet så önskar.
Rådets beslut om det fjärde handlingsprogrammet för jämställdhet (som gäller
för åren 1996-2000), innebär ett förstärkt politiskt åtagande för jämställdhet
och förbättrade villkor i riktning mot jämställdhet mellan kvinnor och män.
Under beredningen av programmet lyfte Sverige fram frågan om integrering av
jämställdhetsperspektivet i alla politikområden. Sverige fick gehör för sitt
förslag och ett av programmets främsta syfte är således att finna och främja
modeller och metoder för att integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla
politiska områden.
Även kommissionen bedriver ett viktigt arbete för jämställdhetsfrågorna. Under
1996 antog kommissionen bl.a. ett meddelande benämnt "Att införliva
jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga
insatser (mainstreaming)". Kommissionen kommer att fortsätta arbetet med att
integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla områden inom EU. Det är ett arbete
som Sverige fäster stor vikt vid och som Sverige kommer att fortsätta att driva
på.
5.12.4 Handikappfrågor
Många EG-beslut som syftar till att genomföra den inre marknaden, t.ex.
produktdirektiv, kan påverka tillgängligheten för funktionshindrande personer.
Som beskrivits tidigare får harmoniserade rättsakter stort genomslag i
medlemsstaterna. Regeringen anser därför att det är viktigt att
handikappfrågorna integreras i alla relevanta områden, i enlighet med FN:s
standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet
och jämlikhet. En resolution med denna innebörd antogs i december 1996 på
förslag av kommissionen. Den avser även arbetet inom gemenskapens institutioner
och organ.
6 Andra frågor av betydelse för den inre marknaden
6.1 Regeringskonferensen
Inom ramen för EU:s pågående regeringskonferens förhandlar medlemsstaternas
regeringar om ändringar i de grundläggande fördragen. Det handlar om att komma
överens om de reformer som är nödvändiga för att förbereda unionen för den
kommande utvidgningen. Syftet är också att föra unionen närmare sina medborgare
genom att göra den mer demokratisk och i stånd att ta sig an de problem som
berör medborgarna.
Även om den inre marknaden som sådan inte är en fråga för regeringskonferensen
finns viktiga inremarknadsfrågor på dess dagordning. Bl.a diskuteras att
effektivisera EU:s samarbete i rättsliga och inrikes frågor, den sk. tredje
pelaren. Det gäller här att förbättra förutsättningarna för att genomföra den
fria rörligheten för personer. Bland de nödvändiga åtgärderna märks att
förbättra unionens möjligheter att agera när det gäller kampen mot
internationell brottslighet, inte minst i fråga om narkotika. Dessa frågor finns
bland dem som berör medborgarna i Europa allra mest.
I det utkast till nytt fördrag som det irländska ordförandeskapet lade fram
inför toppmötet i Dublin föreslås att fri rörlighet för personer regleras i en
samlad avdelning där mål och tidtabeller läggs fast. Ordförandeskapet uttrycker
en klar preferens för att den nya avdelningen skall bli en del av samarbetet i
den första pelaren. I detta sammanhang diskuteras också en integrering av
Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Ett genomförande av personers fria rörlighet
i unionen berör också frågan om s.k. flexibel integration som i sig är en viktig
fråga på konferensens agenda. Mot bakgrund av att Storbritannien inte delar
majoritetsuppfattningen att de inre gränskontrollerna måste avskaffas för alla
personer kan en lösning omfattande alla 15 medlemsstaterna inte förutses.
Nyckeln kunde då vara en flexibel integration.
I den allmänna diskussionen om flexibel integration - möjligheten för en
mindre krets medlemsstater att gå vidare i integrationen utan att behöva invänta
de långsammare - föreligger det bred enighet om att den inre marknaden inte är
ett område där sådana lösningar skall få förekomma. Bland de institutionella
reformer som diskuteras i konferensen finns bl.a. en utökad användning av
röstning med kvalificerad majoritet. Beslutsfattandet inom ramen för den inre
marknaden och angränsande områden sker redan idag i de flesta fall med
kvalificerad majoritet men en viss utökning torde nu kunna bli aktuell. I likhet
med Sverige anser dock flertalet medlemsstater att det inte bör komma i fråga
att frångå enhällighetskriteriet på skatteområdet.
Andra frågor på konferensens dagordning som är av intresse i detta sammanhang
är en förstärkning av miljöpolitiken och av konsumentpolitiken, frågor som
Sverige stöder. Miljöområdet hör till de som Sverige särskilt har prioriterat
genom att lägga fram egna förslag. Bland annat föreslås att artikel 100a.3 skall
ändras så att det framgår att inte bara kommissionens förslag utan också
gemenskapens åtgärder skall utgå från en hög skyddsnivå för bl.a. miljön. Vid
sidan av detta förslag, som alltså syftar till att förbättra de gemensamma
reglerna, vill Sverige att artikel 100a.4 förtydligas. Där bör klart framgå att
medlemsstaterna har rätt att införa nationella bestämmelser efter det att
harmonisering har genomförts om det sker med stöd av nya omständigheter som inte
var kända när harmoniseringsåtgärden vidtogs. När det gäller konsumentpolitiken
anser Sverige att det behövs en tydligare plattform för att garantera
långsiktighet i det konsumentpolitiska arbetet, vilket stämmer väl överens med
målet att föra unionen närmare medborgarna.
6.2 Den ekonomiska och monetära unionen
I artikel 2 i EG-fördraget sägs att “Gemenskapen skall ha till uppgift att genom
att upprätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union och genom
att fullfölja den gemensamma politik eller verksamhet som avses i artiklarna 3
och 3a...„. Den ekonomiska och monetära unionen och den inre marknaden utgör
inte enbart delar av grundpelarna i EG-fördraget, utan utgör också delar av
målen och medlen för gemenskapens ekonomiska politik i allmänhet. Den ekonomiska
och monetära unionen och den inre marknaden är således kopplade till varandra.
EU:s medlemsstater har sedan lång tid tillbaka bedrivit samarbete på
valutaområdet för att tillse att den inre marknaden fungerar väl. Detta
samarbete inleddes redan i efterdyningarna till Bretton-Woods-systemets
sammanbrott med den s.k. Ormen (The Snake). I slutet av 1970-talet skapades
Europeiska monetära systemet, EMS, där en av de bärande delarna var inrättandet
av en växelkursmekanism, ERM. I diskussionerna kring förhållandet mellan länder
som kommer att delta i valutaunionen och länder som inte kommer att delta har
man på stats- och regeringschefsnivå enats om att skapa en ny växelkursmekanism,
ERM 2, som kommer att efterträda den nuvarande växelkursmekanismen. En av
avsikterna med inrättandet av denna nya växelkursmekanism är att den skall
underlätta den inre marknadens funktionssätt.
Storleken på en eventuell framtida valutaunion och tidsaspekten är frågor som
kommer att ha betydelse för den inre marknadens funktionssätt. Det kan
diskuteras i vilken grad den inre marknaden kommer att påverkas av en gemensam
valuta. Olika studier har kommit fram till olika svar.
Inför Maastricht-förhandlingarna utarbetade EG-kommissionen en rapport “One
market, One money„ om den ekonomiska och monetära unionen och dess effekter på
en rad områden. Kommissionen lyfte där fram betydelsen av en gemensam valuta för
den inre marknadens funktionssätt och menade vidare att en gemensam valuta som
komplement till den inre marknaden kommer att förbättra
resursallokeringsfunktionen för prismekanismen i gemenskapen.
En annan effekt av en gemensam valuta är minskade transaktionskostnader.
Transaktionskostnader utgörs av avgifter för valutaväxling och hantering av
valutakursrisker, men innefattar också eventuella extra kostnader som drabbar
företag på grund av förekomsten av olika valutor (t.ex. kostnader för att
anställa personal som hanterar olika valutor). EG-kommissionen uppskattar i sin
rapport “One market, One money„ dessa kostnader till 0,3-0,4 procent av BNP
varje år och för mindre utrikeshandelsberoende länder ca 1 procent av BNP.
Utredningen om EMU “Sverige och EMU„ under ledning av professor Lars Calmfors
uppskattar emellertid dessa kostnader till ca 0,2 procent av BNP för den
finansiella sektorn om samtliga länder deltar i valutaunionen. Dessa kostnader
blir, enligt utredningen, dessutom mindre om valutaunionen består av färre
länder. Enligt utredningen är vidare besparingen (i form av minskade kostnader)
för företag och den offentliga sektorn svåra att uppskatta, men de överstiger
knappast kostnaderna för den finansiella sektorn. Det är således inte, enligt
utredningen, några stora vinster av att dessa transaktionskostnader försvinner
för samhället i stort, men vinsterna kommer att vara säkra över tiden. Det bör
emellertid påpekas att transaktionskostnader kan vara stora för små och
medelstora företag, vilket bl.a. påpekas av EG-kommissionen, men även av
Industriförbundet.
Den kanske tydligaste aspekten av bildandet av en valutaunion är att
prisjämförelser kan göras utan att behöva räkna om valutorna, eller att ta
hänsyn till de tidigare nämnda växlingskostnaderna. Det är emellertid oklart hur
stor denna effekt kommer att vara. En fördel i detta sammanhang kan vara att
jämförelser av framtida priser underlättas då valutaosäkerheten bortfaller.
Calmfors-utredningen menar att påverkan på konkurrenssituationen av en
gemensam valuta inte är särskilt stor, men påpekar samtidigt att risken för
protektionistiska återfall kan minskas eftersom hastiga förskjutningar av
konkurrensförhållandena på grund av valutafluktuationer inte längre kommer att
vara möjliga med en gemensam valuta. I detta sammanhang kan särskilt nämnas
frågan om s.k. “misalignments„, dvs att valutor inte befinner sig i sin
långsiktiga reala jämvikt. Att en valuta inte befinner sig på sin långsiktigt
hållbara jämviktsnivå är dock svårt att mäta. Det finns emellertid en politisk
aspekt av detta som berör den inre marknadens funktionssätt. Länder kan uppfatta
kraftiga nominella växelkursförändringar (som då i sin tur skulle påverka den
långsiktiga reala växelkursen) som förändringar i konkurrensförhållandena och
därför kräva kompensation eller kräva att hinder restes för handeln mellan
länderna. I detta sammanhang skulle således en gemensam valuta kunna hindra
denna typ av spänningar.
Med en gemensam valuta kommer således valutafluktuationer mellan de i
valutaunionen deltagande länderna att elimineras. En viktig fråga i detta
sammanhang med implikationer för den inre marknaden är effekterna på handeln
mellan länderna i valutaunionen. En ökad handel skulle vara ett uttryck för en
bättre resursallokering och medföra välfärdsvinster för de deltagande länderna.
Hur handeln mellan länderna på den inre marknaden kommer att påverkas av att
valutakursfluktuationer elimineras genom införandet av en gemensam valuta har
emellertid visat sig vara svårt att påvisa. Empiriska studier visar svagt eller
inget stöd för att valutakursvariationer skulle påverka volymen på
utrikeshandeln.
En annan aspekt med införandet av en gemensam valuta är frågan om att
eliminera riskerna med fluktuerande valutakurser i handeln med andra länder.
Stora företag har idag möjligheter att eliminera riskerna med
växelkursfluktuationer via olika instrument, t.ex. terminer. För små och
medelstora företag finns emellertid sällan eller aldrig denna möjlighet. För
dessa företag kan därför införandet av en gemensam valuta innebära fördelar (i
form av minskade kostnader) i handeln med andra länder i valutaunionen.
6.3 Utvidgningen
Europeiska rådet i Köpenhamn enades vid sitt möte i juni 1993 om att unionens
associerade länder i central- och östeuropa skall, om de så önskar, bli
medlemmar av unionen om de uppfyller uppställda kriterier. Frågan om utvidgning
har sedan dess en central roll i unionens arbete. Europeiska rådet i Dublin
befäste ytterligare tidtabellen för utvidgningen, dvs. strävan att den inledande
fasen av förhandlingarna med länderna i central- och östeuropa skall sammanfalla
med inledande av förhandlingar med Cypern (och Malta) i enlighet med
slutsatserna från toppmötet i Madrid 1995.
Europeiska unionen står inför sin femte utvidgning. Denna skulle innebära ett
tillskott på ca 100 miljoner personer vilket ger en marknad med sammanlagt
närmare 480 miljoner konsumenter. En utvidgad inre marknad skulle innebära en
stor tillväxtpotential och ökade handelsmöjligheter. Regeringen ser utvidgningen
som ett viktigt steg mot ett enat Europa. Flertalet av de tolv stater som ansökt
om medlemskap skiljer sig radikalt från nuvarande medlemmar vad gäller ekonomisk
utvecklingsnivå och institutionell uppbyggnad och traditioner. Samtidigt är EU
idag mer politiskt och ekonomiskt integrerat än tidigare, vilket innebär att
kandidatländerna har ett betydligt mer omfattande regelverk att anpassa sig till
än vad som tidigare varit fallet för nytillkommande länder. Med kandidatländerna
avses Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovenien,
Slovakien, Tjeckien, Ungern och Cypern. Malta har tidigare varit kandidatland,
men under hösten 1996 tillträdde en ny regering, som beslöt att frysa landets
medlemskapsansökan.
Inom kommissionen studerar man just nu de tänkbara effekterna på den inre
marknaden vid en utvidgning. Regeringens ståndpunkt är att utvidgningen inte får
leda till en uttunning av unionen. Den inre marknaden måste bevaras intakt. Det
är emellertid tänkbart att utvidgningen kan komma att nödvändiggöra
övergångsarrangemang på vissa områden där kandidatländerna inte har möjlighet
att uppfylla regelverket omedelbart vid inträdet eller där konkurrenstrycket bli
för svårt. Undantag av permanent karaktär bör dock undvikas.
Inför Europeiska rådets möte i Cannes i juni 1995 presenterade kommissionen en
“vitbok„ om anpassningen till regelverket på den inre marknaden. Vitboken
fungerar som en vägvisare för kandidatländerna och ger information om viktigare
direktiv inom de sektorer som omfattas av den inre marknaden. Kommissionen har
inrättat ett särskilt kontor med uppgift att bistå länderna i
anpassningsprocessen, främst genom förmedling av experthjälp samt
informationsutbyte. Kandidatländerna har i allmänhet kommit en god bit på väg
när det gäller att anpassa lagstiftningen, även om den egna utvecklingen skiftar
mellan länderna. Ett betydligt större problem rör själva genomförandet av
lagstiftningen där såväl utbildad personal som fungerande institutioner ofta
saknas.
En viktig byggsten i integrationsprocessen med länderna i central- och
östeuropa utgörs av unionens egna interna reformer. Regeringen förespråkar en
mer marknadsorienterad jordbrukspolitik och en reformerad regionalpolitik i
synnerhet inför en utvidgning av unionen.
Regeringen beslöt nyligen tillsätta sju utredningar inför EU:s kommande
utvidgning för att analysera konsekvenserna inom områdena säkerhetspolitik,
samhällsekonomi, jordbruk, regional utveckling, miljö, personers fria rörlighet
samt samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Inre marknaden utgör ett viktigt
element i framför allt den samhällsekonomiska utredningen. Utgångspunkten för
utredningarna är att på ett så allsidigt sätt som möjligt belysa konsekvenserna
för i första hand Sverige men även för EU som helhet och kandidatländerna.
Utredningarna skall vara klara den 31 oktober 1997.
NÄRINGS- OCH HANDELSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande: Statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros,
Messing
Föredragande: statsrådet Pagrotsky
Regeringen beslutar skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden.