Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition Uppdragsarkeologi m.m. Prop. 1996/97:99 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 6 mars 1997 Lena Hjelm-Wallén Marita Ulvskog (Kulturdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås förtydliganden i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) för att klargöra vad länsstyrelsen skall beakta när den bestämmer vem som skall utföra en arkeologisk utredning eller undersökning enligt bestämmelserna i 2 kap. 11 och 13 §§ kulturminneslagen. Vidare förelås att den som utför ett arbetsföretag skall svara för kostnaderna för att ta till vara fornfynd som framkommer vid särskild undersökning enligt bestämmelsen i 2 kap. 13 § första stycket kulturminneslagen. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. Innehållsförteckning 1 Beslut 3 2 Lagtext 3 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 3 3 Ärendet 6 4 Bakgrund 6 4.1 Uppdragsarkeologi 6 4.2 Företagarens kostnadsansvar 8 5 Nuvarande förhållanden 8 5.1 Skyddet för fasta fornlämningar 8 5.2 Lagen om offentlig upphandling 10 5.3 Berörda myndigheter m.m. 11 5.3.1 Riksantikvarieämbetet 10 5.3.2 Länsstyrelserna 10 5.3.3 Länsmuseer och kommunala museer 11 5.3.4 Övriga undersökande institutioner 12 5.3.5 Förhållandet mellan de olika aktörerna 12 5.4 Förhållandet mellan vetenskapliga ambitionsnivåer och undersökningskostnader 14 5.5 Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar 15 6 Är lagen om offentlig upphandling tillämplig vid beslut om arkeologiska undersökningar? 16 6.1 Allmänt om myndighetsutövning 16 6.2 Är länsstyrelsens beslut myndighetsutövning? 17 7 Förfarandereglernas utformning 19 8 Utökat kostnadsansvar för företagaren 23 9 Författningskommentar 25 Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian 27 Bilaga 2 Promemorians författningsförslag 28 Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över promemorian 31 Bilaga 4 Sammanfattning av Riksantikvarieämbetets förslag 35 Bilaga 5 Riksantikvarieämbetets författningsförslag 36 Bilaga 6 Sammanställning av remissyttranden över Riksantikvarieämbetets förslag 38 Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 41 Bilaga 8 Lagrådets yttrande 43 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 45 1 Beslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 11 § Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj- ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länssty- relsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Läns- styrelsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utred- ningen. Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upp- handling. Länsstyrelsen skall beakta att utredningen skall vara av vetenskapligt god kval- itet och genomföras till en kost- nad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på sär- skild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om till- stånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra. Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokume- ntera fornlämningen och ta till vara fornfynd eller på särskilda åtgärder för att bevara forn- lämningen. I beslutet om till- stånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra. Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersök- ningen. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersök- ningen. Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upp- handling. Länsstyrelsen skall beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt god kval- itet och genomföras till en kost- nad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna. ____________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. 3 Ärendet och dess beredning I en departementspromemoria som upprättats inom Kulturdepartementet, Uppdragsarkeologi (Ds 1996:48), prövas förhållandet mellan lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) och lagen (1992:1528) om offentlig upphandling och föreslås preciseringar i fråga om vad länsstyrelsen skall beakta när den beslutar om vem som skall utföra en arkeologisk utredning eller undersökning. Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian och prome- morians lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2. En förteckning av remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 3. Regeringen uppdrog den 24 november 1994 åt Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet) att utreda lämplig- heten och följderna av att den som får tillstånd att göra ingrepp i en forn- lämning även skall svara för kostnaderna för fyndhantering, konser- vering, långsiktig förvaring och vård av fynden. Riksantikvarieämbetet redovisade uppdraget i maj 1995. Riksantikvarieämbetets förslag har remissbehandlats. En sammanfattning av förslaget med lagförslag finns i bilaga 4 respektive bilaga 5. En förteckning av remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 6. Lagrådet Regeringen beslutade den 13 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådet har haft synpunkter på lagtextens utformning. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. 4 Bakgrund 4.1 Uppdragsarkeologi I december 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att bl.a. se över organisationen och huvudmannaskapet för Riksantikvarie- ämbetets undersökningsverksamhet. Utredaren skulle bl.a. lämna förslag till utgångspunkter och riktlinjer för hur länsstyrelserna skulle tillämpa och integrera ett system med anbudskonkurrens i den arkeologiska undersökningsverksamheten (dir. 1991:112). Utredaren, som antog namnet HUR-utredningen, lämnade i december 1992 betänkandet Arkeologi och exploatering (SOU 1992:137). Utredningen föreslog bl.a. att Riksantikvarieämbetets undersöknings- verksamhet skulle skiljas från myndigheten och bilda ett fristående helstatligt aktiebolag, med uppgift att bedriva externfinansierad arke- ologisk uppdragsverksamhet. Vidare föreslogs att ett system med an- budskonkurrens skulle införas, där länsstyrelsen skulle sköta upp- handlingen som en avgiftsbelagd tjänst åt exploatören. Utredningens förslag möttes av hård kritik vid remissbehandlingen. Bland annat motsatte sig institutionerna på kulturmiljöområdet att ett system med anbud och upphandling skulle tillämpas eftersom det ansågs strida mot bevarandefilosofin i kulturminneslagen. Arkeologiska under- sökningar i icke-offentlig regi uppfattades som ett hot mot undersök- ningarnas kvalitet. De offentliga huvudmännens kulturpolitiska engage- mang och målsättningar sågs som den långsiktiga garanten för att undersökningarna utförs med kulturmiljövårdens och den arkeologiska forskningens bästa för ögonen. Bland remissinstanserna fanns vidare en utbredd uppfattning om att ett system med anbudskonkurrens skulle slå sönder samarbetet och informa- tionsutbytet mellan Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet, länsstyrelserna och museerna samt att förtydligade ansvarsgränser skulle ge upphov till en fragmentisering av den sammanhållna arkeologi- processen inom institutionernas ram. I budgetpropositionen 1994 (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 80 f.) anförde den dåvarande regeringen, mot bakgrund av HUR-utredningens förslag, bl.a. att länsstyrelsen borde använda sig av anbud och upphandling för att kunna välja mellan olika undersökningsalternativ. Det framhölls att upphandling borde ses som ett instrument för att skapa undersökningar av god kvalitet och samtidigt undvika att kostnaderna blir högre än vad som är motiverat. Vidare framhölls att upphandlingen skulle betraktas som ett led i den process som leder fram till ett beslut enligt kulturminneslagen. Regeringen betonade att ordet upphandling i sammanhanget användes i en snävare betydelse än definitionen enligt lagen om offentlig upphandling och att den lagen inte torde vara aktuell eftersom det "närmast är fråga om att länsstyrelsen använder sig av en upphandlingsteknik för att fastställa kostnaden för en undersökning som sedan en annan part, dvs. företagaren, åläggs att bekosta" (s. 81). Vidare anfördes att länsstyrelsens agerande dessutom torde vara att betrakta som ett led i dess myndighetsutövning. Mot bakgrund av ökade krav på länsstyrelsernas arbete inom kultur- miljövården föreslog regeringen samtidigt en resursförstärkning till länsstyrelserna (prop. 1993/94:100 bil 14). Kulturutskottet anförde i sitt betänkande (1993/94:KrU25) att det fanns starka skäl för den kritik som framförts mot HUR-utredningens förslag samt att utskottet inte kunde ansluta sig till den bedömning som på grundval av utredningens förslag gjordes i propositionen då det gällde upphandling av arkeologiska uppdrag. Utskottet anförde vidare att man i konsekvens med detta i yttrande till bostadsutskottet motsatt sig en resursförstärkning av den omfattning som föreslagits i propositionen. Riksdagen beslutade i enlighet med vad kulturutskottet hade hemställt (rskr. 1993/94:195). Bostadsutskottet anförde i sitt betänkande (1993/94:BoU13) att resurs- ökningen till länsstyrelserna – på de skäl som kulturutskottet anfört – inte borde ges den omfattning som föreslagits i propositionen. Riksdagen biföll vad bostadsutskottet hade hemställt angående minskad resursför- stärkning (rskr. 1993/94:211). Riksantikvarieämbetet har i en framställning den 12 maj 1995 hem- ställt att regeringen dels prövar behovet av reglering av de kommersiella aspekterna på uppdragsarkeologin, dels prövar behovet av en reglering av förhållandet mellan kulturminneslagen och lagen om offentlig upphand- ling. Frågan om länsstyrelsen skall tillämpa lagen om offentlig upphandling vid beslut om arkeologiska tjänster har därefter tagits upp bl.a. i motion 1994/95:Kr275. Nämnden för offentlig upphandling har på anmodan av kulturutskottet yttrat sig över motionen. Den har i ett yttrande den 30 augusti 1995 uttalat som sin mening bl.a. att länsstyrelsens beslut om leverantör och fastställande av kostnad för den arkeologiska undersökningen bör föregås av ett upphandlingsförfarande enligt lagen om offentlig upphandling. Kulturminneslagen utgör enligt nämndens bedömning inte något hinder mot att länsstyrelsen genomför upphand- ling. Med hänvisning till det pågående arbetet inom Kulturdepartementet hemställde kulturutskottet i betänkande 1995/96:KrU5 att riksdagen skulle avslå motionen. Riksdagen anslöt sig till detta (prot. 1995/96:23). 4.2 Företagarens kostnadsansvar HUR-utredningen föreslog i betänkandet Arkeologi och exploatering (SOU 1992:137) också att den som utför ett arbetsföretag som berör en fast fornlämning skulle ha kostnadsansvaret även för nykonservering och registrering av fynden från den arkeologiska undersökningen. Kostnaden för företagaren skulle dock inte tillåtas att öka. Det utökade kostnads- ansvaret skulle i stället motsvaras av en minskad omfattning av det arkeologiska fältarbetet. Remissinstanserna var i huvudsak positiva till förslaget om ett utökat kostnadsansvar. Utredningens förslag om hur detta skulle finansieras mötte däremot stark kritik från remissinstanserna på kulturmiljöområdet. I budgetpropositionen 1994 (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 80 f.) före- slog den dåvarande regeringen att utredningens förslag i allt väsentligt skulle genomföras. Kulturutskottet ansåg emellertid att förslaget skulle avslås och åbe- ropade bl.a. den tveksamhet som kulturmiljövårdande remissinstanser uttryckt i fråga om förslaget (bet. 1993/94:KrU25). Riksdagen beslutade i enlighet med vad kulturutskottet hade hemställt (rskr. 1993/94:195). 5 Nuvarande förhållanden 5.1 Skyddet för fasta fornlämningar I 2 kap. kulturminneslagen finns regler bl.a. om skydd och vård av fasta fornlämningar samt om fornfynd. I 6 § stadgas att det är förbjudet att ändra eller skada en fast forn- lämning. Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag bör enligt 10 § i god tid ta reda på om någon fast fornlämning kan beröras av arbetsföretaget. När det är fråga om en planerad exploatering av ett större markområde kan länsstyrelsen besluta om en särskild utredning på företagarens bekostnad för att ta reda på om någon fast fornlämning berörs av arbetsföretaget (11 § första stycket). I 12 § föreskrivs att den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning skall ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Tillstånd till ett ingrepp får lämnas endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid prövningen skall länsstyrelsen göra en avvägning mellan intresset av att bevara fornlämningen och intresset av att utföra ingreppet. Enligt 13 § första stycket får länsstyrelsen som villkor för ett tillstånd ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. Länsstyrelsen har vidare möjlighet att inför en prövning i tillståndsfrågan besluta om en arkeologisk förundersökning för att fastställa en redan känd fornlämnings art och beskaffenhet (13 § andra stycket). I beslut om särskild under- sökning eller arkeologisk förundersökning skall anges vem som skall utföra undersökningen. Vidare skall länsstyrelsen i beslut om särskild undersökning såvitt möjligt ange den kostnad som åtgärderna beräknas medföra (13 § första stycket). Av 11 § framgår att kostnadsansvaret för en särskild utredning åvilar företagaren. I 14 § första stycket anges som huvudregel att den som utför ett arbetsföretag som berör en fast fornlämning svarar för kostnaderna för en särskild undersökning och arkeologisk förundersökning. Företagaren svarar dock inte för kostnad som hänför sig till en fornlämning som inte tidigare varit känd, som väsentligt överstiger vad länsstyrelsen har angett i sitt beslut om tillstånd, som hänför sig till arkeologisk förundersökning om länsstyrelsen sedan inte lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen eller som hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning om det visar sig att någon fast fornlämning inte berörs av arbetsföretaget. Utöver kostnadsbefrielse enligt 2 kap. 14 § kulturminneslagen har en företagare vissa möjligheter att – i mån av tillgång på medel – få stats- bidrag för vissa arkeologiska undersökningar. Bestämmelser om det finns i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Enligt 10 § förordningen får bidrag lämnas till åtgärder enligt 2 kap. 13 § kultur- minneslagen som skall bekostas av företagaren dels om arbetsföretaget föranleds av myndighets beslut eller någon annan tvingande omständig- het och dels om arbetsföretaget är av begränsad omfattning och det är skäligt att företagaren avlastas kostnaderna. 5.2 Lagen om offentlig upphandling Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling tillkom som en följd av EES-avtalet och trädde i kraft den 1 januari 1994. Genom lagen inför- livades ett antal EG-direktiv om offentlig upphandling – bl.a. rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om tjänsteupphandling – med svensk rätt. Lagen om offentlig upphandling innehåller även bestämmel- ser om upphandlingar som inte täcks av EG:s direktiv om upphandling. Utgångspunkten i lagen – liksom i den upphävda upphandlings- förordningen (1986:366) – är att upphandling skall ske affärsmässigt, i konkurrens och på ett icke-diskriminerande sätt. Bestämmelserna omfattar de institutioner som i lagen definieras som s.k. upphandlande enheter. Som upphandlande enhet anses bl.a. statliga myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner (1 kap. 5 §). Vidare omfattas bl.a. vissa bolag, föreningar och stiftelser (1 kap. 6 §). Lagen om offentlig upphandling innehåller bl.a. bestämmelser om upphandling av varor, byggentreprenader och tjänster. När det gäller tjänster görs åtskillnad mellan A-tjänster och B-tjänster, vilka specifi- ceras i en bilaga till lagen; indelningen grundar sig på det ovan nämnda direktivet. Det finns för upphandling av varor, byggentreprenader respektive tjänster särskilt angivna tröskelvärden. Olika regler gäller dels för de olika typerna av upphandling, dels för upphandlingar över respektive under tröskelvärdena. Direktivet omfattar endast upphand- lingar över tröskelvärdena. Verksamhet som består av myndighetsutövning torde inte omfattas av bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling. Av artikel 66 och 55 i Romfördraget framgår nämligen att bestämmelserna om tjänster i för- draget inte skall omfatta verksamhet som hos medlemsstaten är förenad med utövandet av offentlig makt. I inledningen till rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om tjänsteupphandling sägs att direktivet inte hindrar tillämpningen av bl.a. artiklarna 55 och 66 i Romfördraget. Eftersom lagen enligt 1 kap. 1 § andra stycket innehåller bestämmelser till uppfyllande av de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i EU torde av detta följa att inte heller den omfattar verksamhet som innebär myndighetsutövning. Av 1 kap. 2 § lagen om offentlig upphandling framgår att lagen är tillämplig vid upphandling som görs av en upphandlande enhet. En förutsättning torde härvid vara att den upphandlande enheten för egen del skall köpa en vara eller tjänst. EG:s direktiv tar nämligen sikte på situationer där myndigheter m.fl. ingår skriftliga avtal med fysisk eller juridisk person (prop. 1993/94:35 s. 12). Kammarrätten i Stockholm har i ett beslut år 1995, som det närmare redogörs för i promemorian Upp- dragsarkeologi (s. 30), gjort bedömningen att lagen om offentlig upp- handling är tillämplig endast om det är fråga om anskaffning för egen räkning. Frågan om länsstyrelsen skall tillämpa lagen om offentlig upphandling inför utpekandet av vem som skall genomföra en undersökning har prövats av domstol vid ett flertal tillfällen. En närmare redogörelse för dessa avgöranden finns i den ovan nämnda promemorian (s. 28–30). Domstolarna har gjort olika bedömningar. Avgörandena har inte prövats av högre instans. 5.3 Berörda myndigheter m.m. Om inte annat sägs används i det följande begreppet undersökning som en gemensam benämning för särskild utredning, arkeologisk förundersökning och särskild undersökning. 5.3.1 Riksantikvarieämbetet Enligt 2 § förordningen (1988:1131) med instruktion för Riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museer är Riksantikvarieämbetet central förvaltningsmyndighet för frågor om kulturmiljövård. I 1 kap. 2 § tredje stycket kulturminneslagen föreskrivs att Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i landet. Detta omfattar bl.a. tillämpningen av kulturminneslagen samt den arkeologiska undersök- ningsverksamheten, vilket inbegriper att bearbeta och utnyttja under- sökningsresultaten. I uppgifterna ingår att följa upp och utvärdera arbetet på det regionala planet. Riksantikvarieämbetet skall vidare svara för rådgivning, samordning, information och utbildning samt för verksamhet med forskning, utveckling och kunskapsförsörjning. Till kunskaps- försörjningen hör att föra och vidareutveckla de centrala arkeologiska registren samt att göra dessa register tillgängliga såväl för allmänheten som för forskningsändamål. Av 1 § förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (kultur- minnesförordningen) framgår bl.a. att länsstyrelsen inför ett beslut som är av större vikt skall samråda med Riksantikvarieämbetet. Enligt 26 § kulturminnesförordningen får Riksantikvarieämbetet åta sig att utföra undersökningar, utredningar och andra uppdrag åt myndig- heter och enskilda. För denna uppdragsverksamhet inom myndigheten svarar avdelningen för arkeologiska undersökningar (UV). UV består av ett huvudkontor och fem regionkontor. Den arkeologiska verksamheten bedrivs vid regionkontoren. Verksamheten skall bedrivas med full kostnadstäckning. Den undersökningstaxa som tillämpas inkluderar i princip samtliga kostnader som är förenade med en undersökning, dock inte kostnader för fyndhantering och konservering. Riksantikvarie- ämbetet fastställer taxan varje år efter samråd med Riksrevisionsverket. 5.3.2 Länsstyrelserna Länsstyrelsen har enligt 1 kap. 2 § kulturminneslagen tillsyn över kultur- minnesvården i länet. I 3 § förordningen (1990:1510) med länsstyrelse- instruktion anges att länsstyrelsen bland annat svarar för frågor om kulturmiljön. Till länsstyrelsens uppgifter hör att handlägga ärenden om ingrepp i fasta fornlämningar. De nu aktuella undersökningarna är en del i skyddet av fornlämningar. Även om det primära syftet med en undersökning kan sägas vara att lösa det "statliga servitut" som en fornlämning i praktiken innebär för en före- tagare är undersökningarna givetvis inte ett självändamål. Såväl särskild utredning som arkeologisk förundersökning och särskild undersökning är en kunskapsuppbyggande verksamhet, vars resultat skall användas dels i kulturmiljövårdens löpande arbete, dels som underlag för vetenskaplig forskning och utveckling. Det är av avgörande betydelse att undersök- ningarna genomförs på ett vetenskapligt meningsfullt sätt samt att de kunskaper och erfarenheter som erhålls dokumenteras och redovisas. Länsstyrelsen har härvid som beslutande och uppföljande myndighet ett stort ansvar. Länsstyrelsen avgör genom sitt beslut undersökningens innehåll, ambitionsnivå och omfattning. Utgångspunkten vid bedömningen är den aktuella fornlämningens art och beskaffenhet. När det gäller vem som skall utföra en undersökning finns det inte några bestämmelser om hur länsstyrelsen skall gå tillväga eller vilka krav som skall ställas. I 7 § kulturminnesförordningen föreskrivs att länsstyrelsen, innan den ger någon i uppdrag att vidtaga åtgärder enligt 2 kap. 7 eller 8 § kulturminneslagen, skall förvissa sig om att denne har tillräcklig kunskap att genomföra åtgärderna på ett tillfredsställande sätt. Även om någon motsvarande bestämmelse inte finns när det gäller sär- skild utredning, förundersökning eller särskild undersökning, måste utgångspunkten vara densamma. Målet är att de undersökningar som utförs skall vara av god vetenskaplig kvalitet. Av avgörande betydelse är härvid att relevanta krav på kompetens och kvalifikationer ställs på den som skall utföra uppdraget. Det är av stor vikt att länsstyrelsen formu- lerar tydliga krav utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall. Länsstyrelsens ansvar upphör inte i och med beslutet om under- sökning. Länsstyrelsen har det yttersta ansvaret för att en undersökning genomförs i enlighet med vad som anges i beslutet och att uppställda kvalitetskrav upprätthålls. Därför skall länsstyrelsen öva tillsyn över och följa upp verksamheten. Det kan bestå i kontroll under pågående fältarbete, t.ex. i form av besök på undersökningsplatsen. En viktig uppgift för länsstyrelsen är vidare att se till att resultatet av undersök- ningen redovisas och görs tillgängligt samt att granska materialet och i förekommande fall agera om uppdraget inte genomförts på ett tillfreds- ställande sätt. Detta är en förutsättning för att kunskaper och erfarenheter kan tas tillvara och användas i det kulturmiljövårdande arbetet och forskningen. 5.3.3 Länsmuseer och kommunala museer Av 2 § kulturminnesförordningen framgår att länsstyrelsen vid sin tillsyn över kulturminnesvården skall samverka med kulturminnesvårdande organ inom länet, särskilt länsmuseerna och motsvarande museer. Läns- styrelsen och länsmuseet eller motsvarande museum, bildar tillsammans kulturmiljösektorns regionala organisation. Länsmuseerna uppbär stats- bidrag för kulturmiljöarbetet enligt förordningen (1996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet. Flertalet av länsmuseerna bedriver arkeologisk uppdragsverksamhet i egen regi. Även vissa kommunala museer utför arkeologiska uppdrags- undersökningar. 5.3.4 Övriga undersökande institutioner Förutom UV, länsmuseerna och vissa kommunala museer finns det något enskilt arkeologiföretag som utför arkeologiska uppdragsundersökningar. Under senare år har även några universitet – i relativt begränsad omfattning – deltagit i undersökningsverksamheten. Universiteten spelar dock en betydelsefull roll i sammanhanget, eftersom deras uppgift är att svara för grund- och forskarutbildning på området samt att bedriva veten- skaplig forskning. UV svarar för närvarande för huvuddelen av de arkeologiska upp- dragsundersökningarna. Vid sidan av UV utförs undersökningarna i störst utsträckning av museerna. I de fall såväl UV som länsmuseet och eventuella kommunala museer bedriver arkeologisk uppdragsverksamhet i ett län, har vanligtvis en uppdelning gjorts utifrån bl.a. undersökning- arnas art, storlek och lokalisering samt institutionernas kompetens, specialisering och resurser. 5.3.5 Förhållandet mellan de olika aktörerna Förhållandet mellan dem som medverkar i samband med en arkeologisk uppdragsundersökning kan beskrivas som ett trepartsförhållande mellan de kulturmiljövårdande myndigheterna, den som skall utföra ett arbetsföretag och den undersökande institutionen. Om länsstyrelsen meddelar beslut om en arkeologisk undersökning skall företagaren träffa avtal med den institution som angivits i beslutet. Länsstyrelsens beslut innebär inte att någon undersökning verkligen kommer till utförande. Det är företagaren som avgör om undersökningen skall genomföras. Denne blir uppdragsgivare och svarar i de flesta fall för kostnaderna för en undersökning. Om en undersökning inte utförs i enlighet med länsstyrelsens beslut innebär detta att det planerade mark- ingreppet inte får göras. Uppdragstagaren, dvs. den undersökande institutionen, svarar för att undersökningen genomförs på ett godtagbart sätt ur såväl kulturmiljö- synpunkt som vetenskaplig synpunkt. Institutionen är anlitad av företaga- ren, men har även ett ansvar i förhållande till de kulturmiljövårdande myndigheterna. Detta ligger i de i lagen angivna syftena med de olika slagen av undersökningar. För företagaren torde ärendet anses som avslutat när länsstyrelsen, efter det att uppdragstagaren genomfört fält- arbetet, lämnar besked antingen om att antikvariska hinder inte föreligger för vidare arbete eller om att markingrepp inte kan tillåtas. För den undersökande institutionen återstår dock efterarbete som dokumentation och rapportskrivning. Resultatet skall därefter redovisas, bl.a. skall rapporten sändas till Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen samt de eventuella fornfynd som tillfaller staten överföras till Riksantikvarie- ämbetet eller den institution som myndigheten bestämmer. De regionala museernas samverkan med länsstyrelsen utgör grund- valen för det regionala kulturmiljöarbetet. Vid sidan av denna funktion bedriver flertalet av museerna egen arkeologisk uppdragsverksamhet. De kan således i ett ärende ha medverkat dels som remissinstans, dels som undersökande institution. Till skillnad mot vad som gäller för Riks- antikvarieämbetet är museerna dock inte kontroll- och tillsynsinstanser för undersökningsverksamheten. 5.4 Förhållandet mellan vetenskapliga ambitionsnivåer och undersökningskostnader Något som skiljer arkeologiska undersökningar från huvuddelen av sedvanliga entreprenaduppdrag eller konsulttjänster inom andra områden är att tjänsten sällan kan beställas enligt en på förhand uppgjord och standardiserad mall. Därför kan inte heller på förhand några alltför specifika kompetenskrav på undersökningen användas. Jämte treparts- förhållandet länsstyrelse – arbetsföretag – undersökande institution, torde denna omständighet erbjuda de största svårigheterna för att använda ett enkelt upphandlingsförfarande för arkeologiska tjänster. Syftet med en arkeologisk undersökning är som redovisats att doku- mentera den fornlämning som kommer att förstöras, dvs. att registrera fakta om dess innehåll och uppbyggnad samt att ge en meningsfull kunskap om det samhälle som fornlämningen representerar. Så länge det rör sig om mindre och enklare fornlämningar ter sig denna uppgift förhållandevis okomplicerad. Undersökningen av t.ex. en gravanläggning från järnåldern utförs idag på ungefär samma sätt av alla undersökande institutioner. Om länsstyrelsen vill använda sig av ett anbudsförfarande för att välja institution för en sådan fornlämning kommer den sannolikt att få tämligen likartade förslag på hur undersökningen skall utföras. Förekommande skillnader i institutionernas kostnadsberäkningar torde då i hög grad kunna hänföras till skillnader i institutionernas effektivitet. Så snart undersökningen avser mer sammansatta typer av fornläm- ningar, såsom boplatslämningar, medeltida kulturlager eller komplex av olika fornlämningar som kan finnas lagrade ovanpå varandra, blir det dock allt mer en öppen fråga vilken inriktning undersökningen skall ges. Här skall den undersökande institutionen först och främst anpassa sig efter vad man redan vet om de aktuella typerna av fornlämningar så att undersökningen inte enbart innebär ett konstaterande av redan kända fakta. Modern fältarkeologi är emellertid så tekniskt utvecklad att det t.ex. med stöd av naturvetenskapliga analysmetoder knappast finns någon övre gräns för det antal data eller observationer som kan samlas in under en undersökning. Undersökningen måste därför avgränsas och inriktas mot de vetenskapliga frågeställningar som den kan vara ägnad att bidra till lösningen av. Det kan annars bli en anhopning av insamlade fakta som arkeologerna inte förmår att utvinna någon meningsfull kunskap ur. Ju mer omfattande fornlämningskomplex som berörs av en undersökning, desto fler är möjligheterna att välja inriktning och desto mer komplicerat kan det vara att bestämma den rimliga ambitionsnivån. Även om de särskilda utredningarna och förundersökningar används för att ge arkeologerna en så god uppfattning som möjligt om den eller de fornlämningar som berörs av en exploatering, går det aldrig att komma ifrån att det finns ett betydande mått av osäkerhet om vilka lämningar som slutligt visar sig ligga dolda under marken – ju större fornlämning till ytan, desto större osäkerhet. Detta innebär att en upphandling av arkeologiska tjänster endast sällan kan ske på basis av en specifikation från länsstyrelsen där denna på förhand anger uppdragets omfattning, volym och inriktning. I stället blir det fråga om att de undersökande institutionerna för länsstyrelsen får redovisa sina förslag till vilken typ av undersökning som är motiverad. Det kan också bli aktuellt att de får redovisa olika förslag i relation till alternativa ambitionsnivåer och kostnadsramar. Det kan hävdas att den bästa arkeologiska undersökningen är den som ger ett maximalt kunskapsutbyte i förhållande till en jämviktskostnad. Undersökningen bör alltså inte göras så liten att den lämnar en stor kunskapspotential outnyttjad eller till förstörelse, men heller inte så omfattande att en sjunkande vetenskaplig marginalavkastning kan iakttas vartefter grävningen fortskrider. Att klara denna avvägning förutsätter att länsstyrelsen har ett gott underlag till sitt förfogande och möjligheter att jämföra med liknande undersökningar. I fråga om de större undersök- ningarna torde man också i högre grad än vad som nu är vanligt behöva arbeta med kontrollstationer och avstämningar av ambitionsnivåerna under projektets genomförande. 5.5 Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar Som tidigare nämnts föreskrivs det i 2 kap. 13 § kulturminneslagen att länsstyrelsen som villkor för tillstånd till ingrepp i en fast fornlämning får ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda villkor för att bevara den. Enligt 2 kap. 14 § svarar den som utför arbetsföretaget - utom i vissa undantagsfall - för kostnaden för en särskild undersökning. Riksantikvarieämbetet har utvecklat en praxis som innebär att före- tagarens kostnadsansvar avser kostnaderna för fältarbete och rapport. Kostnaderna för nykonservering, fyndhantering, långsiktig förvaring och levandegörande av fynden bekostas däremot av allmänna medel. Arbets- företagaren har dock betalat hela eller del av kostnaden för nykonser- vering och fyndregistrering bl.a. när det gäller undersökningar som utförts av vissa länsmuseer. Fyndhanteringen består av registrering, dokumentation och signering och sker dels i samband med den arkeologiska undersökningen och dels vid det museum till vilket fynden fördelats. Riksantikvarieämbetet beslutar vilket museum som fynden skall föras till. Cirka 70 procent av dem förs till regionala museer på deras begäran. Övriga fynd tas om hand av Statens historiska museer. Det museum som tagit hand om fynden svarar för att de vårdas på ett tillfredsställande sätt. Det innebär bl.a. att museet skall bekosta konservering och fyndhantering. De sammanlagda kostnaderna för nykonservering, dvs. den konser- vering som görs av nya fornfynd, och hantering av arkeologiska fynd har ökat kraftigt under senare år. Ökningen beror på de omfattande arkeolo- giska undersökningar som utförts i samband med upprustningen och utbyggnaden av väg- och järnvägsnätet. Undersökningarna har resulterat i stora mängder fyndmaterial. De museer vars samlingar fynden tillförts har inte alltid haft tillräckliga resurser för att bekosta den nödvändiga fyndhanteringen och nykonserveringen. Det har lett till att väntetiden från fältarbete till nykonservering och magasinering kan uppgå till flera år. Detta hotar föremålens värde och kan leda till svårigheter att långsiktigt bevara dem. 6 Är lagen om offentlig upphandling tillämplig vid beslut om arkeologiska undersökningar ? 6.1 Allmänt om myndighetsutövning Som framgår av avsnitt 5.2 talar övervägande skäl för att lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig på verksamhet som utgörs av myndighetsutövning. För att bedöma om lagen om offentlig upphandling är tillämplig vid utpekandet av vem som skall utföra en arkeologisk undersökning är det således av avgörande betydelse i vilken omfattning länsstyrelsens beslutsfattande är att anse som myndighetsutövning. Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets makt- befogenheter i förhållande till medborgarna. Förutsättningarna skall vara fastlagda i offentligrättsliga regler. Myndigheten skall grunda sin befogenhet att bestämma på en författning eller något annat beslut av regeringen eller riksdagen. Det förhållandet att en myndighet har tillagts bestämmanderätt i ett visst avseende är dock inte alltid liktydigt med att det är fråga om myndighetsutövning. Det kan exempelvis vara att anse som led i en affärsverksamhet. Befogenheten skall utövas mot en enskild. En myndighet kan dock i ett ärende hos en annan myndighet inta samma ställning som en enskild, t.ex. när en myndighet företräder det allmänna som fastighetsägare. Begreppet myndighetsutövning innefattar enbart sådana ärenden där saken avgörs ensidigt genom beslut av en myndighet. Till myndighets- utövning räknas med andra ord inte sådan verksamhet som staten utövar i privaträttsliga former. Ytterligare ett kriterium som uppställs på myndig- hetsutövning är att det skall vara fråga om bindande beslut. Detta innebär att råd, upplysningar eller andra oförbindande besked samt sådan faktisk verksamhet som inte innebär tvång mot den enskilde inte innefattas. Myndighetsutövning omfattar inte enbart beslut som innebär för- pliktelser för den enskilde. Karakteristiskt för myndighetsutövning kan nämligen sägas vara att den enskilde befinner sig i någon form av beroendeförhållande till myndigheten. Detta innebär att även ett gynnan- de beslut kan utgöra ett resultat av myndighetsutövning, nämligen i fall då den enskilde är beroende av myndighetens medverkan. Som exempel kan nämnas tillstånd att vidta en viss åtgärd, befrielse från en lagstadgad förpliktelse eller beviljande av en social förmån. Till myndighetsut- övning kan hänföras inte bara beslut som innehåller direkta handlings- mönster i förhållande till den enskilda. Även beslut som har indirekta rättsverkningar, t.ex. registreringsbeslut, kan höra till myndighets- utövning. 6.2 Är länsstyrelsens beslut myndighetsutövning ? Regeringens bedömning: Länsstyrelsens beslut om vem som skall utföra en särskild utredning, särskild undersökning eller arkeologisk förundersökning enligt 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. utgör myndighetsutövning. Därför är lagen (1992:1528) om offentlig upphandling inte tillämplig på länsstyrelsens beslut. Promemorians bedömning överenstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Uppsala län och Läns- museet Gävleborg delar promemorians bedömning. Kammarrätten i Sundsvall anser att det finns skäl som talar för att länsstyrelsens förfarande i sin helhet är att bedöma som myndighetsutövning. Den frågan och frågan om lagen om offentlig upphandling är tillämplig kan dock, enligt kammar- rätten, besvaras först efter en domstolsprövning och möjligtvis först efter prövning i EG-domstolen. Kammarrätten menar att det går att undvika att saken avgörs av domstolarna antingen genom att i kulturminneslagen ange att det inte är fråga om någon upphandling eller genom att skapa ett upphandlingssystem som är anpassat direkt med tanke på lagen om offentlig upphandling. Kammarrätten i Jönköping menar att det är öppen fråga om lagen om offentlig upphandling är tillämplig och att enda sättet att skapa klarhet i frågan är att lagstifta. Nämnden för offentlig upphandling anser att länsstyrelsens angivande av vem som skall utföra undersökningen inte utgör myndighetsutövning. Skälen för regeringens bedömning: Det har tidigare redovisats att det såvitt gäller de arkeologiska undersökningarna, kan vara fråga om tre olika slags beslut från länsstyrelsens sida, nämligen beslut om särskild utredning, arkeologisk förundersökning resp. särskild undersökning. Förutsättningarna för och rättsverkningarna av dessa beslut skiljer sig i vissa avseenden åt, och fråga uppkommer i vad mån detta inverkar på bedömningen om läns- styrelsens beslutsfattande utgör myndighetsutövning. Länsstyrelsen grundar i samtliga fall sin befogenhet att meddela beslut på en författning, kulturminneslagen. Ett ingrepp förutsätter tillstånd från länsstyrelsen och sådant tillstånd skall lämnas endast om tungt vägande skäl föreligger. Länsstyrelsens befogenhet utövas mot enskild. När arbets- företagaren är en myndighet, t.ex. Vägverket, intar den samma ställning som en enskild i förhållande till länsstyrelsen. Länsstyrelsens tillstånd är ju en förutsättning för ingreppet, oberoende av om arbetsföretagaren är en myndighet eller ett privat rättssubjekt. Gemensamt är vidare att länsstyrelsen ensidigt fattar beslut och att den enskilde därför kan sägas befinna sig i ett slags beroendeförhållande till det allmänna eftersom arbetsföretaget inte får genomföras utan tillståndet. Som tidigare nämnts kan länsstyrelsen i ett beslut om tillstånd till ingrepp i fast fornlämning föreskriva att arbetsföretagaren skall låta genomföra och bekosta en särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen. Till- ståndet till ingrepp gäller i dessa fall endast under förutsättning att under- sökningen utförs. Undersökningen är alltså ett villkor för att ingreppet skall få göras. Någon möjlighet att få tillstånd på annat sätt eller av en annan myndighet finns inte. Det torde inte råda någon tvekan om att såväl till- ståndsbeslutet som sådant, som beslutet om villkor, skall anses vara myndighetsutövning (jfr. RÅ 1993 Ref. 38). Länsstyrelsen skall i beslutet om undersökningen ange vem som skall utföra undersökningen. Företagaren är bunden att anlita den som länsstyrelsen har utsett. Mot bakgrund härav torde även denna del av beslutet utgöra myndighetsutövning. Det förhållandet att den undersökande institutionens medverkan i sin tur förutsätter ett avtal mellan arbetsföretagaren och institutionen leder inte till någon annan bedömning. Det är visserligen i det ledet fråga om ett avtal mellan två, från den beslutande myndigheten fristående parter. Länsstyrelsen har dock i sitt beslut begränsat avtalsfriheten. Avtalet är således endast en bekräftelse på att arbetsföretagaren önskar att undersökningen skall genomföras. Möjlig- heten att reglera de närmare avtalsvillkoren är begränsad, eftersom vill- korens innehåll är beroende av vad som fastställts i länsstyrelsens beslut. Länsstyrelsen har som tidigare redovisats möjlighet att inför en planerad exploatering av ett större markområde besluta om en särskild utredning. Beslutet har rättsverkan för den enskilde såtillvida att utredningen utgör en förutsättning för att en eventuell tillståndsansökan skall prövas. Eftersom det inte finns möjlighet att få tillstånd till ingreppet av någon annan myndighet är arbetsföretagaren i ett beroendeförhållande till länsstyrelsen. Det kan noteras att arbetsföretagaren är ansvarig för kostnaderna för utredningen. Mot bakgrund av vad som nu redovisats måste även länsstyrelsens beslut om särskild utredning anses utgöra myndighetsutövning. I fråga om beslut om arkeologisk förundersökning kan samma resone- mang föras. Ett beslut om förundersökning aktualiseras först sedan en ansökan lämnats och är en förutsättning för att ansökan skall prövas. Även länsstyrelsens beslut om arkeologisk förundersökning torde således vara att betrakta som myndighetsutövning. När det gäller vem som skall utföra en särskild utredning respektive en förundersökning har tidigare konstaterats att länsstyrelsens beslut även i denna del torde vara att anse som myndighetsutövning. Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att länsstyrelsens beslut om särskild utredning, arkeologisk förundersökning respektive särskild undersökning i alla dess delar är att anse som myndighetsutövning. Eftersom lagen om offentlig upphandling inte torde vara tillämplig i de fall det är fråga om myndighetsutövning blir således slutsatsen att länsstyrelserna inte är skyldiga att företa upphandling innan det bestäms vem som skall utföra uppdraget. Till detta kommer att det inte är fråga om anskaffning för länsstyrelsens egen räkning (jfr avsnitt 5.2). Också av den anledningen torde lagen om offentlig upphandling inte vara tillämplig. Nämnden för offentlig upphandling har i sitt remissyttrande menat att beslutet om vem som skall utföra den arkeologiska undersökningen inte utgör myndighetsutövning, eftersom länsstyrelsen inte har befogenhet att ålägga denne att utföra ett visst arbete. Detta kan dock inte vara av avgörande betydelse. Det väsentliga torde vara att länsstyrelsen kan ålägga arbetsföretagaren att anlita en viss institution. 7 Förfarandereglernas utformning Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall när den bestämmer vem som skall utföra särskild utredning, särskild undersökning eller arkeologisk förundersökning enligt 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. beakta att undersökningen skall vara av veten- skapligt god kvalitet. Därutöver skall länsstyrelsen se till att kostnaden inte blir högre än vad som är motiverat. När det är lämpligt skall länsstyrelsen låta flera institutioner lämna förslag på utredningens eller undersökningens närmare utformning och kostnad. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall och Kammarrätten i Jönköping anser att det bör framgå av lag när och hur ett anbuds- förfarande skall tillämpas. Länsstyrelsen i Stockholms län och Läns- styrelsen i Uppsala län anser att det bör klart framgå av kulturminnes- lagen om lagen om offentlig upphandling är tillämplig. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges Akademikers Centralorganisation menar att formerna för ett anbudsliknande förfarande bör klargöras och regleras. Sveriges Akademikers Centralorganisation anser dock att det bör anförtros åt Riksantikvarieämbetet att utfärda närmare föreskrifter för förfarandet. Länsrätten i Stockholms län betonar vikten av en tydlig gränsdragning mellan det upphandlingsliknande förfarande som föreslås och upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att ett bättre system vore att länsstyrelsen godkände vissa institutioner, vilka kunde anlitas av exploatörer. Riksantikvarieämbetet tillstyrker i huvudsak promemorians förslag. Riksantikvarieämbetet anser dock att ett renodlat konkurrens- förfarande bör begränsas till sådana arbetsföretag som kräver mer omfattande arkeologiska insatser, såsom utbyggnad av infrastruktur. När det övriga arbetsföretag menar ämbetet att länsstyrelsen – efter ett upp- handlingsliknande förfarande – bör kunna låta en arkeologisk institution under viss tid få utföra alla undersökningar av visst slag i ett område. En följd av förslaget är, enligt Riksantikvarieämbetet att länsstyrelserna behöver en resursförstärkning. Banverket och Vägverket menar att upp- handling i normalfallet bör tillämpas inför länsstyrelsens beslut om arkeologiska undersökningar. Nämnden för offentlig upphandling, Konkurrensverket, Företagarnas Riksorganisation och Arkeologikonsult AB anser att länsstyrelsens beslut bör föregås av upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Svenska arbetsgivareföreningen synes ha samma åsikt. Konkurrensverket menar vidare att det bör likställas med en upphandling enligt lagen om offentlig upphandling när länsstyrelsen anger att en statlig myndighet skall utföra en arkeologisk undersökning. Arkeologikonsult AB menar att upphandling inte behöver göras när exploatören är en enskild samt att tyngdpunkten i förfrågningsunderlaget bör ligga på det metodiska planet. Länsmuseet Gävleborg, Länsmuseer- nas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms läns museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygds- förbund, Svenska museiföreningen och Stockholms Stadsmuseum avstyrker förslaget om ett upphandlingsliknande förfarande och menar att privata aktörer inte bör få bedriva arkeologisk undersökningsverksamhet. Värmlands museum avstyrker också förslaget och menar att det är fel att ställa kvalitet och kostnader mot varandra. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.2 har konstaterats att övervägande skäl talar för att lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig vid arkeologiska undersökningar enligt kulturminneslagen. Den oklarhet som hittills rått i den frågan har skapat problem och det finns flera domstolsavgöranden som strider mot varandra. Bestämmel- serna i kulturminneslagen bör därför förtydligas. Ställning måste då också tas till vad som är en lämplig ordning. Även om lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig hindrar det inte att ett förfarande liknande det som gäller enligt den lagen i vissa fall skulle kunna tillämpas inför beslut om vem som skall utföra arkeologiska undersökningar. Det väsentliga är att undersökningarna genomförs på ett sakkunnigt sätt som tillgodoser kulturmiljövårdens krav samt att resultatet håller en hög vetenskaplig kvalitet och kan användas av myndigheter, forskningen och allmänheten. Av stor betydelse är således att den undersökande institutionen har erforderlig kompetens. Det är därutöver angeläget att arbetsföretagarens kostnad inte blir högre än vad som är motiverat. Att denna kostnad upplevs som rimlig – och att resultatet av undersökningen redovisas och görs tillgängligt för arbetsföretagaren – är av stor betydelse för tilltron och inställningen till kulturmiljövården. Det är emellertid även ur samhällsekonomisk synvinkel av intresse att kostnaden för undersökningarna inte är högre än vad som är motiverat. Kostnadsaspekten skall beaktas av länsstyrelsen såväl när undersök- ningens omfattning och ambitionsnivå anges, som när den undersökande institutionen skall utses. Detta får dock inte ske på bekostnad av det grundläggande kravet på kvalitet. Länsstyrelsen måste först besluta om undersökningens omfattning och ambitionsnivå. Mot bakgrund därav skall länsstyrelsen formulera de krav som skall ställas på den undersökande institutionen. När det gäller kraven på kompetens måste bl.a. fornlämningens art och beskaffenhet samt aktuell undersökningsmetod beaktas. Det kan t.ex. behövas specialkun- skaper inom ett visst sakområde inom arkeologin eller fördjupade kun- skaper om ett geografiskt område. Av betydelse är även att den undersökande institutionen har tillgång till relevant utrustning. Vidare bör hänsyn tas till att en undersökning förutom det faktiska fältarbetet innefattar flera led, t.ex. arkiv- och litteraturgenomgångar, vetenskapliga analyser och bearbetningar samt rapportering. Det kan dock vara svårt att på förhand avgränsa och ange förutsättningarna för en undersökning; under undersökningens gång kan det t.ex. visa sig att undersökningen måste utvidgas eller att ytterligare specialistkompetens erfordras. Med utgångspunkt från de krav som sålunda ställts skall länsstyrelsen ange vem som skall utföra undersökningen. Som tidigare redovisats svarar för närvarande de offentliga institutionerna, i första hand Riks- antikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar, för huvuddelen av uppdragsundersökningarna. Det finns dock rättsligt inte något hinder mot att ett undersökningsuppdrag anförtros åt en enskild institution. Det har också skett i flera fall. Frågan om undersökningar i icke-offentlig regi har diskuterats i olika sammanhang under de senaste åren, bl.a. vid remissbehandlingen av HUR-utredningen (se avsnitt 4.1). Många remissinstanser på kulturmiljöområdet har motsatt sig att arkeologiska undersökningar anförtros åt privata aktörer. Det väsentliga är dock, enligt regeringens mening, inte vem som genomför en undersök- ning, utan hur undersökningen genomförs samt vilka möjligheter som finns att ta tillvara den erfarenhet och den kunskap som erhålls. Avgörande för vem som skall utföra undersökningen bör därför vara vad som är mest lämpligt med hänsyn till samtliga omständigheter. Vid avgörande av vem som är bäst lämpad skall länsstyrelsen, som tidigare nämnts, utgå från de krav som ställs på den undersökande institutionen. Länsstyrelsen skall dock även beakta andra faktorer, t.ex. nödvändigheten av kunskaps- och erfarenhetsöverföring samt möjlig- heten att göra materialet tillgängligt och användbart. Vidare bör beaktas att undersökningen inte utgör en isolerad företeelse, utan är en del i ett större sammanhang. Länsstyrelsen måste se till helheten. En utveckling måste undvikas som medför att privata intressenter får utföra de mer omfattande undersökningarna medan de mindre utförs av övriga institu- tioner. Det är av betydelse att t.ex. länsmuseer och vissa kommunala museer bibehåller sin kompetens på det arkeologiska området. Detta kan vara svårt om museet inte kan förutse omfattningen av kommande uppdrag eller om det bara får utföra vissa slags undersökningar. Gällande regelsystem ger som tidigare framgått inte någon vägledning om hur länsstyrelsen skall gå tillväga när det finns flera institutioner som kan vara aktuella. Det föreligger inte något hinder mot att länsstyrelsen i sådana fall använder sig av ett anbuds- eller förfrågningsförfarande. Institutionerna skulle härvid ges möjlighet att – med utgångspunkt från vad länsstyrelsen angett om undersökningens omfattning och ambitions- nivå – lämna förslag om undersökningens närmare utformning och kostnad. Det föreligger inte heller hinder mot att länsstyrelsen, när detta bedöms vara lämpligt, samråder med företagaren i samband med ett anbuds- eller förfrågningsförfarande. En konkurrenssituation stimulerar utvecklingen av metoder och tekniker samt ger incitament till att effektivisera utförandet av undersökningarna. Ett upphandlingsliknande förfarande kan således öka mångfalden i den arkeologiska verksamheten och bidra till att skapa undersökningar av god kvalitet till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat. Länsstyrelsen bör därför när det finns mer än en undersökande institution överväga om det är lämpligt och ändamålsenligt att infordra förslag från flera av dem. Härvid får fördelarna vägas mot bl.a. det förhållandet att förfarandet är resurs- och tidskrävande. Ofta kan ett projekt inte påbörjas eller fortsätta förrän den arkeologiska undersökningen har genomförts. En tidsfördröjning kan således få ekonomiska konsekvenser för arbetsföretagaren. Därför är det mindre lämpligt att begära in förslag från flera institutioner när det t.ex. rör sig om mindre undersökningar eller när en undersökning måste genomföras med kort varsel. Det kan då vara bättre att länsstyrelsen direkt kontaktar en institution, efter samråd med arbetsföretagaren. I de fall en särskild undersökning föregåtts av arkeologisk förundersökning kan det i vissa fall vara lämpligt att samma institution anförtros uppdragen. Om länsstyrelsen finner det lämpligt att låta flera institutioner lämna förslag på undersökningens närmare utformning och kostnad är, som tidigare nämnts, utgångspunkten de villkor och krav som länsstyrelsen har uppställt. Länsstyrelsen får inte överlämna till institutionerna att bestämma undersökningens omfattning och ambitionsnivå. Det måste vidare förutsättas att länsstyrelsen granskar och värderar de förslag som lämnas. Länsstyrelsen skall vid bedömningen av de förslag som lämnas bl.a. beakta kostnadsaspekten. Som tidigare nämnts får det dock inte ske på bekostnad av kvaliteten. Målet är att undersökningarna skall vara av hög vetenskaplig kvalitet till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat. I detta ligger att en prisjämförelse är aktuell endast mellan de institutioner som uppfyller de krav i övrigt som har uppställts. Tillämp- ningen av ett system med konkurrens måste ske med utgångspunkt från den arkeologiska processens särskilda förutsättningar (se avsnitt 5.5). Som redovisats i avsnitt 5.4.2 skall länsstyrelsen öva tillsyn över och följa upp uppdragsverksamheten. I detta ligger bl.a. kontroll av att en undersökning genomförs på ett vetenskapligt korrekt sätt. En förutsättning för att systemet skall fungera tillfredsställande är en utvidgad kontroll över och uppföljning av uppdragsverksamheten. Detta ställer ökade krav på länsstyrelsen, men även på Riksantikvarieämbetet som har det övergripande tillsynsansvaret. Av vad som sagts följer att det är svårt att i bestämmelser generellt ange hur länsstyrelsen skall gå tillväga inför ett beslut om vem som skall genomföra en särskild utredning, arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning. De aktuella bestämmelserna i kulturminneslagen bör dock förtydligas. Detta bör ske genom ett tillägg i 2 kap. 11 och 13 §§ med innebörd att länsstyrelsen när den anger vem som skall utföra en undersökning skall beakta att undersökningen skall vara av veten- skapligt god kvalitet, till en kostnad som inte är högre än vad som kan anses motiverat. Det behövs tydliga regler för hur länsstyrelsen skall gå tillväga inför beslut om uppdragsundersökningar samt för hur tillsyn över och uppföljning av uppdragsverksamheten skall bedrivas. Inte minst avväg- ningen mellan olika kvalitetsaspekter i relation till kostnader kan inne- bära svåra avvägningar för länsstyrelserna. Regeringen avser därför att bemyndiga Riksantikvarieämbetet att utfärda verkställighetsföreskrifter till 2 kap. 10–13 §§ kulturminneslagen. Härvid bör beaktas betydelsen av tillgänglighet till det arkeologiska källmaterialet och användbarheten av redovisningarna, vari inbegrips frågor om offentlighet och upphovsrätt. Vidare bör vikt läggas vid frågan om garantier för att den undersökande institutionen fullgör sina skyldigheter. Riksantikvarieämbetet bör också se till att information och utbildning kommer till stånd och ha ett fortlöpande samråd med länsstyrelserna. Flera remissinstanser har menat att Riksantikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar (UV) bör skiljas från Riksantikvarie- ämbetet eller i vart fall från myndighetens anslagsfinansierade verksam- het. Frågan om UV:s ställning berördes i propositionen Kulturpolitik (prop. 1996/97:3). I propositionen anförde regeringen att det inte utförts någon mer genomförd konsekvensbeskrivning och att mot en åtskillnad talar sambandet mellan produktion, kompetens och metodutveckling. Mot den bakgrunden och i avvaktan på erfarenheterna av Riksantikvarie- ämbetets nya organisation var regeringen inte beredd att föreslå någon förändring av UV:s ställning. Kulturutskottet förklarade sig i sitt betänkande (bet. 1996/97:KrU1) inte vara berett att föregripa regeringens kommande överväganden i frågan. Riksdagen biföll vad utskottet hem- ställt (rskr. 1996/97:129). De skäl som regeringen angav i propositionen kvarstår. Regeringen är därför inte heller nu beredd att föreslå någon ändring av UV:s ställning. Som tidigare nämnts (se avsnitt. 5.4.1) är UV:s verksamhet helt finansierad av avgifter. 8 Utökat kostnadsansvar för företagaren Regeringens förslag: Kostnadsansvaret för nykonservering och fyndhantering skall bäras av den som utför ett arbetsföretag som berör en fast fornlämning. De eventuella kostnadsökningar detta kan medföra skall i viss mån kunna kompenseras genom ökade möjligheter till bidrag enligt förordningen (1993:379) om statsbidrag till kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetets förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Riksantikvarieämbetet utgår dock från att förslaget leder till en kostnadsökning för arbetsföretagaren. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser på kulturmiljöområdet har tillstyrkt förslaget. Banverket, Svenska kommunförbundet Landstings- förbundet, Sveriges fastighetsägareförbund och Byggentreprenörerna har avstyrkt förslaget och menar att staten bör svara för kostnaderna för arkeologiska undersökningar. Vägverket, Länsstyrelsen i Stockholms län och HSB biträder i huvudsak förslaget, men avstyrker den del som innebär att kostnaderna för arbetsföretagarna ökar. Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsmuseet i Stockholms län, Länsmuseet i Halland, Halmstad Varberg och Malmö museum menar att den arkeolo- giska processen som helhet kan effektiviseras och att förslaget bör leda till rationaliseringsvinster. Nordiska konservatorförbundet varnar för att en konkurrenssituation kan uppstå mellan kostnaden för fältarbetet och kostnaderna för konserveringen. Om förslaget genomförs föreslår för- bundet att det finansieras genom ett generellt kostnadspåslag med 15 procent. Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts har de senaste årens ökade arkeologiska undersökningsvolymer lett till ett ökat behov av insatser för fyndhantering och konservering. Detta har skapat problem för de museer, som inte haft tillräckliga resurser för att ta hand om fynden. De eftersläpningar som har uppkommit påverkar negativt beva- randet av fynden och undersökningarnas resultat i allmänhet. På några av landets museer håller eftersläpningarna på att åtgärdas med hjälp av de medel som anvisats inom ramen för det s.k. SESAM-projektet. Proble- met måste dock få en långsiktig lösning, eftersom det är av kultur- politiskt intresse att de arkeologiska undersökningarnas resultat snarast möjligt blir tillgängliga för forskning och för allmänheten, t.ex. genom utställningsverksamhet. En arkeologisk undersökning består av flera av varandra beroende moment som utgör en sammanhängande process. Planering, fältarbete, rapportsammanställning, registrering och nykonservering av fynden utgör de viktigaste inslagen i denna process. Undersökningen syftar till att säkra arkeologiska data och fynd på ett sådant sätt att fornlämningens vetenskapliga innehåll blir tillgängligt för forskare och allmänhet. Syftet med en arkeologisk undersökning kan därför inte anses vara uppnått förrän en undersökningsrapport föreligger samt fynden registrerats, konserverats och är färdiga för magasinering och utställning. Frågan om hur kostnaderna för den arkeologiska undersökningen skall fördelas bör ses mot bakgrund av synen på undersökningsprocessen. Om en arkeologisk undersökning ses som en sammanhängande process från planeringen av fältarbetet till nykonservering och magasinering av fynden är det också naturligt att kostnadsansvaret för denna process är odelat. Nuvarande ordning har lett till risk för att ändamålet med de arkeologiska undersökningarna omintetgörs genom att fynden inte tas om hand i tid. Mot denna bakgrund bör arbetsföretagarens kostnadsansvar även avse fyndhantering samt nykonservering. Företagaren bör dock inte bekosta de delar av fyndhanteringen som kan hänföras till myndighets- utövning, t.ex. förberedelser för Riksantikvarieämbetets fyndfördelnings- beslut. Inte heller bör företagaren bekosta föremålens långsiktiga vård – vari kan ingå bl.a. omkonservering – och förvaring samt utställnings- verksamheten. De kostnaderna bör, liksom nu, de museer som fynden fördelas till svara för. Flertalet av de remissinstanser som är kritiska till att arbetsföretagarens kostnadsansvar skall avse även fyndhantering och nykonservering har som utgångspunkt att arkeologiska undersökningar är ett riksintresse som bör bekostas av staten. Det finns dock inte skäl att ompröva de grund- läggande principerna för kostnadsansvaret för arkeologiska undersök- ningar. Den som vill exploatera mark med fasta fornlämningar bör även fortsättningsvis svara för kostnaderna för de arkeologiska undersökning- arna. Enligt Riksantikvarieämbetets förslag uppkommer en ökning av kostnaderna för arbetsföretagarna med cirka 3–7 procent beroende på typen av fornlämning. Denna kostnad bedöms på sikt kunna minska genom ökade insatser för att rationalisera verksamheten. Riksantikvarie- ämbetet har som exempel på möjliga rationaliseringar nämnt ökat ADB- stöd och att konserveringsinsatser i större utsträckning görs redan i fält. Flera remissinstanser har menat att den arkeologiska processen som helhet kan effektiviseras och att förslaget bör leda till rationaliserings- vinster. Regeringen anser att det finns fog för den ståndpunkten. Utgångspunkten bör därför vara att det utökade kostnadsansvaret inte skall leda till annat än marginella kostnadsökningar. Det kan dock vara svårt att exakt ange vilka kostnader som hänför sig till fyndhantering och nykonservering. Regeringen avser därför att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att noga följa kostnadsutvecklingen och att vid behov åter- komma med förslag. I den mån det ändå uppkommer kostnadsökningar bör det finnas vissa möjligheter att genom bidrag kompensera det. Det kan åstadkommas genom en utvidgning av utrymmet för bidragsgivning enligt 10 § förord- ningen om bidrag till kulturmiljövård (en närmare redogörelse för bestämmelsen finns i avsnitt 5.1). Utöver de i den bestämmelsen angivna situationerna bör det vara möjligt att lämna bidrag för att täcka kostnader för att ta tillvara fornfynd om det finns särskilda skäl. Regeringen avser att bemyndiga Riksantikvarieämbetet att i verkställighetsföreskrifter närmare ange i vilka situationer bidrag skall kunna utgå. 9 Författningskommentar 2 kap. 11 § I andra stycket görs ett tillägg som klargör att lagen (1992:1528) om offentlig upphandling inte är tillämplig på länsstyrelsens beslut om vem som skall utföra en särskild utredning. Vidare anges vilka omständig- heter som länsstyrelsen skall beakta när den bestämmer vem som skall utföra en särskild utredning. Länsstyrelsen skall se till att att utredningen blir av vetenskapligt god kvalitet. Dock skall även beaktas att kostnaderna inte blir högre än vad som är motiverat i det enskilda fallet. I avsnitt 7 redogörs närmare för vad länsstyrelsen skall beakta och hur den skall förfara. 2 kap. 13 § I första stycket görs ett tillägg som innebär att en särskild undersökning även omfattar att ta till vara fornfynd. Med att ta tillvara avses fyndhantering och nykonservering, dvs. den konservering som görs av nya fornfynd. Detta påverkar i sin tur kostnadsansvaret enligt 2 kap. 14 § för den som utför ett arbetsföretag. En närmare redogörelse finns i avsnitt 8. I tredje stycket görs samma ändring som i 2 kap. 11 §. Sammanfattning av promemorians förslag Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har i en fram- ställning den 12 maj 1995 hemställt att regeringen dels prövar behovet av reglering av de kommersiella aspekterna på uppdragsarkeologin, dels prövar behovet av reglering av förhållandet mellan lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. och lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Bakgrunden till framställningen är den oklarhet som uppstått om hur vissa bestämmelser i kulturminneslagen skall tillämpas. Enligt 2 kap. 11 och 13 §§ kulturminneslagen skall länsstyrelsen under vissa förhållanden fatta beslut om en särskild utredning om det behövs för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbets- företag respektive en särskild undersökning för att dokumentera forn- lämningen. Länsstyrelsen har vidare möjlighet att – inför en prövning i tillståndsfrågan – besluta om en arkeologisk förundersökning för att fastställa en redan känd fornlämnings art och beskaffenhet. I samband med ett sådant beslut skall länsstyrelsen ange vem som skall genomföra utredningen, undersökningen respektive förundersökningen. Fråga har uppstått om länsstyrelsen innan den fattar ett sådant beslut är skyldig att genomföra en upphandling med tillämpning av bestämmel- serna i lagen om offentlig upphandling. Frågan har varit föremål för flera domstolsavgöranden och domstolarna har kommit till olika resultat. Även Nämnden för offentlig upphandling har prövat frågan och då ansett att lagen om offentlig upphandling bör tillämpas. Slutsatsen i promemorian är att övervägande skäl talar för att lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig på den aktuella typen av ärenden. Detta hindrar dock inte att beslut om vem som skall genomföra en utredning eller undersökning i vissa fall kan fattas på grundval av ett förfrågningsunderlag och att såväl offentliga som enskilda institutioner kan anförtros sådana uppdrag. Det väsentliga är att undersökningarna genomförs på ett sakkunnigt sätt som tillgodoser kulturmiljövårdens krav samt att resultatet är av hög vetenskaplig kvalitet och görs tillgängligt för myndigheter, forskningen och allmänheten. Kostnadsaspekterna betonas också. Det föreslås att bestämmelserna i kulturminneslagen förtydligas i enlighet med detta. Promemorians författningsförslag 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. att skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 11 § Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj- ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länssty- relsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länssty- relsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Länsstyrelsen skall därvid be- akta att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till om- ständigheterna. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra. Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersök- ningen. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersök- ningen. Länsstyrelsen skall där- vid beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. 2 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. Regeringen föreskriver att i fråga om förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. dels att 7 § skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen skall införas en ny bestämmelse, 10 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Innan länsstyrelsen ger någon tillstånd att vidta åtgärder enligt 2 kap. 7 eller 8 §§ enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall länsstyrelsen förvissa sig om att denne har tillräcklig kunskap för att utföra åtgärderna på ett tillfredsställande sätt. Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om kultur- minnen m.m. skall länsstyrelsen förvissa sig om att den som anges har tillräcklig kunskap för att genomföra utredningen eller undersökningen på ett tillfreds- ställande sätt 10 §1 Närmare föreskrifter för verkställighet av 2 kap. 10–13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. meddelas av Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian Uppdragsarkeologi (Ds 1996:48). Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Kammarrätten i Sundsvall Kammarrätten i Jönköping Länsrätten i Stockholms län Banverket Vägverket Nämnden för offentlig upphandling Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet Institutionen för arkeologi vid Uppsala universitetet Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer Konkurrensverket Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Uppsala län Länsstyrelsen Dalarna Länsmuseet Gävleborg Stockholms Stadsmuseum Företagarnas Riksorganisation Sveriges Akademikers Centralorganisation Svenska arbetsgivareföreningen Arkeologikonsult AB Institutionen för arkeologi vid Umeå universitet Länsmuseernas samarbetsråd Föreningen Sveriges landsantikvarier Stockholms läns museum Stiftelsen Örebro läns museum Värmlands museum Sveriges hembygdsförbund Svenska museiföreningen Departementspromemorians bedömning: Länsstyrelsens beslut om vem som skall utföra en arkeologisk undersökning utgör myndig- hetsutövning. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är därför inte tillämplig på dessa beslut. Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Uppsala län och Länsmuseet Gävleborg delar promemorians bedömning. Kammar- rätten i Sundsvall anser att det finns skäl som talar för att länsstyrelsens förfarande i sin helhet är att bedöma som myndighetsutövning. Den frågan och frågan om lagen om offentlig upphandling är tillämplig kan dock, enligt kammarrätten, besvaras först efter en domstolsprövning och möjligtvis först efter prövning i EG-domstolen. Kammarrätten menar att det går att undvika att saken avgörs av domstolarna antingen genom att i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) ange att det inte är fråga om någon upphandling eller genom att skapa ett upphandlingssystem som är anpassat direkt med tanke på lagen om offentlig upphandling. Kammarrätten i Jönköping menar att det är öppen fråga om lagen om offentlig upphandling är tillämplig och att enda sättet att skapa klarhet i frågan är att lagstifta. Nämnden för offentlig upphandling anser att länsstyrelsens angivande av vem som skall utföra undersökningen inte utgör myndighetsutövning. Departementspromemorians förslag: Länsstyrelsen skall när det är lämpligt – genom ett upphandlingsliknande förfarande – ge flera institu- tioner möjlighet att lämna förslag på undersökningens utformning och kostnad. Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker i huvudsak promemorians förslag. Ämbetet anser dock att ett renodlat konkurrens- förfarande bör begränsas till sådana arbetsföretag som kräver mer omfattande arkeologiska insatser såsom utbyggnad av infrastruktur. När det gäller övriga arbetsföretag menar ämbetet att länsstyrelsen – efter ett upphandlingsliknande förfarande – bör kunna låta en arkeologisk institu- tion under viss tid få utföra alla undersökningar av visst slag i ett område. Riksantikvarieämbetet anmärker att en följd av förslaget är att länsstyrel- sen måste utöva en mera aktiv tillsyn, vilket kräver resursförstärkningar. Kammarrätten i Sundsvall anser att det bör framgå under vilka förutsätt- ningar ett upphandlingsförfarande skall tillämpas och hur länsstyrelsen skall gå tillväga. Kammarrätten i Jönköping menar att upphandlings- regler bör fastställas i lag. Länsrätten i Stockholms län betonar vikten av en tydlig gränsdragning mellan det upphandlingsliknande förfarande som föreslås och upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Läns- styrelsen i Stockholms län och Sveriges Akademikers Central- organisation anser att formerna för ett anbudsliknande förfarande bör klargöras och regleras. Banverket anser att förslaget inte är tillräckligt långtgående och förordar att upphandling i normalfallet tillämpas inför länsstyrelsens beslut om arkeologiska undersökningar. Vägverket anser att länsstyrelsens beslut skall föregås av upphandling. Om lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig bör, enligt Vägverket, ett upp- handlingsliknande förfarande tillämpas. Nämnden för offentlig upphand- ling, Konkurrensverket, Företagarnas Riksorganisation och Arkeologi- konsult AB anser att länsstyrelsens beslut bör föregås av upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Svenska Arbetsgivareföreningen synes ha samma åsikt. Arkeologikonsult AB menar dock att upphandling inte behöver göras när exploatören är en enskild. Konkurrensverket menar vidare att bör likställas med en upphandling enligt lagen om offentlig upphandling när länsstyrelsen anger att en statlig myndighet skall utföra en arkeologiska undersökningen. Vidare menar Konkurrens- verket att det bör vara förbjudet för en offentlig aktör att subventionera priset för arkeologiska undersökningar. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att ett annat system kanske bör övervägas. Enligt fakultetsnämnden kunde i stället länsstyrelsen godkänna vissa institutioner, vilka således kan anlitas av exploatörer. Följden av detta skulle, enligt fakultetsnämnden, vara att lagen om offentlig upphandling blir tillämplig om exploatören är en myndighet. Institutionen för Arkeologi vid Uppsala universitet anser att uppdragsarkeologin bör präglas av pluralism och betonar vikten av att länsstyrelsen förstärks både vetenskapligt och personellt. Länsmuseet Gävleborg, Länsmuseer- nas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms läns museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygdsförbund och Svenska museiföreningen avstyrker förslaget och menar att det inte bör vara möjligt för privata aktörer att bedriva arkeologisk under- sökningsverksamhet. Stockholms Stadsmuseum avstyrker förslaget och menar att starka skäl talar för att det inte bör vara tillåtet för privata aktörer att bedriva arkeologisk uppdragsverksamhet. Värmlands museum avstyrker förslaget och menar att det är fel att ställa kvalitet och kostnader mot varandra. Departementspromemorians förslag: Bestämmelserna i kultur- minneslagen och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (kulturminnesförordningen) bör förtydligas så att det framgår att läns- styrelse skall se till att undersökningarna är av god vetenskaplig kvalitet och att kostnaderna inte blir högre än motiverat. Riksantikvarieämbetet bör ges ett bemyndigande att meddela verkställighetsföreskrifter. Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Vägverket, Riks- antikvarieämbetet, Stockholms stadsmuseum, Länsmuseernas sam- arbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms läns museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygdsförbund och Svenska museiföreningen tillstyrker förslaget. Riksantikvarieämbetet uppger sig berett att utveckla former och villkor för uppdragsfördelning, att utveckla stödformer för kostnadsjämförelser och att utveckla metoder för avvägning mellan olika kvalitetsaspekter. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det bör klart framgå av kulturminneslagen om lagen om offentlig upphandling är tillämplig. Länsstyrelsen i Uppsala län till- styrker förslaget men anser att det bör klart framgå av kulturminneslagen att lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig. Länsstyrelsen Dalarna anser att det bör framgå av kulturminnesförordningen att kvalitetskravet på undersökningarna även avser rapporterna. Sveriges Akademikers Centralorganisation anser att det av kulturminneslagen bör framgå att hur upphandlingen skall göras på ett sätt liknande det i lagen om offentlig upphandling och att det bör anförtros åt Riksantikvarie- ämbetet att utfärda närmare föreskrifter för upphandlingsförfarandet. Arkeologikonsult AB menar att tyngdpunkten i förfrågningsunderlaget bör ligga på det metodiska planet och att det bör avspeglas i lagtexten. Departementspromemorians bedömning: Det finns möjligheter att inom ramen för nuvarande regelverk tillgodose berättigade krav på sekretess. Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall och Riksantikvarie- ämbetet delar promemorians bedömning. Riksantikvarieämbetet under- stryker dock vikten av att den allmänna insynen och tillgängligheten för forskningen inte hämmas. Arkeologikonsult AB anser att resultaten av arkeologiska undersökningar skall vara offentliga. Remissinstansernas övriga synpunkter: Banverket anser att kultur- minneslagen bör förtydligas så att det klart framgår att begreppet dokumentera inte avser sådana insatser för analys och tolkning av undersökningsresultaten som närmast är av forskningskaraktär. Institu- tionen för Arkeologi vid Uppsala universitet anser det väsentligt att ansvarsfördelningen mellan de olika parterna – länsstyrelsen, Riks- antikvarieämbetet och uppdragsaktörerna – tydliggörs. Konkurrens- verket, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Arkeologikonsult AB anser att Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet bör skiljas från myndighetens anslagsfinansierade uppgifter. Svenska arbetsgivare- föreningen synes ha samma åsikt. Länsstyrelsen i Stockholms län och Kammarrätten i Sundsvall sätter också i fråga om inte Riksantikvarie- ämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar (UV) bör skiljas från Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet uppger att myndig- heten avser att ge UV en fristående ställning i förhållande till myndighetens ansvarsområde enligt kulturminneslagen. Institutionen för arkeologi vid Umeå universitet föreslår att regionala vetenskapliga samrådsgrupper inrättas. Sammanfattning av Riksantikvarieämbetets förslag till ansvar för kostnader i samband med arkeologisk fyndhantering och konservering Kostnadsansvaret för fyndhantering och konservering bör bäras av det arbetsföretag som förorsakar en arkeologisk undersökning. Däremot bör de museer som tilldelas fornfynd svara för fyndens långsiktiga bevaran- de, underhållskonservering, magasinering och levandegörande. Förslaget innebär en relativt begränsad förändring i förhållande till nuvarande ordning. Detta beror dels på att kostnadsansvaret regionalt redan tillämpas olika, dels på att kostnaden för fyndhantering och konservering är relativt begränsad i förhållande till undersökningskostnaden. För de museer som tilldelats fynden har den rådande situationen emellertid inneburit en belastning som bl.a. fört med sig en besvärlig ärendebalans. Möjligheten att få bidrag till undersökningskostnaderna enligt förord- ningen (1993:379) om bidrag till kulturmijövård bör utvidgas något. Riksantikvarieämbetets författningsförslag 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på sär- skild undersökning för att doku- mentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas med- föra. Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på sär- skild undersökning för att doku- mentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. En särskild undersökning omfattar även vad som krävs för att ta till vara fornfynd som där- vid påträffas. I beslutet om till- stånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra. Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen. 2 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Härigenom föreskrivs att 10 § förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § Bidrag får lämnas till undersökning och övriga åtgärder enligt 2 kap. 13 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. som enligt lagen skall betalas av företagaren, om företaget 1. föranleds av en myndighets beslut eller någon annan tvingande omständighet 2. är av begränsad omfattning och det med hänsyn till omständig- heterna framstår som skäligt att företagaren avlastas kostnaderna för de arkeologiska åtgärderna. Som arbetsföretag av begränsad omfattning får anses bl.a. företag som innebär mindre förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning eller ett markområde. Bidrag till omhändertagande av fornfynd enligt 2 kap. 13 § första stycket andra punkten lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. får lämnas även om arbets- företaget inte är av det slag som anges i 10 § första stycket 1 och 2, om det finns särskilda skäl Sammanställning av remissyttranden över Riksantikvarieämbetets förslag till ansvar för kostnader i samband med arkeologisk fyndhantering och konservering Efter remiss har yttranden över utredningsförslaget avgetts av Riksrevisionsverket Banverket Vägverket Arkeologiska institutionen vid Lunds universitet Arkeologiska institutionen vid Umeå universitet Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Östergötlands län Länsstyrelsen i Malmöhus län Länsstyrelsen i Hallands län Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Västernorrlands län Svenska kommunförbundet Landstingsförbundet Stockholms läns museum Jönköpings läns museum Kalmar läns museum Malmö museer Hallands länsmuseer Nordiska konservatorförbundet Sveriges fastighetsägareförbund Byggentreprenörerna HSB Flertalet av remissinstanserna delar uppfattningen att fyndhantering och konservering ingår som integrerade delar i den arkeologiska under- sökningsprocessen och att kostnaderna även för dessa undersök- ningsmoment skall bäras av exploatören. Likaså ställer sig flertalet positiva till att statliga bidrag skall kunna utgå även till fyndhanterings- och konserveringskostnader och att detta om särskilda skäl föreligger även skall kunna gälla arbetsföretag av något större omfattning. Fem av remissinstanserna är direkt kritiska mot förslaget. Banverket, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges fastighets- ägareförbund och Byggentreprenörerna argumenterar samtliga emot förslaget, från sin gemensamma principiella utgångspunkt att ansvaret för arkeologikostnader bör åvila staten. Banverket menar vidare att dagens höga investeringsnivå på väg- och järnvägsnätet, med åtföljande höga arkeologikostnader, inte kan betraktas som ett normaltillstånd och därför inte bör ligga till grund för en ändrad ansvarsfördelning av kostnaderna. Svenska kommunförbundet pekar för sin del på att olika delar av landet har olika mängd fornlämningar och därmed också drabbas olika av förslagets konsekvenser. Även förhållandet med ett faktiskt statligt fyndhanterings- och konserveringsmonopol lyfts fram som skäl för varför förslaget inte bör genomföras. Förbundet föreslår en bred översyn av kulturminneslagens bestämmelser om fornlämningsskydd med inriktning på en ökad flexibilitet när det gäller värderingar av forn- lämningar och därmed också kraven på arkeologiska undersökningar vid exploatering. Sveriges fastighetsägareförbund och Byggentreprenörerna menar att förslaget leder till ökat krångel och onödig administrativ belastning för fastighetsägare och arbetsföretag. Vägverket, Länsstyrelsen i Stockholms län och HSB biträder i huvud- sak förslaget, men avstyrker den del som innebär en direkt ökning av arkeologikostnaderna. Vägverket och Länsstyrelsen i Stockholms län hänvisar till HUR-utredningens (SOU 1992:137) förslag att kostnaden för fyndhantering och konservering kan täckas genom omprioritering och effektivisering av det arkeologiska fältarbetet. Vägverket vill dessutom, på liknande sätt som Kommunförbundet, minska arkeologikostnaderna genom att länsstyrelserna skall tillåtas besluta om mera "översiktliga" undersökningar när tidigare väl kända och undersökta fornlämnings- kategorier berörs av exploateringsföretag. HSB förutsätter för sin del att statliga bidrag även fortsättningsvis utgår till arkeologikostnader i samband med bostadsbyggande. Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Hallands län, Arkeolo- giska institutionen vid Lunds universitet, Arkeologiska institutionen vid Umeå universitet, Landstingsförbundet och Nordiska konservator- förbundet är samtliga kritiska till förslaget om en schablonmässig kostnadsökning med 7 procent för att täcka fyndhanterings- och konserveringskostnader. Länsstyrelsen i Stockholms län och Landstings- förbundet anser att kostnaden skall preciseras i varje enskilt fall. Länsstyrelsen i Hallands län och Arkeologiska institutionen vid Umeå universitet pekar på svårigheten att i förväg bedöma kostnaderna och framhåller vikten av att hålla en beredskap för kostnader som inte kunnat förutses. Arkeologiska institutionen vid Lunds universitet poängterar de betydande skillnaderna i arkeologisk fynd- och bevaringsmiljö i olika delar av landet och de därmed sammanhängande skillnaderna i fynd- hanterings- och konserveringskostnader. Nordiska konservatorförbundet anser att de nyckeltal som föreslås som generella påslag är alltför lågt satta och påpekar att motsvarande påslag i Norge är 15 procent. Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Hallands län, Hallands länsmuseer och Kommunförbundet lyfter fram frågan om de oftast mycket höga kostnaderna för fyndhantering och konservering i samband med undersökningar av kulturlager i medeltida stadskärnor. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att det kan bli fråga om helt orealistiska kostnader för vissa exploatörer. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län räknar med en ökning med 3 procent av undersökningskostnaden för flertalet av länets boplatsunder- sökningar och bedömer att den av utredningen beräknade snittkostnaden på 7 procent är realistisk. Riksrevisionsverket och Hallands länsmuseer understryker särskilt vikten av att ett tillförlitligt underlag för upprättande av kostnadskalkyler utarbetas. Hallands länsmuseer och Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår dessutom att motsvarande underlag tas fram för hela den arkeologiska undersökningsprocessen. Institutionen för arkeologi vid Lunds universitet och Kalmar läns museum framhåller som nödvändigt att regional expertis deltar vid framtagandet av sådant underlag. Länsstyrelsen i Östergötlands län och Nordiska konservatorförbundet påpekar att dagens resurser för konservering är helt otillräckliga och de förutsätter därför att förslaget även innebär att resurserna stärks. Nordiska konservatorförbundet och Länsstyrelsen i Västmanlands län är dock tveksamma till att detta sker genom att privata konservatorer tillåts ta hand om arkeologiska fynd, medan Vägverket tvärtom förutser effektivitets- och kostnadsvinster om konserveringsverksamheten konkurrensutsättes. Vägverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Stockholms läns museum, Malmö museer och Hallands länsmuseer pekar från olika utgångspunkter på möjligheter att uppnå rationaliseringseffekter av förslaget. Vägverket föreslår att modern mätteknik i största möjliga utsträckning används i undersökningsverksamheten. Stockholms läns museum föreslår att det arbetas fram ett modernt databaserat registre- ringssystem för arkeologisk fyndhantering som är tillgängligt för alla undersökande institutioner. Malmö museer och Hallands länsmuseer understryker att klarläggandet av kostnadsansvaret kan leda till en effektivare och bättre planerad arbetsprocess. Nordiska konservator- förbundet bedömer att rationaliseringsvinsterna blir mindre än vad som beräknas i förslaget och varnar för att en konkurrenssituation kan uppstå mellan kostnaderna för det arkeologiska fältarbetet och kostnaderna för konserveringsarbetet om de senare skall täckas genom sänkningar av ambitionsnivån för de förra. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 11 § Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj- ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länssty- relsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Läns- styrelsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utred- ningen. Länsstyrelsen skall där- vid beakta att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvali- tet och genomföras till en kost- nad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna. 13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav på sär- skild undersökning för att doku- mentera fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas med- föra. Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumen- tera fornlämningen och ta till vara fornfynd eller på särskilda åtgärder för att bevara forn- lämningen. I beslutet om till- stånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna be- räknas medföra. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på särskild undersökning. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersök- ningen. Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersök- ningen. Länsstyrelsen skall där- vid beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hän- syn till omständigheterna. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-17 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist. Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 1997 (Kulturdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Knut Weibull. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: 2 kap. 11 § Av remissen framgår att det har varit föremål för diskussion om en länsstyrelse är skyldig att tillämpa lagen (1992:1528) om offentlig upp- handling innan länsstyrelsen bestämmer vem som skall utföra en sådan särskild utredning som avses i förevarande paragraf. Detsamma gäller i fråga om sådan arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning som avses i 13 §. Den oklarhet som rått i frågan sägs ha skapat problem, och av den departementspromemoria som ligger till grund för remissen framgår att det finns delvis motstridiga domstolsavgöranden i frågan. I remissen dras den slutsatsen att bestämmelserna i kulturminneslagen bör förtydligas, något som överensstämmer med en uppfattning som fram- kommit från flera håll vid remissbehandlingen. De ändringar som föreslås i förevarande paragraf och i 13 § kan emellertid inte uppfattas som ett förtydligande när det gäller den fråga som enligt det anförda har bedömts som oklar. I remissens allmänna motivering har visserligen anförts goda skäl till stöd för uppfattningen att upphandlingslagen inte bör anses tillämplig i de fall som här avses, men det är svårt att överblicka i vilken utsträckning de resonemang som ligger till grund för denna slutsats kan åberopas på andra liknande områden. Med hänsyn härtill och till att en tillämpningsfråga av förevarande slag enligt Lagrådets mening bör lösas genom en uttrycklig reglering och inte endast behandlas i lagmotiven, förordar Lagrådet att paragrafen ändras så att det uttryckligen framgår att upphandlingslagen inte är tillämplig. Detta hindrar inte att, på sätt som anges i remissen, ett förfarande liknande det som föreskrivs i upphandlingslagen kan tillämpas i vissa fall inför ett beslut om vem som skall utföra en utredning eller undersökning. Även med en uttrycklig reglering gäller självfallet att frågan i sista hand kan komma att bli föremål för prövning av EG-domstolen. Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda att andra stycket får följande lydelse: "Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna." Lagrådet har i sammanhanget uppmärksammat att länsstyrelsen enligt 2 kap. 7 § andra stycket får uppdra åt annan att vidta sådana åtgärder som avses i första stycket nämnda paragraf. Såvitt Lagrådet kan bedöma på den föreliggande utredningen kan det här inte råda någon tvekan om att frågan om tillämpning av upphandlingslagen inte kan aktualiseras. 13 § Med hänvisning till vad Lagrådet har anfört vid 11 § förordar Lagrådet att tredje stycket får följande lydelse: "Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen. Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna." Kulturdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, och Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Ulvskog Regeringen beslutar proposition 1996/97:99 Uppdragsarkeologi m.m. 1 Förutvarande 10 § upphävd genom 1991:475 Prop. 1996/97:99 2 45 Prop. 1996/97:99 Bilaga 1 Prop. 1996/97:99 Bilaga 2 Prop. 1996/97:99 Bilaga 2 Prop. 1996/97:99 Bilaga 3 Prop. 1996/97:99 Bilaga 3 Prop. 1996/97:99 Bilaga 4 Prop. 1996/97:99 Bilaga 5 Prop. 1996/97:99 Bilaga 5 Prop. 1996/97:99 Bilaga 6 Prop. 1996/97:99 Bilaga 6 Prop. 1996/97:99 Bilaga 7 Prop. 1996/97:99 Bilaga 7 Prop. 1996/97:99 Bilaga 8 Prop. 1996/97:99 Bilaga 8 Prop. 1996/97:99