Post 6292 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:112 ·
Hämta Doc ·
Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbild- ning kvalitet och likvärdighet
Ansvarig myndighet: Utbildningsdepartementet
Dokument: Skr. 112
Regeringens skrivelse
1996/97:112
Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbild-
ning — kvalitet och likvärdighet
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm-Wallén
Ylva Johansson
(Utbildningsdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen redogör regeringen för sin grundläggande syn på utbild-
ningsväsendet och anger vilka områden som kommer att prioriteras under
den kommande tvåårsperioden.
Regeringen prioriterar arbetet med att utveckla utbildningens kvalitet
och likvärdighet. Skolverkets roll bör utvecklas och den gällande an-
svarsfördelningen mellan stat och kommun förtydligas. Integrationen
mellan förskola, skola och skolbarnsomsorg fokuseras liksom skolans
inre arbete. Gymnasieskolans utveckling behandlas, särskilt vad avser
programstruktur, program med yrkesämnen och kärnämnena. Tonvikt
läggs vidare på regeringens satsning på ett nationellt kunskapslyft för
vuxna.
Innehållsförteckning
1 Inledning 3
2 Sverige — en utbildningsnation 4
3 Samhällsförändringar 10
3.1 En demokratisk utmaning 10
3.2 Arbetslivet förändras 13
3.3 Förändrade villkor för barns och ungdomars socialisation 17
4 Arbetet i skolan 22
4.1 En skola för alla 22
4.2 En skola med mening 28
4.3 Skolans kontakter med omvärlden 32
5 Utvecklingen inom förskola, skola och vuxenutbildning 36
5.1 Personalens roll 42
5.2 Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg 50
5.3 Grundskolan 58
5.4 Gymnasieskolan 67
5.5 Vuxenutbildningen 87
6 Skolans styrning och kvalitetsutvecklingen 99
6.1 En förändrad roll för Skolverket 108
6.2 Statens institut för handikappfrågor i skolan 114
6.3 Det kommunala ansvarsområdet 115
Bilaga Pågående utredningar m.m. ...................................................122
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997.........123
1 Inledning
I propositionen Ansvaret för skolan (prop. 1990/91:18) angavs att det, i
samband med den fördjupade prövningen av skolans verksamhet, skulle
tas fram underlag och riktlinjer för utvecklingen på skolområdet. Riktlin-
jerna borde presenteras i en utvecklingsplan för skolområdet, som i vik-
tiga delar underställs riksdagen. I propositionen angavs vidare att ut-
vecklingsplanen framför allt skall vara statsmakternas policydokument
för skolverksamheten. Som sådant kommer planen också indirekt att vara
av betydelse för planeringsarbetet på kommunal nivå och för det lokala
utvecklingsarbetet. Regeringen har i 1997 års budgetproposition aviserat
sin avsikt att under våren 1997 redovisa en utvecklingsplan för området
barnomsorg, skola och vuxenutbildning. I fortsättningen avses en ut-
vecklingsplan tas fram vartannat år.
Den nationella utvecklingsplanens roll är att tydliggöra regeringens
syn på förskola, skola och vuxenutbildning samt redovisa aktuella
prioriteringar inom området. På så sätt anger utvecklingsplanen vilken
huvudsaklig inriktning regeringens skolpolitik kommer att ha inom
utvecklingsperioden. Det är inte regeringens avsikt att genom denna plan
ge en heltäckande bild av utvecklingen inom förskola, skola och
vuxenutbildning. I första hand tar denna utvecklingsplan upp sådana
frågor som har stor betydelse för utvecklingen av utbildningens kvalitet.
En del av dessa frågor får även konsekvenser för Statens skolverks
(Skolverket) uppgifter och verksamhet.
Skolan skall erbjuda undervisning av hög kvalitet som stärker indivi-
dens utvecklingsmöjligheter och är till gagn för Sveriges ekonomiska
tillväxt och framtida välstånd. I skolan måste grunden läggas för ett livs-
långt lärande. Samarbete mellan förskola, skolbarnsomsorg och skola ger
bättre förutsättningar att möta varje barn på dess individuella nivå. Sko-
lan är en viktig del av vår demokrati både som en förberedelse för ett ak-
tivt deltagande i samhällslivet och som en viktig arena för barns och ung-
domars eget ansvarstagande och inflytande. Skolan är även en viktig
arena för barns och ungdomars införlivande av vår gemensamma värde-
grund. Målet är att alla ungdomar skall lämna skolan med tillräckliga
kunskaper och färdigheter, med självförtroende, med en vilja att lära mer
och att delta i samhällslivet. Vuxenutbildningen måste till innehåll, orga-
nisation och arbetsformer anpassas så att alla som inte tidigare i ung-
domsåren fått tillräckliga kunskaper ges reella möjligheter att i vuxen
ålder uppnå samma kunskapsnivå. Samtidigt måste vuxenutbildningen
tillgodose de nya krav som förändringarna i samhället och arbetslivet
ställer på invånarna. Förskolan, skolan och vuxenutbildningen har en
central betydelse för att skapa välfärd och åstadkomma en god fördel-
ningspolitik. Med detta perspektiv har frågor som utveckling, kvalitet
och rättvisa fått en dominerande roll i utvecklingsplanen.
Regeringen vill med denna skrivelse redovisa för riksdagen sin syn på
utvecklingen och ta upp de frågor som särskilt behöver uppmärksammas
och följas upp under den kommande perioden och där uppdrag kan
komma att lämnas. Avsnittet om gymnasieskolan har utarbetats i samråd
med centerpartiet.
2 Sverige — en utbildningsnation
Regeringen prioriterar utbildningens kvalitet. Nu måste åtgärder vidtas
för att höja och säkra utbildningens kvalitet. Därför skall kvalitetsarbetet
utvecklas på alla nivåer.
Skolledarrollen har blivit viktigare. Rektors ansvar har preciserats i de
nya läroplanerna. Den statliga rektorsutbildningen, som för närvarande
utvärderas, är en viktig grund för att skolledare skall ha möjlighet att leva
upp till de krav som numera ställs på en rektor.
Lärarrollen har blivit både svårare och viktigare. Den grundläggande
lärarutbildningen och lärarnas fortbildning måste utvecklas för att bättre
möta de höga kraven i dagens förskola, skola och vuxenutbildning. I
1997 års budgetproposition redovisade regeringen ett antal förslag för att
förbättra lärarutbildningen. Riksdagen ställde sig bakom dessa (bet.
1996/97:UbU1, rskr. 1996/97:100). Riksdagen gav också regeringen till
känna att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att bereda frågan
om hur lärarutbildningen ytterligare skall utvecklas och förnyas.
Genom att skapa förutsättningar för en integration av förskola, skola
och skolbarnsomsorg kan vi skapa en pedagogisk helhet, som stärker
barnens möjligheter till lärande under deras första viktiga år i förskolan
och grundskolan. Det kan bl.a. bidra till att stimulera språkutvecklingen
och underlätta läs- och skrivinlärningen.
Skolans uppgift är att se till att alla elever når de grundläggande kun-
skaper som uttrycks i grundskolans mål. Brister som uppstår i grundsko-
lan är både svåra och kostsamma att reparera senare livet. Grundskolans
inre arbete och utbildningens kvalitet måste därför sättas i fokus.
Gymnasieskolan är numera en treårig utbildningsform för alla, som
förbereder för högre studier, yrkesliv och samhällsliv. Varje ung männi-
ska behöver i dag en gymnasieutbildning som grund för sitt framtida liv
och lärande. Även om gymnasieskolan, formellt sett, är en frivillig skol-
form, är den i realiteten en nödvändig förutsättning för att ungdomarna
skall kunna bli delaktiga i samhälls- och arbetsliv. Därför måste gymna-
sieskolan, dess struktur och innehåll fortlöpande ses över och utvecklas.
Alla vuxna skall ha möjlighet att skaffa sig ny kunskap, komplettera
brister i tidigare utbildning och öka sin kompetens för att själva kunna
styra sina liv, påverka sina yrkesval och utöva inflytande både i samhället
och i arbetet. En satsning på utbildning på alla nivåer, som står öppen för
alla vuxna är nödvändig för att minska risken för utslagning från arbets-
marknaden och vidgade klyftor i samhället. Ett första steg är den fem-
åriga vuxenutbildningssatsning som med början den 1 juli 1997 skall ge-
nomföras med särskilda statliga medel.
Folkbildningen, såväl studieförbunden som folkhögskolan, har lång er-
farenhet av och förmåga att motivera och rekrytera människor som an-
nars inte skulle delta i någon fortsatt utbildning. Det är därför naturligt att
folkbildningen har en viktig roll inom ramen för kunskapslyftet som
kommunerna fått ansvaret för att organisera. Det utvecklingsarbete som
nu sker i kunskapslyftet och den försöksverksamhet som pågår med kva-
lificerad yrkesutbildning och distansutbildning kommer att lägga en bra
grund för det reformarbete som skall ske på vuxenutbildningsområdet de
närmaste åren.
Skolverkets roll behöver utvecklas, så att verket mera aktivt än hittills
hävdar de nationella målen för skolväsendet. Skolverket måste i större
utsträckning genom information, debatt och kommentarer påverka skol-
väsendets utveckling i kraft av den kunskap som vinns genom uppfölj-
ning, utvärdering och tillsyn. Tillsynen måste kompletteras med en kvali-
tetsbedömning för att bidra till en kvalitetssäkring av svensk skola.
Kommunernas ansvar för det offentliga skolväsendet förutsätter att
varje kommun uppfyller de krav på uppföljning och utvärdering samt
vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa utbildningens
kvalitet i enlighet med de nationella målen.
En del av välfärdspolitiken
Utbildning har alltid varit en väsentlig del av den svenska välfärdspoliti-
ken, vilket inneburit att stat, kommuner och landsting har satsat på sko-
lan. Exempel på detta är de skolreformer som ledde fram till att en nio-
årig grundskola infördes och som syftade till att modernisera skolan samt
att höja utbildningsnivån. Målet var att bygga en demokratisk skola, som
svarade mot förändringar i arbetsliv och samhälle. Efter omfattande ut-
redningsarbete och försöksverksamhet med en nioårig enhetsskola
fattade riksdagen år 1962 det historiska beslutet om en nioårig
obligatorisk grundskola. Den politiska enigheten i frågan var då i det
närmaste total. Trots enigheten om grundskolereformen fortsatte den
pedagogiska debatten om differentiering kontra integrering.
Invändningarna mot en gemensam skola för alla gick ut på att
undervisningen skulle bli lidande med heterogena skolklasser.
Internationella jämförelser visar att svenska elever hävdar sig väl. I den
sammanhållna svenska skolan har det visat sig att skillnaden mellan de
lågpresterande eleverna och de högpresterande är mindre än i andra
länder. De mest högpresterande eleverna i Sverige hävdar sig väl vid en
jämförelse med motsvarande elever i andra länder. Den sammanhållna
skolan har blivit en naturlig och viktig del av den svenska
utbildningstraditionen. Det är en väsentlig del av vår politik att inte ha
olika skolor för olika grupper och att skolan skall vara offentligt
finansierad.
Under 1960- och 1970-talet genomfördes konsekvensutredningar av
gymnasie-, fack- och yrkesskolorna, som därefter sammanfördes till en
gemensam gymnasieskola. Oavsett ekonomiska, geografiska och sociala
förhållanden skulle alla barn och ungdomar få lika möjligheter till god
utbildning. I och med detta kom frågan om integrering eller differentie-
ring att handla om gymnasieskolan. I slutet av 1960-talet infördes den
kommunala vuxenutbildningen (komvux) som erbjuder motsvarande ut-
bildning till vuxna. På 1970-talet tillkom grundutbildning för vuxna
(grundvux) och undervisning i svenska för invandrare (sfi). Skolutbygg-
naden ägde rum under en period av ekonomisk expansion och hög syssel-
sättning. Reformeringen av skolan var ett led i uppbyggnaden av det
svenska välfärdssamhället.
Genom efterkrigstidens utbyggnad av den offentliga skolan minskade
behovet av enskilda skolor och i början av 1980-talet fanns endast 35
sådana skolor för vanlig skolplikt. De utökade möjligheterna att välja
skola och förbättrade bidragsvillkor har bl.a. medfört att antalet fristå-
ende skolor ökat och nu uppgår till ca 300. Fristående skolor är en del av
vårt svenska offentligt finansierade skolväsende och bidrar till mångfald.
Under den långa reformperioden med omfattande utbyggnad av det of-
fentliga skolväsendet ansågs det nödvändigt med centralstyrning av sko-
lan. Skolöverstyrelsen (SÖ) och 24 länsskolnämnder spelade en viktig
roll i detta expansiva skede och svarade för såväl detaljreglering som ut-
veckling och statsbidragsutbetalning.
Den allmänna samhällsutvecklingens krav på decentralisering ledde så
småningom till att den starka centralstyrningen av skolväsendet ifrågasat-
tes. I och med riksdagens beslut med anledning av regeringens proposi-
tion Ansvaret för skolan (prop. 1990/91:18) decentraliserades mycket av
ansvaret för skolan till kommunerna, som fick ett tydligare ansvar för
driften av skolan och vuxenutbildningen. De 34 specialdestinerade stats-
bidragen ersattes av ett sektorsbidrag som numera ingår i det generella
statsbidraget till kommunerna. Ett mål- och resultatorienterat styrsystem
infördes för skolväsendet. Avsikten med dessa förändringar var att fri-
göra en utvecklingspotential på lokal nivå samt att åstadkomma en effek-
tivare utbildning dels genom en kvalitetshöjning, dels genom ett bättre
resursutnyttjande. I och med denna radikala omläggning av villkoren för
skolväsendet har den statliga detaljstyrningen och de statliga uppgifterna
inom området minskat väsentligt i omfattning. För att bättre kunna svara
mot uppgifterna på den statliga nivån ersattes SÖ och länsskolnämnderna
den 1 juli 1991 av de nya myndigheterna Statens skolverk (Skolverket)
och Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH). En väsentlig upp-
gift för Skolverket blev att följa skolväsendets utveckling.
Nya styrdokument har utarbetats i form av läroplaner för grundskola
respektive gymnasieskola och komvux, programmål för gymnasial ut-
bildning och kursplaner. Den centrala styrningen har kompletterats med
en lokal styrning. Varje kommun skall upprätta en skolplan, som klart
skall visa hur kommunens skolväsende skall gestaltas och utvecklas. Den
skall dessutom ange de åtgärder som kommunen avser att vidta för att
uppnå de nationella målen för skolan. Kommunen skall enligt skollagen
kontinuerligt följa upp och utvärdera skolplanen. Men de grundläggande
frågorna om kvalitet och likvärdighet har inte följts upp i tillräcklig ut-
sträckning. För att skolan skall utvecklas krävs att decentraliseringen från
staten inte stannar i kommunalhuset utan förs vidare till varje skola. Där-
för skall, under medverkan av lärare och övrig personal samt företrädare
för eleverna, vid varje skola utarbetas en arbetsplan, som visar hur man
konkret avser att genomföra utbildningen för att nå de fastställda målen.
Denna arbetsplan skall kontinuerligt följas upp och utvärderas.
I en mål- och resultatstyrd skola är förhållandet mellan politiker och
personal en kärnfråga. Politiker måste ha förtroende för personalens för-
måga att ta ansvar för att skolarbetet uppfyller de mål som satts upp, men
de måste också ha kunskap om villkoren för och resultaten av detta ar-
bete, så att de kan göra rimliga bedömningar av vilka krav som kan stäl-
las på skolan och vilka resurser som krävs för att nå målen. Politikerna
har också ett ansvar för att målen blir uppnådda, för att verksamheten
följs upp och utvärderas. Personalen å sin sida måste sätta sig in i och
förstå politikernas krav på skolväsendet, så att de uppfattar kraven som
legitima och som avgörande för inriktningen av personalens arbete.
Dialogen mellan central och lokal nivå, mellan staten å ena sidan och
de kommunala huvudmännen och skolan å den andra, måste också inten-
sifieras. En sådan dialog bör bl.a. ge underlag för löpande revision av de
centrala styrdokumenten.
Stor vikt har i Sverige sedan länge lagts vid allas rätt till en god
grundläggande utbildning. Internationellt sett är detta, liksom den ut-
byggda barnomsorgen och vuxenutbildningen, ett kännetecken för den
svenska välfärdspolitiken. Den förändrade relationen mellan stat, kom-
mun och skola innebär inte att staten har avsagt sig sitt ansvar för skolan
i och med att de nationella målen är fastslagna. Målen måste följas upp
och resultaten granskas. Målen är inte heller en gång för alla givna utan
måste ses över och utvecklas i takt med arbetslivets och samhällets
utveckling. Det är statens uppgift att hålla fast ett övergripande och
nationellt perspektiv på skolan samt att stödja, stimulera och lyfta fram
de lokala erfarenheterna, så att skolan som helhet kan inspireras och dra
nytta av dem.
Nu har den nya ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner tilläm-
pats under flera år. Nya styrdokument och ett nytt betygssystem har in-
förts, men reformeringen av utbildningen kan inte avstanna utan skolan
måste ständigt utvecklas. Efter de avstämningar som hittills gjorts kan
brister konstateras och det finns därför anledning att vidta åtgärder.
Kvalitet och likvärdighet
Sverige har goda förutsättningar att bli en av världens bästa utbildnings-
nationer. Nu när de yttre instrumenten för detta finns, är det dags att gå
vidare för att genom bättre utbildning trygga tillväxt, utveckling och väl-
färd. Under den första delen av 1990-talet har de olika beståndsdelarna i
mål- och resultatstyrningen successivt utvecklats; senast genom nya lä-
roplaner och ett nytt betygssystem för grundskolan respektive gymnasie-
skolan. Nu är det dags att höja ambitionsnivån.
Mål- och resultatstyrningen ligger fast och skall tillämpas fullt ut. Nu
måste decentraliseringen utvecklas och fullföljas så att fler människor, i
och utanför skolan, kan påverka arbetet med skolans modernisering för
att nå målen.
Det decentraliserade och målstyrda styrsystemet har många fördelar.
Det förutsätter dock en god kontroll av resultaten, särskilt de kvalitativa.
Utan en sådan kontroll kan kvalitet och likvärdighet inte garanteras i
längden.
Under de år som det nya styrsystemet varit i kraft har intresset fokuse-
rats på den lokala friheten och på den vitalisering av arbetet i skolan som
den nya ansvarsfördelningen lett till. Trots kärva ekonomiska tider och
minskade ekonomiska resurser har många skolor varit involverade i en
intensiv utvecklingsprocess. På andra håll har dock processen gått mer
trögt. Detta är allvarligt, eftersom det skapar skillnader i kvalitet som kan
drabba eleverna. Det har varit naturligt att friutrymmet varit i fokus under
inledningsskedet. Man har behövt klarlägga gränserna för den ökade
handlingsfriheten både på skolnivå och på kommunal nivå. Regeringens
intryck är dock att gränserna för denna handlingsfrihet fortfarande tolkas
för snävt i förhållande till de möjligheter som läroplaner, programmål
och kursplaner faktiskt ger.
Samtidigt måste ökad uppmärksamhet på alla nivåer ägnas åt resultaten
av arbetet. Under senare år har de ekonomiska frågorna dominerat och
den ekonomiska uppföljningen har stärkts, men frågan om vad man får
för pengarna har rönt betydligt mindre intresse. Det har handlat mer om
kvantitet än kvalitet, trots att ekonomiska data blir intressanta först när de
vägs samman med resultat. Måtten på hur sambanden ser ut måste ut-
vecklas. Detta är nödvändigt för att kommunerna skall kunna utveckla en
flexibel och behovsstyrd resursfördelning. Det nya betygssystemet tyd-
liggör skolans resultat på ett helt annat sätt än tidigare. Det är ett instru-
ment bland flera för bättre kontroll av utbildningens kvalitet och likvär-
dighet. Utvärdering, framför allt kommunernas utvärdering av arbetet i
de skolor man är huvudman för, måste ges hög prioritet. En sådan utvär-
dering måste ta fasta på grundläggande mål som kvalitet och likvärdighet
i utbildningen. Utan kvalitet är likvärdigheten tömd på innehåll och utan
likvärdighet leder kvalitetsdiskussionen bort från målen rättvisa och de-
mokrati. Utvärderingar skall säkra att eleverna får en likvärdig utbildning
med den kvalitet som målen anger. Skolan finns för elevernas skull och
för dem är det resultatet av tiden i skolan som är det viktiga.
Det inre arbetet
Nu riktas uppmärksamheten mot skolans inre arbete, dvs. mot kvalitets-
frågorna och den inre process i vilken lärande sker. Skolpolitiken kom-
mer framöver att uppmärksamma skolans inre arbete och resultaten av
detta arbete. Decentralisering och målstyrning ger kommuner och skolor
stor frihet att utforma det inre arbetet med utgångspunkt från lokala för-
utsättningar. Att leda detta förändringsarbete är en viktig uppgift för
skolledarna. Lärarna behöver också ett friutrymme för att kunna utnyttja
sin professionalitet. Vad och hur eleverna lär sig, vilka sociala förmågor
de tillägnar sig och hur skolan bidrar till deras värderingar är kärnfrågor i
skolpolitiken. Det är i läroprocesserna, i kontakten mellan lärare och ele-
ver, som det mest betydelsefulla i skolan sker. Det är här målen för sko-
lan tar gestalt. Det är här elever förvandlar andras kunskap till egen kun-
skap.
Regeringen måste följa och vara beredd att påverka det som faktiskt
sker i skolan. Statens uppgift är nu inte i första hand att skriva nya läro-
plansmål, kursplanemål och programmål utan att stödja och bedöma
skolans möjligheter att nå de mål som redan finns. Skolpolitikens inrikt-
ning under de närmaste åren kommer mot denna bakgrund främst att fo-
kuseras på de frågor som behandlas i det följande.
Svensk skola har en god grund att bygga vidare på. Det beror inte
minst på att Sverige har en välutbildad och professionell yrkeskår av
barnomsorgspersonal, lärare och skolledare liksom engagerade elever
och föräldrar.
Regeringens ambition är att svensk utbildning internationellt sett skall
ligga i toppen. Därför måste arbetet drivas vidare med att förbättra och
säkra utbildningens kvalitet i alla skolformer och på alla nivåer.
3 Samhällsförändringar
Det sena 1900-talets mest utmärkande drag är de snabba förändringarna.
Aldrig tidigare har samhällets utvecklingstakt varit högre. Medan för-
ändringar av ekonomiska och politiska förhållanden tidigare i historien
skett gradvis och långsamt upplever vi i vår tid hur villkoren ständigt
ändras.
Samhällets utvecklingstakt innebär också nya villkor för människors
livssituation. Förändringarna ställer oss inför ständiga val och alternativ.
Det gäller inte minst individens möjligheter. Det finns ingen anledning
att tro att samhällets förändringstakt skall minska. Tvärtom pekar alla
tecken på att framtiden kommer att innebära att individen ställs inför än
fler alternativ och kommer att uppleva allt tätare förändringar.
Därmed ställs också nya och större krav på kunskaper och utbildning.
En bred kunskapsbas är det viktigaste verktyget för att individen skall
förmå att hantera en föränderlig verklighet. Det betyder samtidigt risker
för nya klyftor i samhället. Handikappet att ha en bristfällig utbildning
riskerar att bli allt större ju längre vi går in i kunskapssamhället.
Det gäller inte minst i samhällsdebatten. Förutsättningarna för att på-
verka, att göra sin röst hörd och ta ställning i viktiga samhällsfrågor är
intimt förknippade med medborgarnas kunskaper. För ett aktivt sam-
hällsliv och ett livslångt lärande behöver alla ha goda grundläggande
kunskaper liksom en vilja och förmåga att lära mer.
Goda kunskaper blir också allt mer betydelsefulla på arbetsmarknaden.
Ett arbetsliv i förändring ställer nya krav på utvecklingsförmåga och
flexibilitet. Utbildningsnivån påverkar både förutsättningarna för att
kunna få ett arbete och möjligheterna att påverka dess utveckling.
De förhållanden som tas upp i kapitel 3 och 4 är samtliga av den arten
att de påverkar skolans verksamhet och utveckling i dag och i framtiden.
Dessa förhållanden utgör en grund för de prioriteringar som följer i kapi-
tel 5 och 6.
3.1 En demokratisk utmaning
Den snabba förändringstakten i samhället betyder ständiga vägval och
beslut. Medier och ny informationsteknik medför samtidigt att långt mer
information blir tillgänglig för fler. Därmed blir också allt fler beslut fö-
remål för offentlig diskussion och debatt.
Härigenom har också förhållandet i det samhälleliga samtalet föränd-
rats. Traditionella maktcentra förlorar sin ställning som självklara repre-
sentanter för medborgarnas intressen. Det gäller också demokratins insti-
tutioner. Riksdag, regering och kommunala politiska organ har i dag inte
kvar sin självklara auktoritet. Detsamma gäller politiska partier och in-
tresseorganisationer. Demokratiutvecklingskommittén (SOU 1996:162)
pekar på hur antalet medlemmar i de politiska partierna sjunkit under de
senaste årtiondena. Speciellt kraftig har minskningen varit bland de unga.
Samtidigt är intresset för de gemensamma frågorna fortsatt stort, men det
tar sig i dag andra former. Kravet på inflytande genom valda representan-
ter vidgas till ett krav på eget deltagande i de demokratiska processerna.
Samtidigt betyder en utveckling mot ett samhälle med större individuellt
engagemang också större krav på medborgarnas förmåga att hävda sina
intressen. Därmed blir den enskildes förmåga att ta del av den informa-
tion som finns tillgänglig och att göra sin röst hörd allt mer betydelsefull.
LO:s rättviseutredning pekar på risken att detta betyder en ökad upple-
velse av vanmakt hos stora delar av befolkningen. Avståndet mellan
möjligheterna att påverka och det faktiska inflytandet bidrar i sig till
vanmakt. I utredningen pekas tre grupper ut som makteliter, de rika, de
högutbildade på höga tjänster och politiker. Samtidigt upplever medlem-
marna i LO att deras möjligheter att påverka utvecklingen är begränsade.
Förutsättningarna för ett aktivt deltagande i samhället blir allt mer be-
roende av förmågan att ta till sig och använda information. Därmed blir
också utbildningssystemet allt mer centralt. En utvecklad och levande
demokrati förutsätter en skola av hög kvalitet, som ger alla elever en bra
start i livet. Därmed skapas också en grund för ett livslångt lärande som
måste innefatta både återkommande studier och ett lärande i vardagen.
Samtidigt ställer ett föränderligt samhälle större krav på vuxenutbild-
ningen. De som tidigare fått en kortare utbildning måste ges rätt att nå
upp till dagens krav.
Bland de faktorer som bidrar till höjda krav på skolans demokratiska
uppdrag finns det anledning att peka ut tre som speciellt viktiga.
Informationsteknologins utveckling
Massmedierna innebär sedan länge att människor får del av frågor långt
utanför den egna vardagen. Dagens utveckling, som å ena sidan pekar på
allt större mångfald när det till exempel gäller etermedier, och å andra
sidan mot större koncentration, kommer att innebära förändringar.
Förmågan att tolka och värdera den information som medierna förmed-
lar får allt större betydelse. De ökade förutsättningarna att få del av ny
kunskap förutsätter paradoxalt nog en bredare och bättre grundkunskap.
Kunskapen måste dessutom vara av det slaget att den fungerar som egna
intellektuella verktyg, möjliga att tillämpa på nya situationer för fortsatt
lärande.
Med informationsteknikens (IT) utbredning kommer denna utveckling
att bli än mer avgörande. Möjligheten att söka och utbyta information i
databaser och nätverk förutsätter tillgång till teknik och tekniskt kun-
nande. Framför allt kräver det grundläggande kunskaper för att kunna
sortera, välja ut och kritiskt värdera den information som blir tillgänglig.
Mot denna bakgrund är det en viktig rättvise- och demokratifråga för
skolan att göra alla elever väl förtrogna med IT för att undvika uppkoms-
ten av nya kunskapsklyftor. Därför blir förmågan att använda och dra
nytta av IT en mycket viktig uppgift för den moderna skolan.
Samtidigt kan användandet av IT i sig fungera som en förändringskraft
i skolarbetet. IT ger nya förutsättningar för skolarbetet, såväl vad gäller
innehåll i undervisningen som arbetsformer och pedagogik. Detta i sin
tur ställer krav på alla lärare att följa med i utvecklingen inom detta
område. För att alla elever skall få sådana kunskaper om IT, som minst
motsvarar kraven i läroplaner och kursplaner, fordras att eleverna dels
har tillgång till datorer, program och nätverk, dels får använda datorn
som ett verktyg i skolarbetet. Skolan har också en kompensatorisk
uppgift vad gäller IT. Det handlar om alla elevers rätt att få kunskaper
oavsett bakgrund, kön, bostadsort etc. Alla ungdomar som lämnar skolan
måste ha grundläggande och nödvändiga kunskaper för att använda
datorer som ett modernt informationsverktyg.
Informationssamhället ger förutsättningar för en fördjupad demokrati
och nya former av medborgerligt deltagande, men det innebär samtidigt
risker för nya klyftor. Skolan och utbildningssystemet har en nyckelroll i
arbetet för att skapa likvärdiga förutsättningar för ett aktivt deltagande i
samhällslivet.
En öppen nation
Sveriges ställning som medlem i den europeiska unionen (EU) under-
stryker att vårt land i dag är en del av ett internationellt sammanhang.
Såväl ekonomiska som politiska beslut fattas i dag i ett globalt perspek-
tiv. Det är avgörande för den demokratiska utvecklingen att dessa krafter
balanseras av förutsättningar för människor att utbyta åsikter och skapa
opinioner över nationsgränserna. Särskilt gäller det inom den europeiska
unionen. Utbildningen kommer i detta sammanhang att spela en nyckel-
roll.
I november 1995 antog EU-kommissionen en vitbok om utbildning
”Lära och lära ut — på väg mot kunskapssamhället”. Syftet med vitbo-
ken har i första hand varit att lyfta fram vissa strategiska och för de euro-
peiska länderna gemensamma mål och utmaningar inom utbildningsom-
rådet. Under 1996 var vitboken föremål för ett omfattande rådslag bland
medlemsländerna. I Sverige skickade Utbildningsdepartementet ett dis-
kussionsunderlag om vitboken i form av en grönbok på remiss till ett
mycket stort antal organisationer. Grönboken redovisar regeringens syn
på utbildningssamarbetet inom EU vad gäller grund- och gymnasiesko-
lan, vuxenutbildningen och yrkesutbildningen, dock ej folkbildningen
och högskoleutbildningen.
Vitboken beskriver huvuddragen av en utveckling med allt högre för-
ändringstakt och krav på mer omfattande kunskaper i arbetslivet och i det
övriga samhällslivet. Enligt vitboken bör de europeiska länderna sträva
mot fem allmänna mål:
att främja tillägnandet av ny kunskap
att närma skola och företag till varandra
att bekämpa utslagning
att ge färdigheter i tre gemenskapsspråk
att investera i utbildning.
I enlighet med Maastrichtfördraget bygger utbildningssamarbetet inom
EU på frivilliga överenskommelser och beslut, som medlemsstaterna
själva har ansvar för att genomföra på det sätt de finner lämpligt. Utbild-
ningspolitiken är och bör förbli en nationell angelägenhet.
Det nuvarande utbildningssamarbetet ryms till största delen inom ut-
bildningsprogrammen Sokrates och Leonardo da Vinci. Erfarenheterna
av detta samarbete är goda.
Enligt regeringens syn finns det anledning att diskutera utbildnings-
samarbete inom tre områden utöver dem som behandlas i vitboken, näm-
ligen vuxenutbildning, yrkesutbildning samt frågor om mångkulturalitet
och integration.
Skolans roll i lokalsamhället
Kraven på ett mer deltagande förhållande till demokratin berör också
skolan själv. Det gäller inte minst föräldrarnas relation till skolan.
Dagens föräldrar ställer krav på att bli tagna i anspråk för att ge sina barn
bästa möjliga stöd i läroarbetet.
Det är en demokratisk och pedagogisk utmaning för skolan att svara
mot dessa krav. Demokratisk därför att en öppen skolan utgör det natur-
liga navet i ett levande lokalsamhälle och därmed kan öka delaktigheten.
Demokratisk också därför att skolan som en av de största verksamheterna
inom den gemensamma sektorn bär ett speciellt ansvar för att visa öp-
penhet och lyhördhet gentemot medborgarna.
Utmaningen att svara mot kraven från föräldrar att få påverka skolans
arbete är också pedagogisk. Det stora och mycket svåra arbete som sko-
lan skall utföra förutsätter stöd från hemmen. Föräldrarna är en viktig
resurs för barns lärande, men det förutsätter ett nära och respektfullt sam-
arbete mellan hem och skola. Båda parter måste bli respekterade på sina
egna villkor. Skolan måste låta föräldrarna bli delaktiga i det som är
skolans syfte, läroarbetet.
3.2 Arbetslivet förändras
Arbetsmarknaden förändras snabbt, bl.a. genom den fortgående interna-
tionaliseringen och den tekniska utvecklingen, framför allt inom IT-om-
rådet. Detta påverkar arbetsorganisationen i arbetslivet. Gamla tjäns-
testrukturer luckras upp och kompetenskraven på varje medarbetare sti-
ger. Det är en utveckling som inte bara gäller industrin utan även tjänste-
sektorn och offentlig verksamhet.
De nya förutsättningarna innebär en helt annan konkurrenssituation för
de gamla industriländerna. Den hårdnande konkurrensen och struktur-
omvandlingen förändrar maktförhållandena i världen. Konkurrensen
skärps inom en rad områden som tidigare varit skyddade från internatio-
nell konkurrens.
Allt fler produkter marknadsförs nu över hela världen. Produktion och
produktutveckling kan nu ske där villkoren är mest gynnsamma — de
stora företagen har inte längre någon exklusiv anknytning till en särskild
nation utan verkar i globala nätverk. I stället för tillgång på råvaror blir
löner, närhet till marknader och tillgång på utbildad och kompetent ar-
betskraft avgörande för var investeringarna görs. Utbildning och kompe-
tensutveckling är avgörande för Sveriges möjligheter att hävda sig i den
internationella konkurrensen och framför allt för utvecklingen av vår väl-
färd.
Arbetsmarknaden blir mer kunskapsintensiv
Informationstekniken omvandlar hela branscher och ger förutsättningar
för helt nya strukturer på arbetsmarknaden. En tydlig tendens är att upp-
delningen av produktionen i varor och tjänster blir alltmer ointressant.
Allt fler företag säljer i dag hela system, där både varor och tjänster er-
bjuds i ett paket. IT:s genombrott inom i stort sett alla områden, har med-
fört att kunskap om tekniken och förmåga att använda den håller på att
bli en grundförutsättning för att komma in på arbetsmarknaden. I rege-
ringens proposition Åtgärder för att bredda och utveckla användningen
av informationsteknik (prop. 1995/96:125) konstateras att sex av tio
vuxna svenskar är datoranvändare i dag.
De senaste årens utveckling präglas visserligen av en allt större pro-
duktion, men allt färre människor svarar för denna. I stället har ett
“informationssamhälle” vuxit fram, där allt fler människor hanterar in-
formation, vilket ökar kraven på kommunikations- och språkfärdigheter.
Detta i sin tur ger förutsättningar att byta information i stället för att byta
produkter, vilket leder till att produktionen kan ske lokalt nära markna-
den.
Förändringarna på arbetsmarknaden kännetecknas av att andelen ar-
betstillfällen i varuproducerande företag minskar, medan andelen ökar i
de tjänsteproducerande företagen. Högteknologisk industri kommer att
svara för merparten av exporten. Kraven på personlig kompetens ökar.
Fig. 1 Befolkningens utbildning år 1994 i Norden, Nordamerika och EU,
procent av åldersgruppen 25-64 år
(Källa: OECD)
Sverige har en förhållandevis hög genomsnittlig kompetens och utbild-
ning hos befolkningen. Det gäller särskilt kvinnor och medelålders ar-
betskraft. Jämförelsevis sämre är det med högt kvalificerad yngre arbets-
kraft och bland grupper där det krävs speciella kompetenser t.ex. tekniker
och företagsledare. En stor andel av den högutbildade arbetskraften finns
inom den offentliga sektorn. Drygt 25 procent av befolkningen mellan 25
och 64 år har i dag eftergymnasial utbildning. Strax under 30 procent av
befolkningen i åldern 25-64 år har kortare utbildning än gymnasieskola.
Detta är en förhållandevis låg andel enligt OECD:s jämförelser.
Arbetet organiseras i nya former
Det sker en fortgående decentralisering till enskilda grupper inom företa-
get eller till mindre företag inom eller utom det större företagets ram.
Många av de tjänster som tidigare utfördes inom det stora företaget läggs
nu ut på mindre och specialiserade företag. Koncentration sker ofta till
företagets kärnverksamhet. Även sådan verksamhet läggs i varierande
omfattning ut på underleverantörer eller nya från moderbolaget avknop-
pade bolag.
Datorstöd gör det möjligt att producera i korta serier ända ner till för
kunden helt skräddarsydd produktion. Parallellt med detta finns en ut-
veckling mot billig massproduktion i långa serier. I denna utveckling kan
Sverige knappast konkurrera, utan vår konkurrensfördel ligger i produk-
tion med högt teknikinnehåll. Det förutsätter dock en kraftigt ökad ut-
bildning inom främst de naturvetenskapliga och tekniska områdena.
En konsekvens av decentraliseringen inom företag och offentlig sektor
är att arbetsorganisationen blir mer platt och att cheferna på mellannivå
håller på att försvinna. Ledningens uppgift är av övergripande karaktär,
medan arbetstagaren eller arbetsgruppen får stor frihet att organisera ar-
betet. Många uppgifter blir mer kvalificerade och färre arbetstagare blir
därmed lätt utbytbara. Detta förändrar också den traditionella uppdel-
ningen i arbetare och tjänstemän, eftersom alla tillmäts ett större ansvar
och även ett ansvar för att utveckla arbetet. Genom att arbeta i nya
former lär man sig nya saker och vidgar sin kompetens. Delegering av
ansvar och ett vidgat arbetsinnehåll är av stor betydelse för den enskildes
arbetsmiljö. Allt fler arbetsplatser strävar nu mot att utveckla lärande or-
ganisationer. En flexibel arbetsorganisation karaktäriseras av ett stort
mått av delegering av ansvar, inflytande och ett ständigt lärande.
I framtiden får vi räkna med att betydligt fler människor kommer att
byta arbete flera gånger under sitt yrkesliv. Det gäller således att skapa
förutsättningar för att allt fler skall utveckla sådana personliga egenska-
per och sådan kompetens som gör dem starka på arbetsmarknaden. En
viktig del av en sådan kompetens är en grundutbildning som ger kunska-
per och förutsättningar att utveckla kreativitet och förändringsberedskap.
Den framtida utbildningen måste också ständigt byggas på med ett konti-
nuerligt lärande. Lärande i arbetet blir därför vid sidan av traditionell
personalutbildning en mycket viktig del av framtidens kompetensutveck-
ling.
Utbildning för tillväxt
Utbildning är en investering för framtiden. Arbetskraftens utbildning och
kompetens har avgörande betydelse för produktivitetsutveckling och till-
växt. Att Sverige under 1900-talet så snabbt har kunnat utvecklas från
fattigdom till ett välfärdssamhälle, beror till stor del på en tidig insikt om
betydelsen av att lyfta hela folkets utbildningsnivå. En god utbildning är
nu viktigare än någonsin, när samhället förändras snabbt och genomgrip-
ande. Det är därför viktigt att Sverige håller jämna steg med utvecklingen
i omvärlden.
Ur ett tillväxtperspektiv utgör det svenska utbildningssystemet en god
grund att bygga på för att ytterligare höja ambitionen för ett livslångt lä-
rande. Det vill säga ett lärande som ger en utbildning av god kvalitet i
ungdomsskolan, men där lärandet inte upphör i och med att den formella
utbildningen är klar utan vävs samman med ett kontinuerligt lärande i
och utanför arbetslivet.
Utbildningssystemet måste också ges en sådan inriktning och utveckla
sådana arbetsformer som förbereder eleverna för framtidens arbetsliv. En
viktig del av en sådan kompetens är en utbildning som ger förutsättningar
att utveckla kreativitet, förändringsberedskap, kommunikativ förmåga,
språkfärdigheter och social kompetens. Ett kontinuerligt lärande ger för-
utsättningar för ett innovativt tänkande och stimulerar entreprenöranda.
Den svenska modellen med ett stort offentligt finansierat utbildnings-
system ger förutsättningar för att det kontinuerliga lärandet skall komma
alla till del och därmed vara en verksam del av tillväxten och fördel-
ningspolitiken.
Utbildning för arbete
En stor del av arbetskraften står i dag utanför arbetslivet. Regeringen har
därför deklarerat att arbetslöshetsbekämpningen är den allt överskug-
gande uppgiften. Målet är att Sverige skall ha halverat den öppna arbets-
lösheten till 4 procent år 2000. Även med detta mål kvarstår en betyd-
ande grupp, som står utanför arbetsmarknaden. I regeringsförklaringen i
mars 1996 framhölls det livslånga lärandet som en hörnsten i kampen för
ett gott samhälle och mot arbetslösheten.
Hög arbetslöshet är inte endast ett svenskt problem utan finns i hela
Europa. Eftersom problemen är likartade är det regeringens uppfattning
att lösningarna också delvis måste sökas på den europeiska nivån. Ett
viktigt inslag i den europeiska politiken är att integrera Öst- och Central-
europa i det ekonomiska och politiska samarbetet. För Sveriges del är det
särskilt Östersjöregionen med ca 100 miljoner människor som står i cent-
rum. En integration av Öst- och Centraleuropa i den europeiska markna-
den innebär att Sverige kommer att utsättas för lågpriskonkurrens, men
med integrationen följer också en ny och stor potentiell marknad för
svenska produkter och tjänster.
Den tekniska utvecklingen kommer även fortsättningsvis att leda till att
arbeten försvinner. Samtidigt kommer många nya arbeten till genom
denna utveckling, men det kräver en ständig beredskap för förändring.
Arbetslivets förändring innebär en minskad efterfrågan på lågutbildad
arbetskraft. Enligt OECD tillkommer 10 procent nya arbetstillfällen inom
mer kvalificerade verksamheter varje år med krav på högre kvalifikatio-
ner, samtidigt som en lika stor andel mindre kvalificerade arbetstillfällen
årligen försvinner. Arbetslivet har behov av personal med förmåga att
arbeta både självständigt och i lag samt förmåga och vilja att lära nytt.
Personalen måste därför ha en bred kompetens. Andelen arbetstillfällen
med låga kvalifikationskrav blir allt mindre. I dag har utbildning blivit ett
av de viktigaste medlen mot arbetslöshet.
Utbildning för aktivt medborgarskap
Den växande klyftan mellan väljare och valda kan ses som ett uttryck för
en vanmakt som måste mötas med ökade möjligheter för människor att
delta i det demokratiska samhällsbygget. I ett sådant perspektiv spelar
utbildning en avgörande roll för människors personliga utveckling och
självförtroende.
Skolan måste också som en viktig del i samhället låta medborgarna få
ett mer direkt inflytande över verksamheten. Maktutredningen konstate-
rade i slutet av 1980-talet att skolan är det område i samhället där möjlig-
heten till medborgarinflytande var sämst. Så skall det inte vara och rege-
ringen har tagit en rad initiativ för att stärka elevers och föräldrars inflyt-
ande över verksamheten i skolan.
3.3 Förändrade villkor för barns och ungdomars socialisation
Barn och ungdomar växer in i ett samhälle — de socialiseras och utveck-
lar ett språk. De tillägnar sig normer och föreställningar, sätt att se på sig
själva, sin omvärld och framtiden. Unga människor socialiseras annor-
lunda i dag jämfört med tidigare generationer. Det påverkar deras håll-
ning till lärande och skola, vilket har betydelse för skolarbetets organise-
ring och innehåll. Skolan måste förändras — dels för att samhället ställer
nya krav, dels för att eleverna ställer andra krav.
Dagens barn och ungdomar är mindre bundna vid traditioner än tidi-
gare generationer. De ser det inte som förutbestämt hur deras liv skall
gestalta sig, utan räknar med att själva kunna välja livsstil, yrke, bostads-
ort etc. För dem är det inte självklart att överta tänkesätt och normer från
den äldre generationen. De känner inte att de måste bli som sina föräld-
rar. Unga människor vet i dag mer om det vuxna livet och om världen
utanför familjen och närsamhället. De får tidigt kännedom om andra
människors villkor och vanor, om andra länder och kulturer och om
andra sätt att leva. Genom massmedierna möts de av ett flöde av intryck
som är ofantligt mycket större än tidigare.
Även om unga människor tror sig om och även har stora möjligheter
att i större utsträckning än sina föräldrar kunna välja liv och framtid, är
det långt ifrån alla som kan välja. Många upplever genom segregation
och begränsade möjligheter en tillvaro med få alternativ. Det finns en
allvarlig risk att en del av dessa unga människor hänvisas till ett liv utan-
för samhället, utan plats i arbetsliv eller andra sociala gemenskaper.
Familjemönstren har förändrats radikalt under senare år. Män och
kvinnor förvärvsarbetar i nästan lika stor utsträckning. Den alltmer ut-
byggda barnomsorgen har blivit en naturlig del av de flesta barns upp-
växtmiljö. Hemmens ansvar för barns fostran och utveckling från tidig
ålder kompletteras med insatser av det offentliga. När barnen kommer till
skolan har de flesta flera år bakom sig av förskoleverksamhet i grupp. En
gemensam grund av normer och värderingar har då redan kommit barnen
till del.
Att barn till arbetslösa är en grupp som kan hamna utanför barnomsor-
gen, har blivit ett fördelningspolitiskt problem. Detta accentueras av att
arbetslösheten har drabbat vissa grupper hårdare än andra — invandrare,
lågutbildade, unga ensamstående mammor — och ofta är koncentrerad
till socialt utsatta bostadsområden i och omkring storstäderna.
Förskjutningar av normer och föreställningar har också direkt betyd-
else för skola och utbildning. Unga människor är mer upptagna av nuet
och mindre benägna att skjuta upp behovstillfredsställelse till en avlägsen
framtid. Förskjutningarna gäller också hållningen till auktoriteter. Vuxna
har inte längre en självklar auktoritet enbart därför att de är vuxna. De
vuxna måste i dag förtjäna sin auktoritet, visa varför de har den och ar-
beta för att behålla den.
Normer och föreställningar påverkas nu som tidigare av social tillhö-
righet. Klasskillnaderna är inte utraderade. Samtidigt som människor i
allmänhet har fått det bättre och levnadsnivån har höjts, har ojämlikheten
bestått och under senare år t.o.m. ökat. Flera undersökningar har visat att
elevers föreställningar om framtiden i hög grad påverkas av deras sociala
bakgrund och av vilket kön de tillhör.
Olika socialisationsmönster uppträder samtidigt vid sidan om varandra.
I den meningen har mångfalden i samhället ökat. Många barn och ung-
domar har t.ex. invandrarbakgrund. Det innebär att en stor del av dem
kommer till skolan med andra normer och mönster än de som finns i
majoritetssamhället. “Hemmens läroplaner” kan därmed komma i kon-
flikt med det som händer i skolan. Lärarna och skolan måste aktivt och
medvetet arbeta för att balansera de skillnader i bakgrund och förutsätt-
ningar som finns mellan olika elever, så att principen om en likvärdig
utbildning kan upprätthållas för alla elever.
Ungdomstiden förlängs
Ungdomstiden har förlängts. Människor går tidigare in i det som kallas
ungdomstid och senare ur den. Det beror å ena sidan på att puberteten
kommer tidigare och å den andra på att ungdomar får vänta allt längre på
att bli socialt oberoende av vuxna, bl.a. därför att skoltiden har förlängts
och inträdet på arbetsmarknaden sker senare.
Puberteten har en biologisk sida och en psykologisk. I båda dessa av-
seenden har det skett en förskjutning till tidigare ålder. Barn blir i biolo-
gisk mening vuxna tidigare. När det gäller den psykologiska föränd-
ringen har barns kunskap om vad det innebär att vara vuxen stor betyd-
else. Barn i dag vet mer genom att de vuxna öppet visar hur deras liv ser
ut och genom att medierna speglar vuxenlivet ur en mängd aspekter.
Ungdomarna får dock vänta allt längre på att bli vuxna i den sociala
meningen av oberoende. Förändringen av arbetslivet är särskilt betydel-
sefull i detta sammanhang.
Läget på arbetsmarknaden har stor betydelse för ungdomars
livsvillkor. Under 1990-talet har arbetslösheten bland ungdomar ökat
kraftigt. 1996 uppgick den till drygt 16 procent för ungdomar i åldern 20-
24 år. Därutöver deltar många ungdomar i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Ungdomars inträde på arbetsmarknaden har förskjutits uppåt i
åldrarna. Det beror bl.a. på förlängd utbildningstid. Lågkonjunkturen slår
hårt mot ungdomarna som skall in på arbetsmarknaden. Det kärva läget
begränsar dels möjligheterna att etablera sig på arbetsmarknaden, dels
möjligheterna för studerande att genom extraarbete dryga ut sin ekonomi.
Om den höga ungdomsarbetslösheten blir bestående, påverkar den
framtidstron och får dessutom långsiktiga effekter i segregerande
riktning.
Utbildningsbakgrunden har betydelse för utsikterna på arbetsmarkna-
den. Ju kortare utbildning man har, desto större är risken att drabbas av
arbetslöshet. Bland de unga är lågutbildade och invandrarungdomar de
mest utsatta grupperna. Skillnaderna ökar mellan de ungdomar som för-
mår att hävda sig i en hårdnande konkurrens på utbildnings- respektive
arbetsmarknadsområdet och dem som inte förmår det. Arbetslöshet inne-
bär inte bara en ekonomisk förlust, utan också att man förlorar sin plats i
ett socialt sammanhang.
Att ungdomar etableras senare på arbetsmarknaden innebär att de un-
der en längre tid saknar möjlighet att försörja sig själva. Att bli ekono-
miskt oberoende av sina föräldrar är ett viktigt steg i frigörelseprocessen
— mot att bli vuxen. Eftersom möjligheterna att försörja sig påverkar
uppbrottet hemifrån, blir allt fler ungdomar kvar allt längre i föräldra-
hemmet. En förlängd utbildningstid och en stor arbetslöshet har lett till
svårigheter för ungdomar att finansiera ett eget boende.
Ungdomars situation i dagens samhälle kan beskrivas med hjälp av be-
greppet “marginalposition”. Karaktäristiskt för en sådan position är att
man befinner sig mellan två grupper utan riktigt fäste i någon. Under
ungdomstiden är man varken barn eller vuxen. Man har ingen plats i ar-
betslivet och inte det sociala ansvar, som följer med en sådan plats.
Denna relativa avskärmning från vuxenvärldens offentliga liv innebär
också en avskärmning från inflytande. Ungdomar är i beroendeställning.
Deras förmåga att lösa samhälleliga uppgifter efterfrågas inte.
Detta innebär att kraven ökar, framför allt på utbildningsinstitutio-
nerna, att erbjuda unga människor stort inflytande och meningsfullt ar-
bete. Eftersom ungdomar befinner sig längre tid i skolan, är det ännu
viktigare än tidigare att de får möjlighet att axla ett vuxet ansvar för sin
utbildning. Om de inte får denna möjlighet, om skolan i stället
infantiliserar dem, då blir ungdomstidens motsättningar allt starkare och
allt svårare att bearbeta. Den förlängda ungdomstiden förstärker kraven
på en demokratiskt organiserad och meningsfull skolgång, som ökar
förutsättningarna att etablera sig på arbetsmarknaden och att ägna sig åt
vidare lärande.
Kraven på skolan har ökat
Den förlängda ungdomstiden är en generell företeelse som gäller alla
ungdomar. Det finns dock betydande skillnader mellan olika ungdoms-
grupper i socialt och kulturellt hänseende t.ex. när det gäller skolgång.
Undersökningen av ungdomars levnadsvillkor, livsstil och attityder
(SOU 1994:73) visar att det sociala arvet och övriga hemförhållanden
fortfarande har stor betydelse för ungdomars utbildning. Föräldrar som
visar studieintresse, erbjuder en stimulerande intellektuell miljö samt ger
såväl psykologiskt som ekonomiskt stöd under skolåren, överför
betydande resurser till barnen.
Under 1980-talet kunde ungdomar i stället för att fortsätta till gymna-
sieskolan direkt efter grundskolan välja att arbeta ett eller två år och se-
nare återuppta sina studier. I dag finns knappast den möjligheten. Över-
gångsfrekvensen till gymnasieskolan uppgår till hela 98 procent. Över-
gångsfrekvensen är lägst för elever med invandrarbakgrund. Under se-
nare år har allt fler ungdomar kommit att få en allt längre grundutbild-
ning. Denna utveckling har inneburit att det ställs större krav på ung-
domsutbildningen. Förverkligandet av den nya gymnasieskolan utgör en
stor utmaning. Från att ha varit en urvalsskola för en begränsad grupp
ungdomar har gymnasieskolan blivit en skola som skall möta utbild-
ningsbehovet hos alla elever som lämnar grundskolan.
Arbetsmarknadsläget för ungdomar har medfört att fler söker sig direkt
till högskolan efter gymnasieskolan. Samtidigt har utbyggnaden av ung-
domsutbildningen resulterat i allt större skillnader i utbildningsnivå mel-
lan generationerna. Generellt ökade krav på kunskap och kompetens i
arbetslivet leder bl.a. till att tillgången på vuxenutbildning får stor be-
tydelse för såväl jämlikhet som välfärd. För att gymnasieskolan skall
kunna ge alla en god grund, samtidigt som den förbereder för studier
eller yrkesarbete, är det viktigt att slå vakt om principen att samtliga
program i den nya gymnasieskolan skall ge en bred grund som möjliggör
vidare studier och ett livslångt lärande.
Fritid och massmedier har stor betydelse
Vid sidan av skolan och hemmet är fritiden ett socialt fält, där barn och
ungdom utvecklar sina identiteter och kulturer. Fritiden bidrar till att ut-
veckla olika slags kompetenser och färdigheter, som ger skilda förutsätt-
ningar och livschanser för olika ungdomar. Ungdomars ålder, kön, et-
niska bakgrund, socialgruppstillhörighet och boendeort påverkar deras
fritidsvanor, språkutveckling och massmedieanvändning.
Ungdomar är snabba att ta till sig nya medier och former för kommu-
nikation. Massmedier har en central plats i ungdomars vardag, påverkar
deras värderingar och spelar en stor roll i hur kunskapen om omvärlden
gestaltas. Ungdomar ägnar mer tid per vecka åt massmedier än åt någon
annan fritidssysselsättning. Intresset för gymnasieskolans medieprogram
är också stort.
Massmedierna får ofta utstå kritik i den offentliga debatten, där ung-
domar ses som passiva offer för en kommersialiserad industri. Det är
dock fel att se ungdomar som offer. Deras hållning till massmedieutbudet
är ofta aktivt och bearbetande. Medierna har t.ex. en förmedlande funk-
tion mellan olika världar i ett allt mer fragmentariserat samhälle. Medier-
na utgör i den meningen en förbindelse mellan olika åldersklasser och
sociala grupper. Genom medierna kan barn och ungdomar lära sig att
förstå och hantera sådana sociala sammanhang som de inte naturligen
kommer i kontakt med. Mediakulturen erbjuder också ett mångfasetterat
råmaterial för ungdomars sökande efter en egen identitet. Undervisning-
ens innehåll och form måste utgå från dessa fakta.
4 Arbetet i skolan
Styrdokumenten och de övergripande bestämmelserna för skolans verk-
samhet har varit föremål för en genomgripande översyn. Nu vänds upp-
märksamheten mot själva kärnan i verksamheten — det inre arbetet.
4.1 En skola för alla
En bra skola är en förutsättning för en livskraftig demokrati. Den svenska
skolan skall vara en sammanhållen skola, som ger likvärdig utbildning
till alla barn och ungdomar. Barn börjar skolan med skilda sociala och
kulturella förutsättningar. Det är skolans uppgift att anpassa sin organisa-
tion och sin undervisning, så att alla barns förutsättningar tas till vara.
Läroplanerna är styrdokument och uttrycker de värden som skolans verk-
samhet skall vila på och allmänna mål som anger inriktning för skolans
arbete. En skola för alla betyder en skola där alla elever blir sedda och
bemötta, där alla elevers erfarenheter får utrymme och där alla elever får
en undervisning som tillgodoser deras behov och krav. I en skola för alla
undervisas elever med olika bakgrund tillsammans. Målet är en skola där
alla elever utvecklar kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som
stärker deras förmåga både att anpassa sig till det moderna samhället och
att delta i förändringen av detta samhälle.
Skolan och segregationen
Kampen för den sammanhållna och likvärdiga skolan är nödvändig och
har på många sätt varit framgångsrik. Men även om Sverige i jämförelse
med andra länder har ett ovanligt jämlikt samhälle och en ovanligt jämlik
skola, måste man konstatera att skolan är en del av ett samhälle som ris-
kerar att bli allt mer segregerat och ojämlikt. Klassklyftorna har vidgats i
takt med att de ekonomiska problemen i samhället har förvärrats. Segre-
gationen har tilltagit. Storstadsutredningen (SOU 1990:20) har följt ut-
vecklingen i storstadsområdena under 1980-talet. Utredningen understry-
ker att bosättningsmönstret i många avseenden har utvecklats mot ökande
segregation. I dag finns bostadsområden och stadsdelar där huvuddelen
av de boende är både politiskt och ekonomiskt fattiga, där arbetslöshet,
socialbidragsberoende m.m. visar på betydande skillnader i människors
levnadsvillkor. Den etniska segregationen har ökat i takt med att invand-
rarna blivit fler i Sverige, framför allt i storstadsregionerna. Närmare
hälften av de utrikes födda bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö.
Såväl barnomsorgen som skolan och vuxenutbildningen påverkas av
den sociala segregationen i samhället. Även om huvudorsakerna till
problemen ligger utanför skolan, måste skolans organisation och innehåll
utvecklas i riktning att motverka den negativa utvecklingen.
Skolan kan förvärra segregationen, om man inte utgår från att alla ele-
vers erfarenheter måste erkännas och bearbetas och om man inte ser till
att barn med olika bakgrunder får arbeta tillsammans och lära av varand-
ra. Skolan måste vara på sin vakt mot segregerande tendenser i den egna
verksamheten. T.ex. kan en alltför långt driven individualisering i un-
dervisningen skilja eleverna från varandra, så att var och en isoleras i sin
egen utbildningsgång utan kontakt med kamrater, andra uppfattningar,
erfarenheter och kunskaper. Då begränsas lärandets kontext och man
öppnar för en privatisering av läroprocesserna, som försvårar möjlighe-
terna att byta perspektiv. Elever måste lära sig att byta perspektiv. För-
måga till perspektivbyte är nödvändig i en demokrati. Att se med andras
ögon, att leva sig in i andras situation och att förstå andras argument, är
förutsättningar för att kunna känna solidaritet. Det är detta läroplanernas
värdegrund ytterst går ut på. Värdegrunden kan man inte bara undervisa
om. Den måste man också praktisera. Skolministern har hösten 1996 till-
satt en arbetsgrupp för samverkan kring arbetet med skolans värdegrund.
Mångfalden blir en tillgång i samhället om människor får tillfälle att
mötas och ta del av varandras erfarenheter och om dessa möten känne-
tecknas av ömsesidig respekt. Skolan är en viktig plats för sådana möten.
Integration är ett viktigt värde i den sammanhållna skolan. Värden som
empati och inlevelse i andra utvecklas bäst om de kan grundläggas tidigt
i en ömsesidig kommunikation mellan skolkamrater.
Om målet om en integrerad, likvärdig och sammanhållen skola skall
kunna nås måste skolan kunna anpassa sin organisation och sin under-
visning, så att alla barns förutsättningar tas till vara. Eftersom de behov
som finns i kommunens skolor varierar måste också resurserna variera.
Underlaget för en behovsstyrd resursfördelning finns i de utvärderingar
som kommunen skall göra med utgångspunkt i skolplanen. Resursför-
delningen i kommunerna måste ske på ett sådant sätt att ojämlikheter
kompenseras.
Den mångkulturella skolan
Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Det har inte enbart att göra med
att var sjätte invånare i dag har invandrarbakgrund. Skillnader som tidi-
gare funnits och fortfarande finns mellan t.ex. stad och landsbygd, mellan
olika kön, sociala grupper och mellan olika generationer är uttryck för
kulturell mångfald. Nya familjemönster, nya kommunikationsmönster
och nya sociala mönster har lett till värdeförskjutningar.
Invandringen har bidragit till att den kulturella mångfalden framträder
tydligare, inte minst inom utbildningen. En femtedel av barnen i skolan i
dag har invandrarbakgrund. Närmare 30 procent av eleverna i komvux
och hela 59 procent i den grundläggande vuxenutbildningen är födda ut-
omlands. Förskolan, skolan och vuxenutbildningen är kulturella mötes-
platser, vilket ställer stora krav på personalen när det gäller att se och
arbeta med de möjligheter och problem som finns i den kulturella mång-
falden. Åtskilliga utredningar under senare tid har pekat på problemen
med att rekryteringsbasen för lärarutbildning tenderar att bli smalare. Så
har t.ex. Skolkommittén i ett delbetänkande om den mångkulturella sko-
lan (SOU 1996:143) diskuterat olika möjligheter att få fler lärare med
invandrarbakgrund. Som ett led i utvecklingen att få fler lärare med in-
vandrarbakgrund har regeringen tilldelat Lärarhögskolan i Stockholm
särskilda medel för att utveckla metoder för att förbereda och utbilda
blivande lärarstudenter med invandrarbakgrund i svenska språket och om
svenska samhällsförhållanden. Hur en större andel lärare med invandrar-
bakgrund kan uppnås bör också vara en fråga för den kommande parla-
mentariska utredningen om lärarutbildningen.
Vilka krav ställs på en skola som skall leva i kulturell mångfald och
utnyttja mångfalden som en resurs i arbetet? En diskussion om den
mångkulturella skolan innefattar sådant som social grupptillhörighet,
kön, etnicitet, ålder etc. Den diskussionen handlar ytterst om makt och
vanmakt, om synlighet och erkännande — om demokrati.
Utbildning och social tillhörighet
Enligt Ursprung och utbildning (SOU 1993:85) finns det ett klart sam-
band mellan social bakgrund och utbildningsval. Föräldrarnas utbildning
är en viktig styrande faktor när en elev väljer studieväg i utbildningssys-
temet. Det gäller t.ex. vid val av gymnasieskola och val av program i
gymnasieskolan. För att utjämna social snedrekrytering bör den obliga-
toriska skolgången vara odifferentierad i så stor utsträckning som möjligt
och likvärdigheten måste upprätthållas. Elever skall kunna gå vidare till
högskolan från alla gymnasieprogram. Det skall även finnas möjlighet att
genomgå kompletterande utbildning efter ett antal år i arbetslivet och
utbildningssystemet skall vara aktivt rekryterande, dvs. uppmana elever
med fallenhet och intresse att välja teoretisk inriktning.
Det är skolans uppgift att organisera undervisningen så att den gynnar
alla oavsett social härkomst. Ett sådant synsätt får konsekvenser för hur
man arbetar, efter vilka principer man skiljer olika elevgrupper från var-
andra, vilken tid och vilket utrymme som ges åt elever, hur stödet till
enskilda elever utformas och hur man möter de ekonomiska nedskärning-
arna.
Den nya treåriga gymnasieskolan är ett exempel på en reformering av
skolsystemet som har betydelse i ett socialt perspektiv. Möjligheten att
välja fortsatta studier var tidigare helt beroende av studieväg. Ungdomar
från arbetarklassen dominerade de tvååriga yrkesorienterade linjerna,
medan medelklassungdomarna dominerade de treåriga studieorienterade
linjerna. Utgångspunkten för utformandet av den nya gymnasieskolan var
att arbetslivets omvandling, den nya tekniken, ett allt rikare och mer
mångfasetterat fritidsliv osv. förutsätter betydande kunskaper och färdig-
heter och en vilja och förmåga att ständigt lära sig något nytt. Det är där-
för nödvändigt att gymnasieskolan, förutom mer specialiserade kunska-
per, ger mer av allmänna kunskaper, språkkunskaper, förbättrade kom-
munikationsfärdigheter osv. åt alla elever.
En gymnasieskola för alla bygger på övertygelsen om att alla kan ut-
vecklas och lära sig. Den syftar till kulturell demokrati, i vilken alla kan
få del av de redskap som behövs för att göra sina röster hörda i samhället
och till rättvisa mellan olika sociala grupper, när det gäller utvecklings-
möjligheter och chanser i livet.
Vi har under en stor del av efterkrigstiden haft en intensiv debatt om
det rimliga i att ha en gemensam grundskola. “Kan verkligen alla elever
gå i samma skola och få en bred och allmän kunskapsbas? Måste man
inte dela upp eleverna?” har man frågat. Nu har denna värdediskussion
flyttat till gymnasieskolan.
Utbildning och etnisk tillhörighet
Flera studier visar att invandrare har små valmöjligheter samt att de ofta
hänvisas till bostadsområden med låg socioekonomisk status och hög
koncentration av sociala problem. Den tilltagande koncentrationen av
invandrare i vissa bostadsområden väcker frågor om elevernas möjlighe-
ter i skolan.
Det finns inget som tyder på att elever med invandrarbakgrund gene-
rellt sett har sämre utbildningskarriärer än andra, om man tar hänsyn till
sådant som socioekonomisk bakgrund och föräldrars utbildningsnivå.
Bilden skiljer sig dock åt mellan olika invandrargrupper.
Elever med invandrarbakgrund har svårare att komma in på en arbets-
marknad där de kan få användning för sina kunskaper och färdigheter.
Bl.a. genom diskriminering får de mindre kvalificerade arbeten än vad
som motiveras av deras utbildning och kompetens. Detta gäller särskilt
invandrare från utomeuropeiska länder.
I debatten om utbildning och etnisk tillhörighet intar språkfrågan en
dominerande plats. Ett huvudargument är att elever med invandrarbak-
grund får svårigheter på arbetsmarknaden, därför att de inte lärt sig det
svenska språket ordentligt. Man kan fråga sig om detta är den verkliga
orsaken eller om det snarare är ett krav på att inte avvika från det “typiskt
svenska”.
Samtidigt är det uppenbart att språkfrågan är central, inte minst på
skolor som helt domineras av elever med invandrarbakgrund. För att för-
bättra situationen behövs en hel serie åtgärder. De försök som görs med
intensifierad språkträning i förskolan kan på sikt innebära förändringar.
Återinförandet av svenska som andraspråk som ett eget ämne är också en
åtgärd ägnad att förbättra språkundervisningen för elever med invandrar-
bakgrund. Språkforskare är också överens om att utvecklingen av elever-
nas hemspråk har avgörande betydelse för deras möjligheter att lära sig
ett andraspråk (SOU 1996:143). Regeringen har i propositionen Vissa
skolfrågor m.m. (prop.1996/97:110) redovisat sin bedömning av hem-
språksundervisningen.
Utbildning och jämställdhet
Jämställdhet mellan könen är en demokratifråga och en maktfråga. Det är
fortfarande pojkar som dominerar i skolans klassrum. Det är flickor som
får de bästa betygen. Det är också flickor som i störst utsträckning går
vidare till högskolan och som deltar i vuxenutbildning. Männen har dock
de högsta, mest inflytelserika och bäst avlönade befattningarna i det yr-
kesliv som följer på skolan och högskolan. Vissa yrken domineras också
fortfarande av det ena könet.
Det är en central uppgift att säkerställa att flickor och pojkar, kvinnor
och män, får utveckla alla sina möjligheter, får likvärdig utbildning och
likvärdiga chanser i livet.
Arbetet med jämställdhet i skolan måste ses som en pedagogisk fråga.
Det är genom att påverka undervisningens innehåll och uppläggning som
man kan åstadkomma förändringar. Det finns stora skillnader mellan
flickor och pojkar i skolan när det gäller sättet att vara, sättet att använda
språk, kraven på de egna prestationerna. Skillnaderna gäller även vad
flickor och pojkar vill arbeta med och hur de vill arbeta. Dessa skillnader
är framför allt tydliga vid valet av studieinriktning och ämnen. Under-
visningen utgår ofta från pojkars situation och läggs upp på deras villkor.
Lärarna ägnar mer tid åt pojkarna och flickorna avstår från undervisning
för att pojkarna skall bli hjälpta. Pojkarna tycks få hjälp med det de inte
kan, medan flickorna får stöd och uppmuntran i det de redan kan.
Eftersom det viktigaste jämställdhetsarbetet i skolan sker i undervis-
ningen, är det framför allt på den lokala nivån som initiativ kan tas till
förändringar som främjar jämställdheten. Genom ändringar i skollagen
har skolans personal ålagts ett särskilt ansvar för att främja jämställdhe-
ten mellan könen. I jämställdhetspropositionen (prop. 1994/95:164)
pekar regeringen på områden där särskilda åtgärder krävs. Kunskap om
manligt och kvinnligt och om hur undervisningen kan utformas så att den
motsvarar båda könens förutsättningar och intressen bör särskilt
uppmärksammas både i fortbildning och i den statliga
rektorsutbildningen.
De flesta lärare är kvinnor. Rekryteringen till lärarutbildningarna upp-
visar en fortsatt snedfördelning mellan könen, även om bilden är olika
beroende på vilken studieinriktning det gäller. Lärarkårens sammansätt-
ning är av stor betydelse både med tanke på vilka erfarenheter som till-
förs undervisningen och med tanke på elevernas identifikationsmöjlighe-
ter.
Elever med behov av särskilt stöd
En god värdemätare på en skolas kvalitet är hur skolan tar sig an de ele-
ver som har svårast att tillägna sig skolans undervisning. Hur dessa
elever klarar sig säger andra saker om en skola än de medeltal som oftast
diskuteras i utvärderingssammanhang. Det finns starka motiv att särskilt
uppmärksamma de elever som kommer efter i undervisningen och
antingen slås ut ur skolan eller lämnar skolan med en mycket låg
självuppfattning när det gäller studieförmåga. Dessa elever riskerar att
falla utanför alla program för livslångt lärande samt få svårt att ta sig in
på arbetsmarknaden och i annan social gemenskap.
Samhället ställer i dag högre kunskapskrav på den enskilde. Det gäller
både i arbetslivet och i andra medborgerliga sammanhang. Problem med
att nå upp till kunskapskraven synliggörs genom det nya betygssystemet.
Den elev som inte når upp till betyget Godkänd i ett eller flera ämnen får
inget betyg eller blir underkänd i ämnet/ämnena. Synliggörandet är en
förutsättning för åtgärder.
Skolverket har i olika undersökningar belyst skolsituationen för de ele-
ver som har svårast att tillägna sig undervisningen. I Bilden av skolan
1996 visar man att det finns en mindre grupp elever som har mycket då-
liga resultat och att tendensen är att skillnaderna i förhållande till elever
med goda resultat ökar under skolåren. Skolorna uppger att fler elever än
tidigare kräver särskilda insatser. Samtidigt är det fler elever än tidigare
som anser att de inte får det stöd de behöver i skolan. När skolorna sätter
in åtgärder, ofta först sedan problemen blivit svårhanterliga, följer dessa
åtgärder oftast traditionella mönster.
Få elever har hittills haft individuella planer trots att skolan är skyldig
att upprätta sådana åtgärdsprogram. Från och med 1 juli 1995 regleras i
grundskoleförordningen att en elev som har behov av ett åtgärdsprogram
också har rätt att få det. Ett åtgärdsprogram, utformat av elev, förälder
och lärare tillsammans, gör det lättare för skolan att planera utifrån varje
enskild individ och ta hänsyn till den enskilda elevens behov och förut-
sättningar. I läroplanen för de frivilliga skolformerna ges rektor ett
ansvar för att varje elev i dialog med skolan gör upp en individuell
studieplan och reviderar denna vid olika tillfällen under utbildningen.
Hur en skola möter elever med behov av särskilt stöd säger något om
skolan som helhet. I den kvalitetsutveckling som kommunerna skall ar-
beta med bör utvärderingen och analysen av dessa elevers skolsituation
och skolresultat ha hög prioritet. För att säkra kvalitet kan man behöva
göra förändringar både på kommun- och skolnivå. Kommunernas resurs-
tilldelning måste beakta de behov som föreligger. Skolan måste se över
undervisningen som helhet, upprätta och vidareutveckla åtgärdsprogram
och finna nya former för hur stöd bäst ges i olika situationer och för olika
elevers behov. I regleringsbrevet för budgetåret 1997 betonas att Skol-
verket skall vidta särskilda utvärderings- och utvecklingsåtgärder avse-
ende elever med behov av särskilt stöd.
Att välja skola
Till diskussionen om en skola i mångfald hör de möjligheter som i dag
finns att välja skola. Dessa möjligheter har påverkat skolans utveckling
positivt. Samtidigt har en del negativa effekter blivit synliga. Valfriheten
kan leda till segregation.
Möjligheten att välja en annan skola än den kommunen anvisar inför-
des i början av 1990-talet. Föräldrar och barn kan ha flera olika skäl för
att välja en annan skola än den mest närbelägna. Det kan gälla praktiska
frågor som barnomsorg, elevers fritidsverksamhet och föräldrars resor.
Skälen kan också vara av en annan mer allvarlig art som att välja bort en
skola där eleven vantrivs på grund av oordning, trakasserier och mobb-
ning. Andra skäl kan vara att välja en skola där man vet eller tror att un-
dervisningen håller en högre kvalitet, men det kan också handla om en
skola som svarar mot en speciell intresseprofil eller om att vilja välja
kamrater.
I dag går drygt två procent av eleverna i grund- och gymnasieskoleål-
dern i fristående skolor. Möjligheten att välja en fristående skola är störst
för dem som bor i de tre storstadslänen, där mer än 50 procent av de fri-
stående grundskolorna finns. Utvecklingen går för närvarande mot fler
fristående skolor och fler elever i dessa skolor.
I rapporten Att välja skola — effekter av valmöjligheter i grundskolan
har Skolverket redovisat en utvärdering av rätten att välja skola. Denna
studie visar att föräldrarnas utbildningsbakgrund har stor betydelse för
elevers byte av skola, såväl kommunal som fristående. Elever med för-
äldrar med eftergymnasial utbildning byter i större utsträckning än andra
från kommunala till fristående skolor.
Särskilt föräldrar med invandrarbakgrund och eftergymnasial utbild-
ning utnyttjar möjligheten att välja skola för sina barn, då bl.a. möjlighe-
terna till inlärning av det svenska språket eller av hemspråk kan vara
bristfälliga där de bor.
Studien visar på tendenser till ökad socioekonomisk segregation mel-
lan skolor. De tydligaste tendenserna kan konstateras i byten till fristå-
ende skolor. Studien har även visat att skillnader mellan skolor är större
än mellan kommuner vid en jämförelse av betyg, övergång till gymnasie-
skolans olika program, sociokulturell struktur etc.
Kommunala skolor med ett inflöde av elever är i stor utsträckning be-
lägna i stabila områden och har en stor andel elever med svensk
bakgrund och föräldrar med eftergymnasial utbildning samt en
genomsnittligt hög resultatnivå i skolorna.
Skolor med ett utflöde av elever är till stor del belägna i områden med
en stor andel föräldrar utan gymnasial utbildning och en stor andel för-
äldrar med invandrarbakgrund. Områdena har stor omflyttning och låg
resultatnivå i skolorna. De har ofta en liten andel elever med svenska
som modersmål. Skolornas förutsättningar präglas inte sällan av den
instabilitet och de sociala problem som finns i den omgivande miljön. Att
många studiemotiverade elever sökt sig från skolorna, uppges ofta ha
försvårat undervisningssituationen. Tendenser finns också att ”de
kreativa lärarna flyttar och de oengagerade stannar” på skolor med ett
utflöde av elever. Men det finns också skolor som lyckats bryta den
negativa trenden med ett utflöde av elever. En uppslutning bakom
målmedvetna utvecklingssatsningar har varit ett viktigt inslag i detta
arbete och vissa av de s.k. trendbrytarskolorna har inriktat sin
verksamhet mot en särskild profil.
Lokalt kan valfriheten leda till ökad segregation. Segregation inom och
mellan skolor är ett mycket allvarligt problem, som kan hota den natio-
nella likvärdigheten. Å andra sidan kan valfrihet och mångfald bidra till
utveckling av skolväsendet som helhet. Regeringen anser att möjligheten
att välja skola är värdefull, vilket bl.a. motiverar de fristående skolornas
plats i det totala utbildningsutbudet. De varningssignaler som finns om
ökad segregation gör det särskilt viktigt för kommunerna att i sina upp-
följningar och utvärderingar uppmärksamma de effekter som den ökade
möjligheten att välja skola, såväl offentlig som fristående, kan medföra.
4.2 En skola med mening
Eleverna återkommer ständigt — både i undersökningar och i mer var-
dagliga sammanhang — till vissa grundläggande krav på skolan: Det
måste vara roligt i skolan, det måste vara meningsfullt, skolan måste vara
en trygg plats, man måste tas på allvar och känna sig delaktig, man måste
ha inflytande. Kraven ökar på att skolan förmår ge sina elever en utbild-
ning som har kvaliteter i sig. Det går inte att motivera eleverna enbart
med det som skall komma efter skolan.
Eleverna ställer krav på skolan
Sambandet mellan elevernas kunskapsutveckling och den mening, delak-
tighet och glädje som karaktäriserar skolmiljön är starkt.
Det finns dock rapporter om att det framför allt är på det här området
skolan har problem i dag. Flera undersökningar visar att många elever
inte känner sig berörda av det som sker i undervisningen, inte känner sig
sedda och hörda, inte finner någon glädje i undervisningen eller upplever
att de gör något meningsfullt. För många är undervisningen monoton och
förutsägbar, en slags tvångsmässig nödvändighet. Variationerna mellan
skolorna är stora, men de sammantagna resultaten är nedslående. Skol-
verket har i en analys av elevers studieavbrott i gymnasieskolan lyft fram
likartade bedömningar och i Bilden av skolan 1996 återkommer mönstret.
I ett betänkande om elevinflytande (SOU 1996:22) ger Skolkommittén en
mörk bild av elevers möjligheter till inflytande över sitt eget lärande och
upplevelse av delaktighet i skolarbetet.
I en skola som inte tillgodoser ovan nämnda krav lär sig eleverna
sämre. Risken finns också att eleverna upplever demokrati som något
formellt, som inte har något med det egna arbetet att göra. I en sådan
skola grundläggs inte heller den lust att lära och den tilltro till den egna
förmågan som är nödvändiga i ett livslångt lärande.
De krav på skolarbetet som här diskuteras tycks ha ökat under senare
tid. Eleverna tycks mer angelägna än tidigare att framhålla att skolan
måste vara utmanande, meningsfull, icke förutsägbar, spännande. Dagens
barn och ungdomar är mindre benägna att offra det närvarande för det
kommande. Skolan och de vuxna har i dag heller inte längre den auktori-
tet som kan förmå elever att lydigt göra sådant som de inte finner någon
mening och glädje i.
Elevers inflytande
Elever känner sig inte sedda och hörda i skolan. De talar om brist på in-
flytande. Ju äldre elever blir, desto mindre anser de att de har att säga till
om. Minst inflytande anser gymnasieelever att de har i allmänna ämnen.
Det konstaterar både Skolverkets Bilden av skolan 1996 och Skolkom-
mitténs betänkande Inflytande på riktigt. Om elevers rätt till inflytande,
delaktighet och ansvar (SOU 1996:22). Elevinflytande är en
förutsättning för det arbete som pågår i skolan.
Elever skall ha inflytande, därför att det ingår i skolans uppgifter att
fostra demokratiska medborgare. Det förutsätter att eleverna får prak-
tisera demokrati i skolan.
Elever skall ha inflytande, därför att delaktighet är en förutsättning för
lärande. Om det eleverna arbetar med i skolan skall kunna införlivas
med deras tidigare erfarenheter och kunskaper, krävs det att de har in-
flytande över vad och hur man lär sig. Utan inflytande — sämre kun-
skaper.
Eleverna skall ha inflytande, därför att det är en mänsklig rättighet.
Det viktigaste för eleverna är att få inflytande i klassrummet, över un-
dervisningen och det egna lärandet. Elevernas möjligheter att ta makten
över den egna läroprocessen hör samman med mycket grundläggande
pedagogiska frågor. De senaste årens skolreformer har dock skapat nya
förutsättningar för elevers inflytande över undervisningen. Genom att
kursplanerna pekar ut kunskapskvaliteter och överlämnar stoff och meto-
der till dem som finns i verksamheten, öppnas nya möjligheter för ele-
verna att påverka vad undervisningen skall innehålla och hur den skall
läggas upp.
Eleverna skall också ha ett formellt inflytande. Om man ger formella
garantier för att elever skall bli hörda i skilda skolfrågor, säger man sam-
tidigt att elever är tillräckligt kloka för att också ges ett mer omfattande
ansvar. En sådan hållning får återverkningar in i undervisningen.
Skolkommittén har också föreslagit (SOU 1996:22) förändringar i de
centrala styrdokumenten för att öka elevers inflytande. Kommitténs hu-
vudförslag inom ramen för ett mer formaliserat inflytande är dock en för-
söksverksamhet med lokala styrelser i gymnasieskolan med elever i ma-
joritet. I denna fråga har regeringen nyligen lagt propositionen Lokala
styrelser med elevmajoritet (prop. 1996/97:109).
Kunskap och sammanhang
För eleverna flyter lektioner, raster, lärare, kamrater, relationer osv.
samman till en miljö som existerar här och nu. Denna miljö är det större
sammanhang i vilket lärandet sker. Den är avgörande för vad och hur
eleverna lär sig. Kunskaper kan aldrig befrias från sitt sammanhang. Man
lär sig alltid i ett sammanhang och det man lär sig påverkas av detta
sammanhang. Ändå har den skolpolitiska diskussionen tid efter annan
polariserats kring denna fråga. Diskussionen har pendlat mellan stark
ämnesfixering å den ena sidan och ensidig koncentration på arbetsformer
och arbetssätt å den andra.
Med de nya läroplanerna, programmålen och kursplanerna för skolan
har staten angett en ny ram, inom vilken diskussionen om innehåll och
form i undervisningen kan föras. Det sägs däremot ingenting om hur un-
dervisningen skall utformas, inte heller vilket stoff den skall innehålla.
Det är lärares och elevers gemensamma uppgift att komma överens om
undervisningens stoffinnehåll och uppläggning. Besluten om undervis-
ningens gestalt, dess innehåll och form, har förts över till den nivå där det
konkreta arbetet skall utföras. Det kan på sikt betyda att den konstlade
motsättningen mellan ämne och arbetsformer/arbetssätt upplöses. Lärares
pedagogiska ledarskap och professionella kunskaper har stor betydelse
för en sådan utveckling av läroprocesserna.
Hur eleverna uppfattar en uppgift och ett problem har att göra med den
situation i vilken de befinner sig. Detta har ibland oönskade konsekven-
ser. Ett slående exempel är följande lilla historia:
Elever i grundskolans högre årskurser har på matematiktimmen fått
till uppgift att räkna ut hur mycket det kostar att skicka ett brev som
väger 120 gram. Till sin hjälp har de fått Postens tabell för inrikes
brev (20 g — 3:85; 100 g — 7:70; 250 g — 14:- osv.) Anmärk-
ningsvärt många elever sätter sig att dividera och multiplicera (t.ex.
dividera 3:85 med 20 och multiplicera med 120)!
Eleverna tolkar uppgiften med utgångspunkt från sammanhanget:
“Eftersom det är matematik på schemat så handlar det säkert om att
dela och gånga.” De ser inte den praktiska uppgiften att i stället läsa
portotabellen som överordnad.
I skolan pågår ett institutionaliserat lärande. Det skiljer sig från det sätt
på vilket människor lär sig utanför skolan, där lärandet ofta sker “på kö-
pet” samtidigt som man utför vardagliga handlingar. I skolan är lärandet
huvudsaken. Det är målet med aktiviteterna, men ibland leder det till att
elever utvecklar en kunskap som är svår att tillämpa på andra situationer
utanför skolan. Skolverket har upprepade gånger påpekat att elever tycks
ha problem med att använda sina kunskaper i nya sammanhang. Den
svåra uppgiften för skolan är att på en gång vara en särskild miljö för
lärande och samtidigt låta eleverna utveckla kunskaper som kan användas
utanför skolan. Det ställer krav på att skolan kan utforma lärosituationer
så att elever tvingas ta ställning till problem och sammanhang av olika
slag. Det friutrymme som läro- och kursplaner ger skapar möjligheter att
utforma mycket varierade lärosituationer.
Betydelsen av praktisk-estetiska ämnen
Slöjdämnets popularitet bland eleverna sätter fokus på hela skolarbetet.
Eleverna i grundskolan upplever att de kan vara med och påverka under-
visningen i de praktisk-estetiska ämnena, särskilt slöjd. Eleverna får i
slöjden lära sig att ta ansvar, lösa konkreta problem och vara med och
planera undervisningens uppläggning.
Om skolan skall kunna erbjuda eleverna en god läromiljö, krävs varia-
tion. En god läromiljö förutsätter varierade lärosituationer och en bland-
ning av olika typer av kunskap. Teori och praktik behöver varvas såväl
inom ett och samma ämne som mellan olika ämnen. Det abstrakta måste
blandas med det konkreta.
De skolor som ibland lyfts fram som “goda exempel” har ofta lyckats
med denna avvägning mellan olika typer av lärande, mellan utmaning
och vila. De ser till helheten i elevernas skolgång och de involverar alla
på skolan i en diskussion om hur denna helhet skall utformas.
Skolarbetet måste vara både praktiskt och teoretiskt — om elevernas
intresse skall vidmakthållas och om studierna skall leda till den
“invändiga” kunskap som läroplan och kursplaner anger. De praktisk-
estetiska ämnena har stor betydelse för läromiljön på hela skolan, inte i
första hand som avgränsande ämnen utan som aspekter på allt lärande.
De praktisk-estetiska ämnena är betydelsefulla för att utveckla olika delar
av elevernas personlighet och intressen.
4.3 Skolans kontakter med omvärlden
Skolan är fortfarande en i många avseenden sluten verksamhet — både
psykologiskt och lokalmässigt. Det är svårt för dem som befinner sig
utanför skolan att komma in. Det gäller både kulturarbetare som vill
samarbeta med skolan och föräldrar som vill påverka sina barns skolliv.
Det gäller såväl företrädare för det lokala arbetslivet som för andra insti-
tutioner och för intresseföreningar.
Decentraliseringen har skapat en ny situation för arbetet i skolan. Det
lokala friutrymmet har ökat. Det är betydelsefullt när det gäller att ta till-
vara den kreativitet som finns hos skolans personal och dess elever. Den
relativa frånvaron av centralt beslutade regler bör kunna underlätta för
människor utanför skolan att ta sig in i skolan och påverka utformningen
av arbetet. När det inte längre är givet hur verksamheten skall organiseras
skapas utrymme för och behov av dialog och påverkan. Att det i dag
finns mer att besluta om på lokal nivå än tidigare medför att behovet av
en dialog mellan de kommunala politikerna och skolans personal har
blivit större. Det är viktigt att de människor som finns utanför skolan re-
dan från början blir delaktiga i det förändringsarbete skolan genomgår.
Skolan är en verksamhet som starkt berör människors vardag och föräld-
rar vill kunna påverka vad som sker där. Brukarinflytande står inte i mot-
sättning till det inflytande människor har inom ramen för den representa-
tiva demokratin. Det är snarare så att engagemanget ökar och det demo-
kratiska samtalet fördjupas, när människor får möjlighet att direkt på-
verka vardagens angelägenheter.
Det är inte enbart av demokratiska skäl som skolan måste öppnas mot
det omgivande samhället. Samhällsutvecklingen, både den tekniska och
den sociala, är i dag så snabb att skolan ständigt måste följa med i ut-
vecklingen för att kunna fullgöra sitt uppdrag.
Förhållandet mellan skola och arbetsliv har förändrats. Skolan ger inte
längre några säkra inträdesbiljetter till särskilda yrken, som eleverna kan
se framför sig och som kan motivera ansträngningarna i skolan. Arbetsli-
vet måste vara med och ta ett ansvar för skolan. Med ett ökat ansvar bör
följa en möjlighet att vara med och påverka undervisningens innehåll och
uppläggning.
Arbetslivet kräver i ökande utsträckning att människor har en bra ut-
bildning med fördjupade och breddade kunskaper. Utvecklingen går mot
att man byter arbetsuppgifter eller yrke flera gånger i livet. Då är det vik-
tigare med breda och grundläggande kunskaper i stället för specialkun-
skaper. Det som främst krävs är en höjning av de generella kvalifikatio-
nerna.
Skolan har mycket att lära av verksamheter utanför skolan, av det lo-
kala arbetslivet, av institutioner och människor i närsamhället. Och fram-
för allt: skolan måste leva i samhällsutvecklingen och det sker bäst i
kontakten med det samhälle som omger skolan.
Ett sätt att öka skolans kontakter med omvärlden är att se skolan som
ett rum som kan utnyttjas av lokalsamhället, ett rum också i fysisk me-
ning: skolans lokaler. Öppnar man skolan på detta sätt, öppnar man också
för kontakter och inflytanden, som kan berika skolarbetet.
Att skolan öppnas för verksamheter som inte har en uppenbar koppling
till skolans roll som läroanstalt, kan bereda marken för ett annorlunda
förhållande mellan skolan och de människor som lever i dess närhet. Om
skolan fungerar som “en skola mitt i byn” eller ett “kulturellt centrum”,
och om det i skolans lokaler utanför skoltid pågår verksamheter av alla
möjliga slag, initierade av befolkningen i närområdet eller av skolan
själv, så ökar möjligheterna till en konstruktiv dialog också om skolan
och dess kärnverksamhet. En sådan dialog måste dock utgå från förhål-
landet att skolan till skillnad från arbetslivet är en arena med ett demo-
kratiskt och bildande uppdrag.
Föräldrars inflytande i grundskolan
Det är uppenbart att föräldrar vill ha inflytande i skolan. Det är lika
uppenbart att de inte tycker sig ha något inflytande (SOU 1995:103). Den
tidigare borgerliga regeringen såg valfrihet som det bästa sättet att möta
kraven på inflytande. Det var dock en valfrihet med mycket bestämda
förtecken som främst rörde fristående skolor. Även om en sådan strategi
förvandlar krav på inflytande och delaktighet till en fråga om att välja
eller välja bort, så är den ändå ett sätt att finna former för föräldrarnas
vilja att påverka vad som händer med deras barn i skolan. Föräldrarna har
vetat för lite om hur deras barn har haft det i skolan. Deras insyn har varit
alltför fragmentarisk, alltför begränsad till det egna barnets mätbara skol-
resultat och alltför mycket på skolans villkor. Föräldrarnas möjligheter
att påverka skolan har varit små. Mot denna bakgrund är det uppenbart
att skolan i framtiden måste öppna sig för föräldrars legitima krav på
inflytande.
Föräldrarna är en viktig men förhållandevis outnyttjad kraft i skolan.
Föräldrar har ofta erfarenheter och kunskaper som kan bidra till skolut-
vecklingen. De kan bidra till att utveckla den pedagogiska miljön för ele-
verna. Om föräldrarna skall kunna göra detta är det viktigt att de har in-
flytande just därför att de är föräldrar och att inflytandet gäller sådant
som de själva anser viktigt. Det är mötet mellan föräldrarna och skolper-
sonalen, mellan två perspektiv, som kan ge upphov till utveckling.
Regeringen har genom propositionen Lokala styrelser med föräldra-
majoritet i skolan (prop. 1995/96:157, rskr. 1995/96:259) öppnat möjlig-
heten i grundskolan och den obligatoriska särskolan att inom ramen för
en försöksverksamhet inrätta lokala styrelser med föräldramajoritet, vil-
ket innebär ett stort steg framåt när det gäller frågan om föräldrain-
flytande i skolan. Dessa styrelser får ta över ansvar som enligt läroplan,
grundskoleförordning och särskoleförordning ligger på rektor. Dessutom
kan styrelserna komma att ta över sådant som den politiska nämnden
normalt delegerar till rektor. Detta betyder att föräldrarna dras in i en dis-
kussion om skolans centrala uppgifter.
Utvecklingssamtalet
Utvecklingssamtalet är ett regelbundet återkommande samtal mellan
elev, lärare och föräldrar i grundskolan och skall “präglas av stor öppen-
het från alla deltagande parter och som ger ömsesidig information och
leder till ömsesidiga åtaganden” (Betyg i det obligatoriska skolväsendet,
prop. 1994/95:85, s. 5). Det är eleven som är i centrum, elevens utveck-
ling och skolgång. Utvecklingssamtalet är tänkt att öppna långt bredare
kontaktytor mellan skola och hem än vad som var vanligt i det tidigare
“kvartssamtalet”. Det skall vara väl planerat i förväg, så att alla vet vad
man skall tala om och varför. Det skall ge föräldrarna en god bild av vad
man arbetar med i skolan, hur man arbetar och hur det går för det egna
barnet. Det skall ge skolan kunskap om hur föräldrarna ser på elevens
utveckling. Och framför allt — det skall ge eleven möjligheter att inför
skola och föräldrar ge sin syn på skolarbetet och den egna insatsen. Idea-
let är en jämbördig samtalssituation, där man kommer överens vad som
kan göras för att skapa bästa möjliga förutsättningar för eleven i den fort-
satta skolgången.
Att skapa en jämbördig samtalssituation är dock ingen lätt uppgift.
Föräldrar känner sig ofta i underläge i sitt förhållande till skolan.
Kommittén för gymnasieskolans utveckling har framhållit att utveck-
lingssamtal borde förekomma också i gymnasieskolan och då föras mel-
lan lärare och elev. Regeringen delar denna bedömning men anser i likhet
med kommittén att något obligatorium inte bör införas.
Kultur i skolan
Genom skolan kan alla barn få tillgång till kultur och möjlighet att själva
vara aktiva. Det skapar både möjligheter och problem. Ett samarbete
mellan skolan och det lokala kulturlivet kan underlätta ett närmande
mellan skolan och det omgivande samhället. Kultur är ett viktigt verktyg
med vars hjälp skolan kan nå sina mål. Kulturen finns i förskolan och
skolan, i barns och ungdomars erfarenheter och deras skapande. Kultur-
arbetet i skolan är en fråga om kulturell yttrandefrihet, lust och arbets-
glädje.
Kulturella språk som musik, bild, dans etc. är en naturlig del av barns
och ungdomars värld liksom behovet att uttrycka sig. Upplevelse- och
underhållningssektorn är också en snabbt växande sektor där Sverige rönt
internationella framgångar. För en fortsatt utveckling av kulturområdet
behövs en grund både i och utanför skolan. I många kommuner har sam-
arbetet mellan musikskola och skola lett till en utveckling av skolans ar-
bete, en utveckling där musik- och kulturskolorna varit vitaliserande in-
spirationskällor. Regeringen ser de kommunala musik- och kultursko-
lorna som ett väsentligt komplement till skolans undervisning i musik. I
samarbete med kommunala musik- och kulturskolor,
kulturinstitutionerna och kulturarbetare kan skolans vardagsarbete
utvecklas mot mer aktiva och kreativa arbetssätt samtidigt som det kan
påverka det sociala klimatet i skolan. Skolan skall utmana elevers
föreställningar samt visa på kultur och kulturformer som kan ge nya
insikter och erfarenheter.
Språk och litteratur spelar en viktig roll för barns och ungdomars lär-
ande. De uppgifter som framkommit om minskad utlåning och försälj-
ning av barnböcker är oroande. Biblioteken uppmärksammades i rege-
ringens kulturproposition med följden att ytterligare resurser tillfördes
folk- och skolbiblioteken. En bibliotekslag har införts som garanterar
avgiftsfria boklån vid landets alla folkbibliotek samt att det inom grund-
och gymnasieskolan skall finnas lämpligt fördelade skolbibliotek. Detta
kommer många barn till del eftersom barnen, ofta genom förskolans för-
sorg, besöker och lånar böcker på kommunens bibliotek. Biblioteksverk-
samheten fyller även en viktig funktion för vuxnas lärande.
Den ökade integreringen mellan förskola, skola och skolbarnsomsorg
öppnar möjligheter till en breddning av skolans roll som kulturbärare och
kulturförmedlare. Förskollärare och fritidspedagoger tillför skolan ökad
kompetens om de kulturella uttrycksformerna. I och med att ett gemen-
samt måldokument för den allmänna förskolan, grundskolan och skol-
barnsomsorgen utarbetas förutsätter regeringen att miljö och material i
skolan, t.ex. skolbiblioteken, anpassas till de olika verksamheternas be-
hov. Den nya läroplanen och de nya kursplanerna öppnar för ett vidgat
kulturarbete, som utgår från skolans och undervisningens villkor och att
se kultur som en del i alla elevers dagliga skolarbete.
För att ytterligare stärka kulturinnehållet och de kulturella uttrycksfor-
merna i skolan har regeringen tillsatt en arbetsgrupp för kultur i skolan
(KU95/1622/Ko). Gruppens direktiv utgår från tre teman: Skolan som
kulturmiljö, kulturarbetet i undervisningen samt delaktighet och eget
skapande. Arbetet skall gå på djupet och skapa långsiktiga effekter. Ar-
betsgruppen arbetar därför med att tillvarata de resurser som redan finns i
skolan, i olika kulturinstitutioner och i högskolan. Genom att stödja och
följa ett antal utvalda projekt inom olika intresseområden samt doku-
mentera deras verksamhet och effekter söker gruppen finna och påverka
möjligheterna att mer långsiktigt influera skolans arbete.
5 Utvecklingen inom förskola, skola och vuxenut-
bildning
För att Sverige skall utvecklas som välfärdsland och bli en ledande ut-
bildningsnation, behöver befolkningens utbildnings- och kompetensnivå
höjas. Satsningar krävs såväl på breddutbildning som på spetsutbildning,
på en förstärkt ungdomsutbildning, ett livslångt lärande och ett kun-
skapslyft för de grupper som annars riskerar att hamna utanför arbets-
marknaden och marginaliseras i samhället.
Det finns sociala skillnader mellan olika ungdomars möjligheter att
hävda sig i utbildningen och på arbetsmarknaden. Konjunkturnedgången
och arbetslivets allt högre kompetenskrav har framför allt drabbat de
ungdomar vilka tidigare kunde söka sig ut på arbetsmarknaden som ett
alternativ till fortsatt utbildning.
Hög kvalitet i förskola, skola och vuxenutbildning i hela vårt land är en
fråga om likvärdighet och rättvisa. En god start i livet ger förutsättningar
för individen att utvecklas och att lära. Kvaliteten måste inte bara säkras
utan också förbättras i alla avseenden, såväl i skola som i vuxenutbild-
ning. Den mest angelägna satsningen är en kvalitetshöjning i grundsko-
lan, så att alla elever kan nå målen för grundskolans utbildning. Skolans
uppgift har blivit både viktigare och svårare. Den obligatoriska skolan får
inte misslyckas — alla elever måste få sådana kunskaper att de kan hävda
sig väl i samhället och skaffa sig ytterligare kunskaper genom att följa en
utbildning i gymnasieskolan. Även kvaliteten i gymnasieskolans behöver
förbättras.
De samhällsförändringar som beskrivs i kapitel 3 förutsätter en föränd-
ring av kunskapsbegreppet, vilket måste få konsekvenser för organisation
och innehåll i all utbildning. Det allmänbildande vardagslärande som inte
är frukten av några organiserade studier måste beaktas. Det mesta av det
vi lär oss sker genom ett sådant spontant lärande. Det gäller t.ex. grun-
derna i det egna modersmålet. Man lär sig av lust eller engagemang eller
helt enkelt för att klara sig.
Förutsättningarna för att via ett vardagligt lärande lära sig mer avance-
rade saker vidgas i och med att fler och fler får tillgång till olika typer av
medier. De insikter vuxenstuderande får t.ex. i en studiecirkel eller i kur-
ser inom komvux har direkt betydelse för vad de lär sig i vardagen av
TV, tidningar, sociala erfarenheter osv. Det spontana lärandet måste tas
till vara i det organiserade lärandet, som måste systematisera och ut-
veckla de kunskaper individen skaffat sig genom det spontana lärandet.
Det förutsätter en utbildning som på alla nivåer utgår från individens och
gruppens behov i stället för från institutionella ramar. För vuxna är de
erfarenheter man har med sig också höggradigt präglade av både
arbetsliv och vuxet vardagsliv. Det är viktigt att vuxenutbildningen
tillvaratar och utgår från dessa erfarenheter.
Sveriges läge som kunskapsnation
Utbildningsmässigt är Sveriges läge mycket bra. I Sverige kom utbild-
ningsexpansionen på alla nivåer igång efter andra världskriget. Efter en
internationellt sett unik expansion av högskoleutbildningen på 1960-talet
kom hela utbildningsväsendet att kvantitativt stagnera på alla nivåer
kring 1970 — grundskolan var genomförd, både i gymnasieskola och
högskola stagnerade ökningen av antalet nybörjare. Denna stagnation
kom att brytas för gymnasieskolan kring 1980. Från att ha omfattat ca
200 000 studenter år 1985 har högskolan expanderat till att omfatta ca
300 000 studenter år 1995. Sverige har nu den största andelen högskole-
utbildade bland EU-länderna.
Dessa särdrag i det svenska expansionsförloppet återspeglas i interna-
tionella jämförelser. Den långa stagnationen av högskolans grundutbild-
ning ledde till att Sverige riskerade att halka efter länder med en mer
kontinuerlig expansion av högskoleutbildningen, vilket var motiveringen
till högskolesatsningar fr.o.m. år 1991. I yrkesverksam ålder (25-64 år)
var andelen högskoleutbildade i Sverige den fjärde högsta i OECD-kret-
sen av länder. I åldersgruppen 25-34 år var Sveriges position lägre 1994,
vilket återspeglar stagnationen 1970-1990, som medförde att flera länder
gick ifatt eller om Sverige. Den redan pågående expansionen kommer att
förbättra Sveriges position. På högskolenivå är det två problem som är
viktiga. För det första är elevintresset för naturvetenskapliga och tekniska
utbildning inklusive vissa lärarutbildningar fortfarande för svagt, vilket
är ett välkänt problem i de flesta OECD-länder. För det andra är andelen
anställda med lång högskoleutbildning internationellt sett låg inom flera
industrisektorer.
Fig. 2 Befolkningens utbildning i Sverige, januari 1986 och 1996,
andel och antal personer per utbildningsnivå i åldern 25-64 år
(Källa: SCB)
Mellan år 1986 och 1996 har andelen högskole- och gymnasieskole-
utbildade i befolkningen ökat markant. Samtidigt har andelen i ålders-
gruppen 25-64 år med kortare utbildning än nioårig grundskola minskat
från 30 till 16 procent. Totalt finns det dock drygt 1,2 miljoner personer i
dessa åldrar som har högst grund- eller folkskoleutbildning.
Även när det gäller utbildning på gymnasie- och grundskolenivå ligger
Sverige väl till. I arbetsför ålder är andelen med kortare utbildning än
gymnasieskola relativt låg jämfört med andra länder som OECD jämfört.
Andelen minskar dessutom snabbt — snabbare än i andra länder. Dock
finns det i Sverige ett stort antal i arbetsför ålder som inte har formell
utbildning motsvarande gymnasieskola. För det första rör det sig om
äldre som i sin ungdom inte fick möjlighet till någon gymnasial utbild-
ning. De har ofta lärt sig mycket i arbetet och är kvalificerade i arbetet
men kan ha svårt att utnyttja sitt kunnande på en ny arbetsplats om de blir
arbetslösa. Dessutom ökar kunskapskraven i flertalet yrken. För det andra
rör det sig om yngre som inte påbörjat gymnasieskolutbildning eller av-
brutit gymnasieskolstudierna. För det tredje finns det en grupp som inte
når upp till kunskaper motsvarande grundskolan. Denna senare grupp
består till stor del, men inte bara, av invandrare. Dagens invandrare har
generellt sett inte lägre utbildningsnivå än svenskar, men det finns både
fler med högskoleutbildning och fler med högst grundskoleutbildning än
bland svenskar. Invandrare med låg utbildning från hemlandet riskerar
dubbla handikapp på arbetsmarknaden. Dessa tre grupper står i centrum
för dagens vuxenutbildningssatsningar.
Sedan 1960-talet har svenska elevers kunskaper jämförts med andra
länders inom ramen för IEA (=International Association for the Evalua-
tion of Educational Achievement). Resultaten hittills visar:
Svenska elever hävdar sig väl jämfört med andra länder i fråga om
läsförståelse och främmande språk
Svenska elever har tidigare inte hävdat sig väl när det gäller matema-
tik, men den svenska positionen har i den senast genomförda under-
sökningen förbättrats. Dock finns det flera länder med bättre resultat
än Sverige när det gäller både matematik och naturvetenskap.
OECD har låtit genomföra en studie av vuxnas läsförmåga. Enligt den
har svenska vuxna den högsta läsförmågan av sju deltagande länder. Re-
lativt sett har vuxna svenskar med enbart grundskoleutbildning en
särskilt hög läsförmåga.
Sveriges förutsättningar som kunskapsnation är goda. Sverige har,
jämfört med andra länder, sedan länge satsat en stor andel av BNP på
utbildning och särskilt på skolan.
Ytterligare en svensk tillgång är den långa tradition av utbildning för
vuxna vid såväl universitet och högskolor som inom komvux, folkbild-
ning och personalutbildning samt samarbetet mellan olika utbildnings-
former. Detta ger en flexibilitet som behövs både inför förändrade kun-
skapskrav och en ändrad fördelning av olika åldersgrupper.
Skolans värdegrund
Ett av skolans viktigaste uppdrag är att förmedla och hos eleverna för-
ankra de värderingar vårt samhällsliv vilar på: människors okränkbarhet,
individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet
mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Skolan är
ingen värdeneutral plats och får inte svika i sitt uppdrag att fostra demo-
kratiska medborgare.
Vardagen i skolan måste genomsyras av dessa grundläggande värde-
ringar. Skolan har en unik möjlighet att under de viktiga barn- och ung-
domsåren påverka elevernas normer och värderingar. Målsättningen
måste vara att barnen skall växa upp till trygga och ansvarskännande
människor.
Vi vet att kunskap är det viktigaste redskapet i kampen mot de primi-
tiva värderingar som står bakom främlingsfientlighet och rasism. Det är
viktigt att de demokratiska värderingarna blir en tydlig del av skolans
vardag och arbete. Demokratin kan aldrig tas för given. Den måste åter-
erövras av varje ny generation.
På många skolor görs ett bra arbete för att utveckla elevernas tolerans,
demokrati och respekt för alla människors lika värde. Vikten av detta
arbete kan inte nog betonas och många skolor behöver stöd och hjälp i
det konkreta arbetet. Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp (U 1996:H)
med uppgift att inventera det arbete som sker på myndighetsnivå och rör
skolans värdegrund samt föreslå hur det kan samordnas och anpassas till
skolans vardagsarbete.
Elever med funktionshinder
Den svenska handikappolitiken grundas på uppfattningen om alla männi-
skors lika värde och lika rätt. Människor med funktionshinder har således
rätt att som andra få en god utbildning, delta i arbetslivet och leva ett ak-
tivt och självständigt liv. Begrepp som delaktighet och jämlikhet ger ut-
tryck för denna syn. Av FN:s standardregler framgår att utbildningen av
barn och ungdomar med funktionshinder bör vara en integrerad del av
den ordinarie utbildningen. Särskilda skolor eller undervisningsgrupper
för elever med funktionshinder skall ses som undantagslösningar.
Kommunerna har det totala ansvaret för skolverksamheten utifrån de
nationella mål som anges i skollag, läroplaner och kursplaner. Detta an-
svar gäller alla barn och ungdomar, således också elever med funktions-
hinder. Skolhuvudmännen är enligt skollagen skyldiga att se till att barn
med behov av särskilt stöd får det. För funktionshindrade elever kan stöd
t.ex. ges i form av särskilda hjälpmedel, särskilda lärarinsatser, elevvård-
ande insatser, specialanpassade lokaler eller anställning av särskilda
elevassistenter.
Skolverket konstaterar i Bilden av skolan 1996 att skolan upplever att
man tar väl hand om elever med tydliga fysiska handikapp. Däremot sak-
nas ofta en samlad dokumentation och åtgärdsprogram. Elever med be-
hov av särskilt stöd är dessutom extra utsatta när resurserna till skolan
skärs ned. Handikappombudsmannen, som analyserat samtliga Skolver-
kets tillsynsbeslut (delrapporten: Skyddar reglerna i skolan elever med
dolda funktionsnedsättningar?), konstaterar dels att en fjärdedel av Skol-
verkets tillsynsbeslut under perioden 1992-juli 1996 har gällt elever med
dolda funktionsnedsättningar dels att den vanligaste orsaken till Skolver-
kets kritik mot huvudmännen var bristfälliga åtgärdsprogram eller att
skolan inte ens upprättat ett åtgärdsprogram. Regeringen anser att den
ambitionsnivå som tidigare redovisats om likvärdighet och kvalitetsfrå-
gor, har en särskild relevans för gruppen funktionshindrade elever. Sam-
mantaget innebär detta att Skolverket bör intensifiera sitt tillsynsarbete
vad gäller elever med såväl synliga som dolda funktionshinder.
Sverige har internationellt varit pådrivande på området och fullföljer
denna linje inom ramen för medlemskapet i EU, FN och andra internatio-
nella organisationer. EU:s handikapprogram HELIOS II avslutades i de-
cember 1996. Något nytt handikapprogram inom ramen för EU är för
närvarande inte aktuellt. Danmark har emellertid tagit initiativ till ett eu-
ropeiskt centrum för specialpedagogik med start 1997. Projektet skall
pågå i tre år och syftet är att samla och sprida kunskap inom området.
Regeringen, som ser positivt på projektet, har också avsatt medel för det
svenska deltagandet.
SIH:s stödverksamhet är ett komplement till det stöd kommunerna har
ansvaret för. I betänkandet Staten och skolan — styrning och stöd (Ds
1995:60) konstateras att beslutet att inrätta SIH inte byggde på en pröv-
ning av omfattningen och inriktningen av behovet av stödinsatser för
handikappade elever. Inte heller analyserades och prövades vad som
borde vara ett statligt åtagande och vilka uppgifter kommunerna själva
borde ta ett mera direkt ansvar för. Utredaren konstaterar vidare att de
förhoppningar man vid bildandet av SIH knöt till att de grundläggande
behoven av statligt stöd skulle komma fram genom den fördjupade kom-
munala planering som följer av skolplanen, inte har infriats.
Den av regeringen tillsatta Utredningen om funktionshindrade elever i
skolan (U 1995:14) har bl.a. till uppgift att kartlägga samhällets nuvar-
ande insatser för funktionshindrade elever i skolan samt beskriva hur
dessa insatser tillgodoser deras behov av samhälleligt stöd. Kommittén
skall utifrån detta analysera hur ansvaret skall fördelas mellan stat, kom-
mun och landsting för utbildning av funktionshindrade och deras om-
vårdnad i anslutning till utbildningen.
Funktionshindrade vuxenstuderande möter olika problem, t.ex. brist på
teckenspråkstolkar eller höga läromedelskostnader, vilket i vissa fall fak-
tiskt omöjliggör fortsatta studier. Regeringen avser därför att ge Kun-
skapslyftskommittén (U 1995:09) tilläggsdirektiv beträffande insatser för
funktionshindrade vuxenstuderande.
Regeringen bedömer att eventuella åtgärder på området bör anstå i av-
vaktan på att ovan nämnda utredningar avslutat sitt arbete och att remiss-
behandling skett.
Utbildningen i specialskolan har som övergripande mål att ge barn och
ungdomar med synskada, dövhet, hörselskada eller talskada en till varje
elevs förutsättningar anpassad utbildning som så långt det är möjligt mot-
svarar den utbildning som ges i grundskolan.
I den tidigare nämnda utredningen Staten och skolan - styrning och
stöd (Ds 1995:60) påpekades att Skolverket hittills “...undvikit att göra
någon tillsyn av specialskolorna.” Utredaren menade att regeringen häri-
genom får otillräcklig kunskap om dessa funktionshindrade elever inför
framtida beslut. Skolverket har nu fått i uppdrag att i samråd med SIH
utvärdera utbildningen vid de statliga specialskolorna.
Det uppdrag som Utredningen om funktionshindrade elever i skolan (U
1995:14) har, innebär att ansvarsfrågorna totalt mellan staten, kommun
och landsting skall övervägas. Resultatet av utredningen kan komma att
påverka specialskolans villkor. Eventuella åtgärder på området bör
emellertid anstå i avvaktan på att utredningen redovisats och remiss-
behandlats.
Utbildningen i särskolan syftar till att ge utvecklingsstörda barn och
ungdomar en för varje elevs förutsättningar anpassad utbildning som så
långt det är möjligt motsvarar den som ges i grundskolan och i gymnasie-
skolan. Det är emellertid ofrånkomligt med skillnader i fråga om inne-
håll, art och nivå med hänsyn till att eleverna uppvisar stora variationer i
begåvning, förutsättningar och behov.
Numera omfattas grundskolan, sameskolan, specialskolan och den ob-
ligatoriska särskolan av samma läroplan, läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet (Lpo 94) samt gymnasieskolan, gymnasiesärskolan,
komvux och vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (särvux) av läro-
planen för det frivilliga skolväsendet (Lpf 94). Kursplanerna för den ob-
ligatoriska särskolan har en annan karaktär än grundskolans kursplaner. I
kursplanerna anges de mål som eleven, utifrån sina förutsättningar, skall
nå upp till. Gymnasiesärskolans nationella program har även program-
mål. De är en anpassning av programmålen för motsvarande program i
gymnasieskolan. I programmålen och kursplanerna för de nationella pro-
grammen anges både mål som skolan skall sträva efter att eleverna når
utifrån individuell förmåga och mål som skolan har ansvar att eleverna
har nått efter fullföljd utbildning.
Från och med läsåret 1996/97 får skolpliktiga barn — enligt lagen
(1995:1249) om försöksverksamhet med ökat föräldrainflytande över
utvecklingsstörda barns skolgång — inte tas emot i särskolan utan föräld-
rarnas medgivande. Att skolplikten fullgörs inom en viss skolform inne-
bär bl.a. att undervisningen baseras på de föreskrifter i läroplanen som
gäller för skolformen i fråga, att undervisningen skall följa kursplanerna
för respektive skolform samt att bestämmelser om prov och betyg som
finns för skolformen skall tillämpas.
Läsåret 1995/96 gick ca 13 400 elever i särskolan (ca 9 500 i den obli-
gatoriska särskolan och 3 900 i gymnasiesärskolan). Antalet elever har
ökat successivt under de senast fem läsåren. Variationerna mellan länen
är stora. Våren 1996 genomförde Skolverket tillsyn i tre kommuner med
särskilt stora elevökningar. Av tillsynsbesluten framgår att inga elever
utanför särskolans personkrets tagits emot i särskolan, att beslut om mot-
tagande baserats på tillräckliga utredningar, att utredarkompetensen varit
god samt att beslut om mottagande föregåtts av samråd med elevens
vårdnadshavare. Elevökningarna kan förklaras av att kommunaliseringen
av särskolan inneburit att den kommit närmare kommuninvånarna, att
föräldrar har fått en mer positiv syn på särskolan och dess verksamhet
och att stödet till elever med särskilda behov har minskat i grundskolan.
Skolverket skall enligt regleringsbrev för budgetåret 1995/96 senast den
1 februari 1998 redovisa en uppföljning och utvärdering av konsekven-
serna av det ändrade huvudmannaskapet. I uppdraget ingår också att följa
elevutvecklingen i särskolan.
5.1 Personalens roll
Resultaten i skolan beror i hög utsträckning på personalens arbete. En väl
utbildad och engagerad personal är avgörande för undervisningens kva-
litet och verksamheten i skolan i övrigt.
Skolledarrollen
Rektors roll är att vara chef och ledare för en pedagogisk verksamhet.
Rektor har det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet
inriktas och utvecklas mot de riksgiltiga målen. Rektor har ansvar för att
skolans verksamhet följs upp och utvärderas. Rektor har härigenom ett
särskilt ansvar för kvalitetsutvecklingen i skolan.
Rektor är den viktigaste länken mellan det nationella och det kommu-
nala uppdraget och den praktiska verksamheten i skolan. Att leda en lä-
rande organisation skiljer sig avsevärt från att administrera en traditionell
förvaltningsorganisation. I en lärande organisation ställs höga krav på att
ledningen förmår samla de anställda kring gemensamma mål och en ge-
mensam vision. Det förutsätter att ledningen kan stimulera, motivera,
stödja, entusiasmera och i övrigt bidra till att utveckla lärande miljöer.
Rektors ansvar finns angivet i skollagen och läroplanerna. Det finns
anledning att särskilt peka på rektors ansvar för att undervisningen ut-
vecklas, så att eleverna får möjlighet att uppfatta kunskapsområden som
en helhet och likaså att ämmnesövergripande kunskapsområden integre-
ras i undervisningen i olika ämnen. Utveckling av skolan i samarbete
med det omgivande samhället och genom elevinflytande hör också till de
strategiska områdena för rektor.
Rektor är i lagens mening arbetsgivare och ansvarar för att arbets-
miljölagen uppfylls. Enligt de ändringar i arbetsmiljölagen som trädde i
kraft den 1 juli 1990 skall skolelever från årskurs 1 jämställas med ar-
betstagare. Vidare skall elevskyddsombud finnas på skolorna från och
med årskurs 7.
Rektorernas arbetsbörda är mycket stor. Administrativa arbetsuppgif-
ter tar många gånger alltför mycket av rektors tid och hindrar rektor från
att fungera fullt ut som pedagogisk chef och arbetsledare. Regeringen
finner detta oroande. Det är angeläget att ledningsstrukturer och arbets-
fördelning organiseras så att rektor får möjlighet att fullgöra sitt uppdrag
som en effektiv ledare för den pedagogiska verksamheten.
Mer än hälften av rektorerna i grundskolan ansvarar även för barnom-
sorg eller skolbarnsomsorg. I gymnasieskolan ges rektor ibland ansvar
för flera verksamheter, t.ex. även vuxenutbildning. Rektorernas yrkes-
mässiga bakgrund har förändrats. Enligt Skolverket i Bilden av skolan
1996 hade år 1978 en manlig ämneslärare i grundskolan störst statistisk
sannolikhet att bli rektor. År 1994 dominerade personer med bakgrund i
barnomsorg och/eller fritidsverksamhet bland de nytillsatta rektorerna i
grundskolan. Inom grundskolan blir det nu allt vanligare med kvinnliga
skolledare.
Som ett led i styrningen av skolan är den statliga grundläggande rek-
torsutbildningen viktig. Den statliga rektorsutbildningen riktar sig i dag
enbart till redan utnämnda rektorer. De senaste årens organisatoriska för-
ändringar, med skola och barnomsorg i 90 procent av kommunerna under
en nämnd, har inneburit att nya ledningsstrukturer har uppstått. Med hän-
visning till de nya styrdokumenten för skolan och ledningsfunktionens
betydelse för en verksamhet, är det rimligt att en ledarutbildning med den
uppgift som den statliga rektorsutbildningen har, omfattar ledningsfunk-
tionen vid både förskola, skola och vuxenutbildning
Det är naturligt att kontinuerligt utvärdera innehåll, omfattning och
målgrupp för den statliga rektorsutbildningen. Skolverket genomför för
närvarande en utvärdering som beräknas vara klar under hösten 1997.
Lärarroll i förändring
Lärararbetet har som en följd av samhällets förändringar och nya styr-
dokument genomgått och genomgår betydande förändringar. En ny lärar-
roll växer fram.
De nya villkoren och förutsättningarna ställer stora krav på lärarna. Lä-
rarna har en avgörande betydelse för skolans utveckling. Det är i huvud-
sak lärarna som är de pedagogiska ledarna i skolan. De förväntas ut-
veckla nya sätt att organisera och leda arbetet i skolan, förändra såväl
innehåll som form och delta i det lokala kursplanearbetet. Lärarna skall
tillsammans med elever och kolleger diskutera mål i undervisningen, pla-
nera, följa upp och utvärdera resultat. Läro- och kursplaner lämnar stort
utrymme för lärare och elever att tillsammans välja stoff och metoder i
undervisningen. Läroplanernas betoning av kunskaper, lärande och sam-
spel mellan skolans personal och elever i nära kontakt med hemmen och
det omgivande samhället innebär ett arbete i demokratiska arbetsformer,
där elevers och föräldrars inflytande måste få ökat utrymme.
Lärararbetet har blivit mer mångfasetterat. Det friutrymme som läro-
planer och kursplaner ger, innebär rimligtvis ett mer stimulerande och
omväxlande arbete med stora möjligheter för lärare att arbeta utifrån eget
intresse och kreativitet. Från traditionell kunskapsförmedling har lärarens
arbete förändrats till att utforma miljöer för elevernas lärande och sam-
tidigt vara en motor i utveckling och förnyelse av pedagogik och utbild-
ning, en ledare i läroprocessen. Kunskapsförmedlingen som undervis-
ningsform kompletteras alltmer av handledning, stöd för informations-
värdering och elevernas egen kunskapserövring. Lärararbetet har utan
tvekan blivit viktigare, men också svårare.
Uppgiften att utveckla nya sätt att organisera skolarbetet ställer stora
krav på lärarnas sociala kompetens. Undervisningen skall anpassas efter
elevernas behov och förutsättningar. Förmåga att skapa goda relationer
till eleverna är viktig. Läraren måste utveckla sina sociala och allmän-
mänskliga egenskaper så att eleverna ser läraren som en person som
stödjer och förstår dem.
Läraryrket i dag kräver också mer av teoretisk kompetens. Det nya
styrsystemet ställer krav på lärarna att analysera och ta ställning till såväl
uppläggningen och innehållet i skolarbetet som bedömningen av eleverna
på ett annat sätt än tidigare. Lärare måste ta del av ny litteratur och forsk-
ning. Lärare måste samarbeta mer kring själva läroprocessen, inte enbart
om praktiska frågor som prov och betyg.
Den nya lärarrollen kräver en vidgad didaktisk kompetens. Lärare
måste utveckla sin förmåga att problematisera i undervisningen och till-
sammans med sina kolleger reflektera över sitt arbete, utvärdera sin verk-
samhet och ompröva sin undervisning.
Den kommunikativa förmågan såväl i tal som skrift blir viktigare efter-
som den nya lärarrollen innebär mer av analys, formulering och reflek-
tion. Att kunna föra en aktiv och konstruktiv dialog med elever, lärar-
kolleger, skolledning, avnämare m.fl. utgör en central del av professio-
nalismen i läraryrket. Kunskap om och förståelse för elever som har svå-
righeter i skolarbetet ökar också kraven på alla lärares specialpeda-
gogiska kunskaper.
Mot bakgrund av de stora förändringarna i lärararbetet har riksdagen
gett regeringen tillkänna att en parlamentarisk utredning om lärarutbild-
ningen bör tillsättas (bet. 1996/97:UbU1, rskr. 1996/97:100). Utred-
ningen bör som utgångspunkt för sitt arbete ha de förändringar som skett
inom förskola och skola och som nu pågår. Utbildningsutskottet fram-
håller att de snabba förändringarna i omvärlden kräver en ny lärarroll,
som måste genomsyras av förmåga till omställning, förnyelse och ut-
veckling. Ett flexibelt system för lärarutbildning som även omfattar fort-
bildning, vidareutbildning och forskning är nödvändigt för att möjliggöra
ett livslångt lärande.
Vad avser utvecklingen av grundskolan framhålls särskilt integreringen
av den pedagogiska verksamheten för barn och ungdom för att nå högre
kvalitet i såväl förskolans som skolans och skolbarnsomsorgens verk-
samhet. En integrerad verksamhet öppnar t.ex. för organisering i arbets-
lag, där olika pedagogkategorier kan samverka med varandra i bar-
nens/elevernas lärande och utveckling.
Den reformerade gymnasieskolan med dess breda utbud av utbildning
genom program, grenar och kurser tar emot nästan samtliga elever från
grundskolan. Det är en helt annan situation än för bara något årtionde
sedan. Gymnasieskolan är en skola för alla, där alla elever med olika
bakgrund och inriktning måste kunna tas emot. Vuxenutbildningen har
under årens lopp spelat en avgörande roll för många människors möjlig-
het till utbildning och lärande. Samhällsförändringarna, ny teknik, ny
arbetsorganisation och ökad internationell konkurrens nödvändiggör
ökade kunskaper och insikter hos människor, bl.a. som ett led i att mot-
verka arbetslöshet. Den nödvändiga kompetensutvecklingen i arbetslivet
ställer vuxenutbildningen inför stora utmaningar. Detta ger anledning till
en översyn av lärarutbildningar inriktade mot dessa områden.
Vuxenpedagogutbildning
Vuxenutbildningen och kompetensutvecklingen kommer att öka starkt
under de närmaste åren både i volym och betydelse. Kunskapslyftet har
en omfattning som motsvarar ungefär 2,5 procent av arbetskraften i Sve-
rige, vilket innebär i det närmaste en fördubbling av vuxenutbildningens
reguljära verksamhet. Sammantaget kommer kommunalt finansierad
vuxenutbildning och kunskapslyftet att ha en omfattning som motsvarar
ca 5 procent av arbetskraften. Kommunerna kommer att ägna betydande
insatser åt uppsökande verksamhet och rekrytering för att nå alla vuxna
som saknar treårig gymnasiekompetens.
Den kontinuerliga kompetensutveckling som är en nödvändighet i ar-
betslivet i sin helhet kommer att leda till en ytterligare ökad efterfrågan
på vuxenpedagogisk kompetens även utanför skolväsendet. Personer med
förmåga att leda och organisera kompetensutveckling på arbetsplatser
efterfrågas i allt högre grad i arbetslivet.
Vuxenutbildningen kommer i ökad utsträckning att möta nya grupper
av studerande. Det är en stor och viktig utmaning att nå, rekrytera och
leda utbildningen för grupper av vuxna som har dåliga erfarenheter från
sina tidigare möten med skolan eller där vikten av livslångt lärande och
behovet av att studera inte varit en självklarhet.
För att nå nya grupper av vuxenstuderande behöver ny teknik, framför
allt IT, användas eftersom den ger möjlighet till andra arbets- och stu-
dieformer också på distans. Många vuxna har dock ofta en rädsla och
osäkerhet inför ny teknik. Vuxna måste därför mötas på ett helt annat sätt
än barns och ungdomars mer fördomsfria inställning till tekniken.
Utbildning för vuxna måste på ett annat sätt än vad som gäller för ung-
domar anpassas till deltagarnas speciella erfarenheter, kunskaper och för-
utsättningar. Deras erfarenheter från socialt liv med ansvar för barn och
ekonomi, deras arbetslivs- och yrkeserfarenheter ger vuxna ett annat ut-
gångsläge än barn och ungdomar, vilket måste tas till vara som en resurs
i utbildningen. Många invandrare har speciella erfarenheter och behov
som måste beaktas i vuxenutbildningen. Deras språkkunskaper och
kulturkunskaper kan t.ex. bli ett värdefullt stöd i
internationaliseringsprocesser i svenskt arbetsliv.
Problemlösning och processarbete kan, trots arbetslivserfarenhet, vara
nytt för många vuxna. Vuxnas kognitiva inlärningsprocess är annorlunda
än barns och ungdomars. De studerande behöver stöd att bearbeta sina
gamla inlärningserfarenheter — sin “skolbild”. Speciell vuxenstudietek-
nik är ett viktigt instrument i undervisning för vuxna.
Allt detta ställer stora krav på vuxenpedagogisk kompetens. Kun-
skapslyftskommittén (KLK, U 1995:09) har nyligen publicerat en rapport
Vuxenutbildare ser på sig själva (SOU 1996:188), som bl.a. ytterligare
understryker behovet av en utvecklad och stärkt forskning — lärarutbild-
ning och personalfortbildning om vuxenpedagogik. I dag finns ingen spe-
ciell lärarutbildning för komvux och (Statens skolor för vuxna) utöver en
påbyggnadsutbildning om 20 poäng för den tidigare delen av den grund-
läggande vuxenutbildningen.
Många av de lärare som i dag arbetar i vuxenutbildningen har skaffat
sig sådan kompetens genom utbildning men framför allt genom lång
praktisk erfarenhet. Eftersom vuxenutbildningen kommer att växa i om-
fattning behöver denna erfarna lärarkår kompletteras med nya lärare.
Nya lärare behövs även av det skälet att den nuvarande lärarkåren åld-
ras. Enligt en nyss avgiven rapport från Skolverket Utbildningsbehovet
av lärare i allmänna ämnen ökar avgången ur dagens lärarkår i komvux
kraftigt de kommande åren. År 2010 beräknas andelen av dagens lärarkår
som fortfarande är i tjänst uppgå till 39 procent.
Inom svenskundervisning för invandrare (sfi) är bristen på adekvat ut-
bildade lärare stor, även om den minskat något de senaste åren. Av dem
som arbetar som lärare inom sfi saknar mer än hälften ämnesteoretisk
utbildning och 16 procent av alla lärarna saknar både lärarutbildning och
ämnesteoretisk utbildning.
Regeringen anser mot denna bakgrund det nödvändigt att den nya lä-
rarutbildningen utvecklar en gedigen vuxenpedagogisk kompetens. Den
parlamentariska kommitté om lärarutbildning som aviserats kommer att
få i uppdrag att utreda hur lärarutbildningen för vuxenutbildningens be-
hov skall utformas för att garantera den vuxenpedagogiska kompetensen.
Kompetensutveckling
Kommunerna har det fulla arbetsgivaransvaret för lärarna och ansvarar
för att de får en adekvat fortbildning i enlighet med skollagens krav. De
nationella målen för skolan skall styra kommunernas beslut när det gäller
lärarfortbildning. Läroplanerna ger rektor ansvar för att lärare får möjlig-
het till den kompetensutveckling som krävs för att dessa professionellt
kunna utföra sina arbetsuppgifter.
Ansvaret för kompetensutveckling är i viss mån delat mellan stat och
kommun. Kommunerna har ansvar för att fortbildning anordnas för per-
sonal som har hand om utbildningen. Staten har ett ansvar för att det
finns tillgång till fortbildning av god kvalitet i alla delar av landet. Sta-
tens ansvar är ett led i skapandet och vidmakthållandet av en likvärdig
skola för alla.
Kompetensutveckling har stor betydelse för utvecklingen av skolan
och kan vara en förutsättning för att de skolreformer riksdagen beslutat
om skall kunna förverkligas. Att lärarna har goda och aktuella kunskaper
är grundläggande för deras möjligheter att göra fullgoda insatser.
Fortbildning bör ingå som en del av den strategi för kompetensutveckling
som utifrån kommunens skolplan och den lokala arbetsplanen fastställs
för den enskilda skolan. Både svenska och internationella studier visar att
fortbildning ger påtagliga effekter, endast om den tillsammans med
annan kompetensutveckling sätts in i en medveten strategi för att
utveckla verksamheten. Det är nödvändigt att dels kommunen som
arbetsgivare, dels staten som garant för likvärdig utbildning i landet har
en klar bild av målsättningen med kompetensutvecklingen. Både
fortbildningsanordnarna, kommunerna och staten måste bli aktivare när
det gäller att prioritera var fortbildningsinsatser skall göras. Verk-
samheten måste anpassas till de lokala behoven. Det förutsätter dialog
mellan anordnare, kommun, skola och lärare.
Det finns en mängd områden som är aktuella för fortbildning såsom
kursplanearbete, förändrat arbetssätt, jämställdhet, inflytandefrågor, be-
tygsfrågor, undervisningsmetodik, utvärdering samt breddning och
fördjupning av lärarkompetensen. För fortsatt framgångsrikt arbete med
att integrera förskola, skola och skolbarnsomsorg måste särskilda fort-
bildningsinsatser göras och omfatta all personal som ingår i det arbetet.
Det gäller både kunskaper om t.ex. barns utveckling och lärande och ut-
veckling av den egna yrkesrollen. Vidare måste fortbildningsinsatser ske
inom naturvetenskap, teknik och miljöområdet. Behovet av ökade kun-
skaper inom dessa områden är stort, framför allt hos lärare på de lägre
stadierna. Teknikämnet är ett nytt obligatoriskt ämne i grundskolan.
Miljöfrågorna är ett tvärvetenskapligt område och har ingen plattform
som eget ämne. Lärare som undervisar i dessa ämnen har många gånger
större eller mindre brister i sina egna ämnes- och metodkunskaper.
En lärare kan utveckla olika funktioner, t.ex. som ämnesexpert, mentor
för andra lärare eller en grupp av elever, projektledare, metodutvecklare,
stödperson för elev med speciella behov m.m. Skolan bör beakta sitt be-
hov av olika kompetenser i sin fortbildningsplanering, liksom sitt behov
av forskarutbildade lärare. Det är också viktigt att den aktuella skolforsk-
ningen blir känd i skolorna. Härigenom kan forskning stimulera det lo-
kala utvecklingsarbetet i skolan och även stimulera forskning som en kar-
riärväg för lärare.
Forskarutbildade lärare
Riksdag och regering har i flera sammanhang betonat hur viktigt det är
att öka tillgången på forskarutbildade lärare i skolorna. Det är önskvärt
att sambanden mellan skolväsendet och högskolan stärks. Framför allt i
de gymnasiala utbildningarna bör ett vetenskapligt betraktelsesätt bli en
viktig del i undervisningen. Forskarutbildade lärare bör genom sina för-
djupade ämneskunskaper och större erfarenhet av att värdera och analy-
sera information kunna vara ett stöd för sina kolleger och genom sin spe-
ciella kompetens vara en tillgång i det lokala utvärderingsarbetet.. Läro-
planerna ställer också krav på ett mer undersökande och forskande ar-
betssätt. I realiteten är det dock så att antalet lektorer i skolan har minskat
kraftigt år för år.
I skollagen har fr.o.m. den 1 juli 1994 införts en föreskrift om att
kommuner och landsting skall sträva efter att för viss undervisning an-
ställa forskarutbildade lärare. En enkät som Skolverket gjort till ett urval
av kommuner och landsting visar att ungefär hälften av dessa ledigförkla-
rat lektorstjänster men haft stora svårigheter att få kompetenta sökande.
Andra kommuner har uppgett att inga lämpliga vakanta befattningar fun-
nits och att det rått osäkerhet om lärarbehovet inom aktuella ämnesområ-
den. Många av kommunerna/landstingen uppger dock att de skall försöka
öka antalet lärare med forskarexamen och är beredda att vidta särskilda
åtgärder för att underlätta rekryteringen. Sådana åtgärder kan vara sär-
skilda överläggningar med rektorerna, aktivare annonsering och speciella
löne- och anställningsvillkor.
Regeringen understryker ånyo angelägenheten av att få fler forskar-
utbildade lärare i skolverksamheten. Behovet av att stärka skolans
forskningsanknytning är stort och har framförts i flera utvärderingar och
rapporter nyligen, bl.a. av den arbetsgrupp inom Utbildningsdepartemen-
tet som haft i uppgift att göra en inventering av problem och frågeställ-
ningar inom lärarutbildningen (Lärarutbildning i förändring, Ds
1996:116).
Ett sätt att öka rekryteringen är att öka rekryteringsbasen av forskar-
utbildade personer. Antalet avlagda forskarexamina har ökat med 37 pro-
cent mellan åren 1989/90 och 1993/94. Målsättningen från statens sida är
fortsatt kraftig ökning av antalet doktorsexamina som avläggs varje år
fram till år 2000. Riksdagen har med anledning av budgetpropositionen
1997 anslagit medel för forskning och forskarutbildning inom lärarut-
bildningens område. Satsningen väntas på sikt få till följd att även skolan
får fler forskarutbildade lärare.
Rekryteringen kan vidare stimuleras genom ett vidgat samarbete mel-
lan skola och högskola. Skolverkets enkät visar att på många håll pågår
ett sådant samarbete. På några orter finns t.ex. planer på en gemensam
rekrytering av forskarutbildade personer till högskola och skola. Regio-
nala utvecklingscentra bör väsentligen öka kontakterna mellan skola och
högskola. Dessa centra bör också kunna vara ett forum för att diskutera
samarbete vad gäller forskarutbildad personal.
Det nyligen slutna läraravtalet, med dess satsning på skolutveckling, är
en tredje faktor som bör kunna bidra positivt. Ett av syftena med sats-
ningen på skolutveckling är att utveckla och stärka lärarprofessionen och
lärarrollen. Behovet av karriär-/utvecklingstjänster tas upp i det gemen-
samma dokument som parterna tagit fram och det öppnas möjlighet att
inrätta lektorstjänster i fler skolformer än gymnasieskolan. Det bör också
bli lättare att inrätta tjänster som kombinerar tjänstgöring inom skolan
med tjänstgöring vid högskolan. Det fordras således åtgärder både inom
forskarutbildningen och vid rekrytering av lärare.
Regionala utvecklingscentra
Decentraliseringen på utbildningsområdet har skapat en ny situation för
både skola och högskola. Målstyrningen har ökat friutrymmet på lokal
nivå, samtidigt som kraven på utvärdering och resultatkontroll har
skärps. Skolan tolkar de nationella målen från sina utgångspunkter och
bestämmer sedan hur man konkret skall gå tillväga för att nå målen. När
staten inte längre utfärdar omfattande regler för utbildningarnas
utformning, ökar behovet av dialog på lokal och regional nivå, inte minst
mellan sådana verksamheter som är ömsesidigt beroende av varandra. Ett
närmande mellan lärarutbildning och förskola/skola/vuxenutbildning blir
en nödvändig konsekvens av styrsystemet.
Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, i vilken kommunernas
eget ansvar för lokal skolutveckling och lärares kompetensutveckling
understryks, medför ett stort behov av mötesplatser där lärarutbildning
och skola, var och en med sina förutsättningar, kan diskutera gemen-
samma problem och genomföra gemensamma projekt. Lärarutbildningen
behöver komma i kontakt med de förändringar som sker i skolan och i
lärares arbete. Skolan behöver komma i nära kontakt med högskolans
utvecklingsarbete och forskning samt få möjligheter att påverka lärar-
utbildningens utformning. Behovet av dialog mellan skolan och högsko-
lans grundutbildningar har ökat kraftigt. Skolan behöver stöd i sin reflek-
tion över vad som sker i undervisningen och i det lokala utvecklings-
arbetet. Lärarutbildningen behöver stöd i sitt arbete med grundutbild-
ningens kvalitet samt med utveckling och forskning som har relevans för
skolans inre arbete. Möten mellan forskare, lärarutbildare och personal i
förskola, skola och vuxenutbildning kan bidra till en utveckling av både
skolans och lärarutbildningens kvalitet.
Lärarutbildningens vetenskapliga bas behöver stärkas och kontakter
skapas mellan olika forskningsområden, skolan och lärarutbildningen.
Det är angeläget att lärare i skolan och i förskolan får möjlighet att delta i
forskning som ett led i skolans utvecklingsarbete. En ökad forskning är
även av betydelse för att öka andelen lärare och lärarutbildare med fors-
karutbildning samt för att höja kvaliteten på lärarstuderandes examens-
arbeten.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har i rapporten Lärar-
utbildning i förändring (Ds 1996:16) föreslagit utökat samarbete mellan
högskola och skola i form av regionala utvecklingscentra. Ett regionalt
utvecklingscentrum skulle, enligt arbetsgruppen, kunna bli ett forum för
högskola, skola och förskola i gemensamma frågor om grundutbildning,
kompetensutveckling, fortbildning, forskning etc. Regeringen har i 1997
års budgetproposition ställt sig bakom arbetsgruppens förslag.
Högskoleverket och Skolverket har i regleringsbrev för budgetåret
1997 avseende anslag till skolväsendet fått i uppdrag att stimulera ut-
vecklingen av regionala centra. Det är önskvärt att olika samarbets-
modeller utvecklas utifrån lokala behov och förutsättningar. Det finns
redan i dag goda erfarenheter av regionalt samarbete mellan högskola
och skola att bygga vidare på. Regionala utvecklingscentra bör kunna få
en viktig roll när det gäller att initiera och stimulera förnyelsearbete i
samverkan mellan högskola, förskola, skola och vuxenutbildning.
5.2 Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg
Regeringens bedömning: Den sociala miljö och den pedagogiska sti-
mulans som barn möter under barndomsåren påverkar på ett avgörande
sätt deras förutsättningar för utveckling och lärande. Förskolan bör därför
ges sin rättmätiga betydelse som den första grundstenen i utbildnings-
systemet. Förskolans pedagogiska roll bör förstärkas och tydliggöras.
Genom en integration av förskola, skola och skolbarnsomsorg kan all
pedagogisk verksamhet som rör barn och ungdom bilda en helhet som
höjer kvaliteten i verksamheterna. Samordningen av förskoleverksam-
heten, skolbarnsomsorgen och skolan skall också omfatta styrdokument,
lagstiftning och tillsyn.
Från familjepolitik till utbildningspolitik
Den 1 juli 1996 överfördes ansvaret för barnomsorgen från Socialdepar-
tementet till Utbildningsdepartementet. Bakgrunden till denna förändring
gavs i regeringsförklaringen i mars samma år, där det lades fast att det
livslånga lärandet skall vara en hörnsten i regeringens politik mot ar-
betslösheten. Sverige skall kunna konkurrera med hög kompetens, vars
förutsättningar skall ges genom en hög kvalitet i alla skolformer, från
förskolan till högskolan.
Regeringens avsikt är att ett gemensamt synsätt på barns och ung-
domars utveckling och lärande från tidig ålder skall utvecklas och att de
pedagogiska verksamheterna anpassas för att möta de nya krav som sam-
hällsförändringarna innebär för individen. Genom en integration av för-
skolans s.k. sexårsverksamhet, skolan och skolbarnsomsorgen kan verk-
samheten för barnen förbättras. Integrationen skall framför allt ses som
en pedagogisk fråga med en fokusering på en utveckling mot mer av ge-
mensamma mål, förhållningssätt, arbetsformer och synsätt i de olika
verksamheterna. Ett viktigt syfte är att arbetslag med olika kompetenser
skall kunna utvecklas som arbetsform för att bättre möta barns olika be-
hov av stöd och stimulans.
Barnomsorgen, varav verksamheterna i förskola och fritidshem är en
väsentlig del, men där också andra verksamhetsformer inryms — famil-
jedaghem, öppen förskola, öppen fritidsverksamhet — har byggts upp
som en del av familjepolitiken. Målsättningen har varit att förverkliga ett
samhälleligt stöd för barns omsorg, omvårdnad och utveckling, vars or-
ganisation, arbetsformer och pedagogiska innehåll haft det dubbla syftet
att öka jämställdheten mellan kvinnor och män genom att göra det möj-
ligt att förena föräldraskap och förvärvsarbete och att ge barn goda upp-
växtvillkor för utveckling och lärande. I dag omfattar barnomsorgen över
70 procent av alla barn i åldrarna 1-6 år och 55 procent av barnen i åld-
rarna 7-9 år. Målet om full behovstäckning är i det närmaste uppnått.
Barnomsorgen har genom åren varit föremål för politisk debatt och är
så fortfarande. Den nordiska modellen för barnomsorg, med heldags-
omsorg i ett sammanhållet system med hög kvalitet, är förvisso kost-
nadskrävande och den omfattande utbyggnaden har inneburit ett stort
åtagande av stat och kommun. Barnomsorgen är emellertid också en för-
utsättning för den höga kvinnliga förvärvsfrekvensen — kanske även för
de höga födelsetal som varit utmärkande för Sverige. Förskolan är en
viktig förklaring till att resultaten i den svenska skolan i internationell
jämförelse är så goda. Debatten om barnomsorgen har hittills mest rört
samhällsekonomi, relationen familj-samhälle, offentligt-privat, driftfor-
mer och utbyggnadssiffror. Debatten har i mindre utsträckning rört syftet
med verksamheten och det pedagogiska innehållet. Regeringen anser att
det nu är nödvändigt att vända blickarna mot förskolans inre arbete, dess
betydelse för barns utveckling och lärande och hur verksamheten kan få
sin berättigade plats i den samlade utbildningspolitiken.
Detta innebär en perspektivförskjutning som både är viktig och möjlig
att göra, eftersom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen genom
ett målinriktat och framgångsrikt arbete i dag omfattar en så stor andel av
alla barn. Samtidigt innebär samhällsutvecklingen ökande behov av kun-
skaps- och kompetensutveckling för individen. Förskolan bör nu ges sin
rättmätiga betydelse som den första grundstenen i utbildningssystemet.
Det har varit en brist att den nya läroplanen (Lpo 94) inte kom att om-
fatta också skolbarnsomsorgens och förskolans verksamhet. Arbetet med
en gemensam läroplan påbörjades redan 1991, men fullföljdes aldrig på
grund av nya direktiv. Regeringen anser att läroplanen nu bör ersättas av
ett gemensamt måldokument för förskolans verksamhet för sexåringar,
grundskolan och skolbarnsomsorgen, som bygger på det organisatoriska
och pedagogiska utvecklingsarbete som pågår i många kommuner. För
att tydliggöra den pedagogiska uppgiften bör även förskolans verksamhet
för de yngre barnen, som bedrivs i daghem och deltidsgrupper, ges ett
nytt måldokument med motsvarande karaktär av läroplan. De båda
läroplanerna skall utgå från en gemensam syn på barns och ungas
utveckling och lärande och tillsammans med läroplanen för de frivilliga
skolformerna bilda en helhet. Måldokumenten bör till struktur och
innehåll syfta till att förstärka den pedagogiska rollen för förskolans och
skolbarnsomsorgens del, underlätta den långsiktiga planeringen och göra
dem mer tillgängliga för kvalitetssäkring och utvärdering. Utbildnings-
systemet kommer därmed att omfattas av tre läroplaner, en för förskolan,
en för sexårsverksamheten-grundskolan-skolbarnsomsorgen och en för
de frivilliga skolformerna. En ny gemensam lagstiftning för barnomsorg
och skola skall utformas i skollagen, anpassad till de nya förutsättningar
och möjligheter som ges genom integrationen av verksamheterna. I
enlighet med regeringens beslut kommer Skolverket att bli myndigheten
för tillsyn, uppföljning, utvärdering och utveckling av skolan,
förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen.
Utvecklingen av ett gemensamt synsätt på barnet, hur det tillägnar sig
kunskaper och kompetenser och under vilka betingelser detta sker, har
redan påbörjats av de professionella som arbetar i förskola, skola och
fritidshem. Den förändrade nämndorganisation, med gemensam nämnd
för skola och barnomsorg, som de flesta kommuner nu genomfört, ger
bättre förutsättningar än tidigare för ett samlat ansvar och gemensamt
utvecklingsarbete för förskola, skola och skolbarnsomsorg. Genom att
förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen förs in i och blir en del av
utbildningspolitiken kan regeringen samordna reformarbetet för dessa
verksamheter med det som görs för skolan. Detta kan i sin tur bidra till
den fortsatta utvecklingen av hela skolväsendet.
Lägesbeskrivning
Förskolan omfattar sedan länge alla sexåringar, förutom dem som är in-
skrivna i skolan (ca 7 procent). Även för barn i åldrarna 1-5 år bedriver
förskolan en omfattande verksamhet. Nära 70 procent av femåringarna,
60 procent av fyraåringarna, 55 procent av treåringarna, 50 procent av
tvååringarna och 30 procent av ettåringarna omfattas i dag av förskolan.
Den helt dominerande verksamhetsformen för 1-5-åringarna är daghem-
men. Därutöver har 10-15 procent av barnen i varje åldersgrupp plats i
familjedaghem.
Utvecklingen mot en ökande grad av integration mellan förskolans
sexårsverksamhet, skolan och skolbarnsomsorgen har varit omfattande i
kommunerna under senare år. I dag är fritidshemmen oftast förlagda till
skolan. I många kommuner har även förskolan för sexåringar samordnats
med skolan och fritidshemsverksamheten. I syfte att få den aktuella bil-
den av hur långt kommunerna kommit i denna fråga har SCB på Utbild-
ningsdepartementets uppdrag samlat in uppgifter om den allmänna för-
skolan för sexåringar.
Undersökningen visar att förskolan hösten 1996 omfattade 94 procent
av alla sexåringar. Andelen har varit konstant under flera år. De flesta
sexåringar finns fortfarande i daghem, men antalet barn i den med skolan
samordnade sexårsverksamheten i kombination med fritidshem, ökar
kraftigt varje år.
Av särskilt intresse har varit uppgiften om i vilka organisationsformer
som kommunerna bedriver den allmänna förskolan. SCB:s studie visar
att i 182 av landets kommuner (63 procent) bedrevs verksamheten
huvudsakligen i en organisationsform. I övriga kommuner fanns flera
olika organisationsformer. Den vanligast förekommande formen var
förskola i eller i nära anslutning till skolans lokaler (37 procent av
kommunerna). De näst vanligaste var förskola integrerad i skolan med år
1/2/3 (22 procent av kommunerna) och förskola i fritidshemmens lokaler
(21 procent av kommunerna).
Övriga huvudsakliga organisationsformer för den s.k. sexårsverksam-
heten var daghem (8 procent), fristående deltidsgrupp (4 procent) och
fritidshem tillsammans med äldre barn (3 procent). Undersökningen visar
att omkring hälften av landets kommuner hösten 1996 hade samordnat
förskolan för sexåringar i olika utsträckning med skola och/eller fritids-
hem.
Förskolan
Ingen tid i livet påverkar människan så starkt som barndomstiden. Bered-
skapen och viljan att utvecklas och lära finns tidigt hos alla barn. Den
sociala miljö och den pedagogiska stimulans som barnet möter skapar
förutsättningarna. Under åren fram till skolstarten formas mycket av den
grundläggande livsattityden och identiteten, i ett nära samspel mellan
barn och miljö. Barn utforskar och upptäcker sin omgivning, utvecklar
tillit och självkänsla, skapar förståelse och sammanhang i tillvaron och
utvecklar sin kompetens utifrån konkreta upplevelser och erfarenheter.
För barn som tidigt får stimulans att utveckla och använda ett rikt språk,
genom alla sina sinnliga uttryckssätt, kan hela den senare läs- och skriv-
utvecklingen påverkas. Att tidigt tillgodose barns naturliga lust att lära är
den bästa grunden för fortsatt lärande i skolan. Därför har förskolan en
viktig roll för barns utveckling och växande.
Förskolans betydelse för barns utveckling och lärande finns belagd i
såväl svensk som internationell forskning. En svensk långsiktig studie
(FAST-projektet) visar t.ex. klara samband mellan förskolevistelse och
barns sociala och intellektuella kapacitet i skolan. De barn som från tidig
ålder vistats i daghem var, när de bedömdes av sina lärare i slutet av år 1,
bättre på verbala prov och mer kompetenta i skolans läsämnen, dvs. läs-
ning, skrivning och räkning, än de barn som varit mest hemma eller hos
dagmamma. Även socialt bedömdes den förra gruppen barn som mer ut-
hålliga, mer socialt frimodiga och mindre ängsliga. De hade lätt att an-
passa sig till skolan.
Internationella studier, främst från USA, har visat att förskola med sär-
skilt anpassad pedagogik för socialt missgynnade barn, har lett till bättre
social anpassning och motverkat utslagningseffekter. Tonåringar som
gått i denna förskoleverksamhet har visat sig ha mindre behov av special-
undervisning och ha högre utbildningsambitioner än andra ungdomar
med samma bakgrund. De har också fått en mer positiv inställning till
utbildning generellt.
Integration förskola - skola - fritidshem
Förskolan och skolan har utvecklats ur skilda pedagogiska traditioner.
Tidigare motsättningar mellan förskola och skola har under senare år
övergått i ett mer ömsesidigt intresse för det utvecklingsarbete som pågår
inom respektive verksamhetsform. Integrationen av skola och fritidshem
har inneburit större pedagogiska samband också mellan dessa verksam-
heter. Ur ett utbildningspolitiskt perspektiv har bristen på gemensamma
synsätt på barns utveckling och lärande i förskola, skola och fritidshem
— att man inte tillvaratagit och byggt vidare på varandras erfarenheter
och läroprocesser — inneburit ett pedagogiskt resursslöseri.
Regeringens avsikt med att stödja integrationen av förskolan, skolan
och fritidshemmen är att skapa de nödvändiga förutsättningarna för sam-
verkan och gemensamma synsätt på barns och ungdomars utveckling och
lärande. Detta innebär att lärandet ses mer som en obruten process, i vil-
ken både erfarenheter från vardagslivet i familjen, bostadsområdet, bland
kamraterna och den pedagogiska verksamheten i förskola, skola och fri-
tidshem, tas tillvara. Ett sådant synsätt på läroprocesserna förutsätter ett
nära samarbete mellan alla dem som har ansvaret för de olika miljöer och
verksamheter som barnen vistas i — i hem, barnomsorg och skola.
Mötet mellan förskola, skola och fritidshem kan frigöra utvecklings-
kraft, som omskapar alla de verksamheter som ansvarar för barns och
ungdoms utveckling och lärande. Den pedagogik som utvecklats i för-
skola och fritidshem, bygger på en vid tolkning av pedagogikbegreppet,
där också omvårdnad och omsorg ingår. Pedagogiken utgår från att inlär-
ning och utveckling sker ständigt — inte bara eller ens huvudsakligen i
arrangerade inlärningssituationer. Förankring i närmiljön med anknyt-
ning till barnens egna erfarenheter och kunskaper är en annan viktig
utgångspunkt, liksom lekens betydelse för barns tankeutveckling och
förståelse av omvärlden. Att inte splittra upp verksamheten i ämnen utan
arbeta projekt- eller temainriktat, utifrån barns eget utforskande och egna
problemlösningar, är en pedagogisk princip som utvecklats i förskola och
fritidshem. Stor vikt läggs vid socialisationsprocessen i barns inbördes
samspel, empatiförmåga och konfliktlösning. Föräldrasamarbetet är i
allmänhet väl utvecklat och har en självklar roll i verksamheten. Andra
utmärkande drag är arbetslaget som samarbetsform för personalen, lik-
som att barngrupperna oftast är åldersblandade.
Förskola och fritidshem har utvecklat och befäst en pedagogik med
det enskilda barnets utveckling och lärande i centrum. Regeringen anser
att skolans sätt att arbeta under barnens första viktiga år, bör ta intryck av
förskolans och fritidshemmens arbetssätt.
Förskolan å sin sida behöver ta intryck av skolans förhållningssätt.
Den kritik som riktats mot förskolan, speciellt i samband med
diskussionen om skolstart för sexåringar, gäller bristen på intellektuell
stimulans. Många anser att sexåringarna “tröttnar” på förskolan till följd
av att den inte tillräckligt kunnat tillfredsställa de äldre förskolebarnens
behov av intellektuellt utmanande aktiviteter. Denna kritik bör tas på
allvar och uppmärksammas både i förskolans egen verksamhet och i
utbildningen av förskollärare. Det är t.ex. inte självklart att läs- och
skrivinlärning skall vara förbehållen skolan. Många barn lär sig läsa på
egen hand före skolstarten. Frågan är inte när barn skall lära sig läsa, utan
hur alla barn skall kunna ges tidig språklig stimulans och stöd för sin läs-
och skrivutveckling. Förskolans språkstödjande arbete är av stor
betydelse för att förebygga senare läs- och skrivsvårigheter. I en med
skolan integrerad verksamhet bör goda förutsättningar kunna skapas för
en verksamhet som tillvaratar de äldre förskolebarnens intresse att lära.
Förskolans pedagogiska roll och betydelse behöver stärkas och ut-
vecklas. Skolans betoning av det kognitiva och den långsiktiga plane-
ringen av lärandet är något som förskolan och fritidshemmen bör ta in-
tryck av. Barn utvecklas inte i på varandra följande lagbundna stadier.
Utvecklingen kan ske språngvis, den kan avstanna, eller gå tillbaka till-
fälligt. Särskilt kan detta gälla barn i sexårsåldern, som ofta är en period
hos barnet av stark fysisk tillväxt, som inte alltid motsvaras av den men-
tala tillväxten och mognaden. Genom att gränsen mellan förskolan och
skolan blir mindre skarp och genom att gemensamma pedagogiska för-
hållningssätt utvecklas ökar möjligheterna att möta det individuella bar-
net just där det står i sin utveckling.
Förskollärare och fritidspedagoger i skolan
Utvecklingen mot att integrera fritidshemmen i skolan har pågått under
flera år. I de kommuner som genomfört en långtgående integration
ansvarar ofta fritidspedagogen inom ramen för skoldagen för ett antal
veckotimmar. Det är inte ovanligt att fritidspedagogerna har en
specialisering som exempelvis musik, slöjd, miljöfrågor, drama och
idrott, som kan tillföra skolan värden. Det förekommer också att läraren
och fritidspedagogen tillsammans fungerar som kompanjonlärare. De
kommuner som samordnat förskolan för sexåringar lokalmässigt och
även verksamhetsmässigt med skolan och fritidshemsverksamheten har
ofta organiserat verksamheten så att ett arbetslag, bestående av
grundskollärare, förskollärare och fritidspedagog gemensamt ansvarar för
en grupp barn. Arbetslaget planerar och genomför arbetet tillsammans.
Fritidspedagogen tjänstgör viss del av dagen i skolan och resten av tiden i
fritidshemmet. Det förekommer också att förskolläraren har viss
tjänstgöring i förskola och fritidshem. Erfarenheterna från dessa
kommuner är positiva. För barnen bidrar det nya arbetssättet till att
skolan blir roligare, tryggare, mer spännande och dynamisk. För läraren
minskar ensamarbetet och ensamansvaret för undervisningen.
Samordningen har dessutom ofta lett till att verksamheterna kunnat
bedrivas mer kostnadseffektivt.
Den pedagogiska verksamheten i en skola, där också förskola och fri-
tidshem bedriver en integrerad verksamhet, utformas och genomförs så-
ledes av olika personalkategorier med olika kompetenser. Barnens hela
dag blir viktig och läroprocesserna samverkar och pågår i olika former.
Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger har i detta arbete lik-
värdiga uppgifter och formar gemensamt en verksamhet för utveckling
och lärande, som tar tillvara olika aspekter på barnens kunskaps-, kom-
petens- och identitetsutveckling. Med denna syn på lärande blir begrepp
som undervisning, i skollagens mening så nära kopplat till den traditio-
nella lärarrollen, kanske även själva skolbegreppet, problematiskt.
Liksom kunskapssynen måste utvecklas för att motsvara de krav sam-
hället ställer på vad som är relevant kunskap i olika tider, så måste också
synen på undervisning utvecklas, för att inte bli ett hinder för vad man
vill åstadkomma. Undervisningsbegreppet behöver få en vidare innebörd
än nu för att kunna motsvara vår kunskap om hur och när människan lär.
Det livslånga lärandet står inte endast för att ny kunskap måste tillägnas i
olika skeden av livet och aldrig kan ses som en avslutad process, utan
också för insikten att lärandet sker ständigt.
Fritidspedagogerna har under längre tid haft skolan som arbetsplats
och har kommit olika långt i utvecklingen att bilda en samverkande hel-
het av skola och skolbarnsomsorg. Förskollärarna är de främsta bärarna
av förskolepedagogiken och har genom sin utbildning och den verksam-
hetskultur som skapats i förskolan bäst möjlighet att föra in förskolans
arbetsformer och synsätt också inom skolans ram. Förskollärarna behövs
för sexåringarna i den med skolan integrerade verksamheten. Också för
barn högre upp i åldrarna kan förskolläraren bidra i den pedagogiska
verksamheten.
Det finns därför anledning att överväga fritidspedagogernas och för-
skollärarnas roll i skolan i förhållande till undervisningsbegreppet. I en
integrerad verksamhet där förskolläraren, grundskolläraren och fritids-
pedagogen gemensamt ansvarar för en grupp barn och där arbetsupp-
gifterna fördelas mellan personalen, så att vars och ens kompetens tas
tillvara, medverkar alla i den pedagogiska läroprocessen, utifrån vars och
ens kompetens. Att förbehålla grundskolläraren undervisningsbegreppet
är knappast meningsfullt. Hur arbetet skall organiseras och de olika kom-
petenser som förskolläraren, grundskolläraren och fritidspedagogen re-
presenterar, skall utnyttjas, bör bli en fråga för den lokala skolledaren.
En motsvarande fråga rör själva skolbegreppet. Mot bakgrund av det
reformarbete som nu påbörjats anser regeringen att frågan om hur för-
skolan kan bilda en egen skolform inom det offentliga skolväsendet bör
övervägas.
Familjedaghem, öppen förskola, öppen fritidsverksamhet
Även familjedaghem, öppen förskola och öppen fritidsverksamhet utgör
viktiga delar av barnomsorgen. Familjedaghemmen omfattar i dag ca 100
000 barn i förskoleåldern och 23 000 skolbarn. Antalet barn i denna verk-
samhetsform har minskat under senare år. Särskilt gäller detta skolbar-
nen, vars antal halverats i familjedaghemmen sedan slutet av 1980-talet.
Förskolebarn i familjedaghem har tillgång till den allmänna förskolan
och på många orter även till den öppna förskolans verksamhet.
I den öppna förskolan ges hemmavarande föräldrar och
dagbarnvårdare möjlighet att tillsammans med personalen utveckla en
pedagogisk gruppverksamhet för barnen. Den ökande arbetslösheten har
bidragit till att de öppna förskolorna fått allt större betydelse som
kompletterande förskoleverksamhet. De fyller också en viktig
förebyggande funktion i socialt utsatta områden. I många invandrartäta
områden har de öppna förskolorna dessutom kunnat ge
invandrarföräldrar och deras barn en värdefull kontakt med svenskt
samhälle och svensk kultur.
Den öppna fritidsverksamheten vänder sig främst till skolbarn i åld-
rarna 10-12 år och finns i ca 30 procent av kommunerna.
Att tillse att alla de verksamheter där barn vistas kan hålla en god kva-
litet och utgå från barns behov är ett viktigt ansvar för kommunerna.
Det är regeringens uppfattning att det utvecklingsarbete som nu sker
inom förskola, skola och fritidshem också kan gagna övriga delar av
barnomsorgen. Det pedagogiska måldokumentet för förskolan bör t.ex.
också vara vägledande för andra verksamheter för barn — familjedag-
hemmen, den öppna förskolan och förskoleverksamhet för barn på sjuk-
hus.
Förskola för utsatta barn
Förskolan är betydelsefull för alla barns utveckling och lärande, men
störst betydelse har den för de barn som på olika sätt är utsatta — språk-
ligt, socialt, intellektuellt. Vidgade klyftor i samhället har ökat skillna-
derna mellan människor både materiellt, socialt och kulturellt. Den väx-
ande arbetslösheten påverkar också barns villkor och möjligheter att
utveckla sin potential. Föräldrars arbetslöshet kan innebära oro, stress
och ångest också för barn.
Barnomsorgen har i likhet med många andra välfärdssystem i Sverige
byggts upp utifrån den s.k. arbetslinjen. Det är föräldrarnas förvärvs-
arbete eller studier som är den egentliga grunden för att få del av barn-
omsorgen, förutom för individuellt diagnosticerade barn som är i behov
av särskilt stöd. Endast för sexåringar har kommunerna skyldighet att
tillhandahålla förskola oavsett barnets familjesituation.
Grundstrukturen i arbetslinjen och de generella välfärdssystemen,
byggde på principen att alla hade möjlighet att förvärvsarbeta. Arbetslös-
heten har drabbat vissa grupper hårdare än andra — invandrare, lågutbil-
dade, unga ensamstående mammor, vissa sektorer inom arbetslivet. En-
ligt SCB:s barnomsorgsundersökning 1996 var andelen barn i förskole-
åldrarna med arbetslösa föräldrar 15 procent av de ensamståendes barn
och 12 procent av barnen med sammanboende vårdnadshavare.
Allt fler kommuner drar in barnomsorgsplatsen om ett barns förälder
blir arbetslös och skärper reglerna för tidsfrister. I mer än hälften av lan-
dets kommuner hade år 1996 barnet förlorat sin barnomsorgsplats tre
månader efter det att föräldern mist sitt arbete. Är man arbetslös är det
oftast omöjligt att få en barnomsorgsplats. Endast var tionde kommun
erbjuder arbetslösas barn en barnomsorgsplats. Arbetslöshet medför ett
utanförskap som också drabbar barnen.
Frågan har såväl sysselsättningspolitiska som utbildningspolitiska
implikationer. För att stå till arbetsmarknadens förfogande krävs att barn-
omsorgen är ordnad, för att få barnomsorg krävs förvärvsarbete — ett
Moment 22. Med tanke på att det trots allt finns många kommuner som
låter barn behålla sin daghemsplats under hela förskoleåldern kan man
förmoda att det inte bara är en kommunalekonomisk fråga, utan även en
attitydfråga till förskolans betydelse för barns utveckling och lärande.
Barnomsorgslagstiftningen ålägger kommunerna att tillhandahålla
barnomsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar eller på
grund av barnets eget behov. Barnets eget behov tolkas mycket olika i
kommunerna. En del kommuner tolkar begreppet så att de låter barn som
fått en daghemsplats behålla denna när föräldern blir arbetslös. I de
kommuner som gjort en snävare tolkning är begreppet förbehållet barn
med behov av särskilt stöd. Det är viktigt för utsatta barn att få det stöd
som förskolan innebär. Regeringen förutsätter att kommunerna tar sitt
ansvar i enlighet med lagstiftningen.
5.3 Grundskolan
Regeringens bedömning: Grundskolans resultat är i väsentliga avseen-
den goda och internationellt sett ofta mycket goda. Samtidigt finns allt
fler signaler om svårigheter för grundskolan att nå läroplanens mål. Detta
är djupt oroande eftersom grundskolan måste ges förutsättningar att
lyckas med sitt uppdrag; att främja barns utveckling och ge alla barn en
kvalitativt god grundutbildning. Grundskolan bör lägga grunden för ett
livslångt lärande och ett aktivt deltagande i samhällsutvecklingen. Detta
är ett område där huvudmännen har ett tydligt ansvar.
Grundskolans inre arbete och utbildningens kvalitet måste nu komma i
fokus. Det inre arbetet behöver utvecklas för att kunna möta alla barn
utifrån deras skilda förutsättningar och behov. Mobbning, timplanefrågor
samt skolmåltider kommer därvid att aktualiseras. Integrationen mellan
förskola, skola och skolbarnsomsorg kommer att påverka grundskolans
arbetssätt.
Kraven på en hög nivå på befolkningens utbildning är i dag större än nå-
gonsin tidigare. Individen behöver en god grund för sitt fortsatta lärande
och för att själv utvecklas som människa och samhällsmedborgare. En
föränderlig arbetsmarknad ställer ökade krav på förmågan att lära nytt,
att kommunicera, ta ansvar och lösa problem. Egenskaper som tilltro till
den egna förmågan, självständighet, kreativitet, flexibilitet och
samarbetsförmåga blir allt viktigare. En snabbt växande
informationsmängd, ökande kontakter och samarbete med omvärlden
samt förändrade villkor i såväl samhällsliv som arbetsliv ställer nya krav
på människan. Detta förutsätter inte bara en utbildning som ger goda
kunskaper och färdigheter inom olika ämnesområden utan en
sammanhållen utbildning som utvecklar såväl kunskaper som social
kompetens.
Skolan förbereder eleverna för livet som helhet; för arbetslivet, för vi-
dare studier och för rollen som samhällsmedborgare. Om skolan miss-
lyckas i sitt arbete kan det innebära början på en negativ livsutveckling
för eleven. Till följd av villkoren på arbetsmarknaden blir det nästan
omöjligt att vinna inträde på denna för skolans förlorare. Att reparera
brister som uppkommit i grundskolan senare i livet är mycket svårt och
dyrt både för individen och samhället. Det är därför nödvändigt att för-
bättra situationen för de mest utsatta eleverna. Samhället måste kunna
kräva av sin skola att den ger alla en god förberedelse för livet. Skolan
måste ge alla elever möjlighet att uppnå målen för grundskolan. Hur
lyckas då grundskolan med sin uppgift?
Utgångsläget är gott
Vi har ett gott utgångsläge när det gäller grundläggande utbildning.
Svensk grundskola lyckas bra med uppgiften att ge eleverna grund-
läggande färdigheter och står sig bra i internationell konkurrens. Förmå-
gan att läsa är god. Det visar bl.a. internationella undersökningar. Lärare,
framför allt i de tidiga åren i grundskolan, har här varit framgångsrika.
Även i fråga om skriftlig förmåga visar eleverna en relativt god förmåga.
Skolans resultat i räknefärdigheter och matematik är däremot mer va-
rierande. Tidigare internationella undersökningar visade att flertalet
svenska elever hade dåliga kunskaper i matematik. Detta ledde till en
omfattande fortbildning av lärare. Nu har en ny större studie genomförts
som visar att resultaten i matematik har förbättrats väsentligt, vilket är
mycket positivt. De fortbildningssatsningar som genomförts synes ha gett
resultat.
Även inom främmande språk har en stor del av eleverna goda kun-
skaper. De har god tilltro till sin kommunikationsförmåga och är, inte
minst när det gäller engelska, motiverade att lära.
Sett i ett internationellt perspektiv har Sverige i väsentliga avseenden
ett homogent skolväsende. Det finns betydligt mindre skillnader mellan
skolor i vårt land än i de flesta andra länder. Det sätt som undervisningen
genomförs på skiljer sig inte särskilt mycket åt. Skillnaderna i resultat
mellan olika skolor och landsändar är förhållandevis små.
Elever med mycket goda resultat hävdar sig också väl i konkurrens
med motsvarande grupper i andra länder såväl kvantitativt som nivåmäs-
sigt. Vi har alltså fog för att hävda att grundskolan i Sverige har en hög
standard.
Men det finns allvarliga varningssignaler
Trots de generellt positiva resultaten finns ett antal varningssignaler.
En sådan är brister i skolans förmåga att tillvarata och vidmakthålla
barns och ungdomars lust att lära. I Skolverkets undersökning 1993/94
Attityder till skolan återfinns elevers bedömningar av skolans kvalitet
som stämmer till allvarlig eftertanke. Bra undervisning och läromedel,
intressant och meningsfullt innehåll, att ha nytta av det man får lära sig i
skolan — så karaktäriserades skolans centrala uppgifter. Och i samtliga
dessa fall var det inte mer än 50-60 procent av eleverna i högstadiet och
gymnasieskolan som gjorde en uttalat positiv bedömning!
En annan varningssignal är skolors och elevers markering av att elever
med svårigheter i skolarbetet får sämre stöd än tidigare. Kommuner och
skolor hävdar att fler elever än tidigare kräver särskilda insatser. Många
ser dessutom att möjligheten att erbjuda stöd har minskat. Andelen elever
i grundskolan som anser att det inte är så lätt att få hjälp har stigit från 42
till 48 procent från år 1992 till 1995. Under samma period har andelen
elever som anser att de nästan alltid får den hjälp de behöver i läsinlär-
ningen sjunkit från 84 till 75 procent. I den nationella utvärderingen av
grundskolan bedömde lärare att 8 procent av eleverna hade behov av spe-
cialundervisning. Av de elever som hade läs- och skrivsvårigheter eller
allmänna skolsvårigheter (de två största grupperna i behov av specialun-
dervisning) var det nästan 30 procent som skulle behöva mer hjälp än de
fick.
Utvärderingar visar att kommunerna i allmänhet tar väl hand om elever
med stort och tydligt behov av hjälp, t.ex. elever med fysiska funktions-
hinder. De som tycks komma i kläm och i allt mindre utsträckning får
hjälp är i stället elever med mindre tydliga svårigheter, som tysta elever,
elever med läs- och skrivsvårigheter, elever med dolda funktionshinder
och elever med allmänna skolsvårigheter. Regeringen ser med stor oro på
skolans minskade möjligheter att ge dessa elever i gråzonen tillräckligt
stöd.
Att tidigt lägga en god grund för ett fortsatt lärande är viktigt. Därför
är det allvarligt att de besparingar kommuner genomfört inom
skolväsendets område till stor del har gått ut över den tidiga utbildningen.
Besparingarna har medfört att elevgrupperna blivit större och att antalet
vuxna kring barn och ungdom minskat. Visserligen har Sverige
internationellt sett fortfarande hög lärartäthet och genomsnittligt relativt
små elevgrupper. Det finns emellertid en grundad oro för att bespa-
ringarna slår mot elevgrupper som behöver stöd och att vissa barn blir
lidande. Åtgärder för att förbättra situationen för dessa elever är därför
nödvändiga. Regeringen har därför begärt en rapport från Skolverket om
hur kommunernas besparingar påverkar skolsituationen för denna elev-
grupp.
Den gångna hösten fick eleverna i årskurs 8 för första gången betyg
enligt grundskolans nya betygssystem. Skolverket har granskat resultaten
i 50 grundskolor. Granskningen visar att andelen elever som inte nått upp
till målen varierar mycket mellan olika skolor. I sju undersökta ämnen
var det mellan 3 och 9 procent av eleverna som saknade betyg på grund
av att de inte nått upp till de mål som satts upp. I vissa ämnen finns det
skolor där samtliga elever når upp till målen, medan några enstaka skolor
av dem som undersökts har upp emot 20 procent som inte klarar målen i
ett visst ämne. Att många elever kan befaras lämna grundskolan med
brister i sin utbildning är en allvarlig varningssignal, som måste leda till
åtgärder på lokal och nationell nivå. Särskild uppmärksamhet måste äg-
nas språkförmågan. En fördel med det nya betygssystemet är att det tyd-
ligt synliggör att skolan har ett ansvar för att alla elever verkligen ges
möjligheter att nå målen. Av debatten att döma tycks skolorna också ha
uppfattat det nya betygssystemet som en signal om behov av att sätta in
åtgärder för de elever som har svårigheter.
En likvärdig skola?
Resultaten i den svenska grundskolan är — som tidigare påpekats — i
väsentliga avseenden goda och internationellt sett ofta mycket goda. Det
goda resultatet skall först och främst tillskrivas grundskolans lärare och
skolledare som utfört ett gott arbete. Men det är också ett resultat av den
utbildningspolitik, vars bärande tanke kan sammanfattas i devisen En
skola för alla. Vi kan alltså konstatera att den sammanhållna grundskolan
för alla barn — som ger alla elever en likvärdig utbildning och där barn
med olika förutsättningar och från olika uppväxtmiljöer möts — har varit
framgångsrik.
Bilden av den homogena svenska grundskolan är emellertid på väg att
förändras. Vi ser tendenser till att det som gjort svensk grundskola så
uppmärksammad internationellt — de små skillnaderna mellan skolor
och mellan olika grupper av elever — är på väg att ändras. Det decentra-
liserade ansvaret innebär olika sätt att utveckla skolan. Vi ser redan i dag
en ökad variation, mångfald och växande skillnader inom skolväsendet.
En del av denna variation är resultat av försök och ansträngningar att för-
bättra och anpassa verksamheten. Vissa skolor arbetar medvetet med att
utveckla sin verksamhet kvalitativt medan andra är passiva och mindre
intresserade av pedagogiskt utvecklingsarbete. Andra skillnader beror på
samhällsutvecklingen. Läs- och skrivsvårigheter har alltför länge varit ett
dolt problem, som nu alltmer uppmärksammas. En allt större andel elever
med invandrarbakgrund och bostadssegregationen gör att elever har
mycket olika bakgrund och förförståelse när de börjar skolan. Samman-
taget innebär förändringarna att skillnaderna ökar mellan olika skolor.
En annan oroande tendens är att skillnaderna mellan olika grupper av
elever nu ökar. Även om läsfärdigheten allmänt sett är mycket god i Sve-
rige, finns det en grupp elever som skolan inte lyckas föra fram till god-
tagbar kunskapsnivå. Dessutom ökar spridningen i kunskapsnivå mellan
de lägst och de högst presterande under skoltiden. Detta gäller såväl läs-
färdigheter som naturvetenskapliga ämnen och engelska. Problemen för-
stärks av att bristande kunskaper ger ackumulerade effekter, som för den
enskilde försvårar möjligheterna att tillgodogöra sig fortsatt utbildning.
Det finns alltså två bilder av den svenska grundskolan. Den ljusa bil-
den visar en sammanhållen skola med goda resultat. Den mörka bilden
tyder på ökande klyftor mellan elever och skolor och problem att nå läro-
planens mål med en kvalitativt god utbildning åt alla. Båda bilderna är
sanna. Därför måste nu kraftiga ansträngningar göras både lokalt och na-
tionellt för att med alla krafter motverka den mörka bilden.
En skola utan förlorare
Till grundskolans viktigaste uppgifter hör att lägga grunden för fortsatt
lärande genom goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning. Som vi
tidigare redovisat finns indikationer på att skolornas möjligheter att
hjälpa elever att nå goda resultat har försämrats de senaste åren. Fler ele-
ver än tidigare uppger att de inte får den hjälp de anser sig behöva. Dessa
signaler oroar. Det är skolans uppgift att ta hänsyn till elevernas varier-
ande behov, att överbrygga kunskapsklyftor och sociala olikheter. Sko-
lans uppgift måste vara att till varje pris förhindra utslagning. Varje elev
som lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper eller med ett brutet själv-
förtroende och en ovilja att lära vidare, innebär ett stort misslyckande för
skolan. Skolan måste ge alla barn förutsättningar att lyckas i skolan ge-
nom att möta dem utifrån deras skilda förutsättningar och behov. Skolhu-
vudmännen har ett tydligt ansvar för att alla elever ges möjligheter att nå
grundskolans mål.
Flera internationella undersökningar visar att svenska elever i allmän-
het läser mycket bra. Även om flertalet svenska skolbarn är bra läsare, så
finns det en grupp elever som har uppenbara läs- och skrivsvårigheter.
Det finns delade meningar om orsakerna till att vissa elever får svårighe-
ter i sin läs- och skrivutveckling. Oberoende av orsakerna är det en peda-
gogisk uppgift att stimulera och stödja barnen i deras arbete att tillägna
sig en god förmåga att läsa och skriva. Det finns inte heller en enda me-
tod som kan tillämpas för att utveckla god läsförmåga, utan metoder och
tillvägagångssätt måste anpassas till elevers olika förutsättningar, mog-
nad och behov. Att förebygga att läs- och skrivsvårigheter uppstår och att
arbeta intensivt med barns språkutveckling är en fråga både för förskolan
och skolan. Förskolans språkutvecklande arbete spelar en mycket stor
roll för barns möte med det skrivna ordet. De första åren i skolan skall
lägga grunden för en god läs- och skrivutveckling och är som sådana
utomordentligt viktiga för elevens fortsatta lärande. Förskollärares och
grundskollärares insatser under de första årens läs- och skrivutveckling är
alltså mycket betydelsefulla. Men även senare under skoltiden är det en
väsentlig uppgift för skolan att arbeta intensivt med elevernas utveckling
inom området. Att stimulera läs- och skrivutvecklingen för elever som
fortfarande kan ha svårigheter med läsning och skrivning är en uppgift
för alla lärare och får inte överföras enbart på specialläraren. Regeringen
ser det som särskilt angeläget att söka finna åtgärder för att förebygga att
elever får läs- och skrivsvårigheter. En särskild kommitté, Läs- och
skrivkommittén (dir. 1996:60), har därför tillsatts för att redovisa viktiga
utgångspunkter för arbetet med att stödja elever med stora läs- och
skrivsvårigheter samt föreslå åtgärder i förebyggande och avhjälpande
syfte.
Skolans inre arbete
Skolans inre arbete måste utvecklas för att skolan bättre skall kunna nå
läroplanens mål. Skolan har av tradition haft en ämnesinriktad undervis-
ning som styrts av läraren och läroboken och som förmedlats genom ka-
tederundervisning till elever som haft mycket lite inflytande över sin
egen utbildning. Om skolan skall kunna vidmakthålla barns nyfikenhet
och lust att lära och vidareutveckla nyckelkompetenser som samarbets-
förmåga, självförtroende, självständighet, förmåga att kommunicera, att
tänka själv, att ta initiativ, att lösa problem, då måste skolans inre arbete
utvecklas. Det måste vara roligt och viktigt att gå i skolan. Elevers in-
flytande över sin egen utbildning måste därför bli större. Längre, sam-
manhållna arbetspass och ämnesövergripande undervisning, organiserad
utifrån teman eller problem i verkligheten, är i många fall att föredra för
att ge eleverna möjligheter att uppfatta sammanhang, få en helhetsbild
och kunna ta ställning i olika avseenden. Lärares ensamarbete behöver
brytas till förmån för arbete i arbetslag. Lärarutbildningarna borde kunna
en spela en stor och betydelsefull roll för att ge blivande lärare impulser
till förändringar i skolarbetet, till att utforma nya arbetssätt, utveckla nya
arbetsformer etc. Förutsättningarna för en förändring av skolans inre ar-
bete har även ökat bl.a. genom det skolutvecklingsavtal som slutits mel-
lan parterna. Regeringen har också tillsatt en kommitté, Skolkommittén
(dir. 1995:19 och 1997:2), som har till uppgift att belysa det inre arbetet i
skolan och föreslå åtgärder för att stimulera den pedagogiska utveck-
lingen. Kommittén skall därvid bl.a. stimulera en offentlig debatt om frå-
gor som rör det inre arbetet.
Kursplanerna i grundskolan innefattar två slags mål, både mål att
sträva mot och mål att uppnå. Skolverkets uppföljningar pekar på att
målen att uppnå tycks ha blivit såväl planerings- som bedömningsmål.
Uppnåendemålen uppfattas alltså som en sorts grundkurs medan strä-
vansmålen uppfattas som överkursen. Regeringen utgår från att denna
missuppfattning är ett övergångsfenomen men finner det ändå angeläget
att understryka att det är målen att sträva mot som skall utgöra utgångs-
punkten för arbetet i skolan. Varje elev skall nå så långt som möjligt i
den riktning som strävansmålen anger.
Möten och influenser från förskolan kommer i och med den ökade in-
tegrationen mellan förskola, skola och skolbarnsomsorg att få stor be-
tydelse för att utveckla skolans kvalitet. Särskilt de första åren i skolan är
viktiga. Där kan barns nyfikenhet, intresse och engagemang för det fort-
satta skolarbetet grundläggas eller hämmas. Den utveckling av grund-
skolans och motsvarande skolformers arbetssätt som en integration mel-
lan förskola, skola och skolbarnsomsorg kommer att leda till är därför
mycket betydelsefull. Här kan förskolans pedagogik och arbetssätt med
arbetslag och variation och balans mellan olika aktiviteter innebära en
utveckling av det inre arbetet i skolan under de första viktiga åren.
En viktig uppgift för skolan är att hos både flickor och pojkar skapa
intresse för naturvetenskap och teknik samt utveckla miljömedvetenhet.
Många uppgifter ställer i dag krav på naturvetenskapligt kunnande hos
var och en — inte minst gäller detta miljöfrågorna, som är en avgörande
framtidsfråga. Hur kommer t.ex. skollagens mål om respekten för vår
gemensamma miljö till uttryck i undervisningen? Tekniska kunskaper
blir i allt högre grad en förutsättning för att vi skall kunna bemästra och
använda den teknik som omger oss. Många av skolans ämnen kommer
barn och ungdomar i kontakt med även i livet utanför skolan. De natur-
vetenskapliga ämnenas innehåll och struktur möter de dock oftast endast
inom skolans väggar. Undersökningar har visat att elevernas begrepps-
bildning och problemlösningsförmåga inom det naturvetenskapliga om-
rådet behöver utvecklas. Elevernas svar tyder på att de skulle uppnå
bättre och mer varaktiga kunskaper i naturvetenskapliga ämnen om de i
undervisningen fick hjälp att uppmärksamma skillnaden mellan det var-
dagliga och det vetenskapliga tänkandet. Det finns därför skäl att i under-
visningen i större utsträckning utgå från elevernas egen vardag och erfa-
renheter. Regeringen kommer även fortsättningsvis att ägna utvecklingen
av undervisningen inom dessa områden stor uppmärksamhet.
Praktisk arbetslivsorientering (PRAO) i grundskolan är ett sätt att öka
kontakten mellan skola och arbetsliv. Omfattningen av PRAO är inte
längre nationellt reglerad och risk finns för att elevernas arbetslivsorien-
tering därmed har minskat. Det är regeringens uppfattning att den prak-
tiska arbetslivsorienteringen är en väsentlig och värdefull del av grund-
skolans verksamhet. Regeringen har därför givit Skolverket i uppdrag att
analysera konsekvenserna av den förändrade regleringen och föreslå åt-
gärder om granskningen föranleder detta.
Mobbning och våld
Alla elever måste kunna känna sig trygga i skolan. Skolan måste vara en
plats dit barn kan gå utan att vara rädda och dit föräldrar utan oro kan
skicka sina barn. Så är det inte alltid i dag. Barnombudsmannens rappor-
ter uppger att ca 10 procent, eller ungefär 100 000 elever, utsätts för
mobbning. Detta är helt oacceptabelt. När elever blir mobbade får det
vittgående psykologiska konsekvenser för dem, för deras identitet, deras
självkänsla, deras möjligheter att utvecklas till harmoniska vuxna. Men
mobbning får också konsekvenser för lärandet. Självklart lär man sig
sämre om man är otrygg.
Mobbning förekommer inte bara mellan elever. Mobbning mellan ele-
ver och lärare och mellan lärare själva är alltför vanligt förekommande.
Kravet på trygghet i skolan måste omfatta både elever och vuxna.
Mobbning och trakasserier får inte förekomma i skolan. Det är perso-
nalens ansvar att se till att elever inte utsätts för kränkande behandling.
Detta framgår av skollag och läroplaner. Det är varje skolas skyldighet
att upprätta ett program mot mobbning. Ändå visar Barnombudsmannen i
en enkätundersökning från 1995 att 10 procent, eller omkring 500 skolor,
helt saknar program mot mobbning. Rektor har ett särskilt ansvar för att
ett sådant program används och utvecklas. I utvecklingssamtalen kan
problem med mobbning uppmärksammas och skolan skall i så fall i ett
åtgärdsprogram ange hur problemen kan lösas. Det är en självklarhet att
svårare fall av kränkande behandling, t.ex. misshandel eller andra över-
grepp, måste anmälas till polis på samma sätt som sker om motsvarande
händelser utspelas utanför skolan.
Det är viktigt att de vuxna i skolan tar sitt ansvar och tydligt markerar
vad som är tillåtet och inte. Detta kräver både civilkurage och mod.
Barnombudsmannen har i en enkätundersökning från 1996 riktad till 13-
åringar kommit fram till att ett av de viktigaste inslagen för att motverka
mobbning är att de vuxna engagerar sig i eleverna. Stödet från vuxna är
också ofta en förutsättning för att eleverna själva skall engagera sig och
ta ansvar. Men endast hälften av eleverna anser att de kan vända sig till
lärare om de mobbas. Det är en oacceptabel situation. Elever måste känna
att de har de vuxnas stöd, om de upplever otrygghet eller hot. Det gäller
för skolan att skapa kontinuitet och närhet i arbetet så att lärare kan se
problemen och ta ansvar för den psykosociala miljön. Det är också
viktigt för arbetet mot mobbning att de vuxna i skolan känner stöd från
varandra.
Både föräldrar och eleverna själva har viktiga roller när det gäller att
skapa en trygg arbetsmiljö.
Föräldrar har omfattande kunskap om barns upplevelse av otrygghet i
skolan. De kan i direktkontakt, i lokala styrelser, i utvecklingssamtal och
på föräldramöten ge sina bidrag till arbetet med en trygg skolmiljö.
Elevernas medverkan är viktig. Eftersom mobbning ofta sker i situa-
tioner som är svårgenomskådliga för vuxna är det särskilt angeläget att
lyssna på elevernas förslag till åtgärder. Elever har i regel långt bättre
kännedom än lärare och skolledare om vad som sker mellan eleverna och
har därigenom lättare att förstå hur man skall utforma miljöer och arbets-
processer för att undvika att enskilda elever eller grupper blir utsatta för
fysiska eller psykologiska övergrepp.
Regeringen ser mycket allvarligt på problemet med mobbning. Det är
ett brott mot skolans värdegrund och måste motverkas med kraft. Barn-
ombudsmannen skall i mars 1997 lämna en särskild rapport om arbetet
med mobbning och därvid föreslå lämpliga åtgärder. I samband därmed
planeras en hearing. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med
förslag i frågan.
Grundskolans timplan
Det finns en inbyggd motsättning mellan målstyrning och tidsstyrning.
Det är inte antalet timmar i ett ämne som skall utgöra grunden för den
likvärdiga utbildningen utan att alla elever ges förutsättningar att nå de
mål för undervisningen som anges i läroplanen och i kursplanerna. Tiden
kan behöva variera för att elever skall nå samma mål. Det är därför målen
som bör vara styrande för skolornas uppläggning av undervisningen
framför tiden i timplanen. Regeringen bedömer att timplanens roll som
styrmedel på sikt kommer att tonas ned.
Finns det då skäl att fortsatt fastställa en nationell timplan? Ja, tillsvi-
dare behövs den eftersom de kvalitetsmått eller det kvalitetssäkringssys-
tem som kan garantera att alla skolor ger eleverna en likvärdig och kva-
litativt god utbildning ännu inte existerar. I brist på bättre mått ger
timplanen en garanti för utbildningens omfattning och därmed i viss mån
dess kvalitet. Timplanen fyller därför alltjämt en funktion som statligt
styrmedel. Timplanen får dock inte utgöra ett hinder för pedagogiskt ny-
tänkande och förändring. Därför finns det skäl att underlätta ett förändrat
arbetssätt genom att öka skolornas möjligheter att tillämpa timplanen mer
flexibelt.
Läroplanskommittén sammanfattade i betänkandet Skola för bildning
(SOU 1992:94) sin syn på kunskap och lärande med utgångspunkt i ak-
tuell forskning. Kunskap utvecklas i ett växelspel mellan vad man vill
uppnå, den kunskap man redan har, problem man upplever med utgångs-
punkt i denna samt de erfarenheter man gör. Kunskap utvecklas alltid i
ett sammanhang — en praktisk, social, språklig situation. Det finns kun-
skap i olika former, som fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet.
Med utgångspunkt i denna kunskapssyn — som regeringen delar — är
det väsentligt att skoltiden ses som en helhet, som ger eleverna kunskaper
som redskap för att lösa såväl praktiska som teoretiska problem. Kun-
skaper utvecklas och förändras genom att användas. Därför måste hand
och tanke följas åt under skoltiden. Enligt läroplanen skall skolan “främja
elevernas harmoniska utveckling. Detta skall åstadkommas genom en
varierad och balanserad sammansättning av ämnen och arbetsformer.”
De praktisk-estetiska ämnena fyller en viktig funktion för att
åstadkomma denna variation och balans.
I samband med läroplansreformen gjordes stora förändringar i olika
ämnens timtal. Flera ämnen fick därvid minskad tid till sitt förfogande
för att möjliggöra en förstärkning av de grundläggande kunskaperna, ge
utrymme för utökat språkval och för att ge eleverna möjligheter till eget
val. Den inbördes balansen mellan olika ämnen förändrades, varvid sär-
skilt slöjd samt idrott och hälsa kom att få en förhållandevis kraftig tim-
talsreduktion. Slöjd är det ämne som eleverna var mest positiva till i den
nationella utvärderingen av grundskolan. Där kunde man få utlopp för
den egna kreativiteten och hade stort inflytande över arbetet. Det var
också ett ämne som uppfyllde läroplanens mer allmänna målsättningar
om att utveckla elevernas självständighet, deras skapande förmåga och
förmåga att lösa problem. Nödvändigheten av att utöka idrottsämnets
timtal motiveras främst av folkhälsoskäl. Den fysiska aktivitetens be-
tydelse för folkhälsan har betonats genom åren från både beteendevetare
och fysiologer. Folkhälsoinstitutet har i idéskriften Vårt behov av rörelse
betonat att skolbarn behöver mer rörelse och lek.
Mot bakgrund av vad som beskrivits ovan anser regeringen att utform-
ningen av timplanen fortlöpande bör omprövas. Det kan finnas anledning
att överväga förändringar vad gäller balansen mellan olika ämnen. Rege-
ringen avser att senare återkomma till riksdagen med en proposition om
ändringar i grundskolans timplan, som inom ramen för nuvarande totala
timtid dels ger skolor bättre möjligheter att anpassa timplanen efter
lokala behov, dels ger slöjd och idrott och hälsa mer tid.
Kostnadsfria skolmåltider
Elever i grundskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan är i dag
genom bestämmelser i skollagen garanterade fria läromedel, fri skolhäl-
sovård och under vissa förutsättningar fria skolskjutsar. Att dessa be-
stämmelser efterlevs är förutsättningar för att kraven på lika tillgång till
respektive likvärdig utbildning skall kunna upprätthållas.
När det gäller skolmåltider är situationen något annorlunda. Trots att
det inte är obligatoriskt för kommunerna att erbjuda skolmåltider, har
skolhuvudmännen sedan länge låtit elever i grundskolan och gymnasie-
skolan samt motsvarande skolformer få kostnadsfria skolmåltider. Under
de senaste åren har ett antal kommuner infört avgifter för elever i gymna-
sieskolan och i några kommuner pågår diskussioner om att införa sådana
avgifter. Ett fåtal kommuner diskuterar också att införa avgifter för
elever i grundskolan.
Kostnadsfria skolmåltider fyller en viktig funktion. Eleverna behöver
ett näringsriktigt mål mitt på dagen för att de skall kunna vara aktiva och
ta till sig kunskaper under hela dagen, samtidigt som de också får del av
den sociala samvaro som skolluncherna ger. Skolmåltiderna har även
betydelse för att grundlägga goda och regelbundna matvanor.
Riksdagen har vid flera tillfällen — senast vid behandlingen av mo-
tionsyrkanden från den allmänna motionstiden vid 1994/95 års riksmöte
(bet. 1995/96:UbU3) — behandlat frågan om lagstiftning angående fria
skolmåltider. Riksdagen fann utvecklingen mot att införa skolmåltids-
avgifter oroande och begärde därför att regeringen skall överväga möj-
ligheten att lagstifta om elevers rätt till fria skolmåltider i grundskolan
och gymnasieskolan.
Regeringen avser att senare under 1997 återkomma till riksdagen i
frågan.
5.4 Gymnasieskolan
Regeringens bedömning: Gymnasieskolan befinner sig i ett intensivt
utvecklingsskede. Det finns dock redan nu behov av justeringar och för-
bättringar, något som gymnasiereformen som sådan medger. De natio-
nella styrdokumenten behöver ses över i syfte att tydliggöra varje natio-
nellt programs inriktning och profil och därmed stärka programmålens
betydelse. En översyn bör även göras av utbudet av nationella program
och deras grenar.
Den låsta ämnesstrukturen i naturvetenskaps- och samhällsvetenskaps-
programmen behöver luckras upp och ett nytt tekniskt program införas.
Programmen med yrkesämnen behöver stärkas till innehåll och upp-
läggning samt utvecklas kvalitativt på egna meriter. En större flexibilitet
behöver skapas. Ett nationellt program med yrkesämnen skall kunna läg-
gas upp på olika sätt. Inom ramen för dessa program bör en alternativ
studieväg införas med en modern och helt ny typ lärlingsutbildning, som
skiljer sig markant från tidigare former. Den kan efter ca två års gymna-
sieutbildning utgöra en väg att fullfölja ett nationellt program. Den bör
erbjudas som alternativ till nuvarande studieorganisation.
För att ytterligare höja kvaliteten på programmen med yrkesämnen bör
det prövas om en yrkesexamen inom gymnasieskolan skall införas. Ar-
betslivets branschorganisationer bör få ett ökat ansvar för gymnasiesko-
lans yrkesutbildningar.
Ambitionerna och målsättningen för kärnämnena är fortsatt höga.
Därför måste nya vägar prövas för att alla elever skall nå målen i dessa
ämnen. Regeringens bedömning är att kursplanerna fortfarande skall vara
gemensamma för alla nationella program men en tydligare öppning mot
varje programs speciella karaktär behöver skapas. En förändring av utbu-
det av kärnämnen bör prövas.
Inom ramen för det individuella programmet bör erbjudas en utbild-
ning som förenar undervisning i vissa grundskolekurser, vissa gymnasie-
kurser och en yrkesinriktad praktik — praktikprogrammet.
Den nya gymnasieskolans framväxt
Den nya gymnasieskolan kan ses som ett naturligt led i en utveckling allt
sedan 1970 års gymnasiereform. Den innebar att utbildningar som fanns
inom olika skolformer samlades i en gymnasieskola med linjer, grenar
och specialkurser. Den s.k. Gymnasieutredningen presenterade betänkan-
det En reformerad gymnasieskola (SOU 1981:96). Förslagen tog sin ut-
gångspunkt i en gymnasieskola med bl.a. breda ingångar och vad gäller
yrkesutbildningarna undervisning varvad med praktik. Propositionen
Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116) angav riktlinjerna för
det s.k. FS-projektet, där FS stod för de frivilliga skolformerna
gymnasieskolan och komvux. Projektet omfattade försök inom fyra
områden: den yttre organisationen, det inre arbetet, praktikförsök och
samarbete mellan gymnasieskolan och komvux.
År 1986 presenterades en översyn av den gymnasiala yrkesutbild-
ningen — ÖGY-utredningen (SOU 1986:2 och 3). Utredningen ledde till
en omfattande försöksverksamhet med treåriga yrkesutbildningar, som
bl.a. kännetecknades av en indelning av ämnen i mindre delar — moduler
— och att viss del av utbildningen genomfördes i arbetslivet.
Det viktigaste målet för reformen i propositionen Växa med kunskaper
(prop. 1990/91:85) var “att höja den allmänna utbildningsnivån och för-
bereda alla för ett livslångt lärande, där återkommande utbildningar blir
allt vanligare”. Bakgrunden var arbetslivets snabba utveckling, där nya
yrken utvecklas med mer sammansatt innehåll, som också suddar ut
gränserna mellan de klassiska arbetar- och tjänstemannarollerna. För att
rusta ungdomarna för en föränderlig framtid gjordes gymnasieskolan mer
flexibel. Yrkesutbildningarna skulle inte vara återvändsgränder och
smala utan skulle kunna ge behörighet för vidare studier. Både resultaten
från FS-projektet och ÖGY-försöken har legat till grund för
utformningen av dagens gymnasieskola.
De studieföreberedande linjerna, humanistisk, samhällsvetenskaplig,
ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk linje, ersattes genom riksdags-
beslutet år 1991 med naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogram-
men. Specialitéerna ekonomi, humaniora och teknik täcks numera av
grenar. Skillnaderna mellan dessa studievägar och tidigare studieförbe-
redande utbildningar var betydligt mindre än yrkesutbildningarnas för-
ändring.
Redan vid riksdagens behandling av propositionen Växa med kun-
skaper anfördes att reformen skall ses som en grund för en fortsatt ut-
veckling av gymnasieutbildningen. I propositionen betonades också vik-
ten av att förslagen skulle skapa lösningar som ger förutsättningar för en
fortgående utvecklingsprocess. Behov av förnyelse och förbättrade lös-
ningar för att intentionerna i reformen skall förverkligas kommer konti-
nuerligt att uppstå. Efter beslutet om En ny läroplan (prop. 1992/93:250,
bet. 1993/94:UbU2, rskr. 1993/94:93), som bl.a. innefattade utvecklingen
av en kursutformad gymnasieskola, tillsattes i april 1994 en parlamenta-
risk kommitté med uppgift att följa utvecklingen av gymnasieskolan
(U94:02), Kommittén för gymnasieskolans utveckling. Kommittén har
lämnat två betänkanden, Den nya gymnasieskolan — hur går det? (SOU
1996:1) och Den nya gymnasieskolan — steg för steg (SOU 1997:1).
Praktiskt taget alla går till gymnasieskolan
I föregående avsnitt har den tidigare inlärningens och grundskolans be-
tydelse som grund för ett fortsatt lärande framhållits. Det är nödvändigt
för individen att skaffa sig en gymnasieutbildning, som ger bredd och
fördjupning, både för personlig utveckling och för att kunna hävda sig i
ett framtida samhälls- och arbetsliv. Även med den kvalitetshöjning som
den obligatoriska skolan skall svara för räcker inte en grundskoleutbild-
ning, om Sverige skall nå målet att få en ledande plats i utbildnings-
hänseende. Genom samhällsutvecklingen och förändringarna i arbets-
livet, då arbetsmarknaden för 16-åringar i princip är obefintlig, finns inte
längre ett val för ungdomarna att avstå från att gå vidare till gym-
nasieskolan. Av de elever som lämnar grundskolan går en allt större
andel direkt till studier i gymnasieskolan: ca 66 procent år 1975, ca 87
procent år 1985 och ca 98 procent år 1996. Gymnasieskolan tar således
emot så gott som alla ungdomar. Omkring nio av tio elever som börjat
gymnasieskolan under 1990-talet har också fullföljt utbildningen inom
fyra år. Dessa fakta visar att gymnasieskolan når bra resultat — i synner-
het i en internationell jämförelse.
Naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogrammen väljs av ungefär
44 procent av eleverna. Intresset för naturvetenskapsprogrammet har ökat
det senaste året. Läsåret 1996/97 började nära 19 procent av samtliga
elever på detta program. Denna andel bör dock öka ytterligare för att bl.a.
utbildningar inom universitet och högskolor med en naturvetenskaplig
och teknisk inriktning skall kunna få tillräckligt med sökande. Detta gäl-
ler särskilt när utbudet inom detta utbildningsområde i högskolan byggs
ut.
Avsikten med riksdagsbeslutet år 1991 om den reformerade utbild-
ningen var att skapa en studievägsstruktur som skulle göra alla ungdomar
motiverade att skaffa sig en gymnasieutbildning. Eleverna skulle i större
utsträckning än tidigare få sina utbildningsval tillgodosedda, i första
hand i fråga om program och grenar.
Enligt uppgifter från Skolverket var år 1995 andelen elever som tagits
in på sitt förstahandsval till ett nationellt program 85 procent, vilket är en
ökning jämfört med året innan. 74 procent av eleverna på handels- och
administrationsprogrammet och 82 procent på barn- och fritidsprogram-
met har fått sitt förstahandsval tillgodosett, medan mer än 93 procent fått
detta på naturvetenskapsprogrammet. Kommunerna har lyckats förhål-
landevis väl med sitt ansvar för att erbjuda ungdomarna ett allsidigt urval
av gymnasieprogram. Det är viktigt att eleverna får sådana
valmöjligheter att individuella studieintressen och utbildningsbehov för
fortsatta studier och yrkesliv kan tillgodoses. Att själv få välja studieväg
bidrar dessutom till ökad motivation och framgång i studierna.
Gymnasiereformen får i dag blandad kritik. I massmedierna lyfts nega-
tiva faktorer fram och ges en dominerande plats. Skolverket och Kom-
mittén för gymnasieskolans utveckling visar dock även på flera positiva
resultat. Av Skolverkets Bilden av skolan 1996 framgår bl.a. att eleverna
i stort är positiva till reformen. Kommittén kommer med sitt slutbetänk-
ande till sommaren, vilket medför att det då kommer att finnas en samlad
analys av de första åren med den reformerade gymnasieskolan. Det är
viktigt att bedöma vad som är övergående problem, som hänger samman
med det snabba genomförandet och vad som är mer strukturella problem.
En del problem är inte nya men blir synliga genom det mål- och kun-
skapsrelaterade betygssystemet där en icke-godkändnivå införts.
I det gamla centraliserade planeringssystemet för gymnasieskolan be-
stämde staten vilka kommuner som fick ha gymnasieskola. I samband
med gymnasiereformen fick varje kommun rätt att själv besluta om att
inrätta egen gymnasieskola. Detta har lett till att gymnasieskolor etable-
rats i ytterligare 39 kommuner. Eleverna har därmed fått kortare restider
och närsamhället bör ha fått en påtaglig stimulans. I flertalet av de nya
gymnasiekommunerna har man en väl fungerande samverkan med den
kommunala vuxenutbildningen och samråd med det lokala näringslivet.
Kommittén för gymnasieskolans utveckling ser inga skäl att föreslå en
omprövning av kommunernas fria rätt att etablera en gymnasieskola.
Kommittén bedömer dock att effekterna av att ett antal gymnasieskolor
har tillkommit behöver följas ytterligare, t.ex. i vad mån utbudet av ut-
bildningsalternativ inom regioner och riket påverkas.
Program- och kursutformningen
Gymnasial utbildning bedrivs på nationella, specialutformade och indivi-
duella program. De nationella programmens inriktning skall täcka viktiga
områden inom arbetslivet, med eller utan fortsatta studier. Utformningen
av programmen avser också att tillgodose elevernas intresse för speciali-
seringar.
I de 16 nationella programmen ingår kärnämnen och karaktärsämnen.
De senare ger programmet dess karaktär, så som det kommer till uttryck i
programmålen. Eleverna skall nå kunskaper motsvarande programmålen
genom att studera nationellt, eller i mindre utsträckning lokalt, fastställda
kurser i ämnena, totalt 30-40 kurser.
Antalet elever på de olika programmen varierar starkt. Samhällsveten-
skapsprogrammet och naturvetenskapsprogrammet hade högst antal ele-
ver i årskurs 1 hösten 1996, ca 27 000 respektive 22 000 elever. Energi-
och livsmedelsprogrammen hade lägst antal — färre än 1 000 elever var-
dera.
Programstrukturen
Timplanerna för gymnasieskolan anger vilka ämnen som ingår i respek-
tive program. Karaktärsämnena på naturvetenskaps- och samhällsveten-
skapsprogrammen är väl definierade i timplanerna. För program med yr-
kesämnen anges däremot karaktärsämnena som ett enda ämnesblock och
programmen markeras i timplanerna (skollagen, bilaga 2) som “övriga
program”. Det estetiska programmet intar i detta avseende en mellan-
ställning. Timplanernas utformning kan ge sken av att gymnasieskolan
egentligen består av endast naturvetenskapsprogrammet och samhälls-
vetenskapsprogrammet eller att det är dessa program som utgjort mönst-
ret för den reformerade gymnasieskolan. Detta kan också tolkas som en
värdering, där de program som har en traditionellt studieförberedande
karaktär verkar vara de viktiga. Övriga program ses som en gemensam
grupp där skillnaderna mellan dem inte synes så stora. Så är dock inte
fallet. Det är minst lika stor skillnad mellan två program med yrkesäm-
nen, t.ex. omvårdnadsprogrammet och industriprogrammet, som mellan
naturvetenskapsprogrammet och samhällsvetenskapsprogrammet.
Utöver de nationella programmen finns specialutformade program. De
har ökat stadigt sedan reformen startade och är ca 200 i dag. Flera har
dock ett likartat innehåll. Antalet elever har ökat från ca 1 500 år 1994 till
ca 4 000 år 1996. De specialutformade programmen utgörs ofta av kom-
binationer av kurser från naturvetenskapsprogrammet och yrkesämnen —
ofta med en industriteknisk inriktning. En del av dessa liknar den gamla
T-linjen. Men de kan även utgöra en kombination av kurser från natur-
vetenskaps- och samhällsvetenskapsprogrammen.
På 12 nationella program finns nationella grenar. Inom alla program,
både grendelade och icke grendelade, finns möjligheter till ytterligare
specialisering genom att eleverna kan välja bland ett antal valbara kurser.
Inom t.ex. naturbruksprogrammet, som inte har några nationella grenar,
finns möjlighet att specialisera sig genom val av kurser inom bl.a. områ-
dena naturbruk, trädgårds-, skogs- och djurskötsel. På industriprogram-
met kan specialiseringen ske dels genom val av nationella grenar, dels
genom val av kurser inom en gren, t.ex. underhållsteknik och svetsteknik.
I vissa fall är skillnaderna mellan olika inriktningar på ett grenlöst pro-
gram större än skillnaderna mellan två nationella grenar, t.ex. hantverks-
programmets olika specialiseringar — båtbyggeri respektive frisörkun-
skap — jämfört med hotell- och restaurangprogrammets grenar för re-
staurang respektive storhushåll.
Även antalet elever på nationella grenar varierar mycket. I oktober
1995 fanns, enligt Kommittén för gymnasieskolans utveckling (SOU
1997:1), det högsta antalet elever, 12 838, på samhällsvetenskapspro-
grammets samhällsvetenskaplig gren och 10 554 på naturvetenskapspro-
grammets naturvetenskaplig gren. Det lägsta antalet fanns på industripro-
grammets gren textil med 99 elever, hotell- och restaurangprogrammets
gren storhushåll med 166 elever, samt inom omvårdnadsprogrammets
gren tandvård med 175 elever. Kommittén förordar en översyn av pro-
grammens grenutbud, där det bl.a. bör prövas om en gren kan ersättas
med en eller flera kurser.
Utöver de nationella grenarna har ett stort antal lokala grenar utveck-
lats inom de nationella programmens ramar. I oktober 1995 fanns i års-
kurs 2 drygt 3 700 elever på lokala grenar. Av dessa gick de flesta, ca 60
procent, på lokala grenar i samhällsvetenskapsprogrammet, hotell- och
restaurangprogrammet samt naturvetenskapsprogrammet. Genom riks-
dagsbeslutet med anledning av propositionen Vissa skolfrågor m.m.
(prop. 1995/96:206, bet. 1996/97:UbU5, rskr. 1996/97:15) upphör fr.o.m.
hösten 1998 skyldigheten för hemkommunen att betala interkommunal
ersättning för lokala grenar. Därigenom likställs lokala grenar och spe-
cialutformade program i rekryteringshänseende. Regeringen har dock
möjlighet att besluta att särskilt angelägna lokala grenar blir öppna för
sökande från hela landet, dvs. riksrekryterande, varvid hemkommunerna
har skyldighet att betala interkommunal ersättning.
De strukturella problem som diskuterats i det föregående behöver ana-
lyseras ytterligare i avsikt att utveckla gymnasieskolans nuvarande
struktur.
Gymnasieskolans uppgift
Gymnasieskolans uppgift är att kvalificera eleverna i tre avseenden —
för deltagande i ett demokratiskt samhällsliv, för ett utvecklande
arbetsliv, och för vidare studier. Bakgrunden till förändringen av
gymnasieskolan var bedömningen att kraven för dessa tre områden inte
uppfylldes av den gamla gymnasieskolan. Som tidigare nämnts var den
viktigaste utgångspunkten för reformen att höja den allmänna
utbildningsnivån och att förbereda alla för ett livslångt lärande, där
återkommande utbildning blir allt vanligare.
Gymnasieskolan har också till uppgift att utveckla eleven som individ,
dvs. utveckla personligheten, skapa intresse för kultur och humaniora
samt ge individen en allmän medborgerlig bildning.
Föregående avsnitt har visat på arbetslivets utveckling och framtida
kompetensbehov. Knappast någon kan få en anställning efter enbart en
grundskoleutbildning. Den tid är förbi då det räckte med att på kort tid
lära sig några enkla handgrepp för att kunna sköta många arbetsuppgifter.
Alla behöver minst gymnasieutbildning. För den som är ung och för
första gången söker sig ut på arbetsmarknaden gäller det att ha en utbild-
ning som gör att man är efterfrågad, att man är anställningsbar.
Alla i arbetslivet är inte anställda. Det finns redan nu en utveckling
som pekar mot att fler människor kommer att verka i arbetslivet som
egna företagare, projektanställda etc. Som en förberedelse för en sådan
utveckling, t.ex. att kunna starta och driva ett företag, krävs specifika
kunskaper och färdigheter. Därför finns det behov av att
gymnasieskolans utbildningar inriktas mer mot entreprenörskap. Sådana
utbildningsinslag bör dock inte enbart inriktas mot företagande utan bör
ha ett bredare angreppssätt i syfte att stimulera nytänkande och
kreativitet, dvs. egenskaper som behövs i många sammanhang. Inom det
nordiska samarbetet deltar Sverige i ett projekt som syftar till att utveckla
entreprenörskapet i skolans utbildning.
Allt fler behöver utöver en gymnasieutbildning också en eftergymna-
sial utbildning i högskolan eller hos andra utbildningsanordnare. Den
utökning av antalet platser i högskolan som regeringen har tagit initiativ
till är en väg att möta det ökade behovet av kompetensförstärkning i ar-
betslivet. Försöksverksamheten med kvalificerad yrkesutbildning är en
annan. Gymnasieskolan skall därför genom sin utformning ge
individerna sådana möjligheter att de efter gymnasieskolan har
möjligheter att studera vidare. Denna ambitionsnivå är ännu mer
angelägen i dag än när gymnasiereformen beslutades.
Undersökningar som SCB har gjort visar på mycket låga samband
mellan vald utbildning i den gamla gymnasieskolan och framtida yrkes-
liv. Tre år efter avslutad utbildning finns i genomsnitt endast drygt va-
rannan person i en yrkesverksamhet som till största delen överensstäm-
mer med den genomgångna utbildningen. Detta faktum stärker behovet
av en gymnasieskola som ger en utbildningsmässig bredd och ökade val-
möjligheter för framtiden.
För att aktivt kunna delta i samhälls- och kulturliv, för att kunna ta till-
vara sina rättigheter, ta ställning i komplicerade politiska frågor och kun-
na göra sin röst hörd behövs nu och än mer i framtiden den grund som
läggs i gymnasieskolan.
Gymnasiereformen skall ses som en nödvändig reform, som inte bör
ändras till sina grundprinciper. Däremot har gymnasieskolan en kon-
struktion, som gör det möjligt att utveckla den för att möta de samhälls-
förändringar som vi kan se framför oss.
En utveckling av gymnasieskolans program och studievägsstruktur
Enligt regeringens bedömning bör en fortsatt utveckling av gymnasie-
skolan främst ta sin utgångspunkt i yrkesutbildningarnas skiftande ka-
raktär. En sådan utveckling bör utgå från en analys av programmens mål
och syfte, där behovet av en differentiering av programmen med yrkes-
ämnen och deras gren- och kursstruktur prövas. Även naturvetenskaps-
och samhällsvetenskapsprogrammens strukturer bör utvecklas. Analysen
bör bl.a. ta sin utgångspunkt i Kommitténs för gymnasieskolans utveck-
ling bedömningar och göras i samverkan med berörda parter på arbets-
marknaden och deras yrkesnämnder.
I dag kännetecknas gymnasieskolans undervisning i stor utsträckning
av traditionellt utformade lektioner. Detta gäller särskilt för naturveten-
skaps- och samhällsvetenskapsprogrammen. Förmedlingspedagogik do-
minerar på bekostnad av fördjupning och verklighetsanknytning. Under-
visningens organisation i 40-minuterslektioner gör det svårt att förlägga
undervisning utanför skolan, att göra fördjupningar eller större samman-
hängande undersökningar. För att förbereda eleverna för studier på uni-
versitet och högskolor och arbete i lärande organisationer behöver under-
visningen läggas upp så att eleverna i högre grad själva tar ansvar för sitt
lärande. Det behövs därför en utvecklad lärarroll och en förnyad pedago-
gik för att skapa intresse och studieframgång hos eleverna. Undervis-
ningen bör präglas mer av ”lära in” och mindre av ”lära ut”.
Programmålen fyller inte den avsedda funktionen att vara en för pro-
grammet sammanhållande målbeskrivning. De används inte allmänt på
skolorna. Detta leder till att helhetssynen på programmen inte omfattas
och får genomslag i organisationen eller i undervisningen. Programmålen
bör omarbetas för att bli en levande helhetsbeskrivning av vad program-
met skall leda till och ett dokument som har betydelse i skolans arbete.
I programmens ämnesstruktur behöver tydligare markeras vilka ämnen
och kurser som programmen karaktäriseras av samt vilka möjligheter det
finns att välja kurser från andra program — utöver vad som i dag kan
göras inom ramen för individuellt val. I följande avsnitt beskrivs mer i
detalj den utveckling som bör ske inom de gymnasiala yrkesutbildning-
arna.
I en mål- och resultatstyrd skola får timplanerna allt mindre betydelse.
I komvux har sedan tidigare timplanerna inte haft en så styrande roll som
i gymnasieskolan. Antalet lektioner i de enskilda kurserna har anpassats
efter elevgruppens förutsättningar. Systemet med gymnasiepoäng är ett
steg i riktning från tidsstyrning mot målstyrning. Gymnasiepoängen är ett
mått som mer skall avse kursens kompetensmässiga omfattning och krav
och mindre hur många lektioner som skall läggas ut på en viss kurs.
Genom riksdagsbeslutet med anledning av propositionen Vissa skol-
frågor m.m. (prop.1995/96:206) har begreppet minsta garanterad under-
visningstid i gymnasieskolan ersatts med riktvärden för undervisnings-
tiden i kurser motsvarande vad som redan gällde för gymnasial vuxen-
utbildning. Målen i kursplanerna har fått en mycket starkare betydelse än
timplanerna. Därmed öppnas förutsättningar för en aktivare planering av
utbildningen, som tar sin utgångspunkt i elevernas behov och förutsätt-
ningar. De som behöver mer tid för att nå målen kan komma att få gå i
gymnasieskolan en längre tid än tre år — andra en kortare. Den garante-
rade tiden för ett nationellt eller specialutformat program är en tid som
alla elever skall erbjudas, men den kan både överskridas och underskri-
das.
Parallellt med att gymnasieskolans yrkesutbildningar stärks, behövs en
uppluckring av den fasta ämnesstrukturen i naturvetenskaps- och sam-
hällsvetenskapsprogrammens timplaner. De ger för närvarande, jämfört
med andra program, minst möjligheter till val av kurser. Det finns redan
nu ett stort intresse hos eleverna för naturvetenskapsprogrammet respek-
tive samhällsvetenskapsprogrammet. Samtidigt vill många elever gärna
göra andra kombinationer, än vad som i dag är möjligt inom program-
mens ram, utan att därför välja ett specialutformat program. Regeringens
bedömning är att dessa båda program till sin struktur behöver öppnas så
att elever kan välja utbildningskombinationer som miljökunskap — eko-
nomi, humaniora — naturvetenskap etc. Programmål och timplaner bör
utformas så att detta blir möjligt. Det kan även gälla behovet av gemen-
samma ingångar på de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
programmen.
Motsvarande behov finns för program med yrkesämnen. I program-
strukturen finns i dag inte i tillräcklig grad möjlighet att ta in icke yrkes-
ämnen som språk, matematik etc., som exempelvis behövs för särskild
behörighet till högskolan. Detta problem gäller t.ex. möjligheten för ele-
ver på omvårdnadsprogrammet att söka till högskolans vårdutbildningar.
I den reformerade gymnasieskolan saknas nationella program som lig-
ger i fältet mellan yrkesutbildning och naturvetenskapsprogrammet. Ut-
vecklingen av specialutformade program inom området visar på ett så-
dant behov. Den tekniska grenen inom naturvetenskapsprogrammet har
betydligt färre elever än den tidigare tekniska linjen. Antalet elever som
läser teknik har halverats år 1995 i förhållande till år 1990. Den fyraåriga
tekniska linjen var välkänd och attraktiv, därför att den var både studie-
och yrkesförberedande. Den avskaffades i samband med att de tvååriga
ingenjörsutbildningarna i högskolan bildades. Fortfarande kan man i
platsannonser se efterfrågan på platssökande med gymnasieingenjörsut-
bildning. Enligt Kommittén för gymnasieskolans utveckling finns risk för
att det uppstår en bristsituation på vissa kategorier av ingenjörer/tekniker.
Regeringen bedömer att det finns starka skäl att erbjuda ett nytt teknik-
inriktat program, som i högre utsträckning än nuvarande tekniska gren
inom naturvetenskapsprogrammet kan stimulera elevernas intresse för
teknik och teknisk utveckling. Det kan t.ex. gälla intressen inom data,
miljö, biokemi och elektronik. Ett tekniskt program bedöms kunna attra-
hera elever som i dag finns på andra program, därför att de inte finner att
naturvetenskapsprogrammet i tillräcklig grad tillgodoser deras tekniska
intresse. Det skulle därmed bidra till att öka andelen gymnasieelever
inom området naturvetenskap och teknik. Ett tekniskt program bör kunna
förbereda för tekniska studier i högskolan och för annan eftergymnasial
och kvalificerad yrkesutbildning men även kunna förbereda för yrkes-
verksamhet.
Regeringen avser att ytterligare utreda hur en modernisering av utbudet
av gymnasieskolans program, deras omfattning uttryckt i gymnasiepoäng
samt studievägsstrukturen inom programmen bör se ut.
Gymnasial yrkesutbildning
Arbetslivet har en viktig roll i reformeringen av gymnasieskolan. Kun-
skaperna om gymnasieskolan hos de centrala branschorganisationerna är
ofta mycket hög, men svårigheter finns när enskilda skolor skall möta
företagen i lokal samverkan. Inom vissa områden, t.ex. inom bygg och
handel, har redan i den “gamla” gymnasieskolan och i försöksverksam-
heten med treåriga yrkesutbildningar utvecklats samarbetsformer mellan
skola och arbetsliv. Inom andra områden finns andra erfarenheter. Där
har till viss del utvecklats skolförlagd verksamhet, som påminner om ar-
betslivet, t.ex. frisörsalonger och bilverkstäder i skolan, där eleverna ut-
för arbeten för externa kunder.
Enligt Skolverkets undersökningar har nästan nio av tio elever på pro-
gram med yrkesämnen uppgett att de är nöjda med arbetsplatsförlagd
utbildning (APU). De uppskattar att de får se sambanden mellan de kun-
skaper som skolan ger och de krav arbetslivet ställer. Mer kritiska är ele-
verna till skolans uppföljning av den arbetsplatsförlagda delen av utbild-
ningen, liksom till samarbetet mellan skola och arbetsplats. Ett problem,
som särskilt uppmärksammats, är tillgången till APU. Av Svenska Kom-
munförbundets undersökningar framgår att skillnaderna är stora och att
skiljelinjen går mera mellan program än mellan kommuner.
Riksdagen har med anledning av propositionen Vissa skolfrågor m.m.
(prop. 1995/96:206) beslutat att en särskild målbeskrivning skall fast-
ställas för APU, vilken skall gälla utöver kursplanerna. Skolverket har
regeringens uppdrag att ta fram förslag till en sådan målbeskrivning. Ge-
nom riksdagens beslut finns även möjlighetet att erbjuda APU i andra
ämnen än yrkesämnen.
I läroplanen och i programmålen formuleras även ämnesövergripande
och icke ämnesanknutna kompetensmål. Dessa har anknytning till s.k.
nyckelkompetenser, vilka allt mer efterfrågas i arbetslivet och som har
betydelse för möjligheterna till ett livslångt lärande. Det är förmågor som
att själv lära sig att lära, samarbetsförmåga, social kompetens, problem-
lösningsförmåga, kreativitet osv. I APU finns goda förutsättningar att
erövra dessa kompetenser. Även arbetsformerna i den skolförlagda delen
av gymnasieskolan har en central betydelse för nyckelkompetenserna.
Behovet av en förändrad yrkesutbildning
I avsnitt 3.2 redogörs för regeringens syn på ett arbetsliv i förändring och
i det föregående finns en utvecklingsinriktning för gymnasieskolans
struktur. I det följande beskrivs en förnyad svensk gymnasial yrkesut-
bildning som tar sin utgångspunkt i de förändringar som under senare år
drivit på produktionen av varor och tjänster. Dessa har att göra med ut-
vecklingen av informationstekniken, utvecklingen mot en allt kunskaps-
intensivare produktion och arbetets organisation. En utvecklad gymnasial
yrkesutbildning måste således ta sin utgångspunkt i det arbetsliv vi be-
dömer att vi kommer att ha i framtiden — ett arbetsliv där varje
människa ständigt måste utveckla sin kompetens och lära nytt. Det
betyder att gymnasieskolan skall ge en bredare utbildning än tidigare och
täcka in ett större område i stället för att ge en smal yrkeskompetens. Den
skall ge en god grund för ett livslångt lärande och därför ingår bl.a.
kärnämnen i de nationella programmen. Vidare måste utbildningarna
utvecklas i närmare samarbete med arbetslivet för att ge aktualitet och
kvalitet i yrkesutbildningarna.
I den svenska utbildningsdebatten förekommer olika förslag att möta
framtidens arbetsmarknad, bl.a. en utveckling av gymnasieskolans yr-
kesinriktade utbildningar mot en lärlingsutbildning. Yrkesinriktad utbild-
ning föreslås till större del än i dag förläggas till arbetslivet och arbets-
marknadens parter bör få ett ökat ansvar för utformningen av kraven på
utbildningens innehåll.
Kommittén för gymnasieskolans utveckling (SOU 1997:1) har analyse-
rat skälen till att den gymnasiala lärlingsutbildningen har så liten omfatt-
ning i Sverige. Ett problem är att varken skolan eller arbetslivet känner
något ansvar för lärlingsutbildningen och att ingen informerar om att den
finns. Kommittén konstaterar att gymnasial lärlingsutbildning på grund
av en rad formella svårigheter inte fått en sådan omfattning att den för
närvarande kan utvärderas på ett meningsfullt sätt.
Arbetsmarknadspolitiska kommittén redovisar i betänkandet Aktiv ar-
betsmarknadspolitik (SOU 1996:34) sin uppfattning att det nuvarande
lärlingssystemet bör utvecklas och sättas in i perspektivet av ett livslångt
lärande. En fyraårig lärlingsutbildning som exempelvis består av 2-2,5
års teoretisk utbildning och 1,5-2 års arbetsplatsförlagd yrkes- och hant-
verksutbildning och praktiskt arbete bör, enligt kommittén, ge eleverna
en god start i arbetslivet direkt efter gymnasieskolan samtidigt som de
inte blir utestängda från fortsatta studier.
Lärlingsutbildning har funnits i Sverige och i andra länder sedan me-
deltiden. Andra länder, däribland Tyskland och Österrike, har bibehållit
traditionen med lärlingsutbildning som sin form av yrkesutbildning.
Möjlighet till lärlingsutbildning inom ramen för det moderna svenska
skolsystemet har funnits sedan gymnasieskolan infördes 1971. Sedan år
1992, dvs. det första år som den reformerade gymnasieskolan startade,
finns möjlighet att bedriva lärlingsutbildning inom det individuella pro-
grammet. I gymnasieförordningen föreskrivs att ett individuellt program,
som är avsett att göra det möjligt för en elev att förena en anställning som
syftar till en yrkesutbildning med studier, skall omfatta kärnämnena
svenska eller svenska som andraspråk, engelska, samhällskunskap, reli-
gionskunskap och matematik. Om eleven önskar det, skall utbildningen
omfatta samtliga kärnämnen.
Lärlingsutbildningen, i den form som inryms inom det individuella
programmet, omfattar endast ca 25 elever (hösten 1995) i hela landet.
Sverige har inte samma tradition som andra länder, t.ex. Tyskland och
Österrike, där duala system och lärlingsplatser haft en dominerande roll
inom yrkesutbildningen. Det främsta skälet till att lärlingsutbildningen
har ringa omfattning är enligt regeringens bedömning att företagen inte är
särskilt intresserade av att anställa 15-16-åringar för att lära upp dem. Ett
annat skäl är att de befintliga lärlingsutbildningarna inte har tillräckligt
hög teoretisk nivå för att svara mot den kunskapsmässiga bredd, som
krävs på dagens arbetsmarknad. I Sverige delar arbetsmarknadens parter
uppfattningen att yrkesutbildningen måste erbjuda en stabil grund också i
allmänna ämnen. En sammanhållen gymnasieskola har ansetts motsvara
dessa krav. Detta innebär bl.a. att den form av yrkesutbildning som t.ex.
finns i Tyskland inte är aktuell.
Enligt regeringens bedömning behöver yrkesutbildningen känneteck-
nas av en betydligt större flexibilitet än vad som är fallet i dag. Det inne-
bär dock inte att det är aktuellt att sänka kraven och ambitionerna i den
nya gymnasieskolan. Framför allt behöver den del av utbildningen som
förläggs till arbetslivet kunna ha olika former. För många elever är det
naturligt att gå i gymnasieskolan under tre år och skaffa sig en utbildning
innan de går ut i arbetslivet. Andra elever vill genomföra en större del av
utbildningen i arbetslivet än vad som nu sker. Även yrkesområdets ka-
raktär kan kräva olika former av uppläggning, dvs. yrkesutbildningen
skall kännetecknas av flexibilitet till form och innehåll. Yrkesutbild-
ningen skall förbereda för en framtida arbetsmarknad där arbets- och an-
ställningsformer kommer att vara olika, t.ex. som anställd — tills vidare
eller på projektbasis — eller som företagare eller entreprenör. Detta stäl-
ler krav på förändringsbenägenhet och förmåga att pröva och sätta sig in i
nya situationer.
Nationella program med APU
Regeringen bedömer att det är nödvändigt att utveckla den arbetsplats-
förlagda delen av utbildningen i förhållande till det framtida yrkets behov
och karaktär. APU är en viktig del av yrkesutbildningarna och måste
därför få ett innehåll och en omfattning så att den tillgodoser de krav som
finns inom respektive bransch.
Kommittén för gymnasieskolans utveckling bedömer att omfattningen
av APU är en fråga som måste följas fortgående. Det finns inget som
hindrar att alla yrkesämnen förläggs till arbetsplatser. Utbildning på en
arbetsplats är, enligt kommittén, avgörande för yrkesutbildningens kva-
litet. Kommittén menar att minimigränsen på 15 veckor för APU på sikt
bör höjas. Regeringen delar denna uppfattning.
I en gymnasial yrkesutbildning bör APU så långt möjligt vara ett
lärande i arbetet. På en arbetsplats där detta utgör en naturlig del i varda-
gen strävar man medvetet efter att hos medarbetarna utveckla den kom-
petens som fordras för att stödja andras lärande. När en sådan arbetsplats
tar sig an en elev finns på ett naturligt sätt ett stöd för eleven. I ett lärande
i arbetet tillförs och bearbetas nytt kunskapsstoff. Regeringen ser sådana
arbetsplatser som ett mål för APU. Regeringen är samtidigt medveten om
att alla arbetsplatser inte i alla avseenden kan erbjuda denna miljö i dag.
Skolan har dock ansvar för att det finns APU-platser som med god kva-
litet bidrar till elevens lärande.
Program vars karaktärsämnen bättre kan inhämtas på en arbetsplats bör
kunna ha en längre APU än vad som tillämpas för närvarande. Det kan
t.ex. gälla utbildningar inom hantverksprogrammet, byggprogrammet,
energiprogrammet och hotell- och restaurangprogrammet. För vissa ut-
bildningar kan det också bli fråga om en förlängd utbildningstid genom
utökad APU.
För att eleverna tidigt i utbildningen skall få en inblick inom det valda
yrkesområdet samt bli motiverade för de teoretiska inslagen senare i pro-
grammet bör en större del av APU än vad som nu är brukligt genomföras
redan första läsåret.
Om APU utvecklas i den riktning som angetts ovan, ges eleverna även
möjligheter att på ett tidigt stadium få kontakter med arbetsgivare. I slutet
av utbildningen kan, i längre APU-perioder, sådana kontakter utvecklas
så att det även kan bli fråga om en anställning efter det att eleven lämnat
gymnasieskolan. Därigenom ökar också möjligheterna att minska ung-
domsarbetslösheten.
En ny och modern lärlingsutbildning
Inom de nationella programmen med yrkesämnen bör det inom de flesta
program erbjudas en alternativ väg att tillägna sig en yrkesutbildning.
Det skulle ytterligare öka individens valfrihet i den reformerade
gymnasieskolan. Regeringen bedömer att en modern lärlingsutbildning
bör erbjudas elever som vill genomföra en större del av sin
yrkesutbildning på en arbetsplats. Utbildningen bör inledas inom
nuvarande nationella program och avslutas genom en lärlingsutbildning i
arbetslivet, som varvas med teoretiska studier i skolan. Det bör vara fråga
om utbildning där lärlingen har elevstatus. Omkring två år av
programmet skall i princip läggas upp lika för alla elever på ett program,
de med lärlingsutbildning och de som följer en normal studieväg på ett
program.
Lärlingsutbildningen i den nya formen bör innebära ett aktivt lärande
på en arbetsplats. Under lärlingsutbildningen bör eleverna också få goda
förutsättningarna att se, erfara och praktiskt tillämpa de kunskaper som
de dels inhämtat i skolans undervisning, dels skaffat sig i APU under de
två första åren. Lärlingsutbildningen bör ta till vara fördelarna från lär-
lingssystemen i andra länder och kombinera dem med den ambitionsnivå
och bredd som kännetecknar svensk gymnasieskola och utbildningstradi-
tion. Positiva erfarenheter som vinns genom försöksverksamheten med
kvalificerad yrkesutbildning bör också tillvaratas i detta sammanhang.
Elever som följer ett nationellt program med lärlingsutbildning kan
komma att behöva en längre total utbildningstid, dvs. mer än tre år. Hur
mycket längre beror på yrkesområdets behov och karaktär. Upplägg-
ningen måste vara flexibel och anpassas till de rådande förutsättningarna.
Det är viktigt att utveckla ett nära samarbete mellan skolan och berörda
arbetsplatser, som bör göra överenskommelser om elevens utbildning på
arbetsplatsen. Arbetsgivaren måste ta ansvar för att lärlingen når utbild-
ningsmålen, bl.a. genom att utse lämpliga handledare. Under lärlingspe-
rioden har skolan kvar det övergripande utbildningsansvaret för eleven.
Det kan t.ex. gälla att besöka arbetsplatsen och diskutera kunskapsut-
vecklingen med handledare och lärling. Skolan bör också ha ett ansvar att
ge handledare viss grundläggande pedagogisk utbildning. För små före-
tag måste krav på handledare och deras utbildning utformas flexibelt så
att särskild hänsyn tas till dessa företags förutsättningar. Under lärlings-
utbildningen skall eleverna även få undervisning i resterande kärn- och
karaktärsämnen som fordras för en fullständig gymnasieutbildning. De
som fullföljer ett program med lärlingsutbildning bör — även om det tar
längre tid — nå samma kunskapsnivå som gäller för de nationella pro-
grammen, dvs. grundläggande behörighet till högskolan.
Förutsättningen för att genomföra utbildningen är att det finns lärlings-
platser. Det bör precis som för APU-platser vara en uppgift för skolan att
så långt möjligt skaffa lärlingsplatser. Det bör dock inte finnas något hin-
der för eleven att själv ta initiativ till att skaffa en lärlingsplats. Det är
dock skolan som måste svara för att lärlingsplatserna har god kvalitet.
Olika slag av arbetsplatser kan vara tänkbara för lärlingsutbildningen.
Det kan vara både varu- och tjänsteproducerande företag, både större fö-
retag och småföretag och såväl privat som offentlig verksamhet. Olika
yrkesområden kan komma att beröras, t.ex. handel, service, turism, hant-
verksyrken och omsorgsverksamhet. Formerna för en ny lärlingsutbild-
ning bör utvecklas i samverkan med arbetslivets parter och berörda
branschorganisationer. På lokal nivå bör samarbetsformerna utvecklas
genom programråd för att lärlingsutbildningen skall kunna få den kvali-
tet, som arbetslivet kräver.
Enligt vår bedömning ligger den form av lärlingsutbildning, som skis-
serats ovan, på samma nivå som dagens nationella program och därmed
en väsentligt högre nivå än nuvarande lärlingsutbildningar. Den bör häri-
genom få en högre kvalitet och ge bättre resultat. Därtill kan den komma
att utgöra en naturlig brygga över till arbetslivet.
Ökat samarbete mellan skola och arbetsliv om yrkesutbildningar
I och med genomförandet av APU har arbetslivet fått en viktigare roll i
gymnasieskolan. I arbetsgruppens för industriprogrammets rekrytering
rapport (Ds 1996:53) behandlades betydelsen av en samverkan mellan
skola och arbetsliv.
Det finns flera exempel på arbetslivets engagemang inom utbildnings-
området. Det finns bl.a. ett antal fristående skolor med företagsanknyt-
ning, t.ex. ABB:s gymnasieskolor i Västerås och Ludvika, SAAB-Sca-
nias gymnasieskola i Södertälje och Konsum Stockholms gymnasieskola.
I vissa kommuner engagerar man företag — entreprenadutbildning — för
vissa utbildningsavsnitt, t.ex. där det krävs speciell lärarkompetens eller
utrustning.
I flera kommuner växer det också fram olika typer av samverkansfor-
mer, där industrin går in och på olika sätt stöder utbildningen, t.ex. i Ti-
daholm, Eskilstuna och Umeå. I Umeå bygger samverkan på ett spe-
cialutformat program, som består av en kombination av naturveten-
skapsprogrammet och industriprogrammet. Den lokala industrin har
medverkat i uppläggningen av programmet och medverkar i genomfö-
randet av de arbetsplatsförlagda delarna, som delvis sker under sommar-
tid.
Regeringen ser positivt på en utveckling där olika former av samver-
kan växer fram och där kommunen som utbildningsanordnare och före-
tagen i kommunen — representerande både fack och arbetsgivare —sam-
arbetar i genomförande av yrkesutbildning. Det bör inte bara ske inom
det tekniskt-industriella området och privata företag. Samverkan om bl.a.
utbildningar inom vård och omsorg mellan kommunen eller landstinget
som arbetsplats och skolan är lika värdefull.
Arbetsgruppen för industriprogrammets rekrytering föreslog också att
arbetslivet bör få ett större inflytande över gymnasieskolans utbildningar
med yrkesämnen. Därigenom bedöms arbetslivets företrädare få större
intresse av att ta ansvar för utbildningarna. Kommittén för gymnasiesko-
lans utveckling stöder i sitt senaste betänkande en sådan utveckling.
Kommittén anser att detta skulle kunna bidra till kvalitetsförbättringar i
all gymnasieutbildning. Regeringen delar bedömningen att det behövs ett
inflytande från arbetslivet i gymnasieskolan. Detta gäller framför allt yr-
kesutbildningarna. På många gymnasieskolor finns i dag programråd,
som består av representanter från det lokala eller regionala arbetslivet.
Det har framförts, bl.a. från Svenska Kommunalarbetareförbundet, att
samarbetet mellan skola och arbetsliv är viktigt — kanske det viktigaste
— för att gymnasieskolans yrkesutbildningar skall ge eleverna en bra
grund för ett framtida arbetsliv. Enligt regeringens bedömning bör sam-
arbetsformerna mellan skola och arbetsliv utvecklas vidare och program-
råd bör finnas på skolor som anordnar program med yrkesämnen.
En yrkesexamen på gymnasienivå
Företag som skall anställa nya medarbetare kräver nästan alltid att dessa
har åtminstone fullständig gymnasieutbildning. Det finns i princip ingen
arbetsmarknad för dem som har en kortare utbildning. Det är därför vik-
tigt att utbildningen i gymnasieskolan har en god kvalitet och ger aktuella
kunskaper. En “kvalitetssäkrad” utbildning, som även kan värderas inter-
nationellt, utgör ett starkt incitament för alla elever att skaffa sig en full-
ständig gymnasieutbildning. Det skulle också kunna motivera eleverna
på det individuella programmet, inkl. den form som i kommande avsnitt
benämns praktikprogrammet, att ta sig vidare till de nationella program-
men. Kommittén för gymnasieskolans utveckling (SOU 1997:1) anser att
någon form av kvalitetssäkring behövs för att en yrkesutbildning skall
kunna vara effektiv. En sådan bör ta fasta på bredden i en
yrkesutbildning i Sverige och bör kunna höja utbildningens status.
Alla elever som i dag lämnar gymnasieskolan får ett slutbetyg där be-
tyg i fullföljda kurser och specialarbete är dokumenterade. Det kan även
innehålla icke godkända betyg. Riksdagen beslutade förra året om nya
krav på grundläggande behörighet för högre utbildning. Dessa innebär att
det krävs godkända betyg i kurser omfattande minst 90 procent av antalet
gymnasiepoäng, vilket är en skärpning jämfört med tidigare behörighets-
regler.
Regeringen bedömer att det även finns behov av en höjd kvalitet i ele-
vernas kunnande som förberedelse för ett yrkesliv. Enligt regeringens
bedömning finns det goda skäl att pröva om en yrkesexamen kan införas
på flera nationella program och för flera yrkesinriktningar. För en sådan
bör det ställas vissa minimikrav. Ett krav kan vara en minsta andel god-
kända betyg. Det bör övervägas om yrkesexamen skall ha samma krav på
godkända betyg som kraven i grundläggande behörighet för högskolestu-
dier. Yrkesexamen skall även kunna nås om eleven avslutar ett nationellt
program med lärlingsutbildning.
Vidare bör eleven för att få en yrkesexamen ha genomfört ett projekt-
arbete som bygger på både praktiskt och teoretiskt kunnande inom yr-
kesområdet. Utformningen av projektet bör vara sådan att det återspeglar
en verklig arbetsuppgift inom yrkesområdet. Projektarbetet bör därför
kunna ersätta specialarbetet. Det finns redan nu goda exempel på skolor
där man inom industriprogrammet genomför projektarbeten, t.ex. utför
en arbetsuppgift som visar på ett yrkesmässigt kunnande. Ett alternativ
till projektarbete kan vara att eleven får sitt praktiska kunnande bedömt.
Hur detta praktiskt skall genomföras på den enskilda gymnasieskolan bör
vara en fråga för skolan och branschorganisationerna, t.ex. i programråd,
att komma överens om.
Kraven på en yrkesexamen och vad den skall innehålla, vilka kurser
och omfånget av APU eller lärlingsutbildning, bör utarbetas i nära sam-
råd med berörda branschföreträdare. En yrkesexamen kommer
därigenom att kunna vara ett grundläggande bevis på att eleven har
tillräckliga kunskaper för att kunna anställas på sin första arbetsplats. En
yrkesexamen skall inte innebära att eleven har kunskaper som gäller för
ett helt yrkesliv. För att utvecklas i yrkeslivet, som anställd eller som
småföretagare, ställs krav på en kontinuerlig kompetenshöjning och en
förnyelse i yrkeskunnandet.
I dag har flera branscher ett särskilt utbildningsavtal inom bransch-
området, som reglerar när en lärling eller en nyanställd, som kommer
direkt från en utbildning, skall anses som fullärd yrkesman. Införandet av
yrkesexamen hindrar inte detta utan kan ses som ett första steg. Hur en
färdigutbildning, som ett andra steg, och vidareutbildning i företagen
skall se ut framdeles är en fråga för branschorganisationerna att ta ansvar
för. En färdigutbildning kan leda till ett branschspecifikt yrkeskompe-
tensbevis eller certifikat där sådant förekommer.
Även genom studier i gymnasial vuxenutbildning bör det vara möjligt
att nå en yrkesexamen. Personer — yrkesverksamma eller ej — som sak-
nar en formell yrkesutbildning eller har utländsk yrkesutbildning bör ge-
nom studier i komvux kunna komplettera tidigare utbildning med de kur-
ser som behövs för en yrkesexamen. Därmed kan de förbättra sina förut-
sättningar på arbetsmarknaden.
Kärnämnena - hur går det?
I riksdagsbeslutet år 1991 om den nya strukturen för gymnasieskolan in-
gick beslut om en för alla program gemensam kärna av kunskaper. Kärn-
ämnena skall ge eleverna grundläggande förutsättningar att nå
gymnasieskolans mål i karaktärsämnena. De skall — som del i
utbildningen som helhet — leda till kunskaper som krävs för arbete inom
olika yrkesområden, för fortsatta studier och för samhällslivet i övrigt.
Det är först nu, våren 1997, som en majoritet av en årskull ungdomar
genomgått en hel treårig gymnasieutbildning enligt den nya läroplanen.
Denna expansion har givetvis i sig krävt stora ansträngningar. Tillämp-
ningen av de nya nationella styrdokumenten och regelverket är nu ett
faktum. Den kraftfulla satsningen både på nationell och lokal nivå har
gett goda resultat och bekräftat möjligheten att höja kunskapsnivån gene-
rellt. Sett över den senaste tioårsperioden har också en allt större andel
ungdomar fullföljt en gymnasieutbildning inom fyra år.
Den debatt som förts om reformens kritiska punkter har i stor utsträck-
ning gällt kärnämnena. I debatten ifrågasätts möjligheten att alla, oavsett
specialisering i karaktärsämnena, skall klara studierna. Spannet mellan
dem som har goda kunskaper då de börjar gymnasiestudierna och är mo-
tiverade för studier i akademiskt inriktade ämnen och övriga elever är
stort. I debatten har framförts att det handlar om hur undervisningen
läggs upp. Det har framhållits att resultaten i undervisningen i kärnäm-
nena till stor del är en fråga om pedagogisk utveckling på den enskilda
skolan. Lärare i kärnämnen som planerar undervisningen tillsammans
med eleverna och i samverkan med lärare i karaktärsämnena når bättre
resultat. Om programmets mål och elevernas förutsättningar är utgångs-
punkt för planeringen av undervisningen — oavsett ämne — fungerar
utbildningen bättre.
Den statistik över betygssättningen som hittills finns och som hämtats
från skolor innan elever fullföljt en hel utbildning visar att den absolut
största andelen av eleverna (ca 93 procent) når godkända resultat i de
kärnämneskurser som avslutats. Kommittén för gymnasieskolans utveck-
ling redovisar i sin senaste delrapport, trots att det är vanskligt att göra
jämförelser, att andelen lägsta och högsta betyg inte skiljer sig påtagligt
mellan nuvarande och tidigare betygssystem. Det finns i båda betygssys-
temen en begränsad andel med det lägsta betyget. Enligt Skolverkets en-
kät till ett 60-tal skolor förra våren var 6,3 procent av de satta betygen i
tre kärnämneskurser icke godkänd. Det bekymmersamma är, enligt den
nu befintliga statistiken och annan rapportering från skolor och lärare, att
en oproportionellt stor andel elever i program med yrkesämnen inte god-
känts i någon av dessa kärnämneskurser, t.ex. är andelen icke godkänd i
matematik och engelska på fordons- och industriprogrammen ca 23 pro-
cent. Med den rätt till undervisning och stöd som eleverna har också un-
der sitt tredje studieår är det svårt att dra säkra slutsatser om hur det slut-
liga resultatet kommer att se ut våren 1997. Regeringen är medveten om
de svårigheter som finns att ge en undervisning i kärnämnena så att alla
elever får ett godkänt betyg. Detta gör sig särskilt gällande på vissa pro-
gram.
Gymnasiereformen innebar en väsentlig nivåhöjning av
kunskapsmålen i förhållande till tidigare gymnasieutbildningar.
Tillkomsten av bl.a. kärnämnen för alla utbildningar i gymnasieskolan
innebar en markant höjning av de utbildningspolitiska ambitionerna.
Detta tillsammans med det faktum att gymnasieskolan i praktiken vänder
sig till alla ungdomar i en årskurs, innebär att en reformerad
gymnasieskola inte kan genomföras utan problem — även om
reformeringen var och än mer nu är nödvändig. Kommittén för
gymnasieskolans utveckling har diskuterat problematiken och konstaterar
att det finns framgångsrika vägar. I många skolor har ett omfattande
arbete lagts ned på att utveckla undervisningen. Det är därmed enligt
regeringens bedömning rimligt att utgå från att skolorna kommer att välja
att anpassa pedagogiken och resurserna, bl.a. med en flexibel användning
av undervisningstiden, så att en större andel elever än nu kan fullfölja
utbildningen med godkända resultat i kurserna.
Ett problem som framhållits har att göra med elevernas bristande för-
kunskaper i ämnena då de börjar sin gymnasieutbildning. De elever som
hittills tagits emot i den reformerade utbildningen har en grundskole-
utbildning enligt läroplanen från 1980. I och med att den nya läroplanen
för grundskolan om ett år omfattar alla elever i grundskolan finns krav på
skolorna att eleverna skall nå de mål som kursplanerna anger. Den kvali-
tetsutveckling av skolan som regeringen förordar i kommande avsnitt bör
också kunna bidra till att skapa bättre förutsättningar för gymnasieskolan.
Mycket talar för att gymnasieskolan om något år får bättre
förutsättningar att genomföra utbildningen så som avsågs i reformen.
En utveckling av kärnämnena
Den gymnasiala utbildningen måste också fortsättningsvis ha en hög am-
bitionsnivå. En fråga som måste lösas är hur en större andel av eleverna
bättre kan nå målen i kärnämnena utan att kraven sänks. Utvecklingen av
kärnämnena bör därför utgå från den omfattning som riksdagen i tidigare
beslut avsett, dvs. de kunskaper som alla elever behöver för att vara väl
rustade för samhällsliv, arbetsliv och som grund för ett livslångt lärande.
Kunskaper som till stor del förvärvas inom kärnämnenas ram är att be-
trakta som nödvändiga verktyg för kommunikation, för beräkningar, för
problemanalys, för att förstå och kunna påverka i demokratiska
processer. En förutsättning för att eleverna skall lyckas inhämta de
avsedda kunskaperna är att de själva kan konstatera att kunskaperna är
viktiga och nödvändiga. En fortsatt utveckling av undervisningen och
resultaten i kärnämnena är därför väsentligen en fråga om val av innehåll
och arbetsformer på skolorna. Men det är även en fråga om
styrinstrumenten, dvs. programmål och kursplaner.
Regeringen anser att en omarbetning måste göras av kursplanerna i
kärnämnena, så att respektive programs karaktär får större genomslag i
den faktiska utbildningen. Detta innebär inte att det skall vara program-
specifika kursplaner. Kursplanerna skall däremot tydligare än nu knyta
samman ämnesmål med utbildningsmål för programmet. Kursmålen skall
öppna för samverkan med karaktärsämnena så att varje programs särart
kan framträda i undervisningen. Därmed kan en utveckling som redan
pågår på skolorna stödjas. Kursmålen i kärnämnena skall också bättre än
i dag kopplas till kursmålen för motsvarande ämnen i grundskolan. Över-
synen skall vidare syfta till att skapa bättre förutsättningar för en under-
visning som tar sikte på elevernas behov och intressen, mindre på
skolämnets tradition. Kursplanerna skall utformas så att generella kom-
petensnivåer och kvaliteter i kunskaper klart framgår, men de skall lämna
frihet för lärare och elever att välja innehåll och metod. Detta innebär att
undervisningen inte har samma innehåll i alla program men att den ändå
ger eleverna likvärdiga kunskaper.
Behovet av förändringar gäller särskilt kursplanerna i matematik,
svenska och engelska. Det är framför allt i dessa ämnen de baskunskaper
inhämtas, som behövs för studierna i karaktärsämnena. Att dessa tre äm-
nen är särskilt viktiga har bl.a. markerats genom att det krävs godkända
betyg från grundskolan i matematik, svenska/svenska som andraspråk
och engelska för att en elev skall vara behörig till studier på ett nationellt
program från och med hösten 1998.
Övriga kärnämnen, dvs. samhällskunskap, religionskunskap, naturkun-
skap, estetisk verksamhet samt idrott och hälsa, ger eleverna andra vik-
tiga medborgerliga kunskaper. Religionskunskap, naturkunskap och este-
tisk verksamhet omfattar bara 30 gymnasiepoäng vardera. Kursplanerna
anger i förhållande till omfattningen i poäng mycket ambitiösa kun-
skapsmål. Korta kurser innebär en onödig splittring och små möjligheter
för eleverna att se helheter och samband. Regeringen bedömer att också
här krävs en översyn. En utredning bör göras av konsekvenserna för både
gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning om den sammanlagda
omfattningen i tre av dessa ämnen, dvs. 90 gymnasiepoäng, kan utnyttjas
för att studera ett av ämnena. Det blir i så fall ett val mellan religionskun-
skap, naturkunskap och estetisk verksamhet. Ämnet historia bör införas
som ett ytterligare val. Kärnämnena skulle — om en sådan ändring kom
till stånd — bli svenska eller svenska som andraspråk, engelska, mate-
matik, samhällskunskap, idrott och hälsa samt ett valbart ämne. Rege-
ringens avsikt är att utforma kärnämnen så att de ger de medborgerliga
kunskaper som behövs för framtida samhälls- och yrkesliv. De elever
som vill läsa fler ämnen bör kunna välja ytterligare kurser inom ramen
för individuellt val.
Det individuella programmet
Alla ungdomar under 20 år har i dag rätt till en gymnasieutbildning.
Gymnasieskolan skall vara en skola för alla. Målet är att alla ungdomar
skall genomgå en fullständig gymnasieutbildning. För att förhindra ut-
slagning måste elever som lämnar grundskolan utan tillräckliga kun-
skaper ges tillfälle att i gymnasieskolan inhämta dessa. Det individuella
programmet måste bli en god början i gymnasieskolan för dessa elever,
så att de senare kan påbörja ett nationellt program.
I propositionen Vissa skolfrågor m.m. (prop. 1995/96:206) redovisade
regeringen behovet av förändringar av det individuella programmet. Ge-
nom riksdagsbeslutet med anledning denna proposition infördes en möj-
lighet att erbjuda en viss typ av individuella program, de s.k. preparand-
programmen, till grupper av elever. För många invandrarelever, som ny-
ligen kommit till Sverige och är för gamla för att gå i grundskolan, har
programmet stor betydelse för att inhämta grundskolekunskaper, t.ex. i
engelska. Det individuella programmet har efter hand fått allt fler elever
och var 1996 det tredje största programmet i den första ”årskursen”. Till-
strömningen av sökande till det individuella programmet har dock avtagit
det senaste året. Elever som går på det individuella programmet är
mycket nöjda med undervisningen och lärarna. Många elever går vidare
till ett nationellt program.
Alla elever som har följt ett individuellt program kan få ett bevis över
genomgången utbildning, där det framgår vad eleven deltagit i, t.ex. vilka
kurser och vilken praktik. För de kurser som också finns på nationella
program kan beviset kompletteras med ett dokument som visar betygen
på dessa kurser, ett s.k. samlat betygsdokument.
Genom nyligen gjorda lagändringar kan det individuella programmet
nu erbjudas som ett sökalternativ för elever som vill förbereda sig för ett
nationellt program, t.ex. genom att inhämta bristande grundskolekun-
skaper.
Praktikprogrammet
Inom ramen för det individuella programmet genomförs en mängd olika
utbildningsaktiviteter i kommunerna. Det finns i utbudet också kombina-
tioner av repetitionskurser på grundskolenivå och olika slag av praktik. I
de flesta fallen rör det sig om miljöpraktik, som inte leder till några
egentliga yrkeskunskaper. I enstaka fall ordnas praktiken tillsammans
med företag i lärlingsliknande former, dvs. det är inte en sådan lärlings-
utbildning som det i dag finns möjlighet att genomföra inom det indivi-
duella programmet. Enligt regeringens bedömning behöver det indivi-
duella programmet utvecklas kvalitativt för att erbjuda ungdomar en god
utbildning som förenar undervisning i vissa grundskolekurser, vissa
gymnasiekurser och en yrkesinriktad praktik — ett praktikprogram.
Syftet med ett praktikprogram är att ge elever — som i dag finns på det
individuella programmet i utbildnings- och praktikaktiviteter med olika
kvalitet — ett konstruktivt och praktiskt inriktat alternativ till enbart teo-
retiska studier inom programmet. Ett praktikprogram skall främst vara
öppet för elever som saknar behörighet till ett nationellt program och
därmed inte har möjlighet att gå direkt till en yrkesutbildning på ett na-
tionellt program. Det bör vara ett sökbart alternativ från grundskolan.
Eleverna förutsätts tas emot på ett praktikprogram på samma grunder
som inom det individuella programmet. Detta innebär exempelvis att en
individuell planering skall göras för varje elev.
Ett praktikprogram bör till stor del utgöras av en praktik där det yr-
kesmässiga lärandet består av att eleven, tillsammans med erfarna arbets-
kamrater, i arbetslivet successivt skaffar sig kunskaper.
Det praktiska lärandet, som bedöms utgöra i genomsnitt ca 3 dagar i
veckan, bör kompletteras med undervisning i skolan. Den bör — utöver
kompletterande undervisning i grundskolans ämnen — främst bestå av
kärnämnena engelska, svenska och matematik och kanske även idrott och
hälsa. Om eleven önskar det bör övriga kärnämnen och vissa karaktärs-
ämnen kunna erbjudas. Regeringen bedömer att eleverna under praktiken
kommer att bli motiverade att skaffa sig mer teoretiska kunskaper och
räknar med att de flesta eleverna som följer denna studieinriktning efter
ett eller ett par år går in i ett nationellt program. Praktikprogrammet blir
därmed en utveckling och ny form av nuvarande preparandprogram.
För att inte skapa återvändsgränder måste de elever, som väljer att inte
övergå till ett nationellt program och som saknar kunskaper i kärnämnen
få rätt att i gymnasieskolan eller gymnasial vuxenutbildning läsa och få
betyg i resterande ämnen. Denna rätt bör finnas upp till 25 års ålder.
Fortsatt beredning
Den utveckling av gymnasieskolan som har skisserats i detta avsnitt be-
höver ytterligare diskuteras och analyseras innan mer konkreta förslag
kan läggas. Regeringen avser att ytterligare utreda hur en modernisering
av utbudet av gymnasieskolans program samt studievägsstrukturen inom
programmen bör se ut. Utformningen av ett praktikprogram behöver
också analyseras vidare.
Regeringen avser vidare att fortsätta att bereda och utreda förutsätt-
ningarna för nationella program med lärlingsutbildning och
yrkesexamen.
I beredningen bör bl.a. ingående diskussioner föras med arbetsmarkna-
dens parter och dess branschorganisationer. Det finns också goda skäl att
ta vara på de erfarenheter som gjorts i kommunerna. Därför bör även dis-
kussioner föras med kommunala företrädare och Svenska Kommunför-
bundet.
Regeringen räknar med att kunna presentera förslag för riksdagen se-
nast i början av år 1998 så att förändringar kan vara klara inför hösten
samma år. En möjlighet till pilotprojekt hösten 1997 bör prövas.
Regeringen avser att se över kärnämnena i enlighet med vad som sagts
ovan samt dess konsekvenser för gymnasial vuxenutbildning och åter-
komma till riksdagen i en proposition.
En del av kritiken mot gymnasiereformens genomförande har gällt den
bristande informationen. Många skolledare och lärare men även avnä-
mare och elever och deras föräldrar har haft bristande kunskaper om re-
formens syfte, den nya läroplanen och det nya betygssystemet. Detta har
bl.a. föranlett Utbildningsdepartementet, Skolverket och Svenska Kom-
munförbundet att under hösten 1996 genomföra flera informationsinsat-
ser. När de förändringar som här har skisserats, kommer till stånd, bör en
strategi för en omfattande informationsinsats också planeras. Den bör
inbegripa olika aktörer på både nationell och lokal nivå.
5.5 Vuxenutbildningen
Regeringens bedömning: En central uppgift i regeringens politik är att
ge alla vuxna möjlighet att få ny kunskap och att komplettera brister i
tidigare utbildning. I grunden handlar det om att ge individen möjlighet
att själv styra sitt liv, påverka sitt yrkesval, få inflytande och kunna ut-
vecklas både i arbetet och på fritiden. Ett alltmer kunskapsintensivt ar-
betsliv och samhälle förutsätter att alla medborgare under hela livet kan
öka sina kunskaper och vidga sin kompetens. En satsning på utbildning
är därför nödvändig för att förhindra utslagning från arbetsmarknaden
och vidgade klyftor i samhället. Det nationella kunskapslyftet för vuxna
som regeringen har inlett är ett viktigt steg i en sådan satsning.
Utmaningen, att säkra allas möjlighet till kontinuerligt lärande, skall i
första hand mötas lokalt. Kommunerna behöver utveckla en infrastruktur
för vuxenutbildning och kompetensutveckling. Det bör ske i samverkan
med de lokala parterna på arbetsmarknaden, enskilda utbildningsanord-
nare och folkbildningens organisationer. Kommunerna har ett särskilt
ansvar för den grundläggande vuxenutbildningen. I övrigt delas ansvaret
för att ett livslångt lärande kommer till stånd mellan individen, arbets-
givarna och det allmänna.
Kunskapslyftet skall medverka till att de redskap utvecklas, som krävs
för att ge alla reella möjligheter till ett livslångt lärande. De kommande
åren kommer vuxenutbildningen att genomgå en successiv reformering.
Grunden för denna reformering läggs genom det utvecklingsarbete som
har inletts i kommunerna inom kunskapslyftet och genom försöksverk-
samheterna med kvalificerad yrkesutbildning och med distansutbildning.
Målet är att utveckla vuxenutbildningen så att den i början av 2000-talet
är väl rustad att tillgodose såväl individens som arbetslivets och samhäl-
lets krav på ett livslångt lärande för alla.
Den kommunala vuxenutbildningens framväxt
Folkbildningen — studieförbund och folkhögskolor — svarade länge i
stort sett ensamma för vuxenutbildningen i vårt land. Statliga skolor för
vuxna startades visserligen redan i slutet av 1930-talet men endast i blyg-
sam omfattning. År 1956 tillkom Läroverket för vuxna (senare Statens
skola för vuxna) i Norrköping. Först under senare delen av 1960-talet
utvecklades den kommunala vuxenutbildningen bl.a. utifrån initiativ som
tagits av vissa studieförbund och kommuner. Komvux i sin nuvarande
form tillkom i en tid när majoriteten av den vuxna befolkningen endast
hade en kort grundläggande utbildning bakom sig. Huvuduppgiften var
att ge vuxna samma kompetens som ungdomar fick i grundskolan och
gymnasiet och det var ungdomsskolans läroplaner och undervisnings-
metodik som var dominerande.
Komvux var i första hand en möjlighet för vuxna att få behörighet för
högre studier. Tyngdpunkten låg på studieförberedande gymnasieutbild-
ning. Under 1970-talet kom vuxenutbildningens fördelningspolitiska
uppgift att betonas alltmer även för komvux. Grundskolutbildning prio-
riterades. Vikten av information och uppsökande åtgärder för att rekry-
tera kortutbildade underströks. Det resulterade bl.a. i tillkomsten av stu-
dieledighetslagen 1974 och att ett särskilt vuxenstudiestöd infördes 1976.
Dessutom startade 1977 grundutbildning för vuxna (grundvux) som
omfattade utbildning i läsning, skrivning och matematik upp till en nivå
motsvarande årskurs 6 i grundskolan. Samhällsorienterande och natu-
rorienterande moment skulle också ingå. Sedan 1991 ingår den tidigare
grundvuxorganisationen i den grundläggande vuxenutbildningen, som
svarar mot hela grundskolan. År 1978 blev yrkesutbildningen en reguljär
del av komvux, som sedan dess har följt med i de förändringar som ge-
nomförts i ungdomsskolan.
Höstterminen 1982 infördes en egen läroplan för komvux, Lvux 82,
som successivt utvidgades till att gälla även för grundvux och Statens
skolor för vuxna (SSV). Genom övergången till mål- och resultatstyrning
har komvux och SSV på nytt fått läroplan, programmål och kursplaner
som är gemensamma med gymnasieskolan. Grundläggande vuxenutbild-
ning följer samma läroplan men har egna programmål och kursplaner.
Enligt skollagen är kommunerna skyldiga att anordna och aktivt rekrytera
till grundläggande vuxenutbildning. Kommunerna skall vidare erbjuda
gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning samt sträva efter
att erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov.
Praktiskt taget samtliga kommuner har i dag någon kommunal vux-
enutbildning. Vid en mätning vecka 41 1995 var antalet elever inom
komvux 155 971. Omräknat till heltidsstuderande motsvarar det ca 100
000 elever. Av dessa studerade 23 procent i grundläggande vuxenutbild-
ning, 74 procent i gymnasial vuxenutbildning och 3 procent i påbygg-
nadsutbildning. Av eleverna uppgick andelen kvinnor till 65 procent.
Andelen kvinnor har ökat flera år i följd.
Sedan 1970-talet finns en särskilt anordnad svenskundervisning för in-
vandrare (sfi). Vuxna invandrare skall ges grundläggande kunskaper i det
svenska språket och om det svenska samhället. Varje kommun är skyldig
att erbjuda utbildning till personer som saknar grundläggande kunskaper
i svenska språket. Flertalet kommuner anordnar sfi i kommunal regi, men
det är också vanligt att andra utbildningsanordnare anlitas för genom-
förandet, t.ex. studieförbund.
Antalet deltagare i sfi varierar med antalet tillkommande invandrare.
De senaste åren har en majoritet inom sfi varit flyktingar. Eftersom flyk-
tinginvandringen minskat under senare år har också antalet deltagare i sfi
minskat. I oktober 1995 fanns 35 700 deltagare i sfi.
Folkbildningen
Folkbildningen är en viktig del av vuxenutbildningen. Antalet deltagare i
folkbildningen är mycket stort. Under budgetåret 1994/95 var det ca 1,5
miljoner deltagare i ca 343 000 studiecirklar. Folkhögskolorna samlade
ca 190 000 deltagare, varav ca 37 000 i de långa kurserna (över 15
veckor), vilket motsvarar ca 30 000 helårsstuderande.
Folkhögskolan har sedan länge genomfört kompetensgivande utbild-
ningar på grundskole- och gymnasienivå. Studieförbunden har fr.o.m.
budgetåret 1992/93 möjlighet att genomföra kompetensinriktade utbild-
ningar motsvarande vad som ges inom det offentliga skolväsendet och
högskolan.
Folkbildningen har en viktig roll inom ramen för kunskapslyftet. Per år
har 10 000 helårsplatser avsatts för folkhögskolan med början fr.o.m. den
1 januari 1997. Därutöver har också kommunerna möjlighet att anlita
studieförbund och folkhögskolor inom ramen för de medel för kun-
skapslyftet som tilldelas kommunerna fr.o.m. den 1 juli 1997.
I proposition 1990/91:82 om folkbildning lades fast att staten som bi-
dragsgivare inte skall föreskriva mål och syften för folkbildningen. Må-
len för ett fritt bildningsarbete måste ta form inom bildningsarbetet självt.
En tydlig åtskillnad borde därför göras mellan de mål som folkbildningen
själv ställer upp för sin verksamhet och de mål som staten som bidrags-
givare fastställer för att bevilja bidrag.
Riksdagens beslut med anledning av folkbildningspropositionen inne-
bar att tidigare bidragsregler avskaffades. Statsbidragets roll som styrin-
strument för verksamheten tonades ned. Folkbildningens företrädare fick
på eget ansvar, utifrån vissa riktlinjer, avgöra hur det tilldelade stats-
bidraget skulle användas för skilda verksamhetsområden.
Folkbildningsrådet, som är folkbildningens eget organ, bildades med
uppgift att fördela statsbidraget mellan studieförbunden och folkhögsko-
lorna. Rådet fick också i uppdrag att följa upp och utvärdera den verk-
samhet som bedrivs med stöd av statsbidrag. Även staten skall göra en
utvärdering som är skild från den folkbildningen själv skall svara för.
Regeringen beslöt i februari 1994 att tillkalla en särskild utredare för
att planera och låta genomföra en sådan utvärdering av folkbildningen
(dir. 1994:12). Utredaren har successivt redovisat resultatet av sitt arbete
i form av sex delbetänkanden samt i november månad 1996 ett slut-
betänkande Folkbildningen — en utvärdering (SOU 1996:159).
Slutbetänkandet remissbehandlas för närvarande. Syftet med remissen
är att få till stånd en bred debatt om folkbildningen och statens roll i för-
hållande till folkbildningen. Det är också väsentligt att betänkandet ges
en egen omfattande behandling i studieförbund och folkhögskolor för att
kunna ge underlag för folkbildningens egna åtgärder bl.a. utifrån de re-
sultat som utvärderingen kommit fram till.
Vuxenutbildningens nya utmaningar
Hundratusentals människor har genom vuxenutbildningen hittat en väg ur
det gamla skolsystemets återvändsgränder. Vuxenutbildningen har där-
med spelat en avgörande roll för enskilda människors framtid och för att
utjämna klasskillnader i det svenska samhället. Vuxenutbildningen har i
stort uppfyllt de mål som den utformades för. I takt med att vuxenutbild-
ningen blivit alltmer etablerad och institutionaliserad finns dock risker att
den fastnar i sina former och inte kan möta de nya krav som ställs.
Den nya utmaningen för vuxenutbildningen är att skapa förutsätt-
ningar för ett kontinuerligt lärande för alla människor. Det är inte längre
tillräckligt att kompensatoriskt ge vuxna de utbildningsmöjligheter som
erbjuds dagens barn och ungdomar. Uppgiften blir därutöver att erbjuda
möjligheter för såväl anställda som arbetslösa att skaffa sig de ökade
kunskaper och insikter som ett snabbt föränderligt arbetsliv kräver. Det
handlar såväl om att motverka att människor blir övertaliga eller t.o.m.
slås ut från arbetsmarknaden på grund av de ökade kvalifikationskraven
som om att tillgodose behovet av kvalificerad arbetskraft i en växande
ekonomi. Vuxenutbildningen utgör här en av flera insatser som tillsam-
mans med bl.a. arbetsmarknadsutbildning, insatser via trygghetsfonder
eller kompetensutveckling på arbetsplatser aktivt kan bidra i denna om-
ställning.
Bakgrunden till denna nya situation har beskrivits i avsnittet om sam-
hällsförändringar. Ny teknik och ny arbetsorganisation i förening med
ökad internationell konkurrens har i grunden förändrat villkoren inom
arbetslivet. Individen måste ständigt vara beredd att byta arbetsuppgifter
och arbetsgivare. Det enda avgörande yrkesvalet finns knappast längre.
Behovet av relevant och trovärdig information om de möjligheter som
står den enskilde till buds är hela tiden stort.
Ansvaret för att den nödvändiga tillväxten av kunskap och kompetens
kommer till stånd hos alla vuxna måste delas mellan samhället, arbetsgi-
varna och individerna. Det är därvid viktigt att komma ihåg att inget
lärande och ingen kompetensutveckling kommer till stånd utan den en-
skilda individens aktiva medverkan. Formerna för samhällets insatser
behöver förändras samtidigt som ett ökat engagemang från
arbetsgivarnas sida också blir nödvändigt. Kunskapslyftskommittén har
fått i uppdrag (dir. 1995:67) att redovisa förslag till hur en sådan
ansvarsfördelning skall utformas.
Samhällets uppgift i detta sammanhang är bl.a. att erbjuda vuxna möj-
ligheter till fortsatt utbildning, personlig utveckling och högre kompe-
tens. Den kommunala vuxenutbildningen ställs därmed inför nya krav på
förändring och utveckling.
Vuxenutbildningens inriktning
Vuxenutbildningens centrala uppgift är alltjämt att nå dem med kort ut-
bildning. Statskontoret har på uppdrag av regeringen försökt bestämma
antalet individer som saknar utbildning motsvarande treårig gymnasie-
nivå i kärnämnena svenska, engelska, matematik och samhällskunskap.
Av Statskontorets rapport framgår att det totalt rör sig om i storleksord-
ningen 2 400 000 individer, som hade högst tvåårig gymnasial utbildning
i den grupp som granskats, nämligen de som år 1994 befann sig i åldern
20-54 år. En betydande andel av dessa kan ändå ha förvärvat kunskaper
motsvarande denna nivå. Trots detta återstår ett stort utbildningsbehov
för vuxna som saknar den kompetens som gymnasieskolan numera erbju-
der alla ungdomar. Det gäller t.ex. många invandrare och kanske särskilt
invandrarkvinnor. En stor grupp är också de vars behov ungdomsskolan
inte har förmått möta och som därför har en bristfällig skolgång.
För att nå alla, och framför allt dem med kort grundutbildning, ställs
det krav på en förbättrad vägledning i vid bemärkelse. Studievägledning
är i högsta grad en fråga om att genom samhällets insatser ge alla likvär-
diga förutsättningar. Det handlar om att öka tillgängligheten till informa-
tion. Det handlar också om att utveckla arbetet med att motivera för stu-
dier och att aktivt nå alla dem som i dag inte själva söker sig till vuxenut-
bildningen. Här har folkbildningen unika kunskaper och erfarenheter som
bör tas till vara. De fackliga organisationerna och folkrörelserna måste
också i högre grad engageras för att stimulera och motivera för studier.
Den kommunala vuxenutbildningen måste svara med att erbjuda olika
former av orienteringskurser i otraditionella former för att underlätta
övergången till längre utbildning. Möjligheterna att tillgodose individens
behov av utbildning måste stå i förgrunden. Det innebär också att vux-
enutbildningen måste utgå från en inventering av individens behov och
ge möjlighet att tillgodoräkna faktiska kunskaper, s.k. validering.
Även fortsättningsvis bör den kommunala vuxenutbildningen följa
samma läroplan som det frivilliga skolväsendet i övrigt och ge samma
kompetens som grundskolan och gymnasieskolan ger. Till följd av att
nya grupper nu söker sig till vuxenutbildning har förutsättningarna för
utbildningen dock ändrats. Detta måste ses som en stor utmaning för
vuxenutbildningen. Det ställer nya krav på en vuxenpedagogik, där man
tar tillvara och utgår från de studerandes tidigare erfarenheter och
kunskaper. Samtidigt måste utbildningen organiseras så flexibelt att den
kan tillgodose vuxnas skiftande förutsättningar och önskemål.
Av Skolverkets utvärdering av den gymnasiala vuxenutbildningen
framgår att vuxenstuderande endast i begränsad omfattning har stort in-
flytande över arbetssätt, redovisningsformer och stoffurval. Detta gäller
trots att förutsättningarna för ett aktivt deltagande från vuxenstuderande
borde vara utomordentligt goda, eftersom många har vana och erfarenhet
att påverka och självständigt fatta beslut i arbetslivet och privatlivet. Det
är en självklar uppgift i den fortsatta förnyelsen av vuxenutbildningen att
ta tillvara de vuxenstuderandes egna erfarenheter och kunskaper i under-
visningen och att bemöta dem med respekt som vuxna människor. Vux-
enutbildningen måste i ökad utsträckning skapa utrymme för diskussio-
ner, där eleverna får möjlighet att uttrycka sina åsikter och ställnings-
taganden och tillsammans med andra bearbeta och ifrågasätta ny kun-
skap.
Att på det sättet förändra undervisningen kan stöta på motstånd från de
studerande. Det gäller särskilt om de studerandes tidigare erfarenheter är
att utbildning skall ske i form av katederundervisning och vara bunden
till en lärobok. Det är därför viktigt att hela tiden föra en dialog med de
studerande om vilka undervisningssätt som främjar en djupare förståelse
för lärandet. Av den nyligen genomförda utvärderingen av
folkbildningen (SOU 1996:159) framgår tydligt att deltagarna i
studiecirklar och folkhögskolekurser allmänt sett anser att
deltagarinflytandet där är väsentligt större än i skolan och
vuxenutbildningen i övrigt, även om den också i folkbildningen måste
vidareutvecklas. Folkbildningens erfarenheter bör därför utnyttjas i
reformeringen av hela vuxenutbildningen.
Många studerande upplever studietakten alltför hög. En anledning kan
vara att skolarbetet i stor utsträckning utförs i hemmen, ett ensamarbete
som förutsätter lugna hemförhållanden, studieteknik och självdisciplin.
Även här bör folkbildningens metodik med små grupper — där gruppen
också fyller en social funktion — och projektarbeten kunna tas till vara.
Det finns en tydlig tendens de senaste åren mot att allt fler kurser be-
drivs under dagtid. Läsåret 1991/92 bedrevs 75 procent av kurserna på
dagtid medan andelen läsåret 1994/95 ökat till 86 procent. Denna ut-
veckling minskar vuxenutbildningens möjligheter att svara mot alla indi-
viders förutsättningar och studiemöjligheter. Utbildning behöver vara
lättillgänglig. Vuxenutbildningen måste utformas så flexibelt både vad
gäller kursutbud och tider att den är anpassad efter deltagarnas förutsätt-
ningar. Detta är särskilt viktigt för dem som har arbete och behöver
komplettera sin utbildning. Det handlar bl.a. om att bryta läsårs- och ter-
minsfixeringen och att erbjuda kurser på de platser där de studerande
finns och på tider då de kan delta. Det kan också vara nödvändigt att göra
speciella anpassningar till vissa grupper av arbetstagare t.ex. skiftarbe-
tare. För att tillfredsställa behoven för anställda spelar samarbetet med
arbetsmarknadens parter en central roll.
Utbudet av yrkesinriktad utbildning har av tradition varit litet inom den
kommunala vuxenutbildningen, bl.a. beroende på att den övervägande
delen av studerande endast sett komvux som en etapp på vägen mot fort-
satta studier. I kunskapssamhället kommer många att söka sig till vux-
enutbildning inte enbart för att få högskolebehörighet utan för att mer
utbildning ökar möjligheterna att få eller behålla ett arbete eller för att
kunna utvecklas i sitt arbete. För att möta dessa förändrade krav på ut-
bildning är det nödvändigt att kraftigt öka utbudet av yrkesinriktad ut-
bildning. För att kunna ta till sig nya yrkeskunskaper behöver den stu-
derande även bygga på sina allmänna teoretiska kunskaper. Det måste
därför i större utsträckning bli möjligt att varva kurser i mer yrkesinrik-
tade ämnen med kärnämnen. Det finns också skäl för att inom den kom-
munala vuxenutbildningen öka användningen av arbetsplatsförlagd ut-
bildning. Hittills har praktik varit ett mycket ovanligt inslag inom vux-
enutbildningen. För många vuxna kan en kombination av teoretiska stu-
dier och APU, praktik, eller lärlingsliknande utbildning vara en väg in på
arbetsmarknaden. Det är också viktigt att vuxna, som har lång arbetslivs-
erfarenhet inom sitt yrke, får tillgodoräkna sig sin faktiska kompetens
genom att en validering görs. Här kan en yrkesexamen enligt det förslag
som tidigare presenterats för gymnasieskolan komma att fylla en viktig
funktion också i vuxenutbildningen.
De förändringar som aviserats i tidigare avsnitt beträffande yrkes-
utbildningen i gymnasieskolan är lika väsentliga för vuxenutbildningens
utveckling och kommer att öppna nya möjligheter även där. Vidare bör
konsekvenserna av eventuella förändringar när det gäller gymnasiesko-
lans kärnämnen utredas för vuxenutbildningens del.
Vuxenutbildningsreformen 1991 innebar bl.a. att grundvux, som sva-
rade mot grundskolans årskurs 1-6, och den del av komvux som motsva-
rade högstadiet lades samman till en helhet under beteckningen grund-
läggande vuxenutbildning. Kommunerna är skyldiga att tillhandahålla
utbildningen för de kommuninvånare som har rätt att delta, och skall ak-
tivt verka för att nå och motivera dem att ta del av utbildningsutbudet.
Skolverkets tillsynsverksamhet har hittills inte visat att kommunerna inte
uppfyller sitt uppdrag.
Skolverket har nyligen genomfört en utvärdering av den nya grund-
läggande vuxenutbildningen. Vissa kommuner bedöms ha genomfört re-
formen till fullo och ha en kvalitativt god verksamhet. Dessa kommuner
kännetecknas enligt utvärderarna av kunniga och engagerade politiker
med en genomtänkt syn på vuxenutbildningen, en klar ansvarsfördelning
mellan sig, där någon ansvarar särskilt för komvux, och politiska visioner
om hur ett livslångt-lärande-perspektiv skall forma det kommunala ut-
bildningsutbudet. På många håll organiseras dock den grundläggande
vuxenutbildningen på ett sätt som bibehåller en reell tudelning från tiden
före reformen och bedrivs skild från den gymnasiala vuxenutbildningen.
Trots det varierande utfallet vad gäller reformgenomförandet visar ut-
värderingens resultat på en i huvudsak positiv värdering av reformen och
dess effekter. Verksamheten har blivit mer målstyrd och effektiv, den har
fått högre status och fler deltagare går nu vidare till fortsatta studier. Ut-
värderarnas bedömning är att den nya grundläggande vuxenutbildningen
kan ge bättre förutsättningar att möta behoven hos den grupp vuxna som
har lägst förkunskaper och störst behov av utbildningen, eftersom refor-
men har inneburit en förstärkning av flexibiliteten i vuxenutbildningen.
Kunskapslyftet resulterar i uppsökande verksamhet och information till
dem som fått minst utbildning tidigare. I den dialog som förs mellan den
delegationen för kunskapslyftet som regeringen tillsatt och kommunerna
har många påpekat att dolda behov av grundläggande vuxenutbildning
kan komma att tydliggöras och att kommuner därmed kan komma att få
svårt att leva upp till sin lagstiftade skyldighet vad gäller grundläggande
vuxenutbildning. Det är därför angeläget att regeringen följer utveck-
lingen.
Det finns uppenbara behov av att förstärka kvaliteten och ge stöd till
utvecklingen även av svenskundervisningen för invandrare, t.ex. vad
gäller läromedel och metodutveckling. Många sfi-lärare upplever också
att de arbetar isolerat. Undersökningar har visat att undervisningen nu är
mer effektiv än vad tidigare varit fallet, bl.a. har väntetiderna till sfi sjun-
kit kraftigt. Trots dessa positiva resultat kvarstår många problem, t.ex. att
ungefär hälften av eleverna inte når upp till betyget Godkänd.
Pågående reformarbete
Att vuxenutbildningen håller på att få en vidgad och delvis ny roll speg-
las av den vikt regeringen lagt vid den särskilda satsningen på vuxenut-
bildningen — ett nationellt kunskapslyft för vuxna.
Med anledning av regeringens förslag i propositionen Vissa åtgärder
för att halvera arbetslösheten till år 2000 (prop.1995/96:222) beslöt riks-
dagen i juli 1996 att en femårig vuxenutbildningssatsning skall genom-
föras med början den 1 juli 1997 och att särskilda statliga medel skall
fördelas till kommunerna för satsningen.
Regeringen ser kunskapslyftet som ett gemensamt åtagande för staten
och kommunerna. Staten står för de merkostnader som satsningen
medför för kommunernas vuxenutbildning på gymnasienivå, medan
kommunerna ges huvudansvaret och mycket stor frihet att själva välja
hur genomförandet av kunskapslyftet skall organiseras och läggas upp.
Kunskapslyftet utgör ett viktigt inslag i regeringens strävan att halvera
arbetslösheten till år 2000. Det är den enskilt största och mest omfattande
satsningen någonsin för att höja kunskaps- och utbildningsnivån för
vuxna i Sverige. Kunskapslyftet motsvarar 100 000 heltidsstuderande
utöver den i dag rent kommunalt finansierade vuxenutbildningens volym.
Det innebär att upp till totalt sett ca 200 000 personer kan delta i heltids-
studier, vilket motsvarar 5 procent av arbetskraften eller ungefär dubbelt
så många som i en årskull. Eftersom inte alla studerar heltid innebär det i
praktiken att ännu fler kommer att studera inom ramen för den kommu-
nala vuxenutbildningen.
Kunskapslyftet skall präglas av följande huvudinriktning:
Ett samlat kommunalt ansvar för att etablera den organisation och den
infrastruktur som fordras för att ett kunskapslyft för vuxna skall kunna
förverkligas. Det handlar bl.a. om att hitta former för en nära samver-
kan mellan kommunen, arbetsförmedlingen, arbetstagarorganisationer
och arbetsgivare t.ex. genom de arbetsförmedlingsnämnder som nyli-
gen har inrättats i varje kommun.
En kraftsamling för att minska tröskeln för studieovana att påbörja
studier. Det innefattar t.ex. effektivare uppsökande aktiviteter, indivi-
duella studieplaner, intensifierad vägledning, information i nya former
och via nya kanaler, där inte minst folkbildningens nätverk och arbets-
sätt utnyttjas.
Ett ökat utnyttjande av olika utbildningsanordnare, där man tar tillvara
olikheterna i profil, arbetssätt och kontaktnät för att nå målen för kun-
skapslyftet.
En tillämpning av nya verksamhetsformer, okonventionella organisa-
toriska lösningar, informationsteknologi och ny pedagogik.
Satsningen skall präglas av mål- och resultatstyrning. Överordnat är att
den enskilda individens önskemål, behov och förutsättningar alltid skall
vara styrande och prägla verksamhetens utformning och innehåll. Mål-
sättningen är att åstadkomma ett nationellt kunskapslyft där de särskilda
statliga medlen för gymnasial vuxenutbildning utgör ett rimligt bidrag för
att nå målen. Inriktningen skall vara att ge de vuxna som har störst behov
och som hittills fått minst av samhällets utbildningsresurser, möjlighet att
lyckas med sina studier.
De statliga insatserna för kunskapslyftet riktar sig till personer som
helt eller delvis saknar treårig gymnasiekompetens. I första hand skall ar-
betslösa prioriteras. En andra målgrupp är anställda som behöver komp-
lettera sina kunskaper för att få en starkare ställning på arbetsmarknaden.
I mån av plats skall därutöver övriga vuxna kunna delta i utbildningen.
Kunskapslyftet har fått ett mycket positivt mottagande. Alla landets
288 kommuner har anmält sitt intresse att delta. Den dialog som genom-
förs av Delegationen för kunskapslyftet, visar att det redan nu finns ett
mycket stort engagemang i kommunerna. Intrycket är att flertalet kom-
muner har långtgående ambitioner att utveckla och förnya vuxenutbild-
ningen i enlighet med de intentioner som regering och riksdag angett.
Kunskapslyftet har också inneburit ett ökat samarbete mellan kommuner.
Det innebär att en vuxenutbildning nu utvecklas även i kommuner som
tidigare saknat egen gymnasial vuxenutbildning. Därmed bidrar kun-
skapslyftet också till en rättvisare tillgång till utbildning över hela landet.
Som ett led i kunskapslyftet och som en del i regeringens satsning på
högre utbildning bedrivs också en försöksverksamhet med kvalificerad
yrkesutbildning (KY) på eftergymnasial nivå. Försöksverksamheten in-
leddes under höstterminen 1996. Försöksverksamheten syftar till att till-
godose de nya utbildningsbehov som förändringarna i arbetslivet ställer
på kvalificerade yrkesarbetare. Försöksverksamheten skall på ett nytt sätt
utnyttja den samlade kompetens som finns inom kommunerna, högsko-
lorna och andra utbildningsanordnare men framförallt engagera andra
utbildningsanordnare, främst inom arbetslivet. Utbildningen sker i nära
samverkan med lokalt/regionalt näringsliv och bedrivs och finansieras till
en tredjedel av näringslivet. Utbildningarna skall ha inslag av lärande i
arbete, dvs. att en del av utbildningen sker i och genom arbete på en ar-
betsplats. Utbildningen bygger på avslutad treårig gymnasieutbildning
eller motsvarande kunskaper.
Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning har beskrivit att intresset
för försöksverksamheten är mycket stort. Det stora flertalet ansökningar
är enligt kommitténs bedömning mycket väl genomarbetade. Dessutom
är intrycket att arbetslivet visar ett genuint intresse för och aktivt deltar i
utformningen av både den skolförlagda delen och den arbetsplatsförlagda
delen av utbildningen. Kontakter med arbetslivet visar också att de som
får en kvalificerad yrkesutbildning kommer att efterfrågas på arbets-
marknaden.
Den år 1995 tillsatta Distansutbildningskommittén (DUKOM) skall se-
nast den 31 maj 1998 föreslå åtgärder som kan främja användningen av
distansmetoder inom utbildningen. Under läsåret 1996/97 har man initie-
rat en projektverksamhet och regeringen har fattat beslut om drygt 80
miljoner kronor i bidrag till projektverksamhet, varav merparten berör
vuxenutbildning och folkbildning.
Vuxenutbildningen inför 2000-talet
Mot bakgrund av de nya utmaningar som vuxenutbildningen under de
närmaste åren och in på 2000-talet ställs inför krävs det att vuxenutbild-
ningen i flera avseenden förändras och reformeras. Det utvecklingsarbete
som bedrivs inom ramen för kunskapslyftet och försöksverksamheterna
med kvalificerad yrkesutbildning och med distansutbildning ger en god
grund för en sådan förändring.
Utgångspunkten för kunskapslyftet är den parlamentariska kommitté,
Kunskapslyftskommittén, som regeringen tillkallade i juni 1995 (dir.
1995:67). I sitt första delbetänkande En strategi för kunskapslyft och
livslångt lärande (SOU 1996:27) framhöll Kunskapslyftkommittén vik-
ten av en god ungdomsutbildning, ett kunskapslyft upp till treårig
gymnasiekompetens för alla vuxna samt ett livslångt lärande i arbetslivet
för att Sverige skall kunna utvecklas till ett kunskapssamhälle.
Kunskapslyftskommittén fick den 12 september 1996 tilläggsdirektiv
(dir. 1996:71) att följa arbetet i kommunerna och det förändringsarbete
som sker till följd av kunskapslyftet samt att göra en årlig avrapportering
till regeringen 1998 och 1999 för att möjliggöra en successiv reformering
av vuxenutbildningen. Kommittén fick också samordningsansvar för
utvärdering av kunskapslyftet. Uppdraget skall i sin helhet vara slutfört
senast den 1 mars år 2000 för att kunna ligga till grund för överväganden
om de förändringar som behövs för att den femåriga satsningen skall
kunna leda till en ny reformerad vuxenutbildning.
Kunskapslyftet skall således aktivt bidra till reformeringen av vuxenut-
bildningen. Det utgör starten på ett utvecklingsarbete, som efter femårs-
perioden skall övergå i ett nytt system för vuxenutbildningen. Kun-
skapslyftet handlar alltså inte bara om en omfattande utbyggnad utan i
minst lika stor utsträckning om ett förnyad inriktning, nya och flexibla
arbetsformer och nya aktörer för att på så sätt nå flera målgrupper än dem
som spontant söker sig till komvux.
Kommunerna får, som tidigare framgått, ett stort ansvar för detta re-
formarbete. Detta är en utmaning för kommunerna, eftersom avsikten är
att de idéer som visar sig framgångsrika skall ligga till grund för utform-
ningen av den framtida vuxenutbildningen.
En central del i denna utmaning är att utveckla den lokala politiska
styrningen över vuxenutbildningen. Kommunerna måste formulera upp-
följningsbara mål och se till att dessa får genomslag i praktiken. En tydli-
gare politisk styrning innebär också att man får till stånd en diskussion
om den kommunala vuxenutbildningens roll. Detta kan höja vuxenut-
bildningens status och leda till att kommunerna i större utsträckning ser
vuxenutbildningen som en strategisk resurs för att utveckla kommunen
och dess näringsliv.
Allt fler kommuner vill vidga sitt ansvar och intresse från att anordna
vuxenutbildning till att utveckla en infrastruktur för lärande och kompe-
tensutveckling för alla vuxna i kommunen. Regeringen anser att detta är
en nödvändig utveckling. Kommunen måste i framtiden ta ett samlat an-
svar för den infrastruktur som behövs för att utbildning och kompe-
tensutveckling finns tillgänglig för alla kommuninnevånare. Detta måste
ske i nära samverkan med parterna på arbetsmarknaden och med andra
utbildningsanordnare i kommunen och genom ett utvecklat samarbete
mellan kommunerna. Det är viktigt att notera att företagen har helt olika
behov och även olika möjligheter att själva göra insatser för kompe-
tensutveckling. Ett övergripande ansvar innebär alltså inte att kommu-
nerna själva skall anordna eller finansiera all utbildning. Tvärtom ökar
möjligheterna att tillgodose de enskilda individernas intressen, om det
finns flera utbildningsanordnare som kan samverka för att möta olika
utbildningsbehov.
Regeringen bedömer att ett ökat samutnyttjande av resurser mellan
olika utbildningsanordnare i kommunerna är nödvändigt. Det kan bl.a.
gälla lokalintegrering. Denna utveckling finns redan i många kommuner
och kallas t.ex. Kunskapscentrum, Lärcentrum, Utbildningens hus eller
Framtidens hus. Att samla verksamheten under ett tak innebär ett bättre
utnyttjande av personal- och lärarresurser. Det ger förutsättningar för att
underlätta övergångarna mellan olika utbildningar och ger individer möj-
lighet att studera på olika nivåer parallellt. För många vuxenstuderande
är det särskilt viktigt att man skapar en miljö som stimulerar till
diskussioner och åsiktsutbyten och på så sätt bidrar till utvecklingen av
en modern vuxenpedagogik. Dessa lokala lärcentra bör i framtiden kunna
utvecklas till en samlingsplats för vuxnas lärande och
kompetensutveckling, där utbildningsinsatser för arbetslösa,
kompetensutveckling för anställda och övrig vuxenutbildning samverkar.
Verksamheten bör kunna samfinansieras av företag, kommuner och
andra intressenter. Även vissa EU-program som mål 4 för
småföretagsutveckling kan komma ifråga för att finansiera specifika
satsningar. Det öppnar möjligheter för små kommuner att tillsammans
bygga upp erforderliga resurser för att utveckla en integrerad
vuxenutbildning.
Vuxenutbildningen måste också utvecklas för att tillgodose nya utbild-
ningsbehov som växer fram till följd av arbetslivets snabba förändring.
Såväl arbetsgivare som arbetstagare pekar på att kraven på kvalificerade
yrkesarbetare ökar och att det framtida utbildningssystemet måste till-
godose dessa krav. Det finns enligt regeringens uppfattning behov av en
yrkesutbildning på eftergymnasial nivå, som kan bidra till att tillgodose
arbetslivets krav. Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning skall (dir.
1996:41) med utgångspunkt i de erfarenheter som vunnits ta fram ett
förslag i frågan om hur en sådan eftergymnasial utbildning med stark
arbetslivsanknytning kan inordnas i utbildningssystemet. Förslaget skall
avlämnas till regeringen senast den 31 december 1999. Också detta
förslag kommer att vara en väsentlig utgångspunkt för den fortsatta re-
formeringen av vuxenutbildningen.
Vägledning är en viktig del av infrastrukturen som syftar till att an-
passa utbudet av utbildning till individernas efterfrågan. Lyckas man an-
passa utbud och efterfrågan till varandra, så ökar den samhällsekono-
miska effektiviteten och vi får som slutresultat en mer välfungerande ar-
betsmarknad.
Särskilt viktigt är det att samordna kommunernas insatser inom utbild-
ningssektorn med Arbetsmarknadsverkets insatser. Sådan samordning
har också kommit till stånd på flera platser bl.a. genom s.k. infotek eller
gemensamma vägledningscentra. Inte minst inom ramen för
kunskapslyftet kommer en sådan samverkan att utvecklas i praktiskt taget
varje kommun. Därutöver har staten ett särskilt ansvar för att ge andra
länders medborgare relevant information om Sverige och ge svenskar
information om utbildningar i andra länder. Regeringen kommer därför
inom ramen för befintliga medel att verka för att utveckla ett svenskt
Resurscentrum för vägledning.
Distansutbildning ökar tillgängligheten till studier. Den ger människor
förutsättningar att oavsett tid och rum följa en utbildning. Elever kan
delta i utbildning oavsett bostadsort vilket är särskilt viktigt i ett glest
befolkat land. Distansutbildning har länge ansetts vara en särskilt kräv-
ande studieform. Den nya tekniken i förening med möjligheterna att
kombinera nät- eller mediaburen utbildning med handledning vid
kunskaps-/lärcentra har emellertid i grunden ändrat de studerandes vill-
kor. Studier på distans är därmed inte förbehållna en liten studievan och
målmedveten grupp vuxna. Det utvecklingsarbete som sker inom ramen
för DUKOM kommer att ha stor betydelse för att sprida användningen av
ny teknik och nya distansutbildningsmetoder i vuxenutbildningen och
folkbildningen.
Statens skolor för vuxna har en strategisk roll för att utveckla distans-
undervisningen. Verksamheten måste nu utvecklas ytterligare så att SSV
kan bli moderna distansutvecklingscentra med väl fungerande interakti-
vitet. På det sättet blir SSV naturliga stödjepunkter för distansutbild-
ningen i landet. Det innebär att SSV i framtiden bör ge ökat utrymme för
metod- och materialutveckling för att kunna sprida distansutbildnings-
idéerna till kommunerna, folkbildningen och andra utbildningsanordnare.
För många kommuner skulle en samverkan med SSV på sikt skapa
möjligheter till ett kraftigt breddat utbildningsutbud. Genom att kombi-
nera distansutbildning, som tillhandahålls av SSV och som utvecklats
som en del av skolornas anslagsfinansierade verksamhet, med handled-
ning av lärare inom grundskolan eller folkbildningen på hemorten skulle
vuxna då kunna genomföra gymnasial utbildning inom ett stort antal äm-
nen på praktiskt taget varje arbetsplats och i varje samhälle över hela lan-
det. En annan viktig roll blir att skräddarsy uppdragsutbildning i enlighet
med kraven hos olika aktörer. SSV bör också i ökad utsträckning pröva
möjligheterna att samverka med studieförbund. I ett sådant samarbete
kan studieförbund ta det lokala ansvaret för att genom sitt kontaktnät
rekrytera deltagare, organisera studiegrupper och mötesplatser för dessa,
medan SSV ansvarar för att kursplanen följs och för examinationen av
elever.
Sammantaget står vuxenutbildningen inför stora utmaningar som krä-
ver både organisatoriska, pedagogiska och innehållsmässiga
förändringar. Regeringen har tagit en rad initiativ för att skapa
förutsättningar för ett sådant förändringsarbete. Regeringen har, utifrån
utvärderingarna av det utvecklingsarbete och den försöksverksamhet som
nu bedrivs, för avsikt att successivt under de kommande åren återkomma
till riksdagen med förslag till hur vuxenutbildningen skall reformeras, så
att den i början av 2000-talet skall vara väl rustad att tillgodose
individens, arbetslivets och samhällets krav på ett livslångt lärande för
alla.
6 Skolans styrning och kvalitetsutvecklingen
Regeringens bedömning: En likvärdig utbildning kräver att arbetet med
att bedöma, värdera och utveckla kvaliteten i skolan stärks på alla nivåer.
Staten och kommunerna har ett delat ansvar för skolan. Decentralise-
ringen har inneburit en renodling av rollerna. Kommunerna har ansvaret
för att bedriva verksamheten på ett sådant sätt att alla elever ges förut-
sättningar att nå de nationella målen.
Grunddragen i ansvarsfördelningen ligger fast, även om tyngdpunkten
inom respektive ansvarsområde kan variera, sett över tid.
Den kvalitetsutveckling som nu måste komma till stånd är ett gemen-
samt ansvar för staten och kommunerna. De grundläggande förutsätt-
ningarna för arbetet med kvalitetsutvecklingen finns redan genom be-
stämmelser i skollagen, i förordningarna och i läroplaner, programmål
och kursplaner.
Kommunernas och skolornas uppföljnings- och utvärderingsarbete be-
höver i högre grad än i dag inriktas mot att genomföra regelbundna be-
dömningar av skolverksamhetens kvalitet. Detta förutsätts ske genom att
de redovisningar som krävs enligt gällande regelverk ges en tydligare
roll. I skriftliga kvalitetsredovisningar skall framför allt ingå en bedöm-
ning av måluppfyllelsen i förhållande till skolplanen respektive arbets-
planen samt slutsatser angående åtgärder. Den information som lämnas
av kommunerna för den nationella uppföljningen skall i större utsträck-
ning än i dag avse verksamhetens kvalitet och resultat.
Regeringen avser vidare att ta fram riktlinjer för kontinuerliga kvali-
tetsgranskningar på nationell nivå. Skolverkets kontrollerande uppgifter
skall kompletteras med kvalitetsbedömningar gjorda av statliga utbild-
ningsinspektörer knutna till myndigheten. Särskilda direktiv från rege-
ringen skall ange inriktningen och vilka områden som skall fokuseras
över tid. Granskningarna skall genomföras och redovisas så att de både
ger underlag för bedömningar av läget i skolsystemet som helhet och
fungerar som stöd lokalt för kvalitetsutvecklingen.
Behov av information och dialog
En kontinuerlig utveckling av kvaliteten är nödvändig för dem som an-
svarar för en viss verksamhet. Kvalitetsbedömningar av skolan och den
utbildning skolan ger är betydelsefulla också för studerande, deras
föräldrar och andra medborgare. I utbildningssammanhang finns samma
behov som i annan verksamhet av information om kvaliteten i det man
erbjuds och deltar i. Information ger möjlighet att göra medvetna val
mellan t.ex. skolor, gymnasieprogram, kurser eller ambitionsnivåer. Den
är en förutsättning för en dialog mellan dem som utbildar och dem som
utbildar sig, mellan dem som planerar för och dem som deltar i
skolarbetet.
Redovisningar av skolverksamhetens kvalitet och resultat ger förutsätt-
ningar för delaktighet vid målsättningar och beslut om insatser för att
åstadkomma en bättre utbildning. Man får en tydligare och gemensam
bild av verksamheten och självförståelsen ökar. Öppenheten ger möjlig-
het för föräldrar, närsamhälle och avnämare att bli delaktiga och engage-
rade.
I dag är det i och för sig välbekant för många i skolan att kvalitetssäk-
ring är en process med flera olika, återkommande inslag. Det handlar
både om att sätta upp mål, att följa upp och värdera vad som åstadkom-
mits och att sätta upp nya mål. Kvalitetssäkringen är både ett tecken på
och en förutsättning för elevinflytande, t.ex. genom utvecklingssamtalen
mellan lärare och elev och i annan planering av undervisningen. Det-
samma gäller elev-, föräldra- och avnämarinflytande i en skolas styrelse,
programråd etc.
Den information om skolan som byggs upp med hjälp av insatser för
kvalitetssäkring ger underlag för att diskutera resultaten och villkoren för
skolan. Ökad användning av den information som finns om enskilda
skolor, om lokala skolsystem och om skolväsendet som helhet är i sig ett
inslag för att säkra kvaliteten. Det gäller på nationell nivå men också lo-
kalt. Här har huvudmännen ett särskilt ansvar för att skapa överblick och
göra fler till användare av olika informationskällor.
Kvalitetsfrågorna blir allt viktigare
Sverige har i dag i flera avseenden ett gott utgångsläge för att bli en led-
ande nation på utbildningsområdet, i fråga om medborgarnas utbildning,
kunskaper och kompetens. Samtidigt har av föregående avsnitt framgått
att det finns brister i kvaliteten som, om de inte åtgärdas, riskerar att få
allvarliga konsekvenser både för individers och samhällets utveckling.
Uppdraget är därför nu att gå vidare med en höjd ambitionsnivå. Det för-
utsätter att skolans kvalitet sätts i fokus på alla nivåer.
Arbetet med kvalitetsutvecklingen har flera mål. Skolsystemet skall bi-
dra till ett generellt kunskapslyft och varje utbildning skall förbättras
kontinuerligt. Nya kunskaper och kompetenser måste integreras med vad
som tidigare ingått i olika utbildningar och få ökat utrymme i skolan.
Varje barn och studerande som deltar i utbildning, oavsett var eller i vil-
ken utbildning, skall också erbjudas en likvärdig kvalitet. Samtidigt
kommer de närmaste åren fler att tas emot i framför allt grundskolan och
vuxenutbildningen. Kvalitet betyder också att ingen skall behöva miss-
lyckas i skolan. Det innebär å ena sidan en rätt för varje elev att på varje
stadium i sin utveckling utnyttja sina förutsättningar fullt ut. Å andra si-
dan finns en skyldighet för var och en av dem som har ansvar för utbild-
ningen att tillgodose denna rätt.
De reformer som genomförts har gett en god grund: en klart definierad
ansvarsfördelning och ett system för att på olika nivåer formulera planer
för utvecklingen, följa upp och utvärdera resultaten och bestämma hur de
kan förbättras. Systemet måste nu vidareutvecklas både lokalt och på na-
tionell nivå.
Flera begrepp används om de insatser som görs i dag för att analysera
och bedöma en verksamhet och dess resultat. Bland annat har Riksrevi-
sionsverket (RRV 1996:10) belyst förändringar över tid av det statliga
tillsynsbegreppet och tillsynens funktion. RRV konstaterar att tillsynen
delvis ersatts av framför allt utvärdering. På skolområdet talar man oftast
om uppföljning, utvärdering, tillsyn och granskning etc. De utformas
olika, men innefattar alla en beskrivning och bedömning av en företeelse
eller bestämd del i skolverksamheten.
I RRV:s rapport diskuteras också att ett minskat statligt inflytande ge-
nom decentralisering och avreglering kan leda till krav på att staten åter
skall ingripa och korrigera utvecklingen, en process där “avreglering”
övergår i ”återreglering”. Regeringen avser inte, med den förstärkning av
kvalitetsutvecklingen som presenteras här, att förändra grunddragen i
ansvarsfördelningen på skolområdet.
Den lokala styrningen
Kvaliteten och likvärdigheten blir svårbedömd om inte styrningen funge-
rar. Som en konsekvens ökar risken att eleverna inte får den utbildnings-
kvalitet de har rätt till.
Bland annat har Skolverket i en lägesbeskrivning hösten 1996
(Kommunernas styrning och egenkontroll, dnr 96:2306) påtalat att det
finns brister — ibland stora brister — i styrningen på lokal nivå. Verket
konstaterar att det, jämfört med för fem år sedan, visserligen finns en
tendens att skolplanerna nu uppfattas som viktiga styrinstrument av de
förtroendevalda i kommunerna. En del kommuner har också byggt upp
en systematisk uppföljning och utvärdering. Fortfarande gäller dock att
kommunernas egentillsyn ofta är bristfällig, vilket bl.a. visar sig i att
Skolverket får ta emot alltför många anmälningar om missförhållanden,
som borde ha upptäckts och åtgärdats av kommunen själv.
Praktiskt taget alla kommuner har nu en skolplan. Skolverket anser
dock att den ofta inte är tillräckligt konkret, aktuell, praktisk och tydligt
kopplad till den faktiska verksamheten i kommunen för att kunna styra
som avsett. Koppling mellan skolplan och budget saknas ofta. I en del
kommuner leder en bristfällig uppföljning och utvärdering till att de po-
litiskt ansvariga inte får information om vilka effekterna blir av de beslut
som fattas för skolans del eller om man uppnår nationella eller lokala
mål. De har därmed ett bristfälligt beslutsunderlag. Därtill kommer att
även om resultatet från uppföljning och utvärdering visar på brister i för-
hållande till nationella krav, så leder de ofta inte till förbättringar.
Skolverket har påtalat likartade problem på skolnivån, bl.a. i gymna-
sieskolan (Rapport nr 89). De lokala arbetsplanerna fungerar inte i me-
ningen att de visar vad skolan satsar på och prioriterar i arbetet med att
nå bra resultat. Varken de berörda internt på skolorna eller andra, t.ex.
elever, föräldrar eller ansvariga på kommunnivå, ser dem som
betydelsefulla dokument.
Regeringen ser allvarligt på de konstaterade bristerna i kommunernas
styrning och de konsekvenser som blir följden för verksamheten och
därmed för eleverna.
Svårigheterna att få igång utvärdering och kvalitetskontroller lokalt
hänger delvis samman med att man som ansvarig tjänsteman eller politi-
ker ser komplexiteten i verksamheten och svårigheterna att göra rättvisa
beskrivningar och bedömningar. Detta är i sig ett viktigt argument för att
just de ansvariga på respektive nivå, de som är mest berörda av verksam-
heten, också skall ha ett ansvar för kvalitetssäkringen, både målsättning-
arna och bedömningen av resultaten. Risken är annars stor att andra med
mindre god insyn i verksamheten ändå gör bedömningar. Men det finns
också brister i kompetens och metodkunnande för att göra systematiska
analyser av större eller mindre delar i en skolas eller huvudmans verk-
samhet. Även om utvärdering inte alltid behöver göras med avancerade
metoder, krävs hos alla som arbetar i skolan grundläggande insikter om
vad utvärdering och kvalitetskontroll är och ett visst metodkunnande.
I en målstyrd skola bör utvärdering och kvalitetsutveckling på skolnivå
först och främst vara ett ansvar för varje skola och måste göras för den
egna skolans utveckling och elevernas resultat där. Hur den läggs upp på
enskilda skolor måste därmed kunna variera betydligt.
Systematiska bedömningar blir nödvändiga bl.a. därför att målstyr-
ningen och de nya läroplanerna ger möjlighet att lägga upp studierna och
undervisningen efter lokala prioriteringar. Elevernas behov skall vara
utgångspunkten för t.ex. hur undervisningen tidsmässigt läggs ut, vilket
innehåll som prioriteras och hur arbetet organiseras. Kraven ökar därmed
att undersöka vilka effekterna blir av hur man faktiskt lägger upp utbild-
ningen. Det är ett helt annat läge än före reformerna, då de ansvariga för-
litat sig på ett nationellt, detaljerat regelverk som garant för kvaliteten
och likvärdigheten.
Regelbundna kvalitetsredovisningar lokalt
Uppföljning av kvaliteten i skolsystemet behöver förstärkas de närmaste
åren så att de blir självklara och betydelsefulla inslag lokalt i kommuner
och på skolor. För det krävs i första hand att de verksamhetsansvariga
utvecklar sina egna kvalitetssäkringssystem, med olika former av stöd
från statens sida. Kommunernas och skolornas uppföljnings- och
utvärderingsarbete behöver i högre grad än i dag inriktas mot att
genomföra regelbundna bedömningar av skolverksamhetens kvalitet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har enligt
skollagen rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för skolhuvudmän-
nen att lämna sådana sakuppgifter om skolverksamheten och sådan verk-
samhetsredovisning som behövs för uppföljning och utvärdering av verk-
samheten. Med stöd av förordningen (SFS 1992:1083) om viss uppgifts-
skyldighet för skolhuvudmännen inom det offentliga skolväsendet m.m.
har Skolverket i föreskrifter angett vilka uppgifter som skall lämnas till
det nationella uppföljningssystemet. Enligt skollagen och skolformsför-
ordningarna skall skolplan respektive arbetsplan kontinuerligt följas upp
och utvärderas.
Enligt regeringens bedömning bör de krav som ställs enligt gällande
regelverk förtydligas. En skyldighet bör finnas för huvudmännen och för
varje skola att regelbundet upprätta kvalitetsredovisningar. Syftet med
dessa, skriftliga redovisningar skall i första hand vara att, i likhet med
skolplan respektive arbetsplan, tillgodose behoven i det lokala arbetet
med kvalitetsutvecklingen. Det skall dock också kunna användas för de
nationella kvalitetsgranskningar som Skolverket enligt regeringens be-
dömning bör inleda. Utgångspunkter i den lokala kvalitetsredovisningen
blir skolplanen respektive den lokala arbetsplanen. Huvudinnehållet skall
vara en redovisning av verksamheten, dess förutsättningar, resurser och
resultat, kommentarer och bedömningar av måluppfyllelsen. Den skall
också ge information om hur man avser att utveckla verksamheten så att
fastlagda mål nås och förändra de lokala målen.
Kvalitetsredovisningen är inte avsedd att ersätta utan bygga på olika
andra lokala utvärderingar, egen tillsyn eller inspektion etc. inom områ-
den som skolan eller kommunen själv anser särskilt viktiga ur kvalitets-
synpunkt. Även om skolans eller huvudmannens personal har det primära
ansvaret, bör i högre utsträckning än hittills också elever, föräldrar, ar-
betslivsföreträdare, forskare eller andra sakkunniga engageras, beroende
på vad i verksamheten eller utbildningen som är föremål för utvärde-
ringen.
Kvalitetsredovisningen blir ett komplement till de årsredovisningar
som enligt kommunallagen skall göras av kommunerna. Den blir ett
komplement eller en motsvarighet till de verksamhets- eller årsredovis-
ningar med mer beskrivande, kvalitativ information som i dag görs i
många kommuner och av skolor. Det finns vidare en parallell till kraven
på högskolor att redovisa ett kvalitetsutvecklingsprogram inom högsko-
leutbildningen.
Till stöd för den lokala kvalitetssäkringen har skolorna tillgång till den
information som finns i Skolverkets nationella uppföljningssystem, en
provbank under Skolverkets ansvar och resultat från nationella utvärde-
ringar och kvalitetsgranskningar. Dessutom kommer Skolverket att få i
uppdrag att mer aktivt föra ut material och exempel som kan vara till stöd
för skolor och huvudmän, med modeller och exempel på hur arbetet kan
bedrivas. Ett särskilt ansvar läggs på Skolverket för utveckling av meto-
der och mått som är användbara också vid kvalitetsbedömning på kom-
munal nivå och på skolnivå.
Kvalitetsgranskning för nationell redovisning
Staten har ett givet ansvar för skolans kvalitetsutveckling. I detta ansvar
innefattas också att bedöma om kvaliteten är likvärdig mellan kommuner
och skolor. Vid sidan om kontinuerliga insatser för tillsyn, uppföljning
och utvärdering på nationell nivå har riksdag och regering också behov
av samlade redovisningar och bedömningar av kvalitetsutvecklingen i de
olika skolformerna. Då riksdagen för snart tio år sedan tog beslut om
skolans utveckling och styrning förutsågs detta, men då med hänsyn till
det dåvarande statsbidragssystemet. Senare förändringar när det gäller
regelverket för skolan, bl.a. statsbidragen, har ökat behovet av nationella
redovisningar av skolans måluppfyllelse.
Syftet med de nationella kvalitetsbedömningarna är att med bestämda
tidsintervall få underlag för bedömning av måluppfyllelsen och besluta
om förändringar och utveckling av de nationella styrdokumenten. Ansva-
ret för verksamheten och kvalitetsutvecklingen lokalt ligger däremot
oförändrat hos skolhuvudmännen.
För att de närmaste åren förstärka insatserna avser regeringen att i
samarbete med berörda myndigheter och organisationer ta fram riktlinjer
för särskilda kvalitetsgranskningar av skolan. Dessa skall ha till syfte
dels att för nationella behov kontrollera och redovisa skolans resultat och
måluppfyllelse och föreslå förändringar utifrån statens perspektiv, dels
att ge stöd till kvalitetsutvecklingen lokalt. Över tid skall granskningar
göras så att systemet som helhet täcks in. Samlade nationella
redovisningar skall göras kontinuerligt och ge underlag för tydliga
slutsatser om starka och svaga sidor och belysa väsentliga aspekter av
utbildningen i de olika skolformerna.
Enligt regeringens bedömning skall huvudansvaret för att genomföra
kvalitetsgranskningarna och den nationella redovisningen ligga på Skol-
verket. De blir komplement till den tillsyn, uppföljning och utvärdering
som Skolverket kontinuerligt ansvarar för. Granskningarna skall genom-
föras av statliga utbildningsinspektörer. Regeringen kommer i särskilda
direktiv till Skolverket ange inriktningen och vilka områden som skall
granskas. Beroende på var fokus skall ligga bör även externa sakkunniga
engageras för uppdragen. Utbildningsinspektörerna skall företräda skilda
kompetensområden, inom landet såväl som från andra länder.
Granskningarna bör utgå från information om och besök i den konkreta
verksamheten. Skolornas och huvudmännens egna kvalitetsredovisningar
blir då en av utgångspunkterna. Syftet skall vara att få underlag för en
övergripande bedömning av situationen i svensk skola inom de av rege-
ringen prioriterade områdena. Återrapporteringen och dialogen med de
lokalt verksamma och ansvariga är viktig, både i samband med besöken
och via de rapporter som dessa resulterar i. Samarbete med lokalt utvär-
deringsansvariga, med regionala utvecklingscentra, forskare och andra
experter bör naturligen ingå i varje projekts arbete. Vid planeringen av
granskningarna finns också erfarenheter att ta tillvara från Högskolever-
kets kvalitetsbedömning och Socialstyrelsens aktiva uppföljning inom
respektive område.
Kvalitetssäkringen kräver många inslag
Ytterst är det kvaliteten i form av utbildningsresultatet i vid mening, dvs.
att eleverna når de i läroplaner och kursplaner formulerade målen som
måste stå i fokus vid kvalitetsbedömningarna.
Kvalitetssäkringen utgår från enkla grundläggande frågor om skolan
och elevernas rätt till en bra utbildning. Men samtidigt är kvalitet i den
verksamhet och utbildning som ges i en enskild skola eller i ett skolsys-
tem inget entydigt begrepp som kan fångas i ett enda mått. För skolans
del finns inte ett “enkelt” producent—kundförhållande. I ett kvalitetssys-
tem för skolan räcker t.ex. inte undersökningar av olika intressenters syn
på vad skolan åstadkommer. De är en självklar del i ett sådant system,
alltifrån studerandes kursutvärderingar eller barns synpunkter på olika
pedagogiska aktiviteter till internationella studier av allmänhetens syn på
olika skolsystem, men de är inte tillräckliga.
Kvalitetsmått i skolsystemet är heller inte bara resultat i förhållande till
de mål som avser kunskaper, kompetenser och sociala eller andra mål
som läroplanen anger. Där måste också ingå bedömningar av exempelvis
elevers och föräldrars inflytande, ledningsfrågor och hur elevernas arbete
organiseras. Resurserna, t.ex. personella, kan användas som indikatorer
på kvalitet. Undervisningsprocessen och arbetssätten är andra inslag, ef-
tersom de i sig utgör förutsättningar för elevernas inlärning. I och med att
målstyrning successivt ersätter regelstyrningen — där bl.a. tidsfaktorn
genom en detaljerad timplan var en viktig del för att bestämma resurstill-
delningen — finns också behov av varierande och delvis andra mått på
undervisningskvalitet än vad som tidigare definierats i regler.
Vad som fokuseras i varje insats för att bedöma kvalitet beror på vem
som svarar för insatsen. Läraren har t.ex. ett intresse av att kontrollera
hur väl undervisningen fungerar för en viss elev eller elevgrupp och
måste därför värdera den egna planeringen och undervisningsprocessen.
Skolan och skolhuvudmannen behöver ta reda på hur undervisningen
faktiskt genomförs, eftersom den är en viktig förklaring till elevernas
inlärningsresultat. Skolhuvudmannen har också, liksom staten, behov av
att värdera resultatet av den undervisning som lärare planerar och ge-
nomför.
Utveckling av indikatorer och kvalitetsmått
Det finns inslag som är intressanta oavsett var i skolsystemet en gransk-
ning genomförs. Det är t.ex. grundfakta om verksamheten, som kan avse
vissa kostnader, antal studerande respektive personal eller omfattningen i
övrigt samt vissa utbildningsresultat.
I det nationella uppföljningssystemet som Skolverket ansvarar för
finns grundläggande information om skolväsendets organisation, resurser
och resultat. Skolhuvudmännen är skyldiga att lämna sådana uppgifter.
Den information som ställs samman, finns tillgänglig i olika
publikationer. Förutom till den nationella redovisningen ger den underlag
för framför allt skolhuvudmännen men också för personal och föräldrar
att göra jämförelser och analyser. Olika intressenter kan för egna behov
följa utvecklingen över tid, geografiska områden eller skolformsvis.
Skolor och huvudmän kommer efterhand att mer ta i anspråk det fri-
utrymme som finns i de nya läroplanerna att planera och genomföra ut-
bildningen och nå de nationella målen. Därmed kommer behoven av in-
formation om systemet att förändras för att den skall vara relevant ur
uppföljnings- och kontrollsynpunkt. Samtidigt finns behov av att be-
gränsa och effektivisera uppgiftsinsamlingen, så att den inte blir alltför
betungande för kommunerna.
Inom Inrikesdepartementet har gjorts en utredning (SOU 1996:179)
med syfte att se över hur statens uppgiftsinsamling från kommunerna
bättre än i dag skall kunna samordnas för de olika verksamhetsområdena.
Utredningen föreslår vissa gemensamma definitioner för kommunernas
olika verksamheter för att underlätta en sådan samordning. Det kommu-
nala räkenskapssammandraget är också en del i denna tänkta samordning.
Det kommer emellertid framdeles också att finnas behov av sektors-
specifik information om skolan. Skolverket har ett ansvar för att det na-
tionella uppföljningssystemet kontinuerligt utvecklas och tillgodoser na-
tionella och lokala behov av aktuell, relevant information. Målet måste
vara att detta sker med största möjliga effektivitet. Förändringarna skall
således inte innebära en ökad uppgiftsskyldighet för kommunerna. Det är
snarast frågan om en omläggning av redovisningen så att uppgifter som
beskriver systemet i kvantitativa termer begränsas till förmån för uppgif-
ter om kvalitet och resultat. Staten och huvudmännen måste ha ett konti-
nuerligt samarbete, så att den information som lämnas till den nationella
uppföljningen kan fungera som kvalitetsmått både nationellt och lokalt.
Här finns bl.a. ett behov av att ta tillvara det arbete som t.ex. Svenska
kommunförbundet gör för att utveckla verksamheten och kvalitetssäk-
ringen.
Ett av de kvalitetsmått som naturligen ingår då verksamheten handlar
om utbildning är resultat i fråga om kunskaper. Prov är en naturlig del i
utbildningen. Det primära syftet är att vara till stöd i inlärningsprocessen.
Prov har inget värde om de inte används som en hjälp att analysera
elevernas kunskaper och kompetens i relation till utbildningsmålen —
individuellt eller kollektivt. Över tid utgör de också ett av flera mått på
utbildningens kvalitet — på skolans och lärarnas prestationer.
Prov och kunskapsbedömningar har olika utformning under olika tids-
perioder och beroende på ämnen och stadier. Detta gäller oavsett om det
rör sig om nationella prov eller prov som lärare ger i en viss elevgrupp.
Föreställningen om vad prov är och kan vara präglas av vilka erfarenhe-
ter man har av dem. Medan de för vissa elever kan vara en stimulans, en
utmaning och en uppmuntran, är de för andra skrämmande, en dom och
en negativ bekräftelse. Också lärare förhåller sig på olika sätt till prov.
Nationella prov eller gamla tiders studentexamen har uppfattats som en
värdemätare på hur man som lärare lyckats i sin undervisning. Prov eller
andra former av kunskapsbedömningar, framtagna på nationell nivå,
uppfattas i ett reformskede som en hjälp att tolka kursplanerna och vilka
krav de ställer.
Den kunskapssyn som läroplanerna anger och som uttrycks på olika
sätt i kursplanerna och i betygskriterierna ger helt nya förutsättningar för
utvärderingen av kunskaper. Provuppgifter kan inte längre vara ”enkla”
mått av traditionellt slag. De måste också ge möjligheter att analysera
vad de som fått en viss utbildning kan göra snarare än att endast redovisa
minneskunskaper. De bör ha en inriktning mot problemlösning, tillämp-
ningar och kombinationer av olika kunskapsområden. Inlärningsresultat
visar sig mer som övergripande kompetenser och attityder än som fakta-
redovisningar. Det gäller i hög grad läroplanernas mål och värdegrund
men också ämnesmålen i kursplanerna. Detta kräver nya sätt att ta fram
underlag och analysera inlärningsresultat.
I den första fasen av reformerna har pågått diskussioner om vad målen
och kriterierna representerar. De varierande kravnivåerna vid betygssätt-
ning på olika skolor har uppmärksammats. Elever och lärare har känt
osäkerhet och frågat sig om betygen är likvärdiga mellan skolor eller lä-
rare. Därför kommer det att krävas utvärdering och resultatredovisningar
både av betygssättningen som sådan och av kunskaperna.
Skolverket har på regeringens uppdrag utvecklat prov och andra mate-
rial för att analysera och bedöma elevers kunskaper i olika ämnen. De
nationella ämnes- och kursproven avser utbildningen i svenska, svenska
som invandrare, engelska och matematik. Även andra ämnen skall ingå i
utvärderingsprojekt som mått på resultat av utbildningen.
I regeringsuppdraget till Skolverket angående de nationella proven in-
går att utveckla en så kallad provbank. Där skall ingå instrument, upp-
gifter och prov för bedömning av kunskaper, på sikt i flertalet ämnen.
Utvecklingen av provbanken bör fortsätta. Den bör inriktas mot att ge
exempel på hur inlärning och kunskaper kan analyseras och därigenom
ge stöd till lärare för att bedöma måluppfyllelse i förhållande till kurspla-
nerna. De instrument som tas fram bör också kunna bli ett av de kvali-
tetsmått som utvecklas och läggs till grund för resultat- och kvalitetsbe-
dömningar både på lokal och nationell nivå.
6.1 En förändrad roll för Skolverket
Regeringens bedömning: Ett decentraliserat, mål- och resultatstyrt skol-
system kräver en stark central myndighet som aktivt följer upp och häv-
dar utbildningens likvärdighet och kvalitet. Statens skolverk får en för-
ändrad roll och ett kraftigt utvidgat ansvarsområde i och med att de nya
ansvarsområdena förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg tillförs ver-
ket. Integrationen mellan förskola, skola och skolbarnsomsorg aktualise-
rar förändringar i verkets samtliga program. Myndighetens roll som
stabsorgan till regeringskansliet bör utvecklas.
I sin nya roll bör Skolverket aktivt påverka skolans utveckling i kraft
av sina kunskaper. Arbetet med att utvärdera och säkra utbildningens
kvalitet blir en nyckelfråga. Elevens rätt till en utbildning av god kvalitet
är central och måste kunna få stöd i en aktiv tillsyn. Uppföljningen av
skolväsendets resurser, förutsättningar och kvalitativa resultat bör ut-
vecklas och effektiviseras.
Statens skolverk inrättades 1991 som ett led i en mål- och resultatstyr-
ning av skolväsendet. Vid samma tid inrättades även statens institut för
handikappfrågor i skolan (SIH). Samtidigt med inrättandet av de två nya
myndigheterna avvecklades Skolöverstyrelsen, Statens institut för läro-
medel (SIL), länsskolnämnderna och fortbildningsnämnderna.
Skolverket har nu funnits i drygt fem år och har sedan sin start varit fö-
remål för flera utvärderingar och utredningar. Riksdagens revisorers rap-
port (1993/94 RR11) angående tillsyn av skolan har resulterat i att riks-
dagen har understrukit behovet av att Skolverket bedriver en utökad och
mer aktiv tillsyn av skolan. Riksrevisionsverket (RRV) har företagit en
effektivitetsgranskning av Skolverket (RRV 1994:14), varvid föreslogs
att verket borde prioritera utvärdering och tillsyn. RRV ansåg vidare att
verket borde tillföras mer generalistbetonad utrednings- och utvärde-
ringskompetens. En särskild utredning om förhållandet mellan Utbild-
ningsdepartementet och de två statliga skolmyndigheterna — Staten och
skolan — styrning och stöd (Ds 1995:60) har vidare företagits på initiativ
av Utbildningsdepartementet. Betänkandet resulterade bl.a. i ändrad in-
struktion för Skolverket. Verket har även gjort ett antal egna utvärde-
ringar av den interna verksamheten och genomfört omorganisationer.
Stora yttre förändringar har skett sedan Skolverket bildades. Decentra-
liseringen har fortsatt utvecklats och bl.a. har ett nytt, generellt stats-
bidrag införts som leder till att skolan får konkurrera om resurserna med
andra verksamheter i kommunen. Både det obligatoriska och det
frivilliga skolväsendet har fått nya läroplaner, kursplaner och
betygssystem. Dessa innebär krav på ökad kvalitet. Reformeringen
sammanfaller i tiden med krympande resurser i kommunsektorn
samtidigt som anspråken ökat, också från andra sektorer till följd av
befolkningsförändringar. Denna situation förtydligar behoven av en
effektiv uppföljning, utvärdering och tillsyn som kan värdera hur de
nationella målen uppfylls och om resursfördelningen bidrar till en
likvärdig skola av hög kvalitet.
Reformeringen av utbildningen fortsätter och en kraftig satsning på
vuxenutbildning har nyligen inletts. Den innebär att vuxenutbildningen
kommer att utveckla nya former, vilket också ställer krav på en utvecklad
uppföljning och utvärdering. Rollen som självständig myndighet påver-
kas också av EU-medlemsskapet. Genom detta kan verket komma att
involveras i utökat samarbete mellan den politiska och den förvaltande
nivån, där det i skilda sammanhang gäller för verket att föra regeringens
talan.
Integrationen mellan skola och barnomsorg är en ny stor uppgift för
verket. Två kulturer med olika traditioner på myndighetsområdet, lag-
reglering och tillsyn skall nu i Skolverket utveckla en ny myndighetsroll
för den nya skola där förskolans pedagogik alltmer integreras med grund-
skolans. Skolverket kommer att överta ansvaret för uppföljning, utvärde-
ring, utveckling och tillsyn av barnomsorgen den 1 januari 1998.
För regeringen finns det nu skäl att göra en mer samlad bedömning av
om verkets inriktning och verksamhet svarar mot de krav som ett decent-
raliserat skolsystem med mål- och resultatstyrning har visat sig ställa på
den centrala myndighetsnivån. Dessutom måste den nuvarande inrikt-
ningen värderas mot de tillkommande uppgifterna för verket.
En aktiv skolmyndighet
Skolverket har under sin verksamhet hittills bidragit till en kraftigt för-
bättrad kunskap inom området. Analyser av skolans resurser, förutsätt-
ningar och resultat, rapporter från olika nationella och internationella
utvärderings- och utvecklingsprojekt och från tillsynsarbetet bidrar till att
vi numera har en bättre bild av tillståndet i svensk skola än någonsin tidi-
gare. Nu måste dessa kunskaper i än högre grad kombineras och analyse-
ras för att förbättra skolan.
I Sverige skall vi ha en skola som är likvärdig varhelst den anordnas i
landet och som ger alla elever en likvärdig utbildning. Ansvarsfördel-
ningen innebär att den statliga nivån svarar för att formulera målen för
skolan och för att följa upp och utvärdera verksamheten på nationell nivå.
Syftet med detta är att den statliga nivån skall garantera en likvärdig och
hög kvalitet. Kommunerna har driftsansvaret för skolväsendet och skall
fastställa lokala mål och svara för den lokala uppföljning och utvärdering
som följer därav. Den lokala politiska nivån ansvarar för själva verksam-
heten, dess resurser och organisation, medan skolnivån ansvarar för verk-
samhetens innehåll i förhållande till de nationella målen. Lärarnas roll
har i och med de nya läroplanerna och betygssystemet getts en ökad
tyngd. Skolledaren har ett ansvar för att på skolnivån förverkliga läropla-
nernas innehåll. Regeringen bedömer att den ansvarsfördelning mellan
stat och kommun som nu finns är bra. Det kan dock konstateras att styr-
systemet kräver en stark statlig aktör, som i viss mån saknats. Ett sådant
konstaterande skall dock inte tolkas som att det föreligger några planer
på att ändra balansen i det decentraliserade styrsystemet för skolväsendet.
Någon återgång till tidigare centralstyrning är inte aktuell.
En mål- och resultatorienterad styrning av skolväsendet förutsätter,
förutom tydliga nationella mål, en effektiv uppföljning av att målen upp-
nås. Det krävs utvecklade system för detta både på den centrala och lo-
kala nivån. Den förutsätter att resultaten av den nationella uppföljningen
och utvärderingen når ut såväl till en bred allmänhet som till dem som
arbetar i och beslutar om skolan lokalt. Den kräver också en aktiv central
skolmyndighet, som, i kraft av sin kunskap, påverkar skolans utveckling
genom information, debatt och kommentarer.
Flera av de statliga styrmedel som i propositionen Ansvaret för skolan
(prop. 1990/91:18) förutsågs ingå i en mål- och resultatstyrning av ett
decentraliserat skolsystem har sedan Skolverkets tillkomst mist sin kraft.
Så har t.ex. statens möjligheter att påverka genom ekonomistyrning och
genom lärarutbildning tonats ned. Detta innebär inte att staten har mins-
kat ambitionerna på en likvärdig och kvalitativt högtstående utbildning.
Men för att staten skall kunna hävda den nationellt likvärdiga skolan
måste de befintliga styrmedlen utvecklas, användas och bli tydligare.
Den informativa styrningen, den påverkan som sker genom spridning av
kunskaper och bedömning av resultat måste istället få ökad tyngd. Få
frågor diskuteras och debatteras mer än skolan. Det är viktigt att debatten
om skolan förs på en saklig grund och tydligt tillförs de kunskaper om
aktuella sakförhållanden som Skolverket besitter. Skolan är också en
angelägenhet för hela samhället, inte enbart för skolans företrädare, ett
faktum som bör återspeglas i verkets arbete.
Skolverket har lagt ned ett omfattande arbete på att publicera rapporter
om de kunskaper om skolväsendet som inhämtats och på att i olika for-
mer föra ut resultat till skolhuvudmän. Skolverket har därvid mycket
medvetet under sina första år arbetat för att påverka den kommunala ni-
vån genom skolhuvudmännen snarare än den egentliga utföraren, skolan
och läraren. Informationen får emellertid inte stanna i kommunalhuset.
Det är väsentligt att skolor, lärare och elever verkligen nås av
information och använder den. Hittills har kunskapsspridningen från
Skolverket i stor utsträckning skett genom projektrapporter,
kunskapssammanställningar, seminarier samt informations- och
nyhetsbrev. Frågor om effekterna av den hittills genomförda informativa
styrningen måste nu ställas. I vilken utsträckning leder den till åtgärder
för att förbättra skolan? Når informationen verkligen ut till lärare och
elever? Är den aktuell och relevant? Når den ut till föräldrar och
intresserad allmänhet? Kan informationen göras mer slagkraftig?
Mål- och resultatstyrning av skolväsendet kräver alltså — förutom
tydliga mål — en aktiv central skolmyndighet, som, i kraft av sin kun-
skap, påverkar skolans utveckling genom information, debatt och kom-
mentarer. Enligt regeringens mening är det också Skolverkets uppdrag att
utifrån de styrdokument som finns, inklusive utvecklingsplanen, bedöma
de kvalitativa resultaten av den kommunalt drivna verksamheten. Detta
leder till att Skolverket i större utsträckning än tidigare bör kommentera,
värdera och ta ställning till resultaten från verkets samlade arbete med
uppföljning, utvärdering och tillsyn. Kommentarmaterial kring viktiga
frågor bör utarbetas. Även allmänna råd bör kunna utnyttjas i större ut-
sträckning än hittills. Att den statliga viljan på detta sätt blir tydligare
uttryckt, innebär inte att Skolverket skall överge den grund av trovärdig-
het, objektivitet och sakkunskap som verket måste basera alla sina insat-
ser på. Det skall däremot ses som ett uppdrag till den statliga
sektorsföreträdaren att — i kraft av att man besitter aktuella kunskaper
om skolan — aktivt och auktoritativt delta i debatten, sprida information
om undersökningsresultat och därmed bidra till att skolan utvecklas i en-
lighet med de nationella målen.
Tillsyn och kvalitetssäkring
Tillsyn är en betydelsefull del av en central förvaltningsmyndighets upp-
gifter. Det behövs en bred och aktiv tillsyn inriktad på elevernas rätt till
en likvärdig och kvalitativt god utbildning.
Begreppet tillsyn är svårdefinierat och används med olika innebörd av
olika myndigheter. Uppfattningarna om vilka förväntningar som kan och
bör ställas på Skolverkets tillsyn har därför varierat. Skolverket har defi-
nierat sin tillsynsverksamhet som kontroll av att skolhuvudmännen följer
nationella lagar och förordningar. Detta har av många uppfattats som en
alltför snäv tolkning. Med tanke på den olikartade tolkning som ges ett
begrepp som tillsyn måste understrykas att Skolverket ägnar betydande
resurser åt uppföljning och utvärdering som i andra myndigheter ofta går
under begreppet tillsyn. Att Skolverket — till skillnad från andra
myndigheter — strävat efter en tydlig definition av tillsynsbegreppet, bör
därför inte utgöra grund för kritik. Skolverkets tillsyn har också sedan
några år utvecklats på ett påtagligt sätt, både till omfattning och inrikt-
ning, och sker nu företrädesvis på verkets eget initiativ.
Viktigare än tillsynsbegreppets definition är emellertid dess effekter.
Har det någon betydelse för en skola eller en kommun att bli kritiserad?
Räcker laglighetsgrunden för att fokusera problemen? Vidtar man åtgär-
der för att komma tillrätta med de fel som påtalats? Räcker det med en
uppmaning från statens sida för att kommunen skall vidta de åtgärder
som behövs eller behöver det finnas någon möjlighet att tillgripa sanktio-
ner för kommuner som vägrar att bättra sitt skolväsende?
Enligt uppgift från Skolverket leder ofta enbart det faktum att ett
missförhållande blir ett tillsynsärende till att åtgärder vidtas. En regel-
bunden uppföljning av tillsynen visar också att kommunerna vidtar åt-
gärder med anledning av tillsynen. Detta talar för att tillsynen såsom den
bedrivs av verket kan ha effekt. I vad mån den kritik som riktats mot
kommuner vid den av verket egeninitierade, mer omfattande aktiva till-
synen leder till förbättringar i skolverksamheten är ännu för tidigt att ut-
tala sig om. Mot bakgrund av att Skolverket nu övertar barnomsorgen
som har en annan tradition och reglering kan det finnas skäl att överväga
om tillsynen kan behöva förändras till form och innehåll. Därvid bör be-
aktas att Skolverkets tillsynsansvar omfattar alla elever, även elever med
funktionshinder. Utgångspunkten för en sådan översyn skulle då kunna
vara elevens rätt till en kvalitativt god utbildning i enlighet med de natio-
nella målen.
Det är viktigt att tillsynen över skolans verksamhet upplevs som verk-
ningsfull både av stat, kommun och allmänhet. Enligt regeringens be-
dömning bör den aktiva tillsynen fortsatt vara en viktig del av
Skolverkets arbete. Den tillsyn som Skolverket bedriver kommer nu att
kompletteras av den kvalitetsbedömning som avses ske genom statliga
utbildningsinspektörer knutna till Skolverket. Utbildningens kvalitet och
likvärdighet kommer dessutom att vara angelägna områden inom såväl
uppföljnings- som utvärderingsprogrammet. Genom rapporter både från
dessa program, från tillsynsarbetet och från inspektörernas bedömningar
kommer utbildningars kvalitet att kunna bli väl belysta.
Övriga program
Skolverkets verksamhet bedrivs för närvarande i fem program; uppfölj-
ning, utvärdering, utveckling, tillsyn och forskning. Av denna utveck-
lingsplan framgår att regeringen bedömer att utvärdering och tillsyn
framöver kommer att få allt större betydelse.
Att utveckla skolverksamheten är en uppgift huvudsakligen för utbild-
ningens huvudman. Men utvecklingsarbete är också en viktig uppgift för
den statliga sektorsföreträdaren. På den nationella nivån skall mål- och
styrdokument fortlöpande utvecklas så att de svarar mot krav på aktuali-
tet och funktionalitet. Reformeringen av skolväsendet behöver stödjas.
Likaså krävs insatser för att främja skolans utveckling mot de nationella
målen inom särskilt utpekade områden eller områden som är eller kan bli
problemområden. Även om information, uppföljning, utvärdering och
tillsyn framöver framstår som allt mer betydelsefulla i Skolverkets verk-
samhet så kommer ändå behovet av centralt utvecklingsarbete och olika
former av stöd till lokal skolutveckling att kvarstå.
Under Skolverkets hittillsvarande verksamhet har det i många kommu-
ner skett en utveckling mot integrering av olika verksamheter och loka-
ler. En gemensam nämndorganisation har också införts mellan t.ex. barn-
omsorg och skola i många kommuner. Det innebär svårigheter när det
gäller att särskilja uppgifter för uppföljningen. Den kommunala struktu-
ren stämmer inte längre med den sektorsvisa fördelningen på den statliga
nivån. Den nyligen påbörjade utvecklingen av vuxenutbildningen och
den kommande integrationen mellan skola-barnomsorg innebär också att
uppföljningssystemen behöver utvecklas. Ett sådant utvecklingsarbete
har inletts och behöver bedrivas i samarbete med kommunsektorn med
sikte på ökad relevans och effektivitet. Genom att på statlig nivå
barnomsorgen är överförd till Skolverket kommer ökad
överensstämmelse och samordning att nås. Regeringen avser att utforma
ett sådant uppdrag till Skolverket.
Förutsättningarna för Skolverkets forskningsprogram har förändrats i
och med att anslaget till forskning, av statsfinansiella skäl, minskats med
20 miljoner kr. Under 1997 och 1998 avser verket att fullfölja gjorda
åtaganden och ingångna avtal om forskningsfinansiering genom att ta i
anspråk överskott på sitt förvaltningsanslag. Regeringen har i propositio-
nen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5) gjort bedömningen att en
stor del av besparingen på forskningsanslaget skall kunna kompenseras
genom medel från de s.k. löntagarfondsstiftelserna.
Barnomsorgen har inte, till skillnad från skolområdet, haft särskilda
sektorsforskningsmedel via sin sektorsmyndighet. Forskningsfinansiär
för forskning inom barnomsorgsområdet har främst varit Socialveten-
skapliga forskningsrådet.
För Skolverkets forskningsprogram innebär tillkomsten av ett nytt stort
ansvarsområde samtidigt med en kraftig besparing att samarbete med nya
forskningsfinansiärer behöver utvecklas, såväl med forskningsråd som
med stiftelser.
Konsekvenser för Skolverket
Som framgår ovan står Skolverket inför nya och stora uppgifter. Som
sektorsföreträdare får verket en tyngre roll och ett mer omfattande an-
svarsområde. Som tidigare redovisats bör nu införas ett system med åter-
kommande kvalitetsbedömningar. Skolverket kommer att få en central
roll i utvecklingen av detta kvalitetssäkringssystem. Utvecklingsplanen
kommer även att resultera i andra uppdrag till Skolverket. Sammantaget
kommer detta att få konsekvenser för verkets prioriteringar, organisation
och personalsammansättning.
Nya uppgifter och utvidgade ansvarsområden utgör en del av den för-
ändrade rollen för Skolverket. Enligt regeringens mening finns därtill
behov av att utveckla verkets roll som regeringens stabsorgan. Skolverket
kommer i ökad utsträckning att anlitas för utredningar och för att utarbeta
underlag till regeringsbeslut. Ett sådant närmare samarbete med rege-
ringskansliet är även nödvändigt i EU-sammanhang.
I betänkandet Staten och skolan - styrning och stöd (Ds 1995:60) före-
slås att nuvarande myndighetsuppgifter för SIH och Skolverket på sikt
slås samman. Samhällets insatser för funktionshindrade elever i skolan är
för närvarande föremål för utredning (Utredningen om funktionshindrade
elever i skolan, U 1995:14). Åtgärder som rör de båda
skolmyndigheterna bör anstå tills utredningen fullgjort sitt uppdrag.
6.2 Statens institut för handikappfrågor i skolan
Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) inrättades samtidigt
med Skolverket år 1991. Medan Skolverket inrättades för att följa, utvär-
dera, utöva tillsyn över samt bidra till skolans utveckling, ger SIH hjälp
och stöd till kommunerna för att underlätta skolgången för elever med
vissa handikapp. SIH skall vidare utveckla, framställa och distribuera
läromedel för elever med handikapp. SIH är dessutom central förvalt-
ningsmyndighet för specialskolorna.
I det tidigare nämnda betänkande Staten och skolan — styrning och
stöd (Ds 1995:60) konstaterades bl.a. att SIH:s arbete med att utveckla
och effektivisera konsulentverksamheten är värd stor respekt men att det
saknas en tydlig bild av hur behoven av samhälleligt stöd för funktions-
hindrade elever i skolan ser ut. I utredningen påpekas dessutom bristande
kommunal planering och att bristande samordning från kommunalt håll
vid beställning av SIH:s stödjande insatser inte ger SIH det underlag som
myndigheten skulle behöva för att effektivt kunna planera verksamheten
och pröva för vilka ändamål de statliga stödresurserna i första hand bör
disponeras.
Utredningen om funktionshindrade elever i skolan (U 1995:14) har i
uppdrag att se över och lämna förslag för såväl den specialpedagogiska
konsulentorganisationen som den statliga läromedelsproduktionen. I upp-
draget ingår att särskilt pröva ansvarsfördelningen mellan den statliga
sektorn och de lokala huvudmännen samt mellan berörda myndigheter.
Regeringen anser att eventuella åtgärder på området bör anstå till dess
att utredningen lagt fram sina förslag.
6.3 Det kommunala ansvarsområdet
Den 1 januari 1991 ändrades ansvarsfördelningen mellan stat och kom-
mun, så att kommunerna fick det fulla driftsansvaret för skolan. Genom
decentralisering och målstyrning skulle en effektivare politisk styrning
och kontroll införas. Politikerna skulle styra med mål, utvärdera och
prioritera. Det kommunala handlingsutrymmet ökade när det gäller att
bestämma hur målen skall nås, verksamheten skall organiseras och vilka
resurser som skall satsas. På så sätt skulle man bättre kunna ta hänsyn till
de lokala förhållandena. Samtidigt skulle effektiviteten och kostnads-
medvetandet öka. Genom decentraliseringen skulle också medborgarnas
inflytande över den kommunala verksamheten utvecklas.
Ett nytt statligt sektorsbidrag för skolan ersatte de många specialdesti-
nerade anslagen på skolans område. Ett nytt statsbidrags- och utjäm-
ningssystem för kommuner och landsting infördes den 1 januari 1993,
vilket senare justerades den 1 januari 1996. Bidraget består av ett gene-
rellt statsbidrag, som betalas ut med ett enhetligt belopp per invånare och
ett utjämningssystem, som innebär en utjämning av skatteinkomster och
strukturella kostnadsskillnader.
Relationen mellan stat och kommun förändrades och verksamheten av-
reglerades för att ge utrymme för mer av målstyrning; för prioritering och
för att anpassa verksamheten efter de lokala förutsättningarna och beho-
ven. Den nya kommunallagen som gäller från den 1 januari 1992 är en
ramlag som ger utrymme för en friare nämndorganisation genom att
kommunerna själva får bestämma vilka kommunala nämnder som skall
inrättas. Många kommuner har slagit samman gamla nämnder till nya,
mer sektorsövergripande. På senare tid har intresset vuxit för kommun-
delsnämnder som ett sätt att öka såväl demokratin som effektiviteten i
den kommunala verksamheten. Dessa förändringar hade bl.a. föregåtts av
en brett upplagd försöksverksamhet med ökad kommunal självstyrelse i
s.k. frikommuner. Syftet med försöksverksamheten var att minska detalj-
regleringen och effektivisera verksamheten genom en ökad kommunal
frihet.
Kommunernas ekonomiska situation
Kommuner och landsting har påverkats av den ekonomiska krisen i Sve-
rige. De har mött denna bl.a. genom anpassning av verksamheten och en
ökning av produktiviteten. I flertalet kommuner har väsentliga delar av
verksamheten fått vidkännas neddragningar trots ökade behov bl.a. till
följd av demografiska förändringar.
Den första hälften av 1990-talet har inneburit knappare ekonomiskt ut-
rymme för kommunerna. Fram till början av 1990-talet ökade kommu-
nernas konsumtion. Då inleddes en period som på fem år inneburit totalt
2,6 procent minskning av konsumtionsvolymen.
Regeringen lade hösten 1996 fram en proposition, i vilken föreslås en
ny lag om kommunal redovisning samt ändringar i kommunallagen. Re-
dovisningslagen innehåller bl.a. regler om redovisning av pensions-
åtaganden. Förslagen innebär att kommunernas resultat efter avskriv-
ningar, pensionskostnader och extraordinära poster, skall vara positivt.
Ett negativt resultat skall regleras i budgeten senast två år efter dess upp-
komst.
Fig. 3 Prognos över primärkommunernas konsumtion samt befolkning i
grundskole- och gymnasieålder fram till och med år 2000.
Index=Basår 1992
(Källa: BP 1996/97:1 och
SCB)
Under de kommande åren fram till och med år 2000 beräknas primär-
kommunernas utgifter för konsumtion, där bl.a. förbrukning, löner och
arbetsgivaravgifter ingår, minska medan elevunderlaget ökar.
Kostnadsutvecklingen för barnomsorg och skola
Under 1990-talet har besparingar skett både inom grundskolan och barn-
omsorgen, samtidigt som gymnasieskolan har blivit treårig och den
kommunala vuxenutbildningen har byggts ut. De nya läroplanerna inne-
bär ökade krav på kvalitet samtidigt som antalet barn som skall in i sys-
temen aldrig varit fler.
Barnomsorgen och ungdomsskolan svarar för nära 50 procent av
kommunernas totala nettokostnader. Barnomsorgens andel av kommu-
nernas utgifter har minskat trots att verksamhetens omfattning har ökat.
Det är framför allt barnomsorgen som har fått vidkännas besparingar till
förmån för annan verksamhet. Besparingarna har främst skett genom an-
talet barn i förhållande till personal och lokaler har ökat.
I Sverige fördelas, jämfört med andra länder, en förhållandevis stor
andel av de offentliga utgifterna till skolområdet i relation till brutto-
nationalprodukten (BNP). Under 1990-talet har emellertid skolområdet i
Sverige fått en minskad andel.
Fig. 4 Offentliga utgifter för skolområdet i procent av BNP i Norden,
Nordamerika och EU (exklusive förskola/barnomsorg och högskola)
(Källa: OECD)
Produktivitetsökningen i barnomsorgen har varit mycket omfattande
under 1990-talet. Trots de senaste årens kraftiga utbyggnad har de totala
kostnaderna för barnomsorgen inte ökat. Barnomsorgen kostade i fasta
priser något mindre år 1995 än 1990, trots att antalet inskrivna barn
under denna period ökade med närmare 30 procent. Under perioden
1991-1995 sjönk kostnaderna per närvarotimme i daghem och fritidshem
med 19 respektive 32 procent. Den största produktivitetsökningen har
skett inom fritidshemmen.
Fig. 5 Utvecklingen av antalet inskrivna barn och kostnaderna för barnom-
sorgen under perioden 1990-1995.
(Källa: Socialstyrelsen, Social service, vård och omsorg i Sverige 1996)
Kommunernas genomsnittliga bruttokostnad, dvs. samtliga driftskostna-
der, per inskrivet barn för samtliga verksamhetsformer är cirka 50 000
kronor, men kostnadsvariationerna är betydande mellan olika kommuner.
Avgiftsfinansieringsgraden uppgick år 1996 till i genomsnitt 14 pro-
cent. Avgiftsnivåerna för den enskilda typfamiljen kan skilja sig markant
mellan olika kommuner.
Antalet barn per årsarbetare har stigit i samtliga barnomsorgsformer
under 1990-talet.
Kostnader för undervisning och lokaler
Den totala kostnaden för skolväsendet i Sverige år 1995 var 73 miljarder
kronor. Nästan två tredjedelar av den totala kostnaden avser grundskolan.
Därnäst kommer gymnasieskolan, vars kostnader utgör en dryg fjärdedel
av totalkostnaden. Grundskolans kostnader under perioden 1991-95 har
dock minskat med 2,5 procent i fasta priser, medan gymnasieskolans
kostnader ökat med knappt 5 procent. Under perioden har kostnaden per
elev i grundskolan kontinuerligt minskat med sammanlagt 8-10 procent.
Kostnadsminskningen förklaras i huvudsak av större undervisningsgrup-
per. Gymnasieskolans yrkesutbildningar har under perioden utökats från
två till tre år.
Lokalkostnaderna utgör ca 25 procent av de totala skolkostnaderna för
en grundskoleelev och är den näst största kostnadsposten.
Sedan 1991 har lokalkostnaderna stigit ganska kraftigt fram till 1994
för att under 1995 minska något. Ökningen beror på en ökad kostnad per
kvadratmeter. I gymnasieskolan har dock lokalkostnaderna per elev ökat
med 4 procent i fasta priser från 1994 till 1995. Besparingarna inom
skolan har till stor del gjorts på undervisningen. Elevkostnaden för un-
dervisning har successivt minskat under hela perioden.
Fig. 6 Utvecklingen av antalet elever och kostnaderna (i fasta priser)
för undervisning i grundskolan under perioden 1991-1995
(Källa: Skolverket, Beskrivande data om skolverksamheten 1992-1996)
Under perioden 1991 till 1995 har antalet elever i grundskolan ökat med
7 procent, från ca 887 000 till 939 000 elever. Under samma period
minskade kostnaderna för undervisning per elev med 19 procent i fasta
priser, från ca 29 000 till 23 500 kronor.
Fig. 7 Utvecklingen av antalet elever, omräknat till heltidsstuderande, och
kostnader för undervisning i grundläggande och gymnasial vuxen-
utbildning samt påbyggnadsutbildning under perioden 1993-1995
(Källa: Skolverket, Beskrivande data om skolverksamheten 1994-96
och Jämförelsetal för skolhuvudmän 1994-1996)
Antalet heltidsstuderande elever i grundläggande och gymnasial vux-
enutbildning samt påbyggnadsutbildning ökade med 26 procent under
åren 1993-1995. Under samma period minskade undervisningskostna-
derna med 8 procent per heltidsstuderande.
Internationell jämförelse
En rapport lämnades år 1996 till Expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi (ESO) angående samhällets stöd till barnfamiljerna i Europa,
där Sverige jämförs med Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Nederlän-
derna, Storbritannien och Tyskland.
Samhällets stöd för ett barn t.o.m. gymnasieskolan varierade år 1993
enligt rapporten från 0,7 miljoner SEK i Nederländerna till 1,3 miljoner i
Sverige och Norge. I stödet ingår kostnader för skola, barnomsorg, barn-
bidrag, bostadsbidrag, föräldraledighet, skattesubventioner och bidrags-
förskott.
I samtliga länder är skolan den dominerande utgiftsposten. I Sverige,
Finland och Frankrike svarar den för ca 50 procent av de samlade utgif-
terna. I Danmark, Norge och Tyskland svarar den för ca 55 procent samt
för 65 procent i Nederländerna och Storbritannien. Enligt uppgift i
OECD:s Education at a Glance, utgiven i december 1996, har Sverige de
högsta styckkostnaderna av de ovan jämförda länderna. Av totalt 24 län-
der i OECD:s rapport är Sverige ett av de länder som har den högsta
styckkostnaden för en elev i årskurs 1-6. Bara USA och Schweiz har
högre kostnader. Även i högre årskurser inkl. gymnasieskolan visar
OECD-rapporten att Sverige har höga styckkostnader. Fem länder, däri-
bland Danmark och Tyskland, har dock högre kostnader. För att få en
rättvisande bedömning av kostnaderna bör egentligen dessa rensas för
skillnader i fri skolhälsovård, hemspråksundervisning och annan stödun-
dervisning till invandrarelever samt fri skolmat.
Utgifterna för barnomsorgen är enligt ESO:s rapport högst i Sverige
och Danmark. Barnomsorgsutgifterna är dock en förutsättning för den
höga kvinnliga förvärvsfrekvensen i Sverige. Trots de ovan nämnda be-
sparingarna under senare år har Sverige fortfarande, internationellt sett,
höga kostnader för såväl barnomsorg som skola. Det är dock alltid före-
nat med stora svårigheter att jämföra innehållet i såväl kostnader som
verksamheter internationellt. Det kan därför vara vanskligt att dra alltför
långtgående slutsatser, särskilt mot bakgrund av att de jämförda åren lig-
ger bakåt i tiden. I vårt land har verksamheterna därefter fått vidkännas
betydande besparingar.
Färre barn och fler elever
Födelsetalen påverkar barnomsorgen relativt snabbt. Den senaste befolk-
ningsprognosen visar att fruktsamheten med 1,6 barn per kvinna under
1996 nådde sin lägsta nivå sedan år 1983. Barnafödandet har sedan år
1985 ökat mycket kraftigt och nådde sin topp åren 1990 och 1991. Där-
efter har det sjunkit brant och låg under år 1996 på samma nivå som när
det var som lägst under 1980-talet. Detta innebär att antalet barn i åldern
0-6 år för närvarande är högre än på mycket länge — ca 804 000 — och
årskullen sexåringar den största i hela åldersspannet. Barnantalet i åld-
rarna 0-6 år kommer nu att sjunka mycket kraftigt för att, enligt befolk-
ningsprognosen, inom en femårsperiod vara omkring 125 000 färre än i
dag.
Fig. 8 Preliminär prognos över befolkningen i åldersgrupperna
0-6 år, 7-15 år och 16-18 år under åren 1997 - 2015
(Källa: SCB, januari 1997)
Under perioden 1997 till 2001 ökar antalet barn i åldern 7-15 år. Samti-
digt minskar antalet i åldersgruppen 0-6 år, enligt SCB:s prognos. Antalet
ungdomar i gymnasieskoleålder, 16-18, år förblir i stort sett konstant un-
der denna period, men förväntas sedan öka fram till år 2008.
De barn som föddes i början av 1990-talet är nu på väg in i grundsko-
lan. Elevantalet ökar därmed i grundskolan för att kulminera kring sekel-
skiftet och därefter minska. Det medför höga krav på skolan att effektivt
utnyttja sina resurser utan att ge avkall på kvaliteten. Under de närmaste
åren kommer elevantalet i gymnasieskolan att vara stabilt, innan de stora
barnkullarna från 1990-talet når gymnasieåldern. Den problematik som
ligger i s.k. ålderspucklar gör det nödvändigt att ha en flexibel organisa-
tion, som kan klara stora variationer mellan åldersgrupperna.
Barnomsorg och skola
Genom avregleringarna har barnomsorgen och skolan blivit konkurrens-
utsatta i den kommunala ekonomin. Med krympande resurser och ökande
barnkullar har kommunerna haft i uppdrag att tillhandahålla barnomsorg
och utbildning, som uppfyller de nationella målen för respektive verk-
samhet. Även om flera kommuner kan ha behov av att minska sina
kostnader, är det väsentligt att de ekonomiska anpassningarna görs på ett
sådant sätt att kvaliteten i de kommunala verksamheterna upprätthålls. I
den kommunala verksamhetsprioriteringen måste frågor som likvärdig
utbildning, behovet av stöd till elever med särskilda behov och
utbildningens kvalitet vägas in. Den svåra uppgiften att prioritera och
fördela resurser mellan olika verksamheter förutsätter en aktuell och väl
fungerande uppföljning och utvärdering som beslutsunderlag. Det är där-
för nödvändigt att den kunskap som kommer fram genom uppföljning
och utvärdering i kommunerna får genomslag i resursfördelningen till
verksamheterna.
Sverige, en utbildningsnation — ett gemensamt ansvar
Sveriges nationella skolpolitik formuleras av regering och riksdag. Den
får sin form i olika styrdokument, men det är först i läroprocesserna mel-
lan elev och lärare som målen för skolpolitiken tar gestalt. I vårt decent-
raliserade system har kommunerna en avgörande roll när det gäller hur
skolpolitiken kommer att förverkligas. Ytterst vilar ansvaret på skolleda-
re och lärare, men politiker och tjänstemän i kommunerna kan naturligt-
vis stödja arbetet genom tydlig målformulering och rimlig resursfördel-
ning.
Pågående utredningar m.m. Skr. 1996/97:112
Bilaga
Med anledning av uppdrag från regeringen pågår för närvarande utred-
ningar och överväganden inom ett antal områden:
kommittén (dir. 1996:61) med uppdrag att utarbeta ett samlat måldo-
kument för den obligatoriska skolan, förskolans s.k. sexårsverksamhet
och skolbarnsomsorgen, har nyligen överlämnat sitt betänkande Växa i
lärande (SOU 1997:21). Genom tilläggsdirektiv (dir. 1997:30) har
kommittén bl.a. fått i uppdrag att utarbeta förslag till måldokument för
den pedagogiska verksamheten i förskolan
kommittén (dir. 1995:19 och 1997:2) med uppdrag att belysa det inre
arbetet i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom
kommittén (dir. 1994:29 och 1994:128) med uppdrag att följa den på-
gående utvecklingen i gymnasieskolan
kommittén (dir. 1995:134) med uppdrag att utreda hur ansvaret för
utbildning och omvårdnad i anslutning till utbildning av funktions-
hindrade elever skall fördelas mellan stat, kommun och landsting samt
vem som skall finansiera verksamheten
kommittén (dir. 1996:60) med uppdrag att redovisa viktiga utgångs-
punkter för att stödja och förebygga läs- och skrivsvårigheter
kommittén (dir. 1995:65 och 1996:71) med uppdrag att utreda ett na-
tionellt kunskapslyft för vuxna
en särskild utredare (dir. 1995:69) har tillkallats av regeringen för att
föreslå åtgärder som kan främja användningen av distansmetoder
inom främst vuxenutbildningen och högskolan
arbetsgrupp för samverkan kring arbetet med skolans värdegrund (U
1996:H)
Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden,
Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Schori,
Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall,
Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Ylva Johansson
Skr. 1996/97:112
107
1