Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:175 Ändringar i polislagen m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 26 juni 1997 Margot Wallström Björn von Sydow (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås vissa ändringar i polislagen (1984:387). Det huvudsakliga syftet med förslagen är att öka polisens möjligheter att ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. För att underlätta för polisen att ingripa vid större evenemang av olika slag föreslås att polisen skall få rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Polisen föreslås också få rätt att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, eller vid risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar föreslås polisen även kunna anvisa deltagarna i en folksamling att följa en viss väg. I propositionen behandlas också polisens rätt att ta i förvar den som omhändertagits med stöd av bestämmelserna i polislagen och vissa andra författningar. Det föreslås även en uttrycklig reglering av polis- myndighets rätt att häva beslut om gripande för vissa fall. En lagreglering föreslås vidare av rätten att stoppa fordon och att använda fängsel samt av polisens dokumentation över ingripanden av olika slag. Slutligen föreslås att polisen, på samma sätt som redan gäller för tullen, under vissa förutsättningar skall ha rätt att få del av ett transportföretags passagerarlistor. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 8 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. 10 2.4 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) 11 3 Ärendet och dess beredning 18 4 Utgångspunkterna för regeringens förslag 19 4.1 Polisens uppgifter 19 4.2 Polisens rättsliga befogenheter 19 4.3 Behovet av lagändringar 20 5 Åtgärder vid större evenemang 22 5.1 Nuvarande åtgärder 22 5.1.1 Ordningslagen 22 5.1.2 Gripande 23 5.1.3 Ingripande enligt 13 § polislagen 23 5.2 Befogenheter med anledning av ett beslut om upplösning av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning 24 5.3 Befogenheter att avlägsna deltagare i ordningsstörande folksamlingar 25 5.4 Avspärrningar 28 5.5 Befallning att följa viss anvisad väg 29 5.6 Polisens möjlighet att vägra tillstånd till och upplösa allmänna sammankomster 31 6 Polisens rätt att ta i förvar 34 6.1 Utgångspunkter för regeringens förslag 34 6.2 Interimistiska omhändertaganden enligt polislagen 36 6.3 Omhändertagande enligt 13 § polislagen 40 6.4 Omhändertagande för identifiering 44 6.5 Förvarstagande av den som är gripen 45 6.6 Särskilt om gripande av barn under 15 år 46 6.7 Andra omhändertagande av unga 48 6.8 Omhändertagande på grund av berusning 50 6.9 Omhändertagande vid hämtning och medtagande till förhör 51 7 Hävande av beslut om gripande m.m. 54 7.1 Hävande om beslut om gripande 54 7.2 Underrättelseskyldighet 57 7.3 Rapporteftergift 57 8 Stoppande av fordon 58 9 Fängsel 60 10 Dokumentation av polisingripanden 63 11 Passagerarlistor 65 11.1 Tillgången till uppgifter från transportföretag – frågans tidigare behandling 65 11.2 Tullens tillgång till uppgifter från transportföretag 65 11.3 Polisen får tillgång till uppgifter från transportföretag 66 12 Övrigt 68 12.1.1 Bör begreppet polisingripande defineras? 68 12.1.2 Tillämpningsområdet för behovs- och proportionalitets- principerna 70 12.1.3 Polisens befallningsrätt 70 12.2 Nödhandlingar 71 12.3 Befogenhet att använda våld för att förhindra rymning 72 12.4 Befogenhet att använda våld för att hålla en frihetsberövad person till ordningen 73 12.5 Handräckning 74 12.6 Ordning och säkerhet vid kollektiv persontrafik 75 13 Kostnader och ikraftträdande 76 14 Författningskommentar 77 14.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 77 14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 78 14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. 78 14.4 Förslaget till lag om ändring i polislagen 78 Bilaga 1 Sammanfattning av Polisrättsutredningens delbetänkande (SOU 1993:60).......................................................................85 Bilaga 2 Polisrättsutredningens förslag................................................93 Bilaga 3 Remissinstanserna................................................................117 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag................................................118 Bilaga 5 Lagrådets yttrande över lagrådsremiss den 15 maj 1997.....................................................................................131 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1997 .......................................................................................................133 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 3. lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. 4. lag om ändring i polislagen (1984:387). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 9 kap 10 §, 23 kap 9 § samt 24 kap. 8, 9 och 22 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 10 §1 Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han, om ej annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet. Har ett hämtningsförsök tidigare misslyckats eller finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till det, får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten. Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polis- myndigheten. Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polis- myndigheten. Om den omhänder- tagne skall inställas i brottmål som tilltalad får han tas i förvar. Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas annan inskräkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. 23 kap. 9 § 2 Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar. Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar. Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl får det inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter. Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet. 24 kap 8 §3 Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen. Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyn- digheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förut- sättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet. Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom. 9 §4 Då någon anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan under- rättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. Då någon grips eller anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den frihetsberövade få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. 22 §5 Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte. Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det inte är nöd- vändigt med hänsyn till ända- målet med gripandet, ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte. Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd. Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Härigenom föreskrivs att 14 och 34 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 §6 Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott. För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott. Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret. Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret. Den som är över femton år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. 34 §7 Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas han på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklaga- ren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas han på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklaga- ren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Den unge får inte tas i förvar. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Härigenom föreskrivs att 4 § i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas om hand på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas om hand på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. Den omhändertagne får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. 2.4 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387) dels att nuvarande 22, 23 och 24 §§ skall betecknas 23, 29 respektive 30 §§, dels att 9, 10 ,17 och den nya 29 §§ skall ha följande lydelse, dels att rubriken före 11 § skall lyda ”Tillfälliga omhändertaganden, avlägsnanden m.m.” dels att rubrikerna närmast före nuvarande 22 och 23 §§ skall sättas närmast före de nya 23 respektive 29 §§, dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 10 a, 13 a- c, 22 och 24 - 28§§ samt närmast före 25 och 27 §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. En polisman får lämna rappor- teftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar. När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. En polisman får lämna rapport- eftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det sär- skilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma att dömas ut om brottet lagfördes. 10 § En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om 1. han möts med våld eller hot om våld 2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihets- berövande, 2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande, 3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, 4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, 5. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighets- utövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 6. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. 5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel, 6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighets- utövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken. 10 a § Vad som i 15 § första stycket lagen (1976:371) om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl. föreskrivs i fråga om rätten att belägga någon med fängsel skall gälla även då en polisman omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet. 13 a § Om någon försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av denna lag eller annan för- fattning, får en polisman avvisa eller avlägsna honom från områ- det eller utrymmet, när det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätt- hållas. Detsamma gäller den som vägrar lämna ett sådant område eller utrymme, eller som inte följer en enligt denna lag meddelad anvisning att följa en viss väg. 13 b § Har polismyndigheten med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordnings- lagen (1993:1617) beslutat ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås. 13 c § Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ord- ningslagen (1993:1617), genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. En sådan åtgärd får vidtas utan föregående beslut av polis- myndigheten endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas. 17 § Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet. Den omhändertagne får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den som är under femton år får dock inte tas i förvar. 22 § En polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel 1. om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott, 2. om det av någon annan anledning behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kropps- visitation eller kroppsbesiktning, 3. om det behövs för att med laga stöd genomföra husrann- sakan i fordonet eller 4. om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet. 24 § I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätt- hållas, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar som anges i första stycket får polismyndigheten anvisa deltaga- re i en folksamling att följa en viss väg. Om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas, får en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela sådana förbud och anvisningar som avses i första och andra stycket. Uppgifter från transportföretag 25 § Ett transportföretag som befordrar varor, passagerare eller fordon till eller från Sverige skall på begäran av en polismyndighet skyndsamt lämna de aktuella uppgifter om ankommande och avgående transporter, som företaget har tillgång till. Transportföretaget har endast skyldighet att lämna de uppgifter om passagerare som avser namn, resrutt, bagage och medpassagerare samt sättet för betalning och bokning. Polismyndigheten får begära uppgifter enligt första stycket endast om uppgifterna kan antas ha betydelse för den brottsbe- kämpande verksamheten. 26 § Transportföretag får lämna uppgifter enligt 25 § på så sätt att de görs läsbara för polis- myndigheten genom terminal- åtkomst. Polismyndigheten får ta del av uppgifter genom terminalåtkomst endast i den omfattning och under den tid som behövs för att kontrollera aktuella transporter. Polismyndigheten får inte ändra eller på annat sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt. Uppgifter om enskilda personer som lämnats på annat sätt än genom terminalåtkomst, skall omedelbart förstöras, om de visar sig sakna betydelse för utredning och lagföring av brott. Dokumentation 27 § Protokoll skall föras över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll skall också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt denna lag samt vid omhändertagande av föremål. Av protokollet skall det framgå 1. vem som har fattat beslutet om ingripandet, 2. grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats, 3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, 4. vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot, 5. tiden för ingripandet samt 6. vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet. Ansvarig för att protokoll upprättas är, i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 1 och 2, den som har fattat beslutet och i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 3 - 6, den som är att anse som förman vid ingripandet. I rättegångsbalken finns bestämmelser om protokoll över beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbe- siktning. 28 § Protokoll skall föras över in- gripanden som innebär använd- ning av fängsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. Ett sådant protokoll skall innehålla uppgift om skälen för åtgärden. Ansvarig för att protokoll upprättas är den som har fattat beslutet. 23 § 29 §9 Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket 1 - 4 även tjänsteman vid kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf. När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också i 19 § 1. Bestämmelserna i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans för- ordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser. Bestämmelserna i 10 a och 13 §§ gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans för- ordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. 3 Ärendet och dess beredning I september 1991 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att göra en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter. Utredningen antog namnet Polisrättsutredningen. I mars 1993 gav regeringen genom tilläggsdirektiv utredningen i uppdrag att även se över rättegångsbalkens bestämmelser om beslag, husrannsakan, kroppsvisi- tation och kroppsbesiktning. I juni 1993 överlämnade utredningen sitt delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60). I betänkandet föreslås vissa ändringar i den rättsliga regleringen av polisens befogenheter. Vidare föreslås ändringar beträffande avgränsningen och placeringen av föreskrifter om polisens befogenheter samt dokumentationen av polisingripanden. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remiss- behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i ärendet (dnr Ju 93/2596). Regeringen tar nu ställning till utredningens förslag. I samband med det behandlas två beslut som Justitiombudsmannen (JO) den 11 oktober 1995 respektive den 17 maj 1996 överlämnat till Justitiedepartementet. I besluten har JO, efter anmälan, prövat frågor om polisens rättsliga befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (Ju 95/3867 och Ju 96/1883). Vidare behandlas en skrivelse från Polismyndigheten i Stockholm från den 4 mars 1994 med begäran om ändring av 4 kap. 9 § ordningslagen i syfte att möjliggöra för polisman att självständigt avvisa eller avlägsna en person från ett trafikföretags område eller färdmedel (Ju 94/860) och en skrivelse från Rikspolisstyrelsen från den 21 december 1995 innehållande vissa synpunkter på polisens befogenhet att använda handfängsel, framförallt vid enmanstjänstgöring (Ju 95/4944). Slutligen har Rikspolissttyrelsen den 30 januari 1996 till Justitiedepartementet kommit in med en skrivelse angående polisens möjligheter att få tillgång till transportföretags bokningsregister (Ju 96/359). Enligt Rikspolisstyrelsen bör polisen, på samma sätt som tullen, ges tillgång till sådana uppgifter. Synpunkter på ett sådant förslag har under hand inhämtats från Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Riksåklagaren, Luftfartsverket, Statens Järnvägar, Sveriges Industriförbund, Sveriges redareförening och Sveriges Transportindustriförbund. Synpunkterna finns tillgängliga i ärendet (Ju 93/2596). I maj 1995 överlämnade Polisrättsutredningen sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47). Förslagen i slutbetänkandet har remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning inom Justitiedepartementet. Lagrådet Regeringen beslutade den 30 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Härefter har vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts. Lagrådet har haft vissa synpunkter med anledning av bestämmelsen om förvarstagande i 17 § polislagen. I övrigt har Lagrådet lämnat förslagen utan erinran. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. 4 Utgångspunkterna för regeringens förslag 4.1 Polisens uppgifter De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter och befogenheteter och organisation finns i polislagen (1984:387). De författningsmässiga ramar som rör polisens verksamhet är tämligen vida och rymmer vitt skilda uppgifter. En utgångspunkt för regleringen är 1 § polislagen enligt vilken polisens arbete är ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet. I bestämmelsen anges vidare att huvudändamålet med polisverksamheten är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Med utgångspunkt i de ändamål som beskrivs i 1 § görs i 2 § en uppräkning av polisens huvudsakliga uppgifter. Till dessa hör att förebygga brott, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott, att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp samt att fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser. 4.2 Polisens rättsliga befogenheter För att kunna fullgöra sina uppgifter måste polisen vara utrustad med vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter att på olika sätt ingripa mot enskilda. Det kan gälla rätt att meddela tillsägelser eller anmaningar, att stoppa fordon eller spärra av brottsplatser. I sista hand kan det vara fråga om att ingripa med fysiskt tvång. Polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten är närmare reglerad i 23-28 kap. rättegångsbalken. För den övriga polisverksamheten finns bestämmelser bl.a. i polislagen. I 8 § polislagen anges vissa allmänna principer för polisingripanden. En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas skall det ske endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Bestämmelsen ger uttryck för de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna som skall beaktas vid varje polisingripande. Bestämmelsen är dessutom avsedd att utgöra ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är frågan om att begränsa en grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder som står i strid mot någon specialreglering (prop. 1983/84:111 s. 78). I 10 § finns bestämmelser om i vilka situationer och på vilka villkor polisen har befogenhet att använda våld. En grundläggande förutsättning är att våldsanvändningen syftar till att genomföra en tjänsteåtgärd. Det krävs också att andra medel än våld är otillräckliga för att genomföra åtgärden. Det måste dessutom framstå som rimligt att åtgärden utförs med tvång. Behovs- och proportionalitetsprinciperna har alltså kommit till särskilt uttryck i bestämmelsen om våldsanvändning. I vissa situationer då polisen måste tillgripa våld kan det bli nödvändigt att använda olika hjälpmedel. Bestämmelser om sådana finns bl.a. i kungörelsen (1967:419) med bestämmelser om användning av spikmatta i polistjänsten och kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten. Gemensamt för dessa är att de betraktas som verkställighetsföreskrifter till 10 § polislagen. Användning av särskilda hjälpmedel får således inte tillåtas i vidare utsträckning än vad som medges av den grundläggande bestämmelsen i polislagen (prop. 1983/84:111 s. 83). Dessutom har en polisman, liksom varje annan medborgare, i vissa situationer rätt att utöva våld enligt bestämmelserna om nöd m.m. i 24 kap. brottsbalken. 4.3 Behovet av lagändringar Det är väsentligt att olika former av ingripanden som riktar sig mot eller på annat sätt kan medföra negativa verkningar för enskilda så långt som möjligt grundar sig på uttryckligt och tillräckligt preciserat lagstöd. Detta är särskilt betydelsefullt när det är fråga om ingripanden som inskränker de i regeringsformen skyddade grundläggande fri- och rättigheterna. Det är självfallet också angeläget att polislagstiftningen uppfyller de förpliktelser som följer av internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt. Den konvention som främst är av intresse i detta sammanhang är den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i landet (SFS 1994:1219). Andra konventioner av intresse i sammanhanget är den internationella konventionen den 18 december 1966 om medborgliga och politiska rättigheter (FN-konventionen) och den av Förenta Nationerna den 20 november 1989 antagna konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen). En utförlig redogörelse för konventionerna finns i betänkandet (kapitel 3). Som utredningen kommit fram till torde den svenska lagstiftningen i allt väsentligt stå i god överensstämmelse med konventionerna. I vissa avseenden anser dock utredningen att några förändringar av lagstiftningen är påkallade. Utredningens förslag behandlas i det följande. I samband med större evenemang av olika slag ställs polisen ofta inför särskilt svårbemästrade situationer. Detta gäller framför allt i sådana fall där folksamlingar uppträder på ett sätt som utgör ett allvarligt hot inte bara mot personer utan också mot grundläggande demokratiska värden. Flera händelser de senaste åren har visat att polisens möjligheter att ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten borde förbättras. Det är enligt regeringens bedömning angeläget att polisens befogenheter i nu aktuella situationer så långt som möjligt kommer till uttryck i klara och lättillämpade regler. I avsnitt 5 tar regeringen upp frågor om polisens rätt att ingripa vid större evenemang. Utredningen har funnit att det hos polisen råder osäkerhet om vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en person skall få tas i förvar, dvs. placeras i arrest eller annat låst utrymme. Detta är naturligtvis otillfredsställande ur legalitetssynpunkt. Det kan också ifrågasättas om lagstiftningen är tillräckligt tydlig för att uppfylla Europakonventionens krav. I avsnitt 6 behandlar regeringen polisens rätt att ta i förvar den som omhändertagits enligt polislagen och vissa andra författningar. För att den som har gripits skall kunna friges så snart skälen för frihetsberövandet inre längre föreligger föreslår utredningen att polisen under vissa förutsättningar skall få häva ett beslut om gripande. I avsnitt 7 tar regeringen upp bl.a. denna fråga. Polisens rätt att stoppa fordon är inte lagreglerad. Polisen anses ändå ha befogenhet att med våld stoppa ett fordon i vissa fall. Befogenheten anses följa av den rätt polisen har att ingripa på annat sätt mot någon som färdas i fordonet. Utredningen har ifrågasatt om inte en lagreglering av konstitutionella skäl är nödvändig. Utredningen har föreslagit att en bestämmelse om polisens rätt att stoppa fordon för vissa särskilda ändamål införs i polislagen. Denna fråga behandlas i avsnitt 8. Utredningen har vidare föreslagit en uttrycklig lagreglering av rätten att använda fängsel. Enligt regeringens bedömning är det ur legalitetssynpunkt viktigt att det inte råder någon osäkerhet om när en så ingripande åtgärd som användning av fängsel får tillgripas. Användning av fängsel tas upp i avsnitt 9. Ur rättsäkerhetssynpunkt är det nödvändigt att polisens ingripande dokumenteras på ett tillfredställande sätt. Regeringen behandlar utredningens förslag om dokumentation av polisingripanden i avsnitt 10. I avsnitt 11 tar regeringen upp en fråga som aktualiserats av Rikspolisstyrelsen, nämligen polisens rätt att i vissa fall få del av passagerarlistor från transportföretag. Slutligen redovisar regeringen i avsnitt 12 sitt ställningstagande till vissa övriga frågor som Polisrättsutredningen behandlat men där regeringen inte lämnar några förslag till ändringar. 5 Åtgärder vid större evenemang 5.1 Nuvarande åtgärder När stora folksamlingar bildas t.ex. i samband med demonstrationer eller konserter ställs polisen ofta inför särskilt svårbemästrade situationer. Särskilda bestämmelser om bl.a upplösning av sammankomster i sådana situationer finns i ordningslagen (1993:1617). Polisen kan också ingripa genom att gripa enskilda deltagare i ordningsstörande folksamlingar om de misstänks för brottslighet exempelvis misshandel, olaga hot, grov skadegörelse eller tillgreppsbrott. Slutligen kan polisen ingripa mot enskilda ordningsstörare enligt bestämmelsen i 13 § polislagen (1984:387). 5.1.1 Ordningslagen Ordningslagen skiljer på allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Med allmän sammankomst avses 1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, 2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att meddela allmän eller medborgerlig bildning, 3. sammankomster som hålls för religionsutövning, 4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sammankomster för att framföra konstnärligt verk, 5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas samt 6. cirkusföreställningar För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sammankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses jämställd med en sådan sammankomst. Med offentlig tillställning avses 1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott, 2. danstillställningar, 3. tivolinöjen och festtåg, 4. marknader och mässor samt 5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna sammankomster eller cirkusföreställningar. För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. I 2 kap. 22-24 §§ ordningslagen finns bestämmelser om polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. En allmän sammankomst får upplösas bl.a. om det förekommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. En offentlig tillställning får upplösas när tillställningen medför oordning, även om den inte är av svårare karaktär, eller fara för de närvarande, även om faran inte är avsevärd. En offentlig tillställning får även upplösas om den medför en allvarlig störning av trafiken. En offentlig tillställning får dessutom upplösas om det förekommer något som strider mot lag. En gemensam förutsättning för att en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall få upplösas är att mindre ingripande åtgärder har visat sig otillräckliga. 5.1.2 Gripande I 24 kap. 7 § rättegångsbalken finns bestämmelser om en polismans befogenhet att utan anhållningsbeslut gripa den som är misstänkt för brott. Ett gripande förutsätter att det finns skäl att anhålla någon. Förutsättningarna för att anhålla någon som misstänkt för brott är bl.a. antingen att det föreligger skäl att häkta honom eller, om det inte finns häktningsskäl, att det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Häktningsreglerna innebär bl.a. att det normalt inte går att gripa någon om maximistraffet för det brott han är misstänkt för understiger ett år. En misstänkt får normalt inte heller gripas om det kan antas att han endast kommer att dömas till böter. Det innebär t.ex. att den som är misstänkt för ohörsamhet mot ordningsmakten (16 kap. 3 § brottsbalken) inte kan gripas. Däremot kan enskilda deltagare i ordningsstörande folksamlingar gripas om de är misstänkta för andra brott exempelvis misshandel, olaga hot, grov skadegörelse, tillgreppsbrott eller hets mot folkgrupp eller medverkan till sådana brott. Vid ingripande mot enskilda deltagare i en folksamling kan det också finnas situationer där bestämmelserna om upplopp i 16 kap. 1 och 2 §§ blir tillämpliga. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser finns i betänkandet (s. 185 f.f.). 5.1.3 Ingripande enligt 13 § polislagen En av polisens uppgifter är att upprätthålla den allmänna ordningen. För att kunna fullgöra denna uppgift har polisen fått vissa befogenheter att ingripa mot den som stör den allmänna ordningen utöver vad som gäller enligt rättegångsbalken. I 13 § polislagen regleras polisens möjligheter att ingripa genom att avvisa, avlägsna eller omhänderta den som gör sig skyldig till ordningsstörning eller beter sig på ett sådant sätt att det föreligger fara för att han skall begå brott. Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna vederbörande från ett visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Om ett avvisande eller avlägsnande är otillräckligt för att det avsedda resultatet skall uppnås får den berörda personen tillfälligt omhändertas. Ett avvisande kan innebära att en person hindras från att komma in i ett område eller en byggnad. Ett avlägsnande kan innebära att en person flyttas från en lokal eller en plats. Det kan också innebära att den som skall föras bort från en plats förflyttas en kortare sträcka, antingen till fots eller i ett polisfordon. Om det är frågan om annat än en kortare sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp som inte är helt kortvarigt torde åtgärden vara att betrakta som ett omhändertagande. För att polisen skall kunna ingripa med stöd av 13 § polislagen krävs det att förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskilt fall (jfr prop. 1990/91:129 s. 23). En person får således inte avvisas, avlägsnas eller omhändertas enbart för att han deltar i en ordningsstörande folksamling. Den som har omhändertagits enligt 13 § skall förhöras så snart som möjligt och därefter friges snarast möjligt. Den som är under arton år får dock hållas kvar för att genom polisens försorg överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Ingen får hållas kvar längre än sex timmar. I utredningens betänkande behandlas ingående frågan om ett omhändertagande enligt 13 § polislagen är att betrakta som sådana frihetsberövanden som är oförenliga med Europakonventionen. Utredningen anser att övervägande skäl talar för att så är fallet. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i syfte att upprätthålla ordningen eller avvärja straffbelagd handling tas bort. Regeringen behandlar denna fråga i avsnitt 6.3 nedan. Av skäl som där anges delar inte regeringen utredningens uppfattning att så kortvariga omhändertaganden som det här är frågan om skulle strida mot Europakonventionen. Regeringens förslag i det följande skall ses mot denna bakgrund. 5.2 Befogenheter med anledning av ett beslut om upplösning av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning Regeringens förslag: En bestämmelse som klargör vilka åtgärder polisen har rätt att vidta sedan beslut fattats om att upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning införs i polislagen. Utredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Överåklagaren vid regionåklagaren i Västerås välkomnar i och för sig förslaget men anser att att bestämmelsen givits en allt för vidsträckt och opreciserad lydelse vad gäller personer som får avlägsnas och det område varifrån avlägsnandet får ske. Skälen för regeringens förslag: Av bestämmelserna om polisens befogenheter att upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i 2 kap. 22-24 §§ ordningslagen framgår inte vilka polisiära befogenheter som följer av ett beslut om upplösande. Utredningen har därför föreslagit att det införs en särskild bestämmelse som innebär att polismyndigheten, om det behövs för att verkställa ett sådant beslut, får avlägsna deltagare, åskådare och andra som inte lämnar platsen. Möjligheten för polisen att upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning får anses innefatta en rätt för polisen att vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa ett sådant beslut. Regeringen delar dock utredningens bedömning att denna rätt uttryckligen bör framgå av polislagen. Eftersom ett avlägsnande är en mer ingripande åtgärd än ett avvisande följer det av proportionalitetsprincipen i 8 § polislagen att utredningens förslag även bör innebära en rätt att avvisa deltagare m.fl. Regeringen anser dock att detta, i likhet med vad som gäller enligt 13 §, uttryckligen bör framgå av lagtexten. Utredningen har föreslagit att deltagare, åskådare och annan skall få avlägsnas. Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås har ansett att bestämmelsen givits en allt för vidsträckt och opreciserad lydelse bl.a. vad gäller personer som får avlägsnas. Regeringen kan instämma i detta. Med ”annan” kan i princip avses vem som helst. Det är viktigt att bestämmelser om ingripanden mot enskilda personer är tillräckligt tydliga och preciserade. Med hänsyn härtill och till att bestämmelsen även om den inskränks till att avse enbart deltagare och åskådare bör bli tillräckligt effektiv för att polisen skall kunna verkställa ett upplösningsbeslut anser regeringen att enbart deltagare och åskådare bör omfattas av den föreslagna bestämmelsen. 5.3 Befogenheter att avlägsna deltagare i ordningsstörande folksamlingar Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i polislagen som ger polisen rätt att avvisa eller avlägsna den som deltar i en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, om folksamlingen stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Utredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Åke Svensson m.fl., Polishögskolan anser att bestämmelsen om avlägsnande även bör innefatta en befogenhet för polisen att avlägsna en folksamling som försöker tränga sig in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av polislagen eller annan författning och att detsamma skall gälla en folksamling som vägrar att lämna ett sådant område. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Västerås och Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Jönköping anser att möjligheten att en kortare tid hålla kvar deltagare i en folksamling bör lagregleras. Rikspolisstyrelsen och Åke Svensson m.fl., Polishögskolan anser att befogenheten att fatta beslut om avlägsnande som huvudregel bör tillkomma polisman. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att ett tillägg skall göras i den föreslagna bestämmelsen om att åtgärden omedelbart skall anmälas till polismyndigheten om den har vidtagits utan föregående beslut av denna. Bakgrund: I proposition 1990/91:129 behandlades en skrivelse från Rikspolisstyrelsen som gällde bl.a. möjligheten för polisen att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar. Skrivelsen föranleddes närmast av att Sverige år 1992 skulle stå som värd för Europamästerskapen i fotboll. I avsikt att göra det möjligt för polisen att gripa den som är misstänkt för ohörsamhet mot ordningsmakten, föreslog Rikspolisstyrelsen att straffmaximun för sådant brott skulle höjas till fängelse i högst två år. Rikspolisstyrelsen framhöll vidare att 13 § polislagen borde kompletteras med en bestämmelse som under vissa förutsättningar även skulle göra det möjligt att tillfälligt omhänderta den som deltagit i en ordningsstörande folksamling utan att för egen del ha bidragit till att störa ordningen. Departementschefen uttalade att gällande bestämmelser gav tillräckligt stort utrymme för polisen att ingripa vid ordningsstörningar och att några författningsändringar därför inte var påkallade i det sammanhanget (a. prop. s. 25). Hon betonade dock att bedömningen inskränkte sig till i vad mån några omedelbara ändringar var påkallade. Under senare tid har behovet av vidgade möjligheter för polisen att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar fått förnyad uppmärksamhet, bl.a. genom ett antal avgöranden från JO. I ett av dessa avgöranden, ett beslut den 10 oktober 1995, behandlade JO en anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län för ett ingripande mot en folksamling. I ärendet var klarlagt att polisen ingripit mot en ordningsstörande folksamling, dels genom att spärra av olika för allmänheten tillgängliga områden, dels genom att transportera bort ordningsstörarna i bussar. JO ifrågasatte om det fanns någon rättslig grund för de avspärrningar som polisen gjort, men ansåg sig ändå inte kunna hävda att åtgärden var rättsstridig. Däremot ansåg JO att polisen saknat rättslig grund för att transportera bort ordningsstörarna på det sätt som skedde. JO hänvisade till Polisrättsutredningens arbete och ansåg att det var mycket angeläget att polisens möjlighet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar blev föremål för en översyn. Skälen för regeringens förslag: I samband med större evenemang och andra speciella händelser ställs polisen ofta inför särskilt krävande uppgifter. Dessa medför ibland att arbetet måste utföras på delvis annat sätt än vid vanliga ordningsstörningar. Som utredningen närmare redogjort för är avlägsnande enligt 13 § polislagen en vanlig åtgärd för att komma till rätta med ordningsstörningar i stora folksamlingar (bet. s. 195ff). För att ett ingripande enligt den bestämmelsen skall kunna företas måste dock förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskild person. Det säger sig självt att det i många fall, särskilt i situationer av akut oordning, måste vara svårt för polisen att göra en sådan prövning. Svårigheterna torde i allmänhet öka ju fler människor som samlats och ju mer dessa stör ordningen. Utredningen konstaterar att möjligheten att avlägsna enskilda ordningsstörare med stöd av 13 § polislagen har visat sig vara ett otillräckligt medel för att få bukt med ordningsstörningar av nu aktuella slag. Flera avgöranden från JO talar i samma riktning. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att polisen bör ges befogenhet att avlägsna deltagare i en ordningsstörande folksamling oavsett om var och en av deltagarna kan sägas ha bidragit till ordningsstörningen eller inte. Utredningen har endast föreslagit att befogenheten skall gälla rätten att avlägsna deltagare. Eftersom ett avlägsnande är en mer ingripande åtgärd än ett avvisande följer det av proportionalitetsprincipen att utredningens förslag även bör innebära en rätt att avvisa deltagare. Regeringen anser dock att detta, i likhet med vad som gäller enligt 13 §, uttryckligen bör framgå av lagtexten. Den föreslagna bestämmelsen innebär att polisen kan inskränka prövningen till frågan om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ordningen och om den mot vilken ingripandet riktar sig kan betraktas som deltagare i folksamlingen. Åtgärden bör naturligtvis inte få vidtas annat än om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Några remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen har framhållit att det kan bli problem med att avgöra vad som avses med uttrycket "deltagare i folksamling". Denna svårighet skall enligt regeringen inte överdrivas. Såsom utredningen påpekat (bet. s. 203) förekommer motsvarande uttryck i 16 kap. 3 § brottsbalken. Den praxis som vuxit fram i anslutning till detta lagrum bör därför kunna vara vägledande vid tillämpningen av den nya bestämmelsen. Lika med utredningen och majoriteten av remissinstanserna anser regeringen att befogenheten att fatta beslut om avlägsnande i första hand bör tillkomma polismyndighet. Vid fara i dröjsmål bör dock sådant beslut också kunna fattas av en enskild polisman. Som utredningen konstaterat torde särskilda regler om tillfälligt kvarhållande av deltagare i en folksamling inte behövas. En sådan befogenhet måste nämligen kunna inrymmas redan i ett meddelat beslut om avlägsnande (jfr prop. 1990/91:129 s. 24). Liksom hittills bör tillfälliga omhändertaganden däremot endast få komma i fråga efter prövning i varje enskilt fall. Som tidigare framgått finns det särskilda bestämmelser om polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar i 2 kap. 22-24 §§ ordningslagen. I föregående avsnitt har regeringen föreslagit en klargörande reglering av polisens befogenheter att ingripa efter det att ett beslut om upplösning meddelats. Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelserna i ordningslagen även fortsättningsvis bör reglera möjligheten för polisen att ingripa för där avsedda fall. De nya bestämmelsen bör därför endast gälla sådana folksamlingar som inte omfattas av bestämmelserna i ordningslagen. 5.4 Avspärrningar Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i polislagen som ger polisen rätt att i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme. Sådana tillträdesförbud skall även få beslutas vid risk för sådana störningar. Som allmän förutsättning skall gälla att åtgärden behövs för att upprätthålla ordningen eller säkerheten. Polisen får också rätt att avvisa eller avlägsna den som överträder ett tillträdesförbud. Utredningens förslag : Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) har vissa synpunkter på utformningen av lagtexten och anser att "återställa säkerheten" bör ersättas med "om det är nödvändigt". JO anser vidare att det uttryckligen bör slås fast i lagtexten att den polisman som vid fara i dröjsmål självständigt har fattat ett beslut om avspärrning skall anmäla detta till polismyndigheten som omedelbart skall pröva om åtgärden skall bestå. Justitiekanslern (JK) anmärker att det vid beslut om avspärrning kan uppstå motstående intressen, såsom enskilds besittningsrätt till egendom. JK anser att det därför bör övervägas att införa en särskild besvärsbestämmelse som ger möjlighet till prövning i domstol. Skälen för regeringens förslag: Att spärra av olika områden och utrymmen är en vanlig och effektiv åtgärd från polisens sida för att förebygga ordningsstörningar och brott. Det kan exempelvis vara fråga om att polisen spärrar av gator eller öppna platser i samband med demonstrationer som kan förväntas leda till angrepp från deltagarna i en motdemonstration. Polisen behöver ha befogenhet att kunna företa sådana ingripanden för att kunna fullgöra sin skyldighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. En avspärrning torde i rättslig mening få betraktas som ett tecken på att polisen har förbjudit tillträde till det avspärrade området. I dag saknas uttryckligt lagstöd för en sådan åtgärd. Att avspärrningar förutsätts kunna förekomma redan enligt gällande rätt framgår dock av bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten i 16 kap. 3 § brottsbalken, som under vissa förutsättningar stadgar ansvar för den som intränger på ett område som har blivit avspärrat för ordningens upprätthållande. JO har vid flera tillfällen påtalat att det för närvarande saknas rättsligt stöd för sådana tillträdesförbud och påtalat behovet av en uttrycklig reglering på området (se t.ex. de till Justitiedepartementet överlämnade besluten dnr Ju 95/3867 och 96/1883). Det är uppenbart att ett sakligt behov av en sådan möjlighet föreligger. Med hänvisning till det sagda bör en särskild bestämmelse införas som ger polisen befogenhet att i förebyggande syfte förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme. Den föreslagna bestämmelsen sammanfaller i viss utsträckning med 22 § polislagen. Den paragrafen ger polisen befogenhet att förbjuda tillträde till hus, rum eller annat ställe om det på grund av några särskilda omständigheter anses föreligga risk för ett allvarligt brott. Syftet med den nu föreslagna bestämmelsen är att den skall kunna tillämpas i mera allmänt förebyggande syfte. Det krävs dock en konkret risk för störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten för att bestämmelsen skall kunna tillämpas. En avspärrning kan undantagsvis, som JK antytt, innebära en begränsning inte bara i medborgarnas rörelsefrihet utan också ett intrång i den enskildes äganderätt. Detta gäller för övrigt även beträffande bestämmelserna om husrannsakan och liknande åtgärder i 20 - 22 §§ polislagen. Inom Justitiedepartementet har nyligen upprättats en promemoria Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen En ny princip för prövning i förvaltningsdomstol m.m. (Ds 1997:29). I promemorian föreslås att det skall införas en ny bestämmelse i förvaltningslagen som innehåller en allmän princip om domstolsprövning av förvaltningsbeslut. Promemorian remissbehandlas för närvarande. Det finns därför inte anledning att i detta sammanhang överväga att införa några nya överklagandebestämmelser. Beslutet om tillträdesförbud bör fattas av polismyndigheten. Vid fara i dröjsmål bör dock en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, kunna meddela ett sådant förbud. JO anser att det av lagen bör framgå att en polisman skyndsamt skall anmäla ett beslut om tillträdesförbud till polismyndigheten. Regeringen anser inte att en sådan föreskrift är av sådan art att den kräver lagform. För att ett tillträdesförbud skall kunna upprätthållas måste det förenas med en befogenhet för polisen att avlägsna den som överträder förbudet. Polisen bör därför ges en särskild befogenhet att avlägsna var och en som överträder ett tillträdesförbud genom att försöka intränga på avspärrat område eller genom att vägra lämna en plats som har spärrats av. Som utredningen föreslagit bör en sådan bestämmelse formuleras så att den innefattar även den som överträder ett tillträdesförbud som meddelats med stöd av någon annan författning. 5.5 Befallning att följa viss anvisad väg Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i polislagen som ger polisen rätt att anvisa en viss väg i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. Detsamma skall gälla om det finns risk för sådana störningar. Som allmän förutsättning skall gälla att åtgärden behövs för att upprätthålla ordningen eller säkerheten. Utredningen anser inte att det behövs någon särskild bestämmelse som ger polisen befogenheter att anvisa väg i syfte att förebygga ordningsstörningar. Remissinstanserna: Utredningens överväganden delas eller lämnas utan erinran av majoriteten av remissinstanserna. Några remissinstanser, däribland Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Polismyndigheten i Lycksele samt Åke Svensson m.fl., Polishögskolan, anser dock att en särskild bestämmelse som ger polisen rätt att anvisa viss väg i syfte att förebygga ordningsstörningar bör införas. Skälen för regeringens förslag: Som utredningen närmare redogjort för (bet. s. 195 ff.) förekommer det att polisen ibland befaller deltagare i en folksamling att följa en anvisad väg från en viss plats. Ett sådant anvisande av väg kan ibland vara ett lämpligt alternativ till skingringsbefallningar (jfr prop. 1990/91:129 s. 25). Befallningar att följa en viss anvisad väg synes förekomma både i syfte att hindra förestående ordningsstörningar och som en förebyggande åtgärd innan någon konkret fara för ordningsstörningar över huvud taget har uppstått. Ofta följer polisen med längs den anvisade vägen för att försäkra sig om att befallningen åtlyds. Som framgår av några beslut från JO som utredningen redogör för kan det exempelvis vara fråga om att följa fotbollspublik till en tunnelbanestation efter matchens slut eller att i bil eskortera bussar med supportrar ut genom staden. Att med tvång förmå någon att följa en viss väg innebär otvivelaktigt en sådan inskränkning i rörelsefriheten som kräver stöd i lag. För att kunna ta ställning till om det finns behov av att införa en sådan bestämmelse bör först prövas om inte de befogenheter som polisen redan i dag har ger nödvändigt stöd. Att förmå någon att följa viss väg från en plats är som utredningen anger ett ingripande som många gånger torde rymmas inom ramen för ett avlägsnande, såväl enligt de regler som för närvarande gäller, som enligt den föreslagna möjligheten att avlägsna deltagare i folksamlingar. En grupp fotbollssupportrar som efter matchens slut uppträder på ett sådant sätt att de stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna bör således kunna avlägsnas till exempelvis en tunnelbanestation eller till bussar som skall föra dem hem. Ett avlägsnande kan dock, såväl enligt den nu gällande som den föreslagna bestämmelsen, tillgripas först efter det att en ordningsstörning eller en omedelbar fara för en sådan har inträffat. En anvisning att följa viss väg skulle dock kunna tillgripas på ett tidigare stadium, redan om det finns risk för störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. En befallning att följa viss väg har onekligen likheter med polisens åtgärd att förbjuda tillträde till ett visst område. Som utredningen anfört torde också en avspärrning i vissa fall kunna ersätta en befallning att följa viss väg eftersom avspärrningen i praktiken innebär att den som vill komma till en viss plats måste ta en annan väg för att nå sitt mål. Enligt regeringens bedömning finns det dock situationer där en anvisning att följa viss väg inte kan ersättas med vare sig ett avlägsnande eller ett avspärrande och där en möjlighet att vidta sådana åtgärder påtagligt skulle kunna underlätta polisens arbete med att upprätthålla ordning och säkerhet. Det gäller särskilt i samband med större evenemang såsom idrottstävlingar av olika slag. Det är av stor vikt att polisen har möjlighet att på ett så tidigt stadium som möjligt ingripa för att förhindra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Som nämnts ovan förekommer det också redan i dag att polisen ger sådana anvisningar. Det är från legalitetssynpunkt inte tillfredsställande att uttryckliga regler om detta saknas. Det är enligt regeringens bedömning angeläget att polisens befogenheter i nu aktuella situationer så långt som möjligt kommer till uttryck i klara och lättillämpade regler. Polisen bör därför ges en uttrycklig möjlighet att i preventivt syfte anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg. En sådan möjlighet bör, liksom för tillträdesförbud, gälla även för det fall folksamlingen skulle utgöra en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst enligt ordningslagen. Liksom när det gäller tillträdesförbud bör det krävas en konkret risk för allvarliga störningar av den allmänna ordningen för att polisen i förebyggande syfte skall få anvisa deltagare att följa en viss väg. På samma sätt som när det gäller tillträdesförbud bör polisen ges befogenhet att avvisa eller avlägsna var och en som överträder ett beslut om att följa en viss väg. 5.6 Polisens möjlighet att vägra tillstånd till och upplösa allmänna sammankomster Regeringens bedömning: Polisen bör inte ges utvidgade möjligheter att vägra tillstånd till eller upplösa allmänna sammankomster. För att säkerställa och upprätthålla ordningen och säkerheten bör polisen använda sig av de befintliga reglerna i ordningslagen. De föreslagna nya möjligheterna att ingripa genom avspärrningar och anvisande av en viss väg bör också kunna bidra till att ordningen och säkerheten förbättras. Utredningen tar inte upp denna fråga. Bakgrund: Med anledning av ett antal händelser under senare tid, bl.a. en demonstration i Trollhättan den 17 augusti 1996, där oroligheter uppstod mellan demonstrerande nynazister och motdemonstranter, har frågan aktualiserats om polisens möjligheter att vägra tillstånd till, upplösa samt förbjuda förnyande av allmänna sammankomster bör utvidgas och kunna grundas redan på misstanken om, respektive förekomsten av, brott av vissa slag. Vad som framförallt har varit i blickpunkten är vissa brott mot allmän ordning, bl.a. hets mot folkgrupp. Det är enligt regeringens uppfattning lämpligt att i detta sammanhang presentera regeringens överväganden av huruvida förändringar i lagstiftningen är motiverade för att motverka sådana demonstrationer. Skälen för regeringens bedömning: Enligt 2 kap. 1 § 3 och 4 regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Det innebär bl.a. att var och en har frihet att anordna och bevista sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte samt att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats. Dessa fri- och rättigheter får enligt 2 kap. 14 § regeringsformen begränsas av hänsyn till bl.a. ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. Rätten att delta i möten och sammankomster skyddas också av flera konventioner, bl.a. av Europakonventionen. Enligt artikel 11 i Europakonventionen har var och en rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. I ordningslagen (1993:1617) görs de begränsningar av mötes- och demonstrationsfriheten som ansetts nödvändiga. Allmänna sammankomster, t.ex. demonstrationer, får inte utan tillstånd anordnas på offentliga platser (2 kap 4 § första stycket). Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten, eller som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi (2 kap 10 § första stycket). Polismyndighetens rätt att upplösa en allmän sammankomst har tidigare behandlats i avsnitt 5.1.1. och 5.3. En allmän sammankomst får upplösas om den hålls i strid med ett beslut om avslag på en ansökan om sådant tillstånd, om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken (2 kap. 22 och 23 §§). En förutsättning för att en allmän sammankomst skall få upplösas är att mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att återställa ordningen, skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken (2 kap 24 §). Polismyndighet får i vissa uppräknade fall förbjuda förnyande av en allmän sammankomst. En allmän sammankomst kan bl.a förbjudas om det vid en tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara närhet. I samtliga fall gäller att förbud endast får meddelas om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande, oordning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga (2 kap 25 §). En allmän sammankomst kan inte förbjudas eller upplösas enbart på den grund att det misstänks förekomma respektive har förekommit brott vid sammankomsten. Polismyndigheten får däremot meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen (2 kap. 16 §). Demonstrations- och mötesfriheten är grundläggande fri- och rättigheter som sedan lång tid tillbaka spelar en väsentlig roll som politiskt uttrycksmedel och utgör hörnstenar i vårt demokratiska samhälle. Genom att en demonstration kan genomföras utan egentliga ekonomiska resurser är den vidare ett viktigt och värdefullt komplement till andra medel för opinionsbildning. Skyddet i grundlagen för dessa fri- och rättigheter är av särskild betydelse för att garantera rätten att vid möten och demonstrationer framföra tankar och åsikter som kan uppfattas som starkt kontroversiella. Enbart det förhållandet att det vid en demonstration framförs misshagliga eller provokativa åsikter bör således inte kunna grunda en upplösning av sammankomsten. Å andra sidan finns en gräns för yttrandefriheten också vid demonstrationer. Bestämmelser om hets mot folkgrupp utgör ett exempel. Frågan är då hur mötes- och demonstrationsfriheten skall vägas mot att deltagarna vid tillståndsprövningen kan befaras göra sig skyldiga till eller, som rekvisit för upplösning, gjort sig skyldiga till brott, t.ex. hets mot folkgrupp. Enligt den ursprungliga lydelsen av lagen (1956:618) om allmänna sammankomster, som gällde innan ordningslagen trädde ikraft, kunde allmänna sammankomster, på samma sätt som i dag gäller för offentliga tillställningar, upplösas redan om det förekommit något som stred mot lag. Dessutom kunde upplösande ske om sammankomsten föranlett svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande. År 1970 genomfördes ett antal lagändringar som utvidgade yttrande- och tryckfriheten på olika områden (prop. 1970:125, bet. 1LU47, rskr. 267, SFS 1976:226). Bl.a. genomfördes ändringar som innebar att vissa yttrandefrihetsbrott som hade aktualiserats i samband med demonstrationer inte längre var straffbara. Vidare avskaffades möjligheten för polismyndigheten att upplösa en allmän sammankomst om det vid denna förekommit något som stred mot lag. Departementschefen angav att den då gällande bestämmelsen främst syftade på yttrandefrihetsbrott och att intresset av att värna församlingsfriheten borde väga tyngre än att kunna stävja och förebygga brott av detta slag. Enligt departementschefen var det inte rimligt att en sammankomst fick upplösas enbart av den anledningen att det förekommit sådana brott vid sammankomsten. Han erinrade samtidigt om att ändringen inte innebar någon förändring av polisens möjlighet att ingripa mot enskilda gärningsmän som begått brott. En utvidgning av ordningslagens förutsättningar att bl.a. vägra tillstånd och upplösa en allmän sammankomst skulle kunna ske genom att möjligheten att beakta att brott kan befaras eller har begåtts utvidgas eller genom att graden av den befarade eller uppkomna oordningen som grund för vägran eller upplösning mjukas upp. När den nya regeringsformen infördes år 1974 fanns ingen uttrycklig reglering av för vilka ändamål mötes- och demonstrationsfriheterna fick begränsas. Sådana begränsningsändamål infördes år 1976. Dessa, som alltjämt gäller, innebär att begränsning får ske bl.a. av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. Enligt vad som uttalades i propositionen var avsikten främst att täcka den reglering som då fanns i lagen om allmänna sammankomster. Trots att den lagen då inte medgav upplösande av en sammankomst av den anledningen att det vid denna förekommit något som strider mot lag, måste uttrycket ordning och säkerhet i regeringsformen i och för sig kunna anses täcka också förekomsten av brottsliga handlingar. I polislagen (1984:387) definieras för övrigt alla brott som störningar av den allmänna ordningen. Det är alltså formellt möjligt att återinföra en regel som innebär att en allmän sammankomst får upplösas enbart av den anledningen att det vid denna förekommit vissa brott. Med anledning av vad som uttalades i samband med 1970 års reform bör det dock krävas mycket starka skäl för att införa en sådan ordning. Detsamma gäller i än högre grad en möjlighet att på förhand vägra tillstånd till en sammankomst på grund av misstanke om brott. Regeringen anser därför inte att polisens möjligheter att vägra tillstånd till respektive upplösa en allmän sammankomst bör utvidgas. De möjligheter polisen har att vägra tillstånd till en allmän sammankomst om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten, eller som en direkt följd av den i dess omedelbara närhet, respektive förbjuda att det hålls en sådan sammankomst om det vid en tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning, är enligt regeringens bedömning tillräckliga. Regeringen utgår från att polisen också använder sig av dessa möjligheter när det är befogat. Naturligtvis kan polisen även ingripa mot enskilda gärningsmän som gör sig skyldiga till brottsliga gärningar. I sammanhanget bör också påpekas att polisen enligt 16 § ordningslagen har rätt att meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid sammankomsten. Om svårare oordning uppstår vid själva sammankomsten bör polisen använda sig av den möjlighet som finns att upplösa sammankomsten. Den klargörande bestämmelsen om polisens befogenheter för att verkställa ett upplösningsbeslut som föreslås i detta lagstiftningsärende bör underlätta för polisen att ingripa för att upprätthålla ordning och säkerhet. Detsamma bör gälla för de nya möjligheter att ingripa genom avspärrningar och anvisningar att följa viss väg som också föreslås i detta ärende. Regeringen vill således framhålla att polisen även med nuvarande regler kan förbjuda att det hålls en allmän sammankomst om det vid en tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare oordning. 6 Polisens rätt att ta i förvar 6.1 Utgångspunkter för regeringens förslag I lagstiftningen finns en mängd bestämmelser som medger rätt till frihetsinskränkningar, såsom gripande, anhållande, häktning, omhändertagande, hämtning och kvarhållande. I dessa bestämmelser anges dock inte alltid om frihetsinskränkningen är förenad med en rätt eller skyldighet att ta personen i förvar. Med förvar avses i detta sammanhang insättning i arrest eller annan inlåsning. Vanligtvis får man när uttrycklig reglering saknas med beaktande av syftet med bestämmelserna försöka tolka om de avser att ge stöd för förvarstagande. Enligt utredningen råder det hos polisen en betydande osäkerhet om vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en person skall få tas i förvar, dvs låsas in (bet. s. 162). När det gäller personer misstänkta för brott finns dock uttryckliga bestämmelser om förvarstagande. Enligt 24 kap. 23 § rättegångsbalken får ingen som är misstänkt för brott - oavsett samtycke - hållas i förvar annat än enligt föreskrift i lag. En sådan föreskrift finns i 24 kap. 22 § rättegångsbalken, där det sägs att den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Något motsvarande lagstöd finns däremot vare sig i polislagen eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB), trots att bestämmelser i dessa författningar i stor utsträckning åberopas som grund för förvarstagande. Inte minst av legalitetsskäl är det givetvis otillfredsställande att bestämmelser som medger inskränkning i rätten till frihet är oklar på denna punkt. Det kan också ifrågasättas om lagstiftningen står i överensstämmelse med Europakonventionens bestämmelser. Artikel 5:1 lyder: Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver: a) när någon lagligen är berövad friheten efter fällande dom av vederbörlig domstol, b) när någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad friheten antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet, c) när någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta, d) när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför behörig rättslig myndighet, e) när någon är lagligen är berövad friheten för att förhindra spridning av smittosam sjukdom eller därför att han är psykisk sjuk, alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare, f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämning. Av artikel 2:3 i fjärde tilläggsprotokollet framgår att rätten till frihet får begränsas i lag om inskränkningen i ett demokratiskt samhälle kan anses nödvändig med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för att upprätthålla den allmänna ordningen eller förhindra brott, eller för att skydda hälsa eller moral eller annans fri- och rättigheter. Enligt regeringens mening bör det med hänsyn till det anförda i varje enskilt fall som anges i lagstiftningen övervägas om rätten till frihetsinskränkning skall vara förenad med en rätt eller skyldighet att ta den frihetsberövade i förvar. Ett sätt att författningsreglera i vilka fall förvarstagande kan komma i fråga, vore att föra in en generell bestämmelse om att exempelvis den som omhändertas också får tas i förvar. Uttrycket omhändertagande används emellertid för närvarande i många olika syften i olika författningar och det måste för flera fall sägas råda tvekan om vilka polisiära befogenheter som är ämnade att följa av begreppet. Saken kompliceras också av att andra uttryck, såsom kvarhållande, ibland är avsedda att ge stöd för att ta någon i förvar. Den naturligaste och från legalitetssynpunkt mest tillfredställande lösningen är därför att för varje bestämmelse pröva om förvarstagande får ske. Utredningen har gjort en genomgång av de bestämmelser i polislagen och vissa andra författningar som ger stöd för omhändertagande eller andra inskränkningar i rörelsefriheten. Regeringen har granskat de bestämmelser utredningen tar upp. Regeringen är medveten om att det finns fler bestämmelser som innefattar inskränkningar i rörelsefriheten, t.ex bestämmelsen om att den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet i sex timmar enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken, bestämmelser om omhändertagande för fortsatt verkställighet i annat nordiskt land enligt 8 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet avstraff m.m. samt bestämmelser om inställelse av personer i lagen (1991:2040) om särskild personundersökning, smittskyddslagen (1988:1472) och lagen (1958:462) om blodunder- sökning m.m. vid utredning av faderskap. Regeringen har dock inte tillräckligt beredningsunderlag för att i detta lagstiftningsärende göra en fullständig genomgång av alla de bestämmelser som innefattar en inskränkning i rörelsefriheten. I propositionen behandlas därför endast de författningar som upptagits i utredningens betänkande. I samband med framtida ändringar av övriga författningar av aktuellt slag får övervägas om förvarstagande bör få ske. I det följande föreslås en uttrycklig bestämmelse om under vilka förutsättningar den som omhändertagits med stöd av polislagen (1984:387) och lagen (1976:511) om berusade personer m.m. får tas i förvar. Vidare föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken. Den som hämtats eller tagits med till förhör som misstänkt för brottet skall enligt regeringens förslag i vissa fall kunna tas i förvar. Detsamma föreslås gälla den som är tilltalad i ett brottmål och har hämtats till ett sammanträde inför rätten. Vissa modifieringar föreslås också i rättegångsbalkens bestämmelser om gripande. Regeringen tar också upp frågan om konventionsenligheten av 13 och 14 §§ polislagen. Som tidigare nämnts anser utredningen att övervägande skäl talar för att omhändertaganden enligt 13 § polislagen är oförenliga med Europakonventionen. Denna fråga behandlas i avsnitt 6.3. Även frågan om omhändertagande av unga kommer också att beröras i det följande. 6.2 Interimistiska omhändertaganden enligt polislagen Regeringens förslag: Den som har omhändertagits med stöd av 11 § polislagen skall få tas i förvar om detta är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Utredningen har dessutom föreslagit att de särskilda föreskrifter om omhändertaganden som avses i 11 § räknas upp i ett nytt andra stycke. Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget tillstyrker detta. Riksåklagaren anser dock att ändamålet med åtgärden bör vara avgörande för frågan om den omhändertagne skall få placeras i arrest. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att uppräkningen av de särskilda föreskrifterna bör göras komplett och omfatta alla författningar som ger polismyndigheten rätt att besluta om omhändertagande. Bakgrund: Ett omhändertagande innebär en inskränkning i rörelsefriheten. Hur ingripande denna inskränkning är beror på karaktären, varaktigheten och resultatet av omhändertagandet. Hur omhändertagandet verkställs är naturligtvis också av stor betydelse för bedömningen. Ett långvarigt omhändertagandet där den omhändertagne placeras i arrest eller annat låst utrymme är naturligtvis mer ingripande för den enskilde än ett omhändertagande som t.ex. innebär att polisen skjutsar hem ett barn till sina föräldrar. Bestämmelser om omhändertagande finns i många olika författningar. Vanligen anges det dock inte i bestämmelserna vad som avses med ett omhändertagande. Det framgår t.ex. oftast inte om omhändertagandet är förenat med en rätt att ta den omhändertagne i förvar. Som nämnts i förgående avsnitt är detta givetvis inte tillfredsställande ur legalitetssynpunkt. Enligt 11 § polislagen har en polisman befogenhet att interimistiskt omhänderta en person om polismyndigheten enligt en särskild föreskrift har rätt att besluta om omhändertagande. För att ett interimistiskt omhändertagande skall få ske krävs att föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande föreligger och att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara. Sådana bestämmelser om omhändertagande som avses i 11 § polislagen finns i flera olika författningar. Utlänningslagen Av dessa författningar är det endast utlänningslagen som uttryckligen anger att förvarstagande får ske. Enligt 6 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529) får således en utlänning som fyllt arton år tas i förvar - om hans identitet är oklar och hans rätt att få resa in i eller vistas i riket inte kan bedömas ändå, - om det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i Sverige skall kunna genomföras eller - om det antingen är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas eller det blir fråga om att verkställa ett sådant beslut samt det finns anledning att anta att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige. I 6 kap. 3 § utlänningslagen finns särskilda bestämmelser om rätten att ta ett utländskt barn under arton år i förvar. Beslut om förvar fattas av den myndighet som handlägger ett ärende om uppehållstillstånd, avvisning eller utvisning. Polismyndigheten kan således ta en utlänning i förvar bl.a. i de fall polismyndigheten enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen själv beslutar om avvisning. Dessutom kan polismyndigheten tillfälligt ta en utlänning i förvar om det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut. Beslutet skall skyndsamt anmälas till den handläggande myndigheten som omedelbart skall pröva om beslutet skall bestå (6 kap. 9 §). Regeringen har nyligen (prop. 1996/97:147) föreslagit att utlänningar som hålls i förvar skall vistas i särskilda förvarslokaler. Statens Invandrarverk skall ha ansvaret för dessa lokaler och för behandlingen av de utlänningar som vistas där. Enligt förslaget får placering i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest endast förekomma i undantagsfall. Lagen om vård av missbrukare Enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall får socialnämnden eller polismyndigheten besluta att en missbrukare omedelbart skall omhändertas om det dels är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av samma lag och dels rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Polismyndigheten skall genast underrätta socialnämnden om ett sådant beslut. Beslutet skall sedan underställas länsrätten eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård. Lagen om psykiatrisk tvångsvård Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp får polismyndigheten enligt 47 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård tillfälligt omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling. Utlämningslagarna Enligt 20 § lagen (1957:668) om utlämning för brott och 16 § lagen (1959:524) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller Norge får en polismyndighet, som skall biträda vid verkställighet av en utlämning, i anslutning därtill och om den den som skall utlämnas är på fri fot vid behov omhänderta denne, dock längst under 24 timmar. Enligt 9 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling får polismyndigheten i den ort där någon uppehåller sig som är efterlyst med anledning av beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen meddela honom reseförbud eller besluta om hans omhändertagande i avvaktan på framställning om utlämnande. Ett sådant beslut får meddelas endast om det föreligger sannolika skäl att en framställning om utlämnande skall bifallas och det skäligen kan befaras att den efterlyste avviker eller annars undandras sig utlämning. Föräldrabalken m.m. Om det i ett mål om verkställighet av dom eller beslut om vårdnad eller umgänge finns risk för att barnet förs ut ur landet eller saken av annan anledning är brådskande får länsrätten enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken omedelbart förordna att barnet skall tas om hand. Kan länsrättens beslut inte avvaktas får i stället polismyndigheten, oavsett om något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan fara för barnet. I förarbetena till bestämmelsen anges att polisen inte bör företa mer ingripande åtgärder än vad som krävs för att skydda barnet men att barnet i vissa fall får omhändertas (jfr bet. s.100). Som utredningen framhåller är det dock mycket tveksamt om bestämmelsen i 11 § polislagen är avsedd att ge polisen befogenhet att omhänderta ett barn med stöd av föräldrabalkens bestämmelse. Detsamma gäller bestämmelsen i 20 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Skälen för regeringens förslag: I 17 § polislagen anges att den som har omhändertagits inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Någon uttrycklig bestämmelse om förvarstagande finns däremot inte. Som framgått ovan finns det inte heller i de särskilda föreskrifter som avses i 11 §, med undantag för utlänningslagen, några uttryckliga bestämmelser om rätten att ta den omhändertagne i förvar. De särskilda föreskrifterna som ger polismyndigheten befogenhet att i olika situationer omhänderta personer torde emellertid i samtliga fall vara avsedda att ge stöd för förvarstagande. Enligt regeringens bedömning föreligger det i vart fall ett behov av att i vissa fall kunna ta den som omhändertas med stöd av de nu aktuella bestämmelserna i förvar. En uttrycklig bestämmelse om det bör därför införas. Förvarstagande bör dock få komma i fråga endast om detta behövs med hänsyn till ordning och säkerhet. Utredningen har föreslagit att de särskilda bestämmelser som avses i bestämmelsen om interimistiskt omhändertagande enligt 11 § polislagen uttryckligen skall anges i paragrafen. En risk med en sådan uppräkning är dock, som Länsstyrelsen i Södermanlands län antytt, att den inte blir fullständig. Regeringen har dessutom svårt att se någon egentlig fördel med en sådan uppräkning. Rätten att omhänderta någon intermistiskt förutsätter ändå att polisen har kännedom om vilka förutsättningar som krävs för ett omhändertagande enligt den materiella bestämmelsen. Någon uppräkning av de bestämmelser som avses kan därför inte anses motiverad 6.3 Omhändertagande enligt 13 § polislagen Regeringens bedömning: Möjligheten att tillfälligt omhänderta en person som stör den allmänna ordningen eller utgör en allvarlig fara för den bör behållas. Detsamma gäller omhändertaganden i syfte att avvärja en straffbelagd gärning. Regeringens förslag: Den som omhändertagits enligt 13 § polislagen skall få tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Utredningens förslag: Bestämmelserna om tillfälligt omhänder- tagande i 13 § polislagen upphävs med motiveringen att de strider mot Europakonventionen. I stället utvidgas institutet avlägsnande och möjligheterna till häktning. Avlägsnande defineras som en sådan inskränkning i rörelsefriheten som innefattar att en polisman för någon bort från en plats till hans bostad, till en polisstation eller till någon annan plats. Den som avlägsnats skall kunna förhöras. Enligt en ny bestämmelse skall häktning kunna ske för vissa brott som har typiskt ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd som kan följa på brottet. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Örebro tingsrätt och Justitiekanslern (JK), delar eller lämnar utredningens överväganden avseende konventionsenligheten av 13 § polislagen utan erinran. Enligt Riksåklagaren torde polislagens regler om omhändertagande, åtminstone vad gäller omhändertagande av den som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, strida mot Europakonventionen. Flera remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Malmö, Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Rikspolisstyrelsen samt Polismyndigheten i Stockholm uttrycker dock tveksamhet till utredningens bedömning. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om omhändertaganden enligt polislagen, på grund av den korta tid som ett sådant ingripande kan pågå, utgör frihetsberövanden i Europakonventionens mening. Rikspolisstyrelsen påpekar också att Europadomstolen aldrig har prövat frågan om konventionsenligheten av så kortvariga ingripanden. Rikspolisstyrelsen anmärker vidare att artikel 5:1 c i Europakonventionen enligt sin ordalydelse synes ge utrymme för att frihetsberöva en person i brottsförebyggande syfte. Utredningens förslag till ett utvidgat avlägsnandeinstitut tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser, däribland Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, avstyrker dock förslaget. Enligt Juridiska fakultetsnämnden skulle en sådan utvidgad möjlighet till avlägsnande i många fall uppfattas som ett förtäckt omhändertagande om ingripandet inte är kortvarigt och om det inte utmynnar i att man släpper kontrollen av den enskilde. Utredningens överväganden om häktning har mött massiv kritik. Förslaget avstyrks sålunda av majoriteten av remissinstanserna. Som skäl för avstyrkandet har åberopats att en sådan bestämmelse skulle strida mot ändamålsprincipen i 2 kap. 12 § regeringsformen och utgöra ett kringgående av Europakonventionens bestämmelser. Skälen för regeringens bedömning och förslag: Den personliga friheten skyddas i Europakonventionen genom bestämmelser som tar sikte på dels frihetsberövande, dels andra inskränkningar i rörelsefriheten. Skyddet mot frihetsberövande är betydligt starkare än skyddet mot andra rörelseinskränkningar. Konventionen tillåter inte att frihetsberövanden företas annat än under de förutsättningar som anges i artikel 5:1. Ett frihetsberövande som inte kan stödja sig på denna artikel strider alltså ovillkorligen mot konventionen. Däremot kan andra inskränkningar i rörelsefriheten företas med stöd av artikel 2:3 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Möjligheterna att göra sådana inskränkningar är mycket större än vad som gäller för frihetsberövanden. För att kunna avgöra om bestämmelserna om omhändertagande i 13 § polislagen är konventionsenliga krävs det därför att man tar ställning till om omhändertagandena utgör frihetsberövanden i konventionens mening. Europadomstolen har i ett stort antal fall prövat frågan om ett ingripande varit att betrakta som ett frihetsberövande eller inte. Av utredningens redogörelse över domar från Europadomstolen (bet. s. 69 ff) framgår att gränsdragningen mellan frihetsberövanden och andra ingripanden inte är helt självklar. Det rör sig snarare om en gradskillnad än en artskillnad. Bedömningen är dessutom beroende av de närmare omständigheter som förelegat i den konkreta situationen. Europadomstolen har framhållit att det finns en mängd olika faktorer att ta hänsyn till, såsom karaktären, varaktigheten och resultatet av åtgärden i fråga samt det sätt på vilket åtgärden verkställs. Vad som i och för sig talar för att omhändertaganden enligt 13 § polislagen är att betrakta som frihetsberövanden i konventionens mening är, som utredningen anför, den möjligheten som finns att ta den omhändertagne i förvar. Någon skyldighet att ta den som omhändertagits i förvar finns emellertid inte. Enligt vad utredningen anger har för övrigt möjligheten att placera den omhändertagne i förvar utnyttjats i endast ett fåtal fall. Utredningen har närmare undersökt omhändertagandebladen från år 1992 i polisområde 1 vid Polismyndigheten i Stockholm. Av 200 omhändertaganden togs endast 90 i förvar i arrest. Av dessa hade 78 rubricerats om av vakthavande befäl till omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Endast 12 personer togs således i förvar med stöd av polislagen. I de flesta fallen pågick omhändertagandena dessutom under kortare tid än de sex timmar som lagen tillåter. Mot att tillfälliga omhändertaganden enligt 13 § polislagen är att betrakta som frihetsberövanden i Europakonventionens mening talar förhållandet att det är frågan om så kortvariga omhändertaganden. Ett omhändertagande enligt 13 § får bestå i högst sex timmar. De fall som Europadomstolen prövat har gällt frihetsberövanden under mycket längre tid. Europadomstolen har som nämnts uttalat att skillnaden mellan frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten snarare är att bedöma som en gradskillnad än en artskillnad och att bedömningen av om det är fråga om ett frihetsberövande eller en mindre ingripande åtgärd får göras med utgångspunkt i den konkreta situationen och med beaktande av karaktären, varaktigheten och resultatet av åtgärden samt sättet på vilket åtgärden verkställts. Det måste också påpekas att många andra länder som har ratificerat Europakonventionen har en reglering som medger tillfälliga omhändertaganden i sådana situationer som avses i 13 § polislagen (se bet. s. 115 ff). Vad särskilt gäller nordiska förhållanden kan nämnas att såväl Norge som Finland nyligen har antagit polisförfattningar som tillåter sådana ingripanden. Enligt 8 § i den norska polislagen har polisen rätt att till polisstation eller annan lokal som används i polistjänsten "innbringe" den som på offentlig plats stör "ro og orden eller den lovlige ferdsel". Ingen får dock hållas kvar längre än nödvändigt och under inga omständigheter längre än fyra timmar. Enligt 20 § i den finska polislagen har en polisman rätt att avlägsna en person från en plats om det av hans hotelser eller övriga uppförande kan dras den slutsatsen att han sannolikt kommer att göra sig skyldig till brott mot liv, hälsa, frihet eller hemfrid eller till egendomsbrott. En person kan också avlägsnas från en plats om han uppför sig synnerligen störande eller orsakar överhängande fara för allmän ordning och säkerhet. Om det är uppenbart att det inte är tillräckligt att en person avlägsnas från platsen och störningen eller faran inte annars kan avvärjas kan personen gripas. Den som gripits kan hållas i förvar så länge det är sannolikt att han skulle göra sig skyldig till sådana brott som nyss nämnts eller uppföra sig störande eller vålla fara. Förvarstagande får ske under högst 24 timmar. I förarbetena till den finska polislagen lämnas en redogörelse för Europakonventionen och under vilka förutsättningar artikel 5:1 i denna medger att frihetsberövande får ske. Någon närmare analys av gripandebestämmelsens förenlighet med konventionen ges visserligen inte men uppenbarligen förutsätts att konventionen medger frihetsberövanden för nämnda ändamål. I propositionen till den finska polislagen föreslogs att bestämmelsen skulle medge gripande under högst 12 timmar. Under riksdagsbehandlingen höjdes dock, på förslag av förvaltningsutskottet, gränsen till 24 timmar. Utskottet anförde att det hör till den enskildes rättigheter att få adekvat skydd av samhället mot brott och störningar av allmän ordning. Utskottet ansåg att det kunde uppstå situationer, exempelvis vid upprepade incidenter, då en tidsgräns om 12 timmar inte skulle medge ett tillräckligt sådant skydd. Riksdagen godtog denna bedömning. I lagrådsremissen anförde regeringen att man av de fall Europadomstolen hittills prövat knappast kan dra några säkra slutsatser om hur domstolen skulle ställa sig till kortvariga frihetsberövanden. Med hänsyn till det och till att andra länder som ratificerat Europa- konventionen har en reglering som motsvarar 13 § polislagen gjorde regeringen den bedömningen att ett omhändertagande som varar enbart några få timmar inte bör anses utgöra ett frihetsberövande i Europakonventionens mening. Regeringen ansåg därför att ett sådant omhändertagande borde anses förenligt med artikel 2.3 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Regeringen ansåg däremot att det, liksom beträffande övriga bestämmelser om omhändertagande enligt polislagen, uttryckligen borde framgå av lagen att den som omhändertagits får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Lagrådet har anfört att det, i anslutning till ändringen i 17 §, vilken ändring gäller möjligheterna att ta bl.a. omhändertagna enligt 13 § i förvar, i allt väsentligt instämmer i den bedömning utredningen gjort angående 13 § polislagen och dess bristande överenstämmelse med Europakonventionens regler. Eftersom Europadomstolens hittillsvarande avgöranden innebär att rättsläget, enligt Lagrådets bedömning, i denna del inte kan anses helt klarlagt vill Lagrådet likväl inte motsätta sig den i remissen valda lösningen. Lagrådet anför att tillräckliga skäl att undanta omhändertaganden enligt 13 § från den generella bestämmelsen om att en person som omhändertagits enligt polislagen skall kunna tas i förvar inte kan anses föreligga. Detta ställningstagande grundar Lagrådet bl.a. på bristen på underlag för en meningsfull bedömning av en sådan reglerings praktiska förutsättningar eller konsekvenser. Därtill kommer, enligt Lagrådet, en osäkerhet huruvida ett sådant undantag på ett avgörande sätt skulle undanröja föreliggande tvivel om 13 § är förenlig med artikel 5.1 i Europakonventionen. Regeringen har i och för sig respekt för Lagrådets uppfattning som också delas av flertalet remissinstanser. Men, som Lagrådet också uttalat, är rättsläget inte klarlagt. Av skäl som anförts ovan anser därför regeringen det motiverat att i detta sammanhang utgå från att ett omhändertagande enligt 13 § polislagen är förenligt med Europakonventionen. Varken utredningen eller remissinstanserna har ifrågasatt det sakliga behovet av omhändertagandemöjligheter av det slag som regleras i 13 § polislagen. Det är också enligt regeringens uppfattning uppenbart att behov härav föreligger. Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsen har de senaste två åren ca 5 700 personer årligen omhändertagits enligt 13 § polislagen. Det saknas uppgifter om hur många av dessa som togs i förvar men enligt Rikspolisstyrelsen kan man räkna med att förvarstagande förekommer i minst 70 procent av de fall då omhändertagandet sker enligt 13 § polislagen. I och för sig skulle man kunna tänka sig att inte ta den omhändertagne i förvar utan istället låta honom stå under uppsikt på polisstationen. Av de uppgifter regeringen inhämtat från Rikspolisstyrelsen har framgått att detta av praktiska och personella skäl emellertid inte är möjligt. De flesta polisstationer saknar lämpliga lokaler för placering av personer som skall stå under uppsikt. Många gånger kan det också vara olämpligt att placera flera omhändertagna i samma lokal. Från arbetarskyddssynpunkt skulle det sannolikt krävas två poliser för att omhänderta en person. Regeringen gör därför bedömningen att det av praktiska skäl måste finnas möjlighet att som yttersta åtgärd ta den som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna i förvar i avvaktan på att förhör kan hållas. Med denna utgångspunkt finns det inte heller anledning för regeringen att överväga att undanta 13 § från den generella bestämmelsen om att den som omhändertagits enligt polislagen skall kunna tas i förvar. I sammanhanget bör också framhållas att ett sådant undantag, som Lagrådet också påpekat, inte på ett avgörande sätt skulle påverka frågan om förenligheten av 13 § med Europakonventionen. Däremot bör det uttryckligen anges att den som omhändertagits får tas i förvar endast om detta är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Eftersom regeringen anser att bestämmelserna om tillfälligt omhändertagande bör behållas finns det ingen anledning att gå in på utredningens förslag om ett utvidgat avlägsnandebegrepp och nya häktningsgrunder. 6.4 Omhändertagande för identifiering Regeringens förslag: Den som har omhändertagits med stöd av 14 § polislagen skall få tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Utredningen har dessutom föreslagit att det i 14 § skall införas en särskild skyldighet för var och en att i de fall som avses i paragrafen lämna uppgift om namn och adress. Remissinstanserna: Frågan om förvarstagande har inte uttryckligen berörts av remissinstanserna. Flertalet av remissinstanserna har dock tillstyrkt utredningens förslag om uppgiftsskyldighet. Skälen för regeringens förslag: Om en okänd person anträffas av en polisman och det finns särskild anledning att anta att han är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten vid anträffandet, får den okände enligt 14 § polislagen omhändertas för identifiering. Som förutsättning gäller dock att vederbörande vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller att det finns särskild anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig. Enligt 16 § sista stycket polislagen skall åtgärder skyndsamt vidtas för att den omhändertagnes identitet skall fastställas. Han får dock inte hållas kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv timmar. Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse om hur den som har omhändertagits för identifiering skall förvaras. Polisen anses dock ha en befogenhet att förvara den omhändertagne i arrest. Utredningen anser att bestämmelsen om omhändertagande för identifiering i 14 § polislagen torde strida mot Europakonventionen. Med hänsyn till att den omhändertagne kan tas i förvar anser utredningen nämligen att ett omhändertagande utgör ett frihetsberövande. Utredningen diskuterar om frihetsberövandet täcks av artikel 5:1 b, som förutsätter att omhändertagandet syftar till att uppnå fullgörandet av en i lag föreskriven skyldighet, men kommer fram till att det inte finns någon lagfäst skyldighet att identifiera sig. Utredningen föreslår därför att en sådan skyldighet införs. På samma skäl som framförts i förgående avsnitt beträffande 13 § anser regeringen inte att så kortvariga omhändertaganden som det normalt är frågan om är att betrakta som frihetsberövanden i Europakonventionens mening. Men även om ett ingripande enligt 14 § skulle vara att bedöma som ett frihetsberövande i Europakonventionens mening skulle det enligt regeringens bedömning ha stöd i artikel 5:1 b. Trots att uttryckliga föreskrifter saknades ansågs polisen redan före polislagens tillkomst ha rätt att, om det var nödvändigt för att genomföra en tjänsteuppgift, tillfråga en person som anträffas i polisverksamheten om hans namn och hemvist. En sådan förfrågan kan nämligen i och för sig inte anses utgöra intrång i någon grundlagsskyddad fri- och rättighet. Det var emellertid osäkert i vad mån en polisman dessutom hade rätt att ta med sig en person som vägrade att svara på en sådan fråga eller vars svar på goda grunder kunde antas vara felaktigt. I syfte att undanröja dessa tvivel infördes genom polislagen en möjlighet att för sådana fall omhänderta den okände för identifiering (prop. 1983/84:111 s. 103 f). Enligt regeringens bedömning måste 14 § polislagen tolkas så att var och en, för sådana fall som avses i paragrafen, är skyldig att på en polismans förfrågan lämna uppgift om sin identitet. Någon författningsändring i linje med vad utredningen föreslagit är således inte nödvändig. Som nämnts anses bestämmelsen i 14 § polislagen ge polisen befogenhet att ta den omhändertagne i förvar. Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelsen även i fortsättningen bör tillämpas så. Detta bör dock uttryckligen framgå av lagen. 6.5 Förvarstagande av den som är gripen Regeringens förslag: Förvarstagande av gripna personer skall inte längre vara obligatoriskt. Ett förvarstagande skall kunna underlåtas om syftet med gripandet ändå kan tillgodoses. En bestämmelse om detta förs in i rättegångsbalken. Utredningens förslag: Den som är gripen skall få tas i förvar endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) anser dock att bestämmelsen bör utformas efter mönster av 1 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen). Även Riksåklagaren framför denna synpunkt. Riksåklagaren anser vidare att förvarstagande skall vara huvudregel samt att ändamålet med ett förvarstagande i första hand måste bygga på häktningsförutsättningarna och först i andra hand på ordning och säkerhet. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att förvarstagande skall vara obligatoriskt vid gripanden och avstyrker förslaget. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Västerås anser att förslaget är onödigt om inte den av utredningen föreslagna nya häktningsbestämmelsen införs. Skälen för regeringens förslag: Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken skall den som är gripen, anhållen eller häktad tas i förvar. Bestämmelsen är obligatorisk, vilket innebär att den som är gripen i princip måste hållas inlåst i avvaktan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan. I 24 kap. 8 § rättegångsbalken föreskrivs att den som har gripits skall förhöras så snart som möjligt av polisman eller åklagare. Åklagaren är skyldig att efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Om inte den misstänkte anhålls skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att ha en regel om obligatoriskt förvarstagande vid gripande. Till följd av bestämmelserna om att förhör skall hållas så snart som möjligt och om att anhållningsbeslut skall fattas omedelbart efter förhöret blir gripandet ofta så kortvarigt att det inte framstår som meningsfullt att låsa in den gripne i polisarrest. Bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbalken bör visserligen inte, vilket JO också påpekat, uppfattas på det sättet att den omöjliggör ett förfarande som innebär att en person som har anhållits i sin frånvaro och därefter påträffats av polisen omedelbart förhörs enligt 24 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken och sedan, efter ett beslut av åklagaren, friges direkt efter förhöret utan att ha placerats i arrest. Bestämmelsen om obligatoriskt förvarstagande när det gäller gripna personer bör emellertid ändå kunna mjukas upp så att det tydligare kommer till uttryck att ett förvarstagande inte alltid är nödvändigt. Att som utredningen föreslagit medge förvarstagande av gripna endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet är emellertid enligt regeringens bedömning mindre lämpligt. Till att börja med bör även andra skäl än sådana som har med ordning och säkerhet att göra kunna vägas in vid bedömningen av behovet av förvarstagande. De särskilda häktningsförutsättningar som föranlett gripandet måste t.ex. alltid beaktas. Bestämmelsen bör därför utformas så att förvarstagande blir huvudregel. I likhet med vad såväl JO som Riksåklagaren anfört anser regeringen att bestämmelsen bör utformas efter mönster av 1 § lagen (1976:372) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och att förvarstagande således kan underlåtas om syftet med gripandet ändå kan uppnås. 6.6 Särskilt om gripande av barn under 15 år Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs som klargör att den som är under 15 år och gripits med stöd av 34 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) inte får tas i förvar. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. För att klargöra att förvarstagande inte får ske har dock utredningen föreslagit att uttrycket gripa i paragrafen skall ersättas med ta fast. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget att den som är under 15 år inte skall få tas i förvar. Flera instanser, däribland Riksdagens ombudsmän (JO) och Riksåklagaren, är dock kritiska till det av utredningen föreslagna begreppet "ta fast" och anser att det i stället i 34 § LUL uttryckligen skall anges att barnet inte får tas i förvar med stöd av bestämmelsen. Skälen för regeringens förslag: Den som är under 15 år är inte straffmyndig och kan därför inte dömas till påföljd. Enligt 34 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) har däremot envar rätt att gripa den som före 15 års ålder har begått brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa. Som förutsättning gäller att den unge anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Om en enskild person har gripit den unge skall han eller hon skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Bestämmelserna om gripande av den som inte är straffmyndig motiveras av att samma regler bör gälla för enskild persons befogenhet att gripa en lagöverträdare oavsett den misstänktes ålder. När bestämmelsen infördes framhölls det särskilt att det vid t.ex. grova våldsbrott skulle framstå som stötande om inte enskilda hade möjlighet att gripa barn under 15 år (prop. 1983/84:187 s. 25). Med envar skall i detta fall förstås även polisman, eftersom det finns situationer då institutet medtagande till förhör inte ger tillräckliga befogenheter, exempelvis då ett barn tar till flykten innan polismannen har hunnit uppmana honom att följa med till förhör (a. prop. s. 26). Utredningen är tveksam till om ett bestämmelsen om gripande av barn under 15 år är förenlig med Europakonventionen. Utredningen anser att det som talar för att ett ingripande med stöd av 34 § (nuvarande 34 § betecknades tidigare 16 §) eventuellt skulle kunna komma att bedömas som ett frihetsberövande är bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbalken att den som är gripen skall tas i förvar. Om det emellertid inte fanns någon befogenhet att ta barnet i förvar skulle bestämmelsen enligt utredningens bedömning troligen inte vålla några problem med hänsyn till Europakonventionen. Utredningen anser därför att möjligheten till förvarstagande bör tas bort. Regeringen har i avsnitt 6.3 gjort bedömningen att ett tillfälligt omhändertagande enligt 13 § polislagen inte bör anses utgöra ett frihetsberövande i Europakonventionens mening. Att en kort stund hålla kvar en ung person i syfte att överlämna vederbörande till en polisman för förhör bör av samma skäl inte anses vara mer än en sådan inskränkning i rörelsefriheten som täcks av artikel 2.3 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Det sagda gäller också en polismans åtgärd att följa efter och ta fast ett barn i syfte att ta med barnet till förhör. Alldeles oavsett frågan om förenligheten med Europakonventionen måste man emellertid ifrågasätta lämpligheten av att ta en person som är under 15 år i förvar. Rikspolisstyrelsen har för övrigt ifrågasatt om det inte redan av 35 § LUL och 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen) framgår att barn under 15 år som grips enligt 34 § LUL inte får tas i förvar. Regeringen delar Rikspolisstyrelsens uppfattning att det kan ifrågasättas om det inte redan av gällande lagstiftning framgår att barn under 15 år inte får tas i förvar. I 35 § LUL sägs nämligen att tvångsmedel som avses i 24-26 kap. rättegångsbalken inte får användas mot ett barn under 15 år och i 17 § behandlingslagen anges att den lagen inte är tillämplig på barn som gripits enligt 34 § LUL. Det kan dessutom tilläggas att det enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter (FAP 403-1) inte är tillåtet att förvara ett barn under 15 år i polisarrest eller annat låst utrymme. Eftersom ett förvarstagande emellertid grundar sig på bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbalken och inte på en bestämmelse i behandlingslagen och då det får anses oklart om undantaget i 35 § LUL avser även möjligheten till förvarstagande enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken (jfr prop. 1983/84:187 s. 26), bör det enligt regeringens bedömning klarläggas att ett barn som gripits med stöd av 34 § LUL inte får tas i förvar. Regeringen anser dock, i likhet med flera av remissinstanserna, att detta bör åstadkommas genom att det i paragrafen uttryckligen anges att den unge inte får tas i förvar. 6.7 Andra omhändertagande av unga Regeringens förslag: Den som är under femton år och omhändertagits med stöd av 14 § LUL eller polislagen skall inte kunna tas i förvar. Den som är mellan femton och arton år skall även i fortsättningen kunna tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Utredningens förslag: Möjligheten att omhänderta ett barn enligt 12 § polislagen bör enligt utredningen avskaffas och ersättas med en befogenhet för polisen att avlägsna ett barn från platsen i syfte att skyndsamt överlämna det till föräldrarna, annan vårdnadshavare eller socialnämnd. Som en följd av förslaget att upphäva bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i 13 § föreslår utredningen att 16 § polislagen upphävs. Eftersom det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om förvarstagande anser utredningen att den som omhändertagits enligt 14 § LUL inte skall kunna tas i förvar. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Några remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern (JK) och Riksåklagaren, anser att det uttryckligen bör framgå av 14 § LUL att den unge inte skall kunna tas i förvar. Flera remissinstanser, däribland Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Ronneby och Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att barn mellan 15 och 18 år i vissa fall även i fortsättningen bör kunna tas i förvar i arrest. Bakgrund: I förgående avsnitt har gripande av barn under femton år behandlats. Bestämmelser om polisens befogenheter att ingripa mot unga finns också i 14 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) respektive i 12 och 16 §§ polislagen. Om någon som inte fyllt arton år har gripits och åklagaren beslutar att inte anhålla honom får polismyndigheten enligt 14 § LUL hålla kvar vederbörande för att överlämna honom eller henne till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan vuxen person. Detta gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott. För samma ändamål får polisen hålla kvar den som inte fyllt arton år om han eller hon medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott. Ingen får hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret Om någon, som kan antas vara under arton år anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär en övervägande och allvarlig risk för vederbörandes hälsa eller utveckling får han eller hon enligt 12 § polislagen tas om hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare. Enligt 16 § polislagen skall den som omhändertagits enligt 13 § andra stycket samma lag förhöras så snart det är möjligt. Efter förhöret skall den omhändertagne friges snarast möjligt. Den som är under arton år får dock hållas kvar för att genom polisens försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Ingen får dock hållas kvar längre än sex timmar. Skälen för regeringens förslag: Utredningen är tveksam till om bestämmelserna i 14 § LUL respektive 12 och 16 §§ polislagen är förenliga med Europakonventionen. Utredningen framhåller visserligen att Europadomstolen har visat sig vara försiktig med att underkänna ingripanden som företas i syfte att skydda barn eller unga. Vad som emellertid enligt utredningen talar för att ingripanden med stöd av dessa lagrum eventuellt skulle kunna komma att bedömas som frihetsberövande är framför allt den omständighet att barnen, åtminstone i vissa fall, kan tas i förvar. I samband med att 12 § polislagen utvidgades till att gälla även unga mellan femton och arton år uttalade nämligen departementschefen att ungdomarna bör kunna placeras i polisarrest, häkte eller låsas in på annat sätt om det är absolut nödvändigt i det enskilda fallet (prop. 1990/91:86 s. 12 och 23). Detsamma är avsett att gälla även vid ingripanden enligt 16 § polislagen och 14 § LUL (a. prop. s. 15 och 18). Utredningen gör bedömningen att möjligheten att ingripa enligt 14 § LUL respektive 12 och 16 §§ polislagen inte kan stödjas på någon av punkterna i artikel 5:1 i Europakonventionen och att ett ingripande enligt någon av bestämmelserna därför eventuellt strider mot konventionen. Som en följd av utredningens förslag att upphäva bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande enligt 13 § polislagen föreslår utredningen att 16 § polislagen skall avskaffas. Vad gäller 12 § polislagen föreslår utredningen att möjligheten att omhänderta ett barn avskaffas och ersätts med en befogenhet för polisen att, under samma förhållanden som för närvarande, avlägsna ett barn från platsen i syfte att överlämna det till dess föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller socialnämnden. Av samma skäl som tidigare anförts beträffande tillfälliga omhändertaganden enligt 13 § polislagen (avsnitt 6.3) anser regeringen att ingripande enligt de nämnda lagrummen inte kan anses utgöra annat än sådana inskränkningar i rörelsefriheten som täcks av artikel 2.3 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Alldeles oavsett frågan om förenligheten med Europakonventionen måste man emellertid, precis som när det gäller gripande av barn under femton år, ifrågasätta lämpligheten av att ta unga personer i förvar. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter är det inte tillåtet att förvara ett barn under femton år i arrest. Enligt gällande rätt får däremot ungdomar mellan femton och arton år - om det är absolut nödvändigt i det enskilda fallet - tas i förvar i arrest (jfr prop. 1990/91:86 s. 23). Utredningens förslag innebär att det inte längre skulle vara möjligt att ta omhändertagna ungdomar mellan femton och arton år i förvar. Flera remissinstanser har varit kritiska mot detta och ansett att den möjlighet som hittills funnits för polisen att undantagsvis ta ungdomar mellan femton och arton år i förvar bör finnas kvar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller t.ex. att ungdomar i den ålder ofta är så fysiskt utvecklade att man kan jämställa dem med vuxna, varför det kan uppstå stora problem att upprätthålla ordning och säkerhet på en polisstation om det inte finns någon möjlighet att som yttersta utväg förvara "stökiga" ungdomar i arrest. Polismyndigheten i Stockholm och Polismyndigheten i Ronneby framför liknande åsikter. Regeringen vill framhålla att det normalt inte bör komma ifråga att ungdomar under arton år placeras i polisarrest eller häkte eller låses in på annat sätt. Enligt FN:s konvention om barns rättigheter får frihetsberövande av ett barn endast användas som sista utväg och då för kortast lämpliga tid (art. 37). Såsom uttalades i samband med att 12 § polislagen utvidgades till att avse även ungdomar mellan femton och arton år (prop 90/91:86 s. 15, 18 och 23) kan det dock undantagsvis i det enskilda fallet vara nödvändigt att placera den unge i arrest. Den som är under femton år bör däremot aldrig kunna tas i förvar i arrest. Som nämnts gäller detta redan i dag enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Regeringen anser dock att detta bör komma till direkt uttryck i lagtexten. Detta kan åstadkommas genom att det i 14 § LUL anges att den som är över femton år får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet och genom att det i 17 § polislagen anges att den som är under femton år inte får tas i förvar. 6.8 Omhändertagande på grund av berusning Regeringens förslag: Den som har omhändertagits med stöd av lagen (1976:511) om berusade personer m.m. skall få tas i förvar. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har berört förslaget har tillstyrkt det eller lämnat det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) ger polisman befogenhet att i vissa fall omhänderta berusade personer. Enligt lagens 1 § får således den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller för någon annan omhändertas. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall enligt 5 § så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman, som har att pröva om åtgärden skall bestå. Enligt 7 § sista stycket skall den omhändertagne friges så snart det kan ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagande ej längre föreligger. Frigivandet skall dock alltid äga rum senast inom åtta timmar efter omhändertagandet, om det inte uppenbarligen är förenligt med den omhändertagnes eget intresse att han får kvarstanna kortare tid därutöver. Någon uttrycklig bestämmelse om att den omhändertagne får tas i förvar finns inte. Av lagens förarbeten framgår dock att avsikten är att så skall kunna ske. En särskild regel bör därför tas in i LOB som klargör att den som omhändertagits enligt lagen också får tas i förvar. Sådant förvarstagande bör dock endast få ske om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. 6.9 Omhändertagande vid hämtning och medtagande till förhör Regeringens förslag: Den som hämtats eller tagits med till ett förhör som misstänkt för brottet skall kunna tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet. Detsamma gäller den som hämtas till ett sammanträde inför rätten i brottmål och är tilltalad i målet. Bestämmelser om detta införs i rättegångsbalken. Utredningens förslag: Utredningen anser inte att bestämmelserna om hämtning och medtagande till förhör i 23 kap 9 § rättegångsbalken, respektive hämtning till rätten enligt 9 kap. 10 § rättegångsbalken ger polisen befogenhet att ta den som omhändertagits i förvar. Utredningen anser att frågan om den som hämtats till rätten bör kunna tas i förvar bör övervägas ytterligare. Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) delar utredningens bedömning att de nuvarande reglerna inte ger befogenhet att ta personerna i fråga i förvar. Enligt JO skulle en sådan ordning knappast vara förenlig med Europakonventionens artikel 5:1 b med den restriktiva tolkning som denna artikel har fått i domstolens tillämpning. JO pekar vidare på angelägenheten av en klarläggning av frågan mot bakgrund av att Högsta domstolen ansett att gällande rätt medger att för vissa fall förvarsta personer som hämtats eller medtagits till förhör (NJA 1993 s. 360 I-II). Riksåklagaren betonar vikten av att frågan regleras i lag eftersom rättsläget mot bakgrund av de nämnda domarna från Högsta domstolen får anses oklart. Överåklagaren vid Regionåklagar- myndigheten i Stockholm anser att förvarstagande bör komma i fråga endast avseende personer som kan anses vara skäligen misstänkta för brott. Beträffande övriga, vittnen och målsägande, bedöms ett förvarstagande strida mot Europakonventionen. Liknande synpunkter framförs av Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Jönköping, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Östergötlands län samt Länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att den som hämtas till rätten med stöd av 9 kap. 10 § rättegångsbalken alltid skall kunna tas i förvar. Bakgrund: I rättegångsbalken finns bestämmelser om hämtning och medtagande till förhör. Under förundersökningen får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Om den som kallas till ett förhör utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, får han under vissa närmare angivna förutsättningar, hämtas till förhöret. I vissa fall kan hämtning även komma i fråga utan föregående kallelse (23 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken). Den som vare sig är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är vederbörande skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar (23 kap. 9 § rättegångsbalken). I rättegångsbalken finns bestämmelser om hämtning till rätten för såväl tvistemål som brottmål. Bestämmelserna gäller parter, vittnen och målsägande. I 9 kap. 10 § rättegångsbalken regleras hur ett beslut om hämtning till ett sammanträde i rätten skall verkställas. Som huvudregel gäller att den som skall hämtas inte får omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han eller hon skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet. Under vissa särskilda förutsättningar kan dock omhändertagande ske tidigare efter beslut av rätten eller en polismyndighet. Detta gäller om ett hämtningsförsök tidigare har misslyckats eller om det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till det. Omhändertagande får i sådana fall ske högst sex timmar eller, om rätten har fattat beslutet, högst arton timmar tidigare än vad som följer av huvudregeln. Den som har omhändertagits är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstationen eller annan plats som bestäms av polismyndigheten. Enligt paragrafen får inte den omhändertagne underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. Skälen för regeringens förslag: Någon lagregel som anger var den som hålls kvar för förhör eller hämtats till rätten skall placeras finns inte. I samband med att bestämmelserna om verkställighet av beslut om hämtning till sammanträde i rätten infördes i 9 kap. 10 § rättegångsbalken anförde departementschefen att de omhändertagna normalt borde kunna behandlas på samma sätt som de som enligt 23 kap. 9 § är skyldiga att stanna kvar för förhör på polisstation under viss tid (prop. 1983/84:78 s. 32). Departementschefen hänvisade till ett vägledande JO-uttalande beträffande behandlingen av den som tagits med för förhör (JO 1972 s. 51). Enligt departementschefen borde de riktlinjer som JO dragit upp i detta utlåtande i allt väsentligt tjäna som underlag även vid behandlingen av dem som omhändertagits för förhör vid domstol. I utlåtandet anförde JO att det oftast inte är sakligt motiverat med andra åtgärder än en tillsägelse till förhörspersonen att stanna kvar på polisstationen. Han skulle då kunna anvisas plats i ett förhörsrum, en öppen cell eller annat lämpligt rum. Enligt JO var det emellertid givet att det för vissa fall kunde vara påkallat med mer frihetsinskränkande medel beroende på risk för avvikande eller olämplig kommunikation med annan. För sådana fall borde insättande i arrest kunna komma i fråga som ett alternativ till uppehåll under mer eller mindre påtaglig bevakning i öppen lokal. För den som skall höras som rent vittne borde dock placering i arrest endast kunna komma i fråga i yttersta undantagsfall . I ett senare fall (JO 1984/85 s. 135) gav JO uttryck för en delvis annan uppfattning. Fallet gällde en man som hämtats till förhör och underrättats om misstanke om brott. På grund av brist på bevakningspersonal placerades mannen i en olåst polisarrest under nästan en timme. Med hänsyn till innebörden av ett hämtningsbeslut uttalade JO att en person inte får placeras i arrest enbart på den grunden att han hämtats till förhör. Detta gällde oavsett om denna var öppen eller låst. En person som hämtats till förhör borde överhuvudtaget inte föras till en arrestavdelning. Frågan om förvaringen av den som hämtats till förhör har härefter tagits upp av Högsta domstolen i NJA 1993 s. 360 I och II. Enligt domstolen får frågan om var en förhörsperson skall placeras för varje särskilt fall avgöras utifrån de allmänna principer för polisingripande som uppställts i 8 § polislagen. Enligt domstolen torde det i allmänhet vara tillräckligt att den som skall höras anmodas att stanna kvar, eventuellt med anvisningar att uppehålla sig i ett förhörsrum eller annat icke låst utrymme. Särskilt vid risk för att förhörspersonen avlägsnar sig eller för olämplig kommunikation kan det dock enligt domstolen i undantagsfall vara försvarligt att placera vederbörande i arrest som alternativ till bevakning i öppen lokal. Flera remissinstanser har framhållit att frågan om var den som omhändertagits för att förhöras eller höras av rätten bör klargöras. Lagrådet har i ett lagstiftningsärende angående kvarhållande för kroppsbesiktning uttryckt önskemål att frågan om placering av den som skall kroppsbesiktigas respektive den som skall höras enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken lagregleras (prop. 1993/94:24 s.119). Utgångspunkten vid placeringen av den som hålls kvar för förhör, respektive har hämtats till rätten, skall självfallet vara att denna skall ske i öppen lokal. Som både JO och Högsta domstolen uttalat kan det dock för vissa undantagsfall finnas ett behov av att kunna ta sådana personer i förvar. För den som skall förhöras kan ett sådant behov exempelvis uppstå genom att ett förhör inte går att genomföra omgående. Den som skall höras kan vara ohörbar på grund av berusning eller av någon annan anledning vara bråkig och stökig. Man kan också tänka sig att det finns risk att den som skall höras avlägsnar sig eller för olämplig kommunikation med någon som också skall förhöras. Särskilda regler bör därför införas om att den som hålls kvar för förhör med stöd av 23 kap. 9 § rättegångsbalken eller hämtats till rätten enligt 9 kap. 10 § samma balk, får tas i förvar i sådana undantagsfall. Beträffande 23 kap. 9 § bör förvarstagande komma i fråga endast avseende den som kan misstänkas för brottet. Beträffande den som omhändertagits enligt 9 kap. 10 § rättegångsbalken bör förvarstagande kunna komma i fråga om sammanträdet gäller brottmål och den som hämtats till rätten är tilltalad i målet. För båda fallen bör förvarstagande få ske endast om detta är påkallat med hänsyn till ordning och säkerhet samt ändamålet med ingripandet. Av samma skäl som tidigare anförts beträffande tillfälliga omhändertagande enligt 13 § polislagen (avsnitt 6.3) anser regeringen att ingripande enligt de nämnda lagrummen inte bör anses utgöra annat än sådana inskränkningar i rörelsefriheten som täcks av artikel 2.3 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Skulle ett förvarstagande enligt ifrågavarande bestämmelser ändå anses innebära ett frihets- berövande enligt Europakonventionen torde stöd för förvarstagande finnas i artikel 5:1 b i Europakonventionen. 7 Hävande av beslut om gripande m.m. 7.1 Hävande om beslut om gripande Regeringens förslag: Beslut om hävande av gripande skall för vissa fall kunna meddelas av polisen. En bestämmelse om detta införs i rättegångsbalken. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen och samtliga länsstyrelser och lokala polismyndigheter som betänkandet remitterats till delar utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Även andra remissinstanser, bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO), anser att det skulle vara av värde att i 24 kap. rättegångsbalken föra in en regel om polisens rätt att häva beslut om gripande. Enligt JO måste dock utgångspunkten vid utformningen av en sådan regel vara att det i princip skall ankomma på åklagare att pröva frågan om förändrade förhållanden efter ett korrekt gripandebeslut skall föranleda att gripandet hävs. JO föreslår därför en mer begränsad rätt för polisen att fatta sådana beslut. Riksåklagaren hänvisar till de skäl departementschefen i prop. 1986/87:112 anförde mot att låta polisen fatta beslut som i själva verket är negativa anhållningsbeslut och avstyrker att polisen ges en generell rätt att häva gripanden när polisen inte längre anser att det finns grund för fortsatt frihetsberövande. Enligt Riksåklagaren bör emellertid polisen ges formell rätt att häva beslut om gripande dels när gripandet är ogrundat, dels om den misstänkte har gripits med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 2 § rättegångsbalken (okänd identitet eller avsaknad av hemvist i landet) och den omständighet som utgjort grund för gripandet bortfallit. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Jönköping och Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Västerås framför liknande synpunkter. Förslaget avstyrks av Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Malmö, som anför att utredningen inte anfört något vägande skäl som motiverar en ändring. Även Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Stockholm avstyrker förslaget och anför att en ändring i nuvarande regler skulle kunna leda till gränsdragningsproblem och svårigheter i det praktiska polis- och åklagararbetet. Skälen för regeringens förslag: I 24 kap. 7 § rättegångsbalken regleras polismans befogenhet att även utan anhållningsbeslut gripa den som är misstänkt för brott. För att någon skall kunna gripas med stöd av denna bestämmelse krävs att det finns anhållningsskäl, men att det är så brådskande att ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas. Av 24 kap. 8 § rättegångsbalken följer att den som har gripits så snart som möjligt skall förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet skall det enligt samma bestämmelse skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren har därefter att omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas. Av 24 kap. 8 § rättegångsbalken följer att varje gripande utan undantag skall anmälas till åklagaren för bedömning i anhållandefrågan. Detta innebär dock inte att en polisman inte kan häva ett beslut om gripande. Att det skulle finnas en möjlighet för polisen att häva ett beslut om gripande förutsattes för övrigt av Processlagberedningen, som dock inte närmare angav för vilka fall detta skulle gälla (NJA II 1943 s. 329). Som utredningen angett måste gällande rätt anses innefatta en befogenhet för en förman inom polisen att pröva ett frihetsberövande som en honom underställd polisman har företagit. Detta följer närmast av allmänna grundsatser om polisens verksamhet. Denna prövning kan leda till att förmannen rubricerar om frihetsberövandet om han anser att någon annan grund bör åberopas eller till att han häver frihetsberövandet om han anser att det är uppenbart oriktigt. Frågan om vem som bör ha rätt att häva ett beslut om gripande togs upp av 1983 års häktningsutredning (SOU 1985:27) som ansåg att ansvaret för provisoriska frihetsberövanden i avvaktan på häktnings- beslutet även fortsättningsvis skulle vila på åklagaren. Detta ansvar kom enligt häktningsutredningen till uttryck genom reglerna om polisens skyldighet att anmäla ett gripande till åklagaren samt genom reglerna om vem som svarar för anhållningsförhör, anhållningsbeslut och häktningframställning. Enligt då gällande lagstiftning skulle anhållningsförhöret alltid hållas av åklagaren. Praxis hade emellertid enligt häktningsutredningen utvecklats så att en polisman oftast själv höll förhör med den misstänkte innan han anmälde gripandet till åklagaren. Dessutom anmäldes gripandet endast i de fall då det var fråga om att anhålla den misstänkte. Utredningen föreslog med anledning härav att förhöret med den gripne skulle få hållas antingen av en polisman eller av åklagaren. Om det vid polisförhöret kom fram att skäl för häktning inte längre förelåg borde polisen vidare få frige den misstänkte utan att anmäla gripandet till åklagaren. I annat fall skulle frihetsberövandet enligt häktningsutredningens förslag skyndsamt överlämnas till åklagaren. Regeringen godtog utredningens förslag att polisman skulle få hålla anhållningsförhör utan att först anmäla gripandet till åklagaren, men avvisade förslaget att polisen generellt skulle få häva beslut om gripande. Som grund härför åberopades i huvudsak att en generell befogenhet för polisen att häva beslut om gripande skulle innebära att polisen fick fatta negativa anhållningsbeslut. En sådan ordning kunde inte godtas eftersom ansvaret för anhållningsbeslut även fortsättningsvis borde åvila åklagaren (prop. 1986/87:112 s. 45 ff). Vad som förekommit i detta lagstiftningsärende ger inte anledning att ompröva grundprincipen att det skall ankomma på åklagare att fatta beslut om hävande av gripande. Som flera remissinstanser påpekat skulle det dock, inte minst ur den enskildes synpunkt, vara av värde om polisen i begränsad utsträckning för vissa väl definierade fall gavs uttrycklig rätt att fatta beslut om hävande av gripande. Vad som talar för att polisen bör ges en sådan möjlighet är, som utredningen anfört, att det av konstitutionella skäl inte bör tillåtas att ett frihetsberövande försenas av administrativa åtgärder, exempelvis att den som skall friges måste föras till polisstationen enbart av den anledningen att beslutet om gripande skall kunna hävas. Stöd för en sådan uttrycklig reglering kan hämtas både i Europakonventionen och regeringsformen. Europakonventionen bygger således på principen att varje frihetsberövande skall vara lagligt, dvs. stå i överensstämmelse med den nationella lagen. Ett frihetsberövande skall alltså upphöra så snart förutsättningar för det inte längre föreligger. Också ändamålsprincipen, indirekt uttryckt i 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen, torde medföra att den som är berövad friheten skall friges så snart frihetsberövande inte längre behövs för att uppnå det syfte som anges i den tillämpade paragrafen. Med hänvisning till det sagda bör polisen ges en uttrycklig möjlighet häva ett beslut om gripande om det är uppenbart att gripandet är ogrundat. En sådan rätt bör föreligga oavsett om polisen har hållit anhållningsförhör eller ej. När frihetsberövandet väl har anmälts till åklagaren och åklagaren därmed har tagit över ansvaret bör dock inte polisen ha befogenhet att besluta om frigivning. En rätt för polisen att häva beslut om gripande enligt vad som sagts ovan bör omfatta såväl sådana fall där gripandet visar sig vara ogrundat på grund av omständigheter som framkommit först efter beslutet om gripandet som sådana fall där det första beslutet visar sig vara ogrundat redan från början. En regel med denna uformning kommer att omfatta också sådana fall då en misstänkt gripits med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 2 § rättegångsbalken och den omständighet som utgjort grund för gripandet har fallit bort. Uppenbarhetsrekvisitet medför att polisen alltid skall lämna över ansvaret till åklagaren så snart det råder tveksamhet om det finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I första hand bör det ankomma på polismyndigheten att fatta beslut om hävande av gripande. Om det redan i omedelbar anslutning till gripandet framstår som uppenbart att det inte längre finns skäl för fortsatt frihetsberövande, bör dock även den polisman som har beslutat om gripandet kunna häva beslutet. 7.2 Underrättelseskyldighet Regeringens förslag: En bestämmelse införs i rättegångsbalken om skyldighet för polisen att underrätta den som grips enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken om den misstanke som gripandet avser och grunden för detta. Utredningens förslag: Överenstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om skyldigheten att underrätta en omhändertagen om anledningen till frihetsberövandet finns i 15 § polislagen och 7 § lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Även i 24 kap. 9 § rättegångsbalken finns en regel om underrättelseskyldighet, enligt vilken den som anhålls skall få besked om vilket brott han eller hon är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Detsamma gäller då ett anhållningsbeslut verkställs. Någon i lag angiven skyldighet att underrätta den som grips enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken finns dock inte. Enligt artikel 5:2 i Europakonventionen skall var och en som arresteras, snarast möjligt och på ett språk som han förstår, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom. Denna underrättelseskyldighet gäller enligt Europadomstolen alla som berövas friheten (Europadomstolens dom den 21.2.90 i mål nr 170 A, Van der Leer mot Nederländerna). Trots avsaknad av uttryckliga föreskrifter underrättar polisen i dag regelmässigt den som grips om misstanken mot honom eller henne och de skäl som finns för misstanken. JO har också tidigare anfört att det oavsett att uttrycklig föreskrift saknas, bör anses som en tjänsteplikt för en polisman att vid gripande underrätta den gripne om anledningen till åtgärden (JO 1969 s. 92). Regeringen anser att en sådan skyldighet nu bör lagfästas. 7.3 Rapporteftergift Regeringens förslag: Föreskrifterna om rapporteftergift tas in i bestämmelsen om rapporteringsskyldighet i polislagen. Utredningens förslag: Reglerna om rapporteringsskyldighet och rapporteftergift samlas i en särskild bestämmelse i rättegångsbalken. Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört frågan tillstyrker förslaget. Riksåklagaren anser dock att bestämmelsen skall placeras i polislagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 § polislagen skall en polisman som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal lämna rapport om det till sin förman. En polisman får dock lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Sådana föreskrifter har regeringen meddelat i polisförordningen (1984:387). Enligt 5 kap. 5 § polisförordningen får en polisman meddela rapporteftergift om det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle kunna ådömas för brottet och brottet dessutom med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstår som obetydligt. Mot bakgrund av utredningens förslag om nya häktningsbestämmelser föreslog utredningen vissa materiella förändringar av bestämmelserna om rapporteftergift. Med hänsyn till regeringens inställning till utredningens förslag i den delen är det nu inte aktuellt att överväga en ändring av innehållet i reglerna om rapporteftergift. Principerna om en polismans rapporteringsskyldighet har dock sådan betydelse för den enskilde att regeringen anser att även undantagen från principen bör lagregleras. Bestämmelserna om när en polisman får lämna rapporteftergift är en del av polisens befogenheter. Regeringen anser därför att det är mer logiskt ur systematisk synpunkt att placera dem i polislagen. Vi föreslår därför att reglerna tas in i polislagen. 8 Stoppande av fordon Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs i polislagen som ger polisen rätt att stoppa ett fordon för vissa särskilda ändamål. Regleringen är i huvudsak avsedd att kodifiera vad som anses gälla redan i dag. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Riksåklagaren och samtliga hörda överåklagare samt domstolar som förslaget remitterats till. Flera polismyndigheter, majoriteten av tillfrågade länsstyrelser, Rikspolisstyrelsen samt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande anser att befogenheten att stoppa fordon bör omfatta också polisens förebyggande verksamhet, bl.a. lämnande av upplysningar eller allmän trafiksäkerhetsinformation. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Polismyndigheten i Nyköping anser att polisen dessutom skall tillerkännas befogenhet att stoppa fordon i spaningssyfte, dvs. utan att det finns misstanke om något konkret brott. Skälen för regeringens förslag En lagreglering behövs Polisens rätt att stoppa ett fordon är inte lagreglerad. Det anses ligga i sakens natur att polisen har rätt att stoppa ett fordon för att kunna genomföra en trafikkontroll eller företa någon annan liknande åtgärd. Polisen anses även ha befogenhet att med våld stoppa ett fordon. Befogenheten anses följa av den rätt som polisen har att ingripa på annat sätt mot någon som färdas i fordonet, antingen det är fråga om att gripa någon med stöd av rättegångsbalkens regler eller att företa körkortskontroll med stöd av bestämmelserna i körkortslagen (1977:477). Om polisen stoppar ett fordon för att t.ex. ingripa mot en person som färdas i fordonet, medför det en inskränkning i rörelsefriheten för alla som befinner sig i fordonet. Det kan av konstitutionella skäl ifrågasättas om det är tillräckligt att lagstödet för ett sådant ingripande bara kan härledas tolkningsvis ur någon annan bestämmelse. Ytterligare ett viktigt skäl för att lagfästa principerna för när polisen med våld skall kunna få stanna ett fordon är att exempelvis användning av hinder och spikmatta samt förföljande av fordon är åtgärder som är förenade med stora risker för skador på person och egendom. Särskilt förföljandet av fordon innefattar så stora skaderisker att det i sig talar för att de grundläggande villkoren för att få stoppa fordon bör anges i lag (jfr JO 1990/91 s. 70). I likhet med utredningen anser regeringen därför att polisens rätt att stoppa ett fordon bör lagregleras. I vilka situationer bör polisen ges befogenhet att stoppa ett fordon? En lagreglering av polisens rätt att stoppa fordon bör i första hand utgå från vad som i dag anses som gällande rätt. Ett ingripande som innebär att ett fordon stoppas syftar vanligen till att polisen skall kunna ingripa mot föraren eller någon annan som färdas i bilen. En polisman bör således ha möjlighet att stoppa ett fordon om det finns anledning att anta att föraren eller någon annan som färdas i fordonet har begått ett brott eller om det behövs för att polisen av annan anledning än misstanke om brott skall kunna ingripa genom att beröva någon friheten, på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Polisen bör också få stoppa ett fordon om det behövs för att genomföra husrannsakan i fordonet eller för att genomföra en fordons- eller förarkontroll. Dessutom bör polisen få stoppa fordon om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet. Flera remissinstanser har framfört önskemål om en längre gående rätt för polisen att stoppa ett fordon. Några remissinstanser anser t.ex. att polisen bör kunna stoppa ett fordon i spaningssyfte, dvs. redan innan det föreligger misstanke om ett konkret brott. Liksom utredningen finner regeringen att det skulle föra för långt att medge tvångsmedel av detta slag på ett så tidigt stadium. Det bör således finnas en konkret brottsmisstanke för att bestämmelsen skall få tillämpas. Många remissinstanser menar att polisen dessutom bör få möjlighet att stoppa fordon i den förebyggande verksamheten t.ex. för trafikinformation. Det allmänna intresset av att sprida information i trafiksäkerhetsfrågor kan visserligen tyckas vara skäl nog för att polisen bör få stoppa ett fordon för att lämna sådan information. Det är emellertid enligt regeringens bedömning mycket svårt att finna några bärande principiella skäl för att just på detta område införa bestämmelser om att utnyttja myndighetsutövning som endast syftar till att sprida information. Polisens förebyggande arbete kan dessutom bedrivas på så många andra sätt, utan att polisen måste ha befogenhet att med tvång stoppa bilar. Regeringen anser därför inte att det finns anledning att införa en möjlighet för polisen att stoppa fordon enbart i förebyggande syfte. Polisen är emellertid oförhindrad att, även utan lagstöd, företa sådana åtgärder som inte kan betraktas som ingripanden. Polisen och andra berörda, t.ex. Vägverket eller Nationalföreningen för trafikäkerhetens främjande, har naturligtvis alltid möjlighet att överlämna trafiksäkerhets- information om åtgärden bygger på frivillig medverkan från förarens sida. Vid trafikkontroller kan polisen också passa på att utnyttja tillfället att lämna trafikinformation till de förare som stoppas. Polisens rätt att använda våld För att bestämmelsen om stoppande av fordon skall bli effektiv bör den kombineras med en uttrycklig bestämmelse om att en polisman, om andra åtgärder är otillräckliga och det är befogat, får använda våld för att stoppa ett fordon. Detta kan lämpligen ske genom ett tillägg i 10 § polislagen. Frågan om vilka hjälpmedel som bör få användas för att stoppa fordon är närmast av teknisk karaktär. Ett exempel på hjälpmedel som används är spikmatta. Polisens möjligheter att använda spikmatta regleras för närvarande i spikmattekungörelsen (1967:419). De olika hjälpmedlen som kan användas utvecklas hela tiden - numera rekommenderar polisen även uppbromsningsnät - och reglerna kan därför snabbt behöva ändras. Föreskrifter om den närmare användningen av sådana tekniska hjälpmedel bör därför inte meddelas i lag utan i förordning eller, efter regeringens bemyndigande, i föreskrifter utfärdade av Rikspolis- styrelsen. Spikmattekungörelsen bör därmed upphävas. 9 Fängsel Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs i polislagen om polisens rätt att använda fängsel. Regleringen motsvarar vad som i dag gäller för häktade m.fl enligt 15 § behandlingslagen. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) och Riksåklagaren anser att den dubbelreglering som uppstår genom att polislagen och behandlingslagen skulle delvis överlappa varandra bör undvikas. Enligt JO kan detta lämpligen undvikas genom att i polislagen tas in en hänvisning till behandlingslagen samtidigt som tillämpningsområdet för polislagen begränsas till personer som är berövade friheten på någon annan grund än som anges i 1 och 17 §§ behandlingslagen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att fängsel bör få användas under transport inte enbart då detta är påkallat av säkerhetsskäl utan även när det krävs av trafiksäkerhetsskäl. Länsstyrelsen hänvisar här till 101 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) och den omständigheten att det är allt vanligare med enmanstjänstgöring. Bakgrund: Handfängsel och andra fängsel är precis som skjutvapen och spikmattor en form av hjälpmedel som polisen kan använda sig av för att med våld genomföra en tjänsteåtgärd. För den som är häktad finns det särskilda bestämmelser om användning av fängsel i 15 § (lagen 1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen). Av paragrafen följer att den som är häktad får beläggas med handfängsel, dels under transport och i övrigt under vistelse utom förvaringslokalen om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, dels i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den omhändertagne, om andra medel visat sig vara otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den omhändertagnes egen eller annans säkerhet till liv och hälsa. Behandlingslagen gäller också bl.a. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott och den som tas i förvar i polisarrest . I polislagen finns det däremot inga uttryckliga bestämmelser om när fängsel får användas. I 10 § polislagen ges polisen en allmän befogenhet att i vissa angivna situationer utöva våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Med stöd av denna paragraf anses polisen ha rätt att använda fängsel om andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständighetrna är försvarligt (jfr JO beslut 1992-04-03, dnr 2888- 991). Skälen för regeringens förslag: Personer som är gripna, anhållna och häktade omfattas av behandlingslagens bestämmelser redan från det att de berövats friheten. Den som har berövats friheten av annan anledning än misstanke om brott omfattas däremot inte av lagen förrän han har tagits in i häkte eller polisarrest. Detta innebär att behandlingslagens bestämmelser om fängsel inte kan tillämpas på den som omhändertagits med stöd av polislagen eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. förrän vederbörande tas i förvar i arrest. När man i 1958 års behandlingslag jämställde de som var tagna i förvar i polisarrest med bl.a. anhållna och häktade, skedde det i syfte att skapa gemensamma regler för alla intagna (prop. 1958:68 s. 38). Syftet var alltså att olika kategorier av frihetsberövade skulle komma att behandlas lika. När det gäller användningen av fängsel kan nuvarande bestämmelser emellertid leda till att de som berövas friheten behandlas olika. Enligt 15 § behandlingslagen får en frihetsberövad för det första beläggas med fängsel under transport och annars under vistelse utom förvaringslokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att man med uttrycket säkerhetsskäl har avsett att omfatta bl.a. fall då det föreligger flyktfara (prop. 1975/76:90 s. 69 f.). Fängsel kan således användas med stöd av behandlingslagen redan om polisen bedömer att det finns risk för att en frihetsberövad kommer att försöka fly. Någon befogenhet att använda våld i en sådan situation torde för närvarande inte finnas i polislagen. I det här fallet går behandlingslagen således längre än polislagen, bortsett från de fall då den allmänna bestämmelsen i 10 § första stycket 6 skulle kunna vara tillämplig. Regeringen delar utredningens bedömning att polisen under transport och annan vistelse utom förvaringslokalen alltid bör ha befogenhet att använda fängsel för att förebygga och förhindra att en frihetsberövad person flyr. Behandlingslagen tillåter användning av fängsel också i övrigt om den frihetsberövade uppträder våldsamt och andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den häktades egen eller annans säkerhet till liv och hälsa. Det finns inte någon bestämmelse i polislagen som ger polisman befogenhet att använda våld i alla de situationer då det kan anses föreligga fara för säkerheten. Att i förebyggande syfte använda fängsel kan i vissa fall förhindra ytterligare våldsanvändning. Regeringen anser därför att polisen bör ges befogenhet att använda fängsel även i dessa fall. Polisen bör således ha befogenhet att belägga frihetsberövade med fängsel i alla de situationer som åsyftas i behandlingslagen, oberoende av den rättsliga grunden för frihetsberövandet. Detta bör, som också utredningen kommit fram till, åstadkommas genom att en särskild bestämmelse om användande av fängsel införs i polislagen. Bestämmelsen bör, såsom JO föreslagit, författningstekniskt utformas så att den hänvisar till behandlingslagen. Bestämmelsen bör omfatta alla fall då polisen ingriper genom att omhänderta eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet. Vad gäller den sistnämnda grunden bör fängsel exempelvis kunna användas under transport av en åtalad som skall inställas till förhandling vid domstol, om det finns risk för att han flyr eller det annars är nödvändigt av säkerhetsskäl. Bedömningen av om det föreligger flyktfara eller risk för säkerheten bör liksom i andra fall grundas på omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. att personen ifråga tidigare har visat sig vara rymningsbenägen. Likaledes bör polisen ha befogenhet att använda fängsel om en person som skall föras till ett sjukhus eller någon annan vårdinrättning uppträder på ett våldsamt sätt. Om det uppstår behov av att använda fängsel på någon som inte är frihetsberövad bör polisen, vid bedömningen av om det föreligger behov av att använda fängsel, ta särskild hänsyn till ändamålet med ingripandet. Det torde exempelvis inte vara försvarligt att använda fängsel för att ett vittne skall kunna hämtas till förhör, även om det finns risk för att vittnet avviker under transporten. Om polisen skall förpassa en person till en kriminalvårdsanstalt där han skall avtjäna straff, kan det emellertid vara försvarligt att använda fängsel för att hindra honom från att fly. Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen (Ju 95/4994) betonat betydelsen av att av säkerhetsskäl kunna använda fängsel under transporter. Detta är enligt Rikspolisstyrelsen särskilt angeläget med hänsyn till enmanstjänstgöringens ökade omfattning. Länsstyrelsen i Uppsala län framför liknande synpunkter. När det gäller att av säkerhetsskäl använda fängsel under transporter måste en avvägning, precis som vid alla andra former av polisingripanden, göras enligt behovs- och proportionalitetsprinciperna i 8 § polislagen. Enbart den omständigheten att en polisman ensam skall utföra en transport av en omhändertagen bör således enligt regeringens bedömning inte vara tillräckligt för att fängsel skall få användas. För att kunna ta ställning till om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att belägga den omhändertagna personen med fängsel måste polisen göra en bedömning av omständig- heterna i varje enskilt fall. Fängsel används i dag även av ordningsvakter (jfr Rikspolisstyrelsens föreskrifter FAP 692.1). I likhet med utredningen anser regeringen att en ordningsvakt, om inte annat följer av hans förordnande, bör ha samma befogenheter att använda fängsel som polisen. En bestämmelse om detta bör därför tas in i 29 § (tidigare 23 §). 10 Dokumentation av polisingripanden Regeringens förslag: En särskild bestämmelse om dokumentations- skyldighet införs i polislagen. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget i sak eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO), Riksåklagaren och Polismyndigheten i Stockholm anser att bestämmelsen bör lagtekniskt utformas på ett annat sätt för att undvika dubbelreglering i fråga om straffprocessuella tvångsmedlen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att begreppet "användning av skjutvapen" bör förtydligas så att det klart framgår att tjänsteskjutningar i övningssyfte inte behöver protokollföras. Flera remissinstanser, bl.a. Polismyndigheten i Nyköping, Länsstyrelsen i Kronobergs län och Länsstyrelsen i Skaraborgs län, anser det angeläget att dokumentationsskyldigheten underlättas genom ett väl fungerande blankettsystem. Rikspolisstyrelsen anser att det i polislagen dessutom bör föreskrivas att sådan dokumentation får föras med stöd av ADB. Skälen för regeringens förslag: Det finns inga generella bestämmelser om skyldighet att protokollera polisingripanden. Däremot finns det i olika författningar regler om vissa särskilda typer av ingripanden. Detta gäller bl.a. rättegångsbalkens regler om protokoll över beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Det finns vidare särskilda regler om skyldigheten att dokumentera användning av vissa hjälpmedel vid våldsutövning. Således finns i kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten regler om att den polisman som har använt skjutvapen skall lämna en skriftlig rapport om händelsen. Beträffande användning av spikmatta finns motsvarande regler i kungörelsen (1967:419) med bestämmelser om användning av spikmatta i polistjänsten. Betydelsen av en fullständig dokumentation av polisingripanden har påtalats av Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling vid en inspektion år 1991. Efter ett antal stickprovskontroller fann kommittén anledning att anmärka på polisens bristfälliga dokumentation av frihetsberövanden och rekommenderade därför i sin rapport till den svenska regeringen att varje polisiärt frihetsberövande borde bli föremål för en enhetlig dokumentation. Dokumentationen borde enligt kommittén innehålla vissa obligatoriska uppgifter, bl.a. tidpunkten och grunden för frihetsberövandet, tidpunkten för frigivandet, tidpunkten för underrättelse om de rättigheter som tillkommer den frihetsberövade, tecken på skador och sjukdomar, tidpunkterna för måltider och förhör samt tidpunkterna för underrättelse till den frihetsberövades anhöriga och till hans advokat samt för eventuella besök av dessa personer. Bestämmelser om skyldighet att dokumentera polisingripanden har stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. För det första tydliggör en sådan reglering att en polisman före ett ingripande måste ta ställning till bl.a. om förutsättningarna för ingripandet är uppfyllda. Dessutom medger en dokumentationsskyldighet en önskvärd kontroll av polisens verksamhet. Regeringen delar därför utredningens bedömning att en bestämmelse om dokumentationsskyldighet bör införas i polislagen. För att undvika dubbelreglering bör den föreslagna regeln inte gälla dokumentation över beslag, husrannsakan enligt rättegångsbalken, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Att protokoll skall föras vid dessa straffprocessuella tvångsmedel framgår av rättegångsbalkens bestämmelser. En hänvisning till rättegångsbalken bör därför göras. För att klargöra att inte övningsskjutningar behöver protokollföras har bestämmelsen formulerats om något. Rikspolisstyrelsens har framfört önskemål att det av en särskild paragraf i polislagen bör framgå att dokumentationen får ske med stöd av ADB. Registerutredningen överlämnade nyligen sitt slutbetänkande Polisens register (SOU 1997:65). Betänkandet innehåller förslag till regler om polisens register. Rikspolisstyrelsens förslag bör lämpligen övervägas i samband med beredningen av detta betänkande. 11 Passagerarlistor 11.1 Tillgången till uppgifter från transportföretag – frågans tidigare behandling Frågan om tullen och polisen bör få möjlighet att ta del av vissa uppgifter från transportföretag, såsom uppgifter om passagerare, last och fordon etc., har aktualiserats vid flera tillfällen tidigare, bl.a. av Datastraffrättsutredningen (SOU 1992:110) och EU-gränskontrollutred- ningen (SOU 1994:131). Datastraffrättsutredningen föreslog att uppgiftslämnande till polis och tull skulle få ske undantagsvis i syfte att avslöja sådan grov brottslighet som föranleder ett minimistraff på fängelse i två år. Uppgiftsskyldigheten skulle enligt utredningen begränsas till flygföretag och endast omfatta uppgifter om konkreta förhållanden, såsom uppgifter om viss resande eller om visst transportmedel. Frågan om utlämnande av uppgifter skulle prövas av domstol efter framställan av åklagare. I brådskande fall skulle åklagaren få interimistiskt besluta om utlämnande. Utredningens förslag fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Vissa remissinstanser ansåg att förslaget innebar ett alltför stort ingrepp i den enskildes integritet. Andra ansåg att uppgiftsskyldigheten borde utvidgas. Även EU-gränskontrollutredningen ansåg att tull och polis borde ges tillgång till bokningsuppgifter och att uppgifterna borde begränsas till vissa konkreta förhållanden. EU-gränskontrollutredningen ansåg dock att detta borde gälla även andra transportföretags bokningssystem. Med hänsyn till vikten av att snabbt kunna få ut uppgifter ansåg EU- gränskontrollutredningen att beslut om utlämnande som regel borde kunna fattas av åklagare eller chefen för ett tulldistrikt och sedan underställas Riksåklagaren respektive Generaltullstyrelsen. Förslaget tillstyrktes av majoriteten av remissinstanserna. Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen pekade på nödvändigheten av att också polisen får tillgång till uppgifter ur transportföretagens register för att undvika att terrorister och internationella brottslingar fritt kan passera in i landet. 11.2 Tullens tillgång till uppgifter från transportföretag Tullen har sedan den 1 juli 1996 befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter från transportföretag i fråga om passagerare, last och fordon (67 aoch 67 b §§ tullagen [1994:1550] samt 15 och 16 §§ lagen [1996:701] om Tullverkets befogenhet vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen). Frågan om polisens tillgång till motsvarande uppgifter behandlades inte i det lagstiftningsärendet. I den proposition som låg till grund för lagstiftningen (prop. 1995/96:166) redogjorde regeringen för de skäl som i och för sig kan åberopas mot att införa en skyldighet för transportföretagen att lämna ut uppgifter av förevarande slag; att det är frågan om intrång i de resandes personliga integritet och att det är frågan om tillgång till privata företags kunduppgifter, vilket innebär användning av personregister för andra ändamål än registret är avsett för. Regeringen gjorde dock bedömningen att behovet av uppgifterna i tullens brottsbekämpande verksamhet fick anses väga tyngre än det intrång i de resandes personliga integritet som ligger i att ett begränsat antal tjänstemän får tillgång till uppgifterna (a. prop. s. 79 f.). I propositionen gjorde regeringen bedömningen att utredningarnas förslag inte skulle ge tullen ett tillräckligt effektivt medel för att den internationella brottsligheten skulle kunna bekämpas. Riksdagen ställde sig bakom detta (bet. 1995/96:SkU23, rskr. 1995/96:288). Rätten för tullen att få tillgång till uppgifter från transportföretagens bokningsuppgifter går därför längre än vad utredningarna föreslagit. Tullmyndighetens beslut att inhämta uppgifter behöver t.ex. inte underställas domstol respektive Riksåklagaren eller Generaltullstyrelsen. Tullen har enligt bestämmelserna rätt att begära in sådana uppgifter om bokning och incheckning som är av särskild betydelse för att bekämpa den brottslighet som faller under tullens ansvarsområde. Uppgifter som saknar betydelse för utredning och lagföring av brott skall omedelbart förstöras. Transportföretagen får lämna uppgifterna genom att de görs läsbara genom terminalåtkomst. Tullen får dock inte ändra eller på annat sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt. 11.3 Polisen får tillgång till uppgifter från transportföretag Regeringens förslag: Polismyndigheten ges befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter i fråga om passagerare, last och fordon från transportföretag som transporterar varor, passagerare eller fordon till och från Sverige. Bestämmelserna utformas på samma sätt som de som redan gäller för tullen. Rikspolisstyrelsen har i skrivelse till Justitiedepartementet (Ju 96/359) framfört önskemål om att polisen, på samma sätt som tullen, skall ges tillgång till transportföretagens bokningsregister. Remissinstanserna: Förslaget har inte varit föremål för sedvanlig beredning. Synpunkter har dock under hand inhämtats från vissa berörda myndigheter. Riksåklagaren, Generaltullstyrelsen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Redareförening tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen välkomnar förslaget men framhåller att polisen bör få samma möjligheter att få tillgång till uppgifter också inom ramen för gränskontrollverksamheten. Justitiekanslern (JK) hänvisar till att tullens brottsbekämpande uppgifter är mer begränsade än polisen. JK anser därför att det av lagtexten bör framgå att polisen endast får begära in uppgifter som är av betydelse för att bekämpa allvarlig brottslighet och att begreppet allvarlig brottslighet bör defineras i lagtexten. Statens Järnvägar (SJ) uttalar liknande tankegångar om förslaget genomförs. SJ anser dock att nu rådande ordning med skyldighet att lämna ut uppgifter först då en misstanke om brott konkretiserats på ett sådant sätt att förundersökning inletts innebär en rimlig avvägning mellan polisens behov av uppgifter och den enskildes integritet. Transportindustriförbundet framhåller att det är utomordentligt viktigt att yrkandena begränsas till de fall då de bedöms tillföra den polisiära verksamheten värdefulla uppgifter och att befogenheten att begära uppgifter endast avser en begränsad personkrets inom polisen. Datainspektionen anser att frågan bör behandlas i samband med beredningen av Registerutredningens förslag om polisens underrättelseregister (SOU 1996:35). Skälen för regeringens förslag: Till polisens uppgifter hör att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. En annan viktig uppgift för polisen är att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Polisens verksamhet för att förebygga, uppdaga och beivra brott kan ske inom ramen för en förundersökning enligt rättegångsbalkens bestämmelser, men kan också utgöra verksamhet som faller utanför en förundersökning. Om polisen inom ramen för en förundersökning har misstankar om ett visst brott är uppgifterna ofta så konkretiserade att uppgifter ur exempelvis ett transportföretags bokningsregister kan inhämtas med stöd av rättegångsbalkens regler om beslag. Någon laglig möjlighet för polisen att ta del av sådana uppgifter under förspaningsstadiet, innan misstanke om ett visst konkret brott uppstått, finns däremot inte. Polisens förspaning kan ha flera olika inriktningar. Den kan till att börja med utövas i syfte att identifiera och karaktärsbestämma hot mot samhället som det är polisens uppgift att förebygga. Sådan strategisk verksamhet kan exempelvis innebära en kartläggning av narkotikans vägar eller en beskrivning av strukturen av en viss organiserad brottslighet. Syftet med förspaningen kan också vara att ge polisen det underlag som behövs för att brott skall kunna förhindras. Sådan verksamhet kan exempelvis bestå i att polisen inför ett större evenemang samlar in information som behövs för att insatserna skall kunna planeras. Informationen kan exempelvis utgöras av det förväntade antalet deltagare, den väg de förväntas ta till platsen och de transportsätt de förväntas använda. Sammanställning av sådan information kan i många fall vara avgörande för polisens möjlighet att förhindra att brott begås. Polisens förspaning kan också på annat sätt vara operativt inriktad. Den kan t. ex. syfta till att ge sådan kunskap om brottslig verksamhet som kan hjälpa polisen att upptäcka och avbryta pågående brottsliga aktiviteter. Förspaningen kan då leda till att förundersökning inleds. För samtliga dessa olika former av förspaning skulle polisen, på motsvarande sätt som tullen, ha stor nytta av tillgång till uppgifter i transportföretagens bokningsregister. På samma sätt som för tullen måste behovet av dessa uppgifter i brottsbekämpningen anses väga tyngre än det intrång i de resandes personliga integritet som ligger i att uppgifter av detta slag lämnas ut. Regeringen anser därför att även polisen bör ges tillgång till uppgifter från transportföretag som transporterar varor till och från Sverige. Justitiekanslern har framfört att tullens brottsbekämpande verksamhet är mer begränsad än polisens och att polisens befogenhet att få del av uppgifter från transportföretagen därför bör begränsas till bekämpning av allvarlig brottslighet. Regeringen kan inte se några skäl till varför polisens tillgång till uppgifter skulle begränsas till allvarlig brottslighet när denna begränsning inte gäller för tullen. En annan sak är att det naturligtvis inte bör komma i fråga att begära ut uppgifter för att bekämpa rena bagatellbrott. Detta framgår redan av proportionalitetsprincipen i 8 § polislagen. Regeringen anser därför att bestämmelserna bör utformas på samma sätt som de som redan gäller för tullen. Polismyndigheten bör således få begära in endast sådana uppgifter som kan antas ha betydelse för att bekämpa brottslighet. Uppgifter om passagerare skall bara få avse namn, resrutt, bagage, medpassagerare samt sättet för betalning och bokning. Uppgifter som visar sig sakna betydelse för utredning och lagföring av brott skall, precis som hos tullen, omedelbart förstöras. Under den tid bokningsuppgifterna förvaras hos polismyndigheten omfattas de av sekretesskydd enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100). Ett transportföretag bör ha möjlighet att lämna ut uppgifter genom att de görs läsbara för polismyndigheten genom terminalåtkomst. Generaltullstyrelsen har uppgett att det inledningsvis förekommit vissa praktiska svårigheter att få ut uppgifter från transportföretagen. Som uttalades i samband med att tullmyndigheten fick motsvarande rätt att ta del av uppgifter från transportföretagen (prop. 1995/96:166 s. 85) är det ytterst angeläget att tillvarata näringslivets goda vilja att medverka i kampen mot den internationella brottsligheten och samarbeta med tullen, och nu också polisen, i dessa frågor Regeringen utgår från att Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen i samråd försöker lösa eventuella problem genom överenskommelser med transportföretagen. 12 Övrigt I detta avsnitt redovisas vissa frågor som utredningen tagit upp men där regeringen inte anser att det finns skäl att lägga fram några förslag till lagändringar. Vidare behandlas en skrivelse från Polismyndigheten i Stockholm från den 4 mars 1994 med begäran om ändring av 4 kap. 9 § ordningslagen i syfte att möjliggöra för polisman att självständigt avvisa eller avlägsna en person från ett trafikföretags område eller färdmedel (Ju94/860).Grundläggande regler om polisingripande 12.1.1 Bör begreppet polisingripande defineras? Regeringens bedömning: Någon definition av begreppet polisingripande bör inte införas i polislagen. Utredningens förslag: En ny bestämmelse införs i polislagen där begreppet polisingripande definieras. I bestämmelsen anges också att vissa uppräknade former av ingripanden får företas endast under de förutsättningar som anges i polislagen eller annan författning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Några - däribland Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren och JUSEK ifrågasätter dock om den föreslagna bestämmelsen täcker alla former av polisingripanden. Stockholms tingsrätt ifrågasätter också om inte en bestämmelse som den föreslagna också måste innehålla någon mer generellt utformad regel, vilken kan tänkas inrymma särpräglade ingripandesituationer som polisen kan komma att ställas inför. Skälen för regeringens bedömning: I 8 § polislagen ges allmänna principer för polisingripanden. Enligt bestämmelsen skall en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning, ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Vilka åtgärder som kan räknas som polisingripande eller vad som närmare kännetecknar ett sådant framgår dock inte av bestämmelsen eller av polislagen i övrigt. Enligt utredningen måste dock med sådant ingripande avses en åtgärd som syftar till ett konkret resultat, som riktar sig mot en eller flera bestämda personer och som medför synbara eller kännbara verkningar. Dessutom skall det enligt utredningen vara fråga om en åtgärd som på något sätt kan förenas med tvång. En polisman som företar ett ingripande enligt denna definition torde enligt utredningen inskränka en eller flera av de fri- och rättigheter som anges i Europakonventionen. Utredningen menar att en polismannen därför i princip är skyldig att ta ställning till om åtgärden av hänsyn till Europakonventionen eller till regeringsformen kräver författningsstöd eller om den kan företas utan ett sådant stöd. Enligt utredningen kan det dock vara svårt att göra sådana överväganden i en akut situation av oordning. Med beaktande härav skulle det enligt utredningen vara värdefullt om polislagen innehöll en uttrycklig bestämmelse om vilka olika former av ingripanden som en polisman får företa under förutsättning att han har stöd för åtgärden i lag eller annan författning. Utredningen har med ledning härav föreslagit att vissa uppräknade ingripanden inte får förekomma utan uttryckligt författningsstöd (se bet. s. 128 f. och 265 f). Som utredningen angett kunde det i och för vara av värde att i polislagen uttryckligen och uttömmande reglera vad som avses med polisingripande.En sådan bestämmelse skulle dock med nödvändighet bli relativt vag och obestämd. Som flera remissinstanser påpekat finns det dock en risk att bestämmelsen ändå inte skulle bli heltäckande. Enligt regeringens bedömning finns det inte heller något mer påtagligt behov av en sådan bestämmelse. Det reformbehov som lyfts fram i utredningen avser endast en enskild polismans behov av klargörande av vilka handlingar som kräver stöd i polislagen eller annan författning. Ett sådant klargörande kan emellertid lämpligen ske på annat sätt än genom lagstiftning, t.ex. genom information och anvisningar från Rikspolisstyrelsen.. 12.1.2 Tillämpningsområdet för behovs- och proportionalitets- principerna Regeringens bedömning: Behovs- och proportionalitetsprinciperna i 8 § polislagen bör liksom i dag förbehållas polisingripanden i egentlig mening och inte avse även annan polisiär verksamhet. Utredningens förslag: De s.k. behovs- och proportionalitets- principerna i 8 § polislagen bör tillämpas vid alla former av polisiära åtgärder. Utredningen föreslår därför att paragrafen ändras så att det uttryckligen framgår att den avser samtliga fall då en polisman vidtar en åtgärd eller handlar på något annat sätt. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser, bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO) och Riksåklagaren, är dock kritiska till förslaget. Riksåklagaren har således angett att det blir missvisande att göra nuvarande 8 § tillämplig på all verksamhet och att det är svårt att se hur behovs- och proportionalitetsprinciperna skulle kunna göras gällande i polisens stödjande verksamhet och brottsförebyggande arbete. Riksåklagaren har vidare framfört att ett genomförande av förslaget skulle medföra en risk för att 8 § kom att ses enbart som en etisk regel utan sakligt innehåll och att respekten för de grundläggande principerna därmed kom att urholkas. Skälen för regeringens bedömning: I 8 § polislagen ges vissa allmänna principer för polisingripanden. I bestämmelsen kommer bl.a. de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna till uttryck. Regeringen delar den bedömning av utredningens förslag som JO och Riksåklagaren redovisat. Förslaget i denna del bör därför inte genomföras. De allmänna principerna i 8 § polislagen bör alltså alltjämt förbehållas polisingripanden i egentlig mening. 12.1.3 Polisens befallningsrätt Regeringens bedömning: Några bestämmelser om polisens rätt att meddela befallningar bör inte införas i polislagen. Utredningens förslag: En allmän bestämmelse om polisens rätt att meddela befallningar införs i polislagen. Bestämmelsen omfattar befallningar som meddelas innan polisen har fattat beslut om något annat ingripande. Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser, bl.a. Riksdagens ombudsmän, Polismyndigheten i Stockholm och Justitiekanslern. Förslaget avstyrks dock av Rikspolisstyrelsen som anser att det går för långt i detaljreglering av polisens arbete. Skälen för regeringens förslag: Som utredningen anfört kan det i och för sig sägas vara av värde att man försöker reglera polisens alla befogenheter att ingripa mot enskilda. Vad som talar mot att införa en sådan bestämmelse är att polisen ändå har befogenhet att meddela befallningar i situationer då det finns möjlighet att ingripa med tvång. Det ligger alltså i sakens natur att polisen kan meddela befallningar i de situationer då andra mer ingripande åtgärder kan vidtas. Härtill kommer att, som Rikspolisstyrelsen påpekat, en författningsreglering av befallningsrätten skulle innebära en alltför långtgående detaljreglering av polisens arbete. Några bestämmelser om befallningsrätten bör alltså inte införas i polislagen. 12.2 Nödhandlingar Regeringens bedömning: Några särskilda regler om en polismans användning av våld för det fall han angrips med våld eller hot om våld bör inte införas i polislagen. Utredningens förslag: 10 § polislagen utvidgas så att en polisman får uttryckligt stöd för att använda våld om han angrips med våld eller hot om våld eller då han behöver använda våld för att förhindra en frihetsberövad person att rymma. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Flera instanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholm, flera länsstyrelser samt Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att förhållandet till nödvärnsrätten måste klarläggas ytterligare. Åke Svensson m.fl, Polishögskolan avstyrker förslaget under åberopande av att det inte föreligger något reformbehov. Skälen för regeringens bedömning: Utredningens förslag innebär att en polisman som angrips med våld eller hot om våld i ökad utsträckning skulle kunna åberopa polislagens regler om rätten att ingripa med våld. Han skulle därigenom slippa åberopa brottsbalkens regler om nödvärn. Förslaget innebär en återgång till vad som gällde innan polislagen kom till. En polisman fick då enligt 24 kap. 2 § brottsbalken använda det våld som med hänsyn till omständigheterna var försvarligt om han vid genomförandet av en tjänsteåtgärd möttes eller angreps med våld eller hot om våld. Regeringen delar utredningens principiella uppfattning att regler om polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa i så stor utsträckning som möjligt bör vara intagna i ett samlat regelverk. När det gäller en polismans befogenhet att använda våld i de fall han angrips med våld eller hot om våld måste dock lämpligheten av en samlad reglering i polislagen analyseras mot bakgrund av den rätt till nödvärn som enligt 24 kap. brottsbalken tillkommer en polisman liksom varje annan medborgare. Den nuvarande bestämmelsen om polisens rätt att använda våld i 10 § polislagen motsvarar i huvudsak vad som tidigare gällde enligt 24 kap. 2 § brottsbalken. Där föreskrevs att en polisman fick använda det våld som med hänsyn till omständigheterna var försvarligt om han vid genomförandet av en tjänsteåtgärd möttes eller angreps med våld eller hot om våld. I 10 § polislagen nämns dock inte det fallet att en polisman angrips med våld eller hot om våld. Skälet till det är enligt förarbetena till bestämmelsen att en polisman som angrips på detta sätt, liksom andra medborgare, har rätt till nödvärn och sålunda redan på denna grund har befogenhet att använda våld (prop. 1983/84:111 s. 94). Det finns en viktig skillnad mellan polislagens reglering om rätten att använda våld och brottsbalkens regler om nödvärn. Polislagen avser endast användande av våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Brottsbalkens regler om nödvärn däremot är vidare och täcker våldsanvändning som inte är uppenbart oförsvarlig. Medan det kan anses vara en tjänsteplikt för en polisman att då han angrips med våld eller hot om våld använda det våld som är försvarligt, kan det självfallet aldrig vara en tjänsteplikt att därutöver bruka våld i den vidare utsträckning som tillåts av reglerna om nödvärn. Regeringen finner inte anledning att frångå den grundsyn som departementschefen gett uttryck för i den ovan nämnda propositionen. Någon ändring av polislagen på det sätt som utredningen föreslagit bör därför inte genomföras. 12.3 Befogenhet att använda våld för att förhindra rymning Regeringens bedömning: Någon utvidgning av 10 § polislagen i syfte att tydliggöra att en polisman har befogenhet att använda våld då någon som är frihetsberövad försöker rymma bör inte göras. Utredningens förslag: 10 § polislagen utvidgas så att det uttryckligen framgår att en polisman har befogenhet att använda våld, inte bara då han med laga stöd skall beröva någon friheten och denne försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa frihetsberövandet, utan också då någon som redan är frihetsberövad försöker rymma och polismannen möts av motstånd då han skall förhindra rymningen. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) framför att frågan om polismans befogenhet att använda våld för att hämta eller ta med en person till förhör eller för att hålla kvar en person som har förts in på polisstationen t.ex. för förhör eller kroppsbesiktning måste utredas närmare mot bakgrund av utredningens definition av begreppet frihetsberövande. Enligt Polismyndigheten i Karlshamn måste den föreslagna ändringen i polislagen kompletteras med en ändring som ger arrestantvakter, ordningsvakter vid polismyndigheterna och anställda med förordnanden befogenhet att använda våld när de nyttjas vid bevakning utanför polisstationen. Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om befogenhet att använda våld för att förhindra rymning finns både i brottsbalken (24 kap. 2 §) och i polislagen (10 § första stycket 2). Bestämmelsen i brottsbalken reglerar användningen av våld för att hindra att den som är frihetsberövad rymmer. I paragrafen nämns särskilt den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen, men det kan också vara fråga om någon som exempelvis är omhändertagen på grund av berusning eller intagen för rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen riktar sig framför allt till den personal vid kriminalvårdsanstalter, häkten sjukhus eller liknande som det åligger att hindra rymningar. I förekommande fall omfattas dock även polismän och arrestantvakter. Enligt bestämmelsen är det straffritt att bruka våld för att rymningen skall hindras. Polisen har enligt 10 § första stycket 2 polislagen befogenhet att använda våld i situationer då någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma. Detsamma gäller om polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande. Enligt regeringens bedömning ger bestämmelserna i 24 kap. 2 § och 10 § polislagen polisen erforderligt stöd för att med våld ingripa för att förhindra rymning. Någon ändring av polislagen enligt vad utredningen föreslår är därför inte motiverad. 12.4 Befogenhet att använda våld för att hålla en frihetsberövad person till ordningen Regeringens bedömning: Något särskilt lagstöd för en polismans befogenhet att använda våld då han skall hålla en frihetsberövad person till ordningen behöver inte införas. Utredningen: Utredningen har gjort bedömningen att det inte finns något positivt lagstöd för befogenheten att använda våld då en polisman möts av annat motstånd än som avses i 10 § första stycket 1 polislagen då han skall hålla en frihetsberövad person till ordningen. Utredningen föreslår till följd härav att det i 10 § polislagen föreskrivs att en polisman får använda våld också för sådana fall. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Skälen för regeringens bedömning: Utöver vad som gäller vid rymning är det enligt 24 kap. 2 § brottsbalken straffritt att använda våld för att upprätthålla ordningen om en frihetsberövad person, med våld eller hot om våld, sätter sig till motvärn eller på annat sätt gör motstånd mot någon under vars uppsikt han står, när denne skall hålla honom till ordningen. Bestämmelsen motiveras av att den som har tagits i förvar på kriminalvårdsanstalt, i häkte eller i polisarrest är skyldig att rätta sig efter de ordningsregler som gäller för förvaringslokalen och de anvisningar som personalen lämnar honom. Detta är i sin tur motiverat av att det med hänsyn till risken för bl.a. rymning, skadegörelse eller annan våldsutövning anses nödvändigt att förhindra omhändertagna från att röra sig fritt inom förvaringslokalen. Bestämmelsen i 24 kap. 2 § brottsbalken gäller även för en polisman som har att hålla någon till ordningen. Utöver regleringen i brottsbalken har polisen också befogenhet att meddela de anvisningar som behövs för att genomföra en beslutad tjänsteåtgärd, exempelvis ett omhändertagande. Om en person har berövats friheten får polisen således lämna vederbörande erforderliga anvisningar i syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten på platsen. Den som inte åtlyder en sådan anvisning måste självfallet, som en yttersta åtgärd, med våld kunna hållas till ordningen. Enligt regeringens bedömning måste en sådan möjlighet anses ligga redan i den bakomliggande rätten att hålla vederbörande frihetsberövad. 12.5 Handräckning Regeringens bedömning: Särskilda regler om handräckning bör inte införas i polislagen. Utredningens förslag: Särskilda regler om handräckning införs i polislagen. I bestämmelserna definieras begreppet handräckning, beskrivs hur man begär handräckning och regleras när polisen är skyldig att lämna handräckning och när en begäran om handräckning får avslås. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) är dock kritisk till förslaget och ifrågasätter om det är tillräckligt genomarbetat för att kunna ligga till grund för lagstiftning. Enligt JO bör det göras en genomgång av hela det aktuella regelbeståndet i syfte att i varje särskilt hänseende få till stånd en tillfredsställande reglering av polisens handräckningsuppgifter. JO anser att handräckningsfrågan bör regleras i princip uttömmande i varje särskild författning och en eventuell reglering i polislagen begränsas till vissa allmänna regler av närmast formell karaktär. JO ifrågasätter således behovet av en särskild definition av handräckningsbegreppet. JO är också kritisk till utredningens förslag att polisen skall kunna avslå en begäran om handräckning. Riksåklagaren framför liknande åsikter. Några remissinstanser, däribland Länsstyrelsen i Stockholms län, anser att de handräckningsbestämmelser som i dag finns i olika författningar bör ses över. Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i Hallands län anser att sökande myndighet bör ges möjlighet att överklaga ett avslagsbeslut. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar JO:s bedömning att handräckningsfrågor i första hand bör lösas inom ramen för varje särskild författning. Utredningen har av tidsskäl inte ansett sig ha möjlighet att lämna något förslag till en sådan reglering och beredningsunderlag för en sådan lösning saknas följaktligen. I likhet med JO är regeringen dessutom tveksam till förslaget att ge polisen möjlighet att diskretionärt avslå framställningar om handräckning. Det finns nämligen en risk för att detta skulle kunna leda till en alltför ensidig bedömning där hänsyn i stor utsträckning togs till den arbetssituation som för närvarande råder hos polismyndigheten. Det bör inte heller ankomma på en polismyndighet att pröva om en annan myndighet har behov av polishandräckning eller inte. Å andra sidan måste det förutsättas att de myndigheter och institutioner som är berättigade att begära polishandräckning noga överväger om en sådan åtgärd är rimlig med hänsyn till vikten av åtgärden och den resursåtgång som krävs hos polisen. Regeringen utgår från att en begäran om polishandräckning alltid föregås av en noggrann prövning om det finns andra sätt att lösa den uppkomna situationen och att den som begär handräckningsuppdraget i god tid informerar polismyndigheten om det. Med hänvisning till det sagda anser regeringen att någon bestämmelse om handräckningsförfarandet inte bör införas i polislagen. 12.6 Ordning och säkerhet vid kollektiv persontrafik Regeringens bedömning: Polisen bör redan med nuvarande bestämmelser kunna avlägsna eller avvisa personer från ett trafikföretags område utan att personen dessförinnan, av en trafiktjänsteman, blivit uppmanad att lämna området. Utredningen: Utredningen behandlar inte denna fråga Bakgrund: Polismyndigheten i Stockholm har i en skrivelse till Justitiedepartementet hemställt att 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617) ändras så, att en polismans rätt att avvisa och avlägsna en ordningsstörande person blir självständig och kan vidtas utan föregående tillträdesvägran eller uppmaning av en trafiktjänsteman. Skrivelsen har remitterats till Rikspolisstyrelsen som tillstyrkt förslaget. Skälen för regeringens förslag: Till polisens uppgifter hör bl.a. att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat (2 § polislagen). För att polisen skall kunna fullgöra dessa uppgifter finns särskilda regler om polisens rätt att använda våld för sådana fall. Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får en polisman således enligt 13 § polislagen, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. När det gäller polisens rätt att ingripa mot berusade personer finns särskilda regler i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m (LOB). Enligt 1 § i nämnda lag får en person omhändertas om han är så berusad av alkoholdrycker eller något annat berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en omedelbar fara för sig själv eller någon annan. De nu nämnda bestämmelserna i polislagen och LOB gäller självfallet även för den kollektiva persontrafiken. För den kollektiva persontrafiken gäller dessutom 4 kap. ordningslagen som innehåller särskilt stränga regler beträffande ordning och säkerhet. Enligt 4 kap. 7 § får således en person vägras tillträde till ett trafikföretags område eller färdmedel om han är berusad eller annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken. På motsvarande sätt gäller att en sådan person, som redan befinner sig inom ett trafikföretags område, enligt 8 § i samma kapitel är skyldig att på uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföretagets område eller färdmedel. En sådan skyldighet gäller också om personen har brutit mot bestämmelserna i 4 kap. 4-6 §§ ordningslagen, som bl.a. förbjuder alkoholförtäring inom ett trafikföretags område. Om den som vägrats tillträde enligt 7 § eller som enligt 8 § uppmanats att lämna ett trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som han blir tillsagd, får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom. Bestämmelsen tillkom för att det inte ansågs lämpligt att trafikpersonalen skulle ges rätt att avvisa eller avlägsna ordningsstörande personer (prop. 1992/93:210 s. 213 och 307 f.) Bestämmelsen ger därför trafikpersonalen möjlighet att begära handräckning av polis. Polisen skall självständigt göra en prövning av om förutsättningarna för avvisning eller avlägsnande föreligger, dvs. om personen i fråga har betett sig på ett sådant sätt som enligt lagen medför en skyldighet att lämna trafikföretagets område eller ett färdmedel (jfr prop 1992/93:210) Enligt regeringens bedömning ligger det därför i sakens natur att polisen självständigt och utan föregående tillträdelsevägran eller uppmaning av en trafiktjänsteman kan ingripa och uppmana en ordningsstörare att lämna området eller färdmedlet och sedan, om uppmaningen inte följs, ingripa enligt 4 kap. 9 §. Någon ändring av ordningslagen behöver därför inte göras. 13 Kostnader och ikraftträdande Flera av de förslag som nu läggs fram ökar polisens möjligheter att ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen. Detta bör inte medföra några kostnadskonsekvenser. De ändringar som föreslås beträffande rätten att ta i förvar den som omhändertagits med stöd av polislagen eller vissa andra författningar utgör i huvudsak endast en kodifiering av gällande rätt och medför därför inte heller några ökade kostnader. Detta gäller även övriga förslag som nu tas upp. Lagändringarna bör lämpligen träda i kraft den 1 februari 1998. 14 Författningskommentar 14.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 9 kap. 10 § I paragrafen införs en bestämmelse om att den som hämtats till rätten för att inställas i brottmål som tilltalad får tas i förvar. Utgångspunkten vid placeringen av den som hämtats till rätten är självfallet att denna skall ske i öppen lokal. Detta framgår av paragrafens fjärde stycke där det sägs att den som omhändertagits enligt paragrafen inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. I undantagsfall kan det dock vara nödvändigt att ta den som hämtats till rätten i förvar. Detta utvecklas närmare i avsnitt 6.9. Av bestämmelsen framgår motsatsvis att den som hämtats till rätten i annan egenskap än som tilltalad i brottmål inte får tas i förvar. 23 kap. 9 § I paragrafen införs en bestämmelse om att den som hålls kvar för förhör och är misstänkt för brottet får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordningen eller allmän säkerhet. Även i detta fall är huvudregeln således att den kvarhållne inte skall tas i förvar. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 6.9. Av bestämmelsen framgår motsatsvis att den som inte är misstänkt för brottet, t.ex. ett vittne inte får tas i förvar. 24 kap. 8 § Genom den nya bestämmelsen i paragrafen ges polisen uttrycklig möjlighet att häva ett beslut om gripande om det är uppenbart att gripandet är ogrundat. Skälen härför framgår av avsnitt 7.1. 9 § I paragrafen införs en bestämmelse om att polisen är skyldig att underrätta den som grips om skälen för frihetsberövandet. Bestämmelsen har tillkommit av konventionshänsyn och motiveras närmare i avsnitt 7.2. Däremot behöver anhöriga till den som grips inte underrättas. 22 § Ändringen, som kommenteras i avsnitt 6.5, innebär att förvarstagande av gripna personer inte längre är obligatorisk. Huvudregeln skall dock fortfarande vara att den som grips tas i förvar. Den nya bestämmelsen innebär att förvarstagande kan underlåtas om syftet med gripandet ändå kan uppnås. 14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 14 § I paragrafen tas en ny bestämmelse in om att den som är över femton år får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den avvägning som enligt de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna i 8 § polislagen skall göras vid alla polisingripanden innebär att det normalt inte bör komma ifråga att placera ungdomar mellan femton och arton år i arrest. Som närmare utvecklats i avsnitt 6.7 kan det dock i vissa situationer vara nödvändigt att ta den omhändertagne i förvar. Den som är under femton år får däremot aldrig tas i förvar. 34 § En bestämmelse införs som klargör att paragrafen inte ger stöd för att ta ett barn i förvar i arrest. Paragrafen har kommenterats närmare i avsnitt 6.7. 14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. 4 § I paragrafen införs en uttrycklig bestämmelse om att den som har omhändertagits enligt lagen får tas i förvar. Förvarstagande skall få ske om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. 14.4 Förslaget till lag om ändring i polislagen 9 § I paragrafen, som reglerar en polismans skyldighet att rapportera brott, införs en bestämmelse om när rapporteftergift får meddelas. Bestämmelser om rapporteftergift fanns tidigare i 5 kap. 5 § andra stycket polisförordningen (1984:730). Någon ändring i sak är inte avsedd. Det har däremot inte ansetts motiverat att i lag reglera de närmare formerna för förfarandet vid rapporteftergift. I polisförordningen regleras också en polismans möjlighet att underlåta att meddela parkeringsanmärkning enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Någon överflyttning av dessa bestämmelser görs inte. 10 § Paragrafen reglerar i vilka fall en polisman får använda våld. I en ny punkt 5 har anges att en polisman får använda våld då han med laga stöd skall stoppa ett fordon eller något annat transportmedel. Polisens rätt att stoppa ett fordon regleras i 22 § och behandlas närmare i avsnitt 8. Hur mycket våld som får användas och vilka tekniska hjälpmedel som får användas för att stoppa ett fordon får, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, avgöras beroende på omständigheterna i det aktuella fallet. Punkt 6 och 7 motsvarar tidigare punkt 5 och 6. 10 a § I paragrafen, som är ny, regleras en polismans rätt att belägga den som är berövad friheten fängsel. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9. Paragrafen hänvisar till vad som gäller för häktade m.fl. enligt 15 § behandlingslagen (1976:371). Bestämmelsen omfattar alla de fall då polisen ingriper genom att omhänderta eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet, t.ex genom att hålla kvar någon för förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken eller hämta någon till rätten enligt 9 kap. 10 § rättegångsbalken. Med fängsel menas ett tekniskt hjälpmedel som binder samman händer och fötter. Begreppet fängsel har emellertid inte definerats i paragrafen eftersom utvecklingen på det tekniska området sannolikt skulle medföra att en sådan definition snabbt blir föråldrad. Precis som vid alla andra former av polisingripande måste behovs- och proportionalitetsprinciperna i 8 § beaktas vid bedömningen av huruvida fängsel får användas. Det innebär bl.a. att det inte bör komma ifråga att belägga ett vittne som medtagits förhör eller hämtats till rätten med fängsel. 13 a § Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om en polismans befogenhet att avvisa eller avlägsna dels den som försöker tränga in på avspärrat område eller vägrar att lämna ett sådant område, dels den som inte följer en anvisad väg. Paragrafen har motiverats i avsnitt 5.4 och 5.5. Paragrafen är tillämplig även om den som försöker passera en avspärrning inte kan anses störa ordningen. Frågan om det kan anses försvarligt att avlägsna den som försöker tränga in på avspärrat område får avgöras med hänsyn till syftet med avspärrningen. Bestämmelser om polisens möjligheter att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme finns bl.a. i 23 (tidigare 22) och den nya 24 §§ polislagen samt i 27 kap 15 § rättegångsbalken. Bestämmelsen om polisens möjligheter att anvisa en viss väg finns i den nya 24 § polislagen. 13 b § Paragrafen är ny och kommenteras i avsnitt 5.2. Som framgår av paragrafen gäller den enbart vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar enligt ordningslagen (1993:1617). Bestämmelser om polisens rätt att inställa eller upplösa en allmän sammankomst finns i 2 kap. 22-24§§ ordningslagen. Om polismyndigheten har beslutat att upplösa t.ex. en konsert som utgör en allmän sammankomst kan polisen med stöd av paragrafen avvisa eller avlägsna deltagarna eller åskådarna. För att polisen skall kunna avvisa eller avlägsna dem fordras alltså inte att den som avvisas eller avlägsnas stör den allmänna ordningen. Avgörande är istället syftet med beslutet, dvs. att konserten skall kunna upplösas. Den som befinner sig utanför konsertlokalen får i stället avlägsnas med stöd av 13 § eller den nya 13 c §, dvs. om han stör den allmänna ordningen eller säkerheten eller deltar i en folksamling som stör den allmänna ordningen. Som vid alla andra polisingripanden får behovs- och proportionali- tetsprinciperna i 8 § stor betydelse för tillämpningen. 13 c § Paragrafen, som är ny, behandlas närmare i avsnitt 5.3. Paragrafen gäller endast sådana folksamlingar som inte är allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar enligt ordningslagen (1993:1617). Bestäm- melsen ger polisen möjlighet att avvisa eller avlägsna deltagare i en folksamling om folksamlingen stör den allmänna ordningen. Det krävs alltså inte att den som avlägsnas skall ha bidragit till ordningsstörningen. Det räcker med att han eller hon betraktas som deltagare i en folksamling som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för ordningen. Naturligtvis är det ingenting som säger att alla deltagare i en ordningsstörande folksamling behöver avlägsnas. Tvärtom följer det av behovs och proportionalitetsprinciperna i 8 § polislagen att ingripandet inte får vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att upprätthålla eller återställa ordningen. Om folksamlingen är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning är den nya bestämmelsen inte tillämplig. Polisen är i stället hänvisad till att ingripa mot enskilda ordningsstörare enligt rättegångsbalkens regler om gripande eller 13 § polislagen. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser finns i avsnitt 5.1. Polisen kan också ingripa med stöd av ordningslagen och, om förutsättningarna för det är uppfyllda, ställa in eller upplösa sammankomsten eller tillställningen. Om området är avspärrat kan polisen även ingripa enligt den nya 13 a §. 17 § I paragrafen har införts en uttrycklig bestämmelse om att den som omhändertagits med stöd av polislagen får tas i förvar. Med förvar avses placering i arrest eller annat låst utrymme. Förvarstagande får dock endast ske om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Bestämmelser om omhändertagande enligt polislagen finns i 11, 12, 13, 14 och 16 §§. Skälen för bestämmelsen framgår av respektive avsnitt om omhändertagande, se avsnitt 6.2, 6.3 och 6.4. Till skillnad från häktade och anhållna, som enligt rättegångsbalken skall tas i förvar, tas de som omhändertas med stöd av polislagens regler i praktiken inte alltid i förvar. Någon ändring i detta avseende är inte avsedd. Bestämmelsen har därför formulerats som en befogenhet för polisen och inte som ett obligatorium. Den som är under femton år får inte tas i förvar. Den avvägning som enligt de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna i 8 § polislagen skall göras vid alla polisingripanden innebär att det normalt inte bör komma ifråga att placera ungdomar mellan femton och arton år i arrest. Som närmare utvecklats i avsnitt 6.7 kan det dock i vissa situationer vara nödvändigt att ta den omhändertagne i förvar. Det bör i sammanhanget påpekas att interimistiskt omhändertagande enligt 11 § polislagen bygger på samma förutsättningar som den bakomliggande författningen. Exempelvis gäller enligt utlänningslagen (1989:529) särskilda förutsättningar för förvarstagande av ungdomar under 18 år. 22 § Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om en polismans befogenhet att stoppa ett fordon eller annat transportmedel. Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8, är i huvudsak avsedd att kodifiera vad som anses som gällande rätt. Punkt 1 ger polisen befogenhet att stoppa ett fordon om förutsätttningarna för att inleda en förundersökning är uppfyllda. Avsikten är således att en polisman skall kunna stoppa ett fordon för att vidta sådana åtgärder som avses i 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, exempelvis hålla förhör med dem som färdas i bilen. Punkt 2 omfattar vissa andra, preciserade ingripanden mot dem som färdas i bilen. Bestämmelsen ger t.ex. polisen befogenhet att stoppa ett fordon för att ta med någon som färdas i bilen till förhör enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken eller gripa den som är misstänkt för brott enligt 24 kap. 6 § rättegångsbalken. Punkt 3 ger befogenhet att stoppa fordonet för att genomföra husrannsakan med stöd av rättegångsbalken eller polislagens regler. Punkt 4 handlar om polisens befogenheter att stoppa fordon för att kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter finns t.ex. i bilregisterkungörelsen (1972:599), terrängtrafikkungörelsen (1972:594), fordonskungörelsen (1972:595), vägtrafikkungörelsen (1972:603), kungörelsen (1974:681) om internatio- nella vägtransporter, lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov, lagen (1982:821) om transport av farligt gods, förordningen (1982:923) om transport av farligt gods, förordningen (1987:27) om fordon i internationell vägtrafik i Sverige, fordonsskattelagen (1988:327) , lagen (1990:1079) om tillfälligt bilförbud och förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet. Bestämmelser om att använda våld för att stoppa ett fordon eller annat transportmedel finns i 10 § 5. 24 § I paragrafen, som är ny, har tagits in en bestämmelse om polisens befogenhet att spärra av områden eller utrymmen. Bestämmelsen, som har motiverats närmare i avsnitt 5.4, är tillämplig både då en allvarlig ordnings- eller säkerhetsstörning har inträffat och då det finns risk för en sådan störning. Till skillnad från 22 § (föreslagna 23) kan bestämmelsen tillämpas i mera allmänt förebyggande syfte. Det krävs dock att det finns en konkret risk för störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. Vad som skall anses utgöra en allvarlig störning får bedömas i det enskilda fallet. Ett tillträdesförbud kan avse i princip vilka områden eller utrymmen som helst, såväl inom- som utomhus. Det naturliga torde dock vara att bestämmelsen tillämpas beträffande sådana områden och utrymmen dit allmänheten har tillträde. Bestämmelsen ger i och för sig också möjlighet att t.ex. spärra av en privat klubblokal i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. I sådana fall får dock proportionalitetsprincipen stor betydelse och det bör som regel inte kunna bli frågan om någon längre tids avspärrning. Som exempel på fall där bestämmelsen kan tillämpas utan att några ordningstörningar ännu har uppstått kan nämnas att det till en demonstration som polisen har gett tillstånd till finns anledning att vänta en stor mängd deltagare. Redan den omständigheten att deltagarna kommer att förflytta sig längs trafikerade gator gör att det kan finnas risk för allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. På motsvarande sätt kan en risk för sådana störningar finnas vid idrottsevenemang av olika slag dit det förväntas ett mycket stort antal besökare. Den i 8 § polislagen intagna proportionalitetsprincipen har stor betydelse för bestämmelsens tillämpning. Ett ingripande måste således alltid till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och varaktighet stå i rimligt förhållande till den störning av den allmänna ordningen eller säkerheten som hotar eller föreligger. 25 § Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 11.3. Genom bestämmelsen ges polismyndigheten befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten begära in uppgifter om last, passagerare och fordon från transportföretag. Motsvarande bestämmelse finns sedan den 1 juli 1996 för tullens del i 67 a § tullagen (1994:1550) och 15 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenhet vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (jfr prop 1995/96:166 s. 76 ff. och 98 f.). 26 § Paragrafen, som är ny, kommenteras närmare i avsnitt 11.3. Den reglerar formerna för uppgiftslämnandet samt polisens behandling av de inhämtade uppgifterna. Regleringen motsvarar vad som gäller för tullen enligt 67 b § tullagen och 16 § lagen om Tullverkets befogenhet vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (jfr a. prop. s. 81 ff. och 99 f.). 27 § Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om dokumentation av polisingripanden. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 10. Som framgår av paragrafens sista stycke finns det särskilda regler om protokoll över straffprocessuella tvångsmedel i rättegångsbalken. Dessa regler gäller för där avsedda fall. Så t.ex. sägs det i 27 kap. 13 § rättegångsbalken att protokoll skall föras över beslag och i 28 kap. 9 § att protokoll skall föras över husrannsakan. Av 28 kap. 13 § rättegångsbalken framgår vidare att bestämmelserna om protokoll i 28 kap. 9 § också gäller vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Polisen bör alltid sträva efter att få fram identitetsuppgifter i samband med ett ingripande. Denna strävan medger dock ingen generell rätt att kroppsvisitera eller göra husrannsakan hos någon i syfte att fastställa dennes identitet. Om det inte är möjligt att identifiera en person som polisen ingripit mot, bör protokollet i varje fall innehålla någon form av beskrivning av personen ifråga. Har polisen avlägsnat deltagare i en stor ordningsstörande folksamling bör det åtminstone antecknas i protokollet ungefär hur många personer ingripandet avsåg och var de befann sig. Med vad som i övrigt förekommit vid ingripandet avses t.ex. tidpunkten när den omhändertagne tas i förvar, tidpunkten för frigivandet, uppgift om att den frihetsberövade underrättats om sina rättigheter, tecken på skador och sjukdomar, tidpunkter för måltider och förhör, uppgifter om underrättelser till anhöriga och advokatkontakter. 28 § Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om skyldigheten att föra protokoll över ingripanden som innebär användning av fängsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. 29 § I paragrafen, som motsvarar tidigare 23 §, har tagits in en bestämmelse som reglerar ordningsvakters befogenhet att använda fängsel. Sammanfattning av Polisrättsutredningens delbetänkande (SOU 1993:60) Polislagstiftningens förhållande till Sveriges konventionsåtaganden Utredningen har haft i uppdrag att analysera den svenska polislagstiftningens förhållande till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Analysen har koncentrerats till reglerna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Utredningen har funnit att den svenska polislagstiftningen med vissa undantag är väl anpassad till konventionens krav. Undantagen utgörs framför allt av bestämmelserna om tillfälliga omhändertaganden. För att man skall kunna bedöma om dessa regler är konventionsenliga eller ej är det nödvändigt att först ta ställning till om tillfälliga omhändertaganden innefattar frihetsberövanden i Europakonventionens mening eller endast mindre ingripande inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. Europakonventionen innehåller bestämmelser som tar sikte på båda dessa former av inskränkningar i den personliga rörelsefriheten, men skyddet mot frihetsberövanden är betydligt starkare än skyddet mot andra frihetsinskränkningar. Eftersom varje frihetsberövande utgör ett undantag från den grundläggande principen att ”envar har rätt till frihet och personlig säkerhet” innehåller konventionen en uttömmande uppräkning av sådana fall då ingripanden får förekomma . Enligt konventionen får således ingen berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver: a) då någon är lagligen berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig domstol; b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet; c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt för att förhindra honom att begå brott eller att undkomma efter att ha gjort detta; d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet; e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare; f) då någon är lagligen arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande. Rätten att röra sig fritt får enligt konventionen ...icke underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddande av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter . Konventionen har således gett staterna förhållandevis stor frihet att bedöma när det är nödvändigt att företa inskränkningar i rörelsefriheten. Var gränsen går mellan frihetsberövanden och andra mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten kan man emellertid inte avgöra generellt. Det får i stället bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen har med ledning av ett antal domar från Europadomstolen kommit fram till att ett ingripande som leder till att någon tas i förvar i polisarrest eller på annat sätt hålls inspärrad i ett begränsat utrymme, oavsett övriga omständigheter, måste anses utgöra ett frihetsberövande. Varaktigheten av ett ingripande har också betydelse för bedömningen av om det är fråga om ett frihetsberövande eller ej. Att en kortare stund hålla kvar någon på en plats utgör i sig sannolikt inte mer än en mindre inskränkning i rörelsefriheten. Ju längre den mot vilken ingripandet riktar sig är tvungen att stanna kvar, desto mer kommer ingripandet emellertid att närma sig ett frihetsberövande. Utsträckningen i tiden torde dock knappast ensamt vara avgörande för frågan om ingripandet utgör ett frihetsberövande eller ej. Dessutom måste man ta hänsyn till vilket slags åtgärd det är fråga om, mot vem åtgärden riktar sig och i vilket syfte den företas. Utredningen anser, med hänsyn till vad som har anförts ovan, att polisens åtgärd att avlägsna en person från en plats som regel inte kan anses innefatta ett frihetsberövande. Det gäller oavsett vart polisen för den som skall avlägsnas, exempelvis till hans bostad eller till ett sjukhus. Detsamma skulle enligt utredningens uppfattning gälla om polisen hade befogenhet att avlägsna någon genom att ta med honom till en polisstation. Det måste dock uppmärksammas att ett sådant avlägsnande inte skulle kunna förenas med befogenhet att med tvång hålla kvar personen ifråga på polisstationen, eftersom det i så fall skulle bli frågan om ett frihetsberövande. Utredningen anser således att avlägsnanden i normala fall endast utgör sådana mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten som inte innefattar frihetsberövanden. I denna del finns det inget att invända mot bestämmelsen i 13 § polislagen. Utredningen anser dock att begreppet avlägsnande bör utvidgas så att det fortsättningsvis sammanfaller med vad som enligt konventionen utgör andra inskränkningar i rörelsefriheten än frihetsberövanden. Till skillnad från vad som gäller avlägsnanden har utredningen kommit fram till att omhändertaganden enligt 13 § polislagen måste anses utgöra frihetsberövanden i Europakonventionens mening. Det är framför allt den omständigheten att den omhändertagne kan tas i förvar i arrest som talar för att omhändertaganden innefattar frihets-berövanden. Vad som skulle kunna tala för en annan slutsats är att ett omhändertagande enligt 13 § polislagen har så kort varaktighet. Mot bakgrund av Europadomstolens praxis anser utredningen dock att den omständigheten att det är fråga om förhållandevis kort tid inte kan uppväga de övriga omständigheter som ger omhändertagandet karaktär av ett frihetsberövande. För att omhändertaganden enligt 13 § polislagen skall vara konventionsenliga fordras att de överensstämmer med något av de fall som räknas upp i artikel 5 i Europakonventionen. Omhändertagande av den som stör eller hotar att störa den allmänna ordningen passar emellertid inte in under någon av de sex punkterna i artikel 5:1 och strider därför mot konventionen. Utredningen kommer därefter till frågan om konventionsenligheten av omhändertaganden i syfte att avvärja straffbelagd handling. Den artikel som ligger närmast till hands att åberopa är 5:1:c. Syftet med ett omhändertagande enligt 13 § polislagen är dock inte att ställa den frihetsberövade inför domstol inom ramen för ett straffprocessuellt förfarande vilket, enligt vad Europadomstolen har uttalat, fordras för att artikel 5:1:c skall vara tillämplig. De andra punkterna i artikel 5:1 täcker inte heller sådana frihetsberövanden som det här är fråga om. Omhändertaganden i syfte att avvärja straffbelagd handling strider därmed också mot konventionen. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i syfte att upprätthålla ordningen eller avvärja straffbelagd handling tas bort. Frågan är om befogenheten att företa sådana ingripanden behöver ersättas med någon annan befogenhet. För att kunna ta ställning till det måste man först avgöra vilka alternativ polisen redan enligt gällande rätt har till sitt förfogande. Utredningens förslag innebär att polisen alltjämt skulle ha befogenhet att med stöd av 13 § polislagen avlägsna den som stör eller hotar att störa den allmänna ordningen eller som gör sig skyldig till brott. Begreppet avlägsna används här i den bemärkelse som utredningen ovan har redogjort för, vilket skulle innebära att polisen skulle kunna avlägsna någon en ganska lång sträcka genom att exempelvis köra honom hem eller genom att ta med honom till polisstationen, där han enligt utredningens förslag också skall kunna förhöras. Han skulle dock inte få hållas kvar utöver vad som krävs för förhöret och inte sättas in i arrest. I vissa fall då polisen i dag tillämpar 13 § polislagen kan också rättegångsbalkens regler tillämpas. Den som har gjort sig skyldig till brott kan exempelvis tas med till polisstationen för förhör. Han får dock inte tas i förvar i arrest. Det är bara om den misstänkte grips med stöd av reglerna i 24 kap. rättegångsbalken som polisen kan ta honom i förvar. Bestämmelserna om gripande, anhållande och häktning är emellertid sällan tillämpliga i de situationer då 13 § polislagen tillämpas. Av dokumentationen över omhändertaganden framgår visserligen att många omhändertagna har gjort sig skyldiga till brott, men det synes ofta vara fråga om så lindriga brott att de straffprocessuella tvångsmedlen inte kan användas. I vissa situationer behöver polisen dock ha befogenhet att hålla kvar t.ex. den som har stört ordningen genom att göra sig skyldig till ett förhållandevis lindrigt brott och, som en sista utväg, också ta honom i förvar i arrest. Polisen behöver därför utökade befogenheter att företa frihetsberövanden i de situationer då omhändertaganden med stöd av 13 § polislagen enligt nu gällande rätt är nödvändiga. För att sådana frihetsberövanden inte skall komma i strid med konventionens regler bör de inordnas i det straffprocessuella systemet. Enligt utredningens mening är den lämpligaste lösningen att de rättsliga möjligheterna till häktning utvidgas, vilket innefattar en motsvarande utökning av polisens befogenheter att frihetsberöva den misstänkte genom att gripa honom. Utredningen föreslår därför en ny bestämmelse i rättegångsbalken om häktning för vissa brott som har typiskt ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd som kan följa på brottet. De brott som omfattas av den föreslagna bestämmelsen är misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, överträdelse av besöksförbud, ofredande, skadegörelse, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller av allmän sammankomst, uppvigling samt våld eller hot mot tjänsteman. Avsikten med en utvidgad möjlighet att gripa, anhålla och häkta den som kan misstänkas för ett mindre allvarligt brott är att den i vissa situationer skall kunna ersätta polisens nuvarande befogenhet att omhänderta en person enligt 13 § polislagen. Ett frihetsberövande med stöd av denna bestämmelse syftar som regel till att omedelbart avbryta ett ordningsstörande uppträdande eller en brottslig gärning. Utredningen föreslår därför att frihetsberövande med anledning av ett tämligen lindrigt brott skall få förekomma endast om det är oundgängligen nödvändigt för att avbryta pågående brottslig verksamhet. Så snart det inte finns någon beaktansvärd risk för att den misstänkte omedelbart skall återuppta sin brottsliga verksamhet skall han således friges. Med hänsyn till syftet med den föreslagna regeln bör det dessutom finnas en absolut gräns inom vilken den frihetsberövade under alla förhållanden måste friges. En lämplig gräns är 72 timmar från det att frihetsberövandet inleddes. Utredningen föreslår att bestämmelsen om häktning i syfte att avbryta pågående brottslig verksamhet skall kunna tillämpas även då någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § tredje och fjärde styckena. Det kan naturligtvis synas som om en anpassning till Europakonventionen på det sätt som utredningen nyss har föreslagit leder till mer omfattande och allvarliga inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter än vad som är fallet enligt dagens lagstiftning. Utredningen är emellertid av den uppfattningen att det i praktiken inte kommer att innebära någon förändring till nackdel för medborgarna. Antalet ingripanden som resulterar i förvaring i arrest kommer i stället sannolikt att minska eftersom fall då någon stör ordningen utan att göra sig skyldig till brott, liksom fall då det endast föreligger risk för ordningsstörning eller brott, över huvud taget inte längre kommer att kunna leda till frihetsberövande i konventionens mening. Proportionalitetsprincipen medför vidare att de brott som har räknats upp i bestämmelsen långt ifrån alltid kommer att föranleda frihetsberövande. Även om utredningen har föreslagit en maximal varaktighet av frihetsberövandet om 72 timmar, förutsätter utredningen att den fulla tiden kommer att utnyttjas bara i undantagsfall. Med hänsyn till att omhändertaganden med stöd av 13 § polislagen oftast inte ens varar de tillåtna sex timmarna, torde man i stället kunna utgå från att det som regel inte finns behov av längre frihetsberövanden. Häktningsframställningar kommer därför troligen att höra till undantagen, åtminstone om det är fråga om något av de särskilt uppräknade lindriga brotten. Utredningens förslag medför att det inte längre blir möjligt att frihetsberöva den som endast utgör en fara för eller stör den allmänna ordningen, utan att samtidigt göra sig skyldig till brott. Även om det nu aktuella förslaget medför att frihetsberövanden i dessa situationer är uteslutna, innebär det inte att polisen skulle sakna möjlighet att ingripa. Som utredningen tidigare har redogjort för innefattar förslaget också att polisen fortfarande skall kunna avlägsna den som stör ordningen eller står i begrepp att begå brott. Med hänsyn till de åtgärder som bör kunna rymmas inom begreppet avlägsna kommer polisen enligt utredningens uppfattning att alltjämt ha tillräckliga befogenheter för att kunna upprätthålla ordningen och förhindra brott. Det bör påpekas att utredningens förslag medför minskade möjligheter att frihetsberöva barn under femton år eftersom rättegångsbalkens regler inte är tillämpliga beträffande dessa. Det finns dock flera andra bestämmelser som ger polisen särskild befogenhet att ingripa mot barn. Befogenheten att avlägsna ett barn från en plats torde rymma befogenhet att också köra barnet hem till sina föräldrar eller, om det är lämpligare, att ta med barnet till polisstationen för att polisen där skall kunna ta kontakt med föräldrarna. Det finns även bestämmelser om ingripanden mot barn och unga som innefattar frihetsberövanden i Europakonventionens mening. En del av dessa regler stämmer mindre väl överens med konventionens regler. För att anpassa dem till konventionen föreslår utredningen bl.a. en ändring i 16 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Paragrafen ger envar befogenhet att gripa ett barn som före femton års ålder har begått ett brott på vilket fängelse kan följa. Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras så att den fortsättningsvis inte ger stöd för att ta ett sådant barn i förvar i arrest. Inte heller bestämmelsen i 12 § polislagen om tillfälligt omhändertagande av den som är under arton år, bör kunna ge stöd för att ta ett barn i förvar i arrest. Befogenheten att omhänderta ett barn enligt 12 § polislagen föreslås därför ersatt med en befogenhet att avlägsna barnet. Regeln i 14 § polislagen om omhändertagande för identifiering har också visat sig utgöra ett problem i förhållande till Europakonventionen. 14 § polislagen ger polisen behörighet att i vissa situationer omhänderta okända personer för identifiering, under förutsättning att det bl.a. finns särskild anledning att anta att den okände är efterspanad eller efterlyst och skall berövas friheten vid anträffandet. För att ett frihetsberövande av någon som inte lämnar uppgift om sin identitet skall kunna godtas med hänsyn till konventionen, måste det finnas en motsvarande skyldighet för honom att identifiera sig. Någon sådan i lag föreskriven skyldighet finns dock inte. Utredningen föreslår att det införs en korresponderande bestämmelse dels om polismans befogenhet att, under de förhållanden som anges i 14 § polislagen, begära upplysningar om en persons identitet, dels om skyldighet för den som blir tillfrågad om sin identitet att lämna sådana upplysningar. Även vissa andra av utredningens förslag är närmast föranledda av de krav som Europakonventionen ställer. Utredningen föreslår bl.a. en uttrycklig bestämmelse om förutsättningarna för att den som har omhändertagits enligt polislagen skall få tas i förvar i arrest. En motsvarande bestämmelse föreslås införd i lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. Utredningen föreslår också att bestämmelsen i rättegångsbalken om förvarstagande av gripna modifieras. Eftersom den som är frihetsberövad skall friges så snart skälen för frihetsberövandet har upphört, föreslår utredningen dessutom en uttrycklig bestämmelse om att polisen för vissa fall skall ges en uttrycklig befogenhet att häva beslut om gripande. Åtgärder vid större evenemang m.m. Utredningen har haft till uppgift att också göra en allmän och heltäckande översyn av insatser från polisens sida i samband med speciella händelser av olika slag. I samband med sådana insatser tillämpas ofta reglerna i 16 kap. brottsbalken om upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten, vilka förutsätter att polisen har befogenhet att meddela befallningar för ordningens upprätthållande. Några regler om förutsättningarna för att sådana befallningar skall få meddelas finns dock inte. Enligt utredningens mening är det inte rimligt att befallningsrätten härleds ur bestämmelserna i brottsbalken, vilka är riktade till allmänheten. För att ge polisen uttryckligt stöd för befogenheten att meddela skingringsbefallningar och andra befallningar föreslår utredningen därför att en bestämmelse om befallningsrätten införs i polislagen. Utredningen anser också att det bör föras in regler i polislagen om polisens befogenheter att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar. Dessa regler avses ge polisen befogenhet att avlägsna den som deltar i en folksamling som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för ordningen. Till skillnad från vad som nu gäller enligt 13 § polislagen förutsätter inte den föreslagna bestämmelsen att var och en som avlägsnas har bidragit till ordningsstörningen eller utgör en fara för ordningen. I stället föreslås det vara tillräckligt att folksamlingen som sådan är ordningsstörande och att den som avlägsnas kan betraktas som deltagare i folksamlingen. I samband med sådana speciella händelser som avses i direktiven kan det också bli fråga om att tillämpa reglerna om upplösning av allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Det saknas emellertid regler för hur polisen skall ingripa för att verkställa ett beslut om upplösning. Utredningen föreslår därför att polisen får befogenhet att avlägsna deltagare, åskådare och andra som inte lämnar en plats sedan ett beslut om upplösning har tillkännagetts. Slutligen tar utredningen upp frågan om polisen har tillräckliga möjligheter att ingripa för att förebygga ordningsstörningar. Utredningen föreslår i detta hänseende en bestämmelse om befogenhet för polisen att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme om det behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet. Dessutom föreslås att polisen får uttrycklig befogenhet att avlägsna den som överträder ett sådant tillträdesförbud. Utredningen anser emellertid inte att det finns skäl att införa en bestämmelse om ”anvisande av väg”. Avgränsningen och placeringen av föreskrifterna om polisens befogenheter Polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa för att avvärja brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet regleras inte bara i polislagen utan också i ett stort antal andra författningar. Utredningen har haft i uppdrag att analysera om det är ändamålsenligt att regleringen är spridd på så många författningar och om bestämmelserna är lämpligt avgränsade i förhållande till varandra. Då det gäller placeringen av föreskrifterna om polisens verksamhet bör man framför allt ta hänsyn till de praktiska svårigheter som kan uppstå om regleringen inte är tillräckligt lättillgänglig. Önskemålet om ett samlat regelverk bör därför i första hand tillgodoses såvitt avser de bestämmelser som reglerar det praktiska polisarbetet, dvs. bestämmelserna om polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa. Dessa bestämmelser bör enligt utredningens mening i så stor utsträckning som möjligt placeras i polislagen. Undantag bör dock göras bl.a. för straffprocessuella åtgärder, vilka alltjämt bör regleras i rättegångsbalken. Andra bestämmelser än de som avser polisingripanden bör också kunna placeras utanför polislagen. Exempelvis bör bestämmelser om polismyndighetens kontroll- och tillsynsverksamhet finnas i de författningar som reglerar den aktuella sakfrågan. De flesta regler om polisingripanden finns redan i polislagen. På några områden finns det emellertid anledning att överväga vissa ändringar i syfte att ytterligare koncentrera reglerna om polisingripanden till polislagen. Utredningen anser bl.a. att polisen bör ha uttryckligt stöd i polislagen för befogenheten att använda våld i sådana situationer då polisen enligt gällande rätt är hänvisad till att åberopa straffrihetsbestämmelserna om bl.a. nödvärn. Utredningen föreslår därför att 10 § polislagen utvidgas till att omfatta fall då en polisman angrips med våld eller hot om våld eller då han behöver använda våld för hindra en frihetsberövad person från att rymma eller för att hålla den frihetsberövade till ordningen. Såvitt gäller reglerna om användning av särskilda hjälpmedel vid våldsutövning har utredningen haft anledning att se närmare på bestämmelserna om spikmattor och fängsel. Utredningen har granskat både de regler som gäller för användande av spikmatta och de allmänna förutsättningarna för att stoppa fordon. Granskningen har lett till att utredningen föreslår en bestämmelse i polislagen som reglerar polismans befogenhet att stoppa fordon eller andra transportmedel. Utredningen föreslår också att bestämmelsen om polismans befogenhet att använda våld ändras så att den uttryckligen omfattar de situationer då fordon får stoppas. Däremot går utredningen inte in på frågan om vilka hjälpmedel som bör få användas. Närmare föreskrifter om exempelvis spikmattor, vägspärrar och förföljande av fordon bör enligt utredningens uppfattning även fortsättningsvis meddelas av regeringen eller Rikspolisstyrelsen. I fråga om användningen av fängsel har utredningen gått igenom bestämmelserna om polisens befogenhet i detta hänseende. Fängsel kan idag användas med stöd av den allmänna bestämmelsen i polislagen om polisens befogenhet att bruka våld. I samband med vissa frihetsberövanden gäller dessutom en speciell bestämmelse i lagen om behandling av häktade och anhållna (behandlingslagen). Det bör emellertid gälla samma regler för användningen av fängsel, oavsett vilken rättslig grund som åberopas för ett ingripande. Utredningen föreslår därför att det införs en särskild bestämmelse i polislagen som överensstämmer med den som finns i behandlingslagen. I förhållande till vad som nu gäller enligt polislagen innebär den föreslagna bestämmelsen både en inskränkning och en utvidgning av befogenheten att använda våld. Slutligen har utredningen haft i uppdrag att också studera bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna är konsekvent och ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att utredningen föreslår att det införs vissa regler om handräckning i polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och när en begäran kan avslås. Utredningen föreslår också vissa regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av att en ansökan om handräckning har beviljats. Polisrättsutredningens förslag 1 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Härigenom föreskrivs följande i fråga om polislagen (1984:387) dels att 9, 15 och 16 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 9 § skall utgå, dels att nuvarande 5 a § skall betecknas 6 §, 6–8 §§ skall betecknas 7–9 §§, 10 § skall betecknas 12 §, 11 § skall betecknas 21 §, 12 och 13 §§ skall betecknas 15 respektive 16 §§, 14 § skall betecknas 22 §, 17–21 §§ skall betecknas 23–27 §§, 22 § skall betecknas 29 §, 23 och 24 §§ skall betecknas 35 respektive 36 §§, dels att de nya 9, 12, 15, 16, 21–26 och 35 §§ samt rubriken närmast före nya 9 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas 14 nya paragrafer, 10, 11, 13, 14, 17–20, 28, 30–34 §§, samt närmast före nya 10, 11, 14, 20, 31 och 34 §§ rubriker av följande lydelse, dels att rubriken ''Vissa befogenheter för polismännen'' före 10 § skall sättas före rubriken ''Befallningsrätten'' närmast före nya 11 §, rubriken ''Användning av våld'' närmast före 10 § skall sättas närmast före nya 12 §, rubriken närmast före 11 § skall sättas närmast före nya 21 §, rubriken närmast före 19 § skall sättas närmast före nya 25 §, rubriken närmast före 20 § skall sättas närmast före nya 26 §, rubriken närmast före 22 § skall sättas närmast före nya 29 § och rubriken närmast före 23 § skall sättas närmast före nya 35 §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 a § 6 § Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer. I en polisnämnd skall ingå polischefen och det antal övriga ledamöter, lägst fem och högst tio, som polisstyrelsen bestämmer. Dessa ledamöter utses av polisstyrelsen. Polisstyrelsen får bestämma att också chef för arbetsenhet inom nämndens område skall ingå. För de ledamöter som utses av polisstyrelsen skall lika många suppleanter utses. I fråga om de ledamöter och suppleanter som utses av polisstyrelsen tillämpas 5 § tredje stycket första och andra meningarna. Den regionala polisorganisationen 6 § 7 § Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar för polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs av polismyndigheterna i länet. Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt samt att för viss begränsad tid eller för särskilda fall i övrigt bestämma om sådan verksamhet. För att främja en effektiv verksamhet eller annars vid behov får länsstyrelsen bestämma även om annan polisverksamhet inom länet. Vad som har sagts nu gäller dock inte i den mån annat har beslutats av regeringen. Länsstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt till ett annat inom länet eller till ett annat län samt begära förstärkning från ett annat län. Den får också helt eller delvis ta över ledningen av polispersonalen i länet, när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig ledning inom länet annars är särskilt framträdande. Regeringen kan föreskriva att länsstyrelsen också i andra fall skall leda polisverksamhet. När länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även länsstyrelsen. Den centrala polisorganisationen 7 § 8 § Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet. Regeringen kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Regeringen kan också uppdra åt rikspolisstyrelsen att i särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. När rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen. Allmänna principer för polisingripanden 8 § En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. Allmänna principer för polisiära åtgärder 9 § En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning handla på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. Rapporteringsskyldighet 9 § När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. En polisman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Polisingripanden 10 § En polisman har under de förutsättningar som anges i denna lag eller annan författning befogenhet att ingripa genom att 1. med tillsägelser, tecken, signaler eller andra åtgärder meddela någon en befallning att fullgöra en skyldighet eller iaktta ett förbud, 2. avlägsna någon eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet på ett sätt som inte innefattar frihetsberövande, 3. gripa, omhänderta eller på annat sätt beröva någon friheten, 4. företa husrannsakan och liknande åtgärder, 5. företa kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, 6. stoppa fordon eller annat transportmedel eller 7. beslagta eller på annat sätt omhänderta föremål eller förfoga över dem. Vissa befogenheter för polismännen Vissa befogenheter för polismännen Befallningsrätten 11 § En polisman får meddela någon en befallning, om polismannen har befogenhet att beröva honom friheten, avlägsna honom eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet. En polisman skall om situa- tionen medger det och det inte står klart att en befallning utgör en otillräcklig åtgärd, innan han inskränker någons rörelsefrihet, meddela en sådan befallning som avses i första stycket. Användning av våld 10 § Användning av våld 12 § En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om 1. han möts med våld eller hot om våld, 2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande, 3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, 4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, 5. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 6. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken. 1. han angrips eller möts med våld eller hot om våld, 2. någon som med laga stöd skall berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande, 3. någon som är berövad friheten försöker rymma och polismannen skall förhindra rymningen, 4. någon som är berövad friheten gör motstånd då polismannen skall hålla honom till ordningen eller om polismannen annars möts av motstånd i ett sådant fall, 5. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, 6. polismannen med laga stöd skall avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet, 7. polismannen med laga stöd skall verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, 8. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel, 9. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 10. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 6, 7 och 9 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. 13 § En polisman får belägga den som är berövad friheten med fängsel 1. under transport och annars under vistelse utom förvaringslokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, samt 2. i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den frihetsberövade, om andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den frihetsberövades eller annans säkerhet till liv eller hälsa. Vad som sägs i första stycket gäller också i tillämpliga delar då en polisman avlägsnar någon eller på annat sätt inskränker hans rörelsefrihet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Rikspolisstyrelsen utfärdar närmare föreskrifter om användning av skjutvapen och tårgas samt av tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. Avlägsnanden 14 § I denna lag förstås med avlägsnande en sådan inskränkning i rörelsefriheten som innefattar att en polisman för någon bort från en plats till hans bostad, till en polisstation eller till någon annan plats. 12 § Anträffas någon, som kan antas vara under arton år, under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling, får han tas om hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden. 15 § Anträffas någon, som kan antas vara under arton år, under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling, får en polisman avlägsna honom från platsen i syfte att skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden. 13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas. 16 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd gärning skall kunna avvärjas. En polisman får också avlägsna den som försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av denna lag eller annan författning. Detsamma gäller den som vägrar lämna ett sådant område. 17 § Har polismyndigheten med stöd av 10 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller 19 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) beslutat inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, får deltagare, åskådare och andra avlägsnas, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås. 18 § Om en folksamling genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig. Vad som sägs i första stycket gäller inte om bestämmelserna i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller allmänna ordningsstadgan (1956:617) är tillämpliga. En åtgärd som avses i första stycket får endast om det är fara i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. 19 § Den som har avlägsnats får förhöras i omedelbar anslutning till ingripandet. Stoppande av fordon eller annat transportmedel 20 § En polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel 1. om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott, 2. om det av annan anledning än som sägs i 1 behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, 3. om det behövs för att med laga stöd genomföra husrannsakan i fordonet eller 4. om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet. Tillfälliga omhändertaganden m.m. 11 § Tillfälliga omhändertaganden m.m. 21 § Har polismyndighet enligt en särskild föreskrift befogenhet att besluta att någon skall omhändertas, får en polisman omhänderta denne i avvaktan på polismyndighetens beslut, om polismannen finner 1. att föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande föreligger och 2. att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara. Den som har omhändertagits skall underrättas om anledningen till omhändertagandet och förhöras så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Innebär förmannens beslut att den omhändertagne skall hållas kvar skall förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet och skälet till detta. Polismyndigheten skall snarast möjligt meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta. Sådana föreskrifter som avses i första stycket finns i utlänningslagen (1989:529), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1959:524) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller behandling. 14 § Anträffas en okänd person av en polisman och finns det särskild anledning anta att han är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten vid anträffandet, får han omhändertas för identifiering, om han vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig. 22 § Om en polisman har särskild anledning anta att en okänd person är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten, får polismannen begära att han lämnar uppgift om sin identitet. Den okände är skyldig att lämna den begärda uppgiften sedan han har upplysts om skälen för polismannens begäran. Om den okände vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig, får han omhändertas för identifiering. Den omhändertagne skall underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Åtgärder för att fastställa den omhändertagnes identitet skall skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv timmar. 15 § Den som har omhändertagits enligt denna lag skall underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt 11 § skall hållas kvar eller har ingripandet gjorts med stöd av 12 §, skall förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet och skälet till detta. Polismyndigheten skall snarast möjligt efter ett omhändertagande enligt 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta. 16 § Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket skall förhöras så snart som möjligt. Har omhändertagandet skett enligt 13 § andra stycket skall den omhändertagne friges snarast möjligt efter förhöret. Den som är under arton år får dock hållas kvar för att genom polisens försorg skyndsamt kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Ingen får hållas kvar längre än sex timmar. Bedöms den omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom till handa med råd och upplysningar samt, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. När någon har omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att hans identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv timmar. 17 § Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. 23 § Vid omhändertagande enligt 21 § eller 22 § skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet. Han får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. 18 § Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte omhändertas eller hållas kvar enligt 13 § andra stycket. 24 § Angående omhändertagande av berusade personer finns bestämmelser i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Kroppsvisitation m.m. 19 § En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig Kroppsvisitation m.m. 25 § En polisman som med laga stöd ingriper genom att beröva någon friheten, avlägsna någon eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig 1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller 2. för att hans identitet skall kunna fastställas. En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. För detta ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväska eller annat liknande handbagage. Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande åtgärder 20 § Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande åtgärder 26 § För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller innehavare. Vad som sägs i första stycket gäller också då polisen söker efter en person som avses med ett beslut om handräckning. För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. En åtgärd som avses i första stycket får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00. En åtgärd som avses i första eller andra stycket får endast om fara är i dröjsmål företas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00. I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken. 21 § 27 § En polisman får också bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, om det finns anledning anta att någon där har avlidit eller är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd får vidtas även när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp. 28 § Har polismyndigheten beslutat att lämna handräckning får en polisman bereda sökanden tillträde till bostad, hus, rum eller annat ställe, om det behövs för att beslutet skall kunna verkställas. Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten 22 § Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten 29 § Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta 1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål, 2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd. Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen. En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. 30 § I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndigheten, om det behövs för att återställa ordningen eller säkerheten, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar och åtgärden behövs för att upprätthålla ordningen eller säkerheten. Är det fara i dröjsmål får en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela ett sådant förbud som avses i första stycket. Handräckning 31 § Med handräckning avses en åtgärd varigenom polisen 1. verkställer ett av annan myndighet fattat beslut eller 2. biträder en myndighet i syfte att myndigheten skall kunna fullgöra sina i lag eller annan författning ålagda uppgifter. Verkställighet av domstols eller åklagares beslut enligt bestämmelser om rättegången i brottmål utgör dock inte handräckning. 32 § En begäran om handräckning prövas av polismyndigheten. Handräckning skall begäras skriftligen med uppgift om vilket beslut som skall verkställas eller vilken åtgärd myndigheten begär biträde med samt vilka omständigheter myndigheten åberopar som skäl. Är det fara i dröjsmål får en muntlig begäran godtas. Den skall dock bekräftas skriftligen. 33 § Polismyndigheten skall lämna handräckning om 1. sökanden enligt särskild föreskrift i lag eller annan författning får ansöka om handräckning för att utföra den begärda åtgärden och 2. polisen enligt lag eller annan författning har befogenhet att företa den begärda åtgärden. Polismyndigheten får dock avslå en begäran om handräckning om 1. handräckningen skulle innebära allvarligt hinder för polisens möjlighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller 2. det är uppenbart att sökanden inte har behov av handräckning. Ett beslut som går sökanden emot skall innehålla skälen för beslutet. Dokumentation 34 § Protokoll skall föras över ingripande som avses i 10 § 2–5 och 7. Av protokollet skall framgå 1. vem som har fattat beslut om ingripandet, 2. grunden för beslutet och tiden när det har fattats, 3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, 4. vem ingripandet har riktat sig mot, 5. tiden för ingripandet samt 6. vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet. Ansvarig för att protokoll upprättas är i fråga om uppgifter som avses i 1–2, den som har fattat beslutet, och i fråga om uppgifter som avses i 3–6, den som är att anse som förman vid ingripandet. Protokoll skall alltid föras över användning av fängsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. Ett sådant protokoll skall innehålla uppgift om skälen för åtgärden. Slutbestämmelser 23 § Slutbestämmelser 35 § Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket 1–4 även tjänsteman vid kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf. När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också 19 § 1 Bestämmelserna i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser. Vad som föreskrivs i 12 § första stycket 1–4, 6 och 7 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 12 § första stycket 1–7 även tjänsteman vid kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 12 § första stycket 2–4 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 6–7 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 12 § första stycket 6–7 tillämpas också andra stycket samma paragraf. När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också 25 § 1 Bestämmelserna i 11, 13 och 16 §§ gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 16 § finns särskilda bestämmelser. 24 § 36 § Närmare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 23 kap. 24 § samt 24 kap. 8, 9, 18 och 22 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 23 kap. 1 a § och 24 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 kap. 1 a § När en polisman får kännedom om ett brott skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. En polisman får lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagare och nöja sig med ett påpekande eller en erinran till den felande, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Rapporteftergift får dock inte meddelas i fråga om brott för vilket någon har gripits enligt 24 kap. 1 a §. 24 § Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 § första stycket fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning meddelas av regeringen. Närmare föreskrifter om rapporteftergift, om undersökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 § första stycket fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning meddelas av regeringen. 24 kap. 1 a § Den som på sannolika skäl är misstänkt för misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, överträdelse av besöksförbud, ofredande, skadegörelse, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller av allmän sammankomst, uppvigling eller våld eller hot mot tjänsteman, får häktas om det är oundgängligen nödvändigt för att avbryta den pågående brottsliga verksamheten. Vad som sägs i första stycket gäller även den som på sanno-lika skäl är misstänkt för något annat brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § tredje och fjärde styckena. Ingen får vara berövad friheten enligt denna bestämmelse under längre tid än 72 timmar. 8 § Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen. Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Har någon gripits enligt 7 § och har åklagaren ännu inte underrättats om frihetsberövandet får beslutet om gripande hävas även av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av den polisman som har fattat beslutet. Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom. 9 § Då någon anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. Då någon grips eller anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den frihetsberövade snarast möjligt få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. 18 § Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig. Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum. Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten. Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 1 a eller 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten. 22 § Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte. Den som har gripits får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den som är anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas enligt 1, 2 eller 3 § skall utan dröjsmål föras till häkte. Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd. Om förvaring av den som är häktad eller undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511)om omhändertagande av berusade personer m.m. Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas hand om på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas hand om på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. Han får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. 9 § Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte omhändertas eller hållas kvar enligt denna lag. Finns det skäl att omhänderta någon såväl enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387) som enligt denna lag, skall denna lag tillämpas. 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Härigenom föreskrivs att 16 § i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 § Har ett barn före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får barnet gripas av envar. Om en enskild person har gripit barnet, skall barnet skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör. Har ett barn före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får barnet tas fast av envar. Om en enskild person har tagit fast barnet, skall barnet skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall hållas kvar för förhör. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning Härigenom föreskrivs att 3 § i lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Kustbevakningstjänsteman har samma befogenhet som tillkommer polisman enligt 13 § polislagen (1984:387) att avvisa, avlägsna eller omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för denna. Sådan befogenhet har han också när det fordras för att avvärja brott mot de föreskrifter som avses i 1 § 5, 6 och 7. Vid omhändertagande som avses i första stycket skall kustbevakningstjänsteman tilllämpa bestämmelserna i 17 § polislagen. Kustbevakningstjänsteman har samma befogenhet som tillkommer polisman enligt 16 § polislagen (1984:387) att avvisa eller avlägsna den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för denna. Sådan befogenhet har han också när det fordras för att avvärja brott mot de föreskrifter som avses i 1 § 5, 6 och 7. Remissinstanserna Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Örebro tingsrätt, Hässleholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Jönköpings län, Justitiekanslern (JK), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges polischefer och Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige. Landsorganisationen i Sverige (LO) har förklarat att de avstår från att yttra sig. RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö samt överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Jönköping och Västerås. Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm har i sin tur bifogat ett yttrande från Polismyndigheten i Stockholm. Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Katrineholm, Nyköping och Strängnäs. Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Karlshamn och Ronneby. Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat ett yttrande från Polismyndigheten i Sveg. Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Lycksele, Umeå, Vilhelmina, Storuman och Skellefteå. SACO har överlämnat ett yttrande från medlemsförbundet JUSEK (Polissektionen). TCO har som sitt yttrande överlämnat ett yttrande från Polisförbundet. Föreningen Sveriges Polischefer har som sitt yttrande redovisat underremisser från sektionen för Norra Norrland, Södra Götalandssektionen och Västra Götalandssektionen. Vidare har ett yttrande inkommit från Åke Svensson, Björn Svensson, Rune Wirdehed och Gösta Westerlund, samtliga vid Polishögskolan. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 9 kap 10 §, 23 kap 9 § samt 24 kap. 8, 9 och 22 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 10 §1 Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han, om ej annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet. Har ett hämtningsförsök tidigare misslyckats eller finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till det, får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten. Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polis- myndigheten. Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polis- myndigheten. Om den omhänder- tagne skall inställas i brottmål som tilltalad får han tas i förvar. Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas annan inskräkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. 23 kap. 9 § 2 Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar. Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar. Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl får det inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter. Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet. 24 kap 8 §3 Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen. Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyn- digheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förut- sättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet. Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom. 9 §4 Då någon anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan under- rättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. Då någon grips eller anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den frihetsberövade få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. 22 §5 Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte. Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det inte är nöd- vändigt med hänsyn till ända- målet med gripandet och ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte. Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd. Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Härigenom föreskrivs att 14 och 34 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 §6 Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott. För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brottet. Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret. Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret. Den som är över femton år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. 34 §7 Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas han på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklaga- ren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas han på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklaga- ren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Den unge får inte tas i förvar. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Härigenom föreskrivs att 4 § i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas om hand på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas om hand på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. Den omhändertagne får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387) dels att nuvarande 22, 23 och 24 §§ skall betecknas 23, 29 respektive 30 §§, dels att 9, 10 ,17 och den nya 29 §§ skall ha följande lydelse, dels att rubriken före 11 § skall lyda ”Tillfälliga omhändertaganden, avlägsnanden m.m.” dels att rubrikerna närmast före nuvarande 22 och 23 §§ skall sättas närmast före de nya 23 respektive 29 §§, dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 10 a, 13 a- c, 22 och 24 - 28§§ samt närmast före 25 och 27 §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. En polisman får lämna rappor- teftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar. När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. En polisman får lämna rapport- eftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det sär- skilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma att dömas ut om brottet lagfördes. 10 § En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om 1. han möts med våld eller hot om våld 2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihets- berövande, 2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande, 3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, 4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, 5. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighets- utövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 6. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. 5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel, 6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighets- utövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller 7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken. 10 a § Vad som i 15 § första stycket lagen (1976:371) om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl. föreskrivs i fråga om rätten att belägga någon med fängsel skall gälla även då en polisman omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet. 13 a § Om någon försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av denna lag eller annan för- fattning, får en polisman avvisa eller avlägsna honom från områ- det eller utrymmet, när det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätt- hållas. Detsamma gäller den som vägrar lämna ett sådant område eller utrymme, eller som inte följer en enligt denna lag meddelad anvisning att följa en viss väg. 13 b § Har polismyndigheten med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordnings- lagen (1993:1617) beslutat ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås. 13 c § Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ord- ningslagen (1993:1617), genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. En sådan åtgärd får vidtas utan föregående beslut av polis- myndigheten endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas. 17 § Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet. Den omhändertagne får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den som är under femton år får dock inte tas i förvar. 22 § En polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel 1. om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott, 2. om det av någon annan anledning behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kropps- visitation eller kroppsbesiktning, 3. om det behövs för att med laga stöd genomföra husrann- sakan i fordonet eller 4. om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet. 24 § I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätt- hållas, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar som anges i första stycket får polismyndigheten anvisa deltaga- re i en folksamling att följa en viss väg. Om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas, får en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela sådana förbud och anvisningar som avses i första och andra stycket. Uppgifter från transportföretag 25 § Ett transportföretag som befordrar varor, passagerare eller fordon till eller från Sverige skall på begäran av en polismyndighet skyndsamt lämna de aktuella uppgifter om ankommande och avgående transporter, som företaget har tillgång till. Transportföretaget har endast skyldighet att lämna de uppgifter om passagerare som avser namn, resrutt, bagage och medpassagerare samt sättet för betalning och bokning. Polismyndigheten får begära uppgifter enligt första stycket endast om uppgifterna kan antas ha betydelse för den brottsbe- kämpande verksamheten. 26 § Transportföretag får lämna uppgifter enligt 25 § på så sätt att de görs läsbara för polis- myndigheten genom terminal- åtkomst. Polismyndigheten får ta del av uppgifter genom terminalåtkomst endast i den omfattning och under den tid som behövs för att kontrollera aktuella transporter. Polismyndigheten får inte ändra eller på annat sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt. Uppgifter om enskilda personer som lämnats på annat sätt än genom terminalåtkomst, skall omedelbart förstöras, om de visar sig sakna betydelse för utredning och lagföring av brott. Dokumentation 27 § Protokoll skall föras över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll skall också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt denna lag samt vid omhändertagande av föremål. Av protokollet skall det framgå 1. vem som har fattat beslutet om ingripandet, 2. grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats, 3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, 4. vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot, 5. tiden för ingripandet samt 6. vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet. Ansvarig för att protokoll upprättas är i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 1 och 2, den som har fattat beslutet och i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 3 - 6, den som är att anse som förman vid ingripandet. I rättegångsbalken finns bestämmelser om protokoll över beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbe- siktning. 28 § Protokoll skall föras över in- gripanden som innebär använd- ning av fängsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. Ett sådant protokoll skall innehålla uppgift om skälen för åtgärden. Ansvarig för att protokoll upprättas är den som har fattat beslutet. 23 § 29 §9 Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket 1 - 4 även tjänsteman vid kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf. När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också i 19 § 1. Bestämmelserna i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans för- ordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser. Bestämmelserna i 10 a och 13 §§ gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans för- ordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998. Lagrådets yttrande över lagrådsremiss den 15 maj 1997 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-15 Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådetStig von Bahr, justitierådet Edvard Nilsson. Enligt en lagrådsremiss den 30 april 1997 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 3. lag om ändring i lagen (1 976:51 1 ) om omhändertagande av berusade personer m.m. 4. lag om ändring i polislagen (1984:387). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika Lowen. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslag till ändring i polislagen I avsnitt 6.3 i den allmänna motiveringen, med rubriken Omhänder- tagande enligt 13 § polislagen, redovisas regeringens ställningstagande till polisrättsutredningens i delbetänkandet Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) framförda förslag om att ifrågavarande bestämmelser om tillfälligt omhändertagande skall upphävas. Förslaget motiverades av uppfattningen att dessa bestämmelser torde strida mot regleringen i artikel 5:1 i Europakonventionen. Mot bakgrund av i avsnittet närmare redovisade överväganden finner regeringen inte skäl att föreslå någon lag-ändring såvitt avser 13 §. I remissen föreslås emellertid en ändring i samma lags 17 §, vilken ändring generellt gäller möjligheterna att ta en enligt lagen omhändertagen person i förvar. Eftersom detta förslag även avser personer som omhändertagits enligt 13 § finns anledning framhålla, att Lagrådet i allt väsentligt instämmer i den bedömning angående nämnda paragrafs bristande överensstämmelse med Europakonventionens regler som utredningen gjort och som också delats av ett flertal remissinstanser. Eftersom Europadomstolens hittillsvarande avgöranden inte innebär att rättsläget i denna del kan anses helt klarlagt vill Lagrådet likväl inte motsätta sig den i remissen valda lösningen. Tillräckliga skäl att exempelvis komplettera förslaget i 17 § om förvar med ett undantag för omhändertagna enligt 13 § kan inte anses föreligga. Detta ställningstagande grundar Lagrådet bl.a. på bristen på underlag för en meningsfull bedömning av en sådan reglerings praktiska förutsättningar och konsekvenser. Därtill kommer en osäkerhet huruvida ett sådant undantag på ett avgörande sätt skulle undanröja föreliggande tvivel om 13 § är förenlig med artikel 5:1 i Europakonventionen. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran DEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1997. Närvarande: statsrådet Wallström, ordförande, och statsråden Schori, Uusmann, Ulvskog, Sundström, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Messing Föredragande: statsrådet von Sydow Regeringen beslutar proposition 1996/97:175 Ändringar i polislagen m.m. 1 Senaste lydelse 1984:131. 2 Senaste lydelse 1984:955. 3 Senaste lydelse 1987:1211. 4 Senaste lydelse 1987:1211. 5 Senaste lydelse 1987:1211. 6 Senaste lydelse 1994:1760. 7 Senaste lydelse 1994:1760. Lagen omtryckt 1984:391. 9 Senaste lydelse av förutvarande 23 § 1988:446. Artikel 5:1 i Europakonventionen. Artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. 1 Senaste lydelse 1984:131. 2 Senaste lydelse 1984:955. 3 Senaste lydelse 1987:1211. 4 Senaste lydelse 1987:1211. 5 Senaste lydelse 1987:1211. 6 Senaste lydelse 1994:1760. 7 Senaste lydelse 1994:1760. Lagen omtryckt 1984:391. 9 Senaste lydelse av förutvarande 23 § 1988:466. 3 1 Prop. 1996/97:175 Prop. 1996/97:175 Prop. 1996/97:175 Bilaga 1 Prop. 1996/97:175 Bilaga 1 Prop. 1996/97:175 Bilaga 2 116 Prop. 1996/97:175 Bilaga 2 93 121 Prop. 1996/97:175 Bilaga 3 117 Prop. 1996/97:175 Bilaga 4 130 Prop. 1996/97:175 Bilaga 4 118 Prop. 1996/97:175 Bilaga 5 132 Prop. 1996/97:175 Bilaga 5 133