Post 6195 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:1 ·
Hämta Doc ·
Budgetpropositionen för 1998
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/26
Statsskuldsräntor m.m.
26
.
Statsskuldsräntor m.m.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Inledning 7
3 Räntor på statsskulden 9
3.1 Prognos för statsskuldsräntorna 9
3.2 Upplåning 10
3.3 Utgiftspåverkande faktorer 11
3.4 Alternativ redovisning av statsskuldsräntorna 11
3.5 Känslighetsanalys 12
4 Oförutsedda utgifter 13
4.1 Oföutsedda utgifter 13
4.2 Ianspråktagande av anslaget år 1997 13
4.3 Regeringens överväganden 13
5 Riksgäldskontoretes provisionskostnder i samband med
upplåning och skuldförvaltning 15
5.1 Riksgäldskontorets provisionskostnader i
samband med upplåning och skuldförvaltning 15
.
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. medger att regeringen, för att kunna fullgöra sina
betalningsåtaganden, får överskrida ramanslaget
Räntor på statsskulden,
2. medger att regeringen, för att kunna fullgöra sina
betalningsåtaganden, får överskrida ramanslaget
Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband
med skuldförvaltning,
3. för budgetåret 1998 anvisar anslagen under
utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. enligt
följande uppställning:
ANSLAG
ANSLAGSTYP
ANSLAGSBEL
OPP
TUSENTAL KRONOR
A 1 Räntor på statsskulden
ramanslag
108 415 000
B 1 Oförutsedda utgifter
10 000
C 1 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och
skuldförvaltning
700 000
Summa
109 125 000
.
2 Inledning
Utgiftsområde 26 omfattar utgifter för räntorna på
statsskulden, oförutsedda utgifter samt
Riksgäldskontorets provisionkostnader i samband med
upplåning och skuldförvaltning. Anslaget för
statsskuldsräntor m.m. ingår inte i utgiftstaket. Ramen
för år 1998 har justerats upp i förhållande till 1997 års
ekonomiska vårproposition till följd av
portföljomplaceringar.
UTGIFTSUTVECKLINGEN FÖR UTGIFTSOMRÅDE 26
TUSENTAL KRONOR
1995/96
VARAV 1996
1997
1998
1999
2000
123 765 258
99 540
95 310 000
109 125 000
98 235 000
93 410 000
.
3 Räntor på statsskulde
A1. RÄNTOR PÅ STATSSKULDEN
1995/96
Utgift
123 758
000
1
Därav
1996
Utgift
99 533
000
1997
Anslag
104 145
000
Utgifts-
prognos
95 300
000
1998
Förslag
108 415
000
1999
Beräkn
at
97 450
000
2000
Beräkn
at
92 750
000
1 Beloppen anges i tusental kronor
3.1 Prognos för
statsskuldsräntorna
Utgifterna för statsskuldsräntor bedöms för år 1997
uppgå till 95,3 miljarder kronor vilket är en minskning
med ca 7 miljarder kronor jämfört med bedömningen i
den ekonomiska vårpropositionen (prop.1996/97:150).
Minskningen beror framför allt på valutavinster på
derivatinstrument.
Prognosen för ränteutgifter år 1998 ligger ca 14
miljarder kronor högre än prognosen för år 1997 och ca
9 miljarder kronor högre än bedömningen i
vårpropositionen. Den högre prognosen år 1998 beror
huvudsakligen på större prognostiserade valuta- och
kursförluster.
Utgifterna för statsskuldsräntorna har sedan 1980-
talet ökat kraftigt till följd av budgetunderskott och
därigenom ökad statsskuld. De kommande åren
förväntas utgifterna falla trendmässigt till följd av lägre
primärt lånebehov. I det primära lånebehovet ingår
statsbudgetens primärsaldo (inkomster minus utgifter
exklusive statsskuldsräntor) samt Riksgäldskontorets in-
och utlåning till myndigheter, statliga bolag m.m.
Förutom det primära lånebehovet spelar ränte- och
valutautvecklingen en avgörande roll för
statsskuldsräntornas storlek. Marknadsräntorna har
under de senaste två åren uppvisat en fallande trend
(diagram 1). Kronan däremot har försvagats det senaste
året, vilket diagram 2 visar. Beräkningsantagandena för
prognosperioden ligger i stort sett i linje med dagens
nivåer vad gäller räntorna men avspeglar en viss
förväntad förstärkning av kronkursen.
TABELL 3.1 BERÄKNDE UTGIFTSMÄSSIGA
RÄNTOR PÅ STATSSKULDEN
MILJARDER
KRONOR
1996
1997
1998
1999
2000
Räntor på lån i
svenska
kronor
94,4
83,0
78,3
75,2
72,6
Räntor på lån i
utländsk
valuta
23,3
21,5
20,6
19,4
18,2
Räntor på in-
och utlåning
-16,6
-3,5
-2,4
-0,7
-1,1
Över-
/underkurser
vid emission
-1,5
0,5
0,4
0,5
0,1
Summa räntor
99,6
101,
5
96,9
94,4
90,0
Valutaförluster
/ vinster(-)
-6,1
-9,0
2,0
-1,1
-3,3
Kursförluster/
vinster(-)
5,6
2,8
9,6
4,2
6,2
Övrigt
0,4
0,0
0,0
0,0
0,0
Summa ränte-
utgifter
99,5
95,3
108,4
97,4
92,8
Anm: Siffrorna i tabellen är avrundade och summerar därför inte exakt
Källa: Finansdepartementet
3.2 Upplåning
Riksgäldskontoret har valt att koncentrera en stor del av
upplåningen i svenska kronor till s.k. benchmarklån,
som utgörs av obligationer med fast kupongränta. Detta
följer av att det övergripande målet för
Riksgäldskontorets statsskuldsförvaltning enligt
riksdagens beslut är att minimera de långsiktiga
kostnaderna för statsskulden inom ramen för
penningpolitikens krav.
Ett sätt att minimera kostnaden långsiktigt är att
upprätthålla hög likviditet i de utestående lånen samt att
utjämna refinansieringsbördan. En hög likviditet
minskar investerarnas risker och sänker därför deras
avkastningskrav. Likviditeten skapas dels via ett
marknadsgarantsystem, dels genom en aktiv
andrahandsmarknad. För att fungera väl förutsätter detta
att antalet utelöpande lån inte är alltför stort. I takt med
statsskuldens tillväxt har vart och ett av dessa
benchmarklån kommit att bli mycket stora. För att
begränsa refinansieringsriskerna när de förfaller köper
Riksgäldskontoret upp lånen i förtid i ett bytesförfarande
och ersätter dem med andra obligationslån och
statsskuldväxellån. Därigenom sprids låneförfallen ut
över en längre tidsperiod. Vid dessa uppköp
uppkommer kursvinster/förluster som påverkar
ränteutgifterna (se avsnitt 3.3).
Riksgäldskontoret emitterar även
realränteobligationer. Genom att den reala avkastningen
är känd undviker investerarna inflationsrisken och
behöver därför inte heller kompenseras för att ta på sig
en sådan risk. Realräntelånen finns såväl i form av
nollkupongobligationer, för vilka all ränta inklusive
inflationskompensation utbetalas först i samband med
lånets förfall, som i form av kuponglån med årlig
räntebetalning. Riksgäldskontoret har också en
betydande upplåning direkt från hushållen. Därigenom
ges hushållen tillfälle att direkt förvärva instrument utan
kreditrisk. Hushållsupplåningen bidrar till att hålla nere
kostnaden för statsskulden genom att kostnaden är lägre
än för annan upplåning.
Den totala nettoupplåningen i utländsk valuta bestäms
för ett år i taget av regeringen efter samråd med
Riksbanken. Övriga beslut i samband med
valutaupplåningen fattas av Riksgäldskontoret.
Upplåningen kombineras med derivattransaktioner så att
valutaskuldens sammansättning av valuta- och ränterisk
blir den önskade. Genom detta förfarande kommer
sammansättningen av de utestående lånen att skilja sig
markant från kontorets nettoskuldsättning i olika valutor
(se diagram 3). Derivatinstrument används också för att
inom fastställda ramar och riktlinjer ta begränsade
valuta- och räntepositioner. Lån i utländsk valuta
värderas löpande till aktuella valutakurser.
Statsbudgeten belastats dock inte av orealiserade
valutadifferenser som omvärderingen ger upphov till.
Budgeten påverkas i stället först när valutadifferenserna
realiseras, dvs. vid återbetalning av lånen och
derivatinstrumenten. Statsskulden redovisas exklusive
beräknade derivateffekter. Dock belastas statsbudgeten
med ränte- och valutaeffekter på derivatinstrumenten
eftersom dessa är realiserade effekter.
3.3 Utgiftspåverkande faktorer
Ränteutgifternas nivå påverkas av ett flertal faktorer,
såsom storleken på statsskulden vid periodens början
samt det under perioden förväntade primära
lånebehovet. Dessutom varierar statsskuldsräntornas
nivå med förändringar av inhemska och utländska
räntesatser samt växelkurser.
Ränteutgifterna för statsskulden påverkas också av ett
antal tekniska faktorer. Dessa faktorer utgörs till stor
del av olika upplåningstekniker, dvs. på vilket sätt
Riksgäldskontoret väljer att finansiera statens lånebehov
och förvalta statsskulden. De olika låneinstrumenten och
skuldförvaltningsteknikerna kan medföra mycket olika
fördelning av ränteutgifterna över tiden.
När Riksgäldskontoret ger ut eller utökar ett
befintligt benchmarklån uppkommer över- eller
underkurser beroende på om kupongräntan är högre
eller lägre än marknadsräntan vid emissionstillfället. En
överkurs är ett pris över obligationens nominella kurs
och innebär att långivaren ersätter låntagaren för
erhållen ränta utöver marknadsränta motsvarande
nuvärdet av framtida räntebetalningar. De totala
ränteutgifterna reduceras därmed vid upplåning till
överkurs men ökar vid kupongförfall. I de fall
Riksgäldskontoret väljer att förtidsinlösa delar av ett
benchmarklån får detta till följd att kursvinster eller
kursförluster uppstår, som i sin tur påverkar
ränteutgifterna. Kursförluster liksom överkurser
uppkommer när lånets ränta överstiger marknadsräntan.
Kursförluster ger dock motsatt effekt till överkurser och
innebär att låntagaren ersätter långivaren för förlorad
ränta motsvarande nuvärdet av framtida
räntebetalningar.
Emission av nollkupongobligationer är ytterligare ett
exempel på en upplåningsteknik, vilken innebär att
obligationens sammanlagda ränta tas upp som
ränteutgifter för statsskulden först vid
förfallotidpunkten. På detta sätt skjuts betalningarna av
statsskuldsräntorna framåt i tiden.
3.4 Alternativ redovisning av
statsskuldsräntorna
Redovisningen av statsskuldsräntorna sker idag
utgiftsmässigt, dvs. efter hur mycket som skall betalas
respektive år. Ränteutgifterna är starkt beroende av
upplåningsteknik vid en utgiftsmässig redovisning. Ett
alternativ till den utgiftsmässiga redovisningen är
kostnadsmässig (periodiserad) redovisning, där utgifter
och inkomster periodiseras över lånets löptid. Vid en
kostnadsmässig redovisning minskar variationen såväl
mellan åren, som mellan prognos och utfall.
Förändringen kan relativt enkelt förklaras av den
underliggande ränte-, växelkurs- och
lånebehovsutvecklingen. Endast till mindre del orsakas
variationerna av valet av upplåningsteknik.
Vid en utgiftsmässig redovisning av exempelvis en
nollkupongobligation redovisas hela ränteutgiften vid
förfallotidpunkten. I en kostnadsmässig redovisning
däremot, anses räntan uppkomma under lånets hela
löptid och fördelas därför ut jämnt över lånets löptid.
En utgiftsmässig redovisning av nollkupongobligationer
underskattar därför den verkliga räntebelastningen fram
till tidpunkten när lånen förfaller, då istället en stor
räntebetalning sker.
De över- och underkurser som uppstår vid
emissioner av benchmarklån redovisas på budgeten som
inkomst respektive utgift vid emissionstillfället när
utgiftsmässig redovisning tillämpas. I en motsvarande
kostnadsmässig redovisning fördelas istället över- och
underkurserna över lånens löptid. Räntekostnaden, som
består av de periodiserade över- och underkurserna
tillsammans med den årliga kupongräntan, kommer
därmed att avspegla marknadsräntan vid
emissionstillfället.
TABELL 3.2 BERÄKNADE KOSTNADSMÄSSIGA
RÄNTOR PÅ STATSSKULDEN
MILJARDER KRONOR
1996
1997
1998
1999
2000
Statsskuldsränt
or enligt summa
räntor (tabell
3.1)
99,6
101,
5
96,9
94,4
90,0
Justering för
över- och
underkurser vid
emission
-1,0
-2,4
-2,2
-0,7
0,3
Justering för
reala
nollkupongränto
r
2,2
3,7
5,4
7,1
8,6
Justering för
övriga
nollkupongränto
r
1,5
-1,6
0,2
-0,8
-1,0
Summa
räntekostnader
102,3
101,1
100,3
99,8
97,9
Amn. Siffrorna är avrundade och summerar därför inte exakt
Källa: Finansdepartementet
Tabell 3.2 visar de periodiserade räntekostnaderna
under prognosperioden. Räntekostnadernas variationer
mellan åren är något lägre än i den utgiftsmässiga
redovisningen.
I en kostnadsmässig redovisning exkluderas
realiserade valuta- och kursdifferenser (tabell 3.2).
Eftersom dessa är en följd av variationer i valutakurser
och marknadsräntor mellan åren, snarare än av
statsskuldens utveckling, är de svåra att periodisera över
lånens löptid.
Antag att Riksgäldskontoret emitterar en kupong-
obligation med fem års löptid och en kupongränta på 10
procent och att marknadsräntan är 7 procent. Det
nominella beloppet antas vara 100. Vid
emissionstillfället genererar detta en överkurs eftersom
marknadsräntan understiger obligationens kupongränta.
På statsbudgeten kommer överkursen att redovisas som
en inkomst vid emissionstillfället. De följande fem åren
kommer den årliga kupongräntan att redovisas mot
statsbudgeten. Vid en motsvarande kostnadsmässig
redovisning kommer istället den årliga kostnaden, dvs.
marknadsräntan vid emissionstillfället, att redovisas.
TABELL 3.3 UTGIFTSMÄSSIG RESPEKTIVE
KOSTNADSMÄSSIG REDOVISNING AV
OBLIGATIONER
0
t1
t2
t3
t4
t5
Kupongobligation
-utgiftsmässig
-12
10
10
10
10
10
-kostnadsmässig
7
7
7
7
7
Nollkupongobligati
on
-utgiftsmässig
40
-kostnadsmässig
7
7
7
7
7
Källa: Finansdepartementet
Antag att Riksgäldskontoret istället emitterar en femårig
nollkupongobligation (nominell eller real). Beloppet
antas fortfarande vara 100 och marknadsräntan 7
procent. På statsbudgeten kommer hela ränteutgiften att
redovisas vid förfallotidpunkten, dvs. om fem år.
Eftersom marknadsräntan är lika stor som i exemplet
med kupongobligationen kommer den årliga kostnaden i
det här fallet att bli lika stor.
Den utgiftsmässiga utvecklingen kommer att variera
kraftigt beroende på val av emissionsteknik, medan
däremot den redovisade räntekostnaden blir densamma
oberoende av om Riksgäldskontoret väljer att emittera
kupongobligationer eller nollkupongobligationer.
3.5 Känslighetsanalys
Om den svenska marknadsräntan skulle stiga eller
sjunka med en procentenhet från och med år 1998
jämfört med beräkningsantagandena skulle
ränteutgifterna netto för åren 1998 - 2000 stiga
respektive sjunka med ca 7 miljarder kronor per år, allt
annat lika. En ränteförändring på en procentenhet
jämfört med beräkningsantagandena för återstoden av år
1997 skulle innebära en ökning eller minskning av
ränteutgifterna med ca 3 miljarder kronor under år
1997.
En höjning eller sänkning av den utländska räntan
med en procentenhet från och med år 1998 skulle för
lånen i utländsk valuta föranleda en ändring av
ränteutgifterna med ca 1-2 miljarder kronor per år
under perioden 1998 - 2000.
En förändring av kronkursen med en procentenhet
medför på liknande sätt en förändring av de realiserade
valutadifferenserna med ca 0,5 miljarder kronor per år
för åren 1998 - 2000.
Om dagens räntenivåer hade antagits gälla under hela
beräkningsperioden skulle ränteutgifterna i svenska
kronor ha blivit 2-3 miljarder kronor högre per år för
åren 1998 - 2000. Ränteutgifterna i utländsk valuta
skulle ha blivit 0,1-0,3 miljarder kronor lägre och
valutavinsterna 0,5-1,5 miljarder lägre.
Slutligen skulle en ökning respektive minskning i det
primära saldot med 10 miljarder kronor under ett enskilt
år, förutsatt oförändrade beräkningsantaganden i övrigt,
föranleda en ökning respektive minskning av
ränteutgifterna med ca 0,5 miljarder kronor per år
under de kommande åren.
4 Oförutsedda utgifter
B1. OFÖRUTSEDDA UTGIFTER
1995/96
Utgift
7 285
1
Anslag
s-
sparan
de
Därav
1996
Utgift
7 015
1997
Anslag
10 000
Utgifts
-
progno
s
10 000
1998
Förslag
10 000
1999
Beräkna
t
10 000
2000
Beräkna
t
10 000
1 Beloppen anges i tusental kronor
4.1 Oförutsedda utgifter
För att täcka oförutsedda utgifter är vid sidan av
utgiftsanslagen ett särskilt anslag uppfört på
statsbudgeten. Anslaget är i statsbudgeten för
innevarande budgetår uppfört med 10 miljoner kronor.
Det tas i anspråk efter beslut av regeringen i varje
särskilt fall.
4.2 Ianspråktaganden av anslaget år
1997
Hittills under innevarande budgetår har medel inte tagits
i anspråk eller utbetalats från detta anslag.
4.3 Regeringens överväganden
Enligt regeringens bedömning bör ett anslag för
oförutsedda avgifter anvisas även fortsättningsvis.
Anslaget bör i princip få disponeras endast för utgifter
som är av så brådskande art att respektive ärende inte
hinner underställas riksdagen och att utgifterna inte
lämpligen kan täckas av andra medel som står till
regeringens förfogande. Härmed avses även att anslaget
inte får tillgodose behov som omtalas i 9 kap. 3 § tredje
stycket regeringsformen, dvs. behov av medel för rikets
försvar under krig, krigsfara eller andra utomordentliga
förhållanden.
Vissa speciella ändamål bör vidare få tillgodoses med
medel från anslaget till oförutsedda utgifter.
Under en lång följd av år har riksdagen bemyndigat
regeringen att, under förutsättning att andra medel inte
står till förfogande för ändamålet, från detta anslag
utbetala belopp, som staten genom lagakraftvunnen dom
har ålagts att betala. Detta bemyndigande har med
verkan från och med budgetåret 1961/62 utvidgats till
att omfatta också belopp som staten till följd av skada i
samband med statlig verksamhet efter uppgörelse har
åtagit sig att ersätta. Motsvarande bemyndigande, som
innefattar bland annat ersättningar på grund av dom
meddelad av den europeiska domstolen för mänskliga
rättigheter i mål som handläggs enligt den europeiska
konventionen angående mänskliga rättigheter m.m.,
liksom förlikningsersättningar i sådana mål, bör ges åt
regeringen för nästa budgetår.
Med anledning av prop. 1948:282 medgav riksdagen
(bet. 1948:SU207, rskr. 1948:406) att från anslaget till
oförutsedda utgifter skulle tills vidare under budgetåret
1948/49 få utgå ersättning för förlust av eller skada på
egendom utom riket till personer, som uppehöll sig
utomlands och som var i rikets tjänst, liksom till deras
familjemedlemmar och personliga tjänare. Ersättning
skulle utgå efter samma grunder som under budgetåren
1943/44 till 1946/47 hade tillämpats i fråga om
motsvarande ersättningar för förluster som hade
uppkommit på grund av krigsförhållandena (prop.
1944:183, bet. 1944:SU147, rskr. 1944:329). För
budgetåren 1949/50 till 1997 har riksdagen lämnat
motsvarande bemyndiganden. Regeringen bör få
bemyndigande att på samma villkor betala ut ersättning
för skador av ifrågavarande natur under nästa budgetår.
Med anledning av prop. 1951:38 medgav riksdagen
(bet. 1951:SU422, rskr. 1951:63) att från anslaget till
oförutsedda utgifter skulle tills vidare under budgetåren
1950/51 och 1951/52 utgå ersättning för skador på
egendom inom landet, vilka hade uppkommit genom de
tidigare krigsförhållandena. För budgetåren 1952/53 till
1997 har riksdagen lämnat motsvarande
bemyndiganden. Med hänsyn till att krigsskador,
exempelvis genom minsprängning, fortfarande kan
tänkas förekomma, bör regeringen få riksdagens
bemyndigande att även under nästa budgetår på
oförändrade villkor betala ut krigsskadeersättningar.
Anslagets karaktär medger ej någon närmare
bedömning av omfattningen av oförutsedda utgifter.
Regeringen föreslår att medel för oförutsedda utgifter
skall anvisas på ett ramanslag samt att anslagsbeloppet
skall vara 10 miljoner kronor.
Det bör ankomma på regeringen att besluta att ta i
anspråk medel från anslaget och i efterhand anmäla till
riksdagen vilka utgifter som täckts genom att medel
anvisats från anslaget.
5 Riksgäldskontorets provisionskostnader
i samband med upplåning
och skuldförvaltnin
C1. RIKSGÄLDSKONTORETS PROVISIONS-
KOSTNADER I SAMBAND MED UPPLÅNING
OCH SKULDFÖRVALTNING
1998
Förslag
700
000
1
1999
Beräknat
775
000
2000
Beräknat
650
000
1 Beloppen anges i tusental kronor
5.1 Riksgäldskontorets
provisionskostnader i samband
med upplåning och
skuldförvaltning
Från utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och
finansförvaltning har för budgetåret 1998 delar av
anslaget Riksgäldskontorets förvaltningskostnader förts
till utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m anslaget
Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med
upplåning och skuldförvaltning. Den del som har förts
över till utgiftsområde 26 är den del som utgörs av
försäljnings-, inlösen- och förvaltningsprovision samt
kreditavgifter i samband med upplåning på de
internationella kapitalmarknaderna. Överflyttningen
görs i syfte att skapa bättre incitament för en
kostnadseffektiv förvaltning av statsskulden (för
utförligare information se utgiftsområde 2, anslag A9).
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
4
3
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
5
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
8
9
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
10
11