Post 6168 av 7189 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:29 ·
Hämta Doc ·
Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Skr. 29
Regeringens skrivelse
1997/98:29
Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det
fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet
Skr.
1997/98:29
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 9 oktober 1997
Göran Persson
Lena Hjelm-Wallén
(Utrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Regeringen informerar genom denna skrivelse riksdagen om det Euro-
atlantiska partnerskapsrådet och innehållet i det fördjupade
Partnerskap för fred-samarbetet, samt om regeringens avsikter vad
gäller svenskt deltagande.
Innehållsförteckning
1 Inledning 3
2 Bakgrund 5
2.1 Det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR) 5
2.2 Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive planerings-
och översynsprocessen 6
2.2.1 Det utvidgade och fördjupade Partnerskap
för fred-samarbetet (PFF) 6
2.2.2 Planerings- och översynsprocess 7
3 Regeringens bedömning 8
3.1 Det Euro-atlantiska partnerskapsrådet 8
3.2 PFF:s breddade övningsinnehåll 10
3.3 Svensk närvaro i Nato-staber 11
3.4 Nato:s erbjudande att öppna delegation och ackreditera
ambassadör 12
3.5 Ett politisk-militärt ramverk för
krishanteringsoperationer 13
3.6 Planerings- och översynsprocess 14
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 oktober 1997 16
1 Inledning
Vid Nato-toppmötet i januari 1994 skapades en ny form för europeiskt
samarbete, Partnerskap för fred (PFF). Sverige deltar sedan i maj 1994
i detta samarbete (skr. 1993/94:207, bet. 1993/94:UU18).
PFF-samarbetet, som blivit en stor framgång och genomgått en
snabb utveckling, har inneburit att Nato:s sexton medlemsstater
samverkat med ett stort antal länder i syfte att öka Nato:s och
partnerländernas förmåga att delta i internationella
krishanteringsinsatser, förbättra räddningstjänst, effektivisera civilt
försvar och beredskapsplanering samt stärka den demokratiska
kontrollen av försvarssektorn. Särskilt viktigt har PFF blivit som
instrument för de deltagande staterna att samordna, förbereda och öva
sina styrkor för insatser i fredsbevarande verksamhet.
PFF har också på kort tid utvecklats till ett betydande
förtroendeskapande säkerhetssamarbete i Europa. Nya former för
samverkan mellan Nato, alliansfria länder och de f.d.
Warszawapaktsländerna har möjliggjorts. Dess förtroendeskapande
inverkan gäller inte minst för länderna i vårt eget närområde. Förutom
att stärka den svenska förmågan till medverkan i internationell
krishantering syftar vårt PFF-deltagande även till att sätta in det
militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt
perspektiv med engagemang från Nato, Ryssland och andra
partnerländer.
Utgångspunkten för Sveriges deltagande i PFF-samarbetet är den
svenska viljan att medverka till en alleuropeisk säkerhetsordning.
Sveriges medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund.
Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på
frivilliga åtaganden där varje stat själv bestämmer ambitionsnivån för
sin medverkan.
Sverige har redan från PFF-samarbetets början varit ett av de mest
aktiva partnerländerna. Inom ramen för PFF arrangeras ett stort antal
övningar och andra aktiviteter. Under 1997 deltar Sverige i
sammanlagt tolv fält- och stabsövningar inom PFF och står som värd
för tre av årets fältövningar. Allt eftersom PFF-arbetet utvecklats har
övningarnas komplexitet ökat och det svenska deltagandet breddats.
Sverige erbjuder varje år ett flertal PFF-kurser på områden som
demokratisk kontroll av väpnade styrkor, budgetprocesser och
räddningstjänst. Därtill har Sverige upprättat ett regionalt
utbildningscentrum vid försvarets internationella kommando i
Almnäs, för att förbättra möjligheterna för länderna runt Östersjön att
fullt ut kunna delta i PFF-samarbetet.
Vid Nato:s utrikesministermöte den 29 maj 1997 i Sintra, Portugal,
beslutade Nato att vidga och fördjupa samarbetet inom PFF. Den 30
maj bildade Nato- och partnerländerna gemensamt det Euro-atlantiska
partnerskapsrådet (EAPR), vari samtliga 43 partnerländer deltar .
EAPR skall utgöra en ram för PFF-samarbetet och ett forum för
konsultationer mellan Nato- och partnerländerna.
Utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet och bildandet
av EAPR är viktiga inslag i en grundläggande förändring av den
europeiska säkerhetspolitiska kartan. Nato:s och EU:s förestående
utvidgning, samt Nato:s vidgade relationer med Ryssland,
representerar ytterligare steg i framväxten av en alleuropeisk
säkerhets- och samarbetsstruktur.
Utvecklingen efter det kalla kriget visar att situationer snabbt kan
uppstå som kan medföra påfrestningar för europeisk och svensk
säkerhet. Det tydligaste exemplet är händelserna i f.d. Jugoslavien.
Denna regionala konflikt har understrukit betydelsen av att Sverige
har kapacitet att ge substantiella bidrag till den europeiska
krishanteringsförmågan, och utgör ytterligare skäl för att Sverige
genom internationellt samarbete fortsätter att agera för ökad stabilitet
och säkerhet. Enligt svensk uppfattning skall internationella militära
krishanteringsinsatser genomföras efter beslut av Förenta Nationerna
(FN) eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE). PFF-samarbetet har bidragit till att göra svenska insatser
säkrare och mer effektiva samt ökat vår förmåga till samverkan i
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Samtidigt ger
PFF-samarbetet Sverige en möjlighet att använda sin långa erfarenhet
av deltagande i internationella fredsfrämjande operationer.
Våra erfarenheter från "Implementation Force" (IFOR) och den nu
pågående operationen "Stabilization Force" (SFOR) i Bosnien-
Hercegovina har tydliggjort betydelsen av att i ett tidigt skede delta i
planering av de fredsfrämjande insatserna till vilka vi bidrar med
trupp. EAPR och det utvidgade och fördjupade PFF kommer att
erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i
Nato:s planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsoperationer.
Därmed torde truppbidragande länder som ej är medlemmar i Nato
bättre kunna påverka planeringen och genomförandet av sådana
insatser.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det ligger i linje med
svenska säkerhetspolitiska intressen att tillsammans med övriga
europeiska stater delta i EAPR och i vidareutvecklingen och
fördjupningen av PFF-samarbetet. Regeringen önskar genom denna
skrivelse informera riksdagen om det fördjupade samarbetets karaktär
och om regeringens avsikter vad gäller svenskt deltagande. I
beredningen av skrivelsen har nära samråd skett mellan
Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet.
2 Bakgrund
2.1 Det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR)
Den 29 maj 1997 beslöt regeringen att Sverige skulle delta i det Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR bildades formellt och höll
sitt första möte den 30 maj i Sintra, Portugal. Samtliga 43 PFF-länder,
inklusive Ryssland, deltog i upprättandet av EAPR. Rådet utgör en
politisk ram för det fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att
vidareutveckla det samarbete mellan Nato och en bred krets av
partnerländer på områden som inte rör försvar av det egna territoriet.
Varje partnerland avgör självt på vilka områden och i vilken
utsträckning det vill delta i beslut och i samarbetet mellan Nato och
andra partnerländer.
EAPR stärker den politiska dimensionen av det praktiskt inriktade
PFF-samarbetet, och har en central roll i strävan att utveckla detta
samarbete. Genom EAPR kommer partnerländerna att ges möjligheter
att på olika nivåer erhålla information, hålla överläggningar och
eventuellt fatta gemensamma beslut med Nato i PFF- och
krishanteringsfrågor.
Utrikes- och försvarsministrarna inom EAPR-kretsen kommer att
mötas två gånger per år i anslutning till Nato:s ministermöten. EAPR-
kretsen på ambassadörsnivå i Bryssel kommer att mötas en gång per
månad.
Den dagliga EAPR-verksamheten kommer främst att utgöras av
arbetet i de civila och militära Nato-kommittéer som öppnas för
deltagande från de partnerländer som så önskar i PFF-frågor som är
eller kan bli föremål för samarbete.
EAPR befinner sig i ett utvecklingsskede. Vilket som exakt kommer
att bli det konkreta innehållet i EAPR går därför inte att i dag ange. En
viktig uppgift blir fördjupningen och vidareutvecklingen av
samarbetet med partnerländerna beträffande planering och
genomförande av fredsfrämjande insatser.
I EAPR:s grunddokuments artikel 11 nämns flera andra
ämnesområden som kan bli föremål för överläggningar och samarbete
med partnerländerna. Exempel på sådana områden är civil beredskap
inklusive räddningstjänst, försvarsrelaterade miljöfrågor,
kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsamarbete och forskningsfrågor.
De frågor som kan bli föremål för samarbete i EAPR kan också
komma att behandlas i Nato-Rysslandsrådet, vilket bildades den 28
maj 1997. Rådets syfte är att vara en mekanism för konsultation och
koordination, samt där så är möjligt, även för gemensamt
beslutsfattande. Rådet kommer att hålla regelbundna möten på politisk
nivå. Ett tätt politiskt och militärt samarbete förutses.
Nato och Ryssland bestämmer gemensamt agendan för detta råd. I
grunddokumentet nämns flera tänkbara samarbetsområden. Dessa
områden är bl.a. relaterade till säkerhet och stabilitet i det euro-
atlantiska området, konfliktförebyggande åtgärder, t.ex. preventiv
diplomati och krishantering, samt gemensamma operationer, såsom
konflikthanteringsoperationer under FN- eller OSSE-mandat.
2.2 Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive
planerings- och översynsprocessen
2.2.1 Det utvidgade och fördjupade Partnerskap för fred-
samarbetet (PFF)
I en s.k. högnivågrupp under ledning av Nato:s biträdande
generalsekreterare har det senaste året ett arbete pågått i syfte att
bredda och fördjupa det praktiska PFF-samarbetet. Arbetet har skett i
nära samråd med partnerländerna. Högnivågruppens rapport antogs av
Nato:s utrikesministrar den 29 maj i år som en rekommendation för
det fortsatta arbetet. Närmast förestår nu att vidareutveckla och
konkretisera de förslag som väckts. Varje partnerland kan därefter
självt avgöra vilka delar av det utvidgade och fördjupade PFF-
samarbetet respektive land önskar delta i. Bland högnivågruppens
förslag kan märkas:
— Att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i
framtida Nato-ledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med
trupp. De arrangemang som t.ex. nu gäller för partnerländerna i den
pågående Bosnien-operationen har utmärkts av lösningar som
utvecklats från fall till fall, vilka ej fullt ut motsvarat partnerländernas
behov av insyn.
— Att PFF:s övningsprogram utvidgas till att omfatta övningar för
alla typer av krishanteringsoperationer utanför de kollektiva
försvarsförpliktelserna i Washington-fördragets artikel 5. Detta för att
öka beredskapen och kapaciteten hos partnerländerna att delta i
krishanteringsoperationer. Partnerländerna skall därtill ges en ökad
roll i planeringen och ledningen av PFF-övningar.
— Att erbjuda partnerländerna möjligheten att upprätta en
delegation vid Nato under ledning av en ambassadör.
— Att bereda PFF-länderna möjlighet till utökat deltagande i Nato:s
civila och militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering.
I erbjudandet ingår att utse en militär representant att delta i Nato:s
militärkommitté i dessa frågor.
— Att erbjuda partnerländerna utökade möjligheter att etablera
förbindelseofficerare vid Nato-högkvarteret och olika Nato-staber för
att hantera PFF-frågor.
— Att tillskapa särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare
från partnerländerna. Dessa skall ingå som separata delar i de reguljära
Nato-staberna och medverka i planeringen av PFF-övningar och
fredsfrämjande operationer. Officerare som ingår i PFF-enheterna
kommer att verka som internationella tjänstemän.
2.2.2 Planerings- och översynsprocess
Inom ramen för PFF-samarbetet inleddes under början av 1995 en
planerings- och översynsprocess, den s.k. Planning and Review
Process (PARP). Processen syftar till att identifiera och värdera
resurser som partnerländerna skulle kunna bidra med i fredsfrämjande
och humanitära övningar och insatser tillsammans med Nato-styrkor.
Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet,
fastställs i en dialog mellan varje enskilt partnerland och Nato.
Processen bygger på frivillighet och att varje partnerland självt
bestämmer inom vilka områden och i vilken utsträckning som
samverkansförmågan skall förbättras.
Varje översyn sker under en period om två år. Den första översynen
för åren 1995-1997 avslutas i december i år. Sverige har sedan 1995
deltagit i planerings- och översynsarbetet i den utsträckning som
motiveras av vårt intresse att främja effektiva och säkra
fredsfrämjande och humanitära insatser. De viktigaste områdena i
planerings- och översynsprocessen har för svensk del varit
kommunikation samt lednings- och sambandssystem.
Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet vidareutvecklas nu
planerings- och översynsprocessen. Inför nästa tvåårsperiod har
antalet samverkansmål ökat och kvalitativt utvecklats. Erfarenheter
från IFOR-operationen i f.d. Jugoslavien har tagits tillvara i
utformandet av de nya målen. Räckvidden har vidgats så att
planerings- och översynsprocessen i sin utvecklade form, liksom
PFF:s övningsprogram, innefattar styrkor och resurser avsedda för
hela det fredsfrämjande området, i enlighet med såväl kapitel VI som
kapitel VII i FN-stadgan.
Vidare avses målen för samverkan utvecklas till att även beröra
sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål.
Tanken är att öka säkerheten i planeringen inför internationella
fredsinsatser genom att på förhand söka utröna tillgängligheten av och
beredskapen hos olika länders styrkor och resurser. Liknande
tankegångar ligger bakom existerande arrangemang inom FN ("UN
Stand By Forces"). Till FN kan länder, däribland Sverige, anmäla
resurser som med kort varsel kan sättas in i internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser.
Den politiska styrningen av planerings- och översynsprocessen skall
stärkas genom att de deltagande partnerländerna tillsammans med
Nato utarbetar och kommer överens om vilka riktlinjer som skall ligga
till grund för kommande arbetsperiod. Öppenheten i processen skall
öka genom att partnerländerna på frivillig basis ges möjlighet att
cirkulera information kring sitt deltagande till andra partnerländer.
Frågan om det svenska totalförsvarets förmåga att samverka med
andra länder mot bakgrund av den nya internationella verksamheten
behandlades i 1996 års försvarsbeslut (prop. 1996/97:4, bet.
1996/97:UFöU1, 1996/97:FöU1, rskr.1996/97:109-112). Av beslutet
framgår att det är ett svenskt intresse att ytterligare utveckla
interoperabiliteten vid internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser. PFF-samarbetet ges härvidlag en central roll. Vidare
konstateras att förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till
internationell standard såväl inom det materiella området som vad
gäller metoder och arbetssätt.
Utifrån försvarsbeslutet gav regeringen i februari 1997
Försvarsmakten i uppdrag att utreda behovet av interoperabilitet i ett
internationellt perspektiv. Samverkansförmågan skulle främst studeras
avseende de typer av enheter som kunde förväntas efterfrågas i
internationella fredsfrämjande insatser och där svenska resurser var
särskilt väl lämpade. Utredningen skulle ske i samverkan med
Försvarets materielverk, Försvarets forskningsanstalt och Statens
räddningsverk, och omfatta såväl tekniska behov som metoder och
arbetssätt. Uppdraget redovisades till regeringen den 30 september
1997.
3 Regeringens bedömning
3.1 Det Euro-atlantiska partnerskapsrådet
Utgångspunkten för Sveriges medverkan i EAPR och det fördjupade
PFF-samarbetet är att det sker på den militära alliansfrihetens grund.
Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på
frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin
medverkan.
Den militära alliansfriheten utesluter deltagande i samarbete som rör
territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Bevarande av den militära
alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende
skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det
framväxande, mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet. Den
svenska säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen av ett
aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas
av alla europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar
handlingsfriheten att i takt med förändringar i omvärlden kunna
utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet (se bet.
1996/97:UFöU1, s. 42-43).
Regeringen finner att deltagande i EAPR och i vidareutvecklingen
och fördjupningen av PFF-samarbetet ligger i linje med svenska
säkerhetspolitiska intressen. Det är angeläget att Sverige på ett
trovärdigt sätt kan bidra till internationella krishanteringsinsatser
under FN- eller OSSE-mandat i Europa. Samtidigt är det viktigt att
Sverige medverkar till att utveckla en effektiv internationell
krishanteringsförmåga som kan främja säkerhet och fredlig
konfliktlösning.
Genom tillskapandet av Nato-Rysslandsrådet har förutsättningar
skapats för en nära relation mellan Nato och Ryssland. Grunden finns
nu således för att engagera Ryssland i ett långtgående samarbete med
Nato, vilket också underlättar för ett bredare europeiskt samarbete
inom bl.a. ramen för EAPR. Många av de frågor som kommer att stå
på dagordningen i Nato-Rysslandsrådet är samtidigt av stor vikt för
alla partnerländer, och bör därför även behandlas i EAPR.
Regeringen ser en naturlig arbetsfördelning mellan EAPR och
OSSE.
I EAPR kommer tonvikten att ligga på militära krishanteringsfrågor
och den operativa samverkan både i övningar och insatser liknande
Bosnien-operationen. Från ett allmänt säkerhetspolitiskt perspektiv är
EAPR och PFF viktiga beståndsdelar i strävan att bygga en gemensam
säkerhetsordning utan att nya skiljelinjer etableras och där gamla kan
överbryggas. EAPR kommer att bli ett viktigt forum för
informationsinhämtning och samråd mellan Nato och de länder som
står utanför Nato. Detta omfattar ett mycket brett område, alltifrån
allmänna säkerhetspolitiska frågor till krishantering.
OSSE är det centrala alleuropeiska instrumentet för
konfliktförebyggande och konflikthanterande insatser, även om OSSE
i dag har en ännu ej utnyttjad och begränsad kapacitet att leda och
genomföra militära fredsfrämjande operationer. FN och OSSE är de
normgivande säkerhetsorganisationerna. OSSE är också den centrala
organisationen för förhandlingar om europeisk nedrustning.
EAPR kommer att tilldelas en betydande roll för att vidareutveckla
PFF-samarbetet. Regeringen vill även understryka det praktiska PFF-
samarbetets förtroendeskapande roll. Grundandet av ett regionalt PFF-
centrum vid försvarets internationella kommando skall ses i detta
sammanhang. Detta centrum är ett viktigt redskap för att förbättra
förmågan att delta i fredsfrämjande övningar och krisinsatser. En
förstärkt roll för PFF i Östersjöområdet med deltagande av samtliga
Östersjöstater och viktiga Nato-länder, däribland Förenta staterna, har
positiva effekter för samarbetet och säkerheten i vårt närområde.
Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka
uppbyggnaden av demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i
Central- och Östeuropa.
En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja
uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har,
tillsammans med bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område.
EAPR innebär ökade möjligheter till fördjupat samarbete beträffande
det civila försvaret. Inom ramen för EAPR kommer Nato-kommittén
för civil beredskap, liksom andra kommittéer för bl.a.
forskningsfrågor och försvarsmaterielsamarbete, att utarbeta former
för att stärka partnerländernas medverkan i dessa organ och deras
undergrupper. För svensk del medför detta utökade möjligheter till
kunskapsinhämtning, samarbete och inflytande på områden av svenskt
intresse.
Regeringens bedömning är att det ligger i Sveriges intresse att aktivt
delta i EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket
Sverige kan medverka till skapandet av en alleuropeisk
säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör viktiga beståndsdelar.
Kostnader för det utökade svenska deltagandet under 1998 ryms
inom de anslag som regeringen föreslagit riksdagen i
budgetpropositionen (prop. 1997/98:1).
3.2 PFF:s breddade övningsinnehåll
Utvecklingen på krishanteringsområdet har under senare år gått i
riktning mot att den traditionella fredsbevarande verksamheten i allt
större utsträckning ersätts av fredsfrämjande insatser med bredare
mandat. FN:s och Nato:s insatser i det f.d. Jugoslavien är exempel på
sådana internationella fredsfrämjande operationer. Mot den
bakgrunden beslutade riksdagen den 8 maj 1996 om ändring i lagen
(1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet, bl.a. att
ordet ”fredsbevarande” genomgående skulle bytas ut mot
”fredsfrämjande”.
PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden:
fredsbevarande, räddningstjänst och humanitära insatser.
Övningsprogrammet breddas nu till att omfatta alla typer av uppgifter
som inte berör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Tyngdpunkten
kommer att ligga på fredsfrämjande verksamhet.
Enligt 1996 års försvarsbeslut skall Sverige med militära och civila
resurser kunna delta i internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser och förberedelser för sådana. En förutsättning för svenskt
deltagande i sådana insatser är att de har mandat från FN eller OSSE.
PFF-övningar utgör ett viktigt instrument för att hålla en hög
beredskap på området. Genom att PFF:s övningsprogram breddas till
att omfatta alla typer av fredsfrämjande uppgifter ges övningarna mer
realistiska förutsättningar och utbytet av dessa kan öka. Erfarenheterna
från IFOR och SFOR i Bosnien visar att det finns behov av
fredsfrämjande insatser som berör samtliga tre försvarsgrenar, vilka
samverkar i syfte att stödja och hjälpa varandra. Komplexiteten i
övningarna kan också öka genom utvecklad civil-militär samverkan.
Det är regeringens bedömning att deltagande i PFF:s breddade
övningsprogram stärker Sveriges förmåga att medverka med militära
och civila resurser i fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett
säkert och effektivt sätt.
Det utvidgade PFF-samarbetet ger också partnerländerna
möjligheter att spela en större roll i planering och ledning av
gemensamma övningar. Planeringen av PFF-övningar sker till största
del i Nato:s staber (se avsnitt 3.3). Stärkt ansvarstagande av
partnerländerna för övningar bidrar till att öka det ömsesidiga utbytet
mellan Nato- och partnerländerna och kan också verka stimulerande
för de länder som hittills deltagit i begränsad omfattning i PFF.
3.3 Svensk närvaro i Nato-staber
Nato-högkvarteret i Bryssel har det övergripande politiska och
militära ansvaret för PFF-verksamhet och krishanteringsfrågor. Det
militära planeringsarbetet för PFF-aktiviteter och fredsfrämjande
operationer sker på olika nivåer i Nato:s staber.
I det fördjupade PFF-samarbetet erbjuds partnerländerna
möjligheter till representation vid Nato-staber. Avsikten är att
partnerländerna i större utsträckning skall kunna delta i planering och
genomförande av övningar och andra PFF-aktiviteter, samt av Nato-
ledda fredsfrämjande och humanitära operationer. Erbjudandet om
representation vid staber är delvis kopplat till förslaget om ett politisk-
militärt ramverk, vilket skall utarbetas i EAPR (se avsnitt 3.5).
Partnerländernas representation vid Nato-staber kommer att kunna
ta olika former. Särskilda PFF-enheter med officerare från
partnerländerna skall tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i
reguljära Nato-staber. Innebörden av denna organisatoriska lösning är
att en tydlig gräns dras mellan krishanteringsuppgifter och territoriellt
försvar. Berörda officerare från partnerländerna kommer att vara
internationella tjänstemän och således inte ha nationella
uppdragsgivare.
Möjligheten till ökad insyn och inflytande i militära PFF-frågor
kommer att stärkas vid Nato:s högkvarter och staber. Nato:s
militärkommitté kommer att sammanträda regelbundet med
partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF- och
krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse
nationella förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det
dagliga PFF-arbetet i Nato:s högkvarter och i olika Nato-staber.
Sverige har redan i dag, i likhet med de flesta PFF-länder, en
förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i Mons, Belgien, och
en förbindelsofficer vid Nato-högkvarteret i Bryssel.
Sverige har en lång och bred erfarenhet av deltagande i
fredsbevarande verksamhet. Vårt aktiva PFF-deltagande ger oss
möjlighet att till andra länder överföra den kunskap som Sverige har
på detta område. Genom att Sverige finns representerat i Nato-staber
på olika nivåer sprids svensk kompetens på det fredsfrämjande
området, samtidigt som vi förbättrar vår egen förmåga i sådan
verksamhet.
PFF-enheterna kommer att möjliggöra för officerare från
partnerländerna att löpande delta i Nato:s stabsarbete i frågor som rör
PFF. PFF-enheterna förväntas få en viktig roll vid planering av PFF-
övningar och krishanteringsoperationer. Även om arrangemanget inte
ger partnerländerna något formellt inflytande, kommer det att ge
värdefull kunskap om Nato:s strukturer och arbetssätt samt planering
av konflikthanteringsoperationer.
Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att
påverka utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser.
Nationella ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera
förbättras.
Sverige har intresse av representation vid Nato:s högkvarter och
staber på olika nivåer, både i form av förbindelseofficerare och
internationella tjänster vid PFF-enheter. För svensk insyn i
krishanteringsinsatser är det i första hand viktigt att representation
säkerställs i Europakommandot Supreme Headquarters Allied Powers
Europe (SHAPE). Det är också angeläget att ha beredskap inför
framtida erbjudanden om representation i de PFF-enheter som
sannolikt kommer att ingå i den anpassningsbara struktur för snabb
och effektiv krishantering som Nato nu utarbetar. Regeringen kommer
att från fall till fall ta ställning till representation i internationella
staber.
3.4 Nato:s erbjudande att öppna delegation och
ackreditera ambassadör
Vid Nato:s toppmöte i Madrid den 8 juli i år beslutades att inbjuda
partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid
organisationen. Nato har ställt en särskild byggnad till
partnerländernas förfogande i närheten av Nato-högkvarteret i Bryssel.
För Ryssland har en särreglering gjorts. I avtalet mellan Nato och
Ryssland stadgas att en representation skall öppnas under ledning av
en ambassadör.
Sveriges aktiva engagemang i PFF-samarbetet har lett till att en stor
del av tjänstemännen vid Sveriges ambassad i Bryssel i dag arbetar
med dessa frågor. Samråd om den praktiska utformningen av PFF sker
genom diplomatiska kontakter med Nato-högkvarteret i Bryssel och
vid Nato:s militära högkvarter i Mons. De diplomatiska och militära
kontakterna kan förväntas öka genom EAPR och det fördjupade PFF-
samarbetet. Genom EAPR kommer ett antal Nato-kommittéer att
öppnas för deltagande från partnerländerna i frågor som rör PFF. För
att Sverige skall kunna bidra till den process som nu inleds inom
EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är det angeläget att Sverige
kontinuerligt deltar i och nära följer detta arbete.
Regeringen har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör
i Bryssel att även vara Sveriges ombud vid Nato.
För att Sverige skall kunna ta tillvara de ökade möjligheter till insyn
och inflytande i militära PFF-frågor som ges i Nato-högkvarteret,
avser regeringen att stärka den militära representationen vid
ambassaden i Bryssel. Inom ramen för EAPR planerar regeringen att
utse en svensk militär representant att delta i möten mellan Nato:s
militärkommitté och partnerländerna i frågor som rör PFF och
krishantering. Den totalförvarsrådgivare som regeringen nyligen
tillsatt vid ambassaden i Bryssel utgör en betydelsefull resurs för
svenskt deltagande i det fördjupade PFF. Totalförsvarsrådgivaren
hanterar internationella frågor som berör både det militära och det
civila försvaret.
3.5 Ett politisk-militärt ramverk för
krishanteringsoperationer
Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar
med trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges
insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen. Genom
ett svensk-finskt initiativ vid EU:s regeringskonferens har denna
princip skrivits in i den del av EU-fördraget som behandlar militära
krishanteringsinsatser till vilka EU tagit initiativet och som genomförs
av Västeuropeiska unionen (VEU).
Diskussioner om att skapa ett särskilt politisk-militärt ramverk för
Nato-ledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och
med partnerländerna i EAPR. Regeringen välkomnar detta, och avser
att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till
insyn och inflytande i Nato:s planerings- och beslutsprocesser för
krishanteringsinsatser.
Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna
möjligheter till insyn i och inflytande över såväl den politiska som
militära styrningen av Nato-ledda krishanteringsoperationer. Det har
också varit ett uttalat svenskt önskemål att partnerländerna ges
möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av
planerings- och beslutsprocesserna.
Erfarenheterna från det svenska deltagandet i de Nato-ledda IFOR-
och SFOR-operationerna i Bosnien-Hercegovina har visat att vi inte
haft full insyn i förberedelser och planering. Sverige, liksom andra
deltagande partnerländer, har ofta fått tillgång till viktig information
relativt sent i beslutsprocesserna. På liknande sätt har partnerländerna
inte direkt deltagit i överläggningar om den politiska inriktningen av
insatsen. Även här har truppbidragande partnerländer ofta först i ett
sent skede beretts tillfälle att ge synpunkter.
Under IFOR- och SFOR-operationerna har det dock efterhand
utvecklats former för att ge länder som inte är medlemmar i Nato
förbättrade möjligheter att medverka i planering och styrning. Dessa
erfarenheter är av stort värde i diskussionerna om partnerländernas
insyn och inflytande i framtida krishanteringsoperationer. Det är en
svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och
SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent
och förstärkt form i det politisk-militära ramverk för
krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR. Varje
truppbidragande land har ett ansvar för sin personal, vilket gör det
viktigt även för partnerländerna att ha en roll i såväl planering som
politisk och militär styrning av operationerna.
Under pågående operation bör partnerländerna dessutom beredas
tillträde till de staber som leder själva insatsen. I SFOR är Sverige
representerat i de staber som leder operationen. Detta slags medverkan
bör erbjudas varje partnerland som bidrar med trupp till en
internationell krishanteringsoperation.
3.6 Planerings- och översynsprocess
Den första översynen av samverkansförmågan inom planerings- och
översynsprocessen har för svensk del främst syftat till att identifiera
och utvärdera Försvarsmaktens samverkansbehov för fredsfrämjande
och humanitära insatser. Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien-
Hercegovina har understrukit värdet av planerings- och
översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av
samverkansförmågan. God samverkansförmåga är en grundläggande
förutsättning för svensk personals säkerhet vid deltagande i
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
Den vidareutvecklade planerings- och översynsprocessen, i vilken
erfarenheterna från insatserna i Bosnien-Hercegovina har tagits
tillvara, bidrar till att främja effektiviteten i planeringen inför
gemensamma internationella fredsinsatser. Planer finns på att införa
särskilda partnerskapsmål för PFF-länderna, i syfte att underlätta
identifieringen av styrkor och resurser som kan göras tillgängliga för
fredsfrämjande operationer. Därigenom erhålls ett bättre underlag för
politiska överväganden. Syftet är att stärka den gemensamma
krishanteringsförmågan och uppnå en effektivare internationell
bördefördelning. Partnerskapsmålen kommer inte att innebära några
bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor
till förfogande skall även fortsättningsvis fattas från fall till fall.
I linje med den övergripande utvecklingen inom PFF kommer
partnerländerna att ges ett allt större inflytande även i planerings- och
översynsprocessen. Ökad insyn och inflytande förbättrar
möjligheterna att utveckla partnerskapsmålen. Samtidigt bibehålls den
för Sverige grundläggande möjligheten att självt kunna avgöra på
vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta. Öppenheten
i översynsprocessen stärks på frivillig basis, vilket ligger i linje med
de övergripande målen för PFF.
Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det finns ett svenskt
intresse av fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen.
Regeringen avser därför att under hösten, i dialog med Nato, fastställa
samverkansmål för en andra period som kommer att löpa t.o.m. år
1999.
Inför den kommande översynen kommer tyngdpunkten för svensk
del även fortsättningsvis att ligga på utbildning och
kunskapsinhämtning. Regeringen finner det angeläget att fortsätta
utveckla samverkansförmågan för sambands- och ledningssystem,
inklusive språkkunskaper. Sjukvårdsresurser och logistik är nya mål
inom planerings- och översynsprocessen som är av svenskt intresse.
Möjligheterna att i den kommande planeringsperioden utveckla
metoder för att använda enheter ur samtliga försvarsgrenar i
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser bör tillvaratas.
Samverkansmålen kommer att fastläggas med utgångspunkt från
regeringens övergripande bedömning av behoven av Sveriges
internationella samverkansförmåga. Den studie som Försvarsmakten
har redovisat (se avsnitt 2.2.2) utgör härvidlag ett värdefullt underlag.
På kort sikt bör tonvikt läggas vid att öka den militära
samverkansförmågan för fredsfrämjande och humanitära insatser vad
gäller metod och arbetssätt enligt Nato-standard. Nato kan även i
framtiden komma att vara den organisation som av FN eller OSSE får
uppdraget att leda större fredsfrämjande insatser i Europa. Strävan bör
vara att samtliga svenska officerare skall ha sådana kunskaper och
färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med viss
kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med
personal från Nato:s medlemsländer och partnerländer. Särskild
hänsyn skall i detta arbete tas till Sveriges förmåga att samverka med
de nordiska länderna i fredsfrämjande insatser.
Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila insatser som t.ex.
humanitär katastrofhjälp. På detta område är FN det ledande organet.
Regeringen anser det angeläget att stödja det arbete som pågår inom
FN för att förbättra den internationella samverkansförmågan vid civila
insatser. Regeringen lägger särskild vikt vid att vidareutveckla civil-
militär samverkan i internationella och fredsfrämjande insatser, t.ex.
genom utbytesutbildning och växeltjänstgöring. Som ett led i det
arbetet har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppgift att bl.a.
ta initiativ till civil-militära utbildningsprojekt.
Regeringen har också utsett en särskild interdepartemental grupp för
beredning av beslut om svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser,
där olika civila liksom militära aspekter på insatserna samordnas.
Regeringen anser att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell
grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd förmåga. Den
förhöjda förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband
som kan förväntas efterfrågas i internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser och där svenska resurser är särskilt lämpade (jfr.
bet. 1996/97:UFö:U1 sid. 58). För att uppnå förhöjd förmåga krävs
åtgärder som i de flesta fall medför vissa kostnader, ofta kopplade till
behov av tekniska anpassningar. Regeringen avser att behandla frågan
om vilka förband som skall ha förhöjd förmåga i samband med
budgetprocessen.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 oktober 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson,
Winberg, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow,
Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
Regeringen beslutar skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska
partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet
Deltagande länder är förutom Sverige: Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Belgien,
Bulgarien, Canada, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Georgien, Grekland, Island,
Italien, Kazakstan, Kirgizistan, Lettland, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Moldavien,
Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien,
Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland, Ukraina,
Ungern, Uzbekistan, Vitryssland, USA och Österrike.
Skr. 1997/98:29
14
1