Post 6312 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1997/98:70 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Att utveckla ett grannlandssamarbete Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa år 1999 2001
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 70
                
                
                
                Regeringens proposition 
1997/98:70
Att utveckla ett grannlandssamarbete – Sveriges 
utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa 
år 1999–2001
Prop. 
1997/98:70
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Göran Persson
	Pierre Schori
	(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redogörs för Sveriges utvecklingssamarbete med Central- 
och Östeuropa för perioden 1999–2001.
Regeringen föreslår att målen för utvecklingssamarbetet fortsatt skall 
vara:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Allt samarbete skall präglas av ett jämställdhetsperspektiv.
Som prioriterade samarbetsländer föreslås Estland, Lettland, Litauen, 
Polen, Ryssland och Ukraina.
Den huvudsakliga inriktningen av utvecklingssamarbetet föreslås vara 
åtgärder som leder till gott grannskap, en ekonomiskt dynamisk 
Östersjöregion, medlemskap i Europeiska unionen för Estland, Lettland, 
Litauen och Polen, en vidare integration av Ryssland och Ukraina i 
europeiska samarbetsstrukturer samt åtgärder för att förbättra den sociala 
situationen i samarbetsländerna.
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	4
2	Ärendet och dess beredning	5
3	Ett integrerat Europa	7
3.1	Samarbete för gott grannskap och en utvidgad Europeisk 
union	7
3.2	Östersjöregionen som vår hemmamarknad	10
3.3	Utvidgningen av EU	14
3.4	Rysslands och Ukrainas vidare Europaintegration	17
3.5	Utvecklingen av en social marknadsekonomi	18
4	Samarbetets huvudsakliga områden	20
4.1	Mål och sektorer	20
4.2	Att främja en säkerhetsgemenskap	22
4.2.1	Säkerhetspolitisk kompetens	23
4.2.2	Demokratiskt totalförsvar	24
4.2.3	Fredsfrämjande insatser	24
4.2.4	Gränsbevakning och insatser för stärkt yttre 
gränskontroll	25
4.2.5	Kampen mot internationell och organiserad 
brottslighet	26
4.2.6	Asyl- och migrationspolitisk kompetens	27
4.2.7	Beredskap mot olyckor och katastrofer	28
4.3	Att fördjupa demokratins kultur	29
4.3.1	Demokrati och utveckling	29
4.3.2	Rättsområdet	32
4.3.3	Samarbete mellan kommuner, län och 
	landsting	34
4.3.4	Samarbete genom enskilda organisationer	36
4.3.5	Språk- och integrationsstödet	37
4.4	Att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling	38
4.4.1	De nya marknadsekonomierna	38
4.4.2	Fortsatt stöd till den ekonomiska 
	omvandlingen	40
4.4.3	Den sociala dimensionen	42
4.4.4	Utökat samarbete på det sociala området	46
4.5	Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling	49
4.5.1	Miljösituationen i Östersjöområdet	49
4.5.2	Agenda 21 för Östersjöområdet	49
4.5.3	Åtgärdsprogrammet för Östersjön	50
4.5.4	Kärnsäkerhet och strålskydd	51
4.5.5	Energi	53
4.6	Jämställdhet	54
5	Samarbetsländerna	57
5.1	Geografisk prioritering	57
5.2	Estland	59
5.3	Lettland	61
5.4	Litauen	64
5.5	Polen	65
5.6	Ryssland	67
5.7	Ukraina	71
5.8	Vitryssland	72
5.9	Centraleuropa	73
5.10	Utvecklingsländerna i regionen	74
6	Kanaler, instrument och styrning	76
6.1	Kanaler	77
6.1.1	Sida	77
6.1.2	Svenska institutet	78
6.1.3	Swedfund International AB	79
6.1.4	Swedfund Financial Markets AB	80
6.1.5	Stiftelsen Östekonomiska Institutet	81
6.1.6	Stiftelsen Östersjöinstitutet	82
6.2	Instrument	82
6.2.1	Tekniskt samarbete, investeringar, garantier 
	och krediter	82
6.2.2	Betalningsbalansstöd i form av lån	83
6.2.3	Exportkreditgarantiramen	83
6.2.4	Ökad användning av garantier och krediter	86
6.2.5	Andra program	87
6.3	Styrning av östsamarbetet	89
7	Europeiska unionens samarbete med Central- och Östeuropa	91
7.1	Phare- och Tacisprogrammen	91
7.2	Europeiska investeringsbanken	94
8	Östsamarbetet i ett internationellt perspektiv	96
8.1	Regionalt samarbete	96
8.1.1	Nordiskt samarbete	96
8.1.2	Östersjöstaternas råd	99
8.1.3	Barentsrådet	100
8.2	Andra länders utvecklingssamarbete med Central- och 
Östeuropa	102
8.3	Multilateralt samarbete	104
Bilaga 1	Sammanfattning av Att utveckla ett grannlandssamarbete      
– en  utvärdering av Sveriges samarbete med Central- och 
Östeuropa (Ds 1997:75)	110
Bilaga 2	Förteckning över remissinstanser	114
Bilaga 3	Sammanställning över remissinstansernas yttranden över 
Att utveckla ett grannlandssamarbete – en utvärdering av 
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa 
(Ds 1997:75)	116
Bilaga 4	Förkortningsordlista	120
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998	122
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1.	godkänner ett nytt treårsprogram för utvecklingssamarbetet med 
Central- och Östeuropa för perioden 1999-2001 (avsnitt tre),
2.	fastställer målen för utvecklingssamarbetet med Central- och 
Östeuropa till
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Ett jämställdhetsperspektiv skall prägla hela samarbetet (avsnitt 
fyra),
3.	fastställer att verksamheten skall inriktas på insatser för att främja 
medlemskap i EU för Estland, Lettland, Litauen och Polen samt att 
vidare integrera Ryssland och Ukraina i europeiska samarbets-
strukturer (avsnitt fem).
2 Ärendet och dess beredning
Regeringen initierade hösten 1989 det första svenska samarbets-
programmet med Central- och Östeuropa. Tyngdpunkten lades på 
kunskapsutveckling, vilket bedömdes ha den största strategiska 
betydelsen i förhållande till de anslagna medlens storlek. År 1991 och 
1995 antogs nya samarbetsprogram, som förutsatte avsättningar i 
budgeten på cirka en miljard kronor per år. Sammanlagt har regeringen 
från 1989 till och med 1998 avsatt cirka 6,5 miljarder kronor till bilateralt 
utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa. Inräknas det svenska 
bidraget till EU:s samarbetsprogram med Central- och Östeuropa, Phare 
och Tacis, uppgår det totala svenska stödet till närmare 7,7 miljarder 
kronor. Det tredje samarbetsprogrammet löper ut den 31 december 1998. 
Det bärande elementet är i dag strävan att bidra till ett integrerat Europa 
präglat av gemensam säkerhet, demokratins kultur och en bärkraftig 
utveckling. 
Sedan den 1 januari 1997 redovisas medlen för utvecklingssamarbetet 
under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, verksamhetsområde 7 B 
Samarbete med Central- och Östeuropa. Härutöver finansierar vissa 
andra departement och myndigheter insatser inom sina respektive 
verksamhetsområden.
Föreliggande proposition utgör regeringens förslag på inriktningen av 
det fjärde samarbetsprogrammet med Central- och Östeuropa avseende 
perioden 1999–2001. Programmet avser endast insatser som sorterar 
under utgiftsområde 7 B. I vårpropositionen 1997 (1996/97:150) angavs 
att:
"Regeringen bedömer att samarbetet med Central- och Östeuropa kommer att 
fortsätta och har beräknat medel motsvarande en nominellt oförändrad nivå även 
efter 1998. Regeringen har därför preliminärt beräknat 810 miljoner kronor 
vardera för åren 1999 och 2000. Innan medel anvisas för samarbetet skall dock 
en oberoende utvärdering av verksamheten genomföras."
En oberoende utvärdering av samarbetet inlämnades till regeringen i 
november 1997. I kommande vårproposition (1997/98:150) väntas 
följdenligt medel fastställas för samarbetsprogrammet avseende åren 
1999–2001.
Utvärderingen har redovisats i departementsserien under titeln "Att 
utveckla ett grannlandssamarbete – en utvärdering av Sveriges samarbete 
med Central- och Östeuropa" (Ds 1997:75). I utvärderingen lämnas 
förslag på inriktning av det kommande samarbetsprogrammet. Det i 
regeringsformen föreskrivna beredningskravet (7 kap. 2§ RF) har 
uppfyllts genom att över hundra remissinstanser har anmodats/beretts 
möjlighet att inkomma med synpunkter på förslagen. Av dessa har 
flertalet inkommit med synpunkter. Utvärderingens innehåll redovisas i 
bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna bifogas i bilaga 2 och i 
bilaga 3 presenteras en sammanställning över de inkomna remissvaren.
Till grund för propositionen har även legat skrivelser som på 
regeringens begäran har inkommit från de två centrala förvaltnings-
myndigheterna Sida och Svenska institutet avseende förutsättningarna för 
och behoven av fortsatt samarbete med Central- och Östeuropa. 
Härutöver har utvärderingar av det säkerhetsfrämjande samarbetet 
respektive den särskilda exportkreditgarantiramen nyligen presenterats 
för regeringen. 
Sveriges utlandsmyndigheter i Tallinn, Riga, Vilnius, Warszawa, 
Moskva, S:t Petersburg och Kiev har lämnat synpunkter på utvecklings-
samarbetets framtida inriktning. 
Tilläggas kan att de, närmare 30, utvärderingar som löpande har gjorts 
under innevarande samarbetsperiod också utgör ett underlag för 
bedömningar om det framtida utvecklingssamarbetet. Här kan som 
exempel nämnas utvärderingar som har genomförts på uppdrag av Sida 
av stödet till landreformen respektive till vägväsendet i de tre baltiska 
länderna, det fördjupade vänortssamarbetet i Estland, Lettland, Litauen 
och Polen, stödet på arbetsmarknadsområdet i Polen, stödet till 
skogssektorn i Litauen, StartÖstprogrammet och en utvärdering av 
statistiksamarbetet med Ryssland.
3 Ett integrerat Europa
Regeringens förslag: Ett nytt treårsprogram för utvecklings-
samarbetet med Central- och Östeuropa för perioden 1999-2001 skall 
godkännas.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag 
(bilaga 1).
Remissinstanserna: Har godtagit utredarens förslag (bilaga 3).
3.1 Samarbete för gott grannskap och en utvidgad 
Europeisk union
I februari 1995 lade regeringen fram en proposition (1994/95:160) om 
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa för perioden juli 1995 – 
december 1998, i vilken det bland annat konstaterades att flera länder i 
Central- och Östeuropa:
"... har kommit långt i att skapa ett demokratiskt samhällssystem och en 
fungerande marknadsekonomi. Det är en historisk uppgift att befästa denna 
omvandling och integrera länderna i ett Europa som präglas av gemensam 
säkerhet, demokratins kultur och en bärkraftig utveckling."
Under de år som har gått sedan propositionen lades fram har den 
ekonomiska och politiska utvecklingen i flertalet av de berörda länderna 
accelererat. Reformerna har hunnit påverka så många samhällsområden 
och har blivit så starkt förankrade hos medborgarna att någon återgång 
till det gamla systemet ej längre är tänkbar. Samtidigt måste konstateras 
att omvandlingen ingalunda är fullbordad. Det handlar om en fortgående 
process där medborgarna ständigt ställs inför nya utmaningar.
Särskilt viktig har utvecklingen varit för närbelägna länder som 
Sverige. I proposition 1994/95:160 konstaterade regeringen att det 
program som då lades fram utgjorde en viktig del av svensk utrikes- och 
säkerhetspolitik:
"Sverige har ett starkt intresse av att genom utrikespolitiskt samarbete främja 
demokratins och den sociala marknadsekonomins strukturer i regionen, verka 
för en öppnare handel och en djupare ekonomisk integration samt en 
intensifierad utrikes- och säkerhetspolitisk dialog med länderna i Central- och 
Östeuropa. – – – Samarbetet syftar ytterst till att främja säkerheten, demokratin 
och en bärkraftig utveckling i hela Europa. Östersjöregionens betydelse för att 
skapa ett dynamiskt norra Europa är en grundlinje i samarbetsprogrammet."
Målen för Sveriges bilaterala samarbete med Central- och Östeuropa 
fastställdes av riksdagen i maj 1995 (proposition 1994/95:160) till:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
I juni 1996 beslutade riksdagen att hela utvecklingssamarbetet 
dessutom skall präglas av ett jämställdhetsperspektiv.
I enlighet med vad som föreslogs i proposition 1994/95:160 har, på 
basis av de angivna målen, regeringsbeslut tagits om landstrategier för 
samarbetet med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och, i mera 
begränsad form, Ukraina. Landstrategierna syftar till att inom varje 
målområde ytterligare precisera de sektorer och riktlinjer som skall gälla 
för samarbetet. Landstrategierna möjliggör den närmare typ av 
precisering av samarbetets inriktning som efterlyses i utvärderingen. 
Landstrategierna har dels diskuterats med företrädare för myndigheter 
och departement i Sverige som är aktiva i östsamarbetet, dels med 
myndigheterna i samarbetsländerna. Prioriteringarna är därför väl 
förankrade. Landstrategierna skall under andra halvåret 1998 och första 
halvåret 1999 uppdateras inför den nya programperioden.
I Ds 1997:75 konstateras att flertalet av de närmare trettio program 
eller projekt som blivit föremål för oberoende utvärderingar, har bedömts 
vara mycket positiva. Sverige har koncentrerat sina insatser till de 
närmast belägna central- och östeuropeiska länderna, där – för att citera 
utvärderingen:
"i stort sett alla insatser ... har positiva effekter från svensk synpunkt".
De positiva bedömningarna visar att inriktningen på verksamheten är 
relevant. De kan också ses som bekräftelse på att beredningsproceduren 
är god. Utvärderingen pekar på flera förbättringar i utvecklings-
samarbetet, jämfört med den tidigare översyn av östsamarbetet som 
genomfördes 1994. Organisationen och den interna samordningen av 
samarbetet har effektiviserats, menar utredaren. 
Jämförs de krav som EU ställer på de framtida medlemsländerna, de 
s.k. Köpenhamnskriterierna, och slutsatserna i Europeiska kommis-
sionens utlåtanden från juli 1997 med de hittillsvarande svenska målen, 
kan konstateras att det, möjligen med undantag för främjandet av en 
säkerhetsgemenskap, finns en betydande grad av överensstämmelse. 
Demokrati i vid mening och hållbar ekonomisk utveckling är grund-
läggande förutsättningar för medlemskap i EU. Miljön och den sociala 
sektorn nämns som centrala områden för anpassningen. Att de svenska 
målen väl överensstämmer med EU-kraven noteras även i utvärderingen.
Regeringen anser att de fyra målen fortsatt är relevanta som grund för 
Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa. Den 
politiska och ekonomiska utveckling som ägt rum i länderna sedan målen 
antogs, liksom den pågående EU-anpassningen och det förstärkta 
samarbetet mellan EU och Ryssland respektive EU och Ukraina, gör det 
emellertid önskvärt att kontinuerligt utröna hur de bäst kan uppfyllas. 
Landstrategierna utgör därvid en god grund. Samtidigt finns ett behov att 
ytterligare koncentrera de begränsade resurserna till särskilt angelägna 
delområden. Kriterierna för valen av olika delområden och konkreta 
prioriteringar diskuteras längre fram i denna proposition.
Efter den första fasen av stöd till i synnerhet de baltiska staternas 
frigörelse och den andra fasen av stöd till uppbyggnad av de 
demokratiska och marknadsekonomiska samhällsinstitutionerna i 
Central- och Östeuropa, står vi nu inför en ny fas i Europa – EU-
utvidgningen och den bredare Europaintegrationen.
Det är alltjämt viktigt att de central- och östeuropeiska staterna får 
internationellt stöd för att fullfölja övergången till demokrati och 
marknadsekonomi. Kontinuitet och flexibilitet har hela tiden varit 
riktmärken för Sveriges insatser i Central- och Östeuropa. De insatser 
som aktualiseras efter innevarande programperiod måste utgå ifrån delvis 
andra förutsättningar. Utvecklingen under de senaste åren har gått in i ett 
nytt skede, präglat av tre betydelsefulla förändringar:
- Målet att en betydande del av utvecklingssamarbetet med de central- 
och östeuropeiska staterna skall kunna övergå i ett reguljärt samarbete 
håller på att uppnås. För vissa av länderna gäller att sådant samarbete 
redan dominerar.
- Utvidgningen av EU med de associerade centraleuropeiska och 
baltiska staterna rycker närmare. Förhandlingar om medlemskap 
kommer att inledas under år 1998. I förlängningen av det ökade 
reguljära samarbetet ligger alltså en alltmer fullständig europeisk 
gemenskap.
- Utvecklingen i Ryssland framstår som mer positiv än tidigare. Det 
finns nu ett genuint ryskt intresse av att delta i en bred europeisk 
samverkan. EU:s relationer med Ryssland har fått en fast grund med 
ikraftträdandet av ett omfattande partnerskaps- och samarbetsavtal. 
Samtidigt står landet inför stora utmaningar att fullfölja den 
samhälleliga omdaningen, särskilt med avseende på strukturella 
ekonomiska reformer och på det sociala området.
Det är i ett integrerat Europa som det regionala samarbetets 
möjligheter till fullo kan utnyttjas. Med den utveckling som nu äger rum 
skapas gynnsamma förutsättningar för förverkligandet av en dynamisk 
nordeuropeisk region. Ordförandeskapen i Östersjöstaternas råd 1995/96, 
Barentsrådet 1996/97 och i Nordiska Ministerrådet 1998 har gett Sverige 
tillfälle att medverka till att driva denna ambition. Regeringschefsmötena 
i Visby i maj 1996 och i Riga i januari 1998 har gett nya impulser till ett 
förstärkt Östersjösamarbete. Europeiska kommissionen markerar genom 
aktiva insatser i såväl Östersjöstaternas råd som Barentsrådet den vikt 
den tillmäter den regionala dimensionen av samarbetet med Central- och 
Östeuropa. Sverige värnar även i detta sammanhang om den trans-
atlantiska länken. USA:s aktiva engagemang i Östersjö- och Barents-
samarbetet välkomnas.
En nordeuropeisk region som karakteriseras av stabila politiska 
förhållanden, fördjupat samarbete på grundval av gemensamma 
värderingar och ansvarsfullt utnyttjande av regionens rika resurser och 
som utvecklas i växelverkan med andra delar av Europa och världen, kan 
bli en stor tillgång för Sverige. Att förebygga konflikter inte minst i 
närområdet har varit och förblir en av de viktigaste uppgifterna för 
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Att skydda miljön även från gräns-
överskridande hot är centralt i samarbetet. En vidgad "hemmamarknad" 
är ett starkt svenskt intresse. Kulturellt och annat utbyte mellan 
samhällena är inte bara ett ömsesidigt intresse, utan även en av 
förutsättningarna för en demokratisk kultur i vid mening. Svenska 
folkrörelser och andra enskilda organisationer, liksom regionala och 
lokala myndigheter och institutioner bygger ut kontakterna med sina 
motsvarigheter på andra sidan Östersjön. I alla dessa avseenden kan 
framtiden erbjuda fortsatt gynnsamma utsikter.
Det finns emellertid betydande problem som måste lösas. Vidgade 
inkomstklyftor, växande sociala problem och ökad obalans mellan olika 
landsdelar har följt i spåren på de genomgripande samhällsomvand-
lingarna. Den organiserade brottsligheten drar nytta av de öppnade 
gränserna och förbättrade kommunikationerna. Föroreningar och 
bristfällig kärnsäkerhet är betydande hot mot miljön.
Oberoende av tidtabellen för förhandlingarna om medlemskap i EU för 
länderna i Central- och Östeuropa, är det klart att alla kandidatländer inte 
kommer att kunna uppfylla villkoren för anslutning samtidigt. Även om 
det har gjorts tydligt att EU skall stödja alla kandidatländer i deras 
medlemskapsförberedelser, bör den psykologiska effekten av differentie-
ringen, särskilt om den gäller länder som gränsar till varandra, inte 
underskattas. Framför allt måste en långvarig ny tudelning av Europa 
undvikas. Det är viktigt att de nya samarbetsformerna med Ryssland och 
Ukraina och övriga länder i f.d. Sovjetunionen utformas med detta i 
åtanke. 
Utvecklingssamarbetet i denna nya fas måste mot bakgrund av 
ovanstående inriktas på:
- att underlätta den förestående EU-utvidgningen och särskilt bidra till 
att Estland, Lettland, Litauen och Polen blir medlemmar i EU,
- att integrera Ryssland och Ukraina närmare i europeiska samarbets-
strukturer
- att i ökad utsträckning integrera de sociala frågorna i samhälls-
omvandlingen.
Även om nästa samarbetsprogram, liksom tidigare program, omfattar 
tre år varierar tidshorisonten för utvecklingssamarbetet med olika länder. 
Utvecklingssamarbetet utgör ett tillfälligt stöd till omvandlingsprocessen 
och Europaintegrationen med olika lång planeringshorisont beroende på 
samarbetsländernas utveckling. I flera fall är denna tidsperiod naturligen 
längre än tre år. Successivt kommer mer reguljära samarbetsformer att 
dominera. I avsnitt fem redogörs mer i detalj för regeringens syn på 
samarbetets tidslängd med olika samarbetsländer. 
3.2 Östersjöregionen som vår hemmamarknad
Länderna kring Östersjön har en inneboende dynamik och potential som 
ett av Europas tillväxtcentra. De möjligheter till kontakter, utbyte och 
handel som öppnats under 1990-talet sedan Östersjön åter blivit ett 
förenande hav måste tillvaratas. Regeringen avser att fortsatt verka för att 
kontakter knyts över Östersjön, för ökad handel och investeringar i 
området och för åtgärder som främjar kunskap om språk, historia och 
kultur. Vidare skall regeringen arbeta för att Östersjösamarbetet blir en 
länk mellan Ryssland och EU.
Östersjötoppmötena i Visby och Riga
Under det svenska ordförandeskapet i Östersjöstaternas råd inbjöds 
regionens regeringschefer tillsammans med kommissionens ordförande 
till ett toppmöte i Visby i maj 1996. Den s.k. Visbydeklarationen 
underströk betydelsen av regionalt samarbete för att främja demokrati, 
marknadsekonomi i kombination med en uthållig utveckling, förbättrat 
miljöskydd och en ökad europeisk integration. Mötet skapade en bred 
politisk bas för det fortsatta Östersjösamarbetet. Regeringscheferna 
tillsatte dessutom vid mötet en särskild grupp av personliga 
representanter för att samarbeta mot organiserad brottslighet i regionen. 
Vid det därpå följande utrikesministermötet i Kalmar antogs handlings-
program för:
- mellanfolkligt samarbete och civil säkerhet,
- ekonomisk utveckling och integration,
- förstärkt miljöskydd.
Det andra Östersjötoppmötet, 22–23 januari 1998 i Riga, gav en viktig 
politisk bekräftelse på en framväxande Östersjöidentitet baserad på 
demokratisk utveckling, intensivare ekonomiskt samarbete samt 
mellanfolkligt och kulturellt utbyte. Östersjösamarbetet har en roll att 
spela för att främja dialogen i regionen och för att få in Ryssland 
ytterligare i det bredare europeiska samarbetet samt som ett 
kompletterande instrument för kandidatländernas anpassning till EU.
Mötet i Riga satte strålkastarljuset på behovet av mer samarbete för att 
främja den ekonomiska utvecklingen i regionen. Frågor rörande tillväxt, 
nyföretagande och sysselsättning utgjorde viktiga inslag i regerings-
chefernas diskussioner. Ett svenskt förslag att samla handelsministrarna 
för att särskilt uppmärksamma de små och medelstora företagens 
möjligheter att delta i handelsutbytet fick fullt stöd. Aktionsgruppen mot 
organiserad brottslighet fick stor uppskattning och dess mandat 
förlängdes. Detta kan även ses som ett led för att främja regionens 
attraktionskraft på utländska investeringar. Regeringscheferna uppmärk-
sammade också behovet av intensifierat samarbete för att komma till 
rätta med kommersiellt, sexuellt utnyttjande av barn och insatser för att 
främja informationsteknologins användande, regionala energilösningar, 
ökad kärnsäkerhet, ökad civil säkerhet, miljön i Östersjön samt den högre 
utbildningen i regionen.
Att främja ökad handel och investeringar i Östersjöregionen
 
* Statistiken för år 1997 omfattar januari–november
Samarbetsländerna är Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina
Handeln med våra grannar i öst har ökat markant under senare år, men 
är fortfarande blygsam jämfört med den stora handel som äger rum med 
de nordiska grannländerna. Bland Sveriges prioriterade samarbetsländer 
är Polen den största exportmarknaden, därefter kommer Ryssland. 
Exporten till de tre baltiska staterna har ökat kraftigt. Den totala handeln 
med de baltiska länderna uppgick år 1991 till endast 290 miljoner kronor, 
men hade ökat år 1997 (januari–november) till cirka 10 miljarder kronor, 
varav handeln med Estland stod för drygt hälften. Handeln med Polen 
uppgick de första elva månaderna 1997 till drygt 13 miljarder kronor och 
med Ryssland till drygt 12 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas 
att handeln med Danmark uppgår till runt 50 miljarder kronor årligen. 
Potentialen för ökad handel inom Östersjöområdet är betydande.
De svenska direktinvesteringarna (netto) i de baltiska länderna under 
perioden 1992–1997 (september) uppgick till 1 196 miljoner kronor 
(Estland 499, Lettland 99 och Litauen 598 miljoner kronor). 
Motsvarande belopp för Polen var 1 364 miljoner kronor. För de baltiska 
länderna svarar små och medelstora företag för en betydande del av såväl 
handeln som investeringarna. 
Handelspolitiken gentemot våra samarbetsländer styrs genom de avtal 
som är slutna med EU. Till följd av partnerskaps- och samarbetsavtalen 
finns redan MGN-behandling (mest-gynnad-nation) med Ryssland och 
Ukraina. I EU:s partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland och 
Ukraina finns ett beslut om att 1998 undersöka om omständigheterna 
medger att förhandlingar påbörjas om upprättande av ett frihandels-
område. Ett framtida medlemskap i Världhandelsorganisationen (WTO), 
vilket förutom MGN ger laglig säkerhet i form av uppfyllande av 
regelverket och tullbindningar, ligger något längre fram i tiden än för 
våra baltiska grannländer.
Genom Europaavtalen med Estland, Lettland, Litauen och Polen har 
Sverige frihandelsavtal för industrivaror, vissa lättnader i jordbruks-
handeln och tjänstehandeln samt starkare discipliner i övrigt än gängse 
frihandelsavtal. På sikt kommer ländernas EU-medlemskap föra med sig 
fullt deltagande på den inre marknaden med fri rörlighet för varor, 
tjänster, kapital och personer. WTO-medlemskap väntas inom kort för de 
baltiska länderna, vilket ger en stabilare grund för Europaavtalen men 
kommer egentligen inte att innebära några nya liberaliseringar för de 
nuvarande EU-länderna. Europaavtalen är således det viktigaste 
instrumentet för att anpassa kandidatländerna till den inre marknaden och 
så småningom medlemskap i EU.
Sverige har dubbelbeskattnings- och investeringsskyddsavtal med 
samtliga länder kring Östersjön. För att främja frihandel avser regeringen 
agera multilateralt inom ramen för EU, WTO, Organisationen för 
ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Östersjöstaternas råd 
och bilateralt inom ramen för blandade kommittéer och motsvarande. 
Handelshindrande procedurer och administrativa tullförfaranden kan 
diskuteras och förenklas med samtliga samarbetsländer.
Att främja handel och företagande i Östersjöregionen är en pågående 
process. Regeringen planerar ytterligare insatser för att förbättra 
företagsklimatet kring Östersjön för att lägga grunden till ett ekonomiskt 
dynamiskt norra Europa. Inom det svenska utvecklingssamarbetet med 
Central- och Östeuropa sker omfattande insatser för näringslivs-
utveckling, såväl genom kunskapsöverföring som genom investeringar. 
De är av två slag: dels insatser som stärker marknadsekonomins ramverk 
och institutioner, dels direkt näringslivsutvecklande insatser. De 
huvudsakliga insatserna på detta område utvecklas under avsnitt 4.4.
Regeringen tillsatte under 1997 en kommitté med experter från svenskt 
näringsliv och förvaltning, med uppgift att identifiera hinder och föreslå 
åtgärder för att underlätta handel och investeringar i Östersjöregionen. 
Uppdraget skall vara avslutat inom kort. Kommittén har hittills särskilt 
uppmärksammat de problem som sammanhänger med gränspassering 
och föränderliga och svårtillgängliga regler och villkor för företagen. 
Kommitténs slutsatser bedöms bli en del i det underlag som regeringen 
behöver för närmare prioritering av vissa samarbetsinsatser inom det 
handelsfrämjande området.
Vidare pågår ett arbete i regeringskansliet för att undersöka 
förutsättningarna för att ytterligare främja kontakter och handel mellan 
små- och medelstora företag i Sverige och Ryssland. Inom ramen för 
Barentssamarbetet gjordes 1997 en studie av handelshindren i Barents-
regionen.
I januari 1998, i anslutning till regeringschefsmötet i Riga, 
genomfördes i Stockholm "Baltic Sea Business Summit", ett möte mellan 
företagsledare i Östersjöregionen. I en rapport som presenterades till 
toppmötet i Riga föreslog näringslivet en rad åtgärder för att utöka 
handel och investeringar i Österjöregionen. Viktiga områden som 
framhölls för utveckling av ett livskraftigt näringsliv i regionen var 
garantier för äganderätten, en förbättrad lagstiftning och ett bättre 
transportnät. Svårigheten med riskkapitalförsörjning för små och 
medelstora företag framstod också som en hämmande faktor. Sverige kan 
i samarbete med internationella finansiella institutioner och genom det 
baltiska investeringsprogrammet bidra till att öka tillgången på riskvilligt 
kapital. Gränspassager bör underlättas och stöd till gränskontroller och 
tullväsen bör fortsätta från svensk sida.
Betydande handelsfrämjande insatser sker dessutom inom ramen för 
det finförgrenade samarbete som äger rum genom länsstyrelserna, 
landstingen och kommunerna med vänorter och vänregioner på andra 
sidan Östersjön. Svenska institutets insatser, t.ex. stipendieutbyte och 
svenskundervisning bidrar till att stimulera kontakterna mellan Sverige 
och länderna på andra sidan Östersjön.
Åtgärder som seminarier, företagsdelegationer, mässor, informations-
kontor, turistinformation och "Sverigedagar" faller inte under 
utvecklingssamarbetets budget, men utgör, liksom Exportrådets 
verksamhet, viktiga medel för att främja ökad handel och investeringar i 
regionen. 
3.3 Utvidgningen av EU
Under de senaste tio åren har Europa genomgått en utveckling av 
historiska dimensioner. Utmaningen efter det kalla krigets slut är att 
skapa ett enat och fritt Europa, att trygga demokrati, säkerhet, stabilitet 
och välfärd i hela regionen. EU:s utvidgning med länderna i Central- och 
Östeuropa är den enskilt viktigaste faktorn i arbetet med att lägga 
grunden för en bestående freds- och säkerhetsordning i Europa.
Tio länder i Central- och Östeuropa samt Cypern och Turkiet har 
ansökt om medlemskap i EU. Europeiska rådet fattade i Luxemburg 1997 
ett historiskt beslut om den förestående anslutningsprocessen. Det 
innebär att denna process i enlighet med Maastrichtfördragets stadbanden 
(artikel 0) inleds samtidigt med samtliga tio kandidatländer och Cypern 
den 30 mars 1998.
Anslutningsprocessen äger rum inom en gemensam ram som innefattar 
samtliga elva kandidatländer. För Estland, Polen, Tjeckien, Slovenien, 
Ungern samt Cypern inleds individuella mellanstatliga konferenser den 
31 mars 1998. För samtliga länder sker en genomgång av EU:s regelverk 
som förberedelse för förhandlingar. När genomgången avslutats, eller 
avancerat tillräckligt långt, inleds formella förhandlingar med länderna i 
den förstnämnda gruppen. Ett extra stöd om 100 miljoner ecu har 
utlovats till de fem kandidatländer som inte inleder mellanstatliga 
konferenser från start.
Kommissionen skall ge regelbundna rapporter om anpassningen i 
samtliga kandidatländer med början redan år 1998. Kommissionen kan 
därvid rekommendera att mellanstatliga konferenser öppnas med ett eller 
flera av de fem återstående kandidatländerna. Mellanstatliga konferenser 
kommer bara att inledas med de länder som uppfyller de politiska 
kriterierna för medlemskap. 
Det centrala elementet i den fortsatta utvidgningsprocessen utgörs av 
kommissionens förstärkta strategi för förberedelse till medlemskap. Det 
finns inte något kandidatland som idag uppfyller de kriterier som ställs 
upp för medlemskap i EU. Samtliga länder måste därför inrikta sig på att 
genomföra fortsatta reformer för att anta EU:s regelverk och göra det 
möjligt att delta i det europeiska samarbetet. Målsättningen med 
förmedlemskapsstrategin är att förbereda länderna för det kommande 
medlemskapet i EU. Genom att inrätta s.k. partnerskap för anslutning 
med varje kandidatland samlas kommissionens insatser inom en ram. 
Syftet är att underlätta samordningen och ge en god överblick av 
insatserna till respektive kandidatland. Partnerskapen skall återspegla de 
utlåtanden som kommissionen presenterade i juli 1997, kompletterade 
med medlemsländernas synpunkter. Kandidatländerna skall samtidigt 
anta nationella program för övertagandet av regelverket med mål för 
reformarbete och tidtabeller för genomförandet.
Det får betraktas som en svensk framgång att anslutningsprocessen kan 
inledas samtidigt med samtliga kandidatländer och att alla får möjlighet 
att snabbt påbörja den nödvändiga genomgången av regelverket. 
Därigenom minskas risken för att skapa nya skiljelinjer i Europa. Den 
dynamiska utvecklingen i flertalet kandidatländer gör det vanskligt att 
redan idag göra en definitiv uppdelning av kandidatländerna i grupper. 
Genom att det redan år 1998 skall ske en genomgång av hur långt 
anpassningsprocessen kommit i varje kandidatland öppnas en möjlighet 
även för de länder som ingår i den andra vågen med möjlighet att efter 
rekommendation från kommissionen inleda förhandlingar. 
Förhandlingar om medlemskap i EU får avgörande betydelse för ett 
lands framtida utveckling. Vägen dit är emellertid inte enkel. Kraven för 
medlemskap är höga. EU:s kriterier för de centraleuropeiska och baltiska 
ländernas medlemskap fastställdes vid Europeiska rådets möte i 
Köpenhamn 1993. Medlemskap förutsätter att kandidatlandet har uppnått 
en institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättssäkerhet, respekt 
för mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter. 
Länderna skall ha en fungerande marknadsekonomi som kan möta 
konkurrens och marknadskrafter inom EU. Det förutsätts också att landet 
kan påta sig de skyldigheter som följer med ett medlemskap och ansluta 
sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen. Till 
Köpenhamnskriterierna bör man sedan lägga de preciseringar som 
gjordes i kommissionens i juli 1997 publicerade utlåtanden över samtliga 
kandidatländer. I dessa noteras bl.a. att samtliga länder behöver göra 
stora insatser för att uppfylla EU:s krav på miljön, rättsliga och inrikes 
området samt på den inre marknaden.
Det är i det ljuset Sveriges stöd till kandidatländerna i Central- och 
Östeuropa skall ses. Regeringen har vid många tillfällen tillkännagivit att 
Sverige skall medverka aktivt till att underlätta anpassningsprocessen i 
kandidatländerna och dela med sig av sina färska erfarenheter av 
medlemskapsförhandlingar. Avsikten är att insatserna skall gagna EU-
anpassningen och bidra till uppbyggnaden av nödvändiga strukturer i 
kandidatländerna. 
Det svenska bidraget till stöd för medlemskap i EU för 
kandidatländerna i Östersjöregionen, dvs. Estland, Lettland, Litauen och 
Polen, utgörs främst av institutionsbyggande stöd. Med dessa länder, som 
tillsammans med Ryssland och Ukraina är Sveriges prioriterade 
samarbetsländer, finns möjligheter att genomföra mer kostnadskrävande 
projekt, inklusive investeringar på miljö- och energiområdena. I den nya 
förmedlemskapsstrategin kommer större vikt att läggas vid 
infrastrukturinvesteringar, vilket möjliggör ökad svensk samfinansiering 
med EU och de internationella finansiella institutionerna inom dessa 
områden. En prioritet är att inom ramen för såväl det tekniska samarbetet 
som investeringsstödet fokusera insatserna i ännu högre utsträckning på 
insatser som för dessa kandidatländer närmare ett EU-medlemskap. 
Närmare 90 % av det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder 
uppskattas redan nu vara mer eller mindre direkt inriktade på att 
underlätta framtida EU-medlemskap. Den framtida utmaningen innebär 
att i ännu högre grad fokusera på det som är direkt relevant i ett EU-
perspektiv.
Sverige skall vidare ägna särskild uppmärksamhet åt att förebygga 
risken för en tudelning av Östersjöregionen. En betydande faktor i det 
sammanhanget är att den s.k. andra vågen av kandidatländer så snart som 
möjligt får inleda förhandlingar. Det blir en viktig uppgift att se till att 
dessa länder får ett så omfattande stöd som möjligt i sina förberedelser 
för medlemskapet. Detta kan ske genom att fördela stödinsatserna så att 
extra hjälp ges åt de länder som har störst behov.
Specifika EU-integrationsinsatser genomförs i ökande utsträckning 
från svensk sida med samtliga kandidatländer i Central- och Östeuropa. 
Det sker genom en omfattande verksamhet inom Regeringskansliet som 
Utrikesdepartementet ansvarar för i form av seminarier, studiebesök och 
personutbyten rörande till exempel inre-marknadsfrågor, förmedlem-
skapsstrategi och förhandlingsstrategi. Seminarier och utbyten har 
genomförts med alla tio kandidatländer under det gångna året. Nu går 
stödet delvis in i ett nytt skede, där insatser av mer specialiserad karaktär 
efterfrågas. Denna form av EU-integrationsstöd skall även framöver vara 
öppen för samtliga tio kandidatländer. Det bör i första hand ske i 
samverkan med EU och andra medlemsstater. 
Samtidigt som anpassningen till ett framtida medlemskap pågår i 
kandidatländerna, är det viktigt att erinra om de krav som ställs för att 
EU skall kunna fungera effektivt även efter utvidgningen. Det innebär 
bl.a. reformer av EU:s politik på jordbruksområdet, strukturpolitiken och 
den institutionella ramen. Regeringen anser att utvidgningen bör rymmas 
inom den nuvarande budgetramen på 1,27 % av medlemsländernas 
samlade BNI. En omfattande reform av den gemensamma jordbruks-
politiken i riktning mot en ökad marknadsanpassning samt en ökad 
koncentration, effektivisering och förenkling av regionalpolitiken är 
viktiga element för att bana väg för en utvidgning.
Ett framtida EU-medlemskap innebär stora förpliktelser för kandidat-
länderna. EU:s arbete för en gemensam säkerhet och en ökad välfärd 
främjas och underlättas av att alla medlemsländer delar samma 
värderingar. Först när befolkningarna i länderna, inte bara regeringarna, 
delar samma grundläggande värderingar om en social marknadsekonomi 
kan unionen och dess nya medlemsländer fungera tillsammans. EU-
utvidgningen är därför nära förknippad med den omvandling som nu 
pågår i samarbetsländerna. Stödet till omvandlingsprocessen är viktigt 
för att Europaintegrationen och EU-utvidgningen skall bli framgångsrik 
och för att möta människors förväntningar om en gemensam säkerhet och 
ökad välfärd, såväl i medlemsländerna som i andra länder.
3.4 Rysslands och Ukrainas vidare Europaintegration
Att på olika sätt stödja Ryssland och Ukrainas vidare integration i Europa 
och till europeiska samarbetsstukturer är en prioritet i det svenska 
utvecklingssamarbetet.
Den demokratiska och ekonomiska utvecklingen i Ryssland är, efter 
flera års turbulens förhållandevis stabil. Ekonomin karaktäriseras av en 
allt mer påtaglig makroekonomisk stabilisering. Inflationen har sjunkit 
och växelkursen är stabil vilket har stärkt förtroendet för Ryssland på de 
finansiella marknaderna och inflödet av investeringskapital har ökat. 
Trots denna positiva utveckling, finns fortfarande flera stora problem att 
lösa. Det statsfinansiella läget är vanskligt. Omfattande förseningar av 
utbetalningar av löner inom den statliga sektorn beror bland annat på 
otillräckliga skatteinkomster. Ett allvarligt problem är de ökande sociala 
klyftorna som har uppstått i kölvattnet av de senaste årens reformer. I den 
ökade dödligheten under omvandlingssprocessen återspeglas en djup 
samhällsstress. Den fattigdom som finns på många håll, barnens 
situation, bristande social omsorg, behoven av fungerande och tryggt 
finansierade pensionssystem samt hälsovårds- och bostadstillgången 
utgör stora utmaningar för det ryska samhället.
I Ukraina har vissa ekonomiska framsteg gjorts, men bristen på 
genomgripande strukturella reformer gör att tillväxten uteblir. 
Framstegen består i avsevärt minskad inflation och en ökad privatise-
ringstakt. Problemen är dock många och stora. I avsaknad av strukturella 
förändringar växer den inofficiella ekonomin och företagens utveckling 
hindras av bristande avreglering, oklara lagar, licenser och byråkrati. 
Statsbudgeten är ansträngd och stora brister finns i skatteindrivningen. 
De utländska investeringarna har ökat i omfattning, men är fortfarande 
blygsamma i relation till landets storlek. De haltande reformerna har 
utsatt befolkningen för onödiga påfrestningar och ett stort behov finns av 
sociala reformer.
Regeringen anser att utvecklingssamarbetet är ett betydelsefullt 
instrument för att främja Rysslands och Ukrainas vidare integration i 
Europa. Det är av utomordentlig ekonomisk och säkerhetspolitisk vikt att 
reformprocesserna i dessa två stora länder i Europa inte drabbas av 
bakslag. De svenska insatserna, tillsammans med annat internationellt 
stöd, bidrar till att stärka de institutioner som är ekonomiskt, politiskt och 
socialt nödvändiga för länderna i ett enat Europa. 
Utvecklingssamarbetet med Ryssland och Ukraina har ökat de senaste 
åren. Regeringen anser att andelen av utvecklingssamarbetet som går till 
i första hand Ryssland, men även Ukraina, skall expandera ytterligare 
under kommande samarbetsperiod. Tekniskt stöd på det ekonomiska 
området, t.ex. avseende skatteförvaltning, skall fortsatt genomföras för 
att underlätta handel och investeringar mellan Sverige och länderna och 
samarbetet inom den sociala sektorn skall prioriteras. De många 
kontakter och personutbyten som utvecklingssamarbetet i sig ger upphov 
till är betydelsefulla för den vidare europeiska integrationen. När de 
politiska och ekonomiska förutsättningarna föreligger är en utvidgning av 
denna typ av samarbete till Vitryssland naturlig.
Regeringen anser vidare att det är av vikt att Sverige fortsatt verkar för 
att stärka banden mellan EU och Ryssland respektive EU och Ukraina. 
EU:s partnerskaps- och samarbetsavtal med dessa båda länder samt 
Tacisprogrammet är de redskap som främst kan användas härför.
Regeringen anser också att Östersjösamarbetet, och även Barents-
samarbetet, är en viktig länk mellan EU och Ryssland. Det tydligare 
intresse som Europeiska kommissionen visat för dessa båda regionala 
samarbetsformer de senaste åren är positivt.
3.5 Utvecklingen av en social marknadsekonomi
Samarbetsländernas utveckling mot en social marknadsekonomi är en 
förutsättning för anpassning till EU och ett framtida medlemskap och ett 
närmande till europeiska samarbetsstrukturer. Regeringen anser att de 
sociala frågorna måste få ökad uppmärksamhet i utvecklingssamarbetet.
Inom det sociala området har en rad behov uppkommit, en del som en 
följd av felprioriteringar under planekonomin, en del som en följd av det 
stora produktionsfall som initialt drabbade samarbetsländerna och 
ytterligare en del som en följd av brister i den första tidens marknads-
ekonomiska reformer. För att skapa bärkraftiga sociala system krävs 
omfattande strukturella reformer i samarbetsländerna.
Invånarnas levnadsstandard kan främst förbättras genom att de erbjuds 
möjligheter till meningsfull sysselsättning och förutsättningar att själva 
förändra och förbättra sina liv. En växande ekonomi, jämte en dynamisk 
företagssektor samt en rättvis fördelningspolitik, kan erbjuda befolk-
ningen en rad möjligheter och utgöra ett viktigt vapen mot fattigdom. Det 
är därför av vikt att Sverige fortsätter att bidra till att bygga upp de 
institutioner och det regelverk som bär upp en social marknadsekonomi. 
Likaså är näringslivsinriktade insatser viktiga.
Ekonomisk tillväxt är nödvändig för att höja befolkningens 
levnadsnivå, men det är inte tillräckligt. Härtill krävs en aktiv 
fördelnings- och socialpolitik och ett fungerande socialt system som är 
finansiellt hållbart och riktat mot dem som mest behöver stöd. Utbildning 
och ett livslångt lärande är, liksom i Västeuropa, nyckeln till att klara 
strukturanpassningens omställningsproblem. En fokuserad satsning på 
barn är sannolikt ett av de mest kostnadseffektiva sätten att höja 
människors långsiktiga levnadsnivå och åstadkomma en rättvisare 
inkomstfördelning.
På detta område kan Sverige bidra med kunskapsöverföring och 
institutionellt samarbete. Flera av samarbetsländerna vänder sig nu till 
Sverige för att lära av våra erfarenheter avseende t.ex. uppbyggnad av 
socialförsäkringssystem och pensionssystem, arbetmarknadsåtgärder och 
utbildning av socialarbetare. Sverige har också kunnande och relevant 
erfarenhet av frågor som rör barnens situation och jämställdhet. 
Samarbete pågår redan exempelvis avseende stöd till uppbyggnad av 
socialförsäkringssystem och pensionssystem i Lettland, Litauen och 
Ryssland. 
Sida har fördubblat sina sociala insatser, i förhållande till totala, från 
7 % år 1995 till 15 % år 1997. Regeringen anser att det finns ytterligare 
behov av att öka det sociala samarbetet under kommande programperiod.
4 Samarbetets huvudsakliga områden
Regeringens förslag: De fyra målen för utvecklingssamarbetet med 
Central- och Östeuropa skall vara:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Ett jämställdhetsperspektiv skall prägla hela samarbetet.
Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens 
förslag. Till skillnad från utredaren, som föreslår ett särskilt socialt mål, 
anser regeringen att den sociala betoningen framhävs bättre genom att 
vara integrerat i det tredje målet (bilaga 1).
Remissinstanserna: Har i huvudsak godtagit utredarens förslag 
(bilaga 3).
4.1 Mål och sektorer
Det kan konstateras att de fyra mål för utvecklingssamarbetet som 
fastställdes av riksdagen i maj 1995 har haft hög relevans under 
innevarande samarbetsperiod. Att stödja utvidgningsprocessen av EU och 
att aktivt främja medlemskap för de ansökande Östersjöländerna samt att 
ytterligare integrera Ryssland och Ukraina i europeiska samarbets-
strukturer, har under de senaste åren satt sin prägel på hela 
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa. Som redan har 
konstaterats överensstämmer de fyra målen i hög utsträckning med de 
krav som EU har uppställt för medlemskap, de s.k. Köpenhamns-
kriterierna. 
Frågan om jämställdhet i östsamarbetet har fått ökad uppmärksamhet 
de två senaste åren. I enlighet med riksdagsbeslut i juni 1996 skall allt 
samarbete med Central- och Östeuropa präglas av ett jämställdhets-
perspektiv. Detta är alltså en fråga som måste få genomslag i alla 
verksamhetsområden. 
Det finns, som redan angivits, starka skäl att behålla de nu gällande 
fyra målen. Även om utvecklingssamarbetet skall präglas av ett stort mått 
av flexibilitet för att möta de snabba förändringarna i Central- och 
Östeuropa så bör målen för samarbetet vara långsiktiga. Flexibiliteten bör 
finnas i val av samarbetsländer, sektorer, instrument och kanaler.
Samtidigt som de fyra målen är riktgivande för verksamheten utgör de 
också huvudområden inom vilka samarbetet bedrivs. För att dessa mål 
skall vara reellt styrande behövs ytterligare preciseringar för valet av 
insatser, något som också betonas i utvärderingen, Ds 1997:75. Val av 
sektorer, givet att det finns en efterfrågan från våra samarbetsländer, bör 
styras av fyra faktorer:
- Utvecklingssamarbetet skall inriktas på sådana områden som 
underlättar Estlands, Lettlands, Litauens och Polens medlemskap i EU 
samt vidare integrera Ryssland och Ukraina i europeiska 
samarbetsstrukturer.
Att inom varje huvudområde fokusera utvecklingssamarbetet med 
kandidatländerna på insatser som underlättar integrationsprocessen i EU 
skall ses som högsta prioritet. Kommissionens utlåtanden och 
partnerskapen för anslutning är viktiga hjälpmedel för att styra insatserna 
mot de områden som identifierats som kritiska för anslutningsprocessen. 
För de baltiska länderna framstår åtgärder för att underlätta uppfyllandet 
av de ekonomiska kriterierna angelägna, liksom samarbete inom det 
rättsliga och inrikes området, det s.k. tredjepelarområdet. Den 
kartläggning av det nordiska stödet på tredjepelarområdet till de baltiska 
länderna som Sverige tog initiativ till under 1997 och som nu har 
genomförts är ett viktigt hjälpmedel för samordning av fortsatta insatser. 
För samtliga fyra kandidatländer i Östersjöområdet behövs vidare 
omfattande åtgärder på miljöområdet för att kunna uppfylla EU:s 
regelverk.
När det gäller samarbetet med Ryssland och Ukraina i första hand och 
övriga stater i f.d. Sovjetunionen i andra hand, skall insatser utformas så 
att de befrämjar europaintegrationen. Detta gäller såväl institutions-
stärkande insatser som främjandet av mellanfolkliga kontakter på alla 
nivåer i samhället.
- Utvecklingssamarbetet skall inriktas på sådana sektorer inom vilka 
Sverige har komparativa fördelar, dvs. där den svenska resursbasen 
har särskild efterfrågad kompetens.
Förslaget i utvärderingen om att samarbetet i högre utsträckning än 
tidigare bör inriktas på områden inom vilka Sverige har komparativa 
fördelar är synnerligen relevant. Sektorer där kompetens har byggts upp 
inom den svenska resursbasen och som efterfrågas av samarbetsländerna, 
är exempelvis lantmäteri/fastighetsregistrering, system- och institutions-
uppbyggnad inom den sociala sektorn, lokalt och regionalt självstyre, 
skatte- och statistikområdet, miljöområdet särskilt avseende vatten och 
avloppsrening, energiområdet samt beträffande kärnsäkerhet och 
strålskydd. Ofta kan med fördel prövade metoder och koncept som varit 
framgångsrika i ett land överföras till andra länder.
- Stödet skall koordineras med EU och andra finansiärer.
Koordineringen och samordningen med andra aktörer är avgörande för 
ett effektivt och resultatorienterat samarbete. Detta gäller särskilt stödet 
till kandidatländernas EU-integration, där det finns en uppenbar risk för 
att flera aktörer dras till samma samarbetssektorer utifrån kommissionens 
identifikation av prioriterade sektorer. Det är därför viktigt att ha 
tillräcklig kunskap om inriktningen av andra givares samarbetsprogram 
för att svenskt stöd i möjligaste mån skall kunna komplettera EU:s och 
andra aktörers insatser.
Det kan redan nu konstateras att vissa områden är eftersatta när det 
gäller utländskt stöd. Det gäller insatser för att främja jämställdhet 
mellan män och kvinnor samt demokratiinsatser och decentraliserat stöd. 
Det finns skäl för Sverige, när kompetens finns på området, att inrikta 
samarbetet på dessa områden. Det gäller naturligtvis även insatser där 
endast Sverige är lämpat att genomföra samarbete, t.ex. insatser 
relaterade till svensk kultur och svenskt språk.
- Utvecklingssamarbetet skall inriktas på sådana sektorer som är av 
särskild betydelse för den regionala utvecklingen i Östersjö- och 
Barentsområdena.
Insatser som bidrar till att öka säkerheten i Östersjö- och 
Barentsområdet och till att skapa en ekonomiskt dynamisk region i norra 
Europa skall prioriteras. Exempel på sådant samarbete är insatser för att 
undanröja handelshinder och förbättra tillgången på riskvilligt kapital för 
företagsetableringar i regionen. Investeringarna på vatten- och avlopps-
området, energieffektivisering samt för kärnsäkerheten är exempel på 
miljöinsatser som är betydelsefulla i det regionala perspektivet. 
Insatserna på tredjepelarområdet, t.ex. avseende gränskontroll och annat 
säkerhetsfrämjande samarbete bidrar till ökad säkerhet i hela regionen. 
Sveriges egna erfarenheter av fredsbevarande insatser är en annan 
tillgång i det regionala sammanhanget.
 
4.2 Att främja en säkerhetsgemenskap
Sammanfattning: Det säkerhetsfrämjande samarbetet är av 
avgörande betydelse för utveckling av en gemensam säkerhet i 
Östersjöregionen. Samarbetet skall fortsatt koncentreras till: 
- uppbyggnad av säkerhetspolitisk kompetens, utveckling av 
försvarsorganisationer under demokratisk kontroll samt utveckling 
av det all-europeiska samarbetet och kompetens inom freds-
främjande verksamhet,
- stöd till de baltiska ländernas förmåga att bevaka och kontrollera 
sina gränser,
- bekämpande av den ökande internationella och organiserade 
brottsligheten, stöd till uppbyggnad av asyl- och migrationspolitisk 
kompetens samt insatser för att öka beredskapen att hantera 
olyckor och katastrofer.
Det säkerhetsfrämjande samarbetet är en hörnsten i svensk 
Östersjöpolitik. Samarbetet är i första hand inriktat på insatser i Estland, 
Lettland och Litauen men omfattar även vissa projekt i övriga delar av 
Central- och Östeuropa. En utveckling av samarbetet med Ryssland, 
inklusive Kaliningradområdet, och med Polen är en självklar del i det 
säkerhetsfrämjande arbetet. 
Det säkerhetsfrämjande stödet är i hög grad inriktat på att bygga upp 
relationer mellan institutioner i Sverige och samarbetsländerna. Vidare 
syftar samarbetet till att stärka den regionala samhörigheten, överbrygga 
politiska, kulturella och sociala klyftor samt stärka förtroendet mellan 
länderna. En förutsättning för ett förtroendefullt samarbete är att det sker 
inom de ramar som folkrätten anger.
Sveriges säkerhetsfrämjande stöd till Central- och Östeuropa utvecklas 
i en miljö där många länders bilaterala samarbete flyter in i och 
samverkar med multilaterala verksamheter som Sverige oftast deltar i, 
främst inom förberedelsearbetet för berörda länders framtida inträde i 
eller närmare samarbete med Europeiska unionen men även inom 
Partnerskap för Fred (PFF) och NATO. Samarbete sker även med 
Interpol och med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), Internationella 
Migrationsorganisationen (IOM) och FN:s utvecklingsprogram (UNDP) 
och med regionala multilaterala program med anknytning till 
Östersjöstaternas råd och Barentsrådet.
Med hänsyn till EU-medlemskapets säkerhetspolitiska betydelse, för 
de enskilda länderna, för regionen i stort och för hela Europeiska 
unionen, är insatserna till stöd för kandidatländernas inträde i EU av stor 
säkerhetsfrämjande betydelse. När Amsterdamfördraget träder i kraft 
kommer även immigrations- och asylfrågorna flyttas över till 
gemenskapskompetensen inom den s.k. första pelaren.
Med utgångspunkt i den utvärdering av det säkerhetsfrämjande 
samarbetet med Central- och Östeuropa som nyligen presenterats för 
regeringen, samt de synpunkter som framförs i Ds 1997:75 och i flertalet 
yttranden från remissinstanserna, planerar regeringen att genomföra vissa 
förändringar i beredningen av det säkerhetsfrämjande stödet. Regeringen 
anser att det är rimligt att delegera beredning och beslut av en del av 
insatserna till Sida. 
De olika delarna i det säkerhetsfrämjande samarbetet kan samman-
fattas på följande sätt.
4.2.1 Säkerhetspolitisk kompetens
Uppbyggnaden av säkerhetspolitisk kompetens i de baltiska staterna var 
inledningsvis inriktad på att utveckla ländernas förmåga att agera på den 
internationella diplomatiska arenan. Stödet omfattade bl.a. finansiering 
av deltagande i internationella möten och diplomatutbildning. Efterhand 
har verksamheten alltmer inriktats på nationell säkerhetspolitisk 
kompetensuppbyggnad, t.ex. stöd till etablering av ett utrikespolitiskt 
institut i Riga.
Sverige bör även fortsättningsvis stödja den säkerhetspolitiska 
kompetensuppbyggnaden i Estland, Lettland och Litauen. Det bör ske 
dels genom stöd till forskning och utbildning på akademisk nivå, dels 
genom att i en bred dialog och genom konkreta åtgärder verka för en 
djupare förståelse av det vidgade säkerhetsbegreppet. Till verksamheten 
hör även att stärka kunskapen om samt tolkningen och tillämpningen av 
olika nedrustningsavtal, Wiendokumentet och icke-spridningsavtalet 
samt rådgivning om genomförande av militära åtaganden inom 
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Det är 
viktigt att den folkrättsliga kompetensen stärks och byggs upp på en bred 
bas.
4.2.2 Demokratiskt totalförsvar
Militär personal i de baltiska länderna har sin bakgrund i ett auktoritärt, 
icke-demokratiskt tänkande. Det saknas traditioner av ett folkligt 
förankrat totalförsvar, inklusive ett modernt civilförsvar. Utvecklingen av 
ett nationellt totalförsvar under demokratisk styrning är därför en viktig 
angelägenhet, till vilken Sverige kan lämna ett betydande bidrag. Sverige 
bistår de baltiska staterna och Polen i upprättandet av en långsiktig 
planering av respektive totalförsvar med utgångspunkt i principer om 
demokratisk kontroll och folklig förankring.
Svensk officersutbildning återspeglar vår syn på försvarets roll i ett 
öppet samhälle och, när det gäller ledarskapsutbildning, individens 
rättigheter och ansvar i en demokrati. Som en naturlig del av denna 
utbildning ingår utbildning i det folkrättsliga regelverket. Sverige stödjer 
utbildning av baltiska officerare vid svenska militärhögskolor. Sverige 
leder även en styrgrupp för upprättande av en baltisk försvarshögskola i 
Tartu, Estland. Sverige bidrar även med uppbyggande av 
värnpliktssystem, stöd till bildande av militära frivilligorganisationer 
samt kurser i psykologiskt försvar. Dessutom förekommer 
kompletterande officersutbildning i bl.a. ledarskapsfrågor, krishantering 
och informationstjänst. Sverige deltar slutligen också i en internationell 
rådgivargrupp med syfte att bistå de baltiska ländernas uppbyggnad av 
demokratiskt försvar.
Med utgångspunkt i den svenska totalförsvarsmodellen kommer 
Sverige fortsatt att stödja insatser inom totalförsvarets område som bidrar 
till utvecklingen av demokratiskt kontrollerade försvarsorganisationer 
och en fördjupad säkerhetsgemenskap. Biståndsfinansierade insatser på 
detta område kan förutses successivt avvecklas efter den inledande 
uppbyggnaden. Insatser inom detta område skall även i övrigt ske inom 
ramen för svensk säkerhetspolitik och i enlighet med vedertagen 
biståndspraxis.
4.2.3 Fredsfrämjande insatser
Som ett särskilt bidrag till att bygga upp demokratiskt styrda 
försvarsmakter med kapacitet att medverka i fredsfrämjande insatser 
under FN:s eller OSSE:s mandat har svenskt stöd utgått till 
uppbyggandet av en baltisk bataljon för fredsbevarande insatser, 
BALTBAT. Detta har skett inom ramen för ett multilateralt samarbete 
med stöd från Sverige, Finland, Norge, Danmark och Storbritannien. 
Sedermera har USA, Tyskland, Frankrike och Nederländerna tillkommit 
som finansiärer. Med BALTBAT som förebild har även en marin 
fredsbevarande baltisk styrka, BALTRON, upprättats. Utbildningscentra 
för BALTBAT har byggts upp i Paldiski i Estland, i Adazi i Lettland och 
i Rukla i Litauen. Personal som utbildats inom ramen för detta program 
har ingått i den nordiska SFOR-kontingenten i Bosnien samt i en norsk 
FN-kontingent i Libanon. Samarbetet har huvudsakligen omfattat stöd till 
utbildning av officerare från de baltiska länderna men även leveranser av 
utrustning. Sverige har tillsammans med övriga givarländer beslutat att 
stödja en uppgradering av bataljonen i syfte att möjliggöra deltagande i 
alla typer av fredsfrämjande insatser.
Förutom stödet till BALTBAT, som också har lämnats i 
utbildningssyfte för att främja framtida baltiskt deltagande i PFF-
samarbete, har Sverige även direkt stött de baltiska ländernas medverkan 
i militära fredsfrämjande övningar med anknytning till detta samarbete.
Det är angeläget att fortsatt stödja konkreta åtgärder för att öka 
kompetensen inom militärt fredsfrämjande. Det är också angeläget att 
genom internationell samverkan på det fredsfrämjande området bidra till 
ökat ömsesidigt förtroende mellan parter som ingår i samarbetet. Detta 
gäller inte minst förhållandet mellan de tre baltiska länderna och 
Ryssland. Av bland annat detta skäl fäster Sverige stor vikt vid att alla 
Östersjöländer, inte minst Ryssland, deltar i verksamhet inom ramen för 
PFF. Sverige kan bidra härtill, bland annat genom att erbjuda kurser och 
utbildning vid det regionala PFF-centret. Ett fortsatt politiskt och 
finansiellt stöd från svensk sida till dessa verksamheter är väsentligt 
under överskådlig tid. Stödet bör också innefatta införskaffande av viss 
basmateriel för att möjliggöra deltagande i gemensamma övningar. Det 
säkerhetsfrämjande stödet i form av överföring av utrustning bör dock 
under kommande samarbetsprogram successivt kunna minskas. 
4.2.4 Gränsbevakning och insatser för stärkt yttre 
gränskontroll
En förutsättning för att gränserna skall kunna bevakas är att gränserna 
fastställs genom gränsavtal. De baltiska ländernas landgränser var under 
den sovjetiska tiden obevakade mot Ryssland och Vitryssland medan den 
litauiska gränsen mot Polen och sjögränsen bevakades av sovjetiska 
förband vari personal från de baltiska länderna medverkade i mycket 
begränsad omfattning. På detta område saknade de baltiska, till skillnad 
från de övriga centraleuropeiska länderna, institutionella erfarenheter att 
tillämpa vid självständigheten. Att bygga upp en fungerande 
gränsbevakningskapacitet har därför blivit en angelägenhet för att 
säkerställa främst de baltiska ländernas suveränitet. Det är också av 
betydelse att denna kapacitet bidrar till öppenhet och jämbördigt 
samarbete över gränserna. I det ljuset bör man också se det faktum att 
gränsbevakningen nu är en civil angelägenhet för inrikesministerierna, 
och inte längre för försvaret. Inte minst det faktum att de baltiska 
länderna vid EU-medlemskap kommer att ansvara för gränskontrollen av 
en stor del av EU:s yttre gräns har medfört att externt stöd är väsentligt. 
Det svenska stödet till Estland, Lettland och Litauen, som har förmedlats 
via Försvarets materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Rikspolis-
styrelsen och Kustbevakningen, har omfattat dels utbildningsinsatser och 
dels leveranser av fartyg, utrustning som radarstationer, datorer, fordon 
för gränspatrullering samt kommunikationsutrustning. 
Genom öppenhet och förtroendeskapande samarbete bilateralt och i 
olika multilaterala organisationer på detta område kan Sverige medverka 
till att utveckla den europeiska integrationsprocessen. Däri ligger inte 
minst främjandet av samarbete mot gränsöverskridande hot och faror av 
olika slag. En effektivare gränskontroll innebär i detta sammanhang 
också ökad säkerhet och stabilitet. Det är även ett starkt svenskt intresse 
att etablera ett väl fungerande samarbete med de ryska tull- och 
gränskontrollmyndigheterna i närområdet. Att lämna fortsatt stöd till 
stärkande av de baltiska ländernas förmåga att bevaka sina gränser och 
att etablera ett effektivt samarbete med berörda myndigheter i Estland, 
Lettland, Litauen, Ryssland och Polen torde därför vara en väsentlig 
förutsättning för att uppnå en säkerhetsgemenskap inom det civila 
området.
En väl fungerande yttre gräns för EU är ett starkt intresse hos samtliga 
medlemsstater och ett villkor för medlemskap. Svenskt stöd på detta 
område koordineras i ökande grad med Europeiska kommissionens och 
Phareprogrammets verksamhet. 
4.2.5 Kampen mot internationell och organiserad brottslighet
Att lyckas i kampen mot den organiserade brottsligheten framstår som en 
av de allvarligaste utmaningarna för att skapa en stark säkerhets-
gemenskap i Europa och, för Sveriges del, i synnerhet i Östersjöregionen. 
För att uppnå detta mål bedrivs verksamheter inom en rad olika områden 
och fora. Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet 
spelar en betydande roll liksom de aktiviteter som bedrivs inom Interpol.
De svenska insatser som har genomförts av Rikspolisstyrelsen, 
Generaltullstyrelsen och Statens kärnkraftinspektion, har bestått i 
rådgivnings- och utbildningsinsatser och leveranser av materiel som t.ex. 
kriminalteknisk laboratorieutrustning, röntgenutrustning för tullkontroll, 
och telekommunikationsutrustning. Narkotikabekämpningsåtgärder har 
genomförts tillsammans med FN:s drogbekämpningsprogram (UNDCP), 
bl.a. för att stoppa tillverkning och distribution av amfetamin. Andra 
insatser som kan nämnas är inrättandet av en baltisk-nordisk 
polisakademi och ett tvåårigt chefs- och personalutvecklingsprogram 
med Generaltullstyrelsen. Statens kärnkraftinspektion har huvudsakligen 
lämnat stöd på lagstiftningsområdet till upprättande av export- och 
importkontroll samt fysiskt skydd kring anläggningar för produktion och 
bearbetning av kärnämnen. Stöd har utgått till Litauen, Ryssland, 
Ukraina, Vitryssland och Kazakstan. Planer finns på insatser även i 
Georgien, Uzbekistan och Armenien.
Regeringen anser att det är angeläget att fortsatt stärka förmågan hos 
myndigheterna runt Östersjön att bekämpa den ökande internationella 
brottsligheten. Att stärka det praktiska samarbetet mellan berörda 
myndigheter är väsentligt, främst inom ramen för Aktionsgruppen mot 
organiserad brottslighet, genom att utveckla nätverk mellan de 
inblandade myndigheterna och institutionerna men även att genom 
utvecklingssamarbetet bidra till att stärka den rättskultur och de 
institutioner som i våra grannländer i öst styr brottsbekämpning. Inom 
programmet för anpassning av EU-kandidatländerna för framtida 
medlemskap ges prioritet åt skapandet av ett fungerande rättssystem och 
starka rättsvårdande instanser vad gäller såväl lagstiftning som dömande 
och verkställande funktioner (se vidare under 4.3.2).
Det svenska säkerhetsfrämjande samarbetet skall fortsätta bidra till 
kampen mot den organiserade brottsligheten i Central- och Östeuropa, i 
synnerhet kring Östersjön. Detta stöd bör liksom hittills kanaliseras via 
de svenska myndigheterna men med en större koordinering av de olika 
aktiviteterna, bilaterala och multilaterala, som äger rum inom detta 
område. Kunskapsöverföring inom olika verksamhetsområden bör vara 
väsentliga delar av ett fortsatt samarbete liksom tillhandahållande av 
specialutrustning som är avgörande för en framgångsrik brotts-
bekämpning. En del av detta samarbete kan förväntas ske inom ramen för 
respektive myndighets reguljära verksamhet.
Av stor vikt är även utveckling av personkontakter mellan svenska 
befattningshavare och deras motsvarigheter i Central- och Östeuropa för 
att skapa väl fungerande nätverk för gränsöverskridande brotts-
bekämpning. 
4.2.6 Asyl- och migrationspolitisk kompetens
Den otillräckliga gränskontrollen ledde inledningsvis till att 
migrationsrörelser från framför allt Asien och Mellanöstern i riktning 
mot Skandinavien och Tyskland skapade problem för de oförberedda 
myndigheterna i främst Estland, Lettland och Litauen, men även i de 
västryska och nordpolska områdena. Det blev angeläget att stärka 
framför allt de tre baltiska ländernas kapacitet att hantera flykting-
strömmar. 
Inom det migrationspolitiska området har det säkerhetsfrämjande 
samarbetet främst bedrivits med de baltiska staterna dels för att stärka 
den nationella lagstiftningen och förbättra den internationella rättsliga 
situationen, dels för att ta hand om inkommande flyktingar och ge dem 
en acceptabel situation i väntan på personutredningar. Genom samarbetet 
har Sverige ställt experthjälp till förfogande för utarbetande av 
flyktinglagstiftning, förbättrad asylhantering och förbättring av flykting-
mottagning. Insatserna på detta område har genomförts genom nordisk 
samverkan och ansvarsfördelning.
En del av verksamheten har bedrivits i samarbete med UNHCR och 
UNDP. Sverige har också tillsammans med bl.a. UNDP stött insatser för 
att förbättra handläggningen av uppehållstillstånd för den rysktalande 
befolkningen i Estland.
Stödåtgärder inom detta område kan lämpligen, förutom rådgivning i 
lagstiftningsfrågor, även fortsättningsvis omfatta åtgärder för en 
förbättrad praktisk asylhantering och flyktingmottagning.
Illegal immigration har ofta anknytning till annan grov internationell 
brottslighet. Åtgärder måste därför koordineras med brottsbekämpning 
och gränskontrollverksamhet. Anknytning finns också till utvecklingen 
av ett starkt rättssamhälle på demokratisk grund i vilket utsatta 
människors rätt tas till vara oavsett nationell tillhörighet. Eftersom 
många bilaterala och multilaterala aktörer, bl.a. UNHCR, är aktiva inom 
denna sektor bör möjligheterna till samordning via UNDP utvecklas till 
fler länder. Fortsatt nordisk samverkan är också viktig.
4.2.7 Beredskap mot olyckor och katastrofer
Katastrof- och olycksberedskapen på andra sidan Östersjön var svag 
direkt efter Sovjetunionens upplösning, samtidigt som riskerna ökade 
som en följd av minskande kontroll och bristande erfarenhet hos i många 
fall nya eller personellt förändrade ansvariga myndigheter. De tre 
baltiska ländernas självständighet och upplösningen av den sovjetiska 
militära kontrollen gjorde det möjligt att söka nya luft- och sjöfartsleder 
och att undanröja de hot som gamla ammunitions- och mindepåer 
utgjorde.
Inom det säkerhetsfrämjande samarbetet har stöd lämnats till att 
upprätta fungerande räddningstjänster i Estland, Lettland och Litauen. 
Fortsatta utbildningsinsatser inom specifika områden bl.a. brandsäkerhet 
vid kärnkraftverk, oljeskadeskydd och transporter av farligt gods 
planeras. 
För att stödja en säker civil lufttrafik har luftfartsverket samarbetat för 
civil/militär integrering av luftrumskontrollen i de baltiska länderna. 
För att sanera efter miljöskador som åstadkommits av den sovjetiska 
militära närvaron har insatser genomförts för att rensa upp icke 
exploderad övningsammunition och militärt skrot, kartlägga dumpad 
skarp ammunition samt röja minor. Inom ramen för dessa insatser har 
utbildning av civila och militärer i ammunitions- och minröjning skett 
liksom uppmätning av nya farleder till förmån för en säkrare och 
snabbare sjöfart. Sanerings- och röjningsverksamheten kan komma att 
fortsätta tillsammans med Storbritannien, Tyskland, Finland och 
Ryssland. Från svensk sida har Marinen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket 
och Kungliga tekniska högskolan medverkat. Sverige har för avsikt att 
ingå räddningsavtal med länderna på andra sidan Östersjön. Samarbetet 
mellan staterna i Östersjöregionen inom detta verksamhetsområde är i sig 
själv en förtroendeskapande åtgärd av stor säkerhetspolitisk betydelse. 
Delar av detta stöd berör samarbetet inom europeiska organisationer av 
säkerhetsfrämjande art.
4.3 Att fördjupa demokratins kultur
Sammanfattning:
- Ett fortsatt samarbete för att fördjupa demokratins kultur genom 
uppbyggnad av det civila samhället är angeläget. Det 
decentraliserade samarbetet på kommun- läns- och landstingsnivå, 
insatser som genomförs av enskilda organisationer och folkrörelser 
och det kulturella och akademiska samarbetet är centrala i det 
sammanhanget. Det lokala och regionala samarbetet förutses öka 
som ett naturligt led i övergången till normalt 
grannlandssamarbete.
- Ett fortsatt och fördjupat samarbete på rättsområdet prioriteras i det 
svenska samarbetet. Detta gäller särskilt för Estland, Lettland och 
Litauen. Insatser skall omfatta hela rättskedjan med ett 
helhetsperspektiv på rättsproblematiken.
- Språk- och integrationsstödet till de rysktalande befolkningarna i 
Estland och Lettland skall utökas och breddas.
4.3.1 Demokrati och utveckling
Demokratiska samhällssystem är en förutsättning för stabilitet och 
säkerhet i vårt närområde. Att bygga hållbara demokratiska strukturer är 
en långsiktig process som bärs upp av väl fungerande folkrörelser och 
partier, centralt, regionalt och lokalt. Det förutsätter existensen av fria 
och oberoende media. Det krävs också demokratiska institutioner som 
med öppenhet, ansvar och kompetens utövar lagstiftande, exekutiva och 
dömande funktioner.
Den demokratiska processen i Central- och Östeuropa fortsätter med 
vissa undantag att utvecklas positivt. Den formella grunden för demokrati 
är i huvudsak lagd. I allmänhet finns en önskan att utveckla och stärka 
demokratin samt att leva upp till de åtaganden som anslutning till 
internationella konventioner om mänskliga rättigheter innebär. Alla 
länder i Sveriges prioriterade närområde har antagit nya författningar, 
byggt upp kompetens för att genomföra fria val och lagt grunden för en 
fri press. Länderna är medlemmar av Europarådet och har ratificerat den 
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna 
och de grundläggande friheterna. Flertalet länder har dock långt att 
vandra på vägen mot ett civilt samhälle och en genuin demokrati med 
folkligt deltagande. Det civila samhället är på de flesta håll, med i detta 
sammanhang undantag särskilt av Polen, fortfarande outvecklat liksom 
traditionen av ideellt arbete i enskilda organisationer och folkrörelser. En 
viktig del av utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa är därför 
att fortsatt arbeta för fördjupning av demokratins kultur i samarbets-
länderna.
Regeringen överlämnar, samtidigt med denna proposition, en skrivelse 
till riksdagen om regeringens politik till stöd för demokratisering och 
respekt för mänskliga rättigheter genom utvecklingssamarbete (skr. 
1997/98:76). Skrivelsen syftar till att utveckla regeringens syn på ett 
sammanhållet förhållningssätt till demokrati och mänskliga rättigheter i 
utvecklingssamarbetet och därigenom identifiera vad stödet skall bestå i 
och hur det skall genomföras. Skrivelsen omfattar såväl tematiska som 
geografiska analyser, vari även situationen i Central- och Östeuropa 
belyses. Regeringen överlämnar också samtidigt en skrivelse om 
mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 1997/98:89).
Demokrati beaktas allt mer i det internationella utvecklingssamarbetet. 
I det bilaterala utvecklingssamarbetet har de flesta givare sedan länge 
angivit demokratisk samhällsutveckling som ett mål. Europeiska 
återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD) har, som enda 
internationella finansiella institution, även ett politiskt mandat och skall 
enligt dess stadga verka i de central- och östeuropeiska länder som 
bekänner sig till och tillämpar principerna för demokrati med 
flerpartisystem. Organisationer som Europarådet, Världsbanken och 
UNDP betonar vikten av bland annat oberoende rättsskipning, revision, 
offentlig insyn i myndigheters arbete och omutlighet i fråga om 
statsförvaltningen. Ett viktigt arbete sker också inom ramen för 
Östersjöstaternas råd, där dess kommissarie för demokratiska 
institutioner och mänskliga rättigheter bedriver ett omfattande arbete 
syftande till att stödja och konsolidera en demokratisk utveckling och 
skyddet av mänskliga rättigheter inklusive minoriteters rättigheter.
Under 1990-talet har demokrati allt mer kommit att framstå som en 
viktig beståndsdel i en politik som syftar till att värna om freden inom 
och mellan stater. Krig mellan demokratier är sällsynt. Internationellt 
framstår därför förekomsten av fler demokratier som en fredsbevarande 
faktor.
Inom det humanitära området är demokrati en av förutsättningarna för 
att flyktingar skall kunna återvända till sina hemländer. Människor som 
har fördrivits på grund av sin religion, ras, eller etniska tillhörighet skall 
kunna leva i sin ursprungsmiljö utan trakasserier eller förföljelse. De 
måste kunna påverka uppbyggnaden av det samhälle de rätteligen tillhör. 
De fördrivna och deras forna vedersakare måste finna sätt att leva sida 
vid sida. Både för att förhindra att människor jagas iväg från sina hem 
och för att underlätta deras återkomst måste demokratin stöttas och 
stärkas.
En del av förväntningarna vid en övergång till demokrati är att 
arbetstillfällena skall bli fler, skolor och hälsovård bli bättre. När det 
framgår att detta tar lång tid, kan människor misströsta om demokratins 
betydelse. En stödjande funktion för demokrati utgör därför förbättringar 
på det ekonomiska och sociala området.
De viktigaste samarbetsområdena inom demokratistödet till Central- 
och Östeuropa är rättsområdet, vänortssamarbetet, samarbete genom 
enskilda organisationer samt språk- och integrationsstödet till rysk-
språkiga i Estland och Lettland (dessa områden beskrivs under 4.3.2–
4.3.5).
Kulturellt och akademiskt samarbete med länderna i Central- och 
Östeuropa är av stor betydelse i demokratiseringsprocessen. Regeringen 
anser att det är viktigt med utökat samarbete inom dessa områden. Ett 
ökat engagemang bland människor såväl i samarbetsländerna som i 
Sverige främjar viktiga strukturer för en fungerande demokrati. Kultur 
och öppna debatter är avgörande och betydelsefulla redskap i strävan att 
nyansera bilderna av andra kulturer, öka utbyte av kunskaper och 
mänskliga erfarenheter. Det samarbete som sker genom Svenska 
institutet och mellan enskilda organisationer och folkrörelser i Sverige 
och samarbetsländerna är av avgörande betydelse för fördjupningen av 
demokratins kultur.
Projektet Partnerskap för kultur, i samarbete mellan Kultur-
departementet och Utrikesdepartementet, syftar till att bereda väg för 
dialog och erfarenhetsutbyte om kulturen och kulturpolitikens möjlighet 
att främja yttrandefrihet och mångfald, demokrati och gemensam 
säkerhet. Projektet inleds 1998 och ambitionen är att bl.a. skapa en 
mötesplats för främst unga kulturutövare och intellektuella från länderna 
kring Östersjön samt Vitryssland och Ukraina.
Handelshögskolan och den planerade juristhögskolan i Riga är två 
exempel på insatser som har långtgående effekter på framväxten av 
akademisk kompetens och som främjar initiativkraften för vidare 
samarbete. Programmet för stöd till högskoleverksamhet som bedrivs 
genom Svenska institutet är mycket verkningsfullt för samarbete mellan 
Sverige och Central- och Östeuropa på det akademiska området. Stödet 
till utbyte inom högre utbildning och forskning i form av individuella 
stipendier har, genom de s.k. kulturutbytesprogrammen, en god tradition. 
År 1997 fick Svenska institutet regeringens uppdrag att administrera två 
omfattande nya stipendieprogram, Visbyprogrammet och Östersjö-
stipendierna. Båda programmen är avsedda för akademiskt samarbete 
med länder i Sveriges närområde. Intresset för det svenska språket har 
ökat i hela Central- och Östeuropa. Språkkunskaper är ett viktigt led i 
framväxten av demokratisk samverkan mellan människor. Sverige har, 
genom Svenska institutet, genomfört särskilda satsningar på 
svenskundervisning. 34 lektorat i svenska på 28 olika orter i bl.a. 
Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Ukraina och Vitryssland har 
inrättats för att möta den ökande efterfrågan på svenskundervisning. 
Svenska institutet finansierar också en professur i svenska i Tartu i 
Estland.
Sverige stödjer framväxten av fria och oberoende media framför allt 
genom utbildning av journalister från länderna i vårt prioriterade 
närområde. Utbildningarna består allt mer av specialiserade och 
fördjupade kurser i t.ex. kritisk, politisk granskning.
I processen att förankra de nya demokratierna i Central- och Östeuropa 
spelar det internationella samarbetet och det multilaterala stödet en viktig 
roll. De komparativa fördelar som EU, Europarådet och UNDP besitter 
bör därför tas till vara. Med sitt breda säkerhetsbegrepp spelar även 
OSSE en avgörande roll för demokratisering i Central- och Östeuropa. 
Organisationens högkommissarie för nationella minoriteter utför ett 
värdefullt arbete i de baltiska staterna och på västra Balkan. Genom sina 
insatser i fält verkar OSSE också i Kaukasus, Centralasien och Ukraina. 
OSSE har nyligen inrättat en rådgivande och övervakande funktion i 
Vitryssland.
Erfarenhetsutbyte och kapacitetsutveckling i bred bemärkelse mellan 
människor, myndigheter och organisationer kan vidare lämna viktiga 
bidrag till den fortsatta processen. Det breda engagemanget från alla 
delar av det svenska samhället för att stärka demokratin är en god 
utgångspunkt för att ytterligare kunna fördjupa demokratins kultur. 
Regeringen anser att stödet till utveckling och konsolidering av 
demokrati, rättsstaten och de viktigaste samhällsinstitutionerna i 
samarbetsländerna är av central betydelse.
4.3.2 Rättsområdet
Arvet efter det sovjetiska rättssystemet har hämmat utvecklingen av en 
självständig rättstradition och har fört med sig att respekten för lagarna, 
domstolarna, åklagarna och polisen är bristfällig i Central- och 
Östeuropa. Institutionerna betraktas fortfarande som maktens instrument 
och inte som det skydd från statens övergrepp de borde vara. 
Rättssäkerheten i Sveriges samarbetsländer är fortfarande otillräcklig. I 
många länder bär straffrätten på arvet från sovjettiden där de flesta brott 
uppfattades som ett brott mot staten och den politiska ledningen. 
Straffskalorna är stela och det finns få alternativa påföljdsformer.
EU-medlemskapet ställer höga krav på en väl fungerande rättslig 
infrastruktur och ett effektivt rättsväsende. Detta är av stor betydelse för 
kandidatländernas allmänna förmåga att leva upp till de krav som ett EU-
medlemskap kräver.
Kompetensen och utbildningsnivån inom rättssektorn i flera länder är 
låg och behovet av rättsvetenskaplig forskning är stort. En hållbar 
utveckling av demokrati och rättsstatlighet i regionen kräver fortsatt 
grundlig reform av hela rättssektorn. Det kräver förankring inte bara hos 
jurister och berörda tjänstemän utan också många gånger såväl en 
politisk som folklig förankring exempelvis avseende reformer av 
påföljdssystem. Insikterna på ansvarigt politiskt håll om dessa problem 
växer emellertid gradvis. 
Polisväsendet måste förändras till att bli en integrerad del av samhället. 
Polisens roll, attityder, kompetens, lojalitet och resurser är nyckelfrågor 
då det gäller medborgarnas tilltro till rättsstaten. Vidare är ett från 
domstolarna och staten självständigt advokatväsende en viktig rättssäker-
hetsgaranti. 
Domare har fått en mer oberoende ställning än tidigare men synen på 
domaren och dennes roll behöver fortsatt förändras. Exekutionsväsendet, 
det vill säga verkställighet av domar m.m., fungerar dåligt i många av 
länderna. Lagregleringen är ofullständig, resurserna är otillräckliga och 
den administrativa effektiviteten låg.
Sveriges stöd på rättsområdet har hittills kanaliserats via Sida genom 
Domstolsverket, Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen. Via det 
säkerhetsfrämjande stödet har som tidigare omnämnts insatser gått 
genom Rikspolisstyrelsen.
Domstolsverket och Riksåklagaren har hittills utfört relativt 
blygsamma insatser i Estland och Lettland med inriktning på 
kunskapsöverföring i form av seminarier, studieresor och besöksutbyten. 
Nu planeras dock insatser i större skala i Litauen. Förberedelser för 
ökade insatser sker i Estland och Lettland. Kriminalvårdsstyrelsens 
insatser, som delvis bedrivs inom ramen för Europarådets nordisk-
baltiska fångvårdsprojekt, innehåller ett omfattande utbyte mellan 
svenska fängelser och fängelser i Estland, Lettland och nu också i 
Litauen. Detta har lett till konkreta resultat i form av goda kontakter och 
utvecklat samarbete. 
Regeringen gav i juli 1997 i uppdrag åt Svenska institutet att bereda 
Sveriges deltagande i samband med bildandet av Riga Graduate School 
of Law (RGSL). Detta svenskinitierade projekt samfinansieras med EU:s 
Phareprogram och privata svenska och internationella stiftelser. Det råder 
i de baltiska länderna ett stort behov av en ny generation jurister med hög 
yrkeskompetens inom områden som är aktuella nu och inför det framtida 
EU-medlemskapet. Utbildningen avses bli en ettårig internationell 
påbyggnadsutbildning med inriktning på internationell rätt och EG-rätt 
för nyutexaminerade jurister från de baltiska länderna. Utbildningen, som 
kommer att ske på engelska, innehåller bl.a. allmän rättslära, 
internationell handelsrätt, konkurrensrätt, folkrätt och mänskliga 
rättigheter.
Stöd till rättsväsende och förvaltning kan ha avgörande betydelse för 
den demokratiska utvecklingen och för ett EU-medlemskap för 
ansökarländerna. Den kompetens och de rättsstatliga traditioner som 
finns hos svenska myndigheter kan här tas till vara. Svenskt stöd bör avse 
såväl rutiner och arbetssätt som attityder och förhållningssätt. Det är 
önskvärt att insatserna är relativt långsiktiga och att de tillsammans 
formar en helhet. Betydelsen av en förvaltnings effektivitet bör beaktas. 
Sådana faktorer har dessutom stor betydelse för investeringsviljan och 
därmed för ett lands ekonomiska utveckling.
Exempel på angelägna insatser är fortsatt stöd till utveckling av 
domstolsväsendet och åklagarfunktionen i Estland, Lettland och Litauen. 
Kriminalvården och polisens verksamhet är andra områden där behoven 
av stöd är stora och där Sverige har en omfattande erfarenhet att dela 
med sig av. Kontakter mellan svenska organisationer som 
advokatsamfund och liknande sammanslutningar i samarbetsländerna bör 
också uppmuntras.
Kommittén för utvecklingssamarbete på rättsområdet
Som tidigare konstaterats, önskar regeringen utöka samarbetet på 
rättsområdet, i synnerhet med kandidatländerna. Denna samarbetsform är 
inte nödvändigtvis finansiellt omfattande, men däremot krävs betydande 
personella resurser för att genomföra rättssamarbetet. Under de senaste 
två åren har ansträngningarna intensifierats för att finna lämpliga 
samarbetsformer, men planeringsprocessen och projektförberedelserna 
har tagit längre tid än beräknat. Förklaringen till fördröjningarna står dels 
att finna i samarbetsländernas svårigheter att formulera behov och 
önskemål och dels på bristande resurser på svensk sida.
I syfte att stärka den svenska resursbasen och få till stånd samordning 
av arbetet på rättsområdet och mellan de rättsvårdande myndigheterna i 
Sverige har Kommittén för utvecklingssamarbete på rättsområdet (KUR) 
bildats. I KUR ingår företrädare för Justitiedepartementet, Utrikes-
departementet, Sida samt de fyra rättsvårdande myndigheterna: 
Kriminalvårdsstyrelsen, Domstolsverket, Riksåklagaren och Rikspolis-
styrelsen. KUR skall till regeringen avlämna ett betänkande i mars 1999 
med bl.a. förslag till en långsiktig lösning vad avser utbyte av 
information, samråd, erfarenhetsåtervinning och kompetensutveckling 
inom rättssamarbetet.
4.3.3 Samarbete mellan kommuner, län och landsting
Ett mycket viktigt komplement till utvecklingssamarbetet på central nivå 
är samarbetet på lokal och regional nivå, ibland kallat det 
decentraliserade samarbetet. Det har stor betydelse dels för att det sätter 
strålkastarljuset på vikten av en fungerande lokal demokrati och lokal 
förvaltning, dels för att betydande stödinsatser riktas till den lokala och 
regionala nivån. Till detta kommer att en omfattande nivåhöjning till 
följd av EU-medlemskapet måste ske inom flera av de områden som de 
lokala myndigheterna ansvarar för.
Svenska insatser via kommuner, län och landsting röner stor 
uppskattning, framför allt då de leder till konkreta förbättringar för 
medborgarna i deras vardagsliv på respektive vänort eller i vänregion. 
Regeringen satsar via Sida främst på fördjupade vänorts- och region-
samarbeten. Dessutom har Sydsam, Baltic Network/ East Sweden och 
Mälardalsrådet samarbete med parter på andra sidan Östersjön, inte minst 
genom att underlätta deras medverkan i interregionala EU-projekt med 
inriktning på erfarenhetsutbyte och kompetenshöjning.
Östersjöinstitutet i Karlskrona arbetar med regionalt samarbete och 
lokalt samarbete med norra Polen, Litauen och Kaliningrad och har byggt 
upp ett speciellt kontaktnät som även stärker den sydsvenska identiteten.
En intressant form av regionalt samarbete utgörs av Barentsrådets 
regionråd. Regionrådet består av representanter för Nordland, Troms och 
Finnmark i Norge, Norrbotten och Västerbotten i Sverige, Lappland och 
Uleåborg i Finland samt Murmansk, Archangelsk och Karelen i 
Ryssland.
Kommunförbundet har med statlig finansiering genomfört en rad 
projekt främst inom ramen för vänortsutbyten i Estland, Lettland, 
Litauen, Ryssland, Polen och Ukraina. Det har gällt utveckling av 
kommunal demokrati och förvaltning, samt förbättrad regional och lokal 
infrastruktur.
Ett omfattande länsstyrelsesamarbete mellan svenska län och 
motsvarigheter i de baltiska staterna förekommer. Medel om cirka 5 
miljoner kronor årligen har anvisats av Sida. Västmanlands län har haft 
samordningsansvar för insatserna i Estland, Östergötlands län för 
Lettland och dåvarande Kristianstads län för Litauen. Samarbetet gäller 
kunskapsöverföring på områden som näringsliv, miljö, lantbruk, 
bebyggelse, förvaltning, turism och civil beredskap.
Även Landstingsförbundet och Hälso- och sjukvårdens Östeuropa-
kommitté har varit aktiva, liksom Lantbrukarnas Riksförbund på 
landsbygden. Folkrörelser, kyrkliga organisationer och företagar-
föreningar på lokal och regional nivå bör också nämnas i sammanhanget. 
Under åren 1990–97 har Sida satsat närmare 90 miljoner kronor på det 
regionala och kommunala samarbetet med Central- och Östeuropa. 
Kostnaden för aktuella projekt för 1998 beräknas uppgå till 32 miljoner 
kronor. För att göra en mera rättvis bedömning av värdet för mottagarna, 
bör man lägga till kommunala insatser i form av experttid, och en 
omfattande överföring av utrangerad – men fullt användbar – utrustning.
Verksamheten har i olika utvärderingar visat sig höra till de bästa 
stödformerna genom att vara väl fokuserad, ge upphov till breda 
kontaktytor för ömsesidig utveckling samt innebära låga kostnader med 
hänsyn till utvecklingseffekterna.
Intresset i Sverige för att på olika sätt stödja länderna i Central- och 
Östeuropa, framför allt i de baltiska länderna, har varit stort under det 
senaste decenniet. Den verksamhet som intresset resulterat i skulle kunna 
liknas vid en folkrörelse. Det har inte varit svårt att finna kompetenta 
krafter som hjälpt till med allt ifrån seminarier om demokrati och 
jämställdhet till installationer av värmepannor och vattenreningsaggregat.
Det är betydelsefullt att Sverige fortsatt utnyttjar den kunskap som 
finns avseende kommunal och regional självstyrelse till att utveckla 
samarbetet på regional och lokal nivå med våra östliga grannar. Inte 
minst för de tre baltiska ländernas vägval i samhällsbygget bör den 
svenska och den nordiska modellen kunna erbjuda ett intressant 
alternativ, vad gäller exempelvis beslutskompetens, finansiella resurser 
och verksamhetens omfattning. 
Regeringen anser att vänorts- och vänregionssamarbetet, inklusive 
samarbetet på länsstyrelsnivå, bör fördjupas och utökas. Sverige bör 
också agera för att Phare- och Tacisprogrammen, som kanaliseras till den 
decentraliserade nivån och som spelar en viktig roll för svenska aktörers 
insatser, ökar.
Det är också viktigt att intensifiera kontakterna med lokala och 
regionala aktörer i EU-perspektivet. De etablerade kanalerna som finns 
genom det decentraliserade samarbetet bör utnyttjas för stöd till 
förstärkning av lokal och regional administration – ett område som av 
kommissionen utpekats som svagt hos vissa kandidatländer.
De fortsatta prioriteringarna bör gälla kommunal och regional 
institutionsutveckling och infrastruktur samt miljön och den sociala 
sektorn. Många pågående program t.ex. på miljöområdet skulle kunna 
fortsättas med en ökad betoning på de regionala och kommunala 
nivåernas inflytande och ansvarstagande. Utbyte mellan kommunala och 
landstingskommunala sektorsinstitutioner skall uppmuntras, inte minst 
fadderförhållanden inom t.ex. den regionala sjukvården. Samarbetet inom 
den sociala sektorn bör i första hand få formen av en förstärkning och 
systematisering av landstingens samarbete med motsvarande instanser i 
samarbetsländerna.
Inte minst de baltiska staterna går nu in i ett nytt skede då många 
infrastrukturbehov på lokal och regional nivå är utredda och 
genomförandet aktualiseras. Härvidlag finns, som nämnts ovan, flera 
trånga sektorer, främst den administrativa kompetensen att genomföra 
och förvalta stora investeringsprojekt hos de kommunala och regionala 
förvaltningarna, samt tillgången till de erforderliga finansiella resurserna. 
Utbildning av kommunala befattningshavare i länderna är viktig och här 
kan Sverige och övriga nordiska länder komma att medverka.
I sammanhanget bör också uppmärksammas den roll svenska 
samarbetskommuner skulle kunna spela som mentorer, utan att ställa 
egna garantier, vid genomförande av externfinansierade infrastruktur-
projekt, i kraft av sina goda kontakter med den berörda kommunen och 
sin långa erfarenhet av att driva och bedöma sådana projekt.
4.3.4 Samarbete genom enskilda organisationer
Enskilda organisationers insatser spelar en stor roll i utvecklingen av 
demokratiska samhällen. Det svenska samarbetet på detta område syftar 
till att stärka organisationerna så att de på allvar kan hävda sig i dialogen 
med myndigheter och beslutsfattare i landet. Svenska enskilda organisa-
tioner har i många fall bättre förutsättningar än regeringen och dess 
myndigheter att stödja framväxten av det civila samhället. Det är därför 
värdefullt att stärka sambanden mellan erfarenheter på lokal nivå och 
nationella kontakter. Samtidigt bör också uppmärksammas myndig-
heternas förmåga att föra en dialog med landets intressegrupperingar. En 
betydande del av det svenska stödet till enskilda organisationer inriktas 
på att främja kvinnors och ungdomars aktiva deltagande i 
samhällsbyggandet. Det personintensiva umgänget som mellanfolkliga 
kontakter innebär och som kan bedrivas inom ramen för de enskilda 
organisationernas verksamhet är synnerligen viktigt för att sprida 
kunskap om och förtrogenhet med det demokratiska samhället. Enskilda 
organisationer kan även spela en pådrivande roll inom miljöarbetet.
Sida har inom samarbetet med Central- och Östeuropa slutit avtal med 
elva ramorganisationer genom vilka Sida stödjer svenska enskilda 
organisationers arbete i Central- och Östeuropa. Dessa organisationer är 
Forum Syd, Rädda Barnen, Olof Palmes Internationella Centrum, PMU-
Interlife, Röda Korset, SHIA (Handikapporganisationernas bistånds-
stiftelse), Svenska Missionsrådet, Stiftelsen Sveriges Bönder Hjälper, 
Svenska Naturskyddsföreningen, LO/TCO:s Biståndsnämnd samt 
Lutherhjälpen/Svenska kyrkan. Via ramorganisationerna kan huvuddelen 
av de enskilda organisationerna i Sverige söka medel för medverkan till 
uppbyggnad av systerorganisationer i samarbetsländerna.
Regeringen beslutade 1995 att inrätta en försöksverksamhet med stöd 
genom svenska partianknutna organ till demokratins uppbyggnad i länder 
i Central- och Östeuropa och i utvecklingsländerna. Samarbetsparterna är 
i första hand politiska partier eller närstående organisationer. I en 
översyn av verksamhetsformerna 1997, konstateras att insatserna har 
fokuserats till länderna i Central- och Östeuropa, dit 75 % av stödet har 
gått. Regeringen anser att stödet genom partianknutna organ är ett viktigt 
instrument för att befästa och fördjupa demokratins kultur. Enligt nya 
riktlinjer för stödet från den 1 januari 1998 förlängs försöksverksamheten 
med ytterligare en treårsperiod till den 31 december 2000. Verksam-
hetsmålet är att bistå utvecklingen av ett väl fungerande pluralistiskt 
partisystem och därmed också samhällets demokratisering. 
4.3.5 Språk- och integrationsstödet
Som redan har nämnts, utgörs en stor del av invånarantalet i både Estland 
och Lettland av icke-medborgare av huvudsakligen rysk härkomst. 
Integrationen av dessa är avgörande för ländernas ekonomiska, politiska 
och sociala utveckling för ett framtida EU-medlemskap.
I Estland beräknas cirka en tredjedel av befolkningen ha ryska som 
modersmål och ungefär 23 % av befolkningen saknar medborgarskap. 
Bristande kunskaper i estniska och i författningskunskap utgör det 
främsta hindret för de rysktalande att erhålla medborgarskap. 
Kontakterna mellan etniska ester och rysktalande icke-medborgare är 
begränsade. Lite över en fjärdedel av Lettlands invånare saknar ännu 
medborgarskap. Av dessa har flertalet ryska som modersmål. På grund 
av höga krav för att erhålla medborgarskap och ett bristande intresse 
bland de rysktalande, har endast ett fåtal naturaliserats. En stor utmaning 
ligger i att skapa ett integrerat samhälle. Detta fordrar att flertalet 
invånare är medborgare. Framsteg på detta område utgör en av 
förutsättningarna för inträde i EU. Frågan är föremål för en intensiv 
samhällsdebatt. 
Svenska institutet har sedan 1993 administrerat en mängd insatser för 
integrering av de rysktalande icke-medborgarna i Estland. Insatserna har 
bland annat gått till förbättring av utbildningsväsendet, produktion av 
läromedel och ordlistor samt till media. Insatserna har bidragit till utökad 
undervisning i estniska och tillgången till Estlandsorienterad 
nyhetsrapportering för de ryskspråkiga. Sverige har även stött Estonian 
Language Strategy Centre och Institute of Human Rights. 
I Lettland har Sverige, via UNDP och det nationella lettiska 
språkprogrammet, bidragit till integrationsfrämjande åtgärder för de 
rysktalande icke-medborgarna. Dessa har bland annat omfattat stöd till 
språkutbildning i lettiska. I december 1996 undertecknade den lettiska 
regeringen ett projektavtal med UNDP. Projektet beräknas löpa över tio 
år, men hittills finns finansiering endast för 1997 och 1998. I projektet 
har undervisningsmateriel i lettiska som andraspråk tagits fram. 
Instruktörer har undervisats för att utbilda lärare i skola och 
vuxenutbildning. Projektet har lett till attitydförändringar och den 
inledande tveksamheten har ersatts av allmän uppslutning och 
medvetenhet om frågans betydelse för Lettlands fortsatta utveckling. 
Svenska institutet har givit stöd till språk- och integrationsprocessen även 
i Lettland. Syftet är att ge bidrag till projekt som har betydelse för 
integrationsprocessen, men som inte ryms inom UNDP:s program. 
Insatser har exempelvis gjorts för stöd till språkundervisning i lettisk TV 
för rysktalande ungdomar och undervisning i lettiska för ryska interner.
Regeringen anser att svenska insatser på detta område skall fortsätta. 
Sverige bör stödja projekt som har utformats och initierats med 
deltagande av icke-medborgare. Utvecklingssamarbetet bör omfatta en 
större beredskap att, i olika former, understödja enskilda organisationer 
och projekt avsedda att främja det medborgerliga medvetandet hos 
invånare oavsett etnisk tillhörighet eller medborgarskap. Flexibilitet från 
svensk sida är viktigt i sammanhanget.
4.4 Att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
Sammanfattning:
- Samarbetet skall inriktas på insatser som stödjer utvecklingen mot 
en social marknadsekonomi i samarbetsländerna.
- Stöd till omstrukturering och utveckling av ett livskraftigt 
näringsliv skall fortsätta. Näringslivsfrämjande insatser spelar 
fortfarande en viktig roll.
- Fortsatt stöd för att stärka de offentliga ekonomiska institutionerna 
behövs. Det gäller t.ex. samarbete på skatteområdet och stöd på det 
rättsliga och institutionella området för att undanröja etablerings- 
och handelshinder i östersjöregionen.
- Stödet till den sociala sektorn skall öka, främst till uppbyggnad av 
hållbara och bättre riktade socialförsäkringssystem, åtgärder för att 
förbättra barnens situation samt insatser för att förbättra folkhälsan.
4.4.1 De nya marknadsekonomierna
Samarbetsländernas ekonomier har i ett första stadium på kort tid 
omvandlats från planekonomier till marknadsekonomier. Samarbets-
länderna står nu inför en rad utmaningar för att befästa den ekonomiska 
omvandlingen och främja ett gott företagsklimat som präglas av en 
allmän rättssäkerhet, effektiva institutioner och förutsägbara regler. 
Länderna befinner sig i ett skede av instititutionsuppbyggnad och 
strukturella reformer, en långsam och krävande process som tar stora 
resurser i anspråk. Samtidigt finns behov av skydd för de svaga 
grupperna, för vilka marknadsekonomins fördelar hittills inte varit 
påtagliga. Att stävja korruption är ytterligare en utmaning för länderna, 
eftersom korruption utgör ett hot mot hela omvandlingsprocessen. Mutor 
och en osund sammanblandning av politisk och ekonomisk makt hämmar 
konkurrensen och direktinvesteringar. Dessutom påverkas befolkningens 
inställning till marknadsekonomi negativt.
Estland, Lettland, Litauen och Polen har snabbt närmat sig europeiska 
samarbetsstrukturer och ett kommande EU-medlemskap får avgörande 
inverkan på ländernas fortsatta reformpolitik. Under de senaste åren har 
ländernas konsekventa reformpolitik som snabbt ledde till en 
stabilisering av ekonomin givit utdelning i form av höga tillväxttal och 
en stadigt fallande inflation som närmat sig ensiffriga tal. Den 
genomgripande strukturomvandlingen är märkbar i det att andelen 
tjänster, handel och tillverkningen av konsumentprodukter har ökat. 
Levnadsstandarden är dock alltjämt låg. Trots en hög tillväxt uppgår 
BNP per capita i det rikaste landet Polen till mindre än hälften av EU:s 
genomsnitt. Även med fortsatt höga tillväxttal kommer det att ta lång tid 
för länderna att närma sig europeiska inkomstnivåer. Integrationen med 
väst har i de flesta länder underlättats genom ett företagsklimat som 
främjat utländska direktinvesteringar. En liberal utrikeshandelspolitik har 
fått handeln att vända sig mot väst och öka markant. Den största delen av 
ländernas utrikeshandel sker nu med EU. Inflödet av utländskt kapital, i 
form av investeringar och lån, har också tillåtit stora bytesbalans-
underskott som i vissa fall kan vara oroande höga. Förtroendet för 
länderna har ökat genom stabila valutor och fungerande marknader för 
utländsk valuta. Ländernas finansiella system är alltjämt mindre väl 
utvecklade med förhållandevis små, och i några fall instabila, bank-
sektorer och fondbörser som karaktäriseras av kraftiga svängningar. 
Bankväsendet har i flera av länderna genomgått allvarliga kriser, men en 
konsolidering kan noteras och många banker fungerar nu relativt väl.
Kandidatländernas integrering i det ekonomisk-politiska samarbetet 
inom EU kommer att ställa höga krav på den ekonomiska politiken. Även 
om de inledningsvis inte förväntas införa euron och därmed inte delta 
fullt ut i Europeiska valutaunionen (EMU) måste kandidatländerna ändå 
anta det regelverk som är förknippat med den tredje fasen av EMU. 
Ytterligare utmaningar utgörs av pågående omstrukturering av företag, 
förstärkning av institutioner och harmonisering av lagstiftning. 
Konkurrenslagstiftningen och myndigheter som tillser att konkurrens- 
och statsstödsregler efterlevs är i flera fall nybildade och brister 
föreligger i kontrollen av att EU:s regler om stödgivning och konkurrens 
efterlevs. I Estland är privatiseringen i princip avslutad, medan det i 
andra länder fortfarande återstår en del för att slutföra den. 
Infrastrukturella investeringar liksom förbättringar i rättsväsende och 
skatteförvaltning tar tid och är kostnadskrävande. Bankväsendet 
konsolideras och stärks men har jämfört med västeuropeiska 
förhållanden fortfarande mycket begränsat kapital.
Även Ryssland och Ukraina uppvisar en rad framgångar, även om 
reformer inleddes senare och har genomförts mindre konsekvent. En 
svag tillväxt i den officiella ekonomin kunde skönjas i Ryssland först år 
1997, medan Ukrainas ekonomi ännu inte nått en vändpunkt. En av de 
största framgångarna för stabiliseringspolitiken har varit att inflationen 
bringats ned till relativt låga nivåer, ett resultat av en stram 
penningpolitik. 
Ryssland och Ukraina är dock fortfarande beroende av lån från IMF 
och Världsbanken, även om det direkta inflödet av kapital genom lån på 
den internationella kapitalmarknaden ökat. Statsskulden och skuldtjänst-
kvoten har därmed ökat. Privatiseringen har kommit långt, men mycket 
återstår att göra för att omstrukturera företagen.
Både Ryssland och Ukraina befäster sitt samarbete med EU genom 
partnerskaps- och samarbetsavtalen. En framtida WTO-anslutning är 
betydelsefull för båda länderna och är en förutsättning för att EU:s 
partnerskapsavtal skall utvecklas till ett frihandelsavtal. Utrikeshandeln 
expanderar i båda länderna, men Ryssland är det enda landet i 
samarbetsområdet utan underskott i bytesbalansen. Utländska direkt-
investeringar har inte varit tillnärmelsevis lika stora som i Centraleuropa. 
Härtill har vaga äganderättsförhållanden och ett allmänt oklart rättsligt, i 
synnerhet skatterättsligt, klimat bidragit.
Ett av de största kvarvarande problemen är förknippat med 
finanspolitiken och statsbudgeten. Höga budgetunderskott utgör en fara 
för stabiliseringen och gör att lånebehovet är stort. På utgiftssidan måste 
utgifter omprioriteras och kraftiga eftersläpningar i utbetalningen av 
löner och pensioner utgör ett problem. På intäktssidan är skattestrukturen 
och indrivningen bristfälliga. En effektiv skatteindrivning och en 
fungerande skattemyndighet är förutsättningar för en fungerande 
ekonomi. Ett annat symptom på att reformprocessen inte kunnat införa 
hårda budgetrestriktioner för företagen är att betydande skulder mellan 
företagen tillåtits växa. Detta har lett till att länderna präglas av en 
omfattande och ineffektiv byteshandel i transaktioner mellan företag. Det 
råder brist på strategisk företagsledning i de stora företagen samtidigt 
som hindren för nyetablering avskräcker nya entreprenörer. Omfattande 
och bristfälliga regleringar och onödig byråkrati hämmar företagens 
utveckling och har lett till att den inofficiella ekonomin växt sig stark i 
länderna. Även brister i den finansiella sektorn och annan infrastruktur 
hämmar produktion och handel. Rättsväsendet och lagstiftningen, till 
exempel konkurslagstiftning och skattelagstiftning, uppvisar ofta 
oklarheter och är inte förutsägbar.
4.4.2 Fortsatt stöd till den ekonomiska omvandlingen
Svenskt stöd till den ekonomiska omvandlingen kompletterar det 
omfattande och viktiga stöd som internationella finansiella institutioner 
och andra finansiärer ger. Behoven av insatser och stöd skiljer sig åt från 
land till land och ställer stora krav på flexibilitet från svensk sida. 
Utvecklingssamarbetet kommer även fortsättningsvis att stödja den 
ekonomiska omvandlingen, dels genom direkt stöd till näringslivet, dels 
genom stöd till institutionsuppbyggnad, men med samma syfte: att 
främja den ekonomiska omvandlingen och därigenom hjälpa till att höja 
levnadsstandarden för befolkningen i våra östra grannländer.
De hittillsvarande svenska insatserna spänner över ett brett fält. Direkt 
stöd till företagen sker bland annat genom riskkapitalinvesteringar via 
Swedfund International AB (se 6.1.3). Sida driver två näringslivs-
främjande program, StartÖst och Advantage East. StartÖst främjar 
handel och industri genom att erbjuda svenska små och medelstora 
företag lån för utbildning. StartÖst startade i mars 1994 och handläggs av 
ALMI Företagspartner AB. Från och med 1998 riktar sig StartÖst-
programmet till företag som vill etablera sig i Lettland, Litauen, 
Ryssland och Ukraina. StartÖst-samarbetet med Estland avvecklades i 
början av 1998 då de rent kommersiella förbindelserna växt sig så pass 
starka att statligt stöd inte längre anses nödvändigt. I slutet av 1997 hade 
218 projekt beviljats varav de flesta lett till framgångsrikt samarbete 
mellan svenska och östeuropeiska företag. Advantage East (fram till 
1996 Advantage Balticum) är ett utbildnings- och 
affärsförmedlingsprojekt för baltiska och numera också makedonska och 
ukrainska företag som vill öka sin export till Sverige. Projektet bedrivs 
tillsammans med lokala näringslivsorganisationer och har påtagligt 
bidragit till att öka exporten till Sverige. Inom ramen för det baltiska 
investeringsprogrammet, till vilket Sverige bidragit med cirka 250 
miljoner, (se 8.1.1) finansierar Nordiska projektexportfonden (NOPEF) 
bland annat förinvesteringsstudier för att främja nordiska investeringar i 
Estland, Lettland och Litauen. Svenskt stöd utgår också för att främja 
bankväsendet, främst i de baltiska länderna, genom det baltiska 
investeringsprogrammet och Swedfund Financial Markets AB (se 6.1.4). 
Exportkreditnämndens särskilda exportkreditgarantiram på två miljarder 
kronor kan täcka risker för affärer med de tre baltiska länderna, 
Ryssland, Kazakstan, Ukraina och Vitryssland (se 6.2.3).
Stöd till institutionsuppbyggnad ges genom ett stort antal projekt. Det 
svenska Finansdepartementet bedriver sedan 1992 ett samarbetsprojekt 
där svensk expertis ställs till de ryska finans- och ekonomiministeriernas 
förfogande för frågor rörande främst skatte-, revisions-, budgetsystem 
och statsskuld. Projektet, som hittills omfattat cirka 38 miljoner kronor, 
utvärderades 1996 varpå en styrgrupp tillsattes för att formulera mål, 
styra insatsernas inriktning och följa upp verksamheten. En betydelsefull 
verksamhet bedrivs genom Handelshögskolan i Riga, vars utbildning 
främjar kunskap om effektiv företagsledning. De svenska utfästelserna 
uppgår till 122 miljoner kronor under en tioårsperiod, varav drygt 47 
miljoner avser perioden 1997–1999. Skolan, som har ett gott rykte, har 
hittills utexaminerat 143 studenter och målet är att cirka 100 studenter 
per år skall utexamineras.
Genom Sida finansieras en rad program som främjar den ekonomiska 
utvecklingen genom framför allt stöd till uppbyggnad av fungerande 
institutioner. Viktiga insatser har gjorts av bland annat Statistiska 
centralbyrån och Riksrevisionsverket. Swedesurvey (Lantmäteriverket) 
har i en rad länder framgångsrikt bidragit till att jord- och 
fastighetsregistreringen har utvecklats. I flera fall har den svenska 
hjälpen underlättat utländska direktinvesteringar. I de baltiska länderna 
har Sverige bidragit till att bygga upp fungerande institutioner inom 
sjöfart, luftfart och vägväsende. Stöd har också givits till lokala 
handelskammare för att underlätta företagskontakter och av Sida 
administrerade företagsledarutbildningar har bidragit till en allmän 
kompetenshöjning. I Litauen har till exempel stöd i form av seminarier, 
utbildning och studieresor givits till kvinnor som driver mindre företag 
på landsbygden. I Kaliningrad har Sida tillsammans med EBRD bidragit 
till uppbyggandet av ett managementinstitut. Stöd har även givits till 
jordbruksområdet, bland annat genom ett projekt som Jordbruks-
departementet driver tillsammans med jordbruksministerierna i Danmark, 
Finland och de tre baltiska länderna. Projektet initierades 1995 och syftar 
till att förbereda de baltiska staterna inför de kommande 
medlemskapsförhandlingarna.
Regeringen avser att fortsätta främja samarbetsländernas ekonomiska 
utveckling genom att bidra till ett förbättrat företagsklimat. Flera av ovan 
nämnda projekt förväntas fortsätta. Den största delen av det svenska 
utvecklingssamarbetet kommer att fokuseras på att bygga upp de 
institutioner som en fungerande marknadsekonomi kräver och kommer i 
kandidatländerna främst inriktas på det kommande EU-medlemskapet. 
Behoven framstår genomgående som större i Ryssland och Ukraina. En 
stor del av den institutionsuppbyggnad som svenska insatser stödjer är 
avsedd att förbättra den miljö företagen verkar i. Ytterligare insatser bör 
göras för att främja framväxten av små och medelstora företag. Vikten av 
fungerande lagstiftning och fungerande institutioner för att främja ett gott 
företagsklimat kan inte nog understrykas. Stöd till skattesystemen har 
stor relevans, framför allt i Ryssland och Ukraina, där 
skatteförvaltningen uppvisar brister och behovet av personalutbildning är 
stort. Tjänstemännens kunskap kan förbättras om skattesystemets roll i 
en marknadsekonomi och om effekterna av olika skatter. Stöd till 
förbättrad tillämpning av lagstiftning som rör affärs- och 
investeringsverksamhet är av yttersta vikt, i synnerhet i Litauen, 
Ryssland och Ukraina. Stöd behövs också för att stärka 
äganderättsskyddet, förenkla registreringen av företag och undanröja 
administrativa hinder.
4.4.3 Den sociala dimensionen
Det främsta sättet att höja levnadsstandarden är att skapa förutsättningar 
för ekonomisk tillväxt och för invånarna att själva påverka sina liv. En 
aktiv fördelningspolitik och en framsynt socialpolitik bidrar till detta. En 
förutsättning för att den ekonomiska reformprocessen skall bli 
framgångsrik är att sociala reformer är integrerade i den övergripande 
ekonomiska politiken. Sociala satsningar är i sig en del i att höja 
produktiviteten och samtidigt en rättvisefråga. Brister i den sociala 
omsorgen utgör ett hot mot den fortsatta ekonomiska och politiska 
utvecklingen. Samarbetsländerna står nu inför utmaningen att anpassa 
socialpolitiken och samtidigt ta hänsyn till ansträngda statsfinanser. 
Levnadsvillkoren började försämras redan under 1980-talet men 
förvärrades under 1990-talet, som en följd av produktionsfallet och den 
höga inflationen. Medellivslängden i samtliga samarbetsländer, med 
Polen som enda undantag, sjönk mellan 1989 och 1995. Det betyder att 
över en miljon människor dött i förtid som en följd av försämrade 
samhällsförhållanden. Sjunkande nativitet har dessutom bidragit till att 
invånarantalet minskat i samtliga samarbetsländer sedan 1990. Även om 
en medelklass nu börjat växa fram, främst i Centraleuropa, har 
inkomstklyftorna och fattigdomen ökat betydligt sedan omvandlingen 
inleddes. Uppgifterna varierar, men runt en tredjedel av invånarna i 
Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Ukraina anses fattiga av UNDP, 
medan andelen i Polen är betydligt lägre. De flesta fattiga befinner sig 
dock precis under fattigdomsgränsen och skulle hjälpas av ökad tillväxt. 
Levnadsstandarden i samarbetsländerna behöver inte ha minskat så 
mycket som officiell statistik ger vid handen. Det ökade utbudet samt den 
förbättrade kvaliteten på varor och tjänster avspeglas inte i statistiken. 
Den inofficiella sektorn fyller också en funktion genom att något mildra 
de umbäranden befolkningen utsätts för, men denna möjlighet står inte 
alla till buds.
EU-medlemskapet kommer på det sociala området att innebära 
omfattande åtaganden för kandidatländerna. Det gäller inte minst inom 
områdena arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet där EU:s lagstiftning är 
relativt omfattande. Betydande förbättringar kommer här att krävas i de 
flesta fall. Principen om arbetskraftens fria rörlighet kommer att ställa 
långtgående krav på kandidatländerna inom områdena arbetsmarknad och 
migration. Länderna står inför en stor och viktig uppgift – att nå och 
skydda de utsatta delarna av befolkningen genom ett effektivt socialt 
skyddsnät och en rättvis fördelningspolitik.
Pensionssystemen i samarbetsländerna har hög prioritet i reformarbetet 
på det sociala området. Andelen pensionärer i samarbetsländerna är hög. 
Under det gamla systemet var pensionerna ofta generösa med en 
pensionsålder på 55 för kvinnor och 60 för män. I början av 
omvandlingsprocessen kunde pensionsutbetalningarna uppgå till över tio 
procent av BNP. Förtidspensioneringarna och sjukpensioneringarna 
ökade som en följd av den ekonomiska omvandlingen. I till exempel 
Polen ökade antalet pensionärer med 28 % (från 6,9 till 8,8 miljoner), 
mellan december 1989 och december 1993. Pensionsfonderna är 
belastade och har blivit svåra att finansiera. Nya pensionssystem måste 
därför introduceras. Samarbetsländerna arbetar redan med att reformera 
pensionssystemen för att de skall motsvara marknadsekonomins krav och 
bli ekonomiskt hållbara. Länderna har hunnit olika långt i processen. 
Flera länder håller på att införa pensionssystem som påminner om det 
reformerade svenska, även om skillnader i övergångsregler mellan 
systemen föreligger. Det är politiskt känsligt att höja pensionsåldern 
eftersom medellivslängden inte är så hög. Ett ökat privat sparande 
förutses, dels genom företagen, dels genom individuellt sparande.
Ytterligare en utmaning utgörs av att reformera hälso- och sjukvården. 
Samarbetsländerna befinner sig i olika utsträckning i en omfattande 
hälsokris som började redan under sjuttiotalet då den allmänna folkhälsan 
försämrades. Medellivslängden har sjunkit markant och 
spädbarnsdödligheten har ökat under den senaste tioårsperioden. 
Hälsokrisen är särskilt påtaglig i Ryssland där medellivslängden för män 
föll med 6 år under första halvan av 1990-talet, ett förhållande som 
saknar motstycke i modern tid. År 1995 var medellivslängden hos ryska 
män blott 58 år, lägre än i till exempel Indien. Denna trend verkar nu ha 
brutits och medellivslängden uppgick 1996 till 60 år, (för kvinnor 66 år). 
Spädbarnsdödligheten ökade mellan 1989 och 1995 i Lettland, Litauen 
och Ukraina, medan den var oförändrad i Estland, sjönk något i Ryssland 
och sjönk markant i Polen. Dålig kost och brist på motion samt hög 
alkohol- och tobakskonsumtion utgör stora problem för folkhälsan som 
påverkar det allmänna hälsotillståndet och därmed livslängden.
Sjukvården har inte prioriterats lika högt som i Västeuropa och 
inriktningen på vården behöver ändras från kurativ till preventiv. 
Grundläggande primärvård saknas ofta eftersom den tidigare strukturen 
var slutenvårdsinriktad. Sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, 
diabetes och lungcancer blir allt vanligare. Infektionssjukdomar utgör ett 
allvarligt problem, speciellt kan nämnas tuberkulos och sexuellt 
överförda sjukdomar. Till exempel har Ryssland sedan 1991 rapporterat 
en fördubbling av antalet tuberkulosfall och mellan 1991 och 1996 
fördubblades antalet tuberkulosfall även i Lettland. Ukraina har visat en 
ökning från 44 registrerade fall av hiv-infektion 1994 till 12 280 fall 
1996. En motsvarande explosiv spridning av hiv-infektion har 
uppmärksammats i Kaliningrad. Alkoholmissbruket utgör ett stort 
problem och alkoholrelaterade sjukdomar har ökat kraftigt, framför allt 
bland ryska män i åldrarna 30–50 år. Ett tidskrävande arbete med att 
ändra konsumtionsmönstret har påbörjats. Behoven av förbättrade 
åtgärder är särskilt stora vad gäller immunisering och spädbarns- och 
mödrahälsovård. Difteri, tyfus och malaria orsakar problem i många av 
länderna i Central- och Östeuropa. Immuniseringen mot smittsamma 
sjukdomar har till exempel inte mer än cirka 30 % täckning i de baltiska 
länderna. Mödradödligheten i samband med förlossningar har ökat i de 
baltiska länderna mellan 1994 och 1996. Det stora antalet aborter bland 
kvinnor i samarbetsländerna är ytterst oroväckande. I till exempel 
Ryssland är antalet aborter för närvarande dubbelt så stort som antalet 
födslar. (I Sverige är antalet aborter runt en tredjedel av antalet födslar.)
Barnen är nyckeln till investeringar i framtiden och barn är den bästa 
målgruppen för en rättvis inkomstfördelning. Barnens situation i 
samarbetsländerna har dock försämrats under senare år. Det allmänna 
hälsotillståndet är dåligt. Särskilt utsatta är barn på institutioner, barn 
med funktionshinder, flyktingbarn och minoritetsbarn, särskilt de 
statslösa barnen. Andra utsatta och ofta mer synliga grupper är det stora 
antalet gatubarn och prostituerade barn. På institutionerna hamnar 
föräldralösa barn och barn med funktionshinder, barn med sjuka eller 
alkoholiserade föräldrar eller föräldrar som sitter i fängelse. Vissa 
uppgifter tyder på att upp till en miljon barn bor på olika typer av 
institutioner i Ryssland. Kommersiell sexuell exploatering av barn är ett 
växande problem i regionen. Orsaker är bl.a. ökad fattigdom och 
försämrade sociala skyddsnät. Vid mötet mellan Östersjöstaternas 
regeringschefer i Riga i januari 1998 beslutades att fortsätta den 
regionala uppföljningen av Världskongressen mot kommersiell sexuell 
exploatering av barn i Stockholm 1996. Sverige har där åtagit sig att 
hålla i ett av de projekt som föreslagits rörande seminarier för politiska 
beslutsfattare och centrala myndigheter. Bland ungdomar förekommer 
prostitution i ökande omfattning. Den höga andel aborter och en ökad 
mödradödlighet kräver insatser i form av information och utbildning 
avseende ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa. Droganvändning 
har ökat dramatiskt bland unga människor, vilket även det är en 
anledning till den snabba spridningen av hiv/aids bland ungdomar. 
Kriminaliteten bland ungdomar ökar och fängelsestraff och andra former 
av institutionalisering förekommer för unga kriminella och gatubarn.
Ökad sysselsättning utgör på många sätt nyckeln till socialpolitiken 
och en flexibel arbetsmarknad utgör ytterligare en prioritering. 
Sysselsättningen har sedan reformerna inletts fallit markant, vilket delvis 
varit en naturlig utveckling eftersom översysselsättningen var en del av 
företagens strategi för att möta toppar i planeringsprocessen. I den gamla 
strukturen fanns en rad inneboende svagheter. Produktiviteten var för låg 
och inte kopplad till lönen. Arbetslösheten slår olika hårt mot olika 
regioner, beroende på var de stagnerande industrierna varit utplacerade.
Arbetsmarknaden i länderna i Central- och Östeuropa visar upp 
nationella särdrag och statistiken är i många fall undermålig, men vissa 
gemensamma drag mellan ekonomierna kan ändå skönjas. Friställda 
arbetare lämnar arbetskraften eller blir arbetslösa vilket har fått till följd 
att sysselsättningen har fallit markant, den öppna arbetslösheten är 
relativt hög och antalet långtidsarbetslösa ökar. I Ryssland och Ukraina 
har den öppna arbetslösheten befunnit sig på en relativt låg nivå, till viss 
del därför att arbetslöshetsunderstödet är lågt, till viss del därför att 
omstruktureringen av industrin i Ryssland och Ukraina nyligen påbörjats. 
Den dolda arbetslösheten är däremot hög. 
Arbetsmarknaderna i länderna måste vara så flexibla att de kan klara 
av att allokera arbetskraft mellan sektorer och mellan regioner. 
Förändringarna på arbetsmarknaden har skapat en efterfrågan på en mer 
aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetsmarknadsunderstöd och socialt stöd. 
Nya arbetstillfällen skapas främst genom små och medelstora företag, 
vilket understryker vikten av att bidra till ett gott företagsklimat i 
samarbetsländerna. Åtgärder måste vidtas för att göra arbetskraften mer 
rörlig, bland annat genom att underlätta flyttning mellan orter. 
Information om arbetstillfällen över hela landet måste göras lättåtkomlig.
Utbildningsnivån i samarbetsländerna är hög och samarbetsländerna 
strävar nu efter att dels behålla den höga kvalitet som fanns inom vissa 
delar av utbildningen, dels reformera utbildningssystemet för att inte 
länderna skall förlora i konkurrenskraft. Utbildningsväsendet behöver 
anpassas till nya krav på inriktning, läromedel och metoder. Skolor och 
universitet dras också med finansiella svårigheter som satt spår i 
försämrad kvalitet på undervisningen och lokaler. Lärarlönerna är 
mycket låga och många söker sig till andra yrken. Även om kostnaderna 
för utbildning i de flesta länder ökat som andel av BNP, har BNP sjunkit 
så mycket att de reala utläggen har minskat. Hushållens minskade 
inkomster har också medfört att barn lämnar skolan tidigare än de annars 
skulle ha gjort.
En effektivt fungerande bostadsmarknad gör arbetsmarknaden mer 
flexibel i och med att arbetskraften blir mer rörlig och det blir lättare för 
arbetslösa att flytta till orter med fler arbetstillfällen. Bostadssituationen i 
samarbetsländerna dras dock med en rad problem. Bostadssubven-
tionerna har sjunkit kraftigt de senaste åren, från att i en del länder ha 
uppgått till cirka sju procent av BNP i slutet av 1980-talet. Hyrorna, 
liksom kostnaderna för uppvärmning och underhåll har följaktligen ökat, 
vilket ytterligare har satt press på en redan prövad befolkning. 
Bostadssituationen är särskilt allvarlig för de äldsta och utgör ett hinder i 
många fall för modern åldringsvård som förutsätter drägliga bostads-
förhållanden. Antalet hemlösa ökar. Nyproduktionen av flerfamiljshus 
har avtagit under 1990-talet, i vissa länder har den mer än halverats. 
Byggnaderna är allmänt i mycket dåligt skick och i stort behov av 
reparationer. Produktionen av enfamiljshus ersätter flerfamiljshus, i takt 
med att de stora, statliga byggföretagen ersätts av mindre privata. 
Priserna fluktuerar dock kraftigt och är högre än för motsvarande 
bostäder i Västeuropa. Visserligen har privatiseringen av bostäder hunnit 
långt i flera länder, men vissa kvarvarande anomalier finns kvar. 
Lägenheterna i en byggnad i Ryssland kan vara privatiserade, medan 
trapphuset, taket, och marken kvarstår i kommunal ägo. Likaså lägger 
brister i markprivatiseringen och rätten att äga jord en hämsko på 
bostadssituationen.
De baltiska staternas migrationsproblem är i hög grad återverkningar 
av motsvarande problem i Ryssland, Vitryssland och Ukraina, vilket 
medför att åtgärdsprogram omfattande de sistnämnda länderna också är 
av stor betydelse för Estland, Lettland och Litauen. Miljökatastrofer som 
Tjernobylolyckan och Aralsjön har resulterat i ekologiska migranter och 
krigen i Kaukasus och Centralasien har drivit många människor på flykt. 
Länderna i före detta Sovjetunionen har fått uppleva ett tidigare okänt 
fenomen i form av irreguljär och illegal migration från tredje världen. 
Förutom den grogrund för kriminalitet, inbegripet organiserad 
brottslighet och människosmuggling, som detta utgör medför det såväl 
politiska som administrativa problem för länderna och, inte minst, stort 
mänskligt lidande. Exempelvis har den ryska federala migrationstjänsten 
(FMS) för närvarande bara resurser att handlägga ärenden rörande 
återvändande ryssar från de forna sovjetrepublikerna, vilket innebär att 
asylbehandlingen av tredjelandsmedborgare är helt eftersatt. UNHCR 
sammankallade 1996 på ryskt initiativ en regional konferens för att 
uppmärksamma staternas migrationsproblem. 
4.4.4 Utökat samarbete på det sociala området
Den socialpolitiska reformprocessen ställer samarbetsländerna inför 
svåra uppgifter. Att utforma nya system och metoder är komplicerat och 
tidskrävande. Ett stort antal svenska samarbetsinsatser på det sociala 
området har redan initierats och berör många aktörer och intressen i 
samhället.
Regeringen avser att intensifiera samarbetet på det sociala området, 
bland annat genom insatser som stödjer ländernas egna strävanden till 
reformering av hälso- och sjukvård och social omsorg. Stödet skall 
bedrivas främst genom institutionsuppbyggnad. De åtaganden som följer 
av ett EU-medlemskap kommer att stå i centrum för de svenska 
insatserna i kandidatländerna. Insatser krävs även för att främja 
konsumenternas ställning och produktens säkerhet. I Ds 1997:75, 
remissvaren, Sidas skrivelse till regeringen om behov av fortsatt svenskt 
stöd samt ambassadrapporterna anges behovet av utökat stöd för insatser 
på det sociala området. Kunskapsöverföring inom detta område baseras 
på Sveriges långa erfarenhet av sociala reformer och skyddssystem.
Samarbetet har hittills bedrivits på regional och nationell nivå och en 
rad exempel kan nämnas. Arbetet för förbättrad hälso- och sjukvård 
bedrivs bland annat genom Hälso- och sjukvårdens östeuropakommitté, 
som under 1998 prioriterar insatser inom bland annat psykiatri, mödra- 
och barnhälsovård, handikappomsorg och vård av infektionssjukdomar. 
Insatserna kommer i ökad utsträckning riktas till nordvästra Ryssland. 
Regeringen har vidare givit ett bidrag om 10 miljoner kronor till 
Smittskyddsinstitutet för utveckling och stärkande av smittskyddet i de 
baltiska länderna, S:t Petersburg och Kaliningrad.
Ett pågående projekt genom Folkhälsoinstitutet förmedlar aspekter av 
den svenska alkoholpolitiken till forskare och tjänstemän i Ryssland. I 
början av 1998 startade ett projekt i Kaliningrad för att hjälpa staden med 
åtgärder mot en snabb ökning av antalet hiv-smittade. I Murmansk har 
länsstyrelsen i Norrbotten hjälpt länsadministrationen att öppna två 
kriscentra för kvinnor genom utbildning av personalen och genom 
rådgivning. Socialförvaltningen i Luleå bedriver samarbete med 
Murmansk avseende utveckling av åldringsvård och vård av barn med 
funktionshinder. Med start i december 1997 arbetar Stockholms 
universitet och Stockholms stad med representanter från den sociala 
sektorn i S:t Petersburg. Projektet beräknas pågå i tre år och omfattar till 
exempel utbildning för chefer och experter inom socialvården, 
metodutveckling inom åldringsvården och arbete med barn med 
funktionshinder. Utbildning kommer de närmaste åren att erbjudas till 
1 000 personer inom sociala verksamheter i Ryssland.
Svenska Riksförsäkringsverket har, tillsammans med Världsbanken, 
medverkat till uppbyggnaden av ett nytt pensionssystem i Lettland. 
Fortsatt stöd till pensions- och socialförsäkringsområdet, till uppbyggnad 
av nationella system och institutioner är av strategisk betydelse. Likaså 
bör insatser som främjar effektiv allokering av begränsade resurser inom 
hälso- och sjukvården främjas. Detta innebär omstrukturering med 
begränsning och effektivisering av den specialiserade sjukhusvården och 
satsning på öppna vårdformer, i första hand primärvård. Insatser som 
innebär att personer med funktionshinder integreras i samhället är likaså 
angelägna. Folkhälsoupplysning och förebyggande hälsovård bör ges en 
mer framskjuten plats i samarbetet, liksom sexuell och reproduktiv hälsa 
och åtgärder som minskar abortfrekvensen. Alkohol- och 
drogmissbruket, liksom den till viss del förknippade utbredningen av hiv 
och aids utgör ytterligare problem där internationellt samarbete kan bidra 
till en förändring.
Insatser som avser barn och ungdom återfinns både som en del i 
insatser inriktade på utveckling av socialtjänst och utbildning i socialt 
arbete och som direkta insatser. Stöd bör i första hand inriktas på 
övergripande system- och organisationsutveckling. Regeringen anser det 
vara av yttersta vikt att bidra till skapandet av trygga uppväxt-
förhållanden för barnen i vårt närområde. Undantas barn i ökad 
omfattning möjligheten till skolgång kan det i förlängningen innebära ett 
allvarligt hot mot den demokratiska utvecklingen. Sverige kommer i juni 
1998 stå värd för en första Östersjökonferens för ungdomsministrar 
under vilken riktlinjer kommer att läggas fast för den framtida 
utvecklingen av ungdomssamarbete inom Östersjöregionen. Insatser för 
att stödja ungdomars aktiva deltagande i framväxten av det civila 
samhället, inte minst genom enskilda organisationer, kommer att vara en 
central fråga vid konferensen.
Det främsta sättet att få ner arbetslösheten ligger i att främja 
framväxten av nya företag i regionen. Erfarenheter från den svenska 
arbetsmarknadspolitiken kan vara av fortsatt intresse för våra 
grannländer. Arbetsmarknadsstyrelsen har engagerats i en rad projekt, till 
exempel påbörjades kunskapsöverföring på arbetsmarknadsområdet 
redan 1992 i Ryssland. Arbetet har främst riktats mot sysselsättnings-
kommittén i S:t Petersburg och till den federala arbetsmarknads-
myndigheten i Moskva. Under 1997 har flera projekt startats i Novgorod, 
Kaliningrad, Karelen och Leningrads län. Omfattande insatser på 
arbetsmarknadsområdet har också genomförts i de baltiska länderna och 
Polen.
Den öppna arbetslösheten utgör ett stort problem som väntas öka 
framför allt i Ryssland och Ukraina i takt med att omstruktureringen av 
företagen fortskrider. Det är därför viktigt att fortsätta stödja 
arbetsförmedlingar och arbetsmarknadens flexibilitet. Särskilt bör 
beaktas att kvinnor och män påverkas olika. På arbetsmiljö- och 
arbetarskyddsområdena aktualiserar EU:s krav på kandidatländerna 
behov av ytterligare insatser. Nationella tillsynsmyndigheter bör skapas 
och rutiner för tillsyn och uppföljning fastställas.
Sverige kan även bidra med expertis för att underlätta framväxten av 
en fungerande bostadsmarknad. Den främsta insatsen från svensk sida 
hittills har varit att bidra till fastighetsregister som upprättas med hjälp av 
Swedesurvey. Ytterligare insatser skulle kunna avse framväxten av 
bolåneinstitut. Sverige är ett av få länder, inklusive Danmark, som har en 
lång tradition av bostadsfinansiering genom stadshypotek, vilket kan visa 
sig applicerbart i samarbetsländerna. Likaså kan erfarenhet av 
bostadsrättsföreningar och kollektiva bostadsbolag vara applicerbara.
Det ligger i Sveriges intresse att alla länder i Europa får 
migrationspolitiska system som respekterar mänskliga rättigheter och 
värnar asylrätten. Den långsiktiga målsättningen i vår migrationspolitik 
gentemot samarbetsländerna är att föra dessa länders migrationspolitik 
närmare europeisk nivå och därigenom möjliggöra öppna gränser över 
Östersjön. Detta innefattar en fungerande gränskontroll samt 
undertecknande och tillämpning av flyktingkonventionen. På regeringens 
uppdrag genomför Statens invandrarverk kunskapsöverförande insatser 
framför allt i form av utbildning i de baltiska staterna, Ukraina och 
Ryssland samt i samarbete med UNHCR i Vitryssland. Samarbetet 
bedrivs även genom bilaterala kontakter på politisk nivå samt genom 
deltagande i och bidrag till internationella konferenser och initiativ.
Totalt har regeringen hittills anslagit elva miljoner kronor för 
migrationspolitiska insatser i närområdet. För närvarande genomför 
Statens invandrarverk tillsammans med de nationella myndigheterna 
behovsinventering för planering av fortsatta insatser.
4.5 Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling
Sammanfattning:
- Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa är att 
bevara och förbättra miljön, särskilt i och kring Östersjön.
- Svenska investeringar skall göras inom ramen för Åtgärds-
programmet för Östersjön och avspegla de prioriteringar som 
utvecklandet av en Agenda 21 för Östersjöområdet kan resultera i.
- För kandidatländerna skall det svenska tekniska stödet och 
investeringarna inriktas på de krav som ställs inför det kommande 
EU-medlemskapet.
- Inom energiområdet skall svenska insatser inriktas på att öka 
effektiviteten i produktion, distribution och användning av såväl 
värme som el vilket också bidrar till en minskad miljöpåverkan.
- Syftet med det svenska kärnsäkerhetsprogrammet är att bidra till att 
uppenbara säkerhetsbrister åtgärdas i existerande reaktorer som av 
energibalansskäl inte omedelbart kan stängas samt att stärka de 
oberoende säkerhetsmyndigheterna. På kärnavfallsområdet bör det 
svenska engagemanget i samarbetet med Ryssland ges ökad 
prioritet.
4.5.1 Miljösituationen i Östersjöområdet
Länderna i Central- och Östeuropa har på grund av sin förorenande och 
ineffektiva industri likartade brister när det gäller miljövård. Det finns 
dock betydande skillnader såväl inom som mellan länderna i fråga om 
behov och möjligheter att förbättra miljön. Miljövården har i allmänhet 
kommit längre i storstäderna än i mindre samhällen. Samtliga större 
kuststäder längs den östra Östersjökusten har idag påbörjat 
investeringsprojekt för att förbättra avloppsreningen. 
Miljövården har kommit längst i Polen. I de baltiska länderna är 
miljövården mer utvecklad i Lettland än i Estland och Litauen, medan 
den i Ryssland knappast utvecklats alls de senaste åren. Den snabba 
ekonomiska utvecklingen, särskilt i Polen och Estland, medför samtidigt 
att nya miljöproblem, snarlika de som finns i väst t.ex. luftföroreningar 
från biltrafik och kommunal avfallshantering, ökar i omfattning. De 
närmaste åren kommer kandidatländernas nationella prioriteringar inom 
miljövården att i huvudsak påverkas av EU-anpassningen. Även 
internationella miljöavtal och regionalt miljösamarbete kommer att ha 
stort inflytande. EU:s utvidgning är en viktig drivkraft för en 
miljöanpassning i Central- och Östeuropa. Det är angeläget att svenskt 
stöd fortsätter att ge ett positivt bidrag till den processen.
4.5.2 Agenda 21 för Östersjöområdet
Många miljöproblem i Europa är av gränsöverskridande karaktär och 
måste lösas genom internationellt samarbete. Nya möjligheter att minska 
europeiska och svenska miljöproblem har öppnat sig genom Sveriges 
medlemskap i EU. Sveriges miljöpolitik inriktas bl.a. på att utveckla 
möjligheterna till internationell samverkan för att minska gränsöver-
skridande föroreningar och bidra till en långsiktigt hållbar utveckling i 
regionen. 
En avspegling av detta är det svenska initiativet att starta en utveckling 
av en Agenda 21 för Östersjöregionen som bl.a. diskuterades vid 
regeringschefsmötet i Visby i maj 1996. Länderna runt Östersjön har 
mycket gemensamt och arbetet med en Agenda 21 för regionen har en 
central betydelse för en ekologiskt hållbar utveckling i vårt närområde.
Genomförandet av Agenda 21 för Östersjöområdet kommer att leda till 
ett fördjupat samarbete inom viktiga sektorer som energi, transporter, 
jordbruk, fiske och industri. Dessa samt sektorerna skogsbruk och turism 
har utvecklat egna planer för uthållig utveckling. Det är viktigt att 
insatser för att främja uthållig utveckling inom ramen för dessa planer 
kommer till stånd under den kommande perioden. Regeringen välkomnar 
att de internationella finansiella institutionerna lägger mer vikt på 
förenlighet med uthållig utveckling när det gäller finansiellt stöd till olika 
projekt och ämnar fortsatt verka för att denna inriktning förstärks.
4.5.3 Åtgärdsprogrammet för Östersjön
Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa är att bevara 
och förbättra miljön, särskilt i och kring Östersjön. Utgångspunkten för 
insatserna är det s.k. Åtgärdsprogrammet för Östersjön inom vilket de 
132 största föroreningskällorna identifierats. Sveriges insatser, med syfte 
även att gynna gränsöverskridande samarbete, består dels av 
institutionellt stöd till centrala och regionala miljöförvaltningar, dels av 
investeringar.
Sverige har hittills tecknat avtal om delfinansiering av sju större 
vatten- och avloppsprojekt i Baltikum och bereder ytterligare vatten- och 
avloppsprojekt i de baltiska länderna, Polen, Ukraina och Ryssland där 
de största insatserna planeras i S:t Petersburg respektive Kaliningrad. 
Sverige har även finansierat studier avseende avfallsprojekt i Lettland 
och Polen samt mottagningsanordningar för olja i hamnar i Polen och 
Ryssland.
Åtgärdsprogrammet har under det senaste året genomgått en 
uppdatering vars resultat presenteras och väntas antas av 
Helsingforskommissionens (HELCOM) miljöministrar vid deras möte i 
Helsingfors i mars 1998. I stort sett ligger det ursprungliga programmets 
mål och åtgärder fast. Trots de svårigheter som förelegat har åtgärder 
kunnat påbörjas vid en majoritet av de 132 ”hot spots” som identifierades 
i det ursprungliga programmet 1992. 
Under de kommande åren finns ett behov av en viss förskjutning mot 
åtgärder riktade mot industriella "hot spots" och initiativ för att kunna 
åtgärda en större mängd små kommunala utsläpp. I utformning av stöd 
till de senare bör hänsyn tas till resultatet av den utvärdering som Sida 
och Naturvårdsverket gjort med avseende på investeringsstödet inom 
ramen för kommunsamarbetet. Utsläpp från jordbruket blir också allt 
viktigare att åtgärda. Vissa "hot spots" har nu strukits från den 
ursprungliga listan men det finns ett behov att kunna tillföra nya som 
prioriterade åtgärdsobjekt. Uppdateringen av Åtgärdsprogrammet 
kommer att innebära att kriterier arbetas fram för att lättare kunna 
bedöma om gamla "hot spots" kan tas bort eller nya bör tillföras. 
Åtgärdsprogrammet kommer fortsatt ha ett stort behov av investerings-
stöd.
4.5.4 Kärnsäkerhet och strålskydd
De svenska insatserna för att förbättra kärnsäkerheten och strålskyddet 
har pågått sedan år 1992 och har koncentrerats till säkerhetsförbättringar 
vid kärnkraftverket Ignalina i Litauen samt till stöd till den litauiska 
säkerhetsmyndigheten VATESI. Erfarenheterna från samarbetet med 
Litauen har med tiden lett till ett begränsat samarbete också med de ryska 
kärnkraftverken i Leningrads och Kola län. Insatser görs också inom 
strålskydds- och kärnavfallsområdet främst i Estland och Lettland samt i 
nordvästra Ryssland.
Syftet med det svenska kärnsäkerhetsprogrammet är att bidra till att 
uppenbara säkerhetsbrister åtgärdas i existerande reaktorer som av 
energibalansskäl inte omedelbart kan stängas samt att stärka de 
oberoende säkerhetsmyndigheterna. 
De svenska insatserna på kärnsäkerhetsområdet har koordinerats med 
annat internationellt samarbete bl.a. inom ramen för G-24 vilket har varit 
av stor betydelse för att insatserna skall ge bästa möjliga effekt. 
Internationella atomenergiorganet (IAEA) har etablerat en Contact 
Expert Group (CEG) som samordnar det internationella samarbetet 
rörande omhändertagande av radioaktivt avfall i Ryssland, framförallt i 
Barentsregionen.
Det kompletterande finansieringsinstrument som EBRD:s 
kärnsäkerhetsfond utgör har också lett till att väsentliga säkerhets-
investeringar kunnat göras i Ignalina, i Kozlodujreaktorerna i Bulgarien, i 
Leningrad, Novovoronezj och Kola i Ryssland samt i Tjernobyl i 
Ukraina. Samarbetet mellan de länder som bidrar till kärnsäkerhets-
fonden, bl.a. Sverige med cirka 85 miljoner kronor, gör det också möjligt 
att ställa gemensamma krav på mottagarländerna om avvecklingsplaner 
för de sämsta kärnkraftverken, förbättrad energihushållning och på 
uppbyggnad av starka och oberoende säkerhetsmyndigheter.
I takt med att de mest akuta säkerhetsproblemen vid Ignalina åtgärdas, 
minskar behovet av svenska insatser framför allt när det gäller rena 
utrustningsleveranser. Fortsättningsvis bör uppbyggnaden av den 
kärntekniska infrastrukturen i Litauen prioriteras, vilket inkluderar 
samarbetet med säkerhetsmyndigheten VATESI och dess tekniska 
stödorganisationer samt åtgärder för att höja säkerhetskulturen vid 
Ignalinaverket. 
De minskade behoven av insatser i Litauen har tillsammans med 
särskilda regeringsinitiativ möjliggjort ett ökat svenskt engagemang för 
att förbättra säkerheten vid de ryska kärnkraftverken i Leningradområdet 
och Kola genom att erfarenheterna från de svenska insatserna i Ignalina 
tas till vara. Detta samarbete bör stärkas.
Inom kärnavfalls- och strålskyddsområdet har de svenska insatserna 
alltmer kommit att prioriteras mot kärnavfallsområdet efterhand som 
kartläggningen av dessa problem visat på de stora behov av insatser som 
behövs. Detta gäller i synnerhet situationen i den ryska delen av 
Barentsområdet. Regeringen avsatte under år 1997 särskilda medel för att 
starta bl.a. en förstudie om omhändertagande och förvaring av använt 
kärnbränsle från Murmanskområdet. Det svenska samarbetet med 
Ryssland på kärnavfallsområdet bör ges ökad prioritet. På strålskydds-
området bör främst olycksberedskap samt strålskyddet vid kärntekniska 
anläggningar prioriteras.
De svenska insatserna på kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet 
samordnas genom Statens kärnkraftinspektion (SKI) respektive Statens 
strålskyddsinstitut (SSI). Genom myndigheternas breda internationella 
kontaktnät har de svenska insatserna på kärnsäkerhets- och strålskydds-
området på ett effektivt sätt kunnat samordnas med andra bilaterala och 
multilaterala insatser i Central- och Östeuropa. I samband med att de 
svenska insatserna på kärnavfallsområdet ökar finns ett starkt behov av 
en större samordning mellan de båda myndigheternas projektverksamhet 
för att säkerställa att den kompetens som finns inom de båda 
myndigheterna tas till vara på bästa möjliga sätt. 
Den konvention om kärnsäkerhet som trädde i kraft under hösten 1996 
och som regeringen tidigare har redovisat för riksdagen (skr. 
1994/95:116) samt den gemensamma konvention om säkerheten vid 
hantering av använt kärnbränsle och om hantering av radioaktivt avfall 
som Sverige undertecknade den 29 september 1997 förväntas ytterligare 
stärka det internationella kärnsäkerhetsarbetet och den internationella 
insynen i de östeuropeiska kärnenergiprogrammen.
Under år 1997 etablerades genom G-7 ländernas initiativ den s.k. 
Tjernobylfonden med vars hjälp den s. k. sarkofagen över den havererade 
reaktorn Tjernobyl 4 skall försättas i ett säkert tillstånd. Fonden 
administreras av EBRD. Den totala kostnaden för projektet är beräknad 
till cirka 750 miljoner US-dollar. Av dessa har G-7 och EU tillsammans 
med ett ytterligare antal länder hittills bidragit med cirka 390 miljoner 
US-dollar. Sverige har utfäst sig att utbetala 2,5 miljoner ecu under år 
1998. Ukrainas andel uppgår till 50 miljoner US-dollar i form av bidrag 
av materiel och arbetskraft. Befintliga medel är tillräckliga för att 
genomföra den första undersökande fasen av projektet vilken bedöms ta 
två till tre år. Det är angeläget att Sverige kan bidra till projektets 
fullföljande som ingår i en överenskommelse att stänga hela 
kärnkraftverket i Tjernobyl år 2000.
Insatser inom kärnsäkerhetsområdet skall samordnas med Sidas 
program för energisamarbete. I det nuvarande programmet kanaliseras 
medel till Statens kärnkraftinspektion respektive Statens strålskydds-
institut genom Sida som också följer upp stödet. En utvärdering av det 
svenska stödet för kärnsäkerhet och strålskydd pågår som även skall 
studera behovet av eventuella organisatoriska förändringar av nuvarande 
samarbete. 
4.5.5 Energi
I de tidigare centralplanerade ekonomierna i Central- och Östeuropa var 
energisektorn starkt tillförselorienterad, prioriterad från investerings-
synpunkt och dominerad av statliga företag. Koppling saknades mellan 
de verkliga produktions-, transport-, och distributionskostnaderna och det 
pris användaren betalade. Sektorn karaktäriserades av överkonsumtion av 
energi och en omfattande miljöpåverkan.
Upplösningen av det forna Sovjetunionen ledde för många av länderna 
till en dramatisk ökning av priserna på importerad olja och gas samtidigt 
som en kraftig ekonomisk tillbakagång skedde. Följden blev i de baltiska 
länderna att energiförbrukningen sjönk med upp till 50 % mellan 1991 
och 1993. Med de höjda priserna påbörjades en nödvändig men smärtsam 
förändringsprocess i energisektorn och för närvarande pågår denna 
process med olika intensitet i olika länder.
Problemen har förstärkts i många länder där man av politiska skäl 
avstått från att vidta nödvändiga höjningar av de inhemska el- och 
värmepriserna och låtit energiföretagen fortsätta leverera till icke 
betalande kunder. För många energiföretag har följden blivit dålig 
likviditet, ett kraftigt eftersatt underhåll och svårigheter att finna extern 
finansiering. För slutanvändarna, som har en mycket begränsad 
betalningsförmåga, är det största problemet bristande incitament och 
resurser att genomföra energisparåtgärder.
Behovet av stödinsatser inom energisektorn är stort. 
Förändringsarbetet försvåras av att många länder saknar såväl 
lagstiftning som kunskaper på förvaltnings- och företagsnivå för den 
nödvändiga marknadsanpassningen. Det finns dock stora möjligheter att 
öka effektiviteten i produktion, distribution och slutanvändning av såväl 
värme som el vilket också kommer att bidra till en minskad 
miljöpåverkan. 
Sida har sedan 1993 genomfört insatser på energiområdet i Central- 
och Östeuropa. Sidas totala engagemang på energiområdet uppgår till ca 
100 miljoner kronor i bidrag och ca 200 miljoner kronor i krediter varav 
70 miljoner kronor hittills är beslutat. Sidas energisamarbete betonar de 
institutionella aspekterna och ställer krav på förändringar i 
mottagarländerna. Stödet begränsas i huvudsak till åtgärder som avser 
befintliga energisystem för att där minska förlusterna och öka 
effektiviteten. Stöd ges till effektivisering i alla led från produktion till 
slutanvändning men med krav att åtgärderna skall vara lönsamma. Stöd 
till satsning på nya produktionsanläggningar motiveras enbart vid 
övergång till inhemska bränslen för att förbättra miljön och uppnå en 
rimlig självförsörjningsgrad. Stödet inriktas på områden där speciell 
svensk kompetens finns och s.k. twinningsamarbete ingår.
Riksdagen beslutade den 10 juni 1997 om riktlinjer för energipolitiken 
(prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). I beslutet 
framhålls vikten av ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete i 
Östersjöregionen. Det är av stort svenskt intresse att minska riskerna med 
kärnkraften i Baltikum och övriga Östeuropa samt att utveckla ett 
energisystem kring Östersjön som är säkert, väl dimensionerat och 
ekologiskt uthålligt. Riksdagen har sedan år 1993 anvisat ca 300 miljoner 
kronor för ett program för utveckling av energisystemet i bl.a. Baltikum 
och övriga Östeuropa. Programmet är en strategisk del i den svenska 
klimatpolitiken och administrerades ursprungligen av Närings- och 
teknikutvecklingsverket (NUTEK). Sedan den 1 januari 1998 
administreras programmet av Statens Energimyndighet.
Sida har i sin energiutredning föreslagit att utvecklingssamarbetet på 
energiområdet skall bidra till en omställning av energisystemen i 
mottagarländerna med syfte att nå ett effektivt utnyttjande av befintliga 
resurser med beaktande av EU:s miljökrav, en långsiktig inriktning på 
miljömässigt uthålliga energislag, en väl fungerande energisektor baserad 
på marknadsekonomiska principer och internalisering av miljökostnader 
samt en rimlig grad av leveranssäkerhet. Sida har vidare pekat på behovet 
av en tydligare ansvarsfördelning mellan utvecklingssamarbetet och det 
klimatpolitiska samarbetet. 
Regeringen aviserade i propositionen En uthållig energiförsörjning 
(prop. 1996/97:84) att allt statligt svenskt stöd inom energiområdet till 
Central- och Östeuropa kommer att bli föremål för utvärdering inför 
budgetåret 1999. Utvärderingen av de svenska insatserna inom 
energiområdet i regionen beräknas vara slutförd under senare delen av 
våren 1998. I avvaktan på resultatet av denna utvärdering är regeringen 
inte beredd att ta ställning till inriktningen av verksamheten eller till 
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter. Regeringen avser att 
återkomma till riksdagen i denna fråga i budgetpropositionen för år 1999.
4.6 Jämställdhet
Sammanfattning:
- Allt samarbete med Central- och Östeuropa skall präglas av ett 
jämställdhetsperspektiv, vilket innebär att planerade insatser skall 
analyseras utifrån de effekter de kan ha på kvinnor respektive män. 
Kvinnor och män skall identifieras som samarbetspartners och 
aktörer. 
- Utvecklingssamarbetet skall utformas så att det bidrar till ökad 
jämställdhet mellan kvinnor och män i samarbetsländerna.
- Särskilda insatser skall genomföras för att öka kvinnors 
representation i de politiska församlingarna och för att underlätta 
kvinnors situation på arbetsmarknaden.
Frågan om jämställdhet i Central- och Östeuropa är komplex. Arvet 
från Sovjettiden med formella men knappast reella kvoteringar och 
betungande dubbelarbeten innebär att många kvinnor idag har en negativ 
inställning till begreppet jämställdhet. Samtidigt har utvecklingen mot 
demokrati och marknadsekonomi inneburit ökade skillnader mellan 
kvinnor och män inom de flesta samhällsområden i Central- och 
Östeuropa. Enligt Världsbanken utgör kvinnor idag 70–80 % av det 
totala antalet arbetslösa i Central- och Östeuropa och kvinnor är 
arbetslösa under längre perioder än män. Central- och Östeuropa är för 
närvarande den enda region i världen där andelen kvinnor i 
beslutsfattande ställning minskar. Samtidigt försämras männens situation 
på flera områden, där exempelvis ökad alkoholkonsumtion och därtill 
kopplade sjukdomar samt fallande medellivslängd är alarmerande.
Det är vidare viktigt att de länder som kandiderar för EU-medlemskap 
kan uppfylla det relativt omfattande regelverk som finns inom unionen på 
jämställdhetsområdet.
Regeringen föreslog i proposition 1994/95:160 att ett könsrelaterat 
perspektiv borde anläggas på hela östsamarbetet i syfte att nå bättre 
resultat. I proposition 1995/96:153 föreslog regeringen att de riktlinjer 
för jämställdhet i utvecklingssamarbetet som höll på att utarbetas skulle 
omfatta även östsamarbetet. Riksdagen beslutade i juni 1996 att ett 
jämställdhetsperspektiv skall prägla hela utvecklingssamarbetet med 
Central- och Östeuropa. Samma år utfördes en studie över hur 
jämställdheten kunde främjas i samarbetet med Central- och Östeuropa 
(Ds 1996:72). Studien konstaterade att det fanns goda förutsättningar att 
integrera jämställdhetsaspekter inom samtliga samarbetsområden som 
Sverige engagerat sig i. Studien framhöll att jämställdhetsfrågorna måste 
ges en central ställning i planering och administration av samarbetet. 
Jämställdhetsarbetet skall således bedrivas på alla samhällsområden, 
vilket ställer stora krav på uppmärksamhet och frånvaro från 
slentriantänkande hos dem som planerar och genomför samarbetet. 
Studien framhöll också vikten av ett bra statistikunderlag för att belysa 
brister och behov i utvecklingssamarbetet. Lokal demokrati, företagande, 
vård och omsorg samt enskilda organisationer nämndes som särskilt 
strategiska områden för jämställdhetsarbetet. Regeringen avser också 
utveckla expertutbytet inom jämställdhetsarbetet.
Sverige bör i sitt samarbete med Central- och Östeuropa ha som mål 
att åstadkomma ett effektivare utvecklingssamarbete genom att 
identifiera både kvinnor och män som samarbetsparter och aktörer. 
Sverige bör verka för att förbättra möjligheterna för kvinnor att själva 
formulera sina krav på samhällsutvecklingen samt att kvinnor och män i 
våra samarbetsländer oavsett grundförutsättningar skall ha lika 
möjligheter att själva få välja hur de vill forma sina liv. Jämställdhet är 
inte en kvinnofråga utan en demokratifråga. Samtidigt är det också en 
ekonomisk fråga, eftersom oförmåga att ta tillvara både mäns och 
kvinnors kompetens och kunskap innebär ett ineffektivt utnyttjande av 
landets resurser.
Kunskap om samarbetslandets egna mål, strategier, prioriteringar och 
initiativ skall utgöra grunden för alla insatser. Utvecklingssamarbetet 
skall grundas på en analys av kvinnors och mäns olika ansvar och behov. 
Vid prioritering mellan olika sektorer och mellan olika projekt inom en 
sektor skall projekt med tydligt jämställdhetsperspektiv äga företräde. 
Varje insats skall utformas så att både kvinnor och män kan påverka, ta 
del av och själva bidra till utvecklingen. I kontakter med samarbets-
länderna på alla nivåer och med internationella organisationer 
verksamma i länderna skall klargöras att jämställdhet ingår som ett 
viktigt kriterium vid utformning och bedömning av landstrategier, 
samarbetsprogram och projekt, för att samarbetet skall ge goda 
utvecklingseffekter och tillvarata både kvinnors och mäns behov och 
resurser. Det är viktigt att i dialogen med samarbetsländerna föra fram 
frågan om jämställdhet som en central förutsättning för demokrati och 
hållbar utveckling. Rapportering, översyner och utvärderingar skall vara 
könsuppdelade och skall analysera hur jämställdhetsperspektivet har 
vägts in och hur insatserna har påverkat förhållandet mellan kvinnor och 
män i målgruppen. I insatser där jämställdhetsperspektiv saknas skall 
utrönas om insatsen kunde ha haft jämställdhetseffekter med en alternativ 
uppläggning. Som ett komplement till principen om att alla insatser skall 
präglas av ett jämställdhetsperspektiv, kan särskilda insatser riktade till 
enbart kvinnor eller män vara motiverade. Det gäller t.ex. de särskilda 
utbildningar som har genomförts med kvinnliga företagsledare och 
kvinnliga journalister. Insatser riktade mot kvinnliga politiker kan också 
vara motiverade. Det kan också gälla insatser riktade till män för att öka 
kunskapen om alkohol- och tobakskonsumtionens hälsovådliga effekter.
Eftersom samarbetet fick ett uttalat jämställdhetsperspektiv först 1996, 
är det ytterst svårt att bedöma effekterna av hittillsvarande jämställdhets-
arbete. I Ds 1997:75 framförs kritik mot att jämställdhetsperspektivet 
hittills inte har fått tillräcklig genomslagskraft. Ett förverkligande av 
jämställdhetsmålet kräver skärpt uppmärksamhet i beredning och 
uppföljning av projekt, samt säkerställande av att jämställdhets-
perspektivet beaktas i utvärderingar av samarbetet. Regeringen anser att 
de handlingsplaner för jämställdhet i utvecklingssamarbetet med Central- 
och Östeuropa som fastställts av Utrikesdepartementet och Sida är ett led 
i detta arbete.
5 Samarbetsländerna
Regeringens förslag: Sveriges utvecklingssamarbete med de central- 
och östeuropeiska länderna skall bidra till en dynamisk och 
demokratisk europeisk gemenskap. Prioriterade samarbetsländer skall 
vara Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina. 
Utökade insatser i andra länder förutses även. Utvecklingssamarbetet 
skall inriktas på att stödja Estland, Lettland, Litauen och Polens 
medlemskap i Europeiska unionen och på att vidare integrera 
Ryssland och Ukraina i europeiska samarbetsstrukturer.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag 
(bilaga 1).
Remissinstanserna: Har i huvudsak godtagit utredarens förslag 
(bilaga 3).
5.1 Geografisk prioritering
Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa har hittills 
koncentrerats till Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland. Detta är 
en konsekvens av Sveriges geopolitiska läge och strävan att bidra till 
ökad säkerhet och ökat välstånd i Östersjöregionen. Sverige har 
tillsammans med grannländerna runt Östersjön många gemensamma 
intressen och kulturella och historiska band. Utvecklingssamarbetet med 
dessa länder är ett naturligt led i övergången till ett normalt 
grannlandssamarbete. Samarbetet med Ukraina har utvecklats snabbt och 
förutses under den kommande treårsperioden få en betydande 
omfattning. För kommande samarbetsperiod finns anledning att fortsatt 
prioritera dessa sex länder. Under det närmaste året skall nya 
landstrategier fastställas för de sex länderna vari inriktningen av 
samarbetet skall preciseras.
 
Med framför allt Polen och Estland utvecklas samarbetet allt mer till 
normala grannlandsrelationer och utvecklingssamarbetet kan således 
komma att minska under kommande treårsperiod. Det finns dock 
fortfarande många områden inom vilka utvecklingssamarbetet även 
framgent kommer att spela en betydande roll. Det gäller särskilt 
kunskapsstöd för att underlätta EU-medlemskapet och investeringar på 
miljö- och energiområdet, vilka också är nödvändiga ur ett 
medlemskapsperspektiv. 
Samarbetet med Lettland och Litauen kommer likaledes i mycket hög 
utsträckning att vara inriktat på åtgärder som underlättar anpassningen 
till EU. Det är viktigt att Sverige söker förhindra att nya skiljelinjer 
skapas mellan de länder i Östersjöregionen som börjar förhandla om 
medlemskap och de som eventuellt kan komma att få vänta med 
realförhandlingar. Åtgärder för att påskynda Lettland och Litauens 
närmande till EU är därför särskilt angelägna och utvecklingssamarbetet 
väntas spela en fortsatt betydande roll i våra relationer med dessa länder 
under kommande samarbetsperiod.
Samarbetet med Ryssland har såsom förutskickades i proposition 
1994/95:160 fördjupats och utökats under de senaste åren. Detta är en 
utveckling som väntas fortsätta. Såväl säkerhetspolitiska som 
ekonomiska skäl tillsammans med stora samarbetsmöjligheter talar för en 
fortsatt ökning av utvecklingssamarbetet med Ryssland. Ett tilltagande 
intresse finns på rysk sida för att lära av svenska erfarenheter vad gäller 
reformering av offentlig sektor, inte minst på det sociala området. Ökat 
näringslivssamarbete och miljö- och energisamarbete förutses också. 
Rent generellt kan sägas att samma typer av insatser som är motiverade i 
kandidatländerna också är välgrundade i Ryssland, eftersom de knyter 
Ryssland närmare europeiska och internationella samarbetsstrukturer.
Under senare år har också utvecklingssamarbetet med Ukraina inletts 
och vuxit i bredd och omfattning. Ukrainas storlek och dess geopolitiska 
läge i Europa gör att landets utveckling är av säkerhetspolitiskt och 
ekonomiskt intresse för Sverige. Regeringen anser därför att det finns 
goda skäl att inkludera Ukraina i den prioriterade länderkretsen. Den 
successiva ökning av utvecklingssamarbetet som skett under innevarande 
samarbetsperiod bör fortsätta under kommande treårsperiod.
Några nyckeldata för samarbetsländerna 1997
Estland
Lettland
Litauen
Polen
Ryssland
Ukraina
Befolkning, milj
1,5
2,5
3,7
38,6
147,5
50,9
BNP-tillväxt, %
11
5
5
6,5
0,4
-4
Inflation, %
12
7
8,5
13,2
11,1
10,1
Direktinvesteringar, 
milj US-dollar
200
300
250
4500
3100
400
Privat sektor, %
70
60
70
65
70
50
Arbetslöshet, %
5,4
6,7
5,8
12,6
9
2,7
Medellivslängd1
61,7
60,8
63,6
67,6
58,3
62,8
1 Förväntad medellivslängd för män 1995 (Ukraina: 1994)
Källa: EBRD
En särskild beredskap bör finnas för utökat samarbete med Vitryssland 
när de politiska och ekonomiska förutsättningarna finns för att bedriva 
utvecklingssamarbete med landet. Fram till dess är det av vikt att inte 
Vitryssland isoleras helt och stöd till enskilda organisationer, 
fackföreningar och människorättsorganisationer kan härvid utgöra ett 
väsentligt svenskt bidrag.
Samarbetet med Moldavien i synnerhet, men även med länderna i 
Kaukasus och Centralasien, skall utvecklas. Detta utvecklingssamarbete, 
liksom det med länderna i f.d. Jugoslavien samt Albanien, finansieras 
emellertid från biståndsanslaget. 
I det följande ges en redogörelse för utvecklingen i samarbetsländerna, 
det hittillsvarande utvecklingssamarbetet samt förslag på fortsatt 
samarbete och prioriteringar. 
5.2 Estland
Sedan självständigheten återvanns 1991 har den ekonomiska politiken i 
Estland haft en liberal marknadsinriktning. Den ekonomiska politiken har 
genomförts med en konsekvens som imponerat på omvärlden. Det 
faktum att Estlands ekonomiska omställning började tidigt och sedan 
1991 präglats av kontinuitet, torde vara en viktig faktor varför den 
Europeiska kommissionen i somras föreslog inledande av direkta 
medlemskapsförhandlingar med Estland. På Europeiska rådets möte i 
Luxemburg i december 1997 beslöts att under våren 1998 inleda direkta 
förhandlingar om medlemskap med Estland.
Ett resultat av den förda politiken är, att Estland uppnått en hög grad 
av ekonomisk integration med EU. Från att 1991 i princip ha varit helt 
beroende av östhandeln går idag över 50 % av Estlands export till EU-
medlemsstater och mer än 60 % av importen kommer därifrån. 
Privatiseringen har i Estland gått snabbt och har på en del områden varit 
mer omfattande än i vissa medlemsländer. Etableringsfriheten och 
företagsklimatet har skapat en dynamisk ny privat sektor. Den privata 
sektorn står för 70 % av BNP. Rättssystemet har alltjämt brister men 
uppbyggnaden fortskrider. Ett mått på de relativa ekonomiska 
framgångarna är inte minst det betydande förtroende som Estland har hos 
utländska investerare. I detta avseende överträffas man endast av 
Tjeckien och Ungern. På den negativa sidan noteras handelsunderskottet 
som potentiellt besvärligt men ändå hanterligt. Landets valuta, kroon, har 
utgjort ankaret i ekonomin och har varit stabil sedan 1992.
Den ekonomiska utvecklingen har medfört att många har fått det bättre 
i Estland. Men den ekonomiska omvandlingen har också lett till att vissa 
grupper drabbats, i synnerhet äldre människor och barnfamiljer. Den 
sociala sektorn har inte utvecklats i takt med den ekonomiska 
omställningen. Frukterna av de ekonomiska framgångarna är dessutom 
ojämnt fördelade över landet eftersom de flesta investeringar och 
samarbetsprojekt riktats till huvudstaden Tallinn med omnejd.
Omkring 35 % av Estlands befolkning utgörs av icke-ester, varav de 
rysktalande dominerar. Av dessa 35 % utgörs 23 % (antalsmässigt cirka 
335 000) av personer som saknar estniskt medborgarskap. Frågan om 
dessa personers ställning har bäring på Estlands förhållande till Ryssland, 
som, ofta med hänvisning till detta problem, ännu inte skrivit under något 
gränsavtal med Estland och inte heller beviljat Estland MGN-status. 
Frågan har även viss bäring på Estlands förhållande till Europeiska 
unionen. I sitt utlåtande över Estland rekommenderade Europeiska 
kommissionen att naturaliseringen av landets icke-medborgare skulle 
påskyndas.
Estlands nuvarande relationer med EU regleras av det Europaavtal som 
trädde i kraft den 1 februari 1998 samt det Partnerskapsavtal som ska 
leda fram till medlemskap.
Sveriges samarbete med Estland har till och med 1997 uppgått till 
cirka 610 miljoner kronor. Betoningen har legat på kunskapsöverföring 
och institutionsutveckling.
Omfattande demokratiinsatser har genomförts inom ramen för det 
fördjupade vänortssamarbetet med deltagande av ett stort antal estniska 
och svenska kommuner. Även på länsstyrelsenivå finns ett liknande 
samarbete. Detta samarbete har haft god effekt genom att förbättra den 
lokala demokratin, introducera nya förvaltningssätt, bidra till ökad 
miljömedvetenhet och inte minst främja goda grannrelationer och ökad 
säkerhet genom att bygga nätverk mellan Sverige och Estland. 
På miljöområdet har stöd främst givits inom Östersjöprogrammet 
vilket syftar till att minska utsläppen i Östersjön. Sida har delfinansierat 
ett avloppsreningsprojekt i Haapsalu och ombyggnad av fjärrvärmenät 
och panncentraler i ett flertal estniska städer, vilket gynnat både 
energiförsörjningen och miljön. Sverige bidrar också via Statens 
Strålskyddsinstitut, SSI, till att sanera två militära övningsreaktorer och 
omgivande lagringslokaler från sovjettiden i Paldiski. 
För att främja näringslivsutvecklingen har stöd särskilt kanaliserats via 
två program för utbildning och rådgivning, StartÖst och Advantage East. 
Den särskilda exportkreditgarantiramen, det baltiska investerings-
programmet (BIP) och bankinvesteringar genom Swedfund Financial 
Markets är exempel på andra näringslivsfrämjande insatser.
Inom offentlig förvaltning har Sverige bidragit till utformning av ett 
redovisningssystem för statsförvaltningen med syfte att öka kontrollen 
och insynen i myndigheter och departement. Stöd har också utgått till 
institutionsuppbyggnad inom transportsektorn. Bl.a. har luftfarts-, 
sjöfarts- och vägverk etablerats med svenskt stöd. Sverige har också stött 
utvecklingen inom den sociala sektorn genom stöd till projekt inom 
sjukvårds- och kulturområdet. Sverige har genom Svenska institutets stöd 
till språkutbildning bidragit till att förbättra de rysktalande 
befolkningsgruppernas förutsättningar att lära sig det estniska språket.
Det säkerhetsfrämjande samarbetet har varit betydande. 
Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja 
Estlands EU-integration. Tonvikten bör läggas vid att hjälpa Estland att 
uppfylla EU:s gemensamma regelverks förpliktelser. Detta innebär bl.a. 
fortsatt stöd inom tredjepelarområdet, inklusive en ökad satsning på 
rättsväsendet, fortsatt bidrag med EU-rådgivare, utökning och 
fördjupning av kunskapsöverföringen vad gäller inre-marknadsfrågor och 
förmedlemskapsstrategin. Estlands egen förmedlemskapsstrategi bör ses 
som riktlinje för det bilaterala EU-integrationsstödet. 
Svenskt stöd skall i större utsträckning inrikta sig på det sociala 
området där insatser behövs för att bl.a. stärka barnens rätt, de 
handikappades ställning och kvinnorelaterade hälso- och sjukvårdsfrågor. 
Det kommunala och regionala samarbetet, som är kostnadseffektivt, har 
god effekt på den lokala demokratin och gynnar landsbygden, skall 
vidare utvecklas. Det är också mycket angeläget att i utökad utsträckning 
bidra till integration av de rysktalande i det estniska samhället, något som 
skulle leda till ökad politisk, ekonomisk och social stabilitet. Stödet bör i 
ökad utsträckning inriktas på integrationsfrämjande projekt i vidare 
bemärkelse, därmed inte endast språkundervisning. Samarbetet bör 
omfatta en större beredskap att i olika former understödja främjandet av 
det medborgerliga medvetandet hos invånare oavsett etnisk tillhörighet 
eller medborgarskap. 
Mycket av det system- och institutionsuppbyggande stödet på central 
nivå till Estland bör kunna fasas ut under kommande treårsperiod. Andra 
insatser måste emellertid fortsätta i ett längre tidsperspektiv. Det gäller 
kunskapsöverföringen på EU-området, där det svenska stödet skall 
fortsätta till dess Estland uppnått medlemskap i EU. Det gäller också 
investeringarna på miljö- och energiområdet, där såväl regionala skäl 
som uppfyllandet av EU:s villkor talar för ett längre perspektiv på 
utvecklingssamarbetet. Stödet bör också ha ett längre tidsperspektiv när 
det gäller insatser som syftar till ett ökat grannlandssamarbete och till ett 
gränsöverskridande samarbete. Det kan gälla stöd för att bygga upp 
bestående nätverk och kontakter genom exempelvis enskilda 
organisationer, kommuner, län och landsting samt stöd till kulturellt och 
akademiskt samarbete. 
5.3 Lettland
Den politiska situationen i Lettland sedan landet 1991 återfick 
självständigheten har kännetecknats av turbulens och bräckliga 
koalitionsregeringar i inrikespolitiken parallellt med en större kontinuitet 
i utrikespolitiska och ekonomiska frågor. En säkerhetspolitiskt betingad 
konsensus råder i stort kring landets västorientering med EU- och 
NATO-medlemskap som främsta mål. Även om Lettland inte valdes ut i 
den första gruppen länder som får möjlighet att börja realförhandla 
skapade EU-toppmötets utvidgningsbeslut i Luxemburg i december 1997 
förutsättningar för Lettland att ta ytterligare steg för att integreras i de 
västeuropeiska strukturerna. EU-medlemskapsperspektivet, vilket 
förstärktes av beslutet i Luxemburg, utgör en betydelsefull draghjälp och 
ger förstärkta incitament för fortsatta ekonomiska reformer. 
Den ekonomiska omställningsprocessen som inleddes när landet 
återfick självständigheten 1991 har haft periodvisa bakslag. Hanteringen 
av den omfattande bankkris som bröt ut 1995 och som innebar ett visst 
avbräck i den ekonomiska omställningen var dock framgångsrik. Den 
ekonomiska utvecklingen under de senaste två åren har varit påtagligt 
positiv. Privatiseringsprocessen är nu mer eller mindre avslutad för små- 
och medelstora företag. Den eftersläpande privatiseringen av större 
företag har fått ny fart. Den lettiska regeringen planerar att sälja ut alla 
kvarvarande storföretag inom ett år. Om de strukturreformer som nu 
inletts fullföljs kan detta bädda för en mer stabil tillväxtbas framöver. 
Den privata sektorns andel av ekonomin har ökat stadigt och uppgår nu 
till cirka 60 % av BNP.
Utrikeshandeln utgörs till hälften av handel med EU-länderna. 
Ryssland är dock fortfarande den största enskilda handelspartnern. till 
stor del beroende på den stora transithandel som går via lettiska hamnar. 
Valutan, laten, är stabil.
Även om en ekonomisk ljusning nu kan skönjas har de gångna årens 
ekonomiska åtstramningar drabbat betydande delar av befolkningen i 
form av sjunkande reallöner och pensioner, växande skillnader mellan 
huvudstaden Riga och landsbygden, tilltagande inkomstklyftor och 
arbetslöshet. Den sociala sektorn har inte utvecklats i takt med den 
ekonomiska omställningen, en trend som alltså först nu börjat vända.
Det lettiska rättsväsendet ter sig i många avseenden svagt och i ett 
uppbyggnadsskede.
Omkring 43 % av Lettlands befolkning utgörs av icke-letter, varav de 
rysktalande dominerar. Av dessa utgörs 28 % (antalsmässigt cirka 
685 000) av personer som saknar lettiskt medborgarskap. Många av 
dessa personer saknar medborgarskap över huvud taget. Frågan om dessa 
personers ställning har bäring på Lettlands förhållande till Ryssland, som 
med hänvisning till detta problem ännu inte velat skriva under något 
gränsavtal med Lettland.
Naturaliseringsprocessen i Lettland har hittills gått långsamt. 
Bidragande orsaker till detta är det så kallade "fönstersystemet" där rätten 
att ansöka om naturalisering endast gradvis utvidgas till olika 
åldersgrupper samt bristande intresse att ansöka hos dem som har 
möjlighet därtill. I sitt utlåtande över Lettland konstaterade Europeiska 
kommissionen att naturaliseringen av landets icke-medborgare måste 
påskyndas.
Lettlands nuvarande relationer med EU styrs av det Europaavtal som 
trädde i kraft den 1 februari 1998 samt det partnerskapsavtal som ska 
leda fram till medlemskap i Unionen.
Sveriges samarbete med Lettland har fram till och med 1997 uppgått 
till cirka 760 miljoner kronor och varit inriktat på områden av betydelse 
för den ekonomiska och politiska reformprocessen. Omfattande 
näringslivsinriktat stöd har kanaliserats via programmen StartÖst och 
Advantage East. Den särskilda exportkreditgarantiramen vid EKN, det 
baltiska investeringsprogrammet ( BIP) och Swedfund Financial Markets 
utgör ytterligare kanaler för näringslivsinriktat samarbete.
Betydande insater har genomförts på det säkerhetsfrämjande området.
Det fördjupade vänortssamarbetet har inte varit lika omfattande som i 
Estland men har haft positiva effekter för den lokala demokratin och 
förvaltningen och främjat goda grannrelationer och ökad säkerhet genom 
att bygga nätverk mellan Sverige och Lettland. Flera svenska 
myndigheter, t.ex. Naturvårdsverket, Riksskatteverket och Sjöfartsverket 
har bidragit till förnyelsearbete inom motsvarande myndigheter i 
Lettland.
För att främja en hållbar social utveckling pågår för närvarande ett 
program med stöd av Världsbanken för reformering av pensions- och 
socialförsäkringssystemen till vilket Sverige ger väsentliga bidrag. 
Insatser på miljöområdet görs bl.a. för effektivisering av kommunal 
energiförbrukning. Tillsammans med Världsbanken finansierar också 
Sverige flera vatten- och avloppsreningsprojekt i lettiska städer. Sverige 
har via Svenska institutet och tillsammans med andra länder, bland annat 
genom UNDP, bidragit till integrationsfrämjande åtgärder för att den 
rysktalande befolkningen ska bli en integrerad del av det lettiska 
samhället, i det senare fallet genom ekonomiskt stöd för utbildning i 
lettiska språket.
Den svenska regeringen har som övergrip                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                
U-integrationsstödet.
Svenskt stöd skall i större utsträckning inriktas på det sociala området 
samt på näringslivsfrämjande insatser för främst småföretag och 
landsbygdsutveckling. Inom det sociala samarbetet bör uppmärksamhet 
ges åt barnens situation och rättigheter. Det kommunala och regionala 
samarbetet, som är kostnadseffektivt, har god effekt på den lokala 
demokratin och gynnar landsbygden, skall fortsätta. Fortsatta insatser på 
miljöområdet är önskvärda inte minst ur ett EU-perspektiv. Det är också 
angeläget att i utökad utsträckning bidra till integration av de rysktalande 
i det lettiska samhället, något som skulle leda till ökad politisk, 
ekonomisk och social stabilitet. Stödet bör inriktas i ökad utsträckning på 
integrationsfrämjande projekt i vidare bemärkelse, därmed inte endast 
språkundervisning. Samarbetet bör omfatta en större beredskap att i olika 
former understödja främjandet av det medborgerliga medvetandet hos 
invånare oavsett etnisk tillhörighet eller medborgarskap.
Huvuddelen av det system- och institutionsuppbyggande stödet på 
central nivå till Lettland bör kunna avvecklas på fyra till sex års sikt. EU-
integrationsstödet kommer dock att fortsätta till dess Lettland blivit 
medlem i EU. Investeringar på miljö- och energiområdet, kommer också 
att ha ett längre tidsperspektiv i ljuset av den regionala dimensionen och 
kraven för EU-medlemskap. Ett längre tidsperspektiv skall också 
anläggas på de insatser som syftar till ett fördjupat grannlandssamarbete, 
stödet till utvecklandet av bestående nätverk eller kontakter mellan 
enskilda organisationer, kommuner, län, och landsting samt kulturellt och 
akademiskt samarbete. 
5.4 Litauen
Sedan Litauen 1991 återfick självständigheten råder en grundläggande 
konsensus om den övergripande färdriktningen i ekonomiska och 
utrikespolitiska frågor. Ett politiskt scenskifte ägde rum efter 
parlamentsvalen 1996 då LDDP, med rötter i kommunistpartiet, som 
tidigare dominerat politiken, fick träda tillbaka för en koalition mellan 
det konservativa och det kristdemokratiska partiet. Maktskiftet innebar 
en accelerering av reformpolitiken. Den positiva utvecklingen på det 
stabiliseringspolitiska området fortsätter och strukturreformerna börjar ta 
fart. Även om Litauen inte valdes ut i den första gruppen länder som får 
möjlighet att börja realförhandla skapade EU-toppmötets utvidgnings-
beslut i Luxemburg i december 1997 förutsättningar för Litauen, att med 
egna ansträngningar och med fortsatt stöd utifrån, ta ytterligare steg för 
att integreras i de västeuropeiska strukturerna. EU-medlemskaps-
perspektivet, vilket förstärktes av beslutet i Luxemburg, utgör en 
betydelsefull draghjälp och tillhandahåller förstärkta incitament för 
fortsatta ekonomiska reformer. 
Cirka 40 % av Litauens utrikeshandel sker med OSS-länderna, framför 
allt genom det strukturella beroendet av råvaru- och energiimport från 
Ryssland. Handelsutbytet med EU har vuxit.
De ryska och polska minoriteterna i Litauen är relativt väl integrerade i 
samhället. Det i oktober förra året undertecknade gränsavtalet mellan 
Ryssland och Litauen var en stor framgång. Det senaste halvåret har det 
skett en vitalisering av de rysk-litauiska förbindelserna.
Litauens nuvarande relationer med EU styrs av det Europaavtal som 
trädde i kraft den 1 februari 1998 samt det partnerskapsavtal som ska 
leda fram till medlemskap i Unionen.
Det svenska stödet till Litauen har totalt uppgått till 820 miljoner 
kronor sedan starten 1990 och domineras av insatser för att förbättra 
säkerheten vid Ignalina (drygt 230 miljoner kronor), institutionsstärkande 
insatser till stöd för den ekonomiska och politiska reformprocessen samt 
det säkerhetsfrämjande stödet. Svenska kommuner har ett mycket 
välutvecklat vänortssamarbete med litauiska kommuner vilket främst 
främjat den lokala demokratin och ökat kompetensen inom den lokala 
förvaltningen. Inom skogs- och jordbruksnäringen stöds ett utvecklings-
program som bl.a. är inriktat på uppbyggnad av administrativa 
institutioner och praktisk företagsutveckling. En särskild satsning på 
kvinnliga företagare på landsbygden har gjorts. På energi- och 
miljöområdet görs betydelsefulla insatser för att främja energibesparing 
framför allt i bostadsområden. I samarbete med Världsbanken och 
Finland genomförs omfattande investeringar i nya avloppsreningsverk i 
städerna Klaipeda och Siauliai. 
Näringslivsstöd har kanaliserats via Sidas program StartÖst och 
Advantage East, exportkreditgarantiramen vid EKN, det baltiska 
investeringsprogrammet (BIP) samt investeringar i banksektorn genom 
Swedfund Financial Markets. Genom Sida har vidare stöd givits till 
uppbyggnad av luftfarts- och sjöfartsverk, sjöräddning, oljebekämpning, 
fartygsinspektion och järnvägsutveckling. På det sociala området stödjer 
Sverige bl.a. ett projekt för att förbättra kommunernas möjligheter att 
erbjuda den sociala service som sociala riskgrupper och speciellt utsatta 
behöver, inom ramen för ett Världsbanksprogram.
Den svenska regeringen har som övergripande mål att fortsatt stödja 
Litauens EU-integrering och det svenska utvecklingssamarbetet är ett 
viktigt medel för att bidra till uppfyllandet av det målet. Tyngdpunkten i 
samarbetet skall ligga på att hjälpa Litauen uppfylla EU:s gemensamma 
regelverks förpliktelser. Detta innebär bl.a. att fortsätta stödet till tredje 
pelarens område, inklusive ökade insatser till stöd för rättsväsendet, att 
bidraga med EU-rådgivare samt att utöka och fördjupa kunskaps-
överföring vad gäller inre-marknads- och förmedlemskapsstrategier 
genom s.k. twinningarrangemang. Litauens egen förmedlemskapsstrategi 
bör ses som riktlinje för det bilaterala EU-integrationsstödet. 
Svenskt stöd bör i större utsträckning inriktas på områden där svensk 
expertis efterfrågas och där Sverige har komparativa fördelar i 
förhållande till andra givare, såsom det sociala området, miljöområdet 
samt det kommunala och regionala samarbetet som både är 
kostnadseffektivt, har god effekt på den lokala demokratin och gynnar 
landsbygden. Det näringslivsfrämjande stödet skall ha fortsatt utrymme i 
samarbetet. Det är också mycket angeläget att i utökad utsträckning göra 
investeringar i energisektorn, vilket på sikt kan möjliggöra en avveckling 
av kärnkraftverket Ignalina. Sverige bör inta en aktiv roll inte bara för att 
stödja andra energialternativ, utan även för att försöka involvera hela EU 
i den omfattande finansieringsfrågan som följer på kravet av en 
avveckling.
Huvuddelen av det system- och institutionsuppbyggande stödet på 
central nivå till Litauen bör kunna avvecklas på fyra till sex års sikt. EU-
integrationsstödet kommer dock att fortsätta till dess Litauen uppnått 
medlemskap i EU. Investeringar på miljö- och energiområdet, kommer 
också att ha ett längre tidsperspektiv i ljuset av den regionala 
dimensionen och kraven för EU-medlemskap. Ett längre tidsperspektiv 
skall också anläggas på de insatser som syftar till ett fördjupat 
grannlandssamarbete, t.ex. stödet till utvecklandet av bestående nätverk 
eller kontakter mellan enskilda organisationer, kommuner, län, och 
landsting samt kulturellt och akademiskt samarbete.
5.5 Polen
Polens tidigt införda och genomgripande ekonomiska reformer har lett 
till att landet förvandlats till en av Europas mest dynamiska ekonomier 
där nyföretagandet utgör motorn i omvandlingen. De senaste åren har det 
skett ett kraftigt uppsving i utländska direktinvesteringar och sedan ett 
par år även sjunkande arbetslöshet och stigande reallöner. 
Företagsklimatet har möjliggjort framväxten av ett stort antal nya företag 
och det polska banksystemet är tämligen sunt. Polen anses i dag vara en 
fungerande marknadsekonomi och kommer att inleda medlemskaps-
förhandlingar med EU under 1998. Det polska OECD-medlemskapet i 
november 1996 tjänar som ytterligare ett bevis på landets framgångsrika 
omvandling. Polen förväntas även bli medlem i NATO år 1999.
Samtidigt som de demokratiska och marknadsekonomiska institu-
tionerna konsolideras, står Polen inför en rad strukturella utmaningar, av 
vilka reformeringen av socialförsäkringssystemet, privatiseringen av de 
kvarvarande statliga företagen och moderniseringen av infrastrukturen är 
några exempel. Likaså återstår mycket arbete för att förbättra miljön, 
även om Polen även här har gjort framsteg, inte minst tack vare 
miljöavgifter och miljöfonder som fyller en stor uppgift som styrmedel 
och finansieringskälla för miljöinvesteringar. Trots att produktionen ökar 
i Polen, har detta inte medfört ökade utsläpp av föroreningar. En modern 
författning och en ny brottsbalk antogs 1997 men rättsväsendet, som har 
en nyckelställning i EU-anpassningen, lider av resursbrist och behov av 
EU-kompetensutveckling. En decentraliseringsprocess inleddes i Polen 
efter 1989. Ansvarsfördelningen mellan central och lokal nivå är 
reglerad, men det förekommer fortfarande oklarheter och konflikter 
mellan kommunallagstiftningen och andra lagar. Det kanske allvarligaste 
hindret för en fungerande lokal självstyrelse är dock att den kommunala 
andelen av skatteintäkterna är starkt begränsad. Dessa problem kan dock 
komma att lösas i samband med det pågående arbetet med en stor läns- 
och kommunreform. Även inom arbetsmarknadsområdet finns det frågor 
som fortfarande är viktiga att lösa i Polen. Arbetslösheten har minskat 
under senare år, men uppvisar stora regionala skillnader och är en av de 
viktigare faktorerna bakom den alltjämt utbredda fattigdomen.
Europaavtalet med Polen trädde i kraft i februari 1994 och 
förberedelserna för EU-medlemskapet innebär en stor kraftansträngning 
för Polen i form av anpassning av lagar och institutioner, modernisering 
av jordbruket och utveckling av landsbygden, anpassning på 
miljöområdet, utbyggnad av transportinfrastrukturen, privatisering och 
omstrukturering av den tunga industrin (främst kol och stål), reform av 
finansväsendet och förändringar av socialförsäkringssystemet – för att 
bara nämna några av de viktigaste uppgifterna som Polen står inför. I dag 
byggs en EU-kompetens upp inom den polska centrala förvaltningen, 
men vikten av att bygga upp EU-kunskaperna även hos tjänstemän i den 
regionala förvaltningen, som ju i framtiden bland annat kommer att 
hantera frågor som rör EU:s bidragssystem, bör understrykas. 
Stödinsatser på regional och kommunal nivå skulle med fördel kunna 
kombineras med redan pågående samarbete inom lokal demokrati och 
vänortssamarbete och kan få särskild betydelse, eftersom Polen står inför 
en genomgripande reform av sin regionala och kommunala förvaltning.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Polen inleddes 1989 och 
uppgår till 610 miljoner kronor. En betydande del av detta stöd har avsett 
miljöinsatser. Som exempel kan nämnas stöd till avloppsrening i staden 
Sopot vid östersjökusten. Ytterligare exempel på svenska insatser är det 
svenska stödet i form av rådgivning till den regionala skatteförvaltningen 
i Szczecin-området. Även till reformeringen av socialförsäkringssystemet 
har svenska insatser genomförts inklusive uppbyggnaden av det nya 
pensionssystemet. Sverige har också samarbetat med Polen när det gäller 
sociala trygghetssystem som omsorg om äldre, funktionshindrade, 
metoder för förebyggande av missbruk och rehabilitering av missbrukare. 
Den kommunala förvaltningen har också givits omfattande stöd genom 
vänortssamarbetet. Svenska kommunförbundet har givit stöd till 
utvecklingen av det kommunala självstyret. Inte minst mellan kommuner 
i södra Sverige och norra Polen finns det idag ett betydande utbyte och 
kontaktnät. Samarbetet har även omfattat kunskapsöverföring beträffande 
Sveriges jämförelsevis aktuella erfarenheter av medlemskaps-
förhandlingarna och förberedelser för EU-medlemskapet via seminarier, 
studiebesök och expertföreläsningar.
Polens behov av utländskt “kunskapsbistånd” har minskat vilket också 
avspeglas i att det svenska stödet minskat. Huvuddelen av stödet vad 
gäller system- och institutionsuppbyggnad skall gradvis fasas ut under 
kommande treårsprogram. Regeringen avser att successivt trappa ned det 
stöd som inte har starka drag av grannlandssamarbete. För vissa områden 
kommer dock att anläggas ett längre tidsperspektiv, främst EU-
anpassningsåtgärder, jämställdhet och lokalt självstyre samt vissa 
miljöinvesteringar, som även fyller en viktig funktion inför EU-
medlemskapet. EU-integrationsstödet kommer att fortgå till Polen blivit 
medlem i EU.
5.6 Ryssland
I jämförelse med det turbulenta och stundtals dramatiska skeende som 
kännetecknade Ryssland under början av nittiotalet kan den politiska och 
ekonomiska utvecklingen i landet under senare år karaktäriseras som 
förhållandevis stabil, även om de omvälvande reformer som det ryska 
ledarskapet inledde efter Sovjetunionens sammanbrott ännu på långt när 
kan anses avslutade. Integrationen av Ryssland i de europeiska 
strukturerna har fortsatt, bl.a. genom medlemskapet i Europarådet i 
januari 1996.
Den kanske tydligaste reformframgången på det ekonomiska området 
manifesteras i den alltmer påtagliga makroekonomiska stabilisering som 
uppnåtts under framför allt 1997. Bland annat tack vare en strikt penning- 
och kreditpolitik från den ryska centralbankens sida har inflationen 
kontinuerligt sjunkit, för att 1997 bringas ned till cirka 11 %. Samtidigt 
har växelkursen stabiliserats och centralbankens styrränta föll till som 
lägst 18% i oktober 1997. Dessa resultat har stärkt förtroendet för 
Ryssland på de finansiella marknaderna och lett till ett ökat inflöde av 
investeringskapital. Ryssland har numera blivit så integrerat i 
världsekonomin att den ryska ekonomin påverkas av yttre skeenden, 
såsom krisen i Sydostasien. Oron på de finansiella marknaderna i Asien 
under hösten 1997 följdes av branta aktiekursfall och stigande räntor 
också i Ryssland. Tillväxten förväntas öka ytterligare under 1998, från en 
svag ökning 1997 som ersatte sju år av ekonomisk tillbakagång. Det bör i 
sammanhanget noteras att rysk ekonomisk statistik ej alltid är 
rättvisande. Storleken på den svarta och grå ekonomin är svår att 
beräkna, men torde ligga i intervallet 25–40 % av BNP.
Trots att flera ekonomiska indikatorer går i rätt riktning har den ryska 
regeringen fortfarande flera stora problem att lösa. Det statsfinansiella 
läget är prekärt, och för 1997 var budgetunderskottet ungefär sju procent 
av BNP till följd av framför allt dålig skatteindrivning och dålig 
budgetdisciplin. Otillräckliga skatteinkomster är ett av skälen till de 
omfattande förseningarna av utbetalningar av löner inom den statliga 
sektorn. En planerad men försenad skattereform kommer förhoppnings-
vis att leda till en förbättring av läget.
Ett ekonomiskt och på sikt politiskt problem är de ökande sociala 
klyftorna som uppstått i Ryssland. Stora grupper har inte kunnat förbättra 
sin ekonomiska situation, och utsatta grupper som pensionärer, 
handikappade och barnfamiljer är ofta ekonomiskt marginaliserade i det 
nya Ryssland. Fattigdomen är på sina håll utbredd, även om tillförlitlig 
statistik saknas. De fortsatta ryska ekonomiska reformerna måste därför 
oundvikligen i högre utsträckning ta hänsyn till de sociala behoven i 
samhället.
Överhuvudtaget kan konstateras att den ekonomiska utvecklingen 
generellt uppvisar stora olikheter mellan olika regioner i Ryssland med 
en klar koncentrering av tillväxt och investeringar i Moskvaregionen. En 
fortsatt omstrukturering av den produktionsapparat som byggdes upp 
under sovjettiden, och som ofta saknade reella förutsättningar för att 
överleva under marknadsekonomiska villkor, ter sig alltmer nödvändig. 
Denna process har ännu bara inletts, och kommer framdeles sannolikt att 
medföra stora folkomflyttningar inom Ryssland från stagnerande till mer 
dynamiska områden. 
Relationerna mellan EU och Ryssland har nyligen gått in i en ny fas i 
och med att avtalet om partnerskap och samarbete (PSA) trädde i kraft 
den 1 december 1997. Det återstår att se om de ryska förväntningarna på 
en mer flexibel tillämpning av EU:s handelspolitik kommer att kunna 
infrias. Mycket beror på Rysslands egna ansträngningar att driva 
reformprocessen vidare. EU är Rysslands viktigaste handelspartner och 
står för en ansenlig del av de utländska direktinvesteringarna i den ryska 
ekonomin.
Ryssland har i enlighet med regeringens beslut getts ökad prioritet i det 
bilaterala utvecklingssamarbetet. Sedan samarbetet inleddes 1990, har 
insatserna uppgått till närmare 700 miljoner kronor. Rysslands andel av 
det totala samarbetet med Central- och Östeuropa har under den senaste 
treårsperioden varit ungefär 20 %, att jämföra med tolv procent under de 
två föregående åren. Under 1997 har samarbetet med Ryssland uppgått 
till drygt 160 miljoner kronor.
Merparten av samarbetet har varit av kunskapsöverförande och 
institutionsuppbyggande karaktär. Tyngdpunkten i det bilaterala 
samarbetet har legat på områdena demokratiutveckling, marknads-
ekonomi och miljövård. Rådgivning och utbildning har skett i ett 
samarbetsprojekt mellan Finansdepartementet och det ryska finans-
ministeriet, innefattande den statliga budgetprocessen, allmän och statlig 
revision, statsskuldförvaltning samt skattepolitik och skatteadministra-
tion. Detta samarbete har betydelse för att stärka förutsättningarna för 
företagandet och näringslivets villkor, liksom gjorda insatser inom bland 
annat lantmäteri och fastighetsregistrering. Cirka 55 miljoner kronor har 
sedan 1991 satsats på Lantmäteriverkets arbete. Sverige har även bidragit 
med 4 miljoner kronor till ISTC, Internationellt centrum för vetenskap 
och teknik i Moskva. ISTC är en internationell fond till stöd för 
vetenskaplig forskning för ryska vetenskapsmän och ingenjörer. Den 
sociala sektorns roll i samarbetet har ökat på senare tid. På 
demokratiområdet har bland annat journalistutbildningar genomförts.
Det är regeringens uppfattning att en ytterligare expansion av den 
ryska andelen i utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa är 
motiverad. I Ds 1997:75 påpekas att samma typer av insatser som 
genomförs i kandidatländerna till EU kan vara motiverade också i 
Ryssland, eftersom de knyter Ryssland närmare det europeiska 
samarbetet.
Regeringen anser vidare att de nordvästra delarna av Ryssland – 
städerna S:t Petersburg, Kaliningrad, Pskov, Novgorod, Archangelsk och 
Murmansk med kringliggande län samt Karelen – fortsatt skall vara 
prioriterade i samarbetet med Ryssland. En viss geografisk koncentration 
är önskvärd för att undvika splittring av de begränsade svenska 
resurserna och samtidigt möjliggöra synbara effekter av insatserna. Det 
skall dock betonas att det är fullt möjligt och önskvärt att genomföra 
angelägna projekt i andra ryska regioner. Det gäller t.ex. federala system 
och institutioner i Moskva eller projekt i andra regioner där 
reformprocessen är av särskilt intresse och där en insats kan vara av 
strategisk betydelse för det svensk-ryska samarbetet på sikt. Projekt i 
mindre reformbenägna regioner i den europeiska delen av Ryssland kan 
också vara motiverade, lämpligen som en utvidgning av redan 
existerande projekt i nordvästra Ryssland. Insatser i dessa regioner skulle 
kunna få relativt stor effekt och bidra till attitydförändringar.
Behoven av rent tekniskt stöd är fortfarande stora i Ryssland. Det är 
svårt att bedöma hur samarbetet kommer att utvecklas på längre sikt men 
utgångspunkten bör vara ett tidsperspektiv på utvecklingssamarbetet på 
närmare tio år. Tyngdpunkten i det svenska samarbetet bör fortsatt ligga 
på kunskapsöverföring och institutionsuppbyggnad, men investeringar 
bör i ökad utsträckning komma i fråga. Ett antal större investerings-
projekt med svenskt deltagande på vatten/avlopps- och fjärrvärme-
området planeras i Ryssland som en fortsättning på tidigare gjorda 
förstudier. Större flexibilitet vad beträffar möjligheten att kombinera 
tekniskt utvecklingssamarbete med materiellt stöd bör eftersträvas också 
på andra områden, till exempel genom samfinansiering med andra givare.
Samarbetsområden som förtjänar särskild uppmärksamhet från svensk 
sida under de kommande åren är den sociala sektorn, gränsöverskridande 
samarbete, stärkande av rättssystemet, utbildning och erfarenhetsutbyte 
för företagsledare och statstjänstemän, stöd till lokal självförvaltning, det 
civila samhället och massmedia, samt miljö- och energiåtgärder inklusive 
kärnsäkerhet och strålskydd.
Svenska erfarenheter på det sociala området bör även fortsättningsvis 
kunna ligga till grund för ett fördjupat samarbete med Ryssland. En 
social omsorg som lindrar de negativa konsekvenserna av 
omstruktureringen av företag och myndigheter är en förutsättning för att 
den ekonomiska reformprocessen skall bli framgångsrik i Ryssland. 
Behovsprövade socialförsäkringssystem, pensionsreformer, profylaktisk 
hälsovård, åldringsvård och arbetsmarknadspolitik är exempel på 
områden för svenska insatser. Åtgärder som förbättrar barnens situation 
bör ägnas särskild uppmärksamhet i samarbetet med Ryssland. Det kan 
gälla barn- och mödravård, arbete med barn med funktionshinder samt 
barn på institutioner eller folkhälsokampanjer riktade till ungdomar.
Ökade insatser som strävar till att uppmuntra gränsöverskridande 
samarbete mellan framför allt Ryssland och de baltiska staterna bör 
uppmuntras, mot bakgrund av att spänningarna kring de nya 
statsgränserna kvarstår. Goda relationer mellan Ryssland och dess 
grannar främjar också en positiv ekonomisk utveckling i hela 
Östersjöregionen. Insatser för att stimulera kontakter och handel mellan 
små och medelstora företag i Sverige och Ryssland bör därför prioriteras. 
Arbete pågår på svensk sida för att utröna hur sådan stimulans bäst kan 
ges.
Det säkerhetsfrämjande samarbetet med Ryssland skall utvecklas. Det 
bör bland annat utformas så att det främjar Rysslands integration i 
euroatlantiska strukturer och bidrar till förbättrade baltisk-ryska 
förbindelser. Stödet har också betydelse för att integrera Kaliningrad i ett 
regionalt samarbete.
Åtgärder som kan bidra till ett stärkande av rättsväsendet och dess 
institutioner synes också välmotiverade. Möjligheterna att genomföra 
samarbetsprojekt riktade mot åklagar- och domstolsväsendet bör 
undersökas, liksom insatser som främjar tillämpningen av rättsstatens 
principer i statsförvaltningens myndighetsutövning. Till detta anknyter 
också behovet av fasta och kända spelregler för näringslivet i Ryssland. 
Möjligen kan svenska insatser göras i syfte att stärka framför allt 
implementeringen av lagstiftningen på t.ex. områdena äganderätt, 
konkurrens- och konsumentskydd.
Sverige har som svar på en appell från president Jeltsin åtagit sig att 
under fem år ta emot totalt 1 000 unga ryska företagsledare på kortare 
perioder av utbildning och praktik i Sverige. Element av utbildning för 
ryska statstjänstemän ingår redan i flera av projekten inom det reguljära 
samarbetet. Erfarenhetsutbytet på förvaltningsområdet bör kunna 
intensifieras inom flera sektorer, både på central, regional och lokal nivå. 
Även korta vistelser i Sverige för unga ryska tjänstemän inom förvalt-
ningen ger möjligheter till att få intryck av svensk förvaltningstradition 
(t.ex. styrformer, öppenhet och serviceskyldighet gentemot medborgarna 
samt den enskilde tjänstemannens ansvar).
Svenska insatser som stöder den lokala självförvaltningen och det 
civila samhället utifrån de svenska erfarenheterna bedöms även framgent 
vara efterfrågade. Vänortsamarbetets roll är väsentligt i uppbyggandet av 
nätverk mellan svenska och ryska lokala och regionala myndigheter, 
folkrörelser och föreningar. Insatser bör därför göras för att utöka och 
intensifiera de svenska vänortskontakterna med ryska städer. Svenska 
institutets kultur- och akademiutbytesprogram är också av stor vikt för 
den demokratiska utvecklingen.
Ryska journalister har i tidigare skeden av samhällsomvandlingen i 
Ryssland deltagit aktivt i svenska samarbetsprojekt. Dagens mångfald av 
oberoende ryska massmedia betyder inte att fortsatta svenska 
projektsatsningar på området inte längre är motiverade. Undersökande 
journalistik och synen på media som en oberoende statsmakt är inga 
självklarheter i Ryssland. Fortsatta seminarier för ryska journalister är 
därför mycket angelägna, möjligen i kombination med praktik på svenska 
nyhetsredaktioner.
5.7 Ukraina
Den ukrainska reformprocessen har lett till framsteg, framför allt inom 
stabilisering och privatisering, men bristen på genomgripande 
strukturella reformer gör att Ukraina är ett av de få länder i Östeuropa där 
tillväxten har uteblivit. Vissa framsteg har dock gjorts, bland annat 
markerar en ny valuta, hryvnjan, och en ny författning från 1996 landets 
självständighet. Motståndet till privatisering har varit starkt, men 
privatiseringstakten har ökat och den privata sektorn beräknas uppgå till 
minst 50 % av BNP 1997. Stabiliseringen har varit framgångsrik i så 
måtto att inflationen, som uppgick till 10 000 % år 1993, har sjunkit till 
10 % år 1997. 
Det politiska motståndet mot reformprocessen manifesteras i det 
ukrainska parlamentet, Verchovna rada, som bland annat har motsatt sig 
privatiseringen av en rad ukrainska företag. Huruvida det 
parlamentariska motståndet minskar efter parlamentsvalet i mars 1998 
återstår att se. Ingen klar konkurrent till sittande president Leonid Kutjma 
har utkristalliserats inför nästa presidentval år 1999.
Bristen på strukturella reformer är det största hotet mot den ukrainska 
reformpolitiken. I avsaknad av strukturella förändringar växer den 
inofficiella ekonomin under det att företagens utveckling hindras av 
bristande avreglering, oklara lagar, licenser och byråkrati. Underskottet i 
statsbudgeten har hittills kunnat finansieras med hjälp av lån, vilket 
hjälpt till att hålla inflationstakten nere, men på sikt måste underskottet 
minska och budgetens sammansättning ändras. Statsbudgeten är utsatt för 
stora svårigheter med skatteindrivningen, vilket i sin tur även påverkar 
utgiftssidan. Även om utrikeshandeln ökat markant från en mycket låg 
nivå, ökar också handelsunderskottet. Företagen hämmas av omfattande 
byråkrati, bristfällig skattelagstiftning och korruption. De utländska 
investeringarna har ökat i omfattning, men är fortfarande blygsamma i 
relation till landets storlek. De haltande reformerna har utsatt 
befolkningen för påfrestningar. Den höga inflationen har urholkat 
besparingarna och försenade löneutbetalningar är vanligt förekommande. 
De sociala problemen är likartade de som förekommer i Ryssland. 
Mycket återstår att göra inom den sociala sektorn, vars tillstånd påverkar 
det folkliga stödet för ekonomiska reformer.
Den 14 juni 1994 undertecknades ett partnerskaps- och samarbetsavtal 
(PSA) mellan EG och dess medlemsstater och Ukraina, i vilket parterna 
tillerkänner varandra mest-gynnad-nationsbehandling, dock med 
sedvanliga undantag. Liksom för Ryssland innehåller Ukrainas PSA en 
bestämmelse om att 1998 undersöka om omständigheterna medger att 
förhandlingar om upprättande av ett frihandelsområde kan påbörjas. Ett 
interimsavtal om handel och handelsrelaterade frågor tillämpades 
inledningsvis, ett avtal som reglerade frågor inom gemenskapens 
kompetens, främst inom områdena varuhandel, betalningar och 
konkurrens. Interimsavtalet med Ukraina trädde i kraft den 1 februari 
1996 och PSA den 1 mars 1998.
Sveriges utvecklingssamarbete med Ukraina initierades senare än för 
övriga samarbetsländer men har ökat successivt. Fram till och med 1997 
uppgick stödet till cirka 90 miljoner kronor, varav 2,9 miljoner US-
dollar, (cirka 24 miljoner kronor) har avsatts till en EBRD-fond för 
inkapsling av den havererade reaktorn vid Tjernobyl. Stommen i det 
bilaterala samarbetet vilar på fastighetsregistrering/lantmäteri, utbildning 
av socialarbetare och kommunalt självstyre. Samarbete sker även på 
statistikområdet, genom arbetsmarknadsutbildningar och utbildning av 
journalister samt inom ramen för StartÖst. Från och med 1998 finns 
utrymme även i Sida-Östs näringslivsprogram, Advantage East. Flertalet 
av dessa projekt befinner sig i ett initialskede, varför det ännu är för 
tidigt att analysera resultaten. Ett lektorat i svenska finns vid Sjevtjenko-
universitetet i Kiev sedan 1997 och efterfrågan på svenskundervisning är 
stor. Sverige har även bidragit med cirka 16 miljoner kronor till STCU, 
ett vetenskapligt-teknologiskt center. STCU finansierar projekt som 
utförs av ukrainska forskare. Intresset för verksamheten har varit stort 
och flera hundra projekt har beviljats finansiering.
Utvecklingssamarbetet med Ukraina bör ses i ett perspektiv om 
närmare tio år och förväntas fortsätta öka inom kommande 
programperiod. Insatserna skall inriktas på områden som underlättar den 
ekonomiska och demokratiska utvecklingen. Direkt näringslivsfrämjande 
insatser och stöd till uppbyggnad av de i en marknadsekonomi 
nödvändiga institutionerna, såsom en fungerande skatteförvaltning, bör 
fortsätta. Ett fördjupat samarbete förutses inom den sociala sektorn, där 
svenska insatser bör medverka till att bygga upp nya system och 
institutioner samt till att förbättra folkhälsan. Likaså bör barnens 
situation ägnas särskild uppmärksamhet. Insatser som främjar 
akademiskt och kulturellt utbyte bör intensifieras. Energisituationen i 
Ukraina är besvärlig och energisparande åtgärder är därför angelägna. 
Även på kärnsäkerhetsområdet finns utrymme för utökat samarbete.
5.8 Vitryssland
De politiska och ekonomiska reformerna i Vitryssland har i huvudsak 
avstannat och utvecklingen har på många områden inneburit en återgång 
till förhållanden rådande under sovjettiden. Den politiska makten är 
starkt koncentrerad till presidenten. Mänskliga rättigheter såsom 
yttrande- och pressfrihet är mycket begränsade. Bristen på ekonomiska 
reformer och återgången till ett sovjetliknande ekonomiskt system har 
bland annat medfört att inflationen ökat de senare åren. Landet lider inte 
bara av en låg standard inom områden som hälso- och sjukvård, 
handikappvård mm utan har dessutom problem med alkoholism, hiv-
spridning och efterverkningar från Tjernobylkatastrofen. Vitryssland har 
därför en lång väg att gå mot fungerande demokrati, marknadsekonomi 
och ett hållbart socialt system. 
På grund av den alltmer auktoritära politiken, brott mot de mänskliga 
rättigheterna samt ovilja att ta intryck av omvärldens kritik har det varit 
svårt att samarbeta med landet. Det är därför positivt att OSSE har 
kunnat öppna ett kontor i landet och detta skall förhoppningsvis bidra till 
en mer positiv utveckling. Internationella finansiella institutioner har 
starkt begränsat sin utlåning eftersom Vitryssland inte har uppfyllt de 
villkor som varit knutna till krediterna.
I Sverige har intresset för att stödja det vitryska civilsamhället 
markerats bland annat genom ett internationellt seminarium vid 
Östersjöinstitutet i Karlskrona i november 1997. De viktigaste insatserna 
för att stödja landets utveckling bör ske inom civilsamhället. Regeringen 
anser att Sveriges stöd bör inriktas på åtgärder för att bygga upp ett 
demokratiskt samhälle genom organisationer inriktade på mänskliga 
rättigheter och samhällelig utveckling, föreningar såsom miljö-
organisationer och oberoende fackföreningar samt andra enskilda 
organisationer. Kunskapsöverföring som syftar till systemöppnande 
åtgärder skall också vara möjliga. Kontakter och utbyte på regional och 
lokal nivå bör uppmuntras, gärna i samverkan med organisationer i 
Vitrysslands grannländer. Även den sociala sektorn bör prioriteras inom 
ramen för samarbetet mellan enskilda organisationer. Student- och 
forskarutbyte bör intensifieras, liksom seminarier och 
utbildningsinsatser. En beredskap bör finnas för ett utvecklat samarbete 
när politiska och ekonomiska förutsättningar föreligger.
5.9 Centraleuropa
Förutom Estland, Lettland, Litauen och Polen, som är av regeringen 
prioriterade samarbetsländer, finns ytterligare sex kandidatländer i 
Central- och Östeuropa. Dessa är Bulgarien, Rumänien, Slovakien, 
Slovenien, Tjeckien och Ungern. Med anledning av de kommande 
förhandlingarna om medlemskap i EU är det av stort värde att öka 
kontakterna med dessa länder och stödja deras integrationssträvanden. 
Regeringen har därför avsatt särskilda medel för att främja 
integrationsarbetet med samtliga kandidatländer. Totalt avsattes fyra 
miljoner kronor under 1997 för sådana insatser och minst lika mycket 
väntas anslås för 1998. Det bör därutöver finnas utrymme för att göra 
ytterligare insatser i regionen om angelägna behov skulle uppstå.
Tjeckien och Ungern ingår båda i den grupp länder som först skall 
inleda förhandlingar med EU. Dessutom kommer dessa länder, 
tillsammans med Polen, troligen att bli medlemmar i NATO år 1999. 
Båda länderna är intressanta handelspartner för Sverige. Det aktiva 
besöksutbytet samt EU-integrationsstödet väntas bli fortsatt intensivt.
Slovenien har den högsta inkomsten per invånare bland 
kandidatländerna, i nivå med Grekland och Portugal och cirka 70 % av 
handeln sker redan med EU. Slovenien ingår i en första grupp av 
kandidatländer som påbörjar förhandlingar om medlemskap i EU 1998. 
Landet är medlem i FN:s säkerhetsråd 1998–99 och har aktivt sökt 
svenskt stöd och samarbete i flera EU-relaterade frågor.
Slovakien tillhör inte den första grupp länder som får börja förhandla 
om EU-medlemskap, vilket främst beror på brister i demokratins 
funktionssätt och institutionernas stabilitet Det är av vikt att Slovakien 
inte blir isolerat. Sverige bör därför också ha en beredskap att stödja 
landets demokratiska krafter genom t.ex. bidrag till enskilda 
organisationer och oberoende media.
Först efter parlamentsvalet våren 1997 tog Bulgariens regering itu med 
nödvändiga reformåtgärder. Samma kan sägas om Rumänien efter de val 
till parlamentet som ägde rum i november 1997. Båda länderna har en 
lång väg att gå innan de kan inleda förhandlingar om medlemskap. Det är 
mot den bakgrunden betydelsefullt med fortsatt EU-integrationsstöd.
5.10 Utvecklingsländerna i regionen 
Det finns ett antal länder i Central- och Östeuropa som enligt OECD:s 
biståndsorgan, DAC (Development Assistance Committee), klassificeras 
som utvecklingsländer på grund av deras låga inkomstnivå. Det rör sig 
om vissa länder i f.d. Sovjetunionen och f.d. Jugoslavien samt Albanien. 
Det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder omfattas inte av 
denna proposition eftersom det finansieras över det ordinarie 
biståndsanslaget, utgiftsområde 7 A, under en särskild anslagspost, 
Europa. Det kan ändå vara motiverat för helhetens skull att kortfattat här 
redogöra för det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder.
Fredsavtalet från Dayton har lagt en grund för återuppbyggnad och 
inbördes diplomatiska förbindelser på nya grundvalar mellan Bosnien-
Hercegovina, Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) och Kroatien. 
Försoningsprocessen går dock mycket långsamt, framförallt avseende 
möjligheten för flyktingar i regionen att i större omfattning återvända till 
sina ursprungliga hem. FRJ präglas alltjämt av djupa motsättningar 
mellan folkgrupperna i samhället. Etniskt betingade motsättningar 
riskerar även att försena utvecklingen i Makedonien (FYROM). Albanien 
har påbörjat vägen tillbaka mot försoning och utveckling och måste ges 
möjligheter att fortsatt spela en stabiliserande roll i området.
Ovanstående påverkar i sin tur demokratiseringstakten och respekten 
för mänskliga rättigheter över hela området. För överskådlig tid framåt 
torde således utvecklingen präglas av etniska och politiska spänningar 
inom och över de nationella gränserna. Detta riskerar försena närmandet 
till övriga Europa. Medlemskap i EU har högsta utrikespolitiska prioritet 
i de berörda länderna. För att integrationen skall ske på en socialt, 
ekonomiskt och säkerhetspolitiskt stabil grund har EU utvecklat en 
regional ansats. Den innebär att länderna i regionen på olika sätt måste 
förmås att fungera internt och tillsammans. Även de svenska insatserna i 
regionen måste präglas av ett regionalt synsätt. Biståndet skall bidra till 
långsiktig fred och integration av regionen i det europeiska samarbetet. 
Det skall syfta till att länderna i regionen förmås att fredligt lösa etniskt 
betingade konflikter och andra spänningar som finns i området. 
Uppbyggnad av demokratiska och ekonomiska strukturer samt 
gränsöverskridande insatser måste prioriteras samtidigt som humanitära 
behov fortsatt skall beaktas. Likaså skall möjligheterna tas tillvara för 
hemlösa människor i hela regionen att flytta tillbaka till sina ursprungliga 
bostäder. Detta gäller även flyktingar i tredje land som önskar återvända.
Även i Moldavien, Kaukasus (Georgien, Armenien, Azerbajdzjan) och 
Centralasien (Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, 
Uzbekistan) kommer nödvändigheten att skapa demokratiska och 
ekonomiska strukturer att stå i centrum. Insatsbehoven kommer främst 
att bestå i kunskapsöverföring till stöd för de demokratiska och 
ekonomiska reformprocesserna, inklusive insatser relaterade till 
mänskliga rättigheter. Olika frågor inom miljöområdet kommer också att 
prioriteras. Erfarenheterna från tidigare genomförda samarbetsprojekt i 
de baltiska länderna, Ryssland och Ukraina skall med fördel användas.
Det institutionsutvecklande samarbetet med Moldavien, som redan 
inletts, förutses bli relativt betydande och skall inriktas på landets 
önskemål att knytas närmare till EU. Vad gäller geografisk prioritering i 
övrigt bör stor flexibilitet gälla. En viktig faktor i sammanhanget är 
bedömningen om var förutsättningarna för ett framgångsrikt samarbete är 
störst, vilket bl.a. beror på intresset att ta del av svensk kunskaps-
överföring. Situationen i vissa av länderna torde göra det mindre 
meningsfullt att där inleda projekt i större skala.
6 Kanaler, instrument och styrning
Sammanfattning:
- De kanaler som finns för utvecklingssamarbetet med Central- och 
Östeuropa fungerar väl och kompletterar varandra. Samordningen 
av insatserna skall fortsatt ske inom Utrikesdepartementet och 
huvuddelen av samarbetet skall kanaliseras genom Sida.
- Utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa skall vägledas 
av flexibilitet vad gäller val av instrument och successivt anpassas 
till en övergång till ett normalt grannlandssamarbete. Detta innebär 
att vid sidan av gåvofinansiering skall andra instrument användas i 
ökad utsträckning, t.ex. riskkapital, garantier och krediter.
- Ytterligare insatser skall ske för att förbättra resultatstyrningen av 
östsamarbetet.
Utvecklingssamarbetet skall bedrivas med hög flexibilitet och 
insatserna skall anpassas efter samarbetsländernas utveckling och behov 
av stöd. Samarbetets utformning och de sektoriella prioriteringarna görs 
utifrån samarbetsländernas önskemål med utgångspunkt i de över-
gripande målen. Insatserna skall i första hand avse kunskapsöverföring 
och tekniskt samarbete. Inom vissa områden förekommer även 
investeringar med gåvomedel eller garanti- respektive kreditmedel. 
Garantier lämnas i form av exportkreditgarantier och som finansiellt 
stöd.
Utrikesdepartementet bär huvudansvaret för utvecklingssamarbetet 
med Central- och Östeuropa och har bland annat till uppgift att bereda 
regeringens beslut om medelsfördelningen mellan olika kanaler vilka i 
sin tur ansvarar för planering och implementering av 
samarbetsinsatserna. På basis av proposition 1994/95:160 beslutades att 
UD skall ha en samordnande roll för östsamarbetet och att medlen för 
utvecklingssamarbetet skall samlas hos UD. Anslagen fördelas mellan 
Utrikesdepartementet (säkerhetsfrämjande insatser, multilaterala organ, 
till regeringens disposition samt avsättning för förlustrisker), Sida, 
Svenska institutet samt, från och med 1998, Östekonomiska institutet. 
Vid sidan av dessa anslag tillkommer Sveriges stöd genom EU. 
 
* I stapeln ingår delposterna Säkerhetsfrämjande stöd, Multilateralt stöd, Till regeringens 
disposition och Avsättning förlustrisker.
6.1 Kanaler
6.1.1 Sida
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) hanterar 
huvuddelen av det bilaterala samarbetet med länderna i Central- och 
Östeuropa. Inom Sida handläggs samarbetsinsatserna i Central- och 
Östeuropa av en särskild avdelning Sida-Öst. Sida-Öst bildades 1995, då 
den som en del av den nya myndigheten övertog ansvaret för det arbete 
som tidigare låg på BITS, Swedecorp och SIDA.
Sidas verksamhet spänner över ett brett fält. Insatserna omfattar allt 
från institutionellt stöd på det ekonomiska och sociala området och 
näringslivsfrämjande insatser till demokratistöd och miljöinvesteringar 
och insatser för ökad kärnsäkerhet.
Sida har även getts ett särskilt uppdrag att bereda ett antal större 
energi- och miljöprojekt som delfinansieras av den s.k. Östersjömiljarden 
(se avsnitt 6.2.5).
Sida har på regeringens uppdrag tagit fram underlag till landstrategier 
för utvecklingssamarbetet. Sida har också utarbetat underlag för 
sektorstrategier, t.ex. på demokrati- och miljöområdet.
Regeringen bedömer att Sida-Östs insatser under innevarande 
samarbetsprogram har varit av stort värde för samarbetsländerna i 
Central- och Östeuropa och att det har inneburit ett närmande till normalt 
grannlandssamarbete. Regeringen bedömer att Sida-Östs organisation har 
varit effektiv och ändamålsenlig. 
Regeringen anser att insatser som främjar Estlands, Lettlands, Litauens 
och Polens EU-medlemskap generellt skall ges företräde i Sidas 
samarbete med dessa länder för den kommande treårsperioden. Inom 
ramen för det omfattande institutionsuppbyggande samarbetet skall 
insatserna ytterligare fokusera på åtgärder som har en direkt positiv 
effekt på tillnärmelseprocessen till EU. Samarbetet med Ryssland och 
Ukraina skall utökas och inriktas på att knyta dessa länder närmare 
europeiska samarbetsstrukturer.
Regeringen vill också särskilt framhålla betydelsen av en fördjupning 
av demokratisamarbetet, särskilt vad gäller insatser på rättsområdet och 
det decentraliserade samarbetet, liksom en ökning av samarbetet inom de 
sociala sektorerna. Inom näringslivsområdet är det fortsatt angeläget att 
utveckla ekonomiska regelverk och fungerande institutioner. Insatsernas 
karaktär förutses dock komma att ändras i takt med utvecklingen och i 
överensstämmelse med de åtaganden som flera av samarbetsländerna 
gjort i förmedlemskapsavtalen med EU. 
Miljöinsatser skall ges fortsatt hög prioritet och inriktas på 
institutionellt samarbete och insatser på lagstiftningens område som är 
relevanta för EU-anpassningen. Investeringsstödet inom ramen för 
Åtgärdsprogrammet för Östersjön skall fortsätta. I juni 1998 väntas 
utrikesministrarna i Östersjöområdet inom ramen för Council of the 
Baltic Sea States (CBSS) anta en slutlig Agenda 21 för Östersjöområdet. 
Denna kommer att bygga på de sju sektorsplaner för uthållig utveckling 
som redan utarbetats. Även åtgärder som föreslås inom ramen för dessa 
aktionsprogram skall beaktas inom de sektorer där Sida är verksamma.
Regeringen förutser att Sida kommer att få ett utvidgat ansvar 
framöver, dels genom att en del av det säkerhetsfrämjande samarbetet 
planeras överföras till Sida och dels genom ökade möjligheter till kredit- 
och garantigivning. 
6.1.2 Svenska institutet
Svenska institutet (SI) omvandlades den första januari 1998 från stiftelse 
till myndighet. SI har till uppgift att sprida kunskap om Sverige i utlandet 
och att svara för utbyte med andra länder inom kultur, utbildning, 
forskning och samhällsliv i övrigt. Verksamheten har under senare år allt 
mer inriktats på samarbetet med Central- och Östeuropa. Ungefär två 
tredjedelar av den totala budgeten går till insatser i regionen, inräknat vad 
som anslås inom utgiftsområde 7 B samt Visbyprogrammet och 
Östersjöstipendierna som finansieras över andra anslag.
Regeringen anser att samarbetet på de kulturella och akademiska 
områdena är viktigt för att fördjupa demokratins kultur. I samarbetet är 
två aspekter av strategisk betydelse för samarbetsländernas utveckling, 
dels etnisk och språklig integration, dels lokalt/regionalt, mellanstatligt 
samarbete. SI arbetar med kontaktskapande insatser genom expertutbyte 
och seminarier samt med språkpedagogisk kompetens såsom 
undervisning i svenska språket. 
SI:s hittillsvarande samarbete med Central- och Östeuropa har i stor 
omfattning utgått från svenska institutioners, organisationers eller 
personers önskemål om utlandskontakter. Regeringen anser att SI i 
fortsättningen i högre utsträckning skall utgå från samarbetsländernas 
behov och prioriteringar. SI bör samordna den verksamhet som riktar sig 
mot Central- och Östeuropa. SI bör också ha en beredskap att inom 
befintliga ramar kunna åta sig uppdrag och leda projekt som regeringen 
ålägger myndigheten.
I en skrivelse till regeringen betonar SI att kulturutbytet spelar en 
central roll i samarbetet med Central- och Östeuropa. Ett fritt och i god 
mening nationellt kulturliv förutsätter internationella kontakter. Denna 
form av samverkan har i vissa avseenden utvecklats till ett samarbete på 
mer lika villkor än tidigare, men de flesta samarbetsländerna har ännu 
inte de finansiella förutsättningarna för ekonomisk jämställdhet i 
samarbetet. 
Det språk- och integrationsstöd som lämnas för integration av de 
ryskspråkiga befolkningarna i Estland och Lettland är en fortsatt 
angelägen insats. Detta är även en viktig fråga i ländernas allmänna EU-
anpassning. Nära förbundet med integrationsstödet är främjandet av 
gränsregionalt samarbete. Ett förtroendefullt samarbete över gränserna är 
beroende av en demokratisk och marknadsekonomisk, jämställd och 
ekologiskt balanserad utveckling.
Regeringen instämmer i synpunkten som lämnas i Ds 1997:75 att SI 
bör ägna sig mer åt strategiska analyser för samarbetet, vilket bland annat 
kan ske genom en intensifiering av expertutbytet inom kultursektorn 
såväl som inom utbildning och forskning.
En stor del av SI:s samarbete med Central- och Östeuropa sker i form 
av kortare studiebesök av experter eller seminarier. Inom utbildnings- 
och forskningsutbytet lämnar SI bidrag dels till samarbetsprojekt mellan 
svenska universitet och högskolor och deras motsvarigheter i 
samarbetsländerna, dels ges stipendier till individuellt sökande studenter 
och forskare. Uppbyggnaden av mer varaktiga nätverk som stödjs genom 
högskolesamarbetet är av stor vikt för Sveriges fortsatta akademiska 
förbindelser med dessa länder. Stödet till akademiskt och kulturellt 
samarbete har förstärkts kraftigt genom regeringens uppdrag att 
administrera två nya omfattande stipendieprogram inom utbildnings-
området på drygt 200 miljoner kronor, Visbyprogrammet och Östersjö-
stipendierna, vilka är avsedda för samarbete med närområdet. Intresset 
för svenskundervisning har under de senaste åren ökat betydligt och 
efterfrågan förväntas öka, främst från Ukraina och Barentsområdet, under 
de närmaste åren. Denna verksamhet har stor betydelse som demokrati- 
och kulturbärare och skall fortsatt vara en viktig del av SI:s verksamhet. 
Behovet av tryckt och elektroniskt informationsmaterial är stort i 
samarbetsländerna eftersom massmedierna fortfarande präglas av viss 
osäkerhet och oregelbundenhet. SI:s arbete på detta område fyller en 
viktig funktion, inte minst det material som översätts till respektive lands 
eget språk.
6.1.3 Swedfund International AB
Swedfund International AB är ett av staten helägt aktiebolag vars 
huvuduppgift är att genom riskkapital tillsammans med svenska företag i 
samriskprojekt medverka till överföring av svenskt näringslivskunnande 
till bland annat länder i Central- och Östeuropa för att främja den 
industriella och ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Swedfunds roll 
är också att främja ökad svensk affärsverksamhet i samarbetsländerna 
och att verka som katalysator för svenska tillväxtföretags internationa-
lisering. Stöd kan ges i form av aktiekapital och lån för utveckling av 
bärkraftiga företag.
År 1991 erhöll Swedfund 165 miljoner kronor för insatser i Central- 
och Östeuropa och har sedan fått tillåtelse att använda högst 100 miljoner 
kronor av avkastningen på investeringar och lån i u-länder som säkerhet 
för upplåning på kapitalmarknaden för vidare utlåning i valuta till projekt 
i Central- och Östeuropa. Swedfund har knappt hälften av sitt 
portföljvärde i Central- och Östeuropa. Swedfund har utbetalat närmare 
240 miljoner kronor till ett tjugotal företag i Estland, Lettland, Litauen, 
Polen, Ryssland, Tjeckien och Ungern. Företagen är verksamma i en rad 
olika branscher, såsom läkemedel, papper, flygbolag, sågverk, 
skogsbruksmaskiner, textilindustri, telekommunikation och television.
Regeringen fäster stor vikt vid den roll Swedfund spelar för att bidra 
till utveckling av ett konkurrenskraftigt näringsliv i samarbetsländerna 
och är angelägen att verksamheten kan expandera och utvecklas. 
Swedfund har i skrivelse till regeringen i mars 1997 hemställt om 
ytterligare kapitaltillskott. Regeringen har som grundval för bedöm-
ningen av ett sådant tillskotts omfattning, tillsatt en översyn av 
Swedfund. Översynen, som skall presenteras under våren 1998, skall 
innehålla en analys av olika alternativ vad gäller framtida inriktning och 
omfattning av bolagets verksamhet, inklusive olika finansierings-
möjligheter. Regeringen har en beredskap för ett kapitaltillskott och 
medel har reserverats för detta ändamål under år 1998.
6.1.4 Swedfund Financial Markets AB
Bankväsendet i Estland, Lettland och Litauen utvecklas snabbt, men är 
fortfarande tämligen begränsat i omfattning, med många men ytterst små 
banker, där utlåningen är liten i förhållande till ekonomiernas storlek. 
Förtroendet för banksystemen i de baltiska länderna ökar efter en rad 
bankkriser, men mycket arbete återstår av omstrukturering och 
institutionsuppbyggnad. Utländskt ägande hjälper till att återskapa 
förtroendet för bankväsendet och dess funktion att länka sparande och 
investeringar.
Efter ett regeringsbeslut i september 1995 avsattes 240 miljoner kronor 
för riskkapitalinvesteringar i affärsbanker i de baltiska länderna. Medlen 
hämtades från vad som initialt avsattes till stöd för de baltiska valutorna. 
Avsikten var att svenska investeringar skulle hjälpa till att stabilisera 
kreditmarknaden, som präglats av bankkriser. Verksamheten bedrivs 
genom Swedfund Financial Markets AB (SFM) ett helägt dotterbolag till 
Swedfund International AB.
SFM har som strategi att långsiktigt förvalta sitt aktieinnehav, med 
avsikt att sälja när kapitalmarknaderna har uppnått en sådan 
mognadsgrad och likviditet att lokala intressen kan ta över aktieposterna. 
SFM:s insatser skall bidra till att återställa förtroendet för de lokala 
bankerna. SFM påverkar affärsbankernas verksamhet, inriktning och etik 
främst genom de styrelseposter SFM innehar och investeringarna har i 
flera fall haft en stabiliserande inverkan på bankerna.
Genom delägarskap i de största affärsbankerna och genom ett gott 
samarbete med Världsbanken, IFC och EBRD har SFM möjlighet att 
aktivt medverka och initiera nödvändiga konsolideringar och regionalt 
bidra till ett samarbete mellan bankerna i de olika länderna. I de baltiska 
länderna föreligger ett behov av bostadsfinansiering, där SFM också kan 
komma att spela en roll. Ett antal privatiseringar av statsägda banker 
återstår att genomföras, inte minst i Litauen. Här kan SFM, tillsammans 
med andra utländska aktörer, till exempel EBRD, bidra med såväl kapital 
som kunskap. Medverkan från SFM:s sida i en sådan större 
omstrukturering kan aktualisera ett kapitaltillskott till bolaget.
Regeringen anser att det är viktigt att SFM:s verksamhet ses på lång 
sikt. Investeringarna i affärsbankerna i Estland, Lettland och Litauen 
måste ses som ett långsiktigt åtagande för att medverka till utveckling av 
en stabil finansiell sektor. Den geografiska begränsningen till Estland, 
Lettland och Litauen bör i huvudsak bestå, men SFM skall beredas 
möjlighet att tillsammans med affärsbankerna de är delägare i delta i 
eventuella framtida investeringar i Sveriges övriga prioriterade 
samarbetsländer.
6.1.5 Stiftelsen Östekonomiska Institutet
Stiftelsen Östekonomiska Institutet (ÖEI) grundades 1989 av staten och 
sex av de största företagen i Sverige. Stiftelsens syfte var att främja 
kunnandet i Sverige om de ekonomiska förhållandena i Sovjetunionen 
och övriga Östeuropa. Ett nytt avtal slöts 1994 med staten samt åtta 
svenska företag. Staten förbinder sig genom det nya femåriga avtalet att 
stödja institutets verksamhet fram till 30 juni 1999. Ett beslut om en 
ökning av det statliga bidraget till 4,6 miljoner kronor årligen togs 1997 
och från och med 1998 avsätts medel till ÖEI från anslaget för 
internationellt utvecklingssamarbete i Central- och Östeuropa, (7 B).
ÖEI:s verksamhet är främst inriktad på avancerad forskning om 
omställningsprocessen i transitionsekonomier. Ett mål är att förbättra 
statistiken i transitionsekonomierna och ÖEI leder flera internationella 
forskningsprojekt som bland annat syftar till att utveckla databaser för 
företagsbeteende i Ryssland samt sex andra länder i Central- och 
Östeuropa. ÖEI har ett tiotal fast anställda internationella forskare från 
bland annat Tyskland, Ungern och USA, samt tar regelbundet emot 
gästforskare från olika länder i Central- och Östeuropa. Institutet arbetar 
nära flera ledande utbildningsinstitutioner och forskningsinstitut i 
regionen, i synnerhet i Ryssland och i de baltiska staterna. Institutet fyller 
också en viktig funktion genom att informera näringsliv och myndigheter 
i Sverige om den aktuella utvecklingen i Östeuropa, genom bland annat 
seminarier och rapporter.
Med början år 1998 leder institutet ett internationellt konsortium som 
driver RECEP, (Russian-European Centre for Economic Policy), ett 
institut för ekonomisk forskning och rådgivning i Moskva. RECEP är ett 
av de största enskilda projekten inom ramen för EU:s Tacisprogram. 
Projektet medför värdefulla kontakter på central nivå med den ryska 
regeringen.
Regeringen avser fortsätta bidra till ÖEI:s verksamhet som fyller en 
viktig funktion inom såväl forskning om transitionsekonomierna som 
policyrådgivning och utbildning. 
6.1.6 Stiftelsen Östersjöinstitutet
Stiftelsen Östersjöinstitutet grundades 1992 med uppgift att främja 
samarbete mellan Östersjöländerna. Institutet bedriver en mångsidig 
verksamhet med projekt såväl i egen regi som i samverkan med andra 
aktörer. Demokrati-, miljö- och näringslivsfrågor prioriteras. Östersjö-
institutet erhåller årliga ekonomiska bidrag från anslaget för 
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa.
I syfte att tillgodose det växande behovet av information om och 
överblick över Östersjösamarbetet, pågår inom institutet ett omfattande 
arbete för att utveckla rollen som informationscentral. Ett viktigt 
instrument i detta arbete utgörs av databasen Ballad som sedan den 1 
oktober 1997 finns på Internet på www.ballad.org. Ballad består bland 
annat av ett stort antal databaser med uppgifter om viktiga aktörer, 
adresser, projekt, nätverk, ideella föreningar, nyheter, kalendarier m.m.
Regeringen anser att Östersjöinstitutet fyller en viktig funktion såväl 
när det gäller att bidra till integrationsprocessen som i rollen som 
förmedlare av information om samarbetet i Östersjöregionen.
6.2 Instrument
6.2.1 Tekniskt samarbete, investeringar, garantier och krediter
För att genomföra insatser i Central- och Östeuropa förfogar Sverige 
över flera olika instrument såsom tekniskt samarbete, garantier för 
finansiellt stöd och exportkreditgarantier samt medel för investeringar 
och riskkapital. Hittills har insatserna främst bestått i tekniskt samarbete 
och kompetensutveckling. Det tekniska samarbetet har med tiden fått 
formen av institutionsuppbyggnad av allt mer långsiktig och fördjupad 
karaktär.
Finansiering av utrustning bör liksom tidigare i princip endast komma 
ifråga om den utgör nödvändig specialutrustning inom ramen för 
kunskapsprojekt såvida inte särskilda skäl motiverar annat. Investeringar 
med gåvomedel eller garanti- respektive kreditmedel kan göras inom 
miljö- och energisamarbetet samt inom stödet till små och medelstora 
företag via Start-Östprogrammet. Riskkapitalinvesteringar kan även 
göras inom ramarna för det baltiska investeringsprogrammet och 
Swedfunds verksamhet.
Då utvecklingssamarbetet inleddes förekom viss akuthjälp i form av 
livsmedel och visst materiel. Medel har även överförts i form av 
finansiellt stöd för att bidra till en makroekonomisk stabilisering inom 
ramen för multilateralt samordnade aktioner. 
Det är regeringens åsikt att det i det kommande samarbetsprogrammet 
bör finnas ett större utrymme för kreditgivning. 
Regeringen anser att östsamarbetet även under kommande 
programperiod bör bedrivas genom utnyttjande av flera olika instrument 
för att insatserna skall uppnå så goda resultat som möjligt. Stor 
flexibilitet skall råda i val av olika instrument, i olika länder och i olika 
skeden av reformprocessen.
6.2.2 Betalningsbalansstöd i form av lån
Under de första åren av ekonomiska reformer i början av 1990-talet hade 
länderna i Central- och Östeuropa inte någon möjlighet att finansiera sina 
underskott i bytesbalansen. G-24 ställde då upp med kompletterande lån 
för betalningsbalansstöd, utöver IMF och Världsbankens insatser. De 
länder som har hunnit längst i reformprocessen kan nu täcka 
underskotten genom att i vissa fall själva låna på den internationella 
kapitalmarknaden. I andra fall är det tillräckligt med normalt stöd från 
IMF och Världsbanken.
Sverige har sedan 1992 utfäst betalningsbalansstöd 14 gånger till 11 
länder och vissa av de tidiga lånen förfaller snart till betalning. Den totala 
utestående lånesumman omfattar drygt 140 miljoner US-dollar. Om även 
utfästelser till Rumänien och Bulgarien inkluderas, uppgår summan till 
drygt 150 miljoner US-dollar. I början av 1998 hade Ungern och Estland 
betalat tillbaka sin skuld till Sverige. Genom det svenska medlemskapet i 
EU deltar Sverige från och med 1995 i EU:s gemensamma utlåning, som 
garanteras mot EU:s budget. Regeringen bedömer att behovet av 
additionella bilaterala insatser från svensk sida kommer att vara 
begränsat. Insatser kan dock komma att övervägas i länder som från 
svensk sida anses prioriterade, t.ex. om gemensamt EU-stöd inte kommer 
till stånd.
6.2.3 Exportkreditgarantiramen
Regeringen har inrättat en exportkreditgarantiram på 2 miljarder kronor 
för de baltiska länderna och Ryssland. Affärer med Kazakstan, Ukraina 
och Vitryssland har även inkluderats avseende kredittider över ett år i 
samfinansiering med internationella finansieringsinstitutioner. Syftet 
med ramen är att bidra till att utveckla näringsliv och infrastruktur i 
berörda länder samt att bidra till ett varaktigt samarbete mellan de 
berörda länderna och svenska företag. Regeringen har sedan 1993 avsatt 
400 miljoner kronor för eventuella skadeförluster vilket belastat anslaget 
för utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa. Exportkredit-
nämnden, som handlägger ramen, har meddelat regeringen att summan 
av förbindelser och utfästelser under år 1998 kan komma att nå det 
uppsatta rambeloppet. Som underlag för ett ställningstagande om en 
eventuell höjning av rambeloppet beslöt regeringen att göra en 
utvärdering av resultaten, måluppfyllelsen och erfarenheterna av 
garantiramen. Utvärderingen överlämnades till regeringen i februari 
1998.
Utvecklingen av hittillsvarande verksamhet
I början av garantigivningen, fram till år 1996, dominerade de baltiska 
staterna belopps- och antalsmässigt med mellan 75–80 % av 
garantigivningen. Under år 1997 skedde en omsvängning med Ryssland 
som dominerande beloppsmässigt i både förbindelser och utfästelser.
Av EKN gjorda utfästelser som lett till förbindelser och garanti (affär) 
under samma eller senare år
Utfästelse
Estland
Lettland
Litauen
Ryssland
Totalt
gjord år
mkr
antal
mkr
antal
mkr
antal
mkr
antal
mkr
antal
1993/94
232,0
	27
	59,4
	12
	119,4
	8
	138,9
	6
	549,7
	53
1995
	12,6
	5
	99,8
	17
	56,6
	10
	45,8
	2
	214,8
	34
1996
	16,6
	8
	124,9
	11
	89,6
	14
	62,0
	6
	293,1
	39
1997
	-
	-
	4,0
	2
	18,9
	7
	169,0
	8
	191,9
	17
Totalt
	261,2
	40
	288,1
	42
	284,5
	39
	415,7
22
	1249,5
143
En analys av fördelningen av projekt på stora respektive små företag 
visar att bland svenska företag har stora företag varit dominerade. Bland 
dem har leverantörer av transportmedel tagit drygt en tredjedel av hittills 
gjorda utfästelser räknat i belopp och två tredjedelar av antalet affärer.
Till skillnad mot detta har en bättre spridning på olika köpare uppnåtts 
på mottagarsidan. Detta gäller bland annat för transportaffärer, där 
köparna i ett flertal fall synes bestå av mindre transportföretag. 
Fokuseringen på transportföretag i engagemangen är påfallande. 
Detta kan sammanhänga med att de baltiska staterna i stor utsträckning 
är transitländer för handeln mellan Ryssland och Vitryssland å ena sidan 
och Västeuropa å den andra. Genom exportkreditgarantiramen har dessa 
länder givits möjlighet att bygga upp en inhemsk transportkapacitet. 
Detta bedöms ha varit av stor betydelse för att länderna själva skall 
kunna ta del av de inkomster som transportsektorn genererar. Därutöver 
tillkommer att tillträde till det västeuropeiska vägnätet ges endast fordon 
som lever upp till EU:s miljö- och säkerhetskrav, vilket ländernas 
tidigare fordonsinnehav inte gör. 
Vad gäller skadefallen hänför sig med ett undantag samtliga 
skadereglerade respektive problemärenden till transaktioner som 
beslutades under de inledande dryga två åren. I början ställdes krav på ett 
visst engagemang i det garanterade projektet från det svenska företagets 
sida samt att projektet skulle ha en egen valutaintjäning. Detta ledde till 
flera projekt av joint venture-karaktär.
Av totalt 30 ärenden som lett till skadefall eller är av problemkaraktär 
hänför sig hälften till mindre och medelstora svenska företag. Små 
svenska företag och intressenter visade sig ofta sakna förmåga och 
resurser att reda ut uppkommande problem i projekten som kunnat lösas 
t.ex. genom ytterligare personal- eller kapitalresurser. Vidare ställdes 
EKN inför krav på utvärdering av en typ av projekt som man tidigare inte 
haft någon egentlig erfarenhet av.
Vid utgången av 1997 har EKN skadereglerat 16 garantiärenden och 
gjort utbetalningar på 77 miljoner kronor (varav 37 miljoner kronor 
finansierats genom avsättningarna från anslaget för östsamarbetet). 
Resten har täckts av premieintäkter. Det sammanlagda garantibeloppet 
för de ärenden för vilka skadereglering skett uppgår till cirka 216 
miljoner kronor. Den slutliga förlustsiffran för dessa ärenden väntas 
uppgå till cirka 120 miljoner kronor.
Den ovannämnda utvärderingen visar att garantiramen har haft stor 
betydelse för utvecklingen av affärsrelationerna mellan svenska företag 
och företag i de berörda länderna. Garantiramen har ökat möjligheterna 
för näringslivet i de berörda länderna att förbättra och bygga ut 
kapaciteten för ökad tillverkning av för ekonomierna värdefulla 
produkter. Garantiramen har i mottagarländerna gynnat småföretag 
främst i transportsektorn som är en viktig del i den ekonomiska 
utvecklingen.
Garantiramen är ett komplement till övriga samarbetsinsatser i Central- 
och Östeuropa. Ramen ger snabbt resultat i projekt med möjligheter till 
god spridning över flera företag på såväl svensk sida som på 
mottagarsidan. Uppväxlingskoefficienten beräknad som förhållandet 
mellan genererade affärer och insatta medel är hög. Fram till slutet av år 
1997 hade ett varuvärde av sju gånger avsatta medel överförts till 
mottagarsidan. Utsikterna att nå de övergripande målen, dvs. utveckling 
av berörda länders näringsliv och infrastruktur tillsammans med en 
uppbyggnad av långsiktiga relationer mellan svenska företag och 
länderna, bedöms som goda.
Behov och utformning av en utökad ram
Sedan den särskilda garantiramen inrättades under år 1993 har den 
politiska och ekonomiska situationen avsevärt förbättrats särskilt i de 
baltiska länderna. Även i Ryssland sker förbättringar om än inte i samma 
takt. Detta har medfört att EKN har kunnat garantera en allt större del av 
ansökningar om garantier inom sitt ordinarie system. Ett behov av en 
höjning av rambeloppet bedöms dock föreligga för att EKN skall kunna 
tillgodose efterfrågan på fortsatt garantigivning.
Tyngdpunkten i en fortsatt garantigivning bör förskjutas mot affärer 
avseende Ryssland. Garantigivning avseende de baltiska länderna bör i 
ökad utsträckning kunna hanteras inom ramen för EKN:s normala 
system. Under särskilda riskförhållanden skall emellertid garantier kunna 
utfärdas under den särskilda ramen även för dessa länder. Tills vidare 
föreligger inga starka skäl att ytterligare vidga kretsen av länder utöver 
den som gäller sedan år 1996 dvs. de redan nämnda länderna Kazakstan, 
Ukraina och Vitryssland. Samfinansieringskravet för Kazakstan, Ukraina 
och Vitryssland bör kunna frångås under förutsättning att starkare krav 
på acceptabla säkerheter, företrädesvis statsgaranti, ställs än vad som 
gäller för övriga länder.
Tidigare har utrymmet inom ramen beräknats räcka in på 2000-talet. 
Efterfrågan är nu så stor, särskilt vad gäller affärsförbindelser med 
Ryssland, att garantiramen kan bli helt intecknad tidigare, eventuellt 
redan i slutet av år 1998. Utvärderaren rekommenderar mot denna 
bakgrund att ramen utvidgas och att samtidigt vissa ändringar görs i 
villkoren för garantier. Regeringen återkommer i budgetpropositionen för 
år 1999 angående en eventuell utvidgning av exportkreditgarantiramen.
Andra länder som Finland, England och Tyskland anger som 
grundförutsättning för sin normala garantigivning att statsgaranti eller 
garanti från godkänd bank kan erhållas. Detta bör som hittills vara ett 
övergripande önskemål även för den svenska garantigivningen. Vid 
mindre affärer inom den privata sektorn kan det dock vara svårt att 
erhålla godtagbara garantier varför även projekt- och företagsrisker bör 
kunna accepteras inom ramen. I sådana fall bör EKN av sökande företag 
kräva en utförlig projektanalys och sedan själva göra en oberoende 
utvärdering av kreditrisken förenad med projektet eller företaget. I de fall 
projektfinansiering av industriprojekt och infrastrukturprojekt blir aktuell 
bör en utvärdering göras av extern expertis.
6.2.4 Ökad användning av garantier och krediter
Sida har i sitt förslag Krediter i Östsamarbetet, överlämnad till 
regeringen i december 1996, konstaterat att det finns ett stort 
investeringsbehov i offentlig infrastruktur i samarbetsländerna och att 
detta behov inte kan täckas med inhemsk resursmobilisering. Sida anser 
att genomgripande systemförändringar och institutionsutveckling på 
infrastrukturområdet normalt inte kan ske annat än i direkt anslutning till 
investeringar. Enligt Sida finns därför skäl att i högre utsträckning 
möjliggöra finansieringsstöd i direkt anslutning till det 
institutionsuppbyggande stödet. 
I utredningen föreslår Sida två huvudområden för sin medverkan i 
finansiering av investeringar, dels vid större investeringsprojekt i direkt 
samfinansiering med de multilaterala finansieringsorganen, dels för att 
utveckla finansiella system och institutioner för kommunala 
investeringar. 
Beträffande samfinansiering med de multilaterala finansierings-
organen, bl.a. IBRD, EBRD och NIB, föreslås att Sidas insats utformas 
som en gåva som kompletterar finansieringsinstitutionernas kredit eller 
genom utställande av en garanti för att mobilisera en marknads-
finansierad kredit. 
När det gäller kommunala investeringar föreslår Sida att stödet skall 
inriktas på att utveckla finansiella intermediärer antingen genom 
specialiserade kommunlåneinstitut eller genom att bygga upp kompetens 
i redan befintliga finansieringsinstitutioner. Sidas medverkan föreslås ta 
formen av uppläggning av en initial kreditlinje med garanti eller genom 
tillskjutande av grundkapital samt tekniskt stöd.
Sida föreslår i kreditutredningen att en finansieringsvolym för de två 
huvudområdena på totalt närmare 500 miljoner kronor beräknas erfordra 
anslagsmedel i form av riskavsättningar på cirka 100 miljoner kronor 
vilket förutses belasta Sidas tillgängliga ramar. Sida menar dessutom att 
det för att möjliggöra en finansieringsvolym på 500 miljoner kronor 
krävs att statsmakterna ställer ut ett garantiutrymme i nödvändig 
utsträckning.
I Ds 1997:75 ges stöd för en ökad användning av krediter i 
östsamarbetet, något som också kommer till uttryck i flera av 
remissinstansernas kommentarer. Utvärderingen och remissinstanserna 
pekar dock på behovet av en närmare analys av riskerna med det förslag 
som Sida framlagt till regeringen. 
Regeringen anser att kreditgivning bör ges ökat utrymme i samarbetet 
med Central- och Östeuropa. En ökad användning av krediter ger större 
möjligheter till samfinansieringsarrangemang och är ett naturligt led i 
anpassningen till den positiva ekonomiska utveckling som sker i 
samarbetslänaderma. Regeringen konstaterar att Sida redan nu kan 
genomföra investeringar inom miljö-, energi- och StartÖstsamarbetet 
med gåvo-, garanti-, eller kreditmedel. Regeringen föreslår att 
motsvarande ordning fortsätter med ett utökat inslag av krediter och 
garantier under kommande programperiod och ställer sig positiv till 
Sidas förslag till kreditgivning i samfinansiering med de multilaterala 
finansieringsorganen. Formerna för riskprövning samt riktlinjer och 
principer för riskavsättningar och deras förvaltning bör anpassas till de 
former för riskhantering som Sida i samråd med EKN på regeringens 
uppdrag nu håller på att ta fram för garantigivningen till u-länder. Detta 
uppdrag skall slutföras den 1 juli 1998 och kommer att tjäna som 
utgångspunkt för de närmare riktlinjerna avseende Central- och 
Östeuropa. Regeringen avser återkomma till frågan om storleken på en 
eventuell garantiram och erforderliga riskavsättningar i budget-
propositionen hösten 1998.
Regeringen är vidare beredd att pröva eventuella förslag om 
finansieringsinsatser för utveckling av system och institutioner för 
kommunal finansiering. I sådana förslag, som således bör underställas 
regeringen för godkännande, bör bland annat finansieringsarrangemang, 
ansvar, roller, risktagande och riskbedömning preciseras.
6.2.5 Andra program
Näringsdepartementet har två anslag för insatser i Central- och Östeuropa 
som går utanför det reguljära östsamarbetet. Det ena är den s.k. 
Östersjömiljarden och det andra är anslaget för klimatinsatserna.
Östersjömiljarden
Riksdagen har, på grundval av sysselsättningspropositionen 
(1995/96:222), anslagit en miljard kronor för att lyfta fram 
Östersjöregionens betydelse för tillväxt och sysselsättning i Sverige. 
Medlen skall under en treårsperiod användas för att stärka samarbete och 
utveckling kring Östersjön, bland annat genom projekt inom områdena 
livsmedel, energi, utbildning, infrastruktur och miljö. Den s.k. 
Östersjömiljarden kompletterar det reguljära samarbetet framför allt 
genom att ge större möjlighet till investeringar. Ansvaret för dessa medel 
överfördes i december 1997 från Statsrådsberedningen till Närings- och 
handelsdepartementet.
Östersjömiljardens sysselsättningseffekter kan antas vara betydande på 
längre sikt. De stora investeringsprojekten skapar förutsättningar för nya 
satsningar eftersom de har karaktären av pilotprojekt, men som tar fyra 
till fem år att genomföra. Stödet till mindre projekt och till småföretag 
har sannolikt en god sysselsättningseffekt redan på kort sikt och den 
långsiktiga karaktären av pilotprojekt och nätverksbygge är viktig.
Projekt inom områdena kunskapsöverföring, förvaltning och kultur har 
stor betydelse som brobyggen för framtiden.
En utredning lämnade i februari 1998 förslag om stöd ur Östersjö-
miljarden till små- och medelstora företag för marknadssatsningar i 
Östersjöområdet. Förslaget omfattar ett bidragssystem för finansiering av 
externa konsultkostnader och ett system för riskkapitalförsörjning. 
Utrikesdepartementet fick i samband med proposition 1994/95:160 det 
samlade ansvaret för Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och 
Östeuropa. Ansvaret för Östersjömiljarden ligger på Närings- och 
Handelsdepartementet. Mandatet och inriktningen av Östersjömiljarden 
är annorlunda än för det ordinarie utvecklingssamarbetet, men i praktiken 
finns gemensamma arbetsfält, t.ex. inom miljö- och energiområdena. 
Detta har bl.a. påtalats av utvärderingen. Samråd bör därför äga rum 
inom sådana områden för att öka effektiviteten i insatserna.
Klimatinsatser
De statliga svenska insatserna på energi- och klimatområdet i Central- 
och Östeuropa har två utgångspunkter, dels utvecklingssamarbete, dels 
energipolitiskt motiverade internationella klimatinsatser. För 
utvecklingssamarbetet på energiområdet ansvarar Sida. Samarbetet har 
närmare beskrivits i kapitel 4.5.5.
Energipolitiskt motiverade internationella klimatsinsatser ingår som en 
viktig del i den av riksdagen beslutade strategin för minskad klimat-
påverkan från energisektorn (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 
1996/97:272). Insatserna inriktas huvudsakligen på bilateralt och 
multilateralt samarbete avseende gemensamt genomförande inom ramen 
för klimatkonventionen, bland annat ett fortsatt program för utveckling 
av energisystemet i bl.a. de baltiska länderna och övriga Östeuropa. Med 
gemensamt genomförande av åtgärder mot klimatförändringar avses att 
ett land genomför åtgärder i ett annat land och räknar sig 
utsläppsminskningar tillgodo. Härigenom kan de sammanlagda 
kostnaderna för att uppnå klimatpolitiska mål reduceras väsentligt. 
Riksdagen har sedan år 1993 anvisat omkring 300 miljoner kronor för 
klimatpolitiskt motiverade svenska insatser i Baltikum och övriga 
Östeuropa. Verksamheten har hittills i huvudsak inriktats på 
fjärrvärmesektorn. Utsläppsminskningarna till följd av hittills 
genomförda projekt uppgår till cirka 300 000 ton koldioxid per år. 
Projekten har rapporterats till klimatkonventionens sekretariat som ett led 
i den pågående försöksperioden för gemensamt genomförda åtgärder. 
Vid klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto i december 1997 
beslöts att gemensamt genomförande skall kunna tillämpas som ett medel 
för att uppfylla åtaganden enligt protokollet. Närings- och 
teknikutvecklingsverket (NUTEK) ansvarade inledningsvis för 
programmet. Ansvaret överfördes den 1 januari 1998 till Statens 
energimyndighet.
Sida och Statens energimyndighet skall samverka i de avseenden som 
rör utvecklingssamarbete på energiområdet och uppfyllande av 
klimatkonventionen. Regeringen aviserade i propositionen "En uthållig 
energiförsörjning" (prop. 1996/97:84) att statliga svenska insatser på 
klimat- och energiområdet till Central- och Östeuropa kommer att bli 
föremål för utvärdering inför budgetåret 1999. Utvärderingen av de 
svenska insatserna inom energiområdet i regionen beräknas vara slutförd 
under senare delen av våren 1998. I avvaktan på resultatet av denna 
utvärdering är regeringen inte beredd att ta ställning till 
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter när det gäller svenska 
insatser på klimat- och energiområdet. Regeringen avser att återkomma 
till riksdagen i denna fråga i budgetpropositionen för år 1999.
6.3 Styrning av östsamarbetet
Regeringens huvudsakliga styrinstrument gentemot myndigheterna är 
regleringsbrevet och landstrategierna för de sex prioriterade 
samarbetsländerna. Dessa instrument möjliggör en operationalisering av 
de övergripande målen för samarbetet, vilket efterfrågades i Ds 1997:75. 
Regleringsbrevet ger allmänna preciseringar och landstrategierna ger 
ytterligare operationalisering på landnivå. Landstrategierna har också 
visat sig vara värdefulla instrument för den interna samordningen i 
Sverige mellan myndigheter och departement. Utredaren konstaterar att 
samordningen har blivit bättre och att den organisatoriska hanteringen av 
östsamarbetet med en koncentrering av medlen till UD respektive Sida 
har inneburit en effektivisering av samarbetet jämfört med tidigare. 
Regeringen anser att landstrategierna dessutom möjliggör en mer konkret 
diskussion med samarbetsländernas regeringar om samarbetets 
inriktningen. Under regeringsöverläggningarna om landstrategierna ges 
samarbetsländerna tillfälle att framföra sina prioriteringar beträffande 
inriktningen av utvecklingssamarbetet.
I Ds 1997:75 framförs kritik mot resultatanalyserna som ligger till 
grund för landstrategierna och för den långsiktiga resultatstyrningen av 
samarbetet. Utredaren menar att resultatanalyserna mest är en 
beskrivning av insatserna utan fullständig analys av samarbetets relevans, 
effekter och effektivitet. Utredaren hävdar vidare att regeringen har givit 
orealistiska instruktioner för hur resultatanalyserna skall utformas och 
vad de ska innehålla.
Regeringen instämmer i att det finns brister i resultatanalyserna och 
instruktionerna härför. Regeringen avser att tillsammans med Sida under 
1998 utföra ett metodarbete för att förbättra de resultatanalyser som skall 
ligga till grund för de reviderade landstrategierna för perioden 1999–
2001.
Databas över utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa 
Det dåvarande sekretariatet för Analys och Utvecklingssamarbete (SAU) 
tog 1994, i samband med översynen av östsamarbetet inför nuvarande 
samarbetsprogram, initiativet till att skapa en databas över samarbetet 
med Central- och Östeuropa. Syftet med databasen var att samla och 
redovisa projektinformation för att förbättra planering och uppföljning av 
samarbetet med Central- och Östeuropa samt att underlätta 
återkommande statistisk rapportering till internationella organisationer. 
Databasen skulle finnas tillgänglig vid samtliga myndigheter och verk 
med rapporteringsplikt till Utrikesdepartementet, men också hos andra 
instanser som bedriver samarbete med Central- och Östeuropa. 
Databasen handhas av Utrikesdepartementets enhet för Central- och 
Östeuropa. 
Under första kvartalet 1998 genomför UD en uppdatering och 
omstrukturering av databasen i syfte att säkerställa den som en 
tillförlitlig informationskälla, öka tillgängligheten samt utveckla 
databasen till ett fullödigt samordningsinstrument för bättre styrning av 
verksamheten. Östersjöinstitutet i Karlskrona kommer att publicera 
databasen på Internet med adress: www.ballad.org.
7 Europeiska unionens samarbete med Central- 
och Östeuropa
Sammanfattning:
- Sverige skall fortsatt verka för att EU:s omfattande samarbete med 
Central- och Östeuropa vidareutvecklas och effektiviseras. 
Ansträngningar skall göras för att förbättra koordinationen mellan 
EU:s program och bilaterala insatser. 
- Sverige har fått genomslag för vissa prioriteringar i EU:s 
samarbetsprogram, t.ex. avseende rättsligt- och inrikessamarbete, 
miljöfrågor, gränsöverskridande samarbete och det ökade 
engagemanget i Östersjö- och Barentsregionerna. Regeringen skall 
fortsatt verka för att dessa och andra frågor såsom medborgerligt 
inflytande, social trygghet och jämställdhet beaktas i alla relevanta 
sammanhang i EU:s östsamarbete.
- Regeringen skall verka för att EU:s förmedlemskapsstrategi blir ett 
effektivt instrument för att påskynda utvidgningen av EU och att 
stödet används så att nya skiljelinjer i Europa undviks.
- Regeringen ämnar vidta åtgärder för att öka andelen svensk 
upphandling i Phare och Tacis. Ett första steg i denna riktning är att 
närmare utreda ett förslag om användandet av statliga 
anbudsgarantier för offertgivande svenska företag.
7.1 Phare- och Tacisprogrammen
Europeiska unionen inledde sitt utvecklingssamarbete med de central- 
och östeuropeiska staterna åren 1989 och 1990. De första insatserna 
riktades till Polen och Ungern, ett faktum som lever kvar i programmets 
namn, Phare (Pologne et Hongrie: Aide à la Reconstruction 
Economique). Detta program har sedermera utvidgats till att gälla alla de 
centraleuropeiska och baltiska länderna samt staterna inom före detta 
Jugoslavien (Kroatien är dock för nuvarande suspenderat, hjälp ges tills 
vidare heller inte till FRJ) samt Albanien. Ett andra program, Tacis 
(Technical Assistance to the Commonwealth of Independent States), 
gäller för alla länderna inom Oberoende Staters Samvälde samt 
Mongoliet. 
Även sektoriellt har verksamheten utökats till att gälla praktiskt taget 
alla ämnesområden som faller under EU:s kompetens. När det gäller 
Phare, har detta att göra med att programmet syftar till att förbereda 
kandidatländerna för medlemskap i EU. Såsom nämnts tidigare 
formulerades vid Europeiska rådets möten i Köpenhamn 1993 och Essen 
1994 en förmedlemskapsstrategi, i vilken Phare fick en central roll. Att 
bistå ansökarländerna i anpassningen av lagar och normer till EU:s 
regelverk samt att ge råd och utbildning till de myndigheter som har att 
tillämpa de nya bestämmelserna, blev en viktig uppgift. Inrättandet av 
vissa särskilda program för gränsöverskridande regionalt samarbete (s.k. 
cross border cooperation), i vilka EU:s interna program och Phare kunde 
kombineras, föranleddes också av viljan att bredda kontaktytorna inför en 
framtida utvidgning av EU österut. I och med att regelrätta förhandlingar 
med kandidatländerna nu förbereds, har förmedlemskapsstrategin 
förstärkts och blivit det övergripande målet för hela Phareprogrammet. 
Pharemedel kommer i stigande utsträckning att kunna användas även för 
projekt som länkar samman kandidatländernas och EU:s infrastruktur. 
Också ett successivt utökat deltagande i EU:s olika gemenskapsprogram 
för medlemsstaterna kan till viss del finansieras med hjälp av Phare.
I fråga om Tacisprogrammet har en liknande koppling gjorts till de 
partnerskaps- och samarbetsavtal eller interimsavtal som har ingåtts 
mellan EU och staterna inom Oberoende Staters Samvälde. Genom 
antagandet av en ny förordning för programmet (1996) har nya 
instrument tillskapats. Även inom Tacis finns nu ett särskilt program för 
gränsöverskridande regionalt samarbete. Det har också blivit möjligt att i 
begränsad skala stödja investeringar.
Både Phare och Tacis bekostas av medel från den ordinarie EG-
budgeten. För Phareprogrammet avsätts årligen ett belopp i storleks-
ordningen 1,5 miljarder ecu, för Tacisprogrammet är motsvarande siffra 
drygt 500 miljoner ecu. Båda programmen drivs i kommissionens regi 
och medlemsstaternas inflytande utövas i särskilda förvaltnings-
kommittéer (styrkommittéer).
Även om infrastrukturprojekt ingår i båda programmen (i enstaka 
underprogram, framför allt det stora kärnsäkerhetsprogrammet, är de 
mycket omfattande), har huvuddelen av insatserna hittills bestått av 
tekniskt samarbete i olika former. Stöd till den ekonomiska 
omstruktureringen och förvaltningsbistånd har varit dominerande i både 
Phare och Tacis, om man ser till hela verksamhetsperioden, men andra 
områden, exempelvis utbildningsinsatser, miljöprojekt och initiativ inom 
den sociala sektorn har ökat sina andelar under de senaste åren.
Samarbetsprogrammen har blivit föremål för kritik från bl.a. 
Europaparlamentet och Europeiska revisionsrätten. De långsamma 
projektcyklerna och den förhållandevis låga utnyttjandegraden har 
påtalats. Också mottagarländerna och medlemsstaterna har haft kritiska 
synpunkter. Här har kommentarerna framför allt gällt den dominerande 
inriktningen på konsultinsatser, som inte följs upp av genomförbara 
projekt. Interna utvärderingar har nyligen bekräftat många av 
svagheterna. Under de senaste åren har dock en rad förbättringar av 
rutinerna genomförts i båda programmen. Antagandet av indikativa 
flerårsprogram för varje land har gett bättre möjligheter att planera 
insatserna och vid behov omfördela resurserna. Genom utökad 
samverkan med framför allt EBRD har starkare kopplingar åstadkommits 
mellan tekniskt samarbete och investeringsstöd. Övergången inom 
Phareprogrammet från en i enlighet med mottagarlandets önskemål starkt 
diversifierad verksamhet till en projektplanering styrd av målet att 
medverka till EU-anpassningen kommer sannolikt att skapa mera 
sammanhållna program. I Tacisprogrammet kan en ökad koncentration 
till större projekt ge en liknande effekt.
Trots den kritik som riktats mot EU:s samarbetsprogram, har de, i kraft 
av sina betydande resurser och sin närvaro i samtliga central- och 
östeuropeiska länderna, spelat en stor roll och kommer att fortsätta att 
göra det. Särskilt de starkare kopplingar till de politiska målen – den 
framtida anslutningen av de centraleuropeiska och baltiska staterna och 
det fördjupade samarbetet på grundval av partnerskaps- och 
samarbetsavtalen med Ryssland och övriga stater i f.d. Sovjetunionen – 
som nu görs, kan förväntas resultera i att programmen får ännu större 
betydelse.
Det är emellertid viktigt att betona att Phare och Tacis är kommissions-
program. Med de förändringar som äger rum i Phareprogrammet i 
anslutning till den förstärkta förmedlemskapsstrategin kommer 
medlemsländernas roll att bli större, eftersom rådsorganen skall ta 
ställning till de överordnade dokumenten (partnerskapen) och 
uppföljningen kommer att ske i associeringskommittéerna för respektive 
land. Icke desto mindre framstår det som särskilt värdefullt att ha svensk 
"representation" i själva kommissionen, där påverkan kan ske inifrån.
Två centrala aspekter på medlemskapsförberedelserna står i centrum 
för den förstärkta förmedlemskapsstrategin: förstärkandet av den 
institutionella och administrativa kapaciteten i kandidatländerna samt 
utvecklandet av infrastrukturen i vid mening. De finansiella resurserna 
för den förstärkta förmedlemskapsstrategin kommer att bestå av dels det 
redan existerande samarbetsprogrammet för de centraleuropeiska och 
baltiska länderna om 1,5 miljarder ecu per år, dels – fr.o.m. år 2000 – två 
nya anslag, ett för förmedlemskapsstöd på jordbruksområdet (0,5 
miljarder ecu per år) och ett för regionalpolitiskt stöd (1 miljard ecu per 
år).
För Phareprogrammet har nya riktlinjer utarbetats. Ungefär 30 % av 
insatserna förutses gå till institutionsuppbyggnad och 70 % till 
investeringsstöd, men den faktiska fördelningen kommer att variera både 
från land till land och över tiden. Dessutom skall man, så långt möjligt, 
kombinera utveckling av infrastrukturen med förstärkning av 
institutionerna. 
För åren 1998 och 1999 gäller de fleråriga indikativa program som 
godkänts för alla Phareländerna. Hur resurserna skall fördelas därefter är 
inte helt klart. Kommissionen har dock låtit förstå att särskild 
uppmärksamhet skall ägnas de kandidatländer som har längst väg att gå. 
Det finns också en konditionalitet inbyggd i den nya strategin. Om 
länderna inte längre uppfyller de grundläggande politiska och 
ekonomiska villkoren för anslutning (Köpenhamnskriterierna), eller om 
de inte förmår förverkliga sina egna åtaganden i enlighet med det 
nationella programmet för anpassning till EU:s regelverk, kan detta leda 
till minskade anslag. EU:s medlemsstater kommer att spela en avgörande 
roll vid sådana beslut.
Medlemsstaterna förutses också bli mera direkt involverade i 
genomförandet av de enskilda projekten, särskilt inom sektorn 
institutionsuppbyggnad. I de nya riktlinjerna för Phareprogrammet får 
kunskapsöverföring och rådgivning genom s.k. institutionell "twinning", 
dvs. mer långsiktig samverkan mellan vissa myndigheter och 
institutioner i medlemsstaterna och kandidatländerna, ökad betydelse. 
Samarbetet inom tredjepelarområdet, där endast medlemsstaterna kan 
förmedla praktiska erfarenheter, blir också en tung post i den förstärkta 
förmedlemskapsstrategin. Vidare utgår man ifrån att den nuvarande 
verksamheten inom TAIEX (Technical Assistance Information Exchange 
Office), som för kommissionens räkning bl.a. organiserar och bekostar 
seminarier med föreläsare från unionens institutioner och medlems-
staterna samt förmedlar expertis på lagharmonisering m.m. från EU-
länderna till kandidatländerna, skall expandera, eftersom dess mandat av 
allt att döma kommer att utvidgas till att gälla andra områden än den inre 
marknaden.
Ett område, inom vilket Ds 1997:75 noterar svag svensk närvaro, är 
EU-programmens upphandlingar. Även om enstaka framgångar 
registrerats för svenska företag och institutioner, framför allt inom 
Tacisprogrammet, står Sverige långt ned på alla sammanställningar över 
uppdragens fördelning. I sista hand är det givetvis de enskilda 
leverantörerna av varor och tjänster som skall bevaka offertförfrågningar 
och bedöma det egna intresset för att lämna anbud, men särskilt då det 
gäller de medelstora företag som ofta kan komma i fråga som 
underleverantörer har behovet av information och råd sannolikt 
underskattats. I utvärderingen konstateras att svenska företag, med sin 
kompetens och kapacitet, borde ha goda utsikter att vinna kontrakt. I den 
föreslås att någon form av statliga garantier inrättas för att under en 
övergångsperiod stödja företagen vid det ofta ganska kostsamma 
utarbetandet av anbudshandlingar. Regeringen anser förslaget vara väl 
värt att utreda närmare och kommer att undersöka vilka möjligheter som 
finns att, inom ramen för vad EU:s upphandlingsregler tillåter, ge sådant 
stöd.
7.2 Europeiska investeringsbanken
Europeiska investeringsbanken (EIB) är EU:s finansinstitut för 
långsiktiga investeringar som främjar integration, utveckling och tillväxt 
i både medlemsländerna och i flertalet av de länder med vilka EU har 
samarbetsavtal. Cirka tio procent av den totala utlåningen går till länder 
utanför EU. EIB:s verksamhet i Central- och Östeuropa inskränker sig till 
Phareländerna. Den samlade utlåningen mellan 1990 och 1996 uppgår till 
5,8 miljarder ecu. För tidsperioden 1997–2000 uppgår EIB:s utlånings-
mandat till cirka 3,5 miljarder ecu. Därutöver har en särskild lånefacilitet 
om ytterligare 3,5 miljarder ecu upprättats för ansökarländerna. Den 
största delen av EIB:s utlåning finansierar infrastrukturella projekt, 
såsom transport, telekommunikation och energi, och i synnerhet de som 
har anknytning till de transeuropeiska näten, TEN. En relativt stor andel 
går även till ramkrediter och industriprojekt. Framöver kommer 
miljöprojekt att ges särskild prioritet som en del i förberedelserna för 
ländernas medlemskap.
Europeiska investeringsfonden är en till huvuddelen gemenskapsägd 
institution som inrättades 1994. Fonden har hittills främst varit inriktad 
på investeringar i medlemsländerna men kommer att få ökande betydelse 
för finansiering av infrastrukturprojekt i kandidatländerna, och i 
synnerhet de fem som gemenskapen kommer att inleda förhandlingar 
med. Genom garantigivning stödjer fonden framväxten av gränsöver-
skridande investeringar som exempelvis de transeuropeiska näten.
Dessa två gemenskapsägda institutioner utgör viktiga finansiärer i 
EU:s kandidatländer, framför allt för infrastrukturprojekt men även inom 
miljöområdet. Banken och fonden tillämpar i stort samma villkor för sin 
utlåning till Phareländerna som för de nuvarande medlemsländerna och 
bidrar därmed till ländernas implementering av gemenskapens acquis 
communautaire. Som en av de största och viktigaste finansiärerna av 
projekt i området har EIB uppnått omfattande sektoriell och landspecifik 
kompetens. Tillsammans med Sida har EIB varit med att finansiera 
modernisering och renovering av vattenreningssystemet i Riga. 
Regeringen anser att ett närmare samarbete med de båda institutionerna 
bör eftersträvas i syfte att uppnå fler möjligheter till samarbete och 
samfinansiering, framför allt inom miljösektorn.
8 Östsamarbetet i ett internationellt perspektiv
Sammanfattning:
- Det regionala samarbetet i Östersjö- och Barentsområdena är av 
avgörande betydelse för att skapa ett politiskt stabilt och 
ekonomiskt dynamiskt norra Europa.
- Sverige skall verka för att de regionala samarbetsorganen i större 
utsträckning används för att främja handel och investeringar.
- Det nordiska närområdesprogrammet är angeläget som 
komplement till övriga insatser.
- Det är av största vikt att koordineringen av olika bilaterala och 
multilaterala aktörers insatser förbättras.
- Samfinansiering med internationella finansiella institutioner skall 
fortsätta.
8.1 Regionalt samarbete
De regionala samarbetsstrukturerna i Östersjöområdet och 
Barentsregionen är betydelsefulla instrument för att fördjupa samarbetet 
inom regionen. Östersjösamarbetet är ett viktigt forum för bland annat de 
baltiska länderna, Polen och Ryssland. Samarbetet stärker deras 
möjligheter att söka samarbete och integration i Europa baserat på egna 
utrikespolitiska prioriteringar, samtidigt som det ger möjligheter till 
dialog och samarbete mellan de baltiska staterna och Ryssland. Både 
Östersjö- och Barentsprogrammen bidrar till att ytterligare integrera 
Ryssland i ett aktivt alleuropeiskt samarbete. Det växande regionala 
samarbetet utgör en del av en nordlig dimension i EU.
De samarbetsstrukturer som finns för att leda denna regionala 
samverkan är Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och Nordiska 
ministerrådet. En viktig bas för Östersjösamarbetet i södra Sverige är 
Östersjöinstitutet i Karlskrona. Institutet bedriver en mångsidig 
verksamhet innefattande bland annat information om förhållanden i de 
baltiska staterna, Polen och Ryssland, men även konkreta 
samarbetsprojekt med dessa länder.
8.1.1 Nordiskt samarbete
Inom det nordiska samarbetet har utvecklingen i närområdena tilldragit 
sig stort intresse både från Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets 
sida. Enligt de beslut som togs år 1995 är det nordiska samarbetet inriktat 
på tre huvudområden: samarbetet inom Norden, Norden och 
Europa/EU/EES och Norden och dess närområden. Det sistnämnda 
huvudområdet innebär samverkan till förmån för utvecklingen i 
Östersjöregionen, Barentsområdet och Arktis.
Det nordiska samarbetet med de baltiska regeringarna tar sig bl.a. 
uttryck i gemensamma möten på statsministernivå i anslutning till 
Nordiska rådets årliga session. Härutöver har det blivit tradition att de 
nordiska samarbetsministrarna regelbundet träffar sina baltiska kollegor.
Under år 1998 har Sverige ordförandeskapet i nordiskt regerings-
samarbete. Ett fundamental element i Sveriges ordförandeprogram är att 
bidra till säkerhet, demokratins kultur och gynnsam ekonomisk och 
social utveckling i Nordens närområden. En stor del av de samnordiska 
insatserna riktas till de baltiska länderna. Ambition finns även att utöka 
samarbetet med nordvästra Ryssland.
Regeringen avser verka för att nordiskt samarbete och nordisk 
samverkan i närområdet flätas tätare samman. En möjlighet att 
åstadkomma en sådan sammanflätning kan vara att kanalisera ytterligare 
resurser via det nordiska närområdessamarbetet för att där igenom 
stimulera till synergi och samordning.
Nordiska ministerrådets första program för samarbete med 
närområdena tillkom år 1990 och var helt inriktat på de baltiska länderna. 
Arbetet omfattar i dag även nordvästra Ryssland. Som ett led i 
närområdessamarbetet har informationskontor etablerats i de baltiska 
huvudstäderna och i S:t Petersburg. Det nu gällande arbetsprogrammet är 
indelat i fyra temaområden: demokratiutveckling, kulturförmedling, 
bärkraftigt resursutnyttjande och utvecklande av en fungerande 
marknadsekonomi. Närområdesprogrammet finansieras inom Nordiska 
ministerrådets budget och uppgår för 1998 till 52 miljoner danska kronor, 
varav den svenska andelen är cirka 35 %.
I samarbetet mellan det nordiska informationskontoret i S:t Petersburg, 
myndigheterna i Ryssland och samarbetsparterna i det regionala 
Barentssamarbetet avser ministerrådet upprätta ett nätverk av 
kontaktpersoner i Barentsområdet med syfte att kanalisera ministerrådets 
stöd till Murmansks och Archangelsks oblaster samt Karelska 
republiken.
Nordiska rådets aktivitetsplan för 1998 är en fortsättning på det arbete 
som bedrevs år 1997: miljöfrågor, barnens situation i Nordens 
närområden och kontakter med Baltiska församlingen och med 
närområdena i Ryssland. Ett nytt sakområde är problemen kring 
brottsligheten i Nordens närområden. Stöd till de baltiska staternas EU-
medlemskap är också ett prioriterat område.
På det migrationspolitiska området är det framför allt den nordiska 
statssekreterargruppen, NSHF (Nordiska samrådsgruppen på hög nivå för 
flyktingfrågor), som arbetar med att söka förena de nordiska länderna i 
en migrationspolitisk samsyn och samarbete i migrationspolitiska 
biståndsfrågor gentemot närområdet i övrigt.
Nordiska investeringsbanken
Nordiska investeringsbanken (NIB) ägs av de fem nordiska länderna. 
NIB har som huvuduppgift att finansiera privata och offentliga projekt 
som prioriteras högt av de nordiska länderna. Förutom utlåning inom 
Norden finansierar NIB internationella projekt. Banken ger då lån till 
projekt som stödjer den ekonomiska utvecklingen i Nordens närområden 
samt till investeringar i olika delar av världen som är av ömsesidigt 
intresse för mottagarlandet och för Norden. NIB lämnar vidare garantier 
för projekt som uppfyller bankens villkor.
Den långivning från NIB som kan komma Central- och Östeuropa till 
del har tre komponenter. Den första komponenten är bankens 
projektinvesteringslån (PIL), som ges till länder med tillfredsställande 
kreditvärdighet. Det är långfristiga lån som företrädesvis lämnas till 
låntagarlandets regering eller en offentlig finansinstitution. PIL-lån kan 
dock beviljas även utan statsgaranti, i första hand till infrastruktur-
investeringar i den privata sektorn. Ett ökat intresse bland nordiska 
företag för investeringar i Central- och Östeuropa har noterats under 
1997. Den andra komponenten utgörs av särskilda investeringslån för 
projekt i de baltiska länderna. Härunder återfinns de baltiska 
investeringslån (BIL), som är en del i de nordiska ländernas baltiska 
investeringsprogram. Medlen kanaliseras främst genom de nationella 
baltiska investeringsbankerna för lån till små och medelstora företag. 
Den tredje komponenten i NIB:s utlåning till Central- och Östeuropa 
utgörs av de miljöinvesteringslån (MIL) som NIB från början av 1997 
lämnar till offentliga miljöprojekt i nordvästra Ryssland och i Östersjö-
området. Miljölånefaciliteten omfattar 100 miljoner ecu (cirka 830 
miljoner kronor) med 100 % statsgaranti från de nordiska länderna enligt 
den nordiska fördelningsnyckeln. Projekten skall bidra till att minska 
miljöbelastningen i området och reducera gränsöverskridande 
föroreningar. De första insatserna har påbörjats i Lettland och Litauen.
Riksdagen har godkänt regeringens förslag att ikläda staten ett 
betalningsansvar på 322 miljoner kronor för att uppfylla det svenska 
garantiåtagandet mot NIB och en garantiavsättning på cirka 50 miljoner 
kronor med anledning av upprättandet av miljöinvesterings-
låneordningen.
Det baltiska investeringsprogrammet
Det baltiska investeringsprogrammet (BIP) som intitierades år 1992 av 
de nordiska finans- och ekonomiministerierna, har till syfte att främja 
framväxten av små och medelstora företag i de tre baltiska länderna. 
Programmet administreras av EBRD, NIB och Nordiska projektexport-
fonden (NOPEF). I en första fas, 1992–1995, omfattade programmet 
totalt cirka 105 miljoner ecu i form av tekniskt stöd, riskkapitalsatsningar 
och lån. En särskilt viktig komponent var upprättandet av en 
investeringsbank i varje baltiskt land. 
I den andra fasen, 1995–1999, som innefattade ytterligare medel om 
cirka 70 miljoner ecu, har såväl det tekniska som det finansiella stödet 
differentierats. Bland annat har satsningen på specialiserade 
riskkapitalfonder utvidgats. BIP har haft katalytisk effekt genom att 
EBRD ställt upp med egna medel och genom att länder utanför Norden, 
främst Tyskland, lämnat additionellla bidrag.
Programmet, som är en av de största nordiska satsningarna i de 
baltiska länderna och som spelat en viktig roll som igångsättningsstöd, 
kommer inte att förlängas ytterligare. I såväl Estland som Lettland har de 
nationella investeringsbankerna nyligen fått en ändrad ägarstruktur som 
är ett tecken på att deras uppgifter gradvis breddats. En diskussion om 
formerna för avveckling av programmet kommer att inledas efter en 
utvärdering av BIP under 1998.
Även inom ramen för det baltiska investeringsprogrammet har Sverige 
ett garantiåtagande inom ramen för Nordiska investeringsbankens 
utlåning till Baltikum. Det svenska garantiåtagandet i den första fasen av 
programmet, 1992–1995, omfattade 11 310 000 ecu och i den andra 
fasen, 1995–1999, 11 640 000 ecu, sammanlagt 22 950 000 ecu, mot-
svarande cirka 210 miljoner kronor. Avsättningen för garantiramen 
uppgår till tio procent av beloppet, dvs. 2 295 000 ecu, motsvarande cirka 
21 miljoner kronor.
Nordiska miljöfinansieringsbolaget
Nordiska miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) skall främja investeringar 
av nordiskt miljöintresse i Östeuropa. NEFCO arbetar huvudsakligen 
med tre typer av projekt: modernisering av produktionsprocesser, 
produktion av miljöutrustning samt miljötjänster. Sektormässigt inriktar 
man sig mot vatten och luftföroreningar. NEFCO har ett grundkapital på 
80 miljoner ecu och medverkan i projekt kan ske genom egenkapital, lån 
eller garantier på marknadsmässiga villkor. Projekten skall vara tekniskt 
genomförbara samt ekonomiskt lönsamma. Geografiskt bedrivs 
verksamheten till drygt 70 % i Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Nordiska ministerrådet beslutade i oktober 1995 att upprätta en så 
kallad nordisk mjukgöringsfacilitet för miljöinvesteringar i närområdet 
på 100 miljoner danska kronor, dvs. en gåvokomponent som komplement 
till NEFCO:s ordinarie verksamhet. Det svenska bidraget har uppgått till 
47 miljoner kronor under åren 1996–1997. En utvärdering av 
verksamheten pågår som underlag för beslut om en eventuell fortsättning 
av mjukgöringsfaciliteten efter år 1998.
8.1.2 Östersjöstaternas råd 
Östersjöstaternas råd (Council of the Baltic Sea States, CBSS) utgör ett 
forum för att främja och fördjupa Östersjösamarbetet. Rådet bildades på 
danskt och tyskt initiativ år 1992 för koordinering och erfarenhetsutbyte 
om bland annat mellanfolkligt samarbete, demokratiuppbyggnad, 
ekonomisk utveckling och miljö. Rådet utgör en naturlig punkt för att 
driva gemensamma frågor inom Östersjöregionen. Genom ländernas 
samverkan kan regionala lösningar vad gäller t.ex. infrastruktur, miljö 
och energi utvecklas.
Rådet har en unik sammansättning genom att dess medlemskrets 
omfattar fyra EU-medlemmar (Sverige, Finland, Danmark och 
Tyskland), två EES-medlemmar (Norge och Island), fyra länder som 
söker medlemskap i EU (Polen, Estland, Lettland och Litauen), ett land 
med partnerskapsavtal med EU (Ryssland) samt Europeiska 
kommissionen. Detta ger stora möjligheter att främja regional samverkan 
och motverka nya skiljelinjer i Europa.
Rådet är utrikesministrarnas samarbetsorgan, som möts i en årlig 
session. Mellan sessionerna sköts rådet av en ämbetsmannakommitté och 
tre arbetsgrupper inom områdena ekonomiskt samarbete, demokrati och 
kärnsäkerhet.
Under året 1997/98 innehar Danmark ordförandeskapet i Rådet och har 
angivit följande prioriteringar för arbetet, vilka också stödjs av Sverige.
- demokratisk samverkan och mänskliga rättigheter,
- ekonomisk integration och sociala frågor,
- civil säkerhet,
- miljö- och kärnsäkerhet och 
- institutionellt stärkande av Östersjöstaternas råd.
På svenskt initiativ har ett arbete påbörjats rörande barnets rätt. Det 
syftar till att motverka kommersiellt, sexuellt utnyttjande av barn i 
Östersjöregionen. Om behov visar sig föreligga, kan ett mer långsiktigt 
socialt och polisiärt samarbete i regionen inledas.
Ett annat svenskt initiativ som togs vid ministermötet i Riga i juli 1997 
är att initiera ett handlingsprogram inom ramen för HELCOM för 
eliminerandet av PCB i Östersjön. Vidare beslutades på svenskt förslag 
om en regional konferens för de myndigheter som verkar för ökad 
säkerhet på Östersjön.
Utbildning är av stor betydelse för regionens utveckling och befästande 
av demokratiska idéer och institutioner. Sverige bidrar till 
Östersjöstaternas råds gemensamma projekt EuroFaculty. EuroFaculty är 
ett projekt för reformering av universiteten i de tre baltiska länderna och 
Kaliningrad avseende juridik, ekonomi och statskunskap. Dessa områden 
är viktiga även för medlemskapsförberedelserna och ländernas närmare 
relationer med EU. Det svenska stödet till Handelshögskolan och den 
planerade Juristhögskolan i Riga utgör också Sveriges bidrag till 
Eurofaculty.
Östersjöstaternas råd beslutade år 1994 att inrätta en kommissarie för 
demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, inklusive 
minoritetsrättigheter. Kommissarien granskar demokratiutvecklingen och 
de mänskliga rättigheterna i regionen, kan ta emot enskilda klagomål 
samt bidra med kunskaper och råd i MR-frågor till stater och enskilda 
organisationer i Östersjöområdet. Mandatet avsåg ursprungligen en 
treårsperiod, men har förlängts ytterligare tre år. Sverige har för avsikt att 
bistå med en tvåårig förstärkning av kommissariens kontor i form av en 
tjänsteman som är expert på mänskliga rättigheter.
8.1.3 Barentsrådet
Barentsregionen sammanbinder länder i norra Europa med likartade 
förhållanden vad gäller natur, klimat, miljö- och odlingsförhållanden. 
Avstånden är stora med gles befolkning och med mer eller mindre god 
infrastruktur. Området är rikt på naturtillgångar som mineraler, skog och 
fisk och som ännu inte vad gäller mineraler exploaterats i den ryska delen 
av regionen. Det finns sedan lång tid tillbaka en lång tradition av handel 
och samarbete i regionen. Intresset för regionen från andra länder har 
under senare år vuxit sig allt starkare både ur säkerhetspolitiskt och 
ekonomiskt perspektiv.
För att bättre tillvarata samarbetsmöjligheterna och öppna regionen 
mot Europa initierades Barentsrådet (Barents Euro-Arktiska Råd, BEAC) 
i januari 1993 i Kirkenes. Rådet består av utrikesministrarna i de fem 
nordiska länderna och Ryska Federationen samt en representant för 
Europeiska kommissionen. Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Neder-
länderna, Polen, Storbritannien, Tyskland och USA är observatörer.
Samtidigt som Barentsrådet, bildades ett Regionråd bestående av 
landshövdingarna eller motsvarande i Nordland, Troms och Finnnmark i 
Norge, Norrbotten i Sverige, Lappland i Finland samt Murmansk, 
Archangelsk och Karelen i Ryssland. I januari 1998 tillkom Västerbotten 
i Sverige och Uleåborg i Finland.
Sverige var från slutet av 1996 och under 1997 ordförande i Barents-
rådet. Ordförandeskapet överlämnades till Norge vid ett utrikesminister-
möte i Luleå den 19–20 januari 1998.
Under ordförandeskapsåret prioriterades från svensk sida bl.a. att 
stärka banden med EU och den Europeiska kommissionen, att initiera 
vissa prioriterade infrastrukturprojekt, att minska handelshinder, att 
utarbeta en handlingsplan för energieffektivisering samt att öka 
insatserna att förbättra miljön särskilt beträffande nukleärt avfall och 
kärnsäkerhet samt att främja de mellanfolkliga kontakterna.
Under 1997 stärktes banden mellan EU och Barentssamarbetet bl.a. 
genom ett särskilt möte med kommissionen i Bryssel och Barentsrådets 
ämbetsmannakommitté. Kommissionen deltar numera mer aktivt i arbetet 
än tidigare. Kommissionen har genom Tacis- och Interregprogrammen 
lämnat bidrag till projekt främst syftande till ökad kärnsäkerhet, 
energieffektivisering, bättre transportmöjligheter och nya gränsöver-
gångar.
Kommissionen lämnade vid ministermötet i januari 1998 en utförlig 
redogörelse för sina insatser i regionen. Den positiva utvecklingen i 
Barentsregionen noterades. Kommissionen rapporterade även vid 
europeiska rådets möte i Luxemburg om sitt engagemang i olika 
regionala samarbetsinitiativ bland annat i Barentsrådet.
Några av de prioriterade infrastrukturprojekten är för närvarande 
föremål för förstudier. Handelshindren i regionen har behandlats i en 
rapport. Dessa frågor fortsätter att vara av central betydelse för regionens 
utveckling. En ad hoc arbetsgrupp för energieffektivisering i regionen 
och som leds av Sverige, etablerades av Barentsrådet i januari 1998. 
Miljösamarbetet kommer även fortsättningsvis att prioriteras. Regionen 
har påbörjat utarbetandet av lokala Agenda 21-program. Det pågående 
arbetet med en Agenda 21 för hela Östersjöregionen (Baltic 21) kommer 
att få betydelse även för Barentsregionen. Frågor rörande hantering av 
nukleärt avfall och säkerheten vid kärnkraftverket på Kola får allt större 
internationell uppmärksamhet och fortsatta svenska insatser med 
utnyttjande av svensk expertis är angelägna. Samarbetet med den 
regionala nivån bör ytterligare utvecklas under perioden.
Barentssamarbetet är långsiktigt. Framstegen hittills har huvudsakligen 
varit i form av utvecklande av mellanfolkliga kontakter och mindre 
projekt på olika områden vilket är grunden för en hållbar utveckling i 
regionen. Samarbetet har nu kommit in i en mer dynamisk fas. 
Regeringen avser att öka sina insatser för Barentsregionen särskilt 
beträffande energi-, miljö- och kärnsäkerhetsfrågor samt för ökade 
mänskliga kontakter i regionen.
8.2 Andra länders utvecklingssamarbete med Central- 
och Östeuropa
De nordiska ländernas samarbetsprogram
De nordiska ländernas utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa 
sammanfaller i stor utsträckning både geografiskt och innehållsmässigt. 
De principiella målen för samarbetet är främjande av reform- och 
konsolideringsprocesserna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och 
Ryssland. Tonvikten ligger på de baltiska staterna samt Ryssland medan 
stödet till Polen minskar i omfattning. Norge lämnar mest stöd till 
Ryssland, Finland till Ryssland och Estland, Sverige fördelar stödet över 
hela Östersjöregionen och Danmark lämnar mest till Polen, Ryssland och 
Litauen.
Samarbetsformerna består till stor del av projekt och program för 
rådgivning, kunskapsöverföring samt stöd till upprättande av 
institutioner. De centrala samarbetssektorerna är miljö och energi, 
ekonomisk utveckling, demokratistöd samt säkerhetssamarbete. Dess-
utom är samarbetet i växande omfattning inriktat på de baltiska ländernas 
och Polens EU-anpassning.
Stödet för fördjupningen av ett demokratiskt samhällssystem och 
utvecklingen av en socialt bärkraftig och miljömässigt uthållig 
marknadsekonomi är centrala element i samarbetet. En målsättning 
speciellt för stödet till de baltiska staterna är främjande av deras 
suveränitet samt strävanden att integrera den rysktalande befolkningen. 
Samordningen av de nordiska ländernas bilaterala samarbete med 
Central- och Östeuropa sker genom kontinuerliga kontakter mellan 
ländernas respektive myndigheter samt inom de samarbetsorgan som har 
upprättats för samarbete. Sverige har också tagit initiativ till årliga 
östsamarbetsmöten för de nordiska länderna för att diskutera 
övergripande prioriteringar i östsamarbetet.
Andra länders utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa
Vid en jämförelse mellan nordiska och utomnordiska länders bilaterala 
utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa kan konstateras att 
insatsernas inriktning har stora likheter. Målsättningarna skiljer sig åt 
mellan olika givarländer, men generellt sett är de huvudsakliga målen att 
stödja den politiska och ekonomiska omvandlingsprocessen. En annan 
ambition är att skapa politisk säkerhet i Europa och därigenom även 
främja den egna säkerheten samt att etablera handelsförbindelser med 
samarbetsländerna.
Gemensamt för de utomnordiska länderna är att deras stöd till Central- 
och Östeuropa i allmänhet är större än de nordiska ländernas och att det 
riktas till fler länder. 
Storbritannien, Tyskland och Japan ger stöd till samtliga länder i 
regionen. Fram till 1996 omfattade det amerikanska stödet samtliga 
länder i Central- och Östeuropa. Då uppnådde Estland de mål som har 
satts upp av USA och utvecklingssamarbetet avvecklades. Även en 
gradvis utfasning av utvecklingssamarbetet med de andra två baltiska 
länderna pågår. Det finns vidare planer på att, på ett par års sikt, avveckla 
det amerikanska stödet till Ryssland. Det japanska stödet skiljer sig från 
övrigt stöd genom att till största delen bestå av lån. Det kanadensiska 
stödet var tidigare mycket brett och omfattade 26 länder i området men är 
idag koncentrerat till 11. 
Stödets sektoriella inriktning skiljer sig åt mellan olika givare. Det 
inriktas i regel mot uppbyggandet av infrastruktur och den offentliga 
sektorn. Den sektor som har erhållit mest stöd är generellt, liksom för det 
svenska samarbetet, den ekonomiska. Miljön är inte lika framträdande i 
stödet från de utomnordiska länderna som från de nordiska. Att främja 
det civila samhällets framväxt genom insatser på lokal nivå, stöd till 
enskilda organisationer och till privat företagsutveckling förekommer. 
EU:s medlemsländer ser anpassningen till unionens krav på 
medlemskap, de s.k. Köpenhamnskriterierna, som en viktig utgångspunkt 
i samarbetet. Storbritannien, Sverige, Finland, Tyskland och Danmark 
lämnar särskilt EU-integrationsstöd för att dela med sig av erfarenheter i 
form av personutbyten, seminarier och. studiebesök.
De flesta givarna lämnar sitt stöd utifrån särskilda program, i vilka 
målsättningar, sektoriella och geografiska prioriteringar samt volymer 
anges. Flera länder har, liksom Sverige, upprättat särskilda landstrategier 
där en analys av mottagarländernas ekonomiska och politiska utveckling 
ligger till grund för de beslutade insatserna.
Samordningen av östsamarbetet är komplicerad pga. mångfalden av 
insatser och tidvis konkurrerande intressen. En allmän tendens har varit 
att överföra allt mer samordningsansvar till mottagarsidan. Denna 
utveckling har redan hunnit långt i Polen och i de baltiska länderna. 
Regeringen anser att Europeiska kommissionen, genom styr-
kommittéerna för Phare och Tacis bör ha en naturlig roll att spela som 
huvudsaklig samordnare av utvecklingssamarbetet med Central- och 
Östeuropa. Den särskild kommittén, Baltic Coordination Committee, 
kopplad till Phare bör fortsatt samordna det regionala stödet till 
Östersjöländerna. En förbättring av samordningen mellan olika 
finansiärers insatser behövs för att motverka dubbelarbete och för att 
säkerställa att de medel som används i samarbetet riktas till de insatser 
som är mest angelägna. 
Den internationella samordningan av försvarsrelaterat stöd till de 
baltiska länderna hanteras från och med 1998 inom ramen för 
styrgruppen, BALTSEA. Detta forum utgör en kontaktyta mellan 
givarkretsen och Estland, Lettland och Litauen. Sverige har aktivt verkat 
för tillkomsten av denna styrgrupp.
Regeringen anser att de svenska insatserna är väl avvägda i förhållande 
till såväl den geografiska närheten till östersjöländerna som till de 
svenska anslagens storlek. En strävan i Sveriges fortsatta östsamarbete 
skall vara att samordna insatserna bättre med andra givare, nordiska såväl 
som utomnordiska.
8.3 Multilateralt samarbete
Genom ett aktivt svenskt medlemskap i en rad internationella finansiella 
institutioner och organisationer kan Sverige verka för att deras 
verksamhet skall spegla svenska prioriteringar i verksamheten i 
Östeuropa. Regeringen avser fortsatt verka för att få genomslag för 
svenska prioriteringar i de multilaterala organen. Det gäller exempelvis 
ökade satsningar på det sociala området, insatser för att främja den 
demokratiska traditionen, miljösamarbete och jämställdhet. Sverige skall 
även aktivt arbeta för samarbete och samfinansiering mellan bilaterala 
och multilaterala insatser för att uppnå synergieffekter. I detta 
sammanhang är det särskilt intressant att fortsatt knyta svenskt tekniskt 
samarbete till mer omfattande sektor- och programstöd från de 
internationella finansiella institutionerna. Likaså bör svenska bilaterala 
aktiviteter i högre utsträckning koordineras med multilaterala insatser i 
samarbetsländerna. Särskilda svenska bilaterala bidrag till multilaterala 
organisationer kan härtill vara motiverade, i synnerhet om insatser på så 
sätt kan komma till stånd där de multilaterala organen har en komparativ 
fördel eller där Sverige av olika skäl inte kan agera bilateralt.
Internationella valutafonden
Internationella valutafonden (IMF) spelar en viktig roll för länderna i 
Central- och Östeuropa. Behovet av utländska lån var stora då 
utrikeshandeln omdirigerades mot väst, den subventionerade 
energiimporten upphörde och importen från väst ökade, vilket satte 
betalningsbalansen under tryck i ett läge då det var svårt för länderna att 
låna på den internationella kapitalmarknaden. Under perioden januari 
1990 till juli 1997 uppgick de totala utfästelserna från IMF till 
transitionsländerna till 41 miljarder US-dollar. Utestående lån i slutet av 
juli 1997 var 19,3 miljarder US-dollar.
Kombinationen av villkorat betalningsbalansstöd och rådgivning 
påskyndar ländernas ekonomiska omvandling. De villkor som knyts till 
lånen sänder vidare positiva signaler till kapitalmarknaden och 
investerare om reformviljan i länderna. I slutet av 1997 hade samtliga 
medlemsländer i IMF i Central- och Östeuropa, utom Turkmenistan, 
erhållit någon form av finansiellt stöd från fonden. Medan IMF:s roll 
som rådgivare även fortsättningsvis är mycket betydelsefull för samtliga 
länder i regionen, är dess roll som finansiär med direkta bidrag till 
policy-utformningen i enskilda länder viktigast för de länder som 
befinner sig i ett tidigt skede av omvandlingsprocessen, medan de mer 
avancerade länderna nu lånar på den internationella kapitalmarknaden. 
Ett tecken på detta är att andelen privata inflöden av kapital har ökat från 
15 % 1991 till 65 % 1996. I Centraleuropa uppgår de privata flödena till 
över 90 %. För det svenska prioriterade närområdet innebär detta att 
IMF:s utlåning fortfarande fyller en funktion i Ryssland och Ukraina, 
medan IMF mer fungerar som rådgivare avseende utformningen av 
reformpolitiken i övriga länder.
Världsbanken
Världsbanken (IBRD) spelar en viktig roll genom sitt stöd till 
genomförande av strukturella reformer i Central- och Östeuropa, såväl 
genom råd som långivning. Totalt har banken under perioden 1992 till 
1997 beviljat lån om 23,6 miljarder US-dollar till regionen. 
Världsbanken har prioriterat institutionsbyggande och strukturreformer 
för att främja den privata sektorn och övergången till marknadsekonomi, 
vilket inneburit privatisering av näringslivet, modernisering och 
rehabilitering av infrastrukturen, förbättrade sociala skyddsnät inklusive 
pensionsreformer samt åtgärder inom miljöområdet. Världsbanken 
betraktar dessa prioriterade områden som relevanta för sin verksamhet 
också under de närmaste åren. 
Bankens arbetsformer skiljer sig mellan de relativt avancerade 
länderna (som Polen, Estland, Lettland, Litauen och Tjeckien) och de där 
vissa grundläggande reformer återstår (bl.a. Ryssland, Rumänien och 
Ukraina). I de förstnämnda, som har relativt god tillgång till 
internationella privata kapitalflöden, riktar banken in sig på 
policyrådgivning, tekniskt bistånd, garantier och utlåning till specifika 
insatser med hög katalytisk effekt. I den senare gruppen utgör 
policybaserad anpassningslångivning stommen i bankens verksamhet. 
Tekniskt bistånd spelar också en viktig roll i dessa länder särskilt 
beträffande institutionsbyggande.
Världsbanken stödjer kandidatländernas strävanden att bli medlemmar 
i EU och delar i stort EU-kommissionens landanalyser och 
rekommendationer. Banken ingår tillsammans med EIB, EBRD och EU-
kommissionen i en arbetsgrupp som syftar till att ta fram en strategi för 
institutionernas rollfördelning och samarbete i kandidatländerna i 
samband med EU-utvidgningen, bland annat vad gäller samfinansiering 
av projekt. Gruppen skall presentera sitt förslag inom kort.
Sverige samfinansierar ett antal projekt i Central- och Östeuropa med 
Världsbanken, främst inom energi- och miljöområdet, men även inom 
den sociala sektorn. Sverige finansierar vidare en fond för upphandling 
av svenska eller lokala konsulter för korttidsuppdrag i anslutning till 
Världsbanksprojekt. Fonden, som administreras av banken, fylldes på 
senast i juni 1997 med 16 miljoner kronor och totalt uppgår det svenska 
bidraget till 70 miljoner kronor. Sverige har också delfinansierat en 
konsultfond för den sociala sektorn i de baltiska länderna med tre 
miljoner kronor.
Förhandlingar pågår för närvarande med det internationella 
finansieringsbolaget (IFC) om en påfyllnad av den konsultfond för små 
och medelstora företag, främst i de baltiska länderna, som Sverige 
tidigare finansierat. IFC:s mål är att främja den privata sektorn genom 
miljömässigt hållbara investeringar och tekniskt stöd. IFC avser att öka 
sin närvaro i Estland, Lettland och Litauen, främst inom fyra områden: 
direktinvesteringar, riskkapitalfonder, bostadsfinansiering och privat 
sjukvård.
Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken
Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD) bildades 
1991 för att underlätta övergången till öppna, marknadsorienterade 
ekonomier och främja privata initiativ i de länder i Central- och 
Östeuropa som utvecklas i riktning mot flerpartisystem, demokrati och 
pluralism. Banken är idag aktiv i 26 länder i Central- och Östeuropa och 
har en årlig utlåning på omkring 2,5 miljarder ecu. Verksamheten är 
inriktad på lån, riskkapitalinvesteringar och garantier i främst den privata 
sektorn, men även den offentliga sektorn inkluderas. Enligt bankens 
stadga ska minst 60 % av dess insatser ske i den privata sektorn. Under 
verksamhetsåret 1996 ökade EBRD:s insatser i den privata sektorn från 
62 % till 66 %. Utvecklandet av mottagarländernas finansiella sektor och 
infrastrukturella investeringar tillmäts stor betydelse och dominerar 
bankens utlåning. 
Den svenska kapitalinsatsen finansieras genom Finansdepartementets 
utgiftsområde. Vid EBRD:s årsmöte i Sofia 1996 fattades beslut om att 
fördubbla bankens kapital till 20 miljarder ecu. Skälet till kapital-
höjningen var att den ursprungliga kapitalstorleken förväntades utgöra en 
restriktion för verksamheten redan vid slutet av år 1997. Genom 
kapitalhöjningen kan EBRD öka sin utlåning och intensifiera insatserna i 
regionen. EBRD:s utfästelser uppgick 1997 till totalt 9 miljarder ecu och 
förväntas uppgå till 14–15 miljarder ECU år 2001.
EBRD har utarbetat en s.k. gradueringspolicy, dvs. utfasning av 
EBRD:s insatser i de mottagarländer som nått längst i en omvandling till 
marknadsekonomi. I korthet innebär policyn att varje enskilt EBRD-
projekt måste vara bankmässigt sunt, additionellt, dvs. inte kunna komma 
till stånd på annat sätt, samt främja övergången till marknadsekonomi. I 
takt med att de enskilda länderna utvecklas mot mer fullfjädrade 
marknadsekonomier ska en utfasning ske kontinuerligt och automatiskt 
när dessa kriterier tillämpas. Inget av EBRD:s mottagarländer står 
emellertid i begrepp att graduera de närmaste åren. De omfattande 
investeringar som den förestående EU-utvidgningen fordrar gör att 
EBRD fortsatt kommer att vara en viktig finansiär i kandidatländerna. 
Under perioden fram till 2001 avser EBRD att öka sin verksamhet i de 
länder som befinner sig i ett tidigt stadium av transitionsprocessen, så att 
andelen skall uppgå till 40 %. Resten av insatserna skall fördelas lika 
mellan Ryssland och de länder som hunnit längst i transitionsprocessen. 
EBRD är den enda internationella finansieringsinstitution som i sin 
stadga har ett uttalat miljömandat. Inom ramen för sin verksamhet skall 
banken stödja en miljömässigt sund och hållbar utveckling. Detta sker 
genom medverkan i finansiering av renodlade miljöprojekt, men också – 
vilket är minst lika viktigt – genom att tydliga miljökrav ställs på alla de 
projekt banken är involverad i. 
Sverige samfinansierar flera insatser tillsammans med EBRD främst på 
miljöområdet, men också på näringslivsområdet i exempelvis det baltiska 
investeringsprogrammet (BIP) och inom bankväsendet, där Swedfund 
Financial Markets verksamhet i hög usträckning sker som 
parallellinvesteringar med EBRD.
EBRD driver totalt elva regionala riskkapitalfonder i olika delar av 
Ryssland och Sverige har tillsammans med Finland och Norge bidragit 
med 20 miljoner US-dollar till en riskkapitalfond i nordvästra Ryssland. 
De tre nordiska ländernas bidrag ges som tekniskt stöd, medan EBRD 
står för riskkapitalet som uppgår till 30 miljoner US-dollar. Fonden har 
hittills gjort tre investeringar; ett sågverk och ett växthus i Archangelsk, 
samt ett hotell i Murmansk.
Sverige har även en konsultfond knuten till EBRD ur vilken medel kan 
användas för svenska konsulter. Sedan år 1991 har Sverige avsatt 55 
miljoner kronor till fonden, varav 42 miljoner kronor var allokerade till 
olika insatser i slutet av år 1997. Under 1996 gjordes 5 insatser och under 
1997 gjordes 3 insatser. 
EBRD administrerar dessutom en kärnsäkerhetsfond, till vilken 
Sverige bidragit med 9 miljoner ecu (cirka 85 miljoner kronor) under 
perioden 1993–1995 och en fond för Tjernobyls inkapsling, till vilken 
Sverige bidragit med 2,5 miljoner ecu (cirka 25 miljoner kronor) år 1997.
Även om omvandlingen till marknadsekonomi nått förhållandevis 
långt i vissa av EBRD:s mottagarländer, kvarstår ett omfattande behov av 
det stöd som banken kan förmedla, särskilt vad avser utvecklingen av den 
privata sektorn. EBRD:s inriktning och verksamhet uppvisar flera 
komparativa fördelar som gör banken speciellt lämpad för framtida 
svenska samarbetsprojekt. Sammantaget bör Sverige sträva efter att i 
högre utsträckning finna samarbetsprojekt tillsammans med EBRD.
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
Medlemmarna i Organisationen för ekonomiskt samarbete och 
utveckling (OECD) delar samma värderingar i fråga om 
marknadsekonomi, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. 
OECD befinner sig i ett skede av förändring med en hårt ansträngd 
budget och det råder olika uppfattningar bland medlemsländerna i frågan 
om den fortsatta utvidgningen av medlemskretsen såväl avseende urvalet 
av länder som behovet av en strategi. Medlemsantalet uppgår nu till 29. 
Polen, Tjeckien och Ungern är de enda länder från Östeuropa som 
beviljats medlemskap (Tjeckien 1995, Ungern och Polen 1996). Med 
Slovakien pågår förhandlingar. Flera andra länder har observatörskap i 
någon eller några av de cirka 200 kommittéer som genomför OECD:s 
arbete.
OECD:s aktiviteter i icke-medlemsländer innefattar även länderna i 
Östeuropa och omfattar två program: CCET (Centre for Co-operation 
with the Economies in Transition) och SIGMA (Support for 
Improvement in Governance and Management in Central and Eastern 
European Countries). SIGMA finansieras till största delen av Phare-
medel. Sverige hade fram till och med år 1997 bidragit med cirka sju 
miljoner kronor till CCET och SIGMA. Regeringen avser att aktivt 
stödja kontakterna mellan våra samarbetsländer och OECD, bland annat 
genom ytterligare bidrag till SIGMA och CCET.
Estland, Lettland och Litauen lämnade i oktober 1996 över en 
avsiktsförklaring till OECD, i vilken de uttryckte sin vilja att bli 
medlemmar i OECD i en nära framtid samt en önskan att få ett regionalt 
OECD-program till de baltiska länderna. Detta regionala program skulle 
utgöra ett komplement till det nuvarande samarbetet mellan OECD och 
de baltiska länderna. CCET:s samarbete med de baltiska staterna är 
inriktat på jordbruk, skatter, Baltic rim economic forum, (ett program 
vars mål är att upprätta nätverk mellan regeringsexperter, privata sektorn 
och multilaterala institutioner) statistik och SIGMA-programmet.
Ryssland uttryckte önskemål om medlemskap i OECD i maj 1996 
vilket har resulterat i ett intensifierat samarbete mellan OECD och 
Ryssland i syfte att understödja en utveckling i Ryssland som på sikt 
skall kunna leda till att landet uppfyller de krav som ställs för ett 
medlemskap i OECD. Grunden till ett fördjupat samarbete mellan OECD 
och Ryssland lades i och med etableringen av en så kallad "liaison 
committee" i maj 1997. Ryssland erhåller också ett speciellt 
samarbetsprogram med drygt tjugo projekt inom områden som statistik, 
ekonomiska analyser och rådgivning.
Förenta nationernas utvecklingsprogram
Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) samordnar världs-
organisationens tekniska bistånd. UNDP har upprättat en särskild fond 
för de baltiska staterna till vilken Sverige har bidragit med åtta miljoner 
kronor. Fonden syftar till att stödja demokratiserings- och 
integrationsprocesserna, utvecklingen av offentlig förvaltning samt till att 
motverka den negativa inverkan omvandlingen haft på den sociala 
sektorn. Regeringen avser att bevilja ytterligare bidrag till fonden. 
Sverige har även bidragit med tio miljoner kronor till UNDP-program för 
språkträning och mänskliga rättigheter i Lettland och flyktingmottagning 
i Litauen. Vidare har Sverige bidragit med drygt sju miljoner kronor till 
demokratiseringsprojekt i de kaukasiska och centralasiatiska 
republikerna, Moldavien och Vitryssland. UNDP bedriver inom ramen 
för UNAIDS ett viktigt arbete i syfte att begränsa de alltmer oroande 
skadeverkningarna av hiv/aids i Central- och Östeuropa.
Europarådet
Europarådet har för närvarande 40 medlemsländer, omfattande samtliga 
central- och östeuropeiska länder förutom de tre kaukasiska republikerna, 
Bosnien-Hercegovina, Jugoslavien och Vitryssland. De två sistnämnda 
omfattas inte heller av Europarådets samarbetsprogram. Samarbets-
programmet med Central- och Östeuropa omfattar mänskliga rättigheter, 
media, rättssamarbete, utbildning, kultur, ungdomar och miljö. 
Samarbetet är uppdelat på programmen Demosthenes, Demosthenes-bis, 
Themis och LODE. Themis är inriktat på utbildning av jurister och 
rättsvårdande personal. LODE syftar till att utveckla lokal demokrati, 
medan de båda Demosthenes-programmen omfattar övrigt samarbete. 
Utöver bidraget till Europarådets reguljära budget har Sverige bidragit 
med 5,4 miljoner till samarbetsprogrammen i Central- och Östeuropa, 
särskilt riktade till insatser i de baltiska staterna och Bosnien-
Hercegovina.
Sammanfattning av Att utveckla ett grannlands-
samarbete – en utvärdering av Sveriges samarbete 
med Central- och Östeuropa (Ds 1997:75)
Den 19 juni 1997 fick utredaren professor Claes Sandgren i uppdrag att 
göra en analys och bedömning av det hittillsvarande samarbetet med 
Central- och Östeuropa med fokus på det samarbetsprogram som 
inleddes den 1 juli 1995 och som löper till och med den 31 december 
1998. Analysen skulle bygga på befintligt material. I uppdrags-
beskrivningen betonades i övrigt bl.a. EU:s program samt frågor rörande 
organisation, samordning och arbetsfördelning. Synpunkter på inrikt-
ningen av det framtida samarbetet skulle också lämnas.
På basis av de 28 utvärderingar som har gjorts av östsamarbetet under 
perioden gjordes en bedömning av samarbetets resultat på de områden 
som har utvärderats. Utvärderaren konstaterar att resultaten är mycket 
goda. Drygt 80 % av utvärderingarna uppvisar goda eller mycket goda 
resultat. Bara ett par projekt kan betecknas som misslyckanden. Skäl för 
det goda utfallet uppges vara att samarbetet har gynnsamma 
förutsättningar i form av närheten till samarbetsländerna, gemensamma 
intressen och hög utbildningsnivå i samarbetsländerna. Utvärderaren 
menar också att ett skäl kan vara att organisationen av östsamarbetet har 
förbättrats. Av de fem variabler som har granskats – relevans, 
måluppfyllelse, inre effektivitet, uthållighet och jämställdhet – skiljer den 
sistnämnda variabeln dock ut sig på ett ofördelaktigt sätt. Utvärderaren 
konstaterar att jämställdhetsperspektivet inte har fått det genomslag som 
man hade kunnat hoppas.
Utvärderaren anser att de fyra målen för samarbetet har visat sig vara 
väl valda. Den omvärldsanalys som har gjorts bestyrker deras relevans. 
Målens styrförmåga är dock ringa och det krävs därför att regeringen i 
sina andra styrinstrument ger precision åt målen. Dessutom betonas att 
utökade insatser behövs på demokratiområdet, särskilt inom 
rättsområdet. Insatserna på det ekonomiska området har varit 
ändamålsenliga. Utvärderaren anser att inriktningen av målet för detta 
område bör förskjutas från "ekonomisk omvandling" till "ekonomiskt 
samarbete" för att lyfta fram grannskapssamarbetet i Östersjöområdet. 
Miljöområdet har inte utvärderats i nämnvärd omfattning men tillgängligt 
material tyder på att också det varit ändamålsenligt. Det finns numera 
stora finansiella resurser tillgängliga för miljöinsatser i Östersjöområdet 
varför det råder en konkurrens om attraktiva projekt. Det är svårt att 
bedöma jämställdhetsperspektivets genomslag inom östsamarbetet, men 
utvärderingsmaterialet tyder på att genomslaget inte är tillfredsställande. 
Den sociala situationen i samarbetsländerna är mycket allvarlig och 
särskilt kvinnorna är drabbade, vilket motiverar ett nytt femte huvudmål 
för samarbetet, nämligen att främja social trygghet.
Utvärderaren konstaterar att länderkretsens andelar av anslagen för 
östsamarbete har förskjutits så att bl.a. Polens andel minskat och 
Rysslands ökat. Medelsfördelningen framstår därmed som väl avvägd. 
Insatser utanför det s.k. närområdet kräver klara kriterier för valen av 
projekt. Annars är risken överhängande att anslagen splittras på insatser 
utan synbara effekter. Önskan att öka handeln med Ukraina kan vara ett 
bärande skäl att expandera samarbetet med Ukraina. Utvärderaren anser 
att kravet på samfinansiering med internationell finansieringsinstitution 
vid exportkreditgarantier till Ukraina bör upphävas.
Utvärderaren anser att det har skett en väsentlig uppstramning av den 
organisatoriska strukturen. Denna framstår numera som i huvudsak 
ändamålsenlig. Samtidigt bör vikt läggas vid att den nuvarande 
organisationsstrukturen inte motverkar en övergång till ett samarbete i 
reguljära former.
UD:s handläggning av det säkerhetsfrämjande samarbetet bör dock 
ses över i ljuset av verksamhetens allt större omfattning och ändrade 
förutsättningar. Det kan finnas säkerhetspolitiska skäl att behålla 
handläggningen av vissa delar av samarbetet inom UD men stora delar av 
det säkerhetsfrämjande samarbetet borde handläggas av Sida. 
Finansdepartementets projekthandläggning bör föras över på Sida, 
eventuellt med undantag för den del av projektet som avser samarbete 
direkt mellan Finansdepartementet och dess motsvarighet i Ryssland. 
Instrument och finansieringsformer förefaller i allt väsentligt väl 
anpassade till samarbetets behov och förutsättningar. De medger stor 
variation och bredd och ger utrymme för ett stort mått av flexibilitet. Inga 
påtagliga brister eller problem i fråga om instrumenten eller 
finansieringsformerna har uppdagats under utredningsarbetet. Det kan 
anföras goda skäl för ett ökat utrymme för kreditgivning inom ramen för 
östsamarbetet. Kreditgivning kan öka finansieringen av investeringar och 
kan leda till fler samfinansieringsarrangemang. Men det kan finnas 
anledning att närmare analysera bl.a. riskerna och olika sektorers 
möjligheter att mobilisera kapital, innan man går vidare med det förslag 
om krediter i östsamarbetet som Sida har lagt fram. 
Utvärderaren anser att resultatanalyserna, vilka utgör underlag till 
landstrategierna, inte uppfyller de krav som ställs på dem i gällande 
anvisningar. De redovisar vilka insatser som har pågått eller pågår 
snarare än analyserar de resultat som har uppnåtts eller de restriktioner 
som försvårar goda resultat. Men samtidigt bör sägas att de krav som 
ställs på analyserna är orealistiska. Kraven på resultatanalyserna bör 
göras realistiska och säkerställa att dessa blir operativt relevanta för 
landstrategierna. Dessa bör baseras på ett brett underlag, förutom 
resultatanalyserna och behovsutvecklingen i landet, på Sveriges 
komparativa fördelar och, för ansökarländernas del, det nationella 
program för antagandet av EG:s regelverk som blir kärnan i respektive 
lands partnerskap för anslutning. Däremot anses att Sida-Öst har en aktiv 
och ändamålsenlig utvärderingsverksamhet. En dialog bör vidare föras 
med Svenska institutet om deras system för att säkerställa verksamhetens 
kvalitet. I många projekt saknas en dialog mellan den svenske 
genomföraren och parterna i samarbetslandet. Utvärderaren konstaterar i 
sammanhanget att det är oviktigt att upprätthålla kravet på kostnads-
delning med samarbetsländerna. Det växer nu fram ett värdefullt 
samarbete mellan myndigheter i Sverige och i samarbetsländerna. 
Samarbetet de svenska myndigheterna emellan är dock sparsamt. 
Statistiken är inte godtagbar och måste förbättras. Det saknas en allsidig 
och intresseväckande beskrivning av östsamarbetet och dess resultat, 
vilken vänder sig till riksdagen, allmänheten och media.
Regeringens strategiska styrning av östsamarbetet har förbättrats under 
de senaste åren. Landstrategiprocessen, liksom det organisatoriska 
upplägget med en koncentrering av ansvaret hos UD och Sida har 
bidragit till det.
Vissa problem finns med samordningen på miljö- och energiområdena, 
främst på grund av att olika anslag för östsamarbetet, klimatpolitiska 
insatser och Östersjömiljarden kan användas för i huvudsak samma 
ändamål. Det har framkommit att det i samarbetsländerna ibland råder 
oklarhet om Sveriges policy och arbetssätt. Det är därför viktigt att 
samordningen mellan östsamarbetet och Östersjömiljarden förbättras. 
Samordningen underlättas också i den mån som Östersjömiljardens 
medel handläggs med utnyttjande av den gängse myndighetsstrukturen. 
Inom energiområdet bör Sida-Öst och Statens Energimyndighet utarbeta 
en plan över sin inbördes samordning och arbetsfördelning. Relationen 
dem emellan bör i stora drag kunna utformas med ledning av den ordning 
som råder på miljöområdet. Bland annat bör det inrättas en 
samrådsgrupp.
För samarbetet 1994/95–98 kan 335 miljoner kronor av Sveriges årliga 
bidrag till EU hänföras till programmen Phare och Tacis. Beloppet 
motsvarar drygt 30 % av beloppet för det totala svenska stödet på 1 145 
miljoner kronor. Phare och Tacis förfogar över cirka 17 miljarder kronor 
för öststöd, vilket är drygt 20 gånger mer än det svenska bilaterala 
öststödet på 810 miljoner kronor per år. Sveriges förmåga att påverka 
programmen, anpassa sig till dem och dra nytta av dem är alltså viktig för 
en bedömning av Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa. 
Utvärderaren konstaterar att målsättningarna för Sveriges engagemang i 
Phare och Tacis får sägas vara uppfyllda i flera väsentliga avseenden. 
EU:s engagemang i Östersjöregionen har stärkts och miljöfrågorna har 
tillmätts något ökande vikt. Detsamma gäller gränsöverskridande 
samarbete. På jämställdhetsområdet har däremot föga hänt. I vad mån de 
positiva förskjutningarna av EU:s politik kan ha påverkats av Sveriges 
agerande är svårt att säga. I betydande grad sammanfaller nämligen EU:s 
prioriteringar med svenska värderingar och medlemskapet är alltjämt så 
nytt att några klara effekter av Sveriges agerande är svåra att avläsa. 
Samordningen mellan EU:s program och medlemsländernas har inte 
varit tillfredsställande. Betydelsen av samordning ökar i framtiden bl.a. 
därför att förmedlemskapsstrategin riskerar att leda till dubblering av 
insatser. EU och medlemsländerna kommer att rikta in sig på de brister 
som ansökarländerna måste komma till rätta med för att de skall uppfylla 
kraven för inträde i unionen. Samverkan med TAIEX bör därför 
eftersträvas. Det finns åtskilliga typer av insatser för vilka Sverige har 
komparativa fördelar. Sveriges bilaterala samarbete skulle vinna i 
effektivitet om det klarare riktades in på sådana insatser. Det bör 
återspeglas i kommande landstrategier.
Sverige bör vidare verka för att EU koncentrerar sig på stora och 
långsiktiga insatser vilket blir naturligt i takt med att investeringar får 
ökat utrymme inom ramen för EU:s program. Sveriges nationella 
experter inom kommissionen är en viktig resurs för insyn och påverkan. 
Det är önskvärt att de utnyttjas bättre i framtiden och om möjligt får 
positioner som är av större betydelse för svenska intressen än de 
befattningar som de vanligen haft. I ett avseende har Sveriges 
ansträngningar inte slagit väl ut. Det gäller användningen av svenska 
kunskaper och erfarenheter i genomförandet av EU-programmen. Det 
finns skäl för bl.a. svenska konsultföretag att agera men staten kan också 
vidta åtgärder, dels genom att så långt som möjligt förmedla tidig 
information om insatser och dels genom att – under en övergångsperiod – 
stödja konsultanbud genom garantier eller liknande.
Avslutningsvis anser utredaren att östsamarbetet bör utvecklas utifrån 
tre vägledande synpunkter. Den första är att sätta samarbete i centrum för 
verksamheten inom alla fält där det är möjligt med sikte på att samarbetet 
stegvis övergår i ett reguljärt, icke subventionerat samarbete. De statliga 
anslagen bör alltså under den här perioden systematiskt användas i ett 
sådant normaliseringssyfte. Man kan därvid knyta an till den utveckling i 
den riktningen som redan pågår. Den andra är att på ett bättre sätt än 
hittills identifiera Sveriges komparativa fördelar. Anslagen bör inte 
finansiera sådant som andra, resursstarka aktörer – t.ex. EU eller 
marknaden – kan ta om hand och sköta väl så bra eller bättre. Det innebär 
att också en del områden där Sverige kunde göra goda insatser väljs bort. 
Den tredje är att upprätthålla ett stort mått av flexibilitet och 
differentiering så att inte samarbetet kommer i otakt med omvärlds-
förändringarna som lär förbli snabba och oförutsägbara. Men det innebär 
också att samarbetet utformas med lyhördhet för de stora skillnader som 
utmärker samarbetsländerna och sakområdena.
Förteckning över remissinstanser
Remissinstanser som har anmodats att yttra sig:
Yttrande
Avstår
Ej svarat
Ambassaden Kiev
x
Ambassaden Moskva
x
Ambassaden Riga
x
Ambassaden Tallinn
x
Ambassaden Vilnius
x
Ambassaden Warszawa
x
Exportkreditnämnden
x
Försvarets forskningsanstalt
x
Försvarsmakten
x
Generalkonsulatet i S:t Petersburg
x
Generaltullstyrelsen
x
Kustbevakningen
x
Länsstyrelsen i Blekinge län
x
Länsstyrelsen i Dalarnas län
x
Länsstyrelsen i Gotlands län
x
Länsstyrelsen i Gävleborgs län
x
Länsstyrelsen i Göteborgs & Bohus län
x
Länsstyrelsen i Hallands län
x
Länsstyrelsen i Jämtlands län
x
Länsstyrelsen i Jönköpings län
x
Länsstyrelsen i Kalmar län
x
Länsstyrelsen i Kronobergs län
x
Länsstyrelsen i Norrbottens län
x
Länsstyrelsen i Skaraborgs län
x
Länsstyrelsen i Skåne län
x
Länsstyrelsen i Stockholms län
x
Länsstyrelsen i Södermanlands län
x
Länsstyrelsen i Uppsala län
x
Länsstyrelsen i Värmlands län
x
Länsstyrelsen i Västerbottens län
x
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
x
Länsstyrelsen i Västmanlands län
x
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
x
Länsstyrelsen i Örebro län
x
Länsstyrelsen i Östergötlands län
x
Lantmäteriverket
x
Luftfartsverket
x
NUTEK
x
Rikspolisstyrelsen
x
Riksrevisionsverket
x
Sida
x
Sjöfartsverket
x
Statens Kärnkraftinspektion
x
Statens Naturvårdsverk
x
Statens Räddningsverk
x
Statens Strålskyddsinstitut
x
Statens VA-nämnd
x
Statistiska centralbyrån
x
Statskontoret
x
Svenska institutet
x
Swedfund Financial Markets AB
x
Swedfund International AB
x
Vägverket
x
Östekonomiska institutet, Stockholm
x
Östersjöinstitutet
x
Remissinstanser som har beretts tillfälle att yttra sig:
Yttrande
Avstår 
Ej svarat
AB svensk Exportkredit
x
Ambassaden Budapest
x
Ambassaden Bukarest
x
Ambassaden Helsingfors
x
Ambassaden i Belgrad
x
Ambassaden Köpenhamn
x
Ambassaden Oslo
x
Ambassaden Prag
x
Ambassaden Reykjavik
x
Ambassaden Rom
x
Ambassaden Sarajevo
x
Ambassaden Sofia
x
Ambassaden Wien
x
Ambassaden Zagreb
x
AMU
x
Arbetsmarknadsstyrelsen
x
BIFO
x
Domstolsverket
x
EBRD - nordiska kontoret
x
Exportrådet
x
Göteborgs universitet
x
Grossistförbundet Svensk Handel
x
Hälso- och sjukv. Östeuropakom.
x
Handelshögskolan, Stockholm
x
Handelskammarförbundet
x
IBRD - nordiska kontoret
x
Industriförbundet
x
Ingenjörsvetenskapsakademin
x
Kommerskollegium
x
Kriminalvårdsstyrelsen
x
Kungliga skogs- & lantbruksakademin
x
Kungliga tekniska högskolan
x
Kungliga Vetenskapsakademin
x
Landstingsförbundet
x
Lantbrukarnas Riksförbund
x
Linköpings universitet
x
LO-TCO s biståndsnämnd
x
Lunds Universitet
x
Naturskyddsföreningen
x
Olof Palme Internationella Centrum
x
Rädda Barnen
x
Riksåklagaren
x
Riksbanken
x
Riksdagens revisorer
x
Riksförsäkringsverket
x
Statens Invandrarverk
x
Statens livsmedelsverk
x
Stockholms Universitet
x
Sv. Vatten- och avloppsverksförening
x
Svenska kommunförbundet
x
Sveriges lantbruksuniversitet
x
Umeå Universitet
x
Uppsala Universitet
x
Utrikespolitiska institutet
x
Sammanställning över remissinstansernas yttranden 
över Att utveckla ett grannlandssamarbete – en 
utvärdering av Sveriges samarbete med Central- 
och Östeuropa (Ds 1997:75)
Utvärderingen har sänts till 109 instanser för remissyttrande. Samtliga 55 
myndigheter och organisationer som anmodades inkomma med svar har 
gjort detta. Av de 54 instanser som bereddes möjlighet att inkomma med 
svar har 31 (57 %) använt sig av den möjligheten. Totalt sett har 79 % av 
alla remissinstanser inkommit med svar. Det absoluta flertalet instanser 
ansluter sig till utvärderingens allmänna slutsats att det svenska 
samarbetet generellt sett är ändamålsenligt, effektivt och flexibelt samt 
att det har förbättrats sedan 1994, då en motsvarande översyn 
genomfördes. Inga invändningar har framförts mot förslaget att det 
framtida samarbetet bör utvecklas utifrån de tre föreslagna synpunkterna:
1. att stegvis övergå till ett reguljärt, icke subventionerat samarbete,
2. att mer distinkt identifiera Sveriges komparativa fördelar samt
3. att upprätthålla ett stort mått av flexibilitet och differentiering i 
samarbetet.
Samtliga instanser stödjer förslaget om att de svenska insatserna skall 
inriktas på områden inom vilka Sverige besitter komparativa fördelar, 
dvs. där det föreligger en utvecklad svensk resursbas. Flera förslag 
lämnas på områden inom vilka Sverige besitter särskild kunskap, 
exempelvis landsbygdsutvecklingsfrågor och statistik. Flera instanser 
påpekar att Barentssamarbetet är mycket viktigt i utvecklingssamarbetet 
med Ryssland. Då Barentssamarbetet ännu inte har utvärderats, föreslås 
att en utvärdering liknande Ds 1997:75 görs av detta samarbete.
Mål
Flertalet instanser instämmer i att de fyra mål som är gällande för 
östsamarbetet är väl valda. Ingen instans opponerar sig mot förslaget att 
delar av handläggningen av det säkerhetsfrämjande samarbetet kan 
läggas över på Sida. Flera stödjer förslaget och ett par påpekar att man 
bör invänta resultatet av den pågående utvärderingen av det 
säkerhetsfrämjande stödet innan åtgärder vidtas. Ett par instanser påpekar 
att innebörden av målet för att fördjupa demokratins kultur bör förklaras 
så att detta kan tolkas som avsett. Vidare poängteras att demokratistödet 
har ökat väsentligt under senare år och att det är angeläget med fortsatt 
omfattande stöd på detta område. Särskilt betonas vikten av stöd på 
rättsområdet. Flera universitet och högskolor menar att forsknings-
samarbete mellan akademiska institutioner i Sverige och i samarbets-
länderna är en resurs som bättre borde tas tillvara i den fortsatta 
utvecklingen av grannlandssamarbetet. Flera instanser avvisar, och ingen 
stödjer explicit, förslaget om att insatserna på det ekonomiska området 
bör omformuleras från "ekonomisk omvandling" till "ekonomiskt 
samarbete". Dessa menar att utvecklingssamarbetet med tiden kommer 
att övergå till ett normalt samarbete, men att det fortfarande finns behov 
av ekonomisk stimulans för att upprätthålla östsamarbetet på en hög nivå. 
Ingen instans opponerar sig mot bedömningen att fokuseringen på VA, 
förvaltningsstöd och kärnsäkerhet bör fortsätta. Denna fokusering är 
dock för snäv och bör avse åtgärder för skyddet av Östersjön utifrån 
HELCOM:s mål. Flera instanser instämmer i att VA-området är särskilt 
viktigt.
Många stödjer och endast en instans opponerar sig mot förslaget att 
forma ett femte huvudmål för främjande av en social trygghet. Orsaken 
är det stora behovet av utökat samarbete på det sociala området. Flera 
instanser lämnar förslag på vilken typ av insatser ett socialt mål bör 
omfatta. Exempelvis betonas att ett barn- och ungdomsperspektiv måste 
anläggas på samarbetet och att insatserna på handikappområdet är 
viktiga. Det är även angeläget att inrätta ett forum med internationella 
kontakter för erfarenhetsutbyte, information och samverkan mellan 
myndigheter på det sociala området. Flera instanser stödjer införandet av 
det föreslagna målet bland annat för att främja jämställdhetsperspektivet. 
Svenska kommunförbundet menar att kommunerna även inom detta 
område kan ses som en potentiell samarbetspartner. En instans anser att 
den framtida inriktningen på samarbetet bör prioritera de sociala 
sektorerna på bekostnad av stödet riktat till omvandlingen från plan- till 
marknadsekonomi.
Samarbetsländer
Ingen instans motsätter sig förslaget att Ukraina skall bli ett prioriterat 
land i östsamarbetet och att det även skall finnas beredskap för ett utökat 
samarbete med Vitryssland om förutsättning ges. Ingen invänder mot att 
Polens roll som prioriterat samarbetsland tonas ned.
Regeringens styrning
Många instanser instämmer i att regeringens styrning av östsamarbetet 
har förbättrats avsevärt sedan den förra översynen 1994, men instämmer 
även i förslaget på ytterligare förbättringar. Flera instanser påpekar 
vikten av god styrning. Bland annat betonas att en tidig beredning med 
fackmyndigheters medverkan kan skapa underlag för bättre 
resultatstyrning. Flera instanser betonar vikten av att samarbetsländerna 
bör delta i framtagningsprocessen av landstrategierna för att säkerställa 
relevansen i samarbetet. Landstrategiernas värde för bedömningar av 
biståndsengagemanget betonas, men samtidigt efterlyses strategi-
dokument av mer översiktligt slag för alla Phare- och Tacisländer.
Ett stort antal instanser instämmer i att statistikproduktionen måste 
förbättras. Bland annat betonas vikten av att följa OECD:s standard för 
biståndsstatistik så att statistiken görs jämförbar med annan bistånds-
statistik. Flera instanser menar att den befintliga databasen måste göras 
tillgänglig via Internet för att uppnå avsedd effekt. Flera instanser 
poängterar, precis som utredaren, vikten av att det finns lättillgänglig 
information och statistik om östsamarbetet, bland annat på engelska. 
Förslag lämnas även på att en publikation som fortlöpande redogör för 
östersjösamarbetets olika inslag skall ges ut.
Samordning
Många instanser anser att östsamarbetet behöver samordnas bättre rent 
generellt. Bland annat genom att ställa tydligare krav på berörda 
myndigheters återrapportering av resultaten från genomförda insatser. 
Flera instanser stödjer, och ingen motsätter sig, förslaget att samord-
ningen mellan det ordinarie östsamarbetet och östersjömiljarden bör 
förbättras. Detta skulle underlättas om samordningen inom Regerings-
kansliet förbättras och om östersjömiljardens medel hanteras med 
utnyttjande av den gängse myndighetsstrukturen för utvecklings-
samarbete i Central- och Östeuropa. En instans menar att möjligheterna 
till långsiktig, strategisk uppbyggnad av samarbetet inom utbildning och 
forskning försvåras av den nuvarande mycket splittrade finansierings-
formen mellan östsamarbetet och östersjömiljarden. Vad gäller det 
framtida samarbetet på energiområdet delar NUTEK i stort 
utvärderingens förslag om att NUTEK/Statens Energimyndighet och Sida 
skall samordna sina energiinsatser. Även Naturvårdsverket framhåller 
vikten av ytterligare samordning mellan exempelvis Sida och 
NUTEK/Energimyndigheten. Sida informerar om att de i samråd med 
NUTEK har beslutat inrätta en samrådsgrupp där även UD och N skall 
ingå.
Finansieringsformer
Ingen instans motsätter sig slutsatsen att de finansieringsformer som är 
gällande för samarbetet i allt väsentligt är väl anpassade till samarbetets 
behov och förutsättningar. I flera remissvar påpekas att en samordning av 
finansieringsformerna och administrationen av dessa är nödvändig. En 
instans anser att gåvofinansiering bör begränsas till investeringar i 
kunskap i icke-intäktsgenererande organisationer. Vidare tillstyrks 
utvärderarens bedömning att utrymmet för kreditgivning kan ökas och att 
det behövs en djupare analys av det förslag som har lagts av Sida om 
krediter i östsamarbetet. Flera instanser instämmer i förslaget att 
samfinansieringskravet för utnyttjande av den särskilda garantiramen 
(Baltramen) vid affärer med Ukraina bör förändras. Exportkredit-
nämnden föreslår att detta även skall gälla för Kazakstan och 
Vitryssland. Industriförbundet anser att ramen även bör utvidgas till de 
tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien och Kaukasus.
Sverige och EU
Flera instanser instämmer i att samordningen mellan EU:s och 
medlemsländernas program inte har varit särskilt god. Bland annat 
betonas att växelspelet mellan bilaterala och multilaterala insatser har 
blivit viktigare efter medlemskapet i EU och att samordningen därmed 
måste förbättras. Synpunkter lämnas på att Sverige i för liten 
utsträckning utnyttjar sina formella möjligheter att påverka Phare- och 
Tacisprogrammen på miljöområdet. Ett stort antal instanser stödjer 
förslaget om att svenska staten kan vidta åtgärder för att stödja svenska 
konsulters engagemang inom EU genom garantier eller liknande 
eftersom så få svenska konsultföretag har hävdat sig väl i konkurrensen 
om uppdrag. Bland annat påpekas att en orsak till detta är att medlen från 
EU:s komplicerade och svåröverskådliga program betalas ut först sedan 
projekten har genomförts. Vidare föreslås att en särskild servicefunktion 
inrättas med kompetens att ge kvalificerade kurser och konkreta råd till 
svenska konsultföretag. Förslag lämnas på att ett ekonomiskt stöd likt det 
som lämnas till danska och norska konsulter bör övervägas även i 
Sverige för att främja ökad medverkan i EU-arbetet.
Regionala samarbetsprojekt
Flera instanser påtalar att man i de svenska länen besitter betydande 
kompetens för uppbyggande av den regionala förvaltningen i Östeuropa. 
För att denna specialistkompetens och erfarenhet skall kunna överföras 
krävs ett fortsatt och helst förstärkt stöd till regionala samarbetsprojekt.
Förkortningsordlista
AMS	Arbetsmarknadsstyrelsen
AMU	Arbetsmarknadsutbildning
BALTBAT	Baltisk bataljon för fredsbevarande insatser
BALTRON	Baltic Naval Squadron
BEAC	Barents Euro-Arktiska Råd
BIP	Baltiska investeringsprogrammet
BITS	Beredningen för Internationellt Tekniskt-
	Ekonomiskt Samarbete
CBSS	Council of the Baltic Sea States
DAC	OECD:s biståndskommitté
EAPR	Euro-atlantiska Partnerskapsrådet
EBRD	Europeiska återuppbyggnads- och 
	utvecklingsbanken
EG	Europeiska gemenskaperna
EIB	Europeiska investeringsbanken
EKN	Exportkreditnämnden
EMU	Europeiska valutaunionen
EU	Europeiska unionen
FN	Förenta nationerna
G-24	Group 24 ( tjugofyra ledande industri-
	länder i världen)
G-7	Group 7 ( sju ekonomiskt ledande länder 
	i världen)
HELCOM	Helsingforskommissionen
IAEA	Internationella Atomenergiorganet
IBRD	Internationella banken för återuppbyggnad och 
	utveckling, Världsbanken.
IMF	Internationella valutafonden
INTERREG	EU:s program för gränsöverskridande 
	samarbete
IOM	Internationella Migrationsorganisationen
MIL	Miljöinvesteringslåneordningen
MR	Mänskliga rättigheter
NATO	North Atlantic Treaty Organization
NEFCO	Nordiska miljöfinansieringsbolaget
NGO	Icke-statlig organisation
NIB	Nordiska investeringsbanken
NMR	Nordiska ministerrådet
NOPEF	Nordiska projektexportfonden
NUTEK	Närings- och teknikutvecklingsverket
OECD	Organisationen för ekonomiskt samarbete och 
	utveckling
OSS	Oberoende staters samvälde
OSSE	Organisationen för säkerhet och samarbete i 
	Europa
PFF	NATO:s samarbetsprogram Partnerskap för
	fred
Phare	Pologne et Hongrie, Aide à la Reconstruction 
	Economique. EU:s samarbetsprogram för 
	Central- och Östeuropa.
PIL	Projektinvesteringslåneordningen
PSA	Partnerskap- och samarbetsavtal
RGSL	Riga Graduate School of law/ Juristhögskolan i 
	Riga
RRV	Riksrevisionsverket
SAU	Sekretariatet för Analys och utvecklings-
	samarbete
SEI	Stockholm Environment Institute 
SFM	Swedfund Financial Markets AB
SI	Svenska institutet
Sida	Styrelsen för internationellt utvecklings-
	samarbete
SIP	SKI:s program för Central- och Östeuropa
SKI	Statens kärnkraftinspektion
SLU	Sveriges lantbruksuniversitet
SNF	Svenska naturskyddsföreningen
SNV	Statens naturvårdsverk
SSE	Handelshögskolan i Riga
SSI	Statens strålskyddsinstitut
Tacis	Technical Assistance to the Commonwealth of 
	Independent States.
	EU:s samarbetsprogram för OSS
TAIEX	Technical Assistance Information Exchange 
	Office i Bryssel
UNDCP	FN:s drogbekämpningsprogram
UNDP	FN:s utvecklingsprogram
UNHCR	FN:s flyktingkommissariat
Utgiftsområde 7	Utgiftsområdet för internationellt bistånd. 
	Omfattar Internationellt utvecklingssamarbete
	(7A) samt Samarbete med Central- och 
	Östeuropa (7B)
VEU	Västeuropeiska unionen
WTO	Världshandelsorganisationen
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, 
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, 
von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros
Föredragande: statsrådet Schori
Regeringen beslutar proposition 1997/98:70 Att utveckla ett 
grannlandssamarbete – Sveriges utvecklingsamarbete med Central- och 
Östeuropa år 1999–2001.
Prop. 1997/98:70
1
122
56
122
88
122
Prop. 1997/98:70
Bilaga 1
Prop. 1997/98:70
Bilaga 2
Prop. 1997/98:70
Bilaga 3
Prop. 1997/98:70
Bilaga 4
Prop. 1997/98:70
                