Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:133 Domstols sammansättning m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 6 mars 1997 Lena Hjelm-Wallén Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att tingsrätten i brottmål skall bestå av en juristdomare och två nämndemän. Detsamma skall gälla i de familjerättsliga tvistemål där nämndemän medverkar i avgörandet. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen påbörjats skall rätten ändå vara domför. Möjligheten för tingsrätt att utöka antalet juristdomare till två utvidgas. Om antalet juristdomare utökas skall antalet nämndemän alltid utökas till tre. Länsrättens sammansättning skall vara en juristdomare och två nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan handlägg- ningen påbörjats skall rätten ändå vara domför. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad skall länsrätten kunna bestå av två juristdomare och tre nämndemän. Vidare införs för länsrätterna en generell regel att mål av enkel beskaffenhet skall kunna avgöras slutligt av en juristdomare ensam. Denna regel ersätter gällande regler om ensamdomarbehörighet i vissa uppräknade fall. Dessutom utökas ensamdomarbehörigheten till att avse ytterligare vissa målkategorier. Gränsen för ensamdomarbehörighet i mål som avser fråga om inkomstbeskattning höjs också från 5 000 kr till ett halvt basbelopp. Hovrätten föreslås kunna fortsätta och avsluta en påbörjad huvud- förhandling även om en av juristdomarna eller en av nämndemännen får förhinder. Vidare föreslås att nämndemän skall anses ha sitt tjänsteställe i bostaden. Det innebär att nämndemännens resor mellan bostaden och domstolen betraktas som tjänsteresor och att deras reseersättning därmed inte beskattas. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 1997. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 6 2.2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 9 2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 10 2.4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 13 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 16 2.6 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) 20 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem 21 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor 22 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud 24 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. 25 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1639) om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd 26 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1653) om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden 27 3 Ärendet och dess beredning 28 4 Reformbehovet 29 5 Antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt 30 6 Förstärkt sammansättning i tingsrätt och länsrätt 34 7 Förhinder för juristdomare och nämndemän 38 8 Utvidgad ensamdomarkompetens i länsrätt 41 9 Nämndemännens reseersättning m.m. 53 10 Ekonomiska konsekvenser 55 11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 56 12 Författningskommentar 56 12.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 56 12.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 57 12.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 59 12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 59 12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor 60 12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1639) om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd 61 12.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1653) om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden 61 12.8 Övriga förslag till lagändringar 61 Bilaga 1 Promemorian Översyn av förvaltningsprocessens lagförslag ......................................................................... 62 Bilaga 2 Promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. lagförslag ......................................................................... 66 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över departementspromemorian Översyn av förvaltnings- processen ......................................................................... 82 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. ................................................................................ 83 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ........................................... 84 Bilaga 6 Lagrådets yttrande ......................................................... 107 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 ............................................................................... 113 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i äktenskapsbalken, 2. lag om ändring i föräldrabalken, 3. lag om ändring i rättegångsbalken, 4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings- domstolar, 6. lag om ändring i bötesverkställinghetslagen (1979:189), 7. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 8. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, 9. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud, 10. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom to- talförsvaret, m.m., 11. lag om ändring i lagen (1996:1639) om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd, 12. lag om ändring i lagen (1996:1653) om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden. 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken Härigenom föreskrivs att 14 kap. 17 och 18 §§ samt 18 kap. 4 a § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap. 17 § Vid huvudförhandling i äkten- skapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lag- faren domare och tre nämnde- män, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Den- na regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rätte- gång. Om det inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Vid huvudförhandling i äkten- skapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lag- faren domare och två nämnde- män, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Den- na regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rätte- gång. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhand- lingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och en nämndeman. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets om- fattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Utökas antalet lagfarna domare skall också antalet nämndemän utökas med en. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har på- börjats, gäller andra stycket i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg- ning och omröstning i tvistemål. 18 § I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första styc- ket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § fjärde och femte styckena rättegångsbalken. I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lag- farna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rätte- gångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § fjärde och femte styckena rättegångsbalken. Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ord- föranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål. 18 kap. 4 a § Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §. 1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet gäller 14 kap. 17 § i sin äldre lydelse. 2.2 2.2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 1 § I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tings- rätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 b och 8 §§ samt 2 kap. 4 § rätte- gångsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 b § Tingsrätten skall vid huvud- förhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvud- förhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lag- faren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra me- ningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän. Tingsrätten skall vid huvud- förhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och två nämnde- män. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudför- handlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och en nämndeman. Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket första eller andra meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Utökas antalet lagfarna domare skall också antalet nämndemän utökas med en. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra me- ningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. 8 § Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter ingå var för sig eller tillsammans, 1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska förhållanden, 2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller i fråga om antalet nämndemän 3 b § första stycket andra och tredje meningen samt tredje stycket. Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, skall rätten utöver vad som gäller enligt 3 b § första stycket första meningen, utökas med en nämndeman. Om någon eller några av rättens ledamöter får förhinder sedan huvudförhandlingen har på- börjats, gäller 3 b § första stycket andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. 2 kap. 4 § Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämnde- män. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anled- ning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den samman- sättning som anges i första styc- ket. Detsamma gäller vid hand- läggning som ej sker vid huvud- förhandling. I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämnde- män. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemän- nen får förhinder sedan huvud- förhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämnde- män får inte delta. Finns det inte anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket. 1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet gäller 1 kap. 3 b och 8 §§ i sina äldre lydelser. 2.4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunal- skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till 33 § 3. Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort. Den vanliga verksamhetsorten utgörs av ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe. Med vanlig verksamhetsort likställs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges bostad. Tjänsteställe är den plats där en arbetstagare fullgör huvud- delen av sitt arbete. Om detta sker under förflyttning eller på arbets- platser som hela tiden växlar, anses som tjänsteställe i regel den plats där arbetstagaren fullgör en del av sitt arbete, såsom att hämta och lämna arbetsmaterial eller utföra förberedande och avslutan- de arbetsuppgifter. Om arbetet på varje arbetsplats pågår begränsad tid enligt de villkor som gäller för vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller därmed jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reserv- officerare skall bostaden anses som tjänsteställe. En skattskyldig som under begränsad tid arbetar vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid Europaskolorna men får den huvudsakliga delen av lönen för arbetet från annan arbetsgivare skall, under längst tre år, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbets- givare som betalar den huvud- sakliga delen av lönen, om den skattskyldige begär det. Om bostaden på arbetsorten är till- fällig och beror enbart på tjänste- utövningen, skall den inte anses som sådan bostad som avses i andra meningen, under förut- sättning att den skattskyldige har annan permanent bostad. Den vanliga verksamhetsorten utgörs av ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe. Med vanlig verksamhetsort likställs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges bostad. Tjänsteställe är den plats där en arbetstagare fullgör huvud- delen av sitt arbete. Om detta sker under förflyttning eller på arbets- platser som hela tiden växlar, anses som tjänsteställe i regel den plats där arbetstagaren fullgör en del av sitt arbete, såsom att hämta och lämna arbetsmaterial eller utföra förberedande och avslutan- de arbetsuppgifter. Om arbetet på varje arbetsplats pågår begränsad tid enligt de villkor som gäller för vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller därmed jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad anses som tjänsteställe. För reserv- officerare skall bostaden anses som tjänsteställe. Detsamma skall gälla för nämndemän, jurymän och andra liknande uppdrags- tagare i allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, hyresnämnd eller arrendenämnd. En skatt- skyldig som under begränsad tid arbetar vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid Europa-skolorna men får den huvudsakliga delen av lönen för arbetet från annan arbetsgivare skall, under längst tre år, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbets- givare som betalar den huvud- sakliga delen av lönen, om den skattskyldige begär det. Om bostaden på arbetsorten är till- fällig och beror enbart på tjänste- utövningen, skall den inte anses som sådan bostad som avses i andra meningen, under förut- sättning att den skattskyldige har annan permanent bostad. Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkostnad för måltider samt diverse småutgifter. Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt maximibelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt maximibelopp. Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive förrättningsland (helt normalbelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost, för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal standard samt för småutgifter under varje hel dag som har tagits i anspråk för resan. Föreligger särskilda skäl får normalbeloppet avse kostnads- ökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit sig den längsta tiden av dagen (06.00-24.00). Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl. 12.00 och hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses avresedag om resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda anställning under beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnads- ökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats enligt femte stycket, får kostnadsökningen beräknas för varje förrättning för sig. Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt schablon med ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt schablon med ett halvt normalbelopp per dag. Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges avdrag med belopp motsvarande ersättning som uppburits från arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag får dock inte överstiga vid förrättning inom riket ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket ett halvt normalbelopp per natt. Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig intäkt. När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och samma ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till avdrag och beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande förrättning anses bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till annan ort under minst fyra veckor. Med arbetsgivare jämställs annan utbetalare av traktamente om den huvudsakliga delen av arbetet utförs för denne. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997 och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. De nya föreskrifterna skall dock tillämpas för resor som företagits efter den 31 december 1996. 2.5 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 17, 17 a och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämnde- män, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Länsrätt är domför med en lagfaren domare och två nämnde- män, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om en av nämnde- männen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och en nämndeman. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lag- farna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Utökas antalet lagfarna domare skall också antalet nämndemän utökas med en. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handlägg- ningen påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handlägg- ningen har påbörjats, är rätten domför med två nämndemän. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fast- ställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. 17 a § Länsrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunlagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av en lagfaren ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §. Länsrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 18 § första stycket 1-3 och 6, andra stycket samt fjärde stycket 11. Länsrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 18 § första och andra stycket samt fjärde stycket 1. 18 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende , 4. vid beslut om återkallelse tills vidare av körkort, körkorts- tillstånd eller traktorkort eller om vägran att tills vidare godkänna utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när omhänder- tagande beslutas enligt 23 § kör- kortslagen (1977:477), 5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas, 6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. 4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål om utdömande av vite, 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgifts- processen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision, eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), mervärdes- skattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle- ringsavgifter samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, 3. mål om omedelbart om- händertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande en- ligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om tillfälligt omhänder- tagande enligt 37 § smittskydds- lagen (1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningspröv- ning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 3. mål om omedelbart om- händertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedel- bart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlän- ningslagen (1989:529), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt uppbörds- eller skatteförfattningarna och annat mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 6 §, 28 kap. 1 § och 35 kap. 4 § fastig- hetstaxeringslagen (1979:1152), 5. mål enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, 6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr, 6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskatt- ningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av bas- beloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. 7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening, 8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan myndighet, 9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något körkortsingripande inte skall ske eller om det är uppen- bart att ett körkort, körkorts- tillstånd eller traktorkort skall återkallas eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas, 10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning med- delas eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis skall återkallas, 11. mål i vilket saken är uppen- bar. 1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. Genom lagen upphävs lagen (1996:1634) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar. 2. Om handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet gäller 17 § i sin äldre lydelse. 2.6 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 § Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- myndighet enligt 12 § till tings- rätten i samma ort. Överklagandet skall ha kommit in till krono- fogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. Vid över- klagande gäller i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Åklagaren i den ort där den bötfällde finns får överklaga ett förordnande av en kronofogde- myndighet enligt 12 § till tings- rätten i samma ort. Överklagandet skall ha kommit in till krono- fogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. Vid över- klagande gäller i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs att 20 a § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 a § Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämnde- män. Vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämnde- män. Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 § äktenskapsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor skall ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 1996/97:70 Föreslagen lydelse Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna: 1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 2. ärvdabalken, 3. jordabalken, 4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370), 7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 8. bostadsrättslagen (1991:614), 9. 9 § rättshjälpslagen (1972:429), 10. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 11. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 12. 10 § insiderlagen (1990:1342), 11. 10 § insiderlagen (1990:1342), 13. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc- ket och 8 § tredje stycket vallagen (1997:000), 12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc- ket och 8 § tredje stycket vallagen (1997:000), 14. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktig- val, m.m., 13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktig- val, m.m., 15. 4 § lagen (1997:000) om brevröstning i vissa fall, 14. 4 § lagen (1997:000) om brevröstning i vissa fall, 16. lagen (1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad, 15. lagen (1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad, 17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken, 16. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken, 18. säkerhetsskyddslagen (1996:627), samt 17. säkerhetsskyddslagen (1996:627), samt 19. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid 1997-2001 års taxeringar. 18. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid 1997-2001 års taxeringar. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997. 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1988:688) om besöksförbud skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Härigenom föreskrivs att 53 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 53 § Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid handläggningen av ärendet består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1639) om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd i paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1639) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 § Ett slutligt beslut av nämnden får överklagas. 1. en fråga om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 eller 14 §, 2. en fråga som gäller rättshjälp, eller 3. en fråga som avses i 15 §. Andra beslut av nämnden får överklagas endast i samband med överklagande av särskilt beslut. Andra beslut av nämnden får överklagas endast i samband med överklagande av ett slutligt beslut. Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom. 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1653) om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1996:242) om domstolsärenden i paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1653) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 37 § Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen 1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat tills vidare rörande saken, 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne, 5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihets- förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör, 6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall ersätta en kostnad för förfarandet, 8. beslutat i en fråga som gäller någons medverkan i ärendet eller 8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet eller 9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas förvaltningsmyndighet får överklagas till en lägre domstol eller till en endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 3 Ärendet och dess beredning I en promemoria Översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1996:40), som upprättats inom Justitiedepartementet, föreslås olika lagändringar som syftar till att effektivisera förvaltningsprocessen, bl.a. vissa förändringar i bestämmelserna om länsrätternas och kammarrätternas sammansättning, processuella frågor vid prövningstillstånd i kammarrätt och Regerings- rätten, klagofristens beräkning och längd samt överlämnande av mål mellan domstolar. Därefter har inom Justitiedepartementet upprättats ytterligare en pro- memoria - Nämndemannamedverkan i domstol m.m. I promemorian föreslås bl.a. ändringar i sammansättningsreglerna för tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt samt vissa ändringar när det gäller nämnde- männens reseersättning. I detta ärende tar regeringen upp de förslag i promemorian Översyn av förvaltningsprocessen som rör länsrättens sammansättning samt de förslag som förs fram i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. som rör tingsrätternas och länsrätternas sammansättning, domförhets- reglerna vid förhinder av en ledamot i hovrätten samt nämndemännens ersättning. Promemoriornas lagförslag i dessa delar finns i bilaga 1 och 2. Pro- memoriorna har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstanserna finns i bilaga 3 och 4. Sammanställningar av remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju96/2496 och Ju96/4545). Regeringen har för avsikt att senare återkomma i fråga om kammar- rättens sammansättning och de övriga förslag som förs fram i promemorian Översyn av förvaltningsprocessen. Lagrådet Regeringen beslutade den 13 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådet har, efter att ha påpekat sambanden mellan lagrådsremissens förslag och de andra reformer av domstolsförfarandet och domstols- väsendet som vidtagits eller planeras, bedömt att det i ärendet inte har framkommit något som från de aspekter som Lagrådet främst har att beakta utgör hinder mot att ändå genomföra förslagen i remissen i allt väsentligt med den utformning de har där. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. I yttrandet tar Lagrådet upp vissa frågor. Regeringen behandlar dessa i avsnitt 6, 7 och 8 samt i författningskommentaren. Regeringen har på de flesta punkter följt Lagrådets förslag. I några avseenden avviker dock regeringens förslag från Lagrådets (se avsnitt 7 och 8). Vissa redaktionella ändringar har också gjorts i lagtexten. 4 Reformbehovet Det övergripande målet för domstolsväsendet är att domstolarna skall avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt. I detta ligger krav på att domstolsavgörandena är riktiga och kommer inom rimlig tid och att förfarandet är så utformat att parterna inte drabbas av onödiga kostnader eller andra olägenheter. Därutöver bör ställas krav på en effektiv resursanvändning i domstolar- na. Mer resurser än som krävs för en rättssäker och rationell handläggning skall inte användas. Lekmannamedverkan vid de svenska underrätterna har mycket gamla traditioner. Det råder en bred politisk enighet om att detta inslag i våra domstolar är av stort värde från flera synpunkter. Nämndemännens med- verkan är en garanti för att verksamheten vid domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Störst betydelse har nämndemännen när det gäller påföljdsfrågor och bevisvärdering. Nämndemännens medverkan bidrar till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. En viktig annan faktor är att nämndemännens medverkan i våra domstolar tillgodoser medborgarnas intresse av insyn i den dömande verksamheten. När nämndemän skall medverka vid ett avgörande i tingsrätt eller länsrätt är rätten som huvudregel domför med en juristdomare och tre nämndemän. Sedan år 1983 har nämndemännen individuell rösträtt vilket ger dem en majoritetsställning i rätten i förhållande till juristdomaren. Mot bakgrund av kravet på att domstolsförfarandet skall vara rationellt och effektivt finns det anledning att överväga förändringar såvitt avser antalet nämndemän som deltar i avgöranden i underrätterna. Det är också angeläget att försöka se till att nämndemannakåren är allsidigt sammansatt och speglar hela samhällets värderingar. Den ersättning som en nämnde- man kan få för sitt uppdrag har av nämndemännen själva uppfattats som alltför låg. Detta har gjort att en allsidig rekrytering av nämndemän, framför allt yngre nämndemän, inte längre kan säkerställas. Konsekvensen av att även reseersättningar m.m. är beskattningsbara är att det för vissa nämndemän till och med kan bli fråga om en kostnad för att tjänstgöra i domstol. Reglerna för ersättning till nämndemän bör därför ses över. Under de senaste åren har hos länsrätterna inträffat väsentliga struktur- förändringar i målunderlaget som en följd av reformer som syftat till att göra länsrätterna till i verklig mening allmänna förvaltningsdomstolar. Detta aktualiserar en översyn av domförhetsreglerna. Mest iögonfallande är självfallet den ändrade instansordningen med nedflyttning av ett stort antal måltyper från kammarrätt till länsrätt som första domstolsinstans. Det sålunda utvidgade målområdet återspeglas inte i domförhetsreglerna. I något fall är regleringen också inaktuell till följd av ändringar i den materiella lagstiftningen. Genom att tyngdpunkten i många fall förskjutits vidare till förvaltningsmyndigheter har de kvarvarande målen blivit färre och genomsnittligt svårare som en följd av att enkla och otvistiga mål inte längre överklagas. De nytillkomna måltyperna har som regel inte mass- karaktär och är, som en följd av forumreglerna, delvis ojämnt spridda över landet. Detta gäller exempelvis mål som härrör från centrala verk. Bland de nya målen finns flera exempel på typer som kräver brådskande handlägg- ning. Förutom de angivna strukturförändringarna har införandet av prövningstillstånd och tvåpartsprocess skapat ändrade förutsättningar för länsrättsprocessen. Domförhetsreglerna vid de allmänna domstolarna har fortlöpande om- prövats som ett led i en allmän översyn av processordningen vilket väcker frågan om en omprövning även av processordningen för de allmänna förvaltningsdomstolarna och en samordning av regelsystemen. Domförhetsreglerna bör även ses över i syfte att åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning om någon av ledamöterna får förhinder under hand- läggningens gång. Sammantagna utgör dessa förhållanden starka skäl för en översyn. 5 Antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt Regeringens förslag: I sådana mål och ärenden i tingsrätt eller länsrätt där nämndemän skall medverka skall rätten som huvudregel bestå av en juristdomare och två nämndemän. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna. Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran. Göteborgs tingsrätt anser att ytterligare utredning krävs innan man kan ta ställning till frågan om att minska antalet nämndemän. Stockholms tingsrätt, Luleå tingsrätt, Nämndemännens riksförbund och Oskarshamns Nämndemannaförening avstyrker förslaget om en minskning av antalet nämndemän. Stockholms tingsrätt och Luleå tingsrätt anser att det i stället bör bli möjligt att avgöra flera typer av mål utan medverkan av nämndemän. Skälen för regeringens förslag: När nämndemän skall medverka vid avgöranden i tingsrätt eller länsrätt är rätten som huvudregel domför med en juristdomare och tre nämndemän. Nämndemännen har individuell rösträtt. De nuvarande bestämmelserna om domförhet i tingsrätt infördes den 1 juli 1983 och ersatte då regler som huvudsakligen tillkommit i samband med tingsrättsreformen år 1971. Genom regeländringen år 1983 infördes individuell rösträtt för nämndemännen samtidigt som antalet nämndemän minskades från fem till tre i flertalet brottmål. Det infördes också en särskild domförhetsregel med fem nämndemän vid huvudförhandling i brottmål för sådana brott där det lindrigaste straffet är fängelse i två år. I brottmål med högst sex månaders fängelse i straffskalan är tingsrätten domför utan nämndemän om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter. Bestämmelserna om domförhet i brottmål finns i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken. När det gäller äktenskapsmål, mål om underhåll, faderskap, vårdnad och umgänge är tingsrätten vid huvudförhandling enligt huvudregeln domför med en juristdomare och tre nämndemän (14 kap. 17 § äktenskapsbalken och 20 kap. 1 § föräldrabalken). En klar majoritet av familjemålen avgörs dock utan nämndemän. Om någon av nämndemännen får förhinder sedan en huvudförhandling har påbörjats är tingsrätten domför med två respektive fyra nämndemän. I omfattande och svåra mål kan rätten förstärkas med en juristdomare och/eller en nämndeman. Länsrätt är som huvudregel domför med en juristdomare och tre nämndemän (17 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar). Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan omständighet får fyra nämndemän delta i rätten. I viss utsträckning är läns- rätt domför utan nämndemän (17 a och 18 §§ lagen om allmänna förvalt- ningsdomstolar). Om någon av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats är rätten domför med två nämndemän. Skälen för lekmannamedverkan vid underrätterna har skiftat under årens lopp. Regeringen vill framhålla att det i våra dagar råder en bred enighet om att lekmannamedverkan är av stort värde från flera synpunkter. De viktigaste skälen för lekmannamedverkan är allmänhetens intresse av insyn i domstolarnas verksamhet och betydelsen av att verksamheten ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. För att dessa krav skall kunna upprätthållas är det av största vikt att nämndemännen kan rekryteras från alla kategorier av medborgare. De ekonomiska villkoren är en grundläggande förutsättning för en sådan rekrytering. Frågan om nämndemännens ersättning behandlas i avsnitt 9. En annan betydelsefull fråga är hur många nämndemän som behöver ingå i rätten för att de ovan angivna ändamålen skall var uppfyllda. En rationell och effektiv handläggning av målen kräver enligt rege- ringens mening att antalet nämndemän vid ett måls avgörande inte är högre än vad som är nödvändigt för att tillgodose behovet av och de berättigade kraven på medborgarnas insyn och inflytande i domstolarnas verksamhet. Strävan bör vara att för varje måltyp finna den handläggningsform som är så effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller nöd- vändiga rättssäkerhetskrav. I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. föreslås att antalet nämndemän som skall medverka vid ett avgörande i tingsrätt eller länsrätt som huvudregel skall vara två i stället för tre. Göteborgs tingsrätt menar att frågan om nämndemäns medverkan i underrätt behöver utredas ytterligare. Enligt tingsrätten kräver frågan ett större utredningsunderlag som ger en bredare belysning av flera frågeställ- ningar av principiell natur som inte tas upp i den remitterade promemorian. Liksom flera andra remissinstanser anser tingsrätten att möjligheterna att avgöra mål med en juristdomare utan medverkan av nämndemän bör undersökas. Några har t.ex. ifrågasatt behovet av nämndemannamedverkan i fastighetsdomstol och vattendomstol eftersom lekmannen sällan har något att tillföra målet när två juristdomare och en tekniker medverkar. Stockholms tingsrätt menar att nämndemannamedverkan bör kunna underlåtas när det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Enligt tingsrätten skulle en sådan ordning harmoniera med de bestämmelser om strafföreläggande som träder i kraft den 1 juli 1997 och som innebär att åklagare kan utfärda strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Någon remissinstans kritiserar ordningen med individuell rösträtt för nämndemän. Domförhetsreglerna i tingsrätt och möjligheterna att avgöra mål med ensamdomare har kontinuerligt setts över. Några planer på att utöka antalet sådana måltyper finns inte för närvarande. Inte heller finns det skäl att i detta ärende överväga ändringar i fråga om fastighetsdomstol eller vattendomstol. Den reform som Stockholms tingsrätt hänvisar till medför också att det blir väsentligt färre mål i tingsrätten där påföljdsvalet är så självklart att en sådan regel som den tingsrätten förespråkar skulle kunna tillämpas. För länsrätternas del finns det däremot visst utrymme för att utvidga möjligheterna för att avgöra mål utan medverkan av nämndemän. Den frågan, som behandlas i avsnitt 8, påverkar enligt vår mening inte frågan om hur många nämndemän som skall delta i de mål där ett lek- mannainflytande behövs. Inte heller krävs det någon ytterligare utredning i dessa frågor. Behovet av insyn kan i och för sig tillgodoses även om inte mer än en enda nämndeman skulle ingå i rätten. När det däremot gäller behovet av inflytande är det knappast tillräckligt med en nämndeman. Den ordning som gäller i dag att nämndemännen i underrätt är i majoritet bland rättens ledamöter fyller väl kravet på inflytande över domen eftersom nämnde- männen har individuell rösträtt. Några ändringar är inte aktuella att genomföra i den delen. En minskning av antalet nämndemän från tre till två skulle inte rubba majoritetsförhållandet mellan jurister och nämndemän. Nämndemännens medverkan i den dömande verksamheten syftar också till att allsidiga medborgerliga värderingar skall komma till synes i av- görandena. Självfallet kan kravet på allsidighet inte alltid slå igenom i de enskilda målen, utan det sker snarare i nämndemannakårens sammansätt- ning i stort. En fråga blir därför om en minskning av antalet nämndemän i varje enskilt mål medför att nämndemannakåren inte tillgodoser denna allsidighet. Det karakteristiska för det svenska nämndemannasystemet är att nämndemännen skall vara lekmän. De skall inte vara sakkunniga inom något specialområde och det är inte förenligt med nämndemannens roll som domare att agera utifrån partipolitiska utgångspunkter. Nämnde- männen skall göra en självständig bedömning där endast rättsliga aspekter får beaktas. I nästan varje mål finns det dock ett visst utrymme för personliga värderingar och det är genom dessa värderingar som nämnde- männens insats blir av värde för rättens avgörande. Dagens nämnde- mannakår är en förhållandevis homogen grupp och speglar inte ett tvärsnitt av befolkningen. Ungdomar, egna företagare, privatanställda och personer med invandrarbakgrund är exempel på grupper som är klart under- representerade bland nämndemännen. Om nämndemannakåren inte har den allsidiga sammansättning som eftersträvas kan medborgarnas förtroende för nämndemannafunktionen komma att rubbas. I debatten framförs ofta att ersättningen till nämndemännen är för låg och att det är därför som en allsidig rekrytering av nämndemän inte är möjlig. Den omständigheten att nämndemän med goda inkomster eller med långa resavstånd till domstolen rent av kan förlora pengar på att tjänstgöra som nämndemän har självklart också betydelse för rekryteringen. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 9. Säkerligen har även svårigheterna att vara frånvarande från den ordinarie arbetsplatsen stor betydelse. En reducering av det lägsta antalet nämnde- män för domförhet skulle enligt regeringens mening positivt kunna bidra till en mer allsidig rekrytering om den leder till att varje nämndeman inte behöver tjänstgöra så ofta som i dag. Samtidigt får detta naturligtvis inte leda till att nämndemännen tjänstgör så få gånger och med så långa mellanrum att de inte förvärvar tillräcklig erfarenhet för sitt uppdrag. Regeringen har tidigare uttalat att en tjänstgöringstäthet av omkring åtta-tio tillfällen per år kan vara ett lämpligt rättesnöre (prop. 1986/87:100, bil. 4 s. 69). Det förekommer dock inte sällan att en nämndeman tjänstgör väsentligt oftare. Enligt vår mening kan den tidigare angivna frekvensen eller en något lägre frekvens fortfarande tjäna som rättesnöre. I vart fall bör antalet tjänstgöringstillfällen inte utökas. Stockholms tingsrätt menar att företagare och privatanställda ofta har svårt att vara frånvarande från sina ordinarie arbetsuppgifter samt att rekrytering av ungdomar och invandrare försvåras av väsentligen andra skäl än bristen på tid och ekonomisk gottgörelse. Tingsrätten anser att en radikal förändring av nämndemannakårens sammansättning endast kan ske genom en djupgående reform av formerna för utseende av nämndemän. Tingsrätten menar också att det bör övervägas att införa någon form av reglering som medger åtgärder för att skilja en olämplig nämndeman från uppdraget. Enligt Nämndemännens riksförbund finns det risk för att kunskap - och kanske även viljan att tjänstgöra - minskar om nämnde- männen inte kommer att tjänstgöra med nuvarande frekvens. Regeringen är medveten om att promemorians förslag inte helt kommer tillrätta med de problem som här beskrivits. Det bör emellertid kunna bidra till att ge något bättre förutsättningar för en bredare rekrytering. Stockholms tingsrätt och Nämndemännens riksförbund menar också att den föreslagna minskningen av nämndemän i rätten riskerar att försämra kvaliteten i den dömande verksamheten. De flesta av remissinstanserna anser dock att kvaliteten inte försämras. Flera av remissinstanserna pekar på att den enskilda nämndemannens inflytande förstärks om förslaget genomförs. En remissinstans menar att om antalet nämndemän i rätten minskar till två bör det kunna förstärka varje enskild nämndemans position och engagemang i målen. Regeringen kan instämma i detta. En minskning av antalet nämndemän försämrar inte kvaliteten i dömandet. En annan, positiv, effekt som flera av remissinstanserna har pekat på är att omröstningsreglerna blir enklare att tillämpa med ett ojämnt antal ledamöter i rätten. Därmed minskar också behovet av en sådan översyn av omröstningsreglerna i förvaltningsdomstolarna som en remissinstans efterlyser. Regeringen anser alltså att det finns flera positiva effekter om nämnde- männens antal i underrätt kan minskas från tre till två samtidigt som detta inte medför försämrad insyn för allmänheten eller försämringar i kvaliteten i den dömande verksamheten. En sådan ordning innebär ett mer rationellt och effektivt användande av den resurs som nämndemännens medverkan utgör i domstolarnas verksamhet. Vi föreslår därför att promemorians förslag genomförs. I mer omfattande och kvalificerade mål kan det däremot finnas anledning att utöka såväl antalet juristdomare som antalet nämndemän. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 6. 6 Förstärkt sammansättning i tingsrätt och länsrätt Regeringens förslag: När det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad skall länsrätt kunna för- stärkas med en juristdomare. För tingsrätternas del utvidgas möjligheterna till förstärkt sammansättning i brottmål ytterligare. Om antalet juristdomare utökas till två skall antalet nämndemän alltid utökas till tre. När ekonomisk eller skatterättslig expertis skall delta i tingsrättens avgörande enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken skall rätten alltid förstärkas med en nämndeman. Bestämmelsen om att tingsrätten i grova brottmål skall vara domför med en juristdomare och fem nämndemän ersätts av den generella möjligheten till förstärkt sammansättning. Promemoriornas förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker för- slagen. Växjö tingsrätt menar dock att den nuvarande domförhetsregeln i grövre brottmål bör bibehållas med den justeringen att rätten i grova brottmål skall vara domför med en juristdomare och fyra nämndemän. Länsrätten i Norrbottens län anser inte att det finns behov av att kunna förstärka länsrättens sammansättning med en juristdomare. Skälen för regeringens förslag: För tingsrätternas del gäller att antalet juristdomare och/eller nämndemän får utökas med en om det finns sär- skilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Läns- rätten kan inte förstärkas med en juristdomare utan endast förstärkas genom att ytterligare en nämndeman deltar i avgörandet om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omstän- dighet. I promemorian Översyn av förvaltningsprocessen föreslås en bestäm- melse som innebär att ytterligare en juristdomare kan ingå i länsrätten om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårig- hetsgrad. I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. före- slås bestämmelser om att en förstärkning på juristsidan skall kombineras med en regel om att rätten i sådant fall måste förstärkas även på nämnde- mannasidan. Nästan alla remissinstanser tillstyrker promemoriornas förslag i sak. Flera av remissinstanserna har dock haft synpunkter på den lagtekniska utformningen. Länsrätten i Norrbottens län avstyrker förslaget med hänvisning till att det inte finns något behov av en sådan samman- sättning. Som regeringen framhållit i avsnitt 5 talar starka skäl för en mer nyanserad ordning vad gäller sammansättningen i underrätt. Förstärkning på juristsidan - länsrätt För en förstärkning av länsrättens sammansättning på juristsidan talar enligt vår mening framförallt att målen i vissa fall blivit mer komplicerade. I dag kan länsrätten utökas med en nämndeman, om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet. Någon möjlighet att förstärka med en juristdomare finns däremot inte. Även om behovet på juristsidan ibland kan tillgodoses genom att skickliga notarier, föredragande eller fiskaler förbereder och utreder svårare rätts- frågor i krävande mål är detta inte alltid fallet. Förutsättningarna för och behovet av att ha en sammansättning med flera juristdomare vid ett måls avgörande torde variera från länsrätt till länsrätt beroende av målstrukturen och tillgången på skicklig och kompetent personal. Det är framför allt skattemålen som tenderar att bli mer komplicerade. Omständigheterna i sådana mål kan, när de förekommer i ett s.k. ekobrott- mål vid tingsrätt, bli bedömda av två juristdomare och nämndemän. Även mål om exempelvis miljö- och hälsoskydd, plan- och byggfrågor eller naturvårdsmål kan vara komplicerade och svårbedömda. Nytillkomna och udda måltyper och mål med EG-anknytning och mål av principiell art kan bereda särskilda svårigheter. Behovet av mer än en juristdomare torde främst göra sig gällande när det är fråga om svårbedömda rättsfrågor men också i komplicerade sakfrågor. En utökad sammansättning kan även behövas i prejudikatvärda mål. Länsrätten i Stockholms län menar att en förstärkt sammansättning på juristsidan också bör kunna ske av utbildningsskäl för att introducera domarpersonal i nya målområden och för att ge yngre, oerfarna icke ordinarie domare en mera allmän introduktion. Regeringen delar inte länsrättens uppfattning att rättens sammansättning skall vara beroende av länsrättens eventuella utbildningsbehov. Ett sådant behov kan likaväl tillgodoses på annat sätt t.ex. genom att den yngre domaren tjänstgör som föredragande. Rätten kan också tillåta en tjänste- man vid domstol eller annan som i utbildningssyfte tjänstgör vid dom- stolen att vara närvarande vid föredragning, förhandling och överläggning. Något skäl för att de därutöver skall kunna delta i avgörandena finns enligt vår mening inte. Vi föreslår därför att promemorians förslag genomförs och att länsrätt, på samma sätt som tingsrätt, skall kunna förstärkas med en juristdomare. Vår bedömning är att möjligheterna till en sådan förstärkt samman- sättning inte kommer att behöva utnyttjas i någon större utsträckning för länsrättens del. Det torde därför inte vålla några problem ens för de små länsrätterna att sätta av en extra juristdomare för de fall då frågan aktualiseras. Vi vill framhålla att frågan om rätten skall förstärkas eller inte i det enskilda målet är en fråga som rotelinnehavaren själv eller, som Lagrådet påpekar, i sista hand rätten har att avgöra. Vi delar således inte den uppfattning som förs fram i promemorian och som också diskuterats under remissbehandlingen att detta ytterst skulle vara en fråga för lagmannen att bestämma. Förstärkning på nämndemannasidan Om en förstärkning sker på så sätt att rätten utökas med en juristdomare bör alltid, som föreslås i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m., ytterligare en nämndeman ingå i rätten såväl i länsrätt som i tingsrätt. På så sätt utgör nämndemännen fortfarande en majoritet genom att sammansättningen i sådana mål blir två lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Däremot finns det inte skäl för att rätten skall kunna förstärkas med endast en nämndeman. Denna möjlighet bör alltså tas bort såväl för tingsrätt som för länsrätt. Även när en särskild ledamot deltar i ett avgörande i tingsrätten enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken bör antalet nämndemän utökas till tre. Krav på särskilda skäl? I den lagrådsremiss som föregick propositionen 1996/97:131 Prövningstillstånd i hovrätten framhåller regeringen att det skulle vara värdefullt för brottmålsavgörandenas kvalitet att tingsrätten oftare än i dag består av två juristdomare i stället för en. I remissen föreslogs därför en öppnare formulering av 1 kap. 3 b § rättegångsbalken. Enligt förslaget skulle antalet juristdomare kunna utökas till två om det finns skäl för det. Kravet på att det skall finnas särskilda skäl med hänsyn till brottmålets omfattning eller svårighetsgrad har således utgått enligt det remitterade lagförslaget. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. I remissen förutskickades att förslaget under den fortsatta beredningen skulle samordnas med de förslag som behandlas i detta ärende. Propositionen innehöll därför inga förslag i denna del. Mot denna bakgrund föreslog regeringen i lagrådsremissen i detta ärende att något krav på särskilda skäl inte skulle ställas upp när det gäller tingsrätternas handläggning av brottmål. Även för familjemålens del föreslogs en motsvarande ändring. För länsrätternas del föreslogs däremot, i enlighet med promemorians förslag, att ett krav på att det skall finnas särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad skulle ställas upp. Lagrådet förordar i sitt yttrande att man på nytt överväger frågan om att samordna bestämmelserna för tingsrätt och länsrätt så att det inte heller för länsrätt skulle krävas särskilda skäl för en förstärkning. Regeringen instämmer i att det finns fördelar med en samordning av sammansättningsreglerna. Särskilt värdefullt är det naturligtvis om reglerna är samordnade inom samma domstolsslag. Även om frågan om en förstärkt sammansättning i familjemål inte aktualiseras i samma utsträckning som i brottmål bör därför kravet på att det skall finnas särskilda skäl slopas inte bara för brottmålens del utan även för familjemålens del. Som vi framhöll i lagrådsremissen är det också lämpligt om reglerna för tingsrätt och länsrätt samordnas. Här gör sig emellertid även andra synpunkter gällande och det är enligt regeringens mening inte nödvändigt att reglerna för under vilka förutsättningar länsrätt respektive tingsrätt kan förstärka sammansättningen är desamma. De mål som förekommer i länsrätten är av en annan karaktär än målen i tingsrätt. Av våra resonemang i det föregående framgår också att vi inte åsyftar samma generösa tillämpning av en regel om förstärkt samman- sättning för länsrätternas del. En reform som innebär att länsrätterna får möjlighet att förstärka rätten även på juristsidan och inte bara på nämndemannasidan är redan den betydelsefull. Vi anser därför att det för länsrätternas del, i vart fall i nuläget, bör uppställas ett krav på särskilda skäl för att rätten skall kunna förstärkas. Tingsrättens sammansättning i grövre brottmål I mål om åtal för brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än två år skall tingsrätten bestå av en juristdomare och fem nämndemän (1 kap. 3 b § första stycket andra meningen rättegångsbalken). Om ett mål är särskilt omfattande eller svårt får antalet juristdomare utökas med en. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. I promemorian Nämnde- mannamedverkan i domstol m.m. föreslås att den särskilda samman- sättningen vid mål om grova brott skall ersättas med den generella regeln om att rätten i svåra och omfattande mål kan förstärkas och bestå av två juristdomare och tre nämndemän. Så gott som alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget. De nuvarande reglerna har i flera fall orsakat återförvisning från högre rätt när tingsrätten avgjort målet med för få nämndemän. Reglerna bygger på uppfattningen att det i grova brottmål regelmässigt är fråga om svåra bevisvärderingsfrågor och svåra avvägningar när det gäller påföljden. Enligt regeringens mening kan det ifrågasättas om detta synsätt är riktigt och om reglerna garanterar att fler nämndemän tjänstgör i de mål där det verkligen finns behov av det. Bevisvärderingsfrågor kan, när det är fråga om mindre allvarliga brott, exempelvis i vissa trafikmål, vara väl så svåra som i mål om grov narkotikabrottslighet. Påföljdsvalet är ofta svårare att göra när det gäller mindre allvarlig brottslighet än i mål där straff- minimum är två års fängelse. I de grövre brottmålen finns det mera sällan utrymme för att bestämma påföljden till annat än fängelse medan det för de övriga brotten finns flera möjliga påföljdsval. Som påpekats under remiss- behandlingen kräver dessutom mål om försök till mycket grova brott, t.ex. försök till mord inte fem nämndemäns medverkan. Den nuvarande uppdelningen av domförhetsreglerna är enligt vår mening inte ändamålsenlig. I stället bör det enskilda målets omfattning och svårighetsgrad styra om rätten måste förstärkas. Regeringen anser därför att den obligatoriska regeln om utökat antal nämndemän bör ersättas av den generella, fakultativa bestämmelsen om förstärkt sammansättning i brottmål som vi nyss redovisat. 7 Förhinder för juristdomare och nämndemän Regeringens förslag: En bestämmelse införs som gör det möjligt för hovrätten att fortsätta en påbörjad huvudförhandling även om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder. Detsamma skall gälla om en av nämndemännen får förhinder. Om en av nämndemännen under handläggningen av ett mål i tingsrätt eller länsrätt får förhinder skall rätten vara domför med en juristdomare och en nämndeman. Om två av nämndemännen får förhinder i de fall rätten har förstärkts är rätten inte domför om nämndemännen är i minoritet. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förlagen. Flera av remissinstanserna har dock synpunkter på den lagtekniska lösningen. Enligt några remissinstanser bör nämndemän överhuvudtaget inte medverka i hovrätt. Nämndemännens riksförbund, som liksom övriga remissinstanser till- styrker de föreslagna reglerna om domförhet i hovrätten vid förhinder av en ledamot, anser att nämndemannamedverkan i hovrätt bör utvidgas så att nämndemän även deltar vid frågor om prövningstillstånd. Skälen för regeringens förslag: I tingsrätt kan en tvistemålshuvud- förhandling, som inletts med tre juristdomare, fullföljas med två jurist- domare om den tredje får förhinder. Detsamma gäller i brottmål och familjemål om en av nämndemännen får förhinder. Även för länsrätt finns regler om fortsatt domförhet om någon eller några av nämndemännen får förhinder. När det däremot gäller hovrättens domförhetsregler saknas motsvarande bestämmelser. Inte heller för kammarrätternas del finns några regler om förhinder för en ledamot. I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. föreslås regler om att hovrätt skall vara fortsatt domför om en av juristdomarna eller nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen påbörjats. Motsvarande bestämmelser föreslås för kammarrätt. Som anmärkts i avsnitt 3 tar regeringen i detta ärende inte upp frågor om kammarrätts sam- mansättning. Hovrätt Hovrätt är domför med tre eller fyra juristdomare och i brottmål och vissa familjemål med två nämndemän utöver juristdomarna. Domförhetsreglerna i hovrätt får till följd att en påbörjad förhandling måste tas från början om en av ledamöterna får förhinder om hovrätten dessförinnan bestått av minimiantalet ledamöter. För att undvika en sådan situation och för att gardera sig för risken att förhandlingen måste tas om tvingas hovrätterna ofta öka antalet ledamöter med en juristdomare och en nämndeman i mål av större omfattning. Som redovisats i det föregående bör strävan vara att för varje måltyp finna den handläggningsform som objektivt sett är så effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller nödvändiga rättssäkerhets- och kvalitetskrav. De nuvarande domförhetsreglerna framtvingar att rätten består av fler ledamöter än vad som sakligt sett är motiverat för en effektiv och rationell handläggning av målen. I vissa mål är det givetvis motiverat med en förstärkt sammansättning, t.ex. om målet är komplicerat eller av mycket stor omfattning. I en sådan situation kan det vara befogat att ha en större sammansättning av ledamöter. I andra fall är det däremot mindre befogat med en större sammansättning. De nuvarande reglerna ökar således risken för att målen tar längre tid att avgöra eller att de avgörs i en större sammansättning än vad det sakligt sett finns skäl för. Dessutom ökar kostnaderna för att avgöra de större målen samtidigt som hovrätterna får svårt att effektivt utnyttja de juristdomare som inte deltar i det större målet. Härtill kommer att det är ovanligt att någon av rättens ledamöter får förhinder under en pågående process varför en undantagsregel skulle behöva tillgripas mycket sällan. Enligt rege- ringens mening finns det mycket att vinna i effektivitetshänseende om det för hovrätt införs en regel som en påbörjad förhandling kan fullföljas även en juristdomare eller en nämndeman får förhinder. Tingsrätt och länsrätt De ändringar i bestämmelserna om underrättens sammansättning som vi föreslagit i avsnitt 5 och 6 föranleder vissa överväganden om när rätten kan slutföra ett mål trots att någon eller några av ledamöterna fått förhinder. Utgångspunkten är som vi tidigare har redovisat att för varje måltyp finna den handläggningsform som objektivt sett är så effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller nödvändiga rättssäkerhets- och kvalitetskrav. För att detta mål skall vara uppfyllt krävs bestämmelser om domförhet vid förhinder för en ledamot. I annat fall skulle rätten många gånger vara tvungen att sammanträda i en förstärkt sammansättning utan att målets svårighetsgrad eller omfattning motiverar detta. Vid ”normalsammansättningen” en juristdomare och två nämndemän föreslås i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. att rätten om en av nämndemännen får förhinder skall vara domför med en juristdomare och en nämndeman. Ronneby tingsrätt pekar i sitt remissvar på att detta visserligen påverkar majoritetsförhållandet mellan juristdomare och nämndemän men att man inte har någon erinran mot förslaget eftersom den situationen kan förväntas bli ovanlig. Länsrätten i Stockholms län avstyrker att rätten skall vara domför med endast en nämndeman eftersom sammansättningen skulle bli alltför tunn. Enligt länsrätten är behovet av en sådan regel också tämligen begränsat. Även Riksåklagaren avstyrker att ett mål skall kunna avgöras av en juristdomare och en nämndeman varvid nämndemannen ensam i vissa fall skulle kunna bestämma utgången. Som påpekats under remissbehandlingen torde det bli ovanligt att endast en nämndeman deltar i avgörandet. I mer omfattande mål kommer ju många gånger en förstärkt sammansättning att förekomma. Enligt rege- ringens mening skulle dock avsaknaden av en regel om fortsatt domförhet vid förhinder för en nämndeman medföra att rätten många gånger ser sig tvungen att sammanträda i en förstärkt sammansättning ”för säkerhets skull”. Andra gånger torde, vid förhinder för en nämndeman, en kanske nästan avslutad förhandling få tas om, något som knappast är till fördel för parterna. Enligt vår mening är det inte rationellt eller effektivt att rätten skall sammanträda i förstärkt sammansättning annat än när ett måls faktiska svårighetsgrad eller omfattning motiverar detta. Vid en avvägning av dessa omständigheter anser regeringen att man får acceptera att ett mål eller ärende vid det fåtal tillfällen det kan bli fråga om avgörs i en något svagare sammansättning än vad som följer av huvudregeln. Även vid förstärkt sammansättning bör ett mål kunna avgöras vid förhinder för någon eller några av ledamöterna. Samtliga remissinstanser tillstyrker promemorians förslag i denna del eller lämnar det utan erinran. Flera av remissinstanserna har dock synpunkter på den lagtekniska utformningen. Enligt sin nuvarande lydelse utgör 1 kap. 3 b § första stycket rättegångs- balken en domförhetsregel medan bestämmelsen i tredje stycket är en fakultativ regel som reglerar möjligheten att utöka rättens sammansättning. Även i fortsättningen bör domförheten följa av huvudregeln, dvs. vid förhinder för en ledamot är rätten domför med, i ytterlighetsfallet, en jurist- domare och en nämndeman även om förhandlingen har inletts i förstärkt sammansättning. Självfallet måste rätten i sådant fall överväga om målet, mot bakgrund av dess omfattning och svårighetsgrad, är lämpligt att avgöras i en mindre kvalificerad sammansättning eller om det bör tas om i från början. Formellt är dock rätten alltid domför enligt regeln i första stycket. Enligt regeringens mening krävs det inga särskilda bestämmelser om detta. Likväl bör, för tydlighetens skull, en hänvisning göras till domförhetsregeln i paragrafens första stycke. Vårt förslag i denna del avviker från Lagrådets förslag. För att inte nämndemännen skall kunna hamna i en minoritetssituation gentemot juristdomarna bör vidare en särskild regel införas av innebörd att rätten aldrig kan vara domför med två juristdomare och en nämndeman. Det innebär alltså att en förhandling där rätten när förhandlingen inleds består av två juristdomare och tre nämndemän kan avslutas med en juristdomare och tre, två eller en nämndeman eller två juristdomare och två nämndemän. Vårt förslag avviker således i detta avseende från promemorians förslag. Det har också omarbetats i anledning av remisskritiken. Motsvarande reglering föreslås för 1 kap. 8 § RB, 14 kap. 17 § äktenskapsbalken och 17 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. 8 Utvidgad ensamdomarkompetens i länsrätt Regeringens förslag: En generell regel införs om att länsrätt är domför med en juristdomare ensam vid slutligt avgörande i mål av enkel beskaffenhet. Denna regel föreslås ersätta gällande regler om ensamdomarbehörighet i vissa av de fall som räknas upp i 18 § fjärde stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Möjligheten att avgöra ett mål med en juristdomare ensam utökas också till att avse ytterligare ett antal uppräknade målkategorier. Gränsen för ensamdomarbehörighet i mål som rör inkomstbeskatt- ning höjs från 5 000 kr till ett halvt basbelopp. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna. Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker förslagen i huvudsak. Riksdagens ombudsmän avstyrker dock förslaget om en generell regel om ensamdomarbehörighet i mål av enkel beskaffenhet medan Riksskatteverket vill att en generell regel ersätter hela 18 § fjärde stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Länsrätten i Stockholms län, som tillstyrker en generell regel kompletterad med vissa uppräknade fall, avstyrker den föreslagna utvidgningen av antalet målkategorier. Kam- marrätten i Sundsvall och Sveriges Domarförbund avstyrker en belopps- regel i skattemål medan Regeringsrättens ledamöter och Länsrätten i Jönköpings län anser att en generell beloppsregel bör införas för alla mål. Länsrätten i Gotlands län och Riksskatteverket anser att gränsen bör sättas högre än ett halvt basbelopp. Skälen för regeringens förslag: En länsrätt är som huvudregel domför med en juristdomare och tre nämndemän (17 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). Särskilda domförhetsregler gäller för mål enligt kommunallagen, kyrkolagen och fastighetstaxeringslagen. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan omständighet får fyra nämndemän sitta i rätten. I vissa uppräknade fall är rätten domför med en juristdomare (18 § samma lag). Sådana mål som har avgjorts av ensam- domare benämns i bl.a. statistiksammanhang som E-mål. I avsnitt 5 föreslås att länsrätten som huvudregel skall vara domför med en juristdomare och två nämndemän samt att rätten i svåra och omfattande mål skall kunna bestå av två juristdomare och tre nämndemän. I detta avsnitt behandlas frågan om när länsrätten skall kunna avgöra ett mål med en juristdomare utan medverkan av nämndemän. När det gäller inriktningen av en sådan översyn vill regeringen framhålla följande. Som tidigare angetts råder en bred enighet om att lekmannamedverkan vid våra domstolar är av stort värde för att tillgodose allmänhetens intresse av insyn och kontroll. Medverkan av nämndemän är ägnat att vidmakthålla medborgarnas förtroende för rättskipningen. Säkerheten i dömandet främjas av om mer än en domare sitter i rätten. Såväl en rättsfråga som en bevisfråga får i princip antas bli säkrare bedömd av en domstol med flera ledamöter än av en ensamdomare. Särskilt bevisfrågornas bedömning gagnas av en flerdomarsammansättning. Till förmån för endomaralternativet talar effektivitetshänsyn. Det är viktigt att särskilt mindre och enklare mål avgörs genom ett snabbt, smidigt och billigt förfarande. Ett sätt att åstadkomma detta är att utnyttja möjligheten att avgöra mål i enklare sammansättning. Såväl juristdomarna som nämndemännen kan därigenom koncentrera sig på prövningen av de svårbedömda målen. Inget mål bör avgöras av fler domare än som är motiverat i det enskilda fallet. Vid den avvägning som alltså nu är aktuell vid utformningen av domförhetsreglerna för länsrätt gör sig några särskilda aspekter gällande. De statsfinansiella kraven har alltjämt hög aktualitet för förvaltnings- domstolarna. Organisationen är föremål för betydande nedskärningar. Under sådana förhållanden bör ingen del av verksamheten vara undantagen strävandena för en ökad effektivisering. Samtidigt innebär införandet av prövningstillstånd i kammarrätt att tyngdpunkten i rättsskipningen förskjuts mot länsrätterna och att kraven på rättssäkerhet i första instans blir särskilt framträdande. Införandet av prövningstillstånd kan emellertid inte ses som en isolerad företeelse. Genom att regler om obligatorisk tvåpartsprocess införts vid de allmänna förvaltningsdomstolarna ökas förutsättningarna för att utredningen i målen blir fyllig och att saken blir allsidigt belyst. Vidare innebär de ändrade instansreglerna i många fall att länsrätten förts in i instanskedjan som därigenom fått en betryggande längd. De måltyper som tillförts länsrätten har tidigare avgjorts utan lekmannamedverkan i kammarrätt. När det särskilt gäller skattemålen innebär den nya taxeringslagens system med omprövning av skattenämnd ett starkt lekmannainflytande. Från läns- rättshåll har riktats kritik mot den nuvarande ordningen för att den är alltför restriktiv när det gäller att godta ensamdomarbehörighet. Sammanfattningsvis talar starka skäl för en ordning som ger möjlighet till en mer nyanserad bedömning av om ett mål skall avgöras av en juristdomare ensam eller om nämndemän skall medverka i avgörandet. Mål av enkel beskaffenhet Länsrätten är domför med en juristdomare ensam i de fall som anges i 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Denna uppräkning avser även vissa måltyper som annars enligt 17 a § samma lag skulle avgöras av en juristdomare och två särskilda ledamöter. Bestämmelsen är utformad som en katalog som noga preciserar vilka kriterier som skall gälla för att ett mål skall få avgöras av en ensam domare. Katalogen avslutas med en bestämmelse om att mål i vilken saken är uppenbar alltid kan avgöras av ensamdomare. En utgångspunkt för regleringen är att den skall fånga upp okomplicerade och brådskande mål. I promemorian Översyn av förvaltningsprocessen föreslås en generell regel om att länsrätt är domför med en juristdomare ensam vid slutligt avgörande i mål av enkel beskaffenhet. Denna regel föreslås ersätta gällande regler om ensamdomarbehörighet i vissa uppräknade fall. Remissinstanserna är överlag positiva till en sådan ordning. Justitie- ombudsmannen anser däremot att den nuvarande ordningen bör behållas. Som konstaterats ovan finns det enligt regeringens mening flera om- ständigheter som talar för ett utökat utrymme för E-målsdömande. Länsrätternas nya målgrupper innehåller självfallet mål som ofta är såväl enkla som brådskande. Exempel på detta är studiestöds- och kriminal- vårdsmål. Mål om förvar enligt utlänningslagen är i allmänhet brådskande. Bland dessa mål finns dock enstaka som både är komplicerade och sådana som inte påkallar snabba beslut. För den genomsnittliga länsrätten har den nya ordningen inte inneburit tillskott av någon enskild, numerärt stor måltyp. Att konstruera lämpliga, individuellt utformade domförhetsregler för ett målområde som innehåller flera hundra måltyper är i praktiken ogörligt. Varje måltyp innehåller i sin tur såväl enkla som svåra mål. Vad som skall tillhöra den ena eller andra gruppen kan dessutom förändras genom ändringar i den materiella lag- stiftningen och genom praxisbildningen. Sammanfattningsvis saknas det enligt regeringens mening förut- sättningar att systematiskt utvidga katalogen över ensamdomarmål med nya målgrupper. I stället bör, som föreslås i promemorian, metoden med ett generellt rekvisit som överlåter ställningstagandet till rätten få utökat utrymme. Det kan emellertid ligga ett värde i att, vid sidan av ett generellt rekvisit, behålla en del av de uppräknade målgrupperna och besluts- situationerna, dels i fråga om beslut som inte innebär att mål avgörs slutligt dels när det gäller avgöranden i mål som utan att vara okomplicerade ändå av skilda skäl bör kunna anförtros ensamdomare. Vilken omfattning en sådan katalog skulle få hänger delvis samman med räckvidden av det generella rekvisitet. Vi återkommer till denna fråga i det följande. Det nuvarande kriteriet - att saken skall vara uppenbar - har kritiserats för att vara alltför snävt. Det finns mål som är enkla utan att för den skull vara uppenbara. Vid utformningen av motsvarande regel för tingsrätterna förekom ingående överväganden som sträckte sig över en följd av år innan bestämningen ”mål av enkel beskaffenhet” infördes. Någon principiell skillnad med utgångspunkt i målområden eller något annat förhållande, som skulle utgöra hinder för att införa detta rekvisit även för förvalt- ningsdomstolarnas del finns enligt vår mening inte. Enligt Justitieombudsmannen är det ur rättssäkerhetssynpunkt olyckligt om det införs en domförhetsregel som grundar sig på en så allmänt hållen regel som den nu föreslagna och att den lämnar ett alltför stort utrymme för olika tolkningar. Enligt regeringens mening bör för länsrätternas del samma ordning kunna gälla som för tingsrätterna, nämligen att man med förtroende kan överlämna till den enskilde domaren att, med ledning av en allmänt hållen regel av angiven innebörd, avgöra frågan om rättens sammansättning. Vid tillkomsten av den motsvarande regeln i rättegångsbalken framhölls risken för att domar, som meddelats med stöd av en sådan regel, skulle komma att undanröjas av hovrätten på grund av att hovrätten skulle anse att målet inte varit av enkel beskaffenhet. Detta hade nämligen inträffat i ett par uppmärksammade fall. För att förhindra sådana konsekvenser infördes samtidigt med den nya regeln en ordning i rättegångsbalken, enligt vilken det krävdes att den bristande domförheten kunde antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kunde avhjälpas i hovrätten. I lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:95 s. 51 f.) uttalades också att en sådan regel medförde att återförvisningsfrågorna kunde lösas på ett godtagbart sätt. Bristande domförhet kan enligt rättegångsbalkens system angripas genom klagan över domvilla och även beaktas vid överklagande av domar i ordinär väg. I förvaltningsprocesslagen saknas institutet domvilla. Omständigheter, som kan föranleda undanröjande av ett beslut på grund av domvilla, kan emellertid beaktas vid prövning av en resningsansökan. Regeringsrätten har även i en del fall vid talan mot avgöranden i ordinär väg återförvisat mål på grund av bristande domförhet. Detta har bl.a. skett i mål enligt kommunallagen vari kammarrätt åsidosatt kravet på särskilda ledamöter när förutsättningen enligt 13 a § lagen om allmänna förvalt- ningsdomstolar, att överklagandet uppenbarligen inte kan bifallas, inte varit uppfylld. Det förekommer även att kammarrätt återförvisar mål till länsrätt när saken inte bedömts ha varit uppenbar. Problematiken rörande risk för återförvisning är således en realitet även i förvaltningsdomstolarna och det blir därmed mer en gradskillnad än en artskillnad om kriteriet ”uppenbar” ersätts med ”enkel beskaffenhet”. Riksskatteverket ifrågasätter om det inte bör införas en uttrycklig regel även för förvaltningsdomstolarna av innebörd att bristande domförhet skall föranleda undanröjande endast om det kan antas att det har inverkat på målets utgång. Även om det för förvaltningsprocessens del inte skapas någon uttrycklig regel av innebörd att bristande domförhet skall föranleda undanröjande endast om det kan antas att det inverkat på målets utgång, saknas det anledning att anta att Regeringsrätten eller kammarrätterna skulle upprätt- hålla en strängare tillämpning än vad som gäller för tingsrätternas del. Även om det nuvarande regelsystemet och praxis i frågan hos de allmänna domstolarna (NJA 1991 s. 783) kan tjäna till viss ledning, finns det anled- ning att för förvaltningsdomstolarnas del särskilt framhålla att ett begrepp av arten ”enkel beskaffenhet” till sin natur är sådant att det ger ett visst utrymme för olika tolkningar. Vid bedömningen av om återförvisning skall ske eller inte i ett konkret fall bör särskild vikt läggas vid frågan om vad som, såvitt avser utgången i målet, kan vinnas genom en återförvisning. Borde utgången i målet enligt den överprövade domstolens bedömning bli densamma som tidigare, torde undanröjande ske med restriktivitet. Risken för återförvisning på grund av felaktig tillämpning av dom- förhetsreglerna torde därmed enligt vår mening bli så ringa att den inte utgör något hinder mot införandet av ”enkel beskaffenhet” som ett generellt kriterium för ensamdomarprövning eller medföra att någon sär- skild regel av den innebörd som Riksskatteverket föreslår behöver införas. Vi föreslår mot denna bakgrund att det nuvarande kriteriet i 18 § fjärde stycket 11 p. lagen om allmänna förvaltningsdomstolar om ”mål i vilken saken är uppenbar” ersätts med lokutionen ”mål av enkel beskaffenhet”. I konsekvens med detta föreslås i promemorian att motsvarande änd- ringar göras i 17 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar för mål enligt kyrkolagen respektive kommunallagen, dvs. att även dessa kategorier av mål skall kunna avgöras av en juristdomare ensam utan medverkan av särskilda ledamöter, i de fall målet är av enkel beskaffenhet. Den nuvarande rättsbildningen när det gäller återförvisning i kommunala mål blir därigenom inaktuell. Länsrätten i Norrbottens län anser att nuvarande regler om att särskilda ledamöter alltid skall delta i avgöranden i mål som prövas i sak och där överklagandet inte är utsiktslöst bör behållas. Regeringen anser dock inte att det finns några skäl att särbehandla dessa mål. Övriga remissinstanser har heller inte haft några erinringar mot förslaget. Samma rekvisit bör alltså gälla i dessa mål som för ensam- domarmål i övrigt. Regeln i 18 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar om att mål skall prövas i fullsutten rätt om det är påkallat av särskild anledning, utgör enligt vår mening en tillräcklig garanti för att nämndemän kommer att medverka i erforderlig utsträckning även i framtiden. Återstoden av innehållet av 18 § bör utformas mot bakgrund av det nya rekvisitet och med utgångspunkten att detta rekvisit i princip skall täcka de behov som uppstått framförallt genom länsrätternas utvidgade målområde. Förslagen i detta avsnitt medför att en översyn av behörigheten för notarier att avgöra mål måste göras. Regeringen har för avsikt att snarast göra en sådan översyn. Beträffande första stycket föreslog regeringen i lagrådsremissen att punkt 4 som innehåller särskilda bestämmelserna om tillvidarebeslut rörande körkort skulle upphävas. Detta till följd av att länsrätt inte längre meddelar sådana tillsvidarebeslut i avvaktan på slutligt avgörande av ett mål. Denna befogenhet utövas numera av länsstyrelse. Lagrådet menar dock att punkten bör stå kvar eftersom länsstyrelsens beslut kan överklagas till länsrätten som bör kunna avgöra målet med endast en juristdomare i uppenbara fall. Regeringen delar uppfattningen att sådana mål som avser prövning av länsstyrelsens beslut som regel bör kunna avgöras av en ensam juristdomare. En sådan behörighet följer emellertid redan av den nya bestämmelsen om att mål av enkel beskaffenhet skall kunna avgöras av en juristdomare. Någon särskild bestämmelse för dessa mål behövs alltså inte. Även beslut enligt punkt 5 har numera flyttats från länsrätt. Sådana beslut om bl.a. certifikat och elevtillstånd fattas numera av Luftfartsverket. Även denna punkt kan således upphävas. Det finns inte skäl att göra några ändringar i andra eller tredje stycket som innehåller regler om ensamdomarbehörighet vid beslut som inte innefattar prövning i sak respektive åtgärder som avser beredandet av ett mål. Katalogen De frågor avses med fjärde stycket 1-10 är av skiftande karaktär. I promemorian föreslås att vissa av punkterna upphävs och att andra behålls. Vidare föreslås att katalogen skall kompletteras med ytterligare några punkter om ensamdomarbehörighet i vissa måltyper. Riksskatte- verket anser att alla punkter i 18 § fjärde stycket bör mönstras ut och ersättas en generell regel av innebörd att länsrätten är domför med en juristdomare ensam vid beslut som innebär avgörande i sak av mål som rör mindre belopp, mål av brådskande karaktär liksom mål av enkel beskaffenhet. Metoden att i lagtexten ta upp en katalog över mål som omfattas av ensamdomarbehörigheten har den nackdelen att den kan bli oöverskådlig och, framförallt, att den kräver ständiga justeringar i takt med att ändringar sker i speciallagstiftningen. Flertalet av de situationer som f.n. och senare kan behöva anges i uppräkningen i punkterna 2-4 skulle också kunna fångas in med rekvisitet ”mål av brådskande beskaffenhet”. Regleringen skulle kunna kompletteras med motivuttalanden av innebörd att situationer som i dag omfattas av de angivna punkterna är sådana som avses med rekvisitet. En nackdel med en sådan bestämning är dock att den är oprecis. I länsrätt finns ett antal målgrupper som enligt domstolens arbetsordning är för- tursmål eller av förturskaraktär och i den meningen är brådskande men där det ingalunda bör komma i fråga att avgöra dem med ensamdomare. Ett exempel på detta är intagningsbeslut i den psykiatriska tvångslagstift- ningen, som enligt uttryckligt stadgande skall prövas skyndsamt och tas upp till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan eller skrivelse med överklagande kom in till länsrätten (35 § lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård och 21 § lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). Det bör inte heller komma i fråga att avgöra mål om vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga - vilka i allmänhet handläggs med förtur - slutligt utan medverkan av nämndemän. En möjlighet vore att i lagtexten särskilt ange målgrupper som visserligen är brådskande men som ändå kräver nämndemannamedverkan. Mot en sådan ordning skulle emellertid samma kritik kunna riktas som mot den nuvarande. Enligt regeringens mening talar därför övervägande skäl för att i detta hänseende behålla den nuvarande lagstiftningstekniken. Det finns t.o.m. anledning att komplettera uppräkningen med ytterligare målgrupper som handläggs av länsrätt som första domstolsinstans. Vi återkommer strax till detta. När det gäller den nuvarande katalogen gör regeringen följande bedömning. Punkt 1 - mål om utdömande av vite - hade vid tidpunkten för länsdomstolsreformen 1971 sin betydelse i skattemål och mål om verkställighet enligt föräldrabalken. Förstnämnda måltyp, som oftast föranleds av underlåtenhet att fullgöra deklartionsskyldigheten, torde i allmänhet vara av enkel beskaffenhet. Mål om utdömande av vite enligt föräldrabalken kan ha mera skiftande karaktär och ibland innehålla bevisfrågor. Majoriteten av vitesmålen i länsrätt följer viteslagen och avser överträdelser av lagar om bl.a. arbetsmiljö, naturvård, djurskydd, hälso- skydd, miljöskydd, skogsvård samt byggnadslagstiftningen. Sådana mål är inte sällan komplicerade och avser inte obetydliga belopp. Sammantaget saknas det skäl för att behålla punkten som alltså bör upphävas. Punkt 2 om vissa mål med anknytning till beskattningsområdet, punkt 3 om mål om vissa brådskande omhändertaganden och i viss mån punkt 4 om bl.a. mål om anstånd med betalning av skatt eller socialavgifter innehåller mål som typiskt sett är brådskande men ingalunda enkla. Det nya rekvisitet påkallar i sig ingen justering av innehållet i dessa punkter. Det är heller inte aktuellt att för de situationer som avses med punkterna ändra omfattningen av ensamdomarbehörigheten. Mål enligt punkt 5 - mål om uppdelning av taxeringsvärde, punkt 7 - mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna, punkt 8 - mål om offentligt biträde i ett ärende hos en annan myndighet, punkt 9 - vissa körkortsmål och punkt 10 - vissa mål enligt luftfartslagen - är till sin karaktär sådana att de som regel även fortsättningsvis bör rymmas inom ensamdomar- kompetensen. I flera av fallen är det fråga om situationer som inte är särskilt frekventa jämfört med andra grupper av enkla mål som handläggs av länsrätt. Som angetts i promemorian bör det inte komma i fråga att behålla någon grupp i katalogen endast av historiska skäl. Angivna punkter bör därmed enligt regeringens mening kunna utgå ur uppräkningen utan att det därmed avses ske någon förändring vid bedömningen av i vilka situationer som ensamdomarkompetens blir aktuell. När det gäller punkt 8 om offentligt biträde innebär detta att den ändrade lydelsen som antogs i anledning av den nya rättshjälpslagen (SFS 1996:1634, prop. 1996/97:9) blir överflödig. Ändringen som inte trätt i kraft bör därför upphävas. Vi behandlar beloppsregeln i punkten 6 - mål om ändring av taxerad inkomst - senare under särskild rubrik. Ytterligare måltyper i katalogen? Ett par måltyper som till sin karaktär är särskilt brådskande utgörs av kriminalvårdsmål och mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (1989:529). I båda fallen är det i allmänhet frågor som har samband med inskränkningar av den personliga friheten och de är så tillvida jämförbara med mål enligt punkten 3. Enligt promemorian bör detta berättiga till en plats i uppräkningen. Länsrätten i Stockholms län avstyrker promemorians förslag i denna del. Enligt regeringens mening finns det fog för den uppfattning som förs fram i promemorian nämligen att dessa mål i många fall är jämförbara med mål enligt punkt 3. Beslut om förvar kan i viss mån jämföras med beslut om häktning vilket beslutas av ensamdomare i tingsrätt. Regeringen anser därför att promemorians förslag i denna del bör genomföras. En annan kategori av mål som normalt kräver snabba åtgärder är mål om offentlig upphandling. Den tid som står länsrätten till buds för att hand- lägga sådana mål är ofta mycket knapp. Även i dessa mål, som inte sällan har EG-rättsliga aspekter, bör enligt promemorian, nämndemannamed- verkan i normalfallet kunna undvaras. Även denna del av promemorians förslag avstyrks av Länsrätten i Stockholms län. Enligt länsrätten är upphandlingsmålen inte sällan av den beskaffenheten att det snarare krävs ytterligare en andra lagfaren ledamot. Enklare mål kan enligt länsrätten hanteras inom ramen för ”enkel beskaffenhet” och brådskande mål kan hanteras interimistiskt. Om ett mål är både brådskande och svårt samt inte kan hanteras interimistiskt anser länsrätten att man i enstaka fall bör kunna samla en fullsutten rätt. Regeringen instämmer i att vissa upphandlingsmål kan vara av kvalifi- cerad beskaffenhet och kräva medverkan i en eller annan form av flera jurister. Av den anledningen finns dock knappast skäl att som huvudregel kräva nämndemannamedverkan. Regeringen vill också peka på att det i mer komplicerade mål finns möjlighet att enligt 18 § andra stycket låta målet avgöras av fullsutten rätt eller om vårt förslag i avsnitt 6 genomförs, av en förstärkt sammansättning med två juristdomare och tre nämndemän. Regeringen anser därför att promemorians förslag om ensamdomar- behörighet i mål om upphandling bör införas. En ny måltyp i länsrätterna, som när den handlades av Kammarrätten i Sundsvall hade masskaraktär, är studiestödsmålen. Det har från dom- stolshåll ifrågasatts om inte denna måltyp särskilt borde anges som ensam- domarmål. Sådana mål är emellertid ofta enkla och torde därför kunna falla under begreppet enkel beskaffenhet. Regeringen instämmer således i promemorians slutsats att dessa mål inte kräver någon egen punkt. Beloppsregeln för mål om taxerad inkomst Regeln i punkt 6 om mål som avser ändring av taxerad inkomst - f.n. med högst 5 000 kr - har under årens lopp fortlöpande försetts med en allt högre beloppsgräns. Vid senaste tillfället år 1987 ifrågasattes om inte gränsen efter mönster från tvistemålsprocessen kunde knytas till ett halvt bas- belopp. Regeln i sin nuvarande utformning har till följd av bl.a. penningvärdeförsämringen och ambitionsnivån i skattemyndigheternas granskningsverksamhet fått ett tämligen begränsat tillämpningsområde. Enligt promemorian måste nu tiden bedömas mogen att införa den redan år 1987 ifrågasatta kopplingen till ett halvt basbelopp, vilket för år 1997 utgör 18 150 kr. De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget i sak. Kammarrätten i Sundsvall och Sveriges Domarförbund anser inte att någon beloppsgräns bör anges. Enligt Sveriges Domarförbund bör frågan om ensamdomarbehörighet även i dessa mål avgöras enligt den föreslagna bestämmelsen om enkel beskaffenhet. Regeringsrättens ledamöter, liksom Kammarrätten i Sundsvall, pekar särskilt på att skatteprocessen numera är en sakprocess och inte en beloppsprocess. Lagrådet har i och för sig ingen invändning mot den föreslagna beloppshöjningen. Enligt Lagrådets mening framstår det emellertid inte numera - sedan skatteprocessen förändrats till en sakprocess enligt taxeringslagen (1990:324) - som adekvat att beloppsregeln för ensam- domarbehörighet enligt lagtexten avser mål om ändring av taxerad inkomst. Strikt efter ordalydelsen betyder ju detta att regeln endast gäller skattemål för vilka den äldre ordningen alltjämt skall tillämpas. Även om punkt 6 i sin nuvarande utformning tillämpas av länsrätterna utan större problem skulle ha funnit användning också inom sakprocessens ram kan detta enligt Lagrådet inte anses utgöra ett vägande skäl för att avstå från att anpassa lydelsen i samband med den beloppsändring som avses ske i förevarande sammanhang. Enligt Lagrådet finns det emellertid viss tvekan om lämpligheten och den praktiska nyttan av att behålla en sådan reglering med den ändrade ordningen för skatteprocessen. Principiellt sett skulle det enligt Lagrådets uppfattning vara fördelaktigt om problemet kunde lösas genom att beloppsregeln i punkt 6 slopades, varvid frågan om ensam- domarbehörighet vid avgörande i sak av den aktuella typen av mål skulle styras enbart av den i remissen föreslagna bestämmelsen avseende mål av enkel beskaffenhet. Lagrådet bedömer det för sin del svårt att på före- varande material överblicka effekten av en denna lösning. Frågan synes dock enligt Lagrådet vara förtjänt att övervägas ytterligare under lag- stiftningsärendets fortsatta behandling. Om det därvid anses lämpligt att behålla punkt 6 föreslår Lagrådet att punkten omformuleras. Som regeringen har poängterat flera gånger tidigare bör strävan vara att för varje måltyp finna den handläggningsform som objektivt sett är så effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller nödvändiga rättssäkerhetskrav. Även om processen i och för sig är en sakprocess och inte en beloppsprocess har enligt vad regeringen erfarit detta inte orsakat några problem vid tillämpningen. Att avgöra mål som rör små värden i en mer kvalificerad sammansättning med juristdomare och nämndemän kan knappast sägas uppfylla de ovan angivna kraven. Om ett mål rör ett mindre värde bör det, på samma sätt som i tingsrätt, kunna avgöras av en juristdomare även om målet inte är av enkel beskaffenhet. Vi anser således att en beloppsregel bör behållas. Bestämmelsen bör dock utformas i enlighet med Lagrådets föreslag. Den av Lagrådet föreslagna formule- ringen innebär att bestämmelsen omfattar även avgörande av mål om taxerad inkomst enligt de tidigare förfarandereglerna. Någon särskild övergångsbestämmelse som Lagrådet föreslagit behövs därmed enligt regeringens mening inte. Den återstående frågan blir därmed vid vilket belopp gränsen skall ligga. Länsrätten i Gotlands län menar att beloppet bör bestämmas till ett helt basbelopp. Även Riksskatteverket ifrågasätter, med hänvisning till att tvisteföremålet - den faktiska skatten - i dessa fall uppgår till väsentligt lägre belopp, om inte gränsen bör sättas högre än ett halvt basbelopp. Gränsen ett halvt basbelopp har valts efter mönster från vad som gäller i den allmänna domstolarna. Som flera av remissinstanserna har påpekat är det värde som målet rör den taxerade inkomsten medan den enskildes skatt i slutändan påverkas med ett mindre belopp. Enligt regeringens mening är det dock lämpligt att samma gräns gäller inom båda domstolssystemen även om betydelsen för den enskilde varierar. De flesta av remiss- instanserna har godtagit promemorians förslag. Sammanfattningsvis bör alltså gränsen ligga vid ett halvt basbelopp. Beloppsregel för ytterligare måltyper? I detta sammanhang finns det anledning att överväga i vad mån det är lämpligt att utvidga den beloppsanknutna regeln även till andra läns- rättsmål. En sådan ordning förordas av Regeringsrättens ledamöter och Länsrätten i Jönköpings län. De målgrupper som länsrätterna numera skall handlägga som första domstolsinstans, innefattar en mycket stor och disparat flora av olika förvaltningsmål. Till skillnad från förhållandet beträffande civilrättsliga tvister gäller tvisten i förvaltningsdomstol ofta frågor som inte kan beloppsbestämmas även om de har ekonomisk betydelse. Ett tydligt och frekvent exempel på detta är körkortsmålen. Såtillvida har förvaltnings- målen snarare beröringspunkter med brottmålens. Det sista lagstift- ningsärende vari mål i större omfattning flyttats ned till länsrätt (prop. 1995/96:22) ger ytterligare exempel på måltyper där tvisten inte i första hand avser pengar. Allmänt sett lämpar sig inte förvaltningsmålen för skiktningar med utgångspunkt i beloppsgränser. Det finns - utöver skattemålen - dock ytterligare målgrupper som ofta, men inte alltid, avser ett visst belopp. Den största enskilda målgruppen i länsrätt utgörs av mål om bistånd enligt socialtjänstlagen. Under år 1995 inkom till länsrätterna sammanlagt 108 000 mål. Av dessa utgjorde 35 % eller 38 300 biståndsmål. I promemorian anförs bl.a. att det ofta är svårt att beloppsmässigt bedöma tvistens värde i dessa mål. Länsrätten i Jönköpings län, som förordar en generell beloppsregel, anser dock att det inte finns några särskilda svårigheter att förutse konsekvenserna av en dom i ett biståndsmål. Enligt regeringens mening finns det skäl som talar både för och emot en beloppsregel i biståndsmål. Sådana mål avser i allmänhet beslut om den biståndssökandes kostnader under en begränsad period, exempelvis uppe- hälle och hyra för en viss månad, eller för ett visst ändamål, exempelvis en viss behandlingsåtgärd. Till skillnad från förhållandet i andra förvaltningsmål gäller frågan ofta om den enskildes grundläggande behov har tillgodosetts i nivå med vad lagen benämner skälig levnadsnivå. Beloppet per överklagat beslut över- stiger som regel inte ett halvt basbelopp. Inte sällan gäller frågan i vad mån det yrkade beloppet ligger inom ramen för ett i praxis vedertaget norm- belopp. En utvidgning av tillämpningsområdet för regeln om basbelopps- anknytning skulle förmodligen medföra att flertalet biståndsmål skulle komma att handläggas av ensamdomare. Processen i det enskilda målet har emellertid ibland en räckvidd långt utöver vad som är uppe i målet. I målen förekommer ofta personer med biståndsbehov som inte är tillfälliga. Det enskilda målet kan avse en typsituation med ett relativt begränsat biståndsbehov som emellertid kan återkomma såväl för den biståndssökande som för biståndssökande i allmänhet. Eftersom aktmaterialet i första hand belyser den aktuella situationen kan det bara i en del fall utläsas hur det förhåller sig med detta. Domstolens avgörande kan få en mycket stor genomslagskraft på såväl den enskildes ekonomi som på kommunens ekonomi. Även om den enskilde för en ny period kan göra en ny ansökan om bistånd och få denna bedömd utan hinder av det tidigare avgörandet, har detta säkert vid i övrigt oförändrade förhållanden en betydande bevisverkan mot honom. I en del fall är det också svårt eller omöjligt att beloppsmässigt bestämma tvistens värde, exempelvis när någon berättigas till en viss behandlingsåtgärd som inte begränsats i tiden. Många av de avgöranden av Regeringsrätten i biståndsmål som refererats i RÅ under senare år passar in på den nu gjorda karakteristiken. Av de biståndsmål som avgjordes år 1995 utgjorde 16 % E-mål, dvs. fall där saken ansetts uppenbar. Till följd av regeln om enkel beskaffenhet kommer ett inte oväsentligt antal biståndsmål att kunna avgöras av ensamdomare. Gäller målet ett ringa belopp kan detta i vissa fall utgöra ett moment vid bedömningen som gör att målet kan anses vara av enkel beskaffenhet. Det är emellertid svårt att i dag överblicka vilken tillämpning regeln om enkel beskaffenhet i framtiden kan komma att få med avseende på biståndsmålen. Detta sammanhänger bl.a. med de ändringar i social- tjäntslagens materiella bestämmelser som regeringen kommer att föreslå inom kort. Förslagen grundas på socialtjänstkommitténs betänkande (SOU 1994:139) Ny socialtjänstlag. Med hänsyn härtill och den tidigare beskrivna karaktären hos bistånds- målen anser regeringen att övervägande skäl talar för att det inte nu bör införas någon beloppsgräns under vilken biståndsmål skall kunna avgöras av ensamdomare. En annan målgrupp som avser betydande ekonomiska värden är socialförsäkringsmålen, som innehåller ett antal olika måltyper. Utgången i målen spelar ofta stor roll för den enskildes försörjning. Processen i dessa mål är dock inte på samma sätt fokuserad till något visst belopp. I exempelvis arbetsskademålen, som har utgjort den största enskilda mål- typen inom gruppen, gäller i stället frågan om i vad mån en skada skall kunna godtas som arbetsskada för en viss sjukperiod. Även här kan antas att tvisteföremålets värde i viss fall understiger ett halvt basbelopp. Under den tid målen handlades av försäkringsrätt fanns en E-målsregel med beloppet 2 500 kr som gräns. Regeln hade dock begränsad betydelse i praktiken och avskaffades i samband med att försäkringsrätterna integrera- des med kammarrätterna. Det kan vara svårt att direkt överblicka vilka beloppsmässiga följder en dom i ett arbetskademål kan få. Ofta har bedömningen kunnat få mycket stora ekonomiska konsekvenser, exempelvis i fråga om livränta, trots att denna fråga inte prövats i målet. Genom ändringar i lagen om arbetsskade- försäkring med ikraftträdande den 1 juli 1993 har den särskilda arbets- skadesjukpenningen avskaffats, vilket bl.a. medför att inslaget av mål som avser mindre belopp har minskat. Mot bakgrund av det ställningstagande som gjorts beträffande bistånds- målen finns enligt regeringens mening inte heller på detta område anled- ning att nu förorda någon beloppsgräns för ensamdomarbehörigheten. 9 Nämndemännens reseersättning m.m. Regeringens förslag: Nämndemän skall anses ha sitt tjänsteställe i bostaden. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget. Några av remissinstanserna påpekar att promemorians förslag till lagtext om tjänsteställe för nämnde- män och andra liknande förtroendevalda uppdragstagare inte omfattar de särskilda ledamöter som finns i länsrätt och kammarrätt, t.ex. i kom- munalmål och fastighetstaxeringsmål. Skälen för regeringens förslag: Enligt de nuvarande bestämmelserna i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. lämnas en ersättning till nämndemän i tingsrätterna, hovrätterna, länsrätterna och kammarrätterna med 300 kronor per dag i s.k. grundarvode. Därutöver kan nämndemännen få ett tilläggsbelopp för förlorad arbetsförtjänst. Den totala ersättningen får uppgå till högst 1 000 kronor per dag, inklusive grundarvode, oavsett hur stor inkomstförlusten är i det enskilda fallet. Nämndemän i länsrätt kan därutöver få ett s.k. inläsningsarvode för förberedelsearbete i hemmet på 300 kronor per dag. Nämndemännen får även ersättning för resor till och från domstolen. Enligt en dom av Kammarrätten i Jönköping den 2 februari 1996 skall nämndemännens ersättning för resekostnader m.m. i tingsrätt, hovrätt och kammarrätt bedömas som ersättning för resor mellan bostad och arbetsplats. Det beror på att domstolen betraktas som deras tjänsteställe. Därav följer att kostnader för resor till och från domstolen är att se som resor till och från arbetet. Den ersättning för resor eller övernattning m.m. som nämndemännen får från Domstolsverket blir därmed sådan skatte- pliktig inkomst för vilken Domstolsverket skall verkställa skatteavdrag. För nämndemän i länsrätt är dock situationen annorlunda. Deras tjänste- ställe anses vara bostaden och resorna till domstolen bedöms därför som tjänsteresor. Skälet är att nämndemän i länsrätt anses utföra huvuddelen av arbetet i bostaden. De får också - till skillnad från övriga nämndemän - arvode för förberedelsearbete. Eftersom bl.a. avdragsmöjligheterna för kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats är mer begränsade än vad som gäller för tjänsteresor, kan nuvarande regler innebära att nämndemän i tingsrätt, hovrätt och kammarrätt förorsakas kostnader för att tjänstgöra, vilket självfallet inte är acceptabelt. Det är också otillfredsställande att nämndemännen sinsemellan behandlas olika när det gäller den skatte- mässiga bedömningen av deras resekostnader i samband med inställelse för uppdraget. Det finns därför skäl att överväga om nuvarande ordning bör ändras. Den skatterättsliga huvudregeln är att tjänstestället är den plats där huvuddelen av arbetet utförs. Regeln leder i de allra flesta fall till önskade resultat när det gäller att bedöma om en resa är en tjänsteresa eller inte. Emellertid kan i vissa fall tillämpningen av bestämmelsen medföra kon- sekvenser som inte kan anses godtagbara. Särregler har därför införts för några yrkeskategorier för vilka speciella förhållanden råder. Undantagen avser vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller därmed liknande branscher, reservofficerare och personer som arbetar under begränsad tid vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ eller vid Europaskolorna. Frågan är om undantagskretsen bör ut- vidgas till att omfatta även nämndemän och liknande uppdragstagare. I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. föreslås en utvidgning så att även nämndemän skall anses ha sitt tjänsteställe i bostaden. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Några av remiss- instanserna har synpunkter på den lagtekniska utformningen. Som tidigare nämnts främjar nämndemännens medverkan i domstol medborgarnas krav på inflytande och insyn i den dömande verksamheten. För att tillgodose dessa krav är det enligt regeringens mening viktigt att nämndemännen rekryteras allsidigt bland medborgarna. Det är betydelse- fullt att nämndemännen rekryteras från hela domsagan och inte bara från den ort där domstolen är belägen. En geografisk spridning av rekryteringen av nämndemännen är angelägen för att främja den dömande verksamhetens lokala förankring i hela domsagan. Vid en avvägning mellan, å ena sidan de nackdelar som ett särskilt undantag från gällande skatterättsliga principer innebär och, å andra sidan vikten av att nämndemannasystemet ges förutsättningar att fungera på ett ändamålsenligt sätt, är ett undantag beträffande nämndemännens tjänste- ställe enligt vår mening att föredra. Tjänstestället för samtliga nämndemän bör därför vara bostaden. Därigenom blir deras resor till och från dom- stolen att betrakta som tjänsteresor. Reglerna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) bör ändras i enlighet härmed. Bestämmelsen bör även omfatta andra liknande ledamöter i domstol vars uppdrag kan jämställas med nämndemannauppdraget. Den bör således gälla även jurymän i tryckfrihetsmål, andra ledamöter i arrende- och hyresnämnderna än ordföranden och särskilda ledamöter allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol, dvs. i huvudsak uppdragstagare som för närvarande får ersättning för sitt uppdrag enligt förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. Som påpekats av några remissinstanser omfattades inte särskilda ledamöter som deltar i t.ex. kommunalmål och fastighetstaxeringsmål i länsrätt och kammarrätt av den föreslagna bestämmelsen i kommunal- skattelagen. Lagtexten har därför förtydligats på den punkten. Däremot anser regeringen inte att det finns tillräckligt underlag för att nu, som Domstolsverket föreslår, låta bestämmelsen omfatta även domstolstolkar. I promemorian föreslås att de nya föreskrifterna om tjänsteställe skall träda i kraft den 1 september 1997. De skall dock enligt förslaget tillämpas för tid från och med den 1 januari 1997. Kammarrätten i Göteborg har avstyrkt förslaget i denna del då det enligt domstolens mening innebär en retroaktiv lagstiftning som både av praktiska och principiella skäl bör undvikas i alla skatte- och avgiftssammanhang. Enligt vår mening är det angeläget att de nya föreskrifterna kan börja tillämpas så snart som möjligt, dvs. med viss retroaktiv verkan. Bestäm- melserna innebär en lättnad i beskattningen och bestämmelserna om ikraftträdande står därför inte i strid med regeringsformens förbud mot retroaktiv skattelagstiftning. De praktiska problem det kan innebära bör inte heller överdrivas och får i övrigt vägas mot de fördelar som uppnås genom att bestämmelser tillämpas på resor som gjorts under innevarande beskattningsår. De nuvarande ersättningsreglerna för förlorad arbetsinkomst ersätter inkomstförlusten med högst 1 000 kronor per dag. Det har i debatten framförts att reglerna får till följd att det inte går att allsidigt rekrytera nämndemän eftersom många riskerar att förlora ekonomiskt på att tjänstgöra som nämndeman. Som tidigare har nämnts är regeringens ambition att ingen skall förlora ekonomiskt på att vara nämndeman. I anslutning till att de nya skattereglerna träder i kraft har regeringen för avsikt att ändra reglerna i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. så att maximigränsen 1 000 kronor för förlorad inkomst avskaffas. Samtidigt bör också nämndemän i kammarrätt, i likhet med vad som redan gäller för nämndemän i länsrätt, ges möjlighet att få inläsnings- arvode. Däremot har vi inte för avsikt att, såsom Nämndemännens riksförbund föreslår, låta nämndemännen omfattas av förordningen (1992:1299) om ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd m.m. (omtryckt 1996:493). De former av uppdrag som ersätts genom den sist nämnda förordningen är enligt vår mening inte jämförbara med ett uppdrag som nämndeman. 10 Ekonomiska konsekvenser I första hand innebär förslagen att kostnaderna för nämndemän påverkas. En ändring av domförhetsreglerna i tingsrätt och länsrätt som innebär att antalet nämndemän i normalfallet minskas från tre till två sparar årligen cirka 21 miljoner kronor. Från beloppet skall dras kostnader för att ta bort det nuvarande taket när det gäller ersättning för förlorad arbetsinkomst, kostnader i samband med att nämndemän i kammarrätt kan få inläs- ningsarvode och kostnader för en utvidgad avdragsrätt för resekostnader. Dessa kostnader beräknas till som mest 1,5 miljoner kronor per år. Ändrade regler som innebär att det blir möjligt för hovrätten att fortsätta en påbörjad huvudförhandling om en av de lagfarna ledamöterna eller en av nämndemännen får förhinder, kommer att medföra att resurser mot- svarande knappt 1 miljon kronor frigörs. Förslagen bedöms inte leda till några ytterligare stats- eller samhälls- ekonomiska effekter utöver de ovan nämnda. Sammantaget beräknas därmed förslagen innebära att domstolsväsendets kostnader minskar med i storleksordningen 20 miljoner kronor per år från och med den 1 september 1997. 11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 september 1997. I fråga om vissa av bestämmelserna krävs övergångsbestämmelser som innebär att äldre bestämmelser skall tillämpas om huvudförhandlingen respektive handläggningen påbörjats vid ikraftträdandet. En särskild övergångsbestämmelse som upphäver en tidigare beslutad ändring 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar krävs också. Bakgrunden till den övergångsbestämmelsen behandlas i avsnitt 8. De nya föreskrifterna i kommunalskattelagen bör som redovisats i avsnitt 9 tillämpas redan från den 1 januari 1997. Ändringen i kommunal- skattelagen har betydelse inte bara för avdragsrätten för resekostnader utan också för arbetsgivares skyldighet att betala arbetsgivaravgifter på reseersättning. De nya bestämmelserna skall i dessa avseenden gälla för resor som företagits under 1997. Reseersättningar som betalas ut under 1997 men som avser resor som företagits under 1996 skall alltså inte omfattas av de nya föreskrifterna. 12 Författningskommentar 12.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 14 kap. 17 § Paragrafens första stycke har ändrats så att rättens sammansättning i äktenskapsmål och mål om underhåll skall vara en juristdomare och två i stället för tre nämndemän (se avsnitt 5). Andra stycket har som en konsekvens av ändringen i första stycket justerats så att rätten vid förhinder för en nämndeman är domför med en juristdomare och en nämndeman (se avsnitt 7). Ändringen från det ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till det mer tidsenliga ”får förhinder” är endast en språklig ändring och innebär inte någon ändring i sak. Tredje stycket har ändrats så att det inte längre krävs särskilda skäl med hänsyn till målet omfattning eller svårighetsgrad för att rätten skall kunna förstärkas (se även författningskommentaren till 1 kap. 3 b § rättegångs- balken, avsnitt 12.2). Vidare har en regel införts som garanterar att nämndemännen är i majoritet om antalet lagfarna domare utökas med en, dvs. att tre nämndemän i sådana fall skall medverka. Genom ett förtydligande i andra meningen är rätten, vid förhinder för någon eller några av ledamöterna, även i dessa fall domför enligt bestämmelsen i andra stycket. För att juristdomarna inte skall kunna vara i majoritet gentemot nämndemännen slås dock fast att rätten inte är domför med fler lagfarna domare än nämndemän (se vidare författningskommentaren till 1 kap. 3 b § rättegångsbalken). 14 kap. 18 § I paragrafens första stycke har det lagts till en mening som gör det möjligt för hovrätten att fortsätta en påbörjad förhandling om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder. Frågan har behandlats i avsnitt 7 (se även författningskommentaren till 2 kap. 4 § rättegångs- balken). Ändringen från det ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till det mer tidsenliga ”får förhinder” är endast en språklig ändring och innebär inte någon ändring i sak. 18 kap. 4 a § Paragrafen har justerats så att rättens sammansättning när nämndemän skall medverka skall vara en juristdomare och två istället för tre nämndemän. 12.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 1 kap. 3 b § Paragrafens första stycke har ändrats så att rättens sammansättning som huvudregel skall vara en juristdomare och två istället för tre nämndemän (se avsnitt 5). Den särskilda, obligatoriska, sammansättningen i mål om grova brott har slopats (se avsnitt 6). Det innebär även att rätten är domför med en juristdomare och två nämndemän i tryck- och yttrandefrihetsmål, där jury inte skall delta. Som en konsekvens av ändringen i första meningen har tredje meningen justerats så att rätten vid förhinder för en av nämndemännen är domför med en juristdomare och en nämndeman (se avsnitt 7). Ändringen från det ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till det mer tidsenliga ”får förhinder” är endast en språklig ändring och innebär inte någon ändring i sak. I tredje stycket har möjligheterna för att låta två juristdomare delta i stället för en vidgats (se avsnitt 6). Det ställs inte längre krav på att det skall finnas särskilda skäl för en förstärkt sammansättning. Normalt torde det även i fortsättningen vara målets omfattning och svårighetsgrad som avgör om sammansättningen bör förstärkas. Ett sådant skäl kan alltså vara att målet är så omfattande att huvudförhandlingen beräknas pågå under lång tid eller att det skriftliga materialet är vidlyftigt. Ett annat skäl kan vara att sak- eller rättsfrågorna är komplicerade. Dessutom har en regel införts som garanterar att nämndemännen är i majoritet om antalet lagfarna domare utökas med en, dvs. att tre nämnde- män i sådana fall skall medverka. I andra meningen markeras att rätten, om någon eller några av ledamöterna får förhinder, även i dessa fall är domför enligt bestämmelsen i första stycket andra meningen. För att juristdomarna inte skall kunna vara i majoritet gentemot nämndemännen fastslås dock att rätten inte får bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. Lagrådet pekar i sitt yttrande på att det inte uttryckligen framgår av regleringen om någon av de lagfarna ledamöterna i en sådan situation kan avträda i syfte att rätten åter skall bli domför. Som Lagrådet anför utgår emellertid regleringen från att en ledamot inte kan avträda sedan en huvudförhandling påbörjats med mindre än att förhinder i lagens mening föreligger. Det innebär alltså att rätten, om någon eller några av ledamöterna får förhinder, är domför med två juristdomare och två nämndemän eller med en juristdomare och en, två eller tre nämndemän (se avsnitt 7). 1 kap. 8 § Paragrafens andra stycke har justerats som en följd av ändringarna i 3 b § (se avsnitt 6 och 7). I anledning av Lagrådets yttrande har bestämmelsen förtydligats så att det klart framgår att bestämmelsen om domförhet vid förhinder gäller oavsett om det är en av de särskilda ledamöterna eller någon annan av rättens ledamöter som får förhinder. Som Lagrådet påpekar avses med lagfaren domare även en sådan lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol som ingår i rätten enligt första stycket 2. 2 kap. 4 § I paragrafens första och andra stycke har det lagts till regler som medför att hovrätten, i både tvistemål och brottmål, kan fortsätta en påbörjad huvudförhandling även om en av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats (se avsnitt 7). I de fall nämndemän deltar i hovrätten är rätten alltså domför om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder. Bestämmelserna medger inte att huvudförhandlingen fortsätter om såväl en juristdomare som en nämnde- man skulle få förhinder sedan förhandlingen påbörjats. 12.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Anvisningarna till 33 § punkt 3 I anvisningspunktens andra stycke har det införts en regel som innebär att bostaden skall anses utgöra tjänsteställe för nämndemän och andra liknande uppdragstagare i domstol. Bestämmelsen omfattar alltså nämndemän, jurymän i tryckfrihetsmål, andra ledamöter i arrende- och hyresnämnderna än ordföranden och särskilda ledamöter allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol, dvs. i huvudsak uppdragstagare som för närvarande får ersättning för sitt uppdrag enligt förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. (se avsnitt 9). 12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 17 § Paragrafens första stycke har ändrats så att rättens sammansättning som huvudregel skall vara en juristdomare och två istället för tre nämndemän. Som en konsekvens av ändringen i första stycket har bestämmelsen i tredje stycket justerats så att rätten är domför med en juristdomare och en nämndeman om en av nämndemännen får förhinder. Bestämmelsen har också, i konsekvens med vad som gäller för tingsrätt (1 kap. 3 b § rättegångsbalken; avsnitt 12.2) flyttats till första stycket (se avsnitt 7). Ändringen från det ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till det mer tidsenliga ”får förhinder” är endast en språklig ändring och innebär inte någon ändring i sak. I paragrafens andra stycke, har det införts en regel som innebär att rätten i svåra och omfattande mål kan förstärkas med en juristdomare (se avsnitt 6). Genom en bestämmelse i andra meningen garanteras att nämnde- männen är i majoritet om antalet juristdomare utökas med en, dvs. att tre nämndemän i sådana fall skall medverka. Genom ett förtydligande i andra meningen är rätten, även om någon eller några av ledamöterna får förhinder, domför enligt bestämmelsen i första stycket andra meningen. För att juristdomarna inte skall kunna vara i majoritet gentemot nämnde- männen slås dock fast att rätten inte får bestå av fler juristdomare än nämndemän. Det innebär alltså att rätten, om någon eller några av ledamöterna får förhinder, är domför med två juristdomare och två nämndemän samt med en juristdomare och en, två eller tre nämndemän (se avsnitt 7). 17 a § Paragrafens hänvisningar till olika punkter i 18 § har justerats med hänsyn till den paragrafens nya disposition. 18 § Ändringarna har behandlats i avsnitt 8. I paragrafens första stycke har punkt 4 och 5 utgått eftersom länsrätt inte längre fattar de beslut som regleras i dessa punkter. I den mån länsrätten skall pröva ett överklagat beslut i en sådan fråga - dvs. länsstyrelsens respektive Luftfartsverkets beslut - får bedömningen ske utifrån bestäm- melsen i fjärde stycket punkt 1, dvs. att målet om det är av enkel beskaffenhet får avgöras av ensamdomare och i övriga fall med medverkan av nämndemän. I fjärde stycket regleras i vilka fall länsrätten är domför med en juristdomare ensam vid slutligt avgörande av mål. I hänvisningen till andra stycket i paragrafen görs ett förtydligande som inte är någon materiell ändring. Vitesmålen har lyfts ut från katalogen. För de fall ett vitesmål är av enkel beskaffenhet kan målet avgöras av ensamdomare med stöd av den nya punkten 1. I en ny punkt 1 har en generell regel om ensamdomarbehörighet i mål av enkel beskaffenhet tagits in samtidigt som de tidigare punkterna 5 och 7 har utgått. I katalogen kvarstår de mål under punkterna 2-4 som har det gemensamt, att de normalt är av brådskande natur. Några måltyper av samma art har lagts till, nämligen i punkt 3 mål om förvar eller uppsikt enligt utlän- ningslagen samt mål enligt lagarna om beräkning av strafftid m.m., kriminalvård i anstalt och om nordisk verkställighet av straff. I den nya punkten 5 har mål om upphandling lagts till. I den nya punkten 6 har beloppsgränsen för ensamdomarbehörigheten i mål av betydelse för inkomstbeskattningen höjts till hälften av basbeloppet. Bestämmelsen har också i enlighet med Lagrådets förslag formulerats om och anpassats till nuvarande lagstiftning på skatteområdet. I enlighet med vad som gällt tidigare bör svårare mål som rör ett lägre värde med tillämpning av andra stycket prövas i fullsutten rätt. Omvänt kan mål som rör värden över ett halvt basbelopp, men som framstår som enkla, avgöras av ensamdomare med stöd av den nya punkten 1. 12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor Den 1 december 1997 träder en ny rättshjälpslag i kraft (SFS 1996:1619, prop. 1996/97:9). Lagen har justerats så att hänvisningen till den tidigare rättshjälpslagen har tagits bort. Eftersom möjligheten till bistånd till bodel- ningsförrättare numera regleras i äktenskapsbalken som i detta avseende blir tillämplig genom hänvisningen i punkt 1 innebär den nu gjorda justeringen ingen ändring i sak annat än vad som följer av de ändrade rättshjälpsreglerna. 12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1639) om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd När 19 § ändrades i samband med att en ny rättshjälpslag antogs (SFS 1996:1619, prop. 1996/97:9) angavs i andra stycket att vissa beslut bara kunde överklagas i samband med överklagande av särskilt beslut. Detta har nu rättats till ett slutligt beslut. 12.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1653) om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden När 37 § ändrades i samband med att en ny rättshjälpslag antogs (SFS 1996:1619, prop. 1996/97:9) angavs i punkt 8 att överklagande kunde ske särskilt om domstolen beslutat i en fråga som gäller någons medverkan i ärendet. Detta har nu rättats till att avse om domstolen beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet. 12.8 Övriga förslag till lagändringar Ändringarna i 20 kap. 1 § föräldrabalken, 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189), 20 a § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 18 § lagen (1988:688) om besöksförbud och 53 § lagen (1994:1811) om disci- plinansvar inom totalförsvaret, m.m. innebär endast att antalet nämndemän minskas från tre till två. Senaste lydelse 1989:657. Senaste lydelse 1989:657. Senaste lydelse 1996:243. Senaste lydelse 1996:244. Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1993:515. Senaste lydelse 1996:651. Senaste lydelse 1995:21. Senaste lydelse 1995:21. Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1996:258. Senaste lydelse 1996:261. Senaste lydelse 1996:269. Prop. 1996/97:133 23 1 Prop. 1996/97:133 61 28