Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 615 av 7149 träffar
Propositionsnummer · 2021/22:9 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Ändringar i vägsäkerhetslagen Prop. 2021/22:9
Ansvarig myndighet: Infrastrukturdepartementet
Dokument: Prop. 9
Regeringens proposition 2021/22:9 Ändringar i vägsäkerhetslagen Prop. 2021/22:9 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 16 september 2021 Stefan Löfven Tomas Eneroth (Infrastrukturdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag på de lagändringar som krävs för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1936 av den 23 oktober 2019 om ändring av direktiv 2008/96/EG om förvaltning av vägars säkerhet. Förslagen innebär i första hand att vägsäkerhetslagens (2010:1362) tillämpningsområde utvidgas från det transeuropeiska transportnätet (TEN-T-vägnätet) till att omfatta även det nationella stamvägnätet och motorvägar. Dessutom omfattas vissa andra vägar om de har färdigställts med unionsmedel. Förslagen innebär också att regleringen av kartläggning och bedömning av vägar i bruk, samt uppföljningen av resultatet, förändras i fråga om struktur och delvis i fråga om innehåll. Detsamma gäller de regelbundna vägsäkerhetsinspektionerna med tillägget att vägsträckor som gränsar till tunnlar som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/54/EG av den 29 april 2004 om minimikrav för säkerhet i tunnlar som ingår i det transeuropeiska vägnätet (tunneldirektivet) ska inspekteras gemensamt av väghållaren och den som ansvarar för kontroller enligt tunneldirektivet. Förslagen innebär ändringar i vägsäkerhetslagen och lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 2022. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362) 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar 10 3 Ärendet och dess beredning 11 4 Det svenska vägnätet 11 4.1 Allmän väg, gata och enskild väg 11 4.1.1 Vägnätet är uppdelat 11 4.1.2 Allmän väg 11 4.1.3 Gata 12 4.1.4 Enskild väg 12 4.2 Det statliga vägnätet 12 4.3 Motorvägar 13 4.4 TEN-T-vägnätet 14 4.5 Gällande rätt 14 4.5.1 Vägsäkerhetslagen 14 4.5.2 Vägsäkerhetsförordningen och myndighetsföreskrifter 15 4.5.3 Väglagen och vägförordningen 15 4.5.4 Lagen om säkerhet i vägtunnlar 15 5 Genomförande av ändringsdirektivet 16 5.1 Vägsäkerhetslagens nuvarande tillämpningsområde 16 5.2 Vägsäkerhetslagens tillämpningsområde utvidgas 16 5.3 Regelbundna vägsäkerhetsinspektioner 20 5.4 Kartläggning och bedömning av vägnätet 21 5.4.1 Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning 21 5.4.2 Uppföljning av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen 23 5.5 Rapportering av säkerhetsklassningen av vägnätet 25 5.6 Gemensamma vägsäkerhetsinspektioner i anslutning till vägtunnlar 26 5.7 Olycksrapporter 28 5.8 Oskyddade trafikanter 29 5.9 Trafiksäkerhetsgranskare 29 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 30 7 Konsekvenser 31 7.1 Huvudsakligen berörda aktörer 31 7.2 Konsekvenser för statliga myndigheter 32 7.3 Konsekvenser för övriga väghållare och för regionala planupprättare 34 7.4 Konsekvenser för enskilda och företag 35 7.5 Konsekvenser för trafiksäkerheten 35 7.6 Övriga konsekvenser 36 8 Författningskommentar 37 8.1 Förslaget till lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362) 37 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar 43 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/96/EG av den 19 november 2008 44 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1936 av den 23 oktober 2019 53 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 69 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 75 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 76 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 82 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 september 2021 83 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362). 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362) Härigenom föreskrivs i fråga om vägsäkerhetslagen (2010:1362) dels att 2, 3, 8-10 och 16 §§ och rubrikerna närmast före 8 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 8 a §, och närmast före 8 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § I denna lag betyder TEN-T-vägnätet: det vägnät som definieras i bilaga 1, avsnitt 2 till Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och som illustreras med hjälp av kartor eller beskrivs i bilaga 2 till beslutet, I denna lag betyder - TEN-T-vägnätet: det vägnät som definieras i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU och som illustreras med hjälp av kartor eller beskrivs i bilaga I, avsnitt 1.4, till förordningen, väghållare: 1. i fråga om allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen, 2. i fråga om gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen (2010:900) ansvarar för gatuhållningen, 3. i fråga om väg som är gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), samfälligheten, och 4. i fråga om annan väg, vägens ägare, vägprojekt: ett projekt som omfattar nyanläggning av väg eller betydande förändring av befintlig väg som påverkar trafikflödet, trafiksäkerhetsanalys: en strategisk, jämförande analys av de effekter ett vägprojekt har på vägnätets säkerhet, trafiksäkerhetsgranskning: en oberoende, ingående, systematisk och teknisk säkerhetskontroll av utformning av ett vägprojekt. - väghållare: 1. i fråga om allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen, 2. i fråga om gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen (2010:900) ansvarar för gatuhållningen, 3. i fråga om väg som är gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), samfälligheten, och 4. i fråga om annan väg, vägens ägare, - vägprojekt: ett projekt som omfattar nyanläggning av väg eller betydande förändring av befintlig väg som påverkar trafikflödet, - trafiksäkerhetsanalys: en strategisk, jämförande analys av de effekter ett vägprojekt har på vägnätets säkerhet, - trafiksäkerhetsgranskning: en oberoende, ingående, systematisk och teknisk säkerhetskontroll av utformningen av ett vägprojekt. 3 § Denna lag gäller vägar eller vägprojekt som ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige. Lagen gäller dock inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Denna lag gäller vägar eller vägprojekt som 1. ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige, 2. ingår i det nationella stamvägnätet, eller 3. är eller avser en motorväg. Lagen gäller också vägar eller vägprojekt som färdigställs med ekonomiskt bidrag från Europeiska unionen, om vägen i fråga är belägen utanför tättbebyggt område och inte huvudsakligen betjänar fastigheter i direkt anslutning till den. En väg omfattas dock endast om den är avsedd och öppen för allmän trafik med motorfordon. Lagen gäller inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Säkerhetsinspektioner Vägsäkerhetsinspektioner 8 § Väghållaren ska genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägar, kartlägga vägarnas säkerhetsstandard och upprätta en plan för åtgärder som bör vidtas för att öka säkerheten på vägarna. Väghållaren ska genom regelbundna vägsäkerhetsinspektioner undersöka behovet av underhåll, reparationer eller andra åtgärder för att kunna upprätthålla säkerheten i sitt vägnät. Dessutom ska vägsäkerhetsinspektioner genomföras minst vart sjätte år på de sträckor i vägnätet som gränsar till en tunnel som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Sådana inspektioner ska genomföras gemensamt av väghållaren och tunnelhållaren. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 8 a § Väghållaren ska på grundval av varje vägs tekniska egenskaper och antalet allvarliga olyckor som inträffat på den göra en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning av sitt vägnät. I vägsäkerhetsbedömningen ska risken för sådana olyckor och risken för allvarliga kollisioner utvärderas. Resultatet ska ligga till grund för en säkerhetsklassning, där alla sträckor i vägnätet klassificeras i kategorier utifrån deras säkerhetsnivå. En nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i vägnätet ska kunna säkerställas. Bedömningen ska dock göras minst vart femte år. Väghållaren ska rapportera säkerhetsklassningen till den myndighet som regeringen bestämmer. Säkerhetskrav Uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 9 § Väghållaren ska systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder för att avhjälpa den omedelbara risken för sådana skador ska vidtas först. Väghållaren ska följa upp resultatet av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen genom att 1. identifiera de vägsträckor där säkerheten behöver förbättras, 2. upprätta en plan för åtgärder som bör prioriteras, och 3. systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder som avhjälper den omedelbara risken för allvarliga personskador ska vidtas först. Skyldigheten i första stycket gäller i den utsträckning som det kan anses skäligt. Därvid ska nyttan av skyddsåtgärder jämförd med kostnaderna för sådana åtgärder, liksom frågan om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder, särskilt beaktas. Skyldigheten att vidta åtgärder enligt första stycket 3 gäller i den utsträckning som kan anses skälig. Vid bedömningen av vad som kan anses skäligt ska det särskilt beaktas om nyttan av åtgärderna uppväger kostnaderna och om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder. 10 § Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg inom TEN-T-vägnätet. Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg som anges i 3 § första stycket. 16 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. upprättande av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys, 2. genomförande av trafiksäkerhetsgranskning och upprättande av granskningsrapporter, 3. utbildning av trafiksäkerhetsgranskare, 4. godkännande och behörighetsbevis avseende trafiksäkerhetsgranskare, 5. trafiksäkerhetsgranskarnas verksamhet och uppgifter, 6. förfarandet vid säkerhetsinspektioner, 7. rapportering av dödsolyckor i trafiken, 8. säkerhetskrav, 9. tillsyn, samt 10. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 6. förfarandet vid vägsäkerhetsinspektioner, 7. nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar, 8. rapportering av säkerhetsklassning, 9. uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar, 10. rapportering av dödsolyckor i trafiken, 11. tillsyn, och 12. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2022. 2. Den första nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen ska genomföras senast den 31 december 2024. 3. För vägprojekt som avser en väg utanför TEN-T-vägnätet tillämpas 4 och 5 §§ endast om vägprojektet har påbörjats efter ikraftträdandet. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 § Tunnelhållaren skall se till att det genomförs regelbundna kontroller av en tunnel som är i drift. Kontroller skall genomföras minst vart sjätte år och omfatta alla föreskrivna säkerhetskrav. Tunnelhållaren ska se till att det genomförs regelbundna kontroller av en tunnel som är i drift. Kontroller ska genomföras minst vart sjätte år och omfatta alla föreskrivna säkerhetskrav. I 8 § andra stycket vägsäkerhetslagen (2010:1362) finns bestämmelser om inspektioner som ska genomföras på vägsträckor som gränsar till en tunnel. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2022. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/96/EG av den 19 november 2008 om förvaltning av vägars säkerhet (grunddirektivet) antogs i november 2008. Grunddirektivet finns i bilaga 1. Dess huvudsakliga syfte är att höja säkerheten på vägarna i Europeiska unionen (EU). Grunddirektivet genomfördes i svensk rätt genom vägsäkerhetslagen (2010:1362) och vägsäkerhetsförordningen (2010:1367). Tillämpningsområdet för dessa författningar bestämdes i enlighet med grunddirektivet till de vägar och vägprojekt som ingår i TEN-T-vägnätet (det transeuropeiska transportnätet). Europaparlamentet och rådet har beslutat direktiv (EU) 2019/1936 av den 23 oktober 2019 om ändring av direktiv 2008/96/EG om förvaltning av vägars säkerhet (ändringsdirektivet). Ändringsdirektivet, som ska vara genomfört i nationell rätt senast den 17 december 2021, finns i bilaga 2. En promemoria med förslag på de författningsändringar som krävs för att genomföra ändringsdirektivet har tagits fram inom Infrastrukturdepartementet. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2021/00293). Lagrådet Regeringen beslutade den 23 juni 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har vissa redaktionella ändringar gjorts. 4 Det svenska vägnätet 4.1 Allmän väg, gata och enskild väg 4.1.1 Vägnätet är uppdelat Det svenska vägnätet består av allmänna vägar, gator och enskilda vägar. Av totalt omkring 60 000 mil väg utgör de allmänna vägarna knappt 20 procent, gator omkring 5 procent och de enskilda vägarna drygt 75 procent. Väghållningsansvaret för vägnätet har dock inte samma fördelning. 4.1.2 Allmän väg En allmän väg är en väg som anläggs enligt väglagen (1971:948) eller som förändras till allmän enligt väglagen. Enligt 1 § andra stycket väglagen är även vägar som anlagts eller förändrats till allmän enligt äldre bestämmelser eller som av ålder setts som allmän att beteckna som allmän väg. En väg upphör att vara allmän när vägen dras in eller när den enligt plan- och bygglagen (2010:900) upplåts till allmänt begagnande som gata. Enligt 4 § väglagen omfattar väghållning byggande av väg och drift av väg. Staten är väghållare för allmänna vägar enligt 5 § väglagen. I samma paragraf föreskrivs att regeringen, under vissa förutsättningar, får besluta att en kommun ska vara väghållare inom kommunen. Det är Trafikverket som handhar väghållningen för statens räkning, 6 § väglagen. Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till Trafikverket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer. När en kommun är väghållare är väghållningsmyndigheten den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser. 4.1.3 Gata Gator utgörs av områden för fordons- och gångtrafik inom detaljplan där kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Väghållare för gator är den som enligt plan- och bygglagen ansvarar för gatuhållningen, dvs. kommunen- I lagen anges också att kommunen ska ställa i ordning gator som kommunen är huvudman för så att de kan användas för avsett ändamål. Kommunen ska svara för underhållet av dessa gator. 4.1.4 Enskild väg Övriga vägar är enskilda vägar. Bestämmelser om enskilda vägar finns i anläggningslagen (1973:1149), enligt vilken de utgör gemensamhetsanläggningar. En sådan anläggning är gemensam för flera fastigheter och tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem. Väghållare för vägar som är gemensamhetsanläggningar är samfälligheten, dvs. ägarna till de fastigheter som ingår i samfälligheten. Enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter kan en förening bildas varefter föreningen är väghållare. Vägensskötsel kan också regleras genom avtal intressenterna emellan eller av en ideellt bildad förening. Omkring 7 500 mil enskild väg har statsbidrag för driften av vägen, bland annat för att vägen ska hållas öppen för allmän trafik och för att underlätta för boende och näringsliv i glesbygden. Enskilda vägar utan statsbidrag - omkring 39 000 mil - utgörs till stor del av skogsbilvägar, privata mindre vägar och vägar som i övrigt har begränsad betydelse för allmän samfärdsel. Dock bör nämnas i sammanhanget att väg E20 över Öresundsbron är en enskild väg. 4.2 Det statliga vägnätet Staten - genom Trafikverket och den regionala förvaltning som hör till verket - är den primära väghållaren för de allmänna vägarna enligt väglagen. Lagen möjliggör också visst kommunalt väghållaransvar. Drygt 200 av landets 290 kommuner har i dag ett sådant ansvar inom ett särskilt bestämt kommunalt väghållningsområde. Det statliga vägnätet kan delas in på olika sätt. Ett sätt är med användning av vägens benämning eller numrering. Vägnätet kan då delas in i * Europavägar, 670 mil, * riksvägar, 885 mil, och * länsvägar, 8 295 mil. Europavägarna har sin grund i den europeiska överenskommelsen om trafik på internationella huvudvägar, som undertecknades i Genève den 15 november 1975. När det gäller riksvägar får Trafikverket enligt 6 kap. 9 § vägförordningen (2012:707) meddela föreskrifter om vilka vägar som ska vara riksvägar. Övriga vägar är länsvägar. Ett annat sätt att dela in det statliga vägnätet är med utgångspunkt i finansieringen och planeringen för investeringar och förbättringar. Vägnätet kan då delas in i * stamvägnätet (nationella vägar), 800 mil, och * regionala vägar, 9 050 mil. Riksdagen har genom beslut 1993 lagt fast vilka statliga vägar som ska ingå i det nationella stamvägnätet (prop. 1992/93:176, bet. 1992/93:TU35, rskr. 1992/93:446). Beslutet innebär att närmare ett tjugotal i huvudsak Europavägar samt vissa riksvägar pekas ut som stamvägar. Sedan riksdagens beslut har stamvägnätet i huvudsak bestått oförändrat. I propositionen Moderna transporter (prop. 2005/06:160 s. 61) konstateras att stamvägnätet knyter ihop de större befolkningskoncentrationerna i hela landet och omfattar sådana vägar som fyller en utpräglat mångsidig funktion för landets ekonomi och välfärd. En utökning med vägförbindelsen mellan norska gränsen och Gävle beslutades av riksdagen 2008 (bet. 2008/09:TU2, rskr. 2008/09:145. Övriga vägar är regionala vägar. Utöver de nämnda sätten att dela in vägnätet har Trafikverket ett internt planeringsunderlag som pekar ut de vägar som är viktigast för nationell och regional tillgänglighet - det funktionellt prioriterade vägnätet. Detta utgör ungefär en tredjedel av det statliga vägnätet (3 000 mil). 4.3 Motorvägar Det finns drygt 200 mil motorväg i Sverige. Det rör sig i allt väsentligt om Europavägar eller riksvägar, dvs. vägar som hör till det statliga vägnätet. Omkring 3 mil motorväg är kommunala vägar (Nacka 6 km, Karlskrona 2 km, Helsingborg 3 km och Malmö 20 km). Enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner, är motorväg en väg eller en vägsträcka som enligt en lokal trafikföreskrift ska vara motorväg och som är utmärkt med vägmärke för motorväg. De närmare förutsättningarna för att genom en lokal trafikföreskrift förklara att en väg är motorväg regleras i 10 kap. 7 § trafikförordningen (1998:1276). Där anges att vägen ska vara fri från korsningar i samma plan med andra vägar och att fordon inte lämpligen kan föras in på eller ut från vägen annat än vid vägens ändpunkter eller vid särskilt anordnade på- och avfartsvägar. För att förklaras som motorväg ska vägen dessutom vara uppdelad i två körbanor, en för trafiken i vardera riktningen, och ha körbanorna skilda genom en skiljeremsa eller på något annat sätt. 4.4 TEN-T-vägnätet I förordning (EU) nr 1315/2013 fastställs riktlinjer för utbyggnad av ett transeuropeiskt transportnät (TEN-T). Infrastrukturen i det transeuropeiska transportnätet består av infrastruktur för järnvägstransporter, transporter på inre vattenvägar, vägtransporter, sjötransporter, lufttransporter och multimodala transporter, dvs. transporter med två eller flera transportsätt. Det övergripande nätet ska överensstämma med specifikationerna i kartorna och förteckningarna i bilaga I och del 2 i bilaga II till förordningen. TEN-T-vägnätet i Sverige är omkring 640 mil och omfattar väg E4, E6, E10, E12, E14, E18, E20, E22, E45 delen Göteborg-Gällivare/Malmberget och E65, del av väg 40 samt väg 73. I jämförelse med de tidigare besluten om TEN-T-vägnätet i Sverige (närmast det från 1996 som det hänvisas till i vägsäkerhetslagen) har vägnätet utökats med väg E12, 73 och E20 delen Örebro-Göteborg. Med undantag för väg 73 (omkring 4 mil) ingår samtliga TEN-T-vägar i stamvägnätet. 4.5 Gällande rätt 4.5.1 Vägsäkerhetslagen Genom lagen genomfördes grunddirektivet, se propositionen Vägsäkerhetslag (prop. 2009/10:230). Lagens tillämpningsområde överensstämmer med grunddirektivets minimikrav, dvs. TEN-T-vägnätet. Vägsäkerhetslagen ställer krav på Trafikverket avseende de allmänna vägarna i TEN-T-vägnätet samt Öresundsbro Konsortiet för den enskilda vägen Öresundsbron. I lagen ställs krav på väghållaren att vidta olika åtgärder för att åstadkomma säkrare vägar. En trafiksäkerhetsanalys ska genomföras på ett tidigt stadium av vägbyggnadsprocessen (4 §). Därefter ska en trafiksäkerhetsgranskare utföra en trafiksäkerhetsgranskning och redovisa konstaterade riskmoment i granskningsrapporter (5 §). Trafiksäkerhetsgranskaren ska ha genomgått viss utbildning och måste inneha behörighetsbevis för att få ta på sig uppdrag som granskare (6 §). Väghållarna ska genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner, kartlägga vägarnas säkerhetsstandard och upprätta en plan för åtgärder som bör vidtas (8 §). Därefter ska åtgärderna vidtas (9 §). Väghållarna ska även upprätta olycksrapporter över dödsolyckor i trafiken (10 §). Väghållarna ska stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet (11 §) som även bland annat prövar godkännande av trafiksäkerhetsgranskare (6 §) och är föreskrivande myndighet (16 §, jfr nedan). 4.5.2 Vägsäkerhetsförordningen och myndighetsföreskrifter Transportstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt vägsäkerhetslagen. I vägsäkerhetsförordningen finns vissa preciseringar i fråga om trafiksäkerhetsanslyser, trafiksäkerhetsgranskningar, trafiksäkerhetsgranskare och säkerhetskraven. I övrigt bemyndigas Transportstyrelsen att meddela föreskrifter inom samma områden som anges i 16 § vägsäkerhetslagen. Transportstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:183) om vägsäkerhet, senast ändrade genom TSFS 2016:50. I föreskrifterna finns mer detaljerade bestämmelser, närmast med utgångspunkt från bilagorna I-III till grunddirektivet. Transportstyrelsen har också meddelat föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2011:99) om trafiksäkerhetsgranskare, senast ändrade genom TSFS 2016:119. I föreskrifterna finns bestämmelser om utbildning och godkännande av trafiksäkerhetsgranskare och om utfärdande av behörighetsbevis. 4.5.3 Väglagen och vägförordningen Väglagen innehåller bestämmelser om allmänna vägar. Med allmänna vägar avses enligt 1 § i huvudsak vägar som anläggs enligt lagen eller enligt lagen genom särskilt beslut förändras till allmän. Utöver vad som redovisats i avsnitt 4.1 finns bestämmelser om byggande av väg i 10-20 b §§. Enligt 26 § väglagen ska allmänna vägar hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Ytterligare bestämmelser om drift av väg finns i 5 kap. vägförordningen (2012:707). I 39-54 §§ väglagen finns särskilda ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Dessa rör främst frågor om anslutning av enskild väg till allmän väg och om vilka åtgärder som får vidtas inom och i anslutning till vägområdet. 4.5.4 Lagen om säkerhet i vägtunnlar Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/54/EG av den 29 april 2004 om minimikrav för säkerhet i tunnlar som ingår i det transeuropeiska vägnätet (tunneldirektivet) är genomfört i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Lagen omfattar vägtunnlar som är längre än 500 meter. Lagen gäller dock för en tunnel utanför TEN-T-vägnätet endast om tunneln projekterats efter den 1 juli 2006. Endast två tunnlar omfattas av lagen, Götatunneln i Göteborg och Norra länken i Stockholm. Båda ligger på TEN-T-vägnätet. Samtidigt pågår projektering av ytterligare tunnlar, Förbifart Stockholm och Tvärförbindelse Södertörn. I lagen ställs omfattande säkerhetskrav, bland annat avseende dränering, brandmotstånd, belysning och ventilation. Vidare ska det för varje tunnel finnas en tillsynsansvarig tunnelmyndighet och en utpekad tunnelhållare. Tunnelhållaren ska bland annat sammanställa en säkerhetsdokumentation för tunneln, upprätta planer för organisationen och driften av tunneln samt upprätta rapporter över olyckor och allvarliga olyckstillbud i tunneln. Tunnelhållaren ska också se till att det genomförs regelbundna kontroller - minst vart sjätte år - av en tunnel som är i drift. Kontrollerna ska utföras av en eller flera kontrollenheter. Transportstyrelsen är tunnelmyndighet, tillika föreskrivande myndighet. Tunnelhållare är den som enligt väglagen respektive plan- och bygglagen ansvarar för väg- eller gatuhållningen, eller - för annan väg - den som tunnelmyndigheten utser. 5 Genomförande av ändringsdirektivet 5.1 Vägsäkerhetslagens nuvarande tillämpningsområde Vid genomförandet av grunddirektivet valde Sverige, bland annat på grund av osäkerhet kring kostnaderna, att inte sträcka sig längre än dess minimikrav. Något hinder mot en utökning av tillämpningsområdet utöver TEN-T-vägnätet fanns emellertid inte. I propositionen Vägsäkerhetslag (prop. 2009/10:230) konstaterade regeringen att trafiksäkerhetsambitionen är långtgående och omfattande (s. 23). Det angavs också att regeringen avsåg att noga följa och låta utvärdera resultatet av lagens tillämpning på föreslagen nivå, i vilket ingick att bilda sig en tydligare uppfattning om vilka kostnader en utvidgning skulle innebära för de som har att bära dem. Det förutskickades att regeringen skulle återkomma i frågan. Med anledning av ändringsdirektivet uppkommer alltså återigen frågan om ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet behövs. 5.2 Vägsäkerhetslagens tillämpningsområde utvidgas Regeringens förslag: Vägsäkerhetslagen ska gälla vägar eller vägprojekt som - ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige, - ingår i det nationella stamvägnätet, eller - är eller avser en motorväg. Lagen ska också gälla vägar eller vägprojekt som färdigställs med ekonomiskt bidrag från Europeiska unionen, om de är belägna utanför tättbebyggt område och inte huvudsakligen betjänar fastigheter i direkt anslutning till dem. Sådana vägar ska dock endast omfattas om de är avsedda och öppna för allmän trafik med motorfordon. Lagen ska inte gälla vägtunnlar som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast två remissinstanser yttrar sig i denna del. Transportstyrelsen anser att motortrafikleder bör omfattas av lagens tillämpningsområde och att det är angeläget att frågan om en utökning av tillämpningsområdet utöver direktivets krav utreds vidare i framtiden. Trafikverket undrar om friliggande gång- och cykelbanor längs bilvägnätet omfattas av det föreslagna tillämpningsområdet. Skälen för regeringens förslag Vägar som omfattas av ändringsdirektivets tillämpningsområde I ändringsdirektivet finns bestämmelser om direktivets tillämpningsområde som bör genomföras i svensk rätt. Enligt artikel 1.2 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet ska direktivet tillämpas på vägar som ingår i det transeuropeiska vägnätet, på motorvägar och på andra huvudvägar, oavsett om de håller på att utformas eller byggas eller är i bruk. Det transeuropeiska vägnätet betyder, enligt artikel 2.1, de vägnät som identifieras i förordning (EU) nr 1315/2013. Motorväg definieras enligt artikel 2.1 a som en väg som är utformad och byggd särskilt för motortrafik, som inte betjänar fastigheter som gränsar till den och som uppfyller följande kriterier: a) Den är försedd, utom vid speciella platser eller tillfälligt, med skilda körbanor för trafik i två riktningar, skilda från varandra antingen genom en skiljeremsa som inte är avsedd för trafik eller, undantagsvis, med andra medel. b) Den korsar inte någon väg, järnväg, spårvägslinje, cykelbana eller gångväg i samma plan. c) Den betecknas specifikt som motorväg. Huvudväg definieras i artikel 2.1 b som en väg utanför tättbebyggt område som förbinder större städer eller regioner, eller båda, som tillhör den högsta vägkategorin under kategorin motorväg i den nationella vägklassificering som är i kraft den 26 november 2019. Enligt artikel 1.3 ska direktivet även tillämpas på vägar och vägprojekt som inte omfattas av punkt 2 och som är belägna utanför tättbebyggda områden, som inte betjänar fastigheter som gränsar till dem och som färdigställs med unionsmedel, med undantag för vägar som inte är öppna för allmän motorfordonstrafik, som cykelbanor, eller vägar som inte är avsedda för allmän trafik, som tillfartsvägar till industri-, jordbruks- och skogsbruksanläggningar. I artikel 1.4 första stycket möjliggörs undantag från direktivets tillämpningsområde beträffande huvudvägar som har låg olycksrisk, på grundval av vederbörligen motiverade skäl som hänför sig till trafikvolymer och olycksstatistik. Enligt andra stycket i samma artikel får medlemsstaterna låta sådana vägar som inte avses i artiklarna 1.2 och 1.3 omfattas av direktivets tillämpningsområde. Enligt tredje stycket ska medlemsstaterna senast den 17 december 2021 till Europeiska kommissionen anmäla en förteckning över motorvägar och huvudvägar på deras territorium och därefter alla eventuella ändringar av förteckningen. Dessutom ska det till Europeiska kommissionen anmälas en förteckning över vägar som undantas från eller omfattas av tillämpningsområdet och därefter alla eventuella ändringar av förteckningen. Direktivet ska enligt artikel 1.5 inte tillämpas på vägar i tunnlar som omfattas av tunneldirektivet. TEN-T-vägnätet, motorvägar och huvudvägar TEN-T-vägnätet kvarstår som term i direktivet men nu med hänvisning till den innebörd som framgår av förordning (EU) nr 1315/2013. Även om någon uppdatering inte har gjorts i grunddirektivet, och därmed inte heller i vägsäkerhetslagen, har den faktiska tillämpningen följt gällande EU-rättsakt om vägnätets omfattning i Sverige, se avsnitt 4.4. Den nationella betydelsen av motorväg överensstämmer med ändringsdirektivets definition. Termen motorväg förekommer i en handfull författningar, bland annat i väglagen, utan närmare förklaring eller hänvisning till definitionen i förordningen om vägtrafikdefinitioner. Vad som avses med motorväg får anses allmänt vedertaget. När det gäller ändringsdirektivets definition av huvudväg finns det däremot ingen omedelbar anknytning till något specifikt nationellt vägnät. Någon "högsta vägkategori under kategorin motorväg" finns inte beskriven i föreskrifter. Inte heller i planeringsunderlag eller motsvarande dokument i Trafikverkets och regionernas verksamhet med avseende på planer för transportinfrastrukturen används beskrivningen. Tyngdpunkten i ändringsdirektivets definition är att vägen förbinder större städer eller regioner. Det som sägs om "högsta vägkategorin" ger samtidigt en klar indikation om vilken typ av vägar som avses. Vid bedömningen av vad som ska anses utgöra huvudvägar bör det inledningsvis noteras att TEN-T-vägnätet i Sverige är relativt omfattande och i stor utsträckning fångar upp den kategori av vägar som ändringsdirektivet definierar som huvudväg. När det sedan gäller de ytterligare vägar som eventuellt bör betraktas som huvudvägar föreslås i promemorian att dessa begränsas till dem som ingår i stamvägnätet. Stamvägnätets omkring 800 mil Europavägar och riksvägar ingår till större delen i TEN-T-vägnätet. Stamvägnätets totala omfattning är beslutad av riksdagen, se avsnitt 4.2. I prop. 2005/06:160 s. 61 anges vidare att stamvägnätet knyter ihop de större befolkningskoncentrationerna i hela landet och omfattar sådana vägar som fyller en utpräglat mångsidig funktion för landets ekonomi och välfärd. Det konstateras också att en stor del av de inrikes och utrikes godstransporterna går på detta nät. Mot bakgrund härav anser regeringen att det är naturligt att betrakta stamvägnätet som sådana huvudvägar som avses i ändringsdirektivet. Transportstyrelsen argumenterar för att även motortrafikleder ska betraktas som huvudvägar. Mot bakgrund av att ändringsdirektivet talar om en sammanhållande vägkategori framstår dock en avgränsning till stamvägnätet som rimlig. Inte heller bör några vägsträckor i stamvägnätet undantas från tillämpningsområdet. I och med det sagda kommer lagens tillämpningsområde att överensstämma med direktivets. Genom att inkludera stamvägnätet i lagens tillämpningsområde utökas det med omkring 160 mil. Frågan om en utvidgning utöver vad direktivet kräver Ändringsdirektivet möjliggör att tillämpningsområdet utökas till andra vägar än de som regleras i artiklarna 1.2 och 1.3 i den ändrade lydelsen. Det kan antas att en sådan utvidgning skulle ge en positiv trafiksäkerhetseffekt. Utan en heltäckande analys av vilka kostnader och andra konsekvenser som en utvidgning skulle medföra är det emellertid inte rimligt att föreslå ett tillämpningsområde som går utöver direktivets krav. Ändringsdirektivet ska vara genomfört senast den 17 december 2021. Att utföra en särskild analys som underlag för att avgöra frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet utöver vad ändringsdirektivet kräver vore tidskrävande och medför därför en risk för ett påtagligt försenat genomförande. Vad Transportstyrelsen anför om en sådan utvidgning leder därför inte till något förslag i denna proposition. Lagens tillämpningsområde bör alltså i nuläget inte gå utöver vad som krävs enligt ändringsdirektivet. Regeringen avser däremot att följa utvecklingen och utesluter inte att återkomma i frågan. "Väg" och allmän trafik med motorfordon Ordet väg har ingen enhetlig innebörd i svenska författningar. I prop. 2009/10:230 s. 50 konstaterades att lagen föreslogs gälla enbart TEN-T-vägnätet och att det därför inte behövdes någon definition av "väg". Den utökning som nu föreslås av lagens tillämpningsområde utifrån ändringsdirektivets obligatoriska tillämpningsområde skapar inte heller några problem med att avgöra vad som är en väg. När det gäller friliggande cykelbanor som löper längs en väg som omfattas av lagens tillämpningsområde får de anses omfattas om de tillhör vägen (jfr 2 § väglagen). En friliggande cykelbana som inte tillhör en sådan väg omfattas följaktligen inte. Av artikel 1.3 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet framgår att direktivet ska tillämpas även på vägar och vägprojekt som inte omfattas av artikel 1.2 och som är belägna utanför tättbebyggda områden, som inte betjänar fastigheter som gränsar till dem och som färdigställs med unionsmedel. Undantag görs dock för vägar som inte är öppna för allmän motorfordonstrafik, som cykelbanor, och vägar som inte är avsedda för allmän trafik, som tillfartsvägar till industri-, jordbruks- och skogsbruksanläggningar. Begreppet allmän motorfordonstrafik används inte i någon författning på vägtrafikområdet i dag. Det är därför mindre lämpligt att införa begreppet i det här sammanhanget. Vad ändringsdirektivet avser att undanta från tillämpningsområdet när det gäller vägar som färdigställts och vägprojekt som färdigställs med unionsmedel, är sådana vägar som inte är öppna eller avsedda för viss trafik, nämligen trafik med vissa motorfordon. Enligt 2 § lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner delas motorfordon in i bilar, motorcyklar och mopeder. Härutöver finns den överordnade gruppen motordrivna fordon som omfattar motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. Vid genomförandet av artikel 1.3 är det ändamålsenligt att anknyta till de begrepp som redan finns i svensk rätt och ange att vägen ska vara avsedd och öppen för allmän trafik med motorfordon. Därmed utesluts dels tillfartsvägar till industri-, jordbruks- och skogsbruksanläggningar som alltså inte kan anses avsedda för allmän trafik med motorfordon utan för särskilda transporter till dessa anläggningar, dels vägar som inte är öppna för trafik med motorfordon, exempelvis cykelbanor. Slutsatser i fråga om lagens tillämpningsområde Sammanfattningsvis kan konstateras att för att ändringsdirektivets krav ska uppfyllas måste lagens tillämpningsområde utvidgas. Lagen bör gälla vägar eller vägprojekt som ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige, ingår i det nationella stamvägnätet, eller är eller avser en motorväg. Lagen bör också gälla vägar som färdigställts eller vägprojekt som färdigställs med ekonomiskt bidrag från Europeiska unionen om vägen är belägen utanför tättbebyggt område och inte i huvudsak betjänar fastigheter i direkt anslutning till vägen, och är avsedd och öppen för allmän trafik med motorfordon. Lagen bör dock inte gälla vägtunnlar som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar. I nuläget bör lagens tillämpningsområde inte gå utöver vad som krävs enligt artiklarna 1.2 och 1.3 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet. Transportstyrelsen bör anmäla förteckningar till Europeiska kommissionen Artikel 1.4 tredje stycket i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet ställer krav på en anmälan till Europeiska kommissionen med förteckningar över motorvägar, huvudvägar samt vägar som undantas eller läggs till direktivets grundkrav. Det är lämpligt att Transportstyrelsen som tillsynsmyndighet tar fram sådana förteckningar och anmäler dem till Europeiska kommissionen. Detta bör regleras i förordning. 5.3 Regelbundna vägsäkerhetsinspektioner Regeringens förslag: Väghållaren ska genom regelbundna vägsäkerhetsinspektioner undersöka behovet av underhåll, reparationer eller andra åtgärder för att kunna upprätthålla säkerheten i vägnätet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förfarandet vid vägsäkerhetsinspektioner. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Trafikverket anser att begreppet regelbunden vägsäkerhetsinspektion bör definieras i lagen. Enligt verket innebär förslaget i denna del en utökning jämfört med ändringsdirektivets krav, som innefattar undersökning av behovet av underhåll, men inte behovet av reparationer eller andra åtgärder. Övriga remissinstanser yttrar sig inte i denna del. Skälen för regeringens förslag Ändringsdirektivet ställer krav på regelbundna vägsäkerhetsinspektioner I ändringsdirektivet finns bestämmelser om regelbundna vägsäkerhetsinspektioner som bör genomföras i svensk rätt. I artikel 2.7 a i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet definieras regelbunden vägsäkerhetsinspektion som en regelbunden rutinmässig kontroll av egenskaper och brister som av säkerhetsskäl kräver underhåll. Artikel 6.1 kräver att sådana inspektioner genomförs tillräckligt ofta för att adekvata säkerhetsnivåer ska kunna säkerställas för infrastrukturen i fråga. Regelbundna vägsäkerhetsinspektioner bör regleras i vägsäkerhetslagen Definitionen i ändringsdirektivet av regelbunden vägsäkerhetsinspektion överensstämmer i allt väsentligt med definitionen av termen säkerhetsinspektion i grunddirektivet och har tyngdpunkt i en undersökning av behovet av det underhåll som krävs av säkerhetsskäl. Artikel 6 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet handlar vidare uteslutande om regelbundna vägsäkerhetsinspektioner och har inget samband med den inventering och kartläggning av vägnätet - nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning - som regleras i den nya lydelsen av artikel 5, se avsnitt 5.4.1. Regleringen i 8 § vägsäkerhetslagen bör därför ändras på motsvarande sätt och begränsas till att enbart avse de regelbundna inspektionerna. Dessa bör i enlighet med ändringsdirektivet benämnas vägsäkerhetsinspektioner. Trafikverket anser att promemorians förslag i denna del innebär en utökning på så sätt att en regelbunden vägsäkerhetsinspektion avser inte bara behovet av underhåll, utan även behovet av reparationer och andra åtgärder. Enligt regeringens mening är det emellertid inte fråga om någon utökning i egentlig mening. Den föreslagna lydelsen är motiverad mot bakgrund av den snäva innebörd som begreppet underhåll har i 26 § väglagen, där det föreskrivs att en väg ska hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder (jfr prop. 1971:123 s. 172). Det som i ändringsdirektivet avses med underhåll får anses motsvara drift av väg enligt 26 § väglagen vilket lämpligen bör komma till uttryck i vägsäkerhetslagen. Eftersom innebörden av begreppet regelbunden vägsäkerhetsinspektion framgår av den föreslagna bestämmelsen finns det inte anledning att införa en definition av begreppet. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förfarandet vid vägsäkerhetsinspektioner. 5.4 Kartläggning och bedömning av vägnätet 5.4.1 Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning Regeringens förslag: Väghållaren ska göra nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar av sitt vägnät. I en vägsäkerhetsbedömning ska olycksrisken och risken för allvarlig kollision utvärderas. Resultatet ska ligga till grund för en säkerhetsklassning. En nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i vägnätet ska kunna säkerställas, dock minst vart femte år. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock att en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i vägnätet ska kunna upprätthållas, i stället för säkerställas. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig i denna del. Helsingborgs kommun ställer sig frågande till att lägga ett administrativt krav på kommunala väghållare. Enligt Trafikverket bör nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar göras på grundval av bland annat förväntad användning samt tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån ska kunna bedömas. Verket föreslår vidare att det ska göras en historisk analys av allvarliga olyckor som har inträffat på vägnätet. Transportstyrelsen anför att promemorians förslag inte lika tydligt som ändringsdirektivet pekar på hur klassificeringen av vägnätet ska göras, vilket dock kan förtydligas i myndighetsföreskrifter. Skälen för regeringens förslag Ändringsdirektivet ställer krav på nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar I ändringsdirektivet finns bestämmelser om nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar som bör genomföras i svensk rätt. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar regleras i artikel 5 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet. En sådan bedömning ska göras av hela det vägnät som är i bruk. Bedömningen ska enligt artikel 5.2 utvärdera olycksrisken och risken för allvarlig kollision på grundval av a) främst en visuell undersökning, antingen på plats eller på elektronisk väg, av vägens tekniska egenskaper (inbyggd säkerhet), och b) en analys av de sträckor i vägnätet som har varit i bruk i över tre år och där ett stort antal allvarliga olyckor i förhållande till trafikflödet har inträffat. Vid genomförande av bedömningen får hänsyn tas till de vägledande element som anges i bilaga III. På grundval av resultatet, och för att prioritera ytterligare åtgärder, ska enligt artikel 5.6 alla sträckor i vägnätet klassificeras i minst tre kategorier utifrån deras säkerhetsnivå. I artikel 5.3 regleras behovet av återkommande vägsäkerhetsbedömningar. Den första bedömningen ska göras senast 2024. Därefter ska bedömningarna göras tillräckligt ofta för att adekvata säkerhetsnivåer ska kunna säkerställas, dock minst vart femte år. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning och säkerhetsklassning bör regleras i vägsäkerhetslagen I vägsäkerhetslagen bör det anges att det ska göras en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning av vägnätet och att den ska göras på grundval av vägens tekniska egenskaper och antalet olyckor som inträffat. Ändringsdirektivet ger inte stöd för att, som Trafikverket förordar, ange att bedömningen ska göras med utgångspunkt i förväntad användning. Vidare bör det regleras att i vägsäkerhetsbedömningen ska olycksrisken och risken för allvarlig kollision utvärderas liksom att resultatet ska ligga till grund för en klassificering av alla sträckor i vägnätet i kategorier utifrån deras säkerhetsnivå. Som Helsingborgs kommun påpekar innebär promemorians förslag i denna del att en ny uppgift läggs på vissa kommunala väghållare. Det rör sig emellertid om mycket begränsade vägsträckor som ska bedömas av dessa kommuner. Belastningen för kommunerna blir därmed liten och torde delvis motsvaras av det trafiksäkerhetsarbete som de redan bedriver i sin egenskap av väghållare. Det förefaller därför lämpligt att det är väghållaren som har ansvaret för den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen. Remissynpunkten behandlas även i avsnitt 7.3. I promemorian föreslås att en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i vägnätet ska kunna upprätthållas. Trafikverket föreslår att den ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i stället ska kunna bedömas. Regeringen delar Trafikverkets uppfattning att promemorians förslag inte genomför ändringsdirektivet på lämpligaste sätt. Med utgångspunkt i ändringsdirektivets lydelse bör det föreskrivas att bedömningen ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån ska kunna säkerställas, dock minst vart femte år. Den första bedömningen bör göras senast 2024, se avsnitt 6. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar. Den reglering som behövs i övrigt kan därmed, som Transportstyrelsen konstaterar, lämpligen hanteras i myndighetsföreskrifter. Där kan likaså beaktas det som Trafikverket har anfört om en historisk analys av allvarliga olyckor på vägnätet. 5.4.2 Uppföljning av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen Regeringens förslag: Väghållaren ska följa upp resultatet av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen genom att identifiera de vägsträckor där säkerheten behöver förbättras och upprätta en plan för åtgärder som bör prioriteras. Väghållaren ska också systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador. Åtgärder som avhjälper den omedelbara risken för sådana skador ska vidtas först. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Trafikverket anser att riktade vägsäkerhetsinspektioner bör regleras i vägsäkerhetslagen. Övriga remissinstanser yttrar sig inte i denna del. Skälen för regeringens förslag Ändringsdirektivet ställer krav på uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar I ändringsdirektivet finns bestämmelser om uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar som bör genomföras i svensk rätt. Enligt artikel 6a.1 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet ska resultaten av en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning följas upp, antingen med riktade vägsäkerhetsinspektioner eller med direkt avhjälpande åtgärder. För de riktade vägsäkerhetsinspektionerna gäller följande: * Hänsyn får tas till vägledande element i bilaga IIa (artikel 6a.2). * Inspektioner ska genomföras av expertgrupper. Minst en medlem av gruppen ska ha relevant erfarenhet av eller utbildning i vägutformning, tekniska lösningar för säkrare vägar samt olycksanalys (artikel 6a.3 i jämförelse med artikel 9.4 a). * Resultaten ska följas upp med motiverade beslut som fastställer om avhjälpande åtgärder är nödvändiga eller inte (artikel 6a.4). * Vägsträckor där säkerheten måste förbättras ska identifieras och prioriterade åtgärder ska fastställas (artikel 6a.4). * Det ska tas fram en riskbaserad plan för prioriterade åtgärder i syfte att följa upp genomförandet av identifierade avhjälpande åtgärder (artikel 6a.6). Avhjälpande åtgärder ska främst vara inriktade på vägsträckor med låga säkerhetsnivåer där åtgärder kan genomföras med hög potential för säkerhetsförbättringar och sänkta olyckskostnader (artikel 6a.5). Nuvarande säkerhetskrav i vägsäkerhetslagen I 9 § vägsäkerhetslagen ställs krav på att väghållaren systematiskt och fortlöpande ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder för att avhjälpa den omedelbara risken för sådana skador ska vidtas först. Skyldigheten gäller i den utsträckning som det kan anses skäligt. Därvid ska nyttan av skyddsåtgärder jämförd med kostnaderna för sådana åtgärder, liksom frågan om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder, särskilt beaktas. Paragrafen genomför artikel 5.3 i grunddirektivet men med utgångspunkt i ett systematiskt och fortlöpande arbete för ökad säkerhet. Just kravet att systematiskt och fortlöpande vidta åtgärder bedömdes centralt och regeringen ansåg att genom paragrafen är förutsättningar för arbetet med åtgärder liksom för anslutande föreskrifter fastslagna (prop. 2009/10:230 s. 40). Genom den närmare regleringen i vägsäkerhetsförordningen och Transportstyrelsens föreskrifter infördes ett regelverk som sammantaget är mer ändamålsenligt och effektivt än vad den tidigare lydelsen av artikel 5 gav vid handen. Uppföljningen av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar I ändringsdirektivet poängteras det systematiska arbetssättet i skäl 12 och 15. Den nya lydelsen av artikel 5 i förening med den nya artikeln 6a kan sägas vara i linje med den nu gällande nationella regleringen. Visserligen används inte termen säkerhetskrav i ändringsdirektivet, men innebörden av det kravet enligt 9 § vägsäkerhetslagen motsvarar - i ett koncentrat - vad som ska uppnås enligt artikel 6a. Ett genomförande av artikel 6a kan följa samma mönster som föreslås för artikel 5, dvs. att i lag reglera de grundläggande momenten, som kravet på uppföljning enligt artikel 6a.1 och i vart fall identifiering av prioriterade vägsträckor enligt artikel 6a.4 samt en plan för åtgärder enligt artikel 6a.6, med i huvudsak samma terminologi. Den reglering som behövs i övrigt kan meddelas på förordningsnivå och i myndighetsföreskrifter. Det torde dock samtidigt få till följd att den nuvarande regleringen av säkerhetskrav i 9 § vägsäkerhetslagen, med betoning på det systematiska och fortlöpande säkerhetsarbetet, ersätts med en text som ligger närmare ändringsdirektivets ordalydelse. Målet med grunddirektivet är oförändrat. Det bästa sättet att säkerställa målet är att den nationella regleringen vidmakthåller den grundläggande och inarbetade synen på ett systematiskt och fortlöpande arbetssätt. Det innebär inte att regleringen ska lämnas oförändrad i andra avseenden. I stället bör det klart framgå att vägsäkerhetsbedömningar ska följas upp och att det systematiska och fortlöpande arbetssättet är grunden för att vidta de åtgärder som en sådan uppföljning motiverar. Vägsträckor med störst behov av åtgärder ska identifieras, en plan för åtgärder ska fastställas och en samlad bedömning ska göras med beaktande av skäligheten. Vad som sägs i prop. 2009/10:230 om det systematiska och fortlöpande arbetssättet och om skälighetsbedömningen, stämmer fortfarande. Regeringen anser, till skillnad från Trafikverket, att bestämmelserna om riktade vägsäkerhetsinspektioner bör införas i vägsäkerhetsförordningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar. De föreskrifter som behövs i övrigt, exempelvis om hur en riktad vägsäkerhetsinspektion ska utföras enligt de vägledande elementen i bilaga IIa till ändringsdirektivet, bör då kunna meddelas av Transportstyrelsen, se avsnitt 5.10. 5.5 Rapportering av säkerhetsklassningen av vägnätet Regeringens förslag: Väghållaren ska till den myndighet regeringen bestämmer rapportera om den säkerhetsklassning av vägnätet som ska göras på grundval av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om rapporteringen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska enligt artikel 11a.1 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet lämna en rapport till Europeiska kommissionen senast den 31 oktober 2025 om säkerhetsklassificeringen av hela det vägnät som bedömts i enlighet med artikel 5 (nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar). Om möjligt ska rapporten baseras på en gemensam metod. I tillämpliga fall ska rapporten också omfatta förteckningen över uppdateringen av nationella riktlinjer, inbegripet särskilt förbättringar i form av tekniska framsteg och skydd för oskyddade trafikanter. Från och med den 31 oktober 2025 ska sådana rapporter lämnas vart femte år. För att uppfylla ändringsdirektivets krav bör det i vägsäkerhetslagen föreskrivas en skyldighet för väghållaren att rapportera säkerhetsklassningen till den myndighet regeringen bestämmer. 5.6 Gemensamma vägsäkerhetsinspektioner i anslutning till vägtunnlar Regeringens förslag: På de sträckor i vägnätet som gränsar till tunnlar som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar ska, utöver sedvanliga inspektioner, vägsäkerhetsinspektioner genomföras minst vart sjätte år. Inspektionerna ska genomföras gemensamt av väghållaren och den som ansvarar för att kontroller utförs enligt lagen om säkerhet i vägtunnlar. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast två remissinstanser yttrar sig i denna del. Enligt Trafikverket är det lämpligare att bestämmelserna placeras där riktade säkerhetsinspektioner regleras. Transportstyrelsen anser att det kan uppkomma gränsdragningsproblem när vägsträckor som gränsar till en tunnel som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar ska undergå gemensamma vägsäkerhetsinspektioner trots att de inte omfattas av vägsäkerhetslagens tillämpningsområde. Skälen för regeringens förslag Ändringsdirektivet ställer krav på gemensamma vägsäkerhetsinspektioner i anslutning till vägtunnlar I ändringsdirektivet finns bestämmelser om gemensamma vägsäkerhetsinspektioner i anslutning till vägtunnlar som bör genomföras i svensk rätt. I skäl 18 i ändringsdirektivet uttalas att sträckor i vägnätet som gränsar till vägtunnlar som ingår i TEN-T-vägnätet och som omfattas av tunneldirektivet har en särskilt hög olycksrisk. Enligt artikel 6.3 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet ska medlemsstaterna därför säkerställa säkerheten på sådana vägsträckor genom gemensamma vägsäkerhetsinspektioner där de behöriga organ som är involverade i genomförandet av respektive direktiv deltar. De gemensamma vägsäkerhetsinspektionerna ska genomföras tillräckligt ofta för att adekvata säkerhetsnivåer ska kunna säkerställas och under alla omständigheter minst vart sjätte år. Tunneldirektivet och nationell lagstiftning Tunneldirektivet omfattar alla tunnlar på TEN-T-vägnätet som är längre än 500 meter. Det genomfördes genom lagen om säkerhet i vägtunnlar och omfattar alla vägtunnlar, oberoende av TEN-T-vägnätet, som är längre än 500 meter. På vägar som inte ingår i TEN-T-vägnätet gäller lagen dock endast tunnlar som projekteras efter den 1 juli 2006. Det är i dagsläget endast två tunnlar som omfattas av lagen: Götatunneln i Göteborg och Norra länken i Stockholm. Båda ligger på TEN-T-vägnätet. Samtidigt pågår projektering av ytterligare tunnlar, i Förbifart Stockholm och Tvärförbindelse Södertörn. Inspektioner benämns kontroller i lagen om säkerhet i vägtunnlar, se propositionen Säkerhet i vägtunnlar (prop. 2005/06:168 s. 38 f.). Det är tunnelhållaren som enligt 11 § i lagen ska se till att det genomförs regelbundna kontroller, minst vart sjätte år, av en tunnel som är i drift. Av 8 § i lagen och 24 § förordningen (2006:421) om säkerhet i vägtunnlar framgår att kontroller ska utföras av en eller flera kontrollenheter. Ändringsdirektivets krav bör införas i vägsäkerhetslagen Kravet på gemensamma vägsäkerhetsinspektioner i artikel 6.3 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet berör väghållaren enligt vägsäkerhetslagen samt tunnelhållaren och en eller flera kontrollenheter enligt lagen om säkerhet i vägtunnlar. Det är inte självklart att regleringen bör hanteras i vägsäkerhetslagen. Eftersom inspektionerna inte primärt berör vägtunnlarna i sig, utan vägsträckorna som gränsar till tunnlarna, bedöms det ändå mest ändamålsenligt att ändringsdirektivets krav införs i vägsäkerhetslagen. I motsats till Trafikverket anser regeringen att det är lämpligt att följa promemorians förslag och införa bestämmelserna i 8 § lagen. En sådan ordning motsvarar ändringsdirektivets struktur där regelbundna vägsäkerhetsinspektioner och gemensamma vägsäkerhetsinspektioner regleras i samma artikel. I lagen om säkerhet i vägtunnlar bör det införas en upplysning om att krav på gemensamma inspektioner finns i vägsäkerhetslagen. Artikel 6.3 sträcker sig inte längre än till vägtunnlar som omfattas av tunneldirektivet, dvs. tunnlar på TEN-T-vägnätet. Mot bakgrund av syftet med respektive direktiv är det dock mest ändamålsenligt att inte begränsa inspektionskravet till enbart TEN-T-vägnätet utan låta det omfatta alla tunnlar enligt lagen om säkerhet i vägtunnlar som ligger på vägar som omfattas av vägsäkerhetslagen. I dagsläget saknar denna avgränsning praktisk betydelse. Med de projekteringar som nu pågår tillkommer emellertid i framtiden tunnlar som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar utan att de ingår i TEN-T-vägnätet. Transportstyrelsen har tagit upp frågan om eventuellt gränsdragningsproblem när det gäller vägsträckor som gränsar till tunnlar som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar men som med förslaget i avsnitt 5.2 faller utanför vägsäkerhetslagens tillämpningsområde. Eftersom sådana sträckor inte utgör en del av det vägnät som ska bedömas enligt vad som nu föreslås uppstår inte något gränsdragningsproblem. Det finns ingen begreppsmässig skillnad mellan inspektioner enligt artikel 6.1 och artikel 6.3 annat än att inspektionerna enligt artikel 6.1 ska vara regelbundna. Det bör dock förstås så att kravet på regelbundna inspektioner gäller generellt och att de inspektioner som avser just sträckor som gränsar till vägtunnlar är ett tillkommande krav som även berör den som ansvarar för att kontroller utförs enligt lagen om säkerhet i vägtunnlar. Ansvaret för att de gemensamma vägsäkerhetsinspektionerna genomförs bör läggas på väghållaren och tunnelhållaren. Lagen om säkerhet i vägtunnlar har dock, som anförs ovan, den speciella konstruktionen att tunnelhållaren ska se till att det genomförs kontroller enligt 11 § medan sådana kontroller ska utföras av kontrollenheter i den utsträckning det är särskilt föreskrivet. I vägsäkerhetslagen bör det uttryckas att inspektionerna ska genomföras gemensamt av väghållaren och tunnelhållaren. 5.7 Olycksrapporter Regeringens förslag: Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg som omfattas av vägsäkerhetslagens tillämpningsområde. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast två remissinstanser yttrar sig i denna del. Nacka kommun föreslår att väghållaren och Polismyndigheten ska upprätta olycksrapporter gemensamt. Transportstyrelsen påpekar att väghållarna kan få ut uppgifter ur olycksdatabasen Strada och därmed bör ha tillgång till den olycksdata som behövs för att upprätta olycksrapporter. Enligt Transportstyrelsen behövs också tillgång till Polismyndighetens rapportering av trafikolyckor. Skälen för regeringens förslag: Artikel 7.1 i grunddirektivet ställer krav på att en olycksrapport upprättas för varje dödsolycka som inträffat på en väg som avses i artikel 1.2. Upprättaren ska sträva efter att alla punkter i bilaga IV inkluderas. De uppgifter som anges i bilaga IV är bland annat olycksplatsens lokalisering, uppgifter om vägen, en uppgift om antal dödsoffer och skadade samt uppgifter om inblandade fordon. Artikeln är oförändrad men genom det utökade tillämpningsområdet i artikel 1.2 behöver regleringen i 10 § vägsäkerhetslagen, som enbart hänför sig till TEN-T-vägnätet, justeras. Som Transportstyrelsen påpekar måste väghållarna ha tillgång till relevanta uppgifter för att kunna upprätta olycksrapporter. Väghållarna kan i stor utsträckning få sådana uppgifter ur olycksdatabasen Strada, se vidare propositionen Transportstyrelsens olycksdatabas (prop. 2020/21:124 s. 10 f. och 59 f.). Frågan är om väghållarna måste ges tillgång till ytterligare uppgifter, t.ex. sådana som finns hos Polismyndigheten, för att kunna uppfylla skyldigheten att upprätta en olycksrapport. Sedan lagens tillkomst har väghållarna haft skyldigheten att upprätta olycksrapporter. Frågan om tillgång till olika uppgifter är därför inte ny. I förarbetena till vägsäkerhetslagen uttalas följande. Det är inte bara den statliga väghållaren Trafikverket som omfattas av lagens tillämpningsområde, utan även Stockholms kommun och den enskilde väghållaren Öresundsbro Konsortiet. Bilagorna till direktivet är inte tvingande att genomföra i svensk rätt. Samtliga de uppgifter som anges i bilaga IV behöver således inte ingå i olycksrapporten. Regeringen ser det därför inte som nödvändigt att samtliga väghållare ska samla in och hantera alla angivna uppgifter, utan kan inskränka sig till uppgifter som gör att rapporten kan hållas på en sådan avidentifierad nivå att behov av sekretesskydd inte uppkommer (prop. 2009/10:230 s. 42 f). Artikel 7.1 är oförändrad. Direktivets utvidgade tillämpningsområde ändrar inte omfattningen av skyldigheten att upprätta olycksrapporter för de ytterligare väghållare som nu föreslås omfattas av lagen. De olycksrapporter som upprättas av kommunala och enskilda väghållare kan därför även fortsättningsvis grundas på uppgifter som redan är tillgängliga för väghållarna, i huvudsak genom deras tillgång till Strada. Mot denna bakgrund bör rapporteringsskyldigheten ligga kvar enbart på väghållaren och inga ytterligare bestämmelser om tillgång till uppgifter införas. 5.8 Oskyddade trafikanter Regeringens bedömning: Det krav ändringsdirektivet ställer i fråga om oskyddade trafikanter bör regleras i myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndiganden i vägsäkerhetslagen och vägsäkerhetsförordningen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens bedömning: Medlemsstaterna ska enligt artikel 6b i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet se till att oskyddade trafikanters behov beaktas vid genomförandet av de förfaranden som fastställs i artiklarna 3-6a. I artikel 2.10 definieras oskyddad trafikant som icke-motorburna trafikanter, inbegripet särskilt cyklister och gående, samt användare av motordrivna tvåhjulingar. De förfaranden som avses är trafiksäkerhetsmässig konsekvensanalys av vägprojekt (artikel 3), trafiksäkerhetsrevisioner för vägprojekt (artikel 4), nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar (artikel 5), regelbundna vägsäkerhetsinspektioner (artikel 6) och uppföljning av förfarandena för vägar som är i bruk (artikel 6a). Med de bemyndiganden som redan finns i vägsäkerhetslagen och vägsäkerhetsförordningen - i förening med de smärre justeringar som föreslås i avsnitt 5.10 - kan artikel 6b omhändertas i föreskrifter som meddelas av Transportstyrelsen. 5.9 Trafiksäkerhetsgranskare Regeringens bedömning: Kravet på att utbildningsplanerna för trafiksäkerhetsgranskare, som genomgår sin utbildning från och med den 17 december 2024, ska innehålla kunskapsmoment som behandlar oskyddade trafikanter och infrastrukturen för sådana trafikanter, bör hanteras inom ramen för Transportstyrelsens föreskrifter. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens bedömning: För trafiksäkerhetsrevisorer som genomgår sin utbildning från och med den 17 december 2024 ska utbildningsplanerna omfatta aspekter avseende oskyddade trafikanter och infrastrukturen för sådana trafikanter. Detta framgår av artikel 9.1a i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet. Med stöd av bemyndigandet i 16 § 3 vägsäkerhetslagen och bemyndigandet i 9 § första stycket 3 vägsäkerhetsförordningen har Transportstyrelsen meddelat föreskrifter om trafiksäkerhetsgranskare (TSFS 2011:99). Kravet i ändringsdirektivet omhändertas lämpligast genom ändringar i Transportstyrelsens föreskrifter. 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft den 1 februari 2022. Den första nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen ska vara gjord senast den 31 december 2024. För vägprojekt som avser vägar utanför TEN-T-vägnätet ska en väghållare som redan vid ikraftträdandet har påbörjat ett vägprojekt inte behöva göra en trafiksäkerhetsanalys som innehåller en beskrivning av de överväganden som gjorts i fråga om trafiksäkerheten. Inte heller behöver väghållaren utse en trafiksäkerhetsgranskare som ska följa den fysiska planeringen av vägprojektet samt göra en trafiksäkerhetsgranskning och upprätta granskningsrapporter. Promemorians förslag skiljer sig från regeringens förslag på så sätt att promemorian har föreslagit att bestämmelserna ska träda i kraft den 17 december 2021. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska enligt ändringsdirektivet sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 17 december 2021. Lagarna bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 februari 2022. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar ska göras kontinuerligt och minst vart femte år, se avsnitt 5.4.1. Den första bedömningen ska dock enligt artikel 5.3 i direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet göras senast 2024, dvs. inom knappt tre år efter ikraftträdandet. Det kravet bör regleras i en övergångsbestämmelse. Direktivets krav på trafiksäkerhetsmässig konsekvensanalys av vägprojekt respektive trafiksäkerhetsrevisioner för vägprojekt är oförändrade. Bestämmelserna i 4 och 5 §§ vägsäkerhetslagen kvarstår därför också oförändrade. Genom utökningen av lagens tillämpningsområde kommer emellertid dessa bestämmelser att omfatta även vägar som inte tidigare varit föremål för analyser eller trafiksäkerhetsgranskning. Därmed uppstår, på motsvarande sätt som vid ikraftträdandet av vägsäkerhetslagen, ett praktiskt problem att infria lagens krav på redan påbörjade vägprojekt. Regeringen fann i den situationen att kraven inte skulle tillämpas på redan påbörjade vägprojekt, se prop. 2009/10:230 s. 45. En motsvarande ordning bör införas nu med en övergångsbestämmelse som innebär att för vägar som inte ingår i TEN-T-vägnätet ska 4 och 5 §§ endast gälla vägprojekt som påbörjats efter lagens ikraftträdande. 7 Konsekvenser 7.1 Huvudsakligen berörda aktörer Regeringens bedömning: Förslagen berör huvudsakligen Trafikverket i egenskap av statlig väghållare samt Transportstyrelsen som är tillsynsmyndighet och föreskrivande myndighet. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens bedömning: Lagförslagen i denna proposition syftar till att uppfylla den skyldighet som Sverige har gentemot EU att genomföra ändringsdirektivet, vilket innehåller bestämmelser som bedöms kräva författningsändringar för Sveriges del. Det finns därför inte något alternativ till författningsreglering för att genomföra ändringsdirektivet i de delarna. Förslagen har direkta konsekvenser nästan enbart för den statliga väghållaren, Trafikverket, samt tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen. Direktivet ställer krav på väghållare och föreslås omfatta ett vägnät där väghållare till den allra största delen är Trafikverket. Förslagen berör också, men bedöms inte medföra några direkta konsekvenser, för några kommuner, Öresundsbro Konsortiet och regionala planupprättare. 7.2 Konsekvenser för statliga myndigheter Regeringens bedömning: Trafikverket, som är väghållare för den statliga delen av det vägnät som omfattas av vägsäkerhetslagen, är den myndighet som främst berörs av förslagen. Enligt förslaget utökas lagens tillämpningsområde från TEN-T-vägnätet till stamvägnätet och motorvägar, vilket för Trafikverkets del motsvarar en ökning på cirka 160 mil till totalt cirka 800 mil. Utvidgningen bedöms medföra att kostnaderna ökar ungefär 20 procent vad gäller säkerhetsprocedurer vid nya vägbyggnadsprojekt. Kostnaderna för vägsäkerhetsbedömningar och uppföljning av dessa är svåra att uppskatta men en kostnad på cirka en miljon kronor per år är en rimlig uppskattning. Däremot bedöms inte vägsäkerhetsinspektioner eller upprättandet av olycksrapporter medföra några ökade kostnader för myndigheten. Sammantaget är bedömningen att förslagen endast leder till en marginell kostnadsökning för myndigheten som kan hanteras inom befintliga ramar. Transportstyrelsen berörs av förslagen i egenskap av tillsynsmyndighet och föreskrivande myndighet. Eftersom tillsynen över att vägsäkerhetslagen följs sker riskbaserat, bedöms inte kostnaderna för tillsynen öka med anledning av förslagen. Transportstyrelsen föreslås också bli mottagare av säkerhetsklassning från väghållarna och bli skyldig att rapportera detta till Europeiska kommissionen. Detta innebär en något ökad administration. Likaså tillkommer ett visst initialt föreskriftsarbete. Sammantaget kan myndighetens ökade kostnader hanteras inom befintliga ramar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Trafikverket anser att den föreslagna regleringen av regelbundna vägsäkerhetsinspektioner innebär en utökning jämfört med ändringsdirektivets krav och att detta kan vara kostnadsdrivande. Övriga remissinstanser yttrar sig inte i denna del. Skälen för regeringens bedömning Trafikverket Förslagen innebär att vägsäkerhetslagens tillämpningsområde utökas från TEN-T-vägnätet till att också omfatta motorvägar och stamvägnätet. Det motsvarar en utökning med 25 procent jämfört med i dag. Utökningen innebär att åtta istället för sex procent av det statliga vägnätet kommer att omfattas av de krav som framgår av direktivet. Ökningen sker i princip enbart på det vägnät där Trafikverket är väghållare, vilket gör att konsekvenserna av det utökade vägnätet och justerade arbetssättet nästan enbart påverkar Trafikverket. Utökningen av lagens tillämpningsområde innebär att även om procedurer och arbetssätt är desamma så kan ändå kostnaderna för Trafikverket öka, sannolikt i samma storleksordning som utökningen av tillämpningsområdet. Detta antagande gäller dock huvudsakligen endast kostnaderna för de säkerhetsprocedurer som är föreskrivna i samband med nya vägbyggnadsprojekt. För dessa procedurer är alltså reglerna desamma, men omfattar ett större vägnät. En övergångsbestämmelse gör att det enbart är projekt som påbörjats efter författningsändringarnas ikraftträdande som omfattas av vissa bestämmelser. Även vad gäller löpande vägsäkerhetsinspektioner är kraven desamma. Trafikverket genomför redan i dag regelbundna inspektioner som bedöms vara i huvudsak tillräckliga för att leva upp till ändringsdirektivets krav. Trafikverket anför att förslaget kan innebära krav på nya arbetssätt som kan vara kostnadsdrivande. I nuläget finns det emellertid inga specifika indikationer på att några nämnvärda merkostnader förväntas i denna del. Kraven på att upprätta en olycksrapport vid varje dödsolycka väntas inte heller leda till några kostnadsökningar för Trafikverket - det utökade tillämpningsområdet till trots. Trafikverket genomför redan djupstudier av dödsolyckor på det vägnät som nu läggs till tillämpningsområdet. När det gäller vägsäkerhetsbedömningar och uppföljning av dessa finns vissa mindre skillnader jämfört med den nuvarande regleringen. Enligt författningsförslaget ska resultaten av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen följas upp, antingen med riktade vägsäkerhetsinspektioner eller med direkt avhjälpande åtgärder. De ökade kostnader för Trafikverket på grund av utökningen av vägnätet och de något justerade kraven beror på i vilken omfattning de riktade vägsäkerhetsinspektionerna ska göras. Utgångspunkten är att det är den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen som ligger till grund för beslut om var en riktad säkerhetsinspektion ska ske, men i vilken omfattning sådana inspektioner ska göras är inte givet. Att genomföra riktade säkerhetsinspektioner på hela vägnätet som omfattas av lagens krav skulle kosta uppskattningsvis 4 miljoner kronor årligen. Samtidigt bör syftet att genomföra inspektionerna där säkerheten måste förbättras. En kostnad på 1 miljon kronor om året för dessa riktade säkerhetsinspektioner är en rimligare bedömning. Utöver det som Trafikverket är skyldigt att göra har myndigheten även skyldighet att betala tillsynsavgift för den tillsyn som Transportstyrelsen utför. Transportstyrelsen tar dock inte ut någon avgift för tillsynen i dagsläget. Det beror på ett tidigare ackumulerat överuttag av avgifter som bedöms täcka kostnaderna för tillsynen under de närmaste åren. Sammantaget är bedömningen att ändringsdirektivet inte medför så stora konsekvenser i sig för Trafikverket, huvudsakligen därför att myndigheten i flera delar redan arbetar i enlighet med de krav som direktivet anger. Förslagen leder därför enbart till en marginell kostnadsökning för Trafikverket som ryms inom befintlig ram. Transportstyrelsen Transportstyrelsen utövar tillsyn över de regler som genomför ändringsdirektivet. Tillsynen av reglerna är avgiftsfinansierad. Transportstyrelsens kostnader i detta avseende motsvaras alltså av avgiftsintäkter. Intäkterna disponeras dock inte av myndigheten utan redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Transportstyrelsens kostnader för tillsynen belastar därmed anslagsposten för verksamhet som finansieras med avgifter under anslag 1:12 Transportstyrelsen. Tillsynen bedrivs dock riskbaserat, vilket innebär att tillsynen inte bedöms öka i omfattning till följd av grunddirektivets uppdatering. Det utökade tillsynsområdet ger anledning till ett initialt föreskriftsarbete för vilket kostnaderna bedöms bli marginella. Enligt förslaget blir Transportstyrelsen mottagare av säkerhetsklassning från väghållarna och får en tillkommande rapporteringsskyldighet av detta till Europeiska kommissionen. Detta innebär en ökad administration, då myndigheten bland annat kommer att behöva samla in och sammanställa material från de olika väghållarna. En grov uppskattning är att denna tillkommande uppgift kan innebära en till två veckors arbete för en person vart femte år. Kostnaderna för det initiala föreskriftsarbetet och den tillkommande rapporteringsskyldigheten belastar anslagsposten för verksamhet som inte finansieras med avgifter. De ökade kostnaderna ryms inom myndighetens befintliga ramar. 7.3 Konsekvenser för övriga väghållare och för regionala planupprättare Regeringens bedömning: De kommuner som är väghållare för sträckor som ingår i vägsäkerhetslagens tillämpningsområde berörs i mycket liten utsträckning. Öresundsbro Konsortiet, som är väghållare för Öresundsbron, bedöms beröras i ännu mindre utsträckning. Regionala planupprättare berörs endast i egenskap av mottagare av säkerhetsdokumentation. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Helsingborgs kommun ifrågasätter rimligheten i att lägga ett administrativt krav på kommunala väghållare. Skälen för regeringens bedömning Endast ett fåtal aktörer berörs av förslagen Även om lagens tillämpningsområde i fråga om huvudvägar enligt förslaget inte utökas till mer än stamvägnätet, tillkommer i begränsad utsträckning motorvägar som inte är stamvägar. Dessutom är väg 73 redan i dag en del av TEN-T-vägnätet men inte en del av stamvägnätet. Detsamma gäller Öresundsbron. Några få kommuner, i egenskap av väghållare för motorväg, samt Öresundsbro Konsortiet kan därför komma att beröras av vägsäkerhetslagen, om än i liten utsträckning. Detsamma gäller ett flertal regioner i rollen som ansvariga för att upprätta länsplaner. Kommuner Omkring tre mil motorväg har en kommun som väghållare. För de kommuner som är väghållare för dessa sträckor (Nacka, Karlskrona, Helsingborg och Malmö kommuner) gäller att de måste följa de krav som föreslås i denna proposition. Det rör sig i praktiken om mycket begränsade krav, då nyinvesteringar på dessa mycket korta sträckor torde vara få. Som nämns i avsnitt 5.4.1 bör en vägsäkerhetsbedömning av de mycket korta sträckorna också kunna hanteras utan några större konsekvenser. Öresundsbro Konsortiet Författningsförslagen berör även Öresundsbro Konsortiet som är väghållare för den enskilda vägen Öresundsbron, vilken ingår i TEN-T-vägnätet. I praktiken bedöms dock författningsförslagen få mycket små konsekvenser för Öresundsbro Konsortiet eftersom Öresundsbron är en förhållandevis ny och kort väg med en hög säkerhetsnivå. Regionala planupprättare Regionala planupprättare kommer enligt förslagen att få ta del av Trafikverkets säkerhetsdokumentation om den avser andra statliga vägar än stamvägarna. Eftersom de regionala planupprättarna inte är väghållare ställer inte ändringsdirektivet några krav på dem, men det underlag som de kommer att motta bör kunna tjäna som ett underlag i planeringen av infrastrukturåtgärder. 7.4 Konsekvenser för enskilda och företag Regeringens bedömning: Förslagen syftar till att bidra till högre vägsäkerhet. För enskilda har förslagen därmed endast positiva konsekvenser. Företag som arbetar med att utveckla och underhålla väginfrastruktur kan komma att påverkas indirekt av förslagen men detta är svårbedömt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens bedömning: Förslagen i denna proposition har inga ekonomiska konsekvenser för enskilda. Indirekt väntas förslagen däremot bidra till färre och mindre allvarliga trafikolyckor, vilket är positivt för både enskilda och företag. De företag som är verksamma i utvecklingen och underhållet av väginfrastrukturen kan även komma att påverkas indirekt av förslagen, då väghållarnas utökade krav på säkerhetsprocedurer sannolikt kommer att leda till vissa utökade krav och beställningar till de entreprenörer som utför vägåtgärder. Det är dock svårt att närmare uppskatta denna påverkan. 7.5 Konsekvenser för trafiksäkerheten Regeringens bedömning: Förslagen att utvidga lagens tillämpningsområde och skärpa vissa vägsäkerhetsprocedurer bidrar till färre och mindre allvarliga olyckor i trafiken. Detta innebär i sin tur ett bidrag till Sveriges etappmål för trafiksäkerheten till 2030. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Region Västernorrland uttalar sig positivt om promemorians bedömning avseende konsekvenserna för trafiksäkerheten. Trafikverket och Transportstyrelsen uttalar sig generellt positivt om promemorians förslag. Skälen för regeringens bedömning: Utvärderingen av effekterna av genomförandet av grunddirektivet har visat att förfarandena har bidragit till att minska antalet omkomna och allvarligt skadade, såväl på det obligatoriska TEN-T-vägnätet som på de nationella vägar där medlemsstaterna på frivillig basis har tillämpat dess principer för förvaltning av vägars säkerhet. Inför uppdateringen av grunddirektivet genomfördes en konsekvensbedömning som pekade på konkreta konsekvenser i termer av minskat antal döda och allvarligt skadade i trafiken. Dessa uppgifter kan dock inte användas för att bedöma effekterna av de nu aktuella förslagen, eftersom effekterna är beräknade för hela EU och eftersom grunddirektivet i sin slutliga version ser annorlunda ut jämfört med det förslag från kommissionen som konsekvensbedömningen utgick ifrån. Bedömningen är dock att utökningen av reglernas tillämpningsområde och skärpningen av vissa procedurer bidrar till färre och mindre allvarliga olyckor i trafiken, vilket i sin tur innebär ett bidrag till Sveriges etappmål för trafiksäkerheten till 2030. Det utökade och förstärkta ansvaret för den statliga väghållaren som författningsförslagen innebär bidrar också till att stärka synen att trafiksäkerheten är ett delat ansvar mellan dem som använder systemet, dvs. trafikanterna, och dem som utformar det, dvs. väghållarna. Denna delning av ansvaret är en bärande del i nollvisionen, se propositionen Nollvisionen och det trafiksäkra samhället (prop. 1996/97:137 s. 16). 7.6 Övriga konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte ha några konsekvenser i övrigt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens bedömning: Författningsförslagen bedöms inte påverka jämställdheten mellan kvinnor och män, brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av landet eller möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Författningsförslagen bedöms inte heller påverka miljö eller klimat. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362) Inledande bestämmelser 2 § I denna lag betyder - TEN-T-vägnätet: det vägnät som definieras i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU och som illustreras med hjälp av kartor eller beskrivs i bilaga I, avsnitt 1.4, till förordningen, - väghållare: 1. i fråga om allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen, 2. i fråga om gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen (2010:900) ansvarar för gatuhållningen, 3. i fråga om väg som är gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), samfälligheten, och 4. i fråga om annan väg, vägens ägare, - vägprojekt: ett projekt som omfattar nyanläggning av väg eller betydande förändring av befintlig väg som påverkar trafikflödet, - trafiksäkerhetsanalys: en strategisk, jämförande analys av de effekter ett vägprojekt har på vägnätets säkerhet, - trafiksäkerhetsgranskning: en oberoende, ingående, systematisk och teknisk säkerhetskontroll av utformningen av ett vägprojekt. Paragrafen innehåller definitioner av termer som används i lagen. Ändringen av definitionen av TEN-T-vägnätet innebär att det fortsättningsvis definieras med hänvisning till förordning (EU) nr 1315/2013. Detta innebär ingen ändring i sak. Ändringen genomför artikel 2.1 i direktivet i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1936 av den 23 oktober 2019 om ändring av direktiv 2008/96/EG om förvaltning av vägars säkerhet. I övrigt ändras paragrafen endast språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Tillämpningsområde 3 § Denna lag gäller vägar eller vägprojekt som 1. ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige, 2. ingår i det nationella stamvägnätet, eller 3. är eller avser en motorväg. Lagen gäller också vägar eller vägprojekt som färdigställs med ekonomiskt bidrag från Europeiska unionen, om vägen i fråga är belägen utanför tättbebyggt område och inte huvudsakligen betjänar fastigheter i direkt anslutning till den. En väg omfattas dock endast om den är avsedd och öppen för allmän trafik med motorfordon. Lagen gäller inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Genom paragrafen genomförs artiklarna 1.2, 1.3 och 1.5 i direktivet i dess lydelse enligt direktiv (EU) 2019/1936. TEN-T-vägnätet i första stycket 1 definieras i 2 §. Det nationella stamvägnätet i första stycket 2 bestäms av riksdagen. Riksdagen har genom beslut 1993 lagt fast vilka statliga vägar som ska ingå i det nationella stamvägnätet (prop. 1992/93:176, bet. 1992/93:TU35, rskr. 1992/93:446). Beslutet innebär att närmare ett tjugotal i huvudsak Europavägar samt vissa riksvägar pekas ut som stamvägar. En utökning med vägförbindelsen mellan norska gränsen och Gävle beslutades 2008 (bet. 2008/09:TU2, rskr. 2008/09:145). Med motorväg i första stycket 3 förstås en väg som har förklarats som motorväg och är utmärkt med vägmärke för motorväg. Innebörden är densamma som i 10 kap. 7 § trafikförordningen (1998:1276). I andra stycket anges förutsättningarna för att lagen ska gälla för vägar eller vägprojekt som färdigställs med ekonomiskt stöd från EU. Att vägen i fråga ska vara belägen utanför tättbebyggt område utesluter t.ex. gator. Att vägen inte i huvudsak betjänar fastigheter i direkt anslutning till den innebär att dess huvudsyfte ska vara genomfartstrafik. Den förutsättningen är uppfylld även om vägen i begränsad utsträckning används för trafik till och från fastigheter som ligger i anslutning till vägen. Med avsedd och öppen för allmän trafik med motorfordon förstås att vägen är öppen för trafik med sådana fordon som definieras som motorfordon i 2 § lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner, nämligen bilar, motorcyklar och mopeder. En lastbil definieras som en bil enligt samma paragraf. Vägar med annan trafik, till exempel transporter med traktorer eller motorredskap, utgör inte motorfordonstrafik och faller därmed utanför den aktuella paragrafens tillämpningsområde. Detsamma gäller vägar till eller från industrianläggningar och liknande, eftersom sådana vägar inte kan anses som avsedda för allmän trafik med motorfordon - även om de i och för sig är öppna för sådan trafik. Även cykelbanor och vägar där trafik med motorfordon är förbjuden på annan grund, t.ex. enligt lokala trafikföreskrifter, utesluts från tillämpningsområdet. Bestämmelsen i andra stycket första meningen gäller både vägar och vägprojekt. När det gäller vägprojekt så är det den väg som projektet avser som ska vara belägen utanför tättbebyggt område och inte huvudsakligen betjäna fastigheter i direkt anslutning till den. Undantaget i första stycket andra meningen gäller endast i fråga om vägar. Undantaget i tredje stycket är i sak oförändrat i förhållande till paragrafens hittillsvarande lydelse. De tunnlar som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar är tunnlar som är längre än 500 meter. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Vägsäkerhetsinspektioner 8 § Väghållaren ska genom regelbundna vägsäkerhetsinspektioner undersöka behovet av underhåll, reparationer eller andra åtgärder för att kunna upprätthålla säkerheten i sitt vägnät. Dessutom ska vägsäkerhetsinspektioner genomföras minst vart sjätte år på de sträckor i vägnätet som gränsar till en tunnel som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Sådana inspektioner ska genomföras gemensamt av väghållaren och tunnelhållaren. I paragrafen regleras vägsäkerhetsinspektioner. Paragrafen genomför artiklarna 6.1 och 6.3 i direktivet i dess lydelse enligt direktiv (EU) 2019/1936. Definitionen i direktiv (EU) 2019/1936 av regelbunden vägsäkerhetsinspektion överensstämmer i allt väsentligt med definitionen av termen säkerhetsinspektion i grunddirektivet och har tyngdpunkt i en undersökning av behovet av underhåll. Med vägsäkerhetsinspektion ska därmed förstås den typen av kontroll som syftar till att upptäcka brister som behöver åtgärdas inom ramen för vad som i väglagen (1971:948) benämns drift av väg. Det handlar alltså om sådant löpande underhåll som sker med stöd av 26 § väglagen. I paragrafen används därför samma begrepp. En vägsäkerhetsinspektion kan därmed resultera i underhåll, reparationer eller andra åtgärder för att säkerheten ska kunna upprätthållas. Enligt paragrafens hittillsvarande lydelse ska väghållaren, utöver själva inspektionen, upprätta en plan för åtgärder som bör vidtas för att öka säkerheten på vägarna. Det kravet har ingen motsvarighet i grunddirektivet. Kravet infördes eftersom det är angeläget att väghållaren kan visa att den har förslag på hur den ska komma till rätta med konstaterade brister (prop. 2009/10:230 s. 38). Artikel 6a.6 i direktivet i dess lydelse enligt direktiv (EU) 2019/1936 innehåller dock ett i huvudsak motsvarande krav på att utarbeta och regelbundet uppdatera en riskbaserad plan för prioriterade åtgärder i syfte att följa upp genomförandet av identifierade avhjälpande åtgärder. Den artikeln genomförs i 9 §, och därmed utgår motsvarande krav i den hittillsvarande lydelsen av 8 §. Andra stycket är nytt och ställer krav på regelbundenheten av vägsäkerhetsinspektioner (minst vart sjätte år) i anslutning till sådana vägtunnlar som omfattas av lagen om säkerhet i vägtunnlar. Inspektionerna ska genomföras gemensamt av väghållaren och den tunnelhållare som ansvarar för tunneln, jfr 5 § lagen om säkerhet i vägtunnlar. Tunnelhållarens skyldighet att genomföra inspektioner kan dock fullgöras av en sådan särskild kontrollenhet som utför kontroller enligt den lagen. Vilken sträcka som gränsar till en tunnel får vid inspektionen bedömas med utgångspunkt från tunnelns och vägens storlek, linjeföring och andra faktorer som har betydelse för den särskilda olycksrisk som finns just i anslutning till en vägtunnel. Närmare föreskrifter om förfarandet vid vägsäkerhetsinspektioner kan meddelas med stöd av bemyndigandet i 16 § 6. Övervägandena finns i avsnitt 5.3 och 5.6. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 8 a § Väghållaren ska på grundval av varje vägs tekniska egenskaper och antalet allvarliga olyckor som inträffat på den göra en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning av sitt vägnät. I vägsäkerhetsbedömningen ska risken för sådana olyckor och risken för allvarliga kollisioner utvärderas. Resultatet ska ligga till grund för en säkerhetsklassning, där alla sträckor i vägnätet klassificeras i kategorier utifrån deras säkerhetsnivå. En nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i vägnätet ska kunna säkerställas. Bedömningen ska dock göras minst vart femte år. Väghållaren ska rapportera säkerhetsklassningen till den myndighet som regeringen bestämmer. Paragrafen är ny och handlar om nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar. Genom paragrafen genomförs artikel 5.1 och delar av artiklarna 5.2, 5.6 och 11a.1 i direktivet i dess lydelse enligt direktiv (EU) 2019/1936. I första stycket regleras väghållarens skyldighet att med vissa intervall - minst vart femte år - göra en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning av det vägnät som väghållaren ansvarar för. Det innebär att väghållaren ska göra en systematisk bedömning av hela sitt vägnät i syfte att öka trafiksäkerheten. Det innebär att väghållaren ska göra en systematisk bedömning av hela sitt vägnät i syfte att öka trafiksäkerheten. Med vägens tekniska egenskaper menas geometriska egenskaper, sidoområden och säkerhetszoner, fasta hinder vid vägkanten, förekomsten av broar och tunnlar, typ av korsningar m.m. Med allvarliga olyckor menas dödsolyckor och olyckor där någon allvarligt skadats. Bedömningen ska mynna ut i en säkerhetsklassning av alla sträckor i vägnätet. Vad som menas med sträckor i vägnätet är inte givet. Med utgångspunkt i de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet i 16 § får det bli väghållarens sak att dela in vägnätet på ett ändamålsenligt sätt. Likaså får det närmare specificeras i sådana föreskrifter i vilka fall en bedömning behöver göras oftare än vart femte år. Väghållaren ska enligt andra stycket rapportera sin säkerhetsklassning till den myndighet som regeringen bestämmer. Detta innebär att det blir möjligt att uppfylla den rapporteringsskyldighet som anges i artikel 11a i direktivet i dess lydelse enligt direktiv (EU) 2019/1936, se avsnitt 5.5. Närmare föreskrifter om den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen och om rapporteringen av säkerhetsklassningen kan meddelas med stöd av bemyndigandena i 16 § 7 och 8. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1 och 5.5. Uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 9 § Väghållaren ska följa upp resultatet av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen genom att 1. identifiera de vägsträckor där säkerheten behöver förbättras, 2. upprätta en plan för åtgärder som bör prioriteras, och 3. systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder som avhjälper den omedelbara risken för allvarliga personskador ska vidtas först. Skyldigheten att vidta åtgärder enligt första stycket 3 gäller i den utsträckning som kan anses skälig. Vid bedömningen av vad som kan anses skäligt ska det särskilt beaktas om nyttan av åtgärderna uppväger kostnaderna och om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder. I paragrafen behandlas uppföljningen av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning som avses i 8 a §. Paragrafen genomför delar av artiklarna 6a.1, 6a.4, 6a.5 och 6a.6 i direktivet i dess lydelse enligt direktiv (EU) 2019/1936. Av första stycket framgår att väghållaren, med utgångspunkt i vägsäkerhetsbedömningen, inledningsvis ska identifiera de vägsträckor där säkerheten behöver förbättras, därefter upprätta en plan för vilka åtgärder som bör prioriteras och slutligen systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Det sistnämnda kravet gäller redan enligt den hittillsvarande lydelsen. Vad som sägs om "systematiskt och fortlöpande" och om "åtgärder" i prop. 2009/10:230 s. 53, gäller fortfarande. Hittillsvarande första stycket andra meningen bryts ut till ett nytt andra stycke och ändras endast språkligt. Tredje stycket utgörs av hittillsvarande andra stycket och ändras på så sätt att det klargörs att skälighetsbedömningen ska avse skyldigheten att vidta åtgärder och inte de krav i övrigt som ställs på väghållaren i första stycket, se vidare prop. 2009/10:230 s. 53 f. Dessutom ändras stycket språkligt. Närmare föreskrifter om uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar kan meddelas med stöd av bemyndigandet i 16 § 9. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2. Olycksrapporter 10 § Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg som anges i 3 § första stycket. Paragrafen behandlar kravet på väghållaren att upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken. Paragrafen genomför artikel 7.1 i direktivet i dess lydelse enligt direktiv (EU) 2019/1936. Kravet i sig är oförändrat, men utökningen av lagens tillämpningsområde innebär att den tidigare hänvisningen till TEN-T-vägnätet ändras till att avse vägar som anges i 3 § första stycket. Där anges, förutom TEN-T-vägnätet, vägar som ingår i stamvägnätet och motorvägar. Vägar som färdigställts med ekonomiskt bidrag från EU, och som i viss utsträckning omfattas av lagen enligt 3 § andra stycket, omfattas däremot inte av kravet på olycksrapporter (jfr artiklarna 1.2, 1.3 och 7.1 i direktivet i dess lydelse enligt (EU) 2019/1936). Närmare föreskrifter om rapportering av dödsolyckor i trafiken kan meddelas med stöd av bemyndigandet i 16 § 10. Övervägandena finns i avsnitt 5.7. Bemyndiganden 16 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. upprättande av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys, 2. genomförande av trafiksäkerhetsgranskning och upprättande av granskningsrapporter, 3. utbildning av trafiksäkerhetsgranskare, 4. godkännande och behörighetsbevis avseende trafiksäkerhetsgranskare, 5. trafiksäkerhetsgranskarnas verksamhet och uppgifter, 6. förfarandet vid vägsäkerhetsinspektioner, 7. nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar, 8. rapportering av säkerhetsklassning, 9. uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar, 10. rapportering av dödsolyckor i trafiken, 11. tillsyn, och 12. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I paragrafen finns bemyndiganden till regeringen att meddela föreskrifter med stöd av lagen. Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter. Punkterna 1-5 är oförändrade. I punkt 6 ändras den tidigare termen säkerhetsinspektioner till vägsäkerhetsinspektioner, se kommentaren till 8 §. Punkten ansluter till 8 §. Punkt 7 är ny och innebär att föreskrifter får meddelas om nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar. Det kan handla om i vilka fall en bedömning bör göras oftare än vart femte år eller om de vägledande element som anges i bilaga III till direktiv (EU) 2019/1936. Se avsnitt 5.4.1. Punkten ansluter till 8 a § första stycket. Punkt 8 är ny och innebär att föreskrifter får meddelas om rapportering av säkerhetsklassning, se avsnitt 5.5. Punkten ansluter till 8 a § andra stycket. Punkt 9 är ny och innebär att föreskrifter får meddelas om uppföljning av vägsäkerhetsbedömningar. Det kan handla om hur en riktad vägsäkerhetsinspektion ska utföras kopplat till de vägledande elementen i bilaga IIa till direktiv (EU) 2019/1936. Se avsnitt 5.4.2. Punkten ansluter till 9 §. Punkt 10 motsvarar hittillsvarande punkt 7. Punkterna 11 och 12 motsvarar hittillsvarande punkterna 9 och 10. Övervägandena finns i avsnitt 5.3, 5.4.1, 5.4.2 och 5.5. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2022. 2. Den första nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen ska genomföras senast den 31 december 2024. 3. För vägprojekt som avser en väg utanför TEN-T-vägnätet tillämpas 4 och 5 §§ endast om vägprojektet har påbörjats efter ikraftträdandet. Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 februari 2022. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar ska enligt 8 a § första stycket göras minst vart femte år. Direktiv (EU) 2019/1936 kräver dock att den första bedömningen görs senast 2024. I punkt 2 föreskrivs därför att den första vägsäkerhetsbedömningen enligt 8 a § första stycket ska vara genomförd senast den 31 december 2024. Bestämmelsen i punkt 3 innebär att 4 och 5 §§ om trafiksäkerhetsanalys och trafiksäkerhetsgranskning inte ska tillämpas på vägprojekt utanför TEN-T-vägnätet som påbörjats före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 6. 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar Regelbundna kontroller och övningar 11 § Tunnelhållaren ska se till att det genomförs regelbundna kontroller av en tunnel som är i drift. Kontroller ska genomföras minst vart sjätte år och omfatta alla föreskrivna säkerhetskrav. I 8 § andra stycket vägsäkerhetslagen (2010:1362) finns bestämmelser om inspektioner som ska genomföras på vägsträckor som gränsar till en tunnel. Paragrafen behandlar regelbundna kontroller av tunnlar som är i drift och anknyter till förslaget i 8 § andra stycket vägsäkerhetslagen. Andra stycket är nytt och upplyser om att bestämmelser om inspektioner som ska genomföras på vägsträckor som gränsar till en tunnel finns i 8 § andra stycket vägsäkerhetslagen. Där framgår att inspektionerna ska genomföras gemensamt av väghållaren och tunnelhållaren, minst vart sjätte år. Övervägandena finns i avsnitt 5.6. Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/96/EG av den 19 november 2008 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1936 av den 23 oktober 2019 Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362) Härigenom föreskrivs i fråga om vägsäkerhetslagen (2010:1362) dels att 2, 3, 8-10 och 16 §§ och rubrikerna närmast före 8 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 8 a §, och närmast före 8 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § I denna lag betyder TEN-T-vägnätet: det vägnät som definieras i bilaga 1, avsnitt 2 till Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och som illustreras med hjälp av kartor eller beskrivs i bilaga 2 till beslutet, I denna lag betyder TEN-T-vägnätet: det vägnät som definieras i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU och som illustreras med hjälp av kartor eller beskrivs i bilaga 1, avsnitt 1.4, till förordningen, väghållare: 1. i fråga om allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen, 2. i fråga om gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen (2010:900) ansvarar för gatuhållningen, 3. i fråga om väg som är gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), samfälligheten, och 4. i fråga om annan väg, vägens ägare, vägprojekt: ett projekt som omfattar nyanläggning av väg eller betydande förändring av befintlig väg som påverkar trafikflödet, trafiksäkerhetsanalys: en strategisk, jämförande analys av de effekter ett vägprojekt har på vägnätets säkerhet, trafiksäkerhetsgranskning: en oberoende, ingående, systematisk och teknisk säkerhetskontroll av utformning av ett vägprojekt. 3 § Denna lag gäller vägar eller vägprojekt som ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige. Lagen gäller dock inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Denna lag gäller vägar eller vägprojekt som 1. ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige, 2. ingår i det nationella stamvägnätet, eller 3. är eller avser en motorväg. Lagen gäller också vägar eller vägprojekt som färdigställs med ekonomiskt bidrag från Europeiska unionen, om vägen 1. är belägen utanför tättbebyggt område och inte i huvudsak betjänar fastigheter i direkt anslutning till vägen, och 2. är avsedd och öppen för allmän trafik med motorfordon. Lagen gäller inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Säkerhetsinspektioner Vägsäkerhetsinspektioner 8 § Väghållaren ska genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägar, kartlägga vägarnas säkerhetsstandard och upprätta en plan för åtgärder som bör vidtas för att öka säkerheten på vägarna. Väghållaren ska genom regelbundna vägsäkerhetsinspektioner undersöka behovet av underhåll, reparationer eller andra åtgärder för att kunna upprätthålla säkerheten i sitt vägnät. Utöver det som sägs i första stycket ska vägsäkerhetsinspektioner genomföras minst vart sjätte år på de sträckor i vägnätet som gränsar till en tunnel som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Sådana inspektioner ska genomföras gemensamt av väghållaren och den som ansvarar för att kontroller utförs enligt lagen om säkerhet i vägtunnlar. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 8 a § Väghållaren ska på grundval av vägens tekniska egenskaper och antalet allvarliga olyckor som inträffat göra en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning av sitt vägnät. I vägsäkerhetsbedömningen ska olycksrisken och risken för allvarlig kollision utvärderas. Resultatet ska ligga till grund för en klassificering av alla sträckor i vägnätet i kategorier utifrån deras säkerhetsnivå (säkerhetsklassning). En nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i vägnätet ska kunna upprätthållas. Bedömningen ska dock göras minst vart femte år. Väghållaren ska till den myndighet regeringen bestämmer rapportera uppgifter om säkerhetsklassningen enligt bedömningen i första stycket. Säkerhetskrav Uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 9 § Väghållaren ska systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder för att avhjälpa den omedelbara risken för sådana skador ska vidtas först. Väghållaren ska följa upp resultatet av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen genom att 1. identifiera de vägsträckor där säkerheten behöver förbättras, 2. upprätta en plan för åtgärder som bör prioriteras, och 3. systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder som avhjälper den omedelbara risken för sådana skador ska vidtas först. Skyldigheten i första stycket gäller i den utsträckning som det kan anses skäligt. Därvid ska nyttan av skyddsåtgärder jämförd med kostnaderna för sådana åtgärder, liksom frågan om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder, särskilt beaktas. Skyldigheten att vidta åtgärder enligt första stycket gäller i den utsträckning som det kan anses skäligt. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om nyttan av skyddsåtgärder väger upp kostnaderna för sådana åtgärder och om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder. 10 § Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg inom TEN-T-vägnätet. Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg som anges i 3 § första stycket. 16 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. upprättande av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys, 2. genomförande av trafiksäkerhetsgranskning och upprättande av granskningsrapporter, 3. utbildning av trafiksäkerhetsgranskare, 4. godkännande och behörighetsbevis avseende trafiksäkerhetsgranskare, 5. trafiksäkerhetsgranskarnas verksamhet och uppgifter, 6. förfarandet vid säkerhetsinspektioner, 7. rapportering av dödsolyckor i trafiken, 8. säkerhetskrav, 9. tillsyn, samt 10. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 6. förfarandet vid vägsäkerhetsinspektioner, 7. förfarandet vid nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar, 8. rapportering av dödsolyckor i trafiken, 9. förfarandet vid uppföljning av vägsäkerhetsbedömningar, 10. rapportering av säkerhetsklassning, 11. tillsyn, och 12. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 1. Denna lag träder i kraft den 17 december 2021. 2. Den första nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen ska vara genomförd senast den 31 december 2024. 3. För vägprojekt som inte ingår i TEN-T-vägnätet tillämpas 4 och 5 §§ endast om vägprojektet har påbörjats efter lagens ikraftträdande. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 § Tunnelhållaren skall se till att det genomförs regelbundna kontroller av en tunnel som är i drift. Kontroller skall genomföras minst vart sjätte år och omfatta alla föreskrivna säkerhetskrav. Tunnelhållaren ska se till att det genomförs regelbundna kontroller av en tunnel som är i drift. Kontroller ska genomföras minst vart sjätte år och omfatta alla föreskrivna säkerhetskrav. I 8 § andra stycket vägsäkerhetslagen (2010:1362) finns bestämmelser om inspektioner som ska genomföras på vägsträckor som gränsar till en tunnel. Denna lag träder i kraft den 17 december 2021. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har yttrat sig Helsingborgs kommun, Nacka kommun, Region Jönköping, Region Stockholm, Region Västernorrland, Trafikverket och Transportstyrelsen. Följande remissinstanser har beretts tillfälle att svara på remissen men inte inkommit med svar Karlskrona kommun, Malmö kommun, Nationalförsamlingen för trafiksäkerhetens främjande, Region Gävleborg, Region Skåne, Svensk-Danska Broförbindelsen SVEDAB AB och Västra Götalandsregionen. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362) Härigenom föreskrivs i fråga om vägsäkerhetslagen (2010:1362) dels att 2, 3, 8-10 och 16 §§ och rubrikerna närmast före 8 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 8 a §, och närmast före 8 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § I denna lag betyder TEN-T-vägnätet: det vägnät som definieras i bilaga 1, avsnitt 2 till Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och som illustreras med hjälp av kartor eller beskrivs i bilaga 2 till beslutet, I denna lag betyder - TEN-T-vägnätet: det vägnät som definieras i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU och som illustreras med hjälp av kartor eller beskrivs i bilaga I, avsnitt 1.4, till förordningen, väghållare: 1. i fråga om allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen, 2. i fråga om gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen (2010:900) ansvarar för gatuhållningen, 3. i fråga om väg som är gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), samfälligheten, och 4. i fråga om annan väg, vägens ägare, vägprojekt: ett projekt som omfattar nyanläggning av väg eller betydande förändring av befintlig väg som påverkar trafikflödet, trafiksäkerhetsanalys: en strategisk, jämförande analys av de effekter ett vägprojekt har på vägnätets säkerhet, trafiksäkerhetsgranskning: en oberoende, ingående, systematisk och teknisk säkerhetskontroll av utformning av ett vägprojekt. - väghållare: 1. i fråga om allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen, 2. i fråga om gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen (2010:900) ansvarar för gatuhållningen, 3. i fråga om väg som är gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), samfälligheten, och 4. i fråga om annan väg, vägens ägare, - vägprojekt: ett projekt som omfattar nyanläggning av väg eller betydande förändring av befintlig väg som påverkar trafikflödet, - trafiksäkerhetsanalys: en strategisk, jämförande analys av de effekter ett vägprojekt har på vägnätets säkerhet, - trafiksäkerhetsgranskning: en oberoende, ingående, systematisk och teknisk säkerhetskontroll av utformningen av ett vägprojekt. 3 § Denna lag gäller vägar eller vägprojekt som ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige. Lagen gäller dock inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Denna lag gäller vägar eller vägprojekt som 1. ingår i TEN-T-vägnätet i Sverige, 2. ingår i det nationella stamvägnätet, eller 3. är eller avser en motorväg. Lagen gäller också vägar som färdigställts eller vägprojekt som färdigställs med ekonomiskt bidrag från Europeiska unionen, om de är belägna utanför tättbebyggt område. Sådana vägar omfattas dock endast om de inte i huvudsak betjänar fastigheter i direkt anslutning till dem och om de är avsedda och öppna för allmän trafik med motorfordon. Lagen gäller inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Säkerhetsinspektioner Vägsäkerhetsinspektioner 8 § Väghållaren ska genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägar, kartlägga vägarnas säkerhetsstandard och upprätta en plan för åtgärder som bör vidtas för att öka säkerheten på vägarna. Väghållaren ska genom regelbundna vägsäkerhetsinspektioner undersöka behovet av underhåll, reparationer eller andra åtgärder för att kunna upprätthålla säkerheten i sitt vägnät. Dessutom ska vägsäkerhetsinspektioner genomföras minst vart sjätte år på de sträckor i vägnätet som gränsar till en tunnel som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Sådana inspektioner ska genomföras gemensamt av väghållaren och tunnelhållaren. Nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 8 a § Väghållaren ska på grundval av varje vägs tekniska egenskaper och antalet allvarliga olyckor som inträffat på den göra en nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning av sitt vägnät. I vägsäkerhetsbedömningen ska risken för sådana olyckor och risken för allvarliga kollisioner utvärderas. Resultatet ska ligga till grund för en säkerhetsklassning, där alla sträckor i vägnätet klassificeras i kategorier utifrån deras säkerhetsnivå. En nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömning ska göras tillräckligt ofta för att säkerhetsnivån i vägnätet ska kunna säkerställas. Bedömningen ska dock göras minst vart femte år. Väghållaren ska rapportera säkerhetsklassningen till den myndighet som regeringen bestämmer. Säkerhetskrav Uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar 9 § Väghållaren ska systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder för att avhjälpa den omedelbara risken för sådana skador ska vidtas först. Väghållaren ska följa upp resultatet av den nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen genom att 1. identifiera de vägsträckor där säkerheten behöver förbättras, 2. upprätta en plan för åtgärder som bör prioriteras, och 3. systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador till följd av användningen av vägarna. Åtgärder som avhjälper den omedelbara risken för allvarliga personskador ska vidtas först. Skyldigheten i första stycket gäller i den utsträckning som det kan anses skäligt. Därvid ska nyttan av skyddsåtgärder jämförd med kostnaderna för sådana åtgärder, liksom frågan om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder, särskilt beaktas. Skyldigheten att vidta åtgärder enligt första stycket 3 gäller i den utsträckning som kan anses skälig. Vid bedömningen av vad som kan anses skäligt ska det särskilt beaktas om nyttan av åtgärderna uppväger kostnaderna och om risken för skador kan minskas genom andra åtgärder. 10 § Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg inom TEN-T-vägnätet. Väghållaren ska upprätta en olycksrapport för varje dödsolycka i trafiken som inträffat på en väg som anges i 3 § första stycket. 16 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. upprättande av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys, 2. genomförande av trafiksäkerhetsgranskning och upprättande av granskningsrapporter, 3. utbildning av trafiksäkerhetsgranskare, 4. godkännande och behörighetsbevis avseende trafiksäkerhetsgranskare, 5. trafiksäkerhetsgranskarnas verksamhet och uppgifter, 6. förfarandet vid säkerhetsinspektioner, 7. rapportering av dödsolyckor i trafiken, 8. säkerhetskrav, 9. tillsyn, samt 10. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 6. förfarandet vid vägsäkerhetsinspektioner, 7. nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar, 8. rapportering av säkerhetsklassning, 9. uppföljning av nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar, 10. rapportering av dödsolyckor i trafiken, 11. tillsyn, och 12. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 1. Denna lag träder i kraft den 17 december 2021. 2. Den första nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningen ska genomföras senast den 31 december 2024. 3. För vägprojekt som inte ingår i TEN-T-vägnätet tillämpas 4 och 5 §§ endast om vägprojektet har påbörjats efter ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 § Tunnelhållaren skall se till att det genomförs regelbundna kontroller av en tunnel som är i drift. Kontroller skall genomföras minst vart sjätte år och omfatta alla föreskrivna säkerhetskrav. Tunnelhållaren ska se till att det genomförs regelbundna kontroller av en tunnel som är i drift. Kontroller ska genomföras minst vart sjätte år och omfatta alla föreskrivna säkerhetskrav. I 8 § andra stycket vägsäkerhetslagen (2010:1362) finns bestämmelser om inspektioner som ska genomföras på vägsträckor som gränsar till en tunnel. Denna lag träder i kraft den 17 december 2021. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-08-27 Närvarande: F.d. justitierådet Ella Nyström samt justitieråden Per Classon och Stefan Johansson Ändringar i vägsäkerhetslagen Enligt en lagrådsremiss den 23 juni 2021 har regeringen (Infrastrukturdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i vägsäkerhetslagen (2010:1362), 2. lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Max Uhmeier. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Infrastrukturdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 september 2021 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Bolund, Johansson, Baylan, Hultqvist, Andersson, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Lindhagen, Hallberg, Nordmark, Micko, Stenevi, Olsson Fridh Föredragande: statsrådet Eneroth Regeringen beslutar proposition Ändringar i vägsäkerhetslagen