Post 595 av 7191 träffar
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång Prop. 2021/22:66
Ansvarig myndighet: Infrastrukturdepartementet
Dokument: Prop. 66
Regeringens proposition
2021/22:66
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång
Prop.
2021/22:66
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 november 2021
Stefan Löfven
Anders Ygeman
(Infrastrukturdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012. Regeringen föreslås få meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare och vilka uppgifter en samordnare ska ha. Enligt förslaget bestämmer regeringen vilka förvaltningsmyndigheter under regeringen som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare. Vidare föreslås att behöriga myndigheter ska vara skyldiga att lämna information till en nationell samordnare och att vissa uppgifter som framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 ska utföras av de behöriga myndigheterna.
Lagen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 april 2022.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång 4
3 Ärendet och dess beredning 5
4 EU:s förordning om en gemensam digital ingång 5
4.1 EU-förordningens övergripande syfte 5
4.2 Information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster 5
4.3 Statistik och användaråterkoppling 7
4.4 Aktörer som omfattas av EU-förordningen 7
4.5 EU-förordningen ska börja tillämpas stegvis 8
5 Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen 8
5.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång 8
5.2 Behöriga myndigheter och nationella samordnare 10
6 Ikraftträdande 15
7 Konsekvenser 16
8 Författningskommentar 19
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 23
Bilaga 2 Promemorians sammanfattning 61
Bilaga 3 Promemorians lagförslag 62
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 63
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 64
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 65
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 2021 66
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång.
2 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EU-förordningen).
Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen.
2 § Regeringen bestämmer vilka förvaltningsmyndigheter under regeringen som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt EU-förordningen.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt EU-förordningen och vilka uppgifter som en samordnare ska ha enligt artikel 28.1 i EU-förordningen.
3 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde enligt bilagorna I-III till EU-förordningen, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till
1. information som omfattas av artikel 4.1 a-c i EU-förordningen och som uppfyller kraven på kvalitet i artiklarna 9, 10.1, 10.4 och 11, och
2. hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av artikel 2.2 c och som uppfyller kraven på tillgång i artikel 7.1.
4 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde enligt bilagorna I-III till EU-förordningen, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till förfaranden som omfattas av artikel 2.2 b i EU-förordningen och som uppfyller kraven på tillgång i artikel 6.1 eller i artikel 13.1 och 13.2.
5 § En behörig myndighet ska lämna den information till en nationell samordnare som behövs för att denne ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt EU-förordningen.
Denna lag träder i kraft den 12 december 2023 i fråga om 4 § och i övrigt den 1 april 2022.
3 Ärendet och dess beredning
Europaparlamentet och rådet har antagit förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (nedan kallad EU-förordningen). EU-förordningen finns i bilaga 1.
Inom Infrastrukturdepartementet har en utredare haft i uppdrag att analysera och vid behov lämna förslag på hur EU-förordningen ska kompletteras i nationell rätt. Utredaren föreslår en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen (I2020/01874). En promemoria har upprättats i Regeringskansliet med en omarbetning och komplettering av utredarens förslag i vissa avseenden. Promemorians sammanfattning finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Regeringskansliet (I2021/01054).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 oktober 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådet lämnade förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. I förhållande till lagrådsremissen har vissa redaktionella ändringar gjorts.
4 EU:s förordning om en gemensam digital ingång
4.1 EU-förordningens övergripande syfte
EU-förordningen utgör en del av EU:s strategi för den inre marknaden och den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital. Med stöd av EU-förordningen ska en gemensam digital ingång inrättas (nedan även kallad ingången) i syfte att minska den administrativa bördan för privatpersoner och företag när de utövar sin rätt till fri rörlighet och utför ärenden eller bedriver verksamhet över gränserna. Ingången ska integreras i Europeiska kommissionens befintliga portal Ditt Europa och fungera som en central kontaktpunkt där länkar ger tillgång till webbsidor med information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster som är publicerade på nationell nivå eller EU-nivå.
4.2 Information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster
Genom den gemensamma digitala ingången ska privatpersoner och företag få tillgång till bl.a.:
1. information om rättigheter, skyldigheter och regler som gäller vid utövandet av rättigheter inom de områden av den inre marknaden som anges i bilaga I till EU-förordningen,
2. information om förfaranden som finns tillgängliga online och offline samt länkar till onlineförfaranden, inklusive sådana förfaranden som omfattas av bilaga II till EU-förordningen, och
3. information om och länkar till de hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av bilaga III till EU-förordningen.
Den information som görs tillgänglig via ingången ska uppfylla vissa språk- och kvalitetskrav enligt artiklarna 9-11 i EU-förordningen. Kraven syftar bl.a. till att den information som presenteras ska vara användarvänlig, begriplig och korrekt.
Med förfarande avses en sekvens av handlingar som en användare måste utföra för att t.ex. erhålla ett beslut från en behörig myndighet (artikel 3.3). Ett förfarande är alltså vad som i dagligt tal ofta benämns digital tjänst eller e-tjänst. EU-förordningen skiljer på sådana förfaranden som omfattas av bilaga II och andra förfaranden som har inrättats på nationell nivå och som omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde. De förfaranden som förtecknas i bilaga II ska, om de har inrättats i en medlemsstat, göras tillgängliga helt online (artikel 6). Att ett förfarande är tillgängligt helt online innebär att en användare kan gå igenom alla led i förfarandet elektroniskt och på distans (jfr skäl 24).
Förfaranden som inte räknas upp i bilaga II men ändå omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde och som en medlemsstat har gjort tillgängliga online för inhemska användare bör också vara åtkomliga på samma sätt för användare i andra EU-länder. Kraven på hur ett sådant förfarande ska göras tillgängligt online är dock något lägre jämfört med de förfaranden som omfattas av bilaga II (artikel 13).
Europeiska kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna, för de förfaranden som omfattas av bilaga II till EU-förordningen, inrätta ett tekniskt system för automatiskt utbyte av bevis mellan de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater (artikel 14). Med bevis avses dokument eller data, inbegripet text eller ljud, bildinspelningar eller audiovisuella inspelningar, oavsett vilket medium som använts (artikel 3.5). Det tekniska systemet ska ge stöd för behöriga myndigheter att arbeta utifrån principen om att en uppgift ska lämnas enbart en gång vid handläggning av ärenden. Det innebär att en behörig myndighet, som i sin egen medlemsstat utfärdar elektroniska bevis inom ramen för ett förfarande, på samma sätt ska kunna utfärda sådana bevis till en behörig myndighet i en annan medlemsstat om den begär det (artikel 14.2).
Ingången ska också ge tillgång till de hjälp- och problemlösningstjänster som förtecknas i bilaga III till EU-förordningen samt till eventuella motsvarande tjänster som har tillgängliggjorts på frivillig väg (artikel 7.2 och 7.3). Hjälp- och problemlösningstjänsterna i bilaga III avser redan befintliga tjänster, vars primära reglering finns i andra EU-rättsakter.
4.3 Statistik och användaråterkoppling
I syfte att förbättra den gemensamma digitala ingångens funktionalitet ska kommissionen och behöriga myndigheter samla in statistik om användarnas besök på ingången och på de webbsidor som ingången länkar till (artikel 24.1). Användarna ska också ges tillgång till ett återkopplingsverktyg där de anonymt kan lämna kommentarer om kvaliteten och tillgängligheten i fråga om de tjänster och den information som tillhandahålls genom ingången samt om det gemensamma användargränssnittet (artikel 25.1).
Kommissionen antog den 29 juli 2020 en genomförandeförordning, (EU) 2020/1121 om insamling och delning av användarstatistik och återkoppling om tjänsterna i den gemensamma digitala ingången i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724. I genomförandeförordningen fastställs en metod för insamling av användarstatistik och regler för insamling och delning av användarnas återkoppling.
4.4 Aktörer som omfattas av EU-förordningen
Ansvaret för att uppfylla de skyldigheter som framgår av EU-förordningen vilar på flera aktörer, bl.a. medlemsstaterna, nationella samordnare och behöriga myndigheter.
Varje medlemsstat ska utse en eller flera nationella samordnare. En nationell samordnare ska bl.a. fungera som kontaktpunkt för alla frågor som rör ingången och främja en enhetlig tillämpning av artiklarna 9-16 (artikel 28.1 a och b). En nationell samordnare har ett övergripande ansvar att tillhandahålla länkarna till den information, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som finns tillgängliga på de webbsidor som förvaltas av behöriga myndigheter. Vidare ska en nationell samordnare parallellt med kommissionen regelbundet följa upp att informationen och tjänsterna uppfyller EU-förordningens kvalitetskrav (artiklarna 17.1 och 19.3). Om kvaliteten försämras på den information eller de tjänster som är tillgängliga via ingången, kan kommissionen skicka en rekommendation till den berörda medlemsstaten. Den nationella samordnaren ska då säkerställa att kommissionens rekommendation genomförs korrekt (artiklarna 17.2 c och 28.1).
För det fall en medlemsstat utser fler än en nationell samordnare, ska en av dessa ansvara för kontakterna med kommissionen i alla frågor som rör ingången och ingå i kommissionens samordningsgrupp för ingången (artiklarna 28.2 och 29). En medlemsstat som utser flera nationella samordnare kan anpassa varje samordnares uppgifter och ansvarsområden till sin interna förvaltningsstruktur (jfr skäl 67).
En behörig myndighet är en myndighet eller ett organ i en medlemsstat som inrättats på nationell, regional eller lokal nivå och som har specifikt ansvar när det gäller den information, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av EU-förordningen (artikel 3.4). De behöriga myndigheterna är centrala aktörer för att syftet med EU-förordningen ska uppnås, eftersom de i stor utsträckning ansvarar för den information, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som ska tillgängliggöras via ingången. En behörig myndighet ansvarar också för att samla in användarstatistik och för att tillhandahålla ett återkopplingsverktyg för användarna (artiklarna 24 och 25).
4.5 EU-förordningen ska börja tillämpas stegvis
EU-förordningen trädde i kraft den 12 december 2018 och ska börja tillämpas stegvis (artikel 39). Den 12 december 2020 inrättades den gemensamma digitala ingången och från och med denna tidpunkt ska samtliga behöriga myndigheter förutom kommunala myndigheter tillhandahålla information om de rättigheter, skyldigheter och regler som anges i bilaga I till EU-förordningen. Även information om förfaranden, inklusive de förfaranden som anges i bilaga II, ska finnas tillgänglig från denna tidpunkt liksom information och länkar till de hjälp- och problemlösningstjänster som anges i bilaga III. För kommunala myndigheter inträder skyldigheten att som behöriga myndigheter tillgängliggöra information och hjälp- och problemlösningstjänster den 12 december 2022. Från och med den 12 december 2023 ska de förfaranden som omfattas av EU-förordningen finnas tillgängliga via ingången.
5 Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen
5.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång
Regeringens förslag: En ny lag ska införas med de nationella bestämmelser som behövs för att komplettera EU-förordningen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. En sådan rättsakt varken ska eller får genomföras eller transformeras till nationell rätt, och medlemsstaterna får inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i en EU-förordning. Det är endast om svensk rätt anses strida mot en EU-förordning, om den föreskriver en skyldighet eller en möjlighet att vidta nationella lagstiftningsåtgärder eller då det behövs andra åtgärder till stöd för en EU-förordnings syfte som ändringar i svensk rätt aktualiseras. En sådan åtgärd kan exempelvis vara att införa regler av verkställande karaktär för att en EU-förordnings bestämmelser ska fungera i praktiken, t.ex. i fråga om vilken eller vilka nationella myndigheter eller andra organ som ska hantera förordningen.
Genom den nu aktuella EU-förordningen inrättas en gemensam digital ingång där privatpersoner och företag via länkar enkelt kan nå information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster som tillhandahålls av de olika medlemsstaterna. Vilken information och vilka tjänster som ska göras tillgängliga via ingången framgår av EU-förordningen, liksom vilka krav som ställs när det gäller kvalitet, innehåll och funktion. Hur varje medlemsstat organisatoriskt ser till att förordningens krav följs, t.ex. vilka nationella aktörer som ska ansvara för att vissa skyldigheter uppfylls, överlämnas däremot i viss utsträckning till respektive medlemsstat att bestämma.
EU-förordningen har ett brett tillämpningsområde och berör många statliga och kommunala myndigheter samt vissa andra organ i och utanför den offentliga sektorn. För att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan dessa aktörer, i den mån den inte framgår av EU-förordningen, behövs kompletterande nationella bestämmelser. De bestämmelser som är nödvändiga syftar främst till att inrätta en långsiktigt fungerande struktur och organisation som bidrar till att EU-förordningen kan följas på ett effektivt, enhetligt och ändamålsenligt sätt. Eftersom de bestämmelser som bedöms nödvändiga omfattar åligganden för kommunerna och skyldigheter för ett antal enskilda organ behöver vissa bestämmelser finnas i lag enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 regeringsformen. Delegering av normgivningskompetens är dock möjlig med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen. I de delar som enbart rör statliga myndigheter under regeringen kan regeringen meddela bestämmelser i förordning med stöd av restkompetensen i 8 kap. 7 § regeringsformen.
De bestämmelser som behövs kan inte på ett naturligt sätt inarbetas i redan befintliga författningar, varför de bör samlas i en ny lag som kompletterar EU-förordningen. Lagen bör kompletteras med bestämmelser på förordningsnivå. Hänvisningar till EU-förordningen i lagen bör vara utformade på så sätt att de avser EU-förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. EU-förordningen kan då ändras utan att de kompletterande nationella bestämmelserna behöver justeras.
5.2 Behöriga myndigheter och nationella samordnare
Regeringens förslag: En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till information som uppfyller vissa kvalitetskrav, ge gränsöverskridande tillgång till förfaranden samt ge enkel tillgång till hjälp- och problemlösningstjänster.
En behörig myndighet ska lämna den information som behövs till en nationell samordnare för att denne ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt EU-förordningen.
Regeringen bestämmer vilka förvaltningsmyndigheter under regeringen som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare.
Regeringen ska få meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare samt vilka uppgifter en samordnare ska ha.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Promemorians lagförslag har en något annorlunda utformning.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Stockholms kommun poängterar dock att det måste klargöras vilka kommunala myndigheter som är behöriga myndigheter. Myndigheten för digital förvaltning anser att bestämmelserna om behöriga myndigheters uppgifter är alltför snävt formulerade och avstyrker därför förslaget i dessa delar. Upphandlingsmyndigheten påpekar att myndigheten inte ensam kan ansvara för informationsområdet offentlig upphandling. Det ankommer enligt myndigheten på varje upphandlande myndighet att efterleva kraven i EU-förordningen i sina upphandlingsförfaranden. Myndigheten för digital förvaltning avstyrker den föreslagna informationsskyldigheten och menar att behöriga myndigheters åtaganden gentemot en nationell samordnare behöver förstärkas. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, utifrån sitt oberoende som privaträttsligt organ, att samfundet åläggs en informationsskyldighet som går utöver det som direkt följer av EU-förordningen. Ett antal remissinstanser, däribland Pensionsmyndigheten och Sveriges a-kassor, ser fördelar med att flera nationella samordnare utses, om det bidrar till samordningsvinster. Tillväxtverket framhåller att myndigheter i större utsträckning bör åläggas en skyldighet att samverka och samordna sig för att uppfylla kraven i EU-förordningen.
Skälen för regeringens förslag
Myndigheter och enskilda organ kan vara behöriga myndigheter
Behörig myndighet definieras i EU-förordningen som en myndighet eller ett organ i en medlemsstat som inrättats på nationell, regional eller lokal nivå och som har specifikt ansvar när det gäller den information, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av förordningen (artikel 3.4). Även om definitionen pekar mot att en behörig myndighet i första hand är en statlig eller kommunal myndighet eller ett organ som fullgör någon form av offentligt åtagande, är det inte uteslutet att även andra organ kan komma i fråga som behöriga myndigheter.
Med utgångspunkt i de informationsområden, de förfaranden samt de hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av EU-förordningen bedriver Myndigheten för digital förvaltning ett kartläggningsarbete i syfte att identifiera de myndigheter och andra organ vars verksamhetsområden, som de fastställs i författning eller på annat sätt, till någon del sammanfaller med EU-förordningens tillämpningsområde. I kartläggningsarbetet för Myndigheten för digital förvaltning en dialog med myndigheter och organ för att identifiera deras specifika ansvarsområden enligt EU-förordningen. Kartläggningen visar att ett stort antal statliga förvaltningsmyndigheter och några enskilda organ är berörda av EU-förordningen i den bemärkelsen att de omfattas av definitionen av behörig myndighet. De enskilda organ som vid sidan av statliga myndigheter har identifierats som behöriga myndigheter är sådana som tillgodoser behov i det allmännas intresse eller som till någon del finansieras, kontrolleras eller styrs av det offentliga. Ett organ som drivs i privaträttslig form kan alltså omfattas av uttrycket behörig myndighet i EU-förordningen. Även en kommunal myndighet kan vara behörig myndighet enligt EU-förordningen. I det pågående kartläggningsarbetet samverkar Myndigheten för digital förvaltning med ett antal kommuner och regioner samt med Sveriges Kommuner och Regioner för att fastställa vilken typ av kommunal verksamhet som omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde. Kartläggningen indikerar hittills att det finns potentiella behöriga myndigheter i samtliga kommuner och regioner. Vilka dessa verksamheter är kommer, vilket Stockholms kommun efterfrågar, att klargöras i närtid.
Den pågående kartläggningen visar att de statliga och kommunala myndigheter och enskilda organ som bör komma i fråga som behöriga myndigheter kan ha närliggande eller överlappande ansvar enligt EU-förordningen. Det innebär att en behörig myndighet kan ansvara specifikt för endast en avgränsad del av ett informationsområde, ett förfarande eller en hjälp- och problemlösningstjänst. Det innebär också, i likhet med det som Upphandlingsmyndigheten anför, att flera myndigheter kan ha ett enskilt ansvar för samma informationsområde.
Regeringen bör meddela föreskrifter om behöriga myndigheter
Utgångspunkten för vilka myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter är artikel 3.4 i EU-förordningen. Det är viktigt att det är tydligt och transparent vilka myndigheter och enskilda organ som är behöriga myndigheter och vilka deras respektive ansvarsområden är, inte minst för att dessa aktörer ska kunna planera sin verksamhet. Det är också av betydelse för privatpersoner och företag som slutanvändare av den information och de tjänster som ingången ska ge tillgång till.
Regeringen har i regeringsbeslut den 10 december 2020 och den 28 oktober 2021 gett i uppdrag åt ett antal statliga förvaltningsmyndigheter att, utifrån sina respektive verksamhetsområden, vara behöriga myndigheter med specifikt ansvar för information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster (dnr I2020/03233 och I2021/02831). För att möta behovet av förutsägbarhet och stabilitet i styrningen bör emellertid rollen som behörig myndighet framöver regleras i författning. Även det förhållandet att kommunala myndigheter och enskilda organ bör vara behöriga myndigheter utgör ett vägande skäl för att reglera uppgiften i fråga i författning. Sådan reglering är lämplig att införa i förordning för att möta behovet av flexibel och snabbrörlig styrning. Den nya lagen bör därför innehålla ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter. När det gäller statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen kan regeringen med stöd av restkompetensen i 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka myndigheter som ska vara behöriga myndigheter.
Mot bakgrund av den omfattande mängden informationsområden, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänstser som omfattas av EU-förordningen bör de behöriga myndigheternas respektive ansvarsområden tydliggöras. Detta sker lämpligen genom att en särskild statlig myndighet ges i uppdrag att informera om de behöriga myndigheternas ansvarsområden inom ramen för en förteckning. En bestämmelse om att tillhandahålla och publicera en sådan förteckning bör införas på förordningsnivå. Den information som förteckningen ska innehålla bör främst baseras på de uppgifter om ansvarsområde som tillhandahålls av varje behörig myndighet. Syftet med förteckningen är att synliggöra och tydliggöra varje behörig myndighets ansvarsområde i första hand för privatpersoner och företag som användare av den gemensamma digitala ingången men också för andra behöriga myndigheter och nationella samordnare.
Tillväxtverket anser att det behövs tydligare och mer handfast styrning när det gäller samverkan och samordning mellan de myndigheter som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare. Regeringen instämmer i att samverkan och samordning är en grundläggande förutsättning för att EU-förordningen ska kunna uppfyllas på ett effektivt, enhetligt och ändamålsenligt sätt. Den lag som föreslås i denna proposition, i kombination med en anslutande förordning, är ett första steg i sådan samverkan och samordning. EU-förordningen kommer därtill att kompletteras med flera genomförandeförordningar (artiklarna 14.9 och 18.5). I ett senare skede kan det finnas anledning att återkomma till frågan om huruvida det finns ytterligare behov att genom författningsreglering förstärka samverkan och samordning mellan myndigheterna.
Behöriga myndigheters uppgifter enligt EU-förordningen
De uppgifter och skyldigheter som uttryckligen ligger på statliga och kommunala myndigheter samt enskilda organ i rollen som behöriga myndigheter är till övervägande del reglerade i EU-förordningen. Här kan bl.a. nämnas bestämmelser om behöriga myndigheters ärendehandläggning gentemot privatpersoner och företag och användning av principen om en uppgift en gång inom ramen för vissa förfaranden (artikel 14) samt insamling av användarstatistik och tillhandahållande av ett återkopplingsverktyg (artiklarna 24 och 25).
I några centrala delar av EU-förordningen uttrycks emellertid inte lika tydligt vilken aktör i en medlemsstat som ska uppfylla vissa uppgifter och skyldigheter. Det gäller bl.a. sådana uppgifter och skyldigheter som i Sverige lämpligen bör uppfyllas av de behöriga myndigheterna, eftersom de knyter an till de behöriga myndigheternas ansvarsområden och tillhandahållande av information och tjänster via den gemensamma digitala ingången. De uppgifter och skyldigheter som avses är att
* tillgängliggöra information som uppfyller vissa kvalitetskrav (artiklarna 4.1, 9, 10.1, 10.4 och 11),
* helt online tillgängliggöra de förfaranden som omfattas av EU-förordningens bilaga II (artikel 6.1),
* tillgängliggöra övriga förfaranden som omfattas av EU-förordningen på sådant sätt att kraven för gränsöverskridande användning uppfylls (artikel 13.1 och 13.2), och
* ge enkel tillgång online till hjälp- och problemlösningstjänster (artikel 7.1).
I syfte att klargöra och på ett tydligare sätt avgränsa behöriga myndigheters uppgifter och skyldigheter bör den nya lagen innehålla bestämmelser som hänvisar till de artiklar som de behöriga myndigheterna ska tillämpa utöver sådana uppgifter och skyldigheter där deras ansvar redan är uttryckligt reglerat i EU-förordningen.
Myndigheten för digital förvaltning anser att de behöriga myndigheternas skyldigheter bör tydliggöras ytterligare i den nya lagen, bl.a. i förhållande till artikel 14 i EU-förordningen. I artikel 14 ställs vissa krav på det tekniska systemet för gränsöverskridande utbyte av bevis samt på integrering, förvaltning och utveckling av systemet. Vissa bestämmelser bl.a. om bevisutbytet riktar sig direkt till behöriga myndigheter. Andra bestämmelser bl.a. om integrering och förvaltning av det tekniska systemet riktar sig generellt till medlemsstaterna. Ytterligare reglering i form av tekniska och operativa specifikationer hos det tekniska systemet avser kommissionen att fastställa i en genomförandeförordning (artikel 14.9).
Skyldigheten för en behörig myndighet att automatiskt kunna utbyta bevis med en behörig myndighet i en annan medlemsstat framgår av EU-förordningen. En förutsättning för att en behörig myndighet ska kunna tillämpa bestämmelserna om bevisutbyte i artikel 14 är att den har integrerat det tekniska systemet i sin verksamhet. Frågan om huruvida det finns behov av ytterligare nationell reglering i syfte att exempelvis fastställa ansvar och skyldigheter för en behörig myndighet kan besvaras först när kommissionen har fastställt de tekniska och operativa specifikationerna hos det tekniska systemet i en genomförandeförordning.
Regeringen bör meddela föreskrifter om nationella samordnare
Antalet behöriga myndigheter är stort och det finns därför ett betydande behov av samordning för att säkerställa att EU-förordningen uppfylls på ett effektivt, enhetligt och ändamålsenligt sätt. För att svara mot det behovet ska varje medlemsstat utse minst en nationell samordnare. En nationell samordnares uppgifter framgår av artikel 28.1 i EU-förordningen. I uppgifterna ingår bl.a. att fungera som kontaktpunkt, att främja en enhetlig tillämpning av artiklarna 9-16 i EU-förordningen och att tillsammans med kommissionen följa upp att information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster som finns tillgängliga i ingången uppfyller EU-förordningens kvalitetskrav (artikel 17.1).
I Sverige har Myndigheten för digital förvaltning utsetts till nationell samordnare. Eftersom EU-förordningen spänner över ett brett tillämpningsområde som tangerar betydande delar av den offentliga förvaltningen, kan det uppkomma ett behov av att utse flera nationella samordnare. En medlemsstat som utser flera nationella samordnare kan anpassa varje samordnares uppdrag utifrån den nationella förvaltningsstrukturen (jfr skäl 67). En nationell samordnare kan t.ex. ansvara för samordningen av en avgränsad del av statsförvaltningen, en geografisk region eller ett område som avgränsats utifrån andra kriterier, som olika livshändelser som att studera, arbeta eller flytta.
Ett övergripande syfte med att utse flera nationella samordnare är att uppnå sektoriella eller förvaltningsgemensamma samordningsvinster som leder till ökad effektivitet och enhetlighet i tillämpningen av EU-förordningen. Eftersom de behöriga myndigheter som har identifierats sorterar både under den statliga, den kommunala och den privata sektorn, framstår det som lämpligt att skapa förutsättningar för att kunna utse nationella samordnare inom samtliga dessa sektorer om ett sådant behov skulle uppstå. En myndighet eller ett enskilt organ som utses till nationell samordnare kan få en viss ökad arbetsbörda. Av den anledningen bör ett uppdrag som nationell samordnare i grunden vara ett frivilligt åtagande. Att utse en kommunal myndighet eller ett enskilt organ till en nationell samordnare bör alltså i praktiken endast bli aktuellt om dessa aktörer själva anger ett behov av en effektivare samordning.
Bestämmelser om nationella samordnare och deras respektive ansvarsområden och uppgifter bör samlas på förordningsnivå. I den nya lagen bör det därför finnas ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara nationella samordnare och vilka av de uppgifter som regleras i artikel 28.1 i EU-förordningen som en samordnare ska ha. Med stöd av restkompetensen kan regeringen bestämma vilka statliga myndigheter under regeringen som ska vara nationella samordnare och vilka uppgifter de ska ha (8 kap. 7 § regeringsformen).
Behöriga myndigheter ska lämna information till en nationell samordnare
För att underlätta en nationell samordnares arbete krävs att de behöriga myndigheterna bistår samordnaren med information. Här avses främst, men inte enbart, information som har en direkt koppling till den information och de tjänster som ska tillgängliggöras via ingången. Det kan exempelvis röra sig om information som är nödvändig för att inrätta länkregistret eller information som behövs för att den nationella samordnaren ska kunna genomföra kvalitetsuppföljningar (artiklarna 17 och 19). Det kan också röra sig om annan relevant information som samordnaren har behov av för att kunna utföra sina uppgifter eller för att effektivisera efterlevnaden av EU-förordningen, exempelvis information om en behörig myndighets specifika ansvarsområde.
Myndigheten för digital förvaltning anser å ena sidan att det är osäkert om en informationsskyldighet för behöriga myndigheter är tillräcklig för att en nationell samordnare ska kunna uppfylla sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Behöriga myndigheter behöver, enligt Myndigheten för digital förvaltning, också följa de riktlinjer om enhetlig tillämpning av EU-förordningen som en nationell samordnare kommunicerar och genomföra de rekommendationer som kommissionen utfärdar (artiklarna 9-16, 17.2 c och 28.1). Sveriges advokatsamfund ifrågasätter å andra sidan, mot bakgrund av sitt oberoende, lämpligheten i att åläggas en informationsskyldighet som går utöver det som direkt följer av EU-förordningen.
En effektiv, enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av EU-förordningen kräver samordning och samverkan mellan de behöriga myndigheterna och den eller de nationella samordnare som regeringen utser. En nationell samordnare kan fungera både som en länk mellan de behöriga myndigheterna och kommissionen och som ett nav i förhållande till de behöriga myndigheterna. Mot bakgrund av Myndigheten för digital förvaltnings synpunkter bör det dock understrykas att en nationell samordnare inte ansvarar för att de behöriga myndigheterna följer EU-förordningens krav. Det ansvaret vilar på varje behörig myndighet. En annan sak är att en behörig myndighet får antas uppnå en mer effektiv och ändamålsenlig efterlevnad av EU-förordningen genom att följa de riktlinjer och rekommendationer som utfärdas av en nationell samordnare eller av kommissionen.
Den informationsskyldighet som föreslås syftar inte till att ålägga behöriga myndigheter några ytterligare skyldigheter än de som redan framgår av EU-förordningen. Avsikten är i stället att uppnå organisatoriska lättnader för en nationell samordnare, vars arbete bl.a. syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av EU-förordningens bestämmelser. Informationsskyldigheten bör därmed betraktas som en bestämmelse av verkställande karaktär som bidrar till att EU-förordningens bestämmelser fungerar i praktiken. Att informationsskyldigheten också träffar vissa privaträttsliga organ, bl.a. Sveriges advokatsamfund, och att verkställighetsföreskrifter kan komma att meddelas i anslutning till informationsskyldigheten förändrar inte denna bedömning.
En informationsskyldighet i lagen för behöriga myndigheter gentemot en nationell samordnare bör kompletteras med ett bemyndigande på förordningsnivå som möjliggör för en särskilt utpekad nationell samordnare att meddela närmare föreskrifter om verkställigheten av informationsskyldigheten. Sådana föreskrifter kan exempelvis avse vilken information som ska lämnas till en nationell samordnare, inom vilka tidsintervall som informationen ska lämnas samt hur och i vilka format informationen ska lämnas.
6 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång ska träda i kraft den 1 april 2022. Bestämmelsen om att ge tillgång till förfaranden ska dock träda i kraft först den 12 december 2023.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås ett tidigare ikraftträdande.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 4.5 tillämpas vissa delar av EU-förordningen från den 12 december 2020. Den nya lagen bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket är den 1 april 2022. Bestämmelsen om att behöriga myndigheter ska ge tillgång till förfaranden genom den gemensamma digitala ingången bör dock träda i kraft först den 12 december 2023.
De olika tidpunkterna för när bestämmelserna i lagen ska träda i kraft beror på artikel 39 i EU-förordningen som reglerar förordningens ikraftträdande.
7 Konsekvenser
Regeringens bedömning: Förslaget väntas medföra en ökad tydlighet när det gäller ansvar och roller vid tillämpningen av EU-förordningen.
Informationsskyldigheten kan medföra en något ökad arbetsbörda och i vissa fall en merkostnad för en behörig myndighet. Eventuella merkostnader bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska förutsättningar.
Lagförslaget väntas inte leda till ökade kostnader eller ökad arbetsbörda för Myndigheten för digital förvaltning i dess roll som nationell samordnare.
Förslaget bedöms inte inskränka den kommunala självstyrelsen mer än vad som är nödvändigt för att uppfylla EU-förordningens syfte.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, däribland Bolagsverket, Eksjö kommun, Försäkringskassan och Socialstyrelsen, har synpunkter på de generella ekonomiska konsekvenser som EU-förordningen medför. Myndigheten för digital förvaltning har ingående synpunkter på konsekvensanalysen, särskilt i den del som gäller myndighetens uppdrag som nationell samordnare. Några remissinstanser, bl.a. Centrala studiestödsnämnden och Länsstyrelsen i Västra Götaland, instämmer i att förslaget kan hanteras inom befintliga budgetramar.
Skälen för regeringens bedömning
Alternativa förslag
I propositionen föreslås en ny lag som kompletterar EU-förordningen. Förslaget bedöms nödvändigt för att uppnå en effektiv, enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av EU-förordningen. Den nya lagen kommer att kompletteras med en anslutande förordning.
Förslaget innebär bl.a. att regeringen får föreskriva om vilka statliga och kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter enligt EU-förordningen. En alternativ lösning hade kunnat vara att i stället låta varje myndighet och organ själv identifiera sig som en behörig myndighet utifrån sina respektive verksamhetsområden. En sådan lösning saknar emellertid den långsiktiga stabilitet och förutsägbarhet som krävs för att effektivt uppnå EU-förordningens målsättning. Otydligheter i fråga om de behöriga myndigheternas ansvarsområden och uppgifter enligt EU-förordningen kan också medföra att en behörig myndighet tar på sig för stort eller för litet ansvar för exempelvis ett informationsområde eller ett förfarande. I förlängningen kan det också innebära svårigheter för en nationell samordnare att utföra sina uppgifter enligt EU-förordningen om det inte är tydligt vilka myndigheter och enskilda organ som är behöriga myndigheter, vilka respektive specifika områden de ansvarar för samt vilka uppgifter och skyldigheter de ska uppfylla. Den föreslagna informationsskyldigheten för behöriga myndigheter bedöms vara nödvändig för att underlätta en nationell samordnares arbete med att bl.a. uppnå en enhetlig tillämpning av EU-förordningen.
Förslaget innebär också att regeringen får föreskriva om vilka statliga och kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara nationella samordnare. EU-förordningen uppställer inget krav på att ett uppdrag som nationell samordnare ska regleras i författning. För att uppnå långsiktighet och stabilitet i ett sådant uppdrag är det emellertid lämpligt att skapa förutsättningar för regeringen att i författning kunna utse nationella samordnare och bestämma vilka uppgifter en samordnare ska ha.
Konsekvenser för den nationella samordnaren
Förslaget innehåller inga tillkommande uppgifter för en nationell samordnare utöver de uppgifter som redan framgår av EU-förordningen. Vilka specifika uppgifter som en nationell samordnare ska utföra kommer att regleras på förordningsnivå.
Myndigheten för digital förvaltning, som hittills är det enda organ som har utsetts till nationell samordnare, menar att det inte är rimligt att myndighetens uppdrag som nationell samordnare ska genomföras inom ramen för befintligt anslag.
Ett uppdrag som nationell samordnare innebär en ökad arbetsbörda med beaktande av de uppgifter en samordnare ska utföra enligt EU-förordningen. Uppdraget som nationell samordnare är oundvikligt för att kunna uppfylla EU-förordningen. Förslaget i denna proposition innebär emellertid ingen ökad arbetsbörda eller merkostnad för Myndigheten för digital förvaltning utöver de skyldigheter som framgår av EU-förordningen. Förslaget bedöms i övrigt underlätta en nationell samordnares arbete genom den informationsskyldighet för behöriga myndigheter som föreslås.
Konsekvenser för behöriga myndigheter
Ett sjuttiotal statliga myndigheter, kommunala myndigheter i samtliga kommuner och regioner samt ett antal enskilda organ har hittills identifierats som potentiella behöriga myndigheter med specifikt ansvar för någon del av den information, de förfaranden eller de hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde.
För de behöriga myndigheterna syftar förslaget främst till att tydliggöra roller och ansvar i syfte att uppnå en effektiv och ändamålsenlig efter-levnad av EU-förordningen och att förbättra förutsättningarna för samarbete mellan de behöriga myndigheterna och en nationell samordnare. Förutom den informationsskyldighet som föreslås i lagen innebär förslaget inte några ytterligare skyldigheter för behöriga myndigheter än de som redan framgår av EU-förordningen. Inledningsvis kan informationsskyldigheten innebära vissa tillfälliga merkostnader för en behörig myndighet. Det kan röra sig om kostnader för att inrätta nya rutiner för att exempelvis kunna lämna information i specifika format. Eventuella merkostnader som kan uppstå bör emellertid kunna finansieras inom befintliga ekonomiska förutsättningar. Några remissinstanser, bl.a. Eksjö kommun och Socialstyrelsen, har synpunkter på de generella ekonomiska konsekvenser som tillämpningen av EU-förordningen kan medföra. Dessa konsekvenser behandlas inte inom ramen för detta förslag.
När staten beslutar om nya åligganden eller uppgifter som är direkt riktade mot den kommunala sektorn ska kommuner och regioner få adekvat finansiering med stöd av den kommunala finansieringsprincipen. Eftersom förslagen i denna proposition inte är direkt riktade mot den kommunala sektorn är principen dock inte tillämplig. Den informationsskyldighet som föreslås inskränker i någon mån den kommunala självstyrelsen, men går inte utöver vad som kan anses nödvändigt för att uppnå EU-förordningens syfte.
Övriga konsekvenser
Den föreslagna lagen påverkar inte det materiella innehållet i EU-förordningen och bedöms i övrigt vara förenlig med EU-rätten. Förslaget bedöms inte ha några konkurrenspåverkande effekter eller konsekvenser för brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, jämställdheten mellan kvinnor och män, de nationella klimat- och miljömålen eller de integrationspolitiska målen.
8 Författningskommentar
Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång
1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EU-förordningen).
Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen.
I paragrafen anges bl.a. att lagen kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Hänvisningen till EU-förordningen i första stycket, liksom hänvisningarna i lagen i övrigt till EU-förordningen, är utformad så att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. När det hänvisas till EU-förordningen i lagen är det alltså dess gällande lydelse som avses.
Av andra stycket framgår att de termer och uttryck som används i lagen, exempelvis behörig myndighet, nationell samordnare och förfarande, har samma betydelse som i EU-förordningen.
2 § Regeringen bestämmer vilka förvaltningsmyndigheter under regeringen som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt EU-förordningen.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt EU-förordningen och vilka uppgifter som en samordnare ska ha enligt artikel 28.1 i EU-förordningen.
Paragrafen innehåller bl.a. ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
En behörig myndighets uppgifter regleras i EU-förordningen och i denna lag. De uppgifter en nationell samordnare kan ha enligt EU-förordningen framgår av artikel 28.1. En nationell samordnares potentiella uppgifter enligt artikel 28.1 är i huvudsak av samordnande karaktär och innefattar inte myndighetsutövning mot enskilda. En medlemsstat som utser flera nationella samordnare kan anpassa varje samordnares uppgifter och ansvarsområde utifrån den nationella förvaltningsstrukturen eller utifrån andra kriterier som anses lämpliga. En nationell samordnares uppgifter kan t.ex. avgränsas utifrån ett eller flera informationsområden, en eller flera särskilda livshändelser eller en eller flera hjälp- och problemlösningstjänster.
I första stycket finns en upplysning om att det är regeringen som - med stöd av sin restkompetens - bestämmer vilka statliga förvaltningsmyndigheter som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare. Denna möjlighet avser enbart myndigheter under regeringen. Regeringen kan med stöd av restkompetensen även bestämma vilka uppgifter en statlig myndighet ska ha som nationell samordnare.
I andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare och vilka uppgifter en samordnare ska ha. Av artikel 28.1 i EU-förordningen framgår vilka uppgifter som en nationell samordnare kan ha. Den artikeln begränsar därmed regeringens möjligheter att föreskriva om en nationell samordnares uppgifter. Med enskilda organ kan avses olika slag av juridiska personer. Det bör dock främst komma i fråga att utse sådana enskilda organ som tillgodoser ett behov i det allmännas intresse eller som till någon del finansieras, kontrolleras eller styrs av det offentliga.
3 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde enligt bilagorna I-III till EU-förordningen, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till
1. information som omfattas av artikel 4.1 a-c i EU-förordningen och som uppfyller kraven på kvalitet i artiklarna 9, 10.1, 10.4 och 11, och
2. hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av artikel 2.2 c och som uppfyller kraven på tillgång i artikel 7.1.
I paragrafen pekas ytterligare bestämmelser ut i EU-förordningen som en behörig myndighet ska uppfylla, utöver de bestämmelser som uttryckligen riktar sig till de behöriga myndigheterna. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Inledningsvis framgår det att en behörig myndighets skyldighet knyter an till dess ansvarsområde. En behörig myndighets ansvarsområde enligt bilagorna I-III i EU-förordningen är kopplat till dess verksamhetsområde som det fastställts i författning eller på annat sätt. En behörig myndighet ansvarar alltså för ett visst informationsområde eller en viss hjälp- och problemlösningstjänst i den mån det omfattas av den behöriga myndighetens eget verksamhetsområde.
Av första punkten framgår att en behörig myndighet ska ge tillgång till information som uppfyller vissa kvalitetskrav. Informationen som avses är information om de rättigheter, skyldigheter och regler som anges i EU-förordningens bilaga I, om nationella förfaranden, inklusive sådana förfaranden som anges i EU-förordningens bilaga II samt om de hjälp- och problemlösningstjänster som anges i EU-förordningens bilaga III. Informationen ska uppfylla de kvalitetskrav som framgår av artiklarna som räknas upp i punkten. Det innebär att information som avser informationsområdena i bilaga I ska ha det innehåll och den form som framgår av artikel 9 i EU-förordningen. Information om förfaranden ska uppfylla kraven på innehåll och form som anges i artikel 10.1 och 10.4. För information om hjälp- och problemlösningstjänster gäller motsvarande krav i artikel 11 i EU-förordningen.
Av andra punkten framgår att en behörig myndighet ska ge tillgång till hjälp- och problemlösningstjänster som uppfyller kraven i artikel 7.1 i EU-förordningen. Det innebär att en behörig myndighet ska säkerställa att användare via olika kanaler ges enkel tillgång online till en hjälp- och problemlösningstjänst.
4 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde enligt bilagorna I-III till EU-förordningen, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till förfaranden som omfattas av artikel 2.2 b i EU-förordningen och som uppfyller kraven på tillgång i artikel 6.1 eller i artikel 13.1 och 13.2.
I paragrafen pekas ytterligare bestämmelser ut i EU-förordningen som en behörig myndighet ska uppfylla, utöver de bestämmelser som uttryckligen riktar sig till de behöriga myndigheterna. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Med ansvarsområde avses samma sak som i 3 §. En behörig myndighet ska alltså ge tillgång till ett förfarande som uppfyller vissa krav på kvalitet och funktionalitet, om ett sådant förfarande omfattas av den behöriga myndighetens ansvarsområde. De förfaranden som omfattas av EU-förordningens bilaga II ska uppfylla kravet i artikel 6.1 om tillgängliggörande helt online. Vad som avses med att ett förfarande görs tillgängligt helt online framgår av artikel 6.2. Övriga förfaranden som omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde ska genom de behöriga myndigheternas försorg uppfylla kraven på gränsöverskridande tillgång online i artikel 13.1 och 13.2.
5 § En behörig myndighet ska lämna den information till en nationell samordnare som behövs för att denne ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt EU-förordningen.
Paragrafen innehåller en informationsskyldighet för behöriga myndigheter. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
För en behörig myndighet följer en viss informationsskyldighet redan av EU-förordningen genom kraven på att ge tillgång till information, förfaranden eller hjälp- och problemlösningstjänster i den gemensamma digitala ingången. Den informationsskyldighet som avses här omfattar däremot information som kan anses nödvändig att förmedla till en nationell samordnare för att denne ska kunna utföra sina uppgifter enligt EU-förordningen. Det kan röra sig om information som är nödvändig för att information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster ska kunna göras tillgängliga via den gemensamma digitala ingången. Det kan också röra sig om information som behövs för att den nationella samordnaren ska kunna följa upp kvalitetskraven i EU-förordningen eller, vid konstaterad kvalitetsbrist, information som är nödvändig för att säkerställa att kommissionens rekommendationer genomförs korrekt (artiklarna 17.1, 17.2 c och 28.1 c). Informationen kan också vara länkar till nationella webbplatser som behövs för att inrätta länkregistret (artikel 19) eller annan relevant information som en nationell samordnare har behov av för att kunna utföra sina uppgifter enligt EU-förordningen på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.
Den behöriga myndigheten ansvarar för att den information som lämnas är korrekt och uppdaterad.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 12 december 2023 i fråga om 4 § och i övrigt den 1 april 2022.
Av bestämmelsen framgår att lagen i huvudsak träder i kraft den 1 april 2022. Däremot träder 4 § i kraft den 12 december 2023. Den paragrafen innehåller en skyldighet för behöriga myndigheter att ge tillgång till förfaranden genom den gemensamma digitala ingången. Information om sådana förfaranden ska emellertid finnas tillgänglig genom den gemen-samma digitala ingången vid en tidigare tidpunkt (se 3 § 1).
Övervägandena finns i avsnitt 6.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724
Promemorians sammanfattning
I promemorian föreslås en ny lag och en ny förordning med kompletterande bestämmelser till Europaparlamentet och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012.
Regeringen föreslås enligt lagen få meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och andra organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare och vilka uppgifter varje samordnare ska ha. Enligt förslaget ska de statliga myndigheter som regeringen bestämmer vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare. I lagen föreslås vidare att behöriga myndigheter ska vara skyldiga att lämna information till en nationell samordnare och att vissa uppgifter som framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 ska utföras av de behöriga myndigheterna.
Förordningen innehåller bestämmelser om att Myndigheten för digital förvaltning ska vara nationell samordnare och vilka uppgifter myndigheten då ska ha. Myndigheten bemyndigas att meddela föreskrifter om den informationsskyldighet för behöriga myndigheter som föreslås i lagen.
Författningsförslagen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 2022.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång
1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012.
Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i förordningen.
2 § De statliga myndigheter som regeringen bestämmer ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och andra organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt samma förordning, och vilka uppgifter varje samordnare ska ha.
3 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till
1. information som omfattas av artikel 4.1 a-c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 och som uppfyller kraven på kvalitet i artiklarna 9, 10.1, 10.4 och 11, eller
2. hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av artikel 2.2 c och som uppfyller kraven på tillgång i artikel 7.1.
4 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till förfaranden som omfattas av artikel 2.2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 och som uppfyller kraven på tillgång i artiklarna 6.1, 6.2, 13.1 och 13.2.
5 § En behörig myndighet ska lämna den information som behövs till en nationell samordnare för att denne ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724.
Denna lag träder i kraft den 12 december 2023 i fråga om 4 § och i övrigt den 1 januari 2022.
Förteckning över remissinstanserna
Följande remissinstanser har yttrat sig: Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Bolagsverket, Boverket, Centrala studiestödsnämnden, Diskrimineringsombudsmannen, E-hälsomyndigheten, Eksjö kommun, Elsäkerhetsverket, Energimarknadsinspektionen, Exportkreditnämnden, Fastighetsmäklarinspektionen, Finansinspektionen, Finspångs kommun, Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan, Haninge kommun, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, Inspektionen för vård och omsorg, Integritetsskyddsmyndigheten, Kammarkollegiet, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Lantmäteriet, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Malmö kommun, Migrationsverket, Myndigheten för digital förvaltning, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Myndigheten för yrkeshögskolan, Naturvårdsverket, Patent- och registreringsverket, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Skatteverket, Skogsstyrelsen, Socialstyrelsen, Spelinspektionen, Statens jordbruksverk, Statens medieråd, Statens skolinspektion, Statens skolverk, Statistiska centralbyrån, Stockholms kommun, Strålsäkerhetsmyndigheten, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Svenska institutet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges a-kassor, Sävsjö kommun, Tillväxtverket, Trafikverket, Transportstyrelsen, Tullverket, Universitets- och högskolerådet, Upphandlingsmyndigheten, Uppvidinge kommun, Valmyndigheten och Älvkarleby kommun.
Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Bergs kommun, Bodens kommun, Borgholms kommun, Botkyrka kommun, Båstads kommun, Grums kommun, Göteborgs kommun, Hjo kommun, Hässleholms kommun, Jönköpings kommun, Klippans kommun, Lessebo kommun, Lomma kommun, Nordmalings kommun, Pajala kommun, Patentombudsnämnden, Piteå kommun, Region Dalarna, Region Norrbotten, Region Skåne, SOS Alarm Sverige AB, Statens energimyndighet, Strängnäs kommun, Sveriges Kommuner och Regioner, Telekområdgivarna, Tyresö kommun, Varbergs kommun, Värnamo kommun, Ystads kommun och Östersunds kommun.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012.
Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i förordningen.
2 § Regeringen bestämmer vilka förvaltningsmyndigheter under regeringen som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka kommunala myndigheter och enskilda organ som ska vara behöriga myndigheter eller nationella samordnare enligt samma förordning och vilka uppgifter som en samordnare ska ha enligt artikel 28.1 i den förordningen.
3 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde enligt bilagorna I-III till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till
1. information som omfattas av artikel 4.1 a-c i förordningen och som uppfyller kraven på kvalitet i artiklarna 9, 10.1, 10.4 och 11, och
2. hjälp- och problemlösningstjänster som omfattas av artikel 2.2 c och som uppfyller kraven på tillgång i artikel 7.1.
4 § En behörig myndighet ska, inom ramen för sitt ansvarsområde enligt bilagorna I-III till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724, genom den gemensamma digitala ingången ge tillgång till förfaranden som omfattas av artikel 2.2 b i förordningen och som uppfyller kraven på tillgång i artikel 13.1 och 13.2 samt, i förekommande fall, artikel 6.1.
5 § En behörig myndighet ska lämna den information som behövs till en nationell samordnare för att denne ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724.
Denna lag träder i kraft den 12 december 2023 i fråga om 4 § och i övrigt den 1 april 2022.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-11-10
Närvarande: F.d. justitieråden Ella Nyström och Mari Andersson samt justitierådet Petter Asp
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång
Enligt en lagrådsremiss den 28 oktober 2021 har regeringen (Infrastrukturdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Ingela Alverfors.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Infrastrukturdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 2021
Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Bolund, Johansson, Hallengren, Andersson, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Lindhagen, Lind, Nordmark, Micko, Stenevi, Olsson Fridh
Föredragande: statsrådet Ygeman
Regeringen beslutar proposition 2021/22:66 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en gemensam digital ingång