Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 2021/22:104 Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2017-2021 Skr. 2021/22:104 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 21 april 2022 Magdalena Andersson Ida Karkiainen (Finansdepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen utvärderar regeringen statens upplåning och skuldförvaltning under perioden 2017-2021. Utgångspunkten för utvärderingen är det av riksdagen beslutade målet för statsskuldspolitiken: * Statens skuld ska förvaltas så att kostnaden för skulden långsiktigt minimeras samtidigt som risken i förvaltningen beaktas. * Förvaltningen ska ske inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer. Utvärderingen avser såväl regeringens styrning som Riksgäldskontorets förvaltning av statsskulden. Målet för statsskuldspolitiken är långsiktigt och utvärderas därför över rullande femårsperioder. Skrivelsen ska överlämnas till riksdagen senast den 25 april vartannat år. När det gäller den nu aktuella utvärderingsperioden kan följande noteras. * Den okonsoliderade statsskulden minskade under utvärderingsperioden från motsvarande 29 procent till 22 procent av BNP. * Lånebehovet minskade under utvärderingsperioden och var vid periodens slut negativt. * Kostnaden för statsskulden har sett över hela utvärderingsperioden varit historiskt låg, framför allt på grund av det låga ränteläget. * Riktlinjerna för statsskuldens förvaltning har förändrats stegvis mot en mer övergripande styrning och blivit mer ändamålsenliga. * Riksgäldskontorets styrning avseende statsskuldens löptid och sammansättning har varit i enlighet med regeringens riktlinjer. * Riksgäldskontorets principer och strategier för marknads- och skuldvård bidrar till att uppnå det statsskuldspolitiska målet. Sammantaget bedömer regeringen att såväl regeringens riktlinjer som Riksgäldskontorets tillämpning av riktlinjerna i allt väsentligt har legat i linje med målet för statsskuldspolitiken, som är att långsiktigt minimera kostnaden med beaktande av risk. Förvaltningen av statsskulden har bedrivits inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer. Innehållsförteckning 1 Mål, ramverk och process för statsskuldens förvaltning 4 2 Finanspolitisk och makroekonomisk utveckling 6 2.1 Statsskuld och statens lånebehov 6 2.2 Trenden med lägre räntor bröts 2021 10 2.3 Inflationen har ökat det senaste året 11 2.4 Stärkt krona mot slutet av utvärderingsperioden 12 3 Utveckling av riktlinjerna för statsskuldens förvaltning 13 3.1 Förändringar i regeringens riktlinjer 14 3.2 Statsskuldens sammansättning - skuldandelar 14 3.3 Statsskuldens löptid 18 4 Riksgäldskontorets tillämpning av riktlinjerna 19 4.1 Statsskuldens sammansättning - skuldandelar 19 4.2 Statsskuldens löptid 21 4.3 Marknads- och skuldvård 24 4.4 Positionstagande 29 4.5 Upplåning på privatmarknaden 30 4.6 Lån för att tillgodose behovet av statslån 31 4.7 Prognoser över lånebehovet 32 5 Utvärdering av statsskuldsförvaltningens mål 33 5.1 Statsskuldens kostnad 33 5.2 Risker i statsskuldsförvaltningen 38 5.3 Sammantagen bedömning av kostnaderna och riskerna i förvaltningen av statsskulden 43 6 Penningpolitik och statsskuldspolitik 44 Bilaga Ekonomistyrningsverkets rapport Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2017-2021 45 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 april 2022 90 1 Mål, ramverk och process för statsskuldens förvaltning Sammanfattning: Regeringen fattar årligen beslut om riktlinjer för statsskuldens förvaltning. Riktlinjerna ska vara i enlighet med målet för statsskuldspolitiken. Riksgäldskontoret ansvarar för att upplåning och förvaltning görs inom ramen för regeringens riktlinjer och i enlighet med målet för statsskuldspolitiken. Återrapportering av måluppfyllelsen lämnas till riksdagen i form av en utvärderingsskrivelse vartannat år. Målet för statsskuldspolitiken Målet för statsskuldspolitiken är att statens skuld ska förvaltas så att kostnaden för skulden långsiktigt minimeras samtidigt som risken i förvaltningen beaktas. Förvaltningen ska ske inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer (5 kap. 5 § budgetlagen [2011:203]). Upplåningens ändamål Regeringen får inte utan att riksdagen har medgett det ta upp lån eller göra andra ekonomiska åtaganden för staten (9 kap. 8 § andra stycket regeringsformen). Riksgäldskontoret har till uppgift att ta upp och förvalta lån till staten enligt budgetlagen (2 § förordningen [2007:1447]) med instruktion för Riksgäldskontoret). Enligt 5 kap. 1 § budgetlagen (2011:203) får Riksgäldskontoret, efter riksdagens bemyndigande och regeringens bestämmande, ta upp lån till staten för att 1. finansiera löpande underskott i statens budget och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut, 2. tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutat om, 3. amortera, lösa in och köpa upp statslån, 4. i samråd med Riksbanken tillgodose behovet av statslån med olika löptider, och 5. tillgodose Riksbankens behov av valutareserv. Riksdagen lämnar sitt bemyndigande för ett budgetår i sänder. Riktlinjer för statsskuldens förvaltning Regeringen fattar årligen beslut om riktlinjer för statsskuldens förvaltning. I riktlinjerna och i myndighetens instruktion framgår att Riksgäldskontoret ska fastställa interna riktlinjer för hur regeringens riktlinjer ska genomföras i praktiken. De interna riktlinjerna fastställs av Riksgäldskontorets styrelse och publiceras i myndighetens rapport Finans- och riskpolicy. Det är operativa riktlinjer som reglerar utnyttjandet av positionsmandatet, löptiden i nominell respektive real kronskuld, valutafördelningen i valutaskulden samt principer för marknads- och skuldvård. Därutöver tillämpar Riksgäldskontoret olika förvaltningsstrategier. I regeringens riktlinjer för statsskuldens förvaltning bestäms avvägningen mellan kostnad och risk, medan riktvärden för den praktiska implementeringen i statsskuldens förvaltning bestäms i Riksgäldskontorets interna riktlinjer. Processen för styrning och utvärdering Statsskuldspolitiken har styrts och utvärderats enligt nuvarande process sedan 1998. Riksdagen har beslutat målet och regeringen fastställer i årliga riktlinjebeslut den övergripande inriktningen och avvägningen mellan kostnad och risk. Styrnings- och utvärderingsprocessen kan sammanfattas enligt följande. * Senast den 1 oktober lämnar Riksgäldskontoret förslag till riktlinjer för statsskuldens förvaltning till regeringen. * Riktlinjeförslaget remitteras till Riksbanken för yttrande. * Senast den 15 november fattar regeringen beslut om riktlinjer för statsskuldens förvaltning för kommande år. * Under verksamhetsåret ansvarar Riksgäldskontoret för upplåning och förvaltning enligt de riktlinjer som regeringen beslutat. * Den 22 februari tar utvärderingsprocessen formellt sin början då Riksgäldskontoret lämnar underlag för utvärdering till regeringen. * Senast den 25 april vartannat år lämnar regeringen en utvärdering till riksdagen i form av en skrivelse, som avser såväl regeringens styrning som Riksgäldskontorets förvaltning av statsskulden. Målet för statsskuldspolitiken är långsiktigt och utvärderas därför över rullande femårsperioder. Från och med 2008 kompletteras utvärderingsskrivelsen med en extern granskning av Ekonomistyrningsverket (ESV). Den externa granskningen innehåller, förutom en bedömning av måluppfyllelsen, i vissa fall även förslag till förändringar i styrningen. ESV presenterar sin granskning i rapporten Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2017-2021, i det följande benämnd utvärderingsrapporten. Rapporten från ESV finns i bilagan. Budgetmässig hantering av räntor på statsskulden Räntebetalningarna på statsskulden finansieras via statsbudgetens utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. anslag 1:1 Räntor på statsskulden. Den budgetpåverkande redovisningen är utgiftsmässig och baseras i princip på hur mycket ränta som betalas respektive år (kassamässigt). Upplåningstekniska faktorer gör att det ibland uppkommer variationer i betalningarna som inte kan hänföras till det enskilda årets skuld-, ränte- och valutakursförhållanden. Den kostnadsmässiga redovisningen av statsskulden, vilken påverkar statens finansiella sparande, justeras för dessa upplåningstekniska faktorer. Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. ligger utanför utgiftstaket. När statsskuldsräntorna blir högre än budgeterat krävs därför inte finansiering från något annat utgiftsområde och på motsvarande sätt frigörs heller inget utrymme när statsskuldsräntorna blir lägre än budgeterat. Riksgäldskontoret ges rätt att överskrida anslag 1:1 Räntor på stats-skulden och anslag 1:3 Riksgäldskontorets provisionskostnader i sam-band med upplåning och skuldförvaltning efter ett särskilt årligt bemyndigande. Detta motiveras av att upplåningsverksamheten behöver flexibilitet för att staten i alla lägen (och i rätt tid) ska kunna fullgöra sina åtaganden. 2 Finanspolitisk och makroekonomisk utveckling Sammanfattning: Under utvärderingsperioden minskade den okonsoliderade statsskulden både mätt i miljarder kronor och som andel av BNP. Lånebehovet minskade och var vid periodens slut negativt. Såväl korta som långa statsräntor har varit historiskt låga under utvärderingsperioden, och till och med negativa. I början av utvärderingsperioden var inflationen stabil. Energipriser, som bidrog till en svag inflation under 2020, ökade tydligt under i synnerhet det andra halvåret 2021 och gav ett stort bidrag till inflationen. Den svenska kronan försvagades något under början av utvärderingsperioden 2017-2019 för att sedan stärkas något fram till och med 2021. Den finanspolitiska och makroekonomiska utvecklingen har stor betydelse för statsskuldens förvaltning och utvecklingen av statsskuldens kostnader och risker. I detta avsnitt redovisas utvecklingen av statsskulden, statens lånebehov och de makroekonomiska faktorer som har störst direkt påverkan på statsskulden. Det är även dessa förutsättningar som ligger till grund för regeringens riktlinjer för statsskuldens förvaltning och Riksgäldskontorets tillämpning av riktlinjerna. 2.1 Statsskuld och statens lånebehov Statsskulden påverkas av den ekonomiska utvecklingen och av ekonomisk-politiska beslut. Även enstaka händelser kan påverka statsskuldens utveckling, t.ex. försäljning av aktier i statligt ägda bolag och vidareutlåning till Riksbanken. Statsskulden ökar när staten har högre utgifter än inkomster och när ett lånebehov då uppstår. Omvänt gäller att ett överskott i budgeten används för att amortera på statsskulden. Figur 2.1 Statens lånebehov Källa: Riksgäldskontoret Statens nettolånebehov är detsamma som budgetunderskottet med omvänt tecken efter att räntebetalningar räknats bort. En tillbakablick över det senaste decenniet i figur 2.1 visar att nettolånebehovet kan variera kraftigt mellan åren. Statens lånebehov ökade bl.a. under 2020 till följd av de åtgärder som regeringen vidtagit med anledning av spridningen av covid-19 och den lågkonjunktur som pandemin förde med sig. Under 2021 medförde den starka återhämtningen i ekonomin att statens inkomster växte snabbt vilket i hög grad bidrog till att lånebehovet åter blev negativt. Räntebetalningarna har under det senaste decenniet varit låga till följd av det bestående låga ränteläget samt en allt lägre statsskuld. Under 2021 var räntebetalningarna för första gången negativa, dvs. staten fick betalt för sin upplåning. Figur 2.2 Statsskuldens utveckling Okonsoliderad statsskuld Källa: Riksgäldskontoret Av figur 2.2 framgår att den okonsoliderade statsskulden som andel av BNP låg på 22 procent vid utgången av 2021, vilket är en mycket låg andel sett ur ett historiskt perspektiv (i nominella belopp motsvarar denna andel 1 204 miljarder kronor). I den okonsoliderade statsskulden ingår alla lån som Riksgäldskontoret tagit för statens räkning, till skillnad från i den konsoliderade statsskulden där inomstatligt ägande räknas bort. En låg statsskuld medför bl.a. lägre kostnader och minskad risk för stora variationer i kostnaden för statsskuldens förvaltning, framför allt för att en ränteuppgång får mindre genomslag. Slutligen medför en lägre statsskuld som andel av BNP att det är lättare för staten att i ett krisläge låna upp stora belopp utan att räntorna stiger kraftigt. Figur 2.3 Jämförelse av Maastrichtskulden mellan olika EU-länder Tredje kvartalet 2021 Källa: Eurostat Vid jämförelse av den offentliga sektorns skuldsättning i olika EU-länder används den s.k. Maastrichtskulden. Detta mått ökar jämförbarhet länderna emellan då den innefattar hela den offentliga sektorns skuld, dvs. även skulder hos kommuner, regioner och i pensionssystemet. Av figur 2.3 framgår att Sverige har en mycket låg offentlig skuld i jämförelse med andra medlemsstater i EU, vilket även varit fallet över en längre tidsperiod. Riksbankens innehav av statspapper I figur 2.4 visas utestående volym av nominella statsobligationer och Riksbankens innehav. Vid utgången av 2021 var Riksbankens innehav av statspapper drygt 332 miljarder kronor, vilket motsvarar drygt 51 procent av den totala utestående volymen av statspapper på andrahandsmarknaden. Mot bakgrund av att den svenska statsskulden är mycket låg sett ur både ett historiskt och internationellt perspektiv är således den utestående volymen statspapper, minus Riksbankens innehav, förhållandevis låg. Riksbankens innehav av statspapper har också haft en stor inverkan på avkastningskurvan på svenska papper (se diagram 2.6). Figur 2.4 Utestående volym av nominella statsobligationer och Riksbankens innehav Källa: Riksgäldskontoret och Riksbanken 2.2 Trenden med lägre räntor bröts 2021 Statens upplåning är kontinuerlig och sker både på kort och lång sikt. En större andel korta och rörliga lån medför att statsskulden blir känsligare för förändrade marknadsräntor. Majoriteten av statsskulden består dock av obligationer som löper på längre sikt, vilket innebär att det till stor del är de historiska räntorna som påverkar kostnaderna för statsskulden. Av figur 2.5 framgår hur räntorna på andrahandsmarknaden för statsobligationer med tre olika löptider utvecklats sedan 2009. Räntorna har stigit något under det senaste året efter att ha sjunkit under en lång tidsperiod. Figur 2.5 Utvecklingen av svenska statsräntor Källa: Macrobond Statens kostnad för att låna på olika löptider kan förenklat beskrivas med hjälp av avkastningskurvan på svenska statspapper, se figur 2.6. Denna illustrerar sambandet mellan räntor och löptider på statspapper. Avkastningskurvans lutning påverkar utbytesförhållandet mellan kostnad och risk. När avkastningskurvan har en positiv lutning görs upplåning på kortare löptider (statsskuldväxlar) till lägre ränta än upplåning på längre löptider (statsobligationer). Därmed ökar kostnadsbesparingen relativt sett med att låna på kortare löptider och tvärtom. Samtidigt får en ränteuppgång snabbare genomslag på räntekostnaderna när upplåningen har skett på korta löptider. Detta ökar risken för variationer i räntekostnaderna. Eftersom lutningen på avkastningskurvan har varit relativt flack under en längre tid har det inte funnits lika starka kostnadsfördelar som tidigare med att välja en kortare period. Figur 2.6 Avkastningskurva på svenska statspapper Källa: Riksgäldskontoret 2.3 Inflationen har ökat det senaste året Sedan införandet av inflationsmålet 1993 har svensk inflation varit låg och stabil ur ett historiskt perspektiv. En låg och stabil inflation medför att osäkerheten om hur priserna kommer att utvecklas framöver minskar, vilket gör att räntorna och därmed lånekostnaderna blir lägre än de annars skulle ha varit. En alltför hög inflationstakt medför det motsatta. Det medför även att det nominella beloppet på statsskulden blir mindre i relation till den allmänna prisnivån i ekonomin, dvs. realvärdet på statsskulden minskar. Samtidigt bör det nämnas att högre inflation oftast associeras med högre räntor, vilket medför ökade kostnader för statsskulden. I figur 2.7 visas inflationstakten enligt KPI för åren 2006-2021. I början av utvärderingsperioden var inflationen stabil runt inflationsmålet på två procent men sjönk sedan snabbt under början av pandemin. Energipriser, som bidrog till en svag inflation under 2020, ökade tydligt under i synnerhet det andra halvåret 2021 och gav ett stort bidrag till inflationen De högre energipriserna har berott på dels tillfälliga faktorer som väderförhållanden, dels högre efterfrågan på energi i takt med att allt fler smittskyddsrestriktioner hävts och världens ekonomier snabbt återöppnas. Figur 2.7 Inflationstakten enligt KPI, 2006-2021 Källa: SCB För realobligationer betalas innehavaren dels en fast realränta, dels en kompensation för den faktiska inflationen under löptiden. Den reala kronskulden påverkas alltså mer direkt av ökningar i inflationen i jämförelse med nominella statsobligationer. Om utfallet för inflationen blir högre än inflationsförväntningarna stiger därför kostnaden för realskulden. 2.4 Stärkt krona mot slutet av utvärderingsperioden Kronkursen påverkar statsskulden genom valutaskulden, dvs. statens upplåning i utländsk valuta. När kronan stärks sjunker det nominella värdet i kronor på utländska lån och vice versa. I figur 2.8 visas valutakursindexet KIX, som väger samman olika bilaterala växelkurser till en genomsnittlig växelkurs. Av denna framgår att den svenska kronan försvagades något under början av utvärderingsperioden 2017-2019 för att sedan stärkas något fram till och med 2021. Majoriteten av statens upplåning sker i svenska kronor och valutaskuldens storlek som andel av den totala statsskulden är därför liten. Figur 2.8 Kronans utveckling Valutakursutvecklingen mätt utefter KIX "kronindex" Källa: Riksbanken 3 Utveckling av riktlinjerna för statsskuldens förvaltning Som framgår av avsnitt 1 fattar regeringen årligen beslut om riktlinjer för statsskuldens förvaltning. I detta avsnitt redovisas en sammanställning av hur riktlinjerna har förändrats under utvärderingsperioden. Sammanfattning: Styrningen av statsskuldens sammansättning i termer av skuldandelar var oförändrad 2017-2019. År 2020 ändrades riktlinjerna för valutaexponeringen från att exponeringen skulle minska till att exponeringen skulle lämnas oförändrad. Andelen real kronskuld har i regeringens riktlinjer under hela utvärderingsperioden styrts mot 20 procent på lång sikt. Under utvärderingsperioden har riktlinjerna för statsskuldens förvaltning förändrats stegvis mot en mer övergripande styrning avseende löptiden. Förändringarna resulterade i att ett gemensamt löptidsintervall för alla skuldslag infördes i riktlinjerna för 2020. Sedan riktlinjerna för statsskuldens förvaltning 2019 innehåller regeringens riktlinjer inte några skrivningar om att Riksgäldskontoret genom privatmarknadsupplåning ska bidra till att långsiktigt minska kostnaderna för statsskulden. 3.1 Förändringar i regeringens riktlinjer För 2020 och 2021, som är de tillkommande åren sedan föregående utvärderingsperiod, skedde två förändringar. I riktlinjerna för 2020 förändrades styrningen av valutaskulden, från att valutaexponeringen skulle minska med högst 30 miljarder kronor årligen till att valutaexponeringen skulle lämnas oförändrad. År 2020 skedde även en sammanslagning av löptidsintervallen, så att hela statsskulden fick ett gemensamt löptidsintervall. I tabell 3.1 visas förändringarna i regeringens riktlinjer som skett under utvärderingsperioden. Tabell 3.1 Förändringar i regeringens riktlinjer för statsskuldens förvaltning 2017-2021 2017 2018 2019 2020 2021 Statsskuldens sammansättning Reala obligationer (andel i procent)1 20 20 20 20 20 Valutaexponering (förändring mdkr) Upp till - 30 Upp till - 30 Upp till - 30 oförändrad exponering2 oförändrad exponering Nominella obligationer resterande andel resterande andel resterande andel resterande andel resterande andel Statsskuldens löptid, mätt som duration (år om inte annat anges) Nominell skuld upp till 12 år till förfall 2,9-3,9 Nominell skuld mer än 12 år till förfall3 70 mdkr Nominell kronskuld4 4,3-5,5 Real kronskuld 6,0-9,0 6,0-9,0 Kronskuld5 4,0-6,5 Valutaskulden 0-1,0 0-1,0 0-1,0 Statsskulden6 3,5-6,0 3,5-6,0 1 Andelen real kronskuld ska på lång sikt vara 20 procent av den totala skulden. 2 År 2020 förändrades styrningen av valutaskulden till att exponeringen skulle vara oförändrad. 3 Långsiktigt riktvärde för utestående volym 70 miljarder kronor. 4 År 2018 infördes ett gemensamt styrintervall för all nominell kronskuld. 5 År 2019 infördes ett gemensamt styrintervall för både nominell och real kronskuld. 6 År 2020 infördes ett gemensamt styrintervall för hela statsskulden. 3.2 Statsskuldens sammansättning - skuldandelar Förändrad styrning av valutaexponeringen 2020 I regeringens riktlinjer för statsskuldens förvaltning för åren 2017-2019 angavs det att valutaexponering skulle minska med högst 30 miljarder kronor per år. Exponeringen skulle beräknas så att förändringar i kronans valutakurs exkluderas. Styrningen om en minskad valutaexponering infördes i riktlinjerna för 2015. År 2020 ändrades riktlinjerna för valutaexponeringen från att exponeringen skulle minska till att exponeringen skulle lämnas oförändrad. Bakgrunden till förändringen var att Riksgäldskontoret i förslag till riktlinjer för 2020 framförde att myndigheten beslutat att genomföra en ny analys av statsskuldens strategiska valutaexponering med anledning av de föregående årens snabba förändringar på de finansiella marknaderna. Riksgäldskontoret framförde att den överraskande utvecklingen av bl.a. räntor, löptidspremier och valutor föranleder en ny analys av valutaexponeringens strategiska storlek. Riksgäldskontoret ansåg vidare att de förutsättningar som låg till grund för den senaste analysen av statsskuldens valutaexponering hade förändrats och att det fanns signaler om ett strukturellt skifte på de finansiella marknaderna. Bedömningarna om fördelar respektive nackdelar med en valutaexponering i statsskulden kunde därför ha förändrats och det fanns därför skäl att analysera om statsskuldens strategiska valutaexponering bör förändras. Riksgäldskontoret avsåg att redovisa resultatet av analysen i myndighetens förslag till riktlinjer för 2021. Mellan åren 2015 och 2020 halverades valutaskulden och risken med att behålla dåvarande valutaexponering bedömdes bl.a. mot den bakgrunden som mycket begränsad. Regeringen beslutade därför att minskningen av statsskuldens valutaexponering skulle upphöra i avvaktan på Riksgäldskontorets analys. I Riksgäldskontorets förslag till riktlinjer för 2021 redovisades endast den första delen av den aviserade översynen. I denna redovisning gjordes en uppdaterad och fördjupad analys av valutaexponeringen baserad på historiska data. Analysen visade att valutaexponering entydigt leder till ökad kostnadsvariation och analysen bekräftade därmed resultatet av den tidigare analysen som låg till grund för att valutaskulden minskades mellan 2015 och 2019. Om valutaskulden inte samtidigt leder till en besparing går det inte att motivera någon valutaexponering i statsskuldens långsiktiga sammansättning och valutaexponeringen bör i så fall fortsätta att minska. För att avgöra om valutaexponeringen ska fortsätta att minska behöver även andra aspekter och förutsättningar beaktas. Detta skulle enligt Riksgäldskontoret ingå i den andra delen av översynen som inkluderar en framåtblickande analys av om de historiska sambanden kan antas gälla även framöver eller om förutsättningarna ser annorlunda ut. Resultatet av den andra delen av analysen skulle presenteras i riktlinjeförslaget för 2022 men Riksgäldskontoret sköt fram presentationen till riktlinjeförslaget för 2023. Mot bakgrund av att valutaskulden mer än halverats sedan 2015 bedömdes risken med att låta valutaexponeringen vara oförändrad ytterligare ett år som begränsad. I riktlinjerna för 2021 fastslog regeringen att det är lämpligt att behålla 2020 års nivå på valutaexponeringen, i vart fall till dess att den andra delen av översynen är genomförd. I riktlinjerna för 2021 förtydligade regeringen att valutaexponeringen tillåts variera på kort sikt som en följd av att Riksgäldskontoret kontinuerligt genomför valutaväxlingar, bl.a. i sin roll som statens internbank. Eftersom valutahanteringen enligt riktlinjerna ska präglas av förutsägbarhet och tydlighet sprids valutaväxlingarna över tid i stället för att genomföras direkt när det uppstår behov. Att valutaväxlingarna sprids över tid påverkar inte den långsiktiga nivån på valutaexponeringen. I utvärderingsrapporten framför ESV att det var rätt av regeringen att besluta att upphöra med amorteringen av valutaskulden 2020 för att invänta Riksgäldskontorets analys. Mot bakgrund av att analysen i sin helhet ännu inte genomförts anser ESV att det är angeläget att analysen genomförs snarast och inför utformningen av förslag till riktlinjer för 2023. I riktlinjerna för statsskuldens förvaltning 2022 framför regeringen att det är viktigt att valet av valutaexponering baseras på en grundlig analys och att det därför är angeläget att Riksgäldskontoret färdigställer och avslutar analysen över valutaexponeringen. Detta bör allra senast göras i myndighetens förslag till riktlinjer för 2023. Oförändrad styrning av andelen real skuld I regeringens riktlinjer har andelen real skuld under hela utvärderingsperioden styrts mot 20 procent på lång sikt. ESV framförde i rapporten Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2013-2017 att om det inte finns starka kostnads- eller riskargument för att behålla den nuvarande nivån, kan det finnas skäl att se över andelen realskuld. Utvärderingen föranledde en analys av Riksgäldskontoret, vilken visade att det inte fanns några tydliga systematiska kostnadsskillnader mellan real och nominell upplåning och att valet av andel därför handlar mer om att säkerställa god beredskap och långsiktigt låga kostnader. Mot den bakgrunden ansåg regeringen i riktlinjer för statsskuldens förvaltning 2020 att det inte fanns skäl att ändra den befintliga styrningen av andelen real skuld. I ESV:s rapport Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2015-2019, behandlades återigen andelen real skuld. ESV framförde att Riksgäldskontoret bör analysera hur realobligationerna bidrar till att minska risken för statsskulden givet att skillnaden mellan reala och nominella obligationer minskar. ESV menade att även kostnaden av att upprätthålla verksamheten i förhållande till kostnaden av att återuppbygga verksamheten efter nedläggning bör analyseras samt hur investerare skulle hantera en nedläggning och konsekvenserna för övriga skuldslag. Mot bakgrund av ESV:s granskning uttryckte regeringen i föregående utvärderingsskrivelse (skr. 2019/20:104 s. 25) att Riksgäldskontoret löpande bör analysera statsskuldens sammansättning och behovet av eventuella förändringar för att uppnå målen för statsskuldens förvaltning. Vidare ansåg regeringen att de behov av förändringar som Riksgäldskontoret identifierar i sin analys bör redovisas i Riksgäldskontorets förslag till riktlinjer. I Riksgäldskontorets förslag till riktlinjer för 2020 analyserades om andelen realskuld borde ändras. Analysen visade att det inte fanns några systematiska kostnadsskillnader mellan real och nominell upplåning utan att valet av andel därför handlar om att väga olika risker för att säkerställa god beredskap och långsiktigt låga kostnader. Med en minskande statsskuld blir avvägningen främst en operativ fråga om hur upplåningen ska fördelas på olika statspapper menade Riksgäldskontoret. Med de befintliga riktlinjerna väntades stocken av realobligationer minska väsentligt, så Riksgäldskontoret såg därför inget behov av att sänka riktvärdet för realskuldens andel för att ge större utrymme åt nominella statsobligationer. Regeringen gjorde samma bedömning och i riktlinjerna för 2020 lämnades därför riktlinjerna för andelen realobligationer oförändrade jämfört med tidigare år. Inför regeringens beslut om statsskuldens sammansättning 2021, som beslutades hösten 2020, var osäkerheten om skuldutvecklingen de närmaste åren stor. Det ökade upplåningsbehov som prognostiserades planerade Riksgäldskontoret att möta främst genom en ökning av den kortfristiga upplåningen i nominella instrument. Marknaden för reala obligationer bedömdes enligt Riksgäldskontoret inte ackommodera en snabb ökning av emissionsvolymerna på grund av bl.a. sämre likviditet. Andelen real kronskuld väntades därför falla under riktvärdet initialt men på några års sikt när statsskulden åter minskade väntades andelen reala obligationer i stället riskera att bli för hög. I regeringens riktlinjer för 2021 lämnades därför styrningen av andelen real skuld oförändrad. Även med beaktande av Riksgäldskontorets tidigare analys av andelen real skuld och regeringens beslut att lämna andelen oförändrad i riktlinjerna för 2020 så menar ESV i sin utvärderingsrapport för 2021 att Riksgäldskontoret bör analysera hur risken för statsskulden påverkas av realobligationerna. Även om frågan om realobligationerna hamnat i ett annat läge då inflationen och inflationsförväntningarna började öka i slutet av 2021 anser ESV att detta inte påverkar behovet av fortsatt analys. Vidare anför ESV att eftersom marknaden för realobligationer är liten är den relevanta frågan när det gäller realobligationerna inte vilken andel de ska utgöra av totala skulden, utan snarare om de ska ingå alls i sammansättningen. Genom att emittera reala obligationer kan Riksgäldskontoret nå investerare som inte vill riskera att inflationen urholkar värdet av obligationerna. De reala obligationerna kan på så sätt bidra till en breddad investerarbas. Upplåningen behöver dock vara tillräckligt stor för att möjliggöra likvid handel, men får inte undantränga nominella obligationer så att likviditeten på den marknaden försämras. Regeringen anser att en analys av statsskuldens sammansättning och behov av förändringar bör göras löpande inom Riksgäldskontorets verksamhet och redovisas till regeringen i Riksgäldskontorets förslag till riktlinjer. Privatmarknadsupplåningen avskaffas Sedan riktlinjerna för statsskuldens förvaltning 2019 innehåller regeringens riktlinjer inte några skrivningar om att Riksgäldskontoret genom privatmarknadsupplåning ska bidra till att långsiktigt minska kostnaderna för statsskulden. Syftet med privatmarknadsupplåningen var att upplåningen långsiktigt skulle bidra till att minska kostnaderna för statsskulden i förhållande till motsvarande upplåning på institutionsmarknaden. Eftersom denna kostnadsfördel saknats i flera år beslutade Riksgäldskontoret 2016 att tills vidare upphöra med utgivningen. I riktlinjerna för 2019 togs riktlinjen bort då formuleringen ansågs vara onödig och riskerade att leda till ökad otydlighet. Regeringen bedömde att Riksgäldskontoret, även utan någon specifik riktlinje, både hade en möjlighet och en skyldighet att bedriva privatmarknadsupplåning om denna bedöms som effektiv utifrån det överordnade målet (se även skr. 2019/20:104 s. 38). 3.3 Statsskuldens löptid En mer övergripande styrning av statsskuldens löptid Under utvärderingsperioden har riktlinjerna för statsskuldens förvaltning förändrats stegvis mot en mer övergripande styrning avseende löptiden. I riktlinjerna för 2018 togs volymmålet för obligationer med lång löptid bort och ersattes av ett gemensamt löptidsintervall för hela den nominella kronskulden och en riktlinje om att refinansieringsrisker ska beaktas i förvaltningen av statsskulden, bl.a. genom att ge ut instrument med mer än tolv år till förfall. I riktlinjerna för 2019 slogs löptiden för den reala och den nominella skulden ihop, vilket delvis hade sin bakgrund i att strategin när det gäller löptid hade förändrats till att vara densamma för både reala och nominella obligationer. Förändringarna resulterade i ett gemensamt löptidsintervall för alla skuldslag i riktlinjerna för 2020. Syftet med förändringarna var att renodla styrningen och tydliggöra den övergripande risknivån. Ett gemensamt löptidsmål för statsskulden ger en bättre överblick över risken i skulden, genom att regeringen tydliggör risknivån för hela skulden jämfört med tidigare separata löptider för skuldinstrument som utgör olika stora andelar av skulden. Riksgäldskontoret ska fastställa interna riktlinjer baserade på regeringens riktlinjer. Besluten ska bl.a. avse utnyttjandet av positionsmandatet, valutafördelningen i valutaskulden och principer för marknads- och skuldvård. För att främja transparensen mot marknadens aktörer har riktlinjen utökats med att även enskilda skuldslag ska inkluderats i takt med att löptidsstyrningen har blivit mer övergripande. Bredare löptidsintervall I riktlinjerna för 2018 infördes ett gemensamt löptidsmål (intervall) för hela den nominella kronskulden och det tidigare volymsatta löptidsriktvärdet på 70 miljarder kronor för instrument med mer än tolv år till förfall togs bort. Som en följd av att obligationerna med lång löptid inkluderades höjdes styrintervallet från 2,9-3,9 år till 4,0-5,2 år. Inkluderingen av de långa obligationerna medförde även en ökad variation i durationen, vilket motiverade en breddning av intervallet med 0,2 år. Utöver den tekniska höjningen skedde även en faktisk löptidsförlängning på 0,3 år, så regeringens styrintervall slutligen var 4,3-5,5 år för den nominella kronskulden 2018. Förlängningen skedde mot bakgrund av att löptidspremien hade minskat enligt Riksgäldskontorets analys i myndighetens riktlinjeförslag. År 2019 förlängdes löptiden för kronskulden och intervallet blev bredare. Detta var en teknisk justering av att ett gemensamt styrintervall för både nominell och real infördes. Som en konsekvens av sammanslagningen till ett gemensamt löptidsintervall i riktlinjerna för 2020 ändras intervallet för statsskuldens löptid till 3,5-6 år. I riktlinjebeslutet för 2019 fastställde regeringen löptidsintervallet för kronskulden till 4-6 år och för valutaskulden till 0-1 år. Valutaskulden är liten i relation till kronskulden och har betydligt kortare löptid. En sammanvägning av styrintervallen för kronskulden och valutaskulden med skuldslagens respektive storlek resulterade i att intervallet för löptiden kortades med ett halvt år till 3,5-6 år. I sin utvärderingsrapport anför ESV att regeringens ändringar av styrningen av löptiderna, till ett sammanslaget löptidsmått för hela statsskulden, har gjort riktlinjerna mer övergripande och ändamålsenliga. Det gäller främst sammanslagningarna av löptider för de olika skuldslagen. Vidare menar ESV att en riktlinje om gemensam löptid renodlar avvägningen mellan kostnad och risk eftersom riktlinjebesluten om sammansättning respektive löptid hålls isär. Riksgäldskontoret får därmed större möjlighet att anpassa löptider för enskilda skuldslag till rådande omständigheter. 4 Riksgäldskontorets tillämpning av riktlinjerna Som en del i regeringen utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning ingår att utvärdera Riksgäldskontorets tillämpning av de av regeringen årligen beslutade riktlinjerna. I detta avsnitt redovisas utvärdering i den delen. 4.1 Statsskuldens sammansättning - skuldandelar Regeringens bedömning: Den reala kronskulden ska enligt regeringens riktlinjer långsiktigt vara 20 procent av den totala skulden. Under utvärderingsperioden har detta i huvudsak varit fallet, även om avvikelser på upp till fem procentenheter förekommit. Mot bakgrund av de svårigheter som finns med att kortsiktigt styra den reala kronskulden bedöms Riksgäldskontorets tillämpning har varit förenlig med regeringens riktlinjer. För åren 2017-2019 var regeringens riktlinjer att statsskuldens exponering i utländsk valuta skulle minska med högst 30 miljarder kronor per år. I riktlinjerna för 2020 beslutade dock regeringen att valutaexponeringen skulle vara oförändrad. Riksgäldskontoret har styrt valutaexponeringen i enlighet med regeringens riktlinjer. Skälen för regeringens bedömning Real kronskuld mäts på lång sikt Enligt regeringens riktlinjer ska den reala kronskulden på lång sikt vara 20 procent av den totala skulden. Andelen real kronskuld beror dels på den sammanlagda statsskuldens utveckling, dels på inflationstakten, vilket båda är variabler som är svåra att förutse. Därtill är marknaden för realobligationer relativt liten, vilket leder till en sämre likviditet jämfört med för nominella statsobligationer. Det saknas även en utvecklad marknad för derivat kopplade till realobligationer. Sammantaget medför detta att en alltför stor emission av realobligationer riskerar driva upp realobligationsräntorna på kort sikt och skapa osäkerhet om det framtida utbudet av realobligationer. Omvänt skulle en kraftig minskning, via återköp, riskera att medföra merkostnader. De ovannämnda svårigheterna med att kostnadseffektivt styra andelen real kronskuld på kort sikt motiverar att målandelen på 20 procent är långsiktig. Som framgår av figur 4.1 har andelen real kronskuld legat över riktvärdet för perioden 2017-2021 och något under riktvärdet 2021. Realskuldens avvikelse från dess riktvärde har under utvärderingsperioden varit fem procentenheter som mest, men huvudsakligen hållit sig inom ett spann på plus-minus tre procentenheter från riktvärdet. Mot bakgrund av de många variabler som påverkar realskuldens andel på kort sikt är utvecklingen inte särskilt avvikande. Figur 4.1 Andelen realskuld och dess långsiktiga riktmärke Källa: Riksgäldskontoret Valutaexponeringen har varit i linje med regeringens riktlinjer Valutaexponeringen sjönk under perioden 2017-2020 och har sedan dess varit cirka 100 miljarder kronor (räknat i aktuella valutakurser), vilket framgår av figur 4.2. Denna siffra motsvarade drygt 8,3 procent av BNP vid utgången av 2021 och är en relativt låg siffra sett även ur ett längre tidsperspektiv. I riktlinjerna för 2020 beslutade regeringen att valutaexponeringen skulle vara oförändrad och Riksgäldskontoret valde därför att sluta amortera på valutaskulden redan i december 2019. Innan dess angavs i riktlinjerna att valutaexponeringen skulle minska med högst 30 miljarder kronor per år. Figur 4.2 Valutaexponering och dessandel av BNP Källa: Riksgäldskontoret En statlig grön obligation emitterades 2020 Under 2020 emitterade Riksgäldskontoret för första gången statliga gröna obligationer för 20 miljarder kronor. Gröna obligationer utgör ett komplement till de nominella statsobligationerna i svenska kronor och de medel som lånas upp kopplas till utgiftsposter i statens budget som rör hållbara investeringar och projekt. Valet av utgifter görs utifrån Sveriges miljö- och klimatmål. Det är svårt att dra slutsatser av en enskild emission i ett enskilt skuldinstrument men det kan konstateras att efterfrågan på de gröna obligationerna var hög. Bland annat var budvolymen mer än dubbelt så stor som de 20 miljarderna som emitterades. De gröna obligationerna attraherade även nya investerare och bidrog på så sätt till en breddning av investerarbasen. De gröna obligationerna omfattas av riktlinjerna för nominella obligationer. I sin utvärderingsrapport för ESV fram att det kan finnas skäl att inkludera även gröna obligationer i riktlinjerna om dessa framöver blir ett vanligare inslag bland statens obligationer. Regeringen konstaterar att de gröna obligationerna omfattas av riktlinjerna för nominella obligationer men att ytterligare emission av gröna obligationer förutsätter ett regeringsbeslut om vilka gröna utgifter i statsbudgeten som de gröna obligationerna kan omfatta. 4.2 Statsskuldens löptid Regeringens bedömning: Riksgäldskontorets styrning av löptiden i statsskulden har följt regeringens riktlinjer. Styrningen av löptiden har under utvärderingsperioden successivt aggregerats till ett övergripande löptidsmått för hela statsskulden. Löptiden för samtliga skuldslag har varit inom regeringens styrintervall för respektive år med undantag för den nominella kronskulden som översteg intervallet 2018 med 0,1 år. Sedan 2020 styr regeringen statsskuldens löptid i ett gemensamt löptidsintervall. Regeringens styrning avseende löptiden var 2021 oförändrad. Löptiden i statsskulden har ökat från 5,2 år i december 2019 till 5,3 år i december 2021. Skälen för regeringens bedömning Inledning Valet av löptid har stor betydelse för avvägningen mellan kostnad och risk i statsskuldsförvaltningen. En kortare löptid medför i regel lägre räntekostnader samtidigt som risken ökar eftersom en större del av skulden då omsätts varje år (till på förhand okända villkor). De har dock inte under en längre tid funnits lika starka kostnadsfördelar som tidigare med att välja kortare en löptid, på grund av att lutningen på avkastningskurvan har varit relativt flack i flera år (se avsnitt 2.2). Sedan 2015 mäts löptiden i duration. Den grundläggande löptidsstyrningen innebär att upplåningen i real och nominell kronskuld görs på längre löptider, medan upplåning i annan valuta görs på kortare löptider. Strategin bidrar till att upprätthålla en likvid marknad för svenska reala och nominella obligationer. Realobligationer är till sin natur ett långt instrument. Riskmässigt är den kortare löptiden i valutaskulden motiverad av att den är exponerad mot flera valutor. Tillgången till en bred och djup derivatmarknad gör det också praktiskt möjligt att hålla en kort löptid i valutaskulden. Nominella obligationers löptid generellt inom regeringens riktlinjer För 2017 skulle löptiden för den nominella skulden med upp till 12 år till förfall vara 2,9-3,9 år. Löptiden för den delen av nominella skulden för 2017 var 3,8 år och därmed inom löptidsintervallet. I riktlinjerna för 2018 togs volymmålet för obligationer med lång löptid bort och ersattes av ett gemensamt löptidsintervall för hela den nominella kronskulden, som fastställdes till 4,3-5,5 år 2018. Den faktiska löptiden för den nominella skulden ökade 2018 jämfört med föregående år och uppgick till 5,6 år, vilket innebar att löptiden översteg regeringens styrintervall med 0,1 år. I riktlinjerna för 2019 slogs löptiden för den reala och den nominella skulden ihop till ett styrintervall för hela kronskulden om 4,0-6,5 år. Löptiden för kronskulden var 2019 5,8 år och därmed inom styrintervallet. Reala obligationers löptid inom regeringens riktlinjer För reala obligationer var styrningen oförändrad 2017 och 2018 och skulle enligt riktlinjerna vara 6,0-9,0 år. Den reala skuldens faktiska löptid sjönk från 6,4 år 2017 till 6,1 år 2018 men befann sig båda åren inom regeringens fastställda styrintervall. Valutaskuldens löptid var inom regeringens riktlinjer Styrningen av löptiden för valutaskulden var oförändrad 2017-2019 och skulle enligt riktlinjerna vara 0-1,0 år. Under samtliga år var valutaskuldens faktiska löptid inom regeringens intervall och löptiden 2019 var 0,1 år. Sedan 2009 har Riksgäldskontoret tagit upp lån i utländsk valuta som sedan lånats vidare till Riksbanken för att förstärka valutareserven. I januari 2021 beslutade Riksbanken att själv finansiera valutareserven samt återbetala de valutalån som Riksgäldskontoret tagit upp för Riksbanken. Möjligheten för Riksbanken att ta upp lån i utländsk valuta via Riksgäldskontoret kvarstår dock. För att Riksgäldskontoret fortsatt ska vara närvarande på den internationella marknaden avser Riksgäldskontoret att i stället emittera obligationer i utländsk valuta för egen räkning med en viss regelbundenhet. En sådan emission planerades mot slutet av 2021, men då budgetunderskottet blev lägre än väntat beslöt Riksgäldskontoret att inte genomföra emissionen för att prioritera upplåningen i svenska kronor. I figur 4.3 visas statsskuldens löptid uppdelat på skuldinstrument. Figur 4.3 Statsskuldens löptid uppdelat på skuldinstrument Mätt som Macaulayduration i enheten år Källa: Riksgäldskontoret Anm. De streckade linjerna i figuren anger övre och undre gräns för löptidsintervallet för hela statsskulden. Löptiden för statsskulden inom regeringens riktlinjer Det sista steget i den stegvisa mer övergripande styrningen av löptiden skedde 2020 då ett gemensamt löptidsintervall infördes för hela statsskulden. Enligt regeringens riktlinjer ska löptiden vara 3,5-6 år för statsskulden. Under både 2020 och 2021 fluktuerade den faktiska löptiden runt 5 år, vilket var inom styrintervallet. Trots stora förändringar i upplåningen under 2020 medförde den mer övergripande löptidsstyrningen att Riksgäldskontoret hade god flexibilitet att snabbt anpassa de separata styrintervallen och upplåningen. Under 2021 ökade den faktiska löptiden och i juni 2021 översteg den 5 år. Ökningen berodde främst på att den kortfristiga finansieringen minskade i snabbare takt än den långfristiga, men också på den nya 50-åriga obligationen som emitterades den 16 juni 2021. Riksgäldskontorets interna löptidsintervall per skuldslag De snabba svängningarna i lånebehovet under 2020 innebar stora utmaningar i förvaltningen av statsskulden och särskilt för styrningen av löptiden i den nominella kronskulden. Den nominella kronskulden påverkas mycket mer än övriga skuldslag av variationer i lånebehovet, eftersom huvuddelen av den kortfristiga finansieringen, dvs. statsskuldväxlar och stora delar av likviditetsförvaltning, inkluderas i detta skuldslag. Den reala kronskuldens faktiska löptid låg under stora delar av 2020 i den lägre halvan av Riksgäldskontorets interna löptidsintervall men steg sedan kraftigt, vilket är ett återkommande mönster i samband med förfallande realobligationer. Valutaskuldens faktiska löptid utvecklades som förväntat under 2020 och höll sig nära den lägre gränsen av Riksgäldskontorets interna löptidsintervall. Även under 2021 skedde stora svängningarna i lånebehovet, vilket innebar liknande utmaningar framför allt för löptiden i den nominella kronskulden. Den reala kronskuldens faktiska löptid minskade gradvis under året på grund av att introduktionen av den nya 18-åriga realobligationen inte föll ut väl. Efterfrågan var låg och den sålda volymen blev mindre än hälften av planerat. Valutaskuldens faktiska löptid höll sig nära den lägre gränsen av Riksgäldskontorets interna löptidsintervall i enlighet med myndighetens förväntningar. 4.3 Marknads- och skuldvård Regeringens bedömning: Riksgäldskontorets principer och strategier för marknads- och skuldvård ger goda förutsättningar för att uppnå det statsskuldspolitiska målet. Genom tydlig kommunikation och aktiva åtgärder har Riksgäldskontoret bidragit till en god marknads- och skuldvård. Årliga externa undersökningar ger stöd för att återförsäljare och investerare har förtroende för Riksgäldskontoret. Riksgäldskontorets förvaltningsstrategier har haft en positiv inverkan på den svenska statspappersmarknaden och bidrar till en väl fungerande statspappersmarknad. Riksgäldskontorets likviditetsförvaltning bedöms ha bedrivits i enlighet med det statsskuldspolitiska målet om kostnadsminimering med beaktande av risk. Skälen för regeringens bedömning Inledning Riksgäldskontoret ska genom marknads- och skuldvård bidra till att stats-pappersmarknaden fungerar väl i syfte att uppnå det långsiktiga kostnads-minimeringsmålet med beaktande av risk. En viktig del för att uppnå detta är att marknaden för svenska statspapper ska vara attraktiv för så många investerare som möjligt. Om många investerare vill låna ut pengar till svenska staten blir kostnaden för statsskulden lägre. Dessutom främjas likviditeten i marknaden, vilket i sin tur stimulerar efterfrågan på statspapper. Ytterligare en aspekt är att finansieringsrisken blir lägre om många långivare är beredda att låna ut pengar till svenska staten. Årligen fastställer Riksgäldskontorets styrelse en finans- och riskpolicy, vilken innehåller principer som ska vara vägledande för hanteringen av statsskulden. Principerna visar på vilket sätt Riksgäldskontoret ska bidra till att utveckla och upprätthålla välfungerande statspappersmarknader, vilket är en förutsättning för att uppnå det övergripande målet om kostnadsminimering med beaktande av risk. Vid försäljningen av statspapper använder Riksgäldskontoret återförsäljare (svenska och utländska banker). Återförsäljarna fungerar dels som mellanhänder mellan Riksgäldskontoret och investerare i auktionerna, dels som marknadsgaranter (market makers). Det innebär att de åtagit sig att lämna bud vid alla auktioner och ställa köp- och säljpriser i andrahandsmarknaden. De sju återförsäljarna lägger både bud för egen räkning och på uppdrag av investerare. Återförsäljarna har även tillgång till marknadsvårdande repor i reala och nominella obligationer samt i statsskuldväxlar som Riksgäldskontoret erbjuder. Den löpande kontakten med investerarna sker till stor del med hjälp av återförsäljarna, men för att skapa trovärdighet är det även viktigt att investerarna, utan mellanhänder, kan få tag på den information de anser sig behöva. Kommunikationen med återförsäljare och investerare sker både via Riksgäldskontorets webbplats och genom ett stort antal bilaterala möten. En viktig del i Riksgäldskontorets kommunikation till marknadsaktörerna utgörs av rapporten Statsupplåning - prognos och analys, vilken publiceras tre gånger per år. I rapporten beskrivs detaljerat hur Riksgäldskontoret avser att finansiera statsskulden de två kommande åren. Rapporten syftar till att underlätta för marknadsaktörerna att bilda sig en uppfattning om statsskuldspolitiken. Riksgäldskontorets prognoser över nettolånebehovet, som publiceras i rapporten och ligger till grund för låneplaneringen, har i stort visat samma precision som övriga myndigheters prognoser (se avsnitt 4.7). Marknadsaktörerna har förtroende för Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet På Riksgäldskontorets uppdrag genomför Kantar SIFO Prospera årligen en undersökning om förtroendet för upplåningsverksamheten. Betyg ges på en femgradig skala där betyg 4 betecknas som "utmärkt" medan ett värde under 3 är underkänt. I figur 4.4 redovisas hur förtroendet för Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet utvecklats. Resultatet av undersökningen 2021 visar en nedgång i helhetsbetyget efter en uppgång 2020. Betyget från alla tre svarsgrupperna är klart över 3 och ligger fortsatt på en hög nivå. I undersökningen för 2021 var det sammanfattande betyget från återförsäljarna och de svenska investerarna 3,7. Motsvarande betyg från de internationella investerarna var 3,8. Skälen till försämringen i betygen skiljer sig åt men den ansträngda likviditeten på marknaden är återkommande i flera kategorier bland respondenterna. Figur 4.4 Förtroendet för Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet Källa: Riksgäldskontoret/Prosperas undersökningar Förvaltningsstrategier har haft en positiv inverkan på den svenska statspappersmarknaden För att uppnå det övergripande målet för statsskuldsförvaltningen använder Riksgäldskontoret två kategorier av förvaltningsstrategier. Den första handlar om att understödja likviditet och infrastruktur och den andra om att agera transparent och förutsägbart i upplåningen. I Kantar SIFO Prosperas undersökning får marknadsaktörerna även rangordna Riksgäldskontorets strategier och betygsätta hur de uppfattar Riksgäldskontorets förmåga att genomföra strategierna. Strategierna inom kategorin likviditet och infrastruktur innefattar många och effektiva försäljningskanaler samt marknadsvård. Inom kategorin transparens och förutsägbarhet strävar Riksgäldskontoret för att kommunicera öppet och tydligt, regelbundet publicera prognoser för upplåningsbehovet, hantera upplåningen på ett konsekvent sätt med tydliga principer, och upprätthålla goda investerarrelationer. För att tillgodose detta publicerar Riksgäldskontoret årligen olika publikationer, t.ex. rapporten Statsupplåning prognos och analys samt Riksgäldskontorets låneplan som baseras på en prognos för statens bruttolånebehov. De marknadsvårdande reporna och kommunikationen om lånebehovet och finansieringen är bland de faktorer som marknadsaktörerna bedömer som viktigast och ses fortsatt som Riksgäldskontorets främsta styrkor. Marknadsvård genom repor har stor betydelse för återförsäljarna och betydelsen har ökat över tid. Det är även den kategori där Riksgäldskontoret får högst betyg. I 2021 års undersökning ökade betyget från återförsäljarna från 4,0 till 4,3. När det gäller marknadsvård i form av löpande byten i realobligationer har betygen varierat strax under 4 i de senaste årens undersökningar. Betyget för kommunikationen om lånebehovet och finansieringen sjönk under 2021 men ligger fortfarande på 4. Ett tydligt och konsekvent agerande är en av de viktigaste faktorerna för marknadsaktörerna, men även den faktorn som har försämrats mest. I utvärderingen 2021 sjönk betyget i den delen från 4,3 till 3,6. Av svarskommentarerna i undersökningen framgår att introduktionen av den nya 50-åriga obligationen överraskade marknaden och bidrog till att Riksgäldskontorets agerande upplevdes som mindre förutsägbart än tidigare. Även betyget för lyhördhet gentemot marknadsaktörernas önskemål sjönk. Resultatet visar att det finns önskemål om att Riksgäldskontoret ska agera tydligare utifrån de behov som marknadsaktörerna uttrycker. Enligt Riksgäldskontoret strävar myndigheten alltid efter att vara uppmärksam på marknadsaktörernas behov och pröva hur de förhåller sig till Riksgäldskontorets mål. Av undersökningen framgår även att frågor angående likviditet och pristransparens på andrahandsmarknaden under de senaste åren har fått låga betyg bland återförsäljare och andra aktörer på marknaden. Jämfört med för ett år sedan är aktörerna mindre positivt inställda till den svenska statspappersmarknaden. Återförsäljarnas betyg 2021 faller i samtliga avseenden långt under den godkända nivån 3,0. Riksbankens återköp och statens begränsade lånebehov är de mest frekventa skälen som anges av respondenterna till varför likviditeten värderas lågt. Sammantaget visar den årliga undersökningen att marknadens krav på Riksgäldskontoret är höga och att Riksgäldskontoret i stort lever upp till dessa, men att uppfyllelsen försämrats något under 2021. Mot bakgrund av detta kan det konstateras att Riksgäldskontorets strategier för marknads- och skuldvård bidrar till att uppnå det statsskuldspolitiska målet och att strategierna har haft en positiv inverkan på den svenska statspappersmarknaden. Undersökningen visar att Riksgäldskontoret har höga betyg på de områden som marknaden bedömer som viktigast, vilket visar att Riksgäldskontoret fokuserar på rätt saker. Detta bidrar till en väl fungerande statspappersmarknad. Regeringen anser dock att det är viktigt att Riksgäldskontoret tar till sig av det marknadsaktörerna efterfrågar avseende tydligare agerande samt likviditet och pristransparens. Likviditetsförvaltningen har bedrivits i enlighet med det statsskuldspolitiska målet Likviditetsförvaltning finns för att Riksgäldskontoret alltid ska kunna finansiera statens löpande betalningar och är en integrerad del av statsskuldsförvaltningen inom vilken medel både lånas och placeras. Regeringens riktlinjer för statsskuldens förvaltning innehåller inga närmare regler för likviditetsförvaltningen. Däremot fastställer Riksgäldskontoret vägledande principer i finans- och riskpolicyn, bl.a. om vilka instrument som får användas och hur kredit- och motpartsrisker ska begränsas. Inom likviditetsförvaltningen kan Riksgäldskontoret låna stora belopp för att täcka underskott på kort sikt genom att ge ut värdepapper med kort löptid både i kronor (statsskuldväxlar) och i utländsk valuta (Commercial paper) på penningmarknaden. Om det i stället är överskott i kassan placeras detta tillfälligt i penningmarknadstillgångar. Kassan påverkas också av utnyttjandet av den marknadsvårdande repofaciliteten. Under 2021 behövde Riksgäldskontoret låna i genomsnitt ca 34 miljarder kronor per dag, jämfört med ca 24 miljarder kronor per dag under 2020. Svårigheterna att prognostisera budgetsaldot bidrog till större oväntade svängningar att hantera. Variationen i kassan var stor under året och periodvis uppstod stora överskott. I slutet av 2017 blev kassaöverskottet i likviditetsförvaltningen betydligt högre än normalt. En kraftigt överskattad prognos av nettolånebehovet för 2017 och oväntat stora volymer marknadsvårdande repor har gjort att Riksgäldskontoret emitterat betydligt större volymer statsobligationer än vad som i efterhand visat sig vara motiverat. För att hantera överskottet sänktes emissionsvolymerna till lägsta möjliga nivå utan att riskera att försämra likviditeten så mycket att investerarna skulle lämna marknaden. Riksgäldskontoret använde även kassaöverskottet för att refinansiera ett förfallande lån till Riksbanken. Överskottet har successivt minskat och var i slutet av 2019 på samma nivåer som en genomsnittlig 10-årsnivå (se även skr. 2019/20:104 s. 54). Sammantaget bedöms Riksgäldskontorets likviditetsförvaltning över hela utvärderingsperioden ha bedrivits i enlighet med det statsskuldspolitiska målet om kostnadsminimering med beaktande av risk. Marknadsvårdande repor En annan faktor som påverkar kassaöverskottet är den obegränsade mängden marknadsvårdande repor som Riksgäldskontoret erbjuder till sina återförsäljare. I reporna lånar Riksgäldskontoret ut statsskuldväxlar eller statsobligationer i utbyte mot pengar. Syftet med reporna är att minska risken för bristsituationer på marknaden för statspapper. Inflödet av medel via reporna (dvs. repovolymen) styrs helt av återförsäljarnas efterfrågan. På så sätt kan de marknadsvårdande reporna påverka behovet av den ordinarie upplåningen. Nyttjandet av repofaciliteten kan även ge en indikation på hur väl marknaden fungerar. Riksgäldskontoret erbjuder två typer av marknadsvårdande repofaciliteter: i den ena kan återförsäljarna repa in (låna) statspapper mot likvida medel och i den andra kan de göra reposwappar där ett statspapper lånas i utbyte mot ett annat. I figur 4.5 framgår att den totala utestående volymen har minskat sedan 2017 efter en brant uppgång 2016. Även under 2020 och 2021 fortsatte minskningen av den totala utestående volymen. Figur 4.5 Volym marknadsvårdande repor Källa: Riksgäldskontoret År 2020 ökade volymen reposwappar, vilket sannolikt förklaras av att en del av det ökade utbudet av statsskuldväxlar nyttjades för att låna in statsobligationer via reposwapparna. Villkoren för reposwapparna ändrades under 2021 till en prissättning där priset fastställs till Riksbankens reporänta minus 30 räntepunkter. Tidigare fastställdes priset till reporäntan minus 20 punkter. Denna ändring bidrog sannolikt till att minska nyttjandet av faciliteten. Volymen repor mot likvida medel var dock i genomsnitt något högre än under 2020, vilket troligen också beror på prisjusteringen på reposwapparna. 4.4 Positionstagande Regerings bedömning: Riksgäldskontorets positionstagning i kronans kurs och i utländska valutor har varit inom givna riskmandat. Under utvärderingsperioden visar positionsverksamheten ett sammanlagt överskott på 223 miljoner kronor. Det kvantitativa målet om att positionsverksamheten ska bidra till att sänka kostnaden för statsskulden har uppnåtts. Skälen för regeringens bedömning: Riksgäldskontoret får ta positioner i utländsk valuta och i kronans valutakurs i syfte att sänka kostnaden för statsskulden. Med positioner avses transaktioner som motiveras av en bedömning att kostnaden kan sänkas genom att avvika från skuldens löptid eller sammansättning. Positioner får endast tas på marknader som medger att marknadsrisken kan hanteras genom likvida och väl utvecklade derivatinstrument och som potentiellt är en lånevaluta inom ramen för skuldförvaltningen. Positioner får inte tas på den svenska räntemarknaden. Regeringen styr riskexponeringen i positionsverksamheten genom att i riktlinjerna besluta om två olika mandat för positionstagande. Riksgäldskontorets utrymme att ta positioner har varit oförändrat under utvärderingsperioden. Positioner i utländsk valuta begränsas till 300 miljoner kronor, mätt som daglig Value-at-Risk vid 95 procents sannolikhet. Positioner i kronans valutakurs begränsas till maximalt 7,5 miljarder kronor (se även skr. 2019/20:104 s. 35 f.). För att sänka kostnaden för statsskulden tog Riksgäldskontoret i maj 2018 en position för en starkare krona. Vid utgången av 2021 omfattade positionen 6,8 miljarder kronor, vilket ligger inom ramen för det mandat som anges i regeringens riktlinjer. När det gäller positioner i utländsk valuta uppgick det totala riskutnyttjandet till 3 miljoner kronor mätt som daglig Value-at-Risk, vilket motsvarar 18 procent av det tilldelade riskmandatet för den löpande positionstagningen. Under utvärderingsperioden har resultatet av positionsverksamheten varierat mellan åren, men visar sammanlagt på ett överskott på 223 miljoner kronor för hela perioden. Detta motsvarar ett genomsnittligt överskott på 45 miljoner kronor för varje år mellan 2017 och 2021 (se tabell 4.1). Det kvantitativa målet om att positionsverksamheten ska bidra till att sänka kostnaden för statsskulden har därmed uppnåtts sett över hela utvärderingsperioden. I utvärderingsrapporten framför ESV att det är önskvärt att frågan om positionstagande i riktlinjerna framöver avhandlas tillsammans med valutaskuldens andel i stort. I regeringens riktlinjer för förvaltningen av statsskulden behandlas både positionstagandena och valutaskuldens andel. Tabell 4.1 Resultat för positionstagningen Miljoner kronor 2017 2018 2019 2020 2021 Totalt Genomsnitt Egen löpande positionstagning 13 11 14 39 16 93 19 Extern positionstagning -115 -26 0 0 0 -141 -28 Totalt löpande positionstagning -102 -15 14 39 16 -48 -10 Position för starkare krona 73 20 278 -101 271 Positionstagning totalt -102 58 34 317 -85 223 45 Källa: Riksgäldskontoret 4.5 Upplåning på privatmarknaden Regeringens bedömning: Under utvärderingsperioden 2017-2021 har upplåningen på privatmarknaden inte medfört någon besparing utan tvärtom har upplåningen resulterat i merkostnader varje år. Riksgäldskontoret bör även i fortsättningen ha möjlighet och skyldighet att bedriva privatmarknadsupplåning om denna bedöms som effektiv utifrån det överordnade målet. Skälen för regeringens bedömning: De senaste årens låga räntenivåer har medfört att privatmarknadsupplåningen inte bidragit till målet att minska kostnaderna för statsskulden i förhållande till motsvarande upplåning på institutionsmarknaden. Regeringen förlängde därför målperspektivet för privatmarknadsupplåningen i riktlinjerna för 2017, men tog sedan bort skrivningen om upplåning på privatmarknaden i riktlinjerna för 2019. Regeringen bedömde att Riksgäldskontoret både har en möjlighet och en skyldighet att bedriva privatmarknadsupplåning om denna bedöms som effektiv utifrån det överordnade målet även utan någon specifik riktlinje för just privatmarknadsupplåningen. Under utvärderingsperioden har upplåningen på privatmarknaden inte medfört någon besparing utan upplåningen har samtliga år resulterat i merkostnader. För perioden 2017-2021 uppgick merkostnaden till totalt 51 miljoner kronor (se tabell 4.2). Tabell 4.2 Merkostnad av privatmarknadsupplåningen Miljoner kronor 2017 2018 2019 2020 2021 Totalt Premieobligationer 21 3 4 4 3 35 Riksgäldsspar 4 3 5 3 2 16 Summa besparing 25 6 9 8 5 51 Källa: Riksgäldskontoret Anm.: Ett positivt belopp motsvarar en merkostnad relativt motsvarande upplåning på den institutionella marknaden. På grund av avrundning summerar inte summan till samma som delarna. År 2016 beslöt Riksgäldskontorets styrelse att inte ge ut premieobligationer tills vidare mot bakgrund av att det låga ränteläget medförde att upplåningsformen var olönsam i jämförelse med upplåning på de institutionella marknaderna. Motsvarande sänkning av upplåningskostnaderna i premieobligationer som på de institutionella marknaderna har inte varit möjlig eftersom de villkor som kunderna (främst privatpersoner) möter på marknaden för räntesparande inte försämrats i samma utsträckning. Beslutet påverkade inte Riksgäldskontorets förmåga att snabbt kunna låna stora belopp, då den beredskapen upprätthålls genom närvaro på de institutionella marknaderna i Sverige och internationellt. Under 2021 förföll den sista utestående premieobligationen och därmed var upplåningen på privatmarknaden avvecklad. Kostnaden för utestående premieobligationslån var fortsatt högre jämfört med motsvarande upplåning på den institutionella marknaden. Det beror på att lånet emitterades med förlust. Därtill fanns fasta kostnader för systemstöd och tjänster som krävts för att upprätthålla verksamheten tills dess att den sista premieobligationen förföll. 4.6 Lån för att tillgodose behovet av statslån Regeringens bedömning: Det har inte funnits skäl att ta upp lån för att tillgodose behovet av statslån under utvärderingsperioden 2017-2021. Riksgäldskontoret har inte tagit upp några extra lån för detta ändamål. Skälen för regeringens bedömning: Möjligheten att emittera lån för att tillgodose behovet av statslån har sin bakgrund i den kraftiga efterfrågeökning för statspapper som uppstod efter den internationella finanskrisen 2008. Mot den bakgrunden infördes den 30 oktober 2008 ett nytt upplåningsändamål i dåvarande 1 § första stycket 4 lagen (1988:1387) om statens upplåning och skuldförvaltning (nuvarande 5 kap. 1 § första stycket 4 budgetlagen [2011:203]). Detta gjordes för att tillgodose behovet av statslån med olika löptid. Från och med riktlinjerna från 2009 får den utestående volymen för ändamålet maximalt uppgå till ett värde av 200 miljarder kronor. I riktlinjerna framgår att statslån endast får nyttjas om det är påkallat på grund av hot mot den finansiella marknadens funktion och att placering av medel som tagits upp genom lån för att tillgodose behovet av statslån bör vägledas av de principer som anges i lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. Under utvärderingsperioden 2017-2021 har det inte uppstått hot mot den finansiella stabiliteten som motiverat extra emissioner av statslån. Riksgäldskontoret har under utvärderingsperioden inte heller tagit upp lån för detta ändamål. 4.7 Prognoser över lånebehovet Regeringens bedömning: Riksgäldskontoret prognoser har under utvärderingsperioden inte avvikit nämnvärt från andra myndigheters prognoser. Skälen för regeringens bedömning: Förutom Riksgäldskontoret gör Konjunkturinstitutet, ESV och regeringen prognoser på statens nettolånebehov. De olika myndigheternas prognoser har olika syfte. Prognosmetoderna och tidshorisonten i prognoserna skiljer sig också åt. Under utvärderingsperioden uppvisar myndigheterna relativt likartade prognoser (se även skr. 2019/20:104 s. 44 f.). Det är viktigt att beakta att statsskuldens utveckling påverkas av en mängd faktorer (se avsnitt 2.1) och det är därför svårt att prognostisera lånebehovet. I tabell 4.3 redovisas skillnaden mellan respektive myndighets prognos för de senaste två åren i utvärderingsperioden och utfallet i absoluta värden. För 2020 lämnade Riksgäldskontoret och ESV sina prognoser precis innan covid-19-pandemin bröt ut, medan regeringen och Konjunkturinstitutet lämnade sina prognoser först efter pandemiutbrottet. Detta fick stora effekter på skillnaden mellan prognos och utfall. I sammanhanget avvek inte Riksgäldskontorets prognoser nämnvärt från de andra myndigheternas bedömningar. Tabell 4.3 Prognoser över statens nettolånebehov Miljarder kronor 2020 2021 Regeringen1 190 (221) 140 (-78) Riksgäldskontoret2 14 (221) 63 (-78) ESV3 14 (221) 64 (-78) Konjunkturinstitutet4 205 (221) -10 (-78) Källa: Finansdepartementets egna beräkningar, Riksgäldskontoret, ESV och Konjunkturinstitutet. Anm: Utfall inom parentes. 1 Regeringens prognos för 2020 och 2021 är från den 9 april 2020 respektive den 8 april 2020. 2 Riksgäldskontorets prognos för 2020 och 2021 är från den 18 februari 2020 respektive den 24 februari 2021. 3 ESV:s prognos för 2020 och 2021 är från den 24 mars 2020 respektive den 25 mars 2021. 4 Konjunkturinstitutets prognos för 2020 och 2021 är från den 1 april 2020 respektive den 31 mars 2021. 5 Utvärdering av statsskuldsförvaltningens mål Målet för statsskuldspolitiken är att statens skuld ska förvaltas så att kostnaden för skulden långsiktigt minimeras samtidigt som risken i förvaltningen beaktas. Att exakt utvärdera om målet att låna till lägsta möjliga kostnad utan att ta för stora risker uppnåtts är inte möjligt. Anledningen är att det finns flera olika slags risker som statsskuldsförvaltningen har att hantera och att riskerna kan variera över tiden. Som ett led i utvärderingen av statsskuldsförvaltningens mål belyses i detta avsnitt kostnaden för statsskulden och riskerna i statsskuldsförvaltningen. Både riktlinjerna för statsskuldsförvaltningen och Riksgäldskontorets tillämpning av dessa påverkar hur väl målet uppfylls, men det kan vara svårt att särskilja de två samt att särskilja utvecklingen från omvärldsfaktorer. Därför i ett avslutande avsnitt i detta kapitel görs en sammantagen bedömning av måluppfyllelsen. 5.1 Statsskuldens kostnad Regeringens bedömning: Kostnaden för statsskulden ökade något 2018 i förhållande till 2017 men har därefter i huvudsak minskat. År 2021 ökade kostnaden marginellt, vilket huvudsakligen berodde på att kronan försvagades under det året. Detta påverkade i sin tur kostnaden för valutaskulden. Sett över hela utvärderingsperioden har kostnaden för statsskulden varit historiskt låg, vilket till stor del har berott på det låga ränteläget. Skälen för regeringens bedömning Inledning Från och med 2018 redovisar Riksgäldskontoret kostnaden för statsskulden utifrån värderingsprincipen upplupet anskaffningsvärde. Den principen följer internationell standard för redovisning av finansiella skulder och tillgångar som hålls till förfall och innebär att instrumenten värderas till sin genomsnittliga emissionsränta med löpande omvärdering av inflations- och valutakursrörelser. Statsskuldens kostnad 2021 var på en fortsatt låg nivå och uppgick till 9 miljarder kronor för 2021, vilket motsvarar 0,17 procent av BNP, och är ca 3 miljarder kronor högre än för 2020 (se tabell 5.1). Ökningen från 2020 beror huvudsakligen på att kronan försvagades under 2021, vilket påverkade kostnaden för valutaskulden. Under 2020 bidrog omvärderingseffekterna till att kostnaden för valutaskulden blev lägre jämfört med tidigare år. Sett över hela utvärderingsperioden har kostnaden för statsskulden varit historiskt låg. Detta beror till stor del på det låga ränteläget, vilket även ESV anför i utvärderingsrapporten. Tabell 5.1 Kostnaden för statsskulden Miljarder kronor Skuldslag 2017 2018 2019 2020 2021 Snitt 5 år Nominell skuld 6 8 6 6 4 6 Real skuld 8 7 6 2 2 5 Valutaskuld -3 6 2 -2 2 1 Totalt 12 20 14 6 9 12 Källa: Riksgäldskontoret Kostnaden som genomsnittlig effektiv ränta Kostnaden för statsskulden kan även ställas i relation till den utestående skulden. På så sätt erhålls en slags genomsnittlig effektiv ränta. Kostnaden varierar mellan olika skuldslag, bl.a. för att löptiden skiljer sig åt. Under 2021 var kostnaden lägst för den nominella kronskulden, vilket även var den lägsta kostnaden för nominell skuld under hela utvärderingsperioden. Kostnaden för realskulden 2021 var oförändrad jämfört med 2020. Inflationsuppräkningen uppgick till omkring 2,8 procent 2021, en ökning från 0,3 procent 2020. Kostnaden för valutaskulden ökade 2021 jämfört med 2020 på grund av att kronan försvagades mot valutorna i valutaskulden. Kostnaden var i genomsnitt lägst för nominell kronskuld och högst för real kronskuld sett till hela utvärderingsperioden. Tabell 5.2 Kostnaden för statsskulden som genomsnittlig effektiv ränta Procent Skuldslag 2017 2018 2019 2020 2021 Snitt 5 år Standardavvikelse 5 år Nominell skuld 0,9 1,3 1,0 0,9 0,6 0,9 0,2 Real skuld 3,9 3,1 2,7 1,1 1,1 2,4 1,1 Valutaskuld -2,0 4,9 2,7 -2,2 2,7 1,2 2,8 Totalt 1,1 2,1 1,6 0,6 0,8 1,3 0,5 Källa: Riksgäldskontoret Räntebetalningar På statsbudgeten redovisas statsskuldsräntorna utgiftsmässigt, vilket i princip motsvarar räntebetalningar. Måttet bygger på en nominell värderingsprincip för statsskulden och är direkt kopplat till kassaflöden. Räntebetalningarna finansieras via utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. anslag 1:1 Räntor på statsskulden. Som framgår av figur 5.1 har räntebetalningarna varierat kraftigt under utvärderingsperioden. Figur 5.1 Räntekostnaden för statsskulden Källa: Riksgäldskontoret Räntebetalningarna uppgick i genomsnitt till 13 miljarder kronor per år under utvärderingsperioden. Nivån för de kassamässiga räntorna är historiskt låg till följd av att räntorna, som fallit under en lång period, successivt fått genomslag i räntebetalningarna. Räntebetalningarna minskade 2021 jämfört med 2020, med 20,9 miljarder kronor vilket, utöver de låga räntorna, även berodde på att Riksgäldskontoret betalade ut relativt mycket inflationskompensation under 2020. När en realobligation förfaller eller köps tillbaka av Riksgäldskontoret betalas kompensation för den inflation som varit sedan obligationen gavs ut. I slutet av 2020 förföll dessutom obligationer med hög kupongränta och kupongbetalningarna blev därför lägre 2021. Därtill var kursförlusterna i samband med återköp av obligationer lägre under 2021 än föregående år. Realobligationer dyrare än nominella 2021 Det kalkylmässiga resultatet av realupplåningen beskriver kostnadsskillnaden mellan reala och nominella statsobligationer. Beräkningsmetoden som det kalkylmässiga resultatet baseras på är en ex-post indikator för kostnadsskillnaden och det finns ett flertal praktiska och teoretiska skäl till varför detta resultat måste tolkas med försiktighet. För 2020 gav realskulden upphov till en kalkylmässig besparing på 3 miljarder kronor. Besparingen berodde bl.a. på att inflationsuppräkningen på 0,28 procent 2020 var betydligt lägre än den genomsnittliga breakeven-inflationen för realskulden vid ingången av året. För 2021 gav realskulden upphov till en merkostnad på 2,8 miljarder kronor. Det beror främst på att inflationsuppräkningen på 2,81 procent 2021 var betydligt högre än den genomsnittliga breakeven-inflationen för realskulden vid ingången av året, som var kring 1,6 procent. Ränteswappar Riksgäldskontoret använder ränteswappar för att justera den nominella kronskuldens löptid utan att påverka den underliggande finansieringen i statspapper. Eftersom löptiden för skulden ökat successivt har användningen av ränteswappar som förkortar löptiden minskat. Volymen av nya ränteswappar har de senaste åren varit runt 5 miljarder kronor. Sammantaget gav användningen av ränteswappar upphov till lägre kostnader för statsskulden under utvärderingsperioden. Endast en liten del av effekten beror på själva användningen av just ränteswappar, utan effekten i det kalkylmässiga resultatet för ränteswappar beror främst på oväntade ränterörelser, skillnaden mellan den förväntade ränteutvecklingen då swappen ingicks och den realiserade rörliga räntan under swappens löptid. Lägre korträntor än förväntat är sammanfattningsvis det som främst bidrar till att ränteswapparna gett upphov till en nettointäkt. Likviditeten på statsobligationsmarknaden För en väl fungerande statsobligationsmarknad är likviditeten en viktig faktor. Med begreppet likviditet avses lite övergripande möjligheten att genomföra en transaktion snabbt, till rimlig kostnad och med liten prispåverkan. Likviditet är dock ett vitt begrepp som kan avse både marknadslikviditet och finansieringslikviditet. Marknadslikviditet kan dels åsyfta att en mängd värdepapper kan omsättas utan att priset påverkas, dels en marknad med små transaktionskostnader. Finansieringslikviditet avser hur lätt en ny aktör kan finansiera sin verksamhet, såsom emittera en ny obligation. Båda begreppen är nära sammanlänkade och båda ingår ofta i olika definitioner av likviditet. Som emittent verkar Riksgäldskontoret på primärmarknaden och obligationerna säljs sedan vidare till andra investerare på sekundärmarknaden. Likviditeten på sekundärmarknaden har stor betydelse för likviditeten på primärmarknaden och för att marknaden för statspapper som helhet ska fungera bra. Om omsättningen och likviditeten i sekundärmarknaden minskar kommer prisbildningen i marknaden att försämras, vilket leder till mer volatila priser och ökad osäkerhet för alla aktörer. På lång sikt kan detta riskera att leda till högre upplåningskostnader för staten och större svårigheter att attrahera investerare. I likhet med att begreppet likviditet har en vid definition finns det heller inte ett enskilt mått som kan fånga alla dimensioner av likviditet, utan olika dimensioner kan uppskattas med olika mått. Exempel på mått är transaktionsbaserade indikatorer som främst mäter omedelbarheten såsom hur lång tid det tar att sälja eller köpa en viss volym, omsättningsbaserade indikatorer som fokuserar på information om transaktionsvolym där högre omsättning innebär högre likviditet och prisbaserade indikatorer som beräknas med information om transaktionspriser och främst används för värdepapper som handlas ofta. Avsaknaden av ett mått som mäter alla likviditetens dimensioner medför att likviditeten är svår att uppskatta. I Riksgäldskontorets undersökningar bland marknadsaktörerna får likviditeten på statspappersmarkanden låga betyg, se avsnitt 4.3. I ESV:s utvärderingsrapport hänvisas till en studie från Finansinspektionen (2020) där ett försök till en sammansatt likviditetsindikator, som aggregerar flera olika mått av likviditet, tagits fram (Fi Analys 2020:21 Nya likviditetsindikatorer för räntemarknaden). Finansinspektionens sammansatta likviditetsindikator visar att likviditeten förbättrades efter statsskuldskrisen i euroområdet 2012 för att sedan vara stabil till 2018 då den försämrades på nytt och har blivit kvar på en lägre nivå sedan dess. ESV framför att förklaringen till att volymen statsobligationer har minskat de senaste åren är kombinationen av att Riksbanken köpt statsobligationer och att Riksgäldskontoret dragit ned emissionsvolymen, med undantag för 2020, se avsnitt 2.1. ESV lyfter vidare fram att en annan förklaring till den försämrade likviditeten som ofta nämns av marknadsaktörerna är nya finansiella regleringar. De nya regleringarna uppges ha ökat kapitalkostnaderna för bankerna, vilket påverkat deras vilja att agera marknadsgarant när det uppstår skillnad i utbud och efterfrågan på marknaden. Samtidigt uppger ESV att det finns studier som hävdar att motståndskraften på obligationsmarknaderna har förbättrats tack vare de nya reglerna eftersom marknadsgaranternas motståndskraft ökat. Den ökade motståndskraften minskar risken för att marknadslikviditeten ska försämras kraftigt i ett stressat scenario. På kort sikt kan Riksgäldskontoret underlätta likviditeten på statspappersmarknaden genom den obegränsade repofaciliteten som myndigheten redan erbjuder. Ett för stort beroende av den kan dock leda till stora överskott i likviditetsförvaltningen, så som skedde 2017. Trots att den upplevda likviditeten på marknaden stadigt försämrats under utvärderingsperioden, är volymen repor lägre 2020 och 2021. ESV menar att det tyder på ändrat beteende hos marknadens parter, t.ex. ett ökat byte dem emellan. ESV anser därför att Riksgäldskontoret fortsatt bör följa frågan hur den obegränsade repofaciliteten påverkar finansieringen av skulden, och om den i dag räcker för att täcka upp den minskande likviditeten på marknaden. På längre sikt skulle en lösning på problemet vara att öka upplåningen i ett eller flera skuldslag. Frågan om staten ska ha möjlighet att överupplåna analyserades bl. a. av Statsskuldsutredningen 2013-2014 (se betänkandet Översyn av statsskuldspolitiken [SOU 2014:8]). Utredningen föreslog att det ska vara möjligt för staten att överupplåna i syfte att upprätthålla den svenska statspappersmarknaden, som en försäkring för att staten ska ha goda möjligheter att låna i framtiden om behov skulle uppstå, men det skulle även komma det finansiella systemet till del. ESV framför i sin granskning att med en riktigt låg statsskuld är det troligen inte möjligt eller effektivt att ha för många upplåningskanaler utan fokus måste ligga på de viktigaste. Detta är något ESV även framfört i tidigare utvärderingar. Innan överupplåning diskuteras bör det i stället övervägas att skära ner upplåningen i något skuldslag. Den nominella statsobligationsmarknaden är viktigaste upplåningskanalen, så om den ska stärkas måste det enligt ESV ske på realobligationernas bekostnad. Likviditeten på realobligationsmarknaden beskrivs som ett problem av marknadsaktörerna. Vidare framför ESV att om volymen nominella obligationer ska öka krävs en analys av hur liten volym realobligationer som är möjlig för att marknaden för realobligationer fortsatt ska vara likvid och även om realobligationer över huvud taget ska ingå i sammansättningen. 5.2 Risker i statsskuldsförvaltningen Regeringens bedömning: Det övergripande riskmåttet ska enligt regeringens riktlinjer för statsskuldens förvaltning vara variationen i kostnadsmåttet för skulden. Variationen mätt som standardavvikelsen för kostnaden av statsskulden som helhet har under utvärderingsperioden varit låg och i nivå med variationen för tidigare femårsperioder efter 2014. Ränteomsättningsrisken avser risken att räntan på skulden snabbt ökar om marknadsräntorna stiger. Risken påverkas av hur stor andel av statsskulden som består av korta och rörliga lån. Löptiden för statsskulden mätt som duration har blivit något längre under utvärderingsperioden, den har ökat från 4,5 till 5,3 år, samtidigt som variationen i löptid mellan enstaka år varit låg. Sammantaget har detta haft en gynnsam påverkan på ränteomsättningsrisken. Refinansieringsrisken i termer av lån som löper till förfall de närmaste tolv månaderna visade på en tydlig nedåtgående trend från 2017 fram till starten av pandemin. Därefter ökade nivån något, dels på grund av strategin att hantera det ökade lånebehovet med ökad kortfristig upplåning, dels som en följd av två större obligationsförfall i december 2020. Sedan 2020 har nivån varit relativt konstant. Skälen för regeringens bedömning Inledning Det finns inte något enskilt mått som beskriver den sammantagna risken i statsskuldsförvaltningen. I stället redovisas olika typer av risker, varav de främsta är ränteomsättningsrisk, refinansieringsrisk och finansieringsrisk samt motpartsrisk. Riskerna i statsskuldsförvaltningen begränsas även på flera olika sätt i regeringens riktlinjer och i Riksgäldskontorets strategier för upplåning och marknadsvård. Risken mätt som variation i genomsnittlig kostnad På övergripande nivå definieras risken i statsskulden som dess bidrag till variationer i budgetsaldot och statsskulden. Risken mäts då i termer av standardavvikelse av den genomsnittliga emissionsräntan. I tabell 5.3 redovisas risken för de olika skuldslagen och av denna framgår att kostnadsvariationen är låg, även om den är något högre för valutaskulden än för kronskulden. Det beror främst på variationer i valutakurser men även på den kortare löptiden i valutaskulden. Vid en jämförelse av standardavvikelsen för kostnaden under utvärderingsperioden med femårsperioder före 2017 kan det konstateras att variationen varit ungefär den samma för samtliga femårsperioder efter 2014. Tabell 5.3 Standardavvikelsen för kostnaden av statsskulden i femårsperioder, 2014-2021 Kostnaden som genomsnittlig effektiv ränta, procent 2014-2018 2015-2019 2016-2020 2017-2021 Nominell kronskuld 0,4 0,3 0,2 0,2 Real kronskuld 1,0 0,9 1,4 1,1 Valutaskuld 3,7 2,6 3,1 2,8 Totalt 1,0 0,4 0,6 0,5 Källa: Riksgäldskontoret Ränteomsättningsrisken minskade under utvärderingsperiodens första år Med ränteomsättningsrisk menas risken att räntan på skulden snabbt stiger om marknadsräntorna rör sig uppåt. Ju större andel av skulden som består av korta och rörliga lån desto känsligare är statsskulden för förändrade marknadsräntor. En viktig faktor i avvägningen mellan kostnad och risk är löptidspremien, vilket motsvarar den strukturella besparingen av att låna i korta löptider jämfört med långa löptider. De senaste åren har löptidspremien minskat. I figur 4.3 i avsnitt 4.2 visas löptiden för statsskulden i termer av duration. Av denna framgår att durationen varit relativt konstant över utvärderingsperioden men ökade något mellan 2017 och 2020. Detta för att avkastningskurvan varit relativt flack i flera år vilket gjort att kostnadsfördelarna med att låna på kort sikt inte varit lika starka, se avsnitt 2.2. Löptiden för hela statsskulden, mätt som duration, har ökat från 4,5 till 5,3 år mellan 2017 och 2021. Samtidigt har variationen i löptid mellan enstaka år varit låg. En längre duration innebär att ränteomsättningsrisken minskar eftersom en mindre andel av skulden omsätts varje år. Sammantaget har förlängningen av löptiden under utvärderingsperioden haft en gynnsam påverkan på ränteomsättningsrisken. Refinansieringsrisken ökade under 2020 Refinansieringsrisk avser risken för att förfallande lån inte kan ersättas med nya lån annat än till märkbart högre kostnader eller i värsta fall inte refinansieras över huvud taget. Refinansieringsrisken anses därför vanligtvis bli högre ju större lån som förfaller den närmaste tiden. Detta är dock delvis en förenkling eftersom Riksgäldskontoret inte finansierar obligationsförfall genom att vid förfall ge ut en ny obligation. Refinansieringsrisken sprids i stället ut över tid genom långsiktig låneplanering och jämnt fördelade emissionsvolymer i regelbundna auktioner. Gamla obligationslån ersätts ofta innan de förfaller. Den refinansieringsrisk som beror på förfallande lån bör dock ändå beaktas. I figur 5.2 visas refinansieringsrisken, dvs. hur stor andel av statsskulden som förfaller inom tolv månader. En högre andel som ska refinansieras det närmaste året innebär högre refinansieringsrisk. Samtidigt bidrar även en högre andel förfall det närmaste året till flexibilitet att hantera en ökad osäkerhet i nettolånebehovet. Figur 5.2 Refinansieringsrisk mätt som andelen lån som förfaller inom tolv månader Källa: Riksgäldskontoret Refinansieringsrisken visar på en tydlig kalendervariation med uppgångar runt årsskiftena som en följd av omfattande penningmarknadsupplåning. Detta beror på att staten har stora betalningar i december. Refinansieringsrisken visade på en tydlig nedåtgående trend från 2017 fram till starten av pandemin då trenden bröts. Ökningen från 2020 är dels en följd av strategin att hantera det ökade lånebehovet med ökad kortfristig upplåning, dels en följd av två större obligationsförfall i december 2020. Sedan 2020 har nivån varit relativt stabil. En stor del av skulden förfaller normalt under det närmaste året, på grund av den omfattande likviditetsförvaltningen och hanteringen av säsongsmässiga svängningar i nettolånebehovet. I övrigt är förfalloprofilen förhållandevis jämn upp till 10 år. Undantaget är vidareutlåningen till Riksbanken som är koncentrerad till de närmaste två åren. Under 2021 emitterade Riksgäldskontoret 10 miljarder kronor i en 50-årig obligation med förfall 2071. Motpartsrisk Med motpartsrisk avses risken att motparten i en transaktion inte kan fullgöra sina förpliktelser. Sådan risk uppstår dels vid placering av överskott i likviditetsförvaltningen, dels när Riksgäldskontoret gör derivattransaktioner utan central motpartsclearing. Hur risken hanteras skiljer sig åt mellan placeringar och derivattransaktioner, men gemensamt är att Riksgäldskontoret ställer minimikrav på motpartens kreditbetyg. För att hantera motpartsrisken inom likviditetsförvaltningen finns limiter baserade på motpartens kreditvärdighet som begränsar exponering och löptid för de placeringar som görs. Exponeringslimiterna består av en baslimit samt en utökad limit. Riksgäldskontoret kan besluta om att den utökade limiten ska gälla under en begränsad period. Under 2020 ställdes högre krav på flexibilitet inom likviditetsförvaltningen på grund av turbulensen på de finansiella marknaderna till följd av pandemin. Riksgäldskontorets styrelse beslutade då att höja de maximala exponeringslimiterna under den utökade limit som riksgäldsdirektören kan besluta om. Den utökade limiten nyttjades dock inte under året. Placeringsbehovet var under 2020 lägre än under 2019, men det förekom perioder med stora placeringsbehov. Under 2020 beslutade Riksgäldskontoret därför att under en period utöka det sammanlagda extrautrymmet för totala placeringar över natten (s.k. overnight-placeringar). Syftet var att möjliggöra en effektiv hantering av stora placeringsbehov inför kommande obligationsförfall under marknadsförutsättningar där stor efterfrågan på säkra penningmarknadstillgångar medförde svårigheter för Riksgäldskontoret att placera överskotten inom de beslutade motpartslimiterna. Inte heller denna utökade limit nyttjades dock, utan överskottet kunde placeras inom ordinarie limiter. Under 2021 förekom perioder med stora placeringsbehov men placeringarna gjordes med motparter med god kreditvärdighet och överskotten kunde hanteras inom ordinarie limiter. För att kunna göra derivattransaktioner utan central motpartsclearing krävs enligt Riksgäldskontorets interna regelverk ett bilateralt avtal med motparten, ett s.k. ISDA-avtal med nedgraderingsklausul och ett Credit Support Annex (CSA). För att begränsa motpartsrisken har Riksgäldskontoret även en undre gräns på A- för en motparts sammanvägda långfristiga kreditbetyg. Under 2020 tillämpades ett undantag från kravet i finans- och riskpolicyn om ömsesidiga tröskelvärden på noll i Riksgäldskontorets CSA-avtal. Riksgäldskontorets styrelse beslutade 2019 att medge ett sådant undantag för att möjliggöra en effektiv hantering av de konsekvenser som Storbritanniens utträde ur EU fick för Riksgäldskontorets brittiska derivatmotparter och myndighetens handel med dessa. Under 2021 skedde endast ett fåtal ändringar i de sammanvägda kreditbetygen för de motparter som Riksgäldskontoret använder. Samtliga ändringar var i form av höjda kreditbetyg. Utöver dessa risker finns det flera andra risker som Riksgäldskontoret måste beakta i förvaltningen. Riksgäldskontoret redovisar olika typer av finansiella risker i sin finans- och riskpolicy (se tabell 5.4). Tabell 5.4 Olika typer av finansiell risk enligt Riksgäldskontorets finans- och riskpolicy Marknadsrisk Ränterisk Risken att värdet på tillgångar och skulder förändras på ett ofördelaktigt vis då räntenivåer ändras. Valutarisk Risken att värdet på tillgångar och skulder förändras på ett ofördelaktigt vis då växelkurser ändras. Inflationsrisk Risken för förlust i nominella termer på grund av att inflationen blir högre än förväntat. Kreditrisk Avvecklingsrisk Risken att den ena parten vid avvecklingstillfället inte fullföljer sina åtaganden, dvs. inte levererar valuta eller värdepapper efter att den andra parten redan uppfyllt sina åtaganden. Motpartsrisk Risken att motparten i en transaktion inte fullgör sina förpliktelser. Avvecklingsrisk är en form av motpartsrisk. Landrisk Risker knutna till när affärer görs med en motpart i ett specifikt land. Riskerna avser huvudsakligen ett lands förmåga att sköta sina yttre förpliktelser, förväntningarna på den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet, den politiska stabiliteten samt landets lagstiftningsmiljö. Systemrisk Risken att problem hos en eller flera aktörer sprider sig till andra parter och orsakar generella problem i det finansiella systemet Likviditetsrisk Refinansieringsrisk Svårt och/eller kostsamt att ersätta förfallande lån Finansieringsrisk Risken att det blir svårt och/eller kostsamt att ta upp ny finansiering. Marknadslikviditetsrisk Risken att det inte går att realisera eller täcka sin position till gällande marknadspris, eftersom marknaden inte är tillräckligt djup eller inte fungerar på grund av någon störning. Källa: Riksgäldskontorets finans- och riskpolicy Anm.: Tabellerna beskriver endast delar i den finansiella risken. I finans-och riskpolicyn finns ytterligare risker beskrivna. I utvärderingsrapporten anför ESV att risken i statsskulden inte framgår lika tydligt som redovisningen av statsskuldens kostnad i Riksgäldskontorets underlag för utvärdering. Det saknas en samlad diskussion om hur risken har påverkats av skuldens sammansättning och löptid. Regeringen anser, i likhet med ESV, att det är viktigt att Riksgäldskontorets underlag så tydligt som möjligt redovisar risken i statsskulden. Som ESV framför är dock risken i skulden svårare att kvantifiera än kostnaden. 5.3 Sammantagen bedömning av kostnaderna och riskerna i förvaltningen av statsskulden Regeringens bedömning: Såväl regeringens riktlinjer för statsskuldens förvaltning som Riksgäldskontorets tillämpning av riktlinjerna har i allt väsentligt legat i linje med målet för statsskuldspolitiken, att långsiktigt minimera kostnaden med beaktande av risk. Skälen för regeringens bedömning: I de årliga riktlinjebesluten styr regeringen avvägningen mellan kostnad och risk på en övergripande nivå i statsskuldsförvaltningen med utgångspunkt i det lagfästa målet för statsskuldspolitiken. Främst görs avvägningen genom val av statsskuldens löptid. På senare år har kostnadsfördelen med att välja räntor med kortare löptider bedömts minska och räntenivåerna har dessutom varit mycket låga. Historiskt sett har en kortare löptid inneburit lägre genomsnittlig kostnad än en längre löptid. Andra viktiga parametrar som påverkar kostnaden för statsskulden är statsskuldens storlek och förväntad utveckling, liksom räntenivåerna vid den tidpunkt som skuldinstrumenten ges ut. Eftersom en del av statsskulden är exponerad mot utländsk valuta påverkar även valutakursrörelser statsskuldens kostnad, och realskuldens kostnader påverkas av hur inflationen (mätt med konsumentprisindex) utvecklas. Att exakt utvärdera om målet att låna till lägsta möjliga kostnad utan att ta för stora risker uppnåtts är inte möjligt. Det finns flera olika slags risker som statsskuldens förvaltning har att hantera som därtill kan variera över tiden. Även riktlinjerna för statsskuldsförvaltningen och Riksgäldskontorets tillämpning av dessa påverkar hur väl målet uppfylls, men det kan vara svårt att särskilja de två samt att särskilja utvecklingen från omvärldsfaktorer. Som framgår av avsnitt 4 har Riksgäldskontorets förvaltning av statsskulden i allt väsentligt följt regeringens riktlinjer under utvärderingsperioden. Regeringen konstaterar även att kostnaden för statsskulden, sett över hela utvärderingsperioden, varit historiskt låg (se avsnitt 5.1). Vidare har variationen i kostnadsmåttet för statsskulden som helhet varit låg och ränteomsättningsrisken har minskat när durationen ökat under utvärderingsperioden. Refinansieringsriskens nedåtgående trend bröts 2020 vid starten av pandemin, vilket delvis berodde på strategin att hantera det ökade lånebehovet med ökad kortfristig upplåning. Sedan 2020 har nivån varit relativ konstant (se avsnitt 5.2). Mot bakgrund härav bedömer regeringen sammantaget att såväl regeringens riktlinjer som Riksgäldskontorets tillämpning av riktlinjerna i allt väsentligt legat i linje med målet för statsskuldsförvaltningen, att långsiktigt minimera kostnaden med beaktande av risk. I utvärderingsrapporten gör ESV samma bedömning som regeringen gör. I rapporten framför ESV att det är svårt att utifrån de kostnader och risker som Riksgäldskontoret beskriver förstå hur kostnaden har påverkats av den valda risknivån. Den utvärdering och redovisning av kostnad och risk som Riksgäldskontoret tar fram för varje år bör därför utvecklas och kompletteras med alternativa beräkningar och känslighetsanalys, t.ex. partiella känslighetsanalyser. Enligt ESV skulle det underlätta förståelsen för kopplingen mellan kostnaden och risken i målet för statsskuldsförvaltningen. Regeringen delar ESV:s bedömning om att Riksgäldskontorets analyser är en viktig del i både förståelsen av kostnaden och av underlaget för valet av rätt balans mellan kostnad och risk. 6 Penningpolitik och statsskuldspolitik Regeringens bedömning: Förvaltningen av statsskulden har bedrivits inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer. Skälen för regeringens bedömning: Riksbanken har i de yttranden som lämnats avseende Riksgäldskontorets förslag till riktlinjer för statsskuldens förvaltning inte haft några invändningar mot något av förslagen för åren 2018-2021. Riksgäldskontorets förslag om ett höjt mandat för valutapositioner i riktlinjeförslaget för 2017 möttes av kritik från Riksbanken. Regeringen beslutade att inte genomföra Riksgäldskontorets förslag eftersom ett utökat mandat bedömdes kunna komma riskera att hamna i konflikt med den förda penningpolitiken (se även skr. 2019/20:104 s. 58). I Riksbankens yttrande över förslaget till riktlinjer för statsskuldens förvaltning 2019 framfördes inga synpunkter på förslagen. Riksbanken hade däremot synpunkter på Riksgäldskontorets åtgärd att använda kassamedel till att refinansiera lån till Riksbanken i stället för att ge ut nya obligationer i utländsk valuta. Riksgäldskontoret vidtog åtgärden för att minska kassaöverskottet som byggdes upp under 2017 då statens inkomster blev mycket större än prognostiserat bl.a. till följd av ökade kapitalplaceringar på skattekontot. Riksgäldskontoret bedömde att ytterligare reducering av de redan historiskt låga nivåerna skulle försämra statspappersmarknaden i en redan ansträngd situation samt leda till högre kostnad för statens upplåning och än sämre låneberedskap på längre sikt. Sammanfattningsvis bedöms förvaltningen av statsskulden ha bedrivits inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer. Ekonomistyrningsverkets rapport Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2017-2021 Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 april 2022 Närvarande: statsminister Andersson, ordförande, och statsråden Johansson, Hultqvist, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Strandhäll, Eneroth, Dahlgren, Hallberg, Nordmark, Sätherberg, Gustafsdotter, Axelsson Kihlblom, Farmanbar, Danielsson, Karkiainen Föredragande: statsrådet Karkiainen Regeringen beslutar skrivelse Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2017-2021