Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 6347 av 7186 träffar
Propositionsnummer · 1996/97:57 · Hämta Doc ·
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1995
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Skr. 57
Regeringens skrivelse 1996/97:57 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1995 Skr. 1996/97:57 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 28 november 1996 Göran Persson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen redogörs för tillämpningen under år 1995 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål. Innehållsförteckning 1 Ärendet och dess beredning................................. 3 2 Närmare om hemlig teleavlyssning ......................... 3 3 Närmare om hemlig teleövervakning ......................... 6 4 Slutsatser................................................. 6 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 november 1996 9 1 Ärendet och dess beredning Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel vid beivrande av brott finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken. Sådana bestämmelser finns även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Sistnämnda lag trädde i kraft den 1 juli 1991 och ersatte lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund, den s.k. terroristlagen. Tillämpningsområdet för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är för närvarande föremål för en översyn av en särskild utredare (Dir. 1996:64). I enlighet med riksdagens önskemål (bet. 1981/82:JuU54, rskr. 1981/82:298) redovisar regeringen årligen hur reglerna om teleavlyssning i rättegångsbalken har tillämpats. I samband med att reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ändrades den 1 september 1989 uttalades i lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:124 s. 55) att regeringens redovisning till riksdagen angående tillämpningen av bestämmelserna borde behållas och att en motsvarande redovisning beträffande hemlig teleövervakning borde lämnas. Regeringen lämnade den 21 september 1995 en redogörelse till riksdagen för tillämpningen under år 1994 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (skr. 1995/96:9, bet. 1995/96:JuU1, rskr. 1995/96:17). I samband med utskottsbehandlingen av den redovisningen uppdagades vissa brister i rapporteringen. Det handlade om två fall där åklagaren vänt sig direkt till domstol och fått avslag på sin framställan, vilket inte kommit till polisens kännedom. Justitieutskottet uttalade därvid att utskottet utgår från att regeringen ser till att det skapas gemensamma rapporte- ringsrutiner för Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i aktuella ärenden (bet. 1995/96:JuU1). Regeringen lämnar nu motsvarande redogörelse för år 1995. Redogörelsen bygger liksom tidigare år på uppgifter som Rikspolisstyrelsen har lämnat i en skrivelse till regeringen den 15 augusti 1996. Med anledning av de ovan nämnda bristerna i förra årets redogörelse har även Riksåklagaren i år i en skrivelse den 13 september 1996 till Justitiedepartementet lämnat uppgifter om antalet fall av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1995. Dessa uppgifter stämmer inte överens med uppgifterna från Rikspolisstyrelsen. Regeringen åter- kommer till detta under avsnitt 4. 2 Närmare om hemlig teleavlyssning Hemlig teleavlyssning innebär - sedan den 1 januari 1996 - att telemeddelanden som befordras till eller från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken). För att sådan avlyssning skall få ske krävs att någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Även försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott omfattas av bestämmelsen, om gärningen är belagd med straff (18 § andra stycket). För tillstånd till hemlig teleavlyssning krävs vidare att vissa andra rekvisit är uppfyllda. Så t.ex. måste åtgärden vara av synnerlig vikt för utredningen. Tvångsmedlet kan användas både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telefax och datakommunikation. Efter lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996 kan avlyssning numera, med vissa begränsningar, ske även utanför allmänt tillgängliga telenät. För alltvångsmedelsanvändning anses gälla tre allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen, är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna med åtgärden. Rikspolisstyrelsens redogörelse visar att domstol under år 1995, när det gäller förundersökning avseende grova narkotikabrott, har meddelat tillstånd att i hemlighet lyssna av kommunikation till eller från telefonapparater eller andra teleanläggningar som har innehafts eller använts av 333 misstänkta personer. Som jämförelse redovisas nedan antalet fall under åren 19691 - 1994. __________________________________________________________ -------------------------------------------------------------------- 1969 28 1978 102 1987 205 1970 39 1979 147 1988 210 1971 44 1980 220 1989 214 1972 34 1981 277 1990 214 1973 46 1982 313 1991 243 1974 44 1983 418 1992 258 1975 42 1984 414 1993 261 1976 64 1985 233 1994 309 1977 122 1986 213 __________________________________________________________ När det gäller andra grova brott där det enligt rättegångsbalken är tillåtet att använda hemlig teleavlyssning har detta skett i 83 fall under år 1995. Det har gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord och försök och förberedelse till mord, grovt rån samt medhjälp, försök, förberedelse och stämpling till detta brott, människorov och försök till grov allmänfarlig ödeläggelse. Antalet fall de närmast föregående åren var följande.2 __________________________________________________________ -------------------------------------------------------------------- 1983 17 1987 15 1991 31 1984 13 1988 15 1992 61 1985 6 1989 24 1993 84 1986 15 1990 13 1994 81 __________________________________________________________ Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1995 var knappt 50 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år var i antalet dagar 43 (1994), 43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44 (1989), 48 (1988), 54 (1987), 53 (1986) och 60 (1985). Avlyssningstiden varierar dock kraftigt. Under år 1995 förekom ett fall där avlyssningstiden var så kort som en dag, medan den i några fall pågick i över 7 månader. I ett fall pågick avlyssningen i 8 månader och 9 dagar. Avlyssningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 51 procent av fallen år 1995, vilket kan jämföras med knappt 52 procent av fallen 1994, drygt 56 procent 1993, 47 procent 1992, 48 procent 1991, 47 procent 1990, 51 procent 1989, 44 procent 1988, 68 procent 1987, 64 procent 1986 respektive 77 procent 1985. Avlyssningen har under år 1995 inte gett något resultat i fråga om den misstänkte i drygt 30 procent av fallen och avlyssningen har avbrutits med kvarstående misstanke i knappt 19 procent av fallen. Enligt Riksåklagarens uppgifter har det totala antalet fall av hemlig teleavlyssning under år 1995, dvs. både med anledning av grova narkotikabrott och andra grova brott, uppgått till 349. Detta är 67 fall mindre än vad Rikspolisstyrelsen redovisat. Regeringen kommenterar detta i avsnitt 4. Under år 1995 har det förekommit fyra fall där en ansökan om hemlig teleavlyssning lämnats utan bifall av domstolen eller där Rikspolisstyrelsen vid sin förhandsprövning har lämnat negativt besked (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 och 278). Även Riksåklagaren har uppgett att fyra ansökningar om hemlig teleavlyssning inte har vunnit bifall. 3 Närmare om hemlig teleövervakning Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram. Tvångsmedlet får enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken användas vid förundersökning i brottmål, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt gäller motsvarande regler som för hemlig teleavlyssning. Av Rikspolisstyrelsens redovisning framgår att det under år 1995 lämnades tillstånd i 44 fall till hemlig teleövervakning. Av dessa avsåg 33 fall narkotikabrott. Övriga fall avsåg grovt rån, medhjälp/försök till grovt rån, grovt bedrägeri, grov stöld, grovt mutbrott och förberedelse till mord/människorov. Under år 1994 lämnades 68 tillstånd, varav 62 fall avsåg narkotikabrott. Övriga fall avsåg grov stöld, grovt häleri och stämpling till grovt rån. Under år 1993 lämnades 60 tillstånd, varav 54 fall avsåg narkotikabrott, 3 fall mord och 3 fall andra brott. Den genomsnittliga tiden för teleövervakning under år 1995 var knappt 49 dagar. Motsvarande siffra för år 1994 var knappt 45 dagar och för år 1993 knappt 35 dagar. Tiderna för teleövervakning under år 1995 varierar mellan 3 dagar och knappt 8 månader. Teleövervakningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 52 procent av fallen. Övervakningen har inte gett något resultat i 25 procent av fallen och de fall där åtgärden har avbrutits med kvarvarande brottsmisstanke utgjorde knappt 23 procent. Motsvarande procentsatser för år 1994 var 28, 44 och 28 och för år 1993 35, 10 och 55. Under år 1995 har det inte förekommit något fall där en domstol har lämnat en ansökan om hemlig teleövervakning utan bifall och inte heller något fall där Rikspolisstyrelsen vid förhandsprövning har lämnat negativt besked. Enligt Riksåklagaren uppgår antalet ansökningar om tillstånd till hemlig teleövervakning under år 1995 till 41, varav 2 inte har vunnit bifall. 4 Slutsatser Av Rikspolisstyrelsens skrivelse framgår att tvångsmedlen, i likhet med tidigare år, främst har använts i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har använts då andra spaningsmetoder har prövats utan resultat eller redan från början befunnits otillräckliga. Huvudsyftet har alltjämt varit att avslöja den mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen av narkotika inom landet. Regeringen konstaterar att antalet teleavlyssningar på grund av misstanke om grov narkotikabrottslighet har ökat avsevärt sedan år 1969, då möjligheten att tillgripa detta tvångsmedel infördes. En markant ökning av antalet tillstånd kan noteras under början av 1980-talet. Fram till år 1990 låg sedan antalet tillstånd på en ganska konstant nivå motsvarande 1980 års nivå men har de senaste åren återigen ökat. Jämfört med antalet tillstånd år 1994 har det skett en ökning under år 1995 med 24 tillstånd. Regeringen konstaterar att mängden beslagtagen narkotika har ökat väsentligt de senaste åren. Antalet beslag av och mängden beslagtaget kokain har dock minskat kraftigt under år 1995. Det finns emellertid inga andra indikationer på att mängden kokain skulle ha minskat på den svenska marknaden. Beslagsmängden amfetamin och heroin år 1995 är den största som någonsin har redovisats. Regeringen noterar att den kraftiga ökning av mängden beslagtagen amfetamin som skedde år 1994 - från 142 kilo år 1993 till 210 kilo året därpå - alltså fortsätter och att beslagsmängden amfetamin år 1995 uppgick till drygt 278 kilo. Uppskattningsvis 60 procent av den i Sverige beslagtagna mängden amfetamin har tillverkats i östeuropa. Antalet beslag under år 1995 avseende amfetamin har, trots den ökade beslagsmängden, minskat något jämfört med år 1994. Antalet beslag av heroin har emellertid ökat kraftigt. Under år 1995 har mängden beslagtagen cannabis ökat väsentligt jämfört med det föregående året medan antalet beslag i princip är oförändrat. Regeringen konstaterar ånyo att det är alldeles uppenbart att läget på narkotikaområdet alltjämt är djupt oroande. Det kan därför inte komma i fråga att avstå från hemlig teleavlyssning i den angelägna kampen mot narkotikabrottsligheten. Hemlig teleavlyssning kan uppenbarligen inte heller avvaras i kampen mot annan grov brottslighet. Den relativt omfattande avlyssning som skett på grund av misstanke om bl.a. mord och grovt rån bekräftar detta. Det kan noteras att antalet tillstånd under år 1995 för annan grov brottslighet än narkotikabrott i princip är oförändrat jämfört med de två föregående åren. Det nu sagda innebär dock inte något ändrat ställningstagande när det gäller vikten av att värna om den personliga integriteten. Det är alltjämt angeläget att åtgärderna begränsas så långt som möjligt vad gäller både antalet avlyssningar och den tid som avlyssningen pågår. Som tidigare framhållits måste den framtida utvecklingen när det gäller hemlig teleavlyssning följas noggrant. Det kan emellertid konstateras att den hemliga teleavlyssningen även under år 1995 har varit framgångsrik. Som nämnts inledningsvis är reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning föremål för en översyn. Vad avser de redovisade siffrorna för hemlig teleövervakning är det främst, i likhet med tidigare år, vid förundersökningar rörande narkotikabrott som detta tvångsmedel kommer till användning. Det kan konstateras att den hemliga teleövervakningen under år 1995 dels har förekommit i avsevärt färre fall än under år 1994, dels har varit mycket framgångsrik. Hemlig teleövervakning har under år 1995 varit lika effektivt som hemlig teleavlyssning, vilket inte brukar vara fallet. Det är tydligt att hemlig teleövervakning utgör ett viktig redskap i den brottsutredande verksamheten, inte minst i kampen mot narkotika- brottsligheten. Vad gäller det förhållandet att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har redovisat olika uppgifter om antalet tillstånd m.m. är det enligt regeringens mening uppenbart att detta beror på att rapporterings-rutinerna inte är samordnade och att ärendena redovisas på olika sätt. Så till exempel kan ett avlyssningsärende redovisas som flera beslut om man i stället för att ta sikte på den misstänkte personen i ärendet ser till antalet teleanläggningar som omfattas av beslutet. Den möjligheten finns också att ett beslut om förlängning av ett tidigare beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning räknas som ett separat tillstånd av en myndighet medan den andra myndigheten endast beaktar det ursprungliga beslutet. Vidare kan det förhållandet att flera misstänkta personer omfattas av ett beslut ge upphov till skilda uppgifter när ärendet redovisas. Det kan också förekomma att en begäran från åklagaren om tillstånd till en tvångsåtgärd, som domstolen lämnar utan bifall, aldrig kommer till polisens kännedom. Rikspolisstyrelsens rapportering bygger på mångåriga och väl inarbetade rutiner mellan styrelsen och polismyndigheterna medan de uppgifter som Riksåklagaren har lämnat bygger på uppgifter som i efterhand och vid ett tillfälle inhämtats från landets åklagarmyndigheter. Av Riksåklagarens skrivelse framgår att redovisningen inte kunnat ske enligt de rutiner som Rikspolisstyrelsen tillämpar och att viss osäkerhet råder om den beräkningsgrund som tillämpats vid respektive åklagarmyndighet. Enligt regeringens mening är det nödvändigt att även Riksåklagaren lämnar underlag till regeringen. Regeringen konstaterar med anledning härav, i likhet med riksdagens justitieutskott, att det för framtiden måste skapas för Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemen- samma rapporteringsrutiner i aktuella ärenden (bet. 1995/96:JuU1). Regeringen har därför i dag givit dessa myndigheter i uppdrag att se till att så sker och att en gång om året före augusti månads utgång lämna regeringen en gemensam redogörelse för användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under föregående år. Uppdraget gäller även för myndigheternas rapportering avseende tillämpningen under år 1996. **FOOTNOTES** 1 Möjligheten att använda hemlig teleavlyssning vid misstanke om grova narkotikabrott infördes år 1969. 2 1986 års siffra innnefattar inte den telefonavlyssning som det året ägde rum i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 november 1996 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar skrivelse 1996/97:57 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1995.