Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:159 Skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 5 juni 1997 Göran Persson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att den skyldighet att i vissa fall ställa säkerhet för rättegångskostnader som föreskrivs i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader tas bort såvitt avser den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom Europeiska unionen (EU) eller i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). En sådan person föreslås vidare få samma rätt som svenska medborgare att kräva säkerhet för rättegångskostnader av en utländsk kärande. På motsvarande sätt likställs också juridiska personer bildade enligt lagstiftningen i ett land inom EU eller EES i övrigt med svenska juridiska personer. Ändringarna syftar i första hand till att bringa bestämmelserna i över- ensstämmelse med EG-fördraget och dess diskrimineringsförbud. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1998. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader 4 3 Ärendet och dess beredning 6 4 Gällande ordning 6 5 Behovet av en lagändring 8 6 Kostnadsmässiga konsekvenser 10 7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 10 8 Författningskommentar 11 Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag 12 Bilaga 2 Lagrådets yttrande 14 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 1997 15 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångs- kostnader. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för ut- ländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha föl- jande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om en utländsk medborgare som inte är bosatt här i landet eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala. Om en utländsk medborgare som inte har hemvist här i landet eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare, mot någon som har hemvist i Sverige eller mot en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala. Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande i ett ärende. Med svarande jämställs den som är tilltalad i brottmål och den som är sökandens motpart i ett ärende. Vid tillämpningen av denna lag likställs den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbets- området och juridiska personer som har bildats enligt ett sådant lands lagstiftning med svenska medborgare och svenska juridiska personer. Den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga om skyldig- heten att ställa säkerhet enligt denna lag vara likställd med en medborgare i den stat där han är bosatt. Den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga om skyldig- heten att ställa säkerhet enligt denna lag vara likställd med en medborgare i den stat där han har hemvist. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2. De nya bestämmelserna gäller också i mål som är anhängiga vid svensk domstol vid ikraftträdandet. Har säkerhet i ett sådant mål ställts av en kärande som inte längre omfattas av en skyldighet att ställa säkerhet, skall säkerheten återgå. 3 Ärendet och dess beredning Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) meddelade den 26 september 1996 ett förhandsavgörande där det klargjordes att bestämmel- serna i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader (i fortsättningen kallad 1980 års lag) inte är förenliga med EG-fördragets diskrimineringsförbud (målet C- 43/95 Data Delecta Aktiebolag och Ronny Forsberg mot MSL Dynamics Ltd). Presidenten i Svea hovrätt hade dessförinnan i ett brev till Justitiede- partementet påtalat att bestämmelserna i lagen inte borde gälla för käran- de från länder inom Europeiska unionen (EU) eller länder i övrigt inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I denna proposition föreslås en lagändring som avser att bringa 1980 års lag i överensstämmelse med EG-fördraget. Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och Sveriges Industriförbund har beretts tillfälle att yttra sig över ett utkast till lagrådsremiss med ett för- slag till ändring som i huvudsak överensstämmer med propositionens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt den föreslagna ändringen eller lämnat förslaget utan erinringar. Svea hovrätt och Sveriges Industriför- bund har lämnat synpunkter av lagteknisk karaktär. Yttrandena finns till- gängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju94/1344). Lagrådet Regeringen beslutade den 22 maj 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 1. Lagrådet föreslår två lagtekniska justeringar. Yttrandet finns i bilaga 2. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. 4 Gällande ordning En utländsk medborgare som inte är bosatt i Sverige eller en utländsk juridisk person som vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person skall på yrkande av svaranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom ett lagakraft- ägande avgörande kan bli skyldig att betala. Bestämmelser om detta finns i 1 § i 1980 års lag. Skyldigheten att ställa säkerhet gäller i både mål och ärenden. Med kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och en sökande i ett ärende och med svarande den som är tilltalad i brottmål och den som är motpart i ett ärende. Den som är statslös eller politisk flykting anses i fråga om skyldigheten att ställa säkerhet likställd med en medborgare i den stat där han är bosatt. Enligt 2 § behöver säkerhet inte ställas i mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrendetvist, ansökningsmål enligt 13 kap. 13 § vattenlagen (1983:291), växelmål och checkmål, mål som har tagits upp efter offentlig stämning och mål vid förvaltningsdomstol eller Marknadsdomstolen. Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom genstämning. Ett yrkande om säkerhet skall framställas senast när svaranden första gången skall föra talan i målet (se 4 §). När yrkandet om säkerhet har framställts skall domstolen förelägga käranden att inom en viss tid ställa säkerhet. Ställs inte säkerhet som godkänns av svaranden eller av domstolen skall talan avvisas. Enligt 3 § skall säkerhet enligt lagen bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två eller flera personer gemensamt, vara solidarisk. Med svarandens medgivande kan dock även annan säkerhet ställas. Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av den som domstolen utser. I 5 § anges att utländska medborgare och utländska juridiska personer är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet i den mån det har avtalats i internationella överenskommelser som är bindande för Sverige. Utländ- ska kärande skall också jämställas med svenska medborgare och svenska juridiska personer i fråga om rätten att kräva säkerhet om överenskom- melse finns om det. Med avtal som nyss nämnts skall jämställas åtagande som regeringen har gjort i förhållande till en annan stat eller del av stat vid ömsesidigt internationellt samarbete för indrivning av underhållsbi- drag. Av regeringens tillkännagivande (1996:625) om befrielse i vissa fall för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, m.m. framgår när bestämmelsen är tillämplig i förhållande till en viss stat och om det enligt överenskommelsen gäller särskilda villkor. 1980 års lag ersatte en lag från 1886 (1886:84 s. 14) om skyldighet för utländska medborgare att ställa säkerhet i rättegång vid svensk domstol. Enligt den gamla lagen var alla utländska medborgare skyldiga att, om det yrkades, ställa säkerhet för rättegångskostnader. Detta ansågs inte tillfredsställande och i den nya lagen undantogs därför de utlänningar som var bosatta i Sverige från den skyldigheten. Lagen ändrades också i vissa andra avseenden och genomgick en språklig omarbetning. Skyldigheten för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångs- kostnader skall ses mot bakgrund av att svenska domar i princip inte är verkställbara utomlands. Även om svaranden vinner målet kan han därför gå miste om ersättning för rättegångskostnader, om käranden saknar till- gångar i Sverige. Främmande stater, vars medborgare är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet i rättegång, har som regel åtagit sig att verkställa dom eller beslut angående rättegångskostnad som har med- delats här i landet. Motsvarande utfästelser har gjorts från svensk sida (se prop. 1985/86:161, bet. 1986/87:JuU2, rskr. 1986/87:18). Bestämmelser om verkställighet i Sverige av utländska rättegångskostnadsbeslut finns i lagen (1986:1042) om verkställighet av vissa utländska beslut om rätte- gångskostnader. När det gäller rättegångskostnadsbeslut som har meddelats i en stat som är medlem i EU eller EFTA, med undantag för beslut meddelade i Belgien, Grekland och Liechtenstein, kan internationell verkställighet numera också utverkas med stöd av bestämmelserna i 1988 års konven- tion om domstols behörighet och om verkställighet av domar på pri- vaträttens område (Luganokonventionen; jfr lagen [1992:794] med an- ledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen). När konventionen om Sveriges, Finlands och Österrikes anslutning till Brysselkonventio- nen, den parallella konvention om behörighet, erkännande och verkstäl- lighet av privaträttsliga domar som gäller mellan EU:s medlemsstater inbördes, har tillträtts av samtliga medlemsstater, kan detta ske inom hela EU. 5 Behovet av en lagändring Regeringens förslag: Den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom EU eller i ett annat land inom EES och juridiska personer bildade enligt ett sådant lands lagstiftning likställs vid tillämpningen av 1980 års lag med svenska medborgare och svenska juridiska perso- ner. Skälen för regeringens förslag: Frågan om förhållandet mellan 1980 års lag och Sveriges europeiska samarbete har aktualiserats i ett mål vid svensk domstol, vilket föranledde Högsta domstolen att begära ett för- handsbesked av EG-domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget (se av- snitt 3). I målet hade en brittisk juridisk person väckt talan mot en svensk medborgare och en svensk juridisk person om betalning för levererade varor. De svenska svarandena yrkade att det brittiska bolaget skulle fö- reläggas att ställa säkerhet för de rättegångskostnader det skulle kunna bli skyldigt att betala. I tingsrätt och hovrätt lämnades yrkandet utan bifall med hänvisning till att en tillämpning av 1980 års lag i enlighet med sva- randenas yrkande skulle strida mot Luganokonventionen. Hovrätten an- förde i sitt beslut att det måste anses strida mot de strävanden efter lika- behandling som kännetecknar Luganokonventionen och det för Sveriges del då gällande EES-avtalet om en part på grund av 1980 års lag skulle hindras att väcka en talan i Sverige som enligt Luganokonventionen en- dast kan väckas här. Högsta domstolen begärde hos EFTA-domstolen ett rådgivande yttrande i frågan om det stred mot EES-avtalet – i första hand artikel 4 – att av en kärande som är brittisk juridisk person kräva säkerhet för rättegångskostnad enligt 1980 års lag, när något motsvarande krav inte kan ställas på svenska juridiska personer. Sedan Sverige inträtt som medlem i EU riktades i stället motsvarande fråga till EG-domstolen med hänvisning till artikel 6 i EG-fördraget. EG-domstolens avgörande i målet innebär att artikel 6 i EG-fördraget skall tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att en medlemsstat kräver att juridiska personer, som är etablerade i en annan medlemsstat och som har väckt talan vid en domstol i förstnämnda stat mot medbor- gare i den staten eller mot där etablerade bolag, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som de kan bli förpliktade att ersätta, när något sådant krav inte kan ställas på juridiska personer som tillhör den med- lemsstaten och det är fråga om en talan som har samband med utövandet av de grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten. Mot bakgrund av att målet i sak avsåg varor som levererats före Sveri- ges anslutning till EU gjorde Högsta domstolen bedömningen att tvisten inte hade något samband med utövande av en sådan grundläggande frihet som garanteras av gemenskapsrätten. Eftersom inte heller Luganokon- ventionen kunde ge något stöd för att åsidosätta 1980 års lag bifölls yr- kandet om att käranden skulle ställa säkerhet för rättegångskostnader. EG-domstolen har också nyligen behandlat frågan om krav på säkerhet för rättegångskostnader och förhållandet till artikel 6 i EG-fördraget när det gäller fysiska personer som är medborgare i en annan medlemsstat än rättegångsstaten (målet C-323/95 David Charles Hayes och Jeanette Karen Hayes mot Kronenberger GmbH i likvidation). Ett sådant krav är enligt EG-domstolens avgörande diskriminerande om motsvarande krav inte ställs på medborgare i rättegångsstaten som varken har tillgångar eller hemvist där. På samma sätt som i avgörandet med svensk anknyt- ning, anges som en ytterligare förutsättning att det är fråga om en talan som har samband med utövandet av de grundläggande friheter som ga- ranteras av gemenskapsrätten. Innebörden av diskrimineringsförbudet och dess förhållande till regle- ringen i 1980 års lag, såsom det klarlagts genom EG-domstolens avgö- randen, betyder att 1980 års lag måste ändras. I det sammanhanget kan frågan ställas om en lag av ifrågavarande slag fyller någon funktion. Den frågan ställdes också i det lagstiftningsärende som föregick 1980 års lag. Behovet av bestämmelser om skyldighet att ställa säkerhet bör ställas mot det förhållandet att medborgare och juri- diska personer i många västeuropeiska stater på grund av internationella avtal är befriade från denna skyldighet. Så är för övrigt fallet med med- lemsländerna i EU, med undantag för juridiska personer från Grekland, Irland och Storbritannien samt för medborgare i Portugal och Österrike som inte har hemvist i en stat ansluten till den i Haag den 1 mars 1954 dagtecknade konventionen (SÖ 1957:53) angående vissa till civilproces- sen hörande ämnen. För brottmålens del finns ytterligare undantag. För övriga EES-länders del, dvs. Island, Liechtenstein och Norge, är situatio- nen den att medborgare i Island och Norge samt juridiska personer från Norge är undantagna från lagens tillämpningsområde genom internatio- nella konventioner. För länder anslutna till Luganokonventionen, dvs. samtliga EFTA-länder utom Liechtenstein och samtliga EU-länder utom Belgien och Grekland, gäller dessutom – som nämnts ovan – att en dom meddelad i en konventionsstat skall erkännas i en annan konventionsstat. Luganokonventionens tillämpningsområde är dock begränsat till pri- vaträtten med undantag för vissa, i huvudsak familjerättsliga mål. Det nu sagda kan leda till slutsatsen att ett upphävande av 1980 års lag skulle få liten praktisk betydelse. Mot detta kan anföras att lagen – även om den inte tillämpas i mer än ett fåtal fall om året – kan fylla en preven- tiv funktion när det gäller att avhålla utländska rättssubjekt utanför EU eller EES i övrigt från att föra en svagt grundad talan vid svensk dom- stol. Det finns mot den nu skisserade bakgrunden inte i dag underlag för ett beslut att helt upphäva lagen. Tillämpningsområdet bör dock förändras så att lagen uppfyller dels EG-fördragets krav på ickediskriminering på grund av nationalitet, dels det motsvarande krav som ställs upp i EES- avtalet. Detta innebär dels att medborgare i ett land inom EU eller EES i övrigt och juridiska personer från ett sådant land skall likställas med svenska subjekt och alltså befrias från skyldighet att ställa säkerhet enligt lagen, dels att de – för att helt likställas med svenska medborgare och svenska juridiska personer – skall tilläggas rätt att kräva säkerhet för rät- tegångskostnader av utländska kärande som inte omfattas av befrielsen från lagens tillämpningsområde. När det gäller definitionen av juridiska personer bör ett uttryckssätt väljas som inte är för snävt i förhållande till EG-domstolens avgörande och som klargör att det beträffande juridiska personer är nationaliteten som skall avgöra om de omfattas av den nu föreslagna reformen. Likställigheten bör gälla juridiska personer som har bildats enligt lagstiftningen i ett land inom EU eller EES i övrigt. Den definitionen har sin förebild i annan svensk lagstiftning med anknytning till det europeiska samarbetet (se t.ex. 2 kap. 1 § aktiebolagslagen [1975:1385]) och återfinns också i EG-fördraget (se t.ex. artikel 58). Det är emellertid inte nödvändigt att – på det sätt som sker i dessa bestämmelser – begränsa regleringen till att omfatta juridiska personer som dessutom har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom EU eller EES i övrigt. Mot bakgrund av främst Luganokonventionens regler om verkställig- het av domar och med beaktande av det huvudsakliga syftet med 1980 års lag anser regeringen att regleringen i 1980 års lag bör utsträckas till att omfatta dem som har hemvist i Sverige och inom EU eller EES i öv- rigt. Av samma skäl och också med beaktande av svårigheten att lagstift- ningsvägen åstadkomma en lämplig avgränsning anser regeringen att det inte är meningsfullt att begränsa den föreslagna ändringen till enbart tvister som rör sådana grundläggande friheter som skyddas av gemen- skapsrätten. 6 Kostnadsmässiga konsekvenser Ändringen medför inga ökade kostnader för staten eller det allmänna i övrigt. 7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Lagändringen bör träda i kraft snarast, lämpligen den 1 januari 1998. Den nya regleringen bör gälla även i mål där talan har väckts före ikraftträdandet. En säkerhet som redan har ställts av ett rättssubjekt som inte längre kommer att omfattas av någon skyldighet att ställa säkerhet bör inte – eftersom detta skulle innebära en fortsatt diskriminering – be- stå. En sådan ordning kräver en särskild övergångsbestämmelse. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 8 Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostna- der 1 § I det första stycket har ett tillägg gjorts som innebär ett förtydligande av att även den som har hemvist i Sverige får rätt att kräva sådan säkerhet som avses i lagen. Tillägget är en logisk följd av att personer med hem- vist i ett land inom EU eller EES i övrigt likställs med svenska medbor- gare enligt den ändring som görs i tredje stycket. I bestämmelsens inled- ning görs en redaktionell ändring för att terminologin i lagen skall bli enhetlig. Någon ändring i sak är inte avsedd (se prop. 1979/80:78 s. 9 och 20). I ett nytt tredje stycke likställs vid tillämpningen av lagen en medbor- gare i ett land inom EES, den som har hemvist i ett sådant land samt en juridisk person som har bildats enligt ett sådant lands lagstiftning med svenska medborgare och svenska juridiska personer. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Det valda uttryckssättet förekommer som en samlande benämning också i annan lagstiftning med anknytning till EU och EES, se t.ex. 8 kap. 2 § rättegångsbalken. I det fjärde stycket görs motsvarande redaktionella ändring som i första stycket. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostna- der Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för ut- ländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha föl- jande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om en utländsk medborgare som inte är bosatt här i landet eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala. Om en utländsk medborgare som inte har hemvist här i landet eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare, mot någon som har hemvist i Sverige eller mot en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala. Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande i ett ärende. Med svarande jämställs den som är tilltalad i brottmål och den som är sökandens motpart i ett ärende. Vid tillämpningen av denna lag likställs den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom Europeiska unionen eller i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och juridiska personer som har bildats enligt ett sådant lands lagstiftning med svenska medborgare och svenska juridiska personer. Den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga om skyldig- heten att ställa säkerhet enligt denna lag vara likställd med en medborgare i den stat där han är bosatt. Den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga om skyldig- heten att ställa säkerhet enligt denna lag vara likställd med en medborgare i den stat där han har hemvist. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2. De nya bestämmelserna gäller också i mål där talan har väckts före ikraftträdandet. Säkerhet som har ställts av en kärande som inte längre omfattas av en sådan skyldighet skall återgå. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-29 Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 22 maj 1997 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ragnar Palmkvist. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget innebär bl.a. att det förs in ett nytt tredje stycke i 1 § i 1980 års lag, där det sägs att, vid tillämpningen av lagen, den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom Europeiska unionen eller i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och juridiska personer som har bildats enligt ett sådant lands lagstiftning skall likställas med svenska medborgare och svenska juridiska personer. Enligt Lagrådets mening bör lagtexten lämpligen förkortas så, att man avstår från att nämna Europeiska unionen och enbart talar om ”ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet”. Lagrådet förordar vidare att punkt 2 i övergångsbestämmelserna förtydligas och ges följande lydelse: ”De nya bestämmelserna gäller också i mål som är anhängiga vid svensk domstol vid ikraftträdandet. Har säkerhet i ett sådant mål ställts av en kärande som inte längre omfattas av en skyldighet att ställa säkerhet, skall säkerheten återgå.” Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 1997 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, Peterson, Tham, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1996/97:159 Skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Prop. 1996/97:159 2 1 Prop. 1996/97:159 Bilaga 1 Prop. 1996/97:159 Bilaga 1 Prop. 1996/97:159 Bilaga 2 Prop. 1996/97:159