Post 6247 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:1 ·
Hämta Doc ·
Budgetpropositionen för 1998
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/7
Internationellt bistånd
7
.
Förslag till statsbudget för år 1998
Internationellt bistånd
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Verksamhet under utgiftsområdet 7
3 A Internationellt utvecklingssamarbete 9
Regeringens prioriteringar 9
Resurser 13
4 A 1 Biståndsverksamhet 17
4.1. Multilateralt utvecklingssamarbete 17
4.1.1 Sverige i det multilaterala systemet 19
4.1.2 FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 21
4.1.3 Multilaterala utvecklingsbanker 23
4.1.4 Övrigt multilateralt samarbete 25
4.2. EU:s gemensamma utvecklingssamarbete 28
4.3. Bilateralt utvecklingssamarbete 30
4.3.1 Afrika 34
4.3.2 Asien 40
4.3.3 Latinamerika 43
4.3.4 Europa 45
4.3.5 Verksamhetsområden 46
4.4 Övrigt 57
5 A 2 Biståndsförvaltning 59
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete
(Sida) 59
Nordiska Afrikainstitutet 60
6 B Samarbete med Central- och Östeuropa 63
Samarbetets huvudområden 64
Samarbetsländerna 67
Det EU-relaterade samarbetet 70
Europeiska unionens samarbete med Central-
och Östeuropa 70
Regionalt samarbete 71
Multilateralt samarbete 73
7 B 1. Samarbete med Central- och Östeuropa 75
8 B 2. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier
för finansiellt stöd och exportkreditgarantier 79
Förkortningslista 81
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
X
1. fastställer biståndsramen för internationellt
utvecklingssamarbete till 0,70 % av vid
budgeteringstillfället beräknad BNI för 1998,
2. bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och
åtaganden som förordas under verksamhetsområde
A Internationellt utvecklingssamarbete, avsnittet
Utfästelser och åtaganden,
3. bemyndigar regeringen att ikläda staten
betalningsansvar i form av statliga garantier till ett
belopp av högst 12 000 000 000 kr för
garantigivning inom det internationella
utvecklingssamarbetet i enlighet med vad som
förordas under avsnittet Bilateralt
utvecklingssamarbete, underavsnittet Krediter och
garantier,
4. godkänner inrättande av en säkerhetsreserv för
garantiverksamhet som inte är kopplad till
kreditgivning i enlighet med vad som förordas under
avsnittet Bilateralt utvecklingssamarbete,
underavsnittet Krediter och garantier,
5. godkänner att subventioner av premier för
biståndsgarantier får belasta anslaget A 1
Biståndsverksamhet i enlighet med vad som förordas
under avsnittet Bilateralt utvecklingssamarbete,
underavsnittet Krediter och garantier,
6. godkänner att avräkning av gåvoelement i u-krediter
skall ske i enlighet med vad som förordas under
avsnittet Bilateralt utvecklingssamarbete,
underavsnittet Krediter och garantier,
7. bemyndigar regeringen att ikläda staten
betalningsansvar i form av statliga garantier för
finansiellt stöd till länder i Central- och Östeuropa
till ett belopp om högst 150 000 000 kronor,
8. bemyndigar regeringen att under budgetåret åta sig
ekonomiska förpliktelser för insatser i Central- och
Östeuropa innebärande åtaganden om högst
810 000 000 kronor som medför utgifter efter år
1998,
9. för budgetåret 1998 anvisar anslagen under
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt följande
uppställning:
ANSLAG
ANSLAGSTYP
ANSLAGSBELOPP
(TUSENTAL
KRONOR)
A 1. Biståndsverksamhet
reservarionsanslag
10 214 267
A 2. Biståndsförvaltning
ramanslag
409 333
B 1. Samarbete med Central- och Östeuropa
reservationsanslag
789 800
B 2. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för
finansiellt stöd och exportkreditgarantier
reservationsanslag
21 000
Summa
11 434 400
2 Verksamhet under utgiftsområdet
Utgiftsområdet Internationellt bistånd omfattar
verksamhetsområdena A. Internationellt
utvecklingssamarbete respektive B. Samarbete med
Central- och Östeuropa.
Internationellt utvecklingssamarbete
Det överordnade målet för Sveriges internationella
utvecklingssamarbete är att höja de fattiga folkens
levnadsnivå. De sex av riksdagen fastlagda
biståndspolitiska målen – att bidra till resurstillväxt,
ekonomisk och politisk självständighet, ekonomisk och
social utjämning, demokratisk samhällsutveckling, en
framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om
miljön samt jämställdhet mellan kvinnor och män –
samverkar för att bidra till det övergripande målet.
Samarbete med Central- och Östeuropa
De av riksdagen fastslagna målen för samarbetet med
Central- och Östeuropa är att främja en
säkerhetsgemenskap, fördjupa demokratins kultur,
stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling samt
stödja en miljömässigt hållbar utveckling. Härtill har
riksdagen beslutat att allt samarbete skall genomsyras av
ett jämställdhetsperspektiv.
Ramen för utgiftsområdet
Den totala biståndsramen, motsvarande 0,70 % av
prognosticerad BNI år 1998 beräknas till 12 418
miljoner kronor. I förhållande till regeringens
ekonomiska vårproposition 1996/97:150 är ramen för
utgiftsområdet nedjusterad med 65 miljoner kronor för
år 1998, vilket beror på att biståndsramen, som
beräknas till 0,70 % av BNI, omräknats som följd av
förändring av BNI-prognosen för år 1998.
UTGIFTSUTVECKLINGEN INOM UTGIFTSOMRÅDE 7
UTGIFT
1995/96
ANVISAT
1997
UTGIFTSPROG
NOS
1997
FÖRSLAG
1998
BERÄKNAT
1999
BERÄKNAT
2000
A. Internationellt
utvecklingssamarbete
16 965
10 191
12 258
10 624
11 218
12 231
B. Samarbete med Central- och
Östeuropa
1 241
811
775
811
810
810
Totalt för utgiftsområde 7
18 206
11 002
13 033
11 434
12 028
13 041
Beloppen anges i miljoner kronor
3 A Internationellt utvecklingssamarbete
Regeringens prioriteringar
Regeringen ser biståndet som ett oumbärligt
instrument att främja säkerhet och solidaritet. Det
är i Sveriges intresse att det internationella
utvecklingssamarbetet stärks. Biståndsfinansierade
insatser kan vara avgörande för att säkra fred,
fördjupa demokratins kultur, bistå människor i nöd,
utveckla handel och på olika sätt främja en globalt
hållbar utveckling. Utifrån det övergripande målet
att höja de fattiga folkens levnadsnivå har Sverige
över åren utvecklat metoder att ge ett effektivt
bistånd, såväl bilateralt genom Sida och enskilda
organisationer som genom ett aktivt multilateralt
arbete. Därigenom har Sverige blivit en uppskattad
partner till dem vars egen uppgift det är att utkräva
sin rätt, befria sig från fattigdom och ta makt över
sin framtid.
Biståndet är såväl genom sin storlek som genom
sin kvalitet ett utomordentligt användbart
instrument för Sveriges internationella ansvars-
tagande på många områden. Efter betydande
nedskärningar sedan 1992, kommer biståndet nu
efter budgetsaneringen att öka, för 1998 med 472
miljoner till 12 418 miljoner kronor, motsvarande
0,70 % av BNI. År 2000 kommer biståndet att öka
även i nivå, till 0,72%. Detta kontrasterar mot den
internationella utveckling som sänkt det samlade
biståndet under samma period från 0,33% till
0,25% av BNI, den historiskt lägsta nivån
någonsin. Medan stora biståndsgivare som USA
och nu även Japan går ned i volym, ökar det
samlade nordiska biståndet. I Afrika söder om
Sahara är nu de nordiska länderna sammantaget
större givare än både USA och Storbritannien.
Endast Frankrike, EG och IDA är påtagligt större.
Även kvalitativt är Sverige ledande. En
betydande policy- och metodutveckling har ägt rum
under senare år, särskilt sedan det nya Sida
bildades 1995. På områdena jämställdhet och
hållbar utveckling har riksdagen redan tagit
ställning till regeringens förslag. Inom kort förestår
riksdagsbehandling av en modern policy för
fattigdomsbekämpning. Före april 1998 avser
regeringen förelägga riksdagen förslag rörande
demokrati, mänskliga rättigheter och en samlad
Afrikapolitik. Dessutom pågår ett arbete om
Sveriges Asienpolitik. En ny humanitär policy
bereds ävenledes. På flera områden har också
biståndets möjligheter att verka
konfliktförebyggande och fredsfrämjande förstärkts
med nya former av insatser. Under 1998 kommer
en förstärkning av insatser för särskilt utsatta barn
att genomföras.
Det integrerade Utrikesdepartementet, det nya
Sida, landstrategiarbetet (regeringen har antagit 26
land- och regionstrategier), reformer av fält-
organisationen samt vår starka ställning i
samarbetet med FN, utvecklingsbankerna och EU
har bidragit till att Sverige i dag har ett bistånd som
kan styras och koordineras väl. Sida har, utöver ett
omfattande policyarbete, i det s.k. 2015-arbetet
belyst utvecklingssamarbetets förutsättningar på
tjugo års sikt. Den självständiga Expertgruppen för
studier i utvecklingsfrågor belyser i ett antal studier
svåra frågor som biståndsberoende, de nya
kapitalmarknaderna, lärandet i biståndet och barns
ekonomiska roll i u-länder. Utrikesdepartementet
och Sida kommer under 1998 att ytterligare öka
kompetensen att leverera ett modernt,
serviceinriktat samarbete mellan svenska intressen
och människor och länder i den fattigare delen av
världen.
Efter biståndets första år, u-hjälpens, då fokus
låg på enskilda biståndsprojektet, och den senaste
15-årsperioden, då fokus legat på
strukturanpassning och god samhällsstyrning,
förestår nu sannolikt en period då
utvecklingssamarbetet måste ses i ljuset av den
kraftfulla globaliseringen.
Globaliseringen manifesteras i en allt snabbare
ökning av flödet av varor, tjänster, kapital,
kunskap, teknologi, kultur och information liksom
växande regionala och globala miljöproblem. Det
leder till att frågor av lokal och nationell karaktär
måste ses i ett globalt sammanhang Den väldiga
politiska och ekonomiska omvandlingen i det som
en gång var tredje världen påverkar alla länder.
Hastigheten i förändringarna och den växande
mängden av information skapar osäkerhet om
framtiden. Samspelet mellan olika flöden, inte
minst kunskap, formar en ny verklighet.
Regeringen avser tillsammans med
ordförandelandet i den alliansfria rörelsen,
Colombia, genomföra en internationell konferens
om politikens möjligheter att dra nytta av de
positiva effekterna av globaliseringen och mildra de
negativa. Globaliseringen ställer länder inför
utmaningar och ödesfrågor som måste angripas
gemensamt. Utvecklingssamarbetet är här ett
oundgängligt instrument.
Studier, t.ex. av OECD, anger att på sikt är
förutsättningarna för fortsatt tillväxt,
fattigdomsbekämpning och sociala framsteg goda.
Utmaningarna är dock stora och mer pessimistiska
förutsägelser finns. Även i ekonomier med god
tillväxt ökar ofta klyftorna mellan fattiga och rika.
Belastningen på miljön överstiger globalt vad som
är långsiktigt hållbart. De politiska reaktionerna på
förändringstrycket kan leda till en nytändning för
internationellt samarbete och till impulser för lokalt
engagemang, men också till populistiska rörelser
som bygger på människors rädsla.
Aldrig har så många människor fått det så
mycket bättre som under de senaste trettio åren.
Aldrig har andelen fattiga varit så låg. Samtidigt
fortsätter antalet fattiga att öka. Aldrig har så
många fötts in i fattigdom. Kvinnor utgör en allt
större andel av de fattiga.
Regeringen har i de senaste
budgetpropositionerna tydliggjort avsikten att stärka
fattigdoms-inriktningen och långsiktigheten i
utvecklingssamarbetet. På basis av bl.a. Sidas
utredning och handlingsprogram om stöd till
bärkraftig försörjning och fattigdomsbekämpning,
överlämnade regeringen i juni i år skrivelsen De
fattigas rätt – vårt gemensamma ansvar.
Fattigdomsbekämpning i Sveriges
utvecklingssamarbete (skr. 1997/97:169) till
riksdagen. I skrivelsen redovisas hur
fattigdomsarbetet kan ges en starkare profil i
utvecklingssamarbetet, såväl strategiskt som
metodiskt, såväl i det bilaterala
utvecklingssamarbetet som i samverkan med FN,
EU och de multilaterala utvecklingsbankerna.
Mer än 30 års erfarenhet av bistånd har gett oss
kunskap och insikt om att fattigdomsbekämpning
kräver ett integrerat synsätt, där sambanden mellan
politisk, ekonomisk, miljömässig och social
utveckling är avgörande. Fattigdom handlar inte
bara om brist på materiella resurser. Det handlar
också om mäns och kvinnors brist på rättigheter,
kunskap och inflytande över egna livsvillkor. De
fattigas egen syn på vad fattigdom respektive ett
gott liv är och vad som krävs för att ta sig ur
fattigdomen måste vara utgångspunkten.
Kampen mot fattigdom måste ledas av de fattiga
länderna själva. Deras vilja och förmåga att föra en
politik som stärker fattiga människors säkerhet,
förmåga och möjligheter och som bidrar till att
mobilisera egna resurser för att bekämpa fattigdom
är avgörande. Utvecklingssamarbetets roll är att
stödja och genom dialogen påverka förändringar i
samarbetsländerna som skapar förutsättningar för
uthållig tillväxt och förbättrade levnadsvillkor för
fattiga kvinnor, män och inte minst barn – att
förbättra barnens villkor och möjligheter utgör den
viktigaste investeringen i en nations framtid.
Det finns ingen enkel formel för att göra
utvecklingssamarbetet mer inriktat på
fattigdomsbekämpning. Det handlar inte främst om
att utforma speciella insatser för att nå de fattiga
utan om ett synsätt som utgår från de fattigas
situation. Ökad kunskap om och förståelse för
specifika förutsättningar i olika länder är en
nödvändig förutsättning för en starkare fattigdoms-
profil.
Det långsiktiga bilaterala utvecklingssamarbetet
bör främst koncentreras till fattiga länder vars
regeringar har politisk vilja och förmåga att bedriva
en framgångsrik politik mot fattigdom.
Internationellt skall Sverige fortsätta att verka för
att fattigdomsorientering får ett starkare genomslag
i FN:s utvecklingssamarbete, i
utvecklingsbankernas långivning och policydialog
och i EU:s bistånd.
Demokratins värderingar och principer får
fotfäste i allt fler av världens länder. Denna
utveckling innebär helt nya förutsättningar att
arbeta med demokratimålet. Sida fick därför i fjol i
uppdrag att till regeringen föreslå en sammanhållen
policy på området. Med Sidas arbete som grund
avser regeringen att i början av 1998 i form av en
skrivelse till riksdagen presentera sin politik för hur
Sverige genom utvecklingssamarbetet avser stödja
demokratisering och respekt för mänskliga
rättigheter. Inom Utrikesdepartementet har vidare
inletts ett brett arbete för att tydligare formulera
regeringens politik för att 1främja de mänskliga
rättigheterna, kvinnor och mäns, de jure och de
facto. Arbetet skall utmynna i en skrivelse till
riksdagen inför 50-årsminnet av FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Ansvaret för den egna utvecklingen ligger på
varje land. Samtidigt är varje land och varje
människa beroende av vad som händer i andra
länder. För att klara globaliseringens utmaningar
likaväl som att lösa fattigdomens problem, krävs ett
partnerskap mellan i- och u-länder, som på mer
jämbördig basis deltar i styrningen av världens
angelägenheter. Det kräver också att
utvecklingssamarbetet omformas så att det förmår
förverkliga den helhetssyn som vunnit brett stöd
och som kräver förankring i ett partnerskap, vilket
bl.a. kommer till uttryck i det av OECD-länderna
antagna policydokumentet "Shaping the 21st
Century".
Genuina partnerskap förutsätter trovärdiga
parter. Därför blir den demokratiska
samhällsutvecklingen central för att kunna skapa
genuina partnerskap. I utvecklingssamarbetet måste
partnerskap bygga på gemensam värdegrund och
samsyn om prioriteringar, men också på en klar
ansvarsfördelning liksom ömsesidiga villkor och
åtaganden.
Det är i det långsiktiga programlandssamarbetet
som betydelsen av ett nytt partnerskap är som
störst. I många av de fattigaste länderna har ett
långtgående biståndsberoende utvecklats. Givarna
har tagit över allt för mycket av genomförandet av
biståndet. En lösning måste både handla om att
stärka samarbetsländernas förmåga och att minska
belastningen genom att givarna går från ord till
handling när det gäller givarsamordning.
Ett partnerskap rör inte bara relationen mellan
stater utan bör också inkludera ett brett deltagande
från näringslivet och det civila samhället, både av
män och kvinnor. Det svenska
utvecklingssamarbetet har länge byggt på brett
deltagande, t.ex. genom den stora del av biståndet
som går genom folkrörelser och enskilda
organisationer, vårt unikt omfattande och
långsiktiga forskningssamarbete, företag och
myndigheter som inleder internationellt samarbete
genom kunskapsöverföring och under senare år
även stödet till svenska riksdagspartier för
demokratistöd i u-länder.
Ytterligare former behöver utvecklas för att
underlätta samarbete mellan parter i Sverige och i
u-länder på basis av jämbördighet och ömsesidigt
intresse, t.ex. långsiktigt samarbete mellan
organisationer, institutioner och företag i Sverige
och samarbetsländerna. Näringslivets
Internationella Råd har lanserat en idé om
koncentrerade satsningar på ett intensifierat utbyte
med några länder i samverkan med näringslivet,
som regeringen finner intressant att diskutera
vidare. Regeringen förordar i denna
budgetproposition ett mer flexibelt utnyttjande av
krediter och garantier i biståndet där näringslivet
utgör en stark resursbas liksom nya former av
näringslivssamarbete där svenska erfarenheter kan
tas tillvara. Erfarenheterna från det framgångsrika
StartÖst-programmet där svenska små och
medelstora företag får stöd att etablera
verksamheter i Baltikum överförs nu i ett StartSyd-
program. Särskilda satsningar skall göras för att
främja bredare utbyte och samarbete på olika
områden med vissa länder, t.ex. Indien, Chile och
Sydafrika.
Aldrig har maximen att kunskap är makt varit
mer träffande. I dag krävs en fungerande
infrastruktur för kunskap, telekommunikationer,
datakunskap och forskningskapacitet på mycket
högre nivå än för bara några år sedan. Ett allt friare
flöde av information skapar nya möjligheter men
ökar också gapet mellan länder och människor
ifråga om tillgång till och förmågan att utnyttja
kunskap.
Uppbyggnad av kunskap och kapacitet är också
en förutsättning för att realisera partnerskapstanken
och åstadkomma ett mer jämlikt förhållande i
biståndsrelationen. Det är också avgörande för att
bidra till u-ländernas integration i världsekonomin.
Det handlar inte om den gamla felställda frågan om
handel eller bistånd utan om att med bistånd stärka
de fattiga ländernas förmåga att delta i
världsekonomin.
Regeringen avser under 1998 analysera
kunskaps- och IT-frågorna i utvecklingssamarbetet
närmare – ett arbete som kan utmynna i en strategi
avseende utvecklingssamarbetets uppgift i
kunskapssamhället.
I regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet
(1997/98:13) redovisas arbetet för att föra Sverige
mot målet om ekologisk hållbarhet. För
utvecklingssamarbetets del framgår att
integrationen av miljöaspekten ytterligare skall
förstärkas.
För att möta de hot som ökad marginalisering av
fattiga länder och människor liksom växande
kunskapsklyftor utgör krävs ett gemensamt
ansvartstagande. Förenta Nationerna är det
viktigaste instrumentet för internationell
samverkan. Regeringen stödjer de reformförslag
som lagts fram av FN:s generalsekreterare Kofi
Annan. Det är angeläget att föreslagna reformer nu
konkretiseras. Regeringen prioriterar arbetet med
att fokusera FN:s ekonomiska och sociala
verksamhet, som bör ges en klarare
fattigdomsinriktning och innefatta uppföljning av
arbetet med hållbar utveckling. Verksamheten
måste effektiviseras bl.a. genom bättre styrformer
och ökad samordning på landnivå. FN behöver
också en långsiktig finansiering baserad på en
rättvis bördefördelning.
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC)
har 1997 antagit betydelsefulla riktlinjer, bl.a. på
svenskt initiativ om att integrera ett
jämställdhetsperspektiv i allt FN-arbete. Sverige
kommer att bevaka att detta beslut efterlevs.
De multilaterala utvecklingsbankerna har under
senare år stärkt sin övergripande inriktning på
fattigdomsbekämpning. De snabbt växande privata
flödena till allt fler u-länder leder också till behov
av anpassning till en situation där bankernas roll är
att komplettera en ökande tillgång till kommersiell
finansiering och att genom rådgivning och stöd till
reformer bidra till att fler länder kar attrahera
privata flöden. Framöver förväntas bankerna i
högre grad koncentrera sin koncessionella utlåning
till de fattigaste länderna och till sektorer som är
centrala för deras långsiktiga ekonomiska
utveckling. En annan viktig del i bankernas
omorientering handlar om att fördjupa rollen som
förmedlare av kunskap.
Den framtida inriktningen och utformningen av
EU:s utvecklingssamarbete är en fråga av hög
prioritet för regeringen, inte minst inom ramen för
den s.k. post-Lomédiskussionen om det framtida
samarbetet med AVS-staterna (Afrika, Västindien
och Stillahavsområdet). Kvaliteten, effektiviteten
och fattigdomsinriktningen i EU:s bistånd måste
stärkas liksom samstämmigheten mellan olika
politikområden som bistånds-, handels-, utrikes-,
miljö- och jordbrukspolitik.
Bland de åtgärder som annonseras i denna
proposition återfinns följande 10 punkter:
1. Regeringen föreslår att biståndsramen för 1998
höjs med 472 miljoner kronor till 12 418
miljoner kronor, motsvarande 0,70 % av BNI.
År 2000 skall biståndsnivån höjas till 0,72 %
av BNI. Ambitionen är att Sverige åter skall
uppnå enprocentmålet när de statsfinansiella
förutsättningarna för detta föreligger.
Utbetalningsnivån förutses under de närmaste
åren kunna hållas på en högre nivå genom ett
bättre utnyttjande av reservationer.
2. Regeringen fullföljer under 1997–98 arbetet med
att förnya utvecklingssamarbetet utifrån centrala
policyperspektiv:
– Demokrati, mänskliga rättigheter, utveckling
och biståndets roll behandlas i en särskild
riksdagsskrivelse. Denna skrivelse framställs i
nära samband med det arbete på en skrivelse
om regeringens MR-politik som skall
färdigställas inför 50-årsminnet av FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna.
Dessa arbeten följer på tidigare förnyelsearbete:
– om fattigdomsbekämpning, som redovisats
riksdagen i särskild skrivelse 1997,
– om jämställdhet, där beslut om nytt biståndsmål
togs av riksdagen 1996, och regeringen antagit
särskilda riktlinjer,
– om hållbar utveckling i särskild
riksdagsskrivelse 1996.
3. Arbetet med att stärka biståndets fredsfrämjande
roll fortsätter genom ökad tonvikt på
konfliktlösning och -förebyggande liksom
samspelet med långsiktiga utvecklingsinsatser.
Regeringen prioriterar särskilt landminor och
barn i krig. En humanitärpolitisk strategi
utvecklas i syfte att stärka det svenska
agerandet.
4. Regeringen kommer att söka ett nytt partnerskap
med samarbetsländerna, där mottagarens
ledande och biståndets stödjande roll tydliggörs
i en mer jämbördig relation. Det förutsätter
kapacitet och förmåga hos samarbetsländerna
liksom ny metodik och bättre koordinering av
biståndsgivarna, vilket framhävs i den nyligen
framlagda utredning Partner med Afrika. Ett
konkret exempel är det nya nordiska
partnerskapet med Tanzania.
5. Kunskap ger makt. Globaliseringen och de
snabba framstegen inom bl.a.
informationsteknologin riskerar att skapa nya
klyftor. Regeringen kommer under kommande
år att prioritera insatser för ett kompetenslyft
främst i Afrika, bl.a. genom
forskningssamarbete och kunskapsutveckling.
Regeringen kommer att inleda ett arbete för att
analysera utvecklingssamarbetets uppgift i
kunskapssamhället, inklusive IT-revolutionens
nya möjligheter.
6. Regeringen avser utveckla en strategi för att
stärka stödet till barns rättigheter och
förbättrade levnadsvillkor. Inom ramen för det
multilaterala utvecklingssamarbetet anslås för
1998 särskilda medel för insatser till stöd för
utsatta barn i fattiga länder för att bidra till att
stärka arbetet med barnfrågor internationellt.
7. En översyn över de svenska förbindelserna med
såväl Afrika, Asien som Latinamerika äger
rum. Utredningen Partner med Afrika har
överlämnats till regeringen och kommer att
ligga till grund för en särskild riksdagsskrivelse
om en ny svensk Afrikapolitik. Asienstudien
skall belysa utvecklingen i Asien och lämna
förslag till en strategi för att intensifiera
Sveriges relationer med Asien. Regionstrategier
för Sveriges utvecklingssamarbete med
Centralamerika och Sydamerika har tagits
fram.
8. Regeringen kommer att driva på arbetet för att
skapa hållbara finansieringssystem för FN-
systemet och utvecklingsbankerna, baserade på
långsiktighet, förutsägbarhet och rättvis
bördefördelning. Hög prioritet måste nu ges åt
att konkretisera de förslag till FN-reformer som
lagts fram, inte minst för att åstadkomma bättre
styrning och effektivitet på det sociala och
ekonomiska området.
9. Med utgångspunkt i den EU-strategi regeringen
presenterade hösten 1996 kommer regeringen
att verka för att den s.k. post-Lomédiskussionen
inför de förhandlingar som inleds 1998 om det
framtida samarbetet med AVS-länderna skall
utgöra ett led i att effektivisera och höja
kvaliteten i EU:s utvecklingsarbete.
Koherensfrågorna, dvs. ökad samstämmighet
mellan olika politikområden, måste få ökat
genomslag.
10. Regeringen vill pröva hur biståndet ytterligare
kan stödja breda samhällskontakter och
stimulera samarbete av ömsesidigt intresse t.ex.
inom forskning, institutions- och
näringslivssamarbete. Ett led i detta är också att
öka kunskapen om och intresset för
utvecklingsfrågor och de problem biståndet
skall medverka till att lösa. Regeringen fäster
stor vikt vid Sidas ambitioner att se över sin
informationsverksamhet för att öka
genomslagskraften.
A INTERNATIONELLT UTVECKLINGS-
SAMARBETE
1995/9
6
Utgift
16 964
565
Anslag
s-
sparan
de
7 671
459
1997
Anslag
10 191
400
Utgifts-
progno
s
12 258
000
1998
Förslag
10 623
600
1
1999
Beräkn
at
11 217
707
2000
Beräkn
at
12 230
702
Beloppen anges i tusental kronor
1. A Internationellt utvecklingssamarbete består av anslagen
A 1 Biståndsverksamhet och A 2 Biståndsförvaltning
Resurser
Regeringen har i den ekonomiska vårpropositionen
(1996/97:150) föreslagit att biståndsramen skall
uppgå till 0,7 % av beräknad BNI för år 1998 och
år 1999, medan biståndsramen år 2000 höjs till
0,72 % av BNI. För år 1998 motsvarar ramen
12 418 miljoner kronor, vilket innebär en ökning
med 472 miljoner kronor jämfört med år 1997.
Verksamhetsområdet A. Internationellt
utvecklingssamarbete ökar med 432 miljoner
kronor, eftersom avräkningarna från biståndsramen
räknas upp med 40 miljoner kronor jämfört med
föregående budgetår. För år 1999 beräknas
biståndsramen till 13 048 miljoner kronor och för
år 2000 beräknas den till 14 098 miljoner kronor.
Vid fördelningen av medel har regeringen för
budgetåret 1998 beaktat såväl gjorda utfästelser
som reservationsläget. Bidragen till multilaterala
utvecklingsbanker ökar på grund av tidigare gjorda
utfästelser. Bidragen till FN-systemet förblir i stort
sett oförändrade. Inom ramen för dessa görs en
målinriktad satsning på utsatta barn i fattiga länder
och på jämställdhet. Anslagsposten för det
bilaterala utvecklingssamarbetet ökar med hänsyn
till de stora reservationerna långsammare än
biståndsbudgeten som helhet. Posterna för Afrika,
Asien, enskilda organisationer, krediter, forskning
och ekonomiska reformer ökar. Minskningar inom
särskilda utvecklingsprogram är motiverade av
betydande reservationer och innebär inte att
verksamheten behöver skäras ned. Från denna
delpost överförs vidare medel för landinriktade
insatser till stöd för demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter till regionposterna för Afrika
och Asien. En ny Europapost inrättas för stöd till
främst f.d. Jugoslavien och vissa utvecklingsländer
i Kaukasus och Centralasien genom omfördelning
av medel från delposten för humanitärt bistånd.
UTFALL PÅ BISTÅNDSANSLAGEN 1992-1997
(exkl Central- och Östeuropasamarbetet)
1992/93
12 579
1993/94
12 701
1994/95
11 865
1995/96
(18 mån.)
16 965
1996
(kalenderå
r)
11 355
1997
(prognos)
12 258
Beloppen anges i miljoner kronor
Avräkningar från biståndsramen
Avräkningen från biståndsramen för kostnader för
asylsökande från u-länder räknas upp till 778
miljoner kronor år 1998 beroende på
indexuppräkning med 13 miljoner kronor. För år
1999 och 2000 skall asylavräkningarna beräknas på
vid respektive budgeteringstillfälle tillgängligt
prognosunderlag. Från biståndsramen avräknas
vidare kostnader för det svenska bidraget till den
del av EU:s gemensamma bistånd, som finansieras
över den Europeiska kommissionens reguljära
budget. För år 1998 uppgår bidraget till 707
miljoner kronor.
Avräkningar för administrativa kostnader och
andra utgifter ökar enligt riksdagens tidigare beslut
med 20 miljoner kronor år 1998 och uppgår efter
uppräkning för inflation till 309 miljoner kronor.
Totalt uppgår avräkningarna från biståndsramen till
1 794 miljoner kronor år 1998.
Utfästelser och åtaganden
Ett effektivt utvecklingssamarbete kräver
möjligheter att göra fleråriga utfästelser och
åtaganden. Regeringen hemställer därför om
bemyndigande att göra följande utfästelser och
åtaganden under anslaget A 1 Biståndsverksamhet:
Inom det multilaterala utvecklingssamarbetet får
regeringen ikläda staten förpliktelser i
förhandlingar om:
– FN:s frivilligfinansierade verksamhet på det
ekonomiska och sociala området upp till tre
gånger 1998 års medelstilldelning.
– kapitalökningar i Afrikanska utvecklingsbanken
(AfDB) och i Världsbankens garantiorgan
(MIGA), kapitalpåfyllnader i NORSAD, i
African Capacity Building Foundation (ACBF)
och Globala miljöfonden (GEF) samt
kapitalinsats vid ett eventuellt medlemskap i
Karibiska utvecklingsbanken, med utgångspunkt
i att den svenska andelen skall avspegla en
rimlig internationell bördefördelning mellan
bidragsgivarna.
Inom det bilaterala utvecklingssamarbetet får
regeringen ikläda staten förpliktelser som
tillsammans med tidigare gjorda, utestående
utfästelser motsvarar högst fem gånger landramen
på årsbasis för det landramsfinansierade samarbetet
med programländer för vilka regeringen fastställt
landstrategier eller motsvarande. I fall då
landramen förändras, t.ex. vid successiv avveckling
av samarbetet eller vid uppbyggnad av ett nytt
programlandssamarbete, får regeringen i varje
särskilt fall fastställa maximal utfästelseram i syfte
att undvika att redan gjorda åtaganden överskrids.
För övriga landprogram och andra verksamheter
får utfästelseramen uppgå till högst tre gånger 1998
års medelstilldelning.
BISTÅNDSRAM, AVRÄKNINGAR OCH BISTÅNDSANSLAG
BUDGETÅR
1995/96
1
1997
1998
1999
2000
Biståndsram
13 360
11 946,2
12 418
13
0482
14 0982
- Avräkningar,
1 930
1 754,8
1 794,4
1
830,3
1 866,9
varav
Asylkostnader
965
765,0
778
793,63
809,43
EU-bistånd
707
707,0
707
721,1
735,6
Adm. m.m.
258
282,8
309,4
315,6
321,9
A Internationellt
utvecklingssamarbete4
11 430
10 191,4
10 623,6
11
217,7
12 230,7
Biståndsram i % av beräknad BNI
0,83 %
0,70 %
0,70 %
0,70 %
0,72%
Beloppen anges i miljoner kronor
1. Budgetåret 1995/96 omräknat till 12-månadersbasis
2. Biståndsramen för 1999 och 2000 enligt nu gällande prognos för BNI för de åren
3. Omräknas vid budgeteringstillfället enligt då gällande prognos
4. A Internationellt utvecklingssamarbete består av A 1 Biståndsverksamhet och A 2 Biståndsförvaltning
Verksamheternas olika inriktning och
långsiktighet gör att avtal med längre giltighetstid
främst avser det landramsfinansierade samarbetet,
krediter och forskning. Överskådlighet och enkelhet
motiverar att reglerna för åtagandemöjligheter är
generella.
De totala utestående åtagandena för det
multilaterala utvecklingssamarbetet uppgår till ca
10 700 miljoner kronor, varav ca två tredjedelar
avser IDA och EUF. Av de totala åtagandena
motsvaras ca 1 600 miljoner kronor av
reservationer. De totala utestående utfästelserna för
det bilaterala utvecklingssamarbetet uppgår till ca
6,3 miljarder kronor.
Utvecklingsamarbetets förvaltnings
myndigheter – Sida och Nordiska
Afrikainstitutet
I enlighet med tidigare beslutade sparbeting
avseende statliga myndigheters
förvaltningskostnader, minskas förvaltningsanslaget
för Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida) och Nordiska
Afrikainstitutet (NAI) med 9 miljoner kronor år
1998.
4 A 1 Biståndsverksamhet
A 1 BISTÅNDSVERKSAMHET
1995/9
6
Utgift
16 375
908
Anslags-
sparand
e
7 536
261
1997
Anslag
9 779
093
Utgifts-
prognos
11 800
000
1998
Förslag
10 214
267
1
1999
Beräknat
10 796
266
2000
Beräknat
11 796
780
Beloppen anges i tusental kronor
1. Består av anslagsposterna:
A 1.1 Multilateralt bistånd 3 011 000 tkr
A 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete 7 160 000 tkr
A 1.3 Övrigt 43 267 tkr
4.1 Multilateralt utvecklings-
samarbete
Anslag och anslagsstruktur
Inledning
Multilateralt utvecklingssamarbete omfattar FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet, Internationella
finansieringsinstitutioner respektive Övrigt multilateralt
samarbete.
UTFALL BÅ 1995/96, PROGNOS 1997 SAMT FÖRSLAG FÖR 1998 (TUSEN KRONOR)
ANSLAGSPOST A 1.1
UTGIFT
1995/96
DÄRAV
1996
ANVISAT
1997
UTGIFTS-
PROGNOS
1997
FÖRSLAG
1998
1. FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
2 892 000
1 397 000
1 630 500
1 667 800
1 570 000
2. Internationella finansieringsinstitutioner
1 861 000
1 323 000
811 000
1 581 000
1 102 000
3. Övrigt multilateralt samarbete
378 000
323 000
368 500
250 000
339 200
Summa
5 131 000
3 043 000
2 810 000
3 498 800
3 011 200
Fr.o.m. budgetåret 1998 överförs budgetposten Internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF) och Internationella sjöfartsuniversitetet (WMU)
till
anslagsposten A 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete.
Regeringen beräknar för anslagsposten A 1.1
Multilateralt utvecklingssamarbete för budgetåret 1998
3 011 miljoner kronor. Detta innebär en ökning om 291
miljoner kronor (10 %) om hänsyn tas till att
överföringar (totalt 90 miljoner kronor) har gjorts till
anslagsposten A 1.2 Bilteralt utvecklingssamarbete.
Hela ökningen avser de internationella
finansieringsinstitutionerna, främst Världsbanken, och
beror på dragningar under budgetåret på redan gjorda
åtaganden i s.k. påfyllnadsprocesser. De totala
årsbidragen till FN:s ekonomiska och sociala
verksamhet är i huvudsak oförändrade.
Ingående reservation beräknas 1 januari 1998 uppgå
till 1 703 miljoner kronor. Av dessa medel är 94 %
intecknade i form av skuldsedlar, dvs. bindande
åtaganden till Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna. Denna reservation kommer
successivt att minska de närmaste åren.
Medelsfördelning samt prognos för utfall och
utgående reservation 1997 framgår av nedanstående
tabell. En jämförelse av medlesfördelningen inom det
multilaterala biståndsanslaget fr.o.m. bå 86/87 framgår
ur diagrammet ovan.
1. FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
Regeringen fäster mycket stor vikt vid ett stort och
effektivt biståndssamarbete via FN. Detta präglar i hög
grad det svenska och nordiska utvecklingssamarbetet.
En viss minskning av medelstilldelningen för delposten
för FN:s ekonomiska och sociala verksamhet för
budgetåret 1998 föreslås. Eftersom en del av 1997 års
budgetmedel användes för retroaktiva
bidragsutbetalningar för 1996, vilket inte behövs för
1997, kommer den totala bidragsnivån under 1998 inte
att minska trots de minskade anslagen. FN:s
organisationer i stort kommer alltså inte att drabbas.
Tabellen ovan visar årsbidragen i form av
basbudgetstöd till vissa FN-organisationer för perioden
1994-1997 samt förslag för 1998. Den pågående
reformeringen av FN:s organisation kan komma att
påverka fördelningen av basbudgetstöd redan under
1998. Dels kan det ske genom FN-beslut om
organisatoriska förändringar som t.ex. en integration av
olika organ, dels bör anslagsnivåer påverkas av
organisationernas förmåga och beredskap att stödja
generalsekreterarens reformsträvanden som bl.a. syftar
till högre relevans och effektivitet för FN på landnivå.
BASBUDGETSTÖD TILL FN:S EKONOMISKA OCH SOCIALA VERKSAMHET 1994-1997 SAMT BUDGETFÖRSLAG BÅ
1997 (TUSEN KRONOR)
ÅRSBIDRAG
1994
ÅRSBIDRAG
1995
ÅRSBIDRAG
1996
ÅRSBIDRAG
1997
FÖRSLAG
1998
FN:s utvecklingsprogram, UNDP
460 000
460 000
460 000
460 000
470 000
FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF
40 000
32 000
32 000
40 000
42 000
FN:s barnfond, UNICEF
350 000
283 000
283 000
283 000
250 000
FN:s befolkningsfond, UNFPA
140 000
116 000
116 000
116 000
125 000
FN:s världslivsmedelsprogram, WFP1
135 000
189 000
245 000
200 000
180 000
FN:s flyktingkommissarie, UNHCR
275 000
248 500
248 500
248 500
260 000
FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar,
UNRWA
146 000
140 000
135 000
135 000
145 000
Multilateral handelsrelaterad biståndsverksamhet
(UNCTAD, WTO, ITC)
15 000
3 500
4 500
5 000
8 000
Narkotikainsatser genom FN-systemet (UNDCP,
WHO/PSA, förberedelser till UNGASS 98)
49 000
32 000
40 000
40 000
45 000
UNAIDS2
-
10 000
10 000
35 000
37 000
FN:s industriutvecklingsorganisatoin (UNIDO) 3
8 000
8 000
Summa
1 610 000
1 514 000
1 574 000
1 570 500
1 570 000
1. Inklusive åtaganden enligt 1995 års livsmedelskonvention (FAC) och bidrag till Internationella katastroflagret för livsmedel (IEFR).
2. 1995 och 1996 gavs bidrag till UNAIDS, dels via Sida, dels via Övrigt multilateralt samarbete.
3. 1994-1997 finansierades bidragen till UNIDO över anslaget B9
2. Internationella finansieringsinstitutioner
De multilaterala utvecklingsbankernas reguljära
verksamhet, som består av utlåning till
marknadsmässiga villkor, baseras på långsiktiga
kapitalinsatser från medlemsländerna. Bankernas fonder
för förmånlig kreditgivning finansieras däremot av
bidrag enligt en internationellt överenskommen
bidragsskala, vilka betalas in under en period om några
år. Resurserna används sedan successivt över en längre
period.
Världsbankens fond för förmånlig kreditgivning,
IDA, har fram till 1991 fyllts på ungefär vart tredje år.
Bidragen till IDA budgeterades fram till budgetåret
1991/92 med hela det svenska bidraget, vilket
deponerades hos riksbanken i form av skuldsedlar. I
takt med att organisationen begärde tillgång till
resurserna drogs medel från skuldsedlarna.
Dragningarna gjordes under en längre period än tiden
för inbetalning, vilket ledde till att intecknade
reservationer uppstod.
Numera anslås endast belopp motsvarande de
förväntade dragningarna, vilket gör att de intecknade
reservationerna successivt minskar. Dragningar sker
f.n. på nionde, tionde och elfte påfyllnaden (IDA 9,
IDA 10 och IDA 11). Regeringen har infört samma
budgeteringssystem för Interamerikanska
utvecklingsbanken, Asiatiska utvecklingsfonden och
Afrikanska utvecklingsfonden fr.o.m. aktuella
påfyllnadsperioder. Detta betyder att de åtaganden som
Sverige gör under 1997 kommer att belasta budgeten
senare.
Tabellen nedan visar budgetbehovet för budgetåret
1998, dvs. förväntade dragningar i de fall medel inte
budgeterats tidigare, samt som jämförelse budgetåren
1995/96 samt 1997.
INTERNATIONELLA FINANSIERINGSINSTITUTIONER
(TUSEN KRONOR)
BUDGET
BÅ 95/96
(12 MÅN)
BUDGET
BÅ 1997
FÖRSLAG
1998
Världsbanksgruppen
636 000
696 000
920 000
Regionala utvecklingsbanker
134 000
30 000
52 000
Övriga utvecklingsbanker och
fonder
131 000
85 000
130 000
Summa
901 000
811 000
1 102
000
3. Övrigt multilateralt samarbete
Under delposten Övrigt multilateralt samarbete
finansieras Multilaterala miljöinsatser,
Konfliktförebyggande insatser, Särskilda multilaterala
insatser och Övriga insatser.
Budgetposten Särskilda multilaterala insatser är ny.
Genom införandet av denna möjliggörs, i begränsad
utsträckning, icke organisationsbundet stöd till
verksamhet på de områden som lagts fast i t.ex. globala
överenskommelser.
Sedan tidigare ges denna typ av ämnesinriktat stöd
till multilaterala miljöinsatser och konfliktförebyggande
insatser.
Från delposten Övriga insatser finansieras bidrag till
organisationer, såväl inom som utanför FN-systemet,
samt analyser, seminarier och andra internationella
aktiviteter som främjar internationell samverkan och
utveckling.
Bidragen till Internationella
familjeplaneringsfederationen (IPPF) och till
Internationella sjöfartsuniversitetet, WMU, som tidigare
finansierades från denna post (totalt 80 miljoner kronor)
övergår fr.o.m. budgetåret 1998 till Sida.
ÖVRIGT MULTILATERALT SAMARBETE
(TUSEN KRONOR)
BUDGET
BÅ 95/96
(12 MÅN)
BUDGET
BÅ 1997
FÖRSLAG
1998
Miljöinsatser
145 000
130 000
120 000
Konfliktförebyggande insatser
100 000
80 000
70 000
Särsk. multilaterala insatser:
- Utsatta barn i fattiga länder
- Särsk. jämställdhetsinsatser
0
0
0
0
60 000
20 000
IDEA 1
Övriga insatser 2
145 000
159 000
69 200
Summa
390 000
369 000
339 200
1. Medel finns reserverade under Övriga insatser
2. Fr.o.m. budgetåret 1998 överförs budgetposten Internationella
familjeplaneringsfederationen (IPPF) och Internationella
sjöfartsuniversitetet (WMU) till anslagsposten A 1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete
4.1.1 Sverige i det multilaterala systemet
Övergripande prioriteringar
Internationell samverkan och utvecklingssamarbete har
sin utgångspunkt både i solidaritet och i gemensamma
intressen. Sambanden över gränser och behovet av
globala lösningar gör hållbar utveckling, fred och
respekt för mänskliga rättigheter till allas angelägenhet.
Det multilaterala utvecklingssamarbetets bidrag till
konfliktlösning och konfliktförebyggande har central
betydelse.
Behovet att i internationellt partnerskap lösa
ekonomiska, sociala och miljömässiga problem har
under 1990-talet givit upphov till en rad stora FN-
konferenser. De handlingsplaner som antagits vid
konferenserna har stimulerat en internationell debatt
som speglat nya globala villkor och relationer. De
globala mötena har också drivit fram starka regionala,
nationella och inte minst lokala processer.
Gemensamt för FN-konferenserna har också varit ett
samlat synsätt och ett individperspektiv. Konferenserna
kan ses som en sammanhängande rad av världsmöten
om nära sammanlänkade ämnen, som pekar på ett mer
integrerat sätt att arbeta i internationell samverkan med
tvärgående temaområden som utgångspunkt för
planering och insatser. Mötena har betonat vikten av
strategier, som syftar till att främja hållbar utveckling,
minska fattigdom och brott mot mänskliga rättigheter
samt ett jämställdhetsperspektiv på
utvecklingssamarbetet.
De stora utmaningarna efter konferenserna ligger i
att omvandla besluten och rekommendationerna till
praktisk handling. Det kommer även att gälla de globala
FN-konferenserna 1998 om droger respektive om kultur
och utveckling, den senare i Stockholm. Världens
regeringar måste enskilt och samfällt fullgöra sina
åtaganden. Dessa åtaganden måste också få genomslag i
FN:s arbete. Det behövs ett FN som mer än idag
arbetar på ett integrerat, tematiskt sätt.
Uppföljningsmöten äger löpande rum för att
utvärdera genomförandet av världskonferenserna. Det
extra mötet i juni 1997 med FN:s generalförsamling
fem år efter Rio-konferensen (UNCED) om miljö och
utveckling visade på det starka genomslag konferensen
haft men också på svårigheterna att enas om nya
åtaganden. Mötet visade att det krävs fortsatt arbete för
att integrera miljöaspekter i allt utvecklingssamarbete.
I linje med regeringens fattigdomsskrivelse till
riksdagen skall det multilaterala utvecklingssamarbetet
präglas av en klar fattigdomsinriktning och syfta till att
förbättra levnadsvillkoren för fattiga grupper av
människor.
Allt detta innebär att vi från svensk sida bör betrakta
FN-systemet ur ett delvis nytt perspektiv där vi ser till i
vad mån FN:s program och fonder arbetar med de
temaområden som Sverige prioriterar:
fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling, och
mänskliga rättigheter för alla.
Utvecklandet av FN som ett instrument för
internationell samverkan på det ekonomiska och sociala
området blir en fortsatt huvudfråga. Det är angeläget att
föreliggande reformförslag resulterar i konkreta
förbättringar. Det gäller såväl utvecklingsinsatsernas
effektivitet, inklusive finansiering, som formerna för det
mellanstatliga samarbetet. Samverkan mellan FN och
de internationella finansinstitutionerna och andra
mellanstatliga organ, den privata sektorn, enskilda
organisationer och bilaterala insatser måste fortsatt
utvecklas.
På landnivå måste FN:s verksamhet förbättras
genom att systemets olika organ konsolideras både
administrativt och i programarbetet. Sverige stöder
denna utveckling genom två pilotprojekt i Guatemala
och i Zimbabwe.
Sverige kommer även fortsättningsvis, bl.a. genom
EU, att särskilt verka för mer förutsägbara, rättvist
fördelade och långsiktigt inriktade former för
finansiering av FN:s utvecklingssamarbete.
Styrelsearbetet i FN:s fonder och program med
finansieringsmetoder kommer framöver att ha hög
prioritet.
Problem med dagens finansieringssystem
Det svenska stödet till flertalet frivilligfinansierade FN-
organisationer sker i form av ett generöst
basbudgetstöd. Det nuvarande finansieringssystemet har
dock flera svagheter och utgör ett hinder för
organisationerna att arbeta effektivt:
– Givarbilden är skev och Sverige är för de flesta
organisationer en av de största givarna.
Organisationerna är beroende av ett fåtal givare,
vilket försvagar den multilaterala karaktären och gör
organisationerna sårbara.
– Basbudgetstödet har minskat i omfattning reellt och
relativt i förhållande till bidrag öronmärkta för
specifika insatser. Detta innebär, trots inrättandet av
de exekutiva styrelserna, att medlemsstaternas
möjlighet till styrning är begränsad. Utan ett
fungerande styrsystem hämmas verksamheten.
– Organisationernas ansträngningar att mobilisera
resurser har i allt högre grad kommit att inriktas på
extrabudgetära resurser vilket innebär att
verksamheten styrs mot de områden som kan
generera resurser. Basbudgetstöd blir då mindre
attraktivt för givare eftersom basbudgeten används
för att täcka grundläggande administrativa kostnader
och mobilisera extra bidrag.
Mot denna bakgrund finns anledning att se över det
nuvarande finansieringssystemet i syfte att stärka
organisationerna och deras multilaterala karaktär.
Svenska bidrag som en andel av en
organsations totala basbudget
En tänkbar modifiering av finansieringssystemet är att
verka för att inrätta en modell liknande den som
används bl.a. inom IDA, där alla givare i en
förhandllingprocess kommer överens om en andel av
den totala budgeten. Genom att ange de svenska
bidragen som en procentandel av den totala basbudgeten
skulle organisationen och andra givare stimuleras att
medverka till att införa detta system. Detta kunde i sin
tur stärka organisationernas multilaterala karaktär och
främja en rättvis bördefördelning mellan givare.
Den procentuella nivån för basbudgetstödet till varje
organisation bör fastställas från fall till fall, men ha som
utgångspunkt en rättvis bördefördelning mellan
givarländer. I dagsläget ligger den svenska andelen
vanligen mellan 7 och 11 %.
Målet bör vara att den svenska procentuella nivån
skall vara lägre än vad som är fallet i dagsläget genom
att andra länder ökar sina bidrag. För budgetåret 1998
införs denna modell på försök för UNDP och
formaliseras för UNDCP för att se om modellen får
önskad effekt.
4.1.2 FN:s ekonomiska och sociala
verksamhet
Inledning
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet bör i enlighet
med förslagen i Nordiska FN-projektet intensifieras och
inriktas på en ökad grad av effektivisering, större effekt
på landnivå, ett finansieringssystem som ger
långsiktighet och förutsägbarhet och en rättvis
bördefördelning mellan givare. En annan slutsats är att
fackorganen bör spela en mer framträdande roll i
reformarbetet.
Den pågående reformeringen, som drivs av
generalsekreteraren, kan få betydande konsekvenser för
FN-systemets organisation och verksamhet. Arbetet i de
många olika FN-organen måste ses i ljuset av denna
övergripande reformprocess.
Det är angeläget att FN:s arbete ges en tydligare
ämnesinriktad fokusering genom att de globala
konferenserna och andra globala överenskommelser ses
som riktmärken för verksamheten. De styrande
organens förmåga att ange riktlinjer för organisationens
verksamhet är därmed avgörande. Arbetet med att
stärka denna förmåga går vidare.
Vad avser svenska bidrag prövas metoder att till
basbudgetstödet koppla krav på genomförande av beslut
tagna av organisationernas styrande organ.
Regeringens insatser för att öka den svenska
synligheten inom det multilaterala systemet, främst
genom ökad upphandling från svenska företag och ökad
rekrytering av svenskar till tjänster inom organisationen
kommer att fortsätta. Självfallet måste denna policy
drivas utifrån höga krav på upphandlingens och
rekryteringens behov av kvalitet, relevans och
kompetens.
Bedömning av verksamheten
FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har en central
ställning inom FN:s utvecklingsverksamhet. Dels verkar
UNDP på viktiga ämnesområden, som
fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling och
kapacitetsuppbyggnad, dels är UNDP FN:s
samordnande organ på land- och högkvartersnivå.
Samtidigt som UNDP:s ämnesfokusering skall
koncentreras till specifika och väl avgränsade områden
måste organisationens samordnande roll stärkas. Allra
mest centralt är att UNDP:s arbete tydligare förskjuts
mot landnivån. Detta bör ta sig uttryck i en ändrad
beslutsstruktur, som i sin tur skulle innebära betydligt
mindre högkvarter och starkare landkontor.
UNDP:s basbudget har minskat kontinuerligt under
flera år samtidigt som öronmärkta bidrag ökat kraftigt.
För att UNDP skall kunna fylla sin roll i FN-systemet
måste basbudgeten fastställas till en nivå som svarar mot
de krav medlemsstaterna ställer på organisationen.
Medlemsstaterna bör gemensamt ta ansvar för att
tillräcklig finansiering säkerställs.
Det svenska bidraget bör fortsättningsvis anges som
andel av UNDP:s basbudget och bör kunna fastställas
för en flerårsperiod. En rimlig svensk andel bör vara
högst 7 %. Det svenska anslaget till UNDP:s basbudget
bör anges till högst 470 miljoner kronor.
FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF, som formellt
verkar inom ramen för UNDP, är det
frivilligfinansierade FN-organ som kommit längst vad
avser en förutsägbar finansiell bas. På svenskt initiativ
har en grupp av åtta givarländer sagt sig vilja säkerställa
de finansiella resurserna på nuvarande nivå under de
kommande tre åren. Samtal pågår med andra länder om
att utveckla detta system. UNCDF:s verksamhet som är
innovativ och katalytisk, är fattigdomsinriktad,
småskalig och effektiv.
Inom FN-systemet spelar FN:s barnfond, UNICEF
en avgörande roll som opinionsbildare för barnfrågor
och som genomförare av konkreta insatser för barns
trygghet, överlevnad, skydd och utveckling. Sverige
anser att UNICEF utför denna uppgift bra och är
organisationens näst största bidragsgivare. Det svenska
basbudgetstödet uppgår för år 1997 till 283 miljoner
kronor. Till detta kommer Sidas s.k. multibi-stöd
(extrabudgetära medel), som 1997 beräknas uppgå till
cirka 300 miljoner kronor.
En svensk profilfråga i det multilaterala
utvecklingssamarbetet är att verksamheten i huvudsak
skall bedrivas i fattiga länder. En jämförelse mellan
UNICEF och andra FN-organ visar att UNICEF har en
betydligt svagare fattigdomsinriktning.
Trots Sveriges dominerande ställning som
bidragsgivare är graden av svensk synlighet i
organisationen påfallande låg, vilket negativt påverkar
möjligheten att på ett konstruktivt sätt bidra till
verksamhetens utveckling.
Sverige har under en lång rad år förespråkat en
jämnare bördefördelning mellan givare. De svenska
bidragen till UNICEF är oproportionerligt stora, både i
relation till andra givare (Sverige ensamt bidrar med
12 % av basbudgeten) och till svenska bidrag till andra
FN-organisationer. Sverige kommer därför fr.o.m.
1998 att minska det svenska basbudgetstödet till 250
miljoner kronor.
Det område som UNICEF arbetar inom kommer
inte att drabbas. Sverige kommer även fortsättningsvis
att prioritera frågor som rör barns livsvillkor, och
rättigheter. Sverige avser vidare arbeta för att ett mer
systematiskt barnperspektiv tydliggörs i det samlade
internationella utvecklingssamarbetet. En rad
internationella organ och enskilda organisationer
bedriver verksamhet av betydelse för barns livsvillkor.
Fler aktörer bör aktiveras och verksamheten breddas för
att ytterligare förbättra insatserna för barn.
Det samlade stödet till insatser för barn kommer att
öka genom att 60 miljoner kronor avsätts till området
utsatta barn i fattiga länder vilket beskrivs under
avsnittet särskilda multilaterala insatser.
FN:s befolkningsfond, (UNFPA) har under 1996 på
ett förtjänstfullt sätt fortsatt att operationalisera det
handlingsprogram som antogs vid FN:s konferens om
befolkning och utveckling i Kairo 1994. UNFPA är en
relativt liten och effektiv organisation. Dess relation
med såväl givare som mottagarländer är god och
styrelsearbetet fungerar bra. Regeringens avser av dessa
skäl öka bidragen till UNFPA något.
FN:s livsmedelsprogram (WFP) strävar efter att nå
de allra fattigaste med livsmedelsbistånd, i första hand
via humanitära insatser. Det är i katastrofsammanhang
programmet har sina största förtjänster. Dessa
finansieras dock i huvudsak utanför basbudgeten. Denna
används till en mycket stor del för administrativa
kostnader. Programmet utför även utvecklingsinsatser
med hjälp av livsmedel. I det fallet kan det finnas
anledning att överväga om det finns bättre inriktning av
de svenska resurserna. Det är angeläget att motverka
snedvridningseffekter av livsmedelsbistånd genom att
bl.a. verka för att det fokuseras på särskilt utsatta
grupper. Livsmedelsbiståndets roll i framtiden bör även
ses i ljuset av en globalt ökande frihandel med
livsmedel.
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) har till uppgift
att ge skydd och stöd åt flyktingar och andra nödställda i
flyktingliknande tillstånd i avsikt att långsiktigt lösa
flyktingarnas problem. Under senare år har UNHCR
ökat sitt arbete för internflyktingar. Väpnade konflikter
och grova kränkningar av mänskliga rättigheter är de
vanligaste orsakerna till flykt. Antalet flyktingar i
världen har minskat, men de förhållanden under vilka
flykt företas och flyktingbistånd förmedlas har
försvårats och säkerhetsriskerna ökar. Tre modeller för
att lösa flyktingars situation används i UNHCR:s arbete:
lokal integrering i mottagarlandet, placering i tredje
land och återvandring. Under senare år har återvandring
varit den dominerande lösningen. Det har föranlett
UNHCR att i ökad utsträckning engagera sig i
flyktingarnas hemländer. UNHCR har i ökad
utsträckning utvecklats till en bred humanitär
organisation och intar idag en ledande roll i FN-
systemet. Regeringen avser fördjupa samarbetet med
UNHCR som ett led i arbetet med att förtydliga
Sveriges samlade syn på flyktingfrågor och humanitära
kriser, avseende såväl det humanitära skyddet och
biståndet som den humanitära rätten och kopplingen
mellan flyktingkatastrofer och konfliktlösning.
Verksamheten vid FN:s hjälporganisation för
palestinaflyktingar (UNRWA) inriktas främst på
skolundervisning och hälsovård. De allt större behoven
på dessa områden har på senare år inte mötts av
motsvarande bidragshöjningar från världssamfundet och
organisationens finansiella ställning är därför mycket
besvärlig. Sverige är en av de största bidragsgivarna till
UNRWA, vars verksamhet är väsentlig för att främja
en utveckling mot stabilitet och fred i Mellanöstern.
Under multilateral handelsrelaterad
biståndsverksamhet ger Sverige under budgetåret 1997
stöd till UNCTAD, WTO samt dess gemensamma
organisation ITC. Dessa organisationer har under de
senaste åren utvecklat ett väl fungerande samarbete bl.a.
genom gemensamma biståndsprojekt där respektive
organisations komparativa fördelar tas tillvara.
Sverige var under många år en av de största
bidragsgivarna till ITC men har i likhet med andra
givare under senare år kraftigt minskat bidragen p.g.a.
tvivel om organisationens inriktning och verksamhet.
Under 1997 har dock en förändring till det bättre kunnat
skönjas, bl.a. som en följd av den nuvarande ledningens
målmedvetna reformsträvanden och ändrade fokusering
av verksamheten.
UNCTAD bedriver handelsstödjande tekniskt bistånd
med särskild fokusering på de minst utvecklade
länderna. Sverige avser fortsätta att bidra till denna
verksamhet. Sverige föreslås också fortsättningsvis
bidra till WTO:s tekniska bistånd.
Under budgetposten narkotikainsatser genom FN-
systemet finansieras bl.a. bidrag till FN:s
narkotikaprogram (UNDCP) och ett mindre bidrag till
WHO:s program mot missbruk av
beroendeframkallande medel.
Sverige har sedan 1970-talet haft en hög profil inom
FN på narkotikaområdet och står fast vid en strikt
tolkning av FN:s konventioner. Sverige avvisar därför
alla förslag till legalisering av icke-medicinsk
användning av narkotika och psykotropa ämnen. Under
året kommer särskild uppmärksamhet att ges till
narkotikafrågorna eftersom ett extra
generalförsamlingsmöte om narkotika ska hållas i juni
1998. Syftet med detta möte är att stärka det
internationella samarbetet på narkotikaområdet.
Den största mottagaren av svenskt stöd är FN:s
narkotikaprogram (UNDCP) där Sverige är en av de
största bidragsgivarna. Sverige arbetar för att UNDCP
skall vara en liten, effektiv organisation, ett “centre of
excellence” och en katalysator på narkotikaområdet.
UNDCP skall genomföra vissa pilotprojekt själv, men
framför allt stimulera övriga delar av FN-systemet,
Världsbanken och enskilda länder att integrera
narkotikaaspekterna i sina aktiviteter.
Ett grundläggande problem för UNDCP är att många
medlemsländer nästan enbart ger öronmärkta bidrag och
ett mycket litet basbudgetstöd. Tre länder, däribland
Sverige, har under en lång rad av år bidragit med över
hälften av basbudgeten. För att stärka den multilaterala
karaktären av UNDCP och ge incitament till andra
givare att ta ett större ansvar bestäms det svenska
basbudgetstödet som en viss andel av det totala
basbudgeten, dock högst det i budgeten fastslagna
beloppet.
FN:s samlade program för HIV/AIDS, UNAIDS, går
nu in i sitt tredje verksamhetsår. Styrelsearbetet har
förändrats i positiv riktning. Verksamheten är inne i ett
utvecklingsskede. Från svensk sida kommer ett väl
fungerande styrsystem och finansieringsfrågorna även
fortsättningsvis att prioriteras. Sverige kommer också
att verka för utveckla och förstärka UNAIDS arbete på
landnivå för att säkerställa att effektivt stöd ges till de
nationella åtgärderna mot epidemin.
Till FN:s industriutvecklingsorganisation (UNIDO)
utbetalas den svenska medlemsavgiften fr.o.m. 1998
från denna anslagspost.
4.1.3 Multilaterala utvecklingsbanker
Bankernas roll i utvecklingssamarbetet
Utvecklingsbankerna – Världsbanken och de regionala
bankerna i Latinamerika, Asien och Afrika – lånar
årligen ut drygt 40 miljarder US dollar. Detta gör dem
till viktiga aktörer med betydande genomslagskraft i
utvecklingsarbetet. Huvuddelen av utlåningen sker på
marknadsmässiga villkor till medelinkomstländer,
medan utlåningen till de fattigaste länderna sker på
förmånliga villkor. Härtill kommer
utvecklingsbankernas ledande roll i policyutveckling och
givarsamordning. På senare år har bankerna stärkt sin
övergripande inriktning på fattigdomsbekämpning
genom nya strategier och utökad analyskapacitet. Bland
de fattigdomsorienterade inslagen ingår ökat stöd åt s.k.
mikrokrediter, ett instrument som också är intressant ur
jämställdhetssynpunkt, eftersom det ofta avser utlåning
till kvinnliga småföretagare.
Världsbankens och IMF:s gemensamma initiativ för
att lätta skuldbördan för de fattigaste och mest
skuldtyngda länderna (HIPC) är ett centralt inslag i
arbetet med att frigöra resurser till ländernas egna
ansträngningar att minska sin fattigdom. De första
besluten om skuldlättnader har fattats inom ramen för
initiativet. En omtolkning av regelverket sedan
initiativets början har emellertid utökat antalet
kandidatländer och komplicerat de ännu inte lösta
finansieringsproblemen. Internationella valutafonden
deltar i skuldinitiativet. Även Interamerikanska
utvecklingsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken,
Internationella jordbruksutvecklingsfonden och
Nordiska utvecklingsfonden har fattat beslut om att delta
i initiativet.
Den förstärkta fattigdomsfokuseringen har lett till
insikten att förankring och deltagande är nödvändigt för
att insatserna effektivt skall nå uppsatta mål.
Partnerskapstanken är ett resultat av vidareutveckling av
det traditionella givar-mottagarförhållandet. Likaså
betonas vikten av en demokratisk samhällsutveckling
byggd på god samhällsstyrning och effektiv
statsförvaltning. I enlighet med svenska prioriteringar,
ger bankerna hög prioritet åt att stödja låntagarländernas
arbete med att effektivisera statens roll för
samhällsutvecklingen. Till detta område hör lagstiftning
och rättssystem som skyddar individens rättigheter. Dit
hör också minskade militärutgifter till förmån för
utvecklingsändamål.
Senare års markant ökade behov av insatser för
återuppbyggnad av samhällen som härjats av krig och
förstörelse har också påverkat bankernas verksamhet.
Deras finansiella resurser och expertis ger dem
förutsättningar att delta aktivt, även om de ofta politiskt
komplexa sammanhangen innebär särskilda
begränsningar för bankerna. Mot denna bakgrund har
Sverige under 1997 finansierat en studie om vilken roll
bankerna kan spela i återuppbyggnadsskedet. Under året
har också Världsbanken antagit en policy på området.
Idag är inte hotet mot finansieringen av
utvecklingsbankernas utlåning på mjuka villkor till de
fattigaste länderna lika akut som tidigare. Det visas av
utfallet av 1996 års överenskommelser om påfyllnad av
IDA och Afrikanska utvecklingsfonden liksom 1997 års
överenskommelser om påfyllnad av den Asiatiska
utvecklingsfonden och av den Internationella
jordbruksutvecklingsfonden (IFAD). Samtidigt framstår
förhoppningar om en återgång till tidigare
påfyllnadsnivåer som orealistisk. Den ökade
konkurrensen om biståndsresurser höjer kraven på
kvalitet och effektivitet. Bankerna har därför lagt
ytterligare kraft på att utveckla metoder och indikatorer
för att mäta resultatet av sina insatser. På sikt ställs en
rad frågor om utvecklingsbankernas roll och
finansiering, bl.a. därför att en ökande andel av
bankernas och fondernas utlåning kan finansieras med
deras egna inkomster och återflöden. Regeringen
kommer i högre grad att ägna sig åt dessa perspektiv.
Genom Sveriges medlemskap i utvecklingsbankerna
har svenska företag rätt att delta i konkurrensen om de
mycket betydande leveranser som finansieras av
bankerna. Regeringen arbetar aktivt för att öka Sveriges
andel av denna upphandling.
Bedömning av verksamheten
Världsbanksgruppen
På grundval av en omvärldsanalys som lyfter fram bl.a.
globalisering, demokratisering och aktivare civila
samhällen, genomför Världsbanken under en
treårsperiod de mest genomgripande reformerna sedan
dess tillblivelse. Regeringens bedömning är att
omorienteringen är viktig för bankens fortsatta relevans.
Den omfattar konkreta åtgärder för att förbättra
projektkvaliteten, bl.a. genom att knyta ny långivning
mer till resultatet av tidigare utlåning. Reformerna
handlar också om att anpassa sig till en situation där lån
som Världsbanken tillhandahåller allt oftare
kompletterar andra flöden. Bankens roll som katalysator
blir då mer central. Genom stöd till skattereformer och
utveckling av finans- och kapitalmarknader bidrar
banken till att förbättra förutsättningarna för privata
investeringar. Gruppen stödjer också upprättande av
privata företag samt erbjuder garantier mot politiska
risker. Ett tecken på att privatsektorutvecklingen blir en
allt viktigare del av bankens verksamhet är behovet av
nytt kapital i Världsbanksgruppens garantiorgan, MIGA
och den pågående utvecklingen av garantiinstrumentet.
Världsbankens förnyade fokus på
fattigdomsbekämpning framhäver vikten av förankring
och deltagande. I sökandet efter en ny typ av
partnerskap ser banken framför allt över sitt förhållande
till Afrika. Utveckling av partnerskap ligger i linje med
de preliminära överväganden som regeringen gör inom
ramen för den svenska Afrikapolitiken – Partnerskap
med Afrika – som utvecklas. Inom banken finns även
ökad öppenhet gentemot andra givare om rollfördelning
och samordning, som förstärks av satsningen på ökad
fältnärvaro.
För att stärka samarbetet med det civila samhället
har banken, tillsammans med ett stort antal enskilda
organisationer, tagit ett initiativ för att se över
strukturanpassningens effekter i utvalda länder.
Projektet förväntas leda till förbättrad förståelse om hur
lokalt deltagande kan förbättra det ekonomiska
beslutsfattandet. Regeringen stödjer initiativet och
upprätthåller samtidigt en dialog med svenska enskilda
organisationer om denna såväl som andra delar av
Världsbankens verksamhet.
Inom bankens Särskilda program för Afrika (SPA),
samordnas sedan 1987 givarnas stöd till de
strukturanpassningsprogram som pågår i ett tjugotal
länder i Afrika söder om Sahara. Sverige har en
ledande roll i den pågående utvärderingen av
verksamheten.
I anslutning till det senast ingångna IDA-avtalet (IDA
11) växte ett nytt synsätt fram beträffande
bidragsdisciplin och respekt för ingångna avtal. De nya
reglerna, som framförhandlats med aktiv svensk
medverkan, har inneburit att bl.a. amerikanska företag
under ett års tid har avstängts från en stor del av
upphandlingen till IDA-finansierade projekt. Huruvida
åtgärden har bestående effekt på bidragsdisciplinen
kommer att framgå när nästa påfyllnadsförhandling för
IDA påbörjas.
Regionala utvecklingsbanker
Reformprocessen i Afrikanska utvecklingsbanken
(AfDB), som inleddes i och med den nye presidenten
Omar Kabbajs tillträde sommaren 1995, har börjat ge
resultat. Regeringen välkomnar de förbättringar som
hittills kan skönjas huvudsakligen inom de finansiella
och operationella funktionerna i banken. Samtidigt
krävs förstärkta insatser för att bl.a. åstadkomma bättre
styrning av banken och effektivare administration.
Sverige och övriga nordiska länder spelar en aktiv och
konstruktiv roll i reformprocessen, som är nära knuten
till de pågående förhandlingarna om en femte
kapitalökning. Sverige ingår i en särskild högnivågrupp
bestående av fem regionala och tre icke-regionala
länder. Gruppens uppgift är att utarbeta
rekommendationer om kapitalökningen och härtill
knutna frågor rörande de icke-regionala ländernas
inflytande i banken med syfte att stärka bankens
finansiella ställning. Utlåningen av mjuka medel ur den
i juni 1996 avslutade sjunde påfyllnaden av den
afrikanska utvecklingsfonden har påbörjats. Återstående
inbetalningar från givarna, inklusive Sverige, under
1997 och 1998 är villkorade till framsteg i
reformprocessen. I samband med Sveriges Partnerskap
Afrika-initiativ genomfördes ett seminarium i samarbete
med AfDB i Abidjan i januari i år. Initiativet har väckt
stort intresse bland bankens medlemsländer.
Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) har under de
senaste åren genomgått en genomgripande förändring av
sin utlåningspolitik och ett intensivt
policyutvecklingsarbete har ägt rum i linje med avtalet
1994 om bankens fjärde kapitalökning. I samband med
bankens trettioårsjubileum presenterades en omfattande
studie "Emerging Asia", som analyserar de senaste
årens utveckling i Asien och vilka effekter biståndet haft
på utvecklingen. Den kommer att utgöra ett viktigt
underlag i bankens arbete med att fastställa de
långsiktiga prioriteringarna för verksamheten. Studien
kommer också att utnyttjas för det analysarbete som
regeringen inlett med att utveckla en svensk
Asienstrategi.
I början av 1997 nådde medlemsländerna en
överenskommelse om att fylla på bankens fond för
utlåning på förmånliga villkor till de fattigare länderna i
regionen. Sverige fick gehör för flera förhandlingskrav,
bl.a. att en betydande del av resurserna om möjligt skall
tas från bankens internt genererade resurser och att de
rikare regionala medlemsländerna skall ta ett större
ansvar än tidigare. Uppgörelsen innebär att bankens
långivning i fortsättningen kommer att få en tydligare
inriktning på fattigdomsfrågor, jämställdhet och miljö.
Banken kommer vidare att ställa högre krav på
låntagarländerna om åtgärder mot korruption och
återhållsamhet med militärutgifter. Regeringen anser att
ökad tonvikt måste läggas på tillämpningen av de fattade
policybesluten. Ett viktigt steg är därvid att stärka
fältnärvaron i regionen.
Efter avtalet 1994 om den åttonde påfyllnaden av den
Interamerikanska utvecklingsbankens (IDB) resurser har
banken gått in i ett skede av konsolidering. Banken är
den utan jämförelse största regionala utvecklingsbanken
med långt större verksamhet i regionen än
Världsbanken. Regeringen anser att banken lyckats väl i
sin uppföljning av påfyllnaden. Viktiga steg har tagits
för att åstadkomma en ökad fattigdomsinriktning.
Miljöanalyser har blivit en integrerad del av
landprogrammeringen. Regeringen välkomnar också
bankens vidgade roll som samarbetspartner i regionens
utvecklingsprocess bl.a. vad gäller konstruktiva insatser
i samband med freds- och återuppbyggnadsprocessen i
Centralamerika.
Under de senaste åren har dock IDB:s verksamhet i
de fattigaste länderna försvårats av att bankens särskilda
fond för utlåning på förmånliga villkor, FSO, håller på
att ta slut. Medlemsländerna diskuterar hur resurser kan
tillföras fonden. Sverige har, tillsammans med de flesta
andra bidragsgivare, krävt att de rikare länderna i
regionen skall visa solidaritet med de fattigare länderna
genom att en del av bankens nettovinst förs över till
FSO, vilket vi fått visst gehör för. Samtidigt finns en
förhoppning kvar hos länderna i regionen om att givarna
skall skjuta till ytterligare medel.
Övriga utvecklingsbanker och -fonder
Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD) har
ett mycket tydligt fokus på fattigdomsbekämpning
genom sin inriktning på projekt för att förbättra
levnadsförhållandena för landsbygdsbefolkningen i de
fattigaste utvecklingsländerna. Sverige har under senare
år haft en särskilt aktiv och framträdande roll i
organisationen. Vid fondens årsmöte i februari 1997
godkändes en omfattande påfyllnad av resurserna samt
ett reformpaket, som förhandlats fram under svenskt
ordförandeskap. Regeringen gör bedömningen att
reformpaketet, som ger fonden en starkare förankring i
såväl i- som u-länder, tillsammans med påfyllnaden
innebär att fonden åter kan ägna all kraft åt
verksamheten. I den nya styrelsekonstellationen har
Sverige, Norge, Danmark och Finland egna platser,
vilket ger de nordiska länderna förstärkta möjligheter att
påverka verksamheten.
Nordiska utvecklingsfonden (NDF) är en nordisk
biståndsinstitution med säte i Helsingfors för
finansiering av utvecklingsprojekt som främjar
ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländer.
Utlåning sker på IDA-villkor. Fonden ger krediter
endast i samfinansiering med andra finansiärer, främst
andra multilaterala finansieringsinstitutioner.
Under hösten 1995 genomfördes en utvärdering av
NDF. Som ett resultat av utvärderingen beslöt Nordiska
ministerrådet i april 1996 om en fördubbling av fondens
grundkapital till närmare 5,2 miljarder kronor. Sedan
1994 bedriver NDF en försöksverksamhet med stöd till
utvecklingen av den privata sektorn i utvecklingsländer.
Verksamheten kommer att utvärderas i slutet av 1997.
Under budgetåret ingick NDF ett samarbetsavtal med
Norsad Agency, som verkar för att främja
näringslivssamarbetet mellan Norden och SADC.
NORSAD (som består av NORSAD Fund och
NORSAD Agency) etablerades 1990 i syfte att främja
näringslivssamarbete mellan Norden och SADC-
länderna, genom fondens medverkan främst i form av
s.k. joint ventures. Fondens grundkapital på 200
miljoner danska kronor är till stor del förbrukat varför
en kapitalpåfyllnad aktualiserats. Ett kapitaltillskott i
storleksordningen 150 miljoner danska kronor har
diskuterats, vilket enligt gällande fördelningsnyckel
skulle innebära ett bidrag om 55-60 miljoner danska
kronor för svensk del som förutses inbetalas över några
år. Formellt beslut i frågan kommer att fattas före
utgången av mars 1998, då fondens nuvarande mandat
går ut. Därmed kan inbetalningen av en del av
kapitaltillskottet bli aktuellt under 1998, vilket kan
finansieras med reservationer som regeringen
disponerar och som inte behöver utnyttjas för
ursprungligen avsett ändamål
African Capacity Building Foundation (ACBF)
arbetar huvudsakligen med att stärka utvecklingsländers
kapacitet att utforma och genomföra makroekonomisk
politik. ACBF har nyligen genomgått en granskning
rörande arbetsmetoder och kapacitet att utöva sitt
mandat. Utredningen visar att ACBF i stort utfört ett
gott arbete och regeringen anser därför att fonden
förtjänar fortsatt stöd. En påfyllnad av ACBF:s kapital
kommer att förhandlas med början under 1997.
Karibiska utvecklingsbankens (CDB) långivning är
inriktad på de små karibiska ö-länderna. Karibiska
utvecklingsbanken är en operativt och administrativt
effektiv organisation med en stabil finansiell ställning.
Sveriges förbindelser med regionen är outvecklade.
Regeringen anser att medlemskap i CDB skulle stärka
vår närvaro i regionen såväl i utrikes-, bistånds- som
handelspolitiskt hänseende. Medlemskapsförhandlingar
har inletts och inriktas för närvarande på kriterier för ett
svenskt inträde i banken. Utgången av dessa
förhandlingar blir bestämmande för ställningstagande till
medlemskap.
Inom ramen för fredsprocessen, framfördes i slutet
av 1994 förslag om att upprätta nya finansiella
arrangemang i Mellanöstern och Nordafrika. Under de
besvärliga och långdragna förhandlingar som därefter
förts har olika institutionella arrangemang diskuterats.
Det alternativ som fått bredast uppslutning är
upprättandet av en regional utvecklingsbank med säte i
Kairo. I flera europeiska länder, inklusive Sverige,
finns en kvardröjande tveksamhet till huruvida en
regional utvecklingsbank bäst svarar mot ekonomiska
och finansiella behov i regionen, bl.a. mot bakgrund av
den verksamhet som redan bedrivs på dessa områden av
Världsbanken och EU. Den fortsatta utvecklingen i
förhandlingarna om att upprätta nya finansiella
arrangemang i Mellanöstern och Nordafrika är nära
knuten till fredsprocessens utveckling.
4.1.4 Övrigt multilateralt samarbete
Under delposten Övrigt multilateralt samarbete
finansieras Multilaterala miljöinsatser,
Konfliktförebyggande insatser, Särskilda
multilaterala insatser och Övriga mindre insatser.
Multilaterala miljöinsatser
Regeringens prioriteringar som lades fast i skrivelsen
Sveriges utvecklingssamarbete för hållbar utveckling
(Skr. 1996/97:2) ligger fast. Avgörande för att
åstadkomma varaktiga förändringar för ett hållbart
samhälle är att miljöaspekter integreras i all
verksamhet.
Därutöver behöver vissa medel avsättas för särskilt
angelägna insatser i det multilaterala samarbetet.
Uppföljningen av FN:s generalförsamlings extra möte
för utvärdering av Agenda 21 som hölls i juni 1997 är
angelägen och bör inrymma insatser av katalytisk och
tillfällig karaktär i de multilaterala organisationerna.
Till sådana direkta insatser hör även stödet till den
globala miljöfonden (GEF). Den finansierar
merkostnader som mottagarländerna ådrar sig för att
uppnå globala miljövinster inom områdena biologisk
mångfald, klimatförändringar, skydd av internationellt
vatten och uttunning av ozonskiktet. GEF fungerar f.n.
också som multilateral finansieringskälla för
konventionerna om biologisk mångfald och
klimatförändringar.
Under 1997 inleddes förhandlingar om den andra
påfyllnaden av GEF:s resurser. Regeringen anser att
GEF:s verksamhet fyller ett stort behov. Det är också
angeläget att integrera de nya riktlinjer som
konventionerna lämnar inom ramen för GEF:s
verksamhet. Granskning och utvärdering av
verksamheten har under åren förbättrats genom ett
särskilt program. De kompletterar därmed den redan
existerande funktionen hos de genomförande
organisationerna Världsbanken, UNDP och UNEP.
Regeringen anser att bördefördelningen mellan
givarna bör vara rättvis och fastställas i en öppen
process som tar hänsyn till deras betalningsförmåga.
Nya givare bör anmodas ansluta sig till givarkretsen.
Sverige bör, liksom vid den första påfyllnaden, ta ett
stort ansvar i denna förhandlingsprocess.
Påfyllnadsförhandlingarna beräknas avslutas under
första halvan av 1998, men Sveriges utbetalning till
GEF II under året kommer inte att uppgå till tidigare
årsbaserade nivåer, varför medelstilldelningen till
budgetposten har minskat. Regeringen kommer i
budgetpropositionen för 1999 redovisa de långsiktiga
betalningsåtagandena för GEF II.
I arbetet med Montrealprotokollet för ozonskiktets
skydd är den viktigaste uppgiften att säkerställa u-
ländernas eget ansvar för utfasningen av
ozonnedbrytande ämnen. Vid den senaste påfyllnaden
av Montrealprotokollets multilaterala fond fastslogs en
påfyllnad om 466 miljoner USD för perioden 1997-
1999. Sveriges andel utgör knappt 1,4 % av
totalbeloppet eller omkring 2,2 miljoner USD.
Regeringen anser att en större andel av fondens medel
bör användas för att höja u-ländernas kapacitet, t.ex. för
myndighetsutövande. Regeringen avser att fortsatt
använda en del av det årliga bidraget till fonden för
bilaterala projekt i enlighet med det regelverk som finns
inom Montrealprotokollet.
Utöver de initiativ som blir resultatet av FN:s extra
möte anser regeringen att det finns anledning att
ytterligare förstärka genomförandet av de redan
existerande konventionerna om klimatförändringar,
biologisk mångfald och ökenutbredning i de
multilaterala organisationernas verksamhet genom
bidrag till studier, konferenser och andra former av
kapacitetsbyggande.
Multilaterala konfliktförebyggande insatser
Det multilaterala systemet har en huvudroll i det
internationella samfundets ansträngningar att förebygga
uppkomsten av väpnade konflikter, bidra till lösningar
och skapa förutsättningar för varaktig fred.
Erfarenheterna från de senaste årens humanitära
katastrofer och väpnade konflikter visar på svårigheten
med entydiga tillvägagångssätt. I de allra flesta fall ställs
krav på en kombination av insatser där politiska, civila,
humanitära och tidvis också militära inslag kompletterar
varandra.
Inom ramen för verksamhetsområdet multilateralt
konfliktförebyggande har regeringen under det gångna
året stött flera nyskapande initiativ. Bland dessa märks
insatser avseende förvarning, biståndskonditionalitet i
konfliktsituationer och användbarheten av militära
resurser i katastrofbiståndet. På det fredsfrämjande
området kan nämnas:
– svensk civil närvaro i Hebron/Israel, Angola och
Guatemala;
– bidrag till FN:s och OAU:s särskilde representant i
Stora sjöregionen och
– stöd till utredande av ägandeförhållanden i Bosnien.
Regeringen avser även fortsättningsvis aktivt delta i den
internationella policy- och metodutvecklingen när det
gäller konflikthantering för att förebygga humanitära
katastrofer och bidra till effektiva insatser för
konfliktlösning.
Regeringen avser verka för att FN-systemet, de
internationella utvecklingsbankerna och andra
internationella, regionala och enskilda organisationer
utvecklar synsätt och institutionell kapacitet i syfte att
bidra till en varaktig lösning på de vitt skilda
bakomliggande faktorer som är utlösande när det gäller
dagens humanitära katastrofer. I hög grad handlar det
om konfliktförebyggande, krishantering och
konfliktlösning. Både inom det humanitära och det
utvecklingsinriktade biståndet bör det strategiska
tänkandet utvecklas när det gäller konflikthantering.
Erfarenheter bör analyseras och dragna lärdomar
systematisk återföras till verksamheten.
Nytänkande och metodutveckling skall främjas
genom svenskt stöd. Ett utökat samarbete med
institutioner inom och utanför FN-systemet inklusive
enskilda organisationer, som är verksamma inom
konflikthantering, eftersträvas. Särskilt angeläget är
gränslandet mellan humanitära, utvecklings- och
rättsstatsbyggande insatser i det tidiga
återuppbyggnadskedet efter en konflikt liksom initiativ
som syftar till att i bred bemärkelse avmilitarisera ett
samhälle efter en konflikt och bidra till försoning.
Det svenska stödet skall även fortsättningsvis stärka
de civila och humanitära aspekterna i FN:s
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser i
utvecklingsländer. Bland annat kommer stödet att avse
svenskt deltagande med civil personal i dessa insatser.
Uppföljningen av slutsatserna och
rekommendationerna från departementets studie
“Konfliktföre-byggande verksamhet” kommer att
påverka inriktningen av anslaget.
Genom att anslaget i första hand använts för att
finansiera mindre insatser av innovativ karaktär finns en
reservation sedan tidigare år vilket motiverar en
marginell sänkning av anslaget för 1998.
Särskilda multilaterala insatser
Det är angeläget att kunna ge bidrag till vissa
ämnesområden utan att vara bunden till en viss
organisation eller kanal. Genom införande av
budgetposten Särskilda multilaterala insatser tas ett steg
i denna riktning. Denna strävan kommer att relateras till
den reformprocess som pågår inom FN-systemet.
Syftet med budgetposten är bl.a. att stärka FN-
organens arbete och att främja genomförandet av den
dagordning som antagits vid de globala FN-
konferenserna.
Särskilda multilaterala insatser är ingen ny företeelse
i det svenska multilaterala samarbetet. Stöd till
multilaterala miljöinsatser och konfliktförebyggande
insatser är exempel på detta. Det är angeläget att
möjlighet ges att ge särskilt stöd även på andra
områden. Dessa områden kan variera från år till år.
En utgångspunkt för de områden som skulle kunna
vara aktuella 1998 är FN:s världskonferenser, vars
slutsatser och rekommendationer kommit att bli
normgivande vad gäller t.ex. miljö och hållbar
utveckling eller jämställdhet. Fördelar med en
fördelning efter områden som är fastställda i globala
överenskommelser är att de har hög politiskt prioritet
och att världssamfundet satt upp mål för internationell
samverkan på dessa områden. Särskilda miljöinsatser
och konfliktförebyggande åtgärder utgår från såväl
svenska prioriteringar som globalt fastställda mål.
Områden som är särskilt angelägna för Sverige, men
som saknar särskilda medel, är t.ex. jämställdhet och
utsatta barn i fattiga länder. Dessa områden föreslås
införas under 1998.
Det är viktigt att se särskilda multilaterala insatser
som ett komplement till basbudgetstöd. En alltför
långtgående satsning på särskilda multilaterala insatser
kan riskera att försvaga det multilaterala systemet
genom att organisationer inte längre själva kan göra
prioriteringar utan i stället styrs av enskilda länders,
ibland kortsiktiga, politiska prioriteringar. Genom att ge
små bidrag till en organisation för insatser på ett visst
område är avsikten att detta skall ha en katalytisk
inverkan på hela organisationen. En organisation som
tar emot ett betydande svenskt basbudgetstöd kan
således få ytterligare bidrag för särskilda insatser på
angivna områden.
Utsatta barn i fattiga länder
Barnperspektivet i biståndet och i det internationella
samarbetet måste utvecklas vilket bl.a. Riksdagen givit
uttryck för (bet. 1996/97:UU15 Internationellt
utvecklingssamarbete).
Sverige är internationellt pådrivande i frågor som rör
barns villkor. Barnkonventionen, barntoppmötet,
världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering
av barn och studien om barn i väpnade konflikter är
några exempel. Sverige arbetar särskilt aktivt med
implementering av barnkonventionen, åtgärder mot
kommersiell sexuell exploatering av barn, barn i
väpnade konflikter och barnarbete. En ny svensk
profilfråga är barn med handikapp.
Ett konsekvent tillämpat barnperspektiv i det
internationella utvecklingssamarbetet ställer emellertid
krav på en mer medveten strategi. Kanaler och
samarbetspartners bör övervägas systematiskt.
Policyskapande och metodutveckling skall ge större
genomslag för barnaspekterna i det svenska biståndet
och för svenska ståndpunkter inom barnområdet i det
internationella samarbetet.
Inom FN-systemet uppmärksammas barns villkor
som en integrerad del av alla stora FN-konferenser.
UNICEF är den viktigaste multilaterala kanalen för
svenskt stöd till utsatta barn i fattiga länder. Utöver
UNICEF bedriver en rad andra internationella
organisationer verksamhet av betydelse för barns
ekonomiska, sociala, psykologiska och kulturella
villkor. Dit hör exempelvis UNDP, UNFPA, UNHCR,
WFP, WHO, ILO, UNESCO och Världsbanken och
samt en rad enskilda organisationer.
Syftet med särskilda multilaterala insatser på detta
område är att förstärka arbetet med utsatta barn i fattiga
länder och förbättra genomförandet av för barnen
angelägna insatser genom att aktivera och bredda
verksamheten till fler internationella organisationer. En
sådan, mer samlad och integrerad ansats ligger väl i
linje med det pågående reformarbetet inom FN och med
den fattigdomsinriktning som slås fast i regeringens
skrivelse till riksdagen 1996/97:169, De fattigas rätt –
vårt gemensamma ansvar.
Särskilda jämställdhetsinsatser
I FN följer Sverige aktivt upp det beslut som fattades
vid kvinnokonferensen i Peking att verka för att ett
jämställdhetsperspektiv skall genomsyra FN:s arbete.
FN skall vidare utarbeta förslag till konkreta åtgärder
för att motverka fattigdom, stärka kvinnors mänskliga
rättigheter, motverka våld mot kvinnor - både i hemmen
och under väpnade konflikter - och uppmärksamma
flickors villkor, t.ex. genom att motverka
könsstympning och tidiga giftermål.
Även i OECD:s biståndskommitté, DAC har Sverige
varit pådrivande för att ta fram konkreta riktlinjer för
hur bidragsgivares biståndsarbete skall utformas efter ett
jämställdhetsperspektiv.
Under 1997 stod integrering av
jämställdhetsperspektivet i FN:s arbete (sk
"mainstreaming") i centrum för arbetet i FN:s
ekonomiska sociala råd (ECOSOC). Sverige och EU
spelar en pådrivande roll för att utforma ett konkret
handlingsprogram för hur FN:s organ skall präglas av
ett klart jämställdhetsperspektiv. I detta arbete som rör
såväl metodutveckling som kapacitetsbyggande kan
olika delar av FN-systemet bidra till att stärka kvinnors
ekonomiska ställning, öka deras inflytande i beslutande
fora, motverka våld mot kvinnor och stärka deras
mänskliga rättigheter. UNDP har en viktig funktion i
dessa sammanhang liksom FN:s kvinnofond (UNIFEM)
och UNICEF, med satsningar på flickor, UNHCR med
uppmärksamhet på flyktingkvinnor och FN:s MR-center
liksom FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor.
Arbetet med att förbättra kvinnors villkor bygger i
huvudsak på s.k. mainstreaming, dvs att kvinnors
intressen tillvaratas i det ordinarie utvecklingsarbetet.
Regeringen avser därutöver stödja särskilda insatser av
pilotkaraktär för att stärka FN-organisationer arbete på
jämställdhetsområdet.
Övriga insatser
Från delposten Övriga insatser finansieras bidrag till
organisationer, såväl inom som utanför FN-systemet,
samt analyser, seminarier och andra internationella
aktiviteter som främjar internationell samverkan och
utveckling. Även om insatserna ofta kan förutses kan de
inte alltid beloppsbestämmas i förväg. En viss mindre
reserv är därmed påkallad.
International IDEA (Internationella institutet för
demokrati och fria val) bildades på svenskt initiativ i
Stockholm 1995 av 14 länder från hela världen. Under
1997 har Namibia och Botswana tillkommit som nya
medlemmar. IDEA är en internationell mötesplats för
att stödja demokratisk utveckling och fria val runt om i
världen. Institutet är globalt till sin natur och ett forum
för de olika slag av aktörer som deltar i de
demokratiska processerna. Denna breda syn präglar allt
från struktur, ägandeskap, anställningspolicy och
finansiering till verksamhetsinriktning. Även om IDEA
till formen är en mellanstatlig organisation är den också
öppen för medlemskap för internationella icke-statliga
organisationer på i huvudsak samma villkor som för
regeringar. Parliamentarians for Global Action (PGA)
och Interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter
är exempel på två icke statliga medlemmar. IDEA
arbetar främst med utveckling av en databank och
informationsservice, forskning, erfarenhetsåtervinning
och utveckling och spridning av riktlinjer samt
rådgivning och kapacitetsuppbyggnad. Sverige har som
initiativtagare till och värdland för institutet ett speciellt
ansvar.
I det pågående arbetet att stärka och effektivisera FN
avser Sverige under denna budgetpost finansiera insatser
vars syfte är att stödja och påskynda denna
reformprocess. Exempel på sådana insatser är
integrering av FN:s kontor på landnivå och stöd till det
nyligen bildade UN Staff College.
Mindre bidrag i huvudsak som basbudgetstöd och
administrativa bidrag utbetalas även bl.a. till
– FN:s boende- och bebyggelsecenter (HABITAT),
– Internationella rödakorskommittén (ICRC),
– Internationella migrationsorganisationen (IOM)
– Internationella tropiska timmerorganisationen (ITTO)
och
– Internationella juteorganisationen (IJO).
4.2. EU:s gemensamma
utvecklingssamarbete
Europeiska Unionens (EU) medlemsstater svarar
tillsammans för ca 60 % av OECD-ländernas samlade
utvecklingssamarbete. En allt större andel – 16 % år
1996 – av medlemsstaternas samlade bistånd kanaliseras
genom Europeiska gemenskapens (EG) olika
biståndsprogram, vilket främst administreras av
kommissionen. Sannolikt kommer denna andel att öka
ytterligare under de närmaste åren. Samarbetet med
utvecklingsländer finansieras dels från EG:s reguljära
budget, dels genom bidrag till den Europeiska
utvecklingsfonden (EUF). Biståndet ges i huvudsak i
form av gåva. År 1996 uppgick utbetalningarna till
drygt 5 miljarder ecu, vilket gjorde EG till världens,
efter IDA, största multilaterala biståndsorganisation och
den femte största givaren inom OECD:s
biståndskommitté (DAC).
Förutom att svara för genomförandet av det
gemensamma biståndet har kommissionen i uppdrag att
verka för bättre koordinering mellan detta och
medlemsländernas nationella bistånd. Kommissionens
betydelse inom det internationella utvecklingssamarbetet
stärks därmed ytterligare.
Medlemskapet i EU har således inneburit att Sverige
fått tillgång till en ny och viktig samarbetsform i
utvecklingssamarbetet. De övergripande målen för EU:s
utvecklingssamarbete stämmer väl överens med svenska
målsättningar. Bristande effektivitet i genomförandet
gör dock att målen inte alltid nås. Dessutom är
verksamheten inte alltid kostnadseffektiv.
Utvecklingssamarbetet inom den reguljära
budgeten
Över den reguljära budgeten finansieras
livsmedelsbistånd, katastrofhjälp, stöd genom enskilda
organisationer, samarbete med Asien och Latinamerika
(ALA), Sydafrika, f.d. Jugoslavien samt icke-
medlemsländer i Medelhavsområdet (MEDA). År 1996
uppgick utbetalningarna till 3,5 miljarder ecu.
ALA-samarbetet omfattar program- och
projektbistånd, livsmedelsbistånd, humanitärt bistånd,
landsbygdsutveckling, stöd för hälso- och
befolkningsinsatser, stöd till enskilda organisationer
samt stöd för att utjämna fluktuationer i exportinkomster
på främst jordbruksområdet. I princip kan samtliga
länder som ej gör sig skyldiga till brott mot mänskliga
rättigheter och grundläggande demokratiska principer
komma i fråga för samarbete. Tyngdpunkten ligger
dock på de fattigaste länderna och de fattigaste delarna
av befolkningen, samt på regioner eller länder med
betydande kommersiell potential. För perioden 1996–
2000 beräknas biståndet till ALA-länderna uppgå till ca
6 miljarder ecu. Av detta går 65 % till Asien och 35 %
till Latinamerika.
Insatserna i f.d. Jugoslavien består främst av
humanitärt bistiånd. Samarbetet med Sydafrika befinner
sig i en uppbyggnadsfas.
Samarbetet med Medelhavsländerna, som
ursprungligen huvudsakligen utgjordes av
frihandelsavtal för industriprodukter, har utvecklats till
att omfatta också bistånd. Samarbetets omfattning har
ökat markant under 1990-talet. För perioden 1995–1999
har ca 6 miljarder ecu avsatts för det finansiella
samarbetet med Marocko, Tunisien, Algeriet, Egypten,
Jordanien, Libanon, Syrien, Israel samt
Västbanken/Gaza. Samarbetet omfattar bl.a. humanitärt
stöd, livsmedelsbistånd, stöd för strukturanpassning,
infrastruktur, naturresurser samt regionalt och
horisontellt samarbete.
Den del av Sveriges bidrag till EG-budgeten som
avräknas biståndsramen uppgår till 707 miljoner kronor
år 1998.
Samarbetet med AVS-länderna
Inom ramen för den s.k. Lomékonventionen samarbetar
EU med sjuttioen länder i Afrika, Västindien och
Stillahavsområdet (de s.k. AVS-länderna). Samarbetet
finansieras utanför den reguljära budgeten genom
särskilda bidrag från EU:s medlemsstater till den
Europeiska utvecklingsfonden (EUF). AVS-länderna
erhåller också bistånd över EG:s budget, t.ex.
humanitärt bistånd. Under perioden 1986-95 erhöll
AVS-staterna ungefär hälften av EG-biståndet. Mer än
75 % av stödet till AVS-staterna finansierades över
EUF, medan EG:s budget svarade för 14 % och 7 %
bestod av koncessionella lån från Europeiska
Investeringsbanken (EIB).
Stöd för strukturanpassning och finansiellt stöd inom
Stabex- och Sysminfaciliteterna för att utjämna
fluktuationer i exportintäkter från jordbruket respektive
gruvindustrin svarar för ca 25 % av biståndet.
Livsmedelsbiståndet är fortfarande betydande. Till följd
av händelseutvecklingen i bl.a. Stora sjöregionen har
det humanitära stödet ökat markant under senare år.
Ungefär hälften av biståndet inom Lomékonventionen
landprogrammeras genom femåriga landramar. Dessa
omfattar stöd för t. ex. infrastruktur, industri,
landsbygdsutveckling och jordbruk.
Den nu gällande Lomékonventionen (Lomé IV)
avser en tioårsperiod fram till 1 mars år 2000. I
november 1995 undertecknades ett avtal om vissa
förändringar i konventionens innehåll för den andra
femårsperioden (Lomé IV:2). Den 23 maj 1996
godkände riksdagen (prop. 1995/96:36, bet.
1995/96:UU24, rskr. 1995/96:257) ändringarna i
överenskommelsen och den föreslagna finansieringen av
samarbetet. Lomé IV:2 innebar att gemenskapens
medlemsstater inrättade en åttonde utvecklingsfond
(EUF VIII) om totalt 13,1 miljarder ecu. Enligt
överenskommelsen skall Sverige bidra med 350
miljoner ecu. På grund av fördröjningar i
utbetalningstakten från tidigare utvecklingsfonder krävs
inga inbetalningar till EUF VIII under år 1998.
Förhandlingar om samarbetet mellan EU och AVS-
länderna fr.o.m. den 1 mars 2000 skall inledas senast i
september 1998. Innan dess skall EU formulera sin
förhandlingsposition. Den 1 december 1997 avser
Europeiska kommissionen presentera sitt förslag till
förhandlingsmandat.
Som en förberedelse inför de kommande
förhandlingarna presenterade kommissionen i november
1996 en s.k. grönbok om förbindelserna mellan EU och
AVS-länderna inför 2000-talet. Grönboken inriktas på
att ställa ett antal centrala frågor inför framtiden snarare
än att lämna entydiga rekommendationer.
Utgångspunkten är de väldiga politiska och ekonomiska
förändringar som ägt rum sedan konventionen första
gången undertecknades för ett tjugotal år sedan liksom
erfarenheterna sedan dess, som motiverar en
genomgripande översyn av samarbetet vad gäller både
dess innehåll och form. Grönboken identifierar ett antal
nyckel-områden: den geografiska omfattningen,
möjligheterna till differentierade former för samarbetet
med olika AVS-stater, handelsregimen,
fattigdomsbekämpning, internationell konkurrenskraft,
makroekonomisk stabilitet och utveckling av den privata
sektorn, statens roll i utvecklingsprocessen, god
samhällsstyrning och mänskliga rättigheter och
formerna för samarbetet
I diskussionerna har Sverige angett att de viktigaste
principerna bör vara partnerskap, fokusering på
fattigdomsbekämpning och Afrika, förenlighet med
WTO-åtaganden och effektivitet.
Svenska prioriteringar i EU-samarbetet
Regeringen vill se den s.k. post Lomédiskussionen som
en del av en diskussion om hela EU:s
utvecklingssamarbete, inklusive dess organisation.
Sverige önskar bl. a. ta tillfället i akt att på sikt
åstadkomma en regionalisering (Afrika, Asien,
Latinamerika osv.) av EU:s utvecklingssamarbete.
Möjligheter till detta föreligger genom att post
Lomédiskussionen, den samlade utvärderingen av EU:s
utvecklingssamarbete och diskussionen om de framtida
finansiella perspektiven sammanfaller i tiden.
Den framtida inriktningen och utformningen av EU:s
utvecklingssamarbete är en fråga av hög prioritet.
Regeringen anser att inriktningen på
fattigdomsbekämpning skall stärkas. I detta
sammanhang är formerna för och omfattningen av
samarbetet med AVS-länderna från och med år 2000
avgörande.
EU:s främsta fördel jämfört med andra multilaterala
organisationer är att unionen i ett sammanhang kan
hantera bistånds-, handels-, utrikes- och
säkerhetspolitik, migration m.m. Därmed har unionen
förutsättningar att i förhållande till ett enskilt land eller
region föra en politik som är koherent, dvs. vars olika
delar samverkar på ett för landet eller regionen
gynnsamt sätt. Denna komparativa fördel utnyttjas inte
tillräckligt idag. Regeringen prioriterar pågående arbete
inom EU för bättre samstämmighet i EU:s relationer till
utvecklingsländerna.
Sverige är aktivt i såväl policydialogen som
inriktningen och utformningen av det gemensamma
biståndet. Genom aktivt deltagande i beredningen av
beslut och riktlinjer, som gäller både för det
gemensamma utvecklingssamarbetet och för de enskilda
medlemsstaternas bistånd, kan Sverige bidra till en
positiv utveckling av utvecklingssamarbetet.
Regeringen prioriterar att höja kvaliteten och
effektiviteten i det gemensamma utvecklingssamarbetet.
I detta ingår ökad insyn och öppenhet, bättre planering,
genomförande och utvärdering, utveckling av
landstrategier, bättre samordning samt effektivare
organisation i såväl Bryssel som i fält. Sveriges gedigna
erfarenhet av utvecklingssamarbete och goda renommé
på området ger oss en god grund för att påverka.
Det svenska agerandet i EU vägleds av den strategi
som fastställdes hösten 1996 med prioritering av
fattigdomsbekämpning, miljö och hållbar utveckling,
demokrati och mänskliga rättigheter samt jämställdhet.
Därtill läggs särskild vikt vid frågor som rör humanitärt
bistånd, livsmedelssäkerhet samt stöd genom enskilda
organisationer. Även inom dessa sektorer och
ämnesområden läggs särskild vikt vid kvalitets- och
effektivitetsaspekter. Sverige arbetar också aktivt för att
följa upp EU:s resolution om jämställdhet, t.ex. genom
att understryka vikten av att kommissionen tar fram
riktlinjer för hur jämställdhetsperspektivet skall
tillämpas i praktiken.
EU bildar en viktig plattform för att stärka det
multilaterala utvecklingssamarbetet genom FN. EU kan
därmed vara pådrivande för de förslag till reformer av
FN-systemet som lagts fram.
4.3. Bilateralt utvecklingssamarbete
Utvecklingssamarbetet genom Sida omfattar ca två
tredjedelar av det svenska biståndet och äger rum inom
flertalet samhällssektorer i över hundra länder och
genom ett stort antal kanaler. Mångfalden är uttryck
både för utvecklingsfrågornas komplexitet och för
Sveriges önskan och intresse av att samarbeta med
många länder. Som framgår av diagrammen nedan är
insatserna främst koncentrerade till de fattiga länderna
och till Afrika.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet bygger på en
helhetssyn på utveckling, som under senare år steg för
steg fördjupats och utvecklats i samarbete mellan
regeringskansliet och Sida. Den syn på hur biståndet bör
ges en starkare fattigdomsprofil regeringen givit uttryck
för i sin skrivelse till riksdagen (skr. 1996/97:169) om
de fattigas rätt bygger till stor del på Sidas
fattigdomsutredning och kommer att påverka Sidas
verksamhet. För att ytterligare konkretisera de
biståndspolitiska målen har Sida på regeringens uppdrag
tagit fram fyra handlingsprogram avseende fattigdom,
demokrati, hållbar utveckling respektive jämställdhet,
vilka skall genomsyra hela verksamheten.
Utvecklingen av mål och policy sker i internationellt
samarbete. Exempel kan tas från jämställdhetsområdet.
Handlingsplanen från kvinnokonferensen i Peking har
på ett avgörande sätt påverkat utformningen av både
Sidas handlingsplan och konkreta bilaterala insatser, där
bl.a. fem samarbetsländer har valts ut för fördjupade
jämställdhetssatsningar: Namibia, Tanzania, Indien,
Nicaragua och Estland.
Av särskild betydelse för det framtida bilaterala
utvecklingssamarbetet är utvecklingen av begreppet
partnerskap bl.a. inom ramen för den utredning om
samarbetet med Afrika, som överlämnats till regeringen
och skall ligga till grund för en skrivelse till riksdagen
om en ny Afrikapolitik.
Ett allt bredare perspektiv krävs på
utvecklingsproblematiken. Nya frågor får ökad
betydelse, t.ex. kapitalmarknader och handel, lokal
demokrati och undervisning i mänskliga rättigheter för
polis. Det civila samhällets, näringslivets och
demokratiseringens ökande betydelse kräver uppbrott
från traditionella former och roller och ett samarbete
baserat på ett mer genuint partnerskap mellan fler
aktörer i såväl givar- som mottagarländer.
Organisation och styrning av biståndet
Regeringen har de senaste åren stärkt
utvecklingssamarbetets organisation och struktur.
Integrationen av samtliga biståndsmyndigheters
verksamhet i det nya Sida är nu genomförd. Genom sin
breda uppsättning av instrument och djupa kunskaper
om olika sektorer och länder, har Sida goda möjligheter
att effektivt bidra till samarbetsländernas utveckling.
Utvecklingssamarbetets förändrade villkor, inriktning
och utformning ställer dock stora och delvis nya krav på
Sida som organisation. En kontinuerlig
kompetensutveckling krävs. Den omfattande
policyutveckling och erfarenhetsåtervinning som sker
inom svenskt och internationellt utvecklingssamarbete
måste genomsyra tänkandet, leda till nya former och
metoder samt genomföras i praktiken. Regeringen avser
att under år 1998 ägna särskild uppmärksamhet åt dessa
frågor.
Alla biståndsorganisationer står inför liknande
utmaningar. Världsbanken genomför under en
treårsperiod de mest genomgripande interna reformerna
i bankens historia, den s.k. Strategic Compact, som
innebär en grundläggande omorganisation av bankens
struktur och arbetssätt i syfte att höja bankens kapacitet,
kompetens och förändringsförmåga.
En förnyelse på djupet kräver både tid och resurser.
Utrikesdepartementets och Sidas kapacitet och
kompetens behöver stärkas för att möta de nya
utmaningarna. Sida måste ha förmåga att både integrera
helhetssynen och flexibelt och framgångsrikt genomföra
planerade insatser.
Anpassning till varje samarbetslands unika
förutsättningar är avgörande för ett framgångsrikt
utvecklingssamarbete. Det viktigaste instrumentet för
detta inom det bilaterala biståndet, liksom för flertalet
andra bilaterala och multilaterala organ, är
landstrategier. I den svenska landstrategiprocessen tas
landstrategier fram i ett nära samarbete mellan
Regeringskansliet, Sida och samarbetslandet. Särskild
vikt bör läggas vid att öka samarbetslandets
engagemang i processen. Strategier har fastlagts eller är
under beredning för ett trettiotal programländer, vissa
andra viktiga samarbetsländer och regioner.
För programländerna kopplas strategierna normalt
till treåriga samarbetsavtal, i vilka Sverige utfäster sig
att lämna stöd under perioden på basis av en landram
för att ge samarbetslandet möjlighet att på några års sikt
planera sina utvecklingsinsatser. Uppnådda resultat skall
vägleda landval, inriktning, utformning och omfattning
av framtida utvecklingssamarbete. Samtidigt måste
uppmärksammas att utvecklingssamarbetet och då
särskilt programlandssamarbetet har ett långsiktigt
perspektiv. Landstrategiprocessen är avsedd att vara det
samlade tillfället att dra slutsatser och fatta beslut
grundade på analys och erfarenheter avseende uppnådda
resultat och samarbetslandets vilja och förmåga att föra
en fattigdomsbekämpande politik. Landstrategierna har
normalt ett femårsperspektiv. En ny landstrategi
utarbetas vart tredje år om inte regeringen bedömer att
arbetet med en ny strategi kan skjutas framåt i tiden.
Landstrategiprocessen är ett led i att höja
effektiviteten genom starkare koppling till resultat. Ett
annat är Sidas förstärkta utvärderingsverksamhet.
Vidare sker löpande översyner av Sidas verksamhet.
Under 1996 och 1997 har Sida på regeringens uppdrag
slutfört översyner av krediter inom biståndet,
näringslivssamarbete, livsmedelssäkerhet i Afrika samt
stöd till utveckling av kapitalmarknader.
Sidas årsredovisning är en viktig del i uppföljningen
av utvecklingssamarbetets resultat. I samarbete mellan
Regeringskansliet, RRV och Sida genomfördes under
1996 ett utvecklingsprojekt i syfte att förbättra Sidas
årsredovisning, som låg till grund för årsredovisningen
redan för budgetåret 1995/96. RRV har anmärkt på
årsredovisningen med anledning bl.a. av brister
avseende kopplingen mellan mål och resultat,
redovisningen av prestationer och kostnader samt
kvalitetsäkring av underlaget för redovisningen.
Kritiken visar på behov av metodutveckling och tydliga
krav. Sida bör i samarbete med RRV och
Regeringskansliet fortsätta att utveckla årsredovisningen
så att den kan fylla sitt syfte som en form för
kontinuerlig uppföljning av biståndets resultat och
effektivitet. Med tanke på utvecklingssamarbetets
långsiktiga perspektiv och komplexitet, bör Sidas
årsredovisning inriktas på myndighetsnära uppgifter,
bl.a. kostnadseffektivitet. De mer långsiktiga effekterna
följs genom utvärderingar inom bl.a.
landstrategiprocessen.
Medelstilldelning och anslagsstruktur
Anslagsposten för det bilaterala biståndet ökar 1998
med 235 miljoner kronor till 7 160 miljoner kronor. Av
ökningen beror 90 miljoner kronor på överföring från
anslagsposten för multilateralt utvecklingssamarbete. En
fortsatt ökning under kommande år kan förutses.
Samtidigt kommer förutsedda ökade medelsbehov för
utvecklingsbankerna och Europeiska utvecklingsfonden
till följd av tidigare åtaganden att innebära en relativt
sett långsammare tillväxt för det bilaterala
utvecklingssamarbetet än för utvecklingssamarbetet som
helhet. En noggrann prövning av samtliga bilaterala
verksamheter blir således nödvändig på grundval av
såväl regeringens ovan angivna prioriteringar som
uppnådda resultat.
I denna prövning måste också reservationer vägas in.
Trots minskningen av anslagen för
utvecklingssamarbetet har reservationerna fortsatt öka.
Målet är inte att uppnå höga utbetalningar. Biståndet
behövs bäst där det är svårast att genomföra. Långsiktig
verksamhet i fattiga länder, där osäkerheten är stor,
drabbas ofta av förseningar. Samtidigt eftersträvas hög
kvalitet och noggrann kontroll för att bl.a. undvika
korruption. Härtill kommer att utvecklingssamarbetet
ändrar karaktär från fristående projekt till stöd till
processer, där varje insats oftast är mindre.
Sida har på regeringens uppdrag genomfört en analys
av reservationernas utveckling och orsaker och lämnat
förslag på åtgärder. Det handlar bl.a. om att planera för
en högre aktivitetsnivå, utveckla former och metoder
som medger detta, och stärka fältorganisationens
ställning. Sida föreslår också att samarbetsavtalen skall
omfatta totala belopp för avtalsperioden, och inte
baseras på årsvisa landramar. Sida föreslår vidare att
landramar skall kunna användas för
betalningsbalansstöd.
Regeringen har gett Sida ökad flexibilitet för att
undvika reservationer t.ex. genom möjligheter att göra
omfördelningar mellan delposterna inom anslagsposten
för bilateralt utvecklingssamarbete. Det förutsätter en
mer realistisk och flexibel planering som tar hänsyn till
att sannolikheten för förseningar är stor. Vad gäller de
konkreta förslagen, har Sida redan möjlighet att i
förslag till samarbetsavtal ange ett totalbelopp som
motsvarar landramen under avtalsperioden.
Betalningsbalansstöd bör i första hand lämnas från
delposten för ekonomiska reformer men kan också i
vissa fall finansieras från landramar. Det långsiktiga,
processinriktade kapacitetsuppbyggandet, som inte
kräver stora finansiella resurser, bör i ökad utsträckning
kombineras med sektorprogramstöd till regeringar som
för en framstegsvänlig och fattigdomsbekämpande
politik. Särskilt gäller detta inom
programlandssamarbetet.
Regeringen har i sina överväganden om fördelningen
mellan olika delposter inom det bilaterala
utvecklingssamarbetet för budgetåret 1998, som
redovisas nedan, beaktat reservationerna med undantag
för ingångna samarbetsavtal. Sänkning av landramar
med anledning av stora reservationer bör normalt
aktualiseras då samarbetsavtal löper ut. Nedskärningar i
medelstilldelningen skall inte medföra minskad
verksamhet. Det bilaterala utvecklingssamarbetets
fördelning framgår av de diagram som återges ovan,
med fördelning på land, sektor respektive kanal under
budgetåret 1995/96.
ANSLAGSPOSTEN FÖR DET BILATERALA UTVECKLINGSSAMARBETET
1997
1998
1. Afrika 1
1 540 000
1 600 000
2. Asien1
885 000
1 000 000
3. Latinamerika
430 000
385 000
4. Europa2
-
280 000
5. Särskilda utvecklingsprogram3
1 175 000
1 020 000
6. Krediter för utveckling
390 000
400 000
7. Forskningssamarbete
400 000
410 000
8. Enskilda organisationer
820 000
830 000
9. Humanitärt bistånd
1 052 000
780 000
10. Ekonomiska reformer
200 000
410 000
11. Information
33 200
45 000
Summa
6 925 200
7 160 000
Beloppen anges i tusental kronor
1. 60 000 tkr överförs från delposten 5 Särskilda utvecklingsprogram för stöd till demokrati och mänskliga rättigheter
2. 280 000 tkr överförs från delposten 9 Humanitärt bistånd
3. 80 000 tkr överförs till delposten för år 1997 från anslagsposten A 1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete
Anslagsstrukturen är i stort sett oförändrad jämfört
med innevarande budgetår. En särskild post för Europa
tillkommer, omfattande i huvudsak insatser i de länder
som uppstått ur f.d. Jugoslavien, men också vissa länder
i Kaukasus och Centralasien samt Moldava. Samtliga
insatser skall avse länder som står på OECD:s
biståndskommittés, DAC:s, lista över
utvecklingsländer.
Delpost 1 Afrika omfattar dels landramarna för
programländerna i Afrika, dels medel för regionalt
samarbete och övriga insatser. År 1998 överförs till
regionalt/övrigt medel för insatser för stöd till
demokrati och mänskliga rättigheter som inte kan
finansieras från landramarna. Dessa insatser
finansierades förut under delpost 4 Särskilda program.
Detta plus den gradvisa avvecklingen av landramen för
samarbetet med Botswana och en viss ökning av
landramarna för Etiopien och Tanzania, vilka
minskades år 1997 på grund av stora reservationer,
innebär att delposten beräknas öka med 60 miljoner
kronor till 1 600 miljoner kronor.
Delpost 2 Asien omfattar dels landramarna för
programländerna i Afrika, dels medel för regionalt
samarbete och övriga insatser. År 1998 överförs till
regionalt/övrigt medel för insatser för demokrati och
mänskliga rättigheter som inte kan finansieras från
landramarna. Dessa insatser finansierades förut under
delpost 4 Särskilda program. Detta plus ökning av
landramen för Vietnam, som minskades år 1997 på
grund av stora reservationer, innebär att delposten
beräknas öka med 115 miljoner kronor till 1 000
miljoner kronor.
Delpost 3 Latinamerika omfattar landramen för
Nicaragua och medel för insatser i Central- och
Sydamerika. Genom omläggningen av samarbetet till ett
mer processinriktat stöd främst för demokrati och
mänskliga rättigheter har medelsbehovet minskat under
en övergångsperiod och reservationerna ökat till en
alltför hög nivå. Delposten beräknas därför minska med
45 miljoner kronor till 385 miljoner kronor. När
reservationen minskat beräknas delposten åter kunna
höjas.
Delpost 4 Europa är ny. Insatser i f.d. Jugoslavien
har tidigare främst finansierats från delposten för
humanitärt bistånd. Möjligheten att nu övergå i
återuppbyggnadsbistånd motiverar en särskild delpost
även om humanitära insatser fortsatt kommer att vara
viktiga. Den övervägande andelen av delposten
förväntas under 1998 gå till insatser i f.d. Jugoslavien.
På några års sikt är avsikten att bygga upp viss
verksamhet i länder i bl.a. Kaukasien och Centralasien.
De postsovjetiska övergångs-problemen motiverar att
hanteringen av dessa medel hålls samman. För
delposten beräknas 280 miljoner kronor.
Delpost 5 Särskilda program omfattar ett flertal
verksamheter. Fördelningen framgår av tabellen.
Betydande nedskärningar har gjorts på flera
verksamheter motiverade av de omfattande
reservationerna. En stor del av den i samband med
regeringens ekonomiska vårproposition beslutade
indragningen om 500 miljoner kronor belastade denna
post. Insatserna är relativt små och kortvariga, varför
det inte finns skäl att hålla reservationer som en
säkerhetsreserv. Medlen för demokrati och mänskliga
rättigheter minskar på grund av överföringen av
landinriktade insatser till regionposterna för Afrika,
Asien och Europa på samma sätt som tidigare skett för
Latinamerika. Till medlen för programutveckling förs
stödet till Internationella familjeplaneringsfederationen
(IPPF) och World Maritime University i Malmö, vilka
tidigare finansierats från anslagsposten för multilateralt
utvecklingssamarbete. Sammanlagt beräknas delposten
minska med 155 miljoner kronor till 1 020 miljoner
kronor.
FÖRDELNING UNDER DELPOSTEN SÄRSKILDA UTVECKLINGSPROGRAM
1997
1998
Näringslivsutveckling
80 000
70 000
Demokrati och mänskliga rättigheter
1
235 000
120 000
Kontraktsfinansierat tekniskt bistånd
210 000
160 000
Internationella kurser
130 000
150 000
Särskilda miljöprogram
205 000
200 000
Programutveckling 2
210 000
220 000
Rekrytering och utbildning av
fältpersonal och multilaterala
experter
105 000
100 000
Summa
1 175 000
1 020 000
Beloppen anges i tusental kronor
1. 120 000 tkr överförs till delposterna 1. Afrika och 2. Asien för år 1997
2. 80 000 tkr överförs från multilateralt samarbete för 1998
Delpost 6 Krediter för utveckling omfattar u-krediter
och biståndskrediter. Delposten beräknas öka med 10
miljoner kronor till 400 miljoner kronor. I utredningen
"Bistånd på kredit", som behandlas nedan, liksom i
budgetunderlaget har Sida föreslagit att delposten ersätts
med en delpost för särskilda investeringar, som förutom
krediter bl.a. skulle kunna omfatta gåvofinansiering av
angelägna investeringar. Regeringen anser att det inom
ramen för nuvarande anslagsstruktur finns utrymme för
den flexibilitet, som är Sidas:s motiv för förslaget, bl.a.
genom möjligheter att utnyttja medel under
regionposterna även för investeringsprojekt. Däremot
bör i enlighet med vad som förordas nedan, medlen
under delposten kunna utnyttjas flexibelt för olika
kreditformer och -villkor.
Delpost 7 Forskningssamarbete beräknas för år 1998
erhålla 410 miljoner kronor. Verksamheten är högt
prioriterad och beräknas kunna erhålla fortsatt ökad
medelstilldelning när den nuvarande reservationen
minskat.
Delpost 8 Enskilda organisationer finansierar stöd
genom svenska folkrörelser och enskilda organisationer.
Delposten beräknas öka med 10 miljoner kronor till 830
miljoner kronor i enlighet med vad som angavs i
budgetpropositionen för år 1997.
Delpost 9 Humanitärt bistånd beräknas minska till
780 miljoner kronor genom överföring av medel till den
särskilda delposten för Europa för insatser främst i f.d.
Jugoslavien.
Delpost 10 Ekonomiska reformer minskades kraftigt
år 1997 med anledning av de mycket stora
reservationerna. De kommer att minska betydligt under
innevarande budgetår på grund av att fler skuldtyngda
länder nu genomför en ekonomisk reformpolitik, som
uppfyller kriterierna för betalningsbalansstöd eller
bidrag till skuldlättnader i olika former. För år 1998
beräknas därför en ökning med 210 miljoner kronor till
410 miljoner kronor.
Delpost 11 Information beräknas öka med 11,8
miljoner kronor till 45 miljoner kronor i syfte att stödja
Sidas ambitioner om en ökad satsning på information
om Sveriges samlade utvecklingssamarbete och om
biståndets uppgift att bidra till lösningar på globala
problem.
Sidas verksamhet
Den följande redogörelsen för mål, resultat och
framtida inriktning det bilaterala utvecklingssamarbetet
inleds med region- och landdimensionen, som är den
viktigaste, där regeringens styrning i huvudsak utövas
genom landstrategierna. Därefter följer en redogörelse
för olika verksamhetsområden, samhällssektorer,
former och kanaler. Regeringens styrning av Sidas
verksamhet i denna dimension sker i huvudsak genom
budgetcykeln.
4.3.1 Afrika
I och med det kalla krigets upphörande har i Afrika,
liksom i stora delar av övriga världen, möjligheter
skapats att lösa upp tidigare låsta positioner.
Utvecklingen i Etiopien och Moçambique, och nu senast
i Demokratiska republiken Kongo (f.d. Zaire), är de
kanske tydligaste exemplen i Afrika. Samtidigt har nya,
eller i vissa fall nygamla, interna konflikter utbrutit,
bland vilka den mest allvarliga var folkmordet i
Rwanda.
Cirka 10 % av världens befolkning bor i Afrika, som
emellertid endast står för 1,5 % av tillväxten i världen
och mindre än 1 % av världens samlade export.
Samtidigt som allt fler människor i världen tar sig ur
fattigdomsfällan ökar antalet fattiga i länder med stark
befolkningsökning och otillräcklig ekonomisk tillväxt,
främst i Afrika. Skuldbördan är betungande.
Ekonomiska reformer är i flera länder inne i en kännbar
och därmed politiskt påfrestande fas. Korruption hindrar
utveckling och skadar förtroendet för politiken och
politiker, såväl internt som i förhållandet till
biståndsgivare.
På senare tid har emellertid en försiktigt uppåtgående
ekonomisk trend kunnat registreras för Afrika som
helhet. År 1996 steg BNP med 3,9 % och den negativa
per capitautvecklingen bröts. De 33 fattigaste ländernas
tillväxt låg över genomsnittet med 4,5 %. Samtidigt har
den demokratiska utvecklingen i Afrika tagit fart: allt
fler afrikanska länder har hållit flerpartival. Flera
bakslag har dock visat att val i sig inte är en garanti för
en hållbar demokratisk utveckling. Det regionala
samarbetet i Afrika ökar. Tecken finns på en ny tilltro
till den egna förmågan hos en framväxande ung
afrikansk ledargeneration, inte minst kvinnor.
Regeringen har tagit initiativet till ett omfattande
utvärderings- och analysarbete för att definiera vilken
roll Sverige bör spela i den omvandling som förestår
eller redan inletts i Afrika. I juli 1997 presenterades
utredningen ”Partner med Afrika” som underlag för en
ny svensk Afrikapolitik. Det var resultatet av ett års
analys- och konsultationsarbete med stor medverkan av
afrikaner. I utredningen utvecklas ett nytt
partnerskapsbegrepp och förutsättningarna för att
utforma ett mer jämbördigt samarbete med Afrika.
Länder i Afrika måste ta ett större eget ansvar för sin
utveckling och ges möjlighet att ta del i ett utökat
internationellt ekonomiskt samarbete. Utredningen skall
ligga till grund för en särskild skrivelse till riksdagen.
Viktiga frågor för det framtida samarbetet blir stöd till
politiska och ekonomiska reformer, fortsatt stöd till
sociala sektorer, konfliktförebyggande och bättre
givarsamordning. Förslag om hur stöd till
konfliktförebyggande och konfliktlösning kan stärkas
har lagts fram i en särskild rapport om ”Säkerhet och
utveckling i Afrika” (Ds 1996:15).
Biståndet kan inte ensamt lösa de afrikanska
utvecklingsländernas problem. Investeringar,
marknadstillträde för afrikanska produkter samt
ramverk och allmänna förutsättningar för
näringslivsutveckling är faktorer som kommer att kräva
ökad uppmärksamhet.
Resultatet av det hittillsvarande
utvecklingssamarbetet med länder i Afrika har varit
blandat. I de följande avsnitten kommenteras detta
ländervis. I fallet Tanzania har de nordiska länderna
tillsammans med regeringen i Dar es Salaam efter en
utvärdering gemensamt utformat början på ett
partnerskapsbaserat samarbete.
Vissa länder i Afrika har redan nått – eller förväntas
inom överskådlig framtid nå – en utvecklingsnivå som
möjliggör en minskning av det traditionella
biståndssamarbetet kopplat till stöd till ett bredare
samarbete. Under år 1998 avvecklas sålunda
landprogrammet i Botswana. På sikt bör detta kunna
ske även för länder som Namibia och Sydafrika där
andra samarbetsformer kan utvecklas.
LANDRAMAR, GÄLLANDE 1997 SAMT PLANERADE 1998
1997
1998
Afrika
Angola
140 000
140 000
Botswana
20 000
5 000
Eritrea
20 000
20 000
Etiopien
90 000
100 000
Guinea-Bissau
35 000
35 000
Kenya
65 000
65 000
Moçambique
245 000
245 000
Namibia
75 000
75 000
Sydafrika
230 000
230 000
Tanzania
180 000
200 000
Uganda
95 000
95 000
Zambia
110 000
100 000
Zimbabwe
110 000
110 000
Regionalt/Övrigt
125 000
180 000
Summa
1 540 000
1 600 000
Asien
Bangladesh
120 000
120 000
Indien
300 000
300 000
Kambodja
80 000
80 000
Laos
90 000
90 000
Sri Lanka
40 000
40 000
Vietnam
70 000
130 000
Västbanken/Gaza
120 000
120 000
Regionalt/Övrigt
65 000
120 000
Summa
885 000
1 000 000
Latinamerika
Nicaragua
80 000
80 000
Centralamerika
240 000
190 000
Sydamerika
110 000
115 000
Summa
430 000
385 000
Beloppen anges i tusental kronor
Det regionala samarbetet i Afrika förväntas få ökad
betydelse. En intressant utveckling pågår främst inom
Southern African Development Community, SADC.
Sverige har, tillsammans med övriga nordiska länder
och nu även inom ramen för EU, ett betydande
engagemang i form av stöd till olika SADC-aktiviteter.
Detta samarbete ses nu över inom ramen för en politisk
dialog mellan Norden och SADC respektive EU och
SADC.
En särskild översyn har gjorts av Sveriges relationer
med Västafrika. Denna har pekat på det underskott som
kan sägas finnas i fråga om svensk närvaro i och
kunskaper rörande en viktig del av Afrika söder om
Sahara. Regeringen har för avsikt att vidareutveckla
relationerna med Västafrika och återkommer härtill i
den särskilda skrivelsen om svensk Afrikapolitik.
Programländer
Viktiga framsteg i fredsprocessen i Angola gjordes i
april 1997, då UNITA:s parlamentsledamöter intog sina
platser i nationalförsamlingen och en nationell
enhetsregering bildades. Detta skedde emellertid med
betydande försening. Ännu kvarstår osäkerhet om
graden av demobilisering av UNITA:s styrkor och
strider har förekommit i framför allt de nordöstra
delarna av landet. FN:s säkerhetsråd har beslutat om
skärpta sanktioner mot UNITA. Utvecklingen i
Demokratiska Republiken Kongo (f.d. Zaire) torde få
stor betydelse för den fortsatta fredsprocessen i Angola.
Grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna
förekommer från båda parters sida. Det finns dock hopp
om att MR-läget på sikt skall förbättras, förutsatt att
fredsprocessen fortsätter. Det ekonomiska läget är
fortsatt allvarligt och omfattande åtgärder måste vidtas
för att stabilisera ekonomin. Regeringen förhandlar med
IMF om åtgärder som väntas leda till ett
strukturanpassningsprogram.
Utvecklingssamarbetet bedrivs enligt mål och
riktlinjer, som fastställdes i februari 1996. En ny
landstrategi skall utarbetas under år 1998. En
grundläggande förutsättning för svenskt stöd till
långsiktiga utvecklingsinsatser i Angola är att
fredsprocessen fullföljs och ekonomiska reformer
genomförs.
Den långvariga konflikten och den ekonomiska
misshushållningen har försvårat det hittillsvarande
utvecklingssamarbetet. Landprogrammet (hälsa, fiske,
energi och telekommunikationer) har därför inskränkts
till förmån för rehabiliteringsinsatser. Biståndet bör
även under år 1998 huvudsakligen inriktas på
fredsfrämjande, humanitära och sociala insatser,
återuppbyggnad samt stöd till demokrati och mänskliga
rättigheter. Samarbetet inom sektorerna fiske och energi
fasas ut. Angola bör även i fortsättningen kunna få stöd
till fredsprocessen och humanitära insatser från andra
anslag.
Botswana är ett demokratiskt och relativt rikt land.
Respekten för de mänskliga rättigheterna, som regleras
i konstitutionen, är tillfredställande. Tillväxten är hög.
Som i övriga länder i regionen är emellertid rikedomen
ojämnt fördelad och majoriteten av befolkningen lever i
fattigdom. Landet är ensidigt beroende av gruvnäring
och boskapsskötsel. Botswana är hårt drabbat av
HIV/AIDS med närmare 25 % smittade i fertil ålder.
Ett annat problem är den snabba befolkningsökningen.
Utvecklingssamarbetets överordnade mål är att verka
för förbättring av villkoren för landets fattiga samt att
medverka till breddning av och produktivitetshöjning
inom ekonomin. Till följd av landets goda ekonomiska
utveckling har biståndet allt mer kommit att inriktats
mot institutions- och kapacitetsuppbyggnad. Dessutom
ges stöd till utbildning, kultur och enskilda
organisationers verksamhet. Det 30-åriga samarbetet
bedöms ha gett goda och bestående resultat.
Programlandssamarbetet med Botswana avslutas vid
utgången av 1998 p.g.a. landets höga utvecklingsnivå.
Det skall ersätts av andra former av samarbete. Sida
kommer att under år 1998 ta fram förslag till
utformning av samarbetet efter 1998.
Eritrea är ett av världens absolut fattigaste länder.
Det har efter ett långt krig omfattande behov på en rad
områden. Rehabiliterings- och återuppbyggnadsprogram
genomförs, liksom program för att förbättra den sociala
situationen som präglas av hög spädbarnsdödlighet, låg
livslängd och utbredd analfabetism. Eritreas starka
betoning av självtillit och samarbete på jämställd grund
med Sverige och andra partners är utgångspunkter för
relationerna med omvärlden. Under första kvartalet
1997 har val till de regionala parlamenten genomförts
med ett högt valdeltagande – mellan 80 och 90 % av
dem som registrerat sig röstade. Bland medlemmar i de
regionala parlamenten skall ledamöter i det nationella
parlamentet längre fram utses. I maj 1997 presenterades
ett utkast till ny konstitution, som ratificerats av landets
konstitutionsförsamling. Utkastet tar ej upp frågan om
flerpartisystem. Det politiska livet domineras ännu av
det enda tillåtna partiet Folkfronten för demokrati och
rättvisa, PFDJ.
I utvecklingssamarbetet för 1997–1998 ingår stöd till
utbildning och förbättrad kunskapsnivå inom
förvaltningen och kapacitetsuppbyggnad. Viktigt är
vidare stöd till återuppbyggnad, särskilt rehabilitering av
energisektorn. Också miljömålet vägleder samarbetet
mot bakgrund av den allvarliga jorderosionen och
markförstöringen i Eritrea. Utöver landramen förutses
insatser avseende demokrati och mänskliga rättigheter,
stöd för utveckling av universitetet och stöd via enskilda
organisationer. Biståndskrediter kan komma i fråga
inom främst energisektorn.
Sviterna efter många års inbördeskrig präglar
fortfarande Etiopien. Landet är mycket fattigt med
återkommande försörjningssvårigheter på grund av
torka. Den ekonomiska tillväxten är dock god och
inflationen är under kontroll. Försörjningsläget har
förbättrats under de senaste åren men årets skörd hotar
att slå fel med betydande behov av livsmedelshjälp som
följd. Flerpartival till parlamentet har hållits i enlighet
med landets nya konstitution. Flera oppositionspartier
bojkottade valet med hänvisning till att de inte tilläts
agera eller att deras ledare trakasserades. Utvecklingen
avseende demokratisering och respekt för mänskliga
rättigheter har stora brister och är en fråga som EU och
Sverige lyft fram i dialogen med den etiopiska
regeringen. Det federala statsskicket innebär att de
centrala ministeriernas styrning och inflytande har
minskat i betydelse och omfattning, parallellt med att
regionerna inlett en uppbyggnad av egen administrativ
kapacitet. Genomförandet av utvecklingssamarbetet har
bl.a. till följd härav försenats.
I utvecklingssamarbetet ingår stöd till utveckling av
landsbygden, hälsovård och utbildning, sexuell och
reproduktiv hälsa samt infrastruktur. Stöd till
kapacitetsuppbygnad samt till demokratisering och
mänskliga rättigheter prioriteras. Utöver landramen
förutses stöd till insatser avseende demokrati och
mänskliga rättigheter, forskning samt svenska enskilda
organisationer.
De första demokratiska valen i Guinea Bissau ägde
rum 1994. PAIGC, som har haft regeringsmakten sedan
självständigheten 1973, har en stark ställning.
Kommunalval var planerade under 1997, men dessa
kommer antagligen att äga rum samtidigt som
parlamentsvalen 1998. Demokratiseringsprocessen har
medfört en viss öppenhet och debatt, men fortfarande
finns brister vad gäller respekt för mänskliga rättigheter
och rättsväsendets opartiskhet. Guinea Bissau är ett av
världens fattigaste länder. Utbildningsnivån är mycket
låg. Skuldsituationen hämmar landets utveckling.
Det internationella biståndet till landet har varit stort,
men effekterna är begränsade. Biståndssamarbetet med
Sverige inleddes redan innan landet blev självständigt.
Genom åren har Sverige givit ett omfattande stöd till
landet inom så gott som samtliga samhällssektorer.
Landstrategin för Guinea Bissau för perioden 1995-1998
anger att det svenska biståndet skall koncentreras till
undervisning, jordbruk, nationella folkhälsolaboratoriet
samt kapacitetsuppbyggnad. Sida har under 1996
genomfört en utredning om samarbetet. Beslut om det
fortsatta utvecklingssamarbetet med Guinea Bissau efter
1998 kommer att beredas under året.
Det politiska klimatet i Kenya har blivit allt hårdare
inför de val som skall hållas senast i början av januari
1998. Mycket återstår för att skapa jämbördiga
förhållanden mellan regering och opposition, som
dessutom är mycket splittrad även om det på senare tid
förekommit försök till samling.
Situationen beträffande mänskliga rättigheter är
otillfredsställande. Trakasserier av politiska
meningsmotståndare med återkommande inslag av
polisbrutalitet förekommer. Positivt är att öppenheten i
samhället, understödd av det mycket vitala och livaktiga
civila samhället, numera är betydligt större än under
enpartisystemets tid. Enskilda organisationer har en
erfarenhet och bredd som i få andra afrikanska länder.
Utvecklingen i Kenya kräver stor uppmärksamhet. En
fortsatt negativ utveckling kan få återverkningar på
biståndet.
Det svenska biståndet till Kenya har sedan början av
90-talet redan reducerats kraftigt, bl.a. till följd av
utbredd korruption och den politiska situationen. MR-
och demokratistödet har däremot ökat. Målen för
utvecklingssamarbetet, som fastställts i en landstrategi
för åren 1995–98, är att stödja den demokratiska
processen, förbättra levnadsvillkoren för landsbygdens
fattiga samt bidra till ett hållbart utnyttjande av
naturresurser och miljö. Insatserna inom dessa områden
har hittills på det hela taget givit gott resultat.
Sedan fredsavtalets undertecknande år 1992
genomgår Moçambique en omvälvande
förändringsprocess politiskt och ekonomiskt. Vid de
första demokratiska valen år 1994 vann regeringspartiet
FRELIMO en knapp seger. Utvecklingen går mot ett
mer demokratiskt samhälle. Fortfarande kvarstår dock
att etablera en verklig demokratisk kultur och att höja
kompetensen i statsförvaltningen. Ekonomin läggs om
från planekonomi till marknadsekonomi. Landet
samarbetar alltmer med sina grannar. Moçambique har
under år 1997 ingått ett avtal med Sydafrika om
byggande av en motorväg mellan Maputo och Witbank,
det första av en rad projekt i den s.k.
Maputokorridoren.
Moçambique är ett av världens fattigaste och mest
skuldsatta länder. Utlandsskulden uppgår till ca 5,5
miljarder US-dollar, nära fyra gånger landets BNP.
Den tunga skuldbördan hämmar ekonomisk och social
utveckling. Sverige har under de senaste åren givit ett
betydande betalningsbalansstöd till Moçambique. Under
år 1997 bidrar Sverige till en nyinrättad skuldfond för
avbetalning av multilaterala skulder. Landet är mycket
biståndsberoende. Biståndet beräknas utgöra 50–60 %
av BNP.
Regeringen har beslutat om en landstrategi för
samarbetet med Moçambique för 1996 – 2001.
Huvudlinjerna är fattigdomsbekämpning och främjande
av demokratisk utveckling. Stödet till energisektorn
samt flertalet insatser inom undervisnings- och
förvaltningsstödet avslutas 1999. Ett provinsinriktat
stöd, som inkluderar jordbruk, utveckling av den
privata sektorn, undervisning, kultur, förvaltning och
eventuellt vägar, demokrati och konfliktförebyggande,
påbörjas under 1998.
Namibia har sedan självständigheten år 1990
utvecklats till en väl fungerande demokrati med en för
afrikanska förhållanden hög BNP per capita. Det
regerande partiet SWAPO, som fick över 70 % av
rösterna i det senaste parlamentsvalet, dominerar det
politiska livet. Grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter efterlevs på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt och erfarenheterna av samarbetet med Namibia är
goda. De största problemen är en extremt skev inkomst-
och jordfördelning, hög arbetslöshet, en långsam
reformering av statsförvaltningen och vattenbrist. AIDS
blir ett allt större problem. Det är viktigt för det
fortsatta samarbetet att Namibia vidtar åtgärder för att
komma tillrätta med den ojämna inkomstfördelningen
och för att främja ökad sysselsättning.
Det övergripande målet för utvecklingssamarbetet
med Namibia är i enlighet med landstrategin för åren
1995–98 att stödja landets strävan efter att varaktigt
förbättra levnadsförhållandena för landets fattiga och
stärka den demokratiska utvecklingen. Samarbetet
koncentreras till områdena utbildning, kommunikation
och förvaltning. Jämställdhets- och miljöaspekter ägnas
särskild uppmärksamhet. Vidare ges stöd till arbete för
mänskliga rättigheter och demokrati, miljö samt
näringslivsutveckling. Inom miljösamarbetet
koncentreras insatserna till vattenproblematiken.
Landets utvecklingsnivå motiverar att en utfasning av
programlandssamarbetet övervägs på sikt till förmån för
andra former av samarbete. Under år 1998 kommer en
ny landstrategi att utarbetas.
Trots omfattande reformer präglas Sydafrika
alltjämt i hög grad av arvet efter apartheid. Det kommer
att ta tid att råda bot på de djupa sociala och
ekonomiska klyftor som i dag utgör en hämsko för
utveckling. Svenskt bistånd är därför inriktat på att
under en övergångsperiod stödja den demokratiska
utvecklingen och att främja social och ekonomisk
jämlikhet.
Utvecklingssamarbetet med Sydafrika har under de
två gångna åren kännetecknats av en övergång från det
tidigare stödet till kampen mot apartheid, i huvudsak
kanaliserat via enskilda organisationer, till ett samarbete
med den sydafrikanska regeringen. Omvandlingen har
präglats av vissa svårigheter, bl.a. har bristande
mottagningskapacitet lett till förseningar och en växande
reservation.
I februari 1997 ingicks ett samarbetsavtal med
Sydafrika för åren 1997–98. I förhållande till de andra
samarbetsländerna i Afrika är biståndets ekonomiska
betydelse relativt liten men det kan, strategiskt inriktat,
spela en viktig roll i samhällsomvandlingen. Det
svenska biståndet koncentreras därför till för
förändringsprocessen viktiga områden som demokrati
och mänskliga rättigheter, omvandlingen av den statliga
förvaltningen samt stöd till stadsplanering och
bostadsbyggande. Parallellt med satsningar på dessa för
utvecklingssamarbetet nya områden kommer en
successiv utfasning av biståndet inom kultur och media
att ske. Undervisningsbiståndet, som utgjorde en viktig
del av stödet till kampen mot apartheid, genomgår
under år 1997 en översyn.
Under år 1998 kommer riktlinjer för det fortsatta
utvecklingssamarbetet att tas fram. Planering för en
breddning av samarbetet med inslag av handel,
investeringar, forskning, institutionssamarbete, enskilda
organisationer etc. bör ingå i riktlinjerna för samarbetet
efter 1998. Syftet bör vara att, vid sidan av det
traditionella fattigdomsorienterade biståndet, skapa ett
brett, hållbart och långsiktigt samarbete som inte är
biståndsberoende. Vidareutvecklingen av det samarbetet
bör dock kännetecknas av flexibilitet och ta sin
utgångspunkt i den fortsatta politiska och sociala
utvecklingen i Sydafrika.
Hösten 1995 genomfördes för första gången
flerpartival i Tanzania. Benjamin Mkapa valdes till
president och det segrande partiet, CCM, kunde
fortsätta i regeringsställning. Valen genomfördes i
relativt god ordning. Landet börjar nu långsamt hämta
sig från sin djupa ekonomiska kris. En stor statsskuld
och utbredd korruption är några av de problem som
Tanzania brottas med idag. Regelverket för enskilda
organisationers verksamhet är ännu oklart, vilket är ett
problem för landets ekonomiska utveckling. Problemen
på ön Zanzibar kvarstår med politisk instabilitet,
korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna.
De nordiska länderna inledde år 1996 ett partnerskap
med Tanzania inom utvecklingssamarbetet i syfte att
effektivisera samarbetet och minska biståndsberoendet.
Partnerskapet innebär att Tanzania ansvarar för
inriktning, mål och genomförande av biståndet medan
givarländerna har en kompletterande roll.
Förutsättningar för partnerskapet är att landet inriktar
sig på marknadsekonomi, bekämpar fattigdomen,
verkar för demokrati och effektiviserar
statsförvaltningen. Statens roll skall förändras så att det
civila samhället och näringslivet kan delta till fullo i
utvecklingsarbetet.
Enligt landstrategin för 1997–2001 skall samarbetet
koncentreras till färre sektorer och inriktas på
demokratiseringsprocessen, uppbyggnad av en öppen
och bättre fungerande statsförvaltning, förbättring av
miljön, primärundervisningen och den högre utbildning
och forskning samt ekonomiska reformer och
näringslivssamarbete.
Det nyvalda parlamentet i Uganda, som ännu inte
bygger på flerpartisystem, visar prov på stark vitalitet,
vilket inger förhoppningar om att reformarbetet och
liberaliseringen av ekonomin kommer att fortsätta.
Uganda antog 1995 en ny författning, i vilken
grundläggande mänskliga rättigheter är inskrivna. Läget
för de mänskliga rättigheterna har förbättrats, och det
finns en vilja att fortsätta förbättra situationen. Alltjämt
finns dock betydande brister. Brott mot de mänskliga
rättigheterna förekommer från båda sidor, inte minst i
samband med militärens aktioner mot rebellerna i norra
Uganda. Situationen i de norra delarna av landet och
relationerna med Sudan är en akut säkerhetspolitisk
fråga. Det östafrikanska samarbetet prioriteras högt av
Uganda. Integrationen av landets ekonomi i ett bredare
regionalt samarbete är en av de viktiga frågorna
framöver.
Den makroekonomiska utvecklingen är god.
Oroligheterna i norr, svårigheter att driva in skatter och
den stora skuldbördan avskräcker dock alltjämt
investerare.
Målen för utvecklingssamarbetet, som fastställts i en
landstrategi för åren 1996–99, är att bidra till landets
återhämtning genom stöd till ekonomisk reformpolitik,
social infrastruktur samt demokratisk utveckling. Stödet
till uppbyggnad av den sociala infrastrukturen
kanaliseras i huvudsak genom multilaterala
organisationer. Den svenska diplomatiska
representationen i Kampala kommer att stärkas.
Från svenskt och internationellt håll ses med oro på
den politiska utvecklingen i Zambia. I valet 1996
utestängdes genom en konstitutionsförändring en av
presidentkandidaterna. Som följd av missnöje med hur
valet hanterades, innehöll givarna inklusive Sverige
betalningsbalansstödet. För svensk del har även
landstrategiarbetet påverkats. Att Zambias regering
sedan valet har tillsatt kommissioner för att stärka de
mänskliga rättigheterna och bekämpa korruptionen är
positivt men konkreta framsteg inom dessa områden
krävs innan relationen kan normaliseras. Sverige stödjer
IDEA:s insatser för att förbättra dialogen mellan landets
regering och opposition.
Zambia befinner sig också i ekonomisk kris. Den
mycket stora utlandsskulden måste hanteras. Den för
landet avgörande kopparproduktionen har sjunkit främst
som följd av misskötsel. Den långvariga ekonomiska
krisen har lett till försämringar inom flera områden i
samhället. Den zambiska regeringen samarbetar
emellertid med IMF och Världsbanken i ett
strukturanpassningsprogram. Privatiseringen av
kopparbolaget och fullföljandet av reformeringen av den
offentliga sektorn är viktiga etapper i det arbetet.
Det svenska biståndet är fattigdomsinriktat och har
koncentrerats till undervisning, hälsovård och jordbruk.
Insatserna inom jordbruk och hälsovård har gett relativt
goda resultat trots landets institutionella och ekonomiska
problem. Samarbetet omfattar även program för
långsiktig kapacitetsutveckling inom den centrala
förvaltningen. En landstrategi för åren 1998–2002
förbereds. Prioritet planeras ges till insatser som stödjer
demokratisering, den ekonomiska reformprocessen och
social utveckling.
Formellt sett baseras Zimbabwes styrelseskick på
flerpartisystem och fri opinionsbildning. I praktiken
saknas dock en demokratisk kultur och det politiska livet
domineras av ett parti. Massmedias frihet är fortfarande
begränsad. Respekten för de mänskliga rättigheterna har
försämrats de senaste åren, bl.a. genom verkställande
av dödsstraff och förföljelse av homosexuella.
Den ekonomiska utvecklingen har under de senaste
åren varit tvetydig. Zimbabwe brottas med ett stort
budgetunderskott. Den ekonomiska ojämlikheten är
stor. Tillväxtprognosen ser dock positiv ut och
ekonomin har goda förutsättningar att utvecklas,
förutsatt bland annat goda skördar.
Erfarenheterna av biståndssamarbetet är i huvudsak
goda. En landstrategi för åren 1997–2001 fastställdes år
1997. Samarbetet inriktas i högre grad än tidigare på
fattigdomsbekämpning och insatser för att stärka
respekten för mänskliga rättigheter och främja en
demokratisk kultur. De större samarbetsområdena skall
under slutet av perioden vara förvaltning, undervisning,
näringsliv, högre utbildning och forskning, demokrati,
mänskliga rättigheter och kultur samt eventuellt en
ytterligare sektor. Stödet till hälso- och
transportsektorerna fasas ut under år 1999.
Betalningsbalansstöd eller budgetstöd kan bli aktuellt.
Övriga länder i Afrika
Utvecklingen i Stora sjöregionen har gått in i ett nytt
skede efter de förändringar som ägt rum i Demokratiska
republiken Kongo. Det finns på längre sikt utsikter till
konstruktiva lösningar på de komplexa problemen i
Burundi och Rwanda och den ömsesidiga
destabiliseringen mellan länderna kan förhoppningsvis
övergå i ett regionalt samarbete. Konflikterna i regionen
har skapat svår nöd bland människorna och lett till
sönderfall av samhällen. Under år 1997 beräknas de
svenska insatserna i Burundi, Rwanda och
Demokratiska Republiken Kongo uppgå till ca 150
miljoner kronor. Medlen kanaliseras genom FN samt
svenska och internationella enskilda organisationer.
Biståndets främsta uppgift är att stödja samhällelig
återuppbyggnad och demokratisk utveckling samt
underlätta återvandring och integrering av flyktingar.
I Demokratiska republiken Kongo är läget efter
maktskiftet oklart. Det fanns förhoppningar om att
president Kabila och övergångsregeringen snabbt skulle
infria de löften om demokrati och fria val samt respekt
för mänskliga rättigheter som gavs före makttillträdet.
Tidtabellen för demokratiseringsprocessen har dock inte
hållits. Samtidigt är problemen i landet efter president
Mobutus styre mycket stora och den nya regeringen har
ambitiöst börjat formulera ett utvecklingsprogram.
Flyktingproblemen kvarstår om än inte i lika stor skala.
Utöver det regionala stödet enligt ovan fortsätter
samarbetet genom de svenska missionsorganisationerna.
Ett eventuellt utökat samarbete kommer att beredas
under året.
Den politiska krisen i Burundi har gradvis förvärrats
och läget är instabilt. Grannländernas sanktioner har
slagit hårt mot befolkningen. Sverige inledde 1995 ett
treårigt program i Burundi om 45 miljoner kronor, med
målet att stärka de demokratiska institutionerna samt
främja fred och försoning. I programmet ingår bland
annat parlamentarikerutbyte mellan Burundi och Sverige
och utbildning i mänskliga rättigheter för poliser.
De stora frågorna i Rwanda är flyktingproblemen,
de allvarliga bristerna i rättssystemet och de försämrade
fängelsevillkoren samt bristen på säkerhet i landet.
Rwanda är det enskilda land som totalt tagit emot störst
bistånd i regionen. Ett husbyggnadsprogram genom
Africa Housing Fund för ca 6 000 familjer inkluderar
försonings- och utbildningskomponenter. Insatsen
samfinansieras nordiskt.
Med länderna i Nordafrika sker
utvecklingssamarbetet främst i form av tekniskt
samarbete och u-krediter. Egypten är det dominerande
samarbetslandet. Områdena energi, miljö, industri och
telekommunikationer dominerar. Dessa länder sänder
även deltagare till de biståndsfinansierade internationella
kurser som ordnas i Sverige. En del av Tunisiens
återbetalning på gamla svenska biståndslån överförs till
en skuldavskrivningsfond som årligen förmedlar 10
miljoner kronor till miljövårds- respektive
kvinnoprojekt.
En stor del av Sveriges bistånd till Afrika är
humanitärt stöd. Kortvariga insatser kan komma ifråga i
länder utsatta för naturkatastrofer. Långvariga
humanitära insatser har utgått bl.a. till Liberia, Sierra
Leone, Somalia och Sudan.
Som redogjorts för ovan, återkommer regeringen om
samarbetet med Västafrika.
Regionala insatser i Afrika
Det regionala samarbetet i Afrika fortsätter att stärkas
även om förväntningarna i Afrika och i omvärlden på
OAU inte infriats. Efter de politiska förändringarna i
södra Afrika söker Southern African Development
Community (SADC) nya vägar och en ny roll för att
vidareutveckla samarbetet. I Östafrika fortsätter de
regionala samarbetssträvandena genom East African
Cooperation (EAC). Även på andra håll i Afrika pågår
olika subregionala samarbetsinitiativ.
Stödet till regionalt samarbete har hittills i huvudsak
gått till SADC och södra Afrika med särskild inriktning
på transporter, mark- och miljövård samt
vattenresursfrågor. Stöd lämnas vidare till mellanstatligt
samarbete på Afrikas Horn, fredsfrämjande och
konfliktförebyggande insatser samt regionalt samarbete i
Östafrika. Regeringen kommer under året att fastställa
en strategi för det regionala stödet i Afrika.
De särskilda medlen för regionalt samarbete och
övriga insatser skall användas till stöd för regionalt
samarbete, demokratisering och respekt för mänskliga
rättigheter samt andra angelägna insatser. Stöd till
insatser för demokratisering och främjande av respekten
för mänskliga rättigheter genom icke-statliga aktörer
skall i fortsättningen finansieras från denna post. Målet
med insatserna bör vara att främja demokratins kultur
och respekten för mänskliga rättigheter, såväl i
programländer som i andra länder i regionen.
Regeringen ökar medlen till posten regionalt och övrigt
också i syfte att öka flexibiliteten. Från posten skall
således också kunna finansieras insatser i icke-
programländer eller särskilt prioriterade insatser i
programländer, där landramen inte räcker till.
4.3.2 Asien
Över hälften av världens befolkning och världens fattiga
lever i Asien. Men mycket stora grupper har upplevt
påtagliga ekonomiska förbättringar under de senaste
decennierna. I de mest framgångsrika länderna har
tillväxten varit hög samtidigt som inkomstfördelningen
blivit jämnare. För hundratals miljoner människor har
utvecklingen betytt slutet på akut fattigdom. På något
decenniums sikt förväntas bara ett mindre antal länder i
Asien att vara u-länder i traditionell mening.
Utvecklingspolitiken varierar mellan länderna, men
de framgångsrika ekonomierna har många
gemensamma drag, t. ex. stabila statsfinanser,
marknadsekonomi, exportinriktning och förhållandevis
hög läskunnighet. Bistånd har haft en väsentlig
betydelse, särskilt i inledningen till den snabba
tillväxtfasen.
Även demokratin har gjort framsteg i regionen under
senare år. I Asien finns dock också det till synes mest
övertygade motståndet mot demokratisering. Till bilden
av Asien hör också utdragna interna konflikter med
såväl politiska, religiösa som etniska inslag. Att stödja
de demokratiska krafterna är därför ett viktigt mål för
biståndet till Asien.
Andelen fattiga i Asien kommer enligt flertalet
bedömare att minska. Men länge än kommer åtskilliga
hundratals miljoner människor att leva i djup fattigdom,
huvudsakligen i Sydasien men även i Östasien och
Sydöstasien. UNDP anger i sin senaste Human
Development Report att 950 av världens 1 300 miljoner
absolut fattiga lever i Asien.
De sociala problemen är stora i många länder. Halva
den vuxna befolkningen i Sydasien är illiterat och barn
under fem år har den högsta dödligheten i världen.
Kvinnornas situation är svår. Problemen hotar att
förvärras i Asiens mångmiljonstäder, bland
migrantarbetare, i minoritetsområden och bland kvinnor
och barn.
Miljöförstörelse hotar på många håll att underminera
de stora framsteg som gjorts. Produktionsutvecklingen
och den ökade köpkraftens nya konsumtionsmönster får
effekter på ländernas miljö och världens
råvaruförsörjning, livsmedelssituation och klimat.
Inom miljö samt demokrati, men också inom andra
områden behövs ökat samarbete och utbyte mellan
länderna i Europa och Asien. Inom EU liksom för
svenskt vidkommande ges förbindelserna med Asien
ökad prioritet. Under 1997 har regeringen tillsatt en
arbetsgrupp inom Utrikesdepartementet med uppgift att
lämna förslag till en strategi för att stärka Sveriges
relationer med de asiatiska länderna. Målet med arbetet
är att fördjupa och bredda Sveriges kunskaper om och
engagemang i Asien. Resultatet av arbetet kommer att
utgöra grunden för en särskild skrivelse till riksdagen.
Utvecklingssamarbete kommer också i framtiden att
vara en viktig del i Sveriges relationer med Asien.
Volymmässigt domineras Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete med Asien av programländerna i
Sydasien. Tonvikten i samarbetet med dessa länder
ligger på fattigdomsbekämpning och jämställdhet.
Biståndet inriktas alltmer på innovationer och nya
institutionella lösningar för att nå de fattiga, särskilt
kvinnor. Samtidigt ökar, t.ex. i Indien, inslagen av
ömsesidigt erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan
Sverige och en växande modern sektor. Miljö är ett
sådant samarbetsområde.
Sverige är också en stor givare av humanitärt bistånd
till Asien. Stödet inriktas framför allt på flyktingar.
I Sydöstasien domineras det svenska biståndet till
programländerna av stöd till reformprocesser och
institutionsuppbyggnad. Med mer utvecklade länder i
Öst- och Sydöstasien inriktas samarbetet på överföring
av svenska erfarenheter och kunskaper, inte minst på
miljöområdet. Stödet består av mjuka krediter för större
projekt inom t.ex. energi och sjukvård,
kontraktsfinansierat tekniskt samarbete och kurser i
Sverige. Biståndet skall främst finansiera inledande
utbyte mellan svenska institutioner, företag och
universitet och motparter i samarbetsländerna.
För samarbetsländerna i Asien skall stöd till
demokrati och skydd av de mänskliga rättigheterna ges
en framträdande roll. Barns rättigheter skall
uppmärksammas.
Programländer
Sedan 1991 har Bangladesh bedrivit en
marknadsorienterad ekonomisk politik syftande till att
privatisera de statliga företagen, minska den offentliga
sektorn, liberalisera handeln och avreglera i enlighet
med de strukturanpassningsprogram som
överenskommits med Världsbanken och IMF. Politiken
har medfört en gynnsam ekonomisk utveckling, men
fattigdomen i landet är djup och utbredd.
Biståndsberoendet minskar men är högt i ett asiastiskt
perspektiv. Hälften av det statliga
investeringsprogrammet finansieras med bistånd. Ett
fritt parlamentsval genomfördes i juni 1996. Den nya
regeringen betonar vikten av nationell sammanhållning
och förespråkar fortsatt liberalisering av ekonomin.
Det svenska biståndet till Bangladesh är inriktat på
undervisning, landsbygdsutveckling och hälsovård samt
på insatser för att främja demokratisk utveckling och
skydd av mänskliga rättigheter. Stärkande av kvinnans
ställning är ett genomgående tema i hela samarbetet.
Goda resultat har uppnåtts, vilket bland annat medfört
att landlösa har fått tillgång till krediter och att kvinnor
har involverats i sysselsättningsskapande åtgärder. Den
nuvarande landstrategin för Bangladesh gäller t.o.m.
1999.
I april 1997 fick Indien en ny koalitionsregering
bestående av 13 partier med stöd av kongresspartiet,
som dock valt att inte ingå i regeringen. Den nya
regeringen avser att fortsätta den ekonomiska
reformpolitiken. Budgeten innebar en fortsatt övergång
till en mer marknadsekonomisk inriktning. Sedan den
ekonomiska reformpolitiken inleddes 1991 har Indien
haft en snabb ekonomisk utveckling. Under 1996 var
tillväxten 7 %. Det råder stark enighet bland alla partier
om att de ekonomiska reformerna är den enda vägen till
ekonomisk framgång. Betydande förbättringar har
uppnåtts inom de sociala sektorerna. Det finns dock
fortfarande ett stort antal absolut fattiga, även om dessa
som andel av befolkningen har minskat avsevärt under
senare år.
En landstrategi för utvecklingssamarbetet med Indien
gäller för åren 1997–1999. Det är i huvudsak inriktad
på hälsovård, primärundervisning, miljö, effektivare
energiproduktion och energianvändning samt
institutionsuppbyggnad. Kvinnornas situation
uppmärksammas särskilt. Samarbetet skall inriktas på
katalytiska och nyskapande insatser. Ett betydande och
ökande element i samarbetet är nya metoder för
kunskapsutbyte och insatser av ömsesidigt intresse som
ett led i allt mer intensiva och bredare svensk-indiska
förbindelser.
Energibrist utgör ett av Indiens allvarligaste problem
men genom utbyggnad av vattenkraften tillförs ett
betydande tillskott av elektricitet. Vattenkraftverket Uri,
som är den enskilt största svenska insatsen någonsin,
togs i drift under år 1997. U-krediter bör även i
fortsättningen vara ett viktigt instrument. Enskilda
organisationer kommer även i fortsättningen att utgöra
en viktig samarbetspartner inom biståndet.
Sri Lanka har enligt många kriterier redan uppnått
en hög social utvecklingsnivå. Samtidigt tär den
pågående konflikten med gerillarörelsen LTTE allvarligt
på landets resurser. Den konfliktkultur som uppstått
både mellan tamiler och singaleser och mellan de stora
politiska partierna har försvårat en förhandlingslösning.
En uppgörelse i mars 1997 mellan de två största
partierna om konsultationer var dock ett steg framåt.
Det maktdelningsförslag med överföring av
befogenheter till regionerna som regeringen presenterat
är fortfarande under parlamentsbehandling. Ekonomin
hämmas av konflikten. Försvarsutgifterna är höga,
investeringstakten låg och budgetunderskottet allvarligt.
Samtidigt har Sri Lanka öppnat sig mot
världsekonomin, utbildningsnivån är hög och landets
potential är avsevärd.
Det svenska biståndet har främst varit inriktat på
utbildning, forskning och landsbygdsutveckling.
Avsikten är att övergå till att huvudsakligen stödja
demokratin i vid mening. En ny landstrategi utarbetas
under 1997.
Den politiska situationen i Kambodja har präglats av
ett stort mått av osäkerhet och spänning där landets
bräckliga demokrati hotats av inre splittring och politisk
instabilitet. Detta tog sig i juli 1997 uttryck i en allvarlig
kris då landets två premiärministrar kom i direkt
konflikt och strider utbröt. Svåra övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna har konstaterats.
Den ekonomiska utvecklingen har varit relativt
gynnsam de senaste åren. Regeringen har drivit en
tillväxtorienterad politik. Utvecklingen har dock
framförallt kommit de större städerna till del. De
reformer som påbörjats inom områdena demobilisering,
förvaltning och skogspolitik har endast haft begränsad
framgång. Landets förvaltning är fortfarande svag.
Likaså har rättssystemet stora brister. Beroendet av
utländskt bistånd är mycket stort.
Kambodja är sedan budgetåret 1995/96 svenskt
programland. Biståndet bygger på en landstrategi som
gäller t.o.m. år 1998. Samarbetet sker genom FN-organ
men en svensk fältnärvaro har etablerats. Samarbetet
inriktas på insatser som kommer befolkningen direkt till
godo i form av stöd till landsbygdsutveckling genom
UNDP, undervisning genom UNICEF och minröjning.
Insatser för att främja de mänskliga rättigheterna sker i
första hand genom FN:s center för mänskliga rättigheter
(UNCHR). Beredskap finns också att tillsammans med
andra givare stödja valprocessen inför 1998 års val om
förutsättningar för ett fritt och rättvist val förefaller
föreligga. En fortsatt negativ politisk utveckling kan
föranleda en omprövning av utvecklingssamarbetet.
Den ekonomiska utvecklingen i Laos är positiv och
landet har sedan flera år en hög ekonomisk tillväxt. Den
är dock i hög grad koncentrerad till städerna och till
provinserna längs Mekongfloden. Tillväxten når inte i
samma grad den majoritet av befolkningen som bor på
landsbygden. Politiskt är Laos en enpartistat som
uppvisar få tecken på politisk liberalisering. Landets
förvaltning är svag men en förvaltningsreform har
påbörjats. Likaså pågår reformer av lagstiftingen bl.a.
för att stärka medborgarnas rättssäkerhet.
Utvecklingssamarbetet styrs av en landstrategi som
gäller t.o.m. år 1998. Det svenska biståndet till Laos
domineras av väg- och skogsprogram. Vägstödet är i
ökad utsträckning inriktat på provinsvägar för att
underlätta underutvecklade regioners deltagande i
landets ekonomiska utveckling. Andra viktiga områden
är projekt inom vatten- och sanitetssektorn samt insatser
för att stärka rättsväsendet. En ny landstrategi skall
utarbetas under år 1998.
I Vietnam pågår en omfattande ekonomisk
reformprocess som har lett till hög ekonomisk tillväxt.
Vietnams ekonomiska kontakter med omvärlden
breddas. De marknadsekonomiska reformerna förväntas
fortsätta, samtidigt som staten och det kommunistiska
partiets maktställning fortfarande är ohotad. Trots de
senaste årens starka ekonomiska utveckling lever hälften
av Vietnams befolkning under fattigdomsstecket.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Vietnam
styrs av en landstrategi som gäller t.o.m. år 1998. Det
är inriktat på att stödja den pågående reformprocessen
och framväxten av ett demokratiskt samhälle främst
genom effektivisering av den statliga förvaltningen,
modernisering av rättsväsendet, hälsovårdsreformer,
utbyggnad av elnätet, jordreformer samt kultur- och
forskningssamarbete. Vidare ger Sverige stöd till
främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati. Det
framtida samarbetet med Vietnam bör också till stor del
inriktas på åtgärder för att stärka framväxten av det
civila samhället. En ny landstrategi skall utarbetas under
år 1998.
Västbanken/Gaza
Endast begränsade framsteg har gjorts i de palestinsk-
israeliska fredsförhandlingarna under det gångna året.
Det israeliska valet i maj 1996 medförde ett maktskifte i
Israel. Likud bildade en koalitionsregering, ledd av
premiärminister Netanyahu. Genomförandet av 1995
års interimsöverenskommelse mellan Israel och PLO
har fördröjts. Den israeliska bosättningspolitiken
fortsätter vilket ytterligare undergräver förtroendet
mellan parterna. Genomförandet av tidtabellen för 1993
års principdeklarations förhandlingsfaser är kraftigt
försenad. Det förefaller för närvarande inte realistiskt
att ett palestinskt självstyre skall bli verklighet år 1999.
De övergripande målen för svenskt
utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza är att
främja en fredlig utveckling, stärka fredsprocessen
genom socialt och ekonomiskt förbättrade förhållanden
för det palestinska folket samt bidra till uppbyggnaden
av ett demokratiskt samhälle. Dessa mål präglar också
det internationella stödet till fredsprocessen.
Biståndet till det långsiktiga uppbyggnadsarbetet av
institutioner och samhällsstrukturer har försvårats och
försenats främst på grund av den osäkra politiska
situationen och brist på förhandlingsframsteg. Härtill
kommer förseningar orsakade av israeliska
avspärrningar.
Förutsättningarna för en fungerande palestinsk
ekonomi är bräckliga och ett minimum av
förutsägbarhet saknas vad beträffar rörligheten för
arbetskraft och varor. FN-rapporter visar att BNP per
capita bland palestinier på Västbanken och i Gaza
sjunkit med 30 % sedan år 1993.
Såväl palestinska som israeliska brott mot de
mänskliga rättigheterna inger oro. Den palestinska
myndigheten har åsidosatt rättssäkerheten och
kringskurit yttrandefriheten. Israeliska övergepp som
husdemoleringar, överdrivet bruk av våld och
administrativt frihetsberövande är vanligen
förekommmande.
Inom den lokala givarsamordningen av det
internationella biståndet leder Sverige en arbetsgrupp
för sysselsättningsskapande åtgärder. Sverige är även
ordförande i den lokala EU-israeliska arbetsgruppen om
palestinsk sysselsättning. I den multilaterala
arbetsgruppen för palestinska flyktingar är Sverige
internationell samordnare av politiska och
biståndsrelaterade insatser för palestinska barn och
ungdomar. Stödet till genomförandet av den palestinska
planen för barns rättigheter fortsätter.
Sveriges bilaterala bistånd beräknas 1998 till 120
miljoner kronor. Därtill bidrar Sverige med 135
miljoner kronor till FN-organet för palestinaflyktingar,
UNRWA. Riktlinjer för utvecklingssamarbetet med
Västbanken/Gaza åren 1998–2000 kommer att
fastställas under hösten 1997.
Andra samarbetsländer i Asien
Det svenska biståndet till Afghanistan, som 1996
uppgick till 80 miljoner kronor, är huvudsakligen
inriktat på humanitära insatser via UNHCR,
minröjningsinsatser via UNOCHA och
landsbygdsinsatser via Svenska Afghanistankommittén.
Denna inriktning avses fortsätta. Mintätheten och
behovet att repatriera flyktingar gör att resurser
kommer att krävas under lång tid. Diskrimineringen av
kvinnor innebär att biståndet särskilt bör beakta
kvinnans ställning i allmänhet och rätt till utbildning och
arbete i synnerhet. Mer omfattande
återuppbyggnadsinsatser kan bli aktuella i ett senare
skede.
Under 1997 har regeringen beslutat om en
landstrategi för utvecklingssamarbetet med
Filippinerna. Samarbetet inriktas på stöd genom utbyte
med Sverige till processer och institutioner som är
väsentliga för en fortsatt ekonomisk och social
utveckling. Ökat stöd inom miljöområdet skall
eftersträvas. Stödet genom enskilda organisationer
kommer även fortsättningsvis att vara viktigt.
Den pågående reformeringen av Kinas ekonomi har
inneburit snabb ekonomisk tillväxt och genomgripande
ekonomiska och sociala förändringar. Den snabba
tillväxten sker dock bl.a till priset. av en pågående
miljöförstöring. Kinas rättssystem genomgår en
modernisering, men det finns stora brister avseende
bl.a. respekten för den enskilda individens rättigheter.
Sverige bedriver en aktiv dialog om mänskliga
rättigheter med Kina som kompletteras med konkreta
insatser för att stödja det fortsatta reformarbetet.
Regeringen antog år 1997 en landstrategi för
utvecklingssamarbetet med Kina. Samarbetet skall syfta
till att stödja den pågående reformprocessen och
framväxten av ett modernt rättssystem och regelverk.
Samarbetet skall inriktas på områden inom vilka
svenska erfarenheter, kunskaper och teknologi kan bidra
till utveckling och förändring i Kina. Huvuddelen av
samarbetet förutses avse miljöinsatser.
Regionala och övriga insatser i Asien
De regionala insatserna i Asien syftar till att främja det
regionala samarbetet i framförallt Sydostasien och de
svenska programländernas möjligheter att delta i detta
samarbete. Nya avtal har under 1996 ingåtts med
Mekongkommissionen och Asian Institute of
Technology (AIT).
I mars 1996 beslutade regeringschefer från 10
asiatiska länder, ASEAN (Brunei, Filippinerna,
Indonesien, Malaysia, Singapore, Thailand, Vietnam),
Japan, Kina, Sydkorea och EU-länderna att inleda ett
samarbete inom ramen för det s.k. Asia–Europe
Meeting (ASEM). Ett antal intiativ har redan tagits bl.a.
avseende miljö, mänskliga rättigheter, kulturutbyte och
ekonomiskt- och tekniskt samarbete. Under år 1998 kan
det bli aktuellt att med svenska bidrag delta i
finansieringen av ASEM-intiativ för
kunskapsöverföring, erfarenhetsutbyte och dialog
mellan Europa och Asien.
Sida har under 1996 genomfört en utvärdering av
direktstödet till lokala enskilda organisationer i
Sydasien. Utvärderingen konstaterade att dessa
organisationer har en viktig roll att spela i utvecklingen
inom länderna. Stöd genom lokala enskilda
organisationer skall även i fortsättningen vara en viktig
del i utvecklingssamarbetet.
Sida skall i nära samråd med Utrikesdepartementet
bereda insatser till stöd för fredsprocessen i
Mellanöstern. Sådana kan bl.a. initieras i anslutning till
de multilaterala arbetsgrupperna, stödja utrednings- eller
forskningsinsatser eller avse humanitära projekt för
flyktingar utanför de palestinska områdena.
Regeringen undersöker möjligheter och
förutsättningar för att upprätta ett svenskt institut i
Alexandria i Egypten. Institutet skulle tjäna som
mötesplats mellan Europa och regionen, med aktiviteter
som möten, seminarier, forskning, kulturellt utbyte och
information. Syftet skulle vara att främja dialogen i vid
mening mellan Europa och regionen i frågor av
ömsesidigt intresse.
Sida har på regeringens uppdrag analyserat
förutsättningar för stöd till regionalt samarbete i Asien.
Ett breddat stöd eftersträvas.
De särskilda medlen för regionalt samarbete och
övriga insatser skall användas till stöd för regionalt
samarbete, demokratisering och respekt för mänskliga
rättigheter samt andra angelägna insatser. Stöd till
insatser för demokratisering och främjande av respekten
för mänskliga rättigheter genom icke-statliga aktörer
skall i fortsättningen finansieras från denna post. Målet
med insatserna bör vara att främja demokratins kultur
och respekt för mänskliga rättigheter, i såväl
programländer samt andra samarbetsländer. Regeringen
ökar medlen till posten regionalt/övrigt också i syfte att
stärka flexibiliteten. Från posten skall således också
kunna finansieras insatser i icke-programländer eller
särskilt prioriterade insatser i programländer där
landramen inte räcker till.
4.3.3 Latinamerika
Alla länder i Latinamerika, med undantag av Cuba,
styrs idag av demokratiskt valda regeringar och står
inför utmaningen att fördjupa och konsolidera
demokratin. Ett antal länder har inlett moderniserings-
och decentraliseringsprocesser, som syftar till att ge
staten en klarare roll och föra över resurser och beslut
till regional och lokal nivå. Att bygga upp en effektiv
statlig förvaltning, inklusive ett väl fungerande
rättssystem, och säkerställa respekten för de mänskliga
rättigheterna är andra utmaningar som syftar till att
stärka demokratin. I de flesta länder har den
ekonomiska utvecklingen varit positiv de senaste åren.
Trots detta är det inhemska sparandet och tillväxten i en
del länder fortfarande otillräckliga och den ojämna
fördelningen av resurser består. Fattigdomen är
fortfarande utbredd, särskilt på landsbygden och bland
ursprungsbefolkningarna. Det ökade regionala
samarbetet är viktigt för den ekonomiska utvecklingen,
och även för att stärka demokratin.
I och med fredsavtalet i Guatemala i december 1996
råder nu fred i hela Centralamerika efter årtionden av
väpnade konflikter. Situationen är dock fortfarande
bräcklig i regionen, och även i framtiden krävs
samförståndslösningar och gemensamma ansträngningar
för att skapa försoning och förutsättningar för
utveckling för folkflertalet. Respekten för de mänskliga
rättigheterna har ökat, men fortfarande sker övergrepp
och straffriheten är utbredd. Situationen kräver därför
fortsatt internationell uppmärksamhet.
Det svenska utvecklingssamarbetet med
Centralamerika (utom Nicaragua) styrs sedan den 1
januari 1997 av en femårig regionstrategi. Samarbetet
koncentreras till fem områden: fred och försoning,
demokrati, mänskliga rättigheter, reformering av staten,
samt ekonomisk och social utveckling med inriktning på
de fattigaste. Detta innebär en ökad koncentration av
samarbetet. Den redan inledda utfasningen av regionala
insatser fortsätter. Stödet inriktas på de enskilda
länderna. I regionen prioriteras främst samarbetet med
Guatemala, där genomförandet av fredsavtalen kräver
stora resurser, samt El Salvador, där försonings- och
demokratiseringsprocessen behöver stärkt stöd. Även
Honduras bör mot bakgrund av fattigdomssituationen
och den svaga demokratin få ökat svenskt stöd, särskilt
genom multilaterala organisationer
Liksom tidigare kommer en betydande del av
biståndet till regionen att kanaliseras genom FN-
systemet, IDB, Världsbanken och andra multilaterala
organisationer. Det väl fungerande samarbetet med
svenska enskilda organisationer svarar för en stor del av
verksamheten i regionen. Det är väsentligt att fortsätta
detta samarbete och den fruktbara dialogen mellan
Utrikesdepartementet, Sida och de enskilda
organisationerna –särskilt i den gemensamma strävan
att främja det civila samhällets aktiva deltagande i
utvecklings- och demokratiseringsprocessen. Sverige
bör särskilt följa EU-kommissionens biståndsarbete i
regionen och fortsätta att stödja arbetet för att finna nya
samarbetsformer inom FN-systemet. Sverige bör också
verka för att fördjupa det bilaterala samarbetet med
länderna i regionen.
Samarbetet med Centralamerika befinner sig för
närvarande till stor del i en planeringsfas sedan
regionstrategin antagits och fred uppnåtts i Guatemala.
Därför har utbetalningsnivån varit lägre än planerat och
förhållandevis stora reservationer har uppstått, vilket
motiverar en neddragning av anslaget år 1998.
Utbetalningstakten kan dock förväntas öka.
Sedan januari 1997 styrs Nicaragua av en
liberalkonservativ regering ledd av president Arnoldo
Alemán. Det höga valdeltagandet kan ses som ett tecken
på det nicaraguanska folkets samhällsengagemang.
Samtidigt är de demokratiska strukturerna fortfarande
bräckliga. För den nya regeringen är det nu mycket
viktigt att presentera en sammanhållen regeringspolitik
för modernisering av statsapparaten och bekämpning av
fattigdomen. Nicaragua ligger beträffande ekonomisk
utveckling långt efter grannländerna och
biståndsberoendet är mycket stort. För att den
ekonomiska tillväxt som inleddes år 1994 skall fortsätta
behöver jordbruket och näringslivet utvecklas.
Genom ett aktivt skuldsaneringsprogram har
Nicaragua lyckats minska sin utlandsskuld, men
fortfarande slukar skuldtjänsten en stor del av
statsbudgeten. Nicaragua bör även i fortsättningen
kunna erhålla betalningsbalansstöd och skuldlättnader.
Det är också angeläget att Nicaragua så snart som
möjligt kan komma i åtnjutande av ytterligare
skuldlättnader genom det s.k. HIPC-initiativet.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Nicaragua
fokuseras sedan år 1996 på att främja demokrati,
förbättrad samhällsstyrning, försoning och ökad respekt
för mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor
och män samt minskad fattigdom genom rättvis och
hållbar ekonomisk och social utveckling. Vidare ges
stöd till utveckling av universiteten. Sida har av
regeringen fått i uppdrag att inom dessa övergripande
mål utarbeta en landstrategi för Nicaragua, som skall
gälla fr.o.m. år 1998.
Mot bakgrund av stora reservationer sänktes
landramen för Nicaragua 1997. Den ökade fokuseringen
på mänskliga rättigheter och demokrati gör samarbetet
mindre resurskrävande än tidigare.
Svenskt bistånd till Karibien har hittills bestått av
tekniskt samarbete med Jamaica och Dominikanska
republiken samt några mindre, regionala projekt. Ett
viktigt led i de svenska ansträngningarna att vidga
samarbetet med regionen är de pågående
förhandlingarna om svenskt medlemskap i Karibiska
utvecklingsbanken, CDB, vilket skall ge möjlighet att
mera effektivt bidra till regionens utveckling.
På grundval av regeringsbeslut i oktober 1995 om
systemöppnande bistånd till Cuba stödjer Sida initiativ
av svenska och internationella institutioner och
organisationer i syfte att skapa förutsättningar för
ekonomisk och politisk systemöppning som främjar
demokratiska reformer och respekten för mänskliga
rättigheter i Cuba. Denna typ av bistånd skall fortsätta.
Under år 1996 påbörjades ett stöd till
demokratiprocessen i Haiti, regionens fattigaste land.
Under 1997 gjorde institutionella problem att inga
medel utbetalades. Under år 1998 bör ansträngningarna
intensifieras att finna vägar att genom FN eller IDB
stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner och
rättsväsendet.
Det svenska utvecklingsamarbetet med Sydamerika
utgörs till stor del av samarbetet med Bolivia. Det styrs
sedan år 1997 av en femårig landstrategi. Samarbetets
övergripande mål är att främja en jämlik, bärkraftig och
demokratisk utveckling. Sverige stödjer de bolivianska
reformerna avseende utbildning, förvaltning,
decentralisering och folkligt deltagande. Stödet
inkluderar bl.a. aktiviteter som syftar till god
samhällsstyrning, lokalt såväl som centralt, och
effektivisering av rättssystemet. Stöd ges även till
enskilda organisationers arbete för att stärka demokratin
och öka respekten för mänskliga fri- och rättigheter med
tonvikt på ursprungsbefolkningarnas rättigheter och
främja jämställdhet mellan kvinnor och män.
Näringslivssamarbetet inkluderar bl.a. stöd till
mikroföretag och kompetensutveckling. Delar av det
svenska biståndet till Bolivia kanaliseras genom
multilaterala organ, främst Världsbanken och UNICEF.
Bolivia har fortfarande en tung skuldbörda.
Världsbanken och IMF har fattat beslut om skuldlättnad
för Bolivia inom ramen för det s.k. HIPC-initiativet.
Svenskt betalningsbalansstöd har under år 1997 lämnats
till den nationella multilaterala skuldfonden för att stärka
den skuldstrategi landet utarbetat bl.a. för att uppfylla
kriterier för skuldreduktion inom HIPC-initiativet.
Sida har i fått uppdrag att för utvecklingssamarbetet
med de övriga länderna i Sydamerika utarbeta en
femårig regionstrategi. De övergripande målen skall
vara att bekämpa fattigdomen i regionen samt att
fördjupa och konsolidera demokratin. Samarbetet skall
bidra till en rättvis och hållbar ekonomisk och social
utveckling i regionen. Strategiförslaget skall inkludera
former för ett bredare samarbete grundat på ömsesidiga
intressen mellan Sverige och Sydamerika och mellan
länderna i regionen. Stöd skall också ges för att stärka
rättsstaten och de demokratiska institutionerna, öka
respekten för mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan
kvinnor och män och öka folkligt deltagande i
demokratiska processer. Rekommendationerna från
översynen av MR- och demokratibiståndet i Colombia
och Peru inkluderas i strategin.
4.3.4 Europa
Medlen under Europaposten skall användas i länder som
av DAC klassificerats som utvecklingsländer, dvs. vissa
länder som uppstått ur forna Jugoslavien och
Sovjetunionen samt Albanien. Sveriges samarbete med
andra länder i Central- och Östeuropa behandlas nedan
under verksamhetsområde B.
Biståndsinsatserna i Europa har expanderat kraftigt
under 1990-talet, främst på grund av krigen i det forna
Jugoslavien och Sovjetunionens upplösning. Sveriges
bistånd till det forna Jugoslavien uppgick 1991–1996 till
ca 1,3 miljarder kronor. I februari 1997 beslutade
regeringen på basis av en skrivelse från Sida om en ram
på 230 milj kronor för 1997. Ramen har under år 1997
utökats med 80 miljoner kronor. Den övervägande
delen av humanitär hjälp och återuppbyggnadsstöd har
gått till Bosnien-Hercegovina. Mottagarna av stöd för
främjande av demokrati och mänskliga rättigheter har i
de flesta fall varit organisationer och enskilda personer i
Kroatien och det som nu är Förbundsrepubliken
Jugoslavien.
Hittills har insatserna främst finansierats inom det
humanitära biståndet. Det finns nu, som Sida angett i
budgetunderlaget, möjligheter att successivt övergå till
ett mer långsiktigt, återuppbyggnadsinriktat samarbete,
vilket motiverar införandet av en särskild delpost för
utvecklingssamarbete med Europa. Under 1998
kommer fortfarande den helt övervägande delen av
insatserna att ske i Bosnien-Hercegovina,
Förbundsrepubliken Jugoslavien, Kroatien och
Makedonien vilka tidigare utgjorde delar av det forna
Jugoslavien samt Albanien. På sikt förväntas samarbetet
med Moldova samt vissa länder i Kaukasus och
Centralasien öka.
Efter krigen i det forna Jugoslavien är situationen i
regionen fortsatt orolig. Det finns interna, ofta etniskt
betingade, spänningar och med något undantag
ekonomisk instabilitet. Demokratin är outvecklad och
respekten för mänskliga rättigheter svag. Det är en
angelägen uppgift att förhindra ökad polarisering i den
fattigaste regionen i Europa. Även om biståndet till
regionen alltmer får karaktären av långsiktigt
utvecklingssamarbete måste ett stort mått av flexibilitet
behållas.
EU har inom det internationella samfundet gått i
spetsen för ett regionalt synsätt på länderna i området.
Denna regionala ansats kommer att utvecklas
ytterligare. Sverige stödjer detta synsätt. Det är dock
lika viktigt att staterna kan samverka med varandra som
att de kan samverka med det övriga Europa. Detta har
emellertid i praktiken visat sig vara svårt.
Ett regionalt perspektiv bör anläggas. Kroatien och
Förbundsrepubliken Jugoslavien är båda viktiga parter i
den bosniska fredsprocessen. Det kan inte uteslutas att
andra konflikter bryter ut i regionen. Sverige bör
emellertid kombinera det regionala perspektivet med att
se de ex-jugoslaviska staterna som individuella stater,
snarare än som delar av det forna Jugoslavien. Flera år
har gått sedan Jugoslaviens sammanbrott och svenska
utrikespolitiska överväganden måste mer och mer
grundas på analyser av utvecklingen i de olika länderna.
Målet för Sveriges och de flesta andra givarländers
insatser är att bidra till en stabil fred och till att regionen
på sikt integreras i det europeiska samarbetet. Vårt
bistånd skall således bidra till att skapa demokratiska
och ekonomiska strukturer som motverkar nya
konflikter.
Den politiska och humanitära situationen i Bosnien-
Hercegovina är fortfarande besvärlig. Det är viktigt att
återuppbyggnaden stödjer en integration av de tre
etniska delarna. Insatserna måste även villkoras till att
den politiska ledningen i landet verkligen arbetar för
fredsprocessen. Extra viktigt i Bosnien är vidare stöd åt
människor som på olika sätt traumatiserats av kriget. En
stor del av det svenska biståndet utgår till s.k.
integrerade boendeprojekt, där insatserna utöver
husreparationer även omfattar reparationer av skolor,
vårdcentraler, vattenförsörjning, minröjning etc. En
viktig del av biståndet sedan 1996 är att stödja de
flyktingar och internflyktingar som vill återvända till
sina hem.
Kroatien är det land som har kommit längst i den
ekonomiska utvecklingen. De delar av landet som
1991–95 stod utanför regeringens kontroll har nu
återintegrerats i Kroatien. Däremot har man inte visat
någon större vilja att återintegrera de 100 000-tals
serber som flytt landet och nu befinner sig i
Förbundsrepubliken Jugoslavien eller i Bosnien.
Kroatien har utsatts för hård kritik för bristande respekt
för mänskliga rättigheter när det gäller behandlingen av
den serbiska minoriteten liksom bristen på pressfrihet i
landet. De svenska biståndsinsatserna i Kroatien
kommer därför, liksom hittills, även framgent att främst
bestå av stöd till återintegrering av flyktingar och
internflyktingar samt stöd till organisationer och
enskilda som arbetar för demokrati och mänskliga
rättigheter.
Förbundsrepubliken Jugoslavien dras med svåra
ekonomiska problem och bristfälliga demokratiska
institutioner. Landet är inte medlem i någon
internationell organisation. Särskilt allvarliga är
förhållandena i Kosovo. Förbundsrepubliken
Jugoslavien tvingas också bära en tung flyktingbörda.
Landet har över 500 000 flyktingar från Bosnien och
Kroatien
Hittills har Sverige genom att stödja ett antal
organisationer, framförallt oberoende media, sökt
främja demokrati och mänskliga rättigheter. Behovet av
fortsatt humanitär hjälp och olika, delvis nya, former av
demokratistöd är uppenbart.
Mot bakgrund av händelserna i Makedonien och
Albanien under 1997 har deras betydelse för stabiliteten
i området blivit alltmer uppenbar. I en sammanhållen
svensk och europeisk strategi för området får betydelsen
av den albanska frågans sprängkraft och dessa båda
staters ekonomiska underutveckling inte underskattas.
De svenska insatserna skall omfatta också dessa länder.
Utvecklingen i Moldova samt länderna i Kaukasus
och Centralasien är intimt förknippad med det
säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Flera av dem
har dessutom en stor utvecklingspotential. Gemensamt
för dem är att de sedan självständigheten drabbats hårt
av ekonomisk tillbakagång och behöver stöd för en
nödvändig demokratisk och ekonomisk reformering.
Flera av dem är sedan sovjettiden också hårt drabbade
av olika miljöproblem, som de på grund av det
ekonomiska läget har svårt att själva hantera. Ett
samarbete med vissa av dessa länder kommer att byggas
upp under de närmaste åren.
4.3.5 Verksamhetsområden
Demokratisering och respekt för de mänskliga
rättigheterna
Stöd till demokratisering och respekt för de mänskliga
rättigheterna utgör ett alltmer prioriterat område inom
svenskt utvecklingssamarbete. Regeringen fäster mycket
stor vikt vid denna verksamhet och avser därför att i
början av 1998 i formen av en skrivelse till riksdagen
om demokrati, mänskliga rättigheter, utveckling och
biståndets roll presentera sin politik för hur Sverige
genom utvecklingssamarbetet kan stärka stödet till
demokratisering och respekt för de mänskliga
rättigheterna.
Demokrati och mänskliga rättigheter integreras mer
och mer i olika delar av utvecklingssamarbetet. Idag
finns t.ex. samarbete med flera av de svenska
programländernas statsförvaltningar på området som
finansieras inom landramarna. Ytterligare ett led i
integreringen är att verksamhet i Afrika, Asien och
Europa som tidigare finansierades på demokratianslaget
i år flyttas över till de regionala anslagen på samma sätt
som för Latinamerika. Demokratianslaget inom
delposten Särskilda program skall främst finansiera
verksamhet som inte direkt rör en specifik region eller
ett land. Sammantaget ökar resurserna på verksamhet
som stödjer demokratisering och respekt för mänskliga
rättigheter.
Den under budgetåret 1995/96 inledda
försöksverksamheten med stöd genom svenska
partianknutna organ till demokratins uppbyggnad i u-
länder och i länder i Central- och Östeuropa ses för
närvarande över. Regeringens preliminära bedömning
är att verksamheten har utvecklats positivt och att det
därför kan finnas anledning att utöka den.
Jämställdhet
Riksdagen antog våren 1996 ett nytt biståndspolitiskt
mål om att utvecklingssamarbetet skall främja
jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta mål har
aktivt följts upp, både i Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete och i FN, EU och DAC liksom i
utvecklingen av svensk policy.
Sida har på regeringens uppdrag utvecklat former
och arbetsmetoder för ett förstärkt jämställdhets-
perspektiv i utvecklingssamarbetet. En övergripande
erfarenhetsredovisning, med bl.a. en rad goda exempel
på jämställdhetsområdet, har utarbetats liksom en ny
policy och ett nytt handlingsprogram för Sida.
Sammanlagt föreligger nu ett flertal enhets- eller
avdelningsvisa handlingsplaner inom Sida, med konkret
vägledning för hur ett jämställdhetsperspektiv skall
tillämpas i Sidas arbete, t.ex. vad gäller insatser på
miljöområdet eller för att främja mänskliga rättigheter
och deltagande i en demokratisk samhällsutveckling.
Tonvikten i Sidas arbete med jämställdhet inom
biståndet kommer att ligga på bilaterala insatser. Sida
kommer dock även fortsättningsvis att bistå
Utrikesdepartementet i ett aktivt jämställdhetsarbete
också inom FN, EU och DAC.
Våren 1997 framlades en utredning om kompetens i
jämställdhetsfrågor inom biståndsförvaltningen. Med
anledning av utredningen görs nu en betydande statsning
inom Utrikesdepartementet i form av utbildning,
nätverksbyggande -– såväl internt som externt – och
utarbetande av exempel som visar hur kvinnors och
mäns olika behov och villkor kan uppmärksammas mer
i bl.a. landstrategier, stöd till respekt för mänskliga
rättigheter och humanitärt arbete.
Miljö och hållbar utveckling
Regeringen har i riksdagsskrivelsen om Sveriges
internationella samarbete för hållbar utveckling (skr.
1996/97:2) förordat att den inriktning för det bilaterala
utvecklingssamarbetet som föreslagits av Sida i
handlingsprogrammet för bistånd till hållbar utveckling
ytterligare bör förstärkas och fördjupas. Arbetet för en
hållbar utveckling skall genomsyra hela
utvecklingssamarbetet, vilket bl.a. bör avspeglas i
dialogen med samarbetsländerna liksom i
landstrategierna.
Fortsatt utveckling av riktlinjer och metoder för
hållbart nyttjande av sötvatten skall ges hög prioritet i
samarbetet med mottagarländerna. Området kommer att
särskilt uppmärksammas i samband med nästa års möte
med FN:s Kommission för hållbar utveckling. Det
särskilda nätverket för vattenfrågor, Global Water
Partnership, bör fortsatt stödjas liksom särskilda insatser
i södra Afrika.
Bland andra prioriterade områden märks särskilt
Sidas s.k. kustzonsinitiativ för att främja en hållbar
utveckling i marina och kustnära områden och den
satsning som nu görs för att skapa livsmedelssäkerhet i
Afrika, insatser relaterade till miljöproblem inom den
moderna sektorn främst i form av utsläpp och
miljögifter i Asien och Latinamerika, liksom stöd för att
förhindra utarmning av mark och vatten i det
traditionella jord- och skogsbruket i asiatiska länder.
Medel för särskilda miljöinsatser inom delposten
Särskilda utvecklingsprogram skall användas för att
söka kunskap om metoder och utveckla dessa, stödja
samarbete med multilaterala organ samt att främja och
skapa samarbete kring konventionerna om biologisk
mångfald, klimatförändringar och ökenutbredning.
Offentlig förvaltning, kunskaps- och
kapacitetsuppbyggnad
Ett av de allvarligaste och snabbast ökande gapen
mellan fattiga och rika gäller kunskap och kapacitet,
inte minst förmågan att hantera informationsteknologins
explosionsartade utveckling. Förvaltningsbistånd liksom
de nedan behandlade verksamheterna
kontraktsfinansierat tekniskt samarbete, internationella
kurser och även forskningssamarbete har en särskilt
central betydelse för Sveriges stöd till uppbyggnad av
kompetens och kunskap i u-länderna. Att stärka
samarbetsländernas kapacitet är också avgörande för att
åstadkomma ett mer jämlikt förhållande i
biståndsrelationen.
God samhällstyrning är en fundamental förutsättning
att utvecklingen skall komma alla medborgare i ett land
till del. Även om viljan finns i många länder brister ofta
förmågan. En fungerande offentlig sektor med tydliga
och klart avgränsade uppgifter och nödvändiga resurser
och kapacitet att utföra dem är av fundamental
betydelse.
De minst utvecklade länderna har ofta en
centraliserad, ineffektiv och ibland korrumperad
offentlig sektor byggd på en blandning av arvet från den
koloniala administrationen och inflytande från
planekonomiskt utvecklingstänkande. Administrationen
lider brist på såväl mänskliga och instutionella som
ekonomiska resurser. Skattesystemen fungerar dåligt
och de omfördelande mekanismerna är ineffektiva.
Ekonomisk utveckling uteblir i många fall beroende på
en svag offentlig förvaltning som inte klarar av att
leverera service till det privata näringslivet. En svag och
korrumperad offentlig sektor drabbar även biståndet och
får ofta som konsekvens att ett land har svårt att
tillgodogöra sig de resurser som finns tillgängliga från
det internationella samfundet.
Korruptionen är ett av utvecklingsländernas största
problem. Den innebär alltid ökad ojämlikhet och
försvårar kampen för social rättvisa. Den folkliga
vreden mot korrumperade makthavare kan driva på en
diktators avgång. Fortsatt korruption hotar idag att
undergräva demokratins legitimitet i många länder.
Likaså kan övergången till en fungerande
marknadsekonomi hotas, när statens förmåga inte
räcker till eller då korruptionen snedvrider
konkurrensen, vilket underminerar marknadsekonomins
livskraft och legitimitet. Att stärka samarbetsländernas
förmåga att bekämpa korruption är en viktig del av
förvaltningsbiståndet. Det är också viktigt att Sida och
de organ som Sida anlitar lägger fortsatt stor vikt att
motverka korruption i samband med t.ex. upphandling.
Förvaltningsbiståndet, som är en av de viktigaste
sektorerna inom det svenska utvecklingssamarbetet,
syftar till att bygga upp, förstärka, reformera och
effektivisera strategiska delar av förvaltningssystemet
såsom centralförvaltningens struktur, offentlig
finansförvaltning, lokal och kommunal förvaltning samt
rättsväsendet och är i huvudsak inriktat på kunskaps-
och institutionsutveckling. Insatserna utgörs främst av
långsiktigt institutionssamarbete mellan organisationer
och myndigheter i Sverige och i samarbetslandet. En
viktig del av utvecklingssamarbetet inom hälso- och
undervisningssektorerna utgörs numera av
förvaltningsstöd.
Den påbörjade förskjutningen mot stärkande av
rättsväsendet, förvaltningsreformer samt lokal och
kommunal förvaltning bör fortsätta. Prioritet bör också
ges till insatser som syftar till att stärka
mottagarländernas förmåga att mobilisera resurser för
den offentliga verksamhetens nödvändiga utgifter.
Kontraktsfinansierat tekniskt samarbete
Målet för det kontraktsfinansierade tekniska samarbetet
(KTS) är kapacitets- och kompetensutveckling i och
kunskapsöverföring till utvecklingsländer utanför
programlandskretsen. KTS är ett av de viktigaste
instrumenten för utbyte inom detta av regeringen högt
prioriterade område. KTS bygger på svenska resurser
och främjar således den internationella exponeringen av
svenska företag, myndigheter och institutioner.
Verksamheten består av många, små insatser med
tyngdvikt på infrastruktur, miljö och förvaltning och
förutsätter kompetenta parter både i Sverige och
mottagarlandet. Det är därför viktigt att stödet lämnas
inom områden som direkt efterfrågas av
samarbetsländerna och avser områden där svensk
kompetens och konkurrenskraft är stark. Intresset i
samarbetsländerna garanteras av en hög grad av
kostnadsdelning. En bred krets av såväl mottagarländer,
som organisationer och företag i Sverige bör
eftersträvas liksom flexibilitet och snabb handläggning.
Internationella kurser
Målet för de internationella kurserna är att överföra
svenska kunskaper på områden av strategisk betydelse
för utvecklingen i utvecklingsländer. Mötet mellan
människor från olika länder men med gemensamma
intressen är också viktigt för utbytet av kurserna.
Deltagarna skall efter genomgången kurs ha stärkt
kompetens och vara bättre lämpade att fullgöra
kvalificerade värv i sina hemländer. Målet
överenstämmer således väl med regeringens prioritering
av kapacitets- och kompetensutveckling i
samarbetsländerna.
Kurserna vänder sig till en mycket bred krets länder
och är ett viktigt instrument för samarbete med länder
som inte erhåller omfattande svenskt bistånd i övrigt.
Under 1995/96 genomfördes 103 kurser med
sammanlagt 2 494 deltagare från 105 länder. 29 % av
kursdeltagarna var kvinnor, varav flertalet deltog i
särskilda kvinnoinriktade kurser eller i kurser inom
sociala områden. Miljö, administration, industri, sociala
sektorer och energi är de ämnen som samlat flest
deltagare. Intresset är stort för kurserna i
samarbetsländerna. Sida planerar därför regionala eller
nationella kurser i några länder som är särskilt
intressanta för ett bredare ekonomiskt samarbete.
Regeringen fäster stor vikt vid de internationella
kurserna. Sida bör fortsatt sträva efter att behålla en stor
bredd på kursutbud, kursarrangörer och länder från
vilka deltagare kommer. Sida bör också sträva efter en
ökad andel kvinnor bland deltagarna på alla områden.
Sociala sektorer
Människor är den viktigaste resursen i alla samhällen.
Social utveckling handlar om att att stärka människors
säkerhet, förmåga och möjligheter. Tillgång till
hälsovård och utbildning är grundläggande för att
åstadkomma detta.
Utbildning för alla är centralt för att göra kunskap
tillgänglig också för de marginaliserade, men också för
att främja framväxten av en demokratisk kultur och
underlätta de fattigas deltagande i den ekonomiska
utvecklingen. Utbildning av kvinnor har stort genomslag
på både deras egen, familjens och barnens
levnadsstandard. Kvinnor med utbildning och arbete
föder färre barn och barnen får bättre hälsa och
utbildning. Att förbättra barnens möjligheter,
framförallt genom fullbordad skolgång, utgör den
viktigaste investeringen i en nations framtid. Länder
med god primärskola har bevisat högre tillväxt.
Ohälsa är en viktig orsak till fattigdom och hämmar
tillväxt och social utveckling. En fungerande hälsovård,
som är tillgänglig också för de fattiga, är därför viktigt
för att stärka människors förmåga.
Trots att både hälsovården och utbildningen har
uppvisat betydande förbättringar under de tre senaste
årtiondena är utmaningarna avsevärda. Av befolkningen
i utvecklingsländerna har 80 % idag tillgång till någon
form av hälsoservice, men nästan 50 % av människorna
i Afrika söder om Sahara har det inte. I
utvecklingsländerna beräknas 840 miljoner människor
fortfarande vara analfabeter, varav 535 miljoner är
kvinnor. I Afrika har ekonomisk tillbakagång i flera
länder lett till försämrade sociala förhållanden.
Undervisningsbiståndet inriktas på att stödja
reformprocesser för att ge grundläggande utbildning för
alla, inklusive handikappade, att höja utbildningens
kvalitet samt att nå diskriminerade grupper, såsom
fattiga flickor. I de fattigare länderna i Afrika når
skolväsendet ofta en fallande andel av barnen. I många
länder gäller det därför att bidra till att bygga upp
skolväsendet. Undervisningsbiståndet bör i än högre
grad omvandlas till sektorprogramstöd, dvs. budgetstöd
till ett mottagarstyrt nationellt program där Sverige och
andra givare för en dialog om sektorns och
sektorprogrammets utveckling. Vissa metodutvecklande
insatser bör dock fortsatt finansieras. Några prioriterade
områden för kvalitetsförbättringar är
läroplansutveckling, läromedel och lärarfortbildning.
Svenskt hälsobistånd bör likaså fortsatt inriktas på att
stödja reformprocesser i syfte att åstadkomma hälso-
och sjukvård av god kvalitet för alla samt att förbättra
folkhälsan för utsatta grupper. Även hälsobiståndet bör
omformas till sektorprogramstöd. Prioriterade områden
är reformer som syftar till effektivisering och
decentralisering (inkl. läkemedelsfrågor), sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter inklusive HIV/AIDS-
bekämpning, samt barn och ungdomars hälsa.
Ekonomiska reformer
Ekonomiska reformer är en förutsättning för långsiktig
ekonomisk och social utveckling och en effektiv
fattigdomsbekämpning. Efter mer än tio års
reformprogram i de länder som erhållit svenskt stöd är
resultaten överlag positiva vad gäller makroekonomisk
stabilisering och tillväxt. För att uppnå hållbara
förbättringar krävs dock att reformprocessen fördjupas
och mer inriktas på strukturella och institutionella
reformer. Flertalet länder som erhållit svenskt stöd har
emellertid en tung skuldbörda som försvårar
reformprocessen och som måste angripas för att nå en
stabil ekonomisk utveckling. En stor andel av
statsintäkterna går till skuldtjänst, vilket minskar
utrymmet för sociala utgifter och för investeringar i
långsiktig kapacitetsuppbyggnad.
Regeringen har under lång tid prioriterat och
internationellt verkat för en långsiktig lösning på
skuldfrågan för de fattigaste, mest skuldsatta länderna.
Under 1996 utformade Världsbanken och Internationella
valutafonden (IMF) ett initiativ för att uppnå en hållbar
skuldsituation för de tyngst skuldsatta fattiga länderna
(det s.k. HIPC-initiativet). Under 1997 har detta börjat
genomföras. En förutsättning för att ett land ska komma
ifråga för initiativet är att det genomför reformprogram
i samarbete med IMF och Världsbanken under ett antal
år.
Länder som kvalificerar för HIPC behöver fortsatta
skuldlättnader och betalningsbalansstöd under perioden
fram till den tidpunkt när skuldlättnad inom HIPC
utfaller. Stödet under denna period är extra viktigt
eftersom länderna annars riskerar att inte kunna
uppfylla villkoren. Världsbanken har därför aviserat att
man i vissa fall kommer att omvandla en del av sina lån
till gåvor under denna period.
Ett antal länder (bl.a. Uganda, Bolivia, Moçambique
och Guinea-Bissau) har inrättat multilaterala
skuldfonder. Syftet med dessa är att kanalisera egna
resurser och bilaterala bidrag för multilateral skuldtjänst
inom ramen för en enhetlig och av landet självt
utformad skuldstrategi. Skuldfonderna kan vara
lämpliga kanaler för svenskt stöd till ekonomiska
reformer i avvaktan på skuldlättnader inom HIPC-
initiativet.
Stödet till ekonomiska reformer koncentreras till
fattiga länder med svår skuldsituation, som genomför
ekonomiska reformprogram med tydlig inriktning på
fattigdomsbekämpning. Stödet ges främst till länder
med vilka Sverige bedriver långsiktigt
utvecklingssamarbete och kan göra egna bedömningar
av behov av och kapacitet att hantera olika former av
programstöd. Stödet ges i samordning med IMF,
Världsbanken och andra givare. Formen för stödet
anpassas efter situationen i varje enskilt land.
Huvudformerna är skuldlättnader och budgetstöd.
Sveriges bidrag till IMF:s särskilda facilitet för stöd till
fattiga länder som genomför strukturanpassning, ESAF
(Enhanced Structural Adjustment Facility) lämnas också
från denna delpost.
Regeringen avser att bidra till HIPC-initativet
successivt under dess genomförande under förutsättning
av en rimlig bördefördelning. För svenskt
vidkommande kan bidrag lämnas i form av stöd till den
s.k. HIPC Trust Fund, som skall finansiera
skuldlättnader till Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna eller för kostnader i samband med
de skuldavskrivningar (upp till 80 %) som aviserats
inom Parisklubben, som en del av HIPC-initiativet.
Sverige kan också bidra med extra resurser till IMF:s
ESAF-program, som skall användas för att finansiera
skuldättnad till IMF.
Utbetalningstakten under 1995/96 av stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnad var låg med
omfattande reservationer som följd, vilket främst
berodde på osäkerhet om situationen i bl.a. Zambia och
Tanzania. Om problem uppstår samtidigt i flera länder,
blir utbetalningarna betydligt lägre än planerat. Å andra
sidan kan utbetalningarna öka snabbt, om situationen är
tillfredsställande i ett stort antal länder. Formerna ses
därför över för att effektivisera medelsutnyttjandet.
Under andra halvåret 1997 bedöms utbetalningarna öka
kraftigt och större delen av disponibla medel beräknas
bli förbrukade, vilket motiverar en ökad
medelstilldelning 1998.
Infrastruktur
Målet är att bidra till uppbyggnad av miljömässigt och
ekonomiskt bärkraftig infrastruktur. Stödet omfattar
främst energi, telekommunikationer, vägar, vatten och
urban infrastruktur och inriktas såväl på investeringar,
drift och underhåll som kapacitets- och
kompetensutveckling och strukturfrågor. Stödet
finansieras i programländerna främst från landramarna.
I andra länder och vissa programländer finansieras
investeringar genom krediter för utveckling och
kunskapsöverföring främst genom kontraktsfinansierat
tekniskt samarbete.
Miljöaspekterna har fått ökad betydelse. Två av de
fem områden som prioriteras i Sidas handlingsprogram
för hållbar utveckling berör särskilt
infrastrukturområdet, nämligen energi och urban miljö.
Vatten är en ödesfråga. Från slutet av 1970-talet har
andelen människor i utvecklingsländerna med tillgång
till rent dricksvatten ökat med mer än hälften. I Östasien
har 94 % av befolkningen tillgång till rent vatten,
medan motsvarande siffra bara är 42 % för Afrika
söder om Sahara. Vattenförsörjning och därtill kopplade
hygienfrågor har en avgörande betydelse för folkhälsan.
Vatten har också särskild betydelse för kvinnors och
barns situation, eftersom de ofta ansvarar för familjens
vattenförsörjning. Vatten är en nyttighet som alla
dagligen behöver för att överleva, och som därför även
de fattigaste är beredda att betala för i tid eller pengar.
Biståndets betydelse som finansiär av investeringar i
infrastruktur minskar, utom i de allra fattigaste
länderna, i takt med att allt fler länder attraherar privata
flöden för sådana ändamål, inklusive genom
privatisering av infrastruktur i statlig regi. Samtidigt
ökar betydelsen av en fungerande offentlig kontroll och
av hållbara system för investering, drift och underhåll,
särskilt av lokala, småskaliga investeringar. Vatten och
sanitetsfrågor är, liksom bostadsfrågor, lämpliga
områden för småskaliga kreditsystem relaterade till
teknisk rådgivning. Fortsatta innovativa försök med
lokalt anpassade lösningar är också viktiga.
Näringslivssamarbete
Näringslivet spelar en viktig roll för
fattigdomsbekämpning och utveckling, bl.a. genom
sysselsättning och produktion liksom genom att indirekt
skapa resurser för finansiering av insatser inom andra
samhällssektorer. Ökad sysselsättning i
utvecklingsländerna måste till stor del komma från
expansion av småföretag. Allt fler länder inser vikten av
att staten måste skapa gynnsamma förutsättningar för en
expansion av näringslivet i form av en sund ekonomisk
politik, lagstiftning, utveckling av den finansiella
sektorn m.m.
Stöd till näringslivsutveckling omfattar såväl stöd till
makroekonomiska och institutionella reformer och
utbildning av arbetskraft som direkta insatser i företag,
branscher och institutioner för att öka kompetens och
kapitaltillgång. Näringslivssamarbetet har hittills
fokuserats på direkta stödformer i form av
kompetensutveckling, företagssamarbete och
kapitalmarknadsutveckling. Målgruppen är främst små
och medelstora företag men även organisationer inom
den privata sektorn och institutioner inom den offentliga
sektorn av betydelse för företagsmiljön.
Sida har under 1996 på regeringens uppdrag
genomfört en översyn av verksamheten. Förslagen går
ut på att ge näringslivssamarbetet en bredare inriktning,
bl.a. genom ökat stöd till det institutionella ramverket
liksom infrastruktur och offentlig affärsverksamhet.
Stöd till mikroföretag bör inkluderas. Vidare bör stödet
till den finansiella sektorn, inklusive mobilisering av
finansiella resurser, tillmätas större vikt.
Regeringen delar bedömningen att stödet i växande
omfattning bör inriktas på uppbyggnad av en
fungerande ram för näringslivet och kapacitets- och
kompetensuppbyggnad. Samtidigt finns det behov av
nytänkande och nya metoder för att mer direkt utnyttja
svenska erfarenheter. Det svenska näringslivet utgör
därvidlag en stark resursbas. Försök med s.k.
alliansskapande eller ekonomiskt samarbete har inletts
för att med delfinansiering av biståndsmedel stimulera
utbyte i ömsesidigt intresse. Det framgångsrika försöket
med stöd till svenska små- och medelstora företag att
investera i de baltiska länderna, StartÖst, överförs nu
till utvecklingssamarbetet genom StartSyd. Näringslivets
Internationella Råd har uttryckt intresse för att göra en
samlad satsning på relationerna mellan Sverige, främst
då näringslivet, och några u-länder. Förslaget kommer
att beredas vidare.
Stödet till näringslivssamarbete har länge
kännetecknats av stora reservationer. Arbetssättet är
administrativt resurskrävande. I översynen föreslår Sida
därför dels en längre driven utkontraktering av t.ex.
handelsfrämjande, dels koncentration på färre länder.
Med tanke på att behovet av kapacitetsuppbyggnad är
särskilt stort i Afrika bör en växande del av
verksamheten koncentreras dit. Vidare bör övervägas
om inte en del av insatserna kan finansieras från
landramarna.
Utveckling av den finansiella sektorn
Regeringen gav i regleringsbrevet för 1995/96 uppdrag
till Sida att analysera biståndets roll i u-ländernas
kapitalförsörjning med speciell tonvikt på länder i östra
och södra Afrika. Utredningen överlämnades till
regeringen i juni 1997.
Utredningen slår fast att ett väl fungerande finansiellt
system är en viktig faktor för att ett land ska kunna
uppnå en hållbar tillväxt. Grundläggande förutsättningar
för detta är makroekonomisk stabilitet, väl fungerande
marknader, god samhällstyrning och en effektiv
statsförvaltning. Under de senaste åren har framsteg
uppnåtts på dessa områden och i många länder finns nu
förutsättningar för att genom utveckling av de
finansiella marknaderna bidra till tillväxt och
fattigdomsbekämpning.
Ansvaret för denna utveckling ligger i första hand
hos ländernas regeringar, men bistånd kan spela en
viktig roll. Enligt utredningen bör prioritet ges åt
tekniska insatser som bidrar till en förbättrad finansiell
infrastruktur (lagar och regelverk) och utveckling av
finansiella marknader och institutioner. Som exempel
nämner utredningen stöd till centralbanker,
bankinspektioner, börsinspektioner, bankstödsnämnder
och socialförsäkringsorgan i vilka staten spelar en
framträdande roll och vilka underlättar framväxten av
bärkraftiga företag och orgnisationer.
Investeringar i ägarkapital bör enligt utredningen
kunna ske indirekt i begränsad omfattning. Utredningen
lyfter också fram bistånd till utveckling av institutioner
inom mikrofinansområdet som speciellt viktigt ur ett
fattigdomsperspektiv. I detta bistånd föreslås ett ökat
samarbete ske med svenska enskilda organisationer.
Regeringen instämmer i utredningens slutsatser och
vill understryka vikten av att Sida avsätter resurser och
utvecklar former för ett innovativt utvecklingssamarbete
på detta område. Regeringen betonar också vikten av att
insatser bereds inom ramen för en samordning med
t.ex. Världsbanken och andra givare med erfarenhet på
området.
Krediter och garantier
Sidas utredning, "Bistånd på kredit"
Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret
1995/96 Sida i uppdrag att analysera krediters roll för
utvecklingsländerna och dra konsekvenser härav för det
svenska biståndets del. Sida överlämnade i november
1996 utredningen "Bistånd på kredit" till regeringen.
Vissa myndigheter, intresseorganisationer m.fl. har
beretts möjlighet att lämna synpunkter på utredningen.
Utredningen betonar att målen för kreditbistånd är
desamma som för biståndet i allmänhet. Allt stöd till
investeringsprojekt bör utformas så att dessa mål
främjas på bästa sätt. Sidas beslut bör i första hand
grundas på en bedömning av investeringens eller
verksamhetens samhällsekonomiska lönsamhet.
Miljökonsekvensbedömningar skall ingå i analysen.
Skillnaden mellan den samhällsekonomiska och den
finansiella lönsamheten bör utgöra grunden för beslut
om subventionering av projekt.
Vad gäller val av länder betonas vikten av att
krediter ges till länder med sund makroekonomisk
situation. Länder som begärt omförhandling av sin
utlandsskuld bör inte få krediter innan en hållbar och
trovärdig skuldstrategi fastställts. I övrigt föreslås att
gåvoelementet anpassas till landets skuldsituation. I
betalningssvaga länder som inte tillhör de mest
skuldtyngda bör investeringar kunna kreditfinansieras
om de bedöms stärka landets valutasituation. Indikativa
bedömningar av förutsättningarna för kreditbistånd skall
göras i landstrategierna.
De sektorer som föreslås komma ifråga för
kreditbistånd är i första hand infrastruktur, industri,
jordbruk och den finansiella sektorn. De investeringar
som lämpar sig bäst för kreditfinansiering är de som har
möjligheter att generera egna intäkter. Investeringar
inom sociala sektorer kan komma ifråga i kreditvärdiga
länder med sunda statsfinanser.
Krediter lämnas idag främst i form av bundna u-
krediter, som finansieras genom upplåning på
kapitalmarknaden i kombination med biståndsmedel, det
s.k gåvoelementet, som medger utlåning på förmånliga
villkor. Kreditgivningen regleras av den s.k.
konsensusöverenskommelsen inom OECD, som Sverige
har biträtt, bl.a. vad gäller gåvoelementets storlek och
vilken typ av projekt som kan komma ifråga.
Gåvoelementet skall uppgå till lägst 35 % utom för de
minst utvecklade länderna (MUL) där lägst 50 % gäller.
Sedan u-kreditsystemet inrättades 1981 har krediter för
14,6 miljarder kronor lämnats.
Systemet är utformat för finansiering av färdiga
kontrakt, vilket innebär att biståndsbedömningen
kommer in sent i processen. Sida föreslår att systemet
även mer aktivt skall kunna inriktas på finansiering av
projekt. Detta kommer att kräva en mer aktiv
projektberedning av Sida. Utredningen föreslår också
att möjligheterna att ge obundna u-krediter utökas.
Förbehållet bör vara att obundna u-krediter ges inom
områden där svenska leverantörer tillhör de
världsledande. Vidare föreslås att u-krediter bör kunna
mjukas upp med gåvobistånd i syfte att höja
gåvoelementetet.
Från budgetåret 1994/95 inrättades ett system med
biståndskrediter. Detta är till skillnad från u-
kreditsystemet helt anslagsfinansierat.
Lånevillkoren för biståndskrediter ansluter till IDA-
villkoren som motsvarar ett gåvoelement på 80 %.
Krediterna är avsedda för projektfinansiering (enligt
utredningens definition) och i normalfallet obundna.
Biståndskrediter skall företrädesvis lämnas till sektorer
där svenskt näringsliv är konkurrenskraftigt.
Kreditgivningen skall inriktas på intäktsgenererande och
tillväxtfrämjande projekt i mindre kreditvärdiga länder
eller på sociala eller miljörelaterade investeringar i
kreditvärdiga länder. Utredningen föreslår att
biståndskrediter skall kunna bindas till upphandling i
Sverige i vissa fall.
Ett huvudförslag i utredningen är en utökad
användning av garantier. Garantier lämnas idag främst i
samband med u-krediter och i begränsad omfattning
inom stödet till näringslivsutveckling och
handelsfrämjande. Utredningen föreslår ett mer flexibelt
användande av garantiinstrumentet. Motivet är främst
att fristående garantier ger en betydligt större
utväxlingseffekt, genom mobilisering av kommersiellt
kapital, än biståndssubventionerade krediter. Garantier
inom biståndet föreslås kunna utfärdas utan koppling till
u-krediter t.ex. för krediter som finansieras på
marknadsvillkor för s.k. BOT-projekt (Build-Operate-
Transfer) med svenskt intresse.
Ett fristående garantisystem förutsätter avsättning till
en särskild säkerhetsreserv. Det föreslås ske genom att
medel om ca 480 miljoner kronor, som uppstått genom
avsättningar för subventioner inom u-kreditsystemet
som kommit att överstiga kostnaden för gåvoelementen
och som ackumulerats på ett konto i Riksgäldskontoret,
används för att upprätta en säkerhetsreserv. Det föreslås
även att statsmakterna fastställer en garantiram på totalt
12 miljarder kronor för garantigivning inom biståndet.
Avgifter för garantier kopplade till u-krediter skall i
princip vara riskavspeglande. Utredningen föreslår dock
att endast premier upp till förslagsvis 6 % av
kreditbeloppet uttas av låntagaren och att resterande
belopp belastar biståndsanslaget.
Utredningen föreslår inga förändringar i
Exportkreditnämndens roll i samband med krediter
inom biståndet. EKN bör även i fortsättningen lämna
råd till Sida vad gäller landriskbedömningen, hantera
garantisystemet för u-krediter, inklusive
premieuppbörd, samt stå för skaderegleringar och
återvinningar. Det föreslås emellertid att Sida formellt
endast inhämtar EKN:s yttrande om landrisk vad avser
länder utanför kretsen av samarbetsländer.
Regeringens överväganden
Inom det internationella biståndet spelar krediter, främst
via de multilaterala utvecklingsbankerna, en viktig roll.
Det svenska biståndet är huvudsakligen gåvofinansierat,
men krediter utgör ett betydelsefullt komplement.
I förhållande till kommersiell finansiering kan
krediter inom biståndet innebära två fördelar för
låntagarlandet: landet får tillgång till billigare utländskt
kapital och kan genomföra samhällsekonomiskt
lönsamma investeringar som annars inte hade kommit
till stånd. Av detta följer att krediter främst bör
användas i länder som har begränsade möjligheter att få
tillgång till privata internationella kapitalflöden och för
projekt som är samhällsekonomiskt men inte finansiellt
lönsamma och som därför har svårigheter att få normal
marknadsfinansiering.
Beslut om krediter måste alltid bedömas mot
bakgrund av låntagarlandets ekonomiska situation. De
hårdast skuldsatta länderna skall inte komma ifråga för
krediter innan de inlett en långsiktigt hållbar
skuldsanering, t.ex. inom ramen för HIPC-initiativet.
För andra länder bör skuldsituationen påverka kreditens
gåvoelement.
Bistånd till investeringar i konkurrensutsatt
verksamhet bör i princip inte innehålla någon
subvention till slutanvändaren, oavsett om det handlar
om gåvo- eller kreditfinansiering. Genom vidareutlåning
på marknadsvillkor kan snedvridningar undvikas.
Gåvoandelen tillförs staten i mottagarlandet.
En skillnad i jämförelse med gåvobistånd är att
kreditfinansiering ofta innebär en noggrannare
granskning i mottagarlandet i och med att beslut normalt
krävs på hög nivå, som ratificering i parlamentet eller
formell regeringsbehandling. Gåvobiståndet behöver
mera sällan gå igenom samma process. Detta kan
medföra att en hårdare prioritering görs vid
kreditfinansiering.
Kreditgivning kan också skapa en mer jämbördig
förhandlingsposition än rent gåvobistånd, i och med att
både långivare och låntagare tar på sig tydliga
ekonomiska förpliktelser. Detta gäller speciellt om
biståndet är efterfrågestyrt och syftar till att finansiera
kontrakt mellan självständiga parter.
Ett starkt argument för krediter i biståndet är det s.k.
uppväxlingsmotivet, vilket innebär att biståndet utöver
själva gåvoelementet mobiliserar ett inflöde av
kommersiellt kapital, som annars inte skulle ha tillförts
landet. Detta gäller främst i ett subventionerat
kreditsystem som bygger på upplåning på
kapitalmarknaderna.
Det finns alltså goda skäl att se krediter som en
naturlig finansieringsform i biståndet. Framför allt är
det viktigt att i framtiden riva ner de skarpa gränser
som ofta finns mellan olika former av
biståndsfinansiering. Gåvobistånd kan utformas så att
det får liknande effekter i mottagarlandet som en kredit.
Kreditbiståndet kan å andra sidan utformas på olika sätt
med varierande gåvoelement. Syftet bör vara att så
långt som möjligt anpassa finansieringsformen efter
situationen i landet och projektets karaktär. Regeringen
tillstyrker därför Sidas förslag om ökad flexibilitet i
utnyttjandet av olika kreditinstrument och -former.
U-kreditsystemet har visat sig vara ett väl fungerande
system och bör i sina huvuddrag behållas. Samtidigt bör
utökade möjligheter att använda obundna u-krediter
införas inom ramen för internationellt överenskomna
regler om lägsta tillåtna subventionsgrad. Detta kan öka
möjligheterna för Sverige att utfästa krediter i
samfinansiering med Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna, vilket vore värdefullt.
Biståndskrediter bör även fortsättningsvis i normalfallet
vara obundna.
Kontraktsfinansiering bör även fortsättningsvis vara
huvudprincipen för u-krediter. Regeringen delar dock
Sidas åsikt att ett ökat utrymme bör finnas för
projektfinansiering (enligt utredningens definition) via
krediter. Projekt skall beredas enligt Sidas normala
principer och kreditens utformning och
förmånlighetsgrad anpassas till det speciella fallet.
Kreditfinansierade insatser skall utsättas för samma
bedömning som gåvofinansierade med hänsynstagande
till samtliga biståndspolitiska mål.
Regeringen ser positivt på förslaget till en fristående
biståndsmotiverad garantigivning, som inte är kopplad
till u-kreditsystemet. Regeringen avser att ge ett
uppdrag till Sida att i samråd med EKN utarbeta förslag
till riktlinjer, principer för garantipremier, förvaltning
m.m. som grund för att inleda en försöksverksamhet
med fristående garantigivning.
Regeringen tillstyrker också förslaget om att medel
som ackumulerats genom avsättningar för subventioner,
inklusive löftesprovisioner och räntor, inom u-
kreditsystemet och där den faktiska kostnaden
understiger ursprungligen beräknade, avsätts som en
separat säkerhetsreserv för fristående garantigivning.
Framtida löftesprovisioner skall föras till
säkerhetsreserven för u-krediter som förvaltas av EKN
för Sidas räkning.
Med hänsyn till Sidas roll i u-kreditsystemet och den
utvidgning av garantigivning inom biståndet som
förordas föreslår regeringen i finansplanen att även Sida
skall vara en garantiansvarig myndighet. Regeringen
föreslår även, i enlighet med Sidas förslag, att en ram
för Sidas garantigivning införs, som skall omfatta
samtliga garantiformer inom utvecklingssamarbetet,
varav huvuddelen utgörs av garantiarrangemang för u-
krediter, som vid det senaste årsskiftet uppgick till ca
8,8 miljarder kronor inklusive utfästelser. Regeringen
gör bedömningen att totalramen för Sidas
garantiverksamhet bör fastställas till 12 miljarder
kronor. Regeringen kommer inom denna ram att
fastställa tak för biståndsgarantier för u-krediter,
garantier inom näringslivsstödet och den planerade
försöksverksamheten med fristående garantigivning.
De av regering och riksdag fastställda principerna
om riskavspeglande premier och säkerhetsreserv skall
tillämpas även vad gäller Sidas garantigivning. Det är
dock inte lämpligt att fullt ut använda EKN:s
premiesättning vid biståndsgarantier för u-krediter. Sida
föreslår därför att riskavspeglande premier uttas till en
viss nivå, förslagsvis 6 %, och att biståndsanslaget
belastas vid högre premienivåer.
Regeringen delar denna bedömning och avser, under
förutsättning av riksdagens godkännande, att uppdra åt
Sida att under en treårig försöksperiod införa ett system
med subventionerade premier över en viss nivå, som
efter samråd med Sida och EKN kommer att fastställas
av regeringen.
Regeringen hemställer också att riksdagen, med
beaktande av budgetlagen (§ 10) godkänner att Sida
liksom hittills får avsätta och anslagsavräkna
erforderliga medel för gåvoelementet i u-krediter i
anslutning till att krediterna lämnas. Medlen förs till
räntebärande konto i Riksgäldskontoret och skall,
inklusive ränta som genereras på kontot, täcka
kostnaden för räntesubventioner under krediternas
löptid.
Kreditriskbedömningar görs nu av EKN för alla
aktuella länder, med rekommendation till Sida. Denna
ordning bör bibehållas. Förutsättningar och lämpliga
sektorer för kreditbistånd bör behandlas i de
landstrategier som fastställs för program- och andra
samarbetsländer.
Forskningssamarbete
Målet för forskningssamarbetet är att stärka
utvecklingsländernas forskningskapacitet och främja
utvecklingsinriktad forskning genom stöd till
forskningssamarbete med och mellan utvecklingsländer,
till internationell forskning med inriktning på
utvecklingsländer och u-landsrelaterade problem samt
till u-landsforskning i Sverige.
Det svenska forskningssamarbetet är i flera
avseenden unikt. Vid sammanslagningen av de tidigare
biståndsmyndigheterna lades därför stor vikt vid att
bevara Sarecs självständighet, samtidigt som ökad
integration med övrigt utvecklingssamarbetet
eftersträvades. Integrationen innebär bl.a. en
koncentration på Sidas fyra handlingsprogram, kanske
främst handlingsprogrammet för hållbar utveckling,
särskilt livsmedelssäkerhet, vatten och kustnära zoner,
men också forskning om hälsa, demokrati och
mänskliga rättigheter, jämställdhet och
utvecklingsekonomi.
Bilateralt forskningsstöd liksom regionala program
inriktas främst mot kapacitetsuppbyggnad i
utvecklingsländer. Det kräver av effektivitetsskäl
fortsatt koncentration till ett fåtal länder och regioner,
främst i Afrika. Det bilaterala samarbetet väntas öka
genom ett utvidgat universitetsstöd. Insatser som är mer
inriktade på att uppnå forskningsresultat inkluderar
regionala, subregionala och särskilda
forskningsprogram liksom bidrag till internationella
forskningsprogram.
Anpassningen till den nya organisationen har lett till
en lägre aktivitetsnivå, vilket avspeglas i en ökad
reservation. Under 1996–97 har nivån successivt
återställts. Budgetåret 1995/96 gick hälften av medlen
till icke-länderfördelade insatser, medan Afrika direkt
mottog 32 %, Latinamerika 10 % och Asien 9 %.
Regeringen delar Sidas syn på vikten av ökad
satsning på kapacitet och kunskap.
Forskningssamarbetet har här en särskilt viktig
strategisk uppgift. Som Sida framhåller bör även
samarbete mellan Sverige och mer forskningsstarka
utvecklingsländer stimuleras på områden av ömsesidigt
intresse. Sådant samarbete bör i ökad grad kunna
involvera svensk forskning i internationella nätverk för
forskning om globala problem i enlighet med
regeringens forskningspolitiska proposition.
Humanitärt bistånd
Huvuddelen av det svenska humanitära biståndet under
1997 avser insatser i samband med ett tiotal
inbördeskrig: från Afghanistan, Irak, Nordkorea och
Bosnien till Angola, Somalia, Sudan, Stora sjö-
regionen, Liberia och Sierra Leone. Offer för väpnade
konflikter utgör således den största målgruppen för det
humanitära biståndet. Afrika är den kontinent som
drabbats hårdast av humanitära katastrofer även om
många framsteg gjorts under senare år när det gäller
fred och utveckling.
Väpnade konflikter som en huvudsaklig orsak till
humanitära hjälpbehov ser ut att bestå. Humanitära
krisers lösning kräver politiska initiativ och stor kunskap
om de aktuella konflikternas specifika karaktär. Även
om det humanitära biståndet skall verka fritt från andra
bevekelsegrunder än de rent humanitära växer insikten
om sambanden mellan politisk konfliktlösning och
humanitär krislösning. Sida lägger idag ökad vikt vid
konfliktförståelse och detta återspeglas i Sidas
anvisningar till enskilda organisationer och andra
insatsansvariga parter.
Konfliktlösning och humanitär krishantering är
ömsesidigt beroende. I kampen om jordens otillräckliga
överlevnadsresurser råder ett nära samband mellan
utvecklingsvillkor och samhällsupplösande konflikter.
Sida eftersträvar en tydligare utvecklingsdimension i det
humanitära biståndet samtidigt som konfliktlösning,
försoning och konfliktförebyggande ges en tydligare
profil i det långsiktiga utvecklingsbiståndet. Sida satsar
på att utveckla strategier som tar hänsyn till
komplexiteten att bygga upp lokal kapacitet under
pågående konflikt och samtidigt sträva efter att biståndet
förblir opartiskt.
Det humanitära biståndet kanaliseras i huvudsak
genom FN-organisationer, i första hand
Flyktingkommssariatet (UNHCR),
Världslivsmedelsprogrammet (WFP), FN:s barnfond
(UNICEF) samt Internationella rödakorskommittén
(ICRC). Internationella rödakorsfederationen och andra
internationella och svenska enskilda organisationer är
också viktiga kanaler.
Stöd har utgått till FN:s humanitära fältsamordning
och FN-sekretariatets avdelning för humanitära frågor
(DHA). Sverige har alltid hävdat att de humanitära
frågorna har en given plats under generalsekreterarens
ledning och i nära anslutning till FN:s politiska och
fredsbevarande arbete. Säkerhetsrådet har på ett
påtagligt sätt engagerat sig i de humanitära krisernas
politiska dimensioner och understrukit vikten av
garanterad säkerhet för de humanitära hjälparbetarna
och full respekt för den humanitära rätten samt den
humanitära principen om obehindrat tillträde till
nödställd befolkning.
Utrikesdepartementet har under året utarbetat en
humanitärpolitisk strategi, som avser att ge en
helhetssyn på de många dimensionerna i dagens
humanitära krishantering. Till de frågor som behandlas
hör tillämpning av de humanitära grundprinciperna,
humanitärt rättskydd och säkerhet, humanitära insatser i
icke-fungerande statsbildningar, samspelet med
mänskliga rättigheter, konfliktlösning,
konfliktförebyggande och utveckling. Ett ytterligare
syfte med strategin är att stärka det svenska agerandet
på det humanitära området genom att olika
ansvarsområden samverkar i det humanitära arbetet,
t.ex. avseende global och regional säkerhet,
migrationspolitik, folkrättskunskap, mänskliga
rättigheter och demokratifrämjande samt
landkännedom. Det löpande samrådet mellan
Utrikesdepartementet och Sida när det gäller humanitära
policyfrågor äger rum i den s.k.
katastrofsamordningsgruppen. Denna samrådsform ger
utrymme för ett fruktbart utbyte om såväl den
humanitära politikens utformning som det humanitära
biståndets effektivitet.
Sida har vinnlagt sig om ökad vikt vid uppföljning
och utvärdering av det humanitära biståndet.
Regeringen avser att ställa större krav på att även
berörda FN-organisationer och EU-kommissionens
humanitära gren (ECHO) höjer ambitionsnivån när det
gäller erfarenhetsredovisning.
Ett effektivt humanitärt bistånd förutsätter en hög
grad av flexibilitet. För svenskt vidkommande
föreligger redan ett jämfört med många andra länder
brett nyttjandeområde inom det humanitära biståndet,
t.ex. avseende tidig återuppbyggnad. Sverige kommer
att fortsätta att internationellt verka för att det
humanitära biståndet ges ett bredare perspektiv, såväl i
förhållande till fredsfrämjande återuppbyggnad som till
politisk konfliktlösning. FN-systemet behöver
vidareutveckla sin strategiska samordning på detta
område. Ett fördjupat nordiskt samarbete förutses också
bidra till vidare policyutveckling.
Sverige hör till världens största biståndsgivare när
det gäller avveckling av det hot som landminor utgör.
Sida och Utrikesdepartementet har tillägnat sig ökad
erfarenhet när det gäller bistånd för minröjning både
inom det humanitära biståndet och det mer långsiktiga
utvecklingssamarbetet. Erfarenheterna har också ökat
när det gäller demobilisering och stöd till f.d. soldaters
återanpassning och utkomstmöjligheter i det civila.
Ett särskilt motbjudande inslag i den nya
konfliktbilden är det stora antal barn som värvas eller
tvångsrekryteras för att delta i väpnade stridigheter. Den
ökade uppmärksamhet som ägnats barnens situation i
konflikter, både inom FN och i Sverige, bör fördjupas
och vidareutvecklas. Detsamma gäller kvinnornas
särskilda utsatthet och ökade ansvarsbörda när det gäller
att värna om den sociala sammanhållningen som hotas
eller slås sönder av vapenmakt.
Svenska enskilda organisationer spelar en viktig roll i
det humanitära arbetet. Det gäller främst det av Sida
finansierade biståndet, men också inom FN:s ram och, i
en än så länge mer blygsam skala när det gäller ECHO.
Utrikesdepartementet, Sida och svenska humanitära
enskilda organisationer samverkar i ett nätverk kring
rekryterings- och utbildningsfrågor.
I takt med att regioner och samhällen marginaliseras
och människor tvingas leva på existensminimum slår
naturkatastrofer allt hårdare. Utvecklingsinsatser krävs
för att förebygga och lindra effekten av dessa ständigt
återkommande katastrofer. Likaså krävs ökad insikt om
de bakomliggande orsakerna till s.k. naturkatastrofer,
där missriktad utvecklingspolitik ofta är en
utslagsgivande faktor.
Det humanitära biståndet kommer även i
fortsättningen att ligga på en hög nivå, även efter det att
en stor del av stödet till det forna Jugoslavien överförts
till en särskild Europapost. Härtill kommer reguljära
bidrag till de humanitära organisationerna inom FN-
systemet och till ICRC från anslagsposten för det
multilaterala utvecklingssamarbetet samt utrymme för
humanitära insatser inom vissa landramar.
Landramsstöd för humanitära ändamål har tidigare bl.a.
utgått i Angola, Kambodja och Sri Lanka.
Bistånd genom folkrörelser och enskilda
organisationer
Ett livskraftigt civilt samhälle är fundamentalt i
utvecklingsländernas utveckling. De svenska enskilda
organisationernas engagemang och arbete spelar här en
stor roll. Folkrörelseförankringen och den svenska
folkbildningstraditionen används för att stödja
utvecklingen av enskilda organisationer i
samarbetsländerna och för att stärka det civila
samhällets institutioner. Det förutsätter att regeringarna
i samarbetsländerna i sin tur också är öppna för en
dialog med det civila samhället.
Precis som deras roll och arbete i det svenska
samhället varierar, bedriver folkrörelser och enskilda
organisationer många olika verksamheter i det
internationella samarbetet. Arbetet kan indelas i tre
områden: påverkan i normativa frågor, organisations-
och kompetensutveckling och direkt stöd till speciella
målgrupper, ofta fattiga och utsatta kvinnor, män och
barn.
Organisationernas verksamhet har under senare år
fokuserats mer på stöd till nationella och lokala
organisationer. Denna utveckling ligger helt i linje med
det statliga biståndets utveckling och är en konsekvens
av insikten att det bara är landet självt och dess invånare
som kan lösa sina egna problem. De enskilda
organisationernas arbete tenderar att få större
genomslag där det finns en stödjande infrastruktur, dvs.
där staten är närvarande.
Organisationerna har i samarbetet med sina partners
utvecklat kontakter och nätverk som ger speciell
kunskap, vilket kan ge dem en unik roll i bekämpandet
av fattigdomen. Att stärka fattigdomsinriktningen är
fortsatt en viktig utmaning för de svenska
organisationerna och skall ges prioritet i Sidas dialog
med dem. Den utvärdering av effekterna av enskilda
organisationers bistånd som Sida lät genomföra 1994/95
visade att organisationerna lyckats väl med att uppnå de
uttalade och omedelbara målen men att detta inte
nödvändigtvis innebär att insatserna har en långsiktigt
hållbar utvecklingseffekt. Denna utvärdering har under
budgetåret 1995/96 följts upp genom att Sida arrangerat
seminarier i Sverige och i tre samarbetsländer.
Merparten av bidragen för utvecklingsinsatser genom
folkrörelser och enskilda organisationer lämnas till 13
större organisationer med vilka Sida har ett långsiktigt
samarbete baserat på fleråriga ramavtal. Bidrag ges
också för informationsinsatser i Sverige. Av
ramorganisationerna är fem paraplyorganisationer för
mindre organisationer, vilket innebär att totalt ca 300
svenska enskilda organisationer under budgetåret
1995/96 beviljats bidrag för sammanlagt ca 2000
utvecklingsinsatser. Undervisning, demokrati och
mänskliga rättigheter samt hälsa är de största
sektorerna. Ansträngningar bör göras för att öka stödet
till organisationsuppbyggnad och kompetensutveckling.
Svenska riksdagspartier och dem närstående organ kan
söka bidrag på för utvecklingsinsatser på samma
premisser som övriga organisationer. Stödet till partier
behandlas ovan under avsnittet om demokratisering och
respekt för de mänskliga rättigheterna.
Volontärer utgör den största personalresursen inom
svenskt utvecklingssamarbete och ger många svenskar
möjlighet till praktiska insatser i u-länder.
Volontärinsatser har alltmer inriktats på insatser för
demokrati, erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling.
Det är en positiv utveckling.
En utredning om volontärverksamhetens
utvecklingseffekter i samarbetsländerna har slutförts
under år 1997. En av de viktigaste slutsatserna är att
utvecklingseffekterna av volontärinsatser är oklara och
måste förbättras. Som en konsekvens av detta måste
kraven öka på samtliga aktörer, dvs. volontären,
samarbetsorganisationen och den svenska
organisationen. Detta kräver förändringar i regelverket
för volontärer och sändande organisationer. Med högre
krav kommer framför allt organisationer som har lång
erfarenhet av bistånds- och utvecklingsprojekt att kunna
sända ut volontärer.
Med Sveriges inträde i EU öppnades möjligheter för
svenska folkrörelser och andra enskilda organisationer
att erhålla stöd från EU:s biståndsbudget. Under
budgetåret 1995/96 har Sida finansierat ett
samverkansprojekt för att stimulera svenska enskilda
organisationer att söka bidrag genom EU.
Programutveckling
Programutveckling skall bidra till ökad effektivitet i
utvecklingssamarbetet. Under posten finansieras dels
försöksverksamhet och metodutveckling, särskilt på
viktiga, underförsörjda områden, dels initiativ av Sida
tillsammans med andra givare eller organisationer för
att angripa problem vilkas lösning kräver breda
ansatser, t.ex. uppföljning av FN:s världskonferenser.
Medlen finansierar även vissa insatsförberedelser och
utvärderingar. Ett exempel på ett nytt område är urban
utveckling, där Sida avser utveckla metoder i första
hand i programländerna.
Budgetåret 1998 överförs från anslagsposten för
multilateralt utvecklingssamarbete till
programutveckling finansieringen av Sveriges bidrag till
Internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF) och
World Maritime University (WMU) i Malmö. Medlen
har även tidigare disponerats av Sida. Under senare år
har ett antal nya organisationer uppstått inom området
sexuell och reproduktiv hälsa. Det svenska stödet kan
därför på sikt fördelas genom fler kanaler. Området är
högt prioriterat. Det svenska stödet till WMU baseras
på en fördelningsnyckel, där Sverige som värdland tar
på sig en bestämd andel av kostnaderna.
För år 1998 minskas medelstilldelningen på grund av
de höga ingående reservationerna.
Internationell rekrytering och resursbas
utveckling
I och med sammanslagningen 1 juli 1995, tillfördes Sida
bl.a. utbildningsverksamheten vid Sandö (Sandö U-
centrum). Under 1996 genomfördes en
organisationsförändring i avsikt att på ett tydligt sätt
mobilisera Sidas resurser för att aktivt medverka till en
hög standard vid rekrytering till internationella tjänster
samt flexibilitet för att snabbt kunna svara mot nya
krav.
Verksamheten omfattar främst multilateral
rekrytering med särskild inriktning på att öka antalet
svenskar i strategiska befattningar inom prioriterade
internationella organisationer. En annan väsentlig del är
inriktad på rekrytering och utbildning av personal som
ställs till förfogande för internationella uppdrag inom
främst demokrati och mänskliga rättigheter och för
insatser som valexperter och observatörer. Vidare
tillkommer rekrytering och utbildning av bilateral
fältpersonal och konsulter.
Konkurrensen om befattningar i internationella
organisationer är stark och för att komma ifråga för
sådana krävs alltid tidigare internationell erfarenhet. Ett
strategiskt instrument för vidare internationell
tjänstgöring är det multilaterala biträdande
expertprogrammet (JPO-programmet). Under den
senaste tioårsperioden har omkring 500 unga svenska
akademiker genom detta program givits betydande
kunskap och erfarenhet av internationell tjänstgöring.
Regeringen är angelägen om att de internationella
rekryteringsansträngningarna bedrivs mer strategiskt
och effektivt. En särskild rekryteringsfunktion har
därför inrättats inom Utrikesdepartementet, som i
samarbete med Sida och andra organisationer
samordnar arbetet. Som en integrerad del av de
intensifierade rekryteringsansträngningarna, kommer
det multilaterala biträdande expertprogrammet att
vidgas och ges ökad uppmärksamhet.
För att ytterligare bredda den svenska resursbasen
och intresset för internationell tjänstgöring kommer Sida
att fortsätta satsningen på att unga svenska akademiker
förbereds för och ges möjlighet till internationell praktik
och erfarenhet. Detta sker dels genom möjligheter till
resestipendier för oavlönade praktiktjänster vid
internationella organisationer, dels genom programmet
för ”Minor Field Studies”.
Information
Målet för Sidas informationsverksamhet är att öka det
svenska folkets intresse för och kunskaper om
utvecklingsfrågor och utvecklingssamarbete. En aktiv
debatt om dessa frågor är av stor betydelse för Sverige
som blir allt mer integrerat i en snabbt föränderlig
värld. Information om andra länder och kulturer är
också viktigt för att motverka främlingsfientlighet.
Sida har ansvar för att informera om
utvecklingsfrågor, om det egna biståndet, inkl.
samarbetet med länder i Central- och Östeuropa, om
EU:s gemensamma utvecklingssamarbete samt om
multilateralt utvecklingssamarbete.
Informationsverksamheten riktar sig till hela samhället,
även om ungdomar, både i och utanför skolan, kanske
är den viktigaste målgruppen.
Utöver de medel som anvisas genom delposten för
information, ges bidrag från delposten för bistånd via
enskilda organisationer till deras
informationsverksamhet i Sverige samt till
folkbildningsorganisationerna för kursverksamhet om
bistånds- och utvecklingsfrågor. Totalt uppgår
informationsinsatserna till över 100 miljoner kronor.
Sidas årliga mätningar av opinionsläget avseende
utvecklingssamarbetet och mer oregelbundet
återkommande djupundersökningar visar på en oroande
minskning av stödet och på en brist på kunskap och
insikt i utvecklingsfrågor. Jämförliga undersökningar
inom andra EU-länder och inom EU som helhet visar
inte på samma utveckling. Det finns därför anledning att
överväga nya kanaler och metoder för att nå ut med
information om det internationella
utvecklingssamarbetet.
Utvecklingssamarbetet bygger i grunden på det
svenska folkets solidaritet med fattiga människor i andra
länder, men också på en djupare förståelse av Sveriges
långsiktiga intressen avseende t.ex. fred, miljö och
ekonomi. Detta tillsammans med de förändringar
avseende såväl utvecklingssamarbetets utformning och
inriktning, som betydelsen av olika informationskanaler
inom Sverige, understryker vikten av Sidas ambition att
förnya informationsverksamheten.
Sida har i sitt budgetunderlag föreslagit en kraftig
ökning av delposten. Regeringen delar denna
prioritering och föreslår en ökning för att möjliggöra
ökad information om alla delar av Sveriges samlade
utvecklingssamarbete. Ett nära samarbete mellan
Utrikesdepartementet och Sida i dessa frågor skall
eftersträvas.
4.4 Övrigt
Från anslagsposten A.1.3 Övrigt finansieras
gäststipendie- och utbytesverksamhet genom Stiftelsen
Svenska institutet, stöd till vissa organisationer,
utredningsverksamhet samt kapitaltillskott till Swedfund
International AB.
Medelsfördelning:
Gäststipendie- och utbytesverksamhet
genom Stiftelsen Svenska institutet 11 000 000
Övriga insatser 19 000
000
Utredningar m.m. 13 267
000
Summa 43 267
000
Gäststipendie- och utbytesverksamhet genom
Stiftelsen Svenska institutet
Denna verksamhet omfattar gäststipendieprogram för
långtidsstipendier och person- och erfarenhetsutbyte för
sökande från vissa utvecklingsländer samt personal- och
administrationskostnader i samband med mottagande av
FN-stipendiater i Sverige. Institutet önskar budgetåret
1998 finansiera bl.a. studieprogram för
parlamentariker, opinionsbildare, beslutsfattare och
experter inom områden av relevans för utvecklingen av
demokrati och mänskliga rättigheter samt fortsatt
kontakt- och erfarenhetsutbyte med den islamska
världen med fokus på Västbanken/Gaza och de länder
som aktivt deltar i fredsprocessen i Mellanöstern.
Dessutom föreslår institutet en resursförstärkning för
utbyte med Kina, eftersom ökad kunskap i kinesiska och
om det moderna kinesiska samhället är av stor
betydelse. Regeringen tillstyrker institutets förslag.
Övriga insatser
För den nordiska samfinansierade verksamheten vid
Nordiska Afrikainstitutet beräkas det svenska bidraget
till 4 550 000 kronor. Regeringen förordar en ökad
satsning på den policyrelaterade verksamheten och
information liksom en höjning av
resestipendieverksamheten.
Under delposten finansieras vidare bl.a. bidrag till
Stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, som sedan
sextiotalet bedriver en verksamhet med mycket gott
internationellt anseende. Under senare år har
verksamheten bl.a. inriktats på behovet att reformera
FN-systemet, vilket är av stort värde med hänsyn till
Sveriges starka engagemang i dessa frågor.
Från delposten finansieras också Sveriges bidrag till
Nordiska United World College (UWC). UWC startade
1995 i Norge och bedriver en internationell
gymnasieutbildning med miljöprofil i syfte att främja
fred och samarbete. Bidraget finansierar kostnader för
elever från u-länder.
Utredningar m.m.
Från delposten finansieras utredningar, seminarier,
konferenser, information m.m. I verksamheten märks
förberedelser inför kommande förhandlingar mellan EU
och AVS-länderna samt den expertgrupp för studier i
utvecklingsfrågor (EGDI), som regeringen tillsatte i
september 1995 med uppgift att genomföra studier som
kan bidra till ökad förståelse av olika
utvecklingsproblem och till utformning av ett mer
effektivt bistånd.
Arbetet inom EGDI har nu kommit igång och de
första delstudierna har färdigställts. Gruppen förväntas
genomföra studier med fördjupade analyser av frågor av
vikt för biståndets långsiktiga effektivitet. Gruppens
arbete koncentreras kring:
– hur biståndsberoende kan minska,
– hur biståndsorganisationer bättre kan lära av
erfarenheter,
– hur nya handels- och kapitalströmmar påverkar
Afrika,
– hur ekonomiska reformer påverkar inkomsterna på
landsbygden i Afrika,
– hur barns villkor kan förbättras genom en utökad
förståelse av deras ekonomiska och sociala roll, och
– hur kapacitet och institutioner kan byggas upp och
vidmakthållas i utvecklingsländer.
Under 1997–98 anvisas vidare medel för den av
regeringen tillsatta studien med uppgift att utforma
förslag till en ny svensk Asienpolitik. Dessutom
kommer uppföljningar av redan gjorda utredningar att
bekosta delposten.
Under delposten skall även fortsättningsvis angelägna
och oförutsedda behov som kan uppstå under budgetåret
finansieras.
Swedfund
Swedfund International AB bidrar till utvecklingen av
bärkraftiga företag i samarbetsländerna genom
riskkapitalsatsningar i form av aktier eller lån, främst i
samverkan med svenskt näringsliv.
Under budgetåret 1995/96 bildades det helägda
dotterbolaget Swedfund Financial Markets AB, som
skall medverka till utveckling av de finansiella
sektorerna i de baltiska staterna genom att tillhandahålla
kapital och kunskap. Dotterbolaget är idag aktieägare i
tio banker och har lämnat förlagslån till ytterligare två.
Swedfunds investeringsportfölj bestod vid utgången
av budgetåret av 52 projekt varav ca två tredjedelar i u-
länder. Under budgetåret genomfördes fem
nyinvesteringar i utvecklingsländer och fem i Central-
och Östeuropa. Samtidigt sålde Swedfund sitt
aktieinnehav i tolv bolag, varav tio i u-länder och två i
Central- och Östeuropa. Verksamheten uppvisade ett
positivt rörelseresultat. Projektintäkternas andel av
projektkostnaderna uppgick till 51 % för koncernen och
66 % för moderbolaget, vilket översteg målsättningen
om 40 %.
Inget kapital har tillförts bolaget under de senaste
åren. Swedfund har i skrivelse till regeringen i mars
1997 hemställt om ytterligare kapitaltillskott.
Regeringen kommer som grundval för bedömningen av
omfattningen av ett sådant tillskott att genomföra en
översyn med tonvikt på en analys av olika alternativ vad
gäller framtida inriktning och omfattning av bolagets
verksamhet inklusive finansieringsmöjligheter.
Hänsyn bör därvid tas till det arbete bolaget gjort i
syfte att utarbeta en mer långsiktig affärsplan liksom till
avvägningar om balansen medan satsningar i u-
respektive östländer.
Regeringen fäster stor vikt vid den roll bolaget spelar
för att bidra till utveckling av ett konkurrenskraftigt
näringsliv i samarbetsländerna. Det är samtidigt
angeläget att renodla bolagets respektive andra organs
roller, främst Sidas, för att undvika överlappningar.
Översynen kommer att genomföras under hösten
1997 och beslut om kapitaltillskott behöver sannolikt
fattas under våren 1998. Regeringen har beredskap i
form av disponibla medel inom såväl
utvecklingssamarbetet med u-länder (reservationer som
inte tagits i anspråk) som inom östsamarbetet för
finansiering av ytterligare kapitalinsats under 1998.
5 A 2. Biståndsförvaltning
A 2. BISTÅNDSFÖRVALTNING
1995/96
Utgift
588 657
Anslag
s-
sparan
de
135 198
1997
Anslag
412 307
Utgifts
-
progno
s
458 000
1998
Förslag
409 333
1999
Beräkna
t
421 441
2000
Beräkna
t
433 922
Beloppen anges i tusental kronor
1. Består av anslagsposterna:
A 2.1 Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
401 444 kronor
A 2.2 Nordiska Afrika Institutet (NAI) 7 889 kronor
Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida)
Sida är enligt förordningen med instruktion för
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
(1995:869) central förvaltningsmyndighet för Sveriges
bilaterala utvecklingssamarbete och för stödet till länder
i Central- och Östeuropa.
Sida framhåller i budgetunderlaget att myndigheten
under 1995/96 och 1997 genomfört omfattande
nedskärningar och rationaliseringar av förvaltningen, i
huvudsak genom samordningsvinster efter
sammanslagningen av de tidigare fem
biståndsmyndigheterna men också genom nedläggning
av vissa aktiviteter. Personalens engagemang har varit
avgörande i detta arbete. För att bibehålla detta
engagemang behövs kontinuerlig kompetensutveckling.
Sida understryker att minskade förvaltningsresurser i
längden inte är förenliga med höga och ökande krav på
kvalitet.
Sida föreslår dels att 12,4 sakanslagsfinansierade
tjänster vid Sida i Stockholm inlöses genom att
anslagsposten A.2.1 ökas med 6,2 miljoner kronor, dels
att anslagsposten höjs med ytterligare 22 miljoner
kronor motsvarande Sidas kostnader för räntor och
amorteringar. Sida har ett anslagssparande som ökat till
132 miljoner kronor. Det anges av Sida bero på bl.a. att
ombyggnationer m.m. av nya lokaler efter
sammanslagningen av de tidigare myndigheterna
finansierats med lån, en tillfällig hyresreduktion,
rationaliseringar och lägre utlandskostnader än beräknat
tack vare en starkare växelkurs för kronan under 1996.
Regeringens överväganden
Övergripande mål
Inom ramen för det övergripande målet för Sveriges
utvecklingssamarbete – att höja de fattiga folkens
levnadsnivå – skall Sida bedriva utvecklingssamarbete i
enlighet med de av riksdagen fastställda
biståndspolitiska målen samt de landstrategier och andra
policydokument som regeringen fastställer.
Resurser för budgetåret 1998
Sida är underkastat tidigare beslutad minskning av
förvaltningskostnaderna med 11 % under perioden
1995/96–1998. För budgetåret 1998 innebär det
följande:
Ramanslag 401 444 tkr
beräknade avgiftsinkomster 4 500 tkr
Totalt 406 944 tkr
Sidas förslag om kompensation för avveckling av
sakanslagsfinansiering av tjänster vid kontoret i
Stockholm samt för ökade räntor och amorteringar
avvisas.
Resultatinformation
Sida intar en ledande ställning i det internationella
givarsamfundet såväl avseende ett kvalitativt
högtstående bistånd som när det gäller utveckling av
analys och policy. Sida har framgångsrikt genomfört
den omfattande omorganisationen som
sammanslagningen av fem myndigheter till den nya
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete
innebar.
Det finns dock problem i vissa avseenden, t.ex. de
alltför höga reservationerna, som föranledde beslut om
indragning av 500 miljoner kronor i samband med den
ekonomiska vårpropositionen. Sida måste också (som
framhållits under avsnitt 4.3 ovan) satsa på att höja
kompetens och kapacitet, inklusive i form av en flexibel
organisation och nya arbetsformer, för att stärka och
effektivisera stödet till viktiga områden, t.ex. demokrati
och mänskliga rättigheter.
Under år 1998 fortsätter den under 1997 inledda
försöksverksamheten avseende sakanslagsfinansiering
av vissa tjänster i fält. Verksamheten syftar till att
underlätta för Sida att på ett flexibelt och
kostnadseffektivt sätt anpassa fältverksamheten till
skiftande förutsättningar för beredning och
genomförande av insatser i samarbetsländerna. Under
1998 är det väsentligt att de möjligheter som härmed
erbjuds utnyttjas till fullo.
Regeringens bedömningar med anledning av
revisionens iakttagelser
RRV har lämnat en revisionsberättelse med invändning
på grund av att resultatredovisningen inte uppfyller
väsentliga krav enligt förordningen (1993:134) om
myndigheters årsredovisning och anslagsframställning.
Kritiken avsåg främst bristande koppling mellan mål
och resultat, bristande redovisning av prestationer och
kostnader samt bristande rutiner för kvalitetsstärkning
av underlaget för årsredovisningen. Vid en särskild
granskning av vissa integrerade utlandsmyndigheter
konstaterades att medan Sidas regelverk är en bra grund
för god intern kontroll, brister efterlevnaden av
regelverket.
Regeringen anser att RRV:s kritik på flera punkter är
konstruktiv. Myndighetens verksamhet är dock mycket
komplex med insatser i ett stort antal länder och inom
flertalet samhällssektorer. Utvecklingssamarbete är
därtill en långsiktig verksamhet. För analys av
effekterna, dvs. det slutgiltiga resultatet av Sidas
verksamhet finns dels Sidas stärkta
utvärderingsverksamhet, dels landstrategiprocessen, dels
mer eller mindre regelbundet återkommande,
djupgående granskningar av olika delar av Sidas
verksamhet. Årsredovisningen bör därför inriktas på
myndighetsnära information särskilt avseende
kostnadseffektivitet.
Sidas årsredovisning utformades redan för budgetåret
1995/96 i enlighet med en modell som utarbetats inom
ett projekt genomfört i samarbete mellan
Regeringskansliet, Sida och RRV, vilket medförde vissa
övergångssvårigheter. Bland annat var befintliga
ekonomiadministrativa system inte utformade för att
svara mot de nya krav som ställdes. RRV:s kritik visar
dock att Sida måste prioritera såväl ekonomistyrning i
vid mening som resultatredovisning.
Slutsatser
Utvecklingssamarbetets förändrade villkor, inriktning
och utformning ställer stora och delvis nya krav på Sida
som organisation
Den omfattande policyutveckling och
erfarenhetsåtervinning som sker inom svenskt och
internationellt utvecklingssamarbete måste genomsyra
tänkandet, leda till nya former och metoder samt
genomföras i praktiken
Regeringen instämmer därför i Sidas bedömning att
behovet ökat av kontinuerlig kapacitetsutveckling och att
minskande förvaltningsresurser i längden inte är
förenliga med höga och ökande krav på kvalitet.
Regeringen avser därför stödja Sidas avsikt att
genomföra ett kapacitetslyft inom organisationen.
Nordiska Afrikainstitutet
Nordiska Afrikainstitutet, (NAI) huvudsakliga uppgift är
att främja och driva forskning om Afrika och att
informera om Afrika och aktuella afrikanska frågor
inom Norden. Detta sker genom forskning. konferenser
och seminarier, biblioteket och dokumentation,
publikationer samt policyrelaterad verksamhet.
De policyinriktade aktiviteterna har fått ökat
utrymme. Institutet anser att kompensationen för bl.a.
ökade hyreskostnader i förra årets budgetproposition
skapat utrymme för viss konsolidering av
verksamheten. Institutet föreslår en höjning av
verksamhetsanslaget för den policyrelaterade
verksamheten, för ett nytt bibliotekssystem samt för att
upprätthålla nivån på resestipendieprogrammet.
Regeringens överväganden
Övergripande mål
Målen för Nordiska Afrikainstitutet är enligt
förordningen (1995:1352) med instruktion för
myndigheten, att inom Norden
– främja och driva vetenskaplig forskning om Afrika,
– främja samarbete och kontakter mellan nordiska och
afrikanska forskare,
– utgöra ett dokumentationscentrum för forskning och
studier om Afrika,
– informera om Afrikaforskning och aktuella
afrikanska förhållanden.
De riktlinjer för Nordiska Afrikainstitutets verksamhet
som regeringen redovisade i 1993 års budgetproposition
(prop. 1992/93:100 bil. 4, bet. 1992/93:UU15, rskr.
1992/93:297) gäller alltjämt. Institutet skall befästa sin
ställning som samordnare och katalysator för den
nordiska Afrikaforskningen. En viss del av
verksamheten skall även framgent vara efterfrågestyrd
och finansierad genom uppdrag från bl.a. de nordiska
biståndsmyndigheterna.
Resurser för 1998
Ramanslag 7 889 tkr
Beräknade avgiftsinkomster 500 tkr
Institutets forsknings- och forskningsstödjande
verksamhet finansieras gemensamt av de nordiska
länderna. Den svenska andelen beräknas till 4 550 000
kronor och finansieras från anslagspost A 1.3. I
bidraget ingår en särskild satsning på den
policyrelaterade verksamheten och information liksom
en ökning av resestipendieverksamheten.
Den nordiska samsynen på och den gemensamma
finansieringen av institutets forskningsprogram är av
grundläggande betydelse. Nordiska Afrikainstitutet har
nu uppnått långsiktighet vad gäller de nordiska
ländernas gemensamma finansiering. Institutet skall
sträva efter att denna bibehålls. Institutet har tecknat
treåriga samarbetsavtal med Damark, Finland och
Norge.
Resultatinformation
Av årsredovisningen framgår att institutet under det
senaste decenniet kunnat genomföra en kraftig
expansion av sin forskningsverksamhet tack vare ett
ökat engagemang från de reguljära anslags- och
bidragsgivarna, vilket har resulterat i ökande intresse
för institutets forskning från omvärlden.
Institutet visar flera exempel på att det är
högkvalitativ forskning som bedrivs.
– Kontakterna och samarbetet med andra
forskningsinstitutioner har intensifierats.
– Biståndsmyndigheterna i Norden begär allt större
medverkan av institutet på olika områden och
uppdragen från nordiska biståndsmyndigheter och
andra organisationer inom biståndet tenderar att öka.
– Efterfrågan på föreläsare från institutets
forskarkollektiv har ökat.
– Forskarna får sina rapporter publicerade i
internationella tidskrifter.
Biblioteksverksamheten kan för de flesta mätbara
aktiviteter uppvisa ca 5 % ökning. Ett åtgärdsprogram
för biblioteket har genomförts mycket väl trots en tidvis
besvärlig personalsituation.
De policyinriktade aktiviteterna har fått ökat
utrymme och institutet har under senare år uppvisat en
kraftig ökning av antalet publikationer. Även
försäljningssiffrorna visar en glädjande uppgång. Flera
institutioner, främst i Norden, önskar publicera sig
genom institutet och en stor del av produktionen blir
föremål för positiva bedömningar i internationella
tidskrifter. Forskare, både nordiska och afrikanska, men
även amerikanska och europeiska sänder sina
manuskript till institutet med ambitionen att få dem
utgivna.
Regeringens bedömingar med anledning av
revisionens iakttagelser
Nordiska Afrikainstitutets årsredovisning ger enligt
RRV en rättvisande bild av verksamhetens kostnader
och intäkter och av myndighetens ekonomiska ställning.
Myndigheten redovisar överskådligt kostnaderna per
verksamhetsgren.
Slutsatser
Verksamheten vid Nordiska Afrikainstitutet har de
senaste åren intensifierats. De utåtriktade aktiviteterna
har breddats och utökats. Institutets internationella status
har höjts. Det är mycket viktigt att institutet kan
fortsätta att ha en hög profil för att bidra till att stärka
och skapa intresse för Nordens Afrikapolitik.
Balans bör råda mellan den akademiska forskningen
och den mer policyinriktade verksamheten. Den
akademiska forskningen skall utgöra basen i NAI:s
verksamhet. NAI:s medverkan i arbetet med att ta fram
underlag för en ny svensk Afrikapolitik är ett bra
exempel på hur kompetensen vid NAI skall användas.
Den resurs som institutet utgör när det gäller
Afrikakunnande i Norden bör utnyttjas i ännu högre
grad. Det är viktigt att den kunskapsbas som byggts upp
på NAI också utnyttjas för att sprida information om
Afrika och för att påverka det internationella samarbetet
med Afrika.
6 B Samarbete med Central- och Östeuropa
UTGIFTSUTVECKLINGEN FÖR ANSLAGNA MEDEL
AVSEENDE SAMARBETET MED CENTRAL- OCH
ÖSTEUROPA
1995/96
Utgift
1 241
060
Anslag
s-
sparan
de
1 441
536
Därav
1996
Utgift
736 710
1997
Anslag
810 800
Utgifts
-
progno
s
942 000
1998
Förslag
810 800
1999
Beräkna
t
810 000
2000
Beräkna
t
810 000
Beloppen anges i tusental kronor.
Under budgetåret 1998 kommer regeringen bl.a. att
– intensifiera insatserna för att bistå de länder som
skall förhandla om medlemskap i EU, särskilt
Estland, Lettland, Litauen och Polen,
– främja regional utveckling i norra Europa inom
ramen för Östersjösamarbetet och
Barentssamarbetet, bl.a. genom att aktivt verka för
undanröjande av handelshinder och andra problem
som står i vägen för ekonomisk samverkan och ökat
utbyte av varor och tjänster,
– utnyttja den ökade reformviljan i Ryssland till att
genomföra planerade insatser inom den sociala
sektorn och hälso- och sjukvården, främst då det
gäller äldreomsorg och vård av handikappade barn,
samt identifiera nya områden för samarbete inom
dessa sektorer,
– stödja en på svenskt initiativ upprättad juristhögskola
i Riga, som skall ge studenter i de tre baltiska
staterna möjlighet att bedriva högre juridikstudier i
enlighet med de krav som rättsstaten och
marknadsekonomin ställer,
– med stöd av utvärderingen av det hittillsvarande
samarbetet med Central- och Östeuropa lägga fram
en särskild proposition i mars 1998 om det fortsatta
samarbetet under perioden 1999–2001.
Budgetåret 1998 är det sista inom ramen för det
flerårsprogram för samarbete med Central- och
Östeuropa som antogs våren 1995. Programmet baseras
på regeringens särproposition 1994/95:160, enligt
vilken 4 010 miljoner kronor under tre och ett halvt år
skulle anslås till fortsatt bilateralt och multilateralt
samarbete med de central- och östeuropeiska länderna,
med tonvikt på Sveriges geografiska närområde. Fyra
övergripande mål ställdes upp, nämligen att främja en
säkerhetsgemenskap, att fördjupa demokratins kultur,
att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling och
att stödja en miljömässigt hållbar utveckling. Riksdagen
har senare beslutat att ett jämställdhetsperspektiv skall
genomsyra hela samarbetet.
Den dynamiska utvecklingen i Central- och
Östeuropa har redan avsatt påtagliga positiva resultat
med avseende på politisk stabilitet och ekonomiska
framsteg. Det återstår likväl mycket att göra inom de
områden som täcks av de uppställda målen.
Samhällsomvandlingen har fått en ny dimension genom
de associerade centraleuropeiska och baltiska ländernas
önskan att bli fullvärdiga medlemmar av Europeiska
unionen. EU har å sin sida åtagit sig att underlätta och
påskynda denna utvidgning. På grundval av de
inlämnade ansökningarna och bedömningar av hur långt
länderna hunnit i den nödvändiga anpassningen till EU:s
regelverk och normer förutses förhandlingar kunna
inledas efter årsskiftet. Strävan att knyta Ryssland,
Ukraina och andra länder i det forna Sovjetunionen
närmare det europeiska samarbetet på olika områden,
blir betydelsefullt det närmaste året.
Det ligger i Sveriges intresse att medverka till
utvidgningen och utvecklingen av relationerna med de
central- och östeuropeiska länderna. Detta betonades
också i 1995 års särproposition. Sveriges eget
samarbete med Central- och Östeuropa under år 1998
skall i första hand ses som ett fullföljande av den
verksamhet som hittills bedrivits inom ramen för det
gällande programmet. De mål som där uppställdes är
fortfarande giltiga. De erfarenheter Sverige vunnit av
sin egen EU-anpassning och sina egna
medlemskapsförhandlingar blir en väsentlig del av det
stöd som erbjuds de central- och östeuropeiska länderna
som ansökt om medlemskap i EU. Den
kunskapsöverföring av detta slag som redan äger rum
kommer att vidareutvecklas. De landstrategier som har
utarbetats för de prioriterade samarbetsländerna har
identifierat olika angelägna insatsområden, av vilka
många är av stor betydelse för integrationsprocessen.
En annan faktor som vidgar och fördjupar
perspektivet på utvecklingen i Central- och Östeuropa är
strävan att genom såväl egna som multilaterala insatser
stärka det regionala samarbetet. Målet är att främja ett
dynamiskt och demokratiskt norra Europa som en del
av samarbetet i hela Europa. De nya initiativ till
samverkan i Östersjöregionen som togs år 1996 i
samband med regeringschefsmötet i Visby och mötet
med Östersjöstaternas råd i Kalmar har
vidareutvecklats, och har sedan lett till konkreta
resultat, bl.a. då det gäller miljösamarbete och
bekämpande av organiserad brottslighet. Det är särskilt
viktigt att de baltiska staterna, Polen och Ryssland
själva uppmuntras att spela en än mer aktiv roll i
Östersjösamarbetet. Sverige önskar också medverka till
att de möjligheter som finns till samordning av
bilaterala insatser och olika EU-program i
Östersjöregionen utnyttjas optimalt. Näringslivets
medverkan är av avgörande betydelse. Folkrörelser och
enskilda organisationer samt regionala och lokala organ,
som bidrar till att ge Östersjösamarbetet bred
förankring, skall få fortsatt stöd.
Utvecklingen av det euro-arktiska samarbetet har stor
betydelse för förbindelserna med nordvästra Ryssland.
För att utveckla samverkan mellan de nordliga
regionerna beslöts vid ett utrikesministermöte år 1993
att bilda Barents Euro-Arktiska råd. Sverige innehar
efter Ryssland ordförandeskapet för Barentsrådet under
år 1997. Under ordförandeåret söker Sverige särskilt
bidra till att stärka banden mellan Barentsregionen och
EU, förbättra villkoren för handel och investeringar,
öka insatserna på kärnsäkerhetens område,
uppmärksamma miljö- och energifrågor. Sverige
innehar även ordförandeskapet för Barentsrådets
ekonomiska arbetsgrupp. Nästa ministermöte planeras
äga rum i Luleå i januari 1998. Regeringen kommer
även fortsättningsvis att ge Barentssamarbetet hög
prioritet då det gäller den regionala utvecklingen i
Sveriges närområde.
I budgetpropositionen för år 1998 föreslår regeringen
att medel om 810 800 000 kronor anvisas för
samarbetet med Central- och Östeuropa. Vidare föreslås
att regeringen bemyndigas att ikläda staten
betalningsansvar i form av statliga garantier för
finansiellt stöd till länder i Central- och Östeuropa om
högst 150 000 000 kronor.
Budgetåret 1998 är det sista året i det treåriga
programmet för Central- och Östeuropa. I 1997 års
ekonomiska vårproposition angavs att regeringen har
beräknat ett fortsatt samarbetsprogram med Central-
och Östeuropa på 810 000 000 kronor per år för 1999
och 2000, under förutsättning att en oberoende
utvärdering av samarbetet genomförs. Vidare angavs att
regeringen under år 1998 kommer att lämna förslag till
omfattningen och inriktningen av samarbetet efter år
1998. Skrivningarna i vårpropositionen syftade till att ge
utrymme och flexibilitet för den kommande perioden.
För att verksamheten med samarbetet med Central- och
Östeuropa inte avsevärt skall påverkas negativt under år
1998 föreslås att regeringen får bemyndigande att under
budgetåret 1998 åta sig ekonomiska förpliktelser för
insatser i Central- och Östeuropa innebärande åtaganden
om högst 810 miljoner kronor som medför utgifter
efter år 1998 under förutsättning att den oberoende
utvärderingen har presenterats.
Samarbetets huvudområden
Att främja en säkerhetsgemenskap
Sedan det kalla krigets slut har säkerhetsbegreppet
breddats till att omfatta andra hot än de rent militära.
Civilt betonade faror och hot såsom kampen mot
organiserad och gränsöverskridande ekonomisk
brottslighet, terrorism, miljöhot, kärnvapenspridning
m.m. har fått ökad betydelse. Den militära dimensionen
i hotbilden har inte försvunnit men är en del av en
större helhet. Det svenska säkerhetsfrämjande stödet
grundar sig på en strävan att bidra till förstärkt säkerhet
i hela Europa som ett led i utvecklandet av en
alleuropeisk freds- och säkerhetsordning. Genom ett
säkerhetsfrämjande samarbete med grannländerna och
med beaktande av FN och OSSE fastlagda principer,
gagnar vi vår egen säkerhet och bidrar till ökad stabilitet
och säkerhet i Östersjöregionen.
Det säkerhetsfrämjande stödet kan användas för
insatser i hela Central- och Östeuropa, men särskild
prioritet ges insatser i närområdet, främst i de baltiska
staterna men också i Polen och i nordvästra delarna av
Ryssland inklusive Kaliningrad. Stödet samordnas av en
interdepartemental arbetsgrupp under ledning av
biträdande statssekreteraren i Utrikesdepartementet.
Beslut om varje insats fattas av regeringen.
Sedan 1990 har totalt 300 miljoner kronor utgått i
säkerhetsfrämjande stöd. Huvuddelen av samarbetet har
gällt de tre baltiska länderna och omfattar bl.a. stöd till
säkerhetspolitisk kompetensutveckling, kust- och
gränsbevakning, sjö- och luftfart, polis, tull, civilförsvar
och räddningstjänst. Sverige har också bistått de baltiska
staterna att bygga upp försvarsmakter under
demokratisk kontroll. Insatserna avseende de västra
land- och sjögränserna liksom på räddningstjänstens
område har gått in i en avslutande fas. Fortsatta insatser
på dessa områden kommer främst att ha karaktären av
underhåll och uppföljning av genomförda projekt.
De erfarenheter som under 90-talet vunnits genom
insatser på det säkerhetsfrämjande området har
understrukit vikten av subregionalt och regionalt
samarbete i Östersjöregionen. Det säkerhetsfrämjande
stödet bör därför fortsättningsvis inriktas på regionalt
samarbete och gränsöverskridande samarbetsprojekt.
Stärkandet av demokratins och rättsstatens institutioner
har viktiga säkerhetsfrämjande aspekter, inte minst
beträffande de s.k. lågnivåhoten dvs. icke militära hot
mot säkerheten. I stor utsträckning bör stödet vara
anpassat till rådande europeiska normer och i synnerhet
EU:s regelsystem. Det svenska stödet till polis- och
tullväsende utgör exempel på säkerhetsfrämjande
insatser som också är av betydelse för ländernas
ekonomiska utveckling och integration i Europa och för
EU. Stödet bör därför fortsatt inriktas på uppbyggnaden
av grundläggande statsfunktioner: polis, kust- och
gränsbevakning, tullväsende, demokratisk försvarsmakt,
säkerhetspolitisk kompetens m.m.
Åtgärder för att öka de baltiska ländernas förmåga
att delta i PFF-samarbetet (Partnerskap för fred)
kommer också att stödjas, t.ex. officersutbildning och
minröjningsoperationer. Sverige avser också stödja en
fortsättning av Baltisk bataljon (BALTBAT) projektet,
liksom upprättande av en sambaltisk marinstyrka, Baltic
Naval Squadron (BALTRON) som avses användas
exempelvis för förstärkt kustbevakning, räddningstjänst
samt minröjning.
Att fördjupa demokratins kultur
Demokratiseringen har utgjort ett av de viktigaste
inslagen i de central- och östeuropeiska staternas
samhällsomvandling. Sverige kommer att fortsätta att
stödja den löftesrika processen och bidra till att fördjupa
demokratins kultur. Det kommer att vara lika viktigt för
de central- och östeuropeiska länderna att kunna uppvisa
stabila demokratiska institutioner och respekt för
mänskliga rättigheter och minoriteter som att visa på
framsteg i övergången till marknadsekonomi vid
bedömningen av deras ansökningar om medlemskap i
EU. Demokratisamarbetet utgör därför ett viktigt bidrag
till ansökarländernas närmande till EU. Stödet på
demokratiområdet har ökat markant de senaste åren,
både vad gäller antalet insatser och volym, men
stödinsatser inom detta område är vanligen mindre
finansiellt krävande än på andra områden.
Regeringen har beslutat på förslag från Sida om en
strategi för stöd till en demokratisk samhällsutveckling
och respekt för mänskliga rättigheter i Central- och
Östeuropa, som är vägledande för demokratisamarbetet.
Med utgångspunkt i strategin skall insatserna
fokuseras på stöd till rättsväsendet, lokal demokrati
(bl.a. det fördjupade vänortssamarbete),
journalistutbildning, beredning av de politiska besluten
och samspel mellan de politiska instanserna och
förvaltningen, kontroll och revision i förvaltningen samt
medborgarutbildning och medborgaraktiviteter i
samhällsfrågor. Jämställdhetstänkande skall prägla
demokratisamarbetet liksom alla andra delar i
östsamarbetet, men direkta insatser för att främja
jämställdhet mellan kvinnor och män lyfts särskilt fram
i demokratistrategin.
Utvecklingssamarbetet på rättsområdet bör få ökad
uppmärksamhet i strävandena att stödja de baltiska
ländernas och Polens närmande till EU. Sida har det
senaste året tagit inititativ till utökade insatser på
området i de baltiska staterna. Arbetet inom den under
året upprättade Kommittén för utvecklingssamarbete på
rättsområdet förväntas bidra bl.a. till en stärkt resursbas
inom sektorn.
Dessutom fattades beslut vid ett nordiskt-baltiskt
utrikesministermöte i september 1997 om tillsättandet
av en nordisk-baltisk aktionsgrupp för att samordna
nordiskt stöd till de baltiska ländernas närmande till EU
på tredjepelarområdet, t.ex. rättsväsende, polisväsende,
tull- och gränskontroll och migrationsfrågor.
Regeringen anser vidare att det samarbete som sker
genom Svenska institutet och mellan enskilda
organisationer och folkrörelser i Sverige och
samarbetsländerna är av avgörande betydelse för
fördjupandet av demokratins kultur. Språk- och
integrationsstödet för de rysktalande
befolkningsgrupperna i Estland och Lettland är också
mycket betydelsefullt, såväl i demokratihänseende som i
ett säkerhetsfrämjande perspektiv. Detta stöd skall öka
nästkommande år.
Att på djupet förändra den politiska kulturen är en
lång process. Resultaten i ett kort perspektiv är svåra att
mäta. Några svenska insatser som genomförts de
senaste åren är att:
– ca 100 journalister har fått utbildning i Sverige om
medias roll i en demokrati,
– ett 80-tal svenska kommuner deltar eller har deltagit
i det fördjupade vänortssamarbetet med kommuner
på andra sidan Östersjön,
– utbildning av kriminal- och fångvårdspersonal för en
humanare fångvård i de baltiska länderna har
genomförts,
– så gott som alla svenska riksdagspartier har i dag
etablerade kontakter med systerpartier på andra
sidan Östersjön.
Att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
Huvuddelen av samarbetet inom det ekonomiska
området syftar till att bygga upp och stödja de
institutioner som behövs för en fungerande
marknadsekonomi och därmed bidra till en dynamisk
ekonomisk utveckling i Östersjöregionen. Parallellt med
den ekonomisk omställningen utsätts det sociala
skyddsnätet för svåra påfrestningar och insatser inom
den sociala sektorn är därför av särskild betydelse.
Uppgiften är att fullfölja omvandlingen från de
sovjetiska samhällsstrukturerna, över etablerandet av
marknadsekonomins fundament och de
övergångsproblemen till en fullfjädrad social
marknadsekonomi och välfärdssamhälle av
västeuropeisk karaktär. Att lyckas med detta är av
avgörande betydelse för Europaintegrationen och för att
ett framtida utvidgat EU skall fungera väl.
Sveriges stöd till den ekonomiska utvecklingen är
framför allt inriktat på institutionsuppbyggnad. Stödet
omfattar bland annat samarbete inom offentlig
förvaltning, som budget, statistik, revision,
skattesystem, arbetsmarknadens institutioner och
infrastruktur. Ett omfattande samarbete bedrivs också
avseende lantmäteri och fastighetsregistrering, vilket
underlättar för de nya ägandeförhållandena i länderna.
Samarbetet på dessa områden, som pågått under flera
år, är särskilt betydelsefullt i ljuset av kandidatländernas
närmande till EU.
Regeringen anser att det näringslivsinriktade
samarbetet är av fortsatt betydelse. Samverkan med
svenskt näringsliv är av ömsesidigt intresse för Sverige
och länderna i Central- och Östeuropa. Det
näringslivsfrämjande stödet till regionen sker bland
annat via Sida genom StartÖst, som syftar till att
underlätta för svenska små och medelstora företag som
vill etablera sig i Baltikum, nordvästra Ryssland och
Ukraina. De svenska företagen får härigenom stöd
främst till utbildning. Programmet Advantage Balticum
riktar sig till baltiska företag och syftar till att öka deras
export till Sverige. Från och med hösten 1997
inkluderas även ukrainska företag i programmet.
Två program stödjer också utvecklingen av banker
och företag i Baltikum. Det baltiska
investeringsprogrammet (BIP) är ett samnordiskt
program som etablerades 1992 och som efter en
förlängning fortsätter fram till slutet av år 1999. BIP
syftar till att förbättra företagsklimatet i de baltiska
länderna, bland annat genom stöd till tre nationella
investeringsbanker. Genom Swedfund Financial
Markets AB (SFM) stödjer Sverige den privata
banksektorn i samtliga tre baltiska länder. SFM bidrar
med aktiekapaital och lån till banker och
hypoteksinstitut, men förmedlar även tekniskt stöd
genom seminarier och kurser. Bolaget är nu delägare i
ca tio banker. SFM:s engagemang har bidragit till att
stabilisera banksektorn och att åter bygga upp
förtroendet för privata banker i de baltiska länderna.
Under budgetåret 1998 planerar regeringen att
fortsätta bidra till ett stärkande av den ekonomiska
omvandlingen i länderna, med tonvikt på de områden
som för ansökarländerna har en direkt relevans för
närmandet till EU. Härtill skall de senaste årens
utveckling med ökat svenskt stöd till en förstärkning och
moderinisering av den sociala sektorn i
samarbetsländerna fortsätta.
Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling
Sveriges miljöinsatser i Central- och Östeuropa
inriktas på att bevara och förbättra miljön, särskilt i och
kring Östersjön. Utgångspunkten för insatserna är
Åtgärdsprogrammet för Östersjön med förslag på
insatser som gynnar gränsöverskridande samarbete.
Insatserna består dels av institutionellt stöd till centrala
och regionala miljöförvaltningar och dels av
investeringar som är nära kopplade till
kunskapsöverföring. Ett nära samarbete mellan
Utrikesdepartementet och Miljödepartementet sker
beträffande miljöstödet.
De största föroreningskällorna i Östersjön är
avloppsvatten från hushåll och industrier samt
jordbrukets läckage av näringsämnen.
Sverige har hittills tecknat avtal om delfinansiering
av sju större vatten- och avloppsprojekt i Baltikum och
deltar för närvarande i förberedelser om ytterligare
vatten- och avloppsprojekt i Baltikum, Polen, Ukraina
och Ryssland där de största insatserna planeras i S:t
Petersburg respektive Kaliningrad. Sverige har även
finansierat studier avseende avfallsprojekt i Lettland och
Polen samt mottagningsanordningar för olja i hamnar i
Polen och Ryssland.
Den närmare inriktningen vad gäller avloppsrening
bör ses över i enlighet med det nya åtgärdsprogrammet
för Östersjön. Även miljöinsatser inom
jordbruksområdet har hög prioritet. En fortsättning på
det tidigare stöd som förmedlats via Statens
lantbruksuniversitet (SLU) vad gäller
demonstrationsprojekt i de baltiska republikerna, Polen
och Ryssland avseende ett miljöanpassat jordbruk
förbereds nu av Sida.
Vid statsministrarnas i Östersjöregionen möte i Visby
år 1996 fastlades att uthållig utveckling skulle vara
grunden för det fortsatta samarbetet i regionen. Bakom
detta ligger en insikt om att många miljöproblem inte
går att lösa annat än genom internationell samverkan.
En annan viktig utgångspunkt är att förebygga oönskade
miljökonsekvenser som kan bli följden av en snabb
ekonomisk utveckling i Östersjöregionen och att därför
lägga grunden för en sund utveckling som tar de första
stegen mot en uthållig utveckling av regionen. Det
svenska initiativet att utveckla en Agenda 21 för
Östersjöområdet är en avspegling av detta. I detta arbete
kommer EU:s utvidgning att spela en viktig roll som
drivkraft för fortsatt miljöanpassning i regionen.
Centrala frågor rörande de sju tunga samhällssektorer
som ska behandlas inom ramen för en Agenda 21 för
Östersjömområdet kommer att tas upp. Det gäller bl.a.
energisektorns anpassning till uthållig utveckling.
Inom kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet har
verksamheten fortsatt koncentrerats till området kring
Östersjön. Ett av målen för svenska insatser är att
användningen av kärnenergin sker med högsta möjliga
säkerhetskrav och att kärnkraftverken i regionen
uppfyller internationellt rekommenderade
säkerhetskrav. De kärnkraftverk som inte kan uppnå en
acceptabel säkerhet bör stängas så snart som möjligt.
Detta är en förutsättning för det ekonomiska biståndet.
Efter Sovjetunionens upplösning har ett intensivt
internationellt samarbete bedrivits för att förbättra
kärnsäkerhet och strålskydd i Central- och Östeuropa
och de nya oberoende staterna. Det svenska stödet
kanaliseras genom Statens kärnkraftsinspektion (SKI)
och Statens strålskyddsinstitut (SSI). Det är angeläget
att ställa de svenska insatserna i relation till dem som
görs av andra instanser, t.ex. EU och EBRD,
(European Bank for Reconstruction and Development).
Samarbetet bedrivs inom områden som
reaktorsäkerhet, strålskyddsåtgärder, hantering och
omhändertagande av radioaktivt avfall samt förbättrad
beredskap. Det svenska stödet koncentrerades till en
början på säkerhetsförbättringar i de äldre
sovjetiskbyggda kärnkraftverken. Särskilt har insatser
vid kärnkraftverket Ignalina i Litauen prioriterats. Vid
Ignalinaverket har under det gångna året insatserna
möjliggjort flera organisatoriska och tekniska
förbättringar, bl.a. utveckling av lednings- och
kvalitetssäkringsfunktionen, ökad tryckavlastning,
förstärkning av brandskydd, reparation av svetsar i
rörsystem samt förbättrat tillträdesskydd. Stödet har
också omfattat stärkande av säkerhetsmyndigheterna
och förbättring av säkerhetskulturen vid
kärnkraftverket. Dessa insatser blir särskilt
betydelsefulla de närmaste åren när reaktornerna skall
licensieras utifrån de säkerhetskrav som tillämpas i väst.
Samarbete med Ryssland avseende en säkerhetsanalys
av kärnkraftverket i Leningrads län och brandskyddet
vid kärnkraftverket i Kola har inletts. Det svenska
stödet bör fortsätta, men i större utstsräckning inriktas
på att stärka mottagarländernas säkerhetsmyndigheter
och på åtgärder för att höja säkerhetskulturen.
I och med att de mest akuta frågorna rörande
reaktorernas säkerhet har identifierats och vissa av dem
åtgärdats, finns det anledning att intensifiera samarbetet
på andra långsiktigt viktiga områden. Avfallssituationen
på Kolahalvön och miljöpåverkan från dumpningen av
radioaktivt material i Barents- och Karahaven är
områden där Sveriges engagemang bör öka samtidigt
som samarbetet i Östesjöområdet fortsätter.
Samarbetsländerna
Under 1996 fastställde regeringen landstrategier för
utvecklingssamarbetet med Estland, Lettland, Litauen,
Ryssland och Polen. Riktlinjer för
utvecklingssamarbetet med Ukraina antogs också.
Landstrategierna gäller för perioden fram till och med
år 1998 och styr inriktningen av de svenska insatserna.
Gemensamt för Sveriges samarbete med Estland,
Lettland, Litauen och Polen är att stödja dessa länders
medlemskap i EU. Huvuddelen av det svenska stödet är
inriktat på kunskapsöverföring och
institutionsuppbyggnad som underlättar anpassningen till
EU. Särskilda insatser görs härutöver i form av
seminarier för politiker och tjänstemän i
statsförvaltningarna i samtliga ansökarländer beträffande
exemplevis inre marknadsfrågor, lagharmonisering och
förhandlingsstrategi.
Det är också viktigt att från svensk sida stödja de
baltiska ländernas strävan att bli medlemmar i olika
internationella organisationer.
Samarbetet med framför allt Ryssland, men även
med Ukraina och övriga länder i forna Sovjetunionen
syftar till att knyta dessa länder närmare de europeiska
samarbetsstrukturerna. Inte minst Barentssamarbetet är
ett led i denna strävan.
Estland
Det ekonomiska systemskiftet från planekonomi till en
marknadsekonomi med privat ägande har genomförts
målmedvetet och i högt tempo. Omstruktureringen av
ekonomin har hunnit långt. Produktionsfallet har vänt
och tillväxttakten var under 1996 positiv. Estland ingår i
den grupp om fem östeuropeiska länder som av EU-
kommisionen föreslagits inleda förhandlingar om ett
framtida medlemskap i EU.
I enlighet med landstrategin skall samarbetet stödja
en fortsatt konsolidering och fördjupning av den
ekonomiska och politiska reformprocessen. Tekniskt
stöd och utbildningsinsatser inriktas härvid särskilt på att
underlätta och stödja förhandlingarna om ett framtida
estniskt EU-medlemskap. För närvarande finansieras tre
svenska EU-rådgivare vid estniska ministerier. En
betydande del av samarbetet utgörs av
säkerhetsfrämjande insatser bl.a. till landets polis-, tull-
och gränsbevakningsmyndigheter. Inom ramen för det
fördjupade vänortssamarbetet genomförs omfattande
insatser avseende lokal demokrati. Ett särskilt samarbete
bedrivs, delvis genom språkutbildning, för att underlätta
integreringen av de rysktalande befolkningsgrupperna i
Estland och detta samarbete kommer att öka under år
1998. Samarbetet på rättsområdet förväntas också öka
inte minst som ett led i att stödja Estlands medlemskap i
EU. Samarbetet på det ekonomiska området har bl.a.
omfattat bidrag till utveckling av kapital- och
finansmarknadens institutioner, försäkringsväsendet och
den offentliga administrationen. Tack vare svenskt stöd
finns nu fungerande institutioner avseende luftfart,
sjöfart och vägväsende. På miljöområdet sker samarbete
främst avseende vatten- och avloppsrening samt
energieffektivisering. Utvecklingssamarbetet med
Estland har minskat i volym, vilket är en naturlig följd
av den relativt framgångsrika reformprocessen.
Lettland
Lettlands ekonomiska omvandling och
demokratiseringsprocess har varit framgångsrik.
Tillväxten har tagit fart och inflationen sjunker men
fortfarande finns institutionella brister.
Enligt landstrategin skall tekniskt stöd och
utbildningsinsatser särskilt inriktas på att underlätta och
stödja Lettlands förberedelsearbete inför ett framtida
EU-medlemskap. Större delen av det svenska
utvecklingssamarbetet har bäring på EU-
förberedelserna, t.ex. inom det säkerhetsfrämjande
området avseende tull och gränsbevakning, som är av
särskild betydelse eftersom de baltiska staternas
östgränser blir unionens yttre gränser vid ett
medlemskap. Omfattande institutionsuppbyggnad har
genomförts inom den offentliga förvaltningen. Därtill
kommer det näringslivsfrämjande stödet, som förutom
programmen Advantage Balticum och StartÖst också
gäller privatiseringsprocessen med utbildnings- och
tekniskt stöd till landreformen, utveckling av ett
lantmäteri- och fastighetsregister. Inom
utbildningssektorn har Sverige bidragit med stöd till
Riga Commerce School samt till upprättandet av en
handelshögskola för de tre baltiska länderna med säte i
Riga. Detta har bidragit positivt till det
marknadsekonomiska klimatet i Lettland och också
påverkat utformningen av den nationella utbildningen i
ekonomi. Med syfte att skapa liknande
förändringspotential inom rättsväsendet har Sverige tagit
initiativ till och delfinansierar inrättandet av en
rättshögskola i Riga. Sveriges utfästelser uppgår till 40
miljoner kronor. Ytterligare stöd till reformering av
rättsväsendet planeras. På det sociala området
genomförs för närvarande reformer av pensions- och
socialförsäkringssystemet samt socialtjänsten med stöd
av Världsbanken och Sverige. Stöd kommer fortsatt att
ges till demokratifrämjande insatser, bl.a. kommer
stödet för integrering av de rysktalande
befolkningsgrupperna att intensifieras under 1998.
Likaledes kommer ansträngningana inom miljö- och
energiområdet att fortsätta dock med större inriktning
på insatser i mindre städer och kommuner. Svenskt stöd
till förberedelser för fjärrvärmerehablilitering i Riga och
Daugavpils pågår.
Litauen
Även den litauiska ekonomin har gjort stora framsteg
sedan frigörelsen, även om vissa utmaningar kvarstår,
som att avsluta privatiseringen. Inflationen sjönk under
1996 och den ekonomiska tillväxten var under samma
år positiv.
Liksom för de båda andra baltiska staterna inriktas
det tekniska stödet och utbildningsinsatserna på att
stödja förberedelserna inför ett framtida EU-
medlemskap. Sverige genomför betydande
säkerhetsfrämjande insatser i Litauen bl.a. på sjögräns-
och kustbevakningens område. Ett stort
utvecklingsprogram med inriktning på
institutionsuppbyggnad har genomförts inom skogs- och
jordbruksnäringarna, inom luftfarts- och sjöfartsverk,
sjöräddning, oljebekämpning, fartygsinspektion m.m.
Sverige och Litauen har ett väl utvecklat
vänortssamarbete, vilket framför allt syftar till att
främja lokal demokratiutveckling och öka kompetensen
inom den lokala förvaltningen. Nya
kunskapsöverförande projekt för utveckling av
rättsväsendet planeras. Inom den sociala sektorn pågår,
med stöd från Världsbanken och Sverige, en
omställning av det sociala arbetet från institutionsvård
till öppna former för vård och omsorg. På miljö- och
energiområdet kommer samarbetet avseende vatten- och
avloppsrening samt energieffektivisering att utvidgas till
att omfatta mindre städer och kommuner. Stödet till
kärnkraftverket Ignalina utgör den största svenska
enskilda samarbetsinsatsen i Baltikum och bidrar till att
göra Litauen till det land som får mest svenskt stöd.
Kravet på förbättrad säkerhet vid Ignalina nämns allt
oftare i EU-kommissionens kommentarer till
utvecklingen i Litauen.
Polen
Polen är idag en fungerande parlamentarisk demokrati
med en dynamisk marknadsekonomi. Den ekonomiska
tillväxten fortsätter för sjätte året i rad och förväntas i år
bli den högsta i Europa. Stora uppgifter återstår
samtidigt inom miljöområdet och den sociala sektorn
och här spelar fortsatt svenskt stöd en viktig roll, även
om samarbetsvolymerna minskat något till följd av
Polens framgångsrika ekonomiska utveckling.
Europeiska kommisionen har föreslagit att Polen
skall ingå i den grupp om fem östeuropeiska länder som
skall inleda förhandlingar om ett framtida medlemskap i
EU.
Polen är som grannland till Sverige en viktig partner
för samarbete inom de flesta samhällsområden. Inte
minst näringslivskontakterna väntas fortsätta öka. De
svenska stödinsatserna har i ökad utsträckning kommit
att inriktas på att stödja landets närmande till EU. Också
samarbetet på miljö, energi- och det sociala området,
liksom stöd till lokal demokrati, har en fortsatt
framträdande plats i landstrategin för Polen.
Samarbetet på miljöområdet har bland annat lett till
projekteringar och investeringar i tre större
avloppsverk, en mönstergill reducering av
kolförbränningen i staden Torun, att stränderna i
badorten Sopot åter kunnat öppnas för allmänheten och
att en Agenda 21 genomförs lokalt i samarbete mellan
sju polska och svenska kommuner. På
arbetsmarknadsområdet har två pilotprojekt avseende
arbetsförmedlingsverksamhet öppnats och
vidareutbildningsinsatser har genomförts i sex städer.
Inom den sociala sektorn har Sverige hjälpt den polska
regeringen utarbeta modeller för den genomgripande
reformering av pensionssystemet som man avser
genomföra i en nära framtid. Bland
utbildningsinsatserna kan nämnas en kurs för polska
miljöjournalister i Sverige och att en magisterutbildning
inom bank- och finansområdet etablerats i Kraków i
samarbete med Stockholms Universitet.
Översvämningarna i Polen sommaren 1997
föranledde en särskild biståndsinsats från den svenska
regeringen. Vid sidan av en katastrofinsats av
Räddningsverket anslogs 75 miljoner kronor för kort-
och långsiktiga åtgärder: återuppbyggnad av
vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar samt
uppförande av bostäder. Beslut fattades även om att 50
miljoner kronor skulle avsättas ur den så kallade
Östersjömiljarden för återuppbyggnadsinsatser i
samarbete med näringslivet. Sveriges insats var en av
de största som ett enskilt land gjorde i Polen som en
följd av översvämningarna.
Ryssland
Ryssland genomgår alltjämt en omfattande
samhällsomvandling. BNP fortsatte att falla under 1996
men viss tillväxt förväntas under 1997. President
Jeltsins återkomst till den politiska scenen och den nya
mer reformsinnade regeringen är central för den
fortsatta reformprocessen. Den kultur som ger
demokratin dess innehåll är dock alltjämt svag och den
inrikespolitiska situationen i Ryssland präglas av fortsatt
osäkerhet och svårutsägbarhet.
Institutionsuppbyggnaden och förnyelsen går relativt
långsamt. En decentralisering till regionerna och
utveckling av lokalt självstyre fortsätter och bör vara en
viktig grund för fortsatta demokratiska landvinningar.
Relationerna till Tjetjenien är alltjämt känsliga, men
normaliseringsprocessen fortskrider.
Ryssland har på kort tid tagit viktiga steg från
planekonomi till marknadsekonomi. Ekonomin har visat
tecken på att kunna gå mot en stabilisering, men det
råder alltjämt stor osäkerhet och det finns risk för
bakslag. Inflationen har kunnat nedbringas och
tillväxten väntas öka under 1997, efter sju år av
produktionsfall. Till följd av omfattande privatiseringar
härrör nära två tredjedelar av BNP från den privata
sektorn. Anpassningen av den offentliga förvaltningen
liksom av de institutioner som är nödvändiga för att
marknadsekonomin skall fungera effektivt går trögt.
Ofullständig lagstiftning skapar gråzoner och utgör
grund för korruption och brottslighet. Skatte- och
uppbördssystemen är otillräckligt utvecklade.
Förändringarna i samhället innebär stora påfrestningar
för stora delar av befolkningen. Reformpolitiken har
hittills misslyckats när det gäller att skapa nya sociala
trygghetsstrukturer.
Sverige bedriver idag samarbete med samtliga
regioner och större städer i nordvästra Ryssland
inklusive Kaliningrad. På några områden, t.ex.
lantmäteri och fastighetsregistrering samt statistik, har
verksamheten utvecklats snabbt till ett mer omfattande
stöd för system- och informationsutveckling. Genom
lantmäteristödet deltar Sverige i genomförandet av
världens största landreform. På det sociala området och
inom miljö- och energiområdet har samarbetet hittills
varit begränsat men har nu förutsättningar för att kunna
öka och detta skall vi verka aktivt för.
Den högre prioritet som givits Ryssland under senare
år bör även gälla under nästkommande budgetår
förutsatt att reformprocessen medger fortsatt effektiva
insatser. Samarbetet skall enligt landstrategin även
fortsättningsvis inriktas på kunskapsöverföring och
institutionsutveckling till stöd för reformprocessen. Den
geografiska inriktningen på regionerna i nordvästra
Ryssland och Kaliningrad skall kvarstå, men
möjligheter skall finnas att genomföra insatser även i
andra områden i Ryssland.
Fortsatt stöd för förstärkning och utveckling av lokalt
självstyre och lokal förvaltning, stöd till enskilda
organisationer och stöd inom det kulturella och
akademiska området förutses under budgetåret. I syfte
att främja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
kommer Sverige att stödja framväxten av ett socialt
trygghetssystem och effektivisering av hälso- och
sjukvårdens organisation. Fortsatt stöd kommer också
att lämnas för samarbete inom företagsledarutbildning
och offentlig förvaltning, varvid äganderättsfrågor,
utveckling av arbetsmarknadens institutioner, statistik
och skatteförvaltning kommer att ha en framträdande
plats.
Ukraina
Mot bakgrund av landets storlek och dess geopolitiska
läge i Europa intar Ukraina en särställning bland de
övriga samarbetsländerna. Utvecklingen i Ukraina är av
säkerhetspolitiskt intresse för Sverige och kontakterna
mellan Ukraina och Sverige har intensifierats.
Regeringen antog hösten 1996 riktlinjer för samarbetet
med Ukraina för de kommande två åren. Antalet
samarbetsprojekt i landet fördubblades under förra året.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet med Ukraina
uppgår hittills till ca 40 miljoner kronor. De största
projekten återfinns inom områdena lantmäteri och lokalt
självstyre. Sverige avser fortsätta öka omfattningen av
utvecklingssamarbetet med Ukraina under 1998. Från
och med hösten 1997 finns ett lektorat i svenska språket
inrättat vid Sjevtjenkouniversitetet i Kiev.
Övriga länder
Utvecklingen i Vitryssland inger för närvarande stora
bekymmer. Från svensk sida föreligger emellertid en
ambition att också i Vitryssland utveckla samarbetet så
snart den inhemska reformprocessen öppnar möjligheter
för effektiva svenska insatser och ett ökat svenskt-
vitryskt samarbete.
I övriga länder utanför det prioriterade närområdet
kan enstaka bilaterala insatser komma ifråga. Svenskt
stöd till dessa länder sker dock främst genom EU:s
samarbetsprogram och det multilaterala samarbetet.
Genom den nya anslagsposten Europa under
verksamhetsområde A l Internationellt
utvecklingssamarbete finansieras samarbete med det
forna Jugoslavien samt med de länder i Kaukasus och
Centralasien som enligt DAC (Development Assistance
Committee of the OECD) är klassificerade som
utvecklingsländer.
Det EU-relaterade samarbetet
En mycket stor del av utvecklingssamarbetet med
Estland, Lettland, Litauen och Polen utgörs av
kunskapsöverföring och institutionsuppbyggnad som har
relevans för ansökarländernas anpassningsprocess till
EU. De omfattande insatserna på landreformområdet,
stödet till den finansiella sektorn, det nu växande
samarbetet på rättsområdet, tredjepelarsamarbetet inom
ramen för det säkerhetsfrämjande stödet samt
miljösamarbetet är exempel på stöd som är centrala för
fördjupningen av marknadsekonomin och demokratin,
samtidigt som de utgör viktiga bidrag till ländernas
anpassningsprocess till EU:s krav och regelverk. Under
budgetåret 1998 förväntas samarbetet i ännu högre
utsträckning komma att inriktas på stöd till de områden
som för dessa länder i EU-kommissionens utlåtanden
identifierats som särskilt angelägna.
Härtill finns ett särskilt stödprogram uppgående till 4
miljoner kronor för innevarande budgetår som består av
utbildnings- och informationsinsatser i form av
seminarier, studiebesök och personutbyten riktade till
såväl politiker som centralt placerade tjänstemän i
ansökarländernas förvaltningar. Detta program hanteras
av Utrikesdepartementet och vänder sig till de tio
ansökarländerna i Central- och Östeuropa. Under
innevarande år har olika insatser genomförts med
samtliga dessa länder. För budgetåret 1998 förväntas
eftrfrågan vara fortsatt hög på stöd inför
medlemskapsförhandlingarna. Ytterligare medel
kommer därför att avsättas för detta ändamål.
Europeiska unionens samarbete med
Central- och Östeuropa
Utöver de anslagsposter som redovisas under
utgiftsområde 7 avsätts, liksom under år 1997, särskilda
medel för att täcka den svenska andelen av Europeiska
unionens anslag för samarbete med Central- och
Östeuropa. Detta belopp, som tagits upp under annat
utgiftsområde, uppgår till 335 miljoner kronor.
EU:s stöd kanaliseras främst genom PHARE-
programmet för de centraleuropeiska och baltiska
länderna (1997: 1 206 miljoner ecu) respektive TACIS-
programmet för länderna inom Oberoende Staters
Samvälde och Mongoliet (1997: 540 miljoner ecu).
Dessa program har i stigande grad utvecklats till
redskap för att förverkliga de politiska och ekonomiska
integrationssträvandena. För bistånd till länderna inom
f.d. Jugoslavien (utom Slovenien) finns härutöver
särskilda medel avsatta (1997: 254 miljoner ecu).
Nya riktlinjer för PHARE-programmet med ökad
tonvikt på de associerade staternas
medlemskapsförberedelser har utarbetats. Bortsett från
de länder som saknar Europa-avtal, för vilka
hittillsvarande rutiner kommer att tillämpas, kommer de
nationella programmen under år 1998 att ersättas av
partnerskapsavtal för anslutning (s.k. accession partners
hips), där större utrymme förutses för
institutionsuppbyggnad och investeringsstöd med
anknytning till det framtida EU-inträdet. Den nya
modellen kommer också att främja närmare samverkan
mellan EU:s medlemsstater och kandidatländerna, bl.a.
i form av etablerandet av ett mera långsiktigt samarbete
mellan myndigheter och institutioner. Dels för att öka
effektiviteten, dels för att komma till rätta med de
besvärande eftersläpningarna i genomförandet av
insatserna, kommer projekt av större omfattning att
prioriteras. De underprogram (bl.a. för
demokratifrämjande, regional näringslivsutveckling och
samarbete inom den sociala sektorn) som riktar sig till
enskilda organisationer samt regionala och lokala organ
och som till sin natur är småskaliga skall dock finnas
kvar.
Vad gäller TACIS-länderna anknyter
samarbetsinsatserna till de partnerskaps- och
samarbetsavtal som ingåtts eller håller på att ingås med
dessa länder, liksom till de handlingsprogram som
Europeiska unionen upprättat för vissa av dem
(Ryssland och Ukraina). Huvuddelen av projekten inom
TACIS-programmet koncentreras nu till ett begränsat
antal sektorer, främst ekonomisk utveckling,
förvaltningsbistånd och förbättrad kärnsäkerhet.
Samtidigt har, genom den fr.o.m. 1996 gällande nya
förordningen för programmet, utrymme skapats för
regionala och lokala samarbetsprojekt tillsammans med
såväl EU:s medlemsstater som PHARE-länderna. Det
första s.k. cross border-programmet inom TACIS ram
har redan beslutats. Det inkluderar bl.a. förbättringar då
det gäller gränsövergångarna mellan Ryssland,
Vitryssland, Ukraina och deras västliga grannstater.
EU har markerat ett ökat intresse för såväl
Östersjöregionen som Barentsområdet. Genomförandet
av den första omgången av den till regionala och lokala
aktörer riktade s.k. småprojektfaciliteten inom 1996 års
PHARE-program för gränsöverskridande samarbete i
Östersjöregionen betecknades som en framgång. Detta
har lett till en betydande förstärkning av anslaget under
budgetåret 1997. I Barentsområdet finns redan
kopplingar mellan EU:s gränsregionala program
(Interreg) och Ryssland. Olika möjligheter diskuteras att
knyta samman Interreg och PHARE:s cross border-
program för Östersjöregionen, liksom att samordna
insatser inom PHARE- och TACIS-programmen i
området. Sverige stödjer dessa samordningssträvanden
och är berett att, vid behov, ta initiativ för att underlätta
dem.
Genom aktivt deltagande i styrkommittéerna för
PHARE och TACIS kommer Sverige, såsom hittills,
också att bidra till att programmen effektiviseras och
innefattar insatser inom sektorer som enligt svensk
uppfattning förtjänar särskild uppmärksamhet. Exempel
är småföretagsamheten, miljön och den sociala sektorn.
Flera svenskar har nu erhållit tjänster i kommissionen,
vilket ger ökade möjligheter att medverka i utarbetandet
av programmen. Vidare har en del av sekretariatet för
ett av de interna regionala programmen, Interreg II C,
med särskilda medel för samarbete rörande fysisk
planering i Östersjöområdet, förlagts till Sverige
(Karlskrona). Det svenska deltagandet i genomförandet
av EU-projekt i Central- och Östeuropa är däremot
alltjämt begränsat. Att bidra till informationen om
programmen och öka intresset hos svenska företag,
institutioner och organisationer förblir en angelägen
uppgift.
Europeiska investeringsbanken (EIB) bedriver
huvudsakligen verksamhet inom Europeiska unionen,
men utlåning sker även till PHARE-länderna, framför
allt för infrastrukturprojekt. Under innevarande
treårsperiod uppgår EIB:s utlåning till dessa stater till
3,5 miljarder ecu, ca 32 miljarder kronor. Genom
samverkan med PHARE kan gåvomedel ställas till
förfogande för förstudier och tekniskt samarbete.
Banken har nyligen beslutat inrätta en särskild facilitet
för de associerade länderna i anslutning till
medlemskapsförberedelserna. Belopp och villkor är
ännu inte fastställda.
Regionalt samarbete
Östersjöstaternas råd
Östersjöstaternas råd (Council of the Baltic Sea States)
är en mellanstatlig organisation på utrikesministernivå,
som bildades år 1992 för att främja och fördjupa
samarbetet i Östersjöregionen. Förutom Östersjöns alla
strandstater ingår Norge, Island och Europeiska
kommissionen i rådet.
Rådet sammanträder en gång årligen. Däremellan
möts dess ämbetsmannakommitté och tre arbetsgrupper
för frågor avseende demokratisering, ekonomiskt
samarbete respektive kärn- och strålsäkerhet
regelbundet. "EuroFaculty" är rådets institution för
administration av högre ekonomisk, statsvetenskaplig
och juridisk utbildning vid universiteten i de tre baltiska
länderna samt, på försök från år 1997, i Kaliningrad.
Sveriges bidrag till "EuroFaculty" utgörs av ett tioårigt
avtal med Handelshögskolan i Riga.
Östersjöstaternas råd har sin egen MR-kommissarie
med säte i Köpenhamn, som bevakar att respekten för
mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner
efterföljs i samtliga elva medlemsländer.
Under 1996/97 har Lettland innehaft
ordförandeskapet i Östersjöstaternas råd.
Huvuduppgiften för innevarande år har varit att söka
följa upp och genomföra de tre handlingsprogram som
rådet antog vid sin femte ministerssion (Kalmar 1996)
och som syftar till att öka samarbetet i frågor avseende
demokrati inklusive medborgerlig säkerhet och
utbildning m.m., ekonomiskt samarbete över ett brett
fält samt miljön i Östersjöregionen. Arbetet, som också
är en viktig del i förmedlemskapsstrategierna för
Estland, Lettland, Litauen och Polen, bedrivs till stor
del i de tre arbetsgrupperna och miljöorganet
HELCOM under överinseende av rådets
ämbetsmannakommitté.
Då nya krav därmed ställs på rådets samordnande
och vägledande roll beslöts vid ministersessionen i Riga
i juli 1997 att förslag skall utarbetas om att inrätta ett
permanent sekretariat för Östersjörådet. Sverige har
erbjudit sig att vara värd för sekretariatet. En
sekretariatsliknande och informationsutvecklande
verksamhet har 1996/97 bedrivits i
"Statsrådsberedningens Östersjögrupp", med hänvisning
till den svenske statsministerns mandat från
regeringschefsmötet i Visby i maj 1996, att "tills vidare
tillförsäkra koordineringen av samarbetet i
Östersjöregionen".
Visby-mötet beslutade även att upprätta en
aktionsgrupp mot den organiserade brottsligheten i
Östersjöregionen. Gruppens arbete har drivits aktivt
under svenskt ordförandeskap. Aktionsgruppen skall
rapportera till nästa regeringschefsmöte i
Östersjöregionen.
På svenskt förslag beslutade rådets sjätte
ministersession i Riga den 3 juli 1997, att problemen i
regionen beträffande dels kommersiellt utnyttjande av
barn, dels förekomsten av miljögiftet PCB skulle
närmare studeras.
Vid ministersessionen övergick ordförandeskapet i
Östersjöstaternas Råd till Danmark.
Barentssamarbetet
Vid ett utrikesministermöte i november 1996 övertog
Sverige ordförandeskapet i Barents Euro-Arktiska råd.
Rådet bildades som ett resultat av den s.k. Kirkenes-
deklarationen av den 11 januari 1993 där de deltagande
länderna förbinder sig att samarbeta i vad som idag kan
definieras som den nordliga gränsregionen mellan
Norge, EU och Ryssland inom områdena miljö,
ekonomi, teknik och vetenskap, regional infrastruktur,
ursprungsbefolkningar, kultur, turism samt folkliga
kontakter. Bakom deklarationen står de fem nordiska
länderna, Ryska Federationen, Europeiska
kommissionen samt 9 s.k. observatörsländer (Canada,
Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Polen,
Storbritannien, Tyskland samt USA). Parallellt med
Kirkenes-deklarationen undertecknade företrädarna för
ett antal län i regionen ett särskilt samarbetsprotokoll,
varigenom Barents Regionråd upprättades. I det
regionala samarbetet ingår idag styresmännen från
Finnmarks, Nordlands och Troms fylkeskommuner i
Norge, landshövdingarna i svenska Norrbotten och
finska Lappland samt guvernörerna från Murmansk och
Archangelsks oblaster, republiken Karelen och okrugen
Nenets. Sedan 1996 ingår landshövdingarna från
svenska Västerbotten och finska Uleåborgs län som
observatörer i det regionala samarbetet. Sverige har
välkomnat denna utvidgning och verkar aktivt för att
observatörslänen upptas fullt ut i det regionala
samarbetet.
Vid övertagandet av Barentsrådets ordförandeskap
angavs från svensk sida en programförklaring i vilken
framgår att Sverige under året vill bidra till att stärka
banden mellan Barentsregionen och EU, förbättra
villkoren för handel och investeringar, öka insatserna på
kärnsäkerhetens område, bevaka utvecklingen inom
miljöområdet, utveckla samarbete kring kultur samt de
mellanfolkliga kontakterna. Inför nästa ministermöte,
som planeras äga rum i Luleå i januari 1998, samordnas
det mellanstatliga samarbetet av en särskild
ämbetsmannakommitté, Committee of Senior Officials.
Kommittén har bl.a. hållit ett gemensamt möte med de
regionala företrädarna samt i Bryssel med företrädare
för Europeiska kommissionens olika generaldirektorat.
Kommittén har även diskuterat erfarenheterna och
arbetsformerna av Barentssamarbetet under den gångna
femårsperioden i syfte att förelägga ministerrådet
förslag till arbetets framtida inriktning. För det
mellanstatliga Barentssamarbetet finns även
arbetsgrupper upprättade för ekonomi, miljö samt för
Nordostpassagen. Sverige har under år 1997 även
innehaft ordförandeskapet för arbetsgruppen för
ekonomisk utveckling. Arbetsgruppens arbete är under
året inriktat på att redovisa handelshinder inom regionen
samt föreslå ett åtgärdsprogram för att därigenom
främja handeln inom regionen. Finansiering av vissa
infrastrukturprojekt i Ryssland är ett annat aktuellt
projekt för arbetsgruppen. Under år 1997 arbetar
dessutom en särskild expertgrupp med att ta fram ett
förslag till handlingsplan på energiområdet för
Barentsregionen.
I detta sammanhang bör även framhållas regionrådets
arbete som på ett avgörande sätt bidrar till att bredda
och fördjupa de kontakter inom kultur, miljö och annat
mellanfolkligt samarbete som utvecklats, inte minst med
de ryska delarna av regionen. Under åren 1995–96
svarade länsstyrelsen i Norrbotten för samordningen
och utvecklingen av detta regionala arbete genom länets
ordförandeskap för Regionrådet. Under åren 1997–98
är finska Lapplands län ordförande. Regionrådet har
bl.a. formulerat ett s.k. Barentsprogram, som tjänar
som planeringsram för önskvärda insatser i regionen.
Eftersom samarbetsprojekt i regionen i huvudsak
finansieras i respektive land, har Barentsprogrammet
ännu inte fått det genomslag av samfinanisering som
eftersträvas av de regionala företrädarna. Genom
Sveriges och Finlands medlemskap i EU kan
finansiering av projekt ske via EU:s stödordningar
såsom TACIS och olika Interreg-program.
I Sverige har projekt i den ryska delen av
Barentsregionen huvudsakligen finansierats med medel
anvisade genom Sida och Svenska Institutet under
utgiftsområde 7. Under år 1997 har särskilt insatser i
nordvästra delen i Ryssland prioriterats. Regeringen har
bland annat beslutat om särskilda insatser på
kärnsäkerhetens område genom SSI om 10 miljoner
kronor.
Sverige kommer även i fortsättningen, genom
medlemskapet i EU och i andra nordiska och
internationella organisationer, att tillvarata
möjligheterna att påverka inriktningen och omfattningen
av insatser till förmån för nordvästra Ryssland samt
även i övrigt bidra till en fortsatt utveckling av det
regionala samarbetet i Barentsregionen.
Under budgetåret 1995/96 har regeringen anvisat
1 500 000 kronor för Barentssekretariatets
administrativa kostnader. I beloppet ingår kostnader för
arbetsgruppsmöten, länsstyrelsesamarbete och kostnader
för projektidentifikation. Härutöver har Sida beviljat
projektmedel.
Multilateralt samarbete
Multilaterala organ spelar en viktig roll i
omvandlingsprocessen i Central- och Östeuropa. I
huvudsak finansieras denna verksamhet av
organisationernas ordinarie resurser. Regeringen finner
det angeläget att därutöver kanalisera bilaterala medel
via multilaterala organ eller i samfinansiering med till
exempel Världsbanken eller EBRD. Detta sker bland
annat genom att bilaterala medel ställs till förfogande i
tekniska konsultfonder. Sverige kan därigenom få större
utväxling för de bilaterala resurser som regeringen
avsatt för Central- och Östeuropa. Sverige medverkar
aktivt i utformningen av de finansiella institutionernas
program i syfte att påverka deras verksamhet utifrån
egna prioriteringar och erfarenheter.
Internationella valutafonden (IMF) har i Central-och
Östeuropa spelat en samordnande roll avseende stödet
till ekonomiska reformer i syfte att nå makroekonomisk
stabilitet och uthållig ekonomisk tillväxt i regionen.
IMF:s lån till flertalet länder i regionen kompletterades i
det inledande skedet med bilaterala lån från OECD-
länderna, den s.k. G 24-gruppen. De svenska
åtagandena inom ramen för G 24 uppgår till ca 160
miljoner dollar. Sverige deltar numera i EU:s
gemensamma utlåning, vilken garanteras mot EU:s
budget. Eventuella bilaterala insatser kan dock komma
att övervägas i länder som från svensk sida anses
prioriterade om gemensamt EU-stöd inte kommer till
stånd. Ett visst utrymme för sådana insatser har
medtagits under det för budgetåret 1998 upptagna
anslaget 7 B 2 Avsättning för förlustrisker vad avser
garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier
samt under 7 B 1.3 Till regeringens disposition i de fall
betalningsbalansstödet skall utgå i gåvoform.
Världsbankens verksamhet är inriktad på stöd till
ländernas strukturella reformer, som privatisering,
modernisering av infrastruktur, förbättring av det
sociala skyddsnätet och insatser för att förbättra miljön.
Beslut om en påfyllnad med 16 miljoner kronor av den
svenska konsultfonden för Central- och Östeuropa till
Världsbanken har fattats under året och det svenska
bidraget uppgår därmed totalt till 70 miljoner kronor.
Därutöver har Sverige tidigare bidragit med 3 miljoner
kronor till Världsbankens fond för stöd till sociala
sektorer i Baltikum samt 5 miljoner kronor till IFC:s
fond för utveckling av den privata sektorn. Svensk
samfinansiering med Världsbanken förekommer bl.a. i
olika energi- och miljöprojekt, i sociala sektorn samt
stöd till den finansiella sektorn i Baltikum.
Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken,
EBRD, stödjer övergången till marknadsekonomi och
demokrati i samtliga länder i Central- och Östeuropa
samt OSS. Bankens verksamhet är inriktad på stöd till
omstrukturering och privatisering av företag, utveckling
av den finansiella sektorn samt investeringar på energi-
och transportområdena. Förutom ägarinsatsen i banken,
har Sverige bidragit med totalt 55 miljoner kronor till
en konsultfond för tekniskt samarbete för utnyttjande av
svenska experttjänster i projekt som genomförs av
EBRD. Ett viktigt samarbete mellan Sverige och EBRD
utgörs av samfinansieringen av en riskkapitalfond för
nordvästra Ryssland. Sverige, Norge och Finland bidrar
med totalt 20 miljoner US-dollar (ca 50 miljoner kronor
per land) i tekniskt stöd medan EBRD skjuter till 30
miljoner US-dollar för riskkapitalinvesteringar i ryska
medelstora företag. Fonden har under det senaste året
gjort tre investeringar: ett sågverk och ett växthus i
Archangelsk, samt ett hotell i Murmansk. Sverige har
också bidragit med 9 miljoner ecu till en av EBRD
upprättad kärnsäkerhetsfond.
OECD har sedan 1990 ett särskilt sekretariat för stöd
till den ekonomiska och politiska reformprocessen i
Central- och Östeuropa, Centre for Cooperation with
European Economies in Transition, (CCET) som är
inriktat på stöd i form av politisk-ekonomisk
rådgivning. Ett särskilt program för reformering av
statsförvaltningarna, SIGMA, finansieras till största
delen av medel från EU/PHARE, men även genom
bilaterala bidrag. Sverige gav under budgetåret 1996 ett
bidrag till SIGMA på en miljon kronor och överväger
ytterligare bidrag till CCET:s planerade program till
Baltikum. Totalt uppgår Sveriges frivilliga bidrag till
SIGMA och CCET till drygt 7 miljoner kronor.
UNDP:s (United Nations Development Program)
verksamhet i regionen syftar bland annat till att stärka
demokratiska traditioner och demokratiska värderingar.
Förutom Sveriges generella bidrag till UNDP har extra
medel avsatts för särskilda projekt och program i
Central- och Östeuropa. Under budgetåret 1995/96 gav
Sverige ett frivilligt bidrag om en miljon US dollar till
UNDP:s (DPG-program, (Democracy, Participation
and Governance) i Centralasien och Kaukasus.
Även Europarådet är aktivt i Central- och Östeuropa,
inom områden som bland annat berör mänskliga
rättigheter, lagstiftning, författning och
institutionsuppbyggnad av domstols-, åklagar- och
polisväsende. Under år 1997 har Europarådet erhållit en
miljon kronor i frivilligt bidrag från Sverige.
Regeringen ser positivt på det arbete Europarådet
bedriver med småskaliga medel för att stärka
demokratins kultur i Central- och Östeuropa och
förutser fortsatt stöd nästkommande budgetår.
7 B 1. Samarbete med Central- och Östeuropa
UTGIFTSUTVECKLINGEN PÅ ANSLAG B 1. SAMARBETE
MED CENTRAL- OCH ÖSTEUROPA
1995/96
Utgift
1 219
060
Anslag
s-
sparan
de
920 535
Därav
1996
Utgift
722 910
1997
Anslag
795 800
Utgifts
-
progno
s
920 000
1998
Förslag
789 800
1999
Beräkna
t
785 000
2000
Beräkna
t
785 000
Beloppen anges i tusental kronor.
ANSLAGSÖVERSIKT
TUSENTAL KRONOR
1997
FÖRSLAG
1998
B 1
Samarbete med Central-
och Östeuropa
B
1.1
Samarbete med Central-
och Östeuropa genom
Sida
500 000
513 000
B
1.2
Samarbete med Central-
och Östeuropa genom
Svenska Institutet
54 000
54 000
B
1.3
Bidrag till Östekonomiska
institutet (tidigare uo 5)
0
4 600
B
1.4
Övriga bidrag till
samarbetet med Central-
och Östeuropa
1. Säkerhetsfrämjande
insatser
73 000
85 000
2. Multilateralt stöd
90 000
55 000
3. Till regeringens
disposition
78 800
78 200
Summa anslag B 1
795 800
789 800
B 2.
Avsättning för
förlustrisker vad avser
garantier för finansiellt
stöd och
exportkreditgarantier
15 000
21 000
Summa anslag B
810 800
810 800
Bidrag till EU:s budget
335 000
335 000
Totalt
1 145
800
1 145
800
Av anslaget beräknas 513 miljoner kronor anvisas till
Sida, 54 miljoner kronor till Svenska Institutet, 4,6
miljoner kronor till Östekonomiska Institutet, 85
miljoner kronor till Säkerhetsfrämjande insatser, 55
miljoner kronor till Multilateralt stöd och 78,2 miljoner
kronor till Till regeringens disposition. Härtill kommer
335 miljoner kronor som täcker Sveriges andel av EU:s
östsamarbete.
Budgetåret 1998 är det sista året i det treåriga
programmet för Central- och Östeuropa. I 1997 års
ekonomiska vårproposition anges att regeringen
kommer under år 1998 lämna förslag på omfattningen
och inriktningen av samarbetet efter år 1998.
Regeringen bedömer att samarbetet med Central- och
Östeuropa kommer att fortsätta och har beräknat medel
motsvarande en nominellt oförändrad nivå även efter
1998. Regeringen har därför preliminärt beräknat 810
miljoner kronor vardera för åren 1999 och 2000. Innan
medel anvisas för samarbetet med Central- och
Östeuropa skall dock en oberoende utvärdering av
verksamheten genomföras. Denna kommer att
presenteras i november 1997.
Genom utvärderingen kommer mål och resultat att
undersökas. En enklare kostnadsredovisning är
önskvärd för att lättare avläsa mål och medel. Det kan
redan nu konstateras att Sida-Öst genomför fortlöpande
utvärderingar av sina insatser.
På anslagen uppstår reservationer med hänsyn till att
många insatser är fleråriga och hittills har finansierats
inom det treåriga programmet.
Samarbete med Central- och
Östeuropa genom Sida
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
är central förvaltningsmyndighet för Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete med utvecklingsländer och för
stödet till länder i Central- och Östeuropa. Inom Sida
handläggs samarbetsinsatserna i Central- och Östeuropa
på en särskild östavdelning (Sida-Öst).
Sida har under budgetåret 1995/96 utarbetat förslag
till landstrategier för Estland, Lettland, Litauen, Polen
och Ryssland samt miljö- och demokratistrategier enligt
i regleringsbrev angiven tidplan.
På uppdrag av regeringen har Sida inlämnat ett
förslag om utnyttjande av krediter i östsamarbetet, samt
ett förslag om inriktning och former för
energisamarbetet. Regeringen kommer att svara Sida
under våren 1998.
Stöd i form av tekniskt samarbete och
kapacitetsutveckling har inriktats på systemförändringar
inom olika samhällsområden av strategisk betydelse för
omvandlingsprocessen. Stöd har givits till framväxten
av ett väl fungerande näringsliv utifrån de lokala
företagens behov genom utbildning och
kunskapsöverföring för att främja handel och
företagsinvesteringar. Inom miljöområdet har stöd
lämnats till projektförberedelser och investeringar inom
ramen för åtgärdsprogrammet för Östersjön.
Regeringen anser att Sida-Öst är en effektiv och
ändamålsenlig myndighet att handha en stor del av
samarbetet med Central- och Östeuropa.
De övergripande målen för samarbetet med Central-
och Östeuropa framgår av de inledande texterna.
Insatser som främjar Baltikums och Polens EU-
medlemskap skall generellt ges företräde. Regeringen
vill också särskilt framhålla betydelsen av en
fördjupning av demokratisamarbetet och samarbetet
inom de sociala sektorerna. Inom näringslivsområdet är
det fortsatt angeläget att utveckla ekonomiska regelverk
och fungerande institutioner. Miljöinsatser skall fortsatt
vara ett prioriterat område.
Sida skall i sin verksamhet fortsatt ge prioritet åt
Sveriges närområde dvs. Estland, Lettland, Litauen,
Polen och nordvästra Ryssland. Det är angeläget att
samarbetet med Ukraina fortsätter att öka i omfattning.
För samtliga dessa länder skall samarbetets inriktning
baseras på de landstrategier som regeringen beslutat
om. Detta utesluter inte att Sida kan göra särskilt
motiverade, enstaka insatser också i länder utanför ovan
nämnda krets. Konsultfonderna via EBRD, IBRD och
IFC liksom de internationella kurserna, vilka riktar sig
till en bredare krets länder, är särskilt lämpliga
instrument för insatser i länder utanför den prioriterade
kretsen.
Med anledning av Östersjöstaternas
regeringschefskonferens i Visby under 1996 har en
miljard kronor avsatts utöver det reguljära samarbetet
för att stärka samarbetet och utvecklingen i
Östersjöregionen. Dessa medel skall komplettera och
förstärka det normala östsamarbetet. Sida har även
givits ett särskilt uppdrag att bereda ett antal större
energi- och avloppsprojekt som delfinansieras av den
extra miljarden.
Kunskapsöverföring och ekonomiskt samarbete
Det är regeringens åsikt att samarbete som syftar till att
fördjupa demokratin bör ägnas stor uppmärksamhet i
Sidas program. Institutionella insatser för att utveckla
ett effektivt näringsliv har fortfarande stor betydelse.
Insatsernas karaktär förutses dock komma att ändras i
takt med utvecklingen och i överenstämmelse med de
åtaganden som flera av samarbetsländerna gjort i
förmedlemskapsavtalen med EU. Sida skall genom
olika insatser underlätta integrationsprocessen med EU i
första hand för länderna inom närområdet. Stöd till
insatser med huvudsaklig finansiering ur PHARE- och
TACIS-programmen kan också finansieras från denna
post. Regeringen beräknar anslå 285 miljoner kronor till
denna delpost, en ökning med 10 miljoner kronor. I
anslagsposten ingår även medel för administrativa
kostnader hos Sida.
Miljö
Regeringen anser att miljöinsatser skall givas fortsatt
hög prioritet inom samarbetet. Det gäller det
institutionella samarbetet, förvaltningsstödet och insatser
på lagstiftningens område, som fått ökad betydelse,
bl.a. genom att nationella miljöstrategier antagits i flera
av samarbetsländerna men främst genom den EU-
anpassning som startat inom associationsländerna. Det
är därför också viktigt att det investeringsstöd som
utvecklats de senaste åren med huvudinriktning mot
Åtgärdsprogrammet för Östersjön fortsätter.
Åtgärdsprogrammet genomgår för närvarande en
översyn med syfte att aktualisera och stärka
programmet. Den reviderade versionen kommer att
antas vid en miljöministerkonferens inom HELCOM
våren 1998. Regeringen avser att anslå 168 miljoner
kronor till denna delpost. De anslagna medlen får
användas till investeringar. I anslagsposten ingår även
Statens Naturvårdsverks förvaltningsstöd till regionen.
Insatser inom kärnsäkerhetsområdet skall samordnas
med Sidas program för energisamarbete.
Förutsättningen för att kunna stänga osäkra reaktorer
bygger bl.a. på att ekonomiskt bärkraftiga alternativ kan
tas fram och att nödvändiga energieffektiviserings- och
sparprogram tas fram.
Det är viktigt att Sida samordnar sitt arbete med
internationella organ som EBRD, IBRD,
PHARE/TACIS, de nordiska
miljöfinansieringsinstitutionerna NEFCO och NIB samt
andra bilaterala program. Det svenska stödet för
kärnsäkerhet och strålskydd skall fortsatt kanaliseras
genom Sida till Statens kärnkraftsinspektion (SKI)
respektive Statens strålskyddsinstitut (SSI). Regeringen
avser anslå 55 miljoner kronor till denna delpost.
Samarbete genom enskilda organisationer
Inom denna delpost finansieras samarbetet med enskilda
organisationer dels genom ramavtal dels genom
projektavtal. Regeringen beräknar anslå 60 miljoner
kronor till denna delpost en ökning med 3 miljoner
kronor.
Samarbete med Central- och
Östeuropa genom Svenska institutet
Svenska institutet (SI) har till uppgift att främja Sveriges
internationella kontakter genom utbyte inom utbildning
och forskning samt genom kultur- och
erfarenhetsutbyte. Beträffande samarbetet med Central-
och Östeuropa bör projekten utformas så att de påverkar
den pågående omvandlings- och demokratiprocessen i
samarbetslandet. Önskemålen om stöd till undervisning
i svenska har ökat betydligt i Ryssland, Ukraina och
Vitryssland. Regeringen finner det angeläget att möta
det omfattande intresse som finns för det svenska
språket i närområdet och denna verksamhets betydelse
som demokrati- och kulturbärare. Dessutom är det
angeläget att fortsätta stödet till integreringsfrämjande
åtgärder i regionen bl.a. genom språkundervisning i
estniska och lettiska för respektive lands rysktalande
befolkning.
Genom reformprocessen finns nu en grund för att
bygga en långsiktig fredlig gemenskap. Kultur och
öppna debatter är betydelsefulla redskap i strävan att
undanröja fördomar, öka utbytet av kunskaper och
mänskliga erfarenheter. Utrikesdepartementet och
Kulturdepartementet avser att i samarbete med Svenska
institutet under hösten 1997 initiera ett internationellt
samarbete som skall ge upphov till ett förstärkt
kultursamarbet med länderna i Central- och Östeuropa.
Svenska institutet har dessutom nyligen fått regeringens
uppdrag att administrera två stora stipendieprogram som
löper över tre år på totalt 220 miljoner kronor varav
120 miljoner kronor avser det s.k. Visbyprogrammet
och finansieras ur den s.k. Östersjömiljarden.
Projektet Partnerskap för Kultur har inletts på
initiativ av Utrikesdepartementet och
Kulturdepartementet i samarbete med Svenska institutet.
Detta internationella samarbete avses bidra till förstärkt
kultursamarbete med länderna i Central- och Östeuropa.
Under år 1998 – som är Stockholms kulturhuvudstadsår
– inleds insatsen med en kulturkonferens i Stockholm
för i första hand unga intellektuella i Östersjöregionen.
Konferensen arrangeras i samarbete med
kulturinstitutioner och kulturarbetare i Sverige och i de
berörda länderna och avses bidra till långsiktiga effekter
i form av stöd till nätverksbyggande och utökade
kontakter. Projektet som kommer att pågå under minst
två år finansieras inom befintliga ramar.
Medel till Svenska institutet beräknas uppgå till 54
miljoner kronor för budgetåret 1998.
Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska
Institutet
Östekonomiska institutet (ÖEI) bildades 1989 och har
som uppgift att främja kunskapen i Sverige om den
ekonomiska utvecklingen i Central- och Östeuropa samt
OSS-området. Institutet riktar sig till både stat och
näringsliv och förmedlar forskningsrön bland annat
genom seminarier och rapporter. Institutet är också
aktivt i en rad internationella forskningsprojekt och
samarbetar med andra institut i Central- och Östeuropa.
Under året har institutet anställt ytterligare forskare för
att stärka kunskapsbasen.
Genom ett avtal, senast reviderat 1994, åtar sig
staten att lämna årliga bidrag till institutet. Under
budgetåret 1997 erhöll institutet en medelsökning
motsvarande 2 miljoner kronor för att kunna möta
ökade kvalitetskrav, vilket innebar ett totalt bidrag från
staten om 4,6 miljoner kronor. Motsvarande
bidragsökning erhölls också från andra finansiärer.
För budgetåret 1998 föreslås statens bidrag uppgå till
4,6 miljoner kronor.
Övriga bidrag till samarbetet med
Central- och Östeuropa
Säkerhetsfrämjande insatser
Målet för det säkerhetsfrämjande stödet till Central- och
Östeuropa är att främja en gemensam säkerhet i
regionen. Prioriterade länder är Estland, Lettland,
Litauen, Polen och de nordvästra delarna av Ryssland
inklusive Kaliningrad. Insatser kan också göras i andra
delar av Central- och Östeuropa. Regionala projekt över
gränserna eftersträvas.
Insatserna avser stöd till stärkande av demokratins
och rättsstatens institutioner, bekämpande av icke-
militära säkerhetshot som t.ex. organiserad brottslighet
och flyktingsmuggling, olaga hantering med vapen och
kärnämnen. Inom försvarsområdet prioriteras
utbildnings- och rådgivningsinsatser liksom fortsatt stöd
till den baltiska bataljonen (BALTBAT). Stöd kommer
också att utgå till BALTBAT:s motsvarighet på den
marina sidan BALTRON.
För säkerhetsfrämjande insatser beräknas 85 miljoner
kronor anslås för budgetåret 1998, en ökning med 12
miljoner kronor.
Multilateralt stöd
Regeringen finner det angeläget att stödja det samarbete
som bedrivs inom ramen för internationella
organisationer i Central- och Östeuropa och har för
avsikt att aktivt delta i utformningen av dei
internationella samarbetet. Det är angeläget att
samfinansiering mellan bilaterala och multilaterala
program och projekt tas till vara. Organisationerna skall
huvudsakligen finansiera sin verksamhet genom
ordinarie resurser, men regeringen avser fortsätta stödja
insatser som är av särskild betydelse för
reformprocessen och som kan tänkas vara
underrepresenterade i det internationella samarbetet,
t.ex. avseende demokratistöd, samarbete inom den
sociala sektorn och insatser som främjar samarbetet
mellan reformländerna, genom frivilliga extrabudgetära
bidrag. Härutöver, kan inom ramen för internationellt
samordnade aktioner, begränsade insatser i form av
betalningsbalansstöd på gåvobasis till de fattigaste
länderna i regionen komma i fråga.
Regeringen beräknar anslå 55 miljoner kronor för
multilateralt stöd (inklusive bidrag till NEFCO) för
budgetåret 1998, en minskning med 35 miljoner kronor.
Till regeringens disposition
Med hänsyn till den snabba utvecklingen i länderna i
Central- och Östeuropa är det nödvändigt med en
anslagspost för medel till regeringens disposition.
Hittills under året har medel bland annat anslagits till
insatser för hantering av radioaktivt avfall i
Barentsregionen och medel till det
översvämningsdrabbade Polen. Ur denna anslagspost
finansieras även den särkilda EU-relaterade stödinsatsen
för associationsländerna i Central- och Östeuropa som
adminsitreras av Utrikesdepartementet.
Medel till regeringens disposition är avhängigt av
medel till annat anslag och övriga anslags- och
delposter. Ett starkt samband finns särskilt mellan
delposten multilateralt stöd och medel till regeringens
disposition.
Regeringen avser att täcka utgifter för
administsrativa kostnader i utrikesförvaltningen för
insatsser i Central- och Östeuropa från denna
anslagspost. I denna delpost ingår också medel till
handelshögskolan i Riga.
Regeringen beräknar att 78,2 miljoner kronor bör
avsättas till regeringens disposition.
8 B 2. Avsättning för förlustrisker vad avser garantier
för finansiellt stöd och exportkreditgarantier
UTGIFTSUTVECKLINGEN PÅ ANSLAG B 2. AVSÄTTNING
FÖR FÖRLUSTRISKER VAD AVSER GARANTIER FÖR
FINANSIELLT STÖD OCH EXPORTKREDTGARANTIER
1995/96
Utgift
22 000
Anslag
s-
sparan
de
521 000
Därav
1996
Utgift
13 800
1997
Anslag
15 000
Utgifts
-
progno
s
15 000
1998
Förslag
21 000
1999
Beräkna
t
2000
Beräkna
t
Beloppen anges i tusental kronor.
Länderna i Central- och Östeuropa har behov av
finansiellt stöd för att påskynda reformprocessen. Detta
kan bland annat avse betalningsbalansstöd kopplat till
utlåning från internationella finansiella institutioner.
Finansiellt stöd lämnas även i form av
exportkreditgarantier till vissa länder i Central- och
Östeuropa.
Medlen avsätts för att täcka eventuella skadeförluster
vid exportkreditgarantigivning med 15 miljoner kronor
och för finansiellt stöd med 6 miljoner kronor.
Regeringen föreslår att regeringen bemyndigas att under
budgetåret 1998 ikläda staten betalningsansvar i form av
statsgarantier för finansiellt stöd till länder i Central-
och Östeuropa till ett belopp om högst 150 miljoner
kronor.
Finansiellt stöd
Sverige har under perioden 1991/92 till och med
1994/95 gjort utfästelser om betalningsbalansstöd
uppgående till totalt cirka 1 580 miljoner kronor.
Garantiavsättningar har gjorts med 10 % av detta
belopp, dvs. 158 miljoner kronor.
I och med Sveriges medlemskap i EU har det
bilaterala betalningsbalansstödet ersatts med deltagande i
EU:s gemensamma utlåning, varför omfattningen av
garantiavsättningarna minskat de senaste tre åren. I
budgetpropositionen för år 1997 föreslogs att 15
miljoner kronor skulle avsättas för ett beräknat
garantiåtagande om 150 miljoner kronor för finansiellt
stöd.
I tilläggsbudget för år 1997 (prop. 1996/97:150)
föreslog regeringen riksdagen att staten ikläder sig ett
betalningsansvar på ytterligare 322 miljoner kronor för
att uppfylla det statliga garantiåtagandet mot Nordiska
investeringsbanken med anledning av upprättandet av en
nordisk miljöinvesteringslåneordning (MIL) på 100
miljoner ecu. Sveriges andel uppgår till 322 miljoner
kronor med en garantiavsättning på ca 50 miljoner
kronor varav 6 miljoner kronor föreslås att avsättas
budgetåret 1998.
Såsom redovisats tidigare bör även framgent finnas
en beredskap för eventuellt bilateralt
betalningsbalansstöd för vissa länder i de fall
gemensamt EU-stöd inte kommer till stånd. Regeringen
föreslår att riksdagen godkänner ett statligt
garantiåtagande för betalningsbalansstöd om 150
miljoner kronor för år 1998. Avsättning för förlustrisker
avseende denna garanti bedöms ej nödvändig då något
ytterligare garantiåtagande för år 1997, förutom tidigare
nämnda garantiåtagande för MIL, ej kommer att tas i
anspråk.
Exportkreditgarantiramen
Riksdagen beslutade år 1993 att vid
Exportkreditnämnden (EKN) inrätta en särskild
exportkredit-garantiram om en miljard kronor för de
baltiska länderna och Ryssland. I samband med att
ramen våren 1995 utvidgades till två miljarder kronor,
vidgades landkretsen med Kazakstan, Ukraina och
Vitryssland för affärer som samfinansieras med
internationell finansinstitution. Syftet med denna
garantigivning är att genom engagemang från svenska
företag bidra till att utveckla näringslivet i de berörda
länderna.
De särskilda riktlinjer som fastställts för denna
garantigivning ändrades hösten 1996 mot bakgrund av
det förbättrade riskläget och de erfarenheter som
inhämtats sedan ramen tillkom.
EKN har i skrivelse den 14 april och 28 juli 1997
inkommit med underlag för en bedömning av
verksamheten inom den särskilda ramen.
EKN framhåller däri att omfattande förändringar ägt
rum i flertalet av de länder som omfattas av ramen
sedan den inrättades. Riskbilden i främst de baltiska
länderna men också Ryssland har förbättrats, vilket lett
till att EKN numera kan lämna garanti på dessa länder
inom sin ordinarie verksamhet för såväl korta som
längre affärer, dock med vissa restriktioner. En rad
institutionella brister kvarstår dock, vilket försvårar
normal kredit- och garantigivning. EKN anser därför att
det finns ett fortsatt behov av den särskilda ramen.
Efterfrågan på garantier ökade under år 1996 relativt
långsamt. Engagemanget under ramen uppgick den 30
juni 1997 till ca 1 700 miljoner kronor, varav ca 40 %
(679 miljoner kronor) i förbindelser. Ca 60 % av
engagemanget avser Ryssland och 40 % de baltiska
länderna. Litauen står för den största volymen
förbindelser och Ryssland för det största
totalengagemanget (förbindelser och utfästelser). Takten
i utnyttjandet har i år ökat och Rysslands andel gått upp.
Projekt relaterade till transporter samt skogs- och
träförädling dominerar på Baltikum och är framträdande
också på Ryssland. De affärer som avser Ryssland är
normalt större än de som gäller de baltiska länderna.
En relativt stor andel av de garanterade affärerna, ca
20 %, har drabbats av problem. Detta har lett till att 73
miljoner kronor utbetalats i skadeersättning (varav 39
miljoner kronor anses som slutlig förlust). EKN söker
genom skadeförbyggande verksamhet minimera
skadorna.
EKN konstaterar att de 385 miljoner kronor som
hittills avsatts (varav 37 miljoner kronor utnyttjats),
liksom planerad avsättning för år 1998 med 15 miljoner
kronor bedöms räcka för förutsedda skadefall åren
1997-1999.
Regeringen anser att den särskilda
exportkreditgarantiramen är ett viktigt instrument för att
främja handel och investeringar mellan främst Sverige
och de tre baltiska länderna och Ryssland. Regeringen
delar EKN:s bedömning att det trots den förbättrade
riskläget finns ett behov av ramen.
När garantiramen utökades till 2 miljarder kronor
bedömdes att avsättningen för förlustrisker totalt borde
uppgå till 400 miljoner kronor. Som tidigare framgått
har 385 miljoner kronor av detta belopp hittills avsatts.
Den planerade avsättningen för budgetåret 1998 är 15
miljoner kronor. Regeringen föreslår att 15 miljoner
kronor avsätts under anslaget för att täcka eventuella
skadeersättningar.
Förkortningslista
Svenska
Engelska
ACP
AVS Länder i Afrika-, Västindien- och Stilla
Havsområdet inom Lomésamarbetet
African, Caribbean and Pacific Countries
AfDB
Afrikanska utvecklingsbanken
African Development Bank
AfDF
Afrikanska utvecklingsfonden
African Development Fund
AsDB
Asiatiska utvecklingsbanken
Asian Development Bank
AsDF
Asiatiska utvecklingsfonden
Asian Development Fund
BALTBAT
FN-bataljonen i Baltikum
BIP
Baltiska investeringsprogrammet
Baltic Investment Programme
CBC
Centre for Cooperation with European
Economies in Transition
CDB
Karibiska utvecklingsbanken
Caribbean Development Bank
DAC
OECD:s biståndskommitté
Development Assistance Committee
ECA
FN:s regionala kommission för Afrika
Economic Commission for Africa
EBRD
Europeiska utvecklingsbanken
European Bank for Reconstruction and
Development
ECHO
Europeiska byrån för humanitärt bistånd
European Community Humanitarian Office
ECOSOC
FN:s råd för ekonomiska och sociala frågor
Economic and Social Council of the United
Nations
EDF
Europeiska utvecklingsfonden
European Development Fund
EG
Europeiska gemenskaperna
The European Communities
EIB
Europeiska investeringsbanken
European Investment Bank
ESAF
IMF:s utvidgade strukturanpassingsfacilitet
Enhanced Structural Adjustment Facility
EU
Europeiska unionen
European Union
EUF
Europeiska utvecklingsfonden
European Development Fund
FAO
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation
Food and Agriculture Organization
HELCOM
Helsingforskommissionen
The Baltic Marine Environment Protection
Commission
HDR
UNDP:s årsrapport
Human Development Report
IBRD
Internationella banken för återuppbyggnad och
utveckling (Världsbanken)
International Bank for Reconstruction and
Development
ICRC
Internationella Rödakorskommittén
International Committee of the Red Cross
IDA
Internationella utvecklingsfonden
International Development Association
IDB
Interamerikanska utvecklingsbanken
Interamerican Development Bank
IFAD
Internationella jordbruksutvecklingsfonden
International Fund for Agricultural
Development
IFC
Internationella finansieringsbolaget
International Finance Corporation
IGADD
Inter-Governmental Group on Drought and
Development
IJO
Internationella juteorganisationen
International Organization of Jute
IMF
Internationella valutafonden
International Monetary Fund
ITTO
Internationella timmerorganisationen
International Timber Trade Organization
LO
Landsorganisationen
Swedish Trade Union Confederation
LRF
Lantbrukarnas riksförbund
Federation of Swedish Farmers
OECD
Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling
Organisation for Economic Co-operation and
Development
MR
Mänskliga rättigheter
Human Rights
NAI
Nordiska Afrikainstitutet
The Nordic Africa Institute
NATO
Atlantpaktsorganisationen
North Atlantic Treaty Organization
NDF
Nordiska utvecklingsfonden
Nordic Development Fund
NEFCO
Nordiska miljöfinansieringsbolaget
Nordic Environment Finance Corporation
NGO
Icke-statlig enskild organisation
Non-Governmental Organization
NSA
EBRD:s kärnsäkerhetsfond
Nuclear Safety Account
OSS
Oberoende staters samvälde
Commonwealth of Independent States
PHARE
EU:s program för samarbete med
Centraleuropa och de baltiska staterna
Poland and Hungary: Economic
Reconstruction Aid
PMU
Pingsmissionens u-landshjälp
PMU InterLife
RRV
Riksrevisionsverket
National Audit Bureau
SADC
Gemenskapen för utveckling i södra Afrika
Southern African Development
SCC/UG
Utan Gränser
Swedish Cooperative Centre
SFS
Svensk författningssamling
SHIA
Svenska handikapporganisationernas
internationella biståndsstiftelse
Swedish organization of the Handicapped
International Aid Foundation
Sida
Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete
Swedish International Development
Cooperation Agency
SIU
Stiftelsen för internationellt ungdomsutbyte
SKI
Statens kärnkraftsinspektion
Swedish Nuclear-Power Inspectorate
SPA
Världsbankens särskilda program för Afrika
Program of Assistance for Africa
SI
Svenska institutet
Swedish Institute
SSI
Statens strålskyddsinstitut
National Radiation Protection Institute
SVS
Svensk volontärsamverkan
TACIS
EU:s program för samarbete med OSS
Technical Assistance to the Commonwealth of
Independent States
TCO
Tjänstemmännens centralorganisation
Confederation of Professional Employees
UBV
Utbildning för biståndsverksamhet
UNAIDS
FN:s aidsprogram
UN Aids Programme
UNCDF
FN:s kapitalutvecklingsfond
UN Capital Development Fund
UNCED
FN:s konferens om miljö och utveckling
UN Conference on Environment and
Development
UNCTAD
FN:s konferens för handel och utvecklings
UN Conference on Trade and Development
UNDCP
FN:s narkotikaprogram
UN Drug Control Programme
UNDP
FN:s utvecklingsprogram
UN Development Programme
UNEP
FN:s miljöprogram
UN Environment Programme
UNESCO
FN:s organisation för utbildning, forskning
och kultur
UN Educational, Scientific and Cultural
Organization
UNFPA
FN:s befolkningsfond
UN Fund for Population Activities
UNHCR
FN:s flyktingkommissarie
UN High Commissioner for Refugees
UNICEF
FN:s barnfond
UN Children´s Emergency Fund
UNIDO
FN:s organisation för industriell utveckling
UN Industrial Development Organization
UNIFEM
FN:s utvecklingsfond för kvinnor
UN Development fund for Women
UNOCHA
FN:s fond för koordinering av humanitärt
bistånd till Afghanistan
UN:s Office for the Coordination of
Humanitarian Assistance in Afghanistan
UNRWA
FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar
i Mellanöstern
UN Relief and Works Agency for Palestine
Refugees in the Near East
WDR
Världsbankens årsrapporter
World Development Report
WEP
ILO:s världssysselsättningsprogram
World Employment Programme
WEU
Västeuropeiska unionen
Westerna European Union
WFP
Världslivsmedelsprogrammet
World Food Programme
WHO
Världshälsoorganisationen
World Health Organization
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
6
5
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
16
15
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
16
17
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
58
57
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1997/98:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
78
75