Post 6146 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:48 ·
Hämta Doc ·
Ändringar i livsmedelslagen m.fl. lagar
Ansvarig myndighet: Jordbruksdepartementet
Dokument: Prop. 48
Regeringens proposition
1997/98:48
Ändringar i livsmedelslagen m.fl. lagar
Prop.
1997/98:48
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 29 januari 1998
Göran Persson
Annika Åhnberg
(Jordbruksdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i livsmedelslagen (1971:511) för att
vissa EG-förordningar om livsmedel skall kunna verkställas i landet.
Lagens tillsyns-, sanktions-, avgifts- och överklagandebestämmelser
föreslås komplettera förordningarna. Vidare införs i livsmedelslagen ett
bemyndigande som innebär att det kan meddelas vissa nationella
särbestämmelser som är tillåtna enligt förordningarna. Dessutom införs i
lagen en bestämmelse som gör det möjligt att överlämna vissa
tillsynsuppgifter till ett enskilt kontrollorgan.
Vidare föreslås ändringar i lagen (1992:1683) om provtagning på djur,
m.m. Ändringarna görs för att fullständigt genomföra två EG-direktiv
som handlar om ämnen och restsubstanser i djur- och djurprodukter som
kan skada människors hälsa. Förslaget innebär att provtagningslagens
tillämpningsområde vidgas till att avse också andra ämnen än läkemedel.
Såväl djur och djurprodukter som t.ex. foder skall kunna provtas. Enligt
förslaget skall föreskrifter kunna meddelas om skyldighet för djurhållare
att registrera användningen av läkemedel till djuren och bevara journaler
som rör sådan behandling. I fråga om djur eller djurprodukter som
innehåller eller kan antas innehålla sådana ämnen eller restsubstanser
som kan skada människors hälsa skall det kunna föreskrivas eller
beslutas om bl.a. avlivning av djur och förbud mot att djur eller
djurprodukter flyttas, överlåts eller används till livsmedel. Dessutom
föreslås ändringar i lagens tillsynsbestämmelser. Inte bara djurägare utan
också andra personer som tar befattning med djur skall vara skyldiga att
lämna upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Vidare
skall företrädare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater inom
EU ges rätt till tillträde för kontroll.
Dessutom föreslås ett vidgat avgiftsbemyndigande i lagen (1994:1710)
om EG:s förordningar om jordbruksprodukter samt en följdändring i den
lagen och i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den
gemensamma fiskeripolitiken. Syftet med följdändringarna är att
avgränsa dessa lagar gentemot livsmedelslagen. Det nuvarande
avgiftsbemyndigandet i den förstnämnda lagen avser endast kostnader
som hänför sig till tillsynen och de kartor som tillhandahålls i
stödärenden. De av EG nyligen beslutade reglerna om ett system för
identifiering och registering av nötkreatur och om märkning av nötkött
och nötköttsproduker medför ett behov av ytterligare avgiftsuttag. Med
anledning därav föreslås ett vidgat avgiftsbemyndigande.
Slutligen föreslås att lagen (1992:1684) om EEG-handelsgödsel ändras
med hänsyn till att förkortningen ”EEG” skall bytas ut mot ”EG”.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1998.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511) 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om
provtagning på djur, m.m. 8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter 12
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s
förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken 13
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG-
handelsgödsel 14
3 Ärendet och dess beredning Fel! Bokmärket är inte definierat.
5 Kompletterande lagstiftning till EG:s förordningar på
livsmedelsområdet 16
5.1 Lagstiftningsbehovet 16
5.2 De nödvändiga ändringarna i livsmedelslagen 18
6 Genomförandet av direktiv och beslut om vissa ämnen i djur och
djurprodukter som kan skada människors hälsa 22
6.1 Svenska bestämmelser på området 22
6.2 EG:s bestämmelser på området 22
6.3 Genomförandet av EG:s bestämmelser 23
7 Ändringar i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter 26
8 Ändringar i lagen (1992:1684) om EEG-handelsgödsel 27
9 Kostnader 27
10 Författningskommentarer 27
10.1 Livsmedelslagen 27
10.2 Lagen om provtagning på djur, m.m. 29
10.3 Lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter 29
10.4 Lagen om EG:s förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken 30
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna 31
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 32
Bilaga 3 Lagrådets yttrande 42
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 1998 48
Rättsdatablad 49
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
2. lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter,
4. lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den
gemensamma fiskeripolitiken,
5. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG-handelsgödsel.
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511)
Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)
dels att 24–28, 29 a och 30 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, samt närmast före
nya 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
EG-förordningar om livsmedel
4 a §
Bestämmelserna i 24–28, 29 a, 30
och 35 §§ kompletterar de EG-
förordningar som helt eller delvis
faller inom tillämpningsområdet för
denna lag. Regeringen skall i
Svensk författningssamling ge till
känna vilka EG-förordningar som
avses. Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får meddela de
ytterligare föreskrifter som behövs
som komplettering av dessa EG-
förordningar.
För förordningar som reglerar
ekologisk produktion och skydd för
beteckningar på livsmedel finns
särskilda bestämmelser i lagen
(1995:551) om EG:s förordning om
ekologiskt framställda produkter
och lagen (1995:1336) om skydd
för beteckningar på
jordbruksprodukter och livsmedel,
m.m.
24 §
Statens livsmedelsverk utövar
den centrala tillsynen över
efterlevnaden av denna lag och de
föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen. Länsstyrelsen utövar
den närmare tillsynen inom länet.
Den eller de kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet utövar
tillsynen inom kommunen om
regeringen inte har föreskrivit att
tillsynen skall utövas av
Livsmedelsverket.
Statens livsmedelsverk utövar
den centrala tillsynen över
efterlevnaden av denna lag, de
föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen och de EG-
förordningar som kompletteras av
lagen. Länsstyrelsen utövar den
närmare tillsynen inom länet. Den
eller de kommunala nämnder som
fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet utövar
tillsynen inom kommunen om
regeringen inte har föreskrivit att
tillsynen skall utövas av
Livsmedelsverket.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
överlämna vissa tillsynsuppgifter
till ett enskilt kontrollorgan som är
juridisk person.
25 §
Tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande eller förbud som
uppenbart behövs för att lagen eller
föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas.
Tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande eller förbud som
uppenbart behövs för att lagen,
föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen eller de EG-
förordningar som kompletteras av
lagen skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndighet utsätta
vite.
Underlåter någon att vidtaga
åtgärd som åligger honom enligt
denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av denna
lag eller enligt tillsynsmyndighets
föreläggande, får myndigheten
förordna om rättelse på hans
bekostnad.
Underlåter någon att vidta en
åtgärd som åligger honom enligt
denna lag, de föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen eller
de EG-förordningar som
kompletteras av lagen eller enligt
tillsynsmyndighetens föreläggande,
får myndigheten besluta om rättelse
på hans bekostnad.
25 a §
Tillsynsmyndigheterna skall
verka för att överträdelser av denna
lag beivras.
Tillsynsmyndigheterna skall
verka för att överträdelser av denna
lag och de EG-förordningar som
kompletteras av lagen beivras.
26 §
För tillsyn enligt 24 § har en
tillsynsmyndighet rätt att få tillträde
till områden, livsmedelslokaler och
andra utrymmen och att där göra
undersökningar och ta prover. En
tillsynsmyndighet har rätt att på
begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för
tillsynen.
För tillsyn enligt 24 § har en
tillsynsmyndighet och ett enskilt
kontrollorgan rätt att få tillträde till
områden, livsmedelslokaler och
andra utrymmen och att där göra
undersökningar och ta prover. En
tillsynsmyndighet och ett enskilt
kontrollorgan har rätt att på
begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för
tillsynen.
Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid
tillsynen.
27 §3
Tillsynsmyndigheten får ta hand
om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid med 16 och 17 §§.
Tillsynsmyndigheten får vidare ta
hand om en vara som avses med ett
föreläggande eller ett förbud enligt
25 §, om föreläggandet eller
förbudet inte följs.
Tillsynsmyndigheten får ta hand
om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid med 16 eller 17 § eller i strid
med en EG-förordning som kom-
pletteras av lagen.
Tillsynsmyndigheten får vidare ta
hand om en vara som avses med ett
föreläggande eller ett förbud enligt
25 §, om föreläggandet eller
förbudet inte följs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas med kött som
med stöd av första stycket tagits om hand i samband med slakt.
Om en vara i något annat fall än som avses i andra stycket har tagits
om hand, får ägaren under tillsynsmyndighetens kontroll göra varan
duglig till livsmedel eller använda den för något annat ändamål. Annars
skall varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg.
Tillsynsmyndigheten skall låta förstöra också sådana varor som
omfattas av ett förbud enligt 11 a §, om det inte finns särskilda skäl för
något annat.
28 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur
tillsynen skall bedrivas och om
undersökning och annan kontroll
som behövs för att denna lag skall
följas.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur
tillsynen skall bedrivas och om
undersökning och annan kontroll
som behövs för att lagen eller de
EG-förordningar som kompletteras
av lagen skall följas.
För kontrollen av kött får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om köttbesiktning och om
uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till slakt. Sådana föreskrifter
får meddelas för kött från olika djurslag i den utsträckning de behövs
från hälso- eller näringssynpunkt.
29 a §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva om avgifter för en
myndighets verksamhet enligt
denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelas med stöd av lagen.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för
en myndighets och ett enskilt
kontrollorgans kostnader för tillsyn
enligt lagen, enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen
eller enligt de EG-förordningar
som kompletteras av lagen. Sådana
avgifter får också avse en
myndighets kostnader för prövning
enligt lagen, föreskrifterna eller
förordningarna.
Regeringen får föreskriva att kommun skall ombesörja uppbörden av
avgifter för den statliga tillsynen.
30 §4
Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om inte gärningen är ringa,
den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. bryter mot 6, 8, 16, 17 eller 19 §, 21 § första stycket eller 23 §,
2. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 20 §, 21 § andra stycket, 22 § tredje stycket,
28 § andra stycket eller 29 §,
3. vid märkning enligt föreskrift som meddelats med stöd av 13 §
lämnar oriktiga uppgifter,
4. åsidosätter villkor som
meddelats med stöd av 6 §.
4. åsidosätter villkor som
meddelats med stöd av 6 §,
5. bryter mot föreskrift som
meddelats med stöd av 4 a § första
stycket eller mot sådana
bestämmelser om kvalitetsnormer
eller andra villkor för handeln med
livsmedel som finns i de EG-
förordningar som kompletteras av
lagen.
Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsu-
mentintresset uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett
allvarligt sätt, döms till fängelse i högst två år.
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter
enligt 26 § första stycket andra punkten, döms till böter.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.
Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd
av 11 § inför livsmedel till landet och försök därtill finns bestämmelser i
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om
provtagning på djur, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1683) om provtagning på
djur, m.m.1
dels att nuvarande 4 b § skall betecknas 4 c §,
dels att 1–4, 7–10 §§ samt rubriken närmast före 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 a § skall lyda ”Spridning av smitta och
av ämnen som kan skada människors hälsa”,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag avser
1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,
2. kontroll av användningen av
läkemedel vid uppfödningen av
djur,
2. kontroll av vissa ämnen och
restsubstanser i djur och
djurprodukter,
3. märkning och registrering av djur,
4. åtgärder för att hindra spridning av smittsamma djursjukdomar.
2 §
För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera
vissa smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva eller i det särskilda fallet besluta om
provtagning eller undersökning enligt denna lag.
För att kontrollera användningen
av läkemedel och andra ämnen
eller beredningar med liknande
verkan vid uppfödningen av djur får
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva
eller i det särskilda fallet besluta
om provtagning eller undersökning
enligt denna lag.
För att kontrollera förekomsten
av vissa ämnen och restsubstanser i
djur och djurprodukter får
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva
eller i det särskilda fallet besluta
om provtagning eller undersökning
enligt denna lag.
3 §
Provtagning eller undersökning
enligt 2 § får utföras av veterinär
eller annan person som utses av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Provtagningen eller
undersökningen får utföras på
1. djur och djurkroppar,
2. mjölk som levereras till mejeri,
3. annat material som regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriver.
Provtagning eller undersökning
enligt 2 § får utföras av veterinär
eller annan person som utses av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Provtagningen eller
undersökningen får utföras på djur
och djurprodukter, foder samt
material i övrigt enligt vad som
föreskrivs av regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer.
Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare
eller annan rättsinnehavare och skall genomföras på ett sätt som innebär
så små olägenheter som möjligt för denne.
Hälsoövervakning och villkor för
livdjursförsäljning
Hälsoövervakning, uppgifter om
läkemedelsanvändning och villkor
för livdjursförsäljning
4 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad den
som föder upp djur skall iaktta i
fråga om
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad den
som håller djur skall iaktta i fråga
om
1. skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra
anteckningar om verksamheten,
2. skyldighet att anmäla
misstanke om djursjukdom till en
veterinär, och
2. skyldighet att anmäla
misstanke om djursjukdom till en
veterinär,
3. krav på hygien i
djurhållningen.
3. skyldighet att föra register
över behandling med läkemedel och
bevara journaler som rör sådan
behandling, och
4. krav på hygien i
djurhållningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare
föreskriva eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än
slakt eller flyttas från ett område till ett annat inom landet, endast om
djuren är fria från viss sjukdom.
4 b §
I fråga om djur eller
djurprodukter som innehåller eller
kan antas innehålla sådana ämnen
eller restsubstanser som kan skada
människors hälsa får regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter
eller i det enskilda fallet besluta om
1. omhändertagande eller
märkning av djur eller
djurprodukter,
2. förbud mot att djur eller
djurprodukter flyttas, överlåts eller
används till livsmedel,
3. avlivning av djur,
4. destruktion av djur som har
avlivats och av djurprodukter.
7 §3
Statens jordbruksverk utövar
tillsynen över att föreskrifter
meddelade med stöd av 2 och 4–
6 §§ följs. Detsamma gäller beslut
meddelade med stöd av 2, 4, 4 a
eller 4 b §. Jordbruksverket får
överlåta åt länsstyrelsen att utöva
viss tillsyn inom länet. Verket får
också överlåta åt en kommun att
inom kommunen kontrollera att
föreskrifter eller beslut meddelade
med stöd av 4 b eller 6 § följs.
En tillsynsmyndighet får meddela
de förelägganden som behövs för
att föreskrifter som har meddelats
med stöd av 2 och 4–6 §§ skall
följas. Detsamma gäller beslut
meddelade med stöd av 2, 4, 4 a
eller 4 b §.
Om inte regeringen föreskriver
något annat, utövar Statens
jordbruksverk tillsynen över att
föreskrifter meddelade med stöd av
2 och 4–6 §§ följs. Detsamma
gäller beslut meddelade med stöd
av 2, 4 eller 4 a–4 c §.
Jordbruksverket får överlåta åt
länsstyrelsen att utöva viss tillsyn
inom länet. Verket får också
överlåta åt en kommun att inom
kommunen kontrollera att
föreskrifter eller beslut meddelade
med stöd av 4 c eller 6 § följs.
En tillsynsmyndighet får meddela
de förelägganden och förbud som
behövs för att föreskrifter som har
meddelats med stöd av 2 och 4–
6 §§ skall följas. Detsamma gäller
beslut meddelade med stöd av 2, 4
eller 4 a–4 c §. I beslut om
föreläggande eller förbud får
tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.
8 §4
För tillsyn eller andra åtgärder
enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen har
den som utövar tillsynen eller utför
åtgärderna rätt att få tillträde till
områden, anläggningar, byggnader,
lokaler och andra utrymmen där
djur hålls eller där djurkroppar,
mjölk eller annat material förvaras.
För tillsyn eller andra åtgärder
enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen har
den som utövar tillsynen eller utför
åtgärderna rätt att få tillträde till
områden, anläggningar, byggnader,
lokaler och andra utrymmen där
djur hålls eller där djurprodukter,
foder eller material i övrigt
förvaras.
Djurägaren skall tillhandahålla
den hjälp och lämna de
upplysningar som behövs för att
tillsyn eller andra åtgärder skall
kunna genomföras.
Den som utövar tillsyn eller utför
andra åtgärder har rätt att på
begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen
eller åtgärderna. Den som är
föremål för tillsyn eller andra
åtgärder skall tillhandahålla den
hjälp som behövs för att tillsyn eller
andra åtgärder skall kunna
genomföras.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller också för
EG:s institutioner och av
institutionerna utsedda inspektörer
och experter.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller också för
1. EG:s institutioner och av
institutionerna utsedda inspektörer
och experter,
2. företrädare för behöriga
myndigheter i andra medlemsstater
inom Europeiska unionen, om
tillsynen utövas eller åtgärderna
utförs tillsammans med företrädare
för en svensk myndighet.
Polismyndigheten skall på begäran lämna den handräckning som
behövs vid tillsynen eller vid andra åtgärder enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
9 §5
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet
att betala ersättning för
provtagning, undersökning eller
kontroll enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller beslut meddelade
med stöd av lagen.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för
en myndighets kostnader för
provtagning, undersökning,
kontroll, märkning och registrering
enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller beslut meddelade
med stöd av lagen.
10 §
Till böter döms den djurägare
som med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 4 §
första stycket eller som inte fullgör
skyldigheten enligt 8 § andra
stycket.
Till böter döms den som med
uppsåt eller av grov oaktsamhet
bryter mot en föreskrift som har
meddelats med stöd av 4 § eller
4 a–4 c § eller som inte fullgör
skyldigheten enligt 8 § andra
stycket andra meningen.
Den som har överträtt ett
vitesföreläggande eller ett
vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för den gärning
som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om
EG:s förordningar om jordbruksprodukter
Härigenom föreskrivs att 1 och 11 §§ lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
I denna lag ges bestämmelser som behövs för att den pris- och
marknadsreglering som ingår i EG:s gemensamma jordbrukspolitik skall
kunna genomföras i Sverige.
Med EG:s förordningar om jordbruksprodukter avses i denna lag EG:s
förordningar om
1. marknadsreglering av jordbruksprodukter,
2. produkter som omfattas av Romfördragets bilaga II men som inte
omfattas av någon marknadsreglering,
3. produkter som har framställts av jordbruksprodukter,
4. uppgiftsskyldighet i fråga om inkomstförhållanden och
driftsekonomiska förhållanden i jordbruket, och
5. särskilda omräkningskurser som används inom den gemensamma
jordbrukspolitiken.
Denna lag tillämpas inte i fråga
om sådana bestämmelser i EG:s
förordningar om
jordbruksprodukter som helt faller
inom tillämpningsområdet för
livsmedelslagen (1971:511).
11 §1
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att avgifter skall tas ut
för tillsynen enligt denna lag och
för kartor som tillhandahålls i
ärenden om stöd enligt EG:s
förordningar om
jordbruksprodukter.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för
en myndighets kostnader för tillsyn,
märkning och registrering enligt
denna lag och för kartor som
tillhandahålls i ärenden om stöd
enligt EG:s förordningar om
jordbruksprodukter.
_________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om
EG:s förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:1709) om EG:s förordningar
om den gemensamma fiskeripolitiken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
I denna lag ges bestämmelser som behövs för att EG:s gemensamma
fiskeripolitik skall kunna genomföras i Sverige.
Med EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken avses i
denna lag EG:s förordningar om
1. åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskresurserna,
2. strukturåtgärder för fiskerinäringen, och
3. marknadsreglering av fisk och fiskprodukter.
Denna lag tillämpas inte i fråga
om sådana bestämmelser i EG:s
förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken som helt faller inom
tillämpningsområdet för livsme-
delslagen(1971:511).
_________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1684) om
EEG-handelsgödsel
Härigenom föreskrivs1 att i rubriken till lagen (1992:1684) om EEG-
handelsgödsel samt i 2, 7 och 9 §§ och i rubriken närmast före 2 §
förkortningen ”EEG” skall bytas ut mot ”EG”.
_________
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2. Förpackningar, etiketter och följehandlingar försedda med
beteckningen ”EEG-handelsgödsel” får dock användas intill utgången av
år 1998.
3 Ärendet och dess beredning
Anpassningen till EG:s regelverk på livsmedelsområdet har hittills skett
genom att EG:s direktiv på området har genomförts i Sverige genom
ändringar i livsmedelslagstiftningen. Det finns emellertid också ett antal
EG-förordningar som reglerar livsmedelsfrågor. Dessa förordningar
behöver i vissa avseenden kompletteras med nationella bestämmelser.
EG:s bestämmelser om användningen av läkemedel och andra
främmande ämnen som tillförs djur regleras numera huvudsakligen i två
direktiv. I vissa avseenden har direktiven ännu inte genomförts i Sverige.
EG har nyligen infört ett system för identifiering och registrering av
nötkreatur. EG:s regler gör det möjligt för medlemsstaterna att låta
djurhållarna bära de utgifter som är förenade med systemet. Detta
förutsätter dock nationella bestämmelser om ett sådant avgiftsuttag.
De nu redovisade frågorna har behandlats i en inom
Jordbruksdepartementet upprättad promemoria. Denna promemoria, PM
om komplettering av EG:s förordningar om livsmedel, m.m., har
remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet (Dnr
Jo97/2175).
I ärendet behandlas också frågan om att i lagen (1992:1684) om EEG-
handelsgödsel byta ut förkortningen ”EEG” mot ”EG”.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 november 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 2.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på utformningen av lagtexten.
Regeringen har anslutit sig till Lagrådets förslag. Dessutom har några
redaktionella ändringar gjorts i de remitterade lagförslagen. Regeringen
återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten 6.3 och 7 samt i
författningskommentarerna till livsmedelslagen.
Utöver de lagförslag som remitterats till Lagrådet föreslås i
propositionen ändringar i lagen (1992:1684) om EEG-handelsgödsel.
Dessa ändringar är av enkel beskaffenhet. Lagrådets hörande skulle
därför sakna betydelse.
4 Inledning
Sveriges medlemskap i EU innebär att EG:s förordningar om livsmedel
blir direkt tillämpliga i landet. För att förordningarna skall kunna
verkställas föreslås i det följande ändringar i livsmedelslagen (1971:511).
Ändringarna innebär att vissa bestämmelser i livsmedelslagen kommer
att komplettera förordningarna.
Vidare föreslås ändringar i lagen (1992:1683) om provtagning på djur,
m.m. Ändringarna föranleds av EG:s direktiv som reglerar bl.a.
användningen av läkemedel till djur.
Härutöver föreslås en ändring av avgiftsbestämmelsen i lagen
(1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter. Ändringen är
en följd av rådets förordning (EG) nr 820/97 om upprättande av ett
system för identifiering och registrering av nötkreatur och om märkning
av nötkött och nötköttsprodukter. I den nyssnämnda lagen och lagen
(1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken
föreslås inledningsparagraferna ändrade som en följd av ändringarna i
livsmedelslagen.
Slutligen föreslås att förkortningen ”EEG” i lagen (1992:1684) om
EEG-handelsgödsel byts ut mot ”EG”.
5 Kompletterande lagstiftning till EG:s
förordningar på livsmedelsområdet
5.1 Lagstiftningsbehovet
Regeringens förslag: För att EG:s förordningar om livsmedel skall
kunna verkställas i Sverige görs ändringar i livsmedelslagen
(1971:511) som kompletterar förordningarna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Livsmedelssektorn som utgör en del
av den inre marknaden inom EU är föremål för en långtgående
harmonisering. Rättsakterna på området utgörs till en alldeles
övervägande del av direktiv. I huvudsak skedde den svenska
anpassningen till EG:s lagstiftning på området inom ramen för EES-
avtalet. Riksdagen beslutade sålunda om erforderliga ändringar i
livsmedelslagen (1971:511) redan i december 1992 (prop. 1992/93:119,
bet. 1992/93:LU11, rskr. 1992/93:100). Lagändringarna har följts av en
omfattande anpassning av föreskrifter meddelade av Statens
livsmedelsverk.
Inom livsmedelsområdet finns emellertid också ett antal EG-
förordningar. Dessa är enligt artikel 189 i EG-fördraget direkt tillämpliga
i varje medlemsstat. Av detta följer att förordningarna i deras
gemenskapsrättsliga form omedelbart och ord för ord skall tillämpas av
medlemsstaternas förvaltningsmyndigheter utan någon särskild
inkorporerings- eller transformationsakt. Förordningarna har ett sådant
innehåll att de, om de i stället hade utgjorts av direktiv, skulle ha
införlivats i svensk lagstiftning med stöd av livsmedelslagen. Det kan
nämnas i sammanhanget att det finns en tendens till att EG i ökande
utsträckning använder förordningsformen på livsmedelsområdet.
Fastän EG-förordningarna är direkt tillämpliga i medlemsländerna kan
det vara nödvändigt att nationellt utfärda vissa kompletterande regler.
Till de EG-förordningar på livsmedelsområdet som fordrar
kompletteringar hör bl.a.
– rådets förordning (EEG) nr 2377/90 av den 26 juni 1990 om
inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa gränsvärden för
högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel
av animaliskt ursprung,
– rådets förordning (EEG) nr 315/93 av den 8 februari 1993 om
fastställande av gemenskapsförfaranden för främmande ämnen i
livsmedel,
– kommissionens förordning (EG) nr 194/97 av den 31 januari 1997
om fastställande av högsta tillåtna halt för vissa främmande ämnen i
livsmedel,
– Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2232/96 av den
28 oktober 1996 om gemenskapsregler för aromämnen som används eller
är avsedda att användas i eller på livsmedel samt
– Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av den
27 januari 1997 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser.
Förordningarna i fråga saknar bestämmelser om sanktioner. Sådana
bestämmelser måste följaktligen meddelas i form av nationella regler.
Härtill kommer att förordningarna förutsätter att det finns en
tillsynsorganisation och närmare bestämmelser för tillsynen. Även i det
avseendet behövs följaktligen en nationell komplettering. I vissa fall
behöver förordningarna också kompletteras med avgiftsbestämmelser.
När det gäller frågan hur denna komplettering bör genomföras finns i
princip tre alternativ. Ett alternativ är att efter mönster av vad som
tidigare skett på t.ex. jordbrukets och fiskets områden utfärda en ny lag
som kompletterar EG:s förordningar om livsmedel. Ett annat alternativ är
att göra på det sätt som skett i Danmark, nämligen att meddela en ny lag
som i tillämpliga delar hänvisar till den gällande livsmedelslagen. Ett
tredje alternativ är att i den utsträckning det behövs låta bestämmelserna i
livsmedelslagen komplettera förordningarna. Flera skäl talar för att det
sistnämnda alternativet är det som är mest ändamålsenligt. Det finns
redan en nationell reglering på området. Livsmedelslagen är en
heltäckande och väl fungerande lag. Som Livsmedelsverket har påpekat
finns i livsmedelslagen med följdförfattningar ett komplett regelverk som
tillgodoser tillsynsmyndigheternas behov i arbetet med att säkerställa
säkra livsmedel och redlighet i handeln. De aktuella förordningarna
behandlar ämnen som omfattas av livsmedelslagens tillämpningsområde.
Det kan t.ex. vara så att ett livsmedel uppvisar brister både med avseende
på bestämmelserna i livsmedelslagen och bestämmelserna i en EG-
förordning. I ett sådant fall är det praktiskt att en tillsynsmyndighet kan
stödja ett samordnat ingripande på livsmedelslagen. Det framstår också
som onödigt att besluta en ny lag som endast består av föreskrifter som är
identiska med vissa föreskrifter i livsmedelslagen. Med endast en lag på
livsmedelsområdet undviks vidare de gränsdragningsproblem och
åtföljande tillämpningssvårigheter som skulle kunna uppstå med två lagar
i samma ämne.
Utöver de ovan redovisade förordningarna med bestämmelser om
livsmedel finns ett antal förordningar som hör till jordbruks- eller
fiskeområdet men som också innehåller bestämmelser som hör till
livsmedelsområdet. Dit hör rådets förordning (EEG) nr 1411/71 av den
29 juni 1971 om ytterligare bestämmelser om den gemensamma
organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter med
avseende på produkter som omfattas av nummer 04.01 i Gemensamma
tulltaxan, rådets förordning (EEG) nr 1898/87 av den 2 juli 1987 om
skydd av beteckningar som används vid saluhållande av mjölk och
mjölkprodukter, rådets förordning (EG) nr 2991/94 av den 5 december
1994 om regler för bredbara fetter, rådets förordning (EEG) nr 2136/89
av den 21 juni 1989 om gemensamma marknadsnormer för konserverade
sardiner, rådets förordning (EEG) nr 1536/92 av den 9 juni 1992 om
gemensamma marknadsnormer för konserverad tonfisk och bonit och
rådets förordning (EG) nr 820/97 av den 21 april 1997 om upprättande av
ett system för identifiering och registrering av nötkreatur och om
märkning av nötkött och nötköttsprodukter. Hit hör också vissa EG-
förordningar på vin- och spritområdet.
5.2 De nödvändiga ändringarna i livsmedelslagen
Regeringens förslag: Livsmedelslagens tillsyns-, avgifts-, straff- och
överklagandebestämmelser skall komplettera de EG-förordningar och
de delar av sådana förordningar som faller inom livsmedelslagens
tillämpningsområde. En ny bestämmelse införs som gör det möjligt att
överlämna tillsyn till ett enskilt kontrollorgan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
bemyndigas att i fråga om EG-förordningarna meddela
kompletterande föreskrifter.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Enligt statens livsmedelsverk bör det i en
inledande paragraf anges att livsmedelslagen kompletterar de EG-
förordningar som helt eller delvis faller inom lagens tillämpningsområde.
Livsmedelsverket anser vidare att tillsynsbestämmelserna bör
kompletteras med bl.a. en bestämmelse som gör det möjligt att
överlämna tillsyn till ett enskilt kontrollorgan. Fiskeriverket efterlyser
bestämmelser som skulle göra det möjligt för Livsmedelsverket att
överlämna vissa tillsynsuppgifter till Fiskeriverket och vice versa. Vidare
vill Fiskeriverket ha möjlighet att ta i anspråk kommunala inspektörer för
kontroll av handelsstandarder vid landning och landtransport av fisk.
Svenska kommunförbundet har inte någon erinran mot förslaget under
förutsättning att detta inte blir kostnadsdrivande för kommunerna.
Skälen för regeringens förslag: De i föregående avsnitt uppräknade
förordningarna, som alltså behöver kompletteras, innehåller bl.a. följande
bestämmelser.
I rådets förordning (EEG) nr 2377/90 finns bestämmelser om
restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel.
Bestämmelserna syftar till att skydda människors och djurs hälsa. I
förordningen finns bestämmelser om de förfaranden som skall tillämpas
vid fastställandet av högsta tillåtna restmängder. Den som vill
marknadsföra ett läkemedel skall ansöka om tillstånd till detta hos
kommissionen. Kommissionen biträds vid sin prövning av Kommittén
för veterinärmedicinska läkemedel. Efter det att medlemsstaterna och
sökanden beretts tillfälle att lämna synpunkter på kommissionens förslag
till vilken restmängd som kan godtas överlämnas förslaget till
Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för
veterinärmedicinska läkemedel. Om kommissionen och kommittén är
överens beslutar kommissionen. I annat fall hänskjuts frågan till rådet.
En medlemsstat kan, om det behövs av hänsyn till människors eller
djurs hälsa, tillfälligt sätta bestämmelser om tillåtna restmängder ur kraft.
Till förordningen finns fogade bl.a. förteckningar över tillåtna
restmängder.
Rådets förordning (EEG) nr 315/93 innehåller bestämmelser om
främmande ämnen i livsmedel. Syftet med bestämmelserna är att skydda
folkhälsan. Enligt artikel 1 i förordningen avses med främmande ämnen
varje ämne som inte med avsikt har tillsatts ett livsmedel. Förordningen
är en ramförfattning som skall fyllas ut med särskilda författningar om
högsta tillåtna halter av främmande ämnen i livsmedel. Enligt artikel 2 i
ramförordningen får ett livsmedel med en för hög halt av ett främmande
ämne inte släppas ut på marknaden. Vidare skall enligt artikeln halten av
främmande ämnen hållas så låg som rimligen är möjligt i alla
hanteringsled. Enligt artikel 4 kan en medlemsstat tillfälligt upphäva eller
begränsa särförordningarnas bestämmelser om högsta tillåtna halter av
främmande ämnen. Detta gäller om en medlemsstat har skäl att
misstänka att ett främmande ämne i ett livsmedel utgör en hälsorisk även
om förordningens bestämmelser är uppfyllda.
Hittills har endast en särförordning om främmande ämnen i livsmedel
antagits. Det är kommissionens förordning (EG) nr 194/97 som
fastställer högsta tillåtna halt nitrat i spenat och sallad.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2232/96 innehåller
bestämmelser om aromämnen. Aromämnen tillförs livsmedel för att ge
lukt eller smak. I förordningen ges föreskrifter om ett förfarande för
antagande av regler om aromämnen. Avsikten är att en förteckning över
tillåtna aromämnen skall upprättas och godkännas av kommissionen.
Förteckningen kan komma att innehålla bestämmelser om hur
aromämnena får användas. Reglerna om aromämnen syftar till att skydda
folkhälsan. På motsvarande sätt som i fråga om främmande ämnen kan
en medlemsstat upphäva eller begränsa rätten att använda ett av
gemenskapen godkänt aromämne.
Någon särförordning med en förteckning över godkända aromämnen
har ännu inte beslutats.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 innehåller
bestämmelser om under vilka förutsättningar nya livsmedel eller nya
livsmedelsingredienser får släppas ut på gemenskapsmarknaden. Med
nya livsmedel avses livsmedel som traditionellt inte har konsumerats
inom EU. Dit hör t.ex. livsmedel som innehåller eller är framställda av
genetiskt modifierade organismer. Det kan också vara fråga om
livsmedel som tillverkats med nya produktionsmetoder. Även dessa
bestämmelser har till ändamål att skydda folkhälsan. I förordningen finns
bestämmelser om att nya livsmedel skall bedömas från
säkerhetssynpunkt enligt vissa särskilda förfaranden.
I fråga om livsmedel som i huvudsak motsvarar livsmedel som redan
finns är det tillräckligt med en anmälan till kommissionen för att
livsmedlet skall få släppas ut på marknaden. När det gäller andra
livsmedel är förfarandet mer komplicerat. En ansökan skall göras i den
medlemsstat där livsmedlet är avsett att marknadsföras. Där görs en
första utvärdering av livsmedlet. Av den första utvärderingsrapporten
skall det framgå om det behövs en kompletterande utvärdering. Den
första utvärderingsrapporten skickas till kommissionen och övriga
medlemsstater som har viss tid på sig att framföra invändningar.
Framförs inte några invändningar och behövs det inte någon
kompletterande utvärdering får livsmedlet släppas ut på marknaden. I
annat fall skall kommissionen i samverkan med Ständiga
livsmedelskommittén pröva om en marknadsföring är tillåten. Om
kommissionen och kommittén inte är överens skall frågan föras till rådet.
Om det är fråga om att pröva ett livsmedel som består av eller
innehåller en genetiskt modifierad organism gäller särskilda regler.
Kommissionens beslut om tillstånd till marknadsföring skall vid behov
ange villkoren för användningen av livsmedlet. Beslutet kan också
innehålla krav på att livsmedlet skall märkas på visst sätt.
Om en medlemsstat har skäl att anta att ett livsmedel som godkänts
enligt förordningen medför risker för folkhälsan eller miljön, kan
medlemsstaten tillfälligt begränsa användningen av livsmedlet eller
ingripa mot handeln med livsmedlet.
De nu beskrivna EG-förordningarna behöver kompletteras i följande
avseenden. Det förutsätts att varje medlemsstat övervakar att
förordningarna följs och ser till att den som bryter mot förordningarna
straffas. Det behövs följaktligen först och främst tillsynsregler. I enlighet
med vad som anförts i det föregående bör livsmedelslagens tillsynsregler
komplettera förordningarna. Ändringar bör göras i 24, 25, 25 a, 27 och
28 §§ genom ett tillägg av innebörd att dessa tillsynsregler skall gälla
också de EG-förordningar som faller inom livsmedelslagens
tillämpningsområde. Tillägget bör utformas i enlighet med Lagrådets
förslag.
Som livsmedelsverket har påpekat förutsätter ett antal EG-förordningar
att enskilda kontrollorgan kan utses för att utöva tillsyn. Så är t.ex. fallet i
förordningen (EEG) nr 1907/90 om vissa handelsnormer för ägg och den
i det föregående nämnda förordningen (EG) nr 820/97. På samma sätt
som redan har skett i lagen (1995:551) om EG:s förordning om
ekologiskt framställda produkter och i lagen (1995:1336) om skydd för
beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel bör i livsmedelslagen
införas ett bemyndigande som gör det möjligt att överlämna tillsyn till ett
enskilt kontrollorgan.
Vidare bör livsmedelslagens avgiftsbestämmelse vidgas till att gälla
också tillsyn och prövning enligt EG-förordningarna på
livsmedelsområdet. Avgifterna kan bl.a. gälla tillsyn eller det
utvärderingsförfarande som förutsätts enligt förordningen om nya
livsmedel.
Livsmedelslagen bör dessutom tillföras en ny straffbestämmelse.
Enligt bestämmelsen bör den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter
mot sådana bestämmelser i de EG-förordningar som faller inom lagens
tillämpningsområde som rör kvalitetsnormer eller andra villkor för
handeln med livsmedel straffas med böter eller fängelse. Bestämmelser
av det slaget kan t.ex. vara regler som innebär att vissa livsmedel är
förbehållna särskilda beteckningar. Sådana bestämmelser finns bl.a. i
fråga om mjölk och mjölkprodukter. Andra exempel på bestämmelser
som omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen är regler som kräver
att ett livsmedel skall vara godkänt för att få släppas ut på marknaden.
Slutligen kan de aktuella EG-förordningarna förutsätta att det
meddelas nationella särbestämmelser i något avseende. För detta
ändamål behövs en bestämmelse som ger regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer befogenhet att meddela föreskrifter som får
finnas som komplettering till EG-förordningarna om livsmedel. Sådana
särbestämmelser kan grundas på s.k. skyddsklausuler som ger
medlemsstaterna rätt att tillfälligt meddela nationella undantagsregler till
skydd för människors hälsa. Som nämnts i det föregående finns sådana
klausuler i förordning (EEG) nr 2377/90, förordning (EEG) nr 315/93
och förordning (EG) nr 2232/96. Ytterligare exempel är särskilda
nationella regler för saluhållande av mjölk som tillåts enligt vissa artiklar
i förordningen (EEG) nr 1411/71.
Några överklaganderegler som särskilt tar sikte på EG-förordningarna
behövs inte. Tillsyns- och avgiftsbeslut som rör dessa förordningar
kommer att omfattas av livsmedelslagens överklagandebestämmelser i
dess nuvarande lydelse.
Som nämnts i det föregående finns det ett antal EG-förordningar som
faller inom området för EG:s gemensamma jordbrukspolitik eller EG:s
gemensamma fiskeripolitik men som ändå är av intresse i det här
sammanhanget. Dessa förordningar omfattas av lagen (1994:1710) om
EG:s förordningar om jordbruksprodukter resp. lagen (1994:1709) om
EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Förordningarna
innehåller emellertid också regler som hör till livsmedelslagens
tillämpningsområde. I dessa delar bör förordningarna kompletteras med
livsmedelslagens tillsyns- och straffbestämmelser. Motivet för en sådan
uppdelning är detsamma som angivits ovan i fråga om de förordningar
som helt faller inom livsmedelslagens tillämpningsområde. Den
föreslagna uppdelningen bör komma till uttryck genom en ändring av
inledningsparagraferna i lagen om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter och lagen om EG:s förordningar om den
gemensamma fiskeripolitiken.
Som Livsmedelsverket har påpekat är det lämpligt att i en ny inledande
bestämmelse i livsmedelslagen ange att lagen kompletterar de EG-
förordningar som helt eller delvis faller inom lagens tillämpningsområde.
Frågorna om en överflyttning av tillsynsuppgifter mellan de centrala
myndigheterna som Fiskeriverket tar upp i sitt remissvar fordrar
ytterligare överväganden. Detsamma gäller frågan om Fiskeriverkets
möjligheter att ta i anspråk kommunala inspektörer för viss
kontrollverksamhet. De nu nämnda frågorna är föremål för utredning
inom ramen för de uppdrag som lämnats till
Livsmedelstillsynskommittén (Dir. 1997:25) och Fiskeriutredningen
(Dir. 1996:97).
Kommunförbundet har i sitt remissyttrande anfört att effekterna av
förslaget inte får bli kostnadsdrivande. Den bedömningen kan emellertid
göras att den tillkommande tillsynen bara i mycket liten om ens någon
utsträckning kommer att påverka omfattningen av kommunernas
tillsynsarbete.
Alla förordningar med livsmedelsbestämmelser skall inte kompletteras
med bestämmelser i livsmedelslagen. Undantag bör göras för
förordningarna om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och om
skydd för beteckningar på livsmedel. Dessa förordningar kompletteras
genom särskilda lagar, nämligen lagen (1995:551) om EG:s förordning
om ekologiskt framställda produkter och lagen (1955:1336) om skydd för
beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, m.m.
6 Genomförandet av direktiv och beslut om
vissa ämnen i djur och djurprodukter som kan
skada människors hälsa
6.1 Svenska bestämmelser på området
Av bestämmelser i djurskyddslagen (1988:534) och
djurskyddsförordningen (1988:539) följer att det är förbjudet att tillföra
djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i
annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller
sjukdomssymptom. Vissa undantag från bestämmelserna finns i
föreskrifter meddelade av Statens jordbruksverk. Enligt dessa föreskrifter
får hormoner användas för att förhindra befruktning, framkalla abort,
stimulera ägglossning, verka sammandragande på livmoder eller
synkronisera brunst.
Bestämmelser i övrigt om läkemedel till djur och andra ämnen som
kan tillföras djur finns i läkemedelslagen (1992:859),
läkemedelsförordningen (1992:1752), lagen (1985:295) om foder,
förordningen (1985:879) om foder, förordningen (1971:810) med allmän
veterinärinstruktion och i föreskrifter meddelade av Statens
jordbruksverk.
Kontrollbestämmelser som tar sikte på användningen av bl.a.
läkemedel till djur finns i lagen (1992:1683) om provtagning på djur,
m.m. (provtagningslagen), i förordningen (1993:1488) om provtagning
på djur, m.m., samt i livsmedelslagen (1971:511),
livsmedelsförordningen (1971:807) och i föreskrifter som har meddelats
av Statens livsmedelsverk.
6.2 EG:s bestämmelser på området
EG:s bestämmelser om användningen av läkemedel och andra
främmande ämnen som tillförs djur finns numera i huvudsak samlade i
två direktiv.
Det är förbjudet att använda hormonella ämnen i tillväxtbefrämjande
syfte. Det förbudet finns i rådets direktiv 96/22/EG av den 29 april 1996
om förbud mot användning av vissa ämnen med hormonell och
tyreostatisk verkan samt av b-agonister vid animalieproduktion och om
upphävande av direktiv 81/602/EEG, 88/146/EEG och 88/299/EEG.
Omfattande bestämmelser finns om kontroll av hormonförbudet och
om annan kontroll av läkemedelsrester och rester av andra främmande
ämnen i kött. Enligt bestämmelserna skall medlemsstaterna upprätta en
plan för den kontroll som skall genomföras med avseende på
restsubstanser i djur, djurprodukter och foder. Vidare finns bestämmelser
om egenkontroll och den kontroll som de nationella myndigheterna skall
genomföra. Regler finns också om vilka åtgärder som skall vidtas vid
överträdelser. Bestämmelserna finns i rådets direktiv 96/23/EG om
införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa
i levande djur och i produkter framställda därav och om upphävande av
direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/EEG och
91/64/EEG.
6.3 Genomförandet av EG:s bestämmelser
Regeringens förslag: Provtagningslagens tillämpningsområde vidgas
till att avse också andra ämnen än läkemedel. Provtagning skall kunna
göras inte bara på djur och djurprodukter utan också på t.ex. foder.
Föreskrifter skall kunna meddelas om skyldighet för den som håller
djur att registrera användningen av läkemedel till djuren och bevara
journaler som rör sådan behandling.
I fråga om djur eller djurprodukter som innehåller eller kan antas
innehålla ämnen eller restsubstanser som kan skada människors hälsa
skall det kunna föreskrivas eller beslutas om bl.a. avlivning av djur
och förbud mot att djur eller djurprodukter flyttas, överlåts eller
används till livsmedel.
Även lagens tillsynsbestämmelser ändras. Inte bara djurägare utan
också andra personer som tar befattning med djur skall vara skyldiga
att lämna upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.
Vidare skall företrädare för behöriga myndigheter i andra
medlemsstater inom Europeiska unionen ges rätt till tillträde för
kontroll.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sina huvuddrag med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Livsmedelsverket har i sitt remissvar påpekat att
provtagningslagens tillämpningsområde bör vidgas. Den nuvarande
avgränsningen till provtagning på bl.a. djur och djurkroppar är alltför
snäv. Verket hänvisar till att restsubstanskontrollen kommer att utökas.
Skälen för regeringens förslag: Våra nationella regler om
hormonanvändning och annan användning av läkemedel till djur innebär
att EG:s rättsakter på området i allt väsentligt redan är genomförda i
Sverige. I några avseenden behövs dock kompletterande bestämmelser.
Ett av ändamålen med provtagningslagen i dess nuvarande lydelse är
att kontrollera användningen av läkemedel vid uppfödningen av djur.
Prov får tas på djur och djurkroppar, mjölk som levereras till mejeri och
på annat material som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Enligt motiven till lagen kan sådant material vara
blod och andra kroppsvätskor.
Direktivet 96/23/EG avser emellertid inte bara kontroll av
användningen av läkemedel till djur utan också kontroll av vissa andra
ämnen och restsubstanser. Dit hör bl.a. organiska fosforföreningar,
mykotoxiner och färgämnen. Enligt direktivet skall kontroll ske också i
andra sammanhang än vid uppfödning av djur. Föremål för kontroll kan
också vara annat än djur och vissa djurprodukter, t.ex. foder.
Provtagningslagens tillämpningsområde bör följaktligen vidgas. Det
inledningsvis beskrivna ändamålet med provtagningslagen bör i
fortsättningen vara att möjliggöra kontroll av förekomsten av vissa
ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter. Provtagning bör
också kunna ske på t.ex. foder och vad gäller restsubstanskontroll på bl.a.
honung och ägg. För att lagen skall ge stöd för den kontroll som
förutsätts i direktiven bör det införas en bestämmelse om att provtagning
får utföras på djur och djurprodukter, foder samt material i övrigt enligt
vad som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Enligt direktivet 96/23/EG skall det finnas ett register hos varje
djurhållare i vilket det skall göras anteckningar om den
läkemedelsbehandling som djuren undergår. Vidare är djurhållaren
skyldig att bevara de för behandlingen utskrivna recepten under fem år.
Nationella bestämmelser om djurhållarens skyldigheter i det här
avseendet kan meddelas i form av föreskrifter för veterinärerna med det
innehållet att veterinären som villkor för förskrivning av läkemedlen
skall försäkra sig om att djurägaren uppfyller registrerings- och
arkiveringsskyldigheten. En effektivare reglering kan åstadkommas om
föreskrifter meddelas med stöd av provtagningslagen. Det föreslås därför
att bemyndigandena i den lagen vidgas till att gälla också föreskrifter om
skyldighet att registrera behandling med läkemedel och att bevara
journaler som rör sådan behandling. Av journalerna framgår det vilka
läkemedel som förskrivits. En arkivering av journalerna bör därför tjäna
samma syfte som en arkivering av recepten. Djurhållaren har i allmänhet
inte några kopior av recepten men får alltid en kopia av
behandlingsjournalen.
Av direktiv 96/23/EG följer att djur och djurprodukter som varit
föremål för provtagning inte får flyttas förrän resultatet av provtagningen
är tillgängligt. I direktivet finns också bestämmelser om olika åtgärder
som skall vidtas när det upptäcks att djur eller djurprodukter innehåller
otillåtna ämnen eller restsubstanser. Djuren skall identifieras och förses
med särskilda märken. Slaktkroppar och andra djurprodukter skall kunna
omhändertas. Förbud skall kunna meddelas mot att produkterna används
som livsmedel. Beslut skall också kunna meddelas om att djur skall
avlivas och destrueras. Man skall också kunna förbjuda att djur överlåts
eller att djur eller djurprodukter avlägsnas från den plats där djuren eller
produkterna finns. Någon ersättning skall inte lämnas till djurägaren när
djur avlivas. Destruktion av avlivade djur skall ske på djurägarens
bekostnad.
För att göra det möjligt att meddela nationella bestämmelser om de
nyssnämnda åtgärderna bör det föras in ett nytt bemyndigande i
provtagningslagen. Det bör anges att föreskrifter eller beslut i enskilda
fall kan meddelas i fråga om djur eller djurprodukter som innehåller eller
kan antas innehålla sådana ämnen eller restsubstanser som kan skada
människors hälsa. Föreskrifterna och besluten skall kunna avse
– omhändertagande eller märkning av djur eller djurprodukter,
– förbud mot att djur eller djurprodukter flyttas, överlåts eller används
till livsmedel,
– avlivning av djur,
– destruktion av djur som har avlivats och av djurprodukter.
Enligt provtagningslagen gäller som huvudregel att Jordbruksverket
har ansvaret för tillsynen. När det gäller tillsynen av föreskrifter eller
beslut i enskilda fall om hanteringen av djurprodukter, dvs. livsmedel,
som innehåller otillåtna läkemedel eller andra ämnen eller läkemedel i
otillåten mängd bör emellertid Livsmedelsverket svara för tillsynen.
Provtagningslagens tillsynsbestämmelser bör därför ändras så att
regeringen i förordningen till lagen kan föreskriva om denna tillsyn.
Enligt lagens nuvarande tillsynsbestämmelser kan en
tillsynsmyndighet meddela de förelägganden som behövs för att lagen
och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall följas. Med hänsyn
bl.a. till innehållet i det nya bemyndigande som rör administrativa
sanktioner mot skadliga ämnen i djur och djurprodukter bör en
tillsynsmyndighet kunna meddela inte bara förelägganden utan också
förbud. Tillsynsbestämmelserna bör ändras i enlighet härmed. I enlighet
med vad Lagrådet har förordat bör den vitesregel som nu finns i
förordningen (1993:1488) om provtagning på djur, m.m. inarbetas i
lagen.
Enligt direktivet 96/23/EG förutsätts det att myndigheterna genomför
en närmare undersökning när en otillåten användning av läkemedel eller
andra ämnen har uppdagats. En kontroll skall genomföras inte bara hos
det företag eller den person där djuren eller djurprodukterna finns utan
också hos andra som på något sätt har tagit befattning med djuren eller
produkterna. Det kan t.ex. gälla den som fött upp djuren eller
transporterat dem från ett företag till ett annat. Alla inblandade är
skyldiga att bidra med de uppgifter om djuren som behövs för
myndigheternas undersökning.
För att genomföra direktivet i det här avseendet behöver provtagnings-
lagens tillsynsbestämmelser ändras. Enligt den nuvarande lydelsen är det
bara djurhållaren som är skyldig att tillhandagå tillsynsmyndigheten med
upplysningar. Skyldigheten bör vidgas till att omfatta också
tillhandahållande av handlingar. Vidare bör skyldigheten gälla var och en
som blir föremål för tillsyn enligt lagen.
Enligt direktivet 96/23/EG kan det bli fråga om att företrädare för
behöriga myndigheter i andra medlemsstater inom EU skall ges
möjlighet att kontrollera efterlevnaden av direktivet på plats. Det innebär
att sådana företrädare måste ges motsvarande rätt till tillträde och rätt till
handlingar som enligt lagen gäller för EG:s institutioner och deras
experter. Som Lagrådet har påpekat bör den begränsningen gälla att
rätten bara får utövas tillsammans med företrädare för en svensk
myndighet. Lagen bör ändras i enlighet härmed.
För att kontrollera användningen av läkemedel förutsätter EG:s
bestämmelser att det tas prov såväl ute i djurbesättningarna som i
slakterierna. Stöd för att meddela bestämmelser om sådan provtagning
finns i provtagningslagen. I förordningen till lagen har Livsmedelsverket
bemyndigats meddela föreskrifter om provtagningen. Frågan om ansvaret
för provtagningen har emellertid kommit att bli föremål för diskussion
mellan Livsmedelsverket och Jordbruksverket.
På grundval av ett förslag från Jordbruksverket föreslås i promemorian
den ordningen gälla att Livsmedelsverket i fortsättningen ansvarar för
den provtagning som skall ske efter det att djuren förts till slakteri. För
provtagningen dessförinnan, dvs. för de prov som tas ute i
besättningarna, skall ansvaret ligga på Jordbruksverket. Som
Livsmedelsverket har påpekat skulle emellertid en sådan överföring
medföra vissa problem med finansiering av provtagningen. Med hänsyn
härtill och att den nuvarande ordningen, med Livsmedelsverket som
ensamt ansvarigt för kontrollen, synes ha fungerat väl i praktiken bör
enligt regeringens mening den gällande ansvarsfördelningen behållas.
Den nuvarande avgiftsbestämmelsen i provtagningslagen avser
ersättning för provtagning, undersökning eller kontroll enligt lagen.
Provtagningslagens krav på märkning och registrering föranleder
emellertid avgifter också för öronmärken och registerhållning. Det
nuvarande avgiftsbemyndigandet ger inte stöd för ett sådant avgiftsuttag.
Bemyndigandet bör, med hänsyn till vad Lagrådet har anfört, vidgas till
att gälla kostnader för provtagning, undersökning, kontroll, märkning och
registrering.
7 Ändringar i lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter
Regeringens förslag: Bemyndigandet i lagen om EG:s förordningar
om jordbruksprodukter att ta ut avgifter för tillsyn vidgas till att gälla
även avgifter för en myndighets kostnader för märkning och
registrering enligt lagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget ifrågasätts av Lantbrukarnas
riksförbund som anser det oacceptabelt att utökade kontrollformer skall
finansieras av lantbruket. Förbundet kräver i fråga om finansieringen en
jämförelse med andra medlemsländer.
Skälen för regeringens förslag: Det nuvarande avgiftsbemyndigandet
i lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter avser endast
kostnader som hänför sig till tillsynen och de kartor som tillhandahålls i
stödärenden. Den nyligen beslutade rådsförordningen (EG) nr 820/97 om
upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur
och om märkning av nötkött och nötköttsprodukter faller delvis under
lagens tillämpningsområde. Enligt den förordningen kan
medlemsstaterna låta djurhållarna bära de utgifter som är förenade med
bl.a. öronmärken, databaser och pass för djuren. Med hänsyn härtill bör
lagens avgiftsbemyndigande vidgas så att det i fortsättningen avser såväl
en myndighets kostnader för tillsyn, märkning och registrering enligt
lagen som kostnaden för kartor. Ett på detta sätt utformat
avgiftsbemyndigande överensstämmer med vad Lagrådet har föreslagit.
En avgiftsfinansiering av djurmärkningssystemet har valts också av
andra medlemsländer, t.ex. Storbritannien, Nederländerna och Belgien.
Den databas som byggs upp i Sverige kommer att medfinansieras av EG
med högst 50 procent av investeringskostnaden.
8 Ändringar i lagen (1992:1684) om EEG-
handelsgödsel
Regeringens förslag: Förkortningen ”EEG” ersätts med ”EG” i lagen
(1992:1684) om handelsgödsel.
Skälen för regeringens förslag: I artikel G i fördraget om Europeiska
unionen har begreppet ”Europeiska ekonomiska gemenskapen” (”EEG”)
ersatts av ”Europeiska gemenskapen” (”EG”). Europaparlamentet och
rådet har den 24 november 1997 antagit direktiv 97/63/EG om ändring av
rådets direktiv 76/116/EEG, 80/876/EEG, 89/284/EEG och 89/530/EEG
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel.
Ändringen innebär en anpassning till den nya förkortningen ”EG”.
Direktivet skall vara genomfört i medlemsstaterna senast den 1 juli 1998.
Regeringen föreslår att lagen (1992:1684) om EEG-handelsgödsel
ändras för att därigenom genomföra direktivet.
9 Kostnader
De föreslagna ändringarna i livsmedelslagen och lagen om provtagning
på djur, m.m. innebär att myndigheterna får ett i viss mån vidgat tillsyns-
område. Ändringarna innebär också att tillämpningsområdena för
överklagande- och straffbestämmelserna utökas i någon mån. Även
sammantagna torde emellertid ändringarna bara marginellt komma att
öka myndigheternas arbete. De kan därför finansieras inom nuvarande
ramar.
10 Författningskommentarer
10.1 Livsmedelslagen
4 a §
Som framgår av den allmänna motiveringen finns det ett antal EG-
förordningar som uteslutande behandlar livsmedelsfrågor. Därutöver
finns det några EG-förordningar som hör till jordbruks- eller
fiskeområdet men som också innehåller livsmedelsbestämmelser. För att
beskriva det förhållandet att livsmedelslagen skall komplettera dels vissa
EG-förordningar i dess helhet, dels vissa enskilda bestämmelser i EG-
förordningar används uttrycket EG-förordningar som helt eller delvis
faller inom lagens tillämpningsområde.
Enligt en bestämmelse i paragrafens första stycke skall de avsedda EG-
förordningarna förtecknas i Svensk författningssamling. Bestämmelsen
har utformats efter mönster av 15 § lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner.
Paragrafen, som motsvarar 2 a § i det remitterade lagförslaget, har
utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
24 §
Ändringen i paragrafens första stycke har kommenterats i den allmänna
motiveringen. I andra stycket införs ett bemyndigande som gör det
möjligt att överlämna tillsyn till ett enskilt kontrollorgan. I den mån det
blir aktuellt att överlåta tillsyn till privata organ krävs lagstöd för ett
sådant överlämnande eftersom tillsynen har karaktär av
myndighetsutövning.
25–26 §§
EG-rätten förutsätter att EG-förordningar kan verkställas lika effektivt
som nationella bestämmelser. I 25 § har därför det tillägget gjorts att
förelägganden och förbud samt rättelse på den försumliges bekostnad får
användas också för att säkerställa efterlevnaden av EG-förordningar. Av
samma skäl åläggs tillsynsmyndigheterna i 25 a § att beivra även
överträdelser av sådana förordningar.
Befogenheten att meddela förelägganden och förbud eller besluta om
rättelse tillkommer bara tillsynsmyndigheterna. Om ett enskilt kontroll-
organ i sin tillsynsverksamhet anser det motiverat att ingripa med ett
föreläggande eller förbud, skall kontrollorganet underrätta en myndighet
som har befogenhet att fatta beslut om vitesföreläggande eller
vitesförbud. Däremot skall enligt 26 § ett enskilt kontrollorgan, på
samma sätt som myndigheterna, ha rätt till tillträde till bl.a. områden och
lokaler och rätt till de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen.
27 §
Vissa EG-förordningar innehåller bestämmelser som innebär att det
under vissa förutsättningar är förbjudet att saluhålla ett livsmedel.
Motsvarande nationella bestämmelser finns i 16 §. Ett saluförbud kan
dessutom komma att gälla som resultat av ett beslut meddelat med stöd
av 25 §, som också kan ta sikte på överträdelser av EG-bestämmelser.
Oavsett om saluförbudet följer direkt av en EG-förordning eller har
beslutats med stöd av 25 § skall en tillsynsmyndighet kunna ta hand om
det aktuella livsmedlet med stöd av förevarande paragraf.
28 §
Föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas skall kunna omfatta också
den tillsyn som rör EG-förordningar som innehåller
livsmedelsbestämmelser. Ett tillägg med denna innebörd har gjorts i
paragrafens första stycke.
29 a §
Avgiftsbemyndigandet har kompletterats i två avseenden. Avgift skall
kunna tas ut också för den tillsyn som bedrivs av ett enskilt
kontrollorgan. Dessutom skall avgift kunna tas ut även för den tillsyn och
prövning som föranleds av EG-förordningarna. Dit hör bl.a. en
myndighets tillsyn över enskilda kontrollorgan. Bemyndigandet har
utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
30 §
Paragrafen har kommenterats i den allmänna motiveringen.
10.2 Lagen om provtagning på djur, m.m.
1–3 §§
Provtagningslagens tillämpningsområde har vidgats till att omfatta inte
bara kontroll av förekomsten av läkemedel till djur utan också kontroll av
vissa ämnen och deras restsubstanser i djur och djurprodukter. Dit hör
inte bara hormoner och veterinärmedicinska ämnen utan också t.ex.
kemikalier och mykotoxiner som kan tillföras djur via fodret.
Provtagning skall också kunna ske på annat än djur, t.ex. på mjölk och
foder. Det sistnämnda förhållandet har föranlett ett nytt bemyndigande i
3 §.
4 §
I paragrafen har bemyndigandet att meddela föreskrifter vidgats till att
gälla också skyldighet att föra register över behandling med läkemedel
och bevara journaler över sådan behandling. Enligt EG:s regler åvilar
denna skyldighet inte bara den som föder upp djur utan också den som
håller djur.
4 b §
Paragrafen, som fått sin beteckning efter förslag av Lagrådet, motsvarar
4 c § i det remitterade förslaget. Paragrafen har kommenterats i den
allmänna motiveringen.
7–9 §§
Ändringarna har kommenterats i den allmänna motiveringen.
10 §
Straffbestämmelsen har, efter Lagrådets påpekande, vidgats till att gälla
också den som bryter mot föreskrifter meddelade med stöd av 4 a–4 c §§.
Bestämmelsen har också ändrats med hänsyn till att även andra än
djurägare kan bli ansvariga för att meddelade föreskrifter iakttas.
På inrådan av Lagrådet har i andra stycket tagits in en bestämmelse om
att den som har överträtt ett vitesförbud inte skall kunna dömas till straff
för en gärning som omfattas av förbudet.
10.3 Lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter
1 §
I lagens inledande paragraf har det förts in en bestämmelse som innebär
att lagen inte skall tillämpas i fråga om sådana bestämmelser i EG-
förordningar som helt faller inom livsmedelslagens tillämpningsområde.
Av ordalydelsen följer att det kan bli aktuellt att tillämpa såväl
livsmedelslagen som den förevarande lagen på en och samma
bestämmelse i en EG-förordning. Som exempel kan nämnas att tillsynen
över fetthaltsbestämmelserna för mjölk enligt förordning (EEG) nr
1411/71 kommer att utövas med stöd av såväl livsmedelslagen som lagen
om EG:s förordningar om jordbruksprodukter.
11 §
Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen.
10.4 Lagen om EG:s förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken
1 §
Se författningskommentaren under 1 § lagen om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter. Ett exempel på en förordning som innehåller såväl
fiske- som livsmedelsbestämmelser är rådets förordning (EEG) nr
2136/89 om gemensamma marknadsnormer för konserverade sardiner
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över PM om komplettering av EG:s
förordningar om livsmedel, m.m. avgivits av Göta hovrätt,
Läkemedelsverket, Statens jordbruksverk, Statens veterinärmedicinska
anstalt, Statens livsmedelsverk, Fiskeriverket, Konsumentverket, Statens
naturvårdsverk, Länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län,
Utredningen om livsmedelstillsynen, Stockholms kommun, Svenska
kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges
veterinärförbund och Svenska Mjölkproducenternas Riksförening
(SMR).
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)
Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)1
dels att 24–28, 29 a och 30 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 a §
Lagen kompletterar de EG-
förordningar som helt eller delvis
faller inom tillämpningsområdet för
denna lag, i den utsträckning det
behövs för att förordningarna skall
kunna verkställas i landet.
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna
vilka EG-förordningar som avses.
För förordningar som reglerar
ekologisk produktion och skydd för
beteckningar på livsmedel finns det
särskilda bestämmelser i lagen
(1995:551) om EG:s förordning om
ekologiskt framställda produkter
och lagen (1995:1336) om skydd
för beteckningar på
jordbruksprodukter och livsmedel,
m.m.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter som får finnas
som komplettering till de EG-
förordningar som helt eller delvis
faller inom lagens
tillämpningsområde.
24 §2
Statens livsmedelsverk utövar
den centrala tillsynen över
efterlevnaden av denna lag och de
föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen. Länsstyrelsen utövar
den närmare tillsynen inom länet.
Den eller de kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet utövar
tillsynen inom kommunen om
regeringen inte har föreskrivit att
tillsynen skall utövas av
Livsmedelsverket.
Statens livsmedelsverk utövar
den centrala tillsynen över
efterlevnaden av denna lag, de
föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen och de EG-
förordningar som helt eller delvis
faller inom lagens
tillämpningsområde. Länsstyrelsen
utövar den närmare tillsynen inom
länet. Den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och
hälsoskyddsområdet utövar
tillsynen inom kommunen om
regeringen inte har föreskrivit att
tillsynen skall utövas av
Livsmedelsverket.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
överlämna vissa tillsynsuppgifter
till ett enskilt kontrollorgan som är
juridisk person.
25 §
Tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande eller förbud som
uppenbart behövs för att lagen eller
föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas.
Tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande eller förbud som
uppenbart behövs för att lagen,
föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen eller de EG-
förordningar som helt eller delvis
faller inom lagens
tillämpningsområde skall
efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndighet utsätta
vite.
Underlåter någon att vidtaga
åtgärd som åligger honom enligt
denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av denna
lag eller enligt tillsynsmyndighets
föreläggande, får myndigheten
förordna om rättelse på hans
bekostnad.
Underlåter någon att vidta åtgärd
som åligger honom enligt denna
lag, de föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen eller
de EG-förordningar som helt eller
delvis faller inom lagens
tillämpningsområde eller enligt
tillsynsmyndighetens föreläggande,
får myndigheten besluta om rättelse
på hans bekostnad.
25 a §
Tillsynsmyndigheterna skall
verka för att överträdelser av denna
lag beivras.
Tillsynsmyndigheterna skall
verka för att överträdelser av denna
lag och de EG-förordningar som
helt eller delvis faller inom lagens
tillämpningsområde beivras.
26 §
För tillsyn enligt 24 § har en
tillsynsmyndighet rätt att få tillträde
till områden, livsmedelslokaler och
andra utrymmen och att där göra
undersökningar och ta prover. En
tillsynsmyndighet har rätt att på
begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för
tillsynen.
För tillsyn enligt 24 § har en
tillsynsmyndighet och ett enskilt
kontrollorgan rätt att få tillträde till
områden, livsmedelslokaler och
andra utrymmen och att där göra
undersökningar och ta prover. En
tillsynsmyndighet och ett enskilt
kontrollorgan har rätt att på
begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för
tillsynen.
Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid
tillsynen.
27 §3
Tillsynsmyndigheten får ta hand
om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid med 16 och 17 §§.
Tillsynsmyndigheten får vidare ta
hand om en vara som avses med ett
föreläggande eller ett förbud enligt
25 §, om föreläggandet eller
förbudet inte följs.
Tillsynsmyndigheten får ta hand
om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid med 16 och 17 §§ eller i strid
med en EG-förordning som helt
eller delvis faller inom lagens
tillämpningsområde.
Tillsynsmyndigheten får vidare ta
hand om en vara som avses med ett
föreläggande eller ett förbud enligt
25 §, om föreläggandet eller
förbudet inte följs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas med kött som
med stöd av första stycket tagits om hand i samband med slakt.
Om en vara i något annat fall än som avses i andra stycket har tagits
om hand, får ägaren under tillsynsmyndighetens kontroll göra varan
duglig till livsmedel eller använda den för något annat ändamål. Annars
skall varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg.
Tillsynsmyndigheten skall låta förstöra också sådana varor som
omfattas av ett förbud enligt 11 a §, om det inte finns särskilda skäl för
något annat.
28 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur
tillsynen skall bedrivas och om
undersökning och annan kontroll
som behövs för att denna lag skall
följas.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur
tillsynen skall bedrivas och om
undersökning och annan kontroll
som behövs för att lagen eller de
EG-förordningar som helt eller
delvis faller inom lagens
tillämpningsområde skall följas.
För kontrollen av kött får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om köttbesiktning och om
uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till slakt. Sådana föreskrifter
får meddelas för kött från olika djurslag i den utsträckning de behövs
från hälso- eller näringssynpunkt.
29 a §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva om avgifter för en
myndighets verksamhet enligt
denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelas med stöd av lagen.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva om avgifter för en
myndighets eller ett enskilt
kontrollorgans verksamhet enligt
lagen, föreskrifter som meddelas
med stöd av lagen eller enligt de
EG-förordningar som helt eller
delvis faller inom lagens
tillämpningsområde.
Regeringen får föreskriva att kommun skall ombesörja uppbörden av
avgifter för den statliga tillsynen.
30 §4
Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om inte gärningen är ringa,
den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. bryter mot 6, 8, 16, 17 eller 19 §, 21 § första stycket eller 23 §,
2. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 20 §, 21 § andra stycket, 22 § tredje stycket,
28 § andra stycket eller 29 §,
3. vid märkning enligt föreskrift som meddelats med stöd av 13 §
lämnar oriktiga uppgifter,
4. åsidosätter villkor som
meddelats med stöd av 6 §.
4. åsidosätter villkor som
meddelats med stöd av 6 §,
5. bryter mot föreskrifter
meddelade med stöd av 2 a § andra
stycket eller mot sådana
bestämmelser i de EG-förordningar
som helt eller delvis faller inom
lagens tillämpningsområde som rör
kvalitetsnormer eller andra villkor
för handeln med livsmedel.
Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsument-
intresset uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett
allvarligt sätt, döms till fängelse i högst två år.
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter
enligt 26 § första stycket andra punkten, döms till böter.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.
Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd
av 11 § inför livsmedel till landet och försök därtill finns bestämmelser i
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning
på djur, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1683) om provtagning på
djur, m.m.1
dels att 1–4, 7–9 §§ samt rubriken närmast före 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 c §, samt närmast före
4 c § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag avser
1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,
2. kontroll av användningen av
läkemedel vid uppfödningen av
djur,
2. kontroll av vissa ämnen och
deras restsubstanser i djur och
djurprodukter,
3. märkning och registrering av djur,
4. åtgärder för att hindra spridning av smittsamma djursjukdomar.
2 §
För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera
vissa smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva eller i det särskilda fallet besluta om
provtagning eller undersökning enligt denna lag.
För att kontrollera användningen
av läkemedel och andra ämnen
eller beredningar med liknande
verkan vid uppfödningen av djur får
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva
eller i det särskilda fallet besluta
om provtagning eller undersökning
enligt denna lag.
För att kontrollera förekomsten
av vissa ämnen och deras
restsubstanser i djur och
djurprodukter får regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva eller i det
särskilda fallet besluta om
provtagning eller undersökning
enligt denna lag.
3 §
Provtagning eller undersökning
enligt 2 § får utföras av veterinär
eller annan person som utses av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Provtag-
ningen eller undersökningen får
utföras på
1. djur och djurkroppar,
2. mjölk som levereras till mejeri,
3. annat material som regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriver.
Provtagning eller undersökning
enligt 2 § får utföras av veterinär
eller annan person som utses av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Provtagningen eller
undersökningen får utföras på djur
och djurkroppar och det
provtagningsmaterial i övrigt som
föreskrivs av regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer.
Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare
eller annan rättsinnehavare och skall genomföras på ett sätt som innebär
så små olägenheter som möjligt för denne.
Hälsoövervakning och villkor för
livdjursförsäljning
Hälsoövervakning, uppgifter om
läkemedelsanvändning och villkor
för livdjursförsäljning
4 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad den
som föder upp djur skall iaktta i
fråga om
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad den
som föder upp eller håller djur
skall iaktta i fråga om
1. skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra
anteckningar om verksamheten,
2. skyldighet att anmäla
misstanke om djursjukdom till en
veterinär, och
2. skyldighet att anmäla
misstanke om djursjukdom till en
veterinär,
3. krav på hygien i
djurhållningen.
3. skyldighet att föra register
över behandling med läkemedel och
bevara journaler som rör sådan
behandling, och
4. krav på hygien i
djurhållningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare
föreskriva eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än
slakt eller flyttas från ett område till ett annat inom landet, endast om
djuren är fria från viss sjukdom.
Djur och djurprodukter som
innehåller otillåtna ämnen
4 c §
I fråga om djur eller
djurprodukter som innehåller eller
kan antas innehålla sådana ämnen
eller restsubstanser som kan skada
människors hälsa får regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter
eller i det enskilda fallet besluta om
1. omhändertagande eller
märkning av djur eller
djurprodukter,
2. förbud mot att djur eller
djurprodukter flyttas, överlåts eller
används till livsmedel,
3. avlivning av djur,
4. destruktion av djur som har
avlivats och av djurprodukter.
7 §3
Statens jordbruksverk utövar
tillsynen över att föreskrifter
meddelade med stöd av 2 och 4–
6 §§ följs. Detsamma gäller beslut
meddelade med stöd av 2, 4, 4 a
eller 4 b §. Jordbruksverket får
överlåta åt länsstyrelsen att utöva
viss tillsyn inom länet. Verket får
också överlåta åt en kommun att
inom kommunen kontrollera att
föreskrifter eller beslut meddelade
med stöd av 4 b eller 6 § följs.
En tillsynsmyndighet får meddela
de förelägganden som behövs för
att föreskrifter som har meddelats
med stöd av 2 och 4–6 §§ skall
följas. Detsamma gäller beslut
meddelade med stöd av 2, 4, 4 a
eller 4 b §.
Om inte regeringen bestämmer
något annat, utövar Statens
jordbruksverk tillsynen över att
föreskrifter meddelade med stöd av
2 och 4–6 §§ följs. Detsamma
gäller beslut meddelade med stöd
av 2 eller 4–4 c §. Jordbruksverket
får överlåta åt länsstyrelsen att
utöva viss tillsyn inom länet.
Verket får också överlåta åt en
kommun att inom kommunen
kontrollera att föreskrifter eller
beslut meddelade med stöd av 4 b
eller 6 § följs.
En tillsynsmyndighet får meddela
de förelägganden och förbud som
behövs för att föreskrifter som har
meddelats med stöd av 2 och 4–
6 §§ skall följas. Detsamma gäller
beslut meddelade med stöd av 2
eller 4–4 c §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.
8 §4
För tillsyn eller andra åtgärder enligt denna lag eller enligt föreskrifter
eller beslut som har meddelats med stöd av lagen har den som utövar
tillsynen eller utför åtgärderna rätt att få tillträde till områden,
anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller
där djurkroppar, mjölk eller annat material förvaras.
Djurägaren skall tillhandahålla
den hjälp och lämna de
upplysningar som behövs för att
tillsyn eller andra åtgärder skall
kunna genomföras.
Den som utövar tillsyn eller utför
andra åtgärder har rätt att på
begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen
eller åtgärderna. Den som är
föremål för tillsyn eller andra
åtgärder skall tillhandahålla den
hjälp som behövs för att tillsyn eller
andra åtgärder skall kunna
genomföras.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller också för
EG:s institutioner och av
institutionerna utsedda inspektörer
och experter.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller också för
1. EG:s institutioner och av
institutionerna utsedda inspektörer
och experter,
2. företrädare för behöriga
myndigheter i andra medlemsstater
inom Europeiska unionen.
Polismyndigheten skall på begäran lämna den handräckning som
behövs vid tillsynen eller vid andra åtgärder enligt denna lag eller enligt
föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
9 §5
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet
att betala ersättning för
provtagning, undersökning eller
kontroll enligt denna lag eller
enligt föreskrifter eller beslut
meddelade med stöd av lagen.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva om avgifter för en
myndighets verksamhet enligt
denna lag.
10 §
Till böter döms den djurägare
som med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 4 §
första stycket eller som inte fullgör
skyldigheten enligt 8 § andra
stycket.
Till böter döms den djurägare
som med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 4 §
första stycket eller 4 c § eller som
inte fullgör skyldigheten enligt 8 §
andra stycket andra meningen.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter
Härigenom föreskrivs att 1 och 11 §§ lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
I denna lag ges bestämmelser som behövs för att den pris- och
marknadsreglering som ingår i EG:s gemensamma jordbrukspolitik skall
kunna genomföras i Sverige.
Med EG:s förordningar om jordbruksprodukter avses i denna lag EG:s
förordningar om
1. marknadsreglering av jordbruksprodukter,
2. produkter som omfattas av Romfördragets bilaga II men som inte
omfattas av någon marknadsreglering,
3. produkter som har framställts av jordbruksprodukter,
4. uppgiftsskyldighet i fråga om inkomstförhållanden och
driftsekonomiska förhållanden i jordbruket, och
5. särskilda omräkningskurser som används inom den gemensamma
jordbrukspolitiken.
Denna lag tillämpas inte i fråga
om sådana bestämmelser i EG:s
förordningar om
jordbruksprodukter som helt faller
inom tillämpningsområdet för
livsmedelslagen (1971:511).
11 §1
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att avgifter skall tas ut
för tillsynen enligt denna lag och
för kartor som tillhandahålls i
ärenden om stöd enligt EG:s
förordningar om
jordbruksprodukter.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva om avgifter för en
myndighets verksamhet enligt
denna lag och för kartor som
tillhandahålls i ärenden om stöd
enligt EG:s förordningar om
jordbruksprodukter.
_________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s
förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:1709) om EG:s förordningar
om den gemensamma fiskeripolitiken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
I denna lag ges bestämmelser som behövs för att EG:s gemensamma
fiskeripolitik skall kunna genomföras i Sverige.
Med EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken avses i
denna lag EG:s förordningar om
1. åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskresurserna,
2. strukturåtgärder för fiskerinäringen, och
3. marknadsreglering av fisk och fiskprodukter.
Denna lag tillämpas inte i fråga
om sådana bestämmelser i EG:s
förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken som helt faller inom
tillämpningsområdet för livsme-
delslagen (1971:511).
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-12-11
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne
Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 27 november 1997 (Jordbruksdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
ändring i livsmedelslagen (1971:511), m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Kerstin Nyberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)
Genom Sveriges medlemskap i EU har vissa EG-förordningar om
livsmedel blivit direkt tillämpliga här i landet. De ändringar i
livsmedelslagen som föreslås i lagrådsremissen innebär att lagens
bestämmelser om tillsyn, sanktioner, avgifter och överklagande
kompletterar dessa EG-förordningar samt sådana bestämmelser i EG-
förordningar inom jordbruks- och fiskeområdena som också berör
livsmedelsområdet.
Lagrådsremissen innehåller inte någon fullständig genomgång av hur
livsmedelslagstiftningen förhåller sig till de nämnda EG-förordningarna.
Lagrådet saknar för sin del möjlighet att göra en sådan genomgång.
2 a §
Denna paragraf innehåller en upplysning om att lagen i vissa hänseenden
kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom lagens
tillämpningsområde. Lagrådet har ingen erinran mot att en sådan
bestämmelse införs i lagen men ifrågasätter om bestämmelsen hör
hemma bland de inledande bestämmelser som innehåller vissa
begreppsbestämningar och undantag från lagen. En från systematisk
synpunkt lämpligare lösning synes vara att förevarande paragraf tas in
efter de inledande bestämmelserna under en ny rubrik, EG-förordningar
om livsmedel. Lagrådet förordar denna lösning.
Vidare förordar Lagrådet att paragrafen ändras redaktionellt och ges
följande lydelse:
”Bestämmelserna i 24-28, 29 a, 30 och 35 §§ kompletterar de EG-
förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för
denna lag. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna
vilka EG-förordningar som avses. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs
som komplettering av dessa EG-förordningar.
För förordningar som reglerar ekologisk produktion och skydd för
beteckningar på livsmedel finns särskilda bestämmelser i lagen
(1995:551) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter och
lagen (1995:1336) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och
livsmedel, m.m.”
Godtas Lagrådets förslag till ändrad paragrafindelning, föranleder det
att hänvisningen i 30 § första stycket 5 till 2 a § andra stycket ändras.
Hänvisningen i 24–28, 29 a och 30 §§ till de EG-förordningar som
avses bör enligt Lagrådets mening ges formuleringen ”de EG-
förordningar som kompletteras av lagen”.
29 a §
Enligt förslaget till ändring av första stycket får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om avgifter för en
myndighets eller ett enskilt kontrollorgans verksamhet enligt lagen eller
vissa andra författningar. En sådan delegation av föreskriftsrätt får enligt
8 kap. regeringsformen (RF) ske endast under förutsättning att avgiften
inte är att betrakta som en skatt.
RF innehåller inte någon definition av begreppen skatt och avgift. I
förarbetena till RF anförde föredragande departementschefen i fråga om
gränsdragningen bl.a. att skatt kan karakteriseras som ett tvångsbidrag till
det allmänna utan direkt motprestation, medan med avgift vanligen
förstås en penningprestation som betalas för en specificerad
motprestation från det allmänna (prop. 1973:90 s. 213). Han anförde
vidare (s. 219):
”Enligt min mening har man i allmänhet att göra med en avgift i RF:s
bemärkelse endast om ett specificerat vederlag utgår för den erlagda
penningprestationen. Även i vissa andra fall får dock en penningpålaga
anses ha karaktär av avgift och inte av skatt. Ett sådant fall föreligger när
penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i sin
helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler.
Kännetecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot
svarande utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana
utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår
som led i prisregleringen inom jordbrukets och fiskets områden som
avgifter i statsrättslig bemärkelse.”
För att en avgift skall föreligga i RF:s mening förutsätts sålunda enligt
förarbetena normalt att ett specificerat vederlag utgår. Är denna
förutsättning uppfylld torde en penningpålaga ha karaktären av avgift
även om denna – som i förevarande fall – är obligatorisk och tas ut i
samband med myndighetsutövning. Utgör avgiften vederlag för en
myndighets kostnader i samband med myndighetsutövning som är riktad
direkt mot den avgiftsskyldige torde avgiftskriteriet således vara uppfyllt.
Det gäller t.ex. avgifter som tas ut för kostnader för handläggningen av
en ansökan eller anmälan eller för provtagning eller inspektion.
Däremot är det tveksamt i vad mån en pålaga rättsligt kan betraktas
som en avgift i fall då vederlaget inte är individuellt bestämt utan i stället
utgörs av en s.k. kollektiv motprestation. Som har framgått av de
redovisade förarbetsuttalandena har avsikten varit att vissa avgifter av
detta slag skall kunna betraktas som avgifter i statsrättslig bemärkelse,
nämligen bl.a. avgifter som tas ut endast i näringsreglerande syfte och i
sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga. Av förarbetena framgår inte i
vilka andra fall det kan vara motiverat att frångå huvudprincipen att en
avgiftsklassificering förutsätter ett specificerat vederlag. Det är dock
enligt Lagrådets mening tydligt att något mer omfattande avsteg från
denna princip inte varit avsett bortsett från prisregleringsavgifter o.d.
Delegationsbestämmelsen i förevarande paragraf synes enligt sin
lydelse ge möjlighet att föreskriva en generell avgift för
livsmedelsföretag, dvs. en avgift som utgår även om företaget inte varit
föremål för någon direkt åtgärd från myndigheternas sida. En sådan
avgift har enligt Lagrådets mening karaktären av skatt (jfr RÅ 1991 ref.
87 och Lagrådets yttrande i prop. 1993/94:198 s. 162 f.). Det anförda
innebär att delegationsbestämmelsen i både nuvarande och föreslagen
lydelse står i strid med RF. Grunderna för finansieringen av
myndigheternas verksamhet måste enligt Lagrådets uppfattning
preciseras.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på
djur, m.m.
Ändringarna i denna lag har till syfte att fullständigt genomföra två EG-
direktiv om ämnen och restsubstanser i djur- och djurprodukter som kan
skada människors hälsa. Lagrådet anmärker att lagrådsremissen inte ger
underlag för att bedöma om den svenska lagstiftningen är förenlig med
dessa EG-direktiv i andra hänseenden än som regleras i det remitterade
förslaget.
4 c §
Denna paragraf innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller
beslut i enskilda fall i fråga om djur eller djurprodukter som innehåller
eller kan antas innehålla sådana ämnen eller restsubstanser som kan
skada människors hälsa. Föreskrifterna eller besluten kan avse bl.a.
avlivning av djur samt destruktion av djur som har avlivats och
destruktion av djurprodukter.
Enligt 4 b § kan regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter eller beslut i enskilda fall om
omhändertagande, bearbetning och hantering i övrigt av djurkadaver och
annat animaliskt avfall. Denna paragraf synes vara tillämplig även i fall
som avses i 4 c §.
Lagrådet förordar att dessa paragrafer av systematiska skäl får byta
plats och att den rubrik som föreslagits närmast före 4 c § utgår.
Godtas Lagrådets förslag, föranleder det en ändring av hänvisningen
till 4 b § i 7 § första stycket och till 4 c § i 10 §.
7 §
I andra stycket föreslås att tillsynsmyndighetens befogenhet att meddela
förelägganden för att föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 och
4–6 §§ skall följas, skall kompletteras med en motsvarande befogenhet
att meddela förbud. Tillsynsmyndighetens befogenhet skall vidare
omfatta även de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter
eller beslut som har meddelats med stöd av den nya 4 c § skall följas.
Lagrådet har inget att erinra mot den föreslagna utvidgningen av andra
styckets tillämpningsområde. Förslaget väcker dock frågan om vilka
sanktioner som kan riktas mot den som inte rättar sig efter ett meddelat
föreläggande eller förbud. Lagrådet får i detta hänseende anföra följande.
Enligt 10 § skall en djurägare som bryter mot en föreskrift som har
meddelats med stöd av 4 § första stycket eller den nya 4 c § kunna dömas
till böter. I 8 § sista stycket föreskrivs vidare att polismyndighet på
begäran skall lämna den handräckning som behövs vid tillsynen eller vid
andra åtgärder enligt lagen eller enligt föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen. Lagen innehåller däremot inte någon
bestämmelse om att förelägganden eller förbud enligt 7 § andra stycket
kan förenas med vite.
Lagens bestämmelser om sanktioner vid överträdelse av lagen eller av
föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen ger emellertid
inte någon fullständig bild av påföljdssystemet. I 8 § förordningen
(1993:1488) om provtagning på djur, m.m. (provtagningsförordningen)
sägs nämligen att en tillsynsmyndighet får förena sådana förelägganden
som avses i 7 § andra stycket i lagen med vite. Denna vitesbestämmelse
grundas såvitt Lagrådet kan förstå på det i tredje stycket givna
bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.
Något hinder mot att regeringen utan ett direkt bemyndigande förenar i
förordning meddelade materiella bestämmelser med regler om vite torde
i och för sig inte föreligga (jfr 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen
och prop. 1975:8 s. 45). Vad gäller de förelägganden som enligt 8 §
provtagningsförordningen kan förenas med vite tillkommer dock den
komplikationen att de inte är kopplade till förelägganden enligt
förordningen utan till förelägganden som meddelats med stöd av lagen.
Vad gäller den valda uppdelningen av vitesregleringen skulle till en
början kunna göras gällande att påföljdssystemet genom bestämmelserna
i 7, 8 och 10 §§ i lagen blivit uttömmande reglerat av riksdagen. I så fall
skulle regeln om vite i 8 § provtagningsförordningen strida mot den i 8
kap. 17 § regeringsformen angivna principen om formell lagkraft och
därmed bli ogiltig. Lagrådet vill emellertid för sin del inte gå så långt.
Vitesregeln torde således gälla enligt sin lydelse. Det förhållandet att
regeln placerats i provtagningsförordningen och inte i lagen gör det dock
svårt att överblicka vilka sanktioner som kan komma i fråga vid
överträdelse av bestämmelser i lagen eller av föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen. Lagrådet förordar att vitesregeln inarbetas i lagen.
8 §
Av första och andra styckena framgår bl.a. att den som utövar tillsyn eller
utför andra åtgärder enligt lagen har rätt att dels få tillträde till utrymmen
där djur hålls eller där djurkroppar m.m. förvaras, dels få de upplysningar
och handlingar som behövs för tillsynen eller åtgärderna. I tredje stycket
föreskrivs att bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för
EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och
experter. Enligt det föreslagna tillägget till tredje stycket skall
bestämmelserna gälla också för företrädare för behöriga myndigheter i
andra medlemsstater inom Europeiska unionen.
Tillägget till tredje stycket torde innebära att företrädare för
myndigheter i andra EU-länder får en självständig rätt till tillträde och
handlingar och att de – enligt fjärde stycket – vid behov kan få
handräckning av svensk polismyndighet. I den allmänna motiveringen
sägs att det enligt direktivet 96/23/EG kan bli fråga om att sådana
företrädare skall ges möjlighet att kontrollera efterlevnaden av direktivet
på plats och att de därför måste ges samma rätt som gäller för EG:s
institutioner och deras experter.
Enligt Lagrådets mening kan av nämnda direktiv inte utläsas att
företrädare för utländska myndigheter skall ges en självständig rätt att
göra kontroller här i landet. Av artikel 20 punkt 2 av direktivet framgår
att en medlemsstat – som befarar att beslut av den centrala myndigheten i
en annan medlemsstat om kontroller enligt direktivet inte följts eller är
otillräckliga – ”tillsammans med den andra medlemsstaten skall söka
avhjälpa situationen, i förekommande fall genom ett besök på plats”. Av
denna bestämmelse följer att den stat som vill få till stånd kontroller i ett
annat land har en rätt att ”tillsammans” med den stat där kontrollerna
skall ske göra ett besök på platsen. Direktivbestämmelsen kan däremot
inte anses ge en stat någon självständig rätt att utföra kontroller i ett
annat land. Inte heller direktivet i övrigt ger en sådan kontrollrätt.
Lämpligheten av att tillägga utländska myndigheter rätt till
myndighetsutövning i Sverige i vidare mån än som framgår av direktivet
kan enligt Lagrådets mening ifrågasättas. Lagrådet förordar att frågan
övervägs ytterligare.
9 §
Avgiftsbestämmelsen i paragrafen avser f.n. ersättning för provtagning,
undersökning och kontroll. Enligt den allmänna motiveringen föranleder
lagens krav på märkning och registrering avgifter också för öronmärken
och registerhållning. Bemyndigandet utvidgas därför enligt förslaget till
att gälla avgifter för en myndighets verksamhet enligt lagen. Lagrådet
förordar med hänvisning till vad Lagrådet anfört under 29 a § livsmedels-
lagen att bestämmelsen formuleras så att det framgår att avgift får tas ut
endast för specificerade motprestationer. Det kan ske t.ex. genom att den
nuvarande uppräkningen av de åtgärder för vilka ersättning får tas ut
kompletteras med de nya åtgärderna.
10 §
I paragrafen anges att den som bryter mot föreskrifter som har meddelats
med stöd av 4 § första stycket eller 4 c § kan dömas till böter. Av 7 §
andra stycket lagen i förening med 8 § provtagningsförordningen framgår
att den som inte följer bestämmelserna i bl.a. 4 och 4 c §§ kan träffas av
vite.
Liksom i andra sammanhang när en kollision kan uppkomma mellan
straff och vite bör den som har överträtt ett vitesförbud inte kunna dömas
till straff för en gärning som omfattas av förbudet. Lagrådet förordar att
en bestämmelse av detta innehåll tas in i förevarande paragraf som ett
nytt andra stycke.
Lagrådet ifrågasätter slutligen om inte brott mot föreskrifter som
meddelats med stöd av 4 a och 4 b §§ i straffhänseende bör behandlas på
samma sätt som brott mot föreskrifter som meddelats med stöd av 4 §
första stycket och 4 c §.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s
förordningar om jordbruksprodukter
11 §
Lagrådet hänvisar till vad som anförts under 9 § lagen om provtagning på
djur, m.m.
Övrigt lagförslag
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Jordbruksdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh,
Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Åhnberg
Regeringen beslutar proposition 1997/98:48 Ändringar i livsmedelslagen
m.fl. lagar.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om ändring i
livsmedelslagen
(1971:511)
4 a §, 24 §, 28 §, 29 a §
397R0258 m.fl.
Lag om ändring i lagen
(1992:1683) om
provtagning på djur, m.m.
2–4 §§, 46 §, 7 §, 9 §
396L0022 m.fl.
Lag om ändring i lagen
(1994:1710) om EG:s
förordningar om
jordbruksprodukter
11 §
397R0820
Lag om ändring i lagen
(1992:1684) om EEG-
handelsgödsel
2 §, 7 §
397L0063
Lagen omtryckt 1989:461.
Senaste lydelse 1991:1687.
3 Senaste lydelse 1992:1680.
4 Senaste lydelse 1992:1680.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1993:1482.
2 Senaste lydelse 1995:552.
3 Senaste lydelse 1997:198.
4 Senaste lydelse 1997:198.
5 Senaste lydelse 1997:198.
1 Senaste lydelse 1997:106.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/63/EG av den 24 november 1997 om
ändring av rådets direktiv 76/116/EEG, 80/876/EEG, 89/284/EEG och 89/530/EEG om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel (EGT nr L 335, 6.12.1997,
s. 15, Celex 397L0063).
1 Lagen omtryckt 1989:461.
2 Senaste lydelse 1991:1687.
3 Senaste lydelse 1992:1680.
4 Senaste lydelse 1992:1680.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1993:1482.
2 Senaste lydelse 1995:552.
3 Senaste lydelse 1997:198.
4 Senaste lydelse 1997:198.
5 Senaste lydelse 1997:198.
1 Senaste lydelse 1997:106.
Prop. 1997/98:48
14
1
41
49
Prop. 1997/98:48
Bilaga 1
Prop. 1997/98:48
Bilaga 2
49
49
49
49
49
49
Prop. 1997/98:48
Bilaga 3
Prop. 1997/98:48
Prop. 1997/98:48
1
1