Post 6374 av 7189 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:33 ·
Hämta Doc ·
Statens köp av färjetrafik till och från Gotland
Ansvarig myndighet: Kommunikationsdepartementet
Dokument: Prop. 33
Regeringens proposition
1996/97:33
Statens köp av färjetrafik till och från Gotland
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 september 1996
Lena Hjelm-Wallén
Ines Uusmann
(Kommunikationsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner avtal rörande färjetrafik till
och från Gotland i enlighet med vad som anges nedan. Avtalet mellan staten och
Gotlandstrafiken AB (u.b.) är möjligt att sägas upp efter fyra år med två års
uppsägningstid. Om avtalet inte sägs upp efter fyra år löper avtalet med två års
uppsägningstid. Avtalet innebär att två konventionella färjor av fullgod
kvalitet kommer att insättas i trafiken med start den 1 januari 1998. Därutöver
kommer ett nybyggt enskrovigt höghastighetsfartyg av stål att införskaffas. De
fastlandshamnar som föreslås trafikeras är Nynäshamn och Oskarshamn. Med de tre
senaste årens genomsnittliga antal resenärer, 1 050 000 passagerare, blir
statens kostnad för trafiken 174 miljoner kronor per år i 1996 års penningvärde.
De konventionella passagerarfartygen skall uppfylla de nya internationella
stabilitetsreglerna enligt den s.k. Stockholmsöverenskommelsen. De skall vidare
vara försedda med katalytisk avgasrening samt använda lågsvavligt
fartygsbränsle.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3
2 Ärendet och dess beredning................................. 3
3 Köp av färjetrafik till och från Gotland................... 4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1996 8
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner avtal mellan staten och Gotlandstrafiken AB (u.b.) rörande
färjetrafik till och från Gotland.
2 Ärendet och dess beredning
Riksdagen beslutade den 15 december 1970 att linjesjöfart på Gotland endast
skall få bedrivas efter särskilt tillstånd av regeringen, s.k. koncession.
Reglerna lades fast i lagen (1970:871) om linjesjöfart på Gotland. Sedan lagen
om linjesjöfart tillkom har staten ingått fyra avtal om färjetrafiken till och
från Gotland. Varje avtal har i praktiken inneburit en ensamrätt för
trafikutövaren att bedriva regelbunden person- och godstrafik mellan fastlandet
och Gotland.
Den nuvarande koncessionen, som sträcker sig till den 31 december 1997,
innehas sedan den 1 januari 1988 av Nordström & Thulin AB (publ.).
Regeringen föreslog den 3 oktober 1995 vissa riktlinjer för den fortsatta
färjetrafiken till och från Gotland. Riktlinjerna godkändes av riksdagen den 14
december 1995 (prop. 1995/96:44, bet. 1995/96:TU7, rskr. 1995/96:99).
I propositionen anförs att staten även fortsättningsvis bör garantera en
tillfredsställande person- och godstrafikförsörjning mellan fastlandet och
Gotland. Den framtida färjetrafiken bör inte kosta mer för staten än dagens
trafiksystem och bör kännetecknas av att den är passagerarvänlig,
näringslivsanpassad, säker och miljöanpassad. Utgångspunkten bör vara en av
staten garanterad bastrafik på två fastlandshamnar.
Den 1 januari 1998 ersätts lagen (1970:871) om linjesjöfart på Gotland av
lagen (1996:19) om begränsning av rätten att bedriva linjesjöfart på Gotland.
Regeringen beslutade den 21 december 1995 att gällande avtal mellan staten och
Nordström & Thulin AB avseende ekonomiska mellanhavanden som följer av
koncessionstrafiken på Gotland skall sägas upp, vilket skedde samma dag.
Regeringen bemyndigade den 18 januari 1996 chefen för Kommunika-
tionsdepartementet att tillkalla en särskild förhandlare för att upphandla
statens köp av färjetrafik till och från Gotland. Enligt direktivet skall
förhandlaren upprätta ett preliminärt avtal om statens köp av färjetrafik till
och från Gotland. Avtalet skall underställas regering och riksdag för
godkännande. Uppdraget redovisades den 2 september 1996.
3 Köp av färjetrafik till och från Gotland
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet rörande |
| färjetrafik till och från Gotland mellan staten och |
| Gotlandstrafiken AB (u.b.). |
--------------------------------------------------------------------
Förhandlarens förslag: Förhandlaren överlämnade den 2 september 1996 ett avtal
till regeringen rörande färjetrafik till och från Gotland inom en kostnadsram av
175 miljoner kronor. Avtalet har för sin giltighet gjorts beroende av riksdagens
och regeringens godkännande. Upphandlingen har skett enligt lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling (LOU).
Den av förhandlaren valda trafikutövaren för statens köp av färjetrafik är
Gotlandstrafiken AB (u.b.) som kommer att vara ett av Rederi AB Gotland och
Silja Line AB gemensamt kontrollerat bolag.
Avtalet innebär att två konventionella färjor av fullgod kvalitet kommer att
insättas i trafiken med start den 1 januari 1998. Därutöver kommer ett nybyggt
enskrovigt höghastighetsfartyg av stål att införskaffas. Detta fartyg avses att
införskaffas och sättas i trafik våren 1998 eller våren 1999 vilket i det senare
fallet innebär att trafiken kompletteras med annat tonnage, bl.a. en katamaran,
under sommarsäsongen 1998.
I propositionen Riktlinjer för upphandling av Gotlandstrafiken m.m. (prop.
1995/96:44, bet. 1995/96:TU7, rskr. 1995/96:99) ansåg regeringen att
utgångspunkten bör vara att den av staten garanterade bastrafiken sker på två
fastlandshamnar. Regeringen menade vidare att vid valet av fastlandshamnar bör
utgångspunkten vara att noga överväga vilka hamnar som, inom de ekonomiska ramar
som föreslagits, ger det ur passagerar- och näringslivssynpunkt mest
fördelaktiga trafiksystemet. Med anledning av riktlinjerna och mot bakgrund av
anbudet från Gotlandstrafiken AB (u.b.) har förhandlaren föreslagit att
Nynäshamn (norra linjen) och Oskarshamn (södra linjen) är de fastlandshamnar som
skall trafikeras.
Detta betyder med ovanstående val av hamnar och tonnage enligt förhandlaren
att samtliga tre fartyg kommer att trafikera Gotland under högsäsong varvid
höghastighetsfärjan gör flera turer mellan Nynäshamn och Visby och därtill
kompletterande turer mellan Visby och Oskarshamn. Under vissa dagar i lågsäsong
då det inte finns något egentligt behov av godstransporter utförs trafiken av
höghastighetsfartyget. Förhandlaren menar att den valda lösningen med ett hög-
hastighetsfartyg är det närmaste man kan komma statens önskemål om att separera
passagerar- och godstrafik för att därigenom uppnå en mer passagerarvänlig
trafik.
Förhandlarens kostnadsberäkningar visar att med de tre senaste årens
genomsnittliga antal resenärer, 1 050 000 passagerare, blir statens kostnad för
trafiken 174 miljoner kronor i 1996 års penningvärde. Samtidigt visar
förhandlaren genom känslighetsberäkningar att statens kostnad kan komma att öka
eller minska om antalet passagerare ändras påtagligt jämfört med de tre senaste
åren. Som exempel redovisar förhandlaren att statens kostnad ökar med 10
miljoner kronor om antalet passagerare minskar med 50 000 allt annat lika.
Skulle antalet passagerare i stället öka med 50 000 minskas statens kostnad med
ca 3 miljoner kronor allt annat lika.
Om trafiken utvecklas i en för staten kostnadsmässigt positiv riktning
tillfaller omkring en tredjedel av kostnadsförbättringen rederiet.
Förhandlaren föreslår ett avtal utan bortre tidsgräns. Förhandlaren menar att
ett 10-årsavtal riskerar att hämma förnyelse under avtalsperioden och föreslår
att avtalet skall kunna sägas upp efter fyra år för upphörande efter totalt sex
år, dvs. en uppsägningstid på två år. Med en sådan avtalskonstruktion ges
möjlighet att löpande diskutera tonnage och förnyelse inom avtalets ram. Den
möjliggör samtidigt för staten att på ett konstruktivt sätt löpande diskutera
förnyelse av trafiken med andra konkurrenter.
En mycket god sjösäkerhet skall känneteckna trafiken. För att uppnå detta
skall de konventionella passagerarfartygen uppfylla de nya stabilitetsregler som
följer av den överenskommelse som slöts i Stockholm i februari i år, den s.k.
Stockholmsöverenskommelsen.
I trafikupplägget förutsätts att särskilt avlysta turer sker för transport av
farligt gods.
Vidare skall tonnaget i enlighet med riktlinjerna för upphandlingen vara
försett med katalytisk avgasrening samt använda lågsvavligt bränsle.
Förhandlaren föreslår slutligen att ett trafikantråd inrättas. Trafikantrådet
föreslås bestå av de intressenter som Länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands
kommun vid varje tillfälle inbjuder. Staten och rederiet skall gemensamt
informera trafikantrådet innan turlista och priser fastställs.
Skälen för regeringens förslag: I regeringens proposition Riktlinjer för
upphandlingen av Gotlandstrafiken m.m. (prop. 1995/96:44, bet. 1995/96:TU7,
rskr. 1995/96:99) anförde regeringen att den framtida färjetrafiken måste
utformas med större hänsyn till persontrafikens önskemål och att en separering
av person- och godstrafiken kunde vara en möjlig väg att uppnå en mer
passagerarvänlig färjetrafik. Regeringen anser att den av förhandlaren
föreslagna trafiklösningen med framför allt en höghastighetsfärja medger en stor
flexibilitet vid trafikuppläggningen. Med denna färja möjliggörs att trafiken
kan utformas än mer i enlighet med persontrafikens önskemål. Regeringen
välkomnar att även den södra linjen, dvs. trafiken på Oskarshamn, med det
föreslagna trafikupplägget får tillgång till höghastighetstransporter till och
från Gotland.
Regeringens utgångspunkt är att kostnaderna för statens köp av färjetrafik
till och från Gotland måste hållas inom den angivna kostnadsramen 175 miljoner
kronor. Regeringen är samtidigt medveten om att antalet resande är en viktig
faktor för statens kostnader för trafiken. Rederiet skall därför löpande
underrätta regeringen om statistiken över antalet resande och i god tid avisera
stora avvikelser från budgeterat antal resenärer och andra händelser av
betydelse för statens kostnader för trafiken. Tillfälliga fluktuationer i
antalet resande kan hanteras inom systemet, exempelvis genom ändring av
trafikupplägg och priser.
Arbetet med att utveckla sjösäkerheten är utomordentligt viktigt. Regeringen
anser därför att det är av största vikt att färjetrafiken till och från Gotland
kännetecknas av högsta möjliga sjösäkerhet. Det är därför naturligt att den
utveckling som skett den senaste tiden på internationell nivå återspeglas i de
krav och önskemål som staten nu ställer på det tonnage som skall utföra den av
staten garanterade bastrafiken till och från Gotland.
Regeringen anser att sjöfarten generellt måste stärka sin profil som ett
miljövänligt transportslag. Sjöfarten har redan i dag positiva miljöegenskaper
vilka främst utgörs av en hög energieffektivitet i förhållande till utfört
transportarbete och blygsamma krav på ny infrastruktur. Regeringen anser att
avtalets krav på att katalytisk avgasrening skall installeras i fartygen samt
att lågsvavlig olja skall användas väl stämmer överens med de direktiv som
regeringen utfärdat och välkomnar att Gotlandstrafiken nu på allvar kommer att
miljöanpassas.
Med de förändringar som sjöfarten i allmänhet och färjetrafiken i synnerhet
står inför med införande av nya fartygstyper, t.ex. katamaraner och
höghastighetsfärjor, samt med beaktande av den expansiva utveckling som sker i
Östersjöområdet, kan ett alltför långt avtal innebära risk för att en dynamisk
utveckling av resandet till och från Gotland hämmas. Därför tillstyrker
regeringen att ett avtal tecknas som är möjligt att sägas upp efter fyra år med
två års uppsägningstid. Om avtalet inte sägs upp efter fyra år löper avtalet
vidare med två års uppsägningstid.
Regeringen anser att det är viktigt att hålla en mycket god service vad
beträffar bokning, information till de resande samt komfort ombord på fartygen.
Vidare är det viktigt att ge möjligheter för de resande att lämna synpunkter på
den aktuella trafiken. I avtalet finns bestämmelser i dessa avseenden.
Sammanfattningsvis ställer sig regeringen bakom det avtal som ingåtts den
31 augusti 1996 mellan staten och Gotlandstrafiken AB (u.b.) rörande färjetrafik
till och från Gotland.
Regeringen anser att den av staten garanterade bastrafiken utgör stommen för
en tillfredsställande trafikförsörjning med färja till och från Gotland.
Regeringen erinrar om att denna bastrafik kan komma att kompletteras av annan
trafik i enlighet med EG:s regler om cabotage, dvs. rådets förordning (EEG) nr
3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att
tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage).
Det är emellertid viktigt att en konkurrerande trafik inte får sådana ekonomiska
konsekvenser att statens kostnad för Gotlandstrafiken ökar. I enlighet med det
bemyndigande regeringen fått i lagen (1996:19) om begränsning av rätten att
bedriva linjesjöfart på Gotland kommer regeringen därför att ange särskilda
förpliktelser för de rederier som vill utöva färjetrafik till och från Gotland.
Sådana förpliktelser får enligt cabotageförordningen avse vilka hamnar som skall
anlöpas, regelbundenhet, kontinuitet, turtäthet, kapacitet att utföra tjänsten,
fraktsatser och bemanning av fartyget.
Kommunikationsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1996
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, Åhnberg, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Uusmann
Regeringen beslutar proposition 1996/97:33 Statens köp av färjetrafik till och
från Gotland.