Post 6373 av 7189 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:34 ·
Hämta Doc ·
Handelsändamålet i detaljplan, m.m.
Ansvarig myndighet: Inrikesdepartementet
Dokument: Prop. 34
Regeringens proposition
1996/97:34
Handelsändamålet i detaljplan, m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 september 1996
Thage G Peterson
Jörgen Andersson
(Inrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att kommunerna skall få i allt väsentligt samma
möjlighet att i detaljplaner precisera handelsändamålet som gällde före en
lagändring år 1992. Det innebär att kommunerna får i detaljplan närmare reglera
handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel och genom att
inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor och handel med
livsmedel. Precisering får dock ske endast om det finns skäl av betydande vikt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3
2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 4
3 Ärendet och dess beredning................................. 7
4 Gällande rätt, m.m......................................... 8
4.1 Bestämmelser om användning av mark och byggnader.... 8
4.2 Den tidigare regleringen av handelsändamålet........ 9
5 Riksdagens tillkännagivande år 1995........................ 12
6 Överväganden och förslag................................... 14
7 Expediering av vissa planhandlingar........................ 19
8 Konsekvensbedömning........................................ 19
9 Ikraftträdande............................................. 19
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Precisering av han-
delsändamålet i detaljplan....................
20
Bilaga 2 Utredningens lagförslag.............................
22
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Precisering av handelsändamålet i
detaljplan (SOU 1996:52)......................
24
Bilaga 4 Det till lagrådet remitterade lagförslaget..........
25
Bilaga 5 Lagrådets yttrande..................................
27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 1996. 28
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § och 6 kap. 13 § plan- och bygglagen
(1987:10)1 skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
7 §2
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas
bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första
stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske
och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller
miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen
lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och
tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3
kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för
tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig
eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 §
samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än
tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen
(1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte
skall vara huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser
som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss
mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för
parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas
i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och
väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om
det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt
miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som
är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt.
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelser om byggnaders
användning enligt första stycket 3
får inte utformas så att en
effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges
i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk
från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla
uppgift därom.
--------------------------------------------------------------------
Planen får inte göras mer Planen får inte göras mer
detaljerad än som är nödvändigt meddetaljerad än som är nödvändigt med
hänsyn till syftet med den. hänsyn till syftet med den. Bestäm-
melser som närmare reglerar möj-
ligheterna att bedriva handel får
meddelas endast om det finns skäl
av betydande vikt.
6 kap.
13 §3
Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har upprättats
gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämnden, av den som antar
detaljplanen.
--------------------------------------------------------------------
Kommunen skall på planhand- Kommunen skall på planhand-
lingarna anteckna datum då lingarna anteckna datum då
beslutet vunnit laga kraft. Om beslutet vunnit laga kraft. Om
ett förordnande enligt 13 kap. 8 § ett förordnande enligt 13 kap. 8 §
andra stycket har meddelats, andra stycket har meddelats,
skall även datum för förordnandet skall även datum för förordnandet
antecknas. Snarast möjligt efter antecknas. Snarast möjligt efter
det att beslutet att anta det att beslutet att anta
fastighetsplanen har vunnit laga fastighetsplanen har vunnit laga
kraft skall ett exemplar av kraft skall ett exemplar av
planen, planbeskrivningen och planen, planbeskrivningen och
fastighetsförteckningen sändas fastighetsförteckningen sändas till
till länsstyrelsen samt till lantmäterimyndigheten, om det inte
lantmäterimyndigheten, om det är uppenbart obehövligt.
inte är uppenbart obehövligt.
--------------------------------------------------------------------
Om handlingarna inte kan sändas Om handlingarna inte kan sändas
till myndigheterna inom två till myndigheten inom två veckor
veckor från det att planen vunnit från det att planen vunnit laga
laga kraft, skall myndigheterna kraft, skall myndigheten genast
genast underrättas om innehållet i underrättas om innehållet i hand-
handlingarna. lingarna.
I de fall detaljplanen enligt 5 § skall anses ha den utformning som framgår av
fastighetsplanen skall kommunen ange avvikelsen på detaljplanen samt sända ett
exemplar av detaljplanen och de handlingar som anges i andra stycket till
länsstyrelsen respektive underrätta länsstyrelsen om innehållet i dessa enligt
tredje stycket.
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
**FOOTNOTES**
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
2 Senaste lydelse 1995:1197.
3 Senaste lydelse 1995:1197.
3 Ärendet och dess beredning
Utredningen (M 1992:03) om översyn av plan- och bygglagen (1987:10) m.m., Plan-
och byggutredningen, påbörjade sitt arbete i januari 1993. Arbetet har bedrivits
i etapper. En utförlig redogörelse för utredningens arbete och behandlingen av
de dittills avgivna betänkandena finns i prop. 1994/95:230 Kommunal
översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Förslagen i den
propositionen antogs av riksdagen i november 1995 (bet. 1995/96:BoU1, rskr.
1995/96:30, SFS 1995:1197 m.fl.). Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1996.
Genom tilläggsdirektiv fick Plan- och byggutredningen i maj 1995 (dir.
1995:90) i uppdrag att utveckla och komplettera tidigare förslag om bl.a.
regleringen i detaljplan enligt plan- och bygglagen, PBL, samt att i det
sammanhanget också se över lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, m.m.
I samband med behandlingen av den nyss nämnda propositionen beslutade
riksdagen om tillkännagivanden till regeringen i fråga om tillgängligheten i den
fysiska miljön och om kvalitetsdeklaration av bostäder samt om möjligheten att i
detaljplan närmare reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällde
före den 1 april 1992.
Det aktuella ärendet
I en motion (1994/95:Bo511) med anledning av den inledningsvis nämnda
propositionen yrkade Sonia Karlsson att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av att i PBL skapa
möjligheter att i detaljplan skilja mellan olika slag av handel. I samband med
behandlingen uttalade utskottet (bet. 1995/96:BoU1 s. 41) att det i PBL snarast
borde införas bestämmelser som gör det möjligt för kommunerna att i detaljplan
reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällde före den 1 april 1992
och att det sålunda borde uppdras åt regeringen att skyndsamt lämna riksdagen
förslag med denna innebörd. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
hemställan (rskr. 1995/96:30).
Regeringen beslutade därför den 1 februari 1996 att överlämna riksdagens
skrivelse till Plan- och byggutredningen och uppdra åt utredningen att, med
beaktande av vad bostadsutskottet anfört, redovisa sina överväganden i fråga om
möjligheterna att i detaljplan precisera handelsändamålet.
Den 9 april 1996 överlämnade utredningen betänkandet Precisering av
handelsändamålet i detaljplan (SOU 1996:52). En sammanfattning av betänkandet
och betänkandets lagförslag finns i bilagorna 1 och 2. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Inrikesdepartementet (dnr In96/1184/PL).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 september 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över
det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har lämnat det remitterade förslaget utan erinran.
Efter Lagrådets granskning har regeringen upprättat ett förslag till ändring i
6 kap. 13 § PBL. Ändringen behandlas i avsnitt 7. Ändringens beskaffenhet är
sådan att regeringen anser att Lagrådets hörande i den delen skulle sakna
betydelse.
4 Gällande rätt, m.m.
4.1 Bestämmelser om användning av mark och byggnader
I 2 kap. PBL anges de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och
vid lokalisering av bebyggelse m.m. I 2 kap. 4 § andra stycket anges att det
inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall
finnas möjligheter att anordna kommersiell service. En precisering av kravet på
planläggning för kommersiell service görs sedan i 5 kap., som innehåller
bestämmelser om detaljplan.
Enligt 5 kap. 3 § PBL skall man i detaljplan redovisa bl.a. kvartersmark för
bebyggelse. Användningen skall då anges.
I propositionen 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag (PBL-
propositionen) anfördes (s. 564) att användningssättet bör anges genom att man i
stort sett särskiljer de huvudkategorier som användes i de tidigare
detaljplanerna (stadsplaner), nämligen bostad, handel, samlingslokal, kontor,
garage, industri, allmänt ändamål, areell näring och upplag. Det påpekas att det
i praxis förekom vissa ytterligare preciseringar inom kategorierna, men enligt
departementschefen borde markens användning inte preciseras mer än som i varje
särskilt fall behövs för att syftet med detaljplanen skall nås.
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen, får enligt 5 kap.
7 § första stycket 3 i planen meddelas bestämmelser om byggnaders användning.
Byggnaders användningssätt skall enligt PBL-propositionen (s. 575) i princip
vara identiskt med det användningssätt som har bestämts för marken. I vissa fall
anses det dock finnas behov av att specificera vissa byggnaders användningssätt.
Genom en lagändring år 1992 (prop. 1991/92:51, bet. 1991/92:BoU10, rskr.
1991/92:112, SFS 1992:75) infördes emellertid i 5 kap. 7 § ett nytt andra stycke
enligt vilket bestämmelser om byggnaders användning inte får utformas så att en
effektiv konkurrens motverkas. Slutligen föreskrivs i 5 kap. 7 § fjärde stycket
att detaljplanen inte får göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med den.
När det gäller kommunens möjligheter att med stöd av 5 kap. 7 § första stycket
3 precisera handelsändamålet framgår av förarbetena till lagändringen år 1992
(bet. 1991/92:BoU10 s. 7) att skillnad skall kunna göras mellan detaljhandel och
partihandel, varvid partihandel skall kunna hänföras till områden för
industriändamål, men att någon ytterligare precisering av handelsändamålet till
en viss form av handel inte skall kunna göras.
Lagändringen år 1992 är tillämplig när detaljplaner antas efter
ikraftträdandet. Tidigare antagna detaljplaner berörs alltså inte. I dessa kan
handelsändamålet ha preciserats i överensstämmelse med då gällande regler,
vilket innebär att en övergång till ett annat ändamål i allmänhet kräver ändring
av planen.
4.2 Den tidigare regleringen av handelsändamålet
Vad som gällde före lagändringen år 1992 i fråga om kommunernas möjligheter att
precisera handelsändamålet framgår av PBL-propositionen och bostadsutskottets
betänkande 1986/87:BoU1 om en ny plan- och bygglag m.m. samt av de uttalanden
som gjordes i prop. 1990/91:146 om ändring i plan- och bygglagen, m.m.
PBL-propositionen
I PBL-propositionen behandlades frågan om precisering av handelsändamålet genom
bestämmelser om byggnaders användning i specialmotiveringen till 5 kap. 7 §. Där
anfördes inledningsvis (s. 576):
„Konsumenterna bör ha tillgång till ett allsidigt sammansatt utbud av varor
och tjänster och kunna prioritera mellan t.ex. låga priser, närhet till butiken
och hög servicegrad. Kommunen har ett ansvar för att markens användning planeras
så att denna valfrihet så långt möjligt skall kunna upprätthållas. En hel del
kommuner anger riktlinjer i dessa frågor i form av s.k. varuförsörjningsplaner.
I PBL:s inledande bestämmelser har angetts att den fysiska planläggningen skall
beakta behovet av mark bl.a. för kommersiell service. Kommunen ansvarar också
för att den fysiska miljön får en lämplig utformning.
Inom ramen för planeringen bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som
möjligt för att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till
konsumenternas fördel. De långsiktiga aspekterna är i detta sammanhang
väsentliga och bör komma till uttryck i översiktsplanen. Detaljplanen måste
utformas så att den möjliggör förändring och förnyelse, t.ex. etablering av nya
butiksformer. Detta är en förutsättning för en rationell utveckling av handeln.
Från dessa utgångspunkter bör handelsändamålet inte preciseras ytterligare i
detaljplan, om det inte finns särskilda skäl. Sådana skäl kan enligt min mening
bl.a. vara att möjliggöra en för konsumenterna lämplig butiksstruktur, hänsyn
till omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det
aktuella fallet.„
Härefter utvecklades synen på vilka bestämmelser som skall kunna meddelas i
syfte att särskilja olika ändamål.
Till en början konstaterades att det skulle vara möjligt att i detaljplan dra
en skarp gräns mellan handelsområden och industriområden. När det gäller
reglering av olika former av handel angavs det att planläggningen - vid en
avvägning mellan å ena sidan kraven på konkurrens och å andra sidan styrning
enligt PBL mot en lämplig samhällsutveckling - skulle kunna ange en huvudsaklig
användning av kvartersmark för partihandel eller detaljhandel. Partihandel borde
i planläggningssammanhang normalt hänföras till industriändamål.
Även inom gruppen detaljhandel borde enligt departementschefens uttalanden
viss reglering vara möjlig, men också här underströks att det även är ett
samhällsintresse att inte onödigtvis begränsa konkurrensmöjligheterna. Enligt
propositionen skulle det vara möjligt att genom bestämmelser i detaljplan skilja
ut områden där handeln får avse respektive inte får avse skrymmande varuslag
inom detaljhandeln. Härmed avsågs varuslag som möbler och inredning, bilar,
husvagnar, båtar, byggmaterial och trädgårdsartiklar, dvs. framför allt varor
som levereras med tunga transportmedel och säljs i mycket stora byggnader, t.ex.
kallager varifrån kunden ofta hämtar varan med bil, vilket bl.a. medför krav på
stora parkeringsplatser. Det framhölls att byggnadsnämnden vid prövningen av lov
inom en sådan detaljplan - alltså en detaljplan med särskilda bestämmelser om
handel med skrymmande varor - inte skall ha att ta ställning vare sig till
behovet av verksamheten i fråga eller till frågan om olika företag skall ges
likvärdiga förutsättningar inom området.
Slutligen anfördes i fråga om livsmedelshandeln (s. 577 f.):
„Inom kategorin detaljhandel kan livsmedelshandeln i vissa lägen behöva
begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig
samhällsutveckling. Som exempel kan nämnas stormarknader eller bensinstationer.
I enlighet med praxis bör det kunna ske genom en bestämmelse i detaljplan som
anger maximal yta som sammantaget får användas för handel med livsmedel. En
sådan begränsning bör givetvis inte göras så snäv att rimliga anspråk på
rationalisering inte kan tillgodoses i ett senare skede. Jag förutsätter vidare
att sådana begränsningar meddelas endast om kommunen har gjort en utredning om
serviceförhållandena i berörda områden och utredningen visar att begränsningarna
är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur. Sådana
utredningar ingår normalt i kommunala varuförsörjningsplaner.„
Avslutningsvis framhölls att någon ytterligare precisering eller avgränsning
inte får läggas till grund för prövningen av bygglov när kommunen i detaljplan
har preciserat handelsändamålet i något angivet hänseende.
Bostadsutskottets betänkande 1986/87:BoU1
Bostadsutskottet behandlade frågan om reglering av handeln i detaljplan i
betänkandet 1986/87:BoU1 s. 77 ff. Vid ärendets behandling i utskottet avgavs
yttrande från näringsutskottet, 1985/86:NU3y (bostadsutskottets bet.
s. 386 ff.).
Vad särskilt gäller handeln med livsmedel ansåg näringsutskottet (s. 402) det
vara rimligt att kommuner skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar
som antas kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på
butiksstrukturen. Enligt utskottet borde, som anförts i propositionen,
åtgärderna grundas på en utredning om serviceförhållandena i berörda områden,
t.ex. i en kommunal varuförsörjningsplan. Enligt näringsutskottet var det också
naturligt att en kommun när detaljplan upprättas eller ändras skall kunna
meddela bestämmelser som reglerar försäljning av livsmedel även i
bensinstationer m.m. Det kan här bli fråga om att begränsa försäljningen till en
viss maximal yta. Näringsutskottet kunde alltså ansluta sig till motivuttalandet
i propositionen angående möjlighet för kommunerna att begränsa
livsmedelsförsäljning i vissa fall. Enligt bostadsutskottet var uttalandet, med
de förtydliganden som näringsutskottet hade gjort, väl ägnat att skapa klarhet i
den framtida rättstillämpningen. Utskottet underströk i sammanhanget vad som
hade sagts i propositionen om förutsättningarna för att en kommun skall få
begränsa rätten att sälja livsmedel. Sådana begränsningar skall i normalfallet
inte förekomma.
Enligt bostadsutskottet (s. 79) borde man godta vad som sagts i propositionen
om precisering i detaljplan av byggnaders användning bl.a. för handelsändamål
med de ytterligare synpunkter som framförts av näringsutskottet.
Bostadsutskottet hade heller inga invändningar mot vad som anförts i
propositionen om möjligheterna att genom detaljplan dra en gräns mellan
handelsändamål och industriändamål eller när det gällde viss reglering inom
gruppen detaljhandel. Bostadsutskottet framhöll också, i likhet med vad som
gjorts i propositionen, vikten av att konkurrensmöjligheterna inte onödigtvis
begränsas.
Propositionen 1990/91:146
I propositionen 1990/91:146 om ändring i plan- och bygglagen, m.m. (s. 22 ff.)
redovisade dåvarande chefen för Bostadsdepartementet sin syn på konkurrensfrågor
och handelsetableringar i samband med kommunal planering. Bakgrunden var bl.a.
att Konkurrenskommittén i betänkandet Konkurrensen i livsmedelssektorn (SOU
1990:25) hade konstaterat att prövningen av handelns etableringar har
konkurrensaspekter och lagt fram förslag om att konkurrens borde ingå i den
avvägning mellan olika allmänna intressen som skall göras enligt PBL.
Departementschefen ansåg att en reglering av handeln genom bestämmelser i
detaljplan måste kunna ske även i framtiden. Möjligheterna till begränsningar i
fråga om livsmedelshandel borde dock användas mycket restriktivt. Vid prövningen
skulle behovet av att konkurrensen förstärktes beaktas noga. Ökad konkurrens
inom handeln utgjorde enligt departementschefen ett naturligt inslag i vad som
allmänt torde avses med en lämplig samhällsutveckling.
Från en del håll hade det framförts önskemål om att konkurrensen skulle
införas som ett allmänt intresse i 2 kap. PBL. Departementschefen fann
emellertid en sådan ändring inte behövlig och heller inte lämplig, eftersom ett
allmänt främjande av konkurrensen skulle komma att strida mot lagstiftningens
grundläggande syfte, nämligen att på saklig grund väga olika intressen i
samhället mot varandra och där intressen som en god social och fysisk miljö fått
en särskild tyngd.
Lagstiftningsärendet år 1991
I propositionen 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik uttalade den dåvarande
regeringen (s. 20) att motivuttalandena i prop. 1990/91:146 inte var
tillräckligt klarläggande och att det därför behövdes ytterligare förtydliganden
och tillägg vad gäller konkurrens och handelsetableringar i den kommunala
planeringen. Enligt den dåvarande regeringen torde skillnaderna i
omgivningspåverkan mellan de olika former av handel som var aktuella i
sammanhanget sakna betydelse, eftersom olika verksamheter naturligt kunde antas
söka sig till för verksamheten ändamålsenliga platser. De i förarbetena till PBL
angivna möjligheterna till reglering genom en precisering av handelsändamålet
borde därför inte längre stå till buds. Den dåvarande regeringen fann att
konkurrensen som ett särskilt intresse borde föras in i PBL. Den omständigheten
att konkurrens kunde vara såväl ett allmänt intresse som ett beaktansvärt
enskilt intresse ansågs tala för att en sådan bestämmelse fördes in i 1 kap.
PBL. I propositionen föreslogs därför att 1 kap. 5 § PBL skulle kompletteras med
följande mening. „Näringsfrihet och en effektiv konkurrens skall främjas.„
Bostadsutskottet behandlade frågan i betänkandet 1991/92:BoU10. Utskottet
delade därvid den dåvarande regeringens bedömning att handeln borde ges friare
etableringsmöjligheter och att konkurrensen inom handeln borde tillmätas större
betydelse i den kommunala planeringsprocessen. Utskottet ville emellertid i
stället för en ändring i 1 kap. 5 § föreslå en ändring som mera direkt gav
uttryck för syftet med lagändringen. I en lagrådsremiss föreslog därför
utskottet att ändringen skulle göras i 5 kap. 7 § tredje stycket och utformas
som en begränsning i kommunens möjlighet att meddela sådana bestämmelser om
byggnaders användning som kan motverka en effektiv konkurrens. Lagrådet ansåg
att regleringen skulle bli tydligare och systematiskt riktigare om föreskriften
i stället placerades som ett fristående andra stycke i 5 kap. 7 §. Utskottet
delade lagrådets uppfattning och utformade sitt slutliga förslag i enlighet
därmed.
Beträffande innebörden av lagändringen framhöll bostadsutskottet att
kommunerna inte längre skulle ha möjlighet att i detaljplan precisera
handelsändamålet till en viss form av handel. Den dittillsvarande möjligheten
att i detaljplan särskilt reglera detaljhandel med livsmedel och detaljhandel
med skrymmande varor skulle således inte finnas kvar. Utskottet påpekade dock
att någon ändring inte avsågs vad gäller möjligheten att hänföra partihandel
till industriändamål.
5 Riksdagens tillkännagivande år 1995
I den motion som låg bakom riksdagens tillkännagivande år 1995 (se avsnitt 3)
anfördes sammanfattningsvis följande skäl för yrkandet.
- En medveten styrning av bebyggelseutveckling och infrastruktur kan minska
vägtrafiken och bidra till minskade koldioxidutsläpp. Trafik- och
klimatkommittén konstaterar i delbetänkandet Trafiken och koldioxiden (SOU
1994:91) att 1992 års lagändring kan leda till oönskade effekter på miljön.
- Om en större del av dagligvaruhandeln lokaliseras till externa stormarknader
och industriområden leder detta till ökade kostnader för kommunal hemtjänst,
risk för isolering och påskyndat psykiskt åldrande hos ensamboende
pensionärer.
- Lagändringen år 1992 innebär också nackdelar för handeln. Kommunerna måste
nu vara mycket försiktiga med att i detaljplaner över huvud taget lägga ut
handelstomter, eftersom vilket slag av handel som helst kan komma att
lokaliseras dit.
- Lagändringen innebär vidare sämre förutsättningar för att blanda bostäder
och närservice.
- Om en reglering av handeln innebär att företagare utanför de rikstäckande
kedjorna får svårt att etablera sig, bör detta problem angripas direkt genom
att upplåtelse av mark för viss verksamhet sker så att alla intressenter i
branschen får chans att konkurrera på lika villkor.
Bostadsutskottet (bet. 1995/96:BoU1 s. 41) framhöll för sin del att
miljöfrågorna har fått en allt större betydelse under senare år, vilket bl.a.
kommit till uttryck genom den år 1993 beslutade ändringen i PBL som innebar att
det i lagens portalparagraf infördes en bestämmelse om att planläggning skall
främja en långsiktigt hållbar livsmiljö (prop. 1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14,
rskr. 1992/93:344, SFS 1993:419). Även den aktuella propositionens (prop.
1994/95:230) förslag om ändringar i fråga om den kommunala översiktsplaneringen
gav enligt utskottet uttryck för den ökade vikt som enligt utskottets mening
måste fästas vid att den framtida markanvändningen sker i former som tryggar en
långsiktigt hållbar utveckling.
Efter att ha konstaterat att det inte längre är möjligt att i detaljplan
precisera handelsändamålet till en viss form av handel anförde utskottet:
„Detta förhållande riskerar enligt utskottets mening att motverka strävandena
att ge plansystemet en utformning som medverkar till en långsiktigt hållbar
utveckling av våra samhällen. Som framhålls i motion 1994/95:Bo511 (s) bör
lagstiftningen möjliggöra en prövning av vad som är lämplig lokalisering för
olika verksamheter. Denna prövning bör utgå från resp. verksamhets omgivnings-
och miljöpåverkan. Starka skäl talar enligt utskottets mening för att
möjligheterna att i detaljplan närmare reglera handelsändamålet bör återinföras.
Detta förhållande har också kommit till uttryck i de tilläggsdirektiv till Plan-
och byggutredningen som regeringen utfärdade i maj 1995.„
Efter en redogörelse för innehållet i tilläggsdirektiven i de delar som rör
regleringen i detaljplan anförde utskottet:
„Det är enligt utskottets mening värdefullt att ett utredningsarbete med den
ovan redovisade inriktningen nu har initierats. Samtidigt finns det enligt
utskottets mening redan i dag tydliga tecken på att 1992 års lagändring har fått
de negativa effekter som motionen ger uttryck för. Liknande synpunkter har också
framförts från bl.a. olika kommunala företrädare. Sammantaget motiverar detta
enligt utskottets mening att det i plan- och bygglagen snarast bör införas
bestämmelser som gör det möjligt för kommunerna att i detaljplan reglera
handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Det bör
sålunda uppdras åt regeringen att skyndsamt förelägga riksdagen förslag med
denna innebörd.„
6 Överväganden och förslag
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Kommunerna ges åter möjlighet att i |
| detaljplan närmare reglera handelsändamålet genom att särskilja |
| partihandel och detaljhandel och genom att inom ändamålet |
| detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor och handel |
| med livsmedel. Precisering får dock ske endast om det finns skäl|
| av betydande vikt. |
--------------------------------------------------------------------
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens, men har en annan
lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har i sak tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat det utan erinran - däribland samtliga kommuner
och länsstyrelser, med undantag för Kävlinge kommun.
Konsumentverket och ytterligare några remissinstanser har dock framhållit att
det bör ställas tydliga krav på kommunernas tillämpning. Konsumentverket
framhåller särskilt behovet av sådant underlag som studier av
detaljhandelsstruktur samt lokala och regionala konkurrensförhållanden och
föreslår att Boverket ges i uppdrag att samordna arbetet med att ta fram ny
kunskap och nya arbetssätt, varvid Konsumentverket är berett att medverka. En
del av de remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag har ifrågasatt om
de angivna syftena med ändringen år 1992 har uppnåtts. Boverket har därvid pekat
på Konkurrenskommitténs slutsats i delbetänkandet Konkurrensen inom
livsmedelssektorn (SOU 1990:25) att det inte är detaljplanering utan en rad
institutionella faktorer som utgör grunden för att de stora butikskedjorna
systematiskt gynnas.
Kävlinge kommun har avstyrkt en lagändring och pekat på att möjligheten till
reglering öppnar för påverkan från grannkommuner och länsstyrelsen.
Riksrevisionsverket har avstyrkt förslaget med hänvisning till att avsaknaden av
regleringsmöjligheter inte visats ha haft övervägande negativa effekter, att det
inte visats att utökade regleringsmöjligheter är ett verksamt medel att nå de
uppställda målen och att utredning om effekterna för konkurrensen saknas. Enligt
Konkurrensverket bör sådana delar av plan- och bygglagstiftningen som inverkar
på handelns etableringsmöjligheter utformas så att förutsättningarna för ett
långsiktigt högt konkurrenstryck upprätthålls. Ett sådant mål underlättas enligt
verket av att lagen inte ger kommunerna möjligheter att ytterligare hindra
etableringar. Konkurrensverket anser att sådana nackdelar med lagändringen år
1992 som sakligt sett föranleder en återgång till tidigare lagregler inte
framkommit. Utredningen (N 1995:12) om ökad konkurrens i handeln med livsmedel
har framhållit att det finns skäl att avvakta den vidare utvecklingen och att i
första hand försöka angripa problemen med andra, mer konkurrensneutrala,
åtgärder än de föreslagna. Utredningen har vidare anfört att dess kommande
förslag syftar till att begränsa inträdeskostnader och etableringshinder och att
det är möjligt att de åtgärder de kommer att föreslå bättre kan uppnå de
effekter som eftersträvas, utan att begränsa konkurrensen. Byggentreprenörerna
har anfört att den föreslagna lagändringen inte bör genomföras förrän den
nuvarande lagstiftningen utvärderats under ytterligare någon tid. Kooperativa
förbundet, KF, anser att utredningen inte klart redovisat skälen för ett
särskiljande av olika former av detaljhandel och att detta kan leda till
oklarheter och godtycke i tillämpningen. KF anser att konkurrensintresset bör ha
en avgörande betydelse och framhåller att det finns risk för att konkurrensen på
dagligvaruområdet hämmas av ytterligare reglering. Sveriges
fastighetsägareförbund har anfört att kommunerna inte är bättre lämpade än andra
aktörer att bedöma hur en 'lämplig' handelsstruktur ser ut. Sveriges
livsmedelshandlareförbund anser att det är för tidigt att dra några slutsatser
av den lagändring som genomfördes i mitten av år 1992. Förbundet anser vidare
att kommunernas eventuella önskemål om att ytterligare kunna styra etableringar
borde kunna lösas på annat sätt än genom lagändring. Om det skulle bli tal om
lagändring anser Förbundet att det är viktigt att det inrättas möjligheter att
snabbt kunna överklaga etableringsärenden och att dessa överklaganden behandlas
med förtur. Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, tar bestämt avstånd från
förslaget i betänkandet och anser att det saknas såväl teoretisk som erfaren-
hetsmässig underbyggnad för den allmänt utbredda uppfattningen att en mindre
regelstyrd utveckling av strukturen i svensk detaljhandel skulle medföra
nackdelar för konsumentkollektivet som helhet.
Några remissinstanser har haft invändningar mot den lagstiftningsteknik
utredningen föreslagit. Svea hovrätt har anfört att det blir fråga om renodlad
lagstiftning genom motiv och att man bör låta ändringen komma till uttryck i
lagtexten. Kammarrätten i Jönköping har ifrågasatt om lagstiftning skall ske
motivledes på det sätt som föreslagits. Stockholms universitet har framhållit
att ändringen borde komma till uttryck i lagtexten. Uppsala universitet har
också ifrågasatt om det inte blir fråga om lagstiftning genom motiv samt
framhållit att tillämparen kan vara tvungen att korsläsa äldre och nyare
förarbeten för att intentionerna med lagändringen skall framgå. Enligt
Länsstyrelsen i Stockholms län bör man överväga att ge principen om
hänsynstagande till en effektiv konkurrens stöd i lagen. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har framfört motsvarande synpunkter. Byggentrepenörerna har uttalat
farhågor för att en lagändring som endast innebär att den nuvarande
begränsningsregeln upphävs kommer att uppfattas som en signal till kommunerna
att konkurrensaspekten inte längre behöver tillmätas någon betydelse.
Skälen för regeringens förslag: I enlighet med det uttalande av
bostadsutskottet (1995/96:BoU1 s. 41) som riksdagen ställt sig bakom, talar
starka skäl för att kommunerna nu åter ges möjligheter att i detaljplan närmare
reglera handelsändamålet. Regeringens avsikt är därvid att i huvudsak samma
restriktivitet som före lagändringen år 1992 skall iakttas. Det finns därför
anledning att nu kort redogöra för de ursprungliga förarbetena i denna del.
Enligt PBL-propositionen (s. 576 ff.) skulle, som framgår av avsnitt 4,
handelsändamålet kunna få preciseras inom vissa gränser, om det fanns särskilda
skäl. Således skulle bestämmelser kunna meddelas i syfte att särskilja
partihandel och detaljhandel samt, inom kategorin detaljhandel, handel med
skrymmande varor och handel med livsmedel. Enligt regeringens mening föreligger
inte nu något behov av att i detaljplan särskilja ytterligare former av handel.
De särskilda skälen för en närmare reglering kunde bl.a. vara att göra det
möjligt att åstadkomma en för konsumenterna lämplig butiksstruktur, hänsyn till
omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det
aktuella fallet. Beträffande handel med skrymmande varor framhölls kravet på
stora parkeringsplatser och att man genom att särskilja sådan form av handel
kunde åstadkomma en lämplig lokalisering och miljö för handeln. Som skäl för
möjligheten att begränsa eller helt förbjuda livsmedelshandel anfördes kravet på
en lämplig samhällsutveckling och som exempel nämndes stormarknader eller
bensinstationer. De redovisade skälen äger enligt regeringens mening fortfarande
giltighet.
I de äldre förarbetena nämndes inte miljöhänsyn särskilt. Sådan hänsyn får
emellertid också anses innefattas i kravet på en lämplig samhällsutveckling. Mot
bakgrund av samhällsutvecklingen sedan PBL-propositionen skrevs finns det
således anledning att nu särskilt understryka betydelsen av att handeln
lokaliseras så att den totala vägtrafiken begränsas och utvecklingen i övrigt
mot en god och långsiktigt hållbar livsmiljö främjas. En fysisk planering med
sådan inriktning ligger i linje med de i avsnitt 3 nämnda ändringarna i PBL som
trädde i kraft den 1 januari 1996 (SFS 1995:1197) och som utarbetades på
grundval av PBL-utredningens betänkande Miljö och fysisk planering (SOU
1994:36). Behovet av en sådan planering understryks också av de
forskningsresultat som utredningen refererat under avsnitt 3 i betänkandet.
Konkurrensfrågorna berördes inte uttryckligen i PBL-propositionen i samband
med behandlingen av lagens inledande kapitel. Regeringen anser dock - i likhet
med vad dåvarande chefen för Bostadsdepartementet anförde i prop. 1990/91:146
(s. 24) - att en ökad konkurrens inom handeln utgör ett naturligt inslag i vad
som allmänt torde avses med en lämplig samhällsutveckling. Även i fortsättningen
skall självfallet intresset av en effektiv konkurrens beaktas. Detta intresse
skall emellertid inte utgöra ett absolut hinder mot att en kommun närmare
reglerar handelsändamålet i en detaljplan.
En viss begränsning i möjligheterna att precisera bl.a. handelsändamålet
ligger också i den bestämmelse enligt vilken detaljplanen inte får göras mer
detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. När den
bestämmelsen läses i belysning av bestämmelserna i 1 och 2 kap. framgår tydligt
att syftet med planen inte får vara att hindra en effektiv konkurrens.
I PBL-propositionen sammanfattades de omständigheter som kunde medföra ett
behov av att närmare reglera handelsändamålet under beteckningen särskilda skäl.
Avsikten härmed var att betona restriktiviteten när det gäller att precisera
handelsändamålet, men begreppet är, som utredningen påpekat, inte särskilt väl
valt. För att handelsändamålet skall få begränsas bör det därför inte räcka med
att skälen konstateras föreligga, skälen måste också ha en viss tyngd. Ett
exempel på tungt vägande skäl är att övergripande miljömål kan uppnås genom en
närmare reglering av handelsändamålet i enskilda fall. Enligt regeringens
uppfattning bör kravet på restriktivitet nu uttryckas så att det för precisering
av handelsändamålet skall krävas skäl av betydande vikt.
Regeringen föreslår således att det - om det finns skäl av betydande vikt - i
detaljplaner skall vara möjligt att precisera handelsändamålet genom att
särskilja partihandel och detaljhandel och att inom ändamålet detaljhandel
särskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel. I sammanhanget
finns det dock skäl att - i likhet med vad som uttalats av några remissinstanser
- framhålla att PBL inte ensam kan ha någon avgörande inverkan på handelns
struktur och konkurrensförhållanden. Som utredningen om ökad konkurrens i
handeln med livsmedel framhållit, kan andra åtgärder vara mera effektiva i dessa
avseenden.
Det måste ankomma på kommunen att visa att det föreligger sådana skäl av
betydande vikt som avses. I PBL-propositionen förutsattes, för att begränsningar
skulle få meddelas, att de - genom utredningar om serviceförhållandena,
vanligtvis s.k. varuförsörjningsplaner - visats vara nödvändiga för en totalt
sett ändamålsenlig handelsstruktur i berörda områden. Sådana
varuförsörjningsplaner upprättas normalt inte för områden inom tätorter, men
någon form av utredning som tydligt redovisar behovet och konsekvenserna av den
reglering som detaljplanen innehåller bör enligt regeringens mening ändå krävas
i detaljplaneärendet.
Ett lämpligt sätt att ta upp frågorna om eventuella begränsningar genom
precisering av handelsändamålet kan vara att behandla dem inom ramen för den
översiktliga planeringen, varvid det bör finnas goda möjligheter att belysa och
beakta både konsument- och miljöintressen. Boverket har påbörjat ett arbete med
att analysera vilket underlagsmaterial som behövs för att bedöma effekterna av
en närmare reglering av handelsändamålet i det enskilda fallet. I det arbetet
medverkar Konsumentverket.
Lagstiftningstekniken
Det finns, som utredningen påpekat, olika sätt att genom lagändring åstadkomma
en återgång till vad som i huvudsak gällde före lagändringen år 1992.
Huvudalternativen bedömdes av utredningen vara att antingen ändra den år 1992
insatta bestämmelsen eller att upphäva den. Utredningen stannade därvid för att
upphäva den. Svea hovrätt har emellertid i sitt remissyttrande föreslagit att
sista stycket i 5 kap. 7 § - som innehåller bestämmelsen om att en detaljplan
inte får göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med
den - kompletteras med ett tillägg att bestämmelser som närmare reglerar
möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns särskilda
skäl, samtidigt som den bestämmelse som infördes år 1992 upphävs. Enligt
hovrätten kan sedan det gängse begreppet särskilda skäl utvecklas i motiven på
det sätt utredningen gjort.
Det tidigare nämnda uttalandet om konkurrensen av dåvarande chefen för
Bostadsdepartementet i prop. 1990/91:146 gjordes med anledning av att det då
från en del håll hade framförts önskemål om att konkurrensen skulle införas som
ett allmänt intresse i 2 kap. PBL. En sådan ändring ansågs då inte behövlig och
heller inte lämplig, eftersom ett allmänt främjande av konkurrensen skulle komma
att strida mot lagstiftningens grundläggande syfte, nämligen att på saklig grund
väga olika intressen i samhället mot varandra och där intressen som en god
social och fysisk miljö fått en särskild tyngd. Enligt regeringens uppfattning
finns skäl att fortfarande hålla fast vid denna bedömning. Konkurrensintresset
är ett av många allmänna intressen rörande en ändamålsenlig samhällsstruktur som
enligt bestämmelserna i 2 kap. skall beaktas vid såväl planläggning som
lovprövning m.m. Att komplettera de allmänna utgångspunkterna för planering m.m.
i PBL:s inledande kapitel med konkurrensintresset skulle enligt regeringens
mening endast medföra krav på ytterligare kompletteringar rörande andra
intressen, vilket sammantaget skulle medföra en mer svåröverskådlig lagstiftning
utan att vägledningen för tillämpningen skulle öka. Regeringen anser således att
en sådan komplettering varken är behövlig eller lämplig och att principen om
hänsynstagande till en effektiv konkurrens gäller utan uttryckligt lagstöd.
Vad gäller den av Svea hovrätt föreslagna lösningen kan konstateras att PBL
inte nu innehåller någon bestämmelse på en sådan detaljeringsnivå och att den
aktuella lagändringen i huvudsak innebär en återgång till en tidigare gällande
ordning. Emellertid har förutsättningarna för att reglera handelsändamålet nu
varit föremål för överväganden vid så många tillfällen att motivuttalandena
blivit svåröverskådliga. Mot denna bakgrund anser regeringen att fördelarna med
att ändringarna kommer till uttryck i lagtexten överväger. Den av Svea hovrätt
föreslagna utformningen är då i allt väsentligt ändamålsenlig. Regeringen anser
dock, som framgår av det tidigare anförda, att uttrycket „skäl av betydande
vikt„ bättre speglar de överväganden som skall göras, än det av Svea hovrätt
föreslagna „särskilda skäl„. Regeringen föreslår därför att den år 1992 införda
bestämmelsen upphävs och att 5 kap. 7 § sista stycket kompletteras med att
bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas
endast om det finns skäl av betydande vikt.
7 Expediering av vissa planhandlingar
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Kommunerna skall inte alltid behöva sända |
| fastighetsplaner till länsstyrelsen. |
--------------------------------------------------------------------
Skälen för regeringens förslag: I samband med den ändring av 6 kap. 13 § som
föranleddes av anpassningen av PBL till förvaltningslagens regler om hur beslut
skall överklagas fick paragrafen en lydelse som innebär att kommunerna - förutom
till lantmäterimyndigheten - också alltid skall sända ett exemplar av
fastighetsplanen till länsstyrelsen i samband med att planen vinner laga kraft
(prop. 1994/95:230, 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30 SFS 1995:1197). En sådan
skyldighet hade kommunerna fram till en lagändring år 1990 (prop. 1989/90:37,
1989/90:BoU6, rskr. 1989/90:85, SFS 1989:1049). Regeringen anser dock att denna
ordning inte är ändamålsenlig och föreslår därför att 6 kap. 13 § ändras så att
planhandlingar inte skall sändas till länsstyrelsen i andra fall än när en
detaljplan skall anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen.
Som framgår under rubriken Lagrådet i avsnitt 3, har förslaget i denna del
tillkommit efter lagrådsremissen.
8 Konsekvensbedömning
Förslagen bedöms inte förorsaka några kostnader för det allmänna eller för
enskilda.
9 Ikraftträdande
Lagförslaget föreslås träda ikraft den 1 januari 1997. Några övergångsbe-
stämmelser bedöms inte erforderliga. Det innebär att planer som antas av
kommunen efter ikraftträdandet får innehålla preciseringar av handelsändamålet i
enlighet med vad som föreslås i propositionen. Detta förslag kan också
undantagsvis bli tillämpligt på sådana beslut om detaljplaner som vid
ikraftträdandet inte vunnit laga kraft.
Sammanfattning av betänkandet Precisering av handelsändamålet i detaljplan
Inledning och bakgrund m.m.
Enligt 5 kap. 7 § första stycket 3 plan- och bygglagen (1987:10), PBL, får
kommunen i detaljplan meddela bestämmelser om byggnaders användning. Härvid kan
en precisering ske till handelsändamål. Enligt förarbetena till PBL borde
handelsändamålet med hänsyn till konkurrensen inte preciseras ytterligare, om
det inte fanns särskilda skäl. Förekomsten av sådana skäl ansågs göra det
möjligt för kommunerna att skilja mellan partihandel och detaljhandel samt att
inom den senare urskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 april 1992 infördes i 5 kap. 7 §
ett nytt andra stycke enligt vilket bestämmelser om byggnaders användning inte
får utformas så att en effektiv konkurrens motverkas. Av förarbetena till
lagändringen, bostadsutskottets betänkande 1991/92:BoU10, framgår att denna
innebar att kommunernas möjlighet att särskilja partihandel och detaljhandel
kvarstår, men att möjligheten att i detaljplan särskilt reglera detaljhandel med
livsmedel och detaljhandel med skrymmande varor inte längre skall finnas kvar.
Genom beslut den 23 november 1995 har riksdagen på hemställan av
bostadsutskottet uppdragit åt regeringen att skyndsamt förelägga riksdagen
förslag till sådana ändringar i PBL som gör det möjligt för kommunerna att i
detaljplan reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällt före den 1
april 1992. Regeringen har härefter åt Plan- och byggutredningen uppdragit att,
med beaktande av vad bostadsutskottet anfört, redovisa sina överväganden i
frågan.
Som bakgrund lämnas en förhållandevis utförlig redovisning för frågans tidigare
behandling av regering och riksdag (avsnitt 2). Vidare redovisas resultatet av
några forskningsprojekt rörande framför allt effekterna av externa
affärsetableringar (avsnitt 3) och en särskild undersökning som har genomförts
av Svenska Kommunförbundet beträffande bl.a. erfarenheterna av 1992 års
lagändring (avsnitt 4).
Överväganden och förslag
Uppdraget innebär således att utredningen skall lägga fram förslag till sådana
ändringar som leder till en återgång till vad som i huvudsak gällde före
lagändringen 1992 i fråga om möjligheterna att i detaljplan precisera
handelsändamålet.
Efter övervägande av olika alternativa lagtekniska lösningar har utredningen
stannat för att föreslå att bestämmelsen i 5 kap. 7 § andra stycket upphävs.
Detta innebär att i fortsättningen följande skall gälla beträffande kommunernas
möjligheter att i detaljplan precisera handelsändamålet.
Kommunerna skall ha möjlighet att i användningsbestämmelser för kvartersmark (5
kap. 3 §) och för byggnader (5 kap. 7 § första stycket 3) precisera
handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel och att inom
detaljhandeln särskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel.
Helt allmänt och oavsett hänsynen till konkurrensintresset gäller att
kommunernas planer inte i onödan bör ges en sådan detaljeringsgrad att det
förhindrar en vitaliserande nyetablering av handeln (5 kap. 7 § sista stycket).
Hänsynen till en effektiv konkurrens motiverar att möjligheten att precisera
handelsändamålet används restriktivt. För en sådan uppdelning skall krävas
sådana skäl som beskrivs i förarbetena till PBL (prop. 1986/87:1 s. 576 ff.).
Dessa skäl skall dock inte vara att betrakta som särskilda skäl som automatiskt
berättigar till en precisering av handelsändamålet utan skälen skall vara
välgrundade och av betydande vikt.
Utöver de i propositionen angivna skälen tillkommer miljöhänsynen i vidare
bemärkelse. Tillräckligt skäl för precisering av handelsändamålet skall således
vara ambitionen att begränsa den totala vägtrafiken.
Utredningens lagförslag
Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)1 skall ha
följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
7 §
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas
bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första
stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske
och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller
miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen
lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och
tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3
kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för
tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig
eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 §
samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än
tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen
(1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte
skall vara huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser
som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och
konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss
mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för
parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas
i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och
väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om
det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt
miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som
är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt.
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelser om byggnaders
användning enligt första stycket 3
får inte utformas så att en
effektiv konkurrens motverkas
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges
i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk
från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla
uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
**FOOTNOTES**
1Lagen omtryckt 1992:1769.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Precisering av
handelsändamålet i detaljplan (SOU 1996:52)
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea Hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping, Socialstyrelsen, Vägverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet,
Lunds universitet, Konsumentberedningen (Jo 1991:A), Konkurrensverket, Boverket,
Statens råd för byggnadsforskning, Utredningen om ökad konkurrens i handeln med
livsmedel (N 1995:12), Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings
län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i
Norrbottens län, Stockholms kommun, Norrtälje kommun, Enköpings kommun,
Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Jönköpings kommun, Mörbylånga kommun,
Ronneby kommun, Kävlinge kommun, Malmö kommun, Helsingborgs kommun, Kungsbacka
kommun, Göteborgs kommun, Uddevalla kommun, Vänersborgs kommun, Mariestads
kommun, Karlstads kommun, Örebro kommun, Västerås kommun, Falu kommun, Borlänge
kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds
kommun, Umeå kommun, Luleå kommun, Stockholms läns landsting,
Byggentreprenörerna, Folkrörelserådet hela Sverige skall leva, Föreningen för
samhällsplanering, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Kooperativa
förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska arkitekters riksförbund,
Svenska kommunförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges livsmedelshandlareförbund, Synskadades riksförbund.
Det till lagrådet remitterade lagförslaget
Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)1 skall ha
följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
7 §2
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas
bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första
stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje
styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske
och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller
miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen
lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och
tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3
kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för
tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig
eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 §
samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än
tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen
(1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte
skall vara huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser
som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss
mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för
parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas
i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och
väganordningar,
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om
det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt
miljöskyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som
är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller
konstnärlig synpunkt.
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelser om byggnaders
användning enligt första stycket 3
får inte utformas så att en
effektiv konkurrens motverkas.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges
i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk
från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla
uppgift därom.
--------------------------------------------------------------------
Planen får inte göras mer Planen får inte göras mer
detaljerad än som är nödvändigt meddetaljerad än som är nödvändigt med
hänsyn till syftet med den. hänsyn till syftet med den. Bestäm-
melser som närmare reglerar möj-
ligheterna att bedriva handel får
meddelas endast om det finns skäl
av betydande vikt.
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
**FOOTNOTES**
1Lagen omtryckt 1992:1769.
2Senaste lydelse 1995:1197.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-09-11
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Bengt Lambe .
Enligt en lagrådsremiss den 5 september 1996 (Inrikesdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i plan- och bygglagen (1987:10).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Henrik Lagergren.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Inrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 1996.
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Wallström, Tham,
Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh,
Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet Andersson
Regeringen beslutar proposition 1996/97:34 Handelsändamålet i detaljplan, m.m.