Post 6349 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:56 ·
Hämta Doc ·
Intressekonflikter för statsråd
Ansvarig myndighet: Statsrådsberedningen
Dokument: Skr. 56
Regeringens skrivelse
1996/97:56
Intressekonflikter för statsråd
Skr.
1996/97:56
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 28 november 1996
Göran Persson
Laila Freivalds
(Statsrådsberedningen)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen redovisar regeringen resultatet av sina strävanden att utveckla
rutiner som säkerställer att statsråds förmögenhetsinnehav eller engagemang i
andra verksamheter inte leder till intressekonflikter, insiderproblem eller jäv
i uppdraget som statsråd. Redovisningen knyter an till den diskussion om detta
som har förts i riksdagen vid flera tillfällen under senare år.
Innehållsförteckning
1 Saken har utretts av Etikkommittén och diskuterats i riksdagen 3
2 Grundläggande regler till skydd mot intressekonflikter och
ovidkommande hänsyn i uppdraget som statsråd............... 3
2.1 Förbud mot bisysslor................................ 3
2.2 Förbud mot insiderhandel och skyldighet att anmäla
värdepappersinnehav................................. 4
2.3 Jävsreglerna........................................ 5
2.4 Närmare om intressejäv och jäv enligt generalklausulen 5
3 Rutiner för insyn och kontroll hos regeringen.............. 7
3.1 Eget fondpappersinnehav redovisas offentligt........ 7
3.2 Fondpappersinnehav för närstående förtecknas i
regeringskansliet................................... 8
3.3 Statsråden har avstått från handel med fondpapper eller har
ordnat med fristående förvaltning................... 8
3.4 Engagemang i andra verksamheter vid sidan av uppdraget som
statsråd redovisas offentligt....................... 8
3.5 Tidigare anställningar och uppdrag redovisas offentligt 8
3.6 Jävssituationer bevakas genom granskning av
ärendeförteckningar inför regeringssammanträden..... 9
3.7 Reglerna om bisysslor, förmögenhetsinnehav och jäv tillämpas
med säkerhetsmarginal och på ett sätt som gör att praxis blir
enhetlig, tydlig och lätt att kontrollera........... 9
4 Bör man lagstifta om särskild förmögenhetsförvaltning för statsråd?
10
Bilaga Etikkommitténs sammanfattning av sin promemoria..... 12
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 november 1996 21
1 Saken har utretts av Etikkommittén och diskuterats i riksdagen
Etikkommittén (Ju 1991:E)1 har utrett frågor om intressekonflikter för statsråd
och allmänhetens förtroende för integriteten i uppdraget som statsråd.
Kommittén har redovisat sina synpunkter i en promemoria i november 1993.
Kommitténs sammanfattning av promemorian finns i bilagan till denna skrivelse.
Dessa frågor har sedan diskuterats i riksdagen vid behandlingen av en motion
om särskild förmögenhetsförvaltning för statsråd (bet. 1994/95:KU13), vid
tillkomsten av lagen (1996:810) om registrering av riksdagsledamöters åtaganden
och ekonomiska intressen (bet. 1995/96:KU13) och vid konstitutionsutskottets
granskning av ett regeringsbeslut om permutation av en stiftelse (bet.
1995/96:KU30 s. 30).
2 Grundläggande regler till skydd mot intressekonflikter och ovidkommande
hänsyn i uppdraget som statsråd
Uppdraget som statsråd ställer särskilda krav på innehavarens integritet.
Grundläggande är de regler om detta som tar sikte på att hindra att statsrådets
privata intressen eller de intressen som statsrådet har i någon annan egenskap
kolliderar med de samhällsintressen som statsrådet skall tjäna. Det gäller
regler om bisysslor, förmögenhetsinnehav och jäv.
2.1 Förbud mot bisysslor
Ett förbud mot bisysslor finns i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen. Det
går ut på att statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst. Statsråd får
inte heller ha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för
honom eller henne.
Det främsta syftet med dessa regler är att värna om statsrådsuppdragets
integritet. Reglerna är också ägnade att förebygga jävssituationer. I
grundlagspropositionen finns följande uttalande om deras räckvidd (prop. 1973:90
s. 284):
Det får från fall till fall bedömas om det rubbar förtroendet för ett statsråd
att han innehar ett visst uppdrag eller utövar en viss verksamhet. I allmänhet
torde gälla att det är olämpligt att ett statsråd har uppdrag inom bolag,
förening eller inrättning, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte.
Att undantagslöst upprätthålla en sådan regel låter sig emellertid inte göra. Å
andra sidan kan också innehav av uppdrag av annat slag ha menlig inverkan på
förtroendet för den som utövar statsrådstjänst.
Konstitutionsutskottet uttalade i sitt granskningsbetänkande 1979 (bet.
1978/79:KU30 s. 36) att statsministern innan han utser ett statsråd skall ta
reda på att inga sådana omständigheter föreligger som åsyftas med
grundlagsbestämmelsen. I vilken mån exempelvis ett aktieinnehav bör ha betydelse
för statsministerns ställningstagande får bedömas från fall till fall enligt
utskottet.
Detta uttalande gjorde utskottet sedan det i den allmänna debatten i samband
med regeringsskiftet i oktober 1978 hade hävdats att de ägarintressen som ett
par av de tillträdande statsråden hade i det privata näringslivet var ägnade att
rubba förtroendet för dem.
Etikkommittén skriver i sin promemoria från november 1993:
Som kommittén ser det får förvaltning av förmögenhetstillgångar betraktas som
utövande av verksamhet, när den för att kunna göras på ett tillfredsställande
sätt kräver särskild sakkunskap och inte låter sig utövas enbart som en
fritidssysselsättning. Från dessa utgångspunkter torde den som förvaltar
fastigheter regelmässigt "utöva verksamhet", och även förvaltning av värdepapper
i en portfölj med normal riskspridning och med ett värde, som kan räknas i flera
miljoner kronor, torde i regel omfattas av detta begrepp.
2.2 Förbud mot insiderhandel och skyldighet att anmäla värdepappersinnehav
Ett annat värn mot intressekonflikter och ovidkommande hänsyn i uppdraget som
statsråd är statsrådens skyldighet att anmäla sitt innehav av finansiella
instrument och varje ändring i innehavet. Anmälan görs till rättschefen i
Statsrådsberedningen.
Denna skyldighet, som följer av 11 § insiderlagen (1990:1342) och av ett
regeringsbeslut i anslutning till den lagen, skall ses mot bakgrund av att lagen
förbjuder att någon som på förhand får kännedom om omständigheter som är ägnade
att väsentligt påverka kursen på finansmarknaderna (insidern) utnyttjar
informationen för att göra affärer innan omständigheterna blivit allmänt kända
eller upphört att ha betydelse för kurssättningen. Skyldigheten att anmäla
innehav av finansiella instrument underlättar kontroll av att detta
handelsförbund efterlevs. Anmälningsskyldigheten bidrar också till att
jävssituationer uppmärksammas och kan undanröjas. Vi återkommer strax till
detta.
Handelsförbudet och anmälningsskyldigheten gäller aktier, obligationer och
sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän
omsättning. Reglerna skall också tillämpas på s.k. derivat av olika slag, t.ex.
emissionsbevis och optioner, och på andra rättigheter eller förpliktelser
avsedda för handel på värdepappersmarknaden.
Handelsförbudet binder statsråden oavsett om den kurspåverkande informationen
avser ett visst företag eller har generell betydelse för handeln på
värdepappersmarknaden. Ett exempel är att regeringen i en proposition om den
ekonomiska politiken lägger fram förslag som kan påverka räntenivån. Förbudet
kan då omfatta hela sektorer av värdepappersmarknaden eller till och med hela
denna marknad.
Anmälningsskyldigheten avser bara eget innehav. Men lagen hindrar inte att
också uppgifter om makes och andra närståendes innehav kan anmälas.
De innehav av värdepapper som statsråden anmält till rättschefen i
Statsrådsberedningen redovisas i en förteckning som rättschefen för.
I 9 kap. 23 § sekretesslagen (1980:100) finns en bestämmelse om sekretess för
de uppgifter om värdepappersinnehav som lämnas på detta sätt. Sekretess gäller,
om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den som uppgiften rör
lider skada eller men.
Om den som är uppgiftsskyldig frivilligt lämnar uppgifter även om närståendes
innehav, kommer också dessa uppgifter att omfattas av sekretess.
En annan sak är att sekretessen kan efterges av den som uppgiften rör.
Finansinspektionen är den tillsynsmyndighet som vakar över att insiderlagen
följs.
2.3 Jävsreglerna
Den som är jävig i ett ärende skall inte föredra ärendet eller på annat sätt
delta i beredningen eller avgörandet. Regler om detta finns i 11 och 12 §§
förvaltningslagen (1986:223). Trots att regeringen formellt faller utanför
tillämpningsområdet för dessa regler tillämpas reglerna i regeringsärenden.
Jävssituationer är naturligtvis ingen vanlig företeelse i regeringsarbetet. De
flesta situationer av detta slag som har uppkommit hos regeringen avser antingen
vad man brukar kalla intressejäv eller jäv enligt den s.k. generalklausulen.
Intressejäv för en person kan föreligga om ärendets utgång kan väntas medföra
synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående.
Jäv enligt generalklausulen förutsätter att det i övrigt finns någon särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.
Förvaltningslagen anger också att man skall bortse från jäv när frågan om
opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse och att den som känner till någon
omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom skall ge det till känna
självmant.
2.4 Närmare om intressejäv och jäv enligt generalklausulen
I förarbetena till den äldre förvaltningslagens jävsregler, som den nuvarande
lagens regler i sak stämmer överens med, anfördes som ett exempel på intressejäv
att den som handlägger ett ärende är huvuddelägare i ett aktiebolag som
uppträder som part (prop. 1971:30 s. 340).
Ett fall som konstitutionsutskottet behandlat i sitt betänkande 1980/81:KU25
s. 56 gällde frågan om den dåvarande industriministern var jävig när regeringen
beslutade att föreslå riksdagen att ge ekonomiskt stöd till ett bolag som hade
ekonomiska svårigheter (Norrländska Skogsägares Cellulosa AB). Industriministern
hade s.k. industribevis i bolaget till ett värde av drygt 70 000 kronor.
Konstitutionsutskottet ansåg att han inte var jävig. Detta med hänsyn till det
förhållandevis ringa förmögenhetsvärde som innehavet av industribevis utgjorde.
Etikkommittén anför om detta fall:
Man kan emellertid fråga sig om industribevisen var det egentliga problemet i
sammanhanget. Den dåvarande industriministern hade sedan gammalt mycket starka
band med den norrländska skogsägarrörelsen, även om måhända hans formella
anknytning till denna var avbruten under statsrådstiden. Om bolagets svårigheter
hade lett till konkurs eller till att bolaget på annat sätt nödgats avveckla sin
verksamhet, skulle det ha inneburit inte bara en ekonomisk förlust för många
norrländska skogsägare utan också ha varit ett svårt slag för hela
skogsägarrörelsen i norra Sverige. Hade skogsägarna i Norrland uppfattat att
industriministern inte gjorde sitt yttersta för att reda ut bolagets problem, är
det därför inte orimligt att tänka sig att detta skulle ha påverkat
industriministerns ställning när han en gång lämnade sin statsrådsbefattning.
Medvetenheten om en sådan situation kan hos medborgarna i gemen väcka misstankar
att ett statsråd i sitt handlande inte bara vägleds av det allmänna bästa och
att hans eller hennes integritet och opartiskhet därmed kan sättas i fråga.
Den här typen av situationer torde lätt kunna uppkomma för statsråd även i
många andra sammanhang. Deras kamp för intressegrupper, organisationer och
företag, som står dem nära, kan uppfattas inte bara som ett uttryck för att de
anser det vara rätt och riktigt att gynna dessa. Hos allmänheten kan det uppstå
misstankar att de i sitt handlande är påverkade av hur ett annat agerande skulle
inverka på deras egen framtida livssituation.
Det problem kommittén här pekat på är en följd av att det inte ansetts vara
rimligt att kräva att blivande statsråd skulle fullständigt och definitivt skära
av alla band med sin tidigare civila verksamhet. Ett sätt att komma till rätta
med dessa problem är att statsråd i känsliga situationer av förevarande slag
under åberopande av jäv enligt generalklausulen avstår från att delta i
regeringsärendets handläggning.
Som jämförelse kan nämnas ett fall som Justitiekanslern prövat genom ett beslut
den 15 februari 1995 (dnr 1642-94-90). Fallet gällde två chefer inom högskolan.
De hade företrätt högskolan vid ingående av avtal med - och vid betalningar till
- bolag som de var knutna till genom aktieinnehav. I jävsfrågan tog
Justitiekanslern hänsyn till att aktieägarkretsen var begränsad och till hur
aktiernas röstvärde var fördelat. Endast 30 personer hade tecknat aktier. Även
om de båda chefernas aktier inte motsvarade någon större förmögenhet (110 000
respektive 10 000 kronor) kunde dessa innehav inte betraktas som obetydliga
minoritetsposter. Justitiekanslern ansåg att cheferna haft ett inte obetydligt
intresse av att bolagsverksamheten var framgångsrik och att de på grund av
intressejäv inte borde ha medverkat vid några transaktioner mellan högskolan och
bolagen.
Exempel på situationer som skall bedömas enligt generalklausulen om jäv är
enligt förarbetena att någon är uppenbar vän eller ovän med den som är part
eller intressent i ärendet, att någon är ekonomiskt beroende av en part eller en
intressent och att någon är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke
lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning
(prop. 1971:30 s. 343).
Ett fall av jäv för ett statsråd enligt generalklausulen har
konstitutionsutskottet behandlat i sitt granskningsbetänkande 1996 (bet.
1995/96:KU30 s. 30). Statsrådet deltog under sin tid som arbetsmarknadsminister
i ett regeringsbeslut i ett permutationsärende där ett annat statsråd var
föredragande. Han gjorde detta utan att uppmärksamma att ärendet berörde en
ekonomisk förening (HSB:s riksförbund ek.för.) där han före sitt inträde i
regeringen hade tagit befattning med saken som styrelseledamot och
styrelseordförande på ett sätt som måste anses göra att han var jävig i
regeringsärendet.
Konstitutionsutskottet konstaterade att han inte borde ha deltagit
regeringsbeslutet.
Utskottet tillade att det för enskilda statsråd är förenat med stora
svårigheter att i jävshänseende bevaka samtliga regeringsärenden men underströk
samtidigt att det yttersta ansvaret för att jäv anmäls ligger och bör ligga på
vederbörande statsråd. På grund av svårigheterna att på egen hand bevaka
eventuella jäv i regeringsärenden krävs det enligt utskottet hjälp av rutiner
och system inom regeringskansliet.
3 Rutiner för insyn och kontroll hos regeringen
Den regering som i mars 1996 efterträddes av den nuvarande regeringen hade
utvecklat rutiner för att genom insyn och kontroll säkerställa en strikt
tillämpning hos regeringen av de regler som har angetts i avsnitt 2. Vid
regeringsskiftet klargjorde statsministern i den tillträdande regeringen att
dessa rutiner skall tillämpas också i fortsättningen. De har sedan utvecklats
ytterligare.
Som framgår närmare av det följande bygger rutinerna på överenskommelser
mellan statsråden.
3.1 Eget fondpappersinnehav redovisas offentligt
Genom en överenskommelse i oktober 1994 eftergav statsråden sekretessen för de
uppgifter om deras fondpappersinnehav som rättschefen i Statsrådsberedningen
förtecknar. Dessa innehav är alltså öppna för
insyn från press och allmänhet.
Detta gäller även uppgifter om ändringar i innehaven.
3.2 Fondpappersinnehav för närstående förtecknas i regeringskansliet
Samtidigt som sekretessen för eget fondpappersinnehav eftergavs kom statsråden
överens om att anmäla och låta förteckna fondpappersinnehav för närstående till
dem (makar och barn). Det sker på samma sätt som för det egna innehavet.
De närståendes innehav har dock inte offentliggjorts. Dessa uppgifter omfattas
av sekretess enligt sekretesslagen.
3.3 Statsråden har avstått från handel med fondpapper eller har ordnat med
fristående förvaltning
I väntan på resultatet av överväganden om särskild förmögenhetsförvaltning för
statsråd träffade statsråden i juni 1995 en överenskommelse om att antingen helt
avstå från handel med fondpapper eller uppdra åt en bank eller någon annan att
sköta förvaltningen självständigt.
3.4 Engagemang i andra verksamheter vid sidan av uppdraget som statsråd
redovisas offentligt
Överenskommelsen i juni 1995 innebär också att statsråden på samma sätt som för
fondpapper anmäler och låter förteckna och offentliggöra följande typer av
engagemang vid sidan av uppdraget som statsråd:
- Näringsverksamhet i bolag eller i annan form (t.ex. som lantbrukare, som
innehavare av annan fastighet än egen bostadsfastighet eller eget
fritidshus, som advokat, som konsult och som revisor).
- Avtal med tidigare arbetsgivare om fortsatt utbetalning av lön, pension
eller liknande förmåner samt fortsatta betalningar från en arbetsgivares
sida av pensionsavgifter eller liknande avgifter.
- Avtal med nuvarande eller framtida arbets- eller uppdragsgivare om
anställning, uppdrag eller liknande engagemang. Detta gäller andra
engagemang än engagemang för det egna partiet och dess organisationer.
3.5 Tidigare anställningar och uppdrag redovisas offentligt
Statsråden åtog sig genom en överenskommelse i maj 1996 att redovisa vissa
ytterligare uppgifter. Detta sedan det visat sig att frågan om jäv i
regeringsarbetet kan komma upp även med anledning av en anställning eller ett
uppdrag som ett statsråd haft före utnämningen till statsråd. Sådana
anställningar och uppdrag redovisas därför offentligt på samma sätt som
fondpappersinnehav.
Detta åtagande gäller dock inte engagemang som upphört tidigare än fyra år
före utnämningen till statsråd. Det är vidare begränsat till engagemang hos
sådana arbets- eller uppdragsgivare som rimligtvis kan tänkas förekomma som
parter eller ha något väsentligt intresse i ett regeringsärende.
3.6 Jävssituationer bevakas genom granskning av ärendeförteckningar inför
regeringssammanträden
Inför regeringssammanträdena görs särskilda kontroller för att undvika att
statsråd deltar i behandlingen av regeringsärenden som de kan vara jäviga i på
grund av fondpappersinnehav eller engagemang i andra verksamheter. Kontrollerna
går till på följande sätt.
Dagen före varje regeringssammanträde går rättschefen i Statsrådsberedningen
igenom de ärendeförteckningar som departementen upprättat inför
regeringssammanträdet. Han jämför ärendeförteckningarna med de förteckningar
över fondpappersinnehav och engagemang i andra verksamheter som han för. Om
jämförelsen ger vid handen att något statsråd har en sådan anknytning till ett
ärende som kan grunda jäv (t.ex. aktier i ett bolag som är part i ett
tillståndsärende eller som tillhör samma koncern som ett sådant bolag), ser
rättschefen till att jävsfrågan anmäls vid regeringssammanträdet.
Dessa kontroller skall ses i ljuset av dels den stora mängden regeringsärenden
(år 1995 i runt tal 11 000), dels de arbetsformer för regeringen som är
förankrade i regeringsformen. Arbetsformerna skall vara sådana att i princip
alla regeringsärenden avgörs av regeringen genom samfällda beslut. Flertalet
ärenden realbehandlas emelllertid av endast ett eller ett par statsråd. De andra
statsråden får i normalfallet inte någon närmare kännedom om ärendet. Deras
möjligheter att själva bevaka jävssituationer är i motsvarande mån begränsade.
Om ett statsråd är med vid ett regeringssammanträde utan kännedom om att det i
ett ärende finns omständigheter som, om statsrådet hade känt till dem, borde ha
avhållit statsrådet från att delta i avgörandet, kan det visserligen stå klart
att statsrådets medverkan saknar betydelse för utgången i ärendet. Men också
sådana situationer bör undvikas i regeringsarbetet så långt det är möjligt.
3.7 Reglerna om bisysslor, förmögenhetsinnehav och jäv tillämpas med
säkerhetsmarginal och på ett sätt som gör att praxis blir enhetlig, tydlig och
lätt att kontrollera
Reglerna om bisysslor, förmögenhetsinnehav och jäv ger i tillämpningen ibland
utrymme för tvekan om vilka situationer som reglerna omfattar. I sådana fall
väljer man hos regeringen den tillämpning som är strängast.
När det gäller statsrådens ägarintressen i bolag som är parter i
regeringsärenden hålls ett mycket långt säkerhetsavstånd till vad som kan utgöra
jäv. Även om ägarintresset är helt obetydligt eller symboliskt avstår statsrådet
från att delta i behandlingen av regeringsärendet.
På så sätt upprätthålls hos regeringen i denna fråga en praxis som är
enhetlig, tydlig och lätt att kontrollera.
4 Bör man lagstifta om särskild förmögenhetsförvaltning för statsråd?
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Förmögenhetsförvaltning av den typ som med|
| en engelsk term har kallats blind trust förutsätter att man |
| föreskriver avsteg från viktiga principer i vår rättsordning och|
| utestänger allmänheten från insyn i de förmögenhetsinnehav som |
| förvaltningen omfattar. Just frånvaron av insyn i ett sådant |
| system gör att det inte är bättre ägnat att skapa förtroende hos|
| allmänheten än den offentliga redovisning av statsrådens |
| förmögenhetsinnehav som finns i dag. Man bör därför inte lagstifta|
| om sådan förvaltning för statsråd. |
--------------------------------------------------------------------
Etikkommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Bakgrunden till regeringens bedömning: I vissa andra länder förekommer det att
regeringsledamöter lämnar över sina förmögenheter till förvaltning i vad som med
en engelsk term kallas blind trust. Ägaren får då inte ta del i förvaltningen på
något sätt. Den sköts i stället av professionella förvaltare. Ägaren får inte
heller veta vilka åtgärder som förvaltaren vidtar. I inledningsskedet sker en
total omplacering av förmögenhetstillgångarna för att ägaren skall vara ovetande
om sammansättningen av förmögenheten.
Sedan Etikkommittén utrett förutsättningarna för att införa denna form av
förmögenhetsförvaltning för statsråd i Sverige och sedan frågan diskuterats i
riksdagen, har den övervägts närmare i regeringen.
Skälen för regeringens bedömning: En tänkbar åtgärd för att ytterligare stärka
garantierna och förtroendet för statsråds integritet och opartiskhet är att
införa en särskild förmögenhetsförvaltning av den typ som Etikkommittén har
behandlat i sin promemoria. Om ett sådant system införs konsekvent och tillämpas
lojalt, kan de förmögenhetsinnehav som det omfattar inte leda till några
intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i regeringsarbetet.
Det skulle emellertid krävas lagändringar på flera områden. Man måste t.ex.
föreskriva undantag från reglerna om självdeklaration och den skattskyldiges
rätt till insyn vid taxeringen. Detta för att hindra att ägaren den vägen får
inblick i förvaltningen av förmögenheten.
Av liknande skäl skulle det bli nödvändigt att begränsa den rätt som var och
en har enligt 3 kap. 13 § aktiebolagslagen (1975:1385) att få uppgifter ur
aktieboken om ägare med mer än 500 registrerade aktier i avstämningsbolag.
Dessa exempel visar att ett införande av en förmögenhetsförvaltning av detta
slag skulle stå i viss konflikt med intressen som vår nuvarande lagstiftning tar
sikte på att skydda.
Allmänt gäller att denna form av förvaltning inte går att förena med en öppen
redovisning av förmögenhetsinnehaven. Den insyn i statsrådens
förmögenhetsinnehav som press och allmänhet har i dag genom
Statsrådsberedningens förteckning skulle inte längre vara möjlig i fråga om de
förmögenhetsinnehav som förvaltningen omfattar.
Frågan om särskild förmögenhetsförvaltning för statsråd har också en
skatteaspekt. Med de skatteregler som gäller i dag skulle förvaltarens åtgärder
kunna utlösa realisationsvinstbeskattning. Framför allt gäller detta vid den
totala omplaceringen i förvaltningens inledningsskede.
Antag t.ex. att ett statsråd lämnar över ärvda börsaktier värda tre miljoner
kronor till särskild förvaltning och att förvaltaren säljer aktierna för att
investera försäljningssumman i andra aktier. När de sålda aktiernas
anskaffningsvärde inte kan utredas skall den s.k. schablonmodellen tillämpas vid
beskattningen. Statsrådet måste då betala skatt med 720 000 kronor för
omplaceringen.
Om man vill undvika att omplaceringar inom ramen för en särskild förvaltning
får effekter av detta slag, måste skattelagstiftningen ändras, t.ex. så att
dessa transaktioner tas undan från beskattning. Ett sådant undantag kan
uppfattas eller utmålas som en skattefördel för statsråd och på så sätt påverka
allmänhetens förtroende för förvaltningen negativt.
Frågan är om ett system med särskild förmögenhetsförvaltning mot den bakgrund
som här har angetts är bättre ägnat att skapa förtroende hos allmänheten än den
öppna redovisning som finns i dag. Regeringen anser inte det. I ett land som
vårt med djupt rotade offentlighetstraditioner kan just frånvaron av insyn för
allmänheten i ett sådant system göra att systemet inte inger det förtroende som
är en förutsättning för att det skall fylla sitt syfte.
En offentlig redovisning av statsrådens förmögenhetsinnehav ligger också i
linje med vad som gäller för riksdagsledamöter enligt lagen (1986:810) om
registrering av riksdagsledamöters åtaganden och ekonomiska intressen.
Av dessa skäl bör man inte lagstifta om särskild förmögenhetsförvaltning för
statsråd.
**FOOTNOTES**
1 F.d. justitierådet Bengt Hult, ordförande, professorn
emeritus Sven-Erik Johansson, civilekonomen Ulla Reinius,
docenten Jan Wallander och direktören Sten Wikander.
Etikkommitténs sammanfattning av sin promemoria
Utredningsuppdraget; allmänna principer, frågor om redovisning
Kommittén har givit sin promemoria rubriken "Intressekonflikter för statsråd".
Gemensamt för de förhållanden och situationer som omfattas av
utredningsuppdragen är nämligen, generellt sett, att en konflikt kan föreligga
eller i varje fall misstänkas föreligga mellan, å ena sidan, ett statsråds -
eller någon statsrådet närståendes - personliga intresse av ekonomisk eller
annan art och, å andra sidan, medborgarnas intresse av att statsråden i sin
verksamhet iakttar integritet och opartiskhet och låter sig ledas enbart av en
strävan att tillgodose vad som är bäst för det allmänna.
De regler som kommittén behandlar i promemorian är avsedda att skydda
statsrådens integritet och vidmakthålla deras opartikshet samt därmed att slå
vakt om riksdagens och allmänhetens tilltro till regeringens ledamöter.
I avsnitt 2 har kommittén redovisat vissa allmänna synpunkter på sitt
utredningsuppdrag. Kommittén har därvid understrukit, att de regler som
behandlas i följande avsnitt inte tar sikte på det materiella innehållet i
regeringens beslut. Fråga är i stället om formella regler, vars syfte är är att
statsråden inte skall försättas i situationer som kan äventyra deras förtroende
hos riksdagen och hos allmänheten.
Kommittén har i skilda sammanhang understrukit, att ansvaret för iakttagande
av de regler varom nu är fråga i första hand faller på vederbörande statsråd
själv. Eftersom statsråden inte ens bör kunna misstänkas för att handla i strid
med kraven på integritet och opartiskhet, har kommittén också varit angelägen om
att framhålla, att statsråden bör iaktta ett betryggande säkerhetsavstånd till
gränsen för vad som kan vara ägnat att skada tilltron till dem.
Även statsministern har emellertid, såsom kommittén närmare har utvecklat i
avsnitt 7, ett ansvar i sammanhanget. Statsministerns ansvar aktualiseras
närmast vid regeringsbildningen eller vid ändringar i regeringens sammansättning
men gäller också under regeringens bestånd.
Ansvaret för statsministern går ut på att i möjligaste mån förebygga
uppkomsten av intressekonflikter och jävssituationer i regeringsarbetet. För
sådant ändamål kan exempelvis ifrågakomma att statsministern uppställer som
villkor för utnämningen till statsråd, att statsrådskandidat avstår från
bisyssla eller upphör med annan verksamhet som inte kan anses vara tillåten för
medlem av regeringen eller placerar om förmögenhetstillgångar som eljest skulle
kunna ge upphov till jävs- eller liknande konfliktsituationer i regeringsarbetet
eller överlämnar sådana tillgångar till extern förvaltning.
För att statsministern skall kunna medverka härtill förutsätts en
uppgiftsskyldighet gentemot statsministern från statsrådskandidaternas och de
utnämnda statsrådens sida. Uppgifterna skall i vissa avseenden belysa
uppgiftslämnarnas ekonomiska och andra personliga förhållanden, bl.a.
styrelseuppdrag och andra bindningar utanför regeringsarbetet. Kommitténs
förslag innebär att detta uppgiftslämnande formaliseras på visst sätt och att de
lämnade uppgifterna registreras.
Kommittén har blivit starkt övertygad om att öppenhet gentemot allmänheten
eller med annat ord offentlighet är av grundläggande betydelse, när det gäller
att skapa förtroende för statsråds integritet och opartiskhet. Mot det allmänna
intresset av största möjliga offentlighet står visserligen statsrådens
beaktansvärda intresse av en från allmän insyn fredad personlig sfär. Enligt
kommitténs mening är det emellertid i det uppgiftslämnande som föreslås
genomgående fråga om uppgifter av en art, som inte bör hindra offentlighet.
Kommittén har därför föreslagit, att de lämnade uppgifterna skall redovisas
öppet genom att det register i vilket de införs skall hållas tillgängligt för
allmänheten.
Bisysslor m. m.
I avsnitt 3 har kommittén med utgångspunkt i stadgandet i 6 kap. 9 § andra
stycket RF diskuterat statsråds möjligheter att utöva verksamhet vid sidan av
statsrådstjänsten.
Detta grundlagsstadgande har i första hand till syfte att värna om
statsrådstjänstens integritet, bl.a. genom att förebygga uppkomsten av
jävssituationer. Ett annat syfte är att statsråd inte skall splittra sina
krafter; verksamheten som statsråd är så betungande, att den inte tillåter att
statsråd i nämnvärd mån påtar sig uppgifter utanför regeringsarbetet.
Nämnda grundlagsstadgande innehåller ett abslout förbud för statsråd att utöva
allmän eller enskild tjänst. Stadgandet innebär inte något hinder att för
statsråd att med tjänstledighet stå kvar i sin tidigare tjänst, men han eller
hon får inte utöva tjänsten under statsrådstiden.
Stadgandet föreskriver vidare, att statsråd inte får inneha uppdrag eller
utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för statsrådet. Med "uppdrag" avses
enligt kommitténs tolkning exempelvis ledamotsskap i styrelse för bolag,
föreningar, andra sammanslutningar och stiftelser, vare sig de driver ekonomisk
eller ideell verksamhet och vare sig uppdragstagaren uppbär ersättning eller
inte. Under uppdragskategorin faller även tillfälliga uppdrag, såsom uppdrag att
förrätta bouppteckning, arvsskifte, besiktning eller värdering eller uppdrag att
vara boutredningsman eller konkursförvaltare.
Med uttrycket "utöva verksamhet" torde bl.a. avses drivande av
näringsverksamhet av olika slag samt vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller
därmed jämförlig verksamhet.
Till utövande av verksamhet kan kan även vara att hänföra förvaltning av
värdepapper eller andra förmögenhetstillgångar, om fråga är om tillgångar av
större omfattning.
Frågan, huruvida innehav av uppdrag eller utövande av verksamhet är ägnat att
rubba förtroendet för ett statsråd, får avgöras med beaktande av
omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén har dock anfört vissa
allmänna synpunkter i sammanhanget.
Innehav av uppdrag i företag, som driver näringsverksamhet i vinstsyfte, kan i
allmänhet inte anses vara förenligt med ovannämnda grundlagsstadgande.
Undantagsvis kan det dock anses vara tillåtet, att statsråd behåller sådant
uppdrag även efter utnämningen till statsråd. Enligt vad kommittén uttalat bör
dock statsråd under den tid han eller hon sitter i regeringen vara återhållsam
med att åtaga sig nya, i och för sig tillåtna uppdrag.
I fråga om tillfälliga uppdrag av ovannämnt slag har kommiittén uttalat, att
ett statsråd normalt inte bör åtaga sig sådana.
Kommittén har inte heller funnit det förenligt med grundlagsstadgandet, att
ett statsråd vid sidan av statsrådstjänsten deltar i den dagliga skötseln av en
ekonomisk rörelse som han eller hon äger eller vari statsrådet är delägare. I
viss, mycket begränsad utsträckning kan det dock anses tillåtet att statsråd
tillfälligt utför arbete i sådan rörelse.
Kommitténs sålunda redovisade tolkning innebär, att det enligt kommitténs
uppfattning normalt inte kan ställas krav på statsråd att de uppger ägar- eller
delägarskap i rörelser som de ensamma eller i förening med andra bedriver när de
utses till statsråd.
Att ett statsråd vid sidan av sin statsrådstjänst ägnar sig åt "verksamhet" i
form av förmögenhetsförvaltning är enligt den åsikt kommittén uttalat i princip
inte förenligt med grundlagsstadgandet.
Utövande av litterär, konstnärlig eller vetenskaplig verksamhet - i den mån
sådan inte skulle otillbörligt inkräkta på statsrådets möjligheter att
tillfredsställande sköta sin tjänst - har kommittén funnit vara väl förenligt
med 6 kap. 9 § andra stycket RF. Vad särskilt gäller författande av artiklar i
aktuella politiska ämnen i tidningar och tidskrifter framstår detta enligt
kommittén som ett naturligt och ofta nödvändigt led i statsrådstjänsten.
Lättare att förena med grundlagsstadgandet än uppdrag eller verksamhet med
ekonomisk anknytning synes det kommittén i princip vara att inneha uppdrag i
ideella föreningar eller stiftelser eller i andra associationer, som driver
ideell verksamhet. Omständigheterna kan dock vara sådana - ansvar för en
omfattande finansförvaltning faller exempelvis på uppdragstagaren - att även
innehav av uppdrag av detta slag är ägnade att rubba förtroendet för ett
statsråd.
Kommittén har dock funnit, att de politiska organisationerna i detta
sammanhang intar en särställning. Det torde nämligen från demokratiska
utgångspunkter vara allmänt accepterat, att statsråd innehar styrelseuppdrag -
eller andra förtroendeuppdrag - i sådana organisationer.
Vad beträffar arbetsmarknadens organisationer har kommittén funnit, att dessa
numera i så vidsträckt omfattning verkar som "pressure groups" på det politiska
fältet, att det måste anses vara menligt för förtroendet för ett statsråd om han
eller hon inte kan uppfattas som helt fristående i detta sammanhang. Av samma
skäl anser kommittén, att statsråd bör avhålla sig från uppdrag i andra
intresseorganisationer - bortsett från de politiska - som är inriktade på att
inom sitt område påverka regeringspolitikens utformning.
Frågor om jäv
I avsnitt 4 har kommittén diskuterat frågor om jäv vid behandlingen av
regeringsärenden.
När det gäller frågan, i vilka situationer jäv kan anses föreligga för
statsråd, har kommittén delat upp regeringsärendena i tre grupper, nämligen
riksdagsärenden, regeringens normgivningsärenden och förvaltningsärenden. Till
den första gruppen har hänförts ärenden, vari regeringen beslutar hänskjuta
förslag till riksdagen. Sådana ärenden kan avse exempelvis lagstiftning,
budgetreglering eller andra frågor, som gäller rikets styrelse. Den andra
gruppen avser beslut, som faller inom ramen för regeringens
normgivningskompetens enligt 8 kap. RF och som i regel förutsätter bemyndigande
av riksdagen i lag. Till den tredje gruppen har kommittén fört beslut i
särskilda fall, t.ex. dispens- och tillståndsärenden av olika slag,
besvärsärenden och tjänstetillsättningsärenden.
Kommitén har funnit, att den politik som ett partis företrädare verkar för -
inför och under en valrörelse och i den fortlöpande politiska debatten, i
riksdagen och utanför - måste de också kunna genomföra i regeringsställning utan
hinder av några jävsregler. Regeringen genomför sin politik väsentligen genom
beslut, som faller inom ramen för den första och den andra av de ovannämnda
ärendegrupperna. Beträffande dessa finns det därför enligt kommitténs mening
föga behov av tillämpning av regler om jäv.
På annat sätt förhåller det sig med den tredje gruppen av regeringsärenden
eller med andra ord de förvaltningsärenden som regeringen avgör. Det är på det
området som enligt kommitténs uppfattning jävsregler för statsråd har sin
största betydelse.
Kommittén har tagit upp frågan om jävsproblemens omfattning för statsrådens
del. Därvid konstaterar kommittén, att genom beslut i regeringssammanträde varje
år avgörs åtskilliga tusental ärenden och på de flesta regeringssammanträden
hundratals ärenden. Det största antalet regeringsärenden bereds enbart i det
departement som ansvarar för ärendets handläggning, varefter det anmäls till
beslut på visst regeringssammanträde. Dessa ärenden medför komplikationer vid
hanteringen av jävsregler genom att i normalfallen andra statsråd än
föredraganden inte får någon närmare kännedom om ärendet vare sig före
regeringssammanträdet eller vid detta.
Ett statsråd, som under nu beskrivna omständigheter medverkar till ett
regringsbeslut utan kännedom om att det i ärendet finns omständigheter, som vid
en formell tillämpning av jävsregler bort medföra att han avstått från att delta
i beslutet, kan enligt vad kommittén uttalat från materiella utgångspunkter
sägas i själva verket inte ha varit jävig. Kommittén har emellertid funnit, att
jävsreglerna har en så väsentlig betydelse för regeringsledamöternas förtroende
bland allmänheten att dessa regler så snart de är formellt tillämpliga också bör
i möjligaste mån iakttas, med den verkan att ett statsråd som är eller kan
ifrågasättas vara jävig avstår från att delta i behandlingen av det
ifrågavarande ärendet.
Mot denna bakgrund bör det enligt kommitténs mening inom regeringskansliet på
tjänstemannaplanet - där regeringsärendena handläggas mera i detalj -
fortlöpande bevakas att statsråden inte deltar i ärenden, där de är eller kan
ifrågasättas vara jäviga; så sker också för närvarande. Kommittén understryker i
detta sammanhang, att i det alldeles övervägande antalet förvaltningsärenden som
regeringen har att handlägga frågor om jäv för statsråd aldrig aktualiseras.
I fråga om handläggningen av regeringsärenden finns inte några jävsregler, som
är formellt tillämpliga. I regeringens praxis tillämpas emellertid
jävsbestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen. Denna ordning har vunnit
viss hävd. Kommittén uttalar också som sin mening, att dessa bestämmelser i
stort sett är väl lämpade för att iakttas i regeringsarbetet. Kommittén förordar
därför, att statsråden även fortsättningsvis i princip iakttar
förvaltningslagens jävsregler. Beträffande en av dessa regler och den kanske
viktigaste, nämligen regeln om s.k. intressejäv har dock kommittén föreslagit en
skärpning för statsrådens del.
Någon lagstiftning avseende jävsregler för statsråd har kommittén inte funnit
erforderlig. Kommittén uttalar, att det måste anses räcka att regeringen gör
klart - för riksdagen och för allmänheten - vilka jävsregler den anser sig böra
tillämpa i regeringsarbetet. I sista hand blir det en fråga för riksdagens
konstitutionsutskott och för riksdagen själv att i samband med granskningen av
regeringens arbete ta ställning till om de av regeringens medlemmar tillämpade
jävsreglerna är godtagbara.
Av de olika jävsreglerna har kommittén - förutom intressejävet - särskilt
uppmärksammat det s.k. delikatessjävet. Sådant jäv kan föreligga, när det finns
någon särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till ett
statsråds opartiskhet i ett regeringsärende. Så kan exempelvis vara fallet, om
ärendet gäller ett företag hos vilket statsrådet har varit anställd eller en
organisation vari statsrådet är medlem.
Enligt förvaltningslagen föreligger intressejäv för den som skall handlägga
ett ärende - såvitt nu är i fråga - om ärendets utgång kan väntas medföra
synnerlig nytta eller skada för honom eller henne själv eller någon närstående.
Kommittén har uttalat den grundsynen, att ett statsråd bör utan hinder av
regeln om intressejäv kunna delta i handläggningen av ett regeringsärende om den
för statsrådet eller någon närstående väntade nyttan eller skadan av ärendets
utgång inte är större än att den vid en objektiv bedömning rimligen inte kan
antas påverka statsrådets objektivitet vid ärendets handläggning eller
avgörande.
Denna grundsyn har kommittén funnit inte rimma väl med den i 11 §
förvaltningslagen för intressejäv uppställda förutsättningen, att ärendets
utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för handläggaren själv
eller för någon närstående. Kommittén föreslår den skärpningen, att regeringens
ledamöter i sin verksamhet ger regeln om intressejäv den innebörden att ett
statsråd skall anses vara av intressejäv förhindrad att delta i ett
regeringsärendes behandling när ärendets utgång kan väntas medföra ej oväsentlig
nytta eller skada för statsrådet själv eller för någon statsrådet närstående.
Kommittén har understrukit, att uppskattningar av väntad nytta eller skada
liksom avgörandet i övrigt av jävsfrågan måste göras mot bakgrund av den
information som är tillgänglig för statsråden när ärendet handläggs. Statsråden
har i princip inte heller någon skyldighet att efterforska omständigheter, som
eventuellt skulle kunna vara jävsgrundande. Omständigheter, som blir kända först
efter ärendets avgörande, kan inte tas till intäkt för påståenden om att ett
statsråd var jävig under ärendets handläggning.
För att göra regeln om intressejäv mera hanterlig har kommittén föreslagit en
värdegräns, som i fråga om statsråds aktieinnehav från intressejäv utesluter
situationer där marknadsvärdet av innehavet i det eller de bolag ett
regeringsärende rör understiger två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Om innehavets eller innehavens värde sammanlagt inte uppgår till denna gräns,
för närvarande cirka 69 000 kr, är värdet enligt kommitténs mening så lågt, att
det får anses uteslutet att beslut i ett regeringsärende rörande bolaget eller
bolagen skulle kunna medföra ej oväsentlig nytta eller skada för statsrådet. I
sådant fall bör det därför schablonmässigt kunna bortses från regeln om
intressejäv. Motsvarande skall gälla i fråga om närståendes aktieinnehav;
innehar både statsrådet och den närstående aktier i det eller de ifrågavarande
bolagen, skall statsrådet anses jävig om värdet av det sammanlagda innehavet
uppgår till eller överstiger två basbelopp.
Denna schablonregel anser kommittén kunna ges motsvarande tillämpning även på
andra förmögenhetsvärden än aktier, exempelvis konvertibler eller andra sådana
värdepapper. Kommittén har som sin mening uttalat, att det förhållandet att ett
jävigt statsråd har deltagit i handläggningen av ett regeringsärende normalt
inte kan påverka giltigheten av regeringens beslut i ärendet. Vad som däremot
kan tänkas ifrågakomma vid klara brott mot tillämpliga jävsregler är utkrävande
av politiskt ansvar i de former sådant förekommer.
Statsråds förmögenhetsförvaltning
I avsnitt 5 har kommittén behandlat frågor rörande statsråds
förmögenhetsförvaltning.
Kommittén har inledningsvis uttalat, att innehav av förmögenhet uppenbarligen
i princip inte bör vara någon diskvalifikation för att utöva statsrådstjänst.
Ett statsråd bör också som regel vara oförhindrad att välja de former för
placering av sina förmögenhetstillgångar som står öppna för andra medborgare.
I sammanhanget har kommittén funnit anledning att understryka några
grundläggande principer, nämligen
- att ett statsråd bör välja sådana former för placeringen av sina
förmögenhetstillgångar och för förvaltningen av dem att han eller hon i
möjligaste mån undviker intressekonflikter och jävssituationer i sin
tjänsteutövning,
- att ett statsråd inte får för egen eller närståendes vinning på ett
otillbörligt sätt dra fördel av sin ställning som statsråd och av
information och kunskap som han eller hon inhämtar under tjänstgöringen,
exempelvis genom att vid köp eller försäljning av förmögenhetstillgångar
till sin egen eller närståendes förmån utnyttja information som statsrådet
har inhämtat i sin tjänst men som ännu inte har kommit till allmän kännedom,
- att ansvaret för att i tjänsteutövningen förebygga intressekonflikter och
jävssituationer i första hand vilar på statsrådet själv.
Kommittén har härefter redovisat vissa centrala bestämmelser i insiderlagen, som
statsråden är skyldiga att iaktta i sin förmögenhetsförvaltning.
I sammanhanget behandlas insiderbegreppets innebörd för statsrådens del i
olika typer av regeringsärenden. När fråga är om beslut av mera allmän politisk
räckvidd, vilka är av betydelse för handeln på värdepappersmarknaden, kan
statsråden vara att betrakta som insiders på hela sektorer av denna marknad
eller rent av på hela marknaden. Insiderlagens förbud mot att handla med
fondpapper kan då få en häremot svarande omfattning.
När det gäller statsråds förmögenhetsförvaltning utanför insiderlagens
tillämpningsområde, har kommittén föreslagit vissa riktlinjer för förvaltningen.
Dessa riktlinjer är rekommendationer om önskvärda beteenden. Riktlinjerna
utesluter inte, att i enskilda fall avsteg kan vara motiverade av särskilda
skäl.
Kommittén har uppehållit sig vid vissa former av extern förmögen-
hetsförvaltning. I detta sammanhang diskuterar kommittén behovet och
lämpligheten av att det även hos oss införs en möjlighet till förvaltning i en
utformning, som på sina håll utomlands benämns blind trust. Vid denna
förvaltningsform åligger det förvaltaren att inledningsvis omplacera tillångar
utan att ägaren får någon insyn i förvaltningsåtgärderna och utan att ägaren
heller får någon kännedom om den vid varje tid aktuella sammansättningen av
förmögenheten. Kommittén har stannat vid att förvaltning i denna form åtminstone
inte för närvarande bör införas i vårt land.
De av kommittén föreslagna riktlinjerna i övrigt avser bl.a. placeringar i
aktie-, ränte- och obligationsfonder. Sådana placeringar har kommittén, såvitt
avser av fonderna förvaltade värdepapper, funnit vara neutrala från insider- och
jävssynpunkt.
I fråga om placering av av aktier anser kommittén, att statsråd i princip bör
avhålla sig från spekulation genom korttidsaffärer. Som korttidsaffär har därvid
betraktats transaktioner genom vilka aktier både köps och säljs - eller säljs
och köps åter - inom loppet av sex månader. Kommittén har dock funnit, att
regeln inte kan upprätthållas undantagslöst. Vissa specificerade undantag anges
därför.
De av kommittén föreslagna riktlinjerna avser även konvertibla skuldebrev och
skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt placeringar i
obligationer, statsskuldväxlar, certifikat och liknande ränteinstrument.
Vissa slag av placeringar anser kommittén, att statsråden bör avhålla sig i
från, nämligen placeringar i aktieoptioner, aktieterminer, ränteoptioner,
ränteterminer, indexoptioner och indexterminer.
Riktlinjerna är avsedda att iakttas vare sig statsrådet själv förvaltar sina
värdepapper eller förvaltningen har överlåtits åt någon annan.
Kommittén har anfört vissa synpunkter även på förvaltningen av andra
tillgångar än marknadsnoterade värdepapper.
Gåvor och gåvoliknande förmåner
I avsnitt 6 behandlas problem med anknytning till gåvor eller gåvoliknande
förmåner, som ges till statsrådet i eller för statsrådets tjänst.
Kommittén har i en till denna promemoria fogad bilaga, Bilaga A, avsnitt 4,
återgivit innehållet i en av regeringskansliets förvaltningskontor i mars 1991
utfärdad skrift med rekommendationer rörande gåvor och förmåner till anställda i
regeringskansliet. Dessa rekommendationer, som torde vara avsedda att iakttas
också av statsråden, har kommittén funnit vara väl lämpade för sitt ändamål.
Kommittén har därför begränsat sig till att anföra vissa kompletterande
synpunkter.
Gränsen mellan tillåtna och otillåtna gåvor och gåvoliknande förmåner dras
ytterst genom brottsbalkens bestämmelser om bestickning och mutbrott. Av central
betydelse för gränsdragningen är det i brottsbeskrivningarna förekommande
begreppet "otillbörlig belöning". Det är därmed i sista hand en uppgift för
domstolarna att i lagtillämpningen dra gränsen mellan godtagbara och
otillbörliga gåvor och förmåner.
Kommittén har dock ansett sig böra - närmast med ledning av brottsbalkens
förarbeten - anföra vissa allmänna synpunkter på gränsdragningen.
Gåvor och förmåner, som uteslutande eller i allt väsentligt har sin grund i
privata vänskaps- eller bekantskapsförhållanden, är tillåtna. Vad som är
otillbörligt, när fråga är om gåva eller förmån med anknytning till mottagarens
tjänsteutövning, får bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för
det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Såsom otillbörlig är att
betrakta varje transaktion, som objektivt sett är ägnad att påverka mottagarens
tjänsteutövning. Vid bedömningen härav kan gåvans eller förmånens ekonomiska
värde vara av betydelse. Förmåner av obetydligt värde innebär ringa risk för
påverkan och kan därför inte anses som otillbörliga. Någon bestämd värdegräns
kan emellertid inte anges.
Även förmåner, som med en offentlig funktionärs goda minne överlämnas till
funktionärens maka/make eller annan närstående, kan vara att bedöma som
otillbörlig belöning till funktionären.
Den omständigheten, att en förmån har ett omedelbart samband med och ingår som
ett naturligt och nyttigt led i funktionärens tjänsteutövning, gör i normala
fall förmånen tillbörlig.
Även förmåner som faller inom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet i
umgänget människor emellan - exempelvis blomsteruppvaktningar i samband med
högtidsdagar, sjukdom och representation - är tillbörliga.
Kommittén har som sin mening uttalat, att statsråden bör iaktta ett betydande
säkerhetsavstånd till gränsen mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt.
Beträffande gåvor och förmåner från svenska givare bör stor restriktivitet
iakttas, när det är fråga om förmåner som faller utom ramen för vanlig artighet
och uppmärksamhet människor emellan eller utom ramen för måltider och annan
representation som har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt
och nyttigt led i statsrådets tjänsteutövning. Samma restriktivitet anser
kommittén böra iakttas i fråga om förmåner från utländska privata givare, vare
sig de är fysiska eller juridiska personer.
I fråga om gåvor och förmåner i det internationella umgänget mellan regeringar
eller regeringsledamöter i olika länder ställer sig enligt kommittén saken
annorlunda. Av protokollära skäl torde det i regel varken vara möjligt eller
önskvärt att sådana förmåner avböjs. Förmånerna torde vanligen inte heller kunna
hänföras till kategorin "otillbörlig belöning", när det gäller gåvor bl.a.
därför att de får anses vara givna inte till mottagaren personligen utan till
den myndighet denne företräder.
Gåvor av sistnämnda slag bör överlämnas till vederbörande departement och
föras upp på departementes inventarieförteckning. Sådana gåvor - som ofta torde
utgöras av prydnadsföremål - bör placeras i allmänna utrymmen i departementen
men bör också kunna deponeras hos andra statliga myndigheter.
Även i detta sammanhang anser kommittén öppenhet och offentlighet vara av
stort värde. Kommittén har föreslagit, att statsråden skall vara skyldiga att
till det ovan under 9.1 omnämnda registret anmäla gåvor, som har anknytning till
deras utövning av statsrådstjänsten, under förutsättning att gåvan måste antagas
ha ett marknadsvärde som överstiger 1 000 kronor. Anmälningsskyldigheten bör
dock endast omfatta gåvor till statsråden personligen eller till dem närstående
och alltså inte gåvor som skall överlämnas till vederbörande departement.
Statsrådsberedningen
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 november 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg,
Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros,
Messing
Föredragande: statsministern
Regeringen beslutar skrivelse 1996/97:56 Intressekonflikter för statsråd.