Post 6334 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:71 ·
Hämta Doc ·
Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Skr. 71
Regeringens skrivelse
1996/97:71
Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 3 mars 1997
Laila Freivalds
Leif Pagrotsky
(Utrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen ges en översikt över Sveriges och EU:s målsättningar på det
handelspolitiska området med tonvikt på det multilaterala samarbetet och
utvecklingen av den gemensamma handelspolitiken. Särskild
uppmärksamhet ägnas åt en redovisning av världshandelsorganisationen
WTO:s första ministerkonferens, som avhölls den 9-13 december 1996 i
Singapore. Bilaga 1 redovisar EU:s riktlinjer inför WTO:s
ministerkonferens och bilaga 2 redovisar slutsatserna från konferensen i
form av en ministerdeklaration. Regeringens politik gentemot den inre
marknaden avses redovisas i regeringens skrivelse 1996/97:83, Sverige
och den inre marknaden.
Innehållsförteckning
1 Handelspolitiken inför 2000-talet 4
1.1 Frihandelspolitik för ekonomisk utveckling, tillväxt och sysselsättning 4
1.2 Sveriges handelspolitiska målsättningar 5
1.3 Den gemensamma handelspolitiken 7
2 Regionalt samarbete och bilaterala förbindelser 10
2.1 Vad är regionalt samarbete ? 10
2.2 Ömsesidigt erkännande av provning, certifiering m.m. 11
2.3 Regionalt samarbete 12
2.3.1 Östeuropasamarbete inklusive Östersjösamarbetet 12
2.3.2 Medelhavsregionen och Afrika söder om Sahara 14
2.3.3 Nordamerika 15
2.3.4 Latinamerika 17
2.3.5 Asien 18
2.4 Bilaterala förbindelser och exportfrämjande 19
3 Världshandelsorganisationen 21
3.1 Uruguayrundan 21
3.2 WTO 22
3.2.1 WTO:s organisation och avtal 22
3.2.2 Varuhandel (GATT) 22
3.2.3 Tjänstehandel (GATS) 23
3.2.4 Immaterialrätt 24
3.2.5 WTO:s tvistlösning 25
3.3 Arbetet i WTO åren 1995-96 26
3.4 WTO:s första ministerkonferens 27
3.4.1 Svenska målsättningar 27
3.4.2 EU:s målsättningar 27
3.4.3 Andra länders agerande i WTO 28
3.5 Resultatet av konferensen 28
3.5.1 Informationsteknikavtalet 29
3.5.2 Övriga tullfrågor 30
3.5.3 Tjänsteförhandlingar 31
3.5.4 Textil och konfektion 32
3.5.5 Regionala handelsavtal 32
3.5.6 Anslutningsförhandlingar 33
3.5.7 Tvistlösning 33
3.5.8 Handel och arbetsvillkor 33
3.5.9 Investerings- och konkurrensregler 34
3.5.10 Handel och miljö 35
3.5.11 U-länder 36
3.5.12 Minst utvecklade länder 37
3.5.13 Offentlig upphandling 37
3.5.14 Förenkling av handelsprocedurer 38
3.5.15 Övriga frågor 38
3.6 EU-arbetet under konferensen 39
3.7 Beslutat arbete under den kommande perioden 39
4 Övrig multilateral verksamhet 40
4.1 OECD 40
4.2 UNCTAD 41
4.3 Övriga internationella organisationer 42
5 Riktlinjer och prioriteringar för framtiden 43
Bilaga 1 EU:s riktlinjer för WTO:s ministerkonferens 46
Bilaga 2 Ministerdeklarationen från WTO:s ministerkonferens 53
1 Handelspolitiken inför 2000-talet
Regeringens bedömning: En öppen världshandel utgör det övergripande
målet för svensk handelspolitik. Frihandel är en av de viktigaste
förutsättningarna för ekonomisk utveckling, för tillväxt och
sysselsättning. Regeringen avser att aktivt verka för att tillträde till
tredjelandsmarknader förbättras för svenska företag, att EU:s
handelspolitik förblir öppen och att EU förändrar sin politik inom de
områden där man hittills varit mindre öppen mot omvärlden. Regeringen
kommer att verka för att EU även fortsatt har som målsättning att värna
om det multilaterala handelspolitiska regelverket i
världshandelsorganisationen WTO.
1.1 Frihandelspolitik för ekonomisk utveckling, tillväxt och
sysselsättning
Den svenska ekonomin har efter andra världskriget blivit allt mer
internationaliserad. Vid mitten av fyrtiotalet motsvarade import och
export mindre än en femtedel vardera av vår bruttonationalprodukt
(BNP), vid sjuttiotalets mitt hade motsvarande tal ökat till omkring en
tredjedel. Det svenska välståndet har byggts på vår handel med utlandet.
Denna utveckling fortsätter. Världshandeln växer idag dubbelt så
snabbt som världsproduktionen. Nya transportmöjligheter och
informationsteknikens genombrott krymper världen. Allt fler
handelshinder i form av tullar och importbegränsningar tas bort.
Genom Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen (EU), och
EU:s samarbete med sina europeiska grannländer, skapas för allt fler
företag en europeisk hemmamarknad. Samtidigt blir konkurrensen på den
svenska marknaden genom import, från Europa såväl som från resten av
världen, allt mer påtaglig. Kapital, arbetskraft och teknik rör sig idag allt
lättare och snabbare över nationella gränser. Genom globaliseringen av
världsekonomin fortsätter vårt beroende av utrikeshandeln att öka.
Den svenska exportens värde motsvarar idag över 40 procent av vår
BNP. Importens värde motsvarar nära 35 procent. Särskilt
industrisektorn är starkt internationaliserad.
Detta är en utveckling att välkomna. Genom att de svenska företagen
utsätts för konkurrens på hemmaplan tvingas de ständigt förbättra sig. De
blir starka nog att klara sig på exportmarknaderna. Även konsumenterna
gynnas. Fri handel med varor och tjänster ger ett rikare utbud i butikerna.
Priserna sänks.
Regionala frihandelsavtal och förhandlingarna inom ramen för det
allmänna tull- och handelsavtalet GATT har varit avgörande för den
ökande handeln mellan länder. Den senaste stora multilaterala
förhandlingsomgången, den s.k. Uruguayrundan, varade från mellan åren
1986-1994. Resultatet blev vidgandet av GATT till
världshandelsorganisationen WTO och en kraftig stimulans för
världsekonomin genom betydande sänkningar av handelshindren i
världen. WTO-avtalen kommer att successivt få effekt fram till år 2005.
Den ökade internationaliseringen innebär att handelspolitiken måste
utvecklas. Frågor som tidigare var nationella behandlas idag i allt större
omfattning på ett globalt plan. Exempel på sådana frågor är miljö- och
investeringsfrågor.
Genom Uruguayrundan breddades också det handelspolitiska
regelverket till viktiga nya områden. Från att uteslutande ha handlat om
handeln med varor har idag handelsavtalen utvidgats till att även omfatta
tjänstehandel.
Nyligen har handelsliberaliseringar uppnåtts inom framtidsbranscher
som informationsteknik och telekommunikationer.
Handeln och handelspolitiken har därmed en central roll för ekonomisk
utveckling, tillväxt och sysselsättning.
1.2 Sveriges handelspolitiska målsättningar
Medlemskapet i EU innebar på det handelspolitiska området dels en
fullständig integration i den inre marknaden, dels att vi samtidigt
omfattades av en gemensam yttre handelspolitik i vilken unionen
företräds av kommissionen. Den främsta handelspolitiska vinsten med
medlemskapet låg i deltagandet och möjligheten att fullt ut påverka den
inre marknaden. Drygt 70 procent av vår import når oss från EU:s inre
marknad utan tullförfaranden och svenska företag har fritt tillträde till
resten av EU. En annan stor handelspolitisk fördel som uppnåtts genom
medlemskapet i EU, är att Sverige nu har större möjlighet än tidigare att
påverka den internationella handelspolitiska utvecklingen. Dessutom har
svenska företags möjlighet att få stöd vid handelstvister m.m. utomlands
ökat i och med att man med kommissionen som företrädare har en långt
starkare förhandlingsposition än vad fallet var tidigare.
Den handelspolitiska kostnaden för medlemskapet var en mer restriktiv
handelspolitik gentemot tredjeland inom ett antal områden som jordbruk,
teko och antidumpning. Även om våra tullar idag i genomsnitt är lägre
än före medlemskapet - till följd av tullsänkningar som EU har
genomfört som ett resultat av Uruguayrundan - innebär medlemskapet
att tullarna för vissa varor fortsatt är högre än före medlemskapet. Dessa
mer restriktiva inslag i den gemensamma handelspolitiken återspeglar
hur skilda medlemsländernas intressen är på dessa områden.
Det är viktigt att kunna söka stöd hos andra länder när det gäller
svenska handelspolitiska prioriteringar. Detta sker ofta bland EU:s mer
frihandelsvänliga länder – i varierande grad och beroende på
frågeställning. Eftersom frågorna och de nationella intressena varierar
finns det dock ingen given grupp av länder, som alltid uppträder
gemensamt eller alltid anser sig ha samma handelspolitiska intressen,
även om det ofta finns en skiljelinje mellan de nordliga och sydliga
medlemsländerna.
En väl fungerande handel kräver såväl en fungerande som en
tillräckligt stor hemmamarknad. Att utvidga och effektivisera
hemmamarknaden innebär en möjlighet att säkerställa
produktivitetsutvecklingen på den svenska marknaden. Detta innebär
bl.a. att utveckla den inre marknaden samt att samverka med andra för
oss närliggande marknader så att handelsmöjligheterna och det
ekonomiska utbytet ökar. Genom medlemskapet i EU har Sverige
tillgång till den inre marknaden och kommer att främja arbetet med att
effektivisera denna marknad. I strävan att utvidga och effektivisera
hemmamarknaden innefattas även Norden och området kring Östersjön.
Staterna kring Östersjön utgör en viktig marknad som dock kräver mer
kunskap och tålamod för att erövras. Målet för regeringen är att även
denna marknad framdeles skall komma att ingå som en del i den svenska
hemmamarknaden.
Samverkan mellan handels- och näringspolitik, mellan import, export,
investeringar, produktion och konsumtion har blivit allt mer
betydelsefullt i tillskapandet av en modern och effektiv ekonomi. Sverige
är ett exportberoende land. Exporten har under den senaste uppgången i
ekonomin haft en dramatisk betydelse för tillväxten vilket innebär att
tillväxten till stor del varit exportledd under de senaste åren. Det är
viktigt att även fortsättningsvis förstärka de svenska exportmöjligheterna.
Detta gäller framför allt i den kunskapsintensiva delen av produktionen
eftersom Sverige har utvecklat värdefulla konkurrensfördelar på detta
område.
För att exportfrämjandet skall bli framgångsrikt krävs bra villkor och
ett bra företagsklimat i landet. Näringspolitiken har under senare år
skapat en bra grund för företagandet i Sverige. Arbetet med att främja
handeln, dvs. export och import, samt utländska investeringar leder till en
förbättring av de svenska företagens konkurrensposition, vilket är en
viktig del i strukturomvandlingen. Importen är även betydelsefull
eftersom den är nödvändig i förverkligandet av de olika ekonomisk-
politiska målen samt att den ger konsumenterna tillgång till bättre och
billigare varor och tjänster. Att få igång efterfrågan genom bl.a. import
innebär positiva effekter för ekonomin. Sverige välkomnar även ökade
utländska investeringar för att vitalisera det svenska näringslivet
eftersom detta innebär tillförsel av kapital, teknisk kompetens samt nytt
industriellt och kommersiellt tänkande. Regeringen arbetar för att de
svenska företagen tar tillvara de handelsmöjligheter som nu erbjuds
genom den liberaliserade utrikeshandeln, vårt medlemskap i EU och
förändringarna i Central- och Östeuropa samt även andra marknader,
däribland Östersjöregionen.
Samverkan med våra grannländer i Östersjöområdet på det
handelspolitiska området blir allt mer betydelsefullt i takt med att denna
region utvecklas. WTO-medlemskap för de baltiska staterna och
Ryssland står för dörren och ett antal länder i vår omedelbara närhet har
ansökt om medlemskap i EU. Sverige välkomnar denna utveckling. Inför
sekelskiftet förbättras förutsättningarna för en fortsatt utveckling av det
handelspolitiska samarbetet med Sveriges nordeuropeiska grannar.
Den genomgående svenska linjen vad gäller utformningen av EU:s
handelspolitik är att verka för öppnandet av exportmarknader i tredjeland
och för en importpolitik som bygger på största möjliga öppenhet mot
omvärlden, inte minst för u-ländernas viktigaste exportvaror. Dessa mål
uppnås genom en fortgående liberalisering av världshandeln och genom
att vi samtidigt verkar för att EU för en öppen handelspolitik. Genom en
fortsatt strukturomvandling och förbättrade förutsättningar för exporten
främjas tillväxten och därmed sysselsättningen. En handels- och
näringspolitik i samverkan är instrumentet för att uppnå detta mål. Det är
även viktigt att utvecklingen av regionalt samarbete sker i
handelsliberaliserande riktning och att ensidiga handelspolitiska åtgärder
och åtgärder som tillämpas utanför det egna landet, s.k. exterritoriell
tillämpning motverkas.
1.3 Den gemensamma handelspolitiken
EU:s gemensamma handelspolitik regleras i EG-fördragets artikel 113.
Frågorna på det handelspolitiska området avgörs i huvudsak med
kvalificerad majoritet. Kommissionen agerar på uppdrag av
medlemsstaterna i handelspolitiska frågor och svarar för
förhandlingsarbetet, såväl bilateralt som regionalt och multilateralt. Detta
innebär att det är kommissionen som efter samråd med medlemsländerna
för unionens talan både i WTO och i andra handelspolitiska
sammanhang. Detta samråd sker i den s.k. 113-kommittén som därmed
har en särställning och övergripande roll när det gäller alla
handelspolitiska frågor.
Beträffande vissa frågor som ingår i det handelspolitiska regelverket
råder s.k. blandad kompetens. Beslut fattas då med enhällighet. Detta
gäller exempelvis handel med tjänster, immaterialrätt och frågor som rör
investeringar. Hur dessa frågor skall hanteras inom EU har fastställts i
utslag från EG-domstolen. Exportfrämjande ligger i princip utanför
gemenskapskompetensen och utgör en nationell angelägenhet.
Kommissionen har dock ambitioner att utföra visst gemensamt
exportfrämjande för EU och artikel 113 hänvisar också till en gemensam
exportpolitik.
Europeiska kommissionen företräder en i grunden frihandelsvänlig
politik. Samtidigt måste man givetvis beakta medlemsländers
särintressen även när dessa kan gå i mer protektionistisk riktning.
Sammantaget pekar dock två års erfarenhet av svenskt medlemskap i EU
på ett starkt svenskt intresse av att i flertalet fall stödja kommissionen på
det handelspolitiska området då frihandelstänkandet genomsyrar
kommissionens målsättningar. Likafullt är det ofrånkomligt att
frihandelsintressen emellanåt inte får fullt genomslag. när
medlemsländernas intressen och målsättningar vägs samman.
Den handelspolitiska vinsten av medlemskapet i EU låg som nämnts
ovan främst på två områden. Dels deltar Sverige genom medlemskapet
fullt ut i utformandet av den inre marknaden, som svarar för den
avgörande delen av svensk utrikeshandel, dels har Sverige, genom EU:s
tyngd i internationell samverkan, nu större möjlighet att påverka den
internationella dagordningen på handelsområdet.
EU:s tullnivå för industrivaror låg vid det svenska inträdet något över
den svenska. I genomsnitt var skillnaden relativt marginell, men på vissa
enstaka produkter var den mer betydande. Sverige fick återinföra
begränsningar för tekoprodukter, som vi avskaffat tre år tidigare, och
också börja tillämpa restriktioner för viss annan import från Kina.
Åtgärder mot dumpad import, antidumpningsåtgärder är ett annat område
där EU för en annan politik än den tidigare svenska. Det avgörande
problemet är här, enligt regeringens uppfattning, en alltför omfattande
tillämpning av antidumpningsinstrumentet liksom utformningen av detta
instrument.
Även på jordbruksområdet låg EU:s tull- och importavgiftsnivå vid det
svenska inträdet i många fall över den svenska. EU-medlemskapet
innebar genomgripande förändringar i villkoren för handel med
jordbruksprodukter. Sverige inordnades i den europeiska
jordbruksmarknaden med fritt tillträde för svensk export av
jordbruksprodukter till övriga EU-länder och för import till Sverige från
dessa länder. Importen från och exporten till EU-länder gynnas av den
fria gemensamma marknaden. De generellt sämre villkoren för
tredjelandsimporten i förhållande till vad som tidigare gällde i Sverige
har ytterligare bidragit till detta. Samtidigt innebar medlemskapet en
återgång till en liknande jordbrukspolitik som Sverige beslutat överge i
samband med 1990 års livsmedelspolitiska reform. Viktiga inslag i EU:s
gemensamma jordbrukspolitik (CAP) är produktions- och
marknadsregleringar samt i ökande grad direktstöd i form av areal- och
djurbidrag m.m.
En reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är angelägen för
Sverige utifrån flera utgångspunkter, t.ex. strävanden efter avreglering
och miljöanpassning. En reform är även angelägen i ett handelspolitiskt
perspektiv, bl.a. för att uppfylla de åtaganden EU gjort i samband med
Uruguayrundan och för att möjliggöra ytterligare sänkningar av
gränsskyddet i kommande WTO-förhandlingar. CAP-reformen skulle
också underlätta för EU att ingå nya regionala WTO-förenliga
frihandelsavtal som måste omfatta även jordbruksvaror. En reform är
inte minst av vikt för u-ländernas möjlighet att exportera jordbruksvaror
till EU. I kommande WTO-förhandlingar, som enligt avtalet skall inledas
vid sekelskiftet, kan förutses krav från främst USA och Cairns-länderna,
som är en grupp länder med betydande exportintressen vilka samarbetar i
WTO, om ytterligare neddragningar av stödet och skyddet för jordbruket.
Den något högre genomsnittliga tullnivån för industrivaror som var ett
omedelbart resultat av medlemskapet har utjämnats, dels genom
åtaganden om tullsänkningar som gjordes i Uruguayrundan och dels
genom de kompensationsförhandlingar med tredje länder som EU fört
som en följd av utvidgningen. Kompensationsförhandlingar, s.k. artikel
XXIV:6-förhandlingar, utgör en del av GATT:s bestämmelser om hur
man skall agera vid bildandet av tullunioner. Syftet med GATT-reglerna
på detta område är att säkerställa att bildandet av tullunioner och
frihandelsområden inte medför minskad handel med omvärlden till följd
av högre tullar eller andra handelsrestriktioner och ökad protektionism.
Sådana förhandlingar fördes under år 1995 mellan EU och de
medlemsländer i WTO vars företag drabbades av höjda tullar till följd av
EU:s utvidgning. Förhandlingen avslutades under åren 1995-96 och
innebar sänkta EU-tullar på en rad produkter, alltifrån ris till datorer.
På det för svenskt vidkommande viktigaste området,
elektronikkomponenter och vissa elektronikprodukter, halverades EU:s
tullar genom dessa kompensationsförhandlingar. Genom avtalet om
informationsteknik ITA, kommer EU:s tullar på dessa produkter att helt
tas bort – senast fr.o.m. 1 januari år 2000. Som EU-medlem har Sverige
aktivt verkat för ett avtal om så långtgående tullsänkningar på
informationsteknikprodukter som möjligt. Sverige och Finland hade inte,
utanför EU, kunnat få det internationella genomslag som vi fick för våra
handelspolitiska intressen på detta område (se vidare avsnitt 3.5.1).
För textil och konfektion (teko) kommer de idag i i-länderna gällande
begränsningarna att avvecklas som en följd av vad som överenskommits i
Uruguayrundan. Den slutliga avvecklingen är dock enligt avtalet inte
genomförd förrän år 2005. Sverige arbetar aktivt inom EU för att trappa
ned de nuvarande restriktionerna och för att EU:s kvotavveckling skall
ske så effektivt och tidigt som möjligt.
Sverige kommer likaså att aktivt verka för att EU:s tullagstiftning
förenklas och förbättras. Detta är särskilt viktigt för att de små och
medelstora företagen skall kunna utnyttja marknadens fördelar.
Regelverket som skapats bl.a. för att uppfylla villkoren för handeln med
tredje land är mycket komplicerat. I stället för att gynna gemenskapens
ekonomiska aktörer utgör reglerna i vissa delar hinder för
utrikeshandeln. Åtgärdsprogrammet Tull 2000, som innehåller de
viktigaste principerna för tullpolicyn de närmaste fem åren och
rådsresolutionen om behovet av förenkling och rationalisering av
gemenskapens tullföreskrifter och -förfaranden utgör en god grund för
att förenklingar i tullagstiftningen skall komma till stånd.
Antidumpningsområdet är ett annat, inom vilket Sverige agerar aktivt
för att förändra tillämpningen av regelverket, i första hand inom EU. Den
centrala frågan är att det allmänna gemenskapsintresset, inklusive
konsumentintresset, skall ges en större vikt i bedömningen om skada vid
dumpad import.
Handel och miljö är ett område där Sverige fortsatt kommer att agera
kraftfullt inom EU och i andra internationella fora. Den övergripande
målsättningen är att göra handels- och miljöpolitiken ömsesidigt
stödjande för att uppnå en hållbar utveckling. Arbetet syftar också till att
främja en hållbar utveckling i u-länderna. Målsättningen är vidare att
Sveriges progressiva miljöpolitik skall stödjas och få internationell
spridning samtidigt som våra handelsförbindelser skall vara intakta eller
förbättras. Svenska företags miljöanpassning skall utgöra en
konkurrensfördel.
Sverige är givetvis bundet av de beslut som fattas inom EU. Därmed är
vi del av unionens handelspolitiska överenskommelser med resten av
världen, men omfattas också av dess handelspolitiska konflikter och
problem. Genom ett långsiktigt agerande, genom ett aktivt arbete med
prioriterade frågor och genom att samverka med likasinnade
medlemsländer uppnår vi ett bättre resultat i form av ökad frihandel och
samverkan mellan världens länder på det handelspolitiska området än vi
kunde göra som en enskild aktör.
2 Regionalt samarbete och bilaterala förbindelser
Regeringens bedömning: Regional integration på det handelspolitiska
området leder på sikt till ökad liberalisering inom världshandeln.
Strävandena mot en ökad och fördjupad regional integration bör stödjas.
Det är samtidigt angeläget att integration sker mellan EU och
Östersjöstaterna. Det övergripande målet är att driva det multilaterala
arbetet framåt. Det är därmed av största vikt att den regionala
integrationen sker inom ramen för bestämmelserna i WTO. Regional
integration får inte leda till ökade handelshinder och slutenhet mot
omvärlden.
2.1 Vad är regionalt samarbete ?
Regionalt samarbete innebär en samverkan inom en geografisk region.
EU har genom initiativ till långtgående integration i Europa varit en
föregångare när det gäller regionalt ekonomiskt samarbete. EU:s
tullunion från år 1957 och senare utvidgningar, de bilaterala
frihandelsavtalen med EFTA-länderna, EES-avtalet samt Europaavtalen
med länder i Central- och Östeuropa, är alla överenskommelser som
omfattas av reglerna för frihandelsavtal och tullunioner i WTO. Av de
69 avtal som anmälts till WTO och som fortfarande är i kraft har 39
anmälts sedan år 1990. Sverige, som var en av ursprungssignatärerna till
EFTA år 1960, har också lång – och framgångsrik – erfarenhet av att
arbeta för frihandel både multilateralt och regionalt.
Frågan om hur utvecklingen mot allt mer omfattande regionalt
samarbete inverkar på det multilaterala handelssystemet är föremål för
diskussion. Synen på frihandelsavtal och tullunioner har genom WTO:s
nya granskningsprocedurer blivit striktare än vad som var fallet i GATT.
Detta ställer stränga krav på avtalens utformning och innehåll. Avtalen
skall omfatta i princip all handel och detta gäller även handel med
jordbruksprodukter. Ett problem är att WTO:s regler fortfarande lämnar
stort utrymme för olika tolkningar om bl.a. hur stor andel av handeln som
skall omfattas.
Inom EU har frågan om de regionala frihandelsprojekten diskuterats
utifrån ett multilateralt perspektiv, men också mot bakgrund av de
konkreta avtal om vilka förhandlingar pågår. Intresset inom EU är för
närvarande i första hand inriktat på att få till stånd en ny generation avtal
med länderna i Medelhavsregionen i syfte att upprätta ett
frihandelsområde till år 2010. Aktuellt för närvarande är även
förhandlingar om ett frihandelsavtal med Sydafrika.
Uppfattningen bland medlemsstaterna om regionala avtal går delvis
isär, vilket bland annat speglar olikheter i synen på ökad frihandel.
Kommissionen och medlemsstaterna förbereder ett underlag för att
diskutera dessa frågor vid mötet med Europeiska rådet i juni år 1997.
Regeringens uppfattning är att EU bör driva handelsliberaliseringar
genom en parallell process, både multilateralt och regionalt. EU bör
således ta tillvara de möjligheter till handelsliberalisering som erbjuds
genom att ingå regionala avtal. En viktig förutsättning är att sådana avtal
utformas enligt WTO:s regler. Dessa regler bör också förtydligas eller
skärpas för att minska riskerna att avtalen höjer de reella handelshindren
gentemot utanförstående länder. Möjligheterna att succesivt söka
multilateralisera bestämmelser i regionala avtal bör också
uppmärksammas.
Syftet med regionala avtal är att inom ramen för ett frihandelsområde,
en tullunion eller andra former av avtal förenkla handeln och minska
handelshindren mellan länderna. Skillnaden mellan en tullunion och ett
frihandelsavtal är att en tullunion innebär borttagande av tullar mellan
länderna, med gemensamma tullar mot tredje land. Inom ramen för ett
frihandelsavtal tar man bort tullarna mellan de deltagande länderna men
bibehåller nationella tullar gentemot tredje land.
Både tullunioner och frihandelsavtal men även andra former av
samarbetsavtal omfattar numera ofta även åtaganden inom det icke-
tariffära området som t.ex skydd för investeringar, standardisering,
ömsesidigt erkännande av provning m.m.
2.2 Ömsesidigt erkännande av provning, certifiering m.m.
Avtal om ömsesidigt erkännande, MRA, ingår i flera fall som nämnts
ovan som en betydelsefull del av det regionala och bilaterala samarbetet.
Sådana avtal innebär att utsedda organ kan prova och certifiera varor i
exporterande land enligt krav i importerande land. Avtalen täcker i
huvudsak områden där det finns tvingande myndighetsregler med krav på
kontroll. För EU:s del är de områdena inom vilka EU har särskild
lagstiftning i form av direktiv de viktigaste.
En förutsättning för förhandlingarna är att ett gemensamt regelverk på
EU:s inre marknad finns på plats och respekteras samt att det finns ett
gemensamt system för provning och kontroll. Avtalen innebär således
inte harmonisering, men kan fungera som incitament till harmonisering
och kan kombineras med harmoniseringssträvanden. Förhandlingarna
syftar till förenklat marknadstillträde genom att exportörerna slipper
underkasta sig provning av produkterna i importlandet. Avtalen har
formen av bilaterala avtal mellan EU och vissa tredje länder. Det
ursprungliga mandatet från rådet (1992) innehåller krav om ursprung, då
handelslättnaderna måste vara balanserade.
De senaste årens förhandlingar har lett till att avtal med Australien och
Nya Zeeland är parafferade. Ett avtal med Israel om ömsesidigt
erkännande av OECD:s principer för god laboratoriesed har parafferats.
Förhandlingar med Canada är även de långt framskridna. Avsnittet om
tekniska handelshinder i förhandlingen med Schweiz är i det närmaste
klart. Under år 1997 är förhandlingar planerade med Japan samt med
Tjeckien, Ungern och Polen.
Formerna för samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa
diskuteras fortfarande i olika sammanhang, inte minst med utgångspunkt
i att dessa länder strävar efter medlemskap och förväntas komma att ingå
i den inre marknaden. Ett krav är här att erforderlig harmonisering och
nödvändig infrastruktur föreligger och att de utsedda organen har
erforderlig kompetens. Avtal skulle innebära bättre marknadstillträde för
båda parter – nyinförda certifieringskrav i dessa länder försvårar handeln
– och ett förstärkt incitament till harmonisering för kandidatländerna.
Förslag om MRA ingår även som en viktig del i dialogen med USA.
På det tekniska planet har lösningar emellertid visat sig svåra att uppnå.
Från amerikansk sida uppskattas värdet av det förbättrade
marknadstillträdet genom MRA för båda parter till omkring 40 miljarder
US dollar.
EU, som önskat en balanserad paketuppgörelse i vilken vissa viktiga
sektorer ingår - medicinteknisk utrustning, läkemedel och
telekommunikationsutrustning - har varit missnöjd med budet från
amerikansk sida om läkemedel och medicinteknisk utrustning. USA
visar stort intresse för telekommunikationsutrustning och kan tänka sig
ett avtal endast inom detta område. Förhandlingar pågår för att komma
fram till en lösning, men utgången är för närvarande oviss. Det vore
allvarligt om förhandlingarna med USA misslyckas, då detta kan få
effekter på fortsatta förhandlingar om avtal med andra länder. För
Sverige är alla tre nyckelsektorerna i förhandlingarna med USA av stor
betydelse.
2.3 Regionalt samarbete
Nedan redovisas översiktligt de för svenskt vidkommande viktigaste
regionala samverkansformerna samt Sveriges och EU:s agerande
gentemot dessa regioner.
2.3.1 Östeuropasamarbete inklusive Östersjösamarbetet
Med länderna i Central- och Östeuropa fortsätter EU att bygga ut och
fördjupa samarbetet i enlighet med den strategi som antogs vid
Europeiska rådets möte i Essen i december år 1994. De viktigaste
samverkansformerna är Europaavtalen (associeringsavtalen), den
strukturerade dialogen som innebär en möjlighet att på ministernivå
diskutera gemensamma frågor, vitboken för laganpassning om vad som
måste gälla för att dessa länder skall kunna delta i den inre marknaden
samt biståndsprogrammen PHARE och TACIS.
Sveriges handel med Östersjöstaterna har ökat mycket kraftigt under
senare år. Handeln med de baltiska staterna uppgick i båda riktningarna
år 1992 till 2,3 miljarder kronor. År 1995 hade handelsomslutningen
ökat till 8,2 miljarder. Beträffande den ryska delen av Bahrentsregionen
är handeln ännu föga utvecklad, men de stora råvarutillgångarna (olja,
gas mineraler, timmer) gör området intressant. Ekonomiska frågor
behandlas inom ramen för Bahrentsrådet. Östersjöområdet är för svenskt
vidkommande prioriterat då det gäller handelspolitiska frågor.
Prioriterade svenska mål är EU-medlemskap för Estland, Lettland och
Litauen samt WTO-medlemskap för de baltiska staterna och för
Ryssland. Av vikt är även att utveckla de fyra staternas relationer med
OECD.
Europaavtalen med Bulgarien, Polen, Rumänien Ungern, Tjeckien och
Slovakien har trätt i kraft. Vad gäller avtalen med Estland, Lettland,
Litauen och Slovenien pågår ratificering. Fram till dess att dessa
Europaavtal träder i kraft tillämpas övergångsavtal som täcker
handelsavsnitten i avtalen. Syftet med Europaavtalen är att skapa en
struktur för politisk dialog, främja ökning av handeln, etablera goda
ekonomiska förbindelser, ge en ram för tekniskt och ekonomiskt bistånd
från EU, underlätta kulturellt samarbete och allmänt att medverka till
gynnsamma förutsättningar för ländernas gradvisa integration i
gemenskapen. För varje land har EU inrättat associeringsråd och
associeringskommittéer. Europaavtalen är frihandelsavtal som är
heltäckande på industrivaruområdet. Vad gäller vissa s.k. känsliga
varugrupper som teko och stål tillämpas övergångsarrangemang. Handel
med jordbruksprodukter regleras genom särskilda länderspecifika
protokoll. Syftet med avtalen är att underlätta ländernas EU-integration.
Sveriges export till Central- och Östeuropa uppgick år 1995 till 17,7
mdkr motsvarande 3,1 procent av den totala exporten. Importen uppgick
till 13,3 mdkr motsvarande 2,9 procent.
För medlemsländer i Oberoende staters samvälde (OSS) tillämpar EU
en något annorlunda strategi. Här har EU tecknat s.k. partnerskaps- och
samarbetsavtal. I dessa förutses varken medlemskap eller associering och
de anpassas efter de förutsättningar som råder i respektive land. De
viktigaste delarna i dessa avtal är ekonomiskt, politiskt och kulturellt
samarbete samt handelspolitik baserat på GATT:s princip om mest
gynnad nation. Inga partnerskapsavtal har ännu trätt i kraft, utan dessa
håller på att ratificeras. Till dess att de trätt i kraft tillämpas
övergångsavtal om handel och handelsrelaterade frågor. För närvarande
har övergångsavtalen med Ryssland, Ukraina och Moldova trätt i kraft.
Sveriges export till OSS-länderna uppgick år 1995 till 5,3 mdkr
motsvarande 0,9 procent av den totala exporten. Importen uppgick till 3,4
mdkr eller 0,7 procent.
Det ekonomiska samarbetet är ett viktigt element i det samarbete som
bedrivs i Östersjöstaternas råd. Rådet är utrikesministrarnas
samarbetsorgan i vilket de elva ländena runt Östersjön samt Europeiska
kommissionen ingår. En av rådets arbetsgrupper är helt ägnad åt det
ekonomiska samarbetet. För närvarande är den huvudsakliga uppgiften
att samordna och verka pådrivande för att genomföra det
handlingsprogram som antogs vid ministersessionen i Kalmar i juli år
1996. I den ekonomiska delen av handlingsprogrammet behandlas
åtgärder för ekonomisk utveckling i form av infrastruktur, energi,
handelslagstiftning m.m.
Gentemot länderna i det före detta Jugoslavien, utom Slovenien, samt
gentemot Albanien, fortsätter EU sina ansträngningar att få till stånd ett
närmare samarbete.
2.3.2 Medelhavsregionen och Afrika söder om Sahara
Genom EU-medlemskapet har Sverige kommit att delta i ett utvidgat
och fördjupat samarbete med Medelhavsregionen. EU:s export till
medelhavsregionen uppgick år 1995 till 303 mdkr och importen samma
år till 241 mdkr.
År 1975 ingick Europeiska gemenskapen ett frihandelsavtal med Israel
med en övergångsperiod på femton år. I slutet av 1970-talet ingick EG
bilaterala samarbetsavtal med ensidiga handelspreferenser med en rad
Medelhavsländer, nämligen tre av Maghrebstaterna (Marocko, Algeriet,
Tunisien) samt de fyra Mashrekstaterna (Egypten, Jordanien, Libanon,
Syrien).
Inom ramen för den s.k. Barcelonaprocessen drog EU i november år
1995 upp riktlinjerna för en ny handelsstrategi för ovan nämnda
Medelhavsländer. Strategin syftar till att utveckla Medelhavsregionen till
ett frihandelsområde. Detta skall vara genomfört år 2010. Som ett första
steg skall EU sluta bilaterala associeringsavtal med respektive land och i
ett andra steg skall dessa stater inbördes sluta frihandelsavtal. Hittills har
EU slutit nya associeringsavtal med Tunisien, Israel och Marocko samt
ett interimistiskt associeringsavtal med PLO för den palestinska
myndighetens räkning. Förhandlingar pågår med Egypten, Jordanien
samt Libanon, och kommer att inledas med Algeriet. Inledande samtal
om ett associeringsavtal med Syrien pågår. Enligt dessa avtal skall EU
stegvis få tullfritt marknadstillträde för industrivaror till nämnda länder.
Övergångsperioden är tolv år. Dessa stater har sedan samarbetsavtalen
slöts på 1970-talet haft tullfrihet på EU-marknaden för sina industrivaror.
Frågan om jordbruksprodukternas inkluderande i dessa frihandelsavtal
har utgjort ett stort problem för EU. Avtalen har därmed inte kunnat
uppfylla WTO-kraven på frihandelsavtal. Detta har bidragit till den
pågående diskussionen inom EU om regionalism.
År 1988 slöts ett samarbetsavtal mellan EU och de sex arabiska
Gulfstaterna som ingår i Gulfstaternas samarbetsråd, GCC (Bahrein,
Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar, Saudi-Arabien). Avtalet
utgör ett första steg och som ett andra steg planeras ett frihandelsavtal
mellan EU och GCC. EU:s export till GCC-staterna uppgick år 1995 till
175 mdkr och importen samma år till 107 mdkr. Ur WTO-perspektiv har
utvecklingen i regionen varit positiv. Allt fler stater i regionen har
anslutit sig till WTO och anslutningsförhandlingar pågår med Jordanien,
Oman och Saudi-Arabien.
På motsvarande sätt som i Medelhavsregionen har Sverige genom EU-
medlemskapet blivit en del av EU:s Afrikapolitik. Europeiska unionens
export till regionen uppgick år 1995 till 145 mdkr och importen för
samma år till 153 mdkr. Sveriges export till Afrika uppgick år 1995 till
8,8 mdkr motsvarande 1,6 procent av vår totala export. Importen uppgick
samma år till 2,3 mdkr motsvarande 0,5 procent av den totala importen.
Av detta svarade Nordafrika för 58 procent av importen och 43 procent
av exporten.
EU:s relationer till staterna söder om Sahara exklusive Sydafrika
regleras av Lomékonventionen. Gällande avtal löper fram till år 2000.
Totalt omfattar Loméavtalet 70 u-länder varav flertalet är afrikanska.
Tillsammans med tidigare kolonier i Karibien och Stillahavsområdet
benämns de ACP-länderna. Omfattande biståndsresurser är knutna till
avtalet.
Konventionen ger mer långtgående handelspreferenser än vad som ges
inom ramen för EU:s allmänna preferenssystem och Maghreb- och
Mashrek-avtalen. Mot bakgrund av att Lomékonventionen är
diskriminerande visavi andra u-länder och inte heller syftar till att uppnå
ömsesidig frihandel eller en tullunion mellan EU och ACP-länderna har
den fått ett särskilt undantag i WTO. Det är dock enligt regeringens
uppfattning angeläget att behandla de minst utvecklade länderna enhetligt
och på ett WTO-förenligt sätt. Diskussioner om hur den framtida
strategin gentemot dessa länder skall utformas har inletts. Sverige deltar
aktivt i dessa diskussioner utifrån ovan nämnda målsättningar.
Ett förhandlingsmandat för ett frihandelsavtal mellan EU och
Sydafrika överlämnades till Sydafrika under år 1996. Några
realförhandlingar har ännu inte inletts. Från Sydafrikas sida har man
uttryckt besvikelse över mandatets utformning bl.a. på jordbruksområdet.
Sverige och Storbritannien har i en deklaration som fogats till
avtalsmandatet markerat att man förespråkar ett liberalare bud på
jordbruksområdet.
För närvarande är Sydafrika inkluderat i EU:s allmänna preferenssystem.
En viktig fråga för Sydafrika och de afrikanska stater som ingår i den
Sydafrikanska tullunionen SACU (Sydafrika, Botswana, Lesotho,
Swaziland, Namibia) är att EU beaktar detta tullunionsarrangemang i sitt
kommande frihandelsavtal med Sydafrika. EU avser stödja ekonomiskt
samarbete och integrationsträvanden mellan Sydafrika och dess grannar
bl.a. genom att knyta Sydafrika till vissa delar av Lomékonventionen.
Sydafrika är liksom flertalet afrikanska stater anslutet till WTO.
2.3.3 Nordamerika
Vid toppmötet mellan EU och USA i Madrid i december år 1995 antogs
en gemensam deklaration och handlingsplan för fördjupningen av de
transatlantiska förbindelserna. Handlingsplanen spänner över ett brett fält
av samarbetsområden. Den är dock mest konkret på det handelspolitiska
området. En motsvarande handlingsplan för EU och Canada
undertecknades i december år 1996 i Ottawa.
Regionen utgör en av Sveriges viktigaste marknader utanför Europa
och svarar för drygt 9 procent av Sveriges export motsvarande 51,2 mdkr
och drygt 6 procent av importen motsvarande 26,5 mdkr.
Ett fördjupat handelspolitiskt samarbete i framtiden skulle även
komma att gynna den globala handelsutvecklingen. För närvarande pågår
diskussioner om hur det transatlantiska samarbetet skall kunna utvecklas
i framtiden. Visioner om ett transatlantiskt frihandelsområde får dock
anses ligga långt fram i tiden.
Stärkandet av det transatlantiska samarbetet är en prioriterad uppgift.
Det är därför av stor vikt att handlingsplanen ytterligare konkretiseras.
Även om en rad handelspolitiska konflikter försvårat relationerna mellan
EU och USA under senare år finns det stor samsyn i internationella
handelspolitiska frågor. På det handelspolitiska området bör det främsta
målet för den transatlantiska dialogen vara att parterna gemensamt skall
verka för att främja det multilaterala handelssystemet och WTO. Fokus
bör ligga på fortsatt handelsliberalisering på områden som
informationsteknik och tjänstehandel.
Inom ramen för det handelspolitiska samarbetet med USA har
upprättats en transatlantisk affärsmannadialog, TABD. Denna dialog
utgör ett viktigt element i handelsrelationerna mellan EU och USA, inte
minst som pådrivare och tankeforum till det mer officiella samarbetet.
TABD-processen har till dags dato bl.a. befrämjat arbetet med
etablerandet av ett avtal rörande ömsesidigt godkännande av respektive
länders prövningsresultat av olika produkter (se avsnitt 2.2), samt
tecknande av ett informationsteknikavtal (se avsnitt 3.5.1).
De resultat som uppnåddes vid WTO:s ministermöte (bl.a. ITA) i
Singapore i december år 1996 utgör ett bevis på att det transatlantiska
samarbetet har en viktig roll att spela. Detta pekar också på att ett
fortsatt, mer fördjupat samarbete, mellan EU och USA även i framtiden
skulle komma att positivt påverka det globala frihandelssystemet och
WTO-processen.
I december år 1992 undertecknade USA, Mexico och Canada det
nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. efter flera års hårda
förhandlingar. Fördraget trädde i kraft den 1 januari 1994, och därmed
skapades ett av världens största frihandelsområden. Avtalet innebär
frihandel för industriprodukter. På jordbruksområdet föreligger sedan
tidigare ett frihandelsavtal mellan USA och Canada. Vidare har USA och
Canada upprättat var sitt avtal rörande jordbruksvaror med Mexico.
Enligt dessa båda avtal kommer de flesta tullar och handelshinder på
jordbruksområdet fasas ut före år 2004.
Bildandet av NAFTA kan ses som ett första steg i den process som
möjligen kommer att resultera i ett amerikanskt frihandelsområde som
sträcker sig från Alaska i norr till Eldslandet i söder. Målsättningen är att
till år 2005 kunna skapa detta frihandelsområde.
Förbindelserna mellan EU och Mexico regleras av ett ramavtal från år
1991. Den 2 maj 1995 antogs en gemensam politisk deklaration av EU
och Mexico om en intensifiering av det ömsesidiga samarbetet dels om
allmänpolitiska frågor, dels om ekonomi, kommersiella förbindelser samt
handels- och biståndspolitik. EU:s ministerråd antog den 13 maj 1996 ett
förhandlingsmandat med syfte att etablera ett nytt utvidgat
samarbetsavtal. Sverige har i de interna EU-förhandlingarna om ett
förhandlingsmandat stött förslaget om upprättande av ett regelrätt
frihandelsområde i en enda etapp, vilket även legat i linje med Mexicos
egna önskemål. Den stora växande mexikanska marknaden och det
faktum att EU diskrimineras gentemot USA och Canada medför att det är
av ekonomiskt intresse för EU att få till stånd ett avtal med
handelsliberaliseringar. Det slutliga mandatet innebar dock en
kompromisslösning, som förutser en långsammare process, med ett
frihandelsavtal i två etapper. Förhandlingar med Mexico påbörjades i
oktober år 1996.
Mot bakgrund av EU:s och Nordamerikas globala ekonomiska
betydelse, samt de länkar och kontakter som såväl USA som Canada har
med de asiatiska länderna, är det av stor vikt att det transatlantiska
handelspolitiska samarbetet framdeles ytterligare fördjupas och
konkretiseras. Dessutom finns all anledning att tro att Mexicos
ekonomiska utveckling även fortsatt kommer att påverkas positivt av
NAFTA-medlemskapet, varför ett frihandelsavtal mellan Mexico och EU
kommer att innebära ekonomiska fördelar för båda parter.
2.3.4 Latinamerika
Den ekonomiska utvecklingen i regionen fortsätter att uppvisa en årlig
tillväxt på 3-4 procent, vilket innebär att regionen som helhet också
fortsätter som en av världens tillväxtregioner. Skillnader ekonomiskt och
socialt mellan och inom de olika länderna är dock fortfarande betydande.
Det har bedömts att regionen borde kunna uppnå en tillväxt på omkring 6
procent årligen, vilket skulle behövas för att komma tillrätta med de
svåraste ekonomiska och sociala problemen.
Den totala svenska exporten till regionen uppgick år 1995 till 11,2
mdkr medan importen endast uppgår till 6,2 mdkr. Av detta tar Brasilien
och Argentina tillsammans med Uruguay och Paraguay emot ca hälften
av exporten och svarar för en tredjedel av den svenska importen från
regionen. Regionen svarar för ca 1,1 procent av Sveriges import och 2
procent av exporten.
I regionen har det under senare år skett en omsvängning mot en mer
öppen handelspolitik. Detta har kompletterats med en aktiv regional
integration. Det mest betydelsefulla regionala samarbetet - särskilt från
såväl svensk som EU-synpunkt - utgörs av MERCOSUR (Mercado
Comun del Sur), omfattande länderna Argentina, Brasilien, Paraguay och
Uruguay. Med en befolkning på totalt omkring 200 miljoner människor
och en sammanlagd BNP på nära 1000 miljarder US dollar bildar dessa
länder världens tredje största handelsgemenskap efter NAFTA och EU.
Samarbetet inom MERCOSUR sker inom en år 1995 etablerad tullunion.
Denna kommer år 2001, till sin huvuddel, och år 2006, fullt ut, att övergå
till en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster och kapital
samt, möjligen även en gemensam arbetsmarknad. Under år 1996 har
Bolivia och Chile anslutit sig som associerade medlemmar och kommer
därmed omkring år 2000 att ha etablerat tullfrihet för huvuddelen av
varuområdet. Övriga länder i regionen (Colombia, Ecuador, Peru och
Venezuela) har inlett kontakter syftande till ett närmande till
MERCOSUR.
Mellan EU och MERCOSUR finns ett ramavtal från år 1995 syftande
till upprättandet av en politisk och ekonomisk interregional associering,
grundad på ökat politiskt samarbete, en gradvis och ömsesidig
liberalisering av handeln och främjande av investeringar. Den ökade
handelsliberaliseringen skall påbörjas efter en ny förhandling när
parterna bedömer det lämpligt och med hänsyn till WTO:s regler för
frihandelsavtal. Ett liknande samarbetsavtal från år 1996 finns mellan EU
och Chile.
En svensk strävan är att snarast få till stånd handelsliberaliseringar i
förhållandet till MERCOSUR och Chile. Detta innebär att Sverige också
måste vara pådrivande för en mer öppen handelsregim från EU:s sida.
2.3.5 Asien
Stillahavsasien utgör idag en av de mest dynamiska och snabbväxande
regionerna i världsekonomin. Världsbanken räknar med en ekonomisk
tillväxt på nära 8 procent per år i Stillahavsasien under nästa decennium.
Sveriges medverkan i olika samarbetsformer med regionen är viktig för
svenskt näringslivs förmåga att ta del av de möjligheter som den snabba
ekonomiska utvecklingen erbjuder. Detta har direkt inverkan på
sysselsättning och välstånd i Sverige.
Svensk export till Japan uppgick år 1995 till 16,6 mdkr, ASEAN 14,5
mdkr, Kina 8,2 mdkr, Sydkorea 4,5 mdkr samt Indien 2,0 mdkr. Svensk
import från Japan var samma år 16,0 mdkr, ASEAN 4,8 mdkr, Kina 7,6
mdkr, Sydkorea 2,4 mdkr samt Indien 1,4 mdkr.
ASEAN-länderna (Thailand, Malaysia, Indonesien, Singapore, Brunei,
Filippinerna och Vietnam) har bildat det asiatiska frihandelsområdet
AFTA. Detta samarbete, liksom samarbetet inom APEC (Asia Pacific
Economic Co-operation), har som sin utgångspunkt s.k. öppen
regionalism, dvs att de handelsliberaliseringar som uppnås mellan de
deltagande länderna tillämpas också mot tredje länder, utan undantag
från världshandelsorganisationen WTO:s mest gynnad nationsprincip.
Det är dock ännu för tidigt att bedöma om frihandelsansträngningarna
inom regionen verkligen kommer att innebära en sådan öppenhet mot
omvärlden.
Kina utgör idag en av de viktigaste aktörerna inom världshandeln och
har en mycket hög ekonomisk tillväxttakt som ligger runt 10 % per år.
Förhoppningar finns att landet redan under år 1997 ska bli medlem i
WTO. Sverige har i EU understött Kinas ansökan om WTO-
medlemskap, förutsatt givetvis att Kina är berett att göra nödvändiga
åtaganden. Inför WTO-medlemskapet måste medlemmarna komma
överens om vilka tullåtaganden och eventuella övergångslösningar som
skall gälla för Kina. Dessutom krävs det en större transparens i den
kinesiska handelsregimen samt en högre grad av marknadstillträde.
Hongkong är idag medlem av WTO och kommer efter överlämnandet
till Kina den 1 juli 1997 att fortsätta utgöra en självständig
handelspolitisk enhet inom WTO. Taiwan har observatörstatus i WTO.
Ett anslutningsavtal är i princip färdigförhandlat och nu avvaktas att
förhandlingarna om WTO-medlemskap för Kina skall slutföras.
Japan är EU:s näst största handelspartner. EU:s handelspolitik
gentemot Japan är aktiv och har i hög grad inriktats på konkreta
marknadsöppningar. Våren år 1995 utarbetade EU ett specifikt
handlingsprogram för Japan. Syftet med detta är att höja profilen
gentemot Japan, som del av unionens förhållningssätt till Asien som
helhet.
EU har genom samarbetet i ASEM (Asia-Europe Meeting) inlett ett
övergripande samarbete som omfattar ekonomiskt, politiskt,
vetenskapligt och kulturellt utbyte med tio länder i Stillahavasien. Dessa
är ASEAN-länderna samt Kina, Japan och Sydkorea. Kontakterna bidrar
till att bredda och fördjupa relationerna med Asien. ASEM kan ses som
en parallell process till APEC, som inneburit att Nordamerika har stärkt
sina relationer med Stillahavsasien.
På det handelspolitiska området prioriteras ASEM-arbetet på områden
relaterade till WTO med tonvikt på eliminering av handels- och
investeringshinder. De lättnader som ASEM-samarbetet förhoppningsvis
resulterar i avses tillämpas enligt mest gynnad nationsprincipen.
Länderna inom den sydasiatiska regionala samarbetsorganisationen
SAARC bildade år 1995 frihandelsområdet SAFTA (South Asian Free
Trade Area). Samarbetet omfattar länderna på den indiska
subkontinenten - Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan
och Maldiverna. EU har välkomnat de handelsliberaliseringar som
SAFTA har kommit överens om skall börja verka år 2005.
2.4 Bilaterala förbindelser och exportfrämjande
EU-medlemskapet innebär inte att Sverige prioriterat ned de bilaterala
kontakterna på det handelspolitiska området, i synnerhet inte vad gäller
viktiga länder utanför Europa. Det finns idag ett ökat intresse i
omvärlden att samtala med Sverige om handelspolitiska frågor. Genom
medlemskapet har vi ökat våra kunskaper i många frågor av relevans för
andra länder och våra möjligheter att påverka viktiga handelspolitiska
skeenden är också bättre.
Sveriges möjligheter att bilateralt förhandla om handelshinder i andra
länder är begränsade. En viktig del av svensk strategi är dock att
identifiera handelshinder som möter svensk export utomlands. Detta
arbete utförs av Kommerskollegium. EU har nu fattat beslut om en
gemensam strategi för att främja marknadstillträde för europeisk industri
världen över. Däri ingår upprättande av en databas med handelshinder
som skall utgöra ett underlag för initiativ att avveckla sådana hinder.
Även om strategin har viktiga multilaterala och regionala inslag utgör
den ett medel att även den bilaterala vägen söka minska hinder för svensk
export med stöd av unionen.
Officiella kontakter med regeringar i andra länder syftar också till att
stödja svenska företags exportansträngningar. Staten medverkar aktivt i
exportfrämjandet även på andra sätt inom ramen för handelspolitiken
inklusive exportfrämjande. Sveriges exportråd bildades år 1972 genom
ett avtal mellan staten och näringslivet. Det övergripande målet för
Exportrådet är att som centralt serviceorgan för exportfrämjande åtgärder
initiera, planera, samordna, marknadsföra och genomföra åtgärder för att
främja svensk export i samarbetet med utrikesförvaltningen och svenskt
näringsliv.
Exportrådets utlandsorganisation består av handelssekreterare i de
flesta OECD-länder. Därutöver sker samarbete med ett antal
handelskammare i utlandet. På övriga marknader hanteras den
exportfrämjande verksamheten av utrikesrepresentationen, i flera länder
förstärkta med särskild personal. Exportfrämjande ges stor vikt inom
utrikesrepresentationen, i synnerhet i länder där det inte finns
handelssekreterare eller där Exportrådet inte ingått samarbetsavtal med
handelskammare. Ett ökande samarbete sker också i Sverige med
regionala handelskammare och Almi Företagspartner AB som utgör
rådets samarbetspunkter i landet.
Inom Europeiska kommissionens ram bedrivs en rad exportfrämjande
aktiviteter riktade mot tredje land. Sådana insatser bör enligt svensk
uppfattning genomföras endast i de fall kommissionens insatser
kompletterar vad som görs nationellt. Ökade krav på budget, planering
och uppföljning bör också ställas.
Det statsstödda exportfinansieringssystemet är en också viktig del av
det statliga exportfrämjandet. I Sverige är det i första hand
Exportkreditnämnden, som kan utfärda exportkreditgarantier och andra
garantier, och AB Svensk Exportkredit, som kan bevilja statsstödda
exportkrediter, som ingår i systemet. Syftet med verksamheten är att
främja svensk export och erbjuda företag i Sverige ett finansieringsstöd
som i stort sett motsvarar vad deras konkurrenter i utlandet kan erhålla.
Stödet utnyttjas mest och har störst betydelse för exporten till vissa u-
länder och länder i Central- och Östeuropa. Verksamheten sker inom
ramen för internationella överenskommelser. EG-fördragets artiklar om
den gemensamma handelspolitiken respektive om statsstöd reglerar
denna verksamhet inom EU. Kommissionen har nyligen framlagt ett nytt
förslag till meddelande som innehåller bestämmelser om
konkurrensutsatt exportkreditförsäkring. Beslut om att införa sådana
regler kan komma att fattas senare i år och kommer att påverka delar av
Exportkreditnämndens verksamhet. Vidare är kommissionen i färd med
att utarbeta ett nytt förslag till direktiv om medellång och lång
garantigivning. Sverige stödjer arbetet med att harmonisera
garantigivningen för att på så sätt skapa lika konkurrensvillkor för
exportföretagen inom EU.
3 Världshandelsorganisationen
Regeringens bedömning: Det multilaterala liberaliseringsarbetet inom
GATT har varit en grundförutsättning för Sveriges framgångar inom
utrikeshandeln. För Sverige är Världshandelsorganisationen WTO, det
multilaterala regelverket och dess utveckling därför högt prioriterat.
Genom medlemskapet i EU har förutsättningarna för Sveriges deltagande
i den internationella handelspolitiska utvecklingen förändrats.
Regeringens grundsyn, att ett starkt multilateralt regelverk gynnar den
ekonomiska utvecklingen globalt, inte minst för mindre och ekonomiskt
svagare stater, står fast.
Det multilaterala regelverket inom handelsområdet har utvecklats
successivt efter andra världskriget. Efter kriget togs initiativ till bildandet
av en internationell handelsorganisation. Denna var tänkt att utgöra ett
led i det internationella ekonomiska samarbetet där de s.k. Bretton-
Woods institutionerna Internationella valutafonden (IMF) och
Världsbanken utgjorde de andra delarna. Initiativtagare var USA.
ITO kom aldrig till stånd, då avtalet inte godkändes av USA:s
kongress. Den multilaterala handelspolitiken kom istället att under nästan
50 år regleras genom det Allmänna tull- och handelsavtalet, GATT som
tillkom år 1947, och ursprungligen var tänkt som en del av ett mer
komplett handelssystem.
GATT, till vilket Sverige inträdde som avtalsslutande part år 1950,
utvecklades från de första decenniernas fokusering på tullförhandlingar
till att successivt och i synnerhet under den senaste förhandlingen, den
s.k. Uruguayrundan, omfatta en stor mängd icke-tariffära och
handelsrelaterade områden.
3.1 Uruguayrundan
Uruguayrundan, namngiven efter starten på förhandlingen i Punta del
Este i Uruguay år 1986, kom att bli den mest omfattande förhandlingen i
GATT:s historia. Förhandlingen kunde efter flera års förseningar
avslutas först år 1994, vid ett ministermöte i Marrakesh i Marocko.
Under förhandlingens senare år växte successivt beslutet fram om att
tiden var mogen att stöpa om varuhandelsavtalet GATT, med tillhörande
uppförandekoder och andra anknutna avtal, till en ny organisation. En
närmare beskrivning av WTO och däri ingående avtal har lämnats i
regeringens proposition 1994/95:35 angående Sveriges anslutning till
Världshandelsorganisationen m.m.
Förhandlingarna inom ramen för Uruguayrundan visade att det
dåvarande varuhandelssavtalet skulle komma att utvecklas på en rad
punkter, dels i form av revideringar av befintliga avtal, dels med nya
avtal. I tillägg till detta skulle ett separat avtal om tjänstehandel samt ett
avtal om immaterialrätt slutas. En annat viktigt resultat var att WTO och
dess olika avtal nu i princip utgör ett gemensamt åtagande för alla
länder. Tidigare hade vissa delar av GATT:s samlade regelverk varit
frivilliga och haft ett begränsat antal deltagare.
3.2 WTO
Världshandelsorganisationen WTO kom genom beslutet i Marrakesh att
omfatta tre parallella avtal med en gemensam organisation. I tillägg till
detta förbättrades GATT:s i dessa sammanhang unika
tvistlösningsmekanism. WTO-avtalet trädde i kraft 1 januari 1995. De
länder som varit signatärer till GATT kunde under det inledande årets
övergångsperiod ansluta sig till avtalet. Flertalet av GATT-länderna
anslöt sig också till WTO under år 1995. Övriga WTO-medlemmar har
anslutit sig under år 1996 och organisationen hade den 1 januari 1997
129 medlemsländer. WTO har sitt säte i GATT:s tidigare lokaler i
Genève.
3.2.1 WTO:s organisation och avtal
Det högsta beslutsfattandet i WTO sker i ministerkonferenser, vilka
enligt överenskommelsen från Marrakesh skall anordnas minst vartannat
år. I det dagliga arbetet styrs WTO av ett allmänt råd där samtliga WTO:s
medlemsländer deltar och i vilket Europeiska kommissionen efter
samråd med medlemsländerna för unionens talan.
WTO omfattar tre huvudavtal vilka vardera förvaltas av ett
administrativt råd. Ett råd svarar för varuhandel, GATT, ett för
tjänstehandel, General Agreement on Trade in Services (GATS), och ett
för immateralrätt, Trade Related Intellectual Property Rights (TRIPS).
Under varuhandelsrådet men även inom GATS inordnas vidare ett antal
underavtal. Vid sidan av dessa tre huvuddelar ligger WTO:s organ för
handelspolitiska länderöversyner, tvistlösningsorganet samt
kommittéerna för miljö, för handel och utveckling, för
betalningsbalansfrågor, för granskning av regionala avtal, för
anslutningsförhandlingar samt för organisationens budget.
3.2.2 Varuhandel (GATT)
Handeln med varor regleras fortsatt genom GATT från år 1947. Avtalet
har dock utvecklats både i form av ren avtalstext och i form av uttolkning
av avtalet på olika områden. Grundelementen i GATT är den s.k. mest
gynnad nationsprincipen (MGN) samt principen om nationell behandling.
Innebörden av MGN-principen är att samtliga handelsförmåner som ges
till ett land automatiskt skall utsträckas till övriga medlemsländer.
Nationell behandling innebär att importerade och inhemska varor skall
behandlas lika vad gäller beskattning och olika regleringar, t.ex. av
miljöskäl.
Ett centralt element i GATT utgörs av tullåtaganden. Detta innebär att
länderna åtagit sig att binda sina tullar vid en viss nivå som inte får
överstigas. Under de 50 år som avtalet varit i kraft har tullnivåerna
minskat betydligt framförallt i i-länderna. I takt med att tullarnas
betydelse relativt sett har minskat har dock andra handelshinder fått ökad
betydelse, vilket föranlett behov av reglering i GATT.
Som ett resultat av framför allt handelsförhandlingarna inom den s.k.
Tokyorundan, som avslutades år 1979 (se regeringens proposition
1979/80:24), föreligger det ett antal separata avtal angående s.k. icke-
tariffära handelshinder. Dessa behandlar bl.a. regler för vilka kriterier
som skall gälla för att antidumpningsåtgärder skall kunna införas, vilken
form av subventioner som är tillåtna respektive förbjudna, regler för
tekniska handelshinder i form av t.ex. olika standards samt regler om
icke-diskriminering vid offentlig upphandling. Det sistnämnda avtalet har
dock fortsatt en begränsad länderomfattning. Samtliga dessa avtal, som i
varierande grad omförhandlades i Uruguayrundan, administreras av
särskilda kommittéer. Dessutom finns det kommittéer för de två särskilt
komplicerade områdena teko och jordbruk.
Bland de nya avtalen från Uruguayrundan kan bl.a. noteras avtalet om
s.k. handelsrelaterade investeringsåtgärder, TRIMS. Avtalet utgör en
tolkning av grundläggande bestämmelser i GATT om nationell
behandling och åtgärder som utgör restriktioner mot handel som kan
kopplas samman med vissa investeringskrav. Krav på lokalt tillverkat
innehåll är ett exempel på en sådan åtgärd. TRIMS-avtalet är ett första
steg mot en mer ingående behandling av investerings- och även
konkurrensfrågor inom handelsorganisationen.
3.2.3 Tjänstehandel (GATS)
I Uruguayrundan fördes för första gången förhandlingar om multilaterala
regler för handeln med tjänster. Sverige tillhörde de länder som tidigast
uppmärksammade behovet av ett multilateralt avtal för den snabbt
växande internationella handeln med tjänster. Sverige deltog mycket
aktivt i det arbete som till slut resulterade i ett heltäckande avtal om
tjänstehandel. Avtalet består av tre huvuddelar:
• ett ramavtal med generella förpliktelser som gäller alla avtalsparter och
i princip all tjänstehandel,
• nationella bindningslistor med åtaganden om marknadstillträde och
nationell behandling för varje tjänstehandelssektor, inklusive listor över
undantag från mest gynnad nationsprincipen, samt
• annex och ministerbeslut som rör speciella förhållanden, inklusive
förlängda förhandlingar, inom vissa tjänstehandelssektorer.
I praktiken innehåller GATS samt dess bindningslistor och bilagor inte
några utfästelser om nya liberaliseringsåtaganden. Genom att
underteckna avtalet har de deltagande länderna dock förbundit sig att inte
införa några nya begränsningar för marknadstillträde. Först vid den första
heltäckande tjänsteförhandlingsrundan, vilken enligt GATS skall inledas
senast den 1 januari 2000, kommer frågan om avregleringar av de
sektorer som omfattas av avtalet att diskuteras.
För vissa viktiga tjänstesektorer såsom finans-, sjöfarts- och
bastelekommunikationstjänster, samt i fråga om personrörlighet kunde
dock enighet i Uruguayrundan över huvud inte nås om åtagandenivån.
För dessa överenskoms i stället att slutgiltiga åtaganden och MGN-
undantag skulle fastläggas efter ytterligare förhandlingar inom vissa
givna tidsramar.
De sektorsvisa förhandlingar som genomförts sedan GATS
ikraftträdande har varit besvärliga och i flera fall har de inte kunnat
avslutats inom den från början överenskomna tidsramen. En uppgörelse
om personrörlighet uppnåddes i slutet av juli år 1995. Samtidigt slöts
också ett avtal av övergångskaraktär om finanstjänster, i vilket USA dock
inte deltar fullt ut. Detta avtal löper ut den 1 november 1997 och
finanstjänsteförhandlingarna återupptas i april år 1997 i syfte att
åstadkomma ett mer heltäckande permanent avtal på området.
Förhandlingarna om sjöfartstjänster skulle ha avslutats i juni år 1996,
men något avtal kom aldrig till stånd utan frågan suspenderades till den
första ordinarie heltäckande förhandlingsrundan om handeln med
tjänster.
Förhandlingarna om telekommunikationstjänster skulle ha avslutats
den 30 april 1996 men förlängdes till den 15 februari 1997. Anledningen
var att främst USA inte ansåg att tillräckliga liberaliseringsåtaganden
hade uppnåtts. Avslut kunde nås den 15 februari 1997 efter det att ett
stort antal länder lagt nya eller förbättrat sina tidigare
liberaliseringserbjudanden.
Vid sidan av de sektoriella förhandlingarna sker huvuddelen av det
löpande arbetet i WTO i fråga om tjänster inom ramen för GATS s.k.
inbyggda dagordning. Den innefattar bl a ansträngningar att åstadkomma
multilaterala regler för yrkesmässiga tjänster samt riktlinjer för offentlig
upphandling och subventioner avseende handeln med tjänster.
3.2.4 Immaterialrätt
Immaterialrättsliga problem spelar idag en allt viktigare roll för handeln.
Ett effektivt patentskydd i utvecklingsländerna har oftast saknats. Vissa
länder har använt tvångslicensiering som ett handelspolitiskt instrument i
stor omfattning. Regelverket har saknat krav på införande av nationella
sanktionsbestämmelser och förfaranden för bindande tvistlösning på
internationell nivå. Efterlevnaden har därför på många håll varit närmast
obefintlig. Handel med förfalskade varor – i synnerhet
varumärkesförfalskade och upphovsrättsligt piratkopierade varor – har
trots det internationella regelverket sedan lång tid och i betydande
omfattning förekommit i många delar av världen. Handeln har särskilt
varit koncentrerad till ett antal utvecklingsländer i Asien och
Latinamerika. Frågan är även viktig för svenska företag, inte minst på
läkemedelsområdet.
Genom avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter,
TRIPS införlivades ett nytt, viktigt område i WTO:s regelverk. Avtalet
behandlar det immaterialrättsliga skyddet på områden som upphovsrätt,
varumärken, patent, mönster, kretsmönster och geografiska
ursprungsbeteckningar. Medlemmarna åläggs att i sina nationella
rättsordningar införa vissa förfaranden så att det blir möjligt att vidta
effektiva åtgärder mot immaterialrättsliga intrång.
Genom avtalet utsträcks grundläggande WTO-begrepp som mest
gynnad nationsbehandling och nationell behandling att gälla även på det
immaterialrättsliga området. TRIPS-avtalet har som utgångspunkt de
grundläggande konventioner som antagits av WIPO, FN:s särskilda
organ för immaterialrättsliga frågor. Konventionerna har i TRIPS-avtalet
i en del fall utvecklats ytterligare.
För i-länderna trädde avtalet i kraft den 1 januari 1996 medan u-
länderna har en övergångstid på ytterligare fyra respektive tio år
beroende på utvecklingsnivå. En granskningsprocess har under året
inletts av hur i-länderna överfört åtagandena i avtalet till sin nationella
lagstiftning. För u-länderna utgör detta avtal den kanske mest
komplicerade delen av alla WTO-avtal. De långa övergångsperioderna är
samtidigt en av svagheterna i avtalet. Från svensk sida har vi som
målsättning att övergångsperioderna kortas ned.
3.2.5 WTO:s tvistlösning
Överenskommelsen om tvistlösning i WTO har inneburit påtagliga
förbättringar jämfört med GATT och är en av hörnstenarna i avtalet. Den
tillämpas på hela WTO:s regelverk och innebär en högre grad av
automatik i förfarandet och en snabbare hantering av tvister. Förfarandet
inleds med bilaterala konsultationer mellan de tvistande länderna varefter
en panel tillsätts för att granska det aktuella förfarandet, för det fall
tvister inte kunnat lösas konsultationsvägen. Efter antagandet av
panelens beslut föreligger möjlighet för det drabbade landet att införa
handelspolitiska motåtgärder om det felande landet inte rättar sig efter
panelens utslag. I överenskommelsen har medlemsstaterna åtagit sig att
inte tillgripa unilaterala åtgärder vid tvister utan att utnyttja det
multilaterala systemet och de procedurer som fastläggs i avtalet. Viktiga
nyheter är överprövningsorganet dit panelutslag kan överklagas, och
möjligheterna att avtalsenligt införa motåtgärder om ett land inte följer en
panels rekommendationer. Tidigare, i GATT, var det vanligt att ett land
blockerade panelbeslut. Denna möjlighet föreligger inte längre.
Under de två år som avtalet varit i kraft kan man konstatera att antalet
frågor som anmälts till tvistlösning är betydligt fler än under det gamla
systemet med GATT-paneler. De stora handelsnationerna USA, EU,
Canada och Japan dominerar både som klagande och svarande, men
glädjande är att också u-länderna utnyttjat tvistlösningssystemet.
Systemet har också fungerat bra såtillvida att många konflikter kunnat
lösas på ett tidigt stadium genom konsultationer innan frågan gått så
långt som till panel. Att ett ökat antal tvister anmäls behöver inte ses som
ett tecken på brister i handelssystemet. Det innebär snarare en ökad tillit
till det nya tvistlösningssystemet och speglar medlemsländernas vilja att
lösa tvister inom det multilaterala systemet.
I detta sammanhang är det viktigt att notera att WTO inte innehåller
några element av överstatlighet. Möjlighet lämnas dock för ett land att
vidta legala handelsåtgärder mot ett annat på basis av utslag i en
oberoende panel. Motåtgärderna har karaktären av indragna
handelsförmåner enligt WTO-avtalen och de kan därför få mycket
tydliga effekter i det land som inte uppfyllt sina åtaganden.
Sveriges erfarenhet från tvistlösning i GATT utgörs i första hand av ett
antal tvister med USA på stålområdet. Problem av de slag som uppstod
när Sverige i en panel vann gentemot USA:s sätt att tillämpa
antidumpningsinstrumentet, genom att USA blockerade beslutet,
undanröjs nu genom att möjligheten för en förlorande part att blockera
ett beslut har tagits bort.
3.3 Arbetet i WTO åren 1995-96
De inledande två åren i WTO:s historia har framförallt ägnats åt att
etablera och bygga upp organisationens struktur. Det faktum att
organisationen har ett bredare ansvarsområde än GATT har medfört
organisatoriska förändringar. Organisationen är dock till sin storlek
fortsatt relativt begränsad i förhållande till ansvarsområdet. WTO har
också begränsade resurser när det gäller att utföra bredare
handelspolitiska utredningar, då dess huvudsyfte är att förvalta avtalen.
De handelspolitiska ländergranskningar som genomförs har dock bidragit
till att förstärka WTO:s roll på det analytiska området.
Två centrala frågor har stått i förgrunden under WTO:s inledning.
Dels har det handlat om att se till att de nya avtalen från Uruguayrundan
satts i kraft och tillämpas på ett korrekt sätt och dels om att organisera
övergången från GATT till WTO. Vid WTO:s start hade bara ett 70-tal
av de 125 länder som var avtalsslutande parter i GATT formellt anslutit
sig. Avtalen från Uruguayrundan skall vidare oftast genomföras i olika
steg, som på vissa områden kommer att pågå in på 2000-talet, detta bland
annat som en följd av att u-länder erhållit vissa reglerade
övergångsperioder. WTO-avtalen föreskriver även i flera fall att
revideringar eller nya förhandlingar skall påbörjas vid ett senare tillfälle.
WTO:s medlemstal uppgår som nämnts ovan för närvarande till 129
länder. Ett 30-tal ytterligare länder har ansökt om medlemskap. Av
ansökarländerna utgör Kina, Taiwan och Ryssland tre ur
handelssynpunkt prioriterade länder. För svenskt vidkommande lägger vi
även stor vikt vid att de baltiska staterna och även andra östeuropeiska
länder införlivas i WTO. Av de ovannämnda är Taiwan ett särfall, då
landet i princip redan uppfyller kraven på medlemskap. Av politiska skäl
har dock WTO:s medlemmar föredragit att avvakta Kinas anslutning,
innan Taiwan medges inträde i organisationen.
Ansökningsprocessen till WTO är värdefull eftersom den dels
genererar kunskap om landets handelspolitik, dels ger tillfälle att påtala
och söka rätta till svårigheter i handelsutbytet. För det ansökande landet
kan processen, särskilt när det gäller övergångsekonomierna, hjälpa till
att stärka reformarbetet.
3.4 WTO:s första ministerkonferens
1996 års ministermöte, den första reguljära ministerkonferensen i WTO,
var WTO:s första möte på politisk nivå efter avslutandet av Uruguay-
rundan. Konferensens kanske viktigaste syfte var att bekräfta WTO:s roll
i det globala handelspolitiska och ekonomiska samarbetet. Vid
konferensen skulle även ministrar från WTO:s medlemsländer bekräfta
de långtgående åtaganden som gjorts i samband med Uruguayrundans
avslutning. EU och ett antal andra länder ville även lyfta fram de nya
horisontella frågornas roll inom WTO, exempelvis sambandet mellan
handel och investeringar, konkurrens och miljö. Många länder förordade
att frågan om arbetsvillkor skulle tas upp i WTO:s arbetsprogram. Den
enskilda fråga som stod mest i fokus i Singapore var dock avtalet om
informationsteknik.
3.4.1 Svenska målsättningar
Ett viktigt svenskt mål inför Singaporemötet var att EU vid konferensen
skulle spela en aktiv och konstruktiv roll med sikte både på konsolidering
av gjorda åtaganden och utvidgning av WTO:s arbetsprogram till nya
områden. Särskilt viktiga mål var också att beslut skulle uppnås om ett
avtal om avveckling av tullar på informationsteknikområdet samt att
förutsättningarna för ett avtal om telekommunikationer förbättrades inför
förhandlingarnas slutförande i februari år 1997.
De s.k. nya eller horisontella områdena utgjorde en annan viktig fråga
för Sverige. Även om Sverige i förberedelserna inför konferensen
tvingades att revidera ambitionerna något utgjorde WTO:s roll inom
områdena investeringar, konkurrens, miljö och arbetsvillkor viktiga
frågor. För investerings- och konkurrensfrågorna var det viktigt att
diskussioner i WTO inleddes med målsättningen att de skall leda fram till
förhandlingar. Inom miljöområdet var Sverige och EU pådrivande i
förberedelsearbetet men där vi slutligen kunde konstatera att övriga
länder inte ville gå lika långt. När det gäller arbetsvillkor sökte Sverige
verka för att ILO fick en framträdande roll vid konferensen och där ILO
kunde redogöra för det arbete som bedrivs när det gäller att stärka
efterlevnaden av grundläggande arbetsvillkor. Detta kunde dock tyvärr
inte accepteras.
3.4.2 EU:s målsättningar
EU:s förberedelser inleddes redan i slutet av år 1995. Arbetet under år
1996 blev omfattande och förslag till gemensamma ståndpunkter i olika
frågor, samt ett förhandlingsmandat för kommissionen i ITA-frågan,
formulerades. EU:s allmänna råd behandlade Singapore-konferensen vid
ett antal tillfällen. Den 29 oktober 1996 fastställdes de övergripande
riktlinjerna för unionens deltagande i Singapore (bilaga 1). Enligt dessa
skulle EU bl.a. verka för att alla WTO-medlemmar uppfyller sina
åtaganden från WTO-avtalen, att redan överenskommit arbetsprogram
följs och att de nya frågorna, som t.ex handel och investeringar, skulle
komma upp på WTO:s dagordning.
EU:s målsättningar svarade väl mot de svenska intressena. EU blev
pådrivande inom ett antal centrala områden. Bland annat på miljö-,
konkurrens- och investeringsområdena samt i fråga om de minst
utvecklade ländernas situation kom EU att inta den främsta positionen.
Från svensk sida hade vi gärna sett att EU gått ännu längre inom vissa
områden. EU:s ställning som förespråkare för det multilaterala
handelspolitiska regelverket får dock sägas ha stärkts även om EU som
helhet fortsatt är defensivt vad gäller vissa centrala handelspolitiska
frågor, såsom handeln med jordbruks- och tekoprodukter.
3.4.3 Andra länders agerande i WTO
USA har traditionellt varit pådrivande inom den multilaterala
handelspolitiken. OECD-länderna har generellt en hög profil i
GATT/WTO och man värnar om det multilaterala regelverket. Ett ökat
antal länder utanför OECD-kretsen visar idag ett allt större intresse för
organisationen. Ett minskande antal u-länder utgör den bromsande
faktorn i utvecklingen.
Vid denna konferens hade USA ett mer begränsat intresse av att vara
drivande. Man inriktade sig på konsolidering av organisationen och
avtalen samt tre huvudfrågor; slutförandet av basteleförhandlingen,
avtalet om informationsteknik samt handel och arbetsvillkor. Inte heller
Japan intog någon ledande roll, även om man på flertalet områden hade
offensiva intressen. Canada tog tidigt på sig ansvaret att söka få till stånd
en kompromisslösning beträffande ett inledande arbete på
investeringsområdet.
U-landsgruppen var relativt splittrad. En majoritet av dessa länder
menade att mötet i första hand var ägnat att bekräfta ingångna avtal och
det hittillsvarande arbetet. Flertalet kunde trots allt stödja ett inledande
arbete på investeringsområdet. Samtliga u-länder menade att
arbetsvillkor låg utanför WTO:s arbetsområde. En grupp viktiga asiatiska
länder företrädda av Indien, med stöd av några ASEAN-länder och några
afrikanska länder, menade att det inte fanns utrymme för att påbörja
något arbete alls inom de nya frågorna. Det var tillräckligt problematiskt
att uppfylla kraven från Uruguayrundan.
3.5 Resultatet av konferensen
En del av konferensens uppgift var att anta rapporter från WTO:s
kommittéväsende. Förhandlingarna om kommittérapporterna kunde
slutföras i Geneve i oktober månad. Rapporterna utgjorde också en av
delarna i konferensens slutrapport. Problem förelåg främst inom
områdena miljö, teko och jordbruk.
Ett utkast till ministerdeklaration togs fram i Genève under hösten år
1996 under ledning av WTO:s generaldirektör Renato Ruggiero.
Ministerdeklarationen slutfördes dock i betydande delar först i
Singapore. Ett resultat som omfattade samtliga på bordet liggande frågor
kom till stånd trots att ett antal länder hotat med att blockera skrivningar
om arbetsvillkor, investeringar och konkurrens.
Resultatet av konferensen får ur ett svenskt perspektiv sammantaget
betraktas som gott, trots att deklarationen liksom mandaten för det
framtida WTO-arbetet, i vissa fall är svagare än vad vi själva velat se.
Med tanke på de meningsmotsättningar som rådde i förberedelsearbetet
är det en framgång att samtliga svåra frågor kom att behandlas i
deklarationen. Särskilt glädjande för svenskt del var att en separat
överenskommelse om ett informationsteknikavtal kunde uppnås.
I anslutning till konferensen pågick även en parallell konferens med
deltagande av ett stort antal intresseorganisationer (Non Governmental
Organizations, NGO:s). I denna deltog företrädare för näringslivet,
fackföreningar, miljöorganisationer, u-landsrelaterade grupper etc. Denna
del av konferensen blev ett bra tillfälle att diskutera WTO:s
framtidsfrågor kopplade till miljö, u-landsproblem, investeringar och
arbetsrätt.
3.5.1 Informationsteknikavtalet
Avtalet om informationsteknikprodukter (Information Technology
Agreement, ITA) syftar till att eliminera tullarna på ett antal
elektronikprodukter. Frågan är viktig för svensk industri dels genom att
det minskar kostnaden för viktiga insatsvaror, dels genom
marknadsöppningar i tredjeland bl.a inom teleområdet. ITA är en fråga
där Sverige varit pådrivande. Sverige har genom ett aktivt agerande
gentemot kommissionen och enskilda medlemsländer fått gehör för
uppfattningen att EU genom att ta bort tullen för insatsvaror stärker den
inhemska industrins konkurrenskraft. Detta genom att europeisk industri
kan importera komponenter, som inte finns i tillräcklig mängd i Europa,
utan tull. Dess huvudkonkurrenter i USA och Japan har inte denna
merkostnad för sin produktion.
De analyser som gjordes inför medlemskapet visade tydligt på att detta
var den sektor som drabbades hårdast till följd av höga EU-tullar. EU:s
tullar på dessa produkter låg vid tiden för vårt medlemskap på mellan 7-
14 procent. Som en följd av kompensationsförhandlingarna i WTO
halverades de (se avsnitt 1.3). Sverige hade före medlemskapet en tull på
2,5 procent.
Genom att driva frågan konsekvent i samverkan med industrin och
med stöd av allierade medlemsländer gick det att få genomslag för
svenska intressen. Detta är den största handelspolitiska framgången
sedan EU-medlemskapet. Importen av dessa produkter uppgår till flera
miljarder per år och växer stadigt. Besparingen för svensk industri och
konsumenter kan därmed uppskattas till flera hundra miljoner kronor
årligen.
Förutsättningarna för att uppnå ett ITA var vid Singapore-konferensens
start relativt goda. Både USA och EU hade frågan mycket högt på
dagordningen. Ett avtal i form av en deklaration blev klart mellan USA
och EU först efter det att halva konferensen förflutit. Sedan följde ett
intensivt arbete med att få med andra i sammanhanget viktiga länder.
Canada och Japan var från början självskrivna deltagare. Ett stort antal
andra länder kom i slutändan att ansluta sig. Förutom ovannämnda länder
har Australien, Taiwan, Hongkong, Island, Indonesien, Korea, Norge,
Singapore och Schweiz beslutat ansluta sig. Andra länder som senare
anmält att de ansluter sig är Nya Zeeland och Costa Rica. Dessutom har
positiva signaler kommit från bland andra Malaysia och Thailand. Med
dessa sistnämnda två länder som medlemmar skulle huvudkriteriet i
avtalet, att 90 procent av all handel med produkterna omfattas, vara
uppfyllt. Detta trots att varken Kina, Indien eller något latinamerikanskt
land ännu anslutit sig.
Avtalet skall slutbehandlas under det första kvartalet år 1997. En
förutsättning är att de anslutna länderna har rätt att frångå avtalet om den
totala omfattningen inte uppgår till ca. 90 procent av världshandeln med
dessa produkter. Detta har skapat ett tryck på framförallt de asiatiska
länderna att gå med och därmed undviks en alltför betydande s.k.
fripassagerareffekt i form av tullsänkningar på andra marknader utan
egna åtaganden.
En för flera EU-länder viktig faktor är frågan om EU:s
halvledartillverkares deltagande i det japansk-amerikanska
halvledaravtalet vilket kom att förnyas under år 1996. Detta avtal syftar
bl.a. till att skapa ett forum för dialog mellan IT-producenter. En av
förutsättningarna för deltagande är att landet i fråga själv har avskaffat
tullarna på halvledare.
Enligt avtalet om informationsteknik skall tullarna på de produkter
som omfattas sänkas i fyra lika steg. Dessa steg skall tas senast den 1
juli 1997, 1 januari 1998, 1 januari 1999 och slutligen 1 januari 2000.
Under mars år 1997 kommer EU:s ministerråd att ta beslut om
deltagande utifrån förutsättningarna i överenskommelsen. Den 1 april
1997 skall det slutliga avtalet föreligga.
3.5.2 Övriga tullfrågor
ITA-frågan kom som ovan nämnts att behandlas i en särskild
överenskommelse. Därmed återgavs den endast som en kort notering i
deklarationen tillsammans med avtalet om tullfrihet på ett antal
farmaceutiska substanser inom ramen för läkemedelsavtalet i WTO. I
anslutning till förhandlingarna mellan EU och USA kunde man även
enas om att införa tullfrihet på spritdrycker såsom vodka och whisky, en
fråga som varit utestående sedan Uruguayrundan. Detta skall träda i kraft
samtidigt som ITA.
Från svensk sida utgör allmänna marknadstillträdesfrågor inklusive
tullsänkningar starkt prioriterade områden och regeringen kommer att
fortsatt verka för att ytterligare reducera tullnivåerna. Detta kan ske på
olika sätt, t.ex. genom horisontella tullsänkningar, genom att ta bort låga
tullar, inrikta sig på att sänka särskilt höga tullar eller genom ytterligare
sektorsöverenskommelser.
Även om tullarnas betydelse som handelshinder relativt sett minskat
under åren finns det fortfarande ett antal viktiga tullhinder, framförallt i
u-länder men även på i-landsmarknader. Fortsatta tullförhandlingar är
även viktigt för att begränsa diskriminerande effekter av regionala avtal.
Borttagande av tullar inom EU leder även till, förutom minskade
tullkostnader, minskade adminstrativa kostnader för företagen. Det
sistnämnda är inte minst viktigt för de små och medelstora företagen.
3.5.3 Tjänsteförhandlingar
Även åtagandena om att slutföra de från Uruguayrundan utestående
tjänstehandelsförhandlingarna lyftes fram i deklarationen. I första hand
gällde det förhandlingarna om bastelekommunikationstjänster. De kunde
efter intensiva förhandlingar in i det sista slutföras den 15 februari 1997.
Avtalet, som träder i kraft den 1 januari 1998, berör handeln med alla
typer av telekomtjänster. Utöver åtaganden om att inom en viss tidsram
avreglera/liberalisera sina respektive telekomsektorer har de flesta av de
i förhandlingen deltagande länderna förbundit sig att respektera vissa
allmänna regleringsprinciper för handeln med teletjänster. Ca 70 länder
har deltagit i förhandlingen. Även om kvaliteten på
liberaliseringsåtagandena varierar – vissa länder har valt att behålla
begränsningar för utländskt ägande, andra att genomföra sina
avregleringar efter en övergångsperiod – omfattar avtalet drygt 90
procent av den totala världsmarknaden för bastelekommunikationer
beräknat på intäkter. Telekomavtalet är det första heltäckande sektoriella
avtalet i WTO rörande handeln med tjänster med så bred ländertäckning
sedan slutförandet av Uruguayrundan. Dess historiska betydelse
understryks av att resultatet i fråga om liberaliseringsåtaganden är
ambitiösare och mer långtgående än vad som hittills överenskommits
inom någon annan av de tjänstesektorer vilka omfattas av GATS-avtalet.
Telekomavtalet är av stor vikt för Sverige. Genom att andra länder
förmåtts förbinda sig att göra avregleringar motsvarande de som
Sverige redan genomfört unilateralt skapas nya internationella
affärsmöjligheter för svenska teleoperatörer. Även leverantörer av
telekomutrustning kommer att kunna dra nytta av avtalet till följd av den
ökade tillväxt i telekomsektorn som väntas bli följden av avregleringarna.
Konsumenterna kommer också att gynnas genom lägre taxor för olika
telekommunikationstjänster.
Sektorsförhandlingarna i WTO är mycket betydelsefulla för att
åstadkomma liberaliseringar av den internationella handeln med tjänster.
Efter att telekomförhandlingarna kunnat föras till ett framgångsrikt avslut
kommer intresset nu att inriktas på finanstjänster. Förhandlingarna därom
kommer att återupptas i april år 1997. Sverige och EU strävar i första
hand efter att uppnå ett mer heltäckande avtal i vilket USA, till skillnad
från den övergångsöverenskommelse som f.n. är i kraft, förmås att delta
fullt ut. Förhoppningen är att bastelekomavtalet skall kunna tas som
förebild eftersom det visat att det i WTO går att åstadkomma heltäckande
multilaterala sektorsavtal med bred ländertäckning.
I fråga om yrkesmässiga tjänster skall arbetet med att skapa enhetliga
regler för revisorsstjänster, enligt beslut vid Singaporemötet, slutföras
under år 1997. Beträffande handeln med sjöfartstjänster har
förhandlingarna uppskjutits till år 2000.
3.5.4 Textil och konfektion
Med sina 2,3 miljoner anställda är textil och konfektion (teko) den största
enskilda industrisektorn inom EU. Den spelar således en mycket
betydelsefull roll för ett antal av EU:s medlemsstater. Många av dessa
har starka inrikespolitiska skäl för att skydda sin produktion. EU har
därför begränsningar gentemot ett trettiotal länder och övervakning mot
ytterligare ett tjugotal. I EU:s särskilda 113-Kommitté/Textil driver
Sverige konsekvent linjen att EU:s begränsningar på tekoområdet snarast
möjligt skall trappas ned, inte minst eftersom detta skulle vara till gagn
för importörländernas konsumenter. Denna inställning delas i varierande
grad av flera andra medlemsländer.
Enligt Uruguayrundans tekoavtal skall en gradvis avveckling av alla de
nuvarande tekorestriktionerna mellan GATT/WTO-länderna ske i fyra
steg och vara avslutad år 2005. Under år 1996 fattade EU beslut om vilka
varukategorier som för gemenskapens del skall ingå i andra steget. Detta
kunde ske först efter segslitna förhandlingar. Sverige framhöll att
beslutet inte var tillräckligt långtgående och meningsfullt. Från
exportörländerna inom WTO har också framförts stark kritik, eftersom
flera i-länder med USA och EU i spetsen skjuter på avvecklingen för de
produkter där begränsningarna har reell betydelse.
Trots de starka motsättningarna kom tekofrågan inte att vålla problem i
Singapore, men den utgör ett latent orosmoln. Ministerdeklarationen kom
att utgöra ett stöd för tillämpningen av ingångna avtal och för det organ
som övervakar avtalet.
3.5.5 Regionala handelsavtal
De stora ökningen av regionala handelsavtal inklusive utvidgningen av
befintliga har medfört att vikten av att dessa avtal granskas i WTO ökat.
Deklarationen pekar på att regionala avtal kan leda till ett stöd för
handelsliberalisering och att de kan stödja u-länder i dess utveckling och
integrering i det internationella handelssystemet. I deklarationen finns ett
stöd för den svenska uppfattningen, d.v.s att regional integration och
multilateral handelsliberalisering är ömsesidigt förstärkande (se avsnitt
2.1).
3.5.6 Anslutningsförhandlingar
För att WTO skall uppnå målet att bli en världsorganisation för handel i
ordets rätta bemärkelse, krävs bland annat framgångar i ansträngningarna
att ytterligare vidga dess medlemskrets. Detta gäller inte minst de
betydande handelsnationer som i dag står utanför organisationen. Av det
trettiotal länder som för närvarande ansöker om medlemskap är de av s.k.
övergångsekonomierna, dvs. de tidigare statshandelsländerna de mest
betydelsefulla.
Förutsättningarna för att Kina skall kunna anslutas till WTO inom en
relativt snar framtid bedöms i dagsläget som mer gynnsamma än tidigare.
Andra länder som nu förhandlar om medlemskap, och som inte minst ur
ett svenskt geografiskt och handelsmässigt perspektiv har hög prioritet,
är Ryssland, övriga OSS och de baltiska staterna.
Ett allmänt stöd uttalas i ministerdeklarationen för fortsatta
förhandlingar med det 30-tal länder som nu förhandlar om WTO-
medlemskap. Under år 1996 blev 16 länder medlemmar i WTO.
3.5.7 Tvistlösning
WTO:s tvistlösning utgör en av de centrala delarna i systemet och ger
organisationen en till viss del unik ställning. Den förstärkning som
gjordes av GATT:s tvistlösning i samband med Uruguayrundan har
bidragit till att täppa till kryphål som tidigare fanns. Medlemsländerna
uttalade i Singaporedeklarationen sitt stöd för denna centrala funktion av
WTO (se även avsnitt 3.2.5)
3.5.8 Handel och arbetsvillkor
Frågan om sambandet mellan handel och arbetsvillkor har under ett tiotal
år varit en tvistefråga inom handelspolitiken. Frågan har utgjort ett
prioriterat område för flertalet EU-länder, Norge och USA. Syftet har
varit att, utan att undergräva u-ländernas komparativa fördelar i form av
låga löner eller att öppna för möjlighet till protektionism, diskutera
sambandet mellan handel och vissa grundläggande arbetsvillkor fastlagda
i ILO:s konventioner och arbete. En enig u-landskrets har motsatt sig
varje diskussion av frågan inom WTO eftersom man anser att den utgör
ett hot mot dessa länders möjlighet att konkurrera genom lägre löner.
En grundläggande studie om sambandet mellan handel och
arbetsvillkor presenterades år 1996 av OECD. Studien visar på positiva
samband mellan handel och arbetsvillkor, dvs. ju öppnare ett lands
handel är desto bättre synes dess respekt för arbetsvillkor vara. Den visar
också att inget land synes ha dragit exportfördelar av dåliga arbetsvillkor.
Detta talar för att handel är att föredra framför restriktioner för att
förbättra arbetsvillkoren. Däremot finns exempel på sk. exportzoner, där
arbetsvillkor, men även tull- och skatteregler medvetet åsidosätts för att
locka till sig exportindustri. Slutsatsen i studien är dock att det inte kan
påvisas att dessa zoner medverkar till en långsiktig ekonomisk utveckling
för ett land.
Ingen part drev vid Singapore-konferensen frågan om att nyttja
sanktioner för att uppnå mål på arbetsrättsområdet. Diskussionen kom i
stället att centreras kring WTO:s roll i frågan. Skrivningarna om
arbetsvillkor kom att omfatta den för Sverige viktiga frågan om en
koppling mellan WTO och ILO genom en hänvisning till samarbete
mellan de två sekretariaten. Vidare konstateras att regeringarna motsätter
sig nyttjandet av arbetsrättsfrågor för protektionistiska syften. Texten får
anses vara en framgång med tanke på hur förutsättningarna var under
Genève-processen, där flera u-länder vägrade att överhuvudtaget
diskutera frågan i WTO.
I ordförandens (Singapore) sammanfattning i slutplenum ingick några
kommentarer om överenskommelsen om arbetsvillkor. Han hävdade att
detta skulle innebära att frågan inte har någon plats på WTO:s
dagordning. Från amerikansk sida gjordes därefter pressuttalanden där
man med stor tydlighet angav att detta var ordförandens uppfattning, om
vilken ingen konsensus förelåg.
Regeringen avser verka för en ökad anslutning till och förbättrad
efterlevnad av de centrala normerna inom ILO. Regeringen anser att
frågan bör tas upp även i WTO. Genom en öppen dialog kan WTO verka
för ökad förståelse för frågan och därigenom undanröja de missförstånd
som föreligger och samtidigt minska riskerna för att frågan kan utnyttjas
i protektionistiskt syfte.
Regeringen anser att även om resultatet inte ger ett konkret mandat för
vidare arbete i WTO så är det viktigt att fastslå att WTO:s
medlemsländer i Singapore uttalat sitt stöd för ILO:s arbete på detta
område. I uttalandet ligger även enligt svensk uppfattning underförstått
att frågan kan komma att tas upp igen vid kommande ministermöten
inom WTO, beroende på utvecklingen i ILO.
3.5.9 Investerings- och konkurrensregler
Varuhandeln och tjänstehandeln omfattas idag av multilaterala avtal
inom ramen för WTO. Motsvarande mer eller mindre heltäckande
bestämmelser saknas emellertid på investerings- och
konkurrensområdena trots dessas växande betydelse.
Flödena av direktinvesteringar växer snabbare än världshandeln och
har ökat kraftigt under de senaste tio åren – från 60 miljarder US dollar år
1985 till 315 miljarder US dollar år 1995. Likaså har värdena av
utländska tillgångar ökat dramatiskt. Multinationella företags försäljning
genom dotterbolag överskrider i dag det sammanlagda värdet av
världshandeln i varor och tjänster (6 100 miljarder dollar år 1995). År
1993 hade Sverige för första gången på 25 år ett nettoinflöde av
investeringar. Utländska direktinvesteringar i Sverige uppgick år 1994
till 50 mdkr och år 1995 till 100 mdkr.
Sambandet mellan handel och konkurrens studeras allt noggrannare.
Bristen på ett internationellt regelverk på konkurrensområdet skapar
farhågor för att de vinster som uppnåtts i takt med att världshandeln
liberaliserats i viss utsträckning kan gå förlorade på grund av olika
företags agerande. Även konkurrenspåverkande effekter av olika
handelsåtgärder, t.ex. antidumpningstullar, har kommit att
uppmärksammas särskilt av de länder i Asien som idag drabbas av
sådana åtgärder.
Särskilt vad gäller investeringar bör det finnas förutsättningar att i
WTO på sikt inleda en förhandling i syfte att förbättra förutsättningarna
för utländska direktinvesteringar. En pågående OECD-förhandling om ett
investeringsavtal (Multilateral Agreement on Investment, MAI) förväntas
resultera i ett färdigt avtal under år 1997. Avtalet kommer även att vara
öppet för icke-OECD medlemmar.
I ministerdeklarationen i Singapore kopplades frågorna om handel och
investeringar samt handel och konkurrens ihop i en gemensam paragraf.
EU lyckades uppnå att arbetsgrupper skall inrättas för båda frågorna.
Arbetsgruppen för investeringar skall enligt överenskommelsen endast
studera sambandet mellan handel och investeringar vilket ur ett EU-
perspektiv är en mycket svag formulering. Med uteblivet stöd från USA
var det dock det bästa resultat som kunde uppnås.
En liknande arbetsgrupp skall tillsättas för att studera frågor som rests
av medlemsländer vad gäller sambandet mellan handel och konkurrens,
inklusive åtgärder som motverkar konkurrens.
3.5.10 Handel och miljö
Handel och miljö är en kontroversiell fråga i WTO-sammanhang.
Kommittén för handel och miljö tillkom i samband med WTO:s
bildande och har därmed endast verkat i två år. Den föregicks emellertid
av diskussioner i andra arbetsgrupper, vilka påbörjades år 1991.
Förhandlingarna har hittills karakteriserats av ett starkt motstånd från
många u-länders sida till att introducera en diskussion om miljöfrågor i
WTO-systemet. Det råder i många u-länder en utbredd misstänksamhet
att miljöhänsyn ska användas i protektionistiskt syfte från i-ländernas
sida.
Handel och miljö är ett prioriterat område för Sverige i WTO-
sammanhang. Sverige har således verkat mycket aktivt inom EU i
förhandlingarna inför Singapore-konferensen för att få ett så
framåtsyftande och konkret resultat som möjligt. En viktig övergripande
svensk målsättning i handel och miljöarbetet är att så långt som möjligt
undanröja risk för konflikt mellan miljöpolitiska och handelspolitiska
beslut, så att de blir ömsesidigt stödjande i syfte att uppnå en hållbar
utveckling. Målsättningen är vidare att Sveriges, i en internationell
jämförelse progressiva miljöpolitik, ska stödjas och få internationell
spridning samtidigt som våra handelsförbindelser ska vara intakta eller
förbättras. Svenska företags miljöanpassning ska kunna utgöra en
konkurrensfördel.
En högt prioriterad fråga för EU och Sverige i WTO har hittills varit
frågan om förhållandet mellan handelsåtgärder i miljökonventioner och
WTO-regelverket. Det som motiverat att denna fråga är angelägen är
bl.a. vikten av att uppnå stabilitet och förutsägbarhet i systemen, vikten
av att minimera riskerna för protektionistiskt missbruk av miljöskäl och
vikten av att stödja det internationella miljöarbetet inom multilaterala
miljökonventioner. EU bidrog på detta område med det mest långtgående
förslaget. Förslaget går ut på att man, för att stödja det internationella
miljöarbetet, skulle skapa en permanent undantagsmöjlighet i WTO-
regelverket för handelsåtgärder riktade mot globala och regionala
miljöproblem som vidtas inom ramen för multilaterala
miljökonventioner. EU har även lagt förslag i kommittén rörande
miljömärkning och marknadstillträde.
Kommitténs rapport till ministerkonferensen och
ministerdeklarationen innehåller få rekommendationer eller konkreta
förslag till åtgärder på miljöområdet. Fokus ligger istället på att precisera
vikten av fortsatt arbete rörande de olika frågorna. Resultatet i kommittén
motsvarar därmed inte EU:s och Sveriges ambitionsnivå i arbetet.
Mot bakgrund av det svåra förhandlingsläge som rått får det dock ses
som en framgång för de miljöprogressiva länderna att det var möjligt att
få en rapport till stånd. Det är vidare viktigt att understryka att rapporten
innehåller flera viktiga och värdefulla budskap. Det slås bl.a. fast att
politikområdena handel och miljö måste vara ömsesidigt stödjande för att
främja en hållbar utveckling. Detta innebär att handel och miljöfrågan,
trots allt, förts ett litet steg framåt i förhållande till utgångsläget i
kommittén för två år sedan. Rapporten utgör därmed i sin helhet en
plattform att bygga vidare på för det fortsatta arbetet i WTO.
En viktig slutsats från Singapore är att miljökommittén ska få förnyat
mandat och fortsätta sitt arbete med samma arbetsprogram som tidigare.
Sverige välkomnar detta beslut och kommer nu att fortsatt verka aktivt i
det mödosamma arbetet att finna en samsyn och skapa en plattform för
att driva dessa frågor framåt.
3.5.11 U-länder
Medlemskapet i WTO innebär för många u-länder mer långtgående
förpliktelser jämfört med GATT, även om man i vissa fall åtnjuter
övergångsperioder och medges särbehandling från vissa åtaganden t.ex.
på jordbruksområdet. De ökade förpliktelserna följer av de många nya
avtal som innefattas i WTO, t.ex. det immaterialrättsliga området, och det
faktum att WTO utgör ett homogent regelverk till vilket man ansluter sig
i dess helhet. Genomförandet av WTO-avtalen uppfattas åtminstone i
vissa delar som problematiskt av flera länder. Detta är också en av
anledningarna till att en stor och viktig grupp u-länder ställt sig negativa
till att utvidga WTO:s arbetsprogram då redan de befintliga avtalen
uppfattas som alltför långtgående och arbetskrävande.
Deklarationen lyfter fram dessa problem. Med hjälp av tekniskt bistånd
avser man inom WTO:s ram bistå u-länderna att kunna genomföra sina
åtaganden och reformer.
Förutom detta kan nämnas att i överenskommelsen från
Uruguayrundan ingår ett åtagande om att de minst utvecklade länderna
och de u-länder som är nettoimportörer av livsmedel och vilka drabbas
av högre världsmarknadspriser skall under en övergångsperiod kunna
erbjudas särskild stödmöjlighet i form av biståndsinsatser.
3.5.12 Minst utvecklade länder
Inför Singaporemötet hade WTO:s generaldirektör presenterat ett
program för utökat stöd för de minst utvecklade länderna. Programmet
omfattade ett ökat handelsfrämjande bistånd och förbättrat
marknadstillträde. Bland annat föreslogs att dessa länder skulle erbjudas
nolltullar. I slutskedet av mötet presenterade EU en text om de minst
utvecklade länderna som innebar ytterligare åtaganden gentemot denna
ländergrupp. Texten som välkomnades av dessa länder fick dock andra
länder, såväl inom u- som i-landskretsarna, att reagera – detta då denna
del av deklarationen redan ansågs överenskommen. Texten, som innehöll
element om autonoma åtgärder för att stödja de minst utvecklade
länderna och om att ge mer förmånliga villkor för marknadstillträde för
varor från de minst utvecklade länderna, kunde slutligen antas i en
jämfört med EU:s förslag något reviderad form. EU spelade i denna fråga
en positiv och pådrivande roll. USA, Japan och vissa u-länder sökte
däremot motsätta sig förstärkningar av texten.
Ett delresultat är att WTO i samarbete med ITC (UNCTAD:s och
WTO:s Internationella handelscentrum, International Trade Center) och
UNCTAD skall anordna en konferens under år 1997 för att diskutera
handelsrelaterat bistånd och ökat marknadstillträde avseende de minst
utvecklade länderna.
Från svensk sida driver regeringen nu på inom EU för att följa upp
detta genom att konkreta marknadsöppnande åtgärder genomförs.
3.5.13 Offentlig upphandling
Avtalet om offentlig upphandling är idag ett av få kvarvarande avtal som
inte omfattar samtliga WTO:s medlemsländer. Huvudsakligen i-länder
deltar. EU och USA har varit pådrivande. USA har även gjort en
koppling till frågan om korruption och internationell handel. Anslutning
till upphandlingsavtalet säkerställer öppenhet i anbudsförfaranden, vilket
också ses som ett sätt att motverka den korruption som på sina håll är
vanligt förekommande i upphandlingsprojekt.
Den ekonomiska betydelsen av effektiva upphandlingsregler är stor.
EU-kommissionen har beräknat att enbart de upphandlande enheterna i
EU köper varor och tjänster för ca 720 miljarder ecu (ca 6 120 miljarder
kr) årligen. Detta motsvarar 11% av EU:s samlade BNP.
En viktig fråga är hur man skall få fler länder att ansluta sig till
principerna om icke-diskriminering, nationell behandling, öppenhet och
insyn i offentlig upphandling. I första hand bör man sträva efter att få
med resterande OECD-länder, länderna i Central- och Östeuropa och
viktigare marknader i Asien och Latinamerika. En annan målsättning från
svensk sida är att komplettera avtalets enhetstäckning på lokal och
regional nivå, särskilt inom försörjningssektorerna samt att sänka
tröskelvärdena för när upphandling skall ske i konkurrens.
3.5.14 Förenkling av handelsprocedurer
Det är en viktig fråga för näringslivet i flera länder, inklusive Sverige, att
förenkla hanteringen av procedurer och dokument som berör handel.
Förslag har framkommit som berör tullprocedurer för import och export,
behovet av myndighetskontroller, ökad användning av
informationsteknik och enklare tillgång till information om gällande
regler.
I deklarationen från Singapore fick WTO:s varuhandelsråd i uppdrag
att studera detta förenklingsarbete. Arbetet skall ske utifrån vad som
redan görs i andra organisationer samt söka bedöma förutsättningarna för
WTO-regler på området. Mycket tyder på att WTO:s roll åtminstone
inledningsvis kommer att vara relativt begränsad för att inte dubblera
eller försvåra arbete som redan utförs i andra organisationer.
Det är viktigt att genom WTO få ett ökat genomslag för det
harmoniserande arbete som pågår exempelvis med gemensamma
principer om dokument och att de riktlinjer som där skapas blir bindande
i WTO.
3.5.15 Övriga frågor
Andra WTO-frågor kom att behandlas i ministerdeklarationen i en
övergripande paragraf om det pågående arbetet och den s.k. inbyggda
dagordningen. Den inbyggda dagordningen innebär att fortsatta
förhandlingar kommer att äga rum inom ett antal områden, bl.a. jordbruk
och tjänstehandel. Även investeringar kan sägas omfattas då avtalet om
TRIMS innehåller en artikel som gör det möjligt att utveckla avtalet. De
kontroversiella och för handelssystemet viktiga jordbruksfrågorna har
lagts in under denna rubrik, vilket i och för sig är naturligt med tanke på
att de utgör en del av denna inbyggda dagordning. Att jordbruksfrågorna
behandlas under en generell rubrik beror dock mer på dessas
kontroversiella karaktär och på det faktum att ytterligare framsteg på
området i Singapore var uteslutna efter de åtaganden som gjordes i
Uruguayrundan.
På vissa av områdena i den inbyggda dagordningen - däribland
jordbruk - föreligger det sedan tidigare överenskommelse om att nya
förhandlingar skall inledas framöver. I Singapore bekräftades
åtagandena enligt WTO-avtalen, inklusive tidtabellerna på jordbruks-
och tjänsteområdena.
I förberedelserna för Singapore, och i viss utsträckning också under
själva konferensen, gjordes försök av framför allt latinamerikanska
länder att flytta fram positionerna på jordbruksområdet, genom att
åstadkomma förberedande förhandlingar redan före sekelskiftet.
Resultatet blev dock endast några formuleringar i jordbrukskommitténs
rapport som pekar på tekniskt förberedelsearbete utan att rubba den
grundläggande tidtabellen.
3.6 EU-arbetet under konferensen
EU:s allmänna råd sammanträdde kontinuerligt under konferensen, med
en till två sessioner per dag och med förberedande möten i 113-
kommittén. Förhandlingsarbetet diskuterades då i detalj mellan
kommissionen och medlemsstaterna.
Utgångspunkt för EU:s agerande var rådets slutsatser av den 29
oktober 1996 (se bilaga 1). Rådet kunde, trots vissa skillnader i
prioriteringarna mellan skilda medlemsstater, agera i stort samförstånd
om målsättningarna. Den enda fråga där medlemsstaterna stod långt ifrån
varandra var sambandet mellan handel och arbetsvillkor på grund av
framförallt Storbritanniens inställning.
3.7 Beslutat arbete under den kommande perioden
Första kvartalet år 1997 har präglats av slutförandet av
basteleförhandlingen och av genomförandet av ITA. För den närmaste
framtiden är det nu centralt att arbetet på de nya frågorna från Singapore
får en positiv start. På investeringsområdet kan den indirekta kopplingen
till MAI-avtalets förväntade slutförande i OECD i maj år 1997 leda till
att substansarbetet förskjuts något. Det är vidare möjligt att de
nödvändiga besluten om mandat för arbetsgrupperna kan innebära
komplikationer, detta givet de oklara formuleringarna från Singapore.
Inom EU är kommissionen och medlemsländerna helt överens om att
aktivt driva på för snabba och konkreta beslut om det förestående arbetet.
Samtidigt anser man att det är av stor vikt att söka undvika att öppna de
meningsskiljaktigheter som fann kompromisslösningar i Singapore.
Arbete skall också, enligt beslutet från Singapore, inledas på
upphandlingsområdet och vad avser förenkling av handelsprocedurer. På
det sistnämnda området kommer man dock inledningsvis att se över vad
som pågår inom andra organisationer. I WTO kommer dessutom arbetet
att fortsätta med genomförande och administration av ingångna avtal
samt med förhandlingar med ett knappt trettiotal länder som ansökt om
anslutning till WTO.
Förberedelser kommer även att inledas för nästa ministerkonferens
som förväntas äga rum i början av år 1998. Under år 1998 är det också
aktuellt att fira 50-årsminnet av GATT:s ikraftträdande. Med siktet
inställt på nästa ministermöte, har Sverige i EU och med WTO:s
generaldirektör Ruggiero rest några grundläggande frågor om WTO:s
framtid. De frågor som Sverige anser bör diskuteras är utveckling av den
befintliga organisationen, förslag och möjligheter att effektivisera denna
samt frågor om den politiska styrfunktionen i WTO, bland annat frågan
om någon form av verkställande styrelse bör skapas.
4 Övrig multilateral verksamhet
Regeringens bedömning: Även övriga multilaterala organisationer på
det handelspolitiska området har en viktig roll att spela, om än
underordnad WTO. Både OECD och UNCTAD har centrala uppgifter
när det gäller att förbereda, analysera och utveckla det multilaterala
regelverket. Regeringens mål är att organisationerna effektiviseras så att
arbetet blir ett stöd för denna utveckling.
4.1 OECD
Ett av OECD:s syften enligt stadgarna är att bidra till en ökning av
världshandeln på multilateral bas och i enlighet med internationella
åtaganden. OECD:s uppgift är i detta avseende att utgöra ett analysorgan
och idéforum som stöd för förbättringar av handelssystemet och fortsatt
avveckling av handelshinder.
Denna uppgift faller i första hand på OECD:s handelskommitté som
analyserar och diskuterar ett brett spektrum av handelspolitiska frågor.
En styrka är dess tvärsektoriella studier, vari konsekvenserna av
specifika samband och trender allsidigt belyses och olika policy-
alternativ presenteras. Analyser som får inflytande på handelspolitiken
tas således fram även inom en rad andra kommittéer inom OECD.
OECD har utgjort ett värdefullt idé- och analysforum i relation till
GATT/WTO. Det var exempelvis här som grunderna till GATT:s
upphandlingsavtal och till tjänstehandelsavtalet (GATS) togs fram.
OECD var banbrytare vad gäller studier av sambandet mellan miljö- och
handelsregler. En viktig faktor för att jordbrukssektorn kunde inkluderas
i GATT:s Uruguayrunda var att OECD hade tagit fram en metod för att
omräkna jordbruksstödet till ett mått på det faktiska importskyddet. Detta
möjliggjorde, för första gången i GATT:s historia, en heltäckande
förhandling om liberalisering av handeln med jordbruksprodukter.
Under år 1996 rönte OECD:s rapport om sambanden mellan handel och
arbetsvillkor stor uppmärksamhet. Den anses ha bidragit till att frågan
fick en tillfredsställande lösning vid WTO:s ministermöte i Singapore. I
ljuset av Singaporemötet får OECD utvärdera på vilka områden analyser
är påkallade för att stödja den fortsatta liberaliseringsprocessen.
Regeringen anser att OECD spelar en viktig roll som analysorgan och
policyforum i handelspolitiska frågor. OECD-arbetet kan förbereda
marken för förhandlingar och överenskommelser om liberaliseringar i
WTO. OECD:s roll blir att stödja den fortsatta WTO-processen och
slutsatserna från WTO:s ministermöte i Singapore. Även om det kan
föras förhandlingar inom OECD - f.n. pågår förhandlingar om ett
multilateralt investeringsavtal - är detta inte OECD:s huvuduppgift.
OECD:s komparativa fördel ligger i analysen och policydialogen.
Fördelen med ett OECD som fortsatt får spela en roll på det
handelspolitiska området är enligt regeringens bedömning att en allsidig
analys och debatt kan genomföras utan att parterna intar
förhandlingspositioner och därmed begränsar en förutsättningslös
diskussion.
4.2 UNCTAD
UNCTAD – FN:s konferens för handel och utveckling – har till syfte att
bidra till ökad internationell handel, särskilt mellan länder i olika stadier
av utveckling, och att bidra till en snabbare ekonomisk utveckling för
utvecklingsländer. UNCTAD har därvid en utredande funktion på
handelspolitikens område, men är ej ett förhandlande organ. UNCTAD
bidrar dock till förberedelserna för förhandlingar inom handelspolitikens
område genom bl.a. analyser. Vidare är UNCTAD centralt forum för
dialog om u-ländernas problem inom handel och utveckling. UNCTAD
fungerar dock som forum för förhandlingar om multilaterala råvaruavtal.
UNCTAD IX – FN:s nionde konferens om handel och utveckling
(1996) – innebar första steget i en revitaliseringsprocess för en
organisation vars verksamhet under flera år betraktats som ineffektiv och
ibland föga verklighetsförankrad. Som en följd av denna konferens, som
bl.a. medförde effektivare arbetsformer för sekretariatet samt minskad
mötesfrekvens, har UNCTAD numera också ett utredande och
analyserande ansvar även vad gäller ämnen som investeringar, handel
och miljö, handel och konkurrens samt allmänna tullpreferenssystemet,
GSP.
Regeringen anser att UNCTAD utför ett värdefullt utredande och
analyserande arbete, vartill kommer, att UNCTAD:s tekniska bistånd
kommer u-länderna, och särskilt de minst utvecklade, till godo inom
skilda områden av betydelse för deras möjligheter att delta i ett
internationellt handelsutbyte. Sverige deltar aktivt i UNCTAD:s arbete
vilket bl.a. bedrivs i formen av tre kommissioner, som behandlar
ämnesområden som handeln med varor och tjänster samt råvaror,
investeringar, teknik, vissa finans- och försäkringsfrågor,
företagsutveckling och handelsstödjande tjänster, samt
handelsprocedurer.
För Sverige som EU-medlem gäller att blandad kompetens föreligger i
UNCTAD-arbetet varför ordförandelandet normalt för unionens talan.
Vid den senaste konferensen (UNCTAD IX) var framför allt EU bland i-
länderna en modererande faktor i förhandlingarna mellan å ena sidan
utvecklingsländernas önskemål om expansion och å andra sidan främst
USA:s starka krav på nedskärningar och begränsningar. EU kom att spela
en betydande roll som en av de fyra viktigaste ländergrupperna vid
förhandlingarna. Genom ett aktivt förberedelsearbete inom EU-gruppen
kom de svenska tankarna att i flera viktiga avseenden prägla den
gemensamma EU-synen och därmed konferensens slutresultat.
4.3 Övriga internationella organisationer
På råvaruområdet har ett ändrat internationellt politiskt och ekonomiskt
klimat medfört att regleringstänkande successivt har fått vika för
marknadsanpassade lösningar. Sveriges tidigare höga profil på området
har under senare år ersatts av en betydligt lägre aktivitetsnivå.
Ambitionen är att av kommersiella, miljöpolitiska och biståndspolitiska
skäl hålla oss rimligt informerade om och medverka till effektivisering
av verksamheten i de råvaruorgan vi deltar i. Inom EU sker ett nära
samråd om råvarufrågorna. Medlemskapet innebär att Sverige även på
detta område åtagit sig att agera inom ramen för den gemensamma
handelspolitiken. Medlemsländer kan inte välja att stå utanför råvaruavtal
som omfattas av gemenskapskompetensen. I vissa avtal är gemenskapen
ensam medlem och har exklusiv kompetens och i andra är både
gemenskapen och medlemsländerna medlemmar (blandade avtal/delad
kompetens) och med kommissionen som företrädare för en gemensam
position. Sverige deltar för närvarande i följande råvaruavtal: socker,
olivolja (exklusiv gemenskapskompetens), kaffe, kakao, naturgummi,
jute, tropiskt timmer, spannmål (blandade avtal). Dessutom deltar
Sverige i Gemensamma råvarufonden (nationellt medlemskap) och i
studiegrupper för bly och zink, nickel, järnmalm och tungsten/wolfram
(nationellt medlemskap).
Sverige har också, liksom gemenskapen och dess övriga
medlemsländer, undertecknat Energistadgefördraget.
De handelspolitiska frågeställningarna aktualiseras i många olika
internationella fora både inom FN-familjen såsom i generalförsamlingen,
Ekonomiska och sociala kommittén, FN:s ekonomiska
europakommission (ECE) och inom andra särskilda samarbetsområden
såsom tullsamarbetet och den internationella tulltariffbyrån. För att
uppnå resultat i det handelspolitiska samarbetet är det av betydelse att det
svenska agerandet i alla dessa organ sker konsekvent vad gäller de
övergripande målsättningarna om frihandel.
5 Riktlinjer och prioriteringar för framtiden
Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att EU fortsätter
arbetet inom WTO för en fri handel. Avtalen om telekommunikation och
informationsteknik har visat vägen mot en allt bredare samsyn i världen
om att undanröja handelshinder. Samtidigt har den svenska industrins
konkurrenskraft förstärkts. En minskning av handelshindren leder även
till billigare produkter för konsumenterna.
Ett viktigt handelspolitiskt mål är att avveckla tullarna. Ett annat mål är
att förändra tillämpningen av antidumpningsinstrumentet. Att ge
investerare möjlighet att etablera sig utomlands på lika villkor som
värdlandets företag är ett tredje mål. Detta gäller inte minst i Asien.
Ett starkt multilateralt regelverk som förmår anpassa sig till
globaliseringens utmaningar utgör en av förutsättningarna för att de
övergripande handelspolitiska målen skall uppnås och att utvecklingen av
regionala samarbetsformer sker på ett sätt som inte bidrar till ökade
handelshinder. En fortsatt europeisk integration såväl som ett fortsatt
arbete på att utveckla de transatlantiska förbindelserna och öka
samverkan med de dynamiska ekonomierna i Asien utgör viktiga mål för
regeringen.
Utvecklingen inom det handelspolitiska regelverket bör ske i samklang
med andra prioriterade mål som t.ex. på miljöområdet eller avseende
förhållanden i arbetslivet.
Genom minskade handelshinder gynnas både export och import. Import
ger lägre priser för konsumenterna. Insatsvaror och komponenter blir
också billigare för den inhemska industrin. Handeln utgör därmed en av
de avgörande faktorerna för omvandlingstrycket i ekonomin. Betydelsen
av dess roll för tillväxt och sysselsättning kan därför inte nog
understrykas.
En öppen och effektiv inre marknad och ett aktivt arbete för öppnandet
av andra marknader utgör regeringens övergripande mål på det
handelspolitiska området. För att uppnå detta mål avser regeringen att
fortsatt verka för att EU:s handelspolitik förblir öppen mot omvärlden
och att EU fortsatt verkar för liberalisering inom de områden där unionen
för en alltför restriktiv politik.
Handel utgör ett samspel mellan import och export där vi – i en allt
mer globaliserad omvärld – är lika beroende av en effektivt fungerande
importregim för import av konsumentvaror och insatsvaror till industrin
som vi är av tillträde till exportmarknader. Inom handelspolitiken, såväl
multilateralt som regionalt och bilateralt, skall Sverige sträva efter att
stärka kontakterna mellan handelssystemet och näringslivet,
konsumenterna och berörda intresseorganisationer och att öka dessas
möjligheter att påverka det framtida regelverket.
Den grundläggande förutsättningen för att uppnå våra handelspolitiska
mål är ett starkt multilateralt regelverk. Detta multilaterala regelverk kan
förstärkas genom regional integration och regional samverkan i de fall
denna syftar till att skapa öppna gemensamma marknader och inte till att
utestänga andra aktörer. EU utgör ett fungerande exempel på en sådan
regional integration även om man i vissa fall tvingas konstatera att inte
heller EU på alla områden når upp till alla målsättningar om öppenhet
mot omvärlden.
En av de grundläggande målsättningarna för det multilaterala
regelverket är en fortsatt integrering av u-länderna. De minst utvecklade
länderna har av förståeliga skäl i vissa fall svårt att anpassa sig i takt med
utvecklingen av det multilaterala regelverket. Mycket kan dock göras för
dessa länder, inte minst i form av tekniskt bistånd och särskilda åtgärder
för förbättrat marknadstillträde.
Den ökade globaliseringen och omvandlingstrycket i världsekonomin
kommer att medföra ett ökat konkurrenstryck för svensk industri på såväl
traditionella som nya exportmarknader. Globaliseringen kräver också att
de nya dynamiska ekonomierna i Asien och i andra delar av världen i
större utsträckning än hittills måste öppna sina marknader för utländsk
konkurrens.
Det multilaterala regelverket utgör det främsta forumet för att förändra
tillämpningen av de handelspolitiska instrumenten i en frihandelsvänlig
riktning. Det utgör samtidigt en förutsättning för att skapa ett
förändringstryck på EU:s politik på tull- och antidumpningsområdet.
Detta gäller även reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik.
På tullområdet är det viktigt att sänka EU:s tullar gentemot omvärlden
för att minska kostnaderna för konsumenterna och för industrins import
av komponenter. Det är även viktigt att sänka tullarna på
exportmarknader för att förbättra marknadstillträdet. För små och
medelstora företag utgör tullhanteringen även en administrativ börda
varför det är viktigt att även förenkla förfarandet vid tullhanteringen.
De hinder som idag föreligger för utländska investeringar hanteras på
sikt bäst genom ett multilateralt regelverk. För att uppnå ett
sammanhållet multilateralt regelverk krävs att även miljöfrågorna och
dessas relation till handel behandlas i detta sammanhang. För
trovärdigheten i det handelspolitiska regelverket är det också
regeringens uppfattning att WTO:s medlemsländer även har ett starkt
intresse av att stärka efterlevnaden av de grundläggande normerna i
arbetslivet och att dessa normer utvecklas och behandlas inom ramen för
ILO:s verksamhet.
GATT:s historia har utgjorts av i princip kontinuerliga
förhandlingsomgångar vilka under de senare decennierna kom att växa i
omfattning. Även om det finns vissa nackdelar med omfattande
förhandlingar som Uruguayrundan tyder mycket på att vi nu går mot en
ny stor multilateral handelspolitisk förhandling. På jordbruks- och
tjänstehandelsområdena finns åtaganden inom ramen för WTO:s
dagordning. Nya internationella förhandlingar bör också gälla tullfrågor
och förutsättningar finns för en förhandling om investeringsfrågorna i
WTO.
Nästa ministerkonferens i WTO förväntas äga rum under år 1998. Vid
detta tillfälle förutses inte en upprepning av Singapore-konferensen, med
en omfattande förhandling om WTO:s arbetsprogram. Nästa konferens,
som kan sammanfalla med 50-års jubiléum av GATT:s ikraftträdande,
anses i första hand böra syfta till att manifestera detta jubiléum och det
internationella handelssystemets betydelse för världsekonomin.
Konferensen bör dock också kunna ge riktlinjer för tiden fram till
påföljande konferens vid sekelskiftet. Sådana riktlinjer kan komma att
beröra frågan om en ny multilateral runda av handelsförhandlingar, även
om det kanske är mest sannolikt att konkreta beslut i denna fråga
kommer att anstå till efter år 1998.
På det regionala området vill vi utveckla EU:s handelspolitik mot både
en ökad europeisk integration och en ökad samverkan med övriga
regioner.
Regeringens mål är att Östersjön blir en hemmamarknad för Sverige.
Samtidigt verkar regeringen för att Östersjöstaterna, såväl som övriga
Öst- och Centraleuropa, integreras handelspolitiskt med övriga Europa,
med EU-medlemskap som slutmål. De nya medlemsstaternas
handelspolitiska intressen talar också för att de blir ett tillskott till en
frihandelsvänlig union.
EU måste även fortsätta att fördjupa sitt handelspolitiska samarbete
med såväl Nordamerika, som Latinamerika. Detta genom att verka för att
det transatlantiska samarbetet utvecklas och fördjupas och att samarbetet
med Mexico och MERCOSUR utvecklas i riktning mot frihandelsavtal.
Det handelspolitiska samarbetet med Japan, ASEAN och övriga länder
i regionen måste öka och fördjupas. Det arbete som pågår inom ASEM
måste fortgå och utvecklas. Relationerna med Kina måste även de finna
sina former. Medlemskap i WTO utgör ett viktigt steg i denna riktning.
Genom EU-medlemskapet har Sverige fått ytterligare instrument att
agera på även inom det bilaterala området. EU:s möjligheter och de
åtgärder som nu genomförs för att öppna marknader i tredje land utgör ett
viktigt komplement till den svenska bilaterala strategin och ett viktigt
stöd för svenskt näringsliv.
Bilaga 1
FÖRBEREDELSE FÖR WTO:S
MINISTERKONFERENS I SINGAPORE
RÅDETS SLUTSATSER
(29 oktober 1996)
Rådet har tagit hänsyn till den senaste utvecklingen i förberedelsen av
WTO:s ministerkonferens som skall hållas i Singapore den 9-13
december 1996 på grundval av
- Artikel 113-kommitténs första slutsatser om kommissionens
meddelande om Europeiska unionens strategi för tillträde till
marknader,
- rådets slutsatser (allmänna frågor) av den 13 maj 1996 och den 5 juni
1996,
- rådets ingående diskussion av EU:s mål vid mötet den 16 juli 1996,
med utgångspunkt i en framställning av Sir Leon BRITTAN,
- kommissionens meddelanden om handel och miljö, handel och
konkurrens, handel och internationellt erkända grundläggande
arbetsnormer samt de olika tekniska dokument som kommissionen
utarbetat för den Singaporeförberedande processen i Genève och
som diskuterats av Artikel 113-kommittén och
- kommissionens övergripande bedömning för Artikel 113-kommittén
(mötesdokument 385/95), och
- de områden som fastställdes av EU:s handelsministrar vid deras
informella möte den 18-19 september 1996 och som noterades av
rådet (allmänna frågor) den 1 oktober 1996.
Rådet anser att följande slutsatser bör tjäna som riktlinjer för EU under
de kommande förberedelserna i Genève:
a) Frågor om genomförande
För att WTO skall fungera bra och ha trovärdighet är det av
största vikt att kontrollera att alla WTO-medlemmar
uppfyller åtagandena enligt Marrakechavtalen. EU har
mycket noggrant iakttagit alla sina skyldigheter enligt dessa
avtal. För att balansen mellan rättigheter och skyldigheter
skall bevaras förväntar sig EU samma grad av beslutsamhet
från alla sina andra WTO-partners. Denna kontroll kommer
att bedömas med utgångspunkt i de rapporter som håller på
att utarbetas av olika WTO-kommittéer. EU kommer att
noggrant övervaka utarbetandet av dessa rapporter för att
försäkra sig om att de är objektiva och uttömmande och att
alla rekommendationer till fullo beaktar EU:s intressen.
Med hänsyn till detta kommer speciell uppmärksamhet att
ägnas åt genomförandet av de åtaganden som finns i avtalen
om
- jordbruk i de tre pelarna ( importordning, exportstöd och
intern stödordning) och angående effekten av den
internationella jordbruksreformen för de länder som är
nettoimportörer av livsmedel. Om denna effekt skulle visa
sig vara negativ, bör EU tillsammans med WTO-
medlemmarna undersöka praktiska lösningar för att mildra
den,
- tjänster, för att garantera att åtagandena enligt GATS-
avtalet genomförs. Rådet anser att tjänsteområdet är en
nyckelfråga i WTO på grund av den betydelse tjänster
har för internationell handel,
- textilvaror, där det är av avgörande betydelse för den
gradvisa liberaliseringen av denna sektor att alla WTO-
medlemmar noga uppfyller sina åtaganden att effektivt
öppna marknaden och att följa reglerna i avtalet om
textilvaror och kläder,
- TRIPS, för att garantera att alla bestämmelser i avtalet är
helt genomförda. Det är rådets övertygelse att en lämplig
ordning när det gäller immaterialrätt är väsentlig för att
uppmuntra skapandet av nya arbetstillfällen, och för att
stimulera ny innovativ verksamhet och överföring av
teknologi,
- TRIMS, för att garantera att åtagandena enligt TRIMS-
avtalet genomförs,
- tvistlösningssystemet, som är en hörnsten i WTO, där
bilaterala tvister löses på multilateral nivå utan
konfrontation. Rådet anser att det nya tvistlösningssystemet
har utvecklats på ett tillfredställande sätt. Rådet hyser dock
oro över att några av dess viktigaste partner är villiga att
tillgripa unilaterala åtgärder vilket underminerar det
multilaterala tvistlösningssystemets trovärdighet. Det är
därför av absolut största betydelse att Singapore-
konferensen på nytt bekräftar att WTO:s
tvistlösningssystem har företräde när det gäller att lösa bilaterala
frågor. Rådet erinrar också om sin oro över
appellationsinstansens sammansättning och om sin avsikt att ta upp
denna fråga vid ett lämpligt tillfälle.
WTO-medlemmarna är angelägna om att påbörja
förhandlingar om fortsatt reformprocess när det gäller
handeln med jordbruksvaror och om en ytterligare
liberalisering av tjänster, inklusive sjötransporter. Dessa
förhandlingar kommer att ske helt i överensstämmelse med
de tidsramar och de allmänna villkor som kommit överens
om för dessa granskningsprocesser enligt de gällande
Marrakech-avtalen.
b) Handel och miljö
Med hänsyn till det arbete som påbörjades i Marrakech och
som hittills genomförts inom WTO när det gäller handel
och miljö, är rådets fortfarande av den fasta övertygelsen att
det bör uppnås enighet om och de första väsentliga konkreta
slutsatserna i Singapore. De slutsatser som rådet antog den
15-16 juli 1996 om EU:s inställning och dess förväntningar
på Singapore-konferensen multilaterala miljöavtal och
GATT/WTO-regler och mellan handelsregler och
nyskapande instrument, särskilt miljömärkning. Det är
viktigt att Singapore-konferensen förlänger mandatet för
Kommittén för handel och miljö, som bör permanentas för
att säkerställa att WTO-reglerna och miljöpolitiken får
stöd av varandra, samtidigt som de är i full
överensstämmelse med de vägledande principerna för en
hållbar utveckling.
c) WTO:s arbetsprogram 1997/1999
Som en utgångspunkt anser rådet att man i de flesta
avseenden redan kommit överens om det framtida
arbetsprogrammet i Uruguayrundans förhandlingar och
härrör från den inbyggda dagordning som återspeglas i de
olika Marrakech-avtalen. De bestämmelser som förutses i
detta utgör en förutsägbar och väl avvägd ram för framtida
insatser.
Ministrarna i Singapore bör bekräfta, och där det är
nödvändigt vidare utarbeta, dessa arbetsprogram med
speciell tonvikt på följande frågor:
- Med avseende på tjänster är det väsentligt att inom den
överenskomna nya tidsramen avsluta förhandlingarna om
grundläggande telekommunikationer och finansiella
tjänster, Ett positivt resultat av förhandlingarna är nödvändigt för att
uppnå en balans mellan rättigheter och skyldigheter och för
att garantera en hög grad av liberaliseringsåtaganden med
principen om mest gynnad nation tillämpad fullt ut. När det
gäller de pågående förhandlingarna om grundläggande
telekommunikationer, har EU förbundit sig att ta sin del av
ansvaret för att garantera ett lyckosamt resultat, vilket måste
grundas på bättre erbjudanden från alla deltagarna. Arbetet
med tjänster i fri yrkesverksamhet bör fortsätta på ett
kraftfullt sätt. EU upprepar att den lägger särskild vikt vid
arbetet med bokföring och att EU är beredd att förena sig
med sina WTO-partner för att försöka avsluta arbetet med
detta verksamhetsområde före utgången av 1997.
Förhandlingarna om regler (säkerhetsåtgärder, bidrag,
offentlig upphandling av tjänster) bör också snabbt föras
framåt. Det är också mycket viktigt att fortsätta
förhandlingarna om den gradvisa liberaliseringen av tjänster
i enlighet med det allmänna avtalet om handel med tjänster.
- angående offentlig upphandling bör Singapore-
konferensen fatta beslut som leder till en definition av sätt
och medel (inklusive nya förhandlingar) att reducera eller
eliminera de handelssnedvridande effekter som orsakas av
alla WTO-medlemmars nationella statliga
upphandlingsåtgärder. En parallell förhandlingsprocess bör
inledas, å ena sidan för att stärka disciplinen och utvidga
antalet länder som ansluter sig till GPA, och å andra sidan
för att utveckla ett interimsavtal om insyn, öppenhet, och
korrekt förfarande i statlig upphandlingspraxis. Det slutliga
målet är fortfarande att uppnå nationell behandling och
effektiv tillämpning av principen om mest gynnad nation för
statlig upphandling i alla WTO-länder. För att underlätta
denna process föreslår EU en tidig granskning av GPA
1994, vilket skulle inbegripa en utvidgning av avtalet,
eliminering av diskriminerande åtgärder och praxis och en
förenkling och förbättring av avtalet.
- Angående ursprungsregler bör Singapore-konferensen ge
sitt stöd till det pågående arbetet och på nytt bekräfta målet
att få fram en sammanhängande uppsättning ursprungsregler
för alla icke-preferentiella ändamål, vilket bör komma till
stånd inom den tidsram och de förfaranden man redan
kommit överens om. Beträffande preferentiella
ursprungsregler är EU beredd att arbeta inom WTO för att
öka insynen i reglerna och förenkla dessa med särskild
uppmärksamhet på de minst utvecklade ländernas speciella
utvecklingsbehov.
- Angående TRIPS bör Singapore-konferensen åter bekräfta
WTO-medlemmarnas åtagande att fullt ut och i tid uppfylla
sina TRIPS-förpliktelser och den vikt de fäster vid att uppnå
ett avtal för inrättandet av ett multilateralt system för
anmälning och registrering av geografiska beteckningar för
vin- och spritdrycker för att förbättra deras skydd. Dessa
förhandlingar bör inledas så snart som möjligt under 1997.
Ministrarna i Singapore bör notera de pågående
förhandlingarna i WIPO om vissa frågor när det gäller
upphovsrätt och besläktade rättigheter och uttrycka sin
avsikt att noga följa detta arbete och att vid lämpligt tillfälle
utvärdera eventuella konsekvenser för TRIPS-rådets
verksamhet.
- Angående standarder bör WTO:s framtida arbetsprogram
prioritera ett arbete mot en mera utbredd tillämpning av
internationella standarder både genom att fortsätta att
reformera regelsystemet och genom att främja ömsesidigt
erkännande av provnings- och certifieringsförfaranden
baserade på minimikrav.
-Angående handelslättnader bör WTO:s framtida
arbetsprogram uppmuntra ett undersökande och analytiskt
arbete för att förenkla regler och förfaranden för import
och export.
- Rådet anser vidare att Singapore-konferensen bör hänvisa
till de ännu oavslutade förhandlingarna om multilaterala
regler för civilflyg.
d) Utvidgad dagordning för WTO
Rådet är fast övertygat att WTO:s trovärdighet kommer att
bedömas inte bara efter dess förmåga att konkret genomföra
åtagandena i Uruguayrundans avtal och att fullfölja
arbetsprogrammen enligt dessa avtal, utan även efter sin
förmåga att anpassa sig till världsekonomins nya realiteter.
Om man betänker den vidare roll WTO skall spela enligt
Marrakech-avtalet bör Singapore-konferensen således
även ta upp följande frågor:
- Att införliva i WTO:s arbetsprogram för 1997/98 en bred
undersökning av en separat arbetsgrupp av frågan om
handel och investeringar, i vilken hänsyn tas till pågående
arbete i andra internationella organisationer (särskilt
UNCTAD och OECD) för att öppna förhandlingar i WTO
om ett investeringsinstrument.
- Att införliva i arbetsprogrammet för 1997/98 ett
undersökande arbete av en separat arbetsgrupp om ett
internationellt ramverk för konkurrensregler.
- En undersökning av möjliga nya initiativ om tullsatser på
industriprodukter inom sektorer som det skall uppnås
konsensus om i WTO. Rådet är angeläget om att arbeta för
ett snabbt ingående av ett avtal om informationsteknologi
(ITA), som gagnar alla parter och syftar till en balanserad
lösning för att täcka alla aspekter och som ger EU:s industri
bättre tillträde, på en icke-diskriminerande grund, till
marknader i tredje land.
- Den roll liberalisering av handel spelar för att öka
levnadsstandarden i världen och den vikt som WTO-
medlemmarna i detta sammanhang fäster vid ILO:s
ansträngningar att verka för en bättre definition av och ett
universiellt iakttagande av grundläggande arbetsnormer.
Konferensen bör göra klart att den avvisar alla försök att
undergräva den konkurrensfördel som utvecklingsländerna
har när det gäller löner. Den bör också understryka vikten
av positiva åtgärder för att hjälpa utvecklingsländerna att
utveckla av sin institutionella förmåga att kontrollera att de
grundläggande arbetsnormerna följs och att öka
utbildningsmöjligheterna för barn.
e) De minst utvecklade ländernas deltagande i WTO-systemet
Rådet erkänner vikten av att integrera de minst utvecklade
länderna i det globala handelssystemet som en väsentlig
förutsättning för en hållbar tillväxt och utveckling.
Singapore-konferensen bör komma överens om olika sätt att
hjälpa dessa länder att bättre dra nytta av Uruguayrundans
resultat. EU ger redan privilegierat tillträde till den egna
marknaden för export från utvecklingsländerna och står för
ett omfattande program med teknisk hjälp och
livsmedelsbistånd. EU kommer snart att förbereda förslag
för att bistå de minst utvecklade länderna, samtidigt som det
förväntar sig att andra utvecklade länder liksom de nyligen
industrialiserade länderna tar sin del av ansvaret för att
genomföra en sådan handlingsplan på multilateral basis.
Rådet kommer att i ett senare skede före Singapore-
konferensen återkomma till de närmare detaljerna i en sådan
möjlig handlingsplan.
f) Regional integration och dess förhållande till det
multilaterala handelssystemet
Rådet välkomnar inrättandet av WTO:s kommitté om
regionala handelsavtal som har uppdraget att granska
bland annat den stora anhopningen av ogranskade befintliga
frihandelsavtal och att behandla systemproblem som härrör
från utbredningen av sådana avtal. Singapore-konferensen
bör åter bekräfta att WTO:s regler måste strängt följas så att
regional integration stöder den multilaterala system som får
uttryck i WTO. Singapore-konferensen bör ge WTO:s
kommitté om regionala handelsavtal i uppdrag att samtidigt
ställa frågan huruvida de befintliga WTO-reglerna är
tillräckliga för att behandla regionala initiativs
överensstämmelse med det multilaterala systemet. Rådet
önskar särskilt införliva i kommitténs arbetsprogram
en granskning av de discipliner som ska tillämpas på
frihandelsområdena enligt GATT:s artikel XXIV.
g) Nyanslutningar till WTO
För att konsolidera och stärka det nya WTO anser rådet att
det är viktigt att Singapore-konferensen ger uttryck för sin
önskan att organisationen får en sant universell karaktär
genom att prioritet ges till anslutningsprocessen i
överensstämmelse med WTO:s regler och lämpliga och
effektiva åtaganden när det gäller tillträde till marknaden.
h) Vidare perspektiv
Rådet anser att det är viktigt att Marrakech-deklarationens
anda hålls levande med sin strävan mot en gradvis mera
öppen handelsmiljö, som leder till ökad handel,
investeringar, sysselsättning och inkomsttillväxt i hela
världen. De förslag som EU lagt fram under den
utvidgade WTO-dagordningen läggs fram i denna anda.
Rådet är förvissat om att med den inställning som skisseras
ovan kommer det nya WTO:s första ministerkonferens att
bana vägen för ett fortsatt stärkande av WTO, stött av de
regelbundna granskningar på ministernivå som förutses i
stadgarna.
Ministerkonferensen 1998 kommer att bli ett tillfälle att inte
bara kontrollera framsteg, utan även att fira 50 års
liberalisering av handeln och uppbyggandet av ett solitt
multilateralt system.
Bilaga 2 (inofficiell översättning)
VÄRLDSHANDELSORGANISATIONEN
WT/MIN(96)/DEC
18 december 1996
Ministerkonferensen i Singapore den 9-13 december 1996
Ministerdeklarationen i Singapore
Antagen den 13 december 1996
Syfte
1. Vi ministrar möttes i Singapore den 9-13 december 1996 i det första
ordinarie mötet på ministernivå, som enligt bestämmelserna i artikel IV i
avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) skall
hållas vartannat år, i syfte att ytterligare förstärka WTO som forum för
förhandlingar, för fortsatt liberalisering av handeln inom ett system
baserat på fasta regler, och för multilateral handelspolitisk granskning
samt särskilt för att
- granska genomförandet av våra åtaganden enligt WTO-avtalen och -
besluten,
- granska de pågående förhandlingarna och arbetsprogrammet,
- granska världshandelns utveckling, och
- ta ställning till de utmaningar som en världsekonomi i utveckling reser.
Handel och ekonomisk tillväxt
2. I nära 50 år - först i GATT och nu i WTO - har medlemmarna strävat
efter att uppnå de mål för våra handelsförbindelser som nämns i WTO-
avtalets ingress i syfte att höja levnadsstandarden världen över.
Världshandelns ökning, underlättad av liberaliseringen av handeln, som
vilar på ett fast regelverk, har skapat fler och bättre betalda
arbetstillfällen i många länder. WTO:s resultat under de första två åren
vittnar om vår önskan att tillsammans göra det bästa av de möjligheter
som det multilaterala systemet erbjuder för att främja hållbar tillväxt och
utveckling och bidra till ett stabilare och tryggare klimat för de
internationella förbindelserna.
Integrering av ekonomier; möjligheter och utmaningar
3. Vi anser att omfattningen och hastigheten av förändringarna i
världsekonomin, inklusive ökningen av tjänstehandeln och
direktinvesteringarna, och den ökande integreringen av ekonomierna
erbjuder tidigare icke sedda möjligheter till ökad tillväxt, nya
arbetstillfällen samt utveckling. Denna utveckling nödvändiggör en
anpassning av ekonomier och samhällen. Den innebär också en utmaning
för handelssystemet. Vi är beredda att besvara denna utmaning.
Grundläggande arbetsnormer
4. Vi bekräftar vårt åtagande att respektera de internationellt erkända
grundläggande arbetsnormerna. Internationella arbetsorganisationen
(ILO) är det behöriga organet för att fastställa och behandla dessa normer
och vi bekräftar vårt stöd för ILO:s arbete att främja dem. Vi anser att
ekonomisk tillväxt och utveckling som gynnas av ökad handel och
fortsatt handelsliberalisering bidrar till att befrämja dessa normer. Vi
avvisar utnyttjandet av arbetsnormer i protektionistiskt syfte och är
överens om att ländernas komparativa fördelar, särskilt i u-länder med
låg lönenivå, inte skall ifrågasättas. Vi noterar härvid att WTO:s och
ILO:s sekretariat skall fortsätta sitt nuvarande samarbete.
Marginalisering
5. Vi förbinder oss att angripa det problem som marginaliseringen utgör
för de minst utvecklade ländernas (MUL) och de risker denna för med
sig för vissa u-länder. Vi kommer också att fortsätta att verka för en
bättre samstämmighet i internationell ekonomisk politik och för
förbättrad samordning mellan WTO och andra organisationer i fråga om
att ge tekniskt bistånd.
WTO:s roll
6. I strävandena att uppnå hållbar tillväxt och utveckling för allas bästa
ser vi fram emot en värld där handeln flyter fritt. I detta syfte bekräftar
vi ånyo vår uppslutning kring följande:
- ett rättvist, jämlikt och mer öppet handelssystem på en grundval av
fasta regler,
- fortlöpande liberalisering och avskaffande av tullar och icke-tariffära
hinder för varuhandeln,
- fortlöpande liberalisering av tjänstehandeln,
- fördömande av alla former av protektionism,
- avskaffande av diskriminerande behandling i de internationella
handelsförbindelserna,
- integrering av u-länderna, de minst utvecklade länderna (MUL) och
transitionsekonomierna i det multilaterala systemet, samt
- största möjliga öppenhet.
Regionala avtal
7. Vi konstaterar att WTO-medlemmarnas handelsrelationer i ökad grad
påverkas av regionala handelsavtal, vilka har ökat betydligt i antal,
omfattning och täckning. Sådana initiativ kan främja ytterligare
liberalisering och hjälpa MUL, u-länderna och transitionsekonomierna att
bli integrerade i det internationella handelssystemet. Härvidlag noterar vi
betydelsen av de regionala system som innefattar u-länderna och MUL.
Utbredningen och omfattningen av regionala handelsavtal innebär att det
är viktigt att analysera om WTO-systemets rättigheter och skyldigheter i
förhållande till regionala handelsavtal behöver klargöras ytterligare. Vi
bekräftar åter det multilaterala handelssystemets företräde, vilket sätter
ramarna för utvecklingen av regionala handelsavtal, och vi förnyar vårt
åtagande att tillse att regionala handelsavtal utgör komplement till detta
system och är förenliga med dess regler. Vi välkomnar därför
upprättandet av den nya kommittén för regionala handelsavtal och
uttrycker vårt stöd för dess arbete. Vi skall fortsätta att samarbeta i WTO
genom fortlöpande liberalisering enligt åtagandena i WTO-avtalet och
besluten i Marrakech och därvid underlätta en ömsesidigt stödjande
global och regional liberalisering av handeln.
Nya medlemmar
8. Det är viktigt att de 28 ansökarstater som nu förhandlar om anslutning
medverkar till att fullfölja anslutningsprocessen genom att godta WTO:s
regler och erbjuda meningsfulla åtaganden i fråga om marknadstillträde.
Vi skall verka för att snabbt bereda ansökarstaterna inträde i WTO-
systemet.
Tvistlösning
9. Överenskommelsen om tvistlösning erbjuder ett medel för lösning av
tvister mellan medlemmar som är unikt för internationella
överenskommelser. Vi anser dess opartiska och öppna sätt att fungera
vara av grundläggande betydelse för att säkerställa lösandet av
handelstvister och för att befrämja genomförandet och tillämpningen av
WTO-avtalen. Överenskommelsen - vars procedurer kan förutses,
rymmer möjlighet att överklaga panelbeslut i ett överprövningsorgan och
innehåller bestämmelser om genomförande av rekommendationer - har
förbättrat medlemmarnas medel att lösa sina meningsskiljaktigheter. Vi
anser att överenskommelsen har fungerat effektivt under de två första
åren. Vi noterar också den roll som flera av WTO:s organ har spelat för
att bidra till att undvika tvister. Vi upprepar vår beslutsamhet att följa
tvistlösningsöverenskommelsens regler och förfaranden och andra WTO-
avtal i våra handelsrelationer och för lösande av tvister. Vi är övertygade
om att längre erfarenhet av tvistlösningsförfarandet inklusive i fråga om
genomförandet av rekommendationer från paneler och
överprövningsorganet, ytterligare skall öka tvistlösningssystemets
effektivitet och trovärdighet.
Genomförande
10. Vi ger hög prioritet åt fullständigt och effektivt genomförande av
WTO-avtalet på ett sätt som stämmer överens med målet att liberalisera
handeln. Genomförandet har hittills på det hela taget varit
tillfredsställande, fast några medlemmar har uttryckt sitt missnöje med
vissa aspekter. Det är klart att ytterligare ansträngningar behövs på detta
område, vilket berörda WTO-organ har påpekat i sina rapporter.
Genomförandet av de särskilda åtaganden som medlemmarna har gjort i
fråga om marknadstillträde för industrivaror och tjänstehandel verkar
fortgå smidigt. Beträffande marknadstillträde för industrivaror, skulle
övervakningen av genomförandet kunna förbättras om data om handel
och tullar vore tillgängliga i rätt tid. Framsteg har även gjorts i fråga om
att främja WTO:s reformprogram för jordbruket, däribland
genomförandet av överenskomna medgivanden om marknadstillträde och
internt stöd och åtaganden om exportstöd.
Notifieringar och lagstiftning
11. Efterlevnaden av kraven på notifiering har inte varit fullt
tillfredsställande. Eftersom WTO-systemet förlitar sig på ömsesidig
övervakning som ett medel att bedöma genomförandet av avtalen, bör de
medlemmar som inte i rätt i tid har notifierat, eller vilkas notifieringar är
ofullständiga, göra förnyade ansträngningar. Samtidigt bör berörda organ
vidta erforderliga åtgärder för att främja fullt uppfyllande då de
överväger praktiska förslag till förenkling av notifieringsförfarandet.
12. I de fall lagstiftningsåtgärder behövs för att genomföra WTO:s regler,
skall medlemmarna uppfylla sina förpliktelser att fullfölja sina nationella
lagstiftningsförfaranden utan vidare dröjsmål. De medlemmar som är
berättigade till övergångstider uppmanas att vidta de åtgärder de anser
nödvändiga för att säkerställa att förpliktelserna tillämpas i rätt tid då de
träder i kraft. Varje medlem bör noggrant granska all sin gällande eller
föreslagna lagstiftning och sina program och åtgärder för att säkerställa
att de fullt ut uppfyller WTO-förpliktelserna och bör noggrant rätta sig
efter de anmärkningar som gjorts vid granskningen i vederbörliga WTO-
organ i fråga hur deras lagar, program och åtgärder stämmer överens med
WTO och göra korrigeringar där så behövs.
Utvecklingsländerna
13. U-ländernas integrering i det multilaterala handelssystemet är viktig
för deras ekonomiska utveckling och för ökning av världshandeln. I detta
sammanhang påminner vi om att det i WTO-avtalet finns bestämmelser
som ger u-länderna differentierad och mer förmånlig behandling och
särskilt uppmärksammar MUL:s speciella situation. Vi erkänner att u-
landsmedlemmarna har gjort betydelsefulla nya åtaganden både sakligt
och procedurellt, och vi erkänner omfattningen och komplexiteten av de
ansträngningar de gör för att uppfylla dem. För att hjälpa dem i dessa
ansträngningar, inte minst i fråga om notifiering och krav på lagstiftning,
skall vi förbättra tillgången på teknisk rådgivning i enlighet med
överenskomna riktlinjer. Vi har också enats om rekommendationer om
det beslut vi fattade i Marrakech om möjliga negativa verkningar av
reformprogrammen på jordbruksområdet för MUL och för u-länder som
är nettoimportörer av livsmedel.
De minst utvecklade länderna (MUL)
14. Vi är medvetna om de minst utvecklade ländernas problem och har
enats om
- en handlingsplan som innehåller bestämmelser att vidta positiva
åtgärder som t.ex. tullfritt tillträde på autonom bas, i syfte att förbättra
deras allmänna förmåga att utnyttja de möjligheter som handelsystemet
erbjuder,
- att sträva efter att ge handlingsplanen ett handlingsinriktat innehåll,
bl.a. genom att förbättra villkoren för investeringar och tillhandahålla
förutsebara och fördelaktiga villkor för marknadstillträde för MUL:s
varor, befrämja ökning och diversifiering av deras export till alla i-
landsmarknader, och, i fråga om berörda u-länder, inom ramen för det
ömsesidiga preferenssystemet för u-länder (GSTP), och
- att anordna ett möte med UNCTAD och Internationella handelscentret
(ITC) snarast möjligt under 1997 med deltagande av biståndsorgan,
multilaterala finansinstitut och MUL för att främja ett integrerat
angreppssätt att hjälpa dessa länder till förbättrade handelsmöjligheter.
TEKO
15. Vi bekräftar vårt åtagande att fullt ut nu genomföra bestämmelserna i
avtalet om textil och konfektion (ATC). Vi betonar betydelsen av att
textilprodukter införlivas, på det sätt som avses i TEKO-avtalet, i GATT
1994 enligt dess förstärkta regler och discipliner, på grund av den
systemmässiga betydelse detta har för ett regelbaserat och icke-
diskriminerande handelssystem och för dess bidrag till ökningen av u-
ländernas exportintäkter. Vi fäster vikt vid detta avtals genomförande för
att trygga en effektiv övergång till GATT 1994 genom progressiv
integration. Största återhållsamhet bör visas i fråga om vidtagande av
skyddsåtgärder i enlighet med ATC. Vi noterar farhågorna för att andra
handelssnedvridande åtgärder och kringgående åtgärder skall vidtas. Vi
bekräftar åter betydelsen av att till fullo tillämpa de bestämmelser i ATC
som avser små leverantörer, nytillträdande och MUL, liksom av
bestämmelserna rörande bomullsproducerande, exporterande
medlemmar. Vi erkänner ylleprodukternas betydelse för några u-
landsmedlemmar. Vi bekräftar att, som en del av införlivandeprocessen,
och med hänsyn till de särskilda åtaganden som gjorts av medlemmarna
som ett resultat av Uruguayrundan, alla medlemmar skall vidta
nödvändiga åtgärder för att följa reglerna och bestämmelserna i GATT
1994 i syfte att förbättra marknadstillträdet för tekovaror. Vi är överens
om att textilövervakningsorganet (TMB) med tanke på dess kvasi-
rättsliga karaktär, skall säkerställa insyn genom att motivera sina
slutsatser och rekommendationer. Vi förväntar oss att detta organ skall
redovisa sina slutsatser och ge sina rekommendationer enligt vad som
fordras i avtalet. Vi understryker att det enligt artikel IV:5 i WTO-avtalet
och artikel 8 i ATC åligger varuhandelsrådet att övervaka hur ATC
fungerar; textilövervakningsorganet övervakar tillämpningen av ATC.
Handel och miljö
16. Kommittén för handel och miljö har givit ett viktigt bidrag till
genomförandet av sitt arbetsprogram. Den har granskat och skall fortsätta
att granska, bl.a., omfattningen av de ömsesidiga sambanden mellan
liberalisering av handel, ekonomisk utveckling och skydd av miljön. Det
fulla genomförandet av WTO-avtalen kommer att utgöra ett viktigt
bidrag till att uppnå målen om hållbar utveckling. Kommitténs arbete har
understrukit betydelsen av policysamordning på nationell nivå i fråga om
handel och miljö. Härvidlag har kommitténs arbete berikats genom
deltagande av miljö -och handelsexperter och experter från
medlemmarnas regeringar; fortsatt medverkan av sådana experter i
kommitténs arbete är önskvärd. Omfattningen och komplexiteten av de
frågor som täcks av kommitténs arbetsprogram visar att fortsatt arbete
behöver göras i alla frågor som står på kommitténs dagordning enligt vad
som nämns i kommitténs rapport. Vi avser bygga vidare på det arbete
som hittills har utförts och uppdrar därför åt kommittén att slutföra sitt
arbete och rapportera till rådet enligt sitt gällande mandat.
Tjänsteförhandlingarna
17. Det har visat sig svårt att genomföra de mål som överenskoms i
Marrakech för förhandlingarna om förbättring av marknadstillträde för
tjänster, nämligen finansiella tjänster, personrörlighet, sjöfartstjänster och
basteletjänster. Resultaten har inte uppfyllt förväntningarna. Inom tre
områden har det varit nödvändigt att utsträcka förhandlingarna utöver de
ursprungligen fastställda tidsgränserna. Vi är beslutna, att i de fortsatta
förhandlingarna och de förhandlingar som skall inledas senast den 1
januari år 2000, succesivt uppnå en högre nivå av liberalisering av
tjänster på ömsesidigt fördelaktig grund med flexibilitet för enskilda u-
landsmedlemmar på det sätt som förutses i avtalet. Härvidlag räknar vi
med att uppnå avtal som fullt ut uppfyller MGN-principen och grundas
på förbättrade åtaganden om marknadstillträde och nationell behandling.
Därför avser vi
- avsluta förhandlingarna om bastelekommunikationer i februari år 1997,
och
- återuppta förhandlingarna om finansiella tjänster i april år 1997 med
sikte på att inom den överenskomna tidsramen uppnå väsentligt
förbättrade åtaganden om marknadstillträde med bredare deltagande.
Med samma vida målsättning räknar vi också med att framgångsrikt
kunna genomföra förhandlingarna om sjötransporttjänster i nästa
förhandlingsrunda om liberalisering av tjänstehandeln.
I fråga om yrkesmässiga tjänster skall vi försöka avsluta arbetet på
revisorsområdet till slutet av år 1997 och fortsätta att utveckla
multilaterala normer och riktlinjer. I detta sammanhang uppmuntrar vi
IFAC, IASC och IOSCO att framgångsrikt fullfölja utarbetandet av
internationella standards för revisorstjänster. Vi avser genomföra det
nödvändiga arbetet med GATS-reglerna med sikte på att avsluta
förhandlingarna om skyddsåtgärder före 1997 års utgång. Vi noterar
också att det fordras mer analytiskt arbete om skyddsklausuler, offentlig
upphandling av tjänster samt subventioner.
ITA och farmaceutiska substanser
18. Vi noterar att ett antal medlemmar har kommit överens om en
deklaration om handeln med informationstekniska produkter, och
välkomnar det initiativ som har tagits av ett antal WTO-medlemmar och
andra stater eller särskilda tullområden som har ansökt om inträde i
WTO, vilka har kommit överens om att på MGN-basis avskaffa tullarna
för handeln med IT-produkter. Vi noterar också med tillfredsställelse att
ett antal medlemmar har fogat mer än 400 positioner till listan över
tullfria farmaceutiska substanser i läkemedelsavtalet.
Arbetsprogrammet och den inbyggda agendan
19. Med tanke på att en viktig del av WTO:s verksamhet består i att
fortlöpande övervaka genomförandet av olika avtal, är periodisk
genomgång och uppdatering av WTO:s arbetsprogram centralt för att
göra det möjligt för WTO att uppnå sina målsättningar. Härvid
godkänner vi de rapporter som avgivits av WTO-organen. En avsevärd
del av arbetsprogrammet härrör från WTO-avtalet och besluten i
Marrakech. Som ett led i dessa avtal och beslut kom vi överens om ett
antal åtaganden om framtida förhandlingar om jordbruk, tjänster och
handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs), eller granskning
och annat arbete i fråga om antidumpning, tullvärde,
tvistlösningsöverenskommelsen, importlicensiering, kontroll före
skeppning, ursprungsregler, sanitära och fytosanitära åtgärder,
skyddsåtgärder, subventioner och utjämningsåtgärder, tekniska
handelshinder, teko, handelspolitisk granskning, handelsrelaterade
aspekter av immaterialrätter (TRIPs) samt handelsrelaterade
investeringsåtgärder (TRIMs). Vi är överens om att i förekommande fall
genomföra analys och informationsutbyte enligt berörda WTO-organs
slutsatser och rekommendationer om de frågor som står på den inbyggda
dagordningen för att medlemmarna bättre skall förstå de frågor det gäller
och definiera sina intressen innan de inleder de överenskomna
förhandlingarna och granskningarna. Vi är överens om att
- de tidsramar som anges i avtalen i varje särskilt fall skall hållas,
- att pågående arbete inte skall föregripa omfattningen av framtida
förhandlingar i den mån sådana erfordras, och
- att pågående arbete inte skall föregripa den överenskomna
verksamhetens karaktär (dvs. förhandling eller granskning).
Investeringar och konkurrens
20. Med beaktande av gällande WTO-bestämmelser i fråga om
investeringar och konkurrenspolitik och den inbyggda dagordningen för
dessa frågor, inklusive ärenden som ligger under TRIM:s-avtalet, och
under förutsättning att pågående arbete inte skall föregripa frågan om
huruvida förhandlingar skall inledas i framtiden, är vi även överens om
att
- upprätta en arbetsgrupp med uppgift att granska förhållandet mellan
handel och investeringar, och
- upprätta en arbetsgrupp för att studera frågor, som föreslagits av
medlemmar, rörande det ömsesidiga beroendet mellan handel och
konkurrenspolitik, inklusive konkurrensvidriga förfaranden, i syfte att
identifiera områden som kan förtjäna vidare behandling inom WTO:s
ram.
Dessa grupper skall dra nytta av varandras arbete, om så är nödvändigt,
och även av arbetet i UNCTAD och andra relevanta mellanstatliga fora,
dock utan att föregripa arbetet i dessa organ. Beträffande UNCTAD
välkomnar vi det arbete som pågår enligt Midranddeklarationen och
dettas medverkan till förståelsen av frågorna. I arbetsgruppernas arbete
uppmuntrar vi samarbete med dessa organisationer för att på bästa sätt
dra nytta av tillgängliga resurser och säkerställa att
utvecklingsdimensionen beaktas fullt ut. Rådet skall följa varje organs
verksamhet och efter två år bedöma hur varje organ skall fortsätta sitt
arbete. Det skall klart förstås att, om framtida förhandlingar skall äga
rum om multilaterala discipliner på dessa områden, detta skall ske först
sedan WTO:s medlemmar uttryckligen har fattat ett enhälligt beslut
därom.
Öppenhet vid statlig upphandling
21. Vi är vidare eniga om att
- upprätta en arbetsgrupp som skall göra en utredning rörande
öppenheten i gällande upphandlingsförfaranden, med beaktande av
nationell policy, och, på grundval av denna utredning, utforma förslag till
bestämmelser att inarbetas i ett lämpligt avtal i detta ämne, och
Handelsprocedurer
- instruera varuhandelsrådet att genomföra undersökande och analytiskt
arbete om förenkling av handelsprocedurerna i syfte att bedöma
utrymmet för WTO-regler på detta område, med tillvaratagande av
arbetet i andra relevanta internationella organisationer.
22. Vid planeringen av det arbete som avses i punkterna 20 och 21, skall
noggrann uppmärksamhet ges åt att, så långt som möjligt, begränsa
delegationernas arbetsbörda, särskilt för de delegationer som har mer
begränsade resurser, och åt att samordna sammanträdena med möten i
vederbörliga UNCTAD-organ. Sekretariatets tekniska samarbetsprogram
skall stå till u-ländernas, särskilt MUL:s, förfogande för att underlätta
deras deltagande i detta arbete.
23. Med hänsyn till att 50-årsdagen av det multilaterala handelssystemet
inträffar i början av år 1998, ger vi rådet i uppdrag att överväga hur
denna historiska händelse skall uppmärksammas på bästa sätt.
******
Slutligen uttrycker vi vårt varma tack till ordföranden för
ministerkonferensen, herr Yeo Cheow Tong, för hans personliga bidrag
till dennas framgångsrika genomförande. Vi vill även uttrycka vår djupt
kända tacksamhet till premiärminister Goh Chok Tong, hans kollegor i
Singapores regering och till Singapores folk för deras varma gästfrihet
och utmärkta organisation. Det faktum att den första ministerkonferensen
i WTO har hållits i Singapore är ytterligare ett uttryck för Singapores
engagemang för ett öppet världshandelssystem.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1997
Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Schori, von
Sydow, Åhnberg, Pagrotsky
Föredragande: statsrådet Pagrotsky
_________________
Regeringen beslutar skrivelse 1996/97: 71
Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet
Skr. 1996/97:71
63
1