Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1996/97:145 Reviderat protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 6 mars 1997 Lena Hjelm-Wallén Pierre Schori (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett reviderat protokoll (II) om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996 till konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention). I det reviderade protokollet utsträcks dess tillämpning till interna konflikter. Protokollet innehåller förbud mot användningen av icke- detekterbara truppminor och detekteringsskydd. I protokollet ställs krav på självförstöring och självdesaktivering för avståndsutlagda truppminor och för truppminor som inte är inhägnade och bevakade. Parterna åtar sig också restriktioner vad avser användningen av avståndsutlagda minor, så att de antingen självförstörs eller självneutraliseras samt självdesaktiveras. Vidare innehåller protokollet ett förbud mot varje överföring av icke- detekterbara truppminor. Övrig överlåtelse, import och export, av andra minor begränsas. Varje part i en konflikt åläggs att röja de minfält eller mineringar som denne lägger ut. Skyddet mot verkningar av minor förstärks för bl.a. Förenta nationernas fredsbevarande styrkor och humanitära operationer, Röda korsets internationella kommittés och andra humanitära organisationers operationer. Parterna åtar sig att kriminalisera överträdelser mot protokollets bestämmelser avseende användningen av minor, försåt och andra anordningar. Vidare åtar de sig att hålla årliga konsultationer om protokollets tillämpning. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagen 5 2 Ärendet och dess beredning 5 3 Bakgrund 5 3.1 1980 års vapenkonvention 7 4 Innehållet i det reviderade protokollet 8 4.1 Tillämpningsområde 8 4.2 Definitioner 9 4.3 Allmänna regler och restriktioner för minor, försåt och andra anordningar 10 4.4 Truppminor 11 4.4.1 Förbud mot icke-detekterbara truppminor 11 4.4.2 Övergångsbestämmelser för detekterbarhetskravet 11 4.5 Avståndsutlagda minor 12 4.5.1 Avståndsutlagda minor 12 4.5.2 Avståndsutlagda minor, andra än truppminor 12 4.5.3 Avståndsutlagda truppminor 12 4.5.4 Övergångsbestämmelser för krav på självförstöring och desaktivering av truppminor 13 4.6 Överföring 14 4.7 Försåt och andra anordningar 14 4.8 Upprättandet av protokoll och minkartor 15 4.9 Tekniskt bistånd 16 4.10 Skydd för Förenta nationernas fredsbevarande verksamhet och andra humanitära insatser 16 4.11 Konsultationer om protokollets efterlevnad 18 4.12 Överträdelse av protokollets bestämmelser 18 5 Protokollet och svenska förhållanden 18 6 Godkännande av protokollet 21 Bilaga Protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar reviderat den 3 maj 1996 tillägg till konventionen om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar 25 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 46 1 Förslag till riksdagen Regeringen föreslår att riksdagen godkänner den 3 maj 1996 reviderade protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt eller andra anordningar till 1980 års vapenkonvention (SÖ 1982:27), med de förklaringar och tillkännagivanden som regeringen förordat. 2 Ärendet och dess beredning På en begäran av konventionsstaterna, vilken bekräftats av Förenta nationernas generalförsamling i resolution 48/79, sammankallade generalsekreteraren, i sin egenskap av depositarie, en konferens för granskning och ändringar av 1980 års vapenkonvention. I enlighet med resolutionen bestämdes att gransknings- och ändringskonferensen (granskningskonferensen) skulle förberedas av regeringsexperter. Expertgruppen sammanträdde vid fyra tillfällen i Genève under åren 1994 och 1995. Granskningskonferensen sammanträdde vid tre tillfällen; den 25 september-13 oktober 1995 i Wien samt den 15-19 januari 1996 och den 22 april-3 maj 1996 i Genève. Konferensen antog det reviderade protokollet II den 3 maj 1996. Förenta nationernas generalförsamling antog den 10 december 1996 resolution 51/49 om 1980 års vapenkonvention, i vilken staterna bl.a. uppmanas att så snart som möjligt tillträda konventionen och dess reviderade protokoll II. Protokollet träder i kraft efter det att tjugo stater har lämnat sitt samtycke till att bli bundna av det. Det reviderade protokollet beräknas träda i kraft under år 1997. Berörda myndigheter och enskilda organisationer har deltagit och yttrat sig under förhandlingsarbetet. Under utarbetandet av propositionen har Försvarsmakten och Överbefälhavaren beretts tillfälle att lämna synpunkter. Mot denna bakgrund har ett remissförfarande inte ansetts behövligt. Avtalet i svensk och engelsk text fogas som bilaga till propositionen. 3 Bakgrund Strävanden att folkrättsligt reglera användningen av vissa vapen är av gammalt datum. I S:t Petersburgs-deklarationen introducerades år 1868 ett förbud mot explosivkulor med mindre vikt än 400 gram. I företalet slås fast att “det enda legitima mål staterna må uppställa under krig är försvagandet av fiendens militära krafter”. För att uppnå detta anses det tillräckligt att försätta största möjliga antal fiendesoldater ur stridbart skick. På den första fredskonferensen i Haag år 1899 antogs en deklaration angående förbud mot användning av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i kroppen s.k. dum-dum kulor. Sverige utfärdade deklarationen som lag (1900:76) Internationella överenskommelser, afslutade vid fredskonferensen i Haag. Den IV Haagkonventionen från år 1907, Lantkrigsreglementet, reglerar framförallt soldaternas uppträdande på slagfältet. I dess artikel 22 stadgas att de krigförande inte har oinskränkt frihet i valet av medel att skada motståndaren och i dess artikel 23 förbjuds användningen av gifter eller förgiftade vapen samt av vapen, projektiler eller ämnen som är ägnade att förorsaka onödigt lidande. Sverige utfärdade konventionen som lag (1910:153) Internationella överenskommelser, afslutade vid andra fredskonferensen i Haag. År 1925 antogs ett protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser samt bakteriologiska stridsmedel, det s.k. Genève-protokollet. Sverige ratificerade protokollet år 1930 (SÖ 1930:27). Efter andra världskriget sammankallades år 1949 en internationell konferens för att bl.a. förbättra skyddet för sårade och sjuka till lands och till sjöss, krigsfångar och civilbefolkningen i ockuperade områden. Vid denna konferens antogs den 12 augusti 1949 fyra konventioner (Genèvekonventionerna). Sverige ratificerade år 1953 de fyra Genèvekonventionerna om skydd för krigets offer (SÖ 1953:14-17). Det dröjde till år 1977 innan en diplomatkonferens ånyo antog en konvention som berörde användningen av vissa vapen i väpnade konflikter. Den 8 juni 1977 antogs två tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna angående skydd för krigets offer. Det första tilläggsprotokollet (protokoll I) avser internationella konflikter och det andra tilläggsprotokollet (protokoll II) reglerar interna konflikter. Det grundläggande skyddet för civilbefolkningen förstärktes i protokoll I. I dess artikel 35 bekräftas förbudet att använda vapen, projektiler och material av sådan beskaffenhet att de förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande. Artikel 36 stadgar att varje stat är skyldig att pröva huruvida ett nytt vapen eller stridsmedel eller en ny stridsmetod har effekter, som står i strid med folkrättens regler. I artikel 51 förbjuds urskillningslösa attacker. Attacker mot militära mål måste begränsas eller undvikas, om anfallens militära betydelse inte står i proportion till de risker som civilbefolkningen utsätts för, den s.k. proportionalitetsprincipen. Denna innebär bl.a. att ett antal skarpt avgränsade och tydliga militära mål belägna i en stad, i en by eller i annat område med en liknande koncentration av civila inte får betraktas som ett enda militärt mål. Sverige ratificerade år 1979 de båda tilläggsprotokollen (SÖ 1979:22-23). Vid 1977 års konferens antogs inga restriktioner eller förbud avseende användningen av särskilda vapenkategorier. Som uppföljning beslöt Förenta nationerna vid denna tidpunkt att sammankalla till en ny diplomatkonferens om förbud mot eller begränsningar i användningen av urskillningslösa eller särskilt skadebringande konventionella vapen. Diplomatkonferensens slutakt antogs den 10 oktober 1980. 3.1 1980 års vapenkonvention 1980 års konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention) är avsedd att i första hand minska civilbefolkningens lidande och begränsa krigets offer i konflikter. Sverige beslutade att ratificera konventionen den 24 juni 1982 (prop. 1981/82: 206, SÖ 1982:27). Konventionen är en ramkonvention till vilken har fogats fyra protokoll. Den trädde i kraft år 1983. Vid antagandet fanns tre protokoll till konventionen: ett protokoll om icke-detekterbara fragment (protokoll I), ett protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåtvapen och andra anordningar (protokoll II) och ett protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av brandvapen (protokoll III). Konferensen om granskning och ändring av vapenkonventionen och protokoll II (granskningskonferensen) sammankallades under artikel 8 (3) (a) av ramkonventionen, som möjliggör för konventionsstaterna att granska tillämpningen av konventionen och dess bifogade protokoll samt anta ändringar i dessa. Därigenom kunde ett nytt protokoll om synförstörande laservapen antas. Den 13 oktober 1995 antogs ett fjärde protokoll; Protokoll om synförstörande laservapen (protokoll IV) (prop. 1995/96:210). Sverige ratificerade protokollet den 5 december 1996. Ytterligare förbud och inskränkningar i användningen av andra vapentyper kan antas genom att nya protokoll fogas till konventionen. Vart och ett av protokollen träder i kraft sex månader efter den dag då tjugo stater har meddelat sitt samtycke till att vara bundna av det. I granskningskonferensen deltog 51 medlemsstater, 36 observatörsstater och 70 enskilda organisationer. Konferensens ordförande var ambassadör Johan Molander, Sverige. Sverige har sedan år 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot truppminor, vilket omfattar förbud mot användning, export, lagring och produktion. Riksdagens utrikesutskott framhöll då att ett internationellt totalförbud utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov till (bet.1993/94:UU19). Under granskningskonferensen anslöt sig allt fler länder till ett totalförbud mot truppminor. Vid antagande av protokollet hade antalet stater som sade sig stödja ett totalförbud vuxit till närmare 40. Samtidigt hävdade ett flertal länder mycket starkt behovet av att fortsatt få använda minor som försvarsvapen. Meningsmotsättningarna mellan medlemsstaterna kom således att växa under förhandlingens gång. Motståndet mot att förbjuda användningen av minor som ett legitimt försvarsvapen var betydande bl.a. bland de minproducerande staterna, stater som gränsar till stormakter eller med potentiella konflikthärdar i sitt närområde. Ingen av de permanenta medlemmarna i Förenta nationernas säkerhetsråd var heller beredd att ansluta sig till ett totalförbud. Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike drev längre gående förbud av truppminors användning än vad Ryssland och Kina var beredda att acceptera. De senare ansåg att det var tillräckligt med mer långtgående inskränkningar i användningen av truppminor samt förbud mot export av dessa för att tillgodose de humanitära intressena. Konventionsstaterna enades om bl.a. att förbjuda användningen och överföring av icke-detetekterbara truppminor, mer omfattande inskränkningar i användningen av minor och bättre skydd för t.ex. Förenta nationernas insatser. Ett antal länder föreslog att ett rapporterings eller inspektionssystem skulle införas för att kontrollera efterlevnaden av protokollets förbud mot användning av vissa minor. Flertalet utvecklingsländer motsatte sig ett sådant system. Som kompromiss beslöts att årliga konsultationer skulle ske mellan konventionsstaterna kring tillämpningen och efterlevnaden av protokollet. Konventionsstaterna kunde enas om att brott mot protokollets bestämmelser angående användning av minor, försåt och andra anordningar skulle kriminaliseras och var att jämställa med folkrättsbrott. Det är mot denna bakgrund som de ytterligare begränsningarna i användningen och förbud av vissa typer av minor som nu införts i det reviderade protokollet bör bedömas. Det reviderade protokollet kommer om det tillämpas i varje typ av konflikt att nedbringa antalet minoffer och bör ses som en framgång för den humanitära rätten. Det är av vikt att protokollet får en universell anslutning och en så vid tillämpning som möjligt. 4 Innehållet i det reviderade protokollet Protokollet består av fjorton artiklar och en teknisk bilaga. Det innehåller förbud och restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar. Protokollet är tillämpligt på vapen som används i landkrig. Sjöminor regleras inte i protokollet. 4.1 Tillämpningsområde I artikel 1 anges protokollets tillämpningsområde. Till skillnad från ramkonventionen, som enbart är tillämplig i internationella konflikter, skall protokollet tillämpas i såväl internationella som interna konflikter. Det är tillämpligt i varje väpnad konflikt där två eller flera av de fördragsslutande staterna deltar, även om en av dem inte erkänner att krigstillstånd föreligger. Protokollet skall tillämpas mellan fördragsslutande stater som tillträtt det. Om en i konflikten inblandad part, som inte har anslutit sig, förklarar att denne avser tillämpa och faktiskt tillämpar protokollet, blir det bindande mellan denna part och de till protokollet anslutna staterna. Det är också tillämpligt vid ockupation av fördragsslutande stats område även om ockupationen inte mött militärt motstånd. I enlighet med artikel 1 punkten 4 i protokoll I till Genèvekonventionerna är protokollet tillämpligt på väpnade konflikter i vilka folk kämpar mot kolonialt förtryck, främmande ockupation eller mot rasistiska regimer under hänvisning till sin självbestämmanderätt. Protokollet skall även tillämpas i interna konflikter men omfattar inte situationer som uppkommit till följd av interna störningar och spänningar. Varje part i en konflikt, som utspelar sig på en fördragsslutande stats territorium, är skyldig att följa protokollets förbud och restriktioner. Protokollets tillämplighet i interna konflikter påverkar varken en stats suveräna rättigheter eller en väpnad parts rättsställning eller ett territoriums folkrättsliga status. Vid antagandet av protokollet förklarade Sverige att protokollet i relevanta delar också är tillämpligt i fredstid. 4.2 Definitioner I artikel 2 definieras bl.a. mina, försåt och andra anordningar. En mina definieras som ammunition placerad under, på eller nära marken eller på annan yta och som är konstruerad för att explodera vid närvaro, närhet eller kontakt av en person eller ett fordon. Truppmina definieras som en mina som i första hand är konstruerad att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter en eller flera personer ur stridbart skick, skadar eller dödar dessa. Vid antagandet av protokollet avgav Sverige en tolkningsförklaring beträffande en fordons- eller stridsvagnsmina som försetts med röjningsskydd, och som exploderar när en person försöker röja sådana minor. Oavsett röjningsskyddet skall dessa typer av minor alltjämt vara klassificerade som fordons- eller stridsvagnsminor. Avståndsutlagda minor är minor som läggs ut med hjälp av artilleri, missiler, raketer, granatkastare eller som fälls från en luftfarkost t.ex. en helikopter. Minor som läggs ut med hjälp av landbaserade utläggningssystem, t.ex. från stridsfordon där spridningsradien inte överstiger 500 meter, är undantagna från protokollets definition av avståndsutlagda minor. För dessa gäller reglerna för platslagda minor. Försåt är anordning eller material som utformats, konstruerats eller anpassats för att döda eller skada och som fungerar på ett oförutsett vis, t.ex. exploderar, när en person rubbar eller nalkas ett till synes ofarligt föremål eller utför en till synes riskfri handling. Andra anordningar betraktas som varianter av minor och försåt, där det inte är klart om ammunitionen är att betrakta som en mina eller vapen, t.ex. s.k. Claymore-vapen. Med andra anordningar i artikel 2 punkt 5 avses även en manuellt placerad ammunition och anordning, inklusive en improviserad explosiv sprängladdning, som färdigställts på plats, och vars syfte är att döda, skada eller förstöra. Den utlöses antingen manuellt, genom fjärrstyrning eller med automatik. Detta sker en viss tid efter utläggningen. Andra anordningar kräver inte offrets närvaro, närhet eller kontakt för att detonera. Begreppet minfält omfattar också simulerade mineringar s.k. skenminfält enligt artikel 2 punkt 8. I artikel 2 punkt 10 definieras självförstörande mekanism som en inbyggd eller externt tillsatt automatiskt fungerande mekanism som säkerställer att minan förstörs. I artikel 2 punkt 11 definieras självneutraliserande mekanism som en inbyggd automatiskt fungerande mekanism som oskadliggör minan. I artikel 2 punkt 12 definieras självdesaktivera så att minan automatiskt sätts ur funktion genom att en komponent som är avgörande för dess funktion oåterkalleligt upphör att fungera, t.ex. att ett batteri förbrukas. I artikel 2 punkt 13 definieras fjärrkontroll som styrning, t.ex. osäkra eller utlösa ett vapen, på avstånd. Röjningsskydd i artikel 2 punkt 14 betecknar en anordning som är avsedd att skydda minan. Den är antingen en beståndsdel av eller en tillsats som placerats på eller under minan och som aktiveras när försök görs att rubba minan. Överföring i artikel 2 punkt 15 omfattar den fysiska förflyttningen in eller ut ur ett lands territorium, överlåtelse av äganderätt eller kontroll av minor, men inte överlämnande av minerat landområde. 4.3 Allmänna regler och restriktioner för minor, försåt och andra anordningar I artikel 3 stadgas om allmänna inskränkningar i användningen av minor, försåt och andra anordningar. Dessa vapen måste uppfylla de tekniska krav och restriktioner som uppställs i den tekniska bilagan för att få användas. Varje part i en konflikt är ansvarig för alla minor, försåt och andra anordningar som denne använder. Parten är skyldig att inhägna, utmärka och bevaka sina minfält samt efter de aktiva fientligheternas upphörande utan dröjsmål röja dessa. I punkt 5 förbjuds användningen av detekteringsskydd på minor, försåt och andra anordningar. Vidare stadgas i punkt 6 att ett röjningsskydd inte får ha längre livstid än den mina som det är avsett att skydda. Förbudet att orsaka överflödig skada eller onödigt lidande slås fast i punkten 3. I punkt 7 stadgas om förbud att använda någon av dessa vapen mot civil egendom, civilbefolkning eller enskilda, vare sig det gäller anfall, försvar eller repressalier. I punkt 8 förbjuds urskillningslös användning av minor, försåt och andra anordningar. Urskillningslös användning innefattar bl.a. användning när anfallets militära betydelse inte står i proportion till de risker som civilbefolkningen eller civil egendom utsätts för. Detta gäller bl.a. utläggning av minor som inte är riktade mot ett bestämt militärt mål. I punkten 9 preciseras att ett antal skarpt avgränsade och tydliga militära mål, belägna i en stad, i en by eller i annat område med en liknande koncentration av civila, inte skall betraktas som ett enda militärt mål. Av punkten 10 följer skyldighet att utmärka minfält och vidta åtgärder för att så långt som möjligt skydda civilbefolkningen. Kravet på en part att bereda skydd faller, om anordningarna är placerade inom eller i omedelbar närhet av ett militärt mål som tillhör eller står under kontroll av motparten. Varning skall utfärdas vid varje utläggning av minor, försåt eller andra anordningar kan drabba civilbefolkningen, om inte en strid mellan markstyrkor som har inletts eller är överhängande och omöjliggör detta enligt punkten 11. 4.4 Truppminor 4.4.1 Förbud mot icke-detekterbara truppminor Artikel 4 förbjuder användningen av icke-detekterbara truppminor. Detekterbarhet definieras i punkten 2 i den tekniska bilagan. Truppminor som inte uppfyller kriteriet för detekterbarhet får inte användas. En truppmina är detekterbar om den avger en svarssignal, som motsvarar den signal som avges av minst 8 gram järn i en sammanhållen massa. Med detta kriterium säkerställs att minan kan upptäckas med allmänt tillgänglig teknisk utrustning för minsökning. 4.4.2 Övergångsbestämmelser för detekterbarhetskravet Det bör observeras att nedan angivna bestämmelser endast avser användning. I den tekniska bilagans punkt 2 (a) anges att alla truppminor tillverkade efter den 1 januari 1997 skall ha ett inbyggt material eller innehålla en komponent i sin konstruktion som avger en svarssignal motsvarande 8 gram eller mer järn i en sammanhållen massa. Den skall kunna upptäckas med vanligt förekommande minsökningsutrustning. Av punkt 2 (b) följer att truppminor tillverkade före den 1 januari 1997 skall antingen ha inbyggt eller före utplacering förses med ett material eller en anordning, som inte lätt kan avlägsnas, så att minan avger en svarssignal enligt ovan. Om en fördragsslutande stat inte omedelbart kan uppfylla kravet på detekterbarhet kan denna, samtidigt med sitt samtycke att vara bunden av protokollet, förklara att den avser att skjuta upp uppfyllandet av detekterbarhetskravet: det s.k. 8 grams-kriteriet. Detta framgår av punkt 2 (c). Uppskjutandet av efterlevnaden får inte överstiga nio år från det att protokollet träder i kraft. Under övergångsperioden skall den fördragsslutande staten begränsa användningen av dessa förbjudna truppminor till ett minimum. Artikel 5 är tillämplig på truppminor som är platslagda d.v.s. som inte sprids med avståndsutläggande system. I punkt 2 stadgas ett förbud att använda truppminor som inte är självförstörande och självdesaktiverande, såvida de inte placeras i ett inhägnat och bevakat område, som omges av varningsskyltar. Varningsskyltarna skall vara väl synliga för en person som står i begrepp att ge sig in på det markerade området. Skyltarna skall vara varaktiga till sin karaktär. Hur minfält skall registreras och protokollföras samt utmärkas på kartor framgår av punkt 1 i den tekniska bilagan. I bilagans punkt 4 anges hur internationella varningsskyltar för minfält och mineringar bör vara utformade. Part som lagt ut minor skall röja dem innan minfältet överges, om det inte överlämnas till en annan styrka som åtar sig röjningsansvaret och bevakningen av minfältet enligt punkt 2 (b). Den utläggande parten befrias från dessa skyldigheter endast om kontrollen över minfälten förloras som ett resultat av fientlig eldgivning eller andra stridshandlingar enligt punkt 3. Vid antagandet av protokollet förklarade Sverige att de skyldigheter som följer av artikel 5 punkt 2 inte får hindra de fördragsslutande staterna eller parterna i en konflikt från att vid ingående av överenskommelser, t.ex. vid fredsfördrag, fördela skyldigheten att röja på annat sätt än vad artikel 5 föreskriver. Artikel 5 punkt 6 avser att reglera s.k. Claymore-vapen som bl.a. kan användas av Förenta nationernas fredsbevarande styrkor för att skydda sina grupperingar. Vapen, som skjuter ut fragment i en sektor mindre än 90 grader och är placerade på eller över marken, får användas utanför inhägnade områden och utan varningsskyltar. Detta gäller endast om de skall användas i mindre än 72 timmar, är placerade i omedelbar anslutning till en militär gruppering och området är bevakat. 4.5 Avståndsutlagda minor Artikel 6 reglerar avståndsutlagda minor. Med de moderna metoderna för avståndsutläggning kan stora områden mycket snabbt mineras. I detta sammanhang skall dock förbudet mot urskillningslös användning beaktas. 4.5.1 Avståndsutlagda minor Enligt artikel 6 punkt 1 är det förbjudet att använda avståndsutlagda minor, om de inte protokollförs vid utläggningen enligt punkt 1 b) i den tekniska bilagan. Förutom referenspunkternas koordinater skall också anges det totala antalet utlagda minor, typen av minor, tidpunkten för utplacering samt när de beräknas självförstöras. Kopior av minprotokoll och kartor skall finnas och förvaras på tillräckligt hög befälsnivå för att trygga deras säkerhet så långt som möjligt. Parterna skall bevara sina respektive minprotokoll och kartor under hela konflikten. Effektiv förvarning skall i största möjliga utsträckning ges vid varje spridning eller fällning av sådana minor som kan komma att påverka civilbefolkningen enligt artikel 6 punkt 4. 4.5.2 Avståndsutlagda minor, andra än truppminor Enligt punkt 3 är det förbjudet att använda avståndsutlagda minor såvida de inte i möjligaste mån är försedda med en effektiv mekanism som självförstör eller självneutraliserar minan. De bör också vara självdesaktiverande så att de inte längre fungerar som minor när deras militära syfte upphört. 4.5.3 Avståndsutlagda truppminor Enligt artikel 6 punkt 2 är det förbjudet att använda avståndsutlagda truppminor som inte uppfyller kraven på självförstöring och självdesaktivering enligt den tekniska bilagan punkt 3. I punkt 3 (a) stadgas att alla avståndsutlagda truppminor skall vara utformade och konstruerade så att de självförstörs inom trettio dagar från utplacering. Efter dessa trettio dagar skall minst nittio procent av minorna ha självförstörts. Dessutom skall varje truppmina ha en reservfunktion, s.k. självdesaktivering, som medför att minan upphör att fungera som en mina inom 120 dagar efter utplaceringen. Den sammantagna tillåtna felmarginalen för självförstöringsmekanismen och självdesaktiveringsfunktionen är en på tusen. Det medför att endast en av tusen utlagda truppminor får fungera som en mina 120 dagar efter utläggningen. Punkt 3 (b) hänvisar till artikel 5, vilket innebär att alla platslagda truppminor, även de som sprids med landbaserade system, skall uppfylla kraven på självförstöring och självdesaktivering. I annat fall skall de inhägnas och bevakas. 4.5.4 Övergångsbestämmelser för krav på självförstöring och desaktivering av truppminor Övergångsbestämmelserna avser användning. I den tekniska bilagan punkt 3 (c) anges att en fördragsslutande stat som inte omgående kan uppfylla de tekniska kraven för truppminor i punkterna (a) eller (b), får förklara att den avser uppskjuta efterlevnaden av kraven på självförstöring och självdesaktivering under maximalt nio år från protokollets ikraftträdande. En sådan förklaring skall avges i samband med statens notifikation om samtycke att vara bunden av protokollet. Uppskjutandet av efterlevnaden får endast avse truppminor producerade före protokollets ikraftträdande. Truppminor tillverkade efter protokollets ikraftträdande skall innehålla såväl självförstöringsmekanism som självdesaktiveringsfunktion. Under övergångsperioden åtar sig den fördragsslutande staten att minimera användningen av truppminor som inte uppfyller de tekniska kraven. För avståndsutlagda truppminor gäller att de antingen skall uppfylla kravet på självförstöring eller självdesaktivering för att få brukas. Platslagda truppminor skall åtminstone uppfylla kravet på självdesaktivering. Sammanfattningsvis skall samtliga truppminor vara detekterbara, vare sig de är platslagda eller avståndsutlagda. Från och med ikraftträdandet av protokollet skall de vara självförstörande och självdesaktiverande i enlighet med specifikationerna i den tekniska bilagan. Om de inte uppfyller dessa krav skall de protokollföras och inhägnas och området utmärkas med varningsskyltar och bevakas. Truppminor producerade efter protokollets ikraftträdande skall vara försedda med engelsk eller nationell text varav framgår ursprungsland, månad och år för tillverkning, samt serie- eller tillverkningsnummer för att underlätta minröjning. 4.6 Överföring Genom artikel 8 införs ett antal förbud att överföra minor. I artikeln åtar sig de fördragsslutande staterna att begränsa spridningen av minor. Artikel 8 punkten 1 (a) stadgar att inga minor vars användning är förbjuden får överföras. Artikelns förbud mot överföring omfattar alla icke-detekterbara truppminor och alla avståndsutlagda truppminor som inte självförstörs och självdesaktiveras inom 120 dagar. Förbudet mot överföring av icke-detekterbara truppminor gäller fr.o.m. den 1 januari 1997, medan förbudet för avståndsutlagda truppminor gäller från protokollets ikraftträdande. Artikel 8 punkten 1 (b) begränsar kretsen av köpare och mottagare av övriga minor. En fördragsslutande stat får inte överföra minor till en väpnad grupp, enskilda eller icke-stater. Överföring får däremot ske till en annan fördragsslutande stat eller ett bemyndigat ombud för staten, som har i uppdrag att inhandla och inneha militär materiel. I punkt 1 (c) av artikel 8 åtar sig de fördragsslutande staterna att vara återhållsamma med överföring av minor, vilkas användning på något sätt är begränsad i det reviderade protokollet. Denna restriktivitet omfattar alla minor, även fordons- och stridsvagnsminor. Vidare i punkt 1 (c) åtar sig varje fördragsslutande stat att inte överföra truppminor till stater, som inte anslutit sig till protokollet. Överföring till icke-fördragsslutande stater får bara ske om den importerande staten förklarar att den är beredd att tillämpa protokollets bestämmelser. Enligt punkt 1 (d) åtar sig såväl den överförande staten som den mottagande staten att säkerställa att överföringen av minor sker i enlighet med protokollets bestämmelser och andra humanitärrättsliga regler. I artikel 8 punkt 2 klargörs att förbudet att överföra icke-detekterbara truppminor och avståndsutlagda truppminor som inte självförstörs och självdesaktiveras inom 120 dagar gäller oavsett om en fördragsslutande stat förklarar att den avser tillämpa en övergångsperiod. I avvaktan på att protokollet träder i kraft åtar sig de fördragsslutande staterna, enligt punkt 3, att avstå från varje åtgärd som kan undergräva överföringsförbudet av vissa typer av truppminor. 4.7 Försåt och andra anordningar I artikel 7 stadgas förbud mot att använda vissa till synes oskyldiga föremål som försåt eller andra anordningar. Det är förbjudet att anbringa försåt eller sprängladdningar på bl.a. Röda korsets emblem; sjuka, sårade eller döda människor; leksaker; köksverktyg; religiösa föremål; mat eller kadaver. Artikeln är inte avsedd att vara uttömmande utan bör läsas tillsammans med övriga regler om förrädiskt förfarande i humanitärrättsliga konventioner som Lantkrigsreglementet, Genèvekonventionerna och dess protokoll. Förbudet att använda försåt eller andra anordningar i närheten av eller i anslutning till civil egendom i artikel 3 punkt 10 upprepas i artikel 7 punkt 3. 4.8 Upprättandet av protokoll och minkartor Artikel 9 innehåller regler om upprättande av protokoll och minkartor. och tillhandahållande av information om minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar. Med upprättande av protokoll och minkartor avses protokollföring. I artikel 9 punkt 1 (i) stadgas att protokoll skall föras över alla minfält, minerade områden, minor, områden med försåt och andra anordningar. I tekniska bilagans punkt 1 (a) anges hur protokollföring skall ske för andra minor än de avståndsutlagda. Kravet på protokollföring gäller oavsett om mineringen är planerad eller inte. För att minor skall kunna upptäckas och röjas skall protokollen, skisserna och kartorna innehålla information om typ, nummer, utläggningsmetod, livstid, eventuellt röjningsskydd, datum för utplacering och annan relevant information. Kopior av kartor och protokoll skall innehas och förvaras på tillräckligt hög befälsnivå för att trygga deras säkerhet, så långt detta är möjligt. Artikel 9 punkt 2 stadgar att parterna i en konflikt skall bevara sina respektive minprotokoll under hela konflikten. Omedelbart efter att de aktiva militära fientligheterna har upphört skall parterna vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att skydda civilbefolkningen från verkningar av minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar som parterna kontrollerar. För att skydda civilbefolkningen bör en parts protokoll och annan relevant information över minfält eller övriga ovannämnda mineringar, som denne inte längre kontrollerar, utlämnas till motparten och Förenta nationernas generalsekreterare. Krav på att under alla omständigheter utlämna protokoll och kartor omedelbart efter fientligheternas upphörande till generalsekreteraren och motparten föreligger bara om motparten dragit tillbaka samtliga styrkor. Vid fortsatt närvaro av motpartens styrkor på partens territorium, bör parterna söka nå en överenskommelse om utlämning av protokoll så fort som möjligt. Parternas säkerhetsintressen skall beaktas i detta sammanhang. I artikel 9 punkt 3 stadgas att denna artikel inte skall inverka på bestämmelserna i artikel 10 om röjningsplikt och artikel 12 om skydd mot verkningar av minfält för bl.a. Förenta nationernas styrkor . Förekomsten av minfält, minor, försåt och andra anordningar i områden utan varningsskyltar har skapat problem för Förenta nationernas fredsbevarande verksamhet och humanitära hjälpinsatser. I artikel 10 åläggs de stridande parterna att avlägsna dessa olika typer av mineringar i de områden som de kontrollerar. När de aktiva fientligheterna har upphört skall alla minfält, minerade områden, minor, försåt eller andra anordningar röjas, t.ex. avlägsnas och förstöras, eller inhägnas och bevakas i enlighet med artikel 5 punkt 2. Den part som har förlorat eller inte längre kontrollerar sitt territorium skall, enligt punkt 3, i den utsträckning som parten finner lämpligt med hänsyn till sin säkerhet ge den part som nu kontrollerar området, det tekniska och materiella bistånd som behövs för att fullgöra röjningsplikten. Parterna bör sträva efter att ingå bilaterala överenskommelser liksom avtal med andra stater och internationella organisationer om tillhandahållandet av tekniskt och materiellt bistånd. Om parterna finner det lämpligt kan de företa gemensamma röjningsoperationer. 4.9 Tekniskt bistånd Artikel 11 reglerar tillhandahållandet av tekniskt bistånd. Varje fördragsslutande stat åtar sig att underlätta och, har rätt att i möjligaste mån delta i utbyte av utrustning, materiel och teknisk information för att uppfylla protokollets bestämmelser och av hjälpmedel för minröjning. Fördragsslutande stater får inte införa särskilda bestämmelser som omotiverat försvårar informationsutbytet. Varje fördragsslutande stat åtar sig att lämna uppgifter till Förenta nationernas databas över röjningsteknik, experter, myndigheter eller nationella kontakter för minröjning. Samtliga länder uppmanas att bidra till databasen och Förenta nationernas frivilliga fond för minröjning. En begäran om tekniskt bistånd från en fördragsslutande stat skall sändas till Förenta nationernas generalsekreterare, som delger den till de övriga konventionsstaterna och berörda internationella organisationer. Generalsekreteraren ombeds vidta lämpliga åtgärder för att tillsammans med den begärande staten utvärdera behovet av bistånd för minröjning eller tekniskt bistånd för att uppfylla protokollets krav. Generalsekreteraren bereds tillfälle att avge en rapport om biståndsbehovet. Varje fördragsslutande stat har rätt att söka tekniskt bistånd för att minska övergångsperioden för att uppfylla protokollets tekniska krav. Ansökan får inte avse vapenteknologi. De fördragsslutande staterna skall i den mån inget hinder föreligger enligt lag ge det bistånd som behövs för att främja efterlevnaden av protokollets bestämmelser. 4.10 Skydd för Förenta nationernas fredsbevarande verksamhet och andra humanitära insatser Artikel 12 reglerar skyddet mot verkningar av minor för vissa internationella insatser, fredsbevarande styrkor, missioner och delegationer som agerar enligt Förenta nationernas stadga, humanitära delegationer eller undersökningsdelegationer från Förenta nationerna, Röda korsets internationella kommitté, nationella Rödakorsföreningar eller Rödahalvmåneföreningar och andra humanitära delegationer eller undersökningsdelegationer från verkningar av minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar. Graden av skydd som den fördragsslutande parten eller en part i en konflikt skall ge dessa grupper varierar. För att nu nämnda grupper skall tillerkännas skydd enligt artikel 12 krävs att insatserna sker med värdlandets eller värdpartens samtycke. Sådant samtycke är inte nödvändigt för Förenta nationernas styrkor eller delegationer som utför fredsbevarande verksamhet, observatörsuppdrag eller liknande insatser i ett område i enlighet med Förenta nationernas stadga. Artikeln är också tillämplig på parter som inte anslutit sig till protokollet. Dess tillämpning medför inte att en parts folkrättsliga ställning eller ett territoriums rättsliga ställning påverkas. Artikeln hindrar inte tillämpningen av internationella humanitärrättsliga regler, andra internationella instrument eller beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd, som ger ett mer långtgående skydd. Artikel 12 punkt 2 (a) (i) reglerar varje styrka, delegation eller andra internationella styrkor som utför fredsbevarande verksamhet eller liknande funktion i enlighet med Förenta nationernas stadga. Detta innebär att artikeln, efter protokollets ikraftträdande, kan komma att tillämpas på sådana internationella insatser som för närvarande görs i f.d. Jugoslavien. Punkt 2 punkt (a) (ii) avser varje regional mission som upprättats enligt Förenta nationernas stadgas kapitel VIII och som verkar i ett konfliktområde. Varje part i en konflikt eller fördragsslutande stat som kontrollerar ett område skall, om chefen för en mission av Förenta nationerna begär det, vidta åtgärder som är möjliga för att ge skydd mot verkningarna av minor, minfält, försåt eller andra anordningar. Av punkt (b) (ii) följer att parten i konflikten skall, om så bedöms nödvändigt, röja eller oskadliggöra alla minor, försåt och andra anordningar i området som den kontrollerar. Vidare skall parten i konflikten informera chefen för missionen om alla minfälts och andra mineringars läge i det område där den skall verka. Om möjligt skall denna information ställas till missionens förfogande. Artikel 12 punkt 3 reglerar skyddet för humanitära operationer och undersökningsmissioner från Förenta nationerna. Parten i konflikten skall på begäran av chefen för missionen eller operationen ge skydd så långt som möjligt från verkningarna av minor. Om missionen eller operationen behöver tillträde till eller passage över ett område som parten kontrollerar för att utföra sitt uppdrag, eller en säker väg för att nå platsen där insatsen skall utföras, skall parten informera om en säker väg till platsen, om inga aktiva fientligheter pågår och informationen finns. Om parten inte kan informera om en säker väg till eller från platsen skall om möjligt en väg röjas genom minfälten. Artikel 12 punkt 4 reglerar Röda korsets internationella kommittés insatser. Dessa skall utföras med värdlandets samtycke. Deras insatser ges samma rätt till skydd och bistånd av en part eller fördragsslutande stat i en konflikt som insatser av Förenta nationerna. Artikel 12 punkt 5 avser andra humanitära delegationer: nationella Rödakorsföreningar, Rödahalvmåneföreningar eller deras Internationella federation, opartiska humanitära organisationer, minröjningsoperationer och varje undersökningskommission som upprättats enligt Genèvekonventionerna skall så långt det är möjligt beredas skydd mot verkningar av minor. Parten i en konflikt skall antingen informera om en säker väg till och från platsen där insatsen skall utföras eller om sådan information inte finns, om möjligt röja en väg genom minfälten. Alla uppgifter som en part lämnat ut under sekretess till någon av organisationerna, som omfattas av artikel 12 t.ex. Förenta nationernas styrkor eller delegationer, får enligt artikel 12 punkt 6 inte röjas utanför den berörda styrkan eller delegationen utan den uppgiftslämnande partens uttryckliga tillåtelse. Utan inskränkningar i den immunitet och de privilegier som de kan ha, eller som följer av uppdraget skall personal som ingår i styrkor eller delegationer följa landets lagar och förordningar och avstå från handlingar eller verksamhet som inte är förenliga med deras uppdrags opartiska och internationella karaktär. 4.11 Konsultationer om protokollets efterlevnad Artikel 13 reglerar samarbetet mellan de fördragsslutande staterna för att säkra protokollets efterlevnad. Årliga konsultationsmöten skall äga rum efter det att protokollet trätt i kraft. Vilka som får delta vid dessa konsultationer kommer att bestämmas av de fördragsslutande staterna när de antar mötesstadgar. Vid mötet skall en översyn av protokollets rättsliga status och tillämpning ske, ärenden som anmälts till behandling genom staternas rapporter tas upp, översynskonferenser förberedas, information om minröjningsteknik utbytas. Inför konsultationerna skall de fördragsslutande staterna inkomma med en årlig rapport till Förenta nationernas generalsekreterare enligt punkt 4. Rapporterna skall informera om hur civilbefolkning och försvarsmakt informerats om protokollets bestämmelser, minröjnings- och rehabiliteringsprogram, åtgärder som vidtagits för att uppfylla protokollets tekniska krav, huruvida lagstiftning antagits för beivrande av brott mot protokollets bestämmelser samt andra ärenden. 4.12 Överträdelse av protokollets bestämmelser I artikel 14 åläggs varje fördragsslutande stat att vidta åtgärder för att förhindra att protokollets bestämmelser kränks av personer eller på territorier under dess jurisdiktion eller kontroll. De fördragsslutande parterna förbinder sig att införa straffbestämmelser för svåra överträdelser mot protokoller i samband med en väpnad konflikt. Om en individ i samband med en väpnad konflikt avsiktligt dödar eller allvarligt skadar civila genom överträdelse av protokollets användningsbestämmelser skall denne lagföras och straffas. De fördragsslutande staterna skall samråda och samarbeta bilateralt, genom Förenta nationernas generalsekreterare eller andra internationella förfaranden för att lösa problem avseende tolkningen av protokollet eller dess tillämpning. Varje fördragsslutande stat skall se till att dess försvarsmakt utfärdar instruktioner och utbildar sin personal i protokollets bestämmelser. 5 Protokollet och svenska förhållanden Regeringens bedömning: Det behövs inga lagändringar för att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt det reviderade protokollet. Skälen för regeringens bedömning: Såsom redovisats i föregående avsnitt uppställer protokollet ett förbud dels mot att använda icke- detekterbara truppminor, dels att överföra sådana vapen. Avståndsutlagda truppminor som inte självförstörs och självdesaktiveras förbjuds vid protokollets ikraftträdande. Vidare införs restriktioner i användningen av avståndsutlagda minor. Vilka vapensystem som skall stå till Försvarsmaktens förfogande är inte reglerat i lag. I prop. 1996/97:4 om totalförsvarets förnyelse, etapp 2 s.177 föreslog regeringen ett totalförbud mot användning av truppminor. Befintliga truppminor i det svenska försvarets förråd skulle förstöras så snart praktiska möjligheter förelåg och i vart fall senast år 2001. Riksdagen godkände förslaget om ett totalförbud mot användning av truppminor i det svenska försvaret den 13 december 1996 (bet. 1996/97:FÖU 1 s.137) Enligt regeringens bedömning har således genom riksdagens beslut protokollets förbud mot användning av icke-detekterbara minor uppfyllts. Lagen (1992:1300) om krigsmateriel uppställer ett generellt förbud mot tillverkning, tillhandahållande och utförsel av vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel (1-6 §§). Tillstånd krävs för tillhandahållande av krigsmateriel av svenska myndigheter, svenska företag och enskilda personer som är bosatta i Sverige eller stadigvarande vistas i landet. Tillståndskravet gäller även vid tillhandahållande av krigsmateriel i utlandet (4-5 §§). I förordningen (1992:1303) om krigsmateriel har regeringen angivit vad som skall anses vara krigsmateriel. Landminor, försåt och andra anordningar återfinns i förteckningen över krigsmateriel för strid. Överträdelse av utförselförbudet bestraffas enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Krigsmateriellagens generella förbud upprättshålls genom lagens ansvarsbestämmelser (24-27 §§). Frågor om tillstånd enligt krigsmateriellagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter, som emellertid skall överlämna ärenden till regeringens prövning om de skulle ha principiell betydelse eller annars vara av särskild vikt (1 a §). Tillstånd enligt 1 § andra stycket krigsmateriellagen får endast lämnas om det finns säkerhetspolitiska eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitiska mål och principer. I prop. 1991/92:174 Lag om krigsmateriel s. 41 f. anges de riktlinjer för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan som skall tillämpas vid tillståndsprövning, vilken vid denna tidpunkt gjordes av regeringen. Tillstånd får endast avse stat, statlig myndighet eller av staten auktoriserad mottagare. Tillstånd till utförsel eller annan utlandssamverkan enligt krigsmateriellagen skall inte beviljas, om det skulle strida mot internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, mot beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig (ovillkorliga hinder). Föredragande statsråd anförde i det sammanhanget att: “Genom att ansluta Sverige till en internationell överenskommelse förpliktar sig regeringen att fullgöra de skyldigheter som följer av överenskommelsen. De begränsningar för svensk utlandssamverkan på krigsmaterielområdet, som kan följa av en överenskommelse som Sverige biträtt, iakttas i praktiken genom att regeringen inte medger undantag från lagens förbud i berörda delar. De ovillkorliga hindren i riktlinjerna utgör således en erinran om att regeringen måste fullgöra sina internationella förpliktelser.” Resonemanget har givetvis en generell giltighet. Genom att det reviderade minprotokollet godkänns uppkommer ett ovillkorligt hinder mot export av truppminor, som inte uppfyller kravet på detekterbarhet, och av truppminor till icke-statliga organ. Vid protokollets ikraftträdande tillkommer avståndsutlagda truppminor, som inte självförstörs och självdesaktiveras. Sådana begränsningar gäller redan i dag vid utförsel av krigsmateriel. Det förhållandet att den prövande instansen numera är Inspektionen för strategiska produkter förändrar inte de riktlinjer som lagts fast för tillståndsprövning (prop. 1995/96: 31 s. 22). Regeringen gör med hänsyn till vad som ovan anförts den bedömningen att svensk lag redan uppfyller de krav som uppställs i artikel 8. Enligt artikel 14 punkt 1 i protokollet skall de fördragsslutande staterna vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning och andra åtgärder, för att hindra och motverka att protokollet kränks av personer eller på territorier under statens domsrätt eller kontroll. I punkt 2 anges att detta också skall innefatta lämpliga åtgärder för att säkerställa att straffrättsliga åtgärder vidtas och lagföring sker av personer, som i en väpnad konflikt och i strid med bestämmelserna i protokollet avsiktlig dödar civila eller förorsakar dem allvarlig skada. Minor, försåt och andra anordningar torde inte ha andra än rent militära användningsområden. Skulle en person komma över och göra bruk av dessa anordningar för annat än militära ändamål kan denne dömas för bl.a.. mord, dråp, grov misshandel eller försök till sådana brott (3 kap. 1, 2, 6 och 11 §§ brottsbalken). Av 2 kap. brottsbalken framgår att svensk lag är tillämplig och svensk domstol behörig att döma för dessa brott, även om brotten har begåtts utomlands. De allmänna straffbestämmelserna är givetvis även tillämpliga på militära sammanhang. Det ligger emellertid i sakens natur att Försvarsmakten har rätt att använda våld för att försvara landet eller för att kunna fullgöra andra uppdrag inom ramen för t.ex. den fredsfrämjande verksamheten. Som tidigare nämnts finns inte i lag reglerat vilka vapen som skall stå till Försvarsmaktens förfogande för sådana ändamål eller hur dessa skall användas. Detta beslutas normalt genom beslut av regeringen och berörd myndighet men styrs ytterst av folkrätten. Vad som nu sagts innebär att brottsbalkens bestämmelser om mord, dråp och misshandel inte alltid är lämpade för att användas vid brott som har begåtts i väpnade konflikter. I stället har en särskild straffbestämmelse införts i brottsbalken som bl.a. gäller användningen av metoder för krigföring som inte är tillåtna enligt folkrätten. Enligt 22 kap. 6 § brottsbalken skall den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Såsom exempel på sådan svår överträdelse anges i bestämmelsen bl.a. användande av stridsmetoder eller stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten, anfall på civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick, eller inledande av ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet kommer att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civilpersoner eller civil egendom. Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall enligt paragrafen särskilt beaktas bl.a. om många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet. Folkrättsbrott är inte ett militärt brott. Gärningsmannen behöver således inte vara krigsman utan envar som begår en gärning av ifrågavarande slag är straffbar. Bestämmelsen om folkrättsbrott är ett s.k. blankettstraffbud och innehåller ingen fullständig brottsbeskrivning. Straffansvarets omfattning och närmare innehåll bestäms istället genom de avtal som Sverige slutit med främmande makt och av den folkrättsligt bindande sedvanerätten på området. Bland de avtal som åsyftas ingår 1980 års vapenkonvention med tillhörande protokoll (Beckman m. fl., Kommentar till brottsbalken II, sjätte upplagan, s. 569). Att använda vapen på ett sätt som står i strid med bestämmelserna i konventionen och det reviderade protokollet faller därmed in under 22 kap. 6 § brottsbalken om svår överträdelse. Genom att Sverige ansluter sig till det reviderade protokollet kommer detta att utgöra ett sådant internationellt avtal som åsyftas i bestämmelsen om folkrättsbrott. Att som en metod för krigföring använda minor, försåt och andra anordningar på ett sätt som står i strid med protokollets bestämmelser och därvid medvetet döda eller allvarligt skada civilpersoner måste i princip alltid anses vara en sådan svår överträdelse och därmed vara straffbart som folkrättsbrott. Beträffande folkrättsbrott gäller enligt 2 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken att svensk lag är tillämplig och svensk domstol behörig för brottet oavsett var detta har begåtts. Detta innebär att Sverige kan leva upp också till kravet på domsrätt som följer av artikel 14 punkt 1. Regeringen gör med hänsyn till vad som redovisats den bedömningen att svensk lag redan uppfyller kraven på kriminalisering och domsrätt enligt artikel 14. Sammantaget gör regeringen den bedömningen att inga lagändringar krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till det reviderade protokollet 6 Godkännande av protokollet Regeringens förslag: Riksdagen godkänner det reviderade protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996, med följande tillkännagivande och förklaringar: - Sverige avser att tillämpa protokollet även i fredstid; - Sverige anser att uttrycket “i första hand” i definitionen av en truppmina i artikel 2 punkt 3 skall tolkas så att en fordons- eller stridsvagnsmina som försetts med röjningsskydd, och som exploderar vid kontakt när försök görs att röja den, inte skall klassificeras som en truppmina; - Sverige anser att de skyldigheter som följer av artikel 5 punkt 2 inte skall tolkas så att fördragsslutande parter eller parter i en konflikt hindras att ingå avtal om att annan part utför minröjningen. Skälen för regeringens förslag: Sverige har sedan länge arbetat aktivt för att stärka och utveckla den internationella humanitära rätten och förhindra användandet och utvecklandet av stridsmedel och stridsmetoder som är urskillningslösa och orsakar överflödigt och onödigt lidande. Inom den humanitära rätten måste en avvägning ske mellan å ena sidan de suveräna staternas legitima militära intressen och säkerhetsintressen och å andra sidan det humanitära intresset att minska lidandet för civilbefolkningen och soldater i väpnade konflikter. Det bör framhållas vilka betydande svårigheter som föreligger för stater att komma överens om inskränkningar i befintliga vapensystem. Detta framträder tydligt beträffande minor som är förhållandevis billiga, men effektiva vapen och som normalt spelar en central roll i ett lands försvarsdoktrin. 1980 års minprotokoll har hittills reglerat internationella konflikter. Det reviderade protokollet blir tillämpligt även i interna konflikter. Betydelsen av detta är stor eftersom merparten av alla pågående konflikter i dag är interna och minor ofta används som terrorvapen mot civilbefolkningen. De minkatastrofer som bevittnas i länder som Afghanistan, Angola, Kambodja, f.d. Jugoslavien och Moçambique kan i stor utsträckning hänföras till det omfattande och urskillningslösa bruket av truppminor i interna konflikter. Det reviderade protokollet påverkar dessvärre inte de truppminor som redan har placerats ut utan kan endast reglera den framtida användningen av dessa minor. Om det reviderade protokollets bestämmelser följs bör dock antalet minoffer i framtiden minska. Det reviderade protokollet ålägger de stridande parterna skyldighet att dels röja de minfält som de lagt ut, dels ett ansvar att underlätta bl.a. Förenta nationernas fredsbevarande insatser, humanitära operationer, Röda korsets internationella kommittés, Internationella rödakorsfederationens och andra humanitära organisationers arbete i minerade områden. Samtidigt skärps reglerna för användning av samtliga typer av landminor. I synnerhet förbjuds de lågmetalliska truppminorna som är mycket svåra att upptäcka och röja och som i hög utsträckning är orsaken till civilbefolkningens lidande. Kriteriet för detekterbarhet och förbudet mot detekteringsskydd kommer att avsevärt förbättra möjligheterna att i framtiden röja minor. Genom att införa ett förbud mot överföring eller export av bl.a. lågmetalliska truppminor och exportbegränsningar av truppminor till icke-fördragsslutande stater och icke-statliga organ förhindras deras fortsatta spridning. De tekniska kraven på självförstöring och självdesaktivering för avståndsutlagda truppminor får anses utgöra den kompromiss som under rådande politiska omständigheter bäst tillgodoser såväl militära som humanitära aspekter på bruket av truppminor och som möjliggör ett universellt antagande av det reviderade protokollet. Det är av stor vikt att stora minproducerande länder och länder med stora lager av minor och mindrabbade länder är beredda att bli bundna av det reviderade protokollet. Det är av synnerlig vikt att protokollet så snart som möjligt ratificeras av de stater som deltog i förhandlingarna och andra stater, så att det får en vidsträckt anslutning. När tjugo stater har anslutit sig träder protokollet i kraft. Sverige fortsätter sina ansträngningar i olika fora för att nå ett internationellt totalförbud mot truppminor med en bred anslutning. För att skyddet av civilbefolkningen skall bli effektivt krävs en universell anslutning till ett traktatsfäst totalförbud mot truppminor. Sverige liksom många andra länder anser att flertalet av de förbud som protokollet stadgar är av den art att de måste efterlevas i fredstid för att vara verkningsfulla. Ett tillkännagivande härom kommer att göras när Sverige ger sitt godkännande av att bli bundet av protokollet. Sverige kommer också att avge en förklaring avseende definitionen av truppmina, så definitionen inte kan ges en sådan tolkning att den omfattar andra typer av minor än truppminor. Vidare anser regeringen att den plikt som införs för parterna i en väpnad konflikt att röja minfält inte får förhindra eller försvåra att en annan part utför minröjningen. En sådan förklaring kommer också att avges i samband med att Sverige ansluter sig till det reviderade protokollet. Eftersom protokollet enligt regeringens bedömning utgör en överenskommelse av större vikt skall det, med det tillkännagivande och de förklaringar som regeringen förordat, enligt regeringsformen 10 kap. 2 § underställas riksdagen för godkännande. Bilaga B PROTOKOLL OM FÖRBUD MOT ELLER RESTRIKTIONER I ANVÄNDNINGEN AV MINOR, FÖRSÅT OCH ANDRA ANORDNINGAR REVIDERAT DEN 3 MAJ 1996 (PROTOKOLL II REVIDERAT DEN 3 MAJ 1996) TILLÄGG TILL KONVENTION OM FÖRBUD MOT ELLER INSKRÄNKNINGAR I ANVÄNDNINGEN AV VISSA KONVENTIONELLA VAPEN SOM KAN ANSES VARA YTTERST SKADEBRINGANDE ELLER HA URSKILLNINGSLÖSA VERKNINGAR ARTIKEL 1: ÄNDRING AV PROTOKOLL Protokollet om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåtvapen och andra anordningar (protokoll II), tillägg till Konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar ("konventionen"), är härmed ändrad. Texten till det reviderade protokollet skall ha följande lydelse: "Protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar reviderat den 3 maj 1996 (Protokoll II reviderat den 3 maj 1996) Artikel 1 Tillämpningsområde 1. Detta protokoll avser användning på land av minor, försåt och andra anordningar som anges häri, inbegripet minor som utlagts för att hindra motparten från att använda stränder, övergångsställen vid vattenleder eller floder, men omfattar inte användning av sjöminor till havs eller i inre vattenleder. 2. Detta protokoll skall, utöver de situationer som avses i artikel 1 i denna konvention, tillämpas på situationer som avses i den för Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 gemensamma artikel 3. Detta protokoll är icke tillämpligt på situationer som uppkommit till följd av interna störningar och spänningar, såsom upplopp enstaka och sporadiska våldshandlingar och andra liknande handlingar vilka icke är att betrakta såsom väpnade konflikter. 3. Vid icke internationella väpnade konflikter som äger rum på en hög fördragsslutande parts territorium, skall varje part i konflikten vara skyldig att tillämpa förbuden och restriktionerna i detta protokoll. 4. Ingenting i detta protokoll skall åberopas i syfte att påverka en stats suveränitet; ej heller i syfte att påverka regeringens ansvar eller med alla lagliga medel bevara eller återupprätta lag och ordning i staten eller att försvara statens nationella enhet och territoriella integritet. 5. Ingenting i detta protokoll skall åberopas till försvar för ett direkt eller indirekt ingripande, vilken orsaken än må vara, i den väpnade konflikten eller i den höga fördragsslutande parts inre eller yttre angelägenheter på vilkens territorium konflikten äger rum. 6. Tillämpningen av bestämmelserna i detta protokoll för icke-fördragsslutande parter i en konflikt som godtagit detta protokoll, skall inte förändra parternas rättsliga ställning eller påverka ett omstritt territoriums rättsliga status, vare sig direkt eller indirekt. Artikel 2 Definitioner För detta protokolls syfte används följande definitioner: 1. Mina betecknar ammunition som är placerad under, på eller nära marken eller på annan yta och konstruerad för att explodera genom en persons eller ett fordons närvaro, närhet eller kontakt. 2. Avståndsutlagd mina betecknar mina som inte utläggs direkt på plats, utan med hjälp av artilleri, missil, raket, granatkastare eller liknande hjälpmedel, eller som fälls från luftfartyg. Minor, som utläggs med hjälp av ett landbaserat system från mindre än 500 meter, betraktas inte som avståndsutlagda såvida de används i enlighet med artikel 5 och andra tillämpliga artiklar i detta protokoll. 3. Truppmina betecknar en mina som i första hand är konstruerad för att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter ur stridbart skick, skadar eller dödar en eller flera personer. 4. Försåt betecknar anordning eller material som utformats, konstruerats eller anpassats för att döda eller skada och som fungerar på oförutsett vis när en person rubbar eller nalkas ett till synes ofarligt föremål eller utför en till synes riskfri handling. 5. Andra anordningar betecknar manuellt utplacerad ammunition och anordningar, innefattande improviserade explosiva anordningar, avsedda att döda, såra eller skada och som sätts i funktion manuellt, genom fjärrkontroll eller automatiskt efter viss tid. 6. Militärt mål betecknar, i vad avser materiella ting, varje föremål, som till följd av art, läge, ändamål eller användning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstöring, intagande eller neutralisering under de vid tidpunkten ifråga rådande förhållandena medför en avgjord militär fördel. 7. Civil egendom betecknar alla föremål som inte utgör militära mål enligt punkt 6 i denna artikel. 8. Minfält betecknar ett definierat område inom vilket minor har utlagts. Minerat område betecknar ett område som är farligt beroende på förekomst av minor. Skenminfält betecknar ett område fritt från minor, som simulerar ett minfält. Termen minfält inbegriper skenminfält. 9. Upprättande av protokoll och minkartor betecknar en fysisk, administrativ och teknisk verksamhet, syftande till att i officiella akter registrera all tillgänglig information som kan underlätta lokalisering av minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar. 10. Självförstörande mekanism betecknar en inbyggd eller applicerad automatiskt fungerande mekanism som säkerställer att den ammunition den är inbyggd i eller monterad på förstörs. 11. Självneutraliserande mekanism betecknar en inbyggd automatiskt fungerande mekanism som oskadliggör den ammunition i vilken den är inbyggd. 12. Självdeaktivera betyder att automatiskt försätta ammunition ur funktion genom att oåterkalleligt förbruka en komponent, exempelvis ett batteri, som behövs för att ammunitionen skall fungera. 13. Fjärrkontroll betecknar styrning på avstånd. 14. Röjningsskydd betecknar en anordning avsedd att skydda en mina och som utgör en del av den, är kopplad till den, ansluten till den eller placerad under den och som aktiveras när försök görs att röja minan. 15. Överföring betecknar, utöver den fysiska förflyttningen av minor till eller från en stats territorium, överlåtelse av äganderätten till och kontrollen över minorna, men inte överlämnande av område där minor är utlagda. Artikel 3 Allmänna restriktioner för användningen av minor, försåt och andra anordningar 1. Denna artikel är tillämplig beträffande: a) minor; b) försåt; och c) andra anordningar. 2. Varje hög fördragsslutande part eller part i en konflikt är, enligt bestämmelserna i detta protokoll ansvarig för alla minor, försåt och andra anordningar som parten använder och åtar sig att röja, avlägsna, förstöra eller utöva tillsyn över dem så som anges i artikel 10 i detta protokoll. 3. Det är under alla förhållanden förbjudet att använda minor, försåt eller andra anordningar, som är så utformade eller är av sådan beskaffenhet att de förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande. 4. Vapen som omfattas av denna artikel skall uppfylla de krav och begränsningar, som anges i tekniska bilagan för varje särskild kategori. 5. Det är förbjudet att använda minor, försåt eller andra anordningar, som är försedda med en mekanism eller anordning, särskilt utformad för att få deras sprängladdning att explodera genom närvaro av allmänt tillgängliga minsökare på grund av deras magnetiska påverkan eller annan påverkan utan beröring, vid normal användning under minsökning. 6. Det är förbjudet att använda självdeaktiverande minor utrustade med röjningsskydd utformat så att det kan fungera efter att själva minan har upphört att fungera. 7. Det är under alla förhållanden förbjudet att bruka vapen som omfattas av denna artikel, vare sig offensivt, defensivt eller som repressalieåtgärd, mot civilbefolkningen som sådan, mot enskilda civilpersoner eller civil egendom. 8. Urskillningslös användning av vapen som omfattas av denna artikel är förbjuden. Urskillningslös användning är utplacering av sådana vapen: (a) då de inte placeras vid, inom eller riktas mot ett militärt mål. Vid tvekan huruvida egendom, som normalt användes för civila ändamål, såsom platser avsedda för religiösa ändamål, hus eller annan form av bostad, eller skolor, kan utnyttjas i syfte att effektivt bidraga till militär verksamhet, skall förutsättas att så inte är fallet; (b) då man använder stridsmetoder eller vapenbärare som inte kan riktas mot ett bestämt militärt mål; eller (c) då de förväntas förorsaka oavsiktliga förluster i människoliv bland civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka skulle vara överdrivna vid en jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan emotses. 9. Ett antal skarpt avgränsade och tydliga militära mål belägna i en stad, i en by eller i annat område med en liknande koncentration av civila eller civil egendom skall inte betraktas såsom ett enda militärt mål. 10. Alla försiktighetsåtgärder som är möjliga skall vidtas för att skydda civilpersoner från verkningarna av de vapen som omfattas av denna artikel. Möjliga försiktighetsåtgärder är sådana försiktighetsåtgärder som är genomförbara eller praktiskt möjliga med hänsyn till alla vid tidpunkten ifråga rådande förhållanden inbegripet humanitära och militära överväganden. Dessa förhållanden innefattar, men är inte begränsade till, följande: (a) minornas långsiktiga och kortsiktiga verkan på den lokala civilbefolkningen vad gäller minfältets varaktighet; (b) möjliga åtgärder för att skydda civilbefolkningen (exempelvis inhägning och skyltar, varning och övervakning); (c) tillgång till och möjlighet att använda alternativa system; (d) kortsiktiga och långsiktiga militära krav på ett minfält. 11. Effektiv förvarning skall ges om varje utläggning av minor, försåt eller andra anordningar som kan drabba civilbefolkningen, såvida inte förhållandena omöjliggör sådan varning. Artikel 4 Restriktioner för användningen av truppminor Det är förbjudet att använda truppminor som inte kan detekteras på sätt som anges i punkt 2 i den tekniska bilagan. Artikel 5 Restriktioner för användningen av truppminor, andra än avståndsutlagda minor 1. Denna artikel är tillämplig för truppminor andra än avståndsutlagda minor. 2. Det är förbjudet att använda vapen som omfattas av denna artikel som inte uppfyller den tekniska bilagans bestämmelser om självförstöring och självdeaktivering såvida inte; (a) vapnen placeras inom ett markerat område som övervakas av militär personal och skyddas av stängsel eller andra medel för att trygga att civilbefolkningen effektivt utestängs från området; markeringen måste vara tydlig och av varaktig natur och vara synlig åtminstone för en person som står i begrepp att bege sig in i det markerade området; och (b) vapnen röjs innan området lämnas för såvitt området inte överlämnas till en annan stats stridskrafter som åtar sig ansvaret för de skyddsåtgärder som krävs i denna artikel och efterföljande röjning av dessa vapen. 3. En part i en konflikt är befriad från att fortsatt uppfylla bestämmelserna i punkterna 2 (a) och 2 (b) i denna artikel endast om uppfyllandet inte kan ske på grund av att parten genom fientlig militär verksamhet har förlorat kontrollen över området, däri inräknat förhållanden där direkt fientlig militär verksamhet omöjliggör att bestämmelserna kan uppfyllas. Om denna part återtar kontrollen över området, skall parten åter uppfylla bestämmelserna i punkterna 2 (a) och 2 (b) i denna artikel. 4. Om stridskrafter tillhöriga en part i en konflikt vinner kontroll över ett område, där sådana vapen, som omfattas av denna artikel, har blivit utplacerade, skall dessa stridskrafter i största möjliga utsträckning upprätthålla och, om så erfordras, vidta de skyddsåtgärder som krävs i denna artikel till dess att dessa vapen har röjts. 5. Alla möjliga åtgärder skall vidtas för att hindra otillåtet avlägsnande, förändring, förstöring eller döljande av varje anordning, system eller materiel som används för att utmärka gränsen av ett markerat område. 6. Vapen, som omfattas av denna artikel, som utkastar fragment i en sektor mindre än 90 grader och som är placerade på eller över marken, får användas under högst 72 timmar utan att de åtgärder vidtas som avses i punkten 2 (a) ovan; om (a) de är placerade i omedelbar närhet av den militära enhet som har placerat ut dem; och (b) området övervakas av militär personal för att trygga att civilbefolkningen effektivt utestängs. Artikel 6 Restriktioner för användningen av avståndsutlagda minor 1. Det är förbjudet att använda avståndsutlagda minor om de inte protokollförs i enlighet med punkt 1 (b) i den tekniska bilagan. 2. Det är förbjudet att använda avståndsutlagda truppminor som inte uppfyller bestämmelserna om självförstöring och självdeaktivering i den tekniska bilagan. 3. Det är förbjudet att använda andra avståndsutlagda minor än truppminor, såvida de inte, i möjligaste mån, är försedda med en effektiv självförstörande eller självneutraliserande mekanism, samt har en reservfunktion för självdeaktivering utformad så att minorna inte längre kan fungera som sådana när de inte längre tjänar det militära syfte för vilket de utlagts. 4. Effektiv förvarning skall ges vid utläggning eller fällning av avståndsutlagda minor som kan skada civilbefolkningen, såvida inte förhållandena omöjliggör sådan varning. Artikel 7 Förbud mot användning av försåt och andra anordningar 1. Utan intrång i folkrättsliga regler tillämpliga i väpnade konflikter avseende förrädiskt förfarande, är det under alla förhållanden förbjudet att använda försåt och andra anordningar som på något sätt är fästade vid eller förenade med följande: (a) internationellt erkända skyddsemblem, tecken eller signaler; (b) sjuka, sårade eller döda personer; (c) begravnings- eller kremeringsplatser eller gravar; (d) sjukvårdsenheter, medicinsk utrustning, läkemedelsförråd eller sjuktransporter; (e) barnleksaker eller andra lösa föremål eller produkter särskilt avsedda för barns förplägnad, hälsa, hygien, beklädnad eller utbildning; (f) matvaror och drycker; (g) köksutrustning eller redskap, utom i militära anläggningar, förläggningar eller förråd; (h) föremål som har klar religiös anknytning; (i) historiska minnesmärken, konstföremål eller platser avsedda för religionsutövning, vilka utgör folkens kulturella eller andliga arv; eller (j) levande djur eller djurkroppar. 2. Det är förbjudet att använda försåt eller andra anordningar i form av skenbart ofarliga, lösa föremål som är särskilt utformade och konstruerade för att innehålla explosiva ämnen. 3. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 3, är det förbjudet att använda sådana vapen som omfattas av denna artikel i en stad, en by eller i andra områden med liknande koncentration av civilbefolkning där strider mellan markstridskrafter inte äger rum eller inte förefaller vara omedelbart förestående, såvida inte: (a) vapnen är placerade i eller i omedelbar närhet av ett militärt mål; eller (b) åtgärder vidtas för att skydda civilbefolkningen från dessa vapens verkningar, exempelvis genom utplacering av vaktposter, utfärdande av varningar eller uppsättande av stängsel. Artikel 8 Överföring 1. För att främja syftet med detta protokoll, åtar sig varje hög fördragsslutande part: (a) att inte överföra minor vars användning är förbjuden enligt detta protokoll; (b) att inte överföra minor till någon annan mottagare än en stat eller ett statligt organ bemyndigat att mottaga sådan överföring; (c) att visa återhållsamhet i fråga om att överlåta minor, vilkas användning är underkastad restriktioner enligt detta protokoll. Särskilt åtar sig varje hög fördragsslutande part att inte överföra truppminor till stater som inte är bundna av detta protokoll, om inte den mottagande staten accepterar att tillämpa detta protokoll; och (d) att säkerställa att överföring enligt denna artikel sker i enlighet med tillämpliga bestämmelser i detta protokoll och internationella humanitärrättsliga regler, både av överförande och mottagande stat. 2. Om en hög fördragsslutande part förklarar att den avser uppskjuta efterlevnaden av vissa bestämmelser för användning av vissa minor enligt den tekniska bilagan skall likväl punkt 1 (a) i denna artikel tillämpas på sådana minor. 3. Alla höga fördragsslutande parter skall i avvaktan på att detta protokoll träder i kraft, avhålla sig från handlingar som skulle vara oförenliga med punkt 1 (a) i denna artikel. Artikel 9 Upprättande av protokoll och minkartor och användning av uppgifter om minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar 1. Alla uppgifter om minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar skall protokollföras i enlighet med bestämmelserna i den tekniska bilagan. 2. Alla sådana protokoll och minkartor skall bevaras av parterna i en konflikt, vilka utan dröjsmål efter fientligheternas upphörande skall vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder, vari även ingår användningen av dessa uppgifter, för att skydda civila personer från verkningar av minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar i områden som står under deras kontroll. De skall också samtidigt tillhandahålla den andra parten eller de andra parterna i en konflikt och Förenta nationernas generalsekreterare all information de har om minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar som de själva har placerat ut i områden som inte längre står under deras kontroll; emellertid gäller ömsesidigt att om stridskrafter tillhörande en part i en konflikt befinner sig på en motparts territorium, så får vilken som helst av parterna innehålla sådan information gentemot generalsekreteraren och motparten i den utsträckning som säkerhetsintressen kräver att uppgifterna inte lämnas ut, till dess ingendera parten längre befinner sig på den andra partens territorium. I sistnämnda fall skall de innehållna uppgifterna meddelas så snart som dessa säkerhetsintressen medger detta. Där så är möjligt, skall parterna i konflikten efter ömsesidig överenskommelse söka tillse att sådana uppgifter meddelas vid första möjliga tillfälle på ett sätt som är förenligt med varje parts säkerhetsintressen. 3. Denna artikel skall inte inverka på bestämmelserna i artiklarna 10 och 12 i detta protokoll. Artikel 10 Röjning av minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar samt internationellt samarbete 1. Efter de aktiva fientligheternas upphörande skall alla minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar utan dröjsmål röjas eller omhändertas i enlighet med artikel 3 och artikel 5 punkt 2 i detta protokoll. 2. De höga fördragsslutande parterna och parterna i en konflikt skall ha detta ansvar för minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar i områden som står under deras kontroll. 3. Beträffande minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar utplacerade av en part i områden över vilka den ej längre utövar kontroll, skall denna part förse den part som har kontroll över området, i den utsträckning denna part medger detta, teknisk och materiell hjälp som erfordras för att uppfylla ansvaret enligt punkt 2 i denna artikel. 4. När så bedöms nödvändigt skall parterna söka nå överenskommelser, både sinsemellan och, i tillämpliga fall, med andra stater och med internationella organisationer, om tillhandahållande av teknisk och materiell hjälp, som även, under därtill lämpliga förhållanden, skall omfatta genomförandet av gemensamma åtgärder som behövs för att uppfylla detta ansvar. Artikel 11 Tekniskt samarbete och bistånd 1. Varje hög fördragsslutande part åtar sig att underlätta, och skall ha rätt att delta i, största möjliga utbyte av utrustning, materiel och vetenskaplig och teknisk information om tillämpningen av detta protokoll och av hjälpmedel för minröjning. De höga fördragsslutande parterna skall särskilt avhålla sig från att införa omotiverade inskränkningar för tillhandahållande av minröjningsutrustning och därtill hörande teknisk information för humanitära syften. 2. Varje hög fördragsslutande part åtar sig att förse den databas för minröjning som har inrättats inom FN-systemet med information, särskilt avseende hjälpmedel och teknik för minröjning och med förteckningar över experter, specialiserade organ eller nationella kontakter för minröjning. 3. Varje hög fördragsslutande part som har möjlighet därtill skall lämna bistånd vid minröjning genom FN-systemet, andra internationella organ eller bilateralt, eller bidra till Förenta nationernas frivilliga fond till bistånd till minröjning. 4. Framställningar av höga fördragsslutande parter om bistånd som grundas på relevanta uppgifter kan inges till Förenta nationerna, andra behöriga organ eller andra stater. De kan inges till Förenta nationernas generalsekreterare, som skall vidarebefordra dem till alla fördragsslutande parter och relevanta internationella organisationer. 5. Vad avser framställningar som framförs till Förenta nationerna, får generalsekreteraren, inom ramen för de resurser han förfogar över, vidta lämpliga åtgärder för att bedöma situationen, och, i samarbete med den begärande fördragsslutande parten, besluta om lämpligt bistånd till denna part vid minröjning eller tillämpning av protokollet. Generalsekreteraren kan även vända sig till de höga fördragsslutande parterna avseende en sådan bedömning, liksom angående beskaffenhet och omfattning av erforderligt bistånd. 6. Utan inskränkning i deras konstitutionella och andra rättsliga bestämmelser, åtar sig de höga fördragsslutande parterna att samarbeta och överföra teknologi för att underlätta tillämpningen av tillämpliga förbud och restriktioner enligt detta protokoll. 7. Varje hög fördragsslutande part har rätt att begära och mottaga tekniskt bistånd i tillämpliga fall från annan fördragsslutande part om viss annan hithörande teknologi än vapenteknologi i den utsträckning som behövs för att minska den övergångsperiod som avses i tekniska bilagan. Artikel 12 Skydd mot verkningar av minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar 1. Tillämpning (a) Med undantag av de styrkor och delegationer som avses i punkt 2 (a) (i), är denna artikel endast tillämplig på delegationer som utför verksamhet med den höga fördragsslutande partens samtycke på vars territorium verksamheten utförs. (b) Tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel för parter i en konflikt som inte är fördragsslutande parter, skall inte förändra parternas rättsliga ställning eller ett omstritt territoriums rättsliga ställning, vare sig direkt eller indirekt. (c) Bestämmelserna i denna artikel innebär inga inskränkningar i internationella humanitärrättsliga regler, andra tillämpliga internationella avtal eller beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd som ger bättre skydd för personal vilka utför verksamhet som omfattas av denna artikel. 2. Fredsbevarande styrkor och delegationer och vissa andra styrkor och delegationer (a) Denna punkt är tillämplig för; (i) Varje FN-styrka eller FN-delegation som utför fredsbevarande verksamhet, observationsuppdrag eller liknande insatser i ett område i enlighet med Förenta nationernas stadga; (ii) varje styrka, upprättad i enlighet med kapitel VIII i FN-stadgan, som utför verksamhet i ett konfliktområde. (b) Varje hög fördragsslutande part eller part i en konflikt skall, på anmodan av chefen för en styrka eller en delegation som omfattas av denna artikel (i) så långt den förmår, vidta de åtgärder som erfordras för att skydda styrkan eller delegationen från verkningar av minor, försåt och andra anordningar i varje område som står under dess kontroll (ii) om så erfordras för att effektivt skydda personalen, röja eller oskadliggöra alla minor, försåt och andra anordningar i området i fråga i den utsträckning parten förmår; och (iii) informera chefen för styrkan eller delegationen om var alla kända minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar är placerade i det område i vilket styrkan eller delegationen verkar och, så långt det är möjligt, till chefen för styrkan eller delegationen ställa all information till förfogande som den innehar om sådana minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar. 3. FN-delegationer för undersökningar och humanitärt bistånd (a) Denna punkt är tillämplig för varje humanitär delegation eller undersökningsdelegation från Förenta nationerna. (b) Varje hög fördragsslutande part eller part i en konflikt skall, på anmodan av chefen för en delegation som omfattas av denna punkt (i) tillhandahålla delegationens personal det skydd som avses i punkt 2 (b) (i) i denna artikel; och (ii) om tillträde till eller genom ett område som står under partens kontroll erfordras för att delegationen skall kunna utföra sin verksamhet och för att trygga säker genomfart till eller genom detta område för delegationspersonalen: (aa) om inte pågående fientligheter förhindrar det, informera delegationschefen om en säker väg till detta område, om sådan information finns tillgänglig; eller (bb) om information om en säker väg inte kan tillgodoses enligt stycke (aa), så långt det är möjligt, röja en väg genom minfälten. 4. Delegationer från Röda Korsets internationella kommitté (a) Denna punkt är tillämplig för varje delegation från Röda Korsets internationella kommitté som utför verksamhet med värdstatens eller värdstaternas medgivande enligt bestämmelserna i Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 och, i tillämpliga fall, i dessas tilläggsprotokoll. (b) Varje hög fördragsslutande part eller part i en konflikt skall, på anmodan av chefen för en delegation som omfattas av denna punkt: (i) tillhandahålla delegationens personal det skydd som avses i punkt 2 (b) (i) i denna artikel; och (ii) vidta de åtgärder som anges i punkt 3 (b) (ii) i denna artikel. 5. Övriga humanitära delegationer och undersökningsdelegationer (a) I den mån punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel inte är tillämpliga skall denna punkt tillämpas för följande delegationer när de utför verksamhet i ett konfliktområde eller bistår offer i en konflikt: i) varje humanitär delegation från en nationell rödakors- eller rödahalvmåne-förening eller Internationella Rödakorsfederationen; (ii) varje delegation från en opartisk humanitär organisation, inklusive varje opartisk humanitär minröjningsinsats; (iii) varje undersökningsdelegation som upprättats enligt bestämmelserna i Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 och, i tillämpliga fall, bifogade tilläggsprotokoll. (b) Varje hög fördragsslutande part eller part i en konflikt skall, på anmodan av chefen för en delegation som omfattas av denna punkt, i möjligaste mån: (i) tillhandahålla delegationens personal det skydd som avses i punkt 2 (b) (i) i denna artikel; och (ii) vidta de åtgärder som anges i punkt 3 (b) (ii) i denna artikel. 6. Sekretess Alla uppgifter som lämnas under sekretess enligt denna artikel skall av mottagaren behandlas med sekretess och får inte röjas utanför den berörda styrkan eller delegationen utan uttrycklig tillåtelse av uppgiftslämnaren. 7. Iakttagande av lagar och förordningar Utan inskränkningar i den immunitet och de privilegier som de åtnjuter eller i enlighet med de krav som gäller för deras uppdrag, skall personal som ingår i de styrkor och delegationer för vilka denna artikel är tillämplig: (a) följa värdstatens lagar och förordningar; och (b) avhålla sig från varje handling eller verksamhet som är oförenlig med uppdragets opartiska och internationella karaktär. Artikel 13 Konsultationer mellan de höga fördragsslutande parterna 1. De höga fördragsslutande parterna åtar sig att samråda och samarbeta i alla ärenden avseende detta protokolls tillämpning. I detta syfte skall årligen hållas en konferens med de höga fördragsslutande parterna. 2. Deltagandet i de årliga konferenserna skall bestämmas av de stadgar som de höga fördragsslutande parterna kommer överens om. 3. Konferensen skall: (a) göra en översyn av detta protokolls rättsliga status och tillämpning; (b) behandla ärenden som härrör från de höga fördragsslutande parternas rapporter i enlighet med punkt 4 i denna artikel; (c) förbereda översynskonferenser; och (d) behandla den tekniska utvecklingen beträffande skydd av civilbefolkningen mot urskillningslös verkan av minor. 4. De höga fördragsslutande parterna skall inge årliga rapporter till depositarien, som skall förmedla dem till alla höga fördragsslutande parter före konferensen, om någon eller några av följande frågor: (a) spridande av information om detta protokoll till dess försvarsmakt och civilbefolkningen; (b) minröjning och rehabiliteringsprogram; (c) åtgärder vidtagna för att uppfylla de tekniska kraven i detta protokoll och varje annan relevant information; (d) lagstiftning i anledning av detta protokoll; (e) åtgärder vidtagna i fråga om internationellt utbyte av teknisk information, internationellt samarbete om minröjning samt tekniskt samarbete och bistånd; och (f) andra relevanta ärenden. 5. Kostnaden för konferensen skall fördelas mellan de höga fördragsslutande parterna och icke fördragsslutande parter som deltar i konferensens arbete, enligt Förenta nationernas bidragsskala efter vederbörlig justering. Artikel 14 Efterlevnad 1. Varje hög fördragsslutande part skall vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning och andra åtgärder, för att hindra och motverka att detta protokoll kränks av personer eller på territorier under dess jurisdiktion eller kontroll. 2. De åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel innefattar lämpliga åtgärder för att säkerställa att straffrättsliga åtgärder vidtas och lagföring sker av personer som i en väpnad konflikt och i strid med bestämmelserna i detta protokoll avsiktligen dödar civilpersoner eller förorsakar dem allvarlig skada. 3. Varje hög fördragsslutande part skall också begära att dess försvarsmakt utfärdar relevanta militära bestämmelser och tillämpningsföreskrifter och att försvarsmaktens personal får den utbildning som svarar mot dess uppgifter och ansvar för att efterleva bestämmelserna i detta protokoll. 4. De höga fördragsslutande parterna åtar sig att samråda och samarbeta bilateralt, genom Förenta nationernas generalsekreterare eller genom andra behöriga internationella förfaranden för att lösa problem som kan uppkomma i fråga om tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna i detta protokoll. Teknisk bilaga 1. Protokollföring (a) Upprättande av protokoll över läget för minor, andra än avståndsutlagda minor, minfält, minerade områden, försåt och andra anordningar, skall ske i enlighet med följande bestämmelser: (i) läget för minfält, minerade områden och områden med försåt och andra anordningar, skall anges exakt i förhållande till koordinaterna för minst två referenspunkter och med den uppskattade utsträckningen av det område, som innehåller dessa vapen, i förhållande till dessa referenspunkter; (ii) kartor, skisser eller protokoll skall upprättas så att de anger läget för minfält, minerade områden, försåt och andra anordningar i förhållande till referenspunkterna; av protokollen skall även framgå områdenas gränser och utsträckning; och (iii) för att möjliggöra upptäckt och röjning av minor, försåt och andra anordningar, skall kartor, skisser eller protokoll innehålla fullständig information om typ, antal, sätt för utplacering, tändanordning och livslängd, dag och tidpunkt för utplacering, röjningsskydd (i förekommande fall) och annan relevant information om dessa vapens utplacering. När så är möjligt skall protokollföringen redovisa varje minas exakta läge, utom i fråga om minfält där minorna utlagts i rader, varvid det räcker att radernas läge anges. Det exakta läget och mekanismen för varje utlagt försåt skall protokollföras separat. (b) Det bedömda läget och området för avståndsutlagda minor skall anges med koordinater för referenspunkterna (normalt hörnpunkter) och bekräftas när så är möjligt genom att utmärkas på marken vid första möjliga tillfälle. Det totala antalet utlagda minor, typ, dag och tidpunkt för utläggning samt tiden för självförstöring, skall också protokollföras. (c) Exemplar av protokollen skall förvaras på tillräckligt hög befälsnivå för att trygga deras säkerhet så långt det är möjligt. (d) Det är förbjudet att använda minor som tillverkats efter detta protokolls ikraftträdande om de inte är försedda med påskrift om följande uppgifter på engelska eller på vederbörande nationella språk: (i) ursprungsland; (ii) månad och år för tillverkningen; (iii) serienummer eller partinummer. Påskriften skall vara synlig, läslig, varaktig och, i möjligaste mån, resistent mot miljöpåverkan. 2. Specifikationer för detekterbarhet (a) Truppminor tillverkade efter den 1 januari 1997 skall ha ett inbyggt material eller en anordning som möjliggör att minan kan upptäckas med allmänt tillgänglig teknisk utrustning för detektering av minor och som avger en svarssignal som motsvarar en signal från minst åtta (8) gram järn i en sammanhållen massa. (b) Truppminor tillverkade före den 1 januari 1997 skall antingen i sin konstruktion ha, eller före utplacering ha försetts med, ett material eller anordning, som inte lätt kan avlägsnas, och som möjliggör att minan kan upptäckas med allmänt tillgänglig teknisk utrustning för detektering av minor och som avger en svarssignal som motsvarar en signal från minst åtta (8) gram järn i en sammanhållen massa. (c) Om en hög fördragsslutande part beslutar att den inte omedelbart kan uppfylla bestämmelserna i punkt (b) ovan, får parten, i samband med sin notifikation om samtycke att vara bunden av detta protokoll, förklara att den avser uppskjuta uppfyllandet av bestämmelsen i punkt (b) ovan på en tid som inte får överstiga nio år räknat från detta protokolls ikraftträdande. Under övergångsperioden skall parten, i möjligaste mån, begränsa till ett minimum användningen av truppminor som inte uppfyller nämnda bestämmelse. 3. Specifikationer för självförstöring och självdeaktivering (a) Alla avståndsutlagda truppminor skall vara utformade och konstruerade så att färre än tio (10) procent av de aktiverade minorna inte förstör sig själva inom 30 dagar efter utplaceringen och att varje mina har en reservfunktion för självdeaktivering utformad och konstruerad så att tillsammans med den självförstörande mekanismen, inte fler än en mina på tusen aktiverade minor fungerar som mina 120 dagar efter utplaceringen. (b) Alla icke-avståndsutlagda truppminor som används utanför markerat område enligt definitionen i artikel 5 i detta protokoll, skall uppfylla de krav på självförstöring och självdeaktivering som anges i punkt (a) ovan. (c) Om en hög fördragsslutande part beslutar att den inte omedelbart kan uppfylla bestämmelserna i punkterna (a) eller (b) ovan, får den, i samband med sin notifikation om samtycke att vara bunden av detta protokoll förklara att den, beträffande minor tillverkade före detta protokolls ikraftträdande, avser uppskjuta uppfyllandet av bestämmelserna i punkterna (a) eller (b) ovan för en period som inte får överstiga nio år räknat från detta protokolls ikraftträdande. Under denna övergångstid skall den fördragsslutande parten: (i) åta sig att, så långt det är möjligt, begränsa ett minimum användning av truppminor som inte uppfyller ovan angivna bestämmelser till; och (ii) beträffande avståndsutlagda truppminor, antingen uppfylla kraven på självförstöring eller självdeaktivering, och, i fråga om övriga truppminor, åtminstone uppfylla kraven på självdeaktivering. 4. Internationella skyltar för utmärkning av minfält och minerade områden Skyltar motsvarande bifogat exempel och med nedanstående beskrivning, skall användas vid utmärkning av minfält och minerade områden för att säkerställa att de är synliga och kända för civilbefolkningen: (a) storlek och form: en triangel som är minst 28 cm (11 inches) x 20 cm (7,9 inches) eller en kvadrat med en sida på minst 15 cm (6 inches); (b) färg: röd eller orange med en gul reflekterande bård; (c) symbol: den symbol som framgår i bifogat exempel, eller en alternativ symbol, lätt igenkännlig i det område där skylten skall användas för att markera farligt område; (d) språk: skyltarna skall innehålla ordet "minor" på ett av konventionens sex officiella språk (arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska) och på det eller de språk som är förhärskande i området; (e) utplacering: skyltarna skall utplaceras runt minfältet eller det minerade området på tillräckligt avstånd för att säkerställa att de är synliga för civilpersoner som närmar sig området. ARTIKEL 2: IKRAFTTRÄDANDE Detta reviderade protokoll träder i kraft i enlighet med artikel 8 punkt (1) (b) i konventionen. Annex B PROTOCOL ON PROHIBITIONS OR RESTRICTIONS ON THE USE OF MINES, BOOBY-TRAPS AND OTHER DEVICES AS AMENDED ON 3 MAY 1996 (PROTOCOL II AS AMENDED ON 3 MAY 1996) ANNEXED TO THE CONVENTION ON PROHIBITIONS OR RESTRICTIONS ON THE USE OF CERTAIN CONVENTIONAL WEAPONS WHICH MAY BE DEEMED TO BE EXCESSIVELY INJURIOUS OR TO HAVE INDISCRIMINATE EFFECTS ARTICLE 1: AMENDED PROTOCOL The Protocol on Prohibitions or Restrictions on the Use of Mines, Booby- Traps and Other Devices (Protocol II), annexed to the Convention on Prohibitions or Restrictions on the Use of Certain Conventional Weapons Which May Be Deemed to Be Excessively Injurious or to Have Indiscriminate Effects ("the Convention") is hereby amended. The text of the Protocol as amended shall read as follows: "Protocol on Prohibitions or Restrictions on the Use of Mines, Booby-Traps and Other Devices as Amended on 3 May 1996 (Protocol II as amended on 3 May 1996) Article 1 Scope of application 1. This Protocol relates to the use on land of the mines, booby-traps and other devices, defined herein, including mines laid to interdict beaches, waterway crossings or river crossings, but does not apply to the use of anti-ship mines at sea or in inland waterways. 2. This Protocol shall apply, in addition to situations referred to in Article 1 of this Convention, to situations referred to in Article 3 common to the Geneva Conventions of 12 August 1949. This Protocol shall not apply to situations of internal disturbances and tensions, such as riots, isolated and sporadic acts of violence and other acts of a similar nature, as not being armed conflicts. 3. In case of armed conflicts not of an international character occurring in the territory of one of the High Contracting Parties, each party to the conflict shall be bound to apply the prohibitions and restrictions of this Protocol. 4. Nothing in this Protocol shall be invoked for the purpose of affecting the sovereignty of a State or the responsibility of the Government, by all legitimate means, to maintain or re-establish law and order in the State or to defend the national unity and territorial integrity of the State. 5. Nothing in this Protocol shall be invoked as a justification for intervening, directly or indirectly, for any reason whatever, in the armed conflict or in the internal or external affairs of the High Contracting Party in the territory of which that conflict occurs. 6. The application of the provisions of this Protocol to parties to a conflict, which are not High Contracting Parties that have accepted this Protocol, shall not change their legal status or the legal status of a disputed territory, either explicitly or implicitly. Article 2 Definitions For the purpose of this Protocol: 1. Mine means a munition placed under, on or near the ground or other surface area and designed to be exploded by the presence, proximity or contact of a person or vehicle. 2. Remotely-delivered mine means a mine not directly emplaced but delivered by artillery, missile, rocket, mortar, or similar means, or dropped from an aircraft. Mines delivered from a land-based system from less than 500 metres are not considered to be "remotely delivered", provided that they are used in accordance with Article 5 and other relevant Articles of this Protocol. 3. Anti-personnel mine means a mine primarily designed to be exploded by the presence, proximity or contact of a person and that will incapacitate, injure or kill one or more persons. 4. Booby-trap means any device or material which is designed, constructed, or adapted to kill or injure, and which functions unexpectedly when a person disturbs or approaches an apparently harmless object or performs an apparently safe act. 5. Other devices means manually-emplaced munitions and devices including improvised explosive devices designed to kill, injure or damage and which are actuated manually, by remote control or automatically after a lapse of time. 6. Military objective means, so far as objects are concerned, any object which by its nature, location, purpose or use makes an effective contribution to military action and whose total or partial destruction, capture or neutralization, in the circumstances ruling at the time, offers a definite military advantage. 7. Civilian objects are all objects which are not military objectives as defined in paragraph 6 of this Article. 8. Minefield is a defined area in which mines have been emplaced and "mined area" is an area which is dangerous due to the presence of mines. "Phoney minefield" means an area free of mines that simulates a minefield. The term "minefield" includes phoney minefields. 9. Recording means a physical, administrative and technical operation designed to obtain, for the purpose of registration in official records, all available information facilitating the location of minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices. 10. Self-destruction mechanism means an incorporated or externally attached automatically-functioning mechanism which secures the destruction of the munition into which it is incorporated or to which it is attached. 11. Self-neutralization mechanism means an incorporated automatically- functioning mechanism which renders inoperable the munition into which it is incorporated. 12. Self-deactivating means automatically rendering a munition inoperable by means of the irreversible exhaustion of a component, for example, a battery, that is essential to the operation of the munition. 13. Remote control means control by commands from a distance. 14. Anti-handling device means a device intended to protect a mine and which is part of, linked to, attached to or placed under the mine and which activates when an attempt is made to tamper with the mine. 15. Transfer involves, in addition to the physical movement of mines into or from national territory, the transfer of title to and control over the mines, but does not involve the transfer of territory containing emplaced mines. Article 3 General restrictions on the use of mines, booby-traps and other devices 1. This Article applies to: (a) mines; (b) booby-traps; and (c) other devices. 2. Each High Contracting Party or party to a conflict is, in accordance with the provisions of this Protocol, responsible for all mines, booby- traps, and other devices employed by it and undertakes to clear, remove, destroy or maintain them as specified in Article 10 of this Protocol. 3. It is prohibited in all circumstances to use any mine, booby-trap or other device which is designed or of a nature to cause superfluous injury or unnecessary suffering. 4. Weapons to which this Article applies shall strictly comply with the standards and limitations specified in the Technical Annex with respect to each particular category. 5. It is prohibited to use mines, booby-traps or other devices which employ a mechanism or device specifically designed to detonate the munition by the presence of commonly available mine detectors as a result of their magnetic or other non-contact influence during normal use in detection operations. 6. It is prohibited to use a self-deactivating mine equipped with an anti- handling device that is designed in such a manner that the anti-handling device is capable of functioning after the mine has ceased to be capable of functioning. 7. It is prohibited in all circumstances to direct weapons to which this Article applies, either in offence, defence or by way of reprisals, against the civilian population as such or against individual civilians or civilian objects. 8. The indiscriminate use of weapons to which this Article applies is prohibited. Indiscriminate use is any placement of such weapons: (a) which is not on, or directed against, a military objective. In case of doubt as to whether an object which is normally dedicated to civilian purposes, such as a place of worship, a house or other dwelling or a school, is being used to make an effective contribution to military action, it shall be presumed not to be so used; (b) which employs a method or means of delivery which cannot be directed at a specific military objective; or (c) which may be expected to cause incidental loss of civilian life, injury to civilians, damage to civilian objects, or a combination thereof, which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated. 9. Several clearly separated and distinct military objectives located in a city, town, village or other area containing a similar concentration of civilians or civilian objects are not to be treated as a single military objective. 10. All feasible precautions shall be taken to protect civilians from the effects of weapons to which this Article applies. Feasible precautions are those precautions which are practicable or practically possible taking into account all circumstances ruling at the time, including humanitarian and military considerations. These circumstances include, but are not limited to: (a) the short- and long-term effect of mines upon the local civilian population for the duration of the minefield; (b) possible measures to protect civilians (for example, fencing, signs, warning and monitoring); (c) the availability and feasibility of using alternatives; and (d) the short- and long-term military requirements for a minefield. 11. Effective advance warning shall be given of any emplacement of mines, booby-traps and other devices which may affect the civilian population, unless circumstances do not permit. Article 4 Restrictions on the use of anti-personnel mines It is prohibited to use anti-personnel mines which are not detectable, as specified in paragraph 2 of the Technical Annex. Article 5 Restrictions on the use of anti-personnel mines other than remotely-delivered mines 1. This Article applies to anti-personnel mines other than remotely- delivered mines. 2. It is prohibited to use weapons to which this Article applies which are not in compliance with the provisions on self-destruction and self- deactivation in the Technical Annex, unless: (a) such weapons are placed within a perimeter-marked area which is monitored by military personnel and protected by fencing or other means, to ensure the effective exclusion of civilians from the area. The marking must be of a distinct and durable character and must at least be visible to a person who is about to enter the perimeter-marked area; and (b) such weapons are cleared before the area is abandoned, unless the area is turned over to the forces of another State which accept responsibility for the maintenance of the protections required by this Article and the subsequent clearance of those weapons. 3. A party to a conflict is relieved from further compliance with the provisions of sub-paragraphs 2 (a) and 2 (b) of this Article only if such compliance is not feasible due to forcible loss of control of the area as a result of enemy military action, including situations where direct enemy mi litary action makes it impossible to comply. If that party regains control of the area, it shall resume compliance with the provisions of sub- paragraphs 2 (a) and 2 (b) of this Article. 4.If the forces of a party to a conflict gain control of an area in which weapons to which this Article applies have been laid, such forces shall, to the maximum extent feasible, maintain and, if necessary, establish the protections required by this Article until such weapons have been cleared. 5. All feasible measures shall be taken to prevent the unauthorized removal, defacement, destruction or concealment of any device, system or material used to establish the perimeter of a perimeter-marked area. 6. Weapons to which this Article applies which propel fragments in a horizontal arc of less than 90 degrees and which are placed on or above the ground may be used without the measures provided for in sub- paragraph 2 (a) of this Article for a maximum period of 72 hours, if: (a) they are located in immediate proximity to the military unit that emplaced them; and (b) the area is monitored by military personnel to ensure the effective exclusion of civilians. Article 6 Restrictions on the use of remotely-delivered mines 1. It is prohibited to use remotely-delivered mines unless they are recorded in accordance with sub-paragraph 1 (b) of the Technical Annex. 2. It is prohibited to use remotely-delivered anti-personnel mines which are not in compliance with the provisions on self-destruction and self- deactivation in the Technical Annex. 3. It is prohibited to use remotely-delivered mines other than anti- personnel mines, unless, to the extent feasible, they are equipped with an effective self-destruction or self-neutralization mechanism and have a back-up self-deactivation feature, which is designed so that the mine will no longer function as a mine when the mine no longer serves the military purpose for which it was placed in position. 4. Effective advance warning shall be given of any delivery or dropping of remotely-delivered mines which may affect the civilian population, unless circumstances do not permit. Article 7 Prohibitions on the use of booby-traps and other devices 1. Without prejudice to the rules of international law applicable in armed conflict relating to treachery and perfidy, it is prohibited in all circumstances to use booby-traps and other devices which are in any way attached to or associated with: (a) internationally recognized protective emblems, signs or signals; (b) sick, wounded or dead persons; (c) burial or cremation sites or graves; (d) medical facilities, medical equipment, medical supplies or medical transportation; (e) children's toys or other portable objects or products specially designed for the feeding, health, hygiene, clothing or education of children; (f) food or drink; (g) kitchen utensils or appliances except in military establishments, military locations or military supply depots; (h) objects clearly of a religious nature; (i) historic monuments, works of art or places of worship which constitute the cultural or spiritual heritage of peoples; or (j) animals or their carcasses. 2. It is prohibited to use booby-traps or other devices in the form of apparently harmless portable objects which are specifically designed and constructed to contain explosive material. 3. Without prejudice to the provisions of Article 3, it is prohibited to use weapons to which this Article applies in any city, town, village or other area containing a similar concentration of civilians in which combat between ground forces is not taking place or does not appear to be imminent, unless either: (a) they are placed on or in the close vicinity of a military objective; or (b) measures are taken to protect civilians from their effects, for example, the posting of warning sentries, the issuing of warnings or the provision of fences. Article 8 Transfers 1. In order to promote the purposes of this Protocol, each High Contracting Party: (a) undertakes not to transfer any mine the use of which is prohibited by this Protocol; (b) undertakes not to transfer any mine to any recipient other than a State or a State agency authorized to receive such transfers; (c) undertakes to exercise restraint in the transfer of any mine the use of which is restricted by this Protocol. In particular, each High Contracting Party undertakes not to transfer any anti-personnel mines to States which are not bound by this Protocol, unless the recipient State agrees to apply this Protocol; and (d) undertakes to ensure that any transfer in accordance with this Article takes place in full compliance, by both the transferring and the recipient State, with the relevant provisions of this Protocol and the applicable norms of international humanitarian law. 2. In the event that a High Contracting Party declares that it will defer compliance with specific provisions on the use of certain mines, as provided for in the Technical Annex, sub-paragraph 1 (a) of this Article shall however apply to such mines. 3. All High Contracting Parties, pending the entry into force of this Protocol, will refrain from any actions which would be inconsistent with sub-paragraph 1 (a) of this Article. Article 9 Recording and use of information on minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices 1. All information concerning minefields, mined areas, mines, booby- traps and other devices shall be recorded in accordance with the provisions of the Technical Annex. 2. All such records shall be retained by the parties to a conflict, who shall, without delay after the cessation of active hostilities, take all necessary and appropriate measures, including the use of such information, to protect civilians from the effects of minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices in areas under their control. At the same time, they shall also make available to the other party or parties to the conflict and to the Secretary-General of the United Nations all such information in their possession concerning minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices laid by them in areas no longer under their control; provided, however, subject to reciprocity, where the forces of a party to a conflict are in the territory of an adverse party, either party may withhold such information from the Secretary- General and the other party, to the extent that security interests require such withholding, until neither party is in the territory of the other. In the latter case, the information withheld shall be disclosed as soon as those security interests permit. Wherever possible, the parties to the conflict shall seek, by mutual agreement, to provide for the release of such information at the earliest possible time in a manner consistent with the security interests of each party. 3. This Article is without prejudice to the provisions of Articles 10 and 12 of this Protocol. Article 10 Removal of minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices and international cooperation 1. Without delay after the cessation of active hostilities, all minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices shall be cleared, removed, destroyed or maintained in accordance with Article 3 and paragraph 2 of Article 5 of this Protocol. 2. High Contracting Parties and parties to a conflict bear such responsibility with respect to minefields, mined areas, mines, booby- traps and other devices in areas under their control. 3. With respect to minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices laid by a party in areas over which it no longer exercises control, such party shall provide to the party in control of the area pursuant to paragraph 2 of this Article, to the extent permitted by such party, technical and material assistance necessary to fulfil such responsibility. 4. At all times necessary, the parties shall endeavour to reach agreement, both among themselves and, where appropriate, with other States and with international organizations, on the provision of technical and material assistance, including, in appropriate circumstances, the undertaking of joint operations necessary to fulfil such responsibilities. Article 11 Technological cooperation and assistance 1. Each High Contracting Party undertakes to facilitate and shall have the right to participate in the fullest possible exchange of equipment, material and scientific and technological information concerning the implementation of this Protocol and means of mine clearance. In particular, High Contracting Parties shall not impose undue restrictions on the provision of mine clearance equipment and related technological information for humanitarian purposes. 2. Each High Contracting Party undertakes to provide information to the database on mine clearance established within the United Nations System, especially information concerning various means and technologies of mine clearance, and lists of experts, expert agencies or national points of contact on mine clearance. 3. Each High Contracting Party in a position to do so shall provide assistance for mine clearance through the United Nations System, other international bodies or on a bilateral basis, or contribute to the United Nations Voluntary Trust Fund for Assistance in Mine Clearance. 4. Requests by High Contracting Parties for assistance, substantiated by relevant information, may be submitted to the United Nations, to other appropriate bodies or to other States. These requests may be submitted to the Secretary-General of the United Nations, who shall transmit them to all High Contracting Parties and to relevant international organizations. 5. In the case of requests to the United Nations, the Secretary-General of the United Nations, within the resources available to the Secretary- General of the United Nations, may take appropriate steps to assess the situation and, in cooperation with the requesting High Contracting Party, determine the appropriate provision of assistance in mine clearance or implementation of the Protocol. The Secretary-General may also report to High Contracting Parties on any such assessment as well as on the type and scope of assistance required. 6. Without prejudice to their constitutional and other legal provisions, the High Contracting Parties undertake to cooperate and transfer technology to facilitate the implementation of the relevant prohibitions and restrictions set out in this Protocol. 7. Each High Contracting Party has the right to seek and receive technical assistance, where appropriate, from another High Contracting Party on specific relevant technology, other than weapons technology, as necessary and feasible, with a view to reducing any period of deferral for which provision is made in the Technical Annex. Article 12 Protection from the effects of minefields, mined areas, mines,booby-traps and other devices 1. Application (a) With the exception of the forces and missions referred to in sub- paragraph 2(a)(i) of this Article, this Article applies only to missions which are performing functions in an area with the consent of the High Contracting Party on whose territory the functions are performed. (b) The application of the provisions of this Article to parties to a conflict which are not High Contracting Parties shall not change their legal status or the legal status of a disputed territory, either explicitly or implicitly. (c) The provisions of this Article are without prejudice to existing international humanitarian law, or other international instruments as applicable, or decisions by the Security Council of the United Nations, which provide for a higher level of protection to personnel functioning in accordance with this Article. 2. Peace-keeping and certain other forces and missions (a) This paragraph applies to: (i) any United Nations force or mission performing peace-keeping, observation or similar functions in any area in accordance with the Charter of the United Nations; and (ii) any mission established pursuant to Chapter VIII of the Charter of the United Nations and performing its functions in the area of a conflict. (b) Each High Contracting Party or party to a conflict, if so requested by the head of a force or mission to which this paragraph applies, shall: (i) so far as it is able, take such measures as are necessary to protect the force or mission from the effects of mines, booby-traps and other devices in any area under its control; (ii) if necessary in order effectively to protect such personnel, remove or render harmless, so far as it is able, all mines, booby-traps and other devices in that area; and (iii) inform the head of the force or mission of the location of all known minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices in the area in which the force or mission is performing its functions and, so far as is feasible, make available to the head of the force or mission all information in its possession concerning such minefields, mined areas, mines, booby-traps and other devices. 3. Humanitarian and fact-finding missions of the United Nations System (a) This paragraph applies to any humanitarian or fact-finding mission of the United Nations System. (b) Each High Contracting Party or party to a conflict, if so requested by the head of a mission to which this paragraph applies, shall: (i) provide the personnel of the mission with the protections set out in sub-paragraph 2(b)(i) of this Article; and (ii) if access to or through any place under its control is necessary for the performance of the mission's functions and in order to provide the personnel of the mission with safe passage to or through that place: (aa) unless on-going hostilities prevent, inform the head of the mission of a safe route to that place if such information is available; or (bb) if information identifying a safe route is not provided in accordance with sub-paragraph (aa), so far as is necessary and feasible, clear a lane through minefields. 4. Missions of the International Committee of the Red Cross (a) This paragraph applies to any mission of the International Committee of the Red Cross performing functions with the consent of the host State or States as provided for by the Geneva Conventions of 12 August 1949 and, where applicable, their Additional Protocols. (b) Each High Contracting Party or party to a conflict, if so requested by the head of a mission to which this paragraph applies, shall: (i) provide the personnel of the mission with the protections set out in sub-paragraph 2(b)(i) of this Article; and (ii) take the measures set out in sub-paragraph 3(b)(ii) of this Article. 5. Other humanitarian missions and missions of enquiry (a) Insofar as paragraphs 2, 3 and 4 of this Article do not apply to them, this paragraph applies to the following missions when they are performing functions in the area of a conflict or to assist the victims of a conflict: (i) any humanitarian mission of a national Red Cross or Red Crescent society or of their International Federation; (ii) any mission of an impartial humanitarian organization, including any impartial humanitarian demining mission; and (iii) any mission of enquiry established pursuant to the provisions of the Geneva Conventions of 12 August 1949 and, where applicable, their Additional Protocols. (b) Each High Contracting Party or party to a conflict, if so requested by the head of a mission to which this paragraph applies, shall, so far as is feasible: (i) provide the personnel of the mission with the protections set out in sub-paragraph 2(b)(i) of this Article; and (ii) take the measures set out in sub-paragraph 3(b)(ii) of this Article. 6. Confidentiality All information provided in confidence pursuant to this Article shall be treated by the recipient in strict confidence and shall not be released outside the force or mission concerned without the express authorization of the provider of the information. 7. Respect for laws and regulations Without prejudice to such privileges and immunities as they may enjoy or to the requirements of their duties, personnel participating in the forces and missions referred to in this Article shall: (a) respect the laws and regulations of the host State; and (b) refrain from any action or activity incompatible with the impartial and international nature of their duties. Article 13 Consultations of High Contracting Parties 1. The High Contracting Parties undertake to consult and cooperate with each other on all issues related to the operation of this Protocol. For this purpose, a conference of High Contracting Parties shall be held annually. 2. Participation in the annual conferences shall be determined by their agreed Rules of Procedure. 3. The work of the conference shall include: (a) review of the operation and status of this Protocol; (b) consideration of matters arising from reports by High Contracting Parties according to paragraph 4 of this Article; (c) preparation for review conferences; and (d) consideration of the development of technologies to protect civilians against indiscriminate effects of mines. 4. The High Contracting Parties shall provide annual reports to the Depositary, who shall circulate them to all High Contracting Parties in advance of the conference, on any of the following matters: (a) dissemination of information on this Protocol to their armed forces and to the civilian population; (b) mine clearance and rehabilitation programmes; (c) steps taken to meet technical requirements of this Protocol and any other relevant information pertaining thereto; (d) legislation related to this Protocol; (e) measures taken on international technical information exchange, on international cooperation on mine clearance, and on technical cooperation and assistance; and (f) other relevant matters. 5. The cost of the Conference of High Contracting Parties shall be borne by the High Contracting Parties and States not parties participating in the work of the conference, in accordance with the United Nations scale of assessment adjusted appropriately. Article 14 Compliance 1. Each High Contracting Party shall take all appropriate steps, including legislative and other measures, to prevent and suppress violations of this Protocol by persons or on territory under its jurisdiction or control. 2. The measures envisaged in paragraph 1 of this Article include appropriate measures to ensure the imposition of penal sanctions against persons who, in relation to an armed conflict and contrary to the provisions of this Protocol, wilfully kill or cause serious injury to civilians and to bring such persons to justice. 3. Each High Contracting Party shall also require that its armed forces issue relevant military instructions and operating procedures and that armed forces personnel receive training commensurate with their duties and responsibilities to comply with the provisions of this Protocol. 4. The High Contracting Parties undertake to consult each other and to cooperate with each other bilaterally, through the Secretary-General of the United Nations or through other appropriate international procedures, to resolve any problems that may arise with regard to the interpretation and application of the provisions of this Protocol. Technical Annex 1.Recording (a) Recording of the location of mines other than remotely-delivered mines, minefields, mined areas, booby-traps and other devices shall be carried out in accordance with the following provisions: (i) the location of the minefields, mined areas and areas of booby-traps and other devices shall be specified accurately by relation to the coordinates of at least two reference points and the estimated dimensions of the area containing these weapons in relation to those reference points; (ii) maps, diagrams or other records shall be made in such a way as to indicate the location of minefields, mined areas, booby-traps and other devices in relation to reference points, and these records shall also indicate their perimeters and extent; and (iii) for purposes of detection and clearance of mines, booby-traps and other devices, maps, diagrams or other records shall contain complete information on the type, number, emplacing method, type of fuse and life time, date and time of laying, anti-handling devices (if any) and other relevant information on all these weapons laid. Whenever feasible the minefield record shall show the exact location of every mine, except in row minefields where the row location is sufficient. The precise location and operating mechanism of each booby-trap laid shall be individually recorded. (b) The estimated location and area of remotely-delivered mines shall be specified by coordinates of reference points (normally corner points) and shall be ascertained and when feasible marked on the ground at the earliest opportunity. The total number and type of mines laid, the date and time of laying and the self-destruction time periods shall also be recorded. (c) Copies of records shall be held at a level of command sufficient to guarantee their safety as far as possible. (d) The use of mines produced after the entry into force of this Protocol is prohibited unless they are marked in English or in the respective national language or languages with the following information: (i) name of the country of origin; (ii) month and year of production; and (iii) serial number or lot number. The marking should be visible, legible, durable and resistant to environmental effects, as far as possible. 2. Specifications on detectability (a) With respect to anti-personnel mines produced after 1 January 1997, such mines shall incorporate in their construction a material or device that enables the mine to be detected by commonly-available technical mine detection equipment and provides a response signal equivalent to a signal from 8 grammes or more of iron in a single coherent mass. (b) With respect to anti-personnel mines produced before 1 January 1997, such mines shall either incorporate in their construction, or have attached prior to their emplacement, in a manner not easily removable, a material or device that enables the mine to be detected by commonly- available technical mine detection equipment and provides a response signal equivalent to a signal from 8 grammes or more of iron in a single coherent mass. (c) In the event that a High Contracting Party determines that it cannot immediately comply with sub-paragraph (b), it may declare at the time of its notification of consent to be bound by this Protocol that it will defer compliance with sub-paragraph (b) for a period not to exceed 9 years from the entry into force of this Protocol. In the meantime it shall, to the extent feasible, minimize the use of anti-personnel mines that do not so comply. 3. Specifications on self-destruction and self-deactivation (a) All remotely-delivered anti-personnel mines shall be designed and constructed so that no more than 10% of activated mines will fail to self- destruct within 30 days after emplacement, and each mine shall have a back-up self-deactivation feature designed and constructed so that, in combination with the self-destruction mechanism, no more than one in one thousand activated mines will function as a mine 120 days after emplacement. (b) All non-remotely delivered anti-personnel mines, used outside marked areas, as defined in Article 5 of this Protocol, shall comply with the requirements for self-destruction and self-deactivation stated in sub- paragraph (a). (c) In the event that a High Contracting Party determines that it cannot immediately comply with sub-paragraphs (a) and/or (b), it may declare at the time of its notification of consent to be bound by this Protocol, that it will, with respect to mines produced prior to the entry into force of this Protocol, defer compliance with sub-paragraphs (a) and/or (b) for a period not to exceed 9 years from the entry into force of this Protocol. During this period of deferral, the High Contracting Party shall: (i) undertake to minimize, to the extent feasible, the use of anti-personnel mines that do not so comply; and (ii) with respect to remotely-delivered anti-personnel mines, comply with either the requirements for self-destruction or the requirements for self- deactivation and, with respect to other anti-personnel mines comply with at least the requirements for self-deactivation. 4. International signs for minefields and mined areas Signs similar to the example attached and as specified below shall be utilized in the marking of minefields and mined areas to ensure their visibility and recognition by the civilian population: (a) size and shape: a triangle or square no smaller than 28 centimetres (11 inches) by 20 centimetres (7.9 inches) for a triangle, and 15 centimetres (6 inches) per side for a square; (b) colour: red or orange with a yellow reflecting border; (c) symbol: the symbol illustrated in the Attachment, or an alternative readily recognizable in the area in which the sign is to be displayed as identifying a dangerous area; (d) language: the sign should contain the word "mines" in one of the six official languages of the Convention (Arabic, Chinese, English, French, Russian and Spanish) and the language or languages prevalent in that area; and (e) spacing: signs should be placed around the minefield or mined area at a distance sufficient to ensure their visibility at any point by a civilian approaching the area." ARTICLE 2: ENTRY INTO FORCE This amended Protocol shall enter into force as provided for in paragraph 1 (b) of Article 8 of the Convention. Attachment CCW/CONF.I/16 (Part I) page Prop. 1996/97:145 41 58