Post 6205 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:15 ·
Hämta Doc ·
Ansvar för elektroniska anslagstavlor
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 15
Regeringens proposition
1997/98:15
Ansvar för elektroniska anslagstavlor
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 2 oktober 1997
Thage G Peterson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en särskild lag om ansvar för elektroniska
anslagstavlor. Med elektronisk anslagstavla avses i lagen en tjänst för
elektronisk förmedling av meddelanden. I lagen slås fast att den som
tillhandahåller en elektronisk anslagstavla i rimlig omfattning skall ha
uppsikt över en sådan tjänst. En tillhandahållare av en elektronisk
anslagstavla skall vidare vara skyldig att lämna användare av tjänsten
viss information och att ta bort vissa slag av meddelanden. Den som inte
lämnar föreskriven information eller underlåter att ta bort vissa
meddelanden föreslås kunna bli straffad. Datorer och annan utrustning
som använts vid brott mot lagen skall i vissa fall kunna förverkas. Lagen
föreslås träda i kraft den 1 maj 1998.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor 3
3 Ärendet och dess beredning 5
4 Elektroniska anslagstavlor 5
4.1 Vad är en elektronisk anslagstavla? 5
4.2 Lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor 7
4.2.1 Begränsningar av tillämpningsområdet 11
4.2.2 Skyldighet att lämna viss information 13
4.2.3 Skyldighet att hålla uppsikt och att ta bort vissa
meddelanden 14
4.2.4 Sluten gruppkommunikation 18
4.2.5 Straff och förverkande 19
5 Datalagens tillämplighet 22
6 Internationellt samarbete och självreglering 22
7 Konsekvenser av förslaget 23
8 Författningskommentar 24
Bilaga 1 Delar av utredningens sammanfattning av betänkandet 27
Bilaga 2 Utredningens lagförslag 28
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Elektronisk dokumenthantering
(SOU 1996:40) avdelning III. 32
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 33
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 35
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober
1997........39
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ansvar för elektroniska anslagstavlor.
2 Förslag till lag om ansvar för elektroniska
anslagstavlor
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller elektroniska anslagstavlor. Med elektronisk
anslagstavla avses i denna lag en tjänst för elektronisk förmedling av
meddelanden.
I lagen avses med meddelande text, bild, ljud eller information i övrigt.
2 § Lagen gäller dock inte
1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för
överföring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att
kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,
2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan
myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefri-
hetsgrundlagen, eller
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en be-
stämd krets av mottagare (elektronisk post).
Information till användarna
3 § Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla skall lämna
information till var och en som ansluter sig till tjänsten om sin identitet
och i vilken utsträckning inkomna meddelanden blir tillgängliga för
andra användare.
Uppsikt över tjänsten
4 § Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla skall, för att
kunna fullgöra sin skyldighet enligt 5 §, ha sådan uppsikt över tjänsten
som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen
av verksamheten.
Skyldighet att ta bort vissa meddelanden
5 § Om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk
anslagstavla skall den som tillhandahåller tjänsten ta bort meddelandet
från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av
meddelandet, om
1. meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i
bestämmelserna i 16 kap. 5 § brottsbalken om uppvigling, 16 kap. 8 §
brottsbalken om hets mot folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om
barnpornografibrott eller 16 kap. 10 b § brottsbalken om olaga
våldsskildring, eller
2. det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i
rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in
meddelandet.
För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt första stycket har den som
tillhandahåller tjänsten rätt att ta del av meddelanden som förekommer i
tjänsten.
Skyldigheten enligt första stycket och rätten enligt andra stycket gäller
också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten.
Straff
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 § döms till
böter.
7 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första
stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
Första stycket tillämpas inte, om det för gärningen kan dömas till
ansvar enligt brottsbalken eller lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk.
Förverkande
8 § Datorer och andra hjälpmedel som har använts vid brott enligt 7 §
denna lag får förklaras förverkade, om åtgärden behövs för att förebygga
fortsatt brottslighet eller det annars finns särskilda skäl. Förverkande får
helt eller delvis underlåtas om förverkandet är oskäligt.
_________
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1998.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen bemyndigade den 19 maj 1994 statsrådet och chefen för
Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att
utarbeta sådana förslag till rättslig reglering som kan behövas i samband
med inrättandet av s.k. elektroniska anslagstavlor och för användningen
av elektroniska dokument inom både förvaltningen och näringslivet.
Utredningen tog namnet IT-utredningen och överlämnade i mars 1996
betänkandet Elektronisk dokumenthantering (SOU 1996:40) till
regeringen.
Betänkandet innehåller tre avdelningar med förslag avseende
elektronisk dokumenthantering inom förvaltningen (avdelning I),
elektronisk dokumenthantering inom näringslivet (avdelning II) samt
elektroniska förmedlingstjänster (avdelning III). I denna lagrådsremiss
behandlar regeringen de frågor som omfattas av avdelning III i
betänkandet och som avser förslag till en ny lag om elektroniska
förmedlingstjänster. En sammanfattning av betänkandet i den delen finns
i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju96/1260).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 juni 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga
5. Lagrådets synpunkter behandlas i anslutning till den plats där
sakfrågan diskuteras eller i författningskommentaren. Lagförslaget har
delvis omarbetats för att beakta de synpunkter Lagrådet lämnat.
Därutöver har redaktionella ändringar gjorts i den till Lagrådet
remitterade texten.
4 Elektroniska anslagstavlor
4.1 Vad är en elektronisk anslagstavla?
Informationsteknik (IT) kan beskrivas som integrerade system för
automatisk databehandling (ADB) och telekommunikation. Den snabba
framväxten av IT har gett upphov till nya kommunikationsformer och
gränserna mellan olika medier och kommunikationssätt har delvis
suddats ut.
När datorer och annan teknisk utrustning kopplas samman så att data
kan föras från en punkt till en annan brukar man tala om ett nät. Nätet
kan vara konstruerat för analoga signaler eller digitala signaler. Om nätet
är konstruerat för att överföra analoga signaler krävs särskild utrustning,
s.k. modem, för översättningen från digitala till analoga signaler och vice
versa. Förenklat kan den miljö som vuxit fram beskrivas utifrån en
grundfunktion med en dator försedd med en anslutning till telenätet.
Med hjälp av funktionen elektronisk post kan en användare sända ett
meddelande till en eller flera andra användare. Den som sänder ett
meddelande anger namn och s.k. elektronisk adress till mottagaren,
varefter meddelandet överförs till mottagarens elektroniska adress.
Distributionslistor är en tilläggsfunktion till elektronisk post, som
innebär att en avsändare i stället för att sända meddelandet till
uppräknade mottagare, sänder det till listans elektroniska adress. Denna
adress leder till en automatiskt fungerande enhet som styrs av en lista
över medlemmarnas elektroniska adresser och sänder inkomna
meddelanden vidare till dessa.
Genom att en dator förses med en viss typ av program för
kommunikation kan alla som har tillgång till nätadressen föra in
uppgifter och läsa vad andra har fört in. Det finns därmed något som på
engelska ofta gått under namnet ”Bulletin Board System” (BBS) eller på
svenska ”elektronisk anslagstavla”. Om förmedlingen är kommersiell har
ofta begreppen databastjänst eller on-line-tjänst använts. De elektroniska
anslagstavlorna kan fungera som mötesplatser. Den som driver ett sådant
meddelandesystem brukar kallas systemoperatör medan de som anropar
tjänsten kallas användare. En vanlig form av tjänst är ”konferenssystem”
som består av en databas där användare kan lägga in meddelanden och se
vad andra har skrivit. Meddelanden kan ligga kvar och systemet kan
användas som ett diskussionsforum. Ibland har konferenssystemet en
”moderator” som fungerar som ett slags ordförande med befogenhet att ta
bort meddelanden. Grupperna kan vara öppna eller slutna, dvs. öppna
bara för vissa användare. I andra fall kan en tjänst eller delar av en tjänst
bedrivas med hjälp av distributionslistor. Gemensamt för tjänsterna är att
många kan föra in text eller annan information samt ta del av vad andra
har fört in.
I betänkandet används benämningen ”elektroniska
förmedlingstjänster” för de tjänster som nyss beskrivits. Här används det
mer etablerade ”elektroniska anslagstavlor” för de olika formerna av
tjänster som avser elektronisk förmedling av meddelanden.
Det är inte möjligt att i detta lagstiftningsärende göra en heltäckande
uppräkning av de olika slag av tjänster och funktioner som förekommer.
På grund av den snabba utvecklingen på området skulle en sådan
uppräkning dessutom snabbt bli föråldrad.
Med elektroniskt meddelande förstås inte bara text, utan också bilder
och annan information. Ljud och rörliga bilder förekommer och kan
väntas bli vanligare. Meddelanden lagras ofta på ett sådant sätt att det är
möjligt att söka efter information. Vanliga sätt att organisera
anslagstavlor är genom hänvisningar till meddelanden. Två vanliga
varianter av hänvisningar är s.k. menyer, dvs. listor över dokument som
användaren kan välja, och s.k. hyperlänkar där texten i ett dokument
innehåller klickbara fält som leder vidare till andra dokument. Det är
också vanligt att meddelanden kan sökas på ord eller kombinationer av
ord i filnamn, rubriker eller hela texter.
4.2 Lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Regeringens förslag: En särskild lag om ansvar för elektroniska
anslagstavlor införs. Med elektronisk anslagstavla avses i lagen en
tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Enligt lagen skall
den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla vara skyldig att
hålla uppsikt över tjänsten. Tillhandahållaren skall också under
straffansvar vara skyldig att lämna viss information till användarna
och ta bort vissa slag av meddelanden från tjänsten.
Utredningens förslag: Överensstämmer vad gäller den grundläggande
regleringen med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Svea hovrätt,
Länsrätten i Stockholms län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Barnombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Sprängämnesinspektionen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet, Svenska journalistförbundet, Svenska IT-företagens
organisation m.fl. tillstyrker förslaget. Riksdagens ombudsmän (JO),
Justitiekanslern, Stockholms stads kommunstyrelses politiska majoritet
m.fl. har ingen erinran mot förslaget medan bl.a. Kammarrätten i
Göteborg är tveksam till förslaget. Domstolsverket, Datainspektionen,
Statens löne- och pensionsverk (SPV), Svenska
Tidningsutgivareföreningen (Tidningsutgivarna), Statskontoret,
Informationsproducentföreningen i Sverige, Tele 2 m.fl. avstyrker
förslaget.
Flera remissinstanser, bl.a. Datainspektionen, Domstolsverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), ifrågasätter om förslaget kommer att nå
sitt syfte och hävdar att tillämpningsområdet är oklart. Statskontoret,
Domstolsverket, Informationsproducentföreningen i Sverige, Tele 2 m.fl.
invänder att förslaget utgör en särreglering för IT-området vilket bör
undvikas. Statskontoret och Swedma ifrågasätter behovet av den
föreslagna lagstiftningen och pekar på att ingen kartläggning har gjorts
av brottsligheten.
Tidningsutgivarna anför att konstruktionen påminner om ensaman-
svaret som gäller på tryckfrihets- och yttrandefrihetsområdet men att
innehållet i tjänsterna inte är fixerat och att det inte finns någon reell
möjlighet att överblicka innehållet, om inte något slags censorsfunktion
inrättas. Tidningsutgivarna befarar också att verksamheten med
elektroniska anslagstavlor kommer att minska. Liknande synpunkter
framförs av SPV, Informationsproducentföreningen i Sverige, Tele 2 och
Stockholms stads kommunstyrelses politiska minoritet. De två sistnämnda
anför även att seriösa aktörer redan i dag rensar bort olämpliga
meddelanden och att användare som missbrukar tjänster stängs av.
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål i Stockholm förespråkar att
en lösning väljs som liknar den som finns på det yttrandefrihets- och
tryckfrihetsrättsliga området med registrering av förmedlare efter någon
form av vandelsprövning och skyldighet att dokumentera användningen
av tjänsten samt eventuellt med en ensamansvarskonstruktion.
Skälen för regeringens förslag
Behövs en reglering?
Utvecklingen av informationstekniken är av mycket stor betydelse för
samhällsutvecklingen i sin helhet. Det finns många fördelar med de nya
möjligheter till kommunikation som utvecklingen ger upphov till.
Elektroniska anslagstavlor används också i allmänhet på ett seriöst eller
åtminstone oförargligt sätt.
Genom att information kan flyta fritt mellan olika system och mellan
olika länder har nya vägar för spridning av information skapats. Den
tekniska utvecklingen gör det också allt enklare och billigare att sätta upp
elektroniska anslagstavlor. Den kraftiga tillväxten av Internet har medfört
att spridning av meddelanden på ett enkelt sätt kan ske till en stor mängd
personer.
De elektroniska anslagstavlorna kan dock även utnyttjas för brottsliga
förfaranden. Det finns inte underlag för några säkra bedömningar av hur
omfattande de kriminella aktiviteterna är. Sådana aktiviteter torde dock
förekomma regelbundet inom många elektroniska anslagstavlor och det
finns ett flertal exempel på att elektroniska anslagstavlor använts för att
sprida meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är straffbart.
Spridning av meddelanden med hjälp av elektroniska anslagstavlor
omfattas självfallet av gällande straffrättsliga regler. Om den som
förmedlar meddelanden med hjälp av en elektronisk anslagstavla inte
själv är att betrakta som gärningsman torde ibland ansvar för förmedlaren
komma i fråga för medverkan till brott som en användare gjort sig
skyldig till genom spridning av ett meddelande. Det är dock inte alltid
säkert att brottsbalkens bestämmelser är tillräckliga för att på ett
tillfredsställande sätt reglera ansvaret för spridning av meddelanden med
hjälp av elektroniska anslagstavlor. Det har varit särskilt svårt att spåra
de användare som ursprungligen avsänt straffbara meddelanden.
Det har också visat sig att det finns en brist på kontroll över de
elektroniska anslagstavlorna som kan utnyttjas för brottsliga ändamål. En
reglering behövs därför för att bygga upp ett rättsmedvetande för
hanteringen av elektroniska anslagstavlor, bl.a. eftersom det saknas
historia och tradition på området. De elektroniska anslagstavlorna
medger att meddelanden med straffbart innehåll kan nå ett stort antal
personer och utöva inflytande över speciellt barn och ungdomar som i
hög grad använder sig av tjänsterna. Det är därför också särskilt
angeläget att hindra spridning på detta sätt av vissa slag av meddelanden.
Det finns därför starka skäl för att införa en särreglering på området som
syftar till att ge tjänsterna en acceptabel struktur och som framför allt
klart fastställer tillhandahållarens ansvar för förekomsten av vissa
meddelanden i tjänsten.
Problematiken med oönskad spridning av information genom
elektroniska anslagstavlor är i högsta grad internationell. I praktiken
ställs de rättstillämpande myndigheterna ofta inför mycket svåra frågor
om tvångsmedel kan tillgripas och om lagföring kan ske i Sverige etc.
Som regeringen också närmare redogör för i avsnitt 6 är det önskvärt och
angeläget med ökat internationellt samarbete på detta område. Det kan
emellertid dröja innan ett sådant samarbete ger resultat. Att problemet är
internationellt är dock inget skäl mot att Sverige inför en reglering för att
förhindra att svenskt territorium blir ett centrum för oönskad spridning av
straffvärda meddelanden.
Vilka tjänster bör omfattas?
En reglering kan inte ta sikte på vissa särskilda tillämpningar eller
tekniska lösningar utan måste ges en generell utformning. Den enda
tydliga avgränsningen av de olika företeelser som bör träffas av en
reglering är att de avser förmedling av elektroniska meddelanden. En
reglering bör därför i princip omfatta alla tjänster för elektronisk
förmedling av meddelanden. Med meddelande avses i lagen alla former
av text, bild, ljud eller information i övrigt.
Regleringen bör omfatta sådana ”traditionella” elektroniska anslags-
tavlor som användarna når genom att med ett modem ringa ett visst
abonnentnummer såväl som tjänster som nås via Internet eller något
annat nät för datorkommunikation. Det bör sakna betydelse vilka
programvaror som används. Avgörande bör vara om den som använder
tjänsten kan ta del av andras meddelanden och sända egna meddelanden
till andra. En tillämpning som syftar till annat än att användarna skall
kunna kommunicera är alltså inte en sådan tjänst som träffas av lagen. En
informationsdatabas, till exempel en s.k. hemsida, som enbart
tillhandahåller information omfattas således i normalfallet inte av lagen.
Förslaget gäller tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden.
För att omfattas av den föreslagna lagen måste förmedlingen ske via
tekniska och administrativa strukturer som datorer hanterar så att
kommunikationen automatiseras eller annars väsentligen underlättas. Om
meddelanden förmedlas manuellt med tekniska hjälpmedel utgör detta
inte en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden.
Telefaxapparater eller traditionella teletjänster som t.ex. gruppsamtal
omfattas således inte av regleringen.
Lagrådet har uttalat att det kan bli föremål för tvekan vad som avses
med uttrycket elektronisk anslagstavla och vem som skall anses som
tillhandahållare av en sådan anslagstavla samt att lagbestämmelserna i
dessa delar inte ger så stor vägledning och att även motivuttalandena är
förhållandevis kortfattade. Lagrådet anför vidare att det finns risk för att
det i praktiken kan uppstå ej obetydliga gränsdragningsproblem. Enligt
regeringens uppfattning medför den snabba tekniska utvecklingen att det
inte är möjligt att mer exakt än vad som här gjorts definiera begreppet
elektronisk anslagstavla. En mer detaljerad definition eller redogörelse
riskerar att snabbt bli inaktuell. Regeringen kommer självfallet att följa
utvecklingen inom rättstillämpningen för att, om det visar sig
nödvändigt, motverka påvisade gränsdragningsproblem.
Regeringen vill emellertid framhålla att definitionen av elektronisk
anslagstavla innefattar alla tjänster där någon inrättar en möjlighet för
användare att sända in egna och ta del av andras meddelanden. Den
tekniska lösning som tillhandahållaren valt för tjänsten har därför i
princip ingen betydelse. En elektronisk anslagstavla i lagens mening kan
föreligga även när tjänsten går under ett annat namn och alltså inte kallas
elektronisk anslagstavla. När det gäller att avgöra om en tjänst omfattas
av lagen får stor vikt läggas vid om tillhandahållaren erbjuder
meddelandeförmedling på ett sådant sätt att han eller hon framstår som
den som driver en verksamhet, en ”tjänst”, inriktad på sådan förmedling.
Ett exempel på en verksamhet som utgör en elektronisk anslagstavla i
lagens mening är vad som i dag brukar kallas webbhotell, dvs. när någon
erbjuder användare att lägga upp egna informationsdatabaser i form av
hemsidor och hemsidorna nås genom den som inrättat möjligheten att
lägga upp hemsidorna. Som angetts ovan omfattas dock inte den som
lägger upp information i en renodlad informationsdatabas av tillhanda-
hållaransvaret.
Mot vem skall en reglering riktas?
När det gäller meddelanden som förmedlas elektroniskt är det många
gånger svårt att utreda varifrån ett meddelande härstammar. Utredning-
arna försvåras dessutom av att det i vissa former av datorkommunikation
är brukligt att använda sig av anonyma användarbeteckningar.
Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla är den som kan
bestämma över tjänstens användning, inklusive de tekniska och
administrativa rutinerna. Tillhandahållaren avgör alltså i stor
utsträckning vilket utrymme som ges för missbruk av tjänsten. För att
åstadkomma bättre förutsättningar för att kunna hindra spridning av vissa
slag av meddelanden bör en särreglering därför inriktas på den som
tillhandahåller tjänsten.
Tillhandahållaren är den eller de som leder verksamheten där tjänsten
erbjuds. Vem denne eller vilka dessa är får avgöras mot bakgrund av
omständigheterna i det enskilda fallet.
När många är inblandade i en verksamhet kan frågan bli mer
komplicerad. Frågan om vem som tillhandahåller tjänsten får då avgöras
utifrån en samlad bedömning av vem eller vilka som har det
bestämmande inflytandet och kontrollen över tjänsten.
När en juridisk person eller en myndighet tillhandahåller en anslags-
tavla bör de allmänna principer om företagaransvar som har vuxit fram i
praxis gälla.
Hur bör ansvaret konstrueras?
Den modell som förespråkats av Statsåklagarmyndigheten och som har
sin förebild i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen är mindre
lämpad för ändamålet. Regleringen med ett ensamansvar i tryckfrihets-
förordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bygger på att den ansvarige
förfogar över innehållet på ett mycket konkret sätt och att ett ansvar
därför kan presumeras. Vidare bygger en sådan reglering på att andra
medverkande inte skall kunna hållas ansvariga. En sådan ingripande
reglering med krav på anmälan av något som motsvarar utgivare m.m.
synes därför mindre lämplig.
För att komma till rätta med det missbruk som förekommer bör i stället
en reglering införas som klargör att en tillhandahållare skall hålla uppsikt
över en tjänst. Regleringen bör också slå fast ett självständigt
straffrättsligt ansvar för tillhandahållaren genom att tillhandahållaren blir
skyldig att ta bort vissa slag av meddelanden. Dessutom bör en reglering
innehålla en skyldighet för tillhandahållaren att lämna viss information.
Ett förslag utformat på detta sätt utgör en straffrättslig särreglering för
IT-området. En sådan särreglering är dock motiverad av att de problem
som finns framstår som specifika för just det aktuella området. Valet att
införa en särskild lag om elektroniska anslagstavlor framstår också som
naturligt då lagen omfattar både en reglering av ansvaret för vissa
meddelanden och föreskrifter som är mer av ordningskaraktär.
4.2.1 Begränsningar av tillämpningsområdet
Regeringens förslag: Lagen omfattar inte tillhandahållande av enbart
nät eller andra förbindelser för överföring av meddelanden eller
anordningar som krävs för att man skall kunna använda sig av ett nät
eller annan förbindelse. Lagen omfattar inte heller förmedling av
meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom
ett företag eller en koncern. Lagen kan inte heller tillämpas på sådana
tjänster som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen. Vidare gäller lagen inte meddelanden som
är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av
mottagare (elektronisk post).
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock inget undantag för andra anordningar
än nät eller andra förbindelser. Utredningen definierar elektronisk post
som ett meddelande till viss eller vissa mottagare och föreslår ett
undantag för elektronisk post enbart från skyldigheten att förhindra
spridning av vissa meddelanden.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag.
Tele 2 framhåller att uppdelningen av aktörerna i nätoperatörer och
tillhandahållare kan bli svår att upprätthålla med den tekniska
utvecklingen och att uppdelningen inte är tillräckligt klart definierad och
avgränsad. Svenska IT-företagens organisation påpekar att det finns
aktörer som inte ytterst har den operativa kontrollen över en tjänst men
som har i uppdrag att sköta driften av tjänsten och föreslår ett undantag
även beträffande denna kategori.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering finner inte skäl för att
myndighets- och företagsnät skall undantas eftersom brottet hets mot
folkgrupp kan komma ifråga så länge som t.ex. yttranden inte fällts inom
”den helt privata sfären”. Svea hovrätt ser inte några egentliga skäl till
det ifrågavarande undantaget, bl.a. därför att antalet anställda i större
koncerner kan vara mycket stort.
Malmö tingsrätt föreslår att elektronisk post definieras som ett
meddelande till en begränsad krets av mottagare om detta är avsikten.
Svenska IT-företagens organisation förespråkar att elektronisk post
undantas från tillämpligheten av hela lagen. Svensk Byggtjänst föreslår
att även meddelanden för elektronisk handel undantas från skyldigheten
att förhindra spridning av vissa meddelanden.
Skälen för regeringens förslag: Lagen bör tillämpas på den som
kontrollerar själva tjänsten som är inriktad på att förmedla meddelanden.
Den som endast tillhandahåller nät eller annan förbindelse för överföring
av elektroniska meddelanden har inget direkt inflytande över vilka
tjänster som tillhandahålls. De meddelanden som befordras uppgår också
till sådana mängder att ett ansvar för innehållet i det som förmedlas inte
är realistiskt.
Regeringen delar delvis de synpunkter som framförts av Tele 2 när det
gäller den närmare avgränsningen. Inte heller tillhandahållande av annan
teknik, däribland lagringsutrymme, som är nödvändig för att kunna
utnyttja ett nät eller en förbindelse bör omfattas av det särskilda ansvaret.
Det är till exempel vanligt förekommande att operatörer erbjuder
lagringsutrymme och andra anordningar som gör det möjligt att utnyttja
globala kommunikationsnätverk.
Det kan givetvis förekomma att delar av en tjänst som erbjuds av en
operatör kan betraktas som enbart tillhandahållande av nät etc., medan
andra delar träffas av lagens ansvarsbestämmelser.
Något undantag för den som sköter driften av en tjänst av det slag som
föreslås av Svenska IT-företagens organisation bör inte göras. Även den
som på uppdrag av tillhandahållaren har uppsikt över tjänsten bör, som
framgår av avsnitt 4.2.3 nedan, omfattas av lagens ansvarsbestämmelser.
Om ett undantag av det slag som Svenska IT-företagens organisation
föreslår skulle införas finns det en uppenbar risk för att det i enskilda fall
blir svårt att finna någon som är ansvarig för tjänsten.
Den föreslagna lagen bör inte heller gälla för förmedling av
elektroniska meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter
eller inom ett företag eller en koncern. Behovet av skyddsregler måste,
även om tjänsten har stor omfattning, bedömas vara avsevärt mindre
inom ramen för sådana tjänster genom den tillsyn som organisationens
ledning utövar. Inte heller torde anonyma meddelanden förekomma lika
ofta i sådana system.
Elektroniska anslagstavlor faller i allmänhet inte under den särskilda
ansvarsregleringen i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrund-
lagen. I undantagsfall kan förmedling av meddelanden med hjälp av
elektroniska anslagstavlor dock omfattas av grundlagsregleringen.
Exempelvis torde en elektronisk anslagstavla under vissa särskilda
förutsättningar omfattas av den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen eller av den s.k. databasregeln i 1 kap. 9
§ yttrandefrihetsgrundlagen. När grundlagarna är tillämpliga kan åtal
bara väckas för vissa där särskilt angivna brott (tryckfrihetsbrott
respektive yttrandefrihetsbrott). För grundlagsskyddade tjänster gäller
vidare ett särskilt ansvarssystem med endast en i förväg utpekad person
som ansvarig för innehållet. Inte heller i övrigt kan begränsningar för
utövandet av dessa tjänster ställas upp i vanlig lag. När grundlagarna är
tillämpliga i detta avseende kan alltså inte den nu föreslagna lagen
tillämpas. För tydlighetens skull bör detta framgå av den nya lagen.
Lagen bör inte göras tillämplig på elektronisk post, dvs. meddelanden
som bara är avsedda för en viss mottagare eller en bestämd krets av
mottagare. På motsvarande sätt som Posten inte svarar för innehållet i de
brev som befordras bör inte heller den som tillhandahåller en tjänst för
elektronisk post ha något särskilt ansvar med avseende på meddelanden
till viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare. Det finns inte
något skäl för att göra undantag för vissa kategorier av meddelanden,
t.ex. för elektronisk handel som föreslagits av Svensk Byggtjänst. De
särskilda behov av konfidentialitet som kan finnas är väl tillgodosedda
genom undantaget för elektronisk post.
Att elektronisk post undantas innebär naturligtvis inte att all
kommunikation som sker under benämningen elektronisk post
automatiskt skall falla utanför bestämmelsen om skyldighet att förhindra
fortsatt spridning.
Kommunikationens omfattning kan i sig inte vara
avgörande.Vanligtvis torde det dock redan av tjänsternas utformning
framgå om det är fråga om elektronisk post eller gruppkommunikation.
Om exempelvis en distributionslista används för förmedling av
meddelanden och nya användare kan ansluta sig till listan och då kan ta
del av meddelanden som tidigare förmedlats är det knappast fråga om
elektronisk post utan om sådan gruppkommunikation som omfattas av
lagen.
4.2.2 Skyldighet att lämna viss information
Regeringens förslag: Tillhandahållaren skall lämna information till
den som ansluter sig till en elektronisk anslagstavla om vem som
tillhandahåller tjänsten och om i vilken utsträckning inkomna
meddelanden blir tillgängliga för andra användare.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer delvis
med regeringens förslag. Utredningen föreslår att tillhandahållaren även
skall informera om att användaren är ansvarig för de meddelanden han
sänder in till tjänsten och att myndigheter som tillhandahåller
elektroniska anslagstavlor skall informera om att meddelanden som
sänds in kan bli allmänna handlingar.
Remissinstanserna: Kommerskollegium anför att det inte bör krävas
att varje enskild sida i ett system innehåller den information som skall
lämnas eller en hänvisning till sådan information. I övrigt har
remissinstanserna inte särskilt kommenterat förslaget i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom de elektroniska anslags-
tavlorna är en ny företeelse för många är det sannolikt att ett stort antal
av dem som ansluter sig till en anslagstavla inte fullt ut inser vad som
sker när de sänder och tar emot meddelanden. Den som tillhandahåller
tjänsten bör därför vara skyldig att lämna viss information till de
användare som ansluter sig till tjänsten.
För en användare kan det vara av stor betydelse att veta vem som
tillhandahåller tjänsten. Det är också av stor betydelse för det allmännas
möjligheter att ingripa mot spridning av straffbara meddelanden att
tillhandahållaren framträder öppet. En uppgift om vem som är
tillhandahållare bör därför lämnas. Det är viktigt att användare förstår i
vilken utsträckning andra användare kan ta del av ett meddelande som
sänds in till en elektronisk anslagstavla. Information bör därför också ges
om i vilken utsträckning inkomna meddelanden blir tillgängliga för andra
användare.
Frågan om myndigheters hantering av elektroniska anslagstavlor bör
lösas i ett annat sammanhang. Något förslag om en särskild
informationsskyldighet för myndigheter läggs därför inte fram.
Det ligger i sakens natur att informationen skall vara tydlig och att det
för en användare skall vara enkelt att få informationen. En naturlig plats
för informationen torde då vara på en inledande ”sida” som först möter
användaren. Det kan dock inte krävas att användaren skall nås av
informationen innan användaren kan använda sig av tjänsten.
4.2.3 Skyldighet att hålla uppsikt och att ta bort vissa meddelanden
Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en elektronisk
anslagstavla skall ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan
krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av tjänsten. Det
krävs inte att meddelanden förhandsgranskas.
Om en användare sänder in ett meddelande som uppenbart har sådant
innehåll som avses i brottsbalkens bestämmelser om uppvigling, hets
mot folkgrupp, barnpornografibrott och olaga våldsskildring (16 kap.
5, 8, 10 a eller 10 b § brottsbalken) skall den som tillhandahåller
tjänsten ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra
vidare spridning av meddelandet. Detsamma gäller meddelanden där
det är uppenbart att användaren genom att sända in meddelandet gjort
ett intrång i upphovsrätt m.m. Skyldigheten skall också gälla den som
på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer delvis
med regeringens förslag. Utredningen föreslår att tillhandahållaren skall
vara skyldig att förhindra fortsatt spridning av meddelanden där
användaren gjort sig skyldig till brott eller intrång i upphovsrätt och
meddelanden som är ägnade att användas vid brott. Dessutom föreslår
utredningen att brott som avses i 16 kap. 5, 8, 10 a, 10 b och 12 §§
kriminaliseras på försöksstadiet när ett sådant meddelande sänds till en
elektronisk anslagstavla.
Remissinstanserna: Svenska IT-företagens organisation föreslår att
det osanktionerade uppsiktskravet utgår. Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet anför att uppsiktskravet måste preciseras.
Diskrimineringsombudsmannen anser att meddelandets innehåll borde
vara avgörande, inte det faktum att en användare gjort sig skyldig till
brott.
Svea hovrätt ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för att
genomföra den föreslagna kriminaliseringen av vissa försök och påpekar
att flera av brotten redan är straffbara på ett tidigt stadium. Även
Riksåklagaren motsätter sig förslaget i detta avseende och anför att det
vore en oönskad särreglering för IT-området.
Svea hovrätt, Riksåklagaren, Barnombudsmannen och Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering förespråkar att kravet på att det skall vara
uppenbart att ett meddelande är brottsligt ersätts med ett lägre
sannolikhetskrav.
Statsåklagarmyndigheten anför att det av rättssäkerhetsskäl inte kan
godtas att införa ett straffansvar för upphovsrättsintrång som inte utgör
brott. Rikspolisstyrelsen är tveksam till att inbegripa meddelanden som är
ägnade att användas vid brott men accepterar utredningens förslag
eftersom det krävs uppsåt för straffbarhet. Sprängämnesinspektionen
anser att även innehåll i meddelanden som kan utnyttjas för att orsaka
allvarlig skada på person eller egendom skall omfattas av skyldigheten
att förhindra fortsatt spridning av meddelanden.
Business Software Alliance anför att hänsyn bör tas till
tillhandahållarens kostnader och arbetsinsats.
Skälen för regeringens förslag
Uppsikt över tjänsten
När det gäller den närmare innebörden av ansvaret för att ta bort vissa
meddelanden bör en utgångspunkt vara att den som tillhandahåller
tjänsten inte bör få gå med på eller passivt se på när användare
missbrukar tjänsten. Teknikens flexibilitet och tillgängligheten via nät
medför särskilda risker för sådant missbruk. En föreskrift bör därför
införas att den som tillhandahåller tjänsten skall vara skyldig att ha
uppsikt över tjänsten. Uppsiktsskyldigheten bör uttryckligen knytas till
de faktiska förhållanden som uppsikten skall avse. Tillhandahållaren bör
därför vara skyldig att hålla sådan uppsikt som skäligen kan krävas med
hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten, för att
fullgöra den skyldighet att ta bort vissa meddelanden från tjänsten som
närmare redovisas nedan.
Hur en tillhandahållare praktiskt skall förfara för att uppfylla uppsikts-
kravet måste alltså bedömas i det enskilda fallet. Det kan t.ex. inte krävas
att tillhandahållaren ständigt aktivt kontrollerar varje enskilt meddelande
som sänts till tjänsten. Däremot bör någon form av återkommande
kontroll krävas. Det kan inte anses förenligt med uppsiktsplikten att
tjänsten är utan innehållskontroll under längre tid. Tillhandahållaren bör
därför regelbundet gå igenom innehållet i den elektroniska anslagstavlan.
Vad som är ett rimligt tidsintervall får avgöras från fall till fall och främst
med hänsyn till hur många som regelmässigt kopplar upp sig mot
tjänsten. Detta innebär i normalfallet att kravet bör sättas högre för
tjänster som erbjuds yrkesmässigt än för tjänster som bedrivs av
privatpersoner och som typiskt sett är mindre frekvent besökta. Ett
riktmärke bör dock vara att i inget av fallen bör en tjänst kunna lämnas
utan tillsyn under längre tid än en vecka. Avsikten är inte att
tillhandahållare skall drabbas på ett sådant sätt att deras verksamhet i
någon väsentlig mån försvåras eller att uppkomsten av nya tjänster
äventyras. Ett sätt att uppfylla uppsiktsplikten om mängden meddelanden
gör det svårt att läsa alla meddelanden i tjänsten med en rimlig
arbetsinsats eller till rimliga kostnader kan därför vara att med hjälp av
en ”klagomur” ge användarna möjligheter att nå tillhandahållaren för att
påtala en eventuell förekomst av straffbara meddelanden. Regeringen
förutsätter också att det inom ramen för den självreglering som beskrivs i
avsnitt 6 tas fram riktlinjer eller rutiner för ett seriöst tillhandahållande av
tjänster.
Skyldighet att ta bort vissa meddelanden
De allra flesta tillhandahållare har ett intresse av att se till att deras
tjänster inte missbrukas för spridning av brottsliga meddelanden. Många
tillhandahållare torde också ha metoder för att förhindra en sådan
användning. Det finns dock de som är mindre nogräknade i detta
avseende och som i vart fall inte självmant ingriper mot en sådan
användning. Det bör därför införas ett självständigt straffrättsligt ansvar
för en tillhandahållare som underlåter att avlägsna vissa meddelanden.
Utredningens förslag att knyta tillhandahållarens ansvar för
underlåtenhet att förhindra fortsatt spridning av meddelanden till om en
användare gjort sig skyldig till brott genom att sända in meddelandet,
hänger samman med att utredningen föreslagit att vissa brott i 16 kap.
brottsbalken bör straffbeläggas på försöksstadiet för det fall ett
meddelande sänds till en elektronisk anslagstavla. Ett straffansvar för
försök av det slag som utredningen föreslår skulle innebära en
särreglering för ett visst slag av teknisk hantering av ett meddelande.
Redan av denna anledning väcker förslaget betänkligheter och något
förslag i denna del läggs därför inte fram.
Ett alternativ är att använda sig av ett angreppssätt liknande det som
under remissbehandlingen föreslagits av Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering. Om regleringen tar sikte direkt på meddelandenas
innehåll, genom att en hänvisning sker till vissa lagrum, är det lättare för
en tillhandahållare att överblicka det straffbara området. Det torde även
medföra fördelar för utredningen av brott om man använder sig av den
enklare konstruktionen att utgå direkt från meddelandets innehåll i stället
för att utgå från brottslig gärning hos avsändaren.
När det gäller utredningens förslag att straffbelägga underlåtenhet att
förhindra fortsatt spridning av meddelanden där det från användarens
sida inte uppenbart är fråga om något straffbart förfarande, dvs.
meddelanden som är ägnade att användas vid brott, för det enligt
regeringens uppfattning för långt att straffa tillhandahållaren. Ur
rättspolitisk synvinkel är det svårt att motivera att avsändaren är fri att
sprida ett meddelande men att en tillhandahållare av en elektronisk
anslagstavla kan straffas för spridningen. Detsamma gäller
Sprängämnesinspektionens förslag att låta skyldigheten omfatta även
meddelanden som kan utnyttjas för att orsaka allvarlig skada på person
eller egendom. Inte heller i dessa fall bör tillhandahållaren ges ett
straffrättsligt ansvar eftersom detta inte har någon motsvarighet för
avsändaren.
Om skyldigheten att ta bort meddelanden gällde alla slag av brottsliga
gärningar skulle man kunna invända att reglerna skulle bli svåra att följa.
Informationsflödet är ibland för stort för att den som tillhandahåller
tjänsten systematiskt skall kunna granska och bedöma alla meddelanden
som förmedlas. För att göra det praktiskt möjligt för tillhandahållaren att
efterleva lagen bör det straffbara området, i vart fall som ett första steg,
begränsas till att avse vissa brott mot allmän ordning och intrång i
upphovsrätten m.m. I det första fallet är det normalt sett möjligt att göra
en bedömning som grundas enbart på meddelandets innehåll, dvs. av
tillhandahållaren kända faktorer. Skyldigheten att ta bort meddelanden
bör därför knytas till om meddelandet har ett sådant innehåll som avses i
bestämmelserna i 16 kap. 5, 8, 10 a eller 10 b § brottsbalken om
uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott respektive olaga
våldsskildring. Den typ av meddelanden som avses i de angivna
bestämmelserna är relativt sett enkla att identifiera och en bedömning av
innehållet kan göras utifrån objektiva kriterier.
När det gäller ett upphovsrättsligt skyddat meddelande bör ansvaret för
tillhandahållaren knytas till om användaren genom att sända in
meddelandet har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas
genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk.
Eftersom elektroniska anslagstavlor ofta tillhandahålls av personer
som inte yrkesmässigt sysslar med tjänsterna är det inte realistiskt att
begära att den som tillhandahåller tjänsten skall kunna ta ställning till
svåra juridiska gränsdragningsproblem. Det bör därför ställas upp en
begränsning i skyldigheten att avlägsna vissa meddelanden som tar sikte
på hur tydligt meddelandets innehåll är. Skyldigheten bör därför finnas
endast när det är uppenbart att ett meddelande har sådant innehåll som
avses i de ifrågavarande lagrummen i 16 kap. brottsbalken eller att
användaren har gjort intrång i upphovsrätt m.m.
Om tillhandahållaren uppdrar åt någon annan att hålla uppsikt över
tjänsten bör denne träffas av regleringen. En operatör, vars verksamhet
faller under det undantag för tillhandahållande av enbart nät m.m. enligt
vad som sägs i 2 §, kan t.ex. i det enskilda fallet vara ansvarig om
operatören är den som faktiskt sköter en anslagstavla på uppdrag av
tillhandahållaren.
Skyldigheten att ta bort meddelanden bör endast gälla sådana
meddelanden som sänts in till tjänsten av en användare. Lagen är alltså
inte tillämplig när spridning av meddelanden av det slag som avses i
lagen underlättas enbart genom att användare t.ex. genom hyperlänkar
hänvisas till andra tjänster som visar sig innehålla straffbara
meddelanden.
Tillhandahållaren skall ta bort meddelandet eller på annat sätt
förhindra vidare spridning av meddelandet. För fullbordat brott bör inte
krävas att någon spridning till andra användare faktiskt ägt rum. Det bör i
detta avseende räcka att meddelandet hålls tillgängligt för användare av
tjänsten vid en tidpunkt när meddelandet bort avlägsnats.
För det fall en myndighet tillhandahåller en elektronisk anslagstavla
kan meddelanden som en användare sänt in till tjänsten bli allmänna
handlingar. Det bör understrykas att den nu föreslagna regleringen inte
kan förändra en myndighets skyldigheter att lämna ut allmänna
handlingar. I praktiken bör frågan lösas på så sätt att myndigheten ser till
att meddelandet inte kan spridas med hjälp av den elektroniska
anslagstavlan och att den som önskar ta del av meddelandet får vända sig
till myndigheten.
Regeringen lägger inte nu fram förslag till någon särskild skyldighet
för tillhandahållaren att spara meddelanden. Det huvudsakliga syftet med
lagen är att vissa meddelanden tas bort och det vore orimligt att kräva av
en tillhandahållare, som faktiskt skött denna uppgift, att även spara
material, vilket i sig kan utgöra ett intrång i upphovsrätten. Skyldigheten
att ta bort vissa meddelanden innebär dock inte att meddelanden måste
utplånas hos tillhandahållaren. Data som behövs för att utreda och bevisa
brott bör självfallet om möjligt bevaras så att polis och åklagare kan
fullgöra sina uppgifter. Under vissa speciella omständigheter kan det vara
straffbart att förvanska eller radera meddelanden, t.ex. vid fall av
bevisförvanskning enligt 15 kap. 8 § brottsbalken.
Lagrådet har haft invändningar mot utformningen av den bestämmelse
i lagrådsremissen som slog fast en skyldighet att förhindra spridning av
vissa meddelanden. Lagrådet har därvid anfört att bestämmelsen ger vid
handen att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla är skyldig
att göra en förhandsgranskning av allt material som lämnas till
anslagstavlan och att den remitterade lagtexten kan föranleda slutsatsen
att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla, för att uppfylla
kraven i 5 §, är skyldig att granska varje enskilt meddelande. Någon
förhandsgranskning eller något generellt krav på att granska varje enskilt
meddelande har regeringen aldrig avsett att slå fast. Skyldigheten att
avlägsna meddelanden ur tjänsten måste också ses mot bakgrund av att
det bara är uppsåtliga och grovt oaktsamma överträdelser av skyldigheten
som är straffbara. För att bestämmelserna inte skall ge det intryck
Lagrådet funnit har lagtexten justerats. Nu föreslås i stället att
tillhandahållaren skall vara skyldig att ”ta bort” ett visst meddelande eller
att ”på annat sätt förhindra vidare spridning” av ett visst meddelande.
Dessutom har bestämmelsernas ordningsföljd ändrats för att göra lagen
mer lättillgänglig och att understryka sambandet mellan uppsiktsplikten
och skyldigheten att ta bort vissa meddelanden.
4.2.4 Sluten gruppkommunikation
Regeringens förslag: Tillhandahållaren av en tjänst får en uttrycklig
rätt att ta del av meddelanden som förekommer i tjänsten.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår ingen uttrycklig bestämmelse om
tillhandahållarens rätt att ta del av meddelanden men uttalar att en sådan
rätt följer av förslaget.
Remissinstanserna: Stockholms stads kommunstyrelses politiska
minoritet har uppfattningen att förslagets konsekvenser vad avser
möjligheten till insyn för tillhandahållaren i meddelanden är
integritetskränkande och att användarna i vart fall bör upplysas om
förhållandet. Posten AB föreslår att en befogenhet att ta del av
gruppkommunikation bör skrivas ut i lagtexten med hänsyn till reglerna i
postlagen och telelagen som meddelats till skydd för post- och
telehemligheten.
Skälen för regeringens förslag: När det är fråga om meddelanden
som är avsedda att göras tillgängliga för en grupp av användare, är det
ändå vanligt att kretsen begränsas till vissa användare, och att endast
dessa ges tillgång till t.ex. den elektroniska konferens där meddelandena
finns. Den som tillhandahåller en anslagstavla där en sådan sluten
konferens förekommer torde i och för sig redan genom regeln om
uppsiktsplikt och regeln om skyldighet att ta bort vissa meddelanden ha
rätt att ta del av meddelandena oberoende av om han eller hon tillhör den
slutna gruppen. För att undanröja eventuella oklarheter i den delen bör
emellertid en uttrycklig bestämmelse om detta tas in i lagen. För
användarna torde det vara självklart att tillhandahållaren har rätt att ta del
av meddelanden i en gruppkommunikation.
4.2.5 Straff och förverkande
Regeringens förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot skyldigheten att lämna information skall kunna dömas till böter.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot
skyldigheten att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning
av meddelanden av det slag som anges i lagen skall kunna dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt skall
straffskalan uppgå till fängelse i högst två år. I ringa fall skall något
straffansvar inte inträda.
Lagens straffbestämmelser om skyldigheten att förhindra spridning
av vissa meddelanden gäller inte om tillhandahållaren kan dömas till
ansvar enligt brottsbalken eller upphovsrättslagen.
Datorer eller andra hjälpmedel som använts vid brott mot
bestämmelsen om skyldighet att förhindra spridning av vissa
meddelanden får under vissa omständigheter förverkas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår att endast uppsåtliga överträdelser av
skyldigheten att förhindra spridning skall kunna straffas och att ett grovt
brott skall införas även vid brott mot informationsskyldigheten. Vidare
föreslår utredningen att straffskalan för brott mot
informationsskyldigheten bestäms till densamma som för brott mot
skyldigheten att förhindra spridning och att ringa fall av överträdelse av
informationsskyldigheten inte skall vara straffbar samt att förverkande
skall kunna ske även vid brott mot informationsskyldigheten.
Remissinstanserna: Svea hovrätt anser att straffbestämmelsen bör
behandla uppsåtligt brott, såväl av normalgraden som grovt, jämte
oaktsamhet i skilda paragrafer eller stycken. Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering anför att straffet bör vara detsamma som för hets mot
folkgrupp, dvs. fängelse i högst två år och att även ringa brott bör straffas
med böter. Svenska IT-företagens organisation förespråkar att en för-
seelse mot skyldigheten att lämna information inte får samma straffskala
som brott mot skyldigheten att förhindra fortsatt spridning av med-
delanden.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att även
grovt åsidosättande av uppsiktsplikten bör straffbeläggas, eftersom en
tillhandahållare annars kan hålla sig omedveten om vilka meddelanden
som passerar tjänsten. Riksåklagaren och Statsåklagarmyndigheten
föreslår av samma skäl att även oaktsamma överträdelser av skyldigheten
att förhindra spridning straffbeläggs.
Justitiekanslern framhåller att datorer kan användas för verksamhet
som skyddas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
och att förverkande inte kan äga rum vid brott mot grundlagarna samt
uttalar att förverkandebestämmelsen mot denna bakgrund framstår som
alltför långtgående för att kunna godtas som en begränsning av den
yttrandefrihet som var och en är tillförsäkrad enligt regeringsformen.
Även Svea hovrätt ifrågasätter av liknande skäl
förverkandebestämmelsen. Svenska IT-företagens organisation anser att
förverkande enbart skall kunna ske när det är fråga om brott mot
skyldigheten att hindra fortsatt spridning av meddelanden.
Skälen för regeringens förslag:
Straff
Den som bryter mot skyldigheten att lämna viss information och att ta
bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa meddelanden
måste kunna ställas till ansvar. Brott mot informationsskyldigheten bör
vara straffbart både när det sker med uppsåt och av oaktsamhet. Eftersom
detta brott närmast är en ordningsförseelse bör bara böter kunna följa på
brottet. Något behov av att införa ansvar för grovt brott finns inte.
Skyldigheten att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av
tidigare angivna slag av meddelanden bör inträda när tillhandahållaren
får kännedom om förekomsten av meddelandet. Sådan kännedom kan
tillhandahållaren få genom att själv läsa meddelandet eller genom att
någon gör honom uppmärksam på meddelandet. För att förhindra att
tillhandahållaren håller sig okunnig om vilka meddelanden som finns i
tjänsten bör straffansvar även kunna inträda för den som av grov
oaktsamhet underlåter att ta bort ett meddelande eller på annat sätt
förhindra vidare spridning av meddelandet.
När det gäller att bedöma om en tillhandahållare har förfarit grovt
oaktsamt får ledning främst sökas i hur tillhandahållaren har uppfyllt sin
plikt att ha uppsikt över tjänsten. För det fall att tillhandahållaren
åsidosatt uppsiktsplikten och tillhandahållaren till följd därav har
underlåtit att ta bort sådana meddelanden som anges i 5 § första stycket
bör straffansvar kunna komma i fråga. Som angetts ovan i avsnitt 4.2.3 är
antalet meddelanden i den elektroniska anslagstavlan ibland så stort att
det inte är rimligt att kräva att tillhandahållaren aktivt kontrollerar
meddelandena. Det bör i dessa fall kunna räcka för att undvika
straffansvar att en möjlighet inrättas för användare att påtala förekomsten
av meddelanden av det slag tillhandahållaren har skyldighet att ta bort
under förutsättning att uppföljande åtgärder sätts in omedelbart efter det
att någon påtalat förekomsten av ett straffbart meddelande i tjänsten. Om
straffbara meddelanden ofta förekommit i en tjänst måste dock kravet på
åtgärder av tillhandahållaren sättas högre och ett större inslag av aktiva
åtgärder bör då krävas. Det bör också kunna anses som straffbart om
tillhandahållaren uppdragit åt någon annan att hålla uppsikt över tjänsten
och tillhandahållaren varit grovt oaktsam när det gäller valet av denne
person.
Straffskalan för normalgraden av brott mot skyldigheten att förhindra
spridning av vissa meddelanden bör sträcka sig från böter till fängelse i
sex månader. Vid grovt brott bör dock straffet vara fängelse i högst två
år. Grovt brott bör komma i fråga när förekomsten av det slag av
meddelanden som anges i 5 § första stycket har haft mycket stor
omfattning eller det är fråga om upprepade förseelser.
För att undvika lagföring av mindre allvarliga förseelser bör det i ringa
fall inte kunna dömas till ansvar. Om det är fråga om ett enstaka
meddelande i en för övrigt seriös verksamhet kan detta betraktas som
ringa fall. Den närmare avgränsningen mellan ringa fall och brott av
normalgraden får ske i rättstillämpningen.
Ansvar enligt den särskilda lagen i fråga om skyldigheten att ta bort
vissa meddelanden bör inte inträda om tillhandahållaren kan dömas till
ansvar enligt brottsbalken. Om en tillhandahållare kan dömas för brott
enligt de i 5 § första stycket 1 angivna bestämmelserna, antingen som
gärningsman eller som medverkande, skall alltså inte bestämmelsen
tillämpas. Detsamma gäller om gärningen ryms i något annat straffbart
förfarande i brottsbalken. Straffbestämmelserna i den särskilda lagen bör
även vara subsidiärt tillämpliga i förhållande till straffbestämmelserna i
upphovsrättslagen.
Förverkande
Regeringen delar inte synpunkten att en förverkandebestämmelse är
olämplig. En förverkandemöjlighet är ett viktigt komplement till
straffbestämmelsen, främst för att hindra fortsatt brottslighet. Det är
därför angeläget att det införs en möjlighet att förverka datorer och andra
hjälpmedel, såsom datorprogram, som har använts vid brott enligt lagen.
Förverkande bör, förutom när det behövs för att förhindra fortsatt
brottslighet, även kunna ske när det framstår som stötande att
gärningsmannen får behålla de hjälpmedel han använt vid brott mot
lagen. Förverkande bör bara komma i fråga vid brott mot skyldigheten att
förhindra spridning av vissa meddelanden.
Lagrådet har anfört att förverkandebestämmelsen kan föranleda
tillämpningsproblem och pekat på att i fall där en tillhandahållare
disponerar över ett flertal datorer kan det vara tveksamt vilken av
datorerna som kommit till användning vid brott enligt 7 §. Lagrådet har
vidare pekat på att i fall där ett stort antal datorer helt eller delvis kommit
till användning, kan det framstå som alltför långtgående att förklara
samtliga datorer förverkade. Lagrådet har därför förordat att
förverkandebestämmelsen övervägs ytterligare. Regeringen anser att en
förverkandepåföljd är nödvändig av de skäl som ovan anförts. Det
förhållandet att det kan vara oklart vilken dator som använts utgör inte
något skäl mot att ha en möjlighet att förverka datorer m.m. Sådana
situationer kan uppstå vid tillämpningen av många liknande
förverkandebestämmelser. Regeringen delar däremot synpunkten att, i
t.ex. den andra av Lagrådet påtalade situationen, förverkande ibland kan
framstå som långtgående. Det bör därför uttryckligen anges i lagen att
förverkandet helt eller delvis kan underlåtas om förverkandet är oskäligt.
5 Datalagens tillämplighet
Regeringens bedömning: Ytterligare överväganden krävs i fråga om
undantag från datalagens bestämmelser.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ett undantag görs för
elektroniska anslagstavlor beträffande huvuddelen av datalagens
bestämmelser.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat någon
uppfattning i frågan tillstyrker förslaget men några, bl.a Malmö tingsrätt
och Spri ifrågasätter om det föreslagna undantaget är förenligt med
dataskyddsdirektivet.
Skälen för regeringens bedömning: Den 24 oktober 1995 antog EG
direktivet 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.
En parlamentarisk utredning, Datalagskommittén, lade den 2 april i år
fram betänkandet Integritet, Offentlighet, Informationsteknik (SOU
1997:39), med förslag till bl.a. hur direktivet skall genomföras i svensk
rätt. Det av utredningen föreslagna undantaget från datalagen (1973:289)
måste analyseras utifrån Datalagskommitténs förslag samt de synpunkter
som framförs och de överväganden som görs under beredningen av
kommitténs förslag. Något förslag läggs därför inte fram i detta
sammanhang.
6 Internationellt samarbete och självreglering
Regeringens bedömning: För att få till stånd effektiva lösningar på
problemen med spridning av straffbara meddelanden genom globala
kommunikationsnät krävs internationellt samarbete. Sverige bör aktivt
delta såväl i försök att få till stånd en självreglering av förhållandena
på området som i diskussioner kring mer ingripande regleringar.
Utredningens bedömning: Utredningen uttalar att det främst är med
hjälp av internationella överenskommelser som man bör söka komma till
rätta med missbruk och avarter och att det är en angelägen uppgift att
från svensk sida verka för att sådana överenskommelser kommer till
stånd.
Remissinstanserna: Många av remissinstanserna, både bland dem
som tillstyrker och bland dem som avstyrker lagförslaget, pekar på
problematikens internationella karaktär och förespråkar ett vidgat
internationellt samarbete. Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren,
förespråkar en internationell reglering.
Skälen för regeringens bedömning: Problemen kring spridning av
straffvärda meddelanden genom globala kommunikationsnät har
uppmärksammats i flera länder. Ett internationellt samarbete har därför
inletts inom Europeiska unionen, Europarådet och OECD.
Det skulle kunna diskuteras om åtgärder för att förhindra spridning av
straffbara meddelanden skulle kunna riktas mot vissa slag av operatörer,
t.ex. sådana som ombesörjer uppkoppling mot Internet eller liknande nät.
Enligt regeringens uppfattning finns det anledning att stödja försök att
åstadkomma en självreglering bland operatörerna.
Inom EU har samarbetet kommit längst och fått konkreta resultat.
Europeiska unionens råd antog en resolution i ämnet den 17 februari
1997. I resolutionen uppmanas medlemsstaterna att uppmuntra
framväxten av system för självreglering av branschen. Dessa system kan
omfatta upprättandet av oberoende organ med representanter både från
leverantörer av Internettjänster och användare, uppföranderegler för
verksamheten och eventuellt system för direktrapportering från
allmänheten. Vidare uppmanas medlemsstaterna att uppmuntra
tillhandahållandet av filtersystem och system för klassning av
information. I rådsresolutionen anmodas också kommissionen bl.a. att
följa upp och säkerställa sammanhang i arbetet samt ytterligare överväga
frågan om rättsligt ansvar för innehållet på Internet.
Regeringen avser att aktivt stödja gemensamma ansträngningar att
skapa en informationsspridning genom globala kommunikationsnät som
präglas av mer ordning och ansvarstagande. I detta arbete avser
regeringen att använda sig av de metoder för självreglering som angetts i
rådets resolution. Arbetet måste självfallet bedrivas under iakttagande av
grundläggande principer för tryckfriheten och yttrandefriheten.
Inom Europarådet har en arbetsgrupp tillsatts för att bl.a. ta fram
förslag till ett rättsligt bindande instrument om ökade möjligheter till
rättsligt bistånd vid IT-relaterad brottslighet. Även frågor kring ansvar
för meddelanden som förekommer i globala kommunikationsnät
diskuteras i detta sammanhang. I diskussionerna deltar även företrädare
för USA, Kanada och Japan.
Inom OECD har det framförts förslag om rättsliga instrument med
grundläggande regler för informationsspridning med hjälp av globala
kommunikationsnät.
7 Konsekvenser av förslaget
Utredningen har efter att ha antagit att det finns 6 500 elektroniska
anslagstavlor och att det i genomsnitt tar en timma i veckan att vidta
åtgärder för att förhindra spridning och att timkostnaden är 500 kronor,
beräknat att årskostnaden för förslaget för dem som tillhandahåller
elektroniska anslagstavlor blir 169 miljoner kronor. Utredningen uttalar
dock att siffran bygger på så grova antaganden att den inte kan anses ge
någon vägledning men att de skyddsintressen som den föreslagna
regleringen vilar på får anses väga över de kostnader och olägenheter
som förslaget kan föra med sig. Bland remissinstanserna anför Swedma
att kostnaderna för förslaget kan bli avsevärt högre än vad utredaren
räknat med.
De ekonomiska konsekvenserna för förslaget är svåra att överblicka.
Förutom tillhandahållarnas kostnader för tillsyn av tjänster, som
utredningen räknat med, tillkommer kostnader för att utforma tjänsterna
så att informationskravet kan uppfyllas. Vidare tillkommer kostnader för
tillsyn av efterlevnaden av den nya regleringen. I de fall myndigheter får
ökade kostnader så bör detta kunna finansieras genom omprioriteringar
inom myndigheternas anslag eller inom det aktuella utgiftsområdet.
Lagen kan förväntas ge en viss effekt vad gäller förekomsten av
missbruk av elektroniska anslagstavlor. Med tanke på dessa positiva
effekter som i stor utsträckning skyddar barn och ungdomar kan det antas
att regleringen är väl motiverad i jämförelse med samhällets
sammanlagda kostnad för förslaget.
Förslaget får omedelbara konsekvenser för den brottsbekämpande
verksamheten genom att den förser polis och åklagare med instrument för
att bekämpa brottslighet.
8 Författningskommentar
1 §
I paragrafen definieras elektronisk anslagstavla som en tjänst för
elektronisk förmedling av meddelanden. Innebörden av definitionen har
närmare diskuterats i avsnitt 4.2.
Meddelande definieras som text, bild, ljud eller information i övrigt.
Lagen omfattar således alla former av meddelanden.
2 §
Från tillämpningen av lagen undantas den som tillhandahåller endast nät
m.m., förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan
myndigheter eller inom ett företag eller en koncern, tjänster som omfattas
av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen samt
elektronisk post. Lagrådet har efterlyst exempel på när elektroniska
anslagstavlor kan omfattas av regleringen i tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen. Sådana exempel lämnas i avsnitt 4.2.1. Med
anledning av Lagrådets påpekande i fråga om vad som utgör elektronisk
post i lagens mening har texten i motiveringen och lagtexten justerats. I
begreppet elektronisk post innefattas i detta sammanhang alla fall där
avsändaren bestämt vem eller vilka personer som skall motta ett visst
meddelande.
3 §
Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla är skyldig att
informera användare om sin identitet och om i vilken utsträckning
inkomna meddelanden blir tillgängliga för andra användare. I
lagrådsremissens lagtextförslag föreslogs att var och en som ansluter sig
till tjänsten skulle underrättas ”så snart som möjligt”. Som närmare
framgår av avsnitt 4.2.2 kan informationen lämnas på en naturlig plats på
själva anslagstavlan. Lagrådet har uttalat att det valda uttrycket närmast
leder tanken till att den som tillhandahåller anslagstavlan genom en
särskild åtgärd skall se till att varje användare får viss information och
har ifrågasatt om inte skyldigheten kommer till bättre uttryck om den
formulerades som en skyldighet för den som tillhandahåller den
elektroniska anslagstavlan att lämna användare viss information innan
användaren ansluter sig till tjänsten. Regeringen delar Lagrådets
synpunkt att bestämmelsen bör formuleras om. Enligt regeringens
uppfattning bör skyldigheten formuleras som en skyldighet för
tillhandahållaren att ge var och en som ansluter sig till tjänsten viss
information eftersom det, som angivits i avsnitt 4.2.2, inte krävs att
informationen alltid möter användaren innan han eller hon använder sig
av tjänsten.
4 §
Paragrafen slår fast en grundläggande skyldighet för tillhandahållaren av
en elektronisk anslagstavla att hålla uppsikt över sin tjänst.
Uppsiktsplikten är inte straffsanktionerad men får betydelse för att
avgöra när tillhandahållaren förfarit grovt oaktsamt genom att underlåta
att ta bort ett meddelande som avses i 5 § ur tjänsten. I förhållande till
lagrådsremissen har lagtexten på förslag av Lagrådet justerats så att
enbart 5 § nämns i bestämmelsen. Lagrådet har uttalat att 5 § i den
utformning den hade i lagrådsremissen ger vid handen att
tillhandahållaren måste tillgripa förhandsgranskning och ger intryck av
att varje enskilt meddelande måste granskas av tillhandahållaren. Av
denna anledning har redan i bestämmelsen om uppsikt klargjorts att
graden av den uppsikt som skäligen kan krävas varierar efter den
omfattning och inriktning som tjänsten har. Vilken uppsikt som krävs i
det enskilda fallet diskuteras i avsnitt 4.2.3.
5 §
Om en användare sänder in ett meddelande av i paragrafen angett slag till
tjänsten, har tillhandahållaren en skyldighet att ta bort meddelandet eller
på annat sätt förhindra vidare spridning av det. Lydelsen har justerats
efter det att Lagrådet haft synpunkter på lagtextens utformning, vilket
diskuteras i avsnitt 4.2.3.
Paragrafen slår också fast att den som tillhandahåller en tjänst har rätt
att ta del av meddelanden i tjänsten för att fullgöra sin skyldighet enligt
5 § samt att skyldigheten att ta bort meddelanden och rätten att ta del av
meddelanden även gäller den som på uppdrag av tillhandahållaren har
uppsikt över tjänsten. Den som inte fullgör sin skyldighet enligt
paragrafen kan under vissa omständigheter dömas för brott, se
kommentaren till
7 §.
6-7 §
Överträdelse av skyldigheten att lämna information är straffbar både vid
uppsåt och oaktsamhet.
Genom straffbestämmelsen i 7 § ges förutsättningarna för att straffa
den tillhandahållare som underlåter att ta bort eller på annat sätt förhindra
vidare spridning av vissa meddelanden. Det är endast uppsåtliga och
grovt oaktsamma gärningar som är straffbara. Frågan om någon förfarit
grovt oaktsamt får avgöras främst med hänsyn till hur personen uppfyllt
sin uppsiktsskyldighet enligt 4 §. Detta innebär att om någon brustit i den
uppsikt som skäligen kan krävas, kan straffansvar för en underlåtenhet att
ta bort ett meddelande från tjänsten bli aktuellt. Vilken uppsikt som kan
krävas varierar efter tjänstens omfattning och inriktning. Dessa frågor
diskuteras närmare i avsnitt 4.2.3 och 4.2.5.
8 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.2.5.
I paragrafen slås fast att datorer och andra hjälpmedel som använts vid
brott mot skyldigheten att ta bort meddelanden får förklaras förverkade,
om åtgärden behövs för att förebygga fortsatt brottslighet eller det annars
finns särskilda skäl. Efter att Lagrådet föreslagit att bestämmelsen skall
övervägas ytterligare har bestämmelsen kompletterats med att
förverkande helt eller delvis får underlåtas om förverkandet är oskäligt.
Delar av utredningens sammanfattning av
betänkandet
Vad slutligen beträffar frågan om behovet av en reglering av s.k.
elektroniska anslagstavlor föreslår jag en särskild lag med vissa
undantag från datalagen - och därmed från EG:s dataskyddsdirektiv - så
att ett fritt meningsutbyte inte hindras. Vidare föreslår jag bestämmelser i
den särskilda lagen för att hindra missbruk av sådana elektroniska
förmedlingstjänster. Eftersom den användare som ligger bakom ett
missbruk ofta inte kan återfinnas till följd av utformningen av de tekniska
och administrativa rutinerna i anknytning till elektroniska
förmedlingstjänster, föreslår jag att den som tillhandahåller en tjänst för
förmedling av elektroniska meddelanden skall informera om bl.a. vem
som tillhandahåller tjänsten samt ha uppsikt över den. För vissa fall
föreslår jag också en skyldighet att förhindra fortsatt spridning av
meddelanden, och att denna skyldighet samt den nämnda skyldigheten att
informera användarna straffsanktioneras. Slutligen föreslår jag en
bestämmelse om att datorer och andra hjälpmedel som har använts vid
brott enligt den föreslagna lagen skall få förklaras förverkade, om
åtgärden behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda
skäl.
Utredningens lagförslag
1 Förslag till lag om elektroniska förmedlingstjänster
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller tjänster som avser elektronisk förmedling av
meddelanden.
Lagen gäller dock inte
1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för
överföring av meddelanden,
2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan
myndigheter eller inom ett företag eller en koncern, och
3. sådana tjänster som omfattas av regleringen i tryckfrihetsfördningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen.
I lagen avses med meddelanden text, bild, ljud eller information i
övrigt som förmedlas i elektronisk form.
Undantag från datalagen
2 § Bestämmelserna i 1-20 och 22-25 §§ datalagen (1973:289) skall inte
tillämpas på personregister som ingår i en tjänst enligt denna lag, i den
mån
1. registret innehåller bara löpande text och uppgifter om meddelanden
och användare, och
2. registret förs för att användarna skall kunna lämna eller inhämta
uppgifter för ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning eller
ett fritt konstnärligt skapande.
Med löpande text avses information som inte har strukturerats så att
sökning av personuppgifter underlättas.
Uppsikt över tjänsten
3 § Den som tillhandahåller tjänsten skall ha sådan uppsikt över tjänsten
som är nödvändig med hänsyn till omfattningen och inriktningen av
verksamheten.
Information till användarna
4 § Den som tillhandahåller tjänsten skall så snart det kan ske underrätta
var och en som vill använda tjänsten om
1. vem som tillhandahåller tjänsten,
2. att användaren är ansvarig för innehållet i de meddelanden han
sänder in, och
3. i vilken utsträckning inkomna meddelanden blir tillgängliga för
andra användare.
Om en myndighet tillhandahåller tjänsten skall den också ange att
meddelanden som förmedlas kan bli allmänna handlingar.
Förhindrande av fortsatt spridning
5 § Om det är uppenbart att en användare genom att sända in ett
meddelande har gjort sig skyldig till brott eller intrång i upphovsrätt eller
att innehållet i ett meddelande är ägnat att användas vid brott, skall den
som tillhandahåller tjänsten förhindra fortsatt spridning av meddelandet.
Detsamma gäller den som på hans uppdrag har uppsikt över tjänsten.
Första stycket tillämpas inte om meddelandet är avsett bara för viss
eller vissa mottagare (elektronisk post).
Straff
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 § eller som
uppsåtligen bryter mot 5 § döms till böter eller fängelse i högst sex
månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar.
Första stycket tillämpas inte om det kan dömas till ansvar enligt
brottsbalken.
Förverkande
7 § Datorer och andra hjälpmedel som har använts vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkade, om åtgärden behövs för att förebygga brott
eller det annars finns särskilda skäl.
_________
Denna lag träder i kraft den...
2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att det i brottsbalken skall föras in en ny
paragraf, 16 kap. 17 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 kap.
17 a §
Den som sänder ett elektroniskt
meddelande med sådant innehåll
som avses i 5, 8, 10 a, 10 b eller
12 § till en tjänst som omfattas av
lagen (1997:000) om elektroniska
förmedlingstjänster, med uppsåt att
utföra brott som sägs i någon av
dessa bestämmelser, skall dömas
för försök till sådant brott enligt
vad som föreskrivs i 23 kap. 1 §
andra stycket, om han inte kan
dömas för fullbordat brott.
_________
Denna lag träder i kraft den...
7 Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289)
Härigenom föreskrivs att det i datalagen (1973:289) skall föras in två
nya paragrafer, 1 a och 10 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 a §
Bestämmelser om undantag från
denna lag finns i lagen (1997:000)
om elektroniska förmedlingstjäns-
ter.
10 a §
Uppgifter i handlingar som finns
i en elektronisk akt vid en
myndighet behöver inte tas med i
ett registerutdrag enligt 10 § första
stycket. Av registerutdraget skall
dock framgå vilka handlingar som
finns i en elektronisk akt som avser
den registrerade.
__________
Denna lag träder i kraft den...
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Elektronisk dokumenthantering (SOU
1996:40) avdelning III.
Följande remissinstanser har inkommit med yttrande: Riksdagens
ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i
Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen,
Kommerskollegium, Riksförsäkringsverket, Spri, Barnombudsmannen,
Post- och telestyrelsen, Vägverket,
Kommunikationsforskningsberedningen, Statskontoret, General-
tullstyrelsen, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV),
Riksskatteverket (RSV), Statens löne- och pensionsverk (SPV), Arbets-
marknadsstyrelsen (AMS), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Sprängämnesinspektionen, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Svenska kommunför-
bundet, Stockholms kommun, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Företagens
Uppgiftslämnardelegation (FUD), Svenska journalistförbundet (SJF),
Svenska Tidningsutgivareföreningen (Tidningsutgivarna), Svenska
Bankföreningen, Svenska IT-företagens Organisation (SITO),
Informationsproducentföreningen i Sverige (IPF), Posten AB, Tele 2 AB,
Business Software Alliance (BSA) och Swebizz.
Därutöver har Jacob Palme, Svensk Byggtjänst och Swedish Direct
Marketing Association (SWEDMA) inkommit med yttrande.
Följande remissinstanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra
sig över denna del av betänkandet: Finansinspektionen, Skolverket,
Centrala studiestödsnämnden (CSN), Riksarkivet, Patent- och
registreringsverket (PRV), Lantmäteriverket, Umeå universitet,
Linköpings kommun, Kalmar kommun, Landstingsförbundet, Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SPF), Sveriges
advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Publicist-
klubben (PK), Allmänhetens pressombudsman, Föreningen Säkrad
Elektronisk Informationshantering i Samhället (SEIS), Dataföreningen i
Sverige, Intresseföreningen TeleTrusT Sverige, EDI i Sverige (EDIS),
Telia AB, Näringslivets telekommitté, FC Sweden AB, BAS, Agora
nätverket, SAPnet, NUBBS och BBS-Moderat.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Härigenom föreskrivs följande
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller elektroniska anslagstavlor. Med elektronisk
anslagstavla avses i denna lag en tjänst för elektronisk förmedling av
meddelanden.
I lagen avses med meddelande text, bild, ljud eller information i övrigt
som förmedlas i elektronisk form.
2 § Lagen gäller dock inte
1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för
överföring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att
kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,
2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan
myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefri-
hetsgrundlagen, eller
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en be-
gränsad krets av mottagare (elektronisk post).
Uppsikt över tjänsten
3 § Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla skall ha sådan
uppsikt över tjänsten som med hänsyn till omfattningen och inriktningen
av verksamheten är nödvändig för att han eller hon skall kunna fullgöra
sina skyldigheter enligt 4 och 5 §§.
Information till användarna
4 § Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla skall så snart
som möjligt underrätta var och en som ansluter sig till tjänsten om sin
identitet och i vilken utsträckning inkomna meddelanden blir tillgängliga
för andra användare
Förhindrande av spridning av vissa meddelanden
5 § Om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk
anslagstavla skall den som tillhandahåller tjänsten förhindra spridning av
meddelandet om
1. meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i
bestämmelserna i 16 kap. 5 § brottsbalken om uppvigling, 16 kap. 8 §
brottsbalken om hets mot folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om
barnpornografibrott eller 16 kap. 10 b § brottsbalken om olaga
våldsskildring, eller
2. det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i
rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in
meddelandet.
För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt första stycket har den som
tillhandahåller tjänsten rätt att ta del av meddelanden som förekommer i
tjänsten.
Skyldigheten enligt första stycket och rätten enligt andra stycket gäller
också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten.
Straff
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 § döms till
böter.
7 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första
stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
Första stycket tillämpas inte om det för gärningen kan dömas till
ansvar enligt brottsbalken eller lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk.
Förverkande
8 § Datorer och andra hjälpmedel som har använts vid brott enligt 7 §
denna lag får förklaras förverkade, om åtgärden behövs för att förebygga
brott eller det annars finns särskilda skäl.
_________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-08-28
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 19 juni 1997 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till lag om
ansvar för elektroniska anslagstavlor.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Klas
Reinholdsson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Genom lagförslaget åläggs den som tillhandahåller en elektronisk
anslagstavla vissa skyldigheter. Han förpliktas bl.a. att ge alla användare
av anslagstavlan viss information. Han blir också skyldig att förhindra
spridning av vissa slag av meddelanden. Den som inte lämnar
föreskriven information eller underlåter att förhindra spridning av vissa
meddelanden skall kunna ådömas straff.
Till grund för lagförslaget ligger IT-utredningens betänkande Elektronisk
dokumenthantering (SOU 1996:40). Remissutfallet med anledning av
utredningens förslag var blandat. Åtskilliga remissinstanser, bl.a. Svea
hovrätt, Länsrätten i Stockholms län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen
och Uppsala universitet, var positiva till utredningsförslaget, medan
andra instanser, bl.a. Domstolsverket, Datainspektionen och
Statskontoret, var negativa. Det ifrågasattes bl.a. om det fanns ett behov
av den föreslagna lagstiftningen och om förslaget skulle komma att nå
sitt syfte. Det hävdades också av vissa remissinstanser att lagförslagets
tillämpningsområde var oklart.
De invändningar som fördes fram under remissbehandlingen har delvis
blivit tillgodosedda vid utarbetandet av lagrådsremissen. Enligt
Lagrådets mening kan emellertid det remitterade förslaget kritiseras på
flera punkter.
Det kan till en början bli föremål för tvekan vad som avses med uttrycket
elektronisk anslagstavla och vem som skall anses som tillhandahållare av
en sådan anslagstavla. Lagbestämmelserna ger i dessa delar inte så stor
vägledning, och även motivuttalandena är förhållandevis kortfattade. Det
finns risk för att det i praktiken kan uppstå ej obetydliga
gränsdragningsproblem
I lagförslagets 2 § har tagits upp en rad undantagssituationer då lagen inte
skall gälla. Även dessa bestämmelser torde kunna medföra problem i den
praktiska tillämpningen. Bl.a. är innebörden av begreppet elektronisk
post (2 § punkt 4) inte alldeles klar. Vissa motivuttalanden ger vid
handen att, när det gäller att avgöra om det är fråga om sådan elektronisk
post som faller utanför lagen, det bl.a. får betydelse hur omfattande
distributionen är.
Enligt 2 § 3 gäller lagen inte beträffande tjänster som skyddas av
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. I lagmotiven
ges inte några exempel på fall då elektroniska anslagstavlor faller under
tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens
ansvarsreglering. Enligt Lagrådets uppfattning skulle det vara av värde
med en exemplifiering.
I 3 § åläggs den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla att ha
viss uppsikt över tjänsten för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt 4
och 5 §§. Enligt 4 § skall den som tillhandahåller en elektronisk
anslagstavla lämna underrättelse om sin identitet och tillgängligheten av
inkomna meddelanden för andra användare. Någon särskild uppsikt över
anslagstavlan torde knappast vara nödvändig för fullgörandet av
skyldigheterna enligt 4 §. I 3 § bör det därför vara tillräckligt att hänvisa
till skyldigheterna enligt 5 §.
Information enligt 4 § skall "så snart som möjligt" lämnas till var och en
som ansluter sig till den tjänst som det är fråga om. Uttrycket "så snart
som möjligt" leder närmast tanken till att den som tillhandahåller
anslagstavlan genom en särskild åtgärd skall se till att varje användare får
viss information. Av motiveringen kan dock utläsas att denna
information kan lämnas på anslagstavlan och att en naturlig plats för
informationen torde vara en inledande "sida" som först möter
användaren. Lagrådet ifrågasätter om inte denna skyldighet skulle
komma till bättre uttryck om den formulerades som en skyldighet för den
som tillhandahåller den elektroniska anslagstavlan att lämna användare
viss information innan användaren ansluter sig till tjänsten.
Utformningen av 5 § föranleder de allvarligaste invändningarna. I
paragrafen sägs bl.a. att, om en användare sänder in ett meddelande till
en elektronisk anslagstavla, den som tillhandahåller tjänsten
(anslagstavlan) skall "förhindra spridning" av meddelandet, om
meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i vissa angivna
bestämmelser i brottsbalken eller om det är uppenbart att användaren har
gjort intrång i upphovsrätt eller motsvarande rättighet.
Enligt Lagrådets mening ger bestämmelserna vid handen att den som
tillhandahåller en elektronisk anslagstavla är skyldig att göra en
förhandsgranskning av allt material som lämnas till anslagstavlan. Utan
en såda
granskning torde inte en spridning kunna "förhindras". Det är att märka
att det i motsvarande paragraf i utredningsförslaget (5 §) talades om att
tillhandahållaren av en elektronisk anslagstavla var skyldig att förhindra
"fortsatt spridning" av vissa meddelanden.
Den remitterade lagtexten kan också föranleda slutsatsen att den som
tillhandahåller en elektronisk anslagstavla, för att uppfylla kraven i 5 §,
är skyldig att granska varje enskilt meddelande, även i fall då det sänds in
ett mycket stort antal meddelanden till anslagstavlan.
Av motivuttalandena framgår emellertid att avsikten inte är att
tillhandahållaren skall "ständigt aktivt" kontrollera alla insända
meddelanden utan att det skall vara tillräckligt med någon form av
"återkommande" kontroll, eventuellt med en veckas intervall. Ett sätt att
uppfylla uppsiktsplikten, sägs det vidare, kan vara att med hjälp av en
"klagomur" ge användarna möjligheter att nå tillhandahållaren för att
påtala en eventuell förekomst av straffbara meddelanden.
Under lagrådsföredragningen har upplysts att tanken inte är att den som
tillhandahåller en elektronisk anslagstavla i något fall skall vara skyldig
att företa en förhandsgranskning av insända meddelanden (jfr motiven till
lagförslagets straffbestämmelser, där det sägs att skyldigheten att
förhindra spridning bör inträda när tillhandahållaren får kännedom om
förekomsten av det meddelande som det är fråga om).
Den bristande överensstämmelse som, enligt vad som nu har sagts,
föreligger mellan lagtext och motiv bör enligt Lagrådets mening rättas
till. Att bestämmelserna i 5 § är så klara som möjligt är särskilt angeläget
med hänsyn till att de är straffsanktionerade. En öveträdelse av 5 § skall i
vissa fall kunna föranleda straff med upp till två års fängelse.
I 8 § föreskrivs att datorer och andra hjälpmedel som har använts vid
brott enligt 7 § skall kunna förklaras förverkade, om åtgärden behövs för
att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl.
Enligt Lagrådets mening kan även denna bestämmelse föranleda
tillämpningsproblem. I fall då en tillhandahållare av en elektronisk
anslagstavla disponerar över ett flertal datorer kan det vara tveksamt
vilken av datorerna som har kommit till användning vid brott enligt 7 §.
Om det å andra sidan är klarlagt att ett stort antal datorer helt eller delvis
har kommit till användning, kan det framstå som alltför långtgående att
förklara samtliga datorer förverkade.
Det förtjänar också erinras om att Justitiekanslern vid
remissbehandlingen har motsatt sig förverkandebestämmelsen, eftersom
datorer kan användas för verksamhet som skyddas av
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefri
hetsgrundlagen och förverkande inte kan följa på brott mot grundlagarna.
Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att förverkandebestäm-
melsen övervägs ytterligare.
Sammanfattningsvis anser Lagrådet att det remitterade lagförslaget inte
kan godtas i sitt nuvarande skick. Skall en lag om ansvar för elektroniska
anslagstavlor genomföras, bör lagtexten omarbetas på flera punkter. De
ändringar som behöver göras är åtminstone delvis sådana att de inte kan
vidtas av Lagrådet. Bl.a. saknar Lagrådet den överblick och den tillgång
till expertis som behövs. Det bör därför ankomma på departementet att
fortsätta arbetet med lagförslaget.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober 1997.
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1997/98:15 Ansvar för elektroniska
anslagstavlor.
1
Prop 1997/98:15
Prop 1997/98:15
Prop 1997/98:15
Bilaga 1
Prop 1997/98:15
Bilaga 2
Prop 1997/98:15
Bilaga 2
Prop 1997/98:15
Bilaga 2
Prop 1997/98:15
Bilaga 2
Prop 1997/98:15
Bilaga 3
Prop 1997/98:15
Bilaga 4
Prop 1997/98:15
Bilaga 5
Prop 1997/98:15
Bilaga 5
Prop 1997/98:15
Bilaga 5
39
38
Prop 1997/98:15