Post 6029 av 7189 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:154 ·
Hämta Doc ·
Förvaltningen av statsskulden
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 154
Regeringens proposition
1997/98:154
Förvaltningen av statsskulden
Prop.
1997/98:154
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 april 1998
Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås förändringar i lagen (1988:1387) om statens
upplåning. Regeringen föreslår dels att ett mål för
statsskuldsförvaltningen tas in i lagen, dels att ansvarsfördelningen
mellan riksdagen, regeringen och Riksgäldskontoret förändras och görs
tydligare. Därutöver föreslås att regeringen skall göra en årlig
utvärdering av statsskuldsförvaltningen i en skrivelse till riksdagen.
Lagen föreslås dessutom ändra namn till lagen om statens upplåning och
skuldförvaltning.
AP-fonden skall enligt tidigare riksdagsbeslut senast den 1 september
1998 ha omstrukturerat sitt fastighetsinnehav så att inga fastigheter är
direktägda utan ägs via bolag eller utländska fastighetsfonder. I
propositionen föreslås att fristen för omstruktureringen förlängs till
utgången av år 1999 vad gäller fondens fastigheter i utlandet.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1387) om
statens upplåning 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:29) om ändring
i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden 6
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1059) om
statsbudgeten 7
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank 8
3 Ärendet och dess beredning 9
4 Bakgrund 10
5 Regeringens behandling av utredningens förslag 14
6 Ansvarsfördelning 15
7 Statsskuldspolitikens mål 20
8 Utvärdering 27
9 Samråd i statsskuldsförvaltningen 29
10 Förlängning av fristen för omstrukturering av AP-fondens
fastighetsinnehav 31
11 Ekonomiska konsekvenser 33
12 Författningskommentarer 34
12.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1387) om
statens upplåning 34
12.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:29) om
ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för
Allmänna pensionsfonden 34
12.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1059) om
statsbudgeten. 35
12.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank 35
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser avseende betänkandet
(SOU 1997:66) Statsskuldspolitiken 36
Bilaga 2 Framställan om dispens för överföring av direktägda
utländska fastigheter till bolag 37
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1998 38
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:1387) om statens upplåning,
2. lag om ändring i lagen (1998:29) om ändring i lagen (1983:1092)
med reglemente för Allmänna pensionsfonden,
3. lag om ändring i lagen (1996:1059) om statsbudgeten,
4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1387) om
statens upplåning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1387) om statens
upplåning
dels att nuvarande 1 a, 2 och 3 §§ skall betecknas 2, 3 respektive 4 §§,
dels att rubriken till lagen samt 1 § och nya 3 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5-7 §§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Lag om statens upplåning
Lag om statens upplåning och
skuldförvaltning
1 §
Efter särskilt bemyndigande som lämnas för ett budgetår i sänder får
regeringen eller efter regeringens bestämmande Riksgäldskontoret ta
upp lån till staten för att
1. finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter
som grundar sig på riksdagens beslut,
2. tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som
riksdagen beslutat om,
3. amortera, lösa in och i
samråd med Riksbanken köpa
upp statslån, samt
3. amortera, lösa in och köpa
upp statslån, samt
4. tillgodose Riksbankens behov av valutareserv.
Riksbanken skall betala full ersättning för statens kostnader för
upplåning för att tillgodose Riksbankens behov av valutareserv.
Regeringen kan dock, i samråd med Riksbanken, besluta annat om det
finns särskilda skäl.
3 §
Lån som har tagits upp av staten
enligt 1 § eller 1 a § förvaltas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av
Riksgäldskontoret eller
affärsverk.
Lån som har tagits upp av staten
enligt 1 § eller 2 § förvaltas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av
Riksgäldskontoret eller
affärsverk.
Om staten tar upp ett lån för att tillgodose Riksbankens behov av
valutareserv, får de medel som Riksbanken tillför staten i utbyte mot de
lånade medlen endast användas för återbetalning av samma lån.
Regeringen kan dock, i samråd med Riksbanken, besluta annat om det
finns särskilda skäl.
5 §
Statens skuld, med undantag för
den skuld som förvaltas av
affärsverken enligt 3 §, skall
förvaltas så att kostnaden för
skulden långsiktigt minimeras
samtidigt som risken i
förvaltningen beaktas.
Förvaltningen skall ske inom
ramen för de krav som
penningpolitiken ställer.
6 §
Regeringen skall senast den 15
november varje år besluta om
riktlinjer för Riksgäldskontorets
förvaltning av statsskulden.
Regeringen skall inhämta
förslag till riktlinjer från
Riksgäldskontoret samt låta
Riksbanken yttra sig över
kontorets förslag.
7 §
Regeringen skall varje år i en
skrivelse till riksdagen
utvärdera förvaltningen av
statsskulden. Skrivelsen skall
senast den 15 maj överlämnas
till riksdagen.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 § den 1 juli 1998, och i övrigt
den
1 januari 1999.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:29) om ändring
i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden
Härigenom föreskrivs att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till lagen (1998:29) om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente
för Allmänna pensionsfonden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1998.
2. Lån som en fondstyrelse med
stöd av 15 b § i dess tidigare
lydelse har övertagit ansvaret för
eller tagit upp skall fondstyrelsen
avveckla så snart det kan ske med
hänsyn till kravet på en
ändamålsenlig förvaltning av de
medel som fondstyrelsen förvaltar
och gällande avtal.
2. Fast egendom eller tomträtt
som är belägen utomlands och
som en fondstyrelse själv
innehar får behållas till
utgången av år 1999.
3. Lån som en fondstyrelse med
stöd av 15 b § i dess tidigare
lydelse har övertagit ansvaret för
eller tagit upp skall fondstyrelsen
avveckla så snart det kan ske med
hänsyn till kravet på en
ändamålsenlig förvaltning av de
medel som fondstyrelsen förvaltar
och gällande avtal.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1059) om
statsbudgeten
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:1059) om statsbudgeten
att 11 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §
I 12–14 §§ finns bestämmelser om befogenheter för regeringen att
ikläda staten ekonomiska förpliktelser enligt 9 kap. 10 §
regeringsformen.
I lagen (1988:1387) om statens
upplåning anges under vilka
förutsättningar regeringen får ta
upp lån till staten.
I lagen (1988:1387) om statens
upplåning och skuldförvaltning
anges under vilka förutsättningar
regeringen får ta upp lån till staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank att 12 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
I valutapolitiskt syfte får Riksbanken
1. köpa, sälja och förmedla utländsk valuta, utländska statspapper, andra
lätt omsättningsbara skuldebrev i utländsk valuta och guld samt
rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda tillgångar,
2. ge ut egna skuldebrev i
utländsk valuta för de ändamål
som avses i 1 § andra stycket
lagen (1988:1387) om statens
upplåning.
2. ge ut egna skuldebrev i
utländsk valuta för de ändamål som
avses i 1 § andra stycket lagen
(1988:1387) om statens upplåning
och skuldförvaltning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3 Ärendet och dess beredning
Den 16 november 1995 beslöt regeringen att tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att utreda vissa frågor avseende statens upplåning
och förvaltningen av statsskulden. De huvuduppgifter som angavs i
direktiven till den statsskuldspolitiska utredningen var
– att kartlägga vilka faktorer som bör vara styrande för statsskuldens
räntebindningstid, löptid och struktur,
– att överväga om det bör åligga regeringen att fatta beslut om
räntebindningstiden, löptiden och/eller skuldstrukturen,
– att analysera för- och nackdelar med valutaupplåning ur ett risk- och
kostnadsperspektiv samt kartlägga vilka faktorer som bör styra
valutaupplåningens omfattning och sammansättning,
– att överväga lämpliga former för regeringens beslut om upplåning i
utländsk valuta samt
– att analysera nuvarande utvärderingsmodeller för kronskulden och
för skulden i utländsk valuta samt överväga alternativa modeller för
utvärdering.
Utredningen avgav den 22 april 1997 betänkandet Statsskuldspolitiken
(SOU 1997:66). Betänkandet har därefter remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanser finns i bilaga 1. Remissvaren finns
tillgängliga i Finansdepartementets ärende (Fi 97/1435).
I propositionen tas också upp en framställning från Allmänna
pensionsfonden (första - tredje fondstyrelserna) om förlängd frist för
omstrukturering av fondens utländska fastighetsinnehav. Framställningen
finns i bilaga 2. Framställningen har inte remissbehandlats eftersom
frågan enbart berör de fondstyrelser som gjort framställningen.
4 Bakgrund
Statsskuldspolitikens betydelse
Statsskulden uppgick vid årsskiftet 1997/98 till 1 432 miljarder kronor,
vilket motsvarade ca 82% av bruttonationalprodukten. Under 1997
utgjorde räntekostnaderna den största posten i statsbudgeten och
uppgick till drygt 98 miljarder kronor. Trots prognostiserade framtida
överskott i statens finanser kommer statsskulden och räntebetalningarna
att fortsätta att vara av betydande storlek inom överskådlig tid.
Figur 1. Statsskulden i procent av BNP och lånebehovet 1990–97
Riksdag och regering har gett Riksgäldskontoret stor frihet i
förvaltningen av statsskulden. Inom ramen för sin verksamhet har
Riksgäldskontoret möjlighet att påverka statsskuldens marknadsvärde
och räntekostnader genom val av låneinstrument, ränta, löptid och
utlandsskuldens valutasammansättning. Riksgäldskontoret kan även
genom marknadsvårdande operationer påverka likviditeten i handeln med
statspapper och därmed upplåningskostnaden. Detta innebär att
kostnaden för en given period inte enbart är en funktion av statsskuldens
storlek och det allmänna ränteläget utan även beror på den strategi för
upplåning och skuldförvaltning som väljs. Statsskuldspolitikens
inriktning och förvaltningen av statens skuld har därmed stor betydelse
för statens budget.
Bestämmelserna för statens upplåning
Enligt 9 kap. 10 § regeringsformen får regeringen inte utan riksdagens
bemyndigande ta upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk
förpliktelse. Bestämmelser om statens upplåning har tagits in i en
särskild lag, lagen (1988:1387) om statens upplåning. Lagen reglerar
dels Riksgäldskontorets upplåning, dels affärsverkens upplåning. I det
följande behandlas endast den upplåning som ombesörjs av
Riksgäldskontoret.
Riksgäldskontorets bemyndigande
Bemyndigandet för regeringen att ta upp lån för statens räkning lämnas
av riksdagen för ett år i sänder i samband med budgetregleringen.
Bemyndigandet är beloppsmässigt obestämt.
I instruktionen för Riksgäldskontoret har regeringen lämnat en
stående vidaredelegation till Riksgäldskontoret av riksdagens
lånebemyndigande, jfr 1 § nämnda lag. I lagen om statens upplåning
anges vidare för vilka ändamål som lån får tas upp. Dessa är att
finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som
grundar sig på riksdagens beslut, tillhandahålla sådana krediter och
fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutat om, amortera, lösa in
och köpa upp statslån samt tillgodose Riksbankens behov av
valutareserv. Uppköp av statslån skall föregås av samråd med
Riksbanken.
Av lagen följer vidare att lån som tagits upp av staten förvaltas av
regeringen eller efter vidaredelegation av Riksgäldskontoret. Även i
detta fall finns en stående vidaredelegation i Riksgäldskontorets
instruktion.
Mål och riktlinjer för statsskuldspolitiken
Som framhållits ovan har riksdagen och regeringen gett
Riksgäldskontoret stor frihet i förvaltningen av statsskulden. Riksdagen
har fastställt ett övergripande mål för förvaltningen av statsskulden
vilket är att, inom ramen för de krav som penningpoliken ställer,
långsiktigt minimera kostnaderna för upplåningen (prop. 1990/91:29,
bet. 1990/91FiU4, rskr.1990/91:38 och prop. 1994/95:100 bil. 8, bet.
1994/95:FiU16, rskr. 1994/95:282).
Riksdagen har också lagt fast riktlinjer för fördelningen av statens
skuld mellan kronor och utländsk valuta samt att regeringen inom ramen
för dessa riktlinjer beslutar om i vilken utsträckning valutaupplåning
skall ske. Enligt dessa riktlinjer bör huvudparten av statens skuld avse
svenska kronor (prop. 1992/93:150 bil. 1, bet. 1992/93:FiU28, rskr.
1992/93:450).
Slutligen bör också nämnas att riksdagen i samband med
budgetregleringen för budgetåret 1998 angett ett s.k. effektmål för
Riksgäldskontorets verksamhet. Såvitt avser statsskulden anges som mål
att denna skall förvaltas kostnadseffektivt (prop. 1997/98:1, utg. omr. 2,
bet. 1997/98FiU:2, rskr. 1997/98:120).
Regeringen styr Riksgäldskontorets förvaltning av statsskulden genom
dels instruktionen för Riksgäldskontoret, dels regleringsbrev. Som en
konsekvens av det nyss nämnda riksdagsbeslutet om utlandsupplåning
fattar regeringen också årligen beslut om valutaupplåningens omfattning.
I förordningen (1996:311) med instruktion för Riksgäldskontoret är det
av riksdagen fastställda övergripande kostnadsminimeringsmålet
återgivet såsom mål för Riksgäldskontorets förvaltning av statsskulden.
Instruktionen innehåller också bestämmelser om ansvarsfördelningen
mellan riksgäldsdirektören och styrelsen vad avser förvaltningen av
statsskulden, se nedan.
I Riksgäldskontorets regleringsbrev för budgetåret 1998 har det nyss
nämnda effektmålet preciserats till att innebära att Riksgäldskontoret
skall långsiktigt minimera kostnaden för statsskulden inom ramen för
penningpolitikens krav.
För olika delar av statsskuldsförvaltningen har i regleringsbrevet mer
detaljerade mål uppställts enligt följande.
1. Kostnaden för skulden i svenska kronor skall under en
femårsperiod vara lägre än kostnaden för den av
Riksgäldskontorets styrelse fastställda riktmärkesportföljen i
kronor.
2. Kostnaden för skulden i utländsk valuta skall under en
femårsperiod vara lägre än kostnaden för den av
Riksgäldskontorets styrelse fastställda riktmärkesportföljen i
utländsk valuta.
3. Upplåningen på hushållsmarknaden i svenska kronor skall under en
femårsperiod medföra största möjliga kostnadsbesparing i
förhållande till kontorets alternativa upplåningsformer på penning-
och obligationsmarknaden. Målet avser såväl hushållsupplåningen
totalt sett som varje enskilt låneinstrument.
4. Upplåningen på den reala värdepappersmarknaden i kronor skall
långsiktigt medföra en billigare finansiering än upplåningen på den
nominella obligationsmarknaden.
För varje detaljmål är föreskrivet om återrapportering. Slutligen skall
Riksgäldskontoret enligt instruktionen samråda med Riksbanken om den
allmänna inriktningen av upplåningsverksamheten. Samrådet skall
företrädesvis gälla frågor av större penningpolitisk betydelse.
Inom ovan redovisade ramar har det således överlåtits på
Riksgäldskontoret att närmare utforma förvaltningen av statsskulden.
Detta gäller bl.a. sådant som val av låneinstrument, ränta, löptid,
utlandsskuldens valutasammansättning samt marknadsvårdande åtgärder.
Ansvarsfördelningen inom Riksgäldskontoret
Chef för Riksgäldskontoret är riksgäldsdirektören. Vid sidan av
riksgäldsdirektören finns en styrelse. Denna består av högst åtta
personer, riksgäldsdirektören inräknad. Fyra av dessa skall vara
riksdagsledamöter. Riksgäldsdirektören är styrelsens ordförande. Av
instruktionen följer att styrelsen beslutar om fastställande av ramar och
riktlinjer för upptagande av lån och förvaltning av statens skuld. Andra
beslut om statsskulden som ligger inom ramen för Riksgäldskontorets
verksamhet ankommer på riksgäldsdirektören. Styrelsen har dock enligt
verksförordningen (1995:1322) en allmän förslagsrätt till myndighetens
chef avseende åtgärder som styrelsen finner motiverade och skall även i
övrigt biträda denne. Av verksförordningen följer vidare att styrelsen
skall pröva om myndighetens verksamhet bedrivs effektivt och i
överensstämmelse med syftet med verksamheten.
5 Regeringens behandling av utredningens
förslag
Den statsskuldspolitiska utredningen spänner över ett stort antal frågor,
några av mer principiell natur och andra som relativt detaljerat rör
metoderna för statsskuldsförvaltningen. Syftet med denna proposition är
att följa upp utredningen endast i de avseenden som rör mer
övergripande frågor som bör ställas under riksdagens prövning.
Regeringens avsikt är bland annat att uppnå större tydlighet vad avser mål
och restriktioner för statsskuldsförvaltningen, att erhålla en mer logisk
beslutsstruktur och en tydligare ansvarsfördelning samt att lyfta fram
utvärderingen av statsskuldsförvaltningen i riksdagsbehandlingen.
De frågor av mer specifik karaktär som utredningen berör är föremål
för avgöranden av regeringen eller Riksgäldskontoret snarare än av
riksdagen. Dessa frågor behandlas följaktligen inte i föreliggande
proposition. Exempelvis bör frågan om Riksgäldskontorets möjlighet att
förvalta medel i utländsk valuta hos privata motparter regleras i
regeringens instruktion till Riksgäldskontoret. Utredningen ger också
förslag vad gäller inriktningen på upplåningen. Bland annat föreslås
försöksverksamhet med s.k. tillväxtobligationer. Riktlinjer avseende
sådana frågor föreslås i framtiden beslutas av regeringen och tas därför
inte upp i denna proposition.
Idag anges övergripande principer för statsskuldsförvaltningen på ett
till synes ologiskt sätt i ett svåröverskådligt flätverk av lagtext,
riksdagsbeslut och förordningstext. Strävan efter ökad tydlighet
föranleder, förutom de förslag i sak som regeringen ger, att de
grundläggande principer för statsskuldsförvaltningen som riksdagen
beslutar samlas i lag, medan beslut som åligger regeringen anges i
instruktion, regleringsbrev eller dylikt. Detta är det huvudsakliga skälet
till att regeringens förslag får formen av ändringar i lagen (1988:1387)
om statens upplåning snarare än formen av en riktlinjeproposition.
6 Ansvarsfördelning
Regeringens förslag:
Riksdagen
– fastställer statsskuldspolitikens mål.
Regeringen
– anger årligen riktlinjer för
statsskuldsförvaltningen och
– utvärderar årligen resultatet av
statsskuldsförvaltningen.
Riksgäldskontorets styrelse
– ger till regeringen förslag till riktlinjer.
Regeringens bedömning:
Riksgäldskontorets styrelse
– operationaliserar givna mål och riktlinjer
samt
– ger underlag till regeringens årliga
utvärdering.
Utredningen föreslår att regeringens riktlinjer skall anges som
statsskuldsportföljens fördelning på skuldslag. Därigenom skiljer sig
utredningens bedömning från regeringens i det att regeringen anser det
vara lämpligt med större flexibilitet vad gäller formen för riktlinjerna.
Vidare föreslår regeringen att Riksgäldskontoret skall inge förslag till
riktlinjer, vilket utredningen avstyrker.
Remissinstanserna: Riksgäldskontoret ställer sig bakom
utredningens förslag till beslutsordning. Enligt Riksgäldskontorets
mening bör riksdagen lägga fast övergripande mål och regeringen bör
årligen besluta om allmänna riktlinjer för statsskuldens sammansättning.
Regeringens riktlinjer bör i sin tur omsättas i operativa riktlinjer
beslutade av Riksgäldskontorets styrelse. Sveriges riksbank ställer sig
bakom utredningens förslag, men anser att regeringens årliga beslut om
statsskuldsportföljens sammansättning skall ske efter samråd med
Riksbanken. Riksbanken betonar att beslutet kan ha inverkan på penning-
och valutapolitiken. Statskontoret har inga invändningar mot att
regeringen ges ett ansvar för årliga beslut om riktlinjer för statsskuldens
sammansättning. Statskontoret menar att dagens stora statsskuld och
dess betydande räntebelastning på statsbudgeten därtill motiverar att
riksdagens deltagande i riktlinjebesluten ökar. Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) ställer sig bakom huvuddragen i
utredningen. TCO efterlyser dock principer om statsskuldens framtida
omfattning, gärna med konstitutionella riktlinjer, och anser att det finns
skäl att utreda behovet av konstitutionella begränsningar.
Konjunkturinstitutet (KI) anser att det inte är lämpligt att regeringen
beslutar om statsskuldens sammansättning. Detta bör ankomma på
Riksgäldskontoret. För det första menar KI att detta överensstämmer
med den ordning som allmänt tillämpas i svensk statsförvaltning
(statsmakterna formulerar mål och myndigheten svarar för de beslut
som krävs för att målen skall nås). För det andra har Riksgäldskontoret
större kompetens att analysera och besluta om statsskuldsportföljens
sammansättning än vad regeringen har och bör ha. För det tredje menar
KI att beslut på regeringsnivå riskerar att influeras av andra faktorer än
de som bör inverka på upplåningen. Exempelvis måste beslut om
statsskuldens sammansättning bland annat baseras på förväntningar om
utfallet av den förda ekonomiska politiken. I beslutet skulle således
avspeglas förväntningar om den ekonomiska politiken, vilket från tid till
annan skulle kunna tänkas hindra regeringen från att fatta effektiva
statsskuldsbeslut. Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs
universitet anser att regeringen inte skall involveras i beslutet om
statsskuldens sammansättning i den grad som utredningen föreslår.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Statsskuldspolitiska beslut innebär i hög grad en avvägning mellan å ena
sidan behovet av politisk kontroll och insyn och å andra sidan strävan
efter att uppnå en ekonomiskt effektiv statsskuldsförvaltning. Detta
ställer krav både på en ansvarsfördelning mellan riksdagen, regeringen
och Riksgäldskontoret och på en beslutsordning som underlättar
rationella portföljbeslut och som medger en helhetssyn på statsskulden.
Ansvarsfördelning
Dagens ansvarsfördelning mellan riksdagen, regeringen och
Riksgäldskontoret är enligt regeringens mening splittrad och ologisk.
Riksdagen har lagt fast att huvuddelen av statsskulden skall avse svenska
kronor. Några övriga ställningstaganden kring skuldens sammansättning
har riksdagen inte gjort. Regeringen ansvarar för beslut om
valutaupplåningens omfattning, medan beslut om statsskuldsportföljens
fördelning på resterande skuldslag fattas av Riksgäldskontorets styrelse.
Dagens ordning innebär att varken riksdagen, regeringen eller
Riksgäldskontoret har möjlighet ta ett samlat grepp om
statsskuldsportföljens sammansättning.
Till följd av statsskuldens storlek har de statsskuldspolitiska besluten i
allmänhet en stor inverkan på statens finanser. Det är därför enligt
regeringens mening naturligt att riksdagen, liksom i dag, lägger fast
statsskuldspolitikens övergripande mål. Därefter bör regeringen, med
hänsyn till de mål som riksdagen slår fast, fortsättningsvis ange
riktlinjer avseende hela statsskuldsportföljen och inte enbart
valutaandelen. En sådan ansvarsfördelning, som, jämfört med den
nuvarande beslutsordningen, lyfter upp ansvaret för vissa frågor till
regeringsnivå och gör beslutsstrukturen mindre splittrad, har bland annat
fördelen att den möjliggör ett helhetsperspektiv vid beslut som rör
statsskuldsportföljen. Detta ger förutsättningar för rationellare
portföljval och ger regeringen möjlighet att ange vilken risknivå som
kan accepteras. Tydligare ansvarsfördelning underlättar även
utvärderingen av Riksgäldskontorets verksamhet.
Regeringens förslag innebär, i likhet med utredningens, att
regeringens riktlinjer till Riksgäldskontoret skall baseras på det mål för
statsskuldsförvaltningen som riksdagen anger. Enligt utredningen bör
riktlinjerna dessutom preciseras så att de fastslår statsskuldsportföljens
sammansättning avseende tre skuldslag och risknivån inom respektive
skuldslag i termer av räntebindningstid. Enligt regeringens mening är
detta emellertid bara ett av flera möjliga sätt att ange riktlinjer för
statsskuldsförvaltningen. Exempelvis kan riskmandatet formuleras på
andra sätt än genom att räntebindningstid anges. Det kan också i vissa
fall vara lämpligt att riktlinjer anges i form av en önskad
utvecklingsriktning för det ena eller det andra skuldslaget. Regeringen
kan därutöver ha behov av att, inom ramen för det
kostnadsminimeringsmål som föreslås i avsnitt 7, ange riktlinjer
avseende variationerna i nivån på ränteutgifterna. Metoder för
identifiering, kvantifiering och hantering av risk är dessutom föremål
för fortlöpande utveckling och förfining. Det finns därför anledning att
undvika alltför snäva begränsningar vad avser möjliga utformningar av
regeringens riktlinjer. Formerna för angivande av riktlinjer bör kunna
omprövas av regeringen, vilket innebär att utformningen kan komma att
variera över tiden. Det är därför inte lämpligt att i riksdagsbeslut ange
hur riktlinjerna skall utformas. Riksdagen ges inflytande över den
framtida utformningen av riktlinjerna genom att den årliga utvärdering av
stats-skuldsförvaltningen som föreslås i avsnitt 8 underställs riksdagen
för prövning.
Regeringen föreslår vidare att Riksgäldskontorets styrelse inför
regeringens riktlinjebeslut till regeringen skall lämna förslag till
riktlinjer. Konjunkturinstitutet anför i sitt remissvar att
statsskuldsbeslut på regeringsnivå riskerar att influeras av ekonomisk-
politiska hänsyn på ett sätt som skulle kunna försvåra en effektiv
statsskuldsförvaltning. Utredaren föreslår däremot att besluten, med
hänsyn till frågornas stora vikt, i hög grad skall tas av riksdag och
regering. Samtidigt är utredningen skeptisk till en ordning där
Riksgäldskontorets styrelse lämnar förslag inför regeringens
riktlinjebeslut med motiveringen att det skulle vara svårt för regeringen
att avvika från kontorets förslag utan att detta skulle uppfattas som kritik
av Riksgäldskontorets styrelse.
Regeringen gör bedömningen den nu föreslagna ordningen är ett
lämpligt sätt att dra nytta av den expertis och marknadskännedom som
finns inom Riksgäldskontoret. Genom att offentliggöra både
Riksgäldskontorets förslag och regeringens beslut skapas en god
incitamentsstruktur. Förslag och beslut kommer att bli väl genomlysta
och möjlighet ges till att bedöma dessa i ljuset av varandra. Detta borgar
för att förslag och beslut byggs upp mot bakgrund av analys och
välgrundad argumentation. På detta sätt skapas transparens och tydlighet
kring motiven bakom statsskuldsförvaltningens inriktning.
Regeringen vill betona att regeringens riktlinjebeslut skall spegla en
samlad bedömning av statsskuldsförvaltningen och bör kunna inbegripa
andra överväganden än de som naturligen ankommer på
Riksgäldskontoret att göra, till exempel val av önskad risknivå.
Avvikelser från Riksgäldskontorets rekommendationer bör därför inte
ses som kritik av Riksgäldskontoret.
Regeringen finner det lämpligt att Riksgäldskontorets styrelse
ansvarar för att de övergripande mål och riktlinjer som ges för
statsskuldsförvaltningen omsätts i operativa riktlinjer och delmål.
Styrelsen bör även ansvara för att underlag för utvärdering av
verksamheten kommer regeringen till del.
Riksgäldsdirektören skall enligt regeringens mening, liksom i dag,
under styrelsen ansvara för den löpande upplåningen och
skuldförvaltningen.
Beslutsordning
Förslag till riktlinjer, beslut om riktlinjer, återrapportering och
utvärdering skall enligt regeringens förslag ske vid fastlagda tidpunkter.
Tillsammans med den föreslagna ansvarsfördelningen skapas därigenom
en tydlig beslutsordning, vilken bidrar till en minskad osäkerhet kring
statsskuldsförvaltningens inriktning och kan stimulera till en öppen
debatt om statsskuldspolitikens inriktning. Beslutsordningen föreslås få
följande utformning.
– Riksgäldskontoret lämnar till regeringen senast den 1 mars
årsredovisningen avseende det gångna året. Årsredovisningen utgör,
tillsammans med annan information som regeringen begär in,
regeringens underlag för utvärdering av Riksgäldskontorets
förvaltning av statsskulden.
– Senast den 15 maj skall regeringen till riksdagen lämna en
utvärdering av statsskuldsförvaltningen i form av en skrivelse (se även
avsnitt 8). Genom att skrivelsen lämnas vid denna tidpunkt finns
möjlighet att ta hänsyn till riksdagens synpunkter inför beslut om det
kommande årets riktlinjer.
– Den senaste tidpunkten vid vilken Riksgäldskontoret skall ha inlämnat
sitt förslag till riktlinjer bör regleras i regeringens instruktion till
Riksgäldskontoret. Regeringens bedömning är att den 1 oktober kan
utgöra ett lämpligt datum.
– Regeringens beslut om det kommande årets riktlinjer skall fattas
senast den 15 november. Beslutet bör med fördel kunna avse
tidsperioder längre än ett år. Både Riksgäldskontorets förslag till
riktlinjer och regeringens beslut bör offentliggöras. Därigenom ökas
genomlysningen av statsskuldsförvaltningen och osäkerheten på de
finansiella marknaderna kan minskas.
Förslaget till beslutsordning sammanfattas i figur 2 nedan.
Figur 2. Förslag till beslutsordning
År 1
År 2
År 3
1 oktober
15 november
1 mars
mars - maj
15 maj
Riksgäldskontoret
lämnar förslag till
riktlinjer
Regeringen
beslutar om
riktlinjer
Genom-
förande
Riksgälds-
kontoret
lämnar
underlag för
utvärdering
till regeringen
Ut-
värdering
sker
Regeringen
lämnar
skrivelse
till
riksdagen
7 Statsskuldspolitikens mål
Regeringens förslag: Statens skuld skall förvaltas så att kostnaden
för skulden långsiktigt minimeras samtidigt som risken i
förvaltningen beaktas. Förvaltningen skall ske inom ramen för de krav
penningpolitiken ställer.
Utredningens förslag skiljer sig från regeringens i det att
utredningen föreslår tre övergripande mål för statsskuldspolitiken,
nämligen att bidra till att hålla skattetrycket på en så låg och jämn nivå
som möjligt (skattesatsmålet), att bidra till trovärdigheten för
Riksbankens inflationsmål (trovärdighetsmålet) samt att bidra till att
förbättra de finansiella marknadernas funktion (marknadsvårdsmålet).
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till de av utredningen
föreslagna principerna om marknadsvård och trovärdighet för
inflationsmålet, men intar en mer kritisk hållning till utredningens
förslag till skattesatsmål. Flera instanser menar att målet för
statsskuldspolitiken alltjämt bör uttryckas i termer av
kostnadsminimering.
Allmänna synpunkter
Riksbanken anser att de i utredningen föreslagna målen i princip är
relevanta och välmotiverade, men att de behöver konkretiseras och
operationaliseras för att bli praktiskt tillämpbara. Riksgäldskontoret
anser att huvudintresset alltjämt bör riktas på kostnaderna för statens
upplåning. Kammarrätten i Göteborg säger sig inte se någon grund för
att helt frångå den nuvarande målformuleringen. Även
Konjunkturinstitutet förordar att statsmakterna anger ett mål för
Riksgäldskontorets verksamhet i termer av kostnadsminimering och
risknivå. Statsmakten bör, enligt institutet, även kunna ange allmänna
riktlinjer, till exempel att ”andelen realobligationer på sikt bör öka”
eller att ”andelen valutaupplåning på sikt bör minska”.
Riksrevisionsverket ger de allmänna synpunkterna att de övergripande
mål, respektive verksamhetsmål, som regeringen anvisar för
Riksgäldskontoret, dels bör vara härledda från de mål som riksdagen
beslutar, dels bör vara operationaliserbara. Vidare bör graden av
måluppfyllelse kunna påverkas direkt av Riksgäldskontoret och det bör
vara möjligt att följa upp de angivna målen. Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO) och TCO instämmer i utredningens
huvuddrag, medan Landsorganisationen (LO) är kritisk till utredningens
koncentration på indirekta ekonomiska effekter av statsskuldspolitiken.
LO anser istället att statsskuldspolitikens främsta mål bör vara att bidra
till en lägre realränta.
Skattesatsmålet
Riksgäldskontoret menar att skattesatsmålets första delmål, att
statsskuldspolitiken bör bidra till att hålla nere nivån på skattesatserna,
är grundläggande för statsskuldspolitiken. Det andra delmålet, att hålla
nere variationerna i skattetrycket, är enligt kontorets mening visserligen
väsentligt men är inte självklart förenligt med det första delmålet.
Effekterna av de åtgärder som utredningen föreslår för att minska
variationerna i skattetrycket, är enligt kontorets bedömning osäkra och
riskerna för att både de samhällsekonomiska kostnaderna och de direkta
räntekostnaderna skulle bli högre än väntat är betydande. Det saknas
därmed tillräcklig grund för staten att ikläda sig särskilda kostnader för
att minska variationerna i skattesatsen. Mot denna bakgrund avstyrker
Riksgäldskontoret att skattesatsmålet tillåts utgöra utgångspunkt för
eller benämning på målet för statsskuldspolitiken. Institutionen för
finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm påtalar
osäkerheten i det kunskapsunderlag som är nödvändigt för att kunna
påverka variationerna i skattesatserna på det sätt som utredningen
föreslår.
Statskontoret uttrycker tveksamhet rörande skattesatsmålets styrande
effekter. Enligt kontoret bör mål generellt inte uttryckas som ”andra
ordningens, indirekta effekter av en myndighets åtgärder”. Statskontoret
anser det vara begripligare och bättre om statsskuldsförvaltningens
huvudmål är lägsta möjliga kostnader för staten. Riskspridning och
förutsägbarhet om framtida kostnader bör ses som restriktioner i
skuldförvaltningen, framförallt uttryckta i beslut om
skuldsammansättningen och löptider. TCO delar utredningens
principiella resonemang om vikten av att minska skattetryckets
snedvridande effekter, men ställer sig frågande till om det skall vara
statsskuldspolitikens huvuduppgift att utjämna skatter. Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) saknar en analys där man väger
kostnaderna för ett överuttag av skatt för att skapa ett permanent
budgetöverskott mot den vinst i form av minskade ränteutgifter som ett
sådant överskott långsiktigt är avsett att ge.
Trovärdighetsmålet
Riksbanken ställer sig bakom trovärdighetsmålet, men betonar att de i
detta inbegriper att statsskuldspolitiken inte får försvåra
penningpolitiken. Även Riksgäldskontoret anser det rimligt att
statsskuldspolitiken beaktar penningpolitikens mål, lika väl som den bör
stå i samklang med övriga ekonomisk-politiska mål. Enligt kontoret bör
statsskuldspolitikens betydelse för inflationsmålets trovärdighet
emellertid inte överskattas. Avgjort viktigare anses exempelvis
Riksbankens ställning och mål, den förda penningpolitiken och
utvecklingen av statsfinanserna vara. Uppfattningen att utredningen
möjligen lägger allt för stor tonvikt på statsskuldspolitikens betydelse
för inflationsmålets trovärdighet kommer även till uttryck i de remissvar
som avgivits av Konjunkturinstitutet, Sveriges Försäkringsförbund
och Institutionen för finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i
Stockholm. LO och TCO uttrycker sig mer positivt om
trovärdighetsmålet och Sveriges Industriförbund anser att
trovärdighetsmålet bör prioriteras i den mån det hamnar i konflikt med
något av de övriga föreslagna målen.
Marknadsvårdsmålet
Riksgäldskontoret säger sig se marknadsvård som ett naturligt inslag i
statsskuldsförvaltningen och påpekar att marknadsvårdsmålet är nära
förknippat med målet att minimera kostnaderna för statens upplåning.
Kontoret ser det som en fördel om, som utredningen föreslår,
marknadsvårdsmålet kan ges en självständig ställning. Riksbanken delar
också utredningens uppfattning om värdet av marknadsvård, men påpekar
att marknadsvården så långt som möjligt bör inriktas på att stimulera den
privata sektorn att utveckla marknaden. Riksbanken anser sig ha ett
medansvar för marknadsvården. Svenska Bankföreningen och Svenska
Fondhandlareföreningen ställer sig, i ett gemensamt remissvar,
synnerligen positiva till marknadsvårdsmålet, som de anser kan lyftas
fram ytterligare. Samma positiva inställning återfinns i remissvaret från
Penningmarknadsinformation AB. Konkurrensverket delar
utredningens uppfattning att marknadsvårdsmålet bör ses som ett
självständigt mål och inte vara underställt övriga mål.
Riksrevisionsverket påpekar att resultatet av marknadsvårdande insatser
är svårt att utvärdera.
Skälen för regeringens förslag
Regeringen instämmer i utredarens principiella resonemang om värdet
av ett lågt och jämnt skattetryck, trovärdighet för inflationsmålet samt
väl fungerande finansmarknader. Regeringen har emellertid att ta hänsyn
till att de mål, som riksdagen föreslås ställa sig bakom, i stor
utsträckning kommer att fungera som vägledning för statliga
myndigheters verksamhet. Detta ställer särskilda krav på målens
praktiska tillämplighet liksom på deras egenskaper som instrument för
styrning och utvärdering. Utgångspunkten bör vara att så långt som
möjligt undvika att ange flera konkurrerande eller motstridiga mål. En
annan viktigt strävan är att målen skall kunna omsättas i praktiska beslut,
vars konsekvenser kan förutses med rimlig precision. Därtill bör graden
av måluppfyllelse på ett rimligt sätt kunna utvärderas av regeringen.
Kostnadsminimering
Vad gäller det av utredningen föreslagna delmålet om en låg nivå i
skattetrycket, kan det konstateras att statsskuldsräntorna idag utgör en
betydande post i statens budget. I den utsträckning som
statsskuldsförvaltningen bedrivs så att kostnaden för statens upplåning
blir så låg som möjligt, bidrar statsskuldsförvaltningen naturligen till
möjligheterna att erhålla ett lägre skattetryck. Målet att minimera
skattetryckets nivå hänger därför nära samman med dagens
kostnadsminimeringsmål; kostnadsminimering kan utgöra en rimlig
approximation av målet att minimera skattetryckets nivå. Fördelen med
ett kostnadsminimeringsmål är dock att det medger klarare styrning och
enklare utvärdering än ett skattesatsminimeringsmål, som ju även
påverkas av andra faktorer än de som Riksgäldskontoret råder över. Det
är därför regeringens bedömning att kostnadsminimering utgör en
lämpligare formulering av statsskuldspolitikens mål än
skattesatsminimering. Eftersom huvuddelen av skulden kommer att
finnas kvar under lång tid bör inriktningen vara att minimera skuldens
långsiktiga kostnader.
Dagens kostnadsminimeringsmål har tolkats i nominella termer. Det
kan i princip var önskvärt att låta kostnadsminimeringsmålet avse de
långsiktiga reala kostnaderna för statsskulden. Om inflationen, för
statsskuldsförvaltningens vidkommande, kan betraktas som utifrån given,
innebär emellertid en minimering av den nominella kostnaderna med
automatik att även den reala kostnaden minimeras. För slutresultatet
spelar det följaktligen mindre roll om målet uttrycks i reala eller
nominella termer. Av skäl som utvecklas mer under riskavsnittet gör
regeringen bedömningen att målet vad avser kostnadsminimeringen bör
uttryckas i allmänna kostnadstermer.
Risken i statsskuldsportföljen
Det av utredaren föreslagna delmålet att även utjämna skattetrycket över
tiden är till sin natur mer komplicerat än målet att minimera dess nivå.
Inom ramen för statsskuldspolitiken finns det huvudsakligen två medel
med vars hjälp man kan tänkas uppnå ett jämnare skattetryck. Det ena är
valet av statsskuldens storlek, det andra är valet av
statsskuldsportföljens sammansättning. Det kraftfullaste - och mest
grundläggande - av de båda medlen är att anpassa storleken på
statsskulden. Genom att låna vid lågkonjunktur och amortera vid
högkonjunktur kan kraftiga fluktuationer i skattetrycket undvikas.
Utredaren har, i enlighet med direktiven, emellertid inte sett det som
sin huvuduppgift att diskutera statsskuldens storlek. Utredningen har
därmed naturligen kommit att koncentrera analysen i detta avseende på
statsskuldsportföljens sammansättning.
I princip skulle variansen i skattesatserna kunna minskas om det gick
att hitta en struktur på statsskuldsportföljen som var sådan att de
framtida ränteutbetalningarna skulle bli särskilt låga vid en svag
utveckling av det primära budgetsaldot (budgetsaldot exklusive
statsskuldsräntorna). Utredaren gör därför tankeexperimentet att införa
låneinstrument med ränteutbetalningar knutna till BNP-utvecklingen
(där BNP kan sägas vara en approximation av skattebasen). Utredaren
gör emellertid bedömningen att ett sådant låneinstrument inom
överskådlig tid knappast har förutsättningar att uppnå sådana volymer att
det utgör ett realistiskt alternativ till de existerande skuldslagen, men att
försöksverksamhet med BNP-obligationer ändå bör uppmuntras.
Utan att utesluta möjligheten av framtida nya låneinstrument, drar
regeringen den praktiska slutsatsen att portföljvalet för överskådlig tid i
huvudsak rör andelen lån som skall vara i kronor respektive utländsk
valuta och andelen nominella respektive reala lån. Därutöver rör valet
sammansättningen av valutor i valutalåneportföljen samt räntebind-
ningstiden för respektive låneportfölj.
Inom ramen för detta val av statsskuldsportfölj påverkas variationerna
i skattesatserna inte bara av variationerna i ränteutgifterna, utan beror
även på hur skattebasen och de offentliga utgifterna samvarierar med
realräntor, inflation och valutakurser. För att med rimlig säkerhet kunna
bedöma nettoeffekten på skattetrycket av den ena eller andra
portföljstrategin krävs en på förhand mycket god bild av hur dessa
samband ser ut. De teorier som finns ger ofta motstridiga prediktioner,
både av tecknen på sambanden och av styrkan i dem. Det empiriska
kunskapsunderlaget rörande de faktiska sambanden är idag alltför
bristfälligt för att ge en godtagbar grund för beslut. Enligt regeringens
bedömning inskränks därmed betydligt möjligheterna att med rimlig
precision styra variationen i skattesatserna med statsskuldsportföljens
sammansättning som operativt instrument. Därtill kommer att
variationerna skattesatserna i hög grad påverkas av andra faktorer än de
Riksgäldskontoret råder över, vilket försvårar utvärderingen.
Regeringens slutsats är att skattesatsutjämning inte utgör ett lämpligt
mål för statsskuldsförvaltningen.
Staten har emellertid ett intresse av att undvika att man, på grund av ett
alltför stort risktagande i statsskuldsförvaltningen, drabbas av kraftiga
ökningar i kostnaderna för statens upplåning. I skuldförvaltningen
uppkommer en mängd olika risker. Det finns till exempel olika ränte-
och valutarisker som är förknippade med upplåningen och som bland
annat beror av valda löptider, instrumentslag, kupongstorlekar, valutor
och marknadssegment. Till detta kommer att en alltför stark
koncentration till ett instrumentslag, marknadssegment eller
löptidssegment innebär ökade specifika risker. Regeringen anser det
därför vara lämpligt att det till statsskuldspolitikens mål fogas en
restriktion som anger att risken i statsskuldsförvaltningen skall beaktas.
Regeringens förslag att beakta risken i statsskuldsförvaltningen skulle
också, med ett förenklat synsätt, kunna ses som ett sätt att
operationalisera det av utredningen föreslagna målet att begränsa
variationerna i skattesatserna. En viktig skillnad mot utredningens
förslag är dock att regeringens riskdefinition inte tar sin direkta
utgångspunkt i de samhällsekonomiska kostnader som kan uppstå vid
förändringar i skattesatserna. Regeringens förslag innebär krav på
generell begränsning av variationerna i de statsfinansiella kostnaderna.
Ovan påpekades att det från principiell ekonomisk utgångspunkt kan
vara mer korrekt att mäta kostnaden för statsskuldens förvaltning i reala
termer. Det konstaterades samtidigt att det med ett rent
kostnadsminimeringsperspektiv spelar mindre roll om kostnaden
uttrycks i nominella eller reala termer. Lika enkelt förhåller det sig inte
med sambandet mellan variationerna i nominella och reala kostnader.
Metoderna att mäta risk i reala termer är relativt outvecklade. Det är
därför, enligt regeringens mening, alltför tidigt att övergå till att
uttrycka målet i reala termer. Regeringen gör därför bedömningen att
det lagfästa målet vad avser kostnadsminimeringen bör uttryckas i
allmänna kostnadstermer. Regeringen har därmed möjlighet att i
framtiden precisera kostnadsminimeringsmålet i reala termer i sina
riktlinjer för statsskuldsförvaltningen.
Ett kostnadsminimeringsmål innebär att ränteutgifterna periodiseras
och hänförs till rätt period. Det innebär att de årliga ränteutgifterna och
därmed lånebehovet kan variera mer än kostnaderna. Det är emellertid av
vikt att även lånebehovet utvecklas förutsägbart och inte varierar
godtyckligt. Det gäller inte minst vid regeringens och riksdagens
beredning och uppföljning av statsbudgeten. Riksgäldskontoret bör
därför, inom ramen för kostnadsminimeringsmålet, ta i beaktande att
ränteutgifterna skall utvecklas förutsägbart och inte variera i alltför stor
utsträckning. Sådana åtgärder torde i de flesta fall ligga inom ramen för
kostnadsminimeringsmålet. En begränsning av de godtyckliga
variationerna i ränteutgifterna och lånebehovet bidrar till minskad
osäkerhet om statens finanser och därmed till lägre och mer stabila
räntor.
Den penningpolitiska restriktionen
Regeringen delar utredarens uppfattning om vikten av hög trovärdighet
för prisstablitetsmålet. Regeringen utesluter inte att det, som
utredningen gör gällande, kan finnas signaleffekter i valet av
statsskuldspolitik, men gör samtidigt bedömningen att andra faktorer har
större betydelse för inflationsmålets trovärdighet.
Efter det att utredningen avgett sitt betänkande har regeringen i
propositionen (1997/98:40) om Riksbankens ställning föreslagit att
Riksbankens ställning stärks bland annat genom att det i
regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud för myndigheter att
bestämma hur Riksbanken skall besluta i penningpolitiska frågor. Vidare
föreslås ett förbud för Riksbankens direktion att söka eller ta emot
instruktioner i penningpolitiska frågor. Regeringen föreslår också att
målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast
penningvärde och att detta mål lagfästs. Då propositionen om
Riksbanken ställning innehåller förslag till förändringar i
regeringsformen måste den behandlas av två på varandra följande
riksdagar med riksdagsval emellan. Riksdagen har under våren
genomfört en första behandling av propositionen. Förslagen i nämnda
proposition, vid sidan av sunda offentliga finanser, torde ha väsentligt
större betydelse för penningpolitikens trovärdighet än att införa ett
trovärdighetsmål för statsskuldspolitiken.
Statsskuldsförvaltningen bör, enligt regeringens mening, inte vägledas
av penningpolitiska mål, men bör heller inte försvåra genomförandet av
penningpolitiken. I den utsträckning som ökad trovärdighet för
inflationsmålet leder till lägre nominella räntor kan förstärkt
trovärdighet för inflationsmålet ses som ett medel att uppnå
kostnadsminimeringsmålet. Regeringen gör därför den samlade
bedömningen att inflationsmålets trovärdighet inte skall utgöra ett
särskilt mål för statsskuldspolitiken. Den nuvarande restriktionen om att
statsskuldspolitiken skall föras inom ramen för penningpolitikens krav
bör dock kvarstå. En sådan restriktion har bland annat till effekt att
motverka att statsskuldsförvaltningen utformas så att det försvårar
penningpolitikens genomförande.
Marknadsvård
Väl fungerande marknader för svenska statspapper bidrar till att reducera
de likviditets- och riskpremier som staten tvingas betala för sina lån,
vilket direkt påverkar kostnaderna för statsskulden. Marknadsvård är
därför ett naturligt inslag i strävandena att minimera de långsiktiga
kostnaderna för statens upplåning. Väl fungerande och likvida finansiella
marknader bidrar också indirekt till samhällsekonomin genom att
exempelvis underlätta kapitalförsörjningen till företag och
privatpersoner.
Hypotetiskt skulle man kunna finna att vissa marknadsvårdande
operationer är samhällsekonomiskt lönsamma men statsfinansiellt
olönsamma. Det är dock regeringens bedömning att det inte är lämpligt
att statsskuldsförvaltningen utöver kostnadsminimeringsmålet skall ha
ett särskilt marknadsvårdsmål. En anledning till detta är att kalkyler som
uppskattar det samhällsekonomiska värdet av åtgärder som syftar till att
åstadkomma bättre fungerande finansiella marknader med nödvändighet
blir komplexa och osäkra. Därutöver kan resultatet av marknadsvårdande
insatser vara svårt att utvärdera. Att introducera ett marknadsvårdsmål
skulle därtill försvåra styrningen av Riksgäldskontorets verksamhet
eftersom två sidoordnade mål skulle komma att finnas. Eftersom de
samhällsekonomiska vinster som teoretiskt skulle kunna erhållas genom
ett explicit marknadsvårdsmål är osäkra och troligtvis små torde dessa
inte kunna kompensera för de problem och de kostnader ett sådant mål
skulle orsaka vid förvaltningen av statsskulden.
Dock bör Riksgäldskontoret, utan att åsidosätta kostnads-
minimeringsmålet, ha möjlighet att främja de finansiella marknadernas
funktion. I det fall Riksgäldskontoret bedömer att en marknadsvårdande
operation ändå bör genomföras trots att den medför ökade kostnader för
staten, bör Riksgäldskontoret begära särskilda medel för detta ändamål
hos regeringen. Regeringen får därefter väga denna insats mot andra
statliga insatser inom ramen för den sedvanliga statliga
budgetprövningen.
Regeringens slutsatser
Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att det nuvarande
målet, att långsiktigt minimera kostnaderna för statens upplåning,
alltjämt utgör en lämplig utgångspunkt för statsskuldspolitiken. Därtill
bör den nuvarande restriktionen, att statsskuldspolitiken skall bedrivas
inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer, kompletteras med
en restriktion med innebörden att risken i statsskuldsportföljen skall
beaktas.
8 Utvärdering
Regeringens förslag: Regeringen skall varje år i en skrivelse till
riksdagen utvärdera förvaltningen av statsskulden. Skrivelsen skall
senast den 15 maj lämnas till riksdagen.
Utredningen föreslår att riksdagen årligen ordnar en offentlig
utfrågning med riksgäldsdirektören och finansministern. Utredningen
föreslår också att den marknadsvårdande verksamheten årligen
utvärderas genom särskilda konsultrapporter skrivna av oberoende
experter.
Remissinstanserna: Riksgäldskontoret tillstyrker utredningens
förslag om offentliga utfrågningar och utvärdering med hjälp av
oberoende experter. Riksrevisionsverket stöder utredningens förslag
om regelbundet återkommande utvärderingar av Riksgäldskontoret.
Verket anser vidare att metoderna för utvärdering bör utredas vidare.
Skälen för regeringens förslag: Med statsskuldens ökade betydelse
för statens finanser ökar också riksdagens behov av utvärdering av
statsskuldsförvaltningen. En utvärdering bör syfta till att ge insyn och
till att möjliggöra en bedömning av hur statsskuldsförvaltningen faktiskt
bedrivits. Eftersom en utvärdering ger vägledning för framtida beslut är
den väsentlig även i ett framåtblickande perspektiv. Därutöver ger en
regelbundet återkommande utvärdering goda incitament till en effektiv
skuldförvaltning.
Idag bedömer riksdagen resultatet av Riksgäldskontorets verksamhet i
samband med budgetpropositionen. Förslaget att låta regeringen göra en
utvärdering i form av en skrivelse till riksdagen ger
statsskuldsförvaltningen en mer framskjuten roll i riksdagsbehandlingen.
Till detta kommer att en skrivelse som lämnas till riksdagen under våren
hinner motionsbehandlas före riksdagens sommaruppehåll. Skrivelsen
kan sedan behandlas av höstriksdagen när den åter samlats. Därigenom
kan utvärderingen få en skyndsammare riksdagsbehandling än en
utvärdering inom budgetpropositionens ram. Utvärderingen kan vara
färdigbehandlad av riksdagen i samband med att regeringen beslutar om
riktlinjerna för det kommande årets verksamhet vilket innebär att
eventuella synpunkter kan beaktas i de statsskuldspolitiska riktlinjerna
för det kommande verksamhetsåret. Vid en behandling i
budgetpropositionen skulle slutsatserna från utvärderingen endast ge
genomslag i de riktlinjer som avser det tredje verksamhetsåret efter
genomförandet. Det vore i och för sig önskvärt att skrivelsen angående
utvärderingen av statsskuldsförvaltningen lämnades till riksdagen i sådan
tid att den kunde färdigbehandlas under vårriksdagen. En så snabb
utvärdering bedöms dock inte vara möjlig under de närmaste åren. Efter
att former och rutiner utvecklats bör dock tiden för utvärderingen kunna
förkortas. På sikt bör det därför vara möjligt att riksdagen ges möjlighet
att behandla utvärderingen av statsskuldsförvaltningen under våren.
Ytterligare en fördel med att utvärderingen sker i en särskild skrivelse
till riksdagen är att en sådan underlättar en samlad bedömning av
statsskuldsförvaltningen. Skrivelsen bör således möjliggöra inte bara att
Riksgäldskontorets verksamhet utvärderas, utan även att de beslut
rörande statsskuldsförvaltningen som regeringen ansvarar för kan
utvärderas.
Regeringen skall således ansvara för att en utvärdering lämnas till
riksdagen. Regeringen skall göra denna utvärdering med utgångspunkt i
underlag som lämnas av Riksgäldskontoret. Eftersom
statsskuldsförvaltningens kostnadsminimeringsmål är långsiktigt bör
förvaltningen utvärderas över perioder som är tillräckligt långa för att
tillfälliga variationer i resultatet skall kunna utjämnas. Regeringen finner
att nuvarande femåriga utvärderingsperioder är lämpliga.
Femårsperioder omfattar vanligen flera konjukturfaser. En femårsperiod
är vidare inte längre än att den är överblickbar för sittande styrelse och
riksgäldsdirektör.
Utvärderingen bör innehålla en analys av hur
kostnadsminimeringsmålet har uppnåtts. Riskerna bör analyseras och
kostnaderna bör sättas i relation till tagna risker. Exempelvis kan en
utvärdering göras genom att jämföra resultatet med alternativa
upplåningsstrategier.
Till skillnad mot vad utredaren föreslår anges i regeringens förslag
inte marknadsvård som ett eget mål statsskuldsförvaltningen. Någon
särskild utvärdering av marknadsvårdande insatser såsom utredaren
föreslår är därför enligt regeringens uppfattning inte nödvändig.
Metoderna för utvärdering utvecklas fortlöpande. Regeringen finner det
därför olämpligt att i riksdagsbeslut ytterligare låsa fast vilka
utvärderingsmetoder som skall användas.
Regeringen kan även anlita extern kompetens för att erhålla ytterligare
underlag för skrivelsen. Det faktum att även beslut som regeringen
ansvarar för omfattas av utvärderingen talar för att så bör ske.
Finansutskottet kan kalla företrädare för Riksgäldskontoret och
regeringen till sina sammanträden för att få information om och
diskutera statsskuldsförvaltningens utformning. Detta kan ske i form av
offentliga utfrågningar. Utskottet har på så sätt möjligheter att
komplettera den information man får av regeringen i skrivelsen. Enligt
regeringens mening saknas skäl att reglera de närmare formerna för
riksdagsbehandlingen såsom utredningen föreslår.
9 Samråd i statsskuldsförvaltningen
Regeringens förslag: Regeringens beslut om riktlinjer för
statsskuldens förvaltning skall fattas efter förslag från
Riksgäldskontoret och efter yttrande av Riksbanken. Kravet på att
Riksgäldskontoret skall samråda med Riksbanken inför uppköp av
statslån tas bort.
Utredningens bedömning: Utredningen menar att man bör
eftersträva att statsskuldspolitiken och penningpolitiken bedrivs så
fristående från varandra som möjligt. Samtidigt föreslås att
statsskuldspolitiken skall bidra till trovärdighet för Riksbankens
prisstabilitetsmål.
Remissinstanserna: Riksgäldskontoret föreslår att bestämmelsen i
lagen om statens upplåning om att uppköp av svenska statspapper skall
ske i samråd med Sveriges riksbank tas bort och att en bestämmelse om
att Riksgäldskontoret skall informera Riksbanken om viktigare
statsskuldspolitiska beslut och åtgärder införs i Riksgäldskontorets
instruktion. Sveriges riksbank understryker att statsskuldspolitiken
måste hanteras på ett sätt som inte försvårar genomförandet av
penningpolitiken. Mot bakgrund av utvecklingen på de finansiella
marknaderna anser dock Riksbanken att en översyn av återstående
restriktioner för Riksgäldskontorets agerande på de finansiella
marknaderna är motiverad.
Skälen för regeringens förslag
Samråd inför regeringens årliga riktlinjebeslut
Idag beslutar regeringen om storleken på den årliga upplåningen i
utländsk valuta efter samråd med Riksbanken. Med den i avsnitt 6
föreslagna ordningen, att regeringen beslutar om riktlinjerna för hela
statsskuldsportföljen, finner regeringen det naturligt att regeringen inför
beslutet drar nytta av den kunskap som finns hos Riksgäldskontoret.
Genom att beslutet tas med utgångspunkt i de förslag som
Riksgäldskontoret ger säkerställs Riksgäldskontorets inflytande. Den
penningpolitiska restriktionen på statsskuldsförvaltningen gör det, enligt
regeringens mening, lämpligt att även Riksbanken bereds möjlighet att
ge synpunkter inför regeringens beslut. Detta sker lämpligen genom att
Riksbanken ges tillfälle att yttra sig över Riksgäldskontorets förslag.
Samråd mellan Riksgäldskontoret och Riksbanken
I den löpande statsskuldsförvaltningen skall Riksgäldskontoret enligt
nuvarande instruktionen samråda med Riksbanken i frågor av större
penningpolitisk betydelse. Därtill skall Riksgäldskontoret enligt lagen
om statens upplåning samråda med Riksbanken inför beslut om uppköp
av statslån.
Utvecklingen på de svenska finansmarknaderna under de senaste tio
åren har bland annat lett till större likviditet i marknaden för svenska
räntebärande värdepapper. Det bör därför idag finnas bättre
förutsättningar än tidigare för att statsskuldspolitiken skall kunna
genomföras utan att påverka möjligheterna att genomföra
penningpolitiken. Förvaltningen av statens skuld skall göras inom ramen
för penningpolitikens krav. Därtill är marknadsvård i dag ett naturligt
inslag i Riksgäldskontoret kostnadsminimering. Det finns därför liten
anledning att anta att Riksgäldskontoret kommer att vilja genomföra
transaktioner som försvårar genomförandet av penningpolitiken.
Behovet av samråd mellan Riksgäldskontoret och Riksbanken bedöms
följaktligen vara litet. I vissa fall kan dock samråd mellan
Riksgäldskontoret och Riksbanken vara befogat. Regeringen avser
därför inte att ta bort det krav på samråd med Riksbanken i frågor om
den allmänna inriktningen av upplåningsverksamheten, som regleras i
instruktionen för Riksgäldskontoret. Samrådet skall företrädesvis gälla
frågor av större penningpolitisk betydelse. Detta innebär att samråd till
exempel skall ske inför åtgärder som kan ge påtagliga signaleffekter om
kronans framtida kurs eller inflationsutvecklingen i Sverige och inför
beslut som har betydelse för Riksbankens möjligheter att genomföra
penningpolitiska operationer.
Det nuvarande lagreglerade kravet på Riksgäldskontoret att samråda
med Riksbanken vid uppköp av statslån infördes i syfte att undvika att
uppköpen försvårar genomförandet av Riksbankens penningpolitik.
Tidigare genomfördes också uppköpen av Riksbanken. Det finns inte
anledning att förutsätta att uppköp av lån leder till större påverkan på
räntan än exempelvis emissioner. Regeringen finner därför ingen grund
för att i lag särskilt reglera samrådsformerna för uppköp av statslån.
Regeringen konstaterar också att Riksgäldskontoret idag genomför
uppköp av statslån och att detta inte längre görs genom Riksbanken.
Löpande informationsutbyte
Idag sker ett löpande informationsutbyte mellan regeringen, Riksbanken
och Riksgäldskontoret i Arbetsgruppen för statens upplåning. De förslag
som ges i denna proposition innebär i detta avseende inga förändringar
mot dagens ordning.
10 Förlängning av fristen för omstrukturering
av AP-fondens fastighetsinnehav
Regeringens förslag: AP-fonden medges ett undantag från det
förbud att direktäga fastigheter i placeringssyfte som gäller fr.o.m.
den 1 september 1998. Undantaget avser fondens fastigheter i
utlandet och sträcker sig t.o.m. utgången av år 1999.
Skälen för regeringens förslag: Allmänna pensionsfondens (AP-
fondens) fastighetsinnehav förvaltas av första–tredje fondstyrelserna.
Fondstyrelsernas fastighetsinnehav var vid utgången av år 1997 värderat
till 25,3 miljarder kronor. Av fastighetsinnehavet avsåg 21 miljarder
kronor fastigheter som ägs av AP-fonden direkt, medan resten ägs
indirekt främst via bolag. Enligt beslut av riksdagen hösten 1997 upphör
fondstyrelsernas möjlighet att som kapitalplacering direktäga
fastigheter fr.o.m. 1 september 1998 (prop. 1997/98:1 utg. omr. 2
avsnitt 4.5, bet. 1997/98:FiU2, rskr. 1997/98:120, SFS 1998:29). Efter
detta datum får fondstyrelserna investera i fastigheter endast genom
bolag eller andelar i utländsk fastighetsfond. Ändringen har skett främst
i syfte att effektivisera kapitalförvaltningen i AP-fonden och att
förbättra den svenska fastighetsmarknadens funktionssätt. Lagändringen
innebär att fondstyrelserna, för att kunna behålla sina direktäga
fastigheter, måste omstrukturera fastighetsinnehaven till indirekta
innehav senast till den 1 september 1998.
AP-fonden (första–tredje fondstyrelserna) har i en skrivelse till
Finansdepartementet hemställt att tidpunkten för när fondstyrelserna
inte längre får direktäga fastigheter skjuts fram till utgången av år 1999
beträffande de fastigheter som styrelserna har i London. Som skäl har
fondstyrelserna i huvudsak anfört följande. De fastigheter i London som
fondstyrelserna direktäger är marknadsvärderade till 2,3 miljarder
kronor. En överföring av dessa fastigheter till ett bolag skulle medföra
en överlåtelseskatt (transfer tax) på 3 %, dvs. ca 70 miljoner kronor. För
att fastigheterna skall kunna hanteras på ett affärsmässigt effektivt sätt
och inte onödigtvis belastas av nämnda skatt undersöker fondstyrelserna
alternativa lösningar till en ren bolagisering. Bland annat analyseras
möjligheten att sälja hela eller delar av beståndet eller att apportera in
fastigheter till brittiska fastighetsbolag. Det är osäkert hur lång tid denna
process kommer att ta. För att inte komma i tidsnöd och därmed
försämra möjligheterna till en bra ekonomisk lösning bör den tidsgräns
för när fondstyrelserna inte längre får direktäga fastigheter
senareläggas.
Det är angeläget att en omstrukturering även av fastighetsinnehavet i
utlandet sker inom den tidsram som riksdagen beslutat. Fondstyrelserna
bör emellertid inte tvingas att göra detta till en kostnad som inte kan
anses försvarlig med hänsyn till kravet på en ändamålsenlig
kapitalförvaltning. Regeringen anser därför att fondstyrelserna bör få
ytterligare tid på sig att vidta lämpliga dispositioner beträffande de
fastigheter som styrelserna har i London. Fondstyrelserna bör ges det
begärda tidsutrymmet för detta. Regeringen förutsätter emellertid att
fondstyrelserna genomför en omstrukturering av fastighetsinnehavet i
London så snart det kan ske med hänsyn till kravet på en ändamålsenlig
förvaltning.
Lagtekniskt löses en förlängd tid för att omstrukturera första–tredje
fondstyrelsernas fastighetsinnehav i utlandet genom ett tillägg i
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den ändring i AP-
fondsreglementet som beslutades av riksdagen i slutet av år 1997.
11 Ekonomiska konsekvenser
Regeringens förslag rörande statsskuldsförvaltningen har inga direkta
budgetkonsekvenser. Förslagen om mål, ansvarsfördelning, utvärdering
och samrådsformer för statsskuldsförvaltningen syftar alla till att skapa
bästa möjliga förutsättningar för en effektiv statsskuldsförvaltning och
därmed lägre kostnader för staten på sikt.
I den målformulering för statsskuldsförvaltningen som regeringen
föreslår anges även restriktionen att risken i statsskuldsförvaltningen
skall beaktas. Den av regeringen föreslagna ansvarsfördelningen
möjliggör en samlad riskbedömning. Dessa faktorer kan förväntas
medverka till stabilitet i statens finanser.
Regeringen förslag rörande en förlängning av fristen för AP-fonden
att omstrukturera sitt fastighetsinnehav i utlandet har inga direkta
konsekvenser för statens budget.
12 Författningskommentarer
12.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1387) om
statens upplåning
1 §
Paragrafen har ändrats på så sätt att det särskilda kravet på samråd vid
uppköp av statslån tagits bort. Skälen härtill framgår av avsnitt 9.
3 §
Paragrafen har bytt beteckning från 2 § till 3 §. Som en följd av att
beteckningen för 1 a § ändras till 2 § har också hänvisning ändrats på
motsvarande sätt.
5 §
Bestämmelsen, som är ny, anger målet för förvaltningen av statens
skuld. Målet är att långsiktigt minimera kostnaderna för statens skuld.
Till målet finns två restriktioner; dels skall risken i förvaltningen
beaktas, dels skall statsskulden förvaltas inom ramen för de krav som
penningpolitiken ställer. Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 7.
6 §
I paragrafen, som är ny, anges att regeringen årligen skall besluta om
riktlinjer för statsskuldsförvaltningen samt vissa bestämmelser om hur
beslutet skall beredas. Skälen för bestämmelsen behandlas närmare i
avsnitt 6.
7 §
Paragrafen är ny och anger att regeringen skall utvärdera
statsskuldsförvaltningen i en årlig skrivelse till riksdagen. Detta
motiveras närmare i avsnitt 8.
12.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:29) om ändring
i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden
Punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
Bestämmelser har behandlats i avsnitt 10.
12.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1059) om
statsbudgeten.
11 §
Ändringen är en följd av att lagen om statens upplåning ändrat rubrik till
lagen om statens upplåning och skuldförvaltning.
12.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
12 §
Ändring i hänvisning till följd av att lagen om statens upplåning ändrat
rubrik till lagen om statens upplåning och skuldförvaltning.
Förteckning över remissinstanser avseende
betänkandet (SOU 1997:66) Statsskuldspolitiken
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Sveriges riksbank,
Kammarrätten i Göteborg, Riksgäldskontoret, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Konjunkturinstitutet, Första till tredje AP-
fondstyrelserna, Handelshögskolan i Göteborg, Handelshögskolan i
Stockholm, Konkurrensverket, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Försäkringsförbund, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges
Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen,
Penningmarknadsinformation AB och Svenska Fondhandlareföreningen.
Kommerskollegium, Finansinspektionen, Stockholms Fondbörs AB,
Lunds universitet, Kammarkollegiet, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Kooperativa förbundet, Finansbolagens förening,
Fondbolagens förening, Handelns utredningsinstitut och
Värdepapperscentralen AB har förklarat sig avstå från att lämna
remissyttrande
Framställan om dispens för överföring av direktägda
utländska fastigheter till bolag
Enligt den ändring av Allmänna Pensionsfondens reglemente
(1983:1092) som riksdagen fattade beslut om i december 1997 (prop.
1997/98:1, bet. 1997/98:FiU2, rskr. 1997/98:120) får inte Första,
Andra och Tredje fondstyrelserna (AP-fonden 1-3) efter den 1
september 1998 längre äga fastigheter direkt. Ägandet måste därefter
vara i form av aktier i svenska eller utländska fastighetsbolag. AP-
fondens 1-3 totala fastighetsbestånd var marknadsvärderat till 25,3 mdkr
per 97-12-31.
De fastigheter som AP-fonden 1-3 direktäger i Sverige, vilka
motsvarar ett värde av 19,7 mdkr, kommer att föras över till ett av
fondstyrelserna gemensamt helägt fastighetsbolag. Avsikten är att denna
överföring ska vara genomförd vid halvårsskiftet 1998.
Utöver det svenska fastighetsbeståndet har AP-fonden 1-3 också
investerat i fastigheter i London och Bryssel samt i amerikanska
fastighetsfonder s.k. REIT´s. Av de utländska fastighetsinvesteringarna
utgörs huvuddelen av investeringarna i London av direktägda fastigheter.
Beståndet i London var vid årsskiftet marknadsvärderat till totalt 3,1
mdkr varav 2,3 mdkr utgjorde direktägda fastigheter. De resterande
utländska fastighetsinvesteringarna på sammanlagt 2,5 mdkr är i indirekt
form.
En överföring av de direktägda fastigheterna i London till ett av AP-
fonden 1-3 helägt bolag uppfyller kravet på bolagisering men medför att
överföringen kommer att beläggas med en lagfart (transfer tax) på 3 %
motsvarande ca 70 mdkr. För att Londonfastigheterna ska kunna hanteras
på ett affärsmässigt effektivt sätt och inte onödigtvis belastas av denna
transfer tax undersöks alternativa lösningar till en ren bolagisering.
Bl.a. analyseras möjligheten att sälja hela eller delar av beståndet eller
att apportera in fastigheter till brittiska fastighetsbolag. Det är osäkert
hur lång tid denna process kommer att ta. För att inte komma i tidsnöd
och därmed försämra möjligheterna till en bra ekonomisk lösning bör
tidsgränsen för när AP-fonden 1-3 inte längre får äga fastigheter direkt
senareläggas avseende innehavet i London.
Fondstyrelserna hemställer mot denna bakgrund att tidpunkten när
fondstyrelserna inte längre får direktägda fastigheter i London, förskjuts
från 1 september 1998 till 31 december 1999. Huvudmotivet är att
fondstyrelserna därigenom kan uppnå en affärsmässig bättre lösning än
eljest.
För
ALLMÄNNA PENSIONFONDEN
Första, Andra och Tredje fondstyrelserna
Lennart Nilsson
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg,
Ulvskog, Sundström, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros,
Engqvist.
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Regeringen beslutar proposition Förvaltningen av statsskulden
Senaste lydelse 1995:970.
Senaste lydelse 1995:969.
Prop. 1997/98:154
2
1
Prop. 1997/98:154
3
Prop. 1997/98:154
3
Prop. 1997/98:154
35
4
Prop. 1997/98:154
30
30
Prop. 1997/98:154
Bilaga 1
36
31
Prop. 1997/98:154
Bilaga 1
31
31
Prop. 1997/98:154
Bilaga 2
37
2
Prop. 1997/98:154
38
1
Prop. 1997/98:154
Bilaga 3
39
1