Post 6251 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1996/97:150 ·
1997 års ekonomiska vårproposition
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 150/3
8
Kommunsektorn
.
8 Kommunsektorn
8.1 Allmänna förutsättningar
Den svenska välfärden bygger i stor utsträckning på att
verksamheten i kommuner och landsting fungerar väl.
Kommuner och landsting är i sin tur beroende av stabila
förutsättningar vad gäller bl.a. ekonomi och
regelsystem, för att kunna bedriva sin verksamhet på ett
effektivt sätt.
Under en stor del av 1990-talet har den allmänna
ekonomiska situationen ställt krav på stora
omställningar och neddragningar i kommuner och
landsting. Detta har bl.a. inneburit en starkt minskad
kommunal sysselsättning samtidigt som det har skett en
generell ökning av arbetslösheten. Det har också lett till
ett ökat förändringstryck på den kommunala
verksamheten. De nödvändiga förändringarna har till
stor del kunnat klaras utan kraftiga försämringar i
verksamheten.
Regeringen träffade i mars 1996 en
överenskommelse med Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Syftet var att ge kommuner och
landsting stabila planeringsförutsättningar för åren 1997
och 1998. Överenskommelsen innebar att förbunden
bl.a. åtog sig att verka för att kommuner och landsting
undvek att säga upp fast anställd personal och att
kommuner och landsting inte höjde kommunalskatten.
Regeringen åtog sig att hålla statsbidragen nominellt
oförändrade samt att ekonomiskt reglera nya och
ändrade regler som påverkar det kommunala
skatteunderlaget och det kommunala utgiftstrycket.
Under det senaste året har emellertid den kommunala
sysselsättningen fortsatt att minska. Ett viktigt skäl till
detta är att kommuner och landsting strävar efter att nå
en kostnadsnivå som är långsiktigt hållbar sett till de
förväntade intäkterna, inte minst mot bakgrund av
regeringens förslag om ett kommunalt balanskrav.
Den kommunala verksamheten håller generellt sett
en hög kvalitet. En del tecken tyder dock på att
kvaliteten i vissa delar av den kommunala verksamheten
har påverkats negativt. Fortsatta rationaliseringar de
närmaste åren riskerar att medföra kvalitetsförsämringar
och ger samtidigt negativa sysselsättningseffekter som
inte är acceptabla med nuvarande höga
arbetslöshetsnivå. Dessutom kommer
befolkningsutvecklingen framöver att göra att behoven
ökar inom vissa verksamheter, främst skolan och
äldreomsorgen.
Behovsökningen skall ställas mot de besparingar som
har gjorts inom sektorn, och kan därför bli svår att klara
inom sektorns nuvarande ekonomiska ramar om
kvaliteten skall kunna hävdas. Regeringen bedömer mot
denna bakgrund, och med hänsyn till det förbättrade
samhällsekonomiska läget, att det nu finns utrymme för
en ökad satsning på de kommunala kärnverksamheterna
vård, omsorg och skola.
Regeringen bedömer att statsbidragen till kommuner
och landsting bör öka med 4 000 miljoner kronor för år
1997 och med sammanlagt 8 000 miljoner kronor
fr.o.m. år 1998. Det ökade bidraget till kommunerna
fördelas genom det nuvarande generella bidraget, varav
en del som ett åldersrelaterat bidrag som syftar till att
stödja skolan och äldreomsorgen. Det ökade bidraget till
landstingen fördelas helt via det generella statsbidraget.
En del av det ökade statsbidraget avsätts för särskilda
insatser för kommuner och landsting med en svår
ekonomisk situation.
Det ökade statsbidraget förutsätts bidra till en
betydande positiv sysselsättningseffekt i förhållande till
vad som annars varit möjlig och till att upprätthålla och
vidareutveckla en god kvalitet i vården, omsorgen och
skolan. Kommuner och landsting skall inför
budgetpropositionen i september redovisa vilka åtgärder
de avser att vidta för att tillmötesgå regeringens och
riksdagens prioriteringar med anledning av det ökade
statsbidraget. Regeringen kommer att noga följa
effekterna av det ökade statsbidraget.
Regeringen föreslår också att tidpunkten för
införande av balanskravet blir densamma för kommuner
som för landsting, nämligen år 2000.
Regeringen aviserar i denna proposition också ett
antal andra förslag som ytterligare förbättrar
förutsättningarna för kommuner och landsting. Det
gäller främst förslag på arbetsmarknadspolitikens och
utbildningspolitikens områden, samt miljöområdet
(Hållbar utveckling).
Kommuner och landsting kommer genom dessa
åtgärder att få väsentligt förbättrade förutsättningar att
bedriva sin verksamhet. Insatserna innebär att välfärden
kan upprätthållas och att människors behov bättre
tillgodoses. Den kommunala sektorn får också utrymme
för att hålla en högre sysselsättningsnivå, vilket bidrar
till regeringens mål att halvera den öppna
arbetslösheten.
8.2 Kommunsektorns ekonomiska
utveckling
8.2.1 Kommunsektorn i samhällsekonomin
Kommunsektorn i Sverige svarar för en stor del av
välfärden och utgör därmed en betydande del av
samhällsekonomin. Nedanstående diagram visar
utvecklingen av den kommunala konsumtionens och de
kommunala investeringarnas andel av
bruttonationalprodukten (BNP) och ger information om
hur stor del av landets samlade resurser som används
för kommunal verksamhet. Uppgifterna för år 1996 är
preliminära.
Diagram 8.1
Konsumtionens och investeringarnas andel av
BNP åren 1980 till 1996
Utvecklingen de inledande åren på 1990-talet beror
bl.a. på en stagnerande BNP-utveckling. Förändringen
från och med år 1992 följer av en reell minskning av
den kommunala konsumtionsvolymen på sammanlagt
drygt fyra procent till och med år 1996. Därmed ligger
konsumtionsvolymen på samma nivå som under slutet
av 1980-talet.
8.2.2 Utvecklingen fram till år 1996
Inkomster, utgifter och finansiellt sparande
Kommunsektorns inkomster består till största delen (69
%) av kommunalskatter. Den näst största inkomstkällan
för kommuner och landsting är statsbidrag (19 %) varav
de generella statsbidragen år 1996 uppgick till 57
miljarder kronor och de specialdestinerade till 18
miljarder kronor. Dessutom finns ett utjämningsbidrag
till kommuner och landsting som år 1996 uppgick till 21
miljarder kronor. Utjämningsbidraget motsvaras av en
lika stor utjämningsavgift som betalas till staten. År
1996 beräknas inkomsterna för kommunsektorn
preliminärt ha ökat med 1,5 % i löpande priser.
Utgifterna består av konsumtion, transfereringar och
investeringar. Den största utgiftsposten är konsumtion
som till övervägande del utgörs av löner och
arbetsgivaravgifter. Den kommunala konsumtionen
redovisas efter avdrag för inkomster i form av avgifter
och försäljningsmedel i den skattefinansierade
verksamheten. År 1996 minskade konsumtionsvolymen
(konsumtionen mätt i fasta priser) preliminärt med 0,9
% för sektorn. Samma år ökade kommunsektorns totala
utgifter något i löpande priser enligt preliminära
uppgifter samtidigt som de totala transfereringarna
minskade.
Skillnaden mellan inkomster och utgifter utgör
sektorns finansiella sparande. Efter att ha varit negativt
under andra halvan av 1980-talet var det finansiella
sparandet kraftigt positivt under åren 1992 och 1993.
Därefter blev det åter negativt åren 1994 och 1995.
Preliminära uppgifter för år 1996 tyder på ett något ökat
underskott i sparandet. De minskningar av
konsumtionsvolymen som genomförts i sektorn har
således inte räckt för att helt kompensera för
inkomsternas långsamma ökningstakt under dessa år.
TABELL 8.1 KOMMUNSEKTORNS FINANSIELLA
SPARANDE ÅREN 1992-1996
Miljarder kronor, löpande priser
ÅR
1992
1993
1994
1995
19961
Finansiellt
sparande
15,6
10,0
-3,6
-3,5
-4,5
varav
- kommuner
9,3
3,1
-4,2
-1,6
-3,5
- landsting
6,2
7,6
0,8
0,7
0,8
- övriga2
0,1
-0,7
-0,2
-2,6
-1,8
1 Preliminärt utfall.
2 Kyrkokommuner och kommunalförbund.
Källa: Statistiska centralbyrån.
Kommunsektorns positiva finansiella sparande åren
1992 och 1993 berodde bl.a. på den tvååriga
eftersläpningen i det gamla systemet för utbetalning av
kommunalskattemedel samt nedväxlingen i pris- och
löneökningstakten under dessa år. Åren 1994 och 1995
uppvisade sektorn ett sparandeunderskott som kan
hänföras till kommuner samt kyrkokommuner och
kommunalförbund. Preliminära uppgifter för år 1996
ger en liknande bild av det finansiella sparandet.
Underskottet i det finansiella sparandet år 1996
motsvarar ca 1,1 % av de totala inkomsterna i sektorn.
Ekonomiskt resultat och ställning
Medan det finansiella sparandet mäter skillnaden mellan
inkomster och utgifter, utgör det ekonomiska resultatet
skillnaden mellan intäkter och kostnader. De två
sistnämnda begreppen är inkomster och utgifter
periodiserade till ett visst verksamhetsår.
Årets resultat, dvs. förändring av eget kapital,
uppgick år 1995 till 2,9 miljarder kronor för
kommunerna. Verksamhetens nettokostnader ökade
med 2 % mellan åren 1994 och 1995. Skatteintäkter och
generella statsbidrag ökade med drygt 5 %. Ökningen
av skatteintäkterna beror främst på den slutavräkning på
1994 års skatteinkomster (ca 3 miljarder kronor) och
delavräkning på 1995 års skatteinkomster (ca 2
miljarder kronor) som redovisas år 1995. Dessutom
höjdes den genomsnittliga skattesatsen vilket ökade
kommunernas skatteinkomster för år 1995. Dessa är
också de huvudsakliga förklaringarna till att årets
resultat förbättrades mellan åren 1994 och 1995.
TABELL 8.2 KOMMUNERNAS RESULTATRÄKNING ÅREN
1992-1995
Miljarder kronor, löpande priser
ÅR
1992
1993
1994
1995
Verksamhetens
intäkter
123,
8
81,8
81,7
80,1
Verksamhetens
kostnader
-
263,
2
-
264,
0
-
269,
5
-
275,
5
Verksamhetens
nettokostnader
-
139,
4
-
182,
3
-
187,
8
-
195,
4
Skatteintäkter
160,
9
160,
6
168,
8
179,
9
Generella statsbidrag
4,1
35,9
31,3
31,3
Finansnetto
-5,1
-3,4
-1,8
-1,0
Resultat efter
skatteintäkter och
finansnetto
20,5
10,9
10,5
14,7
Avskrivningar
-8,6
-8,8
-9,3
-10,0
Förändringar av
pensionsskuld1
-8,6
-6,7
-4,5
-5,3
Extraordinära poster
0,1
-0,9
4,4
3,5
Årets resultat
(förändr. av eget
kapital)
3,4
-5,5
1,1
2,9
-exkl.
pensionsskuldsförändr
ing
11,9
1,2
5,6
8,2
1 För år 1992 ingår även pensionsskuldens förändring avseende
lärare m.fl.
Källa: Statistiska centralbyrån.
Enligt en prognos för år 1996 , kommer kommunernas
sammanlagda resultat efter skatteintäkter och finansnetto
att försämras med knappt 8 miljarder kronor till ca 7
miljarder kronor. Årets resultat beräknas försämras
med 4 miljarder kronor till ca -1 miljard kronor. Stora
extraordinära intäkter gör att minskningen av det egna
kapitalet inte blir ännu större. Det försämrade resultatet
efter skatteintäkter och finansnetto beror bl.a. på att
slutavräkningen på 1995 års skatteinkomster, som
redovisas år 1996, var negativ med ca 1 miljard kronor,
vilket skall jämföras med föregående års positiva
avräkningar om totalt 5 miljarder kronor.
För de enskilda kommunerna varierade det
ekonomiska resultatet kraftigt år 1995. Tretton av
landets 288 kommuner redovisade ett negativt resultat
efter skatteintäkter och finansnetto, vilket innebär att
löpande intäkter inte täcker löpande kostnader
(exklusive avskrivningar). Samtidigt hade ett sextiotal
kommuner ett positivt resultat efter skatteintäkter och
finansnetto som motsvarade tio procent eller mer av
avgifter, skatteintäkter och generella statsbidrag. Totalt
hade 157 av 288 kommuner ett positivt årets resultat år
1995 . Enligt prognosen för år 1996 beräknas färre
kommuner än år 1995, ca 70 st, komma att redovisa ett
årets resultat som överstiger noll.
Ett mått på kommunernas ekonomiska ställning är
soliditeten, dvs. hur stor del av kommunernas tillgångar
som finansierats med egna medel. År 1995 var
soliditeten exklusive pensionsskuld 59 %, vilket är
densamma som år 1994. Om pensionsskulden
inkluderas enligt gällande kommunal
redovisningspraxis, uppgår den redovisade soliditeten
till 35 % år 1995, vilket är en minskning med två
procentenheter sedan år 1994.
Resultatet för landstingen förbättrades mellan åren
1994 och 1995, från ett negativt resultat på 5,3
miljarder kronor till ett negativt resultat på 2,7 miljarder
kronor. Detta beror på att verksamhetens nettokostnader
minskade mer (-2 %) än skatteintäkter och generella
statsbidrag (-1 %) samt att förändringen av
pensionsskulden var betydligt mindre år 1995 jämfört
med år 1994. Minskningen av skatteintäkterna, som
bl.a. följer av skatteväxling med kommunerna,
begränsades av den slutavräkning på 1994 års
skatteinkomster (ca 1,5 miljarder kronor) och
delavräkning på 1995 års skatteinkomster (ca 1 miljard
kronor) som de flesta landsting redovisar år 1995. Även
för landstingen höjdes den genomsnittliga skattesatsen
vilket ökade skatteinkomsterna för år 1995.
TABELL 8.3 LANDSTINGENS RESULTATRÄKNING ÅREN
1992-1995
Miljarder kronor, löpande priser
ÅR
1992
1993
1994
1995
Verksamhetens
intäkter
24,4
23,6
23,3
24,0
Verksamhetens
kostnader
-
112,
8
-
111,
8
-
117,
2
-
115,
8
Verksamhetens
nettokostnader
-88,3
-88,3
-93,9
-91,8
Skatteintäkter
91,3
90,1
87,5
87,2
Generella
statsbidrag
7,2
9,3
9,0
8,5
Finansnetto
-0,2
0,1
0,8
1,1
Resultat efter
skatteintäkter och
finansnetto
10,0
11,2
3,4
4,9
Avskrivningar
-4,5
-4,6
-4,3
-4,4
Förändring av
pensionsskuld
-4,0
-4,6
-4,8
-3,2
Extraordinära poster
-0,3
-0,5
0,3
0,0
Årets reslutat
(förändr. av eget
kapital)
1,2
1,5
-5,3
-2,7
- exkl.
pensionsskuldsförän
dring
5,2
6,1
-0,5
0,5
Källa: Statistiska centralbyrån
Enligt en prognos för år 1996 , kommer landstingens
sammanlagda resultat efter skatteintäkter och finansnetto
att försämras till 3,9 miljarder kronor och årets resultat
beräknas till -3,6 miljarder kronor. Detta beror bl.a. på
att slutavräkningen på 1995 års skatteinkomster, som i
de flesta landsting redovisas år 1996, uppgick till ca -
0,5 miljarder kronor. Detta skall jämföras med
föregående års positiva avräkningar om totalt 2,5
miljarder kronor.
Även för de enskilda landstingen varierade det
ekonomiska resultatet för år 1995, dock inte lika mycket
som för kommunerna. Av 23 landsting hade fem ett
positivt årets resultat år 1995. Samtliga landsting utom
ett hade positivt resultat efter skatteintäkter och
finansnetto. Enligt prognosen för år 1996 kommer
endast tre landsting att redovisa ett årets resultat som
överstiger noll.
Landstingens soliditet uppgick år 1995 till 73 %
exklusive pensionsskuld. Detta är en ökning med två
procentenheter sedan år 1994. Om pensionsskulden
inkluderas enligt gällande kommunal
redovisningspraxis, uppgår den redovisade soliditeten
till minus två procent år 1995, vilket är en minskning
med tre procentenheter sedan år 1994. Pensionsskuldens
betydelse för soliditeten är större för landstingen än för
kommunerna, vilket beror på att landstingen relativt sett
har en mindre omslutning i balansräkningen (undantaget
pensionsskulden). Dessutom är andelen lånefinansierade
anläggningstillgångar i landstingen liten.
Till kommunsektorn hör också kyrkokommuner och
kommunalförbund. Deras ekonomiska omfattning är
dock marginell (ca 3 % av sektorn) i jämförelse med
kommuner och landsting. Kyrkokommunerna och
kommunalförbunden uppvisade ett överskott i den
löpande verksamheten (exklusive avskrivningar) år 1995
motsvarande 0,3 miljarder kronor. Överskottet uppgick
år 1994 till 1,5 miljarder kronor. Soliditeten, exklusive
pensionsskuld, uppgick år 1995 till 85 %, vilket är en
minskning med tre procentenheter sedan år 1994.
8.2.3 Förutsättningar för de närmaste åren
Regeringen har vid upprepade tillfällen de senaste åren
uttalat att det är nödvändigt att uppnå balans i den
kommunala ekonomin som ett led i arbetet med att
förbättra de offentliga finanserna. Redan av de
finansiella beräkningar som redovisades i föregående
års vårproposition (1995/96:150, bet. 1995/96:FiU10,
rskr. 1995/96:304) framgick att kommuner och
landsting står inför ytterligare stora anpassningsåtgärder
de närmaste åren.
Regeringen uttalade också i förra årets
vårproposition att utrymmet för generella
skattehöjningar var starkt begränsat. Kommunalskatten
uppgår år 1997 till 31,66 procent och utgör därmed ca
17 procentenheter av den totala skattekvoten på 54
procent. Spännvidden, dvs. skillnaden mellan högsta
och lägsta kommunala skattesats, uppgår år 1997 till 8
kronor.
Riksdagen har i syfte att motverka fortsatta
kommunala skattehöjningar och att förbättra kontrollen
över de offentliga utgifterna beslutat (prop.
1995/96:213, bet. 1995/96:FiU6, rskr. 1995/96:16) att
om en kommun eller landsting höjer skatten under åren
1997 och 1998 så sänks det generella statsbidraget till
kommunen eller landstinget med hälften av den
inkomstökning som följer av höjningen av den
kommunala skattesatsen.
Bl.a. med anledning av taket för de offentliga
utgifterna har regeringen föreslagit riksdagen att ett
lagstadgat balanskrav skall införas fr.o.m. år 1999 för
kommunerna och år 2000 för landstingen (prop.
1996/97:52). Förslaget innebär att kommuner, landsting
och kommunalförbund varje år skall upprätta budgeten
så att intäkterna överstiger kostnaderna, dvs. att
resultatet är positivt. Om ett negativt resultat uppstår
skall detta regleras i budgeten senast två år efter det år
det negativa resultatet uppkom. Kommunsektorn som
helhet kan under vissa förutsättningar, bl.a. med
nuvarande investeringsnivå, klara balanskravet med ett
negativt finansiellt sparande.
Utan den höjning av statsbidraget som regeringen
aviserar i avsnitt 8.4 skulle den kommunala
konsumtionen realt behöva minska med drygt 3 procent
under åren 1997 till och med 2000. Detta skall ses mot
bakgrund av att hittillsvarande konsumtionsminskning
under åren 1992 t.o.m. 1996 uppgått till sammanlagt
drygt 4 procent.
8.2.4 Sammanfattande bedömning
Kommunsektorn skulle med befintliga resurser stå inför
ytterligare stora anpassningsåtgärder de närmaste åren.
Regeringen gör även fortsättningsvis den bedömningen
att utrymmet för skattehöjningar är ytterligt begränsat.
Även om skatteinkomsterna till följd av
skatteunderlagets utveckling bedöms öka mer än
utgifterna fram till sekelskiftet är inte detta tillräckligt
för att förhindra en minskning av verksamheten. En
förbättring av kommuners och landstings ekonomiska
förutsättningar i syfte att undvika framtida
sysselsättningsminskningar kan i stort bara ske genom
ökade statsbidrag.
8.3 Den kommunala verksamheten
8.3.1 Sysselsättningen
Den kommunala sektorn sysselsätter ungefär en
fjärdedel av det totala antalet sysselsatta. Av de
anställda utgör kvinnor ca 80 procent.
Antalet anställda i kommuner och landsting uppgick
år 1996 till 1 006 000 personer. Detta är en minskning
med knappt två procent sedan året innan och med
knappt åtta procent sedan år 1992. Den årliga
personalomsättningen i kommuner och landsting har
hittills under 1990-talet uppgått till ca tio procent, vilket
innebär att personalminskningarna till den absolut
övervägande delen har kunnat genomföras genom
naturlig avgång.
TABELL 8.4 ANTAL ANSTÄLLDA I KOMMUNER OCH
LANDSTING ÅREN 1992-1996
Tusental, inklusive verksamhetsöverföringar
1992
1993
1994
1995
1996
Kommuner
749
726
726
750
759
Landsting
340
319
305
273
247
Totalt
1 088
1 045
1 039
1 023
1 006
Källa: Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
Det totala antalet anställda i kommuner och landsting
har minskat kontinuerligt sedan år 1990. Om effekten
av verksamhetsöverföringar mellan kommuner och
landsting exkluderas har landstingen minskat sina
anställda med knappt 3 procent årligen de senaste fem
åren. Detta kan jämföras med kommunerna som har
minskat antalet anställda med ungefär en halv procent
årligen sedan år 1992. En liten del av de anställda har
också överförts till kommunala bolag och till privata
bolag genom entreprenader. Minskningen av antalet
anställda är större än minskningen av
konsumtionsvolymen, vilket bl.a. förklaras av att den
genomsnittliga medelarbetstiden per anställd har ökat.
Den ökade medelarbetstiden beror främst på en minskad
sjukfrånvaro som i sin tur minskat behovet av vikarier.
Den kommunala sektorns betydelse för
sysselsättningen varierar över landet. Sektorn har inte
bara haft betydelse för välfärden i landet utan har också
spelat en viktig sysselsättningspolitisk roll i de delar av
Sverige som har ett svagt utvecklat näringsliv. Vissa
delar av landet har således i dag en högre andel
sysselsatta i kommuner och landsting i förhållande till
det totala antalet sysselsatta än andra. Detta har varit
möjligt bl.a. på grund av det tidigare
skatteutjämningssystemet för kommuner och landsting.
Det nya statsbidrags- och utjämningssystemet för
kommuner och landsting som infördes år 1996 innebär
för vissa kommuner och landsting stora förändringar i
ekonomiska förutsättningar. På sikt kommer därför
vissa kommuner och landsting att ha större krav på
ekonomisk anpassning och därmed förändringar av
sysselsättningen än andra.
8.3.2 Vård, omsorg och skola
Som beskrivits i avsnittet 8.2.2 har såväl kommuner
som landsting under 1990-talet minskat sin
konsumtionsvolym och därmed omfattningen av den
kommunala verksamheten. Till följd av den allmänna
ekonomiska situationen har dessa neddragningar varit
nödvändiga för att nå balans mellan intäkter och
kostnader. Neddragningarna har delvis kunnat
kompenseras genom en ökad produktivitet. Hur detta
har påverkat kvalitet och måluppfyllelse i
verksamheterna är dock svårare att beskriva.
Regeringen överlämnar samtidigt med denna
proposition en skrivelse till riksdagen om utvecklingen
inom den kommunala sektorn (skr. 1996/97:118).
Skrivelsen syftar bl.a. till att utgöra ett underlag för att
bedöma måluppfyllelsen i de verksamheter där staten
har ett helt eller delat finansieringsansvar och där
kommuner och landsting ansvarar för genomförandet.
Sammantaget kan sägas att förutsättningarna för att följa
upp målen skiftar mellan olika verksamheter. I de
verksamheter där måluppfyllelsen är mätbar varierar
den dock kraftigt och det finns också skillnader mellan
enskilda kommuner och landsting.
I december 1996 avlämnades betänkandet Statens
uppgiftsinsamling från kommuner och landsting (SOU
1996:179). I betänkandet läggs ett antal förslag som
syftar till att förbättra underlaget för den nationella
uppföljningen av verksamhet och ekonomi i kommuner
och landsting.
Regeringen har i den till riksdagen nyligen
överlämnade skrivelsen Utvecklingsplan för förskola,
skola och vuxenutbildning - kvalitet och likvärdighet
(skr. 1996/97:112) behandlat frågan om kvalitet och
måluppfyllelse i skolan samt aviserat en ökad
uppmärksamhet kring kvalitetssäkring i kommunerna
samt på central nivå.
Hur den kommunala verksamheten kommer att
utvecklas framöver påverkas bl.a. av behovet av
kommunal service. En kombination av att verksamheten
minskar i omfattning samtidigt som behovet av
kommunal service ökar kan leda till att kvaliteten och
tillgängligheten i verksamheten minskar. Hur behovet i
sin tur kommer att utvecklas framöver kommer till stor
del att bero på utvecklingen av befolkningens
ålderssammansättning. De kommunala verksamheter
som påverkas mest av antalet personer i berörda
åldersgrupper är barnomsorg, skola och äldreomsorg.
Den prognostiserade utvecklingen av antalet barn och
ungdomar fram till år 2000 innebär att behovet av
barnomsorg beräknas minska medan behovet av
grundskoleutbildning beräknas öka. Behovet av
gymnasieutbildning beräknas under samma period vara
oförändrat. En ökad andel äldre innebär att behovet av
äldreomsorg kommer att öka, men ökningens storlek
beror på vilka grupper av äldre som ökar. När det
gäller hälso- och sjukvård är det svårare att bedöma
behovet utifrån demografiska faktorer eftersom behovet
av hälso- och sjukvård, i större utsträckning än
äldreomsorg, är beroende av t.ex. förändringar i
sjukdomspanorama, sjukdomsfrekvens och
medicinteknisk utveckling.
Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering
och organisation (HSU 2000) har analyserat och bedömt
det framtida behovet av resurser inom äldreomsorg och
hälso- och sjukvård i delbetänkandet Behov och resurser
i vården - en analys (SOU 1996:163). HSU 2000 har
gjort bedömningen att det är svårt att åstadkomma
kostnadsminskningar i den takt som många landsting
och kommuner är i färd med att genomföra, utan att det
leder till att de nationella målen för hälso- och
sjukvården och äldreomsorgen äventyras. Det finns
enligt kommittén redan i dag brister i vården framför
allt av äldre och långvarigt sjuka.
Inom äldreomsorgen är idag en ökande andel av
vård- och omsorgsbehoven beroende av anhörigas
insatser. Många psykiskt störda saknar ett anpassat
boende och en daglig sysselsättning. Vidare ökar
väntetiderna till vissa behandlingar.
En grundförutsättning för att kunna erbjuda en god
vård och omsorg på lika villkor för hela befolkningen är
att vården finansieras solidariskt och att tillgängliga
resurser fördelas rättvist efter behov. Mot denna
bakgrund är det utomordentligt viktigt att hälso- och
sjukvårdens och äldreomsorgens kvalitet och
tillgänglighet utvecklas på ett sådant sätt att
allmänhetens förtroende för verksamheten bibehålls.
Flera utvärderingar visar att resultaten och
standarden i den svenska skolan är god. Det finns dock
nya, oroande signaler om att elever med behov av
särskilt stöd inte får den utbildning som de har rätt till.
Det är ”gråzonsbarnen” med dolda handikapp som nu
kommer i kläm. Exempelvis drabbas barn med läs- och
skrivsvårigheter och neuropsykiatriska problem som
exempelvis MBD/DAMP i högre grad än andra när
personaltätheten går ner. Dessa varningssignaler måste
nu tas på allvar.
De allvarliga effekterna av att vissa ungdomar
lämnar skolan med otillräckliga kunskaper visar sig
först efter flera år. För att kompensera misslyckanden i
tidigare skolsystem krävs då oftast betydligt mer
omfattande insatser samtidigt som elevens
självförtroende kan behöva byggas upp. En likvärdig
skola av hög kvalitet förutsätter att alla elever får den
hjälp de behöver och att stödet sätts in så tidigt som
möjligt.
Utjämningssystemet för kommuner och landsting
syftar bl.a. till att utjämna strukturella kostnads-
skillnader som beror på invånarnas
ålderssammansättning så att alla kommuner och
landsting skall få likvärdiga förutsättningar att bedriva
sin verksamhet. Om behoven ökar till följd av en
förändring i ålderssammansättningen i en enskild
kommun i förhållande till det genomsnittliga behovet i
landet, kompenseras denna kommun genom ett ökat
utjämningsbidrag eller en minskad utjämningsavgift. På
motsvarande sätt erhåller den kommun som relativt sett
får minskade behov ett minskat utjämningsbidrag eller
en ökad utjämningsavgift. Om kommunens
ålderssammansättning däremot förändras på samma sätt
som för hela landet sker i stort sett ingen kompensation
i utjämningssystemet. Det ekonomiska utrymmet kan
därigenom sägas minska för alla kommuner och
landsting om det totala behovet av kommunal service
ökar till följd av ändrad ålderssammansättning i landet.
8.3.3 Sammanfattande bedömning
De sysselsättningsminskningar som har genomförts i
kommuner och landsting har påverkat omfattningen av
den kommunala verksamheten. Det finns enligt
regeringens bedömning inte något belägg för att påstå
att kvaliteten i verksamheten generellt sett har
försämrats men det finns oroande tecken på bristande
kvalitet inom vissa områden. Det finns också exempel
på att kraven har höjts för att få ta del av den
kommunala servicen och att kvaliteten i vissa delar har
påverkats negativt.
Behovet av kommunal verksamhet de närmaste åren
kommer starkt att påverkas av hur befolkningen och
dess sammansättning förändras. Förutsättningarna för
den kommunala verksamheten påverkas också av
möjligheterna till produktivitetsförbättringar, andra
förändringar i behovsbilden än de som orsakas av
demografiska förändringar etc. Regeringens bedömning
är att det, med nuvarande ekonomiska förutsättningar i
kombination med de ökade behoven av kommunal
service, finns en stor risk för att rationaliseringskraven
leder till att verksamheten och dess kvalitet påverkas på
ett sätt som inte är önskvärt ur ett välfärdsperspektiv.
8.4 Ökade satsningar på
kommuner och landsting
8.4.1 Höjda statsbidrag
Regeringens bedömning:
I syfte att främja sysselsättningen och kvaliteten i
vården, omsorgen och skolan höjs statsbidragen till
kommunsektorn med 4 000 miljoner kronor år 1997 och
med sammanlagt 8 000 miljoner kronor fr.o.m. år
1998. Av resurstillskottet avsätts ytterligare 200
miljoner kronor år 1997, 400 miljoner kronor år 1998
och 200 miljoner kronor år 1999 för särskilda insatser i
vissa kommuner och landsting. Återstående belopp
tillförs det generella statsbidraget.
För att styra det förhöjda bidraget mot skolan och
omsorgen kommer regeringen att, inom ramen för det
generella bidraget, fördela en del av bidraget viktat efter
olika åldersgrupper.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens
bedömning skulle fortsatta neddragningar av
verksamheten i kommuner och landsting att bli
nödvändiga för att med nuvarande resurser åstadkomma
balans i den kommunala sektorns ekonomi fram till år
2000. Samtidigt bedöms behoven inom hälso- och
sjukvård, äldreomsorg och skola öka till följd av bl.a.
ändrad befolkningsstruktur.
Det är regeringens bedömning att en rejäl ökning av
statsbidraget till kommuner och landsting redan år 1997
kan ge en omedelbar effekt på sysselsättningen och på
kvaliteten i verksamheten.
Regeringen har noga övervägt i vilken form re-
surstillskottet bör ges för att det ska komma de
prioriterade områdena tillgodo. Regeringens bedömning
är att det bästa sättet att snabbt nå avsedd effekt är att
höja det generella statsbidraget. Det är ytterst angeläget
att kommuner och landsting, inom ramen för den frihet
som det generella statsbidraget ger, gör prioriteringar
som främjar sysselsättningen och kvaliteten i de
kommunala kärnverksamheterna.
Regeringen föreslår därför i tilläggsbudgeten för år
1997 en ökning av statsbidragen redan fr.o.m. andra
halvåret 1997 med 4 000 miljoner kronor.
Från och med år 1998 har regeringen avsatt
ytterligare 4 000 miljoner kronor, vilket betyder
sammanlagt 8 000 miljoner kronor i ökade årliga
bidrag. Denna nivå är en avvägning mellan det som
regeringen anser vara möjligt inom den
samhällsekonomiska ramen och behovet att värna de
kommunala kärnverksamheterna utifrån de
rationaliseringskrav som sektorn står inför.
Regeringen föreslår att resurstillskottet fördelas enligt
tabell 8.5.
TABELL 8.5 HÖJDA STATSBIDRAG TILL
KOMMUNER OCH LANDSTING ÅREN 1997-2000
Miljoner kronor, löpande priser
1997
1998
1999
2000
Generellt bidrag
-kommuner
(invånarrel.)
1 330
2 725
2 800
2 870
-kommuner
(åldersrel.)
1 330
2 725
2 800
2 870
-landsting
(invånarrel.)
1 140
2 150
2 200
2 260
Särskilda insatser
200
400
200
0
Summa
4 000
8 000
8 000
8 000
I kommunerna kommer främst skolan och
äldreomsorgen att få vidkännas ett ökat tryck de
närmaste åren till följd av att berörda åldersgrupper
ökar. Regeringen gör bedömningen att det behövs en
förstärkning riktad mot just dessa verksamheter dels
därför att de p.g.a. sin omfattning har fått genomgå
stora besparingar de senaste åren, dels p.g.a. de ökade
krav som övergångsvis kan komma att ställas till följd
av de demografiskt betingade behovsökningarna de
närmaste åren. Ett åldersbaserat bidrag innebär ett visst
avsteg från de principer som ligger till grund för det år
1996 införda statsbidrags- och utjämningssystemet. Ett
sådant bidrag kan emellertid förbättra förutsättningarna
för kommuner med många ungdomar och äldre att
bättre uppfylla målen för de aktuella verksamheterna.
Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att av
de ökade statsbidragen till kommunerna bör hälften
fördelas i form av ett åldersrelaterat bidrag med
inriktning mot verksamheterna grundskola,
gymnasieskola och äldreomsorg. Utifrån respektive
verksamhets relativa vikt, mätt som andel av
nettokostnaderna, bör bidraget fördelas efter antalet
invånare i åldersgrupperna 7-15 år, 16-18 år, 65-74 år,
75-84 år samt 85 år och äldre i respektive kommun. Det
åldersbaserade bidraget prövas under åren 1998-2000.
Satsningen på kommuner och landsting ligger
därmed väl i linje med regeringens uttalade ambition att
den offentliga sektorns verksamheter inom vård,
omsorg och skola skall prioriteras. Genom tillskottet
stimuleras också sysselsättningen, inte minst för kvinnor
och ungdomar.
8.4.2 Allmänna förutsättningar för de höjda
statsbidragen
Vården, omsorgen och skolan är mycket
personalintensiva. Ett samband finns således mellan
mängden personal, personalens kompetens och hur väl
verksamheten kan bedrivas.
Regeringens mycket klart uttalade mål är att de
ökade statsbidragen till kommuner och landsting skall
användas för att anställa mer personal eller att undvika
att dra ner personalstyrkan så som annars hade varit
nödvändigt. Tillskottet av resurser kan på så sätt både
skapa positiva effekter för sysselsättningen och
samtidigt bidra till en ökad kvalitet i vård, omsorg och
skola.
Sysselsättningen bör öka
En schablonmässig beräkning visar att ökade bidrag i
den storlek som har angivits bedöms kunna skapa
utrymme för att sysselsätta ca 25 000 fler personer än
vad som annars hade varit möjligt.
Regeringen har tidigare i olika sammanhang
framhållit att skillnaderna i ekonomisk situation är
mycket stora mellan enskilda kommuner respektive
landsting. Det innebär att förutsättningarna för enskilda
kommuner och landsting att klara balanskravet också
varierar starkt. Vissa har fortfarande betydande
besparingsbeting framför sig. Andra har redan i nuläget
en betydligt bättre situation, med balans mellan intäkter
och kostnader, och dessa torde t.o.m. ha utrymme för
en viss standardhöjning i verksamheten. Sammantaget
gör dessa skillnader att den totala sysselsättningseffekten
av tillskottet är svårbedömd, men att den i huvudsak
ligger i den storleksordning som angivits ovan.
Regeringen ser det som ytterst angeläget att de ökade
statsbidragen används för att åstadkomma en positiv
sysselsättningseffekt i förhållande till vad som annars
hade varit möjligt. Det innebär att en kommun med
goda ekonomiska förutsättningar bör kunna öka antalet
sysselsatta, medan en kommun med en sämre ekonomi
och stora kvarvarande anpassningskrav bör kunna få en
lägre neddragning av personal jämfört med vad som
annars skulle ha blivit fallet. I båda fallen uppstår en
positiv sysselsättningseffekt.
Högre kvalitet i vården, omsorgen och skolan
Regeringen förväntar sig att resurstillskottet leder till att
antalet sysselsatta inom den kommunala sektorn ökar
och att resurstillskottet tillförs vården, omsorgen och
skolan. Inriktningen bör vara att resurstillskottet leder
till att kommuner och landsting vidtar åtgärder så att
väntetiderna i sjukvården blir kortare, kvaliteten i
äldreomsorgen blir högre, de psykiskt störda ges en
bättre vård och omsorg och att vården i livets slutskede
förbättras.
Inriktningen bör vidare vara att det ökade bidraget
leder till att förstärkta resurser ges elever med behov av
särskilt stöd och att särskild satsning görs på miljö,
natur och teknik i skolan. Avsikten med resurstillskottet
är att värna sysselsättningen och verksamheten. Det
innebär att resurstillskottet inte bör användas för att
finansiera skattesänkningar.
Till följd av den demografiska utvecklingen bedöms
behoven av kommunal verksamhet fortsätta att öka även
efter sekelskiftet. Det är således nödvändigt att även i
fortsättningen utnyttja befintliga resurser bättre.
Regeringen vill därför framhålla att arbetet med
omstrukturering och effektivisering av den kommunala
verksamheten måste fortsätta även om statsbidragen nu
ökar. Tillskottet samt det uppskjutna balanskravet
skapar utrymme i tiden för ett mer långsiktigt
omstruktureringsarbete.
8.4.3 Redovisning och uppföljning
Regeringen avser att följa upp effekterna av denna
satsning mycket noggrant vad gäller sysselsättningen
och kvaliteten i verksamheten. Effekterna kommer att
följas upp både för riket totalt och för varje enskild
kommun respektive landsting.
Regeringen kommer att inför budgetpropositionen
begära en redovisning från varje kommun och landsting
av vilka åtgärder de avser att vidta med anledning av
tillskottet. Dessa redovisningar kommer att utgöra
underlag för regeringens bedömning av om åtgärderna
ligger i linje med regeringens mål och riktlinjer.
Effekterna av tillskottet kommer därefter att följas
upp dels genom särskilda enkäter, dels inom ramen för
befintlig sektorsuppföljning.
Det är angeläget att kommuner och landsting deltar i
det arbete som staten inlett för att få en allmänt
förbättrad uppföljning av kommunal verksamhet och
ekonomi. En utvecklad uppföljning är en förutsättning
för generella statsbidrag. Denna fråga bereds för
närvarande i Regeringskansliet.
Även sysselsättningsutvecklingen bör på ett mer
systematiskt sätt än nu följas upp löpande under året.
Regeringen kommer, i samarbete med de båda
kommunförbunden, att arbeta för en förbättring av
denna uppföljning.
8.4.4 Särskilda insatser för vissa kommuner
och landsting
Regeringen angav i 1995 års kompletteringsproposition
(prop. 1994/95:150, bil. 7, s. 64) att vissa kommuner
och landsting som har en särskilt svår ekonomisk
situation kunde få problem vid införandet av det nya
utjämningssystemet. För att skapa möjligheter att i
rekonstruktivt syfte tillfälligt bistå sådana kommuner
och landsting ställdes medel till regeringens förfogande
för år 1996. Riksdagen beslutade att ställa 400 miljoner
kronor till regeringens förfogande för särskilda insatser
även för år 1997.
Av de totalt 800 miljoner kronor som regeringen
disponerar för åren 1996 och 1997 har 400 miljoner
kronor fördelats till kommuner med en särskilt stor
andel flyktingar, i enlighet med en skrivelse till
riksdagen (skr. 1996/97:51) den 24 oktober 1996.
Ytterligare 200 miljoner kronor har enligt riksdagens
beslut i juli månad 1996 (rskr. 1995/96:307) avsatts för
omstruktureringsprojekt i kommuner och landsting.
Sammanlagt 198,5 miljoner kronor har fördelats till 66
omstruktureringsprojekt i syfte att säkra kvaliteten i den
kommunala verksamheten på lång sikt samtidigt som
det ger positiva sysselsättningseffekter.
Regeringen har under år 1996 och hittills under år
1997 avslagit 14 ansökningar om bidrag. Beslut om
bidrag har fattats i två fall, dels till Stenungsunds
kommun, dels till Karlsborgs kommun. Beslutet innebär
att dessa kommuner under en fyraårsperiod skall erhålla
40 respektive 16 miljoner kronor.
Av de anvisade medlen kvarstår 144 miljoner kronor
som regeringen förfogar över innevarande budgetår.
Medel som inte behöver användas under detta år bör
kvarstå till regeringens förfogande kommande budgetår.
Regeringen gör bedömningen att det fortfarande
finns kommuner och landsting som på grund av
speciella omständigheter kan hamna i en särskilt svår
ekonomisk situation. Regeringen har i tilläggsbudget
föreslagit en ökning av detta anslag med 200 miljoner
kronor för år 1997. För åren 1998 och 1999 bör 800
miljoner kronor respektive 600 miljoner kronor avsättas
för särskilda insatser, vilket innebär en höjning med 400
miljoner kronor respektive 200 miljoner kronor.
8.4.5 Andra insatser för kommuner och
landsting
Även inom andra områden görs insatser som riktas till
kommuner och landsting. De större satsningarna
sammanfattas nedan.
Kommunernas roll i arbetsmarknadspoliken stärks
ytterligare
Med den s.k. Kalmarmodellen som förebild införs en
ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd, resursarbete, på
försök i hela landet åren 1997-1998. Modellen innebär
att offentliga arbetsgivare får ta emot en
långtidsarbetslös som utför kvalitetshöjande arbete och
erhåller a-kassa under en tidsbegränsad period.
För att bl.a. öka det lokala inflytandet i
arbetsmarknadspolitiken föreslås regeringen få ett
bemyndigande att under åren 1997 och 1998 använda
medel för arbetslöshetersättning på ett mer aktivt sätt.
Regeringen skall få föreskriva att arbetslöshetsersättning
får lämnas i andra situationer än vid
ersättningsberättigad arbetslöshet, t.ex. för deltagande i
praktik som inte ryms inom de vanliga praktiksystemen
och för utbildning. Försöksverksamheten omfattar en
total volym på högst 500 miljoner kronor år 1997 och
högst 1 000 miljoner kronor år 1998.
Regeringen föreslår vidare vissa regelförändringar
bl.a. i syfte att möjliggöra en bättre lokal anpassning av
arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen avser att senast i budgetpropsitionen
föreslå att ett s.k. generationskontrakt skall införas.
Vidare kommer regeringen i budgetpropositionen att
föreslå att ungdomsåtgärder införs och då särskilt
överväga det system för arbetslösa ungdomar som finns
i Danmark samt att åtgärden utbildning i företag
bibehålls även under år 1998.
Ökad satsning på utbildning
En ny modern gymnasial lärlingsutbildning införs.
Vidare ökar antalet platser i den kommunala
vuxenutbildningen successivt med 40 000 platser fram
till år 2000.
Insatser för invandrare
Ytterligare 300 miljoner kronor avsätts sammanlagt
under åren 1998 och 1999 för särskilda insatser i
invandrartäta områden. Insatser skall göras i
förortsområden och andra områden i speciellt
segregerade kommuner där arbetslösheten är hög, den
kommersiella och offentliga servicen är bristande och
skolan har särskilda problem.
Hållbar utveckling
Sammanlagt 5,4 miljarder kronor har avsatts under tre
år för ett lokalt investeringsprogram. Alla kommuner
ges möjlighet att i samverkan med olika lokala
investerare utforma och föreslå program för insatser
som ökar den ekologiska hållbarheten. Programmet
kommer att bedömas och ett antal kommuner eller
områden kommer att väljas ut. Målet är att hela Sverige
skall delta i omställningsarbetet. De kommuner eller
grupper av kommuner som utses inledningsvis har en
viktig roll som föregångare i arbetet.
8.5 Beräkning av ramen för
utgiftsområdet 25 Allmänna
bidrag till kommuner år 1998
För år 1997 omfattar utgiftsområdet sammanlagt 83
612 miljoner kronor, varav 62 227 miljoner kronor
avser generellt statsbidrag till kommuner och landsting,
400 miljoner kronor avser bidrag för särskilda insatser i
vissa kommuner och landsting och 20 985 miljoner
kronor avser utjämningsbidrag till kommuner och
landsting. Utjämningsbidraget motsvaras av en lika stor
avgift på statsbudgetens inkomstsida.
I tabell 8.6 redovisas en preliminär beräkning av
ramen för åren 1998-2000 med beaktande av de förslag
som regeringen aviserar i denna proposition.
TABELL 8.6 UTGIFTSOMRÅDE 25 ALLMÄNNA
BIDRAG TILL KOMMUNER ÅREN 1998-2000
Miljoner kronor, löpande priser
1998
1999
2000
Ram enl.
budgetprop.
1997
83 662
83 762
83 9221
Tillskott
8 000
8 000
8 000
Återbetalnin
gs-skydd
0
2 300
0
Avgift
sjukhusvård
- 400
- 400
- 400
Kostnader
inkontinens-
artiklar
1 5262
1 526
1 526
Assistans-
ersättning
800
800
800
Sjömansskat
t,
engångsvis
- 333
0
0
Summa
93 255
95 988
93 848
1Ram för år 1999 med tillägg för ytterligare kompensation för
lärarpensioner.
2 Avser kalenderår, kan komma att justeras p.g.a.
eftersläpningseffekter.
Resurstillskott
Mot bakgrund av vad som sagts tidigare i avsnitt 8
bedömer regeringen att ramen för utgiftsområdet bör
höjas med 8 000 miljoner kronor fr.o.m. år 1998.
Syftet är att möjliggöra för kommuner och landsting att
behålla och motverka en minskning av sysselsättningen
och därigenom bibehålla en hög kvalitet i den
kommunala verksamheten.
Ett tillskott förbättrar dessutom förutsättningarna att
tillgodose de ökade behov som kan förutses under de
närmaste åren inom de kommunala kärnverksamheterna
vård, omsorg och skola.
I avsnitt 8.4.1. redovisas regeringens förslag till
fördelning av tillskottet.
Återbetalningsskydd
Regeringen uttalade hösten 1996 att den är beredd att
utfärda ett s.k. återbetalningsskydd på upp till 2 600
miljoner kronor, med anledning av regeringens beslut
att räkna upp de preliminära skatteinkomsterna för år
1997. För år 1999 behöver därför enligt nuvarande
bedömning 2 300 miljoner kronor engångsvis tillföras
utgiftsområdet för att finansiera återbetalningsskyddet.
Beloppet kommer att revideras i samband med att nya
skatteunderlagsprognoser för inkomståret 1997
presenteras. Först under hösten 1998 finns säkra
uppgifter om hur mycket som kan komma att behöva
utbetalas.
En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet har
analyserat nuvarande system för utbetalning av
kommunalskatt (Ds 1997:15). Arbetsgruppen redovisar
olika alternativ till hur systemet med slutavräkning av
kommunalskatten kan förändras i syfte att ge
kommunsektorn bättre planeringsförutsättningar.
Arbetsgruppen redovisar också vissa möjliga
förändringar av mer teknisk karaktär. Arbetsgruppens
rapport har remissbehandlats. Den klart övervägande
majoriteten av remissinstanserna har ställt sig avvisande
till alternativet att avskaffa systemet med slutavräkning
och även till ett system som innebär att kommunerna
frivilligt skall kunna avstå från denna avräkning.
Remissinstanserna anser att nuvarande system i
huvudsak ger tillräckligt stabila
planeringsförutsättningar. Regeringen gör bedömningen
att systemet för utbetalning av kommunalskatt,
åtminstone i nuläget, inte bör ändras.
Regleringar enligt finansieringsprincipen
Enligt en överenskommelse som träffats mellan
Socialdepartementet och Landstingsförbundet skall en
överföring ske från staten till sjukvårdshuvudmännen år
1998 av administrationen av avgiftsintäkter för
sjukhusvård för de patienter som är pensionärer och har
hel ålders- eller förtidspension. Denna ordning gäller
sedan år 1992 för debitering och uppbörd av avgifter i
sjukhusvård för patienter vilka inte uppbär hel ålders-
eller förtidspension. Överföringen beräknas för år 1998
innebära merintäkter (inklusive effekter av ökade
administrationskostnader) om ca 400 miljoner kronor
för sjukvårdshuvudmännen. Av denna anledning bör
anslagsposten bidrag till landsting sänkas med 400
miljoner kronor fr.o.m. år 1998.
Den 1 januari 1998 överförs kostnadsansvaret för
förbrukningsartiklar vid inkontinens från staten till
landstingen vad avser brukare med eget boende och från
staten till kommunerna vad avser brukare i särskilt
boende. Ett överfört kostnadsansvar bör föranleda en
nivåhöjning av det generella statsbidraget med 1 526
miljoner kronor per år, dock kan beloppet för år 1998
komma att justeras med hänsyn till
eftersläpningseffekter i systemet. Preliminärt fördelas
hälften av kompensationen till vardera kommuner och
landsting.
Regeringen aviserar ett förslag som innebär att
kommunerna skall bekosta de 20 första
assistanstimmarna per vecka och att staten genom
assistansersättningen bekostar de assistanstimmar som
överstiger denna gräns. Kommunerna bör med
anledning av detta förslag kompenseras med 800
miljoner kronor år 1998 utöver det tillskott om 5 450
miljoner kronor som kommunerna får genom höjningen
av det generella statsbidraget.
Övriga regleringar
Vid införandet av det nya bidrags- och
utjämningssystemet år 1996 tillfördes de generella
statsbidragen till kommuner och landsting sammanlagt 2
035 miljoner kronor. Dessa medel utgjorde huvuddelen
av kommunsektorns kompensation för höjda
arbetsgivaravgifter m.m. till följd av EU-
medlemskapet. Fördelningen mellan kommuner och
landsting skedde med utgångspunkt i kostnaderna för de
föreslagna införandereglerna samt att
kostnadsutjämningen i det nya systemet innebar en
överkompensation till landstingen i förhållande till deras
relativa andel av kommunsektorn. För år 1998 beräknas
kostnaderna för landstingens införanderegler komma att
minska och kostnaderna för kommunernas
införanderegler att öka. Med anledning av detta
kommer regeringen inför år 1998 att föreslå att ett
belopp om 200 miljoner kronor förs över från
anslagsposten för bidrag till landsting till anslagsposten
för bidrag till kommuner.
Vidare bör en justering göras av statsbidragen för att
reglera de under- respektive överskott som uppstod i
samband med att det nya utjämningssystemet trädde i
kraft år 1996 så att den sammantagna ekonomiska
ramen för respektive kollektiv är densamma efter
införandet av det nya systemet som före. Kommunerna
fick år 1996 betala 79 miljoner kronor mer i
utjämningsavgift än vad de fick i utjämningbidrag.
Landstingen å andra sidan fick 79 miljoner kronor mer i
bidrag än vad de betalade i avgift i inkomstutjämningen.
Anslagsposten bidrag till kommuner bör således höjas
med 79 miljoner kronor och anslagsposten bidrag till
landsting sänkas med 79 miljoner kronor fr.o.m. år
1998.
Riksdagen har beslutat (prop. 1995/96:227, bet.
1996/97:SkU3, rskr. 1996/97:66) att sjömansskatten
skall avskaffas och att sjömännen fr.o.m. inkomståret
1998 skall följa samma skatteregler som övriga
skattskyldiga. Förändringen innebär att kommuner och
landsting under år 1998 erhåller skattemedel för två
inkomstår avseende beskattningen av sjömän.
Anledningen är att kommuner och landsting detta år
erhåller sjömansskatt dels inom ramen för de
preliminära kommunalskattemedlen, dels som den
sjömansskatt som betalas ut ett år i efterskott i det
system som gäller t.o.m. år 1997.
Skatteutskottet har vid behandlingen av ovan nämnda
proposition förutsatt att regeringen vid sina
överväganden om hanteringen av denna likviditetseffekt
beaktar det inkomstbortfall som omläggningen innebär
för vissa kommuner.
Regeringen anser att det generella statsbidraget till
kommuner och landsting engångsvis för år 1998 bör
minskas med 333 miljoner kronor, vilket beräknas
motsvara sjömansskatten under ett år. Åtgärden är
nödvändig för att omläggningen skall vara
statsfinansiellt neutral. Denna minskning innebär i
kombination med att kommunerna och landstingen
under år 1998 erhåller sjömansskatt från två inkomstår
att enskilda kommuner fördelningsmässigt erhåller
medel som i princip motsvarar sjömansskatten i det
gamla systemet. Kommunerna ges därigenom möjlighet
att under år 1998 anpassa sig till de nya reglerna. Först
år 1999 kommer därigenom omläggningen av
sjömansskatten att påverka fördelningen av
inkomsterna.
Utöver ovan nämnda regleringar tillkommer ett antal
förslag i denna proposition, bl.a. inom
arbetsmarknadspolitikens och utbildningspolitikens
områden, som var för sig påverkar den kommunala
ekonomin. Vissa förändringar görs också med
inriktning på beskattningen av små och medelstora
företag vilka påverkar det kommunala skatteunderlaget.
Sammantaget bedöms effekten av de förslag som
presenteras i denna proposition och som inte särskilt
redovisats i detta avsnitt vara i princip neutral och bör
därför inte påverka ramen för utgiftsområdet.
Ramen för utgiftsområdet
Ramen för utgiftsområdet uppgår år 1998 enligt
regeringens beräkning till 93 255 miljoner kronor. Det
generella statsbidraget till kommuner och landsting
uppgår enligt denna beräkning sammantaget till 71 469
miljoner kronor. En preliminär fördelning innebär att
bidraget till kommunerna skall uppgå till 55 469
miljoner kronor, varav 2 725 miljoner kronor föreslås
fördelas utifrån en åldersbaserad modell. Bidraget till
landstingen skall uppgå till 16 000 miljoner kronor.
Bidraget till särskilda insatser i vissa kommuner och
landsting beräknas till 800 miljoner kronor. Resterande
del av utgiftsområdet avser det statliga
utjämningsbidraget och bidraget till den ideella
föreningen Rådet för kommunal redovisning (se avsnitt
8.6.2).
8.6 Övriga frågor
8.6.1 Lagreglerat balanskrav år 2000
Regeringens förslag:
Föreskrifterna i kommunallagen och
kommunalförbundslagen om balanskrav tillämpas för
kommuner, landsting och kommunalförbund första
gången räkenskapsåret 2000.
Bestämmelserna i lagen om kommunal redovisning
angående kommunala avtalspensioner enligt en blandad
modell får för kommuner, landsting och
kommunalförbund börja tillämpas senare än den 1
januari 1998, då lagen träder i kraft, dock senast
avseende räkenskapsåret 2000.
Skälen för regeringens förslag: I propositionen
1996/97:52 Den kommunala redovisningen har
regeringen föreslagit att ett lagreglerat balanskrav skall
införas för kommuner från år 1999 och för landsting
från år 2000. För kommunalförbund innebär förslaget
att balanskravet skall gälla från år 1999 med undantag
för kommunalförbund som sköter landstingskommunal
verksamhet där kravet i stället skall gälla från år 2000.
Riksdagen har ännu inte behandlat regeringens förslag.
Balanskravet innebär att budgeten varje år skall
upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna. Ett
eventuellt negativt resultat skall återställas inom två år. I
propositionen anges vilka förutsättningar i övrigt som
skall gälla för balanskravet.
Utgångspunkten för bedömningen av om en kommun
uppfyllt balanskravet är den ekonomiska redovisningen.
I propositionen föreslås att en lag om kommunal
redovisning införs från räkenskapsåret 1998.
Kommunerna skall i redovisningen kostnadsföra
pensionsåtaganden enligt en s.k. blandad modell.
Redovisningen av pensionsåtagandena, som därmed
påverkar balanskravet, får enligt förslaget börja
tillämpas senast avseende räkenskapsåret 1999 för
kommunerna och räkenskapsåret 2000 för landstingen.
Bakgrunden till att olika år har föreslagits dels för
införandet av balanskravet, dels för redovisning av
avtalspensionerna var att landstingen bedömdes ha
sämre förutsättningar än kommunerna att klara
balanskravet till år 1999. Enligt senare bedömningar är
dock de ekonomiska förutsättningarna likartade för
kommunerna och landstingen. Ett stort antal kommuner
väntas redovisa ett negativt resultat år 1996. Även för år
1997 väntas många kommuner redovisa ett negativt
årsresultat.
Regeringen gör bedömningen att även kommunerna
behöver en längre anpassningsperiod för
effektiviseringar och besparingar för att kunna uppnå en
ekonomi i balans. Därmed undviks behovet av att ta till
drastiska nedskärningar med negativa
sysselsättningseffekter som följd. Regeringen föreslår
därför att såväl balanskravet som en blandad modell för
redovisning av avtalspensioner skall införas för
landsting, kommuner och kommunalförbund från och
med räkenskapsåret 2000.
De förslag till ändrade tidpunkter som regeringen nu
redovisat bör genomföras genom ändringar i
ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till de
lagförslag som lagts fram i prop. 1996/97:52.
8.6.2 Bildande av ett råd för kommunal
redovisning
I propositionen Den kommunala redovisningen (prop.
1996/97:52) gör regeringen bedömningen att ett
oberoende organ för redovisningsfrågor bör tillskapas.
Inrikesministern tillsatte den 21 januari 1997 en
arbetsgrupp med uppgift att lämna förslag till avtal och
stadgar för bildande av en ideell förening mellan staten,
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Arbetsgruppen, med företrädare för respektive part,
överlämnade sitt förslag den 1 april 1997. Förslaget
innebär att den ideella föreningen skall kunna bildas vid
en konstituerande föreningsstämma senast den 1 juli
1997.
Vidare föreslår arbetsgruppen att den ideella
föreningen benämns Rådet för kommunal redovisning.
Huvuduppgiften för rådet är att främja och utveckla god
redovisningssed i enlighet med den i proposition
1996/97:52 föreslagna lagen om kommunal
redovisning.
Rådet skall ledas av en styrelse och biträdas av en
särskild expertgrupp. Till styrelsens och expertgruppens
förfogande skall det finnas ett kansli.
Parterna skall enligt avtal stödja föreningens
verksamhet ekonomiskt med vardera 700 000 kronor
för år 1998.
Regeringen anser att Rådet för kommunal
redovisning skall bildas senast den 1 juli 1997. Medel
för statens bidrag ingår fr.o.m. år 1998 i regeringens
bedömning av ramen för utgiftsområde 25.
Finansieringen för år 1997 framgår av tilläggsbudgeten.
8.6.3 Ekonomiska regleringar mellan staten
och de kyrkliga kommunerna år 1998
Regeringens förslag:
De kyrkliga kommunernas skattemedelsfordran vid
ingången av år 1998 skall minskas med 1,3 procent med
avseende på statliga regeländringar som påverkat
kyrkokommunernas ekonomi, främst skatteunderlaget.
Därutöver skall skattemedelsfordran minskas med 4
procent som ersättning till staten för administration av
församlingsskatten.
Skälen för regeringens förslag: I den ekonomisk-
politiska propositionen (prop. 1994/95:25, bet.
1994/95:FiU1, rskr. 1994/95:145 och 146) uttalade
regeringen att även de kyrkliga kommunerna bör bidra
till saneringen av statens finanser. Mot denna bakgrund
beslutade riksdagen att de kyrkliga kommunerna fr.o.m.
år 1995 skulle ersätta staten för administrationen av
församlingsskatten. Ersättningen har för åren 1996 och
1997 fastställts till 4 procent av de kyrkliga
kommunernas skattemedelsfordran. Även för år 1998
bör ersättningen uppgå till 4 procent.
För de kyrkliga kommunerna får de ändringar som
exempelvis år 1995 påverkade det kommunala
skatteunderlaget ingen effekt förrän år 1997, men för
detta år och även för år 1998 får ändringarna dubbel
effekt eftersom både förskott och slutavräkning
påverkas. De förändringar som redovisas i följande
sammanställning utgör inte några nya regleringar
jämfört med år 1997 utan beror endast på att tidigare
beslutade regleringar ger olika effekt de första åren.
TABELL 8.7 SAMMANSTÄLLNING AV
EKONOMISKA REGLERINGAR MELLAN STATEN OCH DE
KYRKLIGA KOMMUNERNA ÅR 1998
Miljoner kronor
Beslutade regleringar år 1997
167
Grundavdrag
-145
Karensdag och sänkta
ersättningsnivåer
13
ISURV
-12
Höjt pensionstillskott/särskilt
grundavdrag
84
Tjänsteinkomstbeskattning
-8
Egenavgifter
53
Vårdnadsbidrag
-15
Summa
137
De tidigare beslutade regleringarna och de nu föreslagna
förändringarna av dessa regleringar uppgår till 137
miljoner kronor, vilket beräknas motsvara en
reducering av de kyrkliga kommunernas
skattemedelsfordran med 1,3 procent vid ingången av år
1998. Till detta kommer den föreslagna
skatteadministrationsersättningen om 4 procent.
8.7 Bedömning av den kommunala
sektorns ekonomiska
utveckling efter resurstill-
skottet under åren 1997-2000
Bedömningen av den kommunala sektorns utveckling
bygger på de förutsättningar som redovisas i bilaga 1.
Bedömningen utgår från att kommuner och landsting
skall klara att uppfylla det föreslagna balanskravet med
en oförändrad genomsnittlig kommunalskattesats.
Vidare förutsätts balanskravet träda i kraft år 2000 för
såväl kommuner som landsting. De ökade statsbidrag
som regeringen föreslår, samt de följdjusteringar av
utgifterna som föranleds av detta, har beaktats. En
varaktig nivåhöjning av statsbidragen med 8 miljarder
kronor motsvarar ca 2,5 procent i konsumtionsvolym.
TABELL 8.8 KOMMUNSEKTORNS FINANSER
ÅREN 1996-2000
Miljarder kronor, löpande priser1
1996
1997
1998
1999
2000
Inkomster
Skatter
293,9
294,4
301,8
314,0
329,8
Statsbidrag2
55,8
58,3
63,5
66,3
64,2
Övrigt
45,9
47,7
49,3
50,9
52,6
Summa
395,6
400,3
414,7
431,2
446,6
Utgifter
Transfererin
gar
75,1
72,5
76,7
79,2
80,8
Konsumtion
302,1
311,6
319,8
329,9
340,1
Investeringar
23,0
22,8
24,0
25,0
26,0
Summa
400,2
406,9
420,6
434,1
446,9
Konsumtion3
, %
-0,9
-0,9
0,0
0,0
0,0
Finansiellt
sparande
-4,6
-6,6
-5,9
-2,9
-0,3
1Utjämningsbidrag till respektive utjämningsavgift för kommuner och
landsting, om vardera ca 21 miljarder kronor, ingår inte i kalkylen.
2Redovisas netto efter avdrag för kommunernas och landstingens
tillskott till det kommunala systemet för återbetalning av
mervärdsskatt.
3Årlig förändring, fasta priser.
Utgifterna beräknas öka något snabbare än inkomsterna
mellan åren 1996 och 1997. Det är främst
kommunsektorns skatteinkomster som utvecklas svagt.
Skatteinkomsterna är i stort sett oförändrade i löpande
priser mellan åren 1996 och 1997, främst på grund av
slutavräkningen i skatteutbetalningssystemet. År 1996
betalade staten ut 7,7 miljarder kronor i skattemedel i
efterskott till kommuner och landsting avseende
inkomståren 1994 (delavräkning) och 1995
(slutavräkning). Slutavräkningen för år 1995, som görs
år 1997, innebär emellertid att kommuner och landsting
har fått betala tillbaka 1,5 miljarder kronor. Fr.o.m.
inkomståret 1996 görs inte längre några delavräkningar.
Enligt nu gällande regelsystem, som kalkylen bygger
på, görs endast en slutavräkning två år efter
inkomståret.
Statsbidragen redovisas netto efter avdrag för den
avgift som kommuner och landsting betalar till systemet
för återbetalning av mervärdesskatt. Avdraget uppgår
till närmare 23 miljarder kronor år 1997 och beräknas
öka något i löpande priser under de närmaste åren.
Kommunernas utgifter för socialbidrag ökade med ca
1 miljard kronor mellan åren 1995 och 1996.
Ökningstakten bromsades upp under andra halvåret
1996. Under år 1997 beräknas en viss minskning av
socialbidragsutgifterna. Därefter beräknas
socialbidragsutgifterna ligga kvar på en hög nivå, om än
med en viss real minskning.
Under år 1997 beräknas konsumtionen minska med
0,9 procent i fasta priser, för att under år 1998 vara
realt oförändrad. Sysselsättningen, mätt i antal arbetade
timmar, beräknas utvecklas i ungefär samma takt som
den kommunala konsumtionen. Utvecklingen av antalet
anställda påverkas också av förändringar i
medelarbetstiden. En viss ökning av medelarbetstiden
antas under år 1997 och antalet anställda beräknas
mellan åren 1996 och 1997 minska med 12 000 i hela
kommunsektorn. Under år 1998 beräknas antalet
anställda vara oförändrat.
Den kommunala konsumtionen beräknas åren 1999
och 2000 vara realt oförändrad. Avgörande för hur den
kommunala konsumtionen kommer att utvecklas under
de närmaste åren är hur dagens utgiftsnivå förhåller sig
till inkomstutvecklingen under perioden.
Inkomsterna beräknas öka något snabbare än
utgifterna, vilket innebär en fortsatt förbättring av det
finansiella sparandet. De beräknade finansiella
sparandeunderskotten de närmaste åren innebär en viss
fortsatt försämring av det egna kapitalet för sektorn som
helhet, en försämring som beräknas upphöra vid
sekelskiftet.
Eftersom konsumtionsvolymen bedöms bli
oförändrad beräknas antalet sysselsatta kunna bibehållas
på ungefär 1998 års nivå. Under åren 1999 och 2000
beräknas sysselsättningen, mätt i antal arbetade timmar,
utvecklas i samma takt som den kommunala
konsumtionen.
Utifrån ovan redovisade kalkyl beräknas den
kommunala konsumtionens andel av BNP år 2000
uppgå till 16,8 % av BNP. Såväl utgifterna som
inkomsterna beräknas motsvara 22,1 % av BNP. De
kommunala skatteinkomsterna beräknas uppgå till 16,3
% av BNP.
9
Europeiska
revisionsrättens
rapporter
.
9 Europeiska revisionsrättens rapporter för
verksamhetsåret 1995
9.1 Bakgrund
Regeringen aviserade i prop. 1994/95:40 att riksdagen
kommer att informeras om hur man från svensk sida
agerar med anledning av den europeiska revisionsrättens
årsrapporter.
Revisionsrätten, som svarar för den externa
revisionen inom EU, avger i november varje år dels en
årsrapport i vilken rätten redovisar sina iakttagelser från
sin granskning av hur EU-budgeten genomförts, dels en
s.k. revisionsförklaring. I den senare lämnas ett
utlåtande över om redovisningen är rättvisande och om
de underliggande transaktionerna är lagliga och
korrekta. Vidare kan rätten närhelst den så önskar avge
s.k. särskilda rapporter.
Årsrapporten innehåller iakttagelser rörande
finansiell förvaltning inom de olika sektorer som
finansierar eller finansieras av EU-budgeten. De
presenterade iakttagelserna är inte heltäckande för hela
budgeten utan avser resultaten av olika granskningar
som genomförts inom respektive sektor. Granskningen
utförs såväl hos kommissionen eller annan berörd EU-
institution som på plats i medlemsstaterna.
I artikel 206 i Romfördraget anges bl.a. att rådet och
parlamentet, vid sidan av kommissionens upprättade
räkenskaper, skall granska revisionsrättens årliga
rapport och relevanta specialrapporter. Parlamentet
skall på rekommendation av rådet besluta om
ansvarsfrihet för kommissionen beträffande budgetens
genomförande. Rådet kan även välja att beakta
revisionsförklaringen i beredning av rekommendationen
(fördraget är inte tvingande på denna punkt).
Sakberedningen av årsrapporten,
revisionsförklaringen m.fl. rapporter avseende
beviljande av ansvarsfrihet sker i rådets budgetkommitté
och beslutas slutligen av Ekonomi- och
finansministerrådet (Ekofin-rådet). För år 1995
behandlades rekommendationen till parlamentet i
Ekofin-rådet den 17 mars 1997. Parlamentet beräknas
fatta beslut om ansvarsfrihet under april månad.
Regeringen kommer i föreliggande proposition att
för år 1995 redovisa, kortfattat, dels innehållet i
rapporteringen, dels hur vi från svensk sida agerat vid
behandlingen av revisionsrättens rapport, dels sin
bedömning av iakttagelserna som avser Sverige.
9.2 Utgångspunkter för Sveriges
agerande
Att gemenskapsmedlen administreras och används
korrekt och effektivt är en prioriterad fråga för Sverige
i EU-arbetet. Regeringen fäster därför stort avseende
vid revisionsrättens iakttagelser. Revisionsrättens
årsrapport är av väsentlig betydelse för att bedöma hur
EU:s budget och gemenskapens politik genomförts.
Det finns en mängd skäl till att stödja strävandena
inom EU för ökad effektivitet, säker medelshantering,
stärkt kontroll och revision. Förutom att det för Sverige
som stor nettobidragsgivare är angeläget att verka för en
så ändamålsenlig och kostnadseffektiv användning av
gemenskapens medel som möjligt, är det av avgörande
betydelse för den gemensamma politiken att medlen går
till avsedda ändamål och inte slösas bort på grund av
dålig finansiell kontroll.
Att målen med gemenskapens politik uppfylls på ett
effektivt sätt och att kvaliteten i verksamheten säkras
utgör ledstjärnan för regeringens strävan mot förbättrad
uppföljning och kontroll inom gemenskapen.
9.3 Iakttagelser i rapporterna för
1995 och svenskt agerande i
rådet
Revisionsrätten har även för detta år konstaterat ett stort
antal exempel på otillfredsställande räkenskapsmässig
och finansiell förvaltning, men även förbättringar i
förhållande till föregående år redovisas.
9.4 Årsrapporten
I årsrapporten (publicerad i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning 96/C 340/01) konstaterar rätten att de
brister den funnit i sin granskning i flera fall är
desamma som noterades i föregående års rapport. Detta
gäller t.ex. oklara regler, framförallt på
strukturfondsområdet, för vilka kostnadstyper som är
bidragsberättigade samt att bidrag betalats ut till
ändamål som inte är bidragsberättigade. I rapporten
konstateras även i övrigt en rad problem med
förvaltningen på strukturfondsområdet. Dessa innefattar
till exempel att alltför många geografiska områden är
stödberättigade inom strukturfonderna (vilket leder till
uppsplittring av stödet) samt underutnyttjande av
socialfondsmedel. Vidare saknas tillräckligt klara och
mätbara mål för gemenskapens programm för
fattigdomsbekämpning och social utslagning. På
jordbruksområdet konstaterar rätten att kommissionen
inte i tillräcklig omfattning försökt återkräva felaktigt
utbetalade medel. Vidare noteras att frysningen av
jordbruksomräkningskurserna, inom ramen för det
agromonetära systemet, har undergrävt principen om
gemensamma stödnivåer. Andra iakttagelser rätten gör
är förseningar för genomförandet av
investeringsprogram och svaga projektanalyser inom
den gemensamma fiskeripolitiken. Inom biståndet till
Central- och Östeuropa och staterna i f.d. Sovjetunionen
finns brister till följd av inadekvat personalförvaltning i
kommissionen, bland annat en alltför frekvent
användning av konsulter och mellanhänder. Rätten
uppmanar härvid kommissionen att definiera och fullt ut
utöva sitt ansvar som utanordnare samt att klarlägga
externa experters och intern personals olika roller.
Vidare konstaterar rätten att det inom gemenskapens
samarbete med utvecklingsländer håller på att uppstå en
bristande balans mellan mängden och mångfalden av
program som kommissionen måste genomföra och dess
kapacitet att genomföra dem på ett tillfredsställande sätt.
Samtidigt som dessa anmärkningar görs noterar
rätten också en rad förbättringar t.ex. inom
jordbruksområdet och i Phare-programmet.
Revisionsrätten välkomnar också det arbete som utförs
inom ramen för kommissionens s.k. SEM 2000
program (Sound and Efficient Management), som syftar
till att förbättra den finansiella styrningen och kontrollen
av gemenskapsmedel, och noterar att flera av de
konstaterade bristerna hanteras inom detta program.
Ekonomi- och finansministerrådet beslutade att
rekommendera Europaparlamentet att bevilja
kommissionen ansvarsfrihet, men tillfogade en rad
slutsatser om vilka åtgärder som behöver vidtas.
Revisionsrättens årsrapport utgör ett viktigt underlag
i arbetet med kontrollen av gemenskapens verksamhet.
Sverige stödjer generellt de iakttagelser rätten gör och
ser det som mycket viktigt att de åtgärdas. I arbetet med
att ta fram en rekommendation till parlamentet har
Sverige vinnlagt sig om att rådet drar operativa
slutsatser som ställer krav på berörda parter att vidta
åtgärder, detta är särskilt viktigt inom prioriterade
områden som strukturfonderna och stödet till de central-
och östeuropeiska staterna.
Även om revisionsrätten visat på allvarliga brister
inom många områden är de enligt vår uppfattning inte
av en sådan art att kommissionen inte borde beviljas
ansvarsfrihet. Den rekommendation rådet avgivit till
parlamentet avspeglar väl de svenska ståndpunkterna i
frågan.
9.5 Revisionsförklaringen
Revisionsrätten har genom revisionsförklaringen
avseende budgetåret 1995 (publicerad i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning 96/C 395/01) erhållit
en rimlig säkerhet att EU:s årsredovisning ger en
korrekt bild av inkomsterna och utgifterna samt
gemenskapens finansiella ställning. Trots detta
föreligger det alltför många felaktigheter i de
underliggande transaktionerna för utbetalningar för att
rätten ska kunna ge en övergripande positiv förklaring
om deras laglighet och korrekthet.
Rätten konstaterar i revisionsförklaringen att inga
allvarliga problem förelåg avseende egna medel, men
att rätten inte med säkerhet kan fastställa att all
skattepliktig import har deklarerats. Vidare noterades att
det inte förelåg någon signifikant omfattning av
felaktigheter för de åtaganden (“commitment
appropriations”) som gjordes under 1995.
För utbetalningar (“payment appropriations”)
uppgick dock de väsentliga felaktigheterna (dvs sådana
som har mätbar effekt på beloppen för de underliggande
transaktionerna) till 5,9% av årets betalningar från EU:s
budget, dvs ca 4 miljarder ECU. Rätten fann också att
2,3% av betalningarna var behäftade med någon form
av fel, eller att det inte gick att kontrollera om de var
rätt eller fel. Det senare på grund av att systemen för att
administrera transaktionerna visade sig otillförlitliga
eller att informationen som ställts till rättens förfogande
inte varit tillräcklig.
Den svenska positionen som förts fram i rådet är att
revisionsförklaringen utgör ett värdefullt tillskott som
underlag för bedömningen av hur gemenskapsmedlen
sköts. Resultatet av 1995 års revisionsförklaring är
oroande och visar på att behov av åtgärder föreligger.
Om de åtgärder som beslutats inom SEM 2000
genomförs, vilket vi förutsätter, bör andelen felaktiga
betalningar minska avsevärt.
9.6 Rapporter avseende andra
EU-institutioner
Revisionsrätten har avgivit rapporter avseende den
ekonomiska förvaltningen under budgetåret 1995 vid
Europeiska fonden för förbättring av levnads- och
arbetsvillkor (Dublinfonden) och vid Europeiskt
Centrum för utveckling av yrkesutbildning. Dessa
rapporter har behandlats i rådet, som har lämnat
rekommendationer till parlamentet att bevilja
ansvarsfrihet för styrelserna vid dessa institutioner.
Sveriges ställningstaganden överensstämmer med de
rådet givit uttryck för i sina slutsatser och
rekommendationer.
9.7 Bedömning av iakttagelser
rörande Sverige i årsrapporten
Årsrapporten för 1995 avser Sveriges första medlemsår
i den europeiska unionen. Sverige omnämns således av
naturliga skäl mycket sparsamt i rapporten.
Rätten konstaterar att de anslag som tilldelats
Europeiska socialfonden för år 1995 underutnyttjades
kraftigt, vilket enligt rätten visar på bristen av
överensstämmelse mellan planeringen av programmen
och förvaltningskapaciteten , i synnerhet i
medlemsstaterna. Under åren 1994-95 uppgick
underutnyttjandet jämfört med finansieringsplanerna för
de olika målprogramen till 40% avseende
utbetalningarna. Som de mest signifikativa fallen nämns
Italien, Sverige och Belgien. Sverige hade bara utnyttjat
45,5% av betalningsbemyndigandena.
När det gäller iakttagelsen om Sveriges
medelsutnyttjande förklaras denna av tidskrävande
förberedelser. År 1995 fick i Sverige främst ägnas åt
utarbetande av förslag till programdokument för
strukturfondsmålen och förhandlingar med
kommissionen om dessa. Vid sidan av detta påbörjades
uppbyggnaden av genomförandeorganisationen.
Programdokumenten fastställdes av kommissionen först
i slutet av år 1995 och i början av år 1996. Mot denna
bakgrund kom verksamheten inom de olika
programmen igång först under år 1996. Regeringen
bedömer att medelsutnyttjandet från och med år 1997
kommer att ligga i nivå med planerna.
Utdrag ur protokoll
vid
regeringssammanträde
den 9 april 1997
Närvarande:
statsministern
Persson, ordförande,
och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson,
Freivalds,
Wallström, Tham,
Åsbrink,
Blomberg, Andersson,
Winberg, Uusmann,
Ulvskog,
Sundström,
Åhnberg, Östros,
Messing.
Föredragande:
statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds,
Wallström,
Tham, Åsbrink,
Blomberg,
Andersson,
Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström,
Åhnberg, Östros,
Messing.
______________
Regeringen beslutar
proposition
1996/97:150
Ekonomisk
vårproposition 1997
Nationalräkenskaperna redovisar därefter ett avdrag på 19 miljarder
kronor för kommunernas och landstingens tillskott till det
inomkommunala mervärdesskattesystemet.
Källa: Inrikesdepartementet.
Källa: ”Vad kostar verksamheten i din kommun. Bokslut 1995”,
Svenska Kommunförbundet och Statistiska centralbyrån.
Källa: Landstingsförbundet.
Prop.1996/97:150
Prop.1996/97:150
216
203
Prop.1996/97:150
Prop.1996/97:150
222
221