Post 6197 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1997/98:172 ·
                    
                
                
                
                    En narkotikapolitisk redogörelse
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Skr. 172
                
                
                
                Regeringens skrivelse 
1997/98:172
En narkotikapolitisk redogörelse
Skr. 
1997/98:172
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 4 juni 1998
Göran Persson
	Margot Wallström
	(Socialdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Målet för den svenska narkotikapolitiken ligger fast. Ambitionen skall 
alltjämt vara ett skapa ett samhälle fritt från narkotika. Narkotikapolitiska 
insatser skall bygga på en balans mellan insatser för att begränsa till-
gången och insatser för att dämpa efterfrågan på narkotika. Det övergri-
pande målet om ett narkotikafritt samhälle har brutits ned i tre delmål. 
Dessa är
  nyrekryteringen till missbruk skall minska,
  fler missbrukare skall upphöra med sitt missbruk,
  tillgången på narkotika skall begränsas. 
I skrivelsen redovisas regeringens samlade insatser inom narkotika-
området, samt planerade projekt och åtgärder. Tillsättningen av en nar-
kotikakommission berörs samt den pågående översynen av myndighets-
strukturen inom alkohol- och narkotikaområdet. Vidare görs en genom-
gång av Sveriges internationella engagemang på området samt en över-
sikt av åtgärder på myndighetsnivå.
Innehållsförteckning
1	Narkotikapolitiska mål och utgångspunkter	3
2	Narkotikaproblemets omfattning	5
3	Konsekvenser av missbruk	7
4	Mål skall styra prioriteringar och insatser	10
5	Behov av ökad kunskap	13
6	Förstärkt internationellt samarbete	15
7	Lokal mobilisering	22
8	Förebyggande insatser och rehabilitering	23
9	En aktiv och modern kriminalpolitik	29
10	Politisk samordning	35
11	En kommission för översyn och förstärkning av 
narkotikapolitiken	38
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1998	40
SVENSK NARKOTIKAPOLITIK – RESTRIKTIV 
OCH FRAMGÅNGSRIK  
1 Narkotikapolitiska mål och utgångspunkter
Sammanfattning 
Den svenska narkotikapolitiken bygger på en kompromisslös inställ-
ning till narkotika. Det yttersta målet för den svenska narkotikapoliti-
ken, att skapa ett narkotikafritt samhälle, ligger fast. Narkotikapoli-
tiska insatser skall syfta till att begränsa tillgången och dämpa efter-
frågan på narkotika. De skall bygga på en balans mellan förebyggande 
insatser, vård och rehabilitering, kontrollåtgärder samt internationellt 
samarbete.  
Inledning
Tillgång till och efterfrågan på narkotika ökar i hela världen. Det hotar 
såväl enskilda individers hälsa, livskvalitet och trygghet som på sikt den 
allmänna välfärden samt samhället och demokratins utveckling. Mellan 
3 och 4 procent av världens befolkning beräknas enligt en aktuell FN-
rapport årligen pröva illegal narkotika. I ett internationellt perspektiv är 
det svenska narkotikaproblemet relativt begränsat. Det finns emellertid 
idag signaler på att situationen i Sverige är på väg att ändras. Ungdomar 
är mer nyfikna på och mindre avståndstagande till narkotika än tidigare. 
Det har under 1990-talets första hälft skett en fördubbling av andelen 
ungdomar som uppger att de någon gång har prövat narkotika. Även om 
ökningen har skett ifrån en låg nivå, både i ett internationellt perspektiv 
och i jämförelse med nivåerna under 1970-talet, finns det enligt rege-
ringen anledning att ta utvecklingen på stort allvar. Genomgripande poli-
tiska, tekniska, ekonomiska och sociala förändringar har starkt påverkat 
eller förändrat tillvaron för stora grupper människor samtidigt som allt 
fler kommer i kontakt med och påverkas av andra länder som har en be-
tydligt mer tolerant inställning till narkotika än Sverige. Risken att ett 
relativt oskyldigt och nyfiket experimenterande med droger – ett gräns-
överskridande som i alla tider har lockat unga människor – skall leda till 
ett mer permanent bruk och drogberoende kan därför inte negligeras.
Kompromisslös inställning
Sverige intar en kompromisslös inställning till narkotika. Narkotikamiss-
bruket är, om inte vårt lands största samhällsproblem, så ett av de allvar-
ligare. Målet för den svenska narkotikapolitiken – att skapa ett narko-
tikafritt samhälle – slogs fast av regeringen i slutet av 1970-talet. Det är 
ett högt ställt mål, som ger uttryck för inställningen att narkotika inte kan 
accepteras i samhället samt att vår strävan är ett samhälle där narkotika-
missbruk förblir en marginell företeelse och ett socialt oacceptabelt be-
teende. Inte minst solidariteten med svaga och utsatta grupper och om-
sorgen om barn och ungdomar kräver det. Människor har rätt till ett vär-
digt liv i ett samhälle som slår vakt om den enskildes behov av trygghet 
och säkerhet. En utveckling som innebär att narkotikan tillåts hota indi-
viders hälsa, livskvalitet och trygghet samt på sikt också den allmänna 
välfärden och demokratins utveckling kan därför inte accepteras. 
All befattning med narkotika är förbjuden. Det gäller också konsum-
tion av narkotika, som är kriminaliserad sedan år 1988. Samhället kan i 
vissa fall gripa in med tvång för att hjälpa en missbrukare att komma 
ifrån sitt beroende. Den svenska inställningen innebär att insatser som är 
ägnade att minska skadorna av ett missbruk, snarare än att syfta till drog-
frihet, inte accepteras. Undantag från denna princip utgörs av ett väl kon-
trollerat, och till antalet deltagare, begränsat metadonunderhållsprogram 
samt att injektionsmissbrukare i Lund och Malmö möjlighet att byta ut 
orena injektionssprutor och kanyler. Verksamheten bedrivs med tillstånd 
av Socialstyrelsen i syfte att förebygga blodsmitta. 
Balanserad politik
Narkotikapolitiska insatser syftar till att begränsa tillgången och efterfrå-
gan på narkotika. Det är fråga om dels förebyggande insatser för att 
förmå unga människor att avstå från att pröva narkotika, dels rehabilite-
ring och behandling för att bistå dem som är inne i ett missbruk att upp-
höra med det. I syfte att stoppa tillförsel av och handel med narkotika 
spelar olika slag av kontrollåtgärder en central roll. Sverige deltar aktivt i 
det internationella samarbetet i syfte att bidra till förebyggande och kon-
trollerande åtgärder som kommer både Sverige och andra länder tillgodo. 
Den relativt begränsade utbredningen av narkotika i Sverige kan inte 
förklaras av någon enskild insats. De i narkotikapolitiken ingående be-
ståndsdelarna är beroende av och förutsätter varandra. Kontrollåtgärder 
förstärker de förebyggande insatserna som i sin tur är en förutsättning för 
en framgångsrik rehabilitering, på samma sätt som den internationella 
situationen påverkar situationen i Sverige och vice versa. Skall någon 
särskild insats ändå lyftas fram är det den starka inriktningen på förebyg-
gande insatser för att dämpa efterfrågan på narkotika. De stora satsningar 
som har gjorts sedan mitten av 1980-talet för att bygga ut och utveckla 
missbrukarvården har också varit av stor betydelse för utvecklingen.
2 Narkotikaproblemets omfattning
Sammanfattning 
Omkring 8 procent av den vuxna delen av befolkningen har någon 
gång under sin livstid prövat narkotika. Andelen elever i årskurs 
9 som någon gång har prövat narkotika har stigit under 1990-talet, 
från 3–4 procent år 1990 till 7–8 procent år 1997. I en undersökning 
år 1992 uppskattades antalet tunga missbrukare till mellan 14 000 och 
20 000 personer. Cannabis är det ojämförligt vanligast förekommande 
preparatet, både bland ungdomar och vuxna. 
Oförändrad andel vuxna men fler ungdomar har prövat narkotika
Som inledningsvis berörts är antalet narkotikamissbrukare i Sverige litet. 
Det gäller både i ett internationellt perspektiv och i förhållande till antalet 
alkoholmissbrukare. 
Antalet narkotikabeslag av tull och polis under senare år tyder inte på 
någon dramatisk förändring av narkotikamissbrukets utveckling. De har 
mellan 1990 och 1997 rört sig om mellan knappt 10 000 och 12 000. År 
1997 uppgick de till drygt 12 000, vilket var en liten ökning från året in-
nan. Några långtgående slutsatser kan dock inte dras utifrån dessa upp-
gifter, då förändringar kan bero på lagändringar, ändrade arbetsförhål-
landen eller arbetsmetoder hos berörda myndigheter. 
Narkotikaerfarenheten bland vuxna har undersökts åren 1988, 1991–
1994 samt 1996 i riksrepresentativa urval av befolkningen av Centralför-
bundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). I undersökningarna 
har omkring 8 och 9 procent av Sveriges befolkning uppgett att de någon 
gång har prövat narkotika. Andelen har varit i stort sett oförändrad under 
de år undersökningar har genomförts. År 1996 motsvarade det 600 000 
svenskar. Narkotikaerfarenheten bland den vuxna delen av befolkningen i 
Stockholms län är dock större än riksgenomsnittet. Enligt en enkätstudie 
utförd på uppdrag av Centrum för Alkohol- och Drogprevention vid 
Stockholms läns landsting uppgav drygt 15 procent av kvinnorna och 
nästan 26 procent av männen att de någon gång hade prövat narkotika. 
Det bör dock påpekas att Stockholmsundersökningen omfattade en po-
pulation på mellan 18 och 54 år, medan CAN:s rikstäckande undersök-
ning omfattar personer i åldersspannet 16–74 år. Både i riksundersök-
ningarna och i Stockholmsundersökningen rörde det sig i de allra flesta 
fall om cannabisrökning. Andelen mönstrande som uppgivit att de någon 
prövat narkotika har ökat från knappt 6 procent år 1988 till drygt 14 pro-
cent år 1996. Också bland dessa är cannabis den vanligaste drogen. Erfa-
renhet av s.k. partydrogerna, främst ecstasy och LSD, är relativt sällsynt. 
Omkring 1,5 procent hade provat ecstasy år 1997 och ungefär lika många 
hade provat LSD.  
Undersökningar av narkotikaerfarenhet och attityder till narkotika 
bland elever i årskurs 9 visar under 1990-talet på större nyfikenhet och 
ökad erfarenhet av narkotika. Förändringarna sker dock i båda fallen från 
en i jämförelse med 1970-talet låg nivå. År 1997 uppgav 8 procent av 
pojkarna och 7 procent av flickorna att de någon gång hade använt nar-
kotika, vilket är en fördubbling jämfört med 1990. År 1972 var motsva-
rande andel 15 procent bland pojkarna och 14 procent bland flickorna. 
Därefter sjönk siffrorna successivt till omkring 3 procent år 1989 för att 
därefter stiga igen. Det har också skett en ökning av andelen ungdomar 
som uppger att de har haft lust att pröva narkotika, men ändå inte har 
gjort det. År 1997 rörde det sig om 9 procent bland flickorna och 6 pro-
cent bland pojkarna, vilket var en trefaldig ökning jämfört med år 1989. 
Hasch eller marijuana är den absolut vanligaste debutdrogen. Drygt 
70 procent av pojkarna och nästan 80 procent av flickorna var 13–14 år 
när de första gången använde narkotika. 
Det tunga missbruket antas ha ökat
Med "tungt" narkotikamissbruk avses vanligen injektionsmissbruk eller 
dagligt eller så gott som dagligt intag av alla typer av narkotika. Det är 
förenat med betydande svårigheter att bedöma utvecklingen av det tunga 
missbruket. Eftersom all narkotikahantering är kriminaliserad kommer 
emellertid många missbrukare förr eller senare i kontakt med rättsväsen-
det, antingen till följd av narkotikabrott eller till följd av annan brottslig-
het. Många missbrukare kommer också i kontakt med hälso- och sjuk-
vården samt behandlingsinstitutioner för vård av olika slag. Rättssta-
tistiska data, uppgifter om narkotikabeslag, uppgifter om missbrukare 
inom kriminalvården samt uppgifter från hälso- och sjukvården används 
därför för att fortlöpande följa det tunga missbrukets utveckling. År 1979 
och 1992 genomfördes därutöver två riksomfattande kartläggningar av 
det tunga missbruket.  
I undersökningen år 1992 uppskattades antalet tunga missbrukare till 
mellan 14 000 och 20 000. Det var en ökning jämfört med år 1979, då det 
bedömdes finnas mellan 10 000 och 14 000 tunga missbrukare. 
Cannabis vanligast
Cannabis är det vanligast förekommande preparatet i landet, både bland 
vuxna och bland ungdomar. Det är också vanligt med s.k. blandmissbruk, 
vilket innebär att flera narkotiska medel används eller att missbruk av 
alkohol eller lugnande medel förekommer tillsammans med narkotika-
missbruket. 
Injektionsmissbruket domineras av centralstimulerande medel, främst 
amfetamin. Efter en nedgång under 1980-talet har amfetaminanvänd-
ningen åter ökat under 1990-talet. Samtidigt har nya droger introducerats 
på marknaden, ofta med starka kopplingar till olika kulturella yttringar. 
Det gäller såväl illegal narkotika som ecstasy och LSD som olika typer 
av psykoaktiva droger, som utan att vara narkotikaklassificerade påver-
kar sinnet, samt s.k. designer drugs som ännu inte har blivit narkoti-
kaklassificerade. Även ungdomsgrupper som tidigare inte har ansetts 
vara i riskzonen för att utveckla ett narkotikamissbruk är idag exponerade 
för olika typer av narkotika. 
Kokain fick under en period på 1980-talet viss spridning, även på gatu-
nivå. Medlet förekommer i missbrukarkretsar, men är fortfarande säll-
synt. Opiatmissbruket domineras helt av heroin. Under 1980-talets senare 
del upphörde nyrekryteringen till heroinmissbruk nästan helt. Utveck-
lingen bröts dock under 1990-talets första år, då vissa grupper invandrare 
och socialt marginaliserade ungdomar började röka heroin. 
Svagt stöd för drogliberala budskap 
Drogliberala budskap får mycket litet stöd bland ungdomar i åldern 
15-24 år. I opinionsundersökningar uppger de allra flesta att de anser 
narkotikan vara ett av våra största samhällsproblem. De tar avstånd från 
påståenden som att "det borde vara tillåtet att röka hasch" och att "man 
skulle få bestämma själv om man vill knarka eller ej". Endast en mycket 
liten andel anser att den liberalisering som äger rum på flera håll i Europa 
är bra.
3 Konsekvenser av missbruk 
Sammanfattning
Missbruk av narkotika får allvarliga konsekvenser för såväl individen 
som samhället. Såväl sjuklighet som förtida dödlighet är mångdubbelt 
större bland narkotikamissbrukare än hos normalbefolkningen. Andra 
allvarliga konsekvenser av narkotikamissbruk är förlust av livskvali-
tet, kriminalitet och social utslagning. Den hiv/aids-epidemi som ho-
tade att bryta ut bland injektionsmissbrukare i mitten på 1980-talet 
tycks idag vara under kontroll.
Hälsorisker, överdödlighet och social utslagning
Narkotikamissbruk får konsekvenser inte bara för den enskilde indivi-
dens hälsa och sociala liv utan också för dennes familj och för samhället. 
Missbruk skapar otrygghet, ohälsa och förluster i livskvalitet. Det belas-
tar och kräver insatser i bl.a. arbetslivet och skolan, socialtjänsten, hälso- 
och sjukvården och rättsväsendet.
Narkotikaanvändning är förenat med hälsorisker av olika slag. Såväl 
sjuklighet som dödlighet är mångfalt större bland narkotikamissbrukare 
än bland övriga delar av befolkningen. Orsaker kan sökas i komplikatio-
ner som har att göra med själva drogen, i det sätt på vilket drogen intas – 
t.ex. rökning eller injicering – eller i förhållanden som är att hänföra till 
missbrukarens allmänna livsföring. 
Hiv-smitta samt sjukdomarna aids och hepatit är starkt förknippade 
med injektionsmissbruk. År 1987 identifierades en ny hepatitform – 
hepatit C – som dock först några år senare kunde diagnosticeras rutin-
mässigt. Detta hade till följd att antalet hepatit C-fall ökade mycket 
kraftigt mellan år 1990 och 1992 för att därefter minska med nästan 
hälften. Den kraftiga ökningen – från 280 år 1990 till 3 200 år 1992 – 
beror främst på att personer som länge burit på antikroppar nu kunde 
diagnosticeras. Hepatit C är numera den vanligaste formen av gulsot 
bland injektionsmissbrukare. Hepatit B, som är den klassiska gulsoten 
bland injektionsmissbrukare, är idag betydligt mindre spridd än hepatit 
C. Andelen injektionsmissbrukare av samtliga hepatit B-fall har under 
1990-talet varierat mellan hälften och två tredjedelar.
Under första hälften av 1980-talet kom de första rapporterna om sprid-
ning av hiv bland injektionsmissbrukare. När injektionsmissbrukare tes-
tades för första gången i Stockholm år 1984 befanns en tredjedel av dem 
vara hiv-positiva. Det största antalet kliniskt anmälda hiv-positiva injek-
tionsmissbrukare rapporterades år 1986 (205 personer). Därefter har an-
talet ny-diagnosticerade personer sjunkit markant – till 23 fall år 1996 – 
vilket innebär en nästan 90-procentig minskning från år 1985. Andelen 
injektionsmissbrukare av samtliga nyanmälda hiv-positiva personer har 
sjunkit från 21 procent till 11 procent. Detta kan tolkas som att sprid-
ningen av hiv bland injektionsmissbrukare f.n. är under kontroll. 
Cannabis, som i flera länder betraktas som en "lätt" och relativt harm-
lös drog, kan föra med sig skador av olika slag. Halten av THC (det ämne 
som har störst betydelse för både rusets intensitet och dess skador) i can-
nabis, har ökat markant under senare år. Cannabis är ett av de mest psy-
kopatogena preparaten, vilket innebär att missbruk av cannabis i större 
utsträckning än t.ex. missbruk av heroin kan leda till att olika psykotiska 
tillstånd utvecklas. 
Dödligheten bland sjukhusvårdade narkomaner är mer än femdubbelt 
högre än bland normalbefolkningen. Risken för förtida dödlighet bland 
narkotikamissbrukare beror, liksom risken för förhöjd sjuklighet, på en 
rad faktorer, nämligen
  de narkotiska preparaten i sig, 
  hur narkotikan används samt 
  andra omständigheter i missbrukarnas livssituation. 
Den officiella statistiken över dödlighet som är att hänföra till narkotika-
missbruk redovisar endast dödlighet till följd av "narkomani" eller till 
följd av "förgiftning av narkotiska ämnen". Fram till mitten av 1970-talet 
låg antalet narkotikarelaterade dödsfall på en mycket låg och stabil nivå. 
Därefter har antalet dödsfall ökat, bl.a. beroende på att heroin på allvar 
introducerades i Sverige och på en allt större sårbarhet och sjuklighet hos 
en åldrande missbrukargrupp. Därutöver finns ett visst antal dödsfall 
"dolda" under andra icke narkotikarelaterade diagnoser. Denna typ av 
dödsfall kan förväntas stiga ju äldre missbrukaren blir. Det totala antalet 
dödsfall med diagnoserna av "narkomani" eller till följd av "förgiftning 
av narkotiska ämnen" har ökat från 31 dödsfall år 1975 till 194 dödsfall 
år 1995. 
All befattning med narkotika är förbjuden, också själva konsumtionen. 
Narkotikamissbruk är ofta förenat med annan brottslighet än den som är 
att hänföra till själva narkotikabrottsligheten, bl.a. omfattande stölder för 
att finansiera missbruket. Missbruket för också ofta med sig ett socialt 
utanförskap. Den aktive missbrukaren kommer därför förr eller senare i 
kontakt med rättsväsendet. Det märks bland annat inom kriminalvården, 
där en stor del av de dömda är narkotikamissbrukare. Bland intagna i 
fängelse är omkring 45 procent missbrukare medan motsvarande andel 
bland frivårdens klienter är omkring 35 procent. 
Ett aktivt missbruk innebär också stora svårigheter att få och behålla 
ett arbete, vilket för med sig försörjnings- och bostadsproblem, med be-
tydande risker för social utslagning. Också missbrukarens familj och nät-
verk påverkas av den asociala livsföring som ett narkotikaberoende inne-
bär. Effekterna riskerar att bli särskilt allvarliga för barn och ungdomar 
som växer upp i missbrukarmiljöer. 
Konsekvenser för samhället
Samhällets samlade insatser för att kontrollera narkotikahanteringen och 
bekämpa missbruk för med sig stora kostnader. Den samlade kostnaden 
är dock svårberäknad, dels därför att kostnader fördelar sig på olika hu-
vudmän med utgångspunkt i deras respektive ansvar, dels därför att nar-
kotikamissbruk kan vara en bakomliggande, men inte direkt orsak till ett 
beteende som förorsakar kostnader. Socialstyrelsen har beräknat att bara 
kommunernas kostnader för missbrukarvården – i vilket också ingår in-
satser mot alkoholmissbruk – år 1994 uppgick till drygt 2,4 miljarder 
kronor. I en uppföljning år 1996 var kostnaderna för kommunerna i unge-
fär samma storleksordning. Därutöver fördelar sig stora kostnader på 
polisen, åklagar- och domstolsväsendet, kriminalvården, tullen, social-
försäkringssystemet, arbetsmarknadsmyndigheterna och hälso- och sjuk-
vården. Eftersom narkotika och kriminalitet är så starkt sammanlänkade 
innebär ett utbrett narkotikamissbruk också ökad otrygghet och risk eller 
rädsla för att utsättas för brott bland breda lager av befolkningen som inte 
själva använder narkotika
Missbrukaren del i ett internationellt nätverk 
Tillgången till och efterfrågan på narkotika ökar i hela världen. Samtidigt 
som produktionen av narkotika ökar, blir handeln med den allt mer väl-
organiserad och allt svårare att bekämpa. De politiska och ekonomiska 
förändringarna i Öst- och Centraleuropa har ökat riskerna för att narko-
tika skall spridas såväl inom regionen som till andra länder. FN uppskat-
tar i World Drug Report 1996 att 3–4 procent av världens befolkning, 
eller 140 miljoner människor, missbrukar narkotika. Även i länder som 
tidigare varit renodlade producentländer sprider sig i dag missbruket. Det 
finns idag allt färre renodlade producent- eller konsumentländer. Där det 
finns narkotika där växer också missbruket. 
Syntetiska droger, som amfetamin, ecstasy och LSD, produceras i ille-
gala laboratorier över hela världen. Mellan år 1991 och 1994 upptäcktes 
vida fler illegala laboratorier som tillverkade syntetiska droger än som 
framställde heroin och kokain. De vanligaste syntetiska drogerna, som är 
amfetaminstrukturer, framställs genom kemiska processer. Genom att 
byta någon eller några av kemikalierna vid tillverkningen kan nya vari-
anter fås fram. Dessa droger brukar kallas "designer drugs". En del av 
dessa är relativt enkla att framställa, utan krav på avancerad teknisk ut-
rustning och med ingredienser som kan finnas att köpa i många europe-
iska länder. Råopium, som utvinns ur opiumvallmons frökapsel, samt 
blad från kokabusken, som används för tillverkning av kokain, odlas i 
huvudsak i Asien och Latinamerika, där fattiga bergsbönder och indianer 
under riskfyllda förhållanden drygar ut sina magra inkomster med odling 
av råvaror för framställning av narkotika, varav huvuddelen exporteras 
till västvärlden. Det är dock inte de som gör vinster på narkotikahante-
ringen. Vinsterna går i stället till kriminella organisationer och individer 
som organiserar den illegala produktionen, smugglingen och handeln 
med narkotikan. Beräkningar, bl.a. av FN, gör gällande att den interna-
tionella narkotikahanteringen omsätter mer pengar än t.ex. världens 
samlade bilindustri. 
EN NARKOTIKAPOLITIK FÖR 2000-TALET
4 Mål skall styra prioriteringar och insatser
Sammanfattning
Narkotikapolitiska insatser skall riktas mot tillgången och efterfrågan 
på narkotika, i syfte att
1. minska nyrekryteringen till missbruk,
2. förmå flera missbrukare att upphöra med sitt missbruk samt
3. minska tillgången på narkotika. 
Målen skall vara styrande för prioriteringar och insatser av myndig-
heter under regeringen. I regleringsbrev och på annat sätt kommer 
uppdrag i anslutning till målen samt krav på återredovisning att for-
muleras.  
Inledning
Det yttersta målet för den svenska narkotikapolitiken – att skapa ett nar-
kotikafritt samhälle – ligger fast. Narkotikapolitiska insatser, som skall 
riktas mot både tillgången och efterfrågan på narkotika, skall ha som mål 
att nyrekryteringen till missbruk skall minska, fler missbrukare skall mo-
tiveras att upphöra med missbruk och därvid få den hjälp de behöver 
samt att tillgången på narkotika skall begränsas.
  Nyrekryteringen till missbruk skall minska. 
Narkotika- och brottsförebyggande insatser skall syfta till att stärka indi-
videns vilja och förmåga att avstå från droger. Särskild uppmärksamhet 
skall ägnas åt att påverka unga människors inställning till narkotika. In-
satser för att förebygga missbruk skall bygga på kunskap om vad som 
påverkar individens benägenhet att använda narkotika. Individer i risk-
zonen för att utveckla ett missbruk skall ägnas särskild uppmärksamhet. 
Brottsförebyggande åtgärder skall vara kopplade till det övergripande 
narkotikaarbetet och ha sin utgångspunkt i ett problemorienterat arbets-
sätt. 
  Fler missbrukare skall förmås att upphöra med sitt missbruk.
Vård och behandling samt andra rehabiliteringsinsatser utgör grunden när 
det är fråga om att hjälpa missbrukare att komma ifrån ett beroende. Re-
habilitering av missbrukare skall baseras på metoder som har visat sig 
framgångsrika och effektiva. Den enskildes integritet skall respekteras. 
Rehabilitering skall bidra till att minska missbrukets konsekvenser för 
individen, dennes närstående och samhället. Den som behöver stöd och 
hjälp för att upphöra med sitt missbruk skall ha tillgång till sådant stöd.
  Tillgången till narkotika skall minska.
Att minska tillgången på narkotika i samhället är ett av kriminalpoliti-
kens viktigaste mål inom ramen den övergripande strävan att skapa 
trygghet mot brott. För att uppnå detta skall rättsväsendet få möjlighet att 
verka på ett effektivt sätt både när det gäller organisation och rättsliga 
förutsättningar för arbetet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt den 
internationella narkotikasituationen och det gränsöverskridande sam-
arbetet mellan stater och nationella myndigheter i vårt närområde samt i 
europeiska unionen och andra internationella sammanhang. Samverkan 
mellan tull, polis och andra berörda myndigheter skall utvecklas och för-
djupas såväl nationellt som internationellt.
Allas rätt till ett värdigt liv
Narkotikapolitiken skall också i framtiden vara en viktig och väl integre-
rad del av socialpolitiken. Den skall bygga på alla människors rätt till ett 
värdigt liv och att inga grupper skall lämnas utanför den samhälleliga 
gemenskapen. Insatser mot narkotika måste vidtas på bred front. Som 
inledningsvis har poängterats bygger den svenska narkotikapolitiken på 
en kombination av målinriktade förebyggande insatser, ett varierat utbud 
av behandlingsformer, fortlöpande kontrollinsatser samt nationell och 
internationell samverkan. 
Denna politik måste förverkligas på såväl nationell som lokal nivå. Det 
är på lokal nivå som dess trovärdighet prövas. De olika insatserna bör 
samordnas regionalt och lokalt genom ett nära samarbete mellan berörda 
myndigheter och frivilligorganisationer. I första hand bör förebyggande 
insatser vara riktade till unga människor i riskzonen. 
Narkotikaproblemet kan endast bekämpas genom att lika stor vikt till-
mäts åtgärder för att begränsa efterfrågan som insatser för att minska 
utbudet. Någon prioritering eller åtskillnad mellan dessa områden går 
inte att göra. Tvärtom är det genom en kombination av och ett nära sam-
spel mellan målinriktade förebyggande insatser, ett varierat utbud av be-
handlingsformer och fortlöpande kontrollinsatser av polis och tull som 
det bästa resultatet kan uppnås. Stor vikt måste läggas vid att förhindra 
att öppna drogscener uppstår.  
Förutsättning för framgång i det narkotikapolitiska arbetet är en bred 
kunskapsbas, folklig och politisk förankring, trovärdighet i budskapen, 
samverkan och tydlig ansvarsfördelning mellan berörda myndigheter och 
organisationer samt en fungerande kommunikation med berörda mål-
grupper. Budskapet att narkotika inte accepteras i samhället måste vara 
väl känt och förankrat. Särskilt viktigt är att betona individens ansvar för 
sina livsval. På det offentliga vilar ansvaret att individen ges rimliga för-
utsättningar för att göra väl övervägda val.
Målen styrande för myndigheterna
Det yttersta målet att skapa ett narkotikafritt samhälle har i det föregå-
ende brutits ned i tre delmål, nämligen
1. nyrekryteringen till missbruk skall minska,
2. fler missbrukare skall upphöra med sitt missbruk samt
3. tillgången till narkotika skall minska.
Dessa tre mål skall vara styrande för prioriteringar och insatser av myn-
digheter under regeringen i deras arbete med att förhindra spridning av 
narkotika. Målen skall göras mätbara och möjliga att tillämpa samt ges 
en konkret innebörd av ansvarig myndighet inom ramen för respektive 
ansvarsområde och förutsättningar. Myndigheterna bör i en plan konkre-
tisera vad man vill åstadkomma, formulerat i såväl kvalitativa som kvan-
titativa termer, vilka åtgärder som avses, ansvarsfördelning samt tidsplan 
för att bidra till målen. Resultat och effekter skall kontinuerligt följas upp 
för revidering av mål och val av insatser. Till myndigheter under rege-
ringen kommer uppdrag att formuleras i regleringsbrevet, med särskilda 
krav på återrapportering i myndighetens årsredovisning.  
Revidering av nationella handlingsplanen
Som grund för det förstärkta drogförebyggande arbete som regeringen 
beslutade om år 1994 låg den nationella handlingsplan som Folkhälso-
institutet och den dåvarande nationella ledningsgruppen arbetade fram. 
Handlingsplanen, som innehöll en långsiktig strategi samt ett konkret 
åtgärdsprogram, avsåg det förlängda statliga budgetåret 1995/96 (1 juli 
1995–31 december 1996). Inom ramen för den nuvarande nationella led-
ningsgruppen, som leds av socialministern (se avsnitt 10), kommer hös-
ten 1998 ett arbete med att revidera handlingsplanen att inledas. De na-
tionella narkotikapolitiska målen skall i denna process ytterligare ut-
vecklas och konkretiseras. Arbetet med att revidera handlingsplanen 
kommer att ske i nära samarbete med den narkotikapolitiska kommission 
som nyligen tillkallades.  
5 Behov av ökad kunskap
Sammanfattning
Såväl brottsforskningen som alkohol- och narkotikaforskningen 
stärks. Ett alkohol- och narkotikaforskningsinstitut, knutet till Stock-
holms universitet etableras under år 1998. Ett tre och ett halvt-årigt 
projekt för att öka kunskapen om narkotikamissbruket bland socialt 
marginaliserade grupper har påbörjats under året under ledning av 
CAN. Kunskapen om missbrukets omfattning samt metoder för att 
bedöma effektiviteten i narkotikabekämpningen behöver utvecklas.
Stärkt forskning 
Regeringen föreslog i promemorian Forskning för rättsväsendet 
(Ds 1997:28) att verksamheten vid BRÅ och Rikspolisstyrelsens forsk-
ningsenhet skulle slås samman. Syftet var att effektivare använda de 
samlade resurserna för forskning, utveckling och därmed sammanhäng-
ande verksamhet inom rättsväsendet. Sammanläggningen av de båda en-
heterna förutsattes skapa bättre förutsättningar för bekämpningen av nar-
kotika genom att forskningsresultaten och kunskapsutvecklingen på ett 
mer effektivt sätt skall nå den praktiska verksamheten. Sammanslag-
ningen påbörjades i januari år 1998. 
Också alkohol- och narkotikaforskningen behöver utvecklas och sti-
muleras. Särskilt eftersatt är forskningen inom narkotikapolitikens om-
råde. Det gäller såväl utvärderingsforskning som forskning som rör frå-
gor som narkotikakarriärer och den enskilde missbrukarens levnadsvill-
kor och drogvanor. Med utgångspunkt i ett förslag från Alkoholforsk-
ningsutredningen om ett alkoholforskningsinstitut pågår förberedelser för 
tillskapande av ett alkohol- och narkotikaforskningsinstitut under ledning 
av Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR). Folkhälsoinstitutet bör 
enligt 1998 års budgetproposition stödja verksamheten vid alkohol- och 
narkotikaforskningsinstitutet såväl kompetensmässigt som finansiellt. 
Också Statens institutionsstyrelse kommer att finansiellt och kompe-
tensmässigt stödja forskningsinstitutet vad gäller behandlingsfrågor. 
SFR har regeringens uppdrag att samordna den socialvetenskapliga al-
koholforskningen. Regeringen har för avsikt att i uppdraget också inklu-
dera samordningen av narkotikaforskningen. 
Statens institutionsstyrelse disponerar årligen 30 miljoner kronor för 
bl.a. forskning och utveckling inom myndighetens ansvarsområde. Ett 
trettiotal forskningsprojekt och ett sjuttiotal utvecklingsprojekt har initi-
erats inom såväl missbrukar- som ungdomsvård. Syftet är att långsiktigt 
utveckla och utvärdera behandlingsmetoder. 
Undersökning av narkotikans betydelse för olika människor
Den förskjutning som har skett under senare år vad gäller ungdomars 
ökade erfarenhet av och öppenhet för narkotika har skett utan att narkoti-
kapolitiken har genomgått några påtagliga förändringar. Internationella 
trender och förändrade livsvillkor för olika samhällsgrupper är tänkbara 
orsaker bakom utvecklingen. Kunskapen om omfattningen av narkotika-
konsumtionen samt bakomliggande värderingar behöver dock utvecklas, 
främst för att bredda underlaget för narkotikapolitiska ställningstagan-
den. En studie, syftande till att fram ett instrument som kan bidra till att 
öka kunskapen om hur olika grupper av människor värderar och ser på 
droger, genomförs därför under våren 1998 på Socialdepartementets upp-
drag. Studien som görs i olika steg innehåller bl.a. gruppdiskussioner 
med olika befolkningsgrupper, däribland f.d. missbrukare, samt omkring 
3 000 intervjuer med allmänheten. Den färdiga studien kommer att kunna 
presenteras under försommaren 1998.
Ökad kunskap om det tunga missbruket 
I syfte att öka kunskapen om narkotikamissbruket bland sociala margi-
nalgrupper genomför CAN på Socialdepartementets uppdrag ett projekt 
om det tunga missbrukets omfattning samt hur rekryteringen till det så-
dant missbruk sker. Projektet genomförs i fem delstudier, som avrappor-
teras successivt. Inom ramen för de tre första studierna kommer befint-
liga data och narkotikadomar att insamlas och analyseras samt intervjuer 
med nyckelpersoner att genomföras. I delstudie fyra kommer lokala s.k. 
case-finding studier att göras i de tre storstäderna samt ytterligare några 
orter. Delstudie fem, som har en mer utpräglad forskningsansats, kom-
mer att genomföras i nära samarbete med det ovan nämnda alkohol- och 
narkotikaforskningsinstitutet. Inom ramen för den studien kommer frågor 
som kan förklara och öka förståelsen av sociala och kulturella processer 
bakom missbruket att belysas. Hela projektet skall vara färdigt den 
31 mars 2001. 
Statens institutionsstyrelse har utvecklat ett dokumentations- och ut-
värderingssystem vid sina institutioner. Systemet, som också tillämpas 
inom delar av den frivilliga vården, ger möjlighet att fortlöpande följa de 
tyngsta missbrukarnas livssituation och missbruksproblematik.
Behov av metodutveckling för att mäta missbrukets omfattning
I utredningen om utvärdering av EU-medlemskapets effekter för tullver-
kets dimensionering och organisation finns redovisat en beräkning av 
Folkhälsoinstitutet av den totala narkotikakonsumtionen i Sverige. Kon-
sumtionen av heroin, amfetamin och cannabis skattades till drygt fem ton 
år 1996. Marknadsvärdet för denna mängd narkotika uppskattades till 
drygt en miljard kronor år 1997. Tullutredningen bedömde att andelen av 
narkotikan som togs i beslag utgjorde 15 procent av förbrukningen. För 
att bättre kunna bedöma vilka åtgärder som bör vidtas för att bekämpa 
narkotikamissbruket samt för att kunna mäta effektiviteten i myndig-
heternas arbete med narkotikabekämpningen skall metoder för att mäta 
missbrukets omfattning utvecklas.
6 Förstärkt internationellt samarbete
Sammanfattning
Den illegala narkotikahanteringen är ett globalt problem som bara kan 
lösas med internationellt samarbete. Sverige deltar aktivt i sådant 
samarbete i bland annat FN, Europarådet, EU samt Norden. På bland 
annat svenskt initiativ kommer FN:s generalförsamling i juni 1998 att 
hålla ett särskilt möte om narkotika (UNGASS 98). Inom EU har en 
global femårig handlingsplan om narkotika tagits fram. Andra ge-
mensamma åtgärder inom EU är stärkt samarbete mellan tull och polis 
och stärkt polissamarbete, bl.a. inom ramen för Schengenavtalet samt 
ett förbättrat rättsligt samarbete. Inom SAMNARK, regeringens 
samordningsorgan för narkotikapolitiska frågor, kommer en översyn 
av Sveriges deltagande i det internationella arbetet i narkotikafrågor 
att göras. 
Inledning 
Den illegala narkotikahanteringen är ett globalt problem. Tillgången på 
narkotika ökar i hela världen samtidigt som det blir allt svårare att 
komma åt narkotikahandeln. Missbruket ökar också i länder som tidigare 
inte varit drabbade av detta problem. Inte minst påverkar produktionen 
av narkotika i andra länder den svenska narkotikasituationen. 
Nära nog all narkotika som missbrukas i Sverige kommer från utlan-
det. Men också missbruket i andra länder, liksom andra länders inställ-
ning till narkotika, påverkar den svenska situationen. Det är därför ange-
läget att Sverige bedriver en tydlig, konsekvent och långsiktig narkotika-
politik även i det internationella arbetet.
FN:s roll 
FN intar en central roll i samarbetet mot narkotikan. Till grund för det 
internationella samarbetet och den internationella kontrollen av narkotika 
ligger FN:s tre konventioner om kontroll av narkotika och psykotropa 
ämnen samt om handeln med dessa. Sverige har ratificerat samtliga kon-
ventioner. FN:s narkotikakontrollprogram UNDCP (United Nations In-
ternational Drug Control Programme) har en viktig uppgift i att stärka det 
internationella samarbetet i kampen mot narkotikan. UNDCP skall i sin 
verksamhet tillämpa en s.k. balanced approach. Det innebär att narko-
tikan skall bekämpas i alla led – produktion, smuggling, försäljning och 
konsumtion. En av UNDCP:s viktigaste uppgifter är att fungera som ka-
talysator så att narkotikafrågorna uppmärksammas inom samtliga delar 
av FN-systemet. Verksamheten finansieras i huvudsak med frivilliga bi-
drag. Sverige är en av de största bidragsgivarna. 
FN:s narkotikakommission är FN:s policyorgan i narkotikafrågor och 
utgör samtidigt styrelse för UNDCP. Kommissionen har i uppgift att 
följa utvecklingen på narkotikaområdet och övervaka efterlevnaden av 
konventionerna. Medlemskapet i kommissionen roterar. År 1996 påbör-
jade Sverige en ny fyraårig mandatperiod som medlem.
I juni 1998 kommer FN:s generalförsamling att hålla ett extra möte om 
narkotika (UNGASS 98). Syftet är att ge narkotikafrågan en hög politisk 
prioritet. Sverige var en av initiativtagarna till den resolution som ledde 
fram till beslutet om UNGASS 98. Som ett led i förberedelsearbetet inför 
mötet pågår ett särskilt ungdomsprojekt under UNDCP:s ledning samt ett 
arbete med att ta fram en dokumentation om efterfrågeminskande åtgär-
der ("demand reduction"). Sverige deltar aktivt i dessa båda projekt. 
FN – den naturliga basen för stärkt internationellt samarbete 
Trots stora insatser av myndigheter i många länder förs narkotikan rela-
tivt obehindrat över gränser mellan länder och världsdelar. Samtidigt 
håller den tidigare skillnaden mellan renodlade producent- och konsu-
mentländer på att suddas ut. Narkotikamissbruket ökar inte bara i de tra-
ditionella "konsumentländerna" i västvärlden utan också i många länder i 
Sydamerika och Asien.
Den svenska narkotikasituationen är således i hög grad beroende av 
synen på och arbetet mot narkotika i andra länder, och vice versa. Det är 
därmed inte möjligt att åstadkomma mer än en begränsad förändring av 
narkotikaproblemen i Sverige om inte samtidigt den globala narkotika-
situationen förbättras. Såväl omsorgen om det egna närsamhället som 
internationell solidaritet talar därför för ett fortsatt starkt engagemang 
från Sveriges sida, i syfte att bidra till en varaktig lösning av de globala 
narkotikaproblemen. FN är i det sammanhanget den naturliga basen, ef-
tersom det endast är i FN som världens alla länder kan komma samman 
för att uppnå samsyn och finna övergripande strategier för narkotika-
arbetet. Mot denna bakgrund har FN:s beslut att i Generalförsamlingen 
hålla ett extra möte i juni 1998 om de globala narkotikaproblemen stor 
betydelse.
Europarådet
Inom Europarådet sker det huvudsakliga arbetet vad gäller narkotikafrå-
gor i den s.k. Pompidougruppen. Pompidougruppen, som bildades år 
1971 som en informell arbetsgrupp, fick år 1981 en mer formell anknyt-
ning till Europarådet och dess sekretariat. Pompidougruppen är dock en 
autonom organisation som inte lyder under ministerkommittén. Pom-
pidougruppen är i dag en ministergrupp där ansvariga ministrar sam-
manträder vart tredje år. Mellan ministermötena träffas en grupp av per-
manenta korrespondenter två gånger per år. Gruppens arbete, som kan 
betecknas som informellt, tvärfackligt och tvärsektoriellt spänner över 
hela narkotikafältet.
Ett av Pompidougruppens viktigaste områden är det epidemiologiska. 
Under samordning av svenska CAN genomfördes år 1995 en bred under-
sökning om droganvändning bland skolelever i 26 länder. Resultaten från 
undersökningen (The 1995 ESPAD report) presenterades hösten 1997. 
Sverige deltar också aktivt i arbetet med att utbilda och träna personal 
inom förebyggande arbete samt vård och behandling i Central- och Öst-
europa. Programmet finansieras av EU samt Norge och Sverige.
Inom Europarådet har utarbetats en konvention om penningtvätt, efter-
forskning, beslag och förverkande av vinning av brott (den s.k. förver-
kandekonventionen). Sverige ratificerade konventionen år 1997. Kon-
ventionen innehåller regler om ett vidgat internationellt samarbete vid 
brottsutredningar och vid förverkande av brottsligt förvärvade tillgångar 
och av brottsverktyg. Syftet är att stärka det internationella samarbetet 
för att bekämpa allvarliga brott. 
Europeiska Unionen
Utgångspunkten för EU:s engagemang i narkotikafrågan är att narkotika-
handel och narkotikamissbruk är ett flerdimensionellt problem som krä-
ver åtgärder inom en rad olika samhällssektorer och politikområden. 
Unionsfördraget har öppnat nya möjligheter för en samordnad narko-
tikastrategi, inriktad på minskad efterfrågan, bekämpning av narkotika-
handeln samt påverkan på tredje land genom ett samordnat internationellt 
agerande. EU har som enda regionala organisation ratificerat 1988 års 
FN konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa äm-
nen.
Maastrichtfördraget öppnade nya möjligheter för en samordnad narko-
tikastrategi inriktad på minskad efterfrågan, bekämpning av narkotika-
handeln och påverkan på tredje land genom ett samordnat internationellt 
agerande. Europeiska rådet antog år 1995 en global femårig plan mot 
narkotika, som ett försök att tillvarata och samordna de möjligheter som 
Maastrichtfördraget erbjuder inom narkotikaområdet. Planen syftar till 
att minska efterfrågan på narkotika och minska och försvåra narkotika-
handeln inom unionen. Planen syftar också till vidgat internationellt sam-
arbete och samordning av insatser inom EU och mellan medlemsstater. 
Planen avser bl.a. polisiärt samarbete och tullsamarbete, förstärkt kon-
troll av yttre gräns, åtgärder mot tvättning av pengar som kommer från 
narkotikaförsäljning, åtgärder mot olaglig tillverkning av ämnen som kan 
användas till narkotikaframställning, utbildning och information samt 
förebyggande insatser. 
EU:s narkotikapreventionsprogram antogs vid hälsoministermötet år 
1996. Programmet, som är inriktat mot att förebygga narkotikamissbruk, 
omfattar bl.a. samarbete om informationsstrategier, utbildning och fort-
bildning samt tidig upptäckt och rådgivning till missbrukare.
I Narkotikaexpertgruppens rapport har en grupp nationella experter ut-
vecklat ett antal strategier i syfte att omsätta den globala planen i konkret 
arbete. Rapporten godkändes av Europeiska rådet år 1995. Utifrån rådets 
rekommendation har en lista med 67 åtgärdsförslag – de flesta inom den 
tredje pelaren – utarbetats, som underlag för operativ och samordnad 
verksamhet inom unionen. På svenskt initiativ har bl.a. en skrivning mot 
legalisering av narkotika tagits in i rapporten. Sverige har i den s.k. 
67-punktslistan prioriterat förbättrad yttre gränskontroll, avtal med nä-
ringslivet, samarbete mellan tull och polis samt ökade åtgärder mot pen-
ningtvätt. Sverige har också påtagit sig ansvaret för att ta fram ett ge-
mensamt utbildningsprogram för tjänstemän från tull, polis och andra 
brottsbekämpande myndigheter. 
Ett prioriterat område inom EU är att ytterligare stärka samarbetet 
mellan polis och tull i kampen mot narkotikan. Bortsett från vissa synte-
tiska droger produceras all narkotika i länder utanför EU. Betydande 
transiteringar sker emellertid genom EU-länderna. Genom att förbättra 
gränskontrollerna mellan EU och övriga länder ökar förutsättningarna att 
stoppa narkotikan innan den kommer in i EU. I detta arbete spelar under-
rättelseverksamheten en central roll. Det gäller både mellan EU-länder 
och med länder utanför unionen. Särskilt angelägen är underrättelse-
verksamheten med producent- och transitländer. Den svenska tullen del-
tar fullt ut i tullsamarbetet inom EU. Det innebär bl.a. att tullen deltar i 
de av tredje pelarens tullsamarbetsgrupp beslutade gemensamma kon-
trolloperationerna mot narkotika på yttre gräns. Sådana har genomförts 
inom det marina området, flygtrafiken från högriskländer samt posttrafi-
ken.
Inom arbetsgruppen mot narkotika och organiserad brottslighet har 
Sverige initierat en s.k. jämförbarhetsstudie vad avser illegal amfetamin-
hantering, det s.k. amfetaminprojektet. Inom ramen för studien genomgår 
prover från vissa amfetaminbeslag en kemisk profilanalys vid Statens 
kriminaltekniska laboratorium för att identifieras med avseende på 
mängd och art av föroreningar i substansen. På detta sätt kan samband 
med illegala laboratorier påvisas. Studien, som kommer att bedrivas un-
der år 1998 med utvärdering första kvartalet år 1999, genomförs i sam-
arbete mellan Sverige, Danmark, Finland, Storbritannien, Tyskland, 
Nederländerna och Europols narkotikaenhet i Haag. 
Vid ministerrådsmötet i juni 1996 antogs en s.k. gemensam åtgärd av-
seende sambandsmän. Genom sambandsmännen skall medlemsstaternas 
samarbete skärpas för att komma till rätta med det stora inflödet av nar-
kotika från områden utanför unionen. Intressanta områden är framför allt 
producent- och transitländer.
Genom medlemskapet i EU deltar Sverige i det fördjupade brottsbe-
kämpande arbete som utvecklats inom ramen för unionens rättsliga och 
inrikes samarbete. Sverige deltar i ett antal arbetsgrupper inom tull- och 
polisområdet inom ramen för tredje pelaren. Det internationella polis-
samarbetet skall utvecklas mot bakgrund av den internationella brotts-
utvecklingen och av de nya möjligheter som följer med Sveriges med-
lemskap i EU. Särskild vikt kommer att läggas vid det samarbete som 
kommer att ske inom Europol. Den europeiska polisbyrån Europol är i 
första hand ett kriminalunderrättelseorgan för medlemsstaterna i EU med 
syfte att öka effektiviteten hos berörda myndigheter i medlemsländerna, 
bl.a. när det gäller att förhindra och lagföra narkotikabrott och andra all-
varliga former av internationell brottslighet som berör två eller flera 
medlemsländer. 
För att förverkliga målsättningen om fri rörlighet för personer i ett ti-
digare skede än vad som kunde uppnås inom ramen för EU, slöt Tysk-
land, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg år 1985 det s.k. 
Schengenavtalet om fri rörlighet för personer. Senare har Italien, Spa-
nien, Portugal, Grekland och Österrike anslutit sig till Schengenavtalet. 
Det är dock endast de fem ursprungliga länderna samt Spanien och Por-
tugal som tillämpar Schengens tillämpningskonvention från 1990. 
Schengenavtalets regelverk skall enligt Amsterdamfördraget införlivas 
i EU. Från den tidpunkt då Amsterdamfördraget är undertecknat och rati-
ficerat träder protokollet om Schengenavtalets regelverk i kraft och blir 
därmed omedelbart gällande för de nu tretton anslutna EU-länderna. 
Storbritannien och Irland, som inte har anslutit sig till Schengenavtalet, 
har möjlighet – men är inte tvingade – att godta samtliga eller delar av 
Schengen-protokollet. Norge och Island, som varande icke EU-länder, 
skall delta i genomförandet av Schengenavtalets regelverk och den vidare 
utvecklingen på grundval av det särskilda avtal som slöts i december 
1996. Inom ramen för Schengenavtalet finns en särskild arbetsgrupp för 
narkotikafrågorna.
År 1994 inrättades inom EU ett särskilt narkotikacentrum med säte i 
Lissabon. Syftet är att samla och bearbeta information om narkotika och 
narkotikaberoende i medlemsstaterna för att ta fram tillförlitliga, objek-
tiva och jämförbara data om narkotikaproblemen. Centret publicerar årli-
gen en rapport om narkotikasituationen inom EU. Sverige deltar i cent-
rets verksamhet alltsedan EU-inträdet. 
EU-medlemskapet öppnar nya möjligheter 
Det svenska medlemskapet i EU har medfört ökade möjligheter att sam-
arbeta med länderna i vår närhet mot narkotikan. Detta samarbete kom-
mer att växa i betydelse i takt med att de östeuropeiska kandidatländerna 
tas upp i EU-kretsen. EU-samarbetet sker över ett brett fält och utvecklas 
successivt. 
Som exempel kan nämnas att tullen genom det svenska medlemskapet 
har fått möjligheter att tillsammans med unionens övriga tullmyndigheter 
delta i gemensamma operationer vid unionens yttre gräns. Sådana opera-
tioner, som kan ske till lands, sjöss eller i luften, har resulterat i beslag av 
ansenliga mängder narkotika. 
Riksdagen nyligen har beslutat godkänna Europolkonventionen. Ge-
nom denna konvention upprättas den europeiska polisbyrån – Europol – 
som skall ägna sig åt bekämpning av organiserad internationell krimina-
litet, inte minst på narkotikaområdet. En annan konvention av betydelse 
för området är CIS-konventionen. Den har till syfte att förstärka sam-
arbetet mellan unionens tullmyndigheter genom att fastställa förfaranden 
som gör det möjligt att utbyta uppgifter som rör den illegala narkotika-
handeln. I sammanhanget bör också nämnas de möjligheter som den s.k. 
Neapel II-konventionen öppnar för medlemsländerna vad gäller ömse-
sidigt bistånd och samarbete för att förebygga, utreda, beivra och stävja 
nationella tullbrott samt brott mot gemenskapens bestämmelser. 
En annan åtgärd på EU-nivå är beslutet att upprätta ett s.k. Early War-
ning System för nya syntetiska droger. Därigenom kommer det att bli 
möjligt för medlemsstaterna att snabbt informera varandra när nya droger 
dyker upp på marknaden. EU bedriver också verksamhet som är direkt 
riktad mot producent- och transitländer på olika håll i världen. Ett sam-
arbete håller på att växa fram med länderna i Latinamerika och de kari-
biska staterna i syfte att bekämpa narkotikahandel och missbruk.
Det nordiska samarbetet
Inom Norden sker samarbete i narkotikafrågor främst inom Nordiska 
ämbetsmannakommittén för narkotikafrågor. Kommittén, som är en tvär-
facklig och tvärsektoriell expertgrupp, sammanträder två gånger om året. 
Nordiska ministerrådet har också inrättat en grupp för de narkotikaansva-
riga ministrarna. Ett första möte med dessa hölls i anslutning till Nor-
diska rådets möte i Helsingfors i november 1997. I maj 1998 hölls ett 
andra möte i Stockholm. I detta deltog också de baltiska staterna. 
Ämbetsmannakommittén har till huvudsaklig uppgift att följa miss-
bruksutvecklingen, samordna och följa utvecklingsarbetet när det gäller 
prevention, vård och behandling, samarbeta och utbyta erfarenhet kring 
lagstiftning och rättstillämpning samt samordna internationella insatser. 
Det nordiska samarbetet mellan tull och polis i narkotikafrågor sker i 
den s.k. PTN-gruppen (polis- och tullsamarbete om narkotika). Till följd 
av en samarbetsöverenskommelse år 1982 beslutar de nordiska rikspolis-
cheferna och generaltulldirektörerna eller motsvarande om stationering 
av nordiska polissambandsmän. Det innebär att en svensk sambandsman 
arbetar med ärenden som även berör övriga nordiska länder och vice 
versa.
Från det svenska tullverket finns sambandsmän stationerade i 
Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Polen, Lettland och 
Danmark. Vidare finns en sambandsman vid Europols narkotikaenhet 
(ENE) i Haag. Sambandsmän från den svenska polisen finns för 
närvarande i Nederländerna, Grekland med sidoackreditering i Bulgarien, 
Polen, Portugal, Ryssland, Ungern samt i Thailand med sidoack-
reditering i Vietnam. 
Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD) har som 
huvuduppgift att verka för ett ökat forsknings- och informationssamar-
bete om alkohol- och drogfrågor. Verksamheten inriktas i huvudsak på 
den samhällsvetenskapliga forskningen, inklusive socialmedicin och 
socialpsykiatri. Utöver alkohol och narkotika beaktas även beroende-
framkallande läkemedel. 
Samarbete mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet
Vid ett toppmöte i Visby i maj 1996 beslutade regeringscheferna i Öster-
sjöområdet på svenskt initiativ att tillsätta en särskild aktionsgrupp mot 
organiserad brottslighet. Gruppen fick i uppdrag att utarbeta åtgärder och 
omedelbart påbörja genomförandet av dessa och andra konkreta förslag 
för att förstärka det regionala samarbetet. Aktionsgruppen redovisade sin 
rapport vid regeringschefernas möte i Riga i januari 1998. Gruppens 
mandat förlängdes för år 1998. En operativ kommitté bildas, bestående 
av företrädare för operativa och brottsbekämpande myndigheter i regio-
nen. Sverige har sedan starten svarat för ordförandeskap och sekretariat. 
Övrigt internationellt samarbete
År 1990 bildades Dublingruppen av EG:s dåvarande medlemsländer samt 
USA, Japan, Sverige, Kanada och Australien; samtliga huvudbidragsgi-
vare till FN:s narkotikakontrollprogram UNDCP. Sedan år 1992 är också 
Norge medlem. Även UNDCP är medlem i gruppen, som finns i ett fem-
tiotal länder i världen, främst u-länder. Dess syfte är att öka informa-
tionsutbytet och samordningen av narkotikainsatser i de berörda län-
derna. Sverige är under perioden 1998–1999 ordförande i den regionala 
Dublingruppen för Afrika.
Sverige deltar vidare i ett västeuropeiskt forskningssamarbete, COST, 
inom vars ram man samordnar nationella forskningsprojekt rörande ut-
värdering av insatser mot drogmissbruk. Universitetet i Stockholm svarar 
för den svenska samordningen. Statens institutionsstyrelse deltar som 
svensk partner i ett europeiskt projekt där behandling utvärderas.
Stärkt internationellt engagemang
Sveriges internationella narkotikapolitiska engagemang berör många 
olika områden och sker i olika sammanslutningar. För att insatserna, som 
är relativt tidskrävande, skall ge optimal effekt krävs genomtänkta över-
väganden beträffande prioriteringar och inriktning samt i vilka samman-
hang och av vilka departement de lämpligen bör drivas. Därtill kommer 
behov av ställningstagande till strategier och samordningsinsatser som 
måste ske inför Sveriges ordförandeskap i EU år 2001. En översyn av det 
internationella arbetet i narkotikafrågor i syfte att utveckla strategier och 
stärka samordningen har därför inletts inom ramen för SAMNARK. En 
viktig uppgift för den narkotikakommission som nyligen tillkallats är att 
lägga förslag som kan förstärka Sveriges internationella insatser samt ge 
möjligheter till ökat internationellt genomslag för en restriktiv narkotika-
politik. 
7 Lokal mobilisering
Sammanfattning
Kommuner och landsting har en nyckelroll såväl i utveckling av det 
förebyggande arbetet som vad gäller metoder för rehabilitering och 
samverkan med andra huvudmän. Narkotikakommissionen har i upp-
drag att utvärdera och föreslå åtgärder för att effektivisera och stärka 
det drogförebyggande arbetet. I en utredning inom Socialdeparte-
mentet har statsbidragsgivningen till frivilligorganisationerna setts 
över. 
Inledning
Det är på lokal nivå som narkotikapolitikens trovärdighet prövas. Politi-
kens förverkligande förutsätter enighet kring målen och djupt förankrat 
lokalt engagemang – i politiska församlingar, föreningsliv, bostadsområ-
den, skola och arbetsliv. Här spelar kommuner, landsting och organisa-
tioner en nyckelroll. Kommunerna och landstingen har egna vitala intres-
sen i att bekämpa ett utbrett narkotikamissbruk. Det handlar både om att 
höja livskvaliteten hos de egna medborgarna och att genom offensiva 
satsningar på förebyggande insatser i vid mening på sikt kunna hålla till-
baka stora kostnader för vård och omsorg. Ett ambitiöst drogpreventivt 
arbete pågår också på många håll i landet, en del med ekonomiskt stöd 
från Folkhälsoinstitutet. Här bör särskilt nämnas insatser för att öka kun-
skapen om och motståndet till droger bland unga människor, bl.a. inom 
ramen för skolornas ANT-undervisning. Också riktade insatser till män-
niskor i riskzonen att utveckla ett missbruk och beroende är härvid cent-
rala. 
Det är angeläget att utveckla formerna för hur det drogförebyggande 
arbetet i kommuner och landsting kan utvecklas och stödjas, samtidigt 
som det bör påbörjas ett arbete med att utveckla metodiken för hur nar-
kotikapolitiska effekter av beslut som vid första anblick inte har någon 
sådan effekt kan värderas. Den narkotikakommission som nyligen har 
tillkallas har bl.a. i uppgift att göra en översyn av det förebyggande ar-
betets omfattning, inriktning, organisation, utvärdering och finansierings 
samt att lämna förslag till hur arbetet kan effektiviseras och förbättras. 
Kommission skall i sina överväganden särskilt beakta det stöd som Folk-
hälsoinstitutet samt i förekommande fall Kommittén för brottsförebyg-
gande arbete fördelar till drogförebyggande arbete. 
Stöd till frivilligorganisationerna 
Frivilligorganisationerna är en synnerligen viktig kraft, såväl vad gäller 
förebyggande insatser i vid betydelse som att stödja och hjälpa aktiva 
missbrukare tillbaka till ett liv utan droger. Insatser inom narkotikaområ-
det sker dels inom ramen för flera nykterhetsorganisationers arbete, dels 
inom klient- och länkrörelsen och s.k. självhjälpsorganisationer. Många 
organisationer uppbär statligt stöd för sin verksamhet, medan andra låter 
den finansieras helt via frivilliga bidrag. Till den senare kategorien hör 
bl.a. NA (Narcotics Anonymous), som har en väl utbyggd självhjälps-
verksamhet i hela landet. 
I syfte att stimulera organisationer med statligt stöd att utveckla och 
förnya sina verksamhetsformer har det skett en översyn av det statliga 
stödet till vissa nykterhetsorganisationer och vissa andra organisationer 
verksamma inom det sociala området. Utredningen, som avslutade sitt 
arbete i februari 1998, konstaterar bl.a. att inte mindre än sex instanser är 
inblandade i fördelningen av ekonomiskt stöd till frivilligorganisatio-
nerna och att dessa ställer olika krav och villkor på organisationerna för 
att bidrag skall utgå. Utredningen föreslår att en myndighet – Socialsty-
relsen – skall svara för bidragshanteringen och att det som stöd för den 
skall finnas en förordning som ger samma grund för alla de aktuella 
organisationernas ansökningar och återrapporteringar. För att följa och 
påverka utvecklingen av det nya bidragssystemet föreslås ett råd, 
bestående av berörda frivilligorganisationer, inrättas. Vidare föreslås att 
Folkhälsoinstitutet skall höras innan beslut om bidrag meddelas, för att 
den förebyggande aspekten inte skall komma i skymundan. 
8 Förebyggande insatser och rehabilitering 
Sammanfattning
En översyn över myndighetsstrukturen inom alkohol- och narkotika-
området har inletts, i syfte att stärka statens ansvar för bl.a. uppfölj-
ning, utveckling och tillsyn inom det alkohol- och narkotikapolitiska 
fältet. Socialstyrelsen kommer på regeringens uppdrag att utveckla ett 
system som gör det möjligt att kontinuerligt följa utvecklingen inom 
missbrukarvården. I syfte att utveckla drogforskningen pågår arbetet 
med att tillskapa ett alkohol- och narkotikaforskningsinstitut. 
Inledning
Narkotikafrågan spänner över ett brett fält. I den möts en rad skilda poli-
tikområden, under olika myndigheters ansvarsområden. Tull och polis 
har tillsammans med socialtjänsten och hälso- och sjukvården, förutom 
ett förebyggande ansvar, ett direkt operativt ansvar vad gäller att be-
gränsa tillgång till och efterfrågan på narkotika. Andra viktiga fora är 
skolan och arbetslivet samt ett stort antal organisationer som på frivillig 
bas bedriver en omfattande och omistlig verksamhet för att förebygga 
missbruk och rehabilitera missbrukare samt stödja närstående till miss-
brukare. 
Myndigheterna inom rättsväsendet lyder under regeringen medan soci-
altjänsten, hälso- och sjukvården samt skolan är kommunala angelägen-
heter. Regeringens styrning av dessa sker genom lagstiftning och övrig 
normgivning samt via statsbudgeten. Ansvaret för tillsyn, uppföljning 
och utvärdering vilar på Socialstyrelsen vad gäller socialtjänsten och 
hälso- och sjukvården samt på Skolverket vad gäller skolan. Under rege-
ringen finns också Folkhälsoinstitutet, med uppdrag bl.a. att stödja lokalt 
förebyggande arbete samt Statens institutionsstyrelse som ansvarar för 
tvångsvården av vuxna missbrukare samt en del av ungdomsvården. 
Sammantaget innebär den rådande ordningen att regeringen i anslagsgiv-
ning, regleringsbrev och med särskilda uppdrag har möjlighet att direkt 
styra myndigheter under sig. Endast indirekt, via uppdrag till Socialsty-
relsen, Folkhälsoinstitutet och Statens institutionsstyrelse samt via stats-
bidrag – och givetvis lagstiftning – kan dock regeringen påverka ut-
vecklingen av prevention, vård och behandling. 
Förebyggande insatser  
Folkhälsoinstitutet har inom ramen för sitt uppdrag att förebygga sjuk-
dom och annan ohälsa ett särskilt ansvar för alkohol- och narkotikapre-
ventionen. År 1994 gavs institutet i uppdrag av regeringen att förstärka 
detta arbete. Syftet var att öka motståndet mot narkotikabruket genom en 
rad insatser inom olika områden. Offensiven, som genomfördes i sam-
arbete med bland annat kommuner och frivilliga organisationer, hade en 
utpräglat preventiv inriktning. 
För förebyggande insatser i projektform disponerar Folkhälsoinstitutet 
medel som bl.a. organisationer och kommuner kan söka för att främja 
utvecklingen inom området. Syftet med stödet är att stimulera utveckling 
av metoder som förebygger alkohol- och narkotikamissbruk samt att ge 
organisationer och myndigheter möjlighet att förverkliga idéer om före-
byggande insatser utifrån lokala behov. År 1996 fördelades bidrag till 
189 drogförebyggande projekt. År 1997 disponerade institutet 40 miljo-
ner kronor extra för samma ändamål, utöver de utvecklingsmedel som 
finns i myndighetens ordinarie budget. Institutet har under år 1998 drygt 
100 lokala projekt igång i organisationslivet. Gemensamt för dessa är att 
de bygger på nya, men ändå utvärderade metoder som sätter in droger i 
ett livsstilssammanhang. Därtill kommer ett 50-tal projekt av liknande 
karaktär som får stöd under två eller tre år. Institutet stöder också forsk-
ning inom området. 
Droginformation som preventiv insats är ett delat ansvar i samhället. 
En viktig del av insatserna äger rum inom ramen för skolans ANT-un-
dervisning (Alkohol Narkotika Tobak), varigenom kunskap om droger 
förmedlas. Det är vanligt att skolorna anlitar utifrån kommande före-
läsare med kunskap om ämnet. Poliser och f.d. missbrukare är inte ovan-
liga i sammanhanget. 
Skolverket har nyligen fått regeringens uppdrag att ansvara för en spe-
ciell satsning på kompetensutveckling för rektorer och andra skolledare. I 
satsningen ingår bl.a. skolans uppgift vad gäller arbetet mot droger. 
Rehabilitering av missbrukare 
Kommunerna har ett grundläggande ansvar för att förebygga och ingripa 
mot missbruk. Ansvaret för rehabiliteringen av missbrukare vilar främst 
på socialtjänsten och landstinget. Socialtjänsten ansvarar för den lång-
siktiga rehabiliteringen och andra stöd och hjälpinsatser medan sjukvår-
den främst svarar för avgiftning och vård till personer med psykiska 
komplikationer till följd av missbruk. 
Staten är sedan år 1993, då Statens institutionsstyrelse inrättades, hu-
vudman för den del av missbrukarvården som sker utan den enskildes 
samtycke. Institutionsstyrelsen har driftsansvar för 15 institutioner för 
vuxna som vårdas med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare 
i vissa fall (LVM) samt 33 institutioner enligt 12 § lagen (1990:52) med 
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Tvångsvården är den 
enda form av missbrukarvård som bedrivs med statligt huvudmannaskap. 
För övrig vård är kommuner, landsting eller privata vårdgivare huvud-
man.
Kraftig utbyggnad under 1980-talet  
Under hotet av en aids-epidemi bland injektionsmissbrukare i mitten av 
1980-talet skedde en kraftig utbyggnad och förstärkning av missbrukar-
vården. I det följande berörs endast verksamhet för vuxna missbrukare. 
Fram till år 1991 hade närmare 400 nya platser tillskapats, många med 
statliga medel som förmedlades av Socialstyrelsen i satsningen Offensiv 
narkomanvård. Till detta kom också utökade resurser till en specialiserad 
öppen narkomanvård, avgiftning, platser inom tvångsvården m.m. Kul-
men nåddes år 1991, då antalet vårdplatser vid 438 behandlingshem upp-
gick till drygt 8 200, varav knappt 7 000 för frivillig vård och resterande 
för tvångsvård. Därefter har en marginell nedgång skett i antalet vård-
platser i frivilligvården medan det däremot har gjorts kraftiga nedskär-
ningar i vårdplatser i tvångsvården. Den 1 januari 1998 fanns 343 vård-
platser fördelade på 15 institutioner i tvångsvården, vilket är en minsk-
ning med omkring 1 000 platser sedan början av 1990-talet. Anledningen 
till det är vikande efterfrågan på sådan vård. 
Minskad beläggning under 1990-talet 
Med undantag av tvångsvården har det således endast skett marginella 
förändringar av antalet vårdplatser. Däremot har beläggningen vid hem-
men minskat. Särskilt tydliga är förändringarna som ovan nämnts inom 
tvångsvården, men de kan också märkas inom den frivilliga vården. Den 
31 december 1989, då antalet tvångsvårdade var som högst fanns knappt 
750 personer intagna för vård utan eget samtycke enligt LVM. Vid 
samma tidpunkt år 1996 hade antalet mer än halverats. Inom den frivil-
liga vården minskade beläggningen under samma tidsperiod från om-
kring 4 300 år 1986 till drygt 3 000 år 1996. 
Öppenvården får allt större betydelse
Den ovan relaterade utvecklingen har ett nära samband med att kommu-
nerna under senare år medvetet har styrt över missbrukarvården från 
dygnet-runtvård i behandlingshem till öppna vårdformer på hemmaplan. 
Omläggningen av statsbidraget till missbrukarvården år 1986 stödde en 
sådan utveckling. Utvecklingen vad gäller insatser och antal vårdenheter 
inom öppenvården avspeglas dock inte i den officiella statistiken. Social-
styrelsen fann i en kartläggning år 1997 att det totala antalet platser i 
strukturerade verksamheter för vård och behandling eller skyddat boende 
för missbrukare i kommunernas öppenvård år 1996 uppgick till omkring 
8 000 platser. Motsvarande antal platser i behandlingshem och familje-
vård var cirka 7 000. Av de uppskattningsvis 54 000 vårdinsatser som 
totalt gjordes i landet bestod mer än hälften i öppenvårdsinsatser. 
Kostnader för missbrukarvården
Årligen redovisade totalkostnader för missbrukarvården saknas. Enligt en 
enkät som Socialstyrelsen gjorde för åren 1993 och 1994 uppskattades 
missbrukarvårdens totala kostnader ha ökat mellan åren 1993 och 1994 
med 5,3 procent räknat i fasta priser. Kostnaden för dygnet-runtvård vid 
behandlingshem utgör den största enskilda utgiftsposten med 54 procent 
av samtliga kostnader år 1994. Kommunernas kostnader för den speciali-
serade öppna missbrukarvården utgjorde 17,5 procent av samtliga kost-
nader år 1994 men var samtidigt den del som hade ökat kraftigast jämfört 
med år 1993. I beräkningarna ingår endast kommunernas kostnader och 
således inte de kostnader som faller på staten och landstingen. I Social-
styrelsens uppföljning av undersökningen år 1996 var kommunernas 
kostnader för missbrukarvården omkring 2,5 miljarder, vilket var ungefär 
lika mycket som vid undersökningen två år tidigare. Socialstyrelsens 
samlade bedömning av utvecklingen mellan år 1993 och 1996 är att det 
inte har skett någon allmän neddragning av resurser och insatser för 
vuxna missbrukare, trots ekonomiska nedskärningar och kraftigt ökade 
socialbidragskostnader. Enskilda kommuner kan dock avvika från detta 
mönster. 
Stöd till utveckling av missbrukarvården 
Socialstyrelsen ansvarar för den nationella tillsynen av vård och behand-
lingsinsatser medan länsstyrelsen svarar för tillsynen på individnivå. På 
Socialstyrelsen vilar också ansvar för utveckling, utbildning, uppföljning 
och utvärdering på nationell nivå av socialtjänsten, varav insatser mot 
missbruk är en del. 
Socialstyrelsen fick år 1986 regeringens uppdrag att utveckla narko-
manvården inom ramen för vad som kallades Offensiv narkomanvård. 
Bakgrunden var den aids-epidemi som i mitten av 1980-talet hotade in-
jektionsmissbrukarna. Målet skulle vara att nå alla intravenösa missbru-
kare för provtagning, avgiftning och behandling. För stöd till utveckling 
av verksamhet i kommuner, organisationer, stiftelser m.m. har Socialsty-
relsen årligen disponerat 23,5 miljoner kronor. Socialstyrelsen fick år 
1993 nya direktiv för arbetet med Offensiv narkomanvård. Dessa innebar 
bl.a. en fortsatt satsning på utveckling inom framför allt den öppna vår-
den avseende motivationsarbete, behandlingsplanering och omhänderta-
gande av de mest utsatta grupperna såsom psykiskt störda och hiv-smit-
tade missbrukare. 
Socialstyrelsen konstaterade i sin redovisning till regeringen hösten 
1997 att det primära målet med Offensiv narkomanvård i princip är upp-
fyllt. Ytterst få missbrukare smittas idag med hiv genom sitt missbruk. 
Socialstyrelsen föreslog därför att statens stöd till narkomanvårdens ut-
veckling i fortsättningen skall inlemmas i det stöd som Socialstyrelsen 
förmedlar för utvecklingsinsatser inom socialtjänsten. Styrelsen konstate-
rar vidare att utvecklingsmedlen har haft en positiv betydelse för me-
todutveckling och förnyelsearbetet inom området samtidigt som man 
noterar att verksamhet som byggs upp med projektmedel har en tendens 
att upphöra så snart projektmedel inte längre utgår. Vad gäller det fort-
satta utvecklingsarbetet inom narkomanvården betonade Socialstyrelsen 
särskilt behovet att uppmärksamma sambandet mellan narkotikamissbruk 
och arbetslöshet, fattigdom och social marginalisering samt att samban-
det mellan alkohol- och narkotikamissbruk har blivit allt tydligare under 
senare år.
Sedan år 1995 förfogar länsstyrelserna över 50 miljoner kronor årligen 
för utveckling av alkohol- och narkotikaförebyggande öppenvårdsinsat-
ser. Socialstyrelsen har i uppdrag att inom ramen för en beredningsgrupp 
med representanter från länsstyrelserna, Statens institutionsstyrelse och 
Svenska kommunförbundet planera och styra den allmänna inriktningen 
av utvecklingsarbetet samt följa upp och utvärdera de verksamheter som 
kommer till stånd. 
Motstridiga budskap om utveckling av vården 
Vården av missbrukare har sammantaget undergått stora förändringar de 
senaste tio åren. Uppgifter om vad utvecklingen har inneburit är dock 
motstridiga och bilden svårfångad. Medan somliga hävdar att det har 
skett en regelrätt nedrustning av vården påstår andra att det främst är 
fråga om en omstrukturering av insatserna, från institutionsvård till 
öppenvård och från tvångsvård till frivillig vård, samt en övergång till 
nya former för rehabilitering. Utvecklingen speglas dock inte tillräckligt 
väl i den offentliga statistiken, som också – av naturliga skäl – dras med 
eftersläpningar i rapporteringen. Socialstyrelsen kommer därför på rege-
ringens uppdrag att utveckla ett system som gör det möjligt att kontinu-
erligt följa förändringar som sker i vården, såväl kvantitativt som kvali-
tativt. Uppdraget skall rapporteras den 1 januari 1999. 
Metadonunderhållsbehandling
Den vägledande principen för narkotikabekämpning är att samhällets 
samlade insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap om att all icke-
medicinsk användning av narkotika är oacceptabel. Vissa verksamheter 
som är inriktade mot att minska skadorna av ett pågående missbruk sna-
rare än att stoppa missbruket kan anses stå i strid med denna princip. I 
Sverige kan metadon användas för behandling av heroinmissbrukare som 
utan framgång prövat annan behandling. Metadonbehandling kan endast 
ges vid enheter inom allmänpsykiatrin i Uppsala, Stockholm, Lund och 
Malmö till högst 600 personer. Programmen är strikt kontrollerade enligt 
regler som har beslutats av Socialstyrelsen. För att komma i fråga för 
underhållsbehandling med metadon skall patienten enligt Socialstyrel-
sens föreskrifter ha
  minst fyraårigt dokumenterat intravenöst opiatmissbruk,
  prövat drogfri behandling,
  fyllt 20 år,
  uppgifter som visar att avancerat sidomissbruk inte föreligger samt 
  en acceptabel valfrihetssituation (inte vara anhållen, häktad, dömd till 
eller intagen i fängelse).  
Enligt en undersökning av Socialstyrelsen år 1997 begår missbrukare 
som är inskrivna i metadonprogram avsevärt färre brott och vistas mindre 
i sjukhusvård jämfört med tiden före inskrivningen. Även i övrigt uppnår 
patienterna en förbättrad social situation. 
Program för utbyte av sprutor och kanyler
Idén att förse injektionsmissbrukare med rena sprutor för att de skall 
kunna undvika hiv och andra blodburna infektioner är kontroversiell. 
Sprututbytesprogram har kritiserats av motståndare för att ge dubbla bud-
skap till narkomanerna genom att dessa förses med verktyg för att kunna 
fortsätta med ett kriminaliserat narkotikamissbruk. Tillskyndarna å sin 
sida hävdar samhällets ansvar att förebygga livsfarliga sjukdomar som 
aids och att rena sprutor är ett effektivt sätt att göra det bland injektions-
missbrukare. I flera andra europeiska länder förekommer en relativt om-
fattande verksamhet med utdelning av rena sprutor. 
I Sverige pågår i begränsad omfattning två program för utbyte av 
sprutor. Det är i Malmö, med Malmö kommun som huvudman samt 
Lund, med Malmöhus läns landsting som huvudman. Verksamheten har 
utvärderats av Socialstyrelsen som föreslog att sprututbyten skall kunna 
ske inom ramen för den enskilde läkarens vårdansvar.
I regeringens skrivelse till riksdagen om utbytesverksamhet med rena 
sprutor till narkotikamissbrukare (skr. 1995/96:1) angavs att en fortsatt 
verksamhet i allt väsentligt skulle ske i enlighet med de regler som gällt 
för försöksperioden. Detta innebär bl.a. att sprututbyte endast skall få 
tillämpas inom ramen för särskilda program och i samverkan med 
socialtjänsten.
Översyn av myndighetsstrukturen på Socialdepartementets område 
Många myndigheter är som framgår engagerade i narkotikafrågan på det 
statliga området. Antalet ökar ytterligare om man därtill lägger myndig-
heter med ansvar för frågor inom alkoholområdet. För tillsyn, uppfölj-
ning, kontroll, utveckling, tillståndsgivning m.m. inom hela drogområdet 
– således inte operativ verksamhet – återfinns mer än en handfull myn-
digheter. Som exempel härpå kan, förutom Socialstyrelsen och Folkhäl-
soinstitutet, nämnas Alkoholinspektionen, Läkemedelsverket och länssty-
relserna. Därtill kommer CAN, som på Folkhälsoinstitutets uppdrag, 
kontinuerligt följer alkohol- och narkotikautvecklingen i landet. Sam-
mantaget tenderar den rådande ordningen att leda till splittring och dub-
belarbete samt bristande effektivitet och samordning. Styrningen av 
myndigheterna försvåras, varvid politikområdet som sådant kan riskera 
att försvagas. 
Inom Socialdepartementet har mot den bakgrunden ett arbete med att 
se över myndighetsstrukturen inom alkohol- och narkotikaområdet in-
letts. Siktet är inställt på att tillskapa en organisation som mer effektivt 
och slagkraftigt än idag kan ta ett samlat grepp om alkohol- och narko-
tikapolitiska frågor. Regeringen har ambitionen att återkomma med ett 
förslag till riksdagen våren 1999.
9 En aktiv och modern kriminalpolitik 
Sammanfattning
Narkotikabekämpning är ett av de högst prioriterade målen för krimi-
nalpolitiken. Rättsväsendet har en central roll i detta arbete. Åtgärder 
har vidtagits för att effektivisera arbetet inom berörda myndigheter. 
Extra resurser tillförs också rättsväsendet för att det skall kunna svara 
mot de mål som samhället har ställt upp. En rad förändringar av lag-
stiftningen har genomförts eller kommer att genomföras i syfte att 
skapa effektivare verktyg för bekämpningen av bl.a. narkotikabrott. 
Inledning
Missbruk av narkotika är en starkt bidragande orsak till förekomsten av 
brott och otrygghet i samhället. Förutom att själva hanteringen av narko-
tika utgör brott tillskapar såväl missbruket som den illegala hanteringen 
av narkotika en grogrund för kriminalitet. En stor del av den s.k. var-
dagsbrottsligheten, till vilken bl.a. inbrott, biltillgrepp och butiksstölder 
hör, kan antas vara relaterad till narkotikamissbruk. Den illegala handeln 
med narkotika leder dessutom till våldsbrottslighet i form av uppgörelser 
i den undre världen och riskerar genom sina betydande inkomstmöjlig-
heter utgöra bas för utvecklingen av internationell organiserad brottslig-
het. 
Förekomsten av narkotika i samhället utgör således ett direkt hinder 
mot att uppnå kriminalpolitikens yttersta mål, att minska brottsligheten 
och öka tryggheten. En av de viktigaste beståndsdelarna i kriminalpoliti-
ken är därför att bekämpa narkotikabrottslighet och att i övrigt minska 
såväl tillgång som efterfrågan på narkotika. I stort sett samtliga åtgärder 
som vidtas inom kriminalpolitiken är därför relevant för bekämpningen 
av narkotika i samhället. 
Av central betydelse för narkotikabekämpningen är att rättsväsendets 
myndigheter kan fungera på ett effektivt sätt. Omorganisationen av polis- 
och åklagarväsendet som inleddes för några år sedan har haft detta som 
främsta mål. Inriktningen på närpolisverksamhet är en viktig del av om-
organisationen och har direkt betydelse för att långsiktigt kunna angripa 
narkotikaproblematiken. Vidare är tullens insatser för att förhindra att 
narkotika förs in i landet mycket betydelsefulla. En modern kriminalvård 
inriktad på rehabilitering är också ett viktigt instrument för att minska 
förekomsten av narkotika i samhället. 
För att rättsväsendet skall kunna fullgöra sina uppgifter måste tillräck-
liga resurser tillföras. I 1998 års ekonomiska vårproposition föreslår 
regeringen att rättsväsendet, utöver tidigare beslutade förstärkningar, till-
delas ytterligare 750 miljoner kronor fördelat på en treårsperiod. Huvud-
delen av dessa kommer att tillföras polisen. 
För att nå resultat i sitt arbete måste rättsväsendet ha tillgång till effek-
tiva verktyg i form av modern lagstiftning. En rad reformer med detta 
syfte har redan genomförts eller är på väg att genomföras. Det är bl.a. 
fråga om att skapa tillräckliga möjligheter att använda tvångsmedel när 
detta behövs, att ge polisen möjlighet att använda datorer i sin underrät-
telseverksamhet, skärpta regler för droger i trafiken m.m.  
Rättsväsendet kan dock aldrig ensamt klara uppgiften att förebygga 
och bekämpa brott. Därför måste också enskilda, kommuner, organisa-
tioner och näringsidkare engageras i arbetet med att förebygga brott och 
skapa trygghet i samhället. Detta kan bl.a. ske genom spridning av goda 
exempel och genom att det skapas förutsättningar för samverkan mellan 
berörda organ. Regeringen antog år 1996 ett nationellt brottsförebyg-
gande program med denna inriktning. Arbetet med att genomföra pro-
grammet fortgår.  
Insatser av polisen  
Polisens insatser mot narkotika och narkotikarelaterad brottslighet sker 
på internationell, nationell och lokal nivå. Samverkan mellan olika myn-
digheter och organisationer utgör en viktig del av arbetet. Inriktningen 
har traditionellt varit att genom information och utbildning samt opera-
tiva insatser bekämpa tillgången på narkotika. På senare år har också en 
effektivare förebyggande, och på annat sätt efterfrågedämpande verk-
samhet, kommit till stånd. En strategi med ökad samverkan mellan polis, 
tull, åklagare, kriminalvård samt socialtjänst och skola m.fl. har utveck-
lats. 
Vid samtliga polismyndigheter finns en eller flera polismän som helt 
eller delvis arbetar med information och utbildning om narkotika och 
narkotikarelaterad brottslighet. Verksamheten riktar sig bl.a. till egen och 
samverkande myndigheters personal, skolungdomar, föräldrar, företag, 
lärare och andra som arbetar med ungdomar. 
Polisens arbete kan på många sätt användas i förebyggande syfte. Ett 
exempel på det är den skärpta lagstiftningen mot eget bruk av narkotika 
som trädde i kraft den 1 juli 1993. Med stöd av denna lagstiftning får 
polisen ta urin- eller blodprov på den som är skäligen misstänkt för att 
bruka narkotika. Flera polismyndigheter har rapporterat att provtagning-
arna lett till att missbrukare upptäcks på ett tidigt stadium och att rehabi-
literande åtgärder därför har kunnat sättas in medan prognosen varit god.
I den genomgripande organisationsförändring som pågår inom den lo-
kala polisorganisationen spelar närpolisverksamheten en mycket viktig 
roll. Med närpolis menas att polisen organiseras i lokalt förankrade en-
heter som på ett problemorienterat sätt arbetar med förebyggande insatser 
och vardagsbrottslighet. Det problemorienterade arbetssättet, som för 
övrigt skall gälla all polisverksamhet, går ut på att angripa de grundläg-
gande problemen så att man därigenom om möjligt kan undvika att 
samma problem återkommer. Arbetet bedrivs ofta i samverkan med 
andra myndigheter och organisationer.
Rikskriminalpolisen och narkotikarotlarna vid länskriminalavdelning-
arna ägnar sig i huvudsak åt att bekämpa grova narkotikabrott, varvid 
rikskriminalpolisen även har huvudansvar för kriminalunderrättelseverk-
samheten samt ärenden med internationell anknytning. Härtill kommer 
det löpande arbete med att upptäcka och avslöja narkotikabrottslighet på 
detaljhandelsnivå som bedrivs vid de lokala polismyndigheterna. 
Finanspolisen, som tillhör Rikskriminalpolisens huvudenhet för krimi-
nalunderrättelsetjänst, inrättades år 1993 för att ta emot anmälningar om 
misstänkt penningtvätt. När en anmälan kommer in till finanspolisen re-
gistreras ärendet varefter ett visst utrednings- och analysarbete företas. 
Om finanspolisen finner att det kan röra sig om penningtvätt lämnas 
ärendet vidare till en annan polisenhet eller till åklagare. Finanspolisen 
gör inga egna brottsutredningar, men biträder vid behov den fortsatta 
utredningen.
Gränsbevakning och tullsamarbete
Det svenska medlemskapet i EU har inneburit en ökning av det interna-
tionella utbytet av information mellan tullmyndigheterna. Generaltull-
styrelsen har inrättat en central underrättelsefunktion och sådana enheter 
har även byggts upp vid alla regionala myndigheter. Tullens narkotika-
beslag har ökat betydligt de senaste två åren och ligger nu på en högre 
nivå än före EU-inträdet. Enligt tullverkets beräkning uppgår gatuvärdet 
på beslagtagen narkotika under år 1997 till nästan 120 miljoner kronor. 
Tullens underrättelseverksamhet får allt större betydelse när det gäller 
att ingripa mot grövre och organiserad narkotikasmuggling. Tullen har 
sedan år 1996 möjlighet att i sitt arbete med narkotikabekämpningen ta 
del av transportföretags – t.ex. flygbolags – uppgifter om medföljande 
passagerare, varor och fordon. Syftet är att effektivare kunna rikta kon-
troller mot personer som kan misstänkas smuggla narkotika. Vidare be-
slutade riksdagen i december 1997 om en ny lag som ger tullen möjlighet 
att effektivare bearbeta inkommande information om t.ex. misstänkt nar-
kotikasmuggling med hjälp av datoriserade underrättelse och spanings-
register. 
Vid tullverket infördes år 1987 Narkotikatipset 112 som är ett system 
för allmänheten att lämna tips om misstänkt narkotikasmuggling eller 
narkotikabrottslighet. Sedan år 1991 är systemet gemensamt för tull och 
polis. Allmänheten har ringt 32 000 samtal sedan starten och information 
från allmänheten har vid 275 tillfällen medverkat till att narkotika be-
slagtagits. 
Tullverket har tillsammans med framför allt polisväsendet en omfat-
tande informations- och utbildningsverksamhet i narkotikafrågor riktad 
till allmänheten (skolelever, föreningar, näringslivsorganisationer, före-
tag m.fl.). Särskilda resurspersoner från varje tullregion har utbildats och 
utbildas fortlöpande och är sedan verksamma på området.
Till det förebyggande arbetet hör också tullverkets samverkansavtal 
med näringslivet, s.k. MoU (Memorandum of Understanding). General-
tullstyrelsen har slutit samverkansavtal med ett flertal organisationer 
inom trafik- och kommunikationssektorn, som Sveriges Redareförbund, 
SAS, expressgodsföretag, Sveriges hamnförbund, Svenska Åkeriförbun-
det, Allmänflygföreningar m.fl. I samarbetskonceptet ingår att experter 
från tullverket informerar och undervisar om bl.a. narkotika i allmänhet, 
om smuggling och smugglingsvägar samt om hur företag skyddar sig 
från att bli utnyttjade av narkotikasmugglare. 
Insatser inom kriminalvården
En stor andel av kriminalvårdens klienter är narkotikamissbrukare. Insat-
ser för att bekämpa narkotikamissbruket har därför en framskjuten plats 
inom kriminalvården. Narkotikabekämpningen inom kriminalvården är 
också ett viktigt led i det brottsförebyggande arbetet. 
I anstalterna erbjuds särskilda behandlingsprogram för intagna som är 
villiga att genomgå behandling mot sitt missbruk. För den grupp intagna 
som inte har uttryckt en sådan vilja erbjuds särskilda motvationsprogram 
i syfte att motivera dem att påbörja en behandling. Det finns vidare en 
möjlighet att placera intagna som inte är narkotikamissbrukare på sär-
skilda avdelningar för att undvika att de utsätts för påverkan att inleda ett 
missbruk. Omfattande kontrollåtgärder genomförs i syfte att hålla an-
stalter och häkten fria från narkotika. Åtgärderna innefattar bl.a. urin-
provskontroller och genomsökning av de intagnas bostadsrum och andra 
lokaler. 
Inom frivården pågår också en utveckling av program som syftar till att 
verka för att narkotikamissbruket hos de dömda minskar. Samverkan 
sker med andra myndigheter och organisationer. År 1988 infördes påfölj-
den skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. Den 
dömde skall lämna sitt samtycke till vården enligt behandlingsplanen. 
Om behandlingen avbryts kan ärendet tas upp i domstol på nytt och fäng-
elsestraff dömas ut. År 1997 meddelades drygt 1 200 kontraktsvårds-
domar. Drogmissbrukare har inom ramen för ett fängelsestraff möjlighet 
att få avtjäna en del av straffet i behandling utanför anstalten enligt 
34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. År 1997 påbörjades 
omkring 600 sådana behandlingar.
Kriminalvården har utvecklat statistik och andra informationskällor för 
att kunna bedöma narkotikasituationen och vilka insatser som görs för att 
bekämpa narkotikan. Utvecklingen och förändringar på området kommer 
att redovisas årligen i publikationen Kriminalvårdens redovisning om 
drogsituationen (KROD).
Förbättrade frigivningsförberedelser leder till minskad risk för återfall
Kriminalvården arbetar aktivt för att motivera de dömda till en långsiktig 
behandling mot narkotikamissbruk. Det är av största betydelse att be-
handling som påbörjats under verkställigheten kan fortsätta efter avtjänat 
straff. Det krävs därför också att andra myndigheter deltar aktivt i arbetet 
med att skapa förutsättningar för en bra frigivningssituation. Även i 
övrigt är det väsentligt att förberedelserna för frigivning av den som varit 
intagen i kriminalvårdsanstalt förbereds väl för att motverka återfall i 
brott. 
Regeringen har uppdragit åt Brottsförebyggande rådet att i samverkan 
med Kriminalvårdsstyrelsen kartlägga vilka insatser som görs från såväl 
kriminalvårdens som andra myndigheters sida i samband med och efter 
de intagnas frigivning från anstalt för att den intagne skall ha bostad, ar-
bete, utbildning, behandling för missbruk och försörjning vid frigiv-
ningen. Kartläggningen skall redovisas senast den 1 augusti 1998. På 
grundval av kartläggningen kommer regeringen att överväga vilka åtgär-
der som är nödvändiga för att förbättra frigivningssituationen.
Arbetsmetoder inom rättsväsendet
En viktigt uppgift för polisens narkotikaarbete är att försvåra tillgänglig-
heten av narkotika på detaljhandelsnivå genom s.k. störningsverksamhet. 
I sådan verksamhet ingår användningen av olika tvångsmedel. Polisrätts-
utredningen har i sitt betänkande Tvångsmedel (SOU 1995:47) föreslagit 
vissa ändringar som gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning för att 
precisera polisens möjligheter att använda relevanta tvångsmedel vid 
narkotikabrott. Utredningen föreslår omfattande förändringar vad gäller 
förutsättningarna för när en kroppsbesiktning får utföras. Frågorna bereds 
för närvarande inom Regeringskansliet med sikte på en lagrådsremiss 
under hösten 1998. 
En annan fråga av betydelse i tullens och polisens narkotikabekämp-
ning rör användningen av särskilda spaningsmetoder. Inom Justitiede-
partementet har nyligen gjorts en översyn och analys av behovet av an-
vändningen av dolda spaningsmetoder, som hemlig teknisk avlyssning 
(buggning). Samtidigt undersöks möjligheterna att utvidga användnings-
området för hemlig kameraövervakning, hemlig teleavlyssning och hem-
lig teleövervakning. 
Vidare behöver regler och system för polisens kvalificerade utred-
ningsarbete vid grova narkotikabrott anpassas till brottsutvecklingen och 
tekniska framsteg. Registerutredningen har i delbetänkandet Kriminal-
underrättelseregister, DNA-register (SOU 1996:35) föreslagit att Riks-
polisstyrelsen och de polismyndigheter som leds av länspolismästare 
skall få föra kriminalunderrättelseregister, dvs. analysregister, informa-
tionsregister och DNA-register med hjälp av ADB utan särskilt tillstånd 
av Datainspektionen. En proposition överlämnades under våren 1998 till 
riksdagen (prop.1997/98:). 
Tullens roll i narkotikabekämpningen är att vid gränserna stoppa nar-
kotikan och på så sätt förhindra spridning av narkotika inne i landet. En 
översyn av lagen (1960:418) om straff för varusmugglingslagen och dess 
bestämmelser om straff för bl.a. narkotikasmuggling pågår inom Finans-
departementet. Den beräknas vara slutförd hösten 1998.
Påföljd för drograttfylleri
Drograttfylleriutredningen har i betänkandet Droger i trafiken (SOU 
1996:125) analyserat vilka problem som är förenade med den nuvarande 
lagstiftningen och lämnat förslag till åtgärder, avsedda att medföra en 
effektivare bekämpning av drograttfylleribrott. En lagrådsremiss förbe-
reds för att kunna avlämnas till riksdagen under hösten 1998. 
Kontroll av syntetiska droger 
I syfte att förbättra kontrollen av nya syntetiska droger har inom Social-
departementet utarbetats ett förslag som bl.a. innebär en utvidgning av 
narkotikadefinitionen i narkotikastrafflagen (1968:64). Syftet är att defi-
nitionen bättre skall täcka alla de varor som kan anses som narkotika. 
Uttrycket "euforiserande effekter" föreslås införas som ett alternativt 
rekvisit, vilket bör kunna bidra till ett snabbare utrednings- och besluts-
förfarande vad gäller ny syntetisk narkotika än vad som är fallet idag. 
Förslaget omfattar också en ny lag om förbud mot vissa hälsofarliga va-
ror, för att möjliggöra ingripande mot nya hälsofarliga missbruksmedel 
där nuvarande regler är otillräckliga. En proposition förväntas överläm-
nas till riksdagen under sommaren 1998.
Skärpta regler om penningtvätt samt om förverkande av vinning för brott
Penningtvättutredningen har studerat problemen kring penningtvätt och i 
sitt betänkande Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36) lämnat för-
slag till åtgärder. Utredningen föreslår en skärpning av reglerna i flera 
hänseenden. Ett förslag är s.k. frysning, vilket gör det möjligt att fördröja 
en transaktion i högst två dygn medan ett annat förslag innebär rapporte-
ringsplikt för den som till eller från Sverige för ut eller in mer än 
50 000 kr. En lagrådsremiss planeras till hösten 1998.
I syfte att utreda frågor om förverkande av vinning av brott har en ut-
redning (Dir. 1997:48) tillsatts. Utredaren skall, mot bakgrund av ut-
vecklingen i fråga om ekonomisk och annan grov organiserad brottslig-
het, särskilt narkotikabrottslighet, undersöka om dagens förverkande-
regler är tillräckliga för att kunna ingripa mot denna brottslighet på ett 
effektivt sätt. Uppdraget avser hela kedjan i förverkandeförfarandet, från 
spaning och utredning till verkställande av beslut om förverkande. I utre-
darens uppdrag ingår också att studera vissa speciella frågor, bl.a. möj-
ligheterna att förverka vissa slag av tillbehör vid hantering av narkotika, 
främst pipor som används för att röka cannabis eller annan narkotika. 
Arbetet skall slutredovisas före utgången av mars 1999.
10 Politisk samordning 
Sammanfattning
Regeringens narkotikapolitiska insatser samordnas inom SAMNARK. 
SAMNARK:s roll skall stärkas och förtydligas. SAMNARK vidgas 
genom att också Utbildnings- och Inrikesdepartementen samt Stats-
rådsberedningen ingår i gruppen. För samordning på myndighetsnivå 
finns inom Socialdepartementet en nationell ledningsgrupp för alko-
hol- och narkotikaförebyggande insatser. Socialministern tog våren 
1997 över ordförandeskapet för gruppen. För alkohol- och narkotika-
politiska åtgärder disponerar regeringen 30 miljoner kronor.  
Inledning
Socialministern är inom regeringen huvudansvarig för de narkotikapoli-
tiska frågorna. Frågorna berör också i hög grad Justitiedepartementet 
som ansvarar för bl.a. strafflagstiftningen och myndigheterna inom rätts-
väsendet samt Finansdepartementet som huvudman för tullverket. Också 
Utrikesdepartementet handhar frågor med bäring på narkotikafrågan, 
främst vad gäller Sveriges internationella engagemang. För samordning 
av regeringens narkotikapolitiska insatser inrättades år 1984 arbetsgrup-
pen SAMNARK. SAMNARK:s uppgift är främst att verka för en förbätt-
rad samordning av regeringens insatser och kontinuerligt föreslå åtgärder 
i syfte att effektivisera kampen mot narkotikan. I SAMNARK ingår an-
svariga enhetschefer från Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet, 
Socialdepartementet och Finansdepartementet. Företrädaren för Social-
departementet är ordförande.
Stärkt roll för SAMNARK 
Narkotikapolitiska frågor griper in i många sektorer i samhället. Såväl 
centrala myndigheter som ett flertal kommunala och landstingskommu-
nala organ berörs mer eller mindre direkt i sina respektive verksamheter 
av olika aspekter av narkotikafrågan. Samtidigt bärs en viktig – och väx-
ande – del av engagemang och kamratstöd upp av enskilda och organisa-
tioner. På regeringen vilar ansvaret för lagstiftning, normgivning och 
fördelning av resurser. 
Samordningen inom regeringen åvilar även fortsättningsvis SAM-
NARK. För att bredda basen för narkotikapolitiska insatser bör emeller-
tid Statsrådsberedningen och samtliga departement som direkt eller indi-
rekt hanterar frågor av betydelse ha inflytande i SAMNARK. Det innebär 
att också Statsrådsberedningen, Utbildnings- och Inrikesdepartementen 
bör medverka i SAMNARK:s arbete då frågor som faller inom eller har 
beröring med dessa departements ansvarsområden behandlas i SAM-
NARK. 
Den politiska styrningen av SAMNARK bör samtidigt stärkas, efter-
som narkotikafrågan har en viktig politisk aspekt. Detta kommer att ske 
genom att ordförandeskapet i SAMNARK övertas av statssekreteraren i 
Socialdepartementet, med ansvarig enhetschef på Socialdepartementet 
som vice ordförande. SAMNARK:s ursprungliga uppdrag – att verka för 
en förbättrad samordning av regeringens olika insatser och kontinuerligt 
föreslå åtgärder i syfte att effektivisera kampen mot narkotikan – fram-
står fortfarande som ändamålsenligt. Förhållningssättet skall vara pro-
blemorienterat. Berörda myndigheter skall engageras utifrån deras re-
spektive uppdrag och kompetens för att medverka i utarbetande av för-
slag till konkreta åtgärder.  
Departementsövergripande verksamhetsplan för narkotikapolitiken
Som ett led i strävandena att stärka politiken inom området och öka sam-
ordningen har inom SAMNARK utarbetats en gemensam verksamhets-
plan för regeringens narkotikapolitik. I verksamhetsplanen, som omfattar 
insatser år 1998, redovisas departementsvis åtgärder som har någon nar-
kotikapolitisk betydelse. SAMNARK kommer med utgångspunkt i den 
modell som ligger till grund för 1998 års verksamhetsplan att fortsätta att 
utveckla metoderna för departementsövergripande verksamhetsplanering. 
Nationell ledningsgrupp för stärkt samordning
I juni 1994 gav regeringen Folkhälsoinstitutet i uppdrag att sammankalla 
en nationell ledningsgrupp i syfte att samordna ett förstärkt alkohol- och 
drogförebyggande arbete. Anledningen var det då förestående EU-inträ-
det. Ledningsgruppens viktigaste uppgift var att arbeta fram en nationell 
handlingsplan med såväl en långsiktig strategi som ett konkret åt-
gärdsprogram för det nationella alkohol- och drogförebyggande arbetet.
I syfte att markera drogfrågans höga politiska prioritet tog socialmi-
nistern våren 1997 över ordförandeskapet för ledningsgruppen. Samtidigt 
vidgades gruppen till att omfatta samtliga myndighetschefer med ansvar i 
någon del för drogpreventiva frågor. I gruppen ingår också för-
bundsdirektörerna för Kommun- och Landstingsförbunden, en landshöv-
ding samt företrädare för berörda departement. Ett särskilt sekretariat har 
inrättats inom Socialdepartementet för att biträda ledningsgruppen. Led-
ningsgruppen sammanträder fyra gånger om året. 
Ledningsgruppen huvuduppgift är att bygga upp och samordna ett 
långsiktigt alkohol- och narkotikaförebyggande arbete. Ledningsgruppen 
skall fortlöpande följa, stämma av och samordna de olika insatser av na-
tionell karaktär som olika statliga eller andra aktörer har att fullgöra samt 
stimulera och stödja en lokal och regional mobilisering för ökade insatser 
inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet, inte bara på myndig-
hetsnivå utan också inom den ideella sektorn.
I syfte att pröva nya metoder för att stärka unga människors vilja och 
förmåga att avstå från narkotika och skjuta upp alkoholdebuten har led-
ningsgruppen möjlighet att ta initiativ till projekt av nationellt intresse. 
De projekt som har initierats utgår ifrån att inställningen till droger är en 
fråga om livsstil och värderingar. En annan gemensam utgångspunkt är 
att aktivt söka engagera ungdomarna själva och utgå ifrån deras egna 
erfarenheter och uppfattningar. Regeringen disponerar årligen 30 miljo-
ner kronor för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder att användas bl.a. 
i detta arbete. 
Ett sådant initiativ är projektet MotståndsKraft, som drivs med 
Svenska Kommunförbundet som huvudman. Inom projektet, som star-
tade hösten 1997, engageras ungdomar, antingen som ALU-projekt eller 
på helt ideell bas, för att stödja yngre kamrater i valet av en drogfri livs-
stil. Projektet skall dokumenteras och utvärderas efter att ha prövats un-
der två år i ett 25-tal kommuner. Målet är att MotståndsKraft på sikt skall 
finnas i samtliga landets kommuner . 
I syfte att öka kunskapen hos ungdomar i arbetslivet om hur alkohol 
och narkotika påverkar individen och arbetsplatsen, bl.a. vad gäller sä-
kerhet och den egna hälsan genomförs ett projekt i samarbete med Riks-
alna (samarbetsorgan mellan arbetsmarknadens parter). Också detta pro-
jekt syftar till att stödja och stärka ungdomarnas vilja och förmåga att 
hjälpa och stötta varandra samt att ha beredskap för "tidig upptäckt" på 
arbetsplatserna. 
I ett skoldistrikt i Sundsvall pågår ett försök med att utveckla en lokal 
modell för att mobilisera och aktivera "närsamhället" med skolan som 
motor. Projektet som kallas Bygg in det i väggarna syftar till att utveckla 
policies, gemensam syn på och konkreta handlingsplaner för att före-
bygga att ungdomar använder droger. Erfarenheterna från Sundsvall skall 
dokumenteras och utvärderas för att senare kunna spridas som idégivare 
och inspiratör för det drogpreventiva arbetet i andra skolor. 
Ledningsgruppen har också tagit initiativ till ett alkohol- och narkoti-
kapolitiskt forum på Internet. Det vänder sig främst till yngre tonåringar 
samt deras föräldrar och lärare med information och kommunikation om 
alkohol och narkotika, värderingsövningar, spel, diskussioner m.m. 
Målet är att påverka ungdomarnas attityder och värderingar genom ökad 
kunskap samt att stödja dem i valet av en drogfri livsstil. Ett annat syfte 
är att utgöra motvikt till drogliberala budskap på Internet. Webb-sidan 
skall vara i drift vid höstterminens början år 1998. 
Till nationella ledningsgruppen finns en ungdomsgrupp knuten. Grup-
pen, som består av 10–12 ungdomar mellan 18 och 25 år, fungerar som 
referensgrupp och idégivare till ledningsgruppen. Ungdomsgruppen an-
ordnade på ledningsgruppens uppdrag i maj 1998 en mycket uppskattad 
konferens med omkring 700 deltagare om lokalt drogförebyggande ar-
bete, med ungdomar som främsta målgrupp.  
11 En kommission för översyn och förstärkning 
av narkotikapolitiken 
Sammanfattning
Omfattande satsningar har gjorts de senaste 15–20 åren i syfte att be-
gränsa narkotikans utbredning i samhället. Det gäller såväl lagstift-
ning och arbetsmetoder inom rättsväsendet som utveckling av vården 
och det förebyggande arbetet. I syfte att göra en samlad översyn och 
värdering av vidtagna åtgärder har regeringen beslutat att tillkallat en 
narkotikakommission. Kommissionen, som skall redovisa sitt uppdrag 
före utgången av år 2000 skall lämna förslag till effektivisering av 
narkotikapolitiken, bl.a. genom förbättrad samordning av åtgärder på 
området.  
Behov av samlad översyn 
En samlad översyn av rättsväsendets förutsättningar för hantering av nar-
kotikaarbetet, av opinionsbildning och internationella frågor gjordes år 
1983 av narkotikakommissionen (dir. 1982:100, SOU 1984:13). Sam-
hället har därefter genomgått stora förändringar, vilket också påverkat 
narkotikasituationen. Andelen ungdomar som någon gång har prövat 
narkotika har ökat sedan de mycket låga noteringarna under 1980-talets 
mitt. Det finns också tecken som pekar i riktning mot en ökning av det 
tunga missbruket. Internationaliseringen har medfört en ökad rörlighet 
över gränserna samtidigt som drogerna, missbruksmönstren och inställ-
ningen till narkotika har förändrats. Det är också troligt att en växande 
ungdomsarbetslöshet under 1990-talet och tecken på en ökad segregering 
i samhället har bidragit till utvecklingen. Samtidigt har det skett omfat-
tande förändringar av lagstiftningen inom området, av tullens och poli-
sens metoder för att hålla tillbaka tillgången på narkotika samt av insatser 
för att förebygga missbruk och rehabilitera missbrukare.  
Mot den bakgrunden har regeringen bedömt att det finns behov av en 
sammanhållen översyn och utvärdering av narkotikapolitiska insatser 
sedan narkotikakommissionen avslutade sitt arbete år 1984. En kommis-
sion har därför tillkallats med huvuduppgift att lägga fram förslag för att 
på lång sikt skapa bättre förutsättningar för samordnade och intensifie-
rade insatser mot narkotikamissbruket (dir. 1998:18). Uppdraget omfattar 
såväl insatser för att förebygga narkotikamissbruk och rehabilitera miss-
brukare som rättsväsendets och tullens arbete med narkotikabekämp-
ningen. Kommissionen skall i sitt arbete utgå ifrån den restriktiva grund-
syn som präglar svensk narkotikapolitik samt att insatser mot narkotika 
skall bygga på en balans mellan åtgärder för att minska efterfrågan och 
tillgången på narkotika. Målet att på sikt skapa ett narkotikafritt samhälle 
skall ligga fast. 
Kommissionens uppdrag 
Kommissionen skall särskilt ha till uppgift att 
1. föreslå förbättringar av metoder och system för att öka kunskapen om 
och analysen av narkotikautvecklingen, samt föreslå hur det samlade 
resultatet av samhällets insatser i förhållande till målet om ett narko-
tikafritt samhälle skall kunna mätas,
2. utvärdera och föreslå åtgärder för att stärka och effektivisera det drog-
förebyggande arbetet, 
3. analysera utvecklingen av missbrukarvårdens och kriminalvårdens 
behandlingsprogram, värdera dess resultat och effekter i förhållande 
till insatta resurser samt föreslå åtgärder för att stärka rehabiliteringen 
av missbrukare, bl.a. genom förbättrad samverkan mellan olika hu-
vudmän och aktörer, 
4. utvärdera och lägga fram förslag vad gäller omfattning och inriktning 
av statens stöd till missbrukarvården och brottsförebyggande insatser 
som gäller narkotikarelaterad brottslighet,
5. analysera behovet av förändringar av rättsväsendets arbetsmetoder 
samt straffrättslig och straffprocessuell lagstiftning, 
6. utifrån en översyn och sammanställning av den forskning som bedrivs 
inom narkotikaområdet föreslå hur forskningen kan stimuleras, för-
stärkas och organiseras samt peka ut särskilt angelägna men hittills 
eftersatta forskningsområden, 
7. utforma strategier för riktade informationsinsatser och för opinions-
bildning samt lämna förslag på samhällets stöd till detta. 
Kommissionens arbete skall vara brett upplagt. Den består av ordförande 
och högst fem ledamöter samt ett sekretariat. Tre referensgrupper är 
knutna till kommissionen, varav en parlamentarisk, en vetenskapligt ori-
enterad och en med representation från berörda myndigheter. Övrig 
kompetens och expertkunskap är kommissionen fri att knyta till sig uti-
från behov. Kommissionen skall arbeta utåtriktat och i nära kontakt med 
myndigheter, kommuner och organisationer. Kommissionen, som skall 
redovisa sitt uppdrag före utgången av år 2000, skall lägga fram förslag 
som underlag för fortsatt utveckling av narkotikapolitiken.
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden 
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Andersson, Uusmann, Ulvskog, 
Lindh, Johansson, Klingvall, Åhnberg, Östros, Engqvist
Föredragande: statsrådet Wallström
Regeringen beslutar skrivelse 1997/98:172 En narkotikapolitisk redogö-
relse 
Skr. 1997/98:172
14
1