Post 6196 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1997/98:173 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Verkställighet och återvändande - en del av asylprocessen
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 173
                
                
                
                Regeringens proposition 
1997/98:173
Verkställighet och återvändande - en del av 
asylprocessen
Prop.
1997/98:173
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 maj 1998
Göran Persson
	Pierre Schori
	(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att huvudansvaret för verkställighet av beslut om 
avvisning och utvisning skall föras över till Statens invandrarverk. Beslut 
av en polismyndighet om avvisning samt dom eller beslut om utvisning 
på grund av brott enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) skall dock 
även fortsättningsvis verkställas av polismyndighet. Behovet av tillgång 
till polisiär kompetens tillgodoses genom att Statens invandrarverk ges 
möjlighet att överlämna ärenden till Polisen för genomförande av 
verkställighet. Ärenden får överlämnas när polisens insats är nödvändig 
på grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan anträffas utan 
hjälp av polis eller när det på goda grunder kan antas att utlänningen inte 
kommer att lämna landet självmant och att tillgång till tvångsmedel 
behövs. Målet är att beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas 
under värdiga former. Invandrarverket bör ges möjlighet att tillsammans 
med de humanitära frivilligorganisationerna och andra internationella 
organisationer, t.ex. Internationella migrationsorganisationen, utveckla 
formerna för ett samarbete om återvändande. Integrerade åtgärdsprogram 
för de som återvänder självmant bör eftersträvas, med insatser under 
utlänningens vistelse i Sverige, under utresan och i vissa fall även under 
en tid efter ankomsten till hemlandet. I de fall den avvisade eller utvisade 
medverkar vid verkställigheten och självmant lämnar landet bör 
Invandrarverket arrangera resan. I ärenden som överlämnats av 
Invandrarverket till polismyndighet bör utresorna även fortsättningsvis 
organiseras av Kriminalvårdens transporttjänst.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut	3
2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)	4
3 Ärendet och dess beredning	8
4 Nuvarande ordning	9
4.1 Beslut om avvisning och utvisning	9
4.2 Underrättelse om beslut	10
4.3 Skyldighet att lämna landet	11
4.4 Ansvarig myndighet	12
4.5 Verkställighetsåtgärder	13
4.6 Verkställighetshinder	15
5 Humanitet och helhetssyn	16
5.1 Svensk migrationspolitik	16
5.2 Tillståndsprövning och självmant återvändande	18
5.3 Folkrättsliga aspekter	20
6 Internationella perspektiv	22
6.1 Europeiska unionen	22
6.2 Internationella migrationsorganisationen (IOM)	25
7 Verkställighet och ett värdigt återvändande	30
7.1 Ny ansvarsfördelning	30
7.2 Barnperspektivet	38
7.3 Tvångsmedel	41
8 Stödinsatser	46
8.1 Återvändandeprogram	46
8.2 Frivilligorganisationer	52
8.3 IOM:s återvändandearbete	56
9 Organisation och ekonomiska konsekvenser	58
9.1 Utresor	58
9.2 Ekonomiska konsekvenser	59
9.3 Genomförande	60
10 Författningskommentar	61
Bilaga 1	Sammanfattning av betänkandet (SOU 1997:128)	64
Bilaga 2	Betänkandets lagförslag	67
Bilaga 3	Remissinstanser	72
Bilaga 4	Lagrådsremissens lagförslag	73
Bilaga 5	Lagrådets yttrande	77
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998	78
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om 
ändring i utlänningslagen (1989:529).
2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen 
(1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529) 
dels att 5 kap. 3 §, 6 kap. 9 § samt 8 kap. 11-13 §§ skall ha följande 
lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 17 §, av följande 
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
3 § 
Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter ansöker om 
uppehållstillstånd får Utlänningsnämnden, Statens invandrarverk eller 
polismyndigheten ta hand om hans pass eller annan identitetshandling i 
avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet.
Polismyndigheten får i samband 
med verkställigheten av ett beslut 
om avvisning eller utvisning ta 
hand om en handling som avses i 
första stycket, i avvaktan på att 
verkställigheten kan ske.
Den verkställande myndigheten 
får i samband med verkställigheten 
av ett beslut om avvisning eller 
utvisning ta hand om en handling 
som avses i första stycket, i 
avvaktan på att verkställigheten 
kan ske.
6 kap.
9 § 
Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet som handlägger 
ärendet.
Handläggande myndighet är:
polismyndigheten:		polismyndigheten:
a) från det att begäran om 
inresa eller ansökan om 
uppehållstillstånd görs och till 
dess att ärendet tas emot av 
Statens invandrarverk eller 
utlänningen lämnat landet,
b) i och med att ett beslut om 
avvisning eller utvisning tas emot 
för verkställighet, även om en 
sådan ansökan som avses i 2 kap. 
5 b § görs,
a) från det att en utlänning 
begär att få resa in i landet och till 
dess att ett ärende som skall 
prövas av Statens invandrarverk 
tas emot av verket eller utlän-
ningen lämnat landet,
b) i och med att en dom eller ett 
beslut om utvisning enligt 4 kap. 
7 § tas emot för verkställighet,
c) i och med att ett beslut om 
avvisning eller utvisning enligt 
8 kap. 11 § andra stycket 3 eller 
ett ärende som lämnas över enligt 
8 kap. 17 § tas emot för verk-
ställighet, även om en sådan 
ansökan som avses i 2 kap. 5 b § 
görs,
Statens invandrarverk:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas; 
överklagas beslutet eller får det 
verkställas trots att det inte vunnit 
laga kraft eller på annan grund, är 
verket handläggande myndighet 
till dess ärendet tas emot av 
Utlänningsnämnden respektive 
polismyndigheten, och
Statens invandrarverk:
a) i och med att ett ärende som 
skall prövas av Invandrarverket 
tas emot av verket och till dess att 
beslut meddelas eller, i före-
kommande fall, utlänningen har 
lämnat landet; överklagas beslutet 
eller får det verkställas trots att det 
inte vunnit laga kraft eller på 
annan grund, är verket hand-
läggande myndighet till dess 
ärendet tas emot av Utlän-
ningsnämnden respektive polis-
myndigheten, om ärendet över-
lämnats dit enligt 8 kap. 17 §,
b) i och med att Utlännings-
nämndens eller regeringens beslut 
om avvisning eller utvisning tas 
emot för verkställighet, även om 
en sådan ansökan som avses i 
2 kap. 5 b § görs,  under 
förutsättning att ärendet inte har 
lämnats över till polismyndigheten 
enligt 8 kap. 17 §, och
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas 
och beslutet, i förekommande fall, 
tas emot av polismyndigheten för 
verkställighet.
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas 
och beslutet, i förekommande fall, 
tas emot av Statens invandrarverk 
eller polismyndigheten för verk-
ställighet.
När ett ärende tagits emot i det departement som har till uppgift att 
bereda ärendet, anses regeringen som handläggande myndighet. Beslut i 
frågor om förvar eller uppsikt fattas av det statsråd som skall föredra 
ärendet. Beslut att ta eller hålla kvar någon i förvar kan inte fattas av 
regeringen. Motsvarande gäller beträffande uppsikt.
I ett ärende där beslut om inhibition kan meddelas med stöd av 8 kap. 
10 § första eller andra stycket skall Utlänningsnämnden eller regeringen 
inte anses som handläggande myndighet innan beslut om inhibition 
meddelats.
Polismyndigheten får också fatta beslut om att tillfälligt ta en utlänning 
i förvar eller ställa honom under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta 
den handläggande myndighetens beslut. Beslut med stöd av detta stycke 
skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och 
denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar 
eller uppsikt skall fortsätta att gälla.
8 kap.
11 §
Ett beslut om avvisning eller 
utvisning skall verkställas av 
polismyndigheten eller, i fråga om 
beslut av regeringen, någon annan 
myndighet som regeringen 
bestämmer.
Beslut om avvisning eller 
utvisning skall verkställas av 
Statens invandrarverk om inte 
annat sägs i andra eller tredje 
stycket.
Polismyndigheten skall verk-
ställa
1. polismyndighets beslut om 
avvisning, 
2. domstols dom eller beslut om 
utvisning enligt 4 kap. 7 §, 
3. beslut om avvisning eller 
utvisning i ärenden där frågor om 
rikets säkerhet eller allmän säker-
het prövats, om regeringen eller 
Utlänningsnämnden bestämmer 
det.
Invandrarverket får lämna över 
ett avvisnings- eller utvisnings-
ärende till polismyndigheten för 
verkställighet enligt de förut-
sättningar som anges i 8 kap. 17 §.
12 §
En polismyndighets beslut om avvisning, Statens invandrarverks beslut 
om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet samt 
domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast möjligt.
I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har 
avvisats lämna landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats 
lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om 
inte annat bestäms i beslutet.
Om utlänningen inte lämnar 
landet inom den föreskrivna tiden 
eller det med säkerhet måste antas 
att han inte har för avsikt att 
frivilligt lämna landet inom denna 
tid, skall polismyndigheten verk-
ställa beslutet så snart det kan ske.
Om utlänningen inte lämnar 
landet inom den föreskrivna tiden 
eller det med säkerhet måste antas 
att han inte har för avsikt att 
frivilligt lämna landet inom denna 
tid, skall beslutet verkställas så 
snart det kan ske av den myndighet 
som enligt 11 § är ansvarig för 
verkställigheten.
13 §
Om den verkställande myndig-
heten finner att verkställigheten 
inte kan genomföras eller att 
ytterligare besked behövs, skall 
myndigheten underrätta Statens 
invandrarverk om detta.
Om en verkställande polis-
myndighet finner att verkställig-
heten inte kan genomföras eller att 
ytterligare besked behövs, skall 
myndigheten underrätta Statens 
invandrarverk om detta.
Invandrarverket får i ett sådant fall besluta i fråga om verkställigheten 
eller vidta de åtgärder i övrigt som behövs.
Om verkställigheten avser en dom eller ett beslut om utvisning på grund 
av brott, skall Invandrarverket skyndsamt överlämna ärendet till 
regeringen för prövning om verkställigheten inte kan genomföras.
17 §
Statens invandrarverk får lämna 
över ett avvisnings- eller ut-
visningsärende för verkställighet 
till polismyndigheten, om den som 
skall avvisas eller utvisas håller 
sig undan och inte kan anträffas 
utan polismyndighetens 
medverkan eller om det kan antas 
att tvång kommer att behövas för 
att genomföra verkställigheten.
	
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beslut om avvisning eller utvisning som vid utgången av år 1998 
kommit in till polismyndigheten för verkställighet men som ännu inte 
verkställts handläggs enligt äldre föreskrifter. 
3 
3 Ärendet och dess beredning
Efter beslut av regeringen förordnade chefen för Kulturdepartementet i 
augusti 1994 en särskild utredare att undersöka hur beslut om avvisning 
och utvisning skall kunna verkställas under värdiga former och samtidigt 
så effektivt som möjligt samt att överväga vilken myndighet som bör ha 
huvudansvaret för verkställigheten. Utredningen, som arbetade under 
namnet Utredningen om verkställighet av beslut om avvisning och 
utvisning (Ku 1994:07) lade i maj 1995 fram delbetänkandet Ett samlat 
verksamhetsansvar för asylärenden (SOU 1995:55). I betänkandet 
föreslogs en rad organisatoriska ändringar, bl.a. att ansvaret för 
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut skulle föras över från 
polismyndigheterna till Statens invandrarverk. Betänkandet var av 
principkaraktär och innehöll inte närmare överväganden om 
utformningen av den förslagna ansvarsövergången och inte heller 
författningsförslag.
Genom beslut den 16 januari 1997 bemyndigade regeringen det 
statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utlänningars rätt att 
vistas i landet att tillkalla en särskild utredare med det huvudsakliga 
uppdraget att föreslå hur ansvaret för att verkställa beslut om avvisning 
och utvisning kan flyttas över från polismyndigheterna till Statens 
invandrarverk. I uppdraget ingick även andra uppgifter, bl.a. att göra 
överväganden rörande utlänningslagens föreskrifter om institutet ny 
ansökan och om den inre utlänningskontrollen. Till särskild utredare 
utsågs chefsrådmannen Barbro Thorblad. Utredningen, som antog 
namnet Utredningen om verkställighet och kontroll i utlänningsärenden 
(UD 1997:02), lade i september 1997 fram betänkandet Verkställighet 
och kontroll i utlänningsärenden (SOU 1997:128). 
En sammanfattning av utredningens betänkande och dess lagförslag, 
finns i bilaga 1 och 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning 
över remissinstanserna finns i bilaga 3. 
I detta lagstiftningsärende behandlas den del av utredningens förslag 
som avser frågan om verkställighetsansvaret. Regeringen har i beslut den 
5 februari 1998 överlämnat den del av betänkandet som behandlar 
institutet ny ansökan till Kommittén om ny instans- och processordning i 
utlänningsärenden (UD 1997:04, NIPU) för behandling. Den del av 
betänkandet som avser frågeställningar rörande inre utlänningskontroll 
bereds för närvarande inom Regeringskansliet. 
Samtidigt som betänkandet Verkställighet och kontroll i 
utlänningsärenden remissbehandlades inhämtades även synpunkter 
rörande en skrivelse från Statens invandrarverk till Utrikesdepartementet 
angående gränskontrollverksamhet. I skrivelsen hemställer Invandrar-
verket om en översyn av utlänningslagstiftningen så att verket får vissa 
befogenheter vad avser gränskontroll. Socialförsäkringsutskottet föreslog 
i sitt betänkande Invandrings- och flyktingfrågor (bet. 1997/98:SfU9) ett 
tillkännagivande om att Invandrarverket skall få befogenheter vid 
gränskontroll som syftar till ett effektivare asylförfarande. I betänkandet 
framhåller utskottet att rättssäkerheten därvid måste garanteras. 
Riksdagen har bifallit utskottets hemställan (rskr. 1997/98:164). Den nu 
aktuella frågan bereds för närvarande vidare inom Regeringskansliet. 
Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen angående denna 
fråga. Invandrarverkets deltagande i gränskontrollverksamhet torde tills 
dess kunna tillgodoses genom att verkets personal, vid behov, får 
förordnande som passkontrollanter.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 maj 1998 att inhämta Lagrådets yttrande 
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har i sitt yttrande lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets 
granskning har föranlett vissa redaktionella ändringar av remissens 
lagförslag.
4 Nuvarande ordning
4.1 Beslut om avvisning och utvisning
I 4 kap. utlänningslagen (1989:529, UtlL) finns bestämmelser om 
avvisning och utvisning. Bestämmelser för när en utlänning får avvisas 
finns i 1 och 2 §§. Avvisning kan bl.a. ske om utlänningen saknar pass, 
visering eller uppehållstillstånd eller om det kan antas att han kommer att 
begå brott i Sverige. Enligt 4 kap. 4 § UtlL skall frågan om avvisning 
prövas av Statens invandrarverk om utlänningen söker asyl, om 
utlänningen har en nära familjemedlem som söker asyl, om utlänningen 
kan komma att avvisas efter en begäran av den centrala 
utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land eller om utlänningen 
utan avbrott har vistats i Sverige mer än tre månader när frågan väcks om 
hans avvisning. I övriga fall skall frågan om avvisning prövas av en 
polismyndighet. Ett avvisningsärende kan överlämnas från polismyndig-
heten till Invandrarverket, om polismyndigheten finner att det är 
tveksamt om avvisning bör ske.
En utlänning får utvisas från Sverige, om han uppehåller sig i landet 
efter att hans uppehållstillstånd har upphört att gälla. Enligt 4 kap. 5 § 
UtlL meddelas ett sådant beslut av Statens invandrarverk. En utlänning 
får dessutom utvisas om han döms för ett brott som kan leda till fängelse 
eller om en domstol undanröjer en tidigare meddelad villkorlig dom eller 
dom på skyddstillsyn. Av 4 kap. 8 § UtlL framgår att utvisning på grund 
av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. Det bör 
också nämnas att regeringen kan besluta om utvisning med stöd av lagen 
(1991:572) om särskild utlänningskontroll, om det behövs med hänsyn 
till rikets säkerhet eller om det kan befaras att utlänningen kommer att 
begå eller medverka till brottslig gärning som innefattar våld, hot eller 
tvång för politiska syften. 
Av 23 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en polismyndighets och 
Statens invandrarverks beslut om avvisning eller utvisning vinner laga 
kraft tre veckor efter det att utlänningen delgavs beslutet, om det inte 
överklagas. Bestämmelser om överklagande finns i 7 kap. UtlL. Enligt 
2 § får utlänningen överklaga en polismyndighets beslut om avvisning. 
Överklagandet sker till Statens invandrarverk. Utlänningen får enligt 3 § 
överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning som har fattats av 
Invandrarverket. Överklagandet sker i dessa fall till Utlänningsnämnden, 
vars beslut inte kan överklagas utan vinner laga kraft direkt.
Ett ärende om avvisning eller utvisning kan i vissa fall under 
handläggningen överlämnas av Statens invandrarverk eller Utlännings-
nämnden till regeringen. Överlämnandet sker på den handläggande 
myndighetens eget initiativ och enligt 7 kap. 11 § UtlL får så ske 
exempelvis om verket eller nämnden anser, att det är av särskild vikt för 
ledning av tillämpningen av utlänningslagen att regeringen avgör ett 
ärende, som kan antas få betydelse för en grupp utlänningar, som 
åberopar huvudsakligen samma skäl till stöd för sin ansökan om 
uppehållstillstånd. Statens invandrarverk har enligt samma bestämmelse 
möjlighet att i vissa fall överlämna ett ärende till Utlänningsnämnden för 
avgörande. En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får 
enligt 7 kap. 8 § UtlL överklagas enligt vad som gäller om överklagande 
av allmän domstols dom eller beslut i brottmål.
4.2 Underrättelse om beslut
Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att den som har fått ett beslut 
om avvisning eller utvisning skall underrättas om innehållet i beslutet. 
Den myndighet som ombesörjer underrättelsen får bestämma om den 
skall ske muntligen, genom vanligt brev, genom delgivning eller på annat 
sätt.
I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma en resolution 
från EU:s ministerråd av den 20 juni 1995 om minimigarantier vid 
handläggning av asylärenden. Enligt resolutionen skall beslut i 
asylärenden delges den sökande skriftligen. Om ansökan avslås, skall den 
sökande underrättas om skälen för beslutet och om sina möjligheter att få 
beslutet omprövat. Om det är möjligt enligt den nationella lagstiftningen, 
kan den asylsökande, på ett språk som han förstår, få ta del av eller 
underrättas om beslutets innehåll och om möjligheterna till överklagande 
(EGT Nr C 274/13).
Statens invandrarverk har utarbetat riktlinjer för hur utlänningen skall 
underrättas om beslut om avvisning eller utvisning i enlighet med 
nämnda resolution. Om utlänningen bor på en förläggning skickas 
beslutet till förläggningen, där personalen överlämnar beslutet till honom 
jämte ett mottagningsbevis. Den som överlämnar beslutet skall samtidigt 
informera utlänningen om möjligheten att överklaga, om vad 
nöjdförklaring innebär och om frivillig hemresa. Detta sker vanligtvis via 
tolk. Om förläggningspersonalen inte lyckas anträffa utlänningen, 
skickas beslutet till polismyndigheten på den ort där utlänningen senast 
vistades och därefter ankommer det på polismyndigheten att underrätta 
utlänningen om beslutet. Beslut om avvisning eller utvisning för 
utlänning med eget boende utanför förläggning skall, enligt Invandrar-
verkets riktlinjer, skickas till polismyndigheten på den ort där 
utlänningen är bosatt. Därefter är det polismyndighetens uppgift att 
underrätta utlänningen om beslutet. Detsamma gäller alltid beslut om 
avvisning med omedelbar verkställighet samt beslut om avvisning eller 
utvisning för utlänning, som är tagen i förvar.
Utlänningsnämnden har fastställt liknande anvisningar för expediering 
av beslut om avvisning eller utvisning. Beslutet skall i sin helhet 
expedieras till vuxen part (den som var över 18 år vid tiden för beslutet), 
partens ombud eller offentliga biträde, Invandrarverkets huvudkontor, till 
den av Invandrarverkets asylbyråer som meddelat det överklagade 
beslutet eller överlämnat ärendet till nämnden samt till den 
polismyndighet som skall verkställa beslutet. Första sidan av beslutet, på 
vilken nämndens beslut framgår men utan dess skäl, skall sändas till 
chefen för den förläggning där utlänningen bor eller är inskriven. Enligt 
Utlänningsnämndens anvisningar är det en tjänsteman på förläggningen 
som informerar utlänningen om beslutet om avvisning eller utvisning. En 
hel del av de ärenden som prövas av Utlänningsnämnden rör andra 
utlänningar än asylsökande. Dessa omfattas i regel inte av 
Invandrarverkets förläggningsverksamhet. Beslut om avvisning eller 
utvisning beträffande dessa utlänningar sänds till den uppgivna privatad-
ressen samt till polismyndigheten på den ort där utlänningen är bosatt. 
Framgår det av handlingarna att utlänningen erhåller socialbidrag kan 
den nämnd eller den myndighet inom kommunen som ombesörjer 
utbetalningen av bidraget få första sidan av Utlänningsnämndens beslut. 
4.3 Skyldighet att lämna landet
Den som har fått ett beslut om avvisning eller utvisning är skyldig att 
lämna Sverige. Utgångspunkten i den svenska utlänningslagstiftningen är 
att verkställigheten i första hand skall ske genom att utlänningen frivilligt 
lämnar landet (prop. 1988/89:86 s. 116). Avvisnings- eller utvisnings-
beslutet är att anse som verkställt om utlänningen har lämnat landet och 
beslutet har vunnit laga kraft, se 8 kap. 14 § UtlL. 
Utlänningslagen innehåller en bestämmelse som uttryckligen anger 
inom vilken tid den som har fått ett beslut om avvisning eller utvisning 
skall lämna landet. Bestämmelsen återfinns i 8 kap. 12 § och i den skiljs 
mellan beslut som skall verkställas snarast möjligt och sådana som 
innebär att utlänningen som regel får stanna en kortare tid i landet efter 
beslutet. 
I 12 § första stycket anges vilka beslut som skall verkställas snarast 
möjligt. Det gäller lagakraftvunnen dom eller beslut av domstol om 
utvisning på grund av brott, avvisningsbeslut som har fattats av 
polismyndighet samt beslut av Invandrarverket om avvisning med 
förordnande enligt 8 kap. 8 § UtlL om omedelbar verkställighet. 
Bestämmelsen i 8 kap. 8 § UtlL innebär att Invandrarverket kan förordna 
att verkets beslut om avvisning får verkställas även om det inte har 
vunnit laga kraft, om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och 
att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund. 
Av 12 § andra stycket följer att verkställighet i övriga fall skall ske 
genom att utlänningen lämnar landet inom en i bestämmelsen angiven 
tidsfrist. Den som har fått ett avvisningsbelut skall lämna landet inom två 
veckor och den som har fått ett beslut om utvisning skall lämna landet 
inom fyra veckor. I båda fallen löper tiden från det att 
avlägsnandebeslutet vann laga kraft. Om det finns skäl för det, t.ex. på 
grund av längden på utlänningens vistelse i landet eller behovet av att 
underlätta verkställigheten, får den beslutande myndigheten i 
avlägsnandebeslutet ange en kortare eller längre tidsfrist inom vilken 
frivillig verkställighet skall ha skett. En kortare frist kan bestämmas om 
utlänningen vistas på en statlig förläggning och således normalt inte 
behöver vidta några egentliga åtgärder för att avveckla sin verksamhet i 
Sverige eller om det kan hållas för visst att han inte frivilligt kommer att 
lämna landet. 
Av 12 § tredje stycket följer att beslutet om avvisning eller utvisning 
skall verkställas tvångsvis, om utlänningen inte frivilligt lämnar landet 
inom den i andra stycket angivna tidsfristen eller då det redan 
dessförinnan med säkerhet måste antas att utlänningen inte har för avsikt 
att lämna landet. Avlägsnandebeslutet skall i dessa fall verkställas så 
snart som möjligt.
Fullgör utlänningen inte sin skyldighet att lämna landet, gör han sig 
skyldig till en brottslig gärning, se 10 kap. UtlL. 
4.4 Ansvarig myndighet
Av 8 kap. 11 § UtlL följer att ansvaret för att verkställa beslut om 
avvisning eller utvisning vilar på landets polismyndigheter. Från denna 
regel stadgas endast ett undantag. Regeringen kan bestämma att någon 
annan myndighet än polismyndighet skall verkställa de beslut om 
avvisning eller utvisning som regeringen har fattat. Denna möjlighet 
används endast i särskilda undantagsfall, som exempelvis i s.k. 
säkerhetsärenden, men skall inte närmare beröras i detta sammanhang.
Polisen har haft ansvar för verkställighet av beslut om att utlänningar 
skall lämna landet ända sedan Sverige fick en utlänningslagstiftning i 
början av detta sekel. Enligt 1914 års lag angående förbud för vissa 
utlänningar att här i riket vistas skulle en avvisad utlänning genom 
polismyndighetens försorg föras ut ur riket. Enligt samma lag var 
”konungens befallningshavare”, vilket idag motsvaras av länsstyrelsen , 
ansvarig för verkställighet av beslut om utvisning. Verkställighets-
ansvaret delades mellan landets polismyndigheter och länsstyrelser under 
flera decennier. Enligt 1980 års utlänningslag (84 §) svarade 
polismyndigheterna för verkställighet av beslut om avvisning och 
utvisning på grund av bristande uppehållstillstånd, medan länsstyrelserna 
ansvarade för verkställighet av utvisningsbeslut på grund av brott eller 
asocialitet. År 1982 fick polismyndigheterna det samlade ansvaret för 
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning.
4.5 Verkställighetsåtgärder
För att avvisnings- och utvisningsbeslut skall kunna verkställas på ett 
ändamålsenligt sätt krävs en fungerande kommunikation mellan berörda 
myndigheter. I 6 kap. utlänningsförordningen (1989:547, UtlF) finns 
bestämmelser om myndigheternas skyldighet att underrätta varandra om 
information och fattade beslut. Enligt 5 § skall beslut om avvisning eller 
utvisning som har meddelats av Statens invandrarverk och som har 
vunnit laga kraft eller som har meddelats av Utlänningsnämnden så snart 
som möjligt sändas för verkställighet till polismyndigheten i det 
polisdistrikt där utlänningen är bosatt eller huvudsakligen vistas. Enligt 
samma bestämmelse skall Statens invandrarverk genast underrätta 
polismyndigheten när verket med stöd av 8 kap. 8 § UtlL har förordnat 
att ett beslut om avvisning får verkställas även om det inte har vunnit 
laga kraft. 
Av 6 kap. 6 § UtlF följer att Invandrarverket eller Utlänningsnämnden 
omedelbart skall underrätta den verkställande polismyndigheten om 
beslut som innebär upphävande eller inhibition av ett avvisnings- eller 
utvisningsbeslut. Med inhibition avses att beslutet om avvisning eller 
utvisning tills vidare inte får verkställas. I 6 kap. 9 § UtlF finns 
bestämmelser om underrättelse om dom eller beslut om utvisning på 
grund av brott. När polismyndigheten har verkställt ett beslut om 
avvisning eller utvisning skall bland annat Statens invandrarverk 
underrättas, se 6 kap. 4 § UtlF. Enligt samma bestämmelse skall bland 
annat Rikspolisstyrelsen och Invandrarverket underrättas när en 
polismyndighet har verkställt ett beslut om utvisning på grund av brott. 
Sedan beslutet om avvisning eller utvisning har sänts över till 
polismyndigheten inleds verkställighetsarbetet. Om utlänningen har  eget 
boende kallas han eller hon till ett förhör hos polisen. Förhörets syfte är 
att utreda förutsättningarna för att genomföra verkställigheten. Bor 
utlänningen på en flyktingförläggning och visar han eller hon tecken på 
att inte vilja lämna landet kontaktar Invandrarverket polismyndighet.
Verkställighetsarbetet försvåras inte sällan av att det råder oklarheter 
kring utlänningens rätta identitet och medborgarskap. Den verkställande 
myndigheten skall vid behov söka undanröja sådana oklarheter och 
dessutom klarlägga huruvida utlänningen innehar giltigt pass eller annan 
identitetshandling. Detta arbete är ofta tidsödande och kostsamt. Det kan 
exempelvis vara fråga om att göra förfrågningar hos utländska 
ambassader och konsulat i Sverige. Polismyndigheten kan med hjälp av 
Sveriges beskickningar i utlandet hämta in information från utländska 
myndigheter. Polismyndigheten använder sig ibland av de kontakter som 
finns upparbetade med polismyndigheter i andra länder och av den 
information som finns inom den internationella kriminalpo-
lisorganisationen Interpol. 
I polismyndighetens verkställighetsarbete ingår att planera avresan från 
Sverige. Detta bör ske i nära samverkan med utlänningen, som också bör 
få hjälp med att praktiskt förbereda sig inför resan.
För att säkerställa verkställigheten av ett beslut om avvisning eller 
utvisning kan den verkställande polismyndigheten tillgripa tvångsmedel. 
I 6 kap. UtlL regleras möjligheterna att ta utlänningen i förvar eller ställa 
honom under uppsikt. 
Av 6 kap. 2 § tredje punkten UtlL följer att en utlänning som har fyllt 
18 år får tas i förvar om det är sannolikt att han kommer att avvisas eller 
utvisas på annan grund än brott eller om fråga uppkommer om 
verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning. Dessutom krävs 
att det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga 
omständigheter finns anledning anta att han kommer att hålla sig undan 
eller begå brott här i landet. Möjligheten att ta en utlänning som är under 
18 år i förvar är mer begränsade och regleras i 6 kap. 3 § UtlL. 
Enligt 6 kap. 9 § UtlL fattas beslut om förvar av den myndighet som 
handlägger ärendet. Av bestämmelsen framgår bl.a. att med handläggan-
de myndighet avses polismyndigheten i och med att ett beslut om avvis-
ning eller utvisning har tagits emot för verkställighet. Av 9 § följer vidare 
att beslut om förvar också kan meddelas av Invandrarverket eller av 
Utlänningsnämnden under handläggningen av ärendet om avvisning eller 
utvisning och fram till dess att ärendet har övertagits av annan myndighet 
för överprövning eller verkställighet av beslutet. 
Polismyndigheten har möjlighet att fatta beslut om förvar även i 
ärenden som inte handläggs av polisen. Enligt 6 kap. 9 § femte stycket 
UtlL får polismyndigheten besluta att tillfälligt ta en utlänning i förvar, 
om det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut. 
Polismyndighetens beslut om tillfälligt förvar skall skyndsamt anmälas 
till den myndighet som handlägger ärendet och denna myndighet skall 
därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar skall fortsätta att gälla. 
Av 11 § polislagen (1984:387) följer att en polisman i vissa fall får 
omhänderta en utlänning i avvaktan på polismyndighetens beslut. 
Från och med den 1 oktober 1997 svarar Statens invandrarverk för att 
beslut om förvar verkställs. Detta framgår av bestämmelsen i 6 kap. 16 § 
UtlL. I samma kapitel finns bestämmelser om behandlingen av dem som 
hålls i förvar. De innebär bl.a. att Invandrarverket har ansvaret för 
förvarslokalerna. 
En utlänning som kan tas i förvar kan i stället ställas under uppsikt. 
Bestämmelser härom finns i 6 kap. 5 § UtlL. Uppsikt innebär att 
utlänningen är skyldig att lämna ifrån sig sitt pass eller annan 
legitimationshandling, på vissa tider anmäla sig till polismyndigheten 
eller underkasta sig de andra villkor som har meddelats för att säkerställa 
uppsikten. Uppsikt bör alltid användas i stället för förvar, om det kan 
anses tillräckligt. Beslut om uppsikt fattas av den myndighet som 
handlägger ärendet enligt vad som har sagts ovan om beslut om förvar.
När verkställighetsutredningen har färdigställts och avresa skall ske, 
tar den verkställande polismyndigheten kontakt med Kriminalvårdens 
transporttjänst, som på uppdrag av polismyndighet beställer biljetter och 
ordnar resan. Under år 1997 transporterades knappt 3 500 avvisade eller 
utvisade personer från Sverige med hjälp av Kriminalvårdens 
transporttjänst.
Den verkställande polismyndigheten avgör huruvida utlänningen bör 
åtföljas av eskort under resan från Sverige och om den ska genomföras 
av transporttjänstens personal eller av polis. Motivet för att besluta om 
eskort kan exempelvis vara säkerhetsskäl eller att utlänningen kan få 
svårt att passera gränser på grund av att han saknar pass eller andra rese-
dokument. I dessa fall betecknas eskorten som bevakning. Det före-
kommer också att eskorten motiveras av hänsyn till utlänningens behov 
av stöd under resan på grund av exempelvis sjukdom eller ålder. I dessa 
fall brukar eskorten betecknas som beledsagning. Av Transporttjänstens 
statistik framgår att 43 procent av dem som transporterades från Sverige 
under år 1997 åtföljdes av någon form av eskort.
Polismyndigheten avgör huruvida eskorten skall utgöras av polis eller 
av personal från Kriminalvårdens transporttjänst. Det förekommer inte 
sällan att eskorten utgörs av personal från båda myndigheterna. I 
Verkställighetsutredningen redovisades att polispersonal medverkade i 
41 procent av de eskorterade verkställighetsresorna under andra halvåret 
1995. Av statistik från Kriminalvårdens transporttjänst för första 
kvartalet 1998 uppges att polispersonal medverkade i 31 procent av de 
eskorterade verkställighetsresor som genomfördes under perioden. I 
kapitel 9.1 lämnas en redogörelse för det arbete Kriminalvårdens 
transporttjänst utför i samband med verkställighet av avlägsnandebeslut. 
4.6 Verkställighetshinder
8 kap. UtlL innehåller bestämmelser om så kallade verkställighetshinder. 
Enligt 1 § får ett beslut om avvisning eller utvisning aldrig verkställas till 
ett land om det finns skälig anledning att tro att utlänningen där skulle 
riskera dödsstraff eller kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan 
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Verkställighet 
får inte heller ske till ett land där han inte är skyddad mot att sändas 
vidare till ett annat land där han skulle utsättas för en sådan risk. I 2 § 
behandlas frågan om verkställighetshinder vid risk för förföljelse. Av 4 § 
framgår att en utlänning inte får sändas till sitt hemland eller till ett land 
där han riskerar att sändas vidare till hemlandet om han har synnerliga 
skäl mot detta och han har lämnat sitt hemland på grund av att han 
behöver skydd till följd av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på 
grund av en miljökatastrof.
Enligt bestämmelsen i 4 kap. 12 § UtlL skall frågan om verkställig-
hetshinder föreligger beaktas redan vid prövningen av frågan om 
avvisning eller utvisning. Framkommer härvid att ett avlägsnandebeslut 
inte skulle gå att verkställa, bör ett sådant beslut inte fattas (prop. 
1988/89:86 s. 166). Det innebär att bestämmelserna om verkstäl-
lighetshinder i 8 kap. UtlL har sin främsta betydelse när hindret har 
uppkommit eller blivit känt först efter det att beslutet om avvisning eller 
utvisning har vunnit laga kraft. Om den verkställande polismyndigheten 
finner att det föreligger verkställighetshinder eller att ytterligare besked 
behövs, skall myndigheten enligt 8 kap. 13 § UtlL underrätta Statens 
invandrarverk, som därefter får besluta i fråga om verkställigheten eller 
vidta de åtgärder som behövs. Verket kan bl.a. anvisa lämplig 
transportväg eller lämpligt transportmedel eller besluta om inhibition, 
vilket innebär att avlägsnandebeslutet tills vidare inte får verkställas 
(prop. 1988/89:86 s. 203). När frågan om verkställighetshinder 
uppkommer ger utlänningen i praktiken ofta in en ny ansökan om 
uppehållstillstånd och begär inhibition av det avlägsnandebeslut som 
ligger till grund för verkställigheten. Särskilda regler gäller om det är 
fråga om verkställighet av dom eller beslut om utvisning på grund av 
brott.
5  Humanitet och helhetssyn
5.1 Svensk migrationspolitik
Migrationspolitikens mål är att i en värld präglad av ökad öppenhet, 
samverkan och utbyte på alla områden verka för att migration till och 
från vårt land kan ske i reglerade former samt att värna asylrätten. Detta 
skall ske på ett sätt som svarar mot kraven på öppenhet och utbyte och 
präglas av rättssäkerhet, humanitet och respekt för individens mänskliga 
rättigheter. Migrationen tar sig idag olika former. Den möjliggörs bl.a. 
genom den fria rörlighet som råder inom Norden och den fria rörligheten 
av arbetskraft som finns inom EU samt de möjligheter som 
gäststuderande har att tillfälligt få uppehållstillstånd här i landet. Dessa 
möjligheter är dock begränsade och invandringen till Sverige de senaste 
åren har huvudsakligen bestått av personer som sökt asyl och av anhöriga 
till dem som redan bor i Sverige. Att värna asylrätten i Sverige är en 
viktig del i arbetet för mänskliga rättigheter. Sverige sluter vidare aktivt 
upp kring principen om att nära anhöriga måste ha möjlighet att bo i 
samma land.
Människor som behöver och söker skydd här, ofta för att deras 
mänskliga rättigheter kränkts, skall veta att de är välkomna, i enlighet 
med de konventioner som Sverige anslutit sig till och vår egen 
lagstiftning. Människor som inte har behov av skydd utifrån de 
internationella och  nationella kriterier Sverige följer, skall också veta att 
de inte kan tas emot och varför. För att lagstiftningen om migration skall 
fylla sin funktion, bl.a. att garantera skydd för dem som verkligen 
behöver det, måste den vara tydlig, effektiv och rättssäker. I 
asylprocessen skall alla bemötas med värdighet och respekt.
Omfattande och mångfacetterade kontakter finns redan över gränserna 
och för enskilda individer leder detta ibland till bosättning i ett annat 
land, t.ex. vid äktenskap. Det är dock sällan fråga om att stora 
befolkningsgrupper vill lämna sitt land,  annat än i akuta krissituationer. 
De ekonomiska skillnader som råder mellan världens olika länder gör 
ändå att det antalsmässigt är åtskilliga som stadigvarande eller tillfälligt 
vill bosätta sig i ett land med bättre levnadsvillkor än deras eget kan 
erbjuda dem. Vad som här sagts gäller inte minst Sverige. Redan den 
omständigheten att en femtedel av befolkningen själv eller genom någon 
förälder har ursprung i ett annat land talar för detta. Bredden av 
kontaktytorna framgår av att invandring hit skett från snart sagt alla 
länder.
En del av de åtaganden Sverige gjort är absoluta vilket följer av 
internationella överenskommelser som Sverige ingått. I vissa avseenden 
går Sverige dock längre än dessa överenskommelser kräver, både när det 
gäller att tillgodose skyddsbehov och anhörigas önskemål om att bosätta 
sig här eller att ta individuella humanitära hänsyn. Det kan t.ex. röra sig 
om de som på grund av yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd 
eller på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland.
Som helhet måste Sverige dock beakta vårt lands förmåga att ta emot 
nya invandrare och säkra goda villkor nu och i framtiden för alla som bor 
i landet. Detta medför att fri invandring inte är möjlig under nuvarande 
förhållanden i Sverige och vår omvärld.
Kravet på helhetssyn är ett grundläggande inslag i det 
migrationspolitiska beslut riksdagen fattade år 1996 (prop. 1996/97:25, 
bet. 1996/97:SfU5, rskr. 1996/97:80). I takt med att migrationen globalt 
har blivit mer omfattande och orsakerna mer sammansatta har allt högre 
krav på helhetssyn och samverkan ställts. Därför är det nödvändigt att de 
politiska åtgärderna på migrationsområdet baseras på denna helhetssyn 
och genomförs i samverkan, såväl nationellt som internationellt. 
Den övergripande inriktningen är att migrationspolitiken skall vara 
human, tydlig och konsekvent. I första hand gäller det att tydliggöra för 
dem som vill bosätta sig i Sverige vilka förutsättningar som i så fall 
måste vara uppfyllda. De som efter en noggrann och rättssäker prövning 
inte beviljas uppehållstillstånd måste förväntas acceptera ett sådant 
beslut. När så inte sker hotas i förlängningen trovärdigheten i politiken 
och uppslutningen kring asylrätten. Bäst är om presumtiva migranter 
redan i hemlandet får klart för sig om de saknar tillräckliga skäl att få 
bosätta sig i Sverige. De lockas då inte att under felaktiga förutsättningar 
bege sig hit. Ett misslyckat försök till emigration innebära alltid stora 
påfrestningar för den enskilde individen då han eller hon, kanske efter 
avsevärd tid, tvingas återvända till hemlandet. Ur humanitär synpunkt är 
mycket vunnet på att försöket inte görs. Genom de ändringar som gjordes 
den 1 januari 1997 i utlänningslagen preciserades kriterierna för 
skyddsbehov och under vilka förutsättningar dessa kan leda till 
uppehållstillstånd. Nödvändigt för att en förebyggande effekt skall kunna 
nås är emellertid att rättstillämpningen dessutom är konsekvent. Så länge 
som ojämlikheten i världen består kommer invandringssystemet i Sverige 
och andra länder att vara utsatt för tryck. Individers och familjers i och 
för sig förståeliga önskan att söka sig en bättre tillvaro i Sverige möter 
vårt lands behov av att upprätthålla invandringsregleringen. För att de 
stora resurser som satsas skall komma till största möjliga nytta är det 
viktigt att skyddsregler, asylförfarande och särskilda åtgärder för 
invandrare i Sverige även i fortsättningen är underställda samma krav på 
rättvisa, effektivitet och flexibilitet som andra områden av lagstiftningen 
och förvaltningen. Det är av stor vikt för legitimiteten och trovärdigheten 
i politiken, att humaniteten också åtföljs av respekt för lagen.
5.2 Tillståndsprövning och självmant återvändande
Regeringens bedömning: Det bör vara en prioriterad fråga att få fler 
personer att, i enlighet med utlänningslagen, lämna landet självmant 
efter att de har fått ett beslut om avvisning eller utvisning och att 
användningen av tvångsåtgärder minimeras.
Den som tagit sig till Sverige och som inte får sin ansökan om 
uppehållstillstånd beviljad är skyldig att självmant lämna landet i 
enlighet med vad som föreskrivs i utlänningslagen. Det förväntas av den 
sökande som fått avvisnings- eller utvisningsbeslut att han eller hon 
respekterar detta beslut. I viss utsträckning infriar också de sökande den 
förväntan vi har på dem att fullgöra denna skyldighet. Det är angeläget 
att finna vägar att få fler att göra detta. 
En så långt det är möjligt klarläggande utredning på ett tidigt stadium 
och ett väl motiverat beslut bör kunna ha viss betydelse och även kunna 
leda till att beslut i första instans i ökad utsträckning används för 
bedömning av utsikterna i andra instans och om ett återvändande på detta 
stadium är att föredra framför en förlängd process. Åtgärder i denna 
riktning är redan vidtagna genom de ändringar i utlänningslagen, i fråga 
om utförligare motiveringar och muntlighet, som trädde i kraft den 
1 januari 1997. Detta måste kombineras med information om 
ärendeprocessen men även om den återvändandeverksamhet som kan 
erbjudas i Invandrarverket regi.
Vad som redan sagts om vikten av att rättstillämpningen är konsekvent 
gäller också i fråga om att få dem som nekats uppehållstillstånd att 
acceptera det fattade beslutet och lämna Sverige. Erfarenhetsmässigt är 
detta svårt att uppnå om den sökande får den uppfattningen, att det ändå 
finns en möjlighet att till slut få stanna här och att chanserna ökar ju 
längre han eller hon lyckas hålla sig kvar. Åtskilliga är i så fall beredda 
att stå ut med de påfrestningar detta medför och att om så behövs hålla 
sig undan myndigheterna. Särskilt olyckligt är när barnfamiljer gör detta. 
Principen om konsekvens är därför viktig inte bara för att upprätthålla 
respekten för lagstiftningen och uppfylla kravet på likhet inför lagen. 
Den har också stor betydelse för barn som befinner sig i denna situation. 
En avvägning måste dock alltid göras av vad humaniteten kräver i det 
enskilda fallet. Särskilt gäller detta när barn är inblandade.
Det är således önskvärt att den avvisade eller utvisade inser fördelarna 
med att självmant snabbt återvända till hemlandet. Myndigheterna bör på 
ett flexibelt sätt verka för att detta sker i största möjliga utsträckning. En 
organiserad verksamhet som bidrar till att göra vistelsen i Sverige aktiv 
och meningsfull också med tanke på ett eventuellt återvändande bör 
kunna bidra till detta. Samverkan med frivilligorganisationer, samfund 
och internationella organ kan vara till nytta i denna strävan.
Ansträngningar bör i första hand göras att få dem som inte har rätt att 
vistas här att lämna landet självmant inom de tidsfrister som 
utlänningslagen föreskriver. I de fall den enskilde inte rättar sig efter 
myndigheternas beslut, eller i de fall det finns anledning att anta att han 
eller hon kommer att underlåta detta, måste myndigheterna vara beredda 
att se till att verkställigheten av beslut om avvisning eller utvisning ändå 
genomförs utan onödigt dröjsmål. Detta är generellt sett också vad som 
från humanitära utgångspunkter är bäst för den enskilde. Att mänskliga 
rättigheter för den återvändande nogsamt skall respekteras är därvid en 
självklarhet. Humanitära hänsynstaganden krävs av myndigheterna i 
genomförandet av åtgärderna. Det är viktigt att den avvisades eller 
utvisades personliga integritet respekteras oavsett vilken myndighet som 
har ansvaret.
Ett negativt beslut på en ansökan om uppehållstillstånd som innebär att 
utlänningen måste återvända till hemlandet är alltid förknippat med stor 
besvikelse. Han eller hon måste ompröva tidigare planer och drömmar 
och ställa in sig på att bygga sin framtid i hemlandet. Detta kan vara en 
svår process. Ur denna aspekt är det därför angeläget att klart ange vilka 
utgångspunkter som bör ligga till grund för utformningen av 
migrationsreglerna. Härigenom skapas bättre förutsättningar att få till 
stånd ett effektivt system och större möjligheter att nå förståelse för 
behovet av ett självmant återvändande hos såväl enskilda som 
myndigheter.
Regleringen av invandringen i utlänningslagen bygger på respekt för 
mänskliga rättigheter och den enskildes integritet. Självfallet skall detta 
avspeglas även i myndigheternas kontakt med utlänningen då han eller 
hon måste lämna landet efter beslut om avvisning eller utvisning. Det 
betyder bland annat att användningen av tvångsmedel skall minimeras 
och vara noggrant reglerad. Samtidigt måste det finnas förutsättningar för 
att genomföra verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning 
skyndsamt och effektivt. Många människor som måste lämna landet far 
illa av den ovisshet som uppkommer om verkställigheten drar ut på tiden. 
Det gäller även många av dem som själva väljer att på olika sätt hålla sig 
kvar i landet. Ur humanitär aspekt är det därför angeläget att tiden mellan 
det att utlänningen får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och 
återvändandet blir kort. Av samma skäl bör regelverket vara tydligt och 
tillämpningen av reglerna måste, som nämnts, vara förutsebar. Otydlighet 
skapar osäkerhet, vilket i många fall försvårar utlänningens situation i 
Sverige. Kravet på humanitet medför slutligen att utlänningens återkomst 
till hemlandet bör underlättas så långt det är möjligt.
För att arbetet med återvändandet skall kunna bedrivas effektivt är det 
också nödvändigt att utlänningslagstiftningen och dess tillämpning är 
konsekvent. Den som har nekats uppehållstillstånd måste få ett tydligt 
besked om att det lagakraftvunna beslutet om avvisning eller utvisning är 
slutgiltigt. Möjligheten att motivera avvisade och utvisade personer till 
att lämna Sverige minskar om de får uppfattningen att de fortfarande har 
möjlighet att få stanna i landet och att deras chanser ökar ju längre de 
lyckas dröja sig kvar här. Principen om konsekvens hänger nära samman 
med kravet på rättvisa. I detta begrepp ligger ett krav på likhet inför 
lagen. Lika fall skall så långt det är möjligt behandlas lika. Annars 
riskerar utlänningslagstiftningens trovärdighet att undermineras, vilket 
långsiktigt försvårar arbetet med att verkställa fattade beslut.
Slutligen bör vikten av en väl avvägd användning av samhällets 
resurser framhållas. Behovet av insatser varierar kraftigt mellan olika 
ärenden. Många gånger kan en verkställighet genomföras med en 
begränsad insats av samhällets resurser. Det kan exempelvis vara fråga 
om att ordna rent praktiska saker som biljetter och andra resehandlingar. 
Andra ärenden fordrar mer omfattande och resurskrävande åtgärder i 
form av exempelvis eftersökning eller eskort. Det är angeläget att 
verksamheten utformas så att resurserna kan koncentreras till de ärenden 
som kräver omfattande åtgärder. Det är ärendets karaktär som, efter en 
rationell bedömning av myndigheten, är avgörande för vilka behov och 
resurser som krävs. Det är därför nödvändigt att tydliggöra 
myndigheternas ansvar och det är en stor fördel att kunna koncentrera 
bedömningarna av ett ärendes behov till en myndighet, som har det 
övergripande ansvaret och helhetssynen på invandringen.
5.3 Folkrättsliga aspekter
Det är en folkrättslig princip att varje stat skall ta emot sina egna 
medborgare. Detta innebär att återvändande inte enbart berör enskilda 
individer med avvisnings- eller utvisningsbeslut utan även relationerna 
mellan stater. Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är det en 
mänsklig rättighet att fritt få lämna och att få återvända till den stat i 
vilken man är medborgare. På motsvarande sätt finns det en mellanstatlig 
folkrättslig skyldighet för stater att ta emot de av sina medborgare som 
inte längre får vistas i en annan stat. Det är en viktig migrationspolitisk 
uppgift att genom internationellt samarbete verka för att alla stater följer 
denna princip utan att ställa andra krav än som gäller medborgarens 
identitet.
Under 1980- och 1990-talen har det blivit allt vanligare att vissa stater 
inte återtar sina egna medborgare. I flera fall reser dessa stater krav på 
kompensation i olika former för att ett återtagande skall komma till stånd. 
Staterna kan också mer indirekt visa sig vara mindre benägna att 
samarbeta på ett konstruktivt och effektivt sätt med de myndigheter som 
söker verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut. Enligt en uppskattning 
som gjordes 1994 har det ingåtts mellan 60 och 70 särskilda 
återtagandeavtal där ena parten är en västeuropeisk stat. Detta visar på 
hur frågan om återtagande börjar bli allt mer komplicerad. 
Återtagandeavtal ingås för att förmå ett annat land att efterleva 
mellanstatliga folkrättsliga principer. Där det funnits behov har Sverige 
varit berett att ingå sådana avtal, som t.ex. med Förbundsrepubliken 
Jugoslavien den 16 januari 1998.
Den folkrättsliga principen om staters skyldighet att återta sina egna 
medborgare ligger till grund för återvändandepolitiken. Att asylsökande 
som inte fått uppehållstillstånd i Sverige kan återvända är av stor vikt för 
asylsystemets trovärdighet. Att skapa förutsättningar för ett självmant 
och värdigt återvändande är i det avseendet en del av värnandet om 
asylrätten. Asylrätten urholkas i längden om personer som har fått sin 
ansökan om uppehållstillstånd prövad och inte ansetts ha skyddsbehov 
ändå stannar kvar i Sverige enbart för att de inte återtas av det land där de 
är medborgare eller haft sin hemvist. 
Asylsökande och andra som nekats uppehållstillstånd lever i en 
påfrestande tillvaro så länge det är oklart om de kan återvända. 
Långdragna procedurer i samband med återvändande bidrar till ett 
onödigt lidande hos dessa människor, vilket kan undvikas om 
återtagandeproblemen minimerades. I takt med att antalet personer som 
inte återtas ökar, tvingas dessutom stater att införa mer restriktiva 
viseringsregler. Detta hotar i längden både chanserna för bona fide 
asylsökande samt det fria resandet mellan länder.
Av förståeliga skäl har de flesta stater vissa krav vad gäller bevisföring 
vid fastställandet av medborgarskap, såsom pass eller annan 
identitetshandling. En del stater har dock särskilt höga krav. Ett antal 
stater kräver särskilda laissez-passer eller resedokument vid återresa för 
egna medborgare. Ofta krävs det också att den avvisade eller utvisade 
självmant medverkar vid ansökan om resedokument. Det förekommer att 
en del av de personer som skall avvisas eller utvisas föredrar att inte 
medverka till detta. Oavsett den avvisades eller utvisades medverkan bör 
det i alla avseenden vara en grundläggande princip i relationen stater 
emellan att en person som nekats uppehållstillstånd i en annan stat bereds 
möjlighet att återvända. I sammanhanget är det viktigt att återigen 
understryka att tvångsmedel så långt som det är möjligt bör undvikas i 
samband med verkställigheter. Som grundprincip gentemot de stater som 
inte är beredda att återta sina egna medborgare, skall Sverige hänvisa till 
den folkrättsliga principen. Vad gäller andra åtgärder och sanktioner bör 
valet av instrument alltid stå i proportion till problemets tyngd. I första 
hand bör sådana åtgärder och sanktioner användas som ligger inom 
ramen för migrationspolitiken, t.ex. kontinuerliga konsulära 
påtryckningar samt viseringspolitik. Först när dessa instrument inte 
längre är verkningsfulla, bör mer effektiva åtgärder samt sanktionsmedel 
övervägas. Återtagandefrågor bör då i större utsträckning kunna 
sammankopplas med förhandlingar och avtal om handel, investeringar 
och andra ekonomiska relationer. En sådan sammankoppling skulle ligga 
i linje med den helhetssyn på migrationspolitikens område som 
förespråkades i regeringens proposition 1996/97:25. Sådana kopplingar 
har också föreslagits inom ramen för EU:s migrationspolitiska samarbete.
6 Internationella perspektiv
Vikten av att ett återvändande för personer med avvisnings- och 
utvisningsbeslut kan ske på ett humant och värdigt sätt uppmärksammas 
också i ett internationellt perspektiv. Inom ramen för det europeiska 
samarbetet har en rad åtgärder tagits för att motverka att personer utan 
giltigt uppehållstillstånd vistas i medlemsstaterna. En del av detta arbete 
är att underlätta ett självmant återvändande. Flera internationella 
organisationer arbetar också allt mer med återvändandefrågor. Däribland 
märks särskilt Internationella migrationsorganisationen (IOM).
6.1 Europeiska unionen
EU:s ministerråd antog år 1997 ett beslut angående utbyte av information 
om bistånd till medborgare i tredje land som frivilligt återvänder till 
hemlandet (EGT L147, 5.6.97, s. 3). Av beslutet följer bl.a. följande. De 
medlemsstater som har vidtagit åtgärder för att utarbeta program för att 
stödja medborgare i tredje land som vistas lagligen eller olagligen i 
någon medlemsstat att frivilligt återvända till sitt ursprungsland skall 
avlägga rapport om dessa program en gång om året till rådets 
generalsekretariat, som därefter skall låta vidarebefordra informationen 
till samtliga medlemsstater och till kommissionen. Informationen skall 
omfatta vissa närmare angivna uppgifter. 
Rådet framhåller att politiken gentemot medborgare i tredje land som 
vistas lagligt i medlemsstaterna bör syfta till integration. Bistånd till 
återvandring av de som vistas lagligen i en medlemsstat bör inte utformas 
så att risk föreligger att det tolkas som en återspegling av en politik som 
aktivt främjar frivillig återvandring utan sådant bistånd syftar endast till 
att underlätta för dem som av egen fri vilja har beslutat sig för att 
återvända. 
Enligt rådet ligger ett sådant bistånd som syftar till frivilligt 
återvändande av medborgare i tredje land som vistas olagligen i en 
medlemsstat i linje med den europeiska humanitära traditionen. Sådant 
stöd kan bidra till en värdig lösning för att minska antalet medborgare i 
tredje land som vistas olagligen i medlemsstaterna förutsatt att biståndet 
inte i sig utnyttjas otillbörligen. 
Humanitära frivilligorganisationer har under år 1997 kunnat söka 
bidragsmedel från EU till projekt om återvändande av personer med 
tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd. EU-medel kunde, enligt en 
gemensam åtgärd antagen i juli 1997 (EGT L 205, 31.7.97, s. 3), beviljas 
projekt som inriktades på möjligheter till utbildning för personer under 
18 år, yrkesutbildning, information om de ekonomiska och administrativa 
strukturerna i hemländerna samt hjälp med transporter. Under år 1997 
beviljades medel till tre svenska projekt om utbildning inför hemresan 
(Naturresursforum, Teamia och Röda Korset). Projektbidrag kan även 
beviljas för år 1998.
Dublinkonventionen
Dublinkonventionen har tillkommit för att garantera att var och en som 
söker asyl i någon av EU:s medlemsstater skall få sin ansökan prövad 
och att den asylsökande inte skall sändas från en medlemsstat till en 
annan utan att någon stat anser sig ha ansvar för prövningen. Detta skall 
garanteras genom konventionens bestämmelser som gör att det alltid går 
att peka ut vilken stat som är ansvarig.
Huvudprincipen skall enligt konventionen vara att den medlemsstat där 
sökanden först rest in eller har uppehållstillstånd eller visering eller där 
sökanden har familjeanknytning skall vara ansvarig för prövningen av en 
asylansökan även om den gjorts i en annan medlemsstat.
Om en medlemsstat i vilken en asylansökan har gjorts bedömer att en 
annan medlemsstat är ansvarig för prövningen, kan den första staten 
begära att den senare staten skall överta ansvaret för sökanden. Om en 
sådan begäran inte görs inom sex månader, faller ansvaret för prövningen 
på den stat i vilken asylansökan har gjorts. Överföringen av en 
asylsökande till den medlemsstat som är ansvarig för prövningen måste 
ske senast en månad efter accepterandet av övertagandet eller senast en 
månad efter avgörandet av den rättsliga talan som utlänningen fört mot 
beslutet om överföring. 
När det med ledning av ovannämnda kriterier inte kan fastställas 
vilken medlemsstat som är ansvarig, är den första medlemsstat i vilken 
asylansökan gjorts ansvarig för prövningen. Rörande fall där en 
asylansökan har gjorts i en medlemsstat och den sökande sedan rest 
vidare till en annan medlemsstat föreskriver konventionen samman-
fattningsvis följande. Den stat som är ansvarig för prövningen av en 
asylansökan är förpliktad att återta en asylsökande som har gjort en 
ansökan i en annan medlemsstat, att återta den som har återkallat en 
ansökan som är under prövning och som har gjort en asylansökan i en 
annan medlemsstat samt att återta den vars ansökan har avslagits och 
som olovligen befinner sig i en annan medlemsstat. Tidsfristerna för 
dessa fall är kortare än de ovannämnda. Den stat som tillfrågas om ett 
sådant återtagande skall svara på begäran inom åtta dagar räknat från det 
att begäran görs.
Varje medlemsstat har också rätt att med den sökandes samtycke pröva 
en asylansökan som framställts till den, även om prövningen inte åligger 
staten enligt konventionen.
Rekommendationer
Enligt fördraget om Europeiska unionen skall medlemsstaterna betrakta 
bl.a. asylpolitiken och invandringspolitiken som frågor av gemensamt 
intresse. Det gäller också politiken rörande medborgare i tredje land i 
fråga om bl.a. kampen mot olaglig invandring, bosättning och arbete 
inom medlemsstaternas territorier. Rådet har betonat att man önskar 
förbättra effektiviteten vid verkställigheten av avlägsnandebeslut samt att 
Europeiska unionen på rådsnivå bör anta rekommendationer för att 
säkerställa effektiviteten i verkställighetsarbetet. Nedan behandlas några 
av dessa rekommendationer behandlas.
EG:s ministrar med ansvar för invandring antog år 1992 en 
rekommendation beträffande metoder för avvisning och utvisning. Enligt 
rekommendationen bör den som får ett beslut om avvisning eller 
utvisning på lämpligt sätt underrättas om skälen för beslutet, om intresset 
av nationell säkerhet inte hindrar att så sker. Beslutet om avvisning eller 
utvisning bör verkställas så snart som möjligt. Nödvändiga tvångsmedel 
bör finnas för att begränsa friheten för dem som kan förväntas bli 
föremål för avvisning eller utvisning. Åtgärder som behövs för att 
fastställa utlänningens identitet skall vidtas så tidigt som möjligt. För att 
undvika dröjsmål vid anskaffandet av resedokument bör kontakt tas i god 
tid med ambassaden eller konsulatet för den stat till vilken utlänningen 
skall avvisas eller utvisas. Medlemsstaterna bör överväga behovet av 
eskort för att säkerställa att den avvisade eller utvisade når fram till sin 
destination. Eskort kan erfordras på grund av att den avvisade eller 
utvisade är i behov av beledsagning eller på grund av att han eller hon 
kan antas motsätta sig avvisningen eller utvisningen och därför kan 
utgöra en fara för sig själv eller för andra. När eskort är nödvändig bör 
samråd ske med transportören i god tid. 
EG:s ministrar med ansvar för invandring antog år 1992 en 
rekommendation om transitering vid avvisning och utvisning med bl.a. 
följande innehåll. Den medlemsstat som har beslutat att avvisa eller 
utvisa en medborgare i tredje land bör i princip göra det utan att 
utlänningen transiterar via en annan medlemsstats territorium. En 
medlemsstat kan dock begära att en annan medlemsstat tillåter 
transitering när särskilda skäl, särskilt effektivitet, snabbhet och 
sparsamhet, påkallar det. Utgångspunkten är att den anmodade staten 
skall bifalla en begäran om transitering. I ett särskilt tillägg fastslås att då 
ett beslut om avvisning eller utvisning verkställs med flygtransport vid 
genomresa i transiteringsområdet på en flygplats bör undantag göras från 
kraven på tillstånd för inresa och transitering, så att det i ett sådant fall 
kan vara tillräckligt att informera transiteringsstaten. Rekommendationen 
föreskriver vidare att den stat som beslutat om avvisningen eller 
utvisningen skall meddela transiteringsstaten om det är nödvändigt att 
ledsaga utlänningen. Transiteringsstaten kan välja att tillåta den stat som 
beslutat om avvisning eller utvisning att själv sköta ledsagningen eller 
besluta att sköta ledsagningen själv eller tillsammans med den andra 
staten. Om avvisningen eller utvisningen av någon anledning inte kan 
verkställas, kan transiteringsstaten utan formaliteter återsända den 
avvisade eller utvisade till den ansökande staten.
EU:s ministerråd antog år 1995 en rekommendation om samråd och 
samarbete vid verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut (EGT 
C 5, 10.1.96, s.3). Rådet anger inledningsvis vissa principer som 
medlemsstaternas regeringar bör tillämpa dels för att i samarbete få fram 
handlingar som är nödvändiga för att genomföra verkställigheten, dels 
för att medlemsstaterna i samarbete skall kunna utverka transitering vid 
densamma. Rådet rekommenderar medlemsstaterna att genomföra 
verkställigheter av avvisnings- eller utvisningsbeslut i samråd med andra 
medlemsstater på grundval av ett antal principer. Den medlemsstat som 
har beslutat om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land 
skall se till att beslutet verkställs. Den beslutande medlemsstaten kan 
begära att en annan medlemsstat skall medverka för att verkställigheten 
skall kunna genomföras med flygtransport. Varje medlemsstat skall, 
enligt rekommendationen, meddela övriga medlemsstater vilken 
myndighet som har det samordnande ansvaret för flygtransporter av 
avvisade och utvisade utlänningar.
6.2 Internationella migrationsorganisationen (IOM)
Internationella migrationsorganisationen (IOM) är en mellanstatlig 
organisation som bildades år 1951 för att arbeta med flyktingsituationen i 
Europa efter andra världskriget. I dag är ett hundratal stater, däribland 
Sverige, medlemmar i organisationen. Den har sitt säte i Genève och 
bedriver verksamhet från cirka 70 olika kontor runt om i världen. 
Organisationens högsta beslutande organ, rådet, i vilket bl.a. Sverige 
ingår, har uppdragit åt organisationen att arbeta med återvändandefrågor, 
bl.a. beträffande personer som har fått avvisnings- eller utvisningsbeslut. 
IOM beräknar att organisationen varje år hjälper cirka 100 000 
människor att återvända.
IOM har sedan år 1979 arbetat operativt med en rad olika program för 
att bistå bl.a. asylsökande som självmant velat återvända till sina 
hemländer. Programmens innehåll och finansiering fastställs i avtal 
mellan IOM och den uppdragsgivande staten. Kostnaderna belastar den 
stat som ingått avtalet. IOM kan bl.a. bistå med att informera om 
återvändandeprogrammen och om möjligheterna att återvända till 
hemlandet. Vidare kan IOM arrangera resan till hemlandet samt 
beledsaga utlänningen under resan och vid ankomsten till hemlandet. 
IOM arbetar bl.a. med att underlätta inpassering i ankomstlandet. IOM 
kan slutligen ge visst stöd till utlänningen efter hemkomsten. Det kan 
exempelvis vara fråga om att ordna sjukvård eller att försöka ordna 
arbete eller utbildning. Särskilda insatser kan göras för utsatta personer 
som minderåriga och sjuka.
Sverige har sedan länge anlitat organisationen för transporter bl.a. av 
kvotflyktingar till Sverige. I det följande beskrivs ett antal europeiska 
länders samarbetsprogram med IOM.
Belgien
Belgien har ingått avtal med IOM. Avtalet innebär att IOM skall bistå 
personer som har fått avslag på sin ansökan om asyl, som har valt att 
återkalla sin ansökan eller som vill lämna Belgien av något skäl. IOM 
skall enligt avtalet informera om möjligheten att återvända, arrangera 
hemresan samt bistå utlänningen vid hemkomsten. Kostnaden för 
programmet har budgeterats motsvarande cirka 7 300 svenska kronor per 
person. I detta belopp ingår resekostnader. Enligt IOM lämnade cirka 
8 200 personer Belgien med hjälp av programmet under perioden 
1984 - 1995. Av dessa återvände 85 procent till sina hemländer, medan 
återstoden valde att resa till andra länder.
Danmark
I Danmark kan vissa grupper av utlänningar få ekonomiskt stöd för att 
självmant kunna lämna Danmark. Reglerna är förhållandevis detaljerade 
och innebär i huvudsak att ersättning utgår för resekostnader och för 
vissa kostnader för transport av lösöre och arbetsredskap. Utlänningarna 
kan dessutom i regel erhålla vissa kontantbelopp för att underlätta 
ankomsten till hemlandet eller det tredje land i vilket de erhållit 
uppehållstillstånd. Kontantbeloppen varierar mellan 2 000 och 15 000 
danska kronor för vuxna och mellan 1 000 och 5 000 danska kronor för 
barn. 
Frivilligorganisationen Dansk Flyktinghjälp har givits en viss roll i 
administreringen av de danska återvändandeprogrammen. Organisationen 
svarar bl.a. för all information om programmen samt tar emot vissa av de 
bidragsansökningar som görs. Enligt Dansk Flyktinghjälp har flera av 
programmen haft svårt att fungera tillfredsställande och antalet 
ansökningar har varit relativt begränsat.
Nederländerna
Sedan år 1992 har Nederländernas avtal med IOM om program för 
återvändande till bl.a. Etiopien. IOM skall bistå utlänningar som saknar 
uppehållstillstånd i Nederländerna och som vill lämna landet men inte 
kan göra det på grund av ekonomiska skäl. IOM bistår i huvudsak med 
att skaffa resedokument, arrangera hemresan samt med att beledsaga 
utlänningen i samband med avresan från Nederländerna. Ett visst 
finansiellt stöd ges också till dem som självmant lämnar landet. 
Kostnaden för programmet är budgeterad till motsvarande cirka 8 200 
svenska kronor per person. Under år 1994 lämnade 1 406 utlänningar 
Nederländerna med hjälp av IOM. För åren 1995 och 1996 var 
motsvarande siffror cirka 1 400 respektive 1 200.
Nederländerna har ingått ett särskilt avtal med Etiopien om ett 
samarbetsprogram kring stöd till återvändande. Avtalet undertecknades i 
augusti 1997. Programmet gäller i tre år och kan utnyttjas av  700 - 900 
etiopiska medborgare som sökt asyl men nekats uppehållstillstånd i 
Nederländerna. Programmet har tillkommit för att uppmuntra till ett ökat 
självmant återvändande och för att även erbjuda stöd vid återkomsten till 
hemlandet. Programmet leds av en styrgrupp med representanter för 
Nederländerna och Etiopien. I enlighet med avtalet skall Nederländerna 
under en period stödja både den återvändande och ge stöd till orten där 
han eller hon bosätter sig. Avtalet och programmet skall ses som ett 
pilotprojekt. Med motivationsskapande arbete i Nederländerna söker 
myndigheterna att uppmuntra till ett självmant återvändande. Broschyrer 
som informerar om programmet skall distribueras bland potentiella 
återvändare.
Inför återvändandet ges ett bidrag på motsvarande ca 1 900 kronor per 
person eller minst ca 4 750 kronor per familj. Nederländerna står även 
för kostnaderna för transport. En summa på ca 950 kronor per person 
delas ut för att täcka förnödenheter under nio månader efter hemkomsten. 
Ersättningen innan avfärd, transporterna och uppehälle de första dagarna 
efter hemkomsten betalas ut och organiseras via ett samarbete med IOM. 
Däremot är det inte IOM som ombesörjer projekten i Etiopien. Genom ett 
särskilt projektkontor i Addis Abeba skall Nederländerna ge stöd till 
lokala projekt (community based programmes) som omfattar både 
återvändande och befolkningen i området som inte lämnat landet.
Schweiz
Schweiz har som utgångspunkt att alla asylsökande skall kunna erhålla 
stöd för självmant återvändande. År 1993 antog Schweiz ett hand-
lingsprogram för hur landet skall underlätta sådant återvändande. Samma 
år träffade Schweiz avtal med IOM om samarbete för att genomföra 
handlingsprogrammet. Enligt avtalet skall IOM observera och analysera 
utvecklingen i frågor som rör självmant återvändande. IOM skall vidare 
samordna schweiziska och utländska program för återvändande, 
övervaka och utvärdera relevanta projekt inom området samt samarbeta 
med nationella och internationella organ som är verksamma i frågor som 
rör självmant återvändande.
Flera olika insatser kan göras för att stödja självmant återvändande 
inom ramen för det schweiziska handlingsprogrammet. Redan under 
handläggningen av asylärendet får de asylsökande information om 
möjligheterna att få stöd för att självmant återvända till sina hemländer. 
De kan under vistelsen i Schweiz dessutom erbjudas kortare utbildningar 
inom olika områden som bedöms som användbara för att underlätta 
återkomsten till hemlandet. Det kan t.ex. vara utbildning i olika 
verkstadsmekaniska ämnen, husbyggande eller jordbruk. De kan 
dessutom erhålla finansiellt stöd för att underlätta återvändandet. Stödet 
uppgår till motsvarande cirka 3 000 - 7 000 svenska kronor. Pengarna 
skall som regel betalas ut innan avfärden från Schweiz.
Den schweiziska regeringen har vid sidan av det allmänna hand-
lingsprogrammet särskilda återvändandeprogram för utlänningar från 
vissa länder. För närvarande finns ett program för återvändande till 
Bosnien-Hercegovina och det finns planer på att inleda ett särskilt 
program för Kosovo. Tidigare har det funnits program för Chile, 
Rumänien och Turkiet. Programmen utformas och administreras av det 
schweiziska justitiedepartementet med stöd av ett särskilt bemyndigande 
i den schweiziska utlänningslagstiftningen, enligt vilket departementet 
skall arbeta för att utlänningar skall reintegreras i sina hemländer. För år 
1997 har nämnda departement tilldelats motsvarande drygt 500 miljoner 
svenska kronor för arbetet.
Enligt återvändandeprogrammet för Bosnien-Hercegovina utgår stöd 
till asylsökande som under handläggningen av asylärendet beslutar sig 
för att återvända till hemlandet och till dem som har nekats uppehålls-
tillstånd och som lämnar Schweiz självmant inom den lagstadgade 
tidsfristen. Stödet uppgår till motsvarande cirka 21 000 svenska kronor 
per vuxen och cirka 11 000 kronor per barn jämte resekostnader. 
Pengarna betalas ut efter hemkomsten till Bosnien-Hercegovina av det 
schweiziska Departementet för utveckling och tekniskt samarbete 
(DEZA), vilket bedriver verksamhet på plats i Bosnien-Hercegovina. Vid 
sidan av stödet till enskilda utgår stöd till återuppbyggandet av lokala 
strukturer i Bosnien-Hercegovina. När stöd betalas ut till en enskild, 
utgår motsvarande belopp till lokala projekt i den enskildes hemkommun. 
De lokala projekten kan avse t.ex. uppförande av bostäder och skolor 
eller olika insatser inom jordbruket. IOM bistår på uppdrag av den 
schweiziska staten med information om programmet och med 
handläggning av de ansökningar som kommer in. Bosnienprogrammet 
trädde i kraft i juni 1996 och den ursprungliga avsikten var att det skulle 
pågå t.o.m. december månad samma år. Programmet var ursprungligen 
dimensionerat för att ge stöd till 1 000 personer, men antalet inkomna 
ansökningar uppgick till hela 2 700 i slutet av år 1996. Det schweiziska 
justitiedepartementet beslöt därför att programmet skall pågå också under 
år 1997 och förmodligen också under år 1998. Vid slutet av augusti 1997 
hade ytterligare 3 300 personer registrerats till 1997 års 
återvändandeprogram. 
Representanter för det schweiziska återvändarprogrammet till Bosnien-
Hercegovina har poängterat vikten av information och rådgivning. 
Potentiella återvandrare måste få reda på att programmen existerar och 
vad de innebär. Korrekta och realistiska uppgifter om situationen i 
Bosnien-Hercegovina och om alternativen är viktiga för att väl avvägda 
beslut skall kunna fattas om ett självmant återvändande. Det har också 
påpekats att det är viktigt att stödet till återvändare inte blir 
oproportionerligt stort i förhållande till de generella levnadsvillkoren i 
ursprungslandet. Det är också viktigt att knyta återvändandet till mer 
generella bistånds- och återuppbyggnadsprogram.
Programmet för Rumänien hade en mycket begränsad omfattning. Det 
turkiska programmet pågick från mars 1996 t.o.m. mars 1997 och var ett 
slags pilotprogram som fick omfatta högst 100 turkiska medborgare som 
hade sökt asyl eller erhållit tillfälliga uppehållstillstånd i Schweiz. Den 
totala kostnaden för programmet var budgeterad till motsvarande drygt 
2,5 miljoner  svenska kronor. Enligt programmet skulle IOM bistå med 
ekonomisk hjälp åt dem som önskade återvända till Turkiet. De fick 
pengar till resekostnaderna samt motsvarande drygt 3 000 kronor per 
person och månad under det första halvåret efter hemkomsten. 
IOM har dessutom ingått avtal med Schweiz om att bistå utlänningar 
som har särskilda svårigheter att återvända till sitt hemland på grund av 
sjukdom. IOM informerar om möjligheterna att få vård i hemlandet, 
samordnar och organiserar genomförandet av behandlingen samt erlägger 
betalning för vårdkostnader
Tyskland
Tyskland har haft samarbetsavtal med IOM sedan år 1979. Programmen 
omfattar utlänningar som har nekats asyl men som har tillfälliga 
uppehållstillstånd i Tyskland, utlänningar som har återkallat sina 
ansökningar om asyl för att återvända till sina hemländer, utlänningar 
som tidigare har beviljats asyl samt utlänningar som har beviljats 
tillfälliga uppehållstillstånd och som vill lämna Tyskland för att resa till 
ett tredje land. 
Det s.k. REAG-programmet handläggs av IOM i samarbete med 
UNHCR, olika frivilligorganisationer samt lokala och regionala 
myndigheter. Enligt programmet utgår bidrag till täckande av kostnader i 
samband med resan från Tyskland. I genomsnitt utbetalas motsvarande 
knappt 4 000 svenska kronor för varje resa.
Kostnaden för REAG-programmet under år 1997 är budgeterad till 
drygt 34 miljoner tyska mark, eller motsvarande knappt 150 miljoner 
svenska kronor.
Stöd för självmant återvändande kan dessutom utgå enligt det s.k. 
GARP-programmet. Detta omfattar utlänningar från ett tiotal länder, 
däribland Albanien, Eritrea, Etiopien, Ghana och Libanon. Enligt detta 
program kan utlänningen erhålla bidrag till täckande av resekostnader 
samt ett visst finansiellt bidrag för att underlätta ankomsten till 
hemlandet. Bidraget betalas ut av IOM efter avresan från Tyskland och 
dess storlek varierar beroende på till vilket land utlänningen återvänder. 
Det maximala beloppet uppgick i december 1995 till motsvarande knappt 
3 500 svenska kronor. Kostnaden för GARP-programmet under år 1997 
är budgeterad till 30 miljoner tyska mark, eller motsvarande cirka 130 
miljoner svenska kronor. 
Från år 1979 t.o.m. år 1994 lämnade cirka 156 000 personer (bl.a. 
gästarbetare och asylsökande) Tyskland med hjälp av REAG-program-
met. Av dessa återvände cirka  94 000 personer till sina hemländer, 
medan återstoden valde att resa till andra länder. Vid slutet av oktober 
1997 hade nära 62 400 personer återvänt till Bosnien-Hercegovina med 
hjälp av återvändandeprogram.
7 Verkställighet och ett värdigt återvändande
7.1 Ny ansvarsfördelning
Regeringens förslag: Huvudansvaret för verkställighet av beslut om 
avvisning och utvisning förs över till Statens invandrarverk. Beslut av en 
polismyndighet om avvisning samt dom eller beslut om utvisning på 
grund av brott enligt 4 kap. 7 § UtlL skall dock även fortsättningsvis 
verkställas av polismyndighet. Behovet av tillgång till polisiär 
kompetens tillgodoses genom att Statens invandrarverk ges möjlighet att 
överlämna ärenden till polismyndighet för att genomföra en 
verkställighet. Ärenden får överlämnas när polisens insats är nödvändig 
på grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan hittas utan 
hjälp av polis eller när det på goda grunder kan antas att utlänningen inte 
kommer att lämna landet självmant och att tillgång till tvångsmedel 
behövs.
Utredningens förslag överensstämmer i stora drag med regeringens 
men har modifierats genom att den föreslagna rätten för Invandrarverket 
att begära biträde av polismyndighet har ersatts med en möjlighet för 
Invandrarverket att överlämna ärenden till polismyndighet.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig är 
positiva till, eller har inte något att erinra mot, att Invandrarverket övertar 
ansvaret för verkställigheten av avvisnings- och utvisningsbeslut. 
Myndigheterna är, med några undantag, mer negativt inställda än vad de 
humanitära frivilligorganisationerna är. Flera har anfört farhågor mot att 
Invandrarverket även skall få arbetsuppgifter av polisiär karaktär och att 
Invandrarverkets dubbla roller riskerar minska tilltron till verket som 
beslutande myndighet. Justitieombudsmannen anför att den föreslagna 
ordningen kommer att ge upphov till komplikationer i de fall där tre 
myndigheter (Invandrarverket, polismyndigheten och Kriminalvårdens 
transporttjänst) skall samverka och att detta kan ifrågasättas ur såväl 
principiell som effektivitetssynpunkt. En alternativ lösning är enligt 
Justitieombudsmannen att ansvaret för verkställigheten går över från 
Invandrarverket till polismyndigheten i de fall behov av polisiär insats 
uppkommer. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om förslaget medför någon 
renodling av myndigheternas ansvarsområde då det reella ansvaret ändå 
kommer att ligga kvar hos Polisen eftersom man bedömer behovet av 
polisiär kompetens och befogenhet som stort i dessa ärenden. Vidare 
anser man att förslaget skulle leda till oönskad uttunning av den polisiära 
kompetensen på utlänningsområdet. Socialstyrelsen anför att Statens 
invandrarverks brist på geografisk spridning kräver vidare utredning och 
framhåller att garantier måste skapas för att verkställigheten av sjuka 
människor sker med beaktande av de krav som följer av sjukdomen. Man 
poängterar att möjligheterna till att verkställigheten sker genom att 
utlänningen frivilligt lämnar landet ökar om verkställighetsfrågan beaktas 
under hela handläggningen av ett ärende. Statskontoret anser att 
invändningarna mot förslaget är så allvarliga att en överföring inte bör 
komma i fråga utan menar att det inom nu gällande ansvarsfördelning 
finns utrymme för de förbättringar och effektiviseringar som utredningen 
pekar på. Invandrarverket anför att den stora vinsten med en överföring 
av ansvaret är att hela processen då kommer att hållas samman hos en 
myndighet som därvid kan skapa sig en helhetssyn. Arbetet kan bedrivas 
mer koncentrerat och man har stor hjälp av informationssystemet 
STAMM. Genom sina övriga ansvarsområden har Invandrarverket mer 
eller mindre kontinuerlig kontakt med de sökande, inklusive de som har 
eget boende. Verket framhåller att den geografiska spridningen av 
verksamheten är tillräcklig och möter de behov som uppstår i och med ett 
övertagande av verkställighetsansvaret. Invandrarverket understryker 
vikten av att polisens kvarstående ansvar och befogenheter förtydligas 
och preciseras för de fall verket påkallar biträde. Advokatsamfundet anför 
att utredningen av en sökandes asylskäl försvåras om verkställig-
hetsfrågan samtidigt skall beaktas. Samfundet anser vidare att 
handläggarens objektivitet påverkas om utrednings- och verkställig-
hetsärendet handläggs parallellt och att processekonomiska skäl talar mot 
förfarandet i de fall ansökningen bifalls. Barnombudsmannen och Rädda 
Barnen saknar en analys av verkställighetsfrågan ur ett barnperspektiv 
och efterlyser förslagets konsekvenser för barn. Flyktinggruppernas och 
Asylkommittéernas Riksråd (FARR) anser att det skall fastställas i lag att 
en barnfamilj inte får splittras vid avvisning/utvisning annat än i 
undantagsfall och när det föreligger synnerliga skäl. FARR, Caritas och 
Amnesty International anser att frågan om verkställighet i allmänhet inte 
bör aktualiseras förrän Invandrarverket fattat beslut i grundärendet.
Skälen för regeringens förslag: Remissinstanserna har i sina 
yttranden fokuserat på problematiken kring hur man tillgodoser behovet 
av tvångsmedel vid en överflyttning av verkställighetsansvaret. Detta är 
naturligt då redan Verkställighetsutredningen (SOU 1995:55)  föreslog 
att ansvaret för att verkställa beslut om avvisning och utvisning skulle 
föras över från polismyndigheterna till Statens invandrarverk och att 
behovet av polisiär kompetens kunde tillgodoses med hjälp av 
handräckning. I detta förslag instämde Flyktingpolitiska kommittén 
(SOU 1995:75). Det nu föreliggande utredningsförslaget har i stora delar 
baserats på det underlag som presenterades av 
Verkställighetsutredningen och är fokuserat på frågan om hur en sådan 
överflyttning skulle kunna ske. Till bilden hör emellertid även andra 
frågor som för fullständighetens skull här skall belysas mer ingående.
Redan av utredningsdirektiven framgår att såväl önskemålet att renodla 
myndigheternas ansvarsområden som det förhållandet att bristande 
effektivitet och andra svårigheter kan uppkomma då olika myndigheter 
samverkar vid verkställighet av beslut talar för att verkställighetsansvaret 
bör flyttas från landets polismyndigheter till Statens invandrarverk. Det 
förhållandet att Polisen kommer att ha kvar ansvaret för vissa 
verkställighetsärenden förändrar inte denna bedömning.
En av utredningens huvuduppgifter var att granska huruvida det 
föreligger avgörande invändningar mot överförandet av verkställig-
hetsansvaret till Invandrarverket. Regeringens syn på de invändningar 
som belysts i utredningen är i korthet följande.
En invändning som tas upp är det förhållandet att verket skulle komma 
att få ansvaret för utredning av utlänningens rätt att vistas i Sverige, fatta 
beslut i frågan samt verkställa ett beslut om att utlänningen skall avvisas 
eller utvisas. Att samla såväl den beslutande funktionen som den 
verkställande i en och samma hand utgör ett avsteg från principen om att 
beslutande och verkställande organ bör hållas åtskilda. Bland 
remissinstanserna har bl.a. Sveriges advokatsamfund ifrågasatt en sådan 
ordning. Redan i det nuvarande systemet verkställer emellertid 
polismyndigheterna sina egna beslut om avvisning. Det går inte helt att 
bortse från att en sådan ordning riskerar att i viss mån undergräva tilltron 
till rättssäkerheten och föranleda misstro mot myndigheten. Detta 
förhållande måste dock ställas mot de positiva effekter en sådan ordning 
kan komma att ge, såsom en förändrad syn på handläggningen av dessa 
ärenden. Avsikten är att hela processen mer skall komma att handla om 
att förmå de som avvisats eller utvisats att självmant lämna landet än att 
behöva tillgripa tvångsåtgärder. Ett sådant förändringsarbete kan bäst ske 
i Invandrarverkets regi som ett led i helhetsansvaret för 
immigrationsfrågorna. Vad gäller rättssäkerheten så garanteras den även 
av att beslut om avvisning eller utvisning kan överklagas till 
Utlänningsnämnden eller i förekommande fall till regeringen.
Det kan ifrågasättas om ett övertagande av den verkställande 
funktionen verkligen kommer att påverka synen på Invandrarverket, på 
så sätt att det skulle framstå som en myndighet med delvis polisiära drag. 
Genom att verkställighetsansvaret flyttas över till Invandrarverket 
fullföljs den process som tidigare påbörjats och verket får ett heltäckande 
ansvar som immigrationsmyndighet. I jämförelse med det ansvar verket 
fått genom överföringen av förvarsfrågorna, vilket mer har drag av 
polisiär verksamhet, framstår denna risk som liten. Riksdagen har 
beslutat att en ny myndighet med ansvar för integrationsfrågor skall 
bildas. Därmed har även den intressekonflikt undanröjts som kan ligga i 
att en och samma myndighet ansvarar för frågor om en utlännings rätt att 
uppehålla sig i landet och åtgärder för integration.
Utredningen pekar vidare på de risker som ett uppdelat 
verkställighetsansvar kan innebära. Invandrarverket kommer att få 
huvudansvaret för verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut men 
polismyndigheten kommer även fortsättningsvis att ha verkställig-
hetsansvaret för vissa typer av avlägsnandeärenden. Att utlännings-
lagstiftningen därmed skulle bli mer svåröverskådlig och i sin tur leda till 
att handläggningen av utlänningsärenden komplicerades, 
överensstämmer inte med regeringens uppfattning. Den förändrade syn 
som regeringen vill få till stånd på uppgiften som verkställande 
myndighet, är viktig även i detta sammanhang. Det skall dras en tydlig 
gräns mellan olika typer av avlägsnandeärenden så att det framstår klart 
vilken myndighet som har ansvaret. Invandrarverket föreslås få ansvar 
för att möjliggöra återvändandet för de utlänningar som accepterar 
myndigheternas beslut och självmant lämnar landet, liksom att förmå så 
många som möjligt att välja detta alternativ. Polismyndighetens uppgift 
är att se till att de som vägrar att rätta sig efter besluten lämnar landet.
Även efter en överflyttning kommer behovet av att tillgripa 
tvångsmedel i vissa verkställighetsärenden att kvarstå. Det gäller 
framförallt de utlänningar som medvetet försvårar genomförandet av 
verkställigheten genom att hålla sig undan. Omfattningen av detta 
problem är svår att uppskatta. Vid utgången av 1997 var 3 580 personer 
efterlysta i samband med att deras avvisnings- eller utvisningsbeslut 
skulle verkställas. Bland dessa torde åtskilliga ha lämnat landet utan 
myndigheternas kännedom. Regeringens bedömning är att den här typen 
av problem, att den avvisade eller utvisade medvetet håller sig undan, 
kommer att minska på sikt genom att Invandrarverket får huvudansvaret 
för verkställighetsärendena och kommer att arbeta med dessa på ett annat 
sätt än vad som sker idag.
Utredningen framhåller vidare att tillgänglig statistik talar för att vår 
nuvarande ordning för verkställighet fungerar väl vid en internationell 
jämförelse och att det alltid kan ifrågasättas om det är lämpligt att 
förändra ett förhållandevis effektivt system. Rikspolisstyrelsen 
instämmer i detta konstaterande och pekar på förutsättningar att göra 
verksamheten ännu effektivare om den behålls inom polisväsendet. Med 
den gränsdragning i ansvarsfördelningen som regeringen föreslår finns 
inget som talar för att effektiviteten skulle sjunka i dessa ärenden. 
Effektivitetsvinster kan göras genom att ansvaret flyttas från ett stort 
antal lokala myndigheter till en central utlänningsmyndighet. Invandrar-
verkets ställning som en myndigheter under Utrikesdepartementet är i 
detta sammanhang en fördel. Det ger förutsättningar för ett nära och 
effektivt samarbete mellan verket och utlandsmyndigheterna som kan 
innebära att utlänningen kan återvända snabbare till sitt hemland än vad 
som idag är möjligt. Genom att samla ansvaret hos Invandrarverket 
förbättras möjligheterna till ett effektivt agerande i ett tidigt skede i 
förhållande till länder där problem förekommer i verkställighets-
sammanhang. I fråga om antalet kan man säga att polismyndigheterna 
varit framgångsrika i verkställighetsarbetet. Men i statistiken döljer sig 
också många långdragna verkställigheter. Delvis beror detta, som redan 
nämnts, på omständigheter utanför myndigheternas kontroll. Den typen 
av ärenden kommer inte helt att kunna undvikas i framtiden heller. 
Genom sitt direkta samverkan med Utrikesdepartementet i migrations-
frågor och med sitt ansvar för hela asylprocessen finns det dock goda 
förutsättningar för att Invandrarverket t.ex. skall kunna förkorta de 
genomsnittliga tiderna mellan beslut om avvisning eller utvisning och 
verkställigheten.
Med den förändrade syn på verkställighetsfrågan som regeringen vill 
få till stånd, finns goda skäl att anta att antalet utlänningar som rättar sig 
efter myndigheternas beslut och självmant lämnar landet kommer att öka. 
I denna process har Invandrarverket en avgörande roll. Verket skall på 
olika sätt motivera den avvisade eller utvisade att själv medverka till ett 
värdigt återvändande genom att fokusera på individuellt anpassade 
åtgärder.  Detta är ett argument som måste väga tungt i sammanhanget. 
Invandrarverket har också genom sitt arbete med olika 
återvandringsprojekt i samverkan med SIDA, exempelvis för somalier 
och bosnier bosatta här i landet, skaffat sig värdefull kompetens och 
erfarenhet i situationer där insatser för återuppbyggnad är viktiga 
förutsättningar för återvändandet. Denna kompetens och erfarenhet är 
värdefull också för verket som verkställande myndighet av avvisnings- 
och utvisningsbeslut. Bland de asylsökande som nekats uppehållstillstånd 
finns många som kommer från tidigare konfliktområden men där 
situationen i landet senare stabiliserats. 
En av de mer markerade invändningar utredningen presenterat mot att 
föra över verkställighetsansvaret på Invandrarverket är begränsningarna i 
verkets lokalisering och geografiska spridning. Flera remissinstanser, 
framförallt Rikspolisstyrelsen, har framhållit detta som ett stort problem. 
Invandrarverket har i sitt yttrande konstaterat att utredningen inte gjort 
någon närmare analys av hur stora resurser de olika polismyndigheterna 
lagt på verkställighetsfrågorna. Det som Invandrarverket har framhållit i 
sitt yttrande är att de kommuner och orter som är intressanta i 
verkställighetsarbetet är naturligen de där verket bedriver mottagnings-
verksamhet och de orter där verket har prövningsverksamhet. Dessa 
verksamheter förekommer också integrerat på flera håll i landet och 
förstärker Invandrarverkets möjligheter att arbeta för att fler avvisade och 
utvisade motiveras att lämna landet självmant. Mot den bakgrunden 
måste Invandrarverkets geografiska täckning anses tillräcklig för de nya 
arbetsuppgifter som enligt förslaget kommer att läggas på verket.
Helhetsyn i handläggningen
För att kravet på effektivitet skall kunna uppfyllas är det angeläget att 
handläggningen av utlänningsärenden präglas av en helhetssyn. Däri 
ligger att frågan om verkställighet/återvändande bör beaktas under hela 
handläggningen av ett utlänningsärende. Enligt Verkställighets-
utredningen är det främst oklarheter kring utlänningens identitet och 
nationalitet som försvårar verkställigheten av avlägsnandebeslut (SOU 
1995:55 s. 57). Förutsättningarna för att effektivt kunna bringa klarhet i 
dessa frågor är i regel bättre om arbetet inleds tidigt under 
handläggningen av ärendet om uppehållstillstånd. Dessa uppgifter är, 
som framhållits i migrationspolitiska propositionen (prop. 1996/97:25), 
av grundläggande betydelse för bedömningen av frågan om 
uppehållstillstånd och måste därför uppmärksammas redan i detta ärende. 
Övertagandet av verkställighetsansvaret ger Invandrarverket ytterligare 
skäl för att beakta dessa frågor även ur ett verkställighetsperspektiv. 
Detta synsätt får dock inte leda till att de specifika 
verkställighetsfrågorna tas upp innan det är aktuellt med ett 
avvisningsbeslut, på så sätt som Sveriges Advokatsamfund befarar. Det 
måste dras en tydlig skiljelinje vid tidpunkten för Invandrarverkets 
beslut. Före det att ett avvisningsbeslut har fattats skall verket 
naturligtvis inte vidta några åtgärder som kan tolkas som ett initierande 
av planering för ett återvändande. Flertalet av de frågor som har 
betydelse för om utlänningen skall kunna återvända till sitt hemland, 
såsom bl.a. identitet och nationalitet, är dock i hög grad relevanta i själva 
tillståndsärendet. Arbetet med dessa frågor får naturligtvis aldrig tillåtas 
inverka negativt på utredningen av den sökandes asylskäl. 
Det har ibland också gjorts gällande att Invandrarverket inte i 
tillräcklig grad beaktar de verkställighetshinder som kan föreligga och 
som enligt 4 kap. 12 § UtlL skall beaktas i ett ärende rörande avvisning 
eller utvisning. Beslut som inte går att verkställa skall heller inte fattas. 
Risken för sådan eventuell försummelse bör, som Svenska Röda Korset 
anfört, minska om det är samma myndighet som ansvarar för 
avlägsnande- och verkställighetsärenden. 
I det här sammanhanget bör Utrikesdepartementets och utrikes-
representationens betydelse i handläggningen av enskilda ärenden 
beröras. För att avvisnings- eller utvisningsbeslut skall kunna verkställas 
till vissa länder  förutsätts det i många fall att diplomatiska kontakter tas 
med det mottagande landets utrikesförvaltning. Invandrarverket har ett 
väl utbyggt kontaktnät vid utlandsmyndigheterna i de länder varifrån 
många människor söker sig till Sverige. Detta inte minst genom den 
omfattande verksamhet med handläggning av ärenden om visering och 
uppehållstillstånd som utlandsmyndigheterna utför efter bemyndigande 
från Invandrarverket. I enskilda asylärenden begär Invandrarverket 
vidare utredningar från utlandsmyndigheterna rörande förhållandena i det 
aktuella landet. Detta innebär att verket och utlandsmyndigheten redan i 
ett tidigt skede kan ha haft kontakt angående frågor, som har betydelse 
för utlänningens möjligheter att återvända till sitt hemland. Genom att 
Invandrarverket får ansvaret för verkställigheten av avvisnings- och 
utvisningsbeslut kan i detta hänseende effektivitetsvinster göras genom 
att vissa verkställighetsproblem som berör ett stort antal personer, 
exempelvis kosovoalbaner och feylikurder, kan hanteras i ett större 
sammanhang.
Inom Utrikesdepartementet pågår för närvarande ett arbete som avser 
att förstärka samverkan och integrationen mellan Invandrarverket, 
Utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna i handläggningen av 
utlänningsärenden och migrationspolitiska frågor. Detta kommer att ge 
Invandrarverket större förutsättningar att verka i förhållande till de för 
verkställighetsarbetet aktuella länderna. 
Invandrarverket som ansvarig myndighet
Under senare år har ansvaret för utredning och handläggning av ärenden i 
fråga om uppehållstillstånd successivt flyttats över från Polisen till 
Statens invandrarverk. Invandrarverket har således numera det samlade 
ansvaret för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och 
därmed självklart den bästa kännedomen om förhållandena i olika 
ärenden och länder. Därtill kommer att Invandrarverket handlägger och 
avgör ärenden om visering, arbetstillstånd, flyktingförklaring och 
medborgarskap samt utfärdar resedokument och främlingspass. En annan 
viktig uppgift för verket är arbetet med återvandringsfrågor.
Inom Invandrarverket finns därmed samlat en både bred och djup 
kompetens i en lång rad frågor som rör utlänningar och migration. Denna 
kompetens gör att Invandrarverket, på ett helt annat sätt än någon annan 
myndighet, har förutsättningar att motivera de utlänningar som inte har 
rätt att stanna här, att självmant lämna landet och återvända till sina 
hemländer. En överflyttning av ansvaret till Invandrarverket möjliggör på 
sikt att de utlänningar som inte har rätt att stanna här i landet i större 
utsträckning lämnar landet självmant. Genom sin kontinuerliga kontakt 
med utlänningen kan Invandrarverket genom olika typer av insatser 
motivera den avvisade eller utvisade att självmant återvända. 
Invandrarverket kan genom sina övriga ansvarsområden skaffa sig en 
helhetsbild av utlänningsärendets karaktär och har därmed underlag för 
att bedöma hur man på bästa sätt skall underlätta för utlänningen att 
lämna landet självmant. I sin ställning som central utlänningsmyndighet 
får nu Invandrarverket även ansvaret för att förändra synen på 
verkställighetsarbetet. Genom sina kontakter med bl.a. de humanitära 
frivilligorganisationerna kan Invandrarverket vidareutveckla formerna 
för hur ett värdigare återvändande för de som har nekats 
uppehållstillstånd här i landet skall kunna åstadkommas. Det ger 
Invandrarverket bättre möjligheter att ta fram metoder för att en 
humanitär grundsyn i det svensk asylförfarandet skall prägla kontakten 
mellan myndigheten och utlänningen då han eller hon skall lämna landet. 
Polisens huvuduppgift är att förebygga brott samt upprätthålla ordning 
och säkerhet i samhället. Polisen har vidare till uppgift att biträda andra 
myndigheter i deras verksamhet när behov uppstår att använda 
tvångsmedel. Som en logisk följd av detta och med ambitionen att 
renodla myndigheternas ansvarsområden finns det enligt regeringens 
uppfattning tunga skäl att ge Invandrarverket huvudansvaret för 
verkställighetsarbetet. 
Utgångspunkten i den svenska utlänningslagstiftningen är att 
verkställigheten skall ske genom att utlänningen frivilligt lämnar landet 
(prop. 1988/89:86 s. 116). Utlänningslagen innehåller vidare en 
bestämmelse som uttryckligen anger inom vilken tid den som har fått ett 
beslut om avvisning eller utvisning skall lämna landet, se 8 kap. 12 § 
andra stycket. Den som fått ett avvisningsbeslut skall lämna landet inom 
två veckor och den som fått ett utvisningsbeslut skall lämna landet inom 
fyra veckor. Detta sker redan idag i viss omfattning. För många handlar 
det om praktiska svårigheter snarare än om en ovilja att rätta sig efter det 
fattade beslutet. 
Återvändandet bör dessutom kunna underlättas genom att utlänningen 
på ett tidigt stadium får information om innebörden av beslutet att han 
eller hon inte får stanna i Sverige. Därför skall Invandrarverket i nära 
anslutning till det av verket fattade avlägsnandebeslutet ta kontakt med 
utlänningen och informera denne om beslutsproceduren och de villkor 
som gäller om han eller hon väljer att acceptera beslutet och självmant 
lämna landet. Detta kan lämpligen göras i nära anslutning till att 
utlänningen underrättas om beslutet. Exempelvis kan verket informera 
om de återvändandeprogram som IOM tillhandahåller och som de som 
självmant lämnar landet kan komma i åtnjutande av. Innehållet i dessa 
och andra exempel på vilken typ av hjälp och stöd verket kan bidra med 
finns utvecklat i avsnitt 8. Även i detta avseende borde det föreligga bäst 
förutsättningar för korrekt och fullständig information om det är samma 
handläggande myndighet i ärendena om uppehållstillstånd som i fråga 
om verkställighet. I detta skede kan Invandrarverket också erbjuda och 
upplysa utlänningen om den organiserade verksamhet verket bedriver 
och som riktar sig till de som förbereder sig på att återvända till 
hemlandet. Detta är ett alternativ till den ordinarie organiserade 
verksamhet som verket bedriver och som är obligatorisk för att den 
asylsökande skall ha rätt till fullt dagbidrag. Självfallet är det den 
enskilde som själv avgör vilken typ av organiserad verksamhet som han 
eller hon vill delta i, utan att detta påverkar rätten till dagbidrag. Om 
utlänningen väljer att stanna och överklaga Invandrarverkets beslut bör 
verket finnas tillgängligt för de behov av kontakt som utlänningen kan ha 
under den tid ärendet handläggs av Utlänningsnämnden.
Fastställs verkets beslut av Utlänningsnämnden, eller i förekommande 
fall av regeringen, skall verket i nära anslutning till detta beslut på nytt ta 
kontakt med utlänningen för att ta upp frågan om återvändande. 
Invandrarverket bör, så långt det är möjligt, planera återvändandet 
tillsammans med utlänningen. Verket har också genom sin 
organisationsuppbyggnad större möjligheter än polismyndigheterna att 
samordna utresan för en större grupp personer som skall återvända till 
samma land. Som exempel på andra samordningsåtgärder kan nämnas de 
återvändandeprogram som behandlas i avsnitt 8.
Vid myndigheternas planering av utresan krävs humanitära 
hänsynstaganden och respekt för den avvisades eller utvisades personliga 
integritet. Som Socialstyrelsen påpekar bör särskilt beaktas de behov som 
sjuka samt gamla människor kan ha. Dessa personer kan under vissa 
omständigheter vara i behov av en ledsagare under återresan och det bör 
ankomma på Invandrarverket att erbjuda en sådan i dessa fall. En annan 
grupp som måste beaktas särskilt i detta sammanhang är de ensamma 
barnen. Hur denna grupp bör behandlas utvecklas i avsnitt 7.2.
Kravet på humanitet medför att det måste finnas förutsättningar för att 
genomföra en verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning i nära 
anslutning till det fattade beslutet. Många människor som måste lämna 
landet far illa av den ovisshet som uppkommer om återvändandet till 
hemlandet drar ut på tiden. Här har Invandrarverket större möjligheter än 
polismyndigheterna att uppfylla kravet på en snabb och effektiv 
handläggning genom sin organisationsuppbyggnad och sitt nära 
samarbete med Utrikesdepartementet och dess utlandsmyndigheter. Även 
den möjlighet verket har till kontinuerlig kontakt med utlänningen, under 
tiden före slutligt beslut, är till hjälp i detta sammanhang. Kravet på 
humanitet ställer också anspråk på att regelverket är tydligt och 
tillämpningen av reglerna förutsägbar samt att utlänningens återkomst till 
hemlandet underlättas så långt det är möjligt. 
För att arbetet med återvändandet skall kunna bedrivas effektivt är det 
också nödvändigt att utlänningslagstiftningen och dess tillämpning är 
konsekvent. Den som har nekats uppehållstillstånd måste få ett tydligt 
besked om att det lagakraftvunna beslutet om avvisning eller utvisning är 
slutgiltigt. I det här skedet kan det vara en fördel om det är samma 
personal inom Invandrarverkets mottagningssystem som tidigare har haft 
kontakt med utlänningen som nu tar kontakt med honom eller henne 
inför verkställigheten. Arbetet med att förmå personer som inte har rätt 
att vistas i Sverige att självmant lämna landet blir med den föreslagna 
ordningen en viktig uppgift för Invandrarverket. Många utlänningar har 
under sin vistelse här i landet kommit i kontakt med någon av de 
humanitära frivilligorganisationerna. Frivilligorganisationerna fyller en 
viktig funktion som en oberoende part med vilken den asylsökande kan 
diskutera sitt ärende, bl.a. för att ta ställning om alla möjligheter till 
prövning är uttömda. Frågan om samverkan mellan verket och 
frivilligorganisationerna behandlas i avsnitt 8.2.
Möjligheten att motivera utlänningar till att självmant lämna Sverige 
minskar om de får uppfattningen att de fortfarande har möjlighet att få 
stanna i Sverige och att deras chanser ökar ju längre de lyckas dröja sig 
kvar här i landet. Det är därför viktigt att Invandrarverket i sin kontakt 
med utlänningen verkar för att denne inte håller sig undan. I detta 
sammanhang är frivilligorganisationernas insatser av stor vikt. Genom att 
deras möjligheter att nå fram till utlänningen med information är större 
än myndigheternas, skulle mycket vara vunnet om fler av dessa 
organisationer vill delta i detta förebyggande arbete.
7.2 Barnperspektivet
Som Barnombudsmannen och Rädda Barnen konstaterar saknas i 
utredningen en analys av verkställighetsfrågan ur ett barnperspektiv. 
Regeringen instämmer i att detta är en brist men vill framhålla att denna 
fråga redan har behandlats i den migrationspolitiska propositionen (prop. 
1996/97:25). I det bakomliggande arbetet gjorde såväl Flyktingpolitiska 
kommittén (SOU 1995:75) som Barnkommittén (SOU 1996:115) den 
övergripande bedömningen att svensk lagreglering och tillämpning i 
huvudsak är förenlig med FN:s barnkonvention. Att hänsyn till barns 
bästa redan tas i utlänningsärenden kan exemplifieras genom den 
självklara huvudprincipen i hanteringen av utlänningsärenden som sedan 
länge har varit att barn inte skall behöva leva åtskilda från sina föräldrar. 
Regeringen gjorde dock bedömningen att vissa förtydliganden i 
utlänningslagstiftningen borde göras. Den s.k. portalparagrafen infördes 
därför i 1 kap. 1 § andra stycket UtlL som ett uttryck för att den väl 
etablerade principen i svensk rätt om barnets bästa skulle komma till 
klart uttryck i lagen. I bestämmelsen föreskrivs att i fall som rör ett barn 
skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt 
barnets bästa i övrigt kräver. Alla ärendetyper i utlänningslagen omfattas 
av denna föreskrift. Det innebär att detta blir en central bestämmelse för 
Invandrarverket i arbetet med barn, som kommit hit ensamma eller 
tillsammans med sina föräldrar; i hela asylprocessen liksom vid 
återvändande och verkställighet av beslut.
De barn som kommit ensamma, utan någon vårdnadshavare, bör 
uppmärksammas särskilt av Invandrarverket, vilket också sker redan 
idag. Det kan ändå finnas anledning att peka på hur tillämpningen av 
portalparagrafen bör avspeglas i en verkställighetssituation. I de fall ett 
s.k. ensamkommande barn inte anses ha rätt till uppehållstillstånd här i 
landet bör Invandrarverket, efter att ha försäkrat sig om och var anhöriga 
finns, utse en ledsagare som kan följa barnet till hemlandet eller tredje 
land för att barnet där skall kunna återförenas med sina anhöriga. Det bör 
här noteras att när det gäller denna kategori rör det sig om ett tiotal barn 
per år som återsänds. 
I arbetet med barn är det av särskild vikt att verket tillsammans med de 
humanitära frivilligorganisationerna kan finna former för ett samarbete. 
Invandrarverket håller på att utveckla de riktlinjer som finns rörande 
arbetet med ensamkommande barn i asylprocessen. Förutom 
utlänningslagstiftningen och dess förarbeten har barnkonventionen stor 
inverkan på verkets faktiska handlande inom exempelvis mottagnings-
systemet samt för utredningsmetodik och prioriteringar. I Invandrar-
verkets arbete med ensamkommande barn inleds familjeefterforskning 
omgående i samband med att utredningen om uppehållstillstånd påbörjas. 
I en handläggningsplan framgår hur familjeåterföreningstanken hålls 
levande med barnet, samt vem som ansvarar för olika åtgärder. 
Personalen ger under hela utredningstiden information om möjligheterna 
att återvända. 
I anknytning till detta är det intressant att nämna de synpunkter som 
Barnkommittén framförde i sitt delbetänkande rörande verkställighet av 
avlägsnandebeslut avseende barnfamiljer. Kommitténs uppfattning var 
att de människor som avvisas eller utvisas behöver både stöd och tid att 
förbereda sig för återvändandet och när verkets beslut om avvisning eller 
utvisning fattats skall inriktningen av åtgärder anpassas till det beslutet. 
Det kan annars, ansåg kommittén, uppfattas som att myndigheterna ger 
dubbla budskap till den familj som väntar på beslut om 
uppehållstillstånd. Om myndigheten å ena sidan fattar beslut om 
avvisning och å andra sidan förbereder en anpassning till svenska 
förhållanden finns risk för att bearbetningen av återvändandet inte 
kommer igång. I avvisningsärenden rörande barnfamiljer är det av 
synnerlig vikt att beslutet motiveras på sådant sätt att den sökande 
familjen förstår skälen för beslutet. I de flesta fall krävs riktade 
stödinsatser med ett strukturerat motivationsarbete. En avvisad 
barnfamilj kan också behöva stöd och hjälp vid återkomsten till 
hemlandet och i detta sammanhang är det viktigt att samarbetet med 
frivilligorganisationerna utvecklas mera.
Även den fråga som FARR tar upp i sitt remissyttrande om 
familjesplittring vid tidpunkten för verkställighet har behandlats i 
migrationspolitiska propositionen. Inledningsvis kan konstateras att 
denna situation tillhör undantagen. Enligt Verkställighetsutredningens 
undersökning redovisades endast 11 fall av familjesplittring av 2 320 
verkställda ärenden. Riksdagen har behandlat frågan nyligen och avslagit 
en motion med samma yrkande som FARR nu framställer 
(1997/98:SfU9). Även om familjesplittring i högsta grad är en oönskad 
situation, kan den i särskilda fall vara svår att undvika. Barnkommittén 
konstaterade "att det är myndigheternas skyldighet att så långt som 
möjligt förhindra en familjesplittring och att ett tillfälligt åtskiljande av 
en familj, om man vet att den är tillfällig, inte kan sägas stå i strid med 
statens åtaganden enligt barnkonventionen". Kommittén hade därför inga 
förslag till regeländringar eller andra åtgärder i den delen. Frågan 
huruvida verkställighet av ett avvisnings- utvisningsbeslut skulle 
innebära en kränkning av artikel 8 (rätten till skydd för privat- och 
familjeliv) i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och 
de grundläggande friheterna har prövats av Europadomstolen i fallet 
Cruz Varas m.fl. mot Sverige (46/1990/237/307). Fallet gällde en man 
som utvisats från Sverige till Chile. Han hade därigenom kommit att 
skiljas från sin familj, som också hade utvisats men där verkställigheten 
inte kunnat genomföras då familjen gått under jorden och på så sätt gjort 
sig oåtkomlig för den svenska polisen. Europadomstolen fann att 
splittringen av familjen var en följd av familjens eget handlande och inte 
berodde på myndigheternas utvisningsbeslut. Något brott mot artikel 8 
ansågs därför inte föreligga.
Då barn göms läggs en börda av förhoppningar och ansvar på barnen 
som svårligen kan vara förenlig med omtanke om barnets bästa. Mest 
tragiskt är det när ensamma barn utan asylskäl sänds iväg för att själva 
finna sig en bättre framtid i ett främmande land utan föräldrarna, med 
eller utan avsikt att dessa senare skall kunna återförena sig med barnet i 
det nya landet. Mot bakgrund av detta och risken för att utnyttjandet av 
barn på det här sättet skulle kunna tillta anser regeringen att det inte är 
möjligt att med barnets bästa för ögonen hantera denna fråga i någon 
annan ordning än vad som sker idag. Regeringen står därmed fast vid sin 
tidigare inställning att det inte är möjligt att införa ett absolut förbud mot 
familjesplittring i dessa situationer. Det kan däremot inte nog 
understrykas att myndigheterna har ett ansvar att undvika situationer som 
leder till familjesplittring.
Barnkommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1997:116) gjort en 
praxisgenomgång av ärenden enligt utlänningslagen, före och efter 
portalparagrafens instiftande, för att skaffa sig en uppfattning huruvida 
lagstiftarens intentioner om barnets bästa fått genomslag i tillämpningen 
av utlänningslagen. Inledningsvis konstaterar kommittén att det i många 
fall finns omständigheter som är mycket individuella och komplexa till 
sin natur. Redan av den anledningen är stor försiktighet påkallad när det 
gäller att dra generella slutsatser. Till detta skall läggas att det material 
kommittén gått igenom var begränsat och att det då förflutit relativt kort 
tid sedan portalbestämmelsen om barnets bästa infördes. Mot denna 
bakgrund ansåg kommittén det vara svårt att bedöma om lagstiftarens 
intentioner om barnets bästa hade fått genomslag i tillämpningen av 
utlänningslagen eller inte. En arbetsgrupp har under våren tillsatts inom 
Utrikesdepartementet för att bl.a. utvärdera tillämpningen av portal-
bestämmelsen. Utvärderingen skall vara klar till hösten 1998.
7.3 Tvångsmedel
Behov av tvångsmedel
Syftet med regeringens förslag att överföra verkställighetsansvaret  till 
Statens invandrarverk är att med olika typer av insatser minska behovet 
av tvångsmedel vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut.  
Uppskattningen av antalet ärenden i fråga om verkställighet där 
tvångsmedel är nödvändiga varierar kraftig mellan de olika berörda 
myndigheterna. Regeringen är övertygad om att det skall bli möjligt att 
systematiskt minska behovet av att använda tvångsåtgärder med den nya 
föreslagna ordningen. Verkställighetsutredningen (SOU 1995:55) fann 
genom sin kartläggning av verkställighetsärenden att polismyndigheterna 
betraktade 137 av totalt 2 320 verkställda avvisnings- och utvisnings-
beslut som "svårartade verkställigheter". Rikspolisstyrelsen har i sitt 
remissyttrande kommenterat detta och betonar att det man där redovisat 
avsåg de mest komplicerade fallen och att tvångsmedel använts även i 
många andra fall. 
Det kommer alltid att finnas de som inte respekterar myndigheternas 
beslut och därför kommer att vägra att lämna landet självmant. Behovet 
av polisiär kompetens kommer därför att finnas kvar och måste kunna 
tillgodoses även om Invandrarverket anförtros huvudansvaret för att 
beslut om avvisning och utvisning verkställs. Med uttrycket "polisiär 
kompetens" avses här dels förmågan och behörigheten att bedriva 
polisiärt spanings- och eftersökningsarbete, dels förmågan och behörig-
heten att tillgripa tvångsmedel.
Utredningen har övervägt tre olika alternativ för att tillgodose behovet 
av polisiär kompetens inom den nya ansvarsfördelningen. Det första 
alternativet innebär att polisiär kompetens tillförs Invandrarverkets egen 
organisation, dvs. att Invandrarverkets personal får behörighet att efter 
erforderlig utbildning utföra eftersökningsarbete och använda tvångs-
medel. Det andra - som är det alternativ som utredningen förordar - är att 
Statens invandrarverk, med bibehållet verkställighetsansvar, får begära 
biträde av polismyndighet med vissa åtgärder. Det tredje alternativet 
innebär att verkställighetssystemet utformas så att Invandrarverket kan 
besluta att överlämna ansvaret för verkställigheten till polismyndigheten. 
Så skulle exempelvis kunna ske när Invandrarverket bedömer att det i ett 
visst ärende finns behov av polisiärt spaningsarbete eller att behov av 
tvångsmedel kan uppkomma.
Polisiär kompetens 
Statens invandrarverk har hittills inte haft någon polisiär kompetens. 
Detta förhållande förändrades i viss mån i fråga om användning av tvång 
när Invandrarverket tog över ansvaret för förvarsinstitutet den 1 oktober 
1997. Den nya utformningen av reglerna för förvar finns i 6 kap. 
utlänningslagen.
Invandrarverkets personal har i de nya förvarsreglerna givits rätt att 
använda visst tvång för att syftet med förvarsinstitutet skall kunna 
tillgodoses och för att ordningen och säkerheten i förvarslokalerna skall 
kunna upprätthållas. Utgångspunkten har varit att tvångsmedlen skall 
vara så få som möjligt (prop. 1996/97:147 s. 28 ff). En i förvar tagen 
utlänning får under vissa förutsättningar hållas avskild från övriga 
förvarstagna (22 §) samt kroppsvisiteras (26 §). Invandrarverkets 
personal får dessutom hindra att en förvarstagen utlänning avviker från 
förvarslokalen och denne får i övrigt underkastas nödvändig begränsning 
av rörelsefriheten (21 §). Enligt en särskild bestämmelse (17 §) skall 
polismyndigheten på begäran av Invandrarverket lämna det biträde som 
behövs för att genomföra ett beslut om förvar. Med denna formulering 
avses att polismyndigheten skall delge utlänningen beslutet om förvar 
och därefter transportera honom eller henne till förvarslokalen. Med 
formuleringen avses även den situationen att utlänningen har avvikit från 
förvarslokalen och därför skall återföras. På begäran av Invandrarverket 
skall polismyndigheten även lämna biträde för att förflytta en utlänning 
som hålls i förvar. Så kan ske när utlänningen exempelvis är rymnings- 
eller våldsbenägen.
Som framgår av ovanstående redovisning har Invandrarverket givits 
förhållandevis begränsade befogenheter att använda tvång i den ordning 
som sedan den 1 oktober i fjol gäller för förvarsverksamheten. Verket 
saknar i princip helt befogenheter att med stöd av de nu redovisade 
reglerna använda tvång utanför förvarslokalerna och deras närmaste 
omgivningar.
Regeringen instämmer med utredningen om att det finns en 
grundläggande skillnad mellan att ge Invandrarverket rätt att använda 
tvång för att säkerställa ordningen och säkerheten i förvarslokaler och att 
ge Invandrarverket en vidare befogenhet att använda tvång ute i 
samhället för att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut. Det kan 
redan av principiella skäl ifrågasättas om det är lämpligt att skapa en 
organisation med delvis polisiära befogenheter vid sidan av den ordinarie 
polismakten. Viktigt att väga in är också risken för att en sådan ordning 
kan påverka synen på Invandrarverkets övriga verksamhet och dess 
personal.
Till dessa mer principiellt grundade invändningar skall läggas att det 
knappast kan vara samhällsekonomiskt försvarbart att bygga upp och 
bibehålla en polisiär kompetens vid sidan av det ordinarie polisväsendet. 
Det gäller även befogenheten och förmågan att med polisiära metoder 
eftersöka de utlänningar som håller sig undan verkställighet. 
Flera remissinstanser har mycket tydligt uttalat att Invandrarverket inte 
bör utrustas med egen polisiär kompetens. Utredningens slutsats är att  
mycket starka skäl kan anföras mot alternativet att tillföra polisiär 
kompetens till Invandrarverkets egen organisation. Regeringen delar 
remissinstansernas och utredningens bedömning. Detta alternativ 
framstår således inte som en framkomlig väg.
Handräckning
En annan möjlighet är att, som utredningen föreslagit, behovet av polisiär 
kompetens tillgodoses genom att Statens invandrarverk, med bibehållet 
verkställighetsansvar, får möjlighet att begära biträde av polismyndighet. 
Som utredningen påpekar finns i åtskilliga författningar bestämmelser 
om att polis skall hämta personer som inte självmant inställer sig till en 
förrättning eller för genomförandet av annan myndighetsutövning. 
Polisen har exempelvis till uppgift att hämta den som skall föras till 
kriminalvårdsanstalt för att avtjäna straff och att till vårdinrättning föra 
den som skall omhändertas för tvångsvård. Som framgår ovan har det 
nyligen införts en bestämmelse om att polis på begäran av 
Invandrarverket skall lämna biträde för att genomföra beslut om att ta 
utlänning i förvar. I dessa fall har Invandrarverket fullt ansvar, utan 
undantag, vilket under alla förhållanden inte kan bli fallet vid 
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning eftersom Polisen 
alltjämt kommer att ha ansvar för bl.a. verkställigheten av utvisnings-
beslut som meddelats av domstol.
Tanken med detta alternativ är enligt utredningen, att Invandrarverket 
skall kunna begära biträde av en polismyndighet för att genomföra en 
verkställighet. En sådan begäran skall få göras när polisens biträde är 
nödvändigt på grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan 
påträffas utan hjälp av polis eller då tillgång till tvångsmedel behövs. 
Bestämmelsen om biträde av polis bör, enligt utredningen, också 
utformas så att det klart framgår dels i vilka situationer som Invand-
rarverket skall kunna begära biträde, dels vilka åtgärder som 
polismyndigheten skall bistå med. Polisens erfarenhet av spaningsarbete 
och polisens möjlighet att företa husrannsakan med stöd av 20 § 
polislagen (1984 :387) kommer sannolikt att behöva utnyttjas i 
verkställighetsärenden även framdeles. 
Flera remissinstanser har uttryckt farhågor över utredningens förslag.  
Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande uttryckt att det med en sådan 
ordning föreligger risk för att nödvändiga resurser inte finns tillgängliga 
hos polismyndigheten vid tidpunkten för Invandrarverkets begäran om 
biträde och att man därför inte kan leva upp till verkets krav på skyndsam 
handläggning. Detta skulle leda till försämrad effektivitet. JO pekar på de 
problem som kan uppstå då flera myndigheter skall samarbeta på det sätt 
som utredningen föreslagit.
Enligt regeringens uppfattning finns det anledning att ta de 
betänkligheter som remissinstanserna uttalat på allvar. Med utredningens 
lösning finns det risk för att oklarhet uppstår om vilken myndighet som 
har det egentliga ansvaret i de ärenden där Invandrarverket begär 
polisens biträde. Polisens roll och ansvar i denna situation skulle bli 
otydlig och man uppnår inte den renodling av myndigheternas 
ansvarsområden som bör eftersträvas. Därför kan regeringen inte ställa 
sig bakom utredningens förslag.
Överlämnande
För att fullfölja tanken om att renodla myndigheternas ansvarsområden, 
är det enligt regeringens uppfattning en bättre lösning att Invandrarverket 
i de fall där polisiär kompetens krävs ges en möjlighet att överlämna 
ärendet och därmed ansvaret för verkställigheten till polismyndigheten. 
På det viset undviks den sammanblandning av ansvar som flera 
remissinstanser riktat kritik mot i utredningens förslag. Ordningen bör 
konstrueras så att ansvaret för verkställighet lämnas över till polis-
myndigheten då Invandrarverket har uttömt sina möjligheter att motivera 
den enskilde att självmant lämna landet och det på goda grunder kan 
antas att någon form av tvångsåtgärder är nödvändiga för att beslutet 
skall kunna verkställas. Anledningen till att gränsen för överlämnandet 
bör förläggas dit är att regeringen instämmer med utredningen och 
remissinstanserna om att det är olämpligt att Invandrarverket ges rätt att 
självt använda tvångsmedel. 
Invandrarverket har genom sina olika ansvarsområden kunnat skaffa 
sig en god bild av utlänningen och ärendets karaktär. Verket är därmed 
den myndighet som har de bästa förutsättningarna att bedöma och fatta 
beslut om vilka ärenden som måste överlämnas till polismyndighet, på 
grund av att man bedömer att tvång kommer att behövas för att 
genomföra verkställigheten av  ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det 
kan exempelvis vara fallet när en utlänning inte visar några tecken på att 
vilja lämna landet inom de tidsfrister som gäller. Ett annat exempel på 
när Invandrarverket får överlämna ett ärende är när utlänningen håller sig 
undan och inte kan anträffas utan polisens medverkan. Rikspolisstyrelsen 
har i sitt remissyttrande rörande utredningens förslag om handräckning, 
uttryckt farhågor för att det hos Invandrarverket skulle göras alltför 
lättvindiga och slentrianmässiga bedömningar om när polisens biträde 
behövs. Detta är en viktig aspekt som även är relevant i förhållande till 
regeringens förslag. I lagförslaget anges vilka kriterier som skall 
föreligga för att Invandrarverket skall få överlämna ett ärende. 
Invandrarverket bör vara restriktiv i sin bedömning om vilka ärenden 
som skall överlämnas till Polisen. I de fall verket har uttömt sina egna 
möjligheter att få kontakt med utlänningen kan det finnas behov av 
polisiärt eftersöknings- eller spaningsarbete. Regeringens förslag innebär 
att Invandrarverket åläggs huvudansvaret för verkställigheten av ett 
avlägsnandebeslut. Som redan nämnts, är verket den enda myndighet 
som har underlag för att göra bedömningen om vilka ärenden som skall 
överlämnas till polismyndighet. Mot den bakgrunden bör endast 
Invandrarverket ha rätt att besluta vilka ärenden som skall lämnas över 
och varken polismyndigheten eller någon annan myndighet skall kunna 
motsätta sig ett sådant beslut. Ett ärende som är överlämnat till en 
polismyndighet skall dessutom aldrig kunna återlämnas till 
Invandrarverket, oavsett om utlänningen i sin kontakt med polisen sagt 
sig vara villig att lämna landet självmant.
Den ordning som regeringen nu föreslår innebär att den myndighet 
som har att utföra det egentliga arbetet, t.ex. efterspaningsarbetet, också 
kommer att ha det fulla ansvaret för ärendet. Detta överensstämmer helt 
med vad Rikspolisstyrelsen framfört i sitt remissyttrande om att det 
formella ansvaret bör följa det reella.
Regeringen anser därför, till skillnad från utredningen, att denna 
lösning innebär bättre möjlighet att utveckla metoder och upprätthålla 
kompetens för att avvisningar även hos polisen skall ske på så värdigt 
sätt som möjligt och med användning av minimum av tvångsåtgärder. 
Denna strävan är, som nämnts tidigare, en viktig utgångspunkt för tanken 
att flytta över verkställighetsansvaret till Invandrarverket. Det 
förhållandet att Polisen kommer att behålla ansvaret för vissa typer av 
verkställighetsärenden ligger också helt i linje med detta resonemang. 
Enligt regeringens uppfattning bör den föreslagna ansvarsfördelningen 
inte heller påverka den polisiära kompetensen på utlänningsområdet på 
sådant sätt som Rikspolisstyrelsen befarar.
Utredningen tog upp frågan om den bristande effektivitet och de 
svårigheter som riskerar att uppkomma då olika myndigheter samverkar 
vid verkställandet av beslut. Att denna risk skulle öka om ansvaret för 
verkställigheten under handläggningen flyttas från en myndighet till en 
annan bedömer regeringen inte som trolig. Det är snarare så att med den 
tydliga avgränsning av de inblandade myndigheternas ansvarsområden 
som görs i förslaget vinner man både i tid och effektivitet. Det finns 
dessutom flera positiva effekter som utredningen förbisett. De båda 
myndigheterna kan med denna lösning helt koncentrera sig på den typ av 
ärenden där deras särskilda kompetens och resurser utnyttjas på bästa 
sätt.
Regeringen kan alltså inte instämma i utredningens slutsats att det 
finns avgörande invändningar mot en ordning som innebär att ansvaret 
för verkställigheten övergår från Statens invandrarverk till polismyndig-
heten när det finns behov av polisiär kompetens. Ett förslag med denna 
innebörd läggs därför fram.
8 
8 Stödinsatser
8.1 Återvändandeprogram
Regeringens bedömning: Avvisade eller utvisade bör i vissa fall 
erbjudas stöd när de återvänder till hemlandet självmant. Statens 
invandrarverket bör ges möjlighet att tillsammans med de humanitära 
frivilligorganisationerna och internationella organisationer utveckla 
formerna för ett samarbete om återvändande. Särskilt bör möjligheten 
till ett samarbete med Internationella migrationsorganisationen (IOM) 
kunna undersökas. Samarbetsavtal bör ges en flexibel form så att de 
kan tillgodose skilda förutsättningar och behov som de återvändande 
kan ha. Integrerade åtgärdsprogram som innehåller insatser under 
utlänningens vistelse i Sverige, under utresan och i vissa fall även 
under en tid efter ankomsten till hemlandet, bör eftersträvas. 
Invandrarverket bör fungera som ett samverkansorgan för detta stöd.
Utredningens förslag: Regeringens bedömning överensstämmer i 
stort med utredningens förslag. På grundval av remissyttrandena anser 
dock regeringen att Invandrarverket tillsammans med frivillig-
organisationerna skall vidareutveckla formerna för en eventuell 
samverkan.
Remissinstanserna: Statskontoret föreslår att Invandrarverket i 
samråd med frivilligorganisationerna och IOM vidare utreder och 
föreslår hur dessa kan engageras i arbetet för att öka graden av 
frivillighet vid återvändande av utlänningar som har fått beslut om 
avvisning eller utvisning. Statens invandrarverket tillstyrker förslaget om 
att stöd bör ges till frivilligorganisationerna samt att samarbete bör 
inledas med IOM. Utlänningsnämnden delar utredningens tveksamhet till 
möjligheterna att med hjälp av renodlade finansiella bidrag motivera ett 
självmant återvändande. Utlänningsnämnden tillstyrker förslaget att 
Invandrarverket får möjlighet att stödja frivilligorganisationernas 
verksamhet med att underlätta för personer som nekas uppehållstillstånd i 
Sverige att återvända. Även Rikspolisstyrelsen, som för övrigt avstyrker 
en överflyttning av verkställighetsansvaret, tillstyrker förslaget om 
samarbete med IOM och framhåller att en sådan samverkan kan 
genomföras oavsett vilken myndighet som har verkställighetsansvaret. 
Svenska Röda Korset välkomnar utredningens förslag om stöd till 
frivilligorganisationerna. Advokatsamfundet tillstyrker förslaget. 
Individuella bidrag till enskilda utlänningar bör undvikas eftersom ett 
sådant bidrag kan ge incitament till personer att ansöka om asyl för att 
komma ifråga för bidrag. Sveriges Kristna Råd intar en positiv 
ståndpunkt om medverkan till återvändande och kan tänka sig diskutera 
en medverkan förutsatt att omsorgen om de asylsökande hålls i 
förgrunden. Frivilliga organisationers roll i asylprocessen bör övervägas i 
ett sammanhang och ses som en helhet. Svenska flyktingrådet 
understryker vikten av att de som nekas uppehållstillstånd förstår att 
deras ansökan handlagts på ett korrekt sätt och att beslutet är väl 
underbyggt för att de skall acceptera beslutet. Frivilligorganisationerna 
kan medverka till att underlätta förståelsen för beslutet. Svenska 
flyktingrådet delar inte alla uppfattningar i utredarens förslag men kan 
ändå tillstyrka att stöd ges till frivilligorganisationerna och IOM. 
Amnesty International ser positivt på utredarens förslag att 
frivilligorganisationernas kunskap och erfarenhet tas tillvara. Frågan bör 
dock diskuteras vidare i frivilligorganisationerna. Amnesty tar för egen 
del i princip inte emot statliga bidrag för att kunna stå helt oberoende. 
Barnombudsmannen är positiv till förslaget om stöd för att underlätta för 
dem som nekats uppehållstillstånd i Sverige att frivilligt lämna landet. 
Man påpekar vidare att det är bra att frivilligorganisationernas roll lyfts 
fram och att de får en given roll redan under planeringen av 
verkställigheten av beslut om avvisning och utvisning. Rädda Barnen 
finner det uteslutet att på myndigheters uppdrag medverka vid 
verkställigheten av beslut om avvisning och utvisning. En sådan 
medverkan kunde ge sken av att de berörda personerna ges ett bättre 
skydd och stöd än vad som vore möjligt. Caritas tillstyrker förslaget i 
stort men anser att frivilligorganisationernas förtroende hos asylsökande 
inte får urholkas genom att organisationerna tar emot den föreslagna 
typen av statligt stöd. I princip ser Caritas positivt på ett IOM-samarbete 
men understryker att villkoren måste redovisas bättre. Caritas kan för 
närvarande inte tillstyrka förslaget i denna del. Flyktinggruppernas och 
Asylkommittéernas Riksråd (FARR) tillstyrker att ekonomiskt och annat 
stöd ges till de som nekas uppehållstillstånd, men avstyrker att 
frivilligorganisationerna skulle medverka vid utresorna. FARR tillstyrker 
att Invandrarverket inleder samtal med frivilligorganisationerna kring 
frågan om stöd för återvändande, men avstyrker förslaget att statligt stöd 
skulle utgå till frivilligorganisationerna så att de blir delaktiga i 
transportverksamheten. IOM är enligt FARR en lämplig 
samarbetspartner eftersom organisationen har tillkommit på regeringars 
initiativ. FARR föreslår även att visst stöd bör ges till uppföljning av de 
återvändandes situation efter hemkomsten.
Skälen för regeringens bedömning: Det är av humanitära skäl 
angeläget att bistå utlänningar som vill lämna Sverige för att återvandra 
till sitt hemland. Detta gäller också vissa utlänningar som har nekats 
uppehållstillstånd i Sverige. Regeringens övergripande ambition är att 
återvändande skall vara värdigt och självmant och att tvångsmedel så 
långt som möjligt skall undvikas. För att uppnå denna målsättning är det 
av vikt att involvera frivilligorganisationer och internationella 
organisationer som IOM i återvändandet och att ge ett mer genomtänkt 
stöd till de personer som skall återvända och gör så självmant. Ett sådant 
stöd kan omfatta både insatser inför återvändandet och möjligheten att 
med begränsade insatser underlätta återkomsten till utlänningens 
hemland. Frivilligorganisationernas kunskaper och erfarenheter kan vara 
en hjälp i detta arbete. I sammanhanget kan nämnas att FN:s 
flyktingkommissarie genom sin exekutivkommitté uttalat att man ser 
positivt på program som erbjuder rådgivning och stöd för att personer 
som inte är i behov av internationellt skydd självmant skall kunna 
återvända till sina hemländer. Flyktingkommissarien kan också tänka sig 
en egen roll vid återvändandeprogram. Även EU:s ministerråd har uttalat 
liknande tankegångar i det beslut som antogs den 26 maj 1997 angående 
utbyte av information om bistånd till medborgare i tredje land som 
frivilligt återvänder till hemlandet. Det finns betydande invändningar mot 
att ge utlänningar som har nekats uppehållstillstånd renodlade finansiella 
bidrag för att de självmant skall kunna lämna Sverige. Istället bör man i 
samarbete med frivilligorganisationer och internationella organisationer 
som IOM erbjuda integrerade åtgärdsprogram för de som är beredda att 
återvända självmant. Invandrarverket bör tillsammans med frivillig-
organisationerna utveckla formerna för samarbete om sådan verksamhet 
som underlättar ett värdigt och självmant återvändande av personer som 
fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Sådan verksamhet kan 
finansieras delvis genom att använda en del av de resurser som förs över 
till verket i samband med övertagandet av verkställighetsansvaret.
Stöd till återvandring
Direktiven till utredningen angav att utredaren skulle belysa 
förutsättningarna för att utlänningar som har befunnits sakna skäl för 
uppehållstillstånd i högre grad självmant lämnar Sverige och, när detta 
inte sker, hur beslut om avvisning och utvisning skall kunna såsom 
hittills verkställas på ett värdigt och effektivt sätt.
Insatser av olika slag för att utlänningar som har nekats uppehålls-
tillstånd självmant skall lämna Sverige benämns vanligen återvändan-
deprogram. Sverige har endast begränsade erfarenheter av sådana 
program. Däremot har vissa insatser gjorts för utlänningar som har 
önskat återvandra till sina hemländer efter att ha vistats i Sverige med 
uppehållstillstånd. En beskrivning av dessa s.k. återvandringsprogram 
ges i prop. 1996/97:25 s. 269 ff. I det följande anges några exempel på 
verksamhet med inriktning på frivillig återvandring.
År 1989 godkände riksdagen regeringens förslag till utgångspunkter 
för en återvandrarpolitik (prop. 1988/89:100 bil.12). Som en 
grundläggande princip fastslogs, att all återvandring skall vara frivillig. 
Det är därför viktigt att i sammanhanget understryka skillnaden mellan 
återvandring som avser personer som har uppehållstillstånd i Sverige och 
vars återvandring är helt frivillig och återvändande som avser personer 
som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för 
uppehållstillstånd i Sverige. Dessa personer måste lämna landet men bör 
i möjligaste mån kunna göra det självmant och under värdiga former. 
Regeringens förslag till en återvandringspolitik poängterade att en 
frivillig återvandring bör vara noga planerad och förberedd, i första hand 
av flyktingen själv och dennes familj men med en viktig roll för enskilda 
organisationer. Det förutsågs i 1989 års riktlinjer att återvandringen 
skulle kunna komma att öka väsentligt och därmed även 
informationsbehoven om ursprungsländerna. Invandrarverket förutsattes 
bevaka behovet av sådan information och studiecirkelmaterial om exilens 
villkor och om återvandring. Enligt riktlinjerna skulle också det stöd som 
den svenska staten lämpligen kan ge åt enskilda flyktingar som har 
återvandrat ses som en del av det humanitära biståndet till andra länder. 
Det ansågs också att återvandringsfrågorna borde ges stor 
uppmärksamhet inom ramen för Sveriges deltagande i det internationella 
samarbetet.
Svenskt stöd för frivillig återvandring till Chile utgick under ett antal 
år med cirka 10-15 miljoner kronor årligen. Ett liknande stöd gavs 
tidigare i förhållande till Uruguay. Ett program för att stödja 
arbetsintegrationen för återvandrare, PRAL, upprättades vid mitten av 
1980-talet av ett antal chilenska frivilligorganisationer under IOM:s 
överinseende. Svenska Diakonia spelade en viktig roll vid programmets 
tillkomst och Sveriges bistånd har sedan dess förmedlats genom 
Diakonia. Projekten har sannolikt inte haft avgörande betydelse för den 
återvandring till Chile som skett från Sverige men kan ha underlättat den 
första vistelsetiden för ett mindre antal personer. Erfarenheterna i Chile 
visar att förberedelserna i Sverige varit det mest avgörande för om 
återvändandet blivit lyckat eller ej samt att inträdet i arbetslivet är den 
absolut viktigaste enskilda faktorn för en lyckosam återintegration.
Budgetåret 1994/95 fördelade Invandrarverket drygt 600 000 kronor 
för projekt inriktade på återvandring. Flera studieförbund gavs 
projektmedel för att utveckla studiecirkelverksamhet inför återvandring. 
Ett antal invandrar- och flyktingorganisationer har beviljats projektmedel 
under senare år för att inom den egna organisationen arbeta med 
förberedelser för återvandring. Det gäller de chilenska riksförbunden, 
Kurdiska riksförbundet, Eritreanska riksförbundet, Salvadoranska 
riksförbundet, Kroatiska riksförbundet samt Bosnien-Hercegovinas 
riksförbund i Sverige. 
Budgetåret 1998 har 23,3 miljoner kronor beviljats för återvandrings-
insatser som i första hand riktar sig till flyktingar och övriga 
skyddsbehövande som vill återvandra till sitt ursprungsland. Dessutom 
har ca 10 miljoner kronor beviljats för användning till särskilda bidrag 
för återvandring enligt förordningen (1984:890) om bidrag till flyktingars 
resor från Sverige för bosättning i annat land. Ett bidrag på högst 10 000 
kronor per person och högst 40 000 kronor per familj har kunnat utgå. 
Under 1997 beviljades detta bidrag till 1 061 personer, varav 755 
personer var medborgare i Bosnien-Hercegovina.
Återvandring till Bosnien-Hercegovina har varit av särskild betydelse 
under de senaste åren. Sverige har givit stöd åt ett nordiskt pilotprojekt i 
samarbete med Svenska Röda Korset för temporärt återvändande av 
medicinsk personal till Bosnien-Hercegovina. I samarbete med IOM har 
Sverige givit bidrag åt ett projekt för att underlätta återvandring av 
välutbildade nyckelpersoner till Bosnien-Hercegovina. Mellan september 
1996 och februari 1998 återvandrade 29 personer från Sverige inom 
dessa program och ytterligare 62 ärenden var fortfarande under 
behandling. Regeringen avsatte under budgetåret 1998 10 miljoner 
kronor för informations- och utbildningsinsatser med inriktning på att 
förbereda och underlätta för flyktingar i Sverige att återvandra. En del av 
dessa resurser har kommit att utnyttjas av återvandrare till Bosnien-
Hercegovina som ett sätt att förbereda återuppbyggnadsarbetet efter 
hemkomsten.
Invandrarverkets återvandringsverksamhet har byggt upp en 
kompetens och erfarenhet vilket kan komma väl till användning vid ett 
samarbete med frivilligorganisationer och internationella organ om 
återvändande av avvisade och utvisade personer.
Stöd till återvändande
När det gäller utlänningar som har nekats uppehållstillstånd har det 
tidigare i huvudsak handlat om att formlöst ge mindre summor för att 
täcka utlänningens kostnader under resan från Sverige. Under år 1997 
utfärdades en tidsbegränsad förordning om bidrag till resor från Sverige 
för bosättning i annat land för utlänningar som vägrats uppehållstillstånd 
(SFS 1997:127). Förordningen, som trädde i kraft den 1 maj 1997 gav 
Invandrarverket rätt att besluta om sådant ekonomiskt stöd. Bidrag har 
kunnat ges i de fall då beslutet inte kunnat verkställas inom två år från att 
det vunnit laga kraft eller om utlänningen tidigare beviljats tidsbegränsat 
uppehållstillstånd med stöd av 2 kap. 4 a § UtlL eller tidsbegränsat 
uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. Bidrag har också 
kunnat ges om det i samband med avvisning eller utvisning förordnats att 
verkställighet av beslutet inte får ske mot utlänningens vilja inom viss tid 
och utlänningen under den angivna fristen frivilligt rättar sig efter 
beslutet. Bidraget får inte ges till en utlänning som genom att hålla sig 
undan eller på annat sätt själv medverkat till att beslutet inte kunnat 
verkställas. Maximalt 5 000 kronor per vuxen och 30 000 kronor per 
familj har kunnat lämnas i bidrag. 
Förordningen infördes delvis med tanke på det stora antalet 
medborgare från Förbundsrepubliken Jugoslavien, bland dem etniska 
albaner från Kosovo, som utan egen förskyllan blivit kvar i Sverige under 
lång tid efter att de fått avslag på sina ansökningar. Stödet utformades 
även med tanke på medborgare från Bosnien-Hercegovina, men 
självfallet kunde personer från alla medborgarskapsgrupper som 
uppfyllde kriterierna söka stödet.
Nästan samtliga ansökningar om stöd har fått bifall. Under perioden 
april till december 1997 beviljades totalt 95 återvändandebidrag. Av 
dessa bidrag gick 38 till medborgare i Bosnien-Hercegovina och 47 till 
medborgare i Kroatien. Övriga bidrag fördelades mellan medborgare i 
Förbundsrepubliken Jugoslavien, El Salvador, Iran, och Peru. Enligt en 
beräkning hade 21 personer vid tillfället för beslutet vistats i Sverige upp 
till 24 månader, 15 personer mellan 25 och 36 månader, 54 personer 
mellan 37 och 48 månader och 2 personer hade vistats här i 53 respektive 
63 månader. Det vore av humanitära skäl en önskvärd förbättring om 
flertalet av dessa personer hade kunnat förkorta sina väntetider. 
Orsakerna till de långa väntetiderna i dessa fall varierar och grundar sig 
delvis på förhållanden i ursprungsländerna, vilket påverkat besluts-
processen och bedömningen av skäl för tidsbegränsade uppehållstillstånd 
eller för verkställighetshinder.
Den största medborgarskapsgruppen bland de som skulle ha kunnat 
söka stödet, personer från Förbundsrepubliken Jugoslavien, har inte haft 
möjlighet att återvända hem och dessa har därmed inte heller sökt stödet. 
Förbundsrepubliken Jugoslavien har inte tagit emot dessa medborgare 
och Sverige har under en längre tid förhandlat om det återtagandeavtal 
som undertecknades i januari 1998 men som ännu inte ratificerats av den 
jugoslaviska sidan. Bortsett från denna grupp har personer från fler 
medborgarskapsgrupper än de förväntade sökt stödet. 
I de länder som erbjuder stöd till återvändande har frågan ibland ställts 
om inte personer utan skyddsbehov lockas att som asylsökande ta sig till 
dessa länder enbart för att kunna utnyttja stödet. Erfarenheterna visar 
dock att stödet i så fall måste vara betydande i relation till hemlandets 
kostnadsläge och till de kostnader som är förenade med en flykt, för att 
detta skall vara tillräckligt attraktivt. De regler som normalt omger ett 
stöd leder även till att det inte bara är mycket svårt utan också både tids- 
och resurskrävande att otillbörligen försöka utnyttja det. Det stöd som 
har erbjudits i Sverige har kunnat utnyttjas av fler men av olika 
anledningar har dessa personer inte sökt stödet. En del lämnar landet på 
egen hand och utan att utnyttja stödet. Andra väljer att hålla sig undan 
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning med förhoppningen 
att till slut få stanna i Sverige. Enskilda mottagningsenheter anger att 
bidraget inte i sig har varit så omfattande att det är ett tillräckligt motiv 
för ett självmant återvändande. Det innebär dock ett stöd till dem som ser 
positivt på ett återvändande men där det finns praktiska svårigheter. 
Stödet är till nytta för många av dessa personer som vill återvända men 
som saknar resurser för att på egen hand bekosta hemresan och den första 
tiden därefter.
Upplysningar om möjligheten att söka bidraget har gått ut via 
informationsblad som översatts till sex olika språk och som funnits 
tillgängliga på Invandrarverkets olika enheter. Information om 
möjligheten till återvändande har tagits upp från det att den asylsökande 
först kommer i kontakt med enheten. Upplysningar om möjligheten till 
återkallande av ansökan samt nöjdförklaring har också lämnats vid 
lämplig tidpunkt under vistelsetiden i verkets mottagningssystem. Även 
polisen har informerat om möjligheten att söka bidraget. 
Ett renodlat finansiellt stöd till resor kan uppmuntra till att de som 
nekats uppehållstillstånd i viss mån självmant lämnar Sverige. Ett 
effektivare stöd är ett integrerat åtgärdsprogram vars innehåll kan 
anpassas till förutsättningarna och behoven i det enskilda fallet. Att få 
stöd till själva hemresan är inte alltid tillräckligt för att personer skall 
inse fördelarna med att återvända och nackdelarna med att utan 
uppehållstillstånd försöka hålla sig kvar i Sverige. Ofta behövs det också 
information och rådgivning om vilka förhållanden som råder i hemlandet 
för att återvändandet skall bli självmant. Om personer med avvisnings- 
och utvisningsbeslut kan skaffa sig en mer heltäckande och aktuell bild 
över situationen i hemlandet blir det lättare att fatta ett välavvägt beslut 
om att återvända.
Människor som har valt att lämna sitt hemland för att bosätta sig i 
Sverige har ofta en stark vilja att få stanna här. Detta gäller oavsett om de 
har sökt sig till Sverige på grund av ett skyddsbehov eller på grund av 
andra omständigheter. De har brutit upp från sin tidigare tillvaro och inte 
sällan med betydande uppoffringar tagit sig till Sverige. Många har 
förhoppningar om att här kunna skapa en betydligt bättre framtid för sig 
själva och sin familj. Det är mot denna bakgrund som förutsättningarna 
till ett självmant återvändande bör ses.
Att erbjuda dem som har nekats uppehållstillstånd i Sverige mer 
betydande finansiella bidrag för att de självmant skall kunna lämna 
landet är förenat med såväl principiella betänkligheter som praktiska 
svårigheter. Regeringen bedömer därför att den typen av stöd för 
återvändande bör ersättas med integrerade åtgärdsprogram. Först och 
främst bör stöd inte utformas på ett sådant sätt att dess syfte kan 
missuppfattas av den avvisade eller utvisade. Syftet med ett stöd är att 
underlätta ett återvändande för utlänningar som fått beslut om avvisning 
eller utvisning. Sådana utlänningar skall erbjudas möjligheten att delta i 
program som både syftar till ett värdigare återvändande och ny etablering 
i hemlandet. 
Renodlade finansiella bidrag kan i sig inte uppfylla dessa 
målsättningar. De praktiska svårigheterna med sådana bidrag gäller bl.a. 
fastställandet av nivån på bidragen. Den måste vara tillräckligt hög för att 
få avsedd effekt, men den bör samtidigt inte vara så hög att bidragen får 
utlänningar att söka sig till Sverige enbart för bidragets skull. Härtill 
kommer att ett belopp som är lämpligt för att underlätta återvändande till 
exempelvis Bosnien-Hercegovina kan motsvara flera årslöner i ett annat 
land. Beloppet måste därför anpassas efter förhållandena i det enskilda 
fallet, vilket i sin tur kan uppfattas som orättvist och diskriminerande av 
dem som erhåller lägre belopp än andra utlänningar. Till en början kan 
också en del negativa reaktioner möta utlänningen i hemlandet om han 
eller hon återvänder med för de lokala förhållandena betydande 
tillgångar. Med integrerade åtgärdsprogram skapas dock större 
möjligheter att undvika både de principiella problemen och svårigheterna 
med gränsdragningar.
Deltagande i de aktiviteter som erbjuds genom samarbete med 
frivilligorganisationerna eller IOM, t.ex. information och rådgivning, viss 
utbildningsverksamhet före hemresan eller återintegrationsverksamhet i 
ankomstlandet, bör vara helt frivilligt. Stödet skall finnas som en 
möjlighet för de personer som rättar sig efter myndigheternas beslut och 
inte undanhåller sig verkställighet av beslutet. För de personer vars 
ärenden överlämnas till polismyndigheterna blir denna form av stöd inte 
aktuellt.
8.2 Frivilligorganisationer
Frivilligorganisationernas arbete med asylsökande
Ett flertal ideella organisationer, kyrkor och samfund är verksamma i 
frågor som berör asylsökande och flyktingar. Deras insatser skiftar starkt 
i inriktning och omfattning alltefter organisationernas förutsättningar och 
ideologiska hemvist. Verksamheten är ett viktigt komplement till det stöd 
och mottagande som tillhandahålls från statsmakternas och från 
kommunernas sida. Det finns dock få organisationer som enbart ägnar sig 
åt flyktingfrågor. Någon övergripande samarbetsorganisation för 
flyktingfrågor existerar inte, till skillnad från t.ex. i Danmark.
Gemensamt för många svenska frivilligorganisationer är den växande 
internationella verksamhet i vilken de är nationell part. Särskilt inom 
områdena konfliktförebyggande humanitärt arbete och insatser för 
flyktingar och fördrivna personer har de internationella frivillig-
organisationerna kommit att spela en allt större roll. Denna utveckling 
har sannolikt betydelse också i fråga om organisationernas förut-
sättningar att delta i det nationella arbetet, t.ex. i fråga om återvändande 
för dem som inte har tillstånd att uppehålla sig i Sverige.
Bland den verksamhet som de frivilligorganisationerna bedriver inom nu 
aktuellt område kan nämnas följande.
Svenska Röda Korset är sedan lång tid verksamt inom området. 
Kontakterna med Röda Korsets omfattande internationella humanitära 
verksamhet handhas av Centralstyrelsen, där det också finns en särskild 
flyktingenhet. Denna ansvarar bl.a. för Röda Korsets policy i 
flyktingfrågor och bedriver opinionsbildning m.m. Basen för stöd- och 
kontaktverksamheten i förhållande till enskilda utlänningar utgörs dock 
av Röda Korsets regionala organisation, där det finns en flyktingansvarig 
i vart och ett av de 24 distrikten. Röda Korset arbetar även med frivillig 
återvandring. I dag finns två särskilda kontor i Sverige för rådgivning i 
dessa frågor. Röda Korset planerar att öppna ytterligare sådana kontor. 
Därutöver bedriver organisationen stödverksamhet genom närmare 
tusentalet frivilliga, som på olika sätt ger stöd till asylsökande och 
flyktingar. Under år 1996 hade de flyktingansvariga och de frivilligt 
verksamma kontakter med närmare 15 000 personer.
Rädda Barnen engagerar sig främst genom informations- och 
opinionsarbete och söker på så sätt driva på reformarbetet med 
flyktingbarnens situation i fokus. I många av Rädda Barnens länsförbund 
och lokalavdelningar arbetar man med praktiska insatser, t.ex. genom att 
organisera vän-/kontaktfamiljer för asylsökande och flyktingar.
Svenska Flyktingrådet samlar organisationer och enskilda kring kurser 
och seminarier, bl.a. i flyktingrätt, familjeåterförening och kulturmöten 
samt i fråga om opinionsbildning. 
Svenska kyrkan kommer genom sina 2 500 församlingar i kontakt med 
många invandrare och flyktingar. Åtskilliga församlingar har anställd 
personal som hjälper till med särskilt stöd i asylprocessen. Svenska 
kyrkans församlingsnämnd har huvudansvaret för Svenska kyrkans 
policy i flyktingarbetet. 
Sociala Missionen är Svenska Missionsförbundets diakonala centrum 
och bedriver kurativ verksamhet för asylsökande och flyktingar. Sociala 
Missionen har sedan 1986 arbetat med att stödja presumtiva återvandrare 
i deras förberedelser inför återvändande, både på det praktiska och på det 
psykologiska planet. Verksamheten består av information, vidare-
utbildning och psyko-sociala insatser. Metoderna har utvecklats från att 
inledningsvis ha en tyngdpunkt på individuell rådgivning till mer 
grupporienterade arbetsformer. Man når också svensk personal som 
kommer i kontakt med återvandringsfrågor. Under senare år har 
200 000–500 000 kronor beviljats per budgetår av Invandrarverket för 
sådan verksamhet. Huvudsakligen har latinamerikaner (främst chilener) 
vänt sig till projektet. Åtskilliga av dessa har varit svenska medborgare. 
Under de senaste åren har organisationer bland eritreaner, salvadoraner 
och kurder haft kontakt med Sociala Missionen för att dra nytta av dess 
erfarenheter. Sociala Missionen har vidare medverkat i mottagandet av 
bosnierna och har då från början tagit upp återvandringsaspekten. 
Caritas bedriver omfattande verksamhet i Sverige för asylsökande och 
flyktingar. Organisationen är den svenska delen av den internationellt 
verksamma katolska hjälporganisationen. Caritas arbetar bl.a. med 
ofrivilligt återvändande från Sverige, genom att erbjuda personer som 
uppehåller sig illegalt i landet en möjlighet till visst stöd i hemlandet om 
de återvänder.
Sveriges Kristna Råd är en ekumeniskt inriktad samarbetsorganisation 
i vilken de lutherska, katolska, ortodoxa och frikyrkliga kyrkofamiljerna 
möts. Utöver att ge råd och stöd till församlingsmedlemmar runt om i 
landet, vilka engagerat sig för enskilda asylsökande och flyktingar, 
anordnar Sveriges Kristna Råd utbildningar, seminarier m.m. i vilka 
också företrädare för myndigheter deltar. Man har på så sätt 
tillhandahållit mötesplatser för olika parter, bl.a. i syfte att förbättra 
samverkan och samsyn, för att så långt möjligt undvika tvångsvisa 
verkställigheter av beslut om avvisning och utvisning.
Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar bedriver sedan några 
år verksamhet i förhållande till enskilda asylsökande och andra 
utlänningar som söker råd och stöd. Byrån är ett resultat av samverkan 
mellan Amnesty International Svenska sektionen, Caritas, Rädda Barnen, 
Svenska kyrkan och Svenska Flyktingrådet. Verksamheten är förlagd till 
Stockholm. Fem personer arbetar på heltid och ger råd i stor utsträckning 
åt personer som har fått avvisningsbeslut och därför vänder sig till byrån.
Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd (FARR) driver en 
omfattande frivillig verksamhet till stöd för asylsökande samt deras 
biträden genom sina asylkommittéer och flyktinggrupper på 21 orter i 
Sverige. Inriktningen är information, råd och praktiskt stöd i enskilda 
ärenden, oftas i det skede då det föreligger ett avvisnings- eller 
utvisningsbeslut. FARR försöker även i vissa fall underlätta 
återvändandet för av- och utvisade personer genom kontakter med 
svenska myndigheter och andra frivilligorganisationer.
Invandrarverket och frivilligorganisationerna
En förbättrad samverkan med de frivilligorganisationerna ligger i linje 
med ambitionen om ett värdigt återvändande och målsättningen att så 
långt som möjligt undvika att beslut om avvisning och utvisning 
verkställs med tvångsmedel. Som påpekades av utredningen bygger 
framgången i IOM:s insatser också på ett aktivt samarbete med nationella 
frivilligorganisationer.
Frivilligorganisationerna fyller en viktig funktion som en oberoende 
part till vilken de asylsökande kan vända sig för att diskutera och ta 
ställning till om myndigheternas beslut om avvisning eller utvisning är 
skäligt. Frivilligorganisationerna utformar själva den roll de önskar ha 
ifråga om återvändande. Hos flera frivilligorganisationer pågår en intern 
översyn angående detta.
Från myndigheternas sida är det viktigt att de som får ett beslut om 
avvisning eller utvisning förstår att deras ansökan handlagts på ett 
korrekt sätt och att beslutet är väl underbyggt för att de skall acceptera 
beslutet. Det är angeläget att tiden av ovisshet kan minimeras. Det är 
troligt att en mer ingående information och vetskapen om 
återvändandeprogram skulle uppmuntra avvisade eller utvisade att i 
större utsträckning återvända självmant. 
Det kan påpekas att frivilligorganisationerna har samlat värdefulla 
erfarenheter genom sitt engagemang vid frivillig återvandring. Detta 
arbete omfattar bl.a. biståndsverksamhet med bl.a. stöd till 
återuppbyggnad av områden som tidigare varit i konflikt. Liknande 
erfarenheter kan även myndigheterna dra lärdom av i arbetet med att 
utveckla återvändandeprogram. Flertalet frivilligorganisationer skulle 
genom samarbete med sina systerorganisationer i vissa länder kunna ge 
utlänningar information och rådgivning om situationen i ursprungslandet. 
Den omständigheten att återvändarstöd kan komma i fråga både för 
insatser i Sverige och för insatser i en mottagningsstruktur i det land till 
vilket utlänningen återvänder bidrar till att systerorganisationerna kunde 
få en roll även vid återintegrationsarbetet. 
Utredningen förde en diskussion om eventuell samverkan med 
frivilligorganisationerna inom detta område och om en sådan samverkan 
skulle kunna omfatta ekonomiskt stöd. Utredningen angav att ett sådant 
ekonomiskt stöd i huvudsak kunde utformas på två olika sätt. Antingen 
skulle stöd kunna betalas ut till frivilligorganisationer med utgångspunkt 
i deras faktiska kostnader. Alternativet vore ett mer generellt stöd och då 
antingen till olika frivilligorganisationer eller till ett samverkansorgan, 
om en sådan ordning kommer till stånd. Utredningen påpekade dock att 
frågan om det över huvud taget är möjligt eller lämpligt med sådant stöd 
till annat än ett samverkansorgan bör penetreras närmare.
Flera remissinstanser uttrycker en viss tveksamhet ifråga om 
samverkan med de verkställande myndigheterna. En sådan samverkan 
skulle kunna påverka de asylsökandes syn på frivilligorganisationerna i 
negativ riktning. Detta gäller delvis om frivilligorganisationerna skulle ta 
emot ekonomiskt stöd och därmed riskera att hamna i beroendeställning. 
En tveksamhet har också kommit till uttryck från några organisationer 
när det gäller att ta emot ekonomiskt stöd för medverkan i 
återvändandeverksamhet. Regeringens bedömning är därför att det i 
nuläget inte finns underlag för att föreslå en mer fast samverkan med 
frivilligorganisationerna.
Tveksamhet har också framförts beträffande utredningens förslag om 
att frivilligorganisationerna kunde motivera till ett ökat självmant 
återvändande genom att följa med som ledsagare på utresan. En sådan 
ordning skulle enligt utredningen minska behovet av eskorterande 
personal från myndigheterna. Den återvändande skulle kunna uppleva 
resan som mer värdig och medföljande från frivilligorganisationer kunde 
under resans gång stötta och ge råd till den återvändande. 
Frivilligorganisationer har ibland en systerorganisation eller en 
samarbetsorganisation i ankomstlandet, vilken också kan ge den 
återvändande stöd under den första tiden efter ankomsten. Utredningen 
anförde att ett sådant samarbete skulle vara till fördel utifrån humanitära 
utgångspunkter. Med ledning av flertalet remissyttrandena är det dock 
tveksamt om frivilligorganisationer skulle medverka som beledsagare vid 
utresor.
Regeringens bedömning är därför att Invandrarverket tillsammans med 
frivilligorganisationerna bör undersöka formerna för en eventuell 
samverkan i återvändandefrågan. I den mån dessa kontakter mynnar ut i 
ett förslag som omfattar stöd till frivilligorganisationerna för 
återvändandeprojekt bör formerna för ett sådant stöd kunna regleras i 
samband med att regeringens löpande uppföljning och styrning av 
invandrarverkets verksamhet. Invandrarverket bör i detta avseende 
fungera som ett samverkansorgan dit frivilligorganisationer kan vända 
sig med förslag till konkreta insatser.
8.3 IOM:s återvändandearbete
Bland de internationella organisationerna är det främst IOM som under 
en lång tid men särskilt under senare år har profilerat sig i arbetet med att 
ge stöd och hjälp åt återvändande. IOM har av ett växande antal stater 
fått i uppdrag att utforma återvändandeprogram med avsikten att 
underlätta ett självmant återvändande. IOM skulle vara en tänkbar 
samarbetspartner till Invandrarverket i dess återvändandearbete både av 
humanitära skäl och av kostnadsskäl. IOM:s medverkan vid 
återvändande av personer som avvisas eller utvisas bör kunna bidra till 
att öka graden av frivillighet vid återvändandet. Andra länders 
erfarenheter har visat att asylsökande och andra som nekas 
uppehållstillstånd hyser ett förtroende för IOM och till organisationens 
insatser. Då IOM:s uttryckliga princip är att inte använda några som helst 
tvångsmedel, kan organisationens medverkan vara av vikt i strävandena 
att göra återvändandet mer humant och värdigt. 
Insatser för att underlätta ett självmant återvändande bör, om så 
behövs, kunna göras under utlänningens vistelse här i landet, under resan 
från Sverige och i vissa fall även under en tid efter ankomsten till 
hemlandet. Av humanitära skäl är det i vissa fall viktigt att kunna följa 
upp situationen för de personer som återvänder till sitt ursprungsland. 
Uppföljning av de återvändandes situation efter hemkomsten kan göras 
dels i samband med utbetalning av eventuellt återintegrationsstöd, dels 
under den tid då återvändare deltar i återintegrationsprogram. 
Vad gäller kostnadsaspekten innebär IOM:s omfattande verksamhet 
inom detta område förmånliga rabatter vid utresor. Ett samarbete kan 
därför minska de totala kostnaderna för transporter. Det kan nämnas att 
IOM ofta kan få halva priset i rabatt på ordinarie flygpriser hos ett stort 
antal flygbolag. Till flertalet destinationer kan IOM ordna med resor till 
ett lägre pris än vad som erbjuds av den resebyrå som Transporttjänsten 
för närvarande samarbetar med. Kostnaderna kan också minskas i den 
mån personer som skall avvisas eller utvisas återvänder på ett tidigare 
stadium. Det har också visat sig att behovet av eskort, som står för en 
icke oväsentlig del av kostnaderna för verkställighet av avvisnings- och 
utvisningsbeslut, kan minska när IOM medverkar vid återvändandet.
Eventuella samarbetsavtal med IOM bör ges en flexibel form så att de 
kan tillgodose skilda förutsättningar och behov som de återvändande till 
olika länder kan ha. Återvändande till vissa länder skulle t.ex. kunna 
kräva omfattande insatser för återuppbyggnad. Vid återvändande till 
andra länder kan andra behov vara mer aktuella, t.ex. vissa förberedande 
insatser. Det behöver således inte vara fråga om ett avtal utan snarare om 
olika avtal för olika grupper av återvändande. Det är viktigt att notera att 
de personer som skall avvisas eller utvisas, förutom i några få fall med 
större medborgarskapsgrupper, härrör från en lång rad olika länder. Att 
etablera särskilda program i länder till vilka endast ett fåtal återvänder 
kan bli mindre relevant och i sådana fall bör insatserna snarare inriktas på 
stöd inför återvändandet.
Jämte stöd för att underlätta återkomsten för den som återvänder bör 
stöd i motsvarande grad också kunna gå till de bofasta i det område där 
återvändande bosätter sig. Erfarenheterna från andra länder och från 
internationella organisationers stödverksamhet visar att detta kan vara en 
förutsättning för en god ekonomisk och social återintegration. Stöd till 
återintegration efter återvändandet kan också utformas i samarbete med 
andra internationella organisationer än IOM. I de länder där IOM inte 
finns etablerad men där andra internationella organisationer är 
verksamma med relevanta former av stöd och program, kan det vara mer 
aktuellt att samarbeta med dessa existerande strukturer snarare än att 
starta program via IOM. Detta måste avgöras från fall till fall. Samtidigt 
kan de förberedande insatserna innan utresan från Sverige som t.ex. 
information, rådgivning och även transporter, ske i samarbete med IOM.
I sammanhanget bör också framhållas att det är angeläget att svenska 
frivilligorganisationer deltar i samarbetet med IOM.
De åtgärder som ingår i integrerade åtgärdsprogram bör utformas så att 
stödet till återvändande uppfattas som ett positivt inslag i deras kontakt 
med Invandrarverket. Information eller rådgivning om möjligheten att få 
visst ekonomiskt stöd vid ett återvändande bör ges på ett balanserat och 
humanitärt sätt där detta ingår i generella upplysningar om utsikterna för 
att erhålla skydd eller uppehållstillstånd. Denna information eller 
rådgivning får aldrig utformas så att det uppfattas som en negativ 
påtryckning gentemot dem som söker skydd.
9 Organisation och ekonomiska konsekvenser
9.1 Utresor
Regeringens bedömning: I de fall den avvisade eller utvisade väljer 
att medverka vid verkställigheten och självmant lämnar landet bör 
Statens invandrarverk arrangera resorna utifrån de individuella behov 
den enskilde utlänningen kan ha och på det för staten, från ekonomisk 
synpunkt, mest fördelaktiga sättet. I ärenden som Invandrarverket har 
lämnat över till en polismyndighet bör utresorna även fortsättningsvis 
organiseras av Kriminalvårdens transporttjänst.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens i de fall 
tvångsmedel tillgrips. Utredningen har föreslagit att Kriminalvårdens 
transporttjänst även skall organisera resorna i övriga fall.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna inklusive 
Invandrarverket, Utlänningsnämnden, Rikspolisstyrelsen och Kriminal-
vårdsstyrelsen instämmer i utredningens bedömning. Invandrarverket 
anför dock att verket förutsätter att det framdeles skall kunna göra egna 
beställningar hos Transporttjänsten och inte behöva gå via 
polismyndigheten samt att medlen för resorna bör ligga hos 
Invandrarverket och inte hos Transporttjänsten. JO, Caritas och FARR är 
kritiska. JO:s invändning hänger samman med att han inte anser att tre 
myndigheter bör vara inblandade i samma verkställighetsärende och att 
lösningen därför bör vara endera att verkställighetsansvaret ligger kvar 
hos polisen eller att verksamheten med utrikestransporter flyttas över till 
Invandrarverket. Göta hovrätt och Kammarrätten i Jönköping har inga 
invändningar mot förslaget. Länsrätten i Stockholm har endast goda 
erfarenheter av den verksamhet som bedrivs av Kriminalvårdens 
transporttjänst och delar uppfattningen att verksamheten med 
utrikestransporter inte bör flyttas över till Invandrarverket. Statskontoret 
tillstyrker att Kriminalvårdens transporttjänst bör ansvara för och 
verkställa utrikestransporter. Caritas betonar värdet av att frågorna bara 
behandlas av en myndighet medan FARR tar avstånd från att en 
myndighet som förknippas med kriminella skall transportera avvisade 
asylsökande. LO stödjer till fullo utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning: Kriminalvårdens transporttjänst 
planerar och utför längre inrikestransporter och utrikestransporter åt bl.a. 
Kriminalvården och Polisen. Kriminalvårdsstyrelsen är chefsmyndighet 
för transporttjänsten. Transporttjänsten utför alla praktiska åtgärder i 
samband med att avvisade och utvisade utlänningar reser ut ur Sverige. 
Detta sker på uppdrag av ansvarig polismyndighet, som också avgör om 
resenären skall färdas med eller utan eskort. Polismyndigheten avgör 
själv om eskorteringen skall genomföras av kriminalvårdens  eller 
polisens personal.
Regeringen delar utredningens uppfattning att denna ordning fungerat 
väl och att den inte bör ändras i de fall där tvångsåtgärder blir aktuella 
och Polisen därför skall ansvara för att avvisnings- eller 
utvisningsbeslutet verkställs.
Till skillnad mot utredningen anser regeringen emellertid att i de fall 
utlänningen självmant lämnar landet, bör de praktiska åtgärderna mycket 
väl kunna omhänderhas av Invandrarverket. 
I dessa fall finns inte kopplingen till de kunskaper om att transportera 
människor i tvångssituationer som kriminalvården av naturliga skäl har. 
Tvärtom framstår här ett klart samband mellan Invandrarverkets tidigare 
kontakter med den enskilde som den viktigaste grunden för att utresan 
och återvändandet skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt. 
Detta,  kopplat till Invandrarverkets erfarenheter av återvandring och 
kunskaper om de aktuella förhållandena i destinationslandet, gör att 
verket bör ges uppdraget att i dessa fall planera och arrangera utresorna. 
Utgångspunkten skall därvid vara de individuella behov den enskilde 
utlänningen kan ha och på det för staten, från ekonomisk synpunkt, mest 
fördelaktiga sättet. Som framgår av avsnitt 8.3 kan IOM vara en lämplig 
samarbetspartner i dessa sammanhang. Invandrarverket bör emellertid 
även ges möjlighet att finna andra lösningar. Ett med Transporttjänsten 
gemensamt upphandlingsförfarande för resebyråtjänster bör därvid inte 
uteslutas. Det bör här betonas vikten av att reseplaneringen görs i samråd 
med den berörde utlänningen.
9.2 Ekonomiska konsekvenser
Enligt regeringens förslag kommer Invandrarverket att utföra en stor del 
av det arbete av planerande och administrativ karaktär som polisen i dag 
sköter. Medel bör därför föras över från anslaget för polisorganisationen 
till anslaget för Statens invandrarverk. Under första året med den nya 
ansvarsfördelningen bör två miljoner kronor föras över. Året därpå bör 
ytterligare två miljoner kronor föras över. Regeringens förslag innebär 
emellertid att Polisen kommer att behålla ansvaret för att verkställa 
avvisningsbeslut, som fattats av polismyndighet liksom verkställighet av 
utvisningar efter dom eller beslut av domstol på grund av brott. 
Invandrarverket kommer också att ha möjlighet att överlämna ärenden 
till Polisen enligt vad som föreslås i avsnitt 7. Polisen kommer således att 
även i framtiden ha kostnader i samband med att utlänningar lämnar 
landet. De kostnader som Polisen i dag har för denna verksamhet är svår 
att särskilja från kostnaderna för övrig verksamhet. Enligt regeringens 
uppfattning bör den omfördelning som här föreslås innebära att såväl 
Invandrarverket som Polisen får sina kostnader för arbetet med att 
verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut väl täckta. 
Den nya ansvarsfördelningen medför att vissa samordningsvinster kan 
uppkomma genom att frågor som berör återvändande på ett bättre sätt än 
för närvarande kan beaktas i handläggningen av ärenden rörande 
avvisning eller utvisning. Därvid skall Invandrarverkets allmänna 
kompetens i utlänningsärenden vägas in. Samordningsvinsterna kan 
beräknas uppgå till omkring tio procent av det belopp som förs över till 
Invandrarverket. 
Antalet personer som kan förväntas komma att lämna Sverige efter 
beslut om avvisning eller utvisning kan uppskattas till ca 5 300 årligen. 
Av dessa kan 1 500 beräknas avse s.k. omedelbar verkställighet enligt 
8 kap. 8 § UtlL. Av de fall där regeln om omedelbar verkställighet inte 
beräknas bli tillämpad, beräknas tvångsmedel i dag tillgripas i omkring 
hälften av fallen. De åtgärder som nu föreslås bör innebära att behovet av 
tvångsmedel, försiktigt räknat, minskar till 40 procent. Minskas behovet 
av tvångsåtgärder till det här beräknade, ger detta en kostnadsminskning 
på omkring nio miljoner kronor. Målet är att betydligt fler skall välja att 
lämna landet utan att tvångsåtgärder behöver tillgripas.
Förändringsförslagen innebär minskade utgifter för utlänningars 
vistelse i Sverige. Enligt regeringens uppfattning är det i detta avseende 
som de egentliga utgiftsminskningarna kan uppkomma. Regeringen gör 
en försiktig uppskattning att vistelsetiden för varje person som självmant 
lämnar landet på grund av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut minskas 
med två veckor. De minskade utgifterna beräknas uppgå till drygt fem 
miljoner kronor.
Kostnaderna för det i avsnitt 8 föreslagna samarbetet med 
frivilligorganisationerna och IOM får uppgå till högst fem miljoner 
kronor per år. Genomgående gäller att de olika återvändandeprogrammen 
måste bedömas som kostnadseffektiva med hänsyn till uppnådda resultat. 
Det bör slutligen understrykas att ett samarbete med IOM och med de 
svenska frivilligorganisationerna sannolikt skulle leda till att fler väljer 
att lämna Sverige självmant. Av de drygt 2 000 personer som 
uppskattningsvis kan komma att vara aktuella för de i avsnitt 8 beskrivna 
stödinsatserna uppskattar regeringen att ca 60 procent kan komma att 
välja att utnyttja denna möjlighet.
9.3 Genomförande
Den nya ansvarsfördelningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. De 
verkställighetsärenden som finns hos polismyndigheter före ikraft-
trädandet bör dock handläggas enligt de gamla reglerna.
10 
10 Författningskommentar
För att åstadkomma en ny ansvarsfördelning mellan polismyndigheten 
och Statens invandrarverk vad gäller verkställighet av avvisnings- och 
utvisningsbeslut föreslås vissa ändringar i utlänningslagen (1989:529). 
Den föreslagna nya ordningen innebär att Invandrarverket kommer att ha 
huvudansvaret för verkställighet av administrativa avlägsnandebeslut. 
Polismyndigheten föreslås i framtiden ha ansvaret för verkställigheten av 
avvisning{beslut som meddelas av polismyndighet, utvisningsbeslut som 
meddelas av domstol, vissa avlägsnandebeslut som meddelas av 
regeringen eller Utlänningsnämnden samt för avvisnings- och 
utvisningsbeslut som är av sådant slag att Invandrarverket anser att 
tvångsmedel kan komma att användas och där utlänningen håller sig 
undan. Den närmare bakgrunden till ändringarna behandlas i avsnitt 7. 
5 kap.
3 §
Ändringen i andra stycket föranleds av uppdelningen av 
verkställighetsansvaret mellan polismyndigheterna och Statens 
invandrarverk enligt 8 kap. 11 §. Innebörden är att identitetshandlingar 
skall kunna tas om hand av den verkställande myndigheten, oavsett om 
denna är Invandrarverket eller en polismyndighet. Att Invandrarverket 
vid behov kan begära polismyndighets biträde för att genomföra ett 
beslut enligt denna bestämmelse följer av 5 kap. 7 §. 
6 kap.
9 §
Paragrafen reglerar vilken myndighet som är handläggande myndighet 
och som därmed är behörig att fatta beslut om förvar eller uppsikt. 
Ändringarna i andra styckets a-punkter innebär till att börja med en 
anpassning till en förändring av ansvarsfördelningen mellan Statens 
invandrarverk och polismyndigheterna som gäller från den 1 oktober 
1997 med innebörden att alla ansökningar om uppehållstillstånd skall 
göras hos Invandrarverket. Uttrycket ärende som skall prövas av Statens 
invandrarverk tar sikte på tre olika situationer där ett ärende kommer 
under verkets prövning. Dels kan ärendet anhängiggöras genom att en 
person ansöker om uppehållstillstånd, dels kan polismyndigheten lämna 
över ett avvisningsärende till verket med stöd av 4 kap. 4 § tredje stycket 
och slutligen kan ett av polismyndigheten meddelat avvisningsbeslut 
överklagas i enlighet med 7 kap. 2 §. Ansvarsfördelningen mellan 
Invandrarverket och polismyndigheten vad gäller prövningen av ärenden 
om avvisning framgår av det förstnämnda lagrummet. 
Övriga ändringar utgörs av anpassningar till de ändringar som föreslås 
beträffande verkställighetsansvaret.
8 kap.
11 §
I paragrafen anges vilka myndigheter som skall se till att beslut om 
avvisning eller utvisning verkställs. I första stycket anges att Statens 
invandrarverk har det primära ansvaret för verkställigheten av 
administrativa avlägsnandebeslut. Andra stycket fastställer polismyndig-
hetens ansvarsområde. Där framgår att polismyndigheten alltid ansvarar 
för verkställigheten av en polismyndighets beslut om avvisning samt för 
verkställigheten av dom eller beslut om utvisning, som meddelats av 
domstol med stöd av 4 kap. 7 §. Slutligen ges regeringen och 
Utlänningsnämnden rätt att lämna över beslut i s.k. säkerhetsärenden, 
dvs. ärenden där Säkerhetspolisen har avstyrkt att uppehållstillstånd 
beviljas, till polismyndighet för verkställighet. Om ett av polismyndighet 
fattat avvisningsbeslut överklagas till Invandrarverket, övergår ansvaret 
för verkställigheten först när Invandrarverket fattat beslut i det 
överklagade avvisningsärendet.
Att Invandrarverket under vissa förutsättningar kan lämna över ett 
verkställighetsärende till polismyndigheten enligt den nya bestämmelsen 
i 8 kap. 17 § lämnas det en upplysning om i det tredje stycket. 
Att äldre föreskrifter alltjämt gäller för beslut som lämnats till 
polismyndigheten före ikraftträdandet framgår av punkt 2 i övergångs-
bestämmelsen. 
12 §
Ändringen avser tredje stycket och föranleds av förslaget att 
verkställighetsansvaret skall delas mellan polismyndigheterna och 
Statens invandrarverk. I praktiken kan det antas att polismyndigheten 
oftast kommer att vara ansvarig för verkställigheten i de fall som avses i 
lagrummet eftersom förutsättningar för ett överlämnande enligt den nya 
bestämmelsen i 8 kap. 17 § torde vara för handen i flertalet fall. 
13 §
Ändringen avser första stycket och föranleds av förslaget att 
verkställighetsansvaret skall delas mellan polismyndigheterna och 
Statens invandrarverk. 
17 §
Paragrafen är ny och ger Statens invandrarverk möjlighet att lämna över 
ansvaret för att genomföra verkställighet av ett beslut om avvisning eller 
utvisning till polismyndighet. Invandrarverket ges enligt den föreslagna 
nya ordningen inte rätt använda någon typ av tvångsmedel för att 
avlägsna en avvisad eller utvisad person från landet. Behovet av polisiär 
kompetens i vissa fall tillgodoses istället genom att ansvaret för 
verkställighet av avlägsnandebesluten går över till polismyndigheten. De 
åtgärder som omfattas av Invandrarverkets verkställighetsansvar i syfte 
att motivera en person som omfattas av ett avlägsnandebeslut att 
självmant lämna landet behandlas i avsnitt 7.
Bestämmelsen innebär att polismyndigheten kommer att få ansvaret för 
fall där personer som skall avvisas eller utvisas från Sverige håller sig 
undan och där det visar sig vara nödvändigt med eftersökningsarbete av 
det slag som polis har både kompetens och behörighet att utföra. Den 
skall användas i de fall där Invandrarverket har uttömt sina egna 
möjligheter att hitta utlänningen och där det därför finns behov av 
polisiärt eftersöknings- eller spaningsarbete. Invandrarverket skall 
dessutom kunna lämna över ärenden i fall där det enligt verkets mening 
kan befaras bli nödvändigt att tillgripa tvång av det slag som polis har 
förmåga och behörighet att använda. 
Paragrafen är utformad så att det ankommer på Invandrarverket att 
besluta vilka ärenden som skall överlämnas. Anledningen till detta är 
såväl att ansvarsfördelningen mellan de båda myndigheterna bör vara 
tydlig som att verket är den enda myndighet som har underlag för att 
göra en reell bedömning. Syftet med ett överlämnande skall vara att 
möjliggöra genomförandet av en verkställighet. För tydlighets skull skall 
slutligen framhållas att ett ärende som överlämnats till en polismyndighet 
enligt denna bestämmelse därefter förblir den myndighetens ansvar även 
om utlänningen senare förklarar sig beredd att lämna landet självmant. 
Några möjligheter för polismyndigheten att återlämna ärendet till 
Invandrarverket finns således inte.
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1997:128)
Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
Enligt direktiven skall utredningen föreslå hur ansvaret för verkställighet 
av avvisnings- och utvisningsbeslut som fattats av regeringen, Invandrar-
verket eller Utlänningsnämnden kan flyttas över från polismyndigheterna 
till Invandrarverket med förbättrad effektivitet. Endast om utredningen 
finner avgörande invändningar mot överföringen skall en alternativ 
lösning undersökas.
Utredningen har funnit flera invändningar mot att föra över verkstäl-
lighetsansvaret till Statens Invandrarverk. Flera av dem inger betänklig-
heter mot överföringen (avsnitt 2.4.3). En sådan invändning gäller 
behovet av polisiär kompetens i form av förmåga och behörighet att 
bedriva polisiärt spanings- och eftersökningsarbete eller att tillgripa 
tvångsmedel. Detta behov måste kunna tillgodoses även om 
Invandrarverket anförtros ansvaret att verkställa beslut om avvisning 
eller utvisning. Vidare kan en överföring av verkställighetsansvaret få 
negativa konsekvenser för polisens möjligheter att upprätthålla en god 
inre utlänningskontroll genom att polisens kompetens i utlänningsfrågor 
riskerar att försämras. Även det förhållandet att Invandrarverket bedriver 
verksamhet på ett förhållandevis begränsat antal orter i landet inger viss 
tveksamhet. Långa avstånd mellan den handläggande tjänstemannen och 
den utlänning som skall lämna landet riskerar att försvåra verkställig-
hetsarbetet.
Utredningen har således funnit flera mer eller mindre tungt vägande 
invändningar mot överföringen av verkställighetsansvaret. Till detta skall 
läggas att den nuvarande ordningen fungerar väl vid en internationell 
jämförelse. Invändningarna skall emellertid ställas mot det som talar för 
att överföringen bör ske. Här märks framför allt intresset av att renodla 
myndigheternas ansvarsområden och den samlade kompetens som 
Invandrarverket besitter i frågor av betydelse för verkställighetsfrågan.
Vid en sammanvägning av de faktorer som talar för respektive emot en 
överföring av verkställighetsansvaret har utredningen funnit att invänd-
ningarna visserligen är betydande, men att de inte ens sammantaget kan 
anses avgörande i den mån som avses i direktiven. Utredningen lämnar 
därför förslag till hur verkställighetsansvaret kan föras över till 
Invandrarverket enligt följande. 
Utredningen har vidare funnit att möjligheten till en förbättrad 
effektivitet i verkställighetsarbetet i väsentliga delar redan har tillgodo-
setts genom de förändringar som har genomförts beträffande hand-
läggningen av utlänningsärenden. Ytterligare förbättringar av effektiv-
iteten bör dock kunna göras, bl.a. genom att verkställighetsfrågan beaktas 
fortlöpande under hela handläggningen av ett ärende om 
uppehållstillstånd (avsnitt 3.3).
Utredningen föreslår att behovet av tillgång till polisiär kompetens av 
ovan angivet slag skall tillgodoses genom att Statens invandrarverk får 
möjlighet att begära biträde av polis när sådant biträde är nödvändigt på 
grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan anträffas utan hjälp
av polis eller om det på goda grunder kan antas att tillgång till 
tvångsmedel erfordras (avsnitt 3.2).
Utredningen understryker vikten av att Statens invandrarverk utformar 
sin verksamhet så att en större andel av ansökningarna om uppehålls-
tillstånd görs redan i samband med att utlänningen reser in i Sverige. Det 
bör kunna åstadkommas genom en ökad närvaro vid de större 
flygplatserna och i färjehamnarna. Den gränsbevakande polisen föreslås 
få möjligheter att i ökad utsträckning genomföra s.k. gatekontroller. 
Utredningen föreslår dessutom att Statens invandrarverk i ökad 
utsträckning får möjlighet att stationera personal vid Sveriges 
utlandsmyndigheter (avsnitt 3.4 - 3.5).
För att skapa bättre förutsättningar för att utlänningar som har 
befunnits sakna skäl för uppehållstillstånd i högre grad frivilligt lämnar 
Sverige föreslås stöd till och samarbete med de humanitära 
frivilligorganisationerna och med den mellanstatliga organisationen IOM 
(avsnitt 4.4).
I enlighet med direktiven har utredningen övervägt utformningen av 
bestämmelserna för s.k. ny ansökan. För att motverka att utlänningar 
håller sig undan verkställighet, föreslår utredningen att Utlännings-
nämnden skall kunna vilandeförklara en ny ansökan om uppehållstill-
stånd. Ett sådant beslut innebär att prövningen av ansökan skjuts upp. 
Det vilandeförklarade ärendet utgör dessutom hinder för ytterligare nya 
ansökningar och för prövning av ansökningar om inhibition som kommer 
in efter beslutet om vilandeförklaring (avsnitt 5.3).
Inre utläningskontroll
I utredningens uppdrag ingår vidare att undersöka förutsättningarna för 
att utveckla fortsatt effektiva och humana metoder för kontroll av 
utlänningar som vistas i landet. Utredningen konstaterar att de nuvarande 
reglerna i allt väsentligt får anses tillräckliga och att de framstår som 
minst lika effektiva som reglerna i de Schengenländer som utredningen 
har kontaktat. Det finns dock behov av vissa klarlägganden och 
kompletteringar samt av vissa förändringar av de förutsättningar under 
vilka bestämmelserna tillämpas. 
För att säkerställa tillgången till kvalificerad personal och avancerad 
utrustning bör utgångspunkten vara att arbetet med den inre utlän-
ningskontrollen skall organiseras centralt inom varje länspolismyndighet. 
Rikskriminalpolisen bör engageras i arbetet med att inhämta, bearbeta 
och analysera information av mer övergripande karaktär (avsnitt 7.4.3).
Utredningen föreslår att bestämmelsen i 5 kap. 6 § UtlL ändras så att 
det klart framgår att inre utlänningskontroll i vissa fall får genomföras 
även om det inte finns anledning anta att utlänningen saknar rätt att 
uppehålla sig i Sverige (avsnitt 7.4.4). För att möta Schengen-
konventionens krav på s.k. hotellkontroll föreslås att detta 
kontrollinstrument införs (avsnitt 7.4.5). Utredningen föreslår vidare att 
Statens invandrarverk i vissa fall redan från början skall kunna neka 
bidrag till kostnaden för s.k. eget boende. Så skall kunna ske när det finns 
särskild anledning anta att utlänningen kommer att försvåra 
handläggningen av ärendet om uppehållstillstånd eller verkställigheten av 
ett avlägsnandebeslut (avsnitt 7.4.6). Slutligen föreslår utredningen att 
tillämpningsområdet för bestämmelserna om vissa myndigheters 
underrättelseskyldighet vidgas (avsnitt 7.4.7).
Utredningen har också haft i uppdrag att belysa förutsättningarna för 
att flytta över verksamheten med utrikestransporter från Kriminalvårdens 
transporttjänst till Invandrarverket. Utredningen har funnit att en sådan 
överföring inte bör ske.
Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529) 
dels att 5 kap. 3 och 6 §§, 6 kap. 9 § samt 8 kap. 11, 12, och 13 §§ skall 
ha följande lydelse,  
dels att det i lagen införs två nya paragrafer, 8 kap. 17 § och 11 kap.  
11 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
	5 kap.
	3 §1 
Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter ansöker om 
uppehållstillstånd får Utlänningsnämnden, Statens invandrarverk eller 
polismyndigheten ta hand om hans pass eller annan identitetshandling i 
avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet.
Polismyndigheten får i sam-
band med verkställigheten av ett 
beslut om avvisning eller ut-
visning ta hand om en handling 
som avses i första stycket, i 
avvaktan på att verkställigheten 
kan ske.
Den verkställande myndigheten 
får i samband med verkställig-
heten av ett beslut om avvisning 
eller utvisning ta hand om en 
handling som avses i första 
stycket, i avvaktan på att verk-
ställigheten kan ske.
	6 §2 
En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en 
polisman visa upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han har 
rätt att uppehålla sig i Sverige. Han är också skyldig att efter kallelse av 
Statens invandrarverk eller polismyndigheten komma till verket eller 
myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här. Om utlänningen 
inte gör det, får han hämtas genom polismyndighetens försorg. Om det 
med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller av annan 
anledning kan antas att han inte skulle följa kallelsen, får han hämtas 
utan föregående kallelse.
Kontrollåtgärder enligt första 
stycket får vidtas endast om det 
finns anledning att anta att utlän-
ningen saknar rätt att uppehålla 
sig här eller om det annars finns 
särskild anledning till kontroll. 
Kontrollåtgärder enligt första 
stycket får vidtas endast om det 
finns anledning att anta att utlän-
ningen saknar rätt att uppehålla 
sig här eller om det annars 
framstår som befogat att kon-
trollera honom.
	6 kap.
	9 §3 
Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet som handlägger 
ärendet.
Handläggande myndighet är 
polismyndigheten:
a) från det att begäran om inresa eller ansökan om uppehållstillstånd 
görs och till dess att ärendet tas emot av Statens invandrarverk eller 
utlänningen lämnat landet,
b) i och med att ett beslut om 
avvisning eller utvisning tas emot 
för verkställighet, även om en 
sådan ansökan som avses i 2 kap. 
5 b § görs,
Statens invandrarverk:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas; 
överklagas beslutet eller får det 
verkställas trots att det inte vunnit 
laga kraft eller på annan grund, 
är verket handläggande myndig-
het till dess ärendet tas emot av 
Utlänningsnämnden respektive 
polismyndigheten, och
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas 
och beslutet, i förekommande fall, 
tas emot av polismyndigheten för 
verkställighet.
b) i och med att en dom eller ett 
beslut om utvisning enligt 4 kap. 
7 § eller ett beslut av regeringen 
om avvisning eller utvisning tas 
emot för verkställighet,
Statens invandrarverk:
a) i och med att ärendet tas 
emot och till dess att beslut 
meddelas eller, i förekommande 
fall, utlänningen har lämnat 
landet; överklagas beslutet är 
verket handläggande myndighet 
till dess ärendet tas emot av 
Utlänningsnämnden,
b) i och med att Utlännings-
nämndens eller regeringens beslut 
om avvisning eller utvisning tas 
emot för verkställighet, även om 
en sådan ansökan som avses i 2 
kap. 5 b § görs,
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas 
och beslutet, i förekommande fall, 
tas emot av Statens invandrarverk 
för verkställighet.
När ett ärende tagits emot i det departement som har till uppgift att 
bereda ärendet, anses regeringen som handläggande myndighet. Beslut i 
frågor om förvar eller uppsikt fattas av det statsråd som skall föredra 
ärendet. Beslut att ta eller hålla kvar någon i förvar kan inte fattas av 
regeringen. Motsvarande gäller beträffande uppsikt.
I ett ärende där beslut om inhibition kan meddelas med stöd av 8 kap. 
10 § första eller andra stycket skall Utlänningsnämnden eller regeringen 
inte anses som handläggande myndighet innan beslut om inhibition 
meddelats.
Polismyndigheten får också fatta beslut om att tillfälligt ta en utlänning 
i förvar eller ställa honom under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta 
den handläggande myndighetens beslut. Beslut med stöd av detta stycke 
skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och 
denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar 
eller uppsikt skall fortsätta att gälla.
	8 kap.
	11 §
Ett beslut om avvisning eller 
utvisning skall verkställas av 
polismyndigheten eller, i fråga 
om beslut av regeringen, någon 
annan myndighet som regeringen 
bestämmer.
Beslut av en polismyndighet om 
avvisning samt dom eller beslut 
om utvisning enligt 4 kap. 7 §   
skall verkställas av  polismyndig-
heten. Beslut i övrigt om avvis-
ning eller utvisning skall verk-
ställas av Statens invandrarverk 
eller, i fråga om beslut av rege-
ringen, någon annan myndighet 
som regeringen bestämmer.
	12 §4 
En polismyndighets beslut om avvisning, Statens invandrarverks beslut 
om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet samt 
domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast möjligt.
I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har 
avvisats lämna landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats 
lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om 
inte annat bestäms i beslutet.
Om utlänningen inte lämnar 
landet inom den föreskrivna tiden 
eller det med säkerhet måste antas 
att han inte har för avsikt att 
frivilligt lämna landet inom denna 
tid, skall polismyndigheten verk-
ställa beslutet så snart det kan 
ske.
Om utlänningen inte lämnar 
landet inom den föreskrivna tiden 
eller det med säkerhet måste antas 
att han inte har för avsikt att 
frivilligt lämna landet inom denna 
tid, skall beslutet verkställas så 
snart det kan ske av den myndig-
het som enligt 11 § är ansvarig 
för verkställigheten.
	13 §
Om den verkställande myn-
digheten finner att verkställig-
heten inte kan genomföras eller 
att ytterligare besked behövs, 
skall myndigheten underrätta 
Statens invandrarverk om detta. 
Invandrarverket får i ett sådant 
fall besluta i fråga om verkstäl-
ligheten eller vidta de åtgärder i 
övrigt som behövs.
Om en verkställande polis-
myndighet finner att verkställig-
heten inte kan genomföras eller 
att ytterligare besked behövs, 
skall myndigheten underrätta 
Statens invandrarverk om detta. 
Invandrarverket får i ett sådant 
fall besluta i fråga om verkstäl-
ligheten eller vidta de åtgärder i 
övrigt som behövs.
Om verkställigheten avser en dom eller ett beslut om utvisning på 
grund av brott, skall Invandrarverket skyndsamt överlämna ärendet till 
regeringen för prövning om verkställigheten inte kan genomföras.
Biträde av polismyndighet
17 §
Om den som skall avvisas eller 
utvisas håller sig undan och inte 
kan anträffas utan polismyndig-
hetens medverkan eller om det 
kan antas att tvång kommer att 
erfordras för att genomföra 
verkställigheten, skall polismyn-
digheten på begäran av Statens 
invandrarverk lämna erforderligt 
biträde.
	11 kap.
Ny ansökan om uppehållstillstånd
11 §
En ansökan om uppehållstill-
stånd enligt 2 kap. 5 b § skall 
innehålla uppgift om sökandens
1. xost- och bostadsadress 
2. telefonnummer samt 
3. övriga förhållanden som är 
av betydelse för att få kännedom 
om sökandens hemvist.
Ändras något av de förhållan-
den som anges i första stycket, 
skall sökanden utan dröjsmål 
underrätta Utlänningsnämnden 
om det nya förhållandet.
Fullgör sökanden inte sina 
skyldigheter enligt första och 
andra stycket eller framgår det av 
handlingarna i ärendet att  han 
hindrar verkställighet av det laga-
kraftvunna beslutet om avvisning 
eller utvisning, får Utlännings-
nämnden förordna att den nya 
ansökan skall vila till dess att 
sökanden fullgjort sina skyldig-
heter eller hindret för verkställig-
het har undanröjts.
____________
Denna lag träder i kraft den ...
Remissinstanser
Nedanstående 30 myndigheter och organisationer har varit remiss-
instanser
	1.	Riksdagens ombudsmän
	2.	Justitiekanslern
	3.	Göta hovrätt
	4.	Länsrätten i Stockholms län
	5.	Kammarrätten i Jönköping
	6.	Kriminalvårdsstyrelsen
	7.	Rikspolisstyrelsen
	8.	Kustbevakningen
	9.	Barnombudsmannen
	10.	Socialstyrelsen
11.	Luftfartsverket
12.	Riksrevisionsverket
13.	Statskontoret
14.	Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
15.	Statens invandrarverk
16.	Utlänningsnämnden
17.	Landsorganisationen i Sverige
18.	Tjänstemännens Centralorganisation
19.	Svenska Akademikers Centralorganisation
20.	Svenska Arbetsgivareföreningen 
21.	Sveriges Advokatsamfund
22.	Svenska Röda Korset
23.	Rädda Barnens Riksförbund
24.	Sveriges kristna råd
25.	Amnesty International, Svenska sektionen
26.	Svenska flyktingrådet
27.	Caritas
28.	Diakonia
29.	Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer och flykting-
		mottagningar
30.	Flyktingruppernas och Asylkommittérnas Riksråd (FARR)
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529) 
dels att 5 kap. 3 §, 6 kap. 9 § samt 8 kap. 11-13 §§ skall ha följande 
lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 17 §, av följande 
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
3 §1 
Polismyndigheten får i samband 
med verkställigheten av ett beslut 
om avvisning eller utvisning ta 
hand om en handling som avses i 
första stycket, i avvaktan på att 
verkställigheten kan ske.
Den verkställande myndigheten 
får i samband med verkställigheten 
av ett beslut om avvisning eller 
utvisning ta hand om en handling 
som avses i första stycket, i 
avvaktan på att verkställigheten 
kan ske.
Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter ansöker om 
uppehållstillstånd får Utlänningsnämnden, Statens invandrarverk eller 
polismyndigheten ta hand om hans pass eller annan identitetshandling i 
avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet.
6 kap.
9 §2 
Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet som handlägger 
ärendet.
Handläggande myndighet är:
polismyndigheten:		polismyndigheten:
a) från det att begäran om 
inresa eller ansökan om 
uppehållstillstånd görs och till 
dess att ärendet tas emot av 
Statens invandrarverk eller 
utlänningen lämnat landet,
b) i och med att ett beslut om 
avvisning eller utvisning tas emot 
för verkställighet, även om en 
sådan ansökan som avses i 2 kap. 
5 b § görs,
a) från det en utlänning begär 
att få resa in i landet och till dess 
att ett ärende som skall prövas av 
Statens invandrarverk tas emot av 
verket eller utlänningen lämnat 
landet,
b) i och med att en dom eller ett 
beslut om utvisning enligt 4 kap. 
7 § tas emot för verkställighet,
c) i och med att ett beslut om 
avvisning eller utvisning enligt 
8 kap. 11 § andra stycket 3 eller 
ett ärende som lämnas över enligt 
8 kap. 17 § tas emot för verkstäl-
lighet, även om en sådan ansökan 
som avses i 2 kap. 5 b § görs,
Statens invandrarverk:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas; 
överklagas beslutet eller får det 
verkställas trots att det inte vunnit 
laga kraft eller på annan grund, är 
verket handläggande myndighet 
till dess ärendet tas emot av 
Utlänningsnämnden respektive 
polismyndigheten, och
Statens invandrarverk:
a) i och med att ett ärende som 
skall prövas av Invandrarverket 
tas emot av verket och till dess att 
beslut meddelas eller, i förekom-
mande fall, utlänningen har 
lämnat landet; överklagas beslutet 
eller får det verkställas trots att det 
inte vunnit laga kraft eller på 
annan grund, är verket hand-
läggande myndighet till dess 
ärendet tas emot av Utlännings-
nämnden respektive polismyndig-
heten, om ärendet överlämnats dit 
enligt 8 kap. 17 §,
b) i och med att Utlännings-
nämndens eller regeringens beslut 
om avvisning eller utvisning tas 
emot för verkställighet under 
förutsättning att ärendet inte har 
lämnats över till polismyndigheten 
enligt 8 kap. 17 §, även om en 
sådan ansökan som avses i 2 kap. 
5 b § görs, och
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas 
och beslutet, i förekommande fall, 
tas emot av polismyndigheten för 
verkställighet.
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot 
och till dess att beslut meddelas 
och beslutet, i förekommande fall, 
tas emot av Statens invandrarverk 
eller polismyndigheten för verk-
ställighet.
När ett ärende tagits emot i det departement som har till uppgift att 
bereda ärendet, anses regeringen som handläggande myndighet. Beslut i 
frågor om förvar eller uppsikt fattas av det statsråd som skall föredra 
ärendet. Beslut att ta eller hålla kvar någon i förvar kan inte fattas av 
regeringen. Motsvarande gäller beträffande uppsikt.
I ett ärende där beslut om inhibition kan meddelas med stöd av 8 kap. 
10 § första eller andra stycket skall Utlänningsnämnden eller regeringen 
inte anses som handläggande myndighet innan beslut om inhibition 
meddelats.
Polismyndigheten får också fatta beslut om att tillfälligt ta en utlänning 
i förvar eller ställa honom under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta 
den handläggande myndighetens beslut. Beslut med stöd av detta stycke 
skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och 
denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar 
eller uppsikt skall fortsätta att gälla.
8 kap.
11 §
Ett beslut om avvisning eller 
utvisning skall verkställas av 
polismyndigheten eller, i fråga om 
beslut av regeringen, någon annan 
myndighet som regeringen 
bestämmer.
Beslut om avvisning eller 
utvisning skall verkställas av 
Statens invandrarverk om inte 
annat sägs i andra eller tredje 
stycket.
Polismyndigheten skall 
verkställa
1. polismyndighets beslut om 
avvisning, 
2. domstols dom eller beslut om 
utvisning enligt 4 kap. 7 §, 
3. beslut om avvisning eller 
utvisning i ärenden där frågor om 
rikets säkerhet eller allmän säker-
het prövats, om regeringen eller 
Utlänningsnämnden bestämmer 
det.
Invandrarverket får lämna över 
ett avvisnings- eller utvisnings-
ärende till polismyndigheten för 
verkställighet enligt de förutsätt-
ningar som anges i 8 kap. 17 §.
12 §
En polismyndighets beslut om avvisning, Statens invandrarverks beslut 
om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet samt 
domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast möjligt.
I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har 
avvisats lämna landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats 
lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om 
inte annat bestäms i beslutet.
Om utlänningen inte lämnar 
landet inom den föreskrivna tiden 
eller det med säkerhet måste antas 
att han inte har för avsikt att 
frivilligt lämna landet inom denna 
tid, skall polismyndigheten verk-
ställa beslutet så snart det kan ske.
Om utlänningen inte lämnar 
landet inom den föreskrivna tiden 
eller det med säkerhet måste antas 
att han inte har för avsikt att 
frivilligt lämna landet inom denna 
tid, skall beslutet verkställas så 
snart det kan ske av den 
myndighet som enligt 11 § är 
ansvarig för verkställigheten.
13 §
Om den verkställande 
myndigheten finner att verk-
ställigheten inte kan genomföras 
eller att ytterligare besked behövs, 
skall myndigheten underrätta 
Statens invandrarverk om detta.
Om en verkställande 
polismyndighet finner att verk-
ställigheten inte kan genomföras 
eller att ytterligare besked behövs, 
skall myndigheten underrätta 
Statens invandrarverk om detta.
Invandrarverket får i ett sådant fall besluta i fråga om verkställigheten 
eller vidta de åtgärder i övrigt som behövs.
Om verkställigheten avser en dom eller ett beslut om utvisning på grund 
av brott, skall Invandrarverket skyndsamt överlämna ärendet till 
regeringen för prövning om verkställigheten inte kan genomföras.
17 §
Statens invandrarverk får lämna 
över ett avvisnings- eller ut-
visningsärende för verkställighet 
till polismyndigheten om den som 
skall avvisas eller utvisas håller 
sig undan och inte kan anträffas 
utan polismyndighetens 
medverkan eller om det kan antas 
att tvång kommer att behövas för 
att genomföra verkställigheten.
	
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beslut om avvisning eller utvisning som vid utgången av år 1998 
kommit in till polismyndigheten för verkställighet men som ännu inte 
verkställts handläggs enligt äldre föreskrifter. 
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-05-13
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud 
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Norborg.
Enligt en lagrådsremiss den 7 maj 1998 (utrikesdepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om 
ändring i utlänningslagen (1989:529).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingela 
Fridström.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, 
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, 
Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros, 
Messing, Engqvist
Föredragande: statsrådet Schori
Regeringen beslutar proposition 1997/98:173 Verkställighet och 
återvändande - en del av asylprocessen
  Lagen omtryckt 1994:515.
  Senaste lydelse 1995:773.
  Senaste lydelse 1995:773.
1 Senaste lydelse 1995:773.
2 Senaste lydelse 1992:578.
3 Senaste lydelse 1995:773.
4 Senaste lydelse 1991:573.
1 Senaste lydelse 1995:773.
2 Senaste lydelse 1995:773.
Prop. 1997/98:173
7
1
63
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 1
66
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 2
71
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 3
72
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 4
76
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 5
78
78
Prop. 1997/98:173