Post 6153 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:67 ·
Hämta Doc ·
Konsumenterna och miljön en handlingsplan för hållbar utveckling
Ansvarig myndighet: Inrikesdepartementet
Dokument: Skr. 67
Regeringens skrivelse
1997/98:67
Konsumenterna och miljön – en handlingsplan för
hållbar utveckling
Skr.
1997/98:67
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 26 februari 1998
Göran Persson
Leif Blomberg
(Inrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på centrala frågor som rör det
miljömål som gäller för konsumentpolitiken. Målet är att sådana
konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
En handlingsplan för arbetet med att uppfylla målet läggs fram. Ett
viktigt skäl till detta är att överslagsberäkningar från bl.a.
Naturvårdsverket pekar på att hushållen ger upphov till sammantaget
nära hälften av de svenska miljöskadliga utsläppen. Miljömålet, som
fastlades år 1995, är en nyhet inom konsumentpolitiken och det är därför
angeläget att insatser görs så att det även i praktiken får samma tyngd
som övriga mål. Handlingsplanen utgör ett led i regeringens arbete för att
uppnå en hållbar utveckling och är inledningen av en process vars syfte
är att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ett ökat ansvar för
miljön och resurshushållningen. Handlingsplanen skall genomföras inom
ramen för befintliga resurser och ambitionsnivån får därför anpassas till
de omprioriteringar som kan göras.
Regeringen redovisar i skrivelsen sin avsikt att ge Konsumentverket ett
sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor samt uppgiften att
formulera sektorsmål för att precisera miljömålet i konsumentpolitiken.
Vidare betonas att mer kunskap behövs om frågor som rör
konsumenterna och miljön som grund för beslut om åtgärder och
uppföljning. Eftersom kunskap också är en förutsättning för ändrat
beteende, utgör utökad förmedling av kunskap och information till
hushållen en central del av handlingsplanen.
Vidare presenteras i skrivelsen olika åtgärder som regeringen anser
vara viktiga när det gäller konsumtionen och produktionen av varor och
tjänster. Det gäller bl.a.
– utökade insatser med avseende på miljöaspekter i
varuprovningsverksamheten,
– utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet,
– analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av
miljömärken på internationell nivå,
– utökad bevakning av miljöargument i marknadsföringen,
– förbättrad miljöinformation om produkter,
– strävan efter prisundersökningar även för ekologiskt producerade
livsmedel,
– beaktande av hushållsaspekter inom systemen för källsortering.
Regeringen berör vidare hushållens boende och resande och anser bl.a.
att konsumenternas val av transportmedel och bostad måste underlättas
genom bättre information om miljöaspekter. Regeringen betonar även att
det är av stor vikt att konsumentaspekter tillgodoses inom
kollektivtrafiken för att motverka en utveckling mot ett ensidigt beroende
av bil.
I skrivelsen betonas den lokala verksamhetens betydelse och behovet
av att stöd till frivillig verksamhet som rör konsumentrelaterade
miljöfrågor prioriteras. Aktivt internationellt arbete, bl.a. inom Norden,
EU, OECD och FN, lyfts också fram. Avslutningsvis behandlar
regeringen hur uppföljningen av målet och redovisningen av arbetet bör
genomföras.
Innehållsförteckning
1 Ärendet och dess beredning 4
2 Bakgrund och inriktning 4
3 Problembeskrivning - hushållens inverkan på miljön 8
4 Miljömålet inom konsumentpolitiken 10
5 Sektorsansvar för Konsumentverket 13
6 Sektorsmål för miljön 15
7 Mer kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor 16
8 Kunskapsförmedling och information 20
9 Åtgärder som rör konsumtionen och produktionen av varor och
tjänster 25
10 Åtgärder som rör boendet 35
11 Åtgärder som rör resandet 37
12 Stöd till lokal och frivillig verksamhet 39
13 Internationellt samarbete 41
14 Uppföljning och redovisning 42
15 Ekonomiska konsekvenser 43
Bilaga 1 Utredarens sammanfattning av betänkandet Konsumenterna
och miljön (SOU 1996:108) 45
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser 51
Bilaga 3 Sammanfattning av Miljön i konsumentpolitiken
(Konsumentverket, rapport 1997:31) 52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1998 54
1 Ärendet och dess beredning
I juni 1995 godkände riksdagen regeringens förslag i propositionen Aktiv
konsumentpolitik om mål och inriktning för konsumentpolitiken (prop.
1994/95:140, bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438). Ett av de fyra
målen är att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling.
En särskild utredare - Utredningen om konsumenterna och miljön - har
utrett frågan hur miljömålet inom konsumentpolitiken skall kunna uppnås
och lagt fram förslag till en handlingsplan. Utredaren överlämnade sitt
betänkande Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108) i juni 1996.
Utredarens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstans-
erna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Inrikesdepartementet (In96/617/KO).
Regeringen har uppdragit åt Konsumentverket att vidareutveckla viss
av utredarens förslag (Förslag till utformning av ett sektorsansvar för
miljömålet i konsumentpolitiken, rapport 1997:19 samt Miljön i
konsumentpoliken, rapport 1997:31). En sammanfattning av
Konsumentverkets senaste rapport Miljön i konumentpolitiken finns i
bilaga 3. Ett beredningsarbete har även bedrivits i form av arbetsgrupper
inom Regeringskansliet.
2 Bakgrund och inriktning
Propositionen Aktiv konsumentpolitik
Bakom miljömålet inom konsumentpolitiken låg strävan att starkare
betona sambandet mellan konsumtion och miljö. I propositionen
hänvisades bl.a. till att ohållbara konsumtions- och produktionsmönster
enligt FN:s handlingsprogram Agenda 21 utgör den viktigaste orsaken
till miljöpåfrestningar, särskilt i industriländerna.
Regeringen framhöll i propositionen att det är en viktig
konsumentpolitisk uppgift att försöka uppnå sådana konsumtionsmönster
som belastar miljön så lite som möjligt. Vidare betonades vikten av att
påverka även produktionen i denna riktning. Betydelsen av att man från
centralt håll skapar förutsättningar för och stimulerar en utveckling av
långsiktigt hållbara konsumtions- och produktionsmönster underströks.
Regeringen framhöll att det är angeläget att konsumenterna blir medvetna
om betydelsen av att handla – i dubbel bemärkelse – miljöanpassat trots
att ett sådant handlande kan komma att stå i strid med kortsiktiga
intressen. Regeringen påpekade också att en sådan inriktning ligger i
linje med, förutom Agenda 21, även EU:s konsumentpolitiska program
och programmet för det nordiska samarbetet på konsumentområdet.
En handlingsplan för hur miljömålet i konsumentpolitiken skall kunna
uppnås aviserades i propositionen Aktiv konsumentpolitik. Det främsta
syftet med handlingsplanen angavs vara att underlätta för konsumenterna
att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin
konsumtion samt att göra det möjligt för konsumenterna att leva på ett
sätt som minskar belastningen på miljön. Utredningen om
konsumenterna och miljön har haft som uppgift att ta fram en sådan
handlingsplan.
Betänkandet Konsumenterna och miljön
I betänkandet presenteras tre strategier som enligt utredaren bör ligga till
grund för det fortsatta arbetet. Strategierna innebär att
konsumentfrågorna skall få högre status, att konsumenternas
engagemang skall underlättas och tillvaratas samt att konsumenterna
skall få entydiga budskap i miljöfrågor. Betänkandet innehåller dels
generella förslag, dels exempel på åtgärder enligt de tre strategierna.
Utredaren menar att miljömålet skall ha samma tyngd som övriga
konsumentpolitiska mål och att det skall utvecklas och göras mätbart.
Enligt utredaren bör miljömålet i konsumentpolitiken kopplas till
miljöpolitikens mål och ett kunskapsmål formuleras som bl.a. omfattar
grundläggande naturvetenskapliga insikter. I betänkandet föreslås vidare
att regeringen skall göra en årlig redovisning till riksdagen av hur arbetet
med miljömålet i konsumentpolitiken fortskrider. Dessutom föreslås att
offentliga utredningar och propositioner skall beakta förväntade effekter
på miljön.
Ansvarsfördelningen bör enligt utredaren renodlas så att
Konsumentverket får huvudansvaret för att konkretisera inriktningen för
arbetet mot miljömålet. I detta syfte föreslås att verket ges ett
sektorsansvar för miljömålet och att andra myndigheter skall samverka
med Konsumentverket i dessa frågor. Vidare föreslår utredaren att en
delegation för konsument- och miljöfrågor inrättas för att befästa
samarbetet mellan berörda aktörer, ge ökad status åt frågorna och skapa
utrymme för ett gränsöverskridande nytänkande. Som ett alternativ till en
delegation föreslås att en referensgrupp inom Inrikesdepartementet
inrättas. I betänkandet föreslås också ändringar i högskolelagen och i
inriktningen av högskoleutbildningen för att främja konsumentrelaterade
miljöfrågor. Vidare presenteras förslag som rör det lokala arbetet och det
statliga stödet till frivilligorganisationers verksamhet. Utökad forskning
och ett basprogram för statistik föreslås för området.
Utredaren framhåller att hushållens konsumtion av varor, boende och
resande har stor inverkan på miljön. I betänkandet ges konkreta förslag
på åtgärder inom dessa områden. Förslagen som rör varuområdet avser
bl.a. standardiseringsarbete, miljömärkning, miljöargument i reklam och
prisbevakning av KRAV-märkta varor. När det gäller boendet föreslås
bl.a. att bostäder skall miljödeklareras, att hushållen skall debiteras efter
faktisk energiförbrukning och att miljöanpassning av bostäder skall ge
rabatt på fastighetsskatten. När det gäller resandet föreslås bl.a. att
personbilar skall miljödeklareras och att konsumenterna skall få
användbar information om transporter utan bilägande.
För en mer heltäckande bild av betänkandets förslag hänvisas till
utredarens sammanfattning i bilaga 1.
Remissbehandlingen av betänkandet Konsumenterna och miljön
Vid remissbehandlingen av betänkandet efterfrågades remissinstansernas
syn på utredarens förslag, särskilt i följande delar:
– att Konsumentverket ges ett sektorsansvar för miljömålet i
konsumentpolitiken,
– att en delegation för konsument- och miljöfrågor inrättas samt att en
redovisning görs med viss periodicitet till riksdagen om hur arbetet mot
miljömålet i konsumentpolitiken fortlöper,
– att en databas med konsument- och miljöinformation inrättas,
– att konsument- och miljöfrågorna skall beaktas och konsumenternas
inflytande stärkas i standardiseringsarbetet.
I det följande redogörs kortfattat för remissinstansernas syn på betänk-
andets förslag.
Ett allmänt intryck är att remissinstanserna anser att det är angeläget att
åtgärder vidtas för att underlätta för konsumenterna att bidra till en bättre
miljö. Flera instanser menar dock att betänkandets förslag inte är
tillräckligt konkreta och därför måste kompletteras. Avsaknaden av kons-
ekvensanalyser, kostnadskalkyler och finansieringsförslag kritiseras.
Betänkandets generella förslag stöds i stor utsträckning. En majoritet
av remissinstanserna är dock negativa till förslaget att inrätta en
delegation för konsument- och miljöfrågor, bl.a. med hänvisning till att
de aktuella uppgifterna i stället bör ankomma på Konsumentverket.
Förslaget att ge Konsumentverket ett sektorsansvar för miljömålet i
konsumentpolitiken får däremot ett positivt mottagande. Några
remissinstanser menar dock att detta kräver tilldelning av nya medel
alternativt omprioriteringar i Konsumentverkets verksamhet. Även
förslaget om databaserad miljöinformation till konsumenterna får starkt
stöd av remissinstanserna. Flera remissinstanser anför bl.a. att ett flertal
olika aktörer skulle ha nytta av en sådan databas.
Remissinstanserna uttalar stöd för förslaget att hushållen skall
debiteras efter faktisk energiförbrukning, några instanser dock med vissa
invändningar som bl.a. att frågan måste utredas ytterligare. Förslaget att
miljöanpassning av bostaden skall ge rabatt på fastighetsskatten får ett
blandat mottagande av remissinstanserna.
Samtliga remissinstanser ställer sig negativa till att enskilda utan bil
skall ha rätt att dra av kostnaden för hyrbil. Förslaget att enskilda som
innehar förmånsbil skall kunna tjäna på att köra sparsamt avvisas av de
flesta remissinstanser. Ett skäl som anförs är att frågan nyligen varit före-
mål för behandling.
Vidareutveckling av betänkandets förslag
Efter remissbehandlingen av betänkandet gav regeringen
Konsumentverket i uppdrag att vidareutveckla betänkandets förslag om
sektorsansvar och om databaserad information om konsumtion och miljö.
Uppdraget redovisades till regeringen i juni 1997 (Förslag till utformning
av ett sektorsansvar för miljömålet i konsumentpolitiken, rapport
1997:19). En kompletterande redovisning med en preliminär bedömning
av i vilken utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de nya
nationella miljömål som föreslagits av Naturvårdsverket presenterades av
Konsumentverket i december 1997 (Miljön i konsumentpolitiken, rapport
1997:31). En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3.
De arbetsgrupper som inrättats inom Regeringskansliet för att bereda
betänkandet och vidareutveckla vissa av dess förslag har behandlat följ-
ande områden: kunskapsutveckling och kunskapsförmedling, varor och
tjänster, boende samt resande. Förslagen har behandlats med
utgångspunkt bl.a i de synpunkter och förslag som lämnats av
remissinstanserna.
En handlingsplan för miljömålet
I denna skrivelse presenterar regeringen sin syn på centrala frågor för
miljömålet inom konsumentpolitiken samt lägger fram en handlingsplan
för arbetet med detta mål. Handlingsplanen utgör ett led i regeringens
strävan mot en hållbar utveckling, dvs. en samhällsutveckling som
tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers
möjligheter att tillgodose sina behov. Handlingsplanen är inledningen av
en process vars syfte är att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta
ansvar för miljön på det sätt som beskrivs i propositionen Aktiv
konsumentpolitik och i den anda som kommer till uttryck i regeringens
långsiktiga prioriteringar på miljöområdet, bl.a. i förslaget till miljöbalk
(prop. 1997/98:45).
I skrivelsen berörs inledningsvis omfattningen av hushållens
miljöbelastning samt beskrivs miljömålet i konsumentpolitiken. I
anslutning till detta behandlas målkonflikter som kan leda till att
hushållen avhåller sig från att välja de ur miljösynpunkt bästa
handlingsalternativen. Därefter redovisar regeringen handlingsplanen för
arbetet mot miljömålet. Handlingsplanen, som inbegriper ett flertal av
förslagen i betänkandet Konsumenterna och miljön, består av följande
delar:
Sektorsansvar för Konsumentverket för konsumentrelaterade
miljöfrågor
Formulering av sektorsmål för miljön
Mer kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor
Ökad förmedling av kunskap och information till hushållen
Åtgärder som rör konsumtion och produktion av varor och tjänster,
boende samt resande:
– Ökade insatser avseende miljöaspekter i varuprovningsverksamheten
– Utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet
– Analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av miljö-
märken på internationell nivå
– Ökad bevakning av miljöargument i marknadsföringen
– Förbättrad miljöinformation om produkter
– Strävan efter prisundersökningar även för ekologiskt producerade
livsmedel
– Beaktande av hushållsaspekter inom systemen för källsortering
– Bättre information om miljöaspekter i boendet
– Bättre bevakning av konsumentaspekter inom kollektivtrafiken
– Bättre information om bilars miljöegenskaper
Stöd till lokal och frivillig verksamhet
Aktivt internationellt arbete inom Norden, EU, OECD och FN
Uppföljning av mål och verksamhet
Området konsumenterna och miljön är till stora delar tvärsektoriellt
och spänner därmed över flera politikområden. Eftersom syftet är att
uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för miljön har
regeringen valt att här ge en presentation av åtgärder som utgår från
hushållsperspektivet, dvs. åtgärder som utgår från hushållens
förutsättningar för att arbeta för en bättre miljö. Viktiga förutsättningar är
bl.a. hushållens resurser i form av kunskap, tid och pengar.
Frågeställningar som rör konsumenterna och miljön behandlas även i
regeringens miljöpolitiska proposition samt i den transportpolitiska
propositionen. Vidare görs inom Regeringskansliet för närvarande en
översyn av hela energiskattesystemet med utgångspunkt i den modell
som föreslås av Skatteväxlingskommittén (SOU 1997:11). Dessutom
pågår en översyn av vägtrafikens samlade beskattning. Ett delbetänkande
Bilen, miljön och säkerheten (SOU 1997:126) har överlämnats.
Delbetänkandet remissbehandlas för närvarande.
3 Problembeskrivning - hushållens inverkan på
miljön
Försök har gjorts att uppskatta storleken av hushållens miljöbelastning.
Överslagsberäkningar från Naturvårdsverket (Biff och Bil?, rapport
4542, 1996) pekar på att hushållen ger upphov till sammantaget nära
hälften av de svenska miljöskadliga utsläppen, eller ca 40 procent av
växthusgaserna, 30 procent av utsläppen av försurande kväveoxider, 60
procent av utsläppen av de flyktiga organiska föreningar som bildar
marknära ozon, 40 procent av kvävet och 50 procent av den fosfor som
övergöder sjöar och hav, mellan 25 och 45 procent av utsläppen av
ozonnedbrytande ämnen, 40-50 procent av metallutsläppen samt en
betydande andel av utsläppen av organiska miljögifter. Det rör sig om
utsläpp från hushållens transporter, elanvändning, uppvärmning av
bostäder, avlopp (där dock en del av utsläppen av både kväve, fosfor och
metaller härrör från industrier som är anslutna till avloppsreningsverken)
samt utsläpp som användning av varor förorsakar. I Naturvårdsverkets
rapport föreslås också åtgärder som den enskilde kan vidta för att minska
utsläppen. De viktigaste områdena är fordon, bostäder, livsmedel och
andra varor samt avfall. Aktuella åtgärder enligt rapporten är att minska
förbrukningen av hushållsel och varmvatten, förändra resvanor, använda
bränslesnåla bilar, minska proteinintag och ersätta delar av animaliskt
protein med vegetabilier, välja miljömärkta varor, källsortera och
eventuellt byta uppvärmningssystem i bostaden.
I Danmark har beräkningar gjorts i syfte att kartlägga en typfamiljs
resursförbrukning och utsläpp kopplat till olika aktiviteter. Mer än en
tredjedel av utsläpp och resursförbrukning kunde enligt det sätt man
beräknat hänföras till livsmedelsförbrukningen (Forbrugerstyrelsen,
Miljøbelastningen ved familiens aktiviteter, 1996:1, Köpenhamn).
Hushållen svarar för cirka en tredjedel av Sveriges totala
energiförbrukning i form av direkt förbrukning exklusive transporter.
Nämnda siffror ger en bild av omfattningen av hushållens totala
inverkan på miljön. Konsumentverket pekar i sin rapport Miljön i
konsumentpolitiken på miljöproblem som har en tydlig koppling till den
enskilde konsumentens beteende samt på relevanta produktgrupper i
sammanhanget.
För att kunna identifiera de områden där hushållen enklast kan påverka
sin miljöbelastning skiljer Konsumentverket i rapporten på
konsumenternas direkta och indirekta miljöpåverkan. Enligt verkets
rapport sker direkt påverkan när "utsläppen kommer från användning
eller kvittblivning av produkter där konsumenten
a) kan välja typ av vara eller helt avstå,
b) har avgörande inflytande över hur produkten används samt
c) har avgörande inflytande över hur produkten kvittblivs."
Påverkan skall sålunda ske direkt från en produkt som konsumenten
använder. Enligt Konsumentverkets rapport räknas t.ex. miljöpåverkan
av elproduktion som indirekt när en hushållsapparat drivs med köpt el.
Verket menar att det är svårt att stimulera ett miljömedvetet
konsumentbeteende när konsumenterna inte känner att de har ett direkt
inflytande över de negativa miljöeffekterna. Detta gäller särskilt när
miljöeffekterna ligger flera led bakåt i t.ex. en producentkedja.
Enligt Konsumentverkets bedömning av graden av hushållens
miljöpåverkan anses denna kunna betecknas som stor om den är direkt
och utgör mer än en tredjedel av den totala miljöpåverkan som sker i
Sverige. De problemområden för vilka hushållens beteende har störst
betydelse är enligt rapporten klimatpåverkande utsläpp, försurande och
gödande luftföroreningar (kväveoxider), fotokemiska oxidanter
(marknära ozon), övergödande vattenföroreningar, miljöpåverkande
tungmetaller och organiska miljögifter samt hälsofarliga ämnen i den
yttre miljön. Områdena biologisk mångfald, genmodifierade organismer
och avfall bör enligt Konsumentverket ägnas särskild uppmärksamhet
trots att den direkta påverkan från konsumenterna utgör mindre än en
tredjedel, eftersom konsumenterna indirekt kan ha ett betydande
inflytande över utvecklingen.
De produktgrupper som Konsumentverket bedömer som mest betyd-
elsefulla när det gäller konsumenternas direkta miljöpåverkan är
följande, angivna utan särskild rangordning: privata fordon,
transporttjänster, drivmedel, fritidsbåtar, skotrar, arbetsredskap,
villapannor, olja, biobränsle, system för VA-lösningar för enskilda
byggnader, livsmedel, batterier, fogmassor, lim, färger, lacker, bil- och
båtvårdsmedel, biocider, tvätt- och rengöringsmedel, hemelektronik,
hushållsapparater, vitvaror, papper, textilier, läder, plast, möbler och
inredning. Potentialen för miljöförbättringar varierar stort mellan
produktgrupperna och situationen är högst skiftande när det gäller
kunskapsunderlag, förekomsten av märkning eller andra åtgärder samt
genomslaget av dessa.
Konsumentverket har i sin rapport gjort en preliminär bedömning av i
vilken utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de nya nationella
miljömål som föreslagits av Naturvårdsverket (se avsnitt 4 och 6). Mer
kunskap om omfattningen av hushållens miljöbelastning och deras
möjligheter att ändra beteende behövs och bör utvecklas för att insatserna
från statens sida skall kunna koncenteras på de områden där de gör störst
nytta. Se även avsnitt 7 om kunskapsutveckling och avsnitt 14 om
uppföljning.
4 Miljömålet inom konsumentpolitiken
Miljömålet inom konsumentpolitiken
För att påfrestningarna på miljön skall kunna minska i ett långsiktigt
perspektiv fordras bl.a. hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
Detta är bakgrunden till att regeringen som ett av de fyra
konsumentpolitiska målen valt att ställa upp målet att sådana
konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
De övriga målen är att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja
sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att konsumenterna skall ha
en stark ställning på marknaden och att konsumenternas hälsa och
säkerhet skyddas. De fyra konsumentpolitiska målen är likställda.
Miljömålet är en nyhet inom konsumentpolitiken och det är därför
angeläget att det nu görs insatser så att detta mål även i praktiken får
samma tyngd och genomslag som de övriga målen.
En hållbar utveckling innebär att vi som lever i dag klarar våra behov
utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Ekonomisk
utveckling, en rik kultur och social välfärd måste gå hand i hand med
skydd av miljön och hushållning med naturresurserna. Målen för ett
ekologiskt hållbart samhälle är skyddet av miljön och människors hälsa,
en hållbar försörjning och en effektiv användning av jordens resurser. I
regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) framhåller
regeringen att användningen av energi och andra naturresurser skall bli
mycket effektivare än i dag. I detta sammanhang anger regeringen att
faktor 10-tänkandet kan fungera som kompass och stimulera till
nytänkande och att arbetet med att formulera tydliga mål för en
effektivare resursanvändning måste intensifieras. I regeringens
proposition om miljöpolitiken, som regeringen avser lägga senare i vår,
kommer regeringen att återkomma till frågan om behovet av
effektivisering av resursanvändningen. De s.k. nationella miljömålen
definierar den kvalitet eller det tillstånd i miljön som behöver nås för att
en ekologiskt hållbar utveckling skall kunna förverkligas. På regeringens
uppdrag har Statens naturvårdsverk föreslagit nya nationella miljömål i
en rapport som överlämnades i september 1997 (Ren luft och gröna
skogar, rapport 4765). Naturvårdsverkets rapport har varit föremål för
remissbehandling och nya nationella miljökvalitetsmål kommer att
föreslås av regeringen i den kommande miljöpolitiska propositionen. För
att de nationella miljökvalitetsmålen skall kunna uppfyllas bör
sektorsmål formuleras för de olika sektorerna i samhället (se avsnitt 6).
Med begreppet konsumtionsmönster i det konsumentpolitiska
miljömålet avses enskilda konsumenters konsumtionsmönster. Åtgärder
som rör näringslivets och den offentliga sektorns konsumtion har
behandlats av regeringen i bl.a. propositionen Miljöredovisning och
miljöinformation i näringslivet (prop. 1996/97:167, bet. 1997/98:JoU8,
rskr. 1997/98:56) samt berörs i regeringens kommande miljöproposition.
Stora beställargruppers efterfrågan på miljöanpassade varor kan vara till
nytta för hushållen genom att den kan leda till större utbud och därmed
prispress på dessa varor.
Målet hållbara konsumtionsmönster har tillkommit eftersom det
fordras att hushållen övergår från att utföra enstaka symbolhandlingar på
miljöområdet till att ändra sina levnadsvanor för att de på så sätt skall
kunna bidra till en ekologiskt hållbar utveckling. Konsumenterna kan vid
inköp av varor och tjänster ställa krav på och välja alternativ som är
bättre ur miljösynpunkt än andra i övrigt likvärdiga produkter, men också
avstå från viss typ av konsumtion. Hushållen kan även ta hänsyn till
miljön vid användningen av varor, hanteringen av avfall samt vid den
egna produktionen av vissa förnödenheter som utgör ett alternativ till köp
av en viss vara eller tjänst.
En effekt av konsumenternas efterfrågan på miljöanpassade alternativ
är att producenterna påverkas att tillverka miljöanpassade varor och
tjänster i större utsträckning. Hållbara produktionsmönster kan således
uppnås genom påverkan från konsumenterna och deras företrädare. Det
stora genomslaget av miljömärkta produkter beror till stor del på
konsumenternas inflytande. Företagens produktionsmönster kan även
påverkas av konsumentpolitiska åtgärder såsom
varuprovningsverksamhet och branschöverenskommelser (se avsnitt 9).
Genom en större efterfrågan från konsumenterna på miljöanpassade
produkter kan även priserna på dessa på sikt bli lägre.
Att enskilda konsumenter stimuleras till mer miljöanpassade
konsumtionsmönster i sin vardag kan dessutom få som positiv följdeffekt
att konsumenterna agerar på ett ekologiskt hållbart sätt när de uppträder i
andra roller i samhället. Det kan gälla i rollen som aktieägare,
företagsledare eller anställd. En bred förankring och ett brett stöd från
enskilda underlättar således genomförandet av en politik vars mål är en
hållbar utveckling.
Vissa målkonflikter
Förekomsten av målkonflikter kan leda till svårigheter för enskilda
hushåll och konsumenter att agera på ett miljöanpassat sätt. Konflikter
mellan olika mål kan uppstå för enskilda i olika valsituationer. Även
målkonflikter i samhället kan försvåra ett miljöanpassat handlande av
enskilda. Målkonflikterna kan leda till minskad motivation att handla
miljömedvetet.
För enskilda kan målkonflikter uppstå mellan å ena sidan miljöhänsyn
och å andra sidan främst ekonomi och tidsanvändning. En konsument
som vill handla ekologiskt producerade livsmedel måste för närvarande
oftast vara beredd att betala ett högre pris för dessa. Som ett annat
exempel kan nämnas att det är mer tidskrävande att sortera och återlämna
avfall än att lägga allt i samma soptunna.
Mellan miljöhänsyn och den fria rörligheten för varor och tjänster på
EU:s inre marknad kan en målkonflikt i samhället uppstå som berör
konsumenterna. Sveriges åtagande att följa det gemensamma regelverket
gör att vårt handlingsutrymme på nationell nivå ibland är begränsat.
Inom konsumentpolitiken utgör miljömålet ett av fyra, inbördes
jämställda, konsumentpolitiska mål. De övriga målen rör
konsumenternas resurshushållning, konsumenternas hälsa och säkerhet
och en starkare ställning för konsumenterna på marknaden. De fyra
målen fungerar ofta ömsesidigt stödjande. Exempelvis har en av
konsumentpolitikens främsta uppgifter alltid varit att hjälpa hushållen att
effektivt utnyttja sina resurser, vilket torde ligga väl i linje även med
miljömålet. Det kan dock i vissa situationer förekomma att miljömålet
står i strid med hushållningsmålet eller något av de övriga målen. En
konflikt mellan miljömålet och säkerhetsmålet uppstår när materialet i
sängkläder och möbler samt i hemelektronisk utrustning på grund av
brandrisk måste flamskyddsbehandlas med medel som i dag bedöms som
miljöfarliga.
Om en målkonflikt uppstår bör en lösning eftersträvas som på ett
godtagbart sätt tillgodoser båda målen. Om en sådan lösning inte står att
finna blir en prioritering aktuell. Prioriteringar underlättas med hjälp av
bättre kunskapsunderlag (se avsnitt 7). Dock finns det inte alltid entydiga
svar på hur miljöproblem uppkommer och kan bemästras. Under alla
omständigheter är det viktigt att målkonflikter identifieras och
uppmärksammas, även om de inte alltid går att undvika. I 1997 års
ekonomiska vårproposition (prop. 1996/97:150) framhöll regeringen att
propositioner och utredningar av betydelse skall åtföljas av en ekologisk
hållbarhetsbeskrivning. Ett liknande förslag presenterades också i
betänkandet Konsumenterna och miljön. Ett sådant tillvägagångssätt
torde bidra till att antalet målkonflikter kan minska också på för
hushållen viktiga områden. Andra åtgärder som kan bidra till att
motverka förekomsten av målkonflikter behandlas senare (se bl.a. avsnitt
5). Miljömålet inom konsumentpolitiken bidrar till att målkonflikter
uppmärksammas genom att detta mål i beslutssituationer beaktas
parallellt med övriga konsumentpolitiska mål.
5 Sektorsansvar för Konsumentverket
Sammanfattning
Regeringen avser att ge Konsumentverket ett sektorsansvar för
konsumentrelaterade miljöfrågor. Det innebär att verket kommer att
vara samlande, stödjande och pådrivande i sådana frågor.
Samhällssektorernas miljöansvar
Principen om samhällssektorernas ansvar gavs en framträdande roll i
regeringens proposition Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop.
1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373). Av propositionen
framgår att varje samhällssektor har ansvar för att förhindra att nya
miljöskador uppstår och för att lösa de problem som föreligger.
Detta synsätt har också fått genomslag i det internationella
miljöarbetet. Bland annat utgör integreringen av miljöhänsyn i olika
sektorer en av grundtankarna i Agenda 21. Även i OECD och i det
nordiska samarbetet har sektorernas miljöansvar i dag en mer
framträdande roll än tidigare. Integrationsprincipen fördes in i EG-
fördraget i och med att enhetsakten trädde i kraft år 1987. Integrering av
miljöhänsyn och samhällssektorernas ansvar för miljön utgör en central
del av EU:s femte åtgärdsprogram för miljön. Genom
Amsterdamfördraget i juni 1997 har principen flyttats till EG-fördragets
första del, vilket innebär att den utgör en av gemenskapens
grundläggande principer.
Sektorsansvar för myndigheter
Vissa myndigheter har ett s.k. formellt sektorsansvar för miljön. Detta
ansvar går utöver det grundläggande miljöansvaret för den egna
verksamheten enligt verksförordningen (1995:1322). Sektorsansvaret
innebär ett ansvar gentemot regeringen att sträva efter en utveckling
inom ett visst samhällsområde som ligger i linje med nationellt fastlagda
mål och riktlinjer genom att verka samordnande, stödjande och
pådrivande i förhållande till övriga aktörer av betydelse för utvecklingen
inom sektorn. Sektorsansvar ges sådana myndigheter där en
miljöanpassning är av särskild vikt för en hållbar utveckling. Bland de
myndigheter som redan har ett formellt sektorsansvar återfinns främst de
s.k. trafikverken och myndigheter med uppgifter inom de areella
näringarna. I sektorsansvaret ingår även att följa, analysera och
rapportera hur sektorns miljöpåverkan och miljöarbete utvecklas och
förse regeringen med underlag och förslag till mål, riktlinjer, styrmedel
m.m. för miljöarbetet inom sektorn. Naturvårdsverket har en roll som
samordnare i arbetet. Överenskommelser har träffats mellan
Naturvårdsverket och myndigheter med sektorsansvar som bl.a.
behandlar utgångspunkter och inriktning av det sektorsinriktade
miljöarbetet samt ansvars- och arbetsfördelning mellan myndigheterna. I
betänkandet Förvalta med miljöansvar (SOU 1997:145) föreslås sektors-
ansvar för ekologiskt hållbar utveckling för vissa myndigheter. Sektors-
ansvar för olika myndigheter kommer att behandlas i den kommande
miljöpropositionen.
Sektorsansvar för Konsumentverket
Konsumentverket är den centrala myndigheten inom den
konsumentpolitiska sektorn. Konsumentverket har, liksom alla statliga
myndigheter, ett grundläggande miljöansvar för den egna verksamheten.
I myndighetsinstruktionen för Konsumentverket anges dessutom att ett
av fyra mål för verksamheten skall vara att medverka till att sådana
produktions- och konsumtionsmönster utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
Vidare tillhör Konsumentverket en av de tjugofem pilotmyndigheter som
ingår i projektet "Miljöledningssystem i statlig förvaltning". Att införa
miljöledningssystem innebär i korthet att integrera miljöhänsyn i
verksamheten. Utformningen av miljöledningssystemet skall redovisas
till regeringen i samband med årsredovisningen för år 1997.
Frågor som rör hushållen och miljön är i stor utsträckning av
horisontell karaktär och ett flertal olika aktörer är, eller skulle kunna
vara, verksamma inom området. Ett löpande och nära samarbete mellan
berörda myndigheter och i förhållande till övriga berörda aktörer är
därför av stor betydelse. Ett sådant samarbete torde också leda till att
intresse- och målkonflikter undviks i högre grad och till att ett samlat
budskap kan ges till konsumenter och näringsliv i frågor som rör
konsumenterna och miljön. Samarbete är naturligtvis också av betydelse
ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
För att underlätta en sådan samordning och för att arbetet mot
miljömålet i konsumentpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt
sätt kommer regeringen att genom en ändring i myndighetsinstruktionen
ge Konsumentverket ett sektorsansvar för konsumentfrågor som rör
ekologiskt hållbar utveckling. Verksamheten är av den karaktären att en
miljöanpassning kan anses vara särskilt viktig för en hållbar utveckling,
inte minst när det gäller stödet till lokal verksamhet. Ett sektorsansvar för
Konsumentverket för konsumentrelaterade miljöfrågor innebär i enlighet
med vad som tidigare sagts att verket bör vara samlande, stödjande och
pådrivande i sådana frågor.
Med utgångspunkt i målen för verksamheten, där miljömålet ingår som
en del, arbetar Konsumentverket redan i dag med miljöfrågor. Verket är
ansvarig myndighet för den europeiska energimärkningen, genomför
varuprovningar, deltar i arbetet med den nordiska miljömärkningen,
utfärdar föreskrifter beträffande EU:s miljömärkningssystem samt gör
utbildnings- och informationsinsatser m.m.
Konsumentverket har i sin redovisning av uppdraget om hur ett
sektorsansvar för verket skulle kunna utformas redogjort dels för vad ett
sådant ansvar skulle kunna innebära, dels för relationen mellan verket
och ett flertal andra myndigheter. Konsumentverket har funnit att det i
relation till andra myndigheter inte finns något hinder för att ge verket ett
sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor. Detta bekräftas av
remissvaren med anledning av betänkandet Konsumenterna och miljön.
Särskilt berörda myndigheter är, förutom Naturvårdsverket, Statens
energimyndighet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Boverket, Vägverket, Kemikalieinspektionen, Statens jordbruksverk,
Statens livsmedelsverk, Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (SIDA) och Statens skolverk. Enighet råder mellan
Konsumentverket och Naturvårdsverket om hur det miljörelaterade
arbetet inom konsumentsektorn bör utformas. Exempel på andra aktörer
verksamma inom området är miljö- och konsumentorganisationer,
kommunala konsumentvägledare och energirådgivare.
Konsumentverket skulle inom ramen för sektorsansvaret från ett
hushållsperspektiv eller utifrån hushållens förutsättningar kunna beakta
miljöaspekter vid kunskapsutvecklingen inom verket, ansvara för
kunskapsförmedling avseende miljöfrågor till hushållen och övriga
berörda aktörer samt verka för att konsumentaspekter beaktas i andra
myndigheters information till hushållen i frågor som rör en hållbar
utveckling. Vidare skulle verket kunna verka för att producenter i ökad
utsträckning inkluderar såväl funktions- och kvalitetskrav som miljökrav
i produktutvecklingen samt stödja frivilliga organisationer som bedriver
konsumentinriktat miljöarbete.
6 Sektorsmål för miljön
Sammanfattning
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att, i samråd
med Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter, formulera
sektorsmål som preciserar miljömålet i konsumentpolitiken. För att
statens insatser skall kunna koncentreras på de områden där de gör
bäst nytta bör sektorsmålen formuleras utifrån en analys av vilka
miljöproblem som hushållen bäst kan bidra till att avhjälpa.
Sektorsmålen bör inordnas under de nationella miljökvalitetsmål som
beslutas av riksdagen. Konsumentverket har gjort en preliminär
bedömning av i vilken utsträckning hushållen kan bidra till att
uppfylla de olika nationella miljömål som föreslagits av Statens
naturvårdsverk.
Nationella miljömål definierar den kvalitet eller det tillstånd i miljön
som behöver nås för att samhället skall vara ekologiskt hållbart. Syftet
med de nationella miljömålen är att de skall vara styrande för
miljöarbetet i Sverige. Dessa mål bör därför utgöra en utgångspunkt för
mer preciserade mål och åtgärder inom olika samhällssektorer.
Naturvårdsverket har fått i uppgift att samordna arbetet med att formulera
mål för de olika samhällssektorerna. Detta uppdrag kommer att fortsätta
under år 1998. De nationella miljömålen och sektorsmålen skall följas
upp och revideras i takt med förändringar i omvärlden och i och med att
ny kunskap utvecklas (se avsnitt 14).
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att efter det att
riksdagen fastslagit nya nationella miljökvalitetsmål i samråd med
Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter formulera sektorsmål
för hushållen i form av delmål till miljömålet i konsumentpolitiken, som
är ett av effektmålen i konsumentpolitiken. För att statens insatser skall
kunna koncentreras på de områden där de gör bäst nytta skall målen
formuleras utifrån en analys av vilka miljöproblem som hushållen bäst
kan bidra till att avhjälpa (se avsnitt 3). I Konsumentverkets rapport
Miljön i konsumentpolitiken har verket gjort en preliminär bedömning av
i vilken utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de olika
nationella miljömål som föreslagits av Naturvårdsverket. I regeringens
miljöpolitiska proposition kommer aktuella aktörer, när det gäller att
uppfylla de nationella miljökvalitetsmålen, att pekas ut.
Sektorsmålen bör formuleras med sikte på att hushållen skall
uppmuntras och ges reell möjlighet att beakta miljöaspekter vid valet av
varor och tjänster, ställa miljökrav på de varor de införskaffar och på de
tjänster de tar i anspråk, ta ett ökat miljöansvar i samband med
användningen av varor genom att använda och underhålla dem på rätt sätt
samt genom att förbättra sin källsortering i takt med att förutsättningar
för detta ges. Påverkan på företagens produktionsmönster kan, vid sidan
av enskilda konsumenters efterfrågan, ske direkt genom
konsumentpolitiska insatser såsom varuprovningsverksamhet (se avsnitt
9). Detta bör också beaktas vid utarbetandet av sektorsmålen. Ett
miljöanpassat beteende hos konsumenterna är beroende av att de besitter
kunskap om sambandet mellan det egna agerandet och inverkan på
miljön. Det bör därför övervägas om ett mätbart kunskapsmål bör
inkluderas (se även avsnitt 8).
7 Mer kunskap om konsumentrelaterade
miljöfrågor
Sammanfattning
Ett bättre underlag inför beslut om åtgärder och uppföljning behövs
när det gäller konsumentfrågor som rör ekologisk hållbarhet.
Kunskapen bör öka bl.a. avseende:
– sambandet mellan hushållens agerande och påverkan på miljön, bl.a.
på vilket sätt de mest påtagliga minskningarna i hushållens
miljöbelastning kan åstadkommas,
– faktiska förutsättningar för hushållen att agera miljömedvetet,
– målkonflikter ur ett hushållsperspektiv,
– hushållens prioriteringar.
Regeringen anser att det projekt som bedrivs av Konsumentverket och
Naturvårdsverket i syfte att minska hushållens miljöpåverkan bör
fortsätta.
Regeringen anser att Forskningsrådsnämnden (FRN) inom ramen för
den konsumentforskning nämnden stödjer skall lägga tonvikt vid
frågor som rör konsumenterna och miljön. Konsumentverkets insatser
för att initiera och stödja forskning bör innebära ett förstärkt
konsumentperspektiv
Kunskap som rör konsumenterna och miljön
Stöd från samhällets sida som syftar till att förbättra förutsättningarna
och skapa incitament för hushållen att anpassa sina aktiviteter till en
hållbar utveckling förutsätter väl underbyggd och samlad kunskap.
Konsumentverket behöver sådan kunskap i egenskap av sektorsansvarig
myndighet. Verket bör fungera som kunskapskälla i förhållande till
enskilda konsumenter, vidareinformatörer samt övriga aktörer inom
området. Konsumentverket bör i denna egenskap också förse regeringen
med erforderligt underlag för att regeringen skall kunna bedöma
effekterna av vidtagna åtgärder och avgöra om utvecklingen leder till att
målen på området uppnås (se avsnitt 14).
För att insatserna skall kunna koncentreras till de för en hållbar
utveckling mest relevanta områdena behövs kunskap om sambandet
mellan hushållens agerande och inverkan på miljön, dvs. vilka
miljöproblem hushållens agerande ger upphov till. Både de
beteendemönster och de produktgrupper som orsakar de största
miljöproblemen måste identifieras för att rätt prioriteringar skall kunna
göras. Konsumentverket pekar i sin rapport på miljöproblem som beror
på den enskilde konsumentens beteende och på relevanta produktgrupper.
Regeringen anser att det är viktigt att det vid kartläggningen och
bedömningen av hushållens miljöbelastning skapas så klara och enhetliga
definitioner som möjligt (se avsnitt 3).
Produkters livslängd och deras miljöpåverkan bör studeras samlat.
Kretsloppsdelegationen och Konsumentverket har tillsammans initierat
en studie om betydelsen av konsumentvarors livslängd för miljön
(Hållbara varor, Kretsloppsdelegationen, rapport nr 1997:18). I studien
konstateras bl.a. att det inte alltid är positivt för miljön att en vara har en
lång livslängd. Det behöver belysas vad som är bäst ur miljösynpunkt: att
tillverka en produkt som kan repareras, uppgraderas, återanvändas eller
återvinnas ur den gamla produkten eller att tillverka en ny produkt.
Vidare bör det analyseras vilken betydelse olika avtalstyper, t.ex. köp
eller leasing, har för miljön. Det brukar i dessa sammanhang talas om att
det skulle vara önskvärt med en övergång från köp av produkter till köp
av "funktioner".
Kunskap behövs även om hushållens faktiska förutsättningar att agera
miljömedvetet. Det kan gälla såväl personliga förutsättningar som
kunskap, tid eller pengar. Vidare kan det gälla samhällsbetingade
faktorer såsom infrastruktur och samhällsplanering. Det kan även avse
kunskap om i vilken mån mer miljövänliga alternativ över huvud taget
finns att tillgå. Som tidigare nämnts kan målkonflikter förhindra att
konsumenterna agerar miljöanpassat (se avsnitt 4). Det är angeläget att
veta vari sådana målkonflikter består och hur de kan motverkas.
Därutöver är det viktigt att ha kännedom om vilka faktorer som ligger
till grund för hushållens prioriteringar och handlingsmönster och vad
som kännetecknar olika konsumentgrupper. Hushållens agerande bygger
förutom på förutsättningar i form av kunskap, tid och pengar, även på
känslor och värderingar. Emellertid har konsumenterna inte alltid tillgång
till perfekt information på vilken de kan grunda sina beslut. Det är viktigt
att veta vilken typ av information konsumenterna efterfrågar och vilka
omständigheter som avgör i vilken utsträckning de kan tillgodogöra sig
informationen. Andra betydelsefulla frågeställningar är i vilken mån det
finns en koppling mellan avsikt och faktisk handling samt
beredvilligheten hos enskilda konsumenter att agera miljöanpassat, även
om det inte innebär en direkt personlig vinning i form av t.ex. pengar.
Även konsumenternas förväntningar på produkterna med avseende på
kvalitet och funktion är en relevant fråga. Konsumentverkets
undersökningar från åren 1993, 1994 och 1995 visar att kvinnor
genomgående har ett större engagemang än män när det gäller
miljöfrågor. En undersökning som nyligen genomförts av
Konsumentverket visar dock att intresset hos män för miljöfrågor nu är i
princip lika stort (Allmänhetens agerande och attityder i miljöfrågor,
rapport 1998:7).
Konsumentverket och Naturvårdsverket har tillsammans inlett ett
projekt i syfte att stimulera hushållen att agera så att deras miljöpåverkan
minskas. De områden som hittills bedömts som viktigast att arbeta med
är livsmedel, boende och transporter. Regeringen anser att detta arbete
bör fortsätta.
I det följande redogörs för möjligheter att erhålla kunskap genom
statistik och forskning. Ett första led i kunskapsutvecklingen bör vara att
kartlägga befintligt material, bl.a i form av forskningsresultat. I avsnitt 9
behandlas metodutveckling för varuprovningar. Behovet av kunskap
berörs vidare i avsnitt 14 om uppföljning.
Statistik
I såväl regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) som
i betänkandet Konsumenterna och miljön framhålls statistik som ett
betydelsefullt medel för att erhålla kunskap om hushållens miljöpåverkan
och de miljöeffekter hushållen ger upphov till. Statistiskt underlag är ofta
en förutsättning för att kunna mäta utvecklingen över tiden (se avsnitt
14). Det är viktigt att den statistik som beställs bl.a. är könsuppdelad,
eftersom informationsinsatser och andra åtgärder då vid behov kan göras
mer målinriktade.
Regeringen har uppdragit åt Statistiska centralbyrån (SCB) att utarbeta
ett förslag till statistisk metod för att belysa hushållens miljöpåverkan.
Uppdraget, som redovisades i december 1997, har utförts i samråd med
Konsumentverket och övriga berörda aktörer. Redovisningen visar att ett
stort antal frågor kan besvaras med hjälp av statistik.
Statistiken om hushållens miljöpåverkan kan infogas i ett makro-
respektive mikroperspektiv. Makroperspektivet, eller miljöperspektivet,
ger en bild av hushållens totala bidrag till miljöbelastningen. Det är den
totala privata energikonsumtionen, bränslekonsumtionen,
livsmedelskonsumtionen etc. som beskrivs. Mikroperspektivet, eller
hushållsperspektivet, ger däremot en mer detaljerad bild av hushållens
agerande och prioriteringar när det gäller relationen mellan tid och
pengar och andra faktorer av betydelse för miljöpåverkan. Genom sådana
undersökningar kan kunskap erhållas om vad som närmare kännetecknar
olika grupper av hushåll.
I SCB:s redovisning presenteras befintlig statistik som kan belysa
hushållens miljöpåverkan och förslag till vidareutveckling av denna.
Förslagen gäller bl.a. miljöräkenskaperna, energistatistiken,
resvaneundersökningen, avfallsstatistiken, kemikaliestatistiken och
livsmedelsstatistiken. Vidare presenteras en statistisk metod för hur
undersökningarna om hushållens utgifter och tidsanvändning kan
användas för att belysa miljöpåverkan.
Forskning
Frågeställningar om konsumenterna och miljön kan avse komplexa
samband och forskningen inom området kan således röra vitt skilda
områden såsom naturvetenskap, beteendevetenskap, ekonomi och teknik.
Enligt Nordiska Ministerrådets program för konsumentforskning skall
bl.a. området miljö och konsumtion främjas. Ett antal forskningsprojekt
och studier av mer eller mindre omfattande karaktär har redan
genomförts i Sverige och de övriga nordiska länderna. Forskningen har
bl.a. behandlat hushållens förutsättningar att sortera sopor, beroendet av
privat bil hos olika typer av hushåll och vad som styr hushållens köp av
miljöanpassade dagligvaror.
Med tanke på att forskning kräver tid och pengar är det angeläget att
samordning sker så långt det är möjligt mellan olika samhällssektorer.
Forskningsrådsnämnden (FRN) har fått i uppdrag att utveckla och
konkretisera det svenska programmet för forskning till stöd för en hållbar
utveckling. Uppdraget skall redovisas den 1 november 1998. FRN har
vidare i regleringsbrevet för år 1998 fått i uppdrag att utarbeta ett
samordnat program för initiering av och stöd till konsumentforskning.
Särskild uppmärksamhet skall bl.a. ägnas området miljö och konsumtion.
Regeringen anser att FRN inom ramen för den konsumentforskning som
FRN stödjer även fortsättningsvis bör lägga stor tonvikt vid frågor som
rör konsumenterna och miljön. Det nämnda uppdraget om hållbar
utveckling utgör en viktig utgångspunkt i arbetet. Konsumentverkets
insatser för att initiera och stödja forskning bör också innebära ett
förstärkt miljöperspektiv. För att uppnå påtagliga effekter med de medel
som står till buds torde en relativt koncentrerad insats vara nödvändig.
8 Kunskapsförmedling och information
Sammanfattning
Regeringen ser positivt på att Konsumentverket tar tillvara
informationsteknologins möjligheter att förenkla för hushållen och
andra målgrupper att få information om miljö- och
resurshushållningsfrågor. Detta möjliggör en bättre samverkan med
berörda myndigheter och andra, inte minst lokala, aktörer.
Ett positivt exempel på sådan samverkan, när det gäller IT-baserad
miljöinformation, skulle t.ex. kunna vara mellan Konsumentverket, de
lokala investeringsprogrammen och kommunerna.
Frågor som rör konsumenterna och miljön bör uppmärksammas vid
översynen av läroplaner och kursplaner.
Vikten av konsumenternas kunskap
Ett miljöanpassat beteende hos konsumenterna är beroende av att dessa
har insikt om att det finns ett samband mellan det egna agerandet och
inverkan på miljön. Förståelse för människans beroende av ekosystemet
och behovet av kretsloppsanpassning och resurshushållning kan också
vara avgörande för hushållens engagemang. Av studien Konsumenterna
och miljön, som Konsumentverket genomförde åren 1993, 1994 och
1995, framkommer att informationsbrist anförs som förklaring till varför
hushållen inte i högre grad omprövar sitt handlande i riktning mot en
långsiktigt hållbar konsumtion. Kunskap är dock ingen garanti för ett
ändrat beteende, däremot en förutsättning. Hur stort behov
konsumenterna har av kunskap för att de skall ändra sitt beteende
varierar naturligtvis från individ till individ.
Av detta följer att kunskapsförmedling är av central betydelse för att
främja en hållbar konsumtion. Kunskapsförmedling har också den
fördelen jämfört med andra medel för påverkan att det är relativt lätt att
anpassa informationen till nya omständigheter, t.ex. då ny kunskap har
vunnits. Enstaka informationsinsatser, i form av exempelvis
informationskampanjer, leder dock sällan till en varaktig förändring av
beteendet hos mottagaren. Verklig kunskap och motivation uppnås
snarare genom mer djupgående och kontinuerlig kunskapsförmedling.
Pedagogiska grepp såsom att använda uttrycket rättvist miljöutrymme är
viktigt när det gäller att illustrera den enskildes betydelse för miljön såväl
i ett lokalt som globalt perspektiv.
Den enskilde konsumenten kan ofta uppfatta sig som maktlös. Därför
är det angeläget att inom ramen för den kunskapsförmedlande
verksamheten understryka att konsumenterna tillsammans utgör en
betydelsefull kraft när det gäller att motverka miljöproblemen. Dessutom
är det viktigt att konsumenterna förstår att miljömedvetenhet kan sprida
sig i flera led genom att omgivningen påverkas.
Det finns många vanföreställningar, ibland rena myter, när det gäller
vad som kan betraktas som riktigt beteende från miljösynpunkt. Sådana
icke faktabaserade uppfattningar kan motverka konsumenternas vilja att
agera miljöanpassat. Konsumenter som handlar miljöanpassat får sällan
någon information om resultatet av sitt agerande. Effekterna av
konsumenternas handlande bör redovisas genom någon form av
återkoppling. I annat fall finns det risk för minskad motivation även på
de områden där konsumenternas medverkan redan i dag är stor,
exempelvis när det gäller källsortering (se avsnitt 9). Vetskap om att
också andra gör insatser för miljön utgör likaledes ett viktigt incitament
för att agera miljöanpassat.
Svårigheten att kommunicera ett miljöbudskap så att mottagaren tar det
till sig och känner sig motiverad att ändra sitt beteende bör inte
underskattas. För att kunna kommunicera ett budskap är det viktigt att ha
kunskap om konsumenternas prioriteringar och beteendemönster.
Informationen når fram bättre om målgruppen först har identifierats på
ett klart sätt. Insatser bör även göras för att nå de grupper i samhället som
har mindre goda kunskaper i svenska språket eller som är ovana att söka
information i skrift. Tydlig och opartisk information som förklarar
helheten och sammanhangen efterfrågas av många hushåll. Det är också
viktigt att konsumenterna får information om t.ex. pris, kvalitet, säkerhet,
energi och miljö på ett samlat sätt.
Hushållsrelaterad miljöinformation
Frågeställningarna som rör konsumenterna och miljön spänner över ett
brett fält. Behovet av att samla kunskap om dessa, ofta mycket komplexa
frågor är därför stort. För att aktuella målgrupper skall kunna
tillgodogöra sig informationen är det viktigt att den är lättförståelig och
utformas på ett lättillgängligt sätt. Befintlig miljöinformation utgår sällan
från hushållsperspektivet utan snarare från miljöproblemet eller
miljöhotet. Förutom hushållen själva har olika vidareinformatörer såsom
frivilliga organisationer, konsumentvägledare, Agenda 21-samordnare
och energirådgivare behov av en samlad information om
hushållsrelaterade miljöfrågor. I dag ställer konsumenter frågor till bl.a.
vidareinformatörer vid kommuner och organisationer som de inte utan
svårighet kan besvara. Andra grupper som också ofta har nytta av denna
typ av information är företag, särskilt små- och medelstora företag,
elever och lärare, samt studieförbund, fackförbund,
näringslivsorganisationer, bibliotekspersonal och journalister.
Genom beslut med anledning av regeringens ekonomiska
vårproposition (1996/97:150) har kommunerna möjlighet att söka bidrag
för att genomföra lokala investeringsprogram. Ett sådant program består
av insatser som lokala aktörer, både offentliga och privata, skall
genomföra. Det lokala Agenda-21 arbetet kan tas tillvara genom
satsningen. I detta sammanhang är hushållsrelaterade miljöfrågor av
central betydelse. Investeringsprogrammen kan, genom bl.a.
fortbildningsinsatser, stimulera enskilda hushåll att i sitt agerande sträva
efter en ekologiskt hållbar utveckling. Vidare kan de lokala
investeringsprogrammen leda till att nya lösningar hittas på för hushållen
viktiga områden. Både som stöd för folkbildningsinsatser på lokal nivå
och som grund för investeringar i ny teknik m.m. behövs objektiv
information.
Informationsteknologin ger möjligheter att enklare och mer kostnads-
effektivt förmedla information om hur produkter och aktiviteter påverkar
miljön och resursanvändningen. Visserligen är Internet en
informationskanal som alla ännu inte har tillgång till. Information via
Internet har dock den fördelen att den kan användas av lokala och andra
vidareinformatörer, som i sin tur kan informera hushåll, företag m.fl. Det
är viktigt att denna typ av information kontinuerligt uppdateras. Inaktuell
information kan förutom att förfela sitt syfte även riskera att leda till att
trovärdigheten går förlorad.
Konsumentverket har positiva erfarenheter av att ge centralt stöd,
särskilt i förhållande till konsumentvägledarna i kommunerna, men också
till andra kommunala aktörer, skolor, organisationer och företag.
Konsumentverket har vidare erfarenhet av att förmedla information som
utgår från hushållsperspektivet och kan dessutom relatera
miljöinformationen till annan väsentlig konsumentinformation.
Genom användande av informationsteknologi underlättas samordning
av myndigheters och andra lokala och centrala aktörers information.
Hushållsrelaterad miljöinformation är av intresse för många. Samverkan
kan ske genom länkar eller genom att en aktör står för förmedlingen av
andras information. Exempel på intressant information på nätet är
Svenska miljönätet, som är en databas med svensk miljöinformation.
Aktuella myndigheter för samverkan med Konsumentverket kan bl.a.
vara Naturvårdsverket, Statens energimyndighet, NUTEK, Vägverket,
Boverket, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Statens
livsmedelsverk, SIDA och Statens skolverk.
Konsumentverket har på uppdrag av regeringen utvecklat förslaget i
betänkandet Konsumenterna och miljön om databaserad
miljöinformation till hushållen. Konsumentverket framför i
redovisningen av uppdraget att en sådan databas skulle kunna innehålla
information om t.ex. miljöfaktorer samt pris och kvalitet för produkter
inom olika varuområden.
En annan fördel med IT-baserad information är att spridning av "goda
exempel", såsom lyckade försök med bilpooler, slutna kretslopp av
näringsämnen samt olika system och lösningar för källsortering,
underlättas.
Mot denna bakgrund ser regeringen positivt på att Konsumentverket
tillvaratar informationsteknologins möjligheter i samverkan med andra
aktörer. Ett positivt exempel på sådan samverkan mellan central och
lokal nivå skulle t.ex. kunna vara ett samarbete inom ramen för
kommunernas lokala investeringsprogram.
Regeringen har gett Konsumentverket i uppdrag att i samarbete med
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (Länsstyrelsen i Västra
Götalands län fr.o.m. den 1 januari 1998) genomföra en förstudie om
interaktiv information om miljöpåverkan, dvs. ett
miljörådgivningsprogram i vilket konsumenterna kan simulera olika
inköp och beteenden för att kunna se hur inverkan på miljön varierar.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 1998. Ett sådant interaktivt
program är särskilt lämpligt för skolelever som kan använda det för att
simulera olika situationer med avseende på bl.a. boende,
energianvändning, transporter och matvanor.
En utveckling mot miljöinformation med IT som verktyg kan leda till
att kvinnodominerade yrkesgrupper kan få ökade kunskaper om
naturvetenskapliga och tekniska frågor. Om denna typ av information
med hjälp av IT används mer i skolan innebär det att både pojkar och
flickor kommer i kontakt med hushållsrelaterade miljöfrågor. Satsningen
kan dessutom gynna konsumenter i glesbygd som antingen direkt eller
via lokala vidareinformatörer lättare kan få information.
Miljökompetens inom handeln
Ökad konsumentrådgivning och information via miljökunniga
butiksanställda inom olika branscher är ett ändamålsenligt sätt att öka
konsumenternas kunskap i miljöfrågor. En sådan åtgärd innebär att
konsumenterna lätt kan få svar på hushållsrelaterade miljöfrågor. Det är
särskilt i den direkta kontakten med personalen som konsumenterna
ställer frågor. Konsumenter tillgodogör sig oftast information bäst i
köpögonblickets valsituation. Att en butik har miljökunnig personal är
stimulerande och motiverande för både konsumenterna och de anställda.
Genom stöd i form av bl.a. olika arbetsmarknadspolitiska insatser,
exempelvis utbildningsstöd och vikariat via länsarbetsnämnderna,
möjliggörs utbildningsprogram för handelsanställda inom miljöområdet.
Aktuella branscher är bl.a. dagligvaruhandeln och elektronikbranschen.
Information med hjälp av IT kan utgöra ett värdefullt stöd för en sådan
utbildningsverksamhet. Utbildning i hushållsrelaterade miljöfrågor kan
ske centralt i t.ex. Konsumentverkets och Naturvårdsverkets regi.
Handelsanställdas förbund har initierat ett
kompetensutvecklingsprogram för handelsanställda inom fyra olika
branscher.
Utbildning inom skola och den högre utbildningen
Den inlärningsprocess som sker inom skolan och den högre utbildningen
är ett av de viktigaste medlen för att enskilda på sikt skall kunna tillägna
sig djupgående kunskap om sin inverkan på miljön och medverka till en
hållbar utveckling.
För att en ändring i beteendet hos hushållen i riktning mot hållbar
konsumtion skall kunna åstadkommas är således skolans undervisning av
stor vikt. Unga människor utgör ju delvis dagens, men framför allt
morgondagens konsumenter. Grundskolan och fritidsverksamheten gör
redan betydande insatser inom detta område. Tydliga mål och kriterier i
läroplaner och kursplaner är viktiga som grund för miljöundervisningen.
Vid översynen av läroplaner och kursplaner bör denna fråga
uppmärksammas. Miljöaspekten uppmärksammas i den kontinuerliga
översyn som genomförs av Statens skolverk av programmål för
gymnasieskolans utbildningar och av kursplaner för utbildningar i
gymnasieskolan, vilka också gäller för kommunal gymnasial
vuxenutbildning. Regeringen har uppdragit åt Skolverket att i samråd
med Naturvårdsverket ta fram kriterier som underlag för att förskolor och
skolor inom samtliga skolformer skall kunna utnämnas till miljöskolor.
Lärarnas kunskap och kompetens även när det gäller hushållsrelaterade
miljöfrågor har naturligtsvis stor betydelse. Som regeringen har
framhållit i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) är det
angeläget att insatserna för att erbjuda lärare möjligheter till fortbildning
i konsument- och miljöfrågor stärks. Skolverket disponerar medel för
anordnande av fortbildning av lärare. Fortbildning i miljöfrågor och
naturvetenskap är därvid ett prioriterat område. I detta sammanhang kan
nämnas att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillsatts med uppgift
att lämna förslag till förnyelse av lärarutbildningen (dir. 1997:54).
Uppdraget skall redovisas senast den 2 juni 1998. Konsumentverket
anordnar kurser samt producerar studiematerial bl.a. inom området
konsumtion och miljö för lärare i grundskola och gymnasium.
Undersökningar visar att förtroendet för verkets material är stort (TEMO,
1996 och 1997). Regeringen anser att Konsumentverkets insatser på detta
område är viktiga och att de möjligheter som interaktiva läromedel
erbjuder bör tillvaratas.
Universitetens och högskolornas verksamhet är naturligtvis också av
stor betydelse för kunskapsförmedling rörande konsumentrelaterade
miljöfrågor. En rad högskolor och universitet har fått i uppdrag att införa
miljöledningssystem, vilket innebär att integrera miljöhänsyn i såväl den
egna administrativa verksamheten som i beslut om t.ex. innehåll i
utbildningen. En hög kunskapsnivå om hushållens miljöpåverkan är av
betydelse för fler yrkeskategorier än lärare, exempelvis journalister,
informatörer, ingenjörer, ekonomer och beteendevetare. Dessa grupper är
betydelsefulla av den anledningen att deras yrkesroll innebär att de
antingen vidareförmedlar kunskap till konsumenterna eller påverkar
varors och tjänsters utformning och grad av miljöanpassning.
Inom ramen för Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet har
samarbete mellan de nordiska länderna pågått under lång tid i frågor som
rör konsumentundervisningen i skolan. I det aktuella
handlingsprogrammet för det nordiska konsumentsamarbetet 1994–1998
prioriteras bl.a. miljöfrågor i konsumentundervisningen. Det nordiska
arbetet utgör en plattform för att påverka det arbete som inletts inom EU
i syfte att utveckla en handlingsplan för konsumentundervisning och
konsumentutbildning.
9 Åtgärder som rör konsumtionen och
produktionen av varor och tjänster
Sammanfattning
En miljöanpassning av produkter kan inom ramen för
konsumentpolitiken uppnås genom direkta insatser i form av
exempelvis varuprovningsverksamhet och deltagande i
standardiseringsarbete samt genom insatser som rör konsumenternas
efterfrågan. Konsumenternas efterfrågan styrs i hög grad av den
information de får och det förtroende de har för olika produkter.
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att
– göra en kvalitativ studie om konsumenters behov av
miljöinformation om produkter.
Regeringen avser att när mål och inriktning för Konsumentverkets
verksamhet bestäms betona
– varuprovningsverksamhet som rör miljöaspekter,
– bevakningen av miljöargument i marknadsföringen,
– att Konsumentverket skall samarbeta med Naturvårdsverket när det
gäller systemen för källsortering för att viktiga hushållsaspekter skall
lyftas fram i dessa sammanhang,
- att Konsumentverket bör sträva efter att inkludera ekologiskt odlade
livsmedel i sina prismätningar.
Sverige skall inom ramen för det nordiska samarbetet verka för
– en allsidig utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet
Svanen, och
– en analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av
miljömärken på internationell nivå.
Standardiseringsarbetet
Standardiseringsarbetet erbjuder en möjlighet till ökad miljöanpassning
av industrins produkter. Att produkter miljöanpassas är nödvändigt för
att hushållen skall ha en möjlighet att minska sin miljöbelastning. Vikten
av miljöhänsyn i standardiseringsarbetet betonas också av ANEC (the
European Association for the Co-ordination of Consumer Representation
in Standardization), som inrättat en särskild miljöarbetsgrupp. Gruppen
arbetar bl.a. med miljöaspekter i olika produktstandarder, miljömärkning
och miljöledningssystem. En av regeringen tillsatt särskild utredare har
lämnat förslag till hur miljöhänsyn skall integreras i det svenska stan-
dardiseringsarbetet (Utredningen om miljöhänsyn i det svenska
standardiseringsarbetet, SOU 1997:173). Det föreslås bl.a. att svenska
representanter i europeiska och internationella organ får i uppdrag att
verka för att miljöhänsyn beaktas i internationella avtal, EG-lagstiftning
m.m. Vidare föreslås att SIS-Standardiseringen i Sverige och
standardiseringsorganen bildar ett särskilt kompetenscentrum för
miljöarbetet samt att miljösamordnare utses i varje
standardiseringsorgan. Utredningen föreslår att särskilda statliga medel
anvisas för utbildningsinsatser, dels av dessa miljösamordnare och övriga
nyckelpersoner, dels av de ca 3000 svenska experter som deltar i
standardiseringsarbetet. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Ett mer direkt konsumentintresse utöver att produkter miljöanpassas är
varors funktion och kvalitet. En produkts funktion och kvalitet kan
emellertid också ha betydelse för dess inverkan på miljön. Det krävs att
en produkt fungerar för sitt ändamål och håller hög kvalitet för att
konsumenterna skall efterfråga produkten och för att den inte skall
behöva kasseras i förtid.
Miljö- och konsumentaspekter gör sig även gällande i
standardiseringsarbetet om miljöinformation som bedrivs inom ramen för
den internationella standardiseringsorgansationen (ISO). Dessa frågor
behandlas längre fram under avsnitten om miljömärkning och övrig
miljöinformation.
För att sådana konsumentintressen som också är av betydelse ur
miljösynpunkt skall tillvaratas, är konsumentrepresentation i
standardiseringsarbetet viktigt. Riksrevisionsverket (RRV) har i en
rapport (1997:15) överlämnad i mars 1997 utrett hur effektivt
statsanslaget till standardiseringen används samt bedömt
ändamålsenligheten hos hittills tillämpad bidragsmodell. RRV föreslår
bl.a. en ny finansieringsmodell, vilken innebär att huvuddelen av det
statliga stödet lämnas genom att de myndigheter som medverkar i
standardiseringsarbetet bidrar till att täcka standardiseringskostnader på
samma villkor som övriga intressenter. Utredningens förslag bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
Varuprovning
För att få kunskap om funktions-, miljö- och energiaspekter hos olika
produkter är objektiva provningar och värderingar, s.k. varuprovningar,
av stor betydelse.
Genom information om resultaten från provningsverksamheten kan
användningen av miljöanpassade produkter och produkter med låg
energiförbrukning stimuleras i hushållen, vilket i sin tur bör leda till en
ökad tillverkning av sådana produkter. Producentpåverkan kan även ske
direkt genom att tillverkaren vill undvika att tillhandahålla produkter
med dåliga provningsresultat. Provningsverksamhet ger dessutom en
möjlighet till dialog med tillverkarna vilket i sig kan leda till en
förbättring av produkterna.
Konsumentverket har under lång tid genomfört varuprovningar.
Provningarna ligger bl.a. till grund för information om vilka produkter
som är tids- och arbetsbesparande, vilka modeller som lämpar sig bäst
och är lönsamma för olika typer av hushåll, i vilka fall utbyte är
kostnadseffektivt, hur apparaterna skall användas och underhållas på
bästa sätt och hur de ska tas om hand vid skrotning. Apparaternas
säkerhet, miljöpåverkan, hanterbarhet och eventuella hälsopåverkan vägs
in i samtliga led. De miljöaspekter som vanligtvis studeras är
energiförbrukning, vattenförbrukning, ljudnivå, förbrukning av
kemikalier, batteriförbrukning, märkning av plastdetaljer, mängd
förpackningsmaterial och innehåll av tungmetaller.
Hushållens arbetsmetoder i hemmet studeras också kontinuerligt av
Konsumentverket. Det är en förutsättning för att kunna påvisa vilka
möjligheter hushållen har att klara vardagsarbetet på ett miljöanpassat
sätt.
Enligt de energipolitiska riktlinjer som riksdagen fattade beslut om i
juni 1997 (prop.1996/97:84, bet.1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) har
medel avsatts för provning, märkning och certifiering av el- och annan
energikrävande utrustning. Konsumentverket är ansvarig myndighet för
denna verksamhet. Avsikten är att konsumenterna genom förbättrad
tillgång till objektiv produktinformation skall kunna jämföra
marknadsutbudet och prioritera mindre energikrävande produkter.
Konsumentverkets varuprovningar genomförs enligt internationella
standarder, enligt egna användaranpassade provningsmetoder eller enligt
de metoder som finns angivna för nordiska eller europeiska
miljömärkningskriterier. Den egna metodutvecklingen är av stor
betydelse för att påverka såväl standardiserings- som kriteriearbetet. För
att konsumentföreträdare skall få gehör för sina synpunkter är det
nödvändigt att de har tekniska kunskaper i nivå med dem som
näringslivsföreträdare besitter.
För att provningsverksamheten skall kunna omfatta miljöaspekter i
större utsträckning än i dag behöver nya provningsmetoder utvecklas.
Det gäller bl.a. tillämpliga delar av livscykelanalyser, dvs. analyser med
ett vaggan till graven-perspektiv. En sådan verksamhet i
Konsumentverkets regi förutsätter medverkan från berörda myndigheter.
Det vore önskvärt att stimulera lösningar som möjliggör att olika varor
lätt går att återvinna, reparera, tekniskt uppgradera eller bygga om på ett
sätt som uppfyller både kraven på god funktion och resurssnålhet. Det är
angeläget att provningar genomförs av sådana nya produkter som uppges
vara särskilt skonsamma för miljön, dels för att få underlag för
information till konsumenterna, dels för att kontrollera att funktionen är
tillfredsställande. Konsumentverket bör inom ramen för sin
provningsverksamhet prioritera provning av miljöaspekter.
Egenåtgärder inom näringslivet
Ett viktigt komplement till lagstiftning för att nå resultat inom bl.a.
konsumentområdet är att näringslivet, ibland efter påpekanden av en
myndighet eller organisation, vidtar frivilliga åtgärder, s.k.
självreglering. Samarbete mellan staten, näringslivet och frivilliga
organisationer är ett effektivt och flexibelt sätt att uppnå ett mål genom
att de samlade kunskaperna hos de inblandade parterna tillvaratas i ett
tidigt skede. Konsumentverket verkar därför ofta för att
branschöverenskommelser träffas när detta framstår som en framkomlig
och lämplig väg för att främja en ur miljösynpunkt bättre produktion av
varor och tjänster samt miljöanpassad användarinformation.
Miljömärkning
Miljömärkningen utgör ett av de viktigaste medlen för att förmedla
information till konsumenterna om olika produkters miljöegenskaper.
Miljömärkningen möjliggör för konsumenterna att välja miljöanpassade
produkter och bidrar därigenom till en produktion av miljömässigt bra
alternativ. Exempel på s.k. positiv miljömärkning är det nordiska
miljömärkningssystemet Svanen, EU:s system för miljömärkning EU-
Blomman, Naturskyddsföreningens Bra Miljöval-märkning och
föreningen KRAV:s märkning av ekologiska produkter. Positiv
miljömärkning innebär att de produkter som är minst miljöbelastande
inom en produktgrupp lyfts fram med hjälp av ett miljömärke. För att
tilldelas ett miljömärke skall producenterna visa att den aktuella
produkten uppfyller kriterier som fastställts av en tredje part. Det är ett
system som är både lättillgängligt och lättförståeligt för konsumenterna.
Det nordiska miljömärkningsystemet Svanen infördes år 1989 efter
beslut av de nordiska konsumentministrarna. EU:s system för
miljömärkning baseras på en förordning om miljömärkning
(EEG/880/92). Miljömärkningsverksamheten rörande Svanen och EU-
Blomman bedrivs sedan januari 1998 inom ett icke-vinstdrivande bolag
som för närvarande ägs gemensamt av staten och SIS (Standardiseringen
i Sverige).
Utvecklingen av kriterier i EU:s miljömärkningssystem har gått
långsammare än förväntat. Totalt har kriterier för tolv produktgrupper
fastställts. Det finns i dag 22 tillverkare som tillsammans har 182 märkta
produkter. I mars 1997 presenterade Europeiska kommissionen ett
förslag till ny miljömärkningsförordning vilket syftar till att effektivisera
arbetet med miljömärkning inom EU. Enligt förslaget skall ett graderat
system införas, vilket innebär att en produkt skall kunna märkas med en,
två eller tre blommor beroende på vilken av de fastställda kravnivåerna
produkten uppfyller. Vidare finns ett förslag om att nationella
miljömärkningssystem, under vissa förutsättningar, skall dra tillbaka
kriterier för produktgrupper för vilka EU:s miljömärkningssystem
fastställt kriterier. En från kommissionen fristående organisation,
European Eco-label Organisation (EEO), skall inrättas för att handha
bl.a. kriterieutveckling inom den europeiska miljömärkningen. EEO skall
de första fyra åren finansieras av kommissionen och genom en viss
procent av de licensintäkter som de behöriga organen inkasserar.
Kommissionens förslag kommer att behandlas av rådet tidigast under
detta år.
Sverige anser att förslaget är otydligt och svårtolkat på flera punkter
och ifrågasätter ur konsument- och producentperspektiv bl.a.
lämpligheten av att införa ett graderat system. Sverige deltar aktivt i
arbetet genom att tillsammans med de övriga nordiska länderna dela med
sig av erfarenheter från den nordiska miljömärkningen.
Det nordiska miljömärkningsystemet har utvecklat kriterier för 46
produktgrupper och det finns mer än ett par tusen märkta produkter på
den nordiska marknaden. En utvärdering av systemet utfördes år 1994/95
för Nordiska Ministerrådets räkning av tre forskare vid Lunds universitet,
Avdelningen för industriell miljöekonomi. Utvärderingen visade att den
nordiska miljömärkningen åtnjöt hög trovärdighet både hos konsumenter
och producenter. Vidare har SIS Miljömärkning gjort en utvärdering av
Svanen ("5 år i miljöns tjänst", 1995). Enligt undersökningen torde
miljömärkningen ha bidragit till minskad miljöbelastning vid bl.a.
papperstillverkning. Denna undersökning visade också att 96 procent av
svenska folket kände till Svanen. Konsumentverkets undersökning från
år 1996 av konsumenternas kännedom om de olika miljömärken som i
dag finns på marknaden har dessutom visat att 92 procent av
konsumenterna i Sverige förknippar det nordiska miljömärket Svanen
med mindre miljöbelastning. Motsvarande uppfattning företräddes
beträffande Naturskyddsföreningens Bra Miljöval-märke av 81 procent
av konsumenterna och beträffande KRAV-märket av 61 procent. En
undersökning som nyligen genomförts av Konsumentverket visar på ett
fortsatt starkt intresse för miljömärkningen från konsumenternas sida.
(Allmänhetens agerande och attityder i miljöfrågor, rapport 1998:7).
Det nordiska miljömärkningssystemet infördes för nio år sedan och är i
ständig utveckling. Dess framgång är beroende av att det uppfattas som
trovärdigt av såväl konsumenterna, miljörörelsen som producenterna.
Tidpunkten kan nu vara lämplig för att på nordisk nivå utföra en ny, mer
allsidig utvärdering av systemet. En utvärdering av det nordiska
miljömärkningssystemet vore vidare av värde i diskussionerna om EU-
Blommans framtid samt inför diskussioner inom WTO (World Trade
Organization), där frågan om handelshindrande effekter av
miljömärkningssystemen aktualiseras.
På nordisk nivå diskuteras för närvarande en sådan utvärdering av
Svanen-systemet. Frågan behandlas bl.a inom ramen för en tvärsektoriell
grupp mellan konsument- och miljösektorn som bildats för att behandla
frågor av gemensamt intresse. En utvärdering kan leda till en bättre
överblick av utfört arbete och därmed belysa miljömärkningens betydelse
som medel för att uppnå hållbar utveckling. Sverige verkar för att en
utvärdering skall omfatta det nordiska miljömärkningssystemets
miljöeffekter och genomslag på marknaden. En sådan utvärdering skulle
bl.a. kunna visa huruvida de produktgrupper för vilka det utvecklats
kriterier är relevanta ur miljösynpunkt. Denna fråga kräver dock
noggranna överväganden, bl.a. beträffande val av undersökningsmetod. I
detta sammanhang kommer Sverige även att verka för att en jämförelse
görs mellan vissa kravnivåer i de båda miljömärkningssystemen, som
beaktar aspekter avseende både miljö, kvalitet och funktion. Vidare bör
bl.a. konsumenternas kännedom om och attityder till Svanen undersökas.
Den övergripande svenska målsättningen för engagemanget i handels-
och miljöfrågorna är att göra handels- och miljöpolitiken ömsesidigt
stödjande. En annan målsättning är att Sveriges handelsrelationer skall
bidra till en hållbar utveckling. Arbetet med handel och miljö syftar
också särskilt till att främja en hållbar utveckling i utvecklingsländerna.
WTO:s kommitté för handel och miljö (CTE), där Sverige deltar,
menar att ett väl konstruerat miljömärkningssystem kan vara ett effektivt
miljöstyrningsinstrument, men framhåller också att kritik av sådana
system har framförts från flera av WTO:s medlemmar. Detta gäller
framför allt utvecklingsländerna, som är oroliga för att ökad
protektionism skapas därigenom. Inom CTE och det arbete som rör det
s.k. TBT-avtalet (WTO:s Agreement on Technical Barriers to Trade)
pågår diskussioner om bl.a. miljömärkning och huruvida
miljömärkningssystemen skulle omfattas av TBT-reglerna.
I Sverige finns endast frivilliga miljömärkningssystem, som har
utvecklats utifrån konsumenternas ökade efterfrågan på miljövänliga
produkter. Även om miljömärkta varor bara omfattar en mycket liten del
av det totala utbudet, så anser regeringen att miljömärkningen är en
viktig del i konsumentpolitiken och ett bra sätt att styra om konsumtion
och produktion i miljöanpassad riktning. U-länders oro är förståelig. En
ökad öppenhet - dvs. en ökad och mer lättillgänglig information om vilka
miljömärkningssystem som finns, och hur de är konstruerade och
fungerar - kan bidra till att miljömärkningen inte upplevs som ett dolt
handelstekniskt hinder. Genom att hjälpa utvecklingsländerna med ökad
information och kunskap på detta område får de också en större
möjlighet att utveckla egna miljömärkningssystem, och därmed möjlighet
till ett ökat marknadstillträde, eftersom de på så sätt kan möta efterfrågan
hos de konsumenter i den industrialiserade världen som vill se att det
finns fler miljöanpassade varor att tillgå på marknaden.
Inom den internationella standardiseringsorganisationen (ISO)
utarbetas inom projektet miljöledning (ISO 14000-serien) standarder för
olika former av "miljömärkning". I detta arbete deltar förutom industrins
representanter bl.a. Konsumentverket, SIS Miljömärkning AB och
Naturskyddsföreningen. Arbetet omfattar standarder för tre typer av
miljöinformation:
– typ I positiv miljömärkning certifierad av tredje part,
– typ II s.k. "egendeklaration", dvs. företagens användning av
miljöargument och egna symboler i marknadsföringen, samt
– typ III kvantitativa miljövarudeklarationer.
För att undvika att svårbegripliga eller vilseledande miljömärken
lanseras bör Sverige inom ISO verka för att konsumentaspekter
tillvaratas vid utformningen av standarder som rör miljömärkning.
Inom OECD förbereds för närvarande en konferens om miljömärkning.
Detta utgör ett bra tillfälle för Sverige att påverka övriga länder i angiven
riktning.
Miljöargument i marknadsföringen
Miljöargument används ofta i marknadsföringen av produkter. Exempel
på varuområden där miljöargument i reklamen är vanligt förekommande
är livsmedel, kemisk-tekniska produkter, möbler, byggmateriel, bilar
m.m. Miljöargumenten i reklam har stor betydelse för vilka produkter
miljömedvetna konsumenterna väljer. Konsumentverkets undersökningar
visar att närmare hälften av konsumenterna i Sverige fäster stor vikt vid
tillverkarnas egna miljöargument. Därför är det viktigt att
miljöpåståendena i marknadsföringen är rättvisande och inte
vilseledande.
Konsumentverket/KO har till uppgift att utöva tillsyn över
användningen av bl.a. miljöargument i reklamen. Med stöd av
bestämmelsen om vilseledande reklam i marknadsföringslagen
(1995:450) kan vilseledande framställningar som avser bl.a. produktens
användning och inverkan på miljön förbjudas. Under senare tid har t.ex.
marknadsföring stoppats som avsett användning av miljöargument i
marknadsföring av livsmedel som odlats konventionellt men
marknadsförts som ekologisk.
Den ökade användningen av miljöargument i marknadsföringen och
dess betydelse för hushållens möjligheter att ta hänsyn till miljön
motiverar en intensifierad bevakning från Konsumentverkets sida på
detta område. Ur konkurrenssynpunkt är det – inte minst när det gäller
kraven på saklighet och verifierbarhet i miljöargumenteringen – vidare
av stor betydelse att spelreglerna på marknaden är så tydliga och
enhetliga som möjligt.
Övrig miljöinformation om produkter
Utöver miljömärkning och miljöargument i marknadsföringen har även
andra former av miljöinformation till konsumenter fått ökad aktualitet.
År 1995 infördes en obligatorisk energimärkning av hushållsapparater,
baserad på ett EG-direktiv (EEG/92/75). Vidare har information om vilka
försäkringsbolag och banker som på olika sätt integrerar miljöaspekter i
affärsverksamheten och tillhandahåller miljöprofilerade produkter blivit
föremål för ett ökat intresse hos konsumenterna.
Information om att ett företag eller en myndighet tillämpar s.k.
miljöledningssystem, t.ex. EMAS och ISO 14 001, kan nå
konsumenterna även om informationen inte riktar sig till denna
målgrupp. Vidare kan s.k. miljövarudeklarationer, dvs. en redogörelse
över miljörelaterade egenskaper, komma att nå enskilda konsumenter.
Inom det internationella standardiseringsarbetet pågår, som nämnts, ett
arbete med standarder som rör miljöinformation. Dessa standarder
omfattar en form av miljövarudeklaration, s.k. typ III-märkning enligt
ISO-terminologin. Avsikten är att typ III-märkningen skall anknyta till
standardiserade livscykelanalyser som är under utarbetande. En
arbetsgrupp inom ISO, i vilken Sverige har ordförandeskapet, har till
uppgift att utforma ett förslag till standardisering av typ III-märkningen.
Eftersom det är angeläget att konsumentintressena tillvaratas deltar
Konsumentverket i arbetet. I detta sammanhang kan nämnas att den
svenska regeringen nyligen har beslutat att AB Svenska
Miljöstyrningsrådet skall förvalta ett system för certifierade
miljövarudeklarationer. Målgruppen är inte enskilda konsumenter utan
tillverkare och professionella uppköpare inom industri och förvaltning.
Regeringen anser att det är tveksamt om en sådan redogörelse över
miljörelaterade egenskaper hos produkter lämpar sig som
konsumentinformation. Denna typ av information ställer höga krav på
konsumenterna både vad gäller kunskapsnivå och tid för att värdera
informationen. Ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor under
Nordiska Ministerrådet uppdrog år 1996 åt en arbetsgrupp att genomföra
en utredning om miljövarudeklarationer ur ett konsumentperspektiv.
Arbetsgruppen gav uppdraget till Internationella institutet för industriell
miljöekonomi vid Lunds universitet, som presenterade en rapport i
november 1996. I rapporten framhålls bl.a. att mer kunskap behövs om
konsumenternas förmåga att tillgodogöra sig miljöinformation.
Inför det fortsatta nordiska samarbetet och det internationella
standardiseringsarbetet behövs mer kunskap om vilken miljöinformation
konsumenterna efterfrågar och vilken typ av information de kan
tillgodogöra sig. Regeringen har därför uppdragit åt Konsumentverket att
göra en metodstudie om miljöinformation till enskilda konsumenter.
Metodstudien, som redovisades i december 1997, avses ligga till grund
för en kvalitativ undersökning i dessa frågor. Metodstudien redovisar de
frågor som rör miljöinformation riktad till konsumenter som är väsentliga
att få besvarade för att kunna utforma miljöinformationen på bästa sätt.
Till de frågor som bör bli föremål för en kvalitativ undersökning hör bl.a.
hur konsumenten tolkar miljöinformation, i vilken grad olika former av
miljöinformation styr konsumenternas val mellan olika produkter och i
vilka sammanhang och i vilken grad miljövarudeklarationer och
miljömärkning upplevs som relevanta av konsumenten. Regeringen
kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att genomföra en sådan
kvalitativ undersökning. Omfattningen av uppdraget kommer att vara
beroende av vad som kan uppnås inom ramen för det nordiska
samarbetet.
Det är dock viktigt att se konsumentinformation i ett större perspektiv.
När det gäller dagligvaruområdet har nyligen en särskild utredare
tillkallats som skall granska frågan om konsumentinformation och
märkning i sin helhet (dir. 1997:151). Området är angeläget, eftersom
man i dag kan se att konkurrensen om konsumenternas intresse hårdnar
på dagligvaruområdet, att producenternas egen information hotar att
tränga ut obligatorisk och ibland livsviktig information och att floran av
symbolmärkningssystem växer. Sammantaget finns det risk att
konsumenten vilseleds, eller att konsumenten inte längre tar till sig de
budskap som finns i de olika typerna av märkning. Denna situation är
oroande från en konsumentpolitisk utgångspunkt.
Utredaren skall bl.a. analysera
– vilka problem som finns i samband med märkning av dagligvaror till
konsumenter,
– hur märkning skall utformas för att ge konsumenterna bästa möjliga
information,
– hur konsumenterna själva kan ges möjlighet till insyn och inflytande i
processerna kring olika typer av märkning,
– i vilka fall märkning av dagligvaror bör ersättas med information på
annat sätt.
Frågor rörande information till konsumenter som avser särskilt
miljöfarliga ämnen i varor kommer att behandlas i regeringens
miljöpolitiska proposition.
Prisundersökningar
Produktionen och försäljningen av ekologiskt producerade livsmedel har
ökat markant de senaste åren och varorna finns i dag i större utsträckning
tillgängliga för konsumenterna. Ekologiskt producerade livsmedel är
dock ofta dyrare än konventionellt producerade och förädlade livsmedel.
Det är angeläget att bl.a. konkurrensen ökar inom denna del av
livsmedelshandeln. Detta är inte minst en fördelningspolitiskt viktig
fråga, eftersom hushåll med låga inkomster också skall kunna handla
miljöanpassat.
I samband med matkostnadsundersökningar gör Konsumentverket
ibland mätningar av priserna på KRAV-märkta livsmedel, men några mer
regelbundna och omfattande mätningar görs inte av dessa varor.
Konsumenterna bör ges bättre möjligheter att jämföra priserna på
ekologiskt producerade livsmedel med konventionellt producerade
livsmedel, dvs. att få veta vad det kostar att byta ut en eller flera varor
mot ekologiska alternativ i olika butiker.
I betänkandet Konsumenterna och miljön föreslås att
Konsumentprisindex (KPI) skall bevaka KRAV-märkta varors pris
genom att Konsumentverket i samråd med Statens jordbruksverk verkar
för en prisbevakning i handeln av ekologiskt producerade livsmedel.
Regeringen menar att det är svårt att tillgodose konsumenternas behov av
prisinformation av KRAV-märkt mat med hjälp av KPI, eftersom detta
främst är ett instrument för mätning av prisutveckling, totalt eller fördelat
på t.ex. varugrupper, butikstyper eller regioner. Vidare är det relativt få
av de varugrupper som redovisas i KPI som innehåller ett urval av
KRAV-varor. Det kan därför vara svårt att jämföra med vanliga KPI som
är mycket omfattande.
I betänkandet Bättre information om konsumentpriser (SOU 1997:19)
föreslås att Konsumentverket får ett samlat ansvar för prisinformation till
konsumenterna på livsmedelsområdet. Det finns i betänkandet också
förslag på hur prisinformation kan samlas in och förmedlas till
konsumenterna. Detta betänkande bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Konsumentverket bör inom ramen för sina prismätningar sträva efter
att successivt inkludera fler ekologiskt producerade livsmedel.
Hushållens del i kretsloppsarbetet
En annan fråga som rör konsumtionen och produktionen av varor är
bortskaffandet av varor efter det att de förbrukats. Hushållen har en
central roll i kretsloppsarbetet genom den möjlighet till källsortering som
tillhandahålls av producenter och kommuner. Det bör dock framhållas att
det i första hand är producenterna som har kunskap om och kan påverka
varornas konstruktion, något som har stor betydelse för möjligheterna till
effektiv återvinning. Producenterna bör därför ta ett ökat ansvar för att
minska miljöbelastningen av de produkter som de släpper ut på
marknaden, från utvinning av råvaror och tillverkning till
omhändertagande av kasserade produkter.
Under år 1994 infördes ett författningsreglerat producentansvar för
varugrupperna returpapper (SFS 1994:1205), förpackningar (SFS
1997:185) och däck (SFS 1994:1236). Vidare har regeringen beslutat om
en förordning (1997:788) om producentansvar för bilar, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1998. Regeringen har även redovisat riktlinjer för ett
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter samt för
hanteringen av uttjänta elektriska och elektroniska produkter (prop.
1996/97:172 bet. 1996/97:JoU7, rskr. 1997/98:55). Syftet med ett
författningsreglerat producentansvar är att skapa en drivkraft för
producenterna att utveckla produkter som inte är så miljöbelastande och
att samtidigt åstadkomma en miljöriktig hantering. En viktig
produktgrupp som inte omfattas av något producentansvar, men för
vilken andra styrande regler införts, är batterier. Som en följd av
Batteriutredningens förslag (SOU 1996:8) har förordningen (1997:645)
om batterier ändrats till att omfatta omhändertagande av samtliga
batterier. Denna ändring gjordes bl.a. för att öka mängden återlämnade
miljöskadliga batterier och för att underlätta för konsumenterna.
Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1998.
Kretsloppsdelegationen föreslår i en rapport som överlämnats till
regeringen en idé om ett generellt producentansvar som skulle omfatta
alla varor (Producentansvar för varor – förslag och idé, rapport 1997:19).
Kretsloppsdelegationen menar bl.a. att varorna skall avgiftas och göras
material- och energisnåla, långlivade och uppgraderbara samt
återanvändnings- och återvinningsbara. I rapporten föreslås även en
informationsplikt för producenterna. Rapporten remissbehandlas för
närvarande.
Producentansvaret för förpackningar och returpapper har inneburit
stora förändringar för hushållen i form av utsortering och avlämning vid
insamlingsstationer som producenterna tillhandahåller. Informationen om
systemet har varierat i olika delar av landet. Ansvaret för informationen
om hantering av uttjänta förpackningar och returpapper samt övrigt avfall
delas av producenterna och kommunerna. Regeringen anser att det är
viktigt att hushållen får enkel och samlad information om den lokala
avfallshanteringen oavsett vem som ansvarar för denna. Regeringen
anser vidare att informationen till hushållen måste förbättras för att
hushållens engagemang i kretsloppsfrågor inte skall avta. Därför har
regeringen inlett diskussioner med berörda parter om hur informationen
kan förbättras. Under dessa diskussioner har Svenska Kommunförbundet
tagit på sig ansvaret att tillsammans med Förpackningsinsamlingen och
Renhållningsverksföreningen utarbeta en lokalt anpassad
informationsstrategi till hushållen. Regeringen avser att noga följa detta
arbete.
Ett annat problem som uppmärksammats är nedskräpningen vid
insamlingsstationerna, vilket är ett symptom på låga tömningsfrekvenser,
bristande samordning och brist på information till hushållen. Det är
angeläget att problemen med nedskräpningen kan lösas eftersom det
annars finns risk för att förtroendet för insamlingen äventyras.
Naturvårdsverket har gjort uppföljningar av producentansvaret
(Producentansvar - det första steget, rapport 4518, På väg mot
producentansvar, rapport 4519 och Har producenterna nått målen, rapport
4748). Konsumentverket har i sin rapport Källsortering i fyra kommuner
(rapport 1997:16) undersökt vad producentansvaret har betytt för
konsumenterna. Denna undersökning berör de nu nämnda problemen
samt visar bl.a. att hushållens biltransporter ökat i antal till följd av
insamlingsstationernas placering. Andra problem som Konsumentverket
har uppmärksammat rör förpackningarnas utformning och utrustningen i
bostaden, något som har stor betydelse för möjligheten till en effektiv
källsortering. Lyckade försök med olika lösningar för källsortering kan
också uppmärksammas i kommunernas lokala investeringsprogram.
Bl.a. mot denna bakgrund har regeringen i regleringsbrevet för 1998
gett Naturvårdsverket i uppdrag att undersöka effekterna av transporter,
produktutveckling, resursutnyttjande och utsläpp till följd av
producentansvarets införande. Uppdraget, som i tillämpliga delar skall
utföras efter samråd med Konsumentverket, skall redovisas till
regeringen senast den 30 november 1998.
10 Åtgärder som rör boendet
Sammanfattning
Kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska
miljöbelastningen av sitt boende är en angelägen uppgift.
Boverket har regeringens uppdrag att utveckla ett system för
kvalitetsdeklarationer av bostäder innefattande bl.a. olika
miljöaspekter. Statens energimyndighet behandlar frågan om
individuell mätning och debitering efter faktisk energiförbrukning.
Provningsverksamhet och kunskapsförmedling
Den viktigaste delen av boendets miljöpåverkan kan hänföras till
energianvändningen. Boendet kan dock förorsaka miljöpåverkan även på
andra sätt. Kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska
miljöbelastningen av sitt boende är därför betydelsefull.
En energideklaration av såväl begagnade som nya småhus,
bostadsrätter och hyreslägenheter skulle möjliggöra för den enskilde
konsumenten att få en bild av energiåtgången för uppvärmning i olika
boendealternativ, något som är angeläget även ur hushållsekonomisk
synpunkt. EU:s SAVE-direktiv (EEG/93/76) syftar till att reducera
utsläppen av koldioxid genom förbättrad energieffektivisering. Ett av
direktivets programområden rör energideklaration för byggnader. Statens
energimyndighet har det övergripande ansvaret att föreslå hur Sverige
kan uppfylla SAVE-direktivet och att förse regeringen med relevant
underlag. Vidare har Boverket fått i uppdrag av regeringen att utveckla
ett system för kvalitetsdeklaration av bostäder. Boverket undersöker i
samband med detta förutsättningarna för ett införande av egenskaps- och
inomhusmiljödeklarationer. Dessa deklarationer skall, enligt vad
regeringen erfarit, kunna omfatta energi-, hälso- och miljöaspekter.
Miljödeklarationer av bostäder bör kunna vara ett viktigt instrument för
att göra det möjligt för den enskilde konsumenten att få en bild av såväl
energiåtgången för uppvärmning som övriga miljörelaterade egenskaper
för olika boendealternativ. Boverkets redovisning bör avvaktas innan
slutlig ställning tas till dessa frågor. Redovisningen skall lämnas i mars
1998.
Arbetet med provningar av olika uppvärmningssystem och
energieffektiva lösningar för bostäder behöver vidareutvecklas i syfte att
utgöra underlag för information till konsumenterna om vägar till ett mer
resurssnålt boende. Information till hushållen behövs även bl.a. när det
gäller innehållet i avloppsvattnet och vedeldning. Regeringen har redan
vidtagit en del åtgärder i denna riktning. I propositionen En uthållig
energiförsörjning (prop. 1996/97:84, bet.1996/97:NU12, rskr.
1996/97:272) anvisades medel bl.a. för provning, testning och märkning
av energikrävande produkter och system samt för viss
kunskapsförmedling. Stöd anvisades även till lokala energirådgivare i
kommunerna (se även avsnitt 9 om varuprovning).
Debitering efter faktisk förbrukning
Individuell mätning och debitering efter faktisk energiförbrukning kan
för många hushåll utgöra ett incitament för minskad energiförbrukning.
I stort sett samtliga småhus har redan i dag individuell mätning och
debitering av energianvändningen avseende hushållsel, uppvärming och
tappvarmvatten. För småhus med elvärme sker oftast ingen separering av
hushållsel och el för uppvärmning, men metoder finns för att bedöma
fördelningen.
Ett flertal ansatser har gjorts på statens initiativ när det gäller
individuell mätning och debitering av energiförbrukning i flerfamiljshus.
Bl.a. har räntesubventioner för att installera mätare för tappvarmvatten
införts. Erfarenheterna har dock varit mindre goda både avseende
mätteknikens tillförlitlighet och informationsvärdet för användaren,
vilket bl.a. beror på värmetransporter i byggnaden. System för individuell
mätning av energiförbrukningen i flerfamiljshus innebär vidare stora
kostnader för fastighetsägaren och därmed ökade kostnader för de
boende. Det är också tveksamt om de tekniska lösningar som i dag finns
är kostnadseffektiva. Vidare är det inte klarlagt om ett införande av
individuell mätning innebär ett ändrat beteende från hushållens sida.
Storleken på besparingarna för olika kategorier av boende måste först
utredas. Vid nybyggnationer kommer frågan dock i ett annat läge,
förutsatt att hänsyn tas till mätning redan i projekteringsstadiet. Vid
ombyggnad av befintliga byggnader ökar också förutsättningarna för
genomförande av individuell mätning.
Det finns inget som hindrar att fastighetsägare installerar
mätutrustning, t.ex. i samband med ombyggnad. Installationer har gjorts i
ett trettiotal fastigheter. Arbete pågår med förändringar av lagstiftning i
syfte att underlätta och förbilliga installationen av individuell mätning på
frivillig väg. Inom ramen för uppdraget att lämna förslag till hur Sverige
kan uppfylla SAVE-direktivet kommer Statens energimyndighet att
behandla frågan om individuell mätning och debitering av
energiförbrukning.
11 Åtgärder som rör resandet
Sammanfattning
Det krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig med ett ekologiskt
hållbart samhälle och för att motverka en utveckling mot ett ensidigt
beroende av bilinnehav.
Konsumentverket bör samverka med berörda myndigheter samt
branschrepresentanter och konsumentföreträdare som arbetar för att
åstadkomma en utveckling i konsumenternas intresse på
kollektivtrafikområdet.
Regeringen har gett Konsumentverket och Vägverket i uppdrag att i
samarbete med Naturvårdsverket ge ut en samlad
konsumentinformation om bilar.
Kollektivtrafiken
Det krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig med ett hållbart
samhälle och för att motverka ett ensidigt beroende av bil. En väl
fungerande kollektivtrafik möjliggör minskat bilberoende. Det utbud och
den service som kollektivtrafiken erbjuder måste därför bli mer
kundanpassad.
Konsumentverket bör samverka med de berörda myndigheterna samt
branschrepresentanter och konsumentföreträdare som arbetar för att
åstadkomma en utveckling i konsumenternas intresse på kollektivtrafik-
området. Resenärernas erfarenheter kan i vissa frågor också tas till vara
mer direkt inom olika organ som inrättas för detta ändamål, s.k. trafikant-
råd.
Regeringen redogör mer utförligt för åtgärder för att förbättra
kollektivtrafiken i den kommande transportpolitiska propositionen.
Bilars miljöegenskaper
Resultat från en undersökning av Konsumentverket om bilars
bränsleförbrukning, utförd på 1995 års bilmodeller, visar att
bränsleförbrukningen ligger kvar på samma nivå som år 1987. Detta
beror enligt Konsumentverket på att biltillverkarna fortsätter att prioritera
bl.a. ökad effekt och vikt framför minskad bränsleförbrukning och
därmed lägre koldioxidutsläpp.
Konsumenternas möjlighet att genom sitt val påverka bilparkens
sammansättning från miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är en
betydelsefull kraft som bör tillvaratas. En förutsättning är att
konsumenterna får lättillgänglig, saklig och heltäckande information. För
konsumenterna är förutom miljöfaktorer även faktorer såsom säkerhet,
ekonomi och kvalitet betydelsefulla. Genom en samlad
konsumentinformation om bilar underlättas konsumenternas
ställningstaganden. Det är även viktigt att hushållen uppmärksammas på
att körsätt och användning har betydelse ur miljösynpunkt. Eftersom
material och kemiska substanser i bilar kan vara miljö- och även
hälsofarliga är information om dessa aspekter också av betydelse för
konsumenterna.
Enligt Konsumentverkets riktlinjer måste bränsleförbrukning, miljö-
klass och koldioxidutsläpp framgå av marknadsföringen av nya
personbilar. Konsumentverket har även utfärdat riktlinjer som innebär att
en näringsidkare som säljer begagnade personbilar är skyldig att
varudeklarera dessa. Det vore önskvärt om dessa riktlinjer också kunde
omfatta begagnade bilars miljöegenskaper.
Hösten 1996 uppdrog regeringen åt Konsumentverket och Vägverket
att i samarbete med Naturvårdsverket årligen ge ut en samlad,
lättillgänglig konsumentinformation om bilar som skall omfatta ett
system för märkning. Systemet skall bedöma trafiksäkerhet, utsläpp av
miljöskadliga ämnen, bränsleförbrukning och övrig information av
intresse för konsumenterna. Informationen skall utformas så att den
underlättar konsumenternas val av bilar med goda trafiksäkerhets- och
miljöegenskaper samt beaktar det hushållsekonomiska perspektivet. I
november 1997 överlämnades en lägesrapport till regeringen. Av
rapporten och enligt vad regeringen i övrigt har erfarit kommer
bilköparen i det kortare perspektivet att få tillgång till en
informationsprodukt som bl.a. redovisar nya bilars koldioxidutsläpp,
bränsleförbrukning, miljöklass, pris, garantier och vissa fordonsdata.
Krocksäkerhetsuppgifter och vissa ytterligare miljöparametrar kan
komma att finnas med i kommande utgåvor. Arbetet med att utveckla ett
märkningssystem fortsätter, men för närvarande saknas tillförlitliga
uppgifter för flera relevanta komponenter. För köpare av begagnade bilar
kommer en skrift att ges ut med anmärkningar från kontrollbesiktningen
för olika bilmodeller av olika årgång, vari bl.a. ingår information om
ägandekostnad, reparation, service, rost, krocksäkerhet och
säkerhetsutrustning.
Utöver nämnda uppdrag beslutade regeringen i december 1997 att
uppdra åt Vägverket och Konsumentverket, att i samarbete med
Naturvårdsverket, årligen ta fram och förmedla ett samlat och
lättillgängligt underlag för en opartisk och saklig konsumentupplysning i
frågor som rör vägtransportsystemets trafiksäkerhet och miljöpåverkan
med beaktande av det hushållsekonomiska perspektivet. Syftet skall vara
att underlätta för konsumenterna och trafikanterna att välja de mest
trafiksäkra och miljövänliga produkterna och tjänsterna.
När det gäller bränslens miljöklasser har ett informationsmaterial
utarbetats av Konsumentverket, Naturvårdsverket, Motormännens
Riksförbund, Svenska Petroleuminstitutet och Bilindustriföreningen. En
informationsfolder sprids via bilhandeln, bensinstationer och
konsumentvägledare. Vidare har regeringen gett Naturvårdsverket i
uppdrag att i samverkan med främst Konsumentverket fortsätta
överläggningarna med branschen om frivilliga åtaganden avseende
introduktion av bättre bensinkvalitet och information till konsumenterna.
Naturvårdsverket bör även i samarbete med bl.a. Konsumentverket
förmedla information om de alternativa drivmedlen och deras möjligheter
att på såväl kort som lång sikt ersätta dieselolja och bensin. Utvecklingen
av bilar som drivs med alternativa drivmedel aktualiserar frågan hur den
framtida deklarationen av en bils bränsleförbrukning skall beräknas och
anges för att en bilköpare skall kunna jämföra miljöpåverkan mellan
olika drivmedel.
Inom ramen för samarbetet inom EU arbetar Sverige för att stärka
konsumenternas påverkan på utformningen av motorfordonen och för ett
gemensamt europeiskt system för märkning av motorfordons miljö- och
trafiksäkerhetsprestanda. Inom EU pågår för närvarande överläggningar
med bilindustrin om att få till stånd en minskning av bilarnas
bränsleförbrukning. Målet är 5 liter/100 km år 2005.
Konsumentinformation utgör en del av detta arbete. Konsumentverket
deltar i en arbetsgrupp som behandlar dessa frågor.
12 Stöd till lokal och frivillig verksamhet
Sammanfattning
Lokalt finns ett stort engagemang för frågor som rör konsumtion och
miljö. Detta är positivt eftersom stödet till enskilda hushåll torde få
störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde individen
som möjligt. För att stödja och stimulera lokalt arbete är det viktigt
med centralt stöd i form av fortbildning, faktaunderlag och
rådgivning. De kommunala konsumentvägledarna kan spela en viktig
roll bl.a. genom att de kan erbjuda samlad konsumentinformation.
Samarbete mellan lokala aktörer såsom konsumentvägledare och
energirådgivare är positivt av samma skäl.
Regeringen avser att vid angivande av mål och inriktning för
fördelning av medel till frivilliga organisationers verksamhet ange att
hushållsrelaterade miljöfrågor under en period bör ges hög prioritet.
Stöd till lokala aktörer
På lokal nivå är många aktörer aktiva i arbetet med frågor som rör
konsumtion och miljö, vilket är positivt eftersom stödet till enskilda
hushåll torde få störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde
individen som möjligt. Konsumtions- och livsstilsfrågor utgör en central
del av det lokala Agenda 21-arbetet. Den kommunala
konsumentverksamheten och ideella organisationer har i stor
utsträckning bidragit till ett ökat engagemang för miljöfrågor på lokal
nivå. Även miljö- och hälsoskyddskontor, landstingen och kommunala
energirådgivare driver miljöfrågor ur ett konsumentperspektiv. Ofta drivs
projekt i samarbete mellan dessa aktörer, vilket är värdefullt då det
innebär att en bred och samlad information om konsumtion och miljö kan
erbjudas. På så sätt kan ett helhetsperspektiv på hushållens problem
presenteras. I många kommuner finns s.k. medborgarkontor som bör
kunna spela en viktig roll i detta arbete. En arbetsgrupp för
medborgarkontor inom Inrikesdepartementet kommer att beakta detta
särskilt. Det finns i dag ett hundratal medborgarkontor i ca 50
kommuner. Antalet väntas öka kraftigt de närmaste åren. Ett tjugotal
kommuner avser att ha aktiviteter vid medborgarkontor som knyter an till
Agenda 21-arbetet.
Regeringen har tagit initiativ till ett antal åtgärder för att stärka det
lokala arbetet med miljöfrågor. En möjlighet för kommunerna att få
statligt stöd till s.k. lokala investeringsprogram som ökar den ekologiska
hållbarheten i samhället har införts genom beslut med anledning av 1997
års ekonomiska vårproposition (prop. 1996/97:150). Ett sådant program
utgörs av en sammanställning av insatser som lokala aktörer, privata som
offentliga, åtar sig att genomföra. Det lokala Agenda 21-arbetet och
därmed hushållsrelaterade miljöfrågor kan tas tillvara i arbetet med
investeringsprogrammen. Genom beslut som fattas med anledning av
propositionen En uthållig energiförsörjning (prop. 1996/97:84, bet.
1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) har kommunerna vidare möjlighet att
erhålla bidrag för lokal energirådgivning. Regeringen menar att det bl.a.
för enskilda hushåll kan vara svårt att tillgodogöra sig tillgängligt
informationsmaterial på grund av energifrågornas komplexitet. Det finns
därför behov av att få informationen anpassad till den egna situationen
genom lokalt förankrad rådgivning.
För att understödja och stimulera lokalt arbete med inriktning på
hushållsrelaterade miljöfrågor är det viktigt med centralt stöd.
Konsumentverket erbjuder denna typ av stöd i form av grundutbildning
och fortbildning av kommunala vägledare, faktaunderlag och rådgivning.
Informationsteknologin kan härvid utgöra ett viktigt hjälpmedel.
Regeringen beslutade i mars 1995 att tillkalla en nationell Agenda 21-
kommitté för att medverka i arbetet med att utveckla, fördjupa och
förankra Agenda 21 och för att medverka i utarbetandet av Sveriges
rapport till FN:s extra generalförsamling om hållbar utveckling år 1997.
Kommittén presenterade under hösten 1997 sitt slutbetänkande (SOU
1997:105) med förslag till åtgärder för det fortsatta arbetet med Agenda
21. För det fortsatta samordningsarbetet på central nivå har regeringen
tillkallat en särskild utredare. Utredaren skall bl.a. sprida erfarenheter och
goda exempel. Frågor som rör konsumtion och miljö bör utgöra en viktig
del av detta arbete.
Stöd till frivilliga organisationer
Frivilliga organisationers arbete är av stor betydelse när det gäller att
engagera människor att ta hänsyn till miljön och att skapa opinion.
Konsumentverket har sedan början av 1990-talet fördelat stöd till
frivilliga organisationer som genomför projekt med konsumentpolitisk
inriktning. Detta stöd omfattar inte bara ekonomiska bidrag utan innebär
också faktaförmedling genom kurser och konferenser samt skriftligt
material. I vissa fall omfattar stödet också hjälp med att nå ut med
informationsmaterial som produceras inom projekten. Allt fler föreningar
och organisationer söker medel för att lokalt arbeta med miljö- och
livsstilsfrågor. Under budgetåret 1995/96 var drygt 20 procent av de
projekt som beviljades bidrag inriktade på miljöfrågor. Generellt sett har
stödet till projekten gett bra resultat i förhållande till de förhållandevis
små beloppen.
För att stimulera mer aktivitet och engagemang kring frågor som rör
konsumtion och miljö avser regeringen att vid angivande av mål och
inriktning för fördelning av medel till frivilliga organisationers
verksamhet ange att hushållsrelaterade miljöfrågor under en period bör
ges hög prioritet.
13 Internationellt samarbete
Sammanfattning
Sverige bör fortsättningsvis delta aktivt i det internationella arbete
som rör konsumenterna och miljön inom Norden, EU, OECD och FN.
Det nordiska samarbetet utgör en bra plattform som ger goda
möjligheter att påverka behandlingen av dessa frågor inom övriga
internationella fora.
Många av miljöproblemen är globala och kan endast lösas fullt ut
genom ett gemensamt internationellt agerande. Det finns också ambitiösa
internationella program på miljöområdet.
Arbetet med hållbara konsumtions- och produktionsmönster utgör en
central del av det internationella och regionala arbetet för hållbar
utveckling.
När det gäller det nordiska samarbetet har projekt som rör konsumtion
och miljö bedrivits inom ramen för Ämbetsmannakommittén för
konsumentfrågor under Nordiska Ministerrådet. Det nuvarande nordiska
handlingsprogrammet för konsumentområdet skall revideras under det
svenska ordförandeskapet år 1998. Sverige kommer att verka för att den
framtida handlingsplanen skall innehålla en mer konkret målsättning för
hushållsrelaterade miljöfrågor. Ämbetsmannakommittén för
konsumentfrågor och Ämbetsmannakommittén för miljöfrågor har
initierat ett tvärsektoriellt arbete för att samordna frågor som är
gemensamma för båda sektorerna (se avsnitt 9). De två profilfrågor som
kommer att prägla samarbetet under Sveriges ordförandeskap år 1998 är
sysselsättning och ekologisk hållbarhet. Arbetet skall bedrivas inom
ramen för de olika sektorerna, vilket kommer att ge ytterligare tyngd åt
miljöfrågorna inom konsumentpolitiken.
Europeiska kommissionen har inrättat ett europeiskt rådgivande forum
för miljöfrågor och hållbar utveckling. Detta forum består av företrädare
för industrin och näringslivet, lokala och regionala myndigheters
yrkessammanslutningar, fackföreningar samt miljövårds- och
konsumentorganisationer. Vidare pågår inom kommissionens
generaldirektorat för konsumentfrågor, GD XXIV, ett arbete med hållbar
konsumtion. Sverige är berett att bistå aktivt i detta arbete.
Inom OECD bedrivs sedan år 1993 arbete för en utveckling mot
hållbara konsumtions- och produktionsmönster. Bland annat har
rekommendationer utarbetats för möjliga åtgärder för medlemsstaterna
att öka konsumenternas miljömedvetenhet i syfte att uppnå hållbara
konsumtionsmönster. Dessutom har en sammanställning gjorts av
miljömärkningssystem i olika länder och miljömärkningens effekter på
handel och miljö.
Inom ramen för FN:s extra möte för utveckling av Agenda 21
(UNGASS 19) deltog Sverige genom EU. Sverige var särskilt aktiv bl.a.
när det gällde EU:s ståndpunkter i fråga om hållbara produktions- och
konsumtionsmönster. Hållbara produktions- och konsumtionsmönster
blev tillsammans med fattigdomsbekämpning en av två övergripande
målsättningar vad gäller det fortsatta internationella arbetet med Agenda
21. I mötets slutdokument för det fortsatta genomförandet av Agenda 21
slås bl.a. fast att ett medel för att förändra ohållbara produktions- och
konsumtionsmönster är att verka för ett ökat medvetande hos
konsumenterna om frågor som rör sambandet mellan konsumtion och
miljö. Vidare pågår inom FN för närvarande arbete med att integrera
hållbara konsumtions- och produktionsmönster i de konsumentpolitiska
riktlinjer som antagits inom FN.
Frågor som rör WTO (World Trade Organization) och det
internationella standardiseringsarbetet behandlas under avsnitt 9.
14 Uppföljning och redovisning
Sammanfattning
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att, i
samarbete med Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter,
följa upp miljömålet inom konsumentpolitiken och de sektorsmål som
skall utarbetas.
Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till riksdagen med en
lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i konsumentpolitiken
fortskrider och senast år 2002 redovisa effekterna av detta arbete.
Införandet av nationella miljömål och sektorsmål innebär att en mer
ingående uppföljning av de olika sektorernas miljöpåverkan kommer att
göras framöver.
Att följa upp de sektorsmål som Konsumentverket skall utarbeta utgör
en naturlig del av ett sektorsansvar. Konsumentverket skall till
regeringen årligen redovisa vilka åtgärder som vidtagits och vid lämpliga
tidpunkter redovisa effekterna av dessa. När det gäller hushållens
miljöpåverkan genom energianvändning (utom transporter) har Statens
energimyndighet dock det övergripande ansvaret för uppföljningen
genom att myndigheten har ett övergripande ansvar för det
energipolitiska programmet. Förutom en kontinuerlig uppföljning av
sektorsmålen är det nödvändigt att analysera och utvärdera hur
sektorsmålen bidrar till att uppfylla de nationella miljömålen och om
dessa mål kan uppnås på annat sätt. En sådan genomgripande utvärdering
kan göras först när sektorsmålen har verkat under några år och
erfarenheter vunnits.
För att kunna följa upp mål och vidtagna åtgärder krävs både kunskap
om hushållssektorns miljöpåverkan till följd av konsumtion och om
hushållens levnadsvanor i övrigt. Konsumentverket skall i samarbete
med Naturvårdsverket utveckla den kunskap som krävs. Av traditionella
miljödata som anger utsläpp och övriga miljöproblem kan inte
bakomliggande aktivititer i samhället utläsas. Dessa uppgifter behöver
således kompletteras med mätningar av parametrar som ligger närmare
den som orsakar problemen. Sambandet mellan miljöfrågorna och andra
politikområden, såsom konsumentpolitiken, medför således att
miljöstatistiken bör integreras med annan statistik (se avsnitt 7).
Så kallade indikatorer för ekologisk hållbar utveckling kan användas
som hjälpmedel för att följa upp mål och vidtagna åtgärder. Ett antal
sådana indikatorer har tagits fram av Miljövårdsberedningen i
betänkandet Gröna nyckeltal (SOU:1998:15). Arbetet med indikatorer
fortsätter i syfte att tillämpas i budgetpropositionen för år 1999.
Indikatorer kan bl.a. visa i vilken mån hushållen ändrar levnadsvanor och
konsumtion för ett hållbart samhälle. En sådan indikator kan t.ex. utgöras
av andelen invånare som promenerar, cyklar eller nyttjar kollektivtrafik
till arbetet.
Regeringen kommer att redogöra närmare för strukturen för
uppföljningen av mål i den miljöpolitiska propositionen.
Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till riksdagen med en
lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i konsumentpolitiken
fortskrider och senast år 2002 visa på mer konkreta effekter av arbetet.
15 Ekonomiska konsekvenser
Handlingsplanen är som tidigare nämnts inledningen av en långsiktig
process för att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för
miljön. Handlingsplanen skall genomföras inom ramen för befintliga
resurser och ambitionsnivån får därför anpassas till de omprioriteringar
som kan göras. Kostnaderna och möjligheterna att omprioritera hänger
nära samman med omfattningen av insatserna, dvs. de kan genomföras i
mer eller mindre stor skala beroende på tillgängliga resurser.
Handlingsplanen berör huvudsakligen Konsumentverkets verksamhet.
Regeringen anser att en viss omprioritering av Konsumentverkets
verksamhet successivt måste genomföras. Miljömålet är en nyhet inom
konsumentpolitiken och det är därför viktigt att det även i praktiken får
samma tyngd och genomslag som övriga mål.
Miljöfrågorna bör genomsyra hela Konsumentverkets verksamhet,
vilket underlättas av att de fyra konsumentpolitiska målen i stor
utsträckning är ömsesidigt stödjande. Detta innebär att verket i många
fall använder ett och samma verksamhetsområde för att uppfylla flera
mål. Exempelvis kan verket inom ramen för marknadsbevakningen under
avgränsade perioder fokusera på vissa prioriterade områden genom
tematiska insatser. Detta kan innebära att
Konsumentverket/Konsumentombudsmannen under en tid kan prioritera
bevakning av miljöargument i marknadsföringen.
Regeringen har i sitt beslut om regleringsbrev till Konsumentverket
uppdragit åt verket att senast den 15 januari 1999 lämna underlag för en
fördjupad prövning. Först när detta underlag föreligger kan med säkerhet
avgöras hur mycket av Konsumentverkets resurser som kan omfördelas.
För att ge snabbare genomslag av vissa av åtgärderna kommer
regeringen att avsätta vissa medel som finns tillgängliga. Eventuella
ytterligare medel får därefter behandlas i sedvanlig ordning.
Utredarens sammanfattning av betänkandet
Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108)
Mitt uppdrag är att utforma en handlingsplan för det nya miljömålet i
konsumentpolitiken. Miljömålet är formulerat: "att sådana konsumtions-
och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på
miljön och som bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling". Detta är ett
mycket långtgående mål. I princip skulle det kunna gälla som ett
övergripande mål för hela miljöpolitiken.
Konsumenten är den centrala aktören och i min handlingsplan har jag ett
hushållsnära perspektiv. I hushållet produceras t.ex. mat och avfall
parallellt med konsumtionen av lagad mat, värme och el. På marknaden
kan konsumenten välja att köpa miljöanpassade produkter. Som
medborgare kan konsumenten agera opinionsbildande, organisera sig och
uttrycka sin vilja i allmänna val. Min handlingsplan syftar till att stärka
både konsument- och medborgarrollen.
Det nya miljömålet ger en ny dimension åt konsumentfrågorna. Fler ska
engageras att anta en livsstil som medger en hållbar utveckling. Därför
måste den konsumentpolitiska verksamheten inriktas på alla grupper i
samhället och mycket stora förändringar behövs. Det är ofrånkomligt att
vår konsumtion och våra livsmönster också ska ses i ett globalt
perspektiv, eftersom vi förbrukar ändliga resurser och eftersom
miljöpåverkan går över nationsgränserna.
Det är en vanlig föreställning att konsumenterna behöver mer
information för att kunna leva miljöanpassat. Men för att åstadkomma
sådana genomgripande förändringar av livsmönstren måste information
kombineras med andra styrmedel.
Jag har därför utformat tre strategier som tillsammans kan lägga grunden
för det fortsatta arbetet för miljömålet. Strategierna innebär att
konsumentfrågorna ska få högre status, att konsumenternas engagemang
ska underlättas och tas tillvara samt att konsumenterna ska få entydiga
budskap i miljöfrågor.
Mina generalla förslag handlar dels om hur processen i arbetet ska starta
och utvecklas vidare, dels om hur ansvaret för arbetet ska fördelas mellan
aktörerna. Redan nu är det många offentliga aktörer inom
konsumentområdet och med miljömålet tillkommer ytterligare fler.
Vidare lämnar jag förslag på konkreta åtgärder inom några områden.
Med dessa exempel vill jag visa på tillämpningen av de tre strategierna.
Processen i arbetet mot miljömålet
De viktigaste delarna i processen är enligt min mening att utveckla
miljömålet, göra det mätbart och sedan redovisa hur vi närmar oss målet.
För att närmare precisera miljömålet föreslår jag att det ska kompletteras
med ett kunskapsmål. Kunskap och insikter om miljöproblemen är en av
förutsättningarna för konsumenternas engagemang Kunskapsmål kan
omfatta grundläggande naturvetenskapliga insikter men det är lika viktigt
att de globala sambanden mellan konsumtion och miljöpåverkan kan
klarläggas.
Miljömålet kan emellertid preciseras på flera sätt. Jag föreslår att det
även ska kopplas till miljöpolitikens mål. Om konsumenternas andel av
utsläppen av ämnen som påverkar miljön uppskattas, kan mätbara mål
anges för hur mycket utsläppen från konsumentsektorn ska minska.
Sådana mål kan direkt följas upp och redovisas.
En konsumentpolitisk redovisning bör fortlöpande göras till riksdagen.
När det gäller miljömålet föreslår jag att en årlig avstämning ska visa
kunskapsläget, förändringarna av konsumentsektorns utsläpp samt hur
den kombinerade strategin har kunnat följas. Dessutom föreslår jag
avstämningen ska visa hur förslag i offentliga utredningar och
propositioner beaktar effekterna på hushållens miljöpåverkan. Genom
den senare delen av redovisningen avser jag att framtida politiska beslut
ska kunna ge konsumenterna samstämmiga budskap i miljöfrågor.
Ansvarsfördelning i arbetet mot miljömålet
Arbetsfördelningen mellan de olika aktörerna bör renodlas så att
Konsumentverket får huvudansvaret för att konkretisera inriktningen för
arbetet mot miljömålet. Om miljömålet ska realiseras krävs att en bred
miljökompetens kan byggas upp inom verket. Detta kräver i sin tur
antingen att verksamheten omprioriteras eller får utökade resurser.
Den kommunala konsumentverksamheten behöver ökade resurser likaså.
Konsumentverket kan dock söka andra samarbetspartners som, utöver de
kommunala konsumentvägledarna, skulle kunna fungera som en länk till
konsumenterna.
Övriga myndigheter ska ha ett uttalat ansvar att samverka med
Konsumentverket i konsument- och miljöfrågor. Men jag ser att
samarbetet mellan de olika aktörerna i konsumentverksamheten måste
systematiseras och befästas ytterligare.
En delegation för konsument- och miljöfrågor kan förutom att befästa
samarbetet även ge ökad status åt frågorna samt, inte minst viktigt, skapa
utrymme för det gränsöverskridande nytänkande som miljömålet i
konsumentpolitiken kräver. Delegationen kan vara ett värdefullt stöd för
Konsumentverket då deras verksamhet vidgas till att också omfatta
miljömålet. Den kan vidare ha en pådrivande roll i framtagandet av
underlag till regeringens årliga skrivelse till riksdagen.
Generella förslag
I sammanfattning är mina generella förslag för arbetet mot miljömålet
alltså:
att miljömålet ska ha samma tyngd som övriga konsumentpolitiska mål
att miljömålets precisering ska ses över och uppdateras fortlöpande
att miljömålet ska konkretiseras med ett kunskapsmål
att miljöpolitikens mål ska relateras till konsumentsektorn
att förslagen i offentliga utredningar och propositioner ska beakta
förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan
att regeringen årligen ska redovisa till riksdagen hur miljömålet
utvecklas
att regeringen ska inrätta en delegation för miljö och konsumentfrågor
att Konsumentverket ska ges ett sektorsansvar för miljömålet i
konsumentpolitiken
att andra myndigheter ska samverka med Konsumentverket i frågor som
rör konsumenterna och miljön
att Naturvårdsverket ska bedöma hur konsumentsektorn så som andra
sektorer av samhället bör bidra till de nationella målen om minskade
utsläpp
att flera aktörer ska bidra till att kunskapsmålet nås. Konsumentverket
ska ha huvudansvaret för utbildning och information riktad till
konsumenter i frågor om konsumtion och miljö. Utbildnings- och
förlagsverksamhet ska vara myndighetsuppgifter för Konsumentverket.
Högskolelagens portalparagraf ska kompletteras med att utbildningen ska
förmedla kunskaper om miljön. Högskoleverket ska inrikta befintliga
utvecklingsanslag på integrerade miljöinslag i utbildningar inom
information, journalistik och media.
att Nationalkommittén för Agenda 21 ska verka för att det lokala
miljöarbetet sammanlänkar Agenda 21 med konsumentverksamheten.
att statligt stöd till frivilliga organisationers konsumentarbete ska
fördelas med beaktande av miljömålet.
Exempel på åtgärder enligt handlingsplanens strategier
Vår konsumtion av varor, vårt boende och våra resor är tre områden som
har stor betydelse för påverkan på miljön. Det är inom dessa områden
som stora förändringar skulle kunna uppnås. De åtgärder jag föreslår
inom dessa områden är inte de enda möjliga utan de är endast exempel.
Jag vill med exemplen visa att förändringar blir möjliga om strategierna i
min handlingsplan får samverka.
Följande är mina konkreta förslag inom varuområdet:
Konsument- och miljöfrågor ska beaktas i standardiseringsarbetet
genom
att generella analyser av konsekvenserna för konsumenter och miljö
genomförs i svenska förslag till standarder som utarbetas med statlig
finansiering.
att Sverige verkar för att generella analyser av konsekvenserna för
konsumenter och miljö genomförs i europeiskt och internationellt arbete
med produktstandardisering.
Konsumenternas inflytande i standardiseringsarbetet ska stärkas genom
att ansvaret för Konsumentrådet vid SIS vidgas till att inkludera
miljöfrågor. Samtidigt kompletteras rådets kompetens så att den också
inkluderar miljöfrågor.
att Sverige verkar för att Europeiska kommissionen förbättrar
möjligheterna för frivilligorganisationer att delta i det europeiska
standardiseringsarbetet.
Allmänna medel till standardisering och miljömärkning ska fördelas med
beaktande av miljömålet genom
att en andel av statsbidraget till näringslivsrelaterad standardisering
avsätts för miljöaspekter i standardiseringen.
att användningen redovisas av medel specialdestinerade till mandaterad
standardisering som anknyter till konsumentfrågor och yttre miljö.
att KRAV:s information om ekologiska livsmedel blir berättigad till
statligt stöd i samma utsträckning som SIS:s information om nordisk
miljömärkning.
att en del av statsbidraget till nordisk miljömärkning avsätts för
utveckling av kriterier för miljömärkning.
Marknadsföring ska inte använda vilseledande miljöargument genom
att Konsumentverket prövar sådana fall mot marknadsföringslagen.
Konsument- och miljöfrågorna ska synas i TV genom
att Konsumentverket verkar för att TV-reklam inte uppmuntrar till
beteenden som är skadliga för miljön och prövar sådana reklaminslag
mot marknadsföringslagen.
att Konsumentverket verkar för att praxis för det informerande TV-
programmet "Anslagstavlan" utvecklas så att också information om miljö
och livsstil kan sändas.
Konsumenterna ska enkelt kunna frånsäga sig direktadresserad reklam
genom
att reglerna för SPAR-registrets användning utvecklas så att enskildas
önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra
registerhållare.
Konsumentprisindex ska bevaka KRAV-märkta varors pris genom
att Konsumentverket i samråd med Jordbruksverket verkar för en
prisbevakning i handeln av ekologiskt odlade varor.
När det gäller boendet är mina förslag:
Bostäder ska miljödeklareras genom
att Boverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket
verkar för att konsumenterna får tillgång till miljödeklarationer av
bostäder.
Slutna kretslopp av näringsämnen från hushållen ska underlättas genom
att Naturvårdsverket i samråd med Boverket utvärderar försök med
kretsloppstoaletter och underlättar lokala, kretsloppsanpassade
avloppslösningar.
Konsekvenser av den avreglerade elmarknaden ska undersökas genom
att Konsumentverket i samverkan med NUTEK undersöker
konsekvenserna för konsumenterna och miljön av en avreglerad
elmarknad.
att Konsumentverket uppmuntrar energiföretagens rutiner som tar till
vara konsumenternas engagemang för att spara elenergi.
Hushållen ska debiteras efter faktisk energiförbrukning genom
att enskild förbrukning av värme och varmvatten mäts.
Miljöanpassning av bostaden ska ge rabatt på fastighetsskatten genom
att Boverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket tar
fram ett system för differentiering av fastighetsskatten för
miljöanpassade bostäder. Detta system samordnas med systemet för
miljödeklaration av bostäder.
Inom resandet, slutligen är mina förslag:
Personbilar ska miljödeklareras genom
att Vägverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket ver-
kar för att konsumenterna får tillgång till miljödeklarationer för
personbilar.
Konsumenterna ska få användbar information om transporter utan
bilägande genom
att Konsumentverket underlättar för konsumenterna att få tillgång till
användbar information om transporter utan bilägande samt samlar in och
sprider kunskap och erfarenheter om resenärernas villkor i
kollektivtrafiken mellan bl.a. kommuner.
Enskilda utan bil ska kunna dra av kostnaden för hyrbil genom
att enskilda skattskyldiga personer som inte äger bil får rätt att dra av
kostnader för bruk av hyrbil mot kommunalskatten.
Enskilda som innehar förmånsbil ska kunna tjäna på att köra sparsamt
genom
att Vägverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket tar
fram ett system för differentiering av beskattningen av förmånsbilar som
utgår från bilens miljöegenskaper. Detta system samordnas med systemet
för miljödeklaration av bilar.
att värdet av förmånsbil beskattas utgående från dels förmånsbilens
miljöegenskaper, dels företagets bokförda kostnader för bilen, företagets
kapitalkostnader för bilens inköp samt bilens värdeminskning baserad på
inköpspris och körsträcka.
att innehavaren av en förmånsbil själv betalar bensinförbrukningen. Kör-
ning av förmånsbil i tjänsten ersätts sedan på liknande sätt som
användandet av privat bil i tjänst.
Förteckning över remissinstanser
Remissyttranden med anledning av betänkandet Konsumenterna och miljön
(SOU 1996:108) har avgetts av:
Länsrätten i Stockholms län, Datainspektionen, Vägverket, Statens institut
för kommunikationsanalys (SIKA), Statskontoret, Riksrevisionsverket
(RRV), Riksskatteverket (RSV),Statens skolverk, Högskoleverket, Lunds
universitet, Högskolan i Kalmar, Umeå universitet, Sveriges lantbruks-
universitet, Statens livsmedelsverk, Konsumentberedningen, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Elsäkerhetsverket,
Kommerskollegium, Boverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Kemikalienspektionen, Stockholms kommun, Uppsala kommun, Nybro
kommun, Härryda kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun,
Skellefteå kommun, Bilindustriföreningen, Chalmers Tekniska Högskola
AB, Folkbildningsrådet, Grossistförbundet Svensk Handel, Hyresgästernas
Riksförbund, Kemisk Tekniska Leverantörsförbundet, Kooperativa för-
bundet (KF), Konsumenter i Samverkan – UNDERVERKET, Konsument-
vägledarnas förening, KRAV - Kontrollföreningen för ekologisk odling,
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Landstingsförbundet, Motormännens Riksförbund, Naturskyddsföreningen,
SIS-Standardiseringen i Sverige, Stiftelsen Håll Sverige Rent, SWEDAC,
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Lokaltrafikföreningen,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen,
Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Villaägarnas Riksförbund.
Yttrande har vidare inkommit från:
Göteborgs universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien,
Hushållningssällskapens Förbund, ICA-handlarna samt Svenska Elektriska
Kommissionen.
Sammanfattning av Miljön i konsumentpolitiken
(Konsumentverket, rapport 1997:31)
Vi har inte funnit att det i relation till andra berörda myndigheter skulle
föreligga några hinder för att Konsumentverket ges ett sektorsansvar för
miljöfrågor. För att på ett effektivt sätt kunna hantera frågor som rör
miljöpåverkan från konsumentsektorn krävs dock tydliga former för
samverkan och en definierad ansvarsfördel-ning mellan
Konsumentverket och andra myndigheter. Vi har konstaterat att det finns
ett stort behov av samordning av det miljörelaterade arbete som sker
inom flera tangerande sektorer. En sådan uppgift bör enligt vår mening
åvila Naturvårds-verket.
Utifrån en beskrivning av Konsumentverkets nuvarande insatser på
miljöområdet visar vi i vilka delar vi skulle behöva förstärka arbetet och
hur samverkan med övriga myndigheter, kommuner samt konsument-
och miljöorganisationer kan vidareutvecklas. Med dessa resonemang till
grund har vi också föreslagit en precisering av vad Konsumentverkets
sektorsansvar för miljömålet i konsumentpolitiken bör omfatta. Vi har
dessutom i samarbete med Naturvårdsverket utarbetat ett förslag till
överenskommelse om ett fördjupat samarbete mellan de båda myndighe-
terna.
Vi menar att Konsumentverket i den föreslagna rollen som
sektorsmyndighet särskilt ska utveckla former för att beakta
miljöaspekter i myndighetsutövningen och i kunskapsuppbyggnaden
genom varuprovningar samt forsknings- och utvecklingsprojekt.
Ansvaret bör även innebära att verket utarbetar underlag som visar på
vilket sätt de mest påtagliga minskningarna i hushållens miljöbelastning
kan åstadkommas. Detta arbete, liksom utvecklingen av metoder för att
följa hur hushållens miljöpåverkan förändras över tiden, behöver ske i
samverkan med andra berörda aktörer. Vi pekar också på vikten av att
tillräckliga ekonomiska medel avsätts för att på ett effektivt och
långsiktigt sätt kunna stödja och utveckla frivilliga organisationers arbete
med konsument- och miljöfrågor, bland annat inom områdena
kollektivtrafik och livsmedel.
Konsumentverkets ansvar för miljömålet i konsumentpolitiken bör
vidare innefatta ett ansvar för kunskapsförmedling till hushållen i frågor
som rör konsumtionens effekter på miljön. Detta inkluderar utbildning
samt fakta- och informationsservice till konsumentvägledare och andra
vidareförmedlare på lokal nivå. I detta ansvar bör ingå att bygga upp en
samlad databas för förmedling av information om produkters
miljöpåverkan och vilken betydelse olika beteenden och levnadsvanor
har i miljöhänseende. Konsumentverkets uppgift bör vara att säkerställa
att denna information är relevant, hålls aktuell och utformas på ett
lättillgängligt sätt. För att ett sådant informationssystem ska få tillräcklig
omfattning är det av stor betydelse att Konsumentverket samverkar med
andra myndigheter, kommuner, organisationer och producenter och att en
fortlöpande dialog förs med såväl vidareinformatörer som enskilda
konsumenter.
I rapporten har vi översiktligt redovisat hur Konsumentverket kan
bidra i arbetet med att uppnå de av Naturvårdsverket nyligen föreslagna
nationella miljömålen. Ytterligare preciseringar av Konsumentverkets
roll i sammanhanget, inklusive mål och metoder för uppföljning, bör
anstå till dess de nya miljömålen fastställts av riksdag och regering.
Genomgången av miljömålen har, liksom arbetet med rege-
ringsuppdraget i dess helhet, skett i samverkan med Naturvårdsverket.
Konsumentverket har i förhållande till andra myndigheter med ett
sektorsansvar mycket begränsade resurser. Vår avsikt är att under de
närmaste åren genom omfördelning fördubbla andelen av våra egna
resurser för arbete inom ramen för det övergripande miljömålet. Vi kan
idag inte se någon möjlighet att inom nuvarande ekonomiska ramar
omdisponera ytterligare medel till arbetet med det övergripande
miljömålet. Enligt vår bedömning medför de förslag vi lämnat i denna
rapport ett behov av ytterligare anslagsmedel på i storleksordningen 20
miljoner per år, varav ca en tredjedel avser uppbyggnad av en
databaserad information om konsumtion och miljö.
De förslag vi presenterar i rapporten visar på vägar att förverkliga
konsumentpoli-tikens övergripande miljömål "att medverka till en
utveckling av sådana konsumtions- och produktionsmönster som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling". Enligt Agenda 21 är ohållbara konsumtions-mönster en av
de viktigaste källorna till miljöpåfrestningar främst i i-länderna. Att
främja konsumentmedvetandet och därmed konsumtionsmönster som
minskar miljöpåfrestningarna är därför också några av målen i Agenda
21. Vi menar att detta bara kan åstadkommas om man beaktar
konsumenternas möjligheter utifrån de sociala och ekonomiska
förutsättningar som olika hushåll har. Vår ambition har varit att ge en
allsidig och konstruktiv bild av hur Konsumentverket kan bidra till att
detta synsätt levandegörs i det svenska miljöarbetet, inte bara genom att
identifiera konsumenternas ansvar utan genom att också visa på hur
konsumenternas möjligheter att påverka sina egna och producenternas
miljöbelastning kan stärkas.
Inrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Blomberg, Andersson, Winberg, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Klingvall, Östros
Föredragande: statsrådet Blomberg
Regeringen beslutar skrivelse 1997/98:67 Konsumenterna och miljön –
en handlingsplan för hållbar utveckling.
Skr. 1997/98:67
37
1
Skr. 1997/98:67
Bilaga 1
53
Skr. 1997/98:67
Bilaga 1
52
Skr. 1997/98:67
Bilaga 2
Skr. 1997/98:67
Bilaga 3
Skr. 1997/98:67
Bilaga 3
55
Skr. 1997/98:67
54