Post 6192 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:3 ·
Tilläggsöverenskommelse till konventionen omsocial trygghet mellan Sverige och Turkiet
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 3/45
4.24 Prövningen av markavvattning
Regeringens förslag: Frågor om tillstånd till markavvattning prövas
av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall lämna över ärendet till miljödomstol, om det har
uppkommit frågor om ersättning, inlösen, särskild tvångsrätt eller
deltagande av även annan som kan ha nytta av markavvattningen än
sökanden.
När det har framställts yrkande om att även andra än sökanden skall
delta, skall miljödomstolen förordna en markavvattningssakkunnig.
Den sakkunnige skall lämna förslag på en lämplig utformning av
markavvattningen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket föreslår att
prövningsförfarandet för restaurering av våtmarker förenklas t.ex. genom
att låta länsstyrelserna vara prövningsinstans. Jordbruksverket och
länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker. Lantmäteriverket anser att det
särskilda förrättningsförfarandet bör bestå då det inte klart framgår varför
förfarandet är olämpligt samt föreslår som ett alternativ till den
nuvarande ordningen att förrättningarna handläggs av
lantmäterimyndigheten i länet varvid reglerna om markavvattning kan
placeras i anläggningslagen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att
länsstyrelserna bör få möjlighet att på eget initiativ lämna över
markavvattningsärenden till miljödomstol om andra fastigheter än
sökandens kan komma att beröras. Tillståndsplikten för
markavvattningsföretag inom detaljplan samt inom fastställt vägområde
för allmän väg och befintlig järnväg bör avskaffas.
Jordbruksverket föreslår ett sakkunnigförfarande för bevattningsuttag i
de fall samordning genom samfällighetsbildning är aktuell samt anför att
modellen finns i finsk och åländsk vattenlagstiftning där
förrättningsinstitutet omfattar både markavvattning och bevattning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att tillstånd för uttag av vatten för
bevattning bör prövas av länsstyrelsen efter dansk modell.
Skälen för regeringens förslag: Sedan år 1986 innehåller både
vattenlagen och naturvårdslagen regler om markavvattning.
Enligt både vattenlagen och naturvårdslagen förstås med
markavvattning åtgärder som utförs för att avvattna mark, för att sänka
eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med
åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst
ändamål (1 kap. 3 § första stycket 4 och 4 § 4 vattenlagen samt 18 c §
första stycket naturvårdslagen). Från vattenlagens
markavvattningsbegrepp undantas avledande av avloppsvatten.
Markavvattning är alltså ett samlingsbegrepp för ett antal olika åtgärder.
Den vanligaste formen av markavvattning är dikning.
Prövningen av markavvattningsföretag enligt vattenlagen sker vid
förrättning (12 kap. vattenlagen).
Tillstånd till markavvattning krävs som redan nämnts även enligt
naturvårdslagen. Länsstyrelsen är tillståndsmyndighet (18 c § första
stycket). Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att
begränsa eller motverka menlig inverkan på naturmiljön av företaget.
Vattenföroreningar är något som egentligen inte regleras i
naturvårdslagen. På senare år har dock uppmärksammats att
markavvattningar kan medföra vattenföroreningar i form av ökade halter
av framför allt kväve. Därför anges sedan år 1991 i naturvårdslagen (18 c
§ första stycket) att det vid tillståndsprövningen skall beaktas om
åtgärderna leder till vattenföroreningar.
Naturvårdslagens krav på tillstånd går längre än motsvarande krav i
vattenlagen. Naturvårdslagen saknar nämligen ett generellt undantag för
företag som uppenbart inte skadar allmänna eller enskilda intressen.
Tillstånd enligt naturvårdslagen krävs, oavsett om tillstånd behövs enligt
vattenlagen.
I 18 c § andra stycket finns två undantag från tillståndsplikten som har
motsvarighet i vattenlagen. För detaljdränering genom täckdikning krävs
tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att företaget medför
menlig inverkan på naturmiljön. Tillstånd behövs inte heller för att utföra
rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge.
Tillstånd enligt naturvårdslagen behövs inte för markavvattning som
sker i samband med täkt av torv, där tillstånd har lämnats enligt lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter m.m. På denna punkt går
vattenlagens krav på tillstånd längre än motsvarande krav i
naturvårdslagen.
Om en markavvattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på
naturmiljön inom ett område, får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, länsstyrelsen beträffande detta område föreskriva
undantag från skyldigheten att söka tillstånd (18 c § tredje stycket).
Några sådana föreskrifter har emellertid inte meddelats.
Av intresse när det gäller frågor om markavvattning är också att det
finns en internationell konvention till skydd för våtmarker, Convention
on Wetlands (Ramsarkonventionen) från år 1971 (SÖ 1975:76). I denna
framhålls våtmarkernas värde för fågelskyddet samt deras botaniska,
limnologiska och hydrologiska betydelse. Enligt konventionen skall
medlemsstaterna rent allmänt värna om våtmarker och därutöver speciellt
skydda vissa utpekade områden ("Ramsarområden" eller
"CW-områden"). Varje land måste peka ut minst ett sådant område.
Sverige har pekat ut 30 områden omfattande totalt 383 000 ha.
Markavvattning har förbjudits i dessa områden med stöd av
naturvårdslagen (18 d §).
I princip föreligger det alltså i dag en tillståndsplikt för
markavvattningar enligt såväl naturvårdslagen som vattenlagen.
Betydelsen för det praktiska förfarandet av denna dubbla prövningsplikt
skall dock inte överdrivas. De fall när en dubbelprövning blir aktuell
begränsar sig till ett tjugotal årligen för hela landet. Det är framför allt i
södra och mellersta Sverige som dubbelprövning förekommer. Det blir
då vanligen fråga om att pröva dispens från förbudet enligt 19 h §
naturvårdsförordningen och fråga om tillstånd enligt vattenlagen.
Regeringen gör den bedömningen att även om det i praktiken inte är
speciellt vanligt med dubbel tillståndsprövning av markavvattning bör
dubbelprövningen om möjligt avskaffas. Hänsynen till motstående
intressen, såväl allmänna som enskilda intressen, bör i stället tas vid ett
tillfälle. Detta särskilt som både vattenlagen och naturvårdslagen skall
smältas samman i miljöbalken.
Den obligatoriska tillståndsplikten för markavvattning bör finnas kvar.
Frågan är var denna prövning skall ske. Markavvattning har nära
samband med övrig vattenverksamhet. Det är också frågor om
naturvårdshänsyn som kommer med i bilden. Regeringen anser därför att
valet står mellan miljödomstolen och länsstyrelsen.
Markavvattningar utgör vattenverksamhet och vattenverksamhet i
övrigt tillståndsprövas alltid av miljödomstolen. Det skulle alltså bli
enhetlighet inom vattenrätten om valet föll på miljödomstolarna. Några
större samordningsvinster skulle dock knappast göras om
markavvattningar prövades av samma myndighet som annan
vattenverksamhet. Det är nämligen sällsynt att verksamheter samtidigt
utgör markavvattning och andra former av vattenverksamhet och något
behov av gemensam prövning finns därför knappast. De regler som i dag
gäller om restaureringar av våtmarker och bevattningsuttag bör vara kvar.
Ett tyngre skäl för att välja miljödomstolar är att dessa är bäst lämpade
att bedöma vilka hänsyn som skall tas till enskilda intressen. Typiska
bedömningar som bör göras av domstol är hur förhållandet mellan flera
deltagare skall regleras, vilka ersättningar som skall utgå till
skadelidande samt om sökanden skall medges rätt att utföra åtgärder på
annans mark. Som har framgått ovan berör de flesta markavvattningar
inte sådana enskilda intressen. När sådana frågor uppkommer måste de
dock lösas av domstol.
För att välja länsstyrelsen talar i första hand att markavvattningar utgör
massärenden. Uppskattningsvis prövas i dag enligt naturvårdslagen
omkring 300 ärenden årligen vid länsstyrelserna. Om prövningen läggs
på miljödomstolarna skulle en oproportionerligt stor del av domstolarnas
resurser gå åt till denna handläggning.
Någon egentlig kritik har inte framförts mot länsstyrelsernas
handläggning av markavvattningsärenden. Länsstyrelsen har rutin på
handläggningen.
I de fall hänsyn skall tas till enskilda intressen bör som sagt domstols-
prövning ske. Detta gäller när frågor om ersättning, inlösen och/eller
tvångsrätt är aktuella samt när yrkanden framställs om att även annan än
sökanden skall delta i markavvattningen. I övriga fall bör länsstyrelsen
vara prövningsmyndighet.
Regeringen föreslår således att ansökan om tillstånd till
markavvattning alltid skall göras hos länsstyrelsen. Tillståndsplikten bör
inte som länsstyrelsen i Jönköpings län anser avskaffas för fastställda
vägområden för allmän väg m.m. Om det framställs yrkande om att
annan skall delta i markavvattningen, om ersättning, inlösen eller om
särskild tvångsrätt, skall länsstyrelsen hänskjuta ärendet till
miljödomstolen med eget yttrande rörande naturvårdshänsynen.
Länsstyrelsen får dessutom överlämna ärenden som kan beröra andra
fastigheter än sökandens. Det kan bl.a. uppstå avvattningsbehov på andra
fastigheter. Det ankommer sedan på domstolen att avgöra saken i sin
helhet. För det övervägande antalet fall när ansökan endast berör
sökandens egen fastighet fattar länsstyrelsen själv tillståndsbeslut.
Ett särdrag med markavvattningar är att de ibland kan utföras, så att
deras positiva effekter kommer även omgivningen till del. Sökanden till
företaget har emellertid inte alltid något intresse av att andra fastigheter
gynnas. Det åligger därför i dag förrättningsmannen att utforma en
markavvattning som passar samtliga inblandade. Förrättningsmannen tar
aktiv del i företagets utformning och föreslår de ändringar som han anser
vara behövliga. Trots att markavvattning i framtiden kommer att bli mer
sällsynt finns det ändå ett fortsatt behov av denna experthjälp.
För att tillgodose behovet av denna experthjälp bör ett system liknande
det med förrättningsmän därför finnas. I miljöbalkens system skall dock
endast en tillståndsprövning ske och "förrättningsmännen" kommer
därför inte att meddela tillstånd. De nya sortens "förrättningsman"
kommer att ha uppgifter som gör att denne närmast kan liknas vid en
sakkunnig. Det är därför lämpligt att i stället för benämningen
förrättningsman använda benämningen markavvattningssakkunnig.
En markavvattningssakkunnig skall förordnas när ett yrkande har
framställts om att annan än sökanden skall delta i
markavvattningsföretaget och i vissa fall när förhållandet mellan
deltagarna kan behöva ändras. Yrkandet att annan skall delta kan
framställas av såväl sökanden som en utomstående som vill delta.
Förfarandet vid prövningen av markavvattning enligt miljöbalken kan
sammanfattas enligt följande.
Ansökan om markavvattning sker vid länsstyrelsen. Länsstyrelsen
utfärdar kungörelse om det ansökta företaget. I kungörelsen anges ett
datum, vid vilket yrkanden senast skall framställas om att andra skall
delta i markavvattningen och om ersättning för skador.
Om några sådana yrkanden inte framställs inom den utsatta tiden och
sökanden inte själv har aktualiserat frågor om att annan skall delta, om
ersättning eller om särskilda tvångsrätter, fortsätter länsstyrelsen
handläggningen av ärendet och meddelar när ärendet är färdigberett
beslut i tillståndsfrågan. I annat fall överlämnar länsstyrelsen ärendet till
miljödomstolen. Länsstyrelsen bifogar samtidigt ett yttrande, som gäller
naturvårdshänsynen.
Det är naturligtvis tänkbart att frågor om enskild rätt uppkommer först
efter det att den i kungörelsen angivna tiden har gått ut. Även i sådana
fall skall länsstyrelsen lämna över ärendet till domstolen.
Om ett yrkande har framställts om att även någon annan än sökanden
skall delta, förordnar domstolen en markavvattningssakkunnig. Även i
andra fall skall miljödomstolen ha möjlighet att utse en
markavvattningssakkunnig. Detta skall exempelvis kunna ske om det är
aktuellt att ändra andelstalen i en samfällighet. Närmare bestämmelser
om vem som får utses till markavvattningssakkunnig bör regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela.
Någon markavvattningssakkunnig skall normalt inte förordnas om
yrkandet medges att annan skall delta i företaget. Den sakkunniges
uppgift skall nämligen vara att utforma lämpliga lösningar när oenighet
råder mellan de blivande deltagarna. Det bör understrykas att
miljödomstolen inte är bunden av ett medgivet yrkande. Givetvis kan
andra intressen medföra att markavvattningen inte bör komma till stånd
på det sätt som parterna är överens om.
Miljödomstolen skall vidare kunna underlåta att förordna en
markavvattningssakkunnig om domstolen utan olägenhet direkt kan
pröva yrkandet att annan skall delta.
Den markavvattningssakkunniges prövning leder inte fram till ett
tillstånd utan till ett yttrande som ges in till domstolen. Yttrandet skall
innehålla förslag på hur markavvattningen skall utformas med angivande
av de miljökonsekvenser en sådan utformning får. Vidare skall i yttrandet
finnas förslag på andelstal som skall ligga till grund för
kostnadsfördelningen.
Den markavvattningssakkunnige skall samtidigt med yttrandet inge en
kostnadsräkning. Deltagarna i markavvattningen betalar den sakkunniges
kostnader.
Någon möjlighet att särskilt överklaga yttrande från länsstyrelse eller
den markavvattningssakkunnige finns inte. Den som är missnöjd med
yttrandet kan i stället framföra sina åsikter till domstolen, som är
oförhindrad att göra en annan bedömning än den som länsstyrelsen eller
den markavvattningssakkunnige har gjort. Domstolens tillståndsdom kan
sedan givetvis överklagas på vanligt sätt.
Det föreslagna förfarandet kommer normalt att vara snabbt. Den
markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden, övriga sakägare
och berörda myndigheter. Den sakkunnige kan sammankalla parterna till
sammankomst om det behövs. Det finns inte något behov av att låta den
sakkunnige biträdas av gode män.
Det nu föreslagna förfarandet bör i vart fall till att börja med användas
enbart i ärenden om markavvattning. Erfarenheterna av det bör avvaktas
innan någon utvidgning sker t.ex. till som några remissinstanser
föreslagit bevattningsuttag eller restaurering av våtmarker.
Det kan nämnas att regeringen i prop. 1996/97:75 aviserat ett stärkt
skydd för våtmarker genom att förbudet mot markavvattning utökats till
att gälla i fler län.
4.25 Särskilda tillståndsfrågor
4.25.1 Tidsbegränsade tillstånd
Regeringens förslag: Tillstånd skall i ökad utsträckning kunna
meddelas för begränsad tid.
Om det finns risk för att grundvattnet förorenas av vissa ämnen
skall tidsperioden i enlighet med EU:s krav bestämmas till högst fyra
år.
Även i andra fall kan det vara lämpligt att tiden begränsas för
verksamheter med kraftig miljöpåverkan, till exempelvis tio år,
eftersom det då blir en obligatorisk omprövning i samband med
ansökan om nytt tillstånd.
Tillståndsmyndigheten bestämmer tiden i tillståndsbeslutet.
Regeringen kan meddela föreskrifter om det skall gälla någon
tidsbegränsning för olika typer av tillstånd.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Stockholms, Kristiansstads,
Gävleborgs och Jämtlands län samt Landskrona kommun tillstyrker att
tillstånd begränsas i tiden. Advokatsamfundet anser att möjlighet att
tidsbegränsa tillstånd bör föreligga om det behövs för att Sverige skall
uppfylla EU:s krav och därutöver endast om det föreligger särskilda skäl,
vilket enligt praxis innebär då sökanden medgett tidsbegränsning, vid
försöksverksamhet eller olämpligt lokaliserad befintlig verksamhet där
sökanden bör medges skälig avvecklingstid. Svenska Renhållningsverks-
Föreningen anser att det är villkoren i ett tillstånd som skall kunna
begränsas i tid eller bli föremål för omprövning efter viss tid.
Skogsindustrierna motsätter sig tidsbegränsade tillstånd och anser att
utökade möjligheter att tidsbegränsa tillstånd kan få allvarliga
konsekvenser för viljan att investera i Sverige. Svenska
Fjärrvärmeföreningen anser att tiden mellan omprövningar för fjärr- och
kraftvärmebranschen måste göras tillräckligt lång - minst tio år - med
tanke på de stora investeringar som förekommer.
Skälen för regeringens förslag: Den tekniska utvecklingen och ökade
kunskaper leder till att samhällets miljökrav ändras och skärps. Därför
kan det redan av det skälet starkt ifrågasättas om det är riktigt att alltid
efter prövningen meddela eviga tillstånd utan tidsbegränsning och
således endast ha den möjlighet till översyn av meddelade tillstånd och
föreskrivna villkor som finns för närvarande.
Dessutom ställs, som har framgått av genomgången av EG-direktiv om
utsläpp i avsnitt 4.14.2 i flera av dessa krav på omprövning av tillstånden
efter begränsade tidsperioder. Detta gäller särskilt grundvattendirektivet
80/68 som har krav på att tillstånd meddelas för begränsade tidsperioder
samt att besluten omprövas vart fjärde år. Även enligt direktivet 76/464
om utsläpp av farliga ämnen i vatten får tillstånd endast beviljas för en
begränsad tidsperiod. I direktivet 91/271 om rening av avloppsvatten från
tätbebyggelse anges att regleringarna och/eller tillstånden regelbundet
skall ses över och vid behov anpassas. IPPC-direktivet 96/61 ställer krav
på att behöriga myndigheter regelbundet gör en förnyad bedömning av
tillståndsvillkoren, och om det är nödvändigt uppdaterar dem. Inom EU
görs normalt ingen åtskillnad mellan tillståndet som sådant och villkoren
utan beslutet ses som en helhet. Flera EU-länder, däribland
Storbritannien, har också i motsats till Sverige vidsträckta möjligheter att
ompröva och återkalla tillstånd.
Här bör även nämnas att det i 1992 års konvention om skydd av
Östersjöområdets marina miljö, den s.k. Helsingsforskonventionen,
anges i artikel 6 punkt 3 att de särskilda förhandstillstånd som där avses
skall kunna periodiskt förnyas. Det gäller skadliga ämnen från
punktkällor, som inte får släppas ut direkt eller indirekt i
Östersjöområdets marina miljö utan ett särskild förhandstillstånd. Det
innebär att sådana tillstånd bör tidsbegränsas. Sverige har ratificerat
konventionen (prop. 1992/93:237, bet. 1992/93:JoU26, rskr.
1992/93:382) och har därför naturligtvis skyldighet att följa den.
Regeringen gör den bedömningen att Sverige, för att uppfylla de krav
som bör ställas på en modern miljölagstiftning och som gäller enligt våra
internationella åtaganden och kan förväntas komma att börja gälla i ännu
större utsträckning enligt EG:s regler, bör öka möjligheterna att meddela
tidsbegränsade tillstånd. Regeringen föreslår därför att balken skall
innehålla gemensamma regler om tillstånd och att tillstånd skall få
lämnas för begränsad tid.
I vissa kapitel i balken finns dessutom särskilda bestämmelser om
tidsbegränsning av tillstånd, t.ex. för godkännande av bekämpningsmedel
där tillstånd får meddelas för högst fem år om det inte finns särskilda
skäl.
Det föreslås dock inte att det införs någon sådan särskilt angiven
begränsning för tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Regeringen bör i
stället ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om tidsbegränsning
i de fall där detta behövs. Detta bör bl.a. gälla verksamheter där det finns
risk för att grundvattnet förorenas med vissa ämnen. För sådana bör
föreskrivas en längsta tillståndstid på fyra år för att uppfylla
grundvattendirektivet. Även i andra fall kan det vara lämpligt att tiden
begränsas för stora verksamheter med kraftig miljöpåverkan, till
exempelvis tio år, eftersom det då blir en automatisk omprövning i
samband med ansökan om nytt tillstånd. Miljöbalksutredningen kommer
i sitt fortsatta arbete att utreda behovet av sådana föreskrifter och
återkomma med förordningsförslag i sådan tid att det kan beredas och
träda i kraft samtidigt med balken. Om några föreskrifter inte har
meddelats, får tillståndsmyndigheten i det enskilda fallet avgöra om
tillstånd skall tidsbegränsas.
Möjligheten att tidsbegränsa tillstånd bör inte inskränkas till vissa
verksamheter i miljöbalken. Istället bör alla verksamheter som behandlas
i balken i princip kunna tidsbegränsas. Det skall naturligtvis vara
lämpligt att tidsbegränsning sker. För vattenverksamheternas del se
författningskommentaren till 16 kap. 2 §.
Detta innebär en skillnad mot nuvarande regler, dock inte så stor som
det ges intryck av. Redan idag kan tillstånd tidsbegränsas om det finns
särskilda skäl. Vidare kan villkor omprövas efter tio år eller efter kortare
tid om EG-reglerna kräver detta. Omprövning kan även ske tidigare
enligt andra uppräknade grunder.
I de fall tillstånd tidsbegränsas blir det i stället en obligatorisk
omprövning av tillstånd och villkor eller rättare uttryckt en ny
tillståndsprövning när tillståndstiden går ut. Den prövning som då skall
göras kan väntas bli mindre omfattande än för en ny verksamhet eftersom
lokaliseringsfrågan inte blir aktuell på samma sätt när det gäller en
befintlig verksamhet. Vidare bör det vara lättare att bedöma en
verksamhet som redan har varit i drift ett antal år.
En fördel med tidsbegränsade tillstånd är att de inom ramen för
prövningssystemet medför automatiska och regelbundna omprövningar
och att det därmed blir en motiverad uppdatering av villkoren, däribland
att bästa möjliga teknik används. En annan fördel med tidsbegränsade
tillstånd är att verksamhetsutövaren när tillståndet går ut skall ge in en ny
ansökan och därmed måste ge in den utredning som behövs. Ansvaret
läggs på den som vill utföra verksamheten. Tillsynsmyndigheterna
behöver således inte som vid dagens prövningar lägga ner ett omfattande
arbete på att ansöka om omprövning. Detta har hittills varit en
bidragande orsak till att antalet omprövningar blivit så få.
En skyldighet för verksamhetsutövaren att ge in den utredning som
behövs för omprövning föreligger för övrigt sedan några år tillbaka enligt
13 a § miljöskyddslagen men detta har inte ökat antalet omprövningar.
Tidsbegränsade tillstånd bör användas när det finns behov av det. Det
bör framför allt gälla stora verksamheter som har en kraftig
miljöpåverkan. Här bör även nämnas att det prövningssystem som
regeringen föreslår kommer att bli mera flexibelt. Koncessionsnämnden
ersätts av regionala miljödomstolar som lättare än Koncessionsnämnden
kan anpassa resurserna till ökningar och minskningar i mål- och
ärendetillströmningen, eftersom de knyts till en tingsrätt. Övriga
omprövningar skall fördelas på drygt ett tjugotal länsstyrelser. Vidare
undviks till stora delar det problem som finns för närvarande att
länsstyrelsen är både beslutsmyndighet och tillsynsmyndighet och därför
skall ta initiativ till omprövning av egna beslut. Eftersom det
obligatoriskt blir omprövning i samband med att tidsbegränsade tillstånd
går ut, under förutsättning att utövaren vill fortsätta driften, kan
omprövning enligt övriga särskilda omprövningsgrunder förväntas bli
färre än för närvarande.
4.25.2 Tidigare underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter
Regeringens förslag: Tillstånd, godkännande eller dispens kan efter
prövning vägras den som tidigare har underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter, om inte särskilda omständigheter föranleder annat.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att
skyldigheten inte bör utformas så att en utövare avskräcks från
tillståndsprövning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att
tillämpningssvårigheter kan uppstå i praktiken eftersom tillstånd är
primärt knutna till verksamheten och inte till utövaren. Länsstyrelsen i
Kristianstads län och Länsstyrelsen i Stockholms län ser positivt på
möjligheten att vägra den som underlåtit att fullgöra sina skyldigheter
tillstånd. Lantbrukarnas Riksförbund anser att rättssäkerheten kräver ett
mer begränsat och specificerat tillämpningsområde så att underlåtenheten
och den åtgärd för vilken tillstånd söks ligger inom samma område samt
att tidsaspekten beaktas. Naturskyddsföreningen anser det lämpligt och
angeläget att en exploatörs vandel i någon mån prövas och att det torde
bli fråga om en form av exculpering från sökandens sida, dvs. krävs
framläggande av en utredning som styrker lämplighet.
Skälen för regeringens förslag: Det är givetvis viktigt att villkoren
följs i de tillstånd som lämnas på miljörättens område. Det förslag
regeringen lägger om miljöbalk ger många möjligheter att ingripa när
villkoren har åsidosatts. Tillsyns- och prövningsmyndigheter av olika
slag kan inom ramen för prövningssystemet bl.a. agera med stöd av de
allmänna hänsynsreglerna och även med stöd av bestämmelser om
rättelse, omprövning och miljösanktionsavgift. Härutöver kan polis och
åklagare agera med stöd av de straffrättsliga bestämmelserna.
När en person som har brutit mot villkoren i ett tidigare tillstånd begär
tillstånd till en annan verksamhet än den där underlåtenheten har ägt rum
saknas dock i dag vanligen lagstöd för att ta hänsyn till den tidigare
underlåtenheten att fullgöra sina skyldigheter i den nya prövningen.
Endast naturvårdslagen och lagen om åtgärder beträffande djur och
växter som tillhör skyddade arter innehåller bestämmelser om att tillstånd
kan vägras den som inte har fullgjort sina åligganden enligt tidigare
tillstånd. För naturvårdslagens del gäller denna regel enbart täkter.
Enligt regeringens bedömning bör miljöbalken innehålla en generell
regel om att tillstånd kan vägras den som inte har följt tidigare tillstånd.
Detsamma bör gälla godkännande och dispens. Inte bara vid täkter utan
också vid exempelvis miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet och
hantering av kemiska produkter och biotekniska organismer bör
huvudregeln vara att den som tidigare har underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter inte skall kunna få nytt tillstånd. Detta bör gälla även för
icke personanknutna tillstånd.
Möjligheten att vägra tillstånd bör inte utnyttjas om särskilda
omständigheter medför att tillstånd skall ges. En bagatellartad
överträdelse av tidigare tillstånd bör exempelvis inte medföra att nytt
tillstånd skall vägras. Tillstånd skall vidare kunna meddelas bl.a. när
tillståndshavaren visar att överträdelsen inte har medfört någon risk för
påverkan på omgivningen och samtidigt förhållandevis lång tid har gått
sedan överträdelsen ägde rum. Med lång tid i dessa sammanhang avses
fem år.
Däremot bör underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter vid en typ av
verksamhet inte automatiskt kunna medföra att tillstånd inte skall ges för
en helt annan typ av verksamhet. Tillstånd bör dock vägras om det finns
anledning att befara att missförhållandena kommer att upprepas även i
den nya verksamheten.
Möjligheten att vägra nytt tillstånd bör finnas inte bara när det är
samma fysiska eller juridiska person som tidigare har underlåtit att
fullgöra sina skyldigheter och nu ansöker om tillstånd. Även när det finns
väsentlig anknytning mellan dessa personer bör tillstånd kunna vägras.
Väsentlig anknytning kan t.ex. föreligga när de suttit i samma
bolagsstyrelse. De kan också vara släktingar, för att nämna ett annat
exempel på nära anknytning.
4.26 Sakägarbegreppet
Regeringens förslag: Miljöbalken skall ha ett enhetligt
sakägarbegrepp när det angår rätten att föra talan och att överklaga.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Utredningens sakägarbegrepp var dock inte begränsat till den
processuella sidan.
Remissinstanserna: Svea hovrätt har ingen erinran mot ett enhetligt
synsätt på sakägarbegreppet. Umeå tingsrätt och Kammarrätten i
Stockholm anser att frågan om ett enhetligt sakägarbegrepp bör
analyseras och övervägas ytterligare. Länsrätten i Stockholms län anser
att besvärsrätten för förvaltningsmyndigheter kan regleras tydligare och
anför att en statlig myndighet normalt inte har besvärsrätt utan särskilt
författningsstöd såvida det inte föreligger en direkt partsställning.
Länsrätten i Östergötland anser att inte finns behov av ett enhetligt
sakägarbegrepp i balken. Lunds universitet anser att om man
överhuvudtaget skall sträva efter ett enhetligt sakägarbegrepp bör detta
inskränkas till den processuella sidan av begreppet. Skövde kommun
anser att det är olyckligt att balkens sakägarbegrepp skiljer sig från plan-
och bygglagens. Stiftelsen Stolta stad anser att rätten att överklaga måste
göras mer kraftfull så att det blir möjligt för enskild att överklaga med
hänvisning till ett allmänt intresse. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus
län anser att den som är klagoberättigad är oförhindrad att åberopa vad
som helst till stöd för sin talan, vad som är väsentligt är vad
besvärsmyndighetens prövning skall omfatta. Karlstad kommun anser att
sakägarbegreppet bör lagregleras. Landskrona kommun anser att den som
kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet av en verksamhet
bör anses vara sakägare.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar att det
självfallet är av stort intresse för miljöbalkens tillämpning vem som har
klagorätt mot domar och beslut fattade med stöd av balken eller
föreskrifter meddelade med stöd av balken. I mål om vattenverksamhet
kan det också vara av intresse vem som är berörd på sådant sätt att rätt
till ersättning för rättegångskostnader föreligger. I dessa sammanhang
kan sakägarbegreppet komma in. Ibland används också uttrycket talerätt
för dessa frågor.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av
sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är
den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt
måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat
ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka
vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är
erkänt av rättsordningen. Exempel på ett sådant erkännande är att det i en
författning eller dess förarbeten anges att myndighetens prövning skall
föregås av samråd med vissa intressenter eller, att i annat fall vissa
intressenter skall beaktas vid prövningen. Reglernas ändamål blir alltså
styrande för vilka som anses som sakägare. Inte oväntat saknar de olika
miljölagarna egna definitioner av sakägarbegreppet. Vissa försök har
ändå gjorts i förarbeten och praxis. Det kan konstateras att ordet har olika
betydelse beroende på vilken lag som tillämpas också på miljörättens
område.
Med ställningen som sakägare följer bl.a. rätt att föra talan mot domar
och beslut. Det är dock inte alltid bara sakägarna som har rätt att
överklaga. Myndigheterna kan ofta föra talan för allmänna intressen utan
att därför vara sakägare. Miljöbalksförslaget innehåller dessutom förslag
på talerätt för miljöorganisationer, se avsnitt 4.27.
Regeringen gör den bedömningen att det i miljöbalken bör finnas ett
enhetligt sakägarbegrepp. Det bör inte göras skillnad om den överklagade
frågan rör t.ex. vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet. Det är,
som Lunds universitet anfört, den processuella sidan av begreppet som
bör vara av intresse. Den materiella sidan av begreppet styrs bl.a. av de
regler om rätt till ersättning som miljöbalksförslaget innehåller, för
vattenverksamheternas och naturvårdens del avsnitt 4.33 samt för
miljöskadornas del avsnitt 4.34.
Vattenlagens sakägarbegrepp kan sammanfattas på så sätt att sakägare
i lagens mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen
upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller
annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande
väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget
utförs (prop. 1981/82:130 s. 150).
Även för naturvårdslagens del fordras fastighetsanknytning. Endast
den som äger eller innehar särskild rätt till en fastighet som beslutet rör
brukar anses vara sakägare i naturvårdslagens mening. Vid t.ex.
täkttillstånd är prövningen begränsad till riskerna för naturmiljön. Detta
innebär att ägare av grannfastigheter inte är att anse som sakägare,
eftersom de saknar anknytning till den fastighet där täktverksamheten
bedrivs.
Sammanfattningsvis anses som sakägare enligt miljöskyddslagen den
vara som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom
den miljöfarliga verksamheten.
Det kan här anmärkas att miljöskadelagens sakägarbegrepp är
detsamma som miljöskyddslagens.
En skillnad i gällande rättspraxis som enligt regeringen inte bör
upprätthållas är beträffande yrkesfiskare. Högsta domstolen ansåg i NJA
1995 s. 322 (Öresundsbron) att fiskarna som saknade
fastighetsanknytning och bedrev fiske med stöd av yrkesfiskelicens inte
var parter vid vattendomstolen. För att de skulle anses som parter
krävdes enligt Högsta domstolen att de, som förutsattes vid vattenlagens
tillkomst, fiskade med fasta redskap. Regeringsrätten hade i ett
rättsprövningsärende (RÅ 1994 Rf. 96) att bedöma samma fiskares
eventuella ställning som sakägare. Regeringsrätten intog motsatt
ståndpunkt mot Högsta domstolen och ansåg att fiskarna var sakägare.
Skillnaden mellan vattenlagens och miljöskyddslagens sakägarbegrepp
har som framgått med fastighetsanknytningen på sakägarsidan att göra.
Enligt vattenlagen krävs en sådan anknytning medan det för
miljöskyddslagens del saknar betydelse.
I det redan nämnda målet i högsta domstolen avseende yrkesfiskare
(NJA 1995 s. 322) var en ledamot skiljaktig (justitierådet Vängby). Han
anförde bl.a.
Yrkesfiskare har en lagfäst rätt till fiske på allmänt vatten som
påtagligt går utöver den rätt som tillkommer varje svensk medborgare.
Genom yrkesfiskelicensen har fiskaren fått ett samhälleligt erkännande
av att fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning. Det skulle te
sig egendomligt om han i sin försörjning kunde utan ersättning skadas
av ett vattenföretag på allmänt vatten. Så mycket mer gäller detta som
det beträffande stora projekt, t.ex. Öresundsförbindelsen kan
förekomma skador både genom vattenföretaget och till följd av
miljöfarlig verksamhet utanför vattenföretaget, såsom genom
giftutsläpp från schaktmassor. För skador av sistnämnda art kan
ersättning utgå till fiskare även utan fastighetsanknytning.
Hur den rätt till fiske på allmänt vatten som tillkommer yrkesfiskare
skall betecknas är en fråga av underordnad betydelse men närmast till
hands ligger att betrakta den som en kvalificerad allemansrätt. Det är
en fråga för rättstillämpningen att bedöma om intrång i en sådan rätt
skall kunna medföra ersättningsskyldighet för vattenföretaget eller
inte; det tidigare återgivna uttalandet i förarbetena kan inte utesluta
ersättning när starka skäl föreligger därtill. De förut anförda skälen är
så starka att en sådan rätt till ersättning måste anses föreligga i princip.
En annan sak är att det ofta torde vara svårt att visa skador på fisket
till följd av arbeten som berör allmänt vatten, om inte annat kan det
göras gällande att yrkesfiskare kan flytta sin verksamhet till andra
allmänna vattenområden. Det kan emellertid i sådant fall åtminstone
uppkomma kostnader för omställning till en ändrad verksamhet.
Jarl L och medparter är, enligt vad utredningen ger vid handen,
licensierade yrkesfiskare med hemmahamnar i Ålabodarna respektive
Ven cirka 40 km norr om det planerade läget för
Öresundsförbindelsen. De bedriver fiske på allmänt vattenområde utan
att använda sig av fasta redskap och deras utrustning medger inte fiske
på större avstånd från hemmahamnarna. I målet är ostridigt att Jarl L
och medparter årligen under tiden augusti eller september till januari
fiskar sill i bl.a. Lommabukten. Det måste antagas att området där
detta fiske bedrivs kommer att påverkas av vattenföretag som kommer
att utföras för Öresundsförbindelsen.
Jarl L och medparter har sålunda en naturlig anknytning till
Lommabukten med hänsyn till de tekniska förutsättningar som råder
för deras yrkesmässiga fiske. Det kan antas att fisket i Lommabukten
är av väsentlig betydelse för deras försörjning och att i vart fall en
omställning av fisket till andra vattenområden skulle kunna medföra
kostnader för dem.
Den skiljaktige ledamoten ansåg således att fiskarna var sakägare i
vattenmålet i Högsta domstolen.
Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet. Det
bör enligt regeringen eftersträvas att utforma ett så enkelt
prövningssystem som möjligt, där mesta möjliga prövning sker hos en
myndighet. I ett sådant system kan verksamheter som tidigare har
bedömts i flera prövningar enligt olika lagar i stället bedömas vid en och
samma prövning. Vid tillämpningen av de olika miljölagarna görs
skiftande bedömningar av vilka som skall anses vara sakägare. När
bestämmelserna i de olika lagarna integreras i en balk kan det
uppenbarligen uppstå tillämpningssvårigheter om klagorätten enbart
omfattar vissa delar av målet eller ärendet.
Vid överklagandet av ett mål eller ärende där olika frågor har
behandlats bör därför riktlinjen vara att klagorätten bör omfatta samtliga
frågor.
Regeringen finner till skillnad från Miljöbalksutredningen att det
enhetliga sakägarbegreppet bör begränsas till den processuella sidan.
Det är knappast möjligt att direkt i lagtexten ange vem som är att anse
som sakägare. Regeringen är av den uppfattningen att yrkesfiskare bör
kunna vara sakägare även i mål om vattenverksamhet trots att de inte
fiskar med fasta redskap. Vidare bör en anknytning som endast grundar
sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.
Gällande sakägarbegrepp enligt miljöskyddslagen bör utgöra
utgångspunkt. En generös tillämpning är således avsedd. Frågan får i
övrigt överlämnas till rättstillämpningen i likhet med vad som gäller
inom andra rättsområden.
Slutligen skall några ord sägas om frågan om den som har talerätt kan
till stöd för ett överklagande åberopa enbart allmänna intressen.
Enligt regeringens praxis är det tillåtet att i naturvårdslagsärenden
åberopa enbart allmänna intressen. Regeringsrätten har i RÅ 1994 ref. 39
ansett att om en enskild åberopar såväl enskilda som allmänna intressen i
ett plan- och byggnadsärende, så kan prövningsmyndigheten inte av
processuella skäl undandra sig prövning av någon av de grunder som
åberopas. Regeringen anser att det inte bör vara ett processhinder att
någon åberopar enbart allmänna intressen. En annan sak är att den som
överklagar måste på ett eller annat sätt kunna anses vara berörd i enlighet
med vad som ovan diskuterats för att anses som sakägare. Allemansrätt
bör som sagt inte i något fall anses vara tillräcklig grund för att någon
skall anses vara sakägare.
4.27 Miljöorganisationers talerätt
Regeringens förslag: Miljöorganisationer ges rätt att överklaga
domar och beslut om tillstånd, godkännande och dispens enligt
miljöbalken som inte rör försvaret.
För att få överklaga skall organisationen ha varit verksam i minst
tre år och ha minst 2 000 medlemmar.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens samtidigt
som utredningen förordade en mer vidsträckt besvärsrätt. Utredningen
anser dock att miljöorganisationerna skall ha rätt att överklaga beslut av
myndigheter att inte ingripa eller vidta andra åtgärder enligt balken samt
att krav skall ställas på att miljöorganisationen skall ha varit aktiv under-
instans för att få överklaga.
Remissinstanserna: Justitieombudsmannen anser att det måste
klargöras när klagorätten går ut för miljöorganisationer. Försvarsmakten,
Jordbruksverket, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Storumans
kommun, Göteborgsregionens kommunalförbund, Lantbrukarnas
Riksförbund, Sveriges Fiskares Riskförbund, Fastighetsägarförbundet,
Sveriges Jordägareförbund, Skogsägarnas Riksförbund och
Skogsindustrierna avstyrker förslaget att ge miljöorganisationer talerätt.
Skogsägarnas Riksförbund anser att klagorätten kan medföra
fördröjningar och processande i obstruerande syfte. Länsrätten i
Östergötlands län anser att det föreligger skäl att ge miljöorganisationer
talerätt endast i situationer då det finns andra taleberättigade.
Naturskyddsföreningen välkomnar talerätten för miljöorganisationer men
anser det inte tillräckligt för att tillgodose intresset av materiellt riktiga
avgöranden i miljömål och föreslår att det inrättas en miljöombudsman.
Vidare bör det inte ställas krav på att miljöorganisationer skall vara
aktiva i underinstansen för att få klaga då det naturliga arbetssättet för
organisationerna är att övervaka domar och beslut från första instans för
att välja ut sådana fall som är materiellt tveksamma för att driva dessa
vidare. Miljöorganisationerna bör ges rätt att anhängiggöra ärenden i
första instans. Såvitt Naturskyddsföreningen känner till finns det ingen
skyldighet för en myndighet att i händelse av att någon inte vidtar
åtgärder meddela beslut om detta. Rätten att överklaga får då inte någon
betydelse. Möjligen kan någon form av passivitetstalan föreslås, eller ett
tillägg göras med innebörd att ansvarig myndighet skall fatta beslut om
att inte vidta åtgärd. Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att rätten
att överklaga beslut att inte ingripa eller vidta åtgärder utgör en
utvidgning av besvärsrätten till beslut som enligt förvaltningsrättslig
praxis inte är överklagningsbara, bl.a. myndighetsbeslut att inte väcka
talan. Nämnden uppger att det enligt praxis inte är nödvändigt för en
sakägare att vara aktiv i underinstans för att få besvärsrätt och att
motsvarande därför även bör gälla en miljöorganisation.
Fortifikationsverket anser att miljöorganisationer inte bör ges besvärsrätt,
utan att en utvidgad talerätt bör anförtros en Miljöskyddsombudsman.
Banverket anser att organisationer som medges talerätt alltid skall vara
lokalt förankrade. Länsstyrelserna i Malmöhus och Jönköpings län,
Stockholms kommun, Uppsala kommun och Jordens vänner tillstyrker att
miljöorganisationer ges talerätt. Lunds universitet tillstyrker med viss
tvekan att miljöorganisationer ges besvärsrätt och föreslår att det är
tänkbart att något utvidga kretsen av taleberättigade föreningar med t.ex.
hyresgästföreningar. Bl.a. Landskrona, Växjö och Alvesta kommuner och
Miljöcentrum anser att urvalet av organisationer med talerätt bör utvidgas
till att omfatta bl.a. sockenråd, hembygdsföreningar, lokala
miljöorganisationer och astmaallergiförbundet samt stiftelser. Sveriges
Fiskares Riksförbund föreslår att yrkesfiskarnas intresseorganisationer
uttryckligen tillerkänns talerätt. Tjänstemännens Centralorganisation
anser att hyresgästföreningen och fackliga organisationer bör få talerätt.
Grossistförbundet Svensk Handel anser att allmänhetens intresse av insyn
i beslutsfattandet tillgodoses genom ett förstärkt inflytande i form av
tidigt och utökat samråd samt att svåra gränsdragningsproblem kan
uppstå beträffande tolkningen av begreppet miljöorganisation.
Skälen för regeringens förslag: Miljöorganisationer har inte talerätt i
dag utom i frågor som rör dem själva som t.ex. fastighetsägare eller
dylikt. Det förekommer däremot att miljöorganisationer uppträder som
ombud för sakägare. I några speciella fall ges också direkt i lagtext
ideella organisationer rätt att överklaga, trots att saken inte rör
organisationens egen rättsställning. Enligt 48 a § miljöskyddslagen har
lokala arbetstagarorganisationer rätt att överklaga beslut meddelade i
frågor om tillstånd och i frågor om försiktighetsmått för verksamheter
inom miljöskyddsområde, förutsatt att föreningen organiserar
arbetstagare i den verksamhet som avses i beslutet. Enligt 34 §
förordningen om kemiska produkter får sammanslutning av konsumenter
för att tillvarata konsumentintresset föra talan mot beslut som
länsstyrelse eller central förvaltningsmyndighet har meddelat med stöd
av bemyndigande enligt lagen eller förordningen om kemiska produkter.
Även centrala arbetstagarorganisationer och motsvarande organisationer
på arbetsgivarsidan har rätt att överklaga enligt denna bestämmelse.
Miljöskyddskommittén anförde i sitt huvudbetänkande Miljöbalk
(SOU 1993:27, s. 618 ff) att de organisationer som kan komma i fråga
för talerätt måste ha en rättsligt bestående uppbyggnad där ledningen av
verksamheten vilar på en demokratisk grund. Vidare skulle det kunna
förväntas av organisationen att den varaktigt kan bedriva sin verksamhet.
Något krav på att verksamheten är rikstäckande borde enligt kommittén
inte uppställas.
Frågan om ideella organisationers talerätt har även behandlats av
tidigare kommittéer och utredningar.
Miljöskyddskommittén diskuterade också om regeringen eller annan
myndighet genom föreskrifter skulle bestämma vilka som skall ha talerätt
eller om frågan skulle lösas i praxis på grundval av materiella
förutsättningar inskrivna i själva balken.
Kommittén ansåg att talerätt för ideella organisationer som tillvaratar
miljövårdsintressen bör regleras genom föreskrifter av regeringen.
I betänkandet Grupprättegång (SOU 1994:151) anförde
Grupptalanutredningen att sammanslutning skulle ha bedrivit verksamhet
under minst tre år och ha lägst 1 000 medlemmar för att få väcka talan.
Rätten skulle få medge en sammanslutning som inte uppfyller nämnda
förutsättningar att väcka organisationstalan, om det finns särskilda skäl
med hänsyn till sammanslutningens lokala förankring, tidigare
verksamhet eller något annat förhållande.
Skäl för att ge miljöorganisationerna talerätt är enligt regeringens
mening att det hos organisationerna finns ett starkt intresse och djupt
engagemang i miljöfrågor. Genom att tillerkänna organisationerna
talerätt kan detta intresse och engagemang tas tillvara. Ett ytterligare skäl
för att ge miljöorganisationer talerätt är att detta stämmer väl med
tankegångarna på det internationella planet.
I remisskritiken har olika argument förts fram för att vägra
miljöorganisationer talerätt. Skogsägarnas Riksförbund anser att det finns
en risk för att miljöorganisationerna kommer att processa i obstruerande
syfte och att handläggningstiderna kommer att förlängas.
Enligt regeringens uppfattning är dessa invändningar överdrivna. Här
erinras om att miljöorganisationerna kan uppträda som ombud i dag.
Vidare har i Norge och Danmark miljöorganisationer rätt att överklaga.
Endast i undantagsfall har organisationerna där agerat på ett sätt som
någon skulle kunna kalla missbruk.
Det går inte att säkert säga om antalet ärenden kommer att öka om
ideella organisationer ges talerätt. Det är dock inte sannolikt att
organisationerna ensamma kommer att driva något större antal processer.
För att uppnå de mål som har uppställts för miljöpolitiken krävs enligt
regeringen ett omfattande engagemang hos inte bara samhällsorgan utan
också enskilda. Företag och enskilda förväntas bidra med bl.a.
miljötillvänd produktion och miljöinriktad livsstil. Enskildas och deras
organisationers engagemang kan stärkas genom att ge dem ökat
inflytande vid miljörättsliga prövningar.
Prövningsmyndigheterna har normalt skyldighet att beakta all
utredning som läggs fram i ett mål eller ärende, oavsett om utredningen
kommer från en taleberättigad person eller från någon annan. Av detta
följer att miljöorganisationer och andra har stora möjligheter att föra
fram sina åsikter under handläggningen av mål och ärenden. Det är
därför inte mycket vunnet med att ge miljöorganisationerna en rätt som
innebär ett begränsat agerande till redan inledda mål och ärenden.
Mål och ärenden inleds normalt av den som vill bedriva någon
verksamhet som kan påverka miljön. Skäl att ge miljöorganisationer rätt
att inleda mål och ärenden finns därför inte.
Regeringen gör alltså den bedömningen att det främst är
miljöorganisationernas rätt att överklaga som har betydelse för att öka
deras inflytande vid miljörättsliga prövningar. Miljöorganisationerna bör
således ges klagorätt.
Alla organisationer kan dock inte ges rätt att överklaga beslut enligt
miljöbalken. En begränsning bör lämpligen ske. Det finns beträffande
arbetsmarknadens parter och konsumentsammanslutningar inte någon
anledning att ändra gällande rätt. Dessa bör alltså även i fortsättningen ha
klagorätt. För miljöorganisationernas del bör en sådan rätt tillkomma
ideella föreningar, som har till ändamål att tillvarata naturvårds- och
miljöskyddsintressen. En miljöorganisation bör alltså ha formen av ideell
förening för att klagorätt skall föreligga. Endast organisationer som är
öppna för allmänheten och där allmänheten alltså kan bli medlem och
påverka bör tillerkännas talerätt.
Det är dock uteslutet att låta samtliga miljöorganisationer som har
formen av ideell förening ha klagorätt. Ett urval bör ske. Urvalet bör ske
enligt ett av följande två alternativ. Det ena sättet är att i lag reglera under
vilka förutsättningar rätt att överklaga skall föreligga. Den andra metoden
är att efter dansk modell direkt i författningstext namnge de
organisationer som skall få klaga.
Att överlämna beslutanderätten till regeringen borgar för att endast
organisationer som kan antas ha särskilt goda förutsättningar att föra
talan tillerkänns klagorätt. Det underlättar också för domstolarna och
andra prövningsmyndigheter som slipper ställas inför ibland besvärliga
talerättsfrågor. Trots detta finns det skäl att sätta i fråga om denna metod
är den lämpligaste. Frågan om den som vill överklaga får göra detta har
enligt svensk rättstradition normalt överlämnats till de rättstillämpande
organen att avgöra.
Det kan starkt sättas i fråga om det bör vara en politisk fråga att ta
ställning för eller mot en talerätt för olika namngivna organisationer.
Regeringen anser därför att det är mindre lämpligt att i författningstext
ange vilka organisationer som skall ha talerätt. Istället bör urvalskriterier
för taleberättigade organisationer anges i lagtext. Förhållandevis stränga
krav bör ställas. Grupptalanutredningen föreslog att grupptalan skall få
föras av organisationer som har varit verksamma i minst tre år och har
minst 1 000 medlemmar. Utredningen anförde att ålder och
medlemsantal kan sägas vara trubbiga instrument att använda för att
finna lämpliga organisationer men att några bättre parametrar är svåra att
finna. Det förhållandet att en organisation har verkat under en inte alltför
kort tid är ett bevis på att det föreligger stadga och livskraft i
organisationen och dess verksamhet. Ett någorlunda stort medlemsantal
tyder dessutom på att det finns en god uppslutning kring organisationen
och dess arbete.
Regeringen anser att de organisationer som skall ha rätt att överklaga
domar och beslut bör ha varit verksamma i minst tre år och ha minst
2 000 medlemmar.
Regeringen anser vidare att konsumentorganisationer och
arbetsmarknadens parter skall ha rätt att överklaga beslut i samma
utsträckning som idag.
Det är otänkbart att låta miljöorganisationer få överklaga samtliga
domar och beslut enligt balken. Uteslutet är exempelvis att få överklaga
brottmål. Detsamma gäller tvister mellan två parter, såvida inte
föreningen själv varit part, har rätt att intervenera eller har förvärvat ena
partens rätt till tvisteföremålet.
En processuell fråga som uppkommer är om klagorätt bör förutsätta att
organisationen har varit aktiv i underinstansen. Naturskyddsföreningen är
kritisk till detta och Koncessionsnämnden anser att då detta inte gäller för
sakägare så bör det inte heller gälla för miljöorganisationerna.
Regeringen delar denna uppfattning. En annan fråga är om en
taleberättigad organisation måste ha delgetts ett avgörande för att detta
skall vinna laga kraft. Regeringen anser inte detta. När ett avgörande
vunnit laga kraft mot sakägarna skall det också anses ha vunnit laga kraft
mot miljöorganisationerna utan särskild delgivning.
De typer av mål och ärenden som organisationerna bör få överklaga
måste preciseras ytterligare.
Regeringen anser det lämpligt att miljöorganisationer skall få
överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande och dispens enligt
miljöbalken. Miljöorganisationer bör dock inte ha rätt att överklaga
beslut som rör försvaret då sådana ärenden ofta är av så känslig natur att
talerätten inte bör utvidgas utöver vad som gäller i dag.
Miljöbalksutredningen föreslog att miljöorganisationerna skulle ha
talerätt mot beslut av myndigheter att inte ingripa eller vidta andra
åtgärder med stöd av balken. Den intressanta frågan blir då vad som bör
göras om t.ex. en tillsynsmyndighet inte ingriper trots att detta borde ske?
Är det lämpligt att en sådan fråga får överklagas till miljödomstolen?
Det finns starka skäl som enligt regeringen talar emot detta.
Tillsynsmyndigheten har som Naturskyddsföreningen påpekat kanske
inte ens fattat något beslut som kan överklagas. Domstolen kan inte
heller gärna förelägga tillsynsmyndigheten att agera. En s.k.
passivitetstalan skulle inte lösa problemet. Detta är således inte någon
lämplig lösning. Istället bör t.ex. Naturvårdsverket eller en annan såsom
central tillsynsmyndighet agera om en underordnad tillsynsmyndighet
inte sköter sina åligganden.
Till skillnad mot Miljöbalksutredningen anser regeringen således att
miljöorganisationerna inte skall ha talerätt mot beslut av myndigheter att
inte ingripa eller vidta andra åtgärder med stöd av balken.
I tidigare förslag, den återkallade propositionen 1994/95:10 föreslogs
det att en ny myndighet Miljöombudsmannen skulle inrättas.
Miljöombudsmannens (MO) uppgifter skulle sammanfattningsvis vara
att
– ta emot och utreda enskilda personers och organisationers klagomål i
miljöfrågor,
– följa rättstillämpningen på miljöområdet och verka för att brister
avhjälps,
– utfärda förelägganden om miljöskyddsavgift,
– flytta tillsynsansvaret i vissa fall från en myndighet till en annan,
– påkalla omprövning i de fall det är föranlett av lokala omständigheter
eller det föreligger ett allmänt intresse av principiell karaktär och
– överklaga beslut om allmänna intressen inte beaktats i tillräcklig grad.
Till MO skulle vara knutet ett råd med en samrådsfunktion bestående
av ideella organisationer.
Regeringen har förslag som har beröring med detta .
Det föreslås att ideella organisationer skall få talerätt.
Vidare föreslår regeringen att miljöskyddsavgiften ersätts av en
miljösanktionsavgift. Tillsynsmyndigheten skall själv ha rätt att besluta
om påförande av miljösanktionsavgift så snart en överträdelse som kan
föranleda sådan avgift konstaterats.
Det kan också erinras om att Justitieombudsmannen (JO) tar emot
klagomål från allmänheten. JO kan granska myndighetsutövningen. Detta
gäller t.ex. passivitetsfrågor.
Regeringens nuvarande förslag till miljöbalk medför således
förbättrade möjligheter att ta till vara de intressen MO var tänkt att
bevaka.
4.28 Tillsyn
Regeringen vill understryka att när bestämmelserna i de centrala lagarna
på miljöområdet nu föreslås sammansmältas till en miljöbalk är det
angeläget att tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen inte bara
samordnas utan också skärps i syfte att miljöbalkens mål skall kunna nås.
Tillsynen måste effektiviseras och tillsynsmyndigheterna måste, som ett
led i tillsynen, med kraft verka för att överträdelser beivras, dvs. besluta
om miljösanktionsavgift och verka för att straff utdöms vid överträdelser.
Tillsynen utgör en avgörande länk i kedjan mål, hänsyn, tillstånd, tillsyn,
omprövning, överträdelse, straff. De samlade myndighetsresurserna bör
fördelas och utnyttjas på ett effektivt sätt för att fånga upp de möjligheter
till rationaliseringsvinster som den samordnade lagstiftningen ger. Det är
också av största vikt att säkerställa hög kompetens och högt ställda krav
på rättssäkerhet och effektivitet i tillsynsarbetet, inte minst en enhetlig
rättstillämpning.
4.28.1 Vad är tillsyn?
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheterna skall utöva tillsyn över
verksamhet och åtgärder som omfattas av miljöbalkens regler dels
genom att kontrollera efterlevnaden av balkens bestämmelser och
föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats
med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att
åstadkomma rättelse, dels genom rådgivning, information och
liknande verksamhet som skapar förutsättningar för att balkens
ändamål skall kunna tillgodoses. Det skall komma till uttryck i
lagtexten att tillsynsmyndigheterna har en skyldighet att kontrollera
att miljöreglerna följs och att vidta de åtgärder som behövs för att
åstadkomma rättelse i enskilda fall och en ökad efterlevnad på sikt.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att tillsynsbegreppet skall
förbehållas den myndighetsutövande verksamheten. Vidare föreslås att
det därutöver skall ankomma på tillsynsmyndigheterna att genom
rådgivning och andra liknande åtgärder verka för balkens efterlevnad.
Remissinstanserna: Remissutfallet avseende tillsynen är delat men i
huvudsak positivt. Kemikalieinspektionen t.ex., anför att det är bra att
tillsynsfrågorna får ordentlig uppmärksamhet och ett eget kapitel. Flera
kommuner, t.ex. Örnsköldsviks kommun, länsstyrelser, t.ex. Göteborgs
och Bohusläns länsstyrelse, myndigheter t.ex. RRV, Rikspolisstyrelsen
och även privata organisationer t.ex. SAF och Industriförbundet är
positiva till att tillsynsbegreppet definieras i lagtexten. Länsstyrelsen i
Jönköpings län ställer sig dock frågande inför utredningens sätt att
definiera tillsynsbegreppet, framför allt genom att knyta det till begreppet
myndighetsutövning. Länsstyrelsen anför att bl.a. väcks frågor om vilka
konsekvenser den föreslagna definitionen får i förhållande till "vid
myndighetsutövning" i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och 20
kap. 1 § brottsbalken samt till de handläggningsföreskrifter som finns i
förvaltningslagen för "myndighetsutövning mot enskilda". Även
Statskontoret är i viss mån kritisk och anför att försöket att definiera
begreppet tillsyn i lagtexten knappast bidrar till en tydligare ordning än
den som råder idag. Statskontoret menar att speciellt kritisk är frågan om
vilken myndighet som har rätt att utöva makt mot ett visst tillsynsobjekt.
Statskontoret avslutar dock resonemanget med att kanske är det först med
det kompletta regelverket – balk, förordning, föreskrifter,
myndighetsinstruktioner och regleringsbrev – som uppgifterna för
myndigheterna kan klargöras. Riksåklagaren understryker att
tillsynsmyndigheterna måste ge utrymme för de direkta
kontrolluppgifterna vid sidan av rådgivning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att det inte
bör finnas något politiskt inflytande vid tillsynsutövningen, varför varken
länsstyrelsen eller kommunen är lämpliga.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken innehåller ett stort antal
bestämmelser, både allmänna hänsynsregler och särskilda regler för viss
utpekad verksamhet. Många av reglerna riktar sig mot var och en som
vidtar någon åtgärd som kan motverka miljöbalkens mål och syften. I
vissa fall är reglerna begränsade att gälla endast för näringsverksamhet.
En del bestämmelser riktar sig istället mot domstolarna och andra
myndigheter. Att reglerna tillämpas och följs är av avgörande betydelse
för möjligheten att nå balkens mål. För att säkerställa efterlevnaden av
reglerna krävs också en väl fungerande och effektiv tillsynsverksamhet.
De myndigheter som skall ansvara för balkens efterlevnad bör både
genom förebyggande och kontrollerande åtgärder verka för att balkens
regler följs.
För att tillsynsmyndigheterna skall kunna fullgöra denna sin skyldighet
måste ett effektivt regelsystem avseende tillsynen ingå bland balkens
regler. Myndigheterna måste också ha tillräckliga resurser så att de kan
använda sig av de möjligheter som balken ger.
Vid en granskning av tillsynen över de olika lagområden som föreslås
sammansmältas i miljöbalken, kan konstateras att tillsyn bedrivs av en
rad olika aktörer och att tillsyn är ett vitt använt begrepp. Tillsyn kan
variera från inspektions- eller kontrollbesök till verksamhet som är mer
uppföljnings-, uppsikts- eller främjandeinriktad. Den som utför tillsynen
kan vara en kommun, en länsstyrelse eller en central myndighet.
Därutöver kallas ibland verksamhetsutövarens egen kontroll av den egna
verksamheten för tillsyn.
Övervägandena om att införa gemensamma tillsynsbestämmelser i
miljöbalken förutsätter att begreppet tillsyn analyseras. Flertalet
remissinstanser välkomnar Miljöbalksutredningens förslag om definition
av tillsynsbegreppet i lagtexten. Regeringen delar utredningens
bedömning av vilka uppgifter som bör ankomma på tillsynsmyndigheten.
Regeringen menar dock att definitionen av tillsynsbegreppet bör omfatta
alla åtgärder som tillsynsmyndigheten vidtar i syfte att uppnå en
efterlevnad av miljöbalken och föreskrifter, tillståndsdomar och beslut
som grundar sig på balken.
Vissa av de uppgifter som ankommer på tillsynsmyndigheten utgör
tveklöst myndighetsutövning. Sådan myndighetsutövning inkluderar
såväl kontroll och uppsikt som åtgärder för att rättelse skall vidtas. För
detta arbete krävs lämpligt utformade tillsynsbestämmelser.
I tillsynsverksamheten ingår även andra uppgifter. Sådana andra
uppgifter bör dock inte medföra befogenheter att ingripa med
tvångsåtgärder mot enskilda personer. Exempel på sådan verksamhet är
information i allmänhet och rådgivning i enskilda fall. Stödjande och
främjande verksamhet är också av stor betydelse för ett framgångsrikt
miljöarbete.
Man kan således dela in tillsynsverksamheten i dels den
myndighetsutövande verksamheten, dvs. tillsynen över efterlevnaden av
miljöbalken eller regler utfärdade med stöd av miljöbalken och dels
tillsynsmyndigheternas andra uppgifter av förebyggande och stödjande
karaktär.
Tillsynsmyndigheterna har inte bara rätt, utan även en skyldighet att
bedriva kontrollerande tillsyn genom myndighetsutövning med de
verktyg som står till buds genom miljöbalkens regler. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att
tillsynsmyndigheternas skyldighet att vidta åtgärder ytterligare måste
understrykas genom stadganden i lagtext. Regeringen anser att detta
tillräckligt tydligt framkommer i den av utredningen föreslagna
bestämmelsen enligt vilken tillsynsmyndigheten skall kontrollera och
vidta de åtgärder som behövs. Det finns ändå anledning att i miljöbalken
understryka tillsynsmyndighetens skyldighet att utöva en effektiv tillsyn.
För en effektiv tillsyn behövs bl.a. regler som gör det möjligt att
genomdriva tillsynsmyndigheternas beslut. Exempel härpå är
förelägganden vid vite och beslut om verkställande av åtgärd på den
försumliges bekostnad. Regeringen bedömer att det ökar effektiviteten i
tillsynen om rätten att meddela sådana beslut kan delegeras från den
kommunala nämnd som ansvarar för tillsynen till en anställd vid
kommunen. Något förbud mot sådan delegation enligt vad som finns i 5
§ andra stycket hälsoskyddslagen bör därför inte gälla för tillsynsåtgärder
enligt miljöbalken. Delegation får naturligtvis dock aldrig ske i strid mot
bestämmelserna i 34 § kommunallagen. En bedömning måste således
alltid ske i det enskilda fallet. Det kan inte uteslutas att vissa sådana
beslut kan utgöra myndighetsutövning mot enskild av större vikt (se
nämnda paragraf tredje punkten).
I detta sammanhang finns skäl att ta upp det problem med
vitesföreläggande som vissa remissinstanser pekat på. Landskrona
kommun har tagit upp problemet att förelagt vite ofta inte döms ut.
Kommunförbundet anser att det i lagtexten bör anges att ett föreläggande
får innehålla att den som bedriver en verksamhet skall anpassa den eller
vidta sådana åtgärder att en viss störningsnivå inte överskrids.
Generella föreskrifter och individuella villkor som syftar till att
begränsa negativ påverkan på människors hälsa och miljön har hittills
utformats olika i olika sammanhang och enligt olika författningar. T.ex.
förekommer både villkor om att vissa åtgärder skall vidtas och villkor
innebärande att ett begränsningsvärde – en halt eller en mängd – inte får
överskridas. Det är också vanligt att villkoren anger att påverkan skall
begränsas till en viss angiven nivå. Enligt den praxis som sedan länge rått
hos Koncessionsnämnden – och som också får anses accepterad av
industrin – är strävan att i villkoren ange ett begränsningsvärde i stället
för en teknisk åtgärd där det är lämpligt. På så sätt överlåts åt
verksamhetsutövaren att själv finna den mest kostnadseffektiva lösningen
för att uppfylla begränsningsvärdet. Miljöbalken är i högre grad än
gällande rätt relaterad till effekter för människors hälsa och miljön.
Internationellt ställs undan för undan större krav på utformningen och
bedrivandet av verksamheter med miljöpåverkan. I IPPC-direktivet
96/61, artikel 9, anges att villkoren skall utformas som
utsläppsbegränsningar. Gränsvärdena kan vid behov kompletteras med
eller ersättas av likvärdiga parametrar eller tekniska åtgärder. Av fjärde
punkten följer dock att gränsvärdena, parametrarna eller de tekniska
åtgärderna skall bygga på bästa tillgängliga teknik utan att användningen
av en specifik teknik eller teknologi föreskrivs. Mot bakgrund av den
praxis som rått och med hänsyn till utvecklingen, inte minst inom EU,
avseende villkorsskrivning, kan regeringen inte se att det behövs ett
sådant klarläggande i lagtexten som Kommunförbundet efterlyser. Ett
villkor eller ett föreläggande som anger att ett begränsningsvärde eller en
störningsnivå inte får överskridas torde också som en huvudregel vara
tillräckligt preciserat och klart för att det skall kunna verkställas och
ligga till grund för utdömande av vite. Detsamma torde vara fallet vid
vissa tekniska funktionskrav. Regeringen vill understryka behovet av att
villkoren utformas så att de är entydiga och lätta att kontrollera och vid
överträdelse beivra.
Regeringen vill betona att när överträdelser som är straffbelagda
upptäcks vid tillsynen skall tillsynsmyndigheten som ett led i tillsynen
vara skyldig att anmäla misstanke om brott till polis- eller
åklagarmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall också inom ramen för
tillsynssystemet besluta om miljösanktionsavgift vid överträdelse i
näringsverksamhet, se avsnitt 4.32 .
Regeringen vill i detta sammanhang framhålla behovet av regelbundna
och täta kontakter mellan tillsynsmyndigheterna å ena sidan och polis
och åklagare å den andra. Erfarenheten är att där sådant samråd
förekommit mer regelmässigt har goda resultat åstadkommits.
Naturskyddsföreningen har i sitt remissvar pekat på det ringa antal
brott mot miljölagstiftningen som anmäls och anfört att
tillsynsmyndigheten bör vara skyldig att anmäla varje överträdelse.
Myndigheten skulle då inte behöva ta ställning till frågor av betydelse för
straffbarheten av överträdelsen. Naturvårdsverket anför däremot att det
bör övervägas om inte tillsynsmyndigheten bör ges rätten att avstå från
att göra anmälan om överträdelsen kan anses helt bagatellartad. Det bör
då betonas att endast om en överträdelse är att betrakta som bagatellartad
eller helt obetydlig kan det vara tillåtet för en tillsynsmyndighet att
underlåta att göra åtalsanmälan.
Regeringen understryker vikten av att tillsynsmyndigheten verkligen
anmäler brottsmisstanke när sådan föreligger. Detta är en förutsättning
för att straffbestämmelserna skall få avsedd betydelse för efterlevnaden
samt att den i inledningen av detta avsnitt nämnda miljöbalkskedjan skall
ha förutsättningar att fungera. Av Rikspolisstyrelsens remissyttrande
framgår att det är troligt att så inte alltid skett. Regeringen bedömer att ett
bättre resultatet i detta avseende kan förväntas om tillsynsmyndighetens
skyldighet att anmäla misstanke om brott är obligatorisk. Som
Åklagarmyndigheten i Göteborg påpekar skall misstanke om brott
anmälas utan att tillsynsmyndigheten gör någon bedömning av om
tillräckliga skäl för åtal finns. Den bedömningen ankommer på polis och
åklagare. Frågan har behandlats av JO i beslut den 6 november 1989. JO
har också understrukit vikten av att tillsynsmyndigheten gör åtalsanmälan
när det föreligger en klar misstanke om att straffbar överträdelse av
miljöskyddslagen har begåtts. JO anser sammanfattningsvis att utrymmet
för att avstå från åtals-anmälan av den anledningen att myndigheten inte
finner den subjektiva sidan av brottsrekvisitet täckt bör minimeras, och
att varje objektivt sett beaktansvärd överträdelse bör underställas
åklagarens bedömning. Vad JO anfört skall således gälla även vid
överträdelser av miljöbalkens regler.
Centrala, regionala och lokala myndigheter bör utöver den
myndighetsutövande tillsynen även ges möjlighet till stödjande och
främjande verksamhet som ett led i tillsynen. Sådan verksamhet är ett
annat sätt att inom ramen för tillsynen skapa förutsättningar för
regelefterlevnad. Den stödjande och främjande verksamheten bör som
huvudregel följa ansvaret för den myndighetsutövande tillsynen. De
stödjande åtgärderna kan bl.a. bestå av information och rådgivning
angående gällande regler i enskilda fall eller i kampanjform.
Därutöver har de centrala tillsynsmyndigheterna ett ansvar för att
tillsynen bedrivs ändamålsenligt både med avseende på lokala, regionala
och nationella förhållanden. De centrala tillsynsmyndigheterna skall
stödja, samordna, följa upp och utvärdera den regionala och lokala
tillsynen, eller, sammanfattningsvis, ge tillsynsvägledning. Det så kallade
miljöstrategiarbetet med bl.a. uppföljning av långsiktiga eller
övergripande miljömål tillhör också de regionala och centrala
tillsynsmyndigheternas ansvarsområde.
Naturligtvis är det, som Statskontoret pekat på, först när det kompletta
regelsystemet med förordningar, myndighetsföreskrifter, regleringsbrev
etc. föreligger som varje tillsynsmyndighets roll och uppgifter blir helt
klarlagda. Ett sådant fullständigt regelverk bör därför vara klart till dess
miljöbalken träder i kraft. I detta bör ingå särskild information och
utbildning samt en tid därefter uppföljning och utvärdering.
4.28.2 Tillsynsmyndigheterna och deras ansvarsfördelning
Regeringens förslag: Tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken
och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av balken
skall utövas av kommunala nämnder, av länsstyrelsen,
Naturvårdsverket och de statliga myndigheter i övrigt som regeringen
bestämmer samt generalläkaren.
En tydlig ansvarsfördelning vad gäller tillsynen enligt miljöbalken
på lokal, regional och central nivå skall gälla.
Ansvar för tillsyn och drift av samma verksamhet skall som princip
skiljas åt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i
Stockholms län, Kommunförbundet och Uppsala kommun anför att
fördelningen av tillsynsansvaret enligt balken bör framgå direkt av
lagtexten i balken. Länsstyrelsen i Skaraborg pekar särskilt på att
fördelningen av tillsynen mellan centrala och regionala myndigheter bör
framgå av tillsynskapitlet.
Statskontoret tillstyrker utredningens förslag beträffande
tillsynsorganisationen med kommunernas och länsstyrelsernas roller.
Åklagarmyndigheten i Umeå anför att för att förenkla hanteringen av
tillsynsfrågorna, för att öka förutsättningarna att samla god kompetens
inom det miljörättsliga området samt för att uppnå en större enhetlighet i
rättstillämpningen anser åklagarmyndigheten att det bör ytterligare
övervägas om tillsynen inte skall koncentreras på ett färre antal statliga
myndigheter. Åklagarmyndigheten anger vidare att ett förslag skulle
kunna vara att slopa den kommunala nivån och istället samla
tillsynsansvaret på länsstyrelserna och på Naturvårdsverket.
Länsstyrelsen i bl.a. Stockholms län, Kristianstads län och Jämtlands
län anser att det är bra att utredningens förslag ger länsstyrelsen en ny
och tydligare roll som regional tillsynsmyndighet inom hela balkens
tillämpningsområde med ansvar för bl.a. initiativ och samordning av
större tillsynskampanjer, att följa upp och utvärdera det kommunala
tillsynsarbetet samt återföra erfarenheter till kommunernas
miljöförvaltningar. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att
länsstyrelsens regionala tillsyn måste markeras ännu tydligare.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att innehållet i länsstyrelsen
tillsynsroll bör övervägas ytterligare bl.a. då det gäller frågan om vad
tillsynsuppgiften innebär i förhållande till uppgiften att svara för regional
miljöövervakning och samordnad recipientkontroll.
Kommunförbundet och flera kommuner anser att kommunerna bör ha
huvudansvar för tillsynen och att detta bör framgå direkt av balken. Flera
kommuner invänder i och för sig inte mot grundprincipen att staten har
huvudansvaret men anser att överlåtelse av tillsynsansvaret till
kommunen skall ske. Bl.a. Landskrona kommun tillstyrker att tillsyn
skall överlåtas på kommunen paketvis. Piteå kommun menar att
uppdelningen i paket snarast motverkar den grundläggande principen om
effektivt resursutnyttjande som skall vara vägledande för tillsynens
fördelning mellan stat och kommun. Möjligheterna till delegation bör,
enligt Umeå kommun, vara mer flexibel. Örnsköldsviks kommun är mot
uppdelningen i paket och anför att så olika struktur råder i olika
kommuner och länsstyrelser att en större frihetsgrad vore en fördel.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill erinra om att
tillsynsbestämmelserna i förslaget till miljöbalk (kapitel 26) syftar till att
säkerställa efterlevnaden av balkens regler för att de mål och syften som
angivits i balkens inledande kapitel skall kunna uppfyllas. Regeringens
bedömning är att balkens tillsynsbestämmelser inte kräver några
övergångsregler. Tillsynsverksamheten bör självfallet fortsätta utan
avbrott i samband med balkens ikraftträdande. Det är därför, som
remissinstanserna anför, angeläget att en ansvarsfördelning mellan staten
och kommunerna i fråga om tillsynen är klarlagd när miljöbalken träder i
kraft.
I dag regleras vilka myndigheter som tilldelas tillsynsansvar antingen
genom lagbestämmelser eller genom förordning, eller ibland på båda
sätten. Flera myndigheter ansvarar i dag för att de lagar som föreslås
inarbetas i miljöbalken efterlevs. Tillsynsansvar ankommer på både
kommuner, länsstyrelser och centrala förvaltningsmyndigheter. En
samordning av tillsynsbestämmelserna i en miljöbalk förutsätter att
fördelningen av tillsynsansvaret sker genom särskilda förordningar
utfärdade av regeringen med stöd av miljöbalken.
När det gäller bestämmelser om fördelning av tillsynsansvar föreslår
Miljöbalksutredningen att det skall framgå av lagtexten att tillsynen
utövas av statliga myndigheter som regeringen bestämmer och
kommunen i enlighet med vad regeringen förordnar. Flera
remissinstanser har framfört kritik mot att det inte framgår direkt av
balken vem som ansvarar för tillsynen. Regeringen bedömer att en
precisering kan vara motiverad. Det bör således framgå av balkens
bestämmelser att tillsynen utövas av Naturvårdsverket eller annan statlig
myndighet som regeringen bestämmer, av generalläkaren, av
länsstyrelsen och av kommunen i enlighet med vad regeringen
bestämmer. De bör också framgå av lagtexten att kommunala nämnderna
alltid skall ha den lokala tillsynen inom kommunen över sådan
verksamhet där tillsynsansvaret redan idag tillkommer kommunen.
Kommunerna skall också ha möjlighet att ta över den lokala tillsynen
över miljöbalkens efterlevnad i övrigt med några undantag.
Varje tillsynsmyndighet bör ha en egen konkret plan för hur tillsynen
skall bedrivas i syfte att leva upp till miljöbalkens mål inom samtliga av
de områden där myndigheten har tillsynsansvaret. För att den skall ge ett
optimalt resultat bör tillsynen vara behovsstyrd. Fördelningen av resurser
och kompetensbehovet skall anpassas till de särskilda miljöproblem och
förhållanden som råder i varje kommun. Varje tillsynsmyndighet bör
också följa upp och utvärdera sin egen tillsyn. Länsstyrelserna bör
fungera samordnande och följa upp tillsynen regionalt. De centrala
myndigheterna bör regelbundet följa upp tillsynen inom miljöbalkens
områden och ta initiativ till mer omfattande utvärderingar av tillsynen
inom olika delar av balkens tillämpningsområden.
Olika synpunkter har framförts beträffande om tillsynen skall ligga på
staten eller kommunen. Regeringen bedömer att tillsynen i större
utsträckning än vad som förekommit tidigare bör utövas av kommunen.
Det är rimligt att kommunens ansvar för miljön i den egna kommunen
omfattar även rätten och skyldigheten att utöva tillsyn. En stor del av
tillsynen enligt balken skall därför anförtros kommunerna. Kommunens
tillsynsansvar bör fullgöras av en kommunal nämnd som säkerställer att
lämplig avvägning sker och att miljöintressen ges hög prioritet. Den
kommunala nämnden har också möjlighet att använda kompetens utanför
den egna myndigheten. Vid tillsynen enligt miljöbalken är det, med
hänsyn till den mängd olika tillsynsobjekt som förekommer, en
förutsättning att kompetens vid andra kommuner utnyttjas för att
möjliggöra att tillsynen även över ovanliga eller komplicerade
tillsynsobjekt fullgörs på ett effektivt sätt både vad gäller kvalitet och
kostnader. Statens roll i den löpande tillsynen när den utövas av
kommunen, bör vara att stödja de kommunala nämnder som utövar
tillsyn enligt balken eller att ingripa då tillsynen i något fall inte sköts.
Regeringen anser att det är angeläget att de centrala myndigheterna i än
högre grad fortsättningsvis aktivt stödjer de lokala och regionala
myndigheterna och att ingripanden verkligen sker i de fall kommunen
inte fullgör sitt tillsynsansvar.
Dessutom bedömer regeringen det angeläget att
informationsinsamlandet till och från de regionala och lokala
tillsynsmyndigheterna samordnas. De centrala myndigheterna har här en
viktig roll.
Om en kommun gör framställning om att få överta tillsyn som annars
skulle ankomma på en statlig myndighet, får tillsynen överlåtas till
kommunen. Med något undantag är det tillsyn som utövas av
länsstyrelsen som kan bli föremål för överlåtelse eftersom de centrala
tillsynsmyndigheterna i mycket liten utsträckning sköter den operativa
tillsynen. Överlåtelse av tillsynsansvaret till kommunen bör dock inte
komma ifråga för verksamhet som utövas av Försvarsmakten,
Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets
radioanstalt. Tillsynsobjekten bör delas in i olika "paket" med hänsyn till
vilken kompetens och vilka resurser som behövs för utövandet av
tillsynen.
Om en länsstyrelse inte skulle vilja överlåta tillsynen till en kommun
som gjort framställning om detta, bör länsstyrelsen vara skyldig att med
eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande om
kommunen begär det.
En länsstyrelse bör få återkalla överlåtelsen av tillsyn till en kommun.
Detta bör komma ifråga dels i de fall det visar sig att kommunen inte
fullgör sina tillsynsuppgifter på ett nöjaktigt sätt, dels om ändrade
förhållanden, såsom organisatoriska förändringar inom kommunen, gör
det olämpligt att tillsynsansvaret ligger på kommunen. Är det regeringen
som har beslutat om överlåtelse efter överlämnande av ärendet, bör
återkallelse av överlåtelsen inte få ske av annan än regeringen.
Särskilda frågor vid tillsyn över verksamhet som bedrivs av kommunen
I den kommunala tillsynen ingår idag att utöva tillsyn över verksamhet
där kommunen också är driftansvarig.
Stockholms kommun anför att det bör framgå av författningstexten att
det skall finnas en myndighet inom kommunen som skall utöva tillsyn
enligt balken. Länsstyrelserna, flera kommuner och Riksåklagaren har
understrukit vikten av att ansvaret för drift och tillsyn skiljs åt inom
kommunen både på nämnd och förvaltningsnivå. Detta bör enligt några
remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Stockholm, komma till uttryck i
lagtexten. Halmstads kommun anser det visserligen vara en självklarhet
att drift och tillsyn skall skiljas åt men pekar på att praktiska
organisatoriska olägenheter kan uppstå då tillsynspersonalens kompetens
många gånger tas tillvara i beredningen av olika ärenden som berör
miljöaspekten och som inte är av direkt myndighetskaraktär.
Regeringen konstaterar först att tillsyn över den egna verksamheten
inte är någon ny företeelse. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har sedan
länge haft tillsyn över kommunens renhållning, kommunens
fastighetsbestånd och livsmedelshanteringen i skolor och förskolor.
Flera kommuner har tillsyn enligt miljöskyddslagen över bl.a.
avfallsbehandlingsanläggningar och avloppsreningsverk. Denna del av
den kommunala tillsynsverksamheten kan vara problematisk i flera
avseenden både principiellt och i praktiken. Det kan enligt regeringens
bedömning inte anses lämpligt att ansvaret för tillsynen över en
anläggning ligger på verksamhetsutövaren själv. En granskning torde
alltid vinna på att den sker av någon "utomstående".
I samband med att kommunallagen utformades behandlades miljö- och
hälsoskyddsnämndens ställning. Då bestämdes att samma nämnd inte får
vara ansvarig för drift av en verksamhet och för tillsynen av densamma.
På förvaltningssidan inom kommunen finns dock inga sådana krav.
Regeringen menar att kommunens interna ansvarsfördelning för drift
och tillsyn bör vara av betydelse vid fråga om övertagande av
tillsynspaket som innehåller kommunala anläggningar. Länsstyrelsen bör
förutom att ta hänsyn till kommunallagens regler dessutom förvissa sig
om att kommunens förvaltningsorganisation är lämplig, dvs. att drift- och
tillsynsansvaret är skilt åt. Enligt regeringens uppfattning bör en intern
kommunal förvaltningsorganisation som innebär att drift- och
tillsynsansvaret ligger på samma förvaltning medföra att tillsyn för dessa
anläggningar inte skall utövas av den aktuella kommunen. I dessa fall bör
tillsynspaket kunna brytas upp så att kommunen får ansvaret för övrig
tillsyn i paketet om förutsättningar för det föreligger.
Om den kommunala organisationen förändras så att tillsynen kan
påverkas bör frågan om tillsynsansvaret övervägas på nytt.
4.28.3 Närmare om fördelningen av tillsynsansvaret
Regeringens bedömning: Vid miljöbalkens ikraftträdande bör alla
kommuner ha ansvar för en tillsyn motsvarande den som gäller i dag
enligt hälsoskyddslagen, renhållningslagen, naturvårdslagen,
skötsellagen och över icke tillståndspliktiga anläggningar enligt
miljöskyddslagen. Kommunerna bör dessutom som grundprincip
ansvara för kemikalietillsynen över återförsäljare och yrkesmässiga
användare och dessutom för viss tillsyn över tillverkare och
importörer. De kommuner som har resurser och kompetens bör också
ges möjlighet att ta över ytterligare tillsyn från länsstyrelsen eller
annan statlig myndighet. Detta gäller främst naturvårds- och
miljöskyddstillsyn liksom tillsyn över vattenverksamhet och
jordbruksmark.
Länsstyrelserna skall ha en regional samordnande och uppföljande
roll.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Riksrevisionsverket är positiv till förslaget till
fördelning av tillsynen med möjlighet för kommunerna att ta över
tillsynsansvar. RRV understryker dock vikten av att myndigheterna
tilldelas tillräckliga resurser för att kunna fullgöra sina uppgifter. Inte
bara den direkta tillsynen utan även annan verksamhet som information
och rådgivning kräver resurser. Statskontoret anser att
ansvarsfördelningen beträffande tillsynen måste kunna omprövas
beroende på utvecklingen. SAF/Industriförbundet anser att den tillsyn
som i dag utövas av länsstyrelserna överlag fungerar mycket bra och att
detta inte får äventyras genom en alltför långt driven decentralisering.
Lantbrukarnas riksförbund anför att förslaget rörande fördelningen av
tillsyn måste präglas av en större återhållsamhet när det gäller att låta
kommunerna överta tillsynsansvaret. Länsstyrelserna godtar att viss
tillsyn skall överlåtas till kommunerna. Bl. a. Länsstyrelsen i Norrbottens
län och Göteborgs och Bohus län tillstyrker att överlåtelse sker av
"tillsynspaket". Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Gävleborgs
län liksom Länsstyrelsen i Stockholms län accepterar modellen med
övertagande av paket under förutsättning att alla kommuner behandlas
lika oavsett om de har övertagit tillsyn tidigare eller ej. Flera av
länsstyrelserna anför att paketen bör utformas utifrån hela miljöbalkens
bredd.
Borås kommun anför att tillsynsansvaret som huvudregel, utom för de
verksamheter som utgör en statlig angelägenhet, bör ligga på kommunen
för att, om det är lämpligare, kunna överlåtas till en regional
tillsynsmyndighet. Karlskrona kommun kritiserar att möjligheten till ett
utökat obligatoriskt kommunalt ansvar inte har tagits tillvara. Kommunen
anför att vilken tillsyn som obligatoriskt skall ligga på kommunen måste
klaras ut till balkens ikraftträdande. Bl.a. Sundsvall och Skövde kommun
anför att mer tillsyn än vad som föreslagits bör kunna överlåtas på
kommunen. Bl.a. anförs att det inte går att hävda att risken för jäv är
större vid tillsyn av verksamhet på A-listan än vid tillsyn av verksamhet
enligt B-listan. Umeå kommun anför att grunden för tillsynsfördelningen
bör vara att tillsynen skall ske så lokalt som möjligt. Piteå kommun
stöder förslaget att den redan överlåtna tillsynen skall få ligga kvar då
dessa kommuner har organiserat och dimensionerat sitt tillsynsarbetet
och ett återtagande skulle innebära effektivitets- och resursförluster.
Skälen för regeringens förslag:
Riktlinjer för fördelningen av tillsynsansvaret
Remissutfallet är delat vad gäller fördelningen av tillsynsansvaret mellan
stat och kommun.
Regeringen anser det vara en naturlig utgångspunkt att kommunerna
inom den egna kommunen ansvarar för miljön, och därmed tillsynen
enligt miljöbalken, med hänsyn till de befogenheter som ligger på
kommunen i övrigt i syfte att åstadkomma ett uthålligt samhälle. Viss
tillsyn bör på grund av tillsynsobjektets karaktär istället utövas av
länsstyrelserna. Det kan t.ex. vara fråga om miljöpåverkan inom en större
region än en kommun. För att tillsyn skall kunna ske på ett
tillfredsställande sätt måste tillräckliga resurser och kompetens finnas att
tillgå och intressekonflikter undvikas.
Regeringen föreslår att fördelningen av tillsynsansvaret vid balkens
ikraftträdande som inte följer direkt av lag, utan som alltså skall ske i
förordning, följer vissa grundläggande riktlinjer.
Alla kommuner bör ha ansvar för en tillsyn motsvarande den som de
har i dag enligt hälsoskyddslagen, renhållningslagen, naturvårdslagen,
skötsellagen samt beträffande de icke tillståndspliktiga anläggningarna
enligt miljöskyddslagen.
Kommunerna bör ha hela ansvaret för kemikalietillsyn över
användningen av kemikalier förutom för de tillståndspliktiga
anläggningar där länsstyrelsen kommer att ha tillsynen enligt
miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet.
När det gäller fördelningen mellan länsstyrelserna och kommunerna av
tillsynen av tillståndspliktiga anläggningar enligt nuvarande
miljöskyddslagen bör tillsynen kunna tas över paketvis/gruppvis av
kommunerna. De farhågor som framförts från vissa remissinstanser om
att ett sådant system inte skulle vara tillräckligt flexibelt och att
tillsynsansvaret inte skulle kunna anpassas till de särskilda förhållandena
i det enskilda fallet föranleder regeringen att understryka att det bör
finnas möjlighet att frångå indelningen om särskilda skäl föranleder det.
Kommunens övertagande av tillsynen bör ske etappvis med
utnyttjande av det förslag om överlåtelse av "tillsynspaket" som
utredningen har föreslagit. En sådan utveckling ger också möjlighet att
stegvis bygga upp den kompetens och de resurser som krävs för en
effektiv tillsyn, och att utvärdera de erfarenheter som vinns på område
efter område, vilket bör leda till det mest optimala resultatet i slutändan.
Regeringen erinrar om möjligheten att för att fullgöra vissa
tillsynsuppgifter använda kompetens utanför den egna myndigheten.
I de fall en kommun redan vid balkens ikraftträdande har övertagit
tillsynen över ett objekt bör tillsynen normalt ligga kvar på kommunen.
Flera länsstyrelser har motsatt sig detta. Regeringen menar dock, i likhet
med vad som framförts från vissa kommuner, att i de fall en kommun
byggt upp sin tillsynsorganisation med hänsyn till vissa förutsättningar
vore det en resurs- och effektivitetsförlust att ändra på förutsättningarna
genom att återkalla tillsynsansvaret över ett tidigare överlåtet
tillsynsobjekt. I de fall det finns objektiva skäl för att tillsynen över det
aktuella objektet skall ligga på staten bör dock naturligtvis
tillsynsansvaret återgå till staten.
Utgångspunkten för fördelningen bör vara att erhålla en så effektiv
tillsyn som möjligt med hänsyn till resurser och kompetens, såsom
kunskap om miljöpåverkan och teknik, samt närheten till
tillsynsobjekten. Flera remissinstanser har anfört att alla tillsynsobjekt
som omfattas av balkens tillämpningsområde bör delas in i tillsynspaket.
Regeringen bedömer att det finns skäl att vid utarbetandet av de
förordningar i vilka tillsynsansvaret skall fördelas se på möjligheterna att
låta tillsynspaketen omfatta även annan tillsyn än den som avser
miljöfarlig verksamhet.
Det är angeläget att länsstyrelsen ges en ny och tydligare roll i
förhållande till den kommunala tillsynen. Länsstyrelsen bör ges ansvar
som regional tillsynsmyndighet inom hela balkens tillämpningsområde. I
en sådan regional roll bör ligga bl.a. ett ansvar att ta initiativ till och
samordna större tillsynskampanjer samt att samordna tillsyn som berör
flera kommuner inom länet.
Ansvarsfördelningen avseende vissa tillsynsområden
Försvarets anläggningar
Inom försvaret finns en rad verksamheter och anläggningar som berörs
av miljöbalkens regler. På t.ex. ett övningsfält förekommer en rad olika
aktiviteter såsom skjutning på skjutbanor, skjutning med ammunition i
terrängen, kast med handgranat, skjutning med luftvärnspjäser och med
haubits, övningar med stridsvagnar m.m. Dessa aktiviteter kan vålla
störningar för närboende och för miljön. En skjutbana berörs därför av
både nuvarande hälsoskyddslag och miljöskyddslag. Inom försvaret finns
i dag ett 100-tal övningsfält och skjutfält varav 32 är prövade enligt
miljöskyddslagen och drygt 40 är under prövning. Dessutom finns inom
försvaret annan miljöfarlig verksamhet såsom t.ex. mindre enskilda
avlopp och olika avloppsreningsverk. Kvar i miljön finns också numera
uttjänta värn och liknande anläggningar och hinder kring dessa.
Tillsynen över efterlevnaden av hälsoskyddslagen, renhållningslagen,
lagen om kemiska produkter, livsmedelslagen, smittskyddslagen och
djurskyddslagen inom Försvarsmakten utövas nu av en särskild
tjänsteman i högkvarteret, generalläkaren. I tillsynsfrågor är
generalläkaren direkt underställd regeringen och inte myndighetschefen i
Försvarsmakten, dvs. överbefälhavaren. Generalläkaren får även meddela
interna föreskrifter.
Försvarsmakten och generalläkaren föreslår att viss tillsyn av För-
svarsmaktens verksamhet skall utövas av generalläkaren. Försvarets
verksamhet är av sådan karaktär och nationell betydelse att det finns skäl
att tillsynen utövas på central nivå och ankommer på staten.
Generalläkaren utövar redan i dag tillsyn såvitt avser det militära
försvaret enligt flera av de författningar som föreslås sammansmältas i
miljöbalken. Regeringen anser att viktiga aspekter när det gäller att
bedöma frågor om tillsyn är möjligheterna att åstadkomma
rationaliseringsvinster, säkerställande av relevant kompetens och
enhetlighet i rättstillämpningen. Regeringen bedömer att tillsynen enligt
miljöbalken över försvarets verksamhet bör ankomma på generalläkaren.
Generalläkaren likställs med myndighet i tillsynsfrågor.
Hushållningen med mark- och vattenområden
Naturresurslagen ger gemensamma utgångspunkter för ändrad markan-
vändning vid tillståndsprövning enligt ett flertal till lagen knutna lagar
som gäller användningen av mark och vatten. Naturresurslagens
bestämmelser konkretiseras bl.a. i de kommunala översiktsplanerna
enligt plan- och bygglagen som i sin tur skall vägas in som en viktig del
av underlaget vid bl.a. prövning enligt miljöskyddslagen.
Enligt naturresurslagen har de centrala myndigheterna var och en inom
sitt verksamhetsområde uppsikt över hushållningen med naturresurser
och Boverket har den allmänna uppsikten över hushållningen med
naturresurser. På regional nivå har länsstyrelsen tillsyn över
hushållningen med naturresurser och efterlevnaden av vad som
föreskrivs eller beslutas vid tillåtlighetsprövning av industrianläggningar
enligt naturresurslagen. Länsstyrelsen har också enligt plan- och
bygglagen ansvaret för att företräda statens samlade intressen samt att
bidra med underlag och råd till kommunerna.
Regeringens bedömning är att den grundläggande ansvarsfördelningen
vad gäller uppsikt och tillsyn över hushållningen med mark- och
vattenområden bör bibehållas även efter balkens ikraftträdande.
Naturvården
Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.
Naturvårdsreglerna har arbetats in i ett flertal kapitel i miljöbalken.
Tillsynsansvaret över naturvårdsreglerna bör omprövas.
Ansvarsfördelningen mellan länsstyrelse och kommun bör bedömas bl.a.
utifrån liknande kriterier kring svårighetsgrad och miljöpåverkan som
föreslås för miljöskyddet.
Enligt regeringens bedömning bör kommunerna generellt ha
tillsynsansvar över huvuddelen av naturvårdsreglerna som rör anmälan
för samråd avseende annat än skogliga företag, vilthägn och skyltar
eftersom effekterna på naturmiljön eller friluftslivet av de aktuella
verksamheterna i huvudsak är lokala. Kommunen bör av samma skäl
alltid ansvara för tillsyn över stängselgenombrott.
Kommunerna bör även successivt ha en rätt och en skyldighet att ta
hand om naturvårdstillsynen över stenbrytning och täkter. Huvuddelen av
täkterna är idag anmälningspliktiga enligt miljöskyddslagen.
Miljöskyddstillsynen och naturvårdstillsynen skulle på så sätt bli bättre
samordnade. All tillsyn över täktverksamhet, oavsett om det gäller
naturvårds- eller miljöskyddsaspekter bör följas åt. Kommunen bör
kunna ta till sig denna tillsyn.
Tillsynen över strandskyddet bör generellt utövas av kommunerna med
hänsyn till att motsvarande tillsyn ändå fordras enligt plan- och
bygglagen. Ett kommunalt tillsynsansvar kan vidare utövas oberoende av
hur delegationerna av dispensbesluten har utformats.
Merparten av vattenskyddsområden gäller skydd för kommunala
vattentäkter. Den typ av verksamhet som regleras i vattenskyddsområden
ligger i övrigt oftast under kommunal tillsyn och all tillsyn rörande
vattenskyddsområden bör anförtros kommunen.
Miljöskyddsområden inrättas endast när det är särskilt angeläget att
vidta åtgärder för att förbättra miljötillståndet. Tillsynen i
miljöskyddsområden bör med hänsyn till det ringa antalet förordnanden
och problemens karaktär i huvudsak vara en statlig tillsynsuppgift.
Kommunerna bör dock kunna ta över tillsynsansvaret.
Tillsynen i kommunalt beslutade områdesskydd är naturligt en
kommunal fråga. Tillsynen i nationalparker är däremot en statlig
angelägenhet.
Tillsynen över statliga naturreservat m.m. bör i huvudsak vara en
statlig uppgift. Tillsynsansvar bör dock kunna ankomma på en kommun
under förutsättning att höga krav ställs på kunskap och erfarenhet hos
kommunerna. Ett sådant tillsynsansvar bör även förutsätta att kommunen
tar ansvaret för finansiering av såväl naturvårdsförvaltningen som tillsyn
över de berörda objekten.
Miljöfarlig verksamhet
Fördelningen av tillsynsansvaret vid balkens ikraftträdande mellan stat
och kommun bör bygga på att kommunen alltid skall ha tillsyn över viss
typ av miljöfarlig verksamhet. Denna tillsyn kan sägas ingå i ett
"baspaket". Regeringens utgångspunkt är att alla kommuner bör ha en
tillsyn motsvarande de icke tillståndspliktiga anläggningarna enligt
miljöskyddslagen. Dessa tillsynsobjekt skulle då ingå i baspaketet.
Tillsyn över verksamhet som bedrivs av kommunen kan dock endast
ankomma på kommunen om driften och tillsynen av anläggningen ligger
på olika förvaltningar. Tillsynen av övrig miljöfarlig verksamhet skall i
första hand utövas av staten men kan överföras till kommunen.
Verksamheterna som avses kan delas in i tre grupper eller "paket" med
utgångspunkt från verksamhetens art och miljöfarlighet samt omfattning.
Dessa faktorer är avgörande för vilka resurser och vilken kompetens som
krävs för att en effektiv tillsyn skall kunna utövas, och är därför styrande
för vem som bör ha tillsynsansvaret. Kommunens organisation är också
av avgörande betydelse då drift- och tillsynsansvar alltid skall skiljas åt.
Ett av dessa tillsynspaket innehåller sådan miljöfarlig verksamhet där
tillsynsansvaret alltid bör ankomma på staten. Exempel på sådan
verksamhet är kärnkraftverk och vissa andra anläggningar av riksintresse.
Det är angeläget att en ansvarsfördelning är klar när miljöbalken träder i
kraft. Länsstyrelserna bör inleda överläggningarna med kommunerna om
de olika tillsynspaketen så snart riksdagen har beslutat att införa en
miljöbalk.
En myndighets tillsynsansvar bör i normalfallet omfatta all verksamhet
som ingår i ett tillsynspaket. Föreligger särskilda skäl bör emellertid en
möjlighet finnas att bryta upp ett paket så att ansvaret för olika
tillsynsobjekt som ingår i paketet ankommer på olika myndigheter. Vad
gäller verksamhet som har en miljöpåverkan som inte begränsar sig till
den kommun där verksamheten bedrivs bör tillsynen utövas av
kommunen endast om kommunen kan redovisa en särskild tillsynsplan
med avseende på den regionala spridningen av föroreningar.
Länsstyrelsens uppföljande roll gör sig särskilt gällande i dessa fall.
I den mån tillsynsansvar redan vid balkens ikraftträdande ankommer
på kommunen bör detta normalt ligga kvar på kommunen.
Utgångspunkten för fördelningen bör vara att erhålla en effektiv tillsyn
med hänsyn till kompetens och resurser.
Vissa remissinstanser har haft synpunkter beträffande
kompetenskravet. T.ex. Landskrona kommun anser att även
länsstyrelsens tillsyn bör ske vid en egen enhet med såväl juridisk
kompetens som miljökompetens. Besluten skall inte kunna överprövas av
länsstyrelsens politiska styrelse. Vidare anför Landskrona kommun att
samma kompetenskrav bör ställas när det gäller all tillsyn enligt balken,
även för bastillsynen. Riksåklagaren understryker vikten av att de som
utövar tillsynen har hög kompetens och att det ställs höga krav på
effektivitet i tillsynsarbetet. Vägverket understryker vikten av
kompetenskrav och samspel mellan kommunerna med en större
möjlighet att utvidga tillsynsansvaret för kommunerna.
Kommunförbundet motsätter sig att det slås fast vilken kompetens som
behövs för övertagande av tillsyn. Kommunförbundet menar att varje
kommun måste få bedöma kompetensbehovet utifrån de lokala
förutsättningarna och behoven.
Regeringen menar att kompetens-, resurs- och objektivitetskraven
naturligtvis skall vara desamma oavsett om tillsynen åligger länsstyrelsen
eller kommunen. För all tillsyn krävs, om den skall vara effektiv, hög
kompetens men regeringen bedömer att olika tillsynsobjekt trots allt
ställer olika krav.
Den typ av kompetens som det erfordras tillgång till för tillsyn är bl.a.:
– teknisk kunskap
– kunskap om miljöeffekter på olika recipienter
– kunskap och erfarenhet inom miljöjuridik.
En tillsynsplan av vilken framgår hur tillsynen skall genomföras bör
alltid upprättas.
För den tillsyn som omfattas av tilläggspaketen bör alltså kraven på
såväl kompetensnivån som resurstillgången ställas högre än vad som kan
krävas avseende den tillsyn som ingår i baspaketet. Detta gäller oavsett
om tillsynen fullgörs av länsstyrelsen eller kommunen.
Det är av synnerlig vikt att resurstillgången redovisas genom att en
tillsynsplan presenteras när det avgörs vem som skall ansvara för
tillsynen.
Regeringen delar Kommunförbundets syn att kompetenskravet inte
skall slås fast generellt. Olika förhållanden råder på olika platser och
medför också olika krav.
Om länsstyrelsen inte medger ett övertagande av ett paket bör ärendet,
om kommunen så önskar, överlämnas till regeringen för prövning.
Eftersom det enbart gäller en lämplighetsbedömning av om länsstyrelse
eller kommun bör ha tillsynsansvaret över miljöfarlig verksamhet bör
regeringen, liksom vad som gäller i dag, besluta om tillsynsansvaret skall
ankomma på kommunen. Överlämnande till regeringen torde ske endast i
undantagsfall. Regeringen utgår i från att länsstyrelsen och kommunen i
de flesta fall kommer överens om fördelningen av tillsynen av de olika
paketen.
Att tillsynen utövas av kommunen i stället för länsstyrelsen kan ha
fördelar bl.a. med hänsyn till den geografiska närheten mellan
tillsynsmyndigheten och tillsynsobjektet. Det kan också vara av
betydelse för kommunen i arbetet för den lokala miljön att kunna utöva
tillsyn. För att göra det möjligt för kommuner som saknar egen
fullständig kompetens på ett visst område, eller andra resurser av
betydelse, att ta till sig tillsynsobjekt utöver vad som ingår i baspaketet,
bör kommunerna ges möjlighet att efter avtal sinsemellan uppdra åt en
anställd vid en annan kommun att utföra tillsynen. Denna tanke har
kommit till uttryck i regeringens proposition "Vissa ändringar av den
kommunala kompetensen" (prop. 1995/96:167, bet. 1995/96:KU34, rskr.
1995/96:242).
I de fall kommunen har tillsynsansvaret över ett tilläggspaket bör vissa
åtgärder vara obligatoriska såsom:
1. att föra register och lämna underlag för statistik i syfte att informera
de regionala och centrala myndigheterna. Möjligheterna till en god
uppföljning är nödvändig för den nationella övervakningen och även med
anledning av de internationella åtaganden som Sverige gjort.
2. att underrätta länsstyrelsen och de berörda centrala myndigheterna
om kommunens organisation, resurser, kompetens eller liknande
förändras så att miljötillsynen kan påverkas.
3. att ge länsstyrelsen information som behövs för uppföljning av
tillsynen inom länet och som information i prövningsverksamheten. Det
gäller bl.a. att få information från miljörapporter för verksamheter som
innebär recipientpåverkan av regional betydelse samt anmälningar om
ändring i verksamhet för att länsstyrelsen skall kunna bedöma om
ändringen är tillståndspliktig.
Även länsstyrelsen bör ge information till berörda centrala
tillsynsmyndigheter och även till kommunen om bl.a. olika aktiviteter,
förändringar, policy och nya kunskaper på området som kan påverka
kommunens tillsyn. Möjligheten för överordnad tillsynsmyndighet att få
del av uppgifter från den som utövar den direkta tillsynen är så viktig för
det övergripande regionala och nationella arbetet och för att säkerställa
att en effektiv tillsyn bedrivs över hela landet att regeringen bör
bemyndigas att föreskriva att tillsynsmyndigheterna regelbundet skall
underrätta varandra om sådana uppgifter som behövs för central eller
regional uppföljning av resultaten från hälso- och miljöskyddsarbetet
eller av tillståndet i miljön liksom tillsynen och resultatet av den.
Regeringen föreslår att tillsynen över de miljöfarliga verksamheterna
fördelas enligt följande riktlinjer.
I grupp 1 bör ingå sådan tillsyn som utgör en statlig angelägenhet och
inte skall kunna överlåtas till kommun, dvs. kärnkraftverk, offshore,
sulfat- och sulfitmassafabriker, storflygplatser, primära järn- och
stålverk, primära metallsmältverk och andra anläggningar av riks-
intresse. I denna grupp bör även ingå DNA-laboratorier som enligt lagen
(1994:900) och förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade
organismer har tillsynsansvaret fördelat på en rad statliga centrala
myndigheter. Eftersom både innesluten användning och utsättande av
sådana organismer är att betrakta som miljöfarlig verksamhet i
miljöbalkens mening bör all tillsyn alltid vara statlig för att kunna
samordnas.
I grupp 2 bör ingå sådana verksamheter som i dag återfinns i
miljöskyddsförordningens bilaga som A-verksamheter, dvs. sådan
verksamhet för vilken tillstånd av Koncessionsnämnden för miljöskydd
måste erhållas samt vissa mer miljöskadliga B-verksamheter, alltså sådan
verksamhet för vilken tillstånd av länsstyrelsen måste erhållas. Tillgång
till specialistkompetens krävs. För dessa är utgångsläget att tillsynen
ligger på länsstyrelsen. Tillsynsansvaret bör överföras successivt på
kommunen i takt med att tillgång till kompetens och resurser inhämtas.
Det bör föreligga påvisbara nackdelar från tillsynssynpunkt för att
tillsynen inte skall kunna utövas av kommunen.
I grupp 3 bör ingå övriga verksamheter på B-listan. Även för dessa är
utgångsläget att tillsynen ligger på länsstyrelsen, men ett successivt
övertagande av kommunerna bör ske. Det finns skäl att anta att
kommunerna i normalfallet inom kort tid kan skapa förutsättningar att
utöva en effektiv tillsyn. Tillsynsansvaret bör ankomma på kommunen
om det inte kan visas att tillsynen inte skulle utövas på fullgott sätt av
kommunen.
I grupp 4 bör ingå de anmälningspliktiga anläggningarna och
anläggningar utanför listorna (C och U-anläggningar). Beträffande dessa
bör tillsynen utövas av kommunen redan vid balkens ikraftträdande.
Hälsoskydd
Den direkta tillsynen på hälsoskyddsområdet som ingår i miljöbalken
utövas för närvarande av kommunerna. Socialstyrelsen ger ut allmänna
råd (med normer, riktvärden etc.) och annan vägledande information som
stöd för den direkta tillsynen.
Tillsynsverksamheten hos Socialstyrelsen består till stor del av
uppföljning och utvärdering.
I Socialstyrelsens ansvar för hälsoskyddsfrågor enligt miljöbalken bör
ingå ett specifikt ansvar för hälsoskydd i bostäder, lokaler m.m. samt
ansvar för övriga hälsoskyddsfrågor av hygienisk och medicinsk
karaktär. Grundprincipen bör vara att Socialstyrelsen har ansvaret för
sådana frågor som i huvudsak berör människors hälsa.
Naturvårdsverket bör ha ansvar för sådana frågor som berör den yttre
miljöns känslighet, naturvård och miljöskydd. Denna uppdelning innebär
inget hinder för att Naturvårdsverket även i framtiden svarar för
hälsoskyddsfrågor i samband med luftföroreningar i tätorter och
miljöfarlig verksamhet m.m.
I Socialstyrelsens hälsoskyddsansvar ingår också att svara för medicin-
ska och hygieniska bedömningar som krävs i olika sammanhang i arbetet
enligt miljöbalken, t.ex. i framtagandet av miljökvalitetsnormer,
föreskrifter avseende t.ex. gränsvärde för radon i bostäder m.m.
Socialstyrelsen kan här med sin medicinska kompetens och sin
hälsoskyddskompetens ge underlag även för andra myndigheters arbete,
t.ex. Naturvårdsverket och Boverket. Det är därför viktigt att de centrala
myndigheterna med sina olika kompetensområden, har ett väl utvecklat
samarbete i frågor som gäller skydd för människors hälsa.
Boverket bör även i framtiden, genom sitt centrala ansvar för plan- och
bygglagen och utifrån sin byggnadstekniska kompetens samt kompetens
inom den fysiska planeringen, ha en viktigt roll inom
hälsoskyddsområdet. Boverkets roll är här i första hand att verka för att
byggnader och bostadsområden får sådana tekniska egenskaper att
människor inte utsätts för oskäliga hälsorisker i dem.
Länsstyrelsen bör ha en regional samordnande och uppföljande roll
vad gäller tillsynen av att miljöbalkens regler av betydelse för
människors hälsa följs.
Vattenverksamhet
Regeringens bedömning är att tillsyn över vattenverksamhet och vat-
tenanläggningar även i fortsättningen – då stora delar av vattenlagen
smälts in i miljöbalken – bör utövas av länsstyrelserna i första hand men
att tillsynen i vissa fall bör kunna utövas av kommunen. Karaktären på
vattenverksamheten bör vara avgörande för vilken kompetens och vilka
resurser som kan krävas och vem skall utöva tillsynen. Naturvårdsverket
bör utses till central tillsynsmyndighet. Fiskeriverket anför att eftersom
vattenverksamhet ofta berör fiskeintressen bör Fiskeriverket ha ett
centralt ansvar i dessa ärenden, lämpligen delat med Naturvårdsverket.
Vad Fiskeriverket har anfört bör beaktas vid fördelningen av
tillsynsansvaret.
Jordbruksmark
Jordbruksverket anför att tillsynen över jordbruk och jordbruksmark
vanligen rör ganska enkla frågor som djurtäthet, lagring och spridning av
stallgödsel, hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen och
att det bör finnas så stora fördelar med kommunal tillsyn att det bör
övervägas att helt lägga över tillsynen på kommunen. Även
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att tillsynen bör utövas av
kommunen. LRF däremot är negativ till att tillsynen över jordbruksmark
ankommer på kommunen. LRF menar att genom sin rådgivande
verksamhet, som förstärks genom EU-medlemskapet, har
länsstyrelsernas lantbruksenheter de bästa förutsättningarna att handha
tillsynen över jordbruksmark.
Regeringen anser inte att utredningens betänkande ger tillräckligt
underlag för att föreslå att tillsynen över jordbruksmark som regleras i
miljöbalken skall utövas av kommunen. Regeringen föreslår att tillsynen
i första hand utövas av länsstyrelsen, men att den i stora delar bör kunna
övertas av kommunen. Kommunen bör i de flesta fall vara väl lämpad att
ta över sådan tillsyn från länsstyrelsen. Antalet tillsynsobjekt är stort och
objektens miljöpåverkan kan närmast jämföras med verksamhet som är
anmälningspliktig eller varken anmälnings- eller tillståndspliktig enligt
miljöskyddslagen.
Regeringen anser generellt att tillsynen för de områden som ingår i
förslaget till miljöbalk bör samordnas i större utsträckning. Det gäller
exempelvis samordningen mellan naturvårdstillsyn, miljöskyddstillsyn
och kemikalietillsyn. En bättre samordning av tillsynen över
jordbruksmark och över jordbruk som prövas enligt nuvarande
miljöskyddslag är också önskvärt. De kommuner som har kompetens att
ta över tilläggspaketen bör också i många fall ha möjligheter att ta över
tillsynen över jordbruksverksamhet.
Kemikalietillsyn
Kemikalietillsynen kan delas upp i tillsyn över införande av kemiska
produkter och varor som innehåller eller har behandlats med kemiska
produkter på marknaden och tillsyn över användningen av kemikalier
som kan medföra utsläpp.
Den miljöinriktade kemikaliekontrollen har utvecklats långsammare än
den hälsoinriktade. Detta gäller såväl egenkontrollen inom företag och
andra verksamheter som hanterar kemikalier, dvs. de som bär ansvaret
för att se till att användningen av kemikalier inte skadar människor eller
miljö, som myndigheternas tillsyn av att företag och andra tar detta
ansvar. En orsak är att det har saknats, och fortfarande saknas,
grundläggande vetenskaplig kunskap om många enskilda kemiska
ämnens inverkan på miljön.
De senaste åren har kemikalieanvändningens inverkan på miljön fått en
starkt ökad uppmärksamhet. Införandet av substitutionsprincipen i lagen
om kemiska produkter har bl.a. bidragit till detta. För
tillsynsmyndigheterna på central, regional och lokal nivå har detta
inneburit ökade krav på att driva på företag för att få till stånd en bättre
kemikaliekontroll i verksamheten.
I Kemikalieinspektionens rapport 4/94, Kemikalietillsyn i
leverantörsledet, konstateras att det finns behov av att utveckla formerna
för och inriktningen av bl.a. tillsynen över handeln med kemikalier. Detta
är särskilt viktigt inför en förväntad snabb kunskapsutveckling vad gäller
kemikaliers miljöfarlighet. I rapporten konstateras också att nya
detaljregler om t.ex. miljöfarlighetsklassificering och
miljöfarlighetsmärkning håller på att utvecklas i internationellt samarbete
och att även EU-samarbetet kommer att påverka de svenska
tillsynsmyndigheterna.
Regeringen konstaterar att det för närvarande finns oklarheter i
ansvarsfördelningen avseende kemikalietillsynen.
Regeringen föreslår att Kemikalieinspektionen, som tidigare, bör ha
huvudansvar för tillsyn över tillverkare och importörer.
Enligt regeringens bedömningar bör kommunerna ta ett större ansvar
för kemikaliekontrollen. Regeringen anser att kommunerna som
grundprincip bör utöva all tillsyn över återförsäljare och yrkesmässiga
användare.
Länsstyrelsen bör inte ha något generellt ansvar för kemikalietillsynen.
För de tillståndspliktiga verksamheter som länsstyrelsen har ansvar för
enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet bör emellertid
kemikalietillsynen och miljöskyddstillsynen följas åt.
Länsstyrelsens roll inom kemikalietillsynen bör inriktas mot regional
samordning och uppföljning av tillsynen.
Regeringen bedömer att det finns skäl att närmare se på möjligheterna
att längre fram, när ytterligare erfarenheter vunnits, föra över även delar
av tillsynen över tillverkare, importörer och andra leverantörer från
Kemikalieinspektionen till kommunerna.
Vidare vill regeringen betona vikten av att samarbetet mellan
tillsynsmyndigheterna på kemikalieområdet ytterligare förstärks samt att
vägledningen från centrala och regionala myndigheter till kommunerna
förbättras.
Renhållning
Genom bemyndigande enligt 6 § renhållningslagen har producentansvar
föreskrivits för vissa branscher. Producentansvaret syftar till att det
aktuella avfallet samlas in, återanvänds, återvinns eller tas om hand på ett
annat miljömässigt godtagbart sätt. För att tillgodose detta syfte åläggs
producenterna att vidta olika åtgärder. Vilka åtgärder som kan komma
ifråga anpassas i varje förordning till de särskilda förutsättningarna för
branschen. Enligt förordningen (1994:1205) om producentansvar för
returpapper och förordningen (1997:185) om producentansvar för
förpackningar skall producenterna t.ex. underlätta för hushållen att lämna
avfallet för bortforsling och informera om sortering, insamling och
bortforsling av avfallet.
Skyldigheten att underlätta för hushållen att lämna avfall uppfylls i
praktiken på så sätt att producenterna, i regel genom de entreprenörer
som producenternas materialbolag tecknat avtal med, sätter upp
insamlingskärl där allmänheten kan lämna avfall som omfattas av
producentansvaret. Det ankommer på kommunen att utöva tillsyn över
dessa platser så att inte olägenhet för människors hälsa uppkommer.
Tillsynen över produ-centansvaret i den mån det avser skyldigheten för
varje producent att vidta ålagda åtgärder bör ligga på kommunen. I de fall
producenten är föremål även för annan tillsyn enligt balken skall
tillsynen samordnas så långt det är möjligt. Tillsynsansvaret bör dock
alltid vara en kommunal angelägenhet. Det ligger ett värde i att
kommunen får en helhetsbild av hur de lokala producenterna fullgör sitt
producentansvar och vid behov ingriper.
Vad gäller de nationella mål beträffande insamlingsgrad och
återanvändnings- eller återvinningsgrad som angivits som syftet med
bestämmelserna i förordningarna, ankommer det på Naturvårdsverket, i
egenskap av central tillsynsmyndighet, att kontrollera att dessa nås.
4.28.4 Verksamhetsutövarnas ansvar m.m.
Verksamhetsutövarna har ett lagfäst miljöansvar. Miljöarbetet bygger till
stor del på att verksamhetsutövarna själva tar detta ansvar.
SAF/Industriförbundet ser framför sig en utveckling där företagens
satsning på frivilliga miljösystem i förlängningen leder till en förändrad
roll för myndigheternas tillsynsverksamhet och anför i denna fråga
följande. I takt med att systemen vinner gehör i allt bredare kretsar
skapas förutsättningar för en gedigen kompetensuppbyggnad inom de
organ som kommer att arbeta med tredjepartsrevideringar. Den samlade
kompetensen som då kommer att finnas hos myndigheter och sådana
tredjepartsorgan måste tas tillvara på ett effektivt sätt vilket sannolikt
kommer att medföra förändringar i myndigheternas sätt att arbeta. Det är
därför viktigt att inte låsa systemet och därmed hindra utvecklingen.
Oavsett hur tillsynssystemet konstrueras och organiseras kan inte en
fullständig kontroll av efterlevnaden av miljöreglerna uppnås. Än mindre
kan en styrning av framtagandet av ny teknik, processer,
resursutnyttjandet m.m. av betydelse för en långsiktigt hållbar utveckling
ske den vägen. Myndigheterna kan, och bör, genom krav, information,
rådgivning och annat stöd visserligen främja en sådan utveckling, men
under alla förhållanden är det framför allt genom verksamhetsutövarnas
egna åtaganden och initiativ som utvecklingen drivs framåt vad gäller
möjligheter att skydda, eller till och med förbättra, miljön och
människors hälsa.
Ett flertal remissinstanser har understrukit vikten av detta frivilliga
ansvarstagande. Däribland kan nämnas NUTEK som också anför att
någon form av incitament bör ges till företag att införa
miljöstyrningssystem.
Frivillig miljöstyrning och miljörevision
Miljöledningssystem förekommer i allt större omfattning i näringslivet.
Mest kända är ISO 14001 som är ett internationellt standardiserat system
och EMAS (Environmental Management and Audit Scheme) som är
EU:s miljöledningssystem. EMAS har sin grund i en förordning om
frivillig miljöstyrning och miljörevision, nr 1836/93 av den 29 juni 1993.
Systemets syfte är att förbättra och utvärdera industrins miljöarbete och
att tillhandahålla offentlig information om detta arbete.
De företag som ansluter sig till systemet, vilket är frivilligt, skall
utarbeta och förverkliga en miljöpolicy, ett miljöprogram och ett
miljöstyrningssystem för sina anläggningar. Dessutom skall företaget
genomföra en miljörevision och offentliggöra en redovisning.
Förordningen omfattar i första hand industrin, men försök kan göras att
tillämpa systemet även på andra sektorer som handel och distribution
samt den offentliga sektorn.
I propositionen till lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision
(prop 1994/95:101) gör regeringen bedömningen att det frivilliga
miljöstyrnings- och miljörevisionsarbetet inte bör ersätta
tillsynsmyndigheternas arbete. Remissinstanserna delar denna
uppfattning. Statskontoret, Riksrevisionsverket och Kommunförbundet
framhåller dock att systemet skapar förutsättningar för
samordningsvinster och effektivisering av tillsynen.
Tillsynsmyndigheterna kommer alltså att ha samma ansvar som tidigare
för att kontrollera företagens efterlevnad av miljöreglerna. Det kan
emellertid antas att systemet medför att det kan bli enklare och billigare
för tillsynsmyndigheterna att utöva tillsynen. Med hänsyn bl.a. till den
korta tid systemet med den frivilliga miljöstyrningen och miljörevisionen
varit i kraft, hittills har endast ett fåtal företag registrerats, kan inte ännu
sägas om anslutning till systemet kan eller bör få någon betydelse för
tillsynsavgifterna.
4.29 Avgifter
Regeringens förslag: Bestämmelser om avgifter för prövning och
tillsyn och andra avgifter enligt miljöbalken skall samlas i ett kapitel.
Den som skall betala en avgift skall vara skyldig att lämna de
uppgifter som behövs för att beräkna avgiften.
Producentavgift skall få användas även för att täcka kostnaden för
information om avfallshanteringen.
Regeringens bedömning: Grunderna för en dispensavgift som
skall användas i konkurrensutjämnande syfte bör utredas för att sedan
kunna anges i lag.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslog dock i konkurrensutjämnande syfte att en
dispensavgift införs för att utjämna en ekonomisk fördel som
uppkommer genom ett beslut om dispens.
Remissinstanserna: Utredningens förslag i huvuddrag tillstyrks av
flera statliga myndigheter, t.ex. Naturvårdsverket, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Länsstyrelser, t.ex. i Gävleborgs län och Göteborgs
och Bohus län och kommuner, t.ex. Halmstad och Piteå. Bland annat
anförs att de nya reglerna ger myndigheterna möjlighet att bygga upp den
organisation som behövs. Borås kommun har dock framfört stor
tveksamhet inför förslaget att bredda avgiftsfinansieringen enligt
principen att förorenaren skall betala. Kommunen ifrågasätter det rimliga
i att en grannes klagomål som leder till tillsyn i varje fall skall betalas av
den tillsynen berör, eller att problem som samhället byggt in skall
bekostas av enskilda - t.ex. radonmätningar eller bullermätningar i
lyhörda hus. Vidare befaras att utsikten om intäkter kan leda till felaktiga
prioriteringar av tillsynen. Lantbrukarnas riksförbund anför viss kritik
och menar att lagtexten bör ge uttryck dels åt en återhållsamhet, dels åt
att tillsynsmyndigheten får ta ut avgift endast för prövning och tillsyn av
tillståndspliktig verksamhet. SAF/Industriförbundet betonar vikten av att
avgiftssystemet i framtiden beaktar de satsningar som nu görs på
miljöledningssystem och tredjepartsrevideringar. Organisationerna
påpekar också att avgiftens storlek måste göras oberoende av vilken
myndighet som utövar tillsynen. NUTEK föreslår att avgifterna
differentieras så att de motsvarar tillsynsbehovet i det enskilda fallet.
Landskrona kommun föreslår också en differentiering av bl.a. taxor för
vatten och avlopp samt energi på ett sådant sätt att det ger incitament för
verksamhetsutövare att minska miljöbelastningen.
Kommunförbundet och ett flertal kommuner, bl.a. Piteå, Halmstad,
Norrköping och Uppsala föreslår att avgift skall kunna tas ut dels för
kommunens remissarbete i tillståndsärenden vid en annan myndighet,
dels för att täcka hanteringskostnader för avfall även för de hushåll som
fått total "sopdispens".
Naturvårdsverket anför att det förhållandet att regeringen ges rätt att
bestämma om avgifter torde underlätta en utveckling av nuvarande
avgiftssystem på miljöområdet i riktning mot en ökad enhetlighet och
konsekvens i avgiftssättningen. Verket konstaterar att en konsekvent
tillämpning av principen att kostnaderna för prövning och tillsyn skall
täckas genom avgifter kräver ett omfattande arbete med översyner, nya
föreskrifter och periodisk uppföljning av kostnadstäckning.
Naturvårdsverket är villigt att, tillsammans med bl.a. RRV, medverka i
en bred översyn av principerna för och utformningen av avgifterna inom
balkens område.
Skälen för regeringens förslag: I de lagar som har sammansmälts i
miljöbalken finns redan i dag ett antal bestämmelser om avgifter.
Bestämmelserna innehåller bl.a. bemyndiganden som ger regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att föreskriva om
uttag av avgifter för myndighetens verksamhet enligt lagen.
Bemyndigandena har stora likheter och är därför förhållandevis lätta att
smälta in i en miljöbalk där de förs in med oförändrat sakinnehåll i
förhållande till gällande rätt. Avgifterna enligt miljöbalken skall främst
avse kostnaderna för prövning och tillsyn. I olika förordningar anges när
avgifterna skall tas ut och hur de skall beräknas.
Vattenlagen skiljer sig dock från övriga lagar. Här ges direkt i lagen
detaljerade bestämmelser om två typer av avgifter, nämligen
bygdeavgifter och fiskeavgifter. Det är inte bara beträffande
detaljeringsgraden i lagtexten som vattenlagens avgiftsbestämmelser
avviker. Avgifterna i sig saknar motsvarighet i övriga lagar. Särskilda
bestämmelser behövs därför för bygdeavgifter och fiskeavgifter.
Regeringen föreslår att det i miljöbalken införs ett kapitel om avgifter.
Kapitlet kommer att innehålla bemyndiganden för regeringen och
kommuner att pröva och besluta om avgifter i föreskrifter. De
synnerligen detaljerade bestämmelserna om bygdeavgifter och
fiskeavgifter bör inte inarbetas utan i stället placeras i lagen med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. För att balkens kapitel
skall ge en fullständig bild av avgifterna bör en hänvisning ske till denna
lag.
Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 uppdragit till
Naturvårdsverket att efter samråd med bl.a. Riksrevisionsverket ta fram
förslag till hur avgifter enligt hela miljöbalken bör utformas och sättas.
Uppdraget som har gjorts i samråd med Kemikalieinspektionen har
redovisats i oktober 1997 i rapporten 4790, Avgifter för prövning och
tillsyn enligt miljöbalken, samt i Kemikalieinspektionens slutredovisning
av uppdrag angående avgifter enligt miljöbalken dnr 221-523-97 och
221-705-97. I uppdraget ingick också att lämna förslag på hur statens
kostnader för en prövning och tillsyn av täktverksamheten bör
finansieras, samt hur eventuella avgifter bör tas ut, redovisas och
användas. Dessutom har särskilt behandlats tillsynsproblemen i de
nordliga länen och kommunernas roll.
Kommunförbundet anser att kommunernas verksamhet bör
avgiftsfinanseras med full kostnadstäckning.
De bestämmelser som föreslås överensstämmer i princip med de
bestämmelser som finns redan i dag i de olika författningarna.
Med miljöbalken kommer det att bli möjligt för kommunerna att
föreskriva mer enhetliga taxor för exempelvis tillsyn än vad som är
möjligt i dag.
Enligt 17 a § renhållningslagen får för närvarande en avgift tas ut för
bortforsling och bortskaffande genom en kommuns försorg av avfall där
producentansvar gäller. När en producent på detta sätt åläggs ett
ekonomiskt, men inte fysiskt, producentansvar får kommunen ofta
kostnader även för information till hushållen exempelvis om var avfallet
från varorna skall lämnas. Enligt regeringens bedömning bör
motsvarande bestämmelse tas in i miljöbalken.
Närmare bestämmelser om avgifter kommer liksom i dag att prövas
och beslutas av regeringen i förordningsform. Detta förordningsarbete
bör således bygga vidare på dagens ordning. Naturvårdsverkets och
Kemikalieinspektionens förslag har överlämnats till
Miljöbalksutredningen för överväganden. Utredningens förslag skall
läggas fram i sådan tid att förslaget kan remissbehandlas och beredas på
vanligt sätt och förordningarna kan träda i kraft samtidigt med balken.
Regeringen vill understryka vikten av att myndigheternas verksamhet i
möjligaste mån avgiftsfinansieras.
Tillsynen över hela miljöbalkens område bör som idag som
huvudprincip vara avgiftsfinansierad. Regeringen bedömer inte att det
finns skäl att, i enlighet med vad LRF anfört, begränsa
avgiftsmöjligheten till tillståndspliktig verksamhet. Så långt det är
möjligt bör samma principer gälla för finansiering av tillsynen enligt hela
miljöbalken. En tillsynsmyndighet bör således få ta ut avgift för tillsyn
av olika objekt på ett enhetligt sätt oavsett om tillsynen avser miljöfarlig
verksamhet, kemikalieanvänding eller annat som regleras av balkens
bestämmelser. Så som Naturvårdsverket påpekat förutsätter detta ett
omfattande arbete och en fortlöpande uppföljning.
Utgångspunkten bör vara att avgifterna skall täcka en myndighets
kostnader för verksamhet enligt miljöbalken, främst prövningen och
tillsynen (självkostnadsprincipen). Något överskott skall däremot inte
uppkomma. När det gäller frågan vilka kostnader som avgifterna kan
täcka måste den gränsdragning mellan avgift och skatt som görs i
regeringsformen beaktas. En ingående redovisning av rättsläget
beträffande denna fråga lämnas i författningskommentaren till 27 kap.
1 §. Om en pålaga skall anses utgöra skatt saknas möjlighet för riksdagen
att delegera beslutanderätten. Gränsen mellan avgift och skatt sätter t.ex.
i praktiken en gräns för vad som kan anses vara sådana tillsynsuppgifter
som kan avgiftsfinansieras.
För att ett beslut om att ta ut en avgift skall kunna verkställas, dvs. för
att utmätning skall kunna ske, krävs att beslutet är en exekutionstitel.
Såvitt avser förvaltningsmyndigheters beslut måste det enligt 3 kap. 1 §
första stycket 6 utsökningsbalken anges i en särskild föreskrift att
verkställighet får ske. Sådana föreskrifter bör självfallet finnas i de
förordningar som anger att avgifter får tas ut. Det bör också kunna
föreskrivas att verkställighet får ske även om beslutet överklagas.
Den av utredningen föreslagna dispensavgiften är så konstruerad att
den genom en särskild avgift skall utjämna de eventuella
konkurrensfördelar som en dispens kan medföra för den som kommer i
åtnjutande av dispensen. Från miljösynpunkt talar starka skäl för att ha en
sådan dispensavgift. Samtidigt kan en sådan avgift inte anses utgöra en
avgift i dess sedvanliga betydelse. Enligt regeringens bedömning bör mot
bakgrund av att rättsläget inte är helt klart en dispensavgift inte regleras
på det övergripande sätt genom delegering till regeringen som
utredningen föreslagit. En konstruktion med dispensavgifter bör i stället
för framtiden utformas så att grunderna för avgiftsuttaget lagregleras på
ett tydligare sätt. För närvarande finns dock inte ett tillräckligt underlag
för att föreslå en sådan reglering. Det är emellertid regeringens avsikt att
låta utreda denna fråga.
4.30 Tillträde
Regeringens förslag: Myndigheterna skall ha rätt till tillträde till bl.a.
annans mark i den mån det behövs för att de skall kunna fullgöra sina
uppgifter enligt balken. Även privatpersoner skall kunna begära beslut
om rätt till tillträde till annans fastighet om det behövs för att uppfylla
miljöbalkens krav. Ersättning skall utgå för skada och intrång.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Justitieombudsmannen har anfört att det i den
praktiska verksamheten förekommer att fastighetsägare upplever det som
kränkande att ett i och för sig lagligt tillträde sker utan föregående
samråd. Justitieombudsmannen menar att saken bör regleras i balken
eller i förordning. Även Lantbrukarnas riksförbund understryker vikten
av att ägare och andra innehavare av marken i god tid innan ett
förestående tillträde underrättas. Förbundet menar att rätten att yttra sig
är av sådan betydelse att underrättelseskyldigheten bör regleras i en
lagbestämmelse. Kronofogdemyndigheten i Stockholm konstaterar att de i
kapitlet upptagna bestämmelserna i huvudsak motsvarar de bestämmelser
på området som gäller idag. Kronofogdemyndigheten konstaterar vidare
att det i vissa av de lagar som sammansmälts i miljöbalken (t.ex. lagen
om kemiska produkter) finns bestämmelser om polisbiträde vid tvångsvis
tillträde medan det i andra av dessa lagar (t.ex. miljöskyddslagen) finns
föreskrifter om att kronofogdemyndigheten kan meddela särskild
handräckning. Kronofogdemyndigheten anför att tvångsvis tillträde till
en annans fastighet m.m. ofta bedöms som en så ingripande åtgärd för
den enskilde att lagen föreskriver att det berättigade i åtgärden bör prövas
av en rättsvårdande myndighet. Kronofogdemyndigheten pekar på den
stora erfarenhet som myndigheten har av att med tvång genomföra
tillträden utan att onödig olägenhet uppstår och på att bestämmelserna i
utsökningsbalken och utsökningsförordningen ger praktisk möjlighet att
genomföra tvångstillträde. Kronofogdemyndigheten föreslår därför att
det bör övervägas om det inte i kapitlet bör införas en bestämmelse om
att kronofogden får meddela särskild handräckning i tillträdesfall. Lunds
universitet har anfört att i vart fall där tillträdesrätten innebär att någon
får ta annans mark i anspråk för en längre tid, den nya regeln i 2 kap.
18 § första stycket regeringsformen aktualiseras. Enligt denna tillåts
sådana tvångsingrepp endast när det krävs för att tillgodose angelägna
allmänna intressen. Enligt universitetets uppfattning skulle således ett
tillträde som enbart utförs i enskilt intresse strida mot grundlag. Att en
viss motsvarighet finns i gällande rätt anser universitetet inte vara skäl att
bortse från regeringsformens stadgande. Universitetet föreslår att i
kapitlet införs en gemensam regel som innebär att tvångsingrepp hindras
i andra fall än grundlagen tillåter. Åklagarmyndigheten i Västerås har
anfört att åklagaren ofta, när en misstänkt miljööverträdelse anmäls, har
ett behov av att genom besök på platsen för händelsen skaffa sig
kännedom om förhållandena. För detta krävs att husrannsakan får ske,
dvs. att det föreligger skälig misstanke om brott. Åklagarmyndigheten
menar att det, med tanke på att ett inledande platsbesök många gånger är
av central betydelse för den fortsatta handläggningen av en
miljöbrottsutredning, borde övervägas om åklagaren bör ges möjlighet
att förfara på annat sätt än att göra husrannsakan.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar att
tillämpningen av miljöbalkens regler i vissa fall kan förutsätta rätt till
tillträde till annans mark. Sådant tillträde kan bli aktuellt vid
myndighetsutövning, främst vid utövande av tillsyn, men kan också vara
nödvändigt för att den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet
eller vidta en åtgärd som omfattas av balkens tillämpningsområde skall
kunna utföra de undersökningar eller vidta de skyddsåtgärder som krävs.
Skyldighet att utföra kompensationsåtgärder eller efterbehandling kan
också förutsätta tillträde till annans mark. Det kan förutses att tillträde för
verksamhetsutövare till annans mark eller anläggning kan komma ifråga
bl.a. i de fall då gemensamma villkor enligt 16 kap 8 § har meddelats. En
tillsynsmyndighet kan behöva tillträde även till byggnader eller
transportmedel för att fullgöra sina uppgifter. Tillträdet skall alltid
verkställas så att minsta möjliga skada eller olägenhet orsakas.
Innehavaren av den fastighet eller anläggning där tillträdet sker har rätt
till ersättning för skada och intrång med anledning av tillträdet.
I första hand skall åtgärder på annans mark eller anläggning ske efter
överenskommelse med ägare och andra innehavare av marken eller
anläggningen. Innan en prövningsmyndighet meddelar villkor för
tillstånd till verksamhet som förutsätter tillträde till annans fastighet eller
anläggning skall den som berörs av tillträdet beredas tillfälle att yttra sig.
Detta följer av prövningsreglerna i ansökningsmål och ärenden. Enligt
regeringens mening bör, i enlighet med vad Kronofogdemyndigheten i
Stockholm påpekat, enskildas rätt till tvångsvis tillträde alltid prövas av
en myndighet innan tillträdet verkställs. Beträffande de farhågor som
Lunds universitet har framfört hänvisas till de bedömningar som
regeringen anför under avsnitt 4.16. under rubriken "Tillståndsprövning
av vattenverksamhet m.m." Beslut om att tillträde får ske, och närmare
reglering av denna rätt i det enskilda fallet vad avser t.ex. begränsningar i
tid och rum för tillträdet, kan lämpligen meddelas av länsstyrelsen. När
en myndighet prövar om tvångsvis tillträde skall få ske, skall ägare och
andra rättsinnehavare beredas tillfälle att yttra sig. Detta gäller både vid
den ursprungliga tillståndsprövningen och vid länsstyrelsens prövning av
själva verkställighetsfrågan. Vad Justitieombudsmannen och
Lantbrukarnas Riksförbund har framfört bör vara tillgodosett genom
dessa förfaranderegler. Vad gäller bostäder bedömer regeringen att det,
med hänsyn till den personliga integriteten, finns skäl att inskränka rätten
till tillträde. Tvångstillträde till bostäder bör endast kunna komma ifråga
när det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för
människors hälsa.
Det skulle kunna hävdas att det naturliga vore att - i likhet med vad
som gäller i dag - föreskriva att endast tillsynsmyndigheterna skall ha rätt
till biträde av polismyndigheten och att enskilda skall vara hänvisade till
kronofogdemyndigheten för verkställighet. I så fall borde, som
Kronofogdemyndigheten i Stockholm har framfört, regler om särskild
handräckning övervägas. Regeringen anser emellertid, i likhet med
Miljöbalksutredningen, att övervägande skäl talar för att även enskilda
bör ha rätt till biträde av polismyndighet. Att enskildas rätt att utnyttja
tillträdesrätten alltid skall prövas av länsstyrelsen bör säkerställa att
tillträde endast sker när det är nödvändigt och på ett sådant sätt att minsta
skada och olägenhet uppkommer. Samma regler för verkställighet bör
gälla oavsett vem som har rätt till tillträde. I den mån det behövs, skall
polismyndigheten biträda för att tillträdet skall kunna verkställas.
Vad gäller Åklagarmyndighetens i Västerås synpunkt konstaterar
regeringen att tillsynsmyndigheten bör kunna göra de iakttagelser och
undersökningar som behövs i det inledande skedet av en utredning om en
misstänkt överträdelse. Regeringen gör bedömningen att vad gäller
åklagarens utredning av brottsmisstanke finns inte skäl för särbehandling
av brott som omfattas av miljöbalken. Åklagaren bör inte få större
befogenheter än vad som följer av rättegångsbalkens regler avseende
förundersökning och husrannsakan.
4.31 Straff och förverkande
4.31.1 Straffbestämmelser i miljöbalken och brottsbalken
Regeringens förslag: Straffbestämmelserna på miljörättens område
skall skärpas och samlas i miljöbalken.
Utredningens förslag: Straffbestämmelserna skall fördelas mellan
brottsbalken och miljöbalken. Fördelningen skall ske så att de brott som i
dag står i brottsbalken får stå kvar där medan de övriga, med
specialrättslig anknytning, samlas i ett kapitel i miljöbalken. Av
systematiska skäl och då det klart bör framgå hur allvarligt samhället ser
på ifrågavarande brottslighet bör bestämmelser om miljöbrott även i
fortsättningen finnas kvar i brottsbalken.
Remissinstanserna: Riksåklagaren föreslår, med instämmande från
åklagarmyndigheten i Göteborg, att brottsbalkens bestämmelser om
miljöbrott samt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
skall tas in i miljöbalken. Enligt Riksåklagaren kan det möjligen medföra
samordningsproblem med andra bestämmelser i brottsbalkens 13 kap. att
ta in miljöbrott i miljöbalken. En överföring skulle dock göra det lättare
att överblicka regelsystemet. Tillsynsmyndigheter har ibland en tendens
att förbise miljöbestämmelserna i brottsbalken. Argumentet att
bestämmelserna symbolvärde är större om de finns i brottsbalken faller
med hänsyn till att den föreslagna miljöbalken får samma dignitet som
brottsbalken. Också Statsåklagarmyndigheten för speciella mål,
åklagarmyndigheten i Sundsvall, Brottsförebyggande rådet, Uppsala
universitet och Stockholms kommun anser att miljöbrotten i brottsbalken
bör överflyttas till miljöbalken. Brottsförebyggande rådet anser därvid att
ett systemfel föreligger eftersom de rättsvårdande myndigheterna har
svår att se kopplingen mellan brottsbalken och den specialstraffrättsliga
lagstiftningen. Myndigheterna tenderar å ena sidan att felaktigt kräva att
skador skall ha inträffat för att brott mot miljöskyddslagen skall
föreligga. Å andra sidan tenderar myndigheterna att uppfatta
brottsbalkens miljöbrott som fristående från yrkesmässigt bedriven
miljöfarlig verksamhet. Slutligen har enligt Brottsförebyggande rådet den
ena balken inte lägre dignitet än den andra balken.
Åklagarmyndigheterna i Stockholm respektive Malmö anser att
miljöbrotten kan stå kvar i brottsbalken. Kustbevakningen föreslår att
bestämmelser om förbud mot utsläpp av olja i lagen om åtgärder mot
förorening från fartyg samt brott mot föreskrifter till skydd för miljön vid
sjötransport av farligt gods tas in i miljöbalken. Rikspolisstyrelsen anser
att straffbestämmelser som rör centrala och samhällsviktiga områden bör
samlas i brottsbalken. Miljöbrotten bör därför föras till brottsbalken,
eventuellt i ett nytt kapitel med rubriken miljöbrott.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för regeringens
förslag till miljöbalk är att samla och effektivisera de skilda
straffbestämmelser som i dag finns i olika miljölagar till balken och där
ingå som en viktig länk i den s.k. miljöbalkskedjan, jfr. avsnitt 4.28. I
detta avsnitt behandlas denna fråga.
Nästan alla de lagar som samordnas och skall ingå i miljöbalken
innehåller ansvarsbestämmelser. Dessa ansvarsbestämmelser är s.k.
blankettstraffbud, vilka inte innehåller någon fullständig
brottsbeskrivning och i regel inte heller någon brottsbeteckning, utan
endast uttalar att den som överträder vissa i andra lagrum angivna påbud
eller förbud m.m. skall dömas till i straffbudet angivet straff. Straffbuden
innehåller således många hänvisningar till de materiella stadgandena.
Detta gör det svårt att få en klar bild av vad som är kriminaliserat inom
miljörätten. Till detta kommer att det finns straffbestämmelser inom
miljörättens område i andra lagar och brott med miljörättslig anknytning i
brottsbalken.
Sålunda innehåller 13 kap. brottsbalken regler om bl.a. miljöbrott och
vållande till miljöstörning.
Regeringen konstaterar att miljöbrott och vållande till miljöstörning är
brott som är centrala i miljösammanhang. Som Riksåklagaren och
Brottsförebyggande rådet anfört kan tillsynsmyndigheter och andra
myndigheter lätt förbise bestämmelser som är splittrade på olika lagar.
Starka skäl talar således för att brottsbalkens miljöbrott och vållande till
miljöstörning bör sammanföras med övriga straffbestämmelser i
miljörätten.
Att samla miljöstraffrätten på ett ställe kan ske antingen genom att
bestämmelserna, som Riksåklagaren, Brottsförebyggande rådet m.fl.
föreslår, arbetas in i miljöbalken eller genom att bestämmelserna, som
Rikspolisstyrelsen föreslår, tas in i brottsbalken.
Utredningen och Rikspolisstyrelsen bygger sitt ställningstagande på att
symbolvärdet är större om brotten står i brottsbalken. Regeringen är dock
närmast benägen att liksom Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet
inta den ståndpunkten att miljöbalken kommer att ha motsvarande
dignitet som brottsbalken. Det är inte heller ovanligt att allvarliga brott
regleras utanför brottsbalken. Exempel på detta är skattebrott och
narkotikabrott. Det avgörande för var de aktuella brotten bör placeras är
istället vilka sakliga skäl som talar för den ena eller andra lösningen från
bl.a. effektivitetssynpunkt. Några av de brott det är fråga om är
blankettstraffbud. Straffbuden får sitt innehåll genom miljöbalkens
materiella bestämmelser. Om dessa straffbud skulle tas in i brottsbalken,
skulle sambandet mellan dem och miljöbalkens materiella bestämmelser
framstå som mindre klart. Deras karaktär av blankettstraffbud stämmer
inte heller med systematiken och utformningen av brotten i brottsbalken.
Arbetas i stället brotten med miljörättslig anknytning in i miljöbalken
så kommer deras centrala betydelse i miljösammanhang att framstå klart
och tydligt. Myndigheternas verksamhet kommer att underlättas. Vidare
blir inte bara miljöstraffrättens utan också miljörättens hela regelsystem
mera sammanhållet och lättare att överblicka om straffbestämmelserna
integreras i just miljöbalken och som en länk i miljöbalkskedjan.
Regeringen föreslår således att miljöbrotten i brottsbalken och de
specialstraffrättsliga bestämmelserna på miljörättens område skall samlas
i ett kapitel i miljöbalken. Brotten kommenteras närmare i
författningskommentaren 29 kap. Skälen för att straffskärpningar skall
ske utvecklas i avsnitt 4.31.4.
Angående förslaget från bl.a. Riksåklagaren rörande föroreningar från
fartyg kan nämnas att regeringen har beslutat om en utredning som skall
utvärdera gällande regler för ingripanden när oljeutsläpp till sjöss skett
samt göra en översyn av de författningar som finns på området, se
kommittédirektiv (dir. 1996:82). Utredningen skall föreslå åtgärder för
att effektivisera det rättsliga beivrandet av oljeutsläpp till sjöss.
Uppdraget skall redovisas den 31 december 1997. Enligt regeringens
mening bör resultatet av denna utredning avvaktas innan några ändringar
rörande dessa frågor görs i miljöbalkens regler avseende den här aktuella
frågan.
4.31.2 Brottsbeskrivningar och brottsbenämningar i miljöbalken
Regeringens förslag: Straffbestämmelserna i miljöbalken skall så
långt möjligt utformas med fullständiga brottsbeskrivningar och egna
brottsbenämningar.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Riksåklagaren och åklagarmyndigheten i Malmö
anför att lagstiftningstekniken med blankettstraffbud har medfört
tillämpningssvårigheter. Straffbestämmelserna anknyter i stor
utsträckning till föreskrifter eller beslut innehållande villkor eller förbud.
Det är viktigt att det går att fastställa om överträdelser av villkor skett.
Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Brottsförebyggande rådet och Uppsala
universitet anser att blankettstraffbuden är otydliga och svåröverskådliga.
Annan lagstiftningsteknik bör övervägas. Statsåklagarmyndigheten för
speciella mål pekar på svårigheterna med att fastställa om
villkorsöverträdelse skett.
Skälen för regeringens förslag: Vid en genomgång av de
specialstraffrättsliga bestämmelserna på miljöområdet kan det i
systematiskt hänseende urskiljas vissa grundtyper av bestämmelser.
I flera författningar finns sålunda bestämmelser som stadgar straff för
underlåtenhet att iaktta förprövnings- eller anmälningsplikt. Så är fallet i
miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, naturresurslagen,
naturvårdslagen och hälsoskyddslagen.
Många straffbud föreskriver straff för den som åsidosätter av
regeringen eller myndigheter meddelade särskilda bestämmelser eller
föreskrifter. Som exempel på detta kan nämnas de nämnda lagarna, med
undantag av naturresurslagen, samt därutöver skogsvårdslagen, lagen om
svavelhaltigt bränsle samt lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.
I flera fall stadgas också straff för den som bryter mot villkor i
tillstånds- eller dispensbeslut. Exempel är miljöskyddslagen,
naturresurslagen, naturvårdslagen och vattenlagen, dumpningslagen,
lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark samt
skogsvårdslagen.
Bestämmelser om brott mot direkt i lag stadgade förbud finns i ett
något färre antal författningar. Detsamma gäller bestämmelser som
stadgar straff för underlåtenhet att iaktta direkt i lag föreskriven
skyldighet. Av författningar som exemplifierar den förra kategorin kan
nämnas renhållningslagen, naturvårdslagen och skogsvårdslagen. Den
senare gruppen kan exemplifieras med lagen om kemiska produkter och
naturvårdslagen.
I ett mindre antal författningar föreskrivs att det är straffbart att lämna
oriktiga uppgifter i frågor om tillstånd och tillsyn. Detta gäller enligt
bl.a. miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter.
Den systematik som således finns redan i dagens miljöstraffrätt bör
kunna utvecklas och renodlas i miljöbalken. En förebild står i viss mån
att finna i skattebrottslagen. Denna sanktionerar överträdelser av ett stort
antal skattelagar. Överträdelserna har i skattebrottslagen indelats i ett
begränsat antal olika kategorier, var och en med sin brottsbeskrivning
och sin brottsbeteckning. Så bör i så stor utsträckning som möjligt också
ske i miljöbalken.
Regeringen har eftersträvat att samtliga straffbestämmelser skulle få
egna brottsbeskrivningar och brottsbenämningar. Det har dock visat sig
svårt att åstadkomma tillräckligt tydliga brottsbeskrivningar för de fall
någon överträder förbud och föreskrifter. De förslag till
brottsbeskrivningar i dessa fall som har lagts fram har visat sig vara för
vida och inte tillräckligt skarpt avgränsade. Detta kan enligt regeringens
bedömning främst av legalitets- och rättssäkerhetsskäl inte godtas.
Regeringen anser därför, trots remisskritiken, att det inte finns tillräckligt
underlag för att nu använda någon annan lagstiftningsteknik än den
nuvarande med hänvisningar till de materiella bestämmelserna i dessa
fall. Dessa hänvisningar bör vara så lättlästa som möjligt.
Bestämmelserna i vilka direkta hänvisningar görs kan inte få egna
brottsbenämningar.
Regeringen föreslår däremot brottsbeskrivningar och egna
brottsbeteckningar beträffande följande brott.
– Den första gruppen är de som har sitt ursprung i brottsbalken. De bör
kunna behålla brottsbeteckningarna, "Miljöbrott" och "Vållande till
miljöstörning".
– Brottsbeteckningen "Miljöfarlig kemikaliehantering" bör användas i
straffbestämmelsen i miljöbalken som motsvarar sanktioneringen av den
försiktighetsmåttsprincip som idag finns i 5 § första stycket första
meningen lagen (1985:426) om kemiska produkter.
– En annan brottsbeteckning är "Otillåten miljöverksamhet" som bör
gälla situationer när någon har vidtagit en åtgärd som kan befaras
påverka miljön utan att vare sig ha erforderligt tillstånd eller medgivande
eller ha gjort sådan anmälan som krävs. Det skall också vara fråga om
Otillåten miljöverksamhet om någon bryter mot villkor som meddelats i
samband med tillstånd, godkännande, dispens eller vid omprövning av
tillstånd eller villkor.
– Ytterligare en brottsbeteckning som bör komma till användning är
"Försvårande av miljökontroll" som bör avse brott mot sanningsplikt och
informationsskyldighet. Det gäller gärningar som innebär underlåtenhet
att fullgöra upplysningsplikt eller lämnande av oriktiga uppgifter, när
underlåtenheten eller osanningen kan påverka tillståndsprövning eller
tillsynsmyndighets beslut.
– Vidare bör brottsbeteckningen "Bristfällig miljöinformation" avse
överträdelser av föreskrifter om uppgifts- och informationsskyldighet.
Ansvar bör inträda när uppgiften skall lämnas i en handling, exempelvis i
en bruksanvisning, eller i märkningen av en kemisk produkt. Den uppgift
som utelämnas eller är oriktig bör avse ett förhållande som är av
betydelse för bedömningen av risker för hälsan eller miljön eller en
hållbar hushållning med mark och vatten eller material.
– Slutligen bör brottsbeteckningen "Nedskräpning" i balken ges
karaktären av en särskild ansvarsregel.
Brottsbeskrivningarnas närmare utformning behandlas i
författningskommentaren.
Vad angår frågan om problemet med otydliga villkor så kan detta
komma att avhjälpas genom att regeringen föreslår att det skall inrättas
regionala miljödomstolar, se avsnitt 4.22. De regionala miljödomstolarna
skall i sin verksamhet beakta att villkor utformas så att de kan utgöra
grund för att konstatera om en överträdelse begåtts och i så fall också kan
ligga till grund för påföljder enligt miljöbalkens sanktionssystem.
4.31.3 Kemikaliehantering och sanktioner
Regeringens förslag: Den som vid kemikaliehantering med uppsåt
eller av grov oaktsamhet underlåter att vidta skyddsåtgärder,
produktval eller andra försiktighetsmått som behövs på grund av
produkten eller varans inneboende egenskaper för att hindra eller
motverka skador på människor eller i miljön skall dömas för
miljöfarlig kemikaliehantering till böter eller fängelse i högst två år.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Dock ansåg
utredningen att produktvalsprincipen inte i något fall skulle vara
straffbelagd.
Remissinstanserna: Riksåklagaren, Åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Malmö och Linköping, Koncessionsnämnden för miljöskydd
samt länsstyrelsen Värmland, Uddevalla kommun, Landskrona kommun,
Skövde kommun och Göteborg kommunalförbund anser att det bör
övervägas om inte är tillräckligt med normal oaktsamhet för straffansvar
även för brottet Miljöfarlig kemikaliehantering. Statsåklagarmyndigheten
för speciella mål anser att det bör krävas grov oaktsamhet eller uppsåt
även för brotten otillåten miljöverksamhet och försvårande av
miljökontroll. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Landskrona kommun
anser att det bör införas en generell straffsanktionering av kraven på att
vidta skyddsåtgärder och försiktighetsmått.
Brottsförebyggande rådet och Uppsala universitet anser att
produktvalsprincipen bör vara straffsanktionerad ifråga om yrkesmässig
hantering. Landskrona och Skövde kommuner anser att
produktvalsprincipen bör vara straffsanktionerad.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler
kan direkt läggas till grund för beslut av tillsynsmyndigheter att utfärda
förelägganden om försiktighetsmått och förbud. De skall också beaktas
vid tillståndsgivning av domstolar och andra myndigheter i syfte att bidra
till uppfyllelsen av miljöbalkens mål. På grund av deras mera oprecisa
innehåll är det dock inte lämpligt att generellt göra dem till föremål för
direkt straffsanktionering.
När det gäller bl.a. miljöfarlig verksamhet så tillståndsprövas den i stor
omfattning. Har den inte tillståndsprövats eller bryter någon mot
tillståndsvillkor så kan tillsynsmyndigheterna förelägga (ev. vid vite) om
försiktighetsmått eller förbud eller förordna om rättelse. Den som bryter
mot tillstånd, villkor eller tillsynsmyndighets påbud kan straffas.
När det gäller kemikaliehantering förekommer det normalt inte någon
tillståndsgivning eller att tillsynsmyndigheten meddelat något
föreläggande om försiktighetsmått eller förbud. Det är dock av stor vikt
att försiktighetsmått vidtas av verksamhetsutövaren vid
kemikaliehantering. Direkt straffsanktionering bör därför ske. För att
kriminaliseringen inte skall sträcka sig alltför långt bör den i likhet med i
gällande rätt begränsas av att det på den subjektiva sidan skall vara fråga
om uppsåt eller grov oaktsamhet.
Vidare har i gällande rätt straffbeläggningen av regeln om att
försiktighetsmått skall vidtas (5 § 1 stycket 1 p. LKP) i
kemikaliehanteringen vunnit stadga i rättstillämpningen. Det finns enligt
Brottsförebyggande rådet flera domar som rör principen och det finns
dessutom ett refererat hovrättsavgörande, RH 1992:73, där ett företag
som eldat med PCB-bemängd spillolja har dömts till företagsböter på 150
000 kr. Det finns också i annan modern lagstiftning, som avser att skydda
medborgarna från viss farlig verksamhet, regler som kriminaliserar mer
allmänt hållna aktsamhetsregler, se exempelvis 7 och 21 §§ lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor samt 6 och 35 §§
strålskyddslagen (1988:220). Regeringen föreslår således att brottet
miljöfarlig kemikaliehantering införs. Den som således med uppsåt eller
av grov oaktsamhet tar befattning med en kemisk produkt eller vara som
innehåller eller behandlats med en kemisk produkt, utan att vidta de
skyddsåtgärder, produktval eller försiktighetsmått som behövs på grund
av produkten eller varans inneboende egenskaper för att hindra eller
motverka skador på människor eller i miljön skall dömas för miljöfarlig
kemikaliehantering till böter eller fängelse i högt två år.
4.31.4 Straffskalor, åtal och preskription
Regeringens förslag: Straffen för överträdelser på miljöområdet skall
skärpas.
Straffskalan för brott skall för de flesta fallen sträcka sig från böter
till fängelse i högst två år.
För miljöbrott motsvarande det som i dag finns i brottsbalken skall
liksom i dag finnas en straffskala för grovt brott. Straffet skall vara
fängelse lägst sex månader och högst sex år.
För bristfällig miljöinformation och för nedskräpning skall det
hösta straffet vara fängelse i ett år.
När det gäller överträdelser av balkens bestämmelser eller av
bestämmelser som har meddelats med stöd av balken, som är mindre
allvarliga, skall maximistraffet stanna på fängelse i högst sex
månader.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Riksåklagaren tillstyrker att straffskalan för
överträdelser av balkens bestämmelser för de flesta fallen skall sträcka
sig från böter till fängelse i högst två år. En översyn bör ske av
bestämmelserna om miljöbrott och vållande till miljöstörning i
brottsbalken eftersom det är svårt att uppfylla kraven på att det skall
styrkas att miljöföroreningen inte är av ringa betydelse eller att den
förorsakat betydande olägenhet, att förfarandet inte är allmänt vedertaget
och slutligen att gärningen inte är försvarlig. I dag ogillas åtal i ett inte
obetydligt antal fall på den grunden att gärningen bedöms som ringa. I
förslaget saknas dock närmare vägledning om gränsen mellan ringa brott
och normalbrott. Påföljderna stannar dessutom ofta vid ett måttligt
bötesstraff. I stället för straffrihet för ringa brott förordar riksåklagaren
att en särskild åtalsprövningsregel införs för mindre allvarlig brottslighet.
Regeln skulle kunna utformas så att åtal skulle kunna underlåtas om
sanktionsavgift påförs och åtal inte är påkallat ur allmän synpunkt.
Åklagarmyndigheten i Stockholm anser att det närmare bör övervägas om
det inte bör införas en begränsande åtalsregel istället för bestämmelsen
om ansvarsfrihet för ringa brott. Åklagarmyndigheten i Västerås anser att
för vissa brott bör fängelse normalt följa. Detta gäller t.ex. uppsåtsbrott
innebärande uthällande av farliga kemikalier i naturen eller åsidosättande
av villkor för ekonomisk vinnings skull. Brottsförebyggande rådet anser
att domstolarnas straffmätning är alltför mild enligt brottsbalken samt
med instämmande från Uppsala universitet att det inte bör finnas något
större utrymme för straffrihet vid ringa brott än vad som följer av de
allmänna reglerna om åtalsunderlåtelse och påföljdseftergift.
Naturskyddsföreningen vill höja straffminimum.
Skälen för regeringens förslag: I de nu gällande
straffbestämmelserna i miljörätten föreskrivs vitt skilda straffskalor.
Maximistraffen varierar från enbart böter till högst två års fängelse. För
miljöbrott enligt brottsbalken gäller också en straffskala för grovt brott,
som sträcker sig från fängelse i lägst sex månader till högst sex år.
Som regeringen redan anfört inledningsvis föreslås att samtliga
straffbestämmelser avseende brott mot bestämmelser i miljöbalken skall i
balken samlas i ett kapitel. En sådan samordning av
straffbestämmelserna leder till att också gemensamma straffskalor införs
för en rad överträdelser som tidigare reglerades i olika lagar.
En utgångspunkt för arbetet med att utforma en miljöbalk är också att
göra lagstiftningen till ett mer effektivt instrument till skydd för miljön
och för hushållningen med naturresurser. För att uppnå detta är
naturligtvis sanktionssystemet av stor betydelse. Straffskalorna för
överträdelse av balkens bestämmelser bör därför ha en sådan omfattning
och skärpa att de lämnar utrymme för att vid straffmätningen i det
enskilda fallet fullt ut beakta det straffvärde som ett åsidosättande av
bestämmelser till skydd för miljön och hushållningen av naturresurserna
kan ha.
Vid bedömningen av hur strängt straff ett visst brott bör föranleda är
flera omständigheter av betydelse. En viktig omständighet är vilket det
intresse är som den aktuella straffbestämmelsen är avsedd att skydda. En
annan viktig omständighet är i vilken grad detta intresse träds för när
genom brottet, dvs. vilken faktisk skada eller risk för skada som brottet
innebär. Till dessa två objektiva omständigheter kommer den subjektiva
sidan av brottet, dvs. huruvida gärningsmannen handlat uppsåtligen eller
av oaktsamhet och i det senare fallet vilken grad av oaktsamhet som
förelegat.
Vid bedömningen av överträdelser på miljöområdet bör beaktas att
lagstiftningen omfattar intressen av stort skyddsvärde. Bestämmelserna
på miljöområdet avser huvudsakligen att skydda sådana fundamentala
intressen som våra framtida livsbetingelser, den långsiktiga tillgången till
naturresurser samt artrikedomen inom ett område.
Miljöbrott och vållande till miljöstörning regleras i dag i brottsbalken.
De är så utformade att det för straffbarhet krävs att skada eller olägenhet
uppstått eller att det förelegat risk för detta. Här finns således en direkt
koppling mellan brottsbeskrivningen och det intresse som är avsett att
skyddas med balken.
Det skyddsvärda intresset ges emellertid i en del av miljöbalkens
övriga bestämmelser endast indirekt skydd. Flera av
straffbestämmelserna inom miljörätten är nämligen så utformade att
straffansvar uppkommer oavsett om någon faktisk skada inträffat eller
konkret fara härför förelegat. Det är i dessa fall tillräckligt att en viss
bestämmelse har överträtts. Såsom exempel kan nämnas att det enligt
miljölagstiftningen är straffbart att driva vissa verksamheter utan
tillstånd, även om verksamheten bedrivs på ett sätt som är önskvärt från
miljösynpunkt. Istället är det samhällets intresse av att utöva kontroll
över sådan verksamhet som typiskt sett kan vara farliga för miljön som i
detta fall trätts för när. Att bryta mot nu aktuella bestämmelser har
normalt lägre straffvärde än att orsaka betydande skada eller fara för
betydande skada på miljön. Det skulle kunna uttryckas så att förfarandet
ligger flera led från det egentliga skyddsvärda intresset. Det bör dock
uppmärksammas att skyldigheten att fullgöra förprövningsplikten är
viktig för respekten för miljöbalkens kontrollsystem. Vid överträdelse av
förprövningsplikten är det alltså inte fråga om någon förseelse som är att
jämställa med en ordningsförseelse.
I motsats till vad som gäller för t.ex. de flesta brottsbalksbrott
föreskrivs inom miljörätten straffansvar för både uppsåtliga och
oaktsamma förfaranden i samma bestämmelser och med samma
straffskala. Ett brott som skett med uppsåt får emellertid normalt sett
anses vara betydligt mer straffvärt än motsvarande gärning begången av
oaktsamhet. Detta gäller särskilt om oaktsamheten inte är grov. Ett
talande exempel är de skillnader i straff som döms ut om någon har
berövat annan livet uppsåtligen – och brottet således rubriceras mord
eller dråp – jämfört med den situationen att gärningen skett av
oaktsamhet och rubriceras vållande till annans död. Trots att effekten av
brottet alltså är exakt densamma döms regelmässigt till väsentligt
lindrigare straff i det senare fallet..
Vid ställningstagande till utformningen av en gemensam straffskala för
överträdelse av huvuddelen av de från specialstraffrättens område
hämtade bestämmelserna i miljöbalken bör således i enlighet med vad
tidigare sagts beaktas att de intressen som balken ytterst syftar till att
tillvarata är synnerligen skyddsvärda. Detta talar för att maximistraffet
bör motsvara de högsta av maximistraffen som i dag gäller för de
specialstraffrättsliga bestämmelserna i nuvarande miljölagstiftning, alltså
två år fängelse. Att höja maximistraffet ytterligare kan inge
betänkligheter med hänsyn till att straffbestämmelserna inte innehåller
något krav på att skada eller konkret fara för skada skall föreligga i det
enskilda fallet. Ett högre maximistraff skulle också innebära att
straffskalan blev orimligt vidsträckt. Eftersom straffbestämmelserna i
enlighet med vad som nyss sagts omfattar även oaktsamma fall, som
alltså kan ha ett betydligt mindre straffvärde, bör det lägsta straffet vara
böter. Straffskalan för huvuddelen av brotten enligt miljöbalken bör
således sträcka sig från böter till fängelse i två år.
För förhållandevis mindre allvarliga brott såsom nedskräpning och
bristfällig miljöinformation bör det dock vara tillräckligt med ett högsta
straff om ett års fängelse. De förfaranden som omfattas av dessa
straffbestämmelser innebär mindre risk för skada av de intressen som
balken är avsedd att skydda.
Slutligen finns en grupp av straffbelagda förfaranden som normalt inte
motiverar annan påföljd än böter. Det rör sig om t.ex. överträdelse av
föreskrifter om allmänhetens uppträdande i vissa skyddade områden För
dessa brott bör maximistraffet vara fängelse i högst sex månader.
För grovt miljöbrott bör liksom i dag finnans en särskild straffskala,
där det lägsta straffet är sex månader och det högsta sex år.
Regeringen har övervägt frågan om att införa en särskild straffskala för
grova brott även mot balkens övriga straffbestämmelser. Av skäl som
anförts torde det emellertid kunna komma ifråga att överskrida
maximistraffet två års fängelse endast för uppsåtliga brott som vållat en
allvarlig skada eller inneburit en konkret fara för en sådan skada. Sådana
allvarliga brott torde regelmässigt omfattas av bestämmelsen om
miljöbrott (1 §). Någon gång kan brottsbalkens brott om spridande av gift
eller smitta (13 kap. 7 §) och förgöring (13 kap. 8 §) bli aktuella. Det
torde därför inte finnas något behov av en särskild straffskala för grovt
brott såvitt avser andra straffbestämmelser än den tidigare nämnda.
Straffmätning och påföljdsval för brott mot balkens bestämmelser
måste liksom i andra sammanhang ske med utgångspunkt från
omständigheterna i det enskilda fallet. Som tidigare anförts kan
straffvärdet av en överträdelse variera kraftigt beroende på såväl de
objektiva omständigheterna som gärningsmannens uppsåt eller grad av
oaktsamhet. Exempel på försvårande omständigheter kan vara att
gärningen har begåtts systematiskt, varit omfattande, inneburit
vilseledande av myndighet, eller inneburit stora risker för människors
hälsa, miljön eller utrotningshotat djur eller växtart.
Vissa gärningar bör liksom idag anses vara av så allvarlig art att det
kan finnas skäl att döma till en frihetsberövande påföljd även om detta
inte är motiverat enbart på grund av straffvärdet eller den tilltalades
tidigare brottslighet. Ett exempel på sådan gärning inom miljörättens
område är att plundra utrotningshotade fåglars bon. Andra exempel är att
uppsåtligen hälla ut farliga kemikalier och att uppsåtligen göra sig
skyldig till betydande överutsläpp för ekonomisk vinnings skull.
Regeringen gör den bedömningen att i subjektivt hänseende bör i
enlighet med vad som tidigare sagts ett uppsåtligt handlande regelmässigt
bedömas strängare än ett motsvarande oaktsamt förfarande. Även
oaktsamheten måste emellertid graderas. Den som av nonchalans väljer
att vara mindre noggrann i sin verksamhet och därmed bryter mot
regelsystemet måste bedömas strängare än den som faktiskt har försökt
att rätta sig efter gällande bestämmelser men ändå misslyckats med detta.
Likaså måste den bedömas strängt som gör sig skyldig till ett medvetet
risktagande.
Ringa brott
I dag gäller beträffande de flesta specialstraffrättsliga bestämmelser på
miljöområdet att ansvarsfrihet föreskrivs för ringa fall. Utredningen har
föreslagit att denna ordning behålls och att en generell regel om
ansvarsfrihet för ringa fall förs in i balken. Vid remissbehandlingen har
emellertid bl.a. Riksåklagaren påpekat att det saknas vägledning hur
gränsdragningen skall ske mellan ringa fall och sådana överträdelser som
skall föranleda ansvar. Han har vidare pekat på svårigheterna vid
tillämpningen av miljöbrottet i brottsbalken att styrka att en
miljöförorening inte är av ringa betydelse. Riksåklagaren och
Åklagarmyndigheten i Stockholm har föreslagit att det i stället för en
bestämmelse om ringa brott bör införas en särskild åtalsprövningsregel.
Regeringen har mot bakgrund av nu redovisade remissynpunkter
övervägt att ta bort ansvarsfriheten för ringa fall. Detta skulle i och för
sig understryka vikten av att bestämmelser till skydd för miljön följs. En
sådan ordning skulle innebära en betydande nykriminalisering och
därmed ökad belastning för polis, åklagare och domstolar. De flesta av
straffbestämmelserna avser att säkerställa upprätthållandet av samhällets
kontroll över en verksamhet så att inte denna utövas i strid mot intressen
som balken är avsedd att skydda. För straffbarhet krävs normalt inte att
någon skada eller fara för skada skall ha uppstått, utan regelöverträdelsen
som sådan är den enda objektiva förutsättningen för att ett brott skall
anses vara för handen. Mot bakgrund härav skulle det i många fall
framstå som orimligt om varje regelöverträdelse, hur ringa den än är,
skulle leda till straffrättsligt ansvar. Regeringen har i tidigare
sammanhang uttalat att kriminalisering som ett instrument för att söka
hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med stor
försiktighet och att rättsväsendet således inte bör belastas med sådant
som har ringa eller inget straffvärde (prop. 1994/95:23 s.52). Detta
resonemang äger naturligtvis giltighet även på miljöområdet.
Rättsväsendets resurser bör alltså i första hand användas så att den
allvarliga miljöbrottsligheten bekämpas på ett effektivt sätt.
Regeringen anser med hänsyn till vad nu sagts att ansvarsfrihet för
ringa fall bör gälla även fortsättningsvis i enlighet med utredningens
förslag. En generell regel med denna innebörd bör således integreras i
kapitlet med straffbestämmelser. Den generella regeln bör dock inte gälla
miljöbrott enligt 1 § eller vållande till miljöstörning i 2 §. Dessa
bestämmelser är redan i sig så konstruerade att ringa fall faller utanför
det straffbara området. Det resonemang som här följer om gränsen för
ringa brott bör emellertid kunna utgöra ledning vid tillämpning av 1 §
och 2 §.
Regeringen är emellertid medveten om de svårigheter som kan vara
förenade med att dra gränsen för vad som skall anses vara ringa fall och
vilka har uppmärksammats av bl.a. Riksåklagaren. det är av stor vikt att
denna prövning sker omsorgsfullt. I praxis finns exempel på fall där
domstolen som skäl för att anse ett brott som ringa har anfört att det inte
gett upphov till några negativa miljöeffekter, trots att sådana effekter inte
varit en förutsättning för straffbarhet. Ett sådant resonemang kan enligt
vår mening leda till att ansvarsfrihetsregeln får en alltför vidsträckt
tillämpning. Vid bedömningen huruvida en överträdelse är att bedöma
som ringa måste gärningen sättas i relation till det intresse som regeln
omedelbart syftar till att skydda. Om någon t.ex. underlåtit att iaktta
föreskrifter om att vidta skyddsåtgärder och denna underlåtenhet är direkt
förenad med straffansvar saknar det betydelse för bedömningen av om
gärningen är ringa huruvida någon faktisk skada eller fara för skada
uppkommit genom underlåtenheten. Det intresse som straffansvaret
syftar till att ta till vara i exemplet är att föreskrivna skyddsåtgärder
vidtas. Överträdelsen kan därför anses vara ringa i objektivt hänseende
endast om avvikelsen från den norm som gällt enligt föreskrifterna varit
obetydligt.
En sammanvägd bedömning måste alltid göras för att fastställa om en
viss överträdelse är att anse som ringa och därför skall falla utanför det
straffbara området. Det är regeringens uppfattning att ansvarsfrihet bör
komma i fråga endast när gärningen vid en sådan bedömning framstår
som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att omedelbart
skyddas genom straffansvaret.
Åtalsprövning och åtalspreskription
Regeringens förslag till miljöbalk innebär att ett nytt system med
miljösanktionsavgifter införs, se avsnitt 4.32.1. Lagrådsremissen innehöll
ett förslag om att åtal för en gärning för vilken miljösanktionsavgift kan
påföras får ske endast om det av särskilda skäl är påkallat från allmän
synpunkt. Lagrådet föreslog att kravet på skärskilda skäl skulle tas bort.
Regeringen anser att erfarenheter av systemet med miljösanktionsavgifter
bör avvaktas innan ställning tas till om en åtalsprövningsregel för införas.
Vad angår åtalspreskription medför redan strafflatituderna i
miljöbalken att tiden för åtalspreskription förlängs i avsevärd mån. Det
kommer att gälla en preskriptionstid om minst fem år, utom för brotten
bristfällig miljöinformation, nedskräpning och brott som i huvudsak är
bötesbrott där en tid om två år gäller (35 kap. 1 § brottsbalken). Vid
sådana förhållanden och då kravet på att lika fall skall behandlas lika gör
sig särskilt starkt gällande inom straffrätten anser regeringen att någon
ändring av tiderna för åtalspreskription inte bör ske.
4.31.5 Förverkande
Regeringens förslag: En bestämmelse införs i miljöbalken om att
förverkande kan ske av djur, växter, produkter som utvunnits av djur
eller växter, kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor
innehållande kemiska produkter eller genetiskt modifierade
organismer vilka har varit föremål för brott.
Dessutom skall värdet och utbyte av brott samt fortskaffningsmedel
och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid brott kunna
förverkas.
Utredningens förslag: är mera generellt utformat än regeringens.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö
har tillstyrkt bestämmelsen om förverkade. Lunds Universitet anser att
det grundligare bör övervägas i viken omfattning och för vilka fall
förverkanderegler behövs. Karlskrona kommun anse att den utökning av
förverkandebestämmelserna som föreslås verkar rimlig och anknyter till
uppfattningen att brott inte skall löna sig.
Skälen för regeringens förslag: I olika miljörättsliga lagar finns
föreskrifter om förverkande dels av utbyte av brott, dels av olika slag av
egendom som varit föremål för brott, dels i något fall av hjälpmedel vid
brott.
Enligt regeringens bedömning behövs det en bestämmelse i balken om
förverkande av egendom som varit föremål för brott. Den bör i huvudsak
motsvara vad som gäller enligt gällande rätt. En sådan bestämmelse bör
således exempelvis kunna omfatta växter och djur – i den mån inte
jaktlagstiftningen är tillämplig – som samlats olagligt samt dessutom
bl.a. kemiska produkter och biotekniska organismer. Även värdet och
utbyte av brott bör kunna förverkas. Krav på uppenbar oskälighet bör
ställas för att förverkande inte skall ske. Det är således endast
undantagsvis som förverkande inte bör komma i fråga.
För att uppnå överensstämmelse med gällande rätt behövs det också en
bestämmelse som gör det möjligt att förverka fortskaffningsmedel och
andra hjälpmedel som använts eller medförts vid brott. I
författningskommentaren ges exempel på när förverkande skall kunna
ske, se avsnitt 5.1.29.
4.32 Miljösanktionsavgifter
4.32.1 Miljösanktionsavgift vid överträdelse av miljöregler och
meddelade villkor
Regeringens förslag: Tillsynsmyndighet skall påföra näringsidkare
en särskild miljösanktionsavgift vid överträdelser av miljöregler och
vid överträdelser av tillstånd och villkor som gäller för verksamheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig över
miljösanktionsavgifter är positiva till utredningens förslag, exempelvis
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Naturvårdsverket,
Kemikalieinspektionen, Statskontoret och Lunds universitet samt flera
länsstyrelser och kommuner. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet och Brottsförebyggande rådet anser dock att det föreslagna
systemet ter sig ofärdigt samt att analyser och internationella utblickar
saknas.
Bakgrunden till regeringens förslag
Gällande bestämmelser om påförande av miljöskyddsavgifter
Bestämmelserna om miljöskyddsavgift finns i dag i 52-63 §§
miljöskyddslagen (1969:387). Miljöskyddsavgiften infördes den 1 juli
1981 (prop. 1980/81:92, bet. 1980/81:JoU21, rskr. 1980/81:273).
Miljöskyddsavgift skall betalas om någon bryter mot visst förbud,
åsidosätter vissa föreskrifter, beslut eller villkor som har meddelats med
stöd av miljöskyddslagen och detta leder till ekonomisk fördel. Syftet
med miljöskyddsavgiften är enligt lagstiftningens förarbeten att eliminera
ekonomisk fördel som överträdelsen kan medföra. Avgiften är tänkt som
ett komplement till straffreglerna och ett incitament för
verksamhetsutövaren att öka driftsäkerheten och kontrollen av olika
processer och reningsanläggningar.
Avgift skall utgå även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller
på grund av oaktsamhet.
Ursprungligen krävdes att överträdelsen skulle ha lett till betydande
olägenhet. Detta rekvisit togs bort då det efter några år visade sig att det
var svårt att styrka att en överträdelse hade inneburit ett allvarligt hot mot
miljön eller att kunna koppla faktiskt noterade effekter i miljön till en
specifik överträdelse. Skäl för påförande av avgift ansågs föreligga
oavsett om skada uppkommit (prop. 1986/87:135, bet. 1986/87:JoU25,
rskr. 1986/87:319).
Såväl fysiska som juridiska personer kan påföras miljöskyddsavgift. I
ringa fall skall avgift inte påföras.
Miljöskyddsavgift prövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd på
talan av Naturvårdsverket. Överklagande sker till Vattenöverdomstolen.
Erfarenheter av tillämpningen av reglerna om miljöskyddsavgift
Av Brottsförebyggande rådets rapport Ambitioner och flaskhalsar
(1990:10), framgår att från det att miljöskyddsavgiften infördes den 1 juli
1981 till mars 1990 har frågan om påförande av miljöskyddsavgift
prövats vid åtta tillfällen. Hälften av fallen ledde till påförande av avgift.
Beloppen har legat mellan 25 000 kr och 946 660 kr.
Det uppges i rapporten att störningsrekvisitet och villkorens
utformning spelat störst roll när det gäller att inte bifalla, alternativt inte
väcka, talan om miljöskyddsavgift. Andra frågor i sammanhanget har
varit att beräkna den ekonomiska fördelen. Att ekonomisk fördel har
inträffat är en förutsättning för påförande av avgift och måste därför
alltid visas. Fördelens storlek är dessutom av betydelse för beräkningen
av avgiftsbeloppet. Det finns emellertid möjlighet att bestämma detta
skönsmässigt, om den ekonomiska fördelens omfattning svårligen kan
beräknas.
Handläggningstiden för ärendena är enligt rapporten förhållandevis
lång. Det har tagit i genomsnitt 34 månader från det att överträdelsen ägt
rum till dess Naturvårdsverket ingivit ansökan till Koncessionsnämnden.
Den genomsnittliga handläggningstiden hos Koncessionsnämnden har
varit 13 månader och hos överrätten, i de fall beslutet överklagats, åtta
månader.
Andra ekonomiska sanktioner av betydelse vid överträdelse av
miljöregler
Sedan reglerna om miljöskyddsavgift trädde i kraft har två nya
bestämmelser av betydelse för behovet av en miljöskyddsavgift införts i
36 kap. brottsbalken.
För det första har en möjlighet att förverka ekonomisk fördel vid brott i
näringsverksamhet skapats (prop. 1981/82:142, bet. 1981/82:JuU53, rskr.
1981/82:328). Sådant förverkande förutsätter emellertid att uppsåt eller
oaktsamhet vid överträdelsen kan styrkas. Förverkanderegeln har ansetts
vara subsidiär i förhållande till miljöskyddsavgiften. Den har inte
kommit att användas vid miljöbrottslighet.
För det andra kan näringsidkare åläggas företagsbot (prop. 1985/86:23,
bet. 1985/86:JuU13, rskr. 1985/86:110). Företagsbot skall åläggas
näringsidkare för brott som har begåtts i utövning av näringsverksamhet,
om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda
skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av
allvarligt slag och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat
krävas för att förebygga brottsligheten. Av förarbetena framgår att till
brott som är av allvarlig beskaffenhet torde kunna räknas bl.a. gärningar
som innebär åsidosättande av viktiga samhällsintressen, exempelvis
överträdelser av miljöskyddslagen. Även lagrådet (f.d. regeringsrådet
Paulsson) anförde att brott mot miljöskyddslagen i allmänhet borde
kunna betraktas som ett åsidosättande av de särskilda skyldigheter som
var förenade med verksamheten, vilket enligt denna mening borde vara
en förutsättning för företagsbot. I miljöskyddskommitténs
huvudbetänkande Miljöbalk (SOU 1993:27) anges emellertid att
företagsbot endast sällan har dömts ut för miljöbrott (s.665).
Efter införandet av förverkande och företagsbot har reglerna för
miljöskyddsavgift ändrats i viss mån. Det har emellertid inte ansetts
finnas skäl att avskaffa miljöskyddsavgiften eller att se över syftet att
eliminera ekonomiska fördelar.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill understryka att ett väl
fungerande sanktionssystem är ett väsentligt led i en reglering som skall
kunna utgöra ett effektivt värn för vår miljö. Det finns idag, som redan
har framgått, ett stort antal olika former av sanktioner som kan komma
ifråga i samband med överträdelser. Flera av dem har också utformats
bl.a. mot bakgrund av behovet av sanktioner på miljöområdet. Förutom
miljöskyddsavgiften gäller detta företagsbot och den särskilda regeln i
brottsbalken om förverkande vid brott i näringsverksamhet. Trots detta är
det uppenbart att de nuvarande sanktionssystemen inte fungerar på avsett
sätt.
Den tidigare nämnda rapporten av Brottsförebyggande rådet visar på
brister i systemet med miljöskyddsavgifter. Att frågan om påförande av
miljöskyddsavgift har kommit upp till prövning i så få fall visar på
svårigheterna att tillämpa nuvarande system. Att endast cirka hälften av
de prövade fallen lett till påförande understryker att systemet är förenat
med begränsningar. Antalet ärenden som gått till prövning efter att det
ursprungliga skaderekvisitet togs bort har inte ökat.
Behovet av ett fungerande sanktionssystem kan i princip tillgodoses
antingen genom generella reformer som täcker ett större område eller
genom speciella sanktionsregler som är anpassade till förhållanden inom
ett visst inre område. Från allmänna utgångspunkter är det en fördel med
mer generellt utformade regler. Något underlag för överväganden av
ändringar av detta slag finns emellertid inte inom ramen för detta
lagstiftningsprojekt. I sammanhanget bör dock beaktas det uppdrag som
lämnats till Företagsbotsutredningen (1995:06) att utarbeta förslag till ett
effektivt sanktionssystem såvitt avser brott inom näringsverksamhet.
Utredningens förslag, som kan antas vara av betydelse inte minst på
miljöområdet, redovisas i betänkandet Straffansvar för juridiska personer
(SOU 1997:127). Betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet.
Det är i dag inte möjligt att bedöma om Företagsbotsutredningens
förslag kommer att leda till lagstiftning och i vad mån denna i så fall
kommer att kunna tillgodose behovet av effektiva sanktionsregler på
miljöområdet. Enligt regeringens uppfattning är det därför nödvändigt att
redan i detta sammanhang ta upp frågan om sanktionssystemet på
miljöområdet och skapa förutsättningar för en effektivisering av detta. En
annan sak är att det är angeläget att de förslag som nu läggs i möjlig mån
bör ges en sådan utformning att de utan större svårigheter bör kunna
samordnas med sådana ändringar av mer generell karaktär som kan
aktualiseras till följd av Företagsbotsutredningens arbete. En viktig faktor
är därvid att dubbla sanktionssystem bör undvikas.
Miljöbalksutredningen har föreslagit ett system med möjlighet att
belägga olika överträdelser på miljöområdet med sanktionsavgifter.
Enligt regeringens bedömning är miljörätten ett område som lämpar sig
väl för sådant särskilt avgiftssystem. Det är ett klart avgränsat område.
Samhället har ett starkt skyddsbehov gentemot överträdelser. I betydande
utsträckning bör det också vara förhållandevis enkelt att finna lämpliga
underlag för att fastställa avgifter som kan schabloniseras.
Den nuvarande miljöskyddsavgiftens syfte är som tidigare har framgått
att eliminera uppkommen ekonomisk fördel. Att utreda om, och i vilken
utsträckning, överträdelsen medfört ekonomisk fördel är emellertid ofta
förenat med svårigheter. Det är naturligtvis angeläget att det inte skall
löna sig att överträda miljöreglerna, men att lagtekniskt åstadkomma
detta har visat sig vara svårt.
Erfarenheterna ger vid handen att systemet med att försöka undanröja
en ekonomisk vinst inte är särskilt effektivt. Om avgiften i stället görs
om till en repressiv sanktion, finns det inte skäl att vare sig kräva att
ekonomisk fördel har uppkommit på grund av överträdelsen för att avgift
skall kunna påföras eller att relatera avgiften till den ekonomiska
fördelens omfattning. Avgiftens syfte skulle då inte vara
vinsteliminerande, utan enbart styrande och på så sätt verka för att
upprätthålla en hög standard i miljöpåverkande näringsverksamhet. Det
blir i stället fråga om en ren sanktionsavgift vid överträdelser av
miljöregler. Remissinstanserna har också varit positiva till en sådan
lösning. Bl.a. uttalar Naturvårdsverket att det är rationellt att inte ha
något krav på ekonomisk fördel. Regeringen anser också att det leder till
ett effektivare sanktionssystem om det inte krävs att ekonomisk vinst kan
visas.
I nästa avsnitt redogörs närmare för vilka som kan påföras
miljösanktionsavgift och vid vilka överträdelser. I avsnitt 4.32.4 tas
frågan om beslutsmyndighet upp.
4.32.2 Avgränsningen när miljösanktionsavgift skall påföras
Regeringens förslag: Den som i näringsverksamhet har överträtt
särskilt angivna miljöregler skall påföras miljösanktionsavgift.
Avgiften skall bygga på strikt ansvar.
Miljösanktionsavgift skall påföras när någon
– åsidosätter föreskrifter,
– påbörjar en verksamhet utan att ha fått nödvändigt tillstånd eller
gjort nödvändig anmälan, eller
– åsidosätter tillstånd eller särskilda villkor som har föreskrivits för
verksamheten.
Avgift skall påföras för de olika slag av överträdelser som
regeringen genom föreskrifter har fastställt en avgift för.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser
som har yttrat sig över förslaget, exempelvis av Riksåklagaren och
Naturvårdsverket. Även Koncessionsnämnden tillstyrker förslaget, men
anser att sanktionsavgiften inte skall begränsas till näringsverksamhet.
Brottsförebyggande rådet anser att det föreligger en risk för godtycke i
tillämpningen.
Skälen för regeringens förslag:
Vem kan påföras miljösanktionsavgift?
Regeringen gör den bedömningen att miljösanktionsavgiften, precis som
gällande miljöskyddsavgift, bör bygga på ett strikt ansvar för att undvika
bevissvårigheter. Ett strikt ansvar kan antas bidra till att öka den
allmänna noggrannheten. Det föreligger i och för sig inte något formellt
hinder mot att alla och envar som överträder de särskilt angivna
miljöreglerna kan påföras avgiften. Det är emellertid enligt regeringens
bedömning inte rimligt att ålägga var och en ett sådant ansvar för
handlingar i det dagliga livet. Vid näringsverksamhet som typiskt sett
medför risker för miljön förhåller det sig däremot annorlunda. Då kan det
finnas fog för att ställa stränga krav på verksamhetsutövaren. Det får
anses ankomma på en näringsidkare att utöva sådan kontroll över
verksamheten, att även överträdelser som beror på haverier, misstag från
personal och liknande händelser generellt sett skall kunna medföra
påförande av en avgift, även om överträdelsen inte skett uppsåtligen och
försiktighetsmått har vidtagits. Den konstruktion som
miljösanktionsavgiften föreslås få med schabloniserade avgifter lämpar
sig dessutom bättre för näringsverksamhet. Regeringen delar därför inte
Koncessionsnämndens uppfattning att sanktionsavgiften skall gälla
generellt.
Den föreslagna utformningen av miljösanktionsavgiften är tänkt som
en sanktion riktad direkt mot näringsidkaren och som en fordran bland
andra i rörelsen. Med denna lösning saknas anledning att, som någon
remissinstans föreslår, införa särskilda regler om personligt
betalningsansvar om företaget går i konkurs. För att ett sådant ansvar
skall kunna åvila någon krävs uppsåt eller grov oaktsamhet och därmed
skulle idén om ett strikt ansvar falla. Behovet av de efterfrågade reglerna
kommer sannolikt inte heller att vara så stort, eftersom ärenden om
miljösanktionsavgifterna med regeringens förslag kommer att få en
förhållandevis snabb handläggning (avsnitt 4.32.4).
För vilka överträdelser skall miljösanktionsavgift kunna påföras?
Vilka överträdelser som är sådana att de lämpar sig för
miljösanktionsavgift är beroende av möjligheten att konstatera
överträdelsen, men även andra överväganden som exempelvis vilken
styreffekt en avgift kan förväntas få. Detta i sin tur beror på möjligheten
att fastställa avgiften till lämpliga belopp.
Regeringen anser att det finns skäl att begränsa de överträdelser för
vilka miljösanktionsavgift skall påföras till
– åsidosättande av föreskrifter
– påbörjande av verksamhet eller vidtagande av åtgärd för vilken
anmälnings- eller tillståndsplikt föreligger utan att anmälan har gjorts
eller tillstånd har meddelats
– åsidosättande av tillstånd eller villkor om särskilda försiktighetsmått
eller andra begränsningar av verksamheten.
Regeringen föreslår i avsnitt 4.14.3 att miljöfarlig verksamhet i större
utsträckning skall kunna regleras genom föreskrifter istället för prövning
i det enskilda fallet. En del av de överträdelser som idag skulle avse
tillståndet och dess villkor för verksamheten kommer då att avse
föreskrifter. Det finns därför skäl att anta att även överträdelser av sådana
föreskrifter kommer att tillhöra de mer frekvent förekommande
överträdelserna och därför skall omfattas av sanktionsavgifterna.
Miljösanktionsavgifter bör emellertid kunna påföras vid överträdelser av
alla slags föreskrifter i den mån det anses lämpligt, det kan gälla
föreskrifter som rör t.ex. produ-centansvaret, kemiska produkter,
genetiskt modifierade organismer, skydd av områden, djur och växter,
m.m.
Kravet på anmälnings- och tillståndsplikt för verksamheter som kan
utgöra risker för människors hälsa och miljön är fundamentalt för
miljöskyddet. Konsekvenserna av en sådan verksamhet måste utredas
och bedömas. Genom villkor för verksamheten kan miljöpåverkan
begränsas. Anmälnings- och tillståndskravet fyller emellertid en funktion
inte bara i det enskilda fallet. Det är ett sätt för samhället och
tillsynsmyndigheterna att få kunskapsunderlag för en mer generell
planering i form av strategier, lagstiftningsåtgärder, utfärdande av
miljökvalitetsnormer osv. Det är därför grundläggande att den som avser
att bedriva näringsverksamhet fullgör sina förpliktelser att göra anmälan
eller ansöka om tillstånd. Möjligheterna till ett snabbt
sanktionsförfarande för den som bryter mot sina skyldigheter är ett
viktigt styrmedel i detta sammanhang.
Även åsidosättande av villkor bör utgöra en grund för att påföra
miljösanktionsavgifter. Detsamma bör gälla åsidosättande av själva
tillståndet, eftersom detta kan innehålla begränsningar av
produktionsvolymen.
För att de föreslagna miljösanktionsavgifterna skall få avsedd effekt
måste föreskrifter, tillstånd och villkor i möjligaste mån utformas med
tanke på att de kan utgöra underlag för att besluta om
miljösanktionsavgift.
I syfte att avgränsa området för miljösanktionsavgifterna bör, som
redan har berörts, möjligheterna att påföra miljösanktionsavgifter
begränsas till de slag av överträdelser som regeringen genom föreskrifter
har fastställt en avgift för. Detta får i praktiken till följd att de olika typer
av överträdelser som kan bli aktuella kommer att preciseras i tariffer med
angivande av den aktuella avgiften. Regeringen kan därför inte dela
Brottsförebyggande rådets synsätt om risker för godtycke vid
tillämpningen. Tvärt om ökar med förslaget förutsebarheten vad gäller
vilka överträdelser som kan föranleda avgift och hur stor avgiften
kommer att bli i det enskilda fallet.
Ett system med tariffer ökar också förutsättningarna för att
miljösanktionsavgifterna blir ett effektivt och väl fungerande system
genom att det blir lättare att utnyttja möjligheten att påföra avgift. En
sådan ordning har också den fördelen att regeringen kan föreskriva att
olika slags överträdelser skall medföra påförande av miljösanktionsavgift
med hänsyn till vilka överträdelser som det är mest angeläget att
förhindra och de resurser som står till buds samt med beaktande av de
övriga åtgärder som vidtas för att säkerställa att miljöreglerna följs.
4.32.3 Miljösanktionsavgiftens storlek
Regeringens förslag: Miljösanktionsavgiften skall uppgå till lägst
5 000 kronor och högst 500 000 kronor.
Avgiftens storlek i det enskilda fallet skall bestämmas med ledning
av tariffer som beslutas av regeringen. Tarifferna skall utformas så att
miljösanktionsavgiften kommer att stå i proportion till överträdelsens
allvar och till betydelsen av den bestämmelse som har överträtts.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig i
denna fråga. Åklagarmyndigheten i Göteborg anser dock att det högsta
belopp som skall kunna påföras skall bestämmas till ett avsevärt högre
belopp än föreslagna 500 000 kronor. Även Åklagarmyndigheten i
Västerås, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och
Brottsförebyggande rådet är kritiska till den övre beloppsgränsen som de
anser är för låg.
Skälen för regeringens förslag:
Parametrarna
Som tidigare har framgått är syftet med den nuvarande
miljöskyddsavgiften att eliminera ekonomisk fördel som en överträdelse
kan medföra. Regeringens förslag däremot utgår emellertid från att en
ekonomisk fördel inte skall behöva visas för att miljösanktionsavgift
skall kunna påföras. Avgiften måste i stället bestämmas med ledning av
andra kriterier.
I debatten om sanktionsavgifter har i bland förts fram att till grund för
miljöskyddsavgiftens storlek skall läggas den skatt eller avgift som
utsläpp eller åtgärder har belagts med. Miljöbalksutredningen avfärdar
detta och anför att en skatt eller avgift utgör ett styrmedel med egen
effekt vid sidan om villkor eller föreskrifter och är fastställd för att i sig
verka styrande. Regeringen står också bakom ett sådant synsätt.
I ett tidigare förslag till miljöbalk av dåvarande regeringen (prop.
1994/95:10), som återkallades av den nuvarande regeringen i regeringens
skrivelse (skr. 1994/95:30), anfördes att den i propositionen föreslagna
miljöskyddsavgiften skulle bestämmas med utgångspunkt i förhållandena
i varje enskilt fall och efter en samlad bedömning av de försvårande och
förmildrande omständigheterna. Konstruktionen kritiserades av Lagrådet
framför allt för att det inte var möjligt att förutse och fastställa hur stor
avgiften skulle bli i det enskilda fallet. Lagrådet föreslog ett
sanktionssystem som utgår från det nuvarande, men med ökade
möjligheter att bestämma miljöskyddsavgiften schablonmässigt.
Regeringen anser att det skulle vara en stor fördel om
sanktionssystemet kunde förenklas och fastställas på grund av ett något
mera schabloniserat system som samtidigt är skäligt och rättssäkert. För
att åstadkomma en stark styreffekt är det viktigt att miljösanktionsavgift
kan påföras frekvent vid överträdelser som i och för sig kan föranleda
avgift. Detta bör också kunna ske redan kort tid efter det att överträdelsen
har ägt rum. Ett sådant system kan åstadkommas endast om det är enkelt
att avgöra med vilket belopp avgiften skall påföras vid varje enskilt
tillfälle. Det förhållandet att de slags överträdelser som kan föranleda
avgift begränsas ger ökat utrymme att schablonisera avgiftsbeloppen.
Att beakta en mängd olika omständigheter vid fastställandet av
miljösanktionsavgiftens storlek låter sig inte göras inom ramen för ett
förhållandevis schabloniserat system. Tvärtom skulle det i stället kräva
ett mycket individuellt system. Att ett sådant system, även om det kan
tyckas fördelaktigt från rättvise- och skälighetssynpunkt, inte blir
effektivt framgår av det ringa antal ärenden som kunnat föras upp till
prövning sedan möjligheten att utdöma miljöskyddsavgift infördes i
miljöskyddslagen.
Problemen att bedöma avgiftsbeloppets storlek kan reduceras om
variationen av överträdelser som kan föranleda miljösanktionsavgift
minskar. I föregående avsnitt har redovisats hur dessa överträdelser kan
begränsas till tre olika kategorier. Vid bedömningen av vilka
avgiftsbelopp som bör fastställas har utredningen ansett att det räcker att
beakta två parametrar, nämligen överträdelsens allvar och betydelsen av
den bestämmelse som har överträtts. Inga remissinstanser har haft några
invändningar mot detta. Regeringen delar den bedömning som har gjorts.
Med "överträdelsens allvar" fångas sådant upp som under hur lång tid
överträdelsen har pågått (t.ex. kontinuerligt eller vid enstaka tillfällen),
överträdelsens omfattning (t.ex. hur stort ett överutsläpp har varit), den
typiska faran som överträdelsen medför (t.ex. hur farligt ett ämne som
hanteras utan tillstånd är) samt känsligheten hos den omgivning som
påverkas (t.ex. om för höga bullernivåer förekommer vid bostäder eller i
ett industriområde). Det är alltså fråga om de objektiva omständigheterna
i det slag av överträdelse den aktuella tariffen beskriver. Däremot saknar
de subjektiva omständigheterna betydelse.
"Betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser" tar sikte på
förhållanden som t.ex. skyddsintresset. Bestämmelser som avser att
skydda liv och hälsa får exempelvis anses vara av större betydelse än de
som avser att ta tillvara estetiska intressen eller befrämja det rörliga
friluftslivet. Att underlåta att söka erforderligt tillstånd kan typiskt sett
också förutsättas vara av större betydelse än att inte anmäla en
verksamhet som har bedömts inte behöva tillståndsprövas men dock är
anmälningspliktig. Överträdelser av vissa bestämmelser är med
nödvändighet irreparabla medan effekterna av andra överträdelser kan
åtgärdas om rättelse vidtas. Så kan t.ex. vissa utsläpp som skett medföra
att en djurart dör ut i vart fall på platsen, men en otillåten anläggning i
många fall kan rivas utan att några efterverkningar kvarstår. Det är alltså
fråga om betydelsen av bestämmelsen som sådan och intresset av det den
är avsedd att reglera.
Beloppsintervallet
Miljöbalksutredningen har föreslagit att miljösanktionsavgiften skall
uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 500 000 kronor.
Åklagarmyndigheterna i Göteborg och Västerås samt
Brottsförebyggande rådet är negativa till begränsningen av det högre
beloppet och anser att det skall bestämmas till ett avsevärt högre belopp.
Enligt regeringens mening kan det naturligtvis alltid diskuteras var
taket för en avgift som miljösanktionsavgiften skall placeras, eller om det
över huvud taget skall finnas ett takbelopp. Miljösanktionsavgiften är en
administrativ avgift som, enligt vad som föreslås nedan, skall beslutas av
tillsynsmyndigheterna. Detta utgör enligt regeringens mening skäl för att
inte sätta maximibeloppet högre än vad utredningen föreslagit.
Visserligen skulle det vid synnerligen försvårande omständigheter
kunna utdömas ett högre belopp av domstol. En av målsättningarna med
den föreslagna miljösanktionsavgiften är emellertid att den skall vara
enkel att tillämpa och minska utrymmet för skönsmässiga bedömningar i
det enskilda fallet. En myndighet som överväger att påföra en
miljösanktionsavgift skall inte i sin bedömning behöva väga in om i
stället frågan skall överlämnas till en domstol för utdömande av ett högre
belopp för överträdelsen.
Eftersom avgiften skall påföras oavsett om uppsåt eller oaktsamhet
föreligger, bör det finnas en möjlighet att underlåta att påföra en avgift,
om det skulle te sig uppenbart oskäligt i det enskilda fallet. Några
remissinstanser, däribland Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
föreslår att avgiften också bör kunna sättas ned i det enskilda fallet, t.ex.
om överträdelsen är ringa. Regeringen anser emellertid att det så långt
möjligt bör undvikas att skönsmässiga bedömningar byggs in i systemet.
Dessutom bör, som redan har sagts, vid fastställandet av tarifferna sådana
omständigheter som överträdelsens allvar beaktas.
Tarifferna
Miljösanktionsavgift skall således påföras bara om regeringen genom
föreskrifter har fastställt ett belopp för det aktuella slaget av överträdelse.
De angivna parametrarna skall ligga till grund för beräkningen av de i
tariffen angivna beloppen. Om det är frågan om upprepade överträdelser
bör detta också ha betydelse för avgiftens storlek.
I arbetet med att besluta tariffer skall regeringen bestämma vilka
överträdelser som skall omfattas av miljösanktionsavgift. Det kan göras
mot bakgrund av hur vanligt förekommande överträdelsen är, de
olägenheter överträdelsen medför och andra faktorer av betydelse för
angelägenhetsgraden av att överträdelsen förhindras. Med hjälp av
underlag från tillsynsmyndigheterna bör tillräcklig erfarenhet kunna
inhämtas avseende förekomsten av olika överträdelser och effekterna av
dessa.
För att tarifferna som regeringen fastställer skall bli effektiva och enkla
att tillämpa är det av största vikt att de får en klar och entydig
utformning. Det bör klart framgå med vilken periodicitet överträdelserna
begås och beloppen beräknas, t.ex. per dygn eller vecka eller som en
engångsavgift. Dock är att notera att det maximala beloppet som kan
utkrävas i ett beslut om sanktionsavgift är 500 000 kronor. Vid
fortlöpande överträdelser som beräknas per tidsenhet kan således i ett och
samma beslut påföras högst 500 000 kronor. Ett beslut kan dock följas av
ytterligare beslut. Om rättelse inte sker får tillsynsmyndigheten nämligen
fatta ett nytt beslut om miljösanktionsavgift som avser en annan
tidsperiod än den som omfattades av det första beslutet. Tarifferna kan
konstrueras så att en högre avgift påförs vid upprepade överträdelser.
Preskriptionstiden bör vara fem år från det överträdelsen skedde. Det
överensstämmer med den straffrättsliga regleringen för brott av
normalgraden.
Naturvårdsverket fick i regleringsbrevet den 19 december 1996
regeringens uppdrag att efter samråd med bl.a. Miljöbalksutredningen,
föreslå mera kompletta bestämmelser med överträdelseslag och tariffer.
Verket har i oktober 1997 redovisat detta uppdrag i rapporten 4791
Miljösanktionsavgifter. Naturvårdsverkets förslag har överlämnats till
Miljöbalksutredningen som i ett kommande betänkande skall lämna
förslag till förordning, som skall kunna träda i kraft samtidigt med
balken.
Några exempel på tariffer
I det följande skall ges några exempel på vilka slags överträdelser som
kan bli aktuella och miljösanktionsavgiftens storlek i dessa fall.
Generella föreskrifter innehåller vanligen bestämmelser för att
begränsa olägenheter som är frekvent förekommande och för vilka
samma regler bör gälla oavsett de särskilda förhållandena i de enskilda
fallen. Beträffande vissa föreskrifter kommer det att vara svårt att
fastställa om och i vilken omfattning föreskriften har överträtts. Det torde
därför vara meningsfullt att förordna om avgift endast för vissa typer av
överträdelser.
I den mån föreskrifterna innebär krav på att särskilt angivna
skyddsåtgärder skall vidtas, t.ex. att viss teknisk utrustning skall
installeras, bör överträdelsen kunna konstateras utan större problem. I
sådana fall bör det heller inte medföra några svårigheter för regeringen
att fastställa avgiftens storlek. Att föreskriven åtgärd inte vidtas kan
lämpligen föranleda att en angiven avgift skall betalas per tidsenhet som
verksamheten bedrivs utan att utrustningen installeras. Som exempel kan
nämnas föreskrifter om krav på längre gående rening än slamavskiljning
från vattentoalett i känsliga områden. Avgiften skulle kunna fastställas
till ett visst belopp för varje kvartal som erforderlig reningsutrustning
inte installeras.
När det gäller föreskrifter som tar sikte på att förbjuda eller begränsa
vissa åtgärder, ibland kanske endast under vissa tidsperioder eller under
vissa förutsättningar, kan det vara betydligt svårare att identifiera
överträdelsen på ett sådant sätt att ett rimligt avgiftsbelopp kan
fastställas. Även om det kan konstateras t.ex. att en lantbrukare har
spridit organiskt gödsel, är det ytterst sällan möjligt att avgöra när
spridningen skedde, under vilken tid den pågick, vilken mängd som
spreds och över vilket område.
Ett annat exempel på överträdelser där det kan vara svårt att fastställa
avgiftsbelopp är föreskrifter som reglerar användande av
bekämpningsmedel. Under vilken tid, vilka mängder och vilka grödor
som har besprutats torde vara mycket svårt att fastställa. I vissa sådana
fall får det ändå anses angeläget att miljösanktionsavgift kan påföras,
t.ex. om det är fråga om en åtgärd som kan förorsaka stora skador eller
om det är känt att överträdelser förekommer i stor utsträckning.
Regeringen bör då fastställa med vilket belopp miljösanktionsavgift skall
påföras trots att avgiften i dessa fall blir ett trubbigt instrument. Det är
motiverat att i dessa fall föreskriva en relativt hög avgift för att
åstadkomma den önskade styrningen. För användande av ett förbjudet
preparat bör avgiften kunna ligga på relativt höga belopp beroende på
preparatets farlighet oavsett i vilken utsträckning det använts. Används
ett preparat för ett ändamål för vilket det inte är tillåtet bör avgiften
kunna ligga lägre men i övrigt fastställas enligt samma principer.
Den som påbörjar en verksamhet som är tillstånds- eller
anmälningspliktig utan att ha fått tillstånd eller gjort anmälan skall också
påföras miljösanktionsavgift. Dessa fall torde vara de som är
förhållandevis enklast att fastställa avgiftsbelopp för. Olika typer av
verksamheter är redan indelade i kategorier med hänsyn till bl.a. den
miljöpåverkan de typiskt sett medför. Avgift för underlåtenhet att anmäla
verksamhet bör ligga på en förhållandevis låg nivå. Den som påbörjar en
verksamhet innan tillstånd erhållits bör kunna påföras en betydligt högre
avgift.
Beträffande överträdelser av individuellt bestämda villkor bör det
vanligen inte medföra några större problem att fastställa avgiftsbeloppet.
T.ex. kan avgiften för den som överträder ett gränsvärde för högsta
tillåtna bullernivå utomhus vid bostadsbebyggelse bestämmas till olika
belopp beroende på hur mycket den tillåtna bullernivån överskrids.
Avgift för överskridande av bullervillkor bör differentieras med hänsyn
till vilken typ av område gränsvärdet avser. Även avgift för överutsläpp
bör utan större svårighet kunna bestämmas med hänsyn till utsläppets
farlighet, kvantitet och recipientens känslighet.
4.32.4 Beslut om påförande av avgift
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten skall som ett led i sin
tillsyn pröva frågor om påförande av miljösanktionsavgift.
Miljösanktionsavgift skall påföras genom beslut, som gäller som
domstols dom.
Beslutet kan överklagas till miljödomstol, men är direkt
verkställbart.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket tillstyrker förslaget att
tillsynsmyndighet påför avgiften. Lunds universitet finner att ordningen
med att tillsynsmyndighet skall besluta om miljösanktionsavgift utan
garanti för att juridisk kompetens medverkar, är otillfredsställande ur
rättssäkerhetssynpunkt. Svenska Industriförbundet/Svenska
Arbetsgivareföreningen anser att domstol och inte tillsynsmyndighet bör
besluta om miljösanktionsavgift. Liknande synpunkter framförs av
Grossistförbundet Svensk Handel, Kraftverkföreningen och
Lantbrukarnas Riksförbund. Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att
risken är stor att påförda avgifter inte betalas frivilligt varför
tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet att använda kvarstadsinstitutet.
Skälen för regeringens förslag:
Beslutsmyndigheten
Regeringens uppfattning är att vid bedömningen av hur
miljösanktionsavgifter bör beslutas är en utgångspunkt att
domstolsprövning behövs främst när avgiftsskyldigheten görs beroende
av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när
reglerna är utformade så att det finns utrymme för betydande
skönsmässiga bedömningar. När det gäller den nu föreslagna
konstruktionen av miljösanktionsavgifter är dessa förhållanden inte för
handen. Avgift skall påföras när de objektiva förutsättningarna föreligger
utan hänsyn till graden av klandervärdhet och avgiftsbeloppet skall
bestämmas enligt en fastställd tariff.
Miljöbalksutredningen har kommit till den slutsatsen att
miljösanktionsavgifterna borde kunna prövas av myndighet. Detta har
också i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Bl.a. Naturvårdsverket
finner det rationellt och lämpligt att påförande av avgifterna är en uppgift
för myndighet.
Något hinder mot den föreslagna uppbyggnaden av systemet torde
heller inte möta enligt Europakonventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det krav på
domstolsprövning som finns i artikel 6 i konventionen bör vara uppfyllt
genom möjligheten att genom överklagande få frågan om sanktionsavgift
prövad i miljödomstolen.
Regeringen anser därför att domstolsprövning i första instans inte är
påkallad. Lämpliga myndigheter som kan komma ifråga är
tillsynsmyndigheterna. Genom att förlägga prövningen till
tillsynsmyndigheten får de ytterligare ett verktyg för att säkerställa en
effektiv tillsyn och att miljöreglerna efterlevs i syfte att bidra till
måluppfyllelsen i miljöbalkens inledande bestämmelser.
Tillsynsmyndigheten kan direkt, utan att ärendet behöver gå vidare till
någon annan myndighet, vidta åtgärder med anledning av en konstaterad
överträdelse. En betydlig effektivitetsvinst bör kunna erhållas, utan risk
för rättssäkerheten.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser dock att
besluten om miljösanktionsavgift har betydande juridiska inslag också
med den utformning avgiften har fått enligt förslaget. Om bedömningen
inte lämnas till domstol, anser universitetet att medverkan av juridisk
kompetens skall tryggas genom förordning.
Även om utrymmet för skönsmässiga bedömningar och andra
avvägningar är begränsat erfordras naturligtvis, som universitetet
påpekar, en tillfredsställande kompetens vid prövningen av frågor om
åläggande av miljösanktionsavgift. Detta gäller inte bara kunskaper
avseende strikt juridiska frågor utan också beträffande miljö- och
teknikfrågor. Genom 26 kap. 6 § bör tillsynsmyndigheterna kunna
tillgodose detta kompetenskrav. Lagrummet ger en myndighet som
saknar egen relevant kompetens möjlighet att utnyttja en annan
myndighets kompetens efter överenskommelse med denna. Så kan t.ex.
den nämnd inom en kommun som saknar egen jurist få tillgång till en
annan kommuns jurist för att handlägga och besluta en fråga om att
påföra miljösanktionsavgift. Denna möjlighet eller andra alternativ till
juridiskt biträde skall självfallet utnyttjas vid beslutsfattandet.
Självfallet är det i högsta grad önskvärt att ärendet handläggs och
beslutas av eller med biträde av en jurist med erfarenhet av
domstolsarbete eller liknande ärendehantering i samråd med en
tjänsteman som har de tekniska kunskaper som behövs i det aktuella
fallet. Det måste åligga tillsynsmyndigheterna själva att tillse och ansvara
för att varje enskilt ärende handläggs med den kompetens som ärendet
kräver. Långt i från alla ärenden kommer att kräva sådana överväganden
att juridisk expertis erfordras. Hela systemet bygger på att tarifferna är
utformade så att överträdelserna är väl definierade och avgifternas storlek
klart framgår för varje överträdelse.
Länsrätten i Östergötlands län pekar på att länsstyrelserna som
tillsynsmyndighet har en regional samordnande och uppföljande roll och
att det mellan tillsynsmyndigheterna och företagen kan finnas en
etablerad kontakt. Det ifrågasätts om det är lämpligt att i en sådan
situation ålägga länsstyrelserna att påföra miljösanktionsavgifter. Sådana
kontaktförhållanden och konfliktsituationer är emellertid inte unika för
just dessa fall utan kan självfallet förekomma i alla situationer när
tillsynsmyndigheter har befogenheter att meddela förelägganden och
beslut. I myndighetsutövningen ligger att vara självständig och
oberoende. Det förutsätts att inga ovidkommande hänsyn tas vid
beslutsfattandet. Regeringen bedömer därför att det av denna anledning
inte kan anses olämpligt att tillsynsmyndigheterna skall besluta om
miljösanktionsavgifterna.
Det kan i detta sammanhang dock understrykas att det är viktigt att
beslutsmyndigheten klarlägger att förutsättningarna för att påföra
sanktionsavgift verkligen föreligger. Det får inte råda någon oklarhet om
hur ett villkor kan uppfattas eller hur en föreskrift skall tolkas. Inte heller
får mätresultat och motsvarande lämna utrymme för olika värderingar
som har betydelse för om överträdelse har skett.
Beslutsformen och överklaganden
Frågor om miljösanktionsavgift skulle kunna avgöras genom
föreläggande eller beslut. Principen i allmänhet är att ett föreläggande
som inte godkänns kan hänskjutas till domstol för prövning. Ett beslut
däremot, måste överklagas om den det berör vill ha frågan prövad av
domstol.
Alternativet att påföra avgift genom beslut bör innebära en större
effektivitet och mindre tidsutdräkt jämfört med om påförande sker
genom föreläggande som måste godkännas för att bli gällande. Genom
möjligheten att överklaga beslutet till domstol beaktas kravet i Europa-
konventionen på domstolsprövning av frågor som rör enskildas rätt. Med
hänsyn till att miljösanktionsavgift endast kan komma ifråga vid
överträdelser i näringsverksamhet kan det inte anses oskäligt att det
ankommer på den som påförs avgift att agera i de fall denne inte är nöjd
med beslutet. Regeringen föreslår därför att avgift får påföras genom
beslut som gäller som domstols dom.
De frågor som kan komma upp till domstolsprövning efter
överklagande är framför allt huruvida en överträdelse har förekommit
och med vilket belopp avgift skall påföras. Med de föreslagna reglerna
för hur avgiftens storlek skall bestämmas föreligger inte något utrymme
för skönsmässiga bedömningar. Däremot kan fråga uppkomma om hur
överträdelsen skall rubriceras vilket kan ha betydelse för vilken avgift
som skall påföras. Att en överträdelse har ägt rum kommer sannolikt
vanligen att styrkas genom skriftlig bevisning såsom mätresultat,
besiktningsprotokoll etc. Eftersom strikt ansvar gäller finns det inte
anledning att bedöma graden av oaktsamhet eller om uppsåt föreligger.
Klaganden kan också göra gällande att det är uppenbart oskäligt att avgift
påförs.
Verkställigheten
Enligt regeringens synsätt bör ett beslut om miljösanktionsavgift vara
direkt verkställbart för att överklaganden inte skall ske endast i syfte att
skjuta upp betalningsskyldigheten. I de fall då beslutet kommer upp till
prövning vid domstol kan nämligen en väsentlig fördröjning av
verkställbart beslut från det att överträdelsen skedde förväntas.
Betydande räntevinster och liknande ekonomiska fördelar skulle komma
den tillgodo som överklagade för att skjuta på exekutionstiteln. Beslutet
bör dock kunna inhiberas av domstolen vid överklagande.
Föreslagna regler bör medföra att en relativt kort tid hinner förflyta
från det att en överträdelse konstateras till dess beslut om
miljösanktionsavgift verkställs. Risken för att den betalningsskyldige
under denna tid vidtar åtgärder för att undandra medel får anses vara
liten. Regeringen anser därför att det med föreslagna regler, till skillnad
mot gällande rätt, inte föreligger något behov av kvarstad. Det är för
övrigt inte heller sannolikt att ett sådant agerande skulle förekomma
annat än i samband med uppsåtliga överträdelser.
4.33 Ersättning vid ingripanden av det allmänna
4.33.1 Principer för ersättning enligt miljöbalken
Regeringens förslag: Miljöbalken skall innehålla regler om
ersättning vid beslut om nationalpark, naturreservat, kulturreservat,
biotopskyddsområde, vattenskyddsområde samt föreläggande och
förbud enligt den s.k. samrådsparagrafen. Innebär ett sådant beslut att
mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del
av en fastighet avsevärt försvåras betalas ersättning för intrånget.
Ersättning betalas vidare vid vissa undersökningar och vid
föreläggande om stängselgenombrott m.m.
Ersättning skall normalt inte betalas vid plantering av skog på
jordbruksmark. När en jordbrukare hindras från att lägga om
traditionell jordbruksproduktion till odling av energiskog skall
jordbrukaren däremot kunna ha rätt till ersättning.
Ersättning för mindre skador och ersättning för intrång upp till den
s.k. kvalifikationsgränsen skall inte betalas.
Miljöbalken skall inte innehålla regler som medger rätt till
ersättning om avslag meddelas på ansökan om tillstånd till
täktverksamhet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna framför inte
några invändningar mot de ersättningsregler som utredningen har
föreslagit. De flesta remissinstanserna godtar också att belopp upp till
den s.k. kvalifikationsgränsen avräknas vid bestämmande av
intrångsersättning. Kritiska synpunkter har dock framförts av Jordens
vänner som anser att ersättningsreglerna är för långtgående. Vidare
menar Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet att
ersättningsreglerna är för statiska eftersom inget utrymme ges för att låta
det allmänna intressets tyngd påverka ersättningsrätten. Samma synpunkt
framförs av universitetets Centrum för biologisk mångfald.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och i Skaraborgs län föreslår
att en legaldefinition av begreppet "pågående markanvändning avsevärt
försvåras" införs i balken och Länsstyrelsen i Kalmar län samt i någon
mån även Nordiska förbundet för kulturlandskap förordar en återgång till
de ersättningsprinciper som gällde före 1987 års ändringar i
naturvårdslagen. Skogsstyrelsen har invändningar mot utredningens
resonemang om "pågående markanvändning" och anser bl.a. att täkt för
rimliga husbehov och för byggande av skogsbilväg samt anläggning av
skog på nedlagd jordbruksmark bör betraktas som pågående
markanvändning. I samma riktning och ännu lite längre går synpunkter
som framförs av Skogsindustrierna. Lantmäteriverket och Sundsvalls
kommun anför också synpunkter av denna innebörd.
Kammarkollegiet avstyrker förslaget att belopp upp till den s.k.
kvalifikationsgränsen skall avräknas vid bestämmande av
intrångsersättning med motiveringen att de ekonomiska fördelarna av
förslaget inte överväger utrednings- och rättegångskostnaderna.
Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas Riksförbund framför
liknande synpunkter.
Bakgrund
Regeringen vill här peka på att det för frågan om rätt till ersättning vid
ingrepp i markanvändningen främst är naturvårdslagens och i någon mån
vattenlagens regler som är av störst intresse i gällande rätt.
Naturvårdslagens regler fick sin huvudsakliga utformning år 1972 i
samband med att riksdagen antog riktlinjer för hushållningen med mark
och vatten (prop. 1972:111 bil. 2 och 3, CU 35, rskr. 348).
Bestämmelserna ändrades så att de skulle stämma bättre med den nya
expropriationslagen och ersättningsmöjligheterna begränsades avsevärt. I
motiven uttalades bl.a. att inga principiella skäl talar för att samhället
skall ersätta värden på grund av förväntningar om ändrad
markanvändning. I lagen avspeglas detta genom att ersättning i princip
endast utgår om pågående markanvändning avsevärt försvåras eller om
mark tas i anspråk. Uttrycket "avsevärt försvåras" innebär att det skall
vara fråga om ett någorlunda kvalificerat intrång.
Under första hälften av 1970-talet begränsades rätten till ersättning
enligt naturvårdslagen ännu mera, bl.a. upphävdes statens
ersättningsskyldighet vid vägrat tillstånd till täktverksamhet (prop.
1973:101, CU 1973:21, rskr. 1973:219). Tillkomsten av plan- och
bygglagen år 1987 medförde ändringar igen i naturvårdslagens
bestämmelser om ersättning (prop. 1985/86:90, bet. 1985/86:BoU4, rskr.
1986/87:126). Kravet på att det skulle vara fråga om ett någorlunda
kvalificerat intrång bibehölls men intrånget skulle nu relateras till "berörd
del" av fastigheten, dvs. vanligtvis ett mindre område än förut.
Inom plan-, fastighets- och miljörätten har i huvudsak två typer av
regler knutits till att "pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av en fastighet". Denna effekt utgör enligt den ena regeltypen
grund för ersättning när det allmänna inskränker användningen av en
fastighet. Den andra regeltypen sätter gräns för hur långtgående
restriktioner det allmänna får lägga på en fastighet. Bland de lagar som
skall samordnas i miljöbalken används uttrycket i naturvårdslagen,
vattenlagen och lagen om skötsel av jordbruksmark. Här tas främst den
första regeltypen upp.
Om föreskrifter för naturreservat medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten, eller att mark tas i
anspråk, har fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till
fastigheten rätt till ersättning av staten för skada (8, 9 och 26 §§
naturvårdslagen). Ersättning kan också utgå vid inskränkning av bl.a.
renskötselrätt inom nationalpark, vid beslut om naturminne och vid
förbud att utföra vissa arbetsföretag enligt (5, 13, 20 och 21 §§ samma
lag).
Om ett område avsätts som naturvårdsområde får åtgärderna inte vara
så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Inte
heller får ett föreläggande om s.k. samrådsföretag vara så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras (19 § resp. 20 §
naturvårdslagen).
I fråga om ersättning och inlösen enligt naturvårdslagen gäller
expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar i den mån inte
avvikande bestämmelser finns i naturvårdslagen.
Enligt 19 kap. 7 § vattenlagen skall ersättning betalas om föreskrifter
för ett vattenskyddsområde medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Liknande
ersättningsfall kan aktualiseras enligt 2 kap. 9 § vattenlagen vid
föreläggande att avstå vatten vid torka och enligt 9 kap. 12 § samma lag
vid omprövning av villkor för tillstånd till vattenföretag, där
omprövningen medför förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i
rätten att reglera vattnets avrinning. Vattenlagen innehåller inte någon
hänvisning till expropriationslagen utan har i stället fullständiga
ersättnings- och inlösenbestämmelser som har stora likheter med
expropriationslagens regler.
Reglerna om ersättning i naturvårdslagen (och expropriationslagen)
samt vattenlagen bygger på de principer om ersättning för skada som
gäller inom den allmänna skadeståndsrätten. En ekonomiskt
beräkningsbar skada skall ha inträffat och affektionsvärden ersätts inte.
Orsakssamband fordras mellan ingreppet och skadan och detta samband
skall vara adekvat, dvs. skadan skall vara någorlunda typisk till sin art,
någorlunda förutsebar och inte alltför avlägsen.
Skadans storlek beräknas i princip på samma sätt som inom den
allmänna skadeståndsrätten. Det innebär att den skadelidandes
ekonomiska situation skall jämföras med hur den skulle ha varit om
någon skada inte hade inträffat. Stora skillnader finns dock jämfört med
den allmänna skadeståndsrätten beträffande ersättningens bestämmande.
Ersättningsreglerna medger inte ersättning för s.k. förväntningsvärden,
dvs. värden som inte har skapats av fastighetsägaren själv utan som har
uppstått till följd av förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt. Förklaringen till detta finns i 1972 års
expropriationslagstiftning. Enligt denna är det fastighetsägaren som skall
visa att viss värdestegring saknar samband med kommande
markanvändning. Lagstiftningen innebär att en s.k. presumtionsregel
föreligger. Markersättningsutredningen har i betänkandet
Presumtionsregeln i expropriationslagen (SOU 1996:45) föreslagit att
regeln skall ändras så att den som exproprierar skall bevisa att
värdeökningen beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt. Utredningens förslag är under beredning i
regeringskansliet.
I de fall mark löses in eller i annat fall tas i anspråk av det allmänna
tillämpas expropriationslagens ersättningsregler. Då gäller inte kravet att
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras. Grundprincipen är att sakägarens förmögenhetsställning efter
expropriationen bör vara densamma som om någon expropriation inte ägt
rum.
När markägare eller andra rättighetshavare i andra fall hindras att
använda marken på ekonomiskt lämpligaste sätt, föreligger enligt
huvudregeln rätt till ersättning för den förlust som ingreppet medför.
Även i dessa fall skall expropriationsrättsliga grunder tillämpas. Som
framgått fordras därutöver att föreskrifterna eller förbuden avsevärt
försvårar pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten.
I samband med att den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen) införlivades med svensk rätt ändrades bl.a.
grundlagsbestämmelsen om egendomsskydd i 2 kap. 18 §
regeringsformen (RF) från och med den 1 januari 1995. Enligt
paragrafens tidigare lydelse skulle varje medborgare, vilkens egendom
tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande, vara
tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag.
Genom grundlagsändringen kom rätten till ersättning vid
rådighetsinskränkningar avseende mark och byggnader att framgå av
regeringsformen. I 2 kap. 18 § andra stycket anges således nu att
ersättning skall vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker
användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller
skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del
av fastigheten. Liksom förut innehåller paragrafen att ersättningen skall
bestämmas enligt grunder som anges i lag. I grundlagsparagrafen har
alltså införts samma uttryck som sedan länge används i t.ex.
planlagstiftningen och naturvårdslagen. I propositionen med förslag till
grundlagsändringen underströk regeringen att då rätten till ersättning vid
vissa rådighetsinskränkningar nu gavs ett grundlagsskydd skulle det inte
innebära att ersättningsrätten utvidgas i förhållande till gällande
ersättningsregler.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller bevarandet av
skyddsvärda naturområden m.m. har riksdagen betonat vikten av att
åstadkomma en lämplig och ändamålsenlig fördelning av ansvaret mellan
samhället och den enskilde. Riksdagen har framhållit att ökade kunskaper
visar att ansvaret för att säkerställa den biologiska mångfalden inte får
begränsas till att bli en fråga om statens ekonomiska resurser för
intrångs- och inlösenersättningar. I anslutning till detta har riksdagen
uttalat att en princip bör utformas, parallell med den s.k. PPP-principen
(Polluter Pays Principle), där förvaltande av naturen och den biologiska
mångfalden blir ett normalt inslag i verksamheten och som inte
förutsätter statliga bidrag (bet. 1990/91:JoU30 s. 255). Att utforma en
princip helt enligt denna linje är idag förenat med vissa problem. Genom
att huvudprinciperna för rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar
numera anges i grundlag är utrymmet snävt för en principiellt ändrad syn
på ersättningsfrågorna. Vidare kan hävdas att då alla har ansvar för att
bevara biologisk mångfald etc. så skall även det ekonomiska ansvaret
delas av alla. Med detta synsätt fordras alltså regler enligt vilka samhället
till en viss grad kompenserar markägare och andra rättighetsinnehavare
för intrång som grundas på miljöskäl. Grunderna för de ersättningsregler
som gäller idag kan delvis beskrivas på detta sätt. När dessa regler nu
förs in i miljöbalken finner regeringen anledning att anföra följande.
Pågående markanvändning
För ersättning förutsätts som sagt att pågående markanvändning påverkas
av det intrång som ett förbud eller en föreskrift innebär. Trots att
uttrycket "pågående markanvändning" funnits i lagspråket sedan mer än
tjugo år råder viss tvekan om uttryckets innebörd.
Enligt huvudregeln utgår ersättning för förlust som ingreppet har
medfört om en pågående markanvändning har försvårats på visst sätt.
Den skada en ägare eller annan rättighetshavare lider genom att inte i
framtiden ha möjlighet att utnyttja marken på annat sätt än tidigare, dvs.
bortfall av förväntningar, ersätts inte. Det handlar då inte om pågående
markanvändning, utan ändrad markanvändning. Regeln är således knuten
till pågående markanvändning i stället för tillåten markanvändning (jfr 4
kap. 3 § expropriationslagen).
Begreppet pågående markanvändning borde, enligt motiven, ges en
relativt generös tillämpning. Markägare som genom föreskrifter eller
beslut enligt naturvårdslagen hindras från att vidta en naturlig och normal
rationalisering av pågående markanvändning borde få ersättning (prop.
1972:111, bil. 2 s. 334). Frågan hur gränsen skulle dras kunde enligt
departementschefen inte besvaras entydigt och bedömningen måste ske
från fall till fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt
framstår som en naturlig fortsättning av den pågående
markanvändningen. Hänsyn skulle tas bl.a. till det allmännas syn på
lämpliga bruknings- och rationaliseringsmetoder, på det sätt som denna
kom till uttryck i jord- eller skogsbrukspolitisk lagstiftning eller på annat
sätt. Eftersom dessa motivuttalanden torde vara aktuella ännu är det inte
aktuellt att införa en legaldefinition av det slag som vissa remissinstanser
begärt.
En fastighetsägare torde under inga förhållanden vara berättigad till
ersättning därför att en föreskrift eller ett beslut enligt naturvårdslagen
hindrat att fastigheten används för annan slags näringsverksamhet. Om
ett förfarande är generellt tillståndspliktigt, t.ex. att utföra en
koncessionspliktig anläggning för uppfödning av svin, kan
utgångspunkten vara att det innebär ändring i pågående markanvändning.
Ersättning skulle därför inte utgå om åtgärden förbjuds enligt
naturvårdslagen (prop. 1972:111 bil. 2, s. 333 f).
Vid tillkomsten av plan- och bygglagen gjorde bostadsutskottet vissa
uttalanden om vad som borde anses som pågående markanvändning (bet.
BoU 1986/87:1, s. 146). Hit räknade utskottet sådant som framstår som
naturliga drifts- eller rationaliseringsåtgärder, t.ex. avverkning i olika
former och markberedning för att främja tillväxten hos ny skog och
plantering.
Inom miljörätten finns bestämmelser om aktsamhetskrav vid utövandet
av verksamhet, användningen av mark etc. Reglerna kallas normalt
aktsamhetsregler, hänsynsregler eller tillåtlighetsregler. Sådana
bestämmelser finns i dag i bl.a. 4–7 §§ miljöskyddslagen och 3 kap.
vattenlagen. Miljöbalken kommer att innehålla förhållandevis
långtgående hänsynsregler. En verksamhetsutövare skall iaktta dessa
regler på eget initiativ och ansvar. Tillsynsmyndigheter kan direkt ingripa
med stöd av hänsynsreglerna för att kräva rättelse och reglerna skall ligga
till grund för villkor vid domstolars och andra myndigheters
tillståndsprövningar och omprövningar av tillstånd.
En underförstådd och självklar begränsning i uttrycket pågående
markanvändning är att endast lagenlig användning av mark eller byggnad
berättigar till ersättning. Någon rätt till ersättning finns därför inte vid
myndighetsingripanden i syfte att se till att en lags aktsamhets- eller
hänsynskrav följs. Verksamhetsutövaren är vidare skyldig att följa
hänsynsreglerna, oavsett om myndigheten ingriper eller inte.
Denna begränsning gäller redan i dag. Det kan utläsas bl.a. av
förarbetena till vattenlagen. I det lagförslag som remitterades till
Lagrådet föreslogs att det uttryckligen skulle framgå av lagtexten att
ersättning vid vattenskyddsområden inte utgår för sådan begränsning i
rätten att förfoga över fastighet som följer av aktsamhetsregeln i 19 kap.
1 § eller motsvarande bestämmelse i annan lag, exempelvis 5 §
miljöskyddslagen (prop. 1981/82:130, s. 249). Lagrådet ansåg emellertid
att en sådan bestämmelse var onödig (a. prop. s. 362). Att ersättning inte
skall utgå i sådana fall torde, enligt Lagrådet, gälla utan att uttrycklig
föreskrift meddelas om detta. I slutprotokollet godtogs Lagrådets
anmärkning.
Ibland sker ingripanden från det allmänna sedan ny kunskap eller nya
problem har framkommit. Hänsynsreglerna syftar till att möta även
nyupptäckta hot. Inte heller i dessa situationer har därför
verksamhetsutövaren rätt till ersättning för att han tvingas följa gällande
regler.
Det resonemang om lagenlighet som nyss förts har knutits till uttrycket
pågående markanvändning. Om lagenligheten i stället knyts till uttrycket
"avsevärt försvåras" betyder det att en markanvändningen aldrig kan
anses försvårad så länge det allmännas beslut enbart går ut på att
fastighetsägaren skall följa en hänsynsregel.
Den begränsning av rätten till ersättning som nu diskuteras får i första
hand betydelse vid ingripanden mot icke tillståndsgivna verksamheter.
Vid tillståndsgiven verksamhet innebär ofta bestämmelserna om
tillståndsbeslutets rättsverkan att hänsynsreglerna inte behöver iakttas i
vidare mån än som följer av tillståndet. Tillståndet ger alltså en viss
trygghet. Den tillståndshavare som följer villkoren behöver normalt inte
frukta att det allmänna ställer ytterligare krav med stöd av
hänsynsreglerna, i vart fall inte beträffande sådana frågor som har
prövats vid tillståndsgivningen.
Ett tillstånd ger dock inte trygghet i all framtid. Tillstånd kan av miljö-
och säkerhetsskäl tidsbegränsas. Användandet av tidsbegränsade tillstånd
kommer att bli vanligare enligt miljöbalken, bl.a. med hänsyn till vad
som gäller på EG-rättens område. En verksamhetsutövare med ett
tidsbegränsat tillstånd kan givetvis inte få ersättning om nytt tillstånd
vägras av de skäl som föranlett tidsbegränsningen.
För icke tidsbegränsade tillstånd finns normalt bestämmelser om att
tillstånden kan återkallas och att villkoren kan omprövas. Inte heller i
sådana fall skall ersättning utgå. Detta hänger samman med att tillståndet
bygger på förutsättningen att ytterligare krav kan ställas vid ett framtida
omprövningsförfarande. Tillståndet innehåller alltså en begränsning. När
det återkallas grundas detta på att verksamheten inte längre bör vara
tillåten, eftersom den inte uppfyller gällande regler. När ytterligare eller
ändrade villkor meddelas grundas dessa normalt på de hänsynskrav som
gäller. Omprövningsmyndighetens ingripande sker alltså på den grunden
att verksamheten strider mot gällande hänsynsregler och en förutsättning
i tillståndet är att sådana ingripanden får ske. Av principen att ersättning
förutsätter att markanvändningen är lagenlig följer att ersättning inte
heller skall utgå i dessa fall.
Kravet på lagenlighet betyder också att det allmänna utan
ersättningsskyldighet kan ingripa mot en verksamhet som bedrivs utan
erforderligt tillstånd. Detsamma gäller ingripande mot en verksamhet
som bedrivs i strid med givet tillstånd. Om det allmänna i ett sådant fall
förbjuder fortsatt verksamhet skall tillståndshavaren naturligtvis inte med
framgång kunna hävda att förbudet är en sådan inskränkning som
berättigar till ersättning.
Skogsplantering och odling av energiskog på jordbruksmark
En omdiskuterad fråga är om skogsplantering och odling av energiskog
på jordbruksmark är att anse som pågående eller ändrad
markanvändning. Frågan har betydelse för om ersättning skall utgå
exempelvis när planteringen förbjuds med stöd av nuvarande 20 §
naturvårdslagen. Riksdagen har hänvisat till växlande praxis och påtalat
att rådande osäkerhet beträffande tolkningen av begreppet pågående
markanvändning är otillfredsställande. Enligt tillkännagivanden
(1993/94:JoU 9, rskr. 1993/94:87 och 1994/95:KU30 jämte JoU3y, rskr.
1994/95:370) bör regeringen återkomma till riksdagen med ett
klarläggande för att åstadkomma önskvärd enhetlighet i
rättstillämpningen.
När det gäller skogsplantering på jordbruksmark finner regeringen för
sin del att vad som redovisats nyss beträffande pågående
markanvändning alltjämt bör vara vägledande för vad som skall avses
med detta uttryck. Vad som skiljer skogsbruk från jordbruk är främst de
långa omloppstiderna inom den förstnämnda brukningsformen.
Skogsbruk bedrivs också med utgångspunkten att brukningsmetoderna
skall så långt som möjligt efterlikna skogsekosystemens naturliga
processer. Dessa skillnader ger i sig så skilda förutsättningar för de två
näringarna att de för närvarande regleras genom olika lagstiftning.
Myndighetsansvaret ligger också hos skilda sektorsmyndigheter.
Respektive verksamhet skiljer sig åt även på andra sätt, exempelvis i
fråga om användningen av gödsel och bekämpningsmedel. En uppenbar
olikhet mellan näringarna är också deras påverkan på landskapsbilden. I
sammanhanget kan också noteras att Regeringsrätten i ett fall som gällde
fråga om förutsättningar för förbud enligt 20 § naturvårdslagen mot
plantering av björkskog på jordbruksmark har uttalat sig beträffande
tolkningen av begreppet pågående markanvändning (RÅ 1996 ref. 56).
Regeringsrätten fann att det är mycket som talar för att en plantering av
björkskog på tidigare åkermark inte skulle vara att anse som ett led i
pågående markanvändning och att brukaren sannolikt inte skulle vara
berättigad till ersättning om ett förbud mot skogsplantering skulle bli
bestående.
Regeringen konstaterar mot bakgrund av det som nu har sagts att
skogsplantering på jordbruksmark inte kan anses som pågående
markanvändning. Denna bedömning stämmer också överens med 1994
års miljöbalksförslag som i den delen inte föranledde någon erinran från
av Lagrådet, jfr prop. 1994/95:10 s. 255.
Beträffande energiskogsodling, som förekommer i Sverige sedan
1960-talet, gör regeringen följande bedömning. Erfarenheten visar att
energiskog, främst snabbväxande pil och andra videarter (Salix), växer
bäst på god jordbruksmark och att odlingsgränsen går vid Dalälven.
Bestånden anläggs genom plantering av omkring 20 000 sticklingar (20–
25 cm långa stambitar) per hektar. Gödsel används i stor omfattning.
Efter tre till fem år sker skörd. Bestånden är då sex till åtta meter höga.
Stubbarna skjuter därefter nya skott. Man räknar med att en plantering
ger ett tiotal skördar och att nyplantering behöver ske efter 20–30 år.
Vid sin bedömning har Miljöbalksutredningen hänvisat till
motivuttalanden om vad som är pågående eller ändrad markanvändning
samt strukit under att stor vikt bör fästas vid den jordbrukspolitik som
förs i dag. Utredningen har vidare pekat på ett uttalande i prop.
1986/87:122 där dåvarande jordbruksministern förklarat att
energiskogsodling bör betraktas som en jordbruksgröda (a. prop. s. 30).
Slutligen har utredningen hänvisat till att energiskog i EG:s
jordbrukspolitik betraktas som en jordbruksgröda och att
energiskogsodling berättigar till jordbruksstöd.
Regeringen konstaterar liksom utredningen att tiden mellan skördarna
normalt blir längre vid odling av energiskog än i traditionellt jordbruk.
Omloppstiden är ändå så pass kort att likheten med traditionellt jordbruk
är betydligt större än med traditionellt skogsbruk. Regeringen anser
således att övervägande skäl talar för att betrakta odling av energiskog
som jordbruk. Det betyder att en övergång från exempelvis
livsmedelsproduktion till energiskogsodling skall ses som en åtgärd i en
pågående markanvändning.
Riksdagens tillkännagivande beträffande tolkningen av begreppet
pågående markanvändning får härmed anses vara besvarad.
Husbehovstäkt
En annan fråga som bl.a. remissvaren ger anledning att diskutera är om
det kan betraktas som pågående markanvändning att starta en husbe-
hovstäkt.
I tidigare avsnitt har redogjorts för den tillståndsplikt som gäller för
täkter idag. I konsekvens med uttalandet att en åtgärd som fordrar
tillstånd normalt innebär ändrad markanvändning betalas inte ersättning
vid vägrat tillstånd till täkt. Som motiv för att avskaffa statens
ersättningsskyldighet vid vägrat tillstånd till täktverksamhet angavs att
det stämmer mindre väl med rättsuppfattningen att markägaren skall
kunna få ersättning för att han inte får använda sin egendom på ett sätt
som är till skada för andra människor och samhället i dess helhet (prop.
1973:101, s. 26 f).
I gällande rätt är s.k. husbehovstäkter inte tillståndspliktiga. Som
framgår av avsnitt 4.17.1 kommer miljöbalken att ge möjlighet att införa
tillståndsplikt även för sådana täkter. Frågan uppkommer då om
ersättning skall betalas till den fastighetsägare som vägras tillstånd.
Svaret är beroende av om det är pågående eller ändrad markanvändning
att starta en husbehovstäkt.
Tillståndsplikt är alltså en presumtion för att ett förfarande utgör
ändrad markanvändning. Redan på grund av detta uttalande talar mycket
för att det inte är pågående markanvändning att öppna en husbehovstäkt.
Till detta skall läggas att marken vid täkt används på ett helt nytt sätt. En
verksamhet kan normalt inte kallas för pågående markanvändning om
den aldrig tidigare har förekommit.
Det förhållande att täkten är tillståndspliktig tillsammans med det
faktum att marken vid täkt används på ett helt nytt sätt leder alltså till
slutsatsen att det är ändrad markanvändning att starta en täkt för
husbehov.
En redan öppnad husbehovstäkt inom ramen för t.ex.
jordbruksverksamhet bör kunna betraktas som ett led i en pågående
markanvändning om uttag sker kontinuerligt ur täkten. Om täkten
utvidgas, och därvid t.ex. skogsmark tas i anspråk, bör utvidgningen dock
kunna göras tillståndspliktig i enlighet med de riktlinjer som gäller för
balkens regler i denna del.
Uttrycken "avsevärt försvåras" och "berörd del av en fastighet"
För att avgöra om pågående markanvändning avsevärt försvåras är det av
betydelse att bestämma omfattningen av den enhet till vilken intrånget
relateras. Även ett förhållandevis litet intrång kan, om det relateras enbart
till det omedelbart berörda området, anses avsevärt försvåra
användningen av detta. Ställs däremot samma intrång i relation till ett
större område, exempelvis den fastighet som berörs, är det tänkbart att
intrånget inte anses vara avsevärt.
Tidigare har nämnts att denna fråga kom att behandlas i samband med
införandet av plan- och bygglagen år 1987. Intrånget skulle enligt ett
tillägg av Bostadsutskottet relateras till "berörd del" av fastigheten, dvs.
ett mindre område än tidigare. Förut hade huvudregeln varit att
registerfastigheten skulle vara utgångspunkt.
Beträffande uttrycket "berörd del" av en fastighet uttalade utskottet att
den enhet med vilken skadan skall jämföras i fråga om skogsbruket bör
vara en behandlingsenhet, dvs. ett skogsbestånd eller flera mindre
bestånd, som avses bli behandlade med samma åtgärd samtidigt. Vad
som utgör ett bestånd skulle därvid bedömas enligt normala
fackmannamässiga grunder (bet. 1986/87:BoU1, s. 150). I
storskogsbruket kan detta innebära att mindre områden med avvikande
skogsbestånd förs till angränsande bestånd. Det blir då inte fråga om att
göra en strikt biologisk indelning. Inte heller för jordbrukets
vidkommande borde enligt utskottet komma ifråga ett så vitt begrepp
som hela brukningsenheten. Med berörd del skall här istället närmast
avses det åkerskifte eller den äng som framstår som en brukningsmässigt
avgränsad del (a. bet. s. 151).
Sedan storleken på den berörda delen bestämts skall avgöras vilka
intrång som får tålas utan ersättning, dvs. var den s.k.
kvalifikationsgränsen går. Enligt lagtexten krävs att den pågående
markanvändningen avsevärt försvåras. Då skall skador genom andra
liknande ingrepp på samma del av fastigheten under en tioårsperiod
beaktas enligt s.k. ackumuleringsregler i 27 a § naturvårdslagen och 19
kap. 7 § femte stycket vattenlagen.
För att ersättning skall utgå krävs enligt motiven till 1972 års
lagstiftning att det är fråga om ett någorlunda kvalificerat intrång.
Departementschefen anförde att ett bagatellartat intrång inte bör grunda
någon ersättningsrätt mot det allmänna (prop. 1972:111, bil. 2 s. 332 och
335).
Innan uttrycket "inom berörd del av fastigheten" infördes utvecklade
Högsta domstolen innebörden av vad som menas med avsevärt intrång i
ett par fall som avsåg avverkningsförbud (NJA 1981 s. 351 I och II).
Avgörandena är fortfarande av visst intresse. Domstolen uttalade att det
avgörande var förhållandet till den ekonomiska bärkraften hos den enhet
till vilken skadan relaterades och att skadan mätt i absoluta tal inte fick
vara obetydlig. Betraktelsesättet skulle vara relativt och
omständigheterna i det särskilda fallet avgörande. Något bestämt
procenttal kunde därför inte fastställas generellt. I de behandlade fallen
fann domstolen att gränsen gick omkring 10 %.
Vid 1987 års lagstiftning anförde Bostadsutskottet beträffande
kvalifikationsgränsen att den grundläggande principen bör vara att skada
för en fastighetsägare genom beslut av offentliga organ skall ersättas. Var
och en fick dock enligt utskottet anses skyldig att ta en viss hänsyn till
sin omgivning. Berörda markägare och rättighetshavare skulle vara
skyldiga att tåla ett visst mått av intrång i sina rättigheter, när intrånget
sker för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Alla
rådighetsinskränkningar kunde därför enligt utskottet inte kompenseras.
Utskottet påpekade bl.a. att de skötselregler som gäller för jord- och
skogsbruk innebär att markägare och rättighetshavare av hänsyn till
allmänna natur- och miljövårdsintressen måste hålla skog och
jordbruksmark i ett visst skick, utan att de för den skull kan göra anspråk
på ersättning (bet. 1986/87:BoU1 s. 138). I samband med resonemanget
ovan om lagenlig markanvändning har detta setts som en begränsning av
uttrycket pågående markanvändning.
I samma lagstiftningsärende hade Lagrådet funnit att en
kvalifikationsgräns om 10 % inte kunde vara oförenlig med vad som i
tidigare lagstiftning och praxis ansetts godtagbart (prop. 1985/86:1, bil.,
s. 217 f). Bostadsutskottet ville dock inte ange någon fast procentsats,
men uttalade att 10 % inom berörd del av fastigheten får anses vara den
högsta nivå av intrång som i något fall behöver accepteras utan att
ersättning betalas. Denna gräns skulle gälla om den berörda delen
representerar ett i pengar litet belopp. Utskottet uttalade vidare att om
den berörda delen representerar ett högt värde, är det en i relativa tal
väsentligt mindre värdenedsättning fastighetsägaren behöver tåla. Ett för
ägaren i absoluta tal stort belopp kunde enligt utskottet aldrig vara
bagatellartat. Det relativa betraktelsesättet sades innebära att
ersättningströskeln i absoluta belopp låg högre för ett skogsbolag än för
en liten skogsägare (bet. 1986/87:BoU1, s. 150).
Från rättstillämpningen kan nämnas några fall där en hovrätt har funnit
att intrånget i absoluta tal inte fick överskrida 8 782 kr i 1990 års
penningvärde (Hovrättens för Övre Norrland domar 1989-01-26, DT
1003, och 1990-01-30, DT 1001). Fallen gällde restriktioner för
skogsavverkning i naturreservat.
Det förhållandet att bedömningen skall göras med utgångspunkt i
berörd del av fastigheten innebär att fastigheten "styckas" i mindre delar.
Ersättning skall inte betalas för delar där kvalifikationsgränsen inte har
nåtts. Det blir alltså fråga om att betala ersättning endast för sådana
fastighetsdelar där pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Såsom regeringen tidigare har konstaterat är områdesskydd viktigt i
arbetet med att bevara biologisk mångfald. Genom att avsätta områden
till nationalparker, naturreservat och biotopskyddsområden kan alla
former av natur- och kulturlandskap skyddas. Betydligt fler områden
behöver skyddas än som sker i dag. Flera naturtyper är allvarligt hotade
och skador som är omöjliga att reparera kan uppstå om inte
skyddsåtgärder vidtas.
Möjligheten att åstadkomma ett gott skydd för olika landskapstyper
och biotoper är till stor del en fråga om kostnader. Framför allt
intrångsersättningar kan behöva betalas, men kostnader kan också
uppkomma för vård av olika naturtyper. För att skapa utrymme för skydd
är det viktigt att åstadkomma en lämplig och ändamålsenlig fördelning av
ansvaret mellan staten och den enskilde.
En förutsättning för att intrångsersättning skall utgå är som påpekats
att den s.k. kvalifikationsgränsen har överskridits, dvs. att
markanvändningen "avsevärt försvåras". Ersättning skall då betalas för
hela skadan, alltså även för den del av skadan som ligger under
kvalifikationsgränsen. När kvalifikationsgränsen inte har uppnåtts skall
däremot ersättning inte betalas. Skillnaden i ersättning kan bli omotiverat
stor mellan ett fall som ligger strax under kvalifikationsgränsen och ett
fall som ligger omedelbart ovanför denna gräns.
I olika sammanhang under senare år har framförts förslag om att den
del av kostnaden som motsvarar intrång upp till kvalifikationsgränsen
skall avräknas vid de intrång som är ersättningsgilla, se bl.a.
propositionen om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226), propositionen
om biologisk mångfald (prop. 1993/94:30) och senast
Miljöbalksutredningens förslag. Ersättningen skulle alltså minskas med
ett belopp som markägaren är skyldig att tåla utan ersättning.
Remissyttrandena har överlag gett ett starkt stöd för en sådan förändring
av ersättningsbestämmelserna. Regeringen anser nu att en sådan
avräkningsregel skall införas.
En sådan ordning överensstämmer med vad som i vissa situationer
gäller enligt plan- och bygglagen. Enligt 14 kap. 8 § första stycket 1 och
2 i den lagen skall ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter få
ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av bl.a. att
bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en ny byggnad. Enligt paragrafens andra stycke
krävs det för att ersättning skall utgå när byggnaden har förstörts genom
annat än olyckshändelse att skadan är betydande i förhållande till värdet
på berörd del av fastigheten. Ersättningen skall enligt 14 kap. 10 § andra
stycket minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av 14
kap. 8 § andra stycket skall tålas utan ersättning.
Förelägganden enligt den s.k. samrådsparagrafen
I avsnitt 4.17.2 anges att 20 § naturvårdslagen om samråd med
länsstyrelsen skall inarbetas, med viss skärpning, i miljöbalken (12 kap.
6 §). Regeringen, länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen kan enligt
gällande rätt föreskriva att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga
om särskilda slag av arbetsföretag.
Beträffande sådan verksamhet som avses i samrådsparagrafen får
länsstyrelsen förelägga den som bedriver verksamheten att vidta de
åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på
naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt
från naturvårdssynpunkt, får länsstyrelsen förbjuda verksamheten.
Idag föreligger enligt 26 § naturvårdslagen rätt till ersättning om
förbud enligt samrådsparagrafen avsevärt försvårar pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten. Sådan rätt till ersättning
föreligger däremot inte vid förelägganden. Regeringen finner, i likhet
med Miljöbalksutredningen, att denna skillnad i rätten till ersättning inte
är motiverad. Därför föreslås att även förelägganden enligt
samrådsparagrafen skall kunna ligga till grund för ersättningsanspråk.
4.33.2 Ändringen av 2 kap. 18 § regeringsformen
Regeringens bedömning: 2 kap. 18 § regeringsformen ger inte
anledning att föra in bestämmelser om vidgad ersättningsrätt i
miljöbalken.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Svea hovrätt pekar på frågan om balkens
förhållande till 2 kap. 18 § regeringsformen (RF) och menar att den
frågan bör klarläggas innan slutlig ställning tas till miljöbalksförslaget.
Umeå tingsrätt och Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Östergötlands län,
Domstolsverket, Länsstyrelsen i Gävleborgs län samt Kungl. Skogs- och
Lantbruksakademien har samma inställning. Justitieombudsmannen,
Skogsstyrelsen, Kammarkollegiet, Sundsvalls kommun Sveriges
advokatsamfund, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges
Jordägareförbund anger mer eller mindre specificerat i vilka avseenden
förslaget till miljöbalk kan strida mot grundlagen.
Naturvårdsverket och Stockholms kommun uttrycker stor oro över att
tolkningen av grundlagsparagrafen är oklar och framhåller att
tillämpningen av miljöbalken är beroende av att frågan klaras ut.
Juridiska fakultetsstyrelsen, Lunds universitet redovisar ingående
överväganden om balkens förhållande till regeringsformen och föreslår
bl.a. ändringar i grundlagen. SACO framför liknande synpunkter. Enligt
Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet måste 2 kap. 18 § RF
ändras så att markägare inte skall kunna kräva ersättning om staten
ingriper i syfte att hindra föroreningar och skada på den biologiska
mångfalden. Även Landskrona kommun anser att grundlagen bör ändras
och att rätten till god miljö samtidigt skrivs in.
Sveriges Industriförbund/Svenska Arbetsgivareföreningen,
Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund,
Skogsindustrierna, samt skogs- och markägarsidans organisationer i
övrigt är av uppfattningen att ingripanden med stöd av balkens
aktsamhetsregler skall ge markägaren rätt till ersättning vid pågående
markanvändning.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt vad som har anförts i
föregående avsnitt inarbetas i miljöbalken ersättningsregler som i
huvudsak motsvarar naturvårdslagens och vattenlagens regler om
ersättning. Några sådana regler finns inte i de övriga lagar som smälts
samman i miljöbalken, t.ex. miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen, och
föreslås inte heller för balkens vidkommande i dessa avseenden.
Följaktligen behålls i miljöbalken nuvarande regler och principer för
ersättning till fastighetsägare för de fall då rådigheten över
fastighetsägarens mark inskränks genom ingripande från det allmänna.
Ersättning skall inte utgå, om ingripandet exempelvis avser att tillgodose
syftet med ett miljöskyddsområde eller har betingats av andra starka
miljö- eller hälsoskyddsskäl.
Lagrådet har uttalat sin förståelse för att en sådan begränsning av
ersättningsrätten alltjämt anses viktig och funnit att begränsningen också
står i överensstämmelse med det riksdagsuttalande som har återgetts
inledningsvis i redovisningen av regeringens skäl i föregående avsnitt
(avsnitt 4.33.1). I samma avsnitt har nämnts att ändringen av 2 kap 18 §
RF från och med den 1 januari 1995 innebar bl.a. att rätten till ersättning
vid rådighetsinskränkningar avseende mark och byggnader kom att
framgå av regeringsformen. Rätten till ersättning behandlas nu i
paragrafens andra stycke, som har följande lydelse.
"Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas
avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan
ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna
inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till
värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt
grunder som anges i lag".
Den nya lydelsen av grundlagsparagrafen har gett upphov till en
rättsvetenskaplig debatt. Inom doktrinen har ifrågasatts om inte 2 kap. 18
§ RF har fått en sådan ordalydelse att rätten till ersättning har utökats
(Bertil Bengtsson, Svensk Juristtidning 1994 s. 920 ff, samme författare
Miljörättslig tidskrift 95:3 s. 345 ff och Grundlagen och fastighetsrätten,
1996). Mot denna tolkning har invänts bl.a. att det just vid tolkning av
regeringsformens bestämmelser om fri- och rättigheter finns särskild
anledning att beakta förarbetena, av vilka framgår att någon ändring i
rättsläget inte var avsedd (Staffan Vängby, Svensk Juristtidning 1996 s.
892 ff). Till stöd för den senare uppfattningen har också hävdats att de
uttryck som förts in i grundlagsstadgandet hittills förekommit endast i
den s.k. plan- och marklagstiftningen och alltså inte i den lagstiftning
som reglerar miljö-, hälso- och olycksskydd. En rimlig tolkning skulle då
vara att dessa uttryck innebär att grundlagsstadgandet endast tar sikte på
samma förhållanden som i befintlig lagstiftning (Gabriel Michanek,
Miljörättslig tidskrift 95:2 s. 155 ff).
Debatten har också uppmärksammats av Lagrådet som funnit det
oundvikligt att närmare granska om miljöbalkens begränsning av
ersättningsrätten är förenlig med 2 kap. 18 § andra stycket RF.
Regeringen erinrar här om följande. Grundlagsändringen hade sitt
ursprung i Fri- och rättighetskommitténs betänkande Fri- och
rättighetsfrågor (SOU 1993:40). Betänkandet var ett resultat av en
politisk kompromiss som omfattade ett antal frågor på grundlagsområdet.
Beträffande ersättningsrätten framhöll kommittén att den förordade
lösningen anslöt till gällande rätt på området. Att rätten till ersättning
gavs ett grundlagsskydd innebar enligt kommittén inte att rätten till
ersättning utvidgades i förhållande till vad som redan gällde (SOU
1993:40 del A s. 90 f och 235).
Kommitténs uppfattning delades av regeringen. I propositionen
betonade regeringen att det förhållandet att rätten till ersättning vid vissa
rådighetsinskränkningar nu gavs ett grundlagsskydd inte innebar att
ersättningsrätten utvidgades i förhållande till gällande ersättningsregler
(prop. 1993/94:117 s. 17 f och 49).
Konstitutionsutskottet underströk för sin del att det förhållandet att
rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar gavs ett grundlagsskydd
inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till vad som
redan gällde (1993/94:KU24 s. 29).
Miljöbalksutredningen har konstaterat att någon vidgad rätt till
ersättning enligt motiven inte avsågs vid grundlagsändringen och att
motivuttalandena avspeglar den politiska uppgörelse som låg bakom
ändringen. Utredningen har vidare pekat på några faktorer som bör
beaktas om grundlagsparagrafens innebörd diskuteras trots de klara
motivuttalandena, bl.a. den såväl nationellt som internationellt
vedertagna principen om förorenarens betalningsansvar (Polluter Pays
Principle, PPP). Denna princip innebär att den som orsakar eller kan
orsaka skada eller annan olägenhet, skall betala kostnaden för att
förebygga eller avhjälpa skadan eller olägenheten. Eftersom principen är
vedertagen, inte minst i internationella bestämmelser som Sverige har
åtagit sig att följa, t.ex. artikel 130r i EG-fördraget och Princip 16 i
Riodeklarationen, bör den enligt utredningen vägas in i tolkningen av det
omstridda stadgandet i 2 kap. 18 § RF. En bokstavstolkning av
grundlagsstadgandet kan få till följd att Sverige inte anses uppfylla sina
internationella åtaganden.
Under remissbehandlingen av Miljöbalksutredningens förslag till
miljöbalk har många remissinstanser påpekat att rättsläget är oklart när
det gäller grundlagsparagrafen. Önskemål har framförts om
klarlägganden, eventuellt genom ändring av paragrafen. Vissa
remissinstanser har samtyckt med den inställning i tolkningsdebatten
som gjort gällande att ersättningsrätten vidgats genom
grundlagsändringen.
Regeringen vill i den situation som har uppkommit anföra följande.
Enligt kritikerna är det framför allt på två punkter som lydelsen av
2 kap. 18 § andra stycket RF vållar problem. Dels görs inget undantag för
sådan verksamhet som bedrivs utan laga stöd, dvs. utan eller i strid med
erforderliga tillstånd eller föreskrivna villkor, dels görs inga undantag för
sådana situationer där tillstånd till viss verksamhet återkallas eller en
verksamhet förbjuds på grund av miljö-, hälso- eller säkerhetsskäl.
Vidare får det sägas vara en öppen fråga om stadgandet innebär att all
befintlig lagstiftning som berör markanvändning måste förses med
ersättningsbestämmelser om sådana saknas eller om grundlagsregeln
endast medför att ny lagstiftning på området måste förses med
ersättningsbestämmelser.
Eftersom några undantag inte görs i grundlagsstadgandet kan knappast
något annat hävdas än att ordalydelsen är otvetydig. Ersättningsrätten
skulle alltså då gälla enligt ordalydelsen oavsett vad det allmänna har
haft för skäl för ingreppet. Även Lagrådet har konstaterat att inga delade
meningar råder om att bestämmelsen enligt sin ordalydelse innebär att
rätt till ersättning inträder, oavsett anledningen till att det allmänna
inskränkt användningen av mark eller byggnad på angivet sätt. Följden
av detta är enligt Lagrådet att den begränsning av ersättningsrätten som
avses följa av miljöbalkens regler i 31 kap. då står i strid med 2 kap. 18 §
RF.
Regeringen vill emellertid betona att motivuttalandena som redovisats
ovan är fullt klara. Där anges tydligt att någon utvidgning av
ersättningsrätten i förhållande till gällande ersättningsregler inte har
avsetts. Lagrådet har med hänvisning till motivuttalandena förklarat att
det inte varit lagstiftarens mening att 2 kap. 18 § RF skulle leda till en
grundlagsfäst rätt till ersättning som sträcker sig längre än vad som följer
av tidigare gällande rätt i fråga om ersättning för ingrepp av miljöskäl.
Lagtexten har enligt Lagrådet i så fall fått en utformning som inte
motsvarar lagstiftarens intentioner.
Frågan blir då hur denna konflikt mellan lagrummets ordalydelse och
motivuttalandena skall hanteras. Regeringen gör beträffande denna fråga
följande överväganden.
En hävdvunnen tolkningsprincip i svensk rätt är att om en lagtext och
dess motiv är oförenliga med varandra, så är det lagtexten som gäller.
Man får inte lagstifta genom motiv. Motivuttalanden kan däremot få
betydelse vid tolkningen av en lagtext som är mångtydig eller oklar i sin
innebörd. Lagstiftaren kan också genom motivuttalanden ge vägledning
för tillämpningen. En förutsättning för att ett sådant uttalande skall
beaktas i rättstillämpningen anses dock vara att det har stöd i lagtexten.
När det gäller tolkning av grundlag är det svårt att urskilja några
särskilda principer. Det fanns i 1809 års regeringsform ett stadgande om
att grundlagarna skulle tillämpas efter sin ordalydelse, men detta
stadgande kom liksom mycket annat i den äldre regeringsformen med
tiden att sakna praktisk betydelse. Någon motsvarande regel finns inte i
den nya regeringsformen. I de utredningsbetänkanden som låg till grund
för 1974 års regeringsform uttalas att det naturliga är att grundlag skall
tolkas enligt samma principer som gäller för lagtolkning i allmänhet
(SOU 1963:17 s. 513 resp. SOU 1972:15 s. 319). Inom den moderna
statsrättsliga doktrinen finns olika åsikter representerade, vissa författare
hävdar att några särskilda principer inte gäller medan andra förordar att
grundlag skall tolkas mera strikt än vanlig lag.
Även om det alltså är svårt att urskilja några särskilda principer för
tolkning av grundlag så talar legalitetsskäl för en strikt
grundlagstolkning. Kravet på detta gör sig dock inte gällande med
samma styrka genomgående. Utrymmet för en mindre strikt tolkning
torde exempelvis vara större när det gäller regler om delegation av
normgivningsmakt än när det gäller regler som garanterar enskildas
rättigheter. Det har dock hävdats att just när det gäller rättighetsreglerna i
regeringsformens andra kapitel finns det särskild anledning att beakta
motiven. Skälet för detta skulle då vara att denna typ av regler normalt
har tillkommit eller ändrats som ett resultat av politiska kompromisser
och att detta föranleder svårtolkade grundlagsstadganden. Mot detta
resonemang kan man dock hävda att regeringsformens rättighetsregler
primärt riktar sig mot lagstiftaren. Syftet med grundlagsfästandet av en
viss rättighet är främst att binda lagstiftaren för framtiden. Om ett sådant
stadgande inte kan sägas ha ett eget liv i någon mening så kan det sättas i
fråga om en grundlagsreglering alls är meningsfull. Till detta kommer att
det följer av allmänna principer att en lagregel som ger den enskilde
garantier i förhållande till det allmänna bör tolkas till den enskildes
fördel. Även om rättighetsreglerna primärt riktar sig mot lagstiftaren
finns det skäl för att anlägga samma synsätt här.
Bland annat Lunds universitet har pekat på ett relativt nyligen meddelat
utslag av Högsta domstolen (NJA 1996 s. 110) och förklarat att detta
skulle kunna ge stöd för uppfattningen att grundlagsstadgandet skall
tolkas i enlighet med motivuttalandena. Detta rättsfall, som bl.a. avsåg
frågan om ett servitut innebar olägenhet av betydelse för den tjänande
fastigheten, rör emellertid tillämpningen av 2 kap. 18 § första stycket RF.
När det gäller detta stycke i grundlagsstadgandet torde det inte föreligga
någon direkt konflikt mellan lagtexten och motiven.
När det gäller lagtolkningsprinciper har Lagrådet för sin del anfört
följande. En lagregel bör ändras för att ge ett riktigare uttryck för
lagstiftarens avsikter om en strikt tolkning skulle leda till icke önskvärda
resultat. I vissa undantagsfall anses en friare tolkning av en lagregels
innebörd kunna förekomma, såsom när det är uppenbart att en tolkning
enligt ordalagen skulle medföra oacceptabla konsekvenser. Om denna
tolkningsmetod skall gälla även i fråga om en grundlagsregel har varit
föremål för olika uppfattningar inom doktrinen. I åtskilliga sammanhang
har det gjorts uttalanden enligt vilka olika bestämmelser i 2 kap.
regeringsformen om grundläggande fri- och rättigheter skall ges en
vidsträckt tolkning till den enskildes förmån (se Holmberg-Stjernquist,
Grundlagarna, s 19 ff.). Enligt ett principuttalande av Lagrådet har kravet
på att man inte till den enskildes nackdel frångår en tillämpning i strikt
överensstämmelse med lagtexten särskild tyngd när det gäller de
grundläggande fri- och rättigheterna (prop. 1977/78 s. 144 f.). När det är
fråga om en grundlagsregels betydelse för en ny lagstiftning talar
övervägande skäl för särskild återhållsamhet med att fästa avseende vid
motivuttalanden som är svårförenliga med grundlagsregelns ordalydelse
när det är.
Som regeringen redan har konstaterat kan ordalydelsen av 2 kap. 18 §
andra stycket RF knappast anses vara mångtydig eller oklar. En strikt
tillämpning av huvudregeln vid oförenlighet mellan lagtext och motiv
skulle alltså leda till att grundlagsstadgandet skall tillämpas efter sin
ordalydelse, dvs. oavsett vad lagstiftaren kan ha avsett så har den nya
lydelsen kommit att förändra rättsläget.
Lagtolkningsprinciper kan emellertid inte få leda till helt orimliga
resultat. En ren bokstavstolkning kan i vissa fall leda till slutsatser som
kan framstå som stötande eller som kan få orimliga praktiska eller
rättsliga konsekvenser. Att tolka lag på ett sådant sätt är inte förenligt
med svensk rättstradition.
Lagrådet har anslutit sig till regeringens uppfattning i lagrådsremissen,
att den rätt till ersättning för försvårande av pågående markanvändning
som tillförsäkras enskilda genom 2 kap. 18 § andra stycket RF inte kan
gälla fall då ingripandet sker därför att den pågående användningen av
marken var olovlig eller olaglig när den påbörjades. Enligt Lagrådet
måste ett förbehåll av motsvarande slag inläsas i åtskilliga andra
lagbestämmelser av civilrättslig eller offentligrättslig natur utan att det
uttryckligen anges, och det måste anses stå i överensstämmelse med
vedertagna metoder för lagtolkning att betrakta detta som underförstått
även när det gäller tillämpningen av den berörda
grundlagsbestämmelsen. Ingripanden av miljöskyddsskäl som förutsätter
att en av lagstiftaren uppställd norm har åsidosatts synes enligt Lagrådet
inte heller behöva grunda någon rätt till ersättning, även om de försvårar
pågående markanvändning, såvitt den aktuella användningen av marken
var olaglig redan när den påbörjades.
Lagrådet har funnit det svårare att bedöma sådana fall då en
markanvändning inte stred mot någon norm när den påbörjades men en
senare tillkommen reglering medför att markanvändningen blir olaglig.
Den omständigheten att en redan från början olaglig verksamhet inte bör
kunna grunda ersättningsrätt ger enligt Lagrådet inte tillfredsställande
vägledning i en sådan situation. Emellertid har Lagrådet funnit att då
regleringen bygger på viktiga miljö- eller hälsoskyddsintressen kan
allmänna principer medföra att en eventuell ersättningsrätt blir mycket
begränsad.
Följande situation har också uppmärksammats av Lagrådet. Någon har
fått ett tidsbegränsat tillstånd till viss verksamhet som innebär
markanvändning. För tid därefter avslås en ansökan om tillstånd, t.ex. på
grund av att regleringen har ändrats eller därför att det har visat sig att
verksamheten är förenad med olägenheter av betydelse som inte
ursprungligen förutsågs. När det gäller detta fall har Lagrådet, även med
strikt tillämpning av grundlagsbestämmelsen, funnit fog för att hävda att
den omständigheten att en tillståndsansökan kan avslås inte skall anses
innebära en inskränkning av pågående markanvändning. Däremot ligger
det enligt Lagrådet nära till hands att hänföra åtgärden till en
inskränkning i grundlagsbestämmelsens mening om det allmänna
återkallar ett redan meddelat tillstånd. Lagrådets inställning är att detta
gäller även om tillståndsmyndigheten enligt 24 kap. 3 § miljöbalken får
en generell möjlighet att återkalla tillstånd och det alltså låter sig sägas
att ett tillstånd alltid meddelas med reservation för att det kan komma att
återkallas. Detsamma gäller också enligt Lagrådets mening om villkoren
för en verksamhet som innefattar användning av mark i efterhand ändras
på sådant sätt att verksamheten försvåras.
Enligt Lagrådet är den föreliggande oförenligheten mellan
ordalydelsen av 2 kap. 18 § andra stycket RF och motivuttalandena samt
det inte helt klara rättsläget i fråga om grundlagstolkningen inte ägnat att
främja en enhetlig rättstillämpning. Det ligger då som Lagrådet har sett
det närmast tillhands att ändra grundlagsstadgandet så att det ger ett klart
uttryck för lagstiftarens avsikter med bestämmelsen, dvs. att ersättning
liksom tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det
allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskyddsskäl. Även om det
är en sådan lösning av problemet som Lagrådet förordar, har Lagrådet
förklarat sig vara medvetet om att den lösningen kan komma att påverka
tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande.
Regeringen vill för sin del i den föreliggande situationen ta fasta på att
det trots den i och för sig otvetydiga formuleringen av
grundlagsstadgandet råder delade meningar om stadgandets innebörden.
Detta förhållande visar, även med beaktande av Lagrådets synpunkter, att
situationen inte är sådan att någon entydig tolkningsprincip kan
tillämpas. Av detta skäl bör det enligt regeringens mening inte vara
möjligt att fullt ut hävda en strikt bokstavstolkning. Regeringen anser i
stället att det måste vara befogat att anlägga ett vidare perspektiv där
ändamålssynpunkter ges möjlighet att inverka vid lagtolkningen.
En tolkning enligt ordalydelsen skulle medföra att miljöbalken måste
förses med ersättningsregler för situationer där sådan rätt inte står i
samklang med de avvägningar som lagstiftaren hittills vidmakthållit.
Många medborgare skulle med säkerhet uppfatta det som stötande om
ersättning t.ex. skulle utgå till den vars verksamhet stoppas därför att det
visat sig att verksamheten allvarligt hotar kringboende människors hälsa.
Det är därför svårt att hävda en lagtolkning som leder till sådana resultat.
Regeringen anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för att 2
kap. 18 § andra stycket RF – trots ordalydelsen – måste uppfattas på det
sättet att någon utvidgning av rätten till ersättning inte har skett.
Regeringen anser därför att varken legala eller sakliga skäl ger anledning
att, som några remissinstanser har begärt, föra in ytterligare
ersättningsbestämmelser i miljöbalken.
4.34 Skadestånd för vissa miljöskador
4.34.1 Miljöskadelagen skall ingå i miljöbalken
Regeringens förslag: Bestämmelserna i miljöskadelagen skall arbetas
in i miljöbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Fortifikationsverket anser att miljöskadelagen
inte bör infogas i miljöbalken medan länsstyrelsen i Gävleborgs län och
Landskrona kommun tillstyrker. Lunds universitet framhåller att det kan
diskuteras om miljöskadelagen bör sammanföras med den
offentligrättsliga lagstiftning som miljöbalken i övrigt innehåller. Det
finns dock inte tillräcklig anledning att avstyrka förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Miljöskadelagens regler innebär att
den som orsakar miljöskador skall ersätta dem.
Miljöskadereglerna har nära anknytning till miljörättens
ersättningsregler och övriga sanktionsregler, såsom ersättning vid
vattenverksamhet och på grund av ingripande av det allmänna samt
straffansvar och förverkande. Dessa regler kommer enligt regeringens
förslag att arbetas in i miljöbalken. Genom att också smälta in
miljöskadereglerna i miljöbalken kommer således balken att ge en mera
fullständig bild av sanktionsreglerna på miljöområdet. Mot denna
bakgrund är det naturligt att också inordna miljöskadelagen i
miljöbalkens regelsystem.
4.34.2 Skadeståndsreglerna
Regeringens förslag: Bestämmelserna i miljöbalken om skadestånd
skall ha samma tillämpningsområde som miljöskadelagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Sjöfartsverket ser med tillfredsställelse på att
fastighetsanknytningen behålls medan Naturskyddsföreningen anser att
den skall frångås. Fortifikationsverket anser att sprängstens- och
grävningsskadorna åter bör föras till jordabalken. Lunds universitet
ifrågasätter om möjligheterna att komma till rätta med sådana intrång i
naturvårdsintressena som förlust av biologisk mångfald är goda. Det
åberopade rättsfallet NJA 1995 s. 249 lär inte nämnvärt öka utsikterna till
ersättning för en allmän försämring av den biologiska mångfalden.
Försäkringsförbundet anser också att för långtgående slutsatser dragits
av rättsfallet NJA 1995 s. 249 när det gäller ekologiska skador.
Skälen för regeringens förslag: Skadestånd enligt miljöskadelagen
utges i dag för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som
verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Skadestånd utges
för skador genom förorening av vattendrag, sjöar eller andra
vattenområden, förorening av grundvatten, ändring av grundvattennivån,
luftförorening, markförorening, buller, skakning eller annan liknande
störning.
Regeringen har övervägt om den nuvarande fastighetsanknytningen
skall frångås.
Enligt regeringen skulle dock ett frångående av fastighetsanknytningen
i allt väsentligt endast innebära den skillnaden mot idag att
motorfordons-, järnvägs-, flygtrafik samt sjöfart sedda som enskilda
trafikmedel, s.k. rörliga störningskällor, skulle komma att omfattas av
miljöbalkens bestämmelser. För dessa transportmedel gäller särskilda
regler om skadestånd som, utom för sjöfarten, ger i stort sett samma
skydd som miljöskadelagen. För oljeskador till sjöss gäller dock regler
som i stort sett ger samma skydd som miljöskadelagen.
För sjöfartens del skulle, utom för oljeskadornas del, ett culpaansvar
omvandlas till ett strikt ansvar. Culpaansvar innebär att ansvaret är
begränsat till fall då skadegöraren medvetet eller genom vårdslöshet
orsakat skadan. Vid strikt ansvar gäller inte någon sådan begränsning.
Många transporter är gränsöverskridande och det finns därför intresse av
enhetliga regler. Konventionsbundna ansvarsbegränsningar finns i 9 kap.
sjölagen (1995:1009). Dessa kan inte frångås. Det pågår dessutom ett
internationellt arbete med ett förslag till en konvention om
skadeståndsansvar vid sjötransport av farligt gods.
Ett förslag till en sådan konvention har antagits vid diplomatkonferens
i april 1996. Genom den uppbyggnad som förslaget fått liknar det i allt
väsentligt det ansvars- och ersättningssystem som gäller för oljeskador.
Om konventionen vinner anslutning kommer alltså även
skadeståndsreglerna inom sjöfarten att ge i stort sett samma skydd som
miljöskadelagen.
En europarådskonvention om miljöskador, Convention on civil
liability for damage resulting from activities dangerous to the
environment, har öppnats för anslutning under 1993. Den har inte
undertecknats av Sverige. Konventionen innehåller bestämmelser som
skiljer sig från de svenska reglerna bl.a. i fråga om anknytningen till
verksamhet på fastighet. Den är dock inte tillämplig på transporter.
Regeringen finner mot denna bakgrund således att
fastighetsanknytningen bör behållas.
Skadestånd enligt miljöskadelagen utges i dag också för
sprängstensskador och grävningsskador. Skador genom sprängsten avser
skador som har orsakats av sprängningsarbete eller annan verksamhet
som medför särskild fara för explosion medan skador orsakade av
grävningsarbete ersätts om den som utfört arbetet varit försumlig.
Medför grävningsarbete särskild risk så är ansvaret strikt.
Miljöskyddskommittén föreslog på sin tid att bestämmelserna om
sprängstens- och grävningsskador skulle flyttas över till jordabalken.
Miljöbalksutredningen föreslår dock att de bör arbetas in i miljöbalken.
I sammanhanget är dock att märka att kommittén föreslog att fastig-
hetsanknytningen skulle frångås. För sådant förhållande ter det sig mera
naturligt att sprängstensskadorna och de särskilda grävningsskadorna
förs över till 3 kap. jordabalken, som handlar om rättsförhållandet mellan
grannar. Behålls däremot fastighetsanknytningen blir det svårare att dra
en skarp gräns mellan vad som bör stå i miljöbalken och vad som bör stå
i jordabalken. Någon nackdel med att bestämmelserna står i
miljöskadelagen har inte påvisats. Regeringen anser därför i likhet med
Miljöbalksutredningen att bestämmelserna om sprängstens- och särskilda
grävningsskador bör arbetas in i miljöbalken.
Regeringen har övervägt om förlängning av preskriptionstiden för
miljöskador bör ske.
Miljöskyddskommittén föreslog att preskriptionstiden för personskada
till följd av vatten-, mark- eller luftförorening och strålning skulle
förlängas till trettio år. Den redan nämnda europarådskonventionen om
miljöskador innehåller också en preskriptionstid på trettio år för såväl
person- som sakskador. Miljöbalksutredningen ansåg dock att det inte
bör ske någon förlängning av preskriptionstiden.
Regeringen anser att skälen är starka för att de skadelidande skall få
ersättning även för sena skador. Det kan här således handla om asbestos
och silikos, där det kan ha dröjt länge innan skadeverkningarna visat sig.
Det är också till det bättre om företagen får ett utökat ansvar för skador
som de orsakar.
Regeringen nödgas samtidigt konstatera att en förlängning av
preskriptionstiden enligt försäkringsbranschen är förenad med avsevärda
svårigheter av försäkringsteknisk natur. Bl.a. kommer det att bli svårt att
försäkra ett sådant ansvar till en rimlig kostnad. Vidare kan en
förutsättning för rätt till ersättning vara att försäkringen alltjämt är i kraft
när skadan anmäls. En försäkringslösning ger således ett skydd endast så
länge som det ansvariga företaget består och betalar försäkringspremien.
De försäkringstekniska svårigheterna har utgjort skäl mot att införa
trettioårig preskriptionstid i lagstiftningsärendena vid såväl
miljöskadelagens som produktansvarslagens tillkomst.
Den lösning som lagstiftaren tidigare valt genom att införa en
miljöskadeförsäkring, se avsnitt 4.35, löser de aktuella problemen på ett
smidigare sätt än en förlängning av preskriptionstiden skulle göra.
För den skadelidande torde det vara enklare att få betalt ur
miljöskadeförsäkringen än att låta utreda vem som är ansvarig och föra
process efter så lång tid som över tio år.
Den redan gällande miljöskadeförsäkringen är alltså en smidigare
lösning än att förlänga preskriptionstiden till 30 år.
Regeringen har därför stannat för att preskriptionstiden för miljöskador
inte f.n. bör föreslås förlängd.
En annan fråga av särskilt intresse är att Europarådskonventionen
innehåller ett skadebegrepp som möjligen är något vidare än
miljöskadelagens. Ersättning skall nämligen utgå för skador i miljön till
följd av negativ miljöpåverkan, "ekologiska skador". Ersättningen för
skadorna begränsas dock till kostnaderna för återställning eller för
återställningsåtgärder som skall vidtas.
Frågan om ersättning för ekologiska skador har diskuterats i anslutning
till rättsfallet NJA 1995 s. 249 (Se bl.a. Kleineman JT 1995-96 s. 101 f).
I rättsfallet förpliktade Högsta domstolen en person som olagligen hade
dödat järvar att utge skadestånd till staten. Högsta domstolen anförde
bl.a.:
När det gäller järv har staten att på offentligrättslig grund skydda och
bevara järvstammen. Skada av det slag varom nu är fråga kan anses
ligga på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Det ter sig i och
för sig naturligt att vid olovlig jakt av järv liksom vid olovlig jakt av
älg beakta den skada som sker på villebrådsbeståndet av just denna
viltart. Genom att järven är fridlyst måste emellertid anses att den inte
har något ekonomiskt värde. Samtidigt är klarlagt att staten har stora
kostnader för denna djurarts bevarande och att dessa kostnader till en
del får anses ha blivit onyttiga genom att två järvar på sätt här skett
dödats och artens fortplantningsmöjligheter försämrats. Ersättning
skall därför vid olaga jakt på järv utgå med det dödade djurets
avelsvärde. Skadeståndets storlek får härvid bestämmas genom en
skälighetsuppskattning med statens kostnader för den fridlysta
djurartens bevarande som utgångspunkt. Anledning nedsätta
skadeståndet utöver vad TR:n och HovR:n gjort föreligger inte.
Med stöd av bl.a. Högsta domstolens dom drog Miljöbalksutredningen
den slutsatsen att möjligheterna att med stöd av miljöbalkens
bestämmelser komma till rätta med intrång i naturskyddsintressen såsom
förlust av biologisk mångfald synes vara goda.
Lunds universitet och Försäkringsförbundet anser att utredningen
dragit för långt gående slutsatser av rättsfallet.
Innan lagstiftning sker i frågor om ersättning för ekologiska skador bör
ytterligare analyser av rättsläget göras och annat underlag tas fram.
Ersättning för ekologiska skador bör således inte behandlas i detta
lagstiftningsärende.
4.35 Utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet med en
saneringsförsäkring
Regeringens förslag: Miljöskadeförsäkringssystemet skall utvidgas
till att även omfatta en saneringsförsäkring som täcker fall då den
ansvarige inte kan betala.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Ersättning skall dock utgå även om skadevållaren är okänd.
Remissinstanserna: Lunds universitet anser att även fondalternativet
borde ha utretts. Det är svårt att överblicka om en miljöskadeförsäkring
eller fond är att föredra i detta fall. I vart fall saknas skäl att avstyrka
förslaget. Försvarsmakten anser att staten inte skall bidra till
saneringsförsäkringen medan Växjö kommun anser att kommunala
verksamheter inte skall bidra. Fortifikationsverket, Statens geologiska
undersökningar, Finansinspektionen, Uddevalla kommun, Landskrona
kommun och Göteborgsregionens kommunalförbund tillstyrker att en
saneringsförsäkring införs. Västerås kommun och Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen avstyrker att en saneringsförsäkring införs.
Miljöcentrum anser att anspråk på ersättning ur miljöskadeförsäkringen
bör prövas av miljödomstol enligt de regler som gäller för
skadeståndsprocesser enligt miljöskadelagen. Norra Bohusläns P.O.
föreslår förändringar av försäkringsvillkoren, bl.a. att villkoret om att
ersättning inte skall utgå för skador till följd av störning som
huvudsakligen är att hänföra till tid före den 1 juli 1989 tas bort.
Miljöskadekonsortiet anser, med instämmande från
Försäkringsförbundet, att de nuvarande formerna för
miljöskadeförsäkringen bör bibehållas. Miljöbalksutredningens förslag
går längre än Miljöskadeförsäkringsutredningens förslag.
Saneringskostnader skall nämligen ersättas även när det inte går att
utreda vem som är ansvarig för föroreningarna. Det retroaktiva
skyldigheten att ersätta skador har utökats från den 1 juli 1989 till den 1
juli 1986. Att ersättning skall utgå för kostnader som uppstått enligt 23
kap 17 § i utredningens förslag till miljöbalk utgör också en utvidgning.
Föreningen för miljöskadeförsäkring, Sveriges industriförbund och
Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker att en saneringsförsäkring
införs. De kostnader som försäkringen avser att finansiera är begränsade
till ca två miljoner per år. Miljöbalksutredningen har gått längre än
Miljöskadeförsäkringsutredningen genom att föreslå att
saneringsförsäkringen skall omfatta fall då det rör sig om "okända
skadevållare". Det är omöjligt att bedöma de ekonomiska och rättsliga
konsekvenserna av detta.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår bl.a. för att
minska statens kostnader för efterbehandling att en saneringsförsäkring
skall införas.
I sammanhanget vill regeringen erinra om att enligt gällande ordning
skall det för ersättning i vissa fall till den som lidit skada enligt
miljöskadelagen finnas en miljöskadeförsäkring med villkor som har
godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Försäkringen är kollektiv och den som utövar miljöfarlig verksamhet
som enligt miljöskyddslagen kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till
försäkringen med belopp som framgår av tabeller som har godkänts av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen
skall betalas i förskott för kalenderår. Regeringen får meddela
föreskrifter om undantag från skyldigheten att bidra till försäkringen.
Regeringen har i förordningen (1989:365) om miljöskadeförsäkring
bestämt med vilka belopp de betalningsskyldiga skall bidra till
försäkringen samt undantagit vissa tillstånds- eller anmälningsskyldiga
verksamheter från bidragsskyldigheten. Beloppen är av
försäkringsgivaren beräknade på försäkringsmässiga grunder. De utgör
riskpremier i försäkringsgivarens ansvarsförsäkringsverksamhet och
fonderas inte särskilt.
Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom 30 dagar
efter anmaning skall försäkringsgivaren göra anmälan till
tillsynsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten
får då som ett led i tillsynen förelägga den betalningsskyldige vid vite att
fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får inte överklagas.
Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller
sakskada som avses i miljöskadelagen
1. om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen
men inte kan få skadeståndet betalt eller om rätten att kräva ut
skadeståndet är förlorad, eller
2. om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.
Försäkringen är således subsidiär. I första hand skall alltså den som är
skadeståndsskyldig betala ersättning.
Det har fram till och med maj månad 1996 framställts drygt 40 anspråk
på ersättning ur miljöskadeförsäkringen. Inte något av anspråken har
hittills föranlett att någon ersättning har utbetalats. I ett drygt tiotal fall
har anledningen till att ersättning inte betalats varit att skadorna
uppkommit före försäkringens ikraftträdande.
Fem av de största försäkringsbolagen på den svenska marknaden,
Skandia, Folksam, Trygg-Hansa, Länsförsäkring AB och Wasa, har
bildat ett Miljöskadekonsortium, som administrativt hanterar den här
redovisade miljöskadeförsäkringen och som genom sina huvudmän har
åtagit sig att betala utfallande försäkringsbelopp.
Regeringen har tillsatt och fastställt arbetsordning (beslut 1990-10-18,
M90/3240/1) för en särskild nämnd som har till uppgift att avge
utlåtanden i principiella eller tvistiga skadeersättningsfall. Bl.a. kan
skadelidande som är missnöjda med Miljöskadekonsortiets bedömning
vända sig till nämnden, som är självständig i förhållande till konsortiet.
Nämndens ordförande är ordinarie domare och i nämnden ingår två
riksdagsledamöter och sakkunniga ledamöter. Den som är missnöjd med
nämndens yttrande kan påkalla att ersättningsfrågan avgörs av
skiljenämnd.
Regeringen anser att denna ordning borde vara effektivare och
billigare än den som Miljöcentrum förordar med prövning i
miljödomstol.
Miljöskadeförsäkringsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU
1993:78) Miljöskadeförsäkringen i framtiden, att en saneringsförsäkring
skulle införas.
Regeringen tar i det följande ställning till om förslaget bör genomföras.
Miljöskadeförsäkringsutredningens förslag innebär i huvudsak följande.
Saneringsförsäkringen bör i likhet med miljöskadeförsäkringen vara
subsidiär och således träda in först i andra hand. Ersättning ur
saneringsförsäkringen bör betalas om det har förordnats om rättelse på
den ansvariges bekostnad enligt miljöbalkens tillsynsregler men denne är
insolvent, eller om kostnader uppstått för handräckning eller annan
åtgärd enligt miljöbalken. Rätten till ersättning begränsas till fall då
verksamhetsutövaren inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt
miljöskyddslagens bestämmelser eller, då tillstånd till verksamheten
föreligger, villkoren för tillståndet. För undvikande av missförstånd skall
nämnas att detta inte innebär att det förutsätts att den ansvarige har begått
ett miljöbrott eller någon annan straffbar handling. Miljöskyddslagens
ansvarsreglering bildar därför enligt Miljöskadeförsäkringsutredningen
en inte bara lämplig utan också nödvändig yttre ram för avgränsningen
av de ersättningsbara fallen. Insatser enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102) undantas från tillämpningsområdet.
Konsortiet lämnade efter överläggningar med
Miljöskadeförsäkringsutredningen ett preliminärt förslag om hur ett
åtagande skulle kunna utformas. Detta preliminära åtagande ansåg
utredningen kunna utgöra utgångspunkt för ett slutligt åtagande som
skulle på samma sätt som idag, efter förhandlingar med berörda parter,
godkännas av regeringen.
Regeringen gör den bedömningen att det bör vara den som förorenar
som också, så långt det är möjligt, skall betala med anledning av
föroreningen uppkomna saneringskostnader. I de fall det här rör sig om
är det dock ofta svårt att komma åt den enskilde förorenaren. Vad som då
återstår är att tillskapa någon form av kollektiv lösning, antingen genom
försäkring eller fond. En annan lösning skulle kunna vara att införa krav
på att den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall ställa säkerhet.
För att så långt möjligt tillgodose principen om att förorenaren skall
betala bör saneringsersättning betalas först i andra hand, d.v.s. när den
enskilde förorenaren inte kan betala.
En lösning där den ansvarige åläggs att ställa säkerhet för framtida
efterbehandlingskostnader kan ifrågasättas redan på den grunden att den
samlade kostnaden för att ställa säkerheten inte skulle stå i proportion
till det förmodligen förhållandevis fåtal fall där det kan förväntas att
säkerheten behöver tas i anspråk för just nu ifrågavarande ändamål.
Det skulle vidare innebära stora praktiska svårigheter, om alla som
bedriver miljöfarlig verksamhet, skall omfattas av en skyldighet att ställa
säkerhet för saneringskostnader. Kontrollen av säkerheterna skulle dra
stora resurser och det skulle knappast vara möjligt att låta skyldigheten
omfatta företag, som inte ens är anmälningsskyldiga. Till detta kommer
att det är svårt att bestämma en rimlig storlek på säkerheterna. Detta
gäller särskilt för det fall risken för att sanering skall behövas är ringa,
men kostnaderna vid riskens förverkligande kan antas bli mycket höga.
Det är i praktiken svårt att åstadkomma en heltäckande lösning genom
att ställa krav på ställande av säkerhet. Det rör ju sig om uppåt 10 000
företag med skiftande verksamheter som kan komma i fråga. Ställande av
säkerhet är alltså inte en lämplig generell lösning för
handräckningsfallens del. Däremot är det tänkbart att införa krav på
ställande av säkerhet i vissa branscher av industrin. Att tillstånd kan
förenas med villkor om krav på säkerhet framgår av 16 kap. 3 §
miljöbalken.
Om nuvarande förhållanden skall ändras står således valet mellan att
utvidga miljöskadeförsäkringssystemet eller bilda en fond.
I maj 1987 avgav Miljöskadefondsutredningen sitt betänkande
Miljöskadefond (SOU 1987:1). I detta lämnades förslag till en lag om
miljöskadefond. Föredragande departementschefen anförde i prop.
1987/88:85 s. 301-302, i fråga om valet mellan en fondlösning och
försäkringslösning, i huvudsak följande.
Till skillnad mot när utredningen lade sitt betänkande föreligger nu ett
av Industriförbundet utarbetat förslag till miljöskadeförsäkring.
Försäkringsbolagen Trygg-Hansa och Skandia har gjort ett åtagande att
fullgöra försäkringsgivarens förpliktelser enligt förslaget. Då förslaget
ger den skadelidande i princip samma skydd som den av utredningen
föreslagna miljöskadefonden skulle gett samt då försäkringslösningen ger
fördelar framför fondlösningen främst när det gäller finansiering,
skadereglering och administration, ansåg departementschefen att
försäkringslösningen bör väljas.
Beträffande återställnings- och saneringsåtgärder ansåg
departementschefen att det, för vissa gamla skador där ett personligt
ansvar inte kan krävas ut och där behovet av skyndsamma insatser är
stort för att förhindra svåra miljökonsekvenser, borde finnas möjlighet
till finansiering över statsbudgeten.
Kostnaderna för återställnings- och saneringsåtgärder kom således inte
att omfattas av miljöskadeförsäkringen.
Vid riksdagsbehandlingen (bet. 1987/88:JoU23) gjordes inga ändringar
i nu förevarande hänseenden.
Regeringen gör den bedömningen att vad departementschefen anförde
om valet mellan fondlösning och försäkringslösning alltjämt äger
giltighet. En försäkringslösning för att ersätta handräckningskostnader
bör alltså väljas före en fondlösning.
Riksdagen beslutade år 1991 om ett femårigt program för att sanera
och återställa miljöskadade områden (prop. 1990/91:90, bet.
19990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). Det första budgetåret 1991/92
ställdes 23,38 miljoner kronor till Naturvårdsverkets förfogande för detta
ändamål. Beloppet har för de följande åren minskats till 19,88 miljoner
kronor och inkluderar fr.o.m. budgetåret 1994/95 även kostnader för det
femåriga programmet för insamling av uttjänta varor och produkter
innehållande kvicksilver, m.m. För år 1997 har 19,4 miljoner kronor
anvisats för dessa ändamål. Beloppet får disponeras även för kostnad
som en tillsynsmyndighet förordnat om enligt 41 a § miljöskyddslagen
samt för kostnad som föranleds av att kronofogdemyndighet ombesörjer
åtgärd, s.k. handräckningskostnader. Handräckningskostnaderna har ökat
något sedan de första åren och uppgick under budgetåret 1994/95 till
drygt 2 miljoner kronor.
Enligt regeringen står valet alltså mellan att behålla dagens system som
innebär en viss finansiering över statsbudgeten eller att utforma en
saneringsersättning genom att utvidga miljöskadeförsäkringssystemet.
Argument som talar mot att ändra dagens system, som innebär att
staten eller med andra ord skattebetalarna betalar, är att det kan förefalla
omotiverat att tillskapa ett särskilt regelsystem för de hittills
förhållandevis ringa medelsutbetalningar av skattemedel som har skett
för akuta saneringsåtgärder. Det är fråga om i genomsnitt ungefär 2
miljoner kronor per år som har utgått för detta.
Här bör dock enligt regeringen uppmärksammas att det kan tillkomma
enstaka, mycket kostsamma saneringsfall. BT-Kemi i Teckomatorp är ett
känt sådant fall. Där uppgår kostnaderna hittills till ungefär 60 miljoner
kronor (kostar nu ca 500 000 kr/år). Naturvårdsverket har också varit
restriktivt med att betala ut medel för sanering.
Enligt regeringen bör det sammanfattningsvis vara den som förorenar
som så långt det är möjligt skall betala. Det är ofta svårt att komma åt
den enskilde förorenaren. En kollektiv försäkringslösning som träder in
först i andra hand är den bästa lösningen. Övervägande skäl talar alltså
för att införa den föreslagna saneringsförsäkringen.
Regeringen anser att ersättning inte skall betalas ur försäkringen i fall
då det inte kan utredas vem som är ansvarig för föroreningen inte skall
betalas ur försäkringen. Som anförts i remisskritiken skulle
konsekvenserna av en motsatt lösning vara svårbedömbara. Det är också
svårt att avgränsa de fall som skall vara ersättningsgilla från dem som
inte skall vara det om en annan ordning införs.
En utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet till att omfatta även
efterbehandlingskostnader har ett sådant samband med den nuvarande
försäkringen att, om de ekonomiska eller administrativa fördelarna med
en försäkringslösning framför en fondlösning inte skall minska är det
önskvärt att det är samma försäkringsgivare för såväl
miljöskadeförsäkringen som saneringsförsäkringen.
De kostnader som skall ersättas bör begränsas till följder av miljöfarlig
verksamhet.
Den som utövar miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd eller
anmälan bör bidra till försäkringen med belopp som får bestämmas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. När det gäller
saneringsförsäkringen bör stat och kommun undantas från
bidragsskyldighet då de inte kan försättas i konkurs. Detta bör dock gälla
endast för direktdrivna verksamheter. Bolag som ägs eller drivs av staten
eller en kommun skall alltså omfattas av bidragsskyldigheten.
4.36 Kommunernas, länsstyrelsernas och de centrala
myndigheternas roll
4.36.1 Kommunerna
Regeringens bedömning: Kommunerna bör få en avgörande roll i
arbetet att förverkliga balkens mål.
Kommunerna bör bl.a. ges möjlighet att i ökad utsträckning
– vara lokal tillsynsmyndighet,
– förordna om naturreservat, kulturreservat, naturminnen och djur-
och växtskyddsområden,
– ta ut avgifter för att finansiera verksamheten. Kommunerna bör
också kunna ges möjlighet att
– pröva anmälningar om miljöfarlig verksamhet och tillstånd till
miljöfarlig verksamhet som kan antas ha liten miljöpåverkan,
– meddela föreskrifter till skydd för människors hälsa,
– upprätta åtgärdsprogram för miljökvalitetsnormer.
Tillsynen bör kunna omfatta de flesta verksamheter och åtgärder
som regleras i balken och kommunen får vid tillsynen besluta om
miljösanktionsavgifter.
Kommunerna har vidare en stark roll beträffande hushållningen
med naturresurser genom sin planering.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Kommunförbundet och flera kommuner anser att
kommunerna bör ha huvudansvar för tillsynen och att detta bör framgå
direkt av balken.
Skälen för regeringens bedömning: Kommunerna får en
betydelsefull och avgörande roll i arbetet att förverkliga balkens mål. Det
är naturligtvis också en modern och följdriktig syn att kommunen tar ett
huvudansvar för miljön inom den egna kommunen.
En av kommunens viktigaste uppgifter blir i likhet med idag att vara
tillsynsmyndighet och de ges enligt balken möjlighet att i ökad
utsträckning vara detta. Kommunens tillsyn kan i framtiden omfatta de
flesta verksamheter och åtgärder som regleras i balken. Det anges i
balken på det sättet att tillsyn skall utövas av kommunal nämnd enligt
vad regeringen bestämmer. Det skulle bli ett allt för statiskt system om
tillsynsmyndigheternas olika ansvarsområden fastställdes redan i lagtext.
Av balkens motivtext framgår dock vad som avses ankomma på
kommunen beträffande tillsyn. I tillsynen föreslås också ingå att besluta
om miljösanktionsavgifter. Kommunerna kommer även framöver att
kunna avgiftsfinansiera sin prövnings- och tillsynsverksamhet.
När det gäller hushållningen med naturresurser har kommunerna i dag
en mycket viktig roll genom sin planering. Det system med redovisning
av allmänna intressen, däribland riksintressen, enligt PBL och NRL-
systemet, som behandlats bl.a. i propositionen Kommunal
översiktsplanering enligt plan- och bygglagen (94/95:230), förändras inte
genom att 2 och 3 kap. NRL arbetas in i balken. Kommunernas starka
roll på området kommer att vara densamma även i fortsättningen.
När det gäller miljöbalkens förhållande till den fysiska planeringen så
har den ändringen gjorts i förhållande till Miljöbalksutredningens
betänkande att det nu anges att motsvarigheten till nuvarande 2 och 3
kap. NRL endast skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden av
regeringen och myndigheterna precis som enligt NRL idag.
Bestämmelserna i 3 och 4 kap. balken skall alltså tillämpas på samma
sätt som tidigare vid prövning av ärenden enligt andra lagar som rör
användning av mark- och vattenområden. Bestämmelserna är
avvägningsregler som skall leda till att våra mark- och vattenområden
används för det eller de ändamål för vilka områdena är bäst lämpade med
hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Några
ytterligare kostnader uppkommer inte av att NRL-kapitlen tas in i balken.
På hälsoskyddsområdet har kommunerna alltid haft en avgörande
betydelse och denna roll kommer enligt balken att vara minst lika
omfattande som idag. Regeringen har enligt balken möjlighet att låta
kommunerna meddela föreskrifter på hälsoskyddsområdet som är minst
lika omfattande som idag och tillsynen på området kommer till stor del
att ligga på kommunerna. Kommunerna kommer att kunna
avgiftsfinansiera denna verksamhet.
I balken integreras reglerna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
och alla avloppsanläggningar behandlas som miljöfarlig verksamhet.
Vidare ges kommunerna möjlighet att pröva tillstånd till miljöfarlig
verksamhet som även rör annat än avloppsanläggningar och som har
förhållandevis liten miljöpåverkan. Idag prövar kommunen förutom
avloppsanläggningar enligt hälsoskyddslagen anmälningsärenden enligt
miljöskyddslagen.
När det gäller renhållning kommer kommunerna att ha kvar ansvaret
för omhändertagande av hushållsavfall.
Natur- och kulturmiljövård är också ett område där kommunernas roll
har vuxit. I förhållande till nuvarande lagstiftning läggs enligt balken
inga ytterligare krav på kommunerna men de får däremot ökade
befogenheter att själva ta initiativ när det gäller natur- och
kulturmiljövård. Kommunerna ges i balken rätt att parallellt och i samråd
med länsstyrelsen förordna om naturreservat, kulturreservat och
naturminnen. Deras tillsynsroll kommer att öka.
Regeringen får enligt balken meddela miljökvalitetsnormer.
Regeringen får dock överlåta till myndigheter att meddela normer i
enlighet med vad som krävs enligt EG-regler och myndigheterna kan då
inte göra egna bedömningar.
Regeringen skall pröva om huruvida en norm skall utfärdas. Då skall
också vägas in eventuella ekonomiska konsekvenser för olika alternativ. I
samband med att en norm utfärdas skall regeringen besluta vilken eller
vilka kommuner eller myndigheter som skall upprätta åtgärdsprogram
och kontrollera och mäta att normen uppfylls.
Miljöövervakningen bör även kunna användas för att mäta att
normerna inte överträds. Dessutom gör flera kommuner redan
omfattande mätningar, särskilt Stockholm och Göteborg. Vidare kommer
möjligheten att avgiftsfinansiera att användas i så stor utsträckning som
möjligt, exempelvis för mätningar som görs i anslutning till en
verksamhet. Först när alla dessa möjligheter är uttömda kan det leda till
ökade kostnader för kommunerna, men detta går inte att bedöma förrän
det är bestämt om och vilka normer som kan komma att utfärdas av
regeringen.
4.36.2 Länsstyrelserna
Regeringens bedömning: Länsstyrelserna bör vara den myndighet på
regional nivå som får en avgörande roll för att förverkliga balkens
mål.
Länsstyrelserna bör bl.a.
– pröva ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt
vad regeringen föreskriver,
– förordna om naturreservat, kulturreservat, djur- och
växtskyddsområden, naturminnen och vattenskyddsområden samt
pröva dispensansökningar beträffande dessa och strandskyddet,
– beträffande miljökonsekvensbeskrivningar vara samrådspart och
besluta om en verksamhet kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan samt yttra sig över innehållet,
– upprätta åtgärdsprogram för miljökvalitetsnormer,
– vara regional tillsynsmyndighet och får vid tillsynen påföra
miljösanktionsavgifter,
– föra det allmännas talan i miljömål och ärenden enligt balken
– pröva överklagade kommunala miljöbeslut,
– förklara områden som miljöriskområden.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län ser mycket
positivt på de nya arbetsuppgifter och de nya roller som myndigheten
tilldelas. Även andra länsstyrelser har framfört liknande synpunkter, bl.a.
länsstyrelsen i Östergötlands län.
Skälen för regeringens bedömning: Länsstyrelserna har redan idag
en övergripande och samordnande roll som regionala miljömyndigheter
och denna roll kommer att förstärkas ytterligare genom miljöbalken.
Länsstyrelserna skall fortsätta att verka för att de nationella miljömålen
får genomslag i länen.
Länsstyrelserna skall i likhet med idag pröva ansökningar om tillstånd
till miljöfarlig verksamhet enligt vad regeringen föreskriver. Detta
kommer att ske i en förordning motsvarande miljöskyddsförordningens
lista över B-ärenden. Länsstyrelsens prövning får dock fastare former
enligt balken vilket framgår av avsnitt 4.23.
Länsstyrelserna skall vidare som i dag förordna om naturreservat,
kulturreservat, djur- och växtskyddsområden, naturminnen och
vattenskyddsområden samt pröva dispensansökningar beträffande dessa
och strandskyddet.
När det gäller miljökonsekvensbeskrivningar får länsstyrelserna en
utökad roll enligt balken. Länsstyrelsen skall vara samrådspart med den
som är skyldig att upprätta en MKB och skall inom ramen för
prövningssystemet besluta om en verksamhet kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan. Vidare skall länsstyrelsen yttra sig till
beslutsmyndigheten över innehållet i den senare upprättade MKB:n.
Länsstyrelserna kommer även i många fall att åläggas skyldighet att
upprätta åtgärdsprogram för att miljökvalitetsnormer skall uppfyllas.
Detta gäller framför allt i de fall en miljökvalitetsnorm omfattar flera
kommuner och dessa inte åläggs att i samverkan upprätta programmet.
Flera länsstyrelser kan också tillsammans få i uppdrag att upprätta ett
program.
Länsstyrelsen skall vidare vara regional tillsynsmyndighet vilket
länsstyrelsen är redan idag. Det gäller bl.a. hushållningen med mark och
vatten. Vidare gäller det tillsynen över de verksamheter beträffande vilka
tillsynen inte är lämplig att överlåta till kommun. Avsikten är att
länsstyrelsen skall ges en ny och tydligare roll i förhållande till den
kommunala tillsynen. Länsstyrelsen skall ges ansvar som regional
tillsynsmyndighet inom balkens hela tillämpningsområde. I en sådan
regional roll bör ligga bl.a. ett ansvar att ta initiativ till och samordna
större tillsynskampanjer, att följa upp och utvärdera det kommunala
tillsynsarbetet samt att återföra erfarenheter till kommunernas
miljöförvaltningar. I likhet med kommunerna får länsstyrelsen som
tillsynsmyndighet påföra miljösanktionsavgifter.
När det gäller att föra det allmännas talan i miljömål deltar
länsstyrelserna i dag ofta utan att ha formell talerätt i mål om
vattenverksamhet och i ärenden om miljöfarlig verksamhet. Enligt balken
får länsstyrelserna en sådan formell rätt att företräda det allmänna.
Länsstyrelsen kommer även i likhet med idag att enligt balken pröva
överklagade kommunala miljöbeslut.
Länsstyrelsen blir även den myndighet som enligt miljöbalken kan
pröva och förklara områden som miljöriskområden.
4.36.3 De centrala miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna
Flera centrala myndigheter får viktiga uppgifter i arbetet med att
förverkliga miljöbalkens mål. Detta gäller framför allt Naturvårdsverket,
Kemikalieinspektionen, Socialstyrelsen och Boverket.
I likhet med vad som under senare år alltmer blivit de centrala
myndigheternas uppgift skall de även i fortsättningen följa upp och
utvärdera den lokalt och regionalt bedrivna prövnings- och
tillsynsverksamheten. Vidare skall de ta fram kunskapsunderlag och
initiera och samordna utvecklingsarbetet på sina områden.
Naturvårdsverket
Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör få ett övergripande
ansvar för att följa upp att balkens mål uppfylls. Detta innebär att
verket kontinuerligt genomför en utvärdering av det nationella
miljöarbetet. Tillsynsfrågorna måste tillmätas stor vikt som en
betydelsefull länk i hela miljöbalkskedjan.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att förslaget ger intryck
av en höjd ambitionsnivå i miljöarbetet och att verket ges en nyckelroll i
detta arbete. Denna roll är enligt verket naturligtvis viktig att fylla med
utgångspunkt i största möjliga miljönytta.
Skälen för regeringens bedömning: Eftersom miljölagstiftningen nu
samlas i en balk kommer Naturvårdsverket att bli det statliga verk som
får ansvaret för flest av de områden och verksamheter som regleras i
balken. Naturvårdsverket blir en central och samlande tillsynsmyndighet
enligt miljöbalken.
Naturvårdsverket skall vara samlande och pådrivande i
miljövårdsarbetet nationellt och internationellt. Naturvårdsverkets
uppgift är att bygga upp kunskap, sprida den och se till att den kommer
till användning. Arbetet går ut på att förse såväl regering som riksdag
med underlag för det miljöpolitiska beslutsfattandet och att gentemot
sektorsmyndigheter, regionala och lokala myndigheter, näringsliv och
allmänhet verka för åtgärder och handlingsmönster som leder till en
hållbar utveckling.
Naturvårdsverket arbetar redan idag inom flera fält och med olika
metoder; miljöforskning, miljöövervakning och inventeringar,
aktionsprogram och utredningar, internationellt arbete,
miljölagtillämpning, bidrag och ersättningar, markförvärv och vård av
denna, information och utbildning.
Miljöövervakningen syftar till att beskriva miljötillståndet, ta fram
underlag för beslut och åtgärder samt följa och bedöma miljöhotens
utveckling och effekterna av vidtagna åtgärder. I arbetet ingår att
inventera olika naturtypers förekomst och utbredning och övervaka
miljötillståndet och dess förändring.
Naturvårdsverket är också sedan den 1 juli 1994 ansvarig myndighet
för miljöstatistiken. Som sådan skall verket producera officiell statistik
om bl.a. utsläpp och avfall. Verket har också ett ansvar för den
internationella rapporteringen bl.a. till EEA (European Environmental
Agency, EU:s miljöagentur i Köpenhamn).
Naturvårdsverket följer upp och utvärderar miljöarbetet på olika
samhällsområden samt återför resultatet till dem som berörs.
Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 gett
Naturvårdsverket i uppdrag att som central tillsynsmyndighet aktivt
medverka till att den planerade miljöbalken kan genomföras på för
miljön effektivast möjliga sätt.
Naturvårdsverket får med stöd av miljöbalken ett samordnande och
övergripande ansvar för arbetet med föreskrifter om
miljökonsekvensbeskrivningar. I regleringsbrevet fick Naturvårdsverket
även i uppdrag att med utgångspunkt från de bestämmelser som
Miljöbalksutredningen föreslagit utarbeta förslag i fråga om vilka
verksamheter som kan ha betydande miljöpåverkan och underlag för
länsstyrelsernas bedömning i dessa avseenden. Vidare fick verket i
uppdrag att när det gäller de i balken införda miljökvalitetsnormerna
utreda för vilka miljöproblem och för vilka områden sådana normer kan
bli aktuella. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat dessa
uppdrag i rapporterna Miljökonsekvensbeskrivningar – betydande
miljöpåverkan, när då ? (rapport 4792) respektive Miljökvalitetsnormer –
ett nytt verktyg i miljöpolitiken (rapport 4793). Verket fick också bl.a. i
uppdrag ta fram förslag till tariffer för miljösanktionsavgifter vilket
också redovisats i oktober 1997 i rapporten 4791 Miljösanktionsavgifter.
De av verket redovisade rapporterna har överlämnats till
Miljöbalksutredningen för deras fortsatta förordningsarbete.
Den samlade kunskap som finns hos Naturvårdsverket skall ligga till
grund för det övergripande ansvar verket skall ha att följa upp att balkens
mål uppfylls. Detta innebär att verket kontinuerligt skall genomföra en
utvärdering av det nationella miljöarbetet.
Tillsynsfrågorna är en viktig del i Naturvårdsverkets arbete. Verket har
i dag centralt tillsynsansvar enligt ett flertal lagar som inarbetas i
miljöbalken; miljöskyddslagen, renhållningslagen, hälsoskyddslagen,
lagen om kemiska produkter, lagen om förbud mot dumpning av avfall i
vatten och lagen om svavelhaltigt bränsle. Även enligt naturvårdslagen
har verket en liknande roll, men denna är inte på samma sätt uttryckt i
tillsynstermer. Naturvårdsverket skall behålla och förstärka sin roll som
tillsynsmyndighet på dessa områden. Detsamma gäller Naturvårdsverkets
samordnande funktion avseende genteknisk verksamhet eftersom även
gentekniklagen, som reglerar den verksamheten, arbetas in i balken.
Som central tillsynsmyndighet har verket att stödja, styra, samordna,
följa upp och utvärdera den operativa tillsyn som bedrivs vid
länsstyrelserna och de kommunala miljönämnderna. I detta ingår att följa
upp att det sanktionssystem som tillsynsmyndigheterna har utnyttjas,
däribland den nya miljösanktionsavgiften.
Verkets arbete på detta område kan fullgöras bl.a. genom att ge ut
allmänna råd och branschfaktablad, att arrangera kurser och seminarier,
att ta initiativ till tillsynskampanjer och att svara för juridisk och teknisk
expertrådgivning i enskilda tillsynsärenden och själva i några konkreta
fall gå före och visa vägen. Även en förstärkning och utveckling av
företagens egenkontroll ingår i verkets tillsynsarbete i mera vidsträckt
bemärkelse.
Ett sekreteriat för samråd mellan bl.a. myndigheter, länsstyrelser och
kommuner
Regeringen vill understryka att när bestämmelserna i flera lagar på
miljöområdet nu föreslås sammansmältas till en miljöbalk är det även
angeläget att tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen inte bara
samordnas utan också blir mera effektiv i syfte att miljöbalkens mål skall
kunna nås. De samlade myndighetsresurserna bör fördelas, samordnas
och utnyttjas på ett effektivt sätt för att fånga upp de möjligheter till
rationaliseringsvinster som den samordnade lagstiftningen ger. Hög
kompetens och högt ställda krav på rättssäkerhet är en förutsättning för
ett effektivt tillsynsarbete och en enhetlig rättstillämpning.
Miljöbalksutredningen föreslog att dels ett tillsynsråd, dels ett
föreskriftsråd skulle inrättas för att samordna myndigheternas arbete och
ge möjlighet till erfarenhetsutbyte. De remissinstanser som uttalade sig i
frågan var i huvudsak positiva till att sådana råd inrättades i och för sig.
Vad gäller kompetens, befogenheter och struktur har delade meningar
framförts.
Regeringen bedömer att en optimal tillsynsverksamhet skulle kunna
främjas i ett samrådsorgan för bl.a. berörda myndigheter. Denna fråga
bör därför bli föremål för fortsatta överväganden. Ett sådant forum skulle
kunna åstadkommas genom att ett särskilt sekreteriat upprättades vid
Naturvårdsverket där företrädare för alla berörda centrala myndigheter,
länsstyrelserna och kommunerna liksom Kommunförbundet är
representerade. Även branschorganisationer från det privata näringslivet
skulle kunna ingå. Ett sådant samrådsorgan vid Naturvårdsverket skulle
ligga i linje med Naturvårdsverkets pådrivande och samordnande
funktion på miljöområdet.
En förutsättning för en effektiv tillsyn är att föreskrifter och allmänna
råd på miljöområdet är utformade efter likartade principer och inte i sak
motverkar eller strider mot varandra. Behovet av samordning ökar också
eftersom många myndigheter är berörda av miljöbalken. Ett
samrådsorgan skulle kunna fylla en funktion även för samordning av
föreskriftsarbetet.
Regeringens bedömning är att en grundläggande förutsättning för ett
effektivt miljöarbete är möjlighet till överblick av regelsystemet. En
viktig del av samrådsorganets uppgifter skulle kunna vara att
sammanställa lagar, förordningar, andra föreskrifter, allmänna råd och
EG-direktiv på miljöområdet för att skapa förutsättningar för en sådan
överblick över gällande regelsystem samt klargöra behov av att
genomföra EG-direktiv. Samrådsorganet bör ha en rådgivande roll i
övergripande frågor som rör tillsyn enligt miljöbalken. Samarbetet bör
också kunna leda till en positiv långsiktig utveckling av tillsynens roll
och inriktning. Syftet med samrådsorganets arbete i denna del skulle vara
att stärka tillsynsarbetet, öka samordningen mellan olika
tillsynsmyndigheter och utveckla arbetet med prioriteringar och
inriktning. Vidare bör ett sådant samrådsorgan kunna bidra till en hög
kvalitet på nya föreskrifter som utfärdas med stöd av miljöbalken genom
att dessa samordnas och att den samlade juridiska kompetensen kan
utnyttjas. Samrådsorganet bör även kunna utgöra ett forum för allmänt
erfarenhetsutbyte mellan lokala, regionala och centrala
tillsynsmyndigheter och näringslivet. Härigenom bör respekten för
miljöns betydelse och reglernas vikt kunna öka. Användningen av
miljöledningssystem och tredjepartsrevisioner bör främjas. Vid behov
bör samrådsorganet kunna initiera uppföljningar och utvärderingar av
myndigheternas regler samt föreslå regeringen översyn av överordnade
regler i miljöbalken och dess förordningar om sådana behov
uppmärksammas.
Kemikalieinspektionen
Regeringens bedömning: Kemikalieinspektionen bör vara central
tillsynsmyndighet på kemikalieområdet även enligt miljöbalken. Det
innebär bland annat att Kemikalieinspektionen skall se till att
verksamhetsutövare åstadkommer en bättre kännedom om och
kontroll över de kemiska riskerna i dagens samhälle samt ökade
kunskaper om kemikaliers egenskaper, deras förekomst och risker vid
användning. Vidare skall inspektionen verka för bättre varu- och
produktinformation och driva på utvecklingen mot en minskad
användning och spridning av skadliga ämnen. Ett viktigt sätt att
åstadkomma detta är att i hela samhället få genomslag för
produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § miljöbalken.
Kemikalieinspektionen bör även pröva ansökningar om bl.a.
godkännande av kemiska och biologiska bekämpningsmedel.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Kemikalieinspektionen tycker att det är bra att
tillsynsfrågorna får ordentlig uppmärksamhet i balken med ett eget
kapitel.
Skälen för regeringens bedömning: Kemikaliekontrollens syfte är att
minska riskerna för skador på människor och miljö till följd av
kemikalieanvändningen. Övergripande mål för kemikaliekontrollen
angavs i prop. 1993/94:163, bet. 1993/94:JoU23, rskr. 1993/94:273.
Kemikalieinspektionen har som central tillsynsmyndighet enligt lagen
om kemiska produkter tillsyn över tillverkare, importörer och andra
leverantörer av sådana produkter och andra varor. Det innebär bl.a. att se
till att det vidtas åtgärder för att begränsa riskerna med flödet av kemiska
ämnen på marknaden, däribland även åtgärder som rör den allmänna
konsumentanvändningen av kemiska produkter och andra varor.
Målsättningen med tillsynsarbetet är att säkerställa att leverantörerna av
kemiska produkter och andra varor uppfyller kraven enligt lagen om
kemiska produkter, vilket i fortsättningen kommer att gälla miljöbalken,
framför allt kapitel 2 och 14. Vidare vägleder inspektionen kommuner
och länsstyrelser i deras uppgift som lokala och regionala
tillsynsmyndigheter enligt lagen om kemiska produkter.
Naturvårdsverket har den centrala tillsynen över skyddet för den yttre
miljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter och
andra varor. Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen över
skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön i samband med
yrkesmässig hantering av kemiska produkter och andra varor. Denna
fördelning mellan myndigheterna skall gälla även enligt miljöbalken.
Kemikalieinspektionen har även det centrala tillsynsansvaret enligt
lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel som
också arbetas in i miljöbalken. Inspektionen skall behålla ansvaret även
på detta område. Enligt miljöbalken kan produktregistret som
Kemikalieinspektionen ansvarar för i framtiden byggas ut till att omfatta
även biotekniska organismer.
En utgångspunkt för kemikaliekontrollen i Sverige är att företagen har
huvudansvaret för de kemiska produkter och andra varor som de
levererar. Användare och andra som hanterar kemikalier ansvarar för att
den faktiska hanteringen inte orsakar skador. Tillsynsmyndigheternas
viktigaste uppgift inom kemikaliekontrollen är att se till att företagen
vidtar åtgärder för att minimera miljö- och hälsoriskerna.
En av Kemikalieinspektionens huvuduppgifter är att verka för en bättre
kännedom om de kemiska riskerna i dagens samhälle genom ökade
kunskaper om kemikaliers egenskaper, förekomst och användning samt
att bättre varu- och produktinformation ges. Detta gäller även risker med
biotekniska organismer. Vidare skall Kemikalieinspektionen driva på
utvecklingen mot en minskad användning och spridning i samhället av
skadliga kemiska ämnen som på grund av sina egenskaper kan
koncentreras i miljön eller kemiska ämnen som orsakar bestående
allvarliga skador på människa eller miljö. En viktig del i detta arbete blir
att i hela samhället få genomslag för produktvalsprincipen enligt 2 kap.
6 § miljöbalken.
Huvuddelen av inspektionens verksamhet har internationell
anknytning. Detta är en konsekvens av den starkt internationaliserade
handeln. Åtgärder mot kemiska produkter och andra varor måste
samordnas internationellt för att bli effektiva och regleringen inom EU
och i internationella avtal är omfattande. Det är också viktigt att
kunskapsuppbyggnad och riskbedömning som en grund för åtgärderna
sker på ett internationellt plan.
Regeringen tillsatte i maj 1996 en kommitté med uppdrag att se över
kemikaliepolitiken mot bakgrund av bl.a. Sveriges medlemskap i EU och
en eventuellt förändrad riskbild av användningen av kemiska ämnen.
Kommittén, som även har analyserat behovet av att förändra den svenska
myndighetsorganisationen, har i juni 1997 redovisat sitt arbete i
betänkandet En hållbar kemikaliepolitik (SOU 1997:84).
Socialstyrelsen
Regeringens bedömning: Socialstyrelsens roll enligt miljöbalken bör
gälla framför allt frågor om hälsoskyddet och om hälsorisker i miljön,
bl.a. inomhusmiljön.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen framhåller att miljömedicinsk
kompetens måste tillförsäkras bl.a. miljödomstolarna vid prövningen av
miljö- och hälsoskyddsfrågor.
Skälen för regeringens bedömning: Socialstyrelsen är central
förvaltningsmyndighet för verksamheter som rör socialtjänst, hälso- och
sjukvård, tandvård, hälsoskydd och smittskydd.
När det gäller frågor om hälsorisker i miljön är det främst
Socialstyrelsens verksamhet inom hälsoskyddet som är av intresse när
det gäller miljöbalken.
Socialstyrelsens verksamhet inom detta områden utgår från styrelsens
tillsynsansvar enligt hälsoskyddslagen samt styrelsens övergripande
ansvarsroll när det gäller att följa utvecklingen av hälsa och hälsorisker.
Enligt hälsoskyddslagen och hälsoskyddsförordningen delar
Naturvårdsverket och Socialstyrelsen det centrala tillsynsansvaret varvid
Naturvårdsverket svarar för buller och luftföroreningar utomhus och
Socialstyrelsen svarar för övriga frågor. Socialstyrelsen har sin
tyngdpunkt i frågor av medicinsk och hygienisk karaktär, faktorer som
huvudsakligen berör människors hälsa, bl.a. frågor om hälsorisker i
inomhusmiljö. Denna fördelning bör gälla även enligt miljöbalken.
En särskild sektion för hälsoskydd- och miljömedicin, med personal
bestående av miljö- och hälsoskyddsinspektörer och läkare, finns vid
Socialstyrelsens Nationella tillsynsenhet. Sedan några år tillbaka har
Socialstyrelsen byggt upp metoder för tillsyn i form av uppföljning och
utvärdering av kommunernas och landstingens arbete inom hela
styrelsens ansvarsområde. Utöver den egna kompetensen har
Socialstyrelsen tillgång till ca 200 vetenskapliga råd inom olika
vetenskapliga discipliner och verksamheter.
Boverket
Regeringens bedömning: Boverkets viktigaste uppgifter enligt
balken bör framför allt bli att främja frågor om hushållningen med
mark och vatten och annan miljöhänsyn i den fysiska planeringen.
Vidare att verka för ett miljöanpassat och kretsloppsanpassat
byggande.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Boverket anser att den ansvarsfördelning som
gäller mellan myndigheterna enligt nuvarande lagstiftning skall gälla
även enligt miljöbalken.
Skälen för regeringens bedömning: Boverket skall enligt
övergripande mål bl.a. verka för enhetlighet och effektivitet i
tillämpningen av regler om hushållning med naturresurser, fysisk
planering, byggd miljö, byggande och boende.
Boverket har idag enligt naturresurslagen den allmänna uppsikten över
hushållningen med naturresurser. När lagen nu arbetas in i balken skall
Boverket behålla den tillsynsfunktionen.
Miljöbalkens mål är att främja en hållbar utveckling som innebär att
nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god
miljö. För att uppnå detta skall mark, vatten och fysisk miljö i övrigt
användas så att en från ekologisk, social, kulturell och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas. Den
fysiska miljön i övrigt innefattar den byggda miljön.
Boverket skall verka för detta mål bl.a. genom sin uppsikt och tillsyn
över fysisk planering som redskap för hållbar utveckling av samhället
och för hushållning. Vidare genom sin uppsikt och tillsyn över regler
t.ex. angående hälsosamt – även med avseende på sociala faktorer –
miljöanpassat och kretsloppsanpassat byggande.
Boverkets uppsikt över beslutsmyndigheters tillämpning av regler om
ändrad mark- och resursanvändning, om byggande och om boende avser
främst att uppmärksamma behov av utveckling av kunskapsunderlag för
besluten och av ändring av reglerna.
Boverkets uppsiktsansvar i NRL-systemet gäller även
kunskapsunderlag från andra centrala och regionala myndigheter som
behövs för tillämpningen av NRL, för att få en anpassning och en
enhetlighet som främjar en god regeltillämpning.
Boverket bör i likhet med i dag ha ett särskilt uppsiktsansvar för
utvecklingen inom de områden med höga natur- och kulturvärden som
anges i 4 kap. miljöbalken, nuvarande 3 kap. NRL, vilket skall ge stöd
för utveckling av kunskap om områdena liksom för initiativ i den
kommunala översiktsplaneringen.
Boverket har också tillsynsansvar enligt plan- och bygglagen
(1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk m.m., vilket omfattar både produkter och processer för
planering och byggande. Utvecklingen av verkets föreskrifter till dessa
författningar berör frågor som även behandlas i miljöbalken, exempelvis
miljökonsekvenser vid fysisk planering, val av ämnen och material i
byggnader, kretslopp och återanvändning m.fl. frågor som har betydelse
för hälsa, miljö och hushållning. Genom att följa bl.a. den tekniska
utvecklingen får Boverket exempelvis underlag att ändra verkets olika
föreskrifter om funktionskrav på byggandet. Vikten av samordning av
föreskrifter enligt byggnadsverkslagen och enligt miljöbalken har
behandlats i avsnitt 4.14.5.
En utveckling av tydliga och relevanta kunskapsunderlag skall bidra
till ökad hänsyn till miljö- och hushållningsfrågor i fysisk planering och
byggande. Ekonomiska stöd i olika former skall främja en god
bebyggelsemiljö, vilket även berör kulturmiljön och boendesociala
frågor. Dessa uppgifter genomförs av Boverket med stöd bl.a. av
uppsikts- och tillsynsverksamhet samt utvärderings- och
utvecklingsprojekt. Den ingripande tillsynsverksamheten kommer att
genomföras av andra myndigheter som behandlats i detta avsnitt.
4.37 Miljöbalken införs
4.37.1 Övergångsbestämmelser i särskilda promulgationslagar
Regeringens förslag: Övergångsbestämmelser till miljöbalken skall
meddelas i en särskild lag, en s.k. promulgationslag. Vidare föreslås
en promulgationslag även till lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet. Till lagen med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning föreslås övergångsbestämmelser som
inte behöver tas in i en särskild lag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
förutom att bestämmelserna i lagen med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning i utredningens förslag var inarbetade i
balken.
Remissinstanserna: Justitiekanslern har ingen erinran mot förslagen.
Detsamma gäller Rikspolisstyrelsen. Socialstyrelsen har inte heller något
att erinra mot förslagen men betonar att det är nödvändigt att arbetet med
balkens förordningar, bl.a. en hälsoskyddsförordning, kan påbörjas
snarast.
Skälen för regeringens förslag: I fråga om nya balkar brukar
bestämmelser om tidpunkten för ikraftträdandet och
övergångsbestämmelser meddelas i en särskild lag, en s.k.
promulgationslag. Det är lämpligt att föreslå en promulgationslag även
för miljöbalken och en promulgationslag också till lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
Till lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning föreslås övergångsbestämmelser som inte behöver tas in i en
särskild lag.
4.37.2 Tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande
Regeringens förslag: Miljöbalken skall träda i kraft den 1 januari
1999. Detsamma skall gälla promulgationslagarna med undantag för
en bestämmelse om överlämnande av mål och ärenden till
miljödomstolen eller Miljööverdomstolen. De 15 lagar som skall
ersättas av miljöbalken samt vattenlagens promulgationslag skall
upphävas vid samma tidpunkt.
Utredningens förslag: Utredningen föreslog att balken skulle träda i
kraft den 1 januari 1998 samt att 16 lagar skulle ingå i balken och alltså
upphävas tillsammans med vattenlagens promulagationslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan
anser att miljöbalken bör träda i kraft senare än vad utredningen
föreslagit. Boverket har avstyrkt förslaget att balken skall träda i kraft
redan 1 januari 1998. Även Lunds universitet har avstyrkt tidpunkten och
anser att den 1 januari 1999 är en något mera realistisk tidpunkt, även om
den fristen också kan verka kort. Naturvårdsverket har också ansett att
balkens ikraftträdande bör uppskjutas avsevärt för att göra det möjligt att
förbereda ikraftträdandet. Domstolsverket anser också att
genomförandetiden är alldeles för kort och behöver förlängas med i vart
fall ett år, till den 1 januari 1999. Kommunförbundet anser att balken
tidigast bör träda i kraft den 1 juli 1998. Umeå tingsrätt förordar att
balkens ikraftträdande senareläggs åtminstone några år. Länsrätten i
Stockholms län anser att det inte är rimligt att tänka sig ett ikraftträdande
så tidigt som den 1 januari 1998. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser
det viktigt att balken träder i kraft snarast möjligt, dvs. den 1 januari
1998.
Uppsala kommun menar att eftersom miljöfarlig verksamhet som inte
är tillståndspliktig blir det och det inte finns övergångsbestämmelser till
hänsynsreglerna så kommer trycket på kommunernas tillsynsverksamhet
att öka, därför bör balken träda i kraft tidigast den 1 januari 1999.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalksutredningen har i
anledning av att riksdagens Jordbruksutskott har begärt att regeringen
lämnar ett förslag till miljöbalk som kan behandlas av vårriksdagen 1997
för att träda i kraft den 1 januari 1998 (bet. 94/95:JoU16 s. 15 f)
föreslagit angivna datum. Detta förslag har avstyrkts av många
remissinstanser. Regeringens förslag till miljöbalk kommer att behandlas
av riksdagen först under riksdagsåret 1997/98. Med hänsyn till det och
vad remissinstanserna anfört föreslås nu att balken och
promulgationslagarna skall träda i kraft den 1 januari 1999. I ett
undantagsfall, som gäller överlämnandet av mål och ärenden till
miljödomstolen och Miljööverdomstolen, skall det dock finnas möjlighet
för regeringen att bestämma en senare tidpunkt för ikraftträdandet, se
avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid domstolar och
förvaltningsmyndigheter m.m..
Det behövs inte några övergångsbestämmelser som medger att
föreskrifter får utfärdas med stöd av bemyndiganden i miljöbalken före
balkens ikraftträdande. Föreskrifter om att en lag skall träda i kraft en
viss dag hindrar nämligen inte att man utan några särskilda
övergångsbestämmelser redan dessförinnan vidtar de administrativa
åtgärder som behövs för att lagen skall kunna tillämpas i sin helhet från
och med den dagen (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1983/84:30 s. 172 f).
Samtidigt med att miljöbalken träder i kraft bör den lagstiftning som
har arbetats in i balken upphävas. I lagrådsremissen om miljöbalk
föreslås att följande lagar samordnas i miljöbalken.
– naturvårdslagen (1964:822),
– miljöskyddslagen (1969:387),
– lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
– lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
– lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,
– renhållningslagen (1979:596),
– hälsoskyddslagen (1982:1080),
– vattenlagen (1983:291),
– lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,
– lagen (1985:426) om kemiska produkter,
– miljöskadelagen (1986:225),
– lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
– lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpnings-
medel,
– lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, samt
– lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör
skyddade arter.
Samtliga dessa lagar bör alltså upphöra att gälla vid utgången av
december 1998. Vidare bör lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen (1983:291) upphävas.
4.37.3 Verksamhet som bedrivs när miljöbalken träder i kraft
Regeringens förslag: Huvudprincipen skall vara att miljöbalken skall
tillämpas omedelbart när den träder i kraft på all verksamhet den
omfattar. Ett antal undantag skall dock göras från denna huvudprincip
i promulgationslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län vill inte rikta några
formella invändningar mot att de skärpta miljöregler som balken kommer
att medföra blir tillämpliga på befintlig verksamhet. Det är dock ytterst
angeläget att i de fall en intresseavvägning leder till att begränsningar
åläggs pågående verksamhet skäligt rådrum ges för uppfyllandet av de
nya kraven. Länsstyrelsen i Stockholms län delar utredningens
principiella uppfattning att miljöbalken även bör gälla för befintlig
verksamhet. Även Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar
utredningens principiella uppfattning att miljöbalken även bör gälla för
befintlig verksamhet. Enligt länsstyrelsen krävs dock givetvis undantag
för företag som har tillstånd. Länsstyrelsen anser vidare att utredningens
förslag till reglering av övergångsfrågorna är helt otillräcklig. Lunds
universitet anser att det i hög grad är angeläget att de strängare
miljökraven enligt miljöbalken snarast slår igenom i fråga om befintliga
verksamheter. Emellertid ifrågasätter universitetet hur man bör se på
situationen, när de nya reglerna innebär en skärpning av miljökraven som
medför en inskränkning av användningen av mark och byggnad.
Universitetet anser att 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen innebär
att det numera föreligger rätt till ersättning även när det allmänna
inskränker användningen av mark eller byggnad av miljöskäl.
Utredningens förslag till övergångsbestämmelser borde därför, enligt
universitetet, ha innehållit en ersättningsregel som stämmer med
grundlagstexten. Universitetet har noterat att en sådan
ersättningsbestämmelse kan ge upphov till ekonomiska nackdelar från
miljösynpunkt och med tanke på detta förordat vidare överväganden om
en ändring av grundlagsparagrafen. Universitetet biträder i och för sig
utredningens bedömning att de miljöskäl som ligger bakom den
föreslagna lagstiftningen i allmänhet är så starka att kraven enligt
Europakonventionen om mänskliga rättigheter måste anses uppfyllda
även om ingen ersättning utgår.
Svenska kommunförbundet delar utredningens principiella uppfattning
att miljöbalken även bör gälla för befintlig verksamhet och anser att detta
bör framgå av övergångsbestämmelserna. Landskrona kommun tillstyrker
att miljöbalken bör gälla även för befintlig verksamhet, både när den
pågår oförändrad och när den har ändrats.
Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten är att hela
miljöbalken skall tillämpas omedelbart när den träder i kraft. Ett antal
undantag måste dock göras från denna huvudprincip. Förslag på sådana
undantag lämnas i kommande avsnitt.
Till att börja med skall behandlas frågan om i vilken utsträckning
miljöbalkens regler skall iakttas vid verksamheter som redan bedrivs när
balken träder i kraft. Av särskilt intresse är frågan på vilket sätt balken
skall kunna innebära inskränkningar i tillstånd som har meddelats enligt
äldre rätt, vilket behandlas även i avsnitt 4.37.8 under rubriken
Tillståndsgiltighet och omprövning.
När en ny lagstiftning genomförs kan den situationen uppstå att en
tidigare lagenlig verksamhet inte bedrivs i enlighet med den nya lagens
krav. Om den nya lagstiftningen blir omedelbart tillämplig på befintliga
verksamheter finns det risk för att investeringar och planering som
verksamhetsutövaren redan har genomfört går till spillo. I extrema
situationer kan de nya kraven innebära att en verksamhet tvingas
upphöra.
Miljöbalksutredningen har anfört att ett undantag för befintliga
verksamheter skulle innebära att de negativa miljöeffekter som
lagstiftaren vill motverka inte kan förhindras förrän efter mycket lång tid,
i princip så lång tid som motsvaras av dessa verksamheters fortsatta
bestånd. Detta skulle ge samhällsekonomiskt negativa verkningar. Senare
tillkomna verksamheter skulle drabbas, eftersom det finns risk för att det
allmänna försöker uppnå målsättningen genom att desto högre krav ställs
på dessa verksamheter. Detta kan naturligtvis uppfattas som orättvist och
kan dessutom vara en dålig resursanvändning, eftersom man riskerar att
det läggs ner större summor för att nå en viss störningsreduktion, därför
att man för en del nya verksamheter ställer så höga krav att
marginalkostnaderna för reduktionen stiger i höjden (Westerlund,
Miljöfarlig verksamhet, 1975, s. 242 f).
Regeringens principiella uppfattning är att miljöbalken bör gälla även
för befintlig verksamhet. Detta bör vara fallet både när verksamheten
pågår oförändrad och när den har ändrats. Denna huvudregel är för övrigt
den vanliga vid ny miljölagstiftning. När balkens olika bestämmelser
behandlas finns det dock anledning att vid flera tillfällen återkomma till
frågan , se bl.a. avsnitt 4.37.7.
Särskild uppmärksamhet bör redan nu ägnas åt de fallen där
verksamheten bedrivs med stöd av tillstånd. Det allmänna har då gjort en
bedömning av verksamheten och funnit att denna får bedrivas under vissa
i tillståndet angivna förutsättningar. Tillståndet skall ge tillståndshavaren
en trygghet, innebärande att denne inte skall behöva drabbas av andra
inskränkningar i verksamheten än sådana som följer av tillståndet eller
sker med stöd av lag. Genom att studera lagen skall tillståndshavaren
alltså kunna bedöma vilka inskränkningar som kan komma att ske i
framtiden.
Miljöbalken innehåller ett antal bestämmelser som skall kunna
innebära inskränkningar i meddelade tillstånd. Viktigast är reglerna om
omprövning m.m. i 24 kap., som innebär att tillstånd kan ändras eller
återkallas och villkor ändras. Andra bestämmelser som kan innebära
inskränkningar i tillstånd är de om generella föreskrifter för miljöfarlig
verksamhet i 9 kap. 5 §, föreskrifter för miljöskyddsområden eller
vattenskyddsområden i 7 kap. 19-22 §§ samt tillsynsmyndigheters
förelägganden och förbud i brådskande fall enligt 26 kap. 9 § fjärde
stycket. Allt detta framgår av rättskraftsregeln i 24 kap. 1 § miljöbalken.
När tillstånd har meddelats redan före miljöbalkens ikraftträdande har
däremot inte tillståndshavaren genom att studera lagen kunnat göra en
bedömning av vilka inskränkningar som kan ske i tillståndet med dess
villkor (såvida inte motsvarande inskränkningar kunde ske redan enligt
äldre lag).
Utredningen har gjort bedömningen att det inte finns något
grundlagshinder mot att begränsa befintliga tillstånd genom ny
lagstiftning. Regeringen, som delar denna bedömning, noterar dock att
det enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen förutsätts föreligga
angelägna allmänna intressen till grund för dylika begränsningar. Natur-
och miljövårdsintressen bör, enligt vad som framgår av motiven till
grundlagsstadgandet, normalt anses vara sådana angelägna allmänna
intressen (prop. 1993/94:117 s. 15f och 48).
I detta sammanhang har utredningen hänvisat till 2 kap. 23 §
regeringsformen där det säga att lag eller annan föreskrift inte får
meddelas i strid mot Sveriges åtaganden på grund av den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen). Av lagen (1994:1219)
om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna framgår att
Europakonventionen med ändringar och tillägg gäller som lag i Sverige.
Skyddet för äganderätten framgår av artikel 1 i det första
tilläggsprotokollet (den 20 mars 1952) till Europakonventionen. Enligt
artikeln skall varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin
egendom. Det sägs vidare att ingen får berövas sin egendom annat än i
det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och
av folkrättens allmänna grundsatser. Emellertid görs det tillägget att det
sagda inte inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som
staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i
överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa
betalning av skatter eller andra pålagor eller av böten och viten.
Även ekonomiska intressen som är förbundna med utövandet av
näringsverksamhet eller annan ekonomisk verksamhet skyddas av
artikeln. Således kan en återkallelse av ett driftstillstånd ses som ett
ingrepp i enskild äganderätt, vars tillåtlighet måste prövas enligt de
kriterier som anges i artikel 1 i första tilläggsprotokollet (Danelius,
Mänskliga rättigheter, 1993, s. 248).
Inskränkningar i ägarens rätt att använda sin egendom förekommer i
stor utsträckning i alla länder, varvid syftet vanligen är att tillgodose
olika allmänna intressen. Inte minst gäller detta fast egendom, för vilken
ofta gäller inskränkningar i rätten att bebygga egendomen, rätten att
utnyttja den för olika ändamål och ibland också rätten att överlåta den till
annan ägare. Sådana inskränkningar är i många fall naturliga och
normala, och de ger inte anledning till några speciella problem i
förhållande till artikel 1 i första tilläggsprotokollet till
Europakonventionen, vars andra stycke uttryckligen medger en stat att
genomföra sådan lagstiftning som den finner nödvändig för att reglera
utnyttjandet av egendomen i det allmännas intresse. Inskränkningarna
kan emellertid vara så betungande för ägaren att överensstämmelsen med
artikel 1 kan ifrågasättas. Europadomstolen tillämpar i detta fall ett
proportionalitetsresonemang: det måste göras en avvägning mellan det
allmänna intresset och den enskilde ägarens intresse, och om en rimlig
balans inte uppnås, kan en inskränkning i rätten att utnyttja egendomen
tänkas strida mot artikel 1. När det gäller inskränkningar i rätten att
använda egendom har emellertid Europadomstolen anlagt ett för den
enskilde synnerligen strängt synsätt och funnit även mycket tyngande
begränsningar av ägarens rättigheter kunna accepteras i det allmänna
intresset (Danelius, Mänskliga rättigheter, 1993, s. 253).
Enligt regeringens bedömning föreligger det med hänsyn till vad som
hittills har anförts inget hinder mot att miljöbalken görs tillämplig på
tillstånd som har meddelats enligt äldre rätt.
I anslutning till detta finns det anledning att beröra den fråga som
främst Lunds universitet har tagit upp i sitt remissyttrande, nämligen
frågan om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen föranleder behov av
en kompletterande ersättningsregel. Regeringen har redan i avsnitt 4.33.2
ingående behandlat frågan om grundlagens innebörd i det aktuella
hänseendet. Enligt regeringens bedömning bör bestämmelserna i det
nyssnämnda grundlagsstadgandet - trots ordalydelsen - uppfattas på det
sättet att någon utvidgning av rätten till ersättning inte har skett. Det
betyder att regeringen inte delar Lunds universitets inställning att
rådighetsinskränkningar som är föranledda av miljöskäl kan ge rätt till
ersättning av det allmänna. Följaktligen finner regeringen att det inte
föreligger något behov av en kompletterande ersättningsregel i lagen om
införande av miljöbalken.
Tillståndshavarens intresse av trygghet måste vägas mot de allmänna
och enskilda intressen som talar för att de nya reglerna skall gälla fullt ut.
Det krävs enligt regeringens mening tungt vägande skäl för att utforma
regler om att tillstånd meddelade enligt äldre rätt skall kunna inskränkas
genom bestämmelser som saknar motsvarighet i de lagar som ersätts av
balken.
Miljöskäl kan vara sådana tungt vägande skäl. Bestämmelserna skall i
så fall vara avsedda att komma till rätta med allvarliga situationer. Om
däremot exempelvis tillstånd till en viss typ av miljöfarlig verksamhet
skall ersättas av generella föreskrifter, bör det inte utan vidare komma i
fråga att omedelbart låta föreskrifterna inskränka de meddelade
tillstånden.
Det kan vidare följa av Sveriges medlemskap i EU att vi måste införa
vissa bestämmelser som tar över redan meddelade tillstånd. I sådana fall
har vi inte någon valfrihet.
Hänsyn bör tas till möjligheten att uppnå samma resultat med andra
bestämmelser. Ett skäl för att t.ex. låta generella föreskrifter gälla även
verksamheter som bedrivs med stöd av äldre tillstånd kan vara att samma
resultat ändå kan uppnås vid en omprövning av tillstånden.
Även konkurrensskäl kan ha betydelse vid bedömningen av om
inskränkningar skall ske i alla tillstånd eller bara i tillstånd meddelade
enligt miljöbalken. En ojämn konkurrenssituation kan uppkomma om
tillståndshavarna bedöms olika. Dessa skäl skall dock inte övervärderas,
eftersom det ligger i sakens natur och är allmänt accepterat inom
miljörätten att verksamhetsutövare bedöms olika beroende på när
bedömningen sker. Ibland har dock konkurrenssynpunkter stor betydelse,
såsom när man skall avgöra vilka verksamheter som skall tvingas till
minskade utsläpp etc. när en miljökvalitetsnorm har överträtts. Det
allmänna får då inte göra det enkelt för sig genom att endast ingripa mot
några få av många förorenare. Om detta skulle ske uppkommer en ojämn
konkurrenssituation.
4.37.4 Fortsatt giltighet av äldre beslut
Föreskrifter
Regeringens förslag: Förordningar och andra föreskrifter meddelade
före miljöbalkens ikraftträdande skall fortsätta att gälla, om inte något
annat bestäms.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut (SMHI) drar den slutsatsen att de föreskrifter som SMHI utfärdat
kommer att upphöra när balken träder i kraft med den utformning
utredningens föreslagit, eftersom det inte finns bestämmelser i balken
som omfattar SMHI:s tillsyn över vattenverksamhet och
vattenanläggningar.
Naturvårdsverket anser att en genomgång bör göras av de föreskrifter
som fortsätter att gälla enligt föreslagna 4 § för att kontrollera att det
finns ett tillämpbart bemyndigande. Om ett sådant inte finns kan
särskilda bestämmelser behövas i fråga om den befintliga föreskriftens
fortsatta giltighet eller ogiltighet. Vidare påpekar verket att problem kan
uppstå när föreskriftsbemyndiganden övergår från en verksamhet till en
annan.
Uppsala kommun anser att äldre regler inte skall tillämpas
övergångsvis utan att ikraftträdandet skall skjutas fram så att
förordningar och föreskrifter hinner omarbetas innan balkförslaget träder
i kraft.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken innebär en samordning
av bestämmelserna i inte mindre än 15 nu gällande lagar. Balken
innehåller åtskilliga betydelsefulla nyheter. Samtidigt bevarar den i
många hänseenden grunderna för den äldre lagstiftningen. Liksom
tidigare kommer miljörätten i betydande utsträckning att få sitt innehåll
genom föreskrifter, dvs. normer, som utfärdas av regeringen eller
myndigheter som regeringen bestämmer.
De förordningar och myndighetsföreskrifter som har meddelats
tidigare bör ses över och normalt arbetas om, vilket även flera
remissinstanser påpekat exempelvis Naturvårdsverket och Länsstyrelsen
i Stockholms län. Detta arbete bör prioriteras. Det är emellertid inte
möjligt att avsluta hela detta mycket omfattande arbete redan innan
miljöbalken har trätt i kraft. Miljöbalksutredningen har i sitt
huvudbetänkande (SOU 1996:103, del 1, s. 450) gjort bedömningen att
översynen av myndigheternas föreskrifter bör vara klar senast ett år efter
det att miljöbalken har trätt i kraft. Det kommer dock att bli svårt att på
denna korta tid ersätta samtliga föreskrifter med nya.
Föreskrifter måste alltså fortfarande gälla, om inte något annat
bestäms. Det bör därför i promulgationslagen införas en allmän
övergångsbestämmelse av innebörden att föreskrifter som har meddelats
med stöd av äldre bestämmelser skall ha samma verkan som om de hade
meddelats med stöd av miljöbalken.
Gemensamt för de nya föreskrifter som skall meddelas med stöd av
miljöbalken är att erforderliga övergångsbestämmelser bör meddelas i
föreskrifterna.
Tillstånd och andra beslut
Regeringens förslag: Tillstånd och liknande beslut meddelade enligt
äldre lagstiftning skall fortsätta att gälla. Detta gäller dock inte äldre
dispenser från skyldigheten att söka tillstånd enligt miljöskyddslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Kristianstads län har tillstyrkt
förslaget. SGU tillstyrker att tillstånd och beslut skall fortsätta att gälla
förutom dispenser. SGU anser dock att en preciserad övergångstid bör
införas för dispensernas giltighet. Naturvårdsverket tillstyrker att
dispensvillkor enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981
skall fortsätta att gälla till dess de har ersatts av villkor i blivande
tillstånd efter att tillståndsplikt har införts. Verket anser dock att
hänvisningen i föreslagna 5 § till att villkoren skall anses vara meddelade
enligt tillsynsbestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken bör ändras
eftersom det innebär att det inte längre skulle vara straffbart att bryta mot
villkoren. I stället vill verket att denna hänvisning ersätts med den text
om straffbarhet vid överträdelse som fanns i punkt 4 i 1981 års
övergångsbestämmelser. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är
viktigt att prioritera arbetet med de förordningar och
myndighetsföreskrifter för vilka det behöver utarbetas
övergångsbestämmelser. Exempelvis behöver övergångsbestämmelser
tas fram för tillståndspliktiga verksamheter som ännu inte har något
tillstånd enligt miljöskyddslagen samt för de verksamheter som har
meddelats dispens från tillståndsplikten före den 1 juli 1981. Om inte
sådana förordningar hinner omarbetas innan balken träder i kraft måste
övergångsbestämmelser inarbetas i nu föreliggande lagstiftningsarbete
om övergångsbestämmelser för att rättsläget inte skall bli alltför oklart
och för att verksamhetsutövarna inte omedelbart skall bli lagbrytare och
påföras miljösanktionsavgift. Landskrona kommun har avstyrkt och vill
att tillstånd enligt äldre lag bör tidsbegränsas till en övergångsperiod av
fem år.
Skälen för regeringens förslag: Det kan givetvis inte komma i fråga
att i samband med miljöbalkens ikraftträdande generellt upphäva alla
tillstånd och liknande godkännanden i enskilda ärenden som har
meddelats med stöd av nuvarande lagar. Besluten bör i stället förbli
gällande även sedan miljöbalken har trätt i kraft. Tillståndsbesluten och
andra beslut skall anses vara meddelade med stöd av motsvarande
bestämmelser i miljöbalken. Som Riksantikvarieämbetet angett bör även
förelägganden och förbud enligt 20 § naturvårdslagen omfattas av denna
paragraf i stället för 35 § som avser beslut inom ramen för
tillsynsverksamhet (se avsnitt 4.37.9). Därför har detta lagts till i 5 §.
Landskrona kommun har föreslagit att tillstånd enligt äldre lag bör
tidsbegränsas till en övergångsperiod av fem år. Detta är dock inte
lämpligt och inte heller praktiskt genomförbart. I den mån det behövs får
tillstånden i stället tas upp till omprövning enligt miljöbalkens regler. I
avsnitt 4.37.8 behandlas i vilken utsträckning de nya
omprövningsreglerna kan användas vid beslut fattade enligt äldre rätt.
Utredningen har föreslagit att den som bedriver en verksamhet med
stöd av dispens från tillståndsplikten meddelad enligt miljöskyddslagen
(1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981 skall bli tvungen att söka
tillstånd, om verksamheten tillhör en tillståndspliktig bransch. Dispensen
bör därför inte fortsätta att gälla. Villkoren i dispensen bör dock gälla
fram till dess att de har ersatts av nya villkor. Till dess så har skett bör de
enligt utredningen anses meddelade enligt tillsynsbestämmelserna i
26 kap. 9 § miljöbalken. Tillsynsmyndigheten skall alltså ha rätt att
meddela förelägganden och förbud enligt dessa bestämmelser.
Naturvårdsverket har i sitt remissvar tillstyrkt att dispensvillkor enligt
miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981 skall fortsätta att
gälla till dess de har ersatts av villkor i blivande tillstånd efter att
tillståndsplikt har införts. Verket anser dock att hänvisningen i föreslagna
5 § till att villkoren skall anses vara meddelade enligt
tillsynsbestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken bör ändras eftersom det
innebär att det inte längre skulle vara straffbart att bryta mot villkoren. I
stället vill verket att denna hänvisning ersätts med den text om
straffbarhet vid överträdelse som fanns i punkt 4 i 1981 års
övergångsbestämmelser.
Som Naturvårdsverket angett innebär utredningens förslag att de
dispensvillkor som meddelats enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före
den 1 juli 1981 inte skulle vara straffbelagda enligt miljöbalken. Därför
bör en straffbestämmelse motsvarande den i punkt 4 i 1981 års
övergångsbestämmelser tas in i 5 §. Detta hindrar dock inte att det i
paragrafen även anges att sådana dispensvillkor skall anses vara
meddelade enligt tillsynsbestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken.
4.37.5 Miljöbalkens inledande bestämmelser
Allmänna hänsynsregler
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens allmänna hänsynsregler annat än beträffande frågan
om efterbehandling av förorenade områden.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
förutom beträffande förorenade områden som behandlas under nästa
rubrik.
Remissinstanserna: Statens jordbruksverk anser att när de allmänna
hänsynsreglerna tillämpas vid omprövning av tillstånd bör speciella
hänsyn tas till vattenföretags speciella natur, med långsiktiga och
kapitalkrävande investeringar i kraftverk och regleringsdammar. NUTEK
anser att företagen bör ges tid att anpassa sig till de nyare, strängare
reglerna. Lantbrukarnas Riksförbund anser att det behövs en
övergångsbestämmelse till stoppregeln med innebörd att den inte gäller
för verksamheter som redan bedrivs när miljöbalken träder i kraft.
Skälen för regeringens förslag: De allmänt utformade
hänsynsreglerna i de nuvarande miljölagarna har i förslaget till miljöbalk
lagts till grund för ett antal allmänna hänsynsregler införda i 2 kap. Som
utgångspunkt för de allmänna hänsynsreglerna har främst valts
bestämmelser i miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291)
och lagen (1985:426) om kemiska produkter.
Majoriteten av de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken har stora
likheter med hänsynsreglerna i gällande rätt. Det finns emellertid även
väsentliga skillnader. De föreslagna reglerna kommer att få generell
tillämpning på olika typer av verksamheter som hittills har reglerats
genom särskilda bestämmelser eller inte reglerats alls. Av olika i dag
förekommande modeller har vanligen den strängaste valts.
Frågan är i vilken utsträckning miljöbalkens hänsynsregler skall
tillämpas på verksamheter som redan bedrivs när balken träder i kraft (se
också avsnitt 4.37.3). Vid denna bedömning bör man ha klart för sig att
ett tillstånds rättskraft medför att i sådana frågor som har prövats i
tillståndet kan krav utöver vad som följer av tillståndet med dess villkor
normalt inte ställas på en tillståndshavare. Däremot kan nya och hårdare
krav ställas vid en omprövning. I vilken mån de nya
omprövningsreglerna skall tillämpas på befintliga tillstånd diskuteras i
avsnitt 4.37.8. Den fortsatta diskussionen här gäller i första hand dels hur
långt man kan gå vid en sådan omprövning (om man alltså har funnit att
omprövning får ske), dels vilka krav som kan ställas på befintliga
verksamheter som bedrivs utan tillstånd.
I det framtida miljöarbetet bör det enligt utredningens bedömning,
vilken delas av regeringen, prioriteras att komma till rätta med de
problem som orsakas av det stora antalet verksamheter som hittills inte
har haft tillstånd enligt miljöskyddslagen och som därför i endast liten
utsträckning har varit föremål för ingripande från myndigheternas sida.
Det är därför en väsentlig fråga i vilken utsträckning miljöbalkens
hänsynsregler skall tillämpas på verksamheter som bedrivs utan tillstånd
när balken träder i kraft.
I samband med miljöskyddslagens tillkomst gjordes bedömningen att
den nya lagen borde vara tillämplig på verksamheter som redan fanns när
lagen trädde i kraft. Samtidigt gjordes följande uttalande (prop. 1969:28
s. 214).
Oavsett vad som nu sagts kommer emellertid den tillåtlighetsprövning
som skall göras beträffande anläggningar som redan finns vid lagens
ikraftträdande att ställa de tillämpande myndigheterna inför svåra och
grannlaga avvägningsproblem. I regel är det tekniskt svårare att utföra
behövliga skadeförebyggande anordningar och åtgärder på gamla
anläggningar än att vid nyuppförande anpassa drift och anordningar
efter miljövårdens krav. Om ingripande sker i efterhand kan ett företag
drabbas av kostnader som man inte alls räknade med när kalkylerna för
anläggningens uppförande och drift gjordes.
Det ansågs således att den nya lagen inte kunde tillämpas fullt ut på
samma sätt mot befintliga anläggningar som mot nyetablering. Detta
innebar dock inte att man skulle undvika att ingripa mot befintliga
störningskällor målmedvetet och effektivt för att komma till rätta med
problemen. I fråga om luftföroreningar, buller och liknande, där inte
samma praxis utvecklats som inom vattenvårdsområdet, uttalades att det
måste krävas synnerliga skäl för att en anläggning skulle kunna tvingas
att upphöra med driften. Så borde kunna ske endast om
skadeverkningarna, trots skyddsåtgärder, var så stora att det framstod
som oförsvarligt att driften fortsatte. En möjlighet att minska den
ekonomiska belastningen för ett företag kunde vara att skyddsåtgärderna
inte behövde genomföras i full utsträckning på en gång utan kunde slås ut
över en tidsperiod av lämplig längd.
Miljöbalksutredningen konstaterade i betänkandet med
övergångsbestämmelser att den situation som föreligger – dvs. att en
miljöbalk skall införas med regler som i olika avseenden är strängare än
tidigare regler – har likheter med situationen när miljöskyddslagen
infördes år 1969. Samtidigt konstaterades att förhållandena i dag på olika
sätt skiljer sig från vad som gällde vid miljöskyddslagens tillkomst.
Kunskaperna om miljöproblemens omfattning och orsaker är i dag bättre
och opinionen för att göra något åt problemen mer kraftfull både bland
företagare och enskilda. Uppmärksamheten riktas inte längre i första
hand mot enskilda industriers punktutsläpp utan i stället mot ett stort
antal s.k. diffusa utsläpp.
Det är enligt utredningen tveksamt om man behöver göra någon
skillnad mellan verksamhet som bedrevs före balkens ikraftträdande och
verksamhet som påbörjas först senare. Även om man anser att en sådan
skillnad bör göras kan detta enligt utredningens mening tillgodoses utan
någon särskild övergångsbestämmelse. Regeringen gör samma
bedömning. Kraven i de allmänna hänsynsreglerna gäller enligt 2 kap. 7
§ endast i den utsträckning det inte är orimligt att uppfylla dem med
hänsyn framför allt till nyttan av skyddsåtgärder och andra
försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.
Kostnaden för åtgärden skall alltså jämföras med nyttan. Om kostnaden
för åtgärden är orimlig med hänsyn till miljönyttan slipper
verksamhetsutövaren att vidta åtgärden. Den hänsyn som kan behöva tas
till verksamheter som redan pågår när miljöbalken träder i kraft ryms
alltså inom skälighetsregeln i 2 kap.7 §. Tilläggas kan att den skillnad
som gjordes när miljöskyddslagen infördes mellan utsläpp till vatten å
ena sidan och utsläpp till luft och andra olägenheter å andra sidan numera
inte föreligger utan i balken är alla utsläpp jämställda.
Det finns därför till att börja med inte något som hindrar att
miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas vid omprövning av
tillstånd som har meddelats enligt tidigare bestämmelser. Den hänsyn
som kan behöva tas till att verksamheten kan ha svårt att helt följa
balkens krav ryms inom skälighetsregeln i 2 kap. 7 §.
Vidare innebär det att en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 §
miljöbalken kan ingripa mot en verksamhet utan tillstånd som bedrevs
redan när balken trädde i kraft och kräva att verksamhetsutövaren rättar
sig efter de allmänna hänsynsreglerna. Verksamhetsutövarna bör dock
som flera remissinstanser anfört ges tid att klara kraven. Därför bör
tillsynsmyndigheten, om sådana förelägganden ges kort tid efter det att
miljöbalken har trätt i kraft, utforma föreläggandet på ett sådant sätt att
verksamhetsutövaren ges en skälig tid innan åtgärderna skall vara
utförda. Eftersom verksamhetsutövare oavsett eventuella ingripanden
från tillsynsmyndigheterna är skyldiga att följa balkens regler bör
tidsfristerna sättas kortare ju längre tid som har gått efter balkens
ikraftträdande.
Skälighetsregeln i 2 kap. 7 § är inte tillämplig på miljöbalkens
stoppregel i 2 kap. 9 §. Enligt stoppregeln får en verksamhet som kan
befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för
människors hälsa eller miljön, även om skyddsåtgärder och andra
försiktighetsmått vidtas, bedrivas endast om det finns särskilda skäl. En
verksamhet som medför risk för att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras
avsevärt får inte bedrivas. Stoppregeln kan sägas motsvara den i 6 §
miljöskyddslagen men har en vidare tillämpning. Det måste därför
övervägas om stoppregeln föranleder införandet av någon
övergångsbestämmelse, som LRF ansett i sitt remissvar.
Stoppregeln kan inte, förutom i de brådskande fall som beskrivs i
26 kap. 9 § fjärde stycket miljöbalken, åberopas mot en tillståndshavare i
frågor som omfattas av tillståndet, om tillståndshavaren bedriver sin
verksamhet i enlighet med tillståndets krav. Den kan däremot få
betydelse vid en tillämpning av balkens bestämmelser om återkallande
och omprövning. I avsnitt 4.37.8 behandlas i vilken utsträckning dessa
bestämmelser skall kunna tillämpas när tillstånd har meddelats enligt
äldre rätt.
Stoppregeln skall gripa in när balkens övriga hänsynsregler inte räcker
till för att åstadkomma ett tillräckligt skydd mot farliga verksamheter.
Nivån har satts vid vad som inte kan accepteras i ett modernt samhälle.
På grund av detta kan det enligt regeringens bedömning inte komma i
fråga att införa en generell regel om att stoppregeln inte skall gälla för
verksamheter som redan bedrivs när miljöbalken träder i kraft. Det är
tvärtom rimligt att enskilda och företag omedelbart anpassar sig efter
den. Om det i något enstaka undantagsfall skulle få orimliga
konsekvenser att omedelbart tillämpa stoppregeln på en befintlig
verksamhet får detta lösas med hjälp av regeringens möjlighet att ge
dispens från stoppregeln. Enligt 2 kap. 10 § miljöbalken får regeringen
tillåta en verksamhet som inte uppfyller förutsättningarna i stoppregeln,
om verksamheten är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
Någon dispensmöjlighet finns dock inte om verksamheten kan befaras
försämra det allmänna hälsotillståndet. Någon övergångsbestämmelse
bör inte finnas i detta fall.
Förorenade områden
Regeringens förslag: Har den faktiska driften av en miljöfarlig
verksamhet pågått efter den 30 juni 1969 skall skyldighet föreligga att
avhjälpa uppkomna skador eller olägenheter samt efterbehandla, om
verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för
miljöbalkens ikraftträdande, och det föreligger behov av att avhjälpa
skador eller olägenheter som orsakats av den aktuella verksamheten.
Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag i denna del,
men Regeringsrätten meddelade den 31 maj 1996 en dom (mål nr 3665-
1994) där Regeringsrätten gör en bedömning i frågor om att avhjälpa
olägenheter som har uppstått vid verksamhet enligt miljöskyddslagen
(1969:387).
Remissinstanserna: Försvarsmakten anser att det mot bakgrund av
Regeringsrättens dom i övergångsbestämmelserna bör regleras frågor om
ikraftträdande av de föreslagna reglerna om efterbehandlingsansvar.
Samma tankegångar finns hos Koncessionsnämnden för miljöskydd.
Naturvårdsverkets mening är att det måste ske ett återställande av det
rättsläge som allmänt har ansetts gälla. Ett enkelt sätt att göra detta är
enligt Naturvårdsverket genom en övergångsregel eller en materiell regel
i miljöbalken som klargör att den reparativa skyldigheten att avhjälpa
olägenheter gäller för alla verksamheter även när den förorening som
medför efterbehandlingsbehov har inträffat före miljöbalkens
ikraftträdande. Uppsala universitet och flera länsstyrelser redovisar
samma uppfattning. Också Lunds universitet understryker vikten av att
övergångsbestämmelserna utformas på ett sätt som ger möjlighet att
komma till rätta med även äldre föroreningar. Det rättsläge som framgår
av Regeringsrättens dom är inte tillfredsställande enligt universitetet.
Sveriges Advokatsamfund anför att enligt direktiven är en av
Miljöbalksutredningens huvuduppgifter att föreslå en ansvarsreglering
som tar sikte på främst äldre miljöskador. Redan detta antyder att de
bestämmelser som så småningom införs kan få retroaktiv effekt.
Samfundet vill därför redan här nämna Regeringsrättens pleniavgörande
där majoriteten fann att utrymmet för att ge lagstiftningen på
miljöområdet retroaktiv verkan är begränsat. Samfundet vill betona
vikten av att stor restriktivitet iakttas när det gäller att göra miljöbalken
tillämplig på miljöskador hänförliga till verksamhet som bedrivits före
balkens ikraftträdande. Sveriges Industriförbund och Svenska
Arbetsgivareföreningen anser att det i den fortsatta beredningen
självklart måste tas hänsyn till Regeringsrättens klara ställningstagande i
fråga om retroaktiv tillämpning av lagstiftningen.
Skälen för regeringens förslag: Förslaget till miljöbalk innehåller i
2 kap. 8 § en bestämmelse att alla som bedriver eller har bedrivit en
verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för
miljön skall ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps. Detta
ansvar kvarstår enligt bestämmelsen till dess att skadan eller olägenheten
har upphört. Bestämmelsen motsvaras i gällande rätt av 5 §
miljöskyddslagen. Vidare innehåller förslaget till miljöbalk i 10 kap.
bestämmelser om efterbehandling av förorenade mark- och
vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade
att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller
miljön. I 10 kap. utvecklas vad som skall gälla om ansvaret för bl.a.
verksamhetsutövare och fastighetsägare.
Om skyldigheten att avhjälpa skador och olägenheter
Skyldighet att avhjälpa olägenheter från verksamheter fanns redan före
miljöskyddslagens tid. Genom 1941 års reform av 1918 års vattenlag
(ÄVL) infördes i 8 kap. den lagen uttryckliga kravregler för
verksamheter som kunde orsaka vattenföroreningar. Reglerna skärptes
1956. Bestämmelserna bröts sedan ut ur vattenlagen och fördes samman
med motsvarande bestämmelser i fråga om luftföroreningar, buller o.d.
till miljöskyddslagen. Av förarbetena till 8 kap. ÄVL framgår tydligt att
reglerna även avsåg reparation. Departementschefen uttalade (NJA II
1942 s. 79 f) följande:
I fråga om de särskilda åtgärder som med stöd av det föreslagna
stadgandet kunna åläggas den som avleder eller ämnar avleda
kloakvatten synes det icke behöva bliva föremål för tvekan, att icke
blott sådana åtgärder kunna föreskrivas som avse att förekomma
olägenhet genom förorening utan även sådana som gå ut på att
avhjälpa verkningarna av den förorening som vållas.
Vidare skulle reglerna tillämpas på befintliga avloppsanläggningar.
Immissionssakkunniga anförde i denna fråga (SOU 1966:65 s. 88)
följande:
När bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening tillkom gjordes
inte undantag för redan befintliga anläggningar. Föreskrifterna i 8 kap.
23 och 32 §§ om skyldighet att vidta reningsåtgärder m.m. är alltså
tillämpliga även på sådana fall där avledande av avloppsvattnet har
påbörjats före den 1 januari 1942. Likaså är de genom 1956 års
lagändring skärpta reglerna gällande också där utsläpp av
avloppsvatten redan pågick vid reglernas ikraftträdande. – Det
allmänna eller skadelidande enskilda sakägare kan alltså föra talan mot
anläggning som utsläpper avloppsvatten oavsett hur länge utsläppet har
pågått. Lagstiftaren har dock förutsatt att vid prövningen av villkoren
för företaget rimlig hänsyn skall tas till att anläggningen tillkommit vid
en tid då föroreningsfrågan allmänt ej ägnades tillräckligt beaktande.---
I fråga om de genom 1956 års lagändring införda strängare
reningskraven gäller enligt övergångsbestämmelserna att
vattendomstolen vid prövningen av avloppsföretag som igångsatts före
ikraftträdandet kan medge det anstånd med åtgärders genomförande
som är oundgängligen påkallat.
I propositionen (prop. 1969:28) uttalade departementschefen i fråga
om kraven på äldre vattenförorenande verksamheter bl.a:
”Minst så långt som man ansett sig kunna gå enligt nuvarande ordning
bör man i fortsättningen kunna ingripa mot vattenförorenande
anläggningar som tillkommit före lagens ikraftträdande”. Han hänvisade
vidare till den praxis som utbildats hos vattendomstolarna i frågor av
denna art.
1976 års Miljöskyddsutredning återkom till frågan om efterbehandling
av förorenade områden. I slutbetänkandet Bättre miljöskydd II (SOU
1983:20) görs en genomgång av då gällande rätt. Bl.a. anförs (s. 46 och
66):
Miljöskyddslagen innehåller för närvarande inte någon bestämmelse
som har avseende speciellt på återställning av skadad miljö, och
återställningsfrågorna tycks inte ha tilldragit sig någon särskild
uppmärksamhet under lagens förarbeten. I 5 § ML sägs dock att den
som utövar eller ämnar att utöva miljöfarlig verksamhet skall göra vad
som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhälpa olägenhet.
Med uttrycket "avhjälpa olägenhet" måste bl.a. avses
återställningsåtgärder av typen bortrensning av fiberbankar eller
sanering av ett avfallsupplag. -Som ovan påpekats gäller utövarens
skyldigheter enligt 5 § ML varje slag av miljöfarlig verksamhet och
oberoende av om tillstånd lämnats till verksamheten eller ej.
Innebörden av ML är därför att det redan från det att en miljöfarlig
verksamhet påbörjas föreligger en skyldighet för verksamhetens
utövare att vid behov vidta skäliga återställningsåtgärder.--- 5 § måste
anses innebära att verksamhetens utövare - vare sig han fått tillstånd
till verksamheten eller inte - är pliktig att vid behov vidta skäliga
återställningsåtgärder. Skyldigheten torde inte vara underkastad
preskription (jfr. rättsfallet NJA 1903 s. 210), och den kvarstår därför
även efter verksamhetens upphörande.
I rättsfallet NJA 1903 s. 210 var det fråga om en järnvägsstyrelse som i
en dom från 1868 ålagts att bl.a. återleda en bäck i dess lopp före
tillkomsten av en järnvägsanläggning. Järnvägstyrelsens invändning om
preskription lämnades utan avseende.
Genom lagstiftning år 1988 (prop. 1987/88:85, JoU 1987/88:23, rskr.
1987/88:373) lades mot bakgrund av förslagen från
Miljöskyddsutredningen en andra mening till i 5 § första stycket
miljöskyddslagen. Där sägs att skyldigheten att avhjälpa olägenheter
kvarstår även efter det att verksamheten upphört. Samtidigt erhöll 24 §
ML delvis ny lydelse. Med stöd av 24 § ML får Koncessionsnämnden,
efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande villkor för en
miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den, bl.a. om det
genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när
verksamheten tilläts och ett förbud framstår som en alltför ingripande
åtgärd (första stycket fjärde punkten). Vidare får Koncessionsnämnden, i
fall som avses i första stycket fjärde punkten, också besluta om andra
åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för
framtiden (samma paragrafs andra stycke). I övergångsbestämmelserna
föreskrevs, såvitt nu är av intresse, endast att de nya bestämmelserna
trädde i kraft den 1 juli 1989 och att äldre föreskrifter fortfarande skulle
gälla i fråga om överklagande av beslut, som har meddelats före
ikraftträdandet.
I allmänmotiveringen till ändringarna (prop. 1987/88:85 s. 218)
anförde departementschefen bl.a. följande.
Enligt 5 § ML åligger det den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet bl.a. att vidta skäliga återställningsåtgärder. Denna
skyldighet kan enligt min mening inte anses upphöra därför att
verksamheten inte längre utövas utan kvarstår till dess att den
fullgjorts. Jag anser dock, med hänsyn till den oklarhet som ansetts
råda i rättspraxis, att lagen bör förtydligas på denna punkt. --- Med den
ordning som jag nu föreslagit görs det klart att all miljöfarlig
verksamhet som har pågått och upphört sedan miljöskyddslagen trädde
i kraft också är förenad med återställningsskyldighet.
Sammanfattning av rättsläget efter 1988 års proposition
Såväl de betänkanden som lämnats till regeringen som de förslag som
regeringen genom proposition förelagt riksdagen har sålunda ansetts
innehålla ett krav på tidigare verksamhetsutövare att avhjälpa olägenheter
av verksamheten, även sedan driften av verksamheten upphört. I 1988 års
proposition bekräftade departementschefen vad som allmänt har ansetts
gälla i vart fall sedan 1940-talet.
Departementschefen ansåg således i 1988 års proposition att
ändringarna endast var ett förtydligande av vad som redan gällde.
Att återställningsskyldigheten enligt miljöskyddslagen kvarstår även
efter det den faktiska driften har upphört har vidare bekräftats i
rättspraxis, bl.a. genom regeringens beslut angående Ncb Hörnefors
(Miljö- och energidepartementet 1988-03-24:4) och Dörarps Krom
(Miljö- och energidepartementet 1988-11-10). Också i
Koncessionsnämndens för miljöskydd praxis finns exempel (KN 12/74
och 263/84) på en liknande bedömning.
Den ifrågavarande skyldigheten har alltså i princip ansetts gälla från
miljöskyddslagens ikraftträdande, låt vara att en skälighetsavvägning har
ansetts kunna leda till att kraven på efterbehandling kan jämkas eller helt
falla bort.
Bilden av gällande rättsläge som av både verksamhetsutövare och
myndigheter ansågs entydig i övergripande frågor om kvarstående ansvar
ändrades dock av Regeringsrättens den 31 maj 1996 meddelade dom i
mål nr 3665-1994 nedan kallat Klippanmålet. Här följer en redogörelse
av Regeringsrättens dom i det aktuella målet.
Klippanmålet
Aktiebolaget Klippans Finpappersbruk (Klippanbolaget) bedrev under
tiden 1965-1975 tillverkning av papper och pappersmassa vid
Nyboholms bruk, som ligger vid Järnsjön i Emåns vattensystem. Genom
beslut den 17 april 1973 (nr 28/73) lämnade Koncessionsnämnden för
miljöskydd Klippanbolaget tillstånd enligt miljöskyddslagen till
verksamheten vid bruket. För tillståndet föreskrevs villkor avseende bl.a.
utsläpp av processavloppsvatten. År 1975 överläts verksamheten till
MoDo Aktiebolag (MoDo).
Järnsjön förorenades genom utsläpp av PCB-haltiga fibrer. Statens
naturvårdsverk gjorde i oktober 1991 hos Koncessionsnämnden för
miljöskydd gällande att Klippanbolaget hade ett ansvar enligt ML för att
komma till rätta med de olägenheter som utsläppen hade förorsakat under
tiden från den 1 juli 1969 och till dess verksamheten överläts till MoDo
år 1975.
Koncessionsnämnden avvisade enligt beslut den 8 oktober 1992
Naturvårdsverkets talan.
Regeringen fann enligt beslut den 14 april 1994, efter överklagande av
Naturvårdsverket, att Klippanbolagets skyldighet att avhjälpa
olägenheten från bolagets tidigare verksamhet kvarstod och att bolaget
med stöd av 5 och 24 §§ ML kunde åläggas att vidta
återställningsåtgärder. Regeringen återförvisade emellertid ärendet till
Koncessionsnämnden för en skälighetsprövning av bolagets
återställningsansvar.
Klippanbolaget yrkade i ansökan om rättsprövning hos Regeringsrätten
att regeringens beslut skulle upphävas dels på den grunden att
Naturvårdsverkets talan i ärendet inte lagligen kunde riktas mot bolaget
som part, dels därför att det skadeståndskrav som det här är fråga om i
vart fall var preskriberat.
Regeringsrätten anförde att 5 § ML i dess lydelse före den 1 juli 1989
inte kunde tilläggas den innebörden att en skyldighet att avhjälpa
olägenheter kvarstår även efter det att en miljöfarlig verksamhet upphört.
Inte heller framgick det enligt Regeringsrätten av 24 och 25 §§ ML i
deras dåvarande lydelse att åläggande kunde riktas mot en förutvarande
verksamhetsutövare. Före den 1 juli 1989 saknades sålunda enligt
Regeringsrätten lagstöd för att ålägga Klippanbolaget att, efter
överlåtelse av verksamheten, medverka vid genomförande av
saneringsarbetet i Järnsjön.
I Regeringsrättens dom behandlas sedan frågan om nu gällande
bestämmelser i miljöskyddslagen, som tillkommit genom lagändringen
1988, kan tillämpas på ett företag som överlåtit sin verksamhet före den 1
juli 1989.
Denna frågeställning får enligt Regeringsrätten ses mot bakgrund av de
principer i fråga om tillämplig lagstiftning som ansetts gälla på det
förvaltningsrättsliga området. Här erinrar Regeringsrätten om de
uttalanden som Regeringsrätten gjorde i avgörandet RÅ 1988 ref. 132.
Regeringsrätten anförde där bl.a. följande.
Av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser har ansetts följa att
bestämmande för vilka förvaltningsrättsliga föreskrifter – avseende
både förfarandet och prövningen i sak – som skall tillämpas i ett mål
eller ärende som regel är vilka föreskrifter som är i kraft när
prövningen sker. Det anförda har ansetts gälla även vid prövning av
besvär, över beslut som fattats före ikraftträdandet av de föreskrifter
som gällde vid besvärsprövningen. Undantag från dessa grundsatser
kan dock vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller
följa av uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan också tänkas
där av omständigheterna framgår att lagstiftaren inte avsett att de nya
bestämmelserna skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i
ett övergångsskede.
Enligt Regeringsrätten skulle en tillämpning av den ovan angivna
huvudprincipen, nämligen att till grund för prövningen av ett mål eller
ärende skall ligga de föreskrifter som är i kraft vid tidpunkten för
prövningen, kunna leda till att fråga om Klippanbolagets skyldighet att
medverka vid saneringen av Järnsjön skall bedömas med ledning av bl.a.
5 och 24 §§ ML i deras lydelse fr.o.m. den 1 juli 1989.
Den beskrivna principen angående valet av tillämplig lagstiftning är
emellertid enligt Regeringsrätten inte undantagslös. Härvid är först att
märka att en retroaktiv tillämpning i vissa fall är direkt förbjuden i
grundlag (se 2 kap. 10 § regeringsformen). Vidare har inom EG-rätten –
som hämtar sitt mönster i medlemsstaternas gemensamma rättstraditioner
– med hänvisning till proportionalitetsprincipen och till principerna om
rättssäkerhet (legal certainty or security) och skyddet av berättigade
förväntningar (protection of legitimate expectations) ansetts att, till
skillnad från ändringar i processuella regler, ändringar i materiellt
rättsliga regler normalt inte träffar förhållanden som ligger före
ikraftträdandet annat än då det på olika sätt, såsom av bestämmelsens
ordalydelse, klart framgår att en retroaktiv tillämpning har varit åsyftad.
Även i sådant fall krävs att de berördas berättigade förväntningar
behörigen respekteras.
Att på ett entydigt sätt avgränsa förvaltningsrättsliga föreskrifter mot
föreskrifter av annat slag låter sig enligt Regeringsrätten inte göra. Den
förvaltningsrättsliga lagstiftning som myndigheter och domstolar har att
tillämpa aktualiseras i mål och ärenden av skiftande slag. Åtskilliga
förvaltningsrättsliga föreskrifter gäller förhållanden som i princip i första
hand regleras av civilrättslig lagstiftning. För sådan lagstiftning är
utgångspunkten som regel att ny lagstiftning inte träffar rättshandlingar
som utförts innan lagstiftningen trätt i kraft. Flertalet förvaltningsrättsliga
föreskrifter är emellertid av sådant slag att skälen att ge reglerna snabbt
genomslag är starka. Med hänsyn till nu anförda omständigheter bör
enligt Regeringsrätten försiktighet iakttagas då det gäller att ställa upp en
generell princip för hur man skall tillämpa författningsändringar, som
utan särskilda övergångsbestämmelser träder i kraft någon gång mellan
tidpunkten för de händelser som skall prövas eller den ansökan som har
gjorts och tidpunkten för själva prövningen.
Enligt Regeringsrättens mening bör – i enlighet med vad som uttrycks i
RÅ 1988 ref. 132 – en allmän utgångspunkt vara att till grund för
prövningen av ett mål eller ärende skall ligga de föreskrifter som är i
kraft vid tidpunkten för denna prövning. Det framstår emellertid inte som
rimligt att till den enskildes nackdel tillämpa en lagstiftning av det i
målet aktuella slaget retroaktivt, i vart fall inte om inte detta är
föreskrivet i särskilda övergångsbestämmelser eller det av regelsystemet
i övrigt tydligt kan utläsas att en sådan tillämpning är åsyftad.
Såvitt gäller det nu aktuella fallet framhåller Regeringsrätten att de år
1988 beslutade ändringarna i miljöskyddslagen inte innehåller någon
övergångsbestämmelse av innebörd att miljöskyddslagen i dess lydelse
fr.o.m. den 1 juli 1989 skall tillämpas även på företag som – i likhet med
Klippanbolaget – överlåtit sin verksamhet långt innan de nya reglerna
trädde i kraft. Lagstiftningens utformning i övrigt kan inte heller anses ge
stöd för en retroaktiv tillämpning i ett sådant fall. Med hänsyn till dessa
förhållanden och då en sådan tillämpning uppenbarligen skulle kunna
leda till en tidigare oförutsebar ekonomisk belastning för berörda företag,
fann Regeringsrätten att frågan om skyldigheten för Klippanbolaget att
medverka vid saneringen av Järnsjön skulle prövas på grundval av ML:s
lydelse före den 1 juli 1989. Någon möjlighet att med stöd av den
lagstiftningen ålägga bolaget att medverka vid saneringsåtgärder
föreligger, som framgår av vad tidigare anförts, inte. Regeringsrätten
upphävde regeringens beslut då den ansåg att beslutet saknade stöd i lag.
Regeringens bedömning
Enligt regeringens mening är det angeläget att rättsläget i fråga om vad
som gäller ansvar för efterbehandling genom miljöbalken regleras på ett
entydigt och begripligt sätt både för domstolar, myndigheter och
verksamhetsutövare. Som Regeringsrätten anfört är flertalet
förvaltningsrättsliga föreskrifter av sådant slag att det föreligger starka
skäl för att ge reglerna snabbt genomslag. Detta gäller enligt regeringens
mening särskilt i fall som förevarande. Om miljöbalkens regler begränsas
till verkningar som uppstått efter ikraftträdandet, skulle reglernas
genomslag bli starkt begränsade eftersom äldre miljöfarlig verksamhet
alltjämt orsakar omfattande olägenheter på miljön. Enligt regeringens
mening bör miljöbalkens regler därför gälla även för äldre verksamheter
eller verksamheter där driften är nedlagd. En förutsättning för en sådan
ordning är naturligtvis att ett angeläget behov att avhjälpa skador eller
olägenheter föreligger.
Det kan finnas andra berörda än verksamhetsutövarna. Betydelsen av
detta måste också beaktas. Om ansvaret för verksamhetsutövarna
minskas så kan detta medföra ett ökat ansvar för markägarna. Detta
skulle i sin tur leda till att fler fastighetsägare får ett ökat ansvar.
Ytterligare skäl som talar för att miljöbalken bör vara tillämplig även
på föroreningar vars verkningar pågår vid ikraftträdandet är att det annars
för mycket lång tid framöver skulle bli nödvändigt att tillämpa dubbla
regelsystem – den upphävda miljöskyddslagens och miljöbalkens –
parallellt.
För att få någon genomslagskraft för det synsätt som präglar
miljöbalken när det gäller ansvar för efterbehandling av förorenade
områden bör en särskild övergångsregel införas och knytas i första hand
till 2 kap. 8 § miljöbalken.
Frågan som måste ställas är om det finns något hinder mot att i
övergångsreglerna föreskriva att miljöbalkens regler skall tillämpas så att
2 kap. 8 § och 10 kap. i tillämpliga delar skall gälla för verksamheter där
den faktiska driften har upphört före balkens ikraftträdande.
Av 2 kap. 10 § regeringsformen framgår i vilka fall som retroaktiv
lagstiftning är förbjuden. Den nu aktuella frågan träffas som också
Lagrådet funnit inte av regeringsformens föreskrifter. Lagrådet har dock
gjort gällande att införa en övergångsregel som omspänner tiden 1969-
1989 ger upphov till betungande förpliktelser särskilt för dem som
upphört att bedriva miljöfarlig verksamhet före ikraftträdandet av 1988
års lagstiftning.
Frågan om lämpligheten av att införa betungande föreskrifter av
angivet slag måste enligt regeringens mening bedömas utifrån såväl
generella utgångspunkter som omständigheterna i det enskilda fallet. Mot
bakgrund av vad en genomgång av rättsläget som det framträdde fram till
Regeringsrättens dom visar kan inte en övergångsregel, som för
framtiden tillskapar det rättsläge som allmänt ansågs gälla före 1996 års
rättsfall, sägas gå emot vad som kan anses utgöra berättigade
förväntningar hos berörda verksamhetsutövare i de fall som kan bli
aktuella. Ett exempel då det inte alltid bör anses oskäligt betungande är,
som nämns i det följande, att en soptipp läcker lakvatten. I ett sådant fall
rör det sig om pågående miljöfarlig verksamhet och ansvar bör normalt
kunna krävas ut även om någon tippning av sopor inte längre
förekommer. Detta innebär att utifrån generella utgångspunkter kan
förslaget knappast anses vara av någon särskilt betungande karaktär. I
den utsträckning krav på efterbehandling i det enskilda fallet kan vara så
betungande att det framstår som oskäligt kan en sådan avvägning ske
inom ramen för miljöbalkens allmänna regler om skälighetsavvägning.
En övergångsregel som knyter an till 2 kap 8 § miljöbalken bör dock
vid bedömande av frågan om retroaktivitet begränsas i tiden från 1969
och till att avse miljöfarlig verksamhet. För att ytterligare belysa frågan
om vad Lagrådet anför bör begreppet miljöfarlig verksamhet klarläggas i
detta sammanhang.
Vad som menas med miljöfarlig verksamhet har i litteraturen
beskrivits med hänvisning till miljöskyddslagens definition av begreppet.
Westerlund talar om att man vid tolkningen av begreppet skall utgå från
en markanvändning i vid mening. (Westerlund: Kommentar till
miljöskyddslagen). Bjällås och Rahmns kommentar till miljöskyddslagen
(1996 s. 20) utvecklar begreppet miljöfarlig verksamhet på följande sätt:
Alla verksamheter och andra aktiviteter som lagen gäller för kallas i
miljöskyddslagen för miljöfarliga verksamheter. Det är inte säkert att
en verksamhet är farlig för miljön bara för att den har betecknats som
miljöfarlig. Det enda som lagstiftaren tagit ställning till är, att
verksamheten skall betecknas som miljöfarlig och omfattas av lagen
om den påverkar eller kan påverka miljön på något av de sätt som
anges i 1 § ML. Ordet verksamhet skall inte övertolkas. Någon
verksamhet i form av en mänsklig aktivitet behöver inte bedrivas för
att lagen skall vara tillämplig. Det räcker med att förutsättningarna i
någon av punkterna 1-3 ovan är uppfyllda för att lagen skall gälla och
för att därmed en miljöfarlig verksamhet skall förekomma. En
markanvändning, där någon mänsklig aktivitet inte bedrivs, men där
det finns risk för att den leder till utsläpp eller någon annan form av
störning för omgivningen, definieras som miljöfarlig verksamhet. En
nedlagd soptipp, där det inte längre tippas sopor och där det
överhuvudtaget inte pågår någon verksamhet, är ändå enligt lagens
definition att betrakta som en miljöfarlig verksamhet eftersom
markanvändningen kan leda till förorening av omgivningen genom
lakvattenläckage från soptippen.
Det redovisade synsättet bekräftas i Koncessionsnämndspraxis av
fallet KN 249/94 där ett par makar köpte en jordbruksfastighet av ett
konkursbo. En tid efter köpet upptäckte makarna att en urinbrunn var
fylld med spillolja. Makarna förelades att frakta bort oljan till en
destruktionsanläggning. De ansågs bedriva miljöfarlig verksamhet på
grund av att förvaringen av olja på sikt kunde leda till förorening av mark
eller vatten. Vid rättsprövning 1997 fann Regeringsrätten föreläggandet
förenligt med gällande lag.
I sak innebär inte miljöbalken någon begränsning i förhållande till
miljöskyddslagen i fråga om vad som räknas som miljöfarlig verksamhet.
Av den nyss lämnade redogörelsen framgår att svaret på frågan vad som
skall räknas som miljöfarlig verksamhet skall ses i förhållande till när
verkningarna av verksamheten upphört och inte när den faktiska driften
upphör. Detta synsätt, att lagen hänför sig till omgivningspåverkan och
inte industriell verksamhet eller annan liknande verksamhet i vedertagen
mening, har naturligtvis också betydelse vid bedömningen av frågan om
en övergångsregel kan anses gälla retroaktivt eller ej.
Regeringens förslag till övergångsbestämmelse framgår av
författningskommentaren till 8 § avsnitt 5.4.
Frågan om preskription
Miljöskyddslagen innehåller inte någon bestämmelse om preskription av
krav på återställningsåtgärder. En förutsättning för att allmänna
preskriptionsregler skall kunna tillämpas på en förvaltningsrättslig
förpliktelse torde vara att det allmänna uppträder i egenskap av borgenär
i förhållande till den enskilde. Detta är inte fallet när det gäller
skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt miljöskyddslagen. Det
allmänna är tillsynsmyndighet och inte mottagare av den prestation som
skall utföras. Någon preskription av krav på återställningsskyldighet
enligt miljöskyddslagen synes således inte kunna inträda enligt
preskriptionslagen (1981:130). Motsvarande gäller för miljöbalken.
Övriga regler om efterbehandling
När ansvarets omfattning bestäms skall bl.a. beaktas hur lång tid som
förflutit sedan föroreningarna ägt rum, 10 kap. 4 § förslaget till
miljöbalk. En bedömning av det slaget kan i vissa situationer leda till
jämkat ansvar eller till att något ansvar inte skall utkrävas. Vid
skälighetsbedömningen bör särskilt beaktas om föroreningarna skett så
långt tillbaka i tiden som före den 1 juli 1969, kostnaderna för
efterbehandling samt om verksamheten bedrivits i överensstämmelse
med de regler som då gällde och de villkor som beslutats för
verksamheten. Motsvarande kriterier för skälighetsavvägningen som
gäller för verksamheter som förorenat före 1969 bör tillämpas även för
åren därefter, dock att skälighetsavvägningen kommer att utfalla
annorlunda ju närmare i tiden verksamheten vållat olägenheterna.
Miljöbalksförslaget innehåller emellertid i 10 kap. en regel som inte
har någon motsvarighet i gällande rätt. De är betungande för de enskilda
som berörs. Regeln avser att den som förvärvat fastighet med vetskap om
förorening eller som vid en undersökning borde ha upptäckt föroreningen
har ett efterbehandlingsansvar. Regeln bör tillämpas först från
miljöbalkens ikraftträdande. Någon övergångsregel skall inte införas för
detta fall. I övrigt bör reglerna om efterbehandling i 10 kap. kunna
tillämpas på miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift pågått efter den 30
juni 1969 om efterbehandlingsbehov föreligger efter miljöbalkens
ikraftträdande.
Hushållningsbestämmelser
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens bestämmelser om hushållning av mark- och
vattenområden.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i 2 och
3 kap. naturresurslagen inarbetas som 3 och 4 kap. balken med endast
vissa redaktionella ändringar.
Eftersom några ändringar i sak inte föreslås behövs inte heller några
övergångsbestämmelser.
Miljökvalitetsnormer
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer. Om behov visar sig
föreligga får övergångsbestämmelser meddelas i de föreskrifter om
miljökvalitetsnormer som meddelas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Luftfartsverket anser att när en föreskrift om
miljökvalitetsnormer meddelas skall den förenas med lämpliga
övergångsbestämmelser. Sveriges Geologiska Undersökning tillstyrker
förslaget och delar uppfattningen att övergångsbestämmelser bör tas in i
de följdföreskrifter med miljökvalitetsnormer som skall utarbetas.
Skälen för regeringens förslag: I miljöbalken införs bestämmelser
om miljökvalitetsnormer i 5 kap. I bestämmelserna ges regeringen eller,
när det krävs till följd av EU-medlemskapet, den myndighet som
regeringen bestämmer rätt att föreskriva om sådana normer, om det
behövs för att skydda människors hälsa eller miljön.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet
på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden
eller för hela landet. Normerna får avse förekomst i miljön av bl.a.
kemiska produkter eller biotekniska organismer.
Miljökvalitetsnormernas rättsverkan framgår direkt av den föreslagna
lagtexten. Normerna riktar sig till myndigheter och kommuner och endast
indirekt till företag och andra enskilda. Den indirekta verkan mot
verksamhetsutövare innebär bl.a. att tillsynsmyndigheter med stöd av 26
kap. 9 § kan meddela de förelägganden och förbud som behövs för att en
miljökvalitetsnorm inte överträds. Enligt utredningens bedömning, som
delas av regeringen, skall sådana ingripanden kunna ske även mot
verksamheter som bedrivs när miljöbalken träder i kraft.
Verksamhetsutövare som bedriver sin verksamhet med stöd av tillstånd
skyddas genom tillståndets rättskraft mot ingripanden av det allmänna.
Ett tillstånd kan dock omprövas om verksamheten med någon betydelse
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. I avsnitt 4.37.8
föreslås att detta även skall gälla tillstånd meddelade före miljöbalkens
ikraftträdande.
Sammanfattningsvis gäller om balkens bestämmelser om
miljökvalitetsnormernas rättsverkan att dessa inte skapar något behov av
övergångsbestämmelser, eftersom miljöbalken enligt huvudregeln gäller
fullt ut när den träder i kraft.
Miljökvalitetsnormerna kommer inte att utformas som
lagbestämmelser i miljöbalken utan som föreskrifter som meddelas med
stöd av balken. Det saknas därför även i övrigt behov av att införa
övergångsbestämmelser till reglerna i balken om miljökvalitetsnormer.
Det kan däremot bli aktuellt att ta in övergångsbestämmelser i de
föreskrifter i vilka miljökvalitetsnormerna läggs fast.
Miljökonsekvensbeskrivningar
Regeringens förslag: Äldre bestämmelser om miljökonsekvens-
beskrivningar skall tillämpas i mål och ärenden där ansökan har gjorts
när miljöbalken träder i kraft.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Geologiska Undersökning tillstyrker
förslaget att äldre bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall
tillämpas i mål och ärenden där ansökan har gjorts före miljöbalken
träder i kraft.
Skälen för regeringens förslag: Kraven på miljökonsekvens-
beskrivningar utökas och skärps i miljöbalken. En ansökan om tillstånd
enligt miljöbalken skall vanligtvis innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning. Ett tidigt samråd skall ske med enskilda
som särskilt berörs och med länsstyrelsen långt innan ansökan görs och
miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. För verksamheter som kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan skall genomföras ett
förfarande med miljökonsekvensbedömning som innebär ett utvidgat
samråd med fler myndigheter och en bredare allmänhet. Grannländer
som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan från en planerad
verksamhet skall informeras och få möjlighet att delta i
miljökonsekvensbedömningen.
Miljöbalken innehåller bestämmelser om vilka uppgifter en
miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla. Det gäller bl.a. de åtgärder
som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas och alternativ
beträffande lokalisering, om sådana är möjliga, samt konsekvenser av att
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, det s.k.
nollalternativet.
Balkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar innebär alltså flera
väsentliga ändringar i förhållande till nuvarande system. Bland annat
skall samråd hållas långt innan ansökan om tillstånd ges in. Det skulle
vara opraktiskt att införa det nya förfarandet i redan pågående mål och
ärenden. Tidigare bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar bör
även i fortsättningen gälla i dessa fall. Som framgår av avsnitt 4.37.8 bör
det finnas en övergångsbestämmelse som säger att äldre rätt skall
tillämpas i de pågående målen och ärendena. En sådan bestämmelse
omfattar även miljökonsekvensbeskrivningar.
De nya bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar skall
däremot tillämpas i mål och ärenden där ansökan eller anmälan sker efter
balkens ikraftträdande. Eftersom samråd skall ske långt innan ansökan
eller anmälan ges in måste en verksamhetsutövare som avser att under
tiden närmast efter balkens ikraftträdande göra en ansökan eller anmälan
ha en sådan framförhållning att denne ser till att balkens krav är
uppfyllda när ansökan eller anmälan görs.
4.37.6 Skydd av områden m.m.
Skydd av områden och arter
Regeringens förslag: Områden som har skyddats enligt äldre
bestämmelser skall anses skyddade enligt motsvarande bestämmelser
i miljöbalken.
Miljöbalkens bestämmelse om när en strandskyddsdispens upphör
att gälla skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på
dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.
Föreskrifter för miljöskyddsområden skall inte kunna innebära
inskränkningar i tillstånd som har meddelats enligt miljöskyddslagen.
Äldre bestämmelser om interimistiska förbud skall tillämpas i fråga
om förlängning av förbud som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande.
Några övergångsbestämmelser skall inte knytas till miljöbalkens
regler om skydd för djur- och växtarter.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte framfört några
synpunkter om utredningens förslag till övergångsbestämmelser i denna
del. Vissa remissinstanser har lämnat synpunkter om detaljfrågor med
anknytning till områdesskyddet. Enligt Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer bör de naturreservat som bildats för att skydda
kulturvärden anses beslutade med stöd av balkens bestämmelser om
naturreservat såvitt inte något annat bestäms.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har upplyst att det i länet finns en hel del
förordnanden enligt 19 § naturvårdslagen i dess lydelse före år 1975.
Enligt länsstyrelsen är det angeläget att dessa gamla förordnanden
kvarstår då en nybildning eller ombildning skulle ta stora resurser i
anspråk, helt i onödan. Länsstyrelsen i Stockholms län har efterlyst ett
förtydligande i motiven till den övergångsbestämmelse som innebär att
strandskyddsdispenser som meddelats före den 1 juli 1994 skall
omprövas viss sista dag. Länsstyrelsen påpekar att bestämmelsen inte
gäller undantag i samband med detaljplan eller områdesbestämmelser.
Lantbrukarnas Riksförbund pekar på att miljöbalken innehåller skärpta
förutsättningar för långa interimistiska förbud som förberedelse för
inrättande av vissa områdesskydd. Enligt LRF bör det inte meddelas
någon regel som innebär att äldre bestämmelser om interimistiska förbud
skall tillämpas i fråga om förlängning av förbud som gäller vid balkens
ikraftträdande.
När det gäller artskyddet anser Halmstads kommun att det borde finnas
övergångsbestämmelser och anpassning till i vart fall skogsvårdslagen.
Skälen för regeringens förslag: 7 kap. miljöbalken föreslås innehålla
bestämmelser om områdesskydd. Bestämmelserna, som är hämtade från
naturvårdslagen, miljöskyddslagen och vattenlagen, innebär i vissa
avseenden ändringar i förhållande till vad som gäller i dag. De ändringar
som regeringen har föreslagit är huvudsakligen följande.
Skyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde slås samman till
en skyddsform som benämns naturreservat. Till skillnad från
Miljöbalksutredningens förslag skall enligt regeringens förslag det
särskilda skyddet av djur- eller växtarter inom ett område bibehållas som
ett självständigt skyddsinstitut.
I miljöbalken vidgas skyldigheten att vidta kompensationsåtgärder när
intrång tillåts i ett naturreservat. Kompensationsskyldigheten skall gälla
alla intrång i naturvårdsintressen inom reservatet och alltså inte endast
intrång i en våtmarks naturvårdsintresse.
Genom miljöbalken införs vidare en ny skyddsform med namnet
kulturreservat.
Områden som inte uppfyller miljökvalitetsnormer skall, liksom andra
områden där väsentliga värden hotas, kunna förklaras som
miljöskyddsområden. Föreskrifter i miljöskyddsområden skall kunna
innebära ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut enligt miljöbalken.
Dessutom skall i strandskyddsområden inte få vidtas åtgärder som
väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter.
Slutligen skall nämnas att miljöbalken ger möjlighet att meddela
interimistiska förbud vid kulturreservat och vattenskyddsområden.
Giltighetstiden för interimistiska förbud blir kortare.
Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att beslut om att
skydda och vårda ett område eller ett föremål bör förbli gällande även
sedan miljöbalken har trätt i kraft. Besluten skall anses meddelade med
stöd av balkens bestämmelser. Det är då självklart att balkens regler om
nationalparker skall tillämpas på gamla nationalparker, reglerna om
naturreservat på gamla naturreservat osv. I den mån äldre typer av
skyddsformer har namn som inte återfinns bland balkens regler, vilket
främst gäller skyddsformen naturvårdsområde, bör det anges att de nya
reglerna om naturreservat skall tillämpas. Det finns dock även
områdestyper i äldre lagar än de som nu upphävs, vilka fortfarande kan
gälla. Om det i något sådant fall visar sig nödvändigt att hitta en
motsvarighet i miljöbalken får det avgöras från fall till fall vilka
områdesbestämmelser i balken som skall tillämpas. Vid denna
bedömning är skyddsformens syfte av största betydelse. Man kan även se
på de regler som får finnas för att uppnå detta syfte. Om det inte går att
hitta någon motsvarighet i balken bör det gamla förordnandet om
områdesskydd omprövas.
I samband med beslut om att skydda ett område har vanligen
meddelats ett stort antal föreskrifter riktade till fastighetsägare och andra
med särskild rätt till marken samt allmänheten. Det kan inte komma i
fråga att i samband med miljöbalkens ikraftträdande utfärda nya
föreskrifter för redan beslutade skyddsformer. Även föreskrifterna bör
således fortsätta att gälla och få samma verkan som om de hade
meddelats med stöd av miljöbalken.
En fråga som Miljöbalksutredningen har uppmärksammat är om
tillägget i 7 kap. 16 § miljöbalken, att det är förbjudet att i
strandskyddsområde vidta åtgärder som väsentligen försämrar
livsvillkoren för djur- eller växtarter, även bör gälla åtgärder som pågår
när miljöbalken träder i kraft. Av betydelse vid bedömningen av denna
fråga är att förbudet enligt 7 kap. 17 § inte gäller åtgärder som behövs för
jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln. Undantagna är vidare
verksamheter som har fått tillstånd enligt miljöbalken eller föreskrifter
meddelade med stöd av balken. Av avsnitt 4.37.4 framgår att detta även
gäller tillstånd enligt tidigare regler. På detta sätt har undantagits de
verksamheter där det skulle kunna vara betänkligt att låta förbudet gälla
åtgärder som pågår när balken träder i kraft. Några
övergångsbestämmelser bör därför inte införas. Förbudet kommer
därmed att gälla för pågående åtgärder i icke undantagna verksamheter.
Från och med den 1 augusti 1991 gäller enligt 16 a § naturvårdslagen
ett tillägg som innebär att beslut om strandskyddsdispens upphör att gälla
om den åtgärd som avses med dispensen inte har påbörjats inom två år
eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.
Motsvarande regel införs i 7 kap. 18 § andra stycket i miljöbalken.
Någon särskild övergångsbestämmelse infördes inte till naturvårdslagens
bestämmelse och det har rått oklarhet om bestämmelsen gäller även
dispenser som har meddelats före ikraftträdandet. Miljöbalksutredningen
har nu föreslagit att det införs en övergångsbestämmelse till miljöbalkens
bestämmelse och att övergången i sak regleras så
miljöbalksbestämmelsen efter ett visst datum även skall gälla dispenser
som har meddelats före lagändringen. Enligt Miljöbalksutredningen är
det lämpligt att som datum välja den dag som infaller ett år efter balkens
ikraftträdande. Som motiv har utredningen angett att det då normalt torde
ha gått åtminstone fem år sedan de beslut som omfattas av ändringen
vann laga kraft och att det i praktiken innebär att innehavare av äldre
dispenser får ett år på sig från balkens ikraftträdande att avsluta den
åtgärd som omfattas av dispensen. Regeringen anser att utredningens
förslag bör genomföras endast med den ändringen att
miljöbalksbestämmelsen skall börja gälla från och med den 1 januari
2000. Skälet till denna ändring är att balken träder i kraft ett år senare än
den tidpunkt som utredningen utgick från.
Utöver det som har sagts här om övergångsbestämmelser till balkens
strandskyddsregler hänvisas till författningskommentaren där t.ex.
påpekandet från Länsstyrelsen i Stockholms län har beaktats.
En nyhet i miljöbalksförslaget är att föreskrifter för ett
miljöskyddsområde meddelade med stöd av 7 kap. 20 § skall kunna
innebära inskränkningar i redan meddelade tillstånd. Vid behandlingen
av övergångsbestämmelser till balken fordras därför att ställning tas till
om sådana inskränkningar skall få ske även av tillstånd som har
meddelats med stöd av miljöskyddslagen.
Som framgår av avsnitt 4.37.3 krävs tungt vägande skäl för att låta nya
bestämmelser innebära inskränkningar i tillstånd som redan har
meddelats när bestämmelserna tillkommer. Regeringen konstaterar att
detta även gäller det fall som diskuteras nu.
Förutsättningen för att få förklara ett mark- eller vattenområde som
miljöskyddsområde är enligt förslaget att det krävs särskilda föreskrifter
för området därför att detta är utsatt för föroreningar eller inte uppfyller
en miljökvalitetsnorm. Skyddsformen är i sin utformning enligt
miljöbalken förhållandevis ingripande och skall tillgripas endast vid
allvarliga situationer. Samtidigt syftar regeringen till att åstadkomma en
effektiv skyddsform som kan skapa förutsättningar att ingripa fort för att
komma till rätta med miljöförsämringen i det aktuella området. I dess
nuvarande form har förordnanden om miljöskyddsområde bara använts i
två fall, nämligen för Ringsjön och Laholmsbukten och inte gett
förväntad effekt.
För att kunna åstadkomma en nödvändig förbättring av förhållandena
inom ett miljöskyddsområde är det följaktligen viktigt att kunna minska
verkningarna av samtliga verksamheter som bidrar till den dåliga
situationen. Detta gäller naturligtvis även verksamheter som har tillstånd
meddelade enligt miljöskyddslagen. Samtidigt måste beaktas att
föreskrifter som utfärdas för ett miljöskyddsområde kan leda till att äldre
tillstånd inskränks på ett sätt som tillståndsinnehavaren inte kunnat räkna
med. Möjligheten finns i och för sig att ompröva dessa tillstånd, varvid
skälighetsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken skall tillämpas. Regeringen
kommer till slutsatsen att det för dessa tillstånd saknas de tungt vägande
skäl som nämns i avsnitt 4.37.3. Regeringen finner därför att det bör
meddelas en övergångsbestämmelse om att föreskrifter för
miljöskyddsområden inte skall kunna innebära inskränkningar i tillstånd
som har meddelats enligt miljöskyddslagen. Föreskrifternas direktverkan
på tillstånd bör alltså begränsas till tillstånd som har meddelats enligt
miljöbalken.
Enligt 11 § naturvårdslagen kan ett interimistiskt förbud som längst
gälla i sex år. Enligt 7 kap. 24 § miljöbalken blir den maximala tiden fem
år. Samtidigt skärps förutsättningarna för att meddela långa förbud.
Ändringarna träder i kraft samtidigt med miljöbalken. Med hänsyn till
naturvårdens planering bör dock enligt regeringens uppfattning, i motsats
till vad LRF anfört, interimistiska förbud som gäller vid balkens
ikraftträdande inte påverkas av ändringen. För att detta skall bli möjligt
måste en särskild övergångsbestämmelse finnas.
Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att det i övrigt
inte behövs några övergångsbestämmelser i anledning av de föreslagna
ändringarna. Några övergångsbestämmelser från tidigare ändringar av
naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser måste dock upprepas.
Miljöbalken innehåller i 8 kap. särskilda bestämmelser om skydd för
djur- och växtarter. Bestämmelserna är hämtade från naturvårdslagen och
lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.
De motsvarar i allt väsentligt gällande rätt. Regeringen anser således att
det inte behövs några övergångsbestämmelser med avseende på balkens
artskyddsbestämmelser. Med anledning av remissynpunkter från
Halmstads kommun erinrar regeringen om att kommande förslag till
följdlagstiftning självfallet också skall innehålla övergångsregler.
Av vad som sägs i avsnitt 4.37.4 framgår att äldre föreskrifter om att
t.ex. djur- eller växtarter skall vara fredade fortfarande gäller, om inte
annat bestäms.
4.37.7 Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter
Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
Regeringens förslag: Miljöfarlig verksamhet som i dag inte är
tillståndspliktig därför att den bedrevs redan innan tillståndsplikten
infördes eller omfattas av en dispens från tillståndsplikten enligt äldre
bestämmelser i miljöskyddslagen skall ha tillstånd enligt miljöbalken,
om sådant tillstånd krävs enligt föreskrifter som meddelas med stöd
av balken.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att för att undanröja den
oenighet som råder i doktrinen i fråga om vilken rättskraft som skall
tillmätas tillstånd för verksamheter som inte längre är tillståndspliktiga
bör i övergångsbestämmelserna till miljöbalken slås fast att tillstånd
enligt balken, varmed tillstånd enligt miljöskyddslagen skall jämställas, i
alla avseenden har full rättskraft intill dess de kan komma att upphävas
enligt vad som bör finnas stadgat i balken. Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser att respittiden för befintlig verksamhet som blir tillståndspliktig
att inhämta tillstånd bör bestämmas så att prövningsmyndigheterna får
möjlighet att på ett tillfredsställande sätt handlägga dessa ansökningar.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att frågan om det behövs
övergångsregler när föreskrifter enligt 9 kap. 5 § meddelas är av
principiell natur och inte bör lösas vid de tillfällen som föreskrifter
meddelas. NUTEK instämmer med utredningens bedömning att
tillståndsplikt bör införas även för befintliga verksamheter men anser att
det är viktigt att de som saknar tillstånd ges rimlig tid att vidta
nödvändiga åtgärder. Sveriges Geologiska Undersökning hälsar med
tillfredsställelse bestämmelsen om grundvattentäkter och delar
uppfattningen att någon övergångsbestämmelse inte behövs. Stockholms
läns landsting har samma uppfattning. Länsstyrelsen i Kristianstads län
anser att konsekvenserna för befintliga verksamheter som har
tillståndsprövats och som kommer att omfattas av generella föreskrifter
inte har utretts i förslaget. Det kan enligt länsstyrelsen finnas företag som
föredrar att omfattas av de generella föreskrifterna och fortsätta utan
individuellt tillstånd, t.ex. för att slippa betala miljöskyddsavgift och
lämna in årlig miljörapport. Det bör klarläggas hur sådana
problemställningar skall behandlas genom särskilda
övergångsbestämmelser. Försvarsmakten anser att med hänsyn till
försvarets speciella ställning och den omfattande prövningsverksamhet
som de facto kommer att äga rum efter balkens ikraftträdande bör tiden
för anpassning till generella föreskrifter samt genomförandet av
prövningen av tidigare inte tillståndspliktig verksamhet sättas förslagsvis
till 7-10 år. Bestämmelser om detta bör tas in redan i
övergångsbestämmelserna. Karlstads kommun tillstyrker förslaget.
Skövde kommun tycker det är bra att verksamheter utan tillstånd skall
prövas. Sveriges advokatsamfund anser att en övergångsbestämmelse bör
införas till 9 kap. 5 § med innebörd att en generell föreskrift utfärdad
enligt den paragrafen inte får innebära inskränkning av tillstånd som
meddelats enligt miljöskyddslagen. Svenska Kraftverksföreningen anser
också att det behövs en övergångsbestämmelse som säger att generella
föreskrifter utfärdade med stöd av 9 kap. 5 § och 14 kap. 21 §
miljöbalken inte får medföra väsentliga inskränkningar i tillstånd enligt
miljöskyddslagen. Länsrätten i Östergötlands län har haft liknande
synpunkter, att det behövs en övergångsbestämmelse som anger att
sådana generella föreskrifter endast undantagsvis skall inverka på redan
meddelade tillstånd enligt miljöskyddslagen. Länsrätten i Stockholms län
tycker att det är ytterst angeläget att i de fall tillståndskrav införs för
miljöfarlig verksamhet skäligt rådrum ges för uppfyllandet av de nya
kraven.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om miljöfarlig
verksamhet och hälsoskydd finns i miljöbalken samlade i 9 kap.
Bestämmelserna har huvudsakligen samma innehåll som i
miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen men innehåller ett antal nyheter.
En nyhet är att föreskrifter av generell karaktär meddelade med stöd av
9 kap. 5 § miljöbalken skall kunna ersätta den individuella
tillståndsprövningen. Detta kan, som bl.a. Advokatsamfundet och
Kraftverksföreningen framfört önskemål om, skapa ett behov av
övergångsbestämmelser avseende redan meddelade tillstånd. Hur dessa
övergångsbestämmelser skall se ut kan dock inte bedömas redan nu.
Övergångsbestämmelserna får i stället meddelas i föreskrifterna. Det bör
som framgått av 4.14 även finnas möjlighet att ge dispens från
föreskrifterna i enskilda fall.
Det kan i samband med sådana generella föreskrifter bli aktuellt att
reglera om tillstånd fortfarande gäller när tillståndsplikten upphör. Inom
doktrinen råder, som såväl utredningen som Naturvårdsverket påpekat,
oenighet i denna fråga.
En annan nyhet i miljöbalken är att pågående verksamheter skall kunna
omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt 9 kap. 6 §
miljöbalken. Vad som sägs i det följande om tillståndsplikt enligt den
paragrafen bör gälla även för anmälningsplikt.
Även om en verksamhet är av ett tillståndspliktigt slag krävs i dag inte
tillstånd om verksamheten har etablerats före tillståndspliktens införande.
Detta beror på att det i 10 § 1 miljöskyddslagen är själva anläggandet av
en fabrik eller annan inrättning som kan göras tillståndspliktig. Även
förändringar av verksamheten anses dock kunna kräva tillstånd.
Efter miljöskyddslagens införande har större eller mindre förändringar
gjorts i tillståndsplikten åren 1972, 1981, 1989, 1990 och 1994. Vid
förändringarna åren 1989 och 1990 blev bl.a. anläggandet av flygplatser,
bergtäkter och kafferosterier tillståndspliktiga. År 1994 infördes
tillståndsplikt för bl.a. krematorier.
Enligt en uppskattning år 1995 (Naturvårdsverket, Rapport 4590) har
90 % av de tillståndspliktiga s.k. A-verksamheterna och 66 % av B-
verksamheterna tillstånd. Av A-verksamheterna saknar en stor andel
tillstånd inom branschen samfärdsel. Av B-verksamheterna är det en stor
andel som saknar tillstånd inom branscherna offentlig förvaltning,
försvarsverksamhet, partihandel och varuförmedling samt jordbruk.
Dessutom har 2 % respektive 8 % av A- och B-verksamheterna fått
dispens från tillståndsplikten enligt miljöskyddslagen i dess lydelse före
den 1 juli 1981. Antalsmässigt innebär det att av de 7 709
tillståndspliktiga verksamheterna har 578 stycken dispens. Av
verksamheterna med dispens finns 86 % inom branscherna jordbruk och
renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet. Det är möjligt att flera
av de verksamheter som fortfarande drivs med stöd av dispensbeslut har
förändrats i sådan grad att de borde ha tillståndsprövats.
Redan i propositionen till miljöskyddslagen (prop. 1969:28 s. 222)
anfördes att det bör vara möjligt att föreskriva om prövningsskyldighet
för befintliga föroreningskällor. Detta ansågs framför allt vara av intresse
när det gällde kommunala avloppsreningsföretag.
Frågan har därefter behandlats av Utredningen om miljövårdens
organisation (SOU 1987:32 s. 324 f). Utredningen anförde bl.a. följande.
Det är enligt utredningens mening helt otillfredsställande att ett stort
antal föroreningskällor, som tillhör tillståndspliktiga branscher,
fortfarande efter närmare 20 år saknar tillståndsbeslut som reglerar
verksamheten. Utredningen föreslår därför att en
övergångsbestämmelse införs i lagstiftningen med syfte att samtliga
anläggningar, som tillhör tillståndspliktiga branscher, skall ha sökt
tillstånd för verksamheten före utgången av en viss tidpunkt. Med
tanke på att det torde bli fråga om en omfattande tillståndsprövning
som ställer stora krav på såväl myndigheternas som företagens resurser
bör övergångstiden inte göras alltför kort. Den kan förslagsvis sättas
till tre år.
Ett stort antal verksamheter har - - - dispensbeslut i stället för tillstånd.
Villkoren i dessa dispenser kan f.n. inte omprövas efter en viss tid
annat än i det fall att verksamheten ändras så att tillstånd måste sökas.
Huvuddelen av dessa dispenser har meddelats i mitten av 1970-talet
varför mer än tio år redan förflutit.
Enligt utredningens mening bör samma övergångsbestämmelser som
för icke tillståndsprövade anläggningar införas även för dem som har
dispenser och som tillhör tillståndspliktiga branscher. Dock skall
tillståndsprövning inte behöva ske förrän tio år förflutit från
dispensbeslutet. Eftersom verksamheterna redan är reglerade med
villkor bör prövningen kunna förenklas och göras mer summarisk.
Utredningen om miljövårdens organisation föreslog en särskild lag om
skyldighet att söka tillstånd enligt miljöskyddslagen (SOU 1987:32 s. 80
f). Enligt lagförslaget skulle den som bedrev verksamhet som påbörjats
före den 1 juli 1969 ansöka om tillstånd senast den 1 januari 1992.
Detsamma skulle gälla den som utövar verksamhet som har fått dispens.
Förslaget blev dock aldrig genomfört.
Miljöbalksutredningen konstaterade att det fortfarande finns ett stort
antal verksamheter som bedrivs utan tillstånd och delade den uppfattning
som framfördes av Utredningen om miljövårdens organisation för tio år
sedan. Ytterligare skäl har dessutom tillkommit enligt
Miljöbalksutredningen som hänvisade till den redogörelse som
utredningen lämnade i sitt huvudbetänkande om förslaget inom EU till
IPPC-direktiv. Detta direktiv är numera antaget, Rådets direktiv
96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att
förebygga och begränsa föroreningar. I artikel 5 i direktivet anges att
medlemsstaterna skall säkerställa att myndigheterna med hjälp av
tillstånd övervakar att befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse
med ett flertal av direktivets artiklar senast åtta år efter direktivets
genomförande. Enligt artikel 21 skall direktivet vara genomfört senast tre
år från det att det har offentliggjorts, vilket gjordes den 10 oktober 1996.
Som angetts i avsnitt 4.37.5 bör det enligt utredningens bedömning i
det framtida miljöarbetet prioriteras att komma till rätta med de problem
som orsakas av det stora antalet verksamheter som hittills inte har haft
tillstånd enligt miljöskyddslagen och som därför i endast liten
utsträckning har varit föremål för ingripande från myndigheternas sida.
Miljöbalkens hänsynsregler skall därför tillämpas även på verksamheter
som bedrivs utan tillstånd när balken träder i kraft. Det finns enligt
Miljöbalksutredningens mening från rättssäkerhetssynpunkt inte heller
några betänkligheter mot att införa tillståndsplikt för befintliga
verksamheter. Som nyss har nämnts förutsattes det redan i
miljöskyddslagens förarbeten att tillstånd skulle kunna krävas av dessa.
Såvitt avser dispenser kan tilläggas att dessa hade en begränsad
rättsverkan. Den direkta rättsliga effekten var att företagaren löstes från
förprövningsplikten. Till skillnad mot tillstånd gällde dispensen bara tills
vidare. Villkoren kunde när som helst ändras av den som gett dispensen.
Dispensen hindrade inte heller en tillsynsmyndighet från att ställa
ytterligare krav på verksamheten. Dessutom kunde en fastighetsdomstol
ställa villkor och till och med förbjuda verksamheten (Westerlund,
Miljöfarlig verksamhet, 1975, s. 68 f).
Bemyndigandet att föreskriva om tillståndsplikt i 9 kap. 6 § första
stycket 1 miljöbalken är annorlunda utformat än motsvarande
bemyndigande i 10 § 1 miljöskyddslagen. Inte bara själva anläggandet av
en inrättning utan också driften av en verksamhet kan enligt miljöbalkens
bestämmelse kräva tillstånd. När regeringen använder bemyndigandet till
att föreskriva om tillståndsplikt för driften av en verksamhet kommer
tillståndsplikten att gälla även för verksamheter som pågår vid
bestämmelsens ikraftträdande, om inte annat anges i föreskriftens
övergångsbestämmelser. Regeringen delar utredningens uppfattning att
något sådant undantag inte bör göras. Den tillståndsplikt som införs bör
nämligen omfatta även befintlig verksamhet. Detta bör gälla även
verksamheter som omfattas av dispens från tillståndsplikten enligt
miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981. Av avsnitt 4.37.4
framgår att sådana dispenser inte skall fortsätta att gälla.
Naturvårdsverket har ifrågasatt utredningens uttalande att i det framtida
miljöarbetet bör prioriteras att komma till rätta med de problem som
förorsakas av det stora antalet verksamheter som hittills inte haft tillstånd
enligt miljöskyddslagen med motivering att tillsynsmyndigheternas
begränsade resurser i många fall kan ge större miljönytta på annat håll än
genom en omfattande prövning av mindre B-verksamheter.
Regeringen anser dock att grundprincipen bör vara att samma regler och
krav skall gälla för alla så att konkurrensförhållandena blir desamma.
Tillståndsplikten för befintlig verksamhet kommer alltså att gälla
omedelbart, om inte annat anges i övergångsbestämmelserna till de
föreskrifter där tillståndsplikt föreskrivs. Detta innebär bl.a. att de som
därefter fortsätter driften av en tillståndspliktig verksamhet utan att
tillstånd har beviljats omedelbart träffas av straffansvaret i 29 kap. 4 §
miljöbalken om otillåten miljöverksamhet. En sådan ordning är
naturligtvis inte acceptabel. I föreskrifternas övergångsbestämmelser bör
därför, som utredningen och flera remissinstanser ansett, anges en tid
inom vilken tillstånd skall ha inhämtats. Regeringen återkommer i frågan
om övergångstid i samband med de förordningar som knyts till
miljöbalken. Normalt bör då kunna föreskrivas att en ansökan skall ges in
inom två år efter ikraftträdandet för tillståndsplikten.
Ansökan om tillstånd till större miljöfarliga verksamheter prövas enligt
9 kap. 8 § miljöbalken av miljödomstolen och alltså inte, som i dag, av
Koncessionsnämnden för miljöskydd. I avsnitt 4.37.8 behandlas behovet
av övergångsbestämmelser till följd av denna ändring.
Anläggningar för grundvattentäkt, exempelvis enskilda brunnar, skall
enligt 9 kap. 10 § första stycket miljöbalken inrättas och användas på ett
sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Med olägenheter för
människors hälsa avses i detta fall att en bostad inte har tillgång till
vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet. Regeln bör
enligt regeringens mening gälla omedelbart även för befintliga
anläggningar. Någon övergångsbestämmelse bör därför inte införas.
Enligt 9 kap. 10 § andra stycket miljöbalken får en kommun föreskriva
att det krävs tillstånd för att inrätta och använda en ny anläggning för
grundvattentäkt i ett område där det råder eller kan befaras uppkomma
knapphet på sött grundvatten. Redan av paragrafen framgår att
tillståndsplikt inte skall kunna införas för befintliga anläggningar. Detta
behöver därför inte regleras i någon övergångsbestämmelse.
Vattenverksamhet
Regeringens förslag: Bestämmelser som motsvarar vattenlagens
regler om lagligförklaring av vattenanläggningar skall föras in bland
övergångsbestämmelserna till miljöbalken.
Vattenlagens bestämmelser om allmänna flottleder skall fortfarande
tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissynpunkter som redovisas under rubriken
Tillstånds giltighet och omprövning har i någon mån avseende även på
det som behandlas i detta avsnitt.
Utredningens förslag till övergångsbestämmelser i denna del har i
övrigt endast föranlett lagtekniska detaljsynpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Stora delar av vattenlagen skall enligt
regeringens förslag arbetas in i miljöbalken. Övriga bestämmelser i
vattenlagen, dvs. sådana som är av utpräglad teknisk natur och inriktade
speciellt på verksamhet i eller med vatten, samlas utanför miljöbalken i
en lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Bestämmelser som placeras i miljöbalkens särskilda kapitel om
vattenverksamhet (11 kap.) får i allt väsentligt samma innehåll som de
har i gällande rätt. När det gäller dessa bestämmelser finner regeringen
att det inte behövs några nya övergångsbestämmelser utöver vad som
föreslås nedan om tillståndsmyndigheter och flottning. Regeringen
påpekar här att bestämmelser som motsvarar vattenlagens regler om
lagligförklaring av vattenanläggningar förs in bland balkens
övergångsbestämmelser enligt Lagrådets förslag. Detta kommenteras
närmare i avsnitt 4.16. Övergångsbestämmelser till lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet behandlas i avsnitt 4.37.12.
Ansökan om tillstånd till markavvattning skall enligt 11 kap. 9 §
miljöbalken ges in till länsstyrelsen. I samma lagrum anges att ansökan
om tillstånd till vattenverksamhet i övrigt skall ges in till miljödomstolen
och inte, som i dag, till vattendomstolen. I avsnitt 4.37.8 under rubriken
Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m. samt i avsnitt
4.37.12 utvecklar regeringen sin bedömning av vilka
övergångsbestämmelser som dessa ändringar fordrar.
Vid en granskning av gällande regler kan konstateras att vattenlagen
innehåller ett antal bestämmelser som gäller flottning. När en allmän
flottled inrättas eller utvidgas behöver det i allmänhet utföras
anläggningar eller åtgärder i vatten. Utförandet av sådana anläggningar
och åtgärder utgör normalt vattenföretag. Vattenlagens generella
bestämmelser om vattenföretag gäller naturligtvis för sådan verksamhet.
Sedan en allmän flottled har avlysts, och även i andra fall, kan det bli
aktuellt att riva ut flottningsanläggningar. Även sådana åtgärder utgör
vattenföretag. Flottningen som sådan är däremot inte något vattenföretag.
Utöver de generella bestämmelserna om vattenföretag finns i
vattenlagen ett antal bestämmelser som särskilt avser allmänna flottleder.
Särskilda bestämmelser finns om rådighet (2 kap. 4 § 4 och 5 § första
stycket 2), särskilda tvångsrätter (8 kap. 1 § första stycket 3), ersättning
(9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och 15 §), prövningen
av vattenmål (13 kap. 13 § första stycket 8 och 24 § 1), utrivning (14 kap.
3 §) samt omprövning (15 kap. 9 §).
Sedan flottningen upphörde i Klarälven i början av 1990-talet
förekommer det numera inte någon flottning av betydelse i Sverige. Ett
antal flottningsanläggningar finns dock kvar. Sådana anläggningar kan i
framtiden behöva rivas ut. Trots behovet av att riva ut
flottningsanläggningar bedömer regeringen, i likhet med
Miljöbalksutredningen, att det i miljöbalken inte behövs några särskilda
bestämmelser som gäller flottning. Däremot skall i
övergångsbestämmelserna till miljöbalken anges att de särskilda
bestämmelserna i 1983 års lag alltjämt skall tillämpas.
Det är bara de bestämmelser i vattenlagen (1983:291) som särskilt
avser allmänna flottleder som bör fortsätta att gälla. När en gammal
flottningsanläggning rivs ut kommer däremot miljöbalken att tillämpas.
Ett antal bestämmelser från lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen (1983:291) måste upprepas i övergångsbestämmelserna till
miljöbalken. Dessa kommenteras i författningskommentaren.
Täkter, jordbruk m.m.
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om täkter, samrådsskyldighet, jordbruk m.m.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Geologiska Undersökning har i sitt
remissyttrande tagit upp miljöbalkens nya regler om möjlighet att
underställa husbehovstäkter tillståndsplikt och tillstyrkt att
övergångsbestämmelser ges först i föreskrifter som innebär att krav ställs
på prövning. Lantbrukarnas Riksförbund anser tvärtom att en
övergångsreglering i denna del inte kan skjutas upp. Enligt Lunds
universitet kan föreskrifter om tillstånd till husbehovstäkter medföra
sådant försvårande av pågående markanvändning att ersättning kan bli
aktuell.
Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat rådande oklarheter om
samrådsmyndigheternas befogenheter sedan skogsvårdsstyrelserna
bemyndigats att hantera samråd för skogliga företag samt föreslagit att
dessa oklarheter bör lösas i övergångsbestämmelser. Halmstads kommun
påpekar att tillsynsansvaret är delat och i flera fall oklart på detta område.
Skälen för regeringens förslag: I 12 kap. miljöbalken meddelas
bestämmelser om bl.a. täkter, miljöhänsyn vid jordbruksverksamhet
samt samrådsskyldighet. En nyhet bland dessa regler är att
husbehovstäkter skall kunna underställas prövningsplikt (12 kap. 1 §
andra stycket). Eftersom det i dag inte finns några regler om tillstånd för
husbehovstäkter kan det bli aktuellt att förena sådana regler med
övergångsbestämmelser. Hur dessa skall utformas blir beroende av hur
bemyndigandet att föreskriva om tillstånd utnyttjas. Regeringen finner i
likhet med Miljöbalksutredningen att övergångsbestämmelser kan ges
först i de föreskrifter där krav ställs på prövning.
Enligt den s.k. samrådsparagrafen (12 kap. 6 § miljöbalken) får en
verksamhet som måste anmälas för samråd påbörjas tidigast sex veckor
efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten medger
något annat. Enligt nu gällande bestämmelse (20 § naturvårdslagen) får
arbetsföretag påbörjas genast när samråd har ägt rum. Om den nya regeln
tillämpas omedelbart kan det tyckas att de som har samrått strax innan
balkens ikraftträdande måste vänta upp till sex veckor innan de får
påbörja verksamheten. Regeringen anser dock inte att det behöver införas
någon övergångsbestämmelse i denna fråga. En sådan bestämmelse
skulle ha betydelse i endast sex veckor. Om tveksamhet skulle uppstå om
den nya regelns tillämplighet på fall där samråd har skett enligt den
gamla bestämmelsen är det i stället lämpligt att samrådsmyndigheten
medger att verksamheten får påbörjas genast.
Så som har nämnts i avsnitt 4.37.3 har regeringen redan i avsnitt 4.33.2
utförligt analyserat och bedömt betydelsen av 2 kap. 18 §
regeringsformen med avseende på miljöbalksregleringen. Med hänsyn till
de överväganden som gjorts finner regeringen att det inte fordras några
särskilda övergångsbestämmelser i övrigt till miljöbalkens bestämmelser
i 12 kap. om täkter, jordbruk m.m.
Frågor om den närmare fördelningen av tillsynsansvar respektive
samrådsbefogenheter bör enligt regeringens bedömning behandlas inom
ramen för arbetet med förordningar som skall höra till miljöbalken.
Genetiskt modifierade organismer
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om genetiskt modifierade organismer.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (1994:900)
om genetiskt modifierade organismer har arbetats in i 13 kap.
miljöbalken. Den enda ändring som föreslås av de materiella reglerna i
lagen är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva om krav på märkning i stället för att det som nu endast kan
föreskrivas som villkor i enskilda tillstånd. Vid detta förhållande behövs
det inte några särskilda övergångsbestämmelser till miljöbalkens regler.
Kemiska produkter och biotekniska organismer
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om kemiska produkter och biotekniska
organismer.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen anser att det
behövs en övergångsbestämmelse som säger att generella föreskrifter
utfärdade med stöd av 14 kap. 21 § miljöbalken inte får medföra
väsentliga inskränkningar i tillstånd enligt miljöskyddslagen.
Skälen för regeringens förslag: Reglerna i lagen (1985:426) om
kemiska produkter och i lagen (1991:639) om förhandsgranskning av
biologiska bekämpningsmedel samordnas i 14 kap. miljöbalken och får
mindre ramlagskaraktär än tidigare. Reglerna utökas till att omfatta alla
kemiska produkter och biotekniska organismer.
Utökningen till att gälla även biotekniska organismer innebär bl.a. att
import av särskilt farliga sådana kan underkastas krav på tillstånd
(14 kap. 12 §). Balken innehåller vidare den nyheten att en skyldighet
införs för bl.a. tillverkare av kemiska produkter och biotekniska
organismer att underrätta tillståndsmyndigheten när det efter ett tillstånd
eller godkännande kommer fram nya uppgifter om skadliga effekter (14
kap. 23 §). Detta har hittills bara gällt godkända växtskyddsmedel. Sådan
upplysningsskyldighet skall även gälla för produkter för vilka krav på
tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya uppgifter kommer fram att
produkten kan ha vissa skadliga effekter, t.ex. vara cancerframkallande.
Även lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark smälts in i dessa regler. Lagen handlar endast om spridning
av kemiska bekämpningsmedel. I miljöbalken skall reglerna även
omfatta biologiska bekämpningsmedel.
När det gäller användning av bekämpningsmedel föreslås i 14 kap.17 §
en allmän regel om försiktighetsmått vid bekämpning. Den innebär att
andra kemiska eller biologiska bekämpningsmedel än sådana som har
godkänts eller meddelats undantag eller dispens för enligt balken får
användas för bekämpning endast om det är uppenbart att användningen
inte medför risker för människors hälsa eller miljön.
Vidare inarbetas lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle i
miljöbalken. Bestämmelserna utökas till att omfatta allt bränsle och alltså
inte bara svavelhaltigt sådant och även möjlighet att föreskriva om
bränslens kvalitet och egenskaper. Beträffande detta bemyndigande har
Svenska Kraftverksföreningen ansett att det behövs en
övergångsbestämmelse som säger att generella föreskrifter utfärdade med
stöd av bestämmelsen, 14 kap. 21 § miljöbalken, inte får medföra
väsentliga inskränkningar i tillstånd enligt miljöskyddslagen. Detta har
behandlats tidigare i detta avsnitt under rubriken Miljöfarlig verksamhet
och hälsoskydd där det anges att om generella föreskrifter enligt 9 kap. 5
§ utfärdas kan det krävas att övergångsbestämmelser meddelas i samband
med sådana föreskrifter. Övergångsbestämmelser kan behöva meddelas
även i samband med att generella föreskrifter om bränslen meddelas
enligt 14 kap. 21 §.
Miljöbalkens bestämmelser om kemiska produkter och biotekniska
organismer innehåller således ett antal nyheter. Reglerna fordrar dock
inte nu några särskilda övergångsbestämmelser.
Avfall och producentansvar
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om avfall och producentansvar.
Utredningens förslag: Att en särskild övergångsbestämmelse införs
som bekräftar äldre renhållningsordningars fortsatta giltighet.
Remissinstanserna: Svenska Renhållningsverks-Föreningen anser att
det förhållandet att renhållningsordningar antagna före miljöbalkens
ikraftträdande föreslås fortsätta att gälla till dess ny renhållningsordning
antas, innebär att de ändringar som miljöbalken kan medföra för den
kommunala renhållningsverksamheten inte blir tillämpliga förrän efter ett
kommunfullmäktigebeslut om ny renhållningsordning. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län anser att det är önskvärt att en tidpunkt för översyn av
renhållningsordningarna införs i övergångsbestämmelserna. Även
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det finns anledning att
ytterligare överväga om man bör kräva att nya renhållningsordningar
antas viss tid efter det att miljöbalken har trätt i kraft.
Skälen för regeringens förslag: Regler om avfall och
producentansvar finns i 15 kap. miljöbalken. En viktig nyhet i dessa
bestämmelser är att en definition ges av avfallsbegreppet i 15 kap. 1 §.
Definitionen överensstämmer med den som gäller inom EU. Det är enligt
utredningen svårt att överblicka vilka konsekvenser införandet av EG:s
definition får. Såvitt kan bedömas finns det dock enligt utredningen inte
något behov av övergångsbestämmelser. Regeringen delar den
uppfattningen.
Det tillägget i reglerna om producentansvar (15 kap. 7 § andra stycket
2) har gjorts att regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för
producenten att lämna uppgifter om vilka ämnen och material som en
vara eller en förpackning innehåller. Detta får dock inte till följd att
någon övergångsbestämmelse behövs, vare sig i balken eller i
föreskrifterna. När det gäller reglerna om producentansvar har i övrigt
inte föreslagits några ändringar.
En annan nyhet är att kommunerna enligt 15 kap. 8 § tredje stycket i
sina planer och beslut skall ta hänsyn till fastighetsinnehavares och
nyttjanderättshavares möjlighet att själva ta hand om sitt hushållsavfall
och annat avfall. Bestämmelsen bör endast avse framtida planer och
beslut och inte påverka äldre sådana. Något behov finns därför inte av
övergångsbestämmelser.
Balken innehåller bestämmelser om kommunala renhållningsordningar
i 15 kap. 11 - 17 §§. De ändringar som föreslås är inte sådana att, som
några remissinstanser ansett, en tidsgräns bör bestämmas före vilken en
renhållningsordning som stöder sig på miljöbalken skall ha antagits.
Trots avsaknaden av en sådan bestämmelse är det lämpligt att
kommunerna ser över och anpassar sina renhållningsordningar till
miljöbalkens krav.
I lagrådsremissen om lag om införande av miljöbalken hävdades att det
ibland har framförts att det konstitutionella underlaget för äldre
renhållningsordningar är något tveksamt och hänvisning gjordes till
Miljöskyddskommitténs delbetänkande Lag om införande av
miljöbalken, SOU 1993:66 s. 80. Därför ansågs det i remissen lämpligt
att införa en särskild övergångsbestämmelse som bekräftade
renhållningsordningarnas fortsatta giltighet. Lagrådet har i sitt yttrande
skrivit att av det nämnda betänkandet framgår inte vari den
konstitutionella tveksamheten i fråga om renhållningsordningarna skulle
bestå men att den torde hänga samman med att dessa innehåller
föreskrifter av normkaraktär. Det kan då hävdas att överlåtande av sådan
normgivningsmakt till kommunerna skall ske enligt 8 kap. 7 och 11 §§
regeringsformen, dvs. att riksdagen bemyndigar regeringen att meddela
föreskrifter och medger att regeringen får överlåta till kommuner att
meddela bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna i renhållningslagen att
det för varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall antas
av kommunfullmäktige har inte tillkommit på det sättet. Enligt 9 och 11
§§ i den lagen åläggs kommunfullmäktige att anta en
renhållningsordning, som skall innehålla kommunens föreskrifter om
avfallshantering och avfallsplan. Motsvarande bestämmelser föreslogs i
15 kap. 10 och 11 §§ miljöbalken i lagrådsremissen, som även
kommenteras av Lagrådet. Vidare skriver Lagrådet att om
bestämmelserna om renhållningsordning i renhållningslagen inte skulle
anses tillkomna på ett konstitutionellt godtagbart sätt, vilket i så fall
gäller också förslagen i miljöbalken, skulle en övergångsbestämmelse
som den föreslagna inte kunna reparera den konstitutionella bristen. De
äldre renhållningsordningarna skulle inte därigenom få "fortsatt
giltighet". Den, som det påstås, ibland uttalade tveksamheten rörande
renhållningsordningarnas konstitutionella underlag är emellertid enligt
Lagrådets mening inte tillräcklig för att grundlagsbestämmelser i något
väsentligt hänseende skall anses ha åsidosatts vid tillkomsten av
renhållningsordningarna och att felet är så uppenbart att de inte enligt 11
kap. 14 § regeringsformen skall tillämpas. Enligt Lagrådet är ett
väsentligt argument för att renhållningslagens giltighet i detta hänseende
inte kan ifrågasättas att Regeringsrätten vid flera tillfällen haft att pröva
mål som rört renhållningen utan att finna dem strida mot
regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten. Att frågan har
väckts framgår av pleniavgörandet RÅ 1988 ref. 32, där en skiljaktig
ledamot utvecklade sin uppfattning att det i 9 § renhållningslagen intagna
åläggandet för kommunerna att meddela föreskrifter stred mot 8 kap. 3, 7
och 11 §§ regeringsformen. Vidare kan enligt Lagrådet nämnas att
Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 1989 ref. 58 fann att vissa generella
föreskrifter som beslutats av en kommunal nämnd saknade laga verkan,
därför att de skulle ha meddelats i renhållningsordning som beslutats av
kommunen. På grund av det anförda fann Lagrådet att, vilken ställning
som än intas i den konstitutionella frågan, den aktuella
övergångsbestämmelsen inte endast är obehövlig utan också missvisande.
Lagrådet förordade därför att bestämmelsen utgår. Regeringen delar
Lagrådets uppfattning att det inte bör införas någon särskild
övergångsbestämmelse beträffande renhållningsordningar. Den i 4 §
promulgationslagen föreslagna övergångsbestämmelsen som handlar om
giltigheten av föreskrifter meddelade med stöd av äldre lag är allmänt
skriven och omfattar även renhållningsordningar.
De ändringar som i övrigt har föreslagits i 15 kap. miljöbalken ställer
inte heller krav på några övergångsbestämmelser.
4.37.8 Processuella bestämmelser
I fråga om domstolars och andra myndigheters förfarande gäller som
huvudregel att ny lag tillämpas från och med ikraftträdandet. De nya
processuella bestämmelserna skall alltså tillämpas även i mål och
ärenden som pågår när balken träder i kraft. Undantag kan dock behöva
göras från denna regel. I detta avsnitt diskuteras i vilken utsträckning
sådana undantag skall göras.
Allmänt om prövningen
Regeringens förslag: Tillstånd som har meddelats enligt äldre rätt för
obegränsad tid skall kunna tidsbegränsas, om det är nödvändigt för att
Sverige skall uppfylla sina internationella åtaganden.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Geologiska Undersökning tillstyrker
utredningens förslag i denna del. Justitieombudsmannen påpekar att
begreppet äldre bestämmelser inte klargjorts helt i utredningens förslag.
Växjö tingsrätt föreslår att övergångsregeln förses med en begränsning
som klart anger att tidsbegränsning av tidigare icke tidsbegränsade
tillstånd får ske endast om detta inte utgör ett alltför stort ingrepp i den
tillåtna verksamheten. Lantbrukarnas Riksförbund framför synpunkter på
utredningens förslag att tillstånd, godkännande eller dispenser skall
kunna vägras den som tidigare har misskött sig. LRF menar att
innebörden av begreppet misskötsel vidgas väsentligt och att det behövs
en övergångsregel som hindrar retroaktiv verkan av miljöbalksregeln.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 kap. 2 § första stycket
miljöbalken får tillstånd, godkännanden och dispenser meddelas för en
begränsad tid. Tanken är att tidsbegränsning skall ske oftare än vad som
är fallet i dag. Nu saknas ofta lagstöd för att tidsbegränsa tillstånd. Detta
hindrar dock inte att ett tillstånd ändå kan begränsas när det meddelas
första gången och att ett gammalt tidsbegränsat tillstånd kan begränsas på
nytt om det förlängs. Det är däremot knappast möjligt att vid annat än
tvingande säkerhetsskäl utan lagstöd tidsbegränsa ett tillstånd som har
meddelats för obegränsad tid (Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 17
upplagan 1995, s. 73 f, jfr också RÅ 1990 not 198 och SOU 1995:139 s.
423). Det bör observeras att tidsbegränsning inte nödvändigtvis
förutsätter att det i lagen sägs att just tidsbegränsning får ske. Om det
anges i ett lagrum att ett tillstånd får återkallas under vissa förutsättningar
och dessa förutsättningar är uppfyllda måste tillståndet rimligen kunna
tidsbegränsas i stället för att återkallas (jfr RÅ 1990 not 197).
I avsnitt 4.37.3 har anförts att det krävs tungt vägande skäl för att
tillstånd meddelade enligt äldre rätt skall kunna inskränkas genom
bestämmelser i miljöbalken som saknar motsvarighet i de lagar som
ersätts av balken. Att tidsbegränsa ett tillstånd som har meddelats för all
framtid är en ingripande åtgärd. Detta bör enligt regeringens mening
komma i fråga endast när det är nödvändigt för att vårt land skall
uppfylla våra internationella åtaganden. Av intresse är bl.a. EG:s
grundvattendirektiv (80/68/EEG), där det sägs i artikel 11 att vissa
tillstånd som innebär utsläpp av farliga ämnen i grundvattnet skall
meddelas för en begränsad tidsperiod och skall omprövas minst vart
fjärde år. Tillstånden kan enligt samma artikel då förnyas, ändras eller
upphävas. Vidare bör nämnas direktivet om utsläpp av farliga ämnen i
vatten (76/464/EEG), där det i artikel 3 anges att tillstånd endast får
beviljas för en begränsad tidsperiod.
Regeringen erinrar om att det redan i dag finns möjlighet att
tidsbegränsa tillstånd som en gång har meddelats utan sådan begränsning.
Med stöd av 18 § femte stycket naturvårdslagen (1964:822) kan detta ske
beträffande täkter. Regeln har i miljöbalken en motsvarighet i 24 kap. 5 §
andra stycket. Äldre täkttillstånd skall naturligtvis kunna tidsbegränsas
även i fortsättningen. Tidsbegränsning kan vidare ske med stöd av 25 §
miljöskyddslagen som gäller tillstånd att släppa ut avloppsvatten. Inte
heller i detta avseende kommer någon ändring att ske genom
miljöbalken.
Regeringen anser sammanfattningsvis att tillstånd, godkännanden,
undantag och dispenser som har lämnats för obegränsad tid enligt äldre
rätt skall kunna tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § vid en omprövning
endast om detta är nödvändigt för att Sverige skall kunna uppfylla våra
internationella åtaganden eller tidsbegränsning kunde ske redan vid
omprövning enligt den gamla lagen. Någon begränsning av det slag som
Växjö tingsrätt har föreslagit bör enligt regeringens mening inte
föreskrivas. Med anledning av Justitieombudsmannens påpekande bör
det här klarläggas att med äldre rätt eller äldre bestämmelser avses
naturligtvis endera de bestämmelser enligt vilka tillståndet m.m. en gång
lämnades eller bestämmelser som upphävs i och med införandet av
miljöbalken.
Enligt 16 kap. 6 § miljöbalken får bl.a. tillstånd vägras den som inte
har följt tidigare tillstånd. Bestämmelsen har i dag motsvarighet endast i
naturvårdslagen beträffande täkter samt i lagen om åtgärder beträffande
djur och växter som tillhör skyddade arter. I miljöbalken bör dock regeln
ges generell tillämpning. Regeringen anser till skillnad mot
Lantbrukarnas Riksförbund att det inte finns något som hindrar att
hänsyn tas till misskötsel som har skett före balkens ikraftträdande.
Regeringsprövning
Regeringens förslag: Ärenden om tillstånd enligt 4 kap.
naturresurslagen skall även i fortsättningen handläggas och bedömas
enligt äldre lag, om de handläggs av regeringen vid miljöbalkens
ikraftträdande.
Om länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg har godkänt
miljökonsekvensbeskrivning för ny väg eller järnväg före
miljöbalkens ikraftträdande, skall inte krävas regeringens
tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § 18 eller 19 miljöbalken om
arbetsplan för vägen eller järnvägsplan för järnvägen fastställts före
den 1 januari 2001.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
förutom att utredningen har föreslagit att obligatorisk regeringsprövning
inte skall ske av vägar, järnvägar, allmänna farleder eller flygplatser som
har börjat anläggas före den 1 januari 2001.
Remissinstanserna: Vägverket och Länsrätten i Östergötlands län
invänder mot uttrycket "börjat anläggas" i övergångsregeln som gäller
den obligatoriska regeringsprövningen och påpekar att det kan ge upphov
till tveksamhet. Vidare framhåller Vägverket att en övergångstid som är
knuten till anläggningstidpunkten den 1 januari 2001 kommer att
innebära att många beslutade vägbyggnadsprojekt som vunnit laga kraft
måste omprövas av regeringen. Enligt verket är det bättre att välja en
tidigare tidpunkt under projekteringsprocessen som bas i
övergångsbestämmelserna och förordar länsstyrelsens godkännande av
miljökonsekvensbeskrivning före den 1 januari 1999. Länsstyrelsen i
Stockholms län har framfört liknande synpunkter och påpekat att
övergångstiden om tre år är alltför kort, åtminstone när det gäller
projekteringsarbete för stora trafikanläggningar i Stockholmsområdet.
Naturvårdsverket föreslår att frågan om det behövs regeringsprövning i
stället knyts till tidpunkten när ärendet anhängiggörs ("inleds") hos
vederbörande prövningsmyndighet i första instans.
Skälen för regeringens förslag: I 17 kap. miljöbalken har
naturresurslagens och vattenlagens bestämmelser om regeringsprövning
av stora miljöpåverkande verksamheter arbetats samman.
Regeringsprövning skall enligt miljöbalkens regler ske som ett led i den
ordinarie tillståndsprövningen. Detta innebär att ansökan om tillstånd ges
in till ordinarie tillståndsmyndighet, att denna handlägger ansökan på
vanligt sätt och håller huvudförhandling, att tillståndsmyndigheten
därefter med eget yttrande överlämnar frågorna om tillåtlighet och
lokalisering till regeringen, att regeringen prövar nämnda frågor och
eventuellt ställer andra villkor samt att tillståndsmyndigheten därefter,
om regeringen har tillåtit verksamheten, meddelar tillstånd med villkor.
Detta system liknar i väsentliga delar nuvarande regeringsprövning enligt
11 kap. vattenlagen. För den prövning som i dag sker enligt 4 kap.
naturresurslagen medför miljöbalken däremot betydande förändringar.
Regeringen delar utredningens uppfattning att ärenden som före
balkens ikraftträdande har väckts hos regeringen enligt 4 kap.
naturresurslagen bör handläggas klart av regeringen. De gamla och de
nya reglerna har både materiellt och processuellt sådana skillnader att
äldre bestämmelser måste tillämpas även i fortsättningen. I nästa avsnitt
behandlas ett förslag till en allmän bestämmelse om att äldre rätt skall
tillämpas i ärenden som pågår vid balkens ikraftträdande. Det behövs
därför inte någon särskild övergångsbestämmelse om regeringsprövning.
Miljöbalken innebär ytterligare den nyheten att större vägar, järnvägar,
allmänna farleder och flygplatser alltid skall tillåtlighetsprövas av
regeringen. Regler om detta meddelas i 17 kap. 1 § 18-21. Utmärkande
för blivande trafikanläggningar är att planeringsarbetet måste ske med
väl tilltagen framförhållning och det kan därför finnas skäl att föreskriva
en övergångstid innan obligatorisk prövning införs av sådana projekt.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att trafikanläggningar av nyssnämnt
slag, vars anläggande påbörjas de närmaste tre åren efter miljöbalkens
ikraftträdande, inte skall omfattas av den obligatoriska
regeringsprövningen. Förslaget har kritiserats av olika myndigheter som
är involverade i projektering och tillståndsprövning av dylika
anläggningar. Det finns enligt regeringens mening skäl att ta fasta på
kritiken.
När det gäller väg- och järnvägsprojekt finner regeringen, till skillnad
från utredningen och i linje med vad Vägverket och Länsstyrelsen i
Stockholms län har framfört, att övergångsregeln bör knytas till
tidpunkten för länsstyrelsens godkännande av
miljökonsekvensbeskrivningen. Har länsstyrelsen enligt väglagen
(1971:948) eller lagen (1995:1649) om byggande av järnväg godkänt
miljökonsekvensbeskrivning för väg eller järnväg före miljöbalkens
ikraftträdande, kan det vara rimligt att inte kräva regeringens
tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § 18 eller 19 miljöbalken om
arbetsplan för vägen eller järnvägsplan för järnvägen fastställts före
utgången av år 2000. Genom att övergångsbestämmelsen utformas på
detta sätt torde övergångstiden ha fått den utsträckning som kan fordras i
praktiken och som Länsstyrelsen i Stockholms län har förordat.
Enligt regeringens bedömning är behovet av övergångsbestämmelser
till miljöbalkens regler om regeringsprövning av allmänna farleder eller
flygplatser inte lika stort som i fråga om vägar och järnvägar. Det kan
knappast medföra några stora projekterings- eller tillämpningsproblem
om regeringsprövningen av farleder och flygplatser börjar gälla
omedelbart vid tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Regeringen
föreslår därför i motsats till Miljöbalksutredningen ingen
övergångsbestämmelse beträffande regler i balken som gäller prövning
av farleder och flygplatser.
Dessa övergångsregler hindrar naturligtvis inte att regeringen under
övergångstiden ändå prövar större trafikanläggningar efter förbehåll. Om
ett sådant förbehåll sker gäller miljöbalkens bestämmelser om det
kommunala vetot.
Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.
Regeringens förslag: Koncessionsnämnden för miljöskydd,
vattendomstolarna och Vattenöverdomstolen skall läggas ner.
Regeringen skall bemyndigas att bestämma dag för ikraftträdandet av
övergångsbestämmelser som säger att mål och ärenden skall
överlämnas till miljödomstol eller Miljööverdomstolen.
Mål och ärenden som har inletts vid andra prövningsorgan före
ikraftträdandet skall slutföras, även om prövningsorganet enligt
miljöbalken inte kommer att handlägga sådana mål eller ärenden.
I mål och ärenden som har inletts före ikraftträdandet skall äldre rätt
tillämpas. De nya reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock
tillämpas omedelbart. Vidare skall miljödomstolarna och
Miljööverdomstolen tillämpa miljöbalkens processuella bestämmelser
i överlämnade pågående ärenden och mål.
Äldre bestämmelser skall gälla i fråga om överklagande, om en
dom eller ett beslut har meddelats före ikraftträdandet samt om en
dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol
efter ikraftträdandet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Förslaget att pågående mål och ärenden i
Koncessionsnämnden och vattendomstolarna skall fördelas på
miljödomstolarna vid balkens ikraftträdande, kräver enligt
Domstolsverket närmare analys innan det är möjligt att genomföra.
Koncessionsnämnden anser att det bör undvikas att miljöskyddslagen
skall behöva tillämpas parallellt med miljöbalken under lång tid efter det
att balken har trätt i kraft. Växjö tingsrätt och Länsstyrelsen i
Kristianstads län tillstyrker i huvudsak utredningens förslag beträffande
förfarandet i pågående mål och ärenden och Halmstads kommun ser det
som önskvärt att miljödomstolarna börjar verka fullt ut redan när balken
träder i kraft. Länsrätten i Östergötlands län, som påpekar att de
föreslagna övergångsbestämmelserna kan innebära byte av processform i
fråga om förfarandet, förutsätter att övergångsregleringen inte medför
någon nackdel för den enskilde. Svea hovrätt erinrar om att den sökande i
en del fall kan ha intresse av att få det aktuella företagets tillåtlighet
prövad helt enligt de nya reglerna i balken.
Skälen för regeringens förslag: Förslaget till miljöbalk innebär att
vattendomstolarna och Koncessionsnämnden för miljöskydd läggs ner
och ersätts av regionala miljödomstolar. Miljödomstolarna kommer –
liksom dagens vattendomstolar – att vara tingsrätter i särskild
sammansättning medan Koncessionsnämnden upphör helt.
Vidare innebär miljöbalkens prövningssystem att Vattenöverdomstolen
ersätts av Miljööverdomstolen, vilken liksom Vattenöverdomstolen
kommer att ingå i Svea hovrätt.
Vid de prövningsorgan som läggs ner handläggs även mål och ärenden
enligt andra lagar än de som skall ingå i miljöbalken. Exempelvis
överklagas enligt lagen (1976:839) om statens va-nämnd beslut av va-
nämnden till Vattenöverdomstolen. Regeringens uppdrag till
Miljöbalksutredningen innefattar även att ge förslag till nödvändiga
lagändringar i de lagar som inte arbetats in i miljöbalken. Sådana förslag
har av utredningen presenterats i betänkandet Följdlagstiftning till
miljöbalken (SOU 1997:32) som avses ligga till grund för en proposition
under våren 1998.
När miljöbalken träder i kraft kommer handläggningen att pågå i ett
stort antal mål och ärenden vid Koncessionsnämnden, vattendomstolarna
och Vattenöverdomstolen. För Koncessionsnämndens del kan övervägas
om denna bör behållas under en övergångsperiod för att avsluta de
ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande. En liknande lösning
föreslogs när Försäkringsöverdomstolen skulle läggas ner. Förslaget
innebar att domstolen skulle fungera parallellt med Regeringsrätten i två
år, men det genomfördes inte eftersom det ansågs vara olämpligt med två
prejudikatinstanser i samma mål (prop. 1992/93:215 s. 20).
I Miljöbalksutredningens betänkande uppges att Koncessionsnämnden
i dag har omkring 300 ärenden i balans och att många av dessa är
prövotidsärenden som kommer att pågå under lång tid. Om
Koncessionsnämnden skall fortsätta sin verksamhet under ett
övergångsskede och slutföra handläggningen av alla pågående ärenden
fordras en relativt lång övergångstid. En sådan lösning är olycklig. Som
Koncessionsnämnden har framhållit i sitt remissvar bör det undvikas att
miljöskyddslagen tillämpas parallellt med miljöbalken under lång tid
efter det att balken har trätt i kraft. Dessutom är det som
Miljöbalksutredningen har anfört värdefullt att kunna ta till vara den
kompetens som finns vid nämnden och skapa möjlighet att föra över den
till miljödomstolarna och Miljööverdomstolen. Regeringen anser således
i princip att nämnden inte bör finns kvar under lång tid efter miljöbalkens
ikraftträdande. Regeringen finner dock till skillnad från utredningen och
med beaktande av de betänkligheter som Domstolsverket har framfört att
det kan finnas skäl att ha kvar Koncessionsnämnden, vattendomstolarna
och Vattenöverdomstolen under en kortare övergångsperiod efter balkens
ikraftträdande. Även om dessa prövningsorgan kan förutsättas inta en
beredskap för en smidig avveckling av verksamheten kan de exempelvis
behöva ett tidsmässigt utrymme för att successivt avsluta prövningen av
mål och ärenden om handläggningen kommit så långt att det praktiskt
taget endast återstår att meddela beslut eller dom. Det finns annars, som
Växjö tingsrätt har påpekat, risk för att verksamheten paralyseras under
ett antal månader kring dagen för miljöbalkens ikraftträdande. Vidare
kan det med hänsyn till bl.a. personal-, lokal-, ekonomi- och arkivfrågor
vara nödvändigt med en viss övergångstid innan mål och ärenden som
alltjämt pågår lämnas över till miljödomstol eller Miljööverdomstolen för
prövning. Av de skäl som nu har anförts bör regeringen bemyndigas att
bestämma tidpunkt för ikraftträdandet av sådana övergångsbestämmelser
som säger att ärenden och mål skall överlämnas till de prövningsorgan
som inrättas enligt miljöbalken. Tidpunkten avses som nyss anfördes
infalla ganska snart efter balkens ikraftträdande och får bestämmas efter
närmare samråd med Domstolsverket, myndigheter och andra som berörs
av miljöbalksreformen.
Förrättningsmännens tillståndsprövning av markavvattning enligt
12 kap. vattenlagen (1983:291) saknar motsvarighet i miljöbalken. Enligt
regeringens mening bör de förrättningar som pågår när balken träder i
kraft handläggas klart.
I övrigt innebär miljöbalksförslaget inte att något prövningsorgan läggs
ner men ett antal mål- och ärendetyper kommer dock att flyttas från
regeringen, allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar till
miljödomstolarna. Pågående prövning av mål och ärenden bör då enligt
regeringens uppfattning lämpligen slutföras av det prövningsorgan som
idag prövar den ifrågavarande typen av mål eller ärende.
Som påpekas i inledningen till detta avsnitt är huvudregeln i fråga om
regler om domstolars och andra myndigheters förfarande att ny lag
tillämpas från och med ikraftträdandet. Regeringen finner dock att denna
lösning inte kan väljas för de mål och ärenden som skall handläggas av
prövningsorgan som enligt miljöbalken inte skall pröva sådana mål eller
ärenden. Balkens processuella bestämmelser passar helt enkelt inte för
dessa prövningsinstanser. De bör därför tillämpa samma förfaranderegler
som tidigare. För att undvika komplikationer i pågående ärenden och för
att åstadkomma ett enhetligt regelsystem föreslås vidare, att äldre
förfaranderegler även tillämpas för ärendetyp som fortsättningsvis skall
prövas av samma organ som tidigare. Som har påpekats i avsnitt 4.37.5
under rubriken Miljökonsekvensbeskrivningar kan det exempelvis inte
komma i fråga att tillämpa de nya reglerna om
miljökonsekvensbeskrivningar i mål och ärenden som påbörjats före
balkens ikraftträdande.
Regeln om att gamla förfaranderegler skall tillämpas kan dock inte
gälla miljödomstolarna. Koncessionsnämnden skall till miljödomstolarna
överlämna de ärenden som nämnden har kvar när den läggs ner. Om
miljödomstolarna skulle tillämpa äldre förfaranderegler i dessa ärenden
skulle det bli de regler som gäller för Koncessionsnämnden. Det är dock
inte lämpligt att domstolarna tillämpar regler som har gällt för en nämnd.
Miljödomstolarna skall i stället omedelbart tillämpa miljöbalkens
processuella regler. Det gäller då att fastställa i vilket skede av miljö-
domstolsprocessen som ärendet befinner sig när det lämnas över.
Regeringen delar utredningens bedömning att dessa frågor inte är svårare
än att de bör kunna lösas inom ramen för de föreslagna reglerna.
Även i övrigt bör miljödomstolen tillämpa miljöbalkens processuella
bestämmelser. I ett fall måste dock som utredningen har påpekat
domstolen tillämpa gamla förfaranderegler. En förrättningsmans beslut
enligt vattenlagen (1983:291) skall enligt 12 kap. 37–38 §§ den lagen
överklagas till vattendomstolen. Det finns i 13 kap. 56–64 §§ särskilda
bestämmelser om förfarandet i vattendomstolarnas förrättningsmål. Vissa
av bestämmelserna saknar motsvarighet i miljöbalken. Det är nödvändigt
att bestämmelserna fortsätter att tillämpas när vattendomstolarnas förrätt-
ningsmål har överlämnats till miljödomstolen.
Även Miljööverdomstolen bör omedelbart tillämpa de nya
förfarandereglerna.
När nya processuella bestämmelser införs föreskrivs det normalt att
äldre bestämmelser skall tillämpas beträffande överklagande och krav på
prövningstillstånd när dom eller beslut har meddelats före
bestämmelsernas ikraftträdande. Detta bör gälla även i miljöbalken.
Motsatsvis gäller de nya bestämmelserna när domar och beslut meddelas
efter ikraftträdandet. Det saknar då betydelse om målet eller ärendet har
inletts före eller efter ikraftträdandet. Som Lagrådet har påpekat finns det
skäl att låta det sist sagda komma till uttryck i övergångsbestämmelserna
(se 23 § andra stycket promulgationslagen).
Regeringen finner dock att undantag måste göras från dessa regler.
Även efter balkens ikraftträdande skall en länsrätts avgörande överklagas
till kammarrätten och en kammarrätts avgörande till Regeringsrätten. Ett
avgörande av en allmän domstol, inbegripet fastighetsdomstolen, bör
däremot kunna överklagas till Miljööverdomstolen. Förrättningsmännens
beslut enligt 12 kap. vattenlagen bör överklagas till miljödomstolen.
Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att det för
tydlighets skull bör införas övergångsbestämmelser om det som nu har
sagts.
Regeringen övergår härefter till frågan om gammal eller ny materiell
rätt skall tillämpas i de mål och ärenden som pågår när miljöbalken träder
i kraft. Skälet till att låta prövningsinstanserna omedelbart tillämpa miljö-
balken skulle vara att man vill att dessa regler skall få ett snabbt
genomslag. Detta argument väger givetvis tungt. Det finns emellertid ett
antal anledningar att fortsätta tillämpa äldre materiell rätt i pågående mål
och ärenden. De prövningsorgan som endast skall avsluta pågående mål
och ärenden och som saknar någon funktion enligt miljöbalken tvingas
då inte sätta sig in i ett nytt regelsystem. Det skulle vidare kunna
uppkomma väsentliga fördyringar och andra komplikationer om ny
materiell rätt skall tillämpas. Ett mål eller ärende som är klart för
avgörande, kanske sedan huvudförhandling har hållits, skulle kunna
behöva kompletteras med ytterligare utredning. Inblandade parter har
kanske lagt upp talan och även i övrigt agerat på grundval av
överväganden om gällande rätt. Ett system som innebär tillämpning av
äldre förfaranderegler men nya materiella regler skulle dessutom kunna
skapa svårlösta frågor om var gränsen går mellan dessa regelgrupper.
Allt detta sammantaget leder enligt regeringens bedömning till att även
äldre materiell rätt bör tillämpas i mål och ärenden som pågår när
miljöbalken träder i kraft.
Regeln att äldre materiell rätt skall tillämpas i de mål och ärenden som
har inletts före balkens ikraftträdande innebär att den äldre rätten även
skall tillämpas av överprövningsorgan sedan ett sådant mål eller ärende
efter balkens ikraftträdande har överklagats.
Bestämmelserna i miljöbalken om miljökvalitetsnormer är dock sådana
att de omedelbart bör få genomslag i pågående mål och ärenden. Det kan
exempelvis inte komma i fråga att tillåta nya verksamheter som
medverkar till att en sådan norm överträds. Den nya verksamhetens
tillstånd skulle lämnas på bekostnad av andra verksamhetsutövare,
eftersom dessa skulle tvingas till hårdare åtgärder för att normen skall
klaras.
Tillstånds giltighet och omprövning
Regeringens förslag: Miljöbalkens förutsättningar för omprövning,
liksom återkallelse, skall även gälla tillstånd som har meddelats enligt
äldre rätt.
Den produktionsmängd eller omfattning i övrigt av verksamheten
som har angetts i ett tillstånd enligt miljöskyddslagen skall dock
kunna omprövas endast om verksamheten medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds.
Bestämmelsen om att omprövning får ske tio år efter det att
tillståndet har vunnit laga kraft skall inte gälla om en längre tid för
omprövning har bestämts i en dom eller ett beslut som har meddelats
enligt äldre rätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har lämnat utredningens
förslag i denna del utan erinran eller, som t.ex. Fiskeriverket, uttryckligen
tillstyrkt övergångsregleringen. Sundsvalls kommun anför, med
hänvisning till bl.a. konkurrensskäl, att omprövningsreglerna måste vara
desamma för såväl verksamheter med tillstånd meddelade före
miljöbalkens ikraftträdande som verksamheter med tillstånd enligt
miljöbalken. Sundsvalls kommun anser vidare att det måste vara möjligt
att ompröva samtliga tillstånd efter tio år trots att annan tid bestämts i
beslut som meddelats enligt tidigare lagstiftning.
Ett antal remissinstanser har dock framfört synpunkter på utredningens
förslag till regler om omprövning av tillstånd som meddelats enligt äldre
lag. Svea hovrätt anser att det för omprövning av äldre vattenföretag bör
övervägas om inte bestämmelserna i 15 kap. 10 § vattenlagen skall
behållas som en övergångsbestämmelse med hänsyn till att förändringar
av vattenföretag oftast kräver mycket omfattande arbeten som
omedelbart påverkar förutsättningarna för verksamhetens bedrivande.
Synpunkter av liknande innebörd, i vissa fall inte enbart avseende
vattenrättsliga tillstånd, har framförts också av andra remissinstanser,
bl.a. Justitieombudsmannen, Umeå tingsrätt, Växjö tingsrätt,
Sjöfartsverket, Statens jordbruksverk, Sveriges Advokatsamfund och
Svenska Kraftverksföreningen.
Försvarsmakten har framhållit att det är av vitalt intresse för
anpassning till det nya regelsystemet att kunna bedöma innebörden av
miljökvalitetsnormer som kan komma ifråga för dess verksamhet. Enligt
Försvarsmakten föreligger inte någon sådan möjlighet med den
föreslagna lagstiftningen.
Skälen för regeringens förslag: Regler om tillstånds giltighet,
omprövning m.m. meddelas i 24 kap. miljöbalken. Omprövningsreglerna
är av stort intresse vid utformningen av miljöbalkens
övergångsbestämmelser.
Som Miljöbalksutredningen har påpekat finns det två huvudfrågor
knutna till omprövning av tillstånd meddelade enligt äldre bestämmelser.
Den ena är om de nya förutsättningarna för omprövning även skall gälla
för de äldre tillstånden. Den frågan behandlas i detta avsnitt. Den andra
huvudfrågan är om samtliga regler i balken skall kunna ligga till grund
för bedömningen, när det väl har fastställts att omprövning får ske.
Exempelvis fordras att ställning tas till om miljöbalkens regel om att
tillstånd får tidsbegränsas (16 kap. 2 § första stycket) skall kunna
användas vid omprövning av icke-tidsbegränsade tillstånd. Detta
behandlas i de avsnitt där respektive bestämmelse behandlas (se t.ex. vad
som sägs under rubriken Allmänt om prövningen i förevarande avsnitt).
Miljöbalksförslaget innehåller, framför allt i fråga om
vattenverksamhet, några nya omprövningsförutsättningar. Enligt 24 kap.
5 § första stycket 1 får ett tillstånd eller villkoren för detta omprövas när
tio år har gått från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft. Omprövning
får ske med kortare mellanrum om detta följer av Sveriges medlemskap i
EU. Bestämmelsen avses även gälla för vattenverksamhet. I dag
bestämmer vattendomstolen i domen en tid för omprövning av villkoren
på mellan tio och 30 år (15 kap. 3 § vattenlagen).
Regeringen anser att en tid för omprövning av villkor som redan har
bestämts av en vattendomstol skall respekteras. Någon omprövning av
villkor enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 skall alltså inte kunna ske efter
tio år om en längre tid har bestämts i tillståndsdomen. Om däremot en
föreskrift meddelas om att omprövning skall ske med kortare mellanrum
på grund av att en regel i EG-rätten kräver detta, skall denna tid gälla i
stället för vad som har angetts i tillståndet. Detta bör anges i
föreskrifternas övergångsbestämmelser.
När den i tillståndsdomen angivna tiden har gått ut bör däremot de nya
tiderna tillämpas. Det bör i sammanhanget påpekas att miljöbalkens regel
inte innebär att omprövning alltid skall ske efter tio år. Många
vattenverksamheter kommer liksom tidigare att omprövas med betydligt
längre mellanrum.
En annan nyhet i miljöbalken är att omprövning skall kunna ske om en
verksamhet med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds. Möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer skulle starkt
begränsas om inte åtgärder kunde sättas in mot samtliga verksamheter
som bidrar till att normen överträds. En ojämn konkurrenssituation skulle
dessutom uppstå om vissa verksamheter kunde underlåta att minska sina
utsläpp. Av detta följer att även tillstånd meddelade före miljöbalkens
ikraftträdande bör kunna omprövas om de tillståndsgivna verksamheterna
med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Även i övrigt bör enligt regeringens mening miljöbalkens
omprövningsförutsättningar kunna tillämpas omedelbart på befintliga
tillstånd. Tillstånd meddelade enligt äldre bestämmelser skall enligt 5 §
balkens promulgationslag gälla som om de var meddelade enligt
miljöbalken. Regeringen finner därför att det inte behövs någon särskild
övergångsbestämmelse för att balkens regler om omprövning skall bli
tillämpliga.
Ytterligare en nyhet i miljöbalkens omprövningsregler är att
omprövning får ske av tillståndet som sådant. Enligt nuvarande lydelse
av omprövningsreglerna i miljöskyddslagen och vattenlagen är det endast
tillståndets villkor som kan omprövas. Det föreligger därför ett behov av
att ta ställning till om omprövning enligt miljöbalkens bestämmelser
skall få ske av tillståndet som sådant när detta har meddelats enligt de
gamla bestämmelserna.
När tillstånd lämnas enligt miljöskyddslagen bör omfattningen av
verksamheten preciseras i själva tillståndsmeningen. Enligt
Koncessionsnämndens praxis får denna precisering inte ske som ett
villkor. Oftast anges en produktionsmängd per år eller också kan
kapacitet, drifttid eller ytstorlek anges. Exempelvis bör för
avfallsanläggningar den mängd avfall som får deponeras eller tas emot
vid anläggningen anges. Ett annat alternativ när det gäller
avfallsanläggningar är att ange den yta som får disponeras (Bjällås/Rahm
Miljöskyddslagen, 2 uppl. 1996, s. 105 f, se också Koncessionsnämndens
beslut B 64/93). Om ändringen skall gälla även tillstånd som har
meddelats enligt miljöskyddslagen kan fortsättningsvis den i
tillståndsmeningen angivna produktionsmängden etc. omprövas.
Beträffande tillstånd enligt vattenlagen är det, som
Miljöbalksutredningen har framhållit, svårare att bedöma vad ändringen
innebär. När tillstånd ges till att utföra en vattenanläggning beskrivs
denna normalt i själva tillståndet. Trots detta kan enligt 15 kap. 3 §
vattenlagen "villkoren" omprövas för att förbättra anläggningens
säkerhet. Vid en sådan omprövning beslutas ofta att anläggningen skall
ändras. Det kan även i övrigt diskuteras vad som utgör själva tillståndet
till en vattenverksamhet och vad som är villkor för denna.
Regeringen delar utredningens mening att det i första hand är vid
tillstånd meddelade enligt miljöskyddslagen som skäl kan åberopas mot
att låta de nya reglerna gälla även gamla tillstånd. Att ändra en tillåten
produktionsmängd är en ingripande åtgärd som bör kräva tungt vägande
skäl (jfr avsnitt 4.37.3).
Flera remissinstanser, däribland Svea hovrätt, har ansett att det i
omprövningsfall finns behov av en övergångsbestämmelse med samma
innehåll som 15 kap. 10 § andra stycket vattenlagen. Den regeln innebär
att det vid omprövning av villkoren för vattenföretag enligt 3 § eller 4 § i
samma kapitel, dvs. omprövning till förmån för allmänna intressen, inte
får föreskrivas sådana villkor som medför att ändamålet med företaget
inte kan tillgodoses eller att förutsättningarna för företaget rubbas
avsevärt. Villkoren får inte heller medföra att tillståndshavaren m.fl.
drabbas av kostnader som står i missförhållande till de fördelar från
allmän synpunkt som kan vinnas.
Regeringen har i enlighet med Lagrådets förslag i 24 kap. 5 § fjärde
stycket miljöbalken lagt till en bestämmelse att tillståndsmyndigheten vid
omprövning inte får meddela så ingripande villkor eller andra
bestämmelser att verksamheten inte längre kna bedrivas eller att den
avsevärt försvåras. Därför finns det inte något behov av en
övergångsregel som motsvarar vattenlagens nyssnämnda
omprövningsregel.
Tidigare har påpekats att enligt 24 kap. 5 § första stycket 2 miljöbalken
får tillstånd omprövas om verksamheten med någon betydelse medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds. För att normen skall kunna klaras
kan det vara nödvändigt att verksamheter som i övrigt uppfyller miljö-
balkens krav minskar sin miljöpåverkan. Om ytterligare krav inte kan
ställas genom reglerna om bästa möjliga teknik (2 kap. 3 §) och övriga
hänsynsregler återstår bara att produktionen måste minskas. Eftersom
samtliga verksamheter skall bidra till att miljökvalitetsnormerna klaras
bör omprövning av den tillåtna produktionsmängden kunna ske i de
tillstånd som har meddelats före balkens ikraftträdande.
Vid omprövning enligt övriga omprövningsgrunder i 24 kap. 5 §
miljöbalken bör enligt regeringens mening däremot inte ändring kunna
ske av en produktionsmängd eller annan begränsning av verksamheten
som har angetts i ett tillstånd meddelat enligt miljöskyddslagen. Eftersom
huvudregeln är att samtliga omprövningsregler gäller även för äldre
tillstånd kräver detta en särskild övergångsbestämmelse.
Några särskilda övergångsbestämmelser om omprövning behövs för
vattenföretag som har tillstånd enligt vattenlagen (1918:523).
Bestämmelserna redovisas närmare i författningskommentaren.
I 24 kap. miljöbalken finns vidare bestämmelser om återkallande av
tillstånd. Enligt regeringens mening bör dessa regler gälla omedelbart för
tillstånd som har meddelats före balkens ikraftträdande. Någon
övergångsbestämmelse behövs inte om detta.
Rättegångskostnader och liknande kostnader
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om rättegångskostnader och liknande
kostnader.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag i denna del har inte föranlett
några särskilda remissynpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om
rättegångskostnader och liknande kostnader finns intagna i 25 kap.
miljöbalken. Reglerna motsvarar i allt väsentligt gällande rätt och innebär
i huvudsak att ersättning kan betalas i mål om vattenverksamhet men inte
i mål om miljöfarlig verksamhet. Regeringen finner i likhet med
Miljöbalksutredningen att det här inte behövs några
övergångsbestämmelser.
4.37.9 Tillsyn m.m.
Tillsyn
Regeringens förslag: Förelägganden och förbud som
tillsynsmyndigheter har meddelat före miljöbalkens ikraftträdande och
som fortfarande gäller vid ikraftträdandet skall gälla också efter denna
tidpunkt.
Särskild handräckning enligt miljöbalken skall få meddelas för en
gärning som har begåtts före balkens ikraftträdande, om gärningen var
straffbar när den begicks.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut (SMHI) erinrar om att myndigheten idag har tillsyn över
vattenverksamhet och vattenanläggningar i stor omfattning men att detta
inte angavs i kommentaren till tillsynskapitlet i huvudbetänkandet. SMHI
förutsätter att det av de förordningar där tillsynen kommer att fördelas
kommer att framgå SMHI:s tillsynsansvar och att behövliga
övergångsbestämmelser införs så att tillsynen kan fortgå utan avbrott.
Riksantikvarieämbetet konstaterar att bestämmelsen endast avser beslut
inom ramen för tillsynsverksamheten. Förelägganden och förbud som
inte är av tillsynkaraktär, bl.a. beslut enligt nuvarande 20 §
naturvårdslagen, bör i stället i likhet med tillstånd anses beslutade enligt
motsvarande bestämmelse i miljöbalken och lämpligen behandlas i
anslutning till 5 § i övergångsbestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: I 26 kap. miljöbalken smälts samman
de bestämmelser om tillsyn som finns i de lagar som skall ingå i balken.
De föreslagna bestämmelserna har inte alltid någon motsvarighet i de
enskilda lagarna. I miljöbalken kommer dock bestämmelserna att vara
generella. På detta sätt åstadkoms en skärpning av lagstiftningen. Trots
denna skärpning saknas det anledning att införa några
övergångsbestämmelser.
I lagtexten har vissa myndigheter angetts, i övrigt används ordet
tillsynsmyndighet. Vidare har principiella uttalanden gjorts om tillsynens
fördelning mellan olika myndigheter. Tanken är att tillsynsansvaret
närmare skall regleras i förordningar innan balken träder i kraft. En
omorganisation av tillsynen kommer då i viss utsträckning att ske. I den
mån detta ställer krav på övergångsbestämmelser får sådana tas in i
förordningarna.
Tillsynsverksamheten bör självfallet fortsätta utan avbrott i samband
med balkens ikraftträdande. Förelägganden och förbud som
tillsynsmyndigheter har meddelat före ikraftträdandet och som gäller då
bör därför kunna tillämpas också efter ikraftträdandet. Detta kräver en
övergångsbestämmelse.
Som framgår av avsnitt 4.37.4 gäller miljöbalkens bestämmelser om
tillstånd även tillstånd meddelade före balkens ikraftträdande. Av detta
följer att en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § får meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att tillståndet med dess villkor
skall efterlevas. Tillståndsbeslutets rättskraft hindrar inte en
tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden
eller förbud som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.
Ett tillståndsbesluts rättskraft omfattar bara frågor som har prövats i
tillståndet. Av detta följer att en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9
§ får meddela förelägganden och förbud för att sådana bestämmelser i
balken skall efterlevas som behandlar frågor som inte har prövats i
tillståndet. Detta förhållande får särskild betydelse när en miljöbalk
införs, eftersom denna i många fall innebär att krav ställs som saknar
motsvarighet i gällande rätt och alltså i redan meddelade tillstånd.
Det är enligt utredningens mening lämpligt att tillämpa miljöbalkens
bestämmelser om särskild handräckning även på gärningar som har
begåtts före balkens ikraftträdande. Regeringen delar denna bedömning.
För att särskild handräckning skall kunna meddelas skall alltså en
gärning ha begåtts som avses i 29 kap. 1 - 4, 8, 9 eller 10 § miljöbalken.
En förutsättning bör vara att gärningen var straffbar även när den
begicks.
Avgifter
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om avgifter.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken innehåller i 27 kap.
bestämmelser om avgifter. Reglerna innehåller huvudsakligen
bemyndiganden. Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser
till miljöbalkens avgiftsbestämmelser. Bestämmelsen i 4 § lagen om
införande av miljöbalken innebär att avgiftstaxor som beslutats av
exempelvis kommuner kommer att fortsätta gälla efter att balken har trätt
i kraft.
Tillträde
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om tillträde.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: I 28 kap. miljöbalken finns
bestämmelser om tvångsvis tillträde till annans egendom för att där
kunna utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelserna är
sådana att de genast kan börja tillämpas helt och hållet. Några
övergångsbestämmelser behövs därför inte.
4.37.10 Sanktioner
Straff och förverkande
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om straff och förverkande.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren har förklarat att det inte finns
något att invända mot utredningens ställningstagande beträffande den
straffrättsliga regleringen i 5 § brottsbalkens promulgationslag.
Skälen för regeringens förslag: I fråga om straffrättsliga
bestämmelser brukar det i allmänhet inte uppstå några
övergångsproblem. Straffbestämmelser får enligt 2 kap. 10 § första
stycket regeringsformen inte ges retroaktiv verkan. I 5 § lagen om
införande av brottsbalken (BrP) upprepas detta och dessutom finns där
föreskrifter om förhållandet mellan gammal och ny strafflag.
Föreskrifterna är tillämpliga också vid framtida ändringar av
strafflagstiftningen på brottsbalkens område och inom specialstraffrätten.
Huvudregeln i 5 § andra stycket BrP är att straff skall bestämmas efter
den lag som gällde när gärningen begicks. Avgörande tidpunkt är när den
handlande avslutade den verksamhet som kan sägas innefatta brottets
utförande. Att en från själva handlingen till tiden skild effekt inträder
först efter lagändringens ikraftträdande är således utan betydelse.
Kommer ett brott till stånd genom successivt handlande, får det i princip
anses, att om någon del av handlandet infaller under den nya lagens tid,
denna lag skall bli tillämplig på det hela (Berg m.fl., Kommentar till
Brottsbalken, del III, 1994, s. 552 f).
Om en annan lag gäller när dom meddelas, skall enligt 5 § andra
stycket BrP den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller
till lindrigare straff. Jämförelsen skall avse resultatet i det enskilda fallet
av en tillämpning av gammal respektive ny lag.
Gärningar som har begåtts före den tidpunkt då miljöbalken träder i
kraft bör alltså som huvudregel bedömas enligt de straffbestämmelser
som har gällt enligt någon av de lagar som upphävs i samband med
balkens ikraftträdande. Detta framgår av 5 § BrP och regeringen finner
därför att det inte behövs någon särskild övergångsbestämmelse till
miljöbalken.
Miljöbalkspropositionens förslag till straffbestämmelser innebär bl.a.
att straffskalorna har ändrats så att det finns möjlighet att döma till
strängare straff än tidigare. Huvudregeln skall därför oftast tillämpas,
dvs. om en gärning som har begåtts före miljöbalkens ikraftträdande men
kommer under bedömning efter denna tidpunkt skall i allmänhet
ansvarsreglerna i den äldre lagen tillämpas. Vidare har föreslagits att
vissa bestämmelser i brottsbalken förs över oförändrade till miljöbalken.
Några övergångsbestämmelser i anledning av det behövs inte heller.
Även i fråga om förverkande gäller att de tidigare bestämmelserna
skall tillämpas beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.
Det finns inte någon möjlighet att tillämpa miljöbalkens strängare
förverkandebestämmelser retroaktivt, eftersom de är kopplade till
balkens straffbestämmelser. Det finns knappast någon situation där
förverkande kunde ske enligt äldre bestämmelser men inte enligt de nya.
Regeringen konstaterar därför i likhet med Miljöbalksutredningen att det
inte finns något behov av övergångsbestämmelser till balkens
bestämmelser om förverkande.
Miljösanktionsavgifter
Regeringens förslag: Miljösanktionsavgift skall inte tas ut för
överträdelser som har skett före miljöbalkens ikraftträdande.
Mål och ärenden om miljöskyddsavgift i vilka ansökan till
Koncessionsnämnden har skett före balkens ikraftträdande skall
slutföras. Några nya ansökningar om miljöskyddsavgift skall inte få
göras efter ikraftträdandet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter
utredningens motiv till förslaget att miljöskyddsavgift inte skall kunna
tas ut för överträdelser som skett före miljöbalkens ikraftträdande när
ansökan inte skett hos Koncessionsnämnden.
Skälen för regeringens förslag: I miljöbalken ersätts
miljöskyddslagens system med miljöskyddsavgifter av
miljösanktionsavgifter. Syftet är att åstadkomma ett mer effektivt system.
Några väsentliga ändringar som föreslås är att avgiften skall beslutas
direkt av tillsynsmyndigheten, att avgiften skall utgå enligt tariffer som
fastställs av regeringen samt att överträdelsen inte behöver ha medfört
ekonomisk fördel för verksamhetsutövaren.
Den i föregående avsnitt nämnda grundlagsregeln i 2 kap. 10 § första
stycket regeringsformen är tillämplig på straff och annan brottspåföljd
samt förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. I regelns
förarbeten sades att det måste anses som ett klart kringgående av
förbudet mot retroaktiv strafflag, om man skulle ge retroaktiv verkan åt
administrativa sanktioner av uppenbart straffliknande karaktär (prop.
1975/76:209 s. 125). Enligt regeringens mening bör detta uttalande också
vara tillämpligt på miljösanktionsavgifter.
Regeringen anser således att det inte bör komma i fråga att ta ut
miljösanktionsavgifter för överträdelser begångna före miljöbalkens
ikraftträdande. I övergångsbestämmelserna bör därför föreskrivas att 30
kap. miljöbalken endast får tillämpas på överträdelser som har skett efter
ikraftträdandet. Enligt 30 kap. 1 § miljöbalken förutsätts för att
miljösanktionsavgift skall kunna påföras för en överträdelse, att
regeringen med stöd av 2 § i kapitlet har utfärdat föreskrifter om
storleken på avgiften för den ifrågavarande överträdelsen. Sådana
föreskrifter kan komma att utfärdas av regeringen beträffande olika
överträdelser efter hand också sedan balken har trätt i kraft. Med hänsyn
till vad som tidigare har sagts är det givet att föreskrifterna inte kan ges
retroaktiv verkan. Det kan därför finnas anledning att i de föreskrifter
som utfärdas efter balkens ikraftträdande uttryckligen föreskriva att dessa
endast skall tillämpas på överträdelser som har ägt rum efter att
föreskrifterna har trätt i kraft.
En annan fråga som uppkommer i detta sammanhang är om tidigare
bestämmelser om miljöskyddsavgifter även efter balkens ikraftträdande
skall kunna tillämpas för de äldre överträdelserna.
Frågor om miljöskyddsavgift prövas enligt 56 § miljöskyddslagen av
Koncessionsnämnden för miljöskydd. Enligt förslaget till miljöbalk skall
Koncessionsnämnden läggas ner och ersättas av regionala
miljödomstolar. Om frågor om miljöskyddsavgift fortfarande skall kunna
prövas i första instans måste detta därför ske vid en annan myndighet än i
dag. Det blir i så fall vid en myndighet som inte tidigare har prövat
sådana frågor.
Det sagda talar i någon mån för att några ansökningar om
miljöskyddsavgift inte skall kunna ske efter miljöbalkens ikraftträdande.
Detta skulle knappast få några märkbara effekter, eftersom det under en
femtonårs period utgått miljöskyddsavgift vid endast fem tillfällen, varav
det senaste ärendet är överklagat. Dessutom kvarstår möjligheterna till
vinningsförverkande enligt 36 kap. 4 § brottsbalken och företagsbot
enligt 36 kap. 7 § brottsbalken. Regeringen delar alltså i denna fråga den
bedömning som utredningen har gjort.
De ansökningar som redan har skett när miljöbalken träder i kraft skall
däremot kunna prövas. Koncessionsnämnden läggs omedelbart ner vid
balkens ikraftträdande. För den händelse det vid denna tidpunkt
handläggs något ärende om miljöskyddsavgift vid nämnden skall detta
liksom övriga ärenden överlämnas till regional miljödomstol för att
handläggas klart där.
Det är vidare tänkbart att något mål om miljöskyddsavgift finns vid
Svea hovrätt eller Högsta domstolen när miljöbalken träder i kraft. Även
sådana mål skall handläggas klart.
Som framgår av föregående avsnitt gäller enligt 5 § BrP beträffande
straff att ny lag skall tillämpas på gärningar som har begåtts före den nya
lagens ikraftträdande, om den leder till frihet från straff eller till
lindrigare straff. För avgifter finns det dock inte någon motsvarighet till
denna regel. Det är svårt att göra en jämförelse mellan
miljöskyddsavgifter och miljösanktionsavgifter, eftersom de utgår efter
delvis olika kriterier. Regeringen anser därför inte att det bör införas
någon motsvarande övergångsbestämmelse för det fall att det blir aktuellt
att pröva frågor om miljöskyddsavgift även efter balkens ikraftträdande.
4.37.11 Ersättning och skadestånd m.m.
Ersättning vid ingripande av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenverksamhet
Regeringens förslag: Frågor om rätt till ersättning och inlösen vid
ingripanden av det allmänna skall prövas enligt den lag som gällde när
det inskränkande beslutet meddelades.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen anser att det i
lagen om införande av miljöbalken bör skrivas in att en inriktning bör
vara att de nya lagreglerna inte skall försämra nuvarande regler för skydd
av egendomsvärdet.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken innehåller i 31 kap.
regler om ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m. Bestämmelserna har
förebilder i naturvårdslagen och till viss del även i vattenlagen.
En nyhet i dessa regler är att rätten till ersättning vid myndigheters
ingripanden enligt den s.k. samrådsparagrafen (20 § naturvårdslagen och
12 kap. 6 § miljöbalken) har vidgats. Skyldighet att betala ersättning
finns i dag bara vid förbud enligt samrådsparagrafen. 31 kap. 4 § första
stycket 5 miljöbalken innebär att även förelägganden skall kunna ligga
till grund för ersättningsanspråk.
Samtidigt föreslås en generell minskning av ersättningarna vid
ingripanden av det allmänna. Ersättning skall nämligen enligt 31 kap. 6 §
miljöbalken minskas med det belopp som ligger under den s.k.
kvalifikationsgränsen.
Regeringen delar utredningens uppfattning att frågor om rätt till
ersättning och inlösen bör prövas enligt den lag som gällde när det
inskränkande beslutet meddelades. Detta innebär bl.a. att avdrag på
ersättningen med det belopp som ligger under den s.k.
kvalifikationsgränsen inte skall ske när beslutet har meddelats före
balkens ikraftträdande.
I 31 kap. miljöbalken finns som nämnts även bestämmelser om
ersättning vid tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m. Dessa
bestämmelser motsvarar i allt väsentligt dagens reglering i vattenlagen.
Nya övergångsbestämmelser behövs därför i allt väsentligt inte. Några
övergångsbestämmelser till vattenlagen behöver dock upprepas. Dessa
kommenteras i författningskommentaren. Genom att en motsvarighet till
vattenlagens bestämmelse om laglighetsprövning inte införs i
miljöbalken utan istället placeras i promulgationslagen, bör för
tydlighetens skull finnas en övergångsbestämmelse som anger att
reglerna i 31 kap. miljöbalken om tillstånd till vattenverksamhet också
gäller vid lagligförklaring.
Avslutningsvis vill regeringen i detta avsnitt säga att
ersättningsreglerna självfallet skall vara utformade så att de inte
försämrar de regler för skydd av egendomsvärden som ansetts vara
gällande hittills. Regeringen kan därför inte se något behov av ett
förtydligande enligt Svenska Kraftverksföreningens önskemål.
Skadestånd
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om skadestånd.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund påpekar att
miljöbalken på en rad punkter kommer att innebära skärpta regler i
förhållande till den i dag gällande lagstiftningen. Enligt förbundet får
skadeståndsansvaret inte ges en retroaktiv verkan på det sättet att skador
– vilka anses acceptabla enligt nuvarande lagstiftning – skall ersättas
enligt miljöbalkens skadeståndsregler till den del de kan hänföras till
tiden före balkens ikraftträdande.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill här inledningsvis
erinra om att det beträffande skadestånd gäller en allmän rättsgrundsats
som innebär att den lag skall tillämpas som gällde vid den tidpunkt när
ett skadefall inträffade (se bl.a. prop. 1972:5 s. 593 och NJA 1983 s. 3).
Det behövs således inte någon övergångsbestämmelse om detta.
Vid miljöskadelagens tillkomst meddelades en övergångsbestämmelse
av innehåll att även om ett skadefall inträffat efter ikraftträdandet skulle
lagen inte tillämpas, om skadan var en följd av en störning som hade
upphört före ikraftträdandet. Skälet var att den nya miljöskadelagen i
vissa avseenden innebar en skärpning av skadeståndsansvaret i
förhållande till tidigare lag. Någon motsvarande övergångsbestämmelse
behövs inte i miljöbalken, eftersom balkens bestämmelser i 32 kap.
motsvarar reglerna i miljöskadelagen. För skador som har uppkommit till
följd av störningar som har upphört före miljöskadelagens ikraftträdande
den 1 juli 1986 och där skadefallet inträffar efter balkens ikraftträdande
kommer således eventuella ersättningsanspråk att vara preskriberade.
Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring
Regeringens förslag: Några övergångsbestämmelser skall inte knytas
till miljöbalkens regler om miljöskadeförsäkring och
saneringsförsäkring.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att det i villkoren för
saneringsförsäkringen, liksom när det gäller miljöskadeförsäkringen, bör
tas in en bestämmelse att försäkringen inte skall omfatta sanering eller
kostnader för sanering vars orsak i huvudsak är att hänföra till tid före
den 1 juli 1986. Sveriges Försäkringsförbund anser att de aktuella
försäkringarnas övergångsbestämmelser kan utformas först efter närmare
samråd med försäkringsbranschen.
Skälen för regeringens förslag: Miljöskyddslagens regler om
miljöskadeförsäkring har arbetats in i 33 kap. miljöbalken. Reglerna har
utvidgats till att även omfatta en saneringsförsäkring. Från denna
försäkring skall betalas ersättning för det allmännas kostnad för sanering.
Av 33 kap. 2 § framgår att det skall anges i försäkringsvillkoren vilka
skador som omfattas. Det är därför inte aktuellt att diskutera några
övergångsbestämmelser om detta. Regeringen vill anmärka att det ligger
i en försäkrings natur att den inte kan omfatta händelser som redan har
inträffat vid försäkringens ikraftträdande. Detta måste rimligen gälla
även saneringsförsäkringen. Liksom redan är fallet beträffande
miljöskadeförsäkringen bör detta framgå av försäkringens villkor. Med
anledning av påpekandet från Sveriges Försäkringsförbund anser
regeringen självfallet att de närmare detaljerna kring försäkringarna
måste bestämmas efter samråd med försäkringsbranschen.
4.37.12 Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
Regeringens förslag: Lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet skall träda i kraft samtidigt med miljöbalken.
Övergångsbestämmelserna till lagen skall samlas i en särskild lag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Med undantag från vissa lagtekniska synpunkter
från Umeå tingsrätt har utredningens förslag i denna del inte föranlett
några remissynpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet (LSV) innehåller huvudsakligen
bestämmelser som har överförts från vattenlagen med endast
redaktionella ändringar. På ett område innehåller dock lagen nya
bestämmelser, nämligen beträffande prövningen av markavvattning.
Dessa bestämmelser finns i 7 kap.
Tillståndsprövningen av markavvattning avses i miljöbalkens
regelsystem ske enligt miljöbalkens regler kompletterade av reglerna i
LSV. Ansökan skall enligt 11 kap. 9 § miljöbalken ges in till
länsstyrelsen som i vissa fall enligt 7 kap. 19 § LSV skall överlämna
ärendet till miljödomstolen. Miljödomstolen skall i de fall som anges i 7
kap. 21 § LSV förordna en markavvattningssakkunnig som har att ge in
ett yttrande till miljödomstolen (7 kap. 29 § LSV).
Enligt dagens regler kan markavvattningar tillståndsprövas av
förrättningsmän enligt 12 kap. vattenlagen. I och med den förslagna
prövningsordningen avskaffas detta system. Pågående förrättningar bör
dock handläggas klart. Eftersom vattenlagen upphävs genom lagen om
införande av miljöbalken och då balkens promulgationslag föreslås
innehålla en bestämmelse om att pågående tillståndsprövningar skall
handläggas klart (se avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.) behövs det inte någon
särskild övergångsbestämmelse om detta till LSV.
LSV skall naturligtvis träda i kraft samtidigt med miljöbalken, dvs. den
1 januari 1999.
Några bestämmelser i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
hänför sig till bestämmelser i vattenlagen som överförs till LSV. I den
mån dessa bestämmelser fortfarande är aktuella måste de upprepas i
LSV:s övergångsbestämmelser. Bestämmelserna är så pass många att
övergångsbestämmelserna till LSV lämpligen samlas i en särskild lag.
Beträffande de närmare motiven till övergångsbestämmelserna hänvisas
till författningskommentaren.
4.37.13 Övriga lagförslag
Lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning
Regeringens förslag: Lagen med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Några övergångsbestämmelser utöver tidigare övergångsbestämmelse
från naturvårdslagen om skyltar skall inte knytas till lagen.
Utredningens förslag: Utredningen föreslog att renhållningslagens
bestämmelser om gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder och
naturvårdslagens bestämmelser om skyltar och liknande anordningar
skulle arbetas in som ett kapitel i miljöbalken men förslaget
överensstämmer i övrigt med regeringens förslag att några nya
övergångsbestämmelser inte behövs.
Remissinstanserna: JO anser att föreslagna 18 § andra och tredje
styckena eventuellt skulle kunna placeras direkt i balken.
Skälen för regeringens förslag: Renhållningslagens bestämmelser om
gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder och naturvårdslagens
bestämmelser om skyltar och liknande anordningar tas nu in i en särskild
lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning utan
ändringar i sak. Den bör i likhet med övrig lagstiftning träda i kraft den
1 januari 1999. Några nya särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
En tidigare övergångsbestämmelse från naturvårdslagen om skyltar
måste dock upprepas.
Ändringar i konkurslagen och brottsbalken
Regeringens förslag: Ändringarna i konkurslagen och brottsbalken
skall träda i kraft samtidigt med miljöbalken den 1 januari 1999.
Några övergångsbestämmelser skall inte införas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
beträffande konkurslagen.
Remissinstanserna: De har inte berört denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har föreslagit att en ny
bestämmelse införs i konkurslagen (1987:672) innebärande att
konkursförvaltare skall enligt miljöbalken anmäla till
tillsynsmyndigheten om konkursgäldenären har lämnat kvar kemiska
produkter eller farligt avfall som behöver tas om hand. Detsamma skall
gälla vid misstanke om mark- eller vattenföroreningar. Regeringen
bedömer att det inte behövs några övergångsbestämmelser. Även denna
bestämmelse bör träda i kraft den 1 januari 1999.
Vidare föreslås som framgår i avsnitt 4.37.10 att bestämmelser från
brottsbalken förs över till miljöbalken. Även denna ändring bör givetvis
träda i kraft samtidigt med miljöbalken.
4.38 Ekonomiska konsekvenser av förslagen
I det följande informerar regeringen riksdagen om de ekonomiska
konsekvenserna av miljöbalksförslaget.
Vissa av kostnaderna kan beräknas redan i dag. Detta gäller dels
kostnaderna för rättsväsendet för den föreslagna prövningsordningen
med 28 miljoner kronor per år och ett engångsbelopp om 10 miljoner
kronor för övergångskostnader, dels kostnader för länsstyrelsernas arbete
med att förklara områden för miljöriskområden med 3 miljoner kronor,
dels kostnader för utbildning och information med ca 8 miljoner kronor
under år 1997 och 1998.
Andra kostnader är svårare att bedöma i dag eftersom de är beroende
av de förordningar som regeringen kommer att besluta om i nästa steg i
miljöbalksarbetet.
Myndigheternas nuvarande verksamhet med främst tillståndsprövning
och tillsyn finansieras i huvudsak med avgifter, vilka redovisas mot
inkomsttitel till statsverket. Regeringen har den 19 december 1996 i
regleringsbrev beslutat uppdra till Naturvårdsverket att lämna förslag till
hur avgifter enligt hela balken bör utformas och sättas med främst
prövning och tillsyn. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat
resultatet av uppdraget i en rapport, Avgifter för prövning och tillsyn
enligt miljöbalken (4790). Regeringen har överlämnat rapporten till
miljöbalksutredningen som skall lägga fram förordningsförslag.
De kostnader som uppkommer till följd av miljöbalken kommer att
finansieras via avgifter och via U0 20 Allmän miljö- och naturvård. Till
detta återkommer regeringen i budgetarbetet.
4.38.1 Rättsväsendet
Regeringens bedömning: Kostnaderna för rättsväsendet för den
föreslagna prövningsorganisationen beräknas uppgå till ca 28 miljoner
kronor per år mot dagens ca 20 miljoner kronor samt ett
engångsbelopp om 10 miljoner kronor för övergångskostnader.
Utredningens bedömning: Prövningssystemet bör på något längre
sikt medföra en något billigare prövning.
Remissinstanserna: Riksrevisionsverket anser att utredningen inte
visat att det föreslagna systemet blir billigare. Domstolsverket ifrågasätter
om förslaget kan genomföras utan några ökade kostnader. Växjö och
Umeå tingsrätter anser att Koncessionsnämndens beredningsjurister inte
kan ersättas med tingsnotarier. Även om frågan om beredningsjurister
utreds i annat sammanhang är det angeläget att tjänster för
beredningsjurister inrättas i miljödomstolarna.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag till
prövningssystem innebär bl.a. (se avsnitt 4.22) att regionala
miljödomstolar skall inrättas. Dessutom inrättas en miljööverdomstol
som knyts till Svea hovrätt. Koncessionsnämnden för miljöskydd upphör.
Det gör också vattendomstolarna och Vattenöverdomstolen. Ett antal mål
och ärenden föreslås flyttade från regeringen och
förvaltningsdomstolarna till miljödomstolarna.
Förslaget till prövningssystem innebär vidare (se avsnitt 4.22.2) att de
regionala miljödomstolarna skall som första instans pröva mål om
tillstånd till miljöfarlig verksamhet (A-listan), vattenmål och vissa mål
om bl.a. ersättning som i dag går till allmän domstol, fastighetsdomstol
eller vattendomstol. Statliga myndigheters beslut enligt miljöbalken, eller
enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får om inte annat
föreskrivs överklagas till de regionala miljödomstolarna. Detta innebär
att t.ex. länsstyrelsernas beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet
(B-listan) i de flesta fall får överklagas till miljödomstolen.
De regionala domstolarnas prövning kommer inte att omfatta prövning
av någon ny målgrupp. Detta innebär att samtidigt som prövningen
kräver resurser i den regionala miljödomstolen så kommer en
kostnadsbesparing att ske på andra håll i dagens prövningssystem.
Avgörande för frågan om kostnadernas storlek är främst den nya
organisationens utformning samt om det kommer att bli någon
volymökning. Här finns en del osäkerhetsfaktorer. En viss volymökning
kan inte uteslutas. Samtidigt slås flera prövningar samman till en samlad
prövning, vilket bör vara kostnadsbesparande. Vidare kommer ett stort
antal mål att prövas i en mer kostsam sammansättning än tidigare. Den
av Växjö och Umeå tingsrätter berörda frågan om det i organisationen
skall ingå beredningsjurister är en annan osäkerhetsfaktor.
Regeringen har beräknat att det bör avsättas ett belopp om 28 miljoner
kronor per år för att täcka kostnaderna för den nya
prövningsorganisationen för rättsväsendet samt ett engångsbelopp om 10
miljoner kronor för övergångskostnader. Finansieringsfrågan behandlas i
avsnitt 4.38.5.
4.38.2 Länsstyrelserna
Regeringens bedömning: Tillsynsmyndigheternas ökade möjligheter
att samutnyttja varandras kompetens bör främja effektiviteten.
Ställningstagande till finansieringen av miljökvalitetsnormer får ske
när respektive norm utfärdas.
Den totala kostnaden för att förklara områden som
miljöriskområden torde inte komma att överstiga 3 miljoner kronor.
Detta belopp är så förhållandevis begränsat att det bör kunna tas inom
befintliga ramar inom Miljödepartementets budget och finansieras
genom bl.a. att statens kostnader för saneringar genom införandet av
en saneringsförsäkring minskar med ca 2 miljoner kronor.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Riksrevisionsverket anser att utredningen inte
visat att det förslagna systemet blir billigare. Den ekonomiska
konsekvensanalysen av tillsynsverksamheten är bristfällig eftersom den
begränsar sig till direkta kostnader för tillsynen. Det krävs också resurser
för t.ex. information och rådgivning. Länsstyrelsen i Jönköping anser att
miljöbalken kommer att medföra ett väsentligt ökat resursbehov som inte
kan finansieras avgiftsvägen. Endast den direkta tillsynen kan sannolikt
finansieras avgiftsvägen. Länsstyrelsen i Östergötland anser att
resursbehovet ökar genom förklaringar om miljöriskområden.
Skälen för regeringens bedömning: Ett flertal lagar med olika
tillsynsregler arbetas in i miljöbalken. Regeringen föreslår att
gemensamma tillsynsregler skall gälla för all verksamhet. Detta innebär
visserligen en utvidgning av tillsynsansvaret beträffande viss
verksamhet, t.ex. vattenverksamhet, men ger också möjlighet till
betydande samordningsvinster.
Förslaget till principer för fördelningen av ansvaret mellan
tillsynsmyndigheterna emellan öppnar också möjligheter att effektivisera
tillsynen. Tillsynsmyndigheternas ökade möjligheter att samutnyttja
varandras kompetens bör främja effektiviteten.
Principen om att förorenaren skall betala, som slås fast i miljöbalkens
kapitel med allmänna hänsynsregler skall gälla även med avseende på
kostnader för tillsynen.
Länsstyrelserna utövar i dag tillsyn över A- och B- verksamheter enligt
miljöskyddslagen. Vidare yttrar sig länsstyrelserna ur regional synvinkel
till Koncessionsnämnden för miljöskydd i samband med nämndens
tillståndsprövningar. Detsamma gäller i vattenmål vid vattendomstolarna.
Vidare svarar länsstyrelserna för tillståndsprövningen av B-anläggningar.
Länsstyrelsen fungerar även som överklagandeinstans i fråga om
kommunala tillsynsärenden. Ytterligare arbetsuppgifter är bl.a.
rådgivning till kommunerna och att verka för en ökad samordning av
miljöskyddsarbetet i respektive län. Länsstyrelserna har också regionalt
ansvar för tillämpningen av naturvårdslagen.
Regeringens förslag innebär att alla kommuner skall ha minst den
tillsyn som de har i dag. De skall dessutom liksom i dag ha
kemikalietillsyn. De kommuner som har resurser och kompetens skall
dessutom ges möjlighet att ta över tillsyn från länsstyrelserna. Detta
gäller naturvårds- och miljötillsyn liksom tillsyn över vattenverksamhet
och jordbruksmark.
I vilken utsträckning det kommer att föreskrivas miljökvalitetsnormer
är svårt att förutsäga. Regeringen skall föreskriva vem som skall upprätta
åtgärdsplaner. Det kan var en kommun om miljökvalitetsnormen
omfattar endast en kommun. Det kan också vara flera kommuner i
samverkan eller länsstyrelsen om flera kommuner omfattas av normen.
Om normen omfattar flera län kan det vara dessa länsstyrelser i
samverkan som skall upprätta åtgärdsplanen. Det finns 21 länsstyrelser
(fr.o.m. den 1 januari 1998) och 288 kommuner. Ställningstagande till
finansieringen kan tas endast för varje miljökvalitetsnorm för sig. Detta
får alltså ske i samband med varje norms utfärdande. Vid
ställningstagande till huruvida en norm skall utfärdas skall kostnaderna
vägas in i bedömningen. Det kan samtidigt anmärkas att möjligheten att
utfärda miljökvalitetsnormer måste finnas med hänsyn till EU.
Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 bl.a. beslutat att
ge Naturvårdsverket i uppdrag att med utgångspunkt i bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i förslaget till miljöbalk utreda för vilka
miljöproblem samt för vilka geografiska områden sådana normer kan bli
aktuella att föreskriva och redovisa detta. Naturvårdsverket skall också
belysa och ange riktlinjer för hur åtgärdsplaner bör utformas och
genomföras. Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat uppdraget i
rapporten Miljökvalitetsnormer – ett nytt verktyg i miljöpolitiken (4793).
Rapporten har överlämnats till Miljöbalksutredningen.
Naturvårdsverket har i regleringsbrev den 19 december 1996 fått i
uppdrag att undersöka möjligheterna att flytta ärenden från A- till B-
listan och omvänt. Naturvårdsverkets förslag, Miljöfarliga verksamheter
– prövning och klassificering (rapport 4795) har överlämnats till
Miljöbalksutredningen. Möjligheterna att minska antalet prövningar skall
också undersökas. Miljöbalksförslaget innebär ökade möjligheter att
utfärda generella föreskrifter. Detta bör medföra en minskad
resursförbrukning. Å andra sidan torde länsstyrelsens utökade roll som
samrådsorgan m.m. när det gäller miljökonsekvensbeskrivningar
medföra ökade kostnader. Detsamma kan komma att gälla om
länsstyrelserna i hög grad skall företräda de allmänna intressena. En
nedflyttning av A-ärenden till länsstyrelsenivå (B-listan) kommer att öka
länsstyrelsernas resursbehov medan ett borttagande av verksamheter från
B–listan kommer att verka i motsatt riktning. En utvärdering bör ske ca 2
år efter balkens ikraftträdande. Avgiftsfinansiering bör ske, se avsnitt
4.38.5.
I artikel 5 i IPPC-direktivet 96/61 ställs krav bl.a. på att
medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att befintliga tillståndspliktiga
verksamheter som omfattas av direktivet senast den 10 oktober 2007
skall ha tillstånd, se avsnitt 4.14. Kostnadsökning som är svår att
uppskatta. Den bör liksom annan tillståndsprövning finansieras med
avgifter se avsnitt 4.38.5.
Omfattningen av länsstyrelsernas framtida anläggningstillsyn är svår
att förutsäga och blir beroende av den fördelning av tillsynen mellan
länsstyrelser och kommuner som skall förhandlas fram innan balken
träder ikraft. Tillsyn som inte övertas av kommun måste skötas av
länsstyrelse.
Enligt regeringens förslag till miljöbalk skall miljösanktionsavgift
kunna påföras den som bryter mot t.ex. villkor i tillstånd.
Tillsynsmyndigheterna skall påföra sanktionsavgiften som ett led i
tillsynen. Överklagande kan ske till miljödomstolen. Sanktionsavgifter
kommer att flyta in till statskassan.
Regeringen föreslår att de mest förorenade mark- och vattenområdena i
landet skall förklaras som miljöriskområden.
I dag finns ca 2 000 objekt registrerade i en provisorisk databas hos
Naturvårdsverket. Det är inte fråga om någon formell registrering.
Fortsatta inventeringar av förorenade områden har påbörjats. För att ta
hand om bl.a. de uppgifter som kommer fram genom inventeringarna
utvecklar Naturvårdsverket tillsammans med några av landets
länsstyrelser en regionalt baserad databas som skall ersätta den
provisoriska databasen.
I Naturvårdsverkets handlingsplan för efterbehandling har uppskattats
att det kan finnas omkring 7 000 förorenade områden i Sverige.
Inventeringarna syftar till att identifiera eventuella ytterligare områden
och att om dessa och de redan kända samla in så mycket uppgifter att det
går att göra en bedömning av vilken risk områdena innebär för
människors hälsa och för miljön. Resultatet redovisas genom att området
riskklassas i en skala 1-4, där klassen 1 representerar de områden som
medför störst risk.
Registreringen i databasen kommer endast att omfatta en begränsad
andel av de förorenade områdena. Samtliga områden som inventeras,
eller som det på annat sätt framkommer uppgifter om, kommer att ingå i
den regionala databasen. Arbetet med att bygga upp databasen sker helt
oberoende av om regler om att förklara allvarligt förorenade områden
som miljöriskområden införs eller inte. Från databasen kommer
huvuddelen av de uppgifter att hämtas som behövs som underlag för
registreringen. Vid bedömningen av vad det offentliga åtagandet innebär
tas därför bara hänsyn till det ytterligare arbete som den förklaringen
medför.
Enligt förslaget skall de områden förklaras som miljöriskområde där
det med hänsyn till riskerna för människor och miljö är nödvändigt att
föreskriva om begränsningar i markanvändningen, eller att
försiktighetsmått iakttas. Behovet av sådana föreskrifter avgörs inte
enbart av vilken riskklass området tillhör. Andra omständigheter som hur
akut situationen är eller om exploateringsintressen riktas mot området
kan vara avgörande för om förklaring som miljöriskområde kommer att
ske.
Bedömningen av hur många områden som bör bli föremål för
förklaring som miljöriskområde blir självfallet osäker, eftersom kunskap
i stor utsträckning saknas om förhållandena på de enskilda platserna.
Ledning kan dock erhållas från Naturvårdsverkets branschkartläggning
(BKL). Där har ca 200 objekt hänförts till klass 1 och 1 000 till klass 2.
Det är sannolikt bland dessa områden som förklaring kan bli aktuell och
de fortsatta inventeringarna kommer att generera ytterligare områden.
Eftersom inventeringarna kommer att pågå under flera år kommer också
förklaringarna att fördelas över dessa år. Härutöver kommer andra
undersökningar att ge underlag för nya förklaringar. Av de ca 7 000
områden som kan finnas kan uppskattas att ett tusental kommer att
förklaras som miljöriskområden. Fördelning över tiden kommer
sannolikt att ske så att ett större antal områden förklaras som
miljöriskområden inledningsvis, för att följa inventeringarna och därefter
avsevärt tunnas ut när inventeringarna slutförts. I genomsnitt kan ett
hundratal förklaringar per år komma att ske under den första
tioårsperioden. Det innebär genomsnittligt 4-5 förklaringar per
länsstyrelse och år.
Eftersom underlaget tas fram i annan ordning kommer arbetsinsatsen i
länsstyrelsen att handla om främst det administrativa förfarandet, dvs.
inhämtande av yttranden, kungörelse, samråd och eventuellt
sammanträde och besiktning. Den effektiva tidsåtgången för detta kan
uppskattas till 1 personvecka. Kostnaden för länsstyrelsernas arbete
beräknas därmed bli över 2 miljoner kronor. Härtill skall läggas
kostnader som uppstår för hantering av överklaganden, för inskrivning i
inskrivningsregistret och för att besvara frågor om innehållet i registret.
Kostnaderna för överklagandeärendena och för besvarande av frågor är
svåra att bedöma, kostnaden för inskrivning är liten. Den totala
kostnaden torde inte komma att överskrida 3 miljoner kronor.
De restriktioner som besluten om förklaring som miljöriskområden
kommer att innehålla skall förhindra att skador förvärras och att
människor och miljö tar skada. Genom detta sparas kostnader både för
miljövård och sjukvård. Med olämpliga åtgärder inom ett förorenat
område kan föroreningarna komma att spridas och exponeras.
Kostnaderna för efterbehandlingen kan i olyckliga fall komma att
mångdubblas. Olämpliga åtgärder kan också tvinga fram akuta och
därmed extra kostsamma åtgärder. Skulle människor exponeras för
föroreningarna kan i vissa fall skador uppstå som kräver sjukvård.
I övrigt medför förklaringarna som miljöriskområden i sig inte i någon
större utsträckning några vidare konsekvenser än vad som blir följden av
inventeringar, upprättande av en regional databas och övriga åtgärder
inom efterbehandlingsområdet.
Systemet kan förväntas medföra att efterbehandling av förorenade
områden kommer att ske i större omfattning och tidigare än vad som
annars skulle bli fallet. Enbart hotet om att ett område kan komma att
förklaras som miljöriskområde kan i många fall vara tillräckligt för att få
åtgärder till stånd. Om mer av efterbehandlingsarbetet utförs av ansvariga
och detta arbete utförs tidigare kommer belastningen på det allmänna att
minska.
Naturvårdsverket har i oktober 1997 till regeringen inkommit med
rapporten Miljöriskområden – Förslag till förordning och vägledning för
tillämpning (4796). Rapporten har överlämnats till
Miljöbalksutredningen. Enligt Naturvårdsverket innebär deras förslag
inte några andra konsekvenser än de som nyss redovisats. Detta
förutsätter dock att inventeringarna av förorenade områden kan
genomföras på sätt som förutsatts.
Regeringen har i olika sammanhang (bl.a. i prop. 1993/94:100 bil. 15)
lagt fast att miljöskulden inte får öka. Detta erinras om i kommitté-
direktiven Dir. 1994:23 som gäller samtliga kommittéer och särskilda
utredare. Sammanfattningsvis kan mot den bakgrunden sägas att
registreringsbestämmelserna bör utgöra ett bra exempel på en
administrativ åtgärd som kan medverka till att miljöskulden inte ökar.
Regeringen föreslår att en saneringsförsäkring skall införas. Den skall
avgiftsfinansieras. I dag har staten kostnader som försäkringen kommer
att täcka på ungefär 2 miljoner kronor per år, jfr. avsnitt 4.35.
4.38.3 Kommunerna
Regeringens bedömning: Kommunerna bör ges möjlighet att
avgiftsfinansiera sina kostnader för verksamhet med prövning och
tillsyn enligt balken.
Ställningstagande till finansieringen av miljökvalitetsnormer får ske
när respektive norm utfärdas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Borås kommun anser att miljöbalken innebär att
ytterligare uppgifter läggs på kommunerna. Sundsvalls kommun
framhåller att det blir ökade krav på personella resurser. Kostnader i
samband med miljökvalitetsnormer måste finansieras. Örnsköldsviks
kommun anser att arbetet med åtgärdsprogram, miljökvalitetsnormer samt
miljösanktionsavgifter kräver resurser som staten bör kompensera
kommunerna för.
Skälen för regeringens bedömning: Kommunerna har i dag enligt
miljöskyddslagen tillsynsansvaret för C- och U-anläggningar och kan
frivilligt ta över tillsynsansvaret för miljöfarlig verksamhet som anges
med beteckningen A eller B i bilagan till miljöskyddsförordningen.
Regeringens förslag innebär att alla kommuner skall ha minst den
tillsyn som de har i dag. De skall dessutom liksom i dag ha delar av
kemikalietillsyn. De kommuner som har resurser och kompetens skall
dessutom ges möjlighet att ta över tillsyn från länsstyrelserna. Detta
gäller naturvårds- och miljötillsyn liksom tillsyn över vattenverksamhet
och jordbruksmark. Avgiftsfinansiering bör ske liksom i dag inklusive
kemikalietillsyn, se avsnitt 4.38.5. Detsamma gäller för den möjlighet
som kommunerna ges att föreskriva om tillstånds- eller anmälningsplikt
för grundvattentäkter samt den tillståndsprövning som regeringen kan
komma att låta kommunen utföra, se avsnitt 4.14.
I vilken utsträckning det kommer att föreskrivas miljökvalitetsnormer
är svårt att förutsäga. Regeringen skall föreskriva vem som skall upprätta
åtgärdsplaner. Det kan vara en kommun om miljökvalitetsnormen
omfattar endast en kommun. Det kan också vara flera kommuner i
samverkan eller länsstyrelsen om flera kommuner omfattas av normen.
Om normen omfattar flera län kan det vara dessa länsstyrelser i
samverkan som skall upprätta åtgärdsplanen. Ställningstagande till
finansieringen får regeringen ta vid föreskrivandet av normerna. Då
kommer regeringen att ta ställning till kostnaderna. Det kan samtidigt
anmärkas att möjligheten att utfärda miljökvalitetsnormer måste finnas
med hänsyn till EU.
När ställningstagande sker till finansiering av en miljökvalitetsnorm
skall den av riskdagen år 1992 antagna finansieringsprincipen gälla.
Denna innebär att om staten vidtar åtgärder som ändrar kommunernas
åtaganden skall detta följas av en ekonomisk reglering mellan staten och
kommunerna. Den gäller dock inte frivillig verksamhet. I den
utsträckning som normerna inte kan finansieras med avgifter får staten
skjuta till medel till kommunerna.
Det förslag till miljöbalk som regeringen nu lägger fram innebär inga
ändringar för kommunerna vad avser skyldigheten att redovisa
miljökonsekvensbeskrivningar vid fysisk planering enligt plan- och
bygglagen, se avsnitt 4.11. Detta blir en fråga för följdlagstiftningen.
4.38.4 Utbildning och information
Regeringens bedömning: Miljöbalksreformen introduceras genom
en bred information- och utbildningsinsats.
Engångskostnaden kan beräknas till ca 8 miljoner kronor under år
1997 och 1998.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påtalat behovet av
utbildning och information.
Skälen för regeringens förslag: I och med att miljöbalken träder i
kraft introduceras en kvantitativt och kvalitativt omfattande lagstiftning
som berör alla i vårt samhälle. Det finns då ett övergripande behov av
information till allmänheten. Genom att miljöbalken vidare innebär stora
systematiska och materiella ändringar av det svenska miljörättsliga
regelsystemet behöver företrädare för prövnings- och
tillsynsmyndigheter, polis, åklagare, domare och andra som skall
tillämpa balkens regler få tillfälle till fördjupad information och
utbildning. Reformen kan på så sätt snabbt få ett effektivt genomslag och
ge förväntade positiva effekter i miljöarbetet. Lagstiftningsarbetet bör
följaktligen snart följas av informations- och utbildningsinsatser vid
lokala, regionala och centrala konferenser eller liknande arrangemang.
Möjligheterna att informera med stöd av IT, TV och press bör också
ägnas uppmärksamhet. Särskilda informationsinsatser kan också vara
motiverade på internationell nivå, särskilt med avseende på de länder
som tillsammans med Sverige ingår i EU. Det är dessutom betydelsefullt
att de som i olika officiella sammanhang företräder Sverige på
miljöområdet har kunskap om och utgår från miljöbalken i sitt arbete för
en bättre hälsa och miljö. För att de angivna insatserna skall ge ett gott
resultat är det också nödvändig att ett relevant och ändamålsenligt
informations- och utbildningsmaterial utarbetas.
En rad remissinstanser – däribland Naturvårdsverket,
Landstingsförbundet, Försvarsmakten, Vägverket, Riksrevisionsverket
samt flera länsstyrelser och kommuner – har påtalat behovet av
information och utbildning, dels i samband med reformens
genomförande, dels i form av vidareutbildning.
Det finns flera olika målgrupper, varför olika slags
informationsmaterial måste tas fram. Exempel på målgrupper är:
– domare, polis, åklagare och annan rättsligt verksam personal inom
området miljö och hälsa
– ansvariga i kommuner och landsting, länsstyrelser
– sektorer, branscher
– allmänheten.
Det finns också flera aktörer, som skulle kunna föra ut nödvändig
information, var för sig eller i samverkan. Exempel på sådana aktörer är
– förutom Miljödepartementet – Naturvårdsverket, Konsumentverket,
länsstyrelserna, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och
Industriförbundet.
Basinformation till allmänheten bör tas fram. Sådan information kan
sedan byggas på till andra grupper utifrån vars och ens behov och
grundkunskaper.
Naturvårdsverket har en omfattande informationsverksamhet och
bedriver också utbildning. Även Riksåklagaren arrangerar redan i dag
möten mellan polis och åklagare å ena sidan och tillsynsmyndigheterna
på miljöområdet å den andra för informationsutbyte, m. m.
Konsumentverket arbetar med frågor rörande miljö- och konsumtion
och har lång erfarenhet när det gäller konsumentinformation och
kunskapsförmedling.
Landstingsförbundet och Kommunförbundet informerar regelmässigt
sina resp. medlemmar, dvs. både förtroendevalda och tjänstemän i
kommuner och landsting, om t.ex. ny lagstiftning. Industriförbundet och
andra branschorganisationer informerar sina medlemmar.
Regeringen har genom beslut den 25 september 1997 (Dir. 1997:110)
tillkallat en kommitté med uppdrag att svara för att utbildningen som
föranleds av att miljöbalken träder i kraft genomförs i sådan tid och på
sådant sätt att förutsättningar skapas för att miljöbalkens mål skall kunna
uppnås. Kommittén skall senast den 1 februari 1998 redovisa en
övergripande plan över utbildningsinsatser. Vidare skall kommittén ett år
efter miljöäbalkens ikraftträdande redovisa sitt arbete och en utvärdering
av genomförda utbildningsinsatser.
Kostnaderna för informations- och utbildningsinsatser inom den
statliga sektorn har beräknats till sammanlagt ungefär 8 miljoner kronor
under år 1997 och 1998. Med hänsyn till att information och utbildning
skall ha nått ut till berörda innan miljöbalken träder i kraft har regeringen
i budgetpropositionen för år 1998 föreslagit att 8 miljoner kronor anvisas
på tilläggsbudget för år 1997 för denna verksamhet. Riksdagen har
beslutat i enlighet med regeringens förslag.
4.38.5 Finansiering
Regeringens bedömning: Myndigheternas verksamhet med främst
prövning och tillsyn enligt miljöbalken skall avgiftsfinansieras liksom
den i huvudsak är avgiftsfinansierad redan i dag och redovisas mot
inkomsttitel till statsverket. Avgiftsfinansiering bör även kunna ske
vad avser den tillståndsprövning där miljödomstolen är första instans.
Kommunerna kan bestämma att deras verksamhet för prövning och
tillsyn skall täckas med avgifter.
Skälen för regeringens bedömning: I dag finansieras en mycket stor
del av myndigheternas verksamhet enligt miljöskyddslagen med avgifter.
Sålunda stadgas i förordning (1989:598) om avgift för myndigheternas
verksamhet enligt miljöskyddslagen att avgift skall betalas för
verksamhet enligt miljöskyddslagen hos Koncessionsnämnden för
miljöskydd, Naturvårdsverket och länsstyrelserna. Även kommunerna
bemyndigas i förordningen att ta ut avgift för en kommunal nämnds
verksamhet enligt miljöskyddslagen enligt en taxa som kommunen själv
bestämmer.
Avgiftssystemet bygger på saktaxor. Avgiften skall betalas efter beslut
av länsstyrelsen som också tar emot och redovisar avgiften.
Avgiftsintäkterna disponeras inte av länsstyrelsen utan uppbörden
redovisas under inkomststitel.
Till förordningen finns en avgiftslista som täcker ca 200 kategorier.
Indelningen är gjord efter branschtillhörighet och verksamhetens
omfattning. Det finns två kolumner i avgiftslistan. Det första gäller om
länsstyrelsen har tillsynen, den andra om kommunen har tillsynen.
Avgiften i andra kolumnen är 35 % av avgiften i kolumn ett för A-
anläggningar och 10 % för B-anläggningar. Avgiften i kolumn två skall
täcka de statliga myndigheternas kostnader för prövnings- och
omprövningsarbete samt bidra till att täcka kostnaderna för annat centralt
och regionalt arbete, föreskrifter och allmänna råd, regional samordning
m.m. Full kost- nadstäckningsgrad har ännu inte uppnåtts.
Kommunerna finansierar verksamheten på olika sätt i olika kommuner.
En del kommuner finansierar delar av verksamheten med skatter medan
andra avgiftsfinansierar hela verksamheten.
Enligt regeringens förslag till miljöbalk bemyndigas regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
avgifter för en myndighets verksamhet med främst prövning och tillsyn
enligt balken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken (27 kap.
1 §). Regeringen får överlåta åt en kommun att meddela föreskrifter om
sådan avgift såvitt gäller en kommunal myndighets verksamhet, se
avsnitt 4.29 och författningskommentaren till 27 kap 1 § .
Regeringen anser att utgångspunkten skall vara att full
kostnadstäckning skall uppnås för myndigheters och kommuners
verksamhet enligt miljöbalken. Detta skall så långt möjligt ske genom
avgifter. Länsstyrelserna skall tillföras resurser för utökade och
tillkommande uppgifter. För kommunernas del gäller
finansieringsprincipen, dvs. för de tillkommande kostnader som
kommunerna får till följd av ändrad lagstiftning och som inte går att
täcka med avgifter skall finansieras med höjda statsbidrag. En
utvärdering bör ske efter 2 år från balkens ikraftträdande.
I dag finansieras Koncessionsnämndens verksamhet med avgifter.
Koncessionsnämndens verksamhet kommer i framtiden att ankomma på
miljödomstolarna. Regeringen har för avsikt att göra en översyn av vad
som bör prövas direkt i miljödomstol och vad som bör prövas av domstol
först efter överklagande av förvaltningsmyndighets beslut, se avsnitt
4.22.1. Regeringen anser att avgiftsfinansiering av domstolarnas
verksamhet bör kunna ske vad avser den tillståndsprövning där
miljödomstolen är första instans. Inriktningen bör vara att full
kostnadstäckning skall uppnås.
Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 beslutat ge
Naturvårdsverket i uppdrag att bl.a. ta fram förslag till hur avgifter enligt
hela miljöbalken bör utformas och sättas för bl.a. prövning och tillsyn.
Naturvårdsverket skall också utarbeta tariffer för med vilka belopp som
miljösanktionsavgifter skall utgå för olika överträdelser.
Naturvårdsverket har i oktober 1997 redovisat resultatet av sitt arbete,
rapporter 4790-4791. Rapporterna har överlämnats till
Miljöbalksutredningen som skall komma med förslag till
miljöbalksförordningar innehållande bl.a. förslag om avgiftssystemens
omfattning, som kan träda i kraft samtidigt med miljöbalken.
4.39 Uppföljning
Regeringens bedömning: Det finns ett behov att både utvärdera
tillämpningen av miljöbalken och att samtidigt överväga vilka
reformbehov som kan finnas framöver. En utredning bör därför
tillsättas för att följa tillämpningen, särskilt av hänsynsreglerna, och
vid behov föreslå ändringar och tillägg som ytterligare kan säkerställa
att balkens mål uppnås.
Miljöbalken är en viktig länk i arbetet med att skapa ett ekologiskt
hållbart samhälle.
Lagtekniskt har miljöbalken utformats genom att ett antal
bestämmelser i femton miljölagar har sammansmälts. Alla
bestämmelserna omfattas av balkens gemensamma hänsynsregler.
Tillämpningen av hänsynsreglerna kommer att ha stor betydelse, om
balkens mål skall kunna förverkligas. Det är balkens tillsynsregler som
skall säkerställa att miljöbalken efterlevs. En tillsynsmyndighet får
meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att
säkerställa balkens syfte. Balken innehåller också nyheter när det gäller
de krav som kan ställas på verksamhetsutövare och vid planering i
samband med att miljökvalitetsnormer för ett angivet område har
föreskrivits. Även genom de nya formkraven som skall gälla för
miljökonsekvensbeskrivningar, när de skall upprättas och vad de skall
innehålla, har blivit tydligare. Domstolar och myndigheter kommer att få
ta ställning till många svåra avvägningsfrågor. Regeringen fäster stor vikt
vid att balkens regler får det genomslag som är avsett.
Förändringar i samhällsutvecklingen och av miljöproblemen liksom
gjorda erfarenheter kommer naturligtvis att medföra att
bestämmelser som nu ingår i den föreslagna miljöbalken
måste följas upp och vid behov ändras eller kompletteras.
Införandet av miljöbalken kommer också att medföra
administrativa förändringar i arbetet både för domstolar
och myndigheter. Enligt regeringens mening är det givet
att ett lagverk av den omfattning som balken har och med
ett tillämpningsområde som är så vitt som den föreslagna
miljöbalken kan ge upphov till ytterligare frågor. Vissa
frågor kommer att bli lösta genom de förordningar till
miljöbalken som nu är under utarbetande, när dessa
föreskrifter så småningom kommer att bli beslutade. Det
finns emellertid ett behov enligt regeringens bedömning att
både utvärdera tillämpningen av miljöbalken och att
samtidigt överväga vilka reformbehov som kan finnas
framöver. En utredning bör därför tillsättas för att följa
tillämpningen, särskilt av hänsynsreglerna, och vid behov
föreslå ändringar och tillägg som ytterligare kan säkerställa
att balkens mål uppnås. Det sistnämnda innefattar såväl
sådant som rör EG-lagstiftningen på miljöområdet som nya
regler om miljökvalitetsnormer, miljösanktionsavgifter och
andra områden som har tillkommit genom balken. Dessa
områden kan behöva utvecklas med ytterligare instrument.
Även andra frågor kan bli aktuella för utredningen.
Utredningen bör vara parlamentariskt sammansatt
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
4 december 1997 409
Bilaga A Jämförande paragrafregister 410
1. Hittils gällande lagar i förhållande till miljöbalken 410
2. Miljöbalkens paragrafer i förhållande till
hittils gällande lagar 432
Bilaga 1 Lagrådets yttrande 446
Rättsdatablad 527
5 Författningskommentar
5.24 Förslaget till miljöbalk
FÖRSTA AVDELNINGEN
Övergripande bestämmelser
Under de senaste decennierna har insikten tydligt framträtt om att det
behövs insatser av alla människor för att arbetet med att stoppa
miljöförstöringen och förbättra miljön skall bli framgångsrikt. Ett sådant
framgångsrikt arbete är en förutsättning för en hållbar utveckling.
Vid FN-konferensen i Rio försommaren 1992 antogs ett
handlingsprogram med namnet Agenda 21. Handlingsprogrammet är inte
juridiskt bindande. Det karakteriseras dock som politiskt och moraliskt
förpliktande för myndigheternas verksamhet och för
samhällsplaneringen. Genom miljöbalken införs rättsligt bindande regler
för att skapa förutsättningar att uppfylla handlingsprogrammet och dess
mål och även i övrigt skapa förutsättningar för ett ekologiskt hållbart
samhälle. I av statsmakterna antagna nationella miljömål anges närmare
vad miljöarbetet i landet bör inriktas på och vilken målsättning som
eftersträvas inom varje sektor och inom varje problemområde.
När det gäller varje individs ansvar är det främst principerna och
hänsynsreglerna i 2 kap. som anger vilka hänsyn som skall tas och hur
var och en skall handla för att miljöbalkens mål skall kunna förverkligas.
Vad gäller viss verksamhet, anläggningar och produkter av särskild
betydelse för miljöbalkens mål finns ytterligare regler i balken som
givetvis måste beaktas av dem de berör för att ansvaret skall anses vara
uppfyllt. Särskilda regler kan också gälla för ett visst område som gör att
större eller andra hänsyn måste tas än vad som kan anses rimligt i
normala fall. Detta kan bero antingen på att ett område utsatts för särskilt
stor miljöpåverkan, är särskilt känsligt eller att ett område är särskilt
skyddsvärt eller i övrigt betydelsefullt från allmän synpunkt.
Det ansvar som åläggs var och en genom miljöbalken är också av
betydelse för det mer långsiktiga, allmänna miljöarbetet. De ohållbara
mönstren för produktion och konsumtion i framför allt industriländerna
karakteriseras i Agenda 21 som den viktigaste orsaken till den fortsatta
förstöringen av miljön på jorden och till slöseriet med naturresurser. De
enskilda medborgarnas levnadsmönster är avgörande för ett
framgångsrikt miljöarbete. Dels kan den enskilde minska miljöpåverkan
och resursförbrukningen för egen del genom val av produkter,
kommunikationsmedel, uppvärmning etc. Dels har den enskildes krav
och efterfrågan avgörande betydelse för de starkt miljöpåverkande
näringsverksamheternas agerande och policy. Olika åtgärder som föreslås
i Agenda 21 tar sikte på att öka medvetenheten hos allmänheten om dess
roll i miljöarbetet.
Förutsättningarna för en ekologiskt hållbar utveckling påverkas också i
hög grad av den statliga och kommunala samhällsplaneringen.
Miljöbalkens bestämmelser om hushållning med mark och vatten, om
miljökvalitetsnormer och om miljökonsekvensbeskrivningar och annat
beslutsunderlag medverkar till att göra en ekologiskt hållbar utveckling
till ett gemensamt mål för all samhällsplanering. Regeringen har bl.a. i
propositionen 1993/94:111, bet. 1993/94;JoU 19, rskr. 1993/94:256,
framhållit att varje län bör ha en regional miljöstrategi och att denna bör
genomföras i bred samverkan mellan länsstyrelsen, kommunerna,
landstingen å ena sidan och de areella näringarna, transportsektorn och
näringslivet å den andra sidan. Detta arbete bör bli ett viktigt led i
planeringen för en ekologisk hållbar utveckling.
Vid prövning och tillsyn enligt miljöbalken liksom när det gäller
verksamheter eller åtgärder som påverkar miljön, människors hälsa eller
resurshushållningen skall miljöbalkens regler tillämpas på ett sådant sätt
som bäst främjar miljöbalkens mål. Detsamma gäller när myndigheterna
utfärdar föreskrifter som bygger på bemyndiganden i balken.
Särskilda regler vad gäller den geografiska begränsningen av
tillämpningsområdet kan meddelas i särskild författning. Som exempel
kan nämnas lagen (1974:268) med anledning av
miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark,
Finland, Norge och Sverige. Den reglerar ett samarbete beträffande
gränsöverskridande störningar med våra närmaste grannländer. Andra
exempel på sådan reglering är lagen (1929:404) om giltighet här i riket
av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 och lagen
(1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av
svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929.
Balkens begränsning i rummet medför således att dess regler inte kan
åberopas direkt för att komma till rätta med t.ex. föroreningar som har
sin källa utanför landets territorialgräns. Däremot får reglerna om bl.a.
miljökvalitetsnormer i 5 kap. betydelse för balkens mål, oavsett var
källan till hälso- och miljöstörningen finns. Vi lever numera i en värld
med snabba kommunikationer och det kan tänkas att balkens regler också
verkar indirekt på källan, t.ex. genom att en opinion vänds mot den som
förorsakar störningen. Se även avsnitt 4.10 om miljökvalitetsnormernas
betydelse i ett internationellt perspektiv samt avsnitt 4.11 om
miljökonsekvensbeskrivningar och regler angående skyldighet att
informera andra länder om de kan bli utsatta för betydande
miljöpåverkan från en verksamhet.
5.24.1 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar
utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer
tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på
insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att
förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta
naturen väl.
Miljöbalken skall tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från
ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt
god hushållning tryggas, och
5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med
material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.
Paragrafen har justerats med anledning av Lagrådets förslag.
I paragrafens första stycke anges miljöbalkens mål. Det berör såväl
människan som natur- och kulturmiljön, och är inriktat både på att
begränsa nuvarande hälso- och miljöpåverkan och att skapa långsiktigt
goda förhållanden.
En grundtanke i miljöbalken är att vi som lever nu inte får ägna oss åt
en livsföring som skadar miljön och utarmar naturresurserna. Det är inte
endast nu levande, utan även kommande generationer av människor som
skall tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i. Livsbetingelserna
för det biologiska livet skall upprätthållas till gagn för framtidens värld.
Naturen utgör inte bara livsmiljö för människan utan har dessutom ett
eget skyddsvärde. Detta utgör en del av vad som kan sägas utgöra en
hållbar utveckling. Utvecklingen i samhället skall styras in i banor som är
långsiktigt hållbara.
Att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling innebär inte bara att
miljöförstöringen måste hejdas, utan i hög grad även att en långsiktigt
god hushållning med naturens resurser måste säkerställas. Regeringen
har i den ekonomiska vårpropositionen (1996:97/150) bl.a. presenterat en
plattform för det fortsatta arbetet för ekologisk hållbarhet. Regeringens
mål för ekologisk hållbarhet har delats in i tre områden, nämligen
skyddet för miljön, effektiv användning och hållbar försörjning. Bl.a.
uttalas att användningen av energi och andra naturresurser skall bli
mycket effektivare än den är i dag. I en sådan hushållning ingår i många
fall att göra avvägningar mellan ett flertal, ofta motstridiga, intressen
ifråga om mark- och vattenanvändningen. Ekologiska, sociala och
samhällsekonomiska intressen måste därvid vägas mot varandra på ett
sätt som sammantaget främjar en långsiktigt god hushållning.
Markanvändning och samhällsbyggande måste utformas på ett sätt som
är förenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle och slår vakt om den
materiella välfärden också för kommande generationer. I detta ligger bl.a.
att ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga skall bevaras och
värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas. Planeringen avseende
markanvändning och annat utnyttjande av resurser måste kombineras
med skyddsåtgärder och i vissa fall rent reparativa åtgärder.
I paragrafens andra stycke anges vad som skall gälla för att
miljöbalkens mål skall uppnås. De uppräknade punkterna är inte en
uttömmande beskrivning av hur det i första stycket angivna målet
uppfylls utan exempel på sådant som är av särskild betydelse för balkens
mål. De olika punkterna är i viss mån integrerade. Vad som anges i andra
till femte punkten kan sägas ge uttryck för hur skyddet för människors
hälsa och miljön som anges i första punkten kan tillgodoses. T.ex. är
bevarande av biologisk mångfald och resurshushållning utan tvivel av
betydelse för skyddet av miljön. En hänvisning i balken till skyddet för
människors hälsa och miljön innebär således att första paragrafen skall
beaktas i de delar som är relevanta i sammanhanget.
Av riksdagens fastställda miljömål ger ledning vid tillämpningen av
balken avseende bedömningen av vad en hållbar utveckling innebär.
Sådana miljömål kan avse miljökvalitet och kan då ses som en
precisering av miljöbalkens mål i ett visst avseende. Miljömålen kan
också ange vilka utsläppsbegränsningar eller andra åtgärder som måste
genomföras. I sådana fall kan dessa ge ledning beträffande vilka krav
som bör ställas på den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd.
Samtliga bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas på ett sådant sätt
att balkens mål och syfte bäst tillgodoses. När tveksamhet råder om vad
som bör beslutas eller göras skall väljas det som mest sannolikt gynnar
uthållig utveckling. Detta innebär i många fall en ny och vidare
tillämpning av bestämmelser som har sina förebilder i gällande miljö-,
naturvårds- och hälsoskyddslagstiftning eftersom varje sådan lag har ett
begränsat syfte. Som exempel kan nämnas att ett villkor för en
miljöfarlig verksamhet som grundar sig på miljöskyddslagens
bestämmelser endast kan avse olägenheterna från verksamheten. Ett
villkor för en miljöfarlig verksamhet som grundar sig på balken kan
däremot avse vad som helst som gagnar en ekologiskt hållbar utveckling
enligt första paragrafen. Det kan t.ex. av resurshushållningsskäl
föreskrivas att en viss andel av "råvaran" skall vara återvunnet material
eller föreskrivas villkor som syftar till att avfallsproduktionen minskar.
Ett annat exempel är att lokaliseringsprövningen skall göras med
utgångspunkt i balkens mål med hänsyn till vad som anges i paragrafens
andra stycke.
Det är naturligtvis inte tillräckligt med enbart balkens bestämmelser
för att nå de uppsatta målen. Bestämmelserna i miljöbalken är avsedda att
vara ett av flera hjälpmedel för att styra utvecklingen i samhället mot
varaktigt hållbara lösningar. Det är av betydelse att miljöbalken tillämpas
på ett sådant sätt att den i kombination med andra styrmedel ger en
optimal effekt i strävan att åstadkomma en hållbar utveckling.
Begreppen skador och olägenheter är avsett att klargöra att det skydd
som balken ger gäller både mot störningar som kan skada direkt, t.ex.
påverka människors hälsa negativt, och mot störningar som utan att
direkt skada ändå påverkar människors välbefinnande. Naturligtvis kan
det endast bli frågan om sådant välbefinnande som är avhängigt de frågor
som miljöbalken reglerar och störningen måste vid en medicinsk eller
hygienisk bedömning kunna anses påverka välbefinnandet. Uttrycket
"annan påverkan" behövs eftersom miljöbalken bl.a. innehåller
bestämmelser om kemiska produkter och biotekniska organismer där det
kan vara missvisande att tala om förorening som orsak till skada eller
olägenhet.
Utgångspunkten för miljöbalkens regler är också att naturen som sådan
har ett värde. Människans rätt att bruka naturen är förknippad med ett
förvaltaransvar som innebär att varsamhet skall iakttas så att onödig
olägenhet eller skada inte uppkommer. En skada kan anses uppkomma
t.ex. om en urskog avverkas även om marken sedan kan användas till
ekonomiskt mer givande ändamål. Om, eller vilken, förändring i det
ekonomiska läget en störning medför är alltså inte avgörande för om en
skada skall anses ha uppkommit.
Andra stycket punkten 2 avser skyddet och vården av värdefulla natur-
och kulturområden. Områdesskydd skall i miljöbalken kunna ges genom
förordnanden om nationalpark, natur- och kulturreservat, djur- och
växtskyddsområden, naturminne, biotopskyddsområden, strandskydd,
miljöskyddsområden och vattenskyddsområden, se avsnitt 4.13. Skydd
mot skada på värdefulla natur- och kulturmiljöer behandlas även i
balkens 3 och 4 kap. Dessa kapitel utgör en allmän grund för planering
och beslut som rör hushållningen med mark och vatten, se avsnitt 4.9.
I tredje punkten tas en särskild form av naturskydd upp, nämligen att
den biologiska mångfalden skall värnas vilket är en naturlig följd av att
naturen tillerkänns ett självständigt skyddsvärde. Såväl mångfald av
ekosystem som mellan och inom arter avses.
Förutom att naturen har ett skyddsvärde som sådan är naturen och dess
resurser en förutsättning för produktion och välfärd och för människans
fortlevnad. I punkten 4 tas därför hushållningshänsyn när det gäller mark,
vatten och fysisk miljö i övrigt upp. Hushållningsaspekterna har kommit
att spela en allt mer central roll i den moderna miljölagstiftningen, både
när det gäller hur den fysiska miljön utnyttjas och hur de samlade
nyttigheterna i övrigt brukas och tas om hand.
Balkens inriktning när det gäller hushållning med naturresurser går ut-
över utnyttjandet av mark och vatten. Hushållningsreglerna i balken
omfattar även hushållning med råvaror och energi. Detta framgår av
femte punkten. Lagstiftning om resurshushållning har dessutom numera
fått en delvis ny inriktning, främst på grund av den ökade vikt som fästs
vid möjligheterna att återvinna och återanvända produkter av skilda slag.
Resurshushållningen enligt femte punkten skall inte vara begränsad till
råvaror utan omfattar även andra resurser. Ett ekologiskt hållbart sam-
hälle kräver en ökad resurseffektivisering. Effektivisering och krets-
loppstänkande går på så sätt hand i hand. Principen kommer närmare till
uttryck i de hänsynsregler i andra kapitlet som avser att hushållnings-
principen och kretsloppsprincipen skall iakttas, se avsnitt 4.8.6.
2 § Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas endast vid prövning av
frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet som är
tillståndspliktig enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens tillåtlig-
hetsprövning enligt 17 kap. samt enligt vad som är föreskrivet i luftfarts-
lagen (1957:297), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, väglagen
(1971:948), lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1983:293)
om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän
hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen
(1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och el-
lagen (1997:857).
Bestämmelserna om hushållning med mark och vatten i 3 och 4 kap. är
närmast att betrakta som ett instrument för att lösa konflikter om använd-
ningen av mark- och vattenområden. Dessa regler skall, till skillnad från
övriga regler i miljöbalken, endast tillämpas vid prövning enligt de be-
stämmelser som anges i paragrafen. Det torde knappast vara möjligt för
enskilda markanvändningsintressenter att göra sådana planeringsövervä-
ganden som måste ligga till grund för tillämpningen av dessa bestämmel-
ser. Överväganden av detta slag kan på ett meningsfullt sätt göras endast
i anslutning till ett prövningsförfarande hos myndigheter. Bestämmel-
serna i 3 och 4 kap. skall därför tillämpas enbart vid prövning av mål och
ärenden enligt de av balkens kapitel som anges i paragrafen samt vid
prövning av mål och ärenden enligt andra författningar där det är särskilt
föreskrivet.
3 § I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för
människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljö-
balken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag.
Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Miljöbalken innehåller regler som avser yttre faktorer som kan påverka
människors hälsa eller miljön negativt eller som kan äventyra en lång-
siktigt god hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt.
I negativ miljöpåverkan innefattas även misshushållning med råvaror och
energi, utarmning av den biologiska mångfalden etc. i enlighet med vad
som framgår av 1 kap. 1 § andra stycket. Miljöbalkens primära tillämp-
ningsområde framgår av balkens egna regler.
Av paragrafens första stycke framgår att utöver miljöbalkens regler
kan bestämmelser i annan lag reglera den verksamhet som omfattas av
miljöbalkens tillämpningsområde. Annan lag gäller vid sidan av miljö-
balken. Lagarna skall tillämpas parallellt. Detta innebär att en
verksamhet som är förenlig med bestämmelserna i annan lag ändå kan
vara förbjuden eller på annat sätt reglerad enligt miljöbalken om inte
undantag för miljöbalkens regler gjorts. Exempel på lagar som reglerar
förhållanden som också regleras av miljöbalken är luftfartslagen
(1957:297), väglagen (1971:948), skogsvårdslagen (1979:429), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10) och
minerallagen (1991:45).
Förhållandet mellan miljöbalken och annan lag utvecklas ytterligare i
avsnitt 4.6.
I fråga om arbetsmiljölagen kan det uppkomma avgränsningsproblem,
framför allt när det gäller kemikalieområdet. Detta är i det närmaste
oundvikligt med lagstiftning som reglerar så näraliggande områden som
skydd för den inre respektive den yttre miljön. Frågan har också berörts i
förarbetena till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 och prop.
1990/91:140 s. 86-87) samt i förarbetena till lagen om kemiska produkter
(prop. 1984/85:118). Vad som sägs där är fortfarande giltigt. Det finns
dock med den nu valda lagstiftningstekniken behov av att göra en
markering så att miljöbalken innehåller en bestämmelse om att de
särskilda bestämmelserna i arbetsmiljölagen gäller för arbetsmiljön.
Innebörden av paragrafens andra stycke är att det på det område där
miljöbalkens bestämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt 14 kap.,
skall arbetsmiljölagens bestämmelser gälla istället för miljöbalkens vad
gäller frågan om reglering av användning av farliga ämnen på
arbetsplatserna och även i övrigt avseende frågor som huvudsakligen
avser arbetsmiljön. Det är dock viktigt att betona att samverkan mellan
yttre och inre miljöarbete bör eftersträvas i alla led där frågor
sammanfaller, för att förebygga konflikter och i stället skapa långsiktigt
hållbara lösningar.
I geografiskt hänseende är balkens tillämpningsområde i huvudsak
begränsat till svenskt territorium enligt grundläggande rättsliga principer.
Tillämpningsområdet kan emellertid i något fall sträcka sig utanför den
svenska territorialgränsen enligt regler i lagstiftningen om
kontinentalsockeln respektive Sveriges ekonomiska zon.
4 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och viss vattenverksamhet
gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och
Finland.
Lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den
16 september 1971 mellan Sverige och Finland ersätter inom sitt
geografiska tillämpningsområde balkens bestämmelser om
vattenverksamhet och anläggningar i vatten och om miljöfarlig
verksamhet såvitt avser utsläpp till vatten, dvs. vattenförorening. En
verksamhet som ger upphov till förorening av skilda slag, t.ex.
förorening av både vatten och luft, måste således prövas enligt såväl
gränsälvsöverenskommelsen som miljöbalken.
5 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda
förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk, dock inte
inom sådant ämnesområde för vilket föreskrifter måste meddelas i lag.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Bemyndigandet ger regeringen en möjlighet att anpassa
miljölagstiftningen såvitt gäller totalförsvaret till de ändrade förhållanden
krig eller krigsfara kan föra med sig (13 kap. 6 § regeringsformen).
Bestämmelsen gäller även sådana situationer då beredskapen måste höjas
utan att läget för den skull är så allvarligt att krig eller krigsfara
föreligger här i landet.
För att avvikelser skall få göras från miljöbalkens bestämmelser gäller
att regeringen har meddelat särskilda föreskrifter. Sådana föreskrifter kan
komma ifråga för hela totalförsvaret. Begreppet totalförsvar definieras i
lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. Särskilda
föreskrifter skall utfärdas endast om det krävs för att stärka eller höja
försvarsberedskapen.
Regeringen har i avsnitt 4.6.1 berört inriktningen av totalförsvaret
såsom den har lagts fast i 1996 års försvarsbeslut, etapp 2 (prop.
1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109-112).
Bemyndigandet kan utnyttjas bl.a. för att möjliggöra genomförandet av
beslut om att höja krigsdugligheten i enlighet med vad som följer av
1996 års försvarsbeslut. Genom bemyndigandet ges regeringen möjlighet
både att meddela särskilda föreskrifter och beslut i enskilda ärenden, t.ex.
villkor för den verksamhet Försvarsmakten bedriver vid en viss
anläggning, och att meddela en ny beslutsordning för en viss
ärendehantering, t.ex. att regeringen själv skall fatta beslut i ett
tillståndsärende som annars skulle prövas i flera instanser.
Miljöbalken innehåller också, för det fall bestämmelserna i 13 kap. 6 §
regeringsformen inte är tillämpliga, regler från vilka regeringen inte kan
föreskriva avvikelser, t.ex regler om rättegång vid domstol,
straffpåföljder och skadestånd. Bemyndigandet har, i dessa fall i enlighet
med vad Lagrådet föreslagit, uttryckligen begränsats till att omfatta de
ämnesområden inom vilka regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen
efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter i förordning.
6 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av unionens fördrag och
andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.
Genom paragrafens hänvisning till lagen med anledning av Sveriges
anslutning till den Europeiska unionen erinras om att det finns direkt
verkande EG-rätt som skall tillämpas inom miljöområdet. Bakgrunden
till bestämmelsen framgår av avsnitt 4.7.
5.24.2 2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.
1 § När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens
och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn
enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en
verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som
följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit
verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön.
I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av
försumbar betydelse i det enskilda fallet.
Paragrafen har ändrats med anledning av vad Lagrådet anfört.
Av paragrafens första stycke framgår att vid prövning av frågor om
tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens, prövning av villkor som
inte avser ersättning och vid tillsyn ligger bevisbördan för att kapitlets
bestämmelser har tillämpats på den som bedriver eller avser att bedriva
en verksamhet eller vidtar en åtgärd. Bevisbörderegeln gäller inte endast
den första tillståndsprövningen av en verksamhet utan även de fall då
omprövning skall ske av tillståndet och villkoren för detta. Regeln har
motsvarande tillämpning även i de fall verksamheten är underkastad
tillsyn utan föregående tillståndsprövning. Villkor om ersättning, som
alltså inte omfattas av bestämmelsen, kan enligt 31 kap. komma ifråga
för vattenverksamhet.
Bevisbördans placering innebär bl.a. att det ankommer på den som
söker tillstånd enligt miljöbalken att genom utredningar och i övrigt visa
att verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i
förhållande till hänsynsreglerna. Det ankommer också på en
verksamhetsutövare att kunna visa för tillsynsmyndigheten att den
verksamhet som bedrivs eller den åtgärd som vidtas inte medför effekter
eller på annat sätt motverkar miljöbalkens mål på ett sätt som inte kunnat
begränsas eller medför olägenheter för människors hälsa eller miljön i
sådan grad att det inte kan accepteras. Inte bara driften vid en anläggning
utan även anläggningen som sådan kan medföra konsekvenser för hälsa
och miljö. Hänsynsreglerna kan således innebära att krav kan ställas även
på själva anläggningen och dess lokalisering.
I de fall krav kan ställas på ansvar för att uppkommen skada eller
olägenhet avhjälps enligt 8 § kan bevisbördans placering gälla även den
som inte längre bedriver en verksamhet eftersom detta ansvar kvarstår till
dess olägenheten upphört eller skadan har avhjälpts. Ansvaret är
begränsat till skador och olägenheter för miljön. Skyldigheter med
anledning av uppkomna personskador regleras inte av hänsynsreglerna.
Det bör understrykas att bestämmelsen begränsar sig till bevisbördans
placering vid prövning av tillstånd och villkor samt vid tillsyn och
således inte avses utgöra någon ändring av vedertagna bevisregler såvitt
avser skadeståndsrättsliga eller straffrättsliga frågor enligt miljöbalken.
I paragrafens andra stycke avgränsas kapitlets tillämpningsområde.
Hänsynsreglerna skall tillämpas av alla som bedriver, avser att bedriva
eller har bedrivit verksamhet samt alla som vidtar, avser att vidta eller
har vidtagit en åtgärd som inte är av försumbar betydelse för
miljöbalkens mål.
Med åtgärder av försumbar betydelse för miljöbalkens mål avses i
detta sammanhang åtgärder som i det enskilda fallet saknar eller endast
har marginell betydelse för människors hälsa eller miljön och som med
hänsyn till sin karaktär inte rimligen bör omfattas av rättsligt bindande
hänsynsregler. Framför allt avses åtgärder som vidtas av enskilda där en
korrekt miljökonsekvensanalys svårligen kan göras. Som exempel kan
nämnas val av bostad och semestersysselsättning. Innebörden av
åtgärdsbegreppet utvecklas ytterligare i avsnitt 4.8.
2 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till
verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda
människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.
En grundläggande förutsättning för allt hälso- och miljöskyddsarbete är
kunskap om vilka problem som finns och såvitt möjligt också om hur de
kan lösas. Denna paragraf syftar på den kunskap som behövs vid den
praktiska tillämpningen av balkens bestämmelser.
Paragrafen riktar sig till var och en som bedriver verksamhet eller
vidtar en åtgärd av betydelse för miljöbalkens mål, oavsett om det är
fråga om näringsverksamhet, myndighetsutövning eller en handling i det
dagliga livet. Undantagna är endast åtgärder som är av försumbar
betydelse i det enskilda fallet. Den anger den allmänna målsättningen att
den som bedriver verksamhet eller vidtar en sådan åtgärd skall skaffa sig
den kunskap som behövs för att undvika skador på människors hälsa och
miljön. Beträffande begreppet skador på människors hälsa och miljön, se
författningskommentaren till 1 kap. 1 §.
Vilka krav som kan ställas skiljer sig åt med hänsyn till verksamhetens
eller åtgärdens art och omfattning. Graden av sannolikhet för att en
åtgärd eller verksamhet skulle kunna få konsekvenser för hälsa och miljö
har naturligtvis betydelse för vilken kunskap som det kan anses motiverat
att inhämta. I det dagliga livet begränsar sig kraven till att den
information som förmedlas genom innehållsförteckningar etc. på
varuförpackningar och i övrigt lättillgänglig information från t.ex.
kommunen eller statliga myndigheter inhämtas. Av den som bedriver en
industriell verksamhet kan däremot krävas att den kunskap av relevans
som finns inom och utom landet inhämtas samt att, om tidigare
erfarenheter inte har gjorts, egna utredningar och undersökningar
genomförs så snart det finns skäl att anta att verksamheten inte saknar
betydelse för hälsa och miljö. Krav på sådana finns bl.a. i 6 kap. samt i
13 kap. 8 § och 14 kap. 7 §. Vid myndighetsutövning där balken skall
tillämpas kan mycket omfattande krav på kunskap om beslutets hälso-
och miljökonsekvenser ställas. Redan idag ankommer det på bl.a. den
som utövar miljöfarlig verksamhet eller hanterar kemikalier att skaffa sig
relevant kunskap från miljösynpunkt. Paragrafen kan närmast beskrivas
som en samordning av de kunskapskrav som följer av olika lagar som nu
sammansmälts i miljöbalken.
Kunskapskravet är allmänt hållet. Även om bestämmelsen kan
förväntas sällan direkt komma att läggas till grund för
tillsynsmyndighetens ingripande understryker den vikten av att låta
kunskap föregå handling eller, enkelt uttryckt, vikten av att tänka efter
före. Det växande intresset för miljön och vad som kan göras för att hejda
miljöproblemen ligger väl i linje med ett allmänt kunskapskrav på envar.
I detta sammanhang finns skäl att erinra om de mer konkreta kraven på
kunskap i balkens tillsynskapitel. Dels följer av 26 kap. 19 § en
skyldighet för verksamhetsutövare att fortlöpande planera och kontrollera
verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter eller skador
samt att genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig
underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön. Dels
följer av 26 kap. 22 § en rätt för tillsynsmyndigheten att förelägga en
verksamhetsutövare att utföra de undersökningar av verksamheten och
dess verkningar som behövs för tillsynen.
3 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta
de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet
för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig
verksamhet användas bästa möjliga teknik.
Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att
en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för
människors hälsa eller miljön.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafens första stycke, första meningen, finns miljöbalkens
grundläggande hänsynsregel. Förenklat uttryckt kan sägas att de
försiktighetsmått skall vidtas som behövs för att undvika olägenhet eller
skada för människors hälsa eller miljön. Vid bedömningen av vilka
försiktighetsmått som skall vidtas skall dock en avvägning göras enligt
vad som sägs i 7 §.
Skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön skall enligt
paragrafens första stycke förebyggas, hindras eller motverkas.
Det torde normalt inte vara några svårigheter att fastställa innebörden
av uttrycket skada på människors hälsa. Påpekas bör dock att såväl fysisk
som psykisk skada omfattas. Uttrycket olägenhet för människors hälsa
definieras i 9 kap. 3 § som en störning som enligt en medicinsk eller
hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa
eller helt tillfällig. Även här avses både fysisk och psykisk påverkan.
Sådana störningar omfattas också som i första hand påverkar
välbefinnandet i inte ringa grad, exempelvis buller, lukt och termiskt
inomhus-klimat. Bedömningen måste utgå från vad människor i
allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en
enskild persons reaktion i det enskilda fallet. Även bedömningen
huruvida en störning är ringa är beroende av hur människor i allmänhet
uppfattar störningen. Hänsyn skall dock tas till personer som är något
känsligare än normalt, exempelvis allergiker.
Med skador och olägenheter för miljön avses inte endast påverkan på
grund av utsläpp eller andra störningar, utan även sådant som utarmande
av värdefulla natur- och kulturmiljöer eller den biologiska mångfalden,
eller misshushållning med naturresurser, energi eller material.
Hänsynsregeln innebär också att i de fall ett område omfattas av
särskilt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap. skall verksamheten, även
om den sker utanför det skyddade området, bedrivas på ett sådant sätt att
skyddssyftet inom det skyddade området inte motverkas.
De skyddsåtgärder, begränsningar och övriga försiktighetsmått som
kan bli aktuella är av skiftande slag och omfattning. Vad som behövs
varierar med dels utsläppens eller annan påverkans farlighet och
omfattning, dels förhållandena där påverkan sker. Samma utsläpp kan få
olika konsekvenser i olika områden, både beroende på områdets naturliga
karaktär och beroende på tidigare miljöbelastning. Bedömningen måste
ske individuellt med hänsyn till de omständigheter som föreligger i varje
särskilt fall. Stora insatser kan krävas för att motverka en allvarlig
miljösituation. Det kan t.ex. vara fråga om tekniska åtgärder, metodval,
olika åtgärder på marken, begränsningar av verksamheten, råvaru- och
bränsleval och lämnande av information. När verksamheter kräver
tillstånd, godkännande eller dispens blir det vanligen aktuellt att villkor
ställs med stöd av paragrafen.
En motsvarande regel har gällt för miljöfarlig verksamhet sedan 1969,
5 § miljöskyddslagen. Eftersom miljöbalkens tillämpningsområde och
syfte är mer omfattande än miljöskyddslagens tillämpningsområde och
syfte kommer emellertid regeln att få nya tillämpningar. Utöver skador
och olägenheter som orsakas av fastighetsanknuten verksamhet omfattas
sådana verkningar från verksamhet och åtgärder som inte sker genom
användande av mark, byggnad eller anläggning. Detta innebär att krav
med stöd av bestämmelsen kan ställas även på exempelvis transporter.
Precis som enligt miljöskyddslagen saknar det betydelse om
verksamheten bedrivs i näringssyfte eller om det är fråga om annan
verksamhet. Försiktighetsmått kan enligt paragrafen också, till skillnad
från vad som gäller enligt miljöskyddslagen, komma ifråga avseende
annat än begränsningar av utsläpp och andra olägenheter från en
verksamhet eller en åtgärd.
Andra motsvarigheter i hittillsvarande lagar har funnits i bl.a. 5 § lagen
om kemiska produkter, 6 § hälsoskyddslagen och 3 § renhållningslagen.
Det mer mångfacetterade syftet kommer att innebära att olika
miljöhänsyn ibland ställs mot varandra. Som exempel kan nämnas att vid
val av energiförsörjning bör vägas in de utsläpp som energianvändningen
medför, förbrukningen av icke förnybara energikällor, den
transportsträcka och annan miljöpåverkan som är förknippad med själva
transporten och olycksrisker som är förknippade med olika energislag.
Listan kan kanske göras längre och ser under alla förhållanden olika ut
beroende på vad det är fråga om. Å andra sidan kommer i många fall
möjligheten att beakta olika skyddsintressen att ge samordningsvinster.
Som exempel kan nämnas att vid prövningen av en avfallsanläggning kan
villkor ställas avseende inkommande avfalls egenskaper för att ta tillvara
resurshushållnings- och sorteringsaspekter. Genom en styrning av
avfallet med utgångspunkt i att varje avfallsslag skall behandlas med
hänsyn till sina särskilda egenskaper uppnås både en ökad
resurshushållning, eftersom återanvändning, återvinning och
energiutvinning främjas, och en ökad möjlighet att begränsa olägenheter
från anläggningen i form av utsläpp till vatten och luft. Dessutom
minimeras det utrymme som måste tas i anspråk för deponering. Dessa
mer komplicerade bedömningar ställer naturligtvis större krav på både
domstolar och andra myndigheter och på verksamhetsutövarna, men är
en förutsättning för att en hållbar utveckling skall säkerställas. Dessutom
undviks att olika, och kanske oförenliga, krav ställs med stöd av olika
lagar på en och samma verksamhetsutövare vilket kan bli fallet idag.
Första styckets andra mening anger att bästa möjliga teknik skall
tillämpas vid yrkesmässig verksamhet. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag så att det klart framgår att det är bästa
möjliga teknik i syfte att begränsa hälso- och miljöpåverkan som avses.
Krav som innebär en tillämpning av bästa möjliga teknik kan naturligtvis
komma i fråga även för annan verksamhet om det behövs i enlighet med
vad som följer av första styckets första mening om det inte kan anses
orimligt enligt 7 §.
Vad gäller miljökrav för teknik förekommer framför allt två begrepp
som beskriver olika kravnivåer. Det ena är begreppet bästa möjliga
teknik, som alltså används i paragrafen och det andra är bästa tillgängliga
teknik. Begreppen förekommer också internationellt. På engelska talar
man om Best Possible Techniques och Best Available Techniques.
Sistnämnda begrepp har olika innebörd i olika konventioner och direktiv,
se avsnitt 4.8.4. Enligt IPPC-direktivet 96/61 utgör användandet av bästa
tillgängliga teknik en grundläggande skyldighet för verksamhetsutövare.
Det bör dock observeras att bästa tillgängliga teknik enligt IPPC-
direktivet är en minimireglering. Sverige har en striktare tillämpning av
vilken teknik som kan krävas och regeringen gör bedömningen att
ambitionsnivån inte bör sänkas.
Uttrycket bästa möjliga teknik inrymmer både den använda teknologin
och det sätt på vilket en anläggning konstrueras, utformas, byggs,
underhålls, leds och drivs samt avvecklas och tas ur bruk. Tekniken
måste från teknisk och ekonomisk synpunkt vara industriellt möjlig att
använda inom branschen i fråga. Det innebär att den skall vara tillgänglig
och inte bara förekomma på experimentstadiet. Den behöver dock inte
finnas i Sverige. Det angivna utesluter inte att det kan finnas flera
tekniska system som håller sådan standard från miljöskyddssynpunkt att
de kan få användas.
En prövningsmyndighet bör i framtiden, liksom för närvarande,
dessutom kunna förelägga en sökande i ett ärende att utreda
möjligheterna att använda en viss känd teknik på verksamheten i fråga
för att begränsa störningarna i omgivningen. Ett sådant föreläggande kan
omfatta krav på utredning av förutsättningarna för modifieringar av känd
teknik.
Vidare bör påpekas att även kravet att bästa möjliga teknik skall
användas skall tillämpas tillsammans med avvägningsregeln som finns i
7 §. De krav som kan ställas efter att en sådan avvägning har skett kan
sägas motsvara kravnivån för bästa tillgängliga teknik som den har
kommit att tillämpas vid prövning enligt miljöskyddslagen. Självfallet
måste, i enlighet med den praxis som utvecklats inom svenskt
miljöarbete, viss hänsyn tas till om det är fråga om en nytillkommande
verksamhet eller en befintlig anläggning. För befintliga verksamheter
torde ibland krävas en viss övergångstid för att införa en utrustning som
motsvarar vad som kan anses vara bästa möjliga teknik.
Vid valet av bästa möjliga teknik skall beaktas bl.a. möjligheten att
genom val av metod begränsa miljöpåverkan. T.ex. kan användningen av
en kemisk produkt ersättas med en metod som innebär att kemiska
produkter inte behövs, såsom att rengöring med hjälp av kemiska
produkter ersätts av mekanisk rengöring eller slipning.
Under avsnitt 4.8 anförs att vissa andra avvägningar också måste göras
vid tillämpningen av paragraferna i kapitlet.
Det är angeläget att understryka att det inte alltid är tillräckligt att
iaktta kravet på vad som är bästa möjliga teknik. Bestämmelsen i 9 §
(stoppregeln) kan hindra en verksamhet, även om bästa möjliga teknik
används.
Vid utfärdandet av generella föreskrifter och allmänna råd för
miljöfarlig verksamhet bör tillämpningen av denna hänsynsregel
innebära att det läggs fast vad som normalt bör kunna krävas av en
verksamhet av ett visst slag.
Här skall ges ett antal exempel på försiktighetsmått som kan komma
ifråga. Uppräkningen är endast en exemplifiering.
Den metod som bäst tillgodoser miljöbalkens mål skall tillämpas. T.ex.
skall varje avfallsslag behandlas med hänsyn till sina särskilda
egenskaper så att bästa resursutnyttjande och minsta miljöpåverkan
uppnås.
Utsläpp kan på olika sätt minimeras. Viss reningsutrustning kan
användas, exempelvis filter. Inom vissa områden finns skäl att kräva
särskilt långtgående rening av hushållsavloppsvatten.
Reningsutrustningen skall fortlöpande kontrolleras och skötas.
Verkningarna av utsläppen kan begränsas genom att utsläpp inte sker vid
speciella väderleksförhållanden. Vindriktningen kan ha betydelse för när
eldning av trädgårdsavfall lämpligast bör ske i ett tätbebyggt område.
Olägenheter i form av buller kan minskas genom isoleringsåtgärder vid
källan, genom bullervallar och genom att verksamheten eller transporter
till och från denna inte sker vid vissa tider.
Kemikalier skall förpackas, lagras och i övrigt hanteras på visst sätt.
Lagring kan behöva ske på en hårdgjord yta så att spill och läckage inte
tränger ner i marken. Tekniska åtgärder som inkapsling och ventilation
kan behöva vidtas. Information kan behöva lämnas om ett ämnes
farlighet och hur ämnet bör hanteras. Den som använder ämnet måste ta
del av sådan information.
Skador orsakade av åtgärder som leder till ändringar i
vattenförhållandena kan minskas genom att vattnet förhindras överstiga
eller understiga en viss nivå eller ett visst flöde, vattenuttag begränsas,
arbeten utförs så att inte grumling uppstår, arbeten inte utförs under vissa
tider på året samt erosionsskydd utförs.
Dammar skall byggas så att de uppfyller säkerhetskrav och dessutom
bör åtgärder vidtas så att dammarna inte utgör vandringshinder för fisk.
Diken kan lokaliseras och utformas med hänsyn till naturmiljön. I
dikena kan slamgropar grävas för att begränsa erosion av finkornigt
material. En sedimentationsbassäng kan anläggas före dikets utlopp.
Dikeskanterna kan ha viss lutning för att djur skall kunna ta sig upp ur
diket och spänger och broar kan placeras över diket för att människor lätt
skall kunna passera.
Den som bedriver täktverksamhet bör begränsa täkten genom att lämna
en buffertzon mot bebyggda eller annars befolkade områden. Vidare bör
täktverksamheten bedrivas så att buller och damm förhindras. Dessutom
måste förhindras att täkten leder till förorening av grundvatten.
I jordbruk kan antalet djur begränsas, gödsel spridas på visst sätt och
utsläpp samlas upp.
En person som arrangerar friluftsliv åt andra kan behöva styra
deltagarna till mindre känslig mark samt informera om innebörden av
allemansrätten.
I regel bör det ligga närmast till hands att utföra skyddsåtgärderna på
eller i anslutning till en störande anläggning. Ibland kan det vara
lämpligare med förebyggande åtgärder på angränsande områden. Att rätt
till tillträde i vissa fall föreligger framgår av 28 kap. 4 §.
Om skadeförebyggande åtgärder inte räcker kan det bli aktuellt att
föreskriva om kompensationsåtgärder med stöd av 7 kap. 7 § eller
16 kap. 9 §.
Kravet att vidta erforderliga försiktighetsmått preciseras i vissa
avseenden i 4–6 §§.
Enligt paragrafens andra stycke medför redan risken för att skada eller
olägenhet för människors hälsa eller miljön kan uppkomma att
försiktighetsmått skall vidtas. Denna skyldighet inträder alltså så snart
det finns skäl att anta att sådan skada eller olägenhet kan uppkomma.
Härigenom kommer försiktighetsprincipen till uttryck i miljöbalken.
4 § För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller
vattenområden annat än helt tillfälligt skall en sådan plats väljas som är
lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap.
För all verksamhet och alla åtgärder skall en sådan plats väljas att
ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors
hälsa och miljön.
Vid paragrafens utformning har hänsyn tagits till bl.a. vad Lagrådet
anfört.
I paragrafen regleras vilka krav som skall ställas på lokaliseringen av
en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk mark- eller vattenområden.
Endast undantagsvis får åtgärder som vidtas av privatpersoner sådan
betydelse att några närmare överväganden behöver göras vad gäller
platsvalet. I den mån en sådan åtgärd medför påverkan av betydelse för
balkens mål skall emellertid en bedömning av platsvalet göras. En plats
skall väljas som dels är lämplig, dels orsakar minsta möjliga olägenhet.
Redan idag gäller att den plats skall väljas för verksamhet som innebär
att minsta möjliga miljöpåverkan uppkommer. Paragrafen har
omformulerats i förhållande till lagrådsremissen bl.a. med anledning av
Lagrådets förslag. Ändringen innebär att det i paragrafens första stycke,
som hänvisar till reglerna om hushållning med mark- och vattenområden,
uttryckligen framgår att det är fråga om verksamhet som inte är helt
tillfällig. Av paragrafens andra stycke framgår att oavsett om det är fråga
om verksamhet eller åtgärder som medför tillfälligt eller varaktigt
ianspråktagande av mark- och vattenområden skall alltid en sådan plats
väljas att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för
människors hälsa och miljön.
Paragrafen får störst betydelse när en plats skall väljas för en ännu inte
påbörjad verksamhet eller en anläggning som i sig medför
miljöpåverkan. Paragrafen gäller även vid utvidgningar av befintliga
verksamheter eller utbyggnad av befintliga anläggningar. Den skall också
tillämpas vid omprövning av tillstånd, varvid krav kan ställas på
omlokalisering. Regeln i 7 § att de krav som ställs inte skall vara
orimliga utgör ett skydd för den enskilde i hans näringsverksamhet.
Enligt paragrafens första stycke skall den valda platsen vara lämplig
med hänsyn till dels 1 kap. 1 § där balkens mål anges, dels
bestämmelserna i 3 och 4 kap., som motsvarar 2 och 3 kap.
naturresurslagen. Dessa kapitel skall tillämpas endast av myndigheterna
vid prövning av ärenden och mål enligt balkens 7, 9, 11, 12 och 17 kap.
Även vid lokaliseringsprövningen är det endast i dessa fall 3 och 4 kap.
skall beaktas. Av särskild betydelse är här 3 kap. 1 §, enligt vilken mark-
och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt
föreliggande behov. Företräde skall enligt nämnda paragraf ges sådan
användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. I
3 kap. anges därefter ett antal intressen som skall skyddas vid mark- och
vattenanvändningen. Exempelvis framgår av 3 kap. 2 § att stora mark-
och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär. I
4 kap. ges särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i
landet.
Enligt paragrafens andra stycke, som gäller alla verksamheter och alla
åtgärder som inte är av försumbar betydelse, skall väljas en sådan plats
att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för
människors hälsa och miljön. Det måste därför alltid övervägas om det
finns alternativa platser som är bättre.
Kraven i andra stycket begränsas av att verksamhetens ändamål skall
kunna uppnås. Hur ändamålet beskrivs kan ha betydelse för denna
bedömning.
Av 6 kap. 7 § framgår att en miljökonsekvensbeskrivning i de fall det
är möjligt skall innehålla en redovisning av alternativa platser samt en
motivering varför den önskade platsen har valts i stället för alternativet.
Lokaliseringsbedömningen kan påverkas av de krav som ställs enligt
andra bestämmelser. Framför allt 3 § har betydelse. Försiktighetsmått
som vidtas enligt nämnda paragraf kan nämligen få till följd att platsen
blir att anse som lämplig och att intrång och olägenheter minimeras.
5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla
med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning
och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas.
Enligt paragrafen skall alla som bedriver verksamhet eller annars vidtar
en åtgärd hushålla med råvaror och energi. I detta ingår att utnyttja
möjligheterna till återanvändning och återvinning. Paragrafen ger uttryck
för hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen.
Hushållningsprincipen innebär att all verksamhet skall bedrivas och
alla åtgärder skall vidtas på ett sådant sätt att råvaror och energi används
så effektivt som möjligt och förbrukningen minimeras.
Kretsloppsprincipen innebär att vad som utvinns ur naturen på ett
uthålligt sätt skall kunna användas, återanvändas, återvinnas och
bortskaffas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen
skadas. Det kan även uttryckas så att det är en princip som siktar mot
slutna materialflöden. Att tillämpa hushållningsprincipen innebär
exempelvis att en resurs- och energisnål process används vid tillverkning
av varor. Avsikten är att tillämpningen av dessa principer skall leda
utvecklingen mot ett mer resurshushållande samhälle beträffande råvaror
och material och en miljöanpassad varuproduktion.
Paragrafen skall i likhet med övriga allmänna principer och
hänsynsregler gälla vid all verksamhet och alla åtgärder som inte är av
försumbar betydelse. Exempelvis skall till skillnad mot i dag hushållning
med råvaror och energi samt utnyttjande av möjligheterna till
återanvändning och återvinning ingå som en del i de överväganden som
skall göras för miljöfarlig verksamhet. I vissa fall kan olika miljöaspekter
stå i strid mot varandra. Så kan t.ex. en god resurshushållning, genom att
återvunnet material används, medföra större miljöpåverkande utsläpp än
om "ny" råvara används. En avvägning måste alltid göras i det enskilda
fallet av vad som ger den totalt sett bästa effekten med avseende på
balkens mål. En sådan avvägning kan i vissa fall vara självklar medan det
i andra fall aldrig går att veta att man nått det optimala resultatet. Detta
hindrar inte att en sådan avvägning måste ske. Utgångspunkt skall tas i
den kunskap som finns på området vid varje tid, i enlighet med 2 §.
När det gäller energi tar hushållningsprincipen sikte på såväl
energiproduktion som energianvändning. Att spara på energin i samband
med tillverkning av produkter är också som angetts en tillämpning av
hushållningsprincipen. En form av hushållning är också att utnyttja
energiinnehållet i avfall. I valet mellan återanvändning, återvinning,
energiutvinning och deponering bör den metod prioriteras som ger bäst
resultat från resurshushållningssynpunkt utan att andra viktiga
miljöaspekter åsidosätts. Detta torde i de allra flesta fall innebära att
återanvändning väljs före materialåtervinning och först därefter
energiutvinning, vilket dock i sin tur vanligtvis bör vara att föredra
framför deponering.
Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen har såvitt gäller råvaror
och produkter på olika sätt ett nära samband med varandra. Beträffande
båda kan de bästa effekterna nås om de iakttas redan vid konstruktion
och tillverkning. Härigenom minskas behovet att förbruka ändliga
naturresurser, så att dessa kan räcka även för kommande generationer.
Inte minst viktigt är att avfallsmängderna kan minskas och därmed också
omfattningen av deponier liksom belastningen av skadliga ämnen på
mark och vatten.
Paragrafen har stöd även i EG-rätten. I IPPC-direktivet 96/61, som
behandlas mera utförligt i avsnitt 4.14.2, anges det i definitionerna i
artikel 2 att när det skall fastställas vad som är bästa tillgängliga teknik
bör punkterna i bilaga 4 särskilt beaktas. De punkter som anges där är
bl.a. 1. användning av avfallssnål teknik, 3. främjande av återvinning och
återanvändning av utsläppta ämnen som används i processen, och i
förekommande fall, av avfall, samt 9. hushållning med råvaror (inklusive
vatten) och energieffektivitet.
6 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter
eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för
människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter
eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav
gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt eller bioteknisk organism.
Paragrafen har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets förslag.
Begreppen kemiska produkter och biotekniska organismer definieras i
14 kap. 2 och 3 §§.
Denna paragraf ger uttryck för den s.k. produktvalsprincipen.
Principen har behandlats i avsnitt 4.8.7.
Bestämmelsen innebär en skyldighet att inte använda eller sälja
kemiska produkter eller biotekniska organismer eller varor som har
behandlats med sådana, om de kan ersättas med andra mindre farliga
motsvarigheter eller om man kan undvika att använda dessa. Den riktar
sig således mot alla som har för avsikt att använda eller sälja en kemisk
produkt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt. Lagrådet har anfört att förslaget innebär att
produktvalsprincipen skall tillämpas så att bedömningen knyts till risker
för hälsan eller miljön och alltså inte enbart till konstaterad farlighet.
Bedömningen är avsedd att ske med beaktande av produktens,
organismens eller varans inneboende egenskaper oavsett vilka
försiktighetsmått och skyddsåtgärder som vidtas för att förebygga skada
eller olägenhet, varvid skall beaktas att bestämmelsens syfte naturligtvis
är att förebygga risker för människors hälsa och miljön. Detta innebär
också att vid jämförelsen av olika alternativa produkter är avsikten inte
att de olika produkternas betydelse för hushållning och andra faktorer
som i och för sig är av betydelse för en hållbar utveckling skall bedömas.
Till skillnad från gällande rätt framgår det uttryckligen av lagtexten att
produktvalsprincipen gäller användning och försäljning i de fall ett
alternativ som kan antas vara mindre farligt finns. En bedömning måste
göras i varje enskilt fall. Förbud mot användning eller försäljning kan
aldrig meddelas generellt för en produkt, organism eller vara med stöd av
produktvalsprincipen. I detta sammanhang bör erinras om möjligheten att
meddela särskilda föreskrifter, t.ex. förbud, i fråga om hantering, införsel
och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer enligt
14 kap. 24 och 25 §§. Med hantering avses i detta sammanhang
tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport,
användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande,
överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden. Generella förbud mot
kemiska produkter som är så farliga att de inte under några förhållanden
kan tillåtas, liksom förbud mot sådana produkter där likvärdiga
ersättningar medför påtaglig fördel från miljösynpunkt, sker således inte
med stöd av denna paragraf utan med stöd av 14 kap.
Produktvalsprincipen innebär att skadliga ämnen och beredningar, som
i och för sig är tillåtna skall undvikas eller, om användaren ändå uppnår
ändamålet med användningen, ersättas med sådana som är mindre
riskabla eller helt ofarliga. Alla som använder en kemisk produkt eller
bioteknisk organism skall bedöma om de kan nå samma resultat med en
annan kemisk produkt eller bioteknisk organism som är mindre farlig
eller helt ofarlig. Ofta är det betydligt lättare för den som saluhåller en
sådan produkt eller organism än för köparen att avgöra om det finns
mindre farliga alternativ för en särskild användning. Förutsättningen är
då att försäljaren vet eller kan förutse hur köparen avser att använda
varan. Genom att ge kunderna information om vikten av att
produktvalsprincipen följs kombinerat med information om olika
kemiska produkters och varors bruks- och miljöegenskaper, kan säljaren
aktivt påverka produktvalet till miljöns fördel.
I vissa fall kan det vara avgörande för frågan om kemikalier måste
användas, och i så fall vilka, vilken metod som väljs för en verksamhet.
Enligt 3 § skall de försiktighetsmått som behövs vidtas. Val av process
eller metod i övrigt är exempel på ett sådant försiktighetsmått. Det kan
alltså, vid tillämpningen av 3 §, också komma i fråga att ersätta
användningen av en kemisk produkt eller bioteknisk organism med en
annan metod, som innebär att någon användning av kemiska produkter
eller biotekniska organismer över huvud taget inte behövs, t.ex. kan
rengöring med hjälp av kemiska produkter i vissa fall ersättas med
mekanisk rengöring eller slipning.
Produktvalsprincipen skall tillämpas inte bara på kemiska produkter
och biotekniska organismer, utan också på varor som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.
Det bör observeras att paragrafen inte bara avser en yrkesmässig
försäljning och användning, utan att regeln också omfattar en
privatperson som vidtar en åtgärd. När en bilägare skall tvätta och
rengöra sin bil och på bensinstationen skall köpa rengöringsmedel för
detta, skall han välja ett medel som är så lite farligt för miljön som
möjligt men ändå gör bilen ren. Medel som innehåller starka
lösningsmedel kan vanligtvis ersättas med medel utan dessa
lösningsmedel, men som fyller samma funktion och är biologiskt
nedbrytbara. Ett riktigt val förutsätter att varorna märks på ett sådant sätt
att användaren får en riktig information om varans egenskaper. Regler
om detta finns i 14 kap.
Paragrafen kan tillämpas såväl då någon tidigare använt en produkt
som då någon sådan användning inte förekommit tidigare.
Tillämpningsområdet omfattar alltså både produktvals- och
utbytesfrågor. Det bör vid produktvalet eller utbytet framgå att en fördel
faktiskt vinns genom att ett visst val eller utbyte görs. Vid denna
bedömning skall försiktighetsprincipen tillämpas så att bedömningen
knyts till risker, inte enbart till konstaterad farlighet.
Vid tillämpning av produktvalsprincipen skall, liksom vid tillämpningen
av övriga hänsynsregler, skälighetsregeln i 7 § tillämpas. Den avvägning
som, i enlighet med vad som utvecklas under avsnitt 4.8, alltid måste
göras med hänsyn till vad som kan anses vara rimligt med avseende på
vedertaget godtagbart beteende och andra intressen än miljöintressen,
såsom personlig integritet och valfrihet, får särskild betydelse vid
tillämpningen av produktvalsprincipen. Bestämmelsen skall tillämpas
med avseende på om användaren är en enskild person eller ett företag.
Produktvalsprincipen kan vid yrkesmässig verksamhet läggas till grund
för villkor för verksamheten och på så sätt närmare preciseras i det
enskilda fallet. Det kan vid tillämpning av produktvalsregeln i det
enskilda fallet vara mycket svårt att bedöma nyttan av ett ändrat
produktval eller produktbyte och följaktligen vara svårt att göra en
skälighetsbedömning med hänsyn till kostnaden. Detta gäller t.ex. vid
användning av kemiska produkter eller biotekniska organismer och varor
om de negativa effekterna är summan av användningen i ett mycket stort
antal verksamheter, vilket är en mycket vanlig situation. Därför räcker
det ofta inte att en enskild verksamhetsutövare gör en
skälighetsbedömning enbart med hänsyn till att effekterna av hans egen
begränsade användning är små i förhållande till kostnaderna för honom
att ersätta en kemisk produkt eller bioteknisk organism eller vara.
Ingripanden med stöd av produktvalsprincipen får naturligtvis inte ske i
strid mot Sveriges internationella åtaganden. Således kan
produktvalsprincipen inte leda till att en tillsynsmyndighet ingriper mot
sådan försäljning eller användning av produkter som sker i enlighet med
t.ex. reglerna i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m. som reglerar sådant som omfattas av EG:s
byggproduktdirektiv.
Också produktvalsprincipen börjar få ett visst stöd i EG-rätten. Det
gäller till att börja med IPPC-direktivet 96/61 där det anges att när bästa
tillgängliga teknik skall fastställas skall särskilt beaktas bl.a. användning
av ämnen som är mindre farliga. Vidare finns för närvarande ett utkast
till EG-direktiv om utsläpp av organiska lösningsmedel från vissa
processer och industriella anläggningar. Där föreslås en bestämmelse att
om det är till fördel för hälsa och miljö skall organiska lösningsmedel
som är skadliga för hälsan och miljön eller som skapar allmän olägenhet
ersättas så långt det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart med sådana
som förorsakar mindre olägenhet.
7 § Kraven på hänsyn enligt 2–6 §§ gäller i den utsträckning det inte kan
anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt
beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört
med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om
totalförsvarsverksamhet eller om en åtgärd behövs för totalförsvaret,
skall även detta förhållande beaktas vid avvägningen.
Avvägningen enligt första stycket får inte medföra att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.
Paragrafen har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets yttrande.
Vid tillämpningen av de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken måste
en avvägning göras med utgångspunkt i risken för skada eller olägenhet
och en sådan skadas eller olägenhets hälso- eller miljömässiga betydelse.
Sådana avvägningar sker även idag vid tillämpningen av
miljölagstiftningen. Själva avvägningen sker med beaktande framför allt
av å ena sidan i vilken mån en åtgärd kan förebygga eller begränsa
skadan eller olägenheten och å andra sidan vilka kostnader en sådan
åtgärd medför. En skälighetsavvägning skall göras oavsett om
hänsynsregeln innebär krav på visst material, viss teknik, särskilda
åtgärder eller andra begränsningar. Frågor kring vad som skall ligga till
grund för avvägningen behandlas också i avsnitt 4.8.
Kostnaden för att uppfylla hänsynsreglerna skall vara motiverad från
miljösynpunkt. Detta innebär att proportionen mellan den nytta för
människors hälsa och miljön som skyddsåtgärden eller
försiktighetsmåttet medför inte får vara orimlig med hänsyn till de
kostnader åtgärderna föranleder. Vad gäller bedömningen av vilken nytta
en åtgärd medför från hälso- och miljösynpunkt är de miljömål som
fastställs av statsmakterna av särskild betydelse. Av riksdagen antagna
miljömål skall vara styrande vid bedömningen av ett försiktighetsmåtts
eller en skyddsåtgärds nytta för människors hälsa och miljön. Det
ankommer på verksamhetsutövaren att visa att kostnaden för en åtgärd
inte är miljömässigt motiverad eller att den är orimligt betungande.
Genom reglerna om att åtgärder kan vidtas vid en annan verksamhet än
den egna, se 16 kap. 8 §, öppnas nya möjligheter att vidta
kostnadseffektiva åtgärder. Detta bör beaktas vid bedömningen av vilka
krav som kan ställas på verksamhetsutövaren.
Vad gäller angelägenhetsgraden av att förebygga eller begränsa
miljöpåverkan har olägenhetens karaktär, såsom farlighet och
omfattning, naturligtvis betydelse. Dessutom är graden av känslighet i
det område där påverkan sker och känsligheten hos dem som utsätts för
störningen faktorer som skall beaktas. Särskilda krav kan ställas t.ex. i ett
redan mycket belastat område eller ett område som innehåller en mycket
sällsynt växt- eller djurart. Vidare är det t.ex. mer angeläget att begränsa
buller vid bostäder än i ett industriområde.
Om en verksamhet eller åtgärd har betydelse för totalförsvaret skall
detta tillmätas betydelse vid avvägningen avseende vilka krav som kan
ställas på att olägenheterna från verksamheten eller med anledning av
åtgärden begränsas. Kraven får alltså inte ställas så högt att de mål som
fastställts av statsmakterna för totalförsvaret äventyras.
Stoppregeln i 9 § anger alltid den lägsta nivån som kan krävas från
hälso- och miljöskyddssynpunkt. Det kan aldrig komma ifråga att jämka
kraven på verksamheten så att denna nivå inte uppnås oavsett
kostnaderna för de åtgärder som krävs för att klara miniminivån. Medför
åtgärderna orimliga kostnader bör verksamheten inte vara tillåten.
På samma sätt anger meddelade miljökvalitetsnormer en miniminivå
som måste beaktas vid tillämpningen av hänsynsreglerna, vilket framgår
av paragrafens andra stycke. Sådana krav måste alltid ställas på en
verksamhet att risk inte föreligger för att miljökvalitetsnormen inte
uppfylls.
8 § Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en
åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess
skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den
omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i
denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten
uppkomma.
Paragrafen, som har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets yttrande,
slår fast att om skada eller olägenhet för miljön har uppkommit är det den
som har bedrivit den verksamhet eller vidtagit den åtgärd som orsakat
skadan eller olägenheten som ansvarar för att skadan eller olägenheten
avhjälps. Ansvaret kvarstår till dess skadan eller olägenheten har
avhjälpts. Detta innebär att den som har bedrivit en verksamhet har
fortsatt ansvar även efter det att verksamheten har upphört eller
överlåtits. Principen gäller även för den som vidtar en åtgärd som orsakar
skada eller olägenhet även om detta inte sker i näringsverksamhet.
Ansvarets omfattning regleras närmare i 10 kap.
Bestämmelsen innebär inte att det alltid är den som är ansvarig som
skall vidta de faktiska åtgärderna för att avhjälpa den skada eller
olägenhet som har uppkommit. I vissa fall kan det vara mer
kostnadseffektivt att någon annan utför dessa åtgärder. Det kan också
vara fråga om åtgärder som endast får eller kan utföras av vissa personer.
Ansvaret avser i dessa fall kostnaderna för avhjälpandet.
En vidareutveckling av principen, som i internationella sammanhang
benämns polluter pays principle, finns i författningskommentarerna till
7 kap. 7 § och 16 kap. 9 § om kompensationsåtgärder, 31 kap. om vissa
ersättningsregler, 32 kap. om vissa miljöskador samt 10 kap. om
efterbehandling av förorenade områden. I den mån dessa bestämmelser
avviker från nu behandlad paragraf gäller de särskilda bestämmelserna
som också preciserar hur ansvaret skall fördelas där flera
verksamhetsutövare finns.
Det är inte uteslutet att skadevållaren i vissa fall kan åläggas både
ersättningsskyldighet och skyldighet att avhjälpa en skada. Så kan ju
skadestånd åläggas för förfluten tid utan hinder av att en skyldighet
uppkommer att undanröja en skada eller olägenhet för framtiden.
9 § Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller
olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även
om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan
krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden
vidtas endast om det finns särskilda skäl.
En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den
medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har
tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §.
Paragrafen innehåller en stoppregel som är generellt tillämplig på all
verksamhet och alla åtgärder som faller under balkens
tillämpningsområde. Behovet av en sådan regel behandlas i avsnitt
4.8.10.
Genom bestämmelsen förbjuds verksamheter och åtgärder som riskerar
att föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors
hälsa eller miljön. I detta innefattas allt som faller under 1 kap. 1 § enligt
vad som har utvecklats i kommentaren till den paragrafen. Inverkan på
sådana faktorer som mark, vatten och luft samt den biologiska
mångfalden skall alltså beaktas. Ett utarmande av råvaror eller andra
resurser innebär också en sådan försämring av miljön som avses. Vad
gäller skada på naturmiljön måste den nivå där stoppregeln träder in
naturligtvis ligga över gränsen för anmälningsplikt för samråd. Enligt
12 kap. 6 § skall anmälan för samråd göras när en verksamhet som inte
omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt balken kommer att
väsentligt ändra naturmiljön.
Stoppregeln gäller, liksom övriga hänsynsregler, vid både
nyanläggning och befintliga verksamheter. Den skall iakttas av enskilda
vid bedrivande av verksamhet eller då en åtgärd vidtas och av domstolar
och andra myndigheter som skall meddela tillstånd, ompröva tillstånd
och utöva tillsyn.
I paragrafen anges vissa skadenivåer. Redan risken för att dessa skador
uppkommer är tillräcklig. Risken får dock inte vara försumbar utan skada
eller olägenhet måste kunna förutses med viss sannolikhet. Under vissa
förhållanden behöver inte påverkan från den aktuella verksamheten eller
åtgärden i och för sig vara särskilt stor. I ett hårt belastat eller särskilt
känsligt område kan redan en ringa grad av påverkan få sådana
konsekvenser som medför att verksamheten eller åtgärden inte är tillåten.
Skadenivåerna har absolut innebörd. Bedömningen av vilken skada
som får accepteras påverkas alltså inte av verksamhetens betydelse.
Stoppregeln griper in när balkens övriga hänsynsregler inte räcker till
för att åstadkomma ett tillräckligt skydd mot farliga verksamheter och
åtgärder. Detta innebär att bedömningen av om de oacceptabla
skadenivåerna är överskridna skall ske med utgångspunkt i de
förhållanden som råder sedan försiktighetsmått har vidtagits enligt
balkens övriga bestämmelser. Då är av intresse bland annat att de
försiktighetsmått skall vidtas som behövs för att motverka skada (3 §), att
en lämplig plats skall väljas (4 §) samt att sådana kemiska produkter och
biotekniska organismer inte får användas som kan ersättas med mindre
farliga kemiska produkter och biotekniska organismer (6 §), allt i den
utsträckning det inte kan anses orimligt (7 §).
Under stoppregeln faller både åtgärder som kan ha en bestående
inverkan och sådana som har en tillfällig effekt.
Verksamhetens eller åtgärdens sammanlagda olägenheter skall beaktas.
Det kan bli aktuellt att se på verksamheten som helhet och inte endast
den del som för tillfället prövas. Om exempelvis tillståndsprövning sker
av en vattenverksamhet bestående i byggande av en hamn skall vid
bedömningen enligt paragrafen hänsyn tas även till kommande båttrafik,
trots att denna inte utgör vattenverksamhet och därför inte omfattas av
tillståndet. På samma sätt skall vid anläggande av vägar framtida biltrafik
på vägen beaktas.
Bedömningen av om miljön försämras väsentligt kan växla med
hänsyn till lokala förhållanden och utvecklingen av miljösituationen i
stort. Detta utesluter naturligtvis inte att bedömningen skall göras efter
objektiva grunder. Allmänt kan sägas att om en olägenhet är vanligt
förekommande i landet under liknande förhållanden, så är den normalt
inte av väsentlig betydelse.
Enligt första stycket kan verksamheten eller åtgärden tillåtas om
särskilda skäl föreligger även om den angivna skadenivån har
överskridits. Prövningsmyndigheten får inte själv tillåta verksamheten i
sådana fall utan frågan skall underställas regeringen för avgörande.
Enligt 19 kap 2 § och 21 kap. 7 § skall en tillståndsmyndighet som finner
att förutsättningarna i första stycket föreligger överlämna frågan till
regeringen för prövning.
Regeringen kan då sätta olägenheterna i relation till verksamhetens
samhällsnytta. Det skall kunna visas att verksamheten medför fördelar
som från allmän och enskild synpunkt klart överväger olägenheterna.
Exempel på verksamheter som kan aktualisera undantag från stoppregeln
är anläggningar för behandling av farligt avfall, t.ex. omhändertagande
av batterier innehållande bly, vissa kommunikationsanläggningar av stor
betydelse för infrastrukturen och vissa försvarsanläggningar.
I paragrafens andra stycke anges en skadenivå som innebär en större
skada än vad som avses i första stycket. Det är där frågan om att ett stort
antal människor berörs eller en avsevärd försämring av miljön. I dessa
fall är verksamheten eller åtgärden i princip otillåten men regeringen
skall kunna meddela dispens, dock endast i undantagsfall. Detta
utvecklas under 10 §.
10 § Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från
allmän synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna
är sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om
verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna
hälsotillståndet.
Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose
allmänna intressen.
Enligt 9 § andra stycket får en verksamhet inte bedrivas eller en åtgärd
vidtas som medför risk för att levnadsförhållandena för ett stort antal
människor väsentligt försämras eller en avsevärd försämring för miljön.
Regeringen har dock möjlighet att i mycket speciella undantagsfall
medge dispens från denna bestämmelse. Sådan dispens kan enbart
komma ifråga för en verksamhet eller åtgärd som är av synnerlig
betydelse från allmän synpunkt. Med allmän synpunkt avses exempelvis
sysselsättningen. Det måste finnas en klart visad övervikt på nyttosidan,
dvs. fördelarna från allmän synpunkt måste klart överväga olägenheterna.
Ju större skada en verksamhet eller åtgärd kan medföra desto mindre bör
möjligheterna att tillåta den vara.
Inte ens regeringen kan dock tillåta en verksamhet eller åtgärd som kan
försämra det allmänna hälsotillståndet. Med detta avses att människor på
orten mer allmänt kan ta skada av föroreningar eller liknande störningar.
Om regeringen finner att en verksamhet skall tillåtas med stöd av
paragrafens första stycke får särskilda villkor föreskrivas för att
tillgodose allmänna intressen på samma sätt som vid regeringens
tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. Sådana villkor behandlas närmare
under 17 kap. 7 §.
För en verksamhet eller åtgärd som tillåts med stöd av paragrafen skall
villkor för att begränsa olägenheterna så långt möjligt och rimligt
föreskrivas i tillståndsbeslutet.
5.24.3 3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning med
mark- och vattenområden
De grundläggande hushållningsbestämmelserna i 3 kap. skall främja väl
genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken,
vattnet och den fysiska miljön i övrigt.
Bestämmelserna skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden
enligt balken samt andra lagar och vid planläggning och prövning av lov
enligt plan- och bygglagen enligt vad som anges i 1 kap. 2 §.
I hushållningsbestämmelserna anges vilka allmänna intressen som
särskilt skall beaktas vid sådana avvägningar för att en god hushållning
med mark- och vattenområden skall uppnås. De allmänna intressen som
skall komma i förgrunden är sådana som har central betydelse för att
trygga en hållbar användning av naturresurserna i vårt land, bevara god
natur- och kulturmiljö samt främja ett ändamålsenligt samhällsbyggande.
Bestämmelserna i 3 kap. balken motsvarar bestämmelserna i 2 kap.
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Vad som anges i
propositionen till den lagen, prop. 1985/86:3, gäller alltjämt.
Bestämmelserna i den lagen baserades på riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen som riksdagen tidigare beslutat om och lagen ersatte
samtliga dessa riktlinjer. Bestämmelserna är i första hand avvägnings-
regler för situationer då samhället har väsentliga intressen att bevaka från
markpolitiska utgångspunkter. Syftet med bestämmelserna är att redovisa
vilka intressen som har särskild betydelse för samhällsutvecklingen och
som därför skall ges ett försteg framför andra intressen när
markanvändningsfrågor skall avgöras. För att de allmänt hållna reglerna
skall få avsedd verkan krävs ett väl utvecklat system för
kunskapsförsörjning. Den fysiska planering som bedrivs hos
kommunerna i samarbete med statliga myndigheter skall ge underlag för
tillämpningen av bestämmelserna. Länsstyrelserna har haft och bör
alltjämt ha rollen som samordnare av statens intressen i frågor som rör
användningen av mark- och vattenområden inom länet.
Kunskapsmaterialet beträffande mark- och vattenfrågor av riksintresse
har i allt väsentligt kommit till uttryck i den kommunala
översiktsplaneringen och kommunernas fysiska planer kommer även i
fortsättningen att vara en av de mest betydelsefulla källorna för att
bedöma frågor om lämplig mark- och vattenanvändning i konkreta
ärenden. Att sådant underlag skall tillhandahållas framgår av 6 kap. 11
och 12 §§.
Av den miljökonsekvensbeskrivning som enligt 6 kap. miljöbalken
skall upprättas i tillståndsansökningar bör framgå hur reglerna i 3 och
4 kap. har tillämpats vid val av lokaliseringsalternativ och utformnings-
principer för verksamheten eller åtgärden. Att en lokalisering skall väljas
som är lämplig med hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. framgår av
den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 §.
1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som
medför en från allmän synpunkt god hushållning.
Landets mark- och vattenområden måste utnyttjas på ett så ändamåls-
enligt sätt som möjligt med hänsyn till olika möjliga användningssätt och
över tiden. Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse till stöd
för avvägningar i fråga om användningen av marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Mark- och vattenområden skall användas för det
eller de ändamål för vilka berörda områden är mest lämpade med hänsyn
till beskaffenhet, läge och föreliggande behov. Företräde skall ges sådan
användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. En
avvägning måste göras mellan å ena sidan intresset av att bevara mark-
och vattenområden för framtiden och å den andra sidan värdet av att ta
dem i anspråk för olika ändamål. Beslut om ianspråktagande av områden
innebär ofta att den tillämpande myndigheten måste göra avvägningar
mellan olika, ofta motstående intressen. Som framgår av miljöbalkens
mål i 1 kap. 1 § andra stycket skall balkens bestämmelser tillämpas så att
mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används på ett sätt som tryggar en
från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt
långsiktigt god hushållning. Vid bedömningen av den lämpligaste
användningen av ett område bör alltid möjligheten att samtidigt utnyttja
ett område för olika verksamheter undersökas. Utgångspunkten för
bedömningen bör vara balkens övergripande mål i 1 kap. 1 § första
stycket att främja en hållbar utveckling.
2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka
områdenas karaktär.
Bestämmelsen blir aktuell att tillämpa i ärenden som avser nyetablering
av större anläggningar och andra ingrepp av betydande storlek som
trafikleder, fritidsbebyggelse av större omfattning, industrianläggningar
och motsvarande. Det gäller alltså sådana större anläggningar som
medför begränsningar i handlingsfriheten för framtiden och som ger
upphov till väsentliga störningar eller kan ha en betydande inverkan på
landskapsbilden. När fråga uppstår om en eventuell exploatering av
sådana mark- och vattenområden som avses i paragrafen, bör det noga
övervägas om inte verksamheten hellre bör förläggas till ett sådant
område som redan är påverkat av exploatering. I uttrycket "så långt
möjligt", som används i flera paragrafer i kapitlet, ligger att den
avvägning som skall göras mellan det skyddade intresset och motstående
intressen skall innefatta hänsynstagande till de praktiska och ekonomiska
konsekvenserna av det skydd paragrafen ger. I första hand är avsikten att
ge utrymme i det enskilda fallet för samhällsekonomiska
hänsynstaganden, t.ex. med hänsyn till regionalpolitiska eller
sysselsättningspolitiska intressen. Även konsekvenserna för berörda
enskilda intressen skall vägas in. I uttrycket ligger dock också att enbart
ekonomiska hänsynstaganden inte får äventyra de värden som
bestämmelsen avser att skydda, annat än om en samlad bedömning i
enlighet med 1 § visar att detta främjar en från allmän synpunkt god
hushållning. Med uttrycket "påtagligt kan påverka", vilket också används
i flera paragrafer i kapitlet, utesluts bagatellartad påverkan. Endast
sådana åtgärder åsyftas som kan ha en bestående negativ inverkan på det
aktuella intresset eller som tillfälligt kan ha mycket stor negativ påverkan
på detta.
3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön.
De mark- och vattenområden som skall ges ett skydd genom paragrafen
är främst områden med instabila produktionsförhållanden och
ogynnsamma återväxtförutsättningar, områden som inrymmer växt- och
djurarter som är utrotningshotade samt områden i övrigt som är särskilt
ömtåliga och som samtidigt inrymmer särskilda ekologiska värden, har
betydelse som genbank m.m. Ett viktigt syfte med bestämmelsen är att
slå vakt om den biologiska mångfalden i naturen genom skydd av arter
vilkas existens är hotade. Uttrycket "så långt möjligt" har behandlats i
kommentaren till 2 §.
4 § Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam-
hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt
skogsbruk.
Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Stycket, med lydelsen att jord- och skogsbruk är näringar av nationell
betydelse, lades till i paragrafen vid riksdagens behandling av förslaget
till naturresurslag, (bet.1985/86:BoU3). Uttrycket näringar har nu utgått
på förslag av Lagrådet, eftersom reglerna inte tar sikte på själva
näringarna utan på de naturresurser som tas i anspråk av näringarna.
Riksdagen uttalade bl.a. att jordbruksmark och skogsmark inte borde ges
ställning som riksintresse men betonade vikten av att kommunerna
utformar sin fysiska planering så att tillbörlig hänsyn tas till jord- och
skogsbruket. Med tillägget av första stycket ges grunden för att utifrån
paragrafen hävda jord- och skogsbrukets berättigade intressen i en
konkurrenssituation.
Paragrafens andra stycke innebär att brukningsvärd jordbruksmark inte
får tas i anspråk för bebyggelse och anläggningar som kan anordnas på
ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt på annan mark. Det är
endast väsentliga samhällsintressen som kan motivera avsteg från
bestämmelsen och då endast under förutsättning att det aktuella
exploateringsintresset inte kan tillgodoses på ett från samhällets synpunkt
tillfredsställande sätt på annan mark.
I tredje stycket anges att skogsmark som har betydelse för skogsnä-
ringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra ett rationellt skogsbruk. Genom bestämmelsen skall slås vakt
om skogsbrukets produktionsområden. Begreppen "så långt möjligt" och
"påtagligt försvåra" behandlas under 2 §.
5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.
Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Enligt första stycket skall mark- och vattenområden som har betydelse
för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.
Rennäring bedrivs från Treriksröset i norr till Idre socken i Dalarnas län i
söder. När det gäller fiskenäringen kan åtskilliga vattenområden och
vattendrag ha betydelse. För att förstå fiskets speciella
planeringsförutsättningar måste man känna till de komplicerade
biologiska system som reglerar arternas utbredning i ett vattenområde.
Påverkan på en fiskart kan många gånger ge konsekvenser för andra
fiskslag. Begreppet yrkesfiske får i detta sammanhang inte ges en för
snäv innebörd. Det bör förutom heltidssysselsatta yrkesfiskare också
omfatta andra för vilkas försörjning fisket har väsentlig betydelse. Med
vattenbruk avses biologisk produktion i vattenområden i form bl.a. av
odling av musslor och fisk. Begreppen "så långt möjligt" och "påtagligt
försvåra" behandlas under 2 §. Paragrafens andra stycke behandlar det
skydd som bör ges åt områden som är av riksintresse för rennäringen
eller yrkesfisket. Åtgärder som skulle påtagligt försvåra näringarnas
bedrivande får inte tillåtas inom dessa områden. Begreppet riksintresse
behandlas i den allmänna motiveringen samt i kommentaren till 4 kap.
1 §.
6 § Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har
betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller
kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön.
Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall
särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Enligt första stycket skall mark- och vattenområden samt fysisk miljö i
övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras
naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller
kulturmiljön. Det innebär att sådana åtgärder skall så långt möjligt
undvikas som påtagligt skulle skada värden i sådan natur- och
kulturmiljö som har betydelse från allmän synpunkt och som inte kan
återskapas eller ersättas om den en gång förstörs. I stycket har i
förhållande till den hittillsvarande motsvarigheten i naturresurslagen, 2
kap. 6 §, på förslag av Lagrådet lagts till "samt fysisk miljö i övrigt"
eftersom paragrafen även skyddar kulturmiljön dvs. framför allt den
bebyggda miljön och landskapsbilden. Inom ett område av betydelse från
naturvårdssynpunkt kan bevarandevärdet ligga i t.ex. ett rikt fågelliv, en
ovanlig flora eller en kombination av egenskaper som gör området
värdefullt för förståelsen av naturen. Bevarandevärdet hos ett område av
intresse för friluftslivet kan hänga samman med goda möjligheter till bad,
fritt strövande i obebyggda områden, goda förutsättningar för fritidsfiske,
båtliv och camping, goda förutsättningar för vintersport o.d. Hos
områden av betydelse för kulturmiljövården ligger bevarandevärdet ofta i
äldre värdefull bebyggelse eller i karaktären hos ett odlingslandskap med
dess kombination av brukningsformer inom jord- och skogsbruket,
bebyggelsens struktur, fornminnen och andra lämningar av äldre
bosättningar. Ofta är bevarandevärdena gemensamma för naturvården,
kulturmiljövården och friluftslivet. Att behovet av grönområden i tätorter
och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas innebär att bestämmelsen
även omfattar s.k. gröna bälten och gröna kilar kring och i
bebyggelsekoncentrationer. Begreppen "påtagligt skada" samt "så långt
möjligt" behandlas under 2 §.
Enligt andra stycket skall områden som är av riksintresse för naturvår-
den, kulturmiljövården eller friluftslivet skyddas mot åtgärder som avses
i första stycket. Ett område kan vara av riksintresse för naturvården
därför att det särskilt väl belyser viktiga skeden av natur- och
kulturlandskapets utveckling eller är ostört och inrymmer en stor
mångfald av naturtyper och biotoper. Det kan vara av särskilt stort
intresse också därför att det hyser unika och hotade eller sårbara
naturtyper, biotoper eller arter. Bestämmelsen är vidare avsedd att
skydda sådana kulturmiljöer som dokumenterar olika utvecklingsperioder
i vårt lands historia. När det gäller områden som är av riksintresse för
friluftslivet spelar förutsättningarna för naturupplevelser och
friluftsverksamhet samt tillgängligheten för allmänheten stor roll.
Bestämmelsens motiv i övrigt finns förutom i prop. 1985/86:3 även i
prop. 1994/95:230 s. 79 ff. samt s. 124 ff.
7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.
Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är
av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
Enligt första stycket skall mark- och vattenområden som innehåller
värdefulla ämnen eller material så långt möjligt skyddas mot åtgärder
som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa. Därmed avses sådana
råvaruförekomster som finns i marken eller under sjö- och havsbottnen,
dvs. i huvudsak mineralråvaror. Växande skog omfattas sålunda inte. Det
är självklart att sådana ämnen och material som finns i stora mängder och
är vanligt förekommande i naturen inte behöver något särskilt skydd
enligt paragrafen. Syftet med bestämmelsen är att ge möjlighet till
framtida utvinning av sådana ämnen och material som bedöms som
värdefulla från samhällsekonomiska utgångspunkter. För att markera
detta har det föreskrivits att det skall vara fråga om värdefulla ämnen
eller material. Utvinning av dessa ämnen är inte alltid omedelbart aktuell.
Bestämmelsens utformning medför att de områden som omfattas i
avvaktan på utvinning kan användas för ändamål som inte hindrar eller
påtagligt försvårar en framtida utvinning. Bestämmelsen innebär dock
inte något absolut skydd för de ifrågavarande områdena. I den mån
områdena behöver användas för andra angelägna ändamål, som hindrar
eller påtagligt försvårar framtida utvinning, måste en avvägning göras
mellan de olika markanvändningskraven. Detta har markerats genom
uttrycket "så långt möjligt" som tillsammans med "påtagligt försvåra"
kommenteras under 2 §.
I andra stycket finns en bestämmelse till skydd för områden som
inrymmer sådana fyndigheter av ämnen och material som är av
riksintresse. Därmed avses främst fyndigheter av sådana ämnen eller
material som är eller bedöms kunna bli av stor betydelse för landets
försörjningsberedskap. Inom sådana områden med särskilt värdefulla
resurser får kommunerna och de statliga myndigheterna inte planera för
eller lämna tillstånd till verksamheter som kan förhindra eller påtagligt
försvåra ett utnyttjande av resurser.
8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar
för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution,
kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten
eller utnyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra till-
komsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
I paragrafen finns bestämmelser till skydd för mark- och vattenområden
som på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge är särskilt lämpliga för
anläggningar som behövs för vissa viktiga och nödvändiga funktioner i
samhället. Det är här bl.a. fråga om att slå vakt om sådana lägesbundna
naturresurser som är mindre vanligt förekommande och som därför gör
vissa mark- och vattenområden särskilt lämpade för sådana anläggningar.
Det kan gälla fysiska resurser som kan ha särskild betydelse för
möjligheterna att lokalisera viss industri, t.ex. djuphamnsförutsättningar.
När det gäller kommunikationer kan det t.ex. vara fråga om strategiskt
viktiga passager förbi terränghinder av olika slag som kan ha stor
betydelse för kommunikationernas funktion. Bestämmelserna i andra
stycket innebär att staten ges möjlighet att se till att reservation av mark
görs för ett visst ändamål men innebär inget slutligt ställningstagande
från statens sida. Av detta följer inte heller automatiskt att kommunen
tvingas godta ett visst företag på den aktuella platsen. Begreppen "så
långt möjligt" och "påtagligt försvåra" behandlas under 2 §.
9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka
totalförsvarets intressen.
Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för
totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
Bestämmelsen innehåller regler till skydd för områden som har betydelse
för totalförsvaret. Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § naturresurslagen.
Bestämmelsens motiv finns i prop. 1985/86:3 s. 73 ff. samt s. 168 ff.
10 § Om ett område enligt 5–8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysi-
ska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en anläggning
för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.
Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot bestämmelserna i
4 kap.
Det kan naturligtvis uppkomma fall då två eller flera olika intressen, som
enligt bestämmelserna i 5-8 §§ är av riksintresse, står emot varandra
inom ett och samma område. Det kan då röra sig om intressen med olika
tidsperspektiv. I ett sådant fall skall enligt första stycket första meningen
den användningen ges företräde som på lämpligaste sätt främjar en
hushållning med mark- och vattenområden i ett långsiktigt perspektiv. En
sådan bedömning skall i enlighet med balkens mål innefatta ekologiska,
sociala, kulturella och samhällsekonomiska hänsynstaganden. I första
stycket har vidare föreskrivits att totalförsvarets intresse skall ges
företräde om ett område eller en del av det behövs för en anläggning för
totalförsvaret. Här avses områden som måste få disponeras av totalför-
svaret om den fastlagda försvarsgraden för landet skall kunna upp-
rätthållas.
Vid bedömningen av vilket riksintresse som har företräde har Sveriges
internationella åtaganden betydelse. I 4 kap. finns särskilda hushållnings-
bestämmelser för vissa områden i landet, vilka i sin helhet är av
riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden.
Bestämmelserna innebär för dessa områden att avvägningar om den
inriktning av mark- och vattenanvändningen som på lämpligaste sätt
främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt görs redan i de olika paragraferna i 4 kap. I denna
paragrafs andra stycke har därför föreskrivits att beslut med stöd av
första stycket inte får strida mot dessa bestämmelser.
5.24.4 4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och
vatten för vissa områden i landet
I 4 kap. anges geografiska områden som är av riksintresse med hänsyn
till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. Syftet med
bestämmelserna är att skydda dessa värden mot exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas
bevarandevärden. De geografiska bestämmelserna behandlar
skärgårdarna och kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark,
Höga kusten i Ångermanland, Norrbottens skärgård med angränsande
kustområde, Öland och Gotland, hela fjällvärlden, älvar och älvsträckor
som undantas från vattenkraftsutbyggnad och dessa älvars dalgångar
samt vissa områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och
friluftsliv.
Bestämmelserna skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden
enligt balken samt andra lagar enligt vad som anges i 1 kap. 2 §.
Bestämmelserna i 4 kap. balken motsvarar bestämmelserna i 3 kap.
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Bestämmelserna
i NRL ersatte de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.
Vad som anges i propositionen till den lagen, prop. 1985/86:3, gäller
alltjämt.
Av den miljökonsekvensbeskrivning som enligt 6 kap. miljöbalken
skall upprättas i tillståndsansökningar bör framgå hur reglerna i 3 och
4 kap. har tillämpats vid val av lokaliseringsalternativ och utformnings-
principer för verksamheten eller åtgärden. Att en lokalisering skall väljas
som är lämplig med hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. framgår av
den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 §.
1 § De områden som anges i 2–7 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i
dessa områden endast om det inte möter något hinder enligt 2–7 §§ och
om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur-
och kulturvärden.
Bestämmelserna i första stycket och 2–6 §§ utgör inte hinder för
utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller
för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det
finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för
anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller
material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket.
I första stycket anges att de områden som anges i 2-7 §§ i sin helhet är av
riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i
områdena. Det innebär bl.a. att staten med stöd av 12 kap. 1 § plan- och
bygglagen kan ingripa mot sådana plan- och tillståndsbeslut enligt den
lagen som innebär att riksintressen inte tillgodoses.
Dessa områden av riksintresse består bl.a. av kust- och fjällområden
samt vissa älvar och vattendrag och urvalet baseras på den process av
kunskapsinsamling, programarbete och planeringsåtgärder som vidtagits
inom ramen för den fysiska riksplaneringen som pågått allt sedan slutet
av 1960-talet. I första stycket har vidare angetts att exploateringsföretag
och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast
om hinder inte möter enligt 2-7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte
påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Denna bestämmelse
till skydd för områdenas natur- och kulturvärden innebär i likhet med
övriga bestämmelser i 4 kap. att en vägning redan är gjord och att således
natur- och kulturvärdena skall ges företräde i konkurrenssituationer. Med
uttrycket "påtagligt skadar" avses sådana åtgärder som kan ha en
bestående negativ inverkan på de skyddade intressena eller som tillfälligt
kan ha stor negativ inverkan på detta. Det bör därvid betonas att
bedömningen bör utgå från de samlade natur- och kulturvärdena i hela
det geografiska området. Enligt andra stycket skall bestämmelserna i
första stycket och 2-6 §§ inte hindra utvecklingen av befintliga tätorter
eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som
behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av
sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra
stycket. Med utveckling av befintliga tätorter avses förändringar av
bebyggelse och anläggningar som behövs med hänsyn till en normal
befolkningsutveckling, förändringar i bostadsstandarden, behovet av
trafikleder, grönområden, service, sysselsättning etc. Med utveckling av
lokalt näringsliv avses en tillväxt i befintliga näringsgrenar eller tillkomst
av nya verksamheter i en omfattning som innebär att det finns tillräckliga
sysselsättningstillfällen för befolkningen. Vid de bedömningar som görs
när bestämmelsen tillämpas bör man också ta i beaktande den befintliga
näringslivsstrukturen, tätortsstorleken etc. Beträffande anläggningar som
behövs för totalförsvaret avses nödvändiga anläggningar för vårt lands
gränsförsvar samt annan försvarsverksamhet där alternativ lokalisering
inte kan väljas. Undantaget för utvinning av fyndigheter avser endast
sådana ämnen och material som är av riksintresse och i dessa fall krävs
särskilda skäl. Undantagen omfattar som framgår endast 2-6 §§,
bestämmelsen i 7 § om nationalstadspark omfattas inte av undantagen.
2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av
tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:
Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge
till Lysekil,
Kustområdet i Halland,
Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden,
Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus,
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund,
Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från
Oxelösund till Herräng och Singö,
Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde,
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till
riksgränsen mot Finland,
Öland,
Gotland,
Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne,
Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,
Vänern med öar och strandområden,
Vättern med öar och strandområden,
Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,
Området Dalsland–Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och
Östervallskog i norr,
Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun,
Mälaren med öar och strandområden,
Området Malingsbo–Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg,
Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär,
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik,
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik,
Vindelådalen,
Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med
undantag för de fjällområden som anges i 5 §.
I paragrafen anges områden inom vilka turismens och friluftslivets,
främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt skall beaktas vid
bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp
i miljön.
3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1–11 och 17 inte komma till stånd.
Syftet med bestämmelsen som omfattar de obrutna kustområdena och
Öland är att områdenas karaktär skall bevaras. Därför får enligt
paragrafen inte sådana industriella och liknande anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1–11 och 17, dvs. sådana anläggningar som tidigare har
angetts i 4 kap. 1 § första stycket naturresurslagen, komma till stånd
inom dessa områden.
4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp
och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och
Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till
stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det
finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,
företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller
avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.
Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1–7 och 10–11 komma till stånd endast på platser där det
redan finns anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum.
Enligt första stycket får inom de kustområden och skärgårdar som anges
där fritidsbebyggelse endast tillåtas i form av kompletteringar av
befintlig bebyggelse. Med kompletteringar avses sådana tillskott till en
befintlig bebyggelsegrupp, som innebär att det av fritidsbebyggelse
ianspråktagna området inte ökar nämnvärt i omfattning. Vidare avses
tillskott som innebär en naturlig avrundning av ett befintligt
bebyggelseområde. Även fritidsbebyggelse genom förtätning inom
befintliga bebyggelseområden torde normalt kunna ske. Om det finns
särskilda skäl får dock enligt första stycket andra meningen annan
fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser
det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de
stora tätortsregionerna. Med särskilda skäl avses bl.a. att bebyggelsen
ingår som ett led i att förbättra områdenas attraktivitet för turism och
friluftsliv. Som exempel kan nämnas stugbyar för uthyrning, vandrarhem
och enkla campingstugor. Enligt paragrafens andra stycke får inom
områden som avses i första stycket anläggningar som avses i 17 kap. 1 §
1-7 och 10-11 komma till stånd endast på platser där sådana anläggningar
redan finns.
5 § Inom fjällområdena Långfjället–Rogen, Sylarna–Helags,
Skäckerfjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken–Borgafjällen,
Marsfjällen–Vardofjällen, Artfjället, Tärna–Vindelfjällen, Sarek–Mavas,
Kebnekaise–Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och
anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen,
den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga
friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan
ske utan att områdenas karaktär påverkas.
Enligt paragrafen får inom angivna fjällområden bebyggelse och
anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den
bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga
friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan
ske utan att områdenas karaktär påverkas. Bestämmelsen innebär att
mark- och vattenresurserna inom dessa områden, de obrutna
fjällområdena, skall användas på ett sådant sätt att områdenas karaktär
bevaras. Det grundläggande i avgränsningen av de obrutna fjällområdena
är att områdena i princip saknar vägar och järnvägar. För att bevara
orördheten bör huvudprincipen vara att nya vägar och järnvägar inte får
anläggas. Undantag som kan bli aktuella är exempelvis vägar som
behövs för enstaka fastigheter eller för rennäringen. Bebyggelse får
endast komma i fråga för de ändamål som anges i paragrafen. Inte heller
vattenkraftsutbyggnad kan tillåtas om områdenas obrutna karaktär inte
kan bevaras.
6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden
och biflöden samt i följande vattenområden med tillhörande käll- och
biflöden:
I Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen
och Österdalälven uppströms Trängslet
I Ljusnan Voxnan uppströms Vallhaga
I Ljungan Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån
uppströms Holmsjön
I Indalsälven Åreälven, Ammerån, Storån–Dammån samt
Hårkan
I Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet,
Långselån–Rörströmsälven, Saxån,
Ransarån uppströms Ransarn samt Vojmån
uppströms Vojmsjön
Vapstälven
Moälven
Lögdeälven
Öreälven
I Umeälven Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms
Fjosoken
Sävarån
I Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive
Riebnes samt Malån
Byskeälven
Åbyälven
I Luleälven Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla
Luleälven uppströms Skalka och
Tjaktjajaure samt Pärlälven
Råneälven
Emån
Bräkneån
Mörrumsån
Fylleån
I Enningdalsälven Enningdalsälven uppströms riksgränsen till
Norge
Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft-
ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:
I Klarälven sträckan mellan Höljes och Edebäck
I Dalälven Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt
Dalälven nedströms Näs bruk
I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön samt
sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna
I Ljungan sträckan mellan Havern och Holmsjön samt
sträckan nedströms Viforsen
I Indalsälven Långan nedströms Landösjön
I Ångermanälven Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön
I Umeälven Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta
Första och andra stycket gäller inte vattenverksamhet som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.
Enligt paragrafen råder förbud mot vattenkraftsutbyggnad i vissa älvar
samt deras vattenområden och älvsträckor. Utbyggnadsförbudet gäller
även bi- och källflöden till de älvar och älvsträckor som anges i första
stycket.
Antalet skyddade älvar och älvsträckor i paragrafen, som motsvarar
3 kap. 6 § naturresurslagen, har utökats ett flertal gånger, senast 1993. Då
infördes dessutom för de fyra största outbyggda älvarna benämningen
nationalälvar (prop. 1992/93:80, bet. 1992/93:BoU7, rskr. 1992/93:214).
Det innebar ingen saklig ändring av skyddet av dessa men de gavs
därmed av riksdag och regeringen en särskild plats bland de skyddade
älvarna.
I andra stycket anges de älvsträckor i vissa älvar som inte får byggas ut
för vattenkraftsändamål. Detta förbud omfattar dock endast de angivna
älvsträckorna, inte bi- och källflöden. De typer av åtgärder som omfattas
av utbyggnadsförbudet är vattenkraftverk samt vattenreglering och vat-
tenöverledning för kraftändamål. Det innebär att vattenregleringar och
vattenöverledningar för annat än kraftändamål och annan
vattenverksamhet, t.ex. dikningsföretag och vattenuttag för
jordbruksändamål och för industriändamål inte omfattas av förbudet. För
sådan vattenverksamhet krävs dock tillstånd enligt 11 kap. Där anges
också vad som avses med vattenverksamhet, vattenreglering och
vattenöverledning.
Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena inte
vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Det
innebär att tillstånd enligt denna undantagsbestämmelse bör kunna
lämnas för smärre åtgärder som hänför sig till en redan företagen
utbyggnad, t.ex. ersättningsbyggnader till ett befintligt kraftverk och
ombyggnader eller effektiviseringar, under förutsättning att inverkan på
naturmiljön inte ökar i nämnvärd omfattning. Utformningen av tredje
stycket hindrar i och för sig inte att medgivande lämnas även till nya
vattenkraftsprojekt. Det torde emellertid vara utomordentligt få helt nya
projekt som har endast obetydlig miljöpåverkan. Av 17 kap. 3 § första
stycket 3 framgår att regeringen kan förbehålla sig att tillåtlighetspröva
vattenverksamhet enligt detta stycke i enskilda fall.
7 § Området Ulriksdal–Haga–Brunnsviken–Djurgården är en
nationalstadspark.
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar
komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan
intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska
landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
I första stycket anges att området Ulriksdal–Haga–Brunnsviken–
Djurgården är nationalstadspark.
I andra stycket anges det skydd som skall gälla för nationalstadsparker.
Ny bebyggelse och nya anläggningar får komma till stånd och andra
åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller
naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden
i övrigt skadas. Det innebär att ny mark som inte omfattas av tidigare
exploateringar inte får tas i anspråk för bebyggelse och nya anläggningar.
Bestämmelsen utgör således inte något hinder mot pågående
markanvändning i sådana delar av en nationalstadspark som redan är
tagna i anspråk för bebyggelse och anläggningar. Bestämmelsen innebär
en skärpning av bestämmelsen i 1 § beträffande skyddet av det historiska
landskapets natur- och kulturvärden genom att skaderekvisitet ändrats
från påtagligt skada till enbart skada. Med skada avses i denna paragraf
en negativ inverkan av någon betydelse för de angivna värdena.
Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1994/95:3 och bet.
1994/95: BoU6.
5.24.5 5 kap. Miljökvalitetsnormer
Föreskrifter om miljökvalitet
1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet
meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i
övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller
miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors
hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).
Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela
miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.
Miljökvalitetsnormer skall fastställas genom föreskrifter av regeringen.
Sådana föreskrifter skall meddelas i de fall det finns skäl att fastställa
lägsta godtagbara miljökvalitet. Miljökvalitetsnormer får avse den
miljömässiga kvaliteten hos alla former av recipienter. Detta
sammanfattas i paragrafen med uttrycket mark, vatten, luft och miljön i
övrigt. Det kan finnas skäl att fastställa miljökvalitetsmål även då det inte
finns förutsättningar för att meddela en miljökvalitetsnorm. Detta bör då
emellertid ske i form av riktlinjer och bör inte regleras inom ramen för
tillämpningen av miljökvalitetsnormer. Det finns redan i dag ett stort
antal sådana riktlinjer framtagna.
En miljökvalitetsnorm skall avse ett visst geografiskt område. Dessa
områden kan vara av olika storlek. En norm kan omfatta en eller flera
sjöar eller andra vattendrag, en del av en kommun eller hela kommunen,
flera kommuner, ett eller flera län eller hela landet. Normerna kan även
omfatta vissa typer av områden.
Regeringen skall utfärda miljökvalitetsnormerna. I de fall införandet av
en miljökvalitetsnorm är föranledd direkt av EG-direktiv får regeringen
överlåta detta till en förvaltningsmyndighet, om avsikten är att den
beslutade normen skall gälla i Sverige med motsvarande värden som
rättsakten från EU. Naturvårdsverket har redan i dag enligt
hälsoskyddsförordningen (1983:616) sådana bemyndiganden av
regeringen. Dessa bemyndiganden är till att börja med 9 b § förordningen
att utfärda föreskrifter enligt 14 a § hälsoskyddslagen om gränsvärden för
luftföroreningar när det behövs till följd av EU-medlemskapet. Verket
har med stöd av det bemyndigandet utfärdat föreskrifter om högsta
tillåtna halt i luft av svaveldioxid, SNFS 1993:10, av sot (svävande
partiklar), SNFS 1993:11, och av kvävedioxid, SNFS 1993:12. Vidare får
verket enligt 9 c § förordningen meddela föreskrifter om vattnets
beskaffenhet i vissa badanläggningar och strandbad enligt 8 §
hälsoskyddslagen. Verket har utfärdat sådana föreskrifter beträffande
strandbadvatten i SNFS 1996:6.
Godtagbar miljökvalitet skall fastställas enbart utifrån kunskaper om
vad människan och naturen tål utan hänsyn till tekniska och ekonomiska
förhållanden. Därmed ges en klar information om de faktiska
miljöriskerna och det skapas incitament för ett fortsatt
miljöförbättringsarbete i Sverige. Tekniska och ekonomiska förhållanden
kan däremot ha betydelse för vilka åtgärder som bör vidtas med
anledning av miljökvalitetsnormen då dessa åtgärder bör vara så
kostnadseffektiva som möjligt.
Miljökvalitetsnormer bör kunna användas dels för att komma till rätta
med rådande miljöproblem, dels för att undvika framtida. Det saknas
dock normalt skäl att meddela miljökvalitetsnormer i de fall där den
föreliggande miljökvaliteten väl ryms inom gränsen för vad som får
betraktas som godtagbart och miljöutvecklingen i området inte heller är
sådan att det finns en risk för att denna gräns överskrids.
Miljökvalitetsnormer skall alltid meddelas om det krävs för att Sveriges
internationella förpliktelser skall uppfyllas. Utgångspunkten för
föreskrifterna bör vara det miljötillstånd som eftersträvas och som har
ställts upp t.ex. av riksdagen eller inom EU. I inledningen till
författningskommentaren har angetts att regeringen under våren 1998
avser att till riksdagen överlämna en proposition med förslag till konkreta
miljömål. Miljökvalitetsnormer bör kunna bli ett viktigt instrument att
använda för att förverkliga sådana miljömål.
Vad miljökvalitetsnormer skall ange
2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller
störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för
olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med
utan fara för påtagliga olägenheter.
Miljökvalitetsnormernas nivåer får inte överskridas eller underskridas
efter en viss angiven tidpunkt och de skall ange
1. högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller
miljön i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer,
2. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning, eller
3. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i
vattensystem, vattendrag, grundvatten eller delar av dem.
Miljökvalitetsnormer kan också ange högsta eller lägsta förekomst i
yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för
bedömning av tillståndet i miljön.
Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas.
Enligt paragrafens första stycke skall miljökvalitetsnormer ange de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för
utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan
belastas med utan fara för påtagliga olägenheter. Föroreningsnivåer eller
störningsnivåer kommer i många fall att anges som gränsvärden eller
tröskelvärden. Hur sådana definieras inom EU beträffande luftkvalitet
framgår av artikel 3 i ramdirektivet 96/62/EG.
Miljökvalitetsnormer skall grunda sig på vetenskapliga kriterier och
vara effektrelaterade. När det bestäms vilka normer som bör tas fram kan
olika urvalskriterier användas. Ett kriterium är påverkan på människors
hälsa och välbefinnande. Ett annat är risken för miljöskador. Att det för
människor räcker med olägenheter av betydelse medan det för miljön och
naturen krävs påtagliga olägenheter innebär att det krävs lägre
föroreningsnivåer eller störningsnivåer för människor än för miljön och
naturen. När miljökvalitetsnormer fastställs skall beaktas vad den
känsligaste delen av befolkningen samt de mest känsliga ekosystemen
kan utsättas för. Ofta torde normerna komma att fastställas på grundval
av internationellt samarbete.
Med miljökvalitet avses här en beskrivning av ett miljötillstånd med
avseende på förekomst av föroreningar och vissa andra störningar.
Vilken tillförsel till mark, vatten, luft eller miljön i övrigt av
miljöpåverkande ämnen, produkter eller andra störningar under viss tid
som kan godtas är således inte något direkt uttryck för det som här avses
med miljökvalitet.
Miljökvalitetsnormer skall enligt paragrafens andra stycke p. 1 ange
högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön
i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer som inte får
över- eller underskridas efter en viss tidpunkt. Det kan exempelvis vara
halten av vissa tungmetaller såsom bly, kadmium eller kvicksilver. Det
kan också vara halten av svavel- och kvävedioxid, syrehalten eller pH-
värdet. När det gäller luftföroreningar måste dock normen av praktiska
skäl ha ett sådant innehåll att den beträffande en högsta halt får
överskridas en viss procent av tiden eftersom det är svårt att mättekniskt
få fram de högsta värdena, s.k. korttidsvärden. Kemiska produkter och
biotekniska organismer behandlas närmare i 13 och 14 kap. I 14 kap. 2 §
anges att med kemiska produkter avses kemiska ämnen och beredningar
av kemiska ämnen och i 14 kap. 3 § framgår vad som avses med en
bioteknisk organism.
En norm kan enligt paragrafens andra stycke p. 2 även ange högsta
nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning. Detta
kan exempelvis gälla högsta godtagbara nivå av strålning från radon.
En miljökvalitetsnorm kan vidare enligt p. 3 gälla högsta eller lägsta
nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i ett vattensystem, vattendrag,
grundvatten eller del av ett sådant som inte får överskridas eller
underskridas. Avsikten med sådana kvalitetsnormer är i första hand att
skydda naturmiljön från skador till följd av ytvattentäkter för bevattning.
Enligt paragrafens tredje stycke kan miljökvalitetsnormer även ange
högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som
kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön. Exempelvis
kan förekomsten av alger i insjöar eller kustvatten utnyttjas som mått på
vattnets näringstillstånd. Förekomsten av hälsofarliga mikroorganismer i
yt- och grundvatten är ett annat exempel.
Det skall i en miljökvalitetsnorm anges en viss tidpunkt efter vilken en
högsta eller lägsta förekomst av någon parameter inte får överskridas
eller underskridas, dvs. när normen skall vara uppnådd. Detsamma gäller
för högsta störningsnivå som inte får överskridas. Det är dock viktigt att
betona att en miljökvalitetsnorm inte ger någon rätt att förorena eller
störa upp eller ner till den angivna normen, utan enbart innebär ett förbud
mot att förorena eller störa utöver normen. För utsläpp som inte innebär
att normen överträds gäller givetvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.
Om en miljökvalitetsnorm när den införs överträds på grund av utsläpp
från befintliga verksamheter behövs det rimlig tid för att genomföra
sådana åtgärder att den godtagbara miljökvaliteten kan uppnås, vilket bör
tas hänsyn till när tidpunkten fastställs.
En miljökvalitet kan uttryckas med såväl ord som siffervärden. Att i
författningstext i det konkreta fallet ange gränser för miljökvalitet i ord
torde dock knappast vara möjligt. En tillräcklig stringens torde i
allmänhet endast kunna uppnås genom siffervärden. En användning av
siffervärden för miljökvalitet förutsätter emellertid att det finns klart
definierade mätmetoder och mätparametrar. Det medför svårigheter att
bedöma vilka mätparametrar som kan anses vara relevanta för
miljökvaliteten, eftersom ett ekosystem består av både levande och icke
levande materia, det vill säga organismer som samspelar med varandra
och en omgivning bestående av kemiska substanser och mineral.
Systemet är inte statiskt utan förändras ständigt bl.a. på grund av
mänsklig påverkan.
Erfarenheten visar att med ledning av befintlig vetenskaplig kunskap
kan vissa gränsvärden sättas upp för vad människan eller miljön tål utan
olägenhet. Vidare kan nämnas att Naturvårdsverket arbetar med att
utveckla mätbara parametrar för olika ekosystem i syfte att ännu bättre
kunna fastställa godtagbar miljökvalitet.
Det finns stora skillnader mellan olika markområden och mellan olika
vattenområden i fråga om bl.a. växt- och djurliv. Detta hänger samman
med det geografiska läget, berggrunden, naturligt åldrande m.m.
Följaktligen finns det väsentliga skillnader i vad som kan anses vara
godtagbar miljökvalitet mellan olika områden. Miljökvalitetsnormer
kopplade till naturen behöver därför anpassas till områdenas naturgivna
förutsättningar.
Miljökvalitetsnormer skall alltså ange vad som från vetenskaplig
synpunkt kan anses vara godtagbar miljökvalitet. De skall normalt inte
avspegla något naturligt tillstånd, utan endast i de fall detta är motiverat,
eftersom vissa ämnen är helt naturfrämmande. Kunskapsutvecklingen
inom dessa områden, bl.a. inom EU och Världshälsoorganisationen,
WHO, måste noggrant följas.
Av paragrafens fjärde stycke framgår att när behov föreligger skall
miljökvalitetsnormer omprövas.
Exempel på kvalitetsnormer finns i ett flertal EG-direktiv. Dessa är
beträffande luftkvalitet direktiv (80/779/EEG) om gränsvärden och
vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och
svävande partiklar, ändrat genom direktiv (89/427/EEG), direktiv
(82/884/EEG) om gränsvärde för bly i luften och direktiv (85/203/EEG)
om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid. I alla dessa anges gränsvärden
som inte får överskridas. Enligt ett nytt direktiv (96/62/EG) om
utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten skall nya gränsvärden
och tröskelvärden för luft fastställas för ett antal föroreningar, bl.a för de
ämnen som omfattas av de tre här tidigare nämnda direktiven.
Direktiv för kvalitetskrav beträffande vatten är direktiv (75/440/EEG)
om den kvalitet som krävs på ytvatten som är avsett för framställning av
dricksvatten i medlemsstaterna, direktiv (80/778/EEG) om kvaliteten på
vatten avsett att använda som dricksvatten, direktiv (76/160/EEG) om
kvaliteten på badvatten, direktiv (78/659/EEG) om kvaliteten på sådant
sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla
fiskbestånden samt direktiv (79/923/EEG) om kvalitetskrav på
skaldjursvatten. Vidare bör nämnas direktiv (91/676/EEG) om skydd mot
att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. I vissa av dessa
vattenvårdsdirektiv anges de högsta koncentrationerna som får finnas av
vissa ämnen, t.ex. kvicksilver, kadmium och hexaklorcyklohexan i olika
typer av vattenområden, såsom insjöar, vattendrag och flodmynningar.
Enligt badvattendirektivet skall medlemsstaterna för alla badplatser eller
för varje enskild badplats fastställa de värden som skall gälla för
badvatten i fråga om de parametrar som anges i bilagan till direktivet.
När det gäller vattenkvalitet har kommissionen lämnat ett förslag till
ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta flera av de angivna
vattendirektiven. Detta kommenteras närmare under 8 §.
Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas
3 § Myndigheter och kommuner skall säkerställa att de
miljökvalitetsnormer som meddelats enligt 1 § uppfylls när de
– prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och
anmälningsärenden,
– utövar tillsyn, eller
– meddelar föreskrifter.
Vid planering och planläggning skall kommuner och myndigheter
iaktta miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormerna är tillämpliga inom hela det område som
omfattas av miljöbalkens bestämmelser för att enhetliga regler som
skapar förutsättningar för likformiga beslut skall kunna uppnås.
Som framgår av paragrafen skall myndigheterna och kommunerna i sin
verksamhet säkerställa att de miljökvalitetsnormer som meddelats enligt
1 § skall uppfyllas så snart som möjligt och senast vid den tidpunkt som
föreskrivits.
Enligt första stycket skall myndigheter och kommuner säkerställa detta
vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och
anmälningsärenden samt vid tillsyn. Vidare kan normerna läggas till
grund för andra föreskrifter. Genom att någon eller några av de angivna
åtgärderna vidtas får miljökvalitetsnormerna, om än indirekt, också en
styrande verkan för enskilda verksamhetsutövare.
Enligt paragrafens andra stycke skall kommuner och myndigheter
iaktta normerna även när de planerar och planlägger. Det innebär att
planering och planläggning skall göras på ett sådant sätt att möjligheterna
att uppfylla normerna underlättas. Med planering och planläggning avses
detsamma som i plan- och bygglagen. I översiktsplaner, detaljplaner och
områdesbestämmelser bör framgå hur miljökvalitetsnormer kan
uppfyllas.
4 § Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds.
Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 16 kap. 5 §.
Bestämmelser om att tillstånd eller villkor för ett tillstånd får omprövas,
om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds, finns i 24 kap. 5 § 2.
Som framgått redan av 3 § får miljökvalitetsnormerna betydelse för all
berörd verksamhet, både befintlig och nytillkommande. I denna paragrafs
första stycke anges att verksamhet skall bedrivas så att
miljökvalitetsnormer inte överträds. I de fall överskridandet av
föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet orsakas av en enskild
verksamhet skall tillsynsmyndigheterna ingripa och föreskriva åtgärder
eller andra försiktighetsmått vid anläggningen. Om det är en verksamhet
som har tillstånd och sådana åtgärder och försiktighetsmått inte ryms
inom villkoren, finns möjlighet att inom ramen för prövningssystemet
ompröva tillstånd och villkor om en norm överträds vilket framgår av
24 kap. 5 § 2. Enligt den paragrafen får tillståndsmyndigheten ompröva
tillstånd såvitt avser bestämmelser om tillåten produktionsmängd och
annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra
eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana
för en miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet om verksamheten
med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Beror överskridandet på föroreningar eller störningar från
verksamheter utanför det av normen reglerade geografiska området kan
åtgärder i stället sättas in utanför detta område.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som då skall föreskrivas
regleras bl.a. i hänsynsreglerna i balken varvid miljökvalitetsnormerna
visar vilken miljökvalitet som behöver uppnås vid tillämpningen av
hänsynsreglerna. Som framgår av 2 kap. 7 § andra stycket får den
skälighetsavvägning som skall göras enligt den paragrafen inte medföra
att en miljökvalitetsnorm åsidosätts.
Miljökvalitetsnormerna kan också ligga till grund för generella
föreskrifter. När generella föreskrifter skall meddelas kan det vara
lämpligt att förklara det berörda området som miljöskyddsområde.
Sådana områden regleras i 7 kap. 19 och 20 §§.
Om en norm överträds i ett område där det är en allvarlig
föroreningssituation finns möjligheter för regeringen att förbjuda utsläpp
enligt 9 kap. 4 §. Sådana förbud utgör omprövningsgrund enligt 24 kap.
5 § 9. Ett tillstånd hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att
omedelbart meddela sådana brådskande förelägganden som är
nödvändiga för att undvika ohälsa eller att allvarlig skada på miljön
uppkommer vilket framgår av 26 kap. 9 § fjärde stycket.
Inom ramen för de försiktighetsmått som kan åläggas varje enskild
verksamhetsutövare bör strävan vara att fördela bördorna så att de mest
kostnadseffektiva lösningarna uppnås. Skulle det visa sig att en
miljökvalitetsnorm får orimliga konsekvenser i ett enskilt ärende får
åtgärdsprogrammet anpassas efter den nya situationen.
Det bör vara möjligt och även lämpligt att ompröva tillståndsvillkoren
för flera verksamheter i ett sammanhang genom grupprövning. Genom en
sådan grupprövning kan fördelningen av de utökade kraven göras rättvis
mellan dem som skall genomföra minskningen av utsläpp så att normen
uppfylls. Sådan grupprövning bör göras när verksamhetsutövarna begär
det. En typ av grupprövning bör även göras utan begäran genom att
tillståndsmyndigheten beslutar om gemensam handläggning av skilda
ärenden när den anser att det behövs för att kunna göra en rättvis
fördelning av utsläppsminskningarna. Det bör även vara möjligt att i ett
åtgärdsprogram enligt 5 § ange att framställan skall göra om att
ansökningar om omprövning skall handläggas gemensamt.
Gemensam prövning kan också vara lämplig när större miljövinster
kan uppnås genom gemensamma lösningar än vad som kan uppnås
genom åtgärder vid de enskilda anläggningarna. Gemensamma villkor
kan då bestämmas för de verksamheter som omfattas av prövningen. I
vissa fall kan det vara mer kostnadseffektivt för en verksamhetsutövare
att vidta åtgärder för att reducera miljöpåverkan vid en annan verksamhet
än den egna. Grupprövning är i första hand lämpligt om de samlade
utsläppen av ett ämne inom ett område behöver minskas, men det saknar
betydelse från miljösynpunkt var utsläppsminskningen sker.
Bestämmelser om sådan omprövning finns i 16 kap. 8 § samt 24 kap. 6 §.
I paragrafen har även tagits in en hänvisning till bestämmelserna i
16 kap. 5 § om att tillstånd inte får beviljas för en ny verksamhet som
medverkar till att en norm överträds. I fråga om nytillkommande
verksamhet som skall tillståndsprövas kan två situationer tänkas
uppkomma då miljökvalitetsnormer kan utgöra hinder för etablering.
Dels kan den planerade verksamheten i sig leda till att en
miljökvalitetsnorm överträds, dels kan verksamheten bli lokaliserad till
ett område där en miljökvalitetsnorm redan överträds och där
etableringen inte ryms inom åtgärdsprogrammet för att nå den
godtagbara miljökvaliteten. I det första fallet bör den planerade
verksamheten inte få komma till stånd om inte utrymme för den skapas
genom att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande
mån, så att normen inte överträds. I det andra fallet där normen redan är
överträdd räcker det inte att olägenheter från andra källor reduceras i
minst motsvarande mån, eftersom belastningen i ett redan överbelastat
område då skulle bli oförändrad. Som framgår av 16 kap. 5 § måste i
dessa fall olägenheterna från annan verksamhet minska så pass att
möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte obetydlig utsträckning. Det
innebär att den totala belastningen måste minska mer än endast
marginellt för att verksamheten skall få komma till stånd. Det kan i
sådana fall bli aktuellt med s.k. grupprövning enligt 16 kap. 8 §. Då
öppnas en möjlighet för sökanden att vidta åtgärder för att minska
utsläppen från befintlig verksamhet och på så sätt skapa ett utrymme för
den egna verksamheten så att miljökvalitetsnormen inte längre utgör
hinder för att den nya verksamheten skall kunna etableras.
Åtgärdsprogram
5 § Ett åtgärdsprogram skall upprättas, om det behövs för att en
miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet på det följer av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen skall i sådana
fall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov
uppkommer besluta ett sådant åtgärdsprogram eller besluta att en eller
flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana
åtgärdsprogram. Regeringen får överlåta till en myndighet att besluta
om åtgärdsprogram som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.
Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område överträds därför
att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför området, skall
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer upprätta ett
åtgärdsprogram för hela det område där störningar som påverkar
möjligheten att uppfylla normen förekommer.
Innan en myndighet eller kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall
den samråda med myndigheter och kommuner som berörs samt med
verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. Ett
åtgärdsprogram som upprättas av en kommun skall beslutas av
kommunfullmäktige.
Åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen
bestämmer.
Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund.
Enligt paragrafens första stycket skall ett åtgärdsprogram upprättas, om
det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet
på det följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen
skall i sådana fall när den utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer
eller när behov uppkommer besluta ett sådant åtgärdsprogram eller
besluta att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta
sådana åtgärdsprogram. Regeringen får överlåta till en myndighet att
besluta om åtgärdsprogram som följer av rättsakt från EU. Enligt flera av
de direktiv som angetts i kommentaren till 2 § finns krav på att
åtgärdsprogram skall upprättas. I de fall en myndighet med stöd av 1 §
andra stycket får rätt att meddela en miljökvalitetsnorm som följer av en
rättsakt från EU kan det vara lämpligt att den myndigheten får rätt att
besluta även om åtgärdsprogram som kan krävas enligt samma rättsakt.
Det får inte råda någon tveksamhet om vilken eller vilka kommuner
eller statliga myndigheter som skall upprätta ett program. Ett exempel
kan vara att regeringen meddelar miljökvalitetsnormer för vissa
vattendrag eller vattenområden. Regeringen kan då uppdra åt t.ex.
Naturvårdsverket eller berörda länsstyrelser eller kommuner att besluta
om åtgärdsprogram. Om det finns behov kan flera ges i uppdrag att
upprätta åtgärdsprogram avseende sina ansvarsområden.
Så länge en miljökvalitetsnorm endast omfattar en kommun bör det i
första hand vara en angelägenhet för kommunen i fråga att ta ställning till
hur genomförandet skall ske och vilket åtgärdsprogram som bör tas fram
i anledning av regeringens beslut. I de fall normen föranleder åtgärder
avseende flera slags föroreningskällor, t.ex. vägar och miljöfarlig
verksamhet såsom industrier och jordbruk, är ett skäl för att upprätta ett
åtgärdsprogram att samordna nödvändiga åtgärder så att största möjliga
effekt uppnås. Innan en kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall den
alltid samråda med andra myndigheter som berörs, vilket framgår av
paragrafens tredje stycke. Ett åtgärdsprogram torde i de flesta fall
innefatta åtgärder som också annan myndighet än kommunen skall vidta.
Detta gäller framför allt länsstyrelsen, men i många fall kan även andra
åtgärder behövas. Det kan exempelvis gälla frågan om omprövning av
tillståndsvillkor vilket enligt balken skall göras framställan om av
Naturvårdsverket, Kammarkollegiet eller länsstyrelsen. Det kan också
gälla krav om föreskrifter för jordbruket om odling eller begränsning av
antalet djur. Samråd bör även ske med verksamhetsutövare som berörs i
betydande omfattning, t.ex. industrier vars tillstånd skall omprövas. Ett
åtgärdsprogram för kommunen skall beslutas av kommunfullmäktige.
Om en miljökvalitetsnorm berör flera kommuner inom ett län måste
genomförandet samordnas. Därför bör länsstyrelsen vanligtvis åläggas
skyldighet att upprätta åtgärdsprogrammet, om det är fråga om flera
kommuner i samma län. Det sagda utesluter inte att det i vissa fall kan
vara lämpligt att de kommuner, två eller flera, som normen omfattar
upprättar programmet i mellankommunal samverkan. Som Lagrådet
påpekat kan det vara lämpligt att, för de fall då ett regionplaneringsorgan
eller något annat kommunalförbund med likartade uppgifter redan har
inrättats, öppna möjlighet att anförtro även upprättandet av
åtgärdsprogram åt ett sådant organ. Därför har, i enlighet med Lagrådets
förslag, ett sista stycke lagts till i paragrafen med innebörd att med
kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund. Länsstyrelsen
bör dock alltid vara den som upprättar åtgärdsprogrammet i de fall där
Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller annan verksamhet inom
försvaret berörs. Innan länsstyrelsen beslutar om ett åtgärdsprogram skall
den givetvis också i enlighet med tredje stycket först samråda med andra
berörda myndigheter och kommuner. Detta följer också redan av
verksförordningen (1995:1322). Även länsstyrelsen skall samråda med
verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning, t.ex. industrier
vars tillstånd skall omprövas.
Omfattar miljökvalitetsnormen flera län, bör regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer upprätta åtgärdsprogrammet.
Regeringen kan då bestämma att programmet skall upprättas gemensamt
av flera länsstyrelser i samarbete. I de fall störningskällor som ligger
utanför det geografiska område som miljökvalitetsnormen avser har
betydelse för möjligheten att uppfylla normen, bör det också ankomma
på regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att upprätta ett
åtgärdsprogram. Detta bör omfatta hela det område där störningskällorna
finns. Avgörande för vem som skall upprätta åtgärdsprogrammet bör då
vara det geografiska område inom vilket utsläppskällorna finns. Även i
dessa fall gäller samrådsskyldigheten enligt tredje stycket för den
myndighet som skall upprätta programmet.
Av paragrafens fjärde stycke framgår att åtgärdsprogrammet skall
skickas till de myndigheter som regeringen bestämmer.
6 § Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som avses i 2 § första stycket. I
ett åtgärdsprogram skall anges
1. den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas,
2. de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara
uppfylld senast den tidpunkt som avses i 2 § andra stycket,
3. vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna
åtgärder vidtas, och
4. när de skall vara genomförda.
Ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov, dock minst vart femte
år.
I första stycket klargörs att ett åtgärdsprogram kan omfatta alla typer av
verksamhet som påverkar de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som
kvalitetsnormer avser. Detta gäller oavsett om verksamheten är
tillståndspliktig.
I ett åtgärdsprogram skall anges den miljökvalitetsnorm som skall
uppfyllas samt i vilket område den har överträtts och för vilket område
åtgärdsprogrammet gäller. Vidare skall anges vilka åtgärder som skall
vidtas för att normen skall vara uppfylld senast den tidpunkt som avses i
2 § andra stycket. Det kan exempelvis vara utsläppsminskningar.
Åtgärdsprogrammet skall då klarlägga vilka möjligheter som finns att
med tekniska eller andra lösningar och inom rimliga ekonomiska ramar
pressa ner de lokala utsläppen så att godtagbar miljökvalitet erhålls. Det
innebär att programmet även bör innehålla uppgift om de källor som
bidrar till att normen överträds, i vart fall de källor som i betydande
omfattning bidrar. Då bör i den utsträckning det är möjligt även beräknas
vad varje sådan huvudsakliga källa bidrar med. Vid fördelning av
åtgärder skall hänsyn tas till olika föroreningskällors belastningsdel.
Vidare bör anges hur mycket den totala belastningen måste minska för att
normen skall uppnås. Även fördelningen av åtgärder mellan befintlig
verksamhet med tillstånd och befintlig verksamhet utan tillstånd samt
mellan myndigheter bör anges. Fördelningen bör göras på ett
kostnadseffektivt sätt och kostnaderna för att genomföra åtgärderna bör
också anges.
Även vilka myndigheter och kommuner som skall se till att åtgärderna
vidtas och när de skall vara genomförda skall anges. Både ekonomiska
och administrativa styrmedel kan tas upp i åtgärdsprogrammet. I de fall
föroreningar från andra länder påverkar möjligheten att uppfylla en
miljökvalitetsnorm kan åtgärderna bestå av internationella kontakter och
förhandlingar. Genomförandet av åtgärdsprogrammet måste i vissa fall få
sträcka sig över längre tidsperioder.
Av paragrafens andra stycke framgår att ett åtgärdsprogram skall
omprövas vid behov av den myndighet som har beslutat om programmet.
Detta bör dock alltid göras minst vart femte år, om behov inte har visat
sig finnas tidigare.
Enligt nuvarande regler i miljöskyddslagen kan krav på skyddsåtgärder
riktas mot den som utövar miljöfarlig verksamhet. Vanligtvis omfattar
kraven på skyddsåtgärder själva föroreningskällan, dvs. den miljöfarliga
verksamhet som förorsakar olägenheterna. Det förekommer emellertid
också att huvudmannen för den störande verksamheten åläggs att vidta
skyddsåtgärder vid det objekt som utsätts för störningen, t.ex. att
installera treglasfönster till skydd mot buller eller uppföra
skyddsplanteringar. Det bör gå att åstadkomma olika lösningar för objekt
eller områden som utsätts för störningar från flera verksamheter. Det
finns fall då man genom återskapande av våtmarker, bibehållande av
grönzoner längs vattendrag m.m., kan uppnå större miljöeffekter än vad
som kan åstadkommas genom åtgärder vid de enskilda
föroreningskällorna. Därför kan ett åtgärdsprogram omfatta även sådana
åtgärder.
Utgångspunkten för arbetet med åtgärdsprogram bör vara att det inom
området i fråga skall uppnås så samlade lösningar på miljöproblemen
som möjligt. Åtgärdsprogrammet bör kunna avse fysisk planering med
uppbyggnad av miljöanpassad infrastruktur, att framställningar skall
göras om omprövning av tillståndsgiven verksamhet, föreskrifter som
omfattar även icke tillståndsgiven verksamhet, ekonomiska styrmedel
och åtgärder för att på sikt påverka människors beteende genom bl.a.
utbildning och miljömärkning. Vissa verksamheter som i dag inte
omfattas av miljöskyddslagens regelsystem, t.ex. biltrafiken, har många
gånger stor eller t.o.m. avgörande betydelse för miljösituationen i ett
område. Ett exempel kan vara att regeringen meddelar
luftkvalitetsnormer för att skydda även känsliga grupper mot
hälsoeffekter. Regeringen bör då även fastställa ett åtgärdsprogram med
bl.a. åtgärdskrav för bilavgaser och en satsning på kollektivtrafik. I
programmet kan även ingå krav på åtgärder i fråga om trafikplanering
och utbyggnad av kollektivtrafiken. Åtgärdsprogrammet bör därför, som
tidigare angetts, inte bara inriktas på förekommande miljöfarlig
verksamhet inom ett område utan även omfatta analyser av all
verksamhet som kan påverka de störningsnivåer en norm omfattar
oavsett om den är tillståndspliktig eller inte.
I åtgärdsprogrammet bör även anges vilka ansökningar om
omprövning av villkor för verksamheter som bör göras för att
miljökvalitetsnormen skall uppfyllas. Då bör även kunna anges att
framställan om gemensam handläggning av skilda ärenden skall göras i
de fall detta bedöms lämpligt.
När en myndighet eller en kommun har upprättat ett åtgärdsprogram
bör den informera de som berörs av detta på lämpligt sätt. Det kan
exempelvis göras genom annonsering i lokal- eller rikspress beroende på
vilket område programmet omfattar.
Prövning av åtgärdsprogram
7 § Regeringen får föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av
regeringen.
Enligt paragrafen får regeringen föreskriva att vissa åtgärdsprogram
skall prövas av regeringen. Med stöd av detta stycke kan regeringen
exempelvis föreskriva att regeringen skall pröva sådana åtgärdsprogram
som berör försvaret och som Försvarsmakten begär att regeringen skall
överpröva. Föreskrifterna kan även omfatta sådan rätt för annan
myndighet vars ansvarsområde berörs.
Genom överprövningen får regeringen bedöma om programmet som
har upprättats är lämpligt utformad eller ofullständig och därför inte kan
förväntas leda till att den utfärdade miljökvalitetsnormen uppfylls utan
bör ändras. Genom detta kan också en enhetlig praxis uppnås.
Åtgärdsplaner
8 § Regeringen får upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till
följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller besluta att en
eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall
upprätta sådana åtgärdsplaner.
Enligt paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
får regeringen upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till följd av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen kan även
besluta att delegera uppgiften och föreskriva att en eller flera
myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall upprätta
sådana åtgärdsplaner. Som angetts under 2 §, utarbetas för närvarande
inom EU ett ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta flera av där
nämnda direktiv. Det gäller direktiv (75/440/EEG) om den kvalitet som
krävs på ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten i
medlemsstaterna, direktiv (78/659/EEG) om kvaliteten på sådant
sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla
fiskbestånden och direktiv (79/923/EEG) om kvalitetskrav på
skaldjursvatten. Dessutom skall det ersätta grundvattendirektivet
(80/68/EEG). Enligt det förslag från kommissionen som föreligger
kommer direktivet att innehålla krav på att medlemsländerna skall
indelas i avrinningsdistrikt. För samtliga dessa avrinningsdistrikt skall
upprättas planer för avrinningsområdesförvaltning för att uppnå vissa
miljömål för yt- och grundvatten. Därför ges regeringen i denna paragraf
rätt att meddela de föreskrifter som kan krävas om detta. De
åtgärdsplaner som avses i denna paragraf är av mera övergripande natur
för att vissa miljömål på sikt skall uppnås. Åtgärdsprogram som avses i
5-7 §§ skall vara på en mera detaljerad nivå och avse mera näraliggande
tidsperioder.
Mätning och kontroll
9 § Regeringen skall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas
även besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs
för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.
Enligt första stycket skall regeringen när den utfärdar föreskrifter om
miljökvalitetsnormer enligt 1 § även besluta vilka som är skyldiga att
utföra de mätningar som behövs för att kontrollera att en
miljökvalitetsnorm uppfylls. Denna tillsynsuppgift kan exempelvis
åläggas den nationella och regionala miljöövervakningen.
Mätskyldigheten kan även åläggas en kommun och då avses i paragrafen
inte någon längre gående mätskyldighet än vad som hittills följt av 14 a §
hälsoskyddslagen. Skyldigheten att mäta kan även fördelas mellan
miljöövervakningen och kommuner. Skyldigheten att vid behov utföra
mätningar avser alla parametrar, som kan bli föremål för föreskrifter om
godtagbar miljökvalitet. Vidare bör mätningar som görs hos eller i
anslutning till en verksamhetsutövare bekostas av verksamhetsutövaren
med stöd av föreskrifter enligt 27 kap. 2 §. Mätningar som kan behövas
inom ramen för ett åtgärdsprogram enligt 5 § omfattas också av
paragrafen.
Enligt paragrafens andra stycke får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om mätmetoder och
redovisning av mätresultat. Dessa föreskrifter kan vidare innehålla regler
om en rapporteringsskyldighet av data och om skyldighet att utföra
mätningar i syfte att kontrollera i vilken utsträckning de konkreta
åtgärderna ger önskad effekt.
5.24.6 6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat
beslutsunderlag
När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning
1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd
enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt
17 kap.
Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning även i dispensärenden eller andra ärenden
enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen
får även föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket
att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars
miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande.
Enligt första stycket skall en miljökonsekvensbeskrivning ingå i en
ansökan om tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken och krävs även vid
tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. Det innebär att en
miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i alla ansökningar om tillstånd
enligt balken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken med
vissa undantag. Bestämmelser om tillstånd i balken finns i 9, 11 och 12
kap. Möjligheter för regeringen att pröva tillåtlighet av vissa
verksamheter finns i 17 kap. och sådana ärenden omfattas alltså också av
kravet. En miljökonsekvensbeskrivning skall således upprättas t.ex av
den som avser att ansöka om tillstånd för miljöfarlig verksamhet som är
tillståndspliktig enligt föreskrifter med stöd av 9 kap. 6 eller 7 §§ och för
vattenverksamhet som är tillståndspliktig enligt 11 kap. 9 §. Detsamma
gäller för sådan täktverksamhet som enligt 12 kap. kräver tillstånd.
Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar gäller även ansökan om
tillstånd till utbyggnad eller ändring av befintliga verksamheter.
Någon miljökonsekvensbeskrivning krävs dock inte för tillstånd för
genetiskt modifierade organismer enligt 13 kap. eller för tillstånd eller
godkännande av kemiska produkter eller biotekniska organismer enligt
14 kap. För dessa finns dock särskilda krav om bl.a. miljö- och hälsout-
redning i 13 kap. 8 § samt i 14 kap. 7 §. De särskilda krav som ställs i
angivna kapitel motsvarar till viss del de krav på utredning av kon-
sekvenserna för miljön som finns i detta kapitel.
Regeringen får enligt andra stycket föreskriva att en
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även i dispensärenden eller i
andra ärenden enligt balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Det kan
till exempel gälla vissa typer av strandskyddsdispenser eller vissa typer
av anmälningsärenden enligt denna balk för vilka det inte föreligger
obligatoriskt krav på miljökonsekvensbeskrivning enligt första stycket.
Regeringen kan då även med stöd av 2 § första stycket 2 föreskriva att
beslutsmyndigheten i det enskilda fallet skall kunna besluta om krav på
att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas i ett ärende som inte
omfattas av det generella kravet på en sådan.
Regeringen får även föreskriva om undantag från kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar, dock endast för verksamheter vars
miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande. Det kan gälla
verksamheter som visserligen kräver tillstånd, men där verksamhetens
beskaffenhet gör att det saknas anledning att kräva en
miljökonsekvensbeskrivning. Detta kan exempelvis gälla tillstånd till
begränsade markavvattningsföretag eller till mindre åtgärder som en
lantbrukare vill vidta som är tillståndspliktiga, t.ex. ta bort en stenmur i
jordbruksmark. Ett ytterligare exempel kan vara inrättande av
avloppsanordningar för vattentoaletter för vilket tillståndsplikt kan
föreskrivas enligt 9 kap. 7 §. Det ankommer på regeringen att vid behov
meddela föreskrifter om sådana undantag.
2 § Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får
regeringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning
1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till
människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning,
2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som
avses i 1 §.
I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första
stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har
föreskrivits.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt första
stycket 1 kan regeringen föreskriva om generella krav på att
miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas även i ärenden enligt andra
lagar, av vilka det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön
skall beaktas vid lagens tillämpning. Bemyndigandet motsvarar till viss
del det bemyndigande som idag finns i 5 kap. 2 § naturresurslagen där
det anges att regeringen kan föreskriva om krav på
miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt de lagar som anges i 1
kap. 2 § nämnda lag, de hittills s.k. NRL-anknutna lagarna. Med stöd av
bemyndigandet i naturresurslagen har regeringen i förordningen
(1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivit att
miljökonsekvensbeskrivningar krävs i ärenden enligt lagen om vissa
torvfyndigheter, lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, lagen om vissa rörledningar, luftfarts-lagen, lagen om
kontinentalsockeln och lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmän farled och allmän hamn. Bemyndigandet i denna paragraf är dock
vidare eftersom det inte har begränsats till vissa lagar. Det har dock
begränsats till lagar av vilka det framgår att hälso- och miljöskäl skall
beaktas.
Regeringen kan med stöd av bemyndigandet i första stycket 2 även
föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning i särskilda
ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1 §. Det
kan då exempelvis föreskrivas att beslutsmyndigheten i det enskilda
fallet skall kunna besluta om krav på att en miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas i ett ärende inom miljöbalkens område som inte omfattas
av föreskrifter med generellt krav på en sådan.
Paragrafens andra stycke medför att miljöbalkens föreskrifter om
miljökonsekvensbeskrivningar skall gälla om inte något annat har
föreskrivits.
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten,
luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.
I paragrafen anges vad som är syftet med en
miljökonsekvensbeskrivning, att identifiera och beskriva de direkta och
indirekta effekterna som en planerad verksamhet eller åtgärd kan
medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat,
landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och
den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material,
råvaror och energi. Då bör även samspelet mellan dessa beaktas. Den
skall vidare göra en samlad bedömning möjlig av dessa direkta och
indirekta effekter på människors hälsa och miljön. Avsikten är att en
miljökonsekvensbeskrivning skall ge ett så bra beslutsunderlag som
möjligt från miljösynpunkt. Arbetet med att beskriva
miljökonsekvenserna skall ingå som en integrerad del redan från
inledningen av den projektutveckling som avses leda fram till en ansökan
om att exempelvis få bedriva en verksamhet, bygga en anläggning eller
vidta en åtgärd. Arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen skall
medverka till att kunskapsluckor upptäcks liksom till en ökad kunskap
och insikt om miljö-, hälso- och naturresursfrågor i det enskilda ärendet.
Vidare skall en miljökonsekvensbeskrivning bidra till att en viss
verksamhet, om den får komma till stånd, får så lite negativ
miljöpåverkan som möjligt. Allmänhetens medverkan och möjlighet att
påverka miljökonsekvensbeskrivningen och den planerade verksamheten
i ett tidigt skede är en viktig del i sammanhanget.
Paragrafen överensstämmer till stora delar med artikel 3 i direktiv
85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG.
Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan
4 § Alla som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd som
kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tidigt samråda
med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas
bli särskilt berörda och göra det i god tid och i behövlig omfattning
innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den
miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Före samrådet skall
den som avser att bedriva verksamheten till länsstyrelsen och enskilda
som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade verksamhetens
lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda
miljöpåverkan.
Vad som sägs i första stycket gäller också för ärenden för vilka en
miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.
Efter samrådet skall länsstyrelsen besluta om verksamheten eller
åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet får
inte överklagas. Innan beslut fattas skall yttrande i frågan begäras in
från tillsynsmyndigheten i de fall denna inte är länsstyrelsen.
Regeringen får föreskriva om vilka slags verksamheter och åtgärder
som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Enligt paragrafens första stycke är den som avser att bedriva verksamhet
eller vidta någon åtgärd för vilken krävs tillstånd eller beslut om
tillåtlighet enligt balken och som därför även skall upprätta en
miljökonsekvensbeskrivning, skyldig att tidigt informera och samråda
med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas bli
särskilt berörda innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den
miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Detta är en viktig del i
inledningen av den process som skall leda fram till ett beslut i
tillståndsfrågan. Detta samråd skall ske på ett mycket tidigt stadium,
långt innan en ansökan och miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas.
Kravet gäller generellt för all tillståndspliktig verksamhet enligt balken
och skall avse både ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen.
Kraven gäller enligt andra stycket även för ärenden för vilka en
miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt föreskrift som meddelats med
stöd av 1 § andra stycket. Det gäller även beträffande en
miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 2 §, vilket också framgår
av den paragrafens andra stycke där det anges att vad som sägs i detta
kapitel om miljökonsekvensbeskrivningar gäller även i fråga om sådana
om inte något annat har föreskrivits.
Samrådet är särskilt viktigt beträffande verksamheter som kan antas få
betydande miljöpåverkan. Om påverkan är betydande skall klaras ut vid
detta samråd.
Med enskilda som kan antas bli särskilt berörda avses framför allt
närboende och andra som särskilt kommer att bli berörda, i många fall
kommer dessa också att vara sakägare. Det är viktigt att dessa kommer in
på ett inledande stadium i processen och får möjlighet att påverka även
om verksamheten senare inte bedöms ha betydande miljöpåverkan. Hur
omfattande samråd som behövs i varje enskilt fall samt hur detta skall
utformas blir beroende av den planerade verksamhetens art och
omfattning. Detta uttrycks i paragrafen genom att samråd skall ske i
behövlig omfattning. Enskilda som kan antas särskilt bli berörda omfattar
inte en bredare allmänhet. Deras möjlighet att påverka processen regleras
i 5 §.
Den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden skall före
samrådet till länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs lämna
uppgifter om den planerade verksamhetens lokalisering, omfattning och
utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan. Det innebär att de
uppgifter som då finns, bestående av preliminära planer och beräkningar,
får utgöra underlag för samrådet.
Enligt paragrafens tredje stycke skall, efter det att samråd har hållits,
länsstyrelsen besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra
en betydande miljöpåverkan. Den som avser att bedriva verksamheten
eller vidta åtgärden får därmed besked om ett utökat samråd med
miljökonsekvensbedömning enligt 5 § behöver hållas och vilka krav som
miljökonsekvensbeskrivningen måste uppfylla. Det kan även underlätta
den kommande handläggningen för den myndighet som kommer att få
pröva den ansökan som senare skall göras. Beslutet i denna fråga får inte
överklagas särskilt. I de fall länsstyrelsen beslutar att verksamheten inte
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan kan den beslutande
myndigheten självfallet ändå göra en annan bedömning när ansökan ges
in. Det kan exempelvis visa sig att det kommit fram ytterligare
beslutsunderlag som innebär att verksamheten kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan. I de fall tillsynsmyndigheten är annan än
länsstyrelsen skall länsstyrelsen innan den fattar beslut inhämta yttrande
från tillsynsmyndigheten i frågan om det kan antas bli betydande
miljöpåverkan.
Enligt paragrafens fjärde stycke får regeringen föreskriva om vilka
slags verksamheter eller åtgärder som alltid kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan. Vid utfärdande av sådana föreskrifter skall
hänsyn tas bl.a. till bilagorna till direktiv 85/337/EEG, ändrat genom
direktiv 97/11/EG. Om verksamheten inte omfattas av sådana föreskrifter
får länsstyrelsen bedöma vad som är betydande miljöpåverkan bl.a.
utifrån verksamhetens art, storlek och lokalisering. Verksamheter eller
åtgärder som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan är framför
allt sådana vars tillåtlighet skall prövas av regeringen enligt 17 kap. samt
en stor del av den miljöfarliga verksamhet för vilket krävs tillstånd enligt
föreskrifter som kommer att meddelas med stöd av 9 kap. 6 §. Det gäller
särskilt den verksamhet som kommer att prövas av miljödomstolen men
även en stor del av den miljöfarliga verksamhet som länsstyrelsen skall
pröva som första instans. Ofta kan även vattenverksamhet, inte bara de
som skall tillåtlighetsprövas av regeringen, antas medföra betydande
miljöpåverkan.
Även beträffande verksamheter som omfattas av föreskrifter enligt
fjärde stycket, att verksamheten kan antas medföra betydande
miljöpåverkan, skall länsstyrelsen ta ställning till om det i det enskilda
fallet är en verksamhet eller åtgärd av sådant slag som omfattas av
föreskrifterna.
Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning
5 § Om länsstyrelsen enligt 4 § beslutar att verksamheten eller åtgärden
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett förfarande med
miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall
den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråda
med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de
organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet skall avse
verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och
miljöpåverkan samt innehåll och utformning av
miljökonsekvensbeskrivningen.
I paragrafen anges att om länsstyrelsen beslutar enligt 4 § att
verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning
genomföras. Vid en sådan bedömning, som innebär ett utökat samråd
jämfört med 4 §, skall den som avser att bedriva verksamheten eller vidta
åtgärden samråda med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den
allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet
skall bl.a. avse verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning
och utformning. Vidare skall verksamhetens eller åtgärdens befarade
miljöpåverkan behandlas samt miljökonsekvensbeskrivningens innehåll
och utformning. Genom förfarandet med miljökonsekvensbedömning
skall myndigheter, organisationer, sakägare och allmänhet beredas
tillfälle att framföra synpunkter och kunna påverka den planerade
verksamheten eller åtgärden samt miljökonsekvensbeskrivningen.
Inflytandet förstärks för myndigheter och allmänhet under
planeringsstadiet och underlaget för den som skall upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen breddas.
För att förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall fylla sin
funktion måste den, i likhet med samrådet enligt 4 §, komma in i ett tidigt
skede, parallellt med planeringen av tekniska och ekonomiska frågor. Det
måste ske innan exploatören har fattat beslut om inriktningen i stort av
verksamheten och innan några låsningar har gjorts beträffande
lokalisering och utformning eller projektet i övrigt fått en mera bestämd
utformning. Det innebär att samrådet givetvis skall ske i god tid innan
ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. I paragrafen
regleras alltså ett tidigt samråd. I 8 § finns bestämmelser om
allmänhetens möjlighet att till tillståndsmyndigheten yttra sig över den
färdiga miljökonsekvensbeskrivningen samt ansökan.
Hur omfattande detta utvidgade samråd bör vara i varje enskilt fall
samt hur detta skall utformas blir även det beroende av den planerade
verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Den som avser att
bedriva verksamheten eller vidta åtgärden bör lämpligtvis när det är
möjligt ta direkt kontakt med dem som kan ha ett intresse i saken. Antalet
berörda myndigheter förutom tillståndsmyndigheten bör i allmänhet inte
vara större än att sådan direktkontakt kan tas. Kommunen kan förutsättas
alltid komma att beröras, framför allt torde byggnadsnämnd och miljö-
och hälsoskyddsnämnd oftast vara berörda.
Även centrala statliga myndigheter kan beröras såsom
Naturvårdsverket, Boverket, Kammarkollegiet, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket,
Fiskeriverket, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk. Detta gäller
framför allt när det är verksamheter eller åtgärder av mycket stor
omfattning.
När det gäller sakägare bör det i många fall också vara praktiskt
möjligt med en direktkontakt. När dessa utgör ett större antal och när det
gäller kontakten med allmänheten kan det i många fall inledas med
åtgärder som rundskrivelser och annonsering i ortspressen. Detta kan
sedan kombineras med informationssammanträden och utställningar om
den planerade verksamheten, där tillfälle ges att lämna såväl muntliga
som skriftliga synpunkter till de ansvariga för projektet och
miljökonsekvensbeskrivningen.
Med den allmänhet som kan antas bli berörd avses i paragrafen ett
betydligt vidare begrepp än enskilda som avses i 4 §. Det är dels
allmänheten i de områden som kan antas bli utsatta för miljöpåverkan
från verksamheten eller åtgärden, dvs. närboende men även annan
ortsbefolkning. I många fall kan dessa även vara sakägare. Någon
begränsning till den här angivna allmänheten att delta i samrådet finns
det dock inte utan en vidsträckt tolkning av begreppet allmänheten avses.
Skyldigheten för den som avser att bedriva verksamheten att informera
gäller dock endast den allmänhet som kan antas bli berörd. Bland
organisationer som kan vara berörda kan nämnas miljö- och
naturvårdsorganisationer. Det gäller framför allt sådana som är
verksamma på den ort där verksamheten eller åtgärden planeras.
Eftersom förfarandet med miljökonsekvensbedömning är avsett att
leda till att den planerade verksamhetens eller åtgärdens miljöverkan blir
ordentligt klarlagd och att allmänhet, organisationer m.fl. verkligen skall
kunna påverka, kan det vara lämpligt att ha ett samrådsförfarande vid
flera tillfällen. Om det är omfattande ingrepp i miljön som skall göras
och flera alternativ växer fram under processen är det särskilt lämpligt att
samrådet upprepas eller sker i etapper. I vissa fall bör det också vara
möjligt att förena samrådsförfarandet i denna paragraf med annan typ av
information eller samråd som blir aktuellt. Plan- och bygglagen
innehåller krav på samråd, när det gäller t.ex översikts- och
detaljplanering med berörda myndigheter, sakägare och andra. Det
förfarande med miljökonsekvensbedömning som föreskrivs i denna
paragraf bör i vissa fall kunna samordnas med den samrådsskyldighet
som föreligger enligt PBL.
På samma sätt som råd inhämtas från myndigheter om den planerade
verksamhetens bedrivande kan råd även inhämtas om hur
miljökonsekvensbedömningen bör genomföras.
Enligt 22 kap. 1 § första stycket 2 skall en ansökan innehålla uppgift
om det samråd som skett och vad som framkommit vid detta. Om
samrådsskyldighet inte har fullgjorts, får prövningsmyndigheten
förelägga sökanden vid vite att vidta de samrådsåtgärder som behövs.
Oavsett att samråd har ägt rum mellan exploatören och länsstyrelsen om
miljökonsekvensbeskrivningens innehåll kan den beslutande
myndigheten givetvis begära komplettering i enlighet med
förvaltningsrättsliga principer i de fall beskrivningen som ges in inte
uppfyller kraven. Enligt 24 kap. 3 och 5 §§ kan ett tillstånd återkallas och
villkor omprövas om sökanden vilselett tillståndsmyndigheten genom att
lämna oriktiga uppgifter eller utelämna uppgifter av betydelse för
tillståndet.
6 § Om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan i ett annat land, skall den ansvariga myndighet som
regeringen bestämmer informera det landets ansvariga myndighet om
den planerade verksamheten eller åtgärden och ge den berörda staten
och den allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett
samrådsförfarande om ansökan och miljökonsekvensbedömningen.
Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas
bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.
Paragrafen medför en skyldighet att informera alla länder som kan antas
utsättas för en betydande miljöpåverkan, oavsett om de är medlemmar i
EU eller anslutna till Esbokonventionen om
miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang
(SÖ 1992:1). Berörda stater och den allmänhet som berörs där skall
beredas möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om ansökan och
miljökonsekvensbedömningen.
Genom denna bestämmelse genomförs art. 7 i direktivet 85/337/EEG
om miljökonsekvensbeskrivningar, ändrat genom direktiv 97/11/EG.
Enligt artikeln skall, i de fall en verksamhet kan antas medföra en
betydande inverkan på miljön i ett annat medlemsland, detta land
informeras och ges tillfälle att delta i förfarandet med
miljökonsekvensbedömning. Art. 17 i direktivet 96/61/EG om
samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k.
IPPC-direktivet, har liknande innebörd. Även Esbokonventionen
innehåller skyldighet att utbyta information och bereda länder som utsätts
för betydande påverkan och dess allmänhet att ge synpunkter på och ha
samråd om miljökonsekvensbeskrivningen och utformningen av den
planerade verksamheten. För närvarande finns bestämmelser om
tillämpningen av konventionen i 9-11 §§ förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar. Ansvarig myndighet enligt den är
Naturvårdsverket.
Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla
7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de
uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om
lokalisering, utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall
undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt
alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett
visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1—4.
I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan
kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt
att nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som
avses i första stycket 4 redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla
vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn
till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.
I paragrafen anges vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla.
Inledningsvis anges att en miljökonsekvensbeskrivning för en
verksamhet som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall
innehålla de uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §. Där
anges att syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekterna som en planerad verksamhet
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten,
luft, klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med
material, råvaror och energi. Vidare skall den göra en samlad bedömning
möjlig av dessa effekter på människors hälsa och miljön. Detta innebär
att en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla de uppgifter som
behövs för att kunna göra en sådan samlad bedömning.
I paragrafens första stycke 1-5 har preciserats vad en
miljökonsekvensbeskrivning däribland skall innehålla för att uppfylla
syftet. Det krävs till att börja med en beskrivning av verksamheten eller
åtgärden med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning. Den
skall dessutom innehålla en beskrivning av de åtgärder som planeras för
att skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, däribland
hur det skall undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att
en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds.
Uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra skall givetvis också finnas med. Med en verksamhets eller
åtgärds inverkan avses till att börja med sådant som arten, styrkan och
räckvidden av de störningar som den kan medföra. Dessutom skall även
redovisas alla de konsekvenser i övrigt av vikt för hälsan och miljön som
verksamheten eller åtgärden kan antas medföra. Med konsekvenser i
övrigt avses även vad verksamheten eller åtgärden kommer att generera
utöver direkt omgivningspåverkan, t.ex. ytterligare biltrafik i det område
där verksamheten skall etableras. Även inverkan på hushållningen med
mark och vatten och andra resurser skall redovisas. När det gäller
hushållningen med andra resurser kan det avse befintliga anläggningar
och deras utnyttjande, t.ex. i fråga om allmänna kommunikationer kan
det vara viktigt att redovisa konsekvenserna för en redan befintlig
anläggning och dess omgivningar, när en ny anläggning tas i bruk.
Miljökonsekvensbeskrivningen skall även innehålla en icke-teknisk
sammanfattning av de uppgifter som anges i paragrafen.
Den uppräkning som finns i paragrafens första stycke över vad en
miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla överensstämmer med kraven
i artikel 5 och bilaga 4 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv
97/11/EG. Direktivet omfattar endast projekt som innebär utförande av
byggnads- och anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten
och andra ingrepp i den naturliga omgivningen och i landskapet,
inklusive mineralutvinning. Dessutom skall verksamheten antas medföra
en betydande miljöpåverkan. Kraven i paragrafen avser därför i första
hand sådan verksamhet.
Bland de krav som skall ställas på en miljökonsekvensbeskrivning
ingår också att alternativa platser, om sådana är möjliga, och alternativa
utformningar skall redovisas. En beskrivning av alternativet att
anläggningen eller åtgärden inte kommer till stånd (nollalternativet),
skall också i princip alltid redovisas och konsekvenserna av det. Om en
redovisning av alternativ inte har gjorts när en ansökan kommer in till en
tillståndsprövande myndighet, bör myndigheten kräva att sökanden gör
en sådan redovisning. Alternativa platser behöver dock bara redovisas
om sådana är möjliga. Detta bör i de allra flesta fall vara möjligt och
nödvändigt för att miljökonsekvensbeskrivningen skall fylla sin funktion.
En alternativ lokaliseringsplats behöver dock inte anges, om det på grund
av verksamhetens särskilda karaktär inte finns annan lämplig plats. Det
kan exempelvis endast finnas en plats att lokalisera verksamheten på, om
ansökan avser en speciell fyndighet på en viss plats eller en speciell fors i
vilken sökanden vill bygga ett kraftverk. Vidare kan beträffande
försvarets verksamhet försvarspolitiska, militärstrategiska och
ekonomiska skäl medföra att den befintliga lokaliseringen och den
ändrade verksamheten är det enda rimliga alternativet utifrån de beslut
som riksdag och regering fattat. Det är tillståndsmyndigheten som avgör
om sökanden får underlåta att redovisa alternativ. Om sökanden vägrar
att komplettera och redovisa alternativ trots att realistiska sådana
sannolikt kan finnas bör konsekvensen bli att ansökan anses så bristfällig
att den avvisas. Om det är möjligt att ta upp den till prövning kan det leda
till att ansökan avslås därför att hänsynsreglerna i 2 kap., framför allt
lokaliseringsregeln, inte är uppfyllda. Prövningen av
miljökonsekvensbeskrivningen behandlas vidare i kommentaren till 9 §.
Nollalternativet, dvs. konsekvenserna av att anläggningen eller åtgärden
inte kommer till stånd, skall dock i stort sett alltid redovisas. För att en
jämförelse mellan verksamheten enligt ansökan och de redovisade
alternativen skall kunna göras, måste givetvis redovisningen innefatta de
uppgifter som krävs för att kunna bedöma även alternativens
miljöpåverkan. Vidare skall alltid ges en motivering till varför ett visst
alternativ har valts.
Enligt paragrafens andra stycke får länsstyrelsen ställa krav på att
andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas i
miljökonsekvensbeskrivningen. Sådant krav får i samband med beslut
enligt 4 § tredje stycket att verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan. Behov av att ställa sådant krav kan
finnas exempelvis i sådana ärenden avseende stora verksamheter och
åtgärder som skall tillåtlighetsprövas av regeringen enligt 17 kap., men
kan ställas även i andra ärenden där betydande miljöpåverkan kan antas. I
sådana ärenden kan det i vissa fall vara lämpligt att länsstyrelsen
samråder med regeringen innan kravet framställs. Med andra jämförbara
sätt att nå samma syfte avses andra möjliga alternativ till den planerade
verksamheten, t.ex. andra möjligheter att utvinna energi eller att välja en
annan typ av kommunikationsmedel, t.ex. en utbyggd järnväg för
höghastighetståg i stället för en flygplats för inrikesflyg.
Miljökonsekvensbeskrivningar som avser verksamheter eller åtgärder
som inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall enligt
tredje stycket innehålla vad som anges i första stycket endast i den
utsträckning det krävs för att syftet med miljökonsekvensbeskrivningen
skall uppnås. Kraven enligt första stycket är alltså inte obligatoriska för
dessa utan innehållet får anpassas till verksamhetens eller åtgärdens art
och omfattning. Det är angeläget att kraven inte blir onödigt betungande
för mindre miljöpåverkande verksamheter.
Kungörande samt tillfälle att yttra sig
8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende
om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, skall detta kungöras
tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap.
3 §. Om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats i något annat mål
eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra
en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts
skall kungörelsen ske tillsammans med kungörelsen av ansökan. Därefter
skall ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för
allmänheten, som skall beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan
målet eller ärendet prövas.
När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta
kungöras. Samtidigt skall också kungöras hur allmänheten kan få
tillgång till information om innehållet. Vidare skall den ansvariga
myndigheten i den stat med vilken samråd hållits enligt 6 § informeras.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Första stycket
innebär ett genomförande av art. 6.2 i direktiv 85/337/EEG, ändrat
genom direktiv 97/11/EG, där det föreskrivs att allmänheten skall ges
tillfälle att framföra sina synpunkter över ansökan och
miljökonsekvensbeskrivningen innan tillstånd beviljas. Art. 15 i IPPC-
direktivet 96/61 har samma innebörd.
I de fall en ansökan skall kungöras av länsstyrelsen enligt 19 kap. 4 §
eller av miljödomstolen enligt 22 kap. 3 §, skall uppgift om
miljökonsekvensbeskrivningen alltid tas med i kungörelsen. Angivna
paragrafer avser mål och ärenden om miljöfarlig verksamhet och
vattenverksamhet. Kravet på att miljökonsekvensbeskrivningen i andra
mål och ärenden skall aktivt hållas tillgänglig för allmänheten gäller
enligt paragrafen endast verksamheter som kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan. Denna begränsning har gjorts eftersom det inte
är rimligt från handläggningssynpunkt att kungöra i alla mål och ärenden
och något krav på detta finns inte heller i EG-direktiven. Övriga
miljökonsekvensbeskrivningar och de ansökningar dessa vanligtvis avser
är dock genom offentlighetsprincipen givetvis tillgängliga och
synpunkter får framföras även beträffande dessa.
Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse att när dom eller
beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras samt hur
allmänheten kan få tillgång till information om innehållet. Vidare skall
den ansvariga myndigheten i den stat med vilken samråd hållits enligt 6 §
informeras. En regel om att bl.a. den berörda allmänheten skall
informeras finns i artikel 9 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv
97/11/EG.
Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen
9 § Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende
där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt
beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning
till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel. Ett
sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i
samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.
Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden
enligt 4–6 och 8 §§.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt
paragrafens första stycke skall den myndighet som skall pröva en
ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en
miljökonsekvensbeskrivning även ta särskild ställning till om
miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel.
Myndigheten skall alltså göra en fristående bedömning av
miljökonsekvensbeskrivningen. Detta ställningstagande kan göras
antingen i ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet i målet eller
ärendet. Av 22 kap. 1 § första stycket 2 och 2 § andra stycket framgår att
en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning är en processförutsättning.
Om en domstol eller myndighet finner att miljökonsekvensbeskrivningen
är otillräcklig och bör kompletteras skall den enligt 22 kap. 2 § andra
stycket förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Ett beslut om detta skall
givetvis meddelas så fort som möjligt för att ansökan skall kunna prövas.
Det innebär att om miljökonsekvensbeskrivningen underkänns måste den
kompletteras till dess myndigheten godkänner den. Om komplettering
inte görs så att den blir godtagbar så att ansökan kan prövas i sak, skall
ansökan avvisas. Detta hindrar inte att domstolen eller myndigheten i
enlighet med 22 kap. 2 § andra stycket kan avhjälpa förekommande
brister i ansökan på sökandens bekostnad. Detta bör dock när det gäller
den miljökonsekvensbeskrivning som ansökan skall innehålla ske endast
i undantagsfall, eftersom syftet med en miljökonsekvensbeskrivning bl.a.
är att sökanden skall skaffa sig kunskap om vilka miljökonsekvenserna
blir och vidta åtgärder för att undvika negativa sådana. Frågan om
domstolen eller myndigheten i ett fall när miljökonsekvensbeskrivningen
bedöms som godtagbar bör ge detta tillkänna genom ett särskilt beslut
under rättegången eller ta upp frågan först vid avgörande av målet eller
ärendet, torde som Lagrådet skriver få bli beroende av omständigheterna,
varvid det är av särskild betydelse om invändning har gjorts mot
miljökonsekvensbeskrivningen eller denna annars framstår som
kontroversiell. Det viktiga är att en särskild bedömning görs av
miljökonsekvensbeskrivningen och att den är fristående från prövningen
av ansökan samt att ställningstagandet motiveras. Domstolens eller
myndighetens ställningstagande beträffande
miljökonsekvensbeskrivningen får inte överklagas särskilt, utan endast i
samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas. En
överprövning av miljökonsekvensbeskrivningen får alltid ske i samband
med att det mål eller ärende som den gäller överprövas.
I paragrafens andra stycke anges att myndigheten vid prövningen av
ansökan även skall beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen
och resultatet av samråd och yttranden enligt 4, 5, 6 och 8 §§. Paragrafen
överensstämmer till stor del med artikel 8 i direktivet 85/337/EEG,
ändrat genom direktiv 97/11/EG, där det föreskrivs att resultaten av
samråden och de uppgifter som har inhämtats enligt direktivets artikel 5,
6 och 7 skall beaktas vid tillståndsgivningen.
Även i IPPC-direktivet 96/61 anges i artikel 9.2 att när tillstånd
meddelas enligt det direktivet skall alla relevanta uppgifter som kommit
in eller slutsatser som dragits till följd av tillämpning av artiklarna 5-7 i
direktivet 85/337 beaktas.
Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar
10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med
miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan
som avses i 1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en
miljökonsekvensbeskrivning.
En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med
miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som ansöker om
tillstånd till den planerade verksamheten eller åtgärden eller, om sådan
ansökan inte skall göras, av den som ansvarar för verksamheten eller som
skall vidta den åtgärd som miljökonsekvensbeskrivningen avser.
Planer och planeringsunderlag
11 § Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att
sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant
planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med
mark och vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet.
Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.
Enligt första stycket är de myndigheter som skall tillämpa balkens regler
om hushållning med mark och vatten skyldiga att se till att sådana planer
enligt PBL och sådant planeringsunderlag som kan ha betydelse för
tillämpningen finns tillgängliga i målet eller ärendet. Detta gäller även
mål och ärenden enligt annan lagstiftning än miljöbalken som berör
frågor om hushållningen med naturresurser och där miljöbalken därför
skall tillämpas. Ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning är en
förutsättning för en från allmän synpunkt god hushållning med
naturresurser. Beslutsprocessen i dessa frågor underlättas om ett adekvat
beslutsmaterial finns tillgängligt och fortlöpande kan tillhandahållas.
Planeringen kan dessutom förväntas successivt utvecklas och anpassas
till nya markområden och problemställningar.
De planer som avses i paragrafen är regionplan, översiktsplan,
detaljplan och områdesbestämmelser. Med planeringsunderlag avses i
första hand det material som utarbetas i kommunerna och av statliga
myndigheter i syfte att klarlägga förutsättningarna för och
konsekvenserna av beslut om användningen av marken och vattnet och
därtill knutna natur- och kulturresurser. Planeringsunderlaget omfattar
t.ex. moment av utredningar, inventeringar och
miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och program för
utformningen av olika åtgärder och ingrepp i marken och vattnet.
Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 1 § första och andra stycket
naturresurslagen. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1985/86:3
s. 24 ff samt s. 198.
12 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med mark och
vatten i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är
skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt
kommuner och myndigheter som skall tillämpa denna balk samt åt den
som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.
Av paragrafen framgår länsstyrelsens samordnande roll i fråga om
kunskapsförsörjningen för hushållningen med naturresurser.
Länsstyrelsen skall ställa samman sådana utredningar och program samt
annat planeringsunderlag av betydelse för bedömning av frågor om
hushållning med mark och vatten enligt 3 och 4 kap. som finns hos
statliga myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran
tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter
som skall tillämpa balken. Detta gäller även mål och ärenden enligt
annan lagstiftning än miljöbalken som berör frågor om hushållningen
med naturresurser och där miljöbalken därför skall tillämpas.
Länsstyrelsen är skyldig att tillhandahålla detta även åt den som skall
upprätta en miljökonsekvensbeskrivning, vilket överensstämmer med
artikel 5.4 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG.
Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 1 § tredje stycket naturresurslagen.
Paragrafens motiv i övrigt finns i prop. 1985/86:3 s. 24 ff samt s. 198 f.
13 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur
kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen
(1987:10) avser att
1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt
skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls,
och
2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten
enligt 3 och 4 kap.
Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer
behov av en sådan redovisning.
Enligt paragrafen kan regeringen genom ett förvaltningsbeslut ålägga en
eller flera kommuner att redovisa hur de avser att i sin planering enligt
plan- och bygglagen behandla en viss eller vissa frågor. Det gäller enligt
första stycket 1 hur kommunen avser att genomföra ett åtgärdsprogram
för att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. eller hur kommunen i
övrigt avser att skapa förutsättningar för att dessa normer kommer att
uppfyllas. Detta innebär en nyhet i förhållande till motsvarande
bestämmelse i naturresurslagen. Redovisningen kan även enligt första
stycket 2 gälla hur kommunerna avser att tillgodose ett intresse som rör
hushållningen med mark och vatten enligt bestämmelserna i 3 och 4 kap.
miljöbalken. Det kan exempelvis gälla frågan om en viss mark- eller
vattenanvändningsfråga omfattas av de regler som gäller riksintressen
enligt dessa kapitel eller om de nationella intressena kan anses vara
tillvaratagna på ett tillfredsställande sätt i planeringen. Paragrafen
motsvarar närmast 6 kap. 2 § naturresurslagen. Bestämmelsens motiv i
övrigt finns i prop. 1985/86:3 s. 119 f samt s. 199 f.
ANDRA AVDELNINGEN
Skydd av naturen
5.24.7 7 kap. Skydd av områden
Allemansrätt m.m.
1 § Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen
skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.
Möjligheten att vistas i naturen är viktig för människans rekreation och
avkoppling. Tillgången till naturen bidrar dessutom till att skapa
förståelse för betydelsen av en god miljö och allmänhetens engagemang
kan öka i frågor om natur och miljö. Det är därför självklart att
miljöbalken innehåller bestämmelser som har avseende på
allemansrätten. I det grundläggande miljöinriktade tänkande som skall
spridas till alla som på olika sätt kan påverka miljön ingår som en
naturlig del att värna om allemansrätten.
För denna paragraf, som delvis motsvarar 1 § naturvårdslagen, gäller
underförstått den grundläggande utgångspunkten att alla skall ha tillgång
till naturen enligt allemansrätten. Sedan den 1 januari 1995 finns i
regeringsformens paragraf om egendomsskydd, 2 kap. 18 §, ett
uttryckligt förbehåll för allemansrätten. I balken finns kompletterande
bestämmelser som omedelbart syftar till att trygga allmänhetens
friluftsliv. Allemansrätten och friluftslivet skyddas tydligast i
bestämmelserna om naturreservat (7 kap. 4 §), strandskyddsområde (7
kap. 13 §), vilthägn (12 kap. 11 §) och stängselgenombrott (26 kap.
11 §).
Allemansrättens innebörd berörs i avsnitt 4.12. Där visas även hur
miljöbalken skall verka för att friluftsliv inte bedrivs på ett sätt som kan
vara skadligt för naturen.
Enligt paragrafen, som utformats enligt Lagrådets förslag, skall alla
som vistas i naturen visa hänsyn och varsamhet. För att detta syfte skall
framgå tydligare har paragrafen justerats i förhållande till
remissförslaget. Paragrafen avser också att ge uttryck för den
grundprincip som anses gälla vid utövandet av allemansrätten och som
brukar sammanfattas med uttrycket "inte störa, inte förstöra".
Nationalpark
2 § Ett mark- eller vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens
medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara
ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.
I paragrafen anges förutsättningarna för att inrätta en nationalpark. De
bestämmelser som gäller idag och finns i 4 § naturvårdslagen har
förtydligats på två sätt. Dels anges att även vattenområden kan avsättas
som nationalpark, dels erinras om att regeringens beslut om nationalpark
förutsätter riksdagens medgivande.
Syftet med en nationalpark skall vara att bevara ett större
sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd.
Naturligtvis hindrar inget att flera olika landskapstyper förekommer i en
stor nationalpark.
Vid tolkning av bestämmelsen kan ledning hämtas från förarbetena till
1952 års naturskyddslag. I Naturskyddsutredningens betänkande Förslag
till ny naturskyddslag m.m. (SOU 1951:5) anges att nationalparker har
som syfte att åt samtid och eftervärld såsom en hela nationens tillhörighet
skydda sammanhängande större områden, vilka utgör karakteristiska
prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser relativt oberörda land-
skapstyper med tillhörande ytbildning, djurvärld och växtvärld. Parkerna
skall enligt uttalandet bilda centralhärdar för vetenskaplig forskning men
samtidigt i princip stå öppna för envar (a. bet. s. 85). I motiven till
naturvårdslagen betonades att parkerna normalt skall vara tillgängliga
för turister, t.ex. genom bilvägar till parkernas närhet, vandringsleder och
raststugor (prop. 1964:148, s. 40). Turismen skall dock inte få medföra
att områdenas ursprungliga karaktär går förlorad.
Endast mark- eller vattenområden som ägs av staten får ingå i
nationalparker. Av detta följer att bildandet ofta måste föregås av
omfattande fastighetsköp. Om inte frivilligt förvärv går att genomföra
finns möjlighet för staten att tillgripa expropriation med stöd av 2 kap.
9 § expropriationslagen.
Föreskrifter om allmänhetens uppträdande i en nationalpark kan
meddelas med stöd av 30 § i detta kapitel. Dessutom innebär de allmänna
hänsynsreglerna och hushållningsbestämmelserna i 2–4 kap. att den som
bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför t.ex. en nationalpark
skall iaktta hänsyn och försiktighet så att skada inte uppkommer på de
värden som den berörda nationalparken avser att skydda, se särskilt
2 kap. 3 § och 3 kap. 6 §. Även i andra lagar finns bestämmelser som
skyddar nationalparker. Exempelvis får enligt 3 kap. 6 § minerallagen
undersökningsarbete inte ske i en nationalpark.
3 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om
inskränkningar i rätten att använda mark eller vatten inom
nationalparker får meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
I paragrafen ges efter förebild i 5 § naturvårdslagen ett bemyndigande att
meddela föreskrifter om dels vård och förvaltning av nationalparker, dels
inskränkningar i rätten att använda mark. Det senare är ett förtydligande
av gällande rätt och avser föreskrifter som innebär inskränkningar i bl.a.
sådana rättigheter som tillkommer samerna enligt rennäringslagen.
För närvarande anges i nationalparksförordningen (1987:938) syftet
med och geografiska gränser för nationalparkerna. I förordningen anges
vidare hur vård och förvaltning av nationalparkerna är beskaffad.
Naturvårdsverket har i förordningen bemyndigats att efter samråd med
länsstyrelsen meddela närmare föreskrifter i sagda hänseende samt att
utse förvaltare för nationalparken. Motsvarande system kan utan
svårigheter tillämpas inom ramen för miljöbalksregleringen.
Som nämnts i kommentaren till föregående paragraf meddelas
föreskrifter om rätten för allmänheten att vistas inom nationalparker och
om ordningen i övrigt i området inte enligt denna paragraf utan med stöd
av det generella stadgandet om föreskrifter i 30 §.
Naturreservat
4 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda
och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för
friluftslivet.
Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa
värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också
förklaras som naturreservat.
I paragrafen har naturvårdslagens skyddsformer naturreservat (7 §) och
naturvårdsområde (19 §) arbetats samman till en skyddsform som
benämns naturreservat. Vidare har kommun getts befogenhet,
tillsammans med länsstyrelse, att besluta om naturreservat. Historiskt har
naturvården till stor del uppfattats som en statlig angelägenhet. Eftersom
naturvården numera definitivt också betraktas som en kommunal
angelägenhet är det viktigt att kommunerna på olika sätt engageras i
naturvårdsarbetet. I avsnitt 4.13.2 redovisas regeringens överväganden
för att ge kommunerna befogenhet direkt i lag att jämsides med
länsstyrelsen besluta om bl.a. naturreservat. Staten bör naturligtvis även i
fortsättningen svara för säkerställandet av områden som är värdefullast ur
nationellt perspektiv. Därigenom kan kommunerna koncentrera sina
naturskyddsinsatser till sådana mark- och vattenområden som har mer
lokal betydelse.
När både länsstyrelsen och kommunen nu ges beslutanderätt bör
myndigheterna löpande samråda om en lämplig beslutsordning. Frågan
om detta utvecklas också närmare i avsnitt 4.13.2.
Paragrafen innehåller således de förutsättningar som gäller för att bilda
ett naturreservat. Generellt kan sägas att det måste föreligga ett starkt
allmänt intresse. Enligt första stycket kan naturreservat inrättas för tre
olika syften. Inget hindrar att flera syften åberopas samtidigt.
Naturreservat kan för det första inrättas i syfte att bevara biologisk
mångfald. Stadgandet knyter an till vad som skall gälla enligt 1 kap. 1 §
andra stycket för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås.
I miljölagstiftningen har det biologiska innehållet i miljön
uppmärksammats alltmer. Biologisk mångfald är numera ett centralt
begrepp i miljöarbetet och innebär delvis nya perspektiv. Med biologisk
mångfald avses variationsrikedomen bland levande organismer av alla
ursprung. I detta innefattas landbaserade, marina och andra akvatiska
ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår.
Såväl mångfald inom arter, mellan arter som av ekosystem omfattas.
Skyddsinstitutet naturreservat är ett betydelsefullt instrument i arbetet
med att upprätthålla den biologiska mångfalden. I paragrafen anges
därför uttryckligen att naturreservat kan inrättas i syfte att bevara
biologisk mångfald. Miljöbalksutredningens förslag angav skydd av djur-
och växtlivet som ett syfte med naturreservat. På denna punkt har alltså
bestämmelserna nu förtydligats.
Genom att bevarandet av biologisk mångfald lyfts fram som syfte för
inrättande av naturreservat markeras att en helhetssyn bör prägla
användningen av skyddsinstitutet. Vid bestämmandet av gränserna för
naturreservatet bör alltså beaktas att skyddsvärden med avseende på
biologisk mångfald kan behöva en "buffertzon". Ett naturreservat bör
därför kunna täcka en större yta än det område som är i omedelbart
behov av skydd.
Naturreservat skall för det andra kunna inrättas i syfte att vårda och
bevara värdefulla naturmiljöer. Uttrycket ersätter det i 7 §
naturvårdslagen använda uttrycket att området särskilt skyddas eller
vårdas "på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin
skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet". Exempelvis kan behovet av
skydd för landskapsbilden och av geologiskt intressanta formationer
tillgodoses med hänvisning till att de utgör värdefulla naturmiljöer. För
att närmare klargöra förhållandet till det nya skyddsinstitutet
kulturreservat i 9 § har i enlighet med Lagrådets förslag hänvisningen till
kulturmiljö utgått ur första stycket i förevarande paragraf. Det bör dock
observeras att det inte finns något hinder mot att som naturreservat
skydda ett områden som utöver värdefull naturmiljö också kan
karaktäriseras som ett kulturpräglat landskap. Tvärtom kan det i många
fall vara så att naturmiljöns skyddsvärde höjs just genom anknytningen
till det kulturpräglade landskapet.
Syftet med naturreservat kan för det tredje vara att tillgodose behov av
områden för friluftslivet. Skydd bör finnas för både "närområden" vid
större tätorter och områden på längre avstånd från större tätorter. Av 13 §
i detta kapitel framgår att även strandskyddsområden har som syfte att
trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv.
Enligt vad som har sagts i avsnitt 4.13.2 kompletteras bl.a.
bestämmelserna om naturreservat med regler för att ännu tydligare
genomföra EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) samt art- och habitatdirektiv
(92/43/EEG). I denna paragraf sker detta genom andra stycket. Där anges
att naturreservat skall kunna inrättas på ett område som behövs för att
skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer
för skyddsvärda arter. Enligt fågeldirektivet föreligger särskilda
förpliktelser att skydda livsmiljöer för flyttfåglar och de fågelarter som
tagits upp i direktivets bilaga 1. Särskild hänsyn skall då tas till
utrotningshotade arter, arter som är känsliga för vissa förändringar i
livsmiljön, arter som anses som sällsynta på grund av att populationerna
är små eller den lokala utbredningen begränsad samt andra arter som
kräver speciell uppmärksamhet på grund av den särskilda karaktären hos
deras livsmiljö. Medlemsländerna skall alltså vidta de åtgärder som krävs
för att bevara och återställa tillräckligt varierade livsmiljöer för bl.a.
samtliga fågelarter inom landet. I första hand skall åtgärderna omfatta
avsättandet av skyddade områden, skötsel inom och utanför dessa
områden, återställandet av förstörda biotoper samt nyskapandet av
biotoper. Som en naturlig del i arbetet med att bevara arter och
livsmiljöer bör följaktligen betraktas återställandet och nyskapandet av
lämpliga områden. Det kompletterande stycket i denna paragraf avser att
möjliggöra ett långsiktigt säkerställande av områden som har nyskapats
eller återställts och som är viktiga för fauna och flora eller utgör
värdefulla biotoper.
Till skillnad från nationalparker kan naturreservat inrättas på
fastigheter som ägs av kommuner eller enskilda. Detta gäller även om
markägaren skulle motsätta sig bildandet. Markägaren har dock rätt till
ersättning när pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten
avsevärt försvåras.
Enligt 2 kap. 9 § expropriationslagen kan expropriation ske för att
bevara ett område som naturreservat. Expropriation kan dock vara av
betydelse endast i undantagsfall, där det står klart att bestämmelserna för
områdets utnyttjande och vård blir så ingripande att ett mycket begränsat
utrymme finns kvar för markägarens förfogande och samtidigt
förhandlingar om förvärv av området inte lett till någon uppgörelse.
5 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall skälen för beslutet anges.
I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att använda
mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet,
såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag,
schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske
och användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får innebära att
tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.
Om det senare visar sig finnas nya skäl eller behövas ytterligare
inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet, får länsstyrelsen eller
kommunen meddela beslut om detta.
Enligt paragrafens första stycke skall skälen för beslutet anges när ett
naturreservat inrättas. Kravet innebär att det syfte som föranlett bildandet
skall anges och att skälen skall utvecklas. Det är således inte tillräckligt
att använda de kortfattade formuleringarna i 4 §.
Enligt det andra stycket skall beslutet innehålla de inskränkningar som
skall gälla i markanvändningen. Föreskrifterna skall inte vara mer
ingripande än vad som krävs för att tillgodose syftet med reservatet men
de måste samtidigt utformas så att skyddet blir effektivt. I lagtexten
anges som exempel på inskränkningar förbud mot bebyggelse,
uppförande av stängsel, upplag, schaktning, täkt, uppodling, dikning,
plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av
bekämpningsmedel. Från praxis kan tilläggas förbud mot att ändra
befintlig byggnad eller anläggning till att tillgodose annat än lantbrukets
behov, anlägga väg, campingplats, brygga eller luftledning, utföra
muddring, uppföra flaggstång eller mast, anbringa tavla eller skylt, ta
bort eller skada stenmur eller odlingsröse, ta bort döda träd och
vindfällen samt bränna ris. Naturvårdslagens motsvarande stadgande för
naturreservat har även använts för att förbjuda mera tillfälliga
verksamheter, såsom förande av motordrivet fordon på land eller i vatten,
ridning samt anordnande av orienteringstävling eller skytte (Jonzon m.fl.,
Naturvårdslagen, 1988, s. 78). Föreskrifter som har avseende på flygning
skall överensstämma med luftfartslagstiftningen.
Enligt det andra stycket får föreskrifter vidare innebära förbud mot
tillträde. Föreskrifter om inskränkning av rätten till tillträde kan behöva
meddelas bl.a. för att förhindra störning av djur, framför allt under
särskilt känsliga perioder, t.ex. reproduktions- och häckningstid.
Föreskrifter enligt det andra stycket kan innebära att en åtgärd får
utföras endast efter tillstånd. Det normala bör dock vara att tillstånd inte
kan meddelas. Även i sådana fall kan dock undantagsvis åtgärden få ske
efter dispens enligt 7 § andra stycket i detta kapitel. Förhållandet mellan
tillstånd och dispens kommenteras i anslutning till nyssnämnda paragraf.
Inskränkningar i rätten att använda mark riktar sig inte bara till
fastighetsägare, utan även till innehavare av nyttjanderätt och andra
rättigheter av sakrättslig karaktär. Inskränkningarna gäller även mot ny
ägare eller innehavare av rätten. Föreskrifterna riktar sig dessutom mot
allmänhet som, med eller utan lov, vidtar angivna åtgärder. I rättsfallet
NJA 1986 s. 572 ansågs ett förbud mot nybyggnad inom Kullabergs
naturreservat gälla även för en person som utan markägarens tillstånd
hade uppfört ett konstverk.
Det har ansetts möjligt att reglera även verksamheter som bedrivs
utanför reservatet men som kan få skadliga effekter i reservatet. Förbud
kan exempelvis meddelas mot dikning som skulle skada en mosse inom
reservatet (Jonzon m.fl., Naturvårdslagen, 1988, s. 78). Oavsett
innehållet i reservatsföreskrifterna följer det dock av miljöbalken att den
som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärd utanför naturreservatet skall
ta hänsyn till reservatet, se författningskommentaren till 2 §. Vidare bör
erinras om att värden som naturreservatet syftar till att skydda också
värnas genom t.ex. regler om markavvattning i 11 kap. 13 och 14 §§ samt
reglerna i 12 kap. 6 och 8 §§ om samrådsskyldighet respektive
miljöhänsyn i jordbruket.
Enligt paragrafens tredje stycke får länsstyrelsen eller kommunen
meddela beslut om nya skäl och inskränkningar för befintliga
naturreservat.
6 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat, får
länsstyrelsen eller kommunen förplikta ägare och innehavare av särskild
rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området
1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor,
tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,
2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars
inte har rätt att vistas,
3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning
eller liknande åtgärder, eller
4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och
vattenförhållanden.
Enligt paragrafen, som förutom den fjärde punkten motsvarar 9 §
naturvårdslagen, får ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet
tåla vissa intrång. Exempel ges i fyra punkter. De två första punkterna
avser främst att göra området mer tillgängligt för allmänheten. Dessa
punkter har i första hand betydelse vid reservat som helt eller delvis har
som syfte att tillgodose behov av områden för friluftsliv. Den första
punkten kan dock användas även för att undvika att allmänheten i alltför
stor omfattning besöker ett område som har betydelse för djur- eller
växtlivet. Genom att anlägga angivna anordningar i mindre utsatta
områden kan allmänheten styras bort från de känsliga områdena.
Utöver de i första punkten angivna exemplen kan nämnas utmärkning
av och information om reservatet, fågeltorn eller någon särskild
anordning som har anknytning till det syfte som utgjort grund för
inrättandet av reservatet.
Med stöd av den andra punkten kan allmänheten beredas tillträde till
områden som inte är tillgängliga enligt allemansrätten. Det kan t.ex. vara
nödvändigt att allmänheten passerar en tomt för att kunna nå en
badstrand. En föreskrift får inte innebära att allmänheten ges rätt till
annat än tillträde, såsom tältning på annans tomt.
I den tredje punkten nämns gallring, röjning, slåtter, plantering,
betesdrift, avspärrning och liknande åtgärder. Åtgärderna har betydelse
när ett värdefullt djur- eller växtliv skall bevaras eller utvecklas. De har
vidare betydelse när ett värdefullt kulturlandskap skall bevaras.
Den fjärde punkten är ny i förhållande till naturvårdslagens
motsvarande regler. I 28 kap. 1 § regleras möjligheten att få tillträde till
ett område för förberedande undersökningar innan beslut fattas om att
området skall avsättas till naturreservat. Det är även angeläget att
undersökningar av djur- och växtarter samt mark- och vattenförhållanden
kan företas fortlöpande sedan reservatet inrättats. På så sätt kan följas
upp att vidtagna skötselåtgärder får önskad effekt och att syftet med
naturreservatet uppfylls.
Med stöd av paragrafen kan åtgärder vidtas endast inom det skyddade
området. Den kan alltså inte användas för att få till stånd en bilväg eller
en vandringsled till området.
7 § Länsstyrelsen eller kommunen får helt eller delvis upphäva beslut
som den har meddelat enligt 4–6 §§, om det finns synnerliga skäl.
Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat för ett naturreservat, om det finns särskilda skäl.
Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.
Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall innan det beslutas om
upphävande eller dispens för ett sådant särskilt skyddsområde eller
särskilt bevarandeområde som anges i 28 § följer av 29 §.
Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget
i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller
på något annat område.
Avsikten med ett beslut om inrättande av naturreservat skall vara att
skapa ett definitivt skydd. Endast undantagsvis skall avsteg från skyddet
kunna göras. Normalt skall undantag inte tillåtas för
exploateringsföretag. Innan beslut fattas av någon vikt bör
Naturvårdsverket få yttra sig. Vidare skall mellan länsstyrelse och
kommun regelmässigt förekomma samråd när fråga om undantag
kommer upp.
Enligt paragrafens första stycke krävs synnerliga skäl för att
länsstyrelsen eller kommunen skall kunna helt upphäva reservatet,
inskränka grunden för reservatet eller upphäva föreskrifter för reservatet.
Kravet på synnerliga skäl kan vara uppfyllt om en väsentlig ändring har
skett av området. Detta kan också vara fallet om en detaljplan eller
områdesbestämmelser väsentligt har förändrat förutsättningarna för det
skyddade området. Förutsättningarna för upphävande av ifrågavarande
beslut berörs även i avsnitt 4.13.2.
Med stöd av det andra stycket får länsstyrelsen och kommunen i
enskilda fall meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för
naturreservat. Enligt ett tillägg i bestämmelsen måste särskilda skäl
föreligga för att dispens skall få meddelas. Utgångspunkten skall alltså
vara att den åtgärd som avses med dispensansökan har förbjudits i
reservatsföreskrifterna och den skall därför få utföras endast i
undantagsfall.
Dispens förutsätter dessutom att övriga relevanta regler i balken är
uppfyllda. I förevarande kapitel bör reglerna i 25 och 26 §§ om
intresseprövning observeras (se även avsnitt 4.13.3 om
intresseprövningen). Vidare skall t.ex. de allmänna hänsynsreglerna i
2 kap. beaktas. Förutom bestämmelserna i balkens första avdelning finns
vissa förutsättningar för att meddela dispens också i bl.a. 16 kap.
Tillämpningen av dessa andra bestämmelser skall ske med utgångspunkt
i reservatets syfte (jfr 26 § i förevarande kapitel).
En föreskrift för ett naturreservat kan i enlighet med vad som anfördes
vid 5 § innebära att en viss åtgärd inte får utföras utan tillstånd.
Bestämmelsen i nu behandlad paragrafs andra stycke avser föreskrifter
som inte anger att tillstånd kan meddelas. Trots att förbudet verkar vara
undantagslöst kan dock dispens meddelas av länsstyrelsen och
kommunen. Det är inte likgiltigt om den ena eller andra formen av
föreskrift väljs. Valet har betydelse på åtminstone två sätt. För det första
är - om annat inte anges i reservatsföreskrifterna - förutsättningarna för
tillstånd lättare att uppfylla än förutsättningarna för dispens. För det
andra har valet betydelse från ersättningssynpunkt. Om en föreskrift
innebär att det är förbjudet att vidta en åtgärd utan tillstånd, betalas enligt
31 kap. 5 § första stycket ersättning först sedan tillståndsprövning har
skett och tillstånd då vägrats eller försetts med villkor. Om däremot
föreskriften inte ger någon möjlighet till tillstånd skall ersättningen
betalas genast. Med stöd av 31 kap. 15 § kan dock fastighetsägaren
förpliktas att betala tillbaka ersättningen om dispens meddelas senare.
Liksom i strandskyddsbestämmelserna har i det andra stycket lagts till en
upphörandetidpunkt för dispenser. Åtgärden måste ha påbörjats inom två
år och avslutats inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Paragrafens tredje stycke innehåller en erinran om att det fordras
tillåtelse av regeringen för att meddela beslut om upphävande eller
dispens beträffande skydd som gäller för sådant särskilt skyddsområde
eller särskilt bevarandeområde som anges i 28 §. Stycket har i huvudsak
utformats i enlighet med Lagrådets förslag och motsvarar 12 § första
stycket sista meningen naturvårdslagen såsom den lyder efter den 1 juli
1997 (SFS 1997:338). Särskilda skyddsområden och särskilda
bevarandeområden har en speciell status med hänsyn till Sveriges
åligganden enligt EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och
habitatdirektiv (92/43/EEG). Skyldigheten att inhämta regeringens
tillåtelse regleras i 29 § första stycket. Enligt andra stycket i samma
paragraf undantas från denna skyldighet de fall då det är uppenbart att
den ifrågavarande verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig
skada på områdets naturvärden.
Enligt paragrafens fjärde stycke får beslut om upphävande enligt första
stycket eller dispens enligt andra stycket meddelas endast om intrånget i
naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning. Paragrafen har i
gällande rätt en motsvarighet endast när beslutet avser en skyddad
våtmark. Den har i miljöbalken utvidgats till att gälla beslut beträffande
samtliga naturreservat, förutsatt att intrång sker i ett naturvärde. Skälen
för detta behandlas i avsnitt 4.13.2. Där lämnas också upplysning om att
frågan om kompensationssystemet gjorts till föremål för ytterligare
utredning och beredning i särskild ordning.
Kompensationen kan bestå i att ett annat område av motsvarande
intresse för naturvården skyddas. Kompensationen kan även bestå i
åtgärder som ökar naturvärdet av ett annat skyddat område. Exempelvis
kan restaurering av en igenväxt fågelsjö kompensera förlust av en annan
våtmark.
Såsom kompensationsregeln har utformats i miljöbalken skall en
skälighetsbedömning göras. Kompensationen bör bestämmas på ett sätt
som rimligen kan anses motsvara intrånget. Om intrånget är alldeles
obetydligt bör det dock kunna tillåtas utan gottgörelse. Det åligger
beslutsmyndigheten att se till att denna förutsättning är uppfylld.
Med kompensation avses inte ekonomisk gottgörelse. För att detta
skall framgå tydligare har lagtexten kompletterats i förhållande till
Miljöbalksutredningens förslag. Bestämmelsen påverkar således inte
möjligheten att enligt 16 kap. 9 § 1-2 ålägga verksamhetsutövaren
kostnadsansvar för intrånget.
Beträffande naturreservat som omfattas av Sveriges internationella
åtaganden, främst våtmarkskonventionen (SÖ 1975:76) samt EG:s
fågeldirektiv och art- och habitatdirektiv, bör kompensationsskyldighet
alltid föreskrivas.
Bestämmelsen omfattar inte tillstånd som ges med stöd av en
reservatsföreskrift som uttryckligen tillåter att en åtgärd får ske sedan
tillstånd har inhämtats. Om länsstyrelsen anser att kompensationsåtgärder
ändå bör krävas i ett sådant fall, kan detta ske med stöd av 16 kap. 9 § 3.
Kompensationsåtgärder kan med stöd av 28 kap. 2 § utföras på annans
fastighet mot fastighetsägarens vilja. Om kompensationen innebär att ett
område på fastigheten skyddas, får dock inte skyddet gå så långt att
pågående markanvändning avsevärt försvåras. I så fall bör området göras
till naturreservat vilket kan ge rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 §.
8 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte
strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen (1987:10). Mindre avvikelser får dock göras, om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas.
Paragrafen ger uttryck för principen att inrättande och ändring av
naturreservat skall överensstämma med den fysiska planeringen enligt
plan- och bygglagen. Reservaten måste alltså anpassas till berörda
detaljplaner och områdesbestämmelser. Detta motsvarar vad som gäller
idag enligt naturvårdslagen.
Enligt plan- och bygglagen har kommunerna det avgörande inflytandet
över hur bebyggelsen utvecklas i kommunen. En del remissinstanser,
t.ex. Naturskyddsföreningen, har ifrågasatt om inte områdesskyddet
enligt miljöbalken borde överordnas planer enligt plan- och bygglagen.
Från och med den 1 januari 1996 har plan- och bygglagen ändrats i avsikt
att stärka miljöhänsynen vid den fysiska planeringen. I propositionen
med förslag till ändringarna, som godkändes av riksdagen, anges att den
fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen skall ses som integrerad
del i en samlad miljöpolitik (prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1, rskr.
1995/95:30). Mot bakgrund av detta bör förutsättningarna vara bättre för
att de intressen som kan komma att skyddas genom naturreservat beaktas
i detaljplaner och områdesbestämmelser. Vidare kan tilläggas att enligt
2 kap. 1 § andra stycket plan- och bygglagen skall de
hushållningsbestämmelser som finns i naturresurlagen tillämpas vid
planläggning. Dessa bestämmelser arbetas nu in i 3 och 4 kap.
miljöbalken.
Genom detaljplan regleras markens användning och bebyggelsen. För
begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får
områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med
översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen
enligt balkens 3 och 4 kap. tillgodoses. Översiktsplanen anger i stort hur
mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur
bebyggelseutvecklingen bör ske. Översiktsplanen är inte rättsligt
bindande.
Det kan ibland uppstå tveksamhet om vad en detaljplan eller
områdesbestämmelser innebär. Detta bör lösas genom samråd mellan
länsstyrelsen och kommunen.
Bestämmelsen tillåter mindre avvikelser från detaljplanen eller
områdesbestämmelserna, förutsatt att syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas. Vid tveksamhet om mindre avvikelser
bör få ske skall länsstyrelsen samråda med kommunen.
Av 16 kap. 4 § följer att inte heller tillstånd eller dispens för åtgärder i
skyddade områden får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser.
Kulturreservat
9 § Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte
att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. På ett sådant område
skall bestämmelserna i 4–6 §§ tillämpas. Att det inom ett område finns en
byggnad eller anläggning som är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt
kulturminne eller fast fornlämning enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. hindrar inte att området förklaras som kulturreservat.
I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 7 och 8 §§.
Det har i praxis visat sig föreligga ett behov av att tillämpa de regler som
arbetas in i miljöbalken på kulturlandskap som präglas av äldre tiders
hävd och brukningsformer eller som innehåller värdefulla
kulturlandskapselement. Av denna anledning införs den nya
skyddsformen kulturreservat i miljöbalken. Skälen för detta utvecklas
ytterligare i avsnitt 4.13.4.
Beteckningen kulturreservat skall användas när kulturmiljön är det
huvudsakliga skälet för att ett område skall skyddas. Skyddsformen kom-
pletterar bestämmelserna om naturreservat i 4 §. För att förhållandet
mellan de två skyddsformerna skall framgå klart har i enlighet med
Lagrådets förslag begreppet kulturmiljöer utgått ur
naturreservatsparagrafen. Samma begrepp har emellertid inte, som
Lagrådet föreslagit, förts in i förevarande paragraf. Skälet till detta är att
kulturmiljöbegreppet för tanken till det skydd som i första hand bör
åstadkommas genom kulturminneslagstiftningen.
När det gäller hänvisningen i andra stycket till 7 § bör här sägas att
kompensationsregeln i sistnämnda paragraf självfallet också omfattar
intrång i kulturlandskapets värden. Skäl finns också att erinra om den
intresseprövning som det meddelas regler om i 25 och 26 §§.
Av hänvisningen till 8 § följer att beslut i frågor om bildande och
ändring av kulturreservat inte får strida mot detaljplan eller
områdesbestämmelser. Mindre avvikelser får dock ske om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas.
I likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och
5 § skall den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför
ett kulturreservat iaktta hänsyn så att skada på reservatet inte
uppkommer.
Naturminne
10 § Ett särpräglat naturföremål får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som naturminne, om det behöver skyddas eller vårdas särskilt.
Förklaringen får omfatta även det område på marken som krävs för att
bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme.
Vad som i 5–8 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för
naturminnen.
Med skyddsformen naturminne avses i första hand inte att skydda ett
område utan ett föremål. Som framgår av paragrafens första stycke kan
dock ett område kring föremålet ingå i skyddet.
Det finns närmare ettusenfemhundra naturminnen i Sverige, varav de
flesta utgör botaniska minnesmärken, ofta träd såsom Rumskullaeken
("Kvilleeken") i Vimmerby kommun som anses vara Sveriges största träd
och sannolikt över 1 000 år gammal. Exempel på andra skyddade föremål
är flyttblock, raukar och andra stenformationer samt jättegrytor. Det är
numera relativt ovanligt att föremål förklaras som naturminnen.
Om ett större antal föremål avses att skyddas är det normalt bättre att
tillgripa skyddsformen naturreservat.
I likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och
5 § skall den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd i
anslutning till eller utanför ett naturminne iaktta hänsyn så att skada på
skyddsobjektet inte uppkommer.
Biotopskyddsområde
11 § Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade
djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras
som biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda
områden eller samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av
landet.
Inom biotopskyddsområde får inte bedrivas verksamhet eller vidtas
åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att
samtliga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den
i samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges
för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får endast medges
om det finns särskilda skäl.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområde. Innan det
vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till
området underrättas särskilt.
Ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det
överklagas.
År 1991 infördes i 21 § naturvårdslagen en ny skyddsform för värdefulla
småbiotoper (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338).
Sedan Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen utrett och föreslagit vilka
biotoper som borde omfattas av de nya bestämmelserna om biotopskydd,
kompletterades regleringen fr.o.m. den 1 januari 1994 genom ett antal
nya paragrafer (19 a-h §§) i naturvårdsförordningen.
Förevarande paragraf i miljöbalken motsvarar i huvudsak
naturvårdslagens reglering. Enligt paragrafens första stycke kan mindre
mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller
växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda förklaras som
biotopskyddsområden. Skyddet omfattar livsmiljöer för hotade djur- eller
växtarter, även om det mark- eller vattenområde som skyddas i sig inte
har några unika egenskaper. Skyddsformen skall dock användas endast i
fall då ett generellt skydd är önskvärt och då det är möjligt att klart
avgränsa skyddsobjektet. Det krävs därför att biotoperna uppfyller vissa
krav på ekologisk stabilitet. Sådana naturvårdsproblem som mera allmänt
beror på brukningsmetoderna inom jord- eller skogsbruket bör i första
hand lösas med tillämpning av andra bestämmelser om naturvårdshänsyn
i balken och i skogsvårdslagen.
De områden som bör omfattas av biotopskyddet kan vara av varierande
storlek. Det skall dock enligt lagtexten vara fråga om mindre områden.
Om större markområden behöver skyddas bör de i stället förklaras som
naturreservat.
För vissa biotoper kan en exakt definition ges så att det inte krävs
beslut i varje enskilt fall om skyddets omfattning. Ett sådant generellt
skydd gäller idag enligt 19 a § naturvårdsförordningen för alléer, källor
med omgivande våtmark i jordbruksmark, odlingsrösen i jordbruksmark,
pilevallar, småvatten och våtmarker i jordbruksmark, stenmurar i
jordbruksmark samt åkerholmar. Länsstyrelsen får enligt nämnda
bestämmelse i naturvårdsförordningen medge undantag från förbudet om
det finns särskilda skäl.
Andra biotoper kan inte definieras exakt i författningstext. Beslut om
skyddets omfattning måste i sådana fall fattas i varje enskilt fall. Enligt
19 b § naturvårdsförordningen får skogsvårdsstyrelsen i enskilda fall
besluta att biotopskydd skall gälla för brandfält, lövbrännor, äldre
naturskogsartade lövbestånd, äldre naturskogsartade
ädellövskogsbestånd, örtrika allundar, ravinskogar, örtrika bäckdråg,
urskogsartade barrskogsbestånd, ädellövsumpskogar, örtrika
sumpskogar, äldre skogsbeten, åsgranskogar, kalkbarrskogar, rik- och
kalkkärr i skogslandskapet, alkärr, gamla hassellundar, källor med
omgivande våtmarker inom områden som omfattas av bestämmelserna i
skogsvårdslagen, myrholmar inom områden som omfattas av
bestämmelserna i skogsvårdslagen samt ras- eller bergbranter inom
områden som omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen.
Skogsvårdsstyrelsen skall i beslutet ange gränserna för den skyddsvärda
biotopen.
Även länsstyrelsen har getts möjlighet att peka ut enskilda biotoper.
Detta får enligt 19 c § naturvårdsförordningen ske beträffande biotoperna
rik- och kalkkärr i jordbruksmark, naturliga ängar och naturbetesmarker
samt naturliga bäckfåror och ras- eller bergbranter för mark som inte
omfattas av skogsvårdslagen. I länsstyrelsens beslut skall anges
gränserna för den skyddsvärda biotopen.
De tidigare nämnda s.k. 19 a §-biotoperna skyddades i hela landet med
omedelbar verkan i och med att de togs in i naturvårdsförordningen.
Första stycket i paragrafen kompletteras nu så att biotopskyddsområden
av detta slag skall kunna skyddas i en viss del av landet.
Enligt paragrafens andra stycke är det förbjudet att inom
biotopskyddsområdet bedriva verksamhet eller vidta åtgärder som kan
skada områdets naturmiljö. Istället för termen arbetsföretag som finns i
naturvårdslagen används i balken begreppen verksamhet och åtgärd. Det
handlar således om skydd mot verksamhet eller åtgärder som har
karaktären av ett nyttiggörande av marken. Utöver förbudet som stadgas i
detta stycke lär det sällan bli aktuellt att med stöd av 30 § meddela
ordningsföreskrifter för allmänheten inom biotopskyddsområden.
Andra meningen i paragrafens andra stycke ger möjlighet för
regeringen att meddela föreskrifter om att dispens får medges från det
förbud som normalt gäller. Dispens får endast medges om det finns
särskilda skäl. Dessa bestämmelser i miljöbalken motsvarar i sakligt
hänseende innehållet i 19 a § andra stycket naturvårdsförordningen. I
detta sammanhang erinras om intresseprövningsreglerna i 25 och 26 §§.
Enligt paragrafens tredje stycke får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer vidta de åtgärder som behövs för att vårda de
skyddade biotoperna. Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller
har särskild rätt till området underrättas. Behov av vård finns särskilt för
de kulturpräglade biotoperna i odlingslandskapet, som ofta måste hävdas
för att bibehållas i ursprungligt skick. Där så är möjligt bör markägarens
uppfattning eller brukarens kunskaper och resurser tas till vara för detta
ändamål. Lämpligen sker detta genom att myndigheten träffar avtal med
ägaren eller brukaren om att denne mot ersättning håller biotopen i stånd.
Om detta inte är möjligt får myndigheten själv vidta nödvändiga
åtgärder, sedan markägaren har underrättats.
Biotopskyddet avser endast åtgärder inom biotopskyddsområdet. I
likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 §
skall dock även den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd
utanför ett biotopskyddsområde iaktta hänsyn så att skada inte
uppkommer på det berörda biotopskyddsområdet. Vidare kan värden som
biotopskyddsreglerna syftar till att skydda också värnas genom reglerna
om markavvattning i 11 kap. 13 och 14 §§ samt reglerna i 12 kap. 6 och
8 §§ om samrådsskyldighet respektive miljöhänsyn i jordbruket .
Markägare och annan med särskild rätt till fastigheten kan enligt
31 kap. 4 § och 5 § få ersättning om ett beslut om biotopskydd, även
interimistiskt, innebär att pågående markanvändning inom berörd del av
fastigheten avsevärt försvåras.
I remissyttranden över Miljöbalksutredningens förslag till bestämmelse
om biotopskydd har pekats på problem som uppkommer med anledning
av att beslut om skyddsformen inte blir gällande förrän de har vunnit laga
kraft. För att komma till rätta med dessa problem bör paragrafens
kompletteras med regeln att ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla
omedelbart även om det överklagas. Här hänvisas dessutom till vad som
har anförts i avsnitt 4.13.2 angående vissa tillämpningsproblem som
tagits upp i remissyttranden över förslaget till miljöbalken.
Djur- och växtskyddsområde
12 § Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller förbud och
begränsningar enligt jakt- och fiskelagstiftningen behövs särskilt skydd
för en djur- eller växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller
kommunen meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske
eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom
området.
Enligt vad som har utvecklats i avsnitt 4.13.2 bör miljöbalken innehålla
en regel om s.k. djur- och växtskyddsområde som självständig
skyddsform efter mönster i 14 b § naturvårdslagen. En strävan med
balkens regler i detta kapitel är att de skall kunna användas bl.a. för
genomförande av kraven enligt EG:s fågeldirektiv samt art- och
habitatdirektiv. Genom att bibehålla en regel om djur- och
växtskyddsområde skapas alternativa möjligheter och fler instrument för
att på lämpligaste sätt genomföra det sammanhängande ekologiska
nätverket "Natura 2000".
Paragrafen motsvarar, med endast redaktionella ändringar, 14 b §
naturvårdslagen och har utformats enligt Lagrådets förslag.
Det kunde övervägas att i denna paragraf som komplement till reglerna
om biotopskyddsområden föra in bestämmelser med sikte på, inte
biotopen som sådan, utan på den livsmiljö (habitat) som behöver skyddas
till förmån för en viss djur- eller växtart. Naturvårdsverket har förordat
en sådan reglering och pekat på att det då skulle vara den skyddsvärda
arten som styr utformningen av områdesskyddet. I sådant fall kunde dock
reglerna avse endast förhållandevis enkla former av skydd. Föreskrifter
som utfärdas med stöd av reglerna skulle inte få innebära att pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Det praktiska värdet av en sådan
skyddsform är tvivelaktigt. Regeringen är således av den uppfattningen
att om det fordras ett längre gående skydd för djur- och växtlivet måste
andra och mer ingripande skyddsformer väljas, t.ex. naturreservat, för att
samtliga intressen skall komma fram och kunna vägas mot varandra.
Såsom har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 § skall
också den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför ett
djur- och växtskyddsområde iaktta hänsyn så att skada på skyddsobjektet
inte uppkommer.
Strandskyddsområde
13 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.
Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för
allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i
vatten för djur- och växtlivet.
Skyddsformen strandskydd har successivt stärkts och gäller sedan år
1975 generellt vid samtliga sjöar och vattendrag. Strandskyddets syfte
var ursprungligen enbart att trygga förutsättningarna för allmänhetens
friluftsliv men år 1994 tillkom som syfte att bevara goda livsvillkor på
land och i vatten för djur- och växtlivet (prop. 1993/94:229). Skälet till
denna utvidgning var i korthet att strävan att bevara en fullödig biologisk
mångfald hade blivit en alltmer central aspekt i naturvårdsarbetet och att
stränder som biotoper är sällsynt rika på arter och är av särskild betydelse
för den biologiska mångfalden.
14 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter
från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs
för att tillgodose något av strandskyddets syften.
Ett beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om
det överklagas.
Paragrafens första stycket, som motsvarar 15 § andra stycket
naturvårdslagen, innehåller huvudregeln att strandskyddet omfattar det
område som ligger mindre än 100 meter från strandlinjen vid normalt
medelvattenstånd. Både landsidan och vattensidan utgör
strandskyddsområde. Området kan utvidgas till högst 300 meter från
strandlinjen när det behövs för att tillgodose något av strandskyddets
syften. Precis som enligt 41 § naturvårdslagen skall beslutet om
utvidgning gälla omedelbart även om det överklagas.
Det kan vara lämpligt att utvidga strandskyddet inom områden som är
av riksintresse för naturvården och friluftslivet eller som är endast
obetydligt påverkade av exploateringsföretag eller andra åtgärder eller
som är ekologiskt särskilt känsliga. En utvidgning bör också kunna ske i
närheten av tätorter och vid sjöar och kuster där tillgången till återstående
fria strandområden är begränsad.
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att
tillgodose strandskyddets syften inte skall vara omfattat av strandskydd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandskyddsområde som avses ingå i en detaljplan eller
omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10)
inte längre skall vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda
skäl. Upphör området att ingå i detaljplan eller att omfattas av
områdesbestämmelser inträder åter strandskydd.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Med stöd av paragrafens första stycke får beslutas att strandskydd inte
skall gälla för områden som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose
strandskyddets syften. När syftet tidigare enbart var att tillgodose
friluftslivets intressen ansågs det ofta att strandskyddet kunde upphävas
vid obetydliga bäckar och tjärnar. Sedan syftet har utvidgats finns det
anledning att vara försiktigare med att upphäva strandskyddet. Små
bäckar och tjärnar har ofta stor betydelse för den biologiska mångfalden.
Frågan om upphävande av strandskyddet bör därför föregås av utredning
om vilka konsekvenser detta kan få för djur och växter.
Frågan om att bevara stränderna bör ses i ett långsiktigt perspektiv. Att
ett område nu är av mindre intresse för något av strandskyddets syften
behöver inte innebära att området kommer att vara ointressant i
framtiden.
Enligt paragrafens andra stycke kan beslut meddelas om att
strandskyddet skall upphävas för ett som avses ingå i en detaljplan eller
omfattas av områdesbestämmelser. En förutsättning är att särskilda skäl
föreligger. Förutsättningen är i princip densamma som för att meddela
dispens enligt 18 § i detta kapitel. Enbart förhållandet att området enligt
en detaljplan eller områdesbestämmelser skall bebyggas är alltså i sig
inte något särskilt skäl för att upphäva strandskyddet. Det är lämpligt att
antagandet av planen eller bestämmelserna anstår till dess att beslut har
fattats i strandskyddsfrågan.
I andra stycket sista mening anges nu uttryckligen, till skillnad från
vad som kan utläsas av 15 § fjärde stycket naturvårdslagen, att
strandskydd återinträder om området upphör att ingå i detaljplan eller
områdesbestämmelser. För klarhetens skull kan i anslutning till detta
tilläggas att strandskyddet självfallet återinträder utan något särskilt
beslut. Det följer av ordalydelsen i 13 §.
Såsom Lagrådet har påpekat gör sig skälen som ligger till grund för
regleringen i andra stycket normalt inte gällande i det fallet att en
detaljplan upphävs i omedelbar anslutning till att en ny plan träder i kraft
och såväl den äldre som den nyare planen omfattar ett strandområde som
är undantaget från strandskydd, antingen genom ett beslut i anslutning till
den äldre planens tillkomst eller också genom ett särskilt
undantagsbeslut. Bestämmelserna har därför, i enlighet med Lagrådets
förslag, formulerats på så sätt att, om annat inte bestäms, undantaget i
dessa båda fall består utan att särskilda skäl behöver föreligga.
Vägverket har i sitt remissyttrande över Miljöbalksutredningens förslag
i denna del framfört att område som omfattas av arbetsplan för väg också
borde kunna förordnas att inte omfattas av strandskydd. Särskilt sedan
syftet med strandskyddet utvidgats är verkets förslag betänkligt från
principiella utgångspunkter. Regeringen har därför inte funnit skäl till
någon ändring enligt förslaget.
När det gäller strandskyddets automatiska återinträde skall följande
tilläggas. Det kan tänkas att det efter strandskyddets återinträdande råder
oklarhet om det är det ursprungliga skyddet på 100 meter eller ett
därefter utvidgat skydd som gäller. Vidare kan förhållandena vara sådana
att strandskydd som återinträder på detta sätt träffar tomter och
kvartersmark som byggts ut i enlighet med den upphävda planen och där
strandskyddets syfte kan vara utsläckt. Länsstyrelsen bör i sådana fall
fatta ett nytt beslut som undanröjer oklarheten. Ett nytt beslut bör också
fattas när det råder oklarhet om strandskyddets omfattning sedan en plan
har ändrats eller sedan en plan som beslutats med stöd av 1947 års
byggnadslag har ersatts av en plan enligt plan- och bygglagen.
När det gäller frågan om vad som skall gälla beträffande
strandområden som ingick i fastställd plan vid utgången av juni 1975, då
det generella strandskyddet inrättades, hänvisas till
författningskommentaren under 10 § lagen om införande av miljöbalken.
16 § Inom strandskyddsområde får inte
1. nya byggnader uppföras,
2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än de tidigare har använts till,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för
bebyggelse som avses i 1 och 2,
4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller
avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle
ha fått färdas fritt eller som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur-
eller växtarter, eller
5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för
djur- och växtarter.
I paragrafen förbjuds ett antal åtgärder och anläggningar i
strandskyddsområde. I första hand berör förbuden fastighetsägare och
innehavare av särskild rätt till fastigheter. Reglerna riktar sig dock även
till allmänheten. Paragrafen motsvarar delvis gällande rätt enligt 16 §
första stycket naturvårdslagen, men som har anförts i avsnitt 4.13.2
innebär miljöbalkens stadgande att bestämmelserna har anpassats till
strandskyddets utvidgade syfte. Delar av fjärde punkten och hela femte
punkten i paragrafen införs således i syfte att stärka skyddet för djur- och
växtarters livsvillkor. Dessa regler saknar alltså motsvarighet i gällande
rätt.
Enligt den första punkten får inte nya byggnader uppföras inom
strandskyddsområde. Någon definition ges inte av vad som avses med en
byggnad. Gränsdragningen är dock av mindre betydelse, eftersom den
fjärde punkten förbjuder utförande av även andra anläggningar och
anordningar än byggnad. Här skall endast nämnas att även flyttbara
konstruktioner i vissa fall kan anses som byggnader. Exempel på detta är
stadigvarande förankrade husbåtar och husvagnar som står uppställda
under betydligt längre tid än en normal semesterperiod. Se vidare Didón
m.fl., Plan- och Bygglagen, 1995, s. 8:4.
Enligt den andra punkten råder förbud mot att ändra en befintlig
byggnad så att den kan tillgodose ett väsentligen annat ändamål än den
tidigare har använts till. För att förtydliga gällande rätt har uttrycket "för
att tillgodose" ändrats till "så att den kan tillgodose". Avgörande är
nämligen inte avsikten med ändringen utan hur den faktiskt kan
användas.
Vanliga exempel på ändringar enligt den andra punkten är att båthus
eller sjöbodar görs om till fritidshus. Förbudet gäller även om byggnaden
efter ändringen inte upptar större yta än tidigare. Förklaringen till detta är
att en byggnad som används som bostad normalt tar i anspråk en större
tomtplats än en byggnad som används för annat ändamål.
Enligt den tredje punkten får inte utföras förberedelsearbeten för
bebyggelse inom strandskyddsområde. Grävningsarbeten nämns
uttryckligen i lagtexten. Ett annat exempel är trädfällning inför en
kommande bebyggelse.
Enligt den fjärde punkten är det förbjudet att i strandskyddsområde
utföra andra anläggningar eller anordningar som väsentligen försämrar
livsvillkoren för djur- och växtarter eller hindrar eller avhåller
allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha kunnat
färdas fritt. Till skillnad från de tre första punkterna är inte alla
anläggningar eller åtgärder av ett visst slag förbjudna. Anläggningen eller
åtgärden är otillåten endast om den inkräktar på något av strandskyddets
syften.
En anläggning eller anordning är förbjuden inte bara om den hindrar
allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha kunnat
färdas fritt, utan redan om den avhåller allmänheten att beträda ett sådant
område. Det har alltså betydelse hur allmänheten uppfattar sin rätt till
tillträde.
Förbudet i den fjärde punkten omfattar alltid anläggningar eller
anordningar varigenom mark som tidigare varit tillgänglig enligt
allemansrätten tas i anspråk som tomt. Även anläggningar och
anordningar på befintlig tomt kan vara otillåtna. Utförs dessa i närheten
av tomtgränsen kan nämligen tomtplatsen utvidgas eller i vart fall ge
intryck av att ha utvidgats.
Anläggningar eller anordningar är enligt ett tillägg i den fjärde punkten
förbjudna även när de väsentligen försämrar livsbetingelserna för djur-
och växtarter. Syftet är att bevara det allmänt sett mycket rika djur- och
växtlivet i strandområden. Skyddet avser de livsbetingelser som utgör
förutsättning för djur- och växtlivet. Primärt gäller det således inte de
exemplar av djur- och växtarter som vid ett visst tillfälle lever på den
platsen utan den miljö som arterna är beroende av för sin överlevnad.
Bestämmelser som direkt syftar till att skydda arter finns i 8 kap. och i
jakt- och fiskelagstiftningen.
Exempel på anläggningar och anordningar som enligt fjärde punkten
kan vara otillåtna är staket, bersåer, grillplatser, lekplatser,
trädgårdsgångar, flaggstänger, trädgårdsland, vägar, parkeringsplatser,
campingplatser, golfbanor, tennisbanor, upplag för sprängsten,
båtupptagningsanordningar, bryggor och pirar.
För att tillgodose syftet att bevara goda livsvillkor på land och i vatten
för djur- och växtarter är det nödvändigt att förbjuda även andra åtgärder
som väsentligen försämrar livsbetingelserna. Femte punkten i paragrafen
innehåller en regel om detta. Exempel på åtgärder som kan väsentligen
försämra djur- och växtarters livsbetingelser är spridande av gödsel och
bekämpningsmedel, trädfällning samt grävning. I nästa paragraf anges
dock att förbudet inte avser åtgärder som behövs för jordbruk eller
skogsskötsel.
17 § Förbuden i 16 § gäller inte
1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs
för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte
tillgodoser bostadsändamål, eller
2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt
17 kap. 1, 3 eller 4 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna
balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att förbuden i 16 § inte skall gälla sådana byggnader,
anläggningar eller anordningar som utgör komplement till bebyggelse på
en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa generella undantag från
förbuden i 16 § och motsvarar i huvudsak 16 § tredje och fjärde stycket
naturvårdslagen.
Enligt första styckets första punkt gäller inte förbuden i 16 §
anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket,
skogsbruket eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål.
Anläggningen eller åtgärden skall vara omedelbart avsedd för och
behövlig för näringen samt behöva ligga inom strandskyddsområde. Den
får inte ha som syfte att hålla allmänheten borta. Varje byggnad som är
tänkt att varaktigt eller tillfälligt ge husrum åt människor tillgodoser
bostadsändamål. Baracker för skogsarbetare och fiskebodar inredda för
övernattning får alltså inte uppföras inom strandskyddsområde.
Som jordbruk är att anse även trädgårdsskötsel bedriven i
näringsverksamhet. Däremot anses t.ex. inte mejerier eller slakterier vara
jordbruk. Ett ridhus har av regeringsrätten vid tillämpningen av 8 kap.
1 § plan- och bygglagen i ett visst fall ansetts som en ekonomibyggnad
för jordbruk (RÅ 1995 ref. 93). En fiskodling anses vid tillämpningen av
paragrafen inte vara en anläggning som behövs för fisket. Som skogsbruk
anses inte sågverk eller annan förädlingsverksamhet.
För att en bisyssla skall omfattas av undantaget i den första punkten
skall näringen medföra ett tillskott av betydelse till näringsidkarens
försörjning. Hobbyverksamhet omfattas därför inte.
Enligt första stycket andra punkten gäller förbuden inte heller
verksamheter eller åtgärder som redan har fått tillstånd enligt andra
bestämmelser i miljöbalken. Avsnitt 4.8 och författningskommentaren till
2 kap. 3 § ger ledning vid tolkningen av begreppet verksamhet i
miljöbalken.
I gällande rätt undantas företag till vilka tillstånd har lämnats enligt
4 kap. naturresurslagen, vattenlagen eller miljöskyddslagen. Någon
ändring sker inte av detta förhållande, bortsett från att regeringen i de fall
som hittills har prövats enligt 4 kap. naturresurslagen i fortsättningen inte
kommer att meddela tillstånd utan endast ett beslut om tillåtlighet. I
tillåtlighetsbedömningen ingår en prövning av lokaliseringen och någon
särskild strandskyddsdispens behöver därför inte inhämtas heller i
framtiden. Undantaget kommer emellertid att gälla även andra
verksamheter än idag. Som exempel kan nämnas täkter och vilthägn i
strandskyddsområden. Det bör understrykas att syftet med
strandskyddsregleringen skall beaktas som ett moment i prövningen av
sådana verksamheter.
Syftet med undantaget i första styckets andra punkt är att undvika
dubbelprövning. Vid tillståndsprövningen skall beaktas att verksamheten
skall bedrivas i strandskyddsområde. Detta innebär att de förutsättningar
måste vara uppfyllda som enligt 18 § gäller för dispens. Som har
anmärkts vid nämnda paragraf måste hänsyn ofta tas till att en
verksamhet är beroende av att lokaliseras till ett strandskyddsområde.
Detta gäller särskilt vattenverksamhet.
Det förhållandet att bygglov eller marklov har meddelats för en åtgärd
innebär inte att kravet på strandskyddsdispens bortfaller. För att
sökanden skall uppmärksammas på detta skall byggnadsnämnden enligt 8
kap. 25 § plan- och bygglagen lämna upplysning om att
strandskyddsdispens krävs.
Enligt paragrafens andra stycke får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriva att förbudet i 16 § inte skall gälla
byggnader, anläggningar eller anordningar som utgör komplement till
befintlig bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från
stranden än huvudbyggnaden. För känsliga områden med en viss typ av
bebyggelse, exempelvis högexploaterade skärgårdsområden, bör dock
förbudet finnas kvar och eventuella avsteg behandlas dispensvägen.
18 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 16 §, om
det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen
bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller
annars användas för det avsedda ändamålet.
Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.
Enligt paragrafens första stycke får länsstyrelsen meddela dispens från
förbuden i 16 § när det finns särskilda skäl. Möjligheten att få undantag
från strandskyddet motsvarar således 16 a § naturvårdslagen och
tillämpningen skall vara lika restriktiv som regeringens tillämpning och
praxis hittills. I avsnitt 4.13.3 diskuteras med utgångspunkt från den
intresseprövning som skall ske vid beslut i frågor enligt detta kapitel
förutsättningarna att medge strandskyddsdispens. Se även vad som anförs
i författningskommentarerna till 25 § och framför allt 26 §. Regeringens
uttalanden föranleds av den oro som har uttryckts över en befarad
urholkning av strandskyddet. Enligt regeringens mening tog de
överväganden som gjordes i prop. 1993/94:229 om ett differentierat
strandskydd inte tillräcklig hänsyn till behovet av att skydda friluftslivet
och naturmiljön. För klarhetens skull bör därför uttalas, när
bestämmelsen nu inarbetas i miljöbalkens regelsystem, att de angivna
övervägandena inte skall tjäna till ledning vid prövningen av dispenser.
Vid bedömningen är åtgärdens eller anläggningens art och omfattning
av intresse. Även områdets betydelse skall bedömas. Inte bara betydelsen
i dag utan även i framtiden är av intresse. Om ett strandskyddsområde är
av särskild betydelse för naturvården eller friluftslivet bör normalt aldrig
dispens medges. Även omgivningen är av intresse. Finns det i närheten
endast ett fåtal andra strandområden som är tillgängliga för allmänheten
bör inte dispens medges. Stor vikt bör även läggas vid de
hushållningsbestämmelser som finns i 4 kap.
Är platsen som det gäller belägen på redan ianspråktagen mark anses
det som ett särskilt skäl för dispens i förhållande till det rörliga
friluftslivet.
Som skäl för dispens åberopas ofta att platsen i fråga ligger i ett
område som sällan eller aldrig besöks av någon friluftslivsidkande
allmänhet eller att stranden är oländig, stenig eller dyig eller att
naturförhållandena på annat sätt gör området olämpligt för bad och
friluftsliv. Sådana skäl brukar inte godtas som särskilda skäl för dispens.
Dispens kan ibland meddelas för komplementbyggnad. Exempel på
komplementbyggnad är gäststuga, fiskebod och uthus. Vid prövningen är
lokaliseringen avgörande. Om byggnaden förläggs i nära anslutning till
huvudbyggnaden eller om den bildar en sammanhållen enhet tillsammans
med huvudbyggnaden och andra befintliga byggnader, kan detta vara ett
särskilt skäl för att ge dispens. Ytterligare en förutsättning är dock att
kompletteringen inte medför en utvidgning av det privata området på
bekostnad av det område som är tillgängligt enligt allemansrätten.
Dispens kan vidare ges för ersättningsbyggnader. Som regel bör t.ex.
dispens ges för att återuppföra en nedbrunnen byggnad, förutsatt att den
nya byggnaden skall tjäna samma ändamål som den gamla. Ansökan bör
göras inom ett år från brandtillfället. Naturligtvis måste dock
försäkringsfrågor få redas ut först.
Dispens kan meddelas om en byggnad eller en anläggning skall
uppföras på en plats som är väl avskild från strandområdet och därför
saknar betydelse för bad och friluftsliv. Detta kan vara fallet om stranden
skärs av genom en större väg eller järnväg eller liknande och det är klart
att den del av området som ligger på andra sidan från vattnet räknat
saknar betydelse för allmänhetens friluftsliv.
I vissa situationer kan en lucka mellan tomterna i ett redan bebyggt
tomtområde, en s.k. lucktomt, godtas för bebyggelse om tomten
uppenbarligen har förlorat sin betydelse för allmänheten och för de
boende i området. Detta kan vara fallet när det i närheten finns andra och
bättre passager till och från vattnet. Sådana dispenser bör dock inte
komma i fråga inom de högexploaterade delarna av landet.
Särskilda skäl för dispens kan vidare föreligga då en anläggning är
avsedd för det rörliga friluftslivets behov eller i vart fall inte inskränker
allmänhetens möjlighet att nyttja stranden, t.ex. bryggor och
omklädningsrum vid allmänna badplatser, raststugor, vindskydd och
liknande anordningar. Campingplatser, idrottsanläggningar, golfbanor
och liknande anläggningar innebär däremot normalt att allmänhetens
tillträde begränsas.
Vidare kan det finnas särskilda skäl att ge dispens för anläggningar
som måste ligga vid vattnet, dvs. båthamnar, båtbryggor, båthus, pirar
m.m. Uthyrning av kanoter, paddelbåtar och dylikt förutsätter också
anordningar för iläggning, upptagning och uppställning samt ofta
servicebyggnader. Anläggningar av det slag som nu nämnts bör dock inte
lokaliseras till ett område som har stort rekreationsvärde.
Även i dessa fall krävs restriktivitet om det gäller dispens för enskilda
byggnader, anläggningar m.m. som tar i anspråk ett för allmänheten
tillgängligt område. Intrånget i sådana områden bör alltså begränsas.
Eventuella möjligheter till samlokalisering bör tas till vara. Behovet av
gemensamma områden för bryggor, båtplatser, båthus o.dyl. bör
uppmärksammas i kommunens översiktsplan i syfte att intrånget i
strandskyddsområdet skall begränsas.
I samtliga exempel på situationer där skäl för dispens kan finnas, gäller
naturligtvis att dispens inte skall meddelas om de biologiska värdena
påverkas på ett icke acceptabelt sätt. Prövningen skall alltid omfatta
påverkan på både friluftslivet och djur- och växtlivet.
Vindkraftverk skall prövas enligt samma principer som gäller för andra
byggnader och anläggningar inom strandskyddsområde. Särskilda skäl
krävs alltså för dispens och bedömningen skall vara restriktiv. Även om
vindkraftverken rent fysiskt upptar en begränsad yta, kan de påverka
allmänhetens möjligheter till friluftsliv inom området runt verket
negativt. Inverkan kan vidare ske på fågellivet. Anläggningsarbetena kan
naturligtvis även påverka annat djur- och växtliv.
I Boverkets allmänna råd 1995:1 Etablering av vindkraftverk på land
anförs bl.a. följande. Särskilda skäl kan t.ex. vara att anläggningen inte
inskränker nyttjandet, eftersom det avser en redan exploaterad tomtplats
som utsläckt allemansrätten och förändrat de biologiska
livsbetingelserna, eller att den är väl avskild från strandområdet. För
vindkraftens del kan det röra möjligheten att samlokalisera vindkraftverk
med andra former av exploatering, dvs. inom områden som inte längre är
allemansrättsligt tillgängliga eller helt saknar betydelse för friluftslivet
och där exploateringen redan påverkat de biologiska livsbetingelserna.
Ett annat särskilt skäl att medge dispens kan vara att länsstyrelse eller
kommuner gemensamt gjort en noggrann analys av kustområdet inom en
hel region och därvid funnit att en vindkraftsutbyggnad inom vissa
strandnära områden ej kommer i konflikt med allmänhetens friluftsliv
eller de biologiska värdena, och i övrigt är förenlig med
hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen. Regeringen finner för sin
del att dessa råd bör tjäna till vägledning.
Enligt 40 § fjärde stycket naturvårdslagen skall en myndighet som
finner att den inte kan helt bifalla en framställning från
Fortifikationsverket eller Vägverket om strandskyddsdispens hänskjuta
ärendet till regeringens prövning. I Miljöbalksutredningens förslag har
bestämmelsen tagits bort. Från regeringens sida finns inget att erinra mot
förslaget. Ett eventuellt avslagsbeslut får därför överklagas på vanligt
sätt. Försvarsmakten har i sitt remissvar i allmänna ordalag framhållit att
strandskydd inte bör få hindra uppförandet av anläggningar för
totalförsvaret. Regeringen vill i anledning av detta påpeka att
försvarsintresset är prioriterat i hushållningsbestämmelserna i 3 och 4
kap. Det kan alltså finnas anledning att vara mindre restriktiv vid
dispensprövningen av försvarsanläggningar och vägar som med hänsyn
till sin funktion måste ligga inom strandskyddsområde. Vidare bör
uppmärksammas att miljödomstolen enligt 21 kap. 7 § andra stycket skall
överlämna överklagade ärenden som är av särskild vikt till regeringens
prövning. Av samma paragraf framgår vidare att överlämnande alltid
skall ske när det överklagade ärendet rör försvaret. Genom detta skapas
alltså en garanti för att försvarsfrågor med anknytning till strandskyddet
får den bedömning de kan erfordra i ett visst fall. Därmed får
Försvarsmaktens remissynpunkt anses besvarad av regeringen.
Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen enligt paragrafens första
stycke bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt
eller annars användas för det avsedda ändamålet. Begreppet mark bör i
den mening det används här kunna innefatta vattenövertäckt mark, t.ex. i
anslutning till en sjöbod som är anlagd över vattnet.
Tomtplatsbestämningen skall skiljas från fastighetsbildningen.
Fastigheten kan nämligen få en annan utsträckning än tomten. Normalt
skall tomten inte få gå ner till strandlinjen. Som alternativ till att vägra
dispens kan därför dispens meddelas varvid bestäms en mindre tomtplats
än vad som normalt skulle ha gällt. Det är i sådana fall ofta lämpligt att
med stöd av 16 kap. 2 § andra stycket ställa som villkor att ett staket sätts
upp i tomtgränsen för att därmed visa allmänheten var den får gå. Kravet
på tomtplatsbestämning eller angivande av i vilken utsträckning marken
får användas för avsett ändamål är undantagslöst. När dispens meddelas
för andra byggnader än bostadshus bör byggnaden sällan få ta i anspråk
större tomt än byggnadens yta. Lantmäteriverket har påpekat att det är
oklart vad som skall gälla i fråga om tomtplatsbestämning då dispens
meddelas för en komplementbyggnad helt inom en etablerad tomt. Såsom
verket framhåller torde ny tomtplatsbestämning då normalt framstå som
onödig. Det bör i sådana fall räcka med ett uttalande av länsstyrelsen att
ytterligare mark inte får tas i anspråk som tomtplats med anledning av
den senare dispensen.
En tomtplats för fritidshus som bestäms enligt 7 kap. 18 § bör i
allmänhet omfatta högst 2 000 kvadratmeter. Topografi och vegetation är
dock avgörande. Förhållandena på orten är också vägledande vid en
bedömning av tomtplatsens storlek.
Enligt 16 kap. 2 § första stycket får en dispens tidsbegränsas.
Tidsbegränsning bör exempelvis normalt ske om dispens meddelas för en
övernattningsstuga åt en yrkesfiskare. Det är i ett sådant fall lämpligt att
dispensen begränsas till att gälla så länge som sökanden bedriver
yrkesfiske.
En ansökan om dispens bör innehålla en ritning som visar var
anläggningen eller åtgärden skall utföras samt vilken tomt som behöver
tas i anspråk.
Enligt paragrafens andra stycke upphör ett beslut om dispens att gälla
om åtgärden inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år
från den dag då beslutet vann laga kraft. Frågan om vad som skall gälla
för redan meddelade dispenser tas upp i samband med att
övergångsbestämmelserna till miljöbalken.
Miljöskyddsområde
19 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som
miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter därför att
området eller en del av området är utsatt för föroreningar eller annars
inte uppfyller en miljökvalitetsnorm.
I paragrafen anges förutsättningarna för att förklara ett område som
miljöskyddsområde. Förutsättningarna är delvis annorlunda jämfört med
gällande rätt enligt 8 a § första stycket miljöskyddslagen. Enligt
sistnämnda lagrum får regeringen förklara ett mark- eller vattenområde,
som är utsatt för påverkan från miljöfarlig verksamhet, och dess närmaste
omgivningar som miljöskyddsområde om det från allmän synpunkt är
särskilt angeläget att skydda området. Med den nya lydelsen i
miljöbalken är förutsättningen att området kräver särskilda åtgärder på
grund av att området är utsatt för föroreningar eller inte uppfyller en
miljökvalitetsnorm.
En verksamhet bedrivs ofta utanför det område där dess skadliga effek-
ter framträder. Av den anledningen är det lämpligt att
miljöskyddsområdet omfattar även kringliggande områden där skadliga
verksamheter bedrivs. Om exempelvis ett vattenområde skall skyddas
mot övergödning bör miljöskyddsområdet normalt omfatta ett
jordbrukslandskap som ligger i vattenområdets tillrinningsområde.
Skyddsformen miljöskyddsområde har hittills använts för att skydda
Ringsjön i Skåne och Laholmsbukten.
20 § För miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för
verksamheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med
området. Läns-styrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har
meddelats för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.
I 10 kap. finns särskilda bestämmelser om miljöriskområden.
Enligt första stycket i paragrafen får regeringen eller länsstyrelsen
meddela föreskrifter om skyddsåtgärder, begränsningar och andra
försiktighetsmått för verksamheter inom miljöskyddsområdet. Till
skillnad från vad som gäller idag enligt 8 a § andra och tredje stycket
miljöskyddslagen kommer sådana föreskrifter enligt miljöbalken att
kunna innebära ändring av tidigare meddelade tillståndsbeslut. Detta
framgår av 24 kap. 1 §. Skälen för ändringen behandlas i avsnitt 4.13.2.
Endast sådana föreskrifter får meddelas som behövs för att tillgodose
syftet med området. Föreskrifterna skall alltså avse den förorening eller
den miljökvalitetsnorm som motiverat att området förklarats som
miljöskyddsområde.
Föreskrifterna gäller enbart inom miljöskyddsområdet. Endast
verksamhetsutövare inom området blir alltså bundna av dessa. Även
verksamhetsutövare som befinner sig utanför ett miljöskyddsområde,
men vars verksamhet kan ha skadliga effekter inom området, är dock
skyldiga att iaktta hänsyn till området, se författningskommentaren till
2 § och 5 §.
Enligt andra meningen i första stycket kan länsstyrelsen i enskilda fall
meddela dispens från föreskrifterna om det finns särskilda skäl. Här
erinras också om intresseprövningsreglerna i 25 och 26 §§.
Andra stycket innehåller, i enlighet med Lagrådets förslag, en erinran
om att det i 10 kap. finns en särskild reglering om miljöriskområden. En
förklaring av ett mark- eller vattenområde som miljöriskområde gäller
redan allvarligt förorenade område och har på så sätt sakligt samband
med övriga regler i 10 kap. om efterbehandling av förorenade områden.
Vattenskyddsområde
21 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller
ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för
vattentäkt.
Enligt paragrafen, som idag motsvaras av 19 kap. 2 § första stycket
vattenlagen, får länsstyrelsen eller kommun förklara ett område som
vattenskyddsområde. På de skäl som har utvecklats i avsnitt 4.13.2 ges
således nu också kommuner möjlighet att besluta om
vattenskyddsområde. Det förutsätts, liksom ifråga om inrättande av
naturreservat, att länsstyrelsen och kommunen samråder inför sådana
beslut.
Förutsättningen för områdesskydd av detta slag är att en yt- eller
grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för
vattentäkt behöver skyddas. Med vattentäkt avses enligt 11 kap. 5 §
denna balk bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning,
värmeutvinning eller bevattning.
EG:s grundvattendirektiv (80/68/EEG) innehåller inte något krav på att
särskilda områden skall inrättas till skydd för grundvattnet. Medlems-
staterna skall dock enligt artikel 3 vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att förhindra eller begränsa tillförseln till grundvattnet av vissa
ämnen. Bestämmelserna om vattenskyddsområden ger möjlighet att
meddela föreskrifter för särskilt känsliga områden och de bidrar därför
till att grundvattendirektivets krav uppfylls. Direktivet behandlas närmare
i avsnitt 4.14.2. Där erinras även om det pågående arbetet inom EU med
att utarbeta ett ramdirektiv för vattenresurser (jfr avsnitt 4.10.1).
Ett vattenskyddsområde bör normalt ges en sådan omfattning att garan-
tier skapas för att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande kan
användas för sitt ändamål. De höga strömningshastigheterna i ytvatten
gör emellertid att ett fullt effektivt skydd kan uppnås endast om
skyddsområdet ges en sådan omfattning att det omfattar hela eller
väsentliga delar av tillrinningsområdet. Ett godtagbart skydd kan dock
ofta skapas även om skyddsområdet ges en mera begränsad omfattning.
22 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen eller kommunen
meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över
fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med
området. Om det behövs, får länsstyrelsen eller kommunen föreskriva att
skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i
anspråk för detta. Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de
överklagas.
Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda
skäl.
I paragrafen anges vilka föreskrifter som skall gälla i ett
vattenskyddsområde. Paragrafen har utformats efter mönster i 19 kap. 2 §
andra och tredje stycket samt 19 kap. 6 § andra stycket vattenlagen.
Enligt paragrafens första stycke skall länsstyrelsen eller kommun
meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över
fastigheter som behövs för att tillgodose syftet med området. I
skyddsföreskrifterna kan förbud meddelas mot exempelvis hantering av
petroleumprodukter och andra kemikalier, spridning av gödsel, spridning
av bekämpningsmedel, infiltration av hushållsspillvatten och kommunalt
dagvatten, industriell verksamhet, transport av farligt gods, anläggande
av vägar, bebyggelse, grävning, täktverksamhet, bad, båtfart och fiske.
Skyddsföreskrifter kan beröra verksamhet som bedrivs med tillstånd.
Föreskrifterna kan alltså, enligt vad som framgår av 24 kap. 1 §, innebära
inskränkningar i befintliga tillstånd.
Föreskrifterna gäller endast inom vattenskyddsområdet. Även en
verksamhetsutövare som befinner sig utanför området, men vars
verksamhet kan ha skadliga effekter på grund- eller ytvattnet i området,
är dock skyldig att iaktta hänsyn till vattenskyddsområdet vid utövandet
av sin verksamhet, se författningskommentaren till 2 § och 5 §.
Om det sedan vattenskyddsområdet har inrättats och skyddsföreskrifter
meddelats framkommer behov av ytterligare föreskrifter, får
länsstyrelsen och kommun meddela sådana. Någon särskild bestämmelse
om detta behövs inte.
Med stöd av det första stycket kan länsstyrelsen och kommun ålägga
en markägare att upplåta mark för stängsel och skyltar som behövs för att
tillgodose syftet med vattenskyddsområdet.
Enligt paragrafens andra stycke kan länsstyrelsen och kommun i
enskilda fall meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat om
det finns särskilda skäl. Här erinras också om intresseprövningsreglerna i
25 och 26 §§.
Länsstyrelsens rätt att på eget initiativ meddela skyddsföreskrifter har
varit inskränkt enligt motsvarande bestämmelser i vattenlagen.
Föreskrifter som medför att pågående markanvändning inom berörd del
av fastigheten avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk, har
kunnat meddelas endast på ansökan av en kommun eller den i vars
intresse vattenskyddsområdet fastställts, t.ex. en industri. Såsom
Fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har påpekat saknar en dylik
begränsning fog eftersom syftet med föreskrifterna är att skydda
allmänna intressen. Är det däremot så att vattenskyddsområdet inrättas på
särskild begäran av t.ex. en industri och meddelas föreskrifter som kan
föranleda ersättning till markägare skall ersättningen enligt 31 kap. 7 §
andra stycket betalas av den som har begärt föreskrifterna. Av
länsstyrelsens beslut bör framgå på vems ansökan föreskrifter som kan
medföra rätt till ersättning har utfärdats. Är det en kommun som beslutar
om vattenskyddsområdet och meddelar skyddsföreskrifter skall
naturligtvis på samma sätt som för närvarande kommunen svara för
eventuell ersättning till markägare.
Marinvetenskaplig forskning
23 § För att skydda den marina miljön får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att marinvetenskaplig
forskning inom svenskt sjöterritorium inte får bedrivas från
forskningsfartyg som är registrerade i eller tillhör en annan stat utan att
det finns tillstånd för forskningen eller utan att den har anmälts.
Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor.
Paragrafen, som motsvarar 21 a § naturvårdslagen, utarbetades i
anslutning till riksdagens godkännande av FN:s havsrättskonvention med
tillämpningsavtal (prop. 1995/96:140, bet. 1995/96:UU17, rskr.
1995/96:271). Bestämmelsen i naturvårdslagen trädde i kraft den 1 juli
1996 (SFS 1996:520). Förslag till tillämpningsföreskrifter kommer att
utarbetas, efter förslag av Miljöbalksutredningen, i anslutning till
ikraftträdandet av miljöbalken.
Interimistiska förbud
24 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall
skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller vatten-
skyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller föremål
skall få utökat skydd, får länsstyrelsen eller kommunen för viss tid dock
högst tre år meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan tillstånd
som berör området eller föremålet och som strider mot syftet med det
tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl, får förbudet förlängas att
gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl, får förbudet
därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år.
Ett förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om det
överklagas.
Paragrafen ger möjlighet att genom ett interimistiskt förbud skydda vissa
områden eller föremål som avses att skyddas enligt detta kapitel. Den kan
användas inte bara när ett tidigare oskyddat område skall skyddas utan
även när föreskrifterna för ett redan skyddat område skall ändras. Ett
interimistiskt förbud hindrar att det planerade skyddet omintetgörs
genom åtgärder under den tid som går åt till att utforma det definitiva
skyddet.
I gällande rätt enligt 11 och 41 §§ naturvårdslagen kan interimistiska
förbud meddelas endast inför blivande skydd som naturreservat,
naturvårdsområde och naturminne. Den nya bestämmelsen har fått en
vidare omfattning och kan därför tillämpas även när områden skall
skyddas som vattenskyddsområden och kulturreservat.
Interimistiska förbud innebär att vissa åtgärder inte får vidtas utan
tillstånd. Förbuden bör i regel vara specificerade till vissa åtgärder,
exempelvis avverkning. Förbuden kan avse åtgärder som är underkastade
tillståndsplikt även enligt annan lagstiftning, t.ex. bebyggelse.
I gällande rätt gäller förbudet i högst tre år. Om särskilda skäl
föreligger får förbudets giltighetstid förlängas med ytterligare högst tre
år. Såsom anges i avsnitt 4.13.2 är det tveksamt om det på längre sikt är
till nytta för naturvården att interimistiska beslut gäller under långa
tidsperioder. Ett utdraget förbud medför normalt osäkerhet för
markägarna. Denna osäkerhet skapar ibland irritation och kan försvåra
möjligheten att få markägarna att i ökad utsträckning ta naturhänsyn.
Eftersom nödvändigt skydd vanligen bör kunna åstadkommas under en
tid av tre år bör tiden normalt inte vara längre. Detta har i lagtexten
markerats genom att särskilda skäl måste föreligga för att förbudet efter
treårstidens utgång skall gälla i ytterligare högst ett år. Därefter fordras
synnerliga skäl för ytterligare ett års förlängning. Längre tid än fem år
skall ett interimistiskt förbud aldrig få gälla.
Endast i undantagsfall bör hela den möjliga förbudstiden kunna
utnyttjas. Detta kan vara aktuellt när länsstyrelsen eller en kommun har
bildat ett naturreservat som berör ett stort antal markägare och beslutet är
komplicerat och har överklagats. Eftersom beslutet inte gäller förrän det
har vunnit laga kraft kan i sådana situationer möjligheten med
interimistiska beslut behöva användas. Det kan ske i den formen att
ursprungligen beslutade interimistiska förbud kvarstår i avvaktan på att
det definitiva beslutet om områdesskydd vinner laga kraft.
Interimistiska förbud kan givetvis upphävas. Någon särskild
bestämmelse behövs inte om detta. Om det står klart att något definitivt
skydd inte kommer att skapas skall myndigheten givetvis besluta om att
häva det interimistiska förbudet omedelbart.
Intresseprövning
25 § Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel
skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds
rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i
kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet
skall tillgodoses.
Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen gäller generellt att varje
medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att tåla att
det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när
det krävs för att angelägna allmänna intressen skall tillgodoses. Denna
princip gäller således vid tillämpningen av alla bestämmelser i
miljöbalken som kan medföra inskränkningar i rätten att använda mark
eller byggnad. Av pedagogiska skäl har övervägts att föra in en allmän
erinran om innehållet i grundlagsbestämmelsen, i så fall i något av de
inledande kapitlen i balken. Regeringen har bedömt att värdet av en
sådan erinran är begränsat. När det gäller förevarande paragraf godtar
regeringen, med viss justering av lagtexten, Lagrådets förslag till
utformning.
Såsom framgår av avsnitt 4.13.3 har i miljöbalken inte heller tagits in
någon bestämmelse som mera direkt motsvarar avvägningsregeln i 3 §
första stycket naturvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall vid
prövning av frågor som rör naturvård tillbörlig hänsyn tas till övriga
allmänna och enskilda intressen. Sådana avvägningar avses i huvudsak
ske med stöd av de allmänna hänsynsregelerna i 2 kap.
Frågan om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen har
emellertid tagits upp av flera remissinstanser som yttrat sig över
Miljöbalksutredningens förslag. Ett skäl till detta är att Regeringsrätten
under senare tid prövat fall där sådana allmänna intressen som ligger till
grund för naturvårdslagen vägts mot enskilda intressen i det särskilda
fallet. Domstolen har i dessa fall byggt sitt resonemang på en s.k.
proportionalitetsprincip (se RÅ 1996 ref. 40 om utvidgning av ett
naturreservat, RÅ 1996 ref. 44 om strandskyddsdispens samt RÅ 1996
ref. 56 som rörde frågan om förutsättningar för förbud enligt 20 §
naturvårdslagen). Såsom utvecklats i avsnitt 4.13 har det alltså ansetts
föreligga skäl att i förevarande kapitel föra in bestämmelser utformade så
att de principer för bedömningen av motstående intressen som nu har
betonats i rättstillämpningen skall ha sin motsvarighet i balken. Enligt
den praxis som föreligger hittills är det främst vid tillämpningen av
naturvårds- och områdesskyddsregler som kompletterande
avvägningsregler kan behövas. Reglerna avses således ge ledning för
naturvårds- och kulturvårdsmyndighetens avvägning mellan det allmänna
intresset att åstadkomma ifrågavarande skydd och det enskilda intresset
att använda fastigheten på ett sätt som kan motverka skyddssyftet.
Utgångspunkten är att ingrepp som motiveras av hänsyn till
naturvårds- och miljöintressen betraktas som angelägna allmänna
intressen (jfr prop. 1993/94:117 s. 15f). I detta sammanhang kan
anmärkas att när det gäller inskränkningar i rätten att använda egendom
har Europadomstolen vid tillämpningen av Europakonventionen om
mänskliga rättigheter anlagt ett för den enskilde synnerligen strängt
synsätt och funnit att även mycket tyngande begränsningar av ägarens
rättigheter kan accepteras i det allmänna intresset (se Danelius,
Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 1993 s. 255 ff med hänvisningar). Det bör
observeras att det ibland kan fordras att den tyngande inskränkningen
balanseras genom en ersättningsrätt för den enskilde. I miljöbalken
meddelas ersättningsbestämmelser av sådant slag i 31 kap.
26 § Dispens enligt 7, 9–11, 18, 20 och 22 §§ från förbud eller andra
föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel får ges endast om
det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte.
Paragrafen tar sikte på den bedömning av motstående intressen som skall
ske vid prövning av dispenser från förbud eller andra föreskrifter som
meddelats med stöd av kapitlets bestämmelser. Som förutsättning gäller
att dispensen skall vara förenlig med föreskriftens eller förbudets syfte.
Bestämmelsen ger följaktligen uttryck för en mycket restriktiv syn på
möjligheterna till dispens. Detta är naturligt och en direkt följd av den
prövning som beskrivs i föregående paragraf. Dispensen innebär i
realiteten att undantag medges till förmån för ett enskilt intresse i ett fall
där det allmänna intresset generellt bedöms väga tyngre. För dispens från
strandskydd fordras t.ex. att "särskilda skäl" föreligger. I avsnitt 4.13.3
har redovisats den restriktiva inställning till undantag från strandskyddet
som regeringen och riksdagen stått fast vid sedan tillkomsten av 1974 års
strandskyddsbestämmelser. I olika sammanhang har statsmakterna låtit
det komma till uttryck att strandskyddet i sig inrymmer angelägna
allmänna intressen, syftet att tillgodose friluftslivets behov samt skydd
för djur- och växtarter. Till följd av det som nu har sagts kan enligt
förevarande paragraf dispens från förbud som strandskyddet innebär ges
endast om dispensen är förenlig med förbudets syfte. Det förhållandet att
syftet med strandskyddet har vidgats till att avse även skydd för djur- och
växtarter bör innebära att tyngden hos det allmänna intresset ökat ännu
mera. Samtidigt kan det naturligtvis finnas sådana fall där allmänintresset
inte behöver hävdas med samma styrka som i flertalet fall. För dessa fall
skall det finnas kvar en öppning för dispens. Det finns dock skäl att
stryka under att dispens från lagstiftarens förbud liksom hittills skall
tillämpas med stor restriktivitet och endast under de förutsättningar som
framgår av bedömningsprinciperna i denna paragraf. Prövningen av
dispenser från förbud som gäller enligt beslut om t.ex. naturreservat skall
naturligtvis ske enligt samma grunder.
Förteckning över vissa naturområden
27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fortlöpande föra en förteckning över naturområden som bör beredas
skydd i enlighet med internationella åtaganden eller nationella mål om
skydd av sådana områden. Av förteckningen skall det framgå vilket
internationellt åtagande eller nationellt mål som har föranlett att
området har tagits upp i förteckningen.
Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det
fortsatta skyddsarbetet.
Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden framgår
bl.a av olika konventioner samt av fågeldirektivet (79/409/EEG) och art-
och habitatdirektivet (92/43/EEG). Åtagandena innebär att Sverige skall
skydda områden som uppfyller kriterierna som anges i konventionerna
eller direktiven. T.ex. skall områden som innehåller vissa särskilt
skyddsvärda naturtyper eller arter skyddas.
Enligt paragrafen, som idag delvis motsvaras av 19 a §
naturvårdslagen, skall regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer fortlöpande förteckna de naturområden i Sverige som bör
beredas skydd i enlighet med nämnda åtaganden och nationella mål. Av
förteckningen skall framgå anledningen till att ett område tagits upp i
förteckningen. Genom att förteckningen, till skillnad från vad som anges
i 19 a § naturvårdslagen, även skall omfatta naturområden som bör
skyddas i anledning av nationella mål kommer förteckningen att utgöra
plan för arbetet med skydd av naturområden. Det torde ligga närmast till
hands att regeringen i förordning delegerar ansvaret för att föra
förteckningen till Naturvårdsverket.
Ett område som tagits upp i förteckningen skall enligt paragrafens
andra stycke prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet. Enligt tidigare
lydelse skulle området så snart som möjligt ges nödvändigt skydd i
enlighet med vissa särskilt angivna lagrum i naturvårdslagen. I det
fortsatta arbetet med att ge ett förtecknat område skydd kan det dock i det
enskilda fallet framkomma omständigheter, som medför att
avgränsningen av ett område bör ändras eller att ett område inte bör
skyddas.
Paragrafens andra stycke motsvarar inte helt vad som gäller idag.
Ändringen är föranledd av att det skall vara fritt att använda olika
skyddsformer för att bereda de förtecknade områdena nödvändigt skydd.
Vilken skyddsform som kan användas i det enskilda fallet är beroende av
vilket internationellt åtagande eller nationellt mål som är grunden till att
området har tagits upp i förteckningen.
I första hand är skyddsformerna nationalpark, naturreservat samt djur-
och växtskyddsområde aktuella för de områden som har tagits upp i
förteckningen. I vissa fall kan nödvändigt skydd uppnås med stöd av
andra bestämmelser i balken, exempelvis sådana om
biotopskyddsområde eller om möjlighet att meddela föreskrifter om
obligatorisk anmälan för samråd med till detta hörande möjlighet att
meddela förelägganden och förbud.
Samrådsförfarandet kan vara aktuellt att tillämpa när nödvändigt skydd
för arter med stora revir skall uppnås och hoten mot arterna i första hand
inte är utarmning av deras livsmiljö utan i stället förföljelse, störningar
och liknande faktorer. Arter med stora revir är t.ex. järv, utter och varg.
Vidare kan samrådsförfarandet vara aktuellt att tillämpa som ett
komplement till ett skötselavtal för att tillförsäkra området ett skydd som
består även om området byter ägare. I andra fall kan nödvändigt
områdesskydd uppnås t.ex. genom att området utpekas som område av
riksintresse eller erhåller nödvändigt skydd med stöd av fiskelagen.
Ett område som förtecknats skall enligt paragrafens andra stycke
prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet. Detta innebär bl.a. att det skall
vara en prioriterad arbetsuppgift för berörda myndigheter att undersöka
möjligheterna att bereda området nödvändigt skydd. Dessa områden skall
också vara prioriterade när det gäller att fördela tillgängliga statliga
medel för markförvärv och för skötsel av områden.
Särskilt skydds- eller bevarandeområde
28 § Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde
om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om
bevarande av vilda fåglar är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana
fåglar.
Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har
utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen
förklaras som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv
92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda
djur och växter.
Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring
enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre
motiverar en sådan förklaring.
I denna och följande paragraf ges bestämmelser om särskilda
skyddsområden och särskilda bevarandeområden. Områdena innebär inte
några självständiga skyddsformer. Nödvändigt skydd måste därför finnas
enligt andra bestämmelser i balken eller andra författningar.
För att Sverige skall uppfylla kraven enligt EG:s fågeldirektiv
(79/409/EEG) har regeringen enligt paragrafens första stycke möjlighet
att förklara ett område som särskilt skyddsområde. Ett område bör inte
förklaras som särskilt skyddsområde innan det omfattas av nödvändigt
skydd.
I enlighet med EG:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) bör förslag
på områden som är lämpliga att utpeka som områden av intresse för
Europeiska gemenskapen överlämnas till EG-kommissionen. Efter det att
EG-kommissionen har utpekat ett område som intressant för Europeiska
gemenskapen är medlemsstaten skyldig att senast inom sex år förklara
området som särskilt bevarandeområde och bereda området nödvändigt
skydd. Enligt paragrafens andra stycke ankommer det på regeringen att
förklara ett av EG-kommissionen utpekat område som särskilt
bevarandeområde.
Regeringen får enligt paragrafens tredje stycke, som saknar
motsvarighet i 19 b § naturvårdslagen, upphäva en förklaring enligt det
första eller andra stycket om områdets naturvärden inte längre motiverar
att området skall vara ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. En
sådan minskning av naturvärde kan ske genom områdets naturliga
utveckling. Vidare kan, i enlighet med reglerna i art- och
habitatdirektivet, i undantagsfall andra väsentliga allmänintressen
medföra att en verksamhet tillåts att på ett betydande sätt skada
naturvärden i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. Innan
regeringen upphäver en förklaring enligt paragrafens första eller andra
stycke skall samråd ske med EG-kommissionen.
I Miljöbalksutredningens förslag innehöll denna paragraf ett sista
stycke som innebar att de aktuella områdena automatiskt skulle anses
som områden av riksintresse för naturvården. Enligt utredningen skulle
på detta sätt skyddet för områdena stärkas. Även om denna lösning
sakligt sett har fog för sig innebär den lagtekniskt ett avsteg från den
normala processen för utpekande av riksintresseområden. Här skall dock
anmärkas att de områden som förklaras som särskilda skyddsområden
resp. särskilda bevarandeområden ofta är så värdefulla att de också
utpekats som områden av riksintresse för naturvården. Detta är viktigt för
att områdena skall uppmärksammas i den kommunala planeringen.
29 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller
särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av
områdesskydd, om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd
enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.
Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart
att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på
områdets naturvärden.
Enligt EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv
(92/43/EEG) är medlemsstaterna skyldiga att bereda ett särskilt
skyddsområde och ett särskilt bevarandeområde nödvändigt skydd samt
bibehålla detta skydd. Endast under de förutsättningar som anges i
sistnämnda direktiv får skyddet helt eller delvis upphävas eller på annat
sätt försämras på ett betydande sätt. En sådan förutsättning är att
nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för att skydda det
övergripande sammanhanget i Natura 2000, som är ett sammanhängande
europeiskt ekologiskt nät av särskilda skydds- och bevarandeområden. I
vissa fall skall kommissionens yttrande i frågan inhämtas.
På grund av dessa speciella förhållanden stadgas i paragrafen att
tillåtelse från regeringen krävs för upphävande av områdesskydd och för
sådana dispenser eller tillstånd som kan komma att orsaka mer än
obetydlig skada på områdets naturvärden.
Den regeringsprövning som föreskrivs i paragrafen ersätter dock inte
domstolens eller myndighetens prövning. Vid regeringens prövning skall
endast bedömas om den aktuella åtgärden är tillåten enligt art- och
habitatdirektivet. Regeringen kan som villkor för tillåtlighet föreskriva
att kompensationsåtgärder skall vidtas för att skydda det övergripande
sammanhanget av Natura 2000.
Ärenden om upphävande av områdesskydd, om dispens från
skyddsföreskrift eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter, som avser
särskilda skydds- eller bevarandeområden handläggs av den
miljödomstol eller annan myndighet som i enlighet med balkens regler
skall pröva en sådan ansökan. Det åligger domstolen eller myndigheten
att inhämta nödvändigt regeringsbeslut i tillåtlighetsfrågan innan den
bifaller en sådan upphävande-, dispens- eller tillståndsansökan. Om
regeringen finner att ett beslut om bifall till en ansökan om upphävande,
dispens eller tillstånd strider mot EG:s rättsordning är domstolen eller
myndigheten bunden av regeringens bedömning i den delen.
Domstolen eller myndigheten kan alltid meddela avslag på en
upphävande-, dispens- eller tillståndsansökan utan att ärendet underställs
regeringen.
Ordningsföreskrifter
30 § Föreskrifter om rätten att färdas och vistas inom ett område som
skyddas enligt detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,
om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet. I de fall kommunen
beslutar om skydd av ett område får den meddela sådana föreskrifter.
Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.
Med stöd av paragrafen får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om färd, vistelse och
uppträdande inom skyddade områden. Detsamma gäller för en kommun
som beslutar om områdesskydd enligt detta kapitel. Förbud kan meddelas
bl.a. mot åtgärder som annars hade varit tillåtna enligt allemansrätten.
Föreskrifterna skall inte göras mer ingripande än som är motiverat av
skyddsbehovet.
Föreskrifterna kan rikta sig mot såväl fastighetsägare och andra med
särskild rätt till marken som allmänheten.
Exempel på åtgärder som kan förbjudas är att beträda vissa känsliga
områden, tälta, ställa upp husvagn, göra upp eld, plocka blommor och
andra växter, åka motorbåt, åka vattenskidor, ankra med båt, lägga ut
bojar, lägga upp båt på land, rida, cykla, gå till fots i skidspår, sätta ut
orienteringskontroller och ha hund okopplad.
Beträffande förbud mot båttrafik kan anmärkas att länsstyrelsen enligt
2 kap. 2 § sjötrafikförordningen (1986:300) får meddela föreskrifter om
begränsningar och förbud som avser rätten att använda ett vattenområde
för trafik med fartyg, om föreskriften behövs från miljösynpunkt. I
sammanhanget kan även nämnas länsstyrelsens möjligheter enligt
vattenskoterförordningen (1993:1053) att meddela föreskrifter om
användningen av vattenskotrar.
Delegation till kommun
31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att en kommun i stället för länsstyrelsen skall ha de
befogenheter som länsstyrelsen har enligt 18 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt
paragrafen delegera rätten att fatta beslut om strandskyddsdispenser till
en kommun. I sådana fall blir kommunen ensam behörig.
Frågor om delegation i dessa fall får bedömas från fall till fall med
utgångspunkt i de förutsättningar som gäller för skilda kommuner. En
grundläggande förutsättning är naturligtvis att kommunen är villig att ta
emot delegationen. Om det finns anledning att anta eller det visat sig att
kommunen saknar förutsättningar att ha hand om frågorna bör delegation
vägras eller återtas.
5.24.8 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växt-
arter
1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda,
skada eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana
djurs ägg, rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det
finns risk för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller
utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges
internationella åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock
inte gälla fall då ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till
försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom.
Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande
djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.
Paragrafen innhåller ett bemyndigande som innebär att skydd kan ges åt
vilt levande djurarter som riskerar att försvinna. Faran för försvinnande
behöver inte vara orsakad av mänskliga aktiviteter. Den behöver inte
heller vara global utan kan vara begränsad till Sverige eller en del av
Sverige.
Paragrafen innehåller också en nyhet i förhållande till motsvarande
bestämmelser i 14 a § naturvårdslagen. Föreskrifter som meddelas med
stöd av miljöbalkens paragraf får avse djurart som riskerar att utsättas för
plundring, oavsett riskerna för artens försvinnande. En motsvarande regel
finns sedan tidigare för växtarter (se 2 §). För att nämna ett konkret
exempel kan alltså genom tillägget skydd ges åt hänsynskrävande arter
av grodor som riskerar att bli utsatta för plundring.
Med stöd av paragrafen kan vidare djurarter fredas om detta krävs för
att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Det saknar i sådant fall
betydelse om djurarten är hotad inom Sverige.
I paragrafens första stycke specificeras inte närmare de arter av vilt
levande djur som kan omfattas av skyddsföreskrifter enligt
bemyndigandet. Det betyder att föreskrifter som innebär förbud mot att
bl.a. döda och fånga vilt levande djur i och för sig skulle kunna meddelas
beträffande vilken djurart som helst i landet. Emellertid framgår av
paragrafens andra stycke att särskilda bestämmelser gäller om att döda
eller fånga vilt levande djur av viss art, när åtgärden är att hänföra
till jakt eller fiske. Sistnämnda stycke har, med viss justering, formulerats
i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt jaktlagen (1987:259) gäller ett
materiellt förbud mot att döda eller fånga vilt, varvid med vilt avses olika
arter av vilda däggdjur eller fåglar. I 3 § jaktlagen sägs således att viltet
är fredat och att det får fångas eller dödas, dvs. jagas enligt jaktlagens
terminologi, endast om det följer av den lagen eller av föreskrifter eller
beslut som meddelas med stöd av lagen. Enligt samma paragraf gäller
fredningen också viltets ägg och bon. Jaktlagen innehåller även
bestämmelser om bl.a. viltvård i syfte att bevara de viltarter som tillhör
landets viltbestånd. Genom förevarande paragraf i miljöbalken och
genom det skydd som fredningen enligt 3 § jaktlagen innebär, ges alltså
den ytterst artrika mängden av kräldjur, groddjur, insekter och andra
ryggradslösa djur samt arter av däggdjur och fåglar ett mångsidigt
artskydd. På motsvarande sätt som enligt naturvårdslagen ger
miljöbalkens paragraf också möjlighet att meddela förbud att ta bort eller
skada fiskars rom.
När det gäller jaktlagen bör erinras om de ändringar som har trätt i
kraft den 1 juli 1997 genom SFS 1997:343 (se avsnitt 4.13.2) och som
bidrar till att EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) samt art- och
habitatdirektiv (92/43/EEG) nu har genomförts tydligare i landet.
Genom att 1993 års fiskelag, som är tillämplig på fiskar, vattenlevande
blötdjur eller vattenlevande kräftdjur, numera innehåller vidgade
möjligheter till naturvårdshänsyn har den svenska artskyddsregleringen
allmänt sett stärkts under senare år i strävan att bevara den biologiska
mångfalden.
2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort,
skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana
föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande växtart
kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs
för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan
art.
Med stöd av paragrafen kan vilda växtarter skyddas från att försvinna
eller utsättas för plundring. Den kan tillämpas även när risken att en art
försvinner beror på annat än mänskliga aktiviteter. Risken för
försvinnande behöver inte vara global, utan kan vara begränsad till
Sverige eller en del av Sverige.
Bestämmelser för att förhindra plundring får meddelas även om det
inte finns risk för att arten utrotas.
Paragrafen omfattar vidare växtarter som Sverige på grund av EG:s
regelverk eller andra internationella åtaganden har förbundit sig att
skydda. Sådana växtarter behöver inte vara hotade i Sverige.
Utrotningshotade växter förekommer ofta inom begränsade
geografiska områden. Det är i sådana fall normalt lämpligt att
åstadkomma skydd genom bestämmelserna om områdesskydd, i första
hand naturreservat eller biotopskyddsområde. Fridlysning av hela arten
kan behöva ske som ett komplement till områdesskyddet och dessutom
när arten, trots att den är sällsynt, är mera spridd.
Fridlysning kan ske över hela landet eller en del av landet. När
föreskrifterna begränsas till en del av landet är det normalt lämpligt att de
omfattar ett helt län.
Med begreppen ta bort, skada eller ta delar av avses bl.a.
blomplockning, brytande av kvistar och borttagande av hela plantor.
Även besprutning av exemplar av växtarter kan förbjudas med stöd av
paragrafen.
3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar
av djur- eller växtarter i naturmiljön.
Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i annan lag.
I 13 kap. finns särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade
organismer.
Utsättning av arter utanför deras naturliga utbredningsområde medför en
rad risker för den naturliga floran och faunan. I ett internationellt
perspektiv är införande av främmande arter en av de viktigaste orsakerna
till arters försvinnande under de senaste århundradena. I Sverige har
olägenheterna varit jämförelsevis måttliga. Däremot har flera arter som
införts, avsiktligt eller oavsiktligt, påverkat den biologiska mångfalden
och skapat problem på olika sätt. Mest uppmärksammat i Sverige har
varit spridningen av mink, signalkräfta, s.k. mördarsnigel, jättebjörnloka
och contortatall.
De risker som främmande arter kan medföra gör det angeläget att inta
en försiktig hållning till införande av främmande arter. Detsamma gäller
utplantering av svenska arter utanför deras naturliga utbredningsområde.
Strävan att skydda och bevara den biologiska mångfalden bör föranleda
att arter inte förs in i naturmiljöer eller områden där de inte naturligen
hör hemma, utan att åtgärdens konsekvenser för miljön först noggrant har
klarlagts. Detta är också ett åtagande som Sverige har gjort enligt
konventionen om biologisk mångfald. I artikel 8 h i konventionen
stadgas att alla länder skall förhindra införandet av samt kontrollera eller
utrota sådana främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och
inhemska arter.
Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas om utsättning. Med
detta avses även utplantering. I vissa andra författningar, bl.a. inom
fiskelagstiftningen, finns också bestämmelser om utsättning.
Miljöbalkens bestämmelse om utsättning skall då inte tillämpas.
Uttrycket "vilt levande" i paragrafen avses inte omfatta några former
av genetiskt modifierade organismer. Paragrafens tredje stycke innehåller
en hänvisning till 13 kap. i balken med särskilda bestämmelser om
sådana organismer.
4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in-
och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur
och växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas, om
det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på
området eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera
motsvarande befattning med ägg, rom eller bon eller med andra
produkter som har utvunnits av djur eller växter.
Föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller
andra särskilda villkor för sådana åtgärder som anges i första stycket.
I paragrafen ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om handel
och vissa andra åtgärder med exemplar av vilda djur- och växtarter.
Härigenom kan t.ex. Sveriges åtaganden enligt konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter,
CITES, (SÖ 1974:41, 1980:72 och 1993:78) uppfyllas. Bemyndigandet
kan vid behov användas för att införa strängare reglering än
konventionens. En sådan reglering kan omfatta såväl arter som omfattas
av CITES som andra arter. Arterna behöver således inte vara
utrotningshotade. Motsvarande reglering finns idag i lagen om åtgärder
beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.
Genom bemyndigandet i paragrafen kan regeringen också meddela de
föreskrifter som krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt
fågeldirektivet (79/409/EEG) och art- och habitatdirektivet (92/43/EEG)
att reglera befattningen med vilda djur och växter.
De angivna åtgärderna kan avse både levande och döda djur eller
växter. Även åtgärder avseende delar av djur och växter liksom frön av
växter omfattas av bemyndigandet.
Även andra djurarter omfattas än sådana som regleras i 1 §.
Undantaget i 1 § andra stycket gäller alltså inte.
Handel innefattar bl.a. saluförande, försäljning och byte. Montering
innefattas i preparering. Uppfödning och odling innefattas i förvaring.
5 § Föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt detta kapitel skall gälla
omedelbart, även om de överklagas.
Enligt paragrafen skall föreskrifter eller individuella förvaltningsbeslut
som meddelas om t.ex. förbud eller särskilda villkor avseende vissa
åtgärder tillämpas även om de har överklagats. En liknande bestämmelse
finns i dag i 41 § naturvårdslagen medan motsvarighet saknas i lagen om
åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.
TREDJE AVDELNINGEN
Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter
5.24.9 9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
Definitioner
1 § Med miljöfarlig verksamhet avses
1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark,
byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,
2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat
utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft,
vattenområden eller grundvatten, eller
3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus,
joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.
Paragrafen innehåller en definition av begreppet miljöfarlig verksamhet.
Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all användning
av mark, byggnader eller anläggningar, dvs. fast egendom eller fasta
anläggningar, som innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan
olägenhet för människors hälsa eller miljön. Fast egendom definieras i
jordabalken.
Enligt paragrafens punkt 1 avses med miljöfarlig verksamhet utsläpp
av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller
anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten. Med utsläpp av
exempelvis avloppsvatten avses alla utsläppsförfaranden, inte bara
genom särskild ledning utan även t.ex. att det transporteras iväg och
släpps ut. Vattenområde definieras i 11 kap. 4 § och har här samma
innebörd, dvs. ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara
vattenstånd. Det omfattar det i 1 § miljöskyddslagen använda begreppen
vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Även utsläpp till grundvatten
omfattas. Med utsläpp till grundvatten avses vad som i EG-direktivet
80/68/EEG om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga
ämnen definieras som direkt utsläpp på följande sätt: tillförsel till
grundvatten av ämnena i direktivets förteckning 1 och 2 utan infiltration
genom markyta och underliggande jordlager.
Enligt paragrafens punkt 2 avses vidare med miljöfarlig verksamhet
användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan
medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp
än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden
eller grundvatten. Med användning av fast egendom eller fasta
anläggningar avses användning oavsett om den grundas på äganderätt,
nyttjanderätt eller annan rättstitel till egendomen och t.o.m. även sådana
fall där rättslig grund helt saknas. Användning kan även avse verksamhet
som bedrivs i byggnad på ofri grund eller i gruva. Användning som kan
komma i fråga kan vara av de mest skilda slag exempelvis fabriker och
andra industriella anläggningar, jordbruk, trafikanläggningar,
förbränningsanläggningar, kärntekniska anläggningar, deponier och
andra upplag. Det innebär också att begreppet användning skall ses i ett
långt tidsperspektiv vilket medför att exempelvis en avfallsdeponi eller
soptipp som inte aktivt använts eller tillförts någonting på många år
omfattas av begreppet användning. Ett annat exempel på detta är när
någon förvarar tunnor med förbrukade kemikalier på sin fastighet, även
om det är någon annan som genererat avfallet och placerat tunnorna där.
Bl.a. sådana fall av markanvändning är miljöfarlig verksamhet och
brukar benämnas förvaringsfall. Begreppet användning av mark,
byggnader eller anläggningar innefattar även verksamheter som sker ute i
vattenområden, t.ex. på plattformar för olje- och gasutvinning.
Grundvattendirektivet omfattar även indirekta utsläpp som definieras
på följande sätt; tillförsel till grundvatten av ämnena i direktivets
förteckning 1 och 2 efter infiltration genom markyta och underliggande
jordlager. Sådana indirekta utsläpp täcks genom bestämmelsen i
paragrafens p. 2 i de fall det föreligger risk för förorening genom
infiltrering av avloppsvatten i marken till grundvattnet exempelvis vid
avfallsdeponering.
Annat utsläpp än som avses i 1 eller förorening av luft omfattar alla
utsläpp till luft som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller
miljön. Det omfattar till att börja med vad som traditionellt brukar
betecknas som luftföroreningar vilka kan förekomma såväl i gasform
t.ex. svaveldioxid och klor, som i partikelform, t.ex. sot och damm. Det
omfattar även andra utsläpp som inte direkt brukar anses vara
föroreningar men som medför olägenheter, t.ex. koldioxid som leder till
växthuseffekt. Det är alltså inte enbart sådana utsläpp som syns eller
luktar som omfattas, utan också utsläpp av ämnen som kan påverka
klimatet eller påverka atmosfären t.ex i form av uttunning av ozonskiktet.
Det innebär att med miljön avses omgivningen med i princip en
obegränsad räckvidd, även atmosfären omfattas. Vad som avses med
olägenhet för människors hälsa eller miljön utvecklas också i
författningskommentaren till 2 kap. 3 §.
Annat utsläpp omfattar även utsläpp av radioaktiva ämnen. Enligt
paragrafens punkt 3 avses med miljöfarlig verksamhet även användning
av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra
olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande
eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. Begreppet
omgivningen skall i likhet med vad som gällt hittills, tolkas så att detta
inte omfattar den störande anläggningen. Personer som är verksamma
inom själva störningskällan skyddas framför allt genom arbetsmiljölagen
och strålskyddslagen.
Ljus som enligt paragrafen kan ha praktisk betydelse är ljusstrålning
från t.ex. reklamanordningar och trafikanläggningar.
Med joniserande och icke-joniserande strålning avses detsamma som i
strålskyddslagen (1988:220).
Med annat liknande avses sådana olägenheter som är att jämställa med
de uppräknade och som får bestämmas genom rättstillämpningen. Det
skulle kunna vara sådant som insekter, luftburna bakterier och virus,
annat ljud än buller, gnistor eller psykisk inverkan.
2 § Med avloppsvatten avses
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning,
3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som
inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller
4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.
I paragrafen definieras vad som avses med avloppsvatten. Definitionen
överensstämmer i stort med vad som hittills gällt enligt 3 §
miljöskyddslagen. Vatten som har använts för kylning anges dock som
en samlande beteckning och utvidgas till att omfatta allt kylvatten. Detta
innefattar allt kylvatten som har använts vid driften av en fabrik eller
annan inrättning eller annan teknisk utrustning, däribland vatten som har
använts för kylning av värmepumpar. I p. 4 har ordet gravplats ändrats
till begravningsplats, eftersom detta begrepp används i begravningslagen
(1990:1144).
3 § Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt
medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och
som inte är ringa eller helt tillfällig.
Paragrafen innehåller en definition av begreppet "olägenhet för
människors hälsa", som ersätter det i hälsoskyddslagen använda uttrycket
sanitär olägenhet. Med olägenhet avses störning som enligt medicinsk
eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt. Liksom enligt
hälsoskyddslagen gäller att störningar som är ringa eller helt tillfälliga
inte omfattas. I likhet med tidigare bör en störning således vara av någon
betydenhet och inte av helt tillfällig natur samt kunna vara skadlig i
antingen fysiskt eller psykiskt hänseende på en människas hälsotillstånd.
I enlighet med den praxis som har utvecklats enligt hälsoskyddslagen
omfattas även sådana störningar som i första hand påverkar
välbefinnandet i inte ringa grad t.ex. buller, lukt och termiskt
inomhusklimat. Termiskt inomhusklimat omfattar de faktorer som
påverkar människans värmeutbyte med omgivningen, framför allt
faktorer som lufttemperatur, luftfuktighet och luftens hastighet (drag).
Med störningar som påverkar välbefinnandet avses störningar som inte är
av sådan karaktär att de kan visas vara direkt hälsoskadliga men som
ändå påtagligt inverkar på människors psykiska välbefinnande. I
paragrafen har uttryckligen angetts att bedömningen skall ske från
medicinska eller hygieniska utgångspunkter. I bedömningen skall inte
ingå några ekonomiska eller tekniska avvägningar. Bedömningen måste
utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet och kan inte
enbart baseras på en enskild persons reaktion i det enskilda fallet. Även
bedömningen huruvida en störning skall anses vara ringa är beroende av
hur människor i allmänhet uppfattar störningen. Liksom enligt
hälsoskyddslagen bör dock gälla att hänsyn skall tas till personer som är
något känsligare än normalt, t.ex. allergiker. Det förhållandet att helt
tillfälliga störningar inte omfattas av begreppet olägenhet enligt
paragrafen innebär att störningen måste ha en viss varaktighet. Hit räknas
förutom fasta störningar även regelbundna störningar samt störningar
som återkommer vid flera tillfällen om än inte med någon
regelbundenhet.
Miljökvalitetsnormer kommer att bli betydelsefulla för bedömningen
av vilka störningar som bör anses påverka såväl hälsan som
välbefinnandet i sådan utsträckning att åtgärder enligt miljöbalken kan
komma i fråga.
Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors
hälsa eller miljön, får regeringen för en viss del av landet meddela
föreskrifter eller beslut om förbud mot att
1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader
eller anläggningar, eller
2. lägga upp fasta ämnen.
Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden,
marken eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas
menligt.
Enligt paragrafen får regeringen, om det finns särskilda skäl med hänsyn
till skyddet för människors hälsa eller miljön, för en viss del av landet
meddela föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten,
fasta ämnen eller gas. Vad som avses med vattenområden har
kommenterats under 1 §. Hittills har motsvarande bestämmelse i
miljöskyddslagen, 8 §, inneburit en möjlighet att inom ett område helt
förbjuda utsläpp men det har krävts risk för förorening endast för utsläpp
"så att marken eller grundvattnet kan förorenas", däremot inte för utsläpp
i vattenområden. Enligt paragrafen krävs nu en risk för förorening eller
annan påverkan även av vattenområden för att utsläpp i dem skall
förbjudas.
Vidare har stadgandet utökats så att det inte endast gäller utsläpp av
avloppsvatten, fast ämne eller gas. Det kan finnas behov av att förbjuda
även annan användning av mark, byggnad eller anläggning som kan
medföra förorening. För uppläggning av fasta ämnen som kan förorena
kan tillstånd eller anmälan krävas enligt 6 §. I denna paragraf har nu i
p. 2 lagts till möjligheten att även förbjuda detta för viss del av landet.
Tillägget i slutet av paragrafen av "på annat sätt påverkas menligt" har
gjorts för att utsläpp av avloppsvatten som har använts som kylvatten i
många fall inte innebär en förorening men ändå en negativ påverkan
eftersom vattnet har en annan temperatur.
Enligt 8 § miljöskyddslagen har förbud endast fått meddelas om det
kunnat ske utan oskäligt intrång för fabrik eller inrättning som anlagts
innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan som dessförinnan
börjat avleda avloppsvatten. Denna begränsning har utgått. I stället utgör
ett förbud en grund för omprövning av villkor enligt 24 kap. 5 § 9.
Därvid får skälighetsavväganden göras.
Paragrafen kan bli aktuell att använda t.ex. när det gäller att förbjuda
utsläpp till en sjö som har betydelse för dricksvattenförsörjningen eller
som innehåller för landet sällsynta eller särskilt värdefulla växt- eller
djurarter.
5 § För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det
framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra
fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela
föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra
försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får
regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.
Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande i fråga om miljöfarlig
verksamhet i enlighet med 8 kap. 7 § regeringsformen. Utgångspunkten
för föreskrifterna skall alltså vara att de behövs för att skydda människors
hälsa eller miljön. Räckvidden av bemyndigandet framgår närmast av
punkterna 3 och 4 i den angivna bestämmelsen i regeringsformen.
Avsikten är att bemyndigandet skall användas dels för att genom
föreskrifter i svensk rättsordning införliva rättsakter från EU i den
utsträckning detta bedöms möjligt och lämpligt samt uppfylla andra
internationella åtaganden, dels för att utfärda föreskrifter av generell art
för en viss bransch eller för vissa verksamheter. För att bemyndigandet
skall få användas krävs att generella föreskrifter framstår som mer
ändamålsenliga i förhållande till miljöbalkens syften än
förvaltningsbeslut eller dom i ett enskilt fall med stöd av föreskrifter
enligt 6 och 7 §§. Användningen av generella föreskrifter bör kunna
komma i fråga i de fall verksamheterna är av likartat slag och påverkan
på omgivningen är väl dokumenterad. Detta har behandlats även i avsnitt
4.14.3. Av 24 kap. 1 § framgår att generella föreskrifter enligt denna
paragraf kan begränsa ett individuellt tillstånd. I många fall är dock de
olika verksamheterna av så skiftande karaktär att den individuella
tillståndsprövningen fortfarande kommer att vara det främsta styrmedlet
för miljöfarlig verksamhet.
Huvudregeln är att föreskrifter skall meddelas av regeringen. Endast
om det finns särskilda skäl får regeringen enligt första stycket bemyndiga
en myndighet att meddela föreskrifter, det kan exempelvis gälla
skyddsföreskrifter av teknisk natur. När det gäller att i svensk rätt
införliva internationella åtaganden av mera detaljartad karaktär, t.ex. i
fråga om mätmetoder och andra tekniska åtgärder, torde det också ofta
vara lämpligt att föreskrifter utfärdas av en myndighet.
Regeringen får enligt andra stycket meddela föreskrifter om
försiktighetsmått som går längre än EG:s regler. Motsvarande
bestämmelse infördes i 5 a § miljöskyddslagen den 1 juli 1995 (prop.
1994/95:181, bet. 1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420). I stycket har lagts
till att detta även gäller andra internationella åtaganden. Bemyndigandet
gäller dock som framgår av lydelsen endast regeringen och inte
myndigheternas föreskriftsrätt.
Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet
6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan
tillstånd eller innan anmälan har gjorts
1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller
annan miljöfarlig verksamhet,
2. släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten,
3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om
detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan
förorenas, eller
4. bedriva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1—3, om den
ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på
något annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring.
Även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har föreskrivits får
tillsynsmyndigheten i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att
ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande
föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa
eller miljön.
Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får
ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte
krävs tillstånd.
Bemyndigandet i första stycket 1, som utgör grunden för reglerna om
prövning när det gäller tillstånds- och anmälningsplikten för miljöfarlig
verksamhet, har jämfört med hittillsvarande bestämmelser utökats till att
omfatta även annan miljöfarlig verksamhet än fabriker och andra
inrättningar. Vidare har bestämmelsen utvidgats så att tillståndsplikten
inte bara gäller anläggande av verksamheter utan kan avse också en redan
etablerad verksamhet. Detta innebär den skillnaden i förhållande till
gällande ordning att ändringar i regeringens föreskrifter om
tillståndsplikt får en mer omedelbar verkan. Detta får regleras närmare i
övergångsbestämmelserna till sådana föreskrifter.
Enligt första stycket 2 får föreskrivas om krav på tillstånd eller
anmälan för att släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller
grundvatten. Vad som avses med avloppsvatten framgår av 2 §. Enligt
paragrafens första stycke 3 får även föreskrivas om krav på tillstånd eller
anmälan för att släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta
ämnen om detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten
kan förorenas. Med stöd av bestämmelserna kan exempelvis föreskrivas
om krav på tillstånd för utsläpp av de ämnen som hittills angetts i 7 §
miljöskyddslagen eller andra utsläpp eller upplägganden som bör
regleras.
Enligt första stycket 4 ges regeringen möjlighet att föreskriva att det
skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts
bedriva miljöfarlig verksamhet som avses i 1 - 3 om den ändras med
avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat
sätt och det inte är fråga om en mindre ändring. Det innebär att om sådan
prövning är föreskriven bör det göras en samlad prövning varje gång en
verksamhet ändras, om det inte är en liten eller obetydlig ändring som
inte ökar utsläpp eller andra störningar. Därmed undviks att det för
verksamheten kommer att finnas ett antal tillståndsbeslut, som vart och
ett endast avser den del som ändrats vid ett visst prövningstillfälle.
Överblickbarheten ökar därmed och dessutom slipper
prövningsmyndigheten svårigheten att avgöra vad som skall omfattas av
prövningen. Det innebär också att det för såväl verksamhetsutövaren som
tillsynsmyndigheten blir lättare att senare kontrollera att tillståndet följs.
I vissa EG-direktiv föreskrivs om krav på tillstånd. I IPPC-direktivet
96/61, som behandlas i avsnitt 4.14.2, krävs enligt artikel 4 att medlems-
staterna skall säkerställa att inga nya anläggningar som direktivet
omfattar drivs utan tillstånd enligt direktivet. I artikel 5 anges att
medlemsstaterna skall säkerställa att även befintliga anläggningar drivs i
överensstämmelse med ett flertal av direktivets artiklar senast åtta år
efter dagen för direktivets genomförande, dvs. senast 10 oktober 2007.
Enligt artikel 12 i direktivet skall verksamhetsutövaren underrätta de
behöriga myndigheterna om planerade ändringar i verksamheten och i
förekommande fall skall myndigheterna uppdatera tillståndet eller
villkoren. För väsentliga förändringar krävs alltid tillstånd.
I art. 9 i avfallsdirektivet 75/442, ändrat genom dir. 91/156, krävs
tillstånd för varje inrättning eller företag som tillämpar de
bortskaffningsförfaranden som avses i direktivets bilaga II A. Direktivet
behandlas i avsnitt 4.20.
Enligt paragrafens andra stycke får en tillsynsmyndighet inom ramen
för tillsynen, även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har
föreskrivits, i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att ansöka
om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande föroreningar
eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Ett
sådant föreläggande kan gälla såväl planerade verksamheter som
pågående verksamheter och även verksamheter eller åtgärder som
innebär efterbehandling. Denna möjlighet kan användas när
tillsynsmyndigheten anser att det inte är tillräckligt att förelägga
verksamhetsutövaren att i enlighet med hänsynsreglerna vidta vissa
åtgärder, utan gör bedömningen att hela verksamheten bör prövas och
regleras i en tillståndsprövning. Prövning kan således initieras också
tillsynsvägen.
Av paragrafens tredje stycke framgår att den som bedriver eller avser
att bedriva miljöfarlig verksamhet kan få sin verksamhet prövad och
erhålla tillstånd till verksamheten, även om verksamheten enligt
föreskrifter som följer av första stycket inte omfattas av tillståndsplikt.
Denna möjlighet har alltid funnits i miljöskyddslagstiftningen och
bibehålls alltså i miljöbalken.
7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något
annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte
uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller
andra inrättningar utföras.
Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts inrätta eller ändra sådana
avloppsanordningar eller andra inrättningar.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt
andra stycket.
Paragrafen, som har sin närmaste motsvarighet i 7 § hälsoskyddslagen,
innehåller i första stycket en allmän bestämmelse om att allt av-
loppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt
så att olägenheter för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. En
definition av vad som avses med avloppsvatten finns i 2 §. Bestämmelsen
omfattar allt avloppsvatten och alla avloppsanordningar eller andra
inrättningar för sådant. Andra inrättningar kan vara exempelvis
förmultningstoaletter. Frågor som rör kontrollen av avloppsanordningar
som hittills har reglerats i hälsoskyddslagstiftningen skall i fortsättningen
regleras med stöd av bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet.
Enligt andra stycket får föreskrivas om krav på tillstånd eller anmälan
för att inrätta eller ändra sådana avloppsanordningar eller andra
inrättningar. Eftersom även ändringar omfattas innebär det att såväl
inrättande av avloppsanordningar för omhändertagande av avloppsvatten
från exempelvis vattentoalett som anslutning av WC till en
avloppsanordning kan göras tillstånds- eller anmälningspliktigt.
Regeringen får enligt tredje stycket överlåta åt kommunerna att
meddela föreskrifter enligt andra stycket.
8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av
miljödomstol.
Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av
verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga
verksamheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd.
Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av
länsstyrelsen.
Anmälan om miljöfarlig verksamhet skall enligt vad regeringen
föreskriver göras till generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen.
Genom paragrafens första stycke föreskrivs att miljödomstolen prövar
frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Ett antal regionala
miljödomstolar ersätter den nuvarande Koncessionsnämnden för
miljöskydd.
Enligt andra stycket får regeringen föreskriva att också annan
myndighet får pröva frågor om tillstånd för vissa slag av verksamheter.
Det kommer i likhet med tidigare att framför allt vara länsstyrelserna.
Om verksamheten är av den beskaffenheten, att den kan antas ha en
förhållandevis liten miljöpåverkan, får regeringen föreskriva att det
ankommer på en kommunal nämnd att pröva frågan om tillstånd. Sådana
ärenden kan avse tillstånd att installera värmepumpar och vissa andra
enklare tillståndsförfaranden, t.ex. inrättande och ändring av
avloppsanordningar för vattentoaletter, som i den föreslagna ordningen
överförs från hälsoskyddsreglerna till miljöskyddsreglerna. Genom
bestämmelsens utformning framgår det att tillstånd skall prövas av en
kommunal nämnd vars beslut kommer att kunna överklagas genom
förvaltningsbesvär till länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut kan
överklagas till den regionala miljödomstolen. Tillstånd som rör
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av länsstyrelsen.
Bestämmelser om prövning av ansökan finns i 16 och 19–24 kap.
Prövningen som skall ske överensstämmer i stort med den ordning som
har gällt enligt miljöskyddslagen.
Frågor om anmälan prövas enligt paragrafens tredje stycke av
generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen, enligt vad regeringen
föreskriver beroende på vem som är tillsynsmyndighet.
Särskilda bestämmelser om hälsoskydd
9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett
sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och
hållas fria från ohyra och andra skadedjur.
Ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom skall vidta de
åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller
undanröja olägenheter för människors hälsa.
I paragrafens första stycke anges att bostäder och lokaler för allmänna
ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors
hälsa inte uppkommer och hållas fria från ohyra och andra skadedjur.
Som framgår av allmänmotiveringen, avsnitt 4.14.5, syftar miljöbalkens
bestämmelser om hälsoskydd främst till att reglera sådana olägenheter
för människors hälsa som kan uppkomma i samband med användning av
en byggnad.
Enligt paragrafens andra stycke skall ägare eller nyttjanderättshavare
till berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att
hindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa.
Med berörd egendom avses såväl lös som fast egendom.
Med fast egendom avses då framför allt bostäder och lokaler för
allmänna ändamål. Dessa skall ha sådan beskaffenheten att de ger ett
betryggande skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för
människors hälsa och så att uppkomsten av sådana olägenheter
förhindras. Byggnaders utformning regleras framför allt i
bygglagstiftningen. Det är dock även möjligt att i enskilda fall med stöd
av balkens regler till skydd för människors hälsa ställa krav på
byggnader, om detta är motiverat på grund av förhållandena i den
aktuella byggnaden, nya forskningsrön e.d. och detta inte har reglerats
eller omgående kan åtgärdas inom ramen för bygglagstiftningen.
Olägenheter som omfattas av paragrafen är sådant som värme, kyla,
drag, fukt, buller, luftföroreningar och andra liknande störningar. Även
andra typer av olägenheter för människors hälsa omfattas. Exempel på
sådana kan vara de på senare år uppmärksammade problemen med radon
och mögel i bostäder. Vad som skall anses utgöra olägenheter kan
givetvis variera för bostäder och lokaler av olika slag. Mer detaljerade
bestämmelser får meddelas i förordningsform eller i
myndighetsföreskrifter med stöd av 12 §.
Som exempel på användning för allmänna ändamål kan nämnas
samlingslokaler och lokaler för vård, undervisning och hygienisk
behandling, idrottsanläggningar, badanläggningar, hotell och liknande.
När det gäller hygieniska anordningar har bestämmelserna i 9 §
hälsoskyddslagen om tillgång till toaletter i eller i anknytning till
byggnader där människor vistas inte tagits med i balken. En sådan regel
kan med stöd av 12 § beslutas av regeringen.
10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på
ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.
Om det inte krävs tillstånd enligt 11 kap., får en kommun föreskriva att
det ändå skall krävas tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för
att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden
där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma.
Detta gäller om det behövs för att hindra att olägenheter för människors
hälsa skall uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt
för sådana anläggningar som redan finns inom angivna områden.
I första stycket anges en grundläggande hänsynsregel att anläggningar för
grundvattentäkter skall inrättas och användas på ett sådant sätt att
olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Med olägenhet för
människors hälsa avses i detta fall att en bostad inte har tillgång till
vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet. Med anläggning
för grundvattentäkt avses en anläggning för bortledande av grundvatten
ur en grundvattenförekomst.
I paragrafens andra stycke ges kommunerna rätt att i de fall inte
tillstånd för vattenverksamhet enligt 11 kap. krävs ändå föreskriva att det
krävs tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för att inrätta och
använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på
sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma, om det behövs för att
hindra att olägenheter för människors hälsa skall uppkomma. I 11 kap.
11 § har vattentäkter för en- och tvåfamiljsfastigheters och
jordbruksfastigheters husbehovsförbrukning undantagits från den
generella tillståndsplikten för vattenverksamhet. Begreppet knapphet på
sött grundvatten omfattar såväl det fallet att brunnar sinar som att
brunnar drabbas av saltvatteninträngningar. Det är fråga om områden där
det antingen finns bostäder som inte har tillgång till vatten i tillräcklig
omfattning och av godtagbar kvalitet, eller där det finns risk för att
sådana problem skall uppkomma och där orsaken är att
grundvattenuttagen från brunnar i området är eller kan befaras bli för
stora. Kommunen kan genom att föreskriva om tillstånds- eller
anmälningsplikt förhindra tillkomsten av eller påverka användningen av
nya anläggningar. Kommunen kan då också påverka lokalisering.
Tillstånd som meddelas får förenas med villkor enligt 16 kap. 2 § andra
stycket. Kommunen kan i samband med tillståndsprövning även kräva att
det kontrolleras exempelvis om det förekommer radonhalter i vattnet.
För anläggningar som redan finns får kommunen föreskriva
anmälningsplikt inom angivna områden, inte tillståndsplikt. Genom
anmälningsplikten får dock kommunen kännedom om alla anläggningar
och kan därmed ge allmänna råd och riktlinjer för hur anläggningarna
skall användas. Om det behövs kan kommunen med stöd av 26 kap. 9 §
föreskriva om skyddsåtgärder och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 § för
att förhindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer.
11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte utan särskilt tillstånd
av kommunen får hållas inom områden med detaljplan eller
områdesbestämmelser, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att
olägenheter för människors hälsa uppstår.
Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.
Enligt första stycket får regeringen föreskriva att vissa djur inte får hållas
inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser utan särskilt
tillstånd av kommunen. Med stöd av en motsvarande bestämmelse i 11 §
hälsoskyddslagen har regeringen i 10 § hälsoskyddsförordningen
meddelat föreskrifter om hållande av djur inom område med detaljplan.
Bestämmelsen har utvidgats till att omfatta även områden som omfattas
av områdesbestämmelser eftersom dessa till stor del reglerar samma typ
av mark som detaljplaner.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som
behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får
överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.
I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan
medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att
vissa anläggningar inte får inrättas utan att kommunen har lämnat
tillstånd eller en anmälan har gjorts till kommunen.
I paragrafens första stycke ges regeringen rätt att meddela de föreskrifter
som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen
får även ge kommunerna rätt att meddela sådana föreskrifter. Med stöd
av bestämmelsen kan kommunerna ges rätt att meddela föreskrifter om
exempelvis tomgångskörning med motordrivna fordon, om skydd för
ytvattentäkter och enskilda grundvattentäkter och om eldning. En
kommun kan också ges rätt att meddela villkor som behövs för att hindra
uppkomsten av olägenhet för människors hälsa och för att undanröja
sådan olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjande av
en plats eller en lokal som allmänheten har tillträde till. Sådan rätt kan
kommunen exempelvis använda för att begränsa gatumusik och andra
liknande störningar på platser där den kan ge upphov till olägenhet för
människors hälsa.
Bestämmelsen ger även regeringen möjlighet att låta en myndighet
meddela föreskrifter på hälsoskyddsområdet. Ytterligare bestämmelser
om exempelvis att byggnader skall hållas fria från ohyra och skadedjur
samt om djurhållning kan också meddelas med stöd av denna paragraf.
Bemyndigandet i andra stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. För
närvarande finns dock bestämmelser om tillståndsplikt eller
anmälningsskyldighet på hälsoskyddsområdet bl.a. i 12 §
hälsoskyddslagen som avser t.ex. hotell, idrottsanläggningar och
badanläggningar. Med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen kan
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om
krav på tillstånd från eller anmälan till kommunen för vissa slag av
verksamheter eller anläggningar eller inrättningar, om det behövs till
skydd mot olägenheter för människors hälsa. Av första stycket följer att
regeringen får överlåta åt kommunen att besluta om närmare föreskrifter
om i vilka fall tillstånd krävs eller anmälan skall göras.
13 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter
för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten
eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
Enligt paragrafen får kommunala föreskrifter till skydd mot olägenheter
för människors hälsa inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller
annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Paragrafen har haft
en motsvarighet i 2 § andra stycket hälsoskyddslagen där den infördes på
förslag av Lagrådet, som bl.a. hänvisade till att genom hälsoskyddslagen
avskaffades den statliga kontrollen som funnits genom det gamla
systemet med underställning av lokala hälsovårdsordningar.
5.24.10 10 kap. Förorenade områden
Ansvaret för utredning och efterbehandling
1 § Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt
byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.
I paragrafen anges detta kapitels tillämpningsområde. Avsikten är att
kapitlet skall omfatta alla slags områden samt byggnader och
anläggningar som är så förorenade att det innebär eller kan medföra en
negativ påverkan på människors hälsa eller på miljön.
Miljöbalksutredningen använde beteckningen miljöriskområden för dessa
områden. Regeringen anser dock i likhet med Uppsala och Lunds
universitet samt Länsstyrelsen i Stockholms län att beteckningen
miljöriskområden bör reserveras för område som skall förklaras som
miljöriskområde enligt 10 §. Lunds universitet har vidare lämnat ett
förslag på utformningen av bestämmelserna i detta kapitel. Förslaget har
delvis följts.
Föroreningar kan vara av många olika slag, komma från skiftande
anläggningar och verksamheter och ge upphov till olika slags störningar.
Det kan vara fråga om tungmetaller och andra metaller, lösningsmedel,
olja, bensin, förorenade fibersediment o.s.v. I många fall kan
verksamheten vara nedlagd. Det finns emellertid även många
föroreningar som kommer från verksamheter som fortfarande är i drift
och som fortfarande orsakar denna typ av föroreningar i området.
Givetvis omfattar paragrafen även s.k. förvaringsfall som medfört
förorening. Inom tillämpningsområdet faller sålunda t.ex. avslutade
deponier eller förvaring av avfall eller kemikalier sedan en verksamhet
har upphört.
Som förutsättning för kapitlets tillämpning gäller att föroreningarna
kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön.
Alla de åtgärder som kan bli aktuella att genomföra med stöd av
förevarande kapitel skall också underkastas överväganden enligt 2 kap.
2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller
anläggningar som anges i 1 § är den som bedriver eller har bedrivit en
verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen
(verksamhetsutövare).
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen anges att den som bedriver eller har bedrivit verksamhet
eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för
människors hälsa eller miljön skall ansvara för efterbehandling. Den som
bedriver eller har bedrivit verksamhet eller vidtagit en åtgärd benäms i
detta kapitel verksamhetsutövare. Detta står i överensstämmelse med
principen att förorenaren skall betala, se avsnitt 4.8.3 och 4.8.9.
Innebörden av efterbehandlingsansvaret anges i 4 §. Att ansvaret för flera
verksamhetsutövare eller fastighetsägare är solidariskt framgår av 6 och
7 §§.
Ansvaret kan göras gällande även mot tidigare verksamhetsutövare.
Om verksamheten alltjämt pågår, bör förelägganden och andra beslut
dock normalt riktas mot den som nu driver verksamheten. Detta gäller
särskilt vid tillståndsgiven verksamhet eftersom tillståndet kan behöva
omprövas. Om den nuvarande verksamhetsutövaren inte klarar av att
avhjälpa olägenheten eller saknar förmåga att stå för kostnaden bör även
en tidigare verksamhetsutövare sökas, under förutsättning att utövaren
har del i föroreningen. Tillsynsmyndigheten bör då förelägga den tidigare
verksamhetsutövaren att vidta åtgärder eller förordna om rättelse på
dennes bekostnad. Det är dock att märka att det inte ställs något krav på
att den nuvarande verksamhetsutövaren skall sökas före en tidigare
verksamhetsutövare. Tillsynsmyndigheten är oförhindrad att söka först
den ene och sedan den andre eller båda.
Om verksamheten har upphört kan förelägganden och andra beslut
riktas mot - enligt tillsynsmyndighetens val - en, flera eller alla tidigare
verksamhetsutövare som har haft del i föroreningen. Länsstyrelsen kan,
om en fastighetsägare inte frivilligt går med på det, besluta om
tillträdesrätt för att den efterbehandlingsansvarige skall kunna vidta
utredning och efterbehandling.
Att fastighetsägare i vissa fall kan vara efterbehandlingsansvariga
framgår av 3 §. Fastighetsägarens ansvar är dock alltid subsidiärt.
3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta
efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en
efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet
känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet
en privatbostadsfastighet enligt 1 kap. 5 § kommunalskattelagen
(1928:370) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I
fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som
förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen.
Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt.
Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för
att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617)
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafens första stycke behandlar ansvaret för den fastighetsägare
som har förvärvat fastigheten medveten om att den är förorenad eller
borde ha upptäckt detta. Det skulle dock vara alltför strängt att låta
villaköpare omfattas av undersökningsplikten. En köpare som inte
upptäcker ett fel som ingår i undersökningsplikten betalar oftast ett för
högt pris för fastigheten. Det är då inte rimligt att fördubbla en vanlig
villaköpares börda genom att låta honom stå för kostnader för
efterbehandling vid bristande fullgörelse av undersökningsplikten.
Villaköpare bör därför svara endast vid vetskap.
I första hand skall verksamhetsutövare enligt 2 § svara och i andra
hand fastighetsförvärvare som är ansvarig enligt denna paragraf.
Det bör observeras att om fastighetsägaren har bidragit till
föroreningen så är denne att anse som verksamhetsutövare enligt 2 §.
I andra stycket görs ett undantag vad avser bankers fastighetsförvärv
för att skydda sina fordringar. Bankföreningen anser att banker som har
övertagit fastigheter för att skydda sina fordringar inte kan jämställas
med vanliga fastighetsägare på grund av bankrörelselagens regler.
Regeringen finner för sin del att en bank i denna speciella situation som
är reglerad i 2 kap. 8 § bankrörelselagen bör undantas från ansvaret.
Lagrådet har anfört att det vid prövningen av vad en köpare borde ha
upptäckt ofta torde finnas anledning att fästa avseende vid
omständigheterna i samband med köpet. Köpet av en fastighet kan ingå
som ett led i förvärvet av en industrirörelse, varvid omständigheterna kan
vara sådana att köparen inte har praktisk möjlighet att besikta varje i
köpet ingående fastighet utan i betydande utsträckning får förlita sig på
de garantier och den utredning som säljaren tillhandahåller i form av
balansräkningar, revisorsintyg och liknande. Vidare kan även andra än
banker vara nödsakade att förvärva en fastighet för att skydda en fordran
och det kan under sådana omständigheter - särskilt om fastigheten utan
dröjsmål åter avyttras - inte ställas samma krav på en undersökning som
eljest.
Regeringens avsikt med förslaget i denna paragraf är i första hand att
reglera fastighetsägares ansvar mot det allmänna. Ett väsentligt syfte med
regleringen är att få till stånd markundersökningar före förvärv av
näringsfastigheter för att på så sätt få marknadens mekanismer att bidra
till en bättre miljö. Förvärvarens undersökningsplikt bör som regel därför
inte vad det gäller efterbehandlingsansvarets omfattning mot det
allmänna kunna ersättas med utredning som säljaren tillhandahåller i
form av balansräkningar, revisorsintyg och liknande. Det bör i
sammanhanget observeras att en skälighetsprövning enligt 4 § alltid skall
göras när efterbehandlingsansvarets omfattning bestäms.
4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig
omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på
grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka
att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön.
När ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid
som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den an-
svarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och
omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han
bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, skall även detta
beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning.
Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på
efterbehandlingsansvar.
En bedömning som måste göras är hur långt efterbehandlingsåtgärder
skall sträcka sig och vilket ansvar som det är skäligt att ålägga den
efterbehandlingsansvarige. Denna bedömning bör ta sin utgångspunkt i
att skador och olägenheter samt risk för skador och olägenheter skall
undanröjas. Prövningen bör vidare ske mot bakgrund av hänsynsreglerna
i 2 kap. där den regel som här framförallt får betydelse är 8 § som ålägger
alla som bedriver eller har bedrivit verksamhet som medfört skada eller
annan olägenhet för miljön ansvar för att avhjälpa skada eller olägenhet
(principen att förorenaren betalar, PPP). Även övriga hänsynsregler är
tillämpliga. Vid skälighetsbedömningen har tidsaspekten betydelse. Vid
bedömningen bör också vägas in om verksamheten har bedrivits på ett
vid den tiden accepterat sätt med iakttagande av de villkor som gällt för
verksamheten. Även andra omständigheter kan vara av betydelse. Om en
verksamhetsutövare visar att han har bidragit till föroreningen endast i
begränsad mån, skall detta beaktas. Kan verksamhetsutövaren visa att en
del av föroreningen beror endast på åtgärder av andra
verksamhetsutövare, torde det normalt inte vara skäligt att ålägga honom
efterbehandlingsansvar för den delen av föroreningen. Också i andra
situationer, då föroreningen visserligen inte klart kan hänföras till de
olika enskilda verksamhetsutövare men det ändå står klart att en viss
verksamhetsutövares bidrag till föroreningen är begränsat, bör detta få
betydelse vid skälighetsbedömningen enligt förevarande paragraf. Den
enskilde verksamhetsutövarens bidrag till föroreningen kan härutöver få
betydelse vid fördelningen av ansvaret enligt 6 §.
Vad angår fastighetsägares ansvar kan det vara mindre motiverat att
ålägga en fastighetsägare att utföra efterbehandling utanför gränserna till
fastigheten, jämfört med vad som skulle kunna åläggas förorenaren att
göra.
Det skall göras en samlad skälighetsbedömning. Denna kan alltefter
omständigheterna leda till fullt, jämkat eller inget ansvar.
5 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan trots frihet från
ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att i skälig utsträckning svara för
kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som
efterbehandlingen medför.
Det kan i vissa fall te sig oskäligt att den som äger en fastighet skall
kunna tillgodogöra sig en värdeökning som beror på en efterbehandling
som någon annan betalat för eller som har bekostats av allmänna medel.
Fastighetsägaren skulle kunna göra en obehörig vinst. Bestämmelsen bör
tillämpas med försiktighet. Bevisbördan för värdeökningen ligger på den
som påstår att värdeökningen skett.
6 § Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara
solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är
begränsat enligt 4 § första stycket. En verksamhetsutövare som visar att
hans eller hennes bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte
ensamt motiverar efterbehandling skall dock ansvara endast för den del
som motsvarar bidraget.
Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och
en har medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen skall svara
solidariskt i likhet med vad som gäller enligt 32 kap. 8 §. Som nämnts i
avsnitt 4.15.1 finns det inte skäl att göra skillnad mellan en förorening på
den fastighet där verksamheten bedrivs och en grannfastighet. Därtill
kommer att det i praktiken är mycket svårt att dela upp var och ens
ansvar. Att ansvaret enligt 4 § första stycket är begränsat innebär att om
en bedömning enligt 4 § första stycket skulle medföra att det inte är
skäligt att utkräva mer än ett begränsat ansvar för någon eller några av de
ansvariga så skall inte det solidariska ansvaret få till följd att ansvar
utöver begränsningen utkrävs.
Undantag från det solidariska ansvaret bör dock göras för den som
visar att hans bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt
motiverar en efterbehandling. Ansvaret bör då omfatta endast detta
bidrag.
Paragrafen har en regel om fördelningen mellan de solidariskt
ansvariga. Den viktigaste fördelningsgrunden är den omfattning som var
och en har medverkat till föroreningen.
7 § Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt
3 §, skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att
ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket.
Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och
omständigheterna i övrigt.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I likhet med vad som i 6 § sägs om verksamhetsutövare är
fastighetsägare som ansvarar enligt 3 § solidariskt ansvariga. För dessa
bör gälla att den som vetat om föroreningarna bör svara framför den som
bara bort inse dem.
8 § I frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett
sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller
anläggning som avses i 1 § tillämpas 2–4 samt 6 och 7 §§.
Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första
stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara
för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är
skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de
personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.
Paragrafens första stycke innebär att utredningsskyldigheten motsvarar
efterbehandlingsansvaret. Enligt andra stycket sträcker sig dock ansvaret
för utredningskostnaderna något längre än efterbehandlingsansvaret. Att
utredning görs kan vara till nytta för fastighetsägaren. Det kan därför
vara skäligt att fastighetsägaren får svara för utredningskostnader.
Upplysningsskyldighet
9 § Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området
tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det
upptäcks en förorening på fastigheten och föroreningen kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Adressat för kravet på upplysning är alla som äger eller brukar en
fastighet. Kretsen inbegriper naturligtvis även exploatörer och andra
tillfälliga nyttjare. Skyldigheten innebär att tillsynsmyndigheten skall
underrättas omedelbart. Tillsynsmyndigheten får då kännedom om
föroreningen och kan inom ramen för tillsynen meddela föreskrifter om
skyddsåtgärder och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 §.
Upplysningsplikten gäller föroreningar i mark, grund- och ytvatten,
sediment samt i byggnader, anläggningar och liknande. Undantag görs
endast för de fall föroreningen är obetydlig och därmed saknar betydelse
som riskfaktor för människor eller miljö. Bestämmelsen är
straffsanktionerad, vilket är ägnat att inskärpa vikten av
upplysningsskyldigheten.
Miljöriskområden
10 § Länsstyrelsen skall genom beslut förklara ett mark- eller
vattenområde för miljöriskområde om det är så allvarligt förorenat att
det med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är
nödvändigt att föreskriva om begränsningar i markanvändningen eller
andra försiktighetsmått. Vid förklaringen skall beaktas föroreningarnas
hälso- och miljöfarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för
spridning och den omgivande miljöns känslighet.
I paragrafen anges att områden som är kvalificerat förorenade skall
förklaras som miljöriskområde. Motiven framgår av avsnitt 4.15.2. I
lagtexten anges endast vissa övergripande förutsättningar för
förklaringen. Den närmare utformningen av förutsättningarna kommer att
ges i förordningar och föreskrifter med stöd av 14 §. Syftet med
förklaringen är att skydda människor och omgivningen från påverkan
från miljöriskområdet. Syftet är alltså ett annat än för
miljöskyddsområden där syftet är att skydda själva området.
Miljöbalksutredningen kommer att lämna förslag i dessa frågor.
11 § Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är ansvarig enligt 8 §
att ge in den utredning som behövs för prövningen. I föreläggandet får
länsstyrelsen föreskriva om tillträde för efterbehandling enligt 28 kap.
5 §. Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig utredning på den
ansvariges bekostnad.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av paragrafen följer att den ansvarige är skyldig att tillhandahålla den
utredning som är nödvändig för prövningen av om ett område skall
förklaras som miljöriskområde. Tvångsvis tillträde för efterbehandling
är möjlig enligt 28 kap. 5 §.
12 § När ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen
besluta om inskränkningar i markanvändningen eller om att vissa
åtgärder som fastighetsägare eller någon annan vill vidta skall vara
förenade med villkor eller skall föregås av en anmälan till
tillsynsmyndigheten.
Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första
stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten,
bebyggelseåtgärder, ändrad markanvändning samt andra åtgärder som
kan innebära
- att belastningen av föroreningar i och omkring området kan komma
att öka,
- att den miljömässiga situationen annars försämras, eller
- att framtida efterbehandlingsåtgärder försvåras.
Länsstyrelsen får även besluta att sådana åtgärder inte får vidtas eller
att fastighet inte får överlåtas förrän nödvändiga markundersökningar
har utförts.
En förklaring av ett område som miljöriskområde skall alltid åtföljas av
villkor för markanvändningen i området. Om sådana är obehövliga,
saknas förutsättningar för förklaringen. Som framgår av avsnitt 4.15.2
kan villkoren vara inriktade på alla slags åtgärder som kan förbjudas,
förses med reservationer eller bara göras anmälningspliktiga. De kan
även avse utredningskrav i olika sammanhang. Slutligen kan även villkor
meddelas om inskränkning i rätten att överlåta fastigheten. Sådan
inskränkning får dock inte avse exekutiva överlåtelser såsom vid
utmätning eller konkurs.
13 § Länsstyrelsen skall ändra eller meddela nya villkor eller upphäva
beslutet om miljöriskområde när ett miljöriskområde har efterbehandlats
eller när föroreningarna där av någon annan orsak minskat så att
meddelade villkor om inskränkningar i markanvändningen eller andra
försiktighetsmått inte längre är nödvändiga.
Kraven för ändrade villkor korresponderar med kravet för förklaring som
miljöriskområde. När skälen för förklaringen som miljöriskområde inte
längre föreligger skall beslutet om förklaring upphävas. Fastighetsägare
kan initiera att prövning sker.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om miljöriskområden.
Som framgår av kommentaren till 10 § kan föreskrifterna närmare
precisera förutsättningarna för att förklara ett område som
miljöriskområde. Föreskrifterna kan också komma att avse
underättelseskyldighet till inskrivningsmyndighet och
lantmäterimyndighet om beslut om förklaring som miljöriskområde.
5.24.11 11 kap. Vattenverksamhet
Kapitlets innehåll
1 § I detta kapitel finns bestämmelser om vattenverksamhet och vatten-
anläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och
vattenanläggningar finns också i lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
I paragrafen anges att särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och
vattenanläggningar finns i detta kapitel och i lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. I 2 § definieras begreppet
vattenverksamhet genom en uppräkning av olika verksamheter och
åtgärder beträffande vatten. Definitionen motsvarar i huvudsak den som
gäller för vattenföretag enligt 1 kap. 2 § vattenlagen. I avsnitt 4.16
redovisas skälen till att termen vattenföretag ersätts med begreppet
vattenverksamhet i miljöbalken. I samma avsnitt anges att begreppet
vattenanläggning behålls i balken. En definition som avser sådana
anläggningar finns i 3 § och motsvarar 1 kap. 3 § andra stycket
vattenlagen. Balkens allmänna hänsynsregler och övriga generella
bestämmelser om verksamheter skall självfallet gälla för
vattenverksamhet precis som för annan verksamhet i miljöbalkens
mening. Utöver de generella bestämmelserna är det nödvändigt att ha
vissa specialregler om vattenverksamhet. Sådana bestämmelser återfinns
i detta kapitel och i lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet. Är åtgärd eller verksamhet att anse som
vattenverksamhet utesluter det inte att även andra särskilda bestämmelser
om speciella typer av verksamheter blir tillämpliga. Framför allt är
förhållandet mellan vattenverksamhet och miljöfarlig verksamhet av
intresse. Infiltration för att öka grundvattenmängden, fiskodlingar,
fyllningar vid byggande av vägbankar samt borttagande av fiberbankar
och kvicksilverhaltiga sediment i vattenområden är exempel på
verksamheter som både är vattenverksamhet och miljöfarliga
verksamheter. Om inte annat anges gäller de materiella reglerna om
vattenverksamhet och om miljöfarlig verksamhet fullt ut vid sidan av
varandra. Däremot skall normalt endast en tillståndsprövning ske.
Definitioner
Definitionerna i 2-5 §§ gäller vid tillämpningen av både miljöbalken och
lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I miljöbalken
förekommer uttrycken även i andra kapitel än det särskilda kapitlet om
vattenverksamhet.
2 § Med vattenverksamhet avses
1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra
anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden,
bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i
vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar
till att förändra vattnets djup eller läge,
2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för
detta,
3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande
av anläggningar och åtgärder för detta, och
4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om
avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur
ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden
är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål
(markavvattning).
I paragrafen definieras det för kapitlet grundläggande begreppet
vattenverksamhet, som alltså är en samlingsbeteckning på ett antal olika
åtgärder i vatten och med vatten. Enligt vad som har sagts i kommentaren
till föregående paragraf överensstämmer definitionen med den som gäller
för vattenföretag enligt 1 kap. 3 och 4 §§ vattenlagen, med ett undantag. I
den fjärde punkten har den form av markavvattning som beskrivs som
"att sänka eller tappa ur en sjö" i stället angetts som "att sänka eller tappa
ur ett vattenområde". Begreppet markavvattning blir alltså något vidare
enligt miljöbalken.
Paragrafens första punkt omfattar vattenverksamhet i ytvatten. Sådan
vattenverksamhet är till att börja med byggande och andra arbeten i
vatten. Vanligt förekommande är uppförande av dammar, vägbankar,
bropelare, bryggor och pirar. Även kabeldragning och anläggande av
flytbryggor brukar anses omfattat av definitionen. Det anges uttryckligen
att även ändring, lagning och utrivning av nämnda anläggningar utgör
vattenverksamhet.
I den första punkten nämns vidare fyllning. Uttrycket fyllning omfattar
inte alla former av tippning i vattenområden. Med fyllning avses en
åtgärd som åtminstone delvis syftar till att åstadkomma en
vattenanläggning, exempelvis en vägbank eller en pir. Om syftet enbart
är att bli av med materialet utgör tippningen inte en fyllning och alltså
inte en vattenverksamhet. Reglerna om miljöfarlig verksamhet är
däremot normalt tillämpliga på denna form av tippning. Även balkens
särskilda regler om dumpning i 15 kap. 31-33 §§ kan vara tillämpliga.
Bortledande av ytvatten är en vattenverksamhet enligt den första
punkten. Uttrycket bortledande av vatten är vidare än det i 5 § första
stycket definierade uttrycket vattentäkt, eftersom även bortledande av
s.k. skadligt vatten omfattas.
Det bör observeras att begreppet grävning skall ges en vid tolkning.
Sandsugning är en åtgärd som innefattas i uttrycket. Med rensning avses
även muddring.
I den första punkten nämns avslutningsvis andra åtgärder i
vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Även
andra former av regleringar omfattas än sådana som i 5 § andra stycket
benämns vattenreglering. Som exempel kan nämnas höjning av
vattennivån i en sjö eller en våtmark i naturvårdssyfte samt omgrävning
av en åfåra.
Enligt paragrafens andra punkt utgör bortledande av grundvatten och
utförande av anläggningar för detta en form av vattenverksamhet.
Grundvatten är det vatten som finns under markytan. Liksom är fallet
med bortledande av ytvatten i den första punkten, kan det vara fråga om
även annat bortledande än sådant som enligt 5 § första stycket benämns
vattentäkt. Paragrafens tredje punkt omfattar tillförsel av vatten för att
öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder
för detta. Denna form av vattenverksamhet benämns vanligen infiltration.
Syftet skall alltså vara att öka grundvattenmängden. Infiltration sker ofta
för att öka vattenmängden i en grundvattentäkt eller för att återställa en
grundvattennivå som har rubbats vid bebyggelse.
Den fjärde punkten omfattar ett antal olika åtgärder som är att beteckna
som markavvattning. Åtgärderna vidtas för att avlägsna vatten eller för
att skydda mot vatten. Exempel på sådana åtgärder är dikning, årensning,
sjösänkning och invallning. Däremot undantas avledande av
avloppsvatten. Trots detta undantag finns det i 3 kap. lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet särskilda bestämmelser om
markavvattning som sker samtidigt med avledande av avloppsvatten. Inte
heller sådant bortledande av vatten som nämns ovan i punkt 1 och 2 är att
anse som markavvattning.
Markavvattning i form av dikning kan ske för många olika ändamål.
Vanligast är dikningar inom jord- och skogsbruket. Vidare kan nämnas
dikning för vägbyggnad, bebyggelse, torvtäkt, trädgårdanläggningar och
golfbanor.
För att utgöra en markavvattning i balkens mening skall syftet med
åtgärden vara att varaktigt öka markens lämplighet för något visst
ändamål, såsom odling, bebyggelse eller torvtäkt. Det är effekten av
markavvattningen som skall vara varaktig. Av kravet på varaktighet
följer att skyddsdikning, dvs. dikning som utförs efter skogsavverkning i
avsikt att hindra att grundvattnet stiger, normalt inte utgör
markavvattning i lagens mening. Skyddsdikningen sänker inte den nivå
som grundvattenytan hade före avverkningen. Det betyder att markens
tidigare produktionsförmåga inte ökas genom sådan form av dikning.
Skyddsdikning omfattas dock av miljöbalkens generella bestämmelser
om verksamhet och åtgärden är i gällande rätt anmälningspliktig enligt
naturvårdsförordningen. Av varaktighetskravet följer vidare att en
invallning i samband med en tillfällig översvämning inte är
markavvattning. Kravet på varaktighet är dock uppfyllt när invallningen
avses bli kvar för att skydda mot även framtida översvämningar.
Anmärkas bör att en tillfällig invallning utgör en vattenverksamhet enligt
paragrafens första punkt om den utförs i ett vattenområde.
Alla åtgärder i och med vatten omfattas inte av definitionen på
vattenverksamhet i den bemärkelse begreppet används här. Utanför
begreppet faller givetvis bad och båttrafik. Detsamma gäller utsläppande
av avloppsvatten, som ju däremot utgör miljöfarlig verksamhet. Att
bygga en bro över ett vattenområde är inte heller det en
vattenverksamhet, såvida inte bropelare eller landfästen anläggs i
vattenområdet eller arbeten av andra skäl utförs i vattenområdet.
Bedömningen av om brobyggandet är en form av vattenverksamhet
påverkas inte av att bron utformas på ett sådant sätt att båttrafiken
hindras.
3 § Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit
till genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar
som hör till anläggningen.
I paragrafen definieras uttrycket vattenanläggning. Såsom tidigare berörts
motsvarar definitionen i huvudsak den som finns i 1 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen. Exempel på vattenanläggningar är dammar,
fisktrappor, vägbankar, landfästen till broar, bropelare, bryggor och pirar.
Även manöveranordningar till anläggningar omfattas av definitionen. Det
krävs inte att manöveranordningarna befinner sig i vattenområdet.
4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta
förutsebara vattenstånd.
I paragrafen definieras uttrycket vattenområde. Definitionen har hämtats
från 1 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen. Uttrycket vattenområde
förekommer även i de särskilda reglerna om miljöfarlig verksamhet och
har där samma betydelse. Med högsta förutsebara vattenstånd avses en
vattennivå som är med någon sannolikhet förutsebar. Det förhållandet att
vattenståndet på enstaka platser vid något tillfälle har varit extremt högt
har ibland enbart historiskt intresse och skall då inte påverka
bedömningen av vad som utgör ett vattenområde.
Exempel på vattenområden är sjöar, vattendrag, diken och kärr. Även
vissa konstgjorda vattensamlingar omfattas, såsom regleringsmagasin
och bevattningsdammar. Däremot avses inte simbassänger, vilka saknar
vattenrättsligt intresse.
5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för
vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.
Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag
till förmån för annan vattenverksamhet.
Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av
ytvatten från ett vattenområde till ett annat.
Såsom har nämnts i avsnitt 4.16 finns det fortfarande behov av vissa
vattenrättsliga särbegrepp. I denna paragraf, som motsvarar 1 kap. 4 §
1–3 vattenlagen, definieras därför begreppen vattentäkt, vattenreglering
och vattenöverledning.
Som vattentäkt betecknas enligt det första stycket enbart bortledande
för vattenförsörjning, värmeutvinning och bevattning. Vattenförsörjning
avser inte bara dricksvatten, utan även industriers process- och kylvatten.
Bortledande av skadligt vatten faller utanför definitionen av vattentäkt.
Vattenreglering skall enligt det andra stycket ske till förmån för annan
vattenverksamhet. Även andra regleringar kan dock utgöra
vattenverksamhet enligt 2 § 4. Vattenöverledning, som definieras i det
tredje stycket, är en form av vattenreglering som ofta sker för att kunna
öka kraftproduktionen vid ett kraftverk. Vattenöverledningar kan även
ske för att öka storleken av en ytvattentäkt.
Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet
6 § En vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från
allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och
olägenheterna av den.
I fråga om vissa vattenanläggningar finns ytterligare bestämmelser i
19 och 20 §§ elberedskapslagen (1997:228).
Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 4 § vattenlagen, innehåller en
bestämmelse vars syfte är att hindra vattenverksamhet eller tillkomsten
av vattenanläggning som inte är samhällsekonomiskt motiverad.
Paragrafen har även berörts i avsnitt 4.16. Utrymme lämnas för en
förhållandevis fri och därmed mångsidig bedömning av
vattenverksamheten. Den samhällsekonomiska bedömningen skall
baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning. Något krav på
matematisk exakthet i de ekonomiska beräkningarna bör inte uppställas.
Det torde alltid vara möjligt att göra en åtminstone grov ekonomisk
uppskattning av anläggningskostnaderna och av de direkta skadorna.
Paragrafen omfattar även indirekta verkningar men i brist på utvecklade
beräkningsmetoder bör försiktighet iakttas i dessa bedömningar. Det
saknar betydelse om skadorna och olägenheterna har samband med
vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Även skador som
uppkommer på egendom som tillhör sökanden skall beaktas. Den
samhällsekonomiska nyttan är självfallet lättare att beräkna vid
produktionsinriktad vattenverksamhet som kraftverk än vid
vattenverksamhet som utförs för fiskets förbättrande eller för den
allmänna miljö- eller hälsovården. Den senare typen av vattenverksamhet
skall kunna medges även om den i strikt ekonomisk mening är
förlustbringande.
Paragrafens andra stycke motsvarar 3 kap. 13 § vattenlagen som
infördes den 1 juli 1997 (SFS 1997:291) i samband med ikraftträdandet
av den nya elberedskapslagen (1997:228). Stycket syftar till att erinra om
att det i 19 och 20 §§ sistnämnda lag finns regler bl.a. om hinder för
miljödomstol att avgöra mål om vattenverksamhet innan föreskriven
prövning har skett enligt elberedskapslagen (jfr prop. 1996/97:86, bet.
1996/97:FöU6, rskr. 1996/97:204).
7 § En vattenverksamhet skall utföras så att den inte försvårar annan
verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och
som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller
om vattenverksamheten kan utföras på detta sätt utan oskälig kostnad.
Vattenverksamhet utförs ibland på sådant sätt att andra verksamheter
som berör samma vattentillgång påverkas. Med stöd av bestämmelsen,
som har sin motsvarighet i 3 kap. 7 § första stycket andra meningen
vattenlagen, skall hänsyn tas till framtida sådana verksamheter. Förutom
vattenverksamhet kan hänsyn behöva tas till t.ex båtfart. Både sättet för
utförande och omfattningen av vattenverksamheten kan behöva anpassas.
Hänsyn behöver bara tas till kommande verksamheter av vikt. De
framtida verksamheterna behöver däremot inte nödvändigtvis vara stora.
Det kan ofta vara svårt att bedöma vilka verksamheter som i framtiden
kan antas beröra samma vattentillgång. Hänsyn skall bara tas till
verksamheter som med någon sannolikhet kan komma att bedrivas inom
en inte alltför avlägsen framtid, t.ex. inom en tidsperiod av som mest
ungefär 10 år. Det torde normalt åligga den som avser att utöva en sådan
framtida verksamheten att vara aktiv vid prövningen av den först
tilltänkta vattenverksamheten. Särskild hänsyn bör tas till
vattenverksamhet och andra åtgärder som skall ske till förmån för fiske-
och miljövården.
8 § Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är
skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram
vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av
verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av
vattenverksamheten eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en
ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara
den kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan
verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.
Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande
blötdjur och vattenlevande kräftdjur.
Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som får bestämmas i stället
för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
I denna paragraf finns utföranderegler som avser att tillvarata
fiskeintresset vid utövande av vattenverksamhet. Detta intresse är sedan
länge ett prioriterat intresse i vattenrättsliga sammanhang och
motsvarande bestämmelser har meddelats i 3 kap. 11 § vattenlagen.
Enligt paragrafen föreligger en skyldighet att vidta och underhålla
vissa anordningar till skydd för fisket, exempelvis fisktrappor och
ålyngelledare. För att skydda fisket skall vidare vatten släppas fram.
Minimivattenföringen bör hållas så hög som möjligt. Det bör eftersträvas
att så mycket vatten släpps fram som motsvarar den naturliga
lågvattenföringen. Även andra villkor kan föreskrivas. Sådana villkor kan
innebära att fisk skall sättas ut, fiskodling bedrivas eller lekplatser för
fiskar ställas i ordning. Åtgärder skall kunna vidtas även i angränsande
vattenområden. Som villkor kan alltså föreskrivas att fisk skall sättas ut i
ett bivattendrag som inte ens berörs av vattenverksamheten.
De skyldigheter som verksamhetsutövaren har enligt denna paragraf
följer normalt redan av andra bestämmelser i balken, främst den
grundläggande hänsynsregeln i 2 kap. 3 §. En möjlighet att föreskriva om
kompensationsåtgärder utanför det skadade området finns i 16 kap. 9 §.
Den särskilda bestämmelsen om åtgärder till skydd för fisket i detta
kapitel bör ändå finnas kvar. Bestämmelsen är av särskild betydelse för
att undvika att prövningen enligt balkens andra bestämmelser inte går
tillräckligt långt.
Den som bedriver vattenverksamheten kan befrias från skyldigheterna
om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan
anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren skulle drabbas av.
Det andra stycket har ingen motsvarighet i vattenlagen men väl i 4 §
fiskelagen. Vid riksdagsbehandlingen av vattenlagen uttalade
Jordbruksutskottet att vad som i lagen föreskrivs om fisk också bör
tillämpas på hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, bläckfisk, ostron,
pärlmussla, blåmussla och nejonöga (bet. 1982/83:JoU30 s. 37). Den
utvidgade definitionen togs dock inte in i lagtexten. Enligt 4 § fiskelagen
(1993:787) skall vad som i den lagen sägs om fisk också gälla
vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur. Fiskelagens
definition går således något längre än Jordbruksutskottets uttalande. Det
är lämpligt att fiskelagens definition används i miljöbalkens bestämmelse
om åtgärder till skydd för fisket.
Med blötdjur (mollusker) avses en stam ryggradslösa djur som
omfattar urmollusker, ledsnäckor, maskmollusker, snäckor, tandsnäckor,
ostron och andra musslor samt bläckfiskar. Till kräftdjur hör bl.a. de
vattenlevande tiofotade djuren kräfta, hummer, langust, havskräfta,
eremitkräfta, krabba och räka samt även krill. Rundmunnar (pirål och
nejonöga) bör utan särskilt omnämnande kunna räknas som fisk. Alger,
som är växter, är naturligtvis inte att anse som fisk.
I 6 kap. 5 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i
stället för att villkor meddelas enligt första stycket.
Enligt 28 kap. 13 § kan förbud mot fiske meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador
på fisket.
Miljöbalken har i 24 kap. 5 § 11 särskilda bestämmelser om
omprövning när det visar sig att anordningar som har vidtagits eller
villkor som har meddelats till skydd för fisket är mindre ändamålsenliga.
Tillståndsplikt för vattenverksamhet
9 § För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte
något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om
tillstånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om
tillstånd till markavvattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte
skall prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 19 och 20 §§ lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även
om det inte krävs tillstånd för verksamheten.
Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning
för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.
I avsnitt 4.16 har nämnts att vattenlagen, till skillnad från
miljöskyddslagen, innehåller en fullständig reglering av tillståndsplikten
och att tillstånd alltid krävs, om inte annat anges i lagen. Efter vissa
överväganden uttalas i samma avsnitt att vattenlagens system bör finnas
kvar såvitt avser tillståndsplikten för vattenverksamhet. I första stycket i
denna paragraf uttrycks således miljöbalkens huvudregel, liksom i 4 kap.
1 § vattenlagen, att tillstånd krävs till vattenverksamhet. Sådant tillstånd
meddelas av miljödomstolen. Beträffande markavvattningar är dock
miljödomstolen tillståndsmyndighet endast när det blir aktuellt att pröva
frågor om att fler än sökanden skall delta i företaget, ersättningar eller
särskilda tvångsrätter. Övriga markavvattningar prövas i stället av
länsstyrelsen. Ansökan om markavvattning skall alltid ges in till
länsstyrelsen.
I balkens fjärde avdelning och i lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet finns bestämmelser om hur tillståndsprövningen går
till.
Enligt det andra stycket får den som vill bedriva vattenverksamhet
ansöka om tillstånd även om tillstånd inte krävs. Eftersom det i första
hand ankommer på verksamhetsutövaren att göra den ofta svåra
bedömningen enligt 12 §, bör denne i tveksamma fall begära tillstånd.
Verksamhetsutövaren undviker därigenom straff och andra sanktioner
som kan följa om verksamheten utförs utan nödvändigt tillstånd.
Paragrafen innehåller i det tredje stycket en hänvisning till
bestämmelserna i 23 § om skyldighet att begära prövning innan en
anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk.
10 § Om det krävs tillstånd till en vattenverksamhet, får arbeten av större
omfattning i anslutning till verksamheten inte påbörjas innan tillstånd
har meddelats.
Arbeten av större omfattning i anslutning till vattenverksamheten får
enligt paragrafen inte påbörjas innan tillstånd har meddelats. Principen
har hämtats från 4 kap. 1 § andra stycket vattenlagen. Med arbeten i
anslutning till vattenverksamheten avses andra former av verksamhet än
den ifrågavarande tillståndspliktiga vattenverksamheten. Exempel på
sådana arbeten är landfästen för broar och dammar samt tunnlar och
vägar för vattenkraftverk.
Det kan ibland tänkas att det anslutande arbetet behöver särskilt
tillstånd. Även om ett sådant tillstånd redan har meddelats får arbetet inte
sättas igång. Prövningen med avseende på vattenverksamheten skall
nämligen inte kunna föregripas genom att arbeten utförs på land. Utan
hinder av paragrafen kan arbeten utföras som har även andra syften än att
tillgodose ett behov för vattenverksamheten. Paragrafen hindrar
exempelvis inte att en väg anläggs som förutom att underlätta transporter
till en tilltänkt småbåtshamn även avser att underlätta för badande att nå
en strand.
11 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för
1. vattentäkt för en en- eller tvåfamiljsfastighets eller
jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning,
2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller
kräftdjur, eller
3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte
avser vattentäkt.
Paragrafen innehåller vissa särskilda undantag från tillståndsskyldigheten
för vattenverksamhet. Undantagen motsvarar gällande rätt enligt 4 kap.
1 a § vattenlagen. Såsom utvecklas strax betyder dessa undantag inte att
verksamheten är tillståndsfri enligt andra bestämmelser i balken.
Enligt den första punkten behövs inte tillstånd enligt detta kapitel i
balken om verksamheten innebär yt- och grundvattentäkt för en en- eller
tvåfamiljfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller
värmeförsörjning. Tillstånds- eller anmälningsplikt kan dock föreskrivas
enligt 9 kap. 10 § om det finns risk för att det uppkommer olägenheter
för människors hälsa.
Undantaget i den första punkten innebär att tillstånd normalt inte
behövs för enskilda brunnar. Som husbehovsförbrukning anses
användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring i
villor och lantgårdar. Vidare innefattas vattning av kreatur,
mjölkbehandling och annat vanligt lantbruksändamål. Även vattentäkter
för bevattning av trädgård som huvudsakligen är avsedd för eget behov
och för mindre hantverk omfattas. Med husbehovsförbrukning avses
däremot inte vattnets användning för en industri, handelsträdgård eller
tvättinrättning och inte heller för jordbruksbevattning.
Tillstånd enligt balkens kapitel om vattenverksamhet behövs enligt den
andra punkten inte heller för fisk-, mussel- och kräftodlingar. Syftet är att
åstadkomma en rationell uppdelning av förprövningspliktiga
verksamheter mellan regelsystemen om miljöfarlig verksamhet och
vattenverksamhet. På detta sätt skall dubbelprövning undvikas.
Fiskodling för en nettoproduktion av mer än 10 ton fisk per år finns på
miljöskyddsförordningens B-listan och skall alltså tillståndsprövas av
länsstyrelsen. Vissa mindre anläggningar står på C-listan och skall därför
anmälas till kommunen. Dessutom fordras länsstyrelsens tillstånd till
fiskodling enligt 16 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket
och fiskerinäringen.
Den tredje punkten undantar vattenverksamhet för värmeutvinning
som inte innefattar vattentäkt, dvs. slutna värmeutvinningssystem. Sådan
verksamhet är miljöfarlig verksamhet, eftersom den dels kan orsaka
ändring av temperaturförhållandena i mark och vatten (s.k. termisk
förorening), dels kan läcka frostskyddsvätska. Verksamheten är samtidigt
att anse som vattenverksamhet om den innefattar vattentäkt. Även
utläggande av slangar och andra anläggningsarbeten betraktas som
vattenverksamhet, om den bedrivs i ett vattenområde. Inte heller i
sistnämnda fall skall emellertid ett slutet värmeutvinningssystem
tillståndsprövas enligt detta kapitel i balken.
12 § Tillstånd enligt denna balk behövs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom
vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.
Av 13 § följer att första stycket inte gäller markavvattning eller, i den
utsträckning regeringen föreskriver det, andra åtgärder för avvattning av
mark.
Paragrafen innehåller, liksom 4 kap. 2 § första stycket första meningen
vattenlagen, ett snävt generellt undantag från huvudregeln att tillstånd
alltid krävs för vattenverksamhet. I andra stycket erinras om att det för
markavvattning gäller särskilt stränga tillståndskrav enligt vad som anges
i nästa paragraf.
Tillståndsskyldighet enligt detta kapitel i balken föreligger alltså inte
om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas
genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.
Verksamhetsutövaren har bevisbördan för att förutsättningarna i
paragrafen är uppfyllda. Beviskravet är mycket starkt. Kravet på att
förhållandet skall vara uppenbart innebär att tillståndsplikten omfattar i
princip all slags vattenverksamhet av någon betydelse. Beträffande viss
verksamhet av sådant slag, exempelvis dammar, får kravet på tillstånd
vara undantagslöst.
Med inverkan på vattenförhållandena avses i första hand vattnets djup
eller läge, men även inverkan på vattenområdets användning för
båttrafik. Även inverkan på vattnets kvalitet omfattas, exempelvis på
grund av grumling. Vidare omfattas minskning av vatteninnehållet i t.ex.
en våtmark eller av grundvattnet.
13 § Markavvattning får inte utföras utan tillstånd. Vidare krävs
tillstånd, i den utsträckning regeringen föreskriver det, för andra
åtgärder som utförs för att avvattna mark i de fall åtgärden kan
förväntas få en bestående negativ effekt på växt- och djurlivet.
För dränering av jordbruksmark genom täckdikning med
dräneringsrör som har en största diameter av 300 millimeter krävs det
dock tillstånd endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda
intressen skadas genom verksamheten.
Ett tillstånd till markavvattning eller annan åtgärd för att avvattna
mark skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller
motverka skada på allmänna eller enskilda intressen. I tillståndet skall
anges inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda.
Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markavvattning i samband
med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter m.m.
Av föregående paragraf framgår att tillstånd krävs för markavvattning,
även om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen
skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Det
generella undantaget i 12 § gäller alltså inte. Anledningen till det
absoluta kravet på tillstånd till markavvattning är att skyddet av våra
våtmarker inte får bli beroende av vilken bedömning
verksamhetsutövaren gör av verksamhetens skadlighet. Den aktuella
regeln har hämtats från 18 c § naturvårdslagen.
Såsom närmare utvecklas i avsnitt 4.16 införs i anslutning till reglerna
om tillståndsplikt för markavvattning ett bemyndigande för regeringen att
föreskriva om tillståndsplikt också för andra åtgärder som utförs för att
avvattna mark. Med uttrycket "andra åtgärder för att avvattna mark"
avses framför allt s.k. skyddsdikning av skogsmark. Trots att åtgärder av
detta slag i princip skall vara tillfälliga och i första hand motverka den
grundvattenhöjning som kan följa efter det att ett skogsområde har
kalhuggits, får dikningen i en del fall en sådan utformning eller
utbredning att den kan medföra betydande negativa verkningar på växt-
och djur-livet. Sådana verkningar blir i vissa fall varaktig. Det gäller
särskilt i de fall avvattningen sker i s.k. sumpskog som är naturligt våt
och som ofta hyser skyddsvärda eller hotade arter, eller som har särskild
betydelse för den biologiska mångfalden. För att motverka att sådana
negativa effekter uppkommer av avvattningsåtgärder som inte
tillståndsprövas som mark-avvattningsåtgärder införs alltså i paragrafen
ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
tillståndsprövning.
Det måste i sammanhanget observeras att oavsett om regeringen nyttjar
bemyndigandet att föreskriva tillståndsplikt för åtgärder av sistnämnt
slag, t.ex. skyddsdikning av skogsmark, får åtgärderna inte vidtas utan
vidare. Även om åtgärden definitionsmässigt inte kan betraktas som
markavvattning och tillstånd därför inte krävs enligt bestämmelserna i
denna paragraf, föreligger som regel samrådsskyldighet enligt 12 kap.
6 §. Såsom påpekas i författningskommentaren till sistnämnda paragraf,
skall alltid den som avser att påbörja verksamheten eller åtgärden pröva
om det som planeras är så ingripande för naturmiljön att det skall
anmälas för samråd. I tveksamma fall bör samråd alltid ske.
Samrådsparagrafen ger befogenheter för samrådsmyndigheten att
meddela anvisningar om hur åtgärderna skall vidtas för att skydda
naturen. Samrådsmyndigheten har också befogenhet att utfärda
föreläggande och, om det visar sig nödvändigt, meddela förbud mot
åtgärden i fråga. Beträffande skyddsdikning, som nämndes nyss, erinras
här också om de naturvårdshänsyn som kan föreskrivas enligt 30 §
skogsvårdslagen (1979:429). Skogsstyrelsen kan med stöd av sistnämnda
stadgande och 30 § skogsvårdsförordningen (1993:1096) meddela
riktlinjer och allmänna råd om bl.a. skyddsdikning, vilket senast skett i
Skogsstyrelsens författningssamling SKSFS 1993:2.
Enligt gällande rätt gäller ett mildare tillståndskrav för markavvattning
som sker i form av s.k. detaljdränering genom täckdikning (18 c § andra
stycket naturvårdslagen och 4 kap. 2 § första stycket vattenlagen). Med
täckdikning avses nedläggning av dräneringsrör i främst jordbruksmark
för att minska markens vattenhalt och med detaljdränering avses de fall
då dräneringsrör används med en största inre diameter av 300 millimeter
(Naturvårdsverkets Allmänna Råd 96:3 s. 13). Paragrafens andra stycke
utformas nu så att det framgår tydligt för var och en i vilka fall ett
mildare tillståndskrav gäller.
Tillstånd till detaljdränering genom täckdikning behövs således endast
om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom
företaget. Utformningen av bestämmelsen motsvarar i sak 4 kap. 2 §
första stycket andra meningen vattenlagen och innebär att bevisbördan är
annorlunda placerad än enligt 12 § i detta kapitel. Det är den som påstår
att tillståndsplikt föreligger som har att visa detta. Enligt naturvårdslagen
skall enbart inverkan på naturmiljön bedömas när det avgörs om
täckdikningen behöver tillstånd. I miljöbalken, liksom hittills i
vattenlagen, skall även påverkan på andra allmänna och enskilda
intressen beaktas. Givetvis har påverkan på naturmiljön särskild
betydelse men hänsyn skall även tas till exempelvis risken att en
grannfastighet blir översvämmad.
Vid torvtäkt för energiändamål behövs enligt paragrafens fjärde stycke
inte tillstånd till markavvattning, om tillstånd finns enligt torvlagen.
Länsstyrelsen prövar tillståndsansökningar enligt torvlagen och skall vid
prövningen ta naturvårdshänsyn. Tillstånd till torvtäkt för annat än
energiändamål, t.ex. för utvinning av odlingstorv, kan däremot inte ges
enligt torvlagen. En markavvattning skall då tillståndsprövas direkt enligt
miljöbalkens bestämmelser.
14 § Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd
enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våt-
markerna bevaras.
Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud som meddelats
enligt första stycket om det finns särskilda skäl.
Om dispens meddelas enligt andra stycket fordras för utförandet av
markavvattningen att tillstånd söks enligt 9 §. Beslutet om dispens
upphör att gälla om tillstånd till markavvattningen meddelas.
Enligt paragrafen, som bygger på 18 d § naturvårdslagen, får regeringen i
fråga om vissa områden, där det är särskilt angeläget att våtmarkerna
bevaras, förbjuda markavvattning som annars skulle kräva tillstånd.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i naturvårdslagen har
regeringen genom naturvårdsförordningen förbjudit markavvattning i
större delen av södra Sverige och dessutom i delar av övriga landet. I
naturvårdsförordningen har länsstyrelsen dock getts möjlighet att i
enskilda fall meddela dispens från förbudet när särskilda skäl föreligger.
Miljöbalkens reglering utformas enligt samma principer.
När det gäller att ta ställning till vad som skall anses utgöra skäl för
dispens måste bedömningen främst ske mot bakgrund av intresset från
naturvårdssynpunkt av att bevara de återstående våtmarkerna inom
området. Möjligheten att meddela dispens är avsedd att utnyttjas
restriktivt. Som förutsättning för dispens skall gälla att området som
berörs av markavvattning i princip saknar betydelse från
naturskyddssynpunkt. Vid bedömningen får bl.a. beaktas att ett av
huvudsyftena med bestämmelsen i balken är att kraftigt begränsa eller
upphöra med markavvattning i de delar av landet som redan starkt
utarmats på våtmarker. Avslås en dispensansökan är det därefter inte
möjligt att få tillstånd till markavvattningen. Dispens bör alltså endast
medges då det är fråga om begränsade åtgärder för att möjliggöra vissa
arbeten och naturvärdena inte försämras ytterligare genom åtgärderna.
Det kan tänkas att dispensbeslutet måste förenas med villkor som blir
gällande vid efterkommande prövning av tillstånd till markavvattningen.
Ett annat skäl för undantag kan i ett visst fall vara behov av dikning för
att återställa markens tillstånd sedan vattenproblem uppkommit på grund
av åtgärder på intilliggande mark (kompensationsdikning).
Såsom framgår av paragrafens tredje stycke skall tillståndsprövning
ske på vanligt sätt enligt balkens bestämmelser om undantag medges från
markavvattningsförbud. Det ankommer på länsstyrelsen att besluta om
undantag. Länsstyrelsen kan också enligt vad som anges i 9 § i detta
kapitel vara den myndighet som sedermera prövar tillståndsfrågan
beträffande markavvattningen. I vissa fall som framgår av 7 kap. 19 och
20 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall dock
miljödomstolen pröva frågan om tillstånd till markavvattningen. Om
sådant tillstånd meddelas upphör dispensbeslutet.
Paragrafen har förtydligats i förhållande till remissförslaget efter
synpunkter från Lagrådet. Eftersom det är viktigt att paragrafen ger klart
uttryck för att markavvattningsförbud kan meddelas, bör
förbudsmöjligheten inte framgå endast indirekt som Lagrådet har
föreslagit.
15 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för att utföra rensningar
för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart
återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på
något annat sätt har förändrat sitt lopp.
Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall
fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.
Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras
till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.
Enligt paragrafens första stycke får rensningar ske utan tillstånd enligt
förevarande kapitel om de endast avser att bibehålla vattnets djup eller
läge. I andra fall kräver rensningar tillstånd, såvida inte annat följer av
12 §. Om en förändring har fått bestående karaktär krävs således normalt
tillstånd för rensningen. I sådana fall brukar man tala om att ett nytt
naturtillstånd har inträtt.
Det är svårt att generellt säga hur lång tid som får ha gått sedan senaste
rensning utan att tillstånd behöver inhämtas. I förarbetena till 4 kap. 3 §
vattenlagen med motsvarande regler uttalades att en tid om sex år är
acceptabel. Vid riksdagsbehandlingen av vattenlagen anförde
Jordbruksutskottet att rensningsåtgärder kan göras med längre
tidsintervaller än sex år utan att något nytt naturtillstånd måste anses
etablerat. Utskottet menade att undantaget från tillståndsplikt kan avse
även rensning av öppna avlopp som sker med flera decenniers mellanrum
(JoU 1982/83:30 s. 27).
Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd 96:3 om markavvattning,
närmast för prövningen enligt 18 c § andra stycket naturvårdslagen, har
ett nytt naturtillstånd inträtt när flora och fauna eller naturmiljön i övrigt
under tiden efter den senaste dikningen förändrats och detta naturtillstånd
genom en upprepad dikning eller rensning skulle försvinna. Som
vägledning uttalas att detta är fallet när ett handgrävt dike maskinrensas,
eftersom handgrävning sedan länge inte tillämpas, och vidare när ett
maskingrävt dike i skogsmark inte underhållits under ca 30 år i norra
Sverige eller ca 20 år i södra Sverige.
Den som vill utföra en icke tillståndspliktig rensning har rådighet
enligt 2 kap. 5 § andra stycket lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet och i 2 kap. 6 § samma lag finns regler om
handhavandet med rensningsmassorna.
Enligt paragrafens första stycke behövs inte heller tillstånd för att
återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på
annat sätt har förändrat sitt lopp. Återställandet skall ske så snart det är
möjligt med hänsyn till årstid och väderlek och därefter fullföljas utan
onödigt dröjsmål.
I andra stycket finns ett åläggande om att ägare av berörda fastigheter
skall underrättas innan arbetena påbörjas.
När arbeten som sker utan tillstånd kan skada fisket, skall enligt det
tredje stycket anmälan ske till länsstyrelsen. Med fiske avses både
allmänt och enskilt fiske och såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Eftersom
rensningar också kan medföra vattenförorening är det tänkbart att
hänföra verksamheten till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 §. Det
kan alltså med hänsyn till omständigheterna bli aktuellt att tillämpa även
bestämmelserna i sistnämnda kapitel.
16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en
skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga
ändrings- eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande
av arbetena skall dock göras snarast möjligt.
Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning
av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för
att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av
någon annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall
dock göras snarast möjligt.
Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om att
prövningsplikten kan iakttas i efterhand om det till följd av en skada eller
för att förebygga en skada fordras att ändrings- eller lagningsarbeten
måste utföras genast. Vid tillkomsten av vattenlagen motsvarade detta
stycke 4 kap. 4 § vattenlagen.
I vissa nödsituationer får enligt paragrafens andra stycke vatten
innehållas eller tappas i strid mot tillståndet. Detta stycke fördes till
nyssnämnda paragraf i vattenlagen genom en lagändring som trädde i
kraft den 1 juli 1989. Lagändringen var föranledd av att dammbrott hade
inträffat vid höga flöden under senare delen av 1980-talet (se prop.
1988/89:116, bet. 1988/89:JoU22, rskr. 1988/89:303).
Ansökan om godkännande av arbeten och åtgärder som avses i
paragrafen handläggs enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 som
ansökningsmål vid miljödomstolen.
Underhållsansvar
17 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så
att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen
genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med
stöd av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och
äganderätten till anläggningen övergått till markägaren till följd av att
rättigheten upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var
rättighetshavare.
Den som enligt 28 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans
vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla
anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.
I 20 och 21 §§ samt i 24 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om
överflyttning av underhållsskyldigheten.
Paragrafen innehåller regler om underhållsskyldighet för
vattenanläggningar. Denna skyldighet är viktig, inte minst från
säkerhetssynpunkt. Regler motsvarande dem som gäller enligt 17 kap.
1 § vattenlagen skall därför arbetas in i miljöbalken.
Enligt paragrafens första stycke åligger det ägaren av en
vattenanläggning att underhålla anläggningen. Detta gäller oavsett om
tillstånd meddelats eller inte. Det förhållandet att det allmänna kan ha ett
ansvar för kontroll av en vattenanläggning innebär inte att den enskilde
befrias från sina skyldigheter.
En vattenverksamhet kan medföra omfattande verkningar av olika slag.
Många intressen kan vara beroende av att verksamheten sköts riktigt och
att underhållet av en vattenanläggning inte försummas. Kraven på skötsel
och underhåll varierar med hänsyn till vattenverksamhetens och
anläggningens art och omfattning. Störst krav bör ställas på dammar.
Även relativt små kraftverks- och regleringsdammar kan orsaka svåra
skador om de brister.
Utomlands har åtskilliga dammbrott inträffat med allvarliga
konsekvenser. Sverige har varit förskonat från större dammolyckor.
Endast en dödsolycka har inträffat, nämligen när en fyra meter hög
damm i Sysslebäck i norra Värmland brast år 1973. Den enda
dammolycka som har inträffat i Sverige med en hög damm (>15 m)
skedde i Noppikoski i norra Dalarna år 1985.
Underhållsansvaret innebär en skyldighet inte bara att utföra löpande
reparationer utan även att bygga om uttjänta anläggningar. Det sista
gäller dock inte beträffande sådana delar som saknar betydelse för annan
än ägaren.
Underhållsskyldigheten kvarstår så länge anläggningen finns kvar. För
att bli kvitt underhållsskyldigheten måste anläggningen rivas. Ett
problem är att det i Sverige finns många övergivna dammar, bl.a.
dammar för sågverk, kvarnar och flottning. Eftersom dammarna
övergivits är det i dag ofta svårt att hitta en ägare som har ansvaret för
sådana anläggningar.
I 28 kap. 10 § finns bestämmelser om att den som skall utföra viss
närmare angiven vattenverksamhet kan ges rätt att utföra anläggningar på
andras fastigheter. Om denna rätt upphör skall anläggningen tillfalla
markägaren, om den inte rivs ut. Trots detta kvarstår enligt den nu
behandlade paragrafen underhållsskyldigheten för den som var
rättighetshavare.
Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har enligt
28 kap. 11 § rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som
behövs för att underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.
Enligt paragrafens andra stycke är den som med stöd av 28 kap. 12 §
har fått rätt att använda någon annans vattenanläggning tillsammans med
ägaren skyldig att underhålla anläggningen. De ansvarar då solidariskt
mot tredje man för eventuella skador. Miljödomstolen kan bestämma att
delat ansvar inte skall föreligga.
I paragrafens tredje stycke erinras om några bestämmelser om
överflyttning av underhållsskyldigheten.
18 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för
vattenreglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte
ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller
även om varken den underhållsskyldige eller någon som den
underhållsskyldige svarar för har vållat skadan.
En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en
krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt,
inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om att den som är skyldig att
underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall vara strikt
ansvarig för skador som orsakas av ett dammhaveri. Motsvarande
bestämmelse i 17 kap. 4 § vattenlagen avses gälla från och med den 1 juli
1997 (se prop. 1996/97:46, bet. 1996/97:LU7, rskr. 1996/97:145).
Paragrafen har utformats i viss anslutning till 11 § atomansvarighetslagen
(1968:45) och 10 kap. 3 § sjölagen (1994:1009).
Av föregående paragraf framgår att det vanligen är dammens ägare
som är skyldig att underhålla dammanläggning för vattenreglering. Det är
på den underhållsanvarige som en strikt ersättningsskyldighet har lagts i
förevarande paragraf. Underhållsansvar och därmed
ersättningsskyldighet kan dock också ligga på den som annars brukar
anläggningen eller den till vilken underhållsskyldighet har överförts.
Bestämmelsen gäller endast dammanläggningar för vattenreglering.
Med uttrycket vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett
vattendrag till förmån för annat vattenföretag (5 § andra stycket). Det
innebär att kraftverksdammar för strömkraftdrift kan omfattas. Sådana
dammar som annars avser att skydda mot vatten, t.ex. i händelse av
översvämning, eller tidigare satts upp för att underlätta flottning faller
alltså inte under bestämmelsen. Ansvaret förutsätter att dammen inte ger
ett avsett skydd mot utströmmande vatten, dammhaveri. Ett dammhaveri
föreligger både om dammen hastigt havererar och om den så småningom
eroderas och skador uppkommer nedströms. Även när dammen på grund
av felmanövrering inte skyddar på avsett sätt föreligger ett dammhaveri i
bestämmelsens mening - däremot inte när den fullgör sin funktion men
ändå vatten strömmar över den och orsakar skada. I detta sistnämnda fall
blir inte dammägaren ansvarig enligt paragrafen men kan naturligtvis
ändå vara ersättningsskyldig på annan grund, t.ex. enligt
skadeståndslagen.
Som dammhaveri räknas självfallet inte att skada orsakas på annat sätt
än just genom vattenutströmning. Är dammen t.ex. i så dåligt skick att ett
fordon kör av den ned i vattnet eller en sten faller ned på personer som
uppehåller sig under dammen, får skadeståndsfrågan bedömas enligt
allmänna regler. Ofta föreligger då vållande på dammägarens sida. Om
en skada uppstår genom ett dammhaveri, blir den underhållsskyldige
ansvarig oberoende av vållande, såvida han inte kan visa att ett sådant
undantag föreligger som omtalas i andra stycket. Ansvaret omfattar skada
av alla slag - alltså även ren förmögenhetsskada, t.ex. när någon drar på
sig kostnader för att föra undan hotad egendom eller för avbryta en
förvärvsverksamhet utan att någon sak- eller personskada inträffar.
Skadeståndet bestäms enligt de allmänna reglerna i 5 och 6 kap.
skadeståndslagen (jfr 1 kap. 1 § skadeståndslagen). Om två eller flera
skall ersätta samma skada är de solidariskt ansvariga gentemot den
skadelidande (6 kap. 3 § skadeståndslagen). Det kan bli aktuellt t.ex. om
ett dammhaveri leder till haverier i andra dammar nedströms. Frågor om
fördelningen av skadeståndsansvaret i sådana fall följer allmänna
skadeståndsrättsliga principer. Dessa allmänna principer torde oftast
innebära att skadeståndsansvaret, om inte något annat följer av avtal,
skall fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna
(jfr NJA 1968 s. 387).
Enligt andra stycket är den underhållsskyldige fri från ansvaret, om
han visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande
handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror.
Talan om skadestånd som grundar sig på bestämmelsen får under vissa
förutsättningar tas upp av miljödomstol.
Utrivning m.m.
19 § Tillstånd enligt denna balk skall alltid lämnas till utrivning av en
vattenanläggning i ytvatten, om inte förordnande meddelas enligt 20 §.
I denna och i följande paragrafer ges särskilda bestämmelser för
utrivning av vattenanläggningar. Utrivning är en form av
vattenverksamhet. Begreppet vattenanläggning definieras i 3 §.
För att underhållskyldigheten beträffande en vattenanläggning skall
upphöra måste anläggningen rivas ut. Om en tillståndshavare inte längre
har användning för en sådan anläggning är det orimligt att ställa krav på
underhållsskyldighet för all framtid. Även om ett sådant krav skulle
ställas kommer förr eller senare en tidpunkt då det inte längre kan
vidmakthållas på grund av dödsfall eller ett bolags eller en förenings
upphörande. Anläggningens ägare bör i stället omedelbart och i ett
sammanhang få vidta sådana åtgärder för att i framtiden befrias från
ansvaret.
Begäran om utrivning behandlas av miljödomstolen som ett
ansökningsmål. Behöriga att ansöka om utrivning är anläggningens ägare
och den som annars fullgör underhållsskyldigheten.
Enligt paragrafen, som motsvarar 14 kap. 1 § vattenlagen, skall
tillstånd lämnas till en ansökan om utrivning. Detta innebär givetvis inte
att utrivningen får ske på vilket sätt som helst. För utrivningen gäller
självfallet balkens mål- och hänsynsregler. Av 2 kap. 3 § följer t.ex. att
försiktighetsmått skall vidtas så att skador och olägenheter förebyggs
dels vid själva utrivningen och dels för framtiden. Miljödomstolen skall
när den lämnar tillstånd till utrivningen meddela villkor om bl.a.
återställningsåtgärder.
Ersättningsfrågor skall på vanligt sätt prövas i tillståndsmålet. Förutom
de allmänna bestämmelserna om ersättning vid vattenföretag finns en
särskild bestämmelse i 31 kap. 19 § om ersättning vid utrivning.
Miljödomstolen kan enligt 24 kap. 4 § förordna om utrivning vid
förverkande av tillstånd till vattenverksamhet.
Även om tillstånd har lämnats till utrivning kan enligt
kulturminneslagen hinder föreligga att verkställa utrivningen.
Tillstånd till utrivning kan vägras av domstolen på ett skäl, nämligen
när förordnande meddelas att underhållet av vattenanläggningen skall
övergå på någon annan. Regler om detta ges i nästa paragraf.
20 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i
ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som
skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla
anläggningen och fullgöra övriga skyldigheter som ligger på
anläggningens ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något
annat bestäms.
Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant
förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett
vattenförbund.
Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren
inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till den sökande
eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs
ut.
Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen
bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig
ersättning för skadan.
När en damm eller annan vattenanläggning har funnits under lång tid har
ofta natur och människor inrättat sig efter de nya vattenförhållandena.
Det kan då finnas ett intresse av att behålla anläggningen. En utrivning
kan exempelvis innebära att djur- och växtlivet påverkas eller att bryggor
blir oanvändbara på grund av att vattenståndet ändras. Ibland kan även
anläggningen som sådan vara intressant, t.ex. när ett dammkrön används
för väg eller en stenbro har kulturhistoriskt intresse. Av dessa skäl ges i
paragrafens första och andra stycke möjlighet för fastighetsägare, stat,
kommun och vattenförbund att ta över skötseln av en vattenanläggning.
Reglerna har hämtats från 14 kap. 2 § vattenlagen.
Den som tar över anläggningen tar också över samtliga skyldigheter
som följer med bibehållandet av anläggningen. Denne kan bl.a. vara
skyldig att sköta dammluckor på ett sätt som anges i en tillståndsdom.
Om ersättning för skador utgår årligen blir anläggningens innehavare
skyldig att i framtiden betala ersättningen. Äganderätten övergår däremot
inte. Ett förordnade enligt paragrafen ger inte heller rätt att tillgodogöra
sig vattnet för t.ex. kraftproduktion.
En begäran att få ta över underhållsskyldigheten kan enligt paragrafens
tredje stycke i vissa fall avslås av domstolen. Grund för avslag kan bl.a.
vara att fastighetsägaren inte visar sig ha ekonomiska förutsättningar att
fullgöra de skyldigheter som följer av övertagandet. Vidare skall en
avvägning ske mellan intresset att riva ut anläggningen och intresset att
behålla den. Även allmänna intressen kan tala för att anläggningen rivs
ut, t.ex. när en damm utgör hinder för fiskvandring.
Vid bedömningen enligt paragrafens fjärde stycke av ersättningens
storlek skall beaktas att den tidigare innehavaren befrias från kostnader
för underhåll och rivning.
21 § Om en fastighet övergår till en ny ägare och den tidigare ägaren är
underhållskyldig efter övertagande enligt 20 § första stycket, svarar den
nya ägaren för de skyldigheter som följer av övertagandet.
Övertagandet enligt 20 § första stycket skall antecknas i
inskrivningsregistret.
Enligt paragrafen skall underhållsskyldighet som enligt 20 § första
stycket har övergått till en fastighetsägare, på samma sätt som enligt 14
kap. 4 § vattenlagen, flyttas vidare när fastigheten överlåts.
22 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen
genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis
tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens
tillstånd.
Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på
någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.
Bortledande av grundvatten är enligt 2 § 2 en vattenverksamhet. Tillstånd
krävs därför för verksamheten, om inte annat följer av 11 eller 12 §.
Tillstånd krävs däremot inte för att upphöra med en vattenverksamhet.
Trots detta skall enligt första stycket i denna paragraf den som vill
avsluta bortledande av grundvatten hämta in miljödomstolens tillstånd.
Motsvarande skyldighet gäller enligt 14 kap. 5 § vattenlagen.
Anledningen är att grundvattenytan kan stiga när uttagen upphör varvid
skador kan uppstå på bl.a. byggnader.
Miljödomstolen behandlar enligt 21 kap. 1 § första stycket 4 frågor
enligt denna paragraf som ansökningsmål. Om det inte finns någon risk
för skada behöver inte miljödomstolens besked inhämtas.
Paragrafen avser inte bara tillgodogörande av grundvatten, dvs.
grundvattentäkt, utan också bortledande av skadligt grundvatten. Såväl
fallet att uttagen helt upphör som att de upphör endast delvis omfattas,
förutsatt att minskningen är stadigvarande. Det har inte någon betydelse
om uttagen har prövats av miljödomstolen.
Enligt paragrafens andra stycke skall ersättning utgå om upphörandet
av grundvattenuttagen medför skada på annans egendom genom
bestående ändringar i vattenförhållandena. Bestämmelsen är utformad
som en skälighetsregel. Skador uppstår ofta senare och talan får då föras
som stämningsmål enligt 7 kap. 2 § 3 lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet. Detsamma gäller när miljödomstolens besked
aldrig har hämtats in. Miljöbalkens bestämmelser om oförutsedd skada är
alltså inte tillämpliga.
Viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning
23 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenverksamhet, om inte något
annat följer av 2 kap. 9 §:
1. vattenverksamhet som vid prövning av annan verksamhet enligt
17 kap. 1 eller 3 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens
utövande,
2. anläggande av broar och annan vattenverksamhet för väg, järnväg,
tunnelbana eller spårväg vars anläggande har prövats i särskild
ordning,
3. anläggande av rörledningar i vatten som koncession har meddelats
för enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
4. verksamhet som bearbetningskoncession har meddelats för enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
I paragrafen behandlas vattenverksamhet som redan har ansetts tillåten
vid prövningar vid andra myndigheter än miljödomstolen. Eftersom
dessa myndigheter inte alltid besitter samma vattenrättsliga och
vattentekniska kompetens som miljödomstolen måste
vattenverksamheten prövas även av domstolen. Paragrafen har hämtat sitt
mönster från 3 kap. 6 § vattenlagen.
För att undvika motstridiga beslut är domstolen bunden av den tidigare
bedömningen att verksamheten är tillåten. Om vattenverksamhet strider
mot miljöbalkens stoppregel i 2 kap. 9 § får dock domstolen, trots
tidigare bedömning, förbjuda den. Utan hinder av den tidigare
bedömningen skall miljödomstolen meddela villkor grundade på balkens
bestämmelser.
Sker prövningen av vattenverksamhet före det att den andra
verksamheten prövas, gäller inte undantagen i paragrafen. Det är dock
ofta lämpligt att prövningen av vattenverksamheten görs efter den
särskilda prövningen.
Punkt 1 omfattar vattenverksamhet som redan har bedömts av
regeringen i samband med tillåtlighetsprövning av andra verksamheter.
Enligt 17 kap. 1 § skall vissa verksamheter alltid tillåtlighetsprövas av
regeringen. Regeringen har dessutom möjlighet att enligt 17 kap. 3 §
förbehålla sig prövningen av andra verksamheter. Undantaget i punkt 1
avser vattenverksamhet som regeringen vid sin prövning har angett som
ett villkor för den andra verksamheten. Bestämmelsen blir därför inte
tillämplig om t.ex. regeringen lämnar öppet i vilken av flera sjöar en
reglering skall göras. Vattenverksamheten måste vara någorlunda
konkretiserad i regeringens beslut.
Övriga punkter avser broar och andra former av vattenverksamhet för
kommunikationsanläggningar, rörledningar i vatten och torvbrytning.
Beträffande rörledningar är att märka att stoppregeln i 2 kap. 9 § inte
skall tillämpas när regeringen har lämnat koncession enligt rörlednings-
lagen.
491
315
491