Post 6167 av 7180 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:21 ·
Hämta Doc ·
Anmälan av vissa allvarliga sjukdomar
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 21
Regeringens proposition
1997/98:21
Anmälan av vissa allvarliga sjukdomar
Prop.
1997/98:21
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 september 1997
Göran Persson
Margot Wallström
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om anmälan av vissa allvarliga
sjukdomar. Regeringen skall bemyndigas, för att skydda liv, personlig
säkerhet eller hälsa att meddela föreskrifter om anmälan av andra
misstänkta eller konstaterade allvarliga sjukdomar än sådana som skall
anmälas enligt smittskyddslagen (1988:1472). Regeringen ges vidare
möjlighet att överlåta åt myndighet att meddela sådana föreskrifter om
anmälan som inte innebär skyldighet att lämna ut uppgifter.
Förslaget har sin grund i att EU:s ministerråd (hälsoministrarna) har
rekommenderat att den epidemiologiska övervakningen av
Creutzfeldt-Jakobs sjukdom skall utvidgas till alla medlemsstater.
Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 mars 1998.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag om anmälan av vissa allvarliga sjukdomar 3
3 Ärendet och dess beredning 4
4 Bakgrund 4
4.1 Bovin spongiform encefalopati 4
4.2 Creutzfeldt-Jakobs sjukdom 5
4.3 Frågans behandling i Europeiska Unionen (EU) 6
4.4 Värdshälsoorganisationens (WHO) aktiviteter inom
området 7
4.5 Nuvarande förhållanden 7
4.5.1 Allmänt om rapportering av sjukdomar 7
4.5.2 Anmälningsförfarandet enligt
smittskyddslagen 7
4.5.3 Den frivilliga laboratorierapporteringen 9
4.5.4 Anmälningsskyldighet till personregister
inom hälso- och sjukvården 9
4.5.5 Anmälningsförfarandet enligt epizootilagen 10
5 Regeringens överväganden och förslag 10
6 Sekretessfrågor 13
7 Ekonomiska och andra konsekvenser 14
8 Författningskommentar 14
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 25 september 1997 16
Rättsdatablad 17
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
anmälan av vissa allvarliga sjukdomar.
2 Förslag till lag om anmälan av vissa
allvarliga sjukdomar
Härigenom föreskrivs följande.
Regeringen får, för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa
meddela föreskrifter om anmälan av andra misstänkta eller
konstaterade allvarliga sjukdomar än sådana som skall anmälas enligt
smittskyddslagen (1988:1472).
Regeringen får överlåta åt myndighet att meddela sådana före-
skrifter om anmälan som inte innebär skyldighet att lämna ut upp-
gifter.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1998.
3 Ärendet och dess beredning
Socialstyrelsen har i en framställan till regeringen den 19 juni 1997 fö-
reslagit att varje läkare som i sin verksamhet konstaterar eller miss-
tänker fall av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJS) skall åläggas en an-
mälningsskyldighet. Enligt Socialstyrelsens mening bör samma skyl-
dighet införas för läkare som i samband med obduktion konstaterar
eller misstänker att patienten avlidit i sjukdomen. Anmälan skall,
enligt Socialstyrelsens framställning, göras till såväl smittskydds-
läkaren som Smittskyddsinstitutet och skall innehålla uppgift om den
smittades identitet.
Bakgrunden till Socialstyrelsens framställan är bl.a. att EU:s minis-
terråd (hälsoministrarna) i juni 1996 rekommenderade att den epide-
miologiska kontrollen av CJS skulle utvidgas till alla medlemsstater.
Under beredningen av ärendet har kontakter förekommit med
Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Statens veterinärmedicinska
anstalt. Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet har lämnats tillfälle
att framföra synpunkter och har i huvudsak inte haft något att erinra
mot regeringens förslag.
4 Bakgrund
4.1 Bovin spongiform encefalopati
Åren 1985 och 1986 noterades att kor i Storbritannien insjuknade i en
tidigare inte känd sjukdom. Korna drabbades av symtom i form av
mental oro, ryckighet och gångsvårigheter och avled. Tillståndet kal-
lades bovin spongiform encefalopati (BSE, ”galna ko-sjukan”) och har
visat sig tillhöra en grupp av sjukdomar som kallas överförbara spon-
giforma encefalopatier. BSE räknas till de s.k. prionrelaterade sjuk-
domarna. Den förhärskande teorin bland forskare är att prion utgör ett
äggviteämne (protein), som kan förändras till en sjukdomsframkal-
lande variant. Anledningen till denna förändring hos äggviteämnet är
inte känd. Gemensamt för de prionrelaterade sjukdomarna hos djur
och människor är den typ av degenerativa hjärnförändringar som upp-
står då det ej nedbrytbara prionproteinet ackumuleras i hjärnvävnaden.
En mindre grupp forskare hävdar att smittämnet är ett virus av hittills
okänd typ.
Orsaken till att BSE uppträtt är inte säkerställd. Epidemiologiska
studier har visat ett samband mellan utfordring med köttmjöl, framför-
allt till kalvar, och förekomsten av BSE. En teori är att får som avlidit
i den prionrelaterade sjukdomen scrapie har malts till fodermjöl åt
korna. Senare studier har visat att även överföring från ko till kalv i
sällsynta fall troligen kan förekomma.
Antalet fall ökade snabbt i Storbritannien under slutet av 1980-talet
och början av 1990-talet. Sjukdomsfall har även påvisats i andra euro-
peiska länder, dock inte i Sverige. I Storbritannien har åtgärder vidta-
gits med anledning av den uppkomna situationen, bl.a. vid tillverkning
av djurfoder. Inom EU omfattas BSE av ett stort antal regleringar
angående framförallt handel och krav på förebyggande åtgärder.
Sverige har vidtagit ett flertal åtgärder med avseende på import av
bl.a. fodermjöl, och nötkreatur från Storbritannien. Import av nötkrea-
tur från Storbritannien har varit förbjuden i Sverige sedan 1988.
Samma år förbjöds import av kött- och benmjöl. Nötkreatur från Stor-
britannien införda från år 1981 till 1988 undersöks sedan 1991 regel-
bundet genom Statens jordbruksverks försorg. År 1986 förbjöds
användning av kadaver vid köttmjölstillverkning och sedan 1987 har
genom en frivillig överenskommelse köttmjöl inte getts till nötkreatur
överhuvudtaget.
4.2 Creutzfeldt-Jakobs sjukdom
Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJS) hör till de prionrelaterade sjukdo-
marna hos människor. Sjukdomen angriper hjärnan och ger upphov till
en rad olika symtom. Hit hör en snabbt utvecklad demens, muskel-
ryckningar och gångsvårigheter. Det finns för närvarande inte någon
behandling som leder till bot. Omkring 90 procent av dem som har in-
sjuknat avlider inom ett år efter symtomdebuten. CJS är en mycket
ovanlig sjukdom. I Sverige diagnostiseras i medeltal 10 personer per
år. Flertalet patienter har vid insjuknandet varit över 60 år gamla.
Orsaken till CJS är inte känd. De flesta fallen är sporadiska, dvs. det
är inte möjligt att hitta någon orsak till att patienten utvecklat sjuk-
domen. CJS är smittsam. Det har visat sig att sjukdomsframkallande
äggviteämnen i sällsynta fall kan överföras från en människa till en
annan, bl.a. vid hjärnoperationer. I Sverige finns inte några kända fall
av CJS av dessa orsaker. I sällsynta fall förekommer sjukdomen flera
gånger i samma familj. Det tyder på att det finns ärftliga faktorer som
gör en del människor mer mottagliga för sjukdomen. I nio fall av tio
kan varken smittöverföring eller ärftliga faktorer förklara varför någon
insjuknar i CJS.
Det finns idag inte några enkla tester för att diagnostisera CJS. Det
enda säkra metoden att säkerställa diagnosen är att undersöka prov
från hjärnan med mikroskopi och utvidgad laboratorieanalys av hjärn-
vävnad. Detta sker vid obduktion.
Våren 1996 rapporterades ett tiotal särpräglade fall av CJS i Stor-
britannien. Sjukdomsbilden avviker något från CJS, men kallas ändå
nv–CJS (ny variant – CJS). Det är unga personer som drabbas och
förloppet är något mer utdraget än vid CJS. De psykiatriska
störningarna dominerar, och såväl gångsvårigheter som muskel-
ryckningar utvecklas. Rapporten om de nya fallen skapade en viss
osäkerhet om överföring av smitta hade skett till människa från kor
som insjuknat i BSE. Det finns omständigheter som talar för att denna
variant av CJS kan kopplas till konsumtion av kött från BSE-smittade
djur. Några bevis för ett sådant samband har emellertid inte
presenterats.
I Sverige följs förekomsten av CJS genom att antalet avlidna i sjuk-
domen registreras i Dödsorsaksregistret. Grunden för registreringen är
de intyg om dödsorsak som utfärdas av läkare enligt begravningslagen
(1990:1144). Registret innehåller uppgifter om bl.a. personnummer,
dödsorsak, underliggande och bidragande dödsorsaker, grund för
dödsorsaksangivelsen och dödsplats. Registret används för fram-
ställning av löpande statistik över dödsorsaker och analyser därav.
Något fall av nv-CJS har ännu inte diagnostiserats i Sverige. En in-
tensifierad övervakning av misstänkta fall har emellertid införts. Detta
sker genom ett forskningsprojekt där ett rapporteringssystem har ska-
pats och avsikten är att misstänkta fall av CJS skall rapporteras till
Smittskyddsinstitutet. Dessa fall skall sedan inom ramen för forsk-
ningsprojektet följas kontinuerligt genom kontakter med den behand-
lande läkaren.
4.3 Frågans behandling i Europeiska Unionen (EU)
EG-kommissionen har tagit initiativ till utökade forskningsinsatser
vad gäller sjukdomarna BSE och CJS. I april 1996 gav kommissionen
en expertgrupp uppdraget att göra en inventering av kunskapsnivån
och föreslå prioriteringar för forskningen om BSE. Den 16 oktober
1996 avgav expertgruppen en rapport, i vilken det görs en analys av
forskningsbehoven om BSE och besläktade sjukdomar.
Vid EU:s ministerråds (forskningsministrarna) möte den 7 oktober
1996 antogs slutsatser om forskning om BSE. Kommissionen upp-
manades att stärka forskningsarbetet på detta område och att lägga
fram ett meddelande till nästa rådsmöte den 5 december 1996. Kom-
missionen har i enlighet med dessa slutsatser överlämnat ett medde-
lande till ministerrådet och Europaparlamentet om forskningsbehov,
inom området för BSE, på nationell och europeisk nivå, tillsammans
med en handlingsplan.
Inom EU har sedan en tid funnits ett nätverk mellan fem medlems-
stater med syftet att följa upp samtliga fall av CJS och bl.a. kartlägga
riskfaktorer. Ytterligare ett nätverk har skapats med inriktning på
samarbete kring CJS och nv-CJS.
EU:s ministerråd (hälsoministrarna) har anfört (se rådets slutsater
96/C 194/01 av den 18 juni 1996 om överförbar spongiform encefalo-
pati) att alla lämpliga åtgärder bör vidtas i syfte att undanröja risken
för eventuell överföring av BSE. Rådet rekommenderade bl.a. att den
epidemiologiska kontrollen av CJS skulle utvidgas till alla medlems-
stater på grundval av de metoder som de fem medlemsstaterna använ-
der. Vidare bör utbytet av erfarenheter och sakkunskap mellan med-
lemsstaterna inom områdena för kontroll och diagnostik av sjukdoms-
fall främjas.
Den 12 november 1996 presenterade EU:s ministerråd (hälso-
ministrarna) ytterligare slutsatser (96/C 374/02) om överförbar
spongiform encefalopati. Rådet hänvisade till de slutsatser som hade
antagits i juni 1996. Rådet anförde ånyo att åtgärder borde vidtas för
att skyndsamt införa epidemiologisk kontroll av CJS i samtliga
medlemsstater på basis av det system som redan finns i de fem
medlemsstaterna. Slutsatserna behandlade också frågan om utbyte av
information, erfarenheter och sakkunskap mellan medlemsstaterna.
Det slogs fast att forskningen kring sjukdomarna borde främjas.
Åtgärder har vidtagits av EU:s medlemsstater med syftet att sprida
kunskap om BSE och CJS. Såväl hälso- och sjukvårdspersonal som
vårdgivare har informerats om den nya varianten av CJS. Enligt
uppgifter från EG-kommissionen hade i juni 1997 Danmark,
Frankrike, Irland, Luxemburg, Portugal, Tyskland, och Österrike,
infört en skyldighet att anmäla fall av CJS. En sådan anmälnings-
skyldighet finns även i Norge.
4.4 Värdshälsoorganisationens (WHO) aktiviteter
inom området
Inom WHO pågår arbete med kunskapsuppbyggnad och utformning
av övervakningssystem för BSE, CJS och andra liknande sjukdomar,
dels globalt, dels inom WHO:s Europaregion. Europakontorets arbete
sker i nära samarbete med EU och är främst inriktat på informations-
och kunskapsförmedling samt uppbyggnad av system för smitt-
skyddsövervakningen i icke-EU-länder.
4.5 Nuvarande förhållanden
4.5.1 Allmänt om rapportering av sjukdomar
Av smittskyddslagen (1988:1472) framgår att läkare är skyldiga att
anmäla förekomsten av vissa smittsamma sjukdomar. Det förekommer
också en frivillig rapportering från de mikrobiologiska laboratorierna
av andra smittämnen än dem som omfattas av anmälningsplikten i
smittskyddslagen. Slutligen finns en skyldighet att rapportera sjuk-
domsfall till vissa personregister inom hälso- och sjukvården. T.ex.
framgår av kungörelsen (1957:632) om cancerregister och Social-
styrelsens föreskrifter (SOSFS 1984:32) om anmälan till cancer-
registret att läkare är skyldiga att anmäla cancerfall till Cancer-
registret, som förs av Socialstyrelsen.
4.5.2 Anmälningsförfarandet enligt smittskyddslagen
Smittskyddslagens syfte är att skydda befolkningen mot smittsamma
sjukdomar. Lagen omfattar i princip alla smittsamma sjukdomar som
kan spridas bland människor, men dess huvudsakliga syfte är att ge
bestämmelser om hur allvarliga smittsamma sjukdomar skall bekäm-
pas. När det gäller smittspridning bland djur finns bestämmelser i sär-
skild lagstiftning, bl.a. epizootilagen (1980:369).
De anmälningspliktiga sjukdomarna utgörs av dels samhällsfarliga
sjukdomar, dels de övriga smittsamma sjukdomar som inte utgör ett
lika stort hot mot befolkningens hälsa men vilkas utbredning och vari-
ationer i samhället det har ansetts angeläget att följa. Riksdagen be-
slutar om vilka sjukdomar som skall ingå bland de samhällsfarliga och
regeringen om de övriga. Förteckningar över de anmälningspliktiga
sjukdomarna anges i bilagor till smittskyddslagen respektive smitt-
skyddsförordningen (1989:301).
Anmälningsskyldighet gäller enligt 20 och 22 §§ smittskyddslagen
för läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har smittats av
en anmälningspliktig sjukdom. Detsamma gäller för läkare som i sam-
band med obduktion finner smitta av anmälningspliktig sjukdom. Vi-
dare skall läkare vid mikrobiologiskt laboratorium, som vid analys
finner smittämne av annan samhällsfarlig sjukdom än venerisk sådan
eller av annan anmälningspliktig sjukdom, också göra anmälan. Även
annan sjukdom som är eller misstänks vara smittsam skall anmälas om
sjukdomen fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller
uppträder i en elakartad form.
Anmälan skall göras till smittskyddsläkaren i det landsting där den
behandlande läkaren har sin verksamhet, till Smittskyddsinstitutet och,
beträffande vissa sjukdomar, även till den kommunala nämnd som
fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
För de samhällsfarliga sjukdomarna skall anmälan enligt 21 § smitt-
skyddslagen innehålla uppgift om den smittades namn, person-
nummer, adress, den sannolika smittkällan, de sannolika smittvägarna,
de förhållningsregler som läkaren har meddelat, de behandlings-
åtgärder och andra åtgärder som han har vidtagit för att hindra
smittspridning samt andra uppgifter av betydelse för smittskyddet. När
det gäller samhällsfarlig sjukdom upptagen under 1.3 i bilagan till
smittskyddslagen, bl.a. hiv-infektion, skall uppgifter om identitet eller
sannolik smittkälla inte uppges. Istället skall det anges en kod
bestående av de två första och de fyra sista siffrorna i den smittades
personnummer (s.k. rikskod). Övriga anmälningspliktiga sjukdomar
skall enligt 23 § smittskyddslagen innehålla uppgift om den smittades
identitet samt de övriga uppgifter som behövs för att kunna följa
sjukdomens utbredning.
I varje landsting skall det finnas en smittskyddsläkare, som utses av
den nämnd inom landstinget som utövar ledningen av hälso- och
sjukvården. I 7 § smittskyddslagen ges en omfattande uppräkning av
de uppgifter som smittskyddsläkaren skall ombesörja inom smitt-
skyddet. Smittskyddsläkaren skall bl.a. planera, organisera och leda
smittskyddet, fortlöpande följa smittskyddet i landstinget samt lämna
allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor.
Inom Smittskyddsinstitutet ligger ansvaret för den epidemiologiska
bevakningen på enheten för epidemiologi och vaccinforskning. Vid
enheten förs ett antal personregister som används i smittskyddsarbetet,
bl.a. Epidemiregistret och Tuberkolosregistret. Alla anmälnings-
pliktiga sjukdomar enligt smittskyddslagen registreras. Det registre-
rade materialet bearbetas statistiskt och analyseras akut och långsiktigt
för att ge underlag för förslag till åtgärder. Anmälningar enligt smitt-
skyddslagen skall fortlöpande sammanställas, och en redogörelse för
dessa anmälningar skall med lämpligt mellanrum sändas ut till berörda
myndigheter, läkare och veterinärer.
Socialstyrelsen har tillsynen över smittskyddet i landet. Tillsyns-
ansvaret omfattar all verksamhet som bedrivs av myndigheter och
andra som har ålagts ett ansvar enligt smittskyddslagen. För att kunna
fullgöra sin tillsynsverksamhet har Socialstyrelsen rätt att få tillgång
till de handlingar och upplysningar som behövs för att inspektera den
smittskyddsverksamhet som bedrivs. Socialstyrelsen får också enligt
69 § smittskyddslagen och 10 § andra stycket smittskyddsförord-
ningen meddela föreskrifter om frågor inom smittskyddet som inte
gäller vaccination. Med stöd i dessa bestämmelser har Socialstyrelsen
utfärdat ”Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillämp-
ningen av smittskyddslagen” (SOSFS 1989:18).
4.5.3 Den frivilliga laboratorierapporteringen
Genom överenskommelser mellan de mikrobiologiska laboratorierna
och Smittskyddsinstitutet rapporterar laboratorierna även förekomsten
av andra smittämnen än dem som omfattas av anmälningsplikten i
smittskyddslagen. De deltagande laboratorierna sammanställer resul-
taten veckovis och rapporterar dem till Smittskyddsinstitutet och till
smittskyddsläkarna. Rapporteringen avser cirka 40 smittämnen med
en av Smittskyddsinstitutet utarbetad kriterielista. Rapporteringen är
anonym, dvs. några personuppgifter lämnas inte. Även denna rap-
portering registreras vid Smittskyddsinstitutet.
4.5.4 Anmälningsskyldighet till personregister inom hälso-
och sjukvården
Hos de centrala förvaltningsmyndigheterna, bl.a. Socialstyrelsen och
Smittskyddsinstitutet, förs rikstäckande personregister och andra regi-
ster som är avsedda för statistik och forskning. Under lång tid har So-
cialstyrelsen haft ansvaret för statistik- och registerverksamhet inom
hälso- och sjukvården. Denna verksamhet är förlagd till Epidemiolo-
giskt Centrum (EpC), som är en enhet inom styrelsen. För närvarande
har Socialstyrelsen i sin registerverksamhet vid EpC bl.a. följande re-
gister: Cancerregistret, Cancer-Miljöregistret, Medicinska födelsere-
gistret med missbildningsregistret samt Sjukvårdsregistret. Vidare har
ansvaret för Dödsorsaksregistret fr.o.m. den 1 juli 1994 övergått från
Statistiska Centralbyrån till Socialstyrelsen.
Det finns en obligatorisk heltäckande rapporteringsskyldighet till
Cancerregistret och Cancer-Miljöregistret. Detta framgår av kungör-
elsen om cancerregister samt Socialstyrelsens föreskrifter om anmälan
till Cancerregistret. Varje vårdansvarig läkare i såväl offentlig som en-
skild tjänst liksom den patolog och cytolog som ställer diagnosen har
en anmälningsplikt.
4.5.5 Anmälningsförfarandet enligt epizootilagen (1980:369)
Epizootilagen och epizootiförordningen (1980:371) innehåller be-
stämmelser för att förhindra allmänfarliga djursjukdomar (epizootiska
sjukdomar) som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur
till människa. Vilka sjukdomar som omfattas av lagen anges i epi-
zootiförordningen. De sjukdomar som kan spridas från djur till män-
niska benämns zoonotiska sjukdomar.
Enligt 2 § epizootilagen skall den som har anledning misstänka att
en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård omedelbart anmäla
detta till distriktsveterinären eller annan veterinär. Bestämmelser om
anmälningsplikt finns dessutom i förordningen (1971:810) med all-
män veterinärinstruktion. En veterinär skall vid misstanke om epi-
zootisk sjukdom skyndsamt underrätta bl.a. Statens jordbruksverk,
länsstyrelsen, smittskyddsläkaren och den eller de kommunala nämn-
der som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Statens jordbruksverk erhöll 1996 uppdrag av regeringen att, i sam-
råd med Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet, göra en översyn av
epizootilagstiftningen. Jordbruksverket har i en rapport (1997:11) om
översyn av epizootilagstiftningen bl.a. föreslagit att den befarade zoo-
nosen BSE skall ingå som ny sjukdom i epizootilagen. Vidare föreslås
att en utredare tillsätts för utarbetande av en särskild lag beträffande
zoonotiska sjukdomar hos djur. I avvaktan på behandlingen av
förslaget till ny epizootilagstiftning har Jordbruksverket i sina
föreskrifter om epizootiska sjukdomar (SJVFS 1997:85) med stöd av
2 § epizootiförordningen föreskrivit att epizootilagen skall gälla
sjukdomen BSE. Detta innebär bl.a. att i enlighet med 2 § epizooti-
lagen den som har anledning att misstänkta att BSE har drabbat djur i
hans vård har att omedelbart anmäla detta till veterinär.
5 Regeringens överväganden och förslag
Regeringens förslag: Regeringen skall bemyndigas, för att skydda
liv, personlig säkerhet eller hälsa, att meddela föreskrifter om anmälan
av andra allvarliga misstänkta eller konstaterade sjukdomar än sådana
som skall anmälas enligt smittskyddslagen. Regeringen ges vidare
möjlighet att överlåta åt myndighet att meddela sådana föreskrifter om
anmälan som inte innebär skyldighet att lämna ut uppgifter.
Socialstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag. Enligt Socialstyrelsens förslag skall dock anmälan gö-
ras även till smittskyddsläkaren.
Skälen för regeringens förslag: Smittsamma sjukdomar var länge
en dominerande dödsorsak i västvärlden och är det fortfarande i ut-
vecklingsländerna. På få områden har folkhälsoåtgärder varit så fram-
gångsrika som när det gäller infektionssjukdomar. Förbättrade lev-
nadsförhållanden, liksom utvecklingen av antibiotika och effektiva
vacciner, har medfört att dödligheten minskat drastiskt i den industria-
liserade världen. Dagens goda situation är dock inte självklar. Den
bygger på att åtgärder inom bl.a. hälsoskydd och smittskydd är
långsiktiga och har en hög effektivitet.
Zoonotiska sjukdomar, dvs. sjukdomar som är betingade av smitt-
ämnen som kan överföras från djur till människa, har på ett fram-
gångsrikt sätt bekämpats i Sverige. Framgångarna beror bl.a. på ef-
fektiv livsmedelskontroll och på att djurbesättningarna hålls friska.
Likväl används cirka 20 000 vårddagar årligen för vård och behand-
ling av zoonotiska sjukdomar. Det kommer även i framtiden att finnas
ett behov av en kraftfull bekämpning av dessa sjukdomar.
CJS är en snabbt fortlöpande demenssjukdom hos människor. Som
tidigare har redovisats finns det omständigheter som talar för att en ny
form av CJS kan kopplas till konsumtion av kött från nötkreatur smit-
tade med BSE. Något bevis för ett sådant samband har dock inte pre-
senterats. EU:s ministerråd (hälsoministrarna) har anfört att lämpliga
åtgärder bör vidtas i syfte att undanröja risken för eventuell överföring
av BSE (se rådets slutsatser 96/C 194/01). Rådet har rekommenderat
att den epidemiologiska kontrollen av CJS utvidgas till alla
medlemsstater. Varken BSE-sjukan hos djur eller nv-CJS hos
människa har påvisats i Sverige. Sjukdomen utgör ändå ett potentiellt
folkhälsoproblem, vilket gör det angeläget att följa dess utbredning.
Regeringen anser därför att det finns ett behov av att införa en
skyldighet för läkare att anmäla fall av CJS och nv-CJS. Det
huvudsakliga syftet med en sådan anmälningsskyldighet är att
förbättra möjligheterna att följa sjukdomarnas utbredning för att dra
epidemiologiska slutsatser och därmed skydda liv, personlig säkerhet
eller hälsa.
Anmälningsförfarandet enligt smittskyddslagen har två olika syften.
Det ena är att snabbt få kunskap om inträffade fall av en allvarlig
sjukdom för att direkta åtgärder skall kunna vidtas. Det andra syftet är
ge mer långsiktiga kunskaper om utbredningen av sjukdomarna för att
på så sätt ge grund för bl.a. utvärderingar av smittskyddet och utveck-
lande av åtgärdsstrategier. När det gäller CJS och nv-CJS råder det för
närvarande osäkerhet om vad som orsakar sjukdomarna. Det är inte
heller klarlagt hur smittan överförs och om det finns ett samband
mellan den prionrelaterade sjukdomen BSE hos djur och nv-CJS. Det
kan därför inte bli aktuellt att vidta några direkta åtgärder på lokal nivå
med stöd av bestämmelser av det slag som finns i smittskyddslagen.
Detta talar enligt regeringens bedömning för att CJS och nv-CJS inte
bör göras till anmälningspliktiga sjukdomar enligt smittskyddslagen.
Det kan inte uteslutas att det i framtiden kan finnas ett behov av en
omedelbar rapportering av andra allvarliga sjukdomar, även sådana
som inte är smittsamma. Regeringen anser mot denna bakgrund att
den föreslagna bestämmelsen om anmälningsplikt inte bör föras in i
smittskyddslagen. I stället föreslås en ny lag, som innehåller ett
bemyndigande för regeringen, att meddela föreskrifter om att vissa
allvarliga sjukdomar skall anmälas. Förslaget innebär att annars
sekretessbelagda uppgifter kan lämnas ut. Av hänsyn till den enskildes
integritet är det viktigt att inte allt för många sjukdomar omfattas av
lagen. En sådan ordning skulle även innebära en onödig belastning på
sjukvården. Endast de sjukdomar som utgör en så betydande fara för
människors liv, personliga säkerhet eller hälsa att det är angeläget att
följa deras utbredning skall således enligt regeringens mening göras
anmälningspliktiga.
Sjukdomarna CJS och nv-CJS är svåra att diagnostisera, trots att de
uppvisar ett antal särdrag i patientens sjukdomsbild. En säker diagnos
kan ställas först efter en relativt komplicerad neuropatologisk utred-
ning sedan patienten avlidit. För att kunna göra epidemiologiska be-
dömningar är det viktigt att även misstänkta fall anmäls. Grunden för
anmälan är i praktiken den enskilde läkarens bedömning, vilket oftast
utgör en kombination av kliniska iakttagelser och analys av prov.
Sedan patienten avlidit bör, om möjligt, diagnosen säkerställas i
samband med en obduktion. Av 8 § lagen (1995:832) om obduktion
m.m. framgår att en klinisk obduktion får utföras om den avlidne
skriftligen har medgett obduktion eller uttalat sig för en sådan åtgärd
eller om det av andra skäl finns anledning att anta att obduktion skulle
stå i överensstämmelse med den avlidnes inställning. Vissa avsteg från
denna huvudregel finns i 9 och 10 §§. Enligt 9 § får i vissa fall en kli-
nisk obduktion för att fastställa dödsorsaken göras även utan ett med-
givande som beskrivs i den föregående paragrafen. Detta får ske om
det är av särskild betydelse att dödsorsaken faställs. Av förarbetena till
lagen (prop. 1994/95:148 s. 95) framgår att så kan vara fallet t.ex. om
den avlidne misstänks ha drabbats av en smittsam sjukdom och det är
väsentligt att snarast möjligt få misstanken bekräftad eller utesluten.
En klinisk obduktion kan även behövas för att vinna kunskap om den
sjukdom som den avlidne haft eller om verkan av behandling som den
avlidne gått igenom. En sådan obduktion får utföras om det är oklart
vilken inställning den avlidne haft och om inte någon som stått den
avlidne nära motsätter sig det. Om det inte finns någon som stått den
avlidne nära som kan underrättas får sådan obduktion utföras endast
om det finns särskilda skäl. Undantagsbestämmelsen är avsedd att till-
lämpas restriktivt. Ett exempel på när den kan bli tillämplig är att det
bland läkarna råder delade meningar om den diagnos som ställts var
riktig och det är av stor vikt för behandlingen av andra patienter att
man når visshet i den frågan.
Socialstyrelsen har i sin framställan till regeringen föreslagit att an-
mälan skall göras till såväl Smittskyddsinstitutet som smittskyddsläka-
ren. Som tidigare framhållits är syftet med den föreslagna anmälnings-
skyldigheten i första hand att förbättra möjligheterna att följa CJS ut-
bredning och göra epidemiologiska bedömningar. Förslaget innehåller
inte några bestämmelser om åtgärder som kan vidtas genom smitt-
skyddsläkarnas försorg. Enligt regeringens uppfattning är det därför
tillräckligt att anmälan görs till Smittskyddsinstitutet. Detta hindrar
dock inte att smittskyddsläkarna även i fortsättningen kan fylla en
viktig funktion, t.ex. genom att lämna information om sjukdomen och
på olika sätt stödja patienter och anhöriga.
Regeringens föreskrifter kommer att ange vilka allvarliga sjukdo-
mar som skall göras anmälningspliktiga. Anmälan skall göras till
Smittskyddsinstitutet. I dagsläget är det svårt att förutse något behov
av en anmälningsskyldighet för någon annan sjukdom utanför smitt-
skyddslagstiftningen än CJS och dess nya variant. Anmälnings-
skyldigheten skall gälla läkare som i sin verksamhet konstaterar eller
misstänker förekomst av viss sjukdom. Anledningen till att anmäl-
ningsskyldigheten skall omfatta både misstänkta och konstaterade
sjukdomsfall har behandlats tidigare i detta kapitel. Om en läkare har
anmält ett misstänkt sjukdomsfall till Smittskyddsinstitutet, och
diagnosen senare visar sig vara felaktig, skall även detta förhållande
anmälas till Smittskyddsinstitutet. En anmälan skall innehålla upp-
gifter om patientens identitet samt de övriga uppgifter som behövs för
att kunna följa sjukdomens utbredning. Regeringen avser att uppdra åt
Socialstyrelsen att närmare föreskriva om vilken utredning som skall
göras av en läkare för att denne skall kunna ta ställning till om an-
mälningsskyldighet föreligger. Socialstyrelsen bör vidare besluta om
innehållet i anmälan och därvid även ange på vilket sätt och inom
vilken tid anmälan skall göras.
6 Sekretessfrågor
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller med vissa undantag
sekretess inom den offentliga hälso- och sjukvården för uppgift om
enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller nå-
gon honom närstående lider men. All hälso- och sjukvårdspersonal i
allmän tjänst är underkastad tystnadsplikt enligt bestämmelser i
sekretesslagen. För hälso- och sjukvårdspersonal i enskild tjänst är
tystnadsplikt föreskriven i lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården. Regelsystemen är visserligen
olika utformade, men i princip råder samma sekretesskydd inom
hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet vare sig den
bedrivs av det allmänna eller i enskilda former.
Sekretessen gäller mellan myndigheter och mellan självständiga
verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet. Uppgifter om den
enskildes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden får inte
röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen
eller i en annan lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar
(1 kap. 3 § första och andra stycket sekretesslagen). Enligt 14 kap. 1 §
sekretesslagen får uppgifter utan hinder av sekretess lämnas till en
annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
Uppgiftsskyldighet finns i flera författningar, däribland smittskydds-
lagen.
Förslaget till lag om anmälan av vissa allvarliga sjukdomar bemyn-
digar regeringen, att föreskriva bl.a. vilka allvarliga sjukdomar som
skall föranleda anmälan och vilka uppgifter denna skall innehålla.
Detta innebär att annars sekretessbelagda uppgifter kan lämnas ut med
stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen.
Vid bedömningen av vilka uppgifter som skall lämnas ankommer
det givetvis på regeringen att göra en avvägning mellan den enskildes
integritetsintresse och samhällets behov av vissa uppgifter.
Socialstyrelsen har i sin framställan till regeringen anfört att det är
nödvändigt att misstänkta eller konstaterade fall av CJS och dess vari-
ant anmäls med patientens identitet fullständigt angiven. Skälen till
detta är att personanknutna uppgifter är en förutsättning för att kunna
göra epidemiologiska bedömningar bl.a. genom att undvika att samma
patient rapporteras av flera läkare. Regeringen delar Socialstyrelsens
bedömning. Det starka samhällsintresse som råder av en snabb
rapportering av CJS och dess variant medför därför att skyddet för den
enskildes identitet bör träda åt sidan.
Regeringen vill erinra om att de uppgifter som lämnas till Smitt-
skyddsinstitutet är sekretessbelagda även där, enligt 7 kap. 1 § sekre-
tesslagen.
7 Ekonomiska och andra konsekvenser
Regeringens förslag föranleder vissa ytterligare arbetsuppgifter för
Smittskyddsinstitutet. Det finns anledning att anta att ett tiotal fall av
CJS kommer att rapporteras årligen till Smittskyddsinstitutet. Enligt
regeringens bedömning kan de ekonomiska konsekvenserna av
förslaget rymmas inom nuvarande anslagsram för myndigheten. Inte
heller i övrigt medför förslaget några ekonomiska konsekvenser för
sjukvården.
8 Författningskommentar
Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som
gäller åligganden för enskilda, skall enligt 8 kap. 3 § regeringsformen
meddelas genom lag. Riksdagen kan emellertid med stöd av bestäm-
melsen i 7 § samma kapitel genom bemyndigande i lag ge regeringen
kompetens att genom förordning meddela föreskrifter om bl.a. skydd
för liv, personlig säkerhet eller hälsa. För att regeringen i sin tur skall
kunna överlåta åt en myndighet att meddela andra bestämmelser än
rena verkställighetsföreskrifter i ämnet, fordras ett medgivande från
riksdagen i enlighet med vad som sägs i 8 kap. 11 § regeringsformen.
Lagen innehåller således ett bemyndigande för regeringen att med-
dela föreskrifter om att vissa andra allvarliga sjukdomar än dem som
skall anmälas enligt smittskyddslagens bestämmelser kan bli föremål
för anmälningsskyldighet om det finns ett starkt samhällsintresse av
att förekomsten av sjukdomen snabbt rapporteras. En sådan av
regeringen meddelad föreskrift om anmälningsskyldigheten gör att
annars sekretessbelagda uppgifter kan lämnas ut med stöd av 14 kap.
1 § sekretesslagen. Regeringen får överlåta åt myndighet att meddela
sådana föreskrifter om anmälan som inte innebär en skyldighet att
lämna ut uppgifter.
Skälen för förslaget har redovisats i avsnitt 5.
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 september 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall,
Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: Statsrådet Wallström
Regeringen beslutar proposition 1997/98:21 Anmälan av vissa
allvarliga sjukdomar
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-be-
myndigande
Celexnummer för bak-
omliggande EG-regler
Lag om anmälan av vissa
allvarliga sjukdomar
Prop. 1997/98:21
17
1