Post 6161 av 7180 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:27 ·
Hämta Doc ·
Lag om rätt till ledighet för att bedriva närings- verksamhet
Ansvarig myndighet: Arbetsmarknadsdepartementet
Dokument: Prop. 27
Regeringens proposition
1997/98:27
Lag om rätt till ledighet för att bedriva närings-
verksamhet
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Sundsvall den 11 september 1997
Göran Persson
Ulrica Messing
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag om rätt för arbetstagare till ledighet för att
bedriva näringsverksamhet. Förslaget har utformats efter samma mönster
som föräldraledighetslagen (1995:584) och andra liknande
ledighetslagar. Lagen innehåller huvudsakligen bestämmelser som är
tvingande till arbetstagarens förmån. Genom kollektivavtal får avvikelser
göras från vissa av lagens s.k. ordningsföreskrifter.
Rätten till ledighet avser en sammanhängande period om högst sex
månader hos en och samma arbetsgivare. Arbetstagarens verksamhet får
dock inte konkurrera med arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte
heller innebära väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
Arbetstagaren måste ha varit anställd hos arbetsgivaren antingen de
senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de senaste
två åren för att få rätt till ledighet.
Önskemål om ledighet skall anmälas till arbetsgivaren minst tre
månader före ledighetens början. Påbörjad ledighet får avbrytas och
arbetet hos arbetsgivaren får återupptas i samma omfattning som tidigare.
Arbetsgivaren får dock skjuta upp tidpunkten för arbetstagarens återgång
en månad från det att han eller hon underrättades om att arbetstagaren vill
avbryta sin ledighet.
En arbetstagare som begär eller tar i anspråk ledighet tillförsäkras
skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade anställningsförmåner
eller anställningsvillkor.
En arbetsgivare som bryter mot lagen kan bli skadeståndsskyldig.
Mål om tillämpning av lagen skall handläggas enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Förslag till lag om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet 4
3 Ärendet och dess beredning 7
4 En ny lag om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet 7
4.1 Behovet av en ny lag 7
4.2 Lagen bör i huvudsak vara tvingande 9
4.3 Rätten till ledighet 11
4.4 Kvalifikationstid 15
4.5 Anmälan och beslut om ledighet 15
4.6 Återgång i arbete 16
4.7 Anställningsskydd 16
4.8 Skadestånd 17
4.9 Rättegångsregler 18
4.10 Ikraftträdande 18
5 Författningskommentar 18
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian ”Rätt till ledighet
för att starta egen näringsverksamhet”....................................22
Bilaga 2 Promemorians lagförslag........................................................24
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna........................................27
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...................................................28
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...................................................................31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 september 1997......33
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet.
2 Förslag till lag om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § En arbetstagare har enligt denna lag rätt att vara ledig från sin
anställning för att bedriva näringsverksamhet.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiltigt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet får det dock göras
avvikelser från lagen i fråga om
1. anmälan om ledighet (5 §),
2. tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång till arbete (7 §
andra stycket), och
3. den tid arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång
till arbete (7 § tredje stycket).
Genom ett kollektivavtal som kommit till på det sätt som anges i andra
stycket får även den närmare tillämpningen av bestämmelserna i 9 § om
skyddet för anställningsvillkoren bestämmas.
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra eller
tredje stycket, får tillämpa avtalet även på en arbetstagare som inte är
medlem av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete
som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt
kollektivavtal.
Rätten till ledighet
3 § En arbetstagare har rätt till hel ledighet från sitt arbete under högst
sex månader för att själv eller genom juridisk person bedriva
näringsverksamhet. Arbetstagarens verksamhet får dock inte konkurrera
med arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller innebära
väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
En arbetstagare har rätt till ledighet endast under en period hos en och
samma arbetsgivare.
Kvalifikationstid
4 § Som villkor för en arbetstagares rätt till ledighet enligt 3 § gäller att
arbetstagaren vid ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren
antingen de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader
de senaste två åren.
Vid beräkningen av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Anmälan och beslut om ledighet
5 § En arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla
detta till arbetsgivaren minst tre månader före ledighetens början. I
samband med sin anmälan skall arbetstagaren ange hur lång tid
ledigheten är planerad att pågå.
6 § Arbetsgivaren skall senast en månad efter det att ledigheten
anmäldes meddela arbetstagaren sitt beslut om ledigheten.
Återgång i arbete
7 § En arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt
arbete i samma omfattning som före ledigheten.
Om en arbetstagare vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall
arbetstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
En arbetsgivare får skjuta upp arbetstagarens återgång högst en månad
efter det att arbetsgivaren tagit emot underrättelsen.
Anställningsskydd
8 § En arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av
att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna
lag. Om en arbetstagare ändå sägs upp eller avskedas skall uppsägningen
eller avskedandet ogiltigförklaras, om arbetstagaren begär det.
9 § En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet
enligt denna lag är inte skyldig att enbart av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade
arbetsvillkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än en sådan som kan genomföras inom
ramen för anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av
ledigheten.
Skadestånd
10 § En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala ersättning för
den skada som uppkommer.
Skadestånd enligt första stycket kan avse både ersättning för den
förlust som uppkommer och ersättning för den kränkning som lagbrottet
innebär.
Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.
Rättegång
11 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Förs talan med anledning av en uppsägning eller ett avskedande,
tillämpas 34 och 35 §§, 37 §, 38 § andra stycket andra meningen, 39–
42 §§ samt 43 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64–
66 och 68 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
________________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen anförde i 1997 års ekonomiska vårproposition (prop.
1996/97:150) att den hade för avsikt att föreslå införande av en rätt till
tjänstledighet under sex månader för att starta eget företag.
I en departementspromemoria som upprättats inom
Arbetsmarknadsdepartementet, Rätt till ledighet för att starta egen
näringsverksamhet, föreslås en ny lag i ämnet. En sammanfattning av
promemorian finns i bilaga 1. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns
tillgänglig i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr A97/2232/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 augusti 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitten 4.3 och 4.8 samt i författningskommentaren under
10 §.
4 En ny lag om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet
4.1 Behovet av en ny lag
Regeringens förslag: En arbetstagare skall ges en lagstadgad rätt till
ledighet från anställningen för att bedriva näringsverksamhet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inte någon erinran mot promemorians förslag att införa en lag om rätt
till ledighet för att starta egen näringsverksamhet.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) anser att förslaget är ett bra
alternativ till andra politiska instrument. Även Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) ställer sig positiv till förslaget. Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO) stöder förslaget men anför att det kommer
att ge betydligt större negativa effekter på små än på stora företag.
Landstingsförbundet ser positivt på att olika insatser görs för att
underlätta för de anställda att starta egen näringsverksamhet.
Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det finns åtskilliga andra
förslag till sysselsättningsskapande åtgärder som borde komma i fråga
framför detta. Närings– och teknikutvecklingsverket (NUTEK) tror inte
att förslaget kommer att medföra någon nyanställning eftersom en ledig-
hetsperiod om maximalt sex månader i många fall troligen kan täckas
med övertid eller andra lösningar. NUTEK uppmärksammar också de
små företagens problem. Enligt Arbetslivsinstitutet framstår det som att
den föreslagna lagen endast marginellt kan komma att öka benägenheten
att starta egen näringsverksamhet.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) avråder från ny
ledighetslagstiftning. SAF anser att de effekter på nyföretagande som den
föreslagna lagstiftningen eventuellt kan komma att få, är att betrakta som
ytterst marginella. Dessa uppvägs inte av de effekter förslaget kommer
att få i de redan existerande företagen. SAF påpekar att regeringens
småföretagsdelegation särskilt har prioriterat betydelsen av färre och
enklare regler. Den föreslagna lagstiftningen är enligt SAF ett steg i
motsatt riktning. Arbetsgivarverket avstyrker förslaget och anför att en
vakans på högst sex månader troligen i de flesta fall inom staten löses
genom om-prioriteringar och omfördelning av uppgifter på befintlig
arbetskraft. Inte heller Svenska kommunförbundet tillstyrker
promemorians förslag. Kommunförbundet framhåller att förslaget
innebär att ytterligare ett omfattande regelverk läggs till den redan
mycket komplexa regelmassa som styr arbetslivet. Företagarnas
riksorganisation (Företagarna) avstyrker förslaget och framhåller att
ledighetslagstiftningen i dag är omfattande och leder till svårigheter inte
minst i mindre företag.
Stockholms tingsrätt uppmärksammar frågan om arbetstagaren skall ha
rätt till ledighet om denne redan – vid sidan av sin anställning – driver
verksamhet men önskar använda sig av den möjlighet som lagen ger.
Skälen för regeringens förslag: Genom nya företag främjas tillväxt
och sysselsättning. Syftet med förslaget är att stödja nyföretagandet, inte
minst bland kvinnor, genom att underlätta för arbetstagare att starta och
bedriva näringsverksamhet. Att starta och bedriva ett företag är i sig ett
stort risktagande. Genom att möjliggöra för nya företagare att ta ledigt
under en period kan risken minskas i någon mån. Företagaren behöver
inte riskera att, utöver de pengar och resurser som satsas, dessutom
förlora arbetet för den händelse företagssatsningen inte slår väl ut.
Rätten till ledighet för att bedriva näringsverksamhet är även en del av
arbetsmarknadspolitiken. Om en arbetstagare är ledig enligt lagen
uppkommer en möjlighet för någon arbetslös att få arbete i den lediges
ställe. Enligt reglerna om utbildningsvikariat har arbetsgivaren möjlighet
att ansöka om vikariatsstöd för att anställa en vikarie för en arbetstagare
som är ledig bland annat av det skälet att han eller hon skall starta egen
näringsverksamhet. Som förutsättning gäller dock att arbetsgivaren
betalar den tjänstledige arbetstagaren lön under ledigheten. Reglerna om
utbildningsvikariat återfinns i förordningen (1986:414) om
rekryteringsstöd. Vikariatsstöd uppgår för närvarande till 350 kronor per
dag, dock högst 50 procent av lönekostnaden, och kan betalas ut under
sex månader. Stödet får lämnas till en arbetsgivare som efter anvisning
av länsarbetsnämnden anställer en ersättare under den tid då en anställd
med lön är ledig för att starta egen näringsverksamhet. I årets
budgetproposition föreslås att vikariatsstödet samordnas med vissa andra
stödformer i ett nytt anställningsstöd.
SAF och andra remissinstanser har tagit upp frågan om förslagets
negativa effekter på bl.a. de mindre företagen. Regeringen anser
emellertid att de positiva effekter förslaget förväntas få för situationen på
arbetsmarknaden väger tyngre än de negativa effekter som kan tänkas
uppstå för en del arbetsgivare. Regeringen avser att följa frågan om
effekterna av den nu föreslagna lagstiftningen, inte minst med avseende
på de mindre företagen.
Stockholms tingsrätt har väckt frågan om den som redan driver en
näringsverksamhet skall ha rätt till ledighet enligt den nu föreslagna
lagstiftningen. Många gånger kan arbetstagaren redan ha startat
näringsverksamhet vid sidan av sin anställning. Regeringen anser inte att
dessa personer, enbart på grund av att de redan påbörjat sin
näringsverksamhet, skall vara avskurna från rätt till ledighet enligt lagen.
I förhållande till promemorians förslag bör därför den ändringen göras att
rätten till ledighet skall avse möjligheten att bedriva näringsverksamhet. I
begreppet bedriva ligger givetvis även att ”starta” företag. Regeringen
återkommer till detta i avsnitt 4.3.
4.2 Lagen bör i huvudsak vara tvingande
Regeringens förslag: Reglerna om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet skall i allt väsentligt vara tvingande. Vissa av
lagreglerna skall vara dispositiva på så sätt att avvikelser får göras
med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan träffas på
förbundsnivå. De bestämmelser som på så sätt kommer att vara
dispositiva är reglerna om
- tiden för anmälan om ledighet,
- arbetstagarens underrättelse till arbetsgivaren att han eller hon vill
avbryta en påbörjad ledighet, och
- den tid efter vilken arbetstagaren efter sådan underrättelse har rätt
att återgå i arbete. Även den närmare tillämpningen av skyddet för
anställningsvillkoren skall kunna bestämmas på det sättet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Kommunförbundet och Landstingsförbundet har
framfört att riksdagen i lagen (1982:80) om anställningsskydd
(anställningsskyddslagen) har tagit bort kravet på att kollektivavtal som
avviker från lag skall ha slutits eller godkänts av en central
arbetstagarorganisation. De anser att detta bör gälla även den nu
föreslagna lagen. Arbetsdomstolen (AD) har påpekat att bestämmelsen
om möjlighet till avvikande kollektivavtal bör utformas på samma sätt
som motsvarande bestämmelse i t.ex. föräldraledighetslagen (1995:584),
dvs. att vad som åsyftas är kollektivavtal som på arbetstagarsidan har
slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation som avses i
medbestämmandelagen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag överensstämmer
i huvudsak med motsvarande bestämmelse i föräldraledighetslagen.
Reglerna är i princip tvingande till arbetstagarnas förmån. För att
underlätta en anpassning till särskilda branscher, arbetsplatser och
arbetstagargrupper görs vissa förfaranderegler dispositiva. Det är till att
börja med fråga om regler om olika tidsfrister och innehållet i anmälan
om ledighet. Dessa regler får ersättas genom kollektivavtal om avtalet på
arbetstagarsidan har träffats eller godkänts på central nivå.
Även den närmare tillämpningen av skyddet för anställningsvillkoren
får bestämmas på det sättet. Att parterna får avtala om ”den närmare
tillämpningen” innebär att ett sådant avtal inte får leda till att
arbetstagarnas förmåner allmänt sett blir sämre än vad som följer av
lagen eller till att lagens syften urholkas. Avtal kan dock alltid slutas som
ger arbetstagaren större rättigheter än vad som gäller enligt lagen.
En liknande bestämmelse finns också i 9 § lagen (1974:981) om
arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen). I
första stycket stadgas att arbetstagare som varit ledig skall, när han
återgår i arbete, vara tillförsäkrad samma eller likvärdig ställning i fråga
om arbetsförhållanden och anställningsvillkor som om han inte haft
ledighet. Den närmare innebörden av denna regel får, enligt paragrafens
andra stycke, regleras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan
slutits på förbundsnivå. I förarbetena till studieledighetslagen uttalades i
denna del bl.a. följande.
” Reglerna om trygghet i anställningen för en studieledig
arbetstagare bör självfallet vara tvingande. Däremot bör det kunna
tillåtas att parterna genom kollektivavtal reglerar det närmare
innehållet av t.ex. löneskyddet. Det bör också vara möjligt att –
inom ramen för den fastlagda principen – kollektivavtalsvägen
reglera vilka verkningar som ledigheten kan få i andra
sammanhang, t.ex. i befordringshänseende etc.” (prop. 1974:148 s.
87).
Även anställningsskyddslagen innehåller en liknande bestämmelse (jfr
prop. 1973:129 s. 250).
Ledigheten för att bedriva näringsverksamhet bör betraktas på samma
sätt. Uttalandena kan därför sägas gälla även ifrågavarande lag.
Ett centralt kollektivavtal med avvikande regler får av arbetsgivaren
tillämpas även på en arbetstagare som inte är medlem i den
avtalsslutande organisationen. En förutsättning för detta är att
arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte omfattas
av något annat tillämpligt kollektivavtal.
Som AD påpekat bör en hänvisning ske till medbestämmandelagens
definition av central arbetstagarorganisation. Regeringen anser vidare, i
motsats till Kommunförbundet och Landstingsförbundet, att
kollektivavtal som avviker från lagens bestämmelser på arbetstagarsidan
skall ha slutits på förbundsnivå. Motsvarande regel finns i övriga
ledighetslagar bl.a. i föräldraledighetslagen och i studieledighetslagen.
Regeringen finner ingen anledning att i detta avseende göra skillnad
mellan reglerna i de olika ledighetslagarna.
4.3 Rätten till ledighet
Regeringens förslag: En arbetstagare skall ha rätt till ledighet under
högst sex månader för att själv eller genom juridisk person bedriva
näringsverksamhet. Arbetstagarens verksamhet får dock inte
konkurrera med arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller
innebära väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
Arbetstagaren har rätt till ledighet endast under en period hos en och
samma arbetsgivare.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Enligt promemorians förslag är dock konkurrensförbudet
begränsat till den del av arbetsgivarens verksamhet där arbetstagaren
sysselsätts.
Remissinstanserna: AD framhåller att det vore önskvärt att det något
närmare utvecklades dels vad som skall krävas för att en arbetstagare
skall anses ”starta näringsverksamhet”, dels vad som avses med att rätten
till ledighet förfaller om arbetstagaren inte startar sin näringsverksamhet.
Även Stockholms tingsrätt, Kommunförbundet och Landstingsförbundet
framför liknande synpunkter. Tingsrätten tar också upp frågan om hur det
skall uppfattas om arbetstagaren avser att tillsammans med annan driva
verksamheten.
SAF kan inte acceptera den avgränsning som görs i promemorian, dvs.
att rätt till ledighet skall föreligga om arbetstagarens tilltänkta
näringsverksamhet konkurrerar med arbetsgivarens verksamhet inom ett
annat område än det i vilket arbetstagaren sysselsätts. SAF framhåller att
många företag driver verksamhet med olika inriktning och kan ingå i
företagsgrupper. Medarbetare i företag kan också tänkas ha arbetat inom
flera olika verksamhetsgrenar inom företaget och därigenom skaffat sig
erfarenhet och insyn från skilda delar av företaget. Mot en sådan
bakgrund måste enligt SAF:s mening en konkurrensaspekt i den
föreslagna lagstiftningen ges en bredare innebörd.
Arbetsgivarverket anser att konkurrensklausulen i promemorians
förslag är oklar i sin utformning. Arbetsgivarverket framhåller också
vikten av arbetstagarens skyldighet att informera om sin verksamhet så
att arbetsgivaren kan bedöma om verksamheten är konkurrerande innan
arbetsgivaren beslutar om ledighet enligt lagen. Företagarna anser att
rätt till ledighet för att bedriva företag är en form av företagsstöd som
tillsammans med reglerna om utbildningsvikariat snedvrider
konkurrensen. Företagarna hävdar att det är illojal konkurrens så snart
den anställde konkurrerar med någon del av arbetsgivarens företag.
SACO anser att ledighetens längd måste utsträckas från sex månader
till ett år. Även TCO anser att lagen borde ge rätt till en ledighet längre
än sex månader.
Landstingsförbundet kan inte tillstyrka promemorians förslag att
arbetsgivaren skall kunna vägra ledighet som medför väsentlig olägenhet.
Förbundet anser att det skall vara tillräckligt att ledigheten medför
olägenhet för verksamheten.
Skälen för regeringens förslag:
Bedriva näringsverksamhet
Avsikten med den nya lagen är bl.a. att underlätta för den som önskar
driva näringsverksamhet, men som inte direkt vågar ta steget att lämna
sin anställning. Genom reglerna om rätt till ledighet får arbetstagaren
under en period pröva sina idéers bärighet i en egen verksamhet. Även
den som redan driver en verksamhet vid sidan av sin anställning skall ha
rätt att vara ledig för att driva verksamheten vidare på heltid.
Med begreppet näringsverksamhet förstås ekonomisk verksamhet som
bedrivs yrkesmässigt.
Det skall inte krävas att själva produktionen eller driften av
verksamheten har påbörjats men man måste kunna kräva att den nye
företagaren på ett påtagligt sätt har påbörjat planeringen och
genomförandet av företagsstarten. Man får göra en helhetsbedömning
och därvid beakta sådana omständigheter som om företaget är
inregistrerat, lån upptagna eller finansiering på annat sätt har ordnats,
bankkonton har öppnats, lokaler anskaffats, telefonabonnemang tecknats
osv. Vid någon tidpunkt måste givetvis sådana planeringsåtgärder vara
avslutade och verksamheten i realiteten påbörjad, men det går knappast
att ange en exakt tidpunkt när så skall vara fallet. Det kan mycket väl
finnas välgrundad anledning till att igångsättandet av själva
verksamheten i vissa fall dröjt längre än vad som varit avsett. I begreppet
”ledighet för att bedriva näringsverksamhet” ligger alltså en rätt för
arbetstagaren till ledighet för förberedande åtgärder. Om det skulle visa
sig att arbetstagaren, trots att denne beviljats ledighet, inte bedriver
näringsverksamhet, har arbetstagaren däremot skyldighet att genast
återgå i arbete.
Den arbetstagare som gör anspråk på rätt till ledighet enligt lagen
måste, om han eller hon driver företaget tillsammans med någon annan,
själv inta en sådan ställning i företaget att han eller hon kan anses driva
detta. Driften kan ske i egen regi eller genom en juridisk person, t.ex. ett
aktiebolag.
Arbetstagarens information till arbetsgivaren
Regeringen föreslår inte någon uttrycklig informationsskyldighet för
arbetstagaren. Det ligger i arbetstagarens eget intresse att lämna sådana
utförliga uppgifter om sin verksamhet, som gör det möjligt för
arbetsgivaren att bedöma frågan om arbetstagaren har rätt till ledighet.
En nödvändig följd av att arbetstagaren inte lämnar arbetsgivaren
behövlig information blir att arbetsgivaren kan tvingas att avslå
ledighetsansökan.
Konkurrensförbudet
Enligt promemorians förslag får arbetstagarens tilltänkta verksamhet inte
konkurrera med den del av arbetsgivarens verksamhet där denne
sysselsätts. Däremot ger promemorians förslag arbetstagaren rätt till
ledighet för verksamhet som konkurrerar med någon annan del av
arbetsgivarens verksamhet.
SAF anser att konkurrensaspekterna inte är tillräckligt behandlade i
promemorian. SAF kan inte heller acceptera den avgränsning beträffande
konkurrensförbudet som föreslås i promemorian. Företagarna anser att
promemorians förslag om att konkurrensförbudet endast skall gälla den
del av verksamheten där den anställde arbetar, skarpt bryter mot
arbetsrättens krav på lojalitet i anställningar. Företagarna anser i likhet
med SAF att förbudet mot illojal konkurrens inte bör inskränkas på det
sätt som föreslås.
AD har i anställningsskyddsmål prövat en rad tvister om illojal
konkurrens. AD har bl.a. anfört att det torde stå utom tvivel att en
anställd som under sin anställningstid bedriver en verksamhet som
konkurrerar med arbetsgivarens i allmänhet på ett allvarligt sätt bryter
mot den lojalitetsplikt som gäller mot arbetsgivaren. Samtidigt framhåller
AD att inte all konkurrens kan anses utgöra ett sådant lojalitetsbrott.
Fråga måste normalt vara om sådan konkurrens som tillfogar
arbetsgivaren mer påtaglig skada eller som är att uppfatta som illojal mot
arbetsgivaren (jfr bl.a. AD 1993 nr 18 och 1977 nr 118).
Enligt regeringens mening är det självfallet viktigt att det lojalitetskrav
som framgår av AD:s praxis upprätthålls. Regeringen anser därför att
övervägande skäl talar för att arbetstagaren med stöd av lagen endast
skall ha rätt till sådan ledighet som inte konkurrerar med arbetsgivarens.
I förhållande till promemorians förslag bör därför den inskränkningen
göras att rätt till ledighet endast skall föreligga om arbetstagarens
verksamhet inte konkurrerar med någon del av arbetsgivarens
verksamhet.
Arbetsgivaren kan givetvis medge att arbetstagaren bedriver en med
arbetsgivaren konkurrerande verksamhet.
Vid bedömningen av om arbetstagarens tilltänkta verksamhet kan
komma att konkurrera med arbetsgivarens får man söka ledning i bl.a. de
faktiska omständigheter som råder i arbetsgivarens verksamhet. Dessa
förhållanden får jämföras med de uppgifter arbetstagaren lämnar om sin
verksamhet. Som ovan anförts anser regeringen att det ligger i
arbetstagarens eget intresse att lämna sådana utförliga uppgifter som gör
det möjligt för arbetsgivaren att bedöma frågan om arbetstagarens
verksamhet kan komma att konkurrera med arbetsgivarens verksamhet.
Väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet
I promemorian föreslås en rätt för arbetsgivaren att vägra ledighet som
innebär väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet. Regeringen
delar uppfattningen att rätt till ledighet inte bör föreligga om den innebär
väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet. Regeringen kan inte
biträda Landstingsförbundets uppfattning att redan ”olägenhet” skulle
hindra arbetstagaren att få rätt till ledighet. Däremot anser regeringen att
detta krav bör formuleras som en förutsättning för rätt till ledighet och
inte som en rätt för arbetsgivaren att vägra ledighet. Det ligger i sakens
natur att arbetsgivaren kan vägra ledighet om lagens förutsättningar inte
är uppfyllda. Detta bör dock arbetsgivaren göra inom en viss tidsfrist. Se
vidare avsnitt 4.5.
Det är oundvikligt att en arbetstagares frånvaro från arbetet många
gånger innebär olägenheter för arbetsgivaren. Detta får arbetsgivaren i
princip tåla. Det är först om ledigheten skulle medföra väsentlig
olägenhet för arbetsgivarens verksamhet som förutsättningar för rätt till
ledighet inte föreligger. Exempel på väsentlig olägenhet för arbetsgivaren
är att verksamheten inte kan fortgå på normalt sätt eller att avsevärda
arbetsbalanser uppkommer. Som väsentlig olägenhet får också räknas
större kostnadsökningar. Däremot bör normal fördyring i samband med
att arbetsgivaren anställer en vikarie inte betraktas som väsentlig
olägenhet för arbetsgivarens verksamhet. Olägenheter som beror på att
arbetsgivaren väljer att inte anställa en vikarie är normalt inte skäl att
vägra arbetstagaren ledighet.
Ledighetens längd
Rätten till ledighet avser högst sex månader vid ett tillfälle hos en
arbetsgivare. Om arbetstagaren byter arbetsgivare har han eller hon
naturligtvis rätt till en ny ledighetsperiod om högst sex månader, under
förutsättning att de övriga villkoren är uppfyllda. I lagen anges den
maximala omfattningen av den ledighet som arbetstagaren har rätt till.
Regeringen uttalade i remissen till Lagrådet att det givetvis inte finns
något hinder mot att arbetsgivaren beviljar arbetstagaren längre ledighet,
men att det då inte blir fråga om ledighet enligt lagen. Detta uttalande
synes enligt Lagrådets mening vara väl kategoriskt. En överenskommelse
om ledighet kan enligt Lagrådet givetvis gå ut på att lagens bestämmelser
skall tillämpas trots att villkoren för ledighet enligt lagen inte är
uppfyllda. Huruvida en överenskommelse om ledighet skall anses ha en
sådan innebörd får som Lagrådet påpekat avgöras efter en tolkning, om
parterna inte uttryckligen har reglerat denna fråga. I vart fall vid smärre
avvikelser från lagens villkor om rätt till ledighet ligger det enligt
Lagrådets mening nära till hands att anta att parterna har utgått från att
lagens bestämmelser ändå skall tillämpas. Regeringen delar Lagrådets
uppfattning.
Flera remissinstanser har framfört den synpunkten att sex månader är
för kort tid för denna typ av ledighet. Regeringen delar i och för sig den
uppfattningen men finner vid en sammanvägning av arbetsgivarnas och
arbetstagarnas intressen att sex månader är en väl avvägd tidsrymd.
Rätten till ledighet avser endast hel ledighet. Arbetstagaren kan således
inte med stöd av lagen begära rätt till ledighet på deltid för att bedriva
näringsverksamhet.
Arbetstagaren har som nyss nämnts enligt förslaget inte rätt till
ledighet mer än en period. Det är meningen att ledigheten skall pågå i ett
sammanhang under högst sex månader. Arbetstagaren har dock möjlighet
att avbryta ledigheten i förtid.
4.4 Kvalifikationstid
Regeringens förslag: För rätt till ledighet skall arbetstagaren ha varit
anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste sex månaderna eller
sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Arbetsgivarverket anser att den föreslagna
kvalifikationstiden om sex månaders anställning är för kort. LO
uppmärksammar den risk för arbetslöshet som den tjänstledige löper om
det företag som han eller hon är anställd i upphör under ledigheten. LO
anser därför att ifrågavarande ledighet skall vara överhoppningsbar vid
bedömning av arbetsvillkoret enligt reglerna om ersättning vid
arbetslöshet.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens avsikt är att i den
föreslagna lagen så långt som möjligt knyta an till de regler som finns i
övriga ledighetslagar. Bestämmelsen om kvalifikationstid har sin förebild
i bl.a. föräldraledighetslagen och studieledighetslagen. Regeringen är inte
beredd att här föreslå en regel med längre kvalifikationstid för rätt till
ledighet än de nyss nämnda motsvarande bestämmelserna.
Regeringen delar LO:s uppfattning att ledighet för att bedriva
näringsverksamhet skall vara överhoppningsbar i
arbetslöshetsförsäkringen och lägger i årets budgetproposition fram
förslag om detta.
När man beräknar anställningstiden skall varje dag då ett
anställningsförhållande har förelegat räknas med. Frånvarodag t.ex. på
grund av sjukdom eller annan ledighet skall alltså räknas in i
anställningstiden. Deltidsarbete jämställs med heltidsarbete.
Anställningstiden beräknas fram till tidpunkten när ledigheten skall
börja.
När man bestämmer anställningstid skall man också räkna med tid då
arbetstagaren har varit anställd hos något annat företag inom en koncern
som arbetsgivaren tillhör. Om ett företag eller en del av ett företag har
övergått till en ny arbetsgivare, räknar man hos den nya arbetsgivaren
med den tid som arbetstagaren har varit anställd hos den tidigare
arbetsgivaren eller hos företag inom koncern som den tidigare
arbetsgivaren tillhörde. Med övergång av företag avses detsamma som
enligt 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd.
4.5 Anmälan och beslut om ledighet
Regeringens förslag: En arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till
ledighet skall anmäla detta till arbetsgivaren minst tre månader före
ledighetens början. Arbetstagaren skall i samband med detta ange hur
lång tid ledigheten är planerad att pågå. Arbetsgivaren skall senast en
månad efter det att ledigheten anmäldes meddela arbetstagaren sitt
beslut om ledigheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna har inte framfört några särskilda synpunkter i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att ledigheten kan
ordnas utan att det uppstår besvärande följder för verksamheten.
Arbetstagaren bör därför vara skyldig att anmäla till arbetsgivaren att han
eller hon vill utnyttja sin rätt till ledighet minst tre månader i förväg. De
med ledigheten sammanhängande frågorna på arbetsplatsen bör kunna
klaras av inom denna tid.
Kollektivavtal får träffas om bl.a. längre underrättelsetid. Ett sådant
avtal skall på arbetstagarsidan ha träffats eller godkänts på central nivå.
En förlängning av underrättelsetiden kan vara nödvändig för
arbetstagargrupper vars arbetstider bestäms genom schemaläggning eller
turlistor för en relativt lång tidsperiod, t.ex. lärare.
För att även arbetstagaren skall kunna planera sin verksamhet bör det
finnas en skyldighet för arbetsgivaren att inom viss tid meddela
arbetstagaren om denne kommer att få ledigt. Regeringen anser det
skäligt att bestämma denna tid till en månad efter det att arbetstagaren
begärt ledigheten.
4.6 Återgång i arbete
Regeringens förslag: En arbetstagare skall få avbryta sin påbörjade
ledighet och återuppta sitt arbete i samma omfattning som före
ledigheten.
Om arbetstagaren vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall
arbetstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
Arbetsgivaren skall ha rätt att skjuta på återgången högst en månad
efter det att arbetsgivaren tagit emot underrättelsen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte framfört några särskilda synpunkter i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen knyter i sitt förslag an till
befintlig ledighetslagstiftning. Det bör därför föreskrivas att
arbetstagaren får avbryta ledigheten men att arbetstagaren skall
underrätta arbetsgivaren om att han eller hon vill återgå i arbete.
Arbetsgivaren är dock inte skyldig att låta arbetstagaren återinträda i
arbetet tidigare än en månad efter anmälan. Avvikande kollektivavtal får
träffas om tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång i arbete
samt den tid arbetsgivaren har rätt att skjuta upp tidpunkten för
arbetstagarens återgång i arbete.
4.7 Anställningsskydd
Regeringens förslag: En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin
rätt till ledighet skall tillförsäkras skydd mot uppsägning, avskedande
och försämrade anställningsförmåner eller anställningsvillkor till följd
av ledigheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte lämnat några särskilda synpunkter i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: Genom förslaget förenas rätten till
ledighet för att bedriva näringsverksamhet med garantier för att
arbetstagare som använder sin rätt inte kommer i sämre ställning än sina
arbetskamrater. Däremot får den tjänstledige arbetstagaren inte garantier
som går längre än vad som gäller för de arbetstagare som är kvar i arbete.
Skulle arbetsförtjänsten för dem allmänt sett minska eller skulle de på
grund av en omorganisation få ändrade arbetsuppgifter är detta
förändringar som också den tjänstledige arbetstagaren måste tåla.
Enligt de regler som gäller inom arbetsrättens område har en
arbetsgivare normalt rätt att utan uppsägning omplacera en arbetstagare
om de nya arbetsuppgifterna ligger inom ramen för det enskilda
anställningsavtalet. För att en omplacering enligt förslaget skall vara
giltig måste den dels ske inom ramen för anställningsavtalet, dels vara en
nödvändig följd av ledigheten. Bestämmelserna om anställningsskydd
utgör i första hand ett skydd mot trakasserier från arbetsgivarens sida.
4.8 Skadestånd
Regeringens förslag: En arbetsgivare som bryter mot lagen skall
betala ersättning för den skada som uppkommer. Skadeståndet kan
avse både ersättning för den förlust som uppkommer och ersättning
för den kränkning som lagbrottet innebär. Om det är skäligt, kan
skadeståndet jämkas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Arbetsgivarverket anser att skadestånd bör kunna
utdömas även av arbetstagare i det fall de bryter mot lagens
konkurrensklausul och därmed åsamkar arbetsgivare skada.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen är inte beredd att på det
sätt Arbetsgivarverket föreslagit införa en särskild lagregel om
skadeståndsskyldighet för arbetstagare. Den enskilde arbetstagaren kan
dock i vissa flagranta fall av missbruk av reglerna åläggas
skadeståndsskyldighet enligt allmänna avtalsrättsliga principer för
kontraktsbrott i anställningsförhållanden.
Som Lagrådet påpekat är det allmänna skadeståndets främsta syfte vid
brott mot föreskrifter av ordningskaraktär att inskärpa vikten av att också
de formella föreskrifterna iakttas. Regeringen delar Lagrådets
uppfattning att, för att undanröja all tvekan om bestämmelsens innebörd,
denna bör utformas efter förebild av bl.a. anställningsskyddslagen.
4.9 Rättegångsregler
Regeringens förslag: Mål om tillämpning av lagen skall handläggas
enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvist-
lagen).
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte lämnat några särskilda synpunkter i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: Rättegångsreglerna bör utformas på
samma sätt som i övrig likartad lagstiftning.
4.10 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagen skall träda i kraft den 1 januari 1998.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att lagen träder i
kraft så snart som möjligt. Det bör kunna ske den 1 januari 1998.
5 Författningskommentar
1 §
I den inledande paragrafen anges lagens tillämpningsområde. För att
lagen skall bli tillämplig krävs att det finns ett anställningsförhållande
med arbetsgivare och arbetstagare som parter. Uppdragstagare eller den
som är part i ett bolags– eller kompanjonskapsförhållande omfattas inte
av lagen. Begreppet arbetstagare definieras inte i lagen. När man
bedömer om någon skall anses vara arbetstagare får man söka ledning i
det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Bedömningen får ske på
samma sätt som gäller inom arbetsrätten i övrigt.
Lagen gäller alla anställningar i privat och offentlig tjänst.
Tillämpningen inskränks dock beträffande kortare anställningar på grund
av det kvalifikationskrav som gäller enligt 4 §.
2 §
Paragrafen har sin förebild i föräldraledighetslagen (1995:584) och andra
ledighetslagar.
Den föreslagna lagen är i princip tvingande till arbetstagarnas förmån.
Vissa förfaranderegler har, i likhet med vad som gäller i annan likartad
lagstiftning, gjorts dispositiva. Det är fråga om regler om anmälan om
ledighet och regler om inom vilka tider olika underrättelser i samband
med ledighet (5 § samt 7 § andra och tredje styckena) skall ske. Dessa
regler får ersättas genom kollektivavtal om avtalet på arbetstagarsidan
har träffats eller godkänts på central nivå. Även den närmare
tillämpningen av skyddet för anställningsvillkoren (9 §) får bestämmas
på det sättet. Att parterna får avtala om ”den närmare tillämpningen”
innebär att ett sådant avtal inte får leda till att arbetstagarnas förmåner
allmänt sett blir sämre än lagens eller till att lagens syften urholkas. Avtal
kan dock alltid slutas som ger arbetstagaren större rättigheter än vad som
gäller enligt lagen.
Ett centralt kollektivavtal med avvikande regler får av arbetsgivaren
tillämpas även på en arbetstagare som inte är medlem i den
avtalsslutande organisationen. En förutsättning för detta är att
arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte omfattas
av något annat tillämpligt kollektivavtal.
Rätten till ledighet
3 §
Den som skall bedriva näringsverksamhet har enligt lagen rätt att vara
helt ledig under en period av högst sex månader för detta ändamål. Den
verksamhet som arbetstagaren bedriver får dock inte konkurrera med
arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller innebära väsentlig
olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
Rätten till ledighet avser endast hel ledighet. Arbetstagaren kan således
inte med stöd av lagen begära rätt till ledighet på deltid för att bedriva
näringsverksamhet. I begreppet ”bedriva” ligger även drift av redan
påbörjad verksamhet samt förberedande åtgärder inför en
verksamhetsstart.
Arbetstagaren har enligt lagen inte rätt till ledighet mer än en period.
Ledigheten skall pågå i ett sammanhang under högst sex månader.
Arbetstagaren har dock möjlighet att avbryta ledigheten. Se vidare vid
7 §.
Paragrafen är tvingande.
Kvalifikationstid
4 §
Paragrafen har sin förebild i bl.a. föräldraledighetslagen och
studieledighetslagen. För rätt till ledighet enligt lagen gäller ett
kvalifikationskrav för arbetstagaren. Kvalifikationskravet innebär att
arbetstagaren skall ha varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste
sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två
åren.
När man bestämmer anställningstiden tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Paragrafen är tvingande.
Anmälan och beslut om ledighet
5 §
Paragrafen har sin förebild i 13 § föräldraledighetslagen. En arbetstagare
som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla detta till arbetsgivaren
minst tre månader före ledighetens början. Arbetstagaren skall i samband
med detta ange hur lång tid ledigheten är planerad att pågå. Denna
bestämmelse är i första hand avsedd att öka möjligheterna att ordna
ledigheten utan att det uppstår besvärande följder för verksamheten.
Regeln innebär att rätten till ledighet tidigast uppkommer tre månader
efter det att arbetstagaren har anmält denna till arbetsgivaren.
Kollektivavtal får träffas om bl.a. längre underrättelsetid. Ett sådant
avtal skall på arbetstagarsidan ha träffats eller godkänts på central nivå.
6 §
Arbetsgivaren skall senast en månad efter det att ledigheten anmäldes
besluta om och lämna arbetstagaren besked om ledigheten.
Paragrafen är tvingande.
Återgång i arbete
7 §
Bestämmelsen har sin motsvarighet i bl.a. föräldraledighetslagen.
En arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt
arbete i samma omfattning som före ledigheten.
Om arbetstagaren vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall
arbetstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
Arbetsgivaren får skjuta på återgången högst en månad efter det att
arbetsgivaren tagit emot underrättelsen.
Av 2 § andra stycket 2 och 3 framgår att kollektivavtal får träffas om
tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång i arbete samt den tid
arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång i arbete.
Anställningsskydd
8 och 9 §§
I dessa paragrafer – som har sina närmaste förebilder i
föräldraledighetslagen – tillförsäkras arbetstagare som begär eller tar i
anspråk sin rätt till ledighet skydd mot uppsägning, avskedande och
försämrade anställningsförmåner eller anställningsvillkor.
Skyddsreglerna är i princip tvingande till arbetstagarnas förmån. Även
om de kollektivavtalsslutande parterna alltså inte kan avtala bort skyddet,
har de på det sätt som framgår av 2 § andra stycket möjlighet att träffa
avtal om den närmare tillämpningen av skyddet för anställningsvillkoren.
Som tidigare sagts får ett sådant avtal inte leda till att arbetstagarnas
förmåner allmänt sett sänks under den nivå som lagen garanterar. De
kollektivavtalsslutande parterna kan inte heller disponera över förmåner
som redan har tjänats in av den enskilde arbetstagaren.
Skadestånd
10 §
En arbetsgivare som bryter mot lagen skall betala skadestånd till
arbetstagaren för mistad arbetsinkomst och annan ekonomisk skada. Han
kan också bli skyldig att betala allmänt skadestånd till arbetstagaren. Om
det är skäligt kan skadeståndet jämkas.
Paragrafen har efter Lagrådets påpekande utformats i enlighet med
motsvarande bestämmelse i anställningsskyddslagen. Se även avsnitt 4.8.
Rättegång
11 §
Paragrafen har utformats efter samma mönster som motsvarande
bestämmelser i föräldraledighetslagen.
Mål om tillämpning av lagen skall handläggas enligt arbetstvistlagen.
Genom hänvisning till vissa av reglerna i anställningsskyddslagen skall
följande gälla.
Om parterna tvistar om en uppsägning är giltig, upphör inte
anställningen förrän tvisten slutligt har avgjorts. Arbetstagaren får inte
heller avstängas från arbetet om det inte finns särskilda skäl.
Arbetstagaren har vidare rätt till lön och vissa andra förmåner.
Domstolen kan för tiden intill det slutliga avgörandet besluta att
anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller vid annan
tidpunkt. Domstolen kan också besluta att en pågående avstängning skall
upphöra (34 § anställningsskyddslagen).
Ett avskedande kan förklaras ogiltigt. Domstolen kan besluta att
anställningen skall bestå tills tvisten slutligt har avgjorts. Arbetsgivaren
får då inte avstänga arbetstagaren och arbetstagaren har rätt till lön och
vissa andra förmåner så länge anställningen består (35 §
anställningsskyddslagen).
Om en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande
får arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de
omständigheter som har föranlett uppsägningen eller avskedandet (37 §
anställningsskyddslagen). I fråga om preskription av rätten till talan finns
bestämmelser i 40-42 §§ och 43 § första stycket andra meningen och
andra stycket anställningsskyddslagen.
Ersättning för förlust som avser tid efter det att anställningen har
upphört är relaterad till arbetstagarens anställningstid eller ålder
(38 § andra stycket andra meningen och 39 § anställningsskyddslagen).
Paragrafen innehåller, beträffande andra tvister än tvister om
uppsägning och avskedande, slutligen hänvisning till
medbestämmandelagens regler om tvisteförhandling och rättegång (64–
66 och 68 §§ medbestämmandelagen).
Ikraftträdandebestämmelse
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Sammanfattning av promemorian ”Rätt till ledighet för att
starta egen näringsverksamhet”
Regeringen anförde i 1997 års ekonomiska vårproposition (prop.
1996/97:150) att den hade för avsikt att föreslå en möjlighet till
tjänstledighet för att starta eget företag. Syftet med förslaget är att stödja
nyföretagandet, inte minst bland kvinnor, och för att underlätta för
personer att kunna starta egen näringsverksamhet. Regeringen anförde att
den avsåg att i årets budgetproposition återkomma till riksdagen med ett
förslag om lagstadgad rätt till ledighet för att starta egen
näringsverksamhet. I denna promemoria presenteras ett sådant lagförslag.
Rätten till ledighet för att starta egen näringsverksamhet är en del av
arbetsmarknadspolitiken och ett av lagens syften är att en arbetstagares
ledighet skall kunna medföra att en annan, arbetslös person får arbete.
Den nya lagen skall därvid betraktas mot bakgrund av dels reglerna om
utbildningsvikariat i förordningen (1986:414) om rekryteringsstöd, dels
reglerna i förordningen (1984:523) om bidrag till arbetslösa m.fl. som
startar egen näringsverksamhet.
Reglerna om utbildningsvikariat innebär bland annat att om en
arbetsgivare frivilligt betalar en tjänstledig arbetstagare lön under
ledigheten, har arbetsgivaren möjlighet att få vikariatsstöd för att anställa
en ersättare för den ledige arbetstagaren.
Syftet med reglerna om bidrag för att starta egen näringsverksamhet är
att underlätta för arbetslösa att starta eget företag. Frågan om s.k. starta-
eget-bidrag skall kunna lämnas till en arbetstagare som vill utnyttja rätten
till tjänstledighet för att starta egen näringsverksamhet, kommer att
behandlas i annan ordning.
Förslaget till lag om rätt till ledighet för att starta egen
näringsverksamhet har utformats efter samma mönster som
föräldraledighetslagen (1995:584) och andra liknande ledighetslagar.
Lagen innehåller huvudsakligen bestämmelser som är tvingande till
arbetstagarens förmån. Genom kollektivavtal får avvikelser göras från
vissa av lagens s.k. ordningsföreskrifter.
Ledigheten avser en period hos en och samma arbetsgivare under högst
sex månader. Arbetstagarens verksamhet får inte konkurrera med
arbetsgivarens verksamhet i den del där han eller hon sysselsätts.
Arbetstagaren måste ha varit anställd hos arbetsgivaren antingen de
senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de senaste
två åren för att få rätt till ledighet. En arbetsgivare får vägra ledighet
under vissa förutsättningar.
Önskemål om ledighet skall anmälas till arbetsgivaren minst tre
månader före ledighetens början. Påbörjad ledighet får avbrytas och
arbetet hos arbetsgivaren får återupptas i samma omfattning som tidigare.
Arbetsgivaren får dock skjuta på återgången en månad från det att han
underrättades om återgången.
En arbetstagare som begär eller tar i anspråk ledighet tillförsäkras
skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade anställningsförmåner
eller anställningsvillkor.
En arbetsgivare som bryter mot lagen kan bli skadeståndsskyldig.
Förslaget innehåller inte någon regel om skadeståndsskyldighet för
arbetstagare.
Mål om tillämpning av lagen skall handläggas enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om rätt till ledighet för att starta egen
näringsverksamhet
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Arbetstagare har enligt denna lag rätt att vara lediga från sin
anställning för att starta egen näringsverksamhet.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiltigt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av en central arbetstagarorganisation får det dock göras
avvikelser från lagen i fråga om
1. anmälan om ledighet (7 §),
2. tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång till arbete (8 §
andra stycket), och
3. den tid arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång
till arbete (8 § tredje stycket).
Genom ett kollektivavtal som kommit till på det sätt som anges i andra
stycket får även den närmare tillämpningen av skyddet för
anställningsförmånerna bestämmas (9 och 10 §§).
Arbetsgivare som är bundna av ett kollektivavtal enligt andra eller tredje
stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar
av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete som avses
med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.
Rätten till ledighet
3 § Arbetstagare har rätt till hel ledighet från sitt arbete under högst sex
månader för att starta egen näringsverksamhet. Den nya verksamheten får
dock inte konkurrera med den del av arbetsgivarens verksamhet där de
sysselsätts.
Arbetstagare har rätt till ledighet endast under en period hos en och
samma arbetsgivare.
4 § Som villkor för rätt till ledighet enligt 3 § gäller att arbetstagaren vid
ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste
sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de senaste två åren.
Vid beräkningen av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
5 § En arbetsgivare får vägra ledighet om
1. bestämmelserna i 3 § eller 4 § första stycket inte är uppfyllda, eller
2. ledigheten skulle medföra väsentlig olägenhet för arbetsgivarens
verksamhet.
6 § Ledighet får vägras med stöd av 5 § endast om arbetsgivaren
underrättar arbetstagaren inom en månad efter det att ledigheten
anmäldes.
Anmälan och beslut om ledighet
7 § Arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla detta
till arbetsgivaren minst tre månader före ledighetens början. I samband
med sin anmälan skall de ange hur lång tid ledigheten är planerad att
pågå.
Återgång i arbete
8 § Arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt
arbete i samma omfattning som före ledigheten.
Om arbetstagare vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall de
snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
Arbetsgivare får skjuta på återgången högst en månad efter det att de
tagit emot underrättelsen.
Anställningsskydd
9 § Arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av att
de begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna lag. Sker det
ändå, skall uppsägningen eller avskedandet ogiltigförklaras, om de begär
det.
10 § Arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt
denna lag är inte skyldiga att endast av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade
arbetsvillkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än en sådan som kan ske inom ramen för
anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av ledigheten.
Skadestånd
11 § Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala skadestånd för
den förlust som uppkommer och för den kränkning som har inträffat.
Om det är skäligt, kan skadeståndet minskas eller helt falla bort.
Rättegång
12 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Förs talan med anledning av en uppsägning eller ett avskedande, gäller
34 och 35 §§, 37 §, 38 § andra stycket andra meningen, 39-42 §§ samt
43 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet på motsvarande sätt.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
Förteckning över remissinstanserna
Stockholms tingsrätt, Arbetsgivarverket, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Arbetsdomstolen, Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Arbetslivsinstitutet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Företagarnas Riksorganisation,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO)
Lagrådsremissens lagförslag
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § En arbetstagare har enligt denna lag rätt att vara ledig från sin
anställning för att bedriva näringsverksamhet.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiltigt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet får det dock göras
avvikelser från lagen i fråga om
1. anmälan om ledighet (5 §),
2. tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång till arbete (7 §
andra stycket), och
3. den tid arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång
till arbete (7 § tredje stycket).
Genom ett kollektivavtal som kommit till på det sätt som anges i andra
stycket får även den närmare tillämpningen av skyddet för
anställningsvillkoren bestämmas (9 §).
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra eller
tredje stycket, får tillämpa avtalet även på en arbetstagare som inte är
medlem av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete
som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt
kollektivavtal.
Rätten till ledighet
3 § En arbetstagare har rätt till hel ledighet från sitt arbete under högst
sex månader för att själv eller genom juridisk person bedriva
näringsverksamhet. Arbetstagarens verksamhet får dock inte konkurrera
med arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller innebära
väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
En arbetstagare har rätt till ledighet endast under en period hos en och
samma arbetsgivare.
Kvalifikationstid
4 § Som villkor för en arbetstagares rätt till ledighet enligt 3 § gäller att
arbetstagaren vid ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren
antingen de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader
de senaste två åren.
Vid beräkningen av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Anmälan och beslut om ledighet
5 § En arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla
detta till arbetsgivaren minst tre månader före ledighetens början. I
samband med sin anmälan skall arbetstagaren ange hur lång tid
ledigheten är planerad att pågå.
6 § Arbetsgivaren skall senast en månad efter det att ledigheten
anmäldes meddela arbetstagaren sitt beslut om ledigheten.
Återgång i arbete
7 § En arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt
arbete i samma omfattning som före ledigheten.
Om en arbetstagare vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall
arbetstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
En arbetsgivare får skjuta på återgången högst en månad efter det att
arbetsgivaren tagit emot underrättelsen.
Anställningsskydd
8 § En arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av
att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna
lag. Om en arbetstagare ändå sägs upp eller avskedas skall uppsägningen
eller avskedandet ogiltigförklaras, om arbetstagaren begär det.
9 § En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet
enligt denna lag är inte skyldig att endast av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade
arbetsvillkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än en sådan som kan genomföras inom
ramen för anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av
ledigheten.
Skadestånd
10 § En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala skadestånd
för den förlust som uppkommer och för den kränkning som har inträffat.
Om det är skäligt, kan skadeståndet minskas eller helt falla bort.
Rättegång
11 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Förs talan med anledning av en uppsägning eller ett avskedande, gäller
34 och 35 §§, 37 §, 38 § andra stycket andra meningen, 39–42 §§ samt
43 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64–66 och 68 §§
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet på motsvarande sätt.
________________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-08
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne
Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson
Enligt en lagrådsremiss den 28 augusti 1997 (Arbetsmarknads-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till lag om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karin
Renman.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
3 §
Enligt denna paragraf har en arbetstagare rätt till hel ledighet från sitt
arbete under högst sex månader för att bedriva näringsverksamhet.
Arbetstagarens verksamhet får dock inte konkurrera med arbetsgivarens
verksamhet. Denna rätt till ledighet gäller endast under en period hos en
och samma arbetsgivare.
I den allmänna motiveringen uttalas att det givetvis inte finns något
hinder mot att arbetsgivaren beviljar arbetstagaren längre ledighet än
under sex månader men att det då inte blir fråga om ledighet enligt lagen.
Detta uttalande synes emellertid väl kategoriskt.
Arbetsgivaren kan i olika fall bevilja en arbetstagare ledighet för att
bedriva näringsverksamhet trots att villkoren för sådan ledighet inte är
uppfyllda enligt lagen. Utöver den situation som nyss berörts gäller det
bl.a. fall då arbetstagaren beviljas ledighet för flera perioder eller på
deltid eller för att bedriva en verksamhet som i vissa avseenden
konkurrerar med arbetsgivarens verksamhet. Även det fall att
arbetstagaren beviljas ledighet trots att han inte har uppnått den
kvalifikationstid som föreskrivs i 4 § hör hit.
En överenskommelse om ledighet kan givetvis gå ut på att lagens
bestämmelser skall tillämpas trots att villkoren för ledighet enligt lagen
inte är uppfyllda. Huruvida en överenskommelse om ledighet skall anses
ha en sådan innebörd får avgöras efter en tolkning, om parterna inte
uttryckligen har reglerat denna fråga. I vart fall vid smärre avvikelser
från lagens villkor om rätt till ledighet ligger det enligt Lagrådets mening
nära till hands att anta att parterna har utgått från att lagens bestämmelser
ändå skall tillämpas.
10 §
Enligt denna paragraf skall en arbetsgivare som bryter mot lagen betala
skadestånd för den förlust som uppkommer och för den kränkning som
har inträffat. Skadeståndet för kränkning kallas i
författningskommentaren för allmänt skadestånd, i enlighet med den
terminologi som är bruklig inom arbetsrätten när det gäller skadestånd
för detta särskilda slag av ideell skada.
Bestämmelser om allmänt skadestånd finns i ett flertal arbetsrättsliga
lagar. Den centrala bestämmelsen är 55 § i 1976 års
medbestämmandelag. Enligt den bestämmelsen skall vid bedömande om
och i vad mån skada har uppkommit för någon hänsyn tas även till
dennes intresse av att lagens eller kollektivavtalets bestämmelser iakttas
och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Liknande formuleringar har tidigare använts i andra lagar och finns
alltjämnt i t.ex. 32 § andra stycket i 1977 års semesterlag. I 1982 års
anställningsskyddslag och några andra lagar från senare tid sägs i stället
att skadestånd för brott mot lagen kan avse bl.a. ersättning för den
kränkning som lagbrottet innebär. Alla dessa skadeståndsbestämmelser
torde innebära att varje lagbrott utgör en sådan kränkning som kan
medföra skyldighet att betala skadestånd, låt vara att denna påföljd i vissa
situationer kan falla bort (jfr prop. 1981/82:71 s. 82).
Den formulering som använts i det remitterade förslaget, och som har
förebild i andra lagar om rätt till ledighet, ger enligt Lagrådets mening
upphov till tvekan om avsikten är att det vid ett brott mot lagen skall
göras en prövning i det enskilda fallet huruvida lagbrottet innebär en
kränkning som kan medföra skyldighet att betala skadestånd. En sådan
tvekan kan uppkomma framför allt när det gäller brott mot föreskrifter av
ordningskaraktär. I sådana fall kan det vara svårt att fastställa eller
uppskatta någon ideell skada som kan tjäna som mått vid
skadeståndsberäkningen (jfr SOU 1975:1 s. 496). När allmänt skadestånd
används i t.ex. medbestämmandelagen och anställningsskyddslagen som
sanktion vid förseelser av detta slag är dess främsta syfte att inskärpa
vikten av att också de formella föreskrifterna iakttas.
Om avsikten inte är att bestämmelsen om allmänt skadestånd i det
remitterade förslaget skall ha någon annan innebörd än de nyss nämnda
bestämmelserna om allmänt skadestånd i bl.a. medbestämmandelagen
och anställningsskyddslagen bör bestämmelsen, för att undanröja all
tvekan om dess innebörd, ges motsvarande lydelse.
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 september 1997.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg,
Andersson, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Messing
Regeringen beslutar proposition 1997/98:27 Lag om rätt till ledighet för
att bedriva näringsverksamhet.
Prop. 1997/98:27
33
1
Prop. 1997/98:27
Bilaga 1
Prop. 1997/98:27
Bilaga 2
Prop. 1997/98:27
Bilaga 3
Prop. 1997/98:27
Bilaga 4
Prop. 1997/98:27
Bilaga 5
Prop. 1997/98:27