Post 6142 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:82 ·
Hämta Doc ·
Europarådets sociala stadga
Ansvarig myndighet: Arbetsmarknadsdepartementet
Dokument: Prop. 82
Regeringens proposition
1997/98:82
Europarådets sociala stadga
Prop.
1997/98:82
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 februari 1998
Lena Hjelm-Wallén
Margareta Winberg
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det av Europarådet 1995
antagna tilläggsprotokollet till 1961 års europeiska sociala stadga om ett
kollektivt klagomålsförfarande samt den 1996 antagna reviderade
europeiska sociala stadgan.
Sverige undertecknade tilläggsprotokollet den 9 november 1995 och
den reviderade stadgan den 3 maj 1996.
Godkännandet av tilläggsprotokollet och stadgan föranleder inga lag-
ändringar.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Ärendet och dess beredning 4
3 Bakgrund 4
3.1 1961 års europeiska sociala stadga 4
3.2 1988 års tilläggsprotokoll 5
3.3 Reformkommittén (Charte-Rel) 5
4 Tilläggsprotokollet till den europeiska sociala stadgan angående ett
kollektivt klagomålsförfarande 7
4.1 Nuvarande ordning 7
4.2 Tilläggsprotokollets innehåll 8
4.3 Godkännande av tilläggsprotokollet 11
5 Den reviderade europeiska sociala stadgan 13
5.1 Stadgans huvudsakliga innehåll 13
5.2 Några utgångspunkter för ställningstagandet till
ratifikation 14
5.3 Godkännande av den reviderade europeiska
sociala stadgan 16
5.4 Sammanfattning 42
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian Europarådets sociala
stadga (Ds 1997:65)..........................................................45
Bilaga 2 Förteckning över de remissinstanser som avgett
yttrande över promemorian...............................................46
Bilaga 3 Tilläggsprotokoll till den europeiska sociala stadgan
angående ett kollektivt klagomålsförfarande
(engelsk och fransk originaltext och svensk
översättning)......................................................................47
Bilaga 4 Explanatory report (förklarande rapport till tilläggsproto-
kollet)................................................................................54
Bilaga 5 Europeisk social stadga (reviderad)
(engelsk och fransk originaltext och svensk
översättning)......................................................................64
Bilaga 6 Explanatory report (förklarande rapport till den
reviderade stadgan ..........................................................110
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 19 februari 1998.......................................................127
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
1. tilläggsprotokollet till den europeiska sociala stadgan om ett kollek-
tivt klagomålsförfarande, utan den särskilda förklaringen enligt
artikel 2 i protokollet,
2. den reviderade europeiska sociala stadgan, där punkterna 2:6, 3:1,
10:4, 15:3, 17:2, 19:11 och 19:12 samt artiklarna 25–27 och 29–31
godtas utöver de bestämmelser som motsvarar tidigare godtagna
bestämmelser.
2 Ärendet och dess beredning
Inom Europarådet har utarbetats ett tilläggsprotokoll till 1961 års
europeiska sociala stadga angående ett kollektivt klagomålsförfarande.
Protokollet öppnades för undertecknande den 9 november 1995 och
undertecknades samma dag av Sverige och sex andra av Europarådets
medlemsstater. Den reviderade europeiska sociala stadgan öppnades för
undertecknande den 3 maj 1996 och undertecknades samma dag av
Sverige och åtta andra av Europarådets medlemsstater.
I en departementspromemoria som utarbetats inom
Arbetsmarknadsdepartementet, Europarådets sociala stadga (Ds
1997:65), föreslås att tilläggsprotokollet och den reviderade stadgan
godkänns av Sverige. En sammanfattning av promemorians förslag finns
i bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En remissammanställning finns
tillgänglig i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr A97/3476/RS).
3 Bakgrund
3.1 1961 års europeiska sociala stadga
Den europeiska sociala stadgan, som trädde i kraft i februari 1965, är en
internationell överenskommelse som utarbetades inom Europarådet under
tiden 1953 – 1961. Den öppnades för undertecknande i Turin den 18
oktober 1961 och ratificerades av Sverige året därpå (prop. 1962:175, 2
LU 38, rskr. 365, SÖ 1962:57). Vissa förpliktelser undantogs dock från
ratifikation. Efter regeringsbeslut den 17 maj 1979 utsträcktes
ratifikationen något (SÖ 1979:16).
Stadgan innehåller i sak 19 artiklar med bestämmelser om
arbetsmarknadspolitik, arbetsvillkor, arbetarskydd, förenings- och
förhandlingsrätt, socialförsäkring och andra sociala trygghetsanordningar
samt familjepolitik. Den innehåller också bestämmelser till skydd för
migrerande arbetstagare. Syftet är att garantera sociala rättigheter samt
höja levnadsstandarden och öka den sociala välfärden.
I januari 1998 hade 21 av Europarådets 40 medlemsstater ratificerat
stadgan, nämligen Belgien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike,
Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien, Turkiet,
Tyskland och Österrike. Stadgan har undertecknats av ytterligare nio
stater, nämligen Lettland, Liechtenstein, Rumänien, Schweiz, Slovakien,
Slovenien, Tjeckien, Ukraina och Ungern.
3.2 1988 års tilläggsprotokoll
Medlemsstaterna i Europarådet beslöt år 1978 "att prioritera det arbete
som påbörjats i Europarådet för att undersöka möjligheten att utöka
listorna över den enskildes rättigheter, främst rättigheter på de sociala,
ekonomiska och kulturella områdena, som borde skyddas av europeiska
konventioner eller med andra lämpliga medel" (Förklaringen om de
mänskliga rättigheterna, 27 april 1978).
Styrkommittén för sociala frågor (CDSO) ledde detta arbete vad avsåg
den europeiska sociala stadgan. Arbetet resulterade i att
ministerkommittén i november 1987 antog ett tilläggsprotokoll till den
sociala stadgan innehållande i sak fyra nya artiklar om jämställdhet i
arbetslivet, arbetstagares rätt till information och samråd och
medbestämmande samt äldres rätt till socialt skydd. Den 5 maj 1988
öppnades protokollet för undertecknande, varvid det undertecknades av
Sverige och ytterligare åtta medlemsstater. Sverige ratificerade
protokollet i dess helhet året därpå (prop. 1988/89:106, 1988/89:AU17,
rskr. 1988/89:192, SÖ 1989:22). Protokollet, som trädde i kraft 1992,
hade i januari 1998 dessutom ratificerats av Danmark, Finland, Italien,
Nederländerna och Norge. Det har undertecknats av ytterligare fjorton
stater.
3.3 Reformkommittén (Charte-Rel)
Den 5 november 1990 hölls ett informellt ministermöte om mänskliga
rättigheter i Rom. Ett av de ämnen som diskuterades var den europeiska
sociala stadgan. Resultatet av denna diskussion blev att Europarådets
ministerkommitté uppmanades att snarast ta initiativ till en ingående
granskning av stadgans roll, innehåll och sätt att fungera.
Ministerkommittén tillsatte en s.k. ad hoc-kommitté, kommittén för
den europeiska sociala stadgan, ”Charte-Rel” (nedan kallad
reformkommittén), bestående av experter från de olika medlemsstaterna.
Den fick i uppdrag att lämna förslag i syfte att förbättra stadgan och dess
funktion, särskilt vad avsåg övervakningssystemet. När det gäller den
senare uppgiften föreslog reformkommittén tre olika reformer: ett
ändringsprotokoll med ändringar av vissa förfaranderegler i stadgan,
ändringar i rapporteringssystemet samt ett tilläggsprotokoll om ett
kollektivt klagomålsförfarande. Uppgiften att förbättra stadgans innehåll
resulterade i ett förslag till en helt ny stadga, en reviderad europeisk
social stadga.
– Ändringsprotokollet (Turinprotokollet) 1991
Ändringsprotokollet med ändringar av vissa förfaranderegler i den
sociala stadgan (ändringsprotokollet eller Turinprotokollet) öppnades för
undertecknande i oktober 1991 i Turin i samband med den
ministerkonferens som hölls på 30-årsdagen av undertecknandet av
stadgan. Sverige undertecknade det samma dag och ratificerade det året
därpå genom regeringsbeslut den 27 februari 1992. Ändringsprotokollet
(SÖ 1994:20) hade i januari 1998 ratificerats av tretton stater och
undertecknats av nio. Det träder dock inte i kraft förrän samtliga stater
som är bundna av stadgan har ratificerat det. I den resolution som antogs
vid ministerkonferensen i Turin uppmanades dock både stadgans parter
och övervakningsorgan att börja tillämpa vissa av reglerna i
ändringsprotokollet i den utsträckning stadgans ordalydelse tillåter det
innan det trätt i kraft. Ett motsvarande beslut antogs av
ministerkommittén i december samma år. Regeringskommittén har i
enlighet härmed antagit nya arbetsmetoder motsvarande vad som anges i
artikel 5 i ändringsprotokollet. Även den parlamentariska församlingen
har beslutat anpassa sin roll i enlighet med vad ändringsprotokollet
anger.
– Nytt rapporteringssystem
Ministerkommittén antog 1992 det av reformkommittén presenterade
förslaget till nytt rapporteringssystem att gälla under en försöksperiod på
fyra år. Systemet innebar årliga rapporter angående ett urval av stadgans
artiklar från samtliga parter i syfte att möjliggöra jämförelser mellan
olika nationella situationer. Tidigare hade rapportering skett vartannat år
för samtliga artiklar i stadgan, och de rapporterande staterna var indelade
i två olika grupper. I september 1996 beslöt ministerkommittén enhälligt
om ett nytt rapporteringssystem, som bygger på det av kommittén
föreslagna. Det trädde i kraft i juni 1997.
– 1995 års protokoll om ett kollektivt klagomålsförfarande
Reformkommittén enades 1992 om ett förslag till tilläggsprotokoll
angående ett kollektivt klagomålsförfarande, vilket antogs av
ministerkommittén i juni 1995. Förfarandet innebär att vissa
organisationer – som ett komplement till det ordinarie
övervakningsförfarandet – ges rätt att anföra klagomål mot en stat för
bristande genomförande av sina åtaganden.
Protokollet utgör resultatet av en lång rad kompromisser. Det har
funnits vitt skilda meningar bl.a. om avgränsningen av klagorätten och de
kriterier som bör ställas vid prövningen av om ett klagomål bör tas upp
till behandling eller inte. Regeringskommitténs roll i förfarandet har
också diskuterats livligt, liksom omröstningsreglerna och antalet
ratifikationer som bör krävas för ikraftträdande. Det har krävts tid för att
lösa dessa meningsskiljaktigheter. Det tog tre år från det att
reformkommittén lämnade sitt förslag till dess att ministerkommittén
slutligen, efter omröstning, antog texten till det nya instrumentet.
Tilläggsprotokollet öppnades för undertecknande den 9 november
1995, och undertecknades samma dag av Sverige och sex andra stater
(Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Italien och Portugal). Det har
därefter även undertecknats av Belgien och Slovenien. I januari 1998
hade det ratificerats av Cypern och Italien. Norge hade undertecknat det
utan förbehåll för ratifikation. Protokollet kräver fem ratifikationer för att
träda i kraft.
– Den reviderade sociala stadgan
I oktober 1994 presenterade reformkommittén resultatet av sitt arbete
med att gå igenom, uppdatera och komplettera den sociala stadgans
materiella innehåll. En utgångspunkt för det arbetet var att det skydd
stadgan ger inte på någon punkt skulle försämras genom de föreslagna
förändringarna. Det förslag till en reviderad social stadga som kommittén
presenterade innebar ett sammanförande av de rättigheter som gällande
stadga och 1988 års tilläggsprotokoll innehåller – med vissa förändringar
– kompletterade med ett antal helt nya rättigheter.
Ministerkommittén beslöt den 3 april 1996 att anta texten till den
reviderade sociala stadgan och den 3 maj samma år öppnades den för
undertecknande. Den undertecknades samma dag av följande nio stater:
Belgien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien,
Portugal och Sverige. I januari 1998 hade även Litauen, Rumänien,
Slovenien och Storbritannien undertecknat den, men ingen stat hade ännu
ratificerat den. Den reviderade stadgan träder i kraft efter ratifikation av
tre medlemsstater.
4 Tilläggsprotokollet till den europeiska
sociala stadgan angående ett kollektivt
klagomålsförfarande
4.1 Nuvarande ordning
Den nu gällande ordningen för övervakning av efterlevnaden av den
europeiska sociala stadgan bygger på rapporter om tillämpningen av
stadgan som de fördragsslutande staterna lämnar. Hela
kontrollförfarandet har som tidigare nämnts modifierats efter den
översyn som inleddes i början av 1990-talet. För närvarande sker
kontrollen genom insatser från följande organ:
– Den oberoende expertkommittén, som består av nio medlemmar
valda av ministerkommittén och biträdda av en observatör från
Internationella Arbetsorganisationen (ILO). Expertkommittén granskar
staternas rapporter och gör en rättslig bedömning av om staterna
uppfyller sina åtaganden.
– Regeringskommittén, som består av representanter för de
fördragsslutande staterna, biträdda av observatörer från europeiska
arbetstagar- resp. arbetsgivarorganisationer. Denna kommitté bereder
ministerkommitténs beslut. Framför allt väljer kommittén ut, på basis av
sociala, ekonomiska och andra överväganden, de situationer som enligt
dess uppfattning borde vara föremål för rekommendationer till berörd
fördragsslutande part.
– Ministerkommittén, som antar en resolution som omfattar hela
övervakningsperioden och som, sedan 1993, har innehållit individuella
rekommendationer till stater som inte uppfyllt stadgans krav.
Syftet med det av reformkommittén föreslagna nya kontrollförfarandet,
det kollektiva klagomålsförfarandet, är att göra övervakningen av
efterlevnaden av den sociala stadgan mer effektiv än den kan bli när den
enbart bygger på de fördragsslutande parternas egna rapporter. Med
förebild från ILO har syftet varit att i större utsträckning involvera
representanter för parterna på arbetsmarknaden men även andra enskilda
organisationer, s.k. non-governmental organisations eller ”NGO:s”, i
kontrollen av hur staterna uppfyller de olika åtagandena enligt stadgan.
Protokollet erbjuder en möjlighet till ett kontrollförfarande som är
snabbare än den regelbundna granskningen av staternas rapporter.
Förfarandet skall ses som ett komplement till granskningen av
rapporterna, som även fortsättningsvis kommer att utgöra grundvalen för
övervakningsproceduren.
4.2 Tilläggsprotokollets innehåll
Tilläggsprotokollets franska och engelska originaltexter och en svensk
översättning finns i bilaga 3. Till protokollet finns också en förklarande
rapport, som inte är av bindande karaktär, se bilaga 4.
Inledningen
I inledningen till protokollet anges bakgrunden till och syftet med det nya
instrumentet. Protokollet är en av de åtgärder som Europarådet vidtagit
för att förbättra genomförandet av de sociala rättigheter som 1961 års
sociala stadga innehåller. De andra åtgärderna är enligt den förklarande
rapporten antagandet av det tidigare omnämnda tilläggsprotokollet från
1988, ändringsprotokollet från 1991 och de nya rapporteringsreglerna.
Artikel 1
I denna artikel anges tre kategorier av organisationer som har rätt att
anföra klagomål som en direkt följd av att protokollet har trätt i kraft i
förhållande till en viss stat.
1. Först och främst nämns, under a, internationella arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer som avses i artikel 27 punkt 2 i 1961 års
sociala stadga. Det är sådana organisationer som nu deltar som
observatörer vid regeringskommitténs sammanträden (EFS, UNICE och
OIE).
2. Enligt punkt b får också andra internationella enskilda
organisationer (international non-governmental organisations,
"INGO:s") anföra klagomål. En förutsättning för detta är att dessa
organisationer har s.k. konsultativ status hos Europarådet. Därtill
kommer att de måste finnas upptagna på en särskild lista som
regeringskommittén upprättat enligt ett särskilt förfarande beslutat av
ministerkommittén den 22 juni 1995. Innehållet i detta förfarande i detalj
framgår av p. 20 i den förklarande rapporten. Syftet är att säkerställa att
den organisation som ges rätt att anföra klagomål också har kompetens
på ett relevant område.
3. Den tredje gruppen, som nämns under c, utgörs av representativa
nationella arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som finns i den
berörda fördragsslutande staten. I protokollet anges inte vad som menas
med representativ. Enligt den förklarande rapporten är avsikten att den
oberoende expertkommittén skall avgöra den saken. Om en stat inte har
nationella regler för att fastställa representativiteten kan faktorer som
antalet medlemmar och organisationens faktiska betydelse som
förhandlingspart i nationen i fråga få betydelse.
Artikel 2
Enligt denna artikel kan även nationella enskilda organisationer,
(”NGO:s”), andra än arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, få rätt
att anföra klagomål – men endast om den fördragsslutande staten i fråga
avgett en särskild förklaring angående detta. Enligt punkten 2 i artikeln
kan en sådan förklaring avges för en bestämd tidsperiod. Den kan dock
inte, enligt p. 28 i den förklarande rapporten, endast avse vissa
organisationer eller klagomål beträffande vissa artiklar i stadgan. Har en
stat lämnat en förklaring enligt artikeln är det även i detta fall den
oberoende expertkommittén som avgör om organisationen i fråga är
"representativ" och har sådan "särskild sakkunskap" som denna artikel
kräver för rätt att anföra klagomål.
Artikel 3
I denna artikel anges att både internationella och nationella enskilda
organisationer som har rätt att anföra klagomål enligt protokollet endast
får göra det i sådana frågor i vilka de har en särskild sakkunskap.
Huruvida detta krav är uppfyllt avgör den oberoende expertkommittén i
samband med att den prövar om klagomålet i fråga skall tas upp till
behandling eller inte.
Artikel 4
I artikeln anges tre krav som måste vara uppfyllda för att ett klagomål
skall tas upp till behandling. Vid utarbetandet av förslaget till protokoll
förutsatte reformkommittén att andra föreskrifter om förfarandet borde
kunna utformas av det organ som skulle pröva klagomålen, dvs. den
oberoende expertkommittén. I den förklarande rapporten (p. 31) anges att
sådana föreskrifter måste beakta följande punkter som reformkommittén
enades om efter interna diskussioner:
– ett klagomål får tas upp till behandling även om ett liknande fall
redan har lagts fram vid ett annat nationellt eller internationellt organ;
– att klagomålet rör en fråga som redan behandlats inom ramen för
stadgans ordinarie övervakningsförfarande utgör inte i sig ett hinder för
att tas upp till behandling. På detta område skall den oberoende
expertkommittén ges "a sufficient margin of appreciation";
– klagomålen får endast röra frågan om en stats lagar och praxis står i
överensstämmelse med en bestämmelse i stadgan. Individuella
situationer kan inte bli föremål för prövning.
Artikel 5
I denna artikel anges hur förfarandet inleds. Det kan noteras att
klagomålen skall vidarebefordras "utan dröjsmål".
Artikel 6
Artikeln rör frågan om klagomålet skall tas upp till prövning eller ej.
Både den stat som klagomålet riktar sig mot och den klagande skall ges
tillfälle att lämna upplysningar och synpunkter, och kommittén kan
endast ta upp ett klagomål till behandling om staten ifråga getts tillfälle
att yttra sig över det. Bestämmelsen hindrar däremot inte kommittén från
att avvisa ett klagomål som uppenbart ogrundat utan att sådan
information som anges i artikeln inhämtats.
Artikel 7
I denna artikel anges de viktigaste momenten i prövningen av innehållet i
de klagomål som tagits upp till behandling. Stor vikt är även här lagd
dels vid att båda parter hörs, dels vid att arbetet sker inom rimliga
tidsfrister.
Enligt punkten 1 har alla fördragsslutande parter i stadgan rätt att få
information om att ett klagomål tagits upp till behandling. Men det är
enbart parter till detta protokoll som har rätt att komma in med
kommentarer i ärendet.
Punkt 2 ger de internationella arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna (artikel 1a) rätt att yttra sig över klagomål
som anförts av andra organisationer.
De parter som ärendet rör har enligt punkten 3 rätt att yttra sig över de
yttranden som kommit in från andra parter.
Enligt punkt 4 kan också ett muntligt inslag i förfarandet få
förekomma. Förhör kan hållas om expertkommittén skulle anse det
nödvändigt. En part är oförhindrad att begära ett sådant förhör.
Artikel 8
Artikeln anger att förfarandet hos den oberoende expertkommittén skall
avslutas med att denna kommitté avger en rapport. Vidare anges till vilka
rapporten skall överlämnas och hur den skall offentliggöras.
Det kan noteras att hela det kollektiva klagomålsförfarandet i princip
är hemligt. Följande information får dock offentliggöras: det faktum att
en viss organisation ingett klagomål mot en viss stat, grunden för
klagomålet och beslutet att ta upp klagomålet till behandling.
Artikel 9
Artikeln behandlar ministerkommitténs roll i förfarandet, som i princip är
densamma som enligt det normala övervakningsförfarandet: en
resolution antas, eller, om expertkommittén funnit att en stat brutit mot
stadgan, en rekommendation riktas till staten i fråga. Ministerkommittén
kan inte frångå den rättsliga bedömning som gjorts av expertkommittén,
men den kan basera sitt ställningstagande på sociala, ekonomiska och
andra överväganden. Den kan, enligt andra punkten också konsultera
regeringskommittén. För detta krävs dels att det är fråga om "nya frågor",
dels att två tredjedelar av de fördragsslutande parterna i stadgan står
bakom beslutet.
Artikel 10
Enligt artikeln skall en rekommendation som riktats till en stat följas upp
på så sätt att staten skall lämna information om åtgärder som vidtagits
vid närmaste rapporteringstillfälle, oavsett om det enligt de normala
reglerna skulle rapporteras om bestämmelsen i fråga då.
Artikel 11
Artikeln anger att protokollet inte endast skall tillämpas på den sociala
stadgan utan även på 1988 års tilläggsprotokoll, om en stat är part i det
protokollet.
Artikel 12
Denna artikel klargör att förfarandet enligt protokollet inte skall anses stå
i strid med ordalydelsen i den i artikeln omnämnda punkten i bilagan till
stadgan, enligt vilken övervakningen av stadgan regleras endast i del IV
av stadgan.
Artikel 13 – 15
Artiklarna innehåller sådana ikraftträdande- och slutbestämmelser som
Europarådets konventioner normalt upptar. Protokollet träder inte i kraft
förrän fem stater har förklarat sig bundna av det.
4.3 Godkännande av tilläggsprotokollet
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1995 års
tilläggsprotokoll till den europeiska sociala stadgan om ett kollektivt
klagomålsförfarande, utan den särskilda förklaringen enligt artikel 2 i
protokollet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som svarat på remissen
tillstyrker eller har inget att erinra mot att Sverige godkänner
tilläggsprotokollet. En majoritet av remissinstanserna godtar också
förslaget att Sverige för närvarande inte avger en särskild förklaring
enligt artikel 2 i protokollet om att ge andra nationella enskilda
organisationer än arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer klagorätt.
Handikappombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappförbundens
Samarbetsorganisation och Sveriges Kristna Råd anser dock att sådana
nationella organisationer bör ges klagorätt. Riksförbundet Hem och Skola
framhåller att utvecklingen på sikt bör vara att sådana organisationer får
klagorätt.
Skälen för regeringens förslag: Tilläggsprotokollet angående ett
kollektivt klagomålsförfarande utgör en viktig del av det arbete som
bedrivits inom Europarådet under hela 1990-talet i syfte att reformera
och stärka medborgarnas ekonomiska och sociala rättigheter. Genom
protokollet förstärks övervakningen av stadgans efterlevnad och
organisationerna, särskilt arbetsmarknadens parter, ges en aktiv roll i
övervakningsförfarandet.
Sverige har sett mycket positivt på det ovannämnda reformarbetet och
har arbetat aktivt för att åstadkomma att tilläggsprotokollet blir ett
verksamt instrument som kan stärka sociala stadgans ställning. Att ge
organisationerna på arbetsmarknaden en klagorätt liknande den de sedan
länge haft inom ramen för ILO är helt i linje med svenska strävanden.
Det får också ses som ett stort framsteg att de internationella enskilda
organisationerna nu för första gången ges rätt att framföra klagomål.
Enligt regeringens mening har protokollet fått en utformning som
Sverige bör kunna godta.
Frågan är då om Sverige i samband med en kommande ratifikation av
protokollet skall avge en förklaring enligt artikel 2 i protokollet, dvs
förklara att Sverige tillerkänner även andra representativa nationella
enskilda organisationer inom sin jurisdiktion som har särskild
sakkunskap i frågor som regleras av stadgan, rätten att anföra klagomål
mot Sverige.
Ingen av de stater som hittills har förklarat sig bundna av protokollet,
dvs. Cypern, Italien och Norge, har avgett en sådan förklaring.
I promemorian har föreslagits att även Sverige bör avvakta med att
avge en sådan särskild förklaring. De flesta av remissinstanserna har
accepterat detta. Några av remissinstanserna, bl.a.
Handikappombudsmannen, anser dock inte att det finns något bärande
argument för att utesluta de aktuella organisationerna från klagorätt.
Handikappombudsmannen framhåller att en utökad klagorätt åt
sammanslutningar av enskilda innebär ett inslag av ökad demokrati i den
internationella politiken och att detta är i linje med utvecklingen
internationellt.
Regeringen delar uppfattningen att inte bara de internationella utan
även nationella enskilda organisationer har en viktig roll när det gäller att
bevaka att rättigheter, som de är särskilt berörda av, genomförs i
praktiken. Som Diskrimineringsombudsmannen påpekar innehåller den
europeiska sociala stadgan flera bestämmelser som inte avser
arbetsmarknaden, och som därmed i princip rör intressen som normalt
inte företräds av nationella arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.
Enligt regeringens mening finns det dock skäl för att inte redan nu
avge en förklaring enligt artikel 2. Som anförts i promemorian kommer i
det nya förfarandet den oberoende expertkommittén att få helt nya
uppgifter – den skall bl.a. ta ställning till om en viss organisation är
”representativ” respektive har ”särskild sakkunskap” och den skall
bedöma om ett visst klagomål gäller en fråga i vilken en organisation har
”särskild sakkunskap”. Detta gäller klagomål både från internationella
och nationella organisationer. Det kan nämnas att när det gäller
internationella enskilda organisationer har regeringskommittén ett
inflytande på så sätt att den skall fastställa en särskild lista med
organisationer som skall få klagorätt (artikel 1 b), vilket för övrigt ännu
inte skett (februari 1998). När det gäller att fastställa vilka nationella
organisationer enligt artikel 2 som skall få klagorätt har däremot varken
den ratificerande staten i fråga eller regeringskommittén något
inflytande. Som nyss nämnts är det den oberoende expertkommittén som
avgör den saken. Det kan därför finnas anledning att avvakta den praxis
som kommer att utvecklas i den oberoende expertkommittén när det
gäller vilka organisationer som ges klagorätt.
Sammanfattningsvis gör regeringen den bedömningen att
tilläggsprotokollet angående ett kollektivt klagomålsförfarande kan
godtas, men utan att det nu avges en särskild förklaring avseende artikel
2.
5 Den reviderade europeiska sociala stadgan
5.1 Stadgans huvudsakliga innehåll
Den reviderade europeiska sociala stadgan har utformats som ett från
1961 års stadga fristående instrument, och avsikten är att den så
småningom helt skall komma att ersätta denna. Den reviderade stadgan
har samma uppläggning som 1961 års stadga med en del I som innehåller
en målsättningsförklaring med en förteckning över de rättigheter som
sedan presenteras närmare i de enskilda artiklarna, med samma nummer,
i del II. Listan i 1961 års stadga på 19 artiklar har i den reviderade
stadgan utökats till 31. Fyra av dessa tolv nya artiklar är identiska med
artiklarna i 1988 års tilläggsprotokoll (artiklarna 20–23). Övriga åtta är
helt nya (artiklarna 24–31):
– rätten till skydd i fall av uppsägning,
– rätten till skydd av arbetstagares fordringar om arbetsgivaren blir
insolvent,
– rätten till värdiga arbetsförhållanden,
– rätten till jämställdhet för arbetstagare med familjeansvar,
– rätten för arbetstagarrepresentanter till skydd och till villkor som
underlättar deras verksamhet,
– rätten till information och samråd vid kollektiv uppsägning,
– rätten till skydd mot fattigdom och social utslagning,
– rätten till bostad.
Innehållet i några av de 19 artiklar som har sin motsvarighet i 1961 års
stadga har också ändrats i vissa avseenden, t.ex. vad gäller åldersgränser,
tidsfrister och tillämpningsområden. Även mer övergripande
förändringar har gjorts i några av artiklarna.
Den reviderade sociala stadgan innehåller ytterligare fyra avsnitt med
bestämmelser rörande åtaganden, övervakning av genomförandet av
åtagandena, ändringar, undertecknande, uppsägning etc., motsvarande i
huvudsak bestämmelser i 1961 års stadga.
Även den bilaga som är bifogad 1961 års stadga har sin motsvarighet i
den reviderade stadgan i form av ett tillägg. Detta har kompletterats med,
i vissa fall omfattande, anmärkningar till de nya artiklarna. Liksom
tidigare utgör detta tillägg till stadgan en integrerad del av densamma
(artikel 38 resp. artikel N).
En stat som förklarar sig bunden av den reviderade stadgan behöver
inte säga upp 1961 års stadga eller 1988 års tilläggsprotokoll. När den
reviderade stadgan godtagits upphör automatiskt motsvarande artiklar i
de nyss nämnda instrumenten att vara tillämpliga.
Stadgans engelska och franska originaltexter samt en svensk
översättning finns i bilaga 5. Till stadgan finns också en förklarande
rapport, som inte är av bindande karaktär, men som kan tjäna till ledning
vid tolkningen av de olika artiklarna, se bilaga 6.
5.2 Några utgångspunkter för ställningstagandet till
ratifikation
För godkännande av både 1961 europeiska sociala stadga och den
reviderade stadgan krävs att de mål som anges i del I av respektive
stadga godkänns. Det får dock göras ett urval bland de rättigheter som
anges i de enskilda artiklarna i del II. Det finns vissa minimikrav för ett
sådant urval, som, beträffande den reviderade sociala stadgan anges i del
III, under artikel A, Åtaganden.
Vid den svenska ratifikationen av den sociala stadgan 1962 undantogs
tretton olika förpliktelser (numrerade punkter eller moment av enskilda
artiklar) i stadgan från ratifikation. År 1979 gjordes en genomgång av
dessa undantagna bestämmelser i syfte att undersöka om Sverige kunde
ratificera ytterligare förpliktelser i stadgan (PM 1979-01-23, dnr IS
286/79). De bestämmelser som inte ratificerats kunde, enligt
promemorian, liksom inför ratifikationen av stadgan 1962, delas in i tre
olika grupper:
a) bestämmelser som enligt svensk tradition regleras av parterna på
arbetsmarknaden, t.ex. artikel 4:2 om övertidsersättning,
b) bestämmelser som inte kan ratificeras på grund av den svenska
lagstiftningens utformning, t.ex. artikel 8:2 om uppsägningsförbud för
gravida kvinnor, och
c) bestämmelser som inte var lämpliga att ratificera p.g.a. att den
framtida utvecklingen skulle kunna komma i konflikt med den
ståndpunkt stadgan representerar eller att stadgans ståndpunkt över
huvud taget är osäker, t.ex. artikel 2:4 om tilläggssemester eller förkortad
arbetstid för vissa arbetstagarkategorier.
På grundval av genomgången i promemorian och de remissvar som
inkommit beslutade regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) den 17
maj 1979 (dnr IS 286/79) att ratifikation kunde ske av artikel 4:4, artikel
7:1 och artikel 19:7 på grund av ändrad lagstiftning.
De numrerade punkter eller moment i 1961 års stadga som Sverige inte
ratificerat är följande:
Artikel 2:1 – fastställande av skälig arbetstid per dag och vecka,
Artikel 2:2 – lön på allmänna helgdagar,
Artikel 2:4 – tilläggssemester eller förkortad arbetstid för vissa
arbetstagarkategorier,
Artikel 4:2 – förhöjd lön vid övertidsarbete,
Artikel 4:5 – avdrag på lön,
Artikel 7:5 – skälig lön för minderåriga och lärlingar,
Artikel 7:6 – minderårigas yrkesutbildning,
Artikel 8:2 – uppsägning av kvinnliga arbetstagare,
Artikel 8:4 – kvinnors arbete nattetid och under jord,
Artikel 12:4 – slutande av överenskommelser angående social
trygghet.
Även i fråga om den reviderade sociala stadgan kan alltså ett urval
göras bland de enskilda artiklarna. Vissa särskilda begränsningar för det
urvalet finns dock för de stater som ratificerat 1961 års stadga.
Med utgångspunkt från det behov av ställningstagande som krävs vad
gäller den reviderade sociala stadgan kan dess bestämmelser indelas i
följande olika kategorier:
– Artiklar resp. "numrerade punkter" som helt motsvarar sådana
bestämmelser i 1961 års sociala stadga och 1988 års tilläggsprotokoll
som Sverige redan har accepterat. Dessa artiklar anses accepterade enligt
artikel B i del III i den reviderade stadgan. Vad gäller dessa artiklar krävs
inget ställningstagande.
– Bestämmelser som har sin motsvarighet i artiklar som Sverige har
accepterat men som har ändrats. Även dessa artiklar anses accepterade
enligt den ovan nämnda artikel B. Här måste dock prövas huruvida
Sverige uppfyller kraven i bestämmelsen i dess nya lydelse.
– Bestämmelser som helt motsvarar icke-ratificerade artiklar i 1961 års
sociala stadga. Beträffande dessa görs en bedömning av om förändrade
förhållanden nu medför en annan bedömning än den som gjorts tidigare.
– Bestämmelser som har sin motsvarighet i icke-ratificerade artiklar i
1961 års sociala stadga, men som ändrats. I dessa fall görs en bedömning
av om den nya lydelsen och/eller förändrade förhållanden medför att
ratifikation kan ske.
– Helt nya bestämmelser, antingen i form av nya numrerade punkter
eller moment i en äldre artikel (t.ex. 3:4 och 10:4) eller helt nya artiklar
(artiklarna 24–31). Beträffande samtliga dessa krävs ett ställningstagande
till om de kan godtas eller inte.
5.3 Godkännande av den reviderade europeiska sociala
stadgan
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner den reviderade
europeiska sociala stadgan. Utöver bestämmelser som motsvarar
tidigare godtagna bestämmelser godtas punkterna 2:6, 3:1, 10:4, 15:3,
17:2, 19:11 och 19:12 samt artiklarna 25 – 27 och 29 – 31 i stadgans
del II.
Regeringens bedömning: Sverige bör avge en särskild
tolkningsförklaring i fråga om artikel E om icke-diskriminering.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inget
att erinra mot att Sverige ratificerar den reviderade europeiska sociala
stadgan och att ratifikationen sker i den omfattning som föreslås.
Arbetslivsinstitutet anser dock att ytterligare bestämmelser borde kunna
godtas därutöver, t.ex. 4:2 om rätt till förhöjd lön vid övertidsarbete, 4:5
om skydd mot avdrag på lön, 8:2 om uppsägningsskydd för gravida
kvinnor och 8:4 om bestämmelser för nattarbete för gravida kvinnor.
TCO anser att artikel 24 om uppsägningsskydd bör godtas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: En allmän
utgångspunkt för regeringens ställningstagande är att det internationella
arbetet för att stärka de ekonomiska och sociala rättigheterna bör ges hög
prioritet. Från svensk sida stöder vi sådana strävanden både inom ramen
för FN och dess fackorgan och olika regionala organ.
Vad gäller Europarådet ser Sverige mycket positivt på att den
europeiska sociala stadgan uppmärksammats alltmer under senare tid.
Den har fått en särskilt stor betydelse för Europarådets nya
medlemsstater från Central- och Östeuropa. Stadgan har också fått en roll
inom EU. Som ett resultat av de diskussioner som under EU:s
regeringskonferens fördes om sociala rättigheter införs genom
Amsterdamfördraget hänvisningar till den europeiska sociala stadgan
både i ingressen till Maastrichtfördraget och i inledningen till det
socialpolitiska kapitlet i EG-fördraget.
Stadgan - liksom för övrigt relevanta ILO-instrument - kan utnyttjas
för att främja den sociala utvecklingen i Europa, inte minst i de länder
som ansökt om medlemskap i EU.
Revideringen av 1961 års europeiska sociala stadgan innebär ett viktigt
steg framåt i arbetet för att stärka de ekonomiska och sociala
rättigheterna i Europa. Sverige har aktivt deltagit i arbetet på den
välbehövliga moderniseringen av stadgan och gett sitt stöd åt det nya
instrumentet. Från svensk sida ser vi särskilt positivt på att nya
rättigheter som rör rätt till jämställdhet, rätt till information och
överläggning vid uppsägningar samt skydd mot sexuella och andra
trakasserier på arbetsplatsen tillförts stadgan samtidigt som vi välkomnar
att grundläggande rättigheter på det sociala området, som rätten till skydd
mot fattigdom och social utslagning och rätten till bostad också har getts
en plats i stadgan.
Enligt regeringens mening är det viktigt att den reviderade stadgan så
fort som möjligt kan träda i kraft. Omfattningen av de åtaganden som nu
föreslås bör därför utgå från gällande svensk lagstiftning. Några
ytterligare åtaganden som vore önskvärda men som kräver lagändring har
alltså nu inte övervägts. Om förutsättningar föreligger för att godta
ytterligare bestämmelser i den reviderade stadgan kan det ske vid en
senare tidpunkt genom en särskild förklaring (artikel A 3).
Nedan görs en genomgång av samtliga artiklar i den reviderade
stadgan.
Del I
Del I innehåller en förteckning över de rättigheter som stadgan innehåller
samt en målsättningsförklaring. Den bör utan vidare kunna godtas.
Del II
Artikel 1 – Rätt till arbete
Ingen ändring har skett i artikeln i förhållande till 1961 års stadga.
Sverige har godtagit hela motsvarande artikel i 1961 års stadga och blir
bundet av den enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 2 – Rätt till skäliga arbetsvillkor
Artikel 2:1 om arbetstid har inte ändrats.
Artikel 2:1 om arbetstid har inte godtagits av Sverige. De skäl mot
ratifikation som angavs 1962 och 1979, nämligen att ansvaret för de
frågor som regleras i denna artikel – skälig arbetstid och
arbetstidsförkortning – främst är parternas och inte statens bedöms ha
fortsatt giltighet. Tillkomsten av den nya reglering som införts i
arbetstidslagen som en följd av EG:s arbetstidsdirektiv (93/104/EEG)
medför ingen annan bedömning.
Enligt regeringens bedömning bör ratifikation därför inte ske.
Artikel 2:2 om lön för allmänna helgdagar har inte ändrats.
Artikeln har inte godtagits av Sverige. Det finns ingen anledning att
bedöma denna fråga på annat sätt än tidigare, nämligen att det är en fråga
som parterna på arbetsmarknaden ansvarar för. Det medför att artikeln
enligt regeringens bedömning inte heller nu bör ratificeras.
Artikel 2:3 om semester har nu ändrats på så sätt att kravet på betald
semester utökats från två till fyra veckor.
Artikeln har godtagits av Sverige, som blir bundet av artikeln enligt
artikel B i den reviderade stadgans del III. Ändringen bedöms inte
medföra något behov av ändring av svenska regler.
Artikel 2:4 har ändrats i syfte att framhålla att i första hand bör risker
som är förenade med farliga arbeten elimineras, först i andra hand bör
kompensation i form av reducerad arbetstid eller utökad semester komma
i fråga.
Artikeln har inte godtagits av Sverige med hänvisning till det skäl som
anges under c i avsnitt 5.2, dvs. osäkerhet om den kommande
utvecklingen. Vid frågans behandling 1979 påpekades att kortare
arbetstid och längre semester förekommer på en del håll genom
kollektivavtal, men inte nödvändigtvis p.g.a. arbetets art, och hänvisning
gjordes till de generella reformer som då var aktuella på arbetstids- och
semesterområdet. Samtliga remissinstanser gjorde då bedömningen att
ratifikation inte borde ske. Artikeln har nu ändrats och betoningen har
lagts på reducering av risker i första hand. Kravet på reducerad arbetstid
och utökad semester för särskilda grupper kvarstår dock. Med hänsyn till
detta och till den bedömning som gjordes 1979 borde ratifikation enligt
promemorian inte heller nu ske.
Vid remissbehandlingen av promemorian har ingen av
arbetsmarknadens parter haft någon invändning mot promemorians
bedömning. Enligt regeringens mening bör därför ratifikation inte ske, i
vart fall inte för närvarande.
Artikel 2:5 har inte ändrats.
Sverige har godtagit artikeln och blir bundet av den enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Artikel 2:6 om skriftlig information om anställningsvillkor är ny.
Utformningen av artikeln anknyter till EG:s direktiv (91/533) i frågan.
Enligt tillägget till stadgan kan bl.a. vissa arbetstagare med tillfällig
anställning eller anställning av speciell beskaffenhet undantas från
artikelns tillämpningsområde.
De svenska reglerna på detta område återfinns i 6 a § lagen (1982:80)
om anställningsskydd (LAS). De undantag för vissa grupper av
arbetstagare som 1 § LAS innehåller bör rymmas inom ramen för de
undantag som får göras enligt stadgan för särskilda typer av anställningar
om det finns sakliga skäl. Enligt regeringens mening bör artikeln därför
kunna godtas.
Artikel 2:7 om nattarbete är ny. Enligt denna punkt skall nattarbetande
ges särskilt skydd. Någon motsvarande regel finns inte i 1961 års stadga.
Artikel 8:4 a) i den stadgan är begränsad till avse särskild reglering av
kvinnors användande i industriellt nattarbete. Den nya artikeln är avsedd
att ge skydd både åt män och kvinnor som utför nattarbete. Artikeln är
inte begränsad till nattarbete inom industrin. Vad som utgör nattarbete får
avgöras genom nationell lagstiftning eller praxis. Enligt den förklarande
rapporten kräver artikeln inte särskild reglering. Artikel J medger att det
är tillräckligt att artikeln tillämpas på det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna.
Den svenska arbetstidslagen (1982:673) bygger på ett principiellt natt-
arbetsförbud, se 13 § arbetstidslagen. Visst nattarbete är tillåtet med stöd
av lagens undantagsregel. Avvikelser får dock göras med stöd av
kollektivavtal. I EG:s arbetstidsdirektiv (93/104/EG) finns särskilda
regler om nattarbete, bl.a. om nattarbetets längd. Genom de ändringar
som skett 1996 i arbetstidslagen skall dessa regler iakttas i kollektivavtal
som ingåtts med avvikelse från lagens bestämmelser. En arbetsgivare har
också på grund av reglerna i arbetsmiljölagens (1977:1160) andra resp.
tredje kapitel skyldighet att tillförsäkra nattarbetande ett skydd för hälsa
och säkerhet som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur.
Särskilda föreskrifter om hälsoundersökning av nattarbetande har
nyligen, med anledning av EG-direktivet, beslutats av
Arbetarskyddsstyrelsen.
Vissa grundläggande skyddsregler är alltså av tvingande karaktär.
Därutöver sker dock kompensation för nattarbete i form av arbetstid, lön
eller liknande förmåner genom regler i kollektivavtal. De frågor som
artikeln avser att reglera, nämligen särskilda åtgärder för nattarbetare, får
därför i betydande utsträckning, liksom de frågor som artikel 2:1 och 2:2
behandlar, anses vara ett ansvar för parterna på arbetsmarknaden.
Av remissyttrandena från arbetsmarknadens parter framgår att dessa
delat eller inte haft någon invändning mot promemorians bedömning att
ratifikation inte bör ske av artikeln. Det har inte heller någon annan av
remissinstanserna. Enligt regeringens mening bör därför ratifikation inte
ske, i vart fall inte för närvarande.
Artikel 3 – Rätt till säkra och hälsosamma arbetsförhållanden
Artikeln har fått en ny inledning och två nya punkter, och de nuvarande
punkterna har redigerats om. Genom den nya inledningen framhålls att
samrådet med parterna på arbetsmarknaden i dessa frågor gäller hela
innehållet i artikeln.
Artikel 3:1 är ny och innehåller krav på staterna att utforma och
genomföra en nationell politik vad gäller hälsa och säkerhet på
arbetsplatsen och arbetsmiljö.
Det krav som ställs på att den nationella politiken på detta område
utformas i samråd med parterna på arbetsmarknaden bör kunna anses
uppfyllt genom den utformning som getts regelverket på
arbetsmiljöområdet, nämligen en ramlagstiftning som förutsätter att
parterna i väsentliga hänseenden tar ansvaret för att förverkliga målen.
Reglerna i arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbetsmiljöförordningen
(1977:1166) samt i föreskrifter utfärdade av Arbetarskyddsstyrelsen får
anses vara utformade på ett sätt som innebär att kraven i artikeln är
uppfyllda. Den bör alltså kunna ratificeras.
Artikel 3:2 motsvarar artikel 3:1 och 3:3.
Artikel 3:3 motsvarar artikel 3:2 och 3:3.
Sverige har godtagit artiklarna 3:1 – 3 i 1961 års stadga och blir bundet
av dessa artiklar enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 3:4 är ny och ställer krav på staterna att främja en fortgående
utveckling av en förebyggande företagshälsovård. Hur det skall ske får
enligt tillägget bestämmas i enlighet med nationella lagar eller
förordningar, kollektivavtal eller andra åtgärder som är lämpliga enligt de
nationella förhållandena.
Svensk lagstiftning innehåller vissa bestämmelser som särskilt reglerar
företagshälsovård. Enligt 32 § 3 b mom. kommunalskattelagen
(1928:370) beskattas inte en anställds förmån av företagshälsovård.
Vidare har en arbetsgivare rätt att göra avdrag för kostnader för
företagshälsovård enligt punkt 34 av anvisningarna till 23 §
kommunalskattelagen. Bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket
arbetsmiljölagen kan sägas bygga på förutsättningen att
företagshälsovården skall vara en angelägenhet för och vila på en
samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Bestämmelsen i
arbetsmiljölagen om arbetsgivarens skyldighet att föranstalta om
företagshälsovård tar därför sikte på endast arbetsmiljöer där
arbetsuppgifterna är förenade med så speciella påfrestningar och risker
att tillgång till företagshälsovård måste ses som en absolut nödvändighet
för att förebygga ohälsa eller olycksfall bland de anställda. Kollektivavtal
om företagshälsovård finns i dag bl.a. på hela den statliga och
kommunala sektorn samt inom handels, stål- och metallindustrin och
byggbranschen. Sedan några år tillbaka saknas emellertid ett centralt
avtal mellan LO och SAF om företagshälsovård. När det gäller
företagshälsovårdens täckningsgrad framgår det av en undersökning som
redovisas i Statskontorets rapport Företagshälsovården i dag (1997:2) att
73 procent av alla anställda uppger att de har tillgång till
företagshälsovård. En kvalitetssäkringsmodell för företagshälsovården
har tagits fram av Arbetarskyddsstyrelsen tillsammans med
arbetsmarknadens parter och Föreningen Svensk Företagshälsovård och
håller nu på att införlivas.
En uppgift i regeringens arbetslivspolitik är att förebygga
arbetsrelaterade fysiska och psykiska belastningar samt att hjälpa dem
som drabbas av ohälsa tillbaka till arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen har
utfärdat föreskrifter om arbetsanpassning och rehabilitering (AFS
1994:1) och internkontroll av arbetsmiljön (AFS 1996:6). Med ett bra
förebyggande arbete och tidiga rehabiliteringsinsatser ökar
förutsättningarna för ett säkert och utvecklande arbetsliv samt för
produktivitetsförbättringar och minskade kostnader både för
arbetsgivaren och det allmänna.
Sverige ratificerade år 1986 ILO-konventionen (nr 161) om
företagshälsovård. Sveriges rapporter om tillämpningen av denna
konvention har föranlett vissa frågor från ILO:s expertkommitté för
tillämpningen av konventioner och rekommendationer vad gäller bl.a.
den svenska företagshälsovårdens täckningsgrad. Det har ibland
ifrågasatts om Sverige uppfyller de krav konventionen ställer sedan det
tidigare statliga stödet till företagshälsovården upphörde.
För närvarande pågår ett av regeringen initierat utredningsarbete som
avser arbetsgivarens skyldigheter och företagshälsovårdens uppgifter.
Resultatet av det arbetet bör enligt regeringens mening avvaktas innan ett
beslut kan fattas om godkännande av denna artikel bör ske eller ej.
Artikel 4 – Rätt till skälig lön
Artikeln har inte ändrats.
Sverige har godtagit artiklarna 4:1, 4:3 och 4:4 och blir bundet av
dem enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 4:2 och 4:5 rör lönefrågor och har inte ratificerats av Sverige. I
promemorian föreslås att ratifikation inte heller nu bör ske, eftersom det
rör sig om frågor som i huvudsak regleras av parterna på
arbetsmarknaden. Arbetslivsinstitutet anser dock inte att skälen för att
avstå från godkännande av artikel 4:2, rätt till övertidsersättning, och 4:5,
skydd mot avdrag på lön, är hållbara. Institutet delar visserligen
uppfattningen att arbetsmarknadens parters ansvar för regleringen av
vissa områden inte bör inskränkas, och anser att denna argumentation har
särskild bärighet inom områden som rör arbetstid och lönefrågor. Enligt
institutet borde Sverige trots detta överväga ratificering av artikel 4:2
eftersom de normerande kollektivavtalen i det närmaste undantagslöst
tillerkänner arbetstagare förhöjd ersättning vid övertidsarbete. Institutet
påpekar att arbetstagare utanför det kollektivavtalsreglerade område
genom en utfyllnadsregel utformad av Arbetsdomstolen har getts en
sådan rätt, varför det borde vara självklart att den svenska regleringen
uppfyller stadgans krav. Argumentet att bestämmelsen uppfylls främst
genom kollektivavtal borde därför enligt institutet ge vika, liksom det
fick göra vid 1962 års godkännande av den grundläggande artikel 4:1 om
rätt till skälig lön, vilken Sverige alltså godtagit. När det gäller rätten till
skydd mot avdrag på lön finns det, påpekar institutet, lagregler bl.a. i
lagen (1970:215) om arbetsgivarens kvittningsrätt. Lagreglerna på
området är visserligen dispositiva till förmån för kollektivavtal, men
även kvittningsregler som fastställts i kollektivavtal uppfyller stadgans
krav enligt institutet.
När det gäller bedömningen av om ratifikation av de nu aktuella
artiklarna bör ske eller inte vill regeringen först erinra om följande. Vid
den genomgång av icke-ratificerade bestämmelser som gjordes 1979
konstaterades i den promemoria som upprättats i ärendet att bl.a. artikel
4:2 hörde till det område som helt regleras genom kollektivavtal, och att
frågan om ratifikation därför borde avgöras av arbetsmarknadens parter.
Vad gäller artikel 4:5 noterades att området lagreglerats i och med 1970
års lag men eftersom lagen medger att kvittning kan ske genom kollek-
tivavtal borde det ankomma på arbetsmarknadens parter att ta ställning
även i den ratifikationsfrågan. Vid remissbehandlingen av 1979 års
promemoria avstyrkte alla remissinstanser utom dåvarande statens
arbetsgivarverk ratifikation av artikel 4:2. Beträffande artikel 4:5
avstyrktes ratifikation av samtliga utom arbetsgivarverket och SAF. Den
sistnämnda organisationen uttalade sig inte om artikel 4:5.
Arbetsmarknadens organisationer framhöll att en ratifikation av
förpliktelser som kan uppfyllas genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter innebär att staten påtar sig ansvar för hur dessa avtal skall
utformas i framtiden helt eller delvis, vilket organisationerna uppfattade
som ett avsteg från principerna om arbetsmarknadsparternas frihet från
statlig inblandning i avtalsfrågor.
Vid remissbehandlingen av den nu aktuella promemorian har ingen av
arbetsmarknadens parter gett uttryck för uppfattningen att en ratifikation
nu bör ske.
Regeringen delar i och för sig Arbetslivsinstitutets uppfattning om hur
rättsläget är att bedöma vad gäller uppfyllandet av stadgans krav i artikel
4:2 och 4:5 för svensk del. Detta är dock inte i sig tillräckligt för att
ratifikation bör ske. Även idag bör avgörande vikt ges åt parternas
ställningstagande i ratifikationsfrågan. Det principiella argumentet om att
undvika statlig inblandning i avtalsfrågorna på detta område kvarstår
alltså. Det är visserligen riktigt att den principen inte följts när det gäller
artikel 4:1, rätten till skälig lön. Den bestämmelsen ansågs vid 1962 års
ratifikation så allmänt hållen och självklar att principen om
arbetsmarknadsparternas autonomi i lönebildningsfrågor fick vika. Detta
får dock ses som en undantagssituation.
Enligt regeringens mening finns det alltså nu ingen anledning till
någon annan bedömning av ratifikationsfrågan än den som har gjorts
tidigare. Ratifikation av artiklarna 4:2 och 4:5 bör inte heller nu ske.
Artikel 5 – Föreningsrätt
Artikeln, som Sverige godtagit, har inte ändrats. Sverige blir bundet av
artikeln enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 6 –Kollektiv förhandlingsrätt
Artikeln, som Sverige godtagit, har inte ändrats. Sverige blir bundet av
artikeln enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 7 – Rätt till skydd för barn och ungdom
Artikel 7:1 har inte ändrats.
Artikeln har godtagits av Sverige, som blir bundet av den enligt artikel
B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 7:2 har ändrats. En åldersgräns på 18 år införts. Enligt en ny
bestämmelse i tillägget får undantag göras från denna åldersgräns genom
nationell lagstiftning under viss förutsättningar.
Artikeln har godtagits av Sverige, som blir bundet av den enligt artikel
B i den reviderade stadgans del III.
Kravet på en åldersgräns på 18 år bör vara uppfyllt genom regleringen
i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om minderåriga ( AFS 1996:1).
Artikel 7:3 har inte ändrats.
Artikeln har godtagits av Sverige, som blir bundet av den enligt artikel
B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 7:4 har ändrats. Åldersgränsen för den begränsade arbetstid
som krävs enligt artikeln har höjts från 16 till 18 år.
Artikeln har godtagits av Sverige, som blir bundet av den enligt artikel
B i den reviderade stadgans del III. Kravet på en åldersgräns på 18 år bör
vara uppfyllt genom regleringen i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter
om minderåriga (AFS 1996:1).
Artikel 7:5 och 7:6 har inte ratificerats av Sverige och har inte ändrats.
Regeringen konstaterar att skälen till att artiklarna, som behandlar
lönefrågor för minderåriga arbetstagare och lärlingar, inte har godtagits
av Sverige är desamma som anförts vad beträffar sådana lönefrågor som
regleras i artiklarna 4:2 och 4:5. Med hänvisning till vad som sagts i
samband med behandlingen av dessa artiklar finner regeringen att det
saknas anledning att frångå den bedömning som tidigare gjorts i fråga om
ratifikation. Artikel 7:5 och 7:6 bör alltså inte heller nu ratificeras.
Artikel 7:7 har ändrats på så sätt att längden på den betalda semestern
har utökats från tre till fyra veckor.
Artikeln har godtagits av Sverige och Sverige blir bundet av den enligt
artikel B i den reviderade stadgans del III. Det nya kravet på minst fyra
veckors semester medför inget behov av ändrade svenska regler.
Artiklarna 7:8 – 10 har inte ändrats.
Artiklarna har godtagits av Sverige, som blir bundet av dem enligt
artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 8 – Rätt till skydd för arbetstagare vid graviditet och barnsbörd
Artikeln har ändrats av jämställdhetshänsyn så att den är tillämplig på
kvinnliga arbetstagare endast vid graviditet och barnsbörd, vilket framgår
av rubriken och den inledande meningen.
Artikel 8:1 har ändrats så att kravet på mödraledighet utökats från 12
till 14 veckor.
Artikeln har godtagits av Sverige, som blir bundet av den enligt artikel
B i den reviderade stadgans del III. Förlängningen av rätten till ledighet
från 12 till 14 veckor medför inget behov av ändring av svenska regler.
Artikel 8:2 om uppsägningsförbud i vissa fall beträffande gravida
kvinnor och kvinnor som har mödraledighet har ändrats. Enligt den nya
lydelsen börjar den period då uppsägningsförbud råder att löpa när
kvinnan meddelar sin arbetsgivare att hon är gravid och inte, som
tidigare, vid ledighetens början. I tillägget anges att undantag från
uppsägningsförbudet får göras i vissa situationer, t.ex. om "ifrågavarande
företag upphör med sin verksamhet".
Artikeln har inte godtagits av Sverige. Trots ändringen
överensstämmer inte det särskilda uppsägningsförbudet i artikeln med
reglerna om saklig grund i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).
Artikeln får anses inkludera ett förbud mot uppsägning på grund av
graviditet, men den går längre än så. Bestämmelsen bör, mot bakgrund av
expertkommitténs praxis, tolkas så att det är förbjudet för en arbetsgivare
att vidta uppsägning under den aktuella perioden, även om en uppsägning
sker på andra grunder, t.ex. arbetsbrist - som inte innebär att
verksamheten upphör - eller personliga skäl, t.ex. misskötsamhet - som
inte är så allvarlig att den utgör grund för avskedande. Detta innebär att
inte heller det uppsägningsskydd som finns i jämställdhetslagen
(1991:433) eller föräldraledighetslagen (1995:584) är tillräckliga för att
uppfylla kraven i artikeln.
Arbetslivsinstitutet förespråkar att en översyn skall göras av de svenska
regler som enligt promemorian inte anses vara förenliga med stadgans
bestämmelser i syfte att få en mer omfattande ratificering. Institutet anser
att det kan finnas anledning att överväga om den enskilde arbetstagaren
har något att vinna på att uppsägningsreglerna i LAS kompletteras genom
särreglering och uppsägningsskyddet därmed utvidgas till att också
omfatta det uppsägningsförbud som stadgas i artikel 8:2.
Som tidigare nämnts har regeringen gjort den bedömningen att
ratifikationsmöjligheterna bör ske utifrån gällande svensk rätt. Av den
anledningen bör ratifikation av artikel 8:2 nu inte ske.
Artikel 8:3 har inte ändrats.
Sverige har godtagit artikeln och blir bundet av den enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Artikel 8:4, om nattarbete, har ändrats. Den nya artikeln motsvarar
närmast punkten a artikel 8:4 i 1961 års stadga. Tillämpningsområdet för
artikeln har begränsats från att ha gällt kvinnliga arbetstagare i allmänhet
till att endast omfatta gravida kvinnor, kvinnor som nyligen fött barn
eller ammar. En vidgning har samtidigt skett eftersom artikeln nu
omfattar nattarbete inom alla arbetsområden. Mönstret för utformningen
av tillämpningsområdet har hämtats från ILO-konventionen (nr 171) om
nattarbete och EG-direktivet (92/85) om gravida arbetstagare. Artikeln
kräver att det utfärdas bestämmelser om nattarbete för gruppen
arbetstagare i fråga.
Artikeln har inte godtagits av Sverige. Frågan är nu om ändringen av
artikeln ger anledning till en annan bedömning, särskilt som Sverige nu
infört regler som genomför EG:s direktiv om gravida arbetstagare
(92/85/EEG). Det finns numera särskilda bestämmelser om omplacering
och ledighet för arbetstagare som väntar barn, nyligen fött barn eller
ammar i föräldraledighetslagen (1995:584). Arbetarskyddsstyrelsen har
också utfärdat föreskrifter om arbete som utförs av dessa kategorier
arbetstagare (Gravida och ammande arbetstagare, AFS 1994:32). I
föreskrifterna finns en regel, 8 §, om förbud mot att i vissa fall ålägga
kvinnor som är gravida eller fött barn högst 14 veckor tidigare nattarbete.
Regeln ansluter nära till artikel 7 om nattarbete i EG-direktivet.
De svenska reglerna på området bygger på uppfattningen att nattarbete
normalt inte innebär någon risk vid graviditet eller vid amning. I vissa
fall kan dock nattarbete bli alltför påfrestande, t.ex. vid sammanhängande
perioder av nattarbete med samtidig och påtaglig fysisk och/eller psykisk
belastning, utan tillräckliga vilopauser. Om en sådan bedömning görs
skall åtgärder vidtas. I övrigt gäller de arbetstidsregler som följer av
arbetstidslagstiftning och kollektivavtal.
Åtagandet enligt artikel 8:4 innebär "att utfärda bestämmelser för natt-
arbete" för denna kategori kvinnliga arbetstagare. Artikelns ordalydelse
anger inte vad för typ av bestämmelser det skall vara fråga om, och det
går därför inte att bedöma om detta åtagande sträcker sig längre än den
nyss redovisade svenska regleringen. Eftersom artikelns ordalydelse på
denna punkt är densamma som i 1961 års stadga kan viss ledning hämtas
från expertkommitténs praxis. Enligt denna måste bestämmelserna i fråga
specificera villkoren för nattarbete, som t.ex. eventuellt behov av tillstånd
från yrkesinspektionen, arbetstid, raster, längden på ledigheten efter natt-
arbete etc.
Arbetslivsinstitutet ifrågasätter de skäl som presenteras i promemorian
mot att ratificera artikel 8:4. Enligt institutet kan det ifrågasättas om
argumentet att undvika särreglering är hållbart när en sådan reglering
avser att skydda kvinnor i en för kvinnor exklusiv situation från
hälsorisker och därmed tillvarata ett särskilt skyddsvärt intresse. Detta
borde enligt institutet inte stå i strid med de jämlikhetsskäl som i andra
fall motiverar ett undvikande av en sådan reglering.
Enligt regeringens mening är den svenska regleringen av nattarbete för
den aktuella gruppen kvinnor tillfredsställande. I dag regleras nattarbete
liksom annan arbetstid i mycket stor utsträckning genom kollektivavtal
som ingåtts genom avvikelse från arbetstidslagen. Därtill kommer den
reglering i speciella situationer som återfinns i de ovan nämnda
föreskrifterna från Arbetarskyddsstyrelsen. Detta är alltså ett område som
arbetsmarknadens parter i stor utsträckning förfogar över. Redan av den
anledningen bör en ratifikation anstå av samma skäl som anförts
beträffande bestämmelserna om arbetstid i artikel 2.
Ett godtagande av artikel 8:4 skulle dessutom kunna innebära krav på
ytterligare särreglering för gruppen ifråga. En viktig svensk utgångspunkt
i detta sammanhang är, som JämO påpekar, att i möjligaste mån undvika
särbestämmelser för kvinnor i arbetslivet. Jämställdhetsskäl talar alltså
mot att Sverige skulle åta sig att införa bestämmelser av detta slag.
Enligt regeringens bedömning bör därför en ratifikation av artikeln inte
ske.
Artikel 8:5 är ny. Den motsvarar närmast artikel 8, punkten 4b i 1961
års stadga, som har ändrats så att förbudet mot vissa typer av farligt
arbete endast avser kvinnliga arbetstagare som är gravida, nyligen fött
barn eller ammar och inte kvinnor i allmänhet som tidigare.
Sverige har inte godtagit artikel 8:4 i 1961 års stadga och är därför inte
heller bundet av denna artikel. Även här gäller frågan om ändringen av
artikeln ger anledning till en annan bedömning, särskilt som Sverige nu
infört nya regler som genomför EG:s direktiv om gravida arbetstagare
(92/85/EEG). De svenska reglerna på detta område återfinns i
föräldraledighetslagen (1995:584) samt i särskilda föreskrifter från
Arbetarskyddsstyrelsen med bestämmelser om förbud att sysselsätta
gravida eller ammande arbetstagare i vissa arbeten, t.ex. dykeriarbete och
blyarbete.
Stadgans artikel innehåller ett kategoriskt förbud mot att anlita gravida
kvinnor, kvinnor som nyligen fött barn och som ammar till gruvarbete
under jord. De svenska förbudsreglerna är annorlunda utformade. Endast
gruvarbete under jord som är förknippat med särskilda risker är förbjudet
(AFS 1986:17, ändrad AFS 1994:33). I Sverige är de flesta arbeten under
jord jämförbara med liknande arbeten på marknivå. Det är individuella
riskbedömningar som ligger till grund för ett eventuellt förbud. Någon
anledning till totalförbud finns inte enligt vår uppfattning.
Stadgans förbud på denna punkt sträcker sig alltså längre än de
svenska reglerna. Redan detta skulle kunna vara tillräckligt för att inte
ratificera artikeln. Artikeln innehåller därtill ett krav på att vidta särskilda
åtgärder för att skydda dessa kvinnors rättigheter i frågor som rör
anställningen. Vilka åtgärder som krävs lämnas öppet.
De svenska reglernas utformning samt sådana jämställdhetsskäl som
anförts vid ställningstagandet till artikel 8:4 medför enligt regeringens
mening att artikeln inte bör ratificeras.
Artikel 9 – Rätt till yrkesvägledning
Artikeln har inte ändrats.
Sverige, som godtagit artikeln, blir bundet av den enligt artikel B i den
reviderade stadgans del III.
Artikel 10 – Rätt till yrkesutbildning
Artikel 10:1–3 är oförändrade.
Sverige, som godtagit hela artikel 10 i 1961 års stadga blir bundet av
dessa artiklar enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 10:4 är ny. Enligt denna artikel åtar sig staterna att vid behov
vidta särskilda åtgärder för rehabilitering och återanpassning till
arbetslivet av långtidsarbetslösa.
I Sverige har åtgärder för att minska långtidsarbetslösheten haft hög
prioritet inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Arbets- och
kompetenslinjen har hävdats, dvs. en arbetslös som inte genast kan få ett
arbete skall erbjudas utbildning eller arbetsplatsförlagd praktik. Det är
först när inga andra alternativ återstår som kontant stöd erbjuds. Särskild
uppmärksamhet ges till personer som varit inskrivna mer än två år vid
arbetsförmedlingen.
De krav på särskilda åtgärder som ställs i artikeln borde enligt
regeringens mening vara uppfyllda utan några regeländringar. Artikeln
bör alltså kunna ratificeras.
Artikel 10:5 motsvarar artikel 10:4 i 1961 års stadga.
Sverige har godtagit artikel 10:4 och blir därmed bundet av artikeln
enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 11 – Rätt till skydd för den enskildes hälsa
Artikel 11:1 och 11:2 har inte ändrats.
Sverige har godtagit artiklarna och blir bundet av dem enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Artikel 11:3 har ändrats på så sätt att orden "och olycksfall" lagts till i
slutet. Artikelns krav på att vidta förebyggande åtgärder gäller alltså inte
endast vad beträffar sjukdom utan även olycksfall.
Sverige har godtagit artikeln och blir bundet av den enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Vad gäller det nya innehållet i artikeln kan följande nämnas när det
gäller svenska förhållanden på området. Ett av de övergripande målen i
den svenska hälso- och sjukvårdslagen, nämligen en god hälsa för hela
befolkningen, förutsätter allmänt förebyggande insatser. I lagens
förarbeten talas exempelvis om att begränsa riskerna i livsmiljön. Det
handlingsprogram för förebyggande av olycksfall på folkhälsoområdet
som har utarbetats inom EU har inte ansetts behöva medföra några
ändringar i svenska regler. Enligt regeringens bedömning behöver den
nya lydelsen av artikel 11:3 inte heller medföra några sådana ändringar.
Artikel 12 – Rätt till social trygghet
Artikel 12:1 är oförändrad.
Sverige har godtagit artikel 12:1 och blir bundet av den enligt artikel B
i den reviderade stadgans del III.
Artikel 12:2 har ändrats på så sätt att den inte längre hänvisar till ILO-
konventionen (nr 102) som referensnivå vad gäller social trygghet utan i
stället till den europeiska balken för social trygghet.
Sverige har godtagit artikeln och blir bundet av den enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Regeringen delar Riksförsäkringsverkets bedömning att ändringen –
hänvisning till den europeiska balken för social trygghet som
referensnivå – inte medför något behov av ändrade svenska regler.
Sverige ratificerade balken 1965.
Artikel 12:3 har inte ändrats.
Sverige har godtagit artikeln och blir bundet av den enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Artikel 12:4 har inte ändrats.
Sverige har inte godtagit artikeln. Vid den genomgång som gjordes
1979 var remissinstanserna eniga om att artikeln då inte borde ratificeras
av de skäl som framförts i promemorian, nämligen osäkerhet om den
framtida utvecklingen. Trots att Sverige i stort sett bedömdes uppfylla
kraven på likabehandling fanns problem vad gällde
sjukförsäkringsförmåner eftersom endast den nordiska
trygghetskonventionen då garanterade den utflyttande motsvarande
förmåner i inflyttningslandet. Sedan denna bedömning gjordes har
situationen förändrats inte minst som en följd av EES-avtalet och
Sveriges medlemskap i EU. Sociala stadgan omfattar dock för
närvarande fler länder än EES-avtalet.
Riksförsäkringsverket delar uppfattningen i promemorian att
ratifikationshindret får anses kvarstå. Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Lunds universitet påpekar att Sverige genom EU-medlemskapet är
bundet till den samordning av socialförsäkringsförmåner som föreskrivs i
förordningen (EEG) nr 1408/71 och anser att en utvidgning av
samordningen av de europeiska socialförsäkringssystemen numera bör
ske på gemensam europeisk nivå.
Enligt regeringens mening bör ratifikation av artikel 12:4 inte ske.
Artikel 13 – Rätt till social och medicinsk hjälp
Artikeln har inte ändrats. Sverige blir bundet av artikeln enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Artikel 14 – Rätt att få tillgång till sociala tjänster
Artikeln har inte ändrats. Sverige blir bundet av artikeln enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III.
Artikel 15 – Rätt till oberoende, social integrering och deltagande i
samhällslivet för personer med funktionshinder
Artikeln har ändrats på så vis att den inte längre endast behandlar
yrkesmässig rehabilitering utan även en rätt för personer med
funktionshinder till oberoende, social integrering och deltagande i
samhällslivet i allmänhet.
Det krävs av staterna att de åtar sig att utforma en särskild policy för
personer med funktionshinder. Så långt som möjligt bör nödvändiga
åtgärder vidtas inom ramen för de allmänna system som finns hellre än
genom särskilda institutioner, i linje med ministerkommitténs
rekommendation R(92)6.
Artikel 15:1 och 15:2 har ändrats.
Sverige, som har godtagit artiklarna, blir bundet av dem enligt artikel
B i den reviderade stadgans del III. Ändringarna i dessa artiklar medför
enligt regeringens bedömning inte något behov av ändrade svenska
regler.
Artikel 15:3 är ny och handlar om deltagande i samhällslivet i
allmänhet.
Funktionshindrades fullständiga sociala integration och deltagande i
samhällslivet, bl.a. i de avseenden som särskilt anges i artikeln, främjas
bl.a. genom bestämmelser i
1. socialtjänstlagen (1980:620), dels de allmänna bestämmelserna om
socialt stöd och hjälp (bl.a. om färdtjänst och hemtjänst), dels särskilda
bestämmelser om funktionshindrade (bl.a. om bostad med särskild
service),
2. lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
3. lagen (1993:389) om assistansersättning
4. hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (sjukvård, hjälpmedel och
tolktjänst)
5. förordningen (1992:621) om statsbidrag till texttelefoner
6. förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade
7. lagen (1997:736) om färdtjänst.
De regler som finns på området bör enligt regeringens mening vara
tillräckliga för att artikeln skall kunna ratificeras.
Artikel 16 –Rätt till socialt, rättsligt och ekonomiskt skydd för familjen
Artikeln är inte ändrad. Dess räckvidd har dock utökats som en följd av
att artikel 17 ändrats så att den inte längre handlar om "mödrar och barn"
utan om "minderåriga". I begreppet familj i artikel 16 kommer i
fortsättningen att ingå både en ensamstående förälder och den som lever i
par. Att även familjer med en ensamstående förälder täcks av artikeln
framgår av bestämmelsen i tillägget.
Sverige har godtagit artikeln och blir bundet av den enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III. Ändringen av artikelns räckvidd medför
inget behov av ändringar av svenska regler.
Artikel 17 – Rätt till rätt till socialt, rättsligt och ekonomiskt skydd för
barn och ungdomar
Artikel 17:1 motsvarar den tidigare artikel 17 men vissa ändringar har
gjorts. Den behandlar, som ett komplement till artikel 7, förhållanden
som inte rör arbetslivet. tillägget av "rättsligt" skydd i artikeln syftar bl.a.
på att artikeln enligt expertkommitténs praxis även anses täcka barns
arvsrätt.
Enligt tillägget omfattar artikeln alla barn under 18 år, såvida de inte
enligt nationella regler blivit myndiga dessförinnan.
När det i artikel 1 talas om målsmän ("parents") avses även juridisk
vårdnadshavare.
Artikeln motsvarar artikel 17 i 1961 års stadga, som Sverige har
godtagit. Sverige blir bundet av artikeln enligt artikel B i den reviderade
stadgans del III.
Artikel 17:2 är ny. Åtagandet innebär att åtgärder skall vidtas – i
samarbete med offentliga och privata organisationer – för att till
minderåriga tillhandahålla gratis undervisning i grundskolan och
gymnasieskolan samt att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan.
Rätten till kostnadsfri undervisning innebär inte, enligt den förklarande
rapporten, att denna rätt kan utövas även i t.ex. privata skolor. Av
tillägget framgår att punkten inte heller innebär att undervisning upp till
18 års ålder måste vara obligatorisk.
Utbildningen i den svenska grundskolan och gymnasieskolan skall
vara avgiftsfri enligt 4 kap. 4 § respektive 5 kap. 21 § skollagen
(1985:1100). Regelbunden närvaro i skolan främjas på en rad olika sätt.
De krav som ställs i artikeln borde därmed vara uppfyllda.
Enligt regeringens mening bör ratifikation därför kunna ske.
Artikel 18 – Rätt att utöva förvärvsarbete på annan parts territorium
Artikeln har inte ändrats.
Artikeln har godtagits av Sverige, som blir bundet av den enligt artikel
B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 19 – Rätt till skydd och hjälp för migrerande arbetstagare och
deras familjer
Artikel 19:1–10 har inte ändrats.
En ändring har däremot skett i tillägget till punkten 6, på så sätt att
definitionen av begreppet "migrerande arbetstagares familj" ändrats. I
stället för "hustru och barn under 21 år som är beroende av honom" avses
i den reviderade stadgan make eller maka till den migrerande
arbetstagaren och ogifta barn, som är omyndiga enligt det mottagande
landets regler och beroende av arbetstagaren. Inget hindrar att en stat
väljer att använda sig av ett mer vidsträckt begrepp.
Sverige har godtagit artiklarna och blir bundet av dem enligt artikel B i
den reviderade stadgans del III. Ändringen i tillägget medför inget behov
av ändrade svenska regler.
Artikel 19:11 är ny. Enligt denna punkt åläggs staterna att främja och
möjliggöra undervisning i den mottagande statens språk för arbetstagaren
med familj. Det motiveras med språkkunskapernas betydelse för säkerhet
och hälsa på arbetsplatsen och för skyddet av andra rättigheter som rör
arbetet, liksom för integreringen av arbetstagaren med familj.
Enligt 13 kap. 1 § skollagen (1985:1100) syftar svenskundervisning för
invandrare (sfi) till att ge vuxna nyanlända invandrare grundläggande
kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. Varje
kommun är enligt 13 kap. 3 § samma lag skyldig att se till att sfi erbjuds.
Artikel 19:12 är ny. Den ålägger staterna att främja och så långt som
möjligt underlätta undervisning för den migrerande arbetstagarens barn i
dennes modersmål.
De bestämmelser som finns i 2 kap. grundskoleförordningen
(1994:1194) om elevers möjlighet att få undervisning i annat modersmål
än svenska torde uppfylla de krav som ställs i artikeln. Även elever i
gymnasieskolan har möjlighet att få sådan undervisning enligt regler i 5
kap. gymnasieförordningen (1992:394).
Bland remissinstanserna har TCO yttrat sig särskilt om artikel 19:11-
12. TCO tillstyrker att de båda nya punkterna ratificeras, men föreslår
dessutom att Sverige i lag reglerar även förskolebarnens rätt att utveckla
såväl sitt modersmål som att få undervisning i svenska.
Enligt regeringens bedömning är de existerande reglerna på området
tillräckliga för att Sverige skall kunna ratificera artiklarna 19:11 och
19:12.
Artikel 20 – Rätt till lika möjligheter och lika behandling i frågor som
rör anställning och yrkesutövning utan diskriminering på grund av kön
Artikeln motsvarar artikel 1.1 i 1988 års tilläggsprotokoll.
Punkterna 2–4 har placerats i tillägget.
Sverige har ratificerat hela tilläggsprotokollet och blir bundet av
artikeln enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 21 – Rätt till information och samråd
Artikeln motsvarar artikel 2.1 i 1988 års tilläggsprotokoll.
Punkten 2 har placerats i tillägget.
Sverige har ratificerat hela tilläggsprotokollet och blir bundet av
artikeln enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 22 – Rätt att delta i avgöranden om och förbättring av
arbetsförhållandena och arbetsmiljön
Artikeln motsvarar artikel 3.1 i 1988 års tilläggsprotokoll.
Punkten 2 har placerats i tillägget.
Sverige har ratificerat hela tilläggsprotokollet och blir bundet av
artikeln enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 23 – Rätt till socialt skydd för äldre
Artikeln motsvarar artikel 4 i 1988 års tilläggsprotokoll. Uppdelningen
av artikeln i två särskilda punkter har dock tagits bort.
Sverige har ratificerat hela tilläggsprotokollet och blir bundet av
artikeln enligt artikel B i den reviderade stadgans del III.
Artikel 24 – Rätt till skydd vid uppsägning
Artikeln är ny. Den måste godtas i sin helhet, dvs. både skyddet i a) mot
uppsägning utan saklig grund och rätten i b) till gottgörelse om sådan
uppsägning sker. Bestämmelsen innehåller också en uttrycklig rätt att
överklaga en uppsägning utan saklig grund till ett oberoende organ.
ILO-konventionen (nr 158) om uppsägning av anställningsavtal på
arbetsgivarens initiativ har varit förebild för artikeln.
I tillägget anges vissa definitioner (1). Vidare medges att undantag
görs för vissa typer av tidsbegränsade och tillfälliga anställningar samt
provanställningar (2). Tillägget innehåller också en förteckning, som inte
är uttömmande, över skäl som inte utgör saklig grund för uppsägning (3).
Slutligen anges att vad som kan anses som gottgörelse vid uppsägning
utan saklig grund får bestämmas genom nationella lagar och
förordningar, kollektivavtal eller på annat sätt som är lämpligt enligt
nationella förhållanden (4).
Sverige har ratificerat den ILO-konvention (nr 158) om uppsägning av
anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ som har varit förebild för
artikeln. Kravet på saklig grund för uppsägning i artikelns första stycket
a) bör vara uppfyllt genom reglerna i 7 § lagen (1980:82) om
anställningsskydd, LAS. Stadgan kräver dock att alla arbetstagare skall
omfattas av detta skydd, med vissa i tillägget angivna undantag. Dessa
undantag – främst tillfälligt anställda och provanställda – är dock till viss
del av annan karaktär än de som finns i LAS. Något uttryckligt undantag
för sådana arbetstagare som räknas upp i 1 § LAS finns inte i stadgan.
Möjligen kan någon eller några av dessa grupper anses omfattade av
undantaget för arbetstagare som anställts för viss tid eller visst arbete
(punkten 2a i tillägget). Visserligen kan det hävdas att de, i den mån de
inte undantas från artikelns tillämpningsområde, i vart fall inte kan anses
stå helt utan uppsägningsskydd. En uppsägning som strider mot "lag och
goda seder" är inte rättsenlig enligt Arbetsdomstolens praxis. Det är
emellertid tveksamt om det är tillräckligt för att uppfylla stadgans krav.
Det kan nämnas att den ovan nämnda ILO-konventionen innehåller mer
långtgående undantag.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påpekar att är det
möjligt att förfarandet i Arbetsdomstolen i vissa lägen inte heller
uppfyller stadgans krav på en opartisk rättslig prövning och att detta
skulle vara ytterligare ett skäl för att inte ratificera bestämmelsen. TCO
anser däremot att ratificering bör ske och att lagen om anställningsskydd
bör ändras så att detta blir möjligt.
Som tidigare nämnts är utgångspunkten för regeringens förslag att det
ställningstagandet till ratifikation av stadgans olika artiklar som nu görs
skall ske utifrån gällande svensk rätt. Eftersom lagändringar troligen
skulle krävas för att uppfylla åtagandet enligt artikel 24 bör alltså den
artikeln nu inte ratificeras.
Artikel 25 – Rätt till skydd av arbetstagarens fordringar vid
arbetsgivarens insolvens
Artikeln är ny. ILO-konventionen (nr 173) om skydd för arbetstagares
fordran i händelse av arbetsgivarens insolvens samt EG-direktiv
80/987/EEG har varit förebilder för artikeln.
Artikeln slår fast en allmän princip om rätt till skydd för lönefordringar
vid arbetsgivarens insolvens, men lämnar öppet hur detta skydd skall
utformas.
I tillägget anges följande. Vissa kategorier arbetstagare får undantas på
grund av den speciella arten av deras anställningsförhållanden (1).
Begreppet "insolvens" får definieras nationellt (2). Arbetstagarnas
fordringar som skall täckas av artikeln skall minst omfatta: lön
härrörande från en bestämd minsta period, semesterlön och fordringar på
ersättning för andra slag av betald frånvaro från en bestämd period (3).
Nationella regler får begränsa skyddet för fordringarna till ett bestämt
belopp, vilket dock måste ligga på en socialt acceptabel nivå (4).
EG-direktivet 80/987/EEG har genomförts i svensk rätt men Sverige
har inte ratificerat den ILO-konvention (nr 173) om skydd för
arbetstagares fordran i händelse av arbetsgivarens insolvens som utgör
förebild för konventionen.
Det kan nämnas att en av huvuduppgifterna för den 1996 tillsatta
förmånsrättskommittén (JU 1996:02) var att utreda frågan om hur
arbetstagares löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan
att statens kostnader för lönegarantin ökar. Genom tilläggsdirektiv 1997
har kommittén fått i uppdrag att analysera alternativa möjligheter att
minska statens kostnader för lönegarantiersättningen och lägga fram
förslag om en besparing. Kommittén har ännu inte avslutat sitt arbete.
Den rätt som artikeln avser att trygga garanteras i gällande svensk
lagstiftning genom regler till skydd för arbetstagarens fordringar i dels
förmånsrättslagen (1970:979), dels lönegarantilagen (1992:497). Det
undantag från detta skydd som görs beträffande vissa arbetstagare i 12 §
sjätte stycket förmånsrättslagen och 7 § lönegarantilagen bör vara tillåtet
enligt punkten 1 i tillägget. De minimikrav som anges i tilläggets punkt 3
kan anses uppfyllda genom regler i de nämnda lagarna. Detta gäller även
beloppsbegränsningen. Vad beträffar förmånsrätten finns ingen
beloppsbegränsning, och lönegarantin är begränsad till 100 000 kr per
arbetstagare.
Enligt regeringens bedömning bör Sverige kunna ratificera artikeln.
Artikel 26 – Rätt till värdiga arbetsförhållanden
Artikeln är ny. De två punkterna kan godtas separat. Syftet med artikeln
är att trygga arbetstagarnas rätt till värdiga förhållanden i och i samband
med arbetet genom att ålägga staterna att rikta uppmärksamheten mot
och informera om vissa beteenden samt försöka förebygga sådana och
vidta åtgärder till skydd för arbetstagarna. Det krävs dock inte att särskild
lagstiftning införs. Detta framgår av tillägget.
Artikel 26:1 handlar om sexuella trakasserier, vilket i den förklarande
rapporten definieras som oönskat beteende av sexuell natur, eller annat
beteende som baserar sig på könstillhörighet och drabbar arbetstagarens
värdighet, däribland beteenden från överordnades och kollegers sida.
Vad gäller skydd mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen finns
straffstadganden i brottsbalken, t.ex. 6 kap. 7 § tredje stycket
brottsbalken om sexuellt ofredande. Regler finns också i
jämställdhetslagen (1991:433). Enligt 6 § denna lag åläggs en
arbetsgivare att som en av flera aktiva åtgärder i jämställdhetsarbetet
verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier.
Lagen innehåller också ett förbud riktat till arbetsgivaren mot att utsätta
en arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren avvisat
arbetsgivarens sexuella närmanden. Förbudet är skadeståndssanktionerat.
Arbetsmiljölagen (1977:1160) tar sikte på både den fysiska och den
psykosociala arbetsmiljön och utgör därför en del i den lagstiftning som
kan användas för att motverka sexuella trakasserier på arbetsplatsen (se 2
kap. 1 § arbetsmiljölagen). Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat
föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet (AFS
1993:17). Med kränkande särbehandling avses även sexuella trakasserier.
Regeringen inledde 1997 en översyn av reglerna om sexuella
trakasserier på arbetsplatsen efter att det bl.a. från JämO:s sida hade
uttryckts önskemål om en förstärkt lagstiftning på området. Förslag om
en skärpning av de existerande reglerna i jämställdhetslagen har lagts
fram i en den 5 februari 1998 beslutad proposition.
Artikel 26:2 handlar om andra typer av trakasserier än sexuella
sådana, dvs. sådant som brukar kallas mobbning. Definitionen har
hämtats från existerande nationella regler på området, inte minst de
svenska.
De nyss nämnda reglerna i arbetsmiljölagen och
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter är tillämpliga på sådant beteende
som artikeln behandlar. Enligt ett nyligen avgjort mål om ersättning
enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (1976:380) har s.k.
vuxenmobbning (en arbetsgivare hade trakasserat en anställd) och
besvären därav betraktats som arbetsskada.
Arbetsmiljölagen omfattar i nu relevanta delar även elever i skolan.
Vad gäller mobbning inom skolan kan nämnas att det för närvarande
bereds ett förslag om att ändra skollagen så att det tydligare framgår att
var och en som är verksam i skolverksamheten har en skyldighet att
motverka mobbning.
Visserligen kräver artikel 26 inte lagstiftning. Förekomsten av sådan
samt de åtgärder i övrigt som vidtas och den uppmärksamhet som ägnas
de företeelser som artikeln behandlar gör att Sverige enligt regeringens
bedömning borde kunna ratificera artikelns båda punkter.
Artikel 27 – Rätt till jämställdhet för arbetstagare med familjeansvar
Artikeln är ny. Den har som förebild ILO:s konvention (nr 156) om
arbetstagare med familjeansvar och rekommendationen (nr 165) i samma
ämne. I tillägget anges vilka personer som skall anses omfattas av
begreppet "arbetstagare med familjeansvar". Det överlämnas åt nationell
lagstiftning och praxis att avgöra vad som är "beroende barn och andra
medlemmar av den närmaste familjen som påtagligt behöver deras
omvårdnad och stöd".
Enligt artikel 27:1 åtar sig parterna att vidta lämpliga åtgärder för att
underlätta för arbetstagare att kombinera anställning och familjeansvar.
Med "lämpliga" åtgärder menas lämplig enligt nationella förhållanden
och möjligheter.
Artikel 27:2 motsvarar artikel 4.2 i ovan nämnda ILO-konvention.
Artikel 27:3 innehåller ett uppsägningsskydd.
Sverige har ratificerat ILO-konventionen (nr 156) om arbetstagare med
familjeansvar som varit förebild för artikeln. Den svenska lagstiftning
som finns på detta område är föräldraledighetslagen (1995:584), lagen
(1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
jämställdhetslagen (1991:433) samt lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Därtill kommer regler på området i avtal mellan
parterna på arbetsmarknaden både på den privata och den offentliga
sektorn. Avtalen innehåller bl.a. regler om kompetensutveckling. Detta
torde vara tillräckligt för att uppfylla artikelns krav vad avser
anställningsvillkor, rätt till ledighet och uppsägningsskydd.
Även artikelns krav på att utveckla och främja social service, särskilt
vad avser barnomsorg får anses uppfyllt. Av 13 § socialtjänstlagen
(1980:620) framgår att för barn som är bosatta i Sverige och som
stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskoleverksamhet och
barnomsorg. Från och med den 1 januari 1995 är landets kommuner
enligt 14 a och 14 b §§ socialtjänstlagen (1980:620) skyldiga att utan
oskäligt dröjsmål tillhandahålla en barnomsorgsplats till barn vars
föräldrar förvärvsarbetar eller studerar.
Artikeln bör enligt regeringens bedömning kunna ratificeras i sin
helhet.
Artikel 28 – Rätt för arbetstagarrepresentanter till skydd inom företag
och åtgärder för att underlätta deras verksamhet
Artikeln är ny. Den avser att ge skydd åt sådana arbetstagarrepresentanter
som inte täcks av artikel 5 såvida de inte samtidigt är företrädare för en
facklig organisation. ILO-konventionen (nr 135) om arbetstagarnas
representanter har varit förebild för bestämmelsen. Vad som avses med
en arbetstagarrepresentant får enligt tillägget avgöras i nationell
lagstiftning eller praxis.
Enligt momentet a) åtar sig staterna att skydda
arbetstagarrepresentanterna bl.a. mot uppsägningar som grundar sig på
deras ställning eller verksamhet.
Moment b) motsvarar artikel 2 i den ovan nämnda ILO-konventionen.
Åtagandet gäller att se till att arbetstagarrepresentanterna åtnjuter sådana
villkor i arbetet (”such facilities as may be approriate”) så att de kan
fullgöra sina uppgifter snabbt och effektivt. Exempel på sådana
"facilities" finns i ILO-rekommendationen (nr 143) om arbetstagares
representanter.
Artikeln avser att ge skydd åt sådana arbetstagarrepresentanter i
företag som inte samtidigt är fackliga företrädare. Den senare kategorin
täcks av artikel 5.
Vad som är en arbetstagarrepresentant får enligt tillägget avgöras i
nationell lagstiftning eller praxis. I svensk rätt är det de fackliga
förtroendemännen som har den ställningen. Eftersom dessa omfattas av
artikel 5, som Sverige är bundet av, finns i praktiken inget utrymme för
det skydd denna artikel ger.
Det kan nämnas att ILO-konventionen nr 135, som varit förebild för
artikeln, omfattar både fackliga representanter och andra "valda
förtroendemän" (artikel 3). Sverige har ratificerat denna konvention. I
Sveriges första rapport (1972) om tillämpningen av den konventionen
konstaterades bl.a. följande vad beträffar den grupp
arbetstagarrepresentanter som inte samtidigt är fackliga representanter.
Parterna på den svenska arbetsmarknaden är ense med regeringen om att
anställda bör representeras av de existerande fackliga organisationerna
och inte av representanter som väljs utanför dessa. Med få undantag har
därför reglerna om arbetstagarrepresentanters rättigheter kommit att
utformas så att de utövas av företrädare för fackföreningar. Det nämns
slutligen att det i Sverige i praktiken inte finns någon organiserad
representation av arbetstagare utanför fackföreningarna.
Enligt regeringens mening kan förhållandena idag beskrivas på samma
sätt. Stadgans artikel omfattar till skillnad mot ILO-konventionen inte
fackliga representanter utan endast andra valda förtroendemän. Som
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påpekar har artikeln
helt enkelt inte något tillämpningsområde i Sverige. Artikeln bör därför
inte ratificeras.
Artikel 29 – Rätt till information och överläggning vid kollektiva
uppsägningar
Artikeln är ny. Åtagandet innebär att säkerställa att arbetsgivaren
informerar och överlägger med arbetstagarrepresentanter före s.k.
kollektiva uppsägningar. Reformkommittén har under utarbetandet av
artikeln studerat dels EG-direktivet 92/56 EEG från 1992 med ändringar
av direktiv 75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftning om kollektiva uppsägningar, dels ILO-konventionen (nr 158)
om uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ.
Informationen och samrådet enligt artikeln skall avse möjligheterna att
undvika uppsägningar, begränsa dem eller lindra deras verkningar. Enligt
den förklarande rapporten behöver inte ansvaret för att sådana sociala
åtgärder vidtas, som exemplifieras i artikeln, ligga på arbetsgivaren.
Vad beträffar begreppet arbetstagarrepresentant gäller detsamma som
enligt artikel 28.
Sverige har ratificerat ILO-konventionen nr 158 och genomfört EG-
direktiven (75/129/EEG och 92/56/EEG) om kollektiva uppsägningar.
Med anledning av genomförandet av EG-direktivens bestämmelser om
information och överläggning gjordes vissa ändringar i
medbestämmandelagen (1976:580), MBL. Förhandlingsskyldigheten
enligt 11 § utökades till att gälla alla berörda arbetstagarorganisationer i
bl.a. frågor som rör uppsägning på grund av arbetsbrist. Denna
skyldighet gäller även om arbetsgivaren inte är bunden av något
kollektivavtal alls (13 § MBL). Det infördes också en skyldighet för
arbetsgivaren att inför beslut om uppsägning på grund av arbetsbrist
lämna viss skriftlig information (15 §).
Enligt regeringens bedömning bör artikeln kunna ratificeras.
Artikel 30 – Rätt till skydd mot fattigdom och social utslagning
Artikeln är ny. Det krävs enligt denna bestämmelse att staterna antar en
samordnad politik med målsättningen att bekämpa fattigdom och social
utslagning och att de åtgärder som vidtas inom ramen för denna politik
ses över och anpassas till nya situationer.
De åtgärder det kan vara fråga om kan vara sådana som hör hemma
under andra artiklar i stadgan. Det bör noteras att artikeln inte
uttryckligen nämner garantier för en miniminivå vad avser medel för
försörjning. Anledningen till det är att redan artikel 13 i den reviderade
stadgan ger det skyddet, men även denna artikel innebär ett sådant
åtagande genom formuleringen i momentet a): "...faktiskt får...rätt till
social...hjälp". Åtgärder som avses kan vara av vitt skilda slag. Enligt den
förklarande rapporten kan de innebära, men behöver inte nödvändigtvis
innebära, ekonomiskt bistånd. De kan vara inriktade på personer som
redan är socialt utslagna, men också på grupper som riskerar att hamna i
en sådan situation. Staterna bör enligt den förklarande rapporten begränsa
det ekonomiska biståndet till dem som inte kan klara sig med egna
medel.
I den förklarande rapporten ges också förklaringar av begreppen
"fattigdom" och "social utslagning", varvid det betonas att begreppen kan
inrymma ett mycket brett spektrum av situationer.
Bestämmelsen under a) uppfylls framför allt genom bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980:620) om socialnämndens ansvar, bl.a.:
– 5 § om att socialtjänsten skall göra sig väl förtrogen med
levnadsförhållandena i kommunen, informera om socialtjänsten, genom
uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för
goda levnadsförhållanden, svara för omsorg och service, upplysningar,
råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och
enskilda som behöver det, stödja anhörigvårdare,
– 6–6 h §§ om den enskildes rätt till bistånd för sin försörjning och för
sin livsföring i övrigt, och
– 7–10 §§ om att socialnämnden skall främja den enskildes rätt till
arbete, bostad och utbildning, om att nämnden i den uppsökande
verksamheten skall erbjuda grupper och enskilda sin hjälp, om
samverkan m.m.
För att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av olika
stödåtgärder har riksdagen nyligen beslutat att främja utvecklandet av bra
och ändamålsenliga samverkansmodeller som ger bättre förutsättningar
för rehabiliteringsarbete. Från och med den 1 januari 1998 får en
kommun sluta avtal med landsting, försäkringskassan och
länsarbetsnämnden om att delta i och bidra till finansieringen av
gemensamma projekt i syfte att uppnå en effektivare användning av
tillgängliga resurser för att bättre kunna tillgodose människors behov av
olika stödåtgärder.
Vad gäller särskilda åtgärder inom ramen för arbetsmarknadspolitiken
och inom vuxenutbildningens område kan som exempel i detta
sammanhang nämnas den särskilda vuxenutbildningssatsning som sker
enligt förordningen (1996:1502) om statligt stöd till särskilda satsningar
på utbildning för vuxna ("kunskapslyftet"). Till sådana utbildningsplatser
ges företräde till sökande som saknar eller har bristande
gymnasieutbildning och är arbetslösa eller deltar i någon
arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Vad gäller punkten b) kan nämnas att Sverige kontinuerligt gör en
sådan översyn i och med de återkommande uppföljningarna av ny
lagstiftning, översynen av äldre lagstiftning och utredningar föranledda
av att något missförhållande har uppmärksammats. Det ligger på
tillsynsmyndigheterna att uppmärksamma regeringen på behovet av en
sådan översyn.
Rädda Barnen, som i sitt remissvar begränsat sig till den nu aktuella
artikeln, anser att artikeln är värdefull. Det är enligt organisationen
angeläget att staterna samordnar den politiska viljan att bekämpa
fattigdom och social utslagning, och i det sammanhanget är det viktigt att
barnets situation och rättigheter sätts i fokus.
Artikeln bör enligt regeringens mening kunna ratificeras.
Artikel 31 – Rätt till bostad
Artikeln är ny. Staterna åtar sig enligt denna artikel att vidta åtgärder som
syftar till att, så långt det är möjligt, främja tillgången på bostäder med
rimlig standard, successivt undanröja hemlöshet och göra tillgång till en
bostad ekonomiskt möjlig för personer som saknar tillräckliga medel.
Enligt den förklarande rapporten avses med "rimlig standard" en
standard som är acceptabel ur hälsosynpunkt. Vad gäller begreppet
"saknar tillräckliga medel" hänvisas till artikel 13.
Bostadspolitikens uppgift i Sverige är att trygga alla människors behov
av en god bostad till rimlig kostnad och av en trygg närmiljö. En
skyldighet för det allmänna att trygga rätten till bostad finns i 1 kap. 2 §
andra stycket regeringsformen. Sverige har också under många år arbetat
aktivt för internationella normer vad gäller boende. Inför och under FN:s
andra världskonferens 1996 om boende, bebyggelse och stadsutveckling,
Habitat II, drev Sverige bl.a. kravet på ett godtagande av målet "Rätt till
en rimlig bostad för alla", vilket också blev konferensens resultat. Ett
åtagande på bostadspolitikens område inom ramen för den reviderade
europeiska stadgan ter sig därför naturligt.
Vad gäller de åtgärder som anges i artikelns tre punkter kan följande
sägas.
Enligt artikel 31:1 skall tillgången till bostäder med rimlig standard
främjas.
I Sverige har kommunerna det övergripande ansvaret för
bostadsförsörjningen på den lokala nivån. Enligt plan- och bygglagen
(1987:10) har varje kommun ansvar för användningen av mark och
vatten samt för bebyggelseutvecklingen inom kommunen. Kommunerna
medverkar också direkt i byggande och förvaltning av bostäder genom
sina allmännyttiga bostadsföretag. Dessa bostadsföretag är också
hyresledande i det bruksvärdessystem som styr hyressättningen. Varje
kommun avgör efter sina förutsättningar hur den skall fullgöra de
skyldigheter mot medborgarna som följer av bl.a. kommunallagen och
socialtjänstlagen.
Staten ger stöd till finansieringen av bostäder genom räntebidrag till
ny- och ombyggnad av bostäder, statliga kreditgarantier samt vissa
tillfälliga stimulansbidrag för t.ex. byggande av studentbostäder. Vidare
kan skatteavdrag göras för skuldräntor. Bygglagstiftningen ger varje
byggherre ansvar för att bostäderna får en tillräcklig standard enligt
uppställda funktionskrav.
Det kan också nämnas att enligt 5 § socialtjänstlagen (1980:620) hör
det till socialnämndens uppgifter att medverka i samhällsplaneringen.
Enligt 7 § första stycket socialtjänstlagen skall denna medverkan särskilt
syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i
kommunen. Socialnämnden skall enligt samma bestämmelse i sin
verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.
Enligt artikel 31:2 krävs åtgärder mot hemlöshet. Hemlöshet torde
normalt bero på något sådant förhållande som det hör till kommunens
ansvar enligt socialtjänstlagen att ta itu med. Åtagandet att successivt
undanröja hemlöshet borde kunna uppfyllas.
Kravet i artikel 31:3 på att vidta åtgärder för att göra bostäder
ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel bör
vara uppfyllt genom de generella stöden till bostadsbyggandet samt
genom bostadsbidrag, bostadstillägg för pensionärer samt socialbidrag
för skäliga kostnader för bostad.
Det kan också nämnas att det i 12 kap. 44 § jordabalken (1970:994)
föreskrivs att en hyresgäst inte får skiljas från sin lägenhet p.g.a. obetald
hyra om socialnämnden åtar sig betalningsansvaret för hyran.
Enligt regeringens mening bör artikeln, med hänvisning till de åtgärder
som här redovisats, kunna ratificeras i sin helhet.
Del III
Artikel A – Åtaganden
Bestämmelsen om åtaganden i den reviderade stadgan följer samma
mönster som i 1961 års stadga (artikel 20). Det mål som anges i del I
binder samtliga parter i stadgan, medan däremot ett urval får göras bland
de enskilda artiklarna i del II.
Vissa ändringar har gjorts. Eftersom antalet artiklar utökats i den
reviderade stadgan har också minimikraven för ratifikation utökats.
Tidigare måste en stat ratificera minst fem av sju s.k. kärnartiklar ("hard
core"), till vilka hörde artiklarna 1, 5, 6, 12, 13, 16 och 19. Nu har två
artiklar lagts till kärnartiklarna, nämligen artiklarna 7 och 20. För
ratifikation av den reviderade stadgan krävs att sex av dessa nio
kärnartiklar godtas (artikel A 1 b). Dessutom krävs en viss andel av
övriga artiklar och s.k. numrerade punkter. Tidigare krävdes 10 artiklar
eller 45 punkter – den reviderade stadgan kräver samma andel vilket
innebär 16 artiklar eller 63 punkter.
Artikel B – Förhållandet till europeiska sociala stadgan och 1988 års
tilläggsprotokoll
Syftet med punkten 1 i denna artikel är att skapa garantier för att de
åtaganden en stat gjort i förhållande till 1961 års stadga och i
förekommande fall 1988 års tilläggsprotokoll, ersätts med minst
motsvarande åtaganden enligt den reviderade stadgan.
Enligt punkten 2 upphör en viss artikel i de båda äldre instrumenten att
vara tillämpliga på en viss stat fr.o.m. den dag då åtagandena enligt den
reviderade stadgan träder i kraft för staten i fråga. Uppsägning av en viss
artikel kan inte ske genom ratifikation av den reviderade stadgan utan
genom de särskilda regler som finns för detta ändamål.
I princip motsvaras artiklarna i 1961 års stadga av en artikel med
samma nummer i den reviderade stadgan. Vissa undantag finns, och
dessa anges i tillägget. Som tidigare nämnts motsvaras artiklarna 1 – 4 i
1988 års tilläggsprotokoll av artiklarna 20 – 23 i den reviderade stadgan.
Del IV
Artikel C – Övervakningen av genomförandet av åtagandena i denna
stadga
Artikeln anger endast att övervakningsförfarandet enligt den reviderade
stadgan skall vara detsamma som enligt 1961 års stadga. Det har ansetts
betydelsefullt att båda instrumenten, som förutses existera parallellt
åtminstone under en övergångsperiod, är föremål för samma
övervakningsförfarande. Om förfarandet enligt 1961 års stadga skulle
ändras, t.ex. genom att det tidigare nämnda Turinprotokollet skulle träda
i kraft, kommer ändringen att tillämpas även på den reviderade stadgan.
Artikel D – Kollektivt klagomål
Enligt punkten 1 garanteras att den stat som redan godtagit
tilläggsprotokollet angående ett kollektivt klagomålsförfarande blir
bunden av detta även efter godkännande av den reviderade stadgan.
En stat som ratificerar den reviderade stadgan före tilläggsprotokollet
angående ett kollektivt klagomålsförfarande kan bli bunden av det senare
enbart genom en förklaring i samband med eller efter ratifikationen av
den reviderade stadgan. En förutsättning för detta förfarande är att
protokollet i fråga trätt i kraft.
Del V
Artikel E – Icke-diskriminering
Artikeln är ny, men anses enligt den förklarande rapporten kodifiera den
oberoende expertkommitténs praxis, som innebär att den icke-
diskrimineringsregel som finns i inledningen till 1961 års stadga är
tillämplig på samtliga artiklar i stadgan. Enligt artikel E får på samma
sätt diskriminering på de i artikeln angivna grunderna inte förekomma i
förhållande till rättigheterna i den reviderade stadgan. De
diskrimineringsgrunder som nämns i artikeln är desamma som i 1961 års
stadga med tillägg av några grunder som också nämns i artikel 14 i den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Listan är inte
uttömmande.
I tillägget anges att en skillnad i behandling som grundar sig på
objektiva och sakliga skäl inte skall anses diskriminerande. Som exempel
på sådana skäl kan enligt den förklarande rapporten vara krav på viss
ålder eller vissa förkunskaper för tillträde till viss utbildning. Krav på
visst medborgarskap kan vara acceptabelt när det t.ex. gäller rätten till
anställning inom ett lands försvar eller i dess förvaltning.
Bestämmelsens räckvidd begränsas också av personkretsen för
stadgans tillämpning sådan den definieras i inledningen till tillägget
(utlänningar endast om de är medborgare i en annan part och lagligen
bosatta i eller regelbundet arbetar inom vederbörande parts område). Som
Diskrimineringsombudsmannen (DO) påpekar är alltså viss
diskriminering tillåten enligt stadgan eftersom skyddet mot
diskriminering främst bygger på medborgarskap. Enligt DO är det av
principiella skäl olyckligt att stadgan på flera punkter behandlar personer
med utländsk bakgrund, som är folkbokförda i ett land och lagligen
bosatta i landet, sämre än andra. DO konstaterar att sociala stadgan i det
avseendet skiljer sig från Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna, och anser att det vore värdefullt om sådant undveks i det
fortsatta arbetet inom Europarådet.
Tolkningsförklaring beträffande artikeln om icke-diskriminering
Beträffande artikel E i del IV ovan – icke-diskrimineringsartikeln – bör
följande uppmärksammas. Det är från svensk sida angeläget att denna
nya bestämmelse kommer att inbegripa rätten att vidta åtgärder som
innebär s.k. positiv särbehandling. Både FN-konventionen om
eliminering av alla former av diskriminering mot kvinnor och FN-
konventionen om eliminering av alla former av rasdiskriminering
innehåller båda bestämmelser som innebär att åtgärder för att tillvarata
vissa gruppers intressen inte står i strid med principen om icke-
diskriminering. I promemorian föreslås att Sverige vid ratifikationen av
stadgan Sverige därför bör avge en tolkningsförklaring om att positiv
särbehandling inte står i strid med stadgans bestämmelse om icke-
diskriminering (artikel E).
Bland remissinstanserna understryker DO och JämO det angelägna i
att en sådan förklaring avges. Arbetsgivarverket anser att det bör anges
exempel på vad som avses med positiv särbehandling.
Handikappombudsmannen och Handikappförbundens Samarbetsorgan
beklagar att diskrimineringsförbudet inte omfattar även personer med
funktionsnedsättning och anser att regeringen i det fortsatta
revideringsarbetet bör verka för att så blir fallet.
Enligt regeringens mening bör en s.k. tolkningsförklaring avges.
Artikel F – Avvikelse i händelse av krig eller nationellt kristillstånd
Artikeln motsvaras av artikel 30 i 1961 års stadga.
Artikel G – Inskränkningar
Artikeln motsvaras av artikel 31 i 1961 års stadga.
Artikel H – Förhållandet mellan stadgan, inhemsk lagstiftning och
internationella avtal
Artikeln motsvaras av artikel 32 i 1961 års stadga.
Artikel I – Godkännande av gjorda åtaganden
Bestämmelsen har viss motsvarighet i artikel 7 i 1988 års
tilläggsprotokoll och i artikel 33 i 1961 års stadga. I punkten 1 anges att
genomförandet av åtagandena enligt stadgan skall ske på något av de sätt
som nämns i artikeln, inklusive kollektivavtal.
Enligt punkten 2 anses en stat uppfylla sina åtaganden vad gäller vissa
uppräknade artiklar om dessa tillämpas på det stora flertalet av de
berörda arbetstagarna. Det kan nämnas att enligt den oberoende
expertkommitténs praxis har "det stora flertalet" inneburit 80 %.
Artiklarna i fråga är desamma som tidigare med tillägg av artikel 2:7
(nattarbetande arbetstagare).
Enligt tillägget skall i detta sammanhang inte sådana arbetstagare som
redan uteslutits enligt tillägget till artikel 21 och 22 räknas med.
Artikel J – Ändringar
Den artikel i 1961 års sociala stadga som behandlar ändringar, artikel 36,
är mycket restriktiv och har aldrig kommit till användning i praktiken.
Artikel J har i stället utformats efter mönster från andra konventioner
inom Europarådet.
Enligt punkten 1 gäller ändringsreglerna vad avser del I och II endast
ändringar som syftar till att utöka rättigheterna, och vad avser del III –
VI, alla typer av ändringar.
Enligt punkten 2 skall alla ändringsförslag prövas av
regeringskommittén innan de underställs ministerkommittén, som skall
godkänna dem efter samråd med den parlamentariska församlingen.
Ministerkommittén kan fatta beslut om ändring av stadgan med två
tredjedels majoritet.
En ändring av del I eller II träder i kraft efter det att tre stater meddelat
att de godtar en sådan ändring. Enligt tillägget räknas som ändring i detta
sammanhang även tillägg av nya artiklar i stadgan.
Ändringar av delarna III – VI träder däremot inte i kraft förrän alla
stater godtagit dem.
Del VI
De fem artiklar som ingår i del VI innehåller slutbestämmelser som
utformats med mönster från motsvarande bestämmelser i andra
konventioner som Europarådets ministerkommitté beslutat om. Till viss
del innehåller de också bestämmelser som finns i 1961 års stadga.
Bestämmelserna behandlar bl.a. frågor om undertecknande, ratificering
och ikraftträdande, territoriell tillämpning och uppsägning.
5.4 Sammanfattning
De nya åtagandena
Den reviderade europeiska sociala stadgan innehåller i jämförelse med
1961 års stadga och 1988 års tilläggsprotokoll dels nio nya numrerade
punkter eller moment, dels åtta helt nya artiklar. Det förslag som
regeringen nu lägger fram innebär att sju av de nio nya punkterna och sex
av de åtta nya artiklarna godtas. Följande bestämmelser bör alltså kunna
godtas:
– artikel 2:6 om information om anställningsvillkor
– artikel 3:1 om en nationell politik på arbetsmiljöområdet
– artikel 10:4 om särskilda åtgärder för långtidsarbetslösa
– artikel 15:3 om integrering av funktionshindrade personer
– artikel 17:2 om kostnadsfri skolundervisning
– artikel 19:11 om svenskundervisning för invandrare
– artikel 19:12 om modersmålsundervisning för invandrares barn
– artikel 25 om arbetstagares rätt till skydd av sina fordringar vid
arbetsgivarens insolvens
– artikel 26 om rätt till värdiga arbetsförhållanden
– artikel 27 om rätt till jämställdhet för arbetstagare med familjeansvar
– artikel 29 om rätt till information och samråd vid kollektiva
uppsägningar
– artikel 30 om rätt till skydd mot fattigdom och social utslagning
– artikel 31 om rätt till bostad.
För närvarande bör ingen av de bestämmelser som Sverige tidigare
avstått från att ratificera godtas. Detta gäller även sådana artiklar som har
ändrats.
Kraven för ratificering
Enligt artikel A i del III i den reviderade stadgan krävs för ratifikation av
den reviderade stadgan dels ett godtagande av förklaringen i del I, dels
ett godtagande av ett visst minsta antal artiklar i del II. Under punkten
åtaganden nämns också att varje land skall ha en yrkesinspektion
anpassad till de nationella förhållandena (artikel A punkt 4). Dessutom
krävs, enligt artikel B, att ratifikationen omfattar minst de bestämmelser
som motsvarar de bestämmelser i den europeiska sociala stadgan och – i
förekommande fall – i 1988 års tilläggsprotokoll som staten i fråga varit
bunden av. När den reviderade stadgan träder i kraft för en viss stat
upphör motsvarande förpliktelse enligt de båda nyss nämnda
instrumenten att gälla för den staten.
Som tidigare konstaterats bör del I i den reviderade stadgan med dess
målsättningsförklaring utan vidare kunna godtas.
Sverige har godtagit 14 (av 19) artiklar i 1961 års sociala stadga
jämfört med de 10 som krävs enligt stadgan och 62 punkter (av 72)
jämfört med de obligatoriska 45.
När det gäller den reviderade sociala stadgan krävs enligt artikel A
först och främst godtagande av sex av de nio artiklar som nämns under b,
den s.k. hårda kärnan (artikel A punkt 1b). Det förslag som regeringen nu
lägger fram om godkännande innebär att Sverige – sammantaget med
tidigare åtaganden – godtar artiklarna 1, 5, 6, 13, 16, 19 och 20, dvs. sju
av dessa nio artiklar. När det gäller det ytterligare antal artiklar eller
numrerade punkter som krävs enligt artikel A punkt 1c innebär förslaget
att Sverige godtar 23 av sammanlagt 31 artiklar, och 83 av de 98
numrerade punkterna. Enligt den reviderade stadgan krävs minst 16
artiklar och 63 numrerade punkter. Förslaget innebär alltså att
ratifikationskravet utan vidare uppfylls vad gäller antalet godtagna
bestämmelser.
Meddelande enligt artikel A i del III i stadgan
Enligt artikel A punkt 2 i del III i den reviderade stadgan skall varje
fördragsslutande part samtidigt som parten deponerar sitt ratifikations-,
godtagande- eller godkännandeinstrument meddela Europarådets
generalsekreterare vilka artiklar och numrerade punkter som utvalts
enligt artikel A punkt 1b och c.
Det förslag som läggs fram i propositionen innebär sammantaget att
följande artiklar och numrerade punkter i den reviderade europeiska
sociala stadgan godtas:
Artikel 1 – Rätt till arbete (1:1–4, hela)
Artikel 2 – Rätt till skäliga arbetsvillkor (2:3, 2:5, 2:6)
Artikel 3 – Rätt till säkra och hälsosamma arbetsförhållanden (3:1–3)
Artikel 4 – Rätt till skälig lön (4:1, 4:3, 4:4)
Artikel 5 – Föreningsrätt
Artikel 6 – Kollektiv förhandlingsrätt (6:1–4, hela)
Artikel 7 – Rätt till skydd för barn och ungdom (7:1–4, 7:7–10)
Artikel 8 – Rätt till skydd för arbetstagare vid graviditet och barnsbörd
(8:1, 8:3)
Artikel 9 – Rätt till yrkesvägledning
Artikel 10 – Rätt till yrkesutbildning (10:1–5, hela)
Artikel 11 – Rätt till skydd för den enskildes hälsa (11:1–3, hela)
Artikel 12 – Rätt till social trygghet (12:1–3)
Artikel 13 – Rätt till social och medicinsk hjälp (13:1–4 hela)
Artikel 14 – Rätt att få tillgång till sociala tjänster (14:1–2, hela)
Artikel 15 – Rätt till oberoende, social integrering och deltagande i
samhällslivet för personer med funktionshinder (15:1–3, hela)
Artikel 16 – Rätt till socialt, rättsligt och ekonomiskt skydd för
familjen
Artikel 17 – Rätt till socialt, rättsligt och ekonomiskt skydd för barn
och ungdomar (17:1–2, hela)
Artikel 18 – Rätt att utöva förvärvsarbete inom annan parts territorium
(18:1–4, hela)
Artikel 19 – Rätt till skydd och hjälp för migrerande arbetstagare och
deras familjer (19:1–12, hela)
Artikel 20 – Rätt till lika möjligheter och lika behandling i frågor som
rör anställning och yrkesutövning utan diskriminering på grund av kön
Artikel 21 – Rätt till information och samråd
Artikel 22 – Rätt att delta i avgöranden om och förbättring av
arbetsförhållandena och arbetsmiljön
Artikel 23 – Rätt till socialt skydd för äldre
Artikel 25 – Rätt till skydd av arbetstagarens fordringar vid händelse
av arbetsgivarens insolvens
Artikel 26 – Rätt till värdiga arbetsförhållanden (26:1–2, hela)
Artikel 27 – Rätt till jämställdhet för arbetstagare med familjeansvar
(27:1–3, hela)
Artikel 29 – Rätt till information och samråd vid kollektiva
uppsägningar
Artikel 30 – Rätt till skydd mot fattigdom och social utslagning
Artikel 31 – Rätt till bostad (31:1–3, hela).
Sammanfattning av promemorian Europarådets
sociala stadga (Ds 1997:65)
I denna promemoria presenteras innehållet i två nya internationella
överenskommelser som utarbetats inom Europarådet. Det är dels 1995
års tilläggsprotokoll till den europeiska sociala stadgan angående ett
kollektivt klagomålsförfarande, som undertecknades av Sverige den 9
november 1995, dels den reviderade europeiska sociala stadgan, som
undertecknades av Sverige den 3 maj 1996.
Det görs också en genomgång av hur de nya bestämmelserna i den
reviderade sociala stadgan stämmer överens med svenska förhållanden
och det lämnas förslag om i vilken utsträckning innehållet i de båda
instrumenten bör kunna godtas av Sverige.
Förslagen innebär dels att Sverige bör kunna godta tilläggsprotokollet
angående ett kollektivt klagomålsförfarande, utan en särskild deklaration
beträffande artikel 2, dels att Sverige bör kunna godta den reviderade
europeiska sociala stadgan. Beträffande den reviderade stadgan föreslås
följande artiklar och numrerade punkter kunna godtas utöver dem som
Sverige anses bundet av enligt artikel B i stadgan:
– artikel 3:1 om en nationell politik på arbetsmiljöområdet
– artikel 10:4 om särskilda åtgärder för långtidsarbetslösa
– artikel 15:3 om integrering av funktionshindrade personer
– artikel 17:2 om kostnadsfri skolundervisning
– artikel 19:11 om svenskundervisning för invandrare
– artikel 19:12 om modersmålsundervisning för invandrares barn
– artikel 25 om arbetstagares rätt till skydd av sina fordringar vid
arbetsgivarens insolvens
– artikel 26 om rätt till värdiga arbetsförhållanden
– artikel 27 om rätt till jämställdhet för arbetstagare med familjeansvar
– artikel 29 om rätt till information och samråd vid kollektiva
uppsägningar
– artikel 30 om rätt till skydd mot fattigdom och social utslagning
– artikel 31 om rätt till bostad.
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över promemorian Europarådets sociala stadga (Ds
1997:65)
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Länsrätten i
Stockholms län, Statens invandrarverk, Riksförsäkringsverket,
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Handikappombudsmannen,
Barnombudsmannen, Riksskatteverket, Arbetsgivarverket, Statens
skolverk, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet,
Arbetsdomstolen, ILO-kommittén, Jämställdhetsombudsmannen,
Boverket, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges
Advokatsamfund, Riksförbundet Hem och Skola, Rädda barnen,
Handikappförbundens Samarbetsorgan och Sveriges Kristna Råd.
ADDITIONAL PROTOCOL TO
THE EUROPEAN SOCIAL
CHARTER PROVIDING FOR A
SYSTEM OF COLLECTIVE
COMPLAINTS
Preamble
The member States of the Council
of Europe, signatories to this
Protocol to the European Social
Charter, opened for signature in
Turin on 18 October 1961
(hereinafter referred to as "the
Charter");
Resolved to take new measures to
improve the effective enforcement
of the social rights guaranteed by
the Charter;
Considering that this aim could be
achieved in particular by the
establishment of a collective
complaints procedure, which, inter
alia, would strengthen the
participation of management and
labour and of non-governmental
organisations,
Have agreed as follows:
Article 1
The Contracting Parties to this
Protocol recognise the right of the
following organisations to submit
complaints alleging unsatisfactory
application of the Charter:
a international organisations of
employers and trade unions referred
to in paragraph 2 of Article 27 of
the Charter;
b other international non-
governmental organisations which
have consultative status with the
Council of Europe and have been
put on a list established for this
purpose by the Governmental
Committee;
c representative national
organisations of employers and
trade unions within the jurisdiction
of the Contracting Party against
which they have lodged a
complaint.
Article 2
1 Any Contracting State may also,
when it expresses its consent to be
bound by this Protocol, in
accordance with the provisions of
Article 13, or at any moment
thereafter, declare that it recognises
the right of any other representative
national non-governmental
organisation within its jurisdiction
which has particular competence in
the matters governed by the
Charter, to lodge complaints against
it.
2 Such declarations may be made
for a specific period.
3 The declarations shall be
deposited with the Secretary
General of the Council of Europe
who shall transmit copies thereof to
the Contracting Parties and publish
them.
Article 3
The international non-governmental
organisations and the national non-
governmental organisations referred
to in Article 1.b and Article 2
respectively may submit complaints
in accordance with the procedure
prescribed by the aforesaid
provisions only in respect of those
matters regarding which they have
been recognised as having particular
competence.
Article 4
The complaint shall be lodged in
writing, relate to a provision of the
Charter accepted by the Contracting
Party concerned and indicate in
what respect the latter has not
ensured the satisfactory application
of this provision.
Article 5
Any complaint shall be addressed to
the Secretary General who shall
acknowledge receipt of it, notify it
to the Contracting Party concerned
and immediately transmit it to the
Committee of Independent Experts.
Article 6
The Committee of Independent
Experts may request the Contracting
Party concerned and the
organisation which lodged the
complaint to submit written
information and observations on the
admissibility of the complaint
within such time-limit as it shall
prescribe.
Article 7
If it decides that a complaint is
admissible, the Committee of
Independent Experts shall notify the
Contracting Parties to the Charter
through the Secretary General. It
shall request the Contracting Party
concerned and the organisation
which lodged the complaint to
submit, within such time-limit as it
shall prescribe, all relevant written
explanations or information, and the
other Contracting Parties to this
Protocol, the comments they wish to
submit, within the same time-limit.
2 If the complaint has been lodged
by a national organisation of
employers or a national trade union
or by another national or
international non-governmental
organisation, the Committee of
Independent Experts shall notify the
international organisations of
employers or trade unions referred
to in paragraph 2 of Article 27 of
the Charter, through the Secretary
General, and invite them to submit
observations within such time-limit
as it shall prescribe.
3 On the basis of the explanations,
information or observations
submitted under paragraphs 1 and 2
above, the Contracting Party
concerned and the organisation
which lodged the complaint may
submit any additional written
information or observations within
such time- limit as the Committee
of Independent Experts shall
prescribe.
4 In the course of the examination
of the complaint, the Committee of
Independent Experts may organise a
hearing with the representatives of
the parties.
Article 8
The Committee of Independent
Experts shall draw up a report in
which it shall describe the steps
taken by it to examine the complaint
and present its conclusions as to
whether or not the Contracting
Party concerned has ensured the
satisfactory application of the
provision of the Charter referred to
in the complaint.
2 The report shall be transmitted to
the Committee of Ministers. It shall
also be transmitted to the
organisation that lodged the
complaint and to the Contracting
Parties to the Charter, which shall
not be at liberty to publish it.
It shall be transmitted to the
Parliamentary Assembly and made
public at the same time as the
resolution referred to in Article 9 or
no later than four months after it has
been transmitted to the Committee
of Ministers.
Article 9
1 On the basis of the report of the
Committee of Independent Experts,
the Committee of Ministers shall
adopt a resolution by a majority of
those voting. If the Committee of
Independent Experts finds that the
Charter has not been applied in a
satisfactory manner, the Committee
of Ministers shall adopt, by a
majority of two-thirds of those
voting, a
recommendation addressed to the
Contracting Party concerned. In
both cases, entitlement to voting
shall be limited to the Contracting
Parties to the Charter.
2 At the request of the Contracting
Party concerned, the Committee of
Ministers may decide, where the
report of the Committee of
Independent Experts raises new
issues, by a two-thirds majority of
the Contracting Parties to the
Charter, to consult the
Governmental Committee.
Article 10
The Contracting Party concerned
shall provide information on the
measures it has taken to give effect
to the Committee of Ministers'
recommendation, in the next report
which it submits to the Secretary
General under Article 21 of the
Charter.
Article 11
Articles 1 to 10 of this Protocol
shall apply also to the articles of
Part II of the first Additional
Protocol to the Charter in respect of
the States Parties to that Protocol, to
the extent that these articles have
been accepted.
Article 12
The States Parties to this Protocol
consider that the first paragraph of
the appendix to the Charter, relating
to Part III, reads as follows:
"It is understood that the Charter
contains legal obligations of an
international character, the
application of which is submitted
solely to the supervision provided
for in Part IV thereof and in the
provisions of this Protocol."
Article 13
1 This Protocol shall be open for
signature by member States of the
Council of Europe signatories to the
Charter, which may express their
consent to be bound by:
a signature without reservation as
to ratification, acceptance or
approval; or
b signature subject to ratification,
acceptance or approval, followed by
ratification, acceptance or approval.
2 A member State of the Council of
Europe may not express its consent
to be bound by this Protocol
without previously or
simultaneously ratifying the
Charter.
3 Instruments of ratification,
acceptance or approval shall be
deposited with the Secretary
General of the Council of Europe.
Article 14
1 This Protocol shall enter into
force on the first day of the month
following the expiration of a period
of one month after the date on
which five member States of the
Council of Europe have expressed
their consent to be bound by the
Protocol in accordance with the
provisions of Article 13.
2 In respect of any member State
which subsequently expresses its
consent to be bound by it, the
Protocol shall enter into force on the
first day of the month following the
expiration of a period of one month
after the date of the deposit of the
instrument of ratification,
acceptance or approval.
Article 15
1 Any Party may at any time
denounce this Protocol by means of
a notification addressed to the
Secretary General of the Council of
Europe.
2 Such denunciation shall become
effective on the first day of the
month following the expiration of a
period of twelve months after the
date of receipt of such notification
by the Secretary General.
Article 16
The Secretary General of the
Council of Europe shall notify all
the member States of the Council
of:
a any signature;
b the deposit of any instrument of
ratification, acceptance or approval;
c the date of entry into force of this
Protocol in accordance with Article
14;
d any other act, notification or
declaration relating to this Protocol.
In witness whereof the undersigned,
being duly authorised thereto, have
signed this Protocol.
Done at ............, this ..... day of
.................., in English and French,
both texts being equally authentic,
in a single copy which shall be
deposited in the archives of the
Council of Europe. The Secretary
General of the Council of Europe
shall transmit certified copies to
each member State of the Council
of Europe.
PROTOCOLE ADDITIONNEL À
LA CHARTE SOCIALE
EUROPÉENNE PRÉVOYANT UN
SYSTÈME DE RÉCLAMATIONS
COLLECTIVES
Préambule
Les Etats membres du Conseil de
l'Europe, signataires du présent
Protocole à la Charte sociale
européenne, ouverte à la signature à
Turin le 18 octobre 1961 (ci-après
dénommée «la Charte»);
Résolus à prendre de nouvelles
mesures propres à améliorer la mise
en œuvre effective des droits
sociaux garantis par la Charte;
Considérant que ce but pourrait être
atteint en particulier par
l'établissement d'une procédure de
réclamations collectives qui, entre
autres, renforcerait la participation
des partenaires sociaux et des
organisations non
gouvernementales,
Sont convenus de ce qui suit:
Article 1
Les Parties contractantes au présent
Protocole reconnaissent aux
organisations suivantes le droit de
faire des réclamations alléguant une
application non satisfaisante de la
Charte:
a les organisations internationales
d'employeurs et de travailleurs,
visées au paragraphe 2 de l'article
27 de la Charte;
b les autres organisations
internationales non
gouvernementales dotées du statut
consultatif auprès du Conseil de
l'Europe et inscrites sur la liste
établie à cet effet par le Comité
gouvernemental;
c les organisations nationales
représentatives d'employeurs et de
travailleurs relevant de la juridiction
de la Partie contractante mise en
cause par la réclamation.
Article 2
1 Tout Etat contractant peut, en
outre, lorsqu'il exprime son
consentement à être lié par le
présent Protocole, conformément
aux dispositions de l'article 13, ou à
tout autre moment par la suite,
déclarer reconnaître le droit de faire
à son encontre des réclamations aux
autres organisations nationales non
gouvernementales représentatives
relevant de sa juridiction et qui sont
particulièrement qualifiées dans les
matières régies par la Charte.
2 Ces déclarations peuvent être
faites pour une durée déterminée.
3 Les déclarations sont remises au
Secrétaire Général du Conseil de
l'Europe qui en transmet copies aux
Parties contractantes, et qui en
assure la publication.
Article 3
Les organisations internationales
non gouvernementales et les
organisations nationales non
gouvernementales, mentionnées
respectivement à l'article 1.b et à
l'article 2, ne peuvent présenter des
réclamations selon la procédure
prévue auxdits articles que dans les
domaines pour lesquels elles ont été
reconnues particulièrement
qualifiées.
Article 4
La réclamation doit être présentée
sous forme écrite, porter sur une
disposition de la Charte acceptée
par la Partie contractante mise en
cause et indiquer dans quelle
mesure cette dernière n'aurait pas
assuré d'une manière satisfaisante
l'application de cette disposition.
Article 5
Toute réclamation est adressée au
Secrétaire Général qui en accuse
réception, en informe la Partie
contractante mise en cause et la
transmet immédiatement au Comité
d'experts indépendants.
Article 6
Le Comité d'experts indépendants
peut demander à la Partie
contractante mise en cause et à
l'organisation auteur de la
réclamation de lui soumettre par
écrit, dans un délai qu'il aura fixé,
des renseignements et des
observations sur la recevabilité de la
réclamation.
Article 7
S'il décide qu'une réclamation est
recevable, le Comité d'experts
indépendants en informe, par
l'intermédiaire du Secrétaire
Général, les Parties contractantes à
la Charte. Il demande à la Partie
contractante mise en cause et à
l'organisation auteur de la
réclamation de lui soumettre par
écrit, dans un délai qu'il aura fixé,
toutes explications ou informations
appropriées, et aux autres Parties
contractantes au présent Protocole
les observations qu'elles
souhaiteraient lui transmettre dans
le même délai.
2 Dans le cas où la réclamation est
présentée par une organisation
nationale d'employeurs ou de
travailleurs, ou par une autre
organisation non gouvernementale,
nationale ou internationale, le
Comité d'experts indépendants en
informe, par l'intermédiaire du
Secrétaire Général, les organisations
internationales d'employeurs ou de
travailleurs visées au paragraphe 2
de l'article 27 de la Charte, en les
invitant à formuler des observations
dans un délai qu'il aura fixé.
3 Sur la base des explications,
informations ou observations
soumises en application des
paragraphes 1 et 2 ci-dessus, la
Partie contractante mise en cause et
l'organisation auteur de la
réclamation peuvent soumettre par
écrit tous renseignements ou
observations supplémentaires dans
un délai fixé par le Comité d'experts
indépendants.
4 Dans le cadre de l'examen de la
réclamation, le Comité d'experts
indépendants peut organiser une
audition avec les représentants des
parties.
Article 8
1 Le Comité d'experts indépendants
rédige un rapport dans lequel il
décrit les mesures qu'il a prises pour
examiner la réclamation et présente
ses conclusions sur le point de
savoir si la Partie contractante mise
en cause a ou non assuré d'une
manière satisfaisante l'application
de la disposition de la Charte visée
par la réclamation.
2 Le rapport est transmis au Comité
des Ministres. Il est également
communiqué à l'organisation qui a
introduit la réclamation et aux
Parties contractantes à la Charte,
sans qu'elles aient la faculté de le
publier.
Il est transmis à l'Assemblée
parlementaire et rendu public en
même temps que la résolution
prévue à l'article 9 ou au plus tard
dans un délai de quatre mois après
sa transmission au Comité des
Ministres.
Article 9
1 Sur la base du rapport du Comité
d'experts indépendants, le Comité
des Ministres adopte une résolution
à la majorité des votants. En cas de
constat, par le Comité d'experts
indépendants, d'une application non
satisfaisante de la Charte, le Comité
des Ministres adopte, à la majorité
des deux tiers des votants, une
recommandation à l'adresse de la
Partie contractante mise en cause.
Dans les deux cas, seules les Parties
contractantes à la Charte peuvent
prendre part au vote.
2 A la demande de la Partie
contractante mise en cause, le
Comité des Ministres peut, lorsque
le rapport du Comité d'experts
indépendants soulève des questions
nouvelles, décider à la majorité des
deux tiers des Parties contractantes
à la Charte de consulter le Comité
gouvernemental.
Article 10
La Partie contractante mise en cause
donnera des indications sur les
mesures qu'elle aura prises pour
donner effet à la recommandation
du Comité des Ministres dans le
prochain rapport qu'elle adressera
au Secrétaire Général en application
de l'article 21 de la Charte.
Article 11
Les articles 1 à 10 du présent
Protocole s'appliquent aussi aux
articles de la partie II du premier
Protocole additionnel à la Charte, à
l'égard des Etats parties à ce
Protocole, dans la mesure où ces
articles ont été acceptés.
Article 12
Les Etats parties au présent
Protocole considèrent que le
premier paragraphe de l'annexe à la
Charte, relatif à la partie III, se lit
ainsi:
«Il est entendu que la Charte
contient des engagements juridiques
de caractère international dont
l'application est soumise au seul
contrôle visé par la partie IV de la
Charte et par les dispositions du
présent Protocole.»
Article 13
1 Le présent Protocole est ouvert à
la signature des Etats membres du
Conseil de l'Europe signataires de la
Charte, qui peuvent exprimer leur
consentement à être liés par:
a signature sans réserve de
ratification, d'acceptation ou
d'approbation; ou
b signature sous réserve de
ratification, d'acceptation ou
d'approbation, suivie de ratification,
d'acceptation ou d'approbation.
2 Un Etat membre du Conseil de
l'Europe ne peut exprimer son
consentement à être lié par le
présent Protocole sans avoir
antérieurement ou simultanément
ratifié la Charte.
3 Les instruments de ratification,
d'acceptation ou d'approbation
seront déposés près le Secrétaire
Général du Conseil de l'Europe.
Article 14
1 Le présent Protocole entrera en
vigueur le premier jour du mois qui
suit l'expiration d'une période d'un
mois après la date à laquelle cinq
Etats membres du Conseil de
l'Europe auront exprimé leur
consentement à être liés par le
Protocole, conformément aux
dispositions de l'article 13.
2 Pour tout Etat membre qui
exprimera ultérieurement son
consentement à être lié par le
Protocole, celui-ci entrera en
vigueur le premier jour du mois qui
suit l'expiration d'une période d'un
mois après la date du dépôt de
l'instrument de ratification,
d'acceptation ou d'approbation.
Article 15
1 Toute Partie contractante peut, à
tout moment, dénoncer le présent
Protocole en adressant une
notification au Secrétaire Général
du Conseil de l'Europe.
2 La dénonciation prendra effet le
premier jour du mois qui suit
l'expiration d'une période de douze
mois après la date de réception de la
notification par le Secrétaire
Général.
Article 16
Le Secrétaire Général du Conseil de
l'Europe notifiera à tous les Etats
membres du Conseil:
a toute signature;
b le dépôt de tout instrument de
ratification, d'acceptation ou
d'approbation;
c la date d'entrée en vigueur du
présent Protocole, conformément à
l'article 14;
d tout autre acte, notification ou
déclaration ayant trait au présent
Protocole.
En foi de quoi, les soussignés,
dûment autorisés à cet effet, ont
signé le présent Protocole.
Fait à ........, le ....................., en
français et en anglais, les deux
textes faisant également foi, en un
seul exemplaire qui sera déposé
dans les archives du Conseil de
l'Europe. Le Secrétaire Général du
Conseil de l'Europe en
communiquera copie certifiée
conforme à chacun des Etats
membres du Conseil de l'Europe.
TILLÄGGSPROTOKOLL TILL
DEN EUROPEISKA SOCIALA
STADGAN ANGÅENDE ETT
KOLLEKTIVT
KLAGOMÅLSFÖRFARANDE
Inledning
Medlemsstaterna i Europarådet,
som har undertecknat detta
protokoll till europeiska sociala
stadgan, som öppnades för
undertecknande i Turin den 18
oktober 1961 (nedan kallad
"stadgan"),
som är beslutna att vidta nya
åtgärder för att förbättra det faktiska
genomförandet av de sociala
rättigheter som tillförsäkras genom
stadgan,
som anser att detta mål kan uppnås
särskilt genom inrättande av ett
kollektivt klagomålsförfarande, som
bland annat skulle stärka
deltagandet av arbetsgivare,
arbetstagare och enskilda
organisationer,
har kommit överens om följande:
Artikel 1
De fördragsslutande parterna i detta
protokoll tillerkänner följande
organisationer rätten att anföra
klagomål över påstådd
otillfredsställande tillämpning av
stadgan:
a. internationella arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer som avses
i artikel 27 punkt 2 i stadgan,
b. andra internationella enskilda
organisationer med konsultativ
status hos Europarådet och som står
upptagna i en av
regeringskommittén för ändamålet
upprättad lista,
c. representativa nationella
arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer inom den
fördragsslutande parts jurisdiktion
mot vilken de har anfört klagomål.
Artikel 2
1. Varje fördragsslutande part får
även, när den uttrycker sitt
samtycke till att vara bunden av
detta protokoll enligt
bestämmelserna i artikel 13 eller när
som helst därefter, förklara att den
tillerkänner varje annan
representativ nationell enskild
organisation inom sin jurisdiktion
som har särskild sakkunskap i
frågor som regleras av stadgan,
rätten att anföra klagomål mot den.
2. Sådana förklaringar kan avges för
en bestämd tidsperiod.
3. Förklaringarna skall deponeras
hos Europarådets generalsekreterare
som skall tillställa de
fördragsslutande parterna kopior av
dem och offentliggöra dem.
Artikel 3
De internationella och nationella
enskilda organisationer som avses i
artikel 1 b respektive artikel 2 får
framföra klagomål i enlighet med
det förfarande som beskrivs i
ovannämnda bestämmelser endast i
sådana frågor beträffande vilka de
har erkänd särskild sakkunskap.
Artikel 4
Klagomål skall anföras skriftligen,
innehålla en hänvisning till en
bestämmelse i stadgan som har
godtagits av den berörda
fördragsslutande parten och ange i
vilket hänseende denna inte har
säkerställt en tillfredsställande
tillämpning av ifrågavarande
bestämmelse.
Artikel 5
Klagomål skall sändas till
generalsekreteraren som skall
erkänna mottagandet av det,
underrätta den berörda
fördragsslutande parten och utan
dröjsmål vidarebefordra det till den
oberoende expertkommittén.
Artikel 6
Den oberoende expertkommittén
kan anmoda den berörda
fördragsslutande parten och den
organisation som har anfört
klagomålet att, inom den tidsrymd
som den bestämmer, inlämna
skriftliga upplysningar och
kommentarer om huruvida
klagomålet kan tas upp till
behandling.
Artikel 7
1. Om den oberoende
expertkommittén finner att ett
klagomål kan tas upp till behandling
skall den underrätta de
fördragsslutande parterna i stadgan
genom generalsekreteraren. Den
skall anmoda den berörda
fördragsslutande parten och den
organisation som anfört klagomålet
att, inom den tidsrymd som den
bestämmer, skriftligen inkomma
med förklaringar eller upplysningar
som hänför sig till klagomålet och
anmoda de övriga fördragsslutande
parterna i detta protokoll att inom
samma tidsrymd inkomma med de
kommentarer de önskar avge.
2. Om klagomålet har anförts av en
nationell arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation eller av
någon annan nationell eller
internationell enskild organisation,
skall den oberoende
expertkommittén underrätta de
internationella arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisationer som avses
i artikel 27 punkt 2 i stadgan genom
generalsekreteraren och anmoda
dem att inkomma med kommentarer
inom den tidsrymd som den
bestämmer.
3. På grundval av de förklaringar,
upplysningar eller kommentarer
som inkommer enligt punkt 1 och 2
i denna artikel, får den berörda
fördragsslutande parten och den
organisation som anfört klagomålet
inkomma med ytterligare skriftliga
upplysningar eller kommentarer
inom den tidsrymd som den
oberoende expertkommittén
bestämmer.
4. Vid prövningen av klagomålet
äger den oberoende
expertkommittén rätt att hålla förhör
med företrädare för parterna.
Artikel 8
1. Den oberoende expertkommittén
skall upprätta en rapport med en
redogörelse för de åtgärder den
vidtagit för att pröva klagomålet
och lägga fram sina slutsatser om
huruvida den berörda
fördragsslutande parten har
säkerställt en tillfredsställande
tillämpning av den bestämmelse i
stadgan som klagomålet avser.
2. Rapporten skall överlämnas till
ministerkommittén. Den skall även
överlämnas till den organisation
som har anfört klagomålet och till
de fördragsslutande parterna i
stadgan, vilka inte har rätt att
offentliggöra den.
Den skall överlämnas till den
parlamentariska församlingen och
offentliggöras samtidigt med den
resolution som avses i artikel 9 eller
högst fyra månader efter det att den
har överlämnats till
ministerkommittén.
Artikel 9
1. På grundval av den oberoende
expertkommitténs rapport skall
ministerkommittén anta en
resolution med en majoritet av de
röstande. Om den oberoende
expertkommittén finner att stadgan
inte har tillämpats på ett
tillfredsställande sätt skall
ministerkommittén med två
tredjedels majoritet av de röstande
anta en rekommendation
riktad till den berörda
fördragsslutande parten. I båda
fallen skall endast de
fördragsslutande parterna i stadgan
vara röstberättigade.
2. På begäran av den berörda
fördragsslutande parten kan
ministerkommittén, om den
oberoende expertkommitténs
rapport tar upp nya frågor, med två
tredjedels majoritet av de
fördragsslutande parterna i stadgan,
besluta att konsultera
regeringskommittén.
Artikel 10
Den berörda fördragsslutande
parten skall lämna upplysningar om
de åtgärder den har vidtagit för att
verkställa ministerkommitténs
rekommendation i sin
nästkommande rapport till
generalsekreteraren enligt artikel 21
i stadgan.
Artikel 11
Artiklarna 1 till 10 i detta protokoll
skall även tillämpas på de artiklar i
del II av det första
tilläggsprotokollet till stadgan med
avseende på de stater som är parter i
det protokollet i den mån dessa
artiklar har antagits.
Artikel 12
De stater som är parter i detta
protokoll anser att första punkten i
bilagan till stadgan som hänför sig
till del III skall tolkas på följande
sätt:
"Stadgan skall anses innefatta
rättsliga åtaganden av internationell
art vars tillämpning endast är
underkastad sådan övervakning som
avses i del IV av stadgan och i
bestämmelserna i detta protokoll."
Artikel 13
1. Detta protokoll skall stå öppet för
undertecknande av de
medlemsstater i Europarådet som
har undertecknat stadgan vilka kan
uttrycka sitt samtycke till att vara
bundna genom:
a. undertecknande utan förbehåll för
ratificering, godtagande eller
godkännande, eller
b. undertecknande med förbehåll för
ratificering, godtagande eller
godkännande, följt av ratificering,
godtagande eller godkännande.
2. En medlemsstat i Europarådet får
inte uttrycka sitt samtycke till att
vara bunden av detta protokoll utan
att den i förväg har ratificerat
stadgan eller samtidigt gör detta.
3. Ratifikations-, godtagande- eller
godkännandeinstrument skall
deponeras hos Europarådets
generalsekreterare.
Artikel 14
1. Detta protokoll skall träda i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en tidsrymd
av en månad efter den dag då fem
medlemsstater i Europarådet har
uttryckt sitt samtycke till att vara
bundna av protokollet enligt
bestämmelserna i artikel 13.
2. För varje medlemsstat som
därefter uttrycker sitt samtycke till
att vara bunden av protokollet skall
det träda i kraft den första dagen i
den månad som följer efter
utgången av en tidsrymd av en
månad efter dagen för deponering
av ratifikations-, godtagande- eller
godkännandeinstrumentet.
Artikel 15
1. Varje stat får när som helst säga
upp detta protokoll genom
notifikation som överlämnas till
Europarådets generalsekreterare.
2. Uppsägningen skall träda i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en tidsrymd
av tolv månader efter dagen då
generalsekreteraren mottog
notifikationen.
Artikel 16
Europarådets generalsekreterare
skall notifiera Europarådets
medlemsstater om
a. undertecknande,
b. deponering av ratifikations-,
godtagande- eller
godkännandeinstrument,
c. dag för detta protokolls
ikraftträdande enligt artikel 14,
d. varje annan åtgärd, notifikation
eller förklaring som rör detta
protokoll.
Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill
vederbörligen befullmäktigade,
undertecknat detta protokoll.
Upprättat i...............den................på
engelska och franska, vilka båda
texter är lika giltiga, i ett enda
exemplar som skall deponeras i
Europarådets arkiv. Europarådets
generalsekreterare skall översända
en bestyrkt kopia till varje
medlemsstat i Europarådet.
.
Explanatory report
Introduction
A. Background
1. The idea of setting up a system of collective complaints for the
European Social Charter along the lines of the existing International
Labour Organisation (ILO) arrangements is not new (see, for example,
Recommendation 839 (1978) of the Parliamentary Assembly). It has
been revived as part of the efforts initiated in 1991 to give a new impetus
to the Charter.
2. The introduction of a system of this type is designed to increase the
efficiency of supervisory machinery based solely on the submission of
governmental reports. In particular, this system should increase
participation by management and labour and non-governmental
organisations (already improved by the Protocol amending the Social
Charter of 21 October 1991). The way in which the machinery as a whole
functions can only be enhanced by the greater interest that these bodies
may be expected to show in the Charter. The procedure provided for in
the Protocol will also be shorter than that for examining reports. The
system of collective complaints is to be seen as a complement to the
examination of governmental reports, which naturally constitutes the
basic mechanism for the supervision of the application of the Charter.
3. The committee set up by the Committee of Ministers in December
1990 to draw up proposals for reforming the Charter (Committee on the
European Social Charter, Charte-Rel) examined this matter from the
outset. At its second meeting (22–24 May 1991), it decided to set up a
working party to draw up proposals on ways of establishing a collective
complaints system under the Charter, and on the operation of such a
system. The working party, which met on 3 and 4 July 1991, submitted
most of its proposals in the form of draft articles for incorporation in a
protocol to the Charter. It was agreed that all other procedural details
could be laid down in rules of procedure drawn up by the body
responsible for ruling on the admissibility of complaints (in this case the
Committee of Independent Experts).
4. In the light of the comments submitted in particular by the
Committee of Independent Experts and international organisations of
employers and trade unions (UNICE and ETUC), the Charte-Rel
Committee examined the report of the working party at its third meeting
(3–6 September 1991) and adopted draft articles for an additional
protocol to the Charter. This draft was transmitted to the Committee of
Ministers.
5. Bearing in mind the decision to hold a ministerial conference in
Turin on 21 and 22 October 1991 to mark the thirtieth anniversary of the
signing of the European Social Charter, the Ministers´ Deputies agreed
that the examination of this draft ”should be pursued both by the Experts,
who would meet in Turin on 21 October 1991 in the morning, and by the
Ministers´ meeting in Turin”. In the Final Resolution of the conference
the Ministers – after stressing the importance, for the purposes of the
effectiveness and development of the Charter, of the widest possible
participation by management and labour, and stating that a majority of
them considered that such participation would be strengthened by the
introduction of a system of collective complaints – recommended that the
Committee of Ministers ”examine at their earliest opportunity a draft
protocol providing for a system of collective complaints, with a view to
its adoption and opening for signature”.
6. In the meantime the Parliamentary Assembly had adopted
Recommendation 1168 (1991). The appendix to this recommendation
contained a new article 25bis on the collective complaints procedure (see
also Resolution 967 (1991).
7. The Charte-Rel Committee resumed examination of the draft
protocol at its fourth meeting (3–6 February 1992), following which it
decided to set up another working party, which met on 30 and 31 March
1992. The Committee finalised the text of the draft protocol at its fifth
meeting (18–20 May 1992) and decided to transmit it to the Committee
of Ministers for adoption.
8. After consulting the Committee of Independent Experts and the
Parliamentary Assembly, the Committee of Ministers adopted the text of
the Protocol on 22 June 1995 and opened it for signature on 9 November
1995.
B. General structure of the Additional Protocol
9. The structure of the Protocol is simple. It basically answers two
questions: who? how? Who can submit complaints and who examines
them? Following which procedure?
10. The following organisations can submit complaints, sometimes
subject to certain conditions: international and national organisations of
employers and trade unions and other international and national non-
governmental organisations (in the case of national NGOs, a declaration
by the state concerned recognising this right is required).
11. The complaint is initially examined by the Committee of
Independent Experts which, after determining admissibility, reviews both
sides´ explanations and information as well as any observations
submitted by other Contracting Parties to the Protocol or by international
organisations of employers or trade unions referred to in paragraph 2 of
Article 27 of the Charter. The Committee then draws up a report
containing, in particular, conclusions as to whether or not the state
concerned has complied with the Charter. This report is transmitted inter
alia to the Committee of Ministers and made public no more than four
months later. On the basis of this report the Committee of Ministers
adopts a resolution and, if the conclusions of the Committee of
Independent Experts are negative, addresses a recommendation to the
state concerned. The latter should provide information on the measures
taken to comply with the recommendation of the Committee of Ministers
in its next report to the Secretary General under Article 21 of the Charter.
Comments
Preamble
12. The preamble gives the main reasons why the member states of the
Council of Europe decided to adopt the Protocol and the aim pursued.
13. In the second paragraph, the term ”new measures” highlights the fact
that improvements have already been made in the form of the first
Additional Protocol (5 May 1988), the Protocol amending the Social
Charter (21 October 1991) and changes to the system of governmental
reports (decision of the Ministers´ Deputies of September 1992, 479th
meeting, item 25).
14. The last paragraph of the preamble refers implicitly to the Final
Resolution of the Turin Conference (see paragraph 5 above) and also
expressly mentions non-governmental organisations other than those of
management and labour.
Article 1
15. The main purpose of this article is to indicate the organisations that
are entitled to submit complaints solely by virtue of the fact that the
Protocol is in force vis-à-vis the state concerned. In the introductory
sentence it establishes the principle of recognition of this right by the
Contracting Parties and briefly describes the scope of complaints.
16. The organisations concerned are mentioned in three separate
paragraphs.
a. international organisations of employers and trade unions
17. This refers to organisations that can take part in the work of the
Governmental Committee as laid down in paragraph 2 of Article 27 of
the Charter;
b. other international non-governmental organisations (INGOs)
18. By virtue of the aforementioned paragraph 2 of Article 27 of the
Charter, these other organisations are also entitled to take part in the
work of the Governmental Committee. The fact that they are mentioned
in the Protocol highlights the originality of the European Social Charter
as compared to other equivalent international systems. In fact several
provisions of the Charter are not exclusively concerned with the world of
work and do not fall within the direct competence of management and
labour. In this connection, it should be noted that in the Amending
Protocol the new paragraph 2 of Article 23 lays down special
arrangements for notifying these organisations.
19. However, in contrast to the arrangements for international
organisations of employers and trade unions, a mere reference to
paragraph 2 of Article 27 was not deemed sufficient in the case of
INGOs. Therefore, in order to be entitled to submit a complaint, an
INGO must not only have consultative status with the Council of Europe,
but must also appear on a special list.
20. This list is drawn up by the Governmental Committee using the
following procedure, laid down by the Committee of Ministers (decision
of 22 June 1995):
– INGOs which hold consultative status with the Council of Europe
and consider themselves particularly competent in any of the matters
governed by the Charter are invited to express their wish to be included
on a special list of INGOs entitled to submit complaints;
– each application must be supported by detailed and accurate
documentation aiming to show in particular that the INGO has access to
authoritative sources of information and is able to carry out the necessary
verifications, to obtain appropriate legal opinions, etc., in order to draw
up complaint files that meet basic requirements of reliability;
– all applications are transmitted to the Governmental Committee,
accompanied by an opinion of the Secretary General which reflects the
degree of interest and participation shown by the INGO in its normal
dealings with the Council of Europe;
– an application is considered accepted by the Governmental
Committee unless it is rejected in a ballot by a simple majority of votes
cast;
– inclusion on the special list is valid for a period of four years, after
which it lapses unless the organisation applies for renewal in the six-
month period preceding the expiry date. The procedure described above
applies to renewal applications.
21. The inclusion of an INGO on this list does not relieve the Committee
of Independent Experts, when examining admissibility, from the
obligation to ascertain that the complaint actually falls within a field in
which the INGO concerned has been recognised as being particularly
competent (see paragraph 29 below).
c. national organisations of employers and trade unions
22. As laid down in paragraph 1 of Article 23 of the Charter, each
Contracting Party must forward a copy of its report to certain of its
national organisations of employers and trade unions. It is only normal
that organisations of this type should be entitled to submit complaints,
because they are very well informed of the situation in their country. For
this reason those who drafted the Protocol considered that it would be
wrong to restrict this right to the national organisations mentioned in
Article 23 (that is those which are members of the international
organisations referred to in paragraph 2 of Article 27).
23. To ensure the efficient functioning of the procedure established by
the Protocol and in view of the very large number of trade unions
operating in some states, it was deemed necessary to stipulate that the
organisation must be ”representative”. The Committee of Independent
Experts will judge whether the organisation meets this criterion when
examining whether the complaint is admissible, in the light of
information and observations submitted by the state and the organisation
concerned (see Article 6). In the absence of any criteria on a national
level, factors such as the number of members and the organisation´s
actual role in national negotiations should be taken into account.
24. It is also stipulated that, in order to be admissible, a complaint must
be submitted by a national organisation within the jurisdiction of the
Contracting Party concerned.
Article 2
25. The Charter does not refer specifically to national non-governmental
organisations (NGOs) other than organisations of employers and trade
unions. Nevertheless, for the same reasons as those invoked in respect of
international non-governmental organisations (paragraph 18) and
national organisations of employers and trade unions (paragraph 22), it
was thought that these national NGOs should also be entitled to submit
complaints. However, recognition of this right is not mandatory for
parties to the Protocol, but optional: NGOs may only submit a complaint
against a state if the state in question has previously issued a declaration
recognising that NGOs are entitled to do so. In addition, according to
paragraph 2, such declarations may be made for a specific period.
26. With the same aim of preserving the efficiency of the machinery for
examining collective complaints, NGOs are subject to the same
conditions as laid down for international non-governmental organisations
and national organisations of employers and trade unions: they must be
”representative” and particularly ”qualified” in issues covered by the
Charter. The Committee of Independent Experts will judge whether these
criteria are met when examining whether the complaint is admissible in
the light of information submitted by both parties (see Article 6 and
paragraph 23 above). As in respect of INGOs (see, paragraph 21 above
and paragraph 29 below), the Committee should ascertain that the
complaint actually falls within a field in which the NGO concerned is
particularly competent.
27. As is the case for national organisations of employers and trade
unions, NGOs must come within the jurisdiction of the state against
which their complaint is made.
28. Subject to the considerations set out in the previous two paragraphs,
when a state makes a declaration on the basis of this article, it recognises
the right of all NGOs within its jurisdiction to submit complaints
without, for example, drawing up a national list. In similar vein, it may
not restrict this right to certain articles or paragraphs of the Charter.
Article 3
29. This article specifies that international and national non-
governmental organisations may only submit complaints in respect of
those matters regarding which they have been recognised as having
particular competence.
Article 4
30. This article lays down three admissibility conditions which were
deemed sufficiently important to be specifically mentioned in a separate
article of the Protocol. These conditions complement those laid down in
Articles 1 and 2, which specify the organisations entitled to submit
complaints.
31. As indicated in paragraph 3 above, the Committee of Independent
Experts may stipulate the conditions governing the admissibility of
complaints in its rules of procedure. It must take account of the fact that
the following was agreed in the course of negotiations within the Charte-
Rel Committee:
– a complaint may be declared admissible even if a similar case has
already been submitted to another national or international body;
– the fact that the substance of a complaint has been examined as part
of the ”normal” government reports procedure does not in itself
constitute an impediment to the complaint´s admissibility. It has been
agreed to give the Committee of Independent Experts a sufficient margin
of appreciation in this area;
– because of their ”collective” nature, complaints may only raise
questions concerning non-compliance of a state´s law or practice with
one of the provisions of the Charter. Individual situations may not be
submitted.
Article 5
32. This article does not invite any specific comments, but two general
remarks can be made.
33. The adverb ”immediately” underlines that one of the advantages of
the new procedure is its rapidity. This comment also applies to Atricles 6
and 7, which invite the Committee of Independent Experts in several
instances to prescribe time-limits for the submission of information and
explanations.
34. It has been agreed that when the Committee of Independent Experts
takes action under the Protocol, its membership shall be that laid down in
Articles 25 and 26 of the Charter, namely with the participation of an
ILO representative.
Article 6
35. This article concerns the assessment of the admissibility of
complaints. The submissions of both parties must be examined: the state
concerned and the organisation that lodged the complaint are invited by
the Committee of Independent Experts to submit information and
observations, and a complaint can only be declared admissible if the state
concerned has had the opportunity to state its case. However, the article
does not create an obligation for the Committee of Independent Experts
to request such information, in order to permit it to reject a complaint that
is manifestly inadmissible of its own volition.
Article 7
This article lays down the main stages in the examination of the merits of
complaints. Again, heavy emphasis is placed on the fact that submissions
from both parties must be examined and on its corollary, namely the need
to work within reasonable time-limits.
37. Paragraph 1 establishes a distinction between information and the
possibility of submitting comments. All Contracting Parties to the
Charter are notified that a complaint is admissible (first sentence).
However (second sentence), only Contracting Parties to the Protocol may
submit comments. These provisions reflect the fact that the follow-up to
a complaint may be of interest to states other than the one directly
concerned, while providing that those states that have not agreed to be
bound by the Protocol are not entitled to submit comments.
38. Paragraph 2 takes account of the key role played by international
organisations of employers and trade unions in the supervisory
machinery provided for by the Charter in giving them the possibility of
submitting observations on complaints lodged by other organisations.
39. Paragraph 3 makes provision for each party concerned to react to the
other party´s comments.
40. Paragraph 4 authorises the Committee of Independent Experts to
organise hearings with representatives of the state concerned and the
organisation that lodged the complaint. In view of the fact that the
previous paragraphs of this article make ample provision for both parties
to make submissions, hearings of this type need not be organised
systematically. It is simply an option available to the Committee of
Independent Experts, which is responsible for determining on the basis of
the available information whether a meeting with the representatives of
the parties is necessary. Meetings of this type can also be arranged at the
request of one of the parties.
Article 8
41. Paragraph 1 corresponds to the final stage of the consideration of the
merits of the complaint by the Committee of Independent Experts. The
Committee draws up a report featuring in particular its legal assessment
of the complaint. This provision must be read in the light of the new
paragraph 2 of Article 24 of the Charter (Article 2 of the Protocol
amending the Charter).
42. Paragraph 2 specifies to which bodies the report of the Committee of
Independent Experts is to be sent and lays down rules on its publication.
43. Initially (first sub-paragraph) the report, which is transmitted to the
Committee of Ministers, the organisation that lodged the complaint and
the Contracting Parties to the Charter, remains confidential (see mutatis
mutandis, paragraph 2 of Article 31 of the European Convention on
Human Rights).
It should be borne in mind here that the whole of the procedure for
considering complaints is confidential. It was not thought necessary to
specify this in the Protocol because the rules of procedure of the
Committee of Independent Experts already stated tat its sessions ”shall
be held in private. All working documents shall be confidential”.
Nevertheless, this does not imply a total lack of information. In line with
the procedure used within the framework of the European Convention on
Human Rights, the following may be made public: the fact that a given
organisation has lodged a complaint against a given state, the basis of the
complaint and the decision on its admissibility.
44. Subsequently (second sub-paragraph) the report is transmitted to the
Parliamentary Assembly and made public. This may take place at two
different times:
– either four months after the report has been transmitted to the
Committee of Ministers;
– or when the resolution referred to in Article 9 is adopted by the
Committee of Ministers, if this occurs before four months have elapsed.
Article 9
45. This article deals with the role of the Committee of Ministers, which
intervenes immediately after the Committee of Independent Experts.
46. The duties of the Committee of Ministers are similar to those it
carries out as supervisory body in the procedure instituted by the Charter.
On the basis of the report of the Committee of Independent Experts,
the Committee of Ministers adopts a resolution, by a majority of those
voting. However, if the conclusions of the Committee of Independent
Experts are negative, the Committee of Ministers must adopt a
recommendation addressed to the state concerned. In view of the
importance of this decision and in accordance with the new rule
introduced by the Amending Protocol (Article 5), a two-thirds majority
of those voting is required.
The Committee of Ministers cannot reverse the legal assessment made
by the Committee of Independent Experts. However, its decision
(resolution or recommendation) may be based on social and economic
policy considerations.
47. In respect of the resolution as well as the recommendation, only the
Contracting Parties to the Charter are entitled to take part in the vote.
48. The Charte-Rel Committee had foreseen that the Governmental
Committee would not be involved in the procedure for examining
complaints, but the Committee of Ministers decided before adopting the
Protocol to add a second paragraph to this article, according to which the
Committee of Ministers may decide, where the report of the Committee
of Independent Experts raises new issues, by a two-thirds majority of the
Contracting Parties to the Charter, to consult the Governmental
Committee.
Article 10
49. Once the Committee of Ministers has adopted a recommendation,
appropriate follow-up must be ensured. In line with the practice adopted
for other international supervisory machinery (European Convention on
Human Rights, ILO, Human Rights Committee, etc.). Article 10 requires
the state concerned to provide information on the measures it has taken to
give effect to the Committee of Ministers´ recommendation.
50. This information will be contained in the ”next report” that the state
concerned submits to the Secretary General under Article 21 of the
Charter. In other words, the state may not wait until the time when it
would normally submit a report on the provision(s) concerned by the
complaint; it must provide the information required in the report
immediately following the decision of the Committee of Ministers.
Article 11
51. Throughout the Protocol, only the Charter itself is mentioned. This
article specifies that if a state is also bound by the first Additional
Protocol (5 May 1988), complaints may be submitted on the basis of the
articles it has accepted.
52. If further protocols to the Charter are adopted in future, they must
contain a provision specifying that this Protocol applies to the articles of
these other protocols that have been accepted.
Article 12
53. In the course of the negotiations, the question arose as to whether the
adoption of a system of collective complaints would be fully compatible
with the wording of the appendix to the Charter concerning Party III,
which states that ”It is understood that the Charter contains legal
obligations of an international character, the application of which is
submitted solely to the supervision provided for in Part IV thereof.”
54. To avoid any ambiguity, it was decided to include the present Article
12.
Articles 13 to 15
55. These articles, which contain the final clauses of the Protocol,
conform to the model adopted by the Committee of Ministers of the
Council of Europe.
EUROPEAN SOCIAL
CHARTER
(REVISED)
Preamble
The governments signatory hereto,
being members of the Council of
Europe,
Considering that the aim of the
Council of Europe is the
achievement of greater unity
between its members for the
purpose of safeguarding and
realising the ideals and principles
which are their common heritage
and of facilitating their economic
and social progress, in particular by
the maintenance and further
realisation of human rights and
fundamental freedoms;
Considering that in the European
Convention for the Protection of
Human Rights and Fundamental
Freedoms signed at Rome on 4
November 1950, and the Protocols
thereto, the member States of the
Council of Europe agreed to secure
to their populations the civil and
political rights and freedoms therein
specified;
Considering that in the European
Social Charter opened for signature
in Turin on 18 October 1961 and
the Protocols thereto, the member
States of the Council of Europe
agreed to secure to their populations
the social rights specified therein in
order to improve their standard of
living and their social wellbeing;
Recalling that the Ministerial
Conference on Human Rights held
in Rome on 5 November 1990
stressed the need, on the one hand,
to preserve the indivisible nature of
all human rights, be they civil,
political, economic, social or
cultural and, on the other hand, to
give the European Social Charter
fresh impetus;
Resolved, as was decided during the
Ministerial Conference held in
Turin on 21 and 22 October 1991,
to update and adapt the substantive
contents of the Charter in order to
take account in particular of the
fundamental social changes which
have occurred since the text was
adopted;
Recognising the advantage of
embodying in a Revised Charter,
designed progressively to take the
place of the European Social
Charter, the rights guaranteed by
the Charter as amended, the rights
guaranteed by the Additional
Protocol of 1988 and to add new
rights,
Have agreed as follows:
Part I
The Parties accept as the aim of
their policy, to be pursued by all
appropriate means both national and
international in character, the
attainment of conditions in which
the following rights and principles
may be effectively realised:
1 Everyone shall have the
opportunity to earn his living in an
occupation freely entered upon.
2 All workers have the right to just
conditions of work.
3 All workers have the right to safe
and healthy working conditions.
4 All workers have the right to a
fair remuneration sufficient for a
decent standard of living for
themselves and their families.
5 All workers and employers have
the right to freedom of association
in national or international
organisations for the protection of
their economic and social interests.
6 All workers and employers have
the right to bargain collectively.
7 Children and young persons have
the right to a special protection
against the physical and moral
hazards to which they are exposed.
8 Employed women, in case of
maternity, have the right to a special
protection.
9 Everyone has the right to
appropriate facilities for vocational
guidance with a view to helping him
choose an occupation suited to his
personal aptitude and interests.
10 Everyone has the right to
appropriate facilities for vocational
training.
11 Everyone has the right to benefit
from any measures enabling him to
enjoy the highest possible standard
of health attainable.
12 All workers and their
dependents have the right to social
security.
13 Anyone without adequate
resources has the right to social and
medical assistance.
14 Everyone has the right to benefit
from social welfare services.
15 Disabled persons have the right
to independence, social integration
and participation in the life of the
community.
16 The family as a fundamental
unit of society has the right to
appropriate social, legal and
economic protection to ensure its
full development.
17 Children and young persons
have the right to appropriate social,
legal and economic protection.
18 The nationals of any one of the
Parties have the right to engage in
any gainful occupation in the
territory of any one of the others on
a footing of equality with the
nationals of the latter, subject to
restrictions based on cogent
economic or social reasons.
19 Migrant workers who are
nationals of a Party and their
families have the right to protection
and assistance in the territory of any
other Party.
20 All workers have the right to
equal opportunities and equal
treatment in matters of employment
and occupation without
discrimination on the grounds of
sex.
21 Workers have the right to be
informed and to be consulted within
the undertaking.
22 Workers have the right to take
part in the determination and
improvement of the working
conditions and working
environment in the undertaking.
23 Every elderly person has the
right to social protection.
24 All workers have the right to
protection in cases of termination of
employment.
25 All workers have the right to
protection of their claims in the
event of the insolvency of their
employer.
26 All workers have the right to
dignity at work.
27 All persons with family
responsibilities and who are
engaged or wish to engage in
employment have a right to do so
without being subject to
discrimination and as far as possible
without conflict between their
employment and family
responsibilities.
28 Workers’ representatives in
undertakings have the right to
protection against acts prejudicial to
them and should be afforded
appropriate facilities to carry out
their functions.
29 All workers have the right to be
informed and consulted in collective
redundancy procedures.
30 Everyone has the right to
protection against poverty and
social exclusion.
31 Everyone has the right to
housing.
Part II
The Parties undertake, as provided
for in Part III, to consider
themselves bound by the obligations
laid down in the following articles
and paragraphs.
Article 1 – The right to work
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
work, the Parties undertake:
1 to accept as one of their primary
aims and responsibilities the
achievement and maintenance of as
high and stable a level of
employment as possible, with a
view to the attainment of full
employment;
2 to protect effectively the right of
the worker to earn his living in an
occupation freely entered upon;
3 to establish or maintain free
employment services for all
workers;
4 to provide or promote appropriate
vocational guidance, training and
rehabilitation.
Article 2 – The right to just
conditions of work
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to just
conditions of work, the Parties
undertake:
1 to provide for reasonable daily
and weekly working hours, the
working week to be progressively
reduced to the extent that the
increase of productivity and other
relevant factors permit;
2 to provide for public holidays
with pay;
3 to provide for a minimum of four
weeks’ annual holiday with pay;
4 to eliminate risks in inherently
dangerous or unhealthy
occupations, and where it has not
yet been possible to eliminate or
reduce sufficiently these risks, to
provide for either a reduction of
working hours or additional paid
holidays for workers engaged in
such occupations;
5 to ensure a weekly rest period
which shall, as far as possible,
coincide with the day recognised by
tradition or custom in the country or
region concerned as a day of rest;
6 to ensure that workers are
informed in written form, as soon as
possible, and in any event not later
than two months after the date of
commencing their employment, of
the essential aspects of the contract
or employment relationship;
7 to ensure that workers
performing night work benefit from
measures which take account of the
special nature of the work.
Article 3 – The right to safe and
healthy working conditions
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to safe
and healthy working conditions, the
Parties undertake, in consultation
with employers’ and workers’
organisations:
1 to formulate, implement and
periodically review a coherent
national policy on occupational
safety, occupational health and the
working environment. The primary
aim of this policy shall be to
improve occupational safety and
health and to prevent accidents and
injury to health arising out of,
linked with or occurring in the
course of work,
particularly by minimising the
causes of hazards inherent in the
working environment;
2 to issue safety and health
regulations;
3 to provide for the enforcement of
such regulations by measures of
supervision;
4 to promote the progressive
development of occupational health
services for all workers with
essentially preventive and advisory
functions.
Article 4 – The right to a fair
remuneration
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to a
fair remuneration, the Parties
undertake:
1 to recognise the right of workers
to a remuneration such as will give
them and their families a decent
standard of living;
2 to recognise the right of workers
to an increased rate of remuneration
for overtime work, subject to
exceptions in particular cases;
3 to recognise the right of men and
women workers to equal pay for
work of equal value;
4 to recognise the right of all
workers to a reasonable period of
notice for termination of
employment;
5 to permit deductions from wages
only under conditions and to the
extent prescribed by national laws
or regulations or fixed by collective
agreements or arbitration awards.
The exercise of these rights shall be
achieved by freely concluded
collective agreements, by statutory
wagefixing machinery, or by other
means appropriate to national
conditions.
Article 5 – The right to organise
With a view to ensuring or
promoting the freedom of workers
and employers to form local,
national or international
organisations for the protection of
their economic and social interests
and to join those organisations, the
Parties undertake that national law
shall not be such as to impair, nor
shall it be so applied as to impair,
this freedom. The extent to which
the guarantees provided for in this
article shall apply to the police shall
be determined by national laws or
regulations. The principle
governing the application to the
members of the armed forces of
these guarantees and the extent to
which they shall apply to persons in
this category shall equally be
determined by national laws or
regulations.
Article 6 – The right to bargain
collectively
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
bargain collectively, the Parties
undertake:
1 to promote joint consultation
between workers and employers;
2 to promote, where necessary and
appropriate, machinery for
voluntary negotiations between
employers or employers’
organisations and workers’
organisations, with a view to the
regulation of terms and conditions
of employment by means of
collective agreements;
3 to promote the establishment and
use of appropriate machinery for
conciliation and voluntary
arbitration for the settlement of
labour disputes;
and recognise:
4 the right of workers and
employers to collective action in
cases of conflicts of interest,
including the right to strike, subject
to obligations that might arise out of
collective agreements previously
entered into.
Article 7 – The right of children
and young persons to protection
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
children and young persons to
protection, the Parties undertake:
1 to provide that the minimum age
of admission to employment shall
be 15 years, subject to exceptions
for children employed in prescribed
light work without harm to their
health, morals or education;
2 to provide that the minimum age
of admission to employment shall
be 18 years with respect to
prescribed occupations regarded as
dangerous or unhealthy;
3 to provide that persons who are
still subject to compulsory
education shall not be employed in
such work as would deprive them of
the full benefit of their education;
4 to provide that the working hours
of persons under 18 years of age
shall be limited in accordance with
the needs of their development, and
particularly with their need for
vocational training;
5 to recognise the right of young
workers and apprentices to a fair
wage or other appropriate
allowances;
6 to provide that the time spent by
young persons in vocational
training during the normal working
hours with the consent of the
employer shall be treated as
forming part of the working day;
7 to provide that employed persons
of under 18 years of age shall be
entitled to a minimum of four
weeks’ annual holiday with pay;
8 to provide that persons under 18
years of age shall not be employed
in night work with the exception of
certain occupations provided for by
national laws or regulations;
9 to provide that persons under 18
years of age employed in
occupations prescribed by national
laws or regulations shall be subject
to regular medical control;
10 to ensure special protection
against physical and moral dangers
to which children and young
persons are exposed, and
particularly against those resulting
directly or indirectly from their
work.
Article 8 – The right of
employed women to protection of
maternity
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
employed women to the protection
of maternity, the Parties undertake:
1 to provide either by paid leave,
by adequate social security benefits
or by benefits from public funds for
employed women to take leave
before and after childbirth up to a
total of at least fourteen weeks;
2 to consider it as unlawful for an
employer to give a woman notice of
dismissal during the period from the
time she notifies her employer that
she is pregnant until the end of her
maternity leave, or to give her
notice of dismissal at such a time
that the notice would expire during
such a period;
3 to provide that mothers who are
nursing their infants shall be
entitled to sufficient time off for this
purpose;
4 to regulate the employment in
night work of pregnant women,
women who have recently given
birth and women nursing their
infants;
5 to prohibit the employment of
pregnant women, women who have
recently given birth or who are
nursing their infants in underground
mining and all other work which is
unsuitable by reason of its
dangerous, unhealthy or arduous
nature and to take appropriate
measures to protect the employment
rights of these women.
Article 9 – The right to
vocational guidance
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
vocational guidance, the Parties
undertake to provide or promote, as
necessary, a service which will
assist all persons, including the
handicapped, to solve problems
related to occupational choice and
progress, with due regard to the
individual’s characteristics and their
relation to occupational
opportunity: this assistance should
be available free of charge, both to
young persons, including
schoolchildren, and to adults.
Article 10 – The right to
vocational training
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
vocational training, the Parties
undertake:
1 to provide or promote, as
necessary, the technical and
vocational training of all persons,
including the handicapped, in
consultation with employers’ and
workers’ organisations, and to grant
facilities for access to higher
technical and university education,
based solely on individual aptitude;
2 to provide or promote a system of
apprenticeship and other systematic
arrangements for training young
boys and girls in their various
employments;
3 to provide or promote, as
necessary:
a adequate and readily available
training facilities for adult workers;
b special facilities for the retraining
of adult workers needed as a result
of technological development or
new trends in employment;
4 to provide or promote, as
necessary, special measures for the
retraining and reintegration of the
longterm unemployed;
5 to encourage the full utilisation of
the facilities provided by
appropriate measures such as:
a reducing or abolishing any fees or
charges;
b granting financial assistance in
appropriate cases;
c including in the normal working
hours time spent on supplementary
training taken by the worker, at the
request of his employer, during
employment;
d ensuring, through adequate
supervision, in consultation with the
employers’ and workers’
organisations, the efficiency of
apprenticeship and other training
arrangements for young workers,
and the adequate protection of
young workers generally.
Article 11 – The right to
protection of health
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
protection of health, the Parties
undertake, either directly or in
cooperation with public or private
organisations, to take appropriate
measures designed inter alia:
1 to remove as far as possible the
causes of illhealth;
2 to provide advisory and
educational facilities for the
promotion of health and the
encouragement of individual
responsibility in matters of health;
3 to prevent as far as possible
epidemic, endemic and other
diseases, as well as accidents.
Article 12 – The right to social
security
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
social security, the Parties
undertake:
1 to establish or maintain a system
of social security;
2 to maintain the social security
system at a satisfactory level at least
equal to that necessary for the
ratification of the European Code of
Social Security;
3 to endeavour to raise
progressively the system of social
security to a higher level;
4 to take steps, by the conclusion of
appropriate bilateral and
multilateral agreements or by other
means, and subject to the conditions
laid down in such agreements, in
order to ensure:
a equal treatment with their own
nationals of the nationals of other
Parties in respect of social security
rights, including the retention of
benefits arising out of social
security legislation, whatever
movements the persons protected
may undertake between the
territories of the Parties;
b the granting, maintenance and
resumption of social security rights
by such means as the accumulation
of insurance or employment periods
completed under the legislation of
each of the Parties.
Article 13 – The right to social
and medical assistance
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
social and medical assistance, the
Parties undertake:
1 to ensure that any person who is
without adequate resources and who
is unable to secure such resources
either by his own efforts or from
other sources, in particular by
benefits under a social security
scheme, be granted adequate
assistance, and, in case of sickness,
the care necessitated by his
condition;
2 to ensure that persons receiving
such assistance shall not, for that
reason, suffer from a diminution of
their political or social rights;
3 to provide that everyone may
receive by appropriate public or
private services such advice and
personal help as may be required to
prevent, to remove, or to alleviate
personal or family want;
4 to apply the provisions referred to
in paragraphs 1, 2 and 3 of this
article on an equal footing with their
nationals to nationals of other
Parties lawfully within their
territories, in accordance with their
obligations under the European
Convention on Social and Medical
Assistance, signed at Paris on 11
December 1953.
Article 14 – The right to benefit
from social welfare services
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
benefit from social welfare services,
the Parties undertake:
1 to promote or provide services
which, by using methods of social
work, would contribute to the
welfare and development of both
individuals and groups in the
community, and to their adjustment
to the social environment;
2 to encourage the participation of
individuals and voluntary or other
organisations in the establishment
and maintenance of such services.
Article 15 – The right of persons
with disabilities to independence,
social integration and
participation in the life of the
community
With a view to ensuring to persons
with disabilities, irrespective of age
and the nature and origin of their
disabilities, the effective exercise of
the right to independence, social
integration and participation in the
life of the community, the Parties
undertake, in particular:
1 to take the necessary measures to
provide persons with disabilities
with guidance, education and
vocational training in the
framework of general schemes
wherever possible or, where this is
not possible, through specialised
bodies, public or private;
2 to promote their access to
employment through all measures
tending to encourage employers to
hire and keep in employment
persons with disabilities in the
ordinary working environment and
to adjust the working conditions to
the needs of the disabled or, where
this is not possible by reason of the
disability, by arranging for or
creating sheltered employment
according to the level of disability.
In certain cases, such measures may
require recourse
to specialised placement and
support services;
3 to promote their full social
integration and participation in the
life of the community in particular
through measures, including
technical aids, aiming to overcome
barriers to communication and
mobility and enabling access to
transport, housing, cultural
activities and leisure.
Article 16 – The right of the
family to social, legal and
economic protection
With a view to ensuring the
necessary conditions for the full
development of the family, which is
a fundamental unit of society, the
Parties undertake to promote the
economic, legal and social
protection of family life by such
means as social and family benefits,
fiscal arrangements, provision of
family housing, benefits for the
newly married and other
appropriate means.
Article 17 – The right of children
and young persons to social, legal
and economic protection
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
children and young persons to grow
up in an environment which
encourages the full development of
their personality and of their
physical and mental capacities, the
Parties undertake, either directly or
in cooperation with public and
private organisations, to take all
appropriate and necessary measures
designed:
1 a to ensure that children and
young persons, taking account of
the rights and duties of their
parents, have the care, the
assistance, the education and the
training they need, in particular by
providing for the establishment or
maintenance of institutions and
services sufficient and adequate for
this purpose;
b to protect children and young
persons against negligence, violence
or exploitation;
c to provide protection and special
aid from the state for children and
young persons temporarily or
definitively deprived of their
family’s support;
2 to provide to children and young
persons a free primary and
secondary education as well as to
encourage regular attendance at
schools.
Article 18 – The right to engage
in a gainful occupation in the
territory of other Parties
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
engage in a gainful occupation in
the territory of any other Party, the
Parties undertake:
1 to apply existing regulations in a
spirit of liberality;
2 to simplify existing formalities
and to reduce or abolish chancery
dues and other charges payable by
foreign workers or their employers;
3 to liberalise, individually or
collectively, regulations governing
the employment of foreign workers;
and recognise:
4 the right of their nationals to
leave the country to engage in a
gainful occupation in the territories
of the other Parties.
Article 19 – The right of migrant
workers and their families to
protection and assistance
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
migrant workers and their families
to protection and assistance in the
territory of any other Party, the
Parties undertake:
1 to maintain or to satisfy
themselves that there are maintained
adequate and free services to assist
such workers, particularly in
obtaining accurate information, and
to take all appropriate steps, so far
as national laws and regulations
permit, against misleading
propaganda relating to emigration
and immigration;
2 to adopt appropriate measures
within their own jurisdiction to
facilitate the departure, journey and
reception of such workers and their
families, and to provide, within
their own jurisdiction, appropriate
services for health, medical
attention and good hygienic
conditions during the journey;
3 to promote cooperation, as
appropriate, between social
services, public and private, in
emigration and immigration
countries;
4 to secure for such workers
lawfully within their territories,
insofar as such matters are regulated
by law or regulations or are subject
to the control of administrative
authorities, treatment not less
favourable than that of their own
nationals in respect of the following
matters:
a remuneration and other
employment and working
conditions;
b membership of trade unions and
enjoyment of the benefits of
collective bargaining;
c accommodation;
5 to secure for such workers
lawfully within their territories
treatment not less favourable than
that of their own nationals with
regard to employment taxes, dues or
contributions payable in respect of
employed persons;
6 to facilitate as far as possible the
reunion of the family of a foreign
worker permitted to establish
himself in the territory;
7 to secure for such workers
lawfully within their territories
treatment not less favourable than
that of their own nationals in respect
of legal proceedings relating to
matters referred to in this article;
8 to secure that such workers
lawfully residing within their
territories are not expelled unless
they endanger national security or
offend against public interest or
morality;
9 to permit, within legal limits, the
transfer of such parts of the earnings
and savings of such workers as they
may desire;
10 to extend the protection and
assistance provided for in this
article to selfemployed migrants
insofar as such measures apply;
11 to promote and facilitate the
teaching of the national language of
the receiving state or, if there are
several, one of these languages, to
migrant workers and members of
their families;
12 to promote and facilitate, as far
as practicable, the teaching of the
migrant worker’s mother tongue to
the children of the migrant worker.
Article 20 – The right to equal
opportunities and equal treatment
in matters of employment and
occupation without discrimination
on the grounds of sex
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
equal opportunities and equal
treatment in matters of employment
and occupation without
discrimination on the
grounds of sex, the Parties
undertake to recognise that right
and to take appropriate measures to
ensure or promote its application in
the following fields:
a access to employment, protection
against dismissal and occupational
reintegration;
b vocational guidance, training,
retraining and rehabilitation;
c terms of employment and
working conditions, including
remuneration;
d career development, including
promotion.
Article 21 – The right to
information and consultation
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
workers to be informed and
consulted within the undertaking,
the Parties undertake to adopt or
encourage measures enabling
workers or their representatives, in
accordance with national legislation
and practice:
a to be informed regularly or at the
appropriate time and in a
comprehensible way about the
economic and financial situation of
the undertaking employing them, on
the understanding that the
disclosure of certain information
which could be prejudicial to the
undertaking may be refused or
subject to confidentiality; and
b to be consulted in good time on
proposed decisions which could
substantially affect the interests of
workers, particularly on those
decisions which could have an
important impact on the
employment situation in the
undertaking.
Article 22 – The right to take
part in the determination and
improvement of the working
conditions and working
environment
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
workers to take part in the
determination and improvement of
the working conditions and working
environment in the undertaking, the
Parties undertake to adopt or
encourage measures enabling
workers or their representatives, in
accordance with national legislation
and practice, to contribute:
a to the determination and the
improvement of the working
conditions, work organisation and
working environment;
b to the protection of health and
safety within the undertaking;
c to the organisation of social and
sociocultural services and facilities
within the undertaking;
d to the supervision of the
observance of regulations on these
matters.
Article 23 – The right of elderly
persons to social protection
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
elderly persons to social protection,
the Parties undertake to adopt or
encourage, either directly or in
cooperation with public or private
organisations, appropriate measures
designed in particular:
– to enable elderly persons to
remain full members of society for
as long as possible, by means of:
a adequate resources enabling them
to lead a decent life and play an
active part in public, social and
cultural life;
b provision of information about
services and facilities available for
elderly persons and their
opportunities to make use of them;
– to enable elderly persons to
choose their lifestyle freely and to
lead independent lives in their
familiar surroundings for as long as
they wish and are able, by means of:
a provision of housing suited to
their needs and their state of health
or of adequate support for adapting
their housing;
b the health care and the services
necessitated by their state;
– to guarantee elderly persons
living in institutions appropriate
support, while respecting their
privacy, and participation in
decisions concerning living
conditions in the institution.
Article 24 – The right to
protection in cases of termination
of employment
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
workers to protection in cases of
termination of employment, the
Parties undertake to recognise:
a the right of all workers not to
have their employment terminated
without valid reasons for such
termination connected with their
capacity or conduct or based on the
operational requirements of the
undertaking, establishment or
service;
b the right of workers whose
employment is terminated without a
valid reason to adequate
compensation or other appropriate
relief.
To this end the Parties undertake to
ensure that a worker who considers
that his employment has been
terminated without a valid reason
shall have the right to appeal to an
impartial body.
Article 25 – The right of workers
to the protection of their claims in
the event of the insolvency of their
employer
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
workers to the protection of their
claims in the event of the
insolvency of their employer, the
Parties undertake to provide that
workers’ claims arising from
contracts of employment or
employment relationships be
guaranteed by a guarantee
institution or by any other effective
form of protection.
Article 26 – The right to dignity
at work
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of all
workers to protection of their
dignity at work, the Parties
undertake, in consultation with
employers’ and workers’
organisations:
1 to promote awareness,
information and prevention of
sexual harassment in the workplace
or in relation to work and to take all
appropriate measures to protect
workers from such conduct;
2 to promote awareness,
information and prevention of
recurrent reprehensible or distinctly
negative and offensive actions
directed against individual workers
in the workplace or in relation to
work and to take all appropriate
measures to protect workers from
such conduct.
Article 27 – The right of workers
with family responsibilities to
equal opportunities and equal
treatment
With a view to ensuring the exercise
of the right to equality of
opportunity and treatment for men
and women workers with family
responsibilities and between such
workers and other workers, the
Parties undertake:
1 to take appropriate measures:
a to enable workers with family
responsibilities to enter and remain
in employment, as well as to reenter
employment after an absence due to
those responsibilities, including
measures in the field of vocational
guidance and training;
b to take account of their needs in
terms of conditions of employment
and social security;
c to develop or promote services,
public or private, in particular child
daycare services and other childcare
arrangements;
2 to provide a possibility for either
parent to obtain, during a period
after maternity leave, parental leave
to take care of a child, the duration
and conditions of which should be
determined by national legislation,
collective agreements or practice;
3 to ensure that family
responsibilities shall not, as such,
constitute a valid reason for
termination of employment.
Article 28 – The right of
workers’ representatives to
protection in the undertaking and
facilities to be accorded to them
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
workers’ representatives to carry
out their functions, the Parties
undertake to ensure that in the
undertaking:
a they enjoy effective protection
against acts prejudicial to them,
including dismissal, based on their
status or activities as workers’
representatives within the
undertaking;
b they are afforded such facilities
as may be appropriate in order to
enable them to carry out their
functions promptly and efficiently,
account being taken of the industrial
relations system of the country and
the needs, size and capabilities of
the undertaking concerned.
Article 29 – The right to
information and consultation in
collective redundancy procedures
With a view to ensuring the
effective exercise of the right of
workers to be informed and
consulted in situations of collective
redundancies, the Parties undertake
to ensure that employers shall
inform and consult workers’
representatives, in good time prior
to such collective redundancies, on
ways and means of avoiding
collective redundancies or limiting
their occurrence and mitigating their
consequences, for example by
recourse to accompanying social
measures aimed, in particular, at aid
for the redeployment or retraining
of the workers concerned.
Article 30 – The right to
protection against poverty and
social exclusion
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
protection against poverty and
social exclusion, the Parties
undertake:
a to take measures within the
framework of an overall and
coordinated approach to promote
the effective access of persons who
live or risk living in a situation of
social exclusion or poverty, as well
as their families, to, in particular,
employment, housing, training,
education, culture and social and
medical assistance;
b to review these measures with a
view to their adaptation if
necessary.
Article 31 – The right to housing
With a view to ensuring the
effective exercise of the right to
housing, the Parties undertake to
take measures designed:
1 to promote access to housing of
an adequate standard;
2 to prevent and reduce
homelessness with a view to its
gradual elimination;
3 to make the price of housing
accessible to those without adequate
resources.
Part III
Article A – Undertakings
1 Subject to the provisions of
Article B below, each of the Parties
undertakes:
a to consider Part I of this Charter
as a declaration of the aims which it
will pursue by all appropriate
means, as stated in the introductory
paragraph of that part;
b to consider itself bound by at
least six of the following nine
articles of Part II of this Charter:
Articles 1, 5, 6, 7, 12, 13, 16, 19
and 20;
c to consider itself bound by an
additional number of articles or
numbered paragraphs of Part II of
the Charter which it may select,
provided that the total number of
articles or numbered paragraphs by
which it is bound is not less than
sixteen articles or sixtythree
numbered paragraphs.
2 The articles or paragraphs
selected in accordance with
subparagraphs b and c of paragraph
1 of this article shall be notified to
the Secretary General of the
Council of Europe at the time when
the instrument of ratification,
acceptance or approval is deposited.
3 Any Party may, at a later date,
declare by notification addressed to
the Secretary General that it
considers itself bound by any
articles or any numbered paragraphs
of Part II of the Charter which it has
not already accepted under the
terms of paragraph 1 of this article.
Such undertakings subsequently
given shall be deemed to be an
integral part of the ratification,
acceptance or approval and shall
have the same effect as from the
first day of the month following the
expiration of a period of one month
after the date of the notification.
4 Each Party shall maintain a
system of labour inspection
appropriate to national conditions.
Article B – Links with the
European Social Charter and the
1988 Additional Protocol
1 No Contracting Party to the
European Social Charter or Party to
the Additional Protocol of 5 May
1988 may ratify, accept or approve
this Charter without considering
itself bound by at least the
provisions corresponding to the
provisions of the European Social
Charter and, where appropriate, of
the Additional Protocol, to which it
was bound.
2 Acceptance of the obligations of
any provision of this Charter shall,
from the date of entry into force of
those obligations for the Party
concerned, result in the
corresponding provision of the
European Social Charter and, where
appropriate, of its Additional
Protocol of 1988 ceasing to apply to
the Party concerned in the event of
that Party being bound by the first
of those instruments or by both
instruments.
Part IV
Article C – Supervision of the
implementation of the
undertakings contained in this
Charter
The implementation of the legal
obligations contained in this Charter
shall be submitted to the same
supervision as the European Social
Charter.
Article D – Collective complaints
1 The provisions of the Additional
Protocol to the European Social
Charter providing for a system of
collective complaints shall apply to
the undertakings given in this
Charter for the States which have
ratified the said Protocol.
2 Any State which is not bound by
the Additional Protocol to the
European Social Charter providing
for a system of collective
complaints may when depositing its
instrument of ratification,
acceptance or approval of this
Charter or at any time thereafter,
declare by notification addressed to
the Secretary General of the
Council of Europe, that it accepts
the supervision of its obligations
under this Charter following the
procedure provided for in the said
Protocol.
Part V
Article E – Nondiscrimination
The enjoyment of the rights set
forth in this Charter shall be secured
without discrimination on any
ground such as race, colour, sex,
language, religion, political or other
opinion, national extraction or
social origin, health, association
with a national minority, birth or
other status.
Article F – Derogations in time
of war or public emergency
1 In time of war or other public
emergency threatening the life of
the nation any Party may take
measures derogating from its
obligations under this Charter to the
extent strictly required by the
exigencies of the situation, provided
that such measures are not
inconsistent with its other
obligations under international law.
2 Any Party which has availed
itself of this right of derogation
shall, within a reasonable lapse of
time, keep the Secretary General of
the Council of Europe fully
informed of the measures taken and
of the reasons therefor. It shall
likewise inform the Secretary
General when such measures have
ceased to operate and the provisions
of the Charter which it has accepted
are again being fully executed.
Article G – Restrictions
1 The rights and principles set forth
in Part I when effectively realised,
and their effective exercise as
provided for in Part II, shall not be
subject to any restrictions or
limitations not specified in those
parts, except such as are prescribed
by law and are necessary in a
democratic society for the
protection of the rights and
freedoms of others or for the
protection of public interest,
national security, public health, or
morals.
2 The restrictions permitted under
this Charter to the rights and
obligations set forth herein shall not
be applied for any purpose other
than that for which they have been
prescribed.
Article H – Relations between
the Charter and domestic law or
international agreements
The provisions of this Charter shall
not prejudice the provisions of
domestic law or of any bilateral or
multilateral treaties, conventions or
agreements which are already in
force, or may come into force,
under which more favourable
treatment would be accorded to the
persons protected.
Article I – Implementation of the
undertakings given
1 Without prejudice to the methods
of implementation foreseen in these
articles the relevant provisions of
Articles 1 to 31 of Part II of this
Charter shall be implemented by:
a laws or regulations;
b agreements between employers
or employers’ organisations and
workers’ organisations;
c a combination of those two
methods;
d other appropriate means.
2 Compliance with the
undertakings deriving from the
provisions of paragraphs 1, 2, 3, 4,
5 and 7 of Article 2, paragraphs 4, 6
and 7 of Article 7, paragraphs 1, 2,
3 and 5 of Article 10 and Articles
21 and 22 of Part II of this Charter
shall be regarded as effective if the
provisions are applied, in
accordance with paragraph 1 of this
article, to the great majority of the
workers concerned.
Article J – Amendments
1 Any amendment to Parts I and II
of this Charter with the purpose of
extending the rights guaranteed in
this Charter as well as any
amendment to Parts III to VI,
proposed by a Party or by the
Governmental Committee, shall be
communicated
to the Secretary General of the
Council of Europe and forwarded
by the Secretary General to the
Parties to this Charter.
2 Any amendment proposed in
accordance with the provisions of
the preceding paragraph shall be
examined by the Governmental
Committee which shall submit the
text adopted to the Committee of
Ministers for approval after
consultation with the Parliamentary
Assembly. After its approval by the
Committee of Ministers this text
shall be forwarded to the Parties for
acceptance.
3 Any amendment to Part I and to
Part II of this Charter shall enter
into force, in respect of those
Parties which have accepted it, on
the first day of the month following
the expiration of a period of one
month after the date on which three
Parties have informed the Secretary
General that they have accepted it.
In respect of any Party which
subsequently accepts it, the
amendment shall enter into force on
the first day of the month following
the expiration of a period of one
month after the date on which that
Party has informed the Secretary
General of its acceptance.
4 Any amendment to Parts III to VI
of this Charter shall enter into force
on the first day of the month
following the expiration of a period
of one month after the date on
which all Parties have informed the
Secretary General that they have
accepted it.
Part VI
Article K – Signature,
ratification and entry into force
1 This Charter shall be open for
signature by the member States of
the Council of Europe. It shall be
subject to ratification, acceptance or
approval. Instruments of
ratification, acceptance or approval
shall be deposited with the
Secretary General of the Council of
Europe.
2 This Charter shall enter into force
on the first day of the month
following the expiration of a period
of one month after the date on
which three member States of the
Council of Europe have expressed
their consent to be bound by this
Charter in accordance with the
preceding paragraph.
3 In respect of any member State
which subsequently expresses its
consent to be bound by this Charter,
it shall enter into force on the first
day of the month following the
expiration of a period of one month
after the date of the deposit of the
instrument of ratification,
acceptance or approval.
Article L – Territorial
application
1 This Charter shall apply to the
metropolitan territory of each Party.
Each signatory may, at the time of
signature or of the deposit of its
instrument of ratification,
acceptance or approval, specify, by
declaration addressed to the
Secretary General of the Council of
Europe, the territory which shall be
considered to be its metropolitan
territory for this purpose.
2 Any signatory may, at the time of
signature or of the deposit of its
instrument of ratification,
acceptance or approval, or at any
time thereafter, declare by
notification addressed to the
Secretary General of the Council of
Europe, that the Charter shall
extend in whole or in part to a
nonmetropolitan territory or
territories specified in the said
declaration for whose international
relations it is responsible or for
which it assumes international
responsibility. It shall specify in the
declaration the articles or
paragraphs of Part II of the Charter
which it accepts as binding in
respect of the territories named in
the declaration.
3 The Charter shall extend its
application to the territory or
territories named in the aforesaid
declaration as from the first day of
the month following the expiration
of a period of one month after the
date of receipt of the notification of
such declaration by the Secretary
General.
4 Any Party may declare at a later
date by notification addressed to the
Secretary General of the Council of
Europe that, in respect of one or
more of the territories to which the
Charter has been applied in
accordance with paragraph 2 of this
article, it accepts as binding any
articles or any numbered paragraphs
which it has not already accepted in
respect of that territory or
territories. Such undertakings
subsequently given shall be deemed
to be an integral part of the original
declaration in respect of the
territory concerned, and shall have
the same effect as from the first day
of the month following the
expiration of a period of one month
after the date of receipt of such
notification by the Secretary
General.
Article M – Denunciation
1 Any Party may denounce this
Charter only at the end of a period
of five years from the date on which
the Charter entered into force for it,
or at the end of any subsequent
period of two years, and in either
case after giving six months’ notice
to the Secretary General of the
Council of Europe who shall inform
the other Parties accordingly.
2 Any Party may, in accordance
with the provisions set out in the
preceding paragraph, denounce any
article or paragraph of Part II of the
Charter accepted by it provided that
the number of articles or paragraphs
by which this Party is bound shall
never be less than sixteen in the
former case and sixtythree in the
latter and that this number of
articles or paragraphs shall continue
to include the articles selected by
the Party among those to which
special
reference is made in Article A,
paragraph 1, subparagraph b.
3 Any Party may denounce the
present Charter or any of the articles
or paragraphs of Part II of the
Charter under the conditions
specified in paragraph 1 of this
article in respect of any territory to
which the said Charter is applicable,
by virtue of a declaration made in
accordance with paragraph 2 of
Article L.
Article N – Appendix
The appendix to this Charter shall
form an integral part of it.
Article O – Notifications
The Secretary General of the
Council of Europe shall notify the
member States of the Council and
the Director General of the
International Labour Office of:
a any signature;
b the deposit of any instrument of
ratification, acceptance or approval;
c any date of entry into force of this
Charter in accordance with Article
K;
d any declaration made in
application of Articles A,
paragraphs 2 and 3, D, paragraphs 1
and 2, F, paragraph 2, L, paragraphs
1, 2, 3 and 4;
e any amendment in accordance
with Article J;
f any denunciation in accordance
with Article M;
g any other act, notification or
communication relating to this
Charter.
In witness whereof, the
undersigned, being duly authorised
thereto, have signed this revised
Charter.
Done at Strasbourg, this 3rd day of
May 1996, in English and French,
both texts being equally authentic,
in a single copy which shall be
deposited in the archives of the
Council of Europe. The Secretary
General of the Council of Europe
shall transmit certified copies to
each member State of the Council
of Europe and to the Director
General of the International Labour
Office.
APPENDIX TO THE REVISED
EUROPEAN SOCIAL
CHARTER
Scope of the Revised European
Social Charter in terms of persons
protected
1 Without prejudice to Article 12,
paragraph 4, and Article 13,
paragraph 4, the persons covered by
Articles 1 to 17 and 20 to 31
include foreigners only in so far as
they are nationals of other Parties
lawfully resident or working
regularly within the territory of the
Party concerned, subject to the
understanding that these articles are
to be interpreted in the light of the
provisions of Articles 18 and 19.
This interpretation would not
prejudice the extension of similar
facilities to other persons by any of
the Parties.
2 Each Party will grant to refugees
as defined in the Convention
relating to the Status of Refugees,
signed in Geneva on 28 July 1951
and in the Protocol of 31 January
1967, and lawfully staying in its
territory, treatment as favourable as
possible, and in any case not less
favourable than under the
obligations accepted by the Party
under the said convention and under
any other existing international
instruments applicable to those
refugees.
3 Each Party will grant to stateless
persons as defined in the
Convention on the Status of
Stateless Persons done in New York
on 28 September 1954 and lawfully
staying in its territory, treatment as
favourable as possible and in any
case not less favourable than under
the obligations accepted by the
Party under the said instrument and
under any other existing
international instruments applicable
to those stateless persons.
Part I, paragraph 18, and Part II,
Article 18, paragraph 1
It is understood that these
provisions are not concerned with
the question of entry into the
territories of the Parties and do not
prejudice the provisions of the
European Convention on
Establishment, signed in Paris on 13
December 1955.
Part II
Article 1, paragraph 2
This provision shall not be
interpreted as prohibiting or
authorising any union security
clause or practice.
Article 2, paragraph 6
Parties may provide that this
provision shall not apply:
a to workers having a contract or
employment relationship with a
total duration not exceeding one
month and/or with a working week
not exceeding eight hours;
b where the contract or
employment relationship is of a
casual and/or specific nature,
provided, in these cases, that its
nonapplication is justified by
objective considerations.
Article 3, paragraph 4
It is understood that for the
purposes of this provision the
functions, organisation and
conditions of operation of these
services shall be determined by
national laws or regulations,
collective agreements or other
means appropriate to national
conditions.
Article 4, paragraph 4
This provision shall be so
understood as not to prohibit
immediate dismissal for any serious
offence.
Article 4, paragraph 5
It is understood that a Party may
give the undertaking required in this
paragraph if the great majority of
workers are not permitted to suffer
deductions from wages either by
law or through collective
agreements or arbitration awards,
the exceptions being those persons
not so covered.
Article 6, paragraph 4
It is understood that each Party
may, insofar as it is concerned,
regulate the exercise of the right to
strike by law, provided that any
further restriction that this might
place on the right can be justified
under the terms of Article G.
Article 7, paragraph 2
This provision does not prevent
Parties from providing in their
legislation that young persons not
having reached the minimum age
laid down may perform work in so
far as it is absolutely necessary for
their vocational training where such
work is carried out in accordance
with conditions prescribed by the
competent authority and measures
are taken to protect the health and
safety of these young persons.
Article 7, paragraph 8
It is understood that a Party may
give the undertaking required in this
paragraph if it fulfils the spirit of
the undertaking by providing by law
that the great majority of persons
under eighteen years of age shall
not be employed in night work.
Article 8, paragraph 2
This provision shall not be
interpreted as laying down an
absolute prohibition. Exceptions
could be made, for instance, in the
following cases:
a if an employed woman has been
guilty of misconduct which justifies
breaking off the employment
relationship;
b if the undertaking concerned
ceases to operate;
c if the period prescribed in the
employment contract has expired.
Article 12, paragraph 4
The words "and subject to the
conditions laid down in such
agreements" in the introduction to
this paragraph are taken to imply
inter alia that with regard to benefits
which are available independently
of any insurance contribution, a
Party may require the completion of
a prescribed period of residence
before granting such benefits to
nationals of other Parties.
Article 13, paragraph 4
Governments not Parties to the
European Convention on Social and
Medical Assistance may ratify the
Charter in respect of this paragraph
provided that they grant to nationals
of other Parties a treatment which is
in conformity with the provisions of
the said convention.
Article 16
It is understood that the protection
afforded in this provision covers
singleparent families.
Article 17
It is understood that this provision
covers all persons below the age of
18 years, unless under the law
applicable to the child majority is
attained earlier, without prejudice to
the other specific provisions
provided by the Charter,
particularly Article 7.
This does not imply an obligation to
provide compulsory education up to
the abovementioned age.
Article 19, paragraph 6
For the purpose of applying this
provision, the term "family of a
foreign worker" is understood to
mean at least the worker’s spouse
and unmarried children, as long as
the latter are considered to be
minors by the receiving State and
are dependent on the migrant
worker.
Article 20
1 It is understood that social
security matters, as well as other
provisions relating to
unemployment benefit, old age
benefit and survivor’s benefit, may
be excluded from the scope of this
article.
2 Provisions concerning the
protection of women, particularly as
regards pregnancy, confinement and
the postnatal period, shall not be
deemed to be discrimination as
referred to in this article.
3 This article shall not prevent the
adoption of specific measures aimed
at removing de facto inequalities.
4 Occupational activities which, by
reason of their nature or the context
in which they are carried out, can be
entrusted only to persons of a
particular sex may be excluded
from the scope of this article or
some of its provisions. This
provision is not to be interpreted as
requiring the Parties to embody in
laws or regulations a list of
occupations which, by reason of
their nature or the context in which
they are carried out, may be
reserved to persons of a particular
sex.
Articles 21 and 22
1 For the purpose of the application
of these articles, the term "workers’
representatives" means persons who
are recognised as such under
national legislation or practice.
2 The terms "national legislation
and practice" embrace as the case
may be, in addition to laws and
regulations, collective agreements,
other agreements between
employers and workers’
representatives, customs as well as
relevant case law.
3 For the purpose of the application
of these articles, the term
"undertaking" is understood as
referring to a set of tangible and
intangible components, with or
without legal personality, formed to
produce goods or provide services
for financial gain and with power to
determine its own market policy.
4 It is understood that religious
communities and their institutions
may be excluded from the
application of these articles, even if
these institutions are "undertakings"
within the meaning of paragraph 3.
Establishments pursuing activities
which are inspired by certain ideals
or guided by certain moral
concepts, ideals and concepts which
are protected by national legislation,
may be excluded from the applica-
tion of these articles to such an
extent as is necessary to protect the
orientation of the undertaking.
5 It is understood that where in a
state the rights set out in these
articles are exercised in the various
establishments of the undertaking,
the Party concerned is to be
considered as fulfilling the
obligations deriving from these
provisions.
6 The Parties may exclude from the
field of application of these articles,
those undertakings employing less
than a certain number of workers, to
be determined by national
legislation or practice.
Article 22
1 This provision affects neither the
powers and obligations of states as
regards the adoption of health and
safety regulations for workplaces,
nor the powers and responsibilities
of the bodies in charge of
monitoring their application.
2 The terms "social and
sociocultural services and facilities"
are understood as referring to the
social and/or cultural facilities for
workers provided by some
undertakings such as welfare
assistance, sports fields, rooms for
nursing mothers, libraries,
children’s holiday camps, etc.
Article 23, paragraph 1
For the purpose of the application
of this paragraph, the term "for as
long as possible" refers to the
elderly person’s physical,
psychological and intellectual
capacities.
Article 24
1 It is understood that for the
purposes of this article the terms
"termination of employment" and
"terminated" mean termination of
employment at the initiative of the
employer.
2 It is understood that this article
covers all workers but that a Party
may exclude from some or all of its
protection the following categories
of employed persons:
a workers engaged under a contract
of employment for a specified
period of time or a specified task;
b workers undergoing a period of
probation or a qualifying period of
employment, provided that this is
determined in advance and is of a
reasonable duration;
c workers engaged on a casual
basis for a short period.
3 For the purpose of this article the
following, in particular, shall not
constitute valid reasons for
termination of employment:
a trade union membership or
participation in union activities
outside working hours, or, with the
consent of the employer, within
working hours;
b seeking office as, acting or
having acted in the capacity of a
workers’ representative;
c the filing of a complaint or the
participation in proceedings against
an employer involving alleged
violation of laws or regulations or
recourse to competent
administrative authorities;
d race, colour, sex, marital status,
family responsibilities, pregnancy,
religion, political opinion, national
extraction or social origin;
e maternity or parental leave;
f temporary absence from work due
to illness or injury.
4 It is understood that
compensation or other appropriate
relief in case of termination of
employment without valid reasons
shall be determined by national
laws or regulations, collective
agreements or other means
appropriate to national conditions.
Article 25
1 It is understood that the
competent national authority may,
by way of exemption and after
consulting organisations of
employers and workers, exclude
certain categories of workers from
the protection provided in this
provision by reason of the special
nature of their employment
relationship.
2 It is understood that the definition
of the term "insolvency" must be
determined by national law and
practice.
3 The workers’ claims covered by
this provision shall include at least:
a the workers’ claims for wages
relating to a prescribed period,
which shall not be less than three
months under a privilege system
and eight weeks under a guarantee
system, prior to the insolvency or to
the termination of employment;
b the workers’ claims for holiday
pay due as a result of work
performed during the year in which
the insolvency or the termination of
employment occurred;
c the workers’ claims for amounts
due in respect of other types of paid
absence relating to a prescribed
period, which shall not be less than
three months under a privilege
system and eight weeks under a
guarantee system, prior to the
insolvency or the termination of the
employment.
4 National laws or regulations may
limit the protection of workers’
claims to a prescribed amount,
which shall be of a socially
acceptable level.
Article 26
It is understood that this article does
not require that legislation be
enacted by the Parties.
It is understood that paragraph 2
does not cover sexual harassment.
Article 27
It is understood that this article
applies to men and women workers
with family responsibilities in
relation to their dependent children
as well as in relation to other
members of their immediate family
who clearly need their care or
support where such responsibilities
restrict their possibilities of
preparing for, entering, participating
in or advancing in economic
activity. The terms "dependent
children" and "other members of
their immediate family who clearly
need their care and support" mean
persons defined as such by the
national legislation of the Party
concerned.
Articles 28 and 29
For the purpose of the application
of this article, the term "workers’
representatives" means persons who
are recognised as such under
national legislation or practice.
Part III
It is understood that the Charter
contains legal obligations of an
international character, the
application of which is submitted
solely to the supervision provided
for in Part IV thereof.
Article A, paragraph 1
It is understood that the numbered
paragraphs may include articles
consisting of only one paragraph.
Article B, paragraph 2
For the purpose of paragraph 2 of
Article B, the provisions of the
revised Charter correspond to the
provisions of the Charter with the
same article or paragraph number
with the exception of:
a Article 3, paragraph 2, of the
revised Charter which corresponds
to Article 3, paragraphs 1 and 3, of
the Charter;
b Article 3, paragraph 3, of the
revised Charter which corresponds
to Article 3, paragraphs 2 and 3, of
the Charter;
c Article 10, paragraph 5, of the
revised Charter which corresponds
to Article 10, paragraph 4, of the
Charter;
d Article 17, paragraph 1, of the
revised Charter which corresponds
to Article 17 of the Charter.
Part V
Article E
A differential treatment based on an
objective and reasonable
justification shall not be deemed
discriminatory.
Article F
The terms "in time of war or other
public emergency" shall be so
understood as to cover also the
threat of war.
Article I
It is understood that workers
excluded in accordance with the
appendix to Articles 21 and 22 are
not taken into account in
establishing the number of workers
concerned.
Article J
The term "amendment" shall be
extended so as to cover also the
addition of new articles to the
Charter.
CHARTE SOCIALE
EUROPEENNE
(REVISEE)
Préambule
Les gouvernements signataires,
membres du Conseil de l'Europe,
Considérant que le but du Conseil
de l'Europe est de réaliser une union
plus étroite entre ses membres afin
de sauvegarder et de promouvoir les
idéaux et les principes qui sont leur
patrimoine commun et de favoriser
leur progrès économique et social,
notamment par la défense et le
développement des droits de
l'homme et des libertés
fondamentales;
Considérant qu'aux termes de la
Convention de sauvegarde des
Droits de l'Homme et des Libertés
fondamentales, signée à Rome le 4
novembre 1950, et de ses
Protocoles, les Etats membres du
Conseil de l'Europe sont convenus
d'assurer à leurs populations les
droits civils et politiques et les
libertés spécifiés dans ces
instruments;
Considérant que, par la Charte
sociale européenne ouverte à la
signature à Turin le 18 octobre 1961
et ses Protocoles, les Etats membres
du Conseil de l'Europe sont
convenus d'assurer à leurs
populations les droits sociaux
spécifiés dans ces instruments afin
d'améliorer leur niveau de vie et de
promouvoir leur bien-être;
Rappelant que la Conférence
ministérielle sur les droits de
l'homme, tenue à Rome le 5
novembre 1990, a souligné la
nécessité, d'une part, de préserver le
caractère indivisible de tous les
droits de l'homme, qu'ils soient
civils, politiques, économiques,
sociaux ou culturels et, d'autre part,
de donner à la Charte sociale
européenne une nouvelle impulsion;
Résolus, comme décidé lors de la
Conférence ministérielle réunie à
Turin les 21 et 22 octobre 1991, de
mettre à jour et d'adapter le contenu
matériel de la Charte, afin de tenir
compte en particulier des
changements sociaux fondamentaux
intervenus depuis son adoption;
Reconnaissant l'utilité d'inscrire
dans une Charte révisée, destinée à
se substituer progressivement à la
Charte sociale européenne, les
droits garantis par la Charte tels
qu'amendés, les droits garantis par
le Protocole additionnel de 1988 et
d'ajouter de nouveaux droits,
Sont convenus de ce qui suit:
Partie I
Les Parties reconnaissent comme
objectif d'une politique qu'elles
poursuivront par tous les moyens
utiles, sur les plans national et
international, la réalisation de
conditions propres à assurer
l'exercice effectif des droits et
principes suivants:
1 Toute personne doit avoir la
possibilité de gagner sa vie par un
travail librement entrepris.
2 Tous les travailleurs ont droit à
des conditions de travail équitables.
3 Tous les travailleurs ont droit à la
sécurité et à l'hygiène dans le
travail.
4 Tous les travailleurs ont droit à
une rémunération équitable leur
assurant, ainsi qu'à leurs familles,
un niveau de vie satisfaisant.
5 Tous les travailleurs et
employeurs ont le droit de s'associer
librement au sein d'organisations
nationales ou internationales pour la
protection de leurs intérêts
économiques et sociaux.
6 Tous les travailleurs et
employeurs ont le droit de négocier
collectivement.
7 Les enfants et les adolescents ont
droit à une protection spéciale
contre les dangers physiques et
moraux auxquels ils sont exposés.
8 Les travailleuses, en cas de
maternité, ont droit à une protection
spéciale.
9 Toute personne a droit à des
moyens appropriés d'orientation
professionnelle, en vue de l'aider à
choisir une profession
conformément à ses aptitudes
personnelles et à ses intérêts.
10 Toute personne a droit à des
moyens appropriés de formation
professionnelle.
11 Toute personne a le droit de
bénéficier de toutes les mesures lui
permettant de jouir du meilleur état
de santé qu'elle puisse atteindre.
12 Tous les travailleurs et leurs
ayants droit ont droit à la sécurité
sociale.
13 Toute personne démunie de
ressources suffisantes a droit à
l'assistance sociale et médicale.
14 Toute personne a le droit de
bénéficier de services sociaux
qualifiés.
15 Toute personne handicapée a
droit à l'autonomie, à l'intégration
sociale et à la participation à la vie
de la communauté.
16 La famille, en tant que cellule
fondamentale de la société, a droit à
une protection sociale, juridique et
économique appropriée pour assurer
son plein développement.
17 Les enfants et les adolescents
ont droit à une protection sociale,
juridique et économique appropriée.
18 Les ressortissants de l'une des
Parties ont le droit d'exercer sur le
territoire d'une autre Partie toute
activité lucrative, sur un pied
d'égalité avec les nationaux de cette
dernière, sous réserve des
restrictions fondées sur des raisons
sérieuses de caractère économique
ou social.
19 Les travailleurs migrants
ressortissants de l'une des Parties et
leurs familles ont droit à la
protection et à l'assistance sur le
territoire de toute autre Partie.
20 Tous les travailleurs ont droit à
l'égalité de chances et de traitement
en matière d'emploi et de
profession, sans discrimination
fondée sur le sexe.
21 Les travailleurs ont droit à
l'information et à la consultation au
sein de l'entreprise.
22 Les travailleurs ont le droit de
prendre part à la détermination et à
l'amélioration des conditions de
travail et du milieu du travail dans
l'entreprise.
23 Toute personne âgée a droit à
une protection sociale.
24 Tous les travailleurs ont droit à
une protection en cas de
licenciement.
25 Tous les travailleurs ont droit à
la protection de leurs créances en
cas d'insolvabilité de leur
employeur.
26 Tous les travailleurs ont droit à
la dignité dans le travail.
27 Toutes les personnes ayant des
responsabilités familiales et
occupant ou souhaitant occuper un
emploi sont en droit de le faire sans
être soumises à des discriminations
et autant que possible sans qu'il y ait
conflit entre leur emploi et leurs
responsabilités familiales.
28 Les représentants des
travailleurs dans l'entreprise ont
droit à la protection contre les actes
susceptibles de leur porter préjudice
et doivent avoir les facilités
appropriées pour remplir leurs
fonctions.
29 Tous les travailleurs ont le droit
d'être informés et consultés dans les
procédures de licenciements
collectifs.
30 Toute personne a droit à la
protection contre la pauvreté et
l'exclusion sociale.
31 Toute personne a droit au
logement.
Partie II
Les Parties s'engagent à se
considérer comme liées, ainsi que
prévu à la partie III, par les
obligations résultant des articles et
des paragraphes ci-après.
Article 1 – Droit au travail
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit au travail, les Parties
s'engagent:
1 à reconnaître comme l'un de leurs
principaux objectifs et
responsabilités la réalisation et le
maintien du niveau le plus élevé et
le plus stable possible de l'emploi en
vue de la réalisation du plein
emploi;
2 à protéger de façon efficace le
droit pour le travailleur de gagner sa
vie par un travail librement
entrepris;
3 à établir ou à maintenir des
services gratuits de l'emploi pour
tous les travailleurs;
4 à assurer ou à favoriser une
orientation, une formation et une
réadaptation professionnelles
appropriées.
Article 2 – Droit à des conditions
de travail équitables
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à des conditions de travail
équitables, les Parties s'engagent:
1 à fixer une durée raisonnable au
travail journalier et hebdomadaire,
la semaine de travail devant être
progressivement réduite pour autant
que l'augmentation de la
productivité et les autres facteurs
entrant en jeu le permettent;
2 à prévoir des jours fériés payés;
3 à assurer l'octroi d'un congé payé
annuel de quatre semaines au
minimum;
4 à éliminer les risques inhérents
aux occupations dangereuses ou
insalubres et, lorsque ces risques
n'ont pas encore pu être éliminés ou
suffisamment réduits, à assurer aux
travailleurs employés à de telles
occupations soit une réduction de la
durée du travail, soit des congés
payés supplémentaires;
5 à assurer un repos hebdomadaire
qui coïncide autant que possible
avec le jour de la semaine reconnu
comme jour de repos par la tradition
ou les usages du pays ou de la
région;
6 à veiller à ce que les travailleurs
soient informés par écrit aussitôt
que possible et en tout état de cause
au plus tard deux mois après le
début de leur emploi des aspects
essentiels du contrat ou de la
relation de travail;
7 à faire en sorte que les
travailleurs effectuant un travail de
nuit bénéficient de mesures qui
tiennent compte de la nature
spéciale de ce travail.
Article 3 – Droit à la sécurité et à
l'hygiène dans le travail
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à la sécurité et à l'hygiène
dans le travail, les Parties
s'engagent, en consultation avec les
organisations d'employeurs et de
travailleurs:
1 à définir, mettre en uvre et
réexaminer périodiquement une
politique nationale cohérente en
matière de sécurité, de santé des
travailleurs et de milieu de travail.
Cette politique aura pour objet
primordial d'améliorer la sécurité et
l'hygiène professionnelles et de
prévenir les accidents et les atteintes
à la santé qui résultent du travail,
sont liés au
travail ou surviennent au cours du
travail, notamment en réduisant au
minimum les causes des risques
inhérents au milieu de travail;
2 à édicter des règlements de
sécurité et d'hygiène;
3 à édicter des mesures de contrôle
de l'application de ces règlements;
4 à promouvoir l'institution
progressive des services de santé au
travail pour tous les travailleurs,
avec des fonctions essentiellement
préventives et de conseil.
Article 4 – Droit à une
rémunération équitable
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à une rémunération
équitable, les Parties s'engagent:
1 à reconnaître le droit des
travailleurs à une rémunération
suffisante pour leur assurer, ainsi
qu'à leurs familles, un niveau de vie
décent;
2 à reconnaître le droit des
travailleurs à un taux de
rémunération majoré pour les
heures de travail supplémentaires,
exception faite de certains cas
particuliers;
3 à reconnaître le droit des
travailleurs masculins et féminins à
une rémunération égale pour un
travail de valeur égale;
4 à reconnaître le droit de tous les
travailleurs à un délai de préavis
raisonnable dans le cas de cessation
de l'emploi;
5 à n'autoriser des retenues sur les
salaires que dans les conditions et
limites prescrites par la législation
ou la réglementation nationale, ou
fixées par des conventions
collectives ou des sentences
arbitrales.
L'exercice de ces droits doit être
assuré soit par voie de conventions
collectives librement conclues, soit
par des méthodes légales de fixation
des salaires, soit de toute autre
manière appropriée aux conditions
nationales.
Article 5 – Droit syndical
En vue de garantir ou de
promouvoir la liberté pour les
travailleurs et les employeurs de
constituer des organisations locales,
nationales ou internationales, pour
la protection de leurs intérêts
économiques et sociaux et d'adhérer
à ces organisations, les Parties
s'engagent à ce que la législation
nationale ne porte pas atteinte, ni ne
soit appliquée de manière à porter
atteinte à cette liberté. La mesure
dans laquelle les garanties prévues
au présent article s'appliqueront à la
police sera déterminée par la
législation ou la réglementation
nationale. Le principe de
l'application de ces garanties aux
membres des forces armées et la
mesure dans laquelle elles
s'appliqueraient à cette catégorie de
personnes sont également
déterminés par la législation ou la
réglementation nationale.
Article 6 – Droit de négociation
collective
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit de négociation collective,
les Parties s'engagent:
1 à favoriser la consultation
paritaire entre travailleurs et
employeurs;
2 à promouvoir, lorsque cela est
nécessaire et utile, l'institution de
procédures de négociation
volontaire entre les employeurs ou
les organisations d'employeurs,
d'une part, et les organisations de
travailleurs, d'autre part, en vue de
régler les conditions d'emploi par
des conventions collectives;
3 à favoriser l'institution et
l'utilisation de procédures
appropriées de conciliation et
d'arbitrage volontaire pour le
règlement des conflits du travail;
et reconnaissent:
4 le droit des travailleurs et des
employeurs à des actions collectives
en cas de conflits d'intérêt, y
compris le droit de grève, sous
réserve des obligations qui
pourraient résulter des conventions
collectives en vigueur.
Article 7 – Droit des enfants et
des adolescents à la protection
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit des enfants et des
adolescents à la protection, les
Parties s'engagent:
1 à fixer à 15 ans l'âge minimum
d'admission à l'emploi, des
dérogations étant toutefois admises
pour les enfants employés à des
travaux légers déterminés qui ne
risquent pas de porter atteinte à leur
santé, à leur moralité ou à leur
éducation;
2 à fixer à 18 ans l'âge minimum
d'admission à l'emploi pour
certaines occupations déterminées,
considérées comme dangereuses ou
insalubres;
3 à interdire que les enfants encore
soumis à l'instruction obligatoire
soient employés à des travaux qui
les privent du plein bénéfice de
cette instruction;
4 à limiter la durée du travail des
travailleurs de moins de 18 ans pour
qu'elle corresponde aux exigences
de leur développement et, plus
particulièrement, aux besoins de
leur formation professionnelle;
5 à reconnaître le droit des jeunes
travailleurs et apprentis à une
rémunération équitable ou à une
allocation appropriée;
6 à prévoir que les heures que les
adolescents consacrent à la
formation professionnelle pendant
la durée normale du travail avec le
consentement de l'employeur seront
considérées comme comprises dans
la journée de travail;
7 à fixer à quatre semaines au
minimum la durée des congés payés
annuels des travailleurs de moins de
18 ans;
8 à interdire l'emploi des
travailleurs de moins de 18 ans à
des travaux de nuit, exception faite
pour certains emplois déterminés
par la législation ou la
réglementation nationale;
9 à prévoir que les travailleurs de
moins de 18 ans occupés dans
certains emplois déterminés par la
législation ou la réglementation
nationale doivent être soumis à un
contrôle médical régulier;
10 à assurer une protection spéciale
contre les dangers physiques et
moraux auxquels les enfants et les
adolescents sont exposés, et
notamment contre ceux qui résultent
d'une façon directe ou indirecte de
leur travail.
Article 8 – Droit des
travailleuses à la protection de la
maternité
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit des travailleuses à la
protection de la maternité, les
Parties s'engagent:
1 à assurer aux travailleuses, avant
et après l'accouchement, un repos
d'une durée totale de quatorze
semaines au minimum, soit par un
congé payé, soit par des prestations
appropriées de sécurité sociale ou
par des fonds publics;
2 à considérer comme illégal pour
un employeur de signifier son
licenciement à une femme pendant
la période comprise entre le
moment où elle notifie sa grossesse
à son employeur et la fin de son
congé de maternité, ou à une date
telle que le délai de préavis expire
pendant cette période;
3 à assurer aux mères qui allaitent
leurs enfants des pauses suffisantes
à cette fin;
4 à réglementer le travail de nuit
des femmes enceintes, ayant
récemment accouché ou allaitant
leurs enfants;
5 à interdire l'emploi des femmes
enceintes, ayant récemment
accouché ou allaitant leurs enfants à
des travaux souterrains dans les
mines et à tous autres travaux de
caractère dangereux, insalubre ou
pénible, et à prendre des mesures
appropriées pour protéger les droits
de ces femmes en matière d'emploi.
Article 9 – Droit à l'orientation
professionnelle
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à l'orientation
professionnelle, les Parties
s'engagent à procurer ou
promouvoir, en tant que de besoin,
un service qui aidera toutes les
personnes, y compris celles qui sont
handicapées, à résoudre les
problèmes relatifs au choix d'une
profession ou à l'avancement
professionnel, compte tenu des
caractéristiques de l'intéressé et de
la relation entre celles-ci et les
possibilités du marché de l'emploi;
cette aide devra être fournie,
gratuitement, tant aux jeunes, y
compris les enfants d'âge scolaire,
qu'aux adultes.
Article 10 – Droit à la formation
professionnelle
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à la formation
professionnelle, les Parties
s'engagent:
1 à assurer ou à favoriser, en tant
que de besoin, la formation
technique et professionnelle de
toutes les personnes, y compris
celles qui sont handicapées, en
consultation avec les organisations
professionnelles d'employeurs et de
travailleurs, et à accorder des
moyens permettant l'accès à
l'enseignement technique supérieur
et à l'enseignement universitaire
d'après le seul critère de l'aptitude
individuelle;
2 à assurer ou à favoriser un
système d'apprentissage et d'autres
systèmes de formation des jeunes
garçons et filles, dans leurs divers
emplois;
3 à assurer ou à favoriser, en tant
que de besoin:
a des mesures appropriées et
facilement accessibles en vue de la
formation des travailleurs adultes;
b des mesures spéciales en vue de
la rééducation professionnelle des
travailleurs adultes, rendue
nécessaire par l'évolution technique
ou par une orientation nouvelle du
marché du travail;
4 à assurer ou à favoriser, en tant
que de besoin, des mesures
particulières de recyclage et de
réinsertion des chômeurs de longue
durée;
5 à encourager la pleine utilisation
des moyens prévus par des
dispositions appropriées telles que:
a la réduction ou l'abolition de tous
droits et charges;
b l'octroi d'une assistance
financière dans les cas appropriés;
c l'inclusion dans les heures
normales de travail du temps
consacré aux cours supplémentaires
de formation suivis pendant
l'emploi par le travailleur à la
demande de son employeur;
d la garantie, au moyen d'un
contrôle approprié, en consultation
avec les organisations
professionnelles d'employeurs et de
travailleurs, de l'efficacité du
système d'apprentissage et de tout
autre système de formation pour
jeunes travailleurs, et, d'une manière
générale, de la protection adéquate
des jeunes travailleurs.
Article 11 – Droit à la protection
de la santé
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à la protection de la santé,
les Parties s'engagent à prendre, soit
directement, soit en coopération
avec les organisations publiques et
privées, des mesures appropriées
tendant notamment:
1 à éliminer, dans la mesure du
possible, les causes d'une santé
déficiente;
2 à prévoir des services de
consultation et d'éducation pour ce
qui concerne l'amélioration de la
santé et le développement du sens
de la responsabilité individuelle en
matière de santé;
3 à prévenir, dans la mesure du
possible, les maladies épidémiques,
endémiques et autres, ainsi que les
accidents.
Article 12 – Droit à la sécurité
sociale
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à la sécurité sociale, les
Parties s'engagent:
1 à établir ou à maintenir un régime
de sécurité sociale;
2 à maintenir le régime de sécurité
sociale à un niveau satisfaisant, au
moins égal à celui nécessaire pour
la ratification du Code européen de
sécurité sociale;
3 à s'efforcer de porter
progressivement le régime de
sécurité sociale à un niveau plus
haut;
4 à prendre des mesures, par la
conclusion d'accords bilatéraux ou
multilatéraux appropriés ou par
d'autres moyens, et sous réserve des
conditions arrêtées dans ces
accords, pour assurer:
a l'égalité de traitement entre les
nationaux de chacune des Parties et
les ressortissants des autres Parties
en ce qui concerne les droits à la
sécurité sociale, y compris la
conservation des avantages
accordés par les législations de
sécurité sociale, quels que puissent
être les déplacements que les
personnes protégées pourraient
effectuer entre les territoires des
Parties;
b l'octroi, le maintien et le
rétablissement des droits à la
sécurité sociale par des moyens tels
que la totalisation des périodes
d'assurance ou d'emploi accomplies
conformément à la législation de
chacune des Parties.
Article 13 – Droit à l'assistance
sociale et médicale
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à l'assistance sociale et
médicale, les Parties s'engagent:
1 à veiller à ce que toute personne
qui ne dispose pas de ressources
suffisantes et qui n'est pas en
mesure de se procurer celles-ci par
ses propres moyens ou de les
recevoir d'une autre source,
notamment par des prestations
résultant d'un régime de sécurité
sociale, puisse obtenir une
assistance appropriée et, en cas de
maladie, les soins nécessités par son
état;
2 à veiller à ce que les personnes
bénéficiant d'une telle assistance ne
souffrent pas, pour cette raison,
d'une diminution de leurs droits
politiques ou sociaux;
3 à prévoir que chacun puisse
obtenir, par des services compétents
de caractère public ou privé, tous
conseils et toute aide personnelle
nécessaires pour prévenir, abolir ou
alléger l'état de besoin d'ordre
personnel et d'ordre familial;
4 à appliquer les dispositions visées
aux paragraphes 1, 2 et 3 du présent
article, sur un pied d'égalité avec
leurs nationaux, aux ressortissants
des autres Parties se trouvant
légalement sur leur territoire,
conformément aux obligations
qu'elles assument en vertu de la
Convention européenne d'assistance
sociale et médicale, signée à Paris le
11 décembre 1953.
Article 14 – Droit au bénéfice
des services sociaux
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à bénéficier des services
sociaux, les Parties s'engagent:
1 à encourager ou organiser les
services utilisant les méthodes
propres au service social et qui
contribuent au bien-être et au
développement des individus et des
groupes dans la communauté ainsi
qu'à leur adaptation au milieu
social;
2 à encourager la participation des
individus et des organisations
bénévoles ou autres à la création ou
au maintien de ces services.
Article 15 – Droit des personnes
handicapées à l'autonomie, à
l'intégration sociale et à la
participation à la vie de la
communauté
En vue de garantir aux personnes
handicapées, quel que soit leur âge,
la nature et l'origine de leur
handicap, l'exercice effectif du droit
à l'autonomie, à l'intégration sociale
et à la participation à la vie de la
communauté, les Parties s'engagent
notamment:
1 à prendre les mesures nécessaires
pour fournir aux personnes
handicapées une orientation, une
éducation et une formation
professionnelle dans le cadre du
droit commun chaque fois que
possible ou, si tel n'est pas le cas,
par le biais d'institutions
spécialisées publiques ou privées;
2 à favoriser leur accès à l'emploi
par toute mesure susceptible
d'encourager les employeurs à
embaucher et à maintenir en activité
des personnes handicapées dans le
milieu ordinaire de travail et à
adapter les conditions de travail aux
besoins de ces personnes ou, en cas
d'impossibilité en raison du
handicap, par l'aménagement ou la
création d'emplois protégés en
fonction du degré d'incapacité. Ces
mesures peuvent justifier, le cas
échéant, le
recours à des services spécialisés de
placement et d'accompagnement;
3 à favoriser leur pleine intégration
et participation à la vie sociale,
notamment par des mesures, y
compris des aides techniques, visant
à surmonter des obstacles à la
communication et à la mobilité et à
leur permettre d'accéder aux
transports, au logement, aux
activités culturelles et aux loisirs.
Article 16 – Droit de la famille à
une protection sociale, juridique
et économique
En vue de réaliser les conditions de
vie indispensables au plein
épanouissement de la famille,
cellule fondamentale de la société,
les Parties s'engagent à promouvoir
la protection économique, juridique
et sociale de la vie de famille,
notamment par le moyen de
prestations sociales et familiales, de
dispositions fiscales,
d'encouragement à la construction
de logements adaptés aux besoins
des familles, d'aide aux jeunes
foyers, ou de toutes autres mesures
appropriées.
Article 17 – Droit des enfants et
des adolescents à une protection
sociale, juridique et économique
En vue d'assurer aux enfants et aux
adolescents l'exercice effectif du
droit de grandir dans un milieu
favorable à l'épanouissement de leur
personnalité et au développement de
leurs aptitudes physiques et
mentales, les Parties s'engagent à
prendre, soit directement, soit en
coopération avec les organisations
publiques ou privées, toutes les
mesures nécessaires et appropriées
tendant:
1 a à assurer aux enfants et aux
adolescents, compte tenu des droits
et des devoirs des parents, les soins,
l'assistance, l'éducation et la
formation dont ils ont besoin,
notamment en prévoyant la création
ou le maintien d'institutions ou de
services adéquats et suffisants à
cette fin;
b à protéger les enfants et les
adolescents contre la négligence, la
violence ou l'exploitation;
c à assurer une protection et une
aide spéciale de l'Etat vis-à-vis de
l'enfant ou de l'adolescent
temporairement ou définitivement
privé de son soutien familial;
2 à assurer aux enfants et aux
adolescents un enseignement
primaire et secondaire gratuit, ainsi
qu'à favoriser la régularité de la
fréquentation scolaire.
Article 18 – Droit à l'exercice
d'une activité lucrative sur le
territoire des autres Parties
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à l'exercice d'une activité
lucrative sur le territoire de toute
autre Partie, les Parties s'engagent:
1 à appliquer les règlements
existants dans un esprit libéral;
2 à simplifier les formalités en
vigueur et à réduire ou supprimer
les droits de chancellerie et autres
taxes payables par les travailleurs
étrangers ou par leurs employeurs;
3 à assouplir, individuellement ou
collectivement, les réglementations
régissant l'emploi des travailleurs
étrangers;
et reconnaissent:
4 le droit de sortie de leurs
nationaux désireux d'exercer une
activité lucrative sur le territoire des
autres Parties.
Article 19 – Droit des
travailleurs migrants et de leurs
familles à la protection et à
l'assistance
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit des travailleurs migrants et
de leurs familles à la protection et à
l'assistance sur le territoire de toute
autre Partie, les Parties s'engagent:
1 à maintenir ou à s'assurer qu'il
existe des services gratuits
appropriés chargés d'aider ces
travailleurs et, notamment, de leur
fournir des informations exactes, et
à prendre toutes mesures utiles,
pour autant que la législation et la
réglementation nationales le
permettent, contre toute propagande
trompeuse concernant l'émigration
et l'immigration;
2 à adopter, dans les limites de leur
juridiction, des mesures appropriées
pour faciliter le départ, le voyage et
l'accueil de ces travailleurs et de
leurs familles, et à leur assurer, dans
les limites de leur juridiction,
pendant le voyage, les services
sanitaires et médicaux nécessaires,
ainsi que de bonnes conditions
d'hygiène;
3 à promouvoir la collaboration,
suivant les cas, entre les services
sociaux, publics ou privés, des pays
d'émigration et d'immigration;
4 à garantir à ces travailleurs se
trouvant légalement sur leur
territoire, pour autant que ces
matières sont régies par la
législation ou la réglementation ou
sont soumises au contrôle des
autorités administratives, un
traitement non moins favorable qu'à
leurs nationaux en ce qui concerne
les matières suivantes:
a la rémunération et les autres
conditions d'emploi et de travail;
b l'affiliation aux organisations
syndicales et la jouissance des
avantages offerts par les
conventions collectives;
c le logement;
5 à assurer à ces travailleurs se
trouvant légalement sur leur
territoire un traitement non moins
favorable qu'à leurs propres
nationaux en ce qui concerne les
impôts, taxes et contributions
afférents au travail, perçus au titre
du travailleur;
6 à faciliter autant que possible le
regroupement de la famille du
travailleur migrant autorisé à
s'établir lui-même sur le territoire;
7 à assurer à ces travailleurs se
trouvant légalement sur leur
territoire un traitement non moins
favorable qu'à leurs nationaux pour
les actions en justice concernant les
questions mentionnées dans le
présent article;
8 à garantir à ces travailleurs
résidant régulièrement sur leur
territoire qu'ils ne pourront être
expulsés que s'ils menacent la
sécurité de l'Etat ou contreviennent
à l'ordre public ou aux bonnes m
urs;
9 à permettre, dans le cadre des
limites fixées par la législation, le
transfert de toute partie des gains et
des économies des travailleurs
migrants que ceux-ci désirent
transférer;
10 à étendre la protection et
l'assistance prévues par le présent
article aux travailleurs migrants
travaillant pour leur propre compte,
pour autant que les mesures en
question sont applicables à cette
catégorie;
11 à favoriser et à faciliter
l'enseignement de la langue
nationale de l'Etat d'accueil ou, s'il y
en a plusieurs, de l'une d'entre elles
aux travailleurs migrants et aux
membres de leurs familles;
12 à favoriser et à faciliter, dans la
mesure du possible, l'enseignement
de la langue maternelle du
travailleur migrant à ses enfants.
Article 20 – Droit à l'égalité de
chances et de traitement en
matière d'emploi et de profession,
sans discrimination fondée sur le
sexe
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à l'égalité de chances et de
traitement en matière d'emploi et de
profession sans discrimination
fondée sur le sexe, les Parties
s'enga-
gent à reconnaître ce droit et à
prendre les mesures appropriées
pour en assurer ou en promouvoir
l'application dans les domaines
suivants:
a accès à l'emploi, protection contre
le licenciement et réinsertion
professionnelle;
b orientation et formation
professionnelles, recyclage,
réadaptation professionnelle;
c conditions d'emploi et de travail,
y compris la rémunération;
d déroulement de la carrière, y
compris la promotion.
Article 21 – Droit à
l'information et à la consultation
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit des travailleurs à
l'information et à la consultation au
sein de l'entreprise, les Parties
s'engagent à prendre ou à
promouvoir des mesures permettant
aux travailleurs ou à leurs
représentants, conformément à la
législation et la pratique nationales:
a d'être informés régulièrement ou
en temps opportun et d'une manière
compréhensible de la situation
économique et financière de
l'entreprise qui les emploie, étant
entendu que la divulgation de
certaines informations pouvant
porter préjudice à l'entreprise pourra
être refusée ou qu'il pourra être
exigé que celles-ci soient tenues
confidentielles; et
b d'être consultés en temps utile sur
les décisions envisagées qui sont
susceptibles d'affecter
substantiellement les intérêts des
travailleurs et notamment sur celles
qui auraient des conséquences
importantes sur la situation de
l'emploi dans l'entreprise.
Article 22 – Droit de prendre
part à la détermination et à
l'amélioration des conditions de
travail et du milieu du travail
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit des travailleurs de prendre
part à la détermination et à
l'amélioration des conditions de
travail et du milieu du travail dans
l'entreprise, les Parties s'engagent à
prendre ou à promouvoir des
mesures permettant aux travailleurs
ou à leurs représentants,
conformément à la législation et à la
pratique nationales, de contribuer:
a à la détermination et à
l'amélioration des conditions de
travail, de l'organisation du travail
et du milieu du travail;
b à la protection de la santé et de la
sécurité au sein de l'entreprise;
c à l'organisation de services et
facilités sociaux et socio-culturels
de l'entreprise;
d au contrôle du respect de la
réglementation en ces matières.
Article 23 – Droit des personnes
âgées à une protection sociale
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit des personnes âgées à une
protection sociale, les Parties
s'engagent à prendre ou à
promouvoir, soit directement soit en
coopération avec les organisations
publiques ou privées, des mesures
appropriées tendant notamment:
à permettre aux personnes âgées de
demeurer le plus longtemps possible
des membres à part entière de la
société, moyennant:
a des ressources suffisantes pour
leur permettre de mener une
existence décente et de participer
activement à la vie publique, sociale
et culturelle;
b la diffusion des informations
concernant les services et les
facilités existant en faveur des
personnes âgées et les possibilités
pour celles-ci d'y recourir;
à permettre aux personnes âgées de
choisir librement leur mode de vie
et de mener une existence
indépendante dans leur
environnement habituel aussi
longtemps qu'elles le souhaitent et
que cela est possible, moyennant:
a la mise à disposition de
logements appropriés à leurs
besoins et à leur état de santé ou
d'aides adéquates en vue de
l'aménagement du logement;
b les soins de santé et les services
que nécessiterait leur état;
à garantir aux personnes âgées
vivant en institution l'assistance
appropriée dans le respect de la vie
privée, et la participation à la
détermination des conditions de vie
dans l'institution.
Article 24 – Droit à la protection
en cas de licenciement
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à la protection en cas de
licenciement, les Parties s'engagent
à reconnaître:
a le droit des travailleurs à ne pas
être licenciés sans motif valable lié
à leur aptitude ou conduite, ou
fondé sur les nécessités de
fonctionnement de l'entreprise, de
l'établissement ou du service;
b le droit des travailleurs licenciés
sans motif valable à une indemnité
adéquate ou à une autre réparation
appropriée.
A cette fin les Parties s'engagent à
assurer qu'un travailleur qui estime
avoir fait l'objet d'une mesure de
licenciement sans motif valable ait
un droit de recours contre cette
mesure devant un organe impartial.
Article 25 – Droit des
travailleurs à la protection de
leurs créances en cas
d'insolvabilité de leur employeur
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit des travailleurs à la
protection de leurs créances en cas
d'insolvabilité de leur employeur,
les Parties s'engagent à prévoir que
les créances des travailleurs
résultant de contrats de travail ou de
relations d'emploi soient garanties
par une institution de garantie ou
par toute autre forme effective de
protection.
Article 26 – Droit à la dignité au
travail
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit de tous les travailleurs à la
protection de leur dignité au travail,
les Parties s'engagent, en
consultation avec les organisations
d'employeurs et de travailleurs:
1 à promouvoir la sensibilisation,
l'information et la prévention en
matière de harcèlement sexuel sur le
lieu de travail ou en relation avec le
travail, et à prendre toute mesure
appropriée pour protéger les
travailleurs contre de tels
comportements;
2 à promouvoir la sensibilisation,
l'information et la prévention en
matière d'actes condamnables ou
explicitement hostiles et offensifs
dirigés de façon répétée contre tout
salarié sur le lieu de travail ou en
relation avec le travail, et à prendre
toute mesure appropriée pour
protéger les travailleurs contre de
tels comportements.
Article 27 – Droit des
travailleurs ayant des
responsabilités familiales à
l'égalité des chances et de
traitement
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à l'égalité des chances et de
traitement entre les travailleurs des
deux sexes ayant des responsabilités
familiales et entre ces travailleurs et
les autres travailleurs, les Parties
s'engagent:
1 à prendre des mesures
appropriées:
a pour permettre aux travailleurs
ayant des responsabilités familiales
d'entrer et de rester dans la vie
active ou d'y retourner après une
absence due à ces responsabilités, y
compris des mesures dans le
domaine de l'orientation et la
formation professionnelles;
b pour tenir compte de leurs
besoins en ce qui concerne les
conditions d'emploi et la sécurité
sociale;
c pour développer ou promouvoir
des services, publics ou privés, en
particulier les services de garde de
jour d'enfants et d'autres modes de
garde;
2 à prévoir la possibilité pour
chaque parent, au cours d'une
période après le congé de maternité,
d'obtenir un congé parental pour
s'occuper d'un enfant, dont la durée
et les conditions seront fixées par la
législation nationale, les
conventions collectives ou la
pratique;
3 à assurer que les responsabilités
familiales ne puissent, en tant que
telles, constituer un motif valable de
licenciement.
Article 28 – Droit des
représentants des travailleurs à la
protection dans l'entreprise et
facilités à leur accorder
Afin d'assurer l'exercice effectif du
droit des représentants des
travailleurs de remplir leurs
fonctions de représentants, les
Parties s'engagent à assurer que
dans l'entreprise:
a ils bénéficient d'une protection
effective contre les actes qui
pourraient leur porter préjudice, y
compris le licenciement, et qui
seraient motivés par leur qualité ou
leurs activités de représentants des
travailleurs dans l'entreprise;
b ils aient les facilités appropriées
afin de leur permettre de remplir
rapidement et efficacement leurs
fonctions en tenant compte du
système de relations
professionnelles prévalant dans le
pays ainsi que des besoins, de
l'importance et des possibilités de
l'entreprise intéressée.
Article 29 – Droit à
l'information et à la consultation
dans les procédures de
licenciements collectifs
Afin d'assurer l'exercice effectif du
droit des travailleurs à être informés
et consultés en cas de licenciements
collectifs, les Parties s'engagent à
assurer que les employeurs
informent et consultent les
représentants des travailleurs en
temps utile, avant ces licenciements
collectifs, sur les possibilités
d'éviter les licenciements collectifs
ou de limiter leur nombre et
d'atténuer leurs conséquences, par
exemple par le recours à des
mesures sociales d'accompagnement
visant notamment l'aide au
reclassement ou à la réinsertion des
travailleurs concernés.
Article 30 – Droit à la protection
contre la pauvreté et l'exclusion
sociale
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit à la protection contre la
pauvreté et l'exclusion sociale, les
Parties s'engagent:
a à prendre des mesures dans le
cadre d'une approche globale et
coordonnée pour promouvoir
l'accès effectif notamment à
l'emploi, au logement, à la
formation, à l'enseignement, à la
culture, à l'assistance sociale et
médicale des personnes se trouvant
ou risquant de se trouver en
situation d'exclusion sociale ou de
pauvreté, et de leur famille;
b à réexaminer ces mesures en vue
de leur adaptation si nécessaire.
Article 31 – Droit au logement
En vue d'assurer l'exercice effectif
du droit au logement, les Parties
s'engagent à prendre des mesures
destinées:
1 à favoriser l'accès au logement
d'un niveau suffisant;
2 à prévenir et à réduire l'état de
sans-abri en vue de son élimination
progressive;
3 à rendre le coût du logement
accessible aux personnes qui ne
disposent pas de ressources
suffisantes.
Partie III
Article A – Engagements
1 Sous réserve des dispositions de
l'article B ci-dessous, chacune des
Parties s'engage:
a à considérer la partie I de la
présente Charte comme une
déclaration déterminant les objectifs
dont elle poursuivra par tous les
moyens utiles la réalisation,
conformément aux dispositions du
paragraphe introductif de ladite
partie;
b à se considérer comme liée par
six au moins des neuf articles
suivants de la partie II de la Charte:
articles 1, 5, 6, 7, 12, 13, 16, 19 et
20;
c à se considérer comme liée par un
nombre supplémentaire d'articles ou
de paragraphes numérotés de la
partie II de la Charte, qu'elle
choisira, pourvu que le nombre total
des articles et des paragraphes
numérotés qui la lient ne soit pas
inférieur à seize articles ou à
soixante-trois paragraphes
numérotés.
2 Les articles ou paragraphes
choisis conformément aux
dispositions des alinéas b et c du
paragraphe 1 du présent article
seront notifiés au Secrétaire Général
du Conseil de l'Europe lors du dépôt
de l'instrument de ratification,
d'acceptation ou d'approbation.
3 Chacune des Parties pourra, à
tout moment ultérieur, déclarer par
notification adressée au Secrétaire
Général qu'elle se considère comme
liée par tout autre article ou
paragraphe numéroté figurant dans
la partie II de la Charte et qu'elle
n'avait pas encore accepté
conformément aux dispositions du
paragraphe 1 du présent article. Ces
engagements ultérieurs seront
réputés partie intégrante de la
ratification, de l'acceptation ou de
l'approbation et porteront les mêmes
effets dès le premier jour du mois
suivant l'expiration d'une période
d'un mois après la date de la
notification.
4 Chaque Partie disposera d'un
système d'inspection du travail
approprié à ses conditions
nationales.
Article B – Liens avec la Charte
sociale européenne et le Protocole
additionnel de 1988
1 Aucune Partie contractante à la
Charte sociale européenne ou Partie
au Protocole additionnel du 5 mai
1988 ne peut ratifier, accepter ou
approuver la présente Charte sans se
considérer liée au moins par les
dispositions correspondant aux
dispositions de la Charte sociale
européenne et, le cas échéant, du
Protocole additionnel, auxquelles
elle était liée.
2 L'acceptation des obligations de
toute disposition de la présente
Charte aura pour effet que, à partir
de la date d'entrée en vigueur de ces
obligations à l'égard de la Partie
concernée, la disposition corres-
pondante de la Charte sociale
européenne et, le cas échéant, de
son Protocole additionnel de 1988
cessera de s'appliquer à la Partie
concernée au cas où cette Partie
serait liée par le premier des deux
instruments précités ou par les deux
instruments.
Partie IV
Article C – Contrôle de
l'application des engagements
contenus dans la présente Charte
L'application des engagements
juridiques contenus dans la présente
Charte sera soumise au même
contrôle que celui de la Charte
sociale européenne.
Article D – Réclamations
collectives
1 Les dispositions du Protocole
additionnel à la Charte sociale
européenne prévoyant un système
de réclamations collectives
s'appliqueront aux dispositions
souscrites en application de la
présente Charte pour les Etats qui
ont ratifié ledit Protocole.
2 Tout Etat qui n'est pas lié par le
Protocole additionnel à la Charte
sociale européenne prévoyant un
système de réclamations collectives
pourra, lors du dépôt de son
instrument de ratification,
d'acceptation ou d'approbation de la
présente Charte ou à tout autre
moment par la suite, déclarer par
notification adressée au Secrétaire
Général du Conseil de l'Europe qu'il
accepte le contrôle des obligations
souscrites au titre de la présente
Charte selon la procédure prévue
par ledit Protocole.
Partie V
Article E – Non-discrimination
La jouissance des droits reconnus
dans la présente Charte doit être
assurée sans distinction aucune
fondée notamment sur la race, la
couleur, le sexe, la langue, la
religion, les opinions politiques ou
toutes autres opinions, l'ascendance
nationale ou l'origine sociale, la
santé, l'appartenance à une minorité
nationale, la naissance ou toute
autre situation.
Article F – Dérogations en cas de
guerre ou de danger public
1 En cas de guerre ou en cas d'autre
danger public menaçant la vie de la
nation, toute Partie peut prendre des
mesures dérogeant aux obligations
prévues par la présente Charte, dans
la stricte mesure où la situation
l'exige et à la condition que ces
mesures ne soient pas en
contradiction avec les autres
obligations découlant du droit
international.
2 Toute Partie ayant exercé ce droit
de dérogation tient, dans un délai
raisonnable, le Secrétaire Général
du Conseil de l'Europe pleinement
informé des mesures prises et des
motifs qui les ont inspirées. Elle
doit également informer le
Secrétaire Général de la date à
laquelle ces mesures ont cessé d'être
en vigueur et à laquelle les
dispositions de la Charte qu'elle a
acceptées reçoivent de nouveau
pleine application.
Article G – Restrictions
1 Les droits et principes énoncés
dans la partie I, lorsqu'ils seront
effectivement mis en uvre, et
l'exercice effectif de ces droits et
principes, tel qu'il est prévu dans la
partie II, ne pourront faire l'objet de
restrictions ou limitations non
spécifiées dans les parties I et II, à
l'exception de celles prescrites par
la loi et qui sont nécessaires, dans
une société démocratique, pour
garantir le respect des droits et des
libertés d'autrui ou pour protéger
l'ordre public, la sécurité nationale,
la santé publique ou les bonnes m
urs.
2 Les restrictions apportées en
vertu de la présente Charte aux
droits et obligations reconnus dans
celle-ci ne peuvent être appliquées
que dans le but pour lequel elles ont
été prévues
Article H – Relations entre la
Charte et le droit interne ou les
accords internationaux
Les dispositions de la présente
Charte ne portent pas atteinte aux
dispositions de droit interne et des
traités, conventions ou accords
bilatéraux ou multilatéraux qui sont
ou entreront en vigueur et qui
seraient plus favorables aux
personnes protégées.
Article I – Mise en uvre des
engagements souscrits
1 Sans préjudice des moyens de
mise en uvre énoncés par ces
articles, les dispositions pertinentes
des articles 1 à 31 de la partie II de
la présente Charte sont mises en
uvre par:
a la législation ou la
réglementation;
b des conventions conclues entre
employeurs ou organisations
d'employeurs et organisations de
travailleurs;
c une combinaison de ces deux
méthodes;
d d'autres moyens appropriés.
2 Les engagements découlant des
paragraphes 1, 2, 3, 4, 5 et 7 de
l'article 2, des paragraphes 4, 6 et 7
de l'article 7, des paragraphes 1, 2, 3
et 5 de l'article 10 et des articles 21
et 22 de la partie II de la présente
Charte seront considérés comme
remplis dès lors que ces dispositions
seront appliquées, conformément au
paragraphe 1 du présent article, à la
grande majorité des travailleurs
intéressés.
Article J – Amendements
1 Tout amendement aux parties I et
II de la présente Charte destiné à
étendre les droits garantis par la
présente Charte et tout amendement
aux parties III à VI, proposé par une
Partie ou par le Comité
gouvernemental, est communiqué
au
Secrétaire Général du Conseil de
l'Europe et transmis par le
Secrétaire Général aux Parties à la
présente Charte.
2 Tout amendement proposé
conformément aux dispositions du
paragraphe précédent est examiné
par le Comité gouvernemental qui
soumet le texte adopté à
l'approbation du Comité des
Ministres après consultation de
l'Assemblée parlementaire. Après
son approbation par le Comité des
Ministres, ce texte est communiqué
aux Parties en vue de son
acceptation.
3 Tout amendement à la partie I et
à la partie II de la présente Charte
entrera en vigueur, à l'égard des
Parties qui l'ont accepté, le premier
jour du mois qui suit l'expiration
d'une période d'un mois après la
date à laquelle trois Parties auront
informé le Secrétaire Général
qu'elles l'ont accepté.
Pour toute Partie qui l'aura accepté
ultérieurement, l'amendement
entrera en vigueur le premier jour
du mois qui suit l'expiration d'une
période d'un mois après la date à
laquelle ladite Partie aura informé le
Secrétaire Général de son
acceptation.
4 Tout amendement aux parties III
à VI de la présente Charte entrera
en vigueur le premier jour du mois
qui suit l'expiration d'une période
d'un mois après la date à laquelle
toutes les Parties auront informé le
Secrétaire Général qu'elles l'ont
accepté.
Partie VI
Article K – Signature,
ratification et entrée en vigueur
1 La présente Charte est ouverte à
la signature des Etats membres du
Conseil de l'Europe. Elle sera
soumise à ratification, acceptation
ou approbation. Les instruments de
ratification, d'acceptation ou
d'approbation seront déposés près le
Secrétaire Général du Conseil de
l'Europe.
2 La présente Charte entrera en
vigueur le premier jour du mois qui
suit l'expiration d'une période d'un
mois après la date à laquelle trois
Etats membres du Conseil de
l'Europe auront exprimé leur
consentement à être liés par la
présente Charte, conformément aux
dispositions du paragraphe
précédent.
3 Pour tout Etat membre qui
exprimera ultérieurement son
consentement à être lié par la
présente Charte, celle-ci entrera en
vigueur le premier jour du mois qui
suit l'expiration d'une période d'un
mois après la date du dépôt de
l'instrument de ratification,
d'acceptation ou d'approbation.
Article L – Application
territoriale
1 La présente Charte s'applique au
territoire métropolitain de chaque
Partie. Tout signataire peut, au
moment de la signature ou au
moment du dépôt de son instrument
de ratification, d'acceptation ou
d'approbation, préciser, par
déclaration faite au Secrétaire
Général du Conseil de l'Europe, le
territoire qui est considéré à cette
fin comme son territoire
métropolitain.
2 Tout signataire peut, au moment
de la signature ou au moment du
dépôt de l'instrument de ratification,
d'acceptation ou d'approbation, ou à
tout autre moment par la suite,
déclarer, par notification adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
l'Europe, que la Charte, en tout ou
en partie, s'appliquera à celui ou à
ceux des territoires non
métropolitains désignés dans ladite
déclaration et dont il assure les
relations internationales ou dont il
assume la responsabilité
internationale. Il spécifiera dans
cette déclaration les articles ou
paragraphes de la partie II de la
Charte qu'il accepte comme
obligatoires en ce qui concerne
chacun des territoires désignés dans
la déclaration.
3 La Charte s'appliquera au
territoire ou aux territoires désignés
dans la déclaration visée au
paragraphe précédent à partir du
premier jour du mois suivant
l'expiration d'une période d'un mois
après la date de réception de la
notification de cette déclaration par
le Secrétaire Général.
4 Toute Partie pourra, à tout
moment ultérieur, déclarer, par
notification adressée au Secrétaire
Général du Conseil de l'Europe,
que, en ce qui concerne un ou
plusieurs des territoires auxquels la
Charte s'applique en vertu du
paragraphe 2 du présent article, elle
accepte comme obligatoire tout
article ou paragraphe numéroté
qu'elle n'avait pas encore accepté en
ce qui concerne ce ou ces territoires.
Ces engagements ultérieurs seront
réputés partie intégrante de la
déclaration originale en ce qui
concerne le territoire en question et
porteront les mêmes effets à partir
du premier jour du mois suivant
l'expiration d'une période d'un mois
après la date de réception de la
notification par le Secrétaire
Général.
Article M – Dénonciation
1 Aucune Partie ne peut dénoncer
la présente Charte avant l'expiration
d'une période de cinq ans après la
date à laquelle la Charte est entrée
en vigueur en ce qui la concerne, ou
avant l'expiration de toute autre
période ultérieure de deux ans et,
dans tous les cas, un préavis de six
mois sera notifié au Secrétaire
Général du Conseil de l'Europe, qui
en informera les autres Parties.
2 Toute Partie peut, aux termes des
dispositions énoncées dans le
paragraphe précédent, dénoncer tout
article ou paragraphe de la partie II
de la Charte qu'elle a accepté, sous
réserve que le nombre des articles
ou paragraphes auxquels cette Partie
est tenue ne soit jamais inférieur à
seize dans le premier cas et à
soixante-trois dans le second et que
ce nombre d'articles ou paragraphes
continue de comprendre les articles
choisis par cette Partie parmi ceux
auxquels une référence spéciale est
faite dans l'article A, paragraphe 1,
alinéa b.
3 Toute Partie peut dénoncer la
présente Charte ou tout article ou
paragraphe de la partie II de la
Charte aux conditions prévues au
paragraphe 1 du présent article, en
ce qui concerne tout territoire
auquel s'applique la Charte en vertu
d'une déclaration faite
conformément au paragraphe 2 de
l'article L.
Article N – Annexe
L'annexe à la présente Charte fait
partie intégrante de celle-ci.
Article O – Notifications
Le Secrétaire Général du Conseil de
l'Europe notifiera aux Etats
membres du Conseil et au Directeur
général du Bureau international du
travail:
a toute signature;
b le dépôt de tout instrument de
ratification, d'acceptation ou
d'approbation;
c toute date d'entrée en vigueur de
la présente Charte conformément à
son article K;
d toute déclaration en application
des articles A, paragraphes 2 et 3,
D, paragraphes 1 et 2, F, paragraphe
2, et L, paragraphes 1, 2, 3 et 4;
e tout amendement conformément
à l'article J;
f toute dénonciation conformément
à l'article M;
g tout autre acte, notification ou
communication ayant trait à la
présente Charte.
En foi de quoi, les soussignés,
dûment autorisés à cet effet, ont
signé la présente Charte révisée.
Fait à Strasbourg, le 3 mai 1996, en
français et en anglais, les deux
textes faisant également foi, en un
seul exemplaire qui sera déposé
dans les archives du Conseil de
l'Europe. Le Secrétaire Général du
Conseil de l'Europe en
communiquera copie certifiée
conforme à chacun des Etats
membres du Conseil de l'Europe et
au Directeur général du Bureau
international du travail.
ANNEXE À LA CHARTE
SOCIALE EUROPÉENNE
RÉVISÉE
Portée de la Charte sociale
européenne révisée en ce qui
concerne les personnes protégées
1 Sous réserve des dispositions de
l'article 12, paragraphe 4, et de
l'article 13, paragraphe 4, les
personnes visées aux articles 1 à 17
et 20 à 31 ne comprennent les
étrangers que dans la mesure où ils
sont des ressortissants des autres
Parties résidant légalement ou
travaillant régulièrement sur le
territoire de la Partie intéressée,
étant entendu que les articles
susvisés seront interprétés à la
lumière des dispositions des articles
18 et 19.
La présente interprétation n'exclut
pas l'extension de droits analogues à
d'autres personnes par l'une
quelconque des Parties.
2 Chaque Partie accordera aux
réfugiés répondant à la définition de
la Convention de Genève du 28
juillet 1951 relative au statut des
réfugiés et du Protocole du 31
janvier 1967, et résidant
régulièrement sur son territoire, un
traitement aussi favorable que
possible et en tout cas non moins
favorable que celui auquel elle s'est
engagée en vertu de la convention
de 1951, ainsi que de tous autres
accords internationaux existants et
applicables aux réfugiés mentionnés
ci-dessus.
3 Chaque Partie accordera aux
apatrides répondant à la définition
de la Convention de New York du
28 septembre 1954 relative au statut
des apatrides et résidant
régulièrement sur son territoire un
traitement aussi favorable que
possible et en tout cas non moins
favorable que celui auquel elle s'est
engagée en vertu de cet instrument
ainsi que de tous autres accords
internationaux existants et
applicables aux apatrides
mentionnés ci-dessus.
Partie I, paragraphe 18, et Partie
II, article 18, paragraphe 1
Il est entendu que ces dispositions
ne concernent pas l'entrée sur le
territoire des Parties et ne portent
pas atteinte à celles de la
Convention européenne
d'établissement signée à Paris le 13
décembre 1955.
Partie II
Article 1, paragraphe 2
Cette disposition ne saurait être
interprétée ni comme interdisant ni
comme autorisant les clauses ou
pratiques de sécurité syndicale.
Article 2, paragraphe 6
Les Parties pourront prévoir que
cette disposition ne s'applique pas:
a aux travailleurs ayant un contrat
ou une relation de travail dont la
durée totale n'excède pas un mois
et/ou dont la durée de travail
hebdomadaire n'excède pas huit
heures;
b lorsque le contrat ou la relation
de travail a un caractère occasionnel
et/ou particulier, à condition, dans
ces cas, que des raisons objectives
justifient la non-application.
Article 3, paragraphe 4
Il est entendu qu'aux fins
d'application de cette disposition les
fonctions, l'organisation et les
conditions de fonctionnement de ces
services doivent être déterminées
par la législation ou la
réglementation nationale, des
conventions collectives ou de toute
autre manière appropriée aux
conditions nationales.
Article 4, paragraphe 4
Cette disposition sera interprétée de
manière à ne pas interdire un
licenciement immédiat en cas de
faute grave.
Article 4, paragraphe 5
Il est entendu qu'une Partie peut
prendre l'engagement requis dans ce
paragraphe si les retenues sur
salaires sont interdites pour la
grande majorité des travailleurs, soit
par la loi, soit par les conventions
collectives ou les sentences
arbitrales, les seules exceptions
étant constituées par les personnes
non visées par ces instruments.
Article 6, paragraphe 4
Il est entendu que chaque Partie
peut, en ce qui la concerne,
réglementer l'exercice du droit de
grève par la loi, pourvu que toute
autre restriction éventuelle à ce
droit puisse être justifiée aux termes
de l'article G.
Article 7, paragraphe 2
La présente disposition n'empêche
pas les Parties de prévoir dans la loi
la possibilité, pour des adolescents
n'ayant pas atteint l'âge minimum
prévu, de réaliser des travaux
strictement nécessaires à leur
formation professionnelle lorsque le
travail est réalisé sous le contrôle du
personnel compétent autorisé et que
la sécurité et la protection de la
santé des adolescents au travail sont
garanties.
Article 7, paragraphe 8
Il est entendu qu'une Partie aura
rempli l'engagement requis dans ce
paragraphe si elle se conforme à
l'esprit de cet engagement en
prévoyant dans sa législation que la
grande majorité des personnes de
moins de dix-huit ans ne sera pas
employée à des travaux de nuit.
Article 8, paragraphe 2
Cette disposition ne saurait être
interprétée comme consacrant une
interdiction de caractère absolu. Des
exceptions pourront intervenir, par
exemple, dans les cas suivants:
a si la travailleuse a commis une
faute justifiant la rupture du rapport
de travail;
b si l'entreprise en question cesse
son activité;
c si le terme prévu par le contrat de
travail est échu.
Article 12, paragraphe 4
Les mots «et sous réserve des
conditions arrêtées dans ces
accords» figurant dans
l'introduction à ce paragraphe sont
considérés comme signifiant que, en
ce qui concerne les prestations
existant indépendamment d'un
système contributif, une Partie peut
requérir l'accomplissement d'une
période de résidence prescrite avant
d'octroyer ces prestations aux
ressortissants d'autres Parties.
Article 13, paragraphe 4
Les gouvernements qui ne sont pas
Parties à la Convention européenne
d'assistance sociale et médicale
peuvent ratifier la Charte en ce qui
concerne ce paragraphe, sous
réserve qu'ils accordent aux
ressortissants des autres Parties un
traitement conforme aux
dispositions de ladite convention.
Article 16
Il est entendu que la protection
accordée par cette disposition
couvre les familles monoparentales.
Article 17
Il est entendu que cette disposition
couvre toutes les personnes âgées
de moins de 18 ans, sauf si la
majorité est atteinte plus tôt en vertu
de la législation qui leur est
applicable, sans préjudice des autres
dispositions spécifiques prévues par
la Charte, notamment l'article 7.
Cela n'implique pas une obligation
d'assurer l'enseignement obligatoire
jusqu'à l'âge mentionné ci-dessus.
Article 19, paragraphe 6
Aux fins d'application de la présente
disposition, on entend par «famille
du travailleur migrant» au moins le
conjoint du travailleur et ses enfants
non mariés, aussi longtemps qu'ils
sont considérés comme mineurs par
la législation pertinente de l'Etat
d'accueil et sont à la charge du
travailleur.
Article 20
1 Il est entendu que les matières
relevant de la sécurité sociale, ainsi
que les dispositions relatives aux
prestations de chômage, aux
prestations de vieillesse et aux
prestations de survivants, peuvent
être exclues du champ d'application
de cet article.
2 Ne seront pas considérées comme
des discriminations au sens du
présent article les dispositions
relatives à la protection de la
femme, notamment en ce qui
concerne la grossesse,
l'accouchement et la période
postnatale.
3 Le présent article ne fait pas
obstacle à l'adoption de mesures
spécifiques visant à remédier à des
inégalités de fait.
4 Pourront être exclues du champ
d'application du présent article, ou
de certaines de ses dispositions, les
activités professionnelles qui, en
raison de leur nature ou des
conditions de leur exercice, ne
peuvent être confiées qu'à des
personnes d'un sexe donné. Cette
disposition ne saurait être
interprétée comme obligeant les
Parties à arrêter par la voie
législative ou réglementaire la liste
des activités professionnelles qui, en
raison de leur nature ou des
conditions de leur exercice, peuvent
être réservées à des travailleurs d'un
sexe déterminé.
Articles 21 et 22
1 Aux fins d'application de ces
articles, les termes «représentants
des travailleurs» désignent des
personnes reconnues comme telles
par la législation ou la pratique
nationales.
2 Les termes «la législation et la
pratique nationales» visent, selon le
cas, outre les lois et les règlements,
les conventions collectives, d'autres
accords entre les employeurs et les
représentants des travailleurs, les
usages et les décisions judiciaires
pertinentes.
3 Aux fins d'application de ces
articles, le terme «entreprise» est
interprété comme visant un
ensemble d'éléments matériels et
immatériels, ayant ou non la
personnalité juridique, destiné à la
production de biens ou à la
prestation de services, dans un but
économique, et disposant du
pouvoir de décision quant à son
comportement sur le marché.
4 Il est entendu que les
communautés religieuses et leurs
institutions peuvent être exclues de
l'application de ces articles même
lorsque ces institutions sont des
«entreprises» au sens du paragraphe
3. Les établissements poursuivant
des activités inspirées par certains
idéaux ou guidées par certains
concepts moraux, idéaux et
concepts protégés par la législation
nationale, peuvent être exclus de
l'application
de ces articles dans la mesure
nécessaire pour protéger
l'orientation de l'entreprise.
5 Il est entendu que, lorsque dans
un Etat les droits énoncés dans les
présents articles sont exercés dans
les divers établissements de
l'entreprise, la Partie concernée doit
être considérée comme satisfaisant
aux obligations découlant de ces
dispositions.
6 Les Parties pourront exclure du
champ d'application des présents
articles les entreprises dont les
effectifs n'atteignent pas un seuil
déterminé par la législation ou la
pratique nationales.
Article 22
1 Cette disposition n'affecte ni les
pouvoirs et obligations des Etats en
matière d'adoption de règlements
concernant l'hygiène et la sécurité
sur les lieux de travail, ni les
compétences et responsabilités des
organes chargés de surveiller le
respect de leur application.
2 Les termes «services et facilités
sociaux et socio-culturels» visent
les services et facilités de nature
sociale et/ou culturelle qu'offrent
certaines entreprises aux travailleurs
tels qu'une assistance sociale, des
terrains de sport, des salles
d'allaitement, des bibliothèques, des
colonies de vacances, etc.
Article 23, paragraphe 1
Aux fins d'application de ce
paragraphe, l'expression «le plus
longtemps possible» se réfère aux
capacités physiques,
psychologiques et intellectuelles de
la personne âgée.
Article 24
1 Il est entendu qu'aux fins de cet
article le terme «licenciement»
signifie la cessation de la relation de
travail à l'initiative de l'employeur.
2 Il est entendu que cet article
couvre tous les travailleurs mais
qu'une Partie peut soustraire
entièrement ou partiellement de sa
protection les catégories suivantes
de travailleurs salariés:
a les travailleurs engagés aux
termes d'un contrat de travail
portant sur une période déterminée
ou une tâche déterminée;
b les travailleurs effectuant une
période d'essai ou n'ayant pas la
période d'ancienneté requise, à
condition que la durée de celle-ci
soit fixée d'avance et qu'elle soit
raisonnable;
c les travailleurs engagés à titre
occasionnel pour une courte
période.
3 Aux fins de cet article, ne
constituent pas des motifs valables
de licenciement notamment:
a l'affiliation syndicale ou la
participation à des activités
syndicales en dehors des heures de
travail ou, avec le consentement de
l'employeur, durant les heures de
travail;
b le fait de solliciter, d'exercer ou
d'avoir un mandat de représentation
des travailleurs;
c le fait d'avoir déposé une plainte
ou participé à des procédures
engagées contre un employeur en
raison de violations alléguées de la
législation, ou présenté un recours
devant les autorités administratives
compétentes;
d la race, la couleur, le sexe, l'état
matrimonial, les responsabilités
familiales, la grossesse, la religion,
l'opinion politique, l'ascendance
nationale ou l'origine sociale;
e le congé de maternité ou le congé
parental;
f l'absence temporaire du travail en
raison de maladie ou d'accident.
4 Il est entendu que l'indemnité ou
toute autre réparation appropriée en
cas de licenciement sans motif
valable doit être déterminée par la
législation ou la réglementation
nationales, par des conventions
collectives ou de toute autre
manière appropriée aux conditions
nationales.
Article 25
1 L'autorité compétente peut à titre
exceptionnel et après consultation
des organisations d'employeurs et
de travailleurs exclure des
catégories déterminées de
travailleurs de la protection prévue
dans cette disposition en raison de
la nature particulière de leur relation
d'emploi.
2 Il est entendu que le terme
«insolvabilité» sera défini par la loi
et la pratique nationales.
3 Les créances des travailleurs sur
lesquelles porte cette disposition
devront au moins comprendre:
a les créances des travailleurs au
titre des salaires afférents à une
période déterminée, qui ne doit pas
être inférieure à trois mois dans un
système de privilège et à huit
semaines dans un système de
garantie, précédant l'insolvabilité ou
la cessation de la relation d'emploi;
b les créances des travailleurs au
titre des congés payés dus en raison
du travail effectué dans le courant
de l'année dans laquelle est
survenue l'insolvabilité ou la
cessation de la relation d'emploi;
c les créances des travailleurs au
titre des montants dus pour d'autres
absences rémunérées afférentes à
une période déterminée, qui ne doit
pas être inférieure à trois mois dans
un système de privilège et à huit
semaines dans un système de
garantie, précédant l'insolvabilité ou
la cessation de la relation d'emploi.
4 Les législations et
réglementations nationales peuvent
limiter la protection des créances
des travailleurs à un montant
déterminé qui devra être d'un niveau
socialement acceptable.
Article 26
Il est entendu que cet article
n'oblige pas les Parties à
promulguer une législation.
Il est entendu que le paragraphe 2
ne couvre pas le harcèlement
sexuel.
Article 27
Il est entendu que cet article
s'applique aux travailleurs des deux
sexes ayant des responsabilités
familiales à l'égard de leurs enfants
à charge ainsi qu'à l'égard d'autres
membres de leur famille directe qui
ont manifestement besoin de leurs
soins ou de leur soutien, lorsque ces
responsabilités limitent leurs
possibilités de se préparer à
l'activité économique, d'y accéder,
d'y participer ou d'y progresser. Les
termes «enfants à charge» et «autre
membre de la famille directe qui a
manifestement besoin de soins et de
soutien» s'entendent au sens défini
par la législation nationale des
Parties.
Articles 28 et 29
Aux fins d'application de ces
articles, le terme «représentants des
travailleurs» désigne des personnes
reconnues comme telles par la
législation ou la pratique nationales.
Partie III
Il est entendu que la Charte
contient des engagements juridiques
de caractère international dont
l'application est soumise au seul
contrôle visé par la partie IV.
Article A, paragraphe 1
Il est entendu que les paragraphes
numérotés peuvent comprendre des
articles ne contenant qu'un seul
paragraphe.
Article B, paragraphe 2
Aux fins du paragraphe 2 de l'article
B, les dispositions de la Charte
révisée correspondent aux
dispositions de la Charte qui portent
le même numéro d'article ou de
paragraphe, à l'exception:
a de l'article 3, paragraphe 2, de la
Charte révisée qui correspond à
l'article 3, paragraphes 1 et 3, de la
Charte;
b de l'article 3, paragraphe 3, de la
Charte révisée qui correspond à
l'article 3, paragraphes 2 et 3, de la
Charte;
c de l'article 10, paragraphe 5, de la
Charte révisée qui correspond à
l'article 10, paragraphe 4, de la
Charte;
d de l'article 17, paragraphe 1, de la
Charte révisée qui correspond à
l'article 17 de la Charte.
Partie V
Article E
Une différence de traitement fondée
sur un motif objectif et raisonnable
n'est pas considérée comme
discriminatoire.
Article F
Les termes «en cas de guerre ou en
cas d'autre danger public» seront
interprétés de manière à couvrir
également la menace de guerre.
Article I
Il est entendu que les travailleurs
exclus conformément à l'annexe des
articles 21 et 22 ne sont pas pris en
compte lors de l'établissement du
nombre des travailleurs intéressés.
Article J
Le terme «amendement» sera
entendu de manière à couvrir
également l'inclusion de nouveaux
articles dans la Charte.
EUROPEISK SOCIAL STADGA
(REVIDERAD)
Inledning
Undertecknade regeringar, som är
medlemmar i Europarådet,
som anser att Europarådets syfte är
att åstadkomma en fastare enhet
mellan dess medlemmar för att
säkerställa och förverkliga de ideal
och principer som är deras
gemensamma arv och för att
underlätta deras ekonomiska och
sociala framåtskridande, särskilt
genom att bevara och utveckla de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna,
som finner att Europarådets
medlemsstater enligt europeiska
konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna,
undertecknad i Rom den 4
november 1950, samt dess
tilläggsprotokoll, har kommit
överens om att tillförsäkra sina
befolkningar i nämnda konvention
och tilläggsprotokoll angivna
medborgerliga och politiska fri- och
rättigheter,
som beaktar att enligt den
europeiska sociala stadgan, som
öppnades för undertecknande i
Turin den 18 oktober 1961 och dess
tilläggsprotokoll, Europarådets
medlemsstater kom överens om att
tillförsäkra sina befolkningar de däri
angivna sociala rättigheterna i syfte
att förbättra deras levnadsstandard
och sociala välfärd,
som erinrar om att den
ministerkonferens om de mänskliga
rättigheterna som hölls i Rom den 5
november 1990 betonade behovet
av att, å ena sidan, vidmakthålla den
odelbara karaktären av alla
mänskliga medborgerliga, politiska,
ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter och att, å andra sidan, ge
europeiska sociala stadgan ny kraft,
som är fast beslutna att, i enlighet
med beslutet vid
ministerkonferensen i Turin den 21
och 22 oktober 1991, modernisera
och anpassa sakinnehållet i stadgan
för att särskilt beakta de
genomgripande sociala förändringar
som har ägt rum sedan texten till
den antogs,
som erkänner fördelarna med att i
en reviderad stadga avsedd att
stegvis att ersätta den europeiska
sociala stadgan införliva de
rättigheter som säkerställs i stadgan
med ändringar och i
tilläggsprotokollet 1988 samt att
lägga till nya rättigheter,
har kommit överens om följande.
DEL I
Parterna erkänner att målet för den
politik som de skall föra med alla
lämpliga nationella och
internationella medel skall vara att
uppnå sådana förhållanden att
följande rättsgrundsatser och
principer kan förverkligas.
1. Var och en skall ha möjlighet att
förtjäna sitt uppehälle i ett fritt valt
förvärvsarbete.
2. Alla arbetstagare har rätt till
skäliga arbetsvillkor.
3. Alla arbetstagare har rätt till säkra
och hälsosamma arbetsförhållanden.
4. Alla arbetstagare har rätt till
skälig ersättning som är tillräcklig
för att bereda dem och deras
familjer en godtagbar
levnadsstandard.
5. Alla arbetstagare och
arbetsgivare har rätt att fritt
organisera sig i nationella och
internationella sammanslutningar
för att tillvarata sina ekonomiska
och sociala intressen.
6. Alla arbetstagare och
arbetsgivare har rätt att förhandla
kollektivt.
7. Barn och ungdom har rätt till
särskilt skydd mot de risker i fysiskt
och moraliskt avseende som de är
utsatta för.
8. Kvinnliga arbetstagare har rätt till
särskilt skydd vid graviditet och
barnsbörd.
9. Var och en har rätt till
ändamålsenlig yrkesvägledning för
att få hjälp att välja ett yrke som kan
vara lämpligt med hänsyn till
personliga anlag och intressen.
10. Var och en har rätt till
ändamålsenlig yrkesutbildning.
11. Var och en har rätt att komma i
åtnjutande av alla åtgärder som kan
bidra till att ge honom eller henne
bästa möjliga hälsotillstånd.
12. Alla arbetstagare och deras
anhöriga har rätt till social trygghet.
13. Den som saknar tillräckliga
resurser har rätt till social och
medicinsk hjälp.
14. Var och en har rätt att få tillgång
till sociala tjänster.
15. Varje person med
funktionshinder har rätt till
oberoende, social integration och
deltagande i samhällslivet.
16. Familjen, som är en
grundläggande del i samhället, skall
skyddas i socialt, rättsligt och
ekonomiskt hänseende och dess
utveckling skall värnas.
17. Barn och ungdom har rätt till
nödvändigt skydd i socialt, rättsligt
och ekonomiskt hänseende.
18. Medborgare i en part har rätt att
utöva förvärvsarbete inom en annan
parts territorium på samma villkor
som denna parts egna medborgare i
den mån starka ekonomiska eller
sociala hänsyn inte föranleder
annat.
19. Migrerande arbetstagare som är
medborgare i en part och deras
familjer har rätt till skydd och
bistånd inom en annan parts
territorium.
20. Alla arbetstagare har rätt till lika
möjligheter och lika behandling i
frågor avseende anställning och
yrkesutövning utan diskriminering
på grund av kön.
21. Arbetstagare har rätt till
information och samråd inom
företaget.
22. Arbetstagare har rätt att delta i
avgöranden om och förbättring av
arbetsförhållandena och
arbetsmiljön i företaget.
23. Varje äldre person har rätt till
socialt skydd.
24. Alla arbetstagare har rätt till
skydd i fall av uppsägning.
25. Alla arbetstagare har rätt till
skydd för sina fordringar om
arbetsgivaren blir insolvent.
26. Alla arbetstagare har rätt till
värdighet i arbetet.
27. Alla personer med familjeansvar
som har eller önskar få anställning
har rätt till det utan att utsättas för
diskriminering och, så långt det är
möjligt, utan att konflikt uppstår
mellan anställningen och
familjeansvaret.
28. Arbetstagarnas representanter i
företagen har rätt till skydd mot
åtgärder som är till men för dem
och bör åtnjuta sådana villkor i
arbetet att de kan fullgöra sina
uppgifter.
29. Alla arbetstagare har rätt till
information och samråd vid
genomförandet av kollektiva
uppsägningar.
30. Var och en har rätt till skydd
mot fattigdom och social
utslagning.
31. Var och en har rätt till bostad.
DEL II
Parterna åtar sig att på det sätt som
stadgas i del III anse sig bundna av
förpliktelserna i följande artiklar
och punkter.
Artikel 1 – Rätt till arbete
För att trygga den enskildes rätt till
arbete åtar sig parterna
1. att betrakta det som en av sina
viktigaste målsättningar och
förpliktelser att uppnå och bibehålla
en så hög och jämn
sysselsättningsnivå som möjligt
med sikte på att uppnå full
sysselsättning,
2. att effektivt värna om
arbetstagarnas rätt att förtjäna sitt
uppehälle genom fritt valt
förvärvsarbete,
3. att tillhandahålla avgiftsfri
arbetsförmedling för alla
arbetstagare,
4. att tillhandahålla eller främja
nödvändig yrkesvägledning,
yrkesutbildning och rehabilitering.
Artikel 2 – Rätt till skäliga
arbetsvillkor
För att trygga den enskilde
arbetstagarens rätt till skäliga
arbetsvillkor åtar sig parterna
1. att se till att skälig arbetstid per
dag och vecka fastställs och att
arbetsveckan förkortas efterhand
som produktionsökning och andra
omständigheter av betydelse
medger det,
2. att se till att lön betalas för
allmänna helgdagar,
3. att se till att en årlig betald
semester om minst fyra veckor
införs,
4. att eliminera de risker som är
förenade med riskfyllda eller
hälsofarliga arbeten och där det inte
ännu har varit möjligt att eliminera
eller i tillräcklig mån minska dessa
risker, sörja för en förkortning av
arbetstiden eller ge utökad betald
semester för arbetstagare som är
sysselsatta i sådan verksamhet.
5. att sörja för en veckovila som om
möjligt sammanfaller med den
veckodag som av tradition eller
sedvänja i vederbörande land eller
trakt är erkänd som vilodag,
6. att se till att arbetstagarna
skriftligen så snart som möjligt, och
i alla händelser inte senare än två
månader efter deras anställnings
början, informeras om
huvudvillkoren i anställningsavtalet
eller anställningsförhållandet,
7. att se till att arbetstagare som
utför nattarbete drar fördel av
åtgärder som tar hänsyn till arbetets
särskilda karaktär.
Artikel 3 – Rätt till säkra och
hälsosamma arbetsförhållanden
För att trygga den enskildes rätt till
säkra och hälsosamma
arbetsförhållanden, åtar sig parterna
i samråd med arbetsgivarnas och
arbetstagarnas organisationer
1. att utforma och genomföra en
enhetlig nationell politik avseende
säkerhet och hälsa på arbetsplatsen
och arbetsmiljön och med jämna
mellanrum göra en översyn av
denna. Det främsta syftet med
denna politik skall vara att förbättra
säkerhet och hälsa på arbetsplatsen
samt förebygga olycksfall och
skador som uppstår till följd av, i
samband
med eller som inträffar under
arbetet, särskilt genom att reducera
de olycksrisker som finns inbyggda
i arbetsmiljön,
2. att utfärda föreskrifter om
säkerhet och hälsa,
3. att genom tillsyn sörja för att
dessa bestämmelser efterlevs,
4. att främja fortgående utveckling
av företagshälsovård med
huvudsakligen förebyggande och
rådgivande funktion för alla
arbetstagare.
Artikel 4 – Rätt till skälig lön
För att trygga den enskilde
arbetstagarens rätt till skälig lön åtar
sig parterna
1. att erkänna arbetstagarnas rätt till
en lön som är tillräcklig för att
bereda dem och deras familjer en
godtagbar levnadsstandard,
2. att med förbehåll endast för
särskilda fall erkänna arbetstagarnas
rätt till förhöjd lön vid
övertidsarbete,
3. att erkänna manliga och
kvinnliga arbetstagares rätt till lika
lön för likvärdigt arbete,
4. att erkänna alla arbetstagares rätt
till skälig uppsägningstid vid
anställningens upphörande,
5. att endast på de villkor och i den
omfattning som stadgas i nationella
lagar och förordningar eller som
fastställs genom kollektivavtal eller
skiljedom medge avdrag på lön.
Dessa rättigheter skall säkerställas
antingen genom fritt ingångna
kollektivavtal eller genom i
författningsreglerad lönesättning
eller på annat lämpligt sätt med
hänsyn till nationella förhållanden.
Artikel 5 – Föreningsrätt
För att säkerställa eller främja
arbetstagarnas och arbetsgivarnas
frihet att bilda och tillhöra lokala,
centrala eller internationella
organisationer som tillvaratar deras
ekonomiska och sociala intressen,
åtar sig parterna att varken utforma
eller tillämpa sin nationella
lagstiftning på ett sådant sätt att
denna frihet kränks. I vad mån de
åtaganden som avses i denna artikel
skall tillämpas på personer som
tillhör polisväsendet skall
bestämmas i nationella lagar och
förordningar. Den princip som skall
bestämma hur dessa åtaganden skall
tillämpas på personer som tillhör
krigsmakten och den utsträckning i
vilken de skall tillämpas på
personer i denna kategori skall
ävenledes bestämmas i nationella
lagar eller andra förordningar.
Artikel 6 – Kollektiv
förhandlingsrätt
För att trygga arbetstagarnas och
arbetsgivarnas rätt att förhandla
kollektivt, åtar sig parterna
1. att främja gemensamt samråd
mellan arbetstagare och
arbetsgivare,
2. att, där så är nödvändigt och
lämpligt, främja ett förfarande med
frivilliga förhandlingar mellan, å
ena sidan, arbetsgivarna eller deras
organisationer och, å andra sidan,
arbetstagarnas organisationer för att
uppnå en reglering av
arbetsvillkoren genom
kollektivavtal,
3. att främja införande och
tillämpning av ett lämpligt
förfarande för förlikning och
frivillig skiljedom i arbetstvister,
samt att erkänna
4. arbetstagarnas och arbetsgivarnas
rätt att vidta kollektiva åtgärder i
händelse av intressekonflikt, däri
inbegripet strejk, om inte annat
följer av förpliktelser enligt
gällande kollektivavtal.
Artikel 7 – Rätt till skydd för
barn och ungdom
För att trygga barns och ungdomars
rätt till skydd åtar sig parterna
1. att fastställa den minimiålder som
minderåriga skall ha uppnått för att
få anställning till 15 år, dock att
undantag härifrån får göras
beträffande minderåriga som anlitas
till särskilt angivna lättare arbeten
som inte inverkar menligt på deras
hälsa, moral eller uppfostran,
2. att fastställa att minimiåldern för
att få anställning skall vara 18 år för
särskilt angivna arbeten som anses
vara riskfyllda eller hälsofarliga,
3. att föreskriva att personer som
alltjämt är underkastade skolplikt
inte får anlitas till arbete som
hindrar dem att i full utsträckning
tillgodogöra sig undervisningen,
4. att se till att arbetstiden för
personer under 18 år begränsas med
hänsyn till deras utveckling och
särskilt till deras behov av
yrkesutbildning,
5. att erkänna minderåriga
arbetstagares och lärlingars rätt till
skälig lön eller annan lämplig
ersättning,
6. att se till att sådan tid på dagen
som minderåriga arbetstagare med
arbetsgivarens samtycke är
frånvarande från arbetet på grund av
yrkesutbildning betraktas som en
del av arbetsdagen,
7. att se till att arbetstagare under 18
år kommer i åtnjutande av minst
fyra veckors betald semester om
året,
8. att se till att arbetstagare under 18
år inte anlitas till nattarbete med
undantag för vissa i den nationella
lagstiftningen angivna yrken,
9. att se till att arbetstagare under 18
år är underkastade regelbunden
läkarkontroll om de anlitas till vissa
i den nationella lagstiftningen
angivna arbeten,
10. att se till att särskilt skydd
bereds minderåriga mot de risker i
fysiskt och moraliskt avseende som
de är utsatta för och i synnerhet mot
risker som direkt eller indirekt
härrör från deras arbete.
Artikel 8 – Rätt till skydd för
arbetstagare vid graviditet och
barnsbörd
För att trygga kvinnliga
arbetstagares rätt till skydd vid
graviditet och barnsbörd åtar sig
parterna
1. att bereda kvinnliga arbetstagare
tillfälle till ledighet om sammanlagt
minst 14 veckor före och efter
barnsbörd genom att tillförsäkra
dem rätt antingen till betald
ledighet, tillräckliga
socialförsäkringsförmåner eller
förmåner som betalas med allmänna
medel,
2. att anse en arbetsgivares
uppsägning av en kvinnlig
arbetstagare som lagstridig om den
sker under den tidsrymd som löper
från den tidpunkt hon meddelar sin
arbetsgivare att hon är gravid till
slutet av hennes mödraledighet eller
att säga upp henne vid en sådan
tidpunkt att uppsägningstiden skulle
löpa ut under nämnda period,
3. att tillförsäkra mödrar som
ammar sina barn tillräcklig ledighet
under arbetstid för detta ändamål,
4. att utfärda bestämmelser för
nattarbete avseende gravida
kvinnor, kvinnor som nyligen har
fött barn eller ammar,
5. att förbjuda att gravida kvinnor,
kvinnor som nyligen har fött barn
eller som ammar anlitas till
gruvarbete under jord eller varje
annat arbete som är olämpligt på
grund av dess riskfyllda,
ohälsosamma eller ansträngande art
och att vidta lämpliga åtgärder för
att skydda dessa kvinnors rättigheter
i frågor som rör anställningen.
Artikel 9 – Rätt till
yrkesvägledning
För att trygga den enskildes rätt till
yrkesväg-ledning åtar sig parterna
att i mån av behov inrätta eller
främja organ med uppgift att bistå
alla, inbegripet handikappade, vid
lösandet av problem i samband med
yrkesval och yrkeskarriär med
beaktande av vederbörandes
individuella egenskaper i relation
till de möjligheter arbetsmarknaden
erbjuder. Denna hjälp skall
kostnadsfritt tillhandahållas såväl
minderåriga, däribland skolbarn,
som vuxna.
Artikel 10 – Rätt till
yrkesutbildning
För att trygga den enskildes rätt till
yrkesutbildning åtar sig parterna
1. att i mån av behov inrätta eller
främja teknisk utbildning och
yrkesutbildning för alla, däribland
handikappade, i samråd med
arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer och att ge tillträde till
högre teknisk utbildning och
universitetsutbildning uteslutande
på grundval av individens
lämplighet,
2. att inrätta eller främja
lärlingssystem och andra
anordningar för utbildning av
pojkar och flickor i olika yrken,
3. att i mån av behov inrätta eller
främja
a) tillräckliga och lättillgängliga
anordningar för utbildning av vuxna
arbetstagare,
b) sådana särskilda anordningar för
omskolning av vuxna arbetstagare
som betingas av den tekniska
utvecklingen eller nya tendenser på
arbetsmarknaden,
4. att vid behov inrätta eller främja
särskilda åtgärder för rehabilitering
och återanpassning till arbetslivet av
långtidsarbetslösa,
5. att på lämpligt sätt söka se till att
tillgängliga anordningar till fullo
utnyttjas, t. ex. genom att
a) sänka eller avskaffa alla slags
avgifter,
b) bevilja ekonomiskt stöd i
lämpliga fall,
c) i den normala arbetstiden inräkna
tid som arbetstagaren på
arbetsgivarens begäran under
anställningen använder till
kompletterande utbildning,
d) genom tillsyn i samråd med
arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer säkerställa såväl
effektiviteten i lärlingssystemet och
övriga utbildningsanordningar för
unga arbetstagare som ett tillräckligt
skydd för unga arbetstagare
överhuvudtaget.
Artikel 11 – Rätt till skydd för
den enskildes hälsa
För att trygga den enskildes rätt till
skydd för sin hälsa åtar sig parterna
att, antingen direkt eller i samarbete
med offentliga eller privata
organisationer, vidta de åtgärder
som är nödvändiga bl.a. för
1. att så långt som möjligt
undanröja orsakerna till ohälsa,
2. att lämna råd och upplysningar
för befrämjande av god hälsa och
uppmuntran till personligt
ansvarstagande i hälsofrågor,
3. att så långt som möjligt
förebygga uppkomsten av
epidemier, folksjukdomar och andra
sjukdomar samt olycksfall.
Artikel 12 – Rätt till social
trygghet
För att trygga den enskildes rätt till
social trygghet åtar sig parterna
1. att inrätta eller upprätthålla ett
system för social trygghet,
2. att bibehålla det sociala
trygghetssystemet på en
tillfredsställande nivå som
åtminstone är likvärdig med den
som fordras för ratificering av den
europeiska balken om social
trygghet,
3. att sträva efter att fortlöpande
förbättra det sociala
trygghetssystemet,
4. att genom slutandet av bilaterala
eller multilaterala
överenskommelser eller på annat
sätt och med beaktande av de
villkor som stadgas i sådana
överenskommelser, garantera
a) likabehandling av medborgare i
annan part med parts egna
medborgare i frågor som rör rätt till
social trygghet, inklusive rätten att
behålla en förmån som utgår enligt
lagstiftning om social trygghet,
oavsett hur den som är berättigad
till förmånen flyttar mellan
parternas territorier.
b) förvärvandet, bibehållandet och
återfåendet av ersättning enligt
system för social trygghet genom
åtgärder såsom sammanläggning av
försäkrings- och
anställningsperioder som fullgjorts
enligt någon av parternas
lagstiftning.
Artikel 13 – Rätt till social och
medicinsk hjälp
För att trygga den enskildes rätt till
social och medicinsk hjälp åtar sig
parterna
1. att se till att personer som saknar
och som inte genom egna
ansträngningar eller på annat sätt
kan skaffa sig tillräckliga medel för
sin försörjning och som inte heller
kan få sådana medel från ett
socialförsäkringssystem, får
nödvändig hjälp samt, vid sjukdom,
den vård deras tillstånd kräver,
2. att se till att personer som åtnjuter
sådan hjälp inte av den anledningen
får vidkännas inskränkning i sina
politiska eller sociala rättigheter,
3. att se till att alla skall kunna få
den rådgivning och personliga hjälp
av behöriga offentliga eller privata
institutioner som behövs för att
förebygga, avhjälpa eller lindra nöd
för enskilda och familjer,
4. att, i överensstämmelse med sina
förpliktelser enligt den i Paris den
11 december 1953 undertecknade
europeiska konventionen om social
och medicinsk hjälp, vid
tillämpningen av de i punkterna 1-3
av denna artikel åsyftade
bestämmelserna inte göra någon
åtskillnad mellan egna medborgare
och medborgare i annan part som
lagligen uppehåller sig inom deras
territorier.
Artikel 14 – Rätt att få tillgång
till sociala tjänster
För att trygga den enskildes rätt att
få tillgång till sociala tjänster åtar
sig parterna
1. att främja eller vidta åtgärder för
att inrätta organ som med de inom
socialvården brukliga metoderna
arbetar för såväl individernas som
samhällsgruppernas välfärd,
utveckling och anpassning till den
sociala miljön,
2. att uppmuntra enskilda individer
samt frivilliga och andra
organisationer att delta i att inrätta
och vidmakthålla sådana organ.
Artikel 15 – Rätt till oberoende,
social integrering och deltagande i
samhällslivet för personer med
funktionshinder
För att trygga rätten till oberoende
och deltagande i samhällslivet för
personer med funktionshinder utan
avseende på deras ålder samt arten
av och orsaken till deras
funktionshinder, åtar sig parterna
särskilt
1. att vidta nödvändiga åtgärder för
att bereda personer med
funktionshinder vägledning,
undervisning och yrkesutbildning
när så är möjligt inom ramen för de
allmänna systemen, eller, när detta
inte är möjligt, genom statliga eller
privata specialinstitutioner,
2. att främja deras tillgång till
anställning med alla medel som
syftar till att uppmuntra arbetsgivare
att anställa och i sin tjänst behålla
personer med funktionshinder inom
den normala arbetsmiljön och att
anpassa arbetsförhållandena till
deras behov eller, då
funktionshindrets art omöjliggör
detta, genom att tillhandahålla eller
inrätta skyddat arbete anpassat till
graden av funktionshinder. I vissa
fall kan sådana åtgärder kräva att
särskilda arbets-
förmedlingsorgan och
stödfunktioner inrättas,
3. att främja deras fullständiga
sociala integration och deltagande i
samhällslivet, särskilt genom medel
- inbegripet tekniska hjälpmedel -
som syftar till att övervinna hinder
för informationsutbyte och
rörlighet, och möjliggöra deras
tillgång till transportmedel,
bostäder, kulturell verksamhet och
fritidssysselsättning.
Artikel 16 – Rätt till socialt,
rättsligt och ekonomiskt skydd
för familjen
För att trygga att familjen, som är
en grundläggande del i samhället,
kommer i åtnjutande av vad som
behövs för sin fulla utveckling, åtar
sig parterna att i ekonomiskt,
rättsligt och socialt hänseende
främja familjelivet med sådana
medel som sociala förmåner och
familjebidrag, skattepolitiska
åtgärder, främjande av byggande av
familjebostäder, bidrag till nygifta
samt andra ändamålsenliga åtgärder.
Artikel 17 – Rätt till socialt,
rättsligt och ekonomiskt skydd
för barn och ungdomar
För att trygga barns och ungdomars
rätt att växa upp i en omgivning
som uppmuntrar full utveckling av
deras personlighet och fysiska och
mentala förmåga, åtar sig parterna
att direkt eller i samarbete med
offentliga och privata organisationer
vidta alla ändamålsenliga och
nödvändiga åtgärder avsedda
1 a) att trygga att barn och
ungdomar, med hänsynstagande till
deras målsmäns rättigheter och
skyldigheter, får den omvårdnad,
hjälp, undervisning och
yrkesutbildning de behöver, särskilt
genom att ombesörja att
institutioner och service inrättas
som är ändamålsenliga för dessa
syften,
b) att skydda barn och ungdomar
mot försummelse, våld och
utnyttjande,
c) att tillhandahålla skydd och
särskild hjälp från samhällets sida
till barn och ungdomar som
tillfälligt eller varaktigt saknar stöd
från familjen,
2. att till barn och ungdomar
tillhandahålla gratis undervisning i
grundskolan och gymnasieskolan
samt att uppmuntra regelbunden
närvaro i skolan.
Artikel 18 – Rätt att utöva
förvärvsarbete inom annan parts
territorium
För att trygga rätten att utöva
förvärvsarbete inom annan parts
territorium åtar sig parterna
1. att tillämpa gällande
bestämmelser i liberal anda,
2. att förenkla gällande formaliteter
och att minska eller avskaffa
stämpelavgifter och andra avgifter
som åvilar utländska arbetstagare
eller deras arbetsgivare,
3. att var för sig eller gemensamt
uppmjuka de bestämmelser som
reglerar anställning av utländska
arbetstagare,
samt att erkänna
4. sina medborgares rätt att lämna
landet för att ta förvärvsarbete inom
annan parts territorium.
Artikel 19 – Rätt till skydd och
hjälp för migrerande arbetstagare
och deras familjer
För att trygga migrerande
arbetstagares och deras familjers
rätt till skydd och hjälp inom annan
parts territorium, åtar sig parterna
1. att inrätta eller låta inrätta fullgod
och kostnadsfri hjälp till sådana
arbetstagare, särskilt i fråga om
tillgång till vederhäftig information,
och att, så långt nationella lagar och
förordningar medger det, vidta alla
lämpliga åtgärder för att motverka
vilseledande propaganda rörande in-
och utvandring,
2. att inom gränserna för sin
behörighet vidta lämpliga åtgärder
för att underlätta ifrågavarande
arbetstagares och deras familjers
avfärd, resa och mottagande och att
tillhandahålla dem nödvändig hälso-
och sjukvård och goda hygieniska
förhållanden under resan,
3. att i den mån så behövs främja
samarbete mellan statliga och
privata sociala institutioner i
utvandrings- och
invandringsländerna,
4. att, i den mån sådana
förhållanden regleras genom lagar
eller andra förordningar eller står
under kontroll av en administrativ
myndighet, tillförsäkra
ifrågavarande arbetstagare som
lagligen vistas inom deras territorier
en behandling som inte är mindre
förmånlig än den som tillkommer
de egna medborgarna i fråga om
a) lön och övriga anställnings- och
arbetsförhållanden,
b) medlemskap i fackliga
organisationer och rätt att åtnjuta i
kollektivavtal fastställda förmåner,
c) bostad,
5. att tillförsäkra ifrågavarande
arbetstagare som lagligen vistas
inom deras territorier en behandling
som inte är mindre förmånlig än
den som tillkommer deras egna
medborgare i fråga om skatter och
avgifter som hänför sig till
arbetstagarna,
6. att i möjligaste mån underlätta för
en utländsk arbetstagare att
återförenas med sin familj om
denne själv har tillstånd att bosätta
sig i det mottagande landet,
7. att tillförsäkra ifrågavarande
arbetstagare som lagligen vistas
inom deras territorier en behandling
som inte är mindre förmånlig än
den som tillkommer deras egna
medborgare vid rättsligt förfarande i
samband med frågor som avses i
denna artikel,
8. att garantera att ifrågavarande
arbetstagare som lagligen är bosatta
inom deras territorier inte utvisas
annat än om de utgör en fara för den
nationella säkerheten eller förbryter
sig mot allmän ordning eller moral,
9. att medge utförsel inom i lag
föreskrivna gränser av så stor del av
ifrågavarande arbetstagares
arbetsförtjänster och besparingar
som de själva önskar,
10. att i tillämpliga delar utsträcka
skydd och hjälp som avses i denna
artikel till att omfatta migrerande
personer som utövar självständig
förvärvsverksamhet,
11. att främja och möjliggöra
undervisning för migrerande
arbetstagare och deras
familjemedlemmar i den
mottagande statens nationella språk
eller, om det finns flera språk, i ett
av dessa,
12. att främja och så långt som
möjligt underlätta undervisningen i
den migrerande arbetstagarens
modersmål för dennes barn.
Artikel 20 – Rätt till lika
möjligheter och lika behandling i
frågor som rör anställning och
yrkesutövning utan
diskriminering på grund av kön
För att trygga rätten till lika
möjligheter och lika behandling i
frågor som rör anställning och
yrkesutövning utan diskriminering
på grund av kön, åtar sig parterna
att erkänna
denna rätt och att vidta lämpliga
åtgärder för att säkerställa och
främja tillämpningen av den på
följande områden:
– tillträde till anställning, skydd mot
uppsägning samt återanpassning till
arbetslivet,
– yrkesvägledning, yrkesutbildning,
vidareutbildning och rehabilitering,
– anställningsvillkor och
arbetsförhållanden, inbegripet lön,
– karriärutveckling inbegripet
befordran.
Artikel 21 – Rätt till information
och samråd
För att trygga arbetstagarnas rätt till
information och samråd inom
företaget, åtar sig parterna att anta
eller främja åtgärder som möjliggör
för arbetstagare eller deras
representanter att, i enlighet med
nationell lagstiftning och praxis,
a) hållas informerade på ett
lättfattligt sätt, regelbundet eller vid
lämplig tidpunkt, om det
ekonomiska och finansiella läget i
det företag där de är anställda,
varvid viss sådan information vars
röjande skulle kunna vara till skada
för företaget får undanhållas eller
behandlas förtroligt, och
b) beredas tillfälle att i god tid
samråda om föreslagna beslut som
skulle kunna inverka avsevärt på
arbetstagarnas intressen, särskilt om
beslut som skulle kunna få
betydande inverkan på
sysselsättningsläget i företaget.
Artikel 22 – Rätt att delta i
avgöranden om och förbättring
av arbetsförhållandena och
arbetsmiljön
För att trygga arbetstagarnas rätt att
delta i avgöranden om
arbetsförhållandena och
arbetsmiljön inom företaget och
förbättring av dessa, åtar sig
parterna att anta eller främja
åtgärder som möjliggör för
arbetstagarna eller deras
representanter att i enlighet med
nationell lagstiftning eller praxis
bidra till
a) avgöranden om
arbetsförhållandena,
arbetsorganisationen och
arbetsmiljön och förbättring av
dem,
b) skydd av hälsa och säkerhet inom
företaget,
c) inrättande av sociala och
sociokulturella tjänster och
arrangemang inom företaget,
d) övervakning av att föreskrifterna
om dessa frågor iakttas.
Artikel 23 – Rätt till socialt
skydd för äldre
För att säkerställa äldre människors
rätt till socialt skydd, åtar sig
parterna att anta eller främja, direkt
eller i samarbete med offentliga
eller privata organisationer,
lämpliga åtgärder avsedda särskilt
att möjliggöra för de äldre att så
länge som möjligt förbli fullvärdiga
samhällsmedlemmar genom
a) att tillhandahålla lämpliga
resurser som sätter dem i stånd att
föra ett värdigt liv och att spela en
aktiv roll i det offentliga, det sociala
och det kulturella livet,
b) att tillhandahålla information om
tjänster och arrangemang som de
äldre har tillgång till samt om deras
möjligheter att utnyttja dem;
att möjliggöra för de äldre att fritt
välja livsstil och föra ett oberoende
liv i den omgivning som de är
förtrogna med så länge de önskar
och kan genom
a) att tillhandahålla bostäder som
passar för deras behov och
hälsotillstånd eller lämpligt stöd för
anpassning av deras bostäder,
b) hälsovård och tjänster som deras
tillstånd kräver;
att tillförsäkra äldre som bor på
institutioner lämpligt stöd med
hänsyn till deras privatliv, samt
delaktighet i beslut som rör
levnadsförhållandena på
institutionen.
Artikel 24 – Rätt till skydd vid
uppsägning
För att trygga arbetstagarnas rätt till
skydd vid uppsägning åtar sig
parterna att erkänna
a) alla arbetstagares rätt att inte bli
uppsagda utan giltigt skäl som har
samband med deras duglighet eller
uppförande eller som har sin grund i
de krav som verksamheten ställer i
företaget eller förvaltningen,
b) rätt till fullgod ekonomisk
ersättning eller annan vederbörlig
gottgörelse till arbetstagare som har
blivit uppsagda utan giltigt skäl.
I detta syfte åtar sig parterna att
säkerställa att en arbetstagare som
anser sig ha blivit uppsagd utan
giltigt skäl skall ha rätt att få
uppsägningen prövad av ett
opartiskt organ.
Artikel 25 – Rätt till skydd av
arbetstagarens fordringar vid
händelse av arbetsgivarens
insolvens
I syfte att säkerställa ett effektivt
utövande av arbetstagarnas rätt till
skydd för sina fordringar i händelse
av arbetsgivarens insolvens, åtar sig
parterna att föreskriva att
arbetstagarnas fordringar på grund
av anställningsavtal eller
anställningsförhållanden skall
garanteras genom ett garantiinstitut
eller genom någon annan form av
effektivt skydd.
Artikel 26 – Rätt till värdiga
arbetsförhållanden
För att trygga alla arbetstagares rätt
att åtnjuta skydd för sin värdighet i
arbetet, åtar sig parterna att i samråd
med arbetsgivarnas och
arbetstagarnas organisationer
1. att verka för medvetenhet om,
information om och åtgärder till
förebyggande av sexuella
trakasserier på arbetsplatsen eller i
samband med arbetet, förebygga
sådant beteende samt vidta alla
lämpliga åtgärder för att skydda
arbetstagarna från detta,
2. främja uppmärksamheten på och
informationen om upprepat
klandervärt eller uppenbart skadligt
och aggressivt beteende riktat mot
enskilda arbetstagare på
arbetsplatsen eller i samband med
arbetet, förebygga sådant beteende
samt vidta alla lämpliga åtgärder för
att skydda arbetstagarna från detta.
Artikel 27 – Rätt till
jämställdhet för arbetstagare med
familjeansvar
För att trygga jämställdhet mellan
manliga och kvinnliga arbetstagare
med familjeansvar och mellan
sådana arbetstagare och andra
arbetstagare, åtar sig parterna
1. att vidta lämpliga åtgärder för att
a) möjliggöra för arbetstagare med
familjeansvar att skaffa sig och
behålla en anställning samt att
återuppta anställning efter frånvaro
förorsakad av familjeansvar; i dessa
åtgärder innefattas yrkesvägledning
och yrkesutbildning,
b) beakta deras behov i fråga om
anställningsvillkor och social
trygghet,
c) utveckla eller främja offentlig
och privat social service, särskilt
barndaghem och andra former av
barnomsorg,
2. att tillhandahålla möjligheter för
envar av föräldrarna att efter en tid
av mödraledighet få familjeledighet
för vård av barn, varvid ledighetens
längd och förutsättningarna för den
skall bestämmas i enlighet med
nationella lagar, kollektivavtal eller
praxis,
3. att säkerställa att familjeansvar i
sig själv inte skall utgöra giltig
orsak för uppsägning.
Artikel 28 – Rätt för
arbetstagarrepresentanter till
skydd inom företag och åtgärder
för att underlätta deras
verksamhet
För att trygga arbetstagarnas
representanters rätt att kunna
fullgöra sina uppgifter, åtar sig
parterna att se till att de i företaget
a) åtnjuter effektivt skydd mot
åtgärder som kan vålla dem men,
däri inbegripet uppsägning på grund
av deras ställning eller verksamhet
som arbetstagarrepresentanter inom
företaget,
b) får åtnjuta sådana villkor i arbetet
som gör det möjligt för dem att
fullgöra sina uppgifter snabbt och
effektivt, varvid hänsyn skall tas till
de nationella särdragen i
förhållandet mellan parterna på
arbetsmarknaden samt till
vederbörande företags behov,
storlek och möjligheter.
Artikel 29 – Rätt till information
och samråd vid kollektiva
uppsägningar
För att trygga arbetstagarnas rätt till
information och samråd i samband
med kollektiva uppsägningar, åtar
sig parterna att säkerställa att
arbetsgivarna informerar
arbetstagarnas representanter och
samråder med dem i god tid före
sådana kollektiva uppsägningar om
sätt och metoder att undvika dessa
eller begränsa dem och mildra deras
verkningar, t.ex. genom att vidta
åtföljande sociala åtgärder med
särskilt syfte att underlätta
omplacering och omskolning av de
berörda arbetstagarna.
Artikel 30 – Rätt till skydd mot
fattigdom och social utslagning
För att trygga den enskildes rätt till
skydd mot fattigdom och social
utslagning åtar sig parterna
a) att vidta åtgärder inom ramen för
en samordnad helhetssyn för att
främja att personer som lever i eller
som riskerar att komma i ett läge av
social utslagning eller fattigdom,
liksom deras familjer, faktiskt får
tillgång särskilt till sysselsättning,
bostad, yrkesutbildning, utbildning,
kultur samt rätt till social och
medicinsk hjälp.
b) att göra en översyn av dessa
åtgärder för att vid behov kunna
anpassa dem.
Artikel 31 – Rätt till bostad
För att trygga att den enskilde i
praktiken kommer i åtnjutande av
rätt till bostad, åtar sig parterna att
vidta åtgärder som syftar till
1. att främja tillgången till bostäder
med rimlig standard,
2. att förebygga och minska
hemlösheten i syfte att successivt
undanröja den,
3. att göra bostäder ekonomiskt
tillgängliga för personer som saknar
tillräckliga medel.
DEL III
Artikel A – Åtaganden
1. Varje part åtar sig, under
hänsynstagande till vad som stadgas
i artikel B nedan,
a) att betrakta del I av denna stadga
som en förklaring om de mål som
parten med alla lämpliga medel
skall söka förverkliga i enlighet
med vad som stadgas i den
inledande punkten av nämnda del,
b) att anse sig bunden av åtminstone
sex av de följande nio artiklarna i
del II av denna stadga, nämligen
artiklarna 1, 5, 6, 7, 12, 13, 16, 19
och 20,
c) att anse sig bunden av ytterligare
ett antal artiklar eller numrerade
punkter i stadgans del II, som den
får utvälja, dock att det
sammanlagda antalet artiklar eller
numrerade punkter som skall vara
bindande för parten inte får
understiga 16 artiklar eller 63
numrerade punkter.
2. De artiklar och punkter som
utvalts i enlighet med punkt 1 b och
c i denna artikel skall meddelas till
Europarådets generalsekreterare
samtidigt som vederbörande part
deponerar sitt ratifikations-,
godtagande- eller
godkännandeinstrument.
3. Varje fördragsslutande part får
vid senare tidpunkt genom ett till
generalsekreteraren ställt
meddelande förklara sig bunden av
andra artiklar eller numrerade
punkter i stadgans del II än av dem
som den redan godtagit i enlighet
med vad som stadgas i punkt 1 i
denna artikel. Sådana senare gjorda
åtaganden skall anses utgöra en
integrerad del av ratifikationen,
godtagandet eller godkännandet och
skall ha samma verkan från och
med den första dagen i den månad
som följer efter utgången av en
period om en månad efter dagen för
meddelandet.
4. Varje part skall tillse att det finns
en yrkesinspektion anpassad till de
nationella förhållandena.
Artikel B – Förhållandet till
europeiska sociala stadgan och
1988 års tilläggsprotokoll
1. Ingen fördragsslutande part i
europeiska sociala stadgan eller part
i tilläggsprotokollet av den 5 maj
1988 får ratificera, godta eller
godkänna denna stadga utan att anse
sig bunden av åtminstone de
bestämmelser som motsvarar de
bestämmelser i europeiska sociala
stadgan och, i tillämpliga fall,
tilläggsprotokollet av vilka den var
bunden.
2. Godtagande av förpliktelserna i
varje bestämmelse i denna stadga
skall från den dag då dessa
förpliktelser träder i kraft för den
berörda parten resultera i att
motsvarande bestämmelse i
europeiska sociala stadgan och, där
så är tillämpligt, dess
tilläggsprotokoll av år 1988, upphör
att gälla för den berörda parten i det
fall att den parten är bunden av det
förstnämnda instrumentet eller båda
instrumenten.
DEL IV
Artikel C – Övervakning av
genomförandet av åtagandena i
denna stadga
Genomförandet av de rättsliga
skyldigheterna i denna stadga skall
underställas samma övervakning
som den som gäller för europeiska
sociala stadgan.
Artikel D – Kollektivt klagomål
1. De bestämmelser i
tilläggsprotokollet till europeiska
sociala stadgan som avser ett
kollektivt klagomålsförfarande skall
tillämpas på de åtaganden som ges i
denna stadga med avseende på de
stater som har ratificerat
tilläggsprotokollet.
2. Varje stat som är obunden av det
tilläggsprotokoll till europeiska
sociala stadgan som inför ett
kollektivt klagomålsförfarande får,
när den avlämnar sitt ratifikations-,
godtagande- eller
godkännandeinstrument till denna
stadga eller när som helst därefter
genom meddelande till
Europarådets generalsekreterare,
förklara att den godtar
övervakningen av dess förpliktelser
enligt denna stadga i enlighet med
det förfarande som anges i nämnda
protokoll.
DEL V
Artikel E – Icke diskriminering
Åtnjutandet av de rättigheter som
anges i denna konvention skall
säkerställas utan någon åtskillnad
såsom på grund av ras, hudfärg,
kön, språk, religion, politisk eller
annan uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung,
hälsa, tillhörighet till nationell
minoritet, börd eller ställning i
övrigt.
Artikel F – Avvikelse i händelse
av krig eller nationellt
kristillstånd
1. I händelse av krig eller annat
nationellt kristillstånd som hotar
nationens existens får part vidta
åtgärder som innebär avvikelse från
dess förpliktelser enligt denna
stadga i den mån läget
oundgängligen kräver det och under
förutsättning att åtgärderna inte
strider mot dess övriga förpliktelser
enligt internationell rätt.
2. Varje part som har utnyttjat
denna rätt till avvikelse skall inom
skälig tid hålla Europarådets
generalsekreterare fullt underrättad
om de vidtagna åtgärderna och
skälen därför. Parten skall även
underrätta generalsekreteraren om
den tidpunkt då sådana åtgärder har
upphört att gälla och de
bestämmelser i stadgan som parten
godtagit åter börjar tillämpas i full
utsträckning.
Artikel G – Inskränkningar
1. Ett faktiskt förverkligande av de i
del I angivna rättigheterna och
principerna samt ett faktiskt
åtnjutande av dessa i enlighet med
vad som stadgas i del II förutsätter
att ifrågavarande rättigheter och
principer inte görs till föremål för
andra inskränkningar eller
begränsningar än de som anges i
dessa delar av stadgan, med
undantag för sådana bestämmelser
som anges i lag och som är
nödvändiga i ett demokratiskt
samhälle som garanti för andras fri-
och rättigheter eller som skydd för
samhällets intresse, den nationella
säkerheten eller allmän hälsa eller
moral.
2. De enligt denna stadga tillåtna
inskränkningarna i häri angivna
rättigheter och förpliktelser får
endast tillämpas för de avsedda
syftena.
Artikel H – Förhållandet mellan
stadgan, inhemsk lagstiftning och
internationella avtal
Bestämmelserna i denna stadga
skall inte inkräkta på vad som
stadgas i inhemsk lagstiftning eller i
bilaterala eller multilaterala fördrag,
konventioner eller
överenskommelser som är i kraft
eller kan komma att träda i kraft och
som kan innehålla för de skyddade
personerna fördelaktigare
bestämmelser.
Artikel I – Genomförande av
gjorda åtaganden
1. Utan att det inverkar på de
metoder för genomförande som
stadgas i dessa artiklar, får de
relevanta bestämmelserna i
artiklarna 1 - 31 i del II i denna
stadga genomföras genom
a) lagar och andra förordningar,
b) avtal mellan arbetsgivare eller
arbetsgivar-organisationer och
arbetstagar-organisationer,
c) en kombination av dessa båda
metoder,
d) andra lämpliga åtgärder.
2. De åtaganden som härleder sig
från bestämmelserna i artikel 2,
punkterna 1-5 och 7, artikel 7,
punkterna 4, 6 och 7, artikel 10,
punkterna 1-3 och 5 samt artiklarna
21 och 22 i del II i denna stadga
skall betraktas som uppfyllda om
bestämmelserna i enlighet med
punkt 1 i denna artikel tillämpas på
det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna.
Artikel J – Ändringar
1. Varje ändring till delarna I och II
i denna stadga som syftar till att
utsträcka de rättigheter som
garanteras i denna stadga och varje
ändring av delarna III - VI som
föreslås av en part eller av
regeringskommittén skall framföras
till Europarådets
generalsekreterare och av denne
vidarebefordras till parterna i denna
stadga.
2. Varje ändring som föreslås enligt
bestämmelserna i punkt 1 i denna
artikel skall prövas av
regeringskommittén, som skall
underställa ministerkommittén den
antagna texten för godkännande
efter samråd med parlamentariska
församlingen. Sedan
ministerkommittén har godkänt
texten, skall den underställas
parterna för godtagande.
3. Varje ändring i delarna I och II
av denna stadga skall träda i kraft
för de stater som har godtagit den
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om en månad efter det att tre parter
har underrättat generalsekreteraren
om sitt godtagande av ändringen.
För varje part som därefter godtar
ändringen, skall den träda i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om en månad efter det att den
parten har underrättat
generalsekreteraren om sitt
godtagande av ändringen.
4. Varje ändring i delarna III - VI i
denna stadga skall träda i kraft den
första dagen i den månad som följer
efter utgången av en period om en
månad efter det att alla parter har
underrättat generalsekreteraren om
sitt godtagande av ändringen.
DEL VI
Artikel K – Undertecknande,
ratificering och ikraftträdande
1. Denna stadga skall vara öppen
för undertecknande av Europarådets
medlemsstater. Den skall ratificeras,
godtas eller godkännas.
Ratifikations-, godtagande- eller
godkännandeinstrument skall
deponeras hos Europarådets
generalsekreterare.
2. Denna stadga skall träda i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om en månad efter den dag då tre
medlemsstater i Europarådet har
uttryckt sitt samtycke till att vara
bundna av den i enlighet med punkt
1 i denna artikel.
3. För en medlemsstat som därefter
uttrycker sitt samtycke till att vara
bunden av denna stadga, skall den
träda i kraft den första dagen i den
månad som följer efter utgången av
en period om en månad efter det att
ratifikations-, godtagande- eller
godkännandeinstrumentet har
deponerats.
Artikel L – Territoriell
tillämpning
1. Denna stadga skall tillämpas på
varje parts moderland. Varje
regering som undertecknar stadgan
får i samband därmed, eller då dess
ratifikations-, godtagande- eller
godkännandeinstrument deponeras,
genom en till Europarådets
generalsekreterare ställd förklaring
ange vilket territorium som för detta
ändamål skall betraktas som
moderlandet.
2. Varje part som undertecknar
stadgan får vid undertecknandet
eller deponeringen av ratifikations-,
godtagande- eller
godkännandeinstrumentet, eller vid
senare tidpunkt, genom ett till
Europarådets generalsekreterare
ställt meddelande förklara att
stadgan helt eller delvis skall
tillämpas på det eller de i
förklaringen angivna utanför
moderlandet belägna territorier för
vilkas internationella förbindelser
den parten är ansvarig eller för vilka
parten åtar sig internationellt
ansvar. Förklaringen skall utvisa
vilka artiklar eller punkter av del II
av stadgan som den parten godtar
som bindande för de i förklaringen
angivna territorierna.
3. Stadgan skall tillämpas på det
eller de territorier som angivits i
förklaringen från och med den
första dagen i den månad som följer
efter utgången av en period om en
månad efter dagen då
generalsekreteraren mottog
förklaringen.
4. Varje part får därefter i fråga om
ett eller flera av de territorier på
vilka stadgan i enlighet med punkt 2
i denna artikel skall tillämpas i ett
till Europarådets generalsekreterare
ställt meddelande förklara att parten
såsom bindande godtar artiklar eller
numrerade punkter som inte tidigare
godtagits med avseende på det eller
de territorierna. Sådana senare
gjorda åtaganden skall anses utgöra
en integrerad del av den
ursprungliga förklaringen med
avseende på territoriet i fråga och
skall medföra samma verkan från
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period
om en månad efter den dag då
generalsekreteraren mottog
underrättelsen.
Artikel M – Uppsägning
1. Denna stadga får inte sägas upp
av en part förrän efter utgången av
en period om fem år från den dag då
den trädde i kraft för parten i fråga,
eller förrän efter utgången av varje
följande tvåårsperiod, varvid i båda
fallen meddelande om uppsägning
skall delges Europarådets
generalsekreterare sex månader i
förväg, som därefter skall underrätta
övriga parter om uppsägningen.
2. Varje part får i enlighet med vad
som stadgas i föregående punkt
säga upp vilken artikel eller punkt i
del II som helst av stadgan som den
har godtagit under förutsättning att
den aldrig är bunden av mindre än
16 artiklar resp. 63 punkter och att
berörda antalet artiklar eller punkter
i fortsättningen skall innefatta de
artiklar vilka parten utvalt bland
dem som särskilt omnämns i artikel
A 1 b.
3. Varje part får på de villkor som
anges i punkt 1 i denna artikel säga
upp denna stadga eller någon av de
artiklar eller punkter i del II av
denna stadga med avseende på
territorium för vilket stadgan är
tillämplig i enlighet med en
förklaring avgiven i
överensstämmelse med artikel L 2.
Artikel N – Tillägg
Tillägget till denna stadga skall
utgöra en integrerad del av
densamma.
Artikel O – Meddelanden
Europarådets generalsekreterare
skall meddela Europarådets
medlemsstater och Internationella
arbetsbyråns generaldirektör om
a) undertecknande,
b) deponering av ratifikations-,
godtagande- eller
godkännandeinstrument,
c) dag för denna stadgas
ikraftträdande i enlighet med artikel
K,
d) förklaring gjord vid tillämpning
av artikel A 2 och 3, artikel D 1 och
2, artikel F 2 samt artikel L 1-4,
e) ändring i enlighet med artikel J,
f) uppsägning i enlighet med artikel
M,
g) andra rättsakter, underrättelser
eller meddelanden som rör denna
stadga.
Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill vederbörligen
bemyndigade, undertecknat denna
reviderade stadga.
Upprättad i Strasbourg den 3 maj
1996 på engelska och franska
språken, vilka båda texter är lika
giltiga, i ett enda exemplar som
skall deponeras i Europarådets
arkiv. Europarådets
generalsekreterare skall överlämna
bestyrkta avskrifter till varje
medlemsstat i Europarådet samt till
Internationella arbetsbyråns
generaldirektör.
TILLÄGG TILL EUROPEISK
SOCIAL STADGA
(REVIDERAD)
Den europeiska (reviderade)
sociala stadgans räckvidd med
avseende på personer som
åtnjuter skydd
1. Utan hinder av vad som stadgas i
artikel 12.4 och artikel 13.4, skall
bland de personer som omfattas av
artiklarna 1-17 och 20-31
inbegripas utlänningar endast om de
är medborgare i annan part och är
lagligen bosatta i eller regelmässigt
arbetar inom vederbörande parts
område; vid tolkning av nämnda
artiklar skall dock beaktas vad som
stadgas i artiklarna 18 och 19.
Denna tolkning utesluter inte att en
part utsträcker motsvarande
rättigheter till att omfatta även
andra personer.
2. Varje part skall tillförsäkra den
som är flykting enligt den i Genève
den 28 juli 1951 underteckande
konventionen angående flyktingars
rättsliga ställning och enligt
protokollet av den 31 januari 1967
som lagligen uppehåller sig inom
dess territorium en behandling som
är så förmånlig som möjligt och
som under alla förhållanden inte är
mindre förmånlig än den parten
åtagit sig enligt nämnda konvention
eller enligt andra gällande
internationella överenskommelser
som är tillämpliga på sådana
flyktingar.
3. Varje part skall tillförsäkra de
personer som definieras som
statslösa i konventionen angående
statslösa personers rättsliga ställning
undertecknad i New York den 28
september 1954 som lagligen
uppehåller sig inom dess territorium
en behandling som är så förmånlig
som möjligt och som under alla
förhållanden inte är mindre
förmånlig än den parten åtagit sig
enligt nämnda konvention eller
enligt andra gällande internationella
överenskommelser som är
tillämpliga på sådana statslösa
personer.
DEL I punkt 18 och DEL II
artikel 18.1
Dessa bestämmelser skall inte anses
beröra frågan om tillträde till de
fördragsslutande parternas
territorier eller inverka på
bestämmelserna i europeiska
bosättningskonventionen som
undertecknades i Paris den 13
december 1955.
DEL II
Artikel 1.2
Denna bestämmelse skall inte tolkas
såsom innebärande vare sig förbud
mot eller godkännande av
organisations-klausuler eller
motsvarande praxis.
Artikel 2.6
En part får bestämma att denna
bestämmelse inte skall tillämpas på
arbetstagare
1. som har ett anställningsavtal eller
ett anställningsförhållande för en tid
kortare än en månad och/eller en
arbetsvecka som är kortare än åtta
timmar,
2. när anställningsavtalet eller
anställningsförhållandet är av
tillfällig och/eller speciell
beskaffenhet under förutsättning att
i dessa fall det motiveras av
objektiva skäl.
Artikel 3.4
Vad gäller denna bestämmelse skall
funktionerna, organisationen och de
organisatoriska förhållandena för
dessa tjänster bestämmas i enlighet
med nationella lagar eller
förordningar, kollektivavtal eller
andra åtgärder som är lämpliga
enligt de nationella förhållandena.
Artikel 4.4
Denna bestämmelse skall tolkas så
att den inte förbjuder omedelbart
avskedande på grund av allvarlig
förseelse.
Artikel 4.5
En part kan göra det åtagande som
krävs i denna punkt om det stora
flertalet arbetstagare inte tillåts
vidkännas avdrag på lön vare sig
enligt lag, kollektivavtal eller
skiljedom; undantag får endast
göras beträffande de personer som
inte omfattas av sådan lagstiftning,
kollektivavtal eller skiljedom.
Artikel 6.4
Varje part får för sitt eget
vidkommande i lag reglera
utövandet av strejkrätten förutsatt
att varje ytterligare inskränkning i
denna rätt kan motiveras i enlighet
med bestämmelserna i artikel G.
Artikel 7.2
Denna bestämmelse hindrar inte
parterna från att i sin lagstiftning
bestämma att minderåriga, som inte
har uppnått den lägsta bestämda
åldern, får utföra arbete i den mån
det är absolut nödvändigt för deras
yrkesutbildning under förutsättning
att sådant arbete utförs i enlighet
med de villkor som föreskrivs av
behörig myndighet och att åtgärder
vidtas för att skydda dessa
minderårigas säkerhet och hälsa.
Artikel 7.8
En part får göra det åtagande som
krävs i denna punkt om parten
handlar i åtagandets anda genom att
i lag utfärda bestämmelser av
innebörd att det stora flertalet
personer under 18 år inte får utföra
nattarbete.
Artikel 8.2
Denna bestämmelse skall inte tolkas
så att den innebär ett absolut förbud.
Undantag kan göras t.ex. i följande
fall:
1. om en kvinnlig arbetstagare har
gjort sig skyldig till förseelser som
motiverar avbrytande av
anställningsförhållandet,
2. om ifrågavarande företag upphör
med sin verksamhet,
3. om den tid som anges i
anställningsavtalet har löpt ut.
Artikel 12.4
Orden dock med förbehåll för de
villkor som stadgas i ifrågavarande
överenskommelser i inledningen till
denna punkt innebär bl.a. att en part
med avseende på förmåner som
utbetalas oberoende av om
försäkringspremier har betalts eller
ej, får uppställa krav om bosättning
under viss tid innan den beviljar
medborgare i annan part sådana
förmåner.
Artikel 13.4
Länder som inte är parter i
europeiska konventionen om social
och medicinsk hjälp får ratificera
stadgan beträffande denna punkt
under förutsättning att den beviljar
medborgare i övriga parter en
behandling som står i
överensstämmelse med
bestämmelserna i nämnda
konvention.
Artikel 16
Det skydd som avses i denna
bestämmelse skall anses täcka
familjer med en ensamstående
förälder.
Artikel 17
Denna bestämmelse skall anses
täcka alla personer under arton år
om inte myndighetsåldern enligt
den lagstiftning som dessa omfattas
av uppnås tidigare utan att detta
skall inverka på de övriga relevanta
bestämmelserna i stadgan, särskilt
artikel 7.
Detta medför ingen skyldighet att
tillhandahålla obligatorisk
undervisning upp till nämnda
levnadsålder.
Artikel 19.6
Vid tillämpningen av denna
bestämmelse skall uttrycket
utländsk arbetstagares familj anses
innefatta åtminstone arbetstagarens
maka/make och ogifta barn så länge
dessa anses vara minderåriga i den
mottagande staten och är
ekonomiskt beroende av den
migrerande arbetstagaren.
Artikel 20
1. Frågor som rör
socialförsäkringsförmåner, liksom
andra bestämmelser rörande
arbetslöshetsersättning,
ålderspension och
efterlevandeförmåner, får undantas
från tillämpningsområdet för denna
artikel.
2. Bestämmelser om skydd för
kvinnor, särskilt i fråga om
graviditet, barnsbörd och tiden
omedelbart därefter, skall inte anses
som diskriminering enligt denna
artikels mening.
3. Denna artikel skall inte hindra att
andra särskilda åtgärder vidtas i
syfte att undanröja faktiska brister i
jämställdhet.
4. Arbetsuppgifter som på grund av
sin art eller det sammanhang i vilka
de utförs endast kan anförtros till
personer av ettdera könet, får
undantas från tillämpningsområdet
för denna artikel eller vissa av dess
bestämmelser. Denna bestämmelse
skall inte tolkas som ett krav på
parterna att i lagar och förordningar
införa en förteckning över
arbetsuppgifter som på grund av sin
art eller det sammanhang i vilka de
utförs kan förbehållas personer av
ettdera könet.
Artiklarna 21 och 22
1. Vid tillämpning av dessa artiklar
skall uttrycket
arbetstagarrepresentanter avse
personer som erkänns som sådana i
enlighet med nationell lagstiftning
eller praxis.
2. Uttrycket nationell lagstiftning
eller praxis inbegriper i
förekommande fall, utöver lagar
och andra förordningar,
kollektivavtal, andra avtal mellan
arbetsgivares och arbetstagares
representanter, seder och bruk samt
relevant rättspraxis.
3. Vid tillämpning av dessa artiklar
skall uttrycket företag anses avse en
verksamhet bestående av konkreta
och abstrakta delar, vare sig den är
juridisk person eller ej, som bildats i
syfte att framställa varor eller
erbjuda tjänster i vinstsyfte och med
befogenhet att fastställa sin egen
marknadspolitik.
4. Religiösa samfund och deras
institutioner får undantas från
tillämpning av dessa artiklar även
om dessa institutioner är företag
enligt betydelsen i punkt 3 ovan.
Inrättningar som bedriver
verksamhet som kännetecknas av
vissa ideal eller vägleds av
bestämda moralbegrepp, ideal och
begrepp som är skyddade av
nationell lagstiftning, får undantas
vid tillämpningen av dessa artiklar i
den utsträckning
som är nödvändig för att skydda
företagets inriktning.
5. När de rättigheter som anges i
dessa artiklar i en stat utövas på
företagets olika arbetsplatser skall
den berörda parten anses uppfylla
de skyldigheter som härrör från
dessa bestämmelser.
6. Parterna får undanta företag med
färre än ett visst antal arbetstagare,
som skall bestämmas i enlighet med
nationell lagstiftning eller praxis,
från tillämpningen av dessa artiklar.
Artikel 22
1. Denna bestämmelse skall varken
inverka på staternas befogenheter
och skyldigheter vad avser hälso-
och säkerhetsföreskrifter för
arbetsplatser eller på de
befogenheter och skyldigheter som
tillkommer de organ som ansvarar
för övervakning och tillämpning av
dessa.
2. Med uttrycken sociala och
sociokulturella tjänster och
arrangemang skall avses de sociala
och/eller kulturella arrangemang
som vissa företag tillhandahåller
sina arbetstagare, såsom
personalvård, motionsanläggningar,
amningsrum, bibliotek, ferieläger
för barn, m.m.
Artikel 23.1
Vid tillämpning av denna punkt
skall uttrycket så länge som möjligt
avse de äldres fysiska, mentala och
intellektuella förmåga.
Artikel 24
1. Vid tillämpningen av denna
artikel skall uttrycket uppsägning
anses betyda upphörande av
anställning på arbetsgivarens
initiativ.
2. Denna artikel skall anses täcka
alla arbetstagare; en part får dock
undanta följande kategorier av
arbetstagare från att åtnjuta skydd
av alla eller några av
bestämmelserna:
a) arbetstagare som anställs för viss
tid eller visst arbete,
b) arbetstagare som genomgår en
provanställning eller som tjänstgör
under en kvalificeringstid före fast
anställning, under förutsättning att
prövotiden eller kvalificeringstiden
har bestämts på förhand och är av
skälig varaktighet,
c) arbetstagare som anställs
tillfälligt för en kort tid.
3. Vad avser denna artikel skall
följande omständigheter inte utgöra
giltigt skäl för uppsägning:
a) medlemskap i en facklig
organisation eller deltagande i
facklig verksamhet utom arbetstid
eller, med arbetsgivarens
medgivande, under arbetstid,
b) att någon kandiderar till, utövar
eller har utövat uppdrag som
arbetstagarrepresentant,
c) att någon har gett in klagomål
eller deltagit i ett rättsligt förfarande
mot en arbetsgivare, vilket innebär
påstående om överträdelse av lag
eller annan förordning eller vänt sig
till behörig myndighet,
d) ras, hudfärg, kön, civilstånd,
familjeansvar, graviditet, religion,
politisk uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung,
e) frånvaro från arbetet på grund av
moderskap eller föräldraledighet,
f) tillfällig frånvaro från arbetet på
grund av sjukdom eller skada.
4. Det skall anses att ekonomisk
ersättning eller annan vederbörlig
gottgörelse vid uppsägning utan
giltigt skäl skall bestämmas i
enlighet med nationella lagar eller
förordningar, kollektivavtal eller på
annat sätt som är tillämpligt enligt
de nationella förhållandena.
Artikel 25
1. Det skall anses att en behörig
nationell myndighet kan, genom
undantag och efter samråd med
arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer, utesluta vissa
kategorier av arbetstagare från det
skydd som avses i denna
bestämmelse på grund av den
speciella arten av deras
anställningsförhållanden.
2. Det skall anses att definitionen av
uttrycket insolvens skall fastställas i
enlighet med nationell lagstiftning
och praxis.
3. Arbetstagarnas fordringar som
täcks av denna bestämmelse skall
omfatta minst
a) lönefordringar som gäller lön för
en bestämd period, som inte får vara
kortare än tre månader enligt ett
system med förmånsrätt och åtta
veckor enligt ett garantisystem, före
insolvensen eller upphörande av
anställningen,
b) fordringar avseende innestående
semesterlön som grundar sig på
arbete utfört under året då
insolvensen inträffade eller
anställningen upphörde,
c) fordringar på innestående
ersättning avseende andra slag av
betald frånvaro härrörande från en
bestämd period som inte får vara
kortare än tre månader enligt ett
system med förmånsrätt och åtta
veckor enligt ett garantisystem, före
insolvensen eller upphörande av
anställningen.
4. Nationella lagar och förordningar
får begränsa det skydd som ges
arbetstagares fordringar till ett
bestämt belopp vilket skall ligga på
en socialt acceptabel nivå.
Artikel 26
Denna artikel skall inte anses
påfordra lagstiftning av parterna.
Punkt 2 skall inte anses omfatta
sexuella trakasserier.
Artikel 27
Denna artikel skall anses vara
tillämplig för manliga och kvinnliga
arbetstagare med familjeansvar för
egna av dem beroende barn samt för
annan medlem av den närmaste
familjen som påtagligt behöver
deras omvårdnad eller stöd där
sådant ansvar begränsar deras
möjligheter att förbereda, engagera
sig i, delta i eller förkovra sig i
förvärvsverksamhet. Begreppen
beroende barn och andra
medlemmar av den närmaste
familjen som påtagligt behöver
deras omvårdnad och stöd avser
personer som definieras som sådana
i den berörda statens nationella
lagstiftning.
Artiklarna 28 och 29
Vid tillämpning av dessa artiklar
betyder begreppet
arbetstagarrepresentanter personer
som erkänns som sådana i enlighet
med nationell lagstiftning eller
praxis.
DEL III
Stadgan innebär en rättslig,
internationell förpliktelse vars
uppfyllande uteslutande är
underställt den övervakning som
avses i dess del IV.
Artikel A 1
Det skall anses att de numrerade
punkterna får innehålla artiklar
bestående av endast en punkt.
Artikel B 2
Med avseende på artikel B 2
motsvarar bestämmelserna i den
reviderade stadgan bestämmelserna
i stadgan med samma nummer på
artiklar och punkter med undantag
för
a) artikel 3.2 i den reviderade
stadgan, som motsvarar stadgans
artikel 3.1 och 3.3,
b) artikel 3.3 i den reviderade
stadgan, som motsvarar stadgans
artikel 3.2 och 3.3,
c) artikel 10.5 i den reviderade
stadgan, som motsvarar stadgans
artikel 10.4,
d) artikel 17.1 i den reviderade
stadgan, som motsvarar stadgans
artikel 17.
DEL V
Artikel E
En differentierad behandling som är
objektivt och skäligt motiverad skall
inte anses vara diskriminerande.
Artikel F
Begreppet krig eller annat nationellt
kristillstånd skall också täcka
krigshot.
Artikel I
Arbetstagare som är uteslutna i
enlighet med tillägget till artiklarna
21 och 22 skall inte medräknas vid
beräkning av antalet berörda
arbetstagare.
Artikel J
Begreppet ändring skall utsträckas
till att täcka även införande av nya
artiklar i stadgan.
Bilagan finns bara i tryckt version.
Arbetsmarknadsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 februari 1998
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson,
Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von Sydow,
Åhnberg, Pagrotsky, Östros
Föredragande: statsrådet Winberg
Regeringen beslutar proposition 1997/98:82 Europarådets sociala stadga.
Prop. 1997/98:82
110
1
Prop. 1997/98:82
Bilaga 1
Prop. 1997/98:82
Bilaga 2
Prop. 1997/98:82
Bilaga 3
Prop. 1997/98:82
Bilaga 4
Prop. 1997/98:82
Bilaga 5
Prop. 1997/98:82
Bilaga 6
Prop. 1997/98:82