Post 6121 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:104 ·
Hämta Doc ·
Behandlingen av häktade
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 104
Regeringens proposition
1997/98:104
Behandlingen av häktade
Prop.
1997/98:104
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 mars 1998
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den som är häktad skall ha rätt att begära
rättens prövning av åklagarens beslut om enskilda restriktioner. Rätten att
begära domstolsprövning skall vara ett komplement till den nuvarande
ordningen att rätten enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken lämnar gene-
rellt tillstånd till restriktioner.
Vidare föreslås att reglerna skall förtydligas så att det framgår att
rätten skall pröva frågan om tillstånd till restriktioner vid varje tillfälle
som den skall ta ställning till häktningsfrågan. Ett meddelat tillstånd till
restriktioner förfaller om rätten inte vid denna prövning ger ett nytt
tillstånd. Åklagaren skall ange skälen för restriktioner i samband med att
rättens tillstånd begärs.
Rättens prövning av enskilda restriktioner skall ske vid samma tillfälle
som den enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken skall pröva frågan om
tillstånd till restriktioner. En prövning av enskilda restriktioner är möjlig
redan vid den första häktningsförhandlingen. Handläggningen skall ske
på samma sätt och i samma ordning som rättens handläggning av
häktnings- och tillståndsfrågorna. Sedan åklagaren fått tillfälle att yttra
sig över den häktades begäran om domstolsprövning skall rätten pröva
om det finns skäl för de enskilda restriktioner, dvs. restriktioner av ett
visst slag, som den häktade har invänt mot. Rättens beslut får inte
överklagas till högre instans.
Vidare behandlas frågan om dokumentation av de omständigheter som
föranleder ett beslut om restriktioner.
Beträffande reglerna om restriktioner för anhållna och gripna föreslås
vissa förtydliganden. Vidare föreslås att kopior och översättningar av
försändelser som granskats av åklagaren skall förstöras så snart de inte
längre behövs.
För att förbättra häktesverksamheten föreslås att intagna i häkten som
huvudregel skall ges tillfälle att vistas tillsammans med andra intagna.
På häktet och i polisarresten skall provtagning för kontroll av drog-
frihet kunna ske beträffande en intagen som skäligen kan misstänkas vara
påverkad av beroendeframkallande medel eller dopningsmedel. Härtill
föreslås regler om att föremål som är särskilt ägnade att användas för
missbruk kan tas om hand och förstöras.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 10
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) om
ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. 21
3 Ärendet och dess beredning 22
4 Bakgrund 23
5 Gällande ordning 26
5.1 Rättegångsbalkens regler om häktning och restriktioner 26
5.1.1 Förutsättningar för häktning 26
5.1.2 Proportionalitetsprincipen 27
5.1.3 Tidsfrister 27
5.1.4 Tillstånd till restriktioner 27
5.1.5 Överklagande 28
5.2 Behandlingslagens regler om restriktioner 28
5.2.1 Proportionalitetsprincipen 28
5.2.2 Olika former av restriktioner 29
5.2.3 Beslut om enskilda restriktioner samt om-
och överprövning av dessa 29
5.2.4 Anhållna och gripna 30
5.3 Behandlingslagens regler om gemensam vistelse,
kroppsvisitation och innehav av egendom 30
6 Internationella åtaganden 31
7 Restriktioner för häktade 33
7.1 Utgångspunkter för en reform 33
7.2 Ökat domstolsinflytande över restriktionsanvändningen 35
7.3 Rättens generella tillstånd till restriktioner 43
7.4 Rättens prövning av beslut om enskilda restriktioner 44
7.5 Redovisning av skäl för restriktioner m.m. 50
7.6 Åklagarens hantering av kopior m.m. efter brev-
granskning 54
8 Behandlingen av häktade m.fl. 56
8.1 Reformbehovet 56
8.2 Reglernas närmare utformning 58
8.2.1 Gemensam vistelse 58
8.2.2 Provtagning för kontroll av drogfrihet 61
8.2.3 Omhändertagande och förstörande av vissa
föremål 62
9 Ekonomiska konsekvenser m.m. 63
10 Ikraftträdande 65
11 Författningskommentar 65
11.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 65
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 66
11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:000) om
ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. 70
Bilaga 1 Promemorians lagförslag 71
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser 74
Bilaga 3 Lagförslag i utkastet till lagrådsremiss 75
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 83
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 98
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1998 99
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.
3. lag om ändring i lagen (1998:000) om ändring i lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 5 a, 14, 21 och 24 §§ samt 49 kap.
5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
5 a §
Om rätten beslutar att häkta
någon eller förordnar att någon
skall kvarbli i häkte, skall den
samtidigt på begäran av åklagaren
pröva om den häktades kontakter
med omvärlden skall få
inskränkas. Tillstånd till sådana
restriktioner får meddelas endast
om det finns risk för att den
misstänkte undanröjer bevis eller
på annat sätt försvårar sakens
utredning.
Om rätten beslutar att häkta
någon, förordnar att någon skall
kvarbli i häkte eller medger
förlängning av tiden för att väcka
åtal, skall den samtidigt på
begäran av åklagaren pröva om
den häktades kontakter med
omvärlden skall få inskränkas.
Tillstånd till sådana restriktioner
får meddelas endast om det finns
risk för att den misstänkte
undanröjer bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning.
Om det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt,
får åklagaren meddela beslut som innebär inskränkningar i den häktades
kontakter med omvärlden även om rätten inte har meddelat tillstånd till
restriktioner. Har åklagaren meddelat ett sådant beslut skall han samma
dag eller senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första
stycket. När en sådan framställan kommit in till rätten, skall rätten så
snart det kan ske och senast inom en vecka hålla förhandling i frågan. För
handläggningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om
häktningsförhandling.
Ett tillstånd till restriktioner
förfaller om rätten inte medger
fortsatt tillstånd i samband med att
den förordnar att någon skall
kvarbli i häkte eller medger för-
längning av tiden för att väcka
åtal.
14 §
Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det
inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara närvarande.
Den som yrkar häktning skall
ange de omständigheter som han
grundar sitt yrkande på. Den an-
hållne och hans försvarare skall få
tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersök-
ningen innehåller samt vad
parterna i övrigt anför får utred-
ning angående brottet inte läggas
fram, om det inte finns särskilda
skäl till det.
Den som yrkar häktning skall
ange de omständigheter som
yrkandet grundas på. Detsamma
gäller i fråga om en begäran om
tillstånd till restriktioner enligt
5 a §. Den anhållne och hans
försvarare skall få tillfälle att yttra
sig. Utöver vad handlingarna från
förundersökningen innehåller samt
vad parterna i övrigt anför får
utredning angående brottet inte
läggas fram, om det inte finns
särskilda skäl till det.
21 §
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
restriktioner gäller bestämmel-
serna i 24 kap. 5 a §.
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
tillstånd till restriktioner gäller
bestämmelserna i 5 a §.
Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i detta
kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att den misstänkte
undandrar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den
misstänkte undandrar sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning
får den förordna om häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd
som han har dömts till i målet.
24§
Om behandlingen av den som är
anhållen eller häktad samt om
ersättning av allmänna medel åt
den som varit oskyldigt anhållen
eller häktad finns särskilda
bestämmelser.
I fråga om behandlingen av den
som är anhållen eller häktad samt
om ersättning av allmänna medel
åt den som varit oskyldigt anhållen
eller häktad finns särskilda
bestämmelser. Detsamma gäller i
fråga om rättens prövning av
undersökningsledarens eller
åklagarens beslut om inskränk-
ningar i den häktades kontakter
med omvärlden.
49 kap.
5 §
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett
yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt
3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 §
andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller
förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta
rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, restriktioner enligt 24 kap.
5 a §, en åtgärd som avses i 25–28
kap. eller omhändertagande enligt
28 kap. brottsbalken,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, tillstånd till restriktioner
enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som
avses i 25–28 kap. eller omhänder-
tagande enligt 28 kap. brotts-
balken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en
enskild part skall utgå av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra
stycket eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden
för vissa frihetsberövanden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
dels att 16 a–16 d §§ skall betecknas 18–21 §§ samt att 17, 17 a, 18
och 19 §§ skall betecknas 23–26 §§,
dels att 1, 2, 2 b, 3–16 samt de nya 18, 20, 23 och 25 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 c och 17 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Den som är häktad på grund av
misstanke om brott eller av annan
anledning får ej underkastas mera
omfattande inskränkningar i sin
frihet än som påkallas av ända-
målet med häktningen samt ord-
ning och säkerhet.
Den som är häktad på grund av
misstanke om brott eller av någon
annan anledning får inte under-
kastas mera omfattande inskränk-
ningar i sin frihet än som ända-
målet med häktningen samt ord-
ning och säkerhet kräver.
Häktad skall behandlas så att
skadliga följder av frihets-
berövandet motverkas. I den mån
det lämpligen kan ske, skall
åtgärder vidtagas för att ge häktad
det personliga stöd och annan
hjälp som han behöver. Sådana
åtgärder får dock vidtagas endast
om den häktade samtycker därtill.
Den häktade skall behandlas så
att skadliga följder av frihets-
berövandet motverkas. I den ut-
sträckning det är lämpligt, skall
åtgärder vidtas för att ge den
häktade det personliga stöd och
annan hjälp som han eller hon
behöver. Sådana åtgärder får dock
vidtas endast om den häktade
samtycker till detta.
2 §
Om det inte är uppenbart
obehövligt, skall häktad senast vid
ankomsten till förvaringslokalen
kroppsvisiteras för eftersökande av
föremål som han enligt vad som
följer av denna lag ej får inneha.
Om det inte är uppenbart
onödigt, skall den häktade senast
vid ankomsten till förvarings-
lokalen kroppsvisiteras för efter-
sökande av föremål som han eller
hon enligt vad som följer av denna
lag inte får inneha.
I övrigt får häktad kropps-
visiteras för eftersökande av före-
mål som nyss sagts när
I övrigt får den häktade kropps-
visiteras för eftersökande av
sådana föremål när
1. anledning förekommer att
sådant föremål skall anträffas på
honom,
1. det finns anledning att anta
att ett sådant föremål skall
anträffas på den häktade,
2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till större
undersökning som av säkerhets-
skäl görs av utrymmen inom för-
varingslokalen och den häktade
har eller har haft särskild anknyt-
ning till utrymme som berörs av
undersökningen,
2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till en större
undersökning som av säkerhets-
skäl görs av utrymmen inom för-
varingslokalen och den häktade
har eller har haft särskild anknyt-
ning till det utrymme som berörs
av undersökningen,
3. den häktade skall mottaga
eller har haft obevakat besök, eller
3. den häktade skall ta emot
eller har haft obevakat besök, eller
4. den häktade efter vistelse
utanför förvaringslokalen kommer
åter till denna.
4. den häktade efter vistelse
utanför förvaringslokalen åter-
vänder dit.
Vad som har sagts i andra
stycket utgör ej hinder mot att i
annat fall företages sådan ytlig
kroppsvisitation som bedömes
nödvändig av säkerhetsskäl och
som endast avser eftersökande av
vapen eller annat farligt föremål.
Vad som har sagts i andra
stycket hindrar inte att det i annat
fall görs sådan ytlig kropps-
visitation som bedöms nödvändig
av säkerhetsskäl och som endast
avser eftersökande av vapen eller
annat farligt föremål.
2 b §
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer
ingående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttagas. Om möjligt skall
vittne närvara. En häktad får hållas
avskild från andra häktade, om det
är nödvändigt för att verkställa
beslut om kroppsbesiktning.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer
ingående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttas. Om möjligt skall ett
vittne närvara. En häktad får hållas
avskild från andra häktade, om det
är nödvändigt för att verkställa
beslut om kroppsbesiktning.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 2 § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 2 § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller en kvinna, inte verkställas
eller bevittnas av någon annan än
en kvinna, en läkare eller en
legitimerad sjuksköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som häktad enligt
vad som följer av denna lag ej får
inneha, skall omhändertagas och
förvaras för hans räkning, såvitt ej
annat är särskilt föreskrivet.
Föremål som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som den häktade
enligt vad som följer av denna lag
inte får inneha, skall tas om hand
och förvaras för den häktades
räkning, om inte annat är särskilt
föreskrivet.
Injektionssprutor och kanyler
som kan användas för insprutning
i människokroppen, och andra
föremål som är särskilt ägnade att
användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika,
och som påträffas hos den som är
häktad, får tas om hand och
förstöras.
2 c §
Blod-, urin- eller utandnings-
prov får tas på en häktad som
skäligen kan misstänkas vara på-
verkad av beroendeframkallande
medel eller sådant dopningsmedel
som avses i 1 § lagen (1991:1969)
om förbud mot vissa dopnings-
medel, om inte annat föranleds av
medicinska eller liknande skäl.
3 §
Vill häktad vistas tillsammans
med en eller flera andra häktade,
skall han beredas tillfälle härtill i
skälig utsträckning, om lokal-
förhållandena medger det. Mer än
en häktad får också förvaras i
samma rum, om det är synnerligen
påkallat av utrymmesskäl eller
annan särskild anledning.
Gemensam förvaring som angivits
nu får dock ej ske, om den innebär
fara från säkerhetssynpunkt eller, i
fråga om den som är häktad på
grund av misstanke om brott, fara
för att bevis undanröjes eller
utredning om brott eljest försvåras.
I annat fall än som angivits nu får
ej förvaras mer än en person i
varje rum.
Vill en häktad vistas tillsam-
mans med en eller flera andra
häktade, skall han eller hon ges
tillfälle till det. Mer än en häktad
får också förvaras i samma rum,
om det är synnerligen påkallat av
utrymmesskäl eller annan särskild
anledning. Gemensam vistelse och
gemensam förvaring får dock inte
äga rum, om det innebär fara från
säkerhetssynpunkt eller, i fråga om
den som är häktad på grund av
misstanke om brott, fara för att
bevis undanröjs eller utredning om
brott på annat sätt försvåras. Om
en häktad förvaras i en annan
lokal än häkte, får möjligheterna
till gemensam vistelse begränsas
med hänsyn till lokalförhållan-
dena.
Förvaringen skall ske på sådant
sätt att förbindelse mellan häktade
som kan antagas påverka varandra
i mål eller ärende såvitt möjligt
förhindras. Även i övrigt skall
häktad, särskilt om han är under
21 år, förvaras så att han ej
utsättes för olämpligt inflytande av
annan häktad.
Förvaringen och den gemen-
samma vistelsen skall utformas så
att förbindelse mellan häktade som
kan antas påverka varandra i mål
eller ärenden såvitt möjligt
förhindras. Även i övrigt skall
förvaringen och den gemensamma
vistelsen utformas så att häktade,
särskilt de som är under 21 år, inte
utsätts för olämpligt inflytande av
andra häktade.
4 §
Vid behandling av häktad skall
hänsyn tagas till hans
hälsotillstånd. Häktad som bedöms
behöva hälso- och sjukvård eller
som begär att läkare skall
tillkallas, skall så snart det kan ske
undersökas av läkare, om ej sådan
undersökning uppenbarligen är
obehövlig.
Vid behandlingen skall hänsyn
tas till den häktades hälsotillstånd.
En häktad som bedöms behöva
hälso- och sjukvård eller som
begär att läkare skall tillkallas,
skall så snart som möjligt
undersökas av läkare, om inte
sådan undersökning uppenbarligen
är onödig.
Läkares anvisning rörande
vården av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske.
Föreskrifter om psykiatrisk
tvångsvård ges i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård. Får hälso- och sjukvårds-
personal inom kriminalvården
kännedom om att en häktad lider
av sådan smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en samhälls-
farlig sjukdom, skall chefen för
förvaringslokalen underrättas om
detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skall
spridas.
En läkares anvisningar om
vården av en häktad som är sjuk
skall iakttas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom eller henne så snart som
möjligt. Föreskrifter om
psykiatrisk tvångsvård finns i
lagen (1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård. Får hälso- och
sjukvårdspersonal inom krimi-
nalvården kännedom om att en
häktad lider av en smittsam
sjukdom som enligt smittskydds-
lagen (1988:1472) utgör en
samhällsfarlig sjukdom, skall
chefen för förvaringslokalen
underrättas om detta, om det
behövs med hänsyn till fara för att
smittan skall spridas.
Kan det befaras att transport
medför skada för den häktades
hälsa, skall läkares medgivande till
transporten inhämtas.
Kan det befaras att transport
medför skada för den häktades
hälsa, behövs läkares medgivande
till transporten.
Förlossning av häktad kvinna
skall såvitt möjligt ske på sjukhus.
Förlossning av en häktad kvinna
skall om möjligt ske på sjukhus.
Om anledning föreligger därtill,
skall den som enligt andra eller
fjärde stycket vistas på sjukhus stå
under bevakning.
Om det finns anledning till det,
skall den som enligt andra eller
fjärde stycket vistas på sjukhus stå
under bevakning.
5 §
Häktad skall såvitt möjligt
erbjudas arbete eller annan därmed
jämförlig sysselsättning under
häktningstiden. Han skall vidare
beredas tillfälle att utföra arbete
som han själv skaffat sig, om det
kan ske utan olägenhet.
Den häktade skall om möjligt
erbjudas arbete eller annan därmed
jämförlig sysselsättning under
häktningstiden. Den häktade skall
vidare ges möjlighet att utföra
arbete som han eller hon själv har
skaffat sig, om det kan ske utan
olägenhet.
Regeringen eller myndighet,
som regeringen bestämmer,
meddelar bestämmelser om ersätt-
ning åt häktad för arbete eller
annan därmed jämförlig syssel-
sättning som tillhandahålles
honom.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
meddelar bestämmelser om ersätt-
ning åt den häktade för arbete eller
annan därmed jämförlig syssel-
sättning som tillhandahålls honom
eller henne.
6 §
I den utsträckning det lämpligen
kan ske bör häktad, om ej annat
följer av tredje stycket, ges
möjligheter att genom tidningar,
radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Hans behov
av annan förströelse bör till-
godoses i skälig omfattning.
I den utsträckning det lämpligen
kan ske bör en häktad, om inte
annat följer av tredje stycket, ges
möjligheter att genom tidningar,
radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Den häktades
behov av annan förströelse bör till-
godoses i skälig omfattning.
Under förutsättningar som anges
i första stycket får häktad själv
skaffa sig eller mottaga böcker,
tidskrifter, tidningar och annat
som kan bereda honom förströelse.
Under de förutsättningar som
anges i första stycket får den
häktade själv skaffa sig eller ta
emot böcker, tidskrifter, tidningar
och annat som kan bereda honom
eller henne förströelse.
I fråga om den som är häktad på
grund av misstanke om brott får
inskränkningar helt eller delvis
göras i hans rätt att ha tillgång till
tidskrifter, tidningar, radio och
television, om det är påkallat för
att undvika att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest
försvåras.
För den som är häktad på grund
av misstanke om brott får
inskränkningar helt eller delvis
göras i rätten att ha tillgång till
tidskrifter, tidningar, radio och
television, om det behövs för att
undvika att bevis undanröjs eller
utredning om brott på annat sätt
försvåras.
7 §
Häktad får inneha pengar,
värdesaker och legitimationshand-
lingar i den mån det kan ske utan
olägenhet. Han får ej inneha
alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel.
Den häktade får inneha pengar,
värdesaker och legitimations-
handlingar i den mån det inte är
olämpligt. Den häktade får inte
inneha alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel.
I övrigt får häktad, i den mån ej
annat följer av denna lag, inneha
personliga tillhörigheter och skaffa
sig varor eller annat enligt
föreskrifter som meddelas av
regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
I övrigt får den häktade, i den
mån inte annat följer av denna lag,
inneha personliga tillhörigheter
och skaffa sig varor eller annat
enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
8 §
Häktad skall ha möjlighet att
dagligen vistas utomhus minst en
timme, om ej synnerligt hinder
möter däremot.
Den häktade skall ha möjlighet
att dagligen vistas utomhus minst
en timme, om det inte finns
synnerligt hinder mot detta.
9 §
Brev från häktad till svensk
myndighet, internationellt organ
som har av Sverige erkänd
behörighet att ta emot klagomål
från enskilda eller hans offentlige
försvarare skall vidarebefordras
utan föregående granskning.
Brev från den häktade till
svenska myndigheter, internatio-
nella organ som har av Sverige
erkänd behörighet att ta emot
klagomål från enskilda eller den
häktades offentlige försvarare
skall vidarebefordras utan före-
gående granskning.
Utöver vad som gäller enligt
första stycket får häktad avsända
eller mottaga brev, om det kan ske
utan fara från säkerhetssynpunkt
och, i fråga om den som är häktad
på grund av misstanke om brott,
utan fara för att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest
försvåras.
Utöver vad som gäller enligt
första stycket får den häktade
sända eller ta emot brev, om det
kan ske utan fara från
säkerhetssynpunkt och, för den
som är häktad på grund av
misstanke om brott, utan fara för
att bevis undanröjs eller utredning
om brott på annat sätt försvåras.
Vägras häktad avsända eller
mottaga brev utan föregående
granskning av dess innehåll, skall
brevet kvarhållas men får ej
öppnas utan den häktades med-
givande.
Vägras den häktade att sända
eller ta emot brev utan föregående
granskning av dess innehåll, skall
brevet hållas kvar men får inte
öppnas utan den häktades med-
givande.
Kopior och översättningar av
brev som har granskats skall
förstöras så snart de inte längre
behövs.
Vad i denna paragraf är
föreskrivet om brev gäller även
annan skriftlig handling.
Bestämmelserna i denna para-
graf om brev gäller även andra
skriftliga handlingar.
10 §
Bestämmelserna i 9 § andra och
tredje styckena är tillämpliga även
på försändelse av annat slag än
brev eller annan skriftlig handling.
Häktad får dock ej mottaga
försändelse som har angivits nu,
om den kan äventyra ordningen
eller eljest medföra olägenhet.
Bestämmelserna i 9 § andra,
tredje och fjärde styckena gäller
även försändelser av annat slag än
brev eller andra skriftliga hand-
lingar. Den häktade får dock inte
ta emot en sådan försändelse om
den kan äventyra ordningen eller
annars medföra olägenhet.
Om det är påkallat för att hindra
att otillåtna varor införes i för-
varingslokal, får regeringen eller
myndighet som regeringen be-
stämmer föreskriva att häktade ej
utan särskilt medgivande får mot-
taga andra försändelser än brev
eller andra meddelanden.
Om det behövs för att hindra att
otillåtna varor förs in i en för-
varingslokal, får regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva att häktade
inte utan särskilt medgivande får
ta emot andra försändelser än brev
eller andra meddelanden.
11 §
En häktad får ta emot besök i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. En häktad får inte ta emot
besök som kan medföra fara från
säkerhetssynpunkt. Inte heller får
den som är häktad på grund av
misstanke om brott ta emot besök
som kan medföra fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras.
Den häktade får ta emot besök i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. Han eller hon får inte ta emot
besök som kan medföra fara från
säkerhetssynpunkt. Inte heller får
den som är häktad på grund av
misstanke om brott ta emot besök
som kan medföra fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott
på annat sätt försvåras.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras, skall en eller
flera personer vara närvarande vid
besök.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
på annat sätt försvåras, skall en
eller flera personer vara när-
varande vid besök.
Under förutsättningar som anges
i andra stycket kan som villkor för
besök föreskrivas att den besökan-
de underkastar sig kroppsvisita-
tion.
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket kan som
villkor för besök föreskrivas att
den besökande underkastar sig
kroppsvisitation.
Om det behövs för att kunna
bedöma om den som är häktad
skall få ta emot besök i ett särskilt
fall eller om ett besök skall vara
bevakat, skall i förväg undersökas
om den besökande har dömts eller
är misstänkt för brottslig
verksamhet. I den utsträckning det
behövs skall upplysningar också
inhämtas om den besökandes
personliga förhållanden i övrigt.
Om det behövs för att kunna
bedöma om den som är häktad
skall få ta emot besök i ett särskilt
fall eller om ett besök skall vara
bevakat, skall det i förväg under-
sökas om den besökande har
dömts eller är misstänkt för
brottslig verksamhet. I den
utsträckning det behövs skall
upplysningar också hämtas in om
den besökandes personliga
förhållanden i övrigt.
Om försvarares rätt att träffa den som är häktad finns bestämmelser i
rättegångsbalken.
12 §
Telefonsamtal mellan häktad
och person utom förvaringslokalen
får äga rum i den utsträckning det
lämpligen kan ske. Den häktade
skall vägras telefonsamtal som kan
medföra fara från säkerhetssyn-
punkt. Ej heller får den som är
häktad på grund av misstanke om
brott ha telefonsamtal som kan
medföra fara för att bevis undan-
röjes eller utredning om brott
eljest försvåras.
Telefonsamtal mellan den
häktade och en person utanför
förvaringslokalen får äga rum i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. Den häktade skall vägras
telefonsamtal som kan medföra
fara från säkerhetssynpunkt. Inte
heller den som är häktad på grund
av misstanke om brott får ta emot
eller ringa telefonsamtal som kan
medföra fara för att bevis undan-
röjs eller utredning om brott på
annat sätt försvåras.
Om det är påkallat av säker-
hetsskäl eller för att undvika att
bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras, skall en
eller flera personer på lämpligt sätt
avlyssna telefonsamtal. Avlyss-
ning får äga rum endast med den
häktades vetskap. Telefonsamtal
med hans offentlige försvarare får
icke avlyssnas.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
på annat sätt försvåras, skall en
eller flera personer på lämpligt sätt
avlyssna telefonsamtal. Avlyss-
ning får äga rum endast med den
häktades vetskap. Telefonsamtal
med den häktades offentlige för-
svarare får inte avlyssnas.
13 §
Om missbruk ej kan befaras,
kan häktad medges att besöka
närstående som är svårt sjuk,
närvara vid närståendes begrav-
ning eller i annat fall, då
synnerliga skäl föreligger, lämna
förvaringslokalen för viss kort tid.
Under vistelsen utom förvarings-
lokalen skall den häktade vara
ställd under bevakning, om ej
sådan tillsyn av särskilda skäl kan
antagas vara obehövlig.
Om missbruk inte kan befaras,
kan den häktade medges att
besöka en närstående som är svårt
sjuk, närvara vid en närståendes
begravning eller i annat fall, då det
finns synnerliga skäl, lämna
förvaringslokalen för viss kort tid.
Under vistelsen utanför för-
varingslokalen skall den häktade
bevakas, om inte en sådan tillsyn
av särskilda skäl kan antas vara
onödig.
14 §
Medför häktad kvinna spädbarn
vid intagningen eller föder hon
därefter barn, kan tillstånd ges
henne att ha barnet hos sig.
Om en häktad kvinna har med
sig ett spädbarn vid intagningen
eller därefter föder barn, kan hon
få tillstånd att ha barnet hos sig.
15 §
Häktad får beläggas med fängsel
1. under transport och eljest
under vistelse utom förvarings-
lokalen, om det är nödvändigt av
säkerhetsskäl samt
Den häktade får beläggas med
fängsel
1. under transport och annars
under vistelse utanför för-
varingslokalen, om det är nöd-
vändigt av säkerhetsskäl och
2. i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om
andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till den häktades egen eller annans säkerhet till liv eller
hälsa.
Läkare skall så snart det kan ske
undersöka den som är föremål för
åtgärd enligt första stycket 2.
En läkare skall så snart det är
möjligt undersöka den som är
föremål för åtgärd enligt första
stycket 2.
16 §
Beträffande den som är häktad
på grund av misstanke om brott
ankommer det på undersök-
ningsledaren eller åklagaren att
Beträffande den som är häktad
på grund av misstanke om brott är
det undersökningsledaren eller
åklagaren som skall
1. avgöra om eller i vad mån
hinder för medgivande enligt 3 §
första stycket första meningen
eller 9–13 §§ eller för tillämpning
av 3 § första stycket andra
meningen möter på den grund att
åtgärden kan medföra fara för att
bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras
1. avgöra om eller i vad mån det
finns hinder för gemensam för-
varing eller vistelse enligt 3 §
första stycket eller för medgivande
enligt 9–13 §§ på grund av att
åtgärden kan medföra fara för att
bevis undanröjs eller utredning om
brott på annat sätt försvåras,
2. avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket.
Ett beslut enligt första stycket
som innebär hinder för medgivan-
de eller på annat sätt inskränkning
i en häktads rätt, får meddelas
endast om den häktade får under-
kastas restriktioner enligt 24 kap.
5 a § rättegångsbalken. Sådana
beslut skall omprövas så ofta det
finns anledning till det.
Ett beslut enligt första stycket
som innebär inskränkningar i den
häktades kontakter med omvärlden
(restriktioner) får meddelas endast
om den häktade får underkastas
restriktioner enligt 24 kap. 5 a §
rättegångsbalken.
Beslut som avses i andra stycket
skall omprövas så ofta det finns
anledning till det.
17 §
Den häktade får begära tings-
rättens prövning av ett beslut
enligt 16 § att ålägga denne
restriktioner av ett visst slag.
Rätten skall pröva en sådan
begäran när den prövar frågan om
tillstånd till restriktioner enligt 24
kap. 5 a § rättegångsbalken. Innan
rätten fattar beslut skall åklagaren
ges tillfälle att yttra sig. Rättens
beslut får inte överklagas.
Bestämmelserna i första stycket
skall tillämpas även i hovrätt och
Högsta domstolen om dom i målet
har överklagats dit eller om
förhandling hålls enligt 24 kap.
17 § fjärde stycket rättegångs-
balken.
18 §
Om ej annat följer av 16 §,
meddelas beslut enligt denna lag
av kriminalvårdsstyrelsen be-
träffande den som är intagen i
förvaringslokal som står under
styrelsens tillsyn.
Om inte annat följer av 16 §,
meddelas beslut enligt denna lag
av Kriminalvårdsstyrelsen be-
träffande den som är intagen i en
förvaringslokal som står under
styrelsens tillsyn.
20 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan krimi-
nalvårdsmyndighet än kriminal-
vårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården får fatta
beslut som avses i 16 a §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan krimi-
nalvårdsmyndighet än Kriminal-
vårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården får fatta
beslut som avses i 18 §.
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut som någon annan
har fattat enligt första stycket. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut som någon annan
har fattat enligt första stycket. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det gått honom eller
henne emot.
23 §
Vad som sägs i denna lag om
häktad har motsvarande tillämp-
ning på
Med undantag för bestäm-
melserna i 16 § andra stycket och
17 § tillämpas vad som i denna lag
sägs om den häktade även på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
2. den som har tagits in i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att
beslut om undanröjande av
skyddstillsyn vinner laga kraft.
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att ett
beslut om undanröjande av
skyddstillsyn vinner laga kraft.
Denna lag tillämpas inte på den som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
25 §
När någon i annat fall än som
avses i 1 och 17 §§ intages i
kriminalvårdsanstalt eller häkte för
annat ändamål än verkställighet av
påföljd för brott eller tages i förvar
i polisarrest, skall denna lag, med
särskilt beaktande av anledningen
till intagningen och dennas varak-
tighet, gälla i tillämpliga delar, om
ej annat föreskrives i lag eller
annan författning.
När någon i annat fall än som
avses i 1 och 23 §§ tas in i krimi-
nalvårdsanstalt eller häkte för
annat ändamål än verkställighet av
påföljd för brott eller tas i förvar i
polisarrest, skall denna lag, med
särskilt beaktande av anledningen
till intagningen och dennas varak-
tighet, gälla i tillämpliga delar, om
inte annat föreskrivs i lag eller
annan författning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) om
ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att 16 e § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. i dess lydelse enligt lagen (1998:000) om
ändring i nämnda lag skall betecknas 22 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3 Ärendet och dess beredning
Den 1 januari 1994 trädde nya bestämmelser i kraft beträffande
restriktioner för häktade (se prop. 1993/94:24, bet. 1993/94:JuU7, rskr.
1993/94:67 och SFS 1993:1408). Bland annat infördes en regel, 24 kap. 5
a § rättegångsbalken, som innebär att åklagarens möjligheter att besluta
om inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden som
huvudregel skall vara beroende av att rätten givit tillstånd till det.
I promemorian Restriktioner för häktade (Ds 1996:46), som är ut-
arbetad inom Justitiedepartementet, utvärderas tillämpningen av bestäm-
melserna om restriktioner. Vidare övervägs olika möjligheter att förändra
beslutsprocessen och att minska användningen av restriktioner. I
promemorian föreslås vissa lagändringar beträffande beslutsprocessen,
bl.a. i fråga om domstolarnas tillståndsgivning och ansvar för att
restriktioner inte meddelas i onödan.
Vid sidan av detta arbete har regeringen lämnat Kriminalvårdsstyrelsen
ett uppdrag beträffande humanare utformning av häktesverksamheten
(dnr Ju95/2697). Uppdraget redovisas i slutrapporten Häktesuppdraget
1995/96, där Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. presenterar olika åtgärder som
vidtas eller är planerade att genomföras för att verksamheten vid häktena
skall få en humanare utformning.
Regeringen tar i detta ärende upp förslagen i promemorian Restrik-
tioner för häktade och slutrapporten Häktesuppdraget 1995/96. De
lagförslag som lämnats i promemorian finns i bilaga 1. Promemorian och
rapporten har remissbehandlats gemensamt. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena och en samman-
ställning av dessa finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju96/946
och Ju96/2808).
Vidare behandlar regeringen i detta ärende två beslut som Justitie-
ombudsmannen har överlämnat till Justitiedepartementet. Besluten gäller
två initiativärenden med anknytning till frågan om restriktioner för
häktade. Det ena ärendet (dnr Ju96/1265) gäller rutiner vid registrering
och arkivering av kopior och översättningar av granskade försändelser
till och från häktade med restriktioner. Det andra ärendet (dnr Ju96/3132)
rör åklagarens möjlighet att meddela restriktioner för gripna och
anhållna.
Under beredningen har ett utkast till lagrådsremiss utarbetats inom
Justitiedepartementet, se bilaga 3, med förslag som avviker från de
förslag som lämnats i departementspromemorian. Ett antal myndigheter
och organisationer har beretts tillfälle att yttra sig över utkastet. Yttran-
den har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Huddinge
tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, tre brottmålsavdelningar vid Göteborgs
tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Riksarkivet
(endast avsnitt 7.6), JUSEK, Sveriges Psykologförbund och Sveriges
Advokatsamfund. Riksåklagaren har även bifogat synpunkter från två
åklagarmyndigheter och tre chefsåklagare. Yttrandena finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet (Ju96/946 och Ju96/2808).
Med anledning av de synpunkter som lämnats har förslagen i utkastet,
särskilt de förslag som redovisas i avsnitt 7.3, 7.4, 7.5 och 8.2.3,
bearbetats ytterligare. Vi redovisar de synpunkter som har lämnats i
respektive avsnitt 7.2, 7.3, 7.4, 7.5 och 8.2.3.
De förslag som redovisas i avsnitt 7.6 och 8, utom 8.2.3, överens-
stämmer i sak med förslagen i utkastet till lagrådsremiss. De myndigheter
och organisationer som har yttrat sig över utkastet tillstyrker förslagen i
dessa delar eller lämnar dem utan erinran. Enstaka synpunkter som
framförts behandlas i avsnitt 7.6 och 8 och påpekanden av rent författ-
ningsteknisk natur i författningskommentaren.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 februari 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har haft synpunkter på bestämmelsen om gemensam vistelse
och förvaring i 3 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. Regeringen har följt Lagrådets förslag, vilket behandlas i
avsnitt 8.2.1. I övrigt har Lagrådet lämnat förslagen utan erinran.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Vissa redaktionella och språkliga
ändringar har gjorts i lagtexten.
Efter lagrådsgranskningen har det tillkommit ytterligare ett lagförslag,
se lagförslaget i avsnitt 2.3. Förslaget som kommenteras i inledningen till
avsnitt 11.2 och i 11.3 är av rent författningsteknisk natur och kräver inte
lagrådsgranskning.
4 Bakgrund
Regler om straffprocessuella frihetsberövanden, dvs. gripande,
anhållande och häktning, samt inskränkningar i den häktades kontakter
med omvärlden (restriktioner) är särskilt viktiga eftersom de avser
begränsningar av personers rätt att fritt röra sig och ha kontakter med
andra. Syftet med frihetsberövanden och restriktioner är i första hand att
säkerställa brottsutredningen och rättegången. Förekomsten av restrik-
tioner påverkar även möjligheterna att bedriva en human häktes-
verksamhet. Det är alltså av vikt att reglerna om restriktioner bygger på
en lämplig avvägning mellan behovet av skydd för den enskildes
integritet och möjligheterna att utreda och lagföra brott. Frågor om
straffprocessuella frihetsberövanden har varit föremål för flera utred-
ningar.
En samlad översyn av reglerna för anhållande och häktning gjordes av
1974 års häktningsutredning som bl.a. föreslog att den häktade skulle
kunna begära rättens prövning av åklagarens beslut om restriktioner
enligt lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(SOU 1977:50 Häktning och anhållande). Förslaget om överpröv-
ningsrätt i domstol fick ett blandat mottagande av remissinstanserna och
ledde inte till lagstiftning (prop. 1980/81:201).
En ny utredning, med uppgift att föreslå bestämmelser som så långt
som möjligt begränsar användningen av tvångsmedlen utan att sam-
hällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar,
tillsattes 1983. I sitt betänkande Gripen – Anhållen – Häktad (SOU
1985:27) behandlade 1983 års häktningsutredning bl.a. frågan om talan
mot häktningsskäl. I den efterföljande propositionen uttalade departe-
mentschefen att behovet av en särskild möjlighet att överklaga häktnings-
skälen inte var tillräckligt starkt för att i detta fall gå ifrån principen att
det inte går att överklaga enbart skälen för ett beslut (prop. 1986/87:112).
Frågan om restriktioner för häktade behandlades endast indirekt i sam-
band med denna diskussion. I övrigt föranledde 1983 års häktnings-
utredning en genomgripande reform angående straffprocessuella frihets-
berövanden (1988 års häktningsreform), som bl.a. innebar att reglerna för
domstolsprövning anpassades till den praxis som utvecklats vid
tolkningen av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Sedan förslag lämnats av 1983 års häktningsutredning och av tvångs-
medelskommittén i betänkandet Tvångsmedel – Anonymitet – Integritet
(SOU 1984:54) infördes år 1989 en lagfäst proportionalitetsprincip för de
straffprocessuella tvångsmedlen i rättegångsbalkens olika tvångs-
medelskapitel, bl.a. i 24 kap. 1 § rättegångsbalken angående häktning
(prop. 1988/89:124).
I september 1990 inleddes en översyn av förhållandena för häktade och
anhållna m.fl. Syftet med detta arbete var att förbättra möjligheterna för
frihetsberövade att vistas tillsammans med andra personer (ökad
gemensam vistelse) eller på annat sätt ha kontakt med omvärlden. I
rapporten Häktades gemensamhet och kontakter med omvärlden (Ds
1992:8) konstaterades att de svenska reglerna för behandling av häktade i
stort sett var väl avvägda och att det var lokalförhållanden på häktena
som utgjorde det största hindret för ökad gemensam vistelse och vidgade
kontakter med omvärlden. I rapporten föreslogs bl.a. en lagändring av
innebörd att rätten, då den beslutar om häktning, även skall besluta om
den häktades kontakter med omvärlden får inskränkas genom restrik-
tioner under häktningstiden, s.k. åklagarkontroll. Möjligheten att införa
en överprövning av restriktionsbeslut i domstol övervägdes i pro-
memorian, men inget sådant förslag lämnades.
Riksåklagaren lät i november 1990 göra en riksomfattande under-
sökning avseende användandet av s.k. ”åklagarrestriktioner” genom en
enkät till samtliga åklagarmyndigheter. Utfallet av denna undersökning
redovisades i en promemoria som bl.a. sändes till samtliga åklagar-
myndigheter i juni 1992 (ÅD 442-91). Den slutsats som redovisades i
promemorian var att utredningen inte visat på några nämnvärda brister i
åklagarnas hantering av restriktionsfrågorna, men att andra omstän-
digheter påverkade den häktades situation, t.ex. faktiska inskränkningar
beroende på lokalernas utformning, personalsituationen på häktet eller
tillgången till telefonapparater. I promemorian föreslogs bl.a. att
åklagarväsendet skulle vidta åtgärder för att förbättra kommunikationen
mellan åklagare, polis och häkte.
I maj 1991, medan den svenska översynen pågick, besöktes Sverige av
Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning (se vidare avsnitt 6). Kom-
mittén besökte bl.a. Kronobergshäktet i Stockholm och lämnade en
rapport i februari 1992. I rapporten riktades kritik mot bl.a. det
förhållandet att en häktad som ålagts restriktioner inte kan överklaga
restriktionsbeslutet till en oberoende instans. Dessutom kritiserades vissa
förhållanden vid svenska häkten. Kritiken gällde bl.a. bristen på
aktiviteter för de intagna och kommittén har rekommenderat att de
intagna skall ha möjlighet att tillbringa en rimlig del av dagen, minst åtta
timmar, utanför sina bostadsrum med möjlighet till meningsfulla
aktiviteter.
Förslaget i 1992 års departementspromemoria behandlades i pro-
position 1993/94:24 med förslag till ändrade regler om kroppsvisitation
och kroppsbesiktning m.m. där det bl.a. föreslogs att det av lag
uttryckligen skulle framgå att, som huvudregel, åklagaren får besluta om
restriktioner endast om rätten i samband med häktningsbeslutet har givit
tillstånd till detta. Rättens tillstånd gjordes i sin tur avhängigt av att den
funnit att det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning. I propositionen föreslogs vidare att
tillståndsbeslutet skall få överklagas särskilt. Några remissinstanser hade
framfört att en möjlighet att föra talan mot de särskilda häktnings-
grunderna borde övervägas, men denna tanke avvisades i propositionen.
Departementschefen uttalade bl.a. att den valda lösningen med till-
ståndsprövning torde tillgodose de rekommendationer som den euro-
peiska kommittén hade lämnat i denna del. Propositionen antogs av
riksdagen och lagändringarna, bl.a. införandet av 24 kap. 5 a § rätte-
gångsbalken, trädde i kraft den 1 januari 1994.
I augusti 1994 var den europeiska kommittén mot tortyr på nytt i
Sverige och besökte denna gång bl.a. Kronobergshäktet och häktet i
Huddinge. I en rapport i mars 1995 framförde kommittén bl.a. att de
senaste lagändringarna vid tiden för återbesöket inte hade lett till någon
nämnvärd minskning av antalet häktade med restriktioner och att de inte
haft någon, eller endast liten, effekt i fråga om arten av restriktioner eller
den tid som häktade åläggs restriktioner. Mot denna bakgrund upprepade
kommittén bl.a. sin tidigare rekommendation om att häktade bör ha rätt
till omprövning av restriktionsbeslut, denna gång med tillägget att det bör
vara fråga om en effektiv rätt till omprövning av enskilda restriktioner
som åklagare ålagt den häktade, utförd av domstol eller annat oberoende
organ. Vidare rekommenderades bl.a. att skäl för beslut att meddela
restriktioner skall anges skriftligen och att den misstänkte skall få del av
dessa skäl om inte brottsutredningens behov dikterar annorlunda. I
rapporten anfördes också att utbudet av aktiviteter för de intagna hade
ökat men att förbättringarna inte var tillräckliga.
Regeringen har vid två tillfällen, 1989 och 1994, givit Domstolsverket
i uppdrag att i samråd med Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Krimi-
nalvårdsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund utvärdera 1988 års
häktningsreform. Den senare utvärderingen bygger på statistiska upp-
gifter och resultatet av enkätundersökningar. I den rapport som
Domstolsverket överlämnade till regeringen år 1995 (DV-rapport
1995:2) behandlas även frågor om häktningsgrunder och restriktioner,
men inga förslag till författningsändringar lämnades i dessa delar. De
förslag till författningsändringar om bl.a. vissa frister för domstols
prövning av frihetsberövande som lämnades i 1995 års rapport har lett till
lagstiftning (prop. 1995/96:21, bet. 1995/96:JuU9, rskr. 1995/96:58, SFS
1995:1310). I propositionen uttalade regeringen att reformen, med mer
flexibla frister för att ge ökad tid för brottsutredningar före häktnings-
förhandling och därmed ett så bra underlag som möjligt, rent allmänt
borde leda till ett lägre antal häktningar och till att färre häktade åläggs
restriktioner (a. prop. s. 15). Domstolsverket har utvärderat denna reform
och i september 1997 redovisat resultatet i rapporten Anhållande och
häktning (DV rapport 1997:6). Enligt rapporten uppges från åklagarhåll
att tidsutrymmet numera medger att ett bättre utredningsunderlag kan tas
fram redan på anhållandestadiet och att häktning i vissa fall kan undvikas
genom att kollusionsfaran undanröjs medan den misstänkte är anhållen.
Rapporten behandlas ytterligare i avsnitt 7.1.
I juni 1995 gav regeringen Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att bl.a.
redovisa vilka åtgärder som styrelsen avser att vidta inom nuvarande
regelsystem för att skapa ett bättre innehåll i häktesverksamheten. I
uppdraget ingick att särskilt redovisa hur åtgärderna kommer att ge ökade
möjligheter till gemensam vistelse och meningsfulla aktiviteter för de
intagna samt hur besöksverksamheten vid häktena skall främjas.
Uppdraget redovisades i en slutrapport den 1 juni 1996 (Häktesuppdraget
1995/96). I maj 1996 färdigställdes promemorian Restriktioner för
häktade (Ds 1996:46).
5 Gällande ordning
5.1 Rättegångsbalkens regler om häktning och
restriktioner
5.1.1 Förutsättningar för häktning
Förutsättningarna för att häkta en person som är misstänkt för brott är
reglerade i 24 kap. rättegångsbalken. Av 24 kap. 1 § första stycket
framgår dels det normala beviskravet att det skall föreligga sannolika
skäl för misstanke om brottslig gärning, dels att det skall vara fråga om
ett brott för vilket det är föreskrivet fängelsestraff ett år eller däröver, och
dels att någon av de s.k. särskilda häktningsgrunderna – flykt-,
kollusions- och recidivfara – skall föreligga. Kollusionsfara innebär att
det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon genom att
undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar brottsutredningen.
Kollusionsfaran skall avse det brott som den misstänkte själv misstänks
för.
När det gäller misstanke om allvarligare brott, dvs. brott för vilket det
inte är föreskrivet lindrigare straff än två års fängelse, anger samma
paragrafs andra stycke att häktning skall ske om det inte är uppenbart att
skäl för häktning saknas. Häktning får, enligt lagrummets fjärde stycke,
inte ske när det kan antas att den misstänkte endast kommer att dömas till
böter.
Rätten skall i sitt häktningsbeslut ange vilken eller vilka av de
särskilda häktningsgrunderna som den finner föreligga. Tingsrätten är
bunden av de särskilda häktningsgrunder som åklagaren har åberopat i
sin häktningsframställning och har därmed inte någon möjlighet att ange
någon särskild häktningsgrund som inte har åberopats.
En person som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas
oberoende av brottets beskaffenhet under vissa, särskilt angivna omstän-
digheter enligt 24 kap. 2 § rättegångsbalken. Vidare ger bestämmelserna i
24 kap. 3 § möjlighet att häkta en person som är skäligen misstänkt för
brott, dvs. en lägre grad av misstanke, när förutsättningarna för häktning
i övrigt är uppfyllda och det dessutom är av synnerlig vikt att den
misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet (s.k.
utredningshäktning). Häktning med stöd av sistnämnda lagrum är
förenad med särskilda begränsningar som framgår av 24 kap. 19 § i
samma balk.
5.1.2 Proportionalitetsprincipen
Generellt för häktning gäller proportionalitetsprincipen, fastslagen i 24
kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken, som innebär att häktning endast
får ske om skälen för denna åtgärd uppväger det intrång eller men som
häktningen innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse. Regeln är avsedd att tillämpas såväl vid prövningen av
häktningsfrågan som efter det att någon har häktats, t.ex. i samband med
prövning av om omhäktning skall ske (se prop. 1988/89:124 s. 65 f.).
5.1.3 Tidsfrister
Regelsystemet innehåller ett stort antal tidsfrister i de olika fallen.
Tidsfristerna för åklagare att begära en anhållen person häktad samt för
tingsrätten att hålla förhandling i häktningsfrågan har, som redovisats i
avsnitt 4, gjorts mer flexibla genom ändringar i 24 kap. 12, 13, 17 och
19 §§ rättegångsbalken. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 februari
1996.
5.1.4 Tillstånd till restriktioner
Enligt 24 kap. 5 a § första stycket rättegångsbalken skall domstol som
beslutar att häkta eller omhäkta någon samtidigt, på begäran av åklagare,
pröva om den häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas,
dvs. om åklagaren skall få tillstånd att meddela den häktade s.k.
restriktioner. Ett sådant tillstånd får endast lämnas om häktningen sker på
grund av kollusionsfara. Om domstolen bifaller åklagarens begäran
innebär detta att åklagaren har fått ett generellt tillstånd att meddela
restriktioner. Åklagarens beslut om vilka restriktioner som skall tillämpas
i det enskilda fallet, sedan domstolen lämnat tillstånd, regleras inte i
denna bestämmelse utan i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. (behandlingslagen).
Av 24 kap. 5 a § andra stycket rättegångsbalken följer att åklagaren
kan meddela beslut om restriktioner även om domstol inte har lämnat
tillstånd till detta. Som förutsättning krävs att det efter rättens senaste
beslut i häktningsfrågan har inträffat omständigheter som gör en sådan
åtgärd nödvändig. När åklagaren har fattat ett sådant beslut skall han
samma eller senast påföljande dag begära tillståndsprövning enligt
paragrafens första stycke och domstolen skall så snart som möjligt, men
senast inom en vecka, hålla förhandling i frågan. Handläggningen i rätten
skall ske enligt de regler som gäller för häktningsförhandling.
5.1.5 Överklagande
Tingsrätternas häktningsbeslut kan överklagas till hovrätt. Hovrätten
överprövar därvid frågan om personen skall vara häktad eller inte och i
samband därmed prövas även de särskilda häktningsgrunderna (flyktfara,
recidivfara och kollusionsfara). En part kan emellertid inte överklaga
enbart tingsrättens ställningstagande i fråga om de särskilda häktnings-
grunderna, t.ex. att kollusionsfara föreligger eller inte föreligger (se NJA
1980 s. 444 beträffande häktade och NJA 1989 s. 747 beträffande
åklagare). Den häktade kan däremot i sitt överklagande begära att bli
försatt på fri fot och som grund för detta yrkande åberopa att någon
särskild häktningsgrund, t.ex. kollusionsfara, inte föreligger. Hovrätten
har alltså inte möjlighet att uttala sig om de särskilda häktningsgrunderna
om inte frihetsberövandet som sådant överklagas. Däremot får
tingsrättens beslut att tillåta restriktioner överklagas särskilt till hovrätt
enligt 49 kap. 5 § sjätte punkten rättegångsbalken.
För överklagande av beslut om häktning, kvarhållande i häkte (s.k.
omhäktning) eller tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rätte-
gångsbalken gäller inte någon begränsning av tiden för överklagande
(52 kap. 1 § och 56 kap. 1 § rättegångsbalken).
5.2 Behandlingslagens regler om restriktioner
5.2.1 Proportionalitetsprincipen
Enligt uttalanden i prop. 1975/76:90 ger bestämmelserna i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behand-
lingslagen) uttryck för strävanden att på olika sätt underlätta situationen
för de personer som berövats friheten. De överväganden som ligger till
grund för häktning och andra jämförliga frihetsberövanden leder
däremot, särskilt när kollusionsfara föreligger, till att betydande
inskränkningar ibland fordras beträffande den frihetsberövades möjlig-
heter att ha kontakter med omgivningen. Bestämmelserna i behandlings-
lagen syftar till att lösa denna intressekonflikt på ett sätt som är så
positivt som möjligt för den intagne. Som en grundläggande princip för
behandlingen av häktade föreskriver därför 1 § behandlingslagen att en
häktad inte får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet
än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och
säkerhet. Dessutom skall den häktade behandlas så att skadliga följder av
frihetsberövandet motverkas.
5.2.2 Olika former av restriktioner
Behandlingslagen innehåller bl.a. bestämmelser om de frihets-
inskränkningar som en häktad kan få vidkännas. Inskränkningarna i den
häktades kontakter med omvärlden av utredningsskäl kan avse rätten att
vistas tillsammans med andra (3 §), att ha tillgång till tidningar, radio och
television (6 §), att sända eller motta brev eller annan skriftlig handling
(9 och 10 §§), att ta emot besök från utomstående (11 §), att ha
telefonkontakter (12 §) och möjlighet att besöka närstående som är svårt
sjuk, närvara vid en närståendes begravning eller i annat fall lämna
förvaringslokalen för viss kort tid när synnerliga skäl föreligger (13 §).
Restriktioner som avser brevväxling innebär att brev och andra
skriftliga handlingar skall granskas. Vissa försändelser från den häktade
skall dock vidarebefordras utan föregående granskning. Enligt 9 §
behandlingslagen gäller det brev från den häktade till en svensk
myndighet, ett internationellt organ som har av Sverige erkänd
behörighet att ta emot klagomål från enskilda eller till dennes offentlige
försvarare.
5.2.3 Beslut om enskilda restriktioner samt om- och över-
prövning av dessa
Enligt 16 § behandlingslagen är det undersökningsledaren eller åklagaren
som skall fatta vissa beslut om inskränkningar i fråga om dem som är
häktade på grund av brott. Detta gäller beslut angående dessa personers
kontakter med omvärlden och avgörandena skall göras mot bakgrund av
risken för kollusionsfara. Besluten skall, enligt samma lagrum, omprövas
så ofta det finns anledning till det.
Till ledning för åklagarens prövning av det närmare innehållet av
inskränkningarna har Riksåklagaren utfärdat ett cirkulär om behand-
lingen av häktade och anhållna (RÅC I:120). I cirkuläret betonas bl.a. att
restriktioner i många fall kan göras partiella, t.ex. genom att bevakade
besök och avlyssnade telefonsamtal tillåts. Restriktionerna kan även
lindras genom att besök i organiserade former av särskilda besöks-
grupper, t.ex. Röda Korset och religiösa sammanslutningar, medges.
Dessa typer av besök bör, enligt cirkuläret, understödjas. I cirkuläret
lämnas vidare vissa föreskrifter om dokumentation av beslut.
Övriga beslut enligt behandlingslagen skall fattas av Kriminal-
vårdsstyrelsen, t.ex. inskränkningar av ordnings- och säkerhetsskäl.
Åklagares beslut enligt 16 § behandlingslagen kan, till skillnad från
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilda fall enligt lagen (16 b §), inte
överklagas till domstol. Den häktade kan emellertid vända sig till en
överordnad åklagare som, inom ramen för sin tillsynsfunktion, kan
överpröva och ändra beslut om restriktioner. Överåklagarens ansvar, i
egenskap av chef för en åklagarmyndighet, för tillsyn av att
verksamheten bedrivs på ett författningsenligt sätt följer av 7 kap. 2 och
5 §§ rättegångsbalken. Tillsynsfunktionen framgår också av 11 § åklagar-
förordningen (1996:205), som bl.a. hänvisar till 7 § verksförordningen
(1995:1322). Närmare föreskrifter kan också framgå av åklagarmyn-
dighetens arbetsordning. Motsvarande tillsynsfunktion för Riksåklagaren
föreskrivs i förordningen (1989:847) med instruktion för Riksåklagaren.
5.2.4 Anhållna och gripna
Samma grundförutsättningar som gäller för häktning, inklusive pro-
portionalitetsprincipen, gäller också för frihetsberövande i form av
anhållande och gripande. Vidare är behandlingslagens regler om
restriktioner för häktade även tillämpliga bl.a. för personer som har
anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott (17 § behand-
lingslagen).
5.3 Behandlingslagens regler om gemensam vistelse,
kroppsvisitation och innehav av egendom
I 3 § behandlingslagen anges att en häktad som vill vistas tillsammans
med en eller flera andra häktade skall beredas tillfälle härtill i skälig
utsträckning om lokalförhållandena medger det. Mer än en häktad får
dock inte förvaras i samma rum, om det innebär fara från säkerhets-
synpunkt eller, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om
brott, fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt
försvåras. Förvaringen skall ske på sådant sätt att förbindelse mellan
häktade som kan antas påverka varandra i mål eller ärende såvitt möjligt
förhindras. Även i övrigt skall häktade, särskilt de som är under 21 år,
förvaras så att de inte utsätts för olämpligt inflytande av andra häktade.
Enligt 5 § samma lag skall en häktad såvitt möjligt erbjudas arbete
eller annan därmed jämförlig sysselsättning under häktningstiden. Av 8 §
framgår att en häktad skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus
under minst en timme.
Behandlingslagen (2 och 2 a §§) ger utrymme för kroppsvisitation och
kroppsbesiktning av en häktad under vissa i lagen givna förutsättningar
för eftersökande av föremål som inte får innehas i förvaringslokalen.
Däremot saknas bestämmelser som medger provtagning för drogkontroll
av en häktad.
I 7 § behandlingslagen finns bestämmelser om i vilken utsträckning
häktad får inneha och förvärva egendom under tiden i häkte. En häktad
får inneha pengar, värdesaker och legitimationshandlingar i den mån det
kan ske utan olägenhet. Den häktade får inte inneha alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel. Av 2 b § samma lag framgår att
föremål, som anträffas vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning och
som en häktad enligt behandlingslagen inte får inneha, skall omhändertas
och förvaras för dennes räkning.
Reglerna för häktade i behandlingslagen skall, som nämnts i avsnitt
5.2.4, också tillämpas för andra intagna. Förutom att de gäller för den
som gripits eller anhållits på grund av misstanke om brott, skall de också
tillämpas beträffande vissa andra personer som förvaras i häkte eller
polisarrest, se 17 § behandlingslagen.
6 Internationella åtaganden
Förenta Nationerna
Var och en har rätt till skydd mot tortyr och grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning. Förbud mot sådan behandling
finns bl.a. intagna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1948 samt i 1966 års
FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. FN-
konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, som trädde i kraft 1987 (SÖ 1986:1),
reglerar den närmare innebörden av tortyrförbudet och vilka åtgärder
som staterna skall vidta för att effektivt motverka tortyr. Sverige har
anslutit sig till 1966 års konvention och till konventionen mot tortyr.
Liksom vad gäller 1966 års konvention har beträffande den sistnämnda
konventionen en särskild kommitté – FN:s kommitté mot tortyr –
inrättats med uppgift att granska konventionsstaternas efterlevnad av
konventionsåtagandet.
FN-kommittén har bl.a. uppmärksammat och uttryckt bekymmer över
den svenska tillämpningen av restriktioner för häktade. I samband med
att en svensk rapport enligt den underliggande konventionen behandlades
den 5–6 maj 1997 lämnade FN-kommittén en rekommendation angående
placering av frihetsberövade, särskilt de som inte är dömda, i avskildhet
från andra intagna. Kommittén anför: ”...the Committee recommends the
abolition of the institution of solitary confinement, particulary during the
period of pre-trial detention, including, inter alia, when the security or
well-being of persons is in danger, in accordance with law and under
judicial control”.
Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter
Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna (Europakonventionen) som utarbetats inom
Europarådet innehåller bland annat ett förbud mot tortyr eller omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3), reglering av
rätten till personlig frihet (artikel 5) och en presumtion att den som är
anklagad för brott skall anses vara oskyldig till dess hans skuld lagligen
har slagits fast (artikel 6 punkt 2). På talan av enskilda kan slutligen den
europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna pröva om
konventionsstaterna, bland dem Sverige, fullgör sina åtaganden enligt
konventionen. Genom lagen (1994:1219) om den europeiska kon-
ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna har konventionen och dess nio tilläggsprotokoll
införlivats i svensk rätt och dessa gäller härigenom som lag sedan den 1
januari 1995.
Europarådets konvention mot tortyr och omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning
Sverige har även anslutit sig till den europeiska konventionen till
förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning (SÖ 1988:37), vars syfte är att stärka frihetsberövade
personers skydd genom att motverka att sådan behandling eller
bestraffning förekommer, dvs. att ha en preventiv funktion. I enlighet
med konventionen har en särskild kommitté, ofta kallad CPT efter dess
engelska benämning European Committee For the Prevention of Torture
and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, upprättats.
Kommittén får besöka de platser i konventionsstaterna där frihets-
berövade personer är placerade och skall efter ett sådant besök avge en
rapport till den stat som granskats. I denna rapport kan kommittén påtala
brister och föreslå hur skyddet för frihetsberövade personer i den
granskade staten kan förbättras. Kommittén har däremot inte någon
rättskipande funktion och skall inte uttala sig om det förekommit
kränkningar av Europakonventionen, på annat sätt tolka den konven-
tionen eller uttala sig om kränkningar av andra internationella överens-
kommelser. Kommittén kan begära att den berörda staten skall lämna ett
yttrande över rapporten och bl.a. redovisa vilka åtgärder som har
vidtagits för att tillgodose kommitténs rekommendationer. För att
tillgodose konventionens krav på att kommittén skall ges fritt tillträde till
alla platser där frihetsberövade personer är placerade samt för att i övrigt
underlätta dess arbete har bl.a. en särskild lag (1988:695) med anledning
av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m.
antagits, vilken gäller sedan den 1 februari 1989 (SFS 1988:1561).
Den europeiska kommittén har, som redovisats i avsnitt 4, besökt
Sverige vid två tillfällen, 1991 och 1994, och i sina rapporter bl.a. fram-
fört viss kritik och lämnat rekommendationer som berör de svenska
reglerna om restriktioner för häktade. Kommittén har vid sina besök inte
funnit några tecken på otillåten fysisk behandling av de frihetsberövade,
men framhållit de psykiska påfrestningar som restriktioner kan medföra.
I rapporterna har kommittén också kritiserat vissa förhållanden vid de
svenska häktena, bl.a. bristen på aktiviteter för de intagna.
7 Restriktioner för häktade
7.1 Utgångspunkter för en reform
Häktning är i första hand ett straffprocessuellt tvångsmedel som är avsett
att säkerställa förundersökningen, rättegången eller straffverkställigheten.
Frihetsberövandet är därmed av betydelse för intresset att skapa
förutsättningar att genomföra det rättsliga förfarandet. Ett annat syfte är
att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Ett häktningsbeslut på grund
av kollusionsfara har en bevissäkrande funktion. Även de restriktioner i
kontakterna med omvärlden som kan meddelas den som är häktad på
grund av misstanke om brott motiveras av intresset att möjliggöra en
effektiv brottsutredning och lagföring.
De principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration som
gäller i svensk processrätt innebär att det som huvudregel är de uppgifter
som den tilltalade, målsägande och vittnen lämnar under huvudförhand-
lingen som skall läggas till grund för rättens prövning och inte de
uppgifter som de tidigare har lämnat under förundersökningen. Detta
innebär att de personer som hörts kan ändra sina uppgifter mellan
polisförhör och huvudförhandling. Det kan t.ex. vara fråga om att ett
brottsoffer som står i nära relation till den misstänkte påverkas genom
hot eller vädjanden eller att en anhörig, kanske utan att veta vad saken
rör, på begäran förstör kvitton eller andra handlingar. Dessutom
förekommer ibland hot om repressalier i samband med organiserad
brottslighet eller annan yrkeskriminalitet. För effektiva förunder-
sökningar och korrekta brottmålsdomar är det alltså nödvändigt att skapa
förutsättningar för att innehållet i de utsagor som lämnas inför rätten av
vittnen och målsägande är så riktiga som möjligt. Det måste därför vara
möjligt att ålägga en häktad olika former av restriktioner i möjligheterna
till kontakt med omvärlden när en sådan åtgärd är motiverad för att den
häktade inte skall kunna påverka målsägande och vittnen eller på annat
sätt försvåra brottsutredningen.
Möjligheterna till kontakter med omgivningen har stor betydelse för
den som är berövad friheten och inskränkningar i dessa möjligheter
innebär ett betydande integritetsintrång. Det måste betonas att såväl
frihetsberövandet som restriktionerna i de flesta fall riktas mot personer
som skall behandlas som oskyldiga, dvs. mot vilka ingen fällande dom
föreligger. Förutom den påfrestning som restriktionerna innebär för den
som direkt berörs av åtgärden medför en hög andel häktade med
restriktioner att en stor del av häktets resurser tas i anspråk för att ta hand
om och kontrollera denna grupp av häktade. Andelen häktade med
restriktioner har även betydelse för den verksamhet som kan bedrivas vid
ett häkte och en hög andel kan därmed negativt påverka förhållandena för
övriga frihetsberövade på häktet. Dessutom innebär restriktioner ett
betydande merarbete för åklagarna som måste ägna tid åt kontroll av
brev, överväganden om restriktionerna skall bestå eller om lättnader skall
medges i enskilda fall osv.
Reglerna för meddelande av restriktioner måste utformas efter en
lämplig avvägning mellan dessa motstående intressen. Målet bör vara att
restriktioner används i så liten utsträckning och under så kort tid som
möjligt. Detta ligger även i linje med den förbättring av verksamheten på
landets häkten som regeringen strävar efter. En redan lagfäst huvudregel
är att häktade inte får underkastas mer omfattande frihetsinskränkningar
än vad som är påkallat med hänsyn till ändamålet med häktningen samt
ordning och säkerhet (1 § behandlingslagen). Dessa utgångspunkter faller
ytterst tillbaka på den enskildes grundlagsfästa skydd enligt 2 kap.
regeringsformen i fråga om frihetsberövanden från det allmännas sida.
Samtidigt måste en utgångspunkt vara att nuvarande grundläggande
principer för rättegången, dvs. principerna om muntlighet och omedel-
barhet, skall bevaras. Dessa principer är i sig bl.a. ägnade att förhindra att
den misstänkte, oavsett om denne är frihetsberövad eller ej, utsätts för
otillbörliga påtryckningar under förundersökningen. Med hänsyn till vad
som sagts ovan om förutsättningarna för effektiva brottsutredningar och
korrekta brottmålsdomar måste det därmed vara möjligt att ålägga
restriktioner för den som är häktad. Denna möjlighet bör, såsom i dag,
vara beroende av att rätten funnit kollusionsfara föreligga.
Beslutet om restriktioner utgör inte i sig ett förbud mot kontakter med
omvärlden utan innebär istället att åklagaren har rätt att vid varje enskilt
tillfälle ta ställning till och förhindra de former av kontakter som
omfattas av beslutet om enskilda restriktioner. Den översyn som
redovisas i promemorian Restriktioner för häktade (Ds 1996:46) ger inte
vid handen att åklagarna i onödan tillgriper restriktioner eller vägrar att
göra undantag från meddelade restriktioner när så är påkallat. Även
Riksdagens ombudsmän delar, med hänvisning till deras granskning av
åklagare och domstolar, denna bedömning i sitt remissvar över
promemorian. Det bör även framhållas att den europeiska kommittén inte
i någon av sina rapporter om Sverige har redovisat några tecken på att
polis eller åklagare har tillämpat restriktioner för häktade i något
otillbörligt syfte, vilket ibland har framförts i rapporter beträffande andra
länder.
I promemorian dras, med utgångspunkt i en undersökning som
genomförts, slutsatsen att bestämmelserna i 24 kap. 5 a § rättegångs-
balken inte har inneburit att frågan om restriktioner lyfts fram vid
häktningsförhandlingen på det sätt som lagstiftaren har avsett. Någon
närmare diskussion om de restriktioner som åklagaren vill ålägga den
häktade förekommer, enligt undersökningen, inte vid häktnings-
förhandlingen. Motsvarande bedömning görs i Domstolsverkets rapport
Anhållande och häktning (DV rapport 1997:6). En bedömning av
reglernas genomslagskraft måste dock även innefatta domstolarnas
prövning av den särskilda häktningsgrunden kollusionsfara eftersom
tillstånd till restriktioner förutsätter att rätten positivt konstaterat att
kollusionsfara föreligger i det enskilda fallet. Det har inte framkommit
någon kritik som ger stöd för ett antagande att domstolarnas prövning av
kollusionsfaran i det enskilda fallet sker på ett slentrianmässigt sätt.
Enligt regeringens mening ger översynen inte skäl för en annan
bedömning än att den nuvarande regleringen fungerar på ett tillfreds-
ställande sätt, även om tillämpningen vid enstaka tillfällen kan kritiseras
(se t.ex. Justitieombudsmannens kritik i 1996/97:JO1 mot en åklagare
som upprätthållit restriktioner för en häktad efter det att målet hade gåtts
igenom i sak vid huvudförhandlingen i tingsrätten). Regleringen innebär i
stort en lämplig avvägning mellan de olika intressen som måste beaktas.
Emellertid visar den undersökning som redovisas i promemorian att
regionala skillnader förekommer i fråga om andelen häktade med
restriktioner. Vissa skillnader kan förklaras, medan andra framstår som
mer svårförklarade. Det konstateras även att tillståndsprövningen enligt
24 kap. 5 a § rättegångsbalken inte har inneburit någon märkbar
minskning av andelen häktade med restriktioner. Samtidigt har den
europeiska kommittén, som redovisats i avsnitt 4, riktat kritik mot den
svenska ordningen och föreslagit förändringar av beslutsprocessen.
Jämfört med andra Europarådsstater är relativt få personer frihets-
berövade före rättegången i Sverige (se t.ex. Europarådets publikation
Penological Information Bulletin, nr. 19–20, december 1994-1995).
Statistik som redovisats av Domstolsverket (DV rapport 1997:6) utvisar
dessutom att antalet anhållna och antalet häktningsframställningar har
minskat sedan 1994. Domstolsverkets undersökning ger vidare vid
handen att andelen häktade på grund av kollusionsfara, enbart eller i
förening med annan häktningsgrund, har ökat och att tillstånd till
restriktioner förekommer i många mål. Det saknas emellertid underlag
för att bedöma skälen för den ökning som redovisas.
Det bör vidare beaktas att tiderna för frihetsberövanden i regel är korta.
Enligt statistik för år 1997 som Domstolsverket har tagit fram meddelas
dom inom fyra veckor från frihetsberövandet i 60 procent av de fall som
undersökts och inom sex veckor har dom meddelats i 80 procent av fallen
(DV rapport 1997:6). Samma resultat uppmättes vid en undersökning för
år 1994. Även om den tillgängliga statistiken är osäker, bl.a. för att de
olika myndigheterna redovisar sin statistik på olika sätt, ger den en
fingervisning om att häktningstiderna i det övervägande antalet fall är
korta. Av den undersökning som redovisas i promemorian (Ds 1996:46)
framgår bl.a. att det är sällsynt att restriktioner finns kvar efter
huvudförhandlingen i tingsrätten.
7.2 Ökat domstolsinflytande över restriktions-
användningen
Regeringens förslag: Den som är häktad skall ha rätt att begära
rättens prövning av åklagarens beslut om enskilda restriktioner.
Rättens beslut skall inte kunna överklagas till högre instans.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås en utvidgning av den
nuvarande tillståndsgivningen enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken.
Enligt förslaget skall rätten i samband med häktningsbeslutet inte bara ta
ställning till om utan även i vilken utsträckning den häktade skall vara
underkastad restriktioner. Domstolens beslut skall, enligt förslaget,
utformas så att åklagaren får tillstånd att besluta om en eller flera
specificerade inskränkningar i den häktades kontakter med yttervärlden. I
beslutet skall domstolen ange vad tillståndet till restriktioner närmare kan
innebära mot bakgrund av innehållet i 3, 6 och 9–13 §§ behandlings-
lagen. Även fortsättningsvis är det åklagaren som skall besluta om de
enskilda restriktionerna.
I promemorian övervägs även andra möjligheter att minska
användandet av restriktioner, bl.a. genom att skärpa de materiella
förutsättningarna för att meddela restriktioner eller genom att införa en
rätt att överklaga åklagarens restriktionsbeslut till domstol. Dessa
alternativ avfärdas dock till förmån för den föreslagna, utvidgade
tillståndsprövningen.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i promemorian eller lämnar det utan erinran. Flera remiss-
instanser anser det emellertid vara tveksamt om den föreslagna ordningen
kommer att leda till en minskad användning av restriktioner. Några
remissinstanser, Göteborgs tingsrätt, Huddinge tingsrätt, Riksåklagaren
och JUSEK, avstyrker förslaget.
Av de remissinstanser som har yttrat sig om de alternativ som
diskuteras i promemorian finner ungefär hälften att den valda lösningen
är mest ändamålsenlig och utgör en lämplig avvägning mellan olika
intressen. Stockholms tingsrätt och Huddinge tingsrätt framhåller att de
rekommendationer som den europeiska kommittén har lämnat bättre
tillgodoses genom införande av en möjlighet för den häktade att
överklaga åklagarens beslut om restriktioner till domstol. JUSEK påpekar
att ett institut med rätt att överklaga restriktionernas utformning i
domstol får mindre negativa konsekvenser än den föreslagna ordningen.
Några remissinstanser påpekar nackdelar med förslaget. Vissa
instanser, bl.a. Riksåklagaren och Svea hovrätt, framhåller att det inte är
lämpligt eller förenligt med domstolens opartiska roll att låta domstolen
fatta det konkreta beslutet om enskilda restriktioner. Huddinge tingsrätt
anför liknande tankegångar. Enligt några remissinstanser bör en
skärpning av de materiella förutsättningarna för att meddela restriktioner
övervägas. Ett förslag är att maximitider för restriktioner skall införas
och att domstol eller jämförbar självständig myndighet därefter skall
pröva frågan om fortsatta restriktioner.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med rege-
ringens förslag.
Synpunkter på utkastet: Flertalet myndigheter och organisationer
som yttrat sig har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Riksåklagaren och övriga företrädare för åklagarväsendet som lämnat
synpunkter, en brottmålsavdelning vid Göteborgs tingsrätt och JUSEK
avstyrker förslaget. Kritiken går främst ut på att reformbehovet är litet
samt att en ökad domstolsprövning av restriktioner medför risk för
avsevärt merarbete och ökade kostnader för åklagare och domstolar,
effektivitetsförluster och risk för att förundersökningen skadas.
Justitieombudsmannen ifrågasätter att förslaget kommer att leda till en
minskad restriktionsanvändning. Riksåklagaren uttrycker tveksamhet av
liknande slag och anser vidare att det, mot bakgrund av ett hårdnat
brottsklimat och allt vanligare sabotage av lagföringsprocessen, inte utan
vidare utredning entydigt kan sägas att antalet häktade med restriktioner
skall nedbringas.
Svea hovrätt, Huddinge tingsrätt och Rikspolisstyrelsen anser att
förslaget tillgodoser rekommendationen från den europeiska kommittén
mot tortyr. Sveriges Psykologförbund ifrågasätter om inte kontrollen av
restriktionsanvändningen kan göras mer effektiv t.ex. genom särskilda
kollegium som med vissa tidsintervall prövar frågan.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian diskuteras möjlig-
heterna att skärpa de materiella förutsättningarna för att meddela
restriktioner. Några olika modeller övervägs, men dessa avfärdas med
hänsyn främst till att den kollusionsrisk som restriktionerna är avsedda
att undanröja inte generellt kan sägas upphöra vid en abstrakt tidpunkt
eller vara beroende av vilken brottslighet det är fråga om. Undantags-
bestämmelser skulle därför krävas. I promemorian avvisas även tanken
att skärpa beviskravet för kollusionsfara. Regeringen delar de bedöm-
ningar som gjorts i promemorian och anser inte, med hänsyn till intresset
av att skapa förutsättningar för effektiva brottsutredningar och korrekta
brottmålsdomar, att de materiella villkoren för att ålägga en häktad
restriktioner bör ändras eller att en ordning som bygger på vissa tids-
frister bör införas.
Det andra huvudalternativet som behandlas i promemorian är att öka
domstolsinflytandet över restriktionsanvändningen. Även i denna del
övervägs olika modeller i promemorian.
Som framgår av avsnitt 7.1 ställer grundläggande processuella
principer – främst omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna – särskilda
krav på regler, t.ex. beträffande restriktioner för häktade, som tillgodoser
behovet att kunna genomföra effektiva förundersökningar. Vidare inne-
bär rollfördelningen mellan domstolar och åklagare begränsningar när det
gäller den insyn som domstolarna med bibehållen objektivitet kan och
bör ha i brottsutredningen. Vad som nu sagts samt den omständigheten
att de nuvarande reglerna och dess tillämpning i huvudsak fungerar som
avsett innebär att ett ökat domstolsinflytande inte kan förväntas medföra
någon större minskning av restriktionsanvändningen. Mot denna bak-
grund har bl.a. Riksåklagaren i yttrande över utkastet till lagrådsremiss
ifrågasatt behovet av ett ökat domstolsinflytande i nu aktuellt avseende.
Enligt regeringens mening finns det emellertid anledning att ta ytterligare
steg i syfte att skapa så goda garantier som möjligt för att inskränkningar
i de häktades kontakter med omvärlden endast förekommer i den
utsträckning som är absolut nödvändig för brottsutredningen. Det ökade
domstolsinflytandet skall således inte bara ses som ett sätt att, om
möjligt, minska antalet eller omfattningen av restriktioner, utan är också
avsett att tillgodose rättssäkerhetsaspekter i förfarandet.
En utvidgning av rättens tillståndsprövning
Den lösning som förordas i promemorian består i att domstolen i sitt
tillståndsbeslut närmare skall ange vilka slags restriktioner som
tillståndet avser. Sedan tillstånd lämnats är det alltjämt åklagaren som
skall fatta beslut om restriktioner i det enskilda fallet.
Som fördelar med promemorians förslag framhålls att domstolen
därigenom samtidigt skulle pröva både häktnings- och restriktions-
frågorna, vilket innebär effektivitetsvinster, och därmed att båda frågorna
kan komma under prövning i ett sammanhang. Möjliga nackdelar är,
enligt promemorian, att det kan vara svårt för åklagaren att vid
brottsutredningens början ha helt klart för sig vilka restriktioner som
behövs och att, av utredningsskäl, lämna en fullständig redogörelse för
kollusionsrisken.
De remissinstanser som särskilt framhåller fördelar med promemorians
förslag anför att förslaget bör leda till att restriktionsfrågan i större
utsträckning än i dag lyfts fram och blir ordentligt belyst vid
handläggningen i domstolarna. Flera remissinstanser finner att den
lösning som valts i promemorian är den mest ändamålsenliga och att den
utgör en lämplig avvägning mellan de olika intressen som bör beaktas.
Några remissinstanser ser betydande problem med det förslag som
lämnats. Förutom de nackdelar som identifieras i promemorian nämns
även bl.a. att domstolen har sämre förutsättningar än åklagaren att
bedöma behovet av specifika restriktioner, att den föreslagna ordningen
är betungande för åklagare och domstolar samt att den medför en risk för
att åklagaren inte känner samma odelade ansvar för restriktionerna som i
dag och därmed att de inte hävs så snart det är möjligt. Vidare anförs att
förslaget innebär att domstolen tar mer aktiv del i förundersökningen och
därför att den tillståndsbeslutande domarens opartiskhet kan komma att
ifrågasättas.
Många remissinstanser ställer sig dessutom tveksamma till pro-
memorians slutsats att den föreslagna ordningen kommer att begränsa
användningen av restriktioner. Några remissinstanser hävdar t.o.m. att
bristen på flexibilitet kan leda till att restriktioner kommer att användas i
större utsträckning än i dag. Svårigheterna att redan vid brottsutred-
ningens inledning bedöma vilka restriktioner som behövs kan, enligt flera
remissinstanser, sammantaget med en ordning där domstolen tidigt, utan
att därefter ha möjlighet att kontinuerligt följa förundersökningen, skall
specificera de former av restriktioner som får åläggas den häktade,
medföra en risk att åklagaren begär och får tillstånd till fler restriktioner
än som egentligen krävs. Detta i kombination med en uttunnad gräns för
ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol skulle dessutom bl.a.
kunna leda till att restriktioner i ett enskilt fall kan komma att stå kvar
längre än nödvändigt. Vidare betonas, särskilt från polis- och åklagarhåll,
att det inte kan bli fråga om någon mer detaljerad redovisning av
kollusionsrisken eftersom brottsutredningen annars skulle kunna skadas.
En särskild fråga är förhållandet mellan förslaget om en utvidgad
tillståndsgivning och rekommendationen från den europeiska kommittén
år 1995 att häktade bör ha en effektiv möjlighet att överklaga enskilda
restriktioner som beslutats av åklagare till en domstol eller annat
oberoende organ (se avsnitt 4). Några remissinstanser är tveksamma att
förslaget tillgodoser rekommendationen att själva beslutet om restrik-
tioner skall kunna överklagas.
Regeringen tar fasta på de synpunkter som framförts under remiss-
behandlingen om att promemorians förslag skulle kunna leda till att
ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol i fråga om restriktioner
blir mindre tydlig, vilket vore en olycklig utveckling. Det förslag som
lämnas i promemorian innebär vissa nackdelar samtidigt som det finns
risk för att den föreslagna ordningen varken kommer att bidra till att
minimera användning av restriktioner eller tillgodose den rekom-
mendation om överprövningsmöjlighet som den europeiska kommittén
har lämnat. Andra alternativ som behandlats i promemorian, och då i
första hand att införa en möjlighet till domstolsprövning av beslut om
enskilda restriktioner, bör därför övervägas.
Rätt att begära domstolsprövning av beslut om enskilda restriktioner
I promemorian framförs vissa invändningar mot att införa en rätt för
häktade att begära rättens prövning av åklagarens eller undersöknings-
ledarens beslut om enskilda restriktioner. För det första sägs att det inte
går att förutse i vilken utsträckning restriktionsbeslut kommer att
överklagas med en sådan ordning och att en ökad överklagandefrekvens,
jämfört med dagens möjlighet att begära överprövning hos överordnad
åklagare, kan medföra en risk för effektivitetsförluster. Mot bakgrund av
reglerna i Europakonventionen och den rättspraxis som Europadomstolen
har utvecklat i anslutning till konventionen anförs vidare i promemorian
att muntlig förhandling förmodligen kommer att krävas vid domstolens
prövning om sådan förhandling begärs av den häktade, i vart fall första
gången frågan om enskilda restriktioner skall prövas. Detta skulle, enligt
promemorian, försämra möjligheterna för snabba och effektiva för-
undersökningar på grund av merarbete för åklagarna, bl.a. i form av
ytterligare inställelser inför rätten. Vidare påtalas risken för att
häktnings- och restriktionsfrågan kan bli föremål för parallella pröv-
ningar, även i olika instanser. Detta alternativ avfärdas sammanfatt-
ningsvis med hänvisning till att en sådan ordning skulle bli svår-
överskådlig och svår att praktiskt handlägga.
Förslag om att ge häktade rätt till överprövning i domstol av
restriktionsbeslut har tidigare lämnats av 1974 års häktningsutredning
(SOU 1977:50), vilket i det följande lagstiftningsärendet fick ett blandat
mottagande av remissinstanserna. Från några remissinstanser som
tillstyrkte förslaget uttalades bl.a. att den formella möjligheten till
överprövning inom åklagarväsendet var mindre lämpad för prövning av
dessa frågor och att förslaget till domstolsprövning av åklagarens beslut i
restriktionsfrågor var ägnat att motverka onödiga restriktioner. En annan
synpunkt som framfördes var att en sådan ordning torde upplevas som
mera objektiv och lättillgänglig än den då gällande ordningen.
I propositionen (1980/81:201) avvisades utredningens förslag i denna
del med hänvisning till de kritiska synpunkter som vissa remissinstanser
hade framfört. Som skäl mot förslaget anfördes bl.a. att det inte fanns
något behov av en särskild ordning för överklagande vid sidan av den
överprövning som överordnad åklagare kan göra, att en sådan ordning
skulle vara kostsam och betungande, att den inte skulle fylla någon
funktion i praktiken eftersom åklagarens beslut ofta kommer att vara
ändrat innan domstolen hinner ta ställning till frågan samt att den
misstänktes tilltro till domstolens opartiskhet minskar ju fler beslut
domstolen fattar beträffande den misstänkte under förundersökningen.
Enligt regeringens mening är det åklagaren som har de bästa
förutsättningarna att fortlöpande bedöma behovet av restriktioner under
förundersökningens gång och utgångspunkten bör därför, liksom i dag,
vara att det är åklagaren som i första hand skall besluta om och ha det
primära ansvaret för de enskilda restriktioner som meddelas den häktade
i syfte att möjliggöra förundersökningen. Denna uppfattning delas av
flertalet remissinstanser.
De skäl som anfördes mot 1974 års häktningsutrednings förslag att
införa en rätt till överprövning i domstol måste ses i ljuset av att dom-
stolarna då inte alls tog ställning till frågor om restriktioner. Några
invändningar, vilka även framförs i promemorian och av flera
remissinstanser i detta ärende, är dock fortfarande aktuella, men enligt
regeringens uppfattning kan dessa synpunkter tillgodoses genom en
lämplig utformning av reglerna för en sådan prövning.
En sådan invändning är risken för parallella prövningar i flera
instanser. En samtidig rättslig prövning av samma omständigheter i olika
instanser är inte ändamålsenlig. Det faktum att såväl häktning som
restriktioner är temporära åtgärder för vilka omständigheterna fort-
löpande förändras innebär att det alltid finns en risk för parallella
prövningar av samma fråga. Detta problem minskar också om rätten till
domstolsprövning av enskilda restriktioner begränsas till en instans (se
vidare nedan).
I sitt yttrande över utkastet till lagrådsremiss uttrycker Justitie-
ombudsmannen, utan att motsätta sig förslagen, tveksamhet i fråga om att
de föreslagna ändringarna om ökat domstolsinflytande i praktiken
kommer att leda till en minskad restriktionsanvändning. Riksåklagaren
uttrycker liknande åsikter.
Även om det inte finns något belägg för att restriktioner åläggs i
onödan, kan en domstolsprövning av enskilda restriktioner fylla en
funktion. En rätt att begära rättens prövning av enskilda restriktioner är
enligt regeringens mening ägnad att hålla restriktionsanvändningen vid
det minimum som är avsett. Avsikten är inte bara att hålla nere antalet
häktade som under någon del av förundersökningstiden åläggs
inskränkningar utan även att skapa garantier för att den tid som häktade
är underkastade restriktioner är så kort som möjligt. Det handlar också
om att minimera innehållet i de restriktioner som tillämpas i varje enskilt
fall. Detta ligger också i linje med vad Justitieombudsmannen har
framfört i ett nyligen avgjort ärende med anledning av en anmälan mot
en åklagarmyndighets beslut om restriktioner (Dnr 1979-1997). I beslutet
påpekas bl.a. att åklagaren vid varje prövning måste göra klart för sig om
det verkligen finns en i något avseende påtaglig risk för att utredningen
skulle kunna försvåras av den misstänkte samt kunna ange på vilket sätt
detta skulle kunna ske. Enligt regeringens mening bidrar en ordning med
domstolsprövning av restriktioner till att inskärpa vikten av att sådana
bedömningar görs.
En ordning med överprövning i domstol måste dessutom rimligen av
de häktade uppfattas som mer objektiv än den nuvarande möjligheten att
begära en överordnad åklagares överprövning av åklagarens restrik-
tionsbeslut.
Såväl farhågor i fråga om brottmålsprocessens effektivitet som risken
för parallella prövningar kan enligt regeringens uppfattning bemästras
genom utformningen av reglerna för rättens prövning. Regeringen
bedömer att reglerna kan utformas så att förslaget inte kommer att
innebära försämrade möjligheter för åklagarna att genomföra snabba och
effektiva förundersökningar och inte heller motverka möjligheterna att
bekämpa brott. Även de kritiska synpunkter som bl.a. Riksåklagaren fört
fram beträffande utkastet till lagrådsremiss – främst risken för avsevärt
merarbete för åklagare och domstolar samt risken att brottsutredningen
skadas – kan tillgodoses genom en lämplig utformning av reglerna. Vi
återkommer närmare till detta i avsnitt 7.4.
En rätt för häktade att begära rättens prövning av beslut om enskilda
restriktioner uppfyller i allt väsentligt den europeiska kommitténs
rekommendation. Denna bedömning redovisas även av Svea hovrätt och
Huddinge tingsrätt i deras yttranden över förslaget i utkastet till lagråds-
remiss.
En möjlighet till domstolsprövning är också i linje med behand-
lingslagens regler om rätt att överklaga restriktioner som beslutats med
hänsyn till säkerhet och ordning. Vidare har nyligen, bl.a. med hän-
visning till Europakonventionens krav, en rätt att till domstol överklaga
beslut om besöksinskränkningar inom tvångsvården införts genom lagen
(1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård som trätt i kraft
den 1 januari 1997 (prop. 1995/96:196, bet. 1996/97:SoU2 och rskr.
1996/97:5). Enligt regeringens bedömning skulle en ordning som innebär
att rätten till domstolsprövning av restriktioner för frihetsberövade byggs
ut inte, som Svea hovrätt befarar, återverka på reglerna om inskränk-
ningar i patienters rörelsefrihet enligt den psykiatriska tvångsvårds-
lagstiftningen. De åtgärder som i dessa fall kan komma i fråga får i
allmänhet bara tillämpas under en kortare tid vid akuta situationer och en
särskild ordning med skyldighet att anmäla beslut till Socialstyrelsen
finns föreskriven i vissa fall. Den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen
har varit föremål för översyn av en särskild kommitté (Tvångspsykiatri-
kommittén). Kommittén har i sitt slutbetänkande Rättssäkerhet, vård-
behov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård (SOU 1998:32) inte
föreslagit några ändringar beträffande restriktioner för patienterna.
Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att den häktade skall ges rätt
att begära rättens prövning av åklagarens beslut om enskilda restrik-
tioner. De nya reglerna bör komplettera den nuvarande ordningen med att
rätten enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken lämnar generellt tillstånd till
restriktioner.
Rätten att begära rättens prövning av enskilda restriktioner bör
tillkomma alla häktade som omfattas av behandlingslagen, dvs. oavsett
var de förvaras. Restriktioner av utredningsskäl kan enligt behand-
lingslagen även meddelas den som är gripen eller anhållen. För dessa
former av frihetsberövanden gäller korta tidsfrister. Vidare förändras ofta
förhållandena, och därmed ett eventuellt behov av restriktioner, snabbt
under det inledande skedet av förundersökningen. Enligt regeringens
mening saknas det behov av att utsträcka rätten att begära rättens
prövning av beslut om enskilda restriktionen till andra än häktade. Vi
återkommer dock ytterligare till den frågan i avsnitt 7.4.
Domstolsprövningen bör begränsas till en instans och varken den
häktade eller åklagaren bör ha rätt att överklaga beslutet om enskilda
restriktioner till högre rätt. En sådan möjlighet skulle i praktiken
knappast fylla någon funktion för den häktade med hänsyn till att
åklagarens beslut ofta kommer att vara ändrat innan högre rätt hinner ta
upp frågan. Inte heller för åklagaren är ett överklagande särskilt
meningsfullt eftersom beslutet i så fall har inneburit att rätten upphävt en
viss restriktion med omedelbar verkan. Dessutom innebär de särskilda
omständigheter som måste bedömas i varje enskilt fall att värdet av högre
domstols avgöranden som prejudikat inte är så stort i fråga om enskilda
restriktioner. Den möjlighet som de nuvarande reglerna ger att särskilt
överklaga tingsrättens beslut att generellt ge tillstånd till restriktioner –
eller att avslå en sådan begäran – är tillräcklig. Den föreslagna ordningen
minskar också risken för parallella prövningar av samma fråga i olika
instanser.
Möjligheten till domstolsprövning bör inte ersätta den nuvarande
överprövningen av överordnad åklagare. Även fortsättningsvis bör en
överordnad åklagare kunna pröva beslut om restriktioner inom ramen för
sin tillsynsverksamhet, t.ex. i fall när det dröjer till dess rätten prövar
enskilda restriktioner eller när den häktades önskemål gäller en fråga som
rätten inte kan pröva (se vidare avsnitt 7.4). I andra fall bör den
överordnade åklagaren hänvisa den häktade till möjligheten att begära
rättens prövning av restriktionsbeslutet. Det framgår redan i dag av
Riksåklagarens cirkulär om handläggningen av överprövningsärenden
(RÅC I:108) att överprövning normalt bör vägras bl.a. när frågan kan
prövas av domstol. Enligt regeringens bedömning kommer detta inte att
medföra några tillämpningsproblem för åklagare eller domstolar
7.3 Rättens generella tillstånd till restriktioner
Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler förtydligas så att
det framgår att rätten skall pröva frågan om generellt tillstånd till
restriktioner vid varje tillfälle som häktningsfrågan prövas och att
tillståndsprövningen således även gäller när åklagaren begär för-
längd tid för att väcka åtal. Ett tidigare meddelat tillstånd förfaller
om rätten vid denna prövning inte meddelar fortsatt tillstånd till
restriktioner. Behandlingslagen förtydligas så att det framgår att
rättens generella tillstånd till restriktioner inte krävs för anhållna
och gripna.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag utom
såvitt avser förtydligandet beträffande anhållna och gripna. I
promemorian föreslås dessutom att rätten omedelbart skall häva ett
tillståndsbeslut i de avseenden det inte längre finns skäl för tillståndet.
Det senare förslaget är utformat med hänsyn till promemorians
huvudförslag att rätten i sitt tillståndsbeslut skall specificera de former av
restriktioner som får meddelas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat
promemorians förslag om hävning av tillståndsbeslut tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens förslag. I stället för en regel om att tillståndet förfaller
innehöll utkastet en föreskrift om att rätten skall upphäva ett tillstånd till
restriktioner när det inte längre finns skäl för det.
Synpunkter på utkastet: Riksåklagaren avstyrker den föreslagna
regeln om att rätten skall upphäva tillståndet till restriktioner.
Skälen för regeringens förslag: Tillståndsprövningen enligt 24 kap.
5 a § rättegångsbalken syftar till att fästa uppmärksamheten på frågan om
den häktades möjligheter till kontakter med omgivningen och att göra
domstolsinflytandet över denna fråga tydligare. Den innebär också en
klar koppling mellan häktningsskäl, dvs. kollusionsfara, och restrik-
tionsanvändningen. Som redovisats i avsnitt 7.2 bör den rätt till
domstolsprövning av undersökningsledarens eller åklagarens beslut om
enskilda restriktioner som föreslås i detta ärende vara ett komplement till
den nuvarande tillståndsprövningen.
Rättens ansvar för restriktionsanvändningen bör komma tydligare till
uttryck i bestämmelserna. Det nuvarande systemet bygger på att rätten
skall pröva frågan om tillstånd till restriktioner när åklagaren begär det
och därefter ompröva tillståndet vid varje tillfälle som häktningen
omprövas. Bestämmelsen bör förtydligas så att det framgår att detta även
gäller när åklagaren begär förlängd tid för att väcka åtal, vilket också
föreslås i promemorian.
I sitt yttrande över utkastet till lagrådsremiss avstyrker Riksåklagaren
en regel om att rätten skall upphäva tillstånd till restriktioner när det inte
längre finns skäl för sådana. Enligt Riksåklagaren skulle en sådan regel
få en reell funktion endast om rätten har någon form av under-
sökningsplikt samt att en sådan plikt skulle vara alltför långtgående.
Regeringen är benägen att instämma i Riksåklagarens uppfattning.
Bestämmelsen bör i stället utformas som en förfallsregel så att tidigare
meddelade tillstånd förfaller om rätten vid prövning av häktningsfrågan
inte meddelar ett beslut om fortsatt tillstånd.
Eftersom rättens prövning av tillståndsfrågan förutsätter att åklagaren
har begärt ett sådant tillstånd bör på samma sätt ett meddelat tillstånd
förfalla om åklagaren begär omhäktning eller förlängd tid att väcka åtal
utan att i samband därmed begära ett fortsatt tillstånd till restriktioner.
Rättens tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken
kan endast begäras beträffande häktade. Enligt 16 § andra stycket
behandlingslagen får restriktioner av utredningsskäl endast åläggas en
häktad om detta får ske enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken. I ett
initiativärende har Justitieombudsmannen uppmärksammat att behand-
lingslagens regler kan tolkas så att rättens tillstånd till restriktioner också
krävs för att meddela restriktioner av utredningsskäl för andra
personkategorier som, enligt 17 §, omfattas av behandlingslagens regler
om häktade. Detta gäller främst de som anhållits eller gripits på grund av
misstanke om brott, för vilka rättens tillstånd inte kan inhämtas.
Justitieombudsmannen föreslår att denna otydlighet skall avhjälpas.
Bestämmelserna om rättens tillstånd till restriktioner är inte avsedda att
gälla för andra än häktade (se prop. 1993/94:24 s. 83). Detta bör, som
Justitieombudsmannen föreslår, förtydligas genom ett uttryckligt
undantag i 17 § behandlingslagen från den föreskrift i 16 § samma lag
som innebär att reglerna i 24 kap. 5 a § rättegångsbalken måste vara
uppfyllda för att restriktioner av utredningsskäl skall få meddelas. Frågan
om andra än häktade skall ha möjlighet att begära rättens prövning av
beslut om enskilda restriktioner behandlas i avsnitt 7.4.
7.4 Rättens prövning av beslut om enskilda restriktioner
Regeringens förslag: Rättens prövning av enskilda restriktioner skall
ske i samband med att den prövar frågan om generellt tillstånd till
restriktioner. Rättens prövning skall avse frågan om restriktioner av ett
visst slag är motiverade, men inte frågor om särskilda lättnader i eller
undantag från en restriktion som i sig är motiverad.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss avviker från regeringens
förslag genom att den häktades begäran om rättens prövning, enligt ut-
kastet, skall lämnas till åklagaren som skall ompröva sitt restriktions-
beslut. Om åklagarens omprövning inte leder till den ändring som den
häktade begär – och begäran om domstolsprövning därmed förfaller –
skall den häktades begäran överlämnas till rätten för att prövas så snart
som möjligt. Rätten skall enligt utkastets förslag ha möjlighet att, bl.a. på
begäran av den häktade, hålla muntlig förhandling. En sådan förhandling
skall om möjligt samordnas med en annan förhandling beträffande den
häktade.
Synpunkter på utkastet: Flertalet av dem som yttrat sig särskilt över
den närmare utformning av reglerna har endast haft invändningar mot
enstaka punkter i förslaget. Riksåklagaren, som avstyrker förslaget om
ökad domstolsprövning i dess helhet, uppger att den föreslagna
ordningen kommer att innebära ett avsevärt merarbete för åklagare och
domstolar, bl.a. genom nya förhandlingar, och därmed ökade kostnader.
Vidare anförs att reglerna om omprövning i samband med en begäran om
domstolsprövning ytterst sällan kommer att leda till ändrade beslut och
att risken för en ingående prövning medför att rättens opartiskhet kan
ifrågasättas. Helsingborgs tingsrätt anser också att förslaget kommer att
medföra ökade kostnader.
Även en avdelning vid Göteborgs tingsrätt hävdar att jävsfrågor skulle
kunna aktualiseras i vissa fall. Huddinge tingsrätt framför däremot att en
ordning med domstolsprövning i efterhand, sedan konsekvenserna av
vissa enskilda restriktioner kan bedömas mot en fortskriden utredning
och sedan åklagaren först givits möjlighet att nyansera beslutet, innebär
att rättens prövning alltjämt kan framstå som objektiv.
Huddinge tingsrätt, två avdelningar vid Göteborgs tingsrätt och
Sveriges advokatsamfund anser att reglerna om rättens handläggning –
samordnade förhandlingar – ger alltför dålig ledning för domstolarna och
härtill är i viss mån motsägelsefulla. Några av dessa förordar samordnade
förhandlingar, medan de andra, bl.a. Sveriges Advokatsamfund, anser att
en snabb prövning skall prioriteras och därmed att särskilda förhand-
lingar skall hållas för prövning av den häktades begäran. Det föreslås
från några håll att tidsgränser för olika åtgärder skall införas.
Huddinge tingsrätt påtalar dessutom vissa tillämpningsproblem när det
gäller omfattningen av rättens prövning. I flera yttranden föreslås olika
förtydliganden och ändringar i lagtexten.
Skälen för regeringens förslag: Med hänsyn till att prövningen av
restriktioner innefattar en bedömning av frågan om kollusionsfara är det
uppenbart lämpligt att pröva restriktionsfrågor samtidigt som häktningen
prövas. Sådan samordning föreskrivs när det gäller rättens prövning av
generella tillstånd till restriktioner och bör även eftersträvas när det gäller
rättens prövning av enskilda restriktioner. Förfarandet vid rättens
prövning av enskilda restriktioner bör därför enligt regeringens mening
fogas in i den ordning som gäller för prövningen av häktnings- och
tillståndsfrågor. Genom en obligatorisk samordning av rättens prövning
av de frågor som beror på en bedömning av kollusionsfaran – häktning,
generellt tillstånd till restriktioner och enskilda restriktioner – tillgodoses,
enligt regeringens mening, de kritiska synpunkter – om merarbete,
effektivitetsförluster och tillämpningsproblem när det gäller rättens
möjlighet att samordna förhandlingar – som framförts beträffande
förslaget i utkastet till lagrådsremiss. Vi förordar således en ordning som
ligger närmare det förslag som lämnas i promemorian, vilket har fram-
hållits som en mer ändamålsenlig lösning av ett antal remissinstanser (se
avsnitt 7.2).
Utformningen av reglerna om rättens handläggning
Förfarandereglerna bör således utformas så att den häktades begäran
prövas vid samma tillfälle och i samma ordning som rätten tillämpar
beträffande frågorna om häktning och tillstånd till restriktioner. Detta bör
åstadkommas genom att knyta prövningen av enskilda restriktioner till
den prövning som enligt rättegångsbalken gäller för tillståndsfrågan.
Enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken skall rätten pröva frågan om
tillstånd till restriktioner varje gång som häktningsfrågan prövas och
sådant tillstånd begärs av åklagaren. I avsnitt 7.3 föreslås ett förtyd-
ligande så att det klart framgår att sådan prövning även skall ske när
rätten tar ställning till en begäran om förlängd tid att väcka åtal.
Tingsrätten prövar i regel tillståndsfrågan, och därmed en fråga om
enskilda restriktioner, vid en förhandling. Det kan vara fråga om en
häktningsförhandling, en omhäktningsförhandling, en förhandling för
prövning av frågan om tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § andra
stycket rättegångsbalken, en häktningsförhandling beträffande den som
har häktats i sin utevaro enligt 24 kap. 17 § fjärde stycket rättegångs-
balken eller huvudförhandlingen. Domstolsprövningen av enskilda
restriktioner kommer alltså i vissa fall att kunna ske samtidigt som
domstolen första gången tar ställning till frågan om tillstånd till
restriktioner.
Rättens tillstånd till restriktioner krävs endast beträffande den som är
häktad. Denna koppling innebär att den som är gripen eller anhållen inte
kan begära rättens prövning av ett beslut om restriktioner av utrednings-
skäl (se avsnitt 7.2). Den som är gripen eller anhållen bör dock kunna få
till stånd en domstolsprövning av enskilda restriktioner i samband med
att han eller hon häktas och tillstånd till restriktioner meddelas. Enskilda
restriktioner bör således kunna prövas av rätten redan vid den första
häktningsförhandlingen.
Enligt 24 kap. 18 § rättegångsbalken skall häktningsbeslutet, och
därmed ett eventuellt tillstånd till restriktioner, i regel prövas på nytt av
rätten vid omhäktningsförhandlingar med högst två veckors mellanrum.
Om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är
uppenbart att förhandling inom den angivna tiden skulle vara utan
betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum. Detta kan t.ex.
vara fallet om den häktade medger åklagarens begäran om förlängning av
tiden för att väcka åtal. Om den häktade begär domstolens prövning av
enskilda restriktioner kan detta således innebära att en omhäktnings-
förhandling någon gång kommer till stånd när den annars inte skulle ha
behövts, nämligen när denna begäran medför att en omhäktnings-
förhandling inte kan anses vara uppenbart obehövlig. Även om den
häktade inte motsätter sig häktningen eller en förlängning av åtalstiden
för att få till stånd en förhandling i dessa fall bör rätten ta ställning till
samtliga frågor i ett sammanhang. Den häktades begäran om prövning av
enskilda restriktioner bör dock inte med automatik leda till att
omhäktningsförhandling skall hållas utan förutsättningarna måste prövas
från fall till fall. Den häktade har redan i dag möjlighet att få till stånd
omhäktningsförhandlingar med stöd av 24 kap. 18 § rättegångsbalken
och det kan antas att den häktade i allmänhet även kommer att påkalla en
ny prövning av häktningsfrågan, och därmed en ny förhandling, i de fall
som nu avses.
En samordning med den existerande ordningen för prövning av
tillståndsfrågan innebär att viss tid förflyter mellan de tillfällen när en
domstolsprövning av enskilda restriktioner kan komma till stånd. Detta
kan enligt regeringens uppfattning accepteras med hänsyn till att den
häktade redan vid det första tillfället när tillståndsfrågan prövas av rätten
även kan få de enskilda restriktionerna prövade.
Det bör också framhållas att rätten är oförhindrad att hålla en
omhäktningsförhandling tidigare än vad som anges i 24 kap. 18 § rätte-
gångsbalken, t.ex. om det framkommer uppgifter som innebär att den
bedömning av kollusionsfaran som ligger till grund för beslut om
häktning och tillstånd till restriktioner kan ifrågasättas. På detta sätt har
rätten möjlighet att uppfylla sin skyldighet, enligt 24 kap. 20 §
rättegångsbalken, att upphäva ett häktningsbeslut när det inte längre finns
skäl för beslutet.
Den häktades begäran bör kunna framställas såväl muntligen som
skriftligen. Detta bör kunna ske så sent som vid den förhandling där
frågan skall prövas. Vid förhandlingen redovisar åklagaren de om-
ständigheter som denne anser medföra kollusionsfara och skäl för
tillstånd till restriktioner. Vidare har åklagaren tillgång till det restrik-
tionsbeslut som gäller och i allmänhet gjort klart för sig vilka
restriktioner som skall tillämpas fortsättningsvis. Det är därmed lätt för
åklagaren att lämna de eventuella ytterligare uppgifter som behövs för att
bemöta den häktades begäran, även om den framställs först vid den
förhandlingen där den skall prövas. Frågan om åklagarens möjligheter att
redovisa olika omständigheter för rätten, och därmed för den misstänkte,
behandlas närmare i avsnitt 7.5.
När det gäller prövning av såväl frihetsberövanden som restriktioner är
det fråga om omständigheter som fortlöpande förändras. Den
omprövningsskyldighet som föreskrivs i 16 § behandlingslagen bidrar
ytterligare till förändringar av restriktionsbeslut. Prövningen av den
häktades begäran bör naturligtvis avse det restriktionsbeslut som gäller
vid tiden för prövningen. Det bör därför ankomma på åklagaren att
redovisa vilka restriktioner som den häktade för tillfället är underkastad.
Rättens prövning av enskilda restriktioner bör även i vissa fall kunna
begäras i hovrätten och Högsta domstolen. Detta bör kunna ske när lägre
rätt har dömt i målet och domen överklagats dit. Med hänsyn till att
rättens beslut om enskilda restriktioner inte bör kunna överklagas (se
avsnitt 7.2) finns det däremot inte skäl att medge prövning av enskilda
restriktioner i hovrätt och Högsta domstolen om bara häktnings- eller
tillståndsfrågan har överklagats dit. Det kan för övrigt anmärkas att om
överrätten upphäver ett tillstånd till restriktioner i en sådan situation så
faller naturligtvis även de enskilda restriktioner som åklagaren har
beslutat. I ett fall bör dock högre rätt kunna pröva enskilda restriktioner
även om det enbart är lägre rätts häktningsbeslut som har överklagats dit.
Det gäller situationen när lägre rätts beslut att ogilla ett häktningsyrkande
har överklagats och den högre rätten i den häktades utevaro beslutar om
häktning med följd att en förhandling enligt 24 kap. 17 § fjärde stycket
rättegångsbalken hålls (se 52 kap. 11 § tredje stycket och 56 kap. 11 §
första stycket rättegångsbalken). I dessa fall åläggs den häktade
eventuella restriktioner i samband med att häktningsbeslutet verkställs
och denne bör då ha samma möjligheter att begära rättens prövning av
enskilda restriktioner som han eller hon har i motsvarande situation vid
tingsrätten.
En prövning av enskilda restriktioner i högre rätt torde bli sällsynt och
endast förekomma i undantagsfall.
Den häktades begäran bör i hovrätt eller Högsta domstolen handläggas
på samma sätt som häktnings- och tillståndsfrågorna. Det innebär att en
prövning i högre rätt i regel kommer att ske på handlingarna. I dessa fall
har åklagaren möjlighet att lämna konkreta uppgifter till stöd för
restriktionerna utan att äventyra brottsutredningen och det skriftliga
underlag som högre rätt har att bedöma kan alltså vara mycket mer
utförligt än vad som i allmänhet är möjligt vid tingsrätten. Om häktning
sker först i högre rätt skall häktningsfrågan prövas vid en förhandling där
(beträffande personer som häktas i sin utevaro, se 51 kap. 8 § fjärde
stycket och 55 kap. 15 § första stycket 2 rättegångsbalken). Eventuella
frågor om tillstånd till restriktioner och domstolsprövning av ett
restriktionsbeslut skall därmed prövas vid den förhandlingen.
Närmare om innehållet i domstolsprövningen
Rättens prövning bör avse frågan om de enskilda restriktioner som den
häktade har invänt mot är motiverade. Prövningen kan leda till att rätten
upphäver restriktioner av något slag som åklagaren har beslutat om.
Åklagarna kan enligt särskilda bestämmelser i behandlingslagen
medge olika former av lättnader i eller undantag från restriktioner, t.ex.
att tillåta avlyssnade samtal, för att möjliggöra kontakter mellan den
häktade och andra. De ställningstaganden som måste göras i samband
med beslut om sådana lättnader eller undantag fordrar god kännedom om
den pågående brottsutredningen. Vidare är lättnaderna ofta beroende av
möjligheterna till praktiska arrangemang. Det måste t.ex. finnas personal
tillgänglig för att övervaka telefonsamtal eller besök och som är
kompetent att avgöra när kontakten innebär en fara för utredningen.
Liksom i dag bör det vara åklagarens uppgift att avgöra och föranstalta
om de specifika kontrollåtgärder som behövs för att en lättnad av en viss
restriktion skall kunna medges. Detaljer av detta slag bör inte ingå i
domstolens prövning eller i dess beslut. Det är därför, enligt regeringens
mening, inte lämpligt att rätten även skall kunna ta ställning till lättnader
i eller undantag från enskilda restriktioner som i övrigt anses vara
motiverade. En sådan prövning kan dessutom innefatta så ingående
bedömningar av brottsutredningen att domstolens, eller i vart fall den
enskilde domarens, opartiskhet skulle kunna ifrågasättas. Den skulle
också innebära alltför mycket detaljarbete i domstolen.
För att denna begränsning klart skall framgå förordar vi en annan
formulering av lagtexten än den som föreslogs i utkastet (se vidare
författningskommentaren till 17 § behandlingslagen).
Med hänsyn till behovet av en tydlig ansvarsfördelning mellan
åklagare och domstol samt till förutsättningen att åklagaren primärt skall
ansvara för det närmare innehållet i restriktionerna bör rätten inte, såsom
föreslås i promemorian, ha en skyldighet att på eget initiativ upphäva
enskilda restriktioner. Ett sådant ansvar förutsätter att brottsutredningen
följs kontinuerligt, vilket varken är eller bör vara rättens uppgift.
Övriga frågor
Den överprövning av beslut om enskilda restriktioner som det är fråga
om innefattar inte någon bedömning av frågan om den misstänkte har
begått det brott som han eller hon misstänks för. Prövningen är alltså
enligt regeringens mening inte – som några remissinstanser anser –
jämförbar med den situation som Europadomstolen hade att bedöma i
målet Hauschildt mot Danmark (Ser. A Vol. 154). Prövningen faller
heller inte inom tillämpningsområdet för den särskilda bestämmelse i 4
kap. 13 § rättegångsbalken om domarjäv som infördes år 1993 med
anledning av detta mål (punkt 8; jfr prop. 1992/93:25).
Rättens prövning av enskilda restriktioner kommer inte att grunda sig
på en mer ingående redogörelse för de omständigheter som, enligt
åklagaren, ger upphov till kollusionsrisken och behovet av en viss
restriktion än vad som normalt är fallet vid en häktningsförhandling där
tillståndsfrågan prövas. Det som tillkommer är förhållandet mellan
kollusionsfaran och den enskilda restriktionen (se vidare avsnitt 7.5). Det
finns därför inte anledning att anse en domare jävig enbart på den
grunden att han eller hon i målet har gjort en bedömning av åklagarens
beslut om enskilda former av restriktioner för en häktad. En ordning med
överprövning av restriktionsbeslut i domstol skulle därför inte påkalla
någon ändring av reglerna om domarjäv. Det finns inte heller skäl att
anse – vilket en instans som yttrat sig över utkastet till lagrådsremiss gör
– en domare jävig på grund av upprepade prövningar av restriktions-
frågor i förening med flera häktnings- och omhäktningsförhandlingar.
De nya reglerna om rättens prövning av enskilda restriktioner bör
placeras i behandlingslagen där de materiella bestämmelserna finns och
inte, som någon instans anför i sitt yttrande över utkastet, i
rättegångsbalken. Däremot bör det, vilket inte föreslogs i utkastet, införas
en hänvisning till dessa regler i rättegångsbalken.
7.5 Redovisning av skäl för restriktioner m.m.
Regeringens förslag:. När rättens generella tillstånd till restriktioner
begärs skall åklagaren ange skälen för restriktioner. Om den häktade
begär rättens prövning av enskilda restriktioner skall åklagaren ges
tillfälle att ange skälen för dessa.
Regeringens bedömning: Föreskrifter om dokumentation av skäl för
restriktioner och om häktades möjligheter att ta del av den bör inte ges
i lag. I stället bör föreskrifter ges i förordning och av Riksåklagaren.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag när
det gäller rättens tillstånd till restriktioner. Eftersom tillståndet skall
precisera vilka enskilda restriktioner som får tillämpas skall dock
åklagaren enligt promemorians förslag ange skäl för varje enskild
restriktion som denne begär att tillståndet skall omfatta.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar promemorians
förslag i denna del. Rikspolisstyrelsen påpekar att kravet på detaljer i
fråga om vilka restriktioner som skall tillämpas inte får sättas alltför
högt. Riksåklagaren framhåller risken för att utredningen försvåras om
åklagaren måste avslöja detaljer ur förundersökningen för den misstänkte
för att inte riskera att få avslag på en begäran om tillstånd till
restriktioner. Denna kritik återfinns även i remissvaren från många av de
åklagarmyndigheter och åklagarkamrar som yttrat sig på anmodan av
Riksåklagaren.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens förslag när det gäller åklagarens skyldighet att ange skäl när
denne begär rättens generella tillstånd till restriktioner. Enligt utkastet
skall åklagaren därutöver skriftligen ange skälen för de enskilda
restriktioner i ett yttrande över den häktades begäran om rättens prövning
av beslutet. Frågan om dokumentation av de omständigheter som
föranleder ett restriktionsbeslut berörs inte i utkastet.
Synpunkter på utkastet: Justitiekanslern anför att förslaget inte
uppfyller den rekommendation som kommittén mot tortyr har lämnat
samt att det är ägnat att öka antalet överklaganden i frågor om enskilda
restriktioner eftersom det innebär att den häktade är hänvisad till att
begära rättens prövning för att få veta skälen för dessa. Samtidigt betonar
Justitiekanslern att det inte bör ställas alltför höga krav på en detaljerad
redovisning i beslutet av skälen för de enskilda restriktionerna.
Riksåklagaren avstyrker förslaget i denna del med hänvisning till de
invändningar som anförs mot den närmare utformningen av reglerna i
utkastet (se avsnitt 7.4). Rikspolisstyrelsen, som inte motsätter sig
förslaget, betonar behovet av att inte för den häktade avslöja de närmare
skälen för enskilda restriktioner och önskar ett förtydligande i fråga om
omfattningen av vad åklagaren skall behöva ange i samband med
domstolsprövningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Den europeiska
kommittén mot tortyr har i båda sina rapporter om de svenska
förhållandena bl.a. rekommenderat att skriftliga skäl skall redovisas vid
varje tillfälle när frågan om att införa, fortsätta att ålägga eller ändra
restriktioner för en frihetsberövad prövas och vidare att den misstänkte
skall få ta del av dessa skäl om inte brottsutredningens behov dikterar
annorlunda. I 1995 års rapport lämnades denna rekommendation bl.a.
mot bakgrund av att rättens beslut att medge tillstånd och åklagarens
beslut om enskilda former av restriktioner, båda normalt avfattade på
förtryckta formulär, inte anger några skäl för besluten.
Intresset av att kunna genomföra en effektiv förundersökning kräver,
vilket flera remissinstanser särskilt framhåller, att närmare uppgifter om
utredningsläget inte skall behöva redovisas för den misstänkte. Detta
förhållande uppmärksammas och godtas i de rekommendationer som
kommittén har lämnat. Rekommendationerna måste också ses i ljuset av
den svenska processordningen i övrigt. Ansvarsfördelningen mellan
åklagare och domstolar är sådan att domstolarna inte skall leda eller
närmare följa förundersökningen. I den mån domstol har att pröva
åtgärder under förundersökningen skall detta ske utifrån uppgifter som är
kända för båda parterna, vilket begränsar domstolens möjligheter till en
mer ingående prövning. I stället finns andra kontrollorgan – Justitie-
kanslern, Justitieombudsmannen och överordnade åklagare – med
möjligheter att göra en mer ingående tillsyn och kontroll samt att påkalla
diciplinära eller straffrättsliga sanktioner.
Enligt regeringens mening finns det likväl utrymme för förbättringar
när det gäller redovisningen av skälen för restriktionsanvändningen.
Åklagarens redovisning av skäl för restriktioner till rätten
Problemet att åklagaren inte alltid kan redogöra närmare för vilka
kollusionsriskerna är i det enskilda fallet utan att äventyra brotts-
utredningen är inte specifikt för frågan om restriktioner. Redan i dag
måste åklagaren inför domstolen ange skälen, och utveckla dessa, i
samband med yrkandet om häktning och därmed i förekommande fall
även för ett påstående att kollusionsfara föreligger. Enligt Riksåklagarens
cirkulär om behandlingen av häktade och anhållna (RÅC I:120:4) bör
åklagaren vid häktningsförhandlingen noggrant och uttömmande ange de
omständigheter som denne anser utgöra kollusionsfara. I de flesta fall
torde det vara samma skäl som också utgör grunden för åklagarens
begäran om rättens tillstånd till restriktioner. Promemorians och utkastets
förslag om en bestämmelse som föreskriver att åklagaren skall ange de
omständigheter som hans begäran om tillstånd till restriktioner grundar
sig på, innebär därmed inte någon egentlig nyhet jämfört med vad som
gäller redan i dag. I förtydligande syfte bör en uttrycklig bestämmelse om
detta införas.
Regeringen föreslår därför att det av rättegångsbalken skall framgå att
åklagaren skall ange skälen för restriktioner i samband med begäran om
rättens tillstånd till sådana. Det bör inte ställas upp några krav på att
skälen redovisas skriftligen utan det bör räcka att dessa redovisas
muntligen vid förhandling.
En ordning som innebär att den häktade får begära rättens prövning av
åklagarens restriktionsbeslut väcker också frågan vad åklagaren skall
redovisa för rätten, och därmed för den häktade, när det gäller skälen för
de enskilda restriktioner som ålagts. Rättens prövning skall ske samtidigt
som frågan om tillstånd till restriktioner, och följaktligen häktnings-
frågan, prövas. Kravet på åklagaren att redovisa tillräckliga skäl för att
övertyga rätten om behovet av vissa restriktioner skiljer sig här inte
nämnvärt från situationen när denne vid häktnings- eller omhäkt-
ningsförhandlingen skall övertyga rätten om kollusionsfara. Det som
tillkommer är kopplingen mellan kollusionsfaran och den enskilda
restriktion som skall prövas. Den ordning som föreslås i avsnitt 7.4
innebär att åklagaren normalt kommer att redovisa sina skäl för de
enskilda restriktionerna vid en förhandling där även häktnings- och
tillståndsfrågorna behandlas. Att åklagaren skall bemöta den häktades
begäran om prövning är visserligen självklart, men en föreskrift om detta
bör likväl tas in i lagen. Inte heller här bör det ställas krav på att skälen
redovisas skriftligen.
För att förundersökningen inte skall äventyras får domstolens krav på
konkreta och detaljerade uppgifter inte ställas alltför högt vid dess
prövning av restriktionsfrågor, vare sig det gäller tillstånd till
restriktioner eller överprövning av enskilda restriktioner. Det gäller
särskilt under den inledande delen av förundersökningen. Men ju längre
förundersökningen pågår desto större krav på närmare uppgifter bör
domstolen typiskt sett kunna ställa för att bl.a. kunna göra den
proportionalitetsbedömning som framgår av 1 § behandlingslagen.
Allmänt hållna uppgifter om att samtliga vittnen inte är hörda, att gods
inte har återfunnits och konkreta uppgifter om att den misstänkte utsatt
personer för hot eller vidtagit andra åtgärder för att försvåra utredningen
torde ofta kunna lämnas. Däremot kan inte konkreta uppgifter redovisas
t.ex. om medmisstänkta som man ännu inte fått tag på eller om
förestående ingripanden och inte heller namn på vittnen som inte hörts
eller information som i sig avslöjar källan. Åklagarens redovisning är
alltså inte tänkt att vara mer detaljerad än vad den är i dag när det gäller
de omständigheter som åberopas till grund för häktning och tillstånd till
restriktioner. Därmed måste de synpunkter som främst Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen lämnat anses vara tillgodosedda.
Underrättelser till misstänkta om restriktionsbeslut
Enligt regeringens mening bör den misstänkte få del av de
restriktionsbeslut som meddelas av åklagaren eller undersökningsledaren.
Dessa beslut skall, enligt Riksåklagarens cirkulär (RÅC I:120), avfattas
skriftligen och ett av Riksåklagaren tillhandahållet formulär bör
användas. För närvarande framgår det varken av förordning eller av
cirkuläret att en underrättelse om beslutet skall lämnas till den
misstänkte. Regeringen avser att i förordning lämna föreskrifter om
underrättelse av restriktionsbeslut till den misstänkte.
Skriftlig dokumentation av de omständigheter som föranleder beslut om
restriktioner
Skälen för restriktionerna anges inte i restriktionsbesluten, vilket den
europeiska kommittén mot tortyr har uppmärksammat.
En formaliserad ordning för dokumentation av de omständigheter som
ligger till grund för åklagarens beslut om restriktioner skulle innebära en
ytterligare garanti för att innehållet i varje restriktionsbeslut inskränker
sig till vad som är nödvändigt med hänsyn till brottsutredningen. En
dokumentation skulle ge ett mer strukturerat beslutsunderlag och
underlätta omprövningar av beslutet, vilka emellanåt görs av en annan
åklagare än den som har fattat det ursprungliga beslutet. Vidare skulle
den tillsyn som utövas av överordnad åklagare och av Justitie-
ombudsmannen och Justitiekanslern underlättas.
Enligt regeringens mening skulle en skriftlig dokumentation i
anslutning till restriktionsbeslut vara en mer ändamålsenlig ordning än
den som föreslogs i utkastet. Den tillgodoser också bättre den europeiska
kommitténs rekommendationer om beslutsskäl.
De omständigheter som skall dokumenteras är desamma som de
åklagaren redan i dag beaktar i samband med beslut om restriktioner.
Nyheten vore att de sätts på pränt. Om dokumentationen sker på ett
lämpligt sätt i anslutning till åklagarmyndigheternas nuvarande system
med formulär, eller på sikt i datoriserad form, skulle den enligt
regeringens bedömning inte behöva innebära något större merarbete.
Uppgifterna bör i många fall kunna vara mer konkreta än dem som
åklagaren lämnar vid en häktnings- eller omhäktningsförhandling. Det är
dock inte fråga om att ålägga åklagarna en skyldighet att utforma
regelrätta beslutsskäl. Det handlar snarare om kortfattade anteckningar
om de faktiska förhållanden som gör att åklagaren beslutar om
restriktioner. Hur dokumentationen närmare skall ske lämpar sig inte för
lagreglering eller för föreskrifter i förordning utan bör utformas av
Riksåklagaren. En föreskrift om detta kan ges i förordning.
Det ligger i sakens natur att det på anhållningsstadiet endast undan-
tagsvis är möjligt att ange annat än mycket allmänt hållna skäl för
restriktioner. I utredningens inledningsskede förändras också bevisläget
mycket snabbt. Det är därmed i regel först i samband med häktnings-
förhandlingen som åklagaren kan ange mer konkreta omständigheter för
restriktionerna. Mot den bakgrunden bör skyldigheten att dokumentera
vilka omständigheter som föranleder restriktioner inte nödvändigtvis
omfatta anhållna utan kan begränsas till att gälla för dem som är häktade.
Den häktades insyn i dokumentationen
Den dokumentation som avses här omfattas av vanliga regler om
förundersökningssekretess. I likhet med den europeiska kommittén anser
regeringen att den häktade bör kunna få del av dokumentationen, om det
kan ske utan men för utredningen. Det kan i så fall enkelt ske i anslutning
till att den häktade får del av själva restriktionsbeslutet. Här är det
naturligtvis fråga om en balansgång där intresset av att kunna anteckna så
konkreta uppgifter som möjligt måste väga tyngre än intresset av att den
häktade skall kunna få del av dem. I vissa fall kan mycket precisa
uppgifter delges den häktade medan i andra fall även mycket allmänt
hållna uppgifter måste hemlighållas. I vad mån den häktade skall kunna
få del av dokumentationen får lösas från fall till fall och kan inte
lagregleras. En föreskrift om att Riksåklagaren meddelar närmare
anvisningar om den häktades tillgång till dokumentationen kan ges i
förordning.
Rättens restriktionsbeslut och underrättelser om dessa
Beträffande rättens beslut som inte är slutliga gäller enligt 30 kap. 11 §
första stycket rättegångsbalken att skäl för beslutet skall anges i den
utsträckning det behövs. Bestämmelsen är även tillämplig för rättens
beslut i samband med dess prövning av enskilda restriktioner och inga
särskilda regler för dessa beslut fordras.
När det gäller beslut som innebär att en häktad inte längre skall
underkastas restriktioner är det särskilt viktigt att rätten genast under-
rättar den myndighet som svarar för förvaringen av den häktade. Med
anledning av en anmälan mot bl.a. en åklagarmyndighet har Justitie-
ombudsmannen i ett beslut den 1 april 1996 påtalat att det finns ett behov
att föreskriva en sådan skyldighet för domstolarna. Beslutet har
överlämnats till Justitiedepartementet. Hovrätten för Västra Sverige har
också framhållit denna fråga i sitt remissvar över promemorian.
Föreskrifter om underrättelseskyldighet för domstolarna i detta avseende
kan ges i förordning.
7.6 Åklagarens hantering av kopior m.m. efter brev-
granskning
Regeringens förslag: Kopior och översättningar av sådana försändelser
till och från frihetsberövade personer som har granskats med stöd av
behandlingslagen skall förstöras så snart de inte längre behövs.
Skälen för regeringens förslag: Justitieombudsmannen har i ett
initiativärende tagit upp frågan om åklagarmyndigheternas rutiner för
registrering och arkivering av kopior och översättningar av granskade
brev från häktade med restriktioner och har föreslagit att sådana över-
sättningar och kopior av granskade försändelser skall förstöras så snart
de inte längre behövs.
Bestämmelser om restriktioner i form av inskränkningar i den
frihetsberövades rätt att sända eller motta brev och andra försändelser
finns i 9 och 10 §§ behandlingslagen. Med stöd av dessa bestämmelser,
som är tillämpliga såväl för häktade som för andra intagna som omfattas
av behandlingslagens regler, kan försändelser förhandsgranskas och
kvarhållas. En försändelse får inte öppnas utan den frihetsberövades
medgivande, men får istället hållas kvar om detta är motiverat av
säkerhets- eller utredningsskäl. Vissa brev och andra skriftliga handlingar
från den frihetsberövade, t.ex. brev till hans eller hennes offentliga
försvarare eller till svensk myndighet, skall vidarebefordras utan
föregående granskning. Närmare föreskrifter för granskningen finns i
förordningen till behandlingslagen och i Riksåklagarens cirkulär om
behandlingen av häktade och anhållna (RÅC I:120).
Bestämmelserna i behandlingslagen innebär att en granskad för-
sändelse skall vidarebefordras till adressaten efter granskningen om den
inte skall hållas kvar. Under granskningen kan det i vissa fall finnas
anledning att ta en kopia eller göra en skriftlig översättning av den
handling som granskas. Sådana kopior eller översättningar översänds inte
till adressaten utan arkiveras istället i åklagarmyndighetens
granskningsliggare.
Själva granskningsförsändelsen, och eventuella missiv till denna, utgör
allmän handling i tryckfrihetsförordningens mening under den tid som
vederbörande myndighet har hand om handlingen för granskning. Även
en kopia av en sådan granskningsförsändelse är en allmän handling. Av
tryckfrihetsförordningen följer vidare att skriftliga översättningar av
granskade försändelser som en åklagarmyndighet har låtit en utom-
stående person göra blir allmänna handlingar när de kommer in till
myndigheten och att detsamma gäller i fråga om översättningar av
granskningsförsändelser som tillkommer under sådana förhållanden att
de skall anses upprättade hos myndigheten i tryckfrihetsförordningens
mening.
En myndighet skall, enligt arkivlagen (1990:782), som huvudregel
behålla allmänna handlingar som kommer in eller upprättas i ett ärende.
Enligt 12 § första stycket arkivlagen får dock myndigheten – utöver
gallring och överlämnande till en arkivmyndighet – göra sig av med
allmänna handlingar genom återlämnande eller överlämnande som
antingen sker med stöd av lag eller föreskrift som meddelas av
regeringen eller den myndighet till vilken beslutanderätten har delegerats
eller med stöd av ett särskilt beslut av regeringen.
Mot bakgrund av behandlingslagens regler skall alltså åklagar-
myndigheten överlämna granskningsförsändelsen och eventuella missiv
till adressaten. Motsvarande möjlighet saknas beträffande de kopior och
översättningar av granskningsförsändelsen som skall anses som allmänna
handlingar. För sådana handlingar som finns i en åklagarmyndighets
granskningsliggare gäller, enligt Riksarkivets gallringsbeslut 1989:3, en
gallringsfrist om två år.
Det principiella intresset av att allmänna handlingar bevaras är
knappast så starkt i fråga om kopior och översättningar av gransknings-
försändelserna att detta intresse utgör hinder mot särskilda regler om
hanteringen som skiljer sig från vad som i allmänhet gäller för allmänna
handlingar. Istället bör kopior och översättningar av granskade
handlingar, vilka närmast utgör arbetshandlingar, kunna förstöras så snart
de inte längre behövs. Även Riksåklagaren, som har yttrat sig i Justitie-
ombudsmannens ärende, anser att ett undantag från kravet att spara
allmänna handlingar bör göras beträffande sådana översättningar för att
konformitet i hanteringen av dessa och granskningsförsändelserna skall
uppnås.
En föreskrift om att översättningar och kopior av granskade
försändelser skall förstöras så snart de inte längre behövs motsvarar vad
som enligt 27 kap. 24 § andra stycket rättegångsbalken gäller för
upptagningar vid hemlig teleavlyssning. Bestämmelsen bör, som
Justitieombudsmannen påpekar, föras in i behandlingslagen som är en
specialförfattning och inte i arkivlagen. Därmed begränsas dess
tillämpningsområde till kopior och översättningar av försändelser som
får granskas enligt behandlingslagens regler.
8 Behandlingen av häktade m.fl.
8.1 Reformbehovet
Gemensam vistelse
Kriminalvården och statsmakterna har allt sedan behandlingslagen trädde
i kraft strävat efter att förbättra häktesverksamheten och öka
möjligheterna för en häktad av vistas tillsammans med andra häktade. De
möjligheter till gemensam vistelse som lagen ger utrymme för har dock
inte tillvaratagits i den omfattning som är önskvärd. Orsakerna är bl.a. att
det i många häkteslokaler inte har funnits utrymme för gemensamma
aktiviteter. Begränsade personalresurser har också lagt hinder i vägen.
Under arbetet med Häktesuppdraget påbörjade emellertid kriminalvården
en tydlig förändring av häktesverksamheten i syfte att skapa mer humana
förhållanden. Nya häkten har tagits i bruk med bättre förutsättningar för
meningsfulla gemensamma aktiviteter. Vid andra häkten har genom
ombyggnad skapats utökade utrymmen för sådana aktiviteter. Antalet
platser med möjlighet till gemensamma aktiviteter ökar alltså fort-
löpande. De häktade erbjuds olika former av sysselsättning i allt större
utsträckning. Program som syftar till att motivera häktade som har
missbruksproblem till behandling har utvecklats. Personalen arbetar
närmare de häktade bl.a. genom att kontaktmannaskap har införts även på
häktena. Möjligheterna att utforma en mer human häktesverksamhet för
häktade med restriktioner är visserligen begränsade men s.k. samsittning
med andra häktade med restriktioner förekommer.
Regeringen har under en följd av år i regleringsbrev för kriminalvården
framhållit att ytterligare åtgärder skall vidtas för att skapa en mer human
utformning av häktesverksamheten och att arbetet med att öka
möjligheterna för de häktade att vistas tillsammans med andra häktade
skall fortsätta. I budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1 utg.
omr. 4) anför regeringen att arbetet med att humanisera häktesverksam-
heten skall vara en prioriterad uppgift för kriminalvården.
Frihetsberövanden måste utformas på ett sådant sätt att de inte är mer
ingripande än vad som är nödvändigt med hänsyn till de skäl som
föranlett åtgärden. Ett viktigt led i arbetet med att skapa förutsättningar
för en mer human häktesverksamhet är att se till att de intagna inte
isoleras från yttervärlden. Häktade bör också så långt möjligt få träffa
andra häktade. Enligt regeringens bedömning bör lokalförhållandena inte
lägga hinder i vägen för olika meningsfulla aktiviteter och gemensam
vistelse i häktena. Mot denna bakgrund bör behandlingslagens bestäm-
melser om gemensam vistelse ändras.
Provtagning för kontroll av drogfrihet
Ungefär en tredjedel av dem som tas in på landets kriminalvårdsanstalter
är narkotikamissbrukare. Det saknas motsvarande uppgift om dem som
tas in i häkte. Sannolikt är det inte någon större skillnad i förhållande till
andelen intagna narkotikamissbrukare i anstalt. Under de två sista
kvartalen 1995 och de två första kvartalen 1996 gjorde häktena 105
beslag av cannabis, opiater och centralstimulerande medel vid visitering i
samband med ankomst till häkte. Inne på häktena gjordes under samma
tid 49 beslag av sådana preparat och 114 beslag av läkemedel. Under
1996 omhändertogs sammanlagt drygt 300 g cannabis, drygt 9 g opiater
och 144 g centralstimulerande medel. En jämförelse med beslag i krimi-
nalvårdsanstalterna av cannabis och centralstimulerande medel under
samma år visar att det var endast anstalter i säkerhetsklass III som
beslagtog en större mängd än häktena. Det har från några häkten
rapporterats en ökad förekomst av narkotikapåverkan bland de intagna
sedan möjligheterna till gemensam vistelse ökat.
Det finns en överhängande risk för att problemen med narkotika i
häktena ökar när de intagna får utsträckta möjligheter till kontakter med
varandra. En ökad spridning av narkotika kan komma att utgöra en
säkerhetsrisk för såväl de häktade som personalen. En häktad som vill
vistas tillsammans med andra häktade skall inte behöva utsättas för att de
medintagna är påverkade av droger. Förekomsten av narkotika försvårar
också arbetet med att motivera de häktade att inleda behandling mot sitt
missbruk. Motivationsarbetet är ett viktigt led i kampen mot narkotika i
samhället. Det utgör även en betydelsefull del av kriminalvårdens in-
satser på det brottsförebyggande området. Kraftfulla åtgärder måste alltså
sättas in för att bekämpa narkotikaförekomsten i häktena. Erfarenheterna
från kriminalvårdsanstalterna visar att kontrollåtgärder är nödvändiga i
kampen mot narkotikan. I anstalterna är det möjligt att kontrollera
drogpåverkan hos de intagna genom provtagning. Motsvarande möjlighet
bör finnas vid häktena.
Omhändertagande och förstörande av vissa föremål
Som framgått gör häktena varje år åtskilliga beslag av narkotika. En stor
mängd föremål som är ägnade att användas för missbruk av narkotika,
t.ex. sprutor och kanyler, tas också i beslag inne på häktena och vid
visitation i samband med att en frihetsberövad anländer till häktet.
Sådana föremål får tas om hand med hänsyn till säkerheten i häktes-
lokalerna. Häktena är emellertid skyldiga att förvara föremålen och
lämna ut dem till den intagne när han friges, om han inte medger att
föremålet förstörs eller åklagare i det enskilda fallet meddelar beslut om
förverkande med stöd av narkotikastrafflagen (1968:64). När mot-
svarande föremål påträffas i en kriminalvårdsanstalt får anstalten med
stöd av 63 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt förstöra
föremålen. Mot bakgrund av samhällets intresse att begränsa narkotika-
missbruket kan det knappast motiveras att inte motsvarande möjlighet
finns vid häktena. De möjligheter som nu finns för åklagare att meddela
beslut om förverkande är inte tillräckliga. Mot denna bakgrund bör det
skapas utrymme för häktena att förstöra beslagtagna föremål som är
ägnade att användas för missbruk av narkotika.
8.2 Reglernas närmare utformning
8.2.1 Gemensam vistelse
Regeringens förslag: Gemensam vistelse skall vara det normala
förhållandet för häktade utan restriktioner. En häktad skall därför ges
tillfälle att vistas tillsammans med andra häktade. Denna huvudregel
skall inte vara avhängig av lokalförhållandena i häktet. Den gemen-
samma vistelsen skall bl.a. utformas så att de häktade inte utsätts för
olämplig påverkan eller inflytande av andra häktade. Även gripna,
anhållna och andra intagna som förvaras i häkte skall omfattas av den
föreslagna ordningen.
Rapportens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom
när det gäller utformningen av den gemensamma vistelsen. Undantag
från gemensam vistelse bör kunna göras, utöver vad som gäller i dag,
bl.a. när den häktade inte kan fungera i den grupp som denne har
placerats i och omgruppering eller förflyttning till annat häkte inte är
möjlig. När en häktad skall hållas avskild skall detta motiveras i ett
särskilt beslut. Besluten skall omprövas med vissa intervall och
utredningarna protokollföras. Besluten bör anmälas till Kriminalvårds-
styrelsen och, efter delegation, vara föremål för granskning av region-
myndigheten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positivt inställda till
Kriminalvårdsstyrelsens förslag att gemensam vistelse skall införas som
huvudregel men några har reserverat sig för att effekterna av förslaget är
beroende av ekonomiska resurser och lokalförhållanden.
Skälen för regeringens förslag: En ökad möjlighet för de häktade att
vistas tillsammans med andra häktade förutsätter både lokalmässiga
förändringar och ökade personalresurser. Som framgår i avsnitt 8.1 vidtar
Kriminalvårdsstyrelsen fortlöpande åtgärder för att anpassa lokalerna till
gemensamma aktiviteter. Inriktningen på personalens arbete har också
förändrats. Det är viktigt att den positiva utveckling som nu pågår
fortsätter. Den nuvarande bestämmelsen, som ger utrymme för begräns-
ning av möjligheterna till gemensam vistelse på grund av förhållandena i
häkteslokalen, bör ändras så att den ligger i linje med utvecklingen.
Någon ytterligare utredning av frågan, som någon remissinstans har
föreslagit, är inte nödvändig.
Av lagen bör framgå att gemensam vistelse skall vara det normala för
häktade. En häktad skall som huvudregel ges tillfälle att vistas
tillsammans med andra häktade. Den huvudregeln skall inte vara
avhängig av lokalförhållandena. Däremot är det nödvändigt att det,
såsom i dag, finns utrymme för att besluta om undantag från gemensam
vistelse av andra skäl. Ett sådant skäl är säkerheten i häktet. Kravet på
bibehållen säkerhet väger tyngre än önskemålen om gemensam vistelse.
Beslut om undantag från gemensam vistelse skall därför kunna meddelas
om hänsyn till att säkerheten kräver det. Ändamålet med häktningen i det
enskilda fallet får inte heller äventyras av att häktade vistas tillsammans.
Undantag skall följaktligen kunna beslutas i fråga om den som är häktad
på grund av misstanke om brott, när fara föreligger för att bevis
undanröjs eller utredning om brott på annat sätt försvåras.
Åtskilliga häktade väljer att inte möta andra häktade. Detta val måste
accepteras. En häktad skall inte mot sin vilja tvingas att vistas
tillsammans med andra häktade. Beslut om undantag från gemensam
vistelse skall alltså i regel meddelas i fall där den häktade motsätter sig
att vistas tillsammans med andra häktade. Möjligheten att av
utrymmesskäl eller av annan särskild anledning förvara häktade till-
sammans utan samtycke från de häktade bör dock finnas kvar.
Regeringen delar inte Kriminalvårdsstyrelsen uppfattning att undantag
från gemensam vistelse dessutom skall kunna göras i fall då en häktad
bedöms inte kunna fungera i den grupp som han eller hon skall tillhöra.
Ett sådant undantag skulle enligt regeringens mening kunna leda till
godtycke. Det torde inte vara något stort problem att skapa fungerande
grupper, eftersom det oftast finns möjlighet till omgrupperingar. I fall där
den häktade uppträder på ett sådant sätt i gruppen att det föreligger risk
för våld mellan de intagna kan denne avskiljas från gruppen med hänsyn
till säkerheten.
Förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser om handläggningen av
ärenden är tillämpliga när häktena beslutar om undantag från gemensam
vistelse. Av detta följer bl.a. att uppgifter som framkommer under
utredningen av ett ärende skall kommuniceras med den intagne och att
besluten skall dokumenteras och motiveras. Av 16 b § behandlingslagen
följer att besluten kan överklagas. Rapportens förslag att införa särskilda
bestämmelser om handläggningen av ärenden om undantag från
gemensam vistelse är därför inte nödvändiga.
Kriminalvårdsstyrelsen har vidare föreslagit att det införs en skyldighet
för häktena att ompröva beslut om undantag från gemensam vistelse med
vissa tidsintervaller, i enlighet med vad lagen (1974:203) om krimi-
nalvård i anstalt föreskriver i fall där en intagen i kriminalvårdsanstalt
placeras i avskildhet, och en skyldighet att underställa styrelsen besluten,
vilket gäller för intagna i anstalt enligt förordningen (1974:248) om
kriminalvård i anstalt. Med hänsyn till att häktade oftast vistas en kortare
tid i häktet och till att beslut om undantag från gemensam vistelse i
enlighet med förvaltningsrättsliga principer skall omprövas på begäran av
berörd häktad, anser emellertid regeringen att det inte finns tillräckliga
skäl att införa styrelsens förslag i denna del.
Den föreslagna regleringen skulle innebära att många häktade skulle
komma att vistas tillsammans med andra häktade. För häktade med
restriktioner av utredningsskäl är dock möjligheterna till kontakter med
andra häktade och yttervärlden begränsade. Det är emellertid viktigt att
utvecklingen mot en humanare häktesverksamhet fortsätter även
beträffande de häktade som inte deltar i gemensamma aktiviteter. En
strävan måste vara att de häktade som vistas i enrum erbjuds någon
aktivitet. När det gäller häktade med restriktioner är det bl.a. viktigt att
förbättra samarbetet mellan häktena och åklagarna så att de besök och
andra aktiviteter som kan genomföras utan att utredningen äventyras
kommer till stånd. Det kan t.ex. vara fråga om besök av personer som
medverkar i någon av häktets besöksverksamheter och gemensam
vistelse mellan häktade som är ålagda restriktioner.
Såsom Lagrådet har anmärkt bör den gemensamma vistelsen, på
samma sätt som förvaringen av häktade, utformas så att förbindelser
mellan häktade som kan antas påverka varandra i mål eller ärenden såvitt
möjligt förhindras. Vidare bör den gemensamma vistelsen utformas så att
de häktade, särskilt de som är under 21 år, inte utsätts för olämpligt
inflytande av andra häktade.
De skäl som anförts för att en häktad som huvudregel skall ges tillfälle
att vistas tillsammans med andra häktade gäller också beträffande andra
intagna som förvaras i häkte. Även gripna, anhållna och andra
förvarstagna skall alltså omfattas av den föreslagna ordningen. Det torde
dock mer sällan bli aktuellt med gemensamma aktiviteter för dessa
kategorier, eftersom de oftast hålls i förvar under mycket kort tid. När det
gäller gripna och anhållna kan det dessutom antas att det med hänsyn till
en pågående brottsutredning i flertalet fall föreligger skäl att besluta om
undantag från gemensam vistelse. Förslaget innebär inte någon ändring
när det gäller häktade och andra som förvaras i en polisarrest.
Möjligheterna till gemensam vistelse i en sådan förvaringslokal skall
fortfarande få begränsas med hänsyn till lokalförhållandena.
Som framgår av avsnitt 6 har FN:s kommitté mot tortyr lämnat en
rekommendation till Sverige angående placering av en frihetsberövad
person i avskildhet från andra frihetsberövade. Innehållet i rekommen-
dationen får förstås så att kommittén främst är kritisk till att svenska
häkten inte i tillräcklig utsträckning medger vistelse i gemensamhet. Med
de ändringar som föreslås i denna del, tillsammans med de förslag som
finns i avsnitt 7, får rekommendationen anses vara tillgodosedd.
8.2.2 Provtagning för kontroll av drogfrihet
Regeringens förslag: Blod-, urin- eller utandningsprov skall få tas på
en häktad för kontroll av drogpåverkan, om inte annat föranleds av
medicinska eller liknande skäl. Prov skall få tas i fall där det finns
skälig misstanke om påverkan av beroendeframkallande medel eller
dopningsmedel. Bestämmelsen skall tillämpas även på gripna,
anhållna och andra intagna som förvaras i häkte eller polisarrest.
Rapportens förslag: En ökad möjlighet för häktade att vistas
tillsammans med andra häktade bör kombineras med en möjlighet att i
vissa fall kräva att en häktad lämnar urinprov för kontroll av
drogpåverkan. Detsamma gäller blod- och utandningsprov.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot att
det införs en möjlighet till provtagning av häktade för kontroll av
drogfrihet. SACO påpekar att häktade är att betrakta som oskyldiga och
anser därför att provtagning bör ske på frivillig grund.
Skälen för regeringens förslag: En ökad möjlighet för häktade att
vistas tillsammans med andra häktade innebär en ökad risk för spridning
av narkotika i häktena. Som framhållits i avsnitt 8.1 är det en angelägen
uppgift att bekämpa narkotikaförekomsten i häktena.
I anstalterna är det möjligt att kontrollera drogpåverkan hos de intagna
genom provtagning. En intagen är enligt 52 d § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt skyldig att på anmaning lämna blod-, urin-, eller
utandningsprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av
beroendeframkallande medel eller något sådant dopningsmedel som
avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Undantag från dessa skyldigheter gäller vid medicinska eller liknande
skäl. Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat allmänna råd om genom-
förandet av proven (ARK 1991:3). Provtagning sker bl.a. stickprovsvis.
Om det vore möjligt att ta prov på en häktad för drogkontroll, skulle
arbetet med att bekämpa narkotikaförekomsten i häktena underlättas
avsevärt. Detta skulle bl.a. leda till en förbättrad säkerhet för såväl
personalen som de intagna. Kraven på säkerhet måste förbli höga även
när kontakterna mellan de häktade ökar. Samhällets intresse av att
bekämpa narkotikamissbruket måste också beaktas i sammanhanget. Mot
intresset av att kontrollera påverkan står den integritetskränkning som
provtagning innebär för den enskilde. Den häktades integritet väger
särskilt tungt, eftersom den häktade principiellt skall behandlas som
oskyldig innan en fällande dom föreligger. Det är emellertid regeringens
uppfattning att de skäl som talar för att det på häktet skall få tas prov för
drogkontroll väger tyngre. Med hänsyn till vad som nyss sagts om den
häktades personliga integritet skall provtagning dock få göras endast när
omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning till skälig misstanke
om drogpåverkan. Detta överensstämmer med Kriminalvårdsstyrelsens
förslag till lagändring.
Regeringen anser alltså att det skall vara möjligt att genom prov-
tagning kontrollera narkotikapåverkan hos häktade. Bestämmelsen i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt om provtagning omfattar inte
bara kontroll av narkotikapåverkan, utan också kontroll av påverkan av
alkohol och dopningsmedel. Det föreligger inte skäl att i bestämmelsen i
behandlingslagen undanta alkohol och dopningsmedel. I fall där skälig
misstanke om drogpåverkan föreligger skall det få tas blod-, urin- eller
utandningsprov på en häktad för kontroll av påverkan av beroende-
framkallande medel eller dopningsmedel, om inte annat föranleds av
medicinska eller liknande skäl.
I många häkten bedrivs nu verksamhet som riktar sig till narkotika-
missbrukare. Det finns program som syftar till att motivera de intagna att
påbörja behandling för sitt missbruk. På det sättet har häktena fått en
viktig funktion i kampen mot narkotika. Provtagning för drogkontroll kan
komma att medföra att kriminalvården bättre kan sätta in åtgärder under
häktningstiden i de fall där det finns ett påvisat missbruk. Vid en
eventuell anstaltsplacering kan också ett känt missbruk göra att placering
sker vid en anstalt där den intagne kan få behandling för sitt drog-
beroende.
Bestämmelserna om provtagning skall, liksom bestämmelserna om
gemensam vistelse, vara tillämpliga även på gripna, anhållna och andra
som förvaras i häkte. I polisarrester förekommer i regel inte gemensam
vistelse för häktade och andra. Gemensam vistelse för den som förvaras i
polisarrest är dock inte utesluten och det saknas därför anledning att
undanta häktade och andra som förvaras i en sådan lokal från
provtagning för drogfrihet.
Kriminalvårdsstyrelsen har, som nämnts ovan, utvecklat noggranna råd
och rutiner för provtagning i anstalt. Det blir en uppgift för Kriminal-
vårdsstyrelsen och Rikspolisstyrelsen att utveckla motsvarande råd och
rutiner för provtagning på häktade m.fl.
8.2.3 Omhändertagande och förstörande av vissa föremål
Regeringens förslag: Injektionssprutor, kanyler och andra föremål
som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika skall få tas om hand och förstöras.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med rege-
ringens förslag. Enligt utkastet skall även föremål som är ägnade att
användas för missbruk eller annan befattning med dopningsmedel få tas
om hand och förstöras.
Synpunkter på utkastet: Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter att
även föremål som relaterar till dopningsmedel skall få tas om hand och
förstöras, vilket inte är möjligt enligt motsvarande regler i bl.a. lagen om
kriminalvård i anstalt. Övriga instanser som har yttrat sig tillstyrker
utkastets förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Efter remissbehandlingen av Häktes-
uppdraget har Kriminalvårdsstyrelsen fört fram förslaget att injektions-
sprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas
för missbruk av eller annan befattning med narkotika eller dopnings-
medel, skall få omhändertas och förstöras. Som berörts ovan finns det ett
starkt intresse från samhällets sida att bekämpa narkotikamissbruket i
häktena. Ett led i bekämpningen är att ta om hand föremål som är särskilt
ägnade för att användas för missbruk eller annan befattning med
narkotika. När sådana föremål omhändertas i en anstalt kan anstalten
förstöra föremålen. Kriminalvårdsstyrelsens förslag innebär att mot-
svarande möjlighet skall finnas i häktena. Det är också regeringens upp-
fattning att det inte finns anledning att ha olika bestämmelser för föremål
som omhändertas i anstalter och för föremål som omhändertas i häkten.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det i behandlingslagen bör
införas en bestämmelse som innebär att häktet inte bara får ta om hand
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika utan även förstöra föremålen.
I det utkast till lagrådsremiss som myndigheter och organisationer fått
tillfälle att kommentera föreslogs, i enlighet med Kriminalvårds-
styrelsens förslag, att även föremål som är ägnade att användas för
missbruk eller annan befattning med dopningsmedel skulle omfattas av
bestämmelsen. Detta skulle, vilket Kammarrätten i Sundsvall påpekar,
innebära utökade möjligheter att omhänderta och förstöra egendom än
vad motsvarande regler i lagen om kriminalvård i anstalt (63 §) medger.
Reglerna beträffande häktade bör inte i detta avseende avvika från vad
som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt. De bör därmed inte avse
även dopningsrelaterade föremål.
Det saknas anledning att undanta föremål som påträffas hos gripna,
anhållna och andra intagna som förvaras i häkte och polisarrest från den
föreslagna bestämmelsen.
9 Ekonomiska konsekvenser m.m.
Förslagen i avsnitt 7 angående restriktioner för häktade
Regeringens förslag innebär, till skillnad från promemorians förslag, att
frågan om enskilda restriktioner kommer under rättens prövning endast i
de fall domstolsprövning begärs av den häktade. Frågan skall handläggas
av rätten vid samma tillfälle och i samma form som de frågor om
häktning och tillstånd till restriktioner som den handlägger redan i dag. I
de fall rätten prövar den häktades begäran angående enskilda restrik-
tioner vid en förhandling kommer förhandlingstiden att förlängas något
jämfört med i dag. Förslaget innebär inte några nya domstolsförhand-
lingar utöver dem som skall hållas enligt nuvarande regler, men i vissa
fall kan den häktades begäran vara avgörande för bedömningen att en
omhäktningsförhandling skall hållas.
Den möjlighet till överprövning av överordnad åklagare som nu finns
tillämpas, enligt vad som framkommit, mycket sällan. Det finns inte
heller något belägg för att restriktioner åläggs i onödan. Även om det är
svårt att förutse vilken omfattning möjligheten att begära domstols-
prövning av åklagarens beslut kommer att få, vilket också påtalas i
promemorian, kan det förväntas att den föreslagna ordningen för
domstolsprövning endast kommer att innebära ett begränsat antal
prövningar i domstol.
De föreslagna reglerna om dokumentation av de omständigheter som
föranleder restriktionsbeslut innebär ett visst merarbete för åklagarna.
Med hänsyn till att det endast är fråga om att anteckna de omständigheter
som åklagaren ändå beaktar i samband med ett sådant beslut bedömer
regeringen detta merarbete som relativt litet.
Enligt regeringens bedömning kommer alltså förslaget att medföra
marginella merkostnader för domstolar, åklagare, offentliga försvarare
och kriminalvårdens transportorganisation. Dessa kostnader bedöms
rymmas inom givna kostnadsramar och förslaget medför därmed inte
något ökat resursbehov.
Förslagen i avsnitt 8 angående behandlingen av häktade m.fl.
Kriminalvården har påbörjat en ombyggnad av häktena för att åstad-
komma bättre utrymmen för gemensamma aktiviteter. I budgetunderlaget
för åren 1998–2001 har Kriminalvårdsstyrelsen anfört att nästan samtliga
häkten kommer att byggas om i det syftet under den aktuella perioden.
Kostnaderna beräknas till ca 90 miljoner kronor. För att åstadkomma
meningsfulla gemensamma aktiviteter behövs dessutom ytterligare
personalresurser. Lagförslagen om gemensam vistelse i häktena kan
emellertid genomföras inom ramen för kriminalvårdens befintliga anslag.
Provtagning för drogkontroll av häktade kommer att medföra en ökad
kostnad för kriminalvården med uppskattningsvis en miljon kronor per
år. Därutöver tillkommer kostnader för iordningställande av lämpliga
lokaler för urinprovstagningar och för inköp av viss utrustning.
Regeringen bedömer att dessa kostnader kan klaras av utan att extra
resurser tillförs kriminalvården. Även de kostnader för provtagning som
kan uppkomma för polisen kan klaras av utan resurstillskott.
Övriga förslag är kostnadsneutrala.
Uppföljning av reformen
Promemorian påtalar behovet av att följa upp de förändringar som görs i
avsikt att minska användandet av restriktioner för häktade och det
föreslås därför att Riksåklagaren bör få i uppdrag att infordra och
sammanställa statistik som kan ligga till grund för en utvärdering. För att
utvärderingen skall bli fullständig bör resultatet jämföras med annat
material, t.ex. den undersökning som genomförts och redovisats i
promemorian. Även flera remissinstanser framhåller vikten av att frågan
om restriktioner för häktade ges fortsatt uppmärksamhet och att de
författningsändringar som genomförs utvärderas.
Det är regeringens avsikt att även fortsättningsvis ägna uppmärk-
samhet åt frågan om humanisering av häktesverksamheten och andra
delar av kriminalvården. Utformningen av reglerna om restriktioner för
häktade är en viktig del av detta arbete. Som ett led i denna strävan bör
effekterna av de ändringar som föreslås utvärderas sedan de har
tillämpats en tid.
10 Ikraftträdande
De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1999. Inga över-
gångsbestämmelser behövs.
11 Författningskommentar
11.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
24 kap.
5 a §
Paragrafens första stycke har förtydligats så att det nu klart framgår att
rätten skall pröva en begäran om generellt tillstånd till restriktioner vid
varje tillfälle som den tar ställning till häktningsfrågan. Att detta skall
ske vid häktnings- och omhäktningsförhandlingar samt vid beslut om
häktning i samband med dom (24 kap. 21 §) framgår redan i dag.
Ändringen gör det klart att sådan prövning också skall göras när
åklagaren begär förlängd åtalstid med fortsatt tillstånd till restriktioner
och omhäktningsförhandling inte hålls. Om restriktioner alltjämt fordras
när rätten tar ställning till frågan om häktning på nytt eller till frågan om
förlängd åtalstid, måste åklagaren alltså samtidigt begära fortsatt tillstånd
till restriktioner. Rätten kan inte på eget initiativ fatta beslut om tillstånd
(se prop. 1993/94:24 s. 78) och ett tidigare lämnat beslut om tillstånd
förfaller om fortsatt tillstånd inte begärs i dessa fall (se det nya tredje
stycket nedan).
Ändringen i första stycket, som har behandlats i avsnitt 7.3, innebär
ingen nyhet i sak utan är snarast en kodifiering av den ordning som redan
tillämpas. Regleringen är naturligtvis tillämplig även i hovrätt och
Högsta domstolen och innebär t.ex. att hovrätten skall pröva frågan om
fortsatt tillstånd till restriktioner om den i ett dit överklagat mål ogillar
den häktades yrkande om att omedelbart bli försatt på fri fot. Vid
överprövning av ett beslut om häktning eller tillstånd till restriktioner på
den häktades begäran fordras, liksom i dag, inte att åklagaren i högre rätt
på nytt framställer ett häktnings- eller tillståndsyrkande.
Förutsättningarna för åklagaren att meddela restriktioner utan
föregående tillstånd och rättens prövning enligt andra stycket har inte
ändrats.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs att ett generellt tillstånd till
restriktioner förfaller om rätten vid sin prövning inte meddelar ett beslut
om fortsatt tillstånd. Tillståndet förfaller t.ex. om åklagaren inte begär
fortsatt tillstånd i samband med att rätten prövar häktningsfrågan på nytt
eller vid beslut enligt 24 kap. 21 § när rätten finner att kollusionsfaran
har upphört. Bestämmelsen gäller inte bara tingsrätt utan även hovrätt
och Högsta domstolen i dit överklagade mål eller häktningsfrågor. Att
högre rätt vid överprövning av ett häktnings- eller tillståndsbeslut lämnar
den häktades ändringsyrkande utan bifall innebär att det tillstånd som
lägre rätt har lämnat fortsätter att gälla. Genom att fastställa lägre rätts
beslut i sådant fall medger alltså överrätten ett fortsatt tillstånd till
restriktioner, även om det inte uttryckligen behöver anges i den högre
rättens beslut.
14 §
Ändringen i andra stycket innebär att åklagaren skall, varje gång rättens
tillstånd till restriktioner enligt 5 a § begärs, ange de omständigheter som
denne åberopar till stöd för sin begäran. Detta kan ske skriftligen eller
vid den förhandling där frågan om tillstånd till restriktioner skall prövas.
Frågan om åklagarens möjligheter att lämna detaljerade uppgifter utan att
utredningen skadas och frågan om vilka krav på uppgifter som rätten bör
ställa har behandlats närmare i avsnitt 7.5.
21 §
Paragrafen har endast förändrats redaktionellt så att det nu i hänvisningen
till rättens beslut enligt 5 a § talas om tillstånd till restriktioner.
24 §
Paragrafen innehåller hänvisningar till särskilda bestämmelser i annan
lagstiftning. En hänvisning till de särskilda reglerna i behandlingslagen
om rättens prövning av undersökningsledarens eller åklagarens beslut om
restriktioner har nu tillkommit.
49 kap.
5 §
I paragrafen, som innehåller regler om beslut som får överklagas särskilt,
har endast en redaktionell ändring gjorts i sjätte punkten. Rätten att
överklaga beslut om tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § har inte
ändrats. Att rättens beslut om enskilda restriktioner inte får överklagas
framgår av 17 § behandlingslagen (se avsnitt 7.2).
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
I lagen har 16 a–16 d, 17, 17 a, 18 och 19 §§ numrerats om. I fortsätt-
ningen skall 16 a–16 d §§ betecknas 18–21 §§ samt 17, 17 a, 18 och
19 §§ vara 23–26 §§. Den nya 22 § utgörs av 16 e § som har föreslagits i
prop. 1997/98:95, se avsnitt 11.3. Regeringen har för avsikt att, i anslut-
ning till utfärdandet av den nya lagstiftningen, trycka om behandlings-
lagen i dess helhet, dvs. inklusive den lagändring som föreslås i avsnitt
2.3.
1, 2, 4–8, 11–15 och 18 §§
I paragraferna har endast redaktionella ändringar gjorts.
2 b §
Ett nytt fjärde stycke har fogats till paragrafen och innehåller
bestämmelser om häktets hantering av omhändertagna föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika. När det gäller injektionssprutor som används för medicinering
får häktena naturligtvis göra särskilda överväganden. Sådana sprutor
skall i regel omhändertas men lämnas tillbaka till den intagne i samband
med att denne friges. Bestämmelser om vem som skall fatta beslut finns i
behandlingsförordningen. I övrigt hänvisas till den allmänna
motiveringen (avsnitt 8.2.3).
2 c §
En ny paragraf har införts om provtagning för drogkontroll av häktade
och andra som förvaras i häkte eller polisarrest. Sakligt sett överens-
stämmer innehållet med 52 d § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt. Paragrafen har en annan språklig utformning och är också mer
restriktiv eftersom provtagning endast får ske när det i det enskilda fallet
föreligger skälig misstanke om drogpåverkan. Bestämmelsen har
kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2.2).
3 §
Första stycket har ändrats så att det framgår att gemensam vistelse skall
vara det normala för häktade. Jämfört med förslaget i det tidigare utkastet
till lagrådsremiss har lagtexten utformats i närmare överensstämmelse
med den tidigare lydelsen för att betona att gemensam vistelse inte skall
ske mot den häktades vilja. I paragrafen har det också förtydligats att
någon ändring inte är avsedd när det gäller förutsättningarna för
gemensam vistelse i polisarrester. Beslut om undantag skall kunna
meddelas i de fall som anges i lagtexten. Säkerhetsskäl kan åberopas,
t.ex. när en intagen är påverkad av droger. Ett annat exempel är när det
bedöms föreligga en konkret fara för hot eller våld mellan de intagna.
I andra stycket föreskrivs att den gemensamma vistelsen skall, liksom
förvaring av häktade, utformas så att förbindelse mellan häktade som kan
antas påverka varandra i mål eller ärenden såvitt möjligt förhindras och
så att häktade inte utsätts för olämpligt inflytande av andra häktade. Det
senare gäller särskilt häktade som inte fyllt 21 år.
Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt
8.2.1).
9 §
Paragrafens fjärde stycke innehåller en ny bestämmelse som innebär att
kopior och översättningar av granskade brev eller andra skriftliga
handlingar till eller från en frihetsberövad skall förstöras så snart de inte
längre behövs (se avsnitt 7.6). Bestämmelsen innebär ett undantag från
arkivlagens (1990:782) regler att allmänna handlingar skall sparas.
Innehållet i tidigare fjärde stycket har, med enbart redaktionella
förändringar, överförts till ett nytt femte stycke.
10 §
Förutom vissa språkliga ändringar har paragrafens första stycke ändrats
så att den nya bestämmelsen i 9 § fjärde stycket om förstöring av kopior
och översättningar av brev m.m. också skall tillämpas på försändelser av
annat slag. Det kan här t.ex. vara fråga om kopior och översättningar av
s.k. ljudbrev på kassettband.
16 §
Första stycket första punkten har ändrats med anledning av den nya
lydelsen av 3 §. Även fortsättningsvis är det åklagaren eller under-
sökningsledaren som skall avgöra om och i vilken utsträckning
kollusionsfara i det enskilda fallet utgör hinder för att en häktad förvaras
eller vistas gemensamt med andra intagna. Andra stycket har inte ändrats
i sak utan endast i redaktionellt hänseende. Föreskriften att ett
restriktionsbeslut skall omprövas så ofta det finns anledning till det har
flyttats från andra stycket till ett nytt tredje stycke.
17 §
Innehållet i nuvarande 17 § har flyttats till en ny paragraf, 23 §. Den nya
17 § innehåller bestämmelser om domstolsprövning av åklagarens eller
undersökningsledarens beslut om restriktioner. Reglerna har behandlats i
avsnitt 7.4.
I paragrafens första stycke föreskrivs att den som är häktad får begära
tingsrättens prövning av beslut som avses i 16 §. Begäran prövas av den
tingsrätt som prövar frågorna om häktning och tillstånd till restriktioner
enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken. Så länge brottmålet som sådant är
anhängigt vid tingsrätten gäller detta även om häktningsbeslutet, eller
tingsrättens beslut att meddela tillstånd till restriktioner, skulle ha
överklagats till hovrätt. Om rättens prövning begärs i samband med en
häktningsförhandling som med stöd av forumregeln i 19 kap. 12 § andra
stycket rättegångsbalken genomförs av s.k. jourdomstol skall den
domstolen pröva den häktades begäran. Regler om prövning av enskilda
restriktioner i hovrätt och Högsta domstolen finns i andra stycket.
För den häktades begäran gäller inga formföreskrifter och den kan
framställas till rätten såväl skriftligen som muntligen. Prövningen skall
alltid ske när frågan om tillstånd till restriktioner skall prövas enligt
24 kap. 5 a § rättegångsbalken. Hänvisningen till reglerna om prövning
av tillstånd till restriktioner innebär att endast den som är häktad kan få
till stånd en domstolsprövning av enskilda restriktioner (se även kom-
mentaren till 23 §). Detta kan emellertid ske redan vid det första tillfället
när tillståndsfrågan prövas och den som är anhållen kan alltså påkalla en
sådan prövning vid den första häktningsförhandlingen om rätten beslutar
om häktning och ger tillstånd till restriktioner.
Även häktade som förvaras på annan plats än i häkte och som kan
åläggas restriktioner av utredningsskäl enligt 16 §, t.ex. häktade som har
överförts till sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket
andra meningen i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård eller
rättspsykiatrisk undersökningsenhet samt häktade som tillfälligt förvaras
i polisarrest enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken, har rätt att begära
rättens prövning av restriktionsbeslut.
Rättens prövning är begränsad till frågan om restriktioner av ett visst
slag är motiverade eller inte. Prövningen avser inte frågor om lättnader i
eller undantag från restriktioner av ett visst slag. Rätten kan exempelvis
pröva om det är motiverat att enligt 12 § första stycket inskränka den
häktades rätt att ringa telefonsamtal. Däremot kan rätten inte gå i
prövning av om det skulle vara möjligt att tillåta avlyssnade samtal enligt
12 § andra stycket eller besluta att begränsa en i och för sig motiverad
besöksrestriktion enligt 11 § första stycket genom att t.ex. föreskriva att
besöket skall vara bevakat enligt paragrafens andra stycke. Om rätten
finner att kollusionsfaran utgör skäl för den restriktionsform som prövas,
dvs. att det finns en i något avseende påtaglig fara för att den häktade
utan aktuell restriktion kommer att undanröja bevis eller på annat sätt
försvåra brottsutredningen, kan restriktionen anses vara motiverad.
Härtill skall naturligtvis proportionalitetsprincipen i 1 § beaktas.
Av första stycket framgår att rättens beslut inte får överklagas. Även
om rätten har upphävt ett restriktionsbeslut i något avseende följer det av
allmänna processrättsliga principer att åklagaren, med de begränsningar
som reglerna om tillstånd till restriktioner innebär, får fatta ett nytt beslut
om restriktioner av samma slag om det tillkommer nya omständigheter
som motiverar detta. Den häktade kan naturligtvis begära rättens
prövning av det nya beslutet.
I andra stycket finns bestämmelser om prövning av enskilda
restriktioner i hovrätt och Högsta domstolen. Hovrättens och Högsta
domstolens prövning av den häktades begäran skall ske i samma ordning
som dess prövning av frågor om häktning och tillstånd till restriktioner.
Inte heller hovrättens beslut om enskilda restriktioner får överklagas.
20 §
I paragrafen (tidigare 16 c §) har endast en följdändring med hänsyn till
att vissa paragrafer i lagen har numrerats om samt en språklig ändring
gjorts.
23 §
Paragrafen, som avser lagens tillämplighet för andra frihetsberövade än
häktade (tidigare 17 §), har ändrats genom att ett undantag förts in i
första stycket. Genom ändringen framgår det uttryckligen att rättens
tillstånd enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken inte krävs för att åklagaren
(eller undersökningsledaren) skall få meddela restriktioner av utrednings-
skäl enligt 16 § för frihetsberövade som inte är häktade, dvs. anhållna
och gripna på grund av misstanke om brott (se avsnitt 7.3). Vidare
förtydligas genom ändringen att reglerna i 17 § om rätt att begära rättens
prövning av åklagarens eller undersökningsledarens beslut enligt 16 §
bara gäller för den som är häktad.
De nya bestämmelserna i 2 b, 2 c och 3 §§ som föreslås i detta ärende
skall också tillämpas beträffande de grupper av frihetsberövade som
omfattas av behandlingslagen enligt denna paragraf.
25 §
I paragrafen (tidigare 18 §) har en hänvisning till en annan paragraf
ändrats till följd av att den paragrafen har fått ett nytt nummer.
11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:000) om
ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
Ändringen innebär att 16 e § behandlingslagen, som har föreslagits i
prop. 1997/98:95, skall betecknas 22 § i samma lag.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 5 a §, 14 §, 20 §, 21 § och 49 kap. 5 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelser.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
5 a §
Om rätten beslutar att häkta
någon eller förordnar att någon
skall kvarbli i häkte, skall den
samtidigt på begäran av åklagaren
pröva om den häktades kontakter
med omvärlden skall få
inskränkas. Tillstånd till sådana
restriktioner får meddelas endast
om det finns risk för att den
misstänkte undanröjer bevis eller
på annat sätt försvårar sakens
utredning.
Om rätten beslutar att häkta
någon, förordnar att någon skall
kvarbli i häkte eller medger för-
längning av tiden för åtals väckan-
de skall den samtidigt på begäran
av åklagaren pröva om han, med
tillämpning av 16 § första stycket
lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna
m.fl., skall ha rätt att inskränka
den häktades kontakter med
omvärlden enligt 3 § första stycket
första och andra meningarna, 6 §
tredje stycket eller 9-13 §§ samma
lag. Tillstånd till sådana restrik-
tioner får meddelas endast om det
finns risk för att den misstänkte
undanröjer bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning.
Om det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt,
får åklagaren meddela beslut som innebär inskränkningar i den häktades
kontakter med omvärlden även om rätten inte har meddelat tillstånd till
restriktioner. Har åklagaren meddelat ett sådant beslut skall han samma
dag eller senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första
stycket. När en sådan framställning kommit in till rätten, skall rätten så
snart det kan ske och senast inom en vecka hålla förhandling i frågan. För
handläggningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om
häktningsförhandling.
14 §
Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det
inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara närvarande.
Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som han grundar
sitt yrkande på. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra
sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt vad
parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram,
om det inte finns särskilda skäl till det.
Om åklagaren begär tillstånd
enligt 5 a § första stycket skall
anges de omständigheter begäran
grundar sig på.
20 §
Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,
1. om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller
förlängning av tiden har begärts eller
2. om det inte längre finns skäl för beslutet.
Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren.
Rätten skall snarast underrättas om åtgärden.
Rätten skall omedelbart häva ett
beslut om tillstånd enligt 5 a § i de
avseenden det inte längre finns
skäl för tillståndet.
21 §
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
restriktioner gäller bestäm-
melserna i 24 kap. 5 a §.
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
tillstånd till restriktioner gäller
bestämmelserna i 24 kap. 5 a §.
Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i detta
kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att den misstänkte
undandrar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den
misstänkte undandrar sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning
får den förordna om häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd
som han har dömts till i målet.
49 kap.
5 §
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett
yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt
3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 §
andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller
förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta
rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller om ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, restriktioner enligt 24 kap.
5 a §, en åtgärd som avses i 25–28
kap. eller omhändertagande enligt
28 kap. brottsbalken,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, tillstånd till restriktioner
enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som
avses i 25–28 kap. eller omhänder-
tagande enligt 28 kap. brotts-
balken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till ett sådant
uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller allmän rättshjälp i annat fall än som avses
i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om
ersättning eller förskott till en part som beviljats sådan förmån eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden
för vissa frihetsberövanden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över departementspromemorian Restriktioner för
häktade (Ds 1996:46) och slutrapporten Häktes-
uppdraget 1995/96.
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,
Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Huddinge tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Örnsköldsviks tingsrätt,
Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall,
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Chefer och Ställföreträdande chefer inom
anstaltsorganisationen (CSA), Svenska Fångvårdssällskapet, Riks-
förbundet Frivilliga Samhällsarbetare, Sveriges Kristna Råd, Svenska
Skyddsförbundet och Kriminalpolitiska Sällskapet.
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) har bifogat
yttranden från Akademikerförbundet SSR, SACO samverkansorgan inom
kriminalvården, JUSEK och Sveriges Psykologförbund.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Åklagarmyndigheterna i
Linköping, Göteborg, Malmö, Stockholm, Västerås, Sundsvall och
Umeå, Åklagarkamrarna i Eskilstuna, Nyköping, Linköping, Norrköping,
Jönköping, Kalmar, Växjö, Stockholm (första - sjunde åklagarkammaren,
narkotikakammaren och ekokammaren), Visby, Falun, Gävle, Västerås,
Karlstad, Örebro, Sundsvall, Östersund och Umeå samt Statsåklagar-
myndigheten för speciella mål.
Lagförslag i utkastet till lagrådsremiss
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 5 a, 14 och 21 §§ samt 49 kap. 5 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
5 a §
Om rätten beslutar att häkta
någon eller förordnar att någon
skall kvarbli i häkte, skall den
samtidigt på begäran av åklagaren
pröva om den häktades kontakter
med omvärlden skall få
inskränkas. Tillstånd till sådana
restriktioner får meddelas endast
om det finns risk för att den
misstänkte undanröjer bevis eller
på annat sätt försvårar sakens
utredning.
Om rätten beslutar att häkta
någon, förordnar att någon skall
kvarbli i häkte eller medger
förlängning av tiden för att väcka
åtal skall den samtidigt på begäran
av åklagaren pröva om den
häktades kontakter med omvärlden
skall få inskränkas. Tillstånd till
sådana restriktioner får meddelas
endast om det finns risk för att den
misstänkte undanröjer bevis eller
på annat sätt försvårar sakens
utredning.
Om det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt,
får åklagaren meddela beslut som innebär inskränkningar i den häktades
kontakter med omvärlden även om rätten inte har meddelat tillstånd till
restriktioner. Har åklagaren meddelat ett sådant beslut skall han samma
dag eller senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första
stycket. När en sådan framställan kommit in till rätten, skall rätten så
snart det kan ske och senast inom en vecka hålla förhandling i frågan. För
handläggningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om häktnings-
förhandling.
Rätten skall omedelbart häva ett
beslut om tillstånd till restriktioner
när det inte längre finns skäl för
beslutet.
14 §
Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det
inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara närvarande.
Den som yrkar häktning skall
ange de omständigheter som han
grundar sitt yrkande på. Den
anhållne och hans försvarare skall
få tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersök-
ningen innehåller samt vad parter-
na i övrigt anför får utredning
angående brottet inte läggas fram,
om det inte finns särskilda skäl till
det.
Den som yrkar häktning skall
ange de omständigheter som
yrkandet grundas på. Detsamma
gäller i fråga om en begäran om
tillstånd till restriktioner enligt
5 a §. Den anhållne och hans för-
svarare skall få tillfälle att yttra
sig. Utöver vad handlingarna från
förundersökningen innehåller samt
vad parterna i övrigt anför får
utredning angående brottet inte
läggas fram, om det inte finns
särskilda skäl till det.
21 §
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
restriktioner gäller bestämmel-
serna i 24 kap. 5 a §.
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
tillstånd till restriktioner gäller
bestämmelserna i 24 kap. 5 a §.
Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i detta
kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att den misstänkte
undandrar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den
misstänkte undandrar sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning
får den förordna om häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd
som han har dömts till i målet.
49 kap.
5 §
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett
yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt
3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 §
andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller
förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta
rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, restriktioner enligt 24 kap.
5 a §, en åtgärd som avses i 25-28
kap. eller omhändertagande enligt
28 kap. brottsbalken,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, tillstånd till restriktioner
enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som
avses i 25-28 kap. eller omhänder-
tagande enligt 28 kap. brotts-
balken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en
enskild part skall utgå av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra
stycket eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden
för vissa frihetsberövanden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
dels att 16 a–16 d samt 17, 17 a och 18–19 §§ skall betecknas 19–
26 §§,
dels att 2 b, 3, 9, 16 samt de nya 21, 23 och 25 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 c, 17 och 18 §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 b §
Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än
vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som
omständigheterna medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne
närvara. En häktad får hållas avskild från andra häktade, om det är
nödvändigt för att verkställa beslut om kroppsbesiktning.
Annan kroppsvisitation än som avses i 2 § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som häktad enligt
vad som följer av denna lag ej får
inneha, skall omhändertagas och
förvaras för hans räkning, såvitt ej
annat är särskilt föreskrivet.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som häktad enligt
vad som följer av denna lag inte
får inneha, skall tas om hand och
förvaras för den häktades räkning,
om inte annat är särskilt
föreskrivet.
Injektionssprutor och kanyler
som kan användas för insprutning
i människokroppen, och andra
föremål som är särskilt ägnade att
användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika
eller dopningsmedel, och som
påträffas hos den som är häktad,
får tas om hand och förstöras.
2 c §
En häktad, som skäligen kan
misstänkas vara påverkad av be-
roendeframkallande medel eller
sådant dopningsmedel som avses i
1 § lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel är
skyldig att på uppmaning lämna
blod-, urin- eller utandningsprov,
om inte annat föranleds av medi-
cinska eller liknande skäl.
3 §
Vill häktad vistas tillsammans
med en eller flera andra häktade,
skall han beredas tillfälle härtill i
skälig utsträckning, om lokal-
förhållandena medger det. Mer än
en häktad får också förvaras i
samma rum, om det är synnerligen
påkallat av utrymmesskäl eller
annan särskild anledning.
Gemensam förvaring som angivits
nu får dock ej ske, om den innebär
fara från säkerhetssynpunkt eller, i
fråga om den som är häktad på
grund av misstanke om brott, fara
för att bevis undanröjes eller
utredning om brott eljest försvåras.
I annat fall än som angivits nu får
ej förvaras mer än en person i
varje rum.
En häktad skall beredas tillfälle
att vistas tillsammans med andra
häktade. Mer än en häktad får
också förvaras i samma rum, om
det är synnerligen påkallat av
utrymmesskäl eller annan särskild
anledning. Gemensam vistelse och
gemensam förvaring får dock inte
äga rum, om det innebär fara från
säkerhetssynpunkt eller, i fråga om
den som är häktad på grund av
misstanke om brott, fara för att
bevis undanröjs eller utredning om
brott på annat sätt försvåras.
Förvaringen skall ske på sådant
sätt att förbindelse mellan häktade
som kan antagas påverka varandra
i mål eller ärende såvitt möjligt
förhindras. Även i övrigt skall
häktad, särskilt om han är under
21 år, förvaras så att han ej
utsättes för olämpligt inflytande av
annan häktad.
Förvaringen skall ske på sådant
sätt att förbindelse mellan häktade
som kan antas påverka varandra i
mål eller ärenden såvitt möjligt
förhindras. Även i övrigt skall
häktade, särskilt om de är under
21 år, förvaras så att de inte utsätts
för olämpligt inflytande av någon
annan som också är häktad.
9 §
Brev från häktad till svensk
myndighet, internationellt organ
som har av Sverige erkänd be-
hörighet att ta emot klagomål från
enskilda eller hans offentlige för-
svarare skall vidarebefordras utan
föregående granskning.
Brev från den som är häktad till
svenska myndigheter, internatio-
nella organ som har av Sverige
erkänd behörighet att ta emot
klagomål från enskilda eller den
häktades offentlige försvarare
skall vidarebefordras utan före-
gående granskning.
Utöver vad som gäller enligt
första stycket får häktad avsända
eller mottaga brev, om det kan ske
utan fara från säkerhetssynpunkt
och, i fråga om den som är häktad
på grund av misstanke om brott,
utan fara för att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest
försvåras.
Utöver vad som gäller enligt
första stycket får den som är
häktad sända eller ta emot brev,
om det kan ske utan fara från
säkerhetssynpunkt och, i fråga om
den som är häktad på grund av
misstanke om brott, utan fara för
att bevis undanröjs eller utredning
om brott på annat sätt försvåras.
Vägras häktad avsända eller
mottaga brev utan föregående
granskning av dess innehåll, skall
brevet kvarhållas men får ej
öppnas utan den häktades med-
givande.
Vägras den som är häktad att
sända eller ta emot brev utan
föregående granskning av dess
innehåll, skall brevet kvarhållas
men får inte öppnas utan den
häktades medgivande.
Vad i denna paragraf är före-
skrivet om brev gäller även annan
skriftlig handling.
Vad i denna paragraf är före-
skrivet om brev gäller även andra
skriftliga handlingar. Kopior och
översättningar av brev eller andra
skriftliga handlingar som har
granskats skall förstöras så snart
de inte längre behövs.
16 §
Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott
ankommer det på undersökningsledaren eller åklagaren att
1. avgöra om eller i vad mån
hinder för medgivande enligt 3 §
första stycket första meningen eller
9–13 §§ eller för tillämpning av
3 § första stycket andra meningen
möter på den grund att åtgärden
kan medföra fara för att bevis
undanröjes eller utredning om
brott eljest försvåras.
1. avgöra om eller i vad mån det
finns hinder för medgivande enligt
3 § eller 9–13 §§ på grund av att
åtgärden kan medföra fara för att
bevis undanröjs eller utredningen
om brott på annat sätt försvåras.
2. avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket.
Ett beslut enligt första stycket
som innebär hinder för medgivan-
de eller på annat sätt inskränkning
i en häktads rätt, får meddelas
endast om den häktade får under-
kastas restriktioner enligt 24 kap.
5 a § rättegångsbalken. Sådana
beslut skall omprövas så ofta det
finns anledning till det.
Ett beslut enligt första stycket
som innebär inskränkningar i den
häktades kontakter med omvärlden
får meddelas endast om den
häktade får underkastas restrik-
tioner enligt 24 kap. 5 a § rätte-
gångsbalken.
Beslut som avses i andra stycket
skall omprövas så ofta det finns
anledning till det. Skyldigheten att
ompröva beslutet gäller även om
den häktade begär rättens pröv-
ning av beslutet enligt 17 §.
17 §
Den häktade får begära rättens
prövning av beslut som avses i
16 § andra stycket. En begäran om
rättens prövning skall ges in till
den undersökningsledare eller
åklagare som beslutar om restrik-
tionerna. Denne skall genast om-
pröva beslutet. Om beslutet inte
ändras i enlighet med den
häktades begäran skall denna
överlämnas till rätten tillsammans
med ett yttrande varav skälen för
restriktionerna framgår. Om
beslutet därefter ändras skall
rätten underrättas om detta.
18 §
Rätten skall pröva en begäran
som avses i 17 § så snart det kan
ske. Den häktade skall beredas
tillfälle att yttra sig över åkla-
garens yttrande. Om förhandling
hålls skall denna om möjligt
samordnas med annan förhandling
i målet. I övrigt gäller i fråga om
handläggningen vad som är
föreskrivet i rättegångsbalken om
häktning.
Rättens beslut får inte över-
klagas.
21 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan krimi-
nalvårdsmyndighet än kriminal-
vårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården får fatta
beslut som avses i 16 a §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan krimi-
nalvårdsmyndighet än kriminal-
vårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården får fatta
beslut som avses i 19 §.
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut som någon annan
har fattat enligt första stycket. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut som någon annan
har fattat enligt första stycket. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det gått honom eller
henne emot.
23 §
Vad som sägs i denna lag om
häktad har motsvarande tillämp-
ning på
Med undantag för bestäm-
melserna i 16 § andra stycket och
17–18 §§ tillämpas vad som i
denna lag sägs om häktad även på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft.
Denna lag tillämpas inte på den som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
25 §
När någon i annat fall än som
avses i 1 och 17 §§ intages i
kriminalvårdsanstalt eller häkte för
annat ändamål än verkställighet av
påföljd för brott eller tages i förvar
i polisarrest, skall denna lag, med
särskilt beaktande av anledningen
till intagningen och dennas
varaktighet, gälla i tillämpliga
delar, om ej annat föreskrives i lag
eller annan författning.
När någon i annat fall än som
avses i 1 och 24 §§ tas in i
kriminalvårdsanstalt eller häkte för
annat ändamål än verkställighet av
påföljd för brott eller tas i förvar i
polisarrest, skall denna lag, med
särskilt beaktande av anledningen
till intagningen och dennas
varaktighet, gälla i tillämpliga
delar, om inte annat föreskrivs i
lag eller annan författning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 5 a, 14, 21 och 24 §§ samt 49 kap.
5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
5 a §
Om rätten beslutar att häkta
någon eller förordnar att någon
skall kvarbli i häkte, skall den
samtidigt på begäran av åklagaren
pröva om den häktades kontakter
med omvärlden skall få inskrän-
kas. Tillstånd till sådana restrik-
tioner får meddelas endast om det
finns risk för att den misstänkte
undanröjer bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning.
Om rätten beslutar att häkta
någon, förordnar att någon skall
kvarbli i häkte eller medger
förlängning av tiden för att väcka
åtal, skall den samtidigt på be-
gäran av åklagaren pröva om den
häktades kontakter med omvärlden
skall få inskränkas. Tillstånd till
sådana restriktioner får meddelas
endast om det finns risk för att den
misstänkte undanröjer bevis eller
på annat sätt försvårar sakens
utredning.
Om det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt,
får åklagaren meddela beslut som innebär inskränkningar i den häktades
kontakter med omvärlden även om rätten inte har meddelat tillstånd till
restriktioner. Har åklagaren meddelat ett sådant beslut skall han samma
dag eller senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första
stycket. När en sådan framställan kommit in till rätten, skall rätten så
snart det kan ske och senast inom en vecka hålla förhandling i frågan. För
handläggningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om
häktningsförhandling.
Ett tillstånd till restriktioner
förfaller om rätten inte medger
fortsatt tillstånd i samband med att
den förordnar att någon skall
kvarbli i häkte eller medger för-
längning av tiden för att väcka
åtal.
14 §
Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det
inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara närvarande.
Den som yrkar häktning skall
ange de omständigheter som han
grundar sitt yrkande på. Den an-
hållne och hans försvarare skall få
tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersök-
ningen innehåller samt vad parter-
na i övrigt anför får utredning
angående brottet inte läggas fram,
om det inte finns särskilda skäl till
det.
Den som yrkar häktning skall
ange de omständigheter som
yrkandet grundas på. Detsamma
gäller i fråga om en begäran om
tillstånd till restriktioner enligt
5 a §. Den anhållne och hans
försvarare skall få tillfälle att yttra
sig. Utöver vad handlingarna från
förundersökningen innehåller samt
vad parterna i övrigt anför får
utredning angående brottet inte
läggas fram, om det inte finns
särskilda skäl till det.
21 §
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
restriktioner gäller bestämmel-
serna i 24 kap. 5 a §.
Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten,
enligt de grunder som anges i detta
kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas. I fråga om
tillstånd till restriktioner gäller
bestämmelserna i 5 a §.
Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i detta
kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att den misstänkte
undandrar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den
misstänkte undandrar sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning
får den förordna om häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd
som han har dömts till i målet.
24§
Om behandlingen av den som är
anhållen eller häktad samt om
ersättning av allmänna medel åt
den som varit oskyldigt anhållen
eller häktad finns särskilda
bestämmelser.
I fråga om behandlingen av den
som är anhållen eller häktad samt
om ersättning av allmänna medel
åt den som varit oskyldigt anhållen
eller häktad finns särskilda
bestämmelser. Detsamma gäller i
fråga om rättens prövning av
undersökningsledarens eller åkla-
garens beslut om inskränkningar i
den häktades kontakter med om-
världen.
49 kap.
5 §
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett
yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt
3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 §
andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller
förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta
rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, restriktioner enligt 24 kap.
5 a §, en åtgärd som avses i 25–
28 kap. eller omhändertagande
enligt 28 kap. brottsbalken,
6. prövat en fråga i tvistemål om
kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häkt-
ning, tillstånd till restriktioner
enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som
avses i 25–28 kap. eller omhänder-
tagande enligt 28 kap. brotts-
balken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en
enskild part skall utgå av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra
stycket eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden
för vissa frihetsberövanden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
dels att 16 a–16 d samt 17, 17 a, 18 och 19 §§ skall betecknas 18–
25 §§,
dels att 1, 2, 2 b, 3–16 samt de nya 18, 20, 22 och 24 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 c och 17 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Den som är häktad på grund av
misstanke om brott eller av annan
anledning får ej underkastas mera
omfattande inskränkningar i sin
frihet än som påkallas av ända-
målet med häktningen samt ord-
ning och säkerhet.
Den som är häktad på grund av
misstanke om brott eller av någon
annan anledning får inte under-
kastas mera omfattande inskränk-
ningar i sin frihet än som ända-
målet med häktningen samt ord-
ning och säkerhet kräver.
Häktad skall behandlas så att
skadliga följder av frihets-
berövandet motverkas. I den mån
det lämpligen kan ske, skall
åtgärder vidtagas för att ge häktad
det personliga stöd och annan
hjälp som han behöver. Sådana
åtgärder får dock vidtagas endast
om den häktade samtycker därtill.
Den häktade skall behandlas så
att skadliga följder av frihets-
berövandet motverkas. I den
utsträckning det är lämpligt, skall
åtgärder vidtas för att ge den
häktade det personliga stöd och
annan hjälp som han eller hon
behöver. Sådana åtgärder får dock
vidtas endast om den häktade
samtycker till detta.
2 §
Om det inte är uppenbart
obehövligt, skall häktad senast vid
ankomsten till förvaringslokalen
kroppsvisiteras för eftersökande av
föremål som han enligt vad som
följer av denna lag ej får inneha.
Om det inte är uppenbart
onödigt, skall den häktade senast
vid ankomsten till förvarings-
lokalen kroppsvisiteras för
eftersökande av föremål som han
eller hon enligt vad som följer av
denna lag inte får inneha.
I övrigt får häktad kropps-
visiteras för eftersökande av
föremål som nyss sagts när
I övrigt får den häktade
kroppsvisiteras för eftersökande av
sådana föremål när
1. anledning förekommer att
sådant föremål skall anträffas på
honom,
1. det finns anledning att anta
att ett sådant föremål skall
anträffas på den häktade,
2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till större
undersökning som av säkerhets-
skäl görs av utrymmen inom för-
varingslokalen och den häktade
har eller har haft särskild
anknytning till utrymme som
berörs av undersökningen,
2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till en större
undersökning som av säkerhets-
skäl görs av utrymmen inom för-
varingslokalen och den häktade
har eller har haft särskild
anknytning till det utrymme som
berörs av undersökningen,
3. den häktade skall mottaga
eller har haft obevakat besök, eller
3. den häktade skall ta emot
eller har haft obevakat besök, eller
4. den häktade efter vistelse
utanför förvaringslokalen kommer
åter till denna.
4. den häktade efter vistelse
utanför förvaringslokalen åter-
vänder dit.
Vad som har sagts i andra
stycket utgör ej hinder mot att i
annat fall företages sådan ytlig
kroppsvisitation som bedömes
nödvändig av säkerhetsskäl och
som endast avser eftersökande av
vapen eller annat farligt föremål.
Vad som har sagts i andra
stycket hindrar inte att det i annat
fall görs sådan ytlig kropps-
visitation som bedöms nödvändig
av säkerhetsskäl och som endast
avser eftersökande av vapen eller
annat farligt föremål.
2 b §
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer
ingående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttagas. Om möjligt skall
vittne närvara. En häktad får hållas
avskild från andra häktade, om det
är nödvändigt för att verkställa
beslut om kroppsbesiktning.
Kroppsvisitation eller kropps-
besiktning får inte göras mer
ingående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttas. Om möjligt skall ett
vittne närvara. En häktad får hållas
avskild från andra häktade, om det
är nödvändigt för att verkställa
beslut om kroppsbesiktning.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 2 § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna,
läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska.
Annan kroppsvisitation än som
avses i 2 § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller en kvinna, inte verkställas
eller bevittnas av någon annan än
en kvinna, en läkare eller en
legitimerad sjuksköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som häktad enligt
vad som följer av denna lag ej får
inneha, skall omhändertagas och
förvaras för hans räkning, såvitt ej
annat är särskilt föreskrivet.
Föremål som anträffas vid
kroppsvisitation eller kropps-
besiktning och som den häktade
enligt vad som följer av denna lag
inte får inneha, skall tas om hand
och förvaras för den häktades
räkning, om inte annat är särskilt
föreskrivet.
Injektionssprutor och kanyler
som kan användas för insprutning
i människokroppen, och andra
föremål som är särskilt ägnade att
användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika,
och som påträffas hos den som är
häktad, får tas om hand och
förstöras.
2 c §
Blod-, urin- eller utandnings-
prov får tas på en häktad som
skäligen kan misstänkas vara
påverkad av beroendeframkallan-
de medel eller sådant dopnings-
medel som avses i 1 § lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel, om inte annat
föranleds av medicinska eller
liknande skäl.
3 §
Vill häktad vistas tillsammans
med en eller flera andra häktade,
skall han beredas tillfälle härtill i
skälig utsträckning, om lokal-
förhållandena medger det. Mer än
en häktad får också förvaras i
samma rum, om det är synnerligen
påkallat av utrymmesskäl eller
annan särskild anledning.
Gemensam förvaring som angivits
nu får dock ej ske, om den innebär
fara från säkerhetssynpunkt eller, i
fråga om den som är häktad på
grund av misstanke om brott, fara
för att bevis undanröjes eller
utredning om brott eljest försvåras.
I annat fall än som angivits nu får
ej förvaras mer än en person i
varje rum.
Vill en häktad vistas tillsam-
mans med en eller flera andra
häktade, skall han eller hon ges
tillfälle till det. Mer än en häktad
får också förvaras i samma rum,
om det är synnerligen påkallat av
utrymmesskäl eller annan särskild
anledning. Gemensam vistelse och
gemensam förvaring får dock inte
äga rum, om det innebär fara från
säkerhetssynpunkt eller, i fråga om
den som är häktad på grund av
misstanke om brott, fara för att
bevis undanröjs eller utredning om
brott på annat sätt försvåras. Om
en häktad förvaras i en annan
lokal än häkte, får möjligheterna
till gemensam vistelse begränsas
med hänsyn till lokalförhållande-
na.
Förvaringen skall ske på sådant
sätt att förbindelse mellan häktade
som kan antagas påverka varandra
i mål eller ärende såvitt möjligt
förhindras. Även i övrigt skall
häktad, särskilt om han är under
21 år, förvaras så att han ej
utsättes för olämpligt inflytande av
annan häktad.
Förvaringen skall vara sådan att
förbindelse mellan häktade som
kan antas påverka varandra i mål
eller ärenden såvitt möjligt
förhindras. Även i övrigt skall
häktade, särskilt om de är under
21 år, förvaras så att de inte utsätts
för olämpligt inflytande av andra
häktade.
4 §
Vid behandling av häktad skall
hänsyn tagas till hans hälsotill-
stånd. Häktad som bedöms behöva
hälso- och sjukvård eller som
begär att läkare skall tillkallas,
skall så snart det kan ske under-
sökas av läkare, om ej sådan
undersökning uppenbarligen är
obehövlig.
Vid behandlingen skall hänsyn
tas till den häktades hälsotillstånd.
En häktad som bedöms behöva
hälso- och sjukvård eller som
begär att läkare skall tillkallas,
skall så snart som möjligt
undersökas av läkare, om inte
sådan undersökning uppenbarligen
är onödig.
Läkares anvisning rörande
vården av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske. Före-
skrifter om psykiatrisk tvångsvård
ges i lagen (1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård. Får hälso- och
sjukvårdspersonal inom kriminal-
vården kännedom om att en häktad
lider av sådan smittsam sjukdom
som enligt smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en samhälls-
farlig sjukdom, skall chefen för
förvaringslokalen underrättas om
detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skall
spridas.
En läkares anvisningar om
vården av en häktad som är sjuk
skall iakttas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom eller henne så snart som
möjligt. Föreskrifter om psykiat-
risk tvångsvård finns i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård. Får hälso- och sjukvårds-
personal inom kriminalvården
kännedom om att en häktad lider
av en smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en samhälls-
farlig sjukdom, skall chefen för
förvaringslokalen underrättas om
detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skall
spridas.
Kan det befaras att transport
medför skada för den häktades
hälsa, skall läkares medgivande till
transporten inhämtas.
Kan det befaras att transport
medför skada för den häktades
hälsa, skall läkares medgivande till
transporten hämtas in.
Förlossning av häktad kvinna
skall såvitt möjligt ske på sjukhus.
Förlossning av en häktad kvinna
skall om möjligt ske på sjukhus.
Om anledning föreligger därtill,
skall den som enligt andra eller
fjärde stycket vistas på sjukhus stå
under bevakning.
Om det finns anledning till det,
skall den som enligt andra eller
fjärde stycket vistas på sjukhus stå
under bevakning.
5 §
Häktad skall såvitt möjligt
erbjudas arbete eller annan därmed
jämförlig sysselsättning under
häktningstiden. Han skall vidare
beredas tillfälle att utföra arbete
som han själv skaffat sig, om det
kan ske utan olägenhet.
Den häktade skall om möjligt
erbjudas arbete eller annan därmed
jämförlig sysselsättning under
häktningstiden. Den häktade skall
vidare ges möjlighet att utföra
arbete som han eller hon själv har
skaffat sig, om det kan ske utan
olägenhet.
Regeringen eller myndighet,
som regeringen bestämmer, med-
delar bestämmelser om ersättning
åt häktad för arbete eller annan
därmed jämförlig sysselsättning
som tillhandahålles honom.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
meddelar bestämmelser om ersätt-
ning åt den häktade för arbete eller
annan därmed jämförlig syssel-
sättning som tillhandahålls honom
eller henne.
6 §
I den utsträckning det lämpligen
kan ske bör häktad, om ej annat
följer av tredje stycket, ges
möjligheter att genom tidningar,
radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Hans behov
av annan förströelse bör
tillgodoses i skälig omfattning.
I den utsträckning som det är
lämpligt bör en häktad, om inte
annat följer av tredje stycket, ges
möjligheter att genom tidningar,
radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Den häktades
behov av annan förströelse bör till-
godoses i skälig omfattning.
Under förutsättningar som anges
i första stycket får häktad själv
skaffa sig eller mottaga böcker,
tidskrifter, tidningar och annat
som kan bereda honom förströelse.
Under de förutsättningar som
anges i första stycket får den
häktade själv skaffa sig eller ta
emot böcker, tidskrifter, tidningar
och annat som kan bereda honom
eller henne förströelse.
I fråga om den som är häktad på
grund av misstanke om brott får
inskränkningar helt eller delvis
göras i hans rätt att ha tillgång till
tidskrifter, tidningar, radio och
television, om det är påkallat för
att undvika att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest
försvåras.
För den som är häktad på grund
av misstanke om brott får
inskränkningar helt eller delvis
göras i rätten att ha tillgång till
tidskrifter, tidningar, radio och
television, om det behövs för att
undvika att bevis undanröjs eller
utredning om brott på annat sätt
försvåras.
7 §
Häktad får inneha pengar,
värdesaker och legitimations-
handlingar i den mån det kan ske
utan olägenhet. Han får ej inneha
alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel.
Den häktade får inneha pengar,
värdesaker och legitimations-
handlingar i den mån det inte är
olägligt. Den häktade får inte
inneha alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel.
I övrigt får häktad, i den mån ej
annat följer av denna lag, inneha
personliga tillhörigheter och skaffa
sig varor eller annat enligt
föreskrifter som meddelas av
regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
I övrigt får den häktade, i den
mån inte annat följer av denna lag,
inneha personliga tillhörigheter
och skaffa sig varor eller annat
enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
8 §
Häktad skall ha möjlighet att
dagligen vistas utomhus minst en
timme, om ej synnerligt hinder
möter däremot.
Den häktade skall ha möjlighet
att dagligen vistas utomhus minst
en timme, om det inte finns
synnerligt hinder mot detta.
9 §
Brev från häktad till svensk
myndighet, internationellt organ
som har av Sverige erkänd
behörighet att ta emot klagomål
från enskilda eller hans offentlige
försvarare skall vidarebefordras
utan föregående granskning.
Brev från den häktade till
svenska myndigheter, internatio-
nella organ som har av Sverige
erkänd behörighet att ta emot
klagomål från enskilda eller den
häktades offentlige försvarare
skall vidarebefordras utan före-
gående granskning.
Utöver vad som gäller enligt
första stycket får häktad avsända
eller mottaga brev, om det kan ske
utan fara från säkerhetssynpunkt
och, i fråga om den som är häktad
på grund av misstanke om brott,
utan fara för att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest
försvåras.
Utöver vad som gäller enligt
första stycket får den häktade
sända eller ta emot brev, om det
kan ske utan fara från säkerhets-
synpunkt och, för den som är
häktad på grund av misstanke om
brott, utan fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott
på annat sätt försvåras.
Vägras häktad avsända eller
mottaga brev utan föregående
granskning av dess innehåll, skall
brevet kvarhållas men får ej
öppnas utan den häktades med-
givande.
Vägras den häktade att sända
eller ta emot brev utan föregående
granskning av dess innehåll, skall
brevet hållas kvar men får inte
öppnas utan den häktades med-
givande.
Kopior och översättningar av
brev som har granskats skall
förstöras så snart de inte längre
behövs.
Vad i denna paragraf är
föreskrivet om brev gäller även
annan skriftlig handling.
Bestämmelserna i första–fjärde
styckena om brev gäller även
andra skriftliga handlingar.
10 §
Bestämmelserna i 9 § andra och
tredje styckena är tillämpliga även
på försändelse av annat slag än
brev eller annan skriftlig handling.
Häktad får dock ej mottaga
försändelse som har angivits nu,
om den kan äventyra ordningen
eller eljest medföra olägenhet.
Bestämmelserna i 9 § andra och
tredje styckena gäller även
försändelser av annat slag än brev
eller andra skriftliga handlingar.
Den häktade får dock inte ta emot
en sådan försändelse om den kan
äventyra ordningen eller annars
medföra olägenhet.
Om det är påkallat för att hindra
att otillåtna varor införes i för-
varingslokal, får regeringen eller
myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva att häktade
ej utan särskilt medgivande får
mottaga andra försändelser än
brev eller andra meddelanden.
Om det behövs för att hindra att
otillåtna varor förs in i en för-
varingslokal, får regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva att häktade
inte utan särskilt medgivande får
ta emot andra försändelser än brev
eller andra meddelanden.
11 §
En häktad får ta emot besök i
den utsträckning det lämpligen kan
ske. En häktad får inte ta emot
besök som kan medföra fara från
säkerhetssynpunkt. Inte heller får
den som är häktad på grund av
misstanke om brott ta emot besök
som kan medföra fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras.
Den häktade får ta emot besök i
den utsträckning det är lämpligt.
Han eller hon får inte ta emot
besök som kan medföra fara från
säkerhetssynpunkt. Inte heller får
den som är häktad på grund av
misstanke om brott ta emot besök
som kan medföra fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott
på annat sätt försvåras.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
annars försvåras, skall en eller
flera personer vara närvarande vid
besök.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
på annat sätt försvåras, skall en
eller flera personer vara när-
varande vid besök.
Under förutsättningar som anges
i andra stycket kan som villkor för
besök föreskrivas att den be-
sökande underkastar sig kropps-
visitation.
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket kan som
villkor för besök föreskrivas att
den besökande underkastar sig
kroppsvisitation.
Om det behövs för att kunna
bedöma om den som är häktad
skall få ta emot besök i ett särskilt
fall eller om ett besök skall vara
bevakat, skall i förväg undersökas
om den besökande har dömts eller
är misstänkt för brottslig verk-
samhet. I den utsträckning det
behövs skall upplysningar också
inhämtas om den besökandes
personliga förhållanden i övrigt.
Om det behövs för att kunna
bedöma om den som är häktad
skall få ta emot besök i ett särskilt
fall eller om ett besök skall vara
bevakat, skall det i förväg under-
sökas om den besökande har
dömts eller är misstänkt för
brottslig verksamhet. I den
utsträckning det behövs skall upp-
lysningar också hämtas in om den
besökandes personliga förhållan-
den i övrigt.
Om försvarares rätt att träffa den som är häktad finns bestämmelser i
rättegångsbalken.
12 §
Telefonsamtal mellan häktad
och person utom förvaringslokalen
får äga rum i den utsträckning det
lämpligen kan ske. Den häktade
skall vägras telefonsamtal som kan
medföra fara från säkerhets-
synpunkt. Ej heller får den som är
häktad på grund av misstanke om
brott ha telefonsamtal som kan
medföra fara för att bevis undan-
röjes eller utredning om brott
eljest försvåras.
Telefonsamtal mellan den
häktade och en person utom
förvaringslokalen får äga rum i
den utsträckning som det är
lämpligt. Den häktade skall vägras
telefonsamtal som kan medföra
fara från säkerhetssynpunkt. Inte
heller den som är häktad på grund
av misstanke om brott får ta emot
eller ringa telefonsamtal som kan
medföra fara för att bevis undan-
röjs eller utredning om brott på
annat sätt försvåras.
Om det behövs av säkerhetsskäl
eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning om brott
på annat sätt försvåras, skall en
eller flera personer på lämpligt sätt
avlyssna telefonsamtal. Avlyss-
ning får äga rum endast med den
häktades vetskap. Telefonsamtal
med den häktades offentlige för-
svarare får inte avlyssnas.
13 §
Om missbruk ej kan befaras,
kan häktad medges att besöka när-
stående som är svårt sjuk, närvara
vid närståendes begravning eller i
annat fall, då synnerliga skäl
föreligger, lämna förvarings-
lokalen för viss kort tid. Under
vistelsen utom förvaringslokalen
skall den häktade vara ställd
under bevakning, om ej sådan till-
syn av särskilda skäl kan antagas
vara obehövlig.
Om missbruk inte kan befaras,
kan den häktade medges att
besöka en närstående som är svårt
sjuk, närvara vid en närståendes
begravning eller i annat fall, då det
finns synnerliga skäl, lämna för-
varingslokalen för viss kort tid.
Under vistelsen utanför förva-
ringslokalen skall den häktade
bevakas, om inte en sådan tillsyn
av särskilda skäl kan antas vara
onödig.
14 §
Medför häktad kvinna spädbarn
vid intagningen eller föder hon
därefter barn, kan tillstånd ges
henne att ha barnet hos sig.
Om en häktad kvinna har med
sig ett spädbarn vid intagningen
eller därefter föder barn, kan hon
få tillstånd att ha barnet hos sig.
15 §
Häktad får beläggas med fängsel
1. under transport och eljest
under vistelse utom förvarings-
lokalen, om det är nödvändigt av
säkerhetsskäl samt
Den häktade får beläggas med
fängsel
1. under transport och annars
under vistelse utanför förvarings-
lokalen, om det är nödvändigt av
säkerhetsskäl och
2. i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om
andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till den häktades egen eller annans säkerhet till liv eller
hälsa.
Läkare skall så snart det kan ske
undersöka den som är föremål för
åtgärd enligt första stycket 2.
En läkare skall så snart det är
möjligt undersöka den som är
föremål för åtgärd enligt första
stycket 2.
16 §
Beträffande den som är häktad
på grund av misstanke om brott
ankommer det på undersöknings-
ledaren eller åklagaren att
Beträffande den som är häktad
på grund av misstanke om brott är
det undersökningsledaren eller
åklagaren som skall
1. avgöra om eller i vad mån
hinder för medgivande enligt 3 §
första stycket första meningen eller
9–13 §§ eller för tillämpning av
3 § första stycket andra meningen
möter på den grund att åtgärden
kan medföra fara för att bevis
undanröjes eller utredning om
brott eljest försvåras
1. avgöra om eller i vad mån det
finns hinder för medgivande enligt
3 § eller 9–13 §§ på grund av att
åtgärden kan medföra fara för att
bevis undanröjs eller utredningen
om brott på annat sätt försvåras,
2. avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket.
Ett beslut enligt första stycket
som innebär hinder för medgivan-
de eller på annat sätt inskränkning
i en häktads rätt, får meddelas
endast om den häktade får under-
kastas restriktioner enligt 24 kap.
5 a § rättegångsbalken.
Ett beslut enligt första stycket
som innebär inskränkningar i den
häktades kontakter med omvärlden
(restriktioner) får meddelas endast
om den häktade får underkastas
restriktioner enligt 24 kap. 5 a §
rättegångsbalken.
Sådana beslut skall omprövas så
ofta det finns anledning till det.
Beslut som avses i andra stycket
skall omprövas så ofta det finns
anledning till det.
17 §
Den häktade får begära tings-
rättens prövning av ett beslut
enligt 16 § andra stycket att
ålägga denne restriktioner av ett
visst slag. Rätten skall pröva en
sådan begäran när den prövar
frågan om tillstånd till restrik-
tioner enligt 24 kap. 5 a § rätte-
gångsbalken. Innan rätten fattar
beslut skall åklagaren ges tillfälle
att yttra sig. Rättens beslut får inte
överklagas.
Bestämmelserna i första stycket
skall tillämpas även i hovrätt och
Högsta domstolen om dom i målet
har överklagats dit eller om för-
handling hålls enligt 24 kap. 17 §
fjärde stycket rättegångsbalken.
18 §
Om ej annat följer av 16 §, med-
delas beslut enligt denna lag av
kriminalvårdsstyrelsen beträffande
den som är intagen i förvarings-
lokal som står under styrelsens
tillsyn.
Om inte annat följer av 16 §,
meddelas beslut enligt denna lag
av Kriminalvårdsstyrelsen be-
träffande den som är intagen i en
förvaringslokal som står under
styrelsens tillsyn.
20 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan krimi-
nalvårdsmyndighet än kriminal-
vårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården får fatta
beslut som avses i 16 a §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan krimi-
nalvårdsmyndighet än Kriminal-
vårdsstyrelsen eller tjänsteman
inom kriminalvården får fatta
beslut som avses i 18 §.
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut som någon annan
har fattat enligt första stycket. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut som någon annan
har fattat enligt första stycket. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det gått honom eller
henne emot.
22 §
Vad som sägs i denna lag om
häktad har motsvarande tillämp-
ning på
Med undantag för bestäm-
melserna i 16 § andra stycket och
17 § tillämpas vad som i denna lag
sägs om den häktade även på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
2. den som har tagits in i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att
beslut om undanröjande av
skyddstillsyn vinner laga kraft.
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att ett
beslut om undanröjande av
skyddstillsyn vinner laga kraft.
Denna lag tillämpas inte på den som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
24 §
När någon i annat fall än som
avses i 1 och 17 §§ intages i krimi-
nalvårdsanstalt eller häkte för
annat ändamål än verkställighet av
påföljd för brott eller tages i förvar
i polisarrest, skall denna lag, med
särskilt beaktande av anledningen
till intagningen och dennas varak-
tighet, gälla i tillämpliga delar, om
ej annat föreskrives i lag eller
annan författning.
När någon i annat fall än som
avses i 1 och 22 §§ tas in i krimi-
nalvårdsanstalt eller häkte för
annat ändamål än verkställighet av
påföljd för brott eller tas i förvar i
polisarrest, skall denna lag, med
särskilt beaktande av anledningen
till intagningen och dennas varak-
tighet gälla i tillämpliga delar, om
inte annat föreskrivs i lag eller
annan författning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-05.
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Sigvard
Holstad, justitierådet Ingegerd Westlander.
Enligt en lagrådsremiss den 19 februari 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Ingela Jönsson
och hovrättsassessorn Håkan Friman.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
3 §
I paragrafens första stycke första meningen föreslås ändringar som skall
klargöra den nya huvudregeln att en häktad som önskar det skall ges
tillfälle att vistas tillsammans med en eller flera andra häktade
(gemensam vistelse).
I andra stycket som endast ändrats språkligt finns vissa bestämmelser
angående vad som skall iakttas beträffande ”förvaringen” när häktade
kan antas påverka varandra i mål eller ärenden liksom när häktade inte
uppnått 21 års ålder.
Enligt Lagrådets uppfattning bör vad som sålunda föreskrivs i andra
stycket göras tillämpligt även beträffande häktade som enligt huvud-
regeln i första stycket vill ha gemensam vistelse.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1997/98:104 Behandlingen av häktade.
Senaste lydelse 1993:1408.
Senaste lydelse 1987:1211.
Senaste lydelse 1994:452.
Senaste lydelse 1987:1211.
Senaste lydelse 1996:1624.
Senaste lydelse 1982:402.
Senaste lydelse 1993:1411.
Senaste lydelse 1991:1135.
Senaste lydelse 1993:1694.
Senaste lydelse 1995:493.
Senaste lydelse 1980:931.
Senaste lydelse 1993:1411.
Senaste lydelse av förutvarande 16 a § 1981:1301.
Senaste lydelse av förutvarande 16 c § 1990:1012.
Senaste lydelse av förutvarande 17 § 1994:1761.
Förutvarande 18 §.
Lydelse enligt proposition 1997/98:95.
Senaste lydelse 1993:1408.
Senaste lydelse 1987:1211.
Senaste lydelse 1994:452.
Senaste lydelse 1996:1624 (som träder i kraft den 1 december 1997).
Senaste lydelse 1993:1411.
Senaste lydelse 1993:1694.
Senaste lydelse 1993:1411.
Senaste lydelse av förutvarande 16 c § 1990:1012.
Senaste lydelse av förutvarande 17 § 1994:1761.
Senaste lydelse 1993:1408.
Senaste lydelse 1987:1211.
Senaste lydelse 1994:452.
Senaste lydelse 1987:1211.
Senaste lydelse 1996:1624.
Senaste lydelse 1982:402.
Senaste lydelse 1993:1411.
Senaste lydelse 1991:1135.
Senaste lydelse 1993:1694.
Senaste lydelse 1995:493.
Senaste lydelse 1980:931.
Senaste lydelse 1993:1411.
Senaste lydelse av förutvarande 16 a § 1981:1301.
Senaste lydelse av förutvarande 16 c § 1990:1012.
Senaste lydelse av förutvarande 17 § 1994:1761.
Förutvarande 18 §.
9
1
Prop. 1997/98:104
Prop. 1997/98:104
Prop. 1997/98:104
70
71
Prop. 1997/98:104
Bilaga 1
Prop. 1997/98:104
Bilaga 1
Prop. 1997/98:104
Bilaga 3
77
Prop. 1997/98:104
Bilaga 2
75
Prop. 1997/98:104
Bilaga 3
Prop. 1997/98:104
Bilaga 3
86
Prop. 1997/98:104
Bilaga 3
83
Prop. 1997/98:104
Bilaga 4
Prop. 1997/98:104
Bilaga 4
97
99
Prop. 1997/98:104
Bilaga 5
Prop. 1997/98:104