Post 6111 av 7180 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:81 ·
Hämta Doc ·
Föräldraledighetsdirektivets genomförande i Sverige
Ansvarig myndighet: Arbetsmarknadsdepartementet
Dokument: Prop. 81
Regeringens proposition
1997/98:81
Föräldraledighetsdirektivets genomförande i Sverige
Prop.
1997/98:81
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Göran Persson
Margareta Winberg
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om
föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS innehåller
regler om rätt till föräldraledighet och rätt till ledighet av trängande
familjeskäl.
Regeringen gör i propositionen bedömningen att Sverige uppfyller
direktivets regler om föräldraledighet genom föräldraledighetslagen.
När det gäller rätten till ledighet av trängande familjeskäl gör
regeringen bedömningen att lagstiftning krävs och föreslår därför en lag
om rätt till ledighet av trängande familjeskäl. Lagen föreskriver att en
arbetstagare har rätt till ledighet av trängande familjeskäl som har
samband med sjukdom eller olycksfall och som gör arbetstagarens
omedelbara närvaro absolut nödvändig.
Lagen är i huvudsak tvingande till förmån för arbetstagaren. Parterna
ges dock möjlighet att i kollektivavtal begränsa rätten till ledighet till ett
visst antal dagar om året, till visst antal dagar för varje tillfälle eller till
bådadera.
Den arbetstagare som utnyttjar sin rätt till ledighet skall tillförsäkras
skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade anställningsförmåner
eller anställningsvillkor.
En arbetsgivare som bryter mot lagen skall betala skadestånd till
arbetstagaren.
De processuella regler som gäller enligt de övriga ledighetslagarna
skall vara tillämpliga även vid tvister enligt den nu föreslagna lagen.
Lagen föreslås träda i kraft den 3 juni 1998.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 3
3 Ärendet och dess beredning 5
4 Föräldraledighetsdirektivets tillkomst 6
5 Direktivets huvudsakliga innehåll 6
5.1 Ingressen och artikel 1-3 6
5.2 Avtalet 7
5.2.1 Avtalets inledning och allmänna överväganden 7
5.2.2 Syfte och tillämpningsområde, 1 § 8
5.2.3 Föräldraledighet, 2 § 8
5.2.4 Frånvaro från arbetet på grund av force
majeure, 3 § 9
5.2.5 Slutbestämmelser, 4 § 9
6 Genomförandet av direktivet i Sverige 10
6.1 Rätt till föräldraledighet 10
6.2 Frånvaro av trängande familjeskäl 14
6.2.1 Behovet av lagreglering 14
6.2.2 Utformningen av en ny lag 18
7 Författningskommentar 20
Bilaga 1 Rådets direktiv 96/34/EG om ramavtalet om föräldra-
ledighet..................................................................................23
Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian Föräldraledighets-
direktivets genomförande i Sverige......................................29
Bilaga 3 Promemorians lagförslag......................................................31
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna......................................33
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................................................34
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998.................35
Rättsdatablad.................................................................................................36
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om rätt
till ledighet av trängande familjeskäl.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext
Förslag till lag om rätt till ledighet av trängande familjeskäl
Härigenom föreskrivs följande.
Rätt till ledighet
1 § En arbetstagare har rätt till ledighet från sin anställning av
trängande familjeskäl som har samband med sjukdom eller olycksfall och
som gör arbetstagarens omedelbara närvaro absolut nödvändig.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiltigt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet får dock rätten till ledighet
begränsas till ett visst antal dagar om året, till ett visst antal dagar för
varje tillfälle eller till bådadera.
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra
stycket får tillämpa avtalet även på en arbetstagare som inte är medlem
av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete som avses
med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.
Anställningsskydd
3 § En arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av
att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna
lag. Om arbetstagaren ändå sägs upp eller avskedas skall uppsägningen
eller avskedandet ogiltigförklaras, om arbetstagaren begär det.
4 § En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet
enligt denna lag är inte skyldig att enbart av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade
arbetsvillkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än en som kan genomföras inom ramen
för anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av ledigheten.
Skadestånd
5 § En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala ersättning för
den skada som uppkommer.
Skadeståndet kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer
och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär.
Om det är skäligt kan skadeståndet minskas eller helt falla bort.
Rättegång
6 § Mål om tillämpning av denna lag handläggs enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
Förs talan med anledning av uppsägning eller avskedande tillämpas 34,
35 och 37 §§, 38 § andra stycket andra meningen, 39–42 §§ samt 43 §
första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64–66 och 68 §§
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Denna lag träder i kraft den 3 juni 1998.
3 Ärendet och dess beredning
Den 3 juni 1996 antogs rådets direktiv 96/34/EG om ramavtalet om
föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS –
föräldraledighetsdirektivet. UNICE (Union des Industries de la
Communauté Européenne) är en samarbetsorganisation för EU-ländernas
arbetsgivareföreningar och industriförbund, CEEP (Centre Européen
pour les Entreprises Publiques) är Europacentret för offentliga affärsverk
och företag och EFS är den svenska förkortningen för Europeiska
fackliga samorganisationen (ETUC – European Trade Union
Confederation). Direktivet skall vara genomfört i medlemsstaterna senast
den 3 juni 1998. Om det är nödvändigt med hänsyn till särskilda
svårigheter eller att direktivet genomförs genom kollektivavtal får
medlemsstaterna förfoga över ytterligare ett år. Direktivet finns i bilaga
1.
Av avtalets inledning framgår att ramavtalet innebär ett åtagande av
UNICE, CEEP och EFS att införa minimiföreskrifter om rätt till
föräldraledighet och rätt till ledighet på grund av force majeure.
I avtalet konstateras att arbetsmarknadens parter har de bästa
förutsättningarna för att finna lösningar som svarar mot arbetsgivarnas
och arbetstagarnas behov och att de följaktligen bör tilldelas en särskild
roll i genomförandet och tillämpningen av avtalet. Som ett led i
beredningen av ärendet inbjöd Arbetsmarknadsdepartementet därför
representanter från Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Arbetsgivarverket,
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet till ett möte för att
diskutera frågan om föräldraledighetsdirektivets genomförande i svensk
rätt. Samrådsmötet hölls den 25 september 1997 där parterna lämnade
synpunkter i ämnet.
I en departementspromemoria som upprättats inom
Arbetsmarknadsdepartementet, Föräldraledighetsdirektivets
genomförande i Sverige (Ds 1997:69), behandlas frågan om svensk rätt
uppfyller direktivets regler. I promemorian presenteras ett förslag till en
lag om rätt till ledighet på grund av trängande familjeskäl. En
sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians
lagförslag finns i bilaga 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4. En remissammanställning finns
tillgänglig i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr A97/3661/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 12 februari 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag likalydande med det som finns i
propositionen. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat
förslaget utan erinran.
4 Föräldraledighetsdirektivets tillkomst
Kommissionen lade redan 1983 fram ett förslag till direktiv om
föräldraledighet och ledighet av familjeskäl . Syftet med förslaget var att
garantera arbetstagare rätt till viss ledighet vid barns födelse eller
adoption samt vid vissa andra familjeangelägenheter. Ekonomiska och
sociala kommittén och Europaparlamentet yttrade sig över förslaget
1984. I anledning av dessa yttranden lade kommissionen i november
1984 fram ett ändrat förslag till direktiv . Detta förslag diskuterades i
rådet under åren 1985 till 1994. För antagande av direktivet krävdes
enhällighet enligt artikel 100 i Romfördraget. Denna enighet kunde dock
inte uppnås.
I och med Maastrichtfördraget och det därtill fogade sociala
protokollet och avtalet om socialpolitik tillfördes en ny möjlighet att fatta
beslut på EG-nivå. Enligt artikel 3 i avtalet skall kommissionen samråda
med arbetsmarknadens parter om huruvida en gemenskapsåtgärd skall
vidtas och hur denna åtgärd skall utformas. Enligt artikel 4 kan
arbetsmarknadens parter ingå avtal i frågan på gemenskapsnivå. Ett
sådant avtal skall genomföras antingen enligt de förfaranden och den
praxis som arbetsmarknadens parter tillämpar eller enligt beslut av rådet
på förslag av kommissionen.
Kommissionen beslutade, med tillämpning av de nya bestämmelserna,
att inleda ett samrådsförfarande enligt artikel 3 i avtalet om socialpolitik.
Parterna – UNICE, CEEP och EFS - meddelade inom ramen för detta
förfarande att de önskade inleda förhandlingar för att nå ett avtal.
Förhandlingar ledde till att parterna träffade ett avtal i frågan den 14
december 1995. Parterna överlämnade till kommissionen en begäran om
att avtalet skulle genomföras genom beslut i rådet.
I anledning av det träffade avtalet, det första enligt sociala protokollet
och avtalet om socialpolitik, lade kommissionen i januari 1996 fram ett
förslag till direktiv om föräldraledighet för att genomföra det ramavtal
som parterna slutit. Vid ministerrådsmötet i mars 1996 enades
ministrarna om en gemensam ståndpunkt och den 3 juni 1996 antogs
direktivet 96/34/EG om ramavtalet om föräldraledighet, undertecknat av
UNICE, CEEP och EFS .
5 Direktivets huvudsakliga innehåll
5.1 Ingressen och artikel 1-3
I ingressen anges att rådet beaktat bl.a. sociala protokollet och avtalet om
socialpolitik, gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande
sociala rättigheter, rådets resolution av den 6 december 1994 om vissa
perspektiv för socialpolitiken i Europeiska unionen, subsidiaritets- och
proportionalitetsprinciperna, artikel F.2 i Fördraget om Europeiska
unionen – med hänvisning till Europakonventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – samt beaktat
möjligheten för en medlemsstat att överlåta till arbetsmarknadens parter
att genomföra direktivet.
I Artikel 1 konstateras att syftet med direktivet är att genomföra
ramavtalet. Artikel 2 och 3 innehåller slutbestämmelser med bl.a.
föreskrift om att direktivet skall vara genomfört i medlemsstaterna senast
den 3 juni 1998. Vidare anges att om det är nödvändigt med hänsyn till
särskilda svårigheter eller att direktivet genomförs genom kollektivavtal
får medlemsstaterna förfoga över ytterligare ett år.
De materiella bestämmelserna återfinns i ramavtalet som är bilagt
direktivet.
5.2 Avtalet
5.2.1 Avtalets inledning och allmänna överväganden
Av avtalets inledning framgår att ramavtalet innebär ett åtagande av
UNICE, CEEP och EFS att införa minimiföreskrifter om rätt till
föräldraledighet och rätt till ledighet på grund av force majeure, såsom ett
viktigt medel för att göra det möjligt att förena arbetsliv och familjeliv
och att främja rätten till lika möjligheter för kvinnor och män samt
principen om likabehandling av kvinnor och män.
Av de allmänna övervägandena framgår också följande. Parterna
hänvisar till avtalet om socialpolitik och det sociala protokollet, till punkt
16 i gemenskapens stadga om arbetstagares sociala rättigheter vari
fastställs att åtgärder måste utarbetas för att kvinnor och män skall kunna
förena sina åtaganden i arbetsliv och familjeliv, till rådsresolutionen av
den 6 december 1994 och till kommissionens meddelade avsikt att
föreslå en gemenskapsåtgärd. Parterna framhåller att åtgärderna att
förena arbetsliv och familjeliv bör uppmuntra till införande av nya,
flexibla sätt att organisera arbete och tid som är bättre anpassade till
samhällets växlande behov och som bör tillgodose både företagens och
arbetstagarnas behov. Familjepolitiken bör ses i förhållande till de
demografiska förändringarna, effekterna av att befolkningen åldras, att
generationerna närmar sig varandra och främjandet av kvinnors
deltagande i arbetslivet. Männen bör uppmuntras att dela ansvaret för
familjen lika och uppmuntras till att utnyttja föräldraledigheten.
Parterna konstaterar att avtalet är ett ramavtal som ger
minimiföreskrifter och att det ankommer på medlemsstaterna och
arbetsmarknadens parter att införa kvalifikationskrav och
tillämpningsföreskrifter med hänsyn till situationen i varje medlemsstat.
Det understryks att det är fråga om föräldraledighet och inte
mammaledighet. Medlemsstaterna uppmanas att behålla de
naturaförmåner som medges inom ramen för sjukförsäkringen under en
minimiperiod av föräldraledigheten samt att, när det visar sig lämpligt
med hänsyn till de nationella förhållandena och budgetsituationen, inrikta
sig på att bevara rätten till socialförsäkringsförmåner under
minimiperioden för föräldraledigheten.
Enligt parterna beaktar avtalet nödvändigheten av att höja de
socialpolitiska kraven, att främja konkurrenskraften hos gemenskapens
ekonomi och att undvika att införa administrativa, finansiella eller
juridiska hinder som är utformade på ett sätt som hindrar att små och
medelstora företag bildas och utvecklas.
Slutligen konstateras att arbetsmarknadens parter har de bästa
förutsättningarna för att finna lösningar som svarar mot arbetsgivarnas
och arbetstagarnas behov och att de följaktligen bör tilldelas en särskild
roll i genomförandet och tillämpningen av avtalet.
5.2.2 Syfte och tillämpningsområde, 1 §
Av paragraf 1 framgår att avtalet anger minimiföreskrifter som avser att
underlätta för föräldrar som arbetar att förena åtagandena i arbetsliv och
familjeliv. Avtalet skall tillämpas på alla arbetstagare, kvinnor och män,
som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande enligt
nationell rätt i form av lagstiftning, kollektivavtal och praxis.
5.2.3 Föräldraledighet, 2 §
Enligt paragraf 2 punkt 1 har arbetstagare en individuell rätt till
föräldraledighet i minst tre månader med anledning av ett barns födelse
eller vid adoption för att vårda barnet. Rätten till ledighet skall gälla tills
barnet uppnått en bestämd ålder som får vara upp till åtta år.
Föräldraledigheten skall fastställas av medlemsstaterna och/eller
arbetsmarknadens parter. I punkt 2 anges vidare att de undertecknande
parterna anser att rätten till den föräldraledighet som föreskrivs i avtalet i
princip bör beviljas på så sätt att den inte kan överlåtas. Detta för att
främja rätten till lika möjligheter för kvinnor och män och principen om
likabehandling av kvinnor och män.
Enligt punkt 3 skall kvalifikationskrav och tillämpningsföreskrifter för
föräldraledigheten fastställas enligt lag och/eller i kollektivavtal i
medlemsstaterna. Därvid är det möjligt att bl.a.
a) besluta om föräldraledigheten skall beviljas på heltid, deltid,
uppdelad eller i form av sparade dagar,
b) göra rätten till föräldraledighet beroende av en kvalifikationsperiod
som inte får överskrida ett år,
c) anpassa kvalifikationskraven och tillämpningsföreskrifterna till de
särskilda omständigheter som råder vid adoption,
d) fastställa anmälningsperioder inom vilka arbetstagaren för
arbetsgivaren skall uppge tidpunkterna för föräldraledighetens början och
slut,
e) fastställa de omständigheter under vilka arbetsgivaren skall kunna
uppskjuta beviljandet av föräldraledigheten,
f) godkänna särskilda arrangemang för att tillgodose de små företagens
behov avseende drift och struktur.
Enligt punkt 4 skall det vidtas särskilda åtgärder för att skydda
arbetstagare mot uppsägning på grund av att de begär eller tar i anspråk
sin rätt till föräldraledighet.
I punkt 5 anges att vid föräldraledighetens utgång skall arbetstagaren
ha rätt att återgå till sitt arbete eller, om detta inte är möjligt, rätt till ett
likvärdigt eller likartat arbete.
Punkt 6 stadgar att de rättigheter som arbetstagaren förvärvat eller står
i begrepp att förvärva när föräldraledigheten börjar skall bevaras
oförändrade fram till föräldraledighetens slut.
Medlemsstaterna och/eller parterna skall enligt punkt 7 fastställa vad
som skall gälla för anställningen under föräldraledigheten.
Enligt punkt 8 skall alla socialförsäkringsfrågor som hänger samman
med avtalet behandlas och avgöras av medlemsstaterna i enlighet med
nationell lagstiftning och med beaktande av kontinuitetens betydelse när
det gäller rätten till socialförsäkringsförmåner, särskilt sjuk- och
hälsovård.
5.2.4 Frånvaro från arbetet på grund av force majeure, 3 §
I paragraf 3 anges att det skall vidtas nödvändiga åtgärder för att ge
arbetstagarna rätt till ledighet på grund av force majeure som har
samband med trängande familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall som gör
arbetstagarens omedelbara närvaro nödvändig. Även för denna rätt till
ledighet får det fastställas kvalifikationskrav och tillämpningsföreskrifter
och rätten till ledighet får begränsas till ett särskilt antal dagar om året
och/eller för varje tillfälle.
5.2.5 Slutbestämmelser, 4 §
Enligt paragraf 4 punkt 1 får medlemsstaterna tillämpa eller införa
bestämmelser som är förmånligare än som föreskrivs i avtalet.
I punkt 2 anges att genomförandet av avtalet inte får utgöra skäl att
sänka den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna inom det område som
omfattas av avtalet.
I punkt 3 konstateras att ramavtalet inte påverkar rätten för
arbetsmarknadens parter att sluta avtal som anpassar och/eller
kompletterar bestämmelserna i avtalet.
Av punkt 4 framgår att avtalet skall vara genomfört i medlemsstaterna
senast inom två år efter beslutets antagande med möjlighet till
förlängning med ytterligare högst ett år.
Förebyggande och behandling av tvister skall ske enligt nationell rätt
(punkt 5).
Alla frågor som har samband med tolkningen av avtalet bör, utan att
det påverkar kommissionens, de nationella domstolarnas eller EG-
domstolens roll, av kommissionen överlämnas till de undertecknade
parterna för yttrande (punkt 6).
De undertecknande parterna skall se över tillämpningen av avtalet fem
år efter dagen för rådets beslut, om någon av avtalsparterna begär det
(punkt 7).
6 Genomförandet av direktivet i Sverige
6.1 Rätt till föräldraledighet
Regeringens bedömning: Direktivets regel om rätt till
föräldraledighet är uppfylld genom föräldraledighetslagens
bestämmelser om rätt till hel ledighet för vård av barn till dess barnet
är 18 månader.
Föräldraledighetslagen uppfyller också direktivets
minimiföreskrifter om kvalifikationskrav och tillämpningsföreskrifter
samt direktivets övriga regler om föräldraledigheten.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: En mycket klar majoritet av remissinstanserna
anser uttryckligen att direktivets regel om rätt till föräldraledighet är
uppfylld genom föräldraledighetslagens regler.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) anför att de svenska
ersättningsreglernas utformning i praktiken innebär att direktivets
föreskrifter om en oöverlåtlig rätt till minst tre månaders föräldraledighet
inte uppfylls men eftersom ersättningsreglerna inte berörs i direktivet är
en ändring av de svenska reglerna inte nödvändig.
Arbetslivsinstitutet instämmer i att svensk lagstiftning i huvudsak är
väsentligt mer generös mot arbetstagare och tredje mans behov än
direktivets minimiregler men gör dock gällande att det är tveksamt om
hänvisningen till föräldraledighetslagens regler om rätt till ledighet i 18
månader är tillräcklig för att motsvara direktivets krav på mer aktiva
åtgärder för att förstärka jämställdheten.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet anser att, även om
reglerna om rätt till föräldrapenning inte berörs av direktivet, det ändå
hade varit lämpligt att i sammanhanget ta upp jämställdhetsaspekter på
föräldraförsäkringens utformning till förnyad diskussion.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Föräldraledighetsdirektivet
ger arbetstagare en individuell rätt till föräldraledighet för vård av barn
under en tid av minst tre månader. Rätten till föräldraledighet skall gälla
till dess barnet uppnått en bestämd ålder som får vara upp till åtta år.
Direktivet och avtalet anger minimiföreskrifter och medlemsstaterna får
införa eller tillämpa bestämmelser som är förmånligare än de som
föreskrivs i avtalet. Direktivet reglerar inte någon rätt till ersättning under
ledigheten.
Arbetstagare har som förälder rätt att vara ledig från sin anställning för
vård av barn enligt föräldraledighetslagen (1995:584). Rätt till ersättning
under föräldraledigheten, föräldrapenning, regleras i 4 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
Enligt föräldraledighetslagen har en förälder rätt till hel ledighet för
vård av barn till dess barnet är 18 månader. Denna rätt till ledighet gäller
oavsett om föräldern får föräldrapenning eller inte. Föräldern har dock
alltid rätt att få ledigt under den tid då föräldrapenning utgår. För rätt till
ledighet efter det att barnet är ett och ett halvt år krävs alltså att
föräldrapenning utgår. Rätten till ledighet till dess barnet är 18 månader
är alltså fristående från föräldraförsäkringens förmåner.
Föräldrapenning med anledning av ett barns födelse lämnas normalt
under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna, dvs. motsvarande
ungefär 15 månader i följd. Om föräldrarna har gemensam vårdnad om
barnet har varje förälder rätt att uppbära föräldrapenning under halva den
sammanlagda tiden. En förälder kan dock, med undantag för 30
ersättningsdagar, avstå från rätten att uppbära föräldrapenning till förmån
för den andre föräldern. Föräldrapenning lämnas längst till dess barnet
fyllt åtta år eller till den senare tidpunkt då barnet har avslutat det första
skolåret.
Skälen för regeringens bedömning
Föräldraledighetens längd
Föräldraledighetsdirektivet ger, som nämnts, rätt till föräldraledighet i
minst tre månader. Enligt föräldraledighetslagen har en förälder rätt till
ledighet för vård av barn till dess barnet är ett och ett halvt år, oavsett om
föräldrapenning utges eller ej. Om föräldraledighetslagens
ledighetsreglerna dessutom tillämpas fullt ut genom att föräldrarna inte
tar ut någon föräldrapenning innan barnet är ett och ett halvt år, har
föräldrarna således rätt till hel ledighet i sammanlagt två år och nio
månader (33 månader), först 18 månader utan föräldrapenning och
därefter i sammanlagt 15 månader med föräldrapenning. Den svenska
regeringen gör mot bakgrund av detta, och i likhet med vad
remissinstanserna kommit fram till, den bedömningen att de svenska
reglerna om föräldraledighetens längd är mycket förmånligare än
direktivets regel och att dessa väl uppfyller direktivets bestämmelse.
Individuell rätt till ledighet
Direktivet anger emellertid också att rätten till föräldraledighet är en
individuell rätt till ledighet om tre månader för var förälder. Därtill är
fogat ett uttalande om att parterna anser att denna rätt i princip bör
beviljas på så sätt att den inte kan överlåtas.
Föräldraledighetslagen ger i princip båda föräldrarna rätt till ledighet
för vård av barn så länge barnet är yngre än ett och ett halvt år. Denna
från föräldraförsäkringen fristående rätt till ledighet infördes 1978 i och
med antagandet av lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn
m.m. Av förarbetena till lagen (prop. 1977/78:104 s. 41-43) framgår
följande. En första förutsättning för en arbetstagares rätt till ledighet är
att arbetstagaren är förälder. Med biologisk förälder jämställs
adoptivförälder, fosterförälder och en förälders make, maka eller sambo
med vilken hon eller han har eller har haft gemensamma barn, dvs.
”styvförälder”. Departementschefen konstaterar att detta innebär att fler
än två arbetstagare i lagens mening kan vara föräldrar till ett barn och
göra anspråk på ledighet. Ytterligare en förutsättning för rätt till ledighet
är att arbetstagaren verkligen har faktisk vård om barnet.
Departementschefen anför därför att utgångspunkten för lagen således är
att bara den ena föräldern i allmänhet behöver ta ledigt från sitt arbete. I
lagtexten föreskrivs dock inte att endast en förälder har rätt till ledighet.
Som skäl anges att detta inte ansetts möjligt eller lämpligt – bl.a. har
föräldrarna sällan samma arbetsgivare. Departementschefen fortsätter
och anför att i det fall att fler föräldrar än två begär ledighet för samma
tid får det utredas vilka av dessa som verkligen tar faktisk vård om
barnet. Slutsatsen blir att endast två föräldrar bör samtidigt ha rätt till
ledighet.
Båda föräldrarna har således en individuell rätt till föräldraledighet tills
barnet är ett och ett halvt år. Eftersom båda föräldrarna har denna rätt
samtidigt blir det inte aktuellt att överlåta någon rätt till ledighet till den
andra föräldern. Gentemot arbetsgivaren har arbetstagaren alltså en
ovillkorlig rätt till ledighet under förutsättning att ledigheten nyttjas till
att vårda barnet.
JämO har i sitt remissyttrande, när det gäller frågan om ledighetens
överlåtbarhet, pekat på att rätt till ledighet som inte kan kombineras med
rätt till ersättning i praktiken inte är någon rätt till ledighet. Eftersom de
svenska reglerna ger möjlighet för en förälder att avstå från rätt till
föräldrapenning till förmån för den andre föräldern, med undantag för en
period om 30 dagar, skulle enligt JämO det kunna hävdas att svensk
lagstiftning i praktiken saknar den oöverlåtbara rätten till ledighet om tre
månader som direktivet stadgar. Med hänsyn till att ersättningsreglerna
inte berörs i direktivet har dock JämO kommit till den slutsatsen att
någon ändring av de svenska reglerna inte är nödvändig. Även
Arbetslisvsinstitutet och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
Universitet har framfört liknande synpunkter.
Det är i praktiken oftast inte möjligt för två föräldrar att vara lediga
samtidigt. Föräldrapenning utgår t.ex. endast till en förälder i taget. Det
går därför att invända att den nuvarande regleringen i
föräldraledighetslagen inte ger en förälder någon individuell rätt
gentemot den andra föräldern att själv ensam vårda barnet i tre månader.
Direktivet kan dock, enligt regeringens bedömning, inte heller anses
reglera någon sådan rätt. Direktivets regler utgörs av regler i ett ramavtal
träffat mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå och får därför, enligt
regeringens bedömning, anses reglera arbetstagares rätt till ledighet
gentemot sin arbetsgivare. Regeringen konstaterar att de svenska reglerna
visserligen inte garanterar varje förälder en icke överlåtbar
föräldraledighet med föräldrapenning i tre månader men eftersom
direktivet inte reglerar någon rätt till ersättning, såsom JämO också
påpekat, behövs det för att uppfylla direktivet inte heller någon ändring
av dessa regler.
Kvalifikationskrav, tillämpningsföreskrifter och övriga regler
Enligt avtalet skall de kvalifikationskrav och tillämpningsföreskrifter
som skall gälla för föräldraledigheten fastställas i lag och/eller i kollek-
tivavtal. Vissa minimiföreskrifter gäller enligt 2 § 3 punkterna a–f.
Föräldraledigheten får enligt avtalet beviljas på heltid, deltid, uppdelad
eller i form av sparade dagar (punkt a). Den fristående rätten till ledighet
tills barnet är 18 månader beviljas enligt föräldraledighetslagen på heltid.
I 10 § föräldraledighetslagen regleras möjligheten att dela upp
ledigheten.
Enligt 9 § föräldraledighetslagen skall arbetstagaren ha varit anställd
hos arbetsgivaren antingen de senaste sex månaderna eller sammanlagt
minst tolv månader under de senaste två åren. Regeln står således i
överensstämmelse med avtalets kvalifikationsperiod om maximalt ett år
(punkt b).
Enligt avtalet får de nationella bestämmelserna anpassas till vad som
gäller vid adoption (punkt c). Sådan reglering finns t.ex. i 5 § andra
stycket föräldraledighetslagen som anger att vid adoption skall tiden 18
månader i stället skall räknas från den tidpunkt då arbetstagaren får
barnet i sin vård.
Enligt avtalets minimiföreskrifter får det fastställas
anmälningsperioder (punkt d). Enligt 13 § föräldraledighetslagen skall
anmälan ske minst två månader före ledighetens början eller, om det inte
kan ske, så snart som möjligt. Arbetstagaren skall då också tala om hur
länge han eller hon avser att vara ledig.
Det är också tillåtet med regler om möjlighet att skjuta upp beviljandet
av ledighet (punkt e). Någon sådan regel finns enligt
föräldraledighetslagen inte vid hel ledighet eller delledighet med
föräldrapenning. Arbetstagaren har dock en samrådsskyldighet om
ledighetens förläggning enligt 14 § föräldraledighetslagen.
Särskilda arrangemang kan godkännas för att tillgodose de små
företagens behov avseende drift och struktur (punkt f). Några sådana
regler finns inte i föräldraledighetslagen.
Enligt avtalets 2 § 4–6 skall en arbetstagare som utnyttjar sin rätt till
ledighet skyddas mot uppsägning, ha rätt att återgå till sitt arbete och
bibehålla sina rättigheter i anställningen. Regler som tillgodoser dessa
krav finns i 15–17 §§ föräldraledighetslagen.
Enligt 2 § 7 skall medlemsstaterna eller parterna fastställa vad som
skall gälla för anställningsavtalet eller anställningförhållandet under
föräldraledigheten. Enligt 17 § föräldraledighetslagen har arbetstagaren
skydd mot försämrade anställningsvillkor. Enligt 2 § samma lag har dock
parterna rätt att genom s.k. centralt kollektivavtal bestämma den närmare
tillämpningen i fråga om skyddet av anställningsförmånerna. Ett sådant
avtal får dock inte leda till att arbetstagarens förmåner allmänt sett sänks
under den nivå som lagen garanterar. En motsvarande bestämmelse finns
i 9 § studieledighetslagen (jfr prop. 1974:148 s. 87).
Föräldraledighetslagens reglering av dessa frågor står således i
överensstämmelse med ramavtalets regel.
Den sammanfattande slutsats som regeringen gör blir att
föräldraledighetslagens regler inte behöver ändras med anledning av vad
som föreskrivs i avtalets 2 § punkterna 3–7.
I ramavtalets 2 § 8 uttalas därutöver att alla socialförsäkringsfrågor
som hänger samman med avtalet skall behandlas och avgöras av
medlemsstaterna i enlighet med nationell lagstiftning och med beaktande
av kontinuitetens betydelse när det gäller rätten till
socialförsäkringsförmåner. Detta uttalande bör enligt regeringen inte leda
till någon åtgärd för Sveriges del.
6.2 Frånvaro av trängande familjeskäl
6.2.1 Behovet av lagreglering
Regeringens förslag: En lag om rätt till ledighet av trängande
familjeskäl skall införas.
Promemorians bedömning och förslag: Om ytterligare reglering
behövs, utöver befintliga lagar, kollektivavtal och praxis, bör
genomförandet i första hand ske genom kollektivavtal. Om det skulle
visa sig att genomförandet inte kan eller bör ske genom kollektivavtal
bör en lag om rätt till ledighet av trängande familjeskäl införas.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna anser att
direktivets regel om rätt till ledighet på grund av force majeure som har
samband med trängande familjeskäl kräver genomförande antingen
genom kollektivavtal eller lag.
De flesta arbetsgivarorganisationerna anför att de anser att ytterligare
reglering inte är nödvändig. Av dessa har dock Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund, Arbetsgivaralliansen,
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet förklarat sig vara
beredda att uppta förhandlingar om en anpassning genom kollektivavtal.
Arbetsgivarverket motsätter sig att anpassningen på statens område
sker genom kollektivavtal och förordar i stället att det görs en ändring i
tjänstledighetsförordningen (1984:111).
LO och TCO förordar att den i promemorian föreslagna lagen införs.
Att direktivets regel genomförs genom lagstiftning förordas också av
bl.a. Stockholms tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län samt
Arbetslivsinstitutet. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet
anför att även om man överlämnar till parterna att reglera frågan så
kräver gemenskapsrätten att en sådan reglering kompletteras med
lagstiftning. Fakultetsstyrelsen ser därför ingen nackdel med att direkt
införa den föreslagna lagen.
Skälen för regeringens förslag: I avtalet ges arbetstagarna rätt till
ledighet på grund av force majeure som har samband med trängande
familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall som gör arbetstagarens
omedelbara närvaro absolut nödvändig. Rätten till ledighet får begränsas
till ett särskilt antal dagar om året och/eller för varje tillfälle.
Det finns i Sverige två i lag reglerade system som ger rätt till ledighet
vid annans sjukdom och därutöver regler i kollektivavtal samt praxis. Är
den som drabbats av sjukdomen eller olycksfallet ett barn föreligger rätt
till ledighet enligt föräldraledighetslagen och rätt till ersättning enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Därutöver finns det
möjlighet till ledighet och ersättning enligt lagen (1988:1465) om
ersättning och ledighet för närståendevård (närståendevårdslagen).
Rätt till ledighet med tillfällig föräldrapenning
En förälder har rätt till ledighet med tillfällig föräldrapenning för vård av
barn enligt 8 § föräldraledighetslagen.
Rätten till ledighet gäller som huvudregel barn som inte fyllt tolv år
(4 kap. 10–10 a § AFL). En förälder har rätt till ledighet med
föräldrapenning för att vårda ett barn när det är sjukt eller smittat men
även när barnets ordinarie vårdare är sjuk eller smittad eller för att kunna
besöka samhällets förebyggande barnhälsovård eller t.ex. när ett barn
behöver vårdas när den andra föräldern är med ett annat barn till någon
av föräldrarna hos läkaren (4 kap. 10 § AFL). Särskilda regler gäller för
vård av barn som är yngre än 240 dagar eller när föräldrapenning skulle
ha uppburits. En förälder till ett sjukt eller funktionshindrat barn har
därutöver rätt till ledighet och tillfällig föräldrapenning när föräldern
avstår från att arbeta i samband med vissa i lagen angivna situationer som
t.ex. besök på en institution där barnet behandlas, deltagande i kurs för
att lära sig vårda barnet och läkarbesök på grund av att barnet lider av en
allvarlig sjukdom eller som ett led i en behandling (4 kap. 10 a § AFL).
Särskilda regler gäller för barn som på grund av sjukdom, psykisk
utvecklingsstörning eller annat funktionshinder är i behov av särskild
tillsyn eller vård. I dessa fall föreligger rätt till tillfällig föräldrapenning
till dess barnet fyller 16 år och i vissa speciella fall upp till 21 och 23 års
ålder (4 kap. 11 § AFL).
Tillfällig föräldrapenning utges som huvudregel under sammanlagt
högst 60 dagar per barn och år. Ytterligare 60 dagar per barn och år
utges, dock ej för vård av barn vid sjukdom eller smitta hos barnets
ordinarie vårdare (4 kap. 12 § AFL).
En förälder kan därutöver överlåta sin rätt till tillfällig föräldrapenning
till en annan försäkrad som i stället för föräldern avstår från arbete för att
vårda barnet. Detta gäller när barnet är sjukt eller när den ordinarie
vårdaren är sjuk. En förälder kan alltså överlåta till en anhörig eller vän
att i stället för föräldern vara hemma med det sjuka barnet (4 kap. 11 a §
AFL).
Så länge barnet är under tolv år täcker, enligt regeringens bedömning,
reglerna mer än väl de akuta situationer som direktivet kan tänkas avse.
Samma bedömning bör gälla för föräldrar till barn över tolv år som är i
behov av särskild tillsyn eller vård och där rätt till ledighet och tillfällig
föräldrapenning föreligger. Bestämmelserna ger, som ovan beskrivits,
också rätt för en förälder att överlåta rätten till ledighet till någon släkting
eller vän. Reglerna om tillfällig föräldrapenning är betydligt generösare
och avser rätt till ledighet i många fler situationer än som kan avses med
avtalets regler om rätt till ledighet på grund av barns sjukdom eller
olycksfall. Såvitt avser föräldrar och närstående till barn som omfattas av
reglerna om tillfällig föräldrapenning får avtalets regel således anses
uppfylld.
Närståendevård
Rätt till ledighet och ersättning för att vårda en närstående finns även
enligt närståendevårdslagen. En förutsättning för rätt till ledighet och
ersättning är att vården lämnas till någon som är svårt sjuk. Enligt
förarbetena till lagen (prop.1987/88:176 s. 99-100 och 114-115) framgår
följande. Med svårt sjuk förstås att den vårdades hälsotillstånd är så
nedsatt att det föreligger ett påtagligt hot mot den sjukes liv. Det krävs
dock inte att det inte föreligger hopp om en förbättring av
hälsotillståndet. Även sjukdomstillstånd som kan förväntas gå in i ett
akut skede efter någon tid kan uppfylla lagens villkor, t.ex.
cancersjukdomar. Reglerna syftar till att ge möjlighet för vård av en
närstående i livets slutskede men även för att ge stöd, tillsyn eller vård på
grund av hastigt uppkommen sjukdom, exempelvis hjärn- eller
hjärtinfarkt eller en akut försämring i hälsotillståndet hos en långvarigt
sjuk person.
I den del som direktivets regel avser svår sjukdom får reglerna om
ledighet och ersättning för närståendevård mer än väl anses täcka
direktivets regel. Närståendevårdsreglerna gäller dock inte om vården ges
utanför landet och inte om någon av vårdaren eller den sjuke inte är
inskriven hos allmän försäkringskassa.
Reglerna om närståendevård omfattar, såsom LO och TCO påpekat i
sina remissvar, inte heller annan sjukdom än svår sjukdom och kan inte
anses omfatta vad som typiskt sett betraktas som sjukdom i samband med
ett olycksfall. Med olycksfall borde kunna avses t.ex. att någon är med
om en trafikolycka eller annan olycka som lett till brutet ben, skärskador
eller brännskador men vilka på intet sätt är livshotande. Är det fråga om
ett barn i t.ex. 16-årsåldern kan en familjemedlems närvaro anses som
absolut nödvändig. För dessa situationer finns inte någon i lag reglerad
rätt till ledighet.
Kollektivavtal och praxis
På statens område ges i 10 § tjänstledighetsförordningen (SFS 1984:111)
möjlighet att bevilja ledighet. Arbetsgivaren får bevilja en arbetstagare
tjänstledighet om det finns särskilda skäl och om det kan ske utan
olägenheter för myndighetens verksamhet. Vid prövning av frågor om
partiell ledighet skall myndigheten särskilt ta hänsyn till arbetstagarens
familjesociala förhållanden.
Företrädare för parterna på arbetsmarknaden har uppgivit att det finns
kollektivavtal som medger möjlighet till ledighet i sådana situationer som
direktivets ramavtal beskriver. Enligt t.ex. kollektivavtal på statens
område och inom den landstingskommunala respektive kommunala
sektorn finns regler om rätt till ledighet utan löneavdrag vid allvarligare
sjukdomsfall eller svårarare sjukdom hos anhörig eller släkting, dock
högst tio arbetsdagar per kalenderår. LO och TCO har emellertid anfört
att såväl permissionsreglerna som reglerna om tjänstledighet i relevanta
delar vanligtvis inte är formulerade som en uttrycklig rätt för
arbetstagare.
På samma sätt som rätten till ledighet på grund av egen sjukdom inte är
reglerad bör man dessutom kunna utgå från att det i normalfallet
föreligger en i lag eller i avtal oreglerad rätt till ledighet när en anhörig
drabbas av en sjukdom och arbetstagaren omedelbart behöver lämna
arbetet för att bistå den sjuke. Därutöver bör man kunna påstå att reglerna
om saklig grund vid uppsägning i vart fall leder till att ingen arbetstagare
riskerar att bli uppsagd eller avskedad om hon eller han är frånvarande
från arbetet vid en sådan akut situation som avses i direktivet.
Ytterligare reglering behövs
Regeringen gör sammanfattningsvis den bedömningen att direktivets
regel om rätt till ledighet på grund av force majeure i samband med
trängande familjeskäl till viss del uppfylls genom reglerna om rätt till
ledighet med tillfällig föräldrapenning och reglerna om rätt till ledighet
för närståendevård. Lagreglerna kan dock inte anses täcka direktivet fullt
ut. Inte heller kan direktivet anses täckt av att det i vissa kollektivavtal
finns bestämmelser som möjliggör ledighet eller av det förhållandet att
en person rimligtvis inte riskerar att bli uppsagd eller avskedad om hon
eller han är frånvarande i en sådan akut situation som direktivet avser.
Regeringen delar således den bedömning som en majoritet av
remissinstanserna gjort, nämligen att genomförandet av direktivets regel
kräver reglering genom kollektivavtal eller lagstiftningsåtgärder.
Lagreglering
I artikel 2.1. i direktivet anges att medlemsstaterna skall genomföra
direktivet antingen genom att sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga eller genom att se till att arbetsmarknadens parter i
samförstånd vidtar de åtgärder som behövs. I själva ramavtalet anges att
arbetsmarknadens parter har de bästa förutsättningarna för att finna
lösningar som svarar mot arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov och att
de följaktligen bör tilldelas en särskild roll i genomförandet och
tillämpningen av avtalet.
I promemorian anges att den reglering som anses nödvändig i första
hand bör göras genom kollektivavtal. Endast om det visar sig att
genomförandet inte kan eller bör ske genom kollektivavtal bör
lagstiftningsåtgärder komma i fråga.
Bland remissinstanserna har på arbetsgivarsidan Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund, Svenska Kommunförbundet och
Lands-tingsförbundet uttryckligen sagt sig vara beredda att via
kollektivavtal reglera frågan. Arbetsgivarverket har avvisat förslaget att
parterna genom kollektivavtal skall införa en rätt till ledighet vid
trängande familjeskäl. Arbetsgivaralliansen har anfört att det, även om
kollektivavtalsbestämmelser saknas, förefaller osannolikt att någon
arbetsgivare skulle vägra den anställde ledighet vid trängande familjeskäl
på grund av sjukdom eller olycksfall. Kooperationens
förhandlingsorganisation (KFO) uppger att frågan redan finns reglerad i
kollektivavtal och SAF anser att någon ytterligare reglering inte är
nödvändig för att säkerställa den ledighet som det här är fråga om.
Bland remissinstanserna på arbetstagarsidan har LO och TCO förordat
att den i promemorian förslagna lagen införs. SACO har avstått från att
besvara remissen.
För att ett genomförande av direktivets bestämmelse om rätt till
ledighet på grund av force majeure i samband med trängande familjeskäl
skall kunna ske via kollektivavtal krävs att parterna uttrycker en vilja att
förhandla om detta. Den samlade bild som regeringen får i remissvaren
från arbetsmarknadens parter ger inte intryck av att det skulle finnas en
sådan vilja. Mot denna bakgrund anser regeringen att lagstiftningsvägen
måste väljas. En lag om rätt till ledighet av trängande familjeskäl bör
således införas.
6.2.2 Utformningen av en ny lag
Regeringens förslag: Genom en ny lag ges arbetstagaren rätt till
ledighet från sin anställning av trängande familjeskäl som har
samband med sjukdom eller olycksfall och som gör arbetstagarens
omedelbara närvaro absolut nödvändig.
Lagen skall i huvudsak vara tvingande till förmån för arbetstagaren.
Parterna ges dock möjlighet att i kollektivavtal begränsa rätten till
ledighet till ett visst antal dagar om året, till ett visst antal dagar för
varje tillfälle eller till bådadera.
Den arbetstagare som utnyttjar sin rätt till ledighet skall tillförsäkras
skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade
anställningsförmåner eller anställningsvillkor.
En arbetsgivare som bryter mot lagen skall betala skadestånd till
arbetstagaren.
De processuella regler som gäller enligt de övriga ledighetslagarna
skall vara tillämpliga även vid tvister enligt lagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Bland yttrandena har det varit få synpunkter på
lagens utformning.
Stockholms tingsrätt har kommit med en synpunkt av redaktionell art.
Länsrätten i Stockholms län och Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett att
vissa begrepp borde förtydligas. Arbetslivsinstitutet påpekar att det är bra
att det mycket laddade och restriktiva begreppet ”force majeure”
undviks. Riksförsäkringsverket har ansett att det bör förtydligas om lagen
även gäller andra än föräldrar som behöver vårda en nära anförvant.
Skälen för regeringens förslag: De lagregler som finns om ledighet
med tillfällig föräldrapenning och ledighet vid närståendevård kan inte,
som tidigare redogjorts för, fullt ut anses täcka alla de situationer som
direktivets regel om rätt till ledighet av trängande familjeskäl ger uttryck
för. En lag som reglerar rätten till ledighet skall därför införas.
Villkoren för rätt till ledighet är i lagen formulerade på huvudsakligen
samma sätt som enligt ramavtalet. Enligt direktivet och ramavtalet är det
tillåtet att begränsa rätten till ledighet till ett särskilt antal dagar om året,
till ett visst antal dagar för varje tillfälle eller till bådadera. Regeringen
gör i denna del följande bedömning. Rätten till ledighet föreligger enligt
ordalydelsen så länge arbetstagarens omedelbara närvaro är absolut
nödvändig. Det bör rimligen vara fråga om ett förhållandevis begränsat
antal arbetsdagar per år. Ordalydelsen anger att det är fråga om en akut
situation där familjemedlemmens närvaro behövs omedelbart i syfte att
vara närvarande i ett akut skede men inte för att under någon längre
period vårda den sjuke. Med den begränsning som ordalydelsen således
ger borde det inte vara nödvändigt med ytterligare begränsningar till ett
visst antal dagar per år eller tillfälle. Om parterna så önskar bör de dock
genom s.k. centrala kollektivavtal kunna begränsa rätten till ledighet till
ett visst antal dagar om året, till ett visst antal dagar för varje tillfälle eller
till bådadera. En sådan dispositivitet är tillåten enligt avtalet.
Stockholms tingsrätt har anfört att ordet ”absolut” i lagtexten borde
utgå. Regeringen anser dock att man i största möjliga utsträckning bör
hålla sig till de begrepp som finns i ramavtalet och anser därför att ordet
”absolut” även bör finnas med i lagtexten. Med anledning av
Riksförsäkringsverkets fråga om lagen även skall omfatta andra
arbetstagare än föräldrar vill regeringen framhålla att lagen avser alla
arbetstagare, oavsett om dessa är föräldrar, som av trängande familjeskäl
är tvungna att vara lediga.
Enligt direktivet och ramavtalet får det fastställas kvalifikationskrav
och tillämpningsföreskrifter. Förebilder till sådana regler finns i våra
ledighetslagar.
I flera av ledighetslagarna, t.ex. föräldraledighetslagen, lagen
(1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
(studieledighetslagen) och lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att
bedriva näringsverksamhet finns regler om kvalifikationstid. För att
arbetstagaren skall ha rätt till ledighet krävs att han eller hon varit
anställd hos arbetsgivaren en minsta tid. Någon sådan regel kan inte
anses lämplig i detta fall. Lagen skall ge en rätt till ledighet när en akut
och oförutsedd sjukdom eller olycka inträffar i familjen. Vid en sådan
rätt till ledighet kan det inte var skäligt att ställa krav på viss
anställningstid hos arbetsgivaren. Något sådant krav finns inte heller för
rätt till ledighet med tillfälllig föräldrapenning i föräldraledighetslagen, i
närståendevårdslagen eller lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för
vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m. (sia-ledighetslagen).
Ramavtalet medger att parterna ges rätt att avtala om kvalifikationstid.
Enligt de tidigare nämnda ledighetslagarna är frågan om kvalifikationstid
inte dispositiv och så bör därför inte heller, enligt regeringens
bedömning, vara fallet enligt denna lag.
Någon anmälningsskyldighet till arbetsgivaren kan inte krävas. Denna
typ av ledighet är inte planerad utan behovet av ledighet uppkommer
akut. Enligt 13 § föräldraledighetslagen föreligger inte heller någon
anmälningsskyldighet när arbetstagaren vill utnyttja rätten till ledighet
med tillfällig föräldrapenning om ledigheten beror på sjukdom eller
smitta.
Några regler om återgång i arbete är inte heller nödvändiga eftersom
det är fråga om ett begränsat antal dagar. Rätten till ledighet upphör så
fort grunden för ledighet inte längre föreligger. Arbetstagaren har då
både en rätt och en skyldighet att återgå i arbete.
På samma sätt som i de övriga ledighetslagarna bör den arbetstagare
som utnyttjar sin rätt till ledighet tillförsäkras skydd mot uppsägning,
avskedande och försämrade anställningsförmåner eller
anställningsvillkor.
En arbetsgivare som bryter mot lagen bör betala ideellt och
ekonomiskt skadestånd till arbetstagaren.
De processuella regler som gäller enligt de övriga ledighetslagarna bör
naturligtvis var tillämpliga även vid tvister enligt den nu föreslagna
lagen.
Direktivet skall vara genomfört, enligt huvudalternativet, senast den 3
juni 1998. Lagen skall därför träda i kraft den 3 juni 1998.
7 Författningskommentar
Rätt till ledighet
1 §
För att rätt till ledighet skall föreligga krävs att det uppstått en akut
situation i familjen som gör arbetstagarens omedelbara närvaro absolut
nödvändig. Det skall vara fråga om en force majeure-situation som har
samband med trängande familjeskäl. Familjeskälen skall avse sjukdom
eller olycka.
Paragrafen är formulerad i huvudsak i enlighet med ordalydelsen i
ramavtalet. Begreppet force majeure har dock uteslutits eftersom det dels
är ett främmande begrepp i svensk lagtext, dels inte synes ha någon
självständig betydelse i direktivtexten. Den svenska lagtexten skall alltså
ha samma innebörd som direktivtexten. Att arbetstagarens omedelbara
närvaro skall vara absolut nödvändig på grund av de trängande
familjeskälen skall tolkas mot bakgrund av direktivtextens "force
majeure".
Direktivtexten är inte helt entydig. Det är dock ytterst EG-domstolen
som tolkar innebörden i texten. Av ramavtalet (4 § 6) framgår också att
frågor som har samband med tolkning av avtalet på europeisk nivå bör av
kommissionen överlämnas till de undertecknande parterna för yttrande.
Rätten till ledighet föreligger så länge arbetstagarens omedelbara
närvaro är absolut nödvändig. Av detta uttryck bör man kunna dra
slutsatsen att det är fråga om ett mindre antal arbetsdagar. Ordalydelsen
talar också för att det behöver göras en bedömning i det enskilda fallet.
För rätt till ledighet krävs ingen anmälningsskyldighet men självfallet
bör dock arbetstagaren så snart som möjligt underrätta arbetsgivaren om
att arbetstagaren vill utnyttja sin rätt till ledighet och hur länge hon eller
han kan förväntas vara borta.
Som anförts i avsnitt 6.2.1 uppfylls direktivets regel om rätt till
ledighet på grund av force majeure i samband med trängande familjeskäl
till viss del genom de befintliga reglerna om rätt till ledighet med
tillfällig föräldrapenning och rätt till ersättning och ledighet för
närståendevård. De reglerna och rätten till ledighet enligt denna lag om
rätt till ledighet av trängande familjeskäl överlappar således till viss del
varandra. Rätten till ledighet enligt denna lag innebär dock självfallet inte
någon inskränkning i tillämpningen av reglerna om rätt till ledighet och
ersättning enligt föräldraledighetslagen och närståendevårdslagen.
2 §
Lagen är i princip tvingande till arbetstagarens förmån.
Parterna kan dock i kollektivavtal som på arbetstagarsidan träffats eller
godkänts på central nivå begränsa rätten till ledighet till visst antal dagar
om året, till ett visst antal dagar per tillfälle eller till bådadera.
Ett sådant centralt kollektivavtal får arbetsgivaren tillämpa även på en
arbetstagare som inte är medlem i den avtalsslutande organisationen. En
förutsättning för detta är att han eller hon sysselsätts i arbete som avses
med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.
Anställningsskydd
3 och 4 §§
I dessa paragrafer tillförsäkras arbetstagare som begär eller tar i anspråk
sin rätt till ledighet skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade
anställningsförmåner eller anställningsvillkor.
Paragraf 4 är formulerad på samma sätt som i föräldraledighetslagen.
Motsvarande bestämmelse finns i närståendevårdslagen, lagen
(1986:163) om rätt till ledighet för svenskundervisning för invandrare
(svenskundervisningslagen) och sia-ledighetslagen.
Skadestånd
5 §
En arbetsgivare som bryter mot lagen skall betala skadestånd för den
förlust som uppkommer och för den kränkning som har inträffat.
Om det är skäligt, kan skadeståndet minskas eller helt falla bort.
Paragrafen är formulerad på i huvudsak samma sätt som motsvarande
paragraf i lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet (prop.1997/98:27 s. 17, 31 och 32).
Rättegång
6 §
Paragrafen har utformats efter samma mönster som motsvarande
bestämmelse i t.ex. föräldraledighetslagen, närståendevårdslagen och
svenskundervisningslagen.
Mål om tillämpningen av lagen skall handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen).
Genom hänvisning till vissa av reglerna i lagen (1982:80) om
anställningsskydd (anställningsskyddslagen) skall följande gälla.
Om parterna tvistar om en uppsägning är giltig, upphör inte
anställningen förrän tvisten slutligt har avgjorts. Arbetstagaren får inte
heller avstängas från arbetet om det inte finns särskilda skäl.
Arbetstagaren har vidare rätt till lön och vissa andra förmåner.
Domstolen kan för tiden intill det slutliga avgörandet besluta att
anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller vid annan
tidpunkt. Domstolen kan också besluta att en pågående avstängning skall
upphöra (34 § anställningsskyddslagen).
Ett avskedande kan förklaras ogiltigt. Domstolen kan besluta att
anställningen skall bestå tills tvisten slutligt har avgjorts. Arbetsgivaren
får då inte avstänga arbetstagaren och arbetstagaren har rätt till lön och
vissa andra förmåner så länge anställningen består (35 §
anställningsskyddslagen).
Om en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande
får arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de
omständigheter som har föranlett uppsägningen eller avskedandet (37 §
anställningsskyddslagen). I fråga om preskription av rätten till talan finns
bestämmelser i 40–42 §§ och 43 § första stycket andra meningen och
andra stycket anställningsskyddslagen.
Ersättning för förlust som avser tid efter det att anställningen har
upphört är relaterad till arbetstagarens anställningstid eller ålder (38 §
andra stycket andra meningen och 39 § anställningsskyddslagen).
Paragrafen innehåller, beträffande andra tvister än tvister om
uppsägning och avskedande, slutligen hänvisning till reglerna om
tvisteförhandling och rättegång i 64–66 och 68 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen).
Ikraftträdandebestämmelse
Lagen träder i kraft den 3 juni 1998.
Bilaga 1 finns bara i tryckt version.
Sammanfattning av promemorian
Föräldraledighetsdirektivets genomförande i Sverige
Föräldraledighet
Föräldraledighetsdirektivet ger arbetstagare en individuell rätt till
föräldraledighet i minst tre månader. Därtill är fogat ett uttalande om att
parterna anser att denna rätt i princip bör beviljas på så sätt att den inte
kan överlåtas.
En jämförelse av de svenska reglerna om föräldraledighet med
direktivets regel om föräldraledighet leder till slutsatsen att direktivets
regel är uppfylld genom föräldraledighetslagens rätt till hel ledighet till
dess barnet är 18 månader. Lägger man till detta rätten till ledighet med
föräldrapenning – i normalfallet 15 månader – vilken som huvudregel
skall delas lika mellan föräldrarna, framstår det svenska regelsystemet
som avsevärt mycket förmånligare än direktivets regel om rätt till
ledighet.
Föräldraledighetslagen uppfyller också direktivets minimiföreskrifter
om kvalifikationskrav och tillämpningsföreskrifter samt direktivets
övriga regler om föräldraledigheten.
Ledighet på grund av trängande familjeskäl
Direktivet ger arbetstagare rätt till ledighet på grund av force majeure
som har samband med trängande familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall
som gör arbetstagarens omedelbara närvaro absolut nödvändig.
Denna regel i direktivet är till viss del uppfylld genom reglerna om rätt
till ledighet med tillfällig föräldrapenning och reglerna om rätt till
ledighet för närståendevård. Dessa lagregler kan dock inte anses täcka
direktivets regel fullt ut.
Det finns kollektivavtal med regler om möjlighet till ledighet vid
enskilda angelägenheter och – vilket direktivet inte kräver – regler om
rätt till bibehållen lön vid vissa angivna ledigheter.
Man bör också kunna utgå från att det föreligger en i lag eller i avtal
oreglerad rätt till ledighet när en anhörig drabbas av en sjukdom som gör
att arbetstagaren omedelbart behöver lämna arbetet. Man kan också påstå
att reglerna om saklig grund vid uppsägning i vart fall leder till att ingen
arbetstagare bör kunna riskera att bli uppsagd eller avskedad om hon
eller han är frånvarande från arbetet i sådana situationer som avses i
direktivet.
Om ytterligare reglering behövs är det arbetsmarknadens parter som är
de som är bäst lämpade att lösa frågan genom reglering i kollektivavtal. I
första hand bör därför någon lagstiftningsåtgärd inte vidtas.
Lag om rätt till ledighet på grund av trängande familjeskäl
Om det skulle visa sig att genomförandet inte kan eller bör ske genom
kollektivavtal och lagstiftningsåtgärder därför blir nödvändiga kan en lag
om ledighet på grund av trängande familjeskäl införas.
Rätt till ledighet enligt lagen skall föreligga på grund trängande
familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall, som gör arbetstagarens
omedelbara närvaro absolut nödvändig.
Lagen bör i huvudsak vara tvingande till förmån för arbetstagaren.
Parterna bör dock ges möjlighet att i kollektivavtal begränsa rätten till
ledighet till ett visst antal dagar om året och/eller ett visst antal dagar för
varje tillfälle.
Den arbetstagare som utnyttjar sin rätt till ledighet skall tillförsäkras
skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade anställningsförmåner
eller anställningsvillkor.
En arbetsgivare som bryter mot lagen skall betala skadestånd till
arbetstagaren.
De processuella regler som gäller enligt de övriga ledighetslagarna
skall vara tillämpliga även vid tvister enligt lagen.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om rätt till ledighet på grund av trängande
familjeskäl
Härigenom föreskrivs1 följande.
Rätt till ledighet
1 § En arbetstagare har rätt till ledighet från sin anställning på grund av
trängande familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall, som gör
arbetstagarens omedelbara närvaro absolut nödvändig.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiligt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller
godkänts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet får dock rätten till ledighet
begränsas till ett visst antal dagar om året och/eller ett visst antal dagar
för varje tillfälle.
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra
stycket, får tillämpa avtalet även på en arbetstagare som inte är medlem
av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete som avses
med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.
Anställningsskydd
3 § En arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av
att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna
lag. Om arbetstagaren ändå sägs upp eller avskedas skall uppsägningen
eller avskedandet ogiltigförklaras, om arbetstagaren begär det.
4 § En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet
enligt denna lag är inte skyldig att enbart av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade
arbetsvillkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än sådan som kan genomföras inom
ramen för anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av
ledigheten.
Skadestånd
5 § En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala ersättning för
den skada som uppkommer.
Skadeståndet kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer
och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär.
Om det är skäligt kan skadeståndet minskas eller helt falla bort.
Rättegång
6 § Mål om tillämpning av denna lag handläggs enligt lagen (1974:371)
om rättegång i arbetstvister.
Förs talan med anledning av uppsägning eller avskedande tillämpas 34,
35 och 37 §§, 38 § andra stycket andra meningen, 39-42 §§ samt 43 §
första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Denna lag träder i kraft den 3 juni 1998.
Förteckning över remissinstanserna
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län,
Arbetsgivarverket, Riksförsäkringsverket, Juridiska fakultetsnämnden
vid Lunds universitet, Jämställdhetsombudsmannen,
Jämställdhetsnämnden, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet,
Arbetsdomstolen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsgivaralliansen,
Kooperationens förhandlingsorganisation, Försäkringskasseförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet, Företagarnas
Riksorganisation, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Kyrkans församlings- och pastoratförbund,
Sveriges Akademikers Centralorganisation, Svenska
Tidningsutgivareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation och
Sveriges Advokatsamfund.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-02
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Sigvard
Holstad, justitierådet Ingegerd Westlander.
Enligt lagrådsremiss den 12 februari 1998 (Arbetsmarknads-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till lag om rätt till ledighet av trängande familjeskäl.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Cathrine
Lilja Hansson.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Arbetsmarknadsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros
Föredragande: statsrådet Winberg
Regeringen beslutar proposition 1997/98:81 Föräldraledighetsdirektivets
genomförande i Sverige.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om rätt till ledighet
av trängande familjeskäl
Celex 396L0034
Jfr rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet,
undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT nr L 145, 3.6.1996, s. 4, Celex 396L0034).
EGT nr C 333, 9.12.1983, s. 6.
EGT nr C 316, 27.11.1984, s. 6.
EGT nr L 145, 3.6.1996 s. 4.
1 Jfr rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet,
undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT nr L 145, 3.6.1996, s 4, Celex 396L0034).
Prop. 1997/98:81
23
1
Prop. 1997/98:81
Bilaga 1
Prop. 1997/98:81
Bilaga 2
Prop. 1997/98:81
Bilaga 3
Prop. 1997/98:81
Bilaga 4
Prop. 1997/98:81
Bilaga 5
Prop. 1997/98:81