Post 6031 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:151 ·
Inkomstgrundad ålderspension, m.m. Prop. 1997/98:151
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 151/1
Innehållsförteckning
Del II
25 Utbetalning av pension 452
25.1 Ansökan om pension 452
25.2 Månadsvisa utbetalningar med möjlighet till
undantag 463
25.3 Samordning med arbetsskadelivränta m.m. 468
25.4 Samordning med yrkesskadelivräntor 472
25.5 Annan samordning med ålderspension 479
26 Åtgärder på grund av felaktig utbetalning och ändrad
pensionsrätt m.m. 481
26.1 Fördelningssystemet 481
26.2 Premiepensionssystemet 484
27 Processuella frågor 487
27.1 Inledning 487
27.2 Ärendehantering 488
27.3 Ändring av beslut 490
27.4 Omprövning av beslut 493
27.5 Överklagande av beslut 499
27.6 Beslut avseende åren 1960-1998 504
27.7 Preskription 506
27.8 Utmätning m.m. 508
27.9 Sekretessfrågor 509
27.10 Registerfrågor 511
28 Mellangenerationen 514
28.1 Intjänande av pensionsrätt 514
28.2 Beräkning av årlig pension 524
28.3 Garantiregeln 530
28.4 Uttag av ålderspension m.m. 533
29 Förändringar inom ramen för nuvarande pensionssystem 536
29.1 Inledning 536
29.2 Pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng för
tilläggspension 537
29.2.1 Pensionsgrundande inkomst 537
29.2.2 Pensionspoäng 540
29.3 Beräkning av tilläggspension i form av ålders-
pension 544
29.4 Uttag och utbetalningar av tilläggspension i form av
ålderspension 550
29.5 Följsamhetsindexering av tilläggspension i form av
ålderspension 551
29.6 Avveckling av delpensionssystemet 556
30 Principer för ålderspensionssystemets finansiering m.m. 558
30.1 Ansvarsfördelning 558
30.2 Ålderspensionsavgifter för pensionsgrundande
sociala förmåner 561
30.3 Avgiftsskyldighet och den särskilda löneskatten 562
30.4 Avsättning av medel till premiepensionssystemet 564
30.5 Överföring till statsbudgeten av ålderspensions-
avgifter 568
31. Statliga ålderspensionsavgifter 570
31.1 Inledning 570
31.2 Underlag för statlig ålderspensionsavgift 570
31.3 Betalning och fördelning av statlig ålderspensions-
avgift 577
31.4 Finansiering och utgifter 581
32 Förändrad struktur på socialavgifterna och förändrade
avgiftsnivåer m.m. 589
33 Finansiell infasning av det reformerade ålderspensionssystemet 605
34 Effekter för individer 610
34.1 Inledning 610
34.2 Vad påverkar pensionens storlek? 611
34.3 Pensionssystemet ur ett jämställdhetsperspektiv 624
34.4 Generationsaspekter på det reformerade pensions-
systemet 627
34.5 Individexempel 631
35 Information om rätten till ålderspension 634
35.1 Inledning 634
35.2 Allmän information 634
35.3 Årlig information 637
35.4 Skadeståndsansvar 640
36 Kostnader m.m. 642
36.1 Administration av det nya pensionssystemet 642
36.2 Framtida pensionsutgifter 643
37 Författningskommentar 648
37.1 Förslaget till lag om inkomstgrundad ålderspension 648
37.2 Förslaget till lag om införande av lagen (1998:000)
om inkomstgrundad ålderspension 774
37.3 Förslaget till lag med vissa bestämmelser om
Premiepensionsmyndigheten 806
37.4 Förslaget till lag om statlig ålderspensionsavgift 814
37.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 819
37.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring 828
37.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter 830
37.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1744) om
allmän pensionsavgift 839
37.9 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 840
37.10 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 841
37.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster 846
37.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1092) med
reglemente för Allmänna pensionsfonden 847
37.13 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 856
37.14 Förslaget till lag om ändring i
socialförsäkringsregisterlagen (1997:934) 857
37.15–28 Förslagen till övriga lagändringar 857
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1998 858
25 Utbetalning av pension
25.1 Ansökan om pension
Regeringens förslag: Pension skall enligt huvudregeln betalas ut
först efter ansökan. Pension skall utges fr.o.m. månaden efter det att
ansökningen kommit in till allmän försäkringskassa eller fr.o.m. den
månad som anges i ansökan, om detta är ett senare datum. För
personer som till någon del har förtidspension eller särskild
efterlevandepension skall ålderspension emellertid kunna betalas ut
för tid före det att ansökan kommit in till allmän försäkringskassa,
dock längst för en tid om tre månader före ansökningsmånaden och
inte för den månad som föregår den månad då den
pensionsberättigade fyller 65 år. Premiepension skall dock inte
betalas ut för tid före det att ansökan kommit in till
försäkringskassan. Premiepension till efterlevande skall utan särskild
ansökan betalas ut fr.o.m månaden efter den då pensionsspararen
eller den som tidigare varit berättigad till pensionen avled. Pension
skall betalas ut senast fr.o.m. den månad då den pensionsberättigade
fyller 70 år om denne inte begärt annat. Utbetalning av pension skall
emellertid grundas på ansökan från den enskilde och försäk-
ringskassan skall i förekommande fall senast tre månader före den
månad då den pensionsberättigade fyller 70 år utreda om den pen-
sionsberättigade vill skjuta upp pensionsuttaget ytterligare eller inte.
Om den pensionsberättigade redan uppbär inkomstpension behöver
försäkringskassan inte utreda om den pensionsberättigade vill skjuta
upp sitt uttag av premiepension ytterligare. Den pensionsberättigade
skall emellertid fram till dess att han eller hon begär utbetalning av
premiepensionen årligen av Premiepensionsmyndigheten tillställas
ett besked avseende sitt tillgodohavande på premiepensionskontot
samt en prognos över framtida premiepension. För den som till
någon del uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension
skall försäkringskassans utredningsskyldighet inträda senast den
månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. Det reformerade sys-
temets regler om utbetalning av ålderspension skall gälla för alla pen-
sionsberättigade oavsett vilket år de är födda. Reglerna skall träda i
kraft den 1 januari 2001 med undantag för reglerna om premie-
pension till efterlevande som skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och Ds 1997:66
stämmer överens med regeringens förslag med undantag för vad som
nedan anges. Regeringen föreslår till skillnad från departementsprome-
moriornas förslag att även ålderspension som avlöser hel förtidspension
eller hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års bosättning, skall
betalas ut först efter ansökan. Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i övrigt
överens med regeringens förslag med undantag för att regeringen
föreslår att försäkringskassans utredningsskyldighet beträffande den
som till någon del uppbär förtidspension eller särskild
efterlevandepension skall inträda senast den månad då den
pensionsberättigade fyller 65 år. I dessa fall skall pension kunna beviljas
för en tid om tre månader före det att ansökan kommit in till allmän
försäkringskassa. Denna förändring stämmer, såvitt avser
förtidspensionärer, överens med förslaget i Ds 1997:66.
Utredningens förslag: Förslagen i SOU 1997:131 stämmer överens
med regeringens förslag med undantag för att utredningen föreslog att
ansökan om premiepension skulle inges till
Premiepensionsmyndigheten och att även Premiepensionsmyndigheten
skulle vidtaga utredning om den som fyllt 70 år ännu inte tagit ut någon
premiepension. Vidare föreslog utredningen att det inte skulle finnas
någon regel om begränsning av hur ofta en begäran om återkallelse eller
ändrat uttag av premiepension fick medges.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget
även om ett flertal försäkringskassor påtalar att ett obligatoriskt ansök-
ningsförfarande innebär ökade administrationskostnader och ett behov
av särskilda informationsinsatser.
Svenska Kommunförbundet anser att man noga bör följa utvecklingen
av den ändrade ordningen utan automatiska utbetalningar så att följden
inte blir en oavsiktlig kostnadsökning för kommunen, t.ex. i form av
socialbidrag. Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohus län anser att
utbetalning av premiepension bör ske utan ansökan när den pensions-
berättigade uppnått 70 års ålder, om han eller hon inte begärt annat.
Skattemyndigheten framhåller vidare att ansökan om utbetalning av
premiepension bör vara egenhändigt undertecknad. Skattemyndigheten i
Göteborgs och Bohus län och Sveriges pensionärsförbund anser att
det utredningsförfarande som enligt Ds 1995:41 skall ske om den
pensionsberättigade inte före 70 års ålder ansökt om inkomstpension
bör ske redan vid 65 års ålder. Skattemyndigheten anför som skäl att det
föreslagna förfarandet inte är acceptabelt med hänsyn till den, enligt
tillgänglig statistik, förväntade återstående livslängden för en försäkrad
från 65 års ålder. Vidare befrämjar ett uppskjutet pensionsuttag inte
ungdomens möjlighet till sysselsättning inom snar framtid. Sveriges
Pensionärsförbund påtalar att det inte är tillfredsställande att en försäk-
rad, som på grund av bristande information underlåter att begära sin pen-
sion, får vänta till hög ålder innan han eller hon får den. Bohusläns
allmänna försäkringskassa anser det befogat att kräva att ansökan av
pension görs med hänsyn till att det behövs allt fler uppgifter från den
försäkrade för att kunna bestämma storleken av garantipensionen. Göte-
borgs allmänna försäkringskassa påpekar att det bland förtidspensio-
närer kan finnas personer som inte haft rätt till utländsk invalidpension
men som får rätt till en utländsk ålderspension som påverkar storleken
av eventuell garantipension. Mot denna bakgrund anser försäk-
ringskassan att även förtidspensionärer bör ansöka om ålderspension.
Jönköpings läns allmänna försäkringskassa anser att ett borttagande
av rätten till retroaktiv utbetalning står i strid med målsättningen att det
reformerade ålderspensionssystemet skall präglas av flexibilitet.
Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa anser att en generell
tremånadersregel för retroaktiv utbetalning bör införas.
Kommunsektorns Pension AB (KPA) anför i sitt remissyttrande av-
seende Ds 1995:41 att det av nämnda promemoria inte klart framgår att
KPA även fortsättningsvis skall betala ut allmän pension. Dock förut-
sätter KPA, liksom Svenska Kommunförbundet, att KPA skall göra det
och att bolaget, liksom hittills, kommer att ersättas för sina kostnader
för administrationen av dessa förmåner. Svenska Kommunförbundet
betonar vidare i sitt remissvar avseende Ds 1997:66 att utvecklingen vad
avser kravet på ansökan och regeln om att utbetalning alltid skall göras
till den pensionsberättigade, bör följas noga så att följden inte blir en
oavsiktlig kostnadsökning för kommunerna. Statens löne- och
pensionsverk (SPV) menar att det av Ds 1995:41 framgår att SPV och
KPA även i det reformerade ålderspensionssystemet skall betala ut både
tjänstepensioner och allmänna pensioner till pensionstagare med
kommunal eller statlig tjänstepension. I sitt remissvar avseende Ds
1997:66 betonar SPV att möjligheten till automatisk utbetalning av
pension, utan ansökan av den pensionsberättigade, bör finnas kvar för det
fall statligt eller kommunalt pensionsorgan begär utbetalning av
pensionen. Gävleborgs läns allmänna försäkringskassa anser å sin
sida att den allmänna ålderspensionen bör betalas ut direkt till den
pensionsberättigade och inte via SPV eller KPA, även om den
pensionsberättigade är berättigad till statlig eller kommunal
tjänstepension.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler skall den
som önskar pension ansöka om detta hos allmän försäkringskassa.
Ansökan skall enligt huvudregeln göras hos den försäkringskassa där den
pensionsberättigade är inskriven. För att bli inskriven hos
försäkringskassa krävs att man är bosatt i Sverige. För vissa utomlands
bosatta finns särskilda regler.
Om den pensionsberättigade ansökt om ålderspension skall denna ut-
ges fr.o.m. den månad varunder den pensionsberättigade fyller 65 år, om
inget annat anges i ansökningen. Den pensionsberättigade kan således i
ansökningen ange en annan tidpunkt – tidigare eller senare – då han eller
hon önskar att utbetalningarna skall börja. Möjligheten att få pension för
tid före ansökan är dock begränsad på så sätt att pension inte får utges
för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. En
person som ansöker om pension exempelvis i juli månad och begär att
pension skall utges även för tid före ansökningen kan således få pension
tidigast fr.o.m. april månad.
Enligt de nuvarande reglerna kan försäkringskassan också, utan att den
pensionsberättigade har ansökt om det, besluta om hel ålderspension för
en hos försäkringskassan inskriven pensionsberättigad fr.o.m. den månad
han eller hon fyller 65 år. En förutsättning härför är att den pensionsbe-
rättigade har tillgodoräknats minst 30 år med pensionspoäng för
tilläggspension. Detta innebär nämligen att folkpension skall utges med
oavkortat belopp. Oavkortad folkpension skall även utges om den
pensionsberättigade tillgodoräknats bosättningstid i Sverige under minst
40 år mellan 16 och 65 års ålder. Emellertid har försäkringskassan inte
alltid tillgång till de uppgifter som behövs för att kunna bedöma om en
pensionsberättigad har uppfyllt detta bosättningskrav. Möjligheten till
utbetalning av pension utan ansökan, till en försäkrad som inte redan
uppbär någon annan pensionsförmån, t.ex. förtidspension eller
efterlevandepension, är därför begränsad till den situation då den
pensionsberättigade har tillgodoräknats minst 30 år med ATP-poäng.
Automatisk utbetalning av pension sker dock inte om den
pensionsberättigade har begärt annat.
För pensionsberättigade som har förtidspension avlöses denna av
ålderspension då den pensionsberättigade fyller 65 år. Enligt nuvarande
bestämmelser skall försäkringskassan utan ansökan besluta om hel
ålderspension till en pensionsberättigad som omedelbart före den månad
han eller hon fyller 65 år har hel förtidspension grundad på 40 års
bosättningstid. Detta gäller under förutsättning att den
pensionsberättigade inte begärt annat. Likaså betalas hel ålderspension
automatiskt ut till en pensionsberättigad som omedelbart före den
månad han eller hon fyller 65 år uppburit hel särskild
efterlevandepension, om den avlidne har tillgodoräknats 40 års
bosättningstid.
Allmän försäkringskassa får enligt nuvarande regler även besluta om
utbetalning av pension utan att den pensionsberättigade ansökt om det
under förutsättning att statligt eller kommunalt personalpensionsorgan
gjort framställan härom.
Det reformerade pensionssystemet skall inrymma stor flexibilitet när
det gäller uttag av ålderspension och ge den pensionsberättigade möjlig-
het att inom vida gränser välja tidpunkt för pensioneringen samtidigt
som det inte skall finnas någon övre åldersgräns för intjänande av
pensionsrätt. Någon allmän pensionsålder kommer därför, som framgått
av den tidigare framställningen, inte att finnas. Regler motsvarande de
som i dag gäller och som innebär att ålderspension i stor utsträckning
betalas ut automatiskt vid 65 års ålder bör därför inte införas i det
reformerade pensionssystemet.
De av riksdagen antagna riktlinjerna innebär att ålderspension skall
kunna uppbäras fr.o.m. 61 års ålder och att utbetalning enligt huvud-
regeln skall ske först efter ansökan av den pensionsberättigade. Detta
gäller såväl för inkomstpension som premiepension. Den nedre gränsen
för uttag av ålderspension i ATP-systemet har fr.o.m. den 1 januari 1998
(budgetproposition 1997/98:1 utg.omr. 11, bet. 1997/98:SfU1, rskr.
1997/98:111) höjts från 60 till 61 år. Regeringen föreslår att denna
nedre åldersgräns för uttag av ålderspension skall gälla också i det
reformerade systemet. Vidare föreslår vi att utbetalning enligt
huvudregeln skall ske först efter ansökan från den pensionsberättigade.
Ansökan skall kunna avse hel eller partiell pension och avse antingen
inkomstpension eller premiepension, eller båda. Vi föreslår emellertid
att premiepension till efterlevande skall betalas ut utan särskild ansökan
från och med månaden efter den då pensionsspararen eller den som
tidigare varit berättigad till pensionen avled (se vidare i avsnitt 22).
Som nyss redovisats föreslår regeringen att utbetalning av pension
skall föregås av ansökan. I Ds 1995:41 förslogs att ansökan om ålders-
pension skulle inges till försäkringskassan. 1997 års premiereservutred-
ning föreslog i sitt betänkande att ansökan om premiepension skulle
inges till Premiepensionsmyndigheten. Under det fortsatta berednings-
arbetet har denna ordning ifrågasatts. Ansvaret för tillämpningen av det
reformerade ålderspensionssystemet bör delas mellan Riksförsäkrings-
verket, Premiepensionsmyndigheten och de allmänna försäkringskas-
sorna. Vid ansvars- och arbetsfördelningen mellan dessa bör stor vikt
läggas vid en effektiv samverkan mellan Premiepensionsmyndigheten
och övriga delar av socialförsäkringsadministrationen så att bl.a. de pen-
sionsberättigades kontakt i pensionsfrågor underlättas liksom informa-
tionsverksamheten i övrigt.
Ansökan om ålderspension inges i dag till försäkringskassan. Försäk-
ringskassorna har en väl utbyggd administration för att handlägga pen-
sionsärenden. Vidare finns där personella resurser för att ge den pen-
sionsberättigade information om dennes pension. Med hänsyn härtill
och då det bör eftersträvas att reglerna om ansökan och utbetalning av
ålderspension utformas så enhetligt som möjligt föreslår regeringen att
ansökan om såväl inkomstpension som premiepension skall inges till
försäkringskassan. Ansökningsblanketterna för utbetalning av pension
bör utformas på ett sådant sätt att den/de omfattar ansökan om såväl in-
komstpension som premiepension, dvs. den pensionsberättigade skall
samtidigt kunna ansöka om pension ur båda systemen.
Även om vårt förslag innebär att även ansökan om premiepension skall
inges till försäkringskassan bör, oavsett om ansökan kommit in till för-
säkringskassan eller Premiepensionsmyndigheten, den tid från vilken
pension kan betalas ut räknas utifrån när ansökan kom in. Om ansökan
om pension kommit in till Premiepensionsmyndigheten i stället för till
försäkringskassan skall den således anses ha inkommit vid den tidpunkt
den kom in till Premiepensionsmyndigheten. Beslut om premiepension
bör dock fattas av Premiepensionsmyndigheten.
Frågan om det även i framtiden skall finnas möjlighet att besluta om
utbetalning av pension för tid före det att ansökan härom kommit in till
försäkringskassan berördes varken i Pensionsarbetsgruppens betänkande
eller i princippropositionen. Om denna möjlighet skall införas i det re-
formerade ålderspensionssystemet har övervägts i det fortsatta bered-
ningsarbetet. Behovet av en sådan regel kan starkt ifrågasättas.
Pensionen i det reformerade ålderspensionssystemet är
försäkringsmässigt beräknad på så sätt att ett senare pensionsuttag ger
högre årspension och därmed, i genomsnitt, samma livspension som vid
ett tidigarelagt uttag. En möjlighet att ta ut pension även för tid före
ansökningen skulle därmed inte fylla någon väsentlig funktion.
Regeringen föreslår därför, i likhet med vad som föreslogs i departe-
mentspromemoriorna och av 1997 års premiereservutredning, att det i
det reformerade systemet som huvudregel inte införs någon möjlighet
till utbetalning av pension för tid före det att ansökan kommit in till
försäkringskassan. En ansökan om pension kommer därmed att medföra
att pension betalas ut tidigast fr.o.m ingången av månaden efter den
månad då ansökningen kommit in till försäkringskassan, men alltså inte
– även om önskemål därom framställs – för tid dessförinnan. För dem
som till någon del har förtidspension eller särskild efterlevandepension
föreslår vi dock, som närmare beskrivs nedan, att utbetalning skall kunna
ske även för viss tid före ansökan. Såsom närmare framgår i avsnitt 29.4
föreslås att möjligheten till utbetalning av ålderspension för retroaktiv
tid avskaffas även inom det nuvarande systemet med verkan fr.o.m. den
1 januari 1999.
De beslutade riktlinjerna innebär också att hel ålderspension skall,
oavsett ansökan, betalas ut fr.o.m. den tidpunkt då den pensionsberätti-
gade fyller 70 år, om han eller hon inte angett något annat önskemål.
Under det fortsatta beredningsarbetet har på nytt övervägts om det i
det reformerade systemet skall ges möjlighet att vid en viss ålder betala
ut pension utan ansökan från den enskilde och hur en sådan regel i så fall
skall vara utformad.
En regel om automatisk utbetalning av pension vid 70 års ålder, som
utformats strikt enligt de antagna riktlinjerna, skulle innebära att utbetal-
ning då skulle ske till alla pensionsberättigade som inte angett någon an-
nan önskad utbetalningstidpunkt. En sådan utbetalning skulle alltså ske
även om den pensionsberättigade t.ex. tjänat in rätt till endast en obetyd-
lig pension i Sverige och sedan länge är bosatt utomlands. Att lokalisera
sådana personer – som kommer att utgöra ett inte obetydligt antal – och
att ta reda på om de fortfarande är i livet skulle kunna vara förenat med
betydande svårigheter. Av administrativa skäl vore det därför lämpligt att
en regel om utbetalning av pension utan ansökan begränsades till att
gälla endast dem som är inskrivna hos försäkringskassan vid den tidpunkt
då frågan om utbetalning av pension blir aktuell, dvs. i princip dem som
är eller skall anses vara bosatta i Sverige. För utbetalning av pension till
en pensionsberättigad som inte är inskriven i försäkringskassa skulle det
således alltid få krävas ansökan.
Emellertid kommer det i praktiken inte att vara möjligt för försäk-
ringskassan att i samtliga fall besluta om utbetalning av pension utan an-
sökan från den enskilde. Ett beslut om automatisk utbetalning av pension
förutsätter att försäkringskassan med hjälp av uppgifter i tillgängliga re-
gister entydigt kan avgöra hur stor pension den enskilde har rätt till.
Detta kan, på sätt som närmare kommer att beskrivas nedan, vara förenat
med svårigheter i de fall då den försäkrade har rätt till garantipension.
Garantipensionen skall enligt vad vi föreslår i proposition
1997/98:152 avräknas mot inkomstrelaterad pension. Samtidigt skall
rätt till garantipension vara beroende av den tid den enskilde varit bosatt
i Sverige (försäkringstid). Som vi föreslår i den nyss nämnda
propositionen skall det för rätt till oreducerad garantipension krävas 40
års försäkringstid. Vid kortare försäkringstid skall garantipensionen
reduceras proportionellt. Vid t.ex. 35 års försäkringstid kommer således
35/40 av hel garantipension att betalas ut.
För att avgöra hur stor garantipension den enskilde är berättigad till
behövs uppgifter för att bedöma i vad mån kravet på 40 års
försäkringstid är uppfyllt. Försäkringskassan har i regel tillgång till
uppgifterna i folkbokföringsregister men dessa är inte alltid tillräckliga
för att avgöra hur lång försäkringstid som garantipensionen skall grundas
på. Även annan tid än sådan då den enskilde varit folkbokförd i Sverige
skall nämligen, enligt vårt förslag i propositionen om garantipension
räknas som försäkringstid. Exempelvis får tid under vilken den enskilde
utfört visst biståndsarbete eller tid under vilken en enskild, som senare
erhåller uppehållstillstånd, före folkbokföringen vistats i Sverige, räknas
in. Det är därför sannolikt att försäkringskassan på samma sätt som i dag
kommer att bli beroende av uppgifter från den enskilde för att kunna
bestämma hur stor garantipension denne är berättigad till.
Enligt vårt förslag i propositionen om garantipension skall vidare gälla
att garantipensionen skall beräknas med hänsyn till bl.a. utländska pen-
sionsinkomster. Uppgifter om huruvida en försäkrad har sådana inkoms-
ter finns inte automatiskt tillgängliga för försäkringskassan utan måste
lämnas av den pensionssökande själv. Även i detta hänseende fordras
alltså uppgifter från den pensionssökande.
Uppgifter om den inkomstgrundade pensionens storlek finns givetvis
tillgängliga för försäkringskassan. En ordning där utbetalning av in-
komstgrundad pension skulle ske utan ansökan, medan utbetalning av
garantipension alltid skulle kräva ansökan från den enskilde kan emeller-
tid inte betraktas som rimlig. För det fall försäkringskassan inte utan den
enskildes medverkan kan få tillgång till de uppgifter som krävs för att
bestämma hur stor total ålderspension från det allmänna systemet som
den enskilde har rätt till, bör pensionen inte till någon del betalas ut utan
ansökan. Därmed skulle automatisk utbetalning av pension inte kunna
komma i fråga i de fall där den pensionsberättigade är berättigad till
garantipension.
Det har således under det fortsatta beredningsarbetet visat sig att en
regel om automatisk utbetalning av pension vid 70 års ålder, utformad i
enlighet med de antagna riktlinjerna, skulle kunna tillämpas endast i
mycket begränsad utsträckning, nämligen i fall då den pensionsberätti-
gade inte har rätt till garantipension. Regeln skulle därför endast till
liten del fylla den funktion som var avsedd, dvs. att förhindra att en
pensionsberättigad av bristande kunskap eller av annan orsak går miste
om sina pensionsrättigheter. En regel om utbetalning av pension vid en
viss ålder bör därför utformas på ett annat sätt än vad som tidigare
föreslagits.
Under remissbehandlingen av Ds 1995:41 har synpunkter framförts
om att den ålder vid vilken pension bör betalas ut, bör sättas till 65 år.
Att välja åldersgränsen 70 år torde emellertid anses rimligt med hänsyn
bl.a. till livsinkomstprincipen och den flexibilitet som skall finnas för
uttag av pension i det reformerade pensionssystemet. Som ovan
redovisats skall en försäkrad också ha rätt att ansöka om pension redan
fr.o.m. 61 års ålder. Den pensionsberättigade bör få information om vid
vilken ålder ålderspension kan utges i samband med att reformen träder i
kraft och försäkringskassan bör också få möjlighet att informera den
pensionsberättigade under hand. Även 1997 års premiereservutredning
föreslog att denna övre åldersgräns skall sättas vid 70 års ålder. Mot
bakgrund av vad som nu sagts och efter övervägande av övriga
remissynpunkter anser regeringen att åldersgränsen inte bör sättas
annorlunda än vad som fastslagits i de antagna riktlinjerna och som
också föreslagits i promemorian Ds 1995:41.
Vi föreslår att som huvudregel skall gälla att pension skall betalas ut
senast fr.o.m. 70 års ålder om den försäkrade då är inskriven hos försäk-
ringskassa och inte begär annat. Utbetalning av pension skall emellertid,
som ovan föreslagits, alltid grundas på en ansökan av den enskilde. På
grund härav föreslår vi att försäkringskassan alltid, i de fall en pensions-
berättigad som är inskriven hos försäkringskassa inte tre månader före
ingången av den månad då han eller hon fyller 70 år har ansökt om uttag
av inkomstpension, skall utreda om den pensionsberättigade vill senare-
lägga sitt pensionsuttag ytterligare eller inte. 1997 års
premiereservutredning föreslog att Premiepensionsmyndigheten skall
göra en sådan utredning om den enskilde inte tre månader före ingången
av den månad då han eller hon fyller 70 år ansökt om uttag av
premiepension. I utredningsbetänkandet antecknades emellertid att
utredningsarbetet bör samordnas i de situationer då även
försäkringskassan skall göra sådan utredning på grund av att den
pensionsberättigade inte heller begärt uttag av inkomstpensionen.
Regeringen instämmer i att det inte kan vara rimligt att både
försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten skall göra samma
utredning. I dessa situationer bör utredningsarbetet samordnas. I de fall
ingen ålderspension tagits ut bör utredningen ombesörjas av för-
säkringskassan. Under det fortsatta beredningsarbetet har också ifråga-
satts om Premiepensionsmyndigheten överhuvudtaget skall ha någon ut-
redningsskyldighet.
Det skall i detta sammanhang särskilt noteras att den pension som ut-
ges från fördelningssystemet utgör huvuddelen av ålderspensionen. Syf-
tet med nu föreslaget utredningsförfarande är att den som inte känner
till att han eller hon måste ansöka om ålderspension inte skall gå miste
om sin rätt därtill. Vidare kan, som nämns nedan, den nu föreslagna
utredningen kräva stora personalinsatser, varvid även personliga besök
kan bli erforderliga. Försäkringskassan har i dag en lokal förankring, dvs.
på de flesta orter i landet finns ett eller flera lokalkontor och de
pensionsberättigade har möjlighet att personligen besöka
försäkringskassan för rådfrågan m.m. Hos försäkringskassan finns också
de personella resurser som kan komma att krävas för att göra
undersökningen. Hur Premiepensionsmyndigheten skall organiseras är
ännu inte känt. Med beaktande härav ter det sig naturligt att
försäkringskassan skall ombesörja den nu föreslagna utredningen.
Regeringen föreslår därför att Premiepensionsmyndigheten inte åläggs
någon utredningsskyldighet.
Om den pensionsberättigade redan har tagit ut hela eller del av sin in-
komstpension kan det ifrågasättas om utredningsskyldighet skall före-
ligga beträffande utbetalning av premiepension. Eftersom inkomstpen-
sion och premiepension skall kunna sökas samtidigt och i ett samman-
hang, bör en begäran om utbetalning av endast inkomstpension kunna
tolkas som att den pensionsberättigade önskar senarelägga sitt premie-
pensionsuttag. Vidare utgör premiepensionen den mindre delen av
ålderspensionen. Som nyss föreslagits skall
Premiepensionsmyndigheten inte heller ha någon utredningsskyldighet.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att någon utredningsskyldighet
inte skall föreligga om den pensionsberättigade vid 70 års ålder inte
begärt utbetalning av premiepension, men redan uppbär pension ur
fördelningssystemet. För att den pensionsberättigade inte skall gå miste
om sin premiepension bör emellertid Premiepensionsmyndigheten
årligen tillställa den pensionsberättigade ett besked om hans eller
hennes tillgodohavande på premiepensionskontot och en prognos över
framtida pension.
Motsvarande kan gälla då den pensionsberättigade endast begärt utbe-
talning av premiepension. Som nämnts ovan utgör emellertid inkomst-
pensionen den huvudsakliga delen av ålderspensionen. Med beaktande
härav och av syftet med utredningsförfarandet bör det i denna situation
åligga försäkringskassan att göra en fullständig utredning.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att försäkringskassan skall
ansvara för den utredning som skall företas om den pensionsberättigade
före 70 års ålder inte har ansökt om uttag av ålderspension. Har den pen-
sionsberättigade inte tagit ut någon ålderspension skall utredningen avse
såväl inkomstpension som premiepension. Om uttag har begärts endast
av premiepension skall motsvarande utredning göras beträffande in-
komstpensionen, men någon utredningsskyldighet skall inte föreligga
om uttag endast har begärts av inkomstpension men inte av premie-
pension. Den pensionsberättigade bör dock fram till dess att premie-
pension börjar betalas ut, av Premiepensionsmyndigheten årligen till-
ställas ett besked om sitt tillgodohavande på premiepensionskontot och
en prognos över sin framtida pension.
I utredningsskyldigheten bör ligga en skyldighet för personal vid för-
säkringskassan att ta kontakt med den pensionsberättigade för att utreda
dennes önskemål. Detta kan naturligtvis ske genom att den pensionsbe-
rättigade tillställs blanketter jämte information för ansökan om pension.
För det fall den pensionsberättigade inte lämnar något besked i
anledning av en sådan kontakt bör detta emellertid inte kunna anses som
ett tillräckligt underlag för slutsatsen att den pensionsberättigade önskar
skjuta upp sitt pensionsuttag. Det bör då krävas att personal vid
försäkringskassan tar ytterligare kontakt med den pensionsberättigade –
t.ex. genom brev eller personlig kontakt – för att utröna vad den
pensionsberättigade har för önskemål. I fall där den pensionsberättigade
är bosatt utomlands, men ändå är inskriven hos försäkringskassa (vilket
kan inträffa med hänsyn till EES-reglerna) bör emellertid denna
utredningsskyldighet av administrativa skäl inte vara lika omfattande.
Regeringen föreslår vidare att det reformerade systemets
utbetalningsregler skall gälla för alla pensionsberättigade oavsett
födelseår. Skälet för detta är främst att det ur administrativ synvinkel är
en fördel att alla ålderspensioner betalas ut enligt samma regler.
Utbetalningsreglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001 (med
undantag för reglerna om premiepension till efterlevande som föreslås
träda i kraft den 1 januari år 1999). Vid denna tidpunkt kan
pensionsberättigade i mellangenerationen redan ha ansökt om och
beviljats förtida uttag och kan därför vid ikraftträdandet redan uppbära
pension. Någon ny ansökan skall i dessa fall inte krävas. Även den som
uppbär inkomstpension utan att vara berättigad till tilläggspension skall
utan ansökan få den senare pensionen utbetalad till sig om han eller hon
senare blir berättigad till tilläggspension.
Förtidspension och särskild efterlevandepension avlöses inom det nu-
varande systemet av ålderspension då den pensionsberättigade fyller 65
år. Regeringen uppdrog den 16 januari 1997 åt en särskild utredare att
utforma förslag till ett system för ekonomisk ersättning vid långvarig
nedsättning av arbetsförmåga, som skall ersätta dagens system med för-
tidspension och sjukbidrag. Utredaren skulle bl.a. bedöma vilken tid-
punkt för övergång till ålderspension som är lämplig. Utredningens be-
tänkanden Ohälsoförsäkringen Trygghet och aktivitet (SOU 1997:166)
och Ohälsoförsäkringen Övergångsregler (SOU 1997:189) överlämna-
des till regeringen i slutet av år 1997 och bereds för närvarande, efter
remissbehandling, inom Socialdepartementet. I mars i år överlämnade
regeringen till riksdagen propositionen 1997/98:111 Reformerad
förtidspension, m.m., som bl.a. innehåller förslag till riktlinjer för en
reformering av reglerna om ersättning vid varaktig medicinskt grundad
arbetsoförmåga och en beskrivning av den planerade fortsatta
beredningen av frågan om en reformering av hela systemet för sådan
ersättning. Den 1 augusti 1996 uppdrog regeringen åt en särskild
utredare att bl.a. utforma förslag till en anpassning av
efterlevandepensioneringen till det reformerade systemet. I Ds 1995:41
och Ds 1997:66 föreslogs att reglerna om automatisk utbetalning av
ålderspension när denna avlöser hel förtidspension grundad på 40 års
bosättning skulle fortsätta att tillämpas i avvaktan på förslag härom av
först nämnda utredning. I Ds 1997:66 föreslogs vidare att motsvarande
regel för den som har hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års
bosättning skulle fortsätta att tillämpas i avvaktan på förslag härom av
Utredningen om efterlevandepension. Under remissbehandlingen av Ds
1997:66 har synpunkter framförts, av bl.a. Göteborgs allmänna
försäkringskassa, om att det även i dessa situationer bör krävas en
ansökan av den enskilde för att garantipension skall betalas ut. Bland
andra skäl har därvid framförts att det bland förtidspensionärer kan
finnas personer som inte haft rätt till utländsk invalidpension men som
får rätt till utländsk ålderspension. Detta skulle innebära att även
personer med hel förtidspension eller hel särskild efterlevandepension
grundad på 40 års bosättning borde ansöka om ålderspension. Remiss-
behandlingen av Ds 1997:66 redovisas särskilt i vårt samtidigt härmed
lämnade förslag till lag om garantipension.
Med beaktande av de remissynpunkter som lämnats vid remissbehand-
lingen av Ds 1997:66 har frågan om en automatisk utbetalning av ålders-
pension som avlöser hel förtidspension och hel särskild
efterlevandepension grundad på 40 års bosättning ånyo övervägts.
Regeringen har funnit att det även i nu redovisade fall kan uppstå sådana
situationer att försäkringskassan inte enbart med hjälp av uppgifter i
tillgängliga register kan avgöra hur stor garantipension den
pensionssökande eventuellt är berättigad till. Det är sannolikt att
försäkringskassan även i dessa situationer kommer att bli beroende av
uppgifter från den enskilde för att bestämma storleken av den pension
den pensionssökande är berättigad till. Med hänsyn härtill föreslår vi i
propositionen 1997/98:152 Garantipension, m.m. att garantipension
även i nu nämnda situationer skall betalas ut först efter ansökan.
Reglerna för utbetalning av garantipension och inkomstgrundad
ålderspension bör i möjligaste mån vara desamma. Regeringen föreslår
därför att utbetalning av inkomstgrundad ålderspension som avlöser hel
förtidspension eller hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års
bosättning skall ske först efter ansökan.
I Ds 1997:66 föreslogs en särregel beträffande de situationer då den
pensionsberättigade till någon del uppbär förtidspension. Förslaget inne-
bar att försäkringskassans utredningsskyldighet i frågan om den pen-
sionsberättigade som till någon del uppbär förtidspension vill senare-
lägga sitt ålderspensionsuttag eller inte, bör inträda före 70 års ålder.
Eftersom förtidspension utges t.o.m. den månad som föregår den månad
då den pensionsberättigade fyller 65 år, bör försäkringskassans utred-
ningsskyldighet inträda senast den månad då den pensionsberättigade
fyller 65 år. Med tillämpning av föreslagen regel om att utbetalning av
ålderspension inte kan ske för tid före det att ansökan kommit in till för-
säkringskassan, finns då risk för att en pensionsberättigad som till någon
del uppburit förtidspension under någon månad står helt utan pension.
För att undvika detta föreslogs i Ds 1997:66 att ålderspension, i nu
nämnda fall, skall kunna beviljas även för tid före det att ansökan kom in
till försäkringskassan, dock inte för längre tid tillbaka än tre månader
före ansökningsmånaden. Vad som nu redovisats föreslås även i vår nu
avlämnade proposition om garantipension.
Som ovan nämnts bör reglerna för utbetalning av ålderspension i det
reformerade systemet i möjligaste mån vara desamma. Regeringen före-
slår därför att den nu redovisade särregeln skall gälla även i fråga om
utbetalning av inkomstgrundad pension.
Med utgångspunkt från de överväganden som nu har gjorts beträffande
automatisk utbetalning av pension bör motsvarande regler gälla även för
den som före 65 års ålder till någon del uppbär särskild efterlevandepen-
sion. Vi föreslår därför att försäkringskassans utredningsskyldighet för
de pensionsberättigade som till någon del uppbär förtidspension eller
särskild efterlevandepension skall inledas då den försäkrade fyller 65 år.
Vidare skall den i Ds 1997:66 och prop. 1997/98:152 föreslagna regeln
om retroaktiv utbetalning av ålderspension gälla såväl för den som upp-
burit förtidspension som för den som uppburit särskild efterlevandepen-
sion omedelbart före 65 års ålder. Emellertid bör detta endast gälla ut-
betalning av inkomstpension. Premiepensionen är konstruerad på det
sättet att pensionen, oavsett om den uttrycks i fondandelar eller i kronor
efter övergång till livränta, är beroende av det värde som de fondandelar
som förvärvats för den enskildes räkning har vid tidpunkten för pen-
sionsuttaget. Värdet på dessa fondandelar kan variera från månad till
månad. Det går därför inte att utan svårighet, beräkna premiepensionen
för förfluten tid. Med hänsyn härtill föreslår regeringen att den nu före-
slagna möjligheten till retroaktiv utbetalning inte skall avse premiepen-
sion.
De i detta avsnitt behandlade frågorna om ansökan bör gälla även i
fråga om ökning av ålderspension. Vid begäran om ökning av partiell
pension skall således skriftlig ansökan ges in till försäkringskassan och
den begärda ökningen kommer att betalas ut tidigast månaden efter det
att ansökan kommit in. När den pensionsberättigade vill återkalla eller
begära minskning av tidigare begärt uttag kan detta ske genom att den
pensionsberättigade tillställer försäkringskassan en anmälan härom,
senast månaden före den månad återkallelsen eller minskningen avses
börja. Regeringen har i avsnitt 18.1 föreslagit att möjligheterna att åter-
kalla och minska pensionsuttag av inkomstpension begränsas på så sätt
att återkallelse och minskning av ålderspension medges endast en gång
per sexmånadersperiod. Regeringen har vidare i avsnitt 21 föreslagit att
samma begränsning skall gälla för uttag av premiepension. Någon mot-
svarande begränsning för ökning av ålderspensionsuttag föreslår vi där-
emot inte.
Enligt nuvarande regler får försäkringskassan betala ut pension utan
ansökan från den pensionsberättigade om statligt eller kommunalt per-
sonalpensionsorgan begär det. Utbetalning av allmän pension och statlig
eller kommunal avtalspension sker då genom samma utbetalningstrans-
aktion. Som ovan redovisats skall utbetalning av ålderspension i det re-
formerade systemet som huvudregel ske efter ansökan. För att så långt
som möjligt åstadkomma enhetliga regler för uttag av pension bör, i det
reformerade ålderspensionssystemet, samma regler gälla oavsett typ av
pensionsrättighet. Regeringen föreslår därför att en motsvarande regel
inte införs i det reformerade systemet.
25.2 Månadsvisa utbetalningar med möjlighet till undantag
Regeringens förslag: Pension skall i det reformerade systemet
enligt huvudregeln betalas ut månadsvis t.o.m. den månad då den
pensionsberättigade avlider eller rätten till pension annars upphör.
Utbetalning skall endast ske till den pensionsberättigade. Utbetalning
av pension skall även, oavsett den pensionsberättigades samtycke,
kunna ske för andra perioder än månadsvis.
Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1997:66 stämmer överens
med regeringens förslag, vilket även förslagen i Ds 1995:41 gör, med
undantag för att regeringen föreslår att pension skall kunna betalas ut
endast till den pensionsberättigade.
Utredningens förslag: Förslagen i SOU 1997:131 stämmer överens
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksförbundet PensionärsGemenskap
tillstyrker förslaget i Ds 1995:41 om möjligheten för försäkringskassan
att under vissa förhållanden betala ut pensionen till annan än den
pensionsberättigade och uppger att även om regeln är
integritetskränkande uppväger fördelarna av en sådan regel den
kränkningen. Skatteförvaltningen i Göteborgs och Bohus län anser att
premiepension och Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa
anser att all allmän pension bör kunna betalas ut till annan än den
pensionsberättigade om denne p.g.a. ålderdomssvaghet, sjukdom,
drogmissbruk eller annat inte själv kan ta hand om sin pension.
Riksförsäkringsverket och Östergötlands läns allmänna
försäkringskassa tillstyrker förslaget i Ds 1997:66 att pension inte
skall kunna betalas ut till annan än den pensionsberättigade.
Skälen för regeringens förslag: I det nuvarande systemet betalas
ålderspension enligt huvudregeln ut genom månadsvisa utbetalningar.
Pensionsförmånen utges om inte annat är föreskrivet t.o.m. den månad
då den pensionsberättigade avlider eller rätten till förmånen annars upp-
hör. Pensionen betalas som huvudregel ut direkt till den pensionsberät-
tigade. I vissa fall kan försäkringskassan emellertid besluta att pensionen
helt eller delvis skall betalas ut till annan. Förutsättningarna härför är att
den pensionsberättigade till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, lång-
varigt missbruk av beroendeframkallande medel eller därmed jämförlig
orsak är ur stånd att själv ta hand om sin pension. Pensionen får då be-
talas ut till en kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan person för att användas till den pensionsberättigades
eller hans eller hennes familjs nytta.
Pension skall, enligt regeringens förslag, även i det reformerade sys-
temet som huvudregel betalas ut månadsvis och bör på samma sätt som i
det nuvarande systemet utges t.o.m. den månad då den pensionsberätti-
gade avlider eller rätten till pension annars upphör.
Regeringen föreslår vidare att pensionen som huvudregel skall betalas
ut direkt till den pensionsberättigade. Frågan om det även i det reforme-
rade systemet skall finnas en möjlighet för försäkringskassan att betala
ut pensionen till annan än den pensionsberättigade berördes varken av
Pensionsarbetsgruppen eller i princippropositionen. I Ds 1995:41
föreslogs att försäkringskassan under de förutsättningar som anges i
nuvarande regler i AFL skall få betala ut pensionen till annan än den
pensionsberättigade. Under det fortsatta beredningsarbetet har det visat
sig att regeln om utbetalning av pension till annan sällan tillämpas. 1997
års premiereservutredning ifrågasatte i sitt betänkande behovet av en
sådan utbetalningsregel och ansåg att regeln återspeglar en äldre tids
förhållanden och värderingar. Utredningen ansåg vidare att regeln inte
fyller någon nyttig funktion vid sidan av allmänna bestämmelser om
förvaltarskap och godmanskap som finns i den familjerättsliga
lagstiftningen. Med beaktande härav föreslog utredningen att någon
motsvarande regel inte införs för utbetalning av premiepension. Även i
Ds 1997:66 ifrågasattes, på grund av i huvudsak samma skäl som angetts
i utredningens förslag till premiepension, om det i framtiden finns
behov av en sådan regel. Därvid anfördes att den som inte kan ta hand om
sin pension själv sannolikt behöver hjälp med att förvalta sin egendom
eller bevaka sin rätt även i andra avseenden, och att det t.o.m. kan vara så
att utbetalning enligt nuvarande bestämmelse av pensionen till någon av
den pensionsberättigades anhöriga medför att godmanskap eller
förvaltarskap inte kommer till stånd trots att det vore sakligt påkallat.
Med hänsyn till det nu anförda föreslogs i promemorian, och föreslås i
propositionen om garantipension, att en motsvarande regel inte införs
för utbetalning av garantipension. Regeringen instämmer i de nu
redovisade ställningstagandena och anser att reglerna i detta avseende
bör vara desamma för de olika delarna av det reformerade
ålderspensionssystemet. Vi föreslår således att en regel motsvarande
den i 16 kap. 12 § AFL inte införs i lagen om inkomstgrundad
ålderspension.
I det nuvarande systemet betalas alltså ålderspension enligt huvud-
regeln ut månadsvis. Om den pensionsberättigade är bosatt utomlands
kan dock Riksförsäkringsverket med den pensionsberättigades samtycke
förordna att pensionen skall betalas ut på annat sätt. Enligt den praxis
som har utvecklats hos utlandsavdelningen vid Stockholms läns allmänna
försäkringskassa sker utbetalningar i princip årsvis i stället för
månadsvis om den månadsvisa pensionsutbetalningen skulle ha
understigit 1 % av prisbasbeloppet (364 kr år 1998).
Regeringen lämnade genom beslut den 18 augusti 1994 ett uppdrag
till Riksförsäkringsverket att lämna förslag till en mer rationell
handläggning av utbetalningar av pension till utlandet. Bakgrunden till
beslutet var en beställning från riksdagen med anledning av de stora
kostnader som utbetalningar av pension till utlandet innebär för de
pensionsberättigade och för samhället. Riksförsäkringsverket
överlämnade den 2 februari 1995 promemorian ”Utbetalningar av
pensioner till utlandet m.m.” till regeringen.
Enligt Riksförsäkringsverkets promemoria kan den enskildes kostnad
för att kvittera ut ett pensionsbelopp uppgå till mellan 60 och 140 kr.
Härtill kommer kostnaden hos den utbetalande myndigheten dels för
själva utbetalningen, dels för den administration som det innebär att ta
reda på var den pensionsberättigade befinner sig och förvissa sig om att
han eller hon fortfarande är i livet. Resultatet kan i många fall bli att den
totala kostnaden för pensionsutbetalningen överstiger det utbetalda be-
loppets storlek. Riksförsäkringsverket föreslog i promemorian att pen-
sionsbelopp som understiger 25 kr i månaden (300 kr per år) inte skall
betalas ut. Som motiv för en sådan begränsning angav verket bl.a. att
dessa utbetalningar medför orimligt höga utbetalningskostnader i för-
hållande till pensionsbeloppets storlek samt att pensionsbelopp i denna
storleksordning saknar betydelse för den enskildes försörjning.
Regeringen anser emellertid inte att det finns behov av en sådan be-
gränsning av utbetalning av ålderspension. Den torde medföra admini-
strativa problem bl.a. när en pensionsberättigad uppbär flera förmåner
samtidigt, såväl i form av pension som livränta. Om han eller hon under
en period återkallar en av förmånerna kan det medföra att pensionsbe-
loppet under en tid understiger det lägsta beloppet för utbetalning för att
efter en kortare tid åter överstiga nämnda belopp. Vidare torde en sådan
regel vara svår att förstå eftersom den innehåller såväl beräkningsregler
som uttagsregler. Regeringen föreslår således att någon nu nämnd
uttagsregel, dvs. att pensionsbelopp som understiger ett visst minsta
belopp (i verkets promemoria 300 kr per år) inte skall betalas ut till
pensionstagaren, inte införs i det reformerade systemet.
I verkets promemoria föreslogs vidare att utbetalning till utomlands
bosatta av pensionsbelopp som är lägre än 200 kr i månaden (2 400 kr
per år) skall betalas ut två gånger per kalenderår med utbetalningar i juni
och december. Därutöver föreslogs att försäkringskassan och pensions-
berättigad som bor utomlands även i andra fall skall kunna träffa fri-
villiga överenskommelser om utbetalning av pension enbart i juni och
december.
Behov av att kunna betala ut pension på annat sätt än månadsvis kom-
mer att finnas också i det reformerade pensionssystemet. Som anges i
avsnitt 13.1 måste de pensionsgrundande inkomsterna under ett år uppgå
till minst 24 % av prisbasbeloppet för att grunda pensionsrätt. Detta
medför i och för sig att pensionen inte kan bli hur liten som helst. I de
fall pensionsrätt tillgodoräknas under enbart ett eller ett fåtal år kan de
månatliga pensionsutbetalningarna ändå bli mycket små, såväl vad gäller
inkomstrelaterad pension som garantipension. Förslaget vad avser garan-
tipensionssystemet innebär att det för rätt till oreducerad garantipension
kommer att krävas 40 års försäkringstid (bosättningstid) i Sverige. För
att garantipension över huvud taget skall betalas ut kommer att krävas att
den pensionsberättigade har tillgodoräknats en försäkringstid för
garantipension om minst tre år. Enligt EU/EESreglerna och
bestämmelser i vissa socialförsäkringskonventioner skall,vid
ställningstagande till om treårsregeln är uppfylld, kvalifikationstid från
annat medlemsland likställas med försäkringstid för garantipension. För
rätt till sammanläggning enligt sammanläggningsprincipen i
förordningen EEG nr 1408/71 krävs dock i vart fall en försäkringstid
om ett år i Sverige. Garantipension beräknas emellertid endast i
förhållande till den tid den pensionsberättigade faktiskt bott i Sverige.
Detta får till följd att garantipension kan komma att utges med endast
1/40 av oreducerad garantipension.
Huvudregeln i det reformerade pensionssystemet bör på samma sätt
som i det nuvarande systemet vara att pension skall betalas ut månadsvis.
Det bör emellertid i vissa fall också finnas möjlighet att betala ut
pension för andra tidsperioder.
Riksdagen har beslutat (budgetproposition 1997/98:1 utg. omr. 11,
bet. 1997/98:SfU1, rskr 1997/98:111) om ändring i 16 kap. 4 § AFL på
så sätt att om årspensionen uppgår till högst 2 400 kr, skall undantag
från den månadsvisa utbetalningen kunna göras om det inte finns
särskilda skäl däremot. Utbetalning skall ske i efterskott en eller två
gånger per år. Denna begränsning skall gälla utan samtycke från den
pensionsberättigade och för försäkringstagare bosatta såväl utomlands
som i Sverige. Vidare har beslutats att utbetalning även i annat fall, efter
överenskommelse med den pensionsberättigade, får ske en eller två
gånger per år. Regeln skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Motsvarande bestämmelse bör finnas i det reformerade systemet. Re-
geringen föreslår därför att motsvarande regel i princip överförs
oförändrad till det reformerade ålderspensionssystemet. Eftersom
premiepensionen, om den är uttryckt i fondandelar, i kronor mätt kan
variera från månad till månad, kan emellertid inte ett exakt belopp anges
för när, vid beräkningen av de sammanlagda förmånernas värde, undantag
från månatliga utbetalningar får göras. Det blir därför nödvändigt att vid
beräkningen av de sammanlagda förmånernas värde avrunda premiepen-
sionen för sig och månadsvis. Det beräknade beloppet föreslås avse de
sammanlagda ålderspensionerna. När pension skall betalas ut måste
således försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten samordna
sina uppgifter om respektive pensions storlek.
Som antytts ovan kan såväl intjänad pensionsrätt inom fördelnings-
och premiereservsystemet som rätten till garantipension vara begränsad
och få till följd att pensionen, även om den betalas ut årligen, blir
mycket låg. Enligt de antagna riktlinjerna skulle ålderspensionen av
administrativa skäl kunna betalas ut med ett engångsbelopp om den
inkomstgrundade pensionen tillsammans med garantipensionen
understeg ett visst fastställt belopp.
I 15 kap. 3 § AFL i dess lydelse före den 1 juli 1979 fanns en bestäm-
melse av innebörd att Riksförsäkringsverket efter överenskommelse
med en pensionsberättigad, som inte var bosatt i Sverige, kunde byta ut
tilläggspensionen mot ett engångsbelopp som motsvarade minst 40 % av
pensionens kapitalvärde. Denna bestämmelse upphävdes emellertid med
hänvisning till att den ansågs strida mot den av Sverige ratificerade ILO-
konventionen nr 128 (se nedan). Någon regel som medger att periodiska
utbetalningar av pension ersätts med en engångsutbetalning finns således
inte i det nuvarande systemet.
I den ovan nämnda promemorian lämnade Riksförsäkringsverket –
med hänvisning till bl.a. de förslag som lämnades om att utbetalning av
låga pensionsbelopp skall kunna ske två gånger om året till utomlands
bosatta – inte något förslag om att pension skall få betalas ut med ett en-
gångsbelopp.
Under den fortsatta beredningen av pensionsreformen har frågan om
engångsutbetalningar av inkomstrelaterad ålderspension i det reforme-
rade systemet ytterligare övervägts. Därvid har framkommit att möjlig-
heten till engångsutbetalningar av flera skäl sannolikt måste bli relativt
begränsad.
Sverige ratificerade den 28 juni 1968 ILO-konventionen nr 128 om
invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner. Enligt artikel 17 i denna
konvention skall åldersförmåner utgöras av periodiska utbetalningar. En
strikt tolkning av denna bestämmelse skulle innebära att en ordning med
engångsutbetalningar av pension skulle stå i strid med konventionen.
Syftet med bestämmelsen torde vara att förhindra att belopp som är av-
sedda att användas för en persons löpande försörjning förlorar denna
funktion om de betalas ut på en gång. Utbetalningar av mycket små
månatliga belopp torde emellertid utgöra ett mycket marginellt bidrag
till en persons löpande försörjning. Om möjligheten till
engångsutbetalningar begränsas till situationer där den månadsvisa
pensionen skulle varit mycket liten, kan den redovisade bestämmelsen i
konventionen inte anses utgöra ett hinder mot utbetalning av pension på
detta sätt.
Vid utbetalning av inkomstgrundad pension i det reformerade pen-
sionssystemet med ett engångsbelopp föreligger det inte några svårig-
heter att utifrån den registrerade pensionsbehållningen bedöma vilket
belopp det är som skall betalas ut. Vid utformningen av en regel om en-
gångsutbetalning av inkomstgrundad ålderspension i det reformerade
pensionssystemet måste emellertid också beaktas förutsättningarna för
att på samma sätt kunna betala ut garantipension, eftersom hela den
pension som den enskilde är berättigad till rimligen bör betalas ut på
samma sätt. Som nämnts ovan kan en pensionsberättigad till följd av en
kort försäkringstid i Sverige före pensioneringen vara berättigad till
endast en begränsad garantipension. Om garantipensionen skulle betalas
ut med ett engångsbelopp, skulle krävas att det fastställs en särskild
metod för omvandling av årlig garantipension till ett engångsbelopp.
Situationen kan också vara den att den pensionsberättigade bor i ett
annat land då pensionsutbetalningen blir aktuell. I vissa fall kan detta
innebära att garantipension inte betalas ut, eftersom en förutsättning för
en sådan utbetalning, enligt vårt förslag i proposition 1997/98:152
Garantipension, m.m., som huvudregel kommer att vara att den
pensionsberättigade är bosatt i Sverige. Om den pensionsberättigade
senare skulle flytta till Sverige skulle emellertid utbetalning av
garantipension kunna bli aktuell. Om engångsutbetalning av
inkomstrelaterad pension redan skett under tid då den
pensionsberättigade fortfarande bodde utomlands, skulle det krävas
särskilda regler för hur garantipensionen i detta läge skulle beräknas.
Vidare skulle det krävas att uppgifter om engångsutbetalningen under
lång tid var tillgängliga i olika register. En ordning där garantipension
kan betalas ut som ett engångsbelopp skulle också kunna sägas strida
mot syftet med garantipensionssystemet. Det belopp som utges som
garantipension är dessutom i de flesta fall så stort, mätt i kronor, att det
inte kan bli aktuellt med en engångsutbetalning.
Med hänsyn till det anförda skulle en möjlighet till engångsutbetal-
ningar i det reformerade systemet sannolikt förutsätta att den pensions-
berättigade varken är eller kan bli berättigad till garantipension.
Ytterligare ett faktum som bör vägas in i bedömningen är att pensions-
rätt i det reformerade systemet kommer att kunna tjänas in även under
tid då den pensionsberättigade uppbär ålderspension. Bedömningen av
om engångsutbetalning skall ske skulle rimligen få göras då den
pensionsberättigade ansöker om pension. Det skulle således kunna
inträffa att den pensionsberättigade, efter det att han eller hon tagit ut
pension och fått denna utbetald i form av ett engångsbelopp, fortsätter
att arbeta och tjäna in ytterligare pensionsrätt. En sådan situation är, även
om den i och för sig skulle kunna hanteras, inte önskvärd.
Slutligen skulle särskilt få beaktas det förhållandet att
pensionsberättigade i mellangenerationen uppbär pension som härrör
från både det nuvarande och det reformerade systemet. För att av bl.a.
administrativa skäl så långt som möjligt åstadkomma enhetliga regler
för utbetalning av pension bör de reformerade reglerna i detta avseende
gälla även för pensionsberättigade som tillhör mellangenerationen.
Eftersom viss del av pensionen hos dessa pensionsberättigade utgörs av
ATP-pension, skulle det för att pension skulle kunna betalas ut
engångsvis behöva utformas regler för hur ATP-pensionen skall
kapitaliseras.
Med beaktande av vad som ovan anförts torde den administrativa nyt-
tan av engångsutbetalningar inte överväga de nackdelar en sådan regel
kan medföra. Regeringen förslår därför att en bestämmelse om utbetal-
ning av inkomstgrundad pension med ett engångsbelopp inte införs i det
reformerade systemet.
25.3 Samordning med arbetsskadelivränta m.m.
Regeringens förslag: Den särskilda garantin i 4 kap. 4 § lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring samt i 10 § lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd avskaffas. Rätt till livränta av detta slag
upphör fr.o.m. den månad då livräntetagaren fyller 65 år. Regeländ-
ringen träder i kraft den 1 januari 1999 men skall inte omfatta perso-
ner som är födda år 1937 eller tidigare.
Promemorians förslag: Förslagen i Ds 1995:41 stämmer överens
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige (LO) motsätter
sig borttagandet av 65 %-garantin i lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring och lagen (1972:265) om statligt personskadeskydd. LO
anser att föreslagna förändring strider mot ILO-konventionen (nr 121).
Riksförsäkringsverket hävdar att avskaffandet av garantiregeln inte kan
anses stå i strid med ILO-konventionen. ILO-kommittén påtalar att det
inte är tillfredsställande om Sverige, som angetts i departementsprome-
morian, anser att ILO-konventionens krav endast huvudsakligen uppfylls
genom rätten till garantipension vid 65 års ålder. ILO-kommittén anför
vidare, med hänvisning till Riksförsäkringsverkets remissyttrande, att
avskaffandet av 65 %-regeln inte torde strida mot ILO-konventionens
minimikrav och att borttagandet av regeln torde avse annat riskfall än det
som nämnts i Ds 1995:41.
Skälen för regeringens förslag: Det förhållandet att en person tar ut
ålderspension inverkar enligt gällande regler på rätten till socialförsäk-
ringsersättningar av skilda slag. I vissa fall innebär reglerna att rätten till
en viss ersättning helt upphör eller begränsas då den pensionsberättigade
fyller 65 år. I andra fall kan pensioneringen påverka rätten till ersättning
genom att särskilda regler för samordning av förmånerna blir tilläp-
liga. Detta gäller i vissa fall rätten till livränta enligt lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring (LAF) och enligt lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd (LSP). Särskilda regler för samordning av
pension och livränta gäller också för den som uppbär livränta enligt
någon av de författningar som föregick LAF. Detta redovisas i följande
avsnitt.
Livränta enligt LAF och LSP utges enligt gällande huvudregler längst
till den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. Livränta kan
emellertid utges även efter denna tidpunkt i den mån ålderspensionen
från folk- och tilläggspensioneringen inte uppgår till minst 65 % av liv-
räntans bruttobelopp. Livräntan betalas då ut med ett belopp som mot-
svarar skillnaden mellan ålderspensionen och 65 % av livräntans brutto-
belopp. Förtida eller uppskjutet uttag av ålderspension innebär att liv-
räntan skall betalas ut med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan
livräntan och den ålderspension som skulle ha betalats ut om hel ålders-
pension hade tagits ut fr.o.m. 65 års ålder.
Frågan om en samordning mellan livränta enligt de nu redovisade be-
stämmelserna och pension från det reformerade pensionssystemet
berördes inte av Pensionsarbetsgruppen eller i princippropositionen.
Under det fortsatta beredningsarbetet har dessa frågor emellertid varit
föremål för närmare överväganden. Därvid har beträffande samordningen
mellan pension och livränta enligt LAF och LSP ifrågasatts om den
särskilda garanti som det innebär att livränta alltid skall utges i den mån
ålderspensionen inte uppgår till 65 % av livräntebeloppet skall tillämpas
även inom ramen för det reformerade ålderspensionssystemet. Det
förefaller, med ett livsinkomstbaserat pensionssystem, främmande att
vid samordningen av utbetalningarna tillämpa en förmånsbaserad
bestämmelse innebärande att den pensionsberättigade alltid är
garanterad ett visst belopp. Vidare skulle det förhållandet att livräntan är
pensionsgrundande till sitt bruttobelopp innebära bl.a. administrativa
olägenheter i och med att pensionsrätt i det reformerade
ålderspensionssystemet kan tjänas in även efter 65 års ålder.
Vid bedömningen av om 65 %-garantin skall tillämpas även i det re-
formerade ålderspensionssystemet har också övervägts huruvida ett av-
skaffande av regeln skulle strida mot ILO-konventionen (nr 121) an-
gående förmåner vid yrkesskada. Artikel 9 punkten 3 i denna konvention
föreskriver nämligen att förmånerna vid yrkesskada skall utges ”så länge
följderna av det inträffade riskfallet består”. Bestämmelsen beaktades i
förarbetena till lagen om arbetsskadeförsäkring och utgjorde grund för
den nu diskuterade 65 %-garantin.
Bestämmelsen i konventionen ansågs i förarbetena till lagen om
arbetsskadeförsäkring innebära att yrkesskadeförmånen inte bör kunna
upphöra vid den allmänna pensionsåldern om den inte samtidigt ersätts
av annan livsvarig förmån. Avgörande torde således vara om de ålders-
pensionsförmåner som ersätter livränteutbetalningen uppfyller de mini-
mikrav som konventionen uppställer. I Ds 1995:41 angavs att detta, med
hänsyn till de fastlagda nivåerna för garantipensionssystemet, nästan all-
tid torde vara fallet. I departementspromemorian uttalades vidare att det
emellertid kan förekomma personer som t.ex. har tjänat in rätt till
endast en låg inkomstgrundad pension och samtidigt har flyttat till
Sverige så sent att de endast har rätt till reducerad garantipension. Dessa
riskerar – om garantiregeln i LAF tas bort – att bli berättigade till en
ålderspension som understiger konventionens minimiregler. Detsamma
gäller för utländska medborgare i land utanför EU/EES-området som
arbetat i Sverige och därvid skadat sig och fått rätt till
arbetsskadelivränta, varefter de flyttat tillbaka till sitt hemland men som
samtidigt endast tjänat in rätt till låg inkomstgrundad ålderspension.
Garantipension skall då inte betalas ut eftersom personen inte är bosatt i
Sverige.
Om en garantiregel skall införas även vid samordningen med pension
från det reformerade ålderspensionssystemet måste avgöras hur en
sådan skall konstrueras. Vidare måste övervägas huruvida livräntan skall
vara pensionsgrundande fullt ut även efter 65 års ålder. I det nuvarande
ålderspensionssystemet kan pensionsrätt inte tjänas in efter 64 års ålder.
Det förefaller knappast rimligt att – om nu livränta på grund av 65
%-garantin skall kunna utges även efter 65 års ålder – livräntan då skall
vara pensionsgrundande. En beräkning av livränta enligt en garantiregel
motsvarande den i 4 kap. 4 § LAF skulle vidare innebära att det fr.o.m.
65-årsmånaden – oavsett om livräntetagaren då rent faktiskt tar ut pen-
sion eller inte – måste räknas fram en ålderspension som skall jämföras
med livräntebeloppet. Livränta bör nämligen, enligt vad som föreslås
nedan, på samma sätt som i dag utges ograverad till den månad då liv-
räntetagaren fyller 65 år och således inte påverkas av ett tidigt uttag av
pension. Beräkningarna skulle därefter få göras om varje år och utfallet
från garantiregeln i LAF skulle t.ex. på grund av nyintjänad pensionsrätt
efter fortsatt förvärvsarbete eller ändrat civilstånd komma att bli olika
från år till år, vilket för mellangenerationen skulle påverka kompensatio-
nen för folkpensionsdelen i den kvotdel som härrör från ATP-systemet
(se härom i avsnitt 28).
I Ds 1995:41 angavs att ILO-konventionens krav huvudsakligen kom-
mer att vara uppfyllda genom de fastlagda nivåerna för rätten till garanti-
pension. Vid detta ställningstagande torde motsvarande tolkning av ILO-
konventionen nr 121 gjorts, som gjordes vid tillkomsten av LAF. Den
aktuella konventionsbestämmelsen kan emellertid, som RFV anför i sitt
remissvar, ges en annan tolkning än den som kom till uttryck i förarbe-
tena till LAF. Mot bakgrund av att försäkringsersättningens karaktär år
1977 – då yrkesskadeförsäkringen ersattes med
arbetsskadeförsäkringen – kom att ändras på så sätt att livränta enligt
LAF endast avser att täcka inkomstförlust, inte lyte och men eller annan
olägenhet m.m., kan nämligen det i konventionen använda uttrycket ”så
länge följderna av riskfallet består” tolkas som att det enbart bör avse
ersättning för bortfallet av förvärvsinkomster, dvs. arbetskadelivräntan.
När denna situation inte längre föreligger, dvs. när någon som genom
arbetskadelivränta fullt ut kompenserats för ett inkomstbortfall uppnår
pensionsålder, är ”riskfallet” inte längre förlusten av förvärvsinkomst på
grund av arbetsskada, utan i stället åldern. Försäkringen övergår alltså i
och med pensionsålderns inträde till att täcka en annan risksituation,
åldern, med annorlunda kvalifikationsregler. En viss parallell kan dras
med ILO-konventionen nr 128 om invaliditet-, ålderdoms- och
efterlevandepensioner. I denna konvention finns en motsvarande regel
beträffande invaliditetsförmåner i artikel 12, enligt vilken ”förmånen
skall utges under hela den tid riskfallet omfattar eller till dess rätt till
förmånen vid ålderdom inträder”.
Med den nu redovisade tolkningen, som till synes även ILO-kommit-
tén instämmer i, anser regeringen att förslaget att avskaffa garantiregeln
inte står i strid med ILO-konventionen nr 121. När personen når pen-
sionsålder utges förmån i form av ålderspension. Det skall också
noteras att livräntan är pensionsgrundande inkomst. Med hänsyn härtill
och till de skäl som såväl praktiskt som principiellt talar emot en
garantiregel i LAF vid samordningen mellan livränta och ålderspension
enligt det reformerade pensionssystemet, förordas här att utbetalning av
livränta enligt 4 kap. 4 § LAF och 10 § LSP alltid skall upphöra helt vid
en viss tidpunkt. Denna tidpunkt kan vara antingen uppnående av 65 års
ålder eller den tidpunkt då livräntetagaren börjar uppbära ålderspension
om det sker dessförinnan.
För att ett förtida eller uppskjutet uttag inte skall påverka tillämp-
ningen av garantiregeln i 4 kap. 4 § LAF gäller i dag att livränta enligt
garantiregeln skall utges som om pension hade börjat uppbäras från 65
års ålder. I fall då pension har börjat uppbäras före 65 års ålder, dvs.
innan garantiregeln är tillämplig sker ingen samordning. Någon grund
för att under denna tid inte utge livräntan ograverad finns inte.
Regeringen föreslår därför att livränta, även vid samordning med pen-
sion från det reformerade systemet, skall utges ograverad fram till den
månad då livräntetagaren fyller 65 år och att den således inte skall påver-
kas av att livräntetagaren väljer att helt eller delvis ta ut ålderspension
före 65 års ålder.
Sammanfattningsvis föreslår vi således att livränta enligt 4 kap. 4 §
LAF och 10 § LSP skall utges längst t.o.m. månaden före den månad
under vilken den pensionsberättigade fyller 65 år. Reglerna om rätt till
livränta även för tid efter 65 års ålder i den mån ålderspensionen inte
uppgår till 65 % av livräntebeloppet (4 kap. 4 § andra–fjärde styckena
LAF) bör upphävas fr.o.m den 1 januari 1999. Ändringarna bör emeller-
tid gälla endast de åldersgrupper som berörs av det reformerade pen-
sionssystemet. I de föreslagna övergångsreglerna till den nu aktuella
ändringen bör därför anges att ändringen inte gäller för
pensionsberättigade som är födda år 1937 eller tidigare.
25.4 Samordning med yrkesskadelivräntor
Regeringens förslag: Ålderspension i form av inkomstpension,
tilläggspension och garantipension för pensionsberättigad som jämte
pensionen även uppbär yrkesskadelivränta i form av egenlivränta eller
motsvarande ersättningar enligt äldre lagstiftning, skall minskas med
ett belopp som motsvarar tre fjärdedelar av varje yrkesskadelivränta
som överstiger en sjättedels basbelopp. Minskningen skall i första
hand göras på garantipensionen och därefter på tilläggspensionen.
Minskningen får dock inte leda till att sammanlagd ålderspension
och premiepension till efterlevande kommer att understiga, för den
som är ogift, 13 % av prisbasbeloppet per månad och, för den som är
gift, 11,5 % av prisbasbeloppet per månad.
Promemoriornas förslag: I Ds 1995:41 lämnades inget utformat
förslag till hur samordning mellan ålderspension och
yrkesskadelivräntor skulle ske i det reformerade
ålderspensionssystemet utan angavs endast riktlinjer för hur en sådan
samordning borde se ut. Dessa riktlinjer stämmer överens med det av
regeringen lämnade förslaget. Det i Ds 1997:66 lämnade förslaget
stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksrevisionsverket hävdar att det ”golvbelopp”
som har föreslagits för samordning mellan yrkesskadelivräntor och
ålderspension är lägre satt än i dagens system och att tanken om att en
person skall få behålla minst tre fjärdedelar av vad som annars skulle ha
utgått därmed frångås. Bohusläns allmänna försäkringskassa anför
mot bakgrund av att det blir allt färre som beviljas yrkesskadelivränta att
det vore bra om samordning kunde undvikas i det reformerade
ålderspensionssystemet. Göteborgs allmänna försäkringskassa har
inte något att erinra mot förslaget men anmärker att
samordningsbestämmelserna ytterligare ökar komplexiteten i
regelverket, vilket minskar överskådligheten för den enskilde och kräver
att kompetens beträffande yrkesskadeförsäkringen bibehålls inom
administrationen. Sveriges Pensionärers Riksförbund framför att
frågan om samordning av yrkesskadelivränta med ålderspension bör
anstå för att lösas i samband med frågan om det framtida systemet för
förtidspension.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 25.3 har lämnats förslag
till vad som skall ske när den som uppbär livränta enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) eller lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd (LSP) uppnår 65 års ålder och blir berättigad
till ålderspension. Dessa lagar, som båda trädde i kraft den 1 juli 1977,
utgör i dag den centrala lagstiftningen vad beträffar ersättning för
arbetsskador eller därmed jämförliga skador. Skador som har inträffat
under en äldre författnings giltighetstid regleras emellertid enligt
bestämmelserna i den författningen. Således utbetalas alltjämt och
kommer även i framtiden att utbetalas ersättning enligt ett stort antal
äldre, i de flesta fall upphävda, författningar om obligatorisk försäkring
för yrkesskador eller motsvarande. Det är i dessa fall fråga om
ersättning för skador som inträffat under åren 1903–1977. Huvuddelen
av dessa livräntor utges enligt 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring.
Samlingsbegreppet för de aktuella livräntorna har därför kommit att bli
yrkesskadelivräntor.
Enligt nuvarande regler uppgår det maximala årsbeloppet för en yrkes-
skadelivränta till 3,78 basbelopp enligt 1 kap. 6 § andra stycket AFL,
dvs. 137 592 kr för år 1998. Beroende på skadeår reduceras dock yrkes-
skadelivräntor vid antingen 65 eller 67 års ålder till tre fjärdedelar av
tidigare utgivet belopp. Maximibeloppet blir alltså för de flesta ålders-
pensionärer 2,84 basbelopp eller för år 1998, 103 376 kr.
I 17 kap. 2 § AFL återfinns den nu gällande regeln om samordning
mellan yrkesskadelivräntor, folkpension och tilläggspension i form av
ålderspension. De äldre författningarna om yrkesskadeersättning inne-
fattar dessutom den ovan nämnda bestämmelsen som kan sägas vara av-
sedd att innebära viss samordning mellan livränta och pension; nämligen
att livränta skall reduceras till tre fjärdedelar av sitt belopp fr.o.m. den
månad under vilken den skadade fyller 67 år eller, beträffande skador
som inträffat den 1 juli 1976 eller senare, fr.o.m. den månad under
vilken den skadade fyller 65 år.
Vid införande av AFL ansågs att reduktion av yrkesskadeersättningar-
na, såvitt avsåg äldre skadefall, inte lagligen kunde ske genom retroaktiv
ändring av den vid skadans inträffande gällande yrkesskadeförsäkrings-
lagstiftningen. Samordningsbestämmelsen i 17 kap. 2 § AFL bygger
därför på reduktion av pensionen.
Yrkesskadelivräntorna utgör till skillnad från livräntor enligt LAF
eller motsvarande livräntor som bestäms med tillämpning av den lagen,
inte pensionsgrundande inkomst. Enligt 23 § i promulgationslagen till
AFL kan tilläggspension i form av förtidspension inte heller utges i
anledning av pensionsfall som inträffat före den 1 januari 1962.
Personer som har skadats före detta datum har således inte kunnat
kompenseras i ålderspensionshänseende av en kontinuerlig omvandling
av antagandepoäng till ATP-poäng.
Utformningen av regleringen om samordning mellan pension och
yrkesskadelivräntor m.m. bestämdes i huvudsak av å ena sidan intresset
av att undvika överkompensation till pensionsberättigade som uppbär liv-
räntor och å andra sidan ett hänsynstagande till att de som drabbats av
yrkesskador eller motsvarande ofta därigenom helt eller delvis betagits
möjligheten att tjäna in tilläggspension.
Såvitt avser ålderspension innebär samordningsbestämmelsen att folk-
pensionen, dvs. såväl folkpensionens huvudförmån som
pensionstillskott, och tilläggspensionen skall minskas med tre
fjärdedelar av egenlivräntan. Efterlevandelivränta, med undantag för
livränta som någon fått i egenskap av förälder till den avlidne, samordnas
såvitt avser ålderspension endast med folkpension, men i övrigt på
motsvarande sätt. Minskningen skall i första hand göras på
tilläggspensionen i form av ålderspension, i andra hand på
pensionstillskottet och i sista hand på folkpensionens huvudförmån.
Avdrag på tilläggspension får dock inte ske om yrkesskadan inträffat
innan den skadade har tillgodoräknats pensionspoäng för ett år.
Den pensionsberättigade har vidare enligt samordningsreglerna alltid
rätt att behålla tre fjärdedelar av den folkpension som ”annars skulle ha
utgått”. Denna regel och bestämmelserna om pensionstillskott har i
praxis tillämpats så att pensionstillskott beräknats utifrån den tilläggs-
pension som faktiskt betalas ut. Detta innebär att pensionstillskottet be-
räknas utifrån det belopp tilläggspensionen uppgår till efter det att den
samordnats med yrkesskadelivräntan.
Minskning av pension skall ske även dels i de fall den skada för vilken
egenlivränta börjat utges åter medför sjukdomsfall som berättigar till
sjukpenning enligt yrkesskadelagstiftningen och som då ersätter livrän-
tan, dels i de fall livränta helt eller delvis bytts ut mot ett engångsbelopp.
Frågan om en samordning mellan ålderspension och yrkesskadeliv-
ränta berördes varken av Pensionsarbetsgruppen eller i principproposi-
tionen. I Ds 1995:41 konstaterades att det finns behov av samordnings-
regler men att det faktiska utfallet av sådan samordning, med hänsyn till
inslaget av lyte och men i livränta, bör bli att det sammanlagda beloppet
för pension och livränta kommer att överstiga pensionsbeloppet med
viss andel av livräntans belopp. Den tekniska utformningen av
samordningsbestämmelserna överlämnades dock till den fortsatta
beredningen. Därefter har frågan beretts vidare och i Ds 1997:66
lämnades förslag till hur en sådan samordning skulle ske med
utgångspunkt från att det är pensionen som skall minskas vid en sådan
samordning. Bohusläns allmänna försäkringskassa ifrågasätter om en
sådan samordning är nödvändig och Sveriges Pensionärers Riksförbund
menar att frågan bör anstå och lösas i samband med utformningen av det
framtida förtidspensionssystemet. Det är dock regeringens uppfattning
att det, även om det innebär ytterligare komplexitet i regelverket, i det
reformerade ålderspensionssystemet bör finnas samordningsregler vid
sammanträffande mellan pension och yrkesskadelivränta för att undvika
den överkompensation som annars skulle uppstå om den
pensionsberättigade jämte livräntan även fick uppbära pensionen
ograverad. Visserligen kommer på sikt utbetalning av yrkes-
skadelivräntor att upphöra men fortfarande nybeviljas sådana förmåner
och det är först långt in på 2000-talet som de helt kommer att ha
upphört. Vi anser det inte rimligt att under en lång övergångstid tillåta en
överkompensation av det slag som det skulle bli fråga om ifall samord-
ning inte skulle ske.
Utgångspunkten för samordningen bör, liksom enligt dagens regler,
vara att det är pensionen som reduceras. En annan lösning skulle förut-
sätta ett mycket stort antal retroaktiva ändringar av tidigare gällande lag-
stiftning eftersom yrkesskadelivräntorna bestäms med tillämpning av
den lag som gällde vid skadetillfället och lagstiftningen om ersättning
vid yrkesskada har ändrats vid åtskilliga tillfällen från år 1901 och
framåt. Därtill kommer att ett flertal yrkesskadeersättningar i viss mån
kan sägas ha civilrättslig karaktär, eftersom de ursprungligen utgick från
en försäkring som tecknades av arbetsgivaren – i vissa fall hos privata
försäkringsinrättningar. Det skulle därför kunna ifrågasättas om
ändringar av tidigare meddelade beslut om ersättning för yrkesskador är
förenliga med skyddet för egendom i den europeiska konventionen om
skydd för mänskliga rättigheter. Ytterligare en omständighet som talar
för att minskning bör ske av pensionsförmånen är de särskilda reglerna
för beskattning av yrkesskadelivräntor, som i princip innebär att en viss
del av livräntebeloppet är skattefritt. Det ter sig ogörligt att vid
utformningen av en samordningsregel som bygger på reduktion av
livräntor kompensera för de skattekonsekvenser en sådan ändring skulle
innebära. Sammantaget föreslår vi därför att samordning mellan
yrkesskadelivränta och ålderspension i det reformerade
ålderspensionssystemet skall ske genom reduktion av pensionen.
Vid samordning i det reformerade ålderspensionssystemet uppkom-
mer därefter frågan om samordning skall ske med såväl garantipension
som inkomstpension och premiepension. I dag sker samordning med så-
väl folkpension som tilläggspension. I det reformerade ålderspensions-
systemet skall garantipensionen utgöra en grundskyddsförmån och utges
som utfyllnad till den som endast har tjänat in låg inkomstgrundad
ålderspension och som enda pension till den som inte har tjänat in någon
pension alls. Den som uppbär yrkesskadelivränta har inte samma behov
av grundskydd i form av garantipension som den som inte har rätt till
yrkesskadelivränta och regeringen anser därför att samordning bör ske
mellan yrkesskadelivränta och garantipension på så sätt att garantipen-
sionen minskas för den som uppbär yrkesskadelivränta.
När det gäller den inkomstgrundade ålderspensionen enligt reforme-
rade regler har denna, liksom tilläggspensionen enligt nuvarande regler,
drag av intjänad rättighet. På grund av reglerna för intjänandeunderlag
och förändring av utgiftstaket har dock kopplingen mellan avgift och
förmån försvagats för tilläggspensionen. Såvitt gäller premiepensionen
har regeringen i avsnitt 19.1 uttalat att rätten till fastställd pensionsrätt
för premiepension omfattas av egendomsskyddet i regeringsformen.
Regeringen gör mot den bakgrunden bedömningen att premiepensionen
bör undantas från samordningen med yrkesskadelivräntan.
Inkomstpensionen har, som angetts ovan, också den viss karaktär av
individuellt intjänad rättighet vilket talar mot att samordning skall ske
med denna pension. Enligt dagens regler sker emellertid samordning
med tilläggspensionen som också den är avgiftsfinansierad, även om den
är förmånsbestämd till skillnad från den reformerade inkomstgrundade
ålderspensionen som är avgiftsbestämd. Det förhållandet att huvuddelen
av de förmånsberättigade som erhåller inkomstpension finns bland de
äldre åldersgrupperna, vilka med i vart fall viss kvotdel skall få sin
ålderspension beräknad enligt nuvarande regler för tilläggspension, an-
ser regeringen talar för att en samordning, såvitt avser pension enligt
reformerade regler, skall göras enligt regler som så nära som möjligt
ansluter till dagens samordningsregler. Utan samordning med
reformerad inkomstpension skulle det ändå vara nödvändigt med
samordning för personer som omfattas av övergångsregleringen, dvs.
individer födda åren 1938–1953, såvitt avser de kvotdelar av pensionen
som utgör tilläggspension. En annan ordning skulle leda till kraftiga
tröskeleffekter mellan personer födda år 1937 och personer födda år
1938. En sådan samordning avseende vissa kvotdelar för dessa
åldersgrupper skulle innebära att pension grundad på i och för sig samma
pensionsgrundade inkomst behandlades olika i samordningshänseende
därför att den ena pensionen anses ha en starkare karaktär av intjänad
rättighet än den andra. Sådana effekter anser regeringen inte är rimliga.
Vi är dessutom av uppfattningen att den omständigheten att
yrkesskadelivräntorna på sikt kommer att upphöra utgör skäl att göra så
små förändringar som möjligt i förhållande till dagens
samordningsregler, vilket också detta skulle innebära att samordning bör
ske med inkomstpensionen.
För en samordning med inkomstpensionen talar vidare att detta ger ett
ur fördelningssynpunkt rimligare resultat eftersom minskningen då
berör alla och inte bara dem som inte har någon eller endast låg
inkomstgrundad pension och därför är berättigade till garantipension.
Om inkomstpensionen undantas från samordningen skulle detta leda till
att ett antal individer som uppbär såväl hög livränta som en hög pension
skulle få behålla förmånerna ograverade. Förutom att detta skulle ge ett
påtagligt högre utfall än med dagens regler skulle det, särskilt i de fall då
ålderspensionen till stor del grundar sig på antagandeinkomster för
förtidspension, kunna bli fråga om en kraftig överkompensation, vilket
enligt regeringens uppfattning inte kan anses rimligt.
Regeringen föreslår således att samordning vid egenlivränta skall ske
med såväl garantipension som inkomstpension och tilläggspension.
Garantipensionen utgör till skillnad från dagens folkpension inte någon
baspension utan är en utfyllnadspension. Mot denna bakgrund och med
beaktande av att garantipensionen, till skillnad från den inkomstgrundade
pensionen, skall finansieras över statsbudgeten, är det enligt vår uppfatt-
ning rimligt att samordningen med yrkesskadelivräntor sker på så sätt att
minskningen i första hand görs på garantipensionen. För den som uppbär
tilläggspension både i form av ålderspension och inkomstpension upp-
kommer därefter frågan i vilken turordning en sådan reducering skall ske
alternativt, om båda pensionerna skall reduceras parallellt, om det i så-
dant fall skall ske en lika eller en proportionell reducering. Såväl
tilläggspensionen i form av ålderspension som inkomstpensionen har
drag av intjänad rättighet. Som vi närmare utvecklat ovan har emellertid
kopplingen mellan avgift och förmån för tilläggspensionen i någon mån
försvagats. I jämförelse med inkomstpensionen kan därför karaktären av
intjänad rättighet för tilläggspension sägas vara något svagare. Mot
denna bakgrund och med beaktande av att tilläggspensionen i dag
reduceras vid sammanträffande med yrkesskadelivränta är det enligt vår
uppfattning rimligt att låta reduceringen av tilläggspensionen föregå
reducering av inkomstpensionen.
För den som jämte ålderspensionen uppbär yrkesskadelivränta i form
av efterlevandelivränta sker, som angetts ovan, i dag endast samordning
med folkpension. Vi föreslår därför att samordning i sådant fall endast
skall ske med garantipensionen och inte med inkomstgrundad pension.
I beredningsarbetet har utgångspunkten vid utformningen av samord-
ningsreglerna i det reformerade pensionssystemet varit att dessa så långt
möjligt skall överensstämma med dagens samordningsregler och ge i
stort sett samma utfall.
I likhet med vad som gällde vid införandet av AFL och samordnings-
reglerna i den lagen anser regeringen det motiverat att vissa livräntetaga-
res minskade möjligheter att tjäna in tilläggspension skall påverka sam-
ordningens omfattning. Som angetts ovan är yrkesskadelivräntorna inte
pensionsgrundande enligt AFL. Den som på grund av skada betagits
möjligheten att genom arbete tjäna in inkomstgrundad ålderspension och
som inte kvalificerat sig för s.k. antagandepoängsberäkning kommer att
kunna få en ganska låg ålderspension. Detta talar för att samordningen
mellan yrkesskadelivräntor och pension enligt det reformerade ålders-
pensionssystemet inte bör ske fullt ut, dvs. en del av livräntan bör un-
dantas från samordning med pensionen. Regeringen finner här skäligt att
samordning sker med beaktande av samma andel, tre fjärdedelar, av liv-
räntan som i dagens system.
Livränta enligt LAF bestäms med utgångspunkt i ett ekonomiskt inva-
liditetsbegrepp och utgående livräntor innefattar ingen ersättning för
lyte och men. Dock kan ersättning för lyte och men utges enligt
avtalsförsäkringar på arbetsmarknaden eller enligt lagen (1977:266) om
statlig ersättning vid ideell skada m.m. Sådan ersättning samordnas inte
med den allmänna pensionen. Livränta enligt yrkesskadeförsäkringen
innehåller i formell mening inte heller någon ersättning för lyte och
men. Vid tillämpning av dessa författningar används emellertid ett
medicinskt invaliditetsbegrepp vilket innebär att det vid bedömningen
fästs större avseende vid skadans beskaffenhet, dvs. den medicinska
faktorn, än vid skadans betydelse i det enskilda fallet för den skadades
arbetsförmåga. En sådan metod för bestämning av ersättning för
invaliditet kan sägas innebära att den fastställda livräntan till viss del
innefattar ersättning för vad som, enligt de principer för bestämning av
ersättning som vann insteg genom införandet av skadeståndslagen, är att
beteckna som lyte och men.
I Ds 1995:41 uttalades att det faktiska utfallet för en pensionär som
samtidigt uppbär både yrkesskadelivränta och pension även fortsätt-
ningsvis bör, med hänsyn till inslaget av lyte och men i livräntan, bli att
det sammanlagda beloppet för pension och livränta bör överstiga pen-
sionsbeloppet med viss andel av livräntans belopp.
Enligt regeringens uppfattning ter det sig rimligt att, i likhet med vad
som gäller för ersättning för arbetsskador, undanta från samordning med
pensionen den del av yrkesskadeersättningen som utifrån ett modernt
synsätt kan anses hänförlig till lyte och men. Ovan har föreslagits att det
förhållandet att den ersättningsberättigade skadan för många pensionsbe-
rättigade har inneburit begränsningar i möjligheterna att tjäna in ålders-
pensionsrätt i sin tur bör innebära en begränsning i samordningen på så
sätt att endast tre fjärdedelar av livräntans belopp samordnas med pen-
sionen. Om även inslaget av ersättning för lyte och men skall beaktas i
denna del borde detta leda till att en än mindre andel av livräntebeloppet
samordnades. Eftersom den del av yrkesskadelivräntan som kan anses
hänförlig till lyte och men varierar kraftigt mellan de olika
livränteersättningarna skulle en sådan utformning av regeln emellertid
inte te sig särskilt ändamålsenligt. Vid lägre ersättningsnivåer, då
skadorna ofta inte har föranlett någon inkomstförlust av betydelse, kan
det anses att hela ersättningen är hänförlig till lyte och men, medan det
ofta förhåller sig tvärtom med äldre allvarligare skador. I stället för att
bestämma fribeloppet till en viss andel av livräntebeloppet kan det
således finnas skäl att bestämma det till ett fast belopp. Vi föreslår
därför en regel som innebär att pensionen endast samordnas med
yrkesskadelivräntor som överstiger en sjättedels basbelopp.
Nuvarande system innehåller dessutom en regel som innebär att den
pensionsberättigade alltid är berättigad att behålla minst tre fjärdedelar
av den folkpension ”som annars skulle ha utgått”. Med utgångspunkt från
att samordningsreglerna i det reformerade pensionssystemet så nära
som möjligt skall ansluta till nuvarande regler anser regeringen att en
motsvarande ”golvregel” bör införas även här. Detta är också nödvändigt
för att undvika situationer där pensionen annars i stort sett helt skulle
reduceras bort och då det för den pensionsberättigade skulle framstå
som fördelaktigare att vänta med uttag av ålderspension varvid den
inkomstgrundade pensionen vid ett senare uttag skulle komma att bli
högre. Enligt dagens regler undantas från samordning som mest tre
fjärdedelar av hel folkpension och helt pensionstillskott,
pensionsförmåner som utgör grundskyddsförmåner. Dagens grundskydd
i form av 40-delsberäknad folkpension, pensionstillskott och särskilt
grundavdrag ersätts i det reformerade ålderspensionssystemet av en
garantipension. Även i det reformerade ålderspensionssystemet bör en
golvregel enligt ovan gälla ett grundskyddsbelopp. Eftersom
garantipension utges endast till den som har låg inkomstgrundad
ålderspension och inte som en baspension är en golvregel av
motsvarande slag som gäller enligt dagens regler inte möjlig att knyta
till garantipensionen. Däremot är det möjligt att anknyta till den lägsta
garanterade nivån för garantipensionen. Detta föreslogs också i Ds
1997:66. Riksrevisionsverket hävdar att detta innebär att tanken om att
en person skall få behålla minst tre fjärdedelar av vad som annars skulle
ha utgått frångås och att golvet sätts lägre än enligt dagens regler. Rege-
ringen delar här inte Riksrevisionsverkets uppfattning. Såväl enligt nu-
varande regler som enligt de här föreslagna är utgångspunkten att den
enskilde skall få behålla en viss nivå av sin pension och denna nivå an-
knyts i båda fallen till nivåer i grundskyddssystemet. Det förhållandet att
golvregeln i det reformerade systemet inte kan anknytas direkt till
garantipensionen, på grund av konstruktionen av denna, innebär endast att
en sådan golvregel, som enligt vad vi föreslår anknyts till den lägsta
garanterade nivån, då får bestämmas att gälla för såväl garantipension
som inkomstgrundad ålderspension inklusive premiepension. Detta var
också vad som föreslogs i Ds 1997:66. I avsnitt 22 ovan föreslår
regeringen att ett efterlevandeskydd skall kunna tecknas för
premiepensionen. Detta innebär att en efterlevande förutom egen
ålderspension kan komma att bli berättigad till även premiepension till
efterlevande. Denna pension utgör en del av ålderspensionssystemet och
bör därför enligt regeringens uppfattning, jämte den
förmånsberättigades egna intjänade ålderspension, räknas in i
golvbeloppet.
I Ds 1997:66 föreslogs ett golvbelopp angivet på årsbasis. Den refor-
merade ålderspensionen kommer emellertid i likhet med vad som gäller
enligt dagens system att betalas ut månadsvis. Med en golvregel enligt
förslaget i Ds 1997:66 skulle den som under pågående kalenderår be-
viljas yrkesskadelivränta därefter kunna komma att för resten av året få
hela sin ålderspension reducerad på grund av att han eller hon under året
redan har erhållit pension upp till golvnivån. Regeringen föreslår därför
här att golvbeloppet i stället bestäms till ett belopp per månad. Med ut-
gångspunkt från att årsbeloppen skall utgöra cirka tre fjärdedelar av den
lägsta garanterade nivån för garantipensionen bör därvid månadsbe-
loppen bestämmas till 13 % av prisbasbeloppet för den som ogift och
11,5 % av prisbasbeloppet för den som är gift.
I dag sker i viss utsträckning även samordning mellan yrkesskadeliv-
ränta och förtidspension respektive efterlevandepension. Regeringen har
i proposition 1997/98:111 Reformerad förtidspension, m.m. föreslagit
riktlinjer för en reformering av reglerna om ersättning vid varaktig
medicinskt grundad arbetsoförmåga, dvs. det som idag är förtidspension.
I propositionen gör regeringen den bedömningen såvitt avser frågan om
samordning mellan förtidspension och yrkesskadelivräntor att de över-
väganden som lagts till grund för de här föreslagna reglerna om samord-
ning mellan yrkesskadelivräntor och ålderspension i det reformerade
ålderspensionssystemet också bör gälla för samordning med förtidspen-
sion, dock med beaktande av de skillnader som idag gäller vid samord-
ning enligt AFL. Efterlevandepensionssystemet är för närvarande före-
mål för utredning. I utredningens uppdrag ingår bl.a. att utforma regler
för samordning mellan yrkesskadelivräntor och reformerad
efterlevandepension.
Någon form av samordning mellan förtidspension respektive efter-
levandepension och yrkesskadelivräntorna torde komma att gälla även
för framtiden. För den som uppbär såväl ålderspension som förtidspen-
sion eller efterlevandepension uppstår därvid frågan i vilken ordning
samordning skall ske. Denna fråga torde slutligen få lösas när utform-
ningen av de framtida systemen för förtidspension och efterlevandepen-
sion skall beredas. Regeringens utgångspunkt är dock att, i situationer
med yrkesskadelivräntor, samordning i första hand skall ske med
förtidspension och efterlevandepension. Endast eventuell återstående
samordningsbar yrkesskadelivränta skall därefter samordnas med
utbetalad ålderspension.
De ovan föreslagna reglerna är avsedda att gälla för samtliga ålders-
pensionärer dvs. även personer födda år 1937 eller tidigare. Såvitt avser
grundskyddet har hittills endast presenterats förslag till en
garantipension avseende personer födda år 1938 eller tidigare. De här
lämnade förslagen om samordning vid sammanträffande mellan
ålderspension och yrkesskadelivränta har utformats med utgångspunkt
från de förslag om garantipension för personer födda år 1938 eller
senare som regeringen presenterar i propositionen om garantipension
m.m. Regeringen har den 18 december 1997 beslutat om direktiv för
utredning av utformningen av garantipension för ålderspensionärer födda
1937 eller tidigare. Resultatet av denna utredning kan medföra att de här
föreslagna reglerna kan komma att få justeras såvitt avser
ålderspensionärer födda år 1937 eller senare.
25.5 Annan samordning med ålderspension
I samband med övervägandena kring frågan om rätten att kvarstå i arbete
efter 67 års ålder berörde Pensionsarbetsgruppen kortfattat frågan om
eventuella följdändringar inom bl.a. andra grenar på socialförsäkrings-
området. På detta område finns regler som anger att rätt till vissa social-
försäkringsersättningar m.m. upphör vid 65 års ålder. Sålunda utges
exempelvis arbetslöshetsersättning och rehabiliteringspenning inte till
personer som är över 65 år. Inte heller kan en person över 65 år bli an-
visad beredskapsarbete. Även såvitt avser rätten till sjukpenning och
handikappersättning föreligger vissa begränsningar som anknyter till en
åldersgräns på 65 år. Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande
inte några anpassningar av dessa åldersgränser till förslaget att rätten att
kvarstå i arbete i framtiden skall utsträckas till 67 års ålder. Detta ställ-
ningstagande motiverades med att en arbetstagare som uppnått 65 års
ålder och därmed den s.k. garantipensionsåldern inte kan anses ha sådant
behov av ekonomiskt stöd genom socialförsäkringar m.m. att det är
motiverat att höja de här aktuella åldersgränserna. Den som har uppnått
garantipensionsåldern har i generell bemärkelse haft möjlighet att tjäna
in pensionsrätt under så många år att en pensionering vid denna ålder
skall ge en rimlig ålderspension. Regeringen delade i princippropositio-
nen Pensionsarbetsgruppens uppfattning och ansåg att det inte var
motiverat att höja de här angivna åldersgränserna. Förslaget godtogs av
riksdagen. Förslagen i Ds 1995:41 följde i detta hänseende de antagna
riktlinjerna och några avsteg föreslogs således inte.
Regeringen instämmer i de ställningstaganden som redovisats i pro-
memorian och ser inget skäl att ändra de nu gällande övre åldersgrän-
serna för rätt till socialförsäkringsersättningar.
Ställningstagandet om en oförändrad åldersgräns för bl.a. utbetalning
av socialförsäkringsersättningar innebär översiktligt följande.
Medlemskapet i arbetslöshetskassa och därmed rätten till ersättning
upphör då den pensionsberättigade fyller 65 år. Rätten till arbetsmark-
nadsutbildning upphör vid 65 års ålder, eftersom det första villkoret för
rätt till sådan utbildning är att vederbörande är eller riskerar att bli
arbetslös. Även rätten till beredskapsarbete upphör vid denna tidpunkt.
Den som börjar uppbära hel ålderspension eller har fyllt 70 år har rätt
till fortsatt sjukpenning under högst 180 dagar efter ingången av den
månad varunder han eller hon börjat uppbära pensionen eller den då han
eller hon fyllt 70 år. En förutsättning för att sjukpenning över huvud
taget skall utges i sådana situationer är att pensionären har inkomst av
förvärvsarbete efter pensioneringen. En ålderspensionär som vid
pensioneringen uppburit hel förtidspension (sjukbidrag) kan inte erhålla
sjukpenning även om han eller hon förvärvsarbetar efter ålderspensione-
ringen. Rätten till sjuklön begränsas inte av att arbetstagaren uppbär ål-
derspension eller har fyllt 70 år. Rätten till rehabiliteringsersättning är
knuten till deltagande i rehabilitering som syftar till att förkorta sjuk-
domstiden eller att förebygga eller häva nedsättning av arbetsoförmågan.
Sådan ersättning utges längst t.o.m. månaden före den då den pensions-
berättigade fyller 65 år.
Handikappersättning kan utges efter 65 års ålder. En förutsättning här-
för är dock att den pensionsberättigade fått sin funktionsförmåga nedsatt
före denna tidpunkt och att behovet av ersättning kvarstår. Rätt till assi-
stansersättning enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade upphör vid 65 års ålder.
Utöver socialförsäkringsersättningarna finns det i dag även andra för-
måner som påverkas av ålderspensionen antingen genom att själva före-
komsten av ålderspension eller rätten till sådan pension är avgörande för
den andra förmånens storlek eller genom att storleken på
ålderspensionen påverkar storleken på den andra förmånen. I det senare
fallet kan det komma att krävas ställningstagande till hur sådan
samordning skall ske när utbetalningsreglerna för det reformerade
ålderspensionssystemet träder i kraft år 2001. Även för de förstnämnda
fallen kan sådana ställningstaganden vara nödvändiga.
De förmåner som i dag samordnas med ålderspension på sådant sätt
att det kommer att krävas annat än rena namnändringar eller liknande,
återfinns huvudsakligen i förordningar, varav flera är upphävda men fort-
farande äger tillämpning, samt i avtal. Eftersom samordning kommer att
bli aktuell först år 2001 och de förmåner som i dag samordnas med
ålderspension då kan ha upphävts eller i vart fall förändrats lämnar
regeringen här inget förslag till hur sådan samordning skall ske utan
avser att återkomma med detta vid en senare tidpunkt i samband med
övrigt författningsarbete föranlett av de reformerade ålderspensions-
reglerna. Detsamma gäller för de förändringar som mer har karaktären
av följdändringar.
Det finns även regler i författningar och avtal som innebär att en för-
mån eller en avgift är inkomstprövad och där pension kan utgöra en så-
dan inkomst. Här får i varje enskilt fall tas ställning till hur reformerad
pension skall bedömas och förslag även här lämnas vid en senare tid-
punkt.
26 Åtgärder på grund av felaktig utbetalning
och ändrad pensionsrätt m.m.
26.1 Fördelningssystemet
Regeringens förslag: En pensionsberättigad skall vara skyldig att
återbetala pension, om denne genom att lämna oriktiga uppgifter eller
genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldig-
het har förorsakat att pension betalats ut felaktigt eller med för högt
belopp. Den pensionsberättigade skall vidare vara återbetalningsskyl-
dig, om pensionen i annat fall betalats ut felaktigt eller med för högt
belopp och den försäkrade skäligen borde ha insett detta. Beslut om
återbetalningsskyldighet skall fattas av försäkringskassan. Försäk-
ringskassan skall om det finns särskild anledning helt eller delvis
kunna efterge ett krav på sådan återbetalning.
Om den försäkrade på grund av ett ändrat taxeringsbeslut inte
skulle ha varit berättigad till hela den pension som redan har betalats
ut för förfluten tid, skall den försäkrade inte vara återbet-
alningsskyldig för den för mycket utbetalade pensionen, såvida det
inte finns något annat skäl för sådan återbetalningsskyldighet. Om den
ändrade taxeringen i stället innebär att den försäkrade är berättigad
till högre pension för förfluten tid skall den överskjutande pensionen
betalas ut med ett samlat belopp.
En pensionsberättigad skall vara skyldig att återbetala pension som
uppburits med för högt belopp till följd av att tidigare fastställd pen-
sionsrätt, grundad på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
senare helt eller delvis faller bort på grund av att den pensionsberätti-
gade inte betalat egenavgift i form av ålderspensionsavgift och allmän
pensionsavgift i nödvändig utsträckning.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak
överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt
över denna del av förslaget annat än rent lagtekniskt.
Skälen för regeringens förslag: I 20 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring (AFL) upptas regler om återbetalningsskyldighet för
ersättning som någon uppburit obehörigen genom att ha lämnat oriktiga
uppgifter e.d. Dessa regler tar sikte på såväl utbetald pension som andra
ersättningar inom ramen för AFL. Innebörden av reglerna är att
återbetalningsskyldighet för uppburen ersättning föreligger i två fall. I
det första krävs att någon genom oriktiga uppgifter eller genom
underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmäl-
ningsskyldighet eller på annat sätt förorsakat att ersättning har utgått
obehörigen eller med för högt belopp. I det andra fallet krävs att någon
eljest obehörigen eller med för högt belopp har uppburit ersättning,
vilket han eller hon skäligen bort inse. I det första fallet krävs således
inte att vederbörande varit medveten om felaktigheten. I det andra fallet
är han eller hon skyddad av god tro. I båda fallen är påföljden
återbetalningsskyldighet av vad som utbetalats för mycket, om inte i
särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetal-
ningsskyldigheten.
Reglerna om återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 § AFL har utökats
med bestämmelser om återbetalning vid underlåten eller bristfällig
betalning av pensionsavgift. Detta behandlas nedan.
Även i det reformerade systemet bör, under samma förutsättningar
som enligt AFL, den pensionsberättigade åläggas
återbetalningsskyldighet för pension som betalats ut med för högt
belopp beroende på att den pensionsberättigade lämnat oriktiga
uppgifter e.d. Det kan t.ex. tänkas att den försäkrade lämnat felaktiga
uppgifter som lett till att pensionsrätt för barnår tillgodoräknats med för
högt belopp. Den pensionsberättigade bör också på samma sätt som
gäller i dag bli återbetalningsskyldig om pension uppburits felaktigt
eller med för högt belopp och den pensionsberättigade skäligen bort
inse detta.
Fråga är emellertid om den nuvarande regeln i AFL bör överföras helt
oförändrad till det nya ålderspensionssystemet. Lagrådet finner det
svårt att hitta exempel på något fall då den enskilde kan bli
återbetalningsskyldig för att han eller hon ”på annat sätt” än genom att
lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en
uppgifts- eller anmälningsskyldighet orsakat att pensionen har betalats
ut felaktigt eller med ett för högt belopp. Exempelvis täcks felaktiga
uppgifter i inkomstdeklarationer av ”oriktiga uppgifter”. Med hänsyn
härtill och då den angivna förutsättningen för återbetalningsskyldighet
inte kommit till användning i förvaltningsdomstolarnas praxis förordar
Lagrådet att orden ”eller på annat sätt” får utgå ur det aktuella lagrummet
i den nya lagstiftningen.
Regeringen finner fog för vad Lagrådet anfört i denna fråga och menar
därför att orden ”eller på annat sätt” bör utgå ur den motsvarighet till
20 kap. 4 § AFL som vi föreslår skall införas i lagen om inkomstgrundad
ålderspension.
Beslut om återbetalning föreslås fattas av försäkringskassan. Åter-
betalning bör kunna ske antingen genom avdrag på senare utbetalningar
av pension eller genom att den pensionsberättigade åläggs återbetala för
mycket erhållen pension.
En angränsande fråga är huruvida en ändring i den
pensionsberättigades taxering skall kunna leda till
återbetalningsskyldighet för den pensionsberättigade av redan uppburen
pension. Ett taxeringsbeslut kan överklagas av den skattskyldige fram till
utgången av det femte året efter taxeringsåret. Vidare har
skattemyndigheten möjlighet att på eget initiativ ompröva taxe-
ringsbeslut inom överklagandetiden och i vissa fall därefter. Ändringar i
den försäkrades taxering kan, som kommer att framgå i avsnitt 27, under
vissa förutsättningar innebära att beslut om pensionsgrundande inkomst
och pensionsrätt måste ändras. Det kan emellertid tänkas att den
försäkrade under tiden från det att pensionsrätt fastställts till dess att
beslutet ändras redan har hunnit ta ut inkomstpension. Frågan är vad som
skall gälla i en sådan situation.
För det fall den ändrade taxeringen innebär en höjning av den pen-
sionsgrundande inkomsten och av pensionsrätten bör givetvis den högre
inkomstpensionen betalas ut även för förfluten tid, dvs. för den tid som
påverkas av den ändrade taxeringen. Vi föreslår att de tillkommande
pensionsbeloppen därvid skall betalas ut i ett sammanhang. För det fall
den ändrade taxeringen leder till en sänkning av den pensionsgrundande
inkomsten och som en följd härav en sänkning av pensionsrätten, bör
detta som huvudregel inte leda till att den pensionsberättigade blir
återbetalningsskyldig för den för mycket uppburna inkomstpensionen.
Återbetalningsskyldighet skall i detta läge endast kunna bli aktuell då
ändringsbeslutet, som lett till en lägre pensionsgrundande inkomst och
därmed lägre inkomstpension, har sin grund i att den försäkrade tidigare
lämnat oriktig uppgift eller liknande.
Frågan om återbetalning av för mycket utbetald inkomstpension blir
aktuell även i en annan situation som inte har sin grund i att den
pensionsberättigade lämnat någon form av oriktig uppgift. Såsom
närmare utvecklats i avsnitt 13.5 skall det förhållandet att den som
uppburit inkomst av annat förvärvsarbete inte inom föreskriven tid har
betalat egenavgift i form av ålderspensionsavgift eller allmän pension-
savgift medföra att den pensionsrätt som anses hänförlig till de icke
inbetalda avgifterna faller bort.
Till och med utgången av år 1997 gällde att pensionspoäng
tillgodoräknades den försäkrade endast om tilläggspensionsavgiften för
året till fullo betalats inom föreskriven tid. Utan hinder av att hela
avgiften inte betalats på föreskrivet sätt skulle emellertid pensionspoäng
alltid tillgodoräknas för de två åren närmast före pensioneringen – den
s.k. tvåårsregeln. I samband med ikraftträdandet av skattebetalningslagen
(SFS 1997:483, prop. 1996/97:100) den 1 november 1997 infördes ett
system med skattekonton och den s.k. likafördelningsmetoden,
innebärande att underskottet på ett skattekonto i regel fördelas
proportionellt mellan de skatter och avgifter som påförts kontot under
den aktuella perioden. Likabehandlingsmetoden skall tillämpas jämväl
vid betalning av pensionsavgift. Det innebär bl.a. att om bara en viss
andel av samtliga skatter och avgifter betalats anses bara motsvarande
andel av tilläggspensionsavgiften ha betalats. Med anledning av principen
om tillgodoräknande av pensionspoäng utifrån betald andel av
tilläggspensionsavgiften finns det inte längre skäl till regeln om rätt till
tillgodoräknande av pensionspoäng för de båda åren närmast före
pensioneringen. Den försäkrade går ju inte längre miste om hela
pensionspoängen om inte hela avgiften betalas inom den föreskrivna
tiden. Med anledning härav har beslutats om ändring i reglerna om
tillgodoräknande av pensionpoäng i 11 kap. 6 § AFL och om
återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 § andra stycket AFL. Med
ikraftträdande den 1 januari 1998 föreligger, enligt 20 kap. 4 § AFL
andra stycket, återbetalningsskyldighet av uppburen ersättning då
tilläggspension betalats ut och fastställd pensionspoäng ändras på grund
av underlåten eller bristande avgiftsbetalning. Vidare gäller att det
undantag som tidigare gällt för pensionsavgift för de båda år som före-
gått det år då pensionen skulle börja utgå enligt 11 kap. 6 § i dess
lydelse före den 1 januari 1998, inte längre är tillämpligt. Enligt
övergångsbestämmelserna till lagändringen följer dock att
föreskrifterna härom i 11 kap. 6 § första stycket och 20 kap. 4 § andra
stycket i deras äldre lydelse fortfarande skall tillämpas såvitt avser
pensionspoäng och avgift för åren 1996 och 1997.
Vi föreslår alltså att den enskilde skall vara skyldig att återbetala
pension som uppburits med för högt belopp till följd av att tidigare
fastställd pensionsrätt, grund på inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning, senare helt eller delvis faller bort på grund av att den
enskilde inte betalat ålderspensionsavgift och allmän pensionsavgift i
nödvändig utsträckning.
26.2 Premiepensionssystemet
Regeringens förslag: Vid ändring av en pensionssparares
premiepensionsrätt skall ändringsbeloppet ökas med avkastningen
från den tillfälliga förvaltningen. Det ökade beloppet skall därefter
räknas upp med basränta enligt 19 kap. 3 § skattebetalningslagen
(1997:483). Det uppräknade beloppet skall vid höjning av
pensionsrätten läggas till och vid sänkning av pensionsrätten dras av
från pensionsspararens premiepensionskonto.
Vid höjning skall medel motsvarande det uppräknade beloppet
föras från den tillfälliga förvaltningen till pensionsspararens fonder.
Vid sänkning skall medlen föras motsatt väg. Om pensionsspararen
har börjat ta ut pension skall vid höjning den del av det uppräknade
beloppet som avser förfluten tid betalas ut som en klumpsumma till
pensionsspararen. Den del av beloppet som avser framtida
pensionstid skall föras till pensionsspararens fonder eller, om
pensionsspararen har gått över från fondförsäkring till livränta med
garanterade belopp, till Premiepensionsmyndigheten. I båda fallen
skall framtida pensionsbelopp räknas om. Vid sänkning föranleder
avdraget från pensionsspararens premiepensionskonto en omräkning
av framtida pensionsbelopp. Om, vid sänkning av pensionsrätten,
tillgodohavandet på pensionsspararens premiepensionskonto inte
täcker det belopp som skall dras av från kontot, skall det felande
beloppet återkrävas direkt av pensionsspararen om han är
egenföretagare. Är han däremot anställd blir direktkrav aktuellt bara
om han har lämnat oriktiga uppgifter. Vad som nu sagts gäller också
för den som har fått rätt till premiepension till efterlevande enligt
bestämmelserna om efterlevandeskydd under pensionstiden.
Om pension annars har betalats felaktigt eller med för högt belopp
skall pensionsspararen betala tillbaka det för mycket utbetalda be-
loppet om han har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller
om han uppburit pensionen i ond tro. Detsamma gäller för den som
har fått rätt till premiepension till efterlevande oavsett om pensions-
spararen eller den efterlevande har orsakat den felaktiga utbetal-
ningen.
Utredningens förslag: Förslagen i SOU 1997:131 överensstämmer
med regeringens.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall har framfört vissa
lagtekniska synpunkter. I övrigt har frågorna inte berörts.
Skälen för regeringens förslag: I föregående avsnitt har bl.a. be-
handlats frågan hur man skall hantera den situationen att fastställd pen-
sionsrätt ändras i efterhand. För premiepensionssystemet uppkommer
särskilda frågor vid en sådan ändring. Det gäller frågor om vilka kon-
sekvenser ett ändringsbeslut bör få för medel som redan är överförda till
premiepensionssystemet, hur saken påverkas av avkastning på medlen
och vem som skall bära kostnaderna för de åtgärder som vidtas.
I avsnittet berörs också andra situationer, där pensionsutbetalning har
skett felaktigt eller med för högt belopp. Dessa situationer motsvarar
dem som i dag regleras i 20 kap. 4 § AFL. Som tidigare framgått
föreslås att bestämmelser motsvarande nuvarande regler i AFL skall
gälla inom fördelningssystemet.
I huvudsak samma regler bör gälla på de aktuella punkterna i fördel-
nings- och premiepensionssystemet. Vissa särlösningar blir dock nöd-
vändiga därför att pensionsrätten i premiepensionssystemet direkt mot-
svaras av verkliga penningtransaktioner och premiepensionssystemet i
ekonomiskt hänseende skall vara ett slutet system.
Utgångspunkten bör vara att man vid ändringar av pensionsrätten skall
försöka återskapa den situation som hade förelegat om avsättningen till
premiepensionssystemet blivit rätt från början. Det betyder att ändrings-
beloppet skall läggas till respektive dras av från pensionsspararens pre-
miepensionskonto. Vidare bör ändringsbeloppet räknas upp med belopp
som skall täcka avkastningen från den tillfälliga förvaltningen och den
individuella fondförvaltningen. Vid höjning av pensionsrätten skall det
framräknade beloppet föras från den tillfälliga förvaltningen hos Riks-
gäldskontoret till pensionsspararens fondförvaltare. Vid sänkning av
pensionsrätten skall beloppet föras motsatt väg. I stort sett skall samma
förfarande tillämpas för både anställda och egenföretagare.
Den uppräkning av ändringsbeloppet som skall täcka avkastningen från
den tillfälliga förvaltningen är lätt att göra vid både höjning och sänkning
av pensionsrätten, eftersom det är väl känt vilken procentuell avkastning
den tillfälliga förvaltningen gav det aktuella året.
När det gäller avkastningen för tiden efter överföring till
fondförvaltare är det däremot inte möjligt att utgå från den faktiska
avkastning som förekommit. Ett principiellt skäl för detta är att
premiepensionssystemet bygger på att den enskilde själv skall bära den
finansiella risken för sina placeringsbeslut. Staten skall alltså varken
skörda vinsterna eller bära förlusterna av de val som den försäkrade har
gjort. Också praktiska skäl talar för denna ståndpunkt. Det skulle ofta
vara svårt att i det enskilda fallet avgöra med vilken fondförvaltning en
jämförelse skulle ske. Särskilt skulle det vara fallet om det ursprungliga
beslutet innebar att det inte fastställdes någon pensionsrätt alls. En
ordning som skulle bygga på en jämförelse med faktiskt uppnådd
avkastning skulle alltså kräva ett omfattande och detaljerat regelsystem
för val av jämförelseobjekt.
I stället föreslås att uppräkningen skall göras med den s.k. basräntan
enligt 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483). Eventuella korrige-
ringar för arvsvinster, liksom för återbäring, får anses ingå i denna
schablonmässiga uppräkning. Eftersom man inte kan säga generellt att
det är statens eller den enskildes ”fel” att en ändring i pensionsrätten
måste göras, bör samma räntesats gälla vid både höjning och sänkning av
pensionsrätten. Av samma skäl föreslås inte någon specialregel om för-
delningen av kostnaderna för ändringsåtgärderna. De får ses som sys-
temkostnader som skall bäras av kollektivet som helhet.
Som tidigare angetts skall vid höjning av pensionsrätten medel
motsvarande det uppräknade beloppet föras från den tillfälliga
förvaltningen hos Riksgäldskontoret till pensionsspararens
fondförvaltare medan vid sänkning av pensionsrätten medlen skall föras
motsatt väg.
Om pensionsspararen har börjat ta ut pension när ändringen skall
genomföras skall vid höjning av pensionsrätten det uppräknade beloppet
fördelas på förfluten respektive framtida pensionstid. Den del av
beloppet som avser förfluten tid skall betalas ut som en klumpsumma
till pensionsspararen. Detta överensstämmer med vad som föreslås gälla
i fördelningsystemet (se föregående avsnitt). Den del av beloppet som
avser framtiden skall föras till pensionsspararens fonder eller, om
pensionsspararen har gått över från fondförsäkring till livränta med
garanterade belopp, till Premiepensionsmyndigheten. I båda fallen skall
Premiepensionsmyndigheten göra en omräkning av framtida
pensionsbelopp.
Vid sänkning av pensionsrätten föranleder det avdrag som görs från
pensionsspararens premiepensionskonto en omräkning av framtida pen-
sionsbelopp eftersom pensionsförmånerna skall beräknas med utgångs-
punkt i tillgodohavandet vid varje tid på den försäkrades premiepen-
sionskonto (se 9 kap. 1 §). Därmed blir de framtida pensionsbeloppen
lägre än vad de skulle ha blivit om avsättningen till premiepensionssys-
temet hade blivit rätt från början. Detta är en konsekvens av att det tidi-
gare har betalats ut högre pensionsbelopp än som skulle ha gjorts om
avsättningen till premiepensionssystemet hade blivit rätt från början.
Denna ordning skiljer sig dock från vad som skall gälla i fördelningssys-
temet. Där påverkas inte de framtida pensionsbeloppen av att för hög
pension betalats för förfluten tid. Skälet till olikheten är, här som på
flera andra håll, att premiepensionssystemet skall vara ett i ekonomiskt
hänseende slutet system.
Vid sänkning av pensionsrätten kan det någon gång inträffa att till-
godohavandet på pensionsspararens premiepensionskonto inte täcker det
belopp som skall dras av från kontot. I sådana fall bör det felande be-
loppet återkrävas direkt av pensionsspararen om han är egenföretagare.
Är han däremot anställd bör direktkrav bli aktuellt bara om han har läm-
nat oriktiga uppgifter.
Från de nu diskuterade fallen måste skiljas de situationer där pension
har betalats felaktigt eller med för höga belopp därför att den enskilde
har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter och situationer där
pensionsutbetalningar har gjorts med för stora belopp på grund av beräk-
ningsfel eller tekniska fel hos Premiepensionsmyndigheten. I sådana fall
skall den försäkrade på samma sätt som gäller i dag enligt AFL och som
också föreslås för fördelningssystemets del, normalt betala tillbaka det
för mycket utbetalda beloppet (se vidare i författningskommentaren, av-
snitt 32).
27 Processuella frågor
27.1 Inledning
I detta kapitel behandlas frågor som rör det processuella förfarandet så-
som förslag till regler angående omprövning och överklagande m.m. av
beslut enligt den föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension.
Vidare behandlas frågor om utrednings- och uppgiftsskyldighet, pre-
skription och utmätning m.m.
Dessa frågor berördes bara till viss del och mycket översiktligt av
Pensionsarbetsgruppen. Inte heller i princippropositionen behandlades
dessa frågor närmare. I Ds 1995:41 fanns däremot ett förslag till
regelverk som i stor utsträckning var utformat i enlighet med vad som
gäller enligt nuvarande regler angående beslut om pensionsgrundande
inkomst och pension, dvs. lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL) och lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (LBP). Även
taxeringslagen (1990:324) och förvaltningslagen (1986:223) hade
beaktats.
Med anledning av vissa synpunkter från remissinstanserna på den pro-
memorian samt ytterligare överväganden som gjorts under den fortsatta
beredningen var det förslag till processuella regler som lämnades i Ds
1997:66 utformat på ett något annorlunda sätt. Förslagen i denna remiss
är anpassade efter det förslaget och avviker således något från förslaget
i Ds 1995:41. Förslagen har också i viss mån anpassats till de förslag
angående dessa frågor som 1997 års premiereservutredning lämnade i
sitt betänkande SOU 1997:131.
De här föreslagna reglerna ersätter bl.a. vad som gäller i dag enligt
LBP. Av detta skäl har också föreslagits att denna lag skall upphöra att
gälla fr.o.m. den 1 januari 1999. För personer födda år 1937 eller
tidigare kommer dock vissa bestämmelser i LBP att fortsätta att
tillämpas övergångsvis såvitt gäller beräkningen av pensionsgrundande
inkomst (se avsnitt 29.2).
27.2 Ärendehantering
Regeringens förslag: Förvaltningslagens regler om handläggning av
ärenden skall gälla för samtliga ärenden enligt denna lag. Enskilda,
statliga och kommunala myndigheter, arbetsgivare m.fl. skall, precis
som enligt nuvarande regler, vara skyldiga att efter föreläggande in-
komma med de uppgifter som behövs för tillämpning av den nya
lagen. Uppgifter som den enskilde skall lämna om faktiska förhållan-
den skall lämnas på heder och samvete. Uppgifter som skall lämnas
av vissa myndigheter utan särskilt föreläggande, skall inte behöva
kommuniceras med den enskilde.
Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 och 1997:66
stämmer delvis överens med regeringens förslag. Där föreslogs dock en
mer utvidgad utredningsskyldighet, motsvarande den som gäller för
taxeringsprocessen.
Utredningens förslag: I SOU 1997:131 fanns inte något uttryckligt
förslag angående detta.
Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket , Kammarrätten i
Stockholm, Länsrätten i Värmlands län och Länsrätten i Norrbottens
län har framfört vissa lagtekniska synpunkter på de processuella
bestämmelserna i Ds 1995:41. Datainspektionen anför beträffande
kommuniceringsskyldigheten att den utgår ifrån att den enskilde ändå
kommer att få del av uppgifterna i samband med underrättelsen om
beslutet om pensionsrätt.
Skälen för regeringens förslag: I LBP föreskrivs att skattemyndig-
heten är skyldig att se till att alla ärenden om beräkning av pensionsgrun-
dande inkomst blir tillräckligt utredda. Denna princip gäller för övrigt
även för skattemyndighetens taxeringsarbete. Den försäkrade och
dennes arbetsgivare är skyldiga att lämna upplysningar till
skattemyndigheten efter anmaning härom. Den försäkrade har alltid rätt
att yttra sig innan skattemyndigheten beslutar om hans eller hennes
pensionsgrundande inkomst om skattemyndigheten tänker avvika från de
uppgifter eller yrkanden som den försäkrade har lämnat.
Enligt förvaltningslagen gäller att myndigheter skall handlägga ären-
den enkelt, snabbt och billigt utan att säkerheten eftersätts. Myndigheten
skall beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden
från andra myndigheter om det behövs. Ett ärende får inte avgöras innan
den enskilde fått tillfälle att yttra sig över uppgifter som tillförts ärendet
genom någon annan än den enskilde själv.
Den här föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension skall gälla
för tre olika myndigheter nämligen skattemyndigheten, den allmänna
försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten, med delvis olika
myndighetskulturer och med ansvar för olika slags frågor och ärenden
enligt den nya lagen. Eftersom det inte är rimligt att ha olika regler
beroende på vilken myndighet som handlägger frågan eller vilket slags
ärende det gäller, föreslår vi nu i stället att vid handläggningen av
ärenden enligt den här föreslagna lagen skall förvaltningslagen i så stor
utsträckning som möjligt vara tillämplig. Bara när det finns behov av
särskilda regler som avviker från förvaltningslagen lämnas därför förslag
till sådana bestämmelser. Den allmänna serviceskyldighet och
utredningsskyldighet som gäller enligt förvaltningslagen skall gälla även
för ärenden enligt den här föreslagna lagen om inkomstgrundad
ålderspension.
Beträffande uppgiftsskyldigheten gäller redan enligt nuvarande regler
att skattemyndigheten i allmänhet har tillgång till de uppgifter som den
behöver för att kunna besluta om pensionsgrundande inkomst. Det är
framför allt de uppgifter som skall lämnas i kontrolluppgifter och själv-
deklarationen i enlighet med bestämmelserna i lagen (1990:325) om
allmän självdeklaration och kontrolluppgifter som ligger till grund för
skattemyndighetens beslut. Några särskilda regler om uppgiftslämnande
för att fastställa pensionsgrundande inkomst behöver därför inte införas
i det reformerade pensionssystemet.
För att den allmänna försäkringskassan skall kunna fastställa de s.k.
pensionsgrundande beloppen måste kassan få vissa uppgifter från andra
myndigheter m.fl. automatiskt. Författningsbestämmelser om uppgifts-
skyldighet behöver därför införas för vissa statliga myndigheter i
förordning. I avsnitt 10.3 föreslås också att den som är ansvarig för
grundutbildningen av totalförsvarspliktiga skall vara skyldig att lämna
uppgifter härom till Totalförsvarets pliktverk. Vissa uppgifter som
behövs för att besluta om pensionsgrundande belopp kommer dock
försäkringskassan själv att förfoga över. Det gäller t.ex. uppgift om att
en person blivit förälder eller tagit emot ett barn för adoption.
Sistnämnda förhållande får försäkringskassan kännedom om i samband
med att föräldrapenning och barnbidrag skall börja betalas ut.
Beträffande barn som genom socialnämndens försorg har placerats hos
någon annan än vårdnadshavaren får försäkringskassan ofta besked om
detta genom anmälan från socialnämnden om att barnbidraget skall
överföras till den som har hand om barnet. Sådana uppgifter som
försäkringskassan förfogar över, bör få användas vid fastställandet av
pensionsgrundande belopp.
Förutom de uppgifter som skattemyndigheten och försäkringskassan
sålunda får del av utan något särskilt föreläggande, bör den enskilde samt
statliga och kommunala myndigheter, arbetsgivare, försäkringsinrätt-
ningar och arbetslöshetskassor vara skyldiga att, i enlighet med vad som
gäller i dag enligt AFL, efter föreläggande lämna de uppgifter som kan
behövas för tillämpningen av reglerna i det reformerade pensionssyste-
met. Precis som enligt nuvarande regler i AFL bör denna bestämmelse
också omfatta föreläggande av Riksförsäkringsverket och allmän
förvaltningsdomstol. Detsamma bör gälla föreläggande av
Premiepensionsmyndigheten.
Våren 1997 föreslog regeringen ett antal lagändringar för att förbättra
försäkringskassornas utrednings- och kontrollmöjligheter. Bl.a.
föreslogs en generell regel om att uppgifter som den försäkrade lämnar
om faktiska förhållanden skulle lämnas på heder och samvete (prop.
1996/97:121). Förslaget har antagits av riksdagen (bet. 1996/97:SfU10,
rskr. 1996/97:231). Motsvarande bör gälla även för uppgifter som en
enskild skall lämna enligt denna lag.
Som nämnts ovan skall den enskilde enligt förvaltningslagen under-
rättas om uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än henne
eller honom själv. För att inte denna kommuniceringsskyldighet skall bli
alltför omfattande, bör dock undantag göras för de uppgifter som skall
lämnas automatiskt från vissa myndigheter. Sådana uppgifter skall så-
ledes inte behöva kommuniceras med den enskilde. Den enskilde torde
ändå i flertalet fall få kännedom om dessa uppgifter genom den kontroll-
uppgift som erhålles i samband med deklarationen eller genom annan
underrättelse från den som lämnat uppgiften.
27.3 Ändring av beslut
Regeringens förslag: Ändring i beräkningsunderlaget för ett beslut
enligt denna lag skall automatiskt medföra att beslutet ändras. Det-
samma gäller om det föranleds av en ändring av beslutad egenavgift.
Vid bristande avgiftsbetalning för en försäkrad som har haft in-
komst av annat förvärvsarbete skall fastställd pensionsrätt och tillgo-
doräknade pensionspoäng räknas om med hänsyn till hur stor andel av
avgifterna som har betalats.
Om en försäkrad har tillgodoräknats pensionsrätt för
premiepension avseende plikttjänst eller barnår och därefter på grund
av en taxeringsändring inte längre uppfyller det s.k. förvärvsvillkoret,
skall den beslutade pensionsrätten för premiepension ändras.
Om ändringen av den pensionsgrundande inkomsten eller det pen-
sionsgrundande beloppet med anledning av ändringen av beräknings-
underlaget skulle understiga 1000 kr skall dock ingen ändring ske.
För makar som har begärt överföring av pensionsrätt för
premiepension skall en ändring som berör den överförda
pensionsrätten även medföra en ändring hos den make till vilken
överföringen skett.
Den enskilde skall alltid underrättas om att ett beslut har ändrats.
Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 innehöll mer
detaljerade bestämmelser om i vilka situationer en ändring kunde ske.
De förslag som redovisades i Ds 1997:66 stämmer överens med
regeringens förslag.
Utredningens förslag: I SOU 1997:131 lämnades förslag på
särskilda regler om åtgärder vid bl.a. ändrad pensionsrätt. Dessa förslag
har behandlats i avsnitt 26.2.
Remissinstanserna: Riksskatteverket har hänvisat till sitt remissvar
över Ds 1995:29, vissa frågor avseende allmänna egenavgifter, där man
anfört att de processuella frågorna beträffande de olika kopplingar som
kan uppkomma mellan taxering, debitering och pensionsgrundande in-
komst bör klarläggas. Riksförsäkringsverket anser att det bör framgå av
bestämmelsen om följdändringar att denna även omfattar andra ändringar
än taxeringsändringar. Regeln om sådan ändring bör vidare justeras så att
det är storleken på ändringen av den inkomst/det belopp som ligger till
grund för följdändringen som skall uppgå till ett visst belopp för att änd-
ring skall behöva företas.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom den pensionsgrundande
inkomsten enligt det nuvarande pensionssystemet skall bestämmas med
ledning av den försäkrades taxering, kan ändringar i denna medföra att
också den pensionsgrundande inkomsten behöver ändras. På grund härav
finns det i LBP en bestämmelse om att skattemyndigheten skall ändra en
försäkrads pensionsgrundande inkomst ex officio om
skattemyndigheten eller allmän förvaltningsdomstol beslutar om ändrad
taxering och ändringen föranleder en avvikelse från den beräknade
pensionsgrundande inkomsten med minst 1 000 kr. På motsvarande sätt
bör även i det reformerade pensionssystemet ett beslut om
pensionsgrundande inkomst ändras, om den taxerade inkomsten ändras
av skattemyndigheten eller allmän förvaltningsdomstol.
I det reformerade pensionssystemet kan pensionen grundas inte bara
på pensionsgrundande inkomst utan även på andra pensionsgrundande be-
lopp. Den pensionsgrundande inkomsten kommer t.ex. att i stor
utsträckning ha betydelse för beräkningen av pensionsgrundande belopp
för barnår. På grund härav bör den allmänna försäkringskassan vara
skyldig att ändra även ett beslut om pensionsgrundande belopp i de fall
då skattemyndigheten har ändrat den pensionsgrundande inkomsten och
denna ändring föranleder att även det beslutade pensionsgrundande be-
loppet för den försäkrade behöver ändras. Detta bör gälla oavsett av
vilken anledning skattemyndigheten har ändrat den pensionsgrundande
inkomsten. Även ändringar efter t.ex. en omprövning bör föranleda ett
nytt beslut om pensionsgrundande belopp av försäkringskassan.
Föranleder det ändrade beslutet om pensionsgrundande inkomst eller
ett ändrat beslut om pensionsgrundande belopp att även beslutad pen-
sionsrätt eller pensionspoäng bör ändras, skall försäkringskassan också
vara skyldig att meddela ett nytt sådant beslut. Detta gäller oavsett om
ändringen av det pensionsgrundande beloppet beror på att den pensions-
grundande inkomsten har ändrats eller om ändringen föranleds av en
ändring eller omprövning av det pensionsgrundande beloppet. Ett beslut
om ändring av pensionsrätt eller pensionspoäng kan i sin tur föranleda
att storleken på den pension som skall betalas ut i form av
inkomstpension, premiepension eller tilläggspension, måste ändras. Alla
förändringar i beräkningsunderlaget för ett beslut enligt denna lag bör
således föranleda att de berörda myndigheterna gör de följdändringar
som blir nödvändiga med anledning av det ändrade beräkningsunderlaget.
Eftersom det reformerade pensionssystemet skall vara ett
avgiftsfinansierat system bör beslut enligt denna lag kunna ändras också
då det föranleds av en ändring av ett beslut om egenavgift. Om det t.ex.
skulle visa sig att skattemyndigheten vid bestämmandet av
avgiftsunderlaget enligt skattebetalningslagen (1997:483) skulle anse
att ett belopp som ingår i inkomst av annat förvärvsarbete skall hänföras
till inkomst av anställning i stället bör en motsvarande ändring göras av
den pensionsgrundande inkomst som avgiften hänför sig till.
För den som har haft inkomst av annat förvärvsarbete skall
pensionsrätt och pensionspoäng endast tillgodoräknas i den utsträckning
som egenavgift i form av ålderspensionsavgift och allmän pensionsavgift
har betalats. Detta har närmare redovisats i avsnitt 13.5. Pensionsrätt
och pensionspoäng kommer dock i allmänhet att ha tillgodoräknats
innan det slutligt kan konstateras om de nämnda avgifterna har betalats.
På grund härav behöver bestämmelsen om ändring även omfatta
situationer då egenavgiften eller den allmänna pensionsavgiften inte till
fullo har betalats. Skulle pension beräknad på sådan pensionsrätt redan
ha börjat betalas ut, bör den enskilde dessutom vara skyldig att återbetala
för mycket utbetalad pension (se avsnitt 26.1).
För att pensionsrätt för premiepension skall tillgodoräknas även för
pensionsgrundande belopp för plikttjänst eller barnår har det föreslagits
att den försäkrade senast då pensionsrätten fastställs måste ha uppfyllt
ett s.k. förvärvsvillkor. Detta villkor har beskrivits närmare i avsnitt
11.6. Skälet till detta är att de medel som förvaltas i
premiereservsystemet motsvaras av verkliga penningtransaktioner.
Skulle det sedan på grund av ändrad taxering för den enskilde eller på
grund av obetalda avgifter visa sig att förvärvsvillkoret inte var uppfyllt
när pensionsrätten fastställdes bör den beslutade pensionsrätten för
premiepension ändras.
För ändring av både pensionsgrundande inkomst och pensionsgrun-
dande belopp föreslogs i de olika departementspromemoriorna en be-
loppsspärr av innebörd att, om ändringen skulle medföra en avvikelse
från vad som beslutats på mindre än 1 000 kr, behöver beloppet inte änd-
ras. Riksförsäkringsverket föreslår i stället att storleken på
taxeringsändringen respektive ändringen av den pensionsgrundande
inkomsten skall vara avgörande för om en ändring skall företas. Detta är
emellertid ingen lämplig lösning eftersom en taxeringsändring
respektive en ändring av den pensionsgrundande inkomsten inte alltid
medför följdändringar. För en försäkrad som har tillgodoräknats
pensionsgrundande belopp för barnår innebär en ändring av den
pensionsgrundande inkomsten dessutom att försäkringskassan behöver
göra en ny beräkning av vilket av de tre alternativen för beräkning av det
pensionsgrundande beloppet som är mest förmånligt. Någon form av
beloppsspärr för när ändringar som föranleds av ändringar i
beräkningsunderlaget skall ske, är emellertid nödvändig både för att den
försäkrade skall slippa få besked om mycket små ändringar och kanske
framförallt för att det inom premiereservsystemet inte ständigt skall
behöva göras ändringar på premiepensionskontona som avser mycket
små belopp. Regeringen anser att denna spärr bör utformas i enlighet
med förslagen i departementspromemoriorna.
Som framgår av avsnitt 14 har det föreslagits att två makar skall kunna
begära att den ena makens pensionsrätt för premiepension skall
överföras till den andra maken. Sedan pensionsrätten för premiepension
har fastställts och därefter överförts till den andra maken, kan dock
beslutet beträffande den överförda pensionsrätten av olika anledningar
komma att ändras. I sådana fall bör beslutet om pensionsrätt för båda
makarna ändras.
Förutom de föreslagna bestämmelser som nu beskrivits om när ett be-
slut bör kunna ändras gäller förvaltningslagens regler om ändring av ett
beslut på grund av att det har blivit uppenbart oriktigt eller liknande
(26 § förvaltningslagen).
När ett beslut har ändrats bör den som berörs av ändringen underrättas
om detta. Det gäller även om ett ändrat beslut om t.ex. pensionsgrun-
dande inkomst inte föranleder någon ändring av beslutet om
pensionsrätt. En sådan ändring kan ändå vara av betydelse för den
försäkrade om han eller hon skulle vilja begära omprövning av
pensionsrätten på grund av någon annan omständighet vid ett senare
tillfälle. Om den företagna ändringen är av betydelse för den enskilde,
även om beslutet om pensionsrätt inte påverkas, bör det också vara
möjligt för denne att begära omprövning och överklaga ändringen av
pensionsgrundande inkomst eller pensionsgrundande belopp (se avsnitt
27.4 och 27.5).
27.4 Omprövning av beslut
Regeringens förslag: Omprövning skall göras om den enskilde
begär det eller om det finns andra skäl. Omprövning av beslut om
pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp på
begäran av den försäkrade skall dock normalt göras bara i samband
med att beslutet om pensionsrätt eller pensionspoäng omprövas.
Försäkringskassan skall överlämna frågor som gäller den
pensionsgrundande inkomsten till skattemyndigheten, som får
ompröva sitt beslut och därefter meddela försäkringskassan om detta
har ändrats. Har den som beslutet avser avlidit får även annan som är
berörd av beslutet begära omprövning av detta.
Den enskilde kan enligt huvudregeln begära omprövning av beslut
om pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår inom ett år efter fast-
ställelseåret och av andra beslut inom två månader från det att han
eller hon fick del av eller annars fått kännedom om beslutet. Riksför-
säkringsverket skall inte kunna begära omprövning av beslut men så-
väl Premiepensionsmyndigheten och försäkringskassan som skatte-
myndigheten skall på eget initiativ under vissa förutsättningar kunna
ompröva sina beslut och beräkningar. Omprövning av pensionsrätt,
pensionspoäng och vårdår får då enligt huvudregeln ske inom ett år
efter fastställelseåret. Andra beslut får omprövas till den enskildes
fördel inom två månader från det att beslutet meddelades. Om ett be-
slut har blivit oriktigt på grund av att en enskild har lämnat oriktiga
uppgifter eller har brustit i sin uppgiftsskyldighet eller om beslutet
har fattats på ett uppenbart oriktigt eller ofullständigt underlag eller
liknande får omprövning ske även efter de ovan angivna tidpunkterna.
Detsamma gäller om beslutet påverkas av en ändring av ett beslut för
en annan försäkrad eller ett beslut angående arbetsgivaravgift.
Den enskilde skall få tillfälle att yttra sig innan myndigheten eller
försäkringskassan fattar beslut om omprövning.
Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 innehöll flera
olika regler beroende på om omprövningen var till fördel eller till
nackdel för den enskilde. Där föreslogs dessutom att omprövning av
pensionsrätt och därtill hörande beslut skulle ske inom motsvarande
tider som gäller enligt taxeringslagen. Förslaget i Ds 1997:66 stämmer
i huvudsak överens med regeringens förslag. I denna promemoria
föreslogs dock att försäkringskassan skulle kunna ompröva även andra
beslut än beslut om pensionsrätt m.m. både till fördel och till nackdel
för den enskilde inom två månader från det att beslutet meddelades.
Utredningens förslag: I SOU 1997:131 föreslogs att förvalt-
ningslagens regler om omprövning av beslut skulle gälla inom premie-
reservsystemet.
Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket anser att den föreslagna
regleringen i Ds 1995:41 är omotiverat komplicerad. Samma regler bör
gälla som för socialförsäkringen i övrigt. Det är inte nödvändigt med
samma tidsfrister som gäller för taxeringen om konsekvensändringar får
göras oberoende av den tid som förflutit sedan beslutet meddelades.
Ändringar långt i efterhand är i sig otillfredsställande. Överklagande av
beslut bör ha inkommit inom två månader efter delfåendet. I sitt yttrande
över Ds 1997:66 anför verket att det bör finnas gemensamma
omprövnings- och ändringsregler för hela socialförsäkringsområdet. I
avvaktan på en översyn av dessa regler bör bestämmelserna i den nya
lagen motsvara vad som gäller enligt 20 kap. 10 och 10 a §§ AFL.
Detsamma anser Kammarrätten i Stockholm. Även Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län anser att det bör ske en översyn av hela
socialförsäkringens processregler. Länsrätten anser vidare att det är
otillfredsställande att försäkringskassan kan ompröva sina beslut även
till nackdel för den enskilde och att en omprövning inom två månader
från det att beslutet meddelades dessutom är för kort tid för att hinna
med kommunicering, utredning m.m. Göteborgs allmänna
försäkringskassa har inga synpunkter på förslaget.
Försäkringsanställdas förbund påpekar i sitt svar beträffande
Ds 1995:41 att i de fall då omprövning skall göras även av
skattemyndigheten så kommer handläggningstiden att bli längre varför
föreskriften om maximal omprövningstid på sex veckor bör ändras.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler i LBP kan
skattemyndighetens beslut om pensionsgrundande inkomst omprövas på
begäran av den enskilde eller Riksförsäkringsverket. Dessutom kan
skattemyndigheten ompröva ett beslut på eget initiativ. Regler om om-
prövning av skattemyndighets beslut finns också i taxeringslagen. I
20 kap. 10 § AFL finns bestämmelser om omprövning såvitt gäller
beslut av allmän försäkringskassa. Försäkringskassan får enbart ompröva
beslut som har fattats av tjänsteman och endast på begäran av den
försäkrade. Riksförsäkringsverket får inte begära omprövning av
försäkringskassans beslut. Vid omprövning får beslutet inte ändras till
den enskildes nackdel. Förutom denna bestämmelse finns också regler
om ändring av beslut i 20 kap. 10 a § AFL. Enligt denna bestämmelse
skall försäkringskassan i vissa särskilt angivna fall självmant ändra sitt
beslut. Denna regel har dock i praktiken kommit att tillämpas på ett sätt
som inte helt överensstämmer med lagtextens lydelse.
Som anförts inledningsvis anser regeringen att förvaltningslagens be-
stämmelser bör tillämpas i så stor utsträckning som möjligt på beslut
enligt den föreslagna lagen. Enligt förvaltningslagen skall omprövning
ske om myndigheten finner att ett beslut är uppenbart oriktigt på grund
av nya omständigheter eller av någon annan anledning. De beslut som
meddelas enligt den här föreslagna lagen bör emellertid kunna omprövas
även i andra situationer än då beslutet är uppenbart oriktigt. Regeringen
anser därför att det bör införas särskilda bestämmelser om omprövning i
den nya lagen.
Frågan är då hur en sådan bestämmelse bör vara utformad. Bestämmel-
sen om omprövning i AFL medger bara omprövning på begäran av den
enskilde och bestämmelsen om ändring har som sagt fått ett
vidsträcktare tillämpningsområde än vad som direkt följer av lagtexten.
Den nu föreslagna lagen skall ligga till grund för ett helt nytt
pensionssystem som skall ersätta nuvarande regler om ålderspension i
AFL. Lagen skall vidare tillämpas av två olika myndigheter samt
försäkringskassan vilka inte har någon gemensam myndighetskultur. Att
då föra in en bestämmelse vars lydelse inte helt överensstämmer med
dess tillämpningsområde kan inte anses tillfredsställande. Det kan
däremot även finnas anledning att se över reglerna i AFL för omprövning
m.m.
Regeringen föreslår därför att det för beslut enligt den här föreslagna
lagen införs en helt ny regel om omprövning som skall tillämpas av
skattemyndigheten, den allmänna försäkringskassan och Premiepen-
sionsmyndigheten. Bestämmelsen innebär att ett beslut skall kunna om-
prövas på begäran av den som beslutet avser eller annars om det finns
särskilda skäl för en omprövning. En omprövning måste således alltid
ske när en enskild begär det och då oavsett av vilken anledning detta
begärs. En begäran om omprövning måste dock, som framgår nedan,
göras inom en viss tid efter det att beslutet meddelades. För övrigt skall
ett beslut omprövas av myndigheten eller försäkringskassan om det t.ex.
på grund av att det framkommit nya uppgifter finns anledning att
ompröva beslutet. För omprövning i den sistnämnda situationen föreslås
dock vissa begränsningar som framgår nedan.
I det reformerad ålderspensionssystemet kommer vanligtvis både
skattemyndigheten och den allmänna försäkringskassan att medverka vid
bestämmandet av en persons pensionsrätt. För att undvika att detta beslut
berörs av olika omprövningar hos skattemyndighet respektive försäk-
ringskassa som företas oberoende av varandra, föreslås det att huvud-
regeln bör vara att endast beslutet om pensionsrätt eller pensionspoäng
skall kunna omprövas på begäran av den enskilde. Om den pensions-
grundande inkomsten berörs av omprövningen, bör försäkringskassan
överlämna ärendet i den delen till skattemyndigheten, som själv får om-
pröva sitt beslut om den pensionsgrundande inkomsten och därefter
meddela försäkringskassan om beslutet har ändrats. Försäkringskassan
får sedan ompröva sitt beslut om pensionsgrundande belopp samt
pensionsrätten och pensionspoängen.
I vissa situationer kan det dock finnas anledning att ompröva ett beslut
om pensionsgrundande inkomst eller andra pensionsgrundande belopp
även om inte storleken på själva pensionsrätten eller pensionspoängen
skulle påverkas av omprövningen utan enbart fördelningen mellan olika
pensionsgrundande poster. Detta kan nämligen ha betydelse för en för-
säkrad som t. ex. anser att den pensionsgrundande inkomsten bör vara
högre och det pensionsgrundande beloppet för barnår lägre och som
ännu inte uppfyllt det s.k. förvärvsvillkoret för att pensionsrätt i
anledning av pensionsgrundande belopp skall medföra utbetalning av
pension (se avsnitt 11.6). Detsamma gäller om omprövningen avser
frågan om en inkomst skall hänföras till inkomst av anställning eller
inkomst av annat förvärvsarbete eftersom detta har betydelse för vem
som skall betala pensionsavgifterna för inkomsten. En särskild
bestämmelse föreslås därför om att omprövning i sådana fall får ske av
den pensionsgrundande inkomsten eller det pensionsgrundande beloppet
och att samma regler som gäller för omprövning av pensionsrätt då skall
gälla för omprövning av dessa beslut och att samma regler skall gälla för
skattemyndigheten som för försäkringskassan. När det i fortsättningen
talas om omprövning m.m. av pensionsrätt gäller detta även omprövning
av pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp i de fall
då dessa beslut får omprövas särskilt.
Som närmare kommenteras i författningskommentaren till 13 kap. 9 §
LIP skall omprövning ske på begäran av den som beslutet avser. För en
försäkrad som har avlidit kan dock beslutet om dennes intjänade pen-
sionsrätt ha betydelse för den som är berättigad till efterlevandepension.
För det fall den som beslutet avser är avliden bör därför ett beslut även
kunna omprövas på begäran av annan som är berörd av beslutet.
Vad gäller tiden inom vilken omprövning skall begäras kan olika över-
väganden göras. Beträffande beslut om pensionsgrundande inkomst, pen-
sionsgrundande belopp, pensionsrätt och pensionspoäng har dessa beslut
i allmänhet nära anknytning till beslutet om den försäkrades taxering.
För taxeringsbeslut gäller att dessa kan omprövas inom fem år efter
taxeringsåret. Eftersom det föreslås att beslut enligt den nya lagen skall
ändras automatiskt om det föranleds av en ändring av den försäkrades
taxering finns det ingen anledning att ha samma omprövningstider som
för taxeringsbeslut. Ett beslut om pensionsrätt och pensionspoäng får
emellertid som regel betydelse för den enskilde först efter lång tid men
då kommer det å andra sidan att ha betydelse under lång tid. För ett
sådant beslut är det inte tillfredsställande med en alltför kort
omprövningstid. Regeringen föreslår därför att för beslut om
pensionsrätt och pensionspoäng skall en begäran om omprövning ha
kommit in till försäkringskassan inom ett år efter fastställelseåret.
Eftersom ett år som det tillgodoräknats pensionspoäng för skall
likställas med vårdår, bör beslut om vårdår behandlas på samma sätt som
beslut om pensionspoäng och motsvarande tid för omprövning bör
därför gälla även för det beslutet. För övriga beslut enligt lagen om
inkomstgrundad ålderspension bör tiden för begäran om omprövning,
liksom enligt AFL, vara två månader från det att den enskilde fick del av
beslutet.
Eftersom det rör sig om ett mycket stort antal beslut om pensionsrätt,
pensionspoäng m.m. som kommer att meddelas varje år kan det, precis
som i fråga om taxeringsbeslut, normalt sett inte komma i fråga att
delge dessa. Därför måste också en enskild, som först efter
fastställelseåret har fått kännedom om beslutet om pensionsrätt m.m.,
kunna begära omprövning av detta inom viss tid därefter. Det föreslås
därför att en begäran om omprövning skall få göras inom två månader
från det att den enskilde fick sådan kännedom.
I lagrådsremissen föreslogs att det dessutom skulle finnas en
möjlighet att begära omprövning av beslut om pensionsrätt i den
situationen att försäkringskassan meddelat ett nytt beslut angående
tillgodoräknande av barnår för en försäkrad och detta skulle kunna
innebära att den andre föräldern i stället var berättigad att tillgodoräkna
sig sådan pensionsrätt. Förslaget byggde på det då lämnade förslaget att
pensionsgrundande belopp för barnår automatiskt skulle tillgodoräknas
modern om båda föräldrarna visserligen uppfyllde förutsättningarna för
tillgodoräknande av sådant belopp men ingen anmälan gjorts om vem
som skulle tillgodoräknas denna rätt. Om modern i ett senare beslut
befanns inte uppfylla förutsättningarna för tillgodoräknande av sådant
belopp fanns det skäl att ge fadern möjlighet att begära omprövning av
beslutet om pensionsrätt såvitt avsåg honom. I det förslag vi nu lämnar
kommer i en sådan situation där föräldrarna inte gör något val, det
pensionsgrundande beloppet att tillgodoräknas den förälder som har
lägts pensionsunderlag. Om ingen av föräldrarna har något
pensionsunderlag för det året eller har lika högt underlag tillgodoräknas
modern det pensionsgrundande beloppet. De regler som vi nu föreslår
innebär således att försäkringskassan måste pröva vem av föräldrarna
som skall tillgodoräknas pensionsgrundande belopp för barnår i alla de
fall där föräldrarna inte gjort någon anmälan i frågan. Det är då också
rimligt att försäkringskassan ex officio gör en omprövning av beslutet
om pensionsrätt för den andre föräldern i den situtionen att det senare
visar sig att den förälder som har tillgodoräknats det pensionsgrundande
beloppet inte uppfyllde förutsättningarna för detta. Vi föreslår därför nu
ingen särskild omprövningsrätt för den enskilde i den situationen. För
förfluten tid är situationen däremot annorlunda och för denna tid bör
därför gälla andra regler, vilket närmare redogörs för i avsnitt 27.6.
Som nämnts i inledningen till detta avsnitt kan Riksförsäkringsverket
inte begära omprövning av försäkringskassans beslut men däremot av
skattemyndighetens beslut om pensionsgrundande inkomst. Att Riksför-
säkringsverket inte kan begära omprövning av försäkringskassans beslut
motiverades i propositionen 1977/78:20 med förslag till ändrad
organisation för besvärsprövning inom socialförsäkringen m.m. med att
det ansågs onödigt (s.98). Om Riksförsäkringsverket vill att ett beslut av
försäkringskassan skall ändras, kan verket överklaga beslutet i stället.
Eftersom det också får anses olämpligt att en tillsynsmyndighet kan
begära omprövning av beslut som har fattats av den som myndigheten har
att utöva tillsynen över, föreslås här att Riksförsäkringsverket inte skall
ha möjlighet att begära omprövning av beslut som skattemyndigheten,
försäkringskassan eller Premiepensionsmyndigheten meddelat enligt
den föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension.
Riksförsäkringsverkets uppgift bör i stället vara att främja enhetlig
tillämpning av lagstiftningen och verket bör därför ingripa endast när det
gäller frågor som är av betydelse till ledning för rättstillämpningen. Det
rättsmedel som då bör användas är överklagande. Om den enskilde
begärt omprövning av ett beslut och Riksförsäkringsverket överklagar
samma beslut bör hela ärendet överlämnas till förvaltningsdomstol för
prövning.
Beträffande omprövning på initiativ av skattemyndigheten, försäk-
ringskassan eller Premiepensionsmyndigheten finns det anledning att
göra olika överväganden beroende på vad beslutet avser. För beslut om
pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår bör omprövning få göras av
skattemyndigheten eller försäkringskassan inom samma tid som den en-
skilde kan begära omprövning av dessa beslut, det vill säga inom ett år
efter fastställelseåret. Eftersom det inte alltid är alldeles klart om en
sådan omprövning är till fördel eller till nackdel för den enskilde bör
någon begränsning i detta avseende inte gälla för dessa beslut. För övriga
beslut däremot, det vill säga framförallt beslut om pension, bör Premie-
pensionsmyndigheten eller försäkringskassan, såsom också länsrätten i
Göteborgs och Bohus län har förordat, bara kunna ompröva ett beslut till
den enskildes fördel om inte omprövningen föranleds av att det lämnats
oriktiga uppgifter eller liknande enligt vad som följer nedan. En
omprövning av andra beslut än pensionsrätt m.m. till den enskildes
fördel bör få göras inom två månader från det att beslutet meddelades.
Beslut enligt den här föreslagna lagen kommer ofta att fattas utan att
den enskilde själv behöver göra någon anmälan eller inkomma med några
uppgifter. Det är i princip bara vid uttag av pension som den enskilde
behöver ge in en ansökan. Beträffande den som tillgodoräknas pensions-
grundande belopp för barnår finns dock en skyldighet att uppge inkoms-
ter från arbete i utlandet. Om den som beslutet avser har lämnat oriktiga
uppgifter eller underlåtit att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyl-
dighet bör det vara möjligt att ompröva ett beslut även efter den tid som
nyss angivits. I fråga om premiepension till efterlevande kan en oriktig
uppgift ha lämnats såväl av pensionsspararen som en tidigare förmåns-
tagare, som sedan har avlidit. I så fall bör även ett beslut om premiepen-
sion till den efterlevande få omprövas efter den vanliga omprövnings-
tiden. Detsamma bör gälla om det vid en senare tidpunkt framkommer
att beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag eller om det föreligger andra synnerliga skäl samt om det
föranleds av ett beslut om ändrad arbetsgivaravgift, t.ex. om
skattemyndigheten vid bestämmande av avgiftsunderlaget enligt
skattebetalningslagen skulle anse att ett belopp som ingår i inkomst av
anställning inte skall räknas in i avgiftsunderlaget. Omprövningar av de
anledningar som angivits här bör få ske både till fördel och till nackdel
för den enskilde.
Beträffande pensionsgrundande belopp för barnår kan det dessutom
bli nödvändigt att ompröva ett sådant beslut för en försäkrad om beslutet
för den andre föräldern (eller i förekommande fall styvföräldern) ändras
och detta bör föranleda en ändring även av den förstnämnde försäkrades
pensionsrätt. Detta har kommenterats i författningskommentaren till
13 kap. 13 §. Även i denna situation bör omprövning få ske vid en senare
tidpunkt.
Den enskilde skall alltid få tillfälle att yttra sig innan ett beslut om
omprövning fattas på initiativ av en myndighet eller försäkringskassa.
Enligt 20 kap. 10 § AFL gäller att omprövning av en fråga angående
för mycket utbetald ersättning skall göras av socialförsäkringsnämnd om
det belopp som har utbetalats för mycket överstiger 10 % av
basbeloppet. Riksdagen har emellertid med i kraftträdande den 1 juli
1998 beslutat att denna bestämmelse skall tas bort (prop.1997/98:41,
bet.1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Någon motsvarighet till denna
bestämmelse föreslås därför inte i här.
27.5 Överklagande av beslut
Regeringens förslag: Beslut enligt lagen om inkomstgrundad
ålderspension skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Både
den enskilde och Riksförsäkringsverket skall kunna överklaga
besluten. Har den som beslutet avser avlidit får även annan som är
berörd av beslutet överklaga detta. Den enskilde får dock bara
överklaga beslut som först har omprövats eller ett beslut om
avvisning. Överklagande av en enskild skall ha kommit in inom två
månader från det att denne fick del av beslutet om omprövning.
Riksförsäkringsverket får överklaga ett beslut om pensionsrätt m.m.
inom ett år efter fastställelseåret och andra beslut inom två månader
från det att beslutet meddelades.
Den begränsning i rätten att överklaga vissa avvisningsbeslut som
har föreslagits i förvaltningsprocesslagen skall inte gälla avvisnings-
beslut enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension som har fattats
av försäkringskassan, skattemyndigheten eller Premiepensions-
myndigheten.
Beslut av allmän förvaltningsdomstol får överklagas av den en-
skilde inom två månader från det att denne fick del av beslutet och av
Riksförsäkringsverket inom två månader från det att beslutet med-
delades. Beslutet kan dessutom i vissa fall överklagas av den som
meddelat det överklagade beslutet, varvid samma tid skall gälla som
gäller för Riksförsäkringsverket. Bestämmelserna om
tvåpartsprocess i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
dock inte gälla för mål om pensionsrätt m.m.
För prövning i kammarrätten krävs prövningstillstånd. Nämndemän
skall inte ingå i kammarrätten vid prövning av mål om pensionsrätt.
Vid prövning av övriga mål skall nämndemän ingå i kammarrätten om
sådana ingått vid prövning i länsrätten.
Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och Ds 1997:66
stämmer delvis överens med regeringens förslag. I Ds 1995:41 och
1997:66 föreslogs dock att beslut om pensionsgrundande inkomst och
andra pensionsgrundande belopp normalt bara skulle få överklagas i
samband med överklagande av beslutet om pensionsrätt.
Utredningens förslag: Förslaget i SOU 1997:131 stämmer i princip
överens med regeringens förslag angående överklagande av ett beslut
om pension.
Remissinstanserna: Riksskatteverket och Skattemyndigheten i
Stockholms län tillstyrker uttryckligen förslaget i Ds 1995:41.
Länsrätten i Stockholms län påpekar att det i Ds 1995:41 föreslås vissa
bestämmelser i lagen som har samma materiella innehåll som
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Länsrätten anser vidare
att det kan medföra olägenheter att tiden för överklagande i vissa fall
blir obegränsad på grund av att den görs beroende av delgivning.
Länsrätten ställer sig frågande till hur Riksförsäkringsverkets
partställning skall behandlas i praktiken. I sina remissvar över Ds
1995:41 anför Skattemyndigheten i Malmöhus län att det bör vara
möjligt att korrigera felaktigheter i beräkningen av arvsvinstberäkningen,
och Länsrätten i Värmlands län anser att den allmänna
försäkringskassan bör vara part även i mål om pensionsrätt.
Kammarrätten i Sundsvall menar att det saknas skäl för att nämndemän
skall ingå i kammarrätten vid avgörande av socialförsäkringsmål. Kam-
marrätten i Stockholm anser beträffande förslagen i Ds 1995:41 att det
inte bör uppställas särskilda villkor för att få överklaga beslut om pen-
sionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp utan de
allmänna förvaltningsrättsliga reglerna bör vara tillräckliga. Vidare
påpekar kammarrätten beträffande förslaget i Ds 1997:66 att
nämndemän bara ingår om målet beviljas prövningstillstånd och prövas i
sak. Riksförsäkringsverket anför att verket bör undantas från kravet på
prövningstillstånd i kammarrätten.
Skälen för regeringens förslag: I det nuvarande pensionssystemet
får skattemyndighetens beslut om pensionsgrundande inkomst
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller
försäkringskassans beslut i olika ärenden enligt AFL. Om
försäkringskassans beslut har fattats av en tjänsteman hos kassan måste
det först omprövas innan det kan överklagas. Enligt den här föreslagna
lagen kommer inga beslut att fattas av socialförsäkringsnämnd. På
motsvarande sätt som gäller för beslut enligt AFL bör därför ett beslut
enligt denna lag först omprövas innan det får överklagas av den enskilde.
För att få enhetliga regler bör detta, i de fall beslut om
pensionsgrundande inkomst får överklagas särskilt, även gälla sådant
beslut.
För att förhindra att ett beslut om pensionsrätt påverkas av en ompröv-
ning som sker av både skattemyndigheten och försäkringskassan obero-
ende av varandra, har det i föregående avsnitt föreslagits att en huvud-
regel bör vara att endast försäkringskassans beslut om pensionsrätt skall
få omprövas på begäran av den försäkrade. Skattemyndighetens beslut
om pensionsgrundande inkomst och försäkringskassans beslut om pen-
sionsgrundande belopp bör få omprövas bara i samband med omprövning
av beslutet om pensionsrätt. I vissa fall föreslår vi dock att beslut om
pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp skall få om-
prövas särskilt. Eftersom det föreslagits att endast ett beslut som har
omprövats skall få överklagas av den enskilde behövs ingen motsvarande
begränsning för överklagandet. I den mån ett beslut om pensionsgrun-
dande inkomst eller pensionsgrundande belopp har omprövats får det
också överklagas. Förslaget i denna del innebär också att i de enstaka
fall då enbart beslutet om den pensionsgrundande inkomsten överklagas
kommer samma regler om överklagande m.m. som gäller för
försäkringskassan, enligt vad som följer nedan, att gälla också för
skattemyndigheten. När ett beslut om pensionsrätt överklagas kommer
det dock i allmänhet att medföra att domstolen ändå måste överpröva
samtliga beräkningar som gjorts, eftersom såväl pensionsgrundande
inkomst som pensionsgrundande belopp kan ligga till grund för beslutet
om pensionsrätt.
Även övriga beslut enligt den föreslagna lagen bör givetvis efter
omprövning vara överklagbara på samma sätt som i dag. Det gäller t.ex.
beslut om utbetalning eller återbetalning av pension. Detsamma gäller
beslut varigenom en begäran om omprövning har avvisats. Däremot
utgör t.ex. den årliga arvsvinstuppräkningen, indexeringen inom
fördelningssystemet av pensionsrätt m.m. inte ett särskilt beslut utan
detta är en ren beräkningsprocedur inför beräkningen av pensionens
storlek som inte bör kunna överklagas särskilt. En sådan beräkning kan
givetvis göras om, i fall det skulle visa sig att den innehåller
felaktigheter av något slag.
Eftersom det föreslås att endast omprövningsbeslut ( och i förekom-
mande fall beslut om avvisning) skall få överklagas av den enskilde kan
den tid inom vilken han eller hon måste klaga på beslutet vara densamma
oavsett om beslutet gäller pensionsrätt eller pension. De olika
tidsfrister som föreslås gälla för den enskilde i fråga om de olika
besluten behöver då bara beaktas vid omprövningen. När en enskild
överklagar ett beslut föreslås det därför att överklagandet skall ha
inkommit inom två månader från det att han eller hon fick del av
beslutet. Samma tid bör för övrigt också gälla för överklagande av
förvaltningsdomstols beslut.
Riksförsäkringsverket bör också ha möjlighet överklaga samtliga be-
slut av skattemyndigheten, den allmänna försäkringskassan och Premie-
pensionsmyndigheten enligt den här föreslagna lagen. I föregående av-
snitt har det emellertid föreslagits att Riksförsäkringsverket inte skall
kunna begära omprövning av beslut. Därför bör den tid inom vilken ett
överklagande från verket måste ha inkommit vara densamma som gäller
för en enskild som vill begära omprövning, dvs. det bör gälla olika
frister beroende på vad beslutet gäller. Beslut om pensionsgrundande
inkomst och belopp, pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår bör således
överklagas före utgången av året efter fastställelseåret eller, om beslutet
har meddelats efter den 31 oktober det året, inom två månader från det
att beslutet meddelades. Eftersom beslut enligt 4 kap. LIP föreslås skall
vara meddelade senast den 31 mars året efter fastställelseåret torde
sistnämnda tidsfrist framförallt bli aktuell om Riksförsäkringsverket vill
överklaga ett beslut om ändring eller omprövning. För övriga beslut
enligt denna lag bör ett överklagande från Riksförsäkringsverket ha
inkommit inom två månader från det att beslutet meddelades. Om verket
vill överklaga en allmän förvaltningsdomstols beslut bör överklagandet
ha inkommit inom två månader från det att detta beslut meddelades.
Regeringen har i den nyligen till riksdagen överlämnade propositionen
1997/98:101 Översyn av förvaltningsprocessen; en allmän regel om
domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m. lämnat förslag till vissa
ändringar i bl.a. förvaltningsprocesslagen avseende överklagande av av-
visningsbeslut. I propositionen föreslås att om en förvaltningsdomstol
har överprövat ett beslut om avvisning på grund av att ett överklagande
har kommit in för sent, skall domstolens beslut inte få överklagas.
Denna regel skall dock enligt förslaget inte gälla när avvisningsbeslutet
har fattats av en försäkringskassa eller en arbetslöshetskassa.
Bakgrunden till förslaget om överklagandeförbud är ett önskemål om att
effektivisera förvaltningsprocessen och att därför införa ett
överklagandeförbud motsvarande det som gäller enligt 30 §
förvaltningslagen. I den lagrådsremiss som föregick propositionen
lämnades därför ett förslag till begränsningar såvitt avsåg rätten att
överklaga beslut om att avvisa ett överklagande på grund av att det har
kommit in för sent. I propositionen (s.89) har konstaterats att denna
begränsning på socialförsäkringsområdet och när det gäller rätten till
arbetslöshetsersättning dock endast skulle omfatta de fall där ett
överklagande har kommit in för sent och inte avvisningsbeslut som avser
en för sent inkommen begäran om omprövning. I anledning härav har i
propositionen föreslagits att ett undantag från överklagandeförbudet
skall gälla bl.a. i fråga om beslut enligt AFL som fattats av
försäkringskassan. Undantaget gäller däremot inte när länsrätten fattar
avvisningsbeslutet eftersom det i dessa fall alltid är fråga om att avvisa
ett överklagande. Regeringen anger vidare i propositionen att avsikten är
att i ett annat sammanhang återkomma till frågan avseende de fall där det
nu görs undantag från överklagandeförbudet.
Också i det reformerade pensionssystemet föreslår vi att det skall
finnas regler om omprövning av beslut av försäkringskassan, skatte-
myndigheten och Premiepensionsmyndigheten. Om inte undantag görs i
förhållande till det i prop.1997/98:101 lämnade förslaget om över-
klagandeförbud kommer detta förbud att gälla för avvisningsbeslut såvitt
avser ett för sent inkommet överklagande men inte en för sent
inkommen begäran om omprövning. Av samma skäl som anförts för att
det tills vidare skall göras undantag för beslut av försäkringskassan i
ärenden enligt AFL bör undantag gälla avvisningsbeslut enligt LIP. Detta
överensstämmer också med vad som var innebörden av förslaget i
lagrådsremissen angående inkomstgrundad ålderspension. Undantaget
bör dock på samma sätt som enligt förslaget i prop.1997/98:101 be-
gränsas till att gälla avvisningsbeslut av den instans som också skulle
kunna fatta omprövningsbeslut. Även om detta innebär en avvikelse från
lagrådsremissens förslag saknas skäl att här utvidga undantaget i denna
lag till att gälla även avvisningsbeslut av högre instans när något sådant
undantag inte har föreslagits i de övriga författningar där det i
proposition 1997/98:101 har föreslagits att ett undantagande skall
införas. Undantag skall således endast gälla avvisningsbeslut enligt LIP
som har fattats av försäkringskassan, skattemyndigheten eller
Premiepensionsmyndigheten. Undantagsbestämmelsen skall därtill
också gälla för personer födda år 1937 eller tidigare, för vilka i övrigt
processreglerna i LBP i stället är tillämpliga.
I december 1995 beslutade riksdagen att det skulle införas en
obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen, där det allmänna
skulle företrädas av den myndighet som först beslutade i saken. En
särskild bestämmelse härom har införts i 7 a § förvaltningsprocesslagen.
Riksförsäkringsverket har dock enligt 20 kap. 12 § andra stycket AFL
möjlighet att överta den allmänna försäkringskassans uppgift att föra
talan. Ändringarna, som bara gäller i den mån det inte finns avvikande
bestämmelser i annan lag eller författning, trädde i kraft den 1 maj
1996. Beträffande mål om pensionsrätt innebär emellertid en sådan
processordning vissa praktiska problem, eftersom den här föreslagna
ordningen innebär att såväl skattemyndigheten som försäkringskassan
har meddelat beslut som ligger till grund för försäkringskassans beslut
om pensionsrätt och pensionspoäng samtidigt som besluten om
pensionsgrundande inkomst och belopp normalt skall få överklagas bara
i samband med överklagande av beslut om pensionsrätt. Regeringen
anser därför att Riksförsäkringsverket ensam bör vara part i mål som rör
pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår. Eftersom mål om
pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp, i de fall då
de överklagas särskilt, skall behandlas som mål om pensionsrätt
kommer även dessa mål att vara undantagna från 7 a § för-
valtningsprocesslagen.
Tvåpartsprocessen bör däremot kunna tillämpas vad gäller övriga mål
om inkomstgrundad ålderspension, dvs. framför allt i mål om
utbetalning och återbetalning av pension. En motsvarighet till den
införda bestämmelsen i AFL om Riksförsäkringsverkets rätt att överta
försäkringskassans uppgift att föra talan bör införas även i den nu
föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension och detta bör även
gälla för mål där Premiepensionsmyndigheten är part. När och hur
Premiepensionsmyndigheten och försäkringskassorna bör underrätta
Riksförsäkringsverket om mål som kan vara av intresse att bevaka eller
överta talan i, får verket reglera särskilt.
Tvåpartsprocessen innebär också att såväl
Premiepensionsmyndigheten som de allmänna försäkringskassorna får
överklaga en allmän förvaltningsdomstols beslut i de mål där
myndigheten eller kassan har varit part, dvs. i detta fall i alla mål utom
mål om pensionsgrundande inkomst och belopp, pensionsrätt,
pensionspoäng samt vårdår. För överklaganden av
Premiepensionsmyndigheten eller en allmän försäkringskassa bör
samma tidsfrister gälla som för Riksförsäkringsverket, det vill säga två
månader från det att beslutet meddelades.
Enligt det förslag som lämnats i avsnitt 13.3 skall beslut om pensions-
grundande inkomst enligt huvudregeln meddelas av den skattemyndighet
inom vars verksamhetsområde den försäkrade var bosatt den 1 november
intjänandeåret och beslut om pensionsgrundande belopp av den försäk-
ringskassa inom vars verksamhetsområde den försäkrade är bosatt när
beslutet fattas. Vanligtvis torde detta sakna betydelse för frågan om
vilken domstol som skall handlägga ett överklagande av ett sådant beslut,
eftersom det föreslås att i normalfallet endast beslutet om pensionsrätt
skall kunna överklagas. I de undantagsfall som tidigare redovisats då be-
slut om pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp skall
kunna överklagas särskilt kan det dock inträffa att besluten som över-
klagas har fattats av en skattemyndighet respektive en försäkringskassa i
två olika län, varför besluten skall överklagas till två olika länsrätter. I
sådana fall bör domstolarna med stöd av bestämmelserna i 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar se till att målen hand-
läggs vid en länsrätt. Inom domstolen bör det vanligen vara mest
lämpligt att mål om tillämpningen av lagen om inkomstgrundad
ålderspension handläggas gemensamt om där finns flera mål som
antingen berör samma person eller berör flera personer vars
pensionsrätt är beroende av varandra.
Våren 1994 behandlade riksdagen propositionen 1993/94:133 om in-
stansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna. I denna pro-
position föreslog regeringen bl.a. att det skulle införas en möjlighet att
kräva prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Riksdagen
godkände regeringens förslag (bet. 1993/94:JuU24,
rskr. 1993/94:319). I propositionen 1994/95:27 om fortsatt
reformering av instansordningen m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna har regeringen föreslagit att prövningstillstånd
skall införas för ett stort antal måltyper, bl.a. socialförsäkringsmål.
Riksdagen har godkänt även detta förslag (bet. 1994/95:JuU6, rskr.
1994/95:165). I enlighet med den allmänna principen bör det även för
mål enligt den nu föreslagna lagen fordras prövningstillstånd för
prövning i kammarrätten. Huruvida Riksförsäkringsverket bör undantas
från detta krav är en fråga som bör behandlas enhetligt för hela
socialförsäkringsområdet. Detta får därför övervägas i samband med en
översyn av de processuella bestämmelserna i AFL m.fl. författningar
inom det området.
Enligt nuvarande bestämmelser skall kammarrätten avgöra mål enligt
LBP utan att nämndemän medverkar medan nämndemän skall medverka i
mål enligt AFL om nämndemän ingått i länsrätten. Mål om pensionsrätt
torde till största delen komma att avse beräkning av pensionsgrundande
inkomst och andra pensionsgrundande belopp. De påminner därmed mer
om mål enligt LBP än om andra socialförsäkringsmål. Det torde inte
heller vara så vanligt med rena skälighetsbedömningar i dessa mål. Mot
bakgrund av detta föreslås att nämndemän inte bör medverka i kammar-
rätten när det gäller mål angående pensionsrätt m.m. För övriga mål en-
ligt den föreslagna lagen bör däremot nämndemän medverka enligt
samma regler som gäller i dag för mål enligt AFL. Så som
Kammarrätten i Stockholm har påpekat förekommer medverkan av
nämndemän i kammarrätten bara när målet prövas i sak.
27.6 Beslut avseende åren 1960-1998
Regeringens förslag: För beslut om pensionsrätt för premiepension
avseende åren 1995–1997 skall en begäran om omprövning ha in-
kommit till den allmänna försäkringskassan senast den 31 augusti
2000. För beslut om pensionsrätt i övrigt och andra pensionsgrundan-
de belopp än pensionsgrundande inkomst för åren 1960–1998 skall
begäran om omprövning ha kommit in till den allmänna försäkrings-
kassan senast den 30 juni 2001. Motsvarande tidpunkter skall gälla
för överklagande av Riksförsäkringsverket. Om beslutet har
meddelats efter den 30 juni 2000 respektive den 30 april 2001 får
Riksförsäkringsverket dock komma in med överklagandet inom två
månader från den dag då beslutet meddelades.
Särskilda tidsfrister skall gälla för den som inte fått kännedom om
beslutet före de ovan nämnda tidpunkterna samt om det pensions-
grundande beloppet för barnår för en förälder har omprövats och den
andre föräldern av denna anledning vill få sin egen pensionsrätt
omprövad.
I övrigt skall i huvudsak samma regler om ändring, omprövning och
överklagande gälla som för det årliga beslutet.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer delvis
överens med regeringens. I den promemorian föreslogs dock att endast
ett retroaktivt beslut skulle meddelas senast den 1 juli 1998 och begäran
om omprövning eller överklagande skulle ha inkommit senast den 30
juni 1999.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några
synpunkter på detta förslag.
Skälen för regeringens förslag: Beslut om pensionsrätt och andra
pensionsgrundande belopp än pensionsgrundande inkomst för åren
1960–1998 skall, enligt det förslag som redovisats i avsnitt 15.5, med-
delas vid två olika tillfällen av den allmänna försäkringskassan och den
försäkrade skall underrättas om besluten senast den 31 maj 1999
respektive 31 mars 2000. Pension enligt det reformerade
pensionssystemet skall enligt förslaget börja betalas ut tidigast den
1 januari 2001. Eftersom det i huvudsak är besluten om den retroaktiva
pensionsrätten som skall ligga till grund för den utbetalade pensionen, är
det angeläget att de retroaktiva besluten i så stor utsträckning som
möjligt kan vinna laga kraft före nämnda tidpunkt. Av denna anledning
föreslås en särskild tidsregel för omprövning och överklagande av
besluten för förfluten tid. För sådana beslut bör en begäran om
omprövning ha kommit in till försäkringskassan före den 30 augusti
2000 såvitt avser beslutet om pensionsrätt för premiepension för åren
1995-1997 och den 30 juni 2001 såvitt avser övriga beslut. Före denna
tidpunkt kan även försäkringskassan självmant ompröva sina beslut.
Beslut om pensionsgrundande inkomst för tiden 1960-1998 berörs inte
av dessa regler. För dessa beslut gäller de regler om omprövning och
överklagande som finns i LBP.
Den som gör sannolikt att han eller hon inte fått kännedom om ett be-
slut avseende tid före 1999 senast två månader före den 31 augusti 1999
respektive den 30 juni 2000 får begära omprövning eller överklaga be-
slutet inom två månader från det att han eller hon fick kännedom om be-
slutet. Detta gäller bl.a. när någon underrättelse om besluten inte sänts
till den berörde. Sådan underrättelse skall enligt förslaget i avsnitt 15.5
inte behöva sändas till personer som inte längre är inskrivna hos någon
försäkringskassa. Även för andra personer som av olika skäl, t.ex.
utlandsvistelse, inte fått kännedom om försäkringskassans beslut gäller
att överklagandetiden är två månader från det att personen i fråga fick
kännedom om beslutet.
Omprövning efter de ovan angivna tiderna bör också kunna ske om den
förälder som har tillgodoräknats det pensionsgrundade beloppet för barn
efter omprövning inte längre är berättigad till beloppet. Den andre för-
äldern bör då kunna begära omprövning av sin pensionsrätt för att själv få
tillgodoräkna sig detta belopp. Som framgår av avsnitt 27.4 fanns en
sådan bestämmelse i LIP i det förslag som granskades av lagrådet men
har nu tagits bort för framtiden. För de retroaktiva besluten bör
emellertid en sådan regel finnas eftersom tillgodoräknande av
pensionsrätt för barnår till en fader förutsätter att han har ansökt om
sådan rätt inom viss tid. En fader som avstår från att inom den
föreskrivna tiden göra en sådan ansökan på grund av att föräldrarna vill
att modern skall tillgodoräknas pensionsrätten för barnår bör ha
möjlighet att begära omprövning av sin egen pensionsrätt om det efter
en omprövning av moderns pensionsrätt skulle visa sig att modern inte
är berättigad att tillgodoräknas beloppet. En sådan begäran bör få göras
även efter den ordinarie omprövningstiden om faderns först vid en
senare tidpunkt får kännedom om att moderns pensionsrätt har
omprövats. Begäran om omprövning bör också kunna ske även om inte
någon ansökan om att tillgodoräknas barnårsrätten har gjorts.
Riksförsäkringsverket bör få överklaga de retroaktiva besluten senast
den 31 augusti 1999 respektive den 30 juni 2000. Som Lagrådet
påpekat kan i de fall överklagandet avser beslut som har omprövats och
omprövningsbeslutet fattats sent, tiden för överklagande bli alltför kort
eller till och med ha gått ut vid de angivna tidpunkterna. I enlighet med
Lagrådets förslag skall därför Riksförsäkringsverket få komma in med
överklagandet inom två månader från den dag beslutet meddelades om
denna dag infaller efter den 30 juni 2000 respektive den 30 april 2001.
Precis som för det årliga beslutet om pensionsrätt måste beslut om
pensionsgrundande belopp och pensionsrätt för åren 1960-1998
omprövas innan de kan överklagas till domstol av en enskild. Även i
övrigt bör i huvudsak samma regler gälla för de retroaktiva besluten som
för det årliga beslutet.
27.7 Preskription
Regeringens förslag: Preskriptionslagen (1981:130) skall inte vara
tillämplig på en enskilds fordran på pension enligt lagen om inkomst-
grundad ålderspension.
Fordran på pensionsbelopp som inte har lyfts före utgången av
andra året efter det då beloppet blev tillgängligt för lyftning skall vara
preskriberad.
Promemorians förslag: I Ds 1995:41 föreslogs en särskild regel
om preskription av fordringar enligt den nya lagen.
Utredningens förslag: I SOU 1997:131 anfördes däremot att rätten
till pension inte borde kunna preskriberas. Förslaget om preskription av
pensionsbelopp som blivit tillgängligt för lyftning motsvarar vad som
föreslagits i samtliga betänkanden.
Remissinstanserna: Länsrätten i Värmlands län ifrågasätter med
anledning av förslaget i Ds 1995:41 om det är skäligt att låta en
socialförsäkringsersättning preskriberas. Länsrätten anser också att
bestämmelsen behöver förtydligas genom att det klargörs att
preskriptionslagen är tillämplig. Skattemyndigheten i Göteborgs och
Bohuslän anser att bestämmelsen om preskription i Ds 1995:41 är
ohemul med tanke på den försäkrades ålder och eventuella
hälsotillstånd. I vart fall bör en ytterligare kommunikationsskyldighet
tillkomma för försäkringskassan innan preskription sker. Myndigheten
anför vidare angående förslaget i SOU 1997:131 om förverkande av
belopp som inte har lyfts inom två år från det att beloppet blev
tillgängligt för lyftning att tiden bör utsträckas till fem eller tio år för att
inte en person som t.ex. vistas utomlands skall gå miste om
premiepension till efterlevande som utbetalas utan personens vetskap.
Skälen för regeringens förslag: I Ds 1995:41 konstaterades det att
det framför allt för hanteringen av premiepensionsmedlen kunde finnas
ett behov av en särskild preskriptionsregel. 1997 års
premiereservutredning har emellertid i sitt betänkande anfört att rätten
till pensionsbelopp som inte har förfallit till betalning inte bör kunna
preskriberas. Däremot kan det enligt utredningen av praktiska skäl
behövas bestämmelser om när personer, som myndigheten inte har
någon kunskap om och som kan antas vara döda, skall utgå ur systemet.
En sådan strykning skulle innebära bl.a. att tillgodohavandet på deras
premiepensionskonton kan gå in i arvsvinsthanteringen men däremot
inte att de mister sin rätt till pension; om en sådan person mot förmodan
dyker upp, får hans tillgodohavande rekonstrueras. Enligt utredningen
måste frekvensen av sådana händelser antas bli så låg att man utan vidare
torde kunna sätta åldersgränsen för strykning vid t.ex. 80 år. Någon
särskild regel om preskription föreslogs därför inte av utredningen. En
administrativ åtgärd av det slag som föreslagits ovan berör inte de
enskildas rätt och behöver därför inte regleras i lag. Regeringen delar
utredningens bedömning angående behovet av en särskild regel om
preskription. Inte heller för pensionsfordringar från det s.k.
fördelningssystemet finns något behov av en preskriptionsbestämmelse.
I preskriptionslagen finns emellertid även regler om preskription av
fordringar på bl.a. pension. I 2 § preskriptionslagen stadgas att en
fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen
avbryts dessförinnan och för fordran på pension räknas
preskriptionstiden från den dag då fordringen tidigast kan göras gällande.
Preskriptionslagens bestämmelser om preskription gäller såvitt inget
annat är föreskrivet i någon annan författning. En särskild bestämmelse
om att preskriptionslagen inte är tillämplig på den enskildes fordringar
på pension enligt den föreslagna lagen om inkomstgrundad
ålderspension bör därför införas.
Enligt 20 kap. 5 § AFL skall ett belopp som inte lyfts före utgången av
andra året efter det då beloppet förfallit till betalning vara förverkat. En
motsvarande regel bör gälla även för utbetalningar enligt denna lag. Lag-
rådet har emellertid i samband med behandlingen av en motsvarande be-
stämmelse i förslaget till ny lag om underhållsstöd (prop. 1995/96:208)
anfört att det inte går att utläsa av bestämmelsen när ett underhållsstöd
skall anses ha förfallit till betalning och att lagtexten därför borde
ändras. Den nu föreslagna bestämmelse har utformats med beaktande av
detta. Lagrådet ifrågasätter dock i samband med granskningen av detta
lagförslag uttrycket förverkat och påpekar att detta leder till frågan
huruvida preskriptionslagen överhuvudtaget är tillämplig på de angivna
fordringarna. För att klargöra att preskriptionslagen är tillämplig på
utbetalningar av pension används därför i den nu föreslagna lagtexten i
stället ordet preskriberad. Detta innebär bl.a. att preskriptionslagens
regler om preskriptionsavbrott kommer att vara tillämpliga avseende
fordran på pensionsutbetalningar. Även beträffande efterlevandepension
så måste någon form av preskriptionsregel finnas för att inte sådana
utbetalningar skall finnas kvar hos Premiepensionsmyndigheten för
evigt. Det är rimligt att samma tid gäller oberoende av vad som
utbetalats.
27.8 Utmätning m.m.
Regeringens förslag: Pensionsbelopp som ännu inte har betalats ut
får inte utmätas, utom i fall då utmätningen sker i enlighet med reg-
lerna i 7 kap. utsökningsbalken angående utmätning av lön m.m.
Rätten till pension kan inte heller överlåtas eller pantsättas innan pen-
sionen är tillgänglig för lyftning. Detsamma gäller för
tillgodohavande på premiepensionskonto.
Promemorians och utredningens förslag: Förslagen i Ds 1995:41
och SOU 1997:131 stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Inga remissinstanser har berört denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Beträffande utmätning och över-
låtelse av rätt till pension har det ända sedan lagen om allmän försäkring
infördes funnits en bestämmelse i 20 kap. 6 § om att innestående
fordran på ersättning enligt lagen inte får tas i mät och inte heller
överlåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Emellertid har i
utsökningsbalken införts en möjlighet att utmäta även belopp som utges
i form av pension enligt de regler som gäller för utmätning av lön. Enligt
dessa regler får lön som innestår hos arbetsgivaren utmätas. Enligt en
tidigare bestämmelse i utsökningslagen, som föregick utsökningsbalken,
fick utmätning inte ske förrän gäldenären kunde lyfta lönen eller
pensionen. Ändringen innebar att utmätning skulle kunna ske genom
anvisning till arbetsgivaren eller pensionsutbetalaren att innehålla viss
del av de utgående beloppen, dvs. utmätning skulle kunna ske innan lönen
eller pensionen var tillgänglig för lyftning. När de nya reglerna om
utmätning av lön infördes ansåg Lagberedningen i sitt betänkande (SOU
1964:57 s. 328 och 330) att det i förtydligande syfte borde göras ett
tillägg till bestämmelsen i 20 kap. 6 § AFL så att det uttryckligen angavs
att förbudet mot utmätning av innestående belopp inte hindrade
utmätning enligt reglerna om utmätning av lön. Med anledning härav
infördes ett nytt andra stycke i denna paragraf med den angivna
innebörden.
Regler, motsvarande dem som gäller enligt nuvarande pensionsregler,
bör införas även i det reformerade pensionssystemet. Detta innebär att
fram till dess att en pensionsutbetalning görs och beloppet därmed blir
tillgängligt för lyftning gäller förbudet mot överlåtelse, pantsättning och
utmätning. När pensionsbeloppet har blivit tillgängligt för lyftning kan
den försäkrade överlåta eller pantsätta det. Beloppet kan emellertid vid
denna tidpunkt utmätas bara enligt bestämmelserna om utmätning av lön
m.m. i 7 kap. utsökningsbalken. När pensionsbeloppet har lyfts kan det
utmätas också enligt de vanliga reglerna om utmätning.
27.9 Sekretessfrågor
Regeringens förslag: 7 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100) kom-
pletteras så att den omfattar även ärenden enligt lagen om inkomst-
grundad ålderspension samt ärenden hos Premiepensionsmyn-
digheten. För vissa uppgifter om premiepensionsmedlen skall en mer
omfattande sekretess gälla. En sådan bestämmelse förs in i 9 kap.
sekretesslagen.
Promemorians och utredningens förslag: Förslagen i Ds 1995:41
och SOU 1997:131 motsvarar i princip regeringens förslag.
Remissinstanserna: Datainspektionen tillstyrker förslagen i
Ds 1995:41 och SOU 1997:131. Ett flertal remissinstanser, bl.a.
Försäkringsförbundet, Fondbolagens Förening, Svenska
Bankföreningen och Svenska Arbetsgivarföreningen anser att det
ligger i de försäkrades intresse att kunna få information om sina
tillgodohavanden och de fonder som valts från förvaltaren. Ett
medgivande om att sekretessen får brytas borde kunna lämnas på
blanketten för val av fond enligt instanserna.
Skälen för regeringens förslag: I 7 kap. 7 § sekretesslagen regleras
frågor om sekretess i ärenden som rör AFL hos försäkringskassan,
Riksförsäkringsverket och domstol. Där regleras också möjligheten att i
annan lagstiftning göra undantag från sekretessen i vissa fall. Eftersom
de väsentligaste reglerna om ålderspensioner i framtiden kommer att
finnas i den här föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension bör
bestämmelsen kompletteras så, att den uttryckligen omfattar även
ärenden enligt den föreslagna lagen och även ärenden hos
Premiepensionsmyndigheten. Av fjärde stycket i 7 kap. 7 §
sekretesslagen framgår att det därigenom också blir möjligt att i den nu
föreslagna lagen föreskriva undantag från sekretessen i vissa fall, t.ex. då
det gäller uppgifter om pension som i vissa fall får lämnas ut till
försäkringsbolag, utländska socialförsäkringsorgan m.m. Ett sådant
undantag har föreslagits i 15 kap. 15 § LIP. Datainspektionen har
ifrågasatt att sådana undantag görs och menar att de i vart fall bör
motiveras närmare. I författningskommentaren till 15 kap. 15 § LIP
finns en närmare förklaring till den bestämmelsen.
En annan fråga i detta sammanhang som har övervägts av 1997 års
premiereservutredning är om 7 kap. 7 § sekretesslagen ger ett
tillräckligt skydd för de uppgifter om pensionsspararens förhållanden
som kommer att finnas hos Premiepensionsmyndigheten. Vad som är av
intresse här är dels uppgifterna om storleken av tillgodohavandet på
premiepensionskontot och om pensionens storlek, dels uppgifterna om
vilka fonder som har valts för de medel som förvaltas för den enskildes
räkning. I bägge fall är det fråga om uppgifter om personliga
förhållanden.
För de uppgifter i dagens socialförsäkringssystem som närmast
motsvarar uppgifterna om den enskildes tillgodohavande i
premiereservsystemet och storleken av hans pension gäller sekretess
bara om det kan antas att den som uppgiften rör (eller någon närstående)
lider men om uppgiften röjs. Den ovan nämnda
Premiereservutredningen konstaterar att även om tillgodohavanden på
premiepensionskonton så småningom kommer att kunna uppgå till
relativt höga belopp och att uppgifterna därmed kan komma att bli av
större intresse för t.ex. media på ett sätt som många enskilda skulle
kunna uppfatta som obehagligt, kan detta inte anses utgöra tillräckliga
skäl för att införa en mer omfattande sekretess för dessa uppgifter.
Regeringen delar denna uppfattning.
Vad däremot gäller uppgifter om en enskilds fondval och fondbyten
kan sådana uppgifter vara mer känsliga. Man måste räkna med att många
skulle uppleva det som ett allvarligt intrång i deras personliga integritet
om sådana uppgifter skulle lämnas ut. Vissa personer skulle kanske
t.o.m. påverkas i sitt val av fonder om de visste att uppgifterna kunde
lämnas ut. För dessa uppgifter har därför utredningen föreslagit att det
bör gälla sekretess med ett s.k. omvänt skaderekvisit; dvs. uppgifterna
skall bara kunna lämnas ut om det står klart att den enskilde inte lider
men av att uppgiften röjs.
Även regeringen anser att för uppgifter om fondval och byte bör det
gälla en mer omfattande sekretess. Detta innebär att det normalt inte blir
möjligt för en fondförvaltare att få ut uppgifter om t.ex. vilka personer
som har valt fonder hos en viss förvaltare. Däremot kan den enskilde
enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen efterge sekretessen om han eller hon
t.ex. vill vända sig till förvaltaren för att få mer information.
1997 års premiereservutredning har vidare föreslagit ett generellt för-
bud mot att lämna ut uppgifter om vad pensionsspararen har bestämt an-
gående efterlevandeskydd så länge denne själv lever. Regeringen delar
utredningens uppfattning om att en sådan bestämmelse bör införas. Som
Lagrådet förordat föreslår vi att dessa bestämmelser förs in i 9 kap.
sekretesslagen.
I 10 § LBP finns en bestämmelse som reglerar rätten för tjänstemän
och ledamöter i skattenämnd och länsrätt att ta del av handlingar som rör
beräkningen av pensionsgrundande inkomst, taxeringshandlingar m.m.
Bestämmelsen har funnits sedan reglerna om beräkning av
pensionsgrundande inkomst infördes år 1959. Frågor om vem som har
rätt att ta del av handlingar regleras emellertid numera i sekretesslagen.
Således följer det av 1 kap. 3 § sekretesslagen att uppgifter i handlingar
som upprättats för beräkning av pensionsgrundande inkomst inte får
röjas för någon annan myndighet eller för andra inom samma myndighet
om det är fråga om två olika verksamhetsgrenar. Såväl
taxeringsverksamhet som verksamhet som rör beräkning av
pensionsgrundande inkomst utgör en verksamhetsgren för vilken
föreskrivs sekretess enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen. Därmed får också
allt material som rör taxeringen användas vid beräkningen av
pensionsgrundande inkomst och tvärtom. Detta gäller givetvis också för
verksamheten i skattenämnd och länsrätt. Någon motsvarighet till
bestämmelsen i 10 § LBP behöver därför inte införas i den nu
föreslagna lagen.
Vidare gäller enligt 14 kap. 2 § 3 att sekretess inte hindrar att en upp-
gift lämnas till myndighet som behöver den i sin tillsynsverksamhet.
Detta innebär att Riksförsäkringsverket bör kunna få tillgång till allt
nödvändigt material i samband med att verket vill granska ett visst ärende
t.ex. om beräkning av pensionsgrundande inkomst.
27.10 Registerfrågor
Regeringens förslag: Socialförsäkringsregisterlagen (1997:934)
skall vara tillämplig även på register som förs av
Premiepensionsmyndigheten.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 innebar att den
dåvarande lagen (1994:1517) om socialförsäkringsregister skulle
tillämpas på det nya pensionssystemet.
Utredningens förslag: I SOU 1997:131 föreslås att den nyligen
antagna socialförsäkringsregisterlagen (1997:934), som fr.o.m. den
1 januari 1998 bl.a. ersätter lagen (1994:1517) om socialförsäkrings-
register, skall göras tillämplig även på Premiepensionsmyndigheten.
Remissinstanserna: Datainspektionen tillstyrker förslaget i
Ds 1995:41 att de personregister som behövs för administrationen för-
fattningsregleras enligt lagen (1994:1517) om
socialförsäkringsregister. Inspektionen vill dock för närvarande inte
utesluta att det nya pensionssystemet kan medföra behov av ändringar i
den lagen. Inspektionen tillstyrker även det nu aktuella förslaget i
SOU 1997:131 om ändring i socialförsäkringsregisterlagen.
Inspektionen har också pekat på frågan om
socialförsäkringsregisterlagens förhållande till den ”gamla” datalagen
respektive den nya personuppgiftslagen. Riksskatteverket påpekar att
uppgifter om obetalda tilläggspensionsavgifter numera lämnas på ADB-
medium vilket bör beaktas vid regleringen.
Skälen för regeringens förslag: Ålderspensionsförsäkringen skall
handhas av Riksförsäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och de
allmänna försäkringskassorna. För detta måste inrättas nya register med
uppgifter om pensionsgrundande inkomst och belopp, fastställd
pensionsrätt m.m. För beräkning av pensionsrätt för studier måste det
troligen finnas uppgifter om utbetalda studiebidrag inom
studiemedelssystemet och för beräkning av pensionsrätt för
plikttjänstgöring måste framför allt finnas uppgifter om fullgjorda
tjänstgöringsdagar för vilka utbetalats dagersättning. För beräkning av
pensionsrätt för barnår måste en relativt omfattande registrering av
folkbokföringsuppgifter ske. Även i övrigt måste vissa
folkbokföringsuppgifter finnas. Dessa register skall föras av
Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna gemensamt.
Premiepensionsmyndigheten kommer att för varje pensionssparare
behöva föra ett premiepensionskonto. Dessa konton kommer att föras
med automatisk databehandling och utgöra ett personregister enligt
datalagen (1973:289). Hanteringen kommer också att utgöra sådan
behandling av personuppgifter som omfattas av den i regeringens
proposition 1997/98:44 föreslagna personuppgiftslagen, som skall
ersätta datalagen fr.o.m. den 24 oktober 1998. Uppgifterna i registret
kommer att falla in under tryckfrihetsförordningens handlingsbegrepp,
och handlingen kommer att anses upprättad och förvarad hos
myndigheten (se 2 kap. 3 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen).
Uppgifterna i registret kommer därför att vara allmänna handlingar hos
myndigheten. I propositionen om ny personuppgiftslag anvisade
regeringen dessutom en generell översyn och anpassning av befintliga
registerförfattningar.
Regeringen överlämnade våren 1997 till riksdagen ett förslag till en
ny socialförsäkringsregisterlag (prop. 1996/97:155, Enhetlig
registerlagstiftning på socialförsäkringsområdet, m.m.). Förslaget
innebar en generell reglering av personregistren inom
socialförsäkringsadministrationen. Inom ramen för de ändamål som
anges i lagen skall de allmänna försäkringskassorna och
Riksförsäkringsverket själva få avgöra vilka socialförsäkringsregister
som behövs för verksamheten. Förslaget har antagits av riksdagen (bet.
1997/98:SfU5, rskr. 1997/98:52). Lagen ger ett generellt
författningsstöd för försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket att
bygga upp de personregister som behövs för ärendehandläggningen.
Socialförsäkringsregisterlagen bör göras tillämplig också på
Premiepensionsmyndighetens register över pensionsspararna och deras
tillgodohavanden m.m. Premiepensionsmyndigheten bör vara ensam
registeransvarig för det eller de register som förs särskilt för
myndigheten men även försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket
bör kunna få direktåtkomst till registren om det behövs för
ärendehanteringen.
Premiepensionsmyndigheten kommer också att behöva ett register
över de fonder som har anmälts för deltagande i premiereservsystemet
och de fondbolag som förvaltar dessa fonder. Registret kan sannolikt
upprättas utan personuppgifter. Registret kommer då inte att falla in
under socialförsäkringsregisterlagen, som bara gäller personregister,
och inte heller under datalagen eller den föreslagna
personuppgiftslagen. Om det skulle visa sig att personuppgifter behövs
också i detta register, bör socialförsäkringsregisterlagen tillämpas även
i det fallet. Ändamålet med det registret får anses täckt av 3 § 2
socialförsäkringsregisterlagen; eftersom det är fråga om förberedande
åtgärder för handläggning av ärenden om val och byte av fond.
Det är angeläget att Premiepensionsmyndighetens register inrättas
tidigt. Socialförsäkringsregisterlagen bör därför göras tillämplig på Pre-
miepensionsmyndigheten redan från och med den 1 juli 1998 och inled-
ningsvis avse även utredningen som organiserar den nya myndigheten.
Många av de uppgifter som skall antecknas i de nya pensionsregistren
skall tillföras registret från andra myndigheter, såväl i samband med att
registren skapas som löpande. Eftersom utlämnandet av uppgifterna i allt
väsentligt kommer att ske på ADB-medium, måste bestämmelserna i
datalagen beaktas. Även bestämmelserna i den nyligen föreslagna per-
sonuppgiftslagen (prop. 1997/98:44) som föreslås träda i kraft den
24 oktober 1998, kan bli tillämpliga. För registerbehandlingar som
pågår vid ikraftträdandet av den sistnämnda lagen föreslås dock att den
gamla datalagen skall få tillämpas till den 1 oktober 2001. I vissa fall
kan dessutom krävas särskilt författningsstöd för att uppgifterna skall få
lämnas ut på ADB-medium. I samband med nyssnämnda översyn av
registerförfattningarna som föranletts av den föreslagna
personuppgiftslagen får de frågor som Datainspektionen fört fram om
den framtida regleringen och kopplingen till personuppgiftslagen
övervägas.
Flertalet av de uppgifter som behöver inhämtas från andra
myndigheter för att fastställa pensionsgrundande belopp och
pensionsrätt torde vara offentliga och något generellt hinder mot att
lämna ut uppgifterna finns då inte. Med hänsyn till att det ändå kan råda
sekretess för vissa uppgifter och i syfte att klargöra och precisera
skyldigheten att lämna uppgifter, bör skyldigheten att lämna uppgifter
författningsregleras särskilt. Det bör ske i form av förordning såvitt
gäller andra statliga myndigheter. En särskild skyldighet för andra än
statliga myndigheter att lämna ut uppgifter om fullgjord
plikttjänstgöring har dessutom föreslagits i avsnitt 10. 3. Genom att
skyldigheten författningsregleras bryts också den sekretess som
eventuellt kan gälla för vissa uppgifter (14 kap. 1 § sekretesslagen).
En huvudregel är att en myndighet som skall lämna ut uppgifter som
finns registrerade hos myndigheten själv kan bestämma på vilket sätt de
skall lämnas ut. Om uppgifterna finns på ADB-medium eller skall
lämnas ut på sådant medium måste naturligtvis datalagens bestämmelser
iakttas så att uppgifterna inte lämnas ut eller används annat än i
överensstämmelse med registrets ändamål eller vad som gäller enligt
lag eller annan författning. I vissa fall finns dessutom särskilda inskränk-
ningar i rätten att lämna ut uppgifterna på ADB-medium. Sådana in-
skränkningar finns i dag i fråga om bl.a. uppgifter i folkbokförings-
register och i skatteregister.
I 11 § lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister anges att utläm-
nande på ADB-medium av uppgifter i lokalt folkbokföringsregister eller
centralt referensregister får ske endast om detta följer av lag eller
förordning eller om regeringen eller den myndighet som regeringen
utser medger det. Detta kan bli nödvändigt för att pensionsgrundande
belopp för barnår skall kunna fastställas för förfluten tid.
Sedan den 1 juli 1995 gäller lagen (1995:743) om aviseringsregister.
Denna innebär att ett centralt register för avisering och annat tillhanda-
hållande av folkbokföringsuppgifter har inrättats. Registret innehåller de
uppgifter från det centrala referensregistret och de lokala
folkbokföringsregistren som behövs för aviseringsverksamheten. Vidare
får sådana uppgifter som den mottagande myndigheten har rätt att
registrera lämnas ut från aviseringsregistret på ADB-medium. Därmed
finns författningsstöd för utlämnande av folkbokföringsuppgifter till
Riksförsäkringsverket på ADB-medium.
Í fråga om rätten att lämna ut uppgifter från skatteregister på ADB-
medium finns en inskränkning i 11 § lagen (1980:343) om
skatteregister. I 4 § skatteregisterförordningen (1980:556) finns dock
angivet att uppgift om bl.a. pensionsgrundande inkomst får lämnas till
Riksförsäkringsverket på ADB-medium för pensionsberäkning. Här kan
även nämnas att Riksskatteverket, enligt 33 §
skattebetalningsförordningen (1997:750), skall underrätta
Riksförsäkringsverket om tilläggspensionsavgift (dvs. i fortsättningen
ålderspensionsavgift) som vid tillämpningen av 16 kap. 12 § andra
stycket skattebetalningslagen inte anses betald och om tilläggspen-
sionsavgift som har betalats efter debiteringen av slutlig skatt men före
utgången av juni månad året efter taxeringsåret eller i vissa fall före ut-
gången av fjärde månaden efter den månad då skatten debiterades.
Uppgifter skall även lämnas från myndigheter vars register inte är för-
fattningsreglerade på samma sätt som folkbokföringsregistren och
skatteregistren utan har inrättats med stöd av särskilda regeringsbeslut
eller efter beslut av Datainspektionen. Det gäller bl.a. register hos
Centrala studiestödsnämnden och Totalförsvarets pliktverk.
Datainspektionen har i flera fall meddelat närmare föreskrifter om
registrens förande.
Vidare kommer uppgifter att behöva hämtas från andra socialförsäk-
ringsregister, bl.a. för att bestämma pensionsgrundande belopp för
barnår. Enligt 12 § socialförsäkringsregisterlagen får de nya pensions-
registren tillföras nödvändiga uppgifter från andra socialförsäkrings-
register.
Som framgått finns i vissa fall redan i dag författningsstöd för att upp-
gifter skall få lämnas ut på ADB-medium, medan detta i andra fall måste
regleras i författning. Det förefaller lämpligast, att det i samband med
att skyldigheten att lämna ut uppgifterna regleras för olika myndigheter
samtidigt anges, i den utsträckning det är nödvändigt, att utlämnandet får
ske på ADB-medium.
Förutom förslaget om ändring i socialförsäkringsregisterlagen och en
bestämmelse i LIP om skyldigheten att lämna uppgifter till Totalför-
svarets pliktverk angående utbetalad dagersättning för plikttjänst, lämnas
inga förslag till författningsreglering här utan det får i stället ske i sam-
band med att regeringen senare utfärdar förordningar om skyldigheten
för myndigheter att lämna uppgifter till Riksförsäkringsverket samt
rätten att lämna ut uppgifter på ADB-medium m.m.
28 Mellangenerationen
28.1 Intjänande av pensionsrätt
Regeringens förslag: Personer födda åren 1938–1953 skall
omfattas av de reformerade intjänandereglerna enligt den s.k.
tjugondelsinfasningen.
Personer i mellangenerationen, dvs. födda åren 1938–1953, skall
för tiden före det år då de fyller 65 år tillgodoräknas pensionspoäng
för tilläggspension även om de under hela året har uppburit hel
ålderspension. Fr.o.m. det år då de fyller 65 år skall pensionsrätt till-
godoräknas fullt ut i det reformerade pensionssystemet.
Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i
huvudsak överens med regeringens förslag. Vissa förändringar i för-
hållande till Ds 1995:41, vilka föreslås i Ds 1997:67, omfattas dock av
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte kommenterat
denna del av förslaget. Riksskatteverket (RSV) tillstyrker förslaget att
personer som fortsätter att arbeta fr.o.m. det år de fyller 65 skall tjäna
in sin pensionsrätt helt enligt reformerade intjänanderegler. RSV
konstaterar att förslaget möjliggör att pensionsavgifterna kan vara lika
stora för olika årskullar, vilket, enligt RSV, är av synnerlig vikt.
Beträffande de föreslagna ändringarna av mellangenerationens
omfattning har Statens löne- och pensionsverk, Pensionärernas
Riksorganisation, Försäkringskasseförbundet (FKF) och Sveriges
Pensionärsförbund tillstyrkt respektive uttryckt att de inte har haft
några erinringar mot förslaget. FKF och vissa allmänna för-
säkringskassor påpekar dock att förslaget initialt kan medföra problem,
eftersom det för personer födda år 1938–1939 inte går att lämna besked
om långsiktiga effekter av eventuella tidiga pensionsuttag. FKF förut-
sätter därför att dessa årskullar får ett för dem avpassat informationsma-
terial. Flera allmänna försäkringskassor har även understrukit vikten av
att de årsklasser som kan göra förtida uttag före första utbetalningstill-
fället år 2001 informeras på ett klart och tydligt sätt om vilka regler
som gäller.
Skälen för regeringens förslag: Ålderspensionsreformen innebär
en genomgripande förändring av ålderspensionssystemet och ställer
därmed stora krav på utformningen av övergångsregler. Å ena sidan är
det från samhällsekonomisk synpunkt samt med hänsyn till kommande
generationer angeläget att reformen inte bara träder i kraft så fort som
möjligt utan också att den får ett visst genomslag redan inom den
närmaste framtiden. Å andra sidan bör de pensionslöften som har ställts
i utsikt i det nuvarande pensionssystemet i möjligaste mån uppfyllas,
särskilt i förhållande till personer som redan är pensionärer eller som
vid ikraftträdandet har en stor del av sitt yrkesverksamma liv bakom sig.
Vid utformningen av övergångsregleringen till det reformerade pen-
sionssystemet gör sig således motstridiga intressen gällande.
Övergångslösningar som skulle innebära att en årsklass helt omfattas av
det nuvarande ålderspensionssystemet medan nästa årsklass omfattas
helt av ett reformerat system skulle skapa kraftiga tröskeleffekter, något
som inte är önskvärt. Övergången till det reformerade systemet bör
därför ske gradvis.
Enligt de antagna riktlinjerna skall personer som är födda år 1934
eller tidigare i princip inte beröras av det reformerade
ålderspensionssystemets regler. Personer som är födda åren 1935–
1953 skall enligt riktlinjerna fasas in successivt i det reformerade
ålderspensionssystemet genom en metod som benämns
tjugondelsinfasning. Denna metod innebär att personer som omfattas av
tjugondelsinfasningen skall få ett visst antal tjugondelar av sin pension
beräknad enligt det reformerade ålderspensionssystemets regler och
resterande tjugondelar enligt det nuvarande pensionssystemets regler.
Som en sammanfattande beteckning på de årsklasser som skall omfattas
av tjugondelsinfasningen används här termen mellangenerationen.
Den numera beslutade tidpunkten för ikraftträdande av reformen – den
1 januari 1999 – innebär att det reformerade pensionssystemet kommer
att träda i kraft fyra år senare än vad Pensionsarbetsgruppen föreslog
och tre år senare än vad som fastslogs i de antagna riktlinjerna. Med
hänsyn till denna förskjutning aktualiseras frågan huruvida förändringar
behöver göras i övergångsreglerna och då särskilt beträffande
omfattningen av mellangenerationen. Alltför stora ändringar av
övergångsreglerna bör emellertid inte komma i fråga. En
lämplighetsavvägning måste göras mellan å ena sidan vikten av att
personer med i det närmaste hela sitt yrkesverksamma liv bakom sig inte
skall omfattas av de reformerade intjänandereglerna och å andra sidan
intresset av att det reformerade ålderspensionssystemet skall omfatta så
många personer som möjligt till så stor del som möjligt. Under den
fortsatta beredningen har olika lösningar övervägts. I Ds 1997:67
konstaterades att en möjlig lösning skulle kunna vara att den s.k.
tjugondelsinfasningen byts ut mot en kortare infasningstid, exempelvis
en femtondelsinfasning. I promemorian föreslås dock ingen sådan
förändring mot bakgrund av att tjugondelsinfasningen är en av de
grundläggande principerna i det reformerade ålderspensionssystemet
och att så starka skäl som skulle krävas för att frångå en sådan
infasningsmodell inte har framkommit. Regeringen delar denna uppfatt-
ning. Vi föreslår därför att den modell för tjugondelsinfasning som
lades fast i de antagna riktlinjerna och som sträcker sig från årsklassen
1935 till årsklassen 1953 skall ligga fast.
De numera senarelagda tidpunkterna för de reformerade reglernas
ikraftträdande och för första utbetalning – år 1999 respektive år 2001 –
bör emellertid rimligen leda till vissa justeringar i
övergångsregleringen. Således innebär de numera beslutade tidpunkterna
att personer ur de äldsta årsklasserna i mellangenerationen – med den
omfattning som slås fast i de antagna riktlinjerna – kan ha gjort uttag av
ålderspension innan de reformerade intjänandereglerna träder i kraft år
1999 samt att individer ur ytterligare några årsklasser kan ha gjort
pensionsuttag före första utbetalningstillfället år 2001. Eftersom de
omfattas av det reformerade pensionssystemets regler, kan den
omräkning som kommer att äga rum år 2001 innebära såväl
nettohöjningar som nettosänkningar av den utgående pensionen. De indi-
vider som gör pensionsuttag före ikraftträdandet år 1999 kommer
emellertid inte att kunna förutse effekterna av ett sådant pensionsuttag.
Mot bakgrund av bl.a. dessa problemställningar har under den fortsatta
beredningen övervägts vilka förändringar i övergångsreglerna som lämp-
ligen bör genomföras. En teoretiskt möjlig lösning skulle kunna vara att
införa en särskild garanti för nu aktuella årsklasser. En sådan särskild
garanti skulle emellertid bli komplicerad och svåröverskådlig. En första
fråga är vad som skall garanteras: en viss pensionsnivå eller bästa utfall
av båda systemen. Det torde i det närmaste vara omöjligt att hitta en
konstruktion för garantin som vid en automatisk omräkning leder till att
ingen individ skulle få förändrad nettopension. Jämförelsen försvåras
bl.a. av att olika skatteregler avses gälla före respektive efter ikraft-
trädandet av det reformerade ålderspensionssystemet, av olika kommu-
nalskattesatser samt av särskilda omräkningseffekter som uppstår vid
exempelvis partiella uttag. En annan fråga är om endast de som gjort
pensionsuttag eller samtliga i berörda årsklasser skall omfattas av en
sådan garanti. En reglering som omfattar samtliga riskerar att bli kost-
sam och alltför förmånlig för många medan en garantiregel som om-
fattar endast vissa kan leda till spekulation. Av angivna skäl kan en sär-
skild garanti inte anses vara en praktiskt möjlig lösning.
Den ur teknisk synvinkel minst komplicerade metoden skulle vara att
begränsa mellangenerationen till årsklasserna 1940–1953. Personer
födda åren 1935–1939, som kan ha gjort pensionsuttag före
omräkningstidpunkten år 2001, skulle då följa samma regler som
personer födda år 1934 eller tidigare, både såvitt avser inkomstrelaterad
pension och grundskydd. De årsklasser som inte längre skulle tillhöra
mellangenerationen skulle få behovet av grundskydd tillgodosett genom
den övergångsvisa garantipensionen, som, enligt antagna riktlinjer, skall
konstrueras så att i princip ingen pensionär får ett lägre nettoutfall än
med nuvarande grundskyddsregler. Att de äldsta årsklasserna i
mellangenerationen inte skulle omfattas av det reformerade
pensionssystemet skulle även innebära ett närmande till Pensionsarbets-
gruppens avvägning, som den redovisats i betänkandet, att personer som
vid ikraftträdandet av det reformerade systemet är 60 år eller äldre inte
skulle beröras av det reformerade ålderspensionssystemets
intjänanderegler. För att inte göra onödigt stora ingrepp i den fastlagda
infasningen skulle återstående årsklasser i mellangenerationen
lämpligen behålla den nuvarande fördelningen mellan reformerad
inkomstrelaterad pension och pension enligt nuvarande regler. Personer
födda år 1940 skulle således, även om denna årsklass skulle vara den
första årsklass som omfattas av mellangenerationen, erhålla 6/20 av sin
inkomstrelaterade pension från det reformerade systemet.
Att inte låta vissa årsklasser omfattas av mellangenerationen är gene-
rellt sett till nackdel för de individer ur dessa årsklasser vilkas reforme-
rade inkomstgrundande ålderspension enligt livsinkomstprincipen skulle
vara högre än pensionen enligt reglerna för ATP. På motsvarande sätt är
det en fördel att inte omfattas av mellangenerationen för de personer
vilkas tilläggspension i form av ålderspension skulle vara högre än den
inkomstgrundande pensionen enligt livsinkomstprincipen samt
dessutom högre än pensionen enligt den allmänna garantiregeln (se
avsnitt 28.3).
För de årsklasser som inte längre skulle tillhöra mellangenerationen
skulle grundskyddet komma att utgöras av den övergångsvisa garantipen-
sionen i stället för av garantipension. Eftersom garantipensionen enligt
antagna riktlinjer avses vara mer generös än den övergångsvisa garanti-
pensionen kan det antas att garantipensionen genomsnittligt sett ger ett
bättre nettoutfall.
En annan effekt av att inte omfattas av reformerade intjänanderegler är
att personer i sådana årsklasser inte längre skulle ha möjlighet att fort-
sätta att tjäna in pensionsrätt efter det år då de fyller 64 år. De skulle
således omfattas av reglerna i nuvarande system om intjänande av
pensionsrätt. Detta kan givetvis innebära en nackdel för de individer som
vill och kan fortsätta arbeta efter detta år. Under beredningen har därför
övervägts möjligheten att skapa en särreglering för dessa årsklasser med
innebörden att de – om de inte längre omfattas av mellangenerationen –
får motsvarande möjlighet att fortsätta att tjäna in pensionsrätt fr.o.m.
det år då de fyller 65 år inom nuvarande system. Detta aktualiserar dock
frågan om fortsatt pensionsavgiftsuttag för sådana inkomster och
eftersom många vid 65 års ålder redan har fått maximalt utbyte av dagens
15- och 30-årsregler skulle det fortsatta intjänandet sällan ge något
ekonomiskt utbyte. Att medge möjlighet till undantagande från fortsatt
intjänande och därmed avgiftsskyldighet torde vara något som är
administrativt ohanterligt. I Ds 1995:41 föreslogs att även personer med
så liten del som 1/20 av sin inkomstrelaterade pension från det
reformerade systemet får rätt att fullt ut tjäna in pensionsrätt i detta
system fr.o.m. det år då de fyller 65 år. Detta innebär en mycket
fördelaktig reglering, eftersom den icke-kvoterade pensionsrätt som på
så sätt tjänas in i det reformerade systemet ger rätt till pension trots att
individen kan ha full pension i ATP-systemet. Det skulle kunna hävdas
att denna reglering är för förmånlig och att det borde krävas en större
andel av pensionen i det reformerade systemet för att intjänanderätten
efter det år den pensionsberättigade fyller 64 skall aktualiseras. För det
stora flertalet torde ett fortsatt yrkesarbete fr.o.m. det år de fyller 65 år
dessutom inte vara aktuellt. De nackdelar som kan uppstå för ett mindre
antal individer får därför anses uppvägda av de fördelar det skulle
innebära att inte längre omfattas av de reformerade intjänandereglerna,
åtminstone vad gäller de äldsta årsklasserna i mellangenerationen såsom
den fastslagits i riktlinjerna.
Att inte längre låta vissa årsklasser omfattas av mellangenerationen
samtidigt som den tidigare fastlagda tjugondelsinfasningen bibehålls
med ursprungliga kvotdelar skulle betyda ett avsteg från den successiva
infasningen och medföra en tröskeleffekt i infasningssystemet. Med en
begränsning såvitt avser samtliga årsklasser som kan ha gjort pensions-
uttag före omräkningstillfället år 2001, eller årsklasserna 1935–1939,
skulle infasningen starta med årsklassen 1940, vars individer erhåller
6/20 av sin inkomstrelaterade pension från det reformerade pensions-
systemet. Skillnaden i pension för individer med likvärdiga livsin-
komster födda år 1939 respektive år 1940 skulle således kunna bli
avsevärt större än för senare årgångar. Detta gäller särskilt i det fall att
det reformerade systemet ger det bästa utfallet. Med det bästa utfallet
enligt nuvarande regler kan effekten mildras av att den tidigare nämnda
garantiregeln kan vara tillämplig. Regeringen finner att övervägande skäl
talar för att ett så litet avsteg som möjligt bör göras från den successiva
tjugondelsinfasningen.
Vid bedömningen av vilka i den tidigare föreslagna mellangeneratio-
nen som bör respektive inte bör omfattas av de reformerade intjänande-
reglerna intar årsklassen 1935 en särställning, eftersom flertalet
personer i denna årsklass torde ha erhållit ålderspension när
reformerade ålderspensioner börjar betalas ut. Det föreligger således en
stor risk att ett stort antal individer i denna årsklass skulle få en
förändrad nettopension vid omräkningstillfället; en effekt som knappast
är rimlig. Det är därför i princip oundvikligt att framflyttningen av
omräkningstidpunkten till år 2001 får som konsekvens att personer
födda år 1935 inte längre skall ingå i mellangenerationen.
Vad därefter gäller frågan om ytterligare årsklasser inte skall omfattas
av de reformerade reglerna måste, som ovan sagts, en lämplighetsavväg-
ning göras. Det kan härvid starkt ifrågasättas om det kan uppfattas som
rimligt att individer som gjort eller kan ha gjort uttag av ålderspension
skall påverkas av ett regelsystem som de vid tidpunkten för uttaget inte
kunde känna till. Med hänsyn till att det reformerade pensionssystemet
enligt vad som numera beslutats skall träda i kraft år 1999 gör sig denna
avvägning gällande beträffande årsklasser som kan ha gjort pensionsuttag
dessförinnan, eller, mot bakgrund av den numera beslutade ändringen av
lägsta åldersgräns för uttag av ålderspension från 60 till 61 års ålder,
utöver årsklassen 1935 även årsklasserna 1936 och 1937. Däremot kan
denna synpunkt inte göras gällande beträffande årsklasserna 1938 och
1939. Personer ur dessa årsklasser kommer enligt föreslagna regler att
kunna göra pensionsuttag tidigast vid 61 års ålder och har vid ett sådant
uttag – som för årsklassen 1938 kan ske tidigast under år 1999 och för
årsklassen 1939 tidigast under år 2000 – en möjlighet att överblicka
konsekvenserna av sina åtgärder mot bakgrund av det regelverk som då
redan har trätt i kraft. Ett av de starkaste skälen för att dessa årsklasser
inte skulle innefattas i mellangenerationen skulle därmed falla. En
begränsning som innebär att fem årsklasser undantas skulle dessutom
innebära ett mycket kraftigt avsteg från den successiva infasningen. Att
personer födda år 1938 står kvar i mellangenerationen och omfattas av
reformerade intjänanderegler till 4/20 innebär att avsteget från den suc-
cessiva infasningen skulle minimeras.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att årsklasserna 1935–1937
inte längre skall omfattas av mellangenerationen och de reformerade in-
tjänandereglerna. Med en bibehållen infasningsmodell skulle således
årsklassen 1938 som första årsklass tjäna in pensionsrätt i det reforme-
rade pensionssystemet med 4/20 och mellangenerationen komma att
omfatta årsklasserna 1938–1953. Kvotdelarna kommer då att fördela
sig på sätt som framgår i tablå 28.1.
Tablå 28.1 Övergångsregler för personer födda åren 1938–1953. Andelen
pension beräknad enligt reformerat respektive nuvarande pensionssystem
Personer
Ålder
Kvotdelar
födda
år 1998
Reformerat
Nuvarande
pensionssystem
– 1937
–
20/20
1938
60 år
4/20
16/20
1939
59 år
5/20
15/20
1940
58 år
6/20
14/20
1941
57 år
7/20
13/20
1942
56 år
8/20
12/20
1943
55 år
9/20
11/20
1944
54 år
10/20
10/20
1945
53 år
11/20
9/20
1946
52 år
12/20
8/20
1947
51 år
13/20
7/20
1948
50 år
14/20
6/20
1949
49 år
15/20
5/20
1950
48 år
16/20
4/20
1951
47 år
17/20
3/20
1952
46 år
18/20
2/20
1953
45 år
19/20
1/20
1954 –
20/20
–
Utgångspunkten är att mellangenerationen skall följa samma regler som
personer födda år 1954 eller senare såvitt avser intjänande och uppräk-
ning av pensionsrätt i det reformerade ålderspensionssystemet. Även vad
gäller regler för uttag och utbetalning av pension samt förfaranderegler
är utgångspunkten att det reformerade pensionssystemets regler skall
gälla även för mellangenerationen. Detta innebär t.ex. att den
begränsning som regeringen föreslår i avsnitt 18.1 beträffande möjlig-
heterna att mer än en gång per sexmånadersperiod återkalla eller minska
ett uttag av inkomstpension från det reformerade systemet kommer att
fr.o.m. år 2001 gälla även för mellangenerationens pensionsuttag.
Vidare kommer nuvarande regler om automatisk utbetalning av pension
vid 65 års ålder huvudsakligen inte gälla för mellangenerationen. I stället
kommer – på samma sätt som för personer födda år 1954 eller senare –
enligt vad som nu föreslås utbetalning av pension i princip att ske först
efter ansökan. Fr.o.m. den 1 januari 1999 kommer det som huvudregel
inte heller för personer i mellangenerationen att finnas möjlighet att få
pension utbetald för tid före ansökan härom (se närmare om dessa
förslag i avsnitt 25.1 och 29.4). Som redovisats i avsnitt 25.3 föreslår vi
vidare att den särskilda garantiregeln i 4 kap. 4 § lagen om
arbetsskadeförsäkring och 10 § lagen om statligt personskadeskydd,
som innebär att livränta kan fortsätta att utges efter 65 års ålder i den
mån ålderspensionen inte uppgår till 65 % av livräntebeloppet, skall
avskaffas fr.o.m. den 1 januari 1999, vilket även skall gälla för
mellangenerationen.
Metoden med tjugondelsinfasning innebär emellertid att det för
försäkrade som omfattas av denna måste fastställas pensionsrätt och
beräknas pension enligt såväl nuvarande regler som enligt reformerade
regler. Vidare måste – på samma sätt som gäller för personer som fullt
ut omfattas av det reformerade ålderspensionssystemet – inom detta
system beaktas inkomster m.m. som avser tid både före och efter det
reformerade systemets ikraftträdande. I avsnitt 15 har närmare
redogjorts för hur reformerad pensionsrätt enligt förslagen här skall
tillgodoräknas för förfluten tid, dvs. för tid före år 1999. Förslagen
innebär för mellangenerationen bl.a. att pensionsrätt enligt nuvarande
och reformerade regler kommer att finnas registrerade parallellt såvitt
avser förfluten tid.
Övergångsregleringen innebär att det för försäkrade som tillhör
mellangenerationen även framöver måste parallellt registreras dels
pensionspoäng enligt nuvarande system, dels pensionsrätt inom det
reformerade pensionssystemet. Pensionspoäng skall därvid beräknas i
princip enligt nuvarande regler, medan pensionsrätt enligt det
reformerade systemet skall beräknas med tillämpning av reglerna i det
reformerade ålderspensionssystemet. Den parallella registerföringen
måste sålunda avse både förfluten tid, dvs. tid före år 1999, och tid
fr.o.m. år 1999.
Enligt nuvarande regler har hittills gällt att inkomster som tjänats in
efter det år då den försäkrade har fyllt 64 år inte resulterar i
pensionspoäng. Med hänsyn till de i det reformerade
ålderspensionssystemet grundläggande principerna om en
livsinkomstbaserad ålderspension och en flexibel pensionsålder skall,
enligt vad som nu föreslås, någon motsvarande begränsning i
möjligheten att tjäna in pensionsrätt inte finnas i det reformerade
ålderspensionssystemet.
Hur inkomster som personer i mellangenerationen tjänat in efter 64
års ålder skall hanteras mot bakgrund av tjugondelsinfasningen har
övervägts under det tidigare beredningsarbetet. Pensionsarbetsgruppen
föreslog i sitt betänkande att personer som berörs av
tjugondelsinfasningen för år efter det år de har fyllt 64 år skulle
tillgodoräknas pensionsrätt enbart inom det reformerade
pensionssystemet och att denna pensionsrätt därigenom skulle bli av
betydelse enbart såvitt gäller relevant antal tjugondelar. Pensionsav-
gifterna skulle anpassas till tjugondelsinfasningen och den pensionsrätt
som de facto skulle påverka pensionsutfallet. Pensionsavgifterna skulle
därmed bli olika stora för de olika åldersklasserna i mellangenerationen.
Regeringen framhöll emellertid i princippropositionen att en sådan
ordning skulle innebära att den eftersträvade stimulansen till fortsatt
förvärvsarbete efter det att den försäkrade fyllt 65 år skulle bli
begränsad fram till dess alla födelseårgångar som omfattas av
tjugondelsinfasningen pensionerats. De differentierade pensionsavgifter
som förslaget också innebar skulle vidare medföra stora administrativa
problem. Regeringen föreslog därför, vilket också godtogs av riksdagen,
att inkomster som tjänas in fr.o.m. det år en försäkrad fyller 65 år skall
grunda pensionsrätt fullt ut i det reformerade systemet. Förslaget
upprepades i Ds 1995:41. RSV har i sitt remissvar på promemorians
förslag understrukit vikten av att pensionsavgiften är lika stor för olika
årsklasser. Regeringen delar RSV:s uppfattning och föreslår att
pensionsrätt fr.o.m. det år då den försäkrade fyller 65 år alltid
tillgodoräknas med 20/20 i det reformerade systemet oavsett när under
åren 1938 –1953 som den försäkrade är född.
Det förhållandet att personer i mellangenerationen skall tillgodo-
räknas pensionsrätt fullt ut i det reformerade ålderspensionssystemet
fr.o.m. det år då de fyller 65 år aktualiserar frågan om vilken möjlighet
som skall finnas att för tid före 65 års ålder, dvs. under tiden 61–64 års
ålder, tjäna in pensionsrätt i ATP-systemet samtidigt med uttag av hel
ålderspension. Enligt nuvarande regler skall pensionsgrundande inkomst
inte beräknas för en person som under hela året har uppburit hel
ålderspension. En försäkrad som, samtidigt som hel pension utges,
fortsätter att arbeta kan således inte under denna tid tjäna in ytterligare
pensionsrätt i ATP-systemet på grundval av sina inkomster. Om denna
regel får kvarstå oförändrad, skulle det medföra att en person i
mellangenerationen, som tar ut hel ålderspension före 65 års ålder men
fortsätter att förvärvsarbeta, skulle tjäna in pensionsrätt i det
reformerade systemet till – på sätt som närmare redovisas nedan – för
personens ålder relevant kvotdel. Personen skulle däremot inte
tillgodoräknas pensionspoäng. Fr.o.m. det år då personen fyller 65 år
skulle emellertid pensionsrätt enligt vad som ovan har sagts tillgodo-
räknas fullt ut i det reformerade ålderspensionssystemet. Den nu be-
skrivna ordningen kan inte betraktas som rimlig.
Regeringen föreslår därför att det för personer som är födda år 1938
eller senare, för tid före det år de fyller 65 år, skall tillgodoräknas
pensionspoäng, även om de under hela året har uppburit hel
ålderspension. Någon bestämmelse motsvarande den i 11 kap. 1 § andra
stycket AFL om att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för
en försäkrad i denna situation, föreslås därför inte såvitt avser personer
födda år 1938 eller senare. En följd av förslaget blir att det i denna
situation bör erläggas avgifter till pensionssystemet även för inkomster
av annat förvärvsarbete.
Vad beträffar tekniken för tillgodoräknande av pensionsrätt i det
reformerade ålderspensionssystemet t.o.m. 64 års ålder har under den
fortsatta beredningen olika metoder för kvotdelsberäkningen övervägts.
I princippropositionen föreslogs i enlighet med Pensionsarbetsgruppens
betänkande att det varje år skulle fastställas pensionsrätt fullt ut enligt
de nuvarande reglerna och fullt ut enligt det reformerade systemets
regler. Vid pensioneringstidpunkten skulle därefter beräknas en
oavkortad pension enligt respektive regler, dvs. en oavkortad pension
från respektive system. Efter det att årspensionen från respektive
system sålunda beräknats skulle som faktisk pension utges summan av
relevant antal tjugondelar av pensionen från de båda systemen.
Kvotdelsberäkningen skulle således i princip göras först då pensionens
storlek skulle bestämmas.
Under det fortsatta beredningsarbetet har övervägts om det inte är
lämpligare att använda en annan teknik, som innebär att den årliga
pensionen i det reformerade systemet fastställs med beaktande av
kvotdelningen. Reformerad pensionsrätt skulle alltså fastställas endast
till den andel som enligt tjugondelsinfasningen skall utbetalas från
systemet. I ATP-registret skulle däremot registreras pensionspoäng på
vanligt sätt och beaktande av relevant antal tjugondelar skulle sedan ske
när den årliga pensionen beräknas vid pensioneringstidpunkten.
Såvitt avser fördelningssystemet är det i praktiken i princip
betydelselöst vilken teknik som väljs. I förhållande till
premiepensionssystemet är situationen emellertid annorlunda.
Avsättningen till detta system innebär – i motsats till vad som är fallet
inom fördelningssystemet – en faktisk fondering. Som konstaterats i de
antagna riktlinjerna kan det inte komma i fråga att för åldersklasserna i
mellangenerationen fullt ut avsätta medel som motsvarar hela
premiepensionsrättens andel av de sammanlagda avgifterna till
ålderspensionssystemet om 18,5 %, eftersom dessa personer endast
delvis omfattas av det reformerade systemet och bara kommer att få
vissa kvotdelar av sin ålderspension från detta system. En sådan ordning
skulle innebära att en del av det faktiskt fonderade kapitalet inte skulle
ge upphov till pensionsutbetalningar. Enligt de antagna riktlinjerna skall
därför avsättningen för personer i mellangenerationen redan från början
anpassas till tjugondelsinfasningen och avse endast den för respektive
årsklass relevanta kvotdelen av pensionsrätten. Genom att även i fördel-
ningssystemet fastställa pensionsrätt efter relevant antal tjugondelar
uppnås en likhet mellan fördelnings- och premiepensionssystemet,
vilket torde vara en fördel inte minst ur pedagogisk synvinkel.
En konsekvens av den nu beskrivna tekniken är att pensionsrätt som
personer i mellangenerationen tjänar in efter det år då de fyller 64 år
inte behöver särregistreras. Detta vore däremot nödvändigt om
pensionsrätt först skulle fastställas fullt ut i fördelningssystemet för att
sedan kvotdelas vid pensioneringstillfället. Förklaringen härtill är att
pensionsrätt intjänad för år efter 64 års ålder, som nämnts ovan, inte
skall bli föremål för kvotdelsberäkning utan i sin helhet ge upphov till
ett faktiskt pensionsutfall.
Mot den redovisade bakgrunden förslår regeringen att reformerad
pensionsrätt i fördelningssystemet skall fastställas enbart till den
kvotdel som skall tillämpas för respektive årsklass. Först skall
emellertid pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp
beräknas på vanligt sätt, dvs. fullt ut. Tjugondelskvoteringen skall ske
först i samband med att pensionsrätten fastställs. För en försäkrad som
t.ex. är född år 1945 skall det således årligen fastställas en pensionsrätt
som t.o.m. 64 års ålder uppgår till 11/20 av den pensionsrätt som skulle
ha fastställts om ålderspension skulle ha utgetts fullt ut enligt det
reformerade systemet. Det är således endast pensionsrätt motsvarande
11/20 som fastställs som reformerad pensionsrätt i
fördelningssystemet. Detsamma skall som tidigare nämnts gälla inom
premiepensionssystemet.
Den reformerade pensionsrätt som sålunda tillgodoräknats försäkrade
i mellangenerationen skall på samma sätt som gäller för pensionsrätt i
det reformerade pensionssystemets fullfunktionsstadium räknas om
med hänsyn till bl.a. den allmänna inkomstutvecklingen och arvsvinster.
Förslag i dessa delar har redovisats i avsnitten 17 och 18.
Som tidigare nämnts skall det för försäkrade som tillhör
mellangenerationen, liksom för övriga försäkrade, registreras
pensionspoäng parallellt med pensionsrätt från det reformerade
pensionssystemet. Såsom framgår av avsnitt 29.2.2 föreslår vi att det
basbeloppsavdrag som i dag görs vid beräkningen av pensionsgrundande
inkomst i det nuvarande systemet i stället skall göras vid fastställandet
av den försäkrades pensionspoäng. Detta innebär att endast ett beslut om
pensionsgrundande inkomst kommer att fattas, och att beräkningen
kommer att ske helt enligt reglerna i det reformerade systemet.
Pensionspoäng skall därefter beräknas på den pensionsgrundande
inkomst som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Någon kvot-
delsberäkning skall inte ske i detta sammanhang. Vid pensioneringstid-
punkten skall ålderspensionen från ATP-systemet beräknas som om
denna pension skulle ha utgetts i sin helhet från nuvarande system och
först därefter skall relevant kvotdel enligt tjugondelsinfasningen
beräknas. Kvotdelsberäkningen kommer alltså i denna del, till skillnad
från vad som gäller för pensionsrätt som beräknas enligt reformerade
regler, att ske först vid pensioneringstidpunkten.
Metoden med tjugondelsinfasning ställer krav på särskilda ställnings-
taganden såvitt avser premiepensionssystemet för mellangenerationen.
Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande att
premiepensionssystemet skulle omfatta årsklasserna 1944 och senare
samt att övriga som skulle omfattas av mellangenerationens in-
tjänanderegler skulle tjäna in sin reformerade pension fullt ut i fördel-
ningssystemet. Bakgrunden var att premiepensionen ansågs bli för låg
för äldre årsklasser med hänsyn till kvotdelen reformerad pension och
till den relativt korta intjänandetiden och att administrationskostnaderna
riskerade att bli mycket höga i förhållande till de små belopp som skulle
komma att avsättas och förvaltas. I princippropositionen och i de antagna
riktlinjerna gjordes övervägandena att avsättningar till
premiepensionssystemet borde kunna göras även för dem som är födda
åren 1939–1943 utan att pensionssparandet för den enskilde individen
blir för litet och utan att en oacceptabel minskning av fördelningssys-
temets inkomster därigenom skulle uppstå. Enligt de antagna riktlinjerna
skulle således särskilda intjänanderegler gälla för årsklasserna 1935–
1938, som skulle tjäna in sin reformerade pensionsrätt helt i fördel-
ningssystemet. Individer ur årsklassen 1939 skulle tillgodoräknas rele-
vant kvotdel enligt tjugondelsinfasningen, dvs. 5/20 av 2 % av pen-
sionsunderlaget i premiepensionssystemet samt 5/20 av 16,5 % av pen-
sionsunderlaget i fördelningssystemet.
Enligt ovan redovisade förslag skall årsklasserna 1935–1937 inte
längre ingå i mellangenerationen eller omfattas av det reformerade pen-
sionssystemets intjänanderegler. Mot bakgrund av detta förslag har det
under den fortsatta beredningen ifrågasatts om det är motiverat att fort-
satt ha kvar särskilda intjänanderegler för en enda årsklass, nämligen
årsklassen 1938.
De överväganden som gjordes i de antagna riktlinjerna gör sig i och
för sig alltjämt gällande. Med hänsyn till kvotdelen reformerad pension
(4/20) skulle de lägsta årliga belopp som en individ född år 1938 skulle
kunna tillgodoräknas bli mycket låga och det kan av administrativa skäl
ifrågasättas om så låga avsättningar är godtagbara. Därtill kommer att
tiden för intjänande av premiepensionsrätt typiskt sett blir förhållande-
vis kort, varför summan av de individuella avsättningarna också kan bli
mycket låg. 1997 års premiereservutredning övervägde införandet av en
lägsta gräns för det årliga belopp som den enskilde får föra över för
förvaltning i premiepensionssystemet. Utredningen fann därvid att något
behov av att av administrativa kostnadsskäl införa en sådan lägsta gräns
inte torde föreligga och regeringen föreslår nu inte heller någon sådan
begränsning. Det torde således inte innebära någon påvisbar
administrativ belastning att innefatta även personer födda år 1938 i
premiepensionssystemet.
Administrativa skäl talar i stället för en förenkling av regelsystemet
och mot att endast årsklassen 1938 skall ha särskilda intjänanderegler.
Skillnaden mellan vad en individ ur årsklassen 1938 och en individ med
liknande inkomstprofil ur årsklassen 1939 kan avsätta till premiepen-
sionssystemet är dessutom mycket liten, varför det skulle vara svårt att
motivera behovet av särskilda intjänanderegler enbart för årsklassen
1938.
Regeringen föreslår därför ingen särregel för personer födda år 1938
utan att samtliga årsklasser som omfattas av mellangenerationen skall, i
likhet med övriga som omfattas av reformerade intjänanderegler, tjäna
in inkomstgrundad ålderspension i såväl premiepensionssystemet som i
fördelningssystemet. Detta innebär att pensionsrätt skall tillgodoräknas
med relevant kvotdel av 2,5 % av pensionsunderlaget i premiepensions-
systemet och med relevant kvotdel av 16 % av pensionsunderlaget i för-
delningssystemet. För åren 1995–1998 föreslås dock vissa särregler
gälla för samtliga som omfattas av reformerade intjänanderegler (jfr
avsnitt 15.1). Fr.o.m. det år personer i mellangenerationen fyller 65 år
skall intjänad pensionsrätt tillgodoräknas fullt ut inom det reformerade
systemet. Någon ändring i detta avseende jämfört med vad som tidigare
föreslagits föreslås således inte.
28.2 Beräkning av årlig pension
Regeringens förslag: Vid pensionsuttaget skall för personer som
tillhör mellangenerationen den årliga ålderspensionen beräknas dels
enligt reglerna för tilläggspension, dels enligt de reformerade
reglerna. Vid beräkningen av tilläggspension skall den försäkrade
kompenseras för den folkpension som skulle ha utgetts om pension
hade betalats ut enligt nuvarande system för ålderspension. Denna
kompensation skall, i likhet med nuvarande regler, beräknas med
hänsyn tagen till den pensionsberättigades civilstånd samt utgöra så
stor del av oavkortad folkpension som motsvarar den andel oavkortad
pension som ålderspension i form tilläggspension utgör.
Den pensionsberättigades årliga pension skall beräknas genom att
tilläggspensionsdelen bestäms till relevant antal tjugondelar, varefter
denna del av pensionen läggs ihop med den redan i tillämpligt antal
tjugondelar bestämda inkomstgrundade pensionsdelen från det refor-
merade ålderspensionssystemet.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak
överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Bohusläns allmänna försäkringskassa an-
märker att det förhållandet att enbart år med pensionspoäng skall
tillgodoräknas vid beräkning av folkpensionsdelen i vissa fall medför
lägre pension jämfört med de antagna riktlinjerna.
Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna metoden med
tjugondelsinfasning innebär att det för försäkrade i mellangenerationen
löpande kommer att registreras såväl pensionspoäng enligt nuvarande
system som pensionsrätt i relevant antal tjugondelar enligt de
reformerade reglerna. Då en försäkrad som tillhör mellangenerationen
väljer att ta ut ålderspension skall den första årliga pensionen beräknas
med utgångspunkt dels i de pensionspoäng som registrerats enligt ATP-
reglerna, dels i den pensionsrätt som tillgodoräknats enligt reformerade
intjänanderegler. Den pension som räknas fram enligt reformerade
regler är redan bestämd till relevant antal tjugondelar. Den pension som
räknas fram enligt ATP-reglerna utgör emellertid oavkortad pension och
måste således bestämmas till relevant antal tjugondelar innan den kan
summeras med den pensionsdel som beräknats enligt reformerade
regler.
Beräkning av tilläggspension i form av ålderspension
Vid beräkningen av den del av pensionen som för personer i mellangene-
rationen utges enligt ATP-reglerna har mot bakgrund av det nuvarande
systemets konstruktion med folkpension och tilläggspension vissa över-
väganden blivit nödvändiga. Övervägandena avser frågan hur folkpen-
sionen skall behandlas vid beräkningen av tilläggspensionen.
Den årliga tilläggspensionen i form av ålderspension uppgår enligt nu-
varande regler till 60 % av det för året fastställda prisbasbeloppet min-
skat med två procentenheter multiplicerat med medeltalet av de
pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller om
pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år, medeltalet av de 15
högsta poängtalen. Detta förutsätter att pensionspoäng har
tillgodoräknats den försäkrade i minst trettio år. I annat fall reduceras
tilläggspensionen genom att den multipliceras med kvoten av antalet år
med pensionspoäng och talet 30. Om avgifter till
ålderspensionssystemet inte har betalats till fullo för inkomst av annat
förvärvsarbete för år före år 1998 gäller särskilda regler.
I det nuvarande pensionssystemet tillgodoräknas pensionspoäng
endast för inkomster som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Lägre
inkomster under ett år kompenseras genom folkpensionen. Pensionsrätt
enligt det reformerade ålderspensionssystemet skall däremot grundas i
princip på hela inkomsten från första kronan. Grundskyddet i
folkpensionen m.m. skall ersättas av en garantipension. För att den
inkomstrelaterade pensionen från de olika systemen i detta avseende
skall vara jämförbar vid beräkningen av garantipension, måste den
försäkrade vid beräkningen av tilläggspensionen kompenseras för den
folkpension som skulle ha utgetts om pension hade utbetalats enligt
nuvarande regler. Detta är också nödvändigt för att ett eventuellt tillägg
enligt den s.k. garantiregeln skall kunna beräknas (se närmare härom i
avsnitt 28.3).
Om inkomsterna under ett förhöjt prisbasbelopp kompenserades
genom att en poäng adderades till medelpoängen för tilläggspension,
skulle detta innebära att utbytet härav inte skulle motsvara folkpensionen
i nuvarande system. Denna extra poäng skulle nämligen bli värd endast
0,60 prisbasbelopp medan folkpensionen för gift pensionär uppgår till
0,785 prisbasbelopp och för ogift till 0,96 sådana prisbasbelopp. I över-
ensstämmelse med de antagna riktlinjerna bör den högre kompensation
som folkpensionen i dag innebär ges genomslag även vid beräkningen av
tilläggspension i form av ålderspension för mellangenerationen.
En fråga som har aktualiserats i detta sammanhang är om beräkningen
av kompensationen för det första prisbasbeloppet bör göras beroende av
de försäkrades civilstånd. En sådan ordning skulle innebära att den in-
komstrelaterade pensionens storlek påverkas av om pensionären är gift
eller ogift. Hur stor denna skillnad är blir därvid, med hänsyn till tjugon-
delsinfasningen, en konsekvens av vilket år den försäkrade är född. Ord-
ningen innebär också att den kvotdelsberäknade pensionen måste räknas
om för det fall pensionären ändrar civilstånd.
Ett bibehållande av hittillsvarande principer vid beräkningen av
folkpensionskompensationen i tilläggspensionen skulle alltså medföra
en nivåskillnad i inkomstgrundad ålderspension mellan gifta och ogifta
personer i mellangenerationen. Frågan om en sådan ordning är att
föredra har under beredningen varit föremål för överväganden. Därvid
har frågan väckts om det i stället skulle tillämpas en enhetlig
kompensationsnivå för första prisbasbeloppets inkomster, bestämd efter
ett vägt genomsnitt med hänsyn tagen till andelarna gifta respektive
ogifta i pensionärskollektivet då de reformerade reglerna träder i kraft.
Detta belopp skulle enligt tillgänglig statistik motsvara ca 87 % av
prisbasbeloppet. En sådan metod skulle emellertid innebära att ogifta
pensionärer får lägre pension än vad de skulle ha fått efter en beräkning
enligt nuvarande regler, medan pensionerna skulle bli högre för gifta.
Särskilt påtagligt skulle detta bli för personer som tillhör de äldre
åldersklasserna i mellangenerationen som får en stor andel av sin
pension beräknad enligt hittillsvarande regler och som har en så hög
inkomstgrundad ålderspension att de inte har rätt till garantipension. Av
bl.a. detta skäl bör inte en sådan metod godtas. Beräkningen av
kompensationen för det första prisbasbeloppet bör i detta avseende i
stället ske enligt hittillsvarande regler. Den administrativa omgång som
beräkningen innebär får därvid accepteras.
Regeringen föreslår således att kompensationen för det första
förhöjda prisbasbeloppets inkomster i detta avseende skall ske på den
nivå som i dag gäller för beräkning av folkpension. Detta innebär sålunda
att den inkomstrelaterade pensionens storlek för mellangenerationen
kommer att – om än i successivt avtagande omfattning på grund av
tjugondelsinfasningen – bli beroende av den försäkrades civilstånd.
Enligt nuvarande regler för beräkning av folkpension skall oavkortad
folkpension utbetalas under förutsättning antingen att den försäkrade har
tillgodoräknats 30 år med pensionspoäng för tilläggspension eller har
varit bosatt i Sverige i minst 40 år. I nu aktuella sammanhang rör det sig
endast om en regel för att som del i en inkomstrelaterad pension
kompensera den försäkrade för inkomstdelar under ett förhöjt
prisbasbelopp. Behovet av grundskydd i egentlig mening skall
tillgodoses av garantipensionen. Det framstår därför som naturligt att
vid beräkning av inkomstrelaterad del av folkpensionen för
mellangenerationen utgå från det antal år för vilka den försäkrade
tillgodoräknats pensionspoäng. En försäkrad som har varit bosatt i
Sverige i 40 år men som har endast 25 år med intjänade pensionspoäng,
blir exempelvis därmed berättigad till 25/30 av det fulla folkpen-
sionstillägget och inte – vilket en tillämpning av 40-delsberäkningen
hade inneburit – med hela detta tillägg. Enligt de antagna riktlinjerna och
enligt vad regeringen nu föreslår i propositionen Garantipension, m.m.
skall emellertid garantipensionen beräknas i 40-delar i förhållande till
bosättningstid. Behovet av ett grundskydd baserat på antalet
bosättningsår är därmed tillgodosett.
Vid beräkningen av folkpensionstillägget föreslår vi således att enbart
år för vilka har tillgodoräknats pensionspoäng skall beaktas. Med
poängår för tilläggspension skall dessutom enligt 11 kap. 6 a § AFL
under vissa förutsättningar likställas år under vilket en förälder vårdat
barn som är under tre år. Detta föreslås gälla också fortsättningsvis vid
beräkningen av folkpensionstillägget. Vid beräkningen bör hänsyn
däremot inte tas till vissa andra år som enligt nuvarande regler om
beräkning av folkpension i 5 kap. 4 § AFL skall likställas med poängår,
t.ex. år före år 1960, för vilket beräknats till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst. Det förhållandet att enbart år för vilka pensionspoäng har
tillgodoräknats skall beaktas vid beräkningen av folkpensionstillägget
medför således att det för personer som inte är berättigade till
tilläggspension inte heller kommer att beräknas någon tillägg. Dessa
personer skyddas i stället genom garantipensionen.
Reglerna om hur antalet år med pensionspoäng beräknas innebär att en
person med 30 år med pensionspoäng i de flesta fall kommer att
tillgodoräknas 30/30 av folkpensionstillägget. Om pensionspoäng inte
tillgodoräknats den försäkrade på grund av att avgiftsbetalning till
ålderspensionssystemet inte har skett till fullo gällde dock, enligt en
tidigare bestämmelse i AFL, att talet 30 skulle ökas med ett för varje år
för vilket pensionspoäng inte tillgodoräknats till följd av sådan utebliven
betalning, dock att ökning kunde göras högst upp till talet 50. Talet i
täljaren kan emellertid aldrig överstiga 30. I samband med införandet av
skattebetalningslagen (1997:483) upphävdes denna bestämmelse. Enligt
övergångsbestämmelserna skall den dock fortfarande tillämpas om den
underlåtna avgiftsbetalningen avser inkomstår före år 1998. Vi föreslår
att bestämmelsen skall beaktas vid beräkningen av folkpensionstillägget.
Detta innebär att t.ex. en person som har haft 35 år med pensionspoäng
men som till följd av bristande avgiftsbetalningar före inkomståret 1998
inte har tillgodoräknats pensionspoäng för tio av dessa år, kommer att få
sitt folkpensionstillägg reducerat till 25/40 av oavkortad pension.
Regeringen föreslår alltså att folkpensionstillägget skall utgöra så stor
del av oavkortad folkpension som ålderspensionen i form av
tilläggspension utgör.
Teknik för kvotdelsberäkning m.m.
Den sammanlagda årliga pensionen skall enligt förslaget för mellan-
generationen utgöras av en viss kvotdel beräknad enligt reformerade
regler och en viss kvotdel tilläggspension i form av ålderspension. Den
tilläggspension inklusive folkpensionstillägget som har räknats fram
enligt de regler som beskrivits ovan är emellertid den som skulle ha
utbetalats om pension utgetts i sin helhet enligt nuvarande regler. Denna
pension skall vid pensioneringstillfället beräknas till den enligt
tjugondelsinfasningen relevanta kvotdelen. Till den sålunda beräknade
andelen tilläggspension skall sedan läggas den redan kvotdelsberäknade
reformerade pensionen. Summan härav utgör den årliga ålderspensionen
för en person i mellangenerationen.
Den sammanlagda inkomstrelaterade ålderspensionen för en person i
mellangenerationen kommer således i de flesta fall att bestå av tre
komponenter, nämligen tilläggspension inklusive kompensation för 30-
delsberäknad folkpension, inkomstpension och premiepension.
Reglerna för intjänande av pensionsrätt kommer enligt vad regeringen
nu föreslår att i några avseenden skilja sig åt i det nuvarande respektive i
det reformerade ålderspensionssystemet. På grund därav kan det
undantagsvis inträffa att pensionen enligt tjugondelsinfasningen kan
komma att bestå enbart av pension från det reformerade systemet.
Fr.o.m. år 1999, då det reformerade pensionssystemet träder i kraft,
skall pensionsrätt tillgodoräknas i det reformerade systemet om
summan av de inkomster som är pensionsgrundande uppgår till minst 24
% av prisbasbeloppet och då från första kronan. I ATP-systemet skall
emellertid fortfarande gälla att de pensionsgrundande inkomsterna
måste överstiga till ett förhöjt prisbasbelopp för att ge pensionspoäng.
En försäkrad med inkomster som inte överstiger ett förhöjt pris-
basbelopp kan således fr.o.m. år 1999 komma att tillgodoräknas
pensionsrätt i det reformerade systemet utan att samtidigt
tillgodoräknas pensionspoäng. Om förhållandena är sådana under samt-
liga förvärvsår kan pensionen enligt tjugondelsberäkningen komma att
bestå endast av reformerad pension till den för ett visst år födda relevant
kvotdel. För tid före år 1999 kan emellertid denna situation inte uppstå
eftersom även pensionsrätt då tillgodoräknas på grundval av registrerade
pensionspoäng för tilläggspension.
Ytterligare en faktor som kan få betydelse i detta sammanhang är att
det för rätt till ålderspension från ATP-systemet krävs tre år med
registrerade pensionspoäng. Motsvarande begränsning föreslås inte gälla
för rätt till ålderspension enligt reformerade regler. Även om
inkomsterna under ett eller två år har överstigit till ett förhöjt
prisbasbelopp, men under resten av förvärvsåren understigit denna nivå,
innebär detta att det inte föreligger någon rätt till ålderspension från
ATP-systemet. Den tjugondelsberäknade pensionen kommer således
även i denna situation att bestå enbart av reformerad pension.
En annan följd av skilda regler för intjänande av pensionsrätt enligt
hittillsvarande och reformerade regler är att den pensionsdel som härrör
från det reformerade systemet i vissa fall kan bli förhållandevis mycket
större än den del som härrör från ATP-systemet. Så kommer att vara
fallet för en pensionsberättigad som har tre år med intjänade
pensionspoäng samtidigt som hans årliga inkomster under förvärvslivet
ofta har understigit basbeloppet. Såvitt dessa låga inkomster dock har
uppgått till minst 24 % av prisbasbeloppet, kommer för dessa år
pensionsrätt att tillgodoräknas i det reformerade pensionssystemet men
inte i ATP-systemet. En liknande situation är att den pensionsberättigade
tagit hand om små barn och därvid har tillgodoräknats
pensionsgrundande belopp för barnår. Detta kan visserligen inom ATP-
systemet resultera i att vårdår för tilläggspension tillgodoräknas den
försäkrade, men det innebär inte att pensionsrätt tillgodoräknas såsom i
det reformerade pensionssystemet. För att pensionsrätt för barnår skall
ge upphov till ett faktiskt pensionsutfall i det reformerade ålderspen-
sionssystemet krävs dock att det s.k. förvärvsvillkoret är uppfyllt, dvs.
att det för den som tillgodoräknats beloppet senast det år han eller hon
fyller 70 år har fastställts pensionsgrundande inkomster som för ettvart
av fem år har uppgått till minst två inkomstbasbelopp (för år före år
2001 två förhöjda prisbasbelopp).
Den pensionsberättigades sammanlagda inkomstrelaterade
ålderspension vid pensioneringstillfället kommer således att bestå av
summan av den framräknade pensionen från det reformerade systemet –
som redan vid fastställandet av pensionsrätt för respektive år har
anpassats till tjugondelsinfasningen – och tilläggspension i form av
ålderspension sedan den senare beräknats till den för årsklassen gällande
kvotdelen. Den pensionsberättigade kan emellertid vara berättigad till en
högre inkomstrelaterad ålderspension eftersom personer i
mellangenerationen kan ha rätt till ett tillägg enligt den s.k.
garantiregeln. Denna regel behandlas närmare i avsnitt 28.3.
Den sammanlagda pensionen, inklusive ett eventuellt garanti-
regelstillägg, kan vidare vara av sådan storlek att den pensionsberättigade
dessutom är berättigad till garantipension. Förutsättningarna härför har
översiktligt redovisats i avsnitt 5 samt mer fullständigt i propositionen
Garantipension, m.m.
Indexering m.m.
Tilläggspensionen i form av ålderspension skall enligt vad som nämnts
ovan räknas fram genom att prisbasbeloppet för året multipliceras med
medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade,
eller om pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år, medeltalet av
de 15 högsta poängen. Ålderspensionen utgör 60 % av denna produkt.
(För år 1998 och 1999 skall dock basbeloppet minskas med två
respektive en procentenhet.) Det basbelopp som används vid beräk-
ningen – prisbasbeloppet – skall liksom hittills räknas upp på grundval av
förändringarna i konsumentprisindex.
Den utgående kvotdelsberäknade pensionen skall enligt de antagna
riktlinjerna följsamhetsindexeras. Såvitt avser inkomstpension enligt
reformerade intjänanderegler skall följsamhetsindexeringen ske enligt
de regler som föreslagits gälla för utgående pensioner i det reformerade
systemets fullfunktionsstadium, dvs. uttagen inkomstpension räknas
årligen om med det tal som anger kvoten mellan inkomstindex för det
nya året och inkomstindex för det år som passerat sedan denna kvot
dividerats med ett visst belopp (se avsnitt 18.3). Även den ATP-baserade
delen av utgående kvotdelsberäknad pension skall, för tid efter det den
pensionsberättigade fyller 65 år, enligt de antagna riktlinjerna och vårt
förslag i avsnitt 29.5 följsamhetsindexeras enligt samma principer som
skall gälla för den reformerade ålderspensionen. Detta innebär att den
person i mellangenerationen som uppbär såväl inkomstpension enligt
reformerade intjänanderegler som tilläggspension i form av
ålderspension och som tar ut pensionen det år han eller hon fyller 65 år
eller mer kommer att få hela den utgående pensionen följsamhets-
indexerad på samma sätt. Den som däremot tar ut sin pension tidigare
kommer, fram till det år vederbörande fyller 66 år, att få sin
inkomstpension följsamhetsindexerad medan den ATP-baserade
pensionen kommer att räknas om med hänsyn till förändringarna i
prisbasbeloppet enligt AFL. Någon följsamhetsindexering kommer
emellertid över huvud taget inte att äga rum förrän vid årsskiftet
2001/2002 (se avsnitt 18.3). Personer som är födda åren 1938 eller
1939 och som har gjort uttag av ålderspension före år 2001 kommer att
få fyra respektive fem tjugondelar av ålderspensionen, dvs. den andel av
ålderspensionen som enligt tjugondelsinfasningen skall härröra från det
reformerade ålderspensionssystemet, omräknad enligt reformerade
intjänanderegler per den 1 januari 2001 och följsamhetsindexerad per
årsskiftet 2001/2002. Till den del ålderspensionen härrör från ATP-
systemet, dvs. med 16 respektive med 15 tjugondelar, kommer följ-
samhetsindexering emellertid att ske först fr.o.m. det årsskifte som
föregår det år de fyller 66 år, dvs. för personer födda år 1938 årsskiftet
2003/2004 och för personer födda år 1939 årsskiftet 2004/2005. En
person född år 1940 som har gjort uttag av ålderspension från
fördelningssystemet vid 61 års ålder under år 2001 kommer på
motsvarande sätt att få sin inkomstpension följsamhetsindexerad fr.o.m.
årsskiftet 2001/2002 medan den del av ålderspensionen som är
hänförlig till ATP-systemet kommer att följsamhetsindexeras först
fr.o.m. årsskiftet 2005/2006.
Det årliga pensionsbeloppet kan också komma att påverkas av att den
pensionsberättigade tjänar in ytterligare ålderspensionsrätt efter
pensioneringen. Enligt vad regeringen föreslår ovan i avsnitt 28.1
kommer sådan tillkommande pensionsrätt att t.o.m. det år den
försäkrade fyller 64 år på samma sätt som före pensionsuttaget resultera
i pensionspoäng för tilläggspension och reformerad pensionsrätt till
relevant kvotdel. Fr.o.m. 65 års ålder skall emellertid pensionsrätten i
sin helhet tillgodoräknas inom det reformerade pensionssystemet. Den
ATP-baserade pensionen påverkas genom folkpensionsdelen dessutom
av att den pensionsberättigade byter civilstånd.
28.3 Garantiregeln
Regeringens förslag: Personer som omfattas av tjugondelsinfas-
ningen skall vara berättigade till en inkomstgrundad ålderspension
lägst motsvarande den tilläggspension i form av ålderspension, in-
klusive en kompensation för folkpensionen, som har tjänats in t.o.m.
år 1994. Folkpensionsdelen skall därvid beräknas i enlighet med nu-
varande regler vad avser den pensionsberättigades civilstånd och ut-
göra så stor del av oavkortad folkpension som motsvarar den andel
oavkortad pension som tilläggspension i form av ålderspension hade
utgjort vid ingången av år 1995. Denna garanterade pensionsnivå skall
vara prisindexerad genom prisbasbeloppet fram till 65 års ålder och
följsamhetsindexerad därefter.
Vid tillämpning av garantiregeln skall för individen en in-
komstgrundad ålderspension beräknas som om pensionsrätten i sin
helhet hade tillgodoräknats inom fördelningssystemet. I det fall den
garanterade nivån enligt garantiregeln överstiger denna pension skall
ett tillägg utges. Ett sådant tillägg skall utges tidigast från 65 års ålder
och omprövas löpande. Aktuellt civilstånd skall påverka tilläggets
storlek.
Tillägg enligt garantiregeln skall inte utges vid uttag av enbart pre-
miepension.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer överens
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lantbrukarnas riksförbund anser att pension
som utbetalas enligt garantiregeln skall vara inkomstindexerad och inte,
som föreslagits, prisindexerad. Tjänstemännens centralorganisation
menar att den garanterade folkpensionsdelen, när det är förmånligare för
den enskilde, bör beräknas med hänsyn till levnadsålder och
bosättningstid i Sverige i enlighet med den s.k. bosättningsregeln i
folkpensionssystemet. Riksskatteverket anför att det förhållande att
pension enligt garantiregeln skall avräknas fullt ut mot
pensionsförmåner som tjänas in efter 65 års ålder inte överensstämmer
med reformens allmänna inriktning att uppmuntra till förvärvsarbete
efter 65 års ålder.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de av riksdagen antagna rikt-
linjerna för övergångsreglering på förmånssidan skall för mellangenera-
tionen gälla en särskild garantiregel. Garantiregeln innebär att personer i
mellangenerationen tillförsäkras en lägsta inkomstgrundad
ålderspension motsvarande t.o.m. år 1994 intjänad pensionsrätt i
nuvarande system. Effekten av pensionsberäkning enligt
tjugondelsinfasningen skall alltså inte kunna bli att individen får en lägre
inkomstrelaterad ålderspension än den som faktiskt intjänats före år
1995 då riktlinjerna för reformeringen av pensionssystemet antogs av
riksdagen. Den garanterade pensionsnivån enligt garantiregeln skall
motsvara den andel oavkortad pension som tilläggspension i form av
ålderspension hade utgjort vid ingången av år 1995. Med år med
pensionspoäng skall härvid avses år för vilka pensionspoäng eller s.k.
vårdår enligt 11 kap. 6 a § AFL tillgodoräknats.
Enligt princippropositionen skulle den garanterade pensionsnivån
enligt garantiregeln beräknas vid 65 års ålder efter då aktuellt civilstånd
och prövas mot den kvotdelsberäknade pensionen. Om denna nivå då
visade sig vara högre än den kvotdelsberäknade pensionen skulle
differensen utges som ett fast tillägg till den inkomstgrundade
ålderspensionen. En civilståndsändring efter 65 års ålder avsågs inte
påverka tillägget och det skulle inte heller omprövas efter 65 års ålder.
Förslaget i princippropositionen innebar således att en person som
fortsätter att arbeta efter 65 års ålder och t.ex. vid 66 års ålder har tjänat
in en pension som överstiger garantiregelns nivå även fortsättningsvis
skulle vara berättigad till det tillägg som fastställts vid 65 års ålder.
Under den fortsatta beredningen av garantiregelns närmare utformning
har frågan om tillägg enligt garantiregeln skall läggas fast vid 65 års
ålder eller löpande omprövas varit föremål för ytterligare överväganden.
I Ds 1995:41 föreslogs att garantiregeln inte skulle ses som en
garanterad nivå just vid 65 års ålder. Avsikten med regeln kan i stället
sägas vara att tillförsäkra individer i mellangenerationen en lägsta
inkomstgrundad ålderspension, tidigast från 65 års ålder, som motsvarar
t.o.m. år 1994 intjänad inkomstrelaterad ålderspension. Om individen,
antingen före eller efter 65 års ålder, faktiskt har tjänat in en pension
enligt reformerade intjänanderegler som överstiger den garanterade
nivån bör något tillägg enligt garantiregeln inte utges. I den mån senare
intjänad pensionsrätt minskar skillnaden mellan den garanterade nivån
och den kvotdelsberäknade pensionen, bör tillägget minskas. I enlighet
med detta synsätt bör pensionsnivån enligt garantiregeln inte heller låsas
vid den pensionsberättigades civilstånd vid just 65 års ålder utan i stället
omräknas vid civilståndsändring. Detta överensstämmer också med det i
avsnitt 28.2 redovisade förslaget till hur den pensionsberättigades
civilstånd skall påverka den kvotdelsberäknade pensionen.
Regeringen föreslår således att tillägget enligt garantiregeln skall
utgöra skillnaden mellan å ena sidan en pensionsnivå som skall motsvara
den rätt till inkomstrelaterad ålderspension som en individ i
mellangenerationen hade förvärvat inom ATP-systemet fram t.o.m. år
1994 och å andra sidan en inkomstgrundad pension beräknad enligt
reglerna för tjugondelsinfasningen. Tillägget skall utges tidigast fr.o.m.
den månad då den pensionsberättigade uppnår 65 års ålder och skall
omprövas löpande. I det följande redovisas närmare förslaget till
utformning av garantiregeln.
Som ett första steg i beräkningen av ett eventuellt tillägg enligt
garantiregeln skall den garanterade nivån beräknas. I enlighet med de
antagna riktlinjerna föreslår vi att denna bör utgå från de högst 15 bästa
poängåren och antalet intjänade år med pensionspoäng fram t.o.m. år
1994. Eftersom ATP baseras enbart på de inkomster som överstiger ett
prisbasbelopp är det emellertid nödvändigt att, på samma sätt som gäller
för tilläggspensionsdelen i den kvotdelsberäknade ålderspensionen,
kompensera för det första prisbasbeloppet av inkomsten. TCO har anfört
att den garanterade folkpensionsdelen, när det är förmånligare för den
enskilde, bör beräknas enligt den s.k. bosättningsregeln i
folkpensionssystemet. Av samma skäl som ovan redovisats i avsnitt 28.2
bör emellertid enligt regeringens uppfattning kompensation utgöras av
folkpensionens grundbelopp beräknat i förhållande till antalet år med
pensionspoäng. Folkpensionsdelen skall således i princip beräknas i 30-
delar (jfr dock vad som nämnts om obetalda avgifter till
ålderspensionssystemet för inkomstår före år 1998).
För en person som har uppburit ålderspension från
fördelningssystemet före 65 års ålder skall den enligt garantiregeln
beräknade pensionsnivån reduceras för tidigt uttag enligt de regler som
gäller för tilläggspension.
Den garanterade nivån skall uttryckas i prisbasbelopp för att vid 65 års
ålder omräknas i kronor enligt det för detta år gällande prisbasbeloppet
för utgående pensioner. Den skall därefter, dvs. fr.o.m. årsskiftet som
föregår det år den försäkrade fyller 66 år, följsamhetsindexeras på
samma sätt som en utgående pensionsförmån. Nivån skall inte låsas vid
individens civilstånd vid 65 års ålder utan omräknas vid ändrat civilstånd
på motsvarande sätt som den kvotdelsberäknade pensionen.
Det andra steget i tillämpningen av garantiregeln är att beräkna den in-
komstgrundade ålderspension enligt tjugondelsinfasningen som skall
jämföras med den garanterade nivån. Jämförelse skall göras med den
faktiska pensionen med ett undantag. Den faktiska inkomstgrundade
ålderspensionen utgörs för flertalet personer i mellangenerationen av
dels inkomstpension, dels premiepension. Pension från fördelnings-
och premiepensionssystemet får emellertid tas ut oberoende av
varandra. Premiepensionen baseras på olika fondandelar och
behållningen kan förväntas variera relativt kraftigt över tiden och från
individ till individ. Tillägget enligt garantiregeln bör beräknas utifrån en
standardsituation som inte påverkas av hur individen i det enskilda fallet
väljer att disponera premiepensionen. Av bl.a. detta skäl skall den
ålderspension som skall jämföras med den garanterade nivån beräknas
som om individen hade tjänat in pensionsrätt enbart inom fördelnings-
systemet. Faktisk utgående premiepension skall således inte beaktas. I
stället beräknas en pension som om all reformerad pensionsrätt varje
intjänandeår hade förts till fördelningssystemet.
För att fastställa rätt till ett tillägg skall således jämförelse göras
mellan den garanterade nivån enligt garantiregeln och en tänkt
kvotdelsberäknad pension från fördelningssystemet, som, med hänsyn
till att premiepensionen räknas med, är högre än den faktiskt utgivna
pensionen från detta system. Om den garanterade nivån är högre är
personen berättigad till ett tillägg motsvarande skillnaden mellan denna
nivå och den beräknade pensionen enligt tjugondelsinfasningen. Tillägg
till pensionen enligt garantiregeln skall kunna utges tidigast fr.o.m. den
månad den pensionsberättigade fyller 65 år, dock tidigast fr.o.m.
pensionsuttaget. Vid uttag efter 65 års ålder skall någon uppräkning inte
ske av den garanterade nivån i garantiregeln till följd av uppskjutet uttag.
En konsekvens av den föreslagna regeln är att vid uttag av enbart
premiepension skall inget tillägg enligt garantiregeln ges ut.
Om en person uppbär partiell pension skall prövning ske mot mot-
svarande andel av det enligt garantiregeln beräknade beloppet. Detta
skulle vid uttag av halv pension innebära att pensionsnivån skall prövas
mot halva det garanterade beloppet och om detta är högre utges
skillnaden som tillägg enligt garantiregeln. Om personen ökar sitt uttag
till hel pension omprövas tillägget. Det skall då göras en ny jämförelse
mellan hela det garanterade beloppet och personens hela
kvotdelsberäknade pension och differensen däremellan skall utges som
ett tillägg.
28.4 Uttag av ålderspension m.m.
Regeringens förslag: Inkomstgrundad ålderspension och
premiepension beräknad enligt principerna för tjugondelsinfasningen
skall utges tidigast fr.o.m. år 2001. Vid uttag av ålderspension före år
2001 skall pensionen beräknas enligt nuvarande regler.
Kvotdelsberäknad ålderspension skall kunna tas ut, helt eller
partiellt, fr.o.m. 61 års ålder. Därvid skall den del som baseras på
tilläggspension justeras på samma sätt som i dag vid tidigt respektive
uppskjutet uttag av ålderspension.
Vid beräkning av inkomstpension för personer som är födda åren
1938–1939 och som har gjort tidigt uttag av ålderspension före år
2001 skall pensionsbehållningen från fördelningssystemet reduceras
med 0,5 % för varje månad som personen i fråga gjort uttag av
ålderspension före år 2001.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak
överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Försäkringsanställdas förbund (FF) anser att
möjligheten till delpension bör finnas kvar.
Skälen för regeringens förslag: Inkomstgrundad ålderspension från
fördelningssystemet som utges till mellangenerationen fr.o.m. år 2001
utgörs normalt av två delar, en del grundad på pensionspoäng och en del
grundad på reformerad pensionsrätt. De två delarna skall dock behandlas
som en enhet vad gäller uttag av pension. För mellangenerationen
föreslås därvid gälla samma uttagsregler som för personer födda efter år
1953, vilka är berättigade till enbart reformerad ålderspension. I
avsnitten 18 och 21 har redogjorts för regler om uttag av reformerad
ålderspension. Dessa regler föreslås alltså gälla även för den
kvotdelsberäknade pensionen.
Det innebär således att uttag av kvotdelsberäknad pension kan ske tidi-
gast fr.o.m. 61 års ålder samt att uttag av inkomstpension och
premiepension kan avse hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels
pension. I avsnitt 18.1 har vidare föreslagits att inkomstpension skall
kunna återkallas helt eller delvis högst en gång per sexmånadersperiod.
Detsamma föreslås gälla beträffande premiepension och beträffande
pension från ATP-systemet (jfr. avsnitt 21 och 29.4). Någon särregel
föreslås inte gälla för den kvotdelsberäknade pensionen.
Vid tidigt eller uppskjutet uttag skall ålderspensionen beräknad enligt
tjugondelsinfasningen justeras med avseende härtill. Därvid föreslår
regeringen att den del som utgörs av inkomstpension och premiepension
respektive tilläggspension var för sig justeras i enlighet med de regler
som gäller inom respektive system. I avsnitt 18.2 har redogjorts för hur
inkomstpensionens storlek justeras med avseende på den pensions-
berättigades ålder vid pensioneringstidpunkten genom delningstalet. Om
pensionen tas ut före alternativt efter 65 års ålder motsvarar således den
del av den kvotdelsberäknade pensionen som utgörs av inkomstpension
och premiepension ett mindre alternativt större belopp jämfört med om
pensionen tas ut vid 65 år, eftersom delningstalet då beräknas till ett
högre eller lägre tal. Beträffande tilläggspensionsdelen minskas
alternativt ökas denna enligt nu gällande regler med en viss procent (0,5
respektive 0,7) för varje månads uttag före eller efter 65 års ålder.
Omräkning med hänsyn till pensionsuttag före år 2001
En särskild fråga är hur pension enligt tjugondelsinfasningen skall
beräknas för personer som uppburit ålderspension före år 2001, dvs.
tidpunkten för första utbetalning av pension enligt reformerade
intjänanderegler. De två äldsta årsklasserna i den nu föreslagna
mellangenerationen, dvs. personer födda åren 1938–1939, har nämligen
möjlighet att ta ut ålderspension före år 2001, vilken då kommer att
utges enligt nuvarande regler. Utgångspunkten för den fortsatta
beredningen av denna fråga har varit att i den rätt till ålderspension enligt
reformerade regler som inträder per den 1 januari 2001 skall ett tidigare
uttag av ålderspension beaktas. Därvid bör den inkomstgrundade
pensionen reduceras enligt försäkringsmässiga principer med hänsyn till
omfattningen av det förtida uttaget.
För de personer i mellangenerationen som uppburit ålderspension
före år 2001 skall den inkomstrelaterade ålderspensionen räknas om
enligt tjugondelsinfasningen så att ett visst antal kvotdelar av utgående
tilläggspension och folkpension byts ut mot motsvarande antal kvotdelar
av pension grundad på reformerad pensionsrätt. Regeringen föreslår att
reduktionen av den del av den kvotdelsberäknade ålderspensionen som
grundas på pensionsrätt för inkomstpension och premiepension skall
ske genom att personens pensionsbehållning reduceras med den
procentsats per månad som gäller enligt nuvarande regler för
tilläggspension och folkpension vid uttag före 65 års ålder. För den del
av den kvotdelsberäknade ålderspensionen som baseras på tilläggs-
pension skall de nuvarande reduceringsfaktorerna tillämpas tillsammans
med de regler för denna del som beskrivits i avsnitt 29.4.
Vid förtida uttag görs enligt nuvarande regler en försäkringsmässig re-
duktion av pensionen. Pensionen reduceras med 0,5 % för varje månad
som, då pensionen börjar utges, återstår till den månad som den
pensionsberättigade fyller 65 år. Inom det reformerade
ålderspensionssystemet föreslås också att en försäkringsmässig
reduktion av inkomstpensionen görs, men denna sker genom att
pensionen beräknas med ett högre delningstal i de fall uttaget sker vid en
tidigare ålder. I båda systemen blir reduktionen ca sex procentenheter
per år. Reduktion av pensionen till följd av tidigt uttag sker således på
olika sätt i de två regelsystemen men är i princip av samma
storleksordning. Det innebär att för den enskilde ger den föreslagna
metoden för omräkning, dvs. att även inkomstpensionen reduceras enligt
nuvarande regler med avseende på pensionsuttaget före år 2001, i
princip samma utfall som om pensionen redan från första
uttagstidpunkten före år 2001 skulle ha beräknats och utbetalats enligt
reformerade regler.
Vi föreslår således att pensionsbehållningen från fördelningssystemet
för en person i mellangenerationen som genom tidigt uttag börjat
uppbära ålderspension redan före år 2001 skall reduceras med 0,5 % för
varje månads uttag före den 1 januari år 2001. Därefter beräknas den
inkomstpension som utges från fördelningssystemet fr.o.m. januari
månad år 2001 genom att den reducerade pensionsbehållningen delas
med delningstalet för individens ålder vid denna tidpunkt. Vid reduktion
med hänsyn till det tidiga uttaget beaktas således endast antalet månader
före år 2001, inte antalet månader före 65-årsmånaden. Därefter övergår
reduktionen för det tidiga uttaget till att beaktas i delningstalet. Om det
tidiga uttaget varit partiellt, skall endast motsvarande andel av
pensionsbehållningen reduceras.
Även i det fall att den pensionsberättigade har återkallat ett förtida
pensionsuttag före år 2001 och således inte uppbär pension just vid
denna tidpunkt, föreslår vi att pensionsbehållningen skall reduceras med
avseende på den pension som utbetalats före år 2001. Reduktionens
storlek beräknas enligt de regler som gäller i nuvarande pensionssystem,
dvs. 0,5 % reduktion per månads uttag före år 2001 avseende den andel
av pensionen som uttaget omfattade.
Avveckling av delpensionssystemet
I enlighet med de antagna riktlinjerna föreslår regeringen i avsnitt 29.6
att delpension inte skall kunna nybeviljas efter utgången av år 2000 samt
att någon ökning av redan uttagen delpension inte heller skall kunna ske
efter denna tidpunkt. Delpension kommer dock enligt förslaget att utges
även fortsättningsvis till dem som vid utgången av år 2000 uppbär sådan
pension. Detta innebär att personer i mellangenerationen födda åren
1938–1939 kan omfattas av nuvarande delpensionssystem samt att år
2004, dvs. det år personer födda år 1939 fyller 65 år, blir det sista året
som utbetalning av delpension kommer att kunna ske.
29 Förändringar inom ramen för nuvarande
pensionssystem
29.1 Inledning
Enligt de antagna riktlinjerna skall personer som inte omfattas av de re-
formerade reglerna även fortsättningsvis få den inkomstrelaterade ål-
derspensionen beräknad i princip enligt hittillsvarande ATP-regler. I av-
snitt 28 föreslås att personer som är födda under något av åren 1938–
1953 skall få sin pension beräknad delvis enligt nuvarande regler och
delvis enligt reformerade regler. Nuvarande regler om pensionsgrun-
dande inkomst och pensionspoäng m.m. i kapitel 11 i lagen (1962:381)
om allmän försäkring (AFL) skall emellertid enligt förslag i avsnitt 6.3
flyttas till den nu föreslagna lagen (1998:000) om inkomstgrundad ål-
derspension.
Även fortsättningsvis skall således pensionspoäng varje år tillgodo-
räknas på grundval av inkomster av anställning och inkomster av annat
förvärvsarbete (den pensionsgrundande inkomsten). Till dess förtids-
och efterlevandepensionerna har anpassats till det reformerade
ålderspensionssystemet behöver sådana pensionspoäng inte bara
tillgodoräknas dem som kan få ATP i form av ålderspension (födda
1953 eller tidigare) utan även för personer födda efter år 1953.
De i avsnitten 10–12 redovisade pensionsgrundande beloppen för
plikttjänstgöring, barnår och studier kommer inte att grunda pensionsrätt
inom ramen för nuvarande ålderspensionssystem. Däremot skall –
liksom tidigare – pensionspoäng beräknas på särskilt sätt för den som
uppbär förtidspension (se avsnitt 9). De regler som i dag gäller för
tillgodoräknande av ålderspensionsrätt i form av pensionspoäng och om
beräkning av ålderspension från ATP-systemet kommer i huvudsak att
vara oförändrade efter ålderspensionsreformens genomförande. I vissa
avseenden föreslår regeringen dock förändringar även i de nuvarande
reglerna om beräkning och fastställande av pensionsgrundande inkomst
samt tillgodoräknande av pensionspoäng. Några har redovisats redan i
tidigare avsnitt såsom att garantiregeln om arbetsskadelivränta, som nu
tillämpas från och med den månad den försäkrade fyller 65 år, slopas för
personer födda år 1938 eller senare (se avsnitt 25.3). Nedan redovisas
ytterligare förslag till förändringar.
I avsnitt 29.2 redovisas förslag till förändringar av reglerna om pen-
sionsgrundande inkomst och beräkning av pensionspoäng och i avsnitt
29.3 redovisas förslag till förändringar i reglerna om beräkning av
tilläggspension i form av ålderspension. I avsnitt 29.4 lämnar vi förslag
till vissa förändringar i reglerna rörande uttag och utbetalning av pension
från ATP-systemet.
Det inkomstgrundade ålderspensionssystemet skall efter
reformeringen utgöra en egen försäkringsgren och pensionerna från det
systemet skall finansieras med en avgift som skall motsvara den
pensionsrätt som tillgodoräknas inom den reformerade delen av
systemet. En fast ålderspensionsavgift förutsätter emellertid ett
samhällsekonomiskt stabilt system. En förutsättning för detta är att även
utvecklingen av ålderspensioner beräknade enligt nuvarande regler knyts
till utvecklingen av avgiftsunderlaget. Det har därför i de antagna
riktlinjerna föreslagits att vissa förändringar skall ske när det gäller
indexering av utgående pensioner. Från och med årsskiftet 2001/2002
föreslås således att även de pensioner som utges enligt nuvarande ATP-
regler skall följsamhetsindexeras. Det innebär att de även
fortsättningsvis i princip skall följa prisutvecklingen men med justering
– uppåt eller nedåt – för den reala inkomstutvecklingens avvikelse från
en viss norm. Följsamhetsindexeringen av pensioner beräknade enligt
hittillsvarande regler kommer att behandlas nedan i avsnitt 29.5.
I avsnitt 29.6 föreslås att delpension inte skall kunna nybeviljas eller
utökas efter utgången av år 2000.
29.2 Pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng för
tilläggspension
29.2.1 Pensionsgrundande inkomst
Regeringens förslag: Fr.o.m. intjänandeåret 1999 skall den
pensionsgrundande inkomst som ligger till grund för beräkningen av
pensionsrätt för inkomst- och premiepension också ligga till grund
för beräkningen av pensionspoäng för tilläggspension.
För en person född år 1937 eller tidigare skall dock pensionsgrun-
dande inkomst fastställas endast till den del inkomsterna överstiger
ett förhöjt prisbasbelopp. Detta basbelopp skall i första hand räknas
av mot inkomster av anställning. Vidare skall för en sådan person inte
heller fortsättningsvis pensionsgrundande inkomst fastställas för år
efter det att han eller hon har fyllt 64 år eller för tidigare år under
vilka han eller hon har uppburit hel ålderspension hela året.
Bestämmelserna i lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (LBP) om underrättelse, omprövning och överklagande
skall också fortsätta att tillämpas beträffande pensionsgrundande
inkomst för den som är född år 1937 eller tidigare.
Promemorians förslag: Förslagen i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak
överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt över
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitt 13 anfört
att pensionsgrundande inkomst fr.o.m. lagstiftningens ikraftträdande den
1 januari 1999 bör beräknas och fastställas på samma sätt i såväl ATP-
systemet som i det reformerade ålderspensionssystemet eftersom det
skulle innebära administrativa komplikationer och dessutom framstå
som svårförståeligt för den enskilde om reglerna är olika. Detta gäller
dock framför allt personer som tillhör mellangenerationen. Denna grupp
skall få sin pension beräknad både enligt nuvarande och reformerade
regler. För dem bör därför fastställas endast en pensionsgrundande
inkomst. Regeringen föreslår alltså att samma pensionsgrundande
inkomst skall ligga till grund för beräkningen av pensionspoäng som den
som har förslagits ligga till grund för beräkningen av pensionsrätt i det
reformerade ålderspensionssystemet. Den pensionsgrundande
inkomsten kommer således att beräknas från första kronan. Det avdrag
för det första basbeloppet som i dag görs vid fastställandet av den
pensionsgrundande inkomsten inom ATP-systemet föreslås i stället att
göras vid fastställandet av pensionspoängen (se avsnitt 29.2.2).
Förslaget innebär vidare att beslutet om pensionsgrundande inkomst
skall redovisas endast på den underrättelse om tillgodoräknad pensions-
rätt som den försäkrade skall få.
För personer som är födda år 1937 eller tidigare bör emellertid som
huvudregel oförändrade regler gälla. De kommer att kunna tjäna in pen-
sion under endast ett fåtal år efter ikraftträdandet av de reformerade in-
tjänandereglerna. Regeringen föreslår därför att den pensionsgrundande
inkomsten för personer som är födda år 1937 eller tidigare även
fortsättningsvis skall fastställas enligt den nuvarande ordningen, dvs. den
skall fastställas av skattemyndigheten på grundval av taxeringen till
statlig inkomstskatt och med avdrag för ett förhöjt prisbasbelopp samt –
till skillnad från vad som kommer att bli fallet för personer födda år
1938 eller senare – fortfarande redovisas på personens grundläggande
beslut om slutlig skatt. Den pensionsgrundande inkomsten skall alltså
enligt förslaget för personer födda år 1937 eller tidigare utgöras av
summan av inkomster av anställning och inkomster av annat
förvärvsarbete i den mån summan överstiger det för året gällande
förhöjda prisbasbeloppet.
Som framgår av avsnitten 8 och 13 föreslår vi emellertid vissa föränd-
ringar vad avser själva beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten.
Vid beräkningen av en försäkrads pensionsgrundande inkomster skall så-
ledes, enligt vårt förslag i avsnitt 8.2, fr.o.m. år 1999 avdrag göras för
debiterad allmän pensionsavgift som den försäkrade skall betala för
dessa inkomster enligt lagen om allmän pensionsavgift. Motsvarande
avdrag bör göras även vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst
för tilläggspension. Vidare föreslås i avsnitt 13 vissa andra förändringar
vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Enligt huvudregeln är
lön eller annan ersättning i pengar eller annan skattepliktig förmån
pensionsgrundande inkomst av anställning om ersättningen från en och
samma arbetsgivare uppgår till minst 1 000 kr under ett år. Sådana
inkomster som nu finns i 11 kap. 2 § första stycket a–s AFL är
pensionsgrundande som inkomst av anställning även om de inte uppgår
till 1 000 kr under ett år. I nuvarande reglering gäller detta bl.a. för sådan
tillfällig förvärvsinkomst av verksamhet som inte bedrivits självständigt.
Den förändring som nu föreslås är att även sådan tillfällig
förvärvsinkomst och vissa stipendier (s.k. Marie Curie-stipendier) inte
skall räknas som pensionsgrundande inkomst om de inte under ett år
uppgått till 1000 kr. Se mer härom i författningskommentaren. Dessa
förändringar bör gälla även personer som är födda år 1937 eller tidigare.
Förslaget innebär alltså att själva beräkningen av inkomster av
anställning och inkomster av annat förvärvsarbete skall vara densamma
för personer som är födda år 1937 eller tidigare som för de personer
som omfattas av de reformerade reglerna.
I det reformerade ålderspensionssystemet skall – till skillnad från nu-
varande ålderspensionssystem – pensionsrätt kunna tjänas in även efter
det år då den försäkrade fyllt 64 år. Någon ändring av reglerna i ATP-
systemet föreslås inte i detta avseende. Även fortsättningsvis skall alltså
pensionsrätt (pensionspoäng) i det nuvarande systemet kunna tjänas in
som längst t.o.m. det år då den försäkrade fyller 64 år. Det saknas då
anledning att fastställa pensionsgrundande inkomst för personer som är
födda år 1937 eller tidigare för år efter det att de har fyllt 64 år. Även i
övrigt bör nuvarande regler om när pensionsgrundande inkomst skall
fastställas fortsätta att gälla för dem som endast kan tjäna in
ålderspensionsrätt i ATP-systemet, vilket innebär att sådan inkomst inte
heller skall fastställas för år då en sådan person har uppburit hel
ålderspension hela året.
Beslut om pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
inkomstgrundad ålderspension föreslås i avsnitt 27 som huvudregel
kunna omprövas på begäran av enskild endast i samband med att beslut
om pensionsrätt och pensionspoäng omprövas och endast sådana beslut
som har tillkommit genom omprövning får överklagas. Vi föreslår
emellertid att för de personer som är födda 1937 eller tidigare skall
nuvarande regler fortsätta att gälla. Detta innebär att beslut om den
pensionsgrundande inkomsten för dessa personer också framöver skall
kunna överklagas särskilt av den enskilde. Vi föreslår vidare att även de
regler som finns i nuvarande ålderspensionssystem (LBP) om
underrättelse och omprövning av beslut om pensionsgrundande inkomst
fortsättningsvis skall gälla för de personer som är födda år 1937 eller
tidigare.
Såsom framgått av avsnitt 13 skall i det reformerade
pensionssystemet finnas ett intjänandetak för hur hög årlig inkomst
m.m. som skall kunna grunda pensionsrätt. Detta föreslås vid lagstift-
ningens ikraftträdande motsvara det intjänandetak om 7,5 förhöjda
prisbasbelopp som i det nuvarande systemet begränsar den pensions-
grundande inkomsten. För att även framöver kunna bibehålla ett samband
mellan nivån på förvärvsinkomsterna och den framtida pensionen för
flertalet människor, skall intjänandetaket emellertid framöver höjas i
takt med den allmänna inkomstutvecklingen. Övergången från den
nuvarande prisindexeringen av taket till en inkomstindexering skulle
enligt de antagna riktlinjerna ske fr.o.m. årsskiftet 2000/2001. Som en
konsekvens av riksdagens beslut att senarelägga det reformerade
ålderspensionssystemets ikraftträdande och ikraftträdandet av
utbetalningsreglerna i det reformerade ålderspensionssystemet, dvs. att
första utbetalningen av den reformerade ålderspensionen sker först i
januari 2001, föreslås att intjänandetaket i det reformerade ålders-
pensionssystemet räknas om med inkomstindex först fr.o.m. årsskiftet
2001/2002 (se avsnitt 6.2). Detsamma bör gälla ATP-systemet.
Inkomstindexeringen av intjänandetaket kommer inte att få betydelse
för personer födda år 1937 eller tidigare, eftersom de – som nyss
nämnts – inte kommer att kunna tjäna in pensionspoäng efter det år de
fyller 64 år, dvs. efter år 2001.
29.2.2 Pensionspoäng
Regeringens förslag: Det avdrag för ett förhöjt prisbasbelopp som
enligt nuvarande regler görs vid beräkning av pensionsgrundande in-
komst skall fr.o.m. intjänandeåret 1999 i stället göras vid
beräkningen av pensionspoäng. För den som är född år 1937 eller
tidigare skall dock äldre bestämmelser om beräkning av
pensionspoäng tillämpas även i fortsättningen.
Pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
skall tillgodoräknas endast i den utsträckning ålderspensionsavgift
och allmän pensionsavgift har betalats.
Personer som uppbär förtidspension beräknad utifrån s.k. antagan-
depoäng skall, utöver pensionspoäng för eventuell pensionsgrundande
inkomst, tillgodoräknas pensionspoäng med en tolftedel av det
poängmedeltal som avses i 13 kap. 2 § andra stycket AFL för varje
månad för vilken han eller hon har uppburit sådan pension. Den som
har uppburit partiell förtidspension skall tillgodoräknas motsvarande
andel av den antagandepoängen. Om pensionen är samordnad med
arbetsskadelivränta eller motsvarande ersättning skall pensionspoäng
med anledning av förtidspension endast tillgodoräknas i den utsträck-
ning antagandepoängen överstiger pensionspoäng för livräntan eller
ersättningen. Är förmånerna samordnade till viss del skall vad som nu
sagts endast gälla den samordnade delen.
Pensionspoäng skall inte tillgodoräknas med anledning av förtids-
pension för tid före utbetalningsmånaden om förtidspensionen är
samordnad med tidigare utbetalad pensionsgrundande ersättning. Om
ersättningarna eller ersättningen och förtidspensionen endast är
samordnad till viss del skall vad som nu sagts bara gälla den
samordnade delen.
Beslut om tillgodoräknande av pensionspoäng för tid fr.o.m. in-
tjänandeåret 1999 skall kunna överklagas särskilt.
De nya bestämmelserna om tillgodoräknande av pensionspoäng vid
bristande avgiftsbetalning skall också gälla för personer födda år
1937 eller tidigare. För den som är född 1937 eller tidigare och som
beviljas förtidspension efter utgången av år 1998 och som inte till
någon del har uppburit sådan pension omedelbart före nämnda
tidpunkt skall även de nya reglerna för beräkning av pensionspoäng
med anledning av förtidspension gälla.
Ansökan om tillgodoräknande av vårdår skall göras senast den
31 januari andra året efter utgången av det år för vilket vårdår skall
tillgodoräknas.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer överens
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig i denna
fråga.
Skälen för regeringens förslag: I ATP-systemet görs enligt nu-
varande regler i 11 kap. 5 § AFL ett avdrag med ett basbelopp vid fast-
ställande av den pensionsgrundande inkomsten. Om denna regel skulle
kvarstå oförändrad skulle det få till följd att olika regler för beräkning av
pensionsgrundande inkomst skulle gälla inom ATP- systemet och det
reformerade ålderspensionssystemet. Särskilda problem skulle då
uppstå för dem som tillhör mellangenerationen eftersom de skall
tillgodoräknas pensionsrätt enligt båda systemen. Regeringen föreslår
därför att basbeloppsavdraget i stället skall göras i samband med
fastställande av pensionspoäng.
Personer som enligt vårt förslag inte skall kunna tjäna in pensionsrätt
i det reformerade systemet, dvs. personer födda år 1937 eller tidigare,
skall i princip även fortsättningsvis få sin ålderspension beräknad helt
enligt de regler som gäller i nuvarande ATP-system. Som angetts i
föregående avsnitt (29.2.1) skall pensionsgrundande inkomst för
personer födda år 1937 eller tidigare därför även fortsättningsvis
fastställas endast till den del inkomsterna överstiger ett förhöjt
prisbasbelopp. Som en följd härav måste också nuvarande regler om
beräkning av pensionspoäng fortfarande gälla för dessa personer. Vissa
av de förändringar som vi här föreslår i ATP-systemet bör emellertid
även gälla för dem som är födda år 1937 eller tidigare.
I dag gäller enligt 11 kap. 6 § AFL att vid bristande betalning av
tilläggspensionsavgift skall den försäkrade tillgodoräknas
pensionspoäng endast för den andel av inkomsten som motsvarar den
andel av tilläggspensionsavgiften som har betalats enligt 16 kap. 12 §
skattebetalningslagen (1997:483). Någon motsvarande regel för
andelsberäkning vid bristande betalning av allmän pensionsavgift finns
emellertid inte. Som framgår av avsnitt 13.5. föreslår vi såvitt avser det
reformerade ålderspensionssystemet att bestämmelserna om
tillgodoräknande av pensionsrätt vid bristande eller underlåten
avgiftsbetalning förs över till lagen om inkomstgrundad ålderspension –
med den justeringen att tilläggspensionsavgift i stället föreslås heta
ålderspensionsavgift – samt att bestämmelsen ändras till att även
omfatta bristande betalning av allmän pensionsavgift. Av de skäl som
anförts i det avsnittet föreslår vi att samma regler skall gälla för
tillgodoräknande av pensionspoäng.
I avsnitt 9 har beskrivits hur förtidspensionärer tillgodoräknas ålders-
pensionsrätt inom det nuvarande pensionssystemet och regeringen före-
slår där att en motsvarighet till de nuvarande reglerna om att
pensionspoäng alltid tillgodoräknas för hela antagandepoängen inte
införs i det reformerade pensionssystemet bl.a. eftersom sådana regler i
vissa fall skulle ge upphov till en överkompensation i pensionsrätts-
hänseende som inte kan anses rimlig. Inom det reformerade systemet
skall enligt förslaget en förtidspensionär med antagandepoäng, för varje
månad som han eller hon har uppburit förtidspension, som
pensionsgrundande belopp tillgodoräknas en tolftedel av en mot
pensioneringsgraden svarande andel av den s.k. antagandeinkomsten.
Förtidspensionären skall därutöver tillgodoräknas pensionrätt på
grundval av förvärvsinkomster enligt samma regler som skall gälla för
andra försäkrade, oberoende av pensioneringsgrad och av hur lång tid
under året förtidspensionen har uppburits.
Skälen för att inte införa en motsvarighet till de nuvarande reglerna i
det reformerade pensionssystemet har giltighet även i förhållande till
nuvarande system. Under den fortsatta beredningen av pensionsreformen
har den bedömningen gjorts att de regler som föreslås för det reforme-
rade ålderspensionssystemet skall utgöra utgångspunkt för en förändring
av de nuvarande reglerna. Regeringen föreslår därför att en förtidspen-
sionär med antagandepoäng fr.o.m. inkomståret 1999 som
pensionspoäng skall tillgodoräknas så stor del av antagandepoängen som
svarar mot pensioneringsgraden. Pensionspoäng på grundval av
antagandepoäng skall därvid beräknas per månad. Därutöver skall
förtidspensionären kunna tillgodoräknas pensionspoäng på grundval av
förvärvsinkomster enligt samma regler som gäller för andra försäkrade.
Vårt förslag innebär således att förtidspensionären för varje månad
som han eller hon har uppburit förtidspension skall tillgodoräknas en
mot pensioneringsgraden svarande andel av en tolftedel av antagande-
poängen. Hel förtidspension hela året kommer således i princip att med-
föra att pensionspoängen för året motsvarar antagandepoängen. Om en
förtidspensionär även har haft förvärvsinkomster skall också dessa
kunna ge rätt till pensionspoäng. Den som exempelvis har uppburit halv
förtidspension beräknad på antagandepoäng hela året skall, utöver
pensionspoäng på förvärvsinkomster, som pensionspoäng tillgodoräknas
hälften av antagandepoängen. För den som uppburit förtidspension
endast under del av året skall antagandepoängen ge pensionspoäng för
relevant antal månader, dvs. den skall tolftedelsberäknas.
Med den här föreslagna ordningen skall inte – vilket är fallet i dag –
som villkor gälla att en person som har uppburit partiell förtidspension
baserad på antagandepoäng skall ha uppburit sådan pension viss minsta
tid under året för att samtidigt kunna tillgodoräknas pensionspoäng för
förvärvsinkomster. Någon garanti för förtidspensionärer med antagan-
deinkomst att alltid tillgodoräknas minst antagandepoängen skall inte
heller finnas i framtiden. I den mån en förtidspensionär på grund av me-
dicinska orsaker inte har en förvärvsförmåga som korresponderar mot
pensioneringsgraden bör detta korrigeras inom
förtidspensionssystemet.
Vad som nu sagts om pensionspoäng för förtidspensionärer bör inte
gälla den som är född år 1937 eller tidigare och som till någon del
uppbär förtidspension vid ikraftträdandet av de nya intjänandereglerna.
Regeringen föreslår därför att den som är född år 1937 eller tidigare
skall omfattas av de nya reglerna för beräkning av pensionspoäng i
anledning av förtidspension endast om han eller hon har beviljats
förtidspension efter utgången av år 1998 och inte till någon del har
uppburit sådan pension vid utgången av sistnämnda år.
I avsnitt 9.4.1 lämnas förslag om samordning mellan förtidspension
och arbetsskadelivränta inom det reformerade ålderspensionssystemet.
Förslagen innebär att om förtidspensionen är helt samordnad med en ar-
betsskadelivränta skall den försäkrade – om den sk. antagandeinkomsten
är högre än livräntan – tillgodoräknas endast den överskjutande delen av
antagandeinkomsten som pensionsgrundande belopp. Är förmånerna en-
dast delvis samordnade gäller vad som nu har sagts endast den samord-
nade delen. Skäl att behandla motsvarande situationer annorlunda vad
gäller ATP-pensioner har inte framkommit. Regeringen föreslår därför
att om förtidspensionen är samordnad med arbetsskadelivränta eller
annan motsvarande ersättning skall pensionspoäng hänförliga till förtids-
pensionen endast tillgodoräknas i den mån antagandepoängen överstiger
pensionpoäng för livräntan respektive ersättningen. Om förmånerna en-
dast är samordnade till viss del föreslår vi att vad som nu har sagts skall
gälla för den samordnade delen.
Om en ersättning som är pensionsgrundande eller för vilken pensions-
grundande belopp för antagandeinkomst skall beräknas har betalats ut till
den försäkrade och om denne senare för samma månad beviljas annan
ersättning som är pensionsgrundande och samordnad med den tidigare
utbetalade ersättningen, föreslås det i avsnitt 9.4.2 att den senare be-
viljade ersättningen skall vara pensionsgrundande endast fr.o.m. den
månad då den börjat betalas ut löpande. Om förmånerna endast är delvis
samordnade föreslås att vad som nu sagts skall gälla för den samordnade
delen. Av de skäl som angetts i avsnittet i fråga föreslår vi att motsva-
rande regler även skall gälla i ATP-systemet, vilket innebär att antagan-
depoäng för förtidspension inte skall tillgodoräknas för tid före den
månad pensionen börjar utges löpande om en annan pensionsgrundande
och med förtidspensionen samordnad ersättning har betalats ut för
samma månad. Vad som nu sagts föreslås också gälla för personer som
är födda år 1937 eller tidigare och som beviljas förtidspension först
efter utgången av år 1998 och då förtidspensionen inte till någon del
avser tid före nämnda tidpunkt.
Liksom beträffande det reformerade ålderspensionssystemet föreslår
regeringen att även ändringarna avseende intjänandereglerna inom ramen
för det nuvarande ATP-systemet skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Detta får till följd att de föreslagna förändringarna för tillgodoräknande
av pensionspoäng får verkan för pensionspoäng som avser tiden efter
utgången av år 1998. Pensionpoäng för tiden före ikraftträdandet
regleras av tidigare bestämmelser i AFL. Detta innebär vad gäller
ersättning som betalas ut för förfluten tid att om ersättning betalas ut
efter den 1 januari 1999 men ersättningen avser tid dessförinnan skall
pensionspoängen beräknas enligt äldre bestämmelser.
Vad gäller beslut om pensiongrundande inkomst i det reformerade ål-
derspensionssystemet föreslås i avsnitt 27 att sådant beslut normalt
skall få överklagas endast i samband med att beslut om pensionsrätt
överklagas. Motsvarande bör gälla även i ATP-systemet. Vi föreslår där-
för att också beslut om pensionspoäng – och i samband därmed också
beslut om pensionsgrundande inkomst – får överklagas och omprövas i
enlighet med vad som gäller i det reformerade ålderspensionssystemet.
För personer som är födda år 1937 eller tidigare föreslår vi dock att nu-
varande regler skall fortsätta att gälla.
Enligt nuvarande regler i 11 kap. 6 a § AFL skall ansökan om att få
tillgodoräkna vårdår som år med pensionspoäng göras senast ett år efter
utgången av det år som skall tillgodoräknas. Lagrådet påpekar i sitt ytt-
rande att det skulle underlätta information och förebygga rättsförluster
till följd av förväxlingar om sluttidpunkten för olika anmälningar från
enskilda koncentreras till en viss dag och förordar därför att samtliga
tidsangivelser som avser enskilda anmälningar ändras till den 31 januari
om inte särskilda skäl talar däremot. Regeringen instämmer i Lagrådets
uppfattning och föreslår därför att ansökan om tillgodoräknade av vårdår
skall göras senast den 31 januari andra året efter utgången av det år för
vilket vårdår skall tillgodoräknas.
29.3 Beräkning av tilläggspension i form av ålderspension
Regeringens förslag: Tilläggspension i form av ålderspension skall
fr.o.m. år 2001 beräknas uteslutande på fastställda pensionspoäng.
Fr.o.m. år 2001 skall vidare den del av folkpensionen som kan sä-
gas motsvara ersättning för det första förhöjda prisbasbeloppet för
vilket tilläggspension inte beräknats, utgöra en del av tilläggspensio-
nen.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 om kompensation
för den folkpension som skulle ha utgetts om pension betalats ut enligt
AFL stämmer överens med regeringens förslag, dock att förslaget i
Ds 1995:41 endast avser personer födda 1938–1953.
Remissinstanserna: Se avsnitt 28.2.
Skälen för regeringens förslag:
Intjänade men inte fastställda pensionspoäng
Enligt antagna riktlinjer skall, som ovan nämnts, nuvarande regler för
tillgodoräknande av ålderspensionsrätt i form av pensionspoäng i huvud-
sak fortsätta att gälla. Även fortsättningsvis skall således pensionspoäng
tillgodoräknas den försäkrade varje år på grundval av inkomster av an-
ställning och inkomster av annat förvärvsarbete, dvs. pensionspoäng
skall fastställas på grundval av den pensionsgrundande inkomsten. Också
den s.k. 30-årsregeln respektive 15-årsregeln skall alltjämt tillämpas vid
beräkning av tilläggspension i form av ålderspension.
Till grund för beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten läggs
den försäkrades taxering för statlig inkomstskatt. Den
pensionsgrundande inkomsten fastställs först i slutet av fastställelseåret,
vilket innebär att även pensionspoängen tillgodoräknas först efter det att
den pensionsgrundande inkomsten tjänats in. I praktiken får
Riksförsäkringsverket i december månad fastställelseåret uppgift från
skattemyndigheten om den fastställda pensionsgrundande inkomsten och
i samband med detta beräknas pensionspoängen.
Detta innebär att när ålderspensionen tas ut är pensionspoängen för
året före normalt okänd. Detsamma gäller vid beräkning av pension
kommande år om den försäkrade fortsätter att arbeta och inte har fyllt
65 år. Om den försäkrade vid denna tidpunkt tillgodoräknats
pensionspoäng för färre än 30 år och därför skall få sin ATP-baserade
ålderspension reducerad, är det också okänt med hur många 30-delar
pensionen skall minskas. För att pensionen redan från början skall kunna
beräknas så korrekt som möjligt kan beräkningen enligt nuvarande regler
göras med antagande av att det senaste året var ett år med
pensionspoäng. Detta sker med stöd av 20 kap. 2 a § AFL. Fram till dess
att det har blivit känt om det för föregående år skall tillgodoräknas
pensionspoäng, betalas pensionen ut med ett provisoriskt beräknat
belopp. När pensionspoängen för det året senare tillgodoräknas, räknas
pensionen om och eventuellt för lite utbetald pension för mellantiden
betalas ut.
20 kap. 2 a § AFL innehåller generella bestämmelser som ger försäk-
ringskassan möjlighet att fatta provisoriska beslut bl.a. om det står klart
att rätt till ersättning föreligger men ersättningens belopp inte kan
bestämmas utan betydande dröjsmål. För sådan ersättning får föreskrivas
särskilda villkor. Denna bestämmelse trädde i kraft den 1 juli 1983.
Bestämmelser om vissa provisoriska beslut i fråga om pension fanns
dessförinnan i 16 kap. 3 § AFL.
För att pensionen skall kunna beräknas på detta sätt och därmed med
ett högre belopp än som följer av registrerade poängår har Riksförsäk-
ringsverket i sina rekommendationer uppställt vissa villkor. När pensio-
nen tas ut och pensionspoängen för föregående år inte är känd, räknas
detta år med som ett år med pensionspoäng under förutsättning att den
sjukpenninggrundande inkomsten uppgick till lägst två basbelopp såväl
vid ingången som vid utgången av året före uttagsåret och att pensions-
poäng finns för året dessförinnan och för sammanlagt minst 15 år. Det
första kravet har uppställts mot bakgrund av att om den försäkrade hade
sjukpenninggrundande inkomst både i början och slutet av året före ut-
tagsåret, är det sannolikt att han eller hon då också haft en inkomst som
ger pensionspoäng. Anledningen till att det för den försäkrade måste
finnas registrerat minst 15 år med pensionspoäng är att om poängen för
det senaste året är låg påverkar detta inte medelpoängen vid beräkningen
av den provisoriska pensionen och inte heller beräkningen av pensionen
sedan poängen tillgodoräknats. Försäkringskassan har i dessa situationer
att fatta ett provisoriskt beslut om pensionens storlek utan särskild be-
gäran från den försäkrade.
När den pensionsgrundande inkomsten senare blir känd och därmed
även pensionspoängen, ersätts alltså det tidigare provisoriska beslutet av
ett slutligt beslut om ålderspensionens storlek. Om detta senare beslut
innebär att pensionen höjs skall skillnaden mellan det senare fastställda
beloppet och den beslutade provisoriska pensionen betalas ut till den
försäkrade. Om det slutliga beslutet innebär en sänkning av pensionens
storlek, är den försäkrade emellertid inte skyldig att betala tillbaka för
mycket utbetalad pension annat än i de fall återbetalningsskyldighet
föreligger på grund av bestämmelserna i 20 kap. 4 § första stycket AFL,
t.ex. därför att oriktiga uppgifter lämnats eller i anledning av
underlåtelse att fullgöra en uppgiftsskyldighet. Från och med den 1
januari 1998 föreligger också återbetalningsskyldighet för för mycket
utbetald pension i de fall en pensionsberättigad som uppburit inkomst av
annat förvärvsarbete underlåtit eller brustit i sin skyldighet att betala
avgifter (tilläggspensionsavgift) till ålderspensionssystemet.
Fråga har uppkommit om det även i framtiden skall finnas en
möjlighet att vid beräkningen av tilläggspension i form av ålderspension
betrakta året före uttagsåret som ett år med pensionspoäng.
Pensionsgrundande inkomster föreslås nu att fr.o.m. inkomståret
1999 beräknas och fastställas på samma sätt i det nuvarande
ålderspensionssystemet som i det reformerade och pensionspoäng
kommer även fortsättningsvis att tillgodoräknas på grundval av den
fastställda pensionsgrundande inkomsten. Därför kommer även efter
reformeringen en eftersläpning att ske såväl vid tillgodoräknandet av
pensionsrätt som vid fastställandet av pensionspoäng. Eftersom det inte
finns någon övre åldersgräns för att tjäna in pensionsrätt i det
reformerade livsinkomstbaserade ålderspensionssystemet kommer
denna eftersläpning med utbetalning av intjänad pensionsrätt att fortgå
under alla de år som den pensionsberättigade fortsätter att
förvärvsarbeta och tjänar in pensionsrätt. Däremot kommer
pensionspoäng för ATP inte att kunna tjänas in efter det år individen har
fyllt 64 år.
Pensionsrätten i det reformerade systemet är livsinkomstbaserad, dvs.
alla pensionsgrundande inkomster under livet väger lika tungt oberoende
av när i livet de tjänats in och det är endast de inkomster som den pen-
sionsberättigade tjänat in och de pensionsgrundande belopp som han
eller hon är berättigad till som bestämmer storleken på den
ålderspension som betalas ut. Någon bestämmelse liknande den
nuvarande 15-årsregeln respektive 30-årsregeln finns inte i det
reformerade systemet. Bl.a. med beaktande härav kan en ovan redovisad
regel inte utan svårighet konstrueras för den livsinkomstbaserade
ålderspensionen. Vi föreslår inte heller att någon motsvarighet till 20
kap. 2 a § AFL införs i det reformerade inkomstbaserade
ålderspensionssystemet.
För ålderspension från ATP-systemet har däremot inte enbart
storleken av den samlade pensionsgrundande inkomsten betydelse, utan
antalet år som tillgodoräknats med pensionspoäng har också stor
betydelse för den utgående pensionens storlek. För individen kan därför
ett år med pensionspoäng ha större betydelse i ATP-systemet än ett år
med pensionsrätt har i det livsinkomstbaserade systemet. I det
reformerade ålderspensionssystemet skall vidare den utgående
ålderspensionen inom fördelningssystemet beräknas genom att
individens pensionsbehållning delas med ett delningstal. Delningstalet
bestäms bl.a. med hänsyn till det antal år som pensionen förväntas utges
och kommer därför att variera för olika pensionsåldrar och även för
olika födelseårgångar beroende på hur medellivslängden i befolkningen
förändras (se avsnitt 18.2). Detta innebär att individen genomsnittligt
över livet får lika mycket pension oavsett när den tas ut och inte förlorar
på den ovan redovisade eftersläpningen. Någon motsvarande beräkning
av ålderspension från ATP-systemet finns inte. Den individ som uppbär
ålderspension från ATP-systemet kompenseras därför inte i samma
utsträckning för den eventuella förlust han eller hon gör om beräkningen
av pensionen inte sker med beaktande av att året före det år beräkningen
av pensionen görs är ett år med pensionspoäng och kommer att påverka
pensionen.
Med beaktande av vad som nu redovisats anser regeringen att det även
i framtiden bör finnas en möjlighet att vid beräkningen av
tilläggspension i form av ålderspension ta hänsyn till vid uttagstillfället
intjänad men inte fastställd pensionspoäng. Frågan är då hur denna regel
skall konstrueras.
För att den pensionsberättigade skall få sin tilläggspension i form av
ålderspension beräknad med beaktande av ett år för vilket pensionspoäng
ännu inte tillgodoräknats gäller, som tidigare sagts, enligt nuvarande
regler att han eller hon skall ha haft en sjukpenninggrundande inkomst
som både i början och slutet av året uppgick till lägst två basbelopp. Se-
dan den 1 juli 1994 är den hos försäkringskassan anmälda sjukpenning-
grundande inkomsten många gånger inaktuell. Detta beror på att anmälan
till försäkringskassan om uppgift och ändring av de inkomstförhållanden
och andra omständigheter som kan påverka rätten till sjukpenning och
sjukpenningens storlek normalt görs först i samband med att den
försäkrade gör anspråk på sjukpenning. Det kan därför ifrågasättas om
denna uppgift bör ligga till grund för bedömningen huruvida det är
sannolikt att sådan inkomst som berättigar till pensionspoäng tjänats in
under året. Någon annan registrerad uppgift om den försäkrades
inkomstförhållanden under året finns inte att tillgå. Om den
sjukpenninggrundande inkomsten inte kan användas måste i stället den
pensionsberättigade själv visa att han eller hon haft inkomst motsvarande
ett visst belopp. Detta skulle kunna ske genom att den försäkrade
uppvisar lönebesked, kontrolluppgift e.d. Detta torde vara möjligt för de
försäkrade som har inkomst av anställning. En försäkrad som har
inkomst av annat förvärvsarbete har dock inte alltid samma möjlighet att
visa att han eller hon haft tillräckligt höga inkomster för att
pensionspoäng skall tillgodoräknas.
Vad som nu sagts om att den enskilde skall göra sannolikt att han eller
hon året före det pensionen avser hade en inkomst för vilken pensions-
poäng skall tillgodoräknas, kunde ändå möjligtvis vara administrativt
hanterbart om det endast avsåg beräkning av pension vid första uttaget.
Emellertid kan sådan beräkning bli aktuell varje år fram till det året den
pensionsberättigade fyller 65 år för den som t.ex. tar ut halv pension vid
61 års ålder och fortsätter att arbeta deltid. Att då varje år kräva att den
enskilde skall komma in med utredning rörande sina
inkomstförhållanden året dessförinnan synes ohanterligt.
Ett annat krav som uppställs för att få rätt att tillgodoräkna sig ett år
för vilket pensionspoäng ännu inte tillgodoräknats är att den
pensionsberättigade har fastställda pensionspoäng för minst 15 år. Det
kan ifrågasättas om inte detta krav är onödigt hårt eftersom ett år med
pensionspoäng har minst lika stor betydelse för den som endast har
exempelvis sex år med poäng som för den som har 15 år.
Med hänsyn till vad som nu anförts finner regeringen att det skulle bli
administrativt svårt att fortsättningsvis tillämpa en motsvarighet till
20 kap. 2 a § AFL såvitt avser inkomstgrundad ålderspension i form av
tilläggspension. Det har därför under den fortsatta beredningen gjorts
den bedömningen att en annan ordning bör väljas. Vi föreslår i stället att
beräkningen görs endast på fastställd pensionsgrundande inkomst och
fastställd pensionspoäng. När den intjänade pensionsgrundande
inkomsten och poängen för året före uttagsåret har blivit känd (normalt
året efter), får den beslutade pensionen ändras med hänsyn till den då
fastställda pensionspoängen. Om ändringen innebär att pensionen skall
höjas för retroaktiv tid, skall skillnaden betalas ut till den
pensionsberättigade. Om en tilläggspension skall ändras på grund av att
tillkommande pensionspoäng har fastställts bör omräkning av pensionen
göras vid årsskiftet närmast efter fastställelseåret och eventuell
utbetalning avse tid fr.o.m. januari året efter intjänandeåret eller fr.o.m.
den senare månad då pensionen börjat utges. Någon
återbetalningsskyldighet på grund av att ett för högt belopp betalats ut
med anledning av att för många år med pensionspoäng medräknats kan
inte bli aktuell, eftersom beslutet enbart fattats på grundval av fastställda
pensionspoäng.
Det nu lämnade förslaget innebär att den pensionsberättigade kommer
att få den pension som han eller hon är berättigad till på grund av intjä-
nade pensionspoäng även om en viss del kan komma att betalas ut retro-
aktivt. Med denna lösning kommer också beräkningen av den utgående
ålderspensionen att grundas på samma underlag oavsett i vilken form
pensionen utges, dvs. i båda fallen kommer beräkningen att göras enbart
på de fastställda pensionspoängen respektive pensionsrätterna. För den
eftersläpning som lösningen innebär, kompenseras den pensionsberätti-
gade som uppbär pension i form av inkomstpension genom att ett högre
belopp betalas ut för framtiden, medan den som uppbär tilläggspension i
form av ålderspension kompenseras genom en retroaktiv utbetalning av
pension.
De personer som har en låg tilläggspension i form av ålderspension
och för vilka det innestående beloppet har betydelse för försörjningen
kommer i stor utsträckning att beviljas garantipension. Enligt de antagna
riktlinjerna skall denna emellertid inte betalas ut förrän fr.o.m. den
månad den pensionberättigade fyller 65 år.
Kompensation för första basbeloppet
Grundskyddet i nuvarande ålderspensionssystem utgörs av folkpension
beräknad i 40-delar inklusive de särskilda folkpensionsförmånerna samt
det särskilda grundavdraget för folkpensionärer. Enligt de antagna
riktlinjerna skall grundskyddet i folkpensionen ersättas av
garantipension. För de personer som är födda år 1937 eller tidigare
skall enligt de antagna riktlinjerna en särskild övergångsvis
garantipension införas. Regeringen har utsett en särskild utredare att
lämna förslag till konstruktion av en sådan övergångsvis garantipension
(dir. 1997:149).
Vid beräkningen av pension som utges enligt ATP-reglerna har, mot
bakgrund av det nuvarande systemets konstruktion med folkpension och
tilläggspension, vissa överväganden blivit nödvändiga. Övervägandena
avser främst frågan hur tilläggspensionen och folkpensionen skall
behandlas i förhållande till inkomstpensionen vid en jämförelse med
garantipensionen.
I det nuvarande pensionssystemet tillgodoräknas pensionspoäng
endast för inkomster som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Lägre
inkomster under ett år kan sägas kompenseras genom folkpensionen.
Pensionsrätt enligt det reformerade ålderspensionssystemet skall däre-
mot grundas i princip på hela inkomsten från första kronan. Som tidigare
redovisats föreslår regeringen att personer födda år 1953 eller tidigare
helt eller delvis kommer att få sin pension beräknad enligt de nuvarande
reglerna. För att den inkomstrelaterade pensionen från de olika
systemen i detta avseende skall vara jämförbar, måste den försäkrade vid
beräkningen av den ATP-baserade pensionen kompenseras för den
folkpension som skulle ha utgetts om pension hade utbetalats enligt
nuvarande regler.
Enligt princippropositionen skall såväl garantipensionen som den
övergångsvisa garantipensionen avräknas mot bl.a. tilläggspension i form
av ålderspension med tillägg för folkpensionens grundbelopp. Som
redovisats i avsnitt 28 om mellangenerationen, föreslås att vid
beräkningen av den inkomstrelaterade pensionen som baseras på ATP,
skall den försäkrade kompenseras för den folkpension som skulle ha
utgetts om pension hade utbetalats enligt nuvarande
ålderspensionssystem, dock att inkomsterna under ett förhöjt
prisbasbelopp skall kompenseras med den högre nivå som
folkpensionen uppgår till, dvs. 96 % av prisbasbeloppet för den som är
ogift och 78,5 % av samma basbelopp för den som är gift. Denna kom-
pensation kommer alltså att följa den pensionsberättigades civilstånd
och har föreslagits normalt utgöra lika stor del av oavkortad folkpension
som motsvarar den andel av oavkortad tilläggspension som skall utges
till den pensionsberättigade. Detta innebär i princip att det
folkpensionsbelopp som läggs till tilläggspensionen skall räknas i 30-
delar efter antal tillgodoräknade år med pensionspoäng enligt
motsvarande regler som gäller för tilläggspensionen. Detta belopp
kommer därefter att utgöra en del av tilläggspensionen.
Även när det gäller personer som är födda år 1937 eller tidigare bör
folkpensionens grundbelopp eller en del av denna läggas till som en del
av tilläggspensionen för att därvid erhålla vad som faktiskt är den
inkomstgrundade ålderspensionen. Regeringen föreslår därför att den
kompensation för det första förhöjda prisbasbeloppets inkomster,
såsom den redovisats i avsnitt 28, även skall gälla för personer födda år
1937 eller tidigare.
Emellertid finns, beträffande denna kompensation, vissa skillnader
mellan de personer som är födda år 1937 eller tidigare och de som
tillhör den s.k. mellangenerationen. Bland de äldre pensionärerna finns
personer som redan uppbär folkpension som 40-delsberäknats, dvs.
pensionen är beräknad i förhållande till dennes bosättningstid i Sverige.
Om inget annars görs skulle sådana pensionärer efter omläggningen till
sin ATP få ett folkpensionsbelopp med 30-delsberäkning enligt de
regler som gäller ATP i stället för på den 40-delsberäknade
folkpensionen. För personer med hög inkomstgrundad ålderpension som
inte är berättigade till övergångsvis garantipension skulle detta innebära
att den totala ålderspensionen sänks.
Hur detta skall regleras får lösas i samband med utredningen om över-
gångsvis garantipension. I ovan nämnda utredningsdirektiv anges att utre-
darens uppdrag är bl.a. att utforma reglerna för en omläggning från
folkpension till övergångsvis garantipension så att i princip ingen ålders-
pensionär får sänkt disponibel inkomst. Detta skall gälla såväl för de ål-
derspensionärer som kommer att få del av den övergångsvisa garantipen-
sionen som den grupp av pensionärer som inte kommer få del av den
utan berörs av omläggningen enbart avseende den inkomstgrundade
ålderspensionen.
Särskilda regler vid uttag år 1999
Såsom behandlats i avsnitt 29.2.2 föreslår vi att det även för framtiden
skall gälla att den pensionsrätt som vid bristande avgiftsbetalning för
inkomst av annat förvärvsarbete anses hänförlig till de icke betalda av-
gifterna skall falla bort. Detta gäller även de två åren närmast före pen-
sioneringen. Detta är sedan den 1 januari 1998 redan reglerat i 11 kap.
6 § AFL (SFS 1997:485).
För de personer som tar ut ålderspension under år 1999 kommer
emellertid övergångsbestämmelserna till lagen (1997:485) om ändring i
AFL att ha betydelse. Enligt dessa skall vissa föreskrifter i 11 kap. 6 §
och 20 kap. 4 § AFL gälla för åren 1996 och 1997. Detta innebär att den
som tar ut tilläggspension i form av ålderspension under år 1999 skall få
pensionen beräknad som om avgifter för år 1997 betalats till fullo och i
rätt tid även om så inte skett. Avdrag för den obetalda avgiften får då
göras på pensionen.
29.4 Uttag och utbetalning av tilläggspension i form av
ålderspension
Regeringens förslag: Rätten att återkalla eller minska ett uttag av
ålderspension skall fr.o.m. år 1999 begränsas till endast en gång per
sexmånadersperiod.
Möjligheten enligt nuvarande regler att få ålderspension utbetald
för tid före det att ansökan om pension har getts in avskaffas fr.o.m.
år 1999. För de personer som till någon del uppbär förtidspension
eller särskild efterlevandepension skall dock ålderspension kunna
betalas ut för en tid om tre månader före det att ansökan om pension
getts in.
Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och Ds 1997:66
stämmer överens med regeringens förslag, dock att förslaget i Ds
1995:41 inte innehöll någon särreglering för utbetalning av ålderspen-
sion till förtidspensionärer.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt över
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Ålderspension kan enligt nuvarande
regler tas ut såväl utan begränsning som i vissa andelar. Enligt nuvarande
regler finns möjlighet att när som helst återkalla eller begränsa pen-
sionsuttaget. I avsnitten 18.1 och 21 har föreslagits att möjligheterna att
återkalla eller minska utgående ålderspension från det reformerade
ålderspensionssystemet skall begränsas på så sätt att återkallelse eller
minskning skall kunna ske endast en gång per sexmånadersperiod. Någon
motsvarande begränsning i möjligheten att öka pensionsuttaget föreslås
inte.
Behovet av den nuvarande möjligheten att när som helst återkalla eller
minska ett pågående pensionsuttag ur fördelningssystemet kan
ifrågasättas. Inom tjänstepensioneringarna och inom privat försäkring
finns inga eller begränsade möjligheter till återkallande. Om en sådan
möjlighet skulle kvarstå vad gäller pension som beräknats enligt ATP-
systemets regler skulle en diskrepans mellan det nuvarande och det
reformerade ålderspensionssystemet uppkomma, vilket med tanke på att
mellangenerationens pensioner skall beräknas enligt båda systemen
knappast kan komma i fråga. Därutöver ger nuvarande regler utrymme
för spekulation inom ramen för ATP-systemet. Detta har sin orsak i att
det vid den försäkringsmässiga justeringen av pensionens storlek vid
pensionsuttag vid annan ålder än 65 år tillämpas en schablonmetod. Den
i det reformerade pensionssystemet föreslagna begränsningen av
möjligheterna till återkallande eller minskning av ett pensionsuttag bör
även få sin motsvarighet i ATP-systemet.
Regeringen föreslår således att möjligheterna att återkalla eller
minska utgående pension enligt nuvarande regler begränsas på så sätt att
återkallelse eller minskning skall kunna ske endast en gång per sexmåna-
dersperiod. Vi föreslår vidare att denna regel skall träda i kraft den
1 januari 1999 och gälla fullt ut inom ATP-systemet, dvs. även för
personer födda år 1937 eller tidigare.
Enligt nuvarande regler kan ålderspension betalas ut för tre månader
före ansökningsmånaden. I avsnitt 25 har föreslagits att någon möjlighet
till utbetalning av pension för tid före det att en ansökan kommit in till
försäkringskassan inte skall finnas i det reformerade ålderspensions-
systemet. Behovet av regeln i det nuvarande systemet kan också ifråga-
sättas. Även ATP-baserad ålderspension är försäkringsmässigt beräknad
– om än schablonmässigt – på så sätt att ett senare uttag ger högre årlig
ålderspension och därmed, i genomsnitt, samma livspension som vid ett
tidigare uttag. Möjligheten att ta ut ålderspension för tid före ansök-
ningstillfället fyller därför ingen egentlig funktion. Med hänsyn härtill
föreslår vi att ändring i nuvarande regler i det avseendet skall ske och att
de nya reglerna skall gälla redan från den 1 januari 1999. Förslaget inne-
bär att ålderspension får betalas ut tidigast för tid fr.o.m. månaden när-
mast efter ansökningsmånaden. Liksom när det gäller reformerad
ålderspension från fördelningssystemet bör dock undantag göras för den
som uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension.
Regeringen föreslår alltså att den som till någon del uppbär
förtidspension eller särskild efterlevandepension skall kunna beviljas
ålderspension även för tid före det att ansökan inkom till
försäkringskassan. Detta gäller dock endast tre månader före
ansökningsmånaden.
29.5 Följsamhetsindexering av tilläggspension i form av
ålderspension
Regeringens förslag: Inkomstgrundad ålderspension som utges helt
eller delvis enligt nuvarande regler skall från och med det årsskifte
som föregår det år då personen fyller 66 år årligen räknas om med in-
komstindexets procentuella förändring minskad med 1,6. Detta skall
börja gälla fr.o.m. årsskiftet 2001/2002.
Promemoriornas förslag: Förslag i Ds 1995:41 stämmer i
huvudsak överens med regeringens förslag vad gäller principerna för
följsamhetsindexering med undantag för att regeringen nu föreslår att
den årliga omräkningen av ATP-baserad ålderspension med
inkomstindexets förändring skall börja gälla först fr.o.m. årsskiftet
2001/2002 och att detta skall först ske fr.o.m. det årsskifte som föregår
det år då personen fyller 66 år. Vad gäller nivån på normen
presenterades i Ds 1997:67 två alternativ till följsamhetsindexering.
Det ena alternativet innebar följsamhetsindexering kring normen 1,75,
det andra prisindexering om den reala tillväxten är inom intervallet 1,5
till 2,0 %.
Remissinstanserna:
Ds 1995:41
Pensionärernas Riksorganisation (PRO) framför att organisationen
inte kan acceptera en följsamhetsindexering i det nuvarande pensions-
systemet. PRO anser också att nuvarande regler rörande förtida och
uppskjutet uttag av ålderspension även skall gälla fortsättningsvis.
Sveriges Pensionärers riksförbund anser det varken skäligt eller
rättvist att den ATP-baserade inkomstpensionen nedräknas enligt
normen år 2000. Konjunkturinstitutet konstaterar att det i ATP-
systemet inte finns någon koppling mellan normen och höjden på
ingångspensionen till skillnad mot vad som är fallet i det reformerade
ålderspensionssystemet. En högre norm medför därför en lägre livspen-
sion för de ATP-baserade ålderspensionernas del. Av den anledningen
anser Konjunkturinstitutet att särregler vad beträffar ATP-baserad ål-
derspension bör övervägas, i det fall man beslutar sig får en norm som
överstiger 1,5.
Remissinstanserna:
Ds 1997:67
PRO, Sveriges Kommunalpensionärernas Förbund (SKPF), Sveriges
Pensionärers riksförbund, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO) är kritiska till att ATP-
baserade ålderspensioner skall omfattas av följsamhetsindexering enligt
förslaget. PRO och SKPF anför att ATP-pensionärerna inte får
tillgodoräkna tillväxtnormen som sänker delningstalet och höjer
begynnelsepensionen så som de pensionärer som omfattas av det
reformerade pensionssystemet. Enligt PRO kommer ATP-
pensionärerna därigenom i ett sämre läge. Skall de ATP-baserade
ålderspensionerna följsamhetsindexeras måste det, enligt PRO, göras
kring normen 1,5. Sveriges Pensionärers Riksförbund anför att ATP-ba-
serad ålderspension inte skall omfattas av följsamhetsindexeringen utan
i fortsättningen värdesäkras med ett återställt basbelopp enligt reglerna
för år 1990. Även TCO påpekar att ATP-pensionärerna inte får del av
tillväxtnormen i delningstalet samtidigt som en hög norm medför risker
för bestående nedskrivningar. TCO anser att en annan lösning bör väljas
för ATP-pensionärerna. LO tar avstånd från att de ATP-baserade
ålderspensionerna skall omfattas av följsamhetsindexeringen.
Riksförsäkringsverket (RFV) tillstyrker alternativet fast norm på 1,75
för dem som helt eller delvis omfattas av de reformerade
ålderspensionssystemet. När det gäller pensionerna för personer som
inte omfattas av reformen, dvs. för dem som är födda före år 1938,
föreslår RFV ett bredare intervall 1,0–2,0 vid följsamhetsindexeringen.
RFV anför därvid att avsteg från den principiella utgångspunkt om
prisindexerade pensioner har gjorts både i samband med devalveringarna
och till följd av den djupa recessionen i början av 1990-talet. Dessa
avsteg har, enligt RFV, sammantaget lett till en inte obetydlig
genomsnittlig minskning av ålderspensionerna. Detta innebär, menar
RFV, en avsevärd förväntad besparing av pensionskostnaderna för
personer födda år 1937 och tidigare. RFV påpekar även att
promemorians båda alternativ till följsamhetsindexering skulle kunna
leda till återkommande nedräkningar av de gamla ålderspensionerna utan
att dessa grupper fått del av den uppräkning av begynnelsepensionen som
gäller i det reformerade ålderspensionssystemet. RFV beräknar att vid
1,5 % tillväxt skulle det bredare intervallet öka utgifterna med 2,5 %.
Sveriges Riksbank anför att normen för ATP-systemet bör
bestämmas så att den tillförsäkrar finansiell stabilitet i systemet.
Konjunkturinstitutet framför att det finns starka skäl för att tillämpa
olika normer i följsamhetsindexeringen av ålderspensionssystemets
ATP-delar och reformerade delar. Svenska Kommunförbundet menar
att normen för ATP-baserade ålderspensioner bör vara 2,0 medan
normen i det reformerade systemet bör vara 1,0.
Skälen för regeringens förslag: Ett syfte med reformeringen av det
allmänna ålderspensionssystemet är att uppnå en större följsamhet i för-
hållande till den samhällsekonomiska utvecklingen i stort. Enligt regler-
nas för ATP-systemet är såväl intjänade pensionsrätter som utgående
pensioner prisindexerade. Det innebär i princip att de skrivs upp med
den årliga inflationen och inte påverkas alls av den reala tillväxten i sam-
hället, vilket betyder att pensionsutgifterna blir relativt sett högre vid låg
tillväxt i samhällsekonomin och vice versa.
Enligt de av riksdagen antagna riktlinjerna skall den inkomstgrundade
ålderspensioneringen inom det reformerade systemet utgöra en egen
försäkringsgren och finansieras av en avgift på 18,5 %. Avgiften skall
ligga fast för framtiden, vilket förutsätter ett system som är robust mot
förändringar i avgiftsunderlaget.
Enligt förslaget skall den intjänade pensionsrätten och inkomstpen-
sionerna indexeras med hänsyn till den allmänna inkomstutvecklingen.
Därigenom kommer ålderspensionssystemets utgifter, sett i ett längre
perspektiv, att utvecklas i samma takt som avgiftsunderlaget, vilket är en
förutsättning för ett stabilt pensionssystem. Den utbetalda inkomstpen-
sionen föreslås indexeras på så sätt att den nybeviljade pensionens nivå
bestäms med utgångspunkt från en viss norm, varefter den utgående pen-
sionen följsamhetsindexeras med denna norm. Principerna för följsam-
hetsindexeringen beskrivs i avsnitt 18.3. Av detta avsnitt framgår dess-
utom att följsamhetsindexeringen föreslås ske kring normen 1,6.
Under en lång övergångsperiod kommer emellertid utbetalningarna
inom ålderspensionssystemet att huvudsakligen avse pensioner intjänade
och beräknade enligt nuvarande regelsystem. Personer som är födda år
1954 är den första åldersgrupp som kommer att få sin ålderspension
beräknad helt enligt de reformerade reglerna. För att ålderspen-
sionssystemet skall ges en större stabilitet redan under
övergångsperioden föreslår regeringen i enlighet med de antagna
riktlinjerna att också utgående ålderspensioner beräknade enligt reglerna
för ATP skall knytas till den allmänna inkomstutvecklingen. Detta
föreslås ske genom att inkomstgrundad ålderspension beräknad enligt
nuvarande regler följsamhetsindexeras på samma sätt som
inkomstpensionen. Följsamhetsindexeringen skall därvid omfatta både
de inkomstrelaterade ålderspensioner som helt beräknas enligt
nuvarande regler och de ATP-baserade ålderspensioner som kommer att
utges till personer i mellangenerationen, dvs. personer födda under åren
1938–1953. Grundskyddets skall dock följa prisutvecklingen.
Vissa remissinstanser har påpekat att följsamhetsindexeringen med en
viss norm i det reformerade systemet innebär att begynnelsepensionen
blir i motsvarande mån högre. Denna höjning tillgodoräknas inte ATP-
pensionärerna.
ATP-systemet i dess nuvarande utformning beräknas vara i balans om
den framtida reala tillväxten uppgår till 2,0 %. Med denna tillväxt kom-
mer även ATP-systemets utgifter i ett mer långsiktigt perspektiv att
utvecklas i samma takt som avgiftsinkomsterna. Detta kan även uttryckas
som att begynnelsepensionen i ATP-systemet har satts till en nivå som
förutsätter en framtida real tillväxttakt på 2,0 %. Den höga be-
gynnelsepensionen föranleds av den s.k. 15/30-regeln som gäller för
ATP-systemet. En i viss mån motsvarande höjning av begynnelse-
pensionen i det reformerade systemet föreslås ske genom att
delningstalet beräknas med en viss norm. Vid lägre tillväxt än 2,0 %
skulle de ATP-baserade ålderspensionerna, om dessa inte
följsamhetsindexerades, ta i anspråk en allt större del av
avgiftsunderlaget. Vid långvarigt låg tillväxt skulle detta leda till att
avgiften måste höjas eller att de utgående förmånerna måste reduceras. I
en situation med högre tillväxt än 2,0 % skulle det motsatta gälla.
Pensionärer med hel eller tjugondelsberäknad ATP-baserad ålderspen-
sion skulle inte få del av den högre tillväxten. På sikt skulle detta kunna
medföra uppjusteringar av förmånerna. Med följsamhetsindexeringen
sker de nämnda justeringarna med automatik.
Riksdagen tog inte ställning till normens storlek i sitt beslut med
anledning av Princippropositionen. För den fortsatta beredningen har
utgångspunkten varit att samma norm skall användas för både ATP-
baserad ålderspension och inkomstpension. Detta kräver en kompromiss
mellan behovet av att stabilisera utgiftsnivån för ATP-baserade
ålderspensioner och den jämna utbetalningsprofil som enligt riktlinjerna
skall gälla för de reformerade inkomstpensionerna. Normer mellan 1,5
och 2,0 har övervägts. I Ds 1997:67 presenterades två alternativ till följ-
samhetsindexering. Det ena alternativet innebär följsamhetsindexering
kring normen 1,75. Det andra alternativet innebär att inkomstpensionen
skulle prisindexeras om den reala tillväxten ligger inom intervallet 1,5
till 2,0 %. Skulle den reala tillväxten vara lägre än 1,5 % skulle
pensionerna räknas om med inkomstindexets förändring reducerat med
1,5. Skulle den reala tillväxten vara högre än 2 % skulle pensionerna
räknas om med inkomstindexets förändring reducerat med 2.
Under den efterföljande remissbehandlingen har övervägande delen av
remissinstanserna anfört att en fast norm är att föredra framför alterna-
tivet följsamhetsindexering kring ett intervall. Emellertid anser många
av remissinstanserna att normen 1,75 framstår som för hög, bl.a. mot
bakgrund av den låga tillväxten sedan år 1975. Remissinstansernas syn-
punkter redovisas i avsnitt 18.3. Regeringen har tagit fasta på den kritik
som riktats mot de två alternativen till norm för följsamhetsindexering
och föreslår att följsamhetsindexeringen av inkomstpensionerna skall
ske kring normen 1,6. Mot bakgrund av de argument som redogörs för
nedan bedömer regeringen att normen 1,6 även skall gälla vid följsam-
hetsindexeringen av pensioner beräknade helt eller delvis enligt reglerna
för ATP-systemet.
Vissa remissinstanser menar att normen för de ATP-baserade ålders-
pensionerna bör sättas högre än 1,6, bl.a. har normen 2,0 nämnts, för att
därigenom garantera pensionssystemets stabilitet. Regeringen vidhåller
emellertid uppfattningen att normen bör vara den samma i ålderspen-
sionssystemets båda delar. Skulle inkomstpensionen följsamhetsindexe-
ras kring normen 1,6 och den ATP-baserade ålderspensionen indexeras
kring t.ex. normen 2,0 skulle visserligen utgifterna för ATP bli lägre än
vad som blir fallet med normen 1,6. Konsekvensen skulle dock vara att
äldre pensionärer alltid fick en sämre inkomstutveckling jämfört med
yngre. För individer födda åren 1938–1953 skulle den årliga ökningen
av de individuella ålderspensionerna bli beroende av det antal
tjugondelar pensionären har. Således skulle en pensionär med få
tjugondelar från det reformerade systemet få en sämre
inkomstutveckling än en pensionär med större del av sin pension
beräknad enligt reformerade regler.
Under remissbehandlingen har även olika normer vid följsamhetsin-
dexeringen av ålderspensioner för de som är födda före år 1938 och för
de som är yngre föreslagits. Därvid har en försiktigare följsamhetsin-
dexering i form av intervallet 1,0–2,0 förordats för de äldre med
motiveringen att personer födda före år 1938 redan har berörts av avsteg
från prisindexeringen. Regeringen anser att dessa synpunkter tillgodoses
med det föreliggande förslaget att fastställa normen till 1,6 vilken är
lägre än det alternativ till fast norm som presenterades i Ds 1997:67.
Således föreslår regeringen att inkomstgrundad ålderspension från
ATP-systemet årligen skall räknas om med inkomstindexets förändring
reducerat med normen 1,6. Det innebär att om tillväxten, mätt som in-
komstindexets nominella förändring mellan två år, skulle uppgå till t.ex.
2,5 % skulle pensionerna multipliceras med faktorn 1,025/1,016 =
1,089, dvs. räknas upp med 0,89 %. Detta kan också uttryckas så att
omräkningen av pensionerna ungefär motsvarar förändringen i index
2,5 % med avdrag för normen 1,6 %.
En konsekvens av att utgående ATP-baserade ålderspensioner följsam-
hetsindexeras samtidigt som den intjänade ATP-rätten även fortsätt-
ningsvis är prisindexerad är att innestående ATP-rätt och utgående för-
måner kommer att utvecklas på olika sätt. För en person som t.ex. tagit
ut halv ålderspension kommer, vid hög real inkomsttillväxt i förhållande
till normen i följsamhetsindexeringen, det utgående pensionsbeloppet
att växa snabbare än värdet av den outtagna halvan av pensionen. När den
resterande hälften senare tas ut, kommer denna del av pensionen att
utges med ett lägre belopp än den först uttagna halva pensionsförmånen
(om man bortser från effekterna av uppräkning till följd av uppskjutet
uttag). Om den reala inkomsttillväxten i stället skulle ha varit låg skulle
det nybeviljade beloppet utges med ett högre belopp.
Med olika indexeringsmetoder för innestående respektive utgående
pensionsrätt kan det således ha betydelse för den framtida pensionens
storlek vilket kalenderår som individen väljer att lyfta ålderspension. I
de fall den reala inkomsttillväxten har varit lägre än normen för följ-
samhetsindexeringen skulle det vara mer fördelaktigt att skjuta upp pen-
sionsuttaget över ett årsskifte. Vid hög real tillväxt skulle det omvända
gälla, pensionsuttag före ett årsskifte skulle ge en högre ålderspension.
För att undvika att tidpunkten för pensionsuttaget påverkar den fram-
tida ålderspensionens storlek på så sätt som beskrivits bör såväl den
innestående ATP-rätten som den utgående ålderspensionen vara
prisindexerad fram till årsskiftet efter det år då individen uppnått 65 års
ålder. Detta innebär att innestående ATP-rätt omräknas till ett
förmånsbelopp uttryckt i kronor det år som individen fyller 65 år och
följsamhetsindexeras per det påföljande årsskiftet.
De första utbetalningarna av inkomstpension föreslås enligt vad som
framgår av avsnitt 6.3 ske den 1 januari 2001. Som en konsekvens av
detta kan följsamhetsindexering av inkomstpension ske först fr.o.m. års-
skiftet 2001/2002. Följsamhetsindexeringen av ATP-baserad ålderspen-
sion bör påbörjas samtidigt, det vill säga per årsskiftet 2001/2002.
Eftersom följsamhetsindexering av ålderspension beräknad enligt
reglerna för ATP-systemet föreslås ske först från det årsskifte som
föregår det år då personen fyller 66 år kommer en
följsamhetsindexering vid årsskiftet 2001/2002, såvitt avser ATP, att
endast omfatta personer som är födda år 1936 eller tidigare. Till följd av
att avdrag för allmän pensionsavgift skall göras år 1999 kommer
inkomstindexets förändring årsskiftet 2001/2002 att reduceras med 2
%. För att inte ATP-baserade ålderspensioner skall påverkas av detta
avdrag det första året med följsamhetsindexering föreslår regeringen en
övergångslösning som syftar till att kompensera för avdragets effekter
vid denna tidpunkt. Se vidare avsnitt 18.4. Personer som är födda år
1937 får hela den inkomstrelaterade ålderspensionen i form av ATP
följsamhetsindexerad fr.o.m. årsskiftet 2002/2003 oberoende av om
uttag då har skett.
29.6 Avveckling av delpensionssystemet
Regeringens förslag: Efter utgången av år 2000 skall delpension
inte kunna nybeviljas eller ökas. Den som vid utgången av år 2000
uppbär sådan pension skall dock ha fortsatt rätt till delpension fram
till 65 års ålder eller till dess rätten till delpension på annat sätt
upphör. Detsamma skall gälla dem som har sökt delpension före den
1 januari 2001 och som har beviljats sådan pension för tid med
början före denna tidpunkt även om beslut inte meddelats vid
tidpunkten för upphävandet av lagen om delpensionsförsäkring.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak
överens med regeringens förslag, dock föreslogs i Ds 1995:41 att lagen
om delpensionsförsäkring skulle upphöra att gälla vid utgången av år
1999.
Remissinstanserna: Försäkringsanställdas Förbund anser att
möjligheten till delpensionen bör finnas kvar. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) anser att det finns starka skäl att bibehålla
en delpensionsmöjlighet, eftersom det, enligt TCO, inte kommer att
vara ekonomiskt möjligt för huvuddelen av framtidens pensionärer att ta
ut ålderspension redan från 61 års ålder.
Skälen för regeringens förslag: Förvärvsarbetande som minskar sin
arbetsinsats kan under vissa förutsättningar erhålla delpension. Delpen-
sionen utgör då en viss andel av det inkomstbortfall som följer av
arbetstidsminskningen. För att delpension skall kunna utges krävs bl.a.
att den försäkrade har haft pensionsgrundande inkomst under
sammanlagt minst tio år fr.o.m. 45 års ålder och att denne under de
senaste tolv månaderna före arbetstidsminskningen förvärvsarbetat
under minst fyra månader. Enligt de regler som gäller från den 1 juli
1994 utges delpension för högst tio timmars minskning av arbetstiden
per vecka. Rätt till delpension föreligger från den månad den försäkrade
fyller 61 år och längst t.o.m. månaden före denne fyller 65 år.
Kompensationsgraden är 55 % av pensionsunderlaget.
I princippropositionen föreslogs att delpensionsförsäkringen skulle
avvecklas. Som det främsta motivet anfördes att det reformerade
ålderspensionssystemet i sig kommer att erbjuda möjligheter till
flexibla och individuella lösningar i sådan utsträckning att behovet av en
särskild delpension inte längre kan anses vara tillräckligt framträdande.
Det reformerade ålderspensionssystemet som sådant kommer i fram-
tiden att ge stort utrymme för uttag av partiell ålderspension i kombina-
tion med fortsatt förvärvsarbete, såväl före som efter 65 års ålder.
Regeringen anser därför att det inte längre finns behov av ett särskilt
förfarande för delpension efter det att ålderspension från det
reformerade ålderspensionssystemet börjar betalas ut, dvs. fr.o.m. år
2001. Vi föreslår således att delpension inte skall nybeviljas eller ökas
efter utgången av år 2000. Vid denna tidpunkt kan personer födda åren
1936–1939 omfattas av reglerna om delpension. För dem som vid denna
tidpunkt uppbär delpension samt för dem som då har sökt och sedermera
beviljas delpension för tid med början före år 2001, bör dock reglerna
fortsatt gälla. Detta innebär att år 2004 – när personer födda år 1939
fyller 65 år – blir det sista året som utbetalning av delpension kan
komma att ske.
30 Principer för ålderspensionssystemets
finansiering m.m.
30.1 Ansvarsfördelning
Regeringens förslag: Tillgångarna i den Allmänna pensionsfonden
(AP-fonden) skall täcka kostnaderna för inkomstpension och
tilläggspension i form av ålderspension. Även kostnaderna för
folkpension i form av ålderspension som uppbärs av personer som
också har rätt till tilläggspension i form av ålderspension skall
belasta AP-fonden.
Kostnaderna för tilläggspension i form av förtids- och
efterlevandepension skall inte längre belasta AP-fonden utan flyttas
över till statsbudgeten. Kostnaderna för dessa pensionsförmåner
skall finansieras med socialavgifter. Även folkpension i form av
förtidspension för personer som har rätt till tilläggspension liksom
folkpension i form av efterlevandepension skall finansieras med
socialavgifter.
Övriga folkpensionsförmåner och pensionstillskott skall
finansieras med allmänna skattemedel.
Förändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Utredningens förslag: Regeringens förslag stämmer överens med
Pensionsarbetsgruppens förslag i SOU 1994:20 vad gäller den
långsiktiga lösningen för hur kostnaderna skall fördelas mellan statsbud-
geten och AP-fonden. Pensionsarbetsgruppen föreslog dock att AP-fon-
den under en övergångsperiod skall belastas med vissa utgifter för all-
männa pensioner som på sikt inte skall finansieras med ålderspen-
sionsavgift.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har avstått från att kom-
mentera Pensionsarbetsgruppens förslag i denna del.
Skälen till regeringens förslag: I finansieringshänseende och även
lagtekniskt görs i dagens pensionssystem en åtskillnad mellan å ena
sidan förmåner inom den allmänna tilläggspensioneringen, som
finansieras med tilläggspensionsavgift, allmän pensionsavgift och
avkastningen från AP-fonden, och å andra sidan folkpensionsförmåner,
som belastar statsbudgeten. Från tilläggspensionssystemet utges
ålderspensioner liksom förtids- och efterlevandepensioner. Från
folkpensionssystemet utges också ålderspensioner, förtidspensioner
och efterlevandepensioner samt särskilda folkpensionsförmåner som
bostadstillägg till pensionärer, särskilt bostadstillägg till pensionärer,
handikappersättning och vårdbidrag.
Ett syfte med pensionsreformen är att skapa ett administrativt och fi-
nansiellt avskilt system för de inkomstgrundade ålderspensionerna. All-
mänheten ges därigenom möjlighet att följa utvecklingen av inkomster
och utgifter för den inkomstgrundade delen av ålderspensioneringen.
Förtroendet för ålderspensionssystemet kan därigenom bättre upprätt-
hållas. Regeringens bedömning är därför att uppdelningen av finan-
sieringen mellan AP-fonden och statsbudgeten bör vara en annan än vad
som gäller för dagens pensionssystem.
Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande att avgifter för ål-
derspensioner på sikt enbart skall användas till att finansiera inkomst-
grundad ålderspension och att övriga förmåner, dvs. förtidspensioner
och efterlevandepensioner skall finansieras över statsbudgeten eller
över respektive försäkringsgren. Den sammantagna effekten av en
engångslösning för uppdelningen av betalningsansvaret skulle enligt
Pensionsarbetsgruppen få betydande negativa konsekvenser för statens
finanser. Därför föreslogs en övergångslösning tills dess att reformen
skulle vara i full funktion. Den skulle innebära att AP-fonden under en
övergångsperiod även skulle finansiera vissa av de pensioner som på
lång sikt föreslogs belasta statsbudgeten eller andra försäkringssystem.
Således skulle under en övergångsperiod tilläggspension i form av
förtidspension för vissa åldersgrupper finansieras av medel från AP-
fonden. Vidare skulle sådana medel finansiera folkpension och
pensionstillskott för dem som inte till någon del omfattas av de
reformerade ålderspensionsreglerna. AP-fondsmedel skulle enligt
Pensionsarbetsgruppens förslag även finansiera folkpension,
pensionstillskott och tilläggspension inom änkepensioneringen enligt
äldre regler.
Riksdagen tog inte ställning till den exakta utformningen av de fram-
tida finansieringsformerna utan fastslog att frågan borde utredas vidare.
Det anfördes att utgångspunkten för den fortsatta beredningen borde
vara att de finansiella effekterna på statsbudgeten respektive AP-fonden
skulle vara desamma som skulle erhållas med Pensionsarbetsgruppens
förslag till övergångslösning.
Regeringen har inte funnit skäl till en annan bedömning än den som
Pensionsarbetsgruppen hade vad gäller den långsiktiga lösningen. Rege-
ringen föreslår dock, till skillnad från Pensionsarbetsgruppen, en ome-
delbar övergång till den långsiktiga finansieringsordningen. Som redan
nämnts anser regeringen det viktigt att förtroendet för ålderspensions-
systemet stärks. Skulle AP-fonden även fortsättningsvis belastas med
andra utgifter än ålderspensionsbetalningar skulle reformen förlora i
tydlighet och förutsebarhet. Ålderspensionssystemet skulle bli mindre
robust, eftersom det skulle finansiera utgifter som inte anpassats till den
samhällsekonomiska utvecklingen. Detta skulle minska allmänhetens
tillit för det reformerade ålderspensionssystemets förmåga till
finansiell stabilitet. Pensionsarbetsgruppens förslag till infasning av
reformen skulle också innebära att en effektiv uppföljning av
utgiftsutvecklingen inom förtids- och efterlevandepensioneringen
försvårades, till följd av den föreslagna fördelningen av dessa utgifter på
AP-fond respektive statsbudget.
Regeringens förslag betyder att kostnaderna för tilläggspension i
form av förtids- och efterlevandepensioner flyttas från AP-fonden till
statsbudgeten fr.o.m. år 1999. Statsbudgetens utgifter beräknas därmed
öka med ca 37 miljarder kronor. Regeringen lämnade inte i
princippropositionen något exakt förslag till finansiering av förtids- och
efterlevandepensioneringen utan avvaktade det pågående utrednings-
arbetet. Förtidspensionsutredningen föreslog i betänkandet
Ohälsoförsäkringen – trygghet och aktivitet (SOU 1997:166) att
förtidspensioneringen i sin helhet skall finansieras via statsbudgeten,
dels med sjukförsäkringsavgifter vad gäller den inkomstrelaterade
förtidspensionen, dels med allmänna skattemedel, vad gäller
grundskyddet. Regeringen har tagit fasta på Förtidspensionsutredningens
förslag och föreslår således i enlighet med detta att finansieringen av
förtidspensioner fr.o.m. år 1999 skall ske med socialavgifter och med
allmänna skattemedel enligt samma principer som skall gälla för
ålderpension. Det innebär att förutom tilläggspension skall även
folkpension till dem som uppbär tilläggspension finansieras med
avgifter. I avvaktan på efterlevandepensionsutredningens ställ-
ningstagande föreslår regeringen vidare att tilläggspension och folkpen-
sion i form av efterlevandepension fr.o.m. år 1999 finansieras med so-
cialavgifter. I avsnitt 32 behandlas frågan med vilka socialavgifter
finansieringen föreslås ske.
Enligt vad vi föreslår i avsnitten 28 och 29 skall tilläggspension i
form av ålderspension fr.o.m år 2001 räknas om till en inkomstgrundad
ålderspension som baseras på hela inkomsten och inte som idag på in-
komster som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Detta innebär att den
del av folkpensionen som motsvarar ersättning för det första förhöjda
prisbasbeloppet för vilket tilläggspension enligt nuvarande regler inte
beräknas kommer att utgöra en del av tilläggspensionen. Regeringen
föreslår att kostnaderna för hela den inkomstgrundade ålderspensionen
skall belasta AP-fonden.
En ordning där folkpensionsförmånerna för ålderspensionärer fr.o.m.
år 1999 i sin helhet skulle finansieras över statsbudgeten skulle tillsam-
mans med de övriga förändringarna vad gäller finansieringsordningen
innebära en betydande försvagning av statsbudgeten. Mot bakgrund av
detta föreslår regeringen att kostnaderna för folkpensionen för
ålderspensionärer med rätt till tilläggspension åläggs AP-fonden för
åren 1999 och 2000. Denna del av folkpensionskostnaden kan
schablonmässigt anses motsvara den folkpension som fr.o.m. år 2001
räknas in i den inkomstgrundade ålderspensionen. Statsbudgetens
utgifter beräknas därmed minska med ca 42 miljarder kronor. Vad gäller
övriga folkpensionsförmåner för ålderspensionärer samt
pensionstillskottet föreslår vi att de finansieras med allmänna
skattemedel. Med denna lösning uppnås en i stort sett enhetlig
finansiering av ålderspensioneringen både före år 2001, då utbetalning
av ålderspension enligt de reformerade reglerna påbörjas, liksom
fortsättningsvis.
AP-fonden tillförs intäkter från ålderspensionsavgiften, statliga
ålderspensionsavgifter och allmän pensionsavgift för finansiering av
ovan nämnda pensionsförmåner. Dock skall viss del av dessa
avgiftsintäkter tillföras premiepensionssystemet respektive
statsbudgeten. Se vidare avsnitten 31.3, 30.4 och 30.5.
För personer födda före år 1938 och som har låg eller ingen in-
komstgrundad pension, kommer en övergångsvis garantipension att be-
räknas fr.o.m. år 2001, alternativt fr.o.m. år 2003. Såväl den exakta
utformningen av som starttidpunkten för utbetalningar av övergångsvis
garantipension utreds i särskild ordning. De yngre pensionärerna med
motsvarande inkomstförhållanden kommer att bli berättigade till en
garantipension enligt reformerade regler. Garantipensionen och den
övergångsvisa garantipensionen skall enligt vad vi föreslår i
prop. 1997/98:152 Garantipension, m.m. finansieras med allmänna
skattemedel.
30.2 Ålderspensionsavgifter för pensionsgrundande sociala
förmåner
Regeringens förslag: Fr.o.m. inkomståret 1999 skall staten betala
avgifter till ålderspensionssystemet för samtliga pensionsgrundande
social- och arbetslöshetsförsäkringsersättningar m.m. och
pensionsgrundande belopp som det tillgodoräknas pensionsrätt eller
pensionspoäng för. Avgiften skall benämnas statlig
ålderspensionsavgift. De föreslagna reglerna härom skall tas in i en
särskild lag som skall träda i kraft den 1 oktober 1998.
Promemorians förslag: stämmer i huvudsak överens med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flera instanser anger i sina yttranden över för-
slaget i Ds 1995:55 bl.a. Arbetsgivarverket, Landsorganisationen i
Sverige (LO), och Sveriges Pensionärsförbund att de stödjer principen
att ålderspensionsavgifter skall betalas i samtliga fall när pensionsrätt
tillgodoräknas. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) tillstyrker
förslagen i Ds 1995:55 eftersom det ligger i linje med intentionerna att
tydligt visa socialförsäkringssystemets utgifter och att skapa ett stabilt
och försäkringsmässigt uppbyggt pensionssystem. Finansinspektionen,
Riksrevisionsverket, Försäkringskasseförbundet, Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), och Pensionärernas Riksorganisation
har inget att erinra mot att det införs statlig ålderspensionsavgift.
Skälen till regeringens förslag: Ett av syftena med
pensionsreformen är att skapa ett finansiellt autonomt och från övriga
socialförsäkringsgrenar skilt system. För att åstadkomma detta fastslogs
i princippropositionen (s. 57–58) att det är nödvändigt att det för varje
förmån för vilken det tillgodoräknas pensionsrätt också erläggs
motsvarande avgifter. Ett förslag härom lämnas nu av regeringen.
Enligt nuvarande regler för intjänande av rätt till allmän tilläggspen-
sion (ATP) behandlas, förutom vanliga förvärvsinkomster, en rad social-
försäkrings- och arbetsmarknadsersättningar som träder i stället för för-
värvsinkomster, samt vissa andra ersättningar som också är pensions-
grundande som inkomst av anställning respektive inkomst av annat för-
värvsarbete. Därigenom utgör dessa socialförsäkringsersättningar m.m.
pensionsgrundande inkomst. Hittills har inte någon motsvarighet till den
arbetsgivaravgift i form av tilläggspensionsavgift som tas ut på för-
värvsinkomster betalats för dessa ersättningar. Fr.o.m. den 1 januari
1995 tas dock en allmän pensionsavgift (tidigare benämnd allmän
egenavgift) ut på samtliga dessa ersättningar. Sedan den 1 januari 1998
uppgår den avgiften till 6,95 % och arbetsgivaravgiften i form av
tilläggspensionsavgift till 6,40 %.
Det torde främst vara av administrativa skäl som det inte betalats
någon tilläggspensionsavgift på pensionsgrundande socialförsäkrings-
ersättningar m.m. Eftersom det rör sig om överföringar inom den
offentliga sektorn har det ansetts onödigt att avgiftsbelägga dessa
förmåner även om värdet av en erhållen förmån inte bara består av den
kontanta ersättningen utan även av värdet av den pensionsrätt som
ersättningen är förenad med. Detta innebär att pensionssystemet med
nuvarande regler delvis finansierar kostnader som i princip hänför sig
till andra förmåns- eller bidragssystem. Åtminstone för sådana
pensionsgrundande ersättningar som betalas ut under något av de 15
bästa inkomståren kan det finnas en direkt koppling mellan storleken på
de pensionsgrundande socialförsäkringsersättningarna m.m. och
personens framtida tilläggspension. Annars gäller här som för
förvärvsinkomster att sambandet i ATP-systemet är svagt mellan den
pensionsgrundande inkomsten och faktisk pension.
Som beskrivits tidigare skall enligt de av riksdagen godkända riktlin-
jerna det reformerade ålderspensionssystemet, vad gäller den inkomst-
relaterade delen, i sin helhet finansieras med en ålderspensionsavgift
som tas ut på samtliga inkomster som ger pensionsrätt. Avgiften skall
vara 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten och av andra belopp
som ger pensionsrätt. I avsnitt 6.2 redogörs för att den allmänna
pensionsavgiften och tilläggspensionsavgiften år 1999 oförändrat
föreslås utgå med 6,95 % respektive 6,40 % av bruttoinkomsten
(avgiftsunderlaget). Den sammanlagda ålderspensionsavgiften kommer
därmed att år 1999 endast att uppgå till ca. 14,35 % av den
pensionsgrundande inkomsten. I enlighet med riktlinjerna föreslår
regeringen att det för pensionsrätt som tillgodoräknas på grundval av
socialförsäkringsersättningar m.m. skall betalas avgifter till det
inkomstgrundade ålderspensionssystemet. Detsamma föreslår vi när det
gäller den pensionsrätt som tillgodoräknas för de belopp som genom
pensionsreformen kommer att bli pensionsgrundande utöver den
pensionsgrundande inkomsten. Vidare föreslås att denna avgift benämns
statlig ålderspensionsavgift och att bestämmelser härom tas in i en
särskild lag. Regeringen föreslår att statliga ålderspensionsavgifter skall
betalas för aktuella ersättningar som det tillgodoräknas pensionsrätt för
fr.o.m. år 1999. Reglerna om statlig ålderspensionsavgift föreslår vi
dock skall träda i kraft redan den 1 okotober 1998.
30.3 Avgiftsskyldighet och den särskilda löneskatten
Regeringens förslag: Arbetsgivaravgift respektive egenavgift i form
av ålderspensionsavgift enligt lagen (1981:691) om socialavgifter
skall fr.o.m. den 1 januari 1999 betalas även efter det att
arbetstagaren respektive den försäkrade har fyllt 65 år. Fr.o.m. år
1999 skall en försäkrad även betala sådan egenavgift för år då han
eller hon har uppburit ålderspension under hela året.
Även allmän pensionsavgift skall fr.o.m. år 1999 betalas av den
som fyllt 65 år.
I ovan nämnda situationer skall den särskilda löneskatten utgöra
18,09 %.
Vad som nu har sagts skall inte gälla dem som är födda år 1937
eller tidigare.
Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:55 stämmer i princip
överens med regeringens förslag i den del som berör avgiftsskyldighet
för personer som har uppburit ålderspension under hela året. I Ds
1995:55 föreslogs dock att ändringen skulle börja gälla fr.o.m. 1 januari
1997. I övriga delar lämnades inga förslag i Ds 1995:55.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan
har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler tas arbets-
givaravgifter, egenavgifter eller allmän pensionsavgift inte ut för den
som har fyllt 65 år. Enligt riktlinjerna för det reformerade ålderspen-
sionssystemet skall ingen övre åldersgräns finnas för intjänande av pen-
sionsrätt. Som en konsekvens av detta och för att upprätthålla ett nära
samband mellan inbetalda avgifter och utbetalda förmåner bör således
arbetsgivaravgift och egenavgift i form av ålderspensionsavgift samt
allmän pensionsavgift tas ut även efter det att arbetstagaren respektive
den enskilde fyllt 65 år. De som är födda år 1938 är den första årskullen
som föreslås ha möjlighet att tjäna in pensionsrätt i det reformerade
systemet efter 64 års ålder (se avsnitt 28). Regeringen föreslår därför
att arbetsgivaravgift och egenavgift i form av ålderspensionsavgift samt
allmän pensionsavgift fr.o.m. 1 januari 1999 skall betalas även efter det
att arbetstagaren respektive den försäkrade har fyllt 65 år men att detta
inte skall gälla personer som är födda år 1937 eller tidigare.
Enligt nuvarande regler för allmän tilläggspension i 11 kap. 1 § andra
stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) gäller vidare att
pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för en person som under
hela året uppburit hel ålderspension. Inkomst av annat förvärvsarbete
utgör i dessa situationer inte underlag för uttag av egenavgift. På in-
komsten tas i stället ut en särskild löneskatt. Några motsvarande regler
finns inte vad gäller arbetsgivaravgift eller allmän pensionsavgift.
Någon bestämmelse motsvarande den i 11 kap. 1 § andra stycket AFL
om att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för en försäkrad
som under hela året uppburit hel ålderspension föreslås inte införas i
den nya lagen om inkomstgrundad ålderspension. Detta innebär att
pensionsgrundande inkomst skall fastställas även för sådant år och ligga
till grund för beräkning av såväl pensionspoäng (t.o.m. det år den
försäkrade fyller 64 år) som pensionsrätt. Även egenavgift i form av
ålderspensionsavgift bör då betalas för sådan inkomst av annat
förvärvsarbete som uppbärs av den som under hela året uppburit hel
ålderspension. Personer födda år 1937 eller tidigare bör emellertid
undantas från denna regel, eftersom äldre regler om fastställande av
pensionsgrundande inkomst i detta hänseende föreslås fortsätta gälla för
dem (se avsnitt 29). Regeringen föreslår alltså att en försäkrad skall
betala egenavgift i form av ålderspensionsavgift även för år då han eller
hon har uppburit ålderspension under hela året men att detta inte skall
gälla personer som är födda år 1937 eller tidigare.
De föreslagna förändringarna i avgiftsuttag för dem som är födda år
1938 eller senare föranleder en ändring av den särskilda löneskatten i
dessa situationer.
Den särskilda löneskatten enligt lagen (1990:659) om särskild löne-
skatt på vissa förvärvsinkomster skall motsvara skattedelen av social-
avgifterna. Denna skatt beräknas för närvarande schablonmässigt, enligt
de principer som slogs fast i samband med skattereformen
(prop. 1989/90:110), som summan av egenföretagarnas folkpensions-
avgift och allmänna löneavgift plus hälften av övriga egenavgifter och
den allmänna sjukförsäkringsavgiften. Av den allmänna pensionsavgiften,
som fr.o.m. den 1 januari 1998 uppgår till 6,95 %, inkluderas hälften av
avgiftssatsen överstigande 1 procentenhet i den särskilda löneskatten
fr.o.m. 1998. För år 1998 uppgår den särskilda löneskatten till 24,26 %.
Enligt vårt förslag skall ett avgiftsuttag på 6,95 % för den allmänna
pensionsavgiften och på 6,40 % för ålderspensionsavgiften bibehållas
under år 1999. När den nuvarande beräkningsschablonen tillämpas på
dessa avgiftsnivåer erhålls en skattedel på 6,17 procentenheter (6,17 =
0,5 x (6,40 + 6,95 –1)) av det sammantagna uttaget på 13,35 % av
allmän pensionsavgift och ålderspensionsavgift. Denna skattedel skall
inte ingå i den särskilda löneskatt på förvärvsinkomster som skall
betalas för personer som är födda år 1938 eller senare och som har
uppnått 65 års ålder och inte heller för dem med inkomst av annat
förvärvsarbete som före 65 års ålder har uppburit hel ålderpension hela
året. Den särskilda löneskatten på förvärvsinkomster föreslås därför
uppgå till 18,09 % (18,09 = 24,26–6,17) för dessa individer fr.o.m. den
1 januari 1999. Schablonavdraget för särskild löneskatt och
ålderspensionsavgift för dessa individer föreslås uppgå till 20 %, vilket
också är den nivå som schablonavdraget för särskild löneskatt för
närvarande uppgår till.
30.4 Avsättning av medel till premiepensionssystemet
Regeringens förslag: Avsättning till premiepensionssystemet skall
göras med ett belopp som motsvarar den pensionsrätt för premie-
pension som fastställs.
Regeringen skall för varje år fastställa den andel av influtna ålders-
pensionsavgifter som preliminärt skall föras till den tillfälliga
förvaltningen hos Riksgäldskontoret. Riksförsäkringsverket skall för
varje år till regeringen lämna förslag om den preliminära andel av
ålderspensionsavgifterna som enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter skall föras till den tillfälliga förvaltningen hos
Riksgäldskontoret. Riksförsäkringsverket skall också årligen beräkna
skillnaden mellan de preliminärt överförda avgifterna för ett visst år
och det belopp som skulle ha överförts för att motsvara pensionsrätt
för premiepension som fastställts för år fr.o.m. år 1999.
Skillnadsbeloppet skall därvid beräknas med sådan avkastning som
anges i 8 kap. 1 § första stycket lagen (1998:000) om
inkomstgrundad ålderspension. Avstämning av den framräknade
skillnaden skall göras vid en kommande avsättning.
Riksförsäkringsverket skall även beräkna skillnaden mellan de pre-
liminärt överförda avgifterna åren 1995–1998 och det belopp som
skulle ha överförts för att motsvara pensionsrätt för premiepension
som fastställs för dessa år. Avstämning för framräknade skillnader
avseende perioden 1995–1997 skall ske senast i juni år 1999.
Avstämning för framräknad skillnad avseende år 1998 skall ske
senast i april år 2000.
För år 1999 höjs avsättningen till premiepensionssystemet till 32
% av de under året influtna ålderspensionsavgifterna.
Skälen för regeringens förslag: Premiepensionssystemet inom det
allmänna ålderspensionssystemet bör tillföras ett belopp som exakt
motsvarar den för respektive år fastställda pensionsrätten för
premiepension. Detta föreslås ske genom att det preliminärt överförda
beloppet ett visst år avstäms mot den för samma år fastställda
pensionsrätten. Motivet för förslaget är att det belopp som för de
försäkrades räkning skall överföras från den tillfälliga förvaltningen till
kapitalförvaltarna utgår från den fastställda premiepensionsrätten.
Därmed bör även det belopp som tillförs den tillfälliga förvaltningen
följa den fastställda pensionsrätten för premiepension. I
fördelningssystemet är förhållandet annorlunda. Enligt förslag i denna
remiss kommer fördelningssystemet att, med avdrag för de belopp som
förs till premiepensionssystemet och som enligt förslaget i avsnitt 30.5
förs till statsbudgeten, tillföras de medel som inflyter i form av
ålderspensionsavgifter. I vissa situationer fastställs pensionsrätt utan att
motsvarande avgiftsinbetalning skett, exempelvis vid uppbördsförluster
på grund av konkurser. Det finns också situationer där det inflyter
avgifter utan att det fastställs någon motsvarande pensionsrätt, t.ex. när
avgifter betalas för inkomster under gränsen för deklarationsskyldighet
och för inkomster som tjänats in samma år som en inkomsttagare
avlider. I fördelningssystemet kan det därmed uppkomma skillnader
mellan fastställd pensionsrätt och influtna avgifter. Dessa skillnader
kommer att påverka buffertfondens storlek. Därmed kommer
skillnaderna att beaktas i beräkningen av fördelningssytemets
ekonomiska ställning som översiktligt beskrivits i avsnitt 16.
I prop. 1994/95:41 föreslogs att premiepensionssystemets interimis-
tiska förvaltning hos Riksgäldskontoret under år 1995 skulle tillföras
11 % av de influtna tilläggspensionsavgifterna, i princip motsvarande
1,43 % av avgiftsunderlaget (11 % x 13 % = 1,43 %). I avvaktan på
premiepensionssystemets utformning föreslogs det att denna andel
skulle föras över till en i propositionen föreslagen särskild förvaltning
hos Riksgäldskontoret. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget
(bet. 1994/95:SfU6, rskr. 1994/95:81). Andelen 11 % angavs i
propositionen ha beräknats utifrån de inkomstförhållanden som då
förväntades gälla under år 1995 och utifrån att personer födda år 1939
och senare skulle tjäna in pensionsrätt för premiepension. Det anfördes
att storleken på avsättningarna borde omprövas inför år 1996 och
därefter, bl.a. som en följd av tjugondelsinfasningen.
Enligt förslag i denna remiss skall för åren 1995–1998 pensionsrätt
för premiepension kunna tillgodoräknas med 2 % av den
pensionsgrundande inkomsten. Fr.o.m. år 1999 skall pensionsrätt för
premiepension kunna tillgodoräknas med 2,5 % av den
pensionsgrundande inkomsten och andra pensionsgrundande belopp.
Pensionsrätt för premiepension föreslås inte tillgodoräknas för
pensionsgrundande belopp åren 1995–1998 men väl därefter.
Tjugondelsinfasningen innebär att personer i mellangenerationen
tjänar in pensionsrätt i det reformerade systemet i tjugondelar. Varje
årskull, fr.o.m. födda år 1938 t.o.m. födda år 1953
(mellangenerationen), tjänar in pensionsrätt för premiepension i ökande
grad. Personer födda år 1938 tjänar in fyra tjugondelar av sin pension i
det reformerade pensionssystemet. De kommer därmed att för åren
1995–1998 tillgodoräknas en årlig pensionsrätt för premiepension med
0,4 % (4/20 x 2 %) av den pensionsgrundande inkomsten och fr.o.m. år
1999 med 0,5 % (4/20 x 2,5 %) av den pensionsgrundande inkomsten
och andra belopp. Personer födda år 1939 tjänar in fem tjugondelar av
sin pension i det reformerade pensionssystemet och kommer för åren
1995–1998 tillgodoräknas en årlig pensionsrätt för premiepension med
0,5 % (5/20 x 2 %) av den pensionsgrundande inkomsten och fr.o.m. år
1999 med 0,625 % (5/20 x 2,5 %) av den pensionsgrundande inkomsten
och andra belopp. Intjänandet ökar således fr.o.m. år 1999 med 0,125
procentenheter (1/20 x 2,5 %= 0,125) för varje årskull i
mellangenerationen. Under åren 1995–1998 var ökningen 0,1
procentenhet (1/20 x 2 %).
Den preliminära avsättningen till premiepensionssystemet, som andel
av den totala pensionsgrundande inkomsten och andra belopp, kan
beräknas genom att respektive årskulls procentuella avsättning till
premiepensionssystemet multipliceras med årskullens beräknade andel
av den beräknade totala pensionsgrundande inkomsten och andra belopp
och genom att dessa produkter därefter summeras över samtliga
årskullar. För varje år, fram till år 2018, kommer en allt större andel av
de pensionsgrundande inkomsterna tjänas in av personer som till stor
del eller i sin helhet tjänar in pensionsrätt enligt reformerade regler.
Det sista år den sista årskullen i mellangenerationen kan tjäna in
pensionsrätt i det reformerade systemet med tjugondelar (19/20-delar)
är år 2017, när personer födda år 1953 fyller 64 år. För inkomster som
intjänas efter det år de fyller 64 år tillgodoräknas även personer i
mellangenerationen pensionsrätt i det reformerade systemet med 20
tjugondelar.
Arbetsgivaravgiften i form av tilläggspensionsavgift sänktes (prop.
1997/98:1 Finansplan m.m. avsnitt 8.3.2–3, bet. 1997/98:FiU1, rskr.
1997/98:35) den 1 januari 1998 från sin tidigare nivå om 13 % till
6,40 %, samtidigt som den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäk-
ringsavgift överfördes till ålderspensionssystemet och en
kompenserande överföring av arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen
genomfördes. Dessa förändringar föranledde en höjning av andelen av
influtna tilläggspensionsavgifter som skall föras till Riksgäldskontoret
från 11 till 22,4 %. Detta innebär i princip att premiepensionssystemets
tillfälliga förvaltning alltjämt tillförs 1,43 % av avgiftsunderlaget. Inför
åren 1996–1998 har sålunda ingen omprövning av storleken på
avsättningarna till premiepensionssystemet gjorts. Detta har medfört att
en lägre andel av influtna tilläggspensionsavgifter har avsatts till
premiepensionssystemet än vad som svarar mot den pensionsrätt för
premiepension som kan beräknas ha tjänats in under dessa år. Ytterligare
en orsak till att ett för lågt belopp avsatts är att även personer som är
födda år 1938 nu föreslås tillgodoräknas pensionsrätt för
premiepension och att detta föreslås gälla också för åren 1995–1998.
De medel som avsatts enligt lagen (1994:1748) om förvaltning av vissa
tilläggspensionsavgiften har varit placerade på räntebärande konto hos
Riksgäldskontoret. Räntan har varit marknadsmässig och lagts till
kapitalet.
Regeringen föreslår att skillnaden mellan preliminärt överförda avgif-
ter åren 1995–1998 och det belopp som motsvarar fastställd
pensionsrätt för premiepension för dessa år skall beräknas av
Riksförsäkringsverket. Pensionsrätterna intjänade ett år fastställs senast
den 31 mars det andra året efter intjänandeåret, dvs. senast 15 månader
efter utgången av intjänandeåret. Premiepensionsrätterna avseende åren
1995–1997 kommer dock att vara fastställda först i maj 1999.
Korrigeringen för det belopp som framräknas för perioden 1995–1997
bör därför göras senast i juni år 1999. Korrigeringen för år 1998 bör
göras senast i april år 2000. Framräknade skillnader för dessa perioder
bör inte ränteberäknas. Anledningen härför är att en högre avkastning än
vad som skulle ha tillgodoräknats i ett fullfunktionsstadium kommer att
tillgodoräknas premiepensionsrätt som tjänats in under nämnda
perioder, vilket ger kompensation för att nämnda skillnader inte
ränteberäknas.
På liknande sätt som gjordes för år 1995 har en uppskattning nu gjorts
av hur underlaget för avsättningar till premiepensionssystemet kommer
att fördela sig mellan olika åldersgrupper under år 1999. Enligt dessa
beräkningar är den erforderliga avsättningen 32 % av influtna ålders-
pensionsavgifter för år 1999. Regeringen föreslår därför att
avsättningen till premiepensionssystemet skall höjas till 32 % av
influtna ålderspensionsavgifter.
Regeringen bör på förslag av riksförsäkringsverket för varje år fast-
ställa den andel av ålderspensionsavgifterna som preliminärt skall föras
till den tillfälliga förvaltningen hos Riksgäldskontoret. Vi föreslår
därför att Riksförsäkringsverket ges i uppdrag att beräkna den
preliminära avsättningen till premiepensionssystemet för år 2000 och
därpå följande år och till regeringen lämna förslag om denna avsättning.
Vi föreslår också att Riksförsäkringsverket skall beräkna skillnaden
mellan de preliminärt överförda avgifterna och det belopp som skulle ha
överförts för att motsvara pensionsrätten för premiepension som
fastställts för respektive år. Det fastställda beloppet beräknas i första
hand utifrån den pensionsrätt som fastställs drygt ett år efter den
preliminära avsättningen. Omtaxeringar m.m. som påverkar intjänad
pensionsrätt i premiepensionssystemet och därmed det belopp som
skall tillföras det systemet skall också beräknas och beaktas löpande vid
korrigeringen av det preliminärt avsatta beloppet. Framräknade
skillnader bör ränteberäknas med den avkastning som anges i 8 kap. 1 §
lagen om inkomstgrundad ålderspension. Den avkastning som anges i 8
kap. 1 § är den ränta som de enskilda försäkrade och tillgodoräknad
pensionsrätt kommer att tillgodoräknas på medel i den tillfälliga
förvaltningen. Det är naturligt att skillnader mellan preliminärt överfört
belopp till den tillfälliga förvaltningen och slutligt fastställt belopp
ränteberäknas med samma avkastning som de försäkrade tillgodoräknas.
Förfarandet innebär att exakt det belopp, inklusive avkastning, som de
försäkrade tillgodoräknas för ett visst år i efterhand löpande tillförs den
tillfälliga förvaltningen. Tillskott till, respektive avdrag från det, till den
tillfälliga förvaltningen överförda beloppet som utgör ränta är att
betrakta som en del av den tillfälliga förvaltningens avkastning. Vad
gäller den närmare regleringen av avsättningen och avstämningen av
medel till den tillfälliga förvaltningen avser regeringen att återkomma
med bestämmelser därom i förordning.
Förslaget innebär som nämnts att såväl positiva som negativa avvikel-
ser mellan influtna ålderspensionsavgifter kommer att tillföras, respek-
tive belasta, ålderspensionssystemets fördelningssystem. Avvikelser
kommer därmed att påverka buffertfondens storlek som i sin tur ingår
som en del i beräkningen av fördelningssystemets ekonomiska styrka, se
avsnitt 16. Med beaktande av att avvikelser mellan influtna ålderspen-
sionsavgifter och fastställda ålderspensionsrätter kan påverka utveck-
lingen av pensionsförmånerna bör Riksförsäkringsverket särskilt bevaka
att dessa skillnader inte får en allt för stor omfattning, se även avsnitt
17.4.
30.5 Överföring till statsbudgeten av ålderspensionsavgifter
Regeringens förslag: Den andel av arbetsgivaravgifterna och egen-
avgifterna som enligt lagen (1981:691) om socialavgifter beräknas
utgöra ålderspensionsavgift på inkomstdelar över avgiftstaket om
8,06 förhöjda prisbasbelopp i ålderspensionsförsäkringen skall föras
till statsbudgeten. Regeringen skall för varje år fastställa den andel av
influtna ålderspensionsavgifter som preliminärt skall föras till staten.
Riksförsäkringsverket skall för varje år till regeringen lämna förslag
om den andel av ålderspensionsavgifterna som preliminärt skall
överföras till staten. Riksförsäkringsverket skall också årligen
beräkna skillnaden mellan preliminärt överfört belopp och det belopp
som skulle ha överförts för att motsvara den del av influtna ålders-
pensionsavgifter som tagits ut på inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete som överstiger avgiftstaket om 8,06 förhöjda
prisbasbelopp. Avstämningen av den framräknade skillnaden skall
göras vid en kommande överföring.
Avstämning av den framräknade skillnaden jämte ränta motsvarande
den basränta som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen
(1997:483) skall göras senast månaden efter det att beräkningen
gjorts.
För år 1999 skall den preliminära överföringen till statsbudgeten
vara 7 % av under året influtna ålderspensionsavgifter.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de av riksdagen antagna rikt-
linjerna skall ålderspensionerna finansieras med en ålderspensionsavgift
som tas ut på alla inkomster som ligger till grund för beräkningen av
pensionsrätt. Vidare skall ålderspensionsavgift tas ut endast på
inkomster som ligger till grund för tillgodoräknande av pensionsrätt.
Underlaget för ålderspensionsavgiften skall därmed i princip
sammanfalla med summan av pensionsgrundande inkomster och andra
pensionsgrundande belopp.
Den 13 oktober 1994 (prop. 1994/95:41, bet. 1994/95:SfU6, rskr.
1994/95:81) beslutade riksdagen att vissa förändringar som föranleddes
av reformen skulle ske med verkan redan den 1 januari 1995. Det gällde
bl.a. pensionssystemets finansiering och avsättning av medel till det
framtida premiepensionssystemet. Beslutet innebar bl.a. att ålders-
pensionsavgifter (dåvarande tilläggspensionsavgifter) som betalats på
inkomstdelar över den högsta inkomst som ger ålderspensionsrätt skulle
föras till statsbudgeten. Ålderspensionsavgifter som tas ut på
inkomstdelar över avgiftstaket motsvaras inte av någon pensionsförmån.
De är därför i ekonomisk bemärkelse en skatt. Av uppbördstekniska och
administrativa skäl tas dock denna skatt ut som en arbetsgivaravgift
respektive egenavgift i form av ålderspensionsavgift som beräknas på
företagets respektive egenföretagarens lönesumma. Den del av de
influtna avgifterna som motsvarar avgifter på inkomstdelar över taket i
försäkringen förs fr.o.m. år 1995 till statsbudgeten. År 1994 beräknades
andelen avgifter på inkomstdelar över intjänandetaket för år 1995 vara
7 %.
Den andel av arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna som motsvarar
avgifter som kommer att tas ut på inkomstdelar över avgiftstaket år
1999 har beräknats alltjämt uppgå till ca 7 %. Regeringen föreslår
därför att 7 % av ålderspensionsavgifterna som inflyter år 1999
preliminärt skall överföras till statsbudgeten. Vid beräkningen har
antagits att pensionsgrundande inkomster i form av sociala
transfereringar m.m., för vilka det skall betalas statliga
ålderspensionsavgifter, skall avräknas mot intjänandetaket närmast före
förvärvsinkomster. I detta avseende skiljer sig beräkning från den i prop.
1994/95:41. Genom att avräkna sociala transfereringar före
förvärvsinkomster kan de statliga ålderspensionsavgifterna totala belopp
hållas nere något. Skulle den i prop. 1994/95 i beräkningen använda
avräkningsordningen bibehållas skulle staten i de fall där för-
värvsinkomsterna och de sociala transfereringarna överstiger
avgiftstaket erlägga statliga ålderpensionsavgifter som sedan skulle
återföras till statsbudgeten.
Regeringen bör på förslag av riksförsäkringsverket för varje år fast-
ställa den andel av ålderspensionsavgifterna som preliminärt skall föras
till staten. Vi föreslår därför att Riksförsäkringsverket skall ges i
uppdrag att årligen beräkna och för regeringen föreslå preliminär
överföring av influtna ålderspensionsavgifter fr.o.m. år 2000.
Riksförsäkringsverket bör vidare årligen beräkna skillnaden mellan
preliminärt överfört belopp och det belopp som skulle ha överförts för
att motsvarar ålderspensionsavgiftens andel av fastställda i sig pensions-
grundande inkomster överstigande avgiftstaket i ålderspensionsförsäk-
ringen. Denna beräkning bör göras för varje år fr.o.m överfört belopp år
1999 och de för detta år taxerade inkomsterna och fastställda pensions-
rätterna. Inkomstuppgifter, inklusive uppgifter om fastställd pensionsrätt
avseende år 1999 kommer att föreligga senast den sista mars år 2001.
Riksförsäkringsverket bör även ombesörja avstämningen av den fram-
räknade skillnaden mellan preliminärt överfört belopp och det belopp
som slutligt framräknas.
Mot bakgrund av det reformerade ålderspensionssystemets autonoma
karaktär och den förhållandevis långa period det tar från det att en av-
vikelse uppstår till det att den korrigeras föreslår vi att avvikelserna skall
ränteberäknas. Regeringen föreslår att den s.k. basräntan enligt 19 kap.
3 § skattebetalningslagen skall användas vid ränteberäkning. Vad gäller
den närmare regleringen av avsättningen och avstämningen av medel till
staten avser regeringen att återkomma med bestämmelser därom i för-
ordning.
I prop. 1994:95/41 angavs att eventuell skillnad mellan schablon-
mässigt överfört belopp och slutligt fastställt belopp skall beaktas vid
kommande års fördelning av avgiftsmedel mellan statsbudget och pen-
sionssystem. Regeringen lämnar emellertid inte något förslag till juste-
ring för eventuella skillnader mellan schablonmässigt överfört belopp
och slutligt fastställt belopp avseende perioden 1995–1998. Motivet
härför är att de avvikelser mellan överfört belopp och det belopp som
skulle framkomma vid en beräkning av fastställt belopp indirekt blir
korrigerade genom den finansiella infasningen som redogörs för i
avsnitt 33. Om ett för stort belopp förts till statsbudgeten, har AP-
fonden blivit mindre än vad den skulle ha varit med en exakt överföring.
Detta skulle i sin tur medföra att ett lägre belopp kan tillföras
statsbudgeten i den finansiella infasningen. I den omvända situationen,
det fall då överföringen till statsbudgeten varit för liten, har det medfört
att AP-fonden blivit större än vad den skulle ha varit med en exakt
omföring. Det skulle medföra att ett högre belopp kan tillföras
statsbudgeten i den finansiella infasningen. I samband med den
finansiella infasningen av reformen bör eventuella skillnader mellan
schablonmässigt överfört belopp och slutligt fastställt belopp för tid
fr.o.m. år 1995 t.o.m. år 1998 beaktas.
31 Statliga ålderspensionsavgifter
31.1 Inledning
I föregående avsnitt har redogjorts för principerna för det reformerade
ålderspensionsystemets finansiering. En väsentligt del i dessa finansie-
ringsprinciper är att det för varje ersättning för vilken det tillgodoräknas
ålderspensionsförmån skall betalas motsvarande ålderspensionsavgift. I
avsnitt 30.2 har regler i enlighet med dessa principer föreslagits
avseende pensionsgrundande sociala förmåner. I detta avsnitt lämnas
förslag till preciserade regler för den statliga ålderspensionsavgiften.
31.2 Underlag för statlig ålderspensionsavgift
Regeringens förslag: Statlig ålderspensionsavgift skall betalas för
pensionsgrundande socialförsäkringsersättning m.m. och pensions-
grundande belopp till försäkrade som uppfyller förutsättningarna för
tillgodoräknande av pensionsrätt för inkomstpension eller av pen-
sionspoäng. Vid beräkningen av den statliga ålderspensionsavgiften
skall bortses från i sig pensionsgrundande inkomster som överstiger
8,06 förhöjda prisbasbelop i följande ordning:
1. socialförsäkringsersättningar m.m. som utgör inkomst av annat
förvärvsarbete,
2. andra ersättningar än vad som anges i 1 som utgör inkomst av annat
förvärvsarbete,
3. socialförsäkringsersättning m.m. som utgör inkomst av anställ-
ning,
4. andra ersättningar än vad som anges i 3 som utgör inkomst av an-
ställning.
För sådana socialförsäkringsersättningar m.m. för vilka det tas ut
allmän pensionsavgift av den enskilde skall den statliga ålderspen-
sionsavgiften utgöra 6,40 % av ersättningen. För andra pensionsgrun-
dande sociala förmåner skall den statliga ålderspensionsavgiften vara
18,5 % av det pensionsgrundande beloppet.
Promemorians förslag: stämmer i huvudsak överens med
regeringens förslag. I Ds 1995:55 föreslogs bl.a. att statliga
ålderspensionsavgifter även skulle betalas för s.k. bakomliggande
inkomst vid sjukdom och arbetslöshet och för vissa ersättningar från s.k.
trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA). Vidare föreslogs att AP-
fonden skulle svara för betalningen av statliga ålderspensionsavgifter
svarande mot den ålderspensionsrätt som tillgodoräknas för
förtidspension.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det bör klargöras vad
som i fortsättningen skall gälla beträffande ersättning för förlorad
arbetsförtjänst och så kallad försäkringslön. Kammarrätten i Stockholm
noterar att promemorians förslag att staten skall betala
ålderspensionsavgift för vissa TFA-ersättningar är en avvikelse från
principen att respektive förmånssystem skall belastas med kostnaden för
ålderspensionsavgiften.
Centrala studiestödsnämnden (CSN) begränsar sitt remissvar till att
avse pensionsrätt för studier. CSN erinrar om att nämnden i sitt yttrande
över Ds 1995:41 Reformerat pensionssystem – lag om inkomstgrundad
ålderspension, m.m. uttalat att det bör övervägas om det pensionsgrun-
dande beloppet för studier för vilka det enligt nuvarande regler inte
utges pensionsgrundande ersättning bör beräknas på faktiskt utbetalat
studiebidrag eller på fiktivt belopp liknande vad som föreslås gälla vid
plikttjänstgöring. Om det sistnämnda alternativet, som CSN föredrar,
slutgiltigt väljs bör det enligt nämnden medföra att ålderspensionsavgif-
ten i sin helhet skall betalas av staten.
Skälen för regeringens förslag: I enlighet med de av riksdagen an-
tagna riktlinjerna skall det i princip för varje ersättning eller belopp för
vilken det tillgodoräknas pensionsrätt betalas avgifter till
ålderspensionssystemet som motsvarar den pensionsrätt som
tillgodoräknas för ersättningen eller beloppet. De ersättningar som i det
nuvarande och i det reformerade pensionssystemet skall utgöra
pensionsgrundande inkomst och som det enligt nuvarande regler betalas
allmän pensionsavgift men inte arbetsgivaravgift eller egenavgift för
anges i 2 kap. 5 § och 6 § första stycket 4 i den av regeringen föreslagna
lagen om inkomstgrundad ålderspension (LIP). Dock betalas enligt
nuvarande regler tilläggspensionsavgift för s.k. konstnärsbidrag som
ingår bland de här definierade ersättningarna, se nedan.
Lagen avses träda i kraft den 1 januari 1999 och – såvitt gäller här ak-
tuella regler – bli tillämplig även för fastställande av pensionsgrundande
inkomst inom det nuvarande ATP-systemet. De i denna proposition
framlagda förslagen har den föreslagna lagen som utgångspunkt. De där
angivna ersättningarna motsvarar i stort sett den uppräkning av pensions-
grundande inkomster och ersättningar som nu anges i 11 kap. 2 § första
stycket och 3 § första stycket punkt d) lagen (1962:381) om allmän för-
säkring (AFL). De ersättningar som anges i 2 kap. 5 § LIP är i huvudsak
ersättningar och bidrag som utbetalas av allmän försäkringskassa eller
arbetslöshetskassa. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § första stycket 4 LIP
avser bl.a. sjukpenning som grundar sig på inkomst av annat förvärvsar-
bete. Också sådan ersättning betalas ut av allmän försäkringskassa.
Inom det reformerade ålderspensionssystemet skall pensionsrätt till-
godoräknas inte bara för pensionsgrundande inkomst utan också för
andra förhållanden på basis av s.k. pensionsgrundande belopp. De senare
beloppen skall under vissa förutsättningar tillgodoräknas försäkrade som
uppbär förtidspension, föräldrar till små barn och försäkrade som ge-
nomgått längre grundutbildning enligt lagen (1994:1809) om totalför-
svarsplikt. Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna skall pensionsrätt
tillgodoräknas också för s.k. bakomliggande inkomst vid arbetslöshet
och sjukdom.
I Ds 1997:67 Inkomstgrundad ålderspension – finansiella frågor före-
slogs att pensionsrätt för sådan fiktiv inkomst inte skall tillgodoräknas.
Förslaget motiverades av att det medförde besparingar och möjliggjorde
förenklingar av systemet. Regeringens förslag i denna proposition över-
ensstämmer i denna del med förslaget i Ds 1997:67. Regeringen lämnar
därför inte heller något förslag till statlig ålderspensionsavgift för pen-
sionsgrundande belopp för s.k. bakomliggande inkomst vid sjukdom och
arbetslöshet. I avsnitt 9–12 redovisas utförligt de regler som föreslås
gälla för de olika pensionsgrundande beloppen.
Enligt riktlinjerna för pensionsreformen och i överensstämmelse med
vad som gäller inom det nuvarande ATP-systemet skall det för pensions-
grundande inkomster tillgodoräknas pensionsrätt endast till den del
inkomsten under ett kalenderår inte överstiger en viss nivå. I denna pro-
position föreslås att denna nivå såväl inom det reformerade
pensionssystemet som inom nuvarande ATP-system skall vara sju och
ett halvt s.k. förhöjda prisbasbelopp t.o.m. år 2001. Efter år 2001 skall
intjänandetaket räknas om med ett s.k. inkomstindex och motsvara sju
och ett halvt inkomstbasbelopp, se avsnitt 13.1. Detta innebär att taket
kommer att följa den allmänna inkomstutvecklingen.
Regeringen föreslår att statlig ålderspensionsavgift skall betalas för
sociala ersättningar m.m. endast till den del ersättningen ger
pensionsrätt. Enligt nuvarande regler skall i det fall den
pensionsgrundande inkomsten överstiger intjänandetaket om 7,5
förhöjda prisbasbelopp i första hand bortses från inkomster av annat
förvärvsarbete. Först när sådana inkomster helt avräknats, bortses från
inkomst av anställning till den del de överstiger intjänandetaket. Dessa
regler föreslås i denna proposition överföras till det reformerade
systemet (2 kap. 1 § andra stycket LIP). Motivet för denna
avräkningsordning är främst att det på inkomst av anställning alltid
tillgodoräknas pensionsrätt, oavsett om arbetsgivaren fullgör sin
avgiftskyldighet eller inte. Pensionsrätt beräknad på inkomst av annat
förvärvsarbete kan däremot påverkas av huruvida egenföretagaren fullgör
sin avgiftsskyldighet.
I avsnitt 13.1 föreslås att pensionsgrundande belopp inte skall fast-
ställas till den del de tillsammans med pensionsgrundande inkomster
ligger över intjänandetaket. Där föreslås att om inkomsterna och be-
loppen ligger över intjänandetaket skall det bortses från pensionsgrun-
dande belopp i följande ordning: pensionsgrundande belopp för barnår,
pensionsgrundande belopp för plikttjänst respektive pensionsgrundande
belopp i samband med förtidspension. Därmed kommer det aldrig att
finnas några fastställda pensionsgrundande belopp som tillsammans med
den pensionsgrundande inkomsten ligger över intjänandetaket. Någon
särskild avräkningsordning för dessa belopp för beräkning av statliga
ålderspensionsavgifter behövs därmed inte.
Det är önskvärt att inte öka statsbudgetens omslutning mer än vad som
är oundvikligt i och med införandet av den statliga ålderspensionsavgif-
ten. Statlig ålderspensionsavgift bör därför betalas endast till den del er-
sättningarna ger upphov till pensionsrätt hos mottagaren. Därmed bör
inte avgifter betalas för ersättningar till den del de, givet en viss avräk-
ningsordning, överstiger avgiftstaket. Att takbegränsningen för
pensionsgrundande inkomster föreslås uttryckas i form av ett avgiftstak
beror på att den allmänna pensionsavgiften föreslås dras av i beräkningen
av den pensionsgrundande inkomsten. Något avdrag för allmän
pensionsavgift föreslås inte göras vid beräkningen av pensionsgrundande
belopp varför begränsningen för sådana belopp uttrycks i termer av
intjänandetaket. Förslaget att den allmänna pensionsavgiften skall dras av
vid fastställandet av den pensiongrundande inkomsten innebär att
intjänandetaket i försäkringen kommer att vara lägre än avgiftstaket för
den allmänna pensionsavgiften. Detta avgiftstak kommer år 1999 att vara
8,06 förhöjda prisbasbelopp, vilket efter avdrag med en allmän
pensionsavgift om 6,95 % motsvarar 7,5 förhöjda prisbasbelopp.
För att upprätthålla systematiken i ålderspensionsförsäkringen bör den
ordning som nu föreslås för fastställande av pensionsrätt i lagen
(1998:000) om inkomstgrundad ålderspension vara en utgångspunkt för
bestämmelserna för avräkning av inkomster ovan intjänandetaket som
skall göras vid beräkningen av de statliga ålderspensionsavgifterna. Av
bl.a. detta skäl föreslår regeringen att det vid beräkningen av statlig ål-
derspensionsavgift skall bortses från i sig pensionsgrundande inkomster
som överstiger avgiftstaket i ålderspensionssystemet i följande ordning:
1. socialförsäkringsersättning m.m. som utgör inkomst av annat för-
värvsarbete,
2. andra ersättningar än vad som anges i 1 som utgör inkomst av annat
förvärvsarbete,
3. socialförsäkringsersättning m.m. som utgör inkomst av anställning,
4. andra ersättningar än vad som anges i 3 som utgör inkomst av an-
ställning.
Regeringens förslag innebär att en större andel av underlaget för be-
räkning av den ålderspensionsavgift arbetsgivare och egenföretagare be-
talar kan anses ligga under intjänandetaket än om förvärvsinkomster av-
räknats före socialförsäkringsersättningar m.m. Därmed blir också den
andel av de totala ålderspensionsavgifterna som kan betraktas som skatt
och som skall föras till statsbudgeten mindre.
Vårt förslag innebär att den statliga ålderspensionsavgiften, när
avgifterna till systemet sammantaget är 18,5 %, totalt sett
beloppsmässigt skall motsvara den pensionsrätt som sammantaget
tillgodoräknas på förmåner där staten är avgiftsskyldig. Respektive pen-
sionsgrundande ersättningsslag eller motsvarande som belastas med
statlig ålderspensionsavgift skall däremot inte påföras en statlig ålders-
pensionsavgift som exakt motsvarar den pensionsrätt som tillgodo-
räknats för dessa ersättningar. I det fall t.ex. sjukförsäkringsersättning i
högre grad än t.ex. arbetslöshetsersättning utbetalas till personer med en
pensionsgrundande inkomst som överstiger avgiftstaket i försäkringen
kommer sjukförsäkringssystemet att påföras en något högre kostnad för
statlig ålderspensionsavgift än vad systemet givit upphov till. För att be-
lasta varje ersättningsslag med exakt rätt statlig ålderspensionsavgift
skulle Riksskatteverket och Riksförsäkringsverket vara tvungna att iden-
tifiera och registrera varje slags pensionsgrundande socialförsäkringser-
sättning m.m. som det tillgodoräknats pensionsrätt för. Vidare skulle det
krävas en betydligt mer detaljerad avräkningsordning än den som här
föreslås. Det föreliggande föreslaget innebär att den statliga ålderspen-
sionsavgiften sammantaget kommer att erläggas med ett belopp som i
princip exakt motsvarar den totala pensionsrätt som tillgodoräknas de
försäkrade på sådana ersättningar och belopp för vilket staten är be-
talningsansvarig. Detta får anses utgöra en tillräcklig precision. Det
samlade avgiftsuttaget för år 1999 kommer endast att uppgå till 14,35 %
av den pensionsgrundande inkomsten. Därmed kommer inte den statliga
ålderspensionsavgiften att motsvara den pensionsrätt som tillgodoräknas
detta år på ersättningar där staten är avgiftsskyldig. Fr.o.m. år 2000 skall
dock avgiftsuttaget totalt sett motsvara tillgodoräknad pensionsrätt, dvs.
18,5 % av pensionsgrundande inkomst.
Ålderspensionsavgift avseende pensionsrätt som tillgodoräknas för studier
Pensionsrätt för studier som finansieras med studiemedel skall, enligt
de av riksdagen antagna riktlinjerna, kunna tillgodoräknas inom ramen
för det reformerade ålderspensionssystemet. I denna proposition lämnas
inte något förslag till hur pensionsrätt för sådana studier skall
tillgodoräknas. Regeringen lägger därför inte fram något förslag till
statlig ålderspensionsavgift med anledning av pensionsrätt som skall
tillgodoräknas för studier. Regeringen avser att återkomma i denna
fråga.
Förtidspension och statliga ålderspensionsavgifter
I princippropositionen gjorde regeringen den bedömningen att reglerna
för förtidspensioneringen måste förändras som en följd av den
föreslagna ålderspensionsreformen. Något förslag rörande
förtidspensioneringen lades emellertid inte fram med hänvisning till att
frågan om utformningen av det framtida förtidspensionssystemet skulle
bli föremål för ytterligare beredning. Därför lämnades inte heller
förslag till hur ålderspensionsrätten skall utformas för personer som
framöver kommer att beviljas förtidspension enligt reformerade regler.
Riktlinjer för utformningen av den framtida förtidspensioneringen
behandlas i regeringens proposition 1997/98:111 Reformerad
förtidspension. Propositionen behandlas för närvarande i riksdagen.
I förevarande proposition lämnas förslag till regler som föreslås gälla
för tillgodoräknande av ålderspensionsrätt för förtidspensionärer från år
1999 och dessförinnan. Ett reformerat förtidspensionssystem inklusive
regler för tillgodoräknande av ålderspensionsrätt kan träda i kraft
tidigast år 2001. I detta avsnitt beskrivs hur den statliga
ålderspensionsavgiften skall beräknas för ålderspensionsrätt som
tillgodoräknas för förtidspension för år 1999 och tills dess att ett
reformerat förtidpensionssystem trätt i kraft.
Enligt de i avsnitt 9 föreslagna reglerna kommer pensionsgrundande
belopp som tillgodoräknas en försäkrad för förtidspension beräknad på
antagandepoäng enligt 13 kap. 2 § AFL – i avvaktan på reformering av
förtidspensioneringen – inom det reformerade pensionssystemet
beräknas på grundval av en s.k. antagandeinkomst. Antagandeinkomsten
skall beräknas med hjälp av de antagandepoäng som beräknats enligt 13
kap. 2 § andra stycket AFL. Utgångspunkten för dessa regler är att
storleken av hel förtidspension i princip skall motsvara den
ålderspension som den försäkrade skulle ha varit berättigad till vid 65
års ålder om han eller hon fortsatt att arbeta i oförminskad omfattning
fram till pensioneringen. Antagandeinkomsten, som läggs till grund för
beräkningen av pensionsrätten i det reformerade
ålderspensionssystemet, beräknas genom att antagandepoängen enligt 13
kap. 2 § AFL, med tillägg för en poäng för att kompensera för det
basbeloppsavdrag som har gjorts vid beräkningen av den
pensionsgrundande inkomsten, multipliceras med basbeloppet för det
året. Fr.o.m. år 1995 skall det förhöjda basbeloppet användas vid denna
beräkning.
Regeringen föreslår i denna proposition att staten skall svara för den
statliga ålderspensionsavgift som skall betalas för pensionsrätt till-
godoräknad för antagandeinkomst. Bestämmelserna för hur avgiften
skall beräknas beskrivs nedan.
Vissa ersättningar från trygghetsförsäkring vid arbetsskada
I Ds 1995:55 föreslogs att statliga ålderspensionsavgifter skulle betalas
på vissa ersättningar från trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). De
ersättningar som avsågs är sådan TFA-ersättning som undantagits från
socialavgifter och särskild löneskatt. De ersättningar som omfattas av
dessa bestämmelser är:
a) ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av juni 1993
om ersättningen avser tid därefter och utgår på grund av ansvarighetsför-
säkring vilken åtnjuts enligt grunder som fastställts i kollektivavtal
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer,
b) ersättning för arbetskada som inträffat före utgången av år 1992 om
skadan anmälts till allmän försäkringskassa efter utgången av juni 1993
och ersättningen utgår på grund av sådan ansvarighetsförsäkring som
anges i a).
Dessa ersättningar är pensionsgrundande och mottagaren av ersättning
betalar allmän pensionsavgift på ersättningen. Därmed borde det, i enlig-
het med principerna för det reformerade ålderspensionssystemet,
betalas avgift för hela den pensionsgrundande ersättningen. De
ersättningar det rör sig om är dock i sammanhanget av begränsad
omfattning. År 1998 bedöms de uppgå till ca. 100 miljoner kronor.
Dessutom minskar beloppet år från år allt efter att de som uppbär
ersättning blir färre. I och med att beloppet är relativt litet skulle den
statliga ålderspensionsavgiften uppgå till mindre än 10 miljoner kronor.
För att förenkla administrationen av den statliga ålderspensionsavgiften
föreslår regeringen att det inte skall utgå statlig ålderspensionsavgift på
de här aktuella TFA-ersättningarna. Förslaget medför en i sammanhanget
obetydlig negativ avvikelse mellan erlagda avgifter och tillgodoräknad
pensionsrätt. Som beskrivits ovan kommer avvikelsen att minska år från
år för att i sinom tid helt upphöra.
Konstnärsbidrag
Regeringens förslag innebär att statlig ålderspensionsavgift skall betalas
även för s.k. konstnärsbidrag. Enligt nuvarande regler betalas tilläggs-
pensionsavgift för konstnärsbidragen. I detta avseende skiljer sig konst-
närsbidragen från övriga pensionsgrundnade ersättningar som det i denna
remiss föreslås att det fr.o.m. år 1999 skall betalas statlig ålderspen-
sionsavgift för. I och med att konstnärsbidragen är en statlig pensions-
grundande ersättning föreslås i denna remiss att det i stället för tilläggs-
pensionsavgift skall betalas statlig ålderspensionsavgift för dessa ersätt-
ningar.
Latenta pensionsrätter
Pensionsgrundande belopp kan i vissa fall tillgodoräknas utan att det
medför att pensionsrätten som fastställs på beloppen slutligt ligger till
grund för beräkning av pension, s.k. latenta pensionsrätter. Det gäller de
fall då pensionsgrundande belopp tillgodoräknas utan att förvärvsvillko-
ret i försäkringen uppfylls. Därmed kan statliga ålderspensionsavgifter i
vissa situationer betalas utan att de kommer att motsvaras av egentlig
pensionsrätt. Dessa situationer, som endast får betydelse för den
reformerade ålderspensioneringens fördelningssystem, kommer att vara
förhållandevis ovanliga och av mycket begränsad ekonomisk betydelse.
Något förslag lämnas därför inte om att sådana avgifter skall återbetalas
från AP-fonden.
Nivån på den statlig ålderspensionsavgiften
På sådana socialförsäkringsersättningar som t.ex. sjukpenning och för-
äldrapenning samt på dagpenning från arbetslöshetskassa m.m. som re-
dan i ATP-systemet är pensionsgrundande tas det som tidigare nämnts ut
en allmän pensionsavgift. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa
ersättningar skall i princip motsvara den ålderspensionsavgift som
arbetsgivare och den som har inkomst av annat förvärvsarbete skall
betala. I och med att det inte föreslås någon förändring av det nuvarande
avgiftsuttaget till det inkomstrelaterade ålderspensionsystemet för år
1999 innebär detta att den statliga ålderspensionsavgiften för år 1999 på
nämnda ersättningar föreslås utgå med 6,40 %, se även avsnitt 32.
För belopp som är pensionsgrundande men som inte motsvaras av
någon faktisk inkomst, t.ex. den pensionsrätt som kan tillgodoräknas för
barnår, skall inte någon allmän pensionsavgift betalas eftersom den en-
skilde inte kommer att uppbära någon faktisk ersättning i samband med
intjänandet av pensionsrätt. För att pensionsrätt som tillgodoräknas för
sådana pensionsgrundande belopp redan fr.o.m. år 1999 skall vara fullt
finansierad föreslår regeringen att den statliga ålderspensionsavgiften
bestäms till 18,5 % av det pensionsgrundande beloppet.
Om livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
eller motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av den lagen,
har samordnats med förtidspension eller efterlevandelivränta föreslås
att avgiften utgör 18,5 % av den del av livräntan som på grund av samord-
ningen inte har betalats ut. För denna del har ingen allmän pensionsavgift
betalats. Eftersom det är bruttolivräntan som ligger till grund för beräk-
ning av pensionsgrundande inkomst och som ger pensionsrätt är det följ-
aktligen på denna som den statliga ålderspensionsavgiften skall betalas.
Detta innebär att det skall betalas statlig ålderspensionsavgift med 6,40
% för den del av livräntan som ligger till grund för beräkning av pen-
sionsrätt och som mottagaren betalar allmän pensionsavgift för, och
18,5 % i avgift för den del som samordnats med förtidspensionen och
som mottagaren inte betalar allmän pensionsavgift för. Ett förslag av-
seende finansieringen av den statliga ålderspensionsavgiften kommer att
presenteras i avsnitt 31.4.
31.3 Betalning och fördelning av statlig ålderspensionsavgift
Regeringens förslag: Ålderspensionsavgiften skall för varje år be-
talas preliminärt med ett belopp som så nära som möjligt beräknas
motsvara den slutligt framräknade avgiften. Den preliminära avgiften
skall betalas med lika stora belopp varje månad. Regeringen skall in-
för varje år bestämma den preliminära statliga ålderspensionsavgiften
och hur beloppen skall fördelas på olika anslag. Den andel som be-
räknas motsvara pensionsrätt för premiepension bestäms årligen av
regeringen och förs löpande till Riksgäldskontoret. Återstoden förs
till Allmänna pensionsfonden.
Avstämning av ålderspensionsavgifterna skall göras året efter fast-
ställelseåret. Den skillnad som framkommer mellan den preliminärt
beräknade avgiften och den avgift som beräknas utifrån fastställda
pensionsrätter för ett år skall beaktas i samband med bestämmandet
av den preliminära avgiften som skall betalas året efter
fastställelseåret. Det belopp som skall regleras gentemot
Riksgäldskontoret skall ränteberäknas med den avkastning som anges
i 8 kap. 1 § första stycket lagen (1998:000) om inkomstgrundad
ålderspension. Det belopp som skall regleras gentemot Allmänna
pensionsfonden skall ränteberäknas med den ränta som anges i
19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483).
Promemorians förslag: stämmer i huvudsak överens med
regeringens förslag. I Ds 1995:55 föreslogs att skillnad mellan
preliminär avgift och fastställd avgift skulle ränteberäknas med
statslåneräntan.
Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket (RFV) anser att förslaget
om beräkning och uppbörd av statliga ålderspensionsavgifter bör omar-
betas för att uppnå en enklare administrativ hantering. RFV:s förslag är
att verket gör avgiftsberäkningen först när pensionsrätterna fastställts
utan någon föregående preliminär beräkning. Därefter påförs respektive
försäkringsgren kostnaden för avgiften jämte ränta och medlen förs över
till Riksgäldskontoret respektive Allmänna pensionsfonden. Om den
förskjutning av avgiftsdebiteringen som verket föreslår inte kan
accepteras, vill RFV förorda att avgiftsdebiteringen, på samma sätt som
gäller för arbetsgivaravgifter, direkt grundas på de utbetalningar som
görs under intjänandeåret.
Riksskatteverket (RSV) anför att för att avstämning av ålderspen-
sionsavgifterna året efter fastställelseåret skall bli möjlig kommer det
förmodligen krävas att RSV vid avisering av pensionsgrundande in-
komster till RFV särredovisar inkomsterna i enlighet med den i prome-
morian redovisade inkomststapelns indelning. Detta kommer att
innebära att den nuvarande aviseringsrutinen till RFV blir mer
omfattande. Detta går, enligt RSV, att lösa om kontrolluppgiften delas
upp med olika ersättningskoder för respektive ersättning eller om
deklarationsblanketten får motsvarande indelning.
Försäkringskasseförbundet (FKF), Försäkringskassan i Malmöhus
Län och Arbetslöshetskassornas samorganisation saknar en analys av
de administrativa konsekvenserna av lagförslaget. FKF och Göteborgs
allmänna försäkringskassa förutsätter att uppbörd av
ålderspensionsavgifter kommer att lösas med en central och enkel
datarutin. Arbetslöshetskassornas samorganisation anser att förslaget
innebär en onödig rundgång av avgiftsmedlen mellan staten, a-kassorna
och så åter till staten. Organisationen förordar den ordning som gäller
idag. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ställer sig kritisk
mot den omfattande och kostsamma administrativa hanteringen av det
system som föreslås, särskilt vad gäller fastställande av avgifter i för-
hållande till intjänandetaket. TCO anser att de administrativa merkostna-
derna som kan komma att uppstå i andra förmånssystem till följd av för-
slaget bör redovisas innan beslut fattas i frågan.
Skälen för regeringens förslag: Det i Ds 1995:55 föreslagna
systemet innebar följande. Respektive utbetalare av pensionsgrundnade
ersättning för vilka statlig ålderspensionsavgift skall betalas skulle
årligen göra en bedömning av påföljande års ersättningar och av de andra
förhållanden som behövs för att beräkna avgiftsunderlaget. De
myndigheter som skulle vara ansvariga för att inbetala statlig
ålderspensionsavgift beräknad på pensionsgrundande belopp skulle vara
skyldiga att göra motsvarande bedömning. Dessa bedömningar skulle
tillställas Riksförsäkringsverket som på grundval av uppgifterna skulle
räkna fram de preliminära ålderspensionsavgifterna. De preliminära
avgifterna skulle månatligen debiteras den som skulle svara för
avgiftsinbetalningen. Efter att samtliga pensionsrätter fastställts för ett
visst år (intjänandeåret) föreslogs att det preliminära belopp som
framräknats av Riksförsäkringsverket och som inbetalats av berörd
myndighet under intjänandeåret skulle stämmas av mot det avgiftsbelopp
som belöper på de fastställda pensionsrätterna. Eventuella avvikelser
som då framkommer skulle till- eller frånräknas den preliminära
debiteringen av statlig ålderspensionsavgift det andra året efter det år
pensionsrätten intjänades. Detta skulle innebära att korrigeringen av
eventuella avvikelser skulle ske tredje året efter det år de statliga
ålderspensionsavgifterna betalades. Avvikelser föreslogs ränteberäknas
med statslåneräntan.
Regeringen anser att det är angeläget att försöka begränsa den admi-
nistrativa belastning som den statliga ålderspensionsavgiften innebär.
Samtidigt är det önskvärt att ansvaret för den statliga ålderspensionsav-
giftens administration så långt som möjligt åläggs de myndigheter som
direkt eller indirekt ansvarar för den ersättning som ligger till grund för
avgiften. Bl.a. mot bakgrund av den kritik som remissinstanserna fram-
fört mot förslaget i Ds 1995:55 anser regeringen att ansvaret för admi-
nistrationen och betalningen av statlig ålderspensionsavgift bör läggas på
central nivå.
Ett skäl för ett system med preliminär debitering av den statliga ål-
derspensionsavgiften är att det exakta underlaget för statlig ålderspen-
sionsavgift endast går att beräkna efter det att samtliga individers pen-
sionsrätt fastställts. Detta beror bl.a. på den i föregående avsnitt före-
slagna avräkningsordningen vid beräkningen av den statliga ålderspen-
sionsavgiften. En annan orsak är att det för de pensionsgrundande be-
loppen inte finns någon utbetald ersättning som den statliga ålderspen-
sionsavgiften kan tas ut på. Detta förhållande är också ett skäl till varför
regeringen föreslår att den preliminära statliga ålderspensionsavgiften
skall avse ett belopp i kronor och inte en procentsats av ett visst
underlag. Om avgifterna skulle betalas först efter det att
pensionsrätterna fastställts skulle den statliga ålderspensionsavgiften
betalas med lång tidsförskjutning. Det skulle innebära att de statliga
ålderspensionsavgifterna, som för år 1999 bedöms uppgå till omkring
20 miljarder kronor, skulle belasta statsbudgeten fel år samt att
ålderspensionssystemet löpande skulle ”låna ut” medel till staten. Dessa
nackdelar är enligt regeringens bedömning större än nackdelarna med
den administrativa belastning som en ordning med preliminär debitering
av avgifterna ger upphov till. Enligt regeringens bedömning finns det
inte heller anledning att direkt koppla betalningen av den statliga
ålderspensionsavgiften till utbetalningen av den pensionsgrundande
ersättningen. Ett skäl härför är att ersättningarna inte alltid kommer att
ge pensionsrätt. Så som tidigare angivits är inte heller en sådan ordning
möjlig vad gäller de pensionsgrundande beloppen varför det inte skulle
kunna bli ett generellt system. Vidare skulle sådana regler enligt
regeringens bedömning vara mer administrativt betungande än de som
här föreslås. Regeringen föreslår därför, i likhet med förslaget i Ds
1995:55, att betalning av statlig ålderspensionsavgift skall ske löpande.
Löpande inbetalningar förutsätter preliminärt bestämda avgifter eller av-
giftsbelopp samt avstämning av de preliminära avgifterna mot dem som
svarar mot den fastställda pensionsrätten. Efter att samtliga pensions-
rätter fastställts för ett visst år (intjänandeåret) bör därför, i enlighet
med förslaget i Ds 1995:55, det preliminära belopp som inbetalats
under intjänandeåret stämmas av mot det avgiftsbelopp som belöper på
de av de allmänna försäkringskassorna fastställda pensionsrätterna. De
eventuella avvikelser som då framkommer bör läggas till eller dras ifrån
den preliminära debiteringen av statliga ålderspensionsavgifter som
skall betalas det andra året efter det år då pensionsrätten fastställdes.
Förändringar av fastställd pensionsrätt kan inträffa efter
fastställelseåret, bl.a. på grund av ändrade taxeringar. Dock föreslår inte
regeringen att förändringar av fastställd pensionsrätt skall medföra
någon justering av den slutligt framräknade statliga
ålderspensionsavgiften. Skälet härför är bl.a. att sådana förändringar
endast i begränsad omfattning kommer att innebära att skillnader mellan
slutligt tillgodoräknad pensionsrätt och erlagd avgift uppkommer när det
gäller de nu aktuella ersättningarna. Skillnader uppkommer endast i de
fall sådan ersättning som det skall betalas statlig ålderspensionsavgift
för berörs av förändringen av den fastställda pensionsrätten. Sådana
situationer kan bedömas vara förhållandevis ovanliga och av ringa
ekonomisk betydelse.
Avvikelser avseende belopp som skall regleras mot Riksgäldskontoret
bör ränteberäknas med den avkastning som anges i 8 kap. 1 § första
stycket i den av regeringen föreslagna lagen om inkomstgrundande ål-
derspension. Den där angivna avkastningen är den avkastning som an-
vänds för att ränteberäkna uppkomna avvikelser mellan det belopp som
tillgodoförts en kapitalförvaltare för en försäkrads räkning och det
belopp som slutligen skall tillgodoräknas den försäkrade. Avvikelser
avseende belopp som skall regleras mot Allmänna pensionsfonden bör
ränteberäknas med den basränta som anges i 19 kap. 3 §
skattebetalningslagen. Det är den ränta som i avsnitt 30.5 föreslås
användas för ränteberäkning av skillnader mellan preliminärt överfört
belopp till staten avseende influtna ålderspensionsavgifter som betalats
på inkomster över intjänandetaket och det fastställda belopp som staten
skall tillföras.
Vid avstämningen av de preliminära avgifterna mot den avgift som
svarar mot fastställd pensionsrätt bör respektive ersättningsslag som be-
lastas med statlig ålderspensionsavgift till- eller frånräknas den fram-
komna avvikelsen i samma proportion som rådde mellan de preliminära
avgifter avstämningen avser. Någon hänsyn tas därigenom inte till i vad
mån olika i sig pensionsgrundande ersättningar skiljer sig åt vad
beträffar den andel av ersättningarna som överstiger intjänandetaket.
Motivet för denna ordning är främst att den föreslagna metoden är enkel
att administrera.
På samma sätt som gäller för den nuvarande tilläggspensionsavgiften
och den föreslagna ålderspensionsavgiften skall en viss andel av de stat-
liga ålderspensionsavgifterna föras till Riksgäldskontoret för tillfällig
förvaltning. Den andel som skall föras till Riksgäldskontoret bör be-
stämmas av regeringen i samband med att de preliminära avgifterna be-
stäms. Regeringen kommer i förordning närmare ange hur betalning
m.m. av statlig ålderspensionsavgift skall ske.
Regeringen kommer i 1998 års ekonomiska vårproposition att lämna
förslag till hur stor den den preliminära statliga ålderspensionsavgiften i
kronor skall vara år 1999 och hur avgiften det året skall fördelas.
31.4 Finansiering och utgifter
Regeringens förslag: Statlig ålderspensionsavgift på pensionsgrun-
dande förmåner som finansieras med allmänna skattemedel skall
också finansieras med sådana medel.
Statlig ålderspensionsavgift för pensionsgrundande belopp skall fi-
nansieras med allmänna skattemedel. Statlig ålderspensionsavgift på
pensionsgrundande belopp för förtidspensionärer med
tilläggspension skall dock, på den del som motsvarar faktisk
ersättning, finansieras med socialavgifter.
Statlig ålderspensionsavgift på övriga pensionsgrundande förmåner
som finansieras med socialavgifter skall även finansieras med sådana
avgifter.
Promemorians förslag: Regeringens förslag stämmer överens med
förslaget i Ds 1995:55 med undantag för att regeringen nu föreslår en
annorlunda utformning av finansieringen av statlig ålderspensionsavgift
för pensionsgrundande belopp för förtidspensionärer och av sådan avgift
för delpension.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frå-
gan. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) påpekar att förslaget
innebär att om respektive förmånssystem skall belastas med de nya
kostnaderna som skulle uppstå i och med att statliga
ålderspensionsavgifter införs, kan ytterligare allmänna egenavgifter
komma att anses nödvändiga för att finansiera dessa nya kostnader. TCO
avstryker att sådana egenavgifter tas ut. Ökade utgifter i
arbetslöshetsförsäkringen bör därför enligt TCO finansieras med
skattemedel och arbetsgivaravgifter.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 30.2 har regeringen före-
slagit införandet av statlig ålderspensionsavgift för de sociala ersätt-
ningar m.m. som i dag är pensionsgrundande. Genom att på detta sätt
beakta att utgivna ersättningar senare ger upphov till pensionsförmåner
ges en mer rättvisande bild av kostnaderna för olika förmånssystem.
Breddningen av avgiftsunderlaget till att omfatta även socialförsäk-
ringsersättningar m.m. innebär att utgifterna för dessa förmåner ökar.
Den totala ökningen av utgifterna till följd av att statlig ålderspen-
sionsavgift införs beräknas vid införandet år 1999 uppgå till ca 19
miljarder kronor. I detta belopp ingår dock inte statlig
ålderspensionsavgift för plikttjänst eftersom villkoren för beräkning av
avgiftsunderlaget ännu ej fastställts (se avsnitt 10 och nedan).
Regeringen föreslår att det försäkrings- eller förmånssystem som
reglerar en viss förmån får bära kostnaden för den pensionsrätt som
förmånen är förenad med. De ökade utgifterna som följer av att statliga
ålderspensionsavgifter införs skall inte, annat än i undantagsfall, leda till
en reducering av enskilda förmåner eller till andra besparingar inom
berörda anslag.
Regeringen föreslår, i likhet med förslag i
departementspromemorian, att för de förmåner som finansieras med
allmänna skattemedel skall även den statliga ålderspensionsavgiften
finansieras med sådana skattemedel. Vidare föreslår regeringen att för
de pensionsgrundande förmåner som finansieras med socialavgifter
skall även den statliga ålderspensionsavgiften finansieras med
socialavgifter. Detta leder inte till att det totala avgiftsuttaget höjs. I
stället bör de befintliga socialavgifterna struktureras om för att
motsvara de nya förhållandena. I avsnitt 32 redogörs för förslag till en
ny struktur för uttag av socialavgifter, som förutom finansieringen av
den statliga ålderspensionsavgiften, beaktar även övriga förändringar i
finansieringen av socialförsäkringens olika delar. Förslaget innebär att
nya avgifter införs och andra avskaffas och att en utökad
försäkringsmässighet uppnås i sjukförsäkringen.
I Ds 1995:55 föreslogs att den statliga ålderspensionsavgift som be-
talas för delpensioner skall finansieras med delpensionsavgiften. För-
slaget till ändrad struktur för uttaget av socialavgifter i avsnitt 32
innebär att delpensionsavgiften avskaffas år 1999. Regeringen föreslår
därför att även statliga ålderspensionsavgift för delpension skall
finansieras med allmänna skattemedel.
I vissa fall skall, enligt vad som föreslås i avsnitt 13.1, pensionsrätt
tillgodoräknas utan att någon faktisk ersättning erhållits. Under vissa
förutsättningar skall då pensionsgrundande belopp beräknas för föräldrar
till små barn och för plikttjänstgöring. I avsnitt 30.2 föreslås att statlig
ålderspensionsavgift även skall betalas för dessa förmåner. Regeringen
föreslår, i likhet med vad som föreslogs i Ds 1995:55, att den statliga
ålderspensionsavgiften för pensionsgrundande belopp skall finansieras
med allmänna skattemedel.
Pensionsgrundande belopp skall även beräknas för vissa
förtidspensionärer med tilläggspension. När det gäller statlig
ålderspensionsavgift för sådana pensionsgrundande belopp föreslogs i
Ds 1995:55 att den skulle finansieras med medel från AP-fonden.
Beräkningsgrunderna för den statliga ålderspensionsavgiften redogörs
för i avsnitt 31.2. Den statliga ålderspensionsavgiften skall beräknas på
den antagandeinkomst som ligger till grund för förtidspensionärer med
tilläggspension. Är förtidspensionen samordnad med livränta skall dock,
som framgår av avsnitt 9.4.1 det pensionsgrundande beloppet för
förtidspension endast beräknas för antagandeinkomsten till den del den
överstiger livräntan före samordningen. Statlig ålderspensionsavgift
skall endast beräknas på detta överskjutande belopp. I avsnitt 30.1
föreslår regeringen att kostnaderna för tilläggspension i form av
förtidspension fr.o.m. år 1999 skall flyttas från AP-fonden till
statsbudgeten. Regeringen föreslår att den del av den statliga
ålderspensionavgiften som motsvarar den faktiska ersättningen till
förtidspensionärer med tilläggspension, skall finansieras med socialav-
gifter. Återstoden, dvs. mellanskillnaden mellan antagandeinkomsten
och den faktiska ersättningen skall finansieras med allmänna
skattemedel.
I avsnitt 12 föreslås att pensionsrätt för studier som finansieras med
studiemedel skall kunna tillgodoräknas inom ramen för det reformerade
pensionssystemet fr.o.m. år 1995. Något förslag till hur detta skall ske
lämnas inte. Den närmare utformningen skall i stället behandlas i sam-
band med beredningen av reformeringen av studiestödssystemet. Statlig
ålderspensionsavgift vid studier finansierade med studiemedel kan be-
räknas först i och med att ett färdigt förslag presenteras. Emellertid
anser regeringen, mot bakgrund av vad som sagts om övriga
skattefinansierade förmåner, att även den statliga ålderspensionsavgift
som skall betalas för studiestödet bör finansieras med allmänna
skattemedel.
Statlig ålderspensionsavgift skall fr.o.m. år 1999 uppgå till 6,40 % av
den del av den sociala ersättningen som är pensionsgrundande. Den en-
skilde betalar allmän pensionsavgift som uppgår till 6,95 % av ersätt-
ningen. Detta motsvarar 7,47 % av den pensionsgrundande inkomsten då
hänsyn tagits till avdraget för allmän pensionsavgift.
Storleken på den preliminära statliga ålderspensionsavgift som skall
betalas för respektive sociala förmån har här beräknats med
utgångspunkt från den avräkningsordning som föreslås i avsnitt 31.2 och
med uppgifter om den senast tillgängliga inkomstfördelningen (år
1995). Andelen av utbetalda sociala förmåner som överstiger
avgiftsstaket kan utifrån denna inkomstfördelning beräknas till ca 2 %.
Den statliga ålderspensionsavgift som skall belöpa på respektive förmån
har därmed preliminärt beräknats uppgå till 6,27 % av utbetalt belopp.
Den statliga ålderspensionsavgiften på pensionsgrundande belopp
skall motsvara 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten. Enligt
förslag i avsnitt 13.1 skall pensionsgrundande belopp endast fastställas i
den mån de tillsammans med den pensionsgrundande inkomsten inte
överstiger intjänandetaket, dvs. 7,5 förhöjda prisbasbelopp. Därmed
kommer det aldrig att finnas några fastställda pensionsgrundande belopp
som tillsammans med den pensionsgrundande inkomsten ligger över
intjänandetaket. Allmän pensionsavgift tas inte ut på pensionsgrundande
belopp.
Den breddning av avgiftsunderlaget som följer av att statlig ålderspen-
sionsavgift skall betalas för sociala förmåner och pensionsgrundande
belopp innebär att statens utgifter ökar år 1999. I tabell 31.1 nedan,
framgår att utgiftsökningen preliminärt beräknas till totalt ca 19
miljarder kronor. Detta belopp kan komma att ändras vid den slutliga
avstämningen (se avsnitt 31.3). Beräkningarna grundas på prognoser för
den del av de sociala förmånerna som är pensionsgrundande och som
presenteras i 1998 års ekonomiska vårproposition. De ersättningar som
det skall betalas statlig ålderspensionsavgift för samt till vilka
utgiftsområden ersättningarna hör beskrivs nedan.
Statlig ålderspensionsavgift för socialförsäkringsförmåner m.m.
Inom statsbudgetens utgiftsområde 6, Totalförsvar (anslag A3), skall
statlig ålderspensionsavgift betalas för ersättningar/livräntor enligt lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) i de fall skada inträffat
under militär verksamhet. Anslaget disponeras av Riksförsäkringsverket.
Den statliga ålderspensionsavgiften på dessa livräntor beräknas för år
1999 uppgå till 2,7 miljoner kronor. Avgiften föreslås finansieras med
allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 6 skall även statlig ålderspensionsavgift betalas
för dagpenning till totalförsvarspliktiga vid repetitionsutbildning (anslag
A1), och till totalförsvarspliktiga som fullgör civilplikt (anslag B 3 och
B 5). Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa ersättningar beräknas
för år 1999 uppgå till 1,2 miljoner kronor och föreslås finansieras med
allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 9, Hälsovård, sjukvård och social omsorg (anslag
A3), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för smittbärarpenning.
Den statliga ålderspensionsavgiften för smittbärarpenning beräknas för
år 1999 uppgå till 0,5 miljoner kronor och föreslås finansieras med
allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 10, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handi-
kapp (anslag A1), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för sjukpen-
ning, rehabiliteringspenning, närståendepenning, vissa yrkesskade-
ersättningar m.m. av vilka merparten beviljats enligt lagen om statlig
personskadeskydd (LSP) och sjuklönegarantiersättning. Den statliga
ålderspensionsavgiften för dessa ersättningar beräknas för år 1999
uppgå till 3,2 miljarder kronor. Den statliga ålderspensionsavgiften för
sjukpenning, rehabiliteringspenning och närståendepenning föreslås
finansieras med socialavgifter. Den statliga ålderspensionsavgiften för
de ersättningar som belastar posten yrkesskadeersättningar beviljade
enligt LSP och sjuklönegarantiersättning föreslås finansieras med
allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn,
skall statlig ålderspensionsavgift betalas för föräldrapenning, tillfällig
föräldrapenning och havandeskapspenning (anslag A2) samt för vård-
bidrag (anslag A6). Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa ersätt-
ningar beräknas för år 1999 uppgå till 1 miljard kronor. Utgifterna för
statlig ålderspensionsavgift för ersättningar från föräldraförsäkringen
föreslås finansieras med socialavgifter. Utgifter för statlig ålderspen-
sionsavgift för vårdbidrag föreslås finansieras med allmänna skatte-
medel.
Inom utgiftsområde 13, Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet (anslag
A1), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för
arbetslöshetsersättning. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa
ersättningar beräknas för år 1999 uppgå till 1,9 miljarder kronor. Dessa
utgifter föreslås finansieras med socialavgifter förutom statlig
ålderspensionsavgift för ersättning vid generationsväxling som föreslås
finansieras med allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 14, Arbetsmarknad och arbetsliv anslag (A2) skall
statlig ålderspensionsavgift betalas för utbildningsbidrag till deltagare i
arbetsmarknadsutbildning m.m. Den statliga ålderspensionsavgiften för
dessa bidrag beräknas för år 1999 uppgå till 0,8 miljarder kronor. För
den del av utbildningsbidraget som avser deltagare med inkomstrelaterad
A-kasseersättning, föreslås den statliga ålderspensionsavgiften
finansieras med socialavgifter. För den del av utbildningsbidraget som
avser övriga deltagare föreslås den statliga ålderspensionsavgiften
finansieras med allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 15, Studiestöd, skall statlig ålderspensionsavgift
betalas för ersättningar inom anslagen A3, A4, A6 och A7. Dessa anslag
bekostar olika former av vuxenstudiestöd samt ersättning till deltagare i
föräldrarutbildning i teckenspråk. Statlig ålderspensionsavgift för dessa
studiestöd beräknas för år 1999 uppgå till 0,6 miljarder kronor och
föreslås finansieras med allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 16, Utbildning och universitetsforskning
(samtliga fakultetsanslag), skall statlig ålderspensionsavgift betalas på
utbildningsbidrag till doktorander. Statlig ålderspensionsavgift för dessa
utgifter beräknas för år 1999 uppgå till 28,2 miljoner kronor och
föreslås finansieras med allmänna skattemedel.
Inom utgiftsområde 17, Kultur, medier, trossamfund och fritid (anslag
E2), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för ersättningar och bidrag
till konstnärer. För närvarande betalas tilläggspensionsavgift för den del
av ersättningarna som är pensionsgrundande. Fr.o.m. år 1999 skall i
stället statlig ålderspensionsavgift erläggas för dessa ersättningar. Den
statliga ålderspensionsavgiften beräknas uppgå till 18,2 miljoner kronor
år 1999. Den statliga ålderspensionsavgiften föreslås finansieras med
allmänna skattemedel.
Förutom ovan nämnda utgifter berörs ytterligare sociala förmåner
vilka redovisas vid sidan av statsbudgeten. Till dessa hör livräntor enligt
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) som för närvarande
belastar Arbetsskadefonden. Riksdagen har tidigare antagit regeringens
förslag till riktlinjer för ändringar av redovisningen på statsbudgeten
som bl.a. innebär att arbetsskadefonden avvecklas (prop. 1997/98:41,
bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Under avsnitt 32 i denna
proposition föreslås att utgifterna för arbetsskadeförsäkringen i stället
skall tas upp under ett nytt anslag (A4) inom utgiftsområde 10,
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Om rätt till
egenlivränta eller efterlevandelivränta föreligger samtidigt med rätt till
förtidspension eller efterlevandepension enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL) skall livräntan betalas endast i den mån den
överstiger pensionen om förmånerna täcker samma inkomstförlust. Den
statliga ålderspensionsavgiften skall dock betalas på bruttolivräntan, dvs.
före samordning med förtidspension eller efterlevandepension. Detta
som en följd av att det är bruttolivräntan som ligger till grund för
beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Den statliga
ålderspensionsavgiften på livräntor enligt LAF beräknas för år 1999
uppgå till 2,1 miljarder kronor och föreslås finansieras med
socialavgifter.
Från arbetsskadefonden betalas för närvarande även sjukpenning enligt
LAF och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Den
statliga ålderspensionsavgiften för sådan sjukpenning beräknas år 1999
uppgå till 3,7 miljoner kronor och föreslås finansieras med
socialavgifter. Utgifterna för sjukpenningen föreslås i vårpropositionen
fr.o.m. år 1999 föras till samma anslag som livräntor enligt LAF under
utgiftsområde 10.
Förutom tidigare nämnda livräntor, skall även andra livräntor som be-
viljats med tillämpning av LAF, belastas med statlig ålderspensionsav-
gift. Affärsverksfonden betalar ut sådana livräntor för skadefall före 1
juli 1988 för personal inom dåvarande Banavdelningen inom Statens
Järnvägar. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa livräntor
beräknas för år 1999 uppgå till 1,1 miljoner kronor och föreslås
finansieras med allmänna skattemedel.
Därutöver skall livräntor och sjukpenning som betalas av affärsverken
och före detta affärsverk, för skador som inträffat före den 1 juli 1995,
beläggas med statlig ålderspensionsavgift. Den statliga ålderspensions-
avgiften för livräntor betalade av affärsverk m.m. beräknas för år 1999
uppgå till 42,5 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna
skattemedel.
Vidare skall livräntor som betalas av Swedint till FN-soldater som
skadas i tjänsten beläggas med statlig ålderspensionsavgift. Den statliga
ålderspensionsavgiften för dessa livräntor beräknas för år 1999 uppgå
till 0,5 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna
skattemedel.
För samtliga ovan nämnda livräntor skall avgiften för den del som
samordnas med förtidspension uppgå till 18,5 % medan för den del som
inte samordnas skall avgiften uppgå till 6,40 %. Se även avsnitt 31.2.
Utgifter för delpensioner redovisas för närvarande vid sidan av stats-
budgeten. Riksdagen har beslutat att Delpensionsfonden avvecklas
fr.o.m. år 1999 (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr.
1997/98:153). Under avsnitt 32 i denna proposition föreslås att
utgifterna för delpension i fortsättningen förs upp som ett nytt anslag
under utgiftsområde 11, Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Den statliga
ålderspensionsavgiften för delpensioner beräknas för år 1999 uppgå till
12 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel.
Statlig ålderspensionsavgift för pensionsgrundande belopp
De flesta förtidspensionärer tillgodoräknas s.k. antagandepoäng för
tiden fr.o.m. det år då förtidspensionen börjar utges t.o.m. det år
pensionären fyller 64 år. Dessa antagandepoäng skall omräknas till
antagandeinkomster och skall ligga till grund för beräkning av
pensionsrätt i det reformerade pensionssystemet. Det innebär att det
första basbeloppet medräknas. Förtidspensionärernas
antagandeinkomster för år 1999 beräknas till 43,6 miljarder kronor
efter samordning med arbetsskadelivräntor. Den statliga
ålderspensionsavgiften för förtidspensionärers antagandeinkomster,
efter samordning med livräntor, beräknas för år 1999 uppgå till 8,1
miljarder kronor. Såsom framgår av avsnitt 9.4.1 beräknas pensions-
grundande belopp för förtidspension bara till den del som antagande-
inkomsten (inkl. utbetald förtidspension) överstiger livräntan före sam-
ordning med förtidspension. Regeringen föreslår att den del av
avgifterna på pensionsgrundande belopp för förtidspension som kan
beräknas avse den faktiska ersättningen skall finansieras med
socialavgifter. Resterande delen av avgifterna skall finansieras med
allmänna skattemedel.
Pensionsrätt för barnår beräknas med utgångspunkt från en fiktiv in-
komst i det reformerade pensionssystemet. Denna fiktiva inkomst ligger
till grund för beräkning av pensionsgrundande belopp och beräknas
uppgå till 20,5 miljarder kronor år 1999. Den statliga ålderspensions-
avgift på pensionsgrundande belopp för barnår beräknas för år 1999
uppgå till 3,8 miljarder kronor och föreslås finansieras med allmänna
skattemedel.
För plikttjänstgöring skall pensionsrätt beräknas för pensionsgrun-
dande belopp för personer som fullgör grundutbildning inom totalför-
svaret. Regeringen har tillsatt en parlamentariskt sammansatt utredning
för att göra en översyn av tillämpningen av systemet med totalför-
svarsplikt (dir. 1997:106). Utredningen, som skall överlämna sitt
slutbetänkande senast den 1 februari 2000, har att behandla en rad över-
gripande frågor, bl.a. angående olika tjänstgöringars omfattning. För det
fall utredningens förslag skulle leda till lagstiftning som innebär att vill-
koren för plikttjänstgöring påverkas, kan det finnas behov av att även
frågan om villkoren för pensionsrätt för plikttjänstgöring ses över. Se
avsnitt 10. Beräkning av statlig ålderspensionsavgift kan därför inte
göras förrän villkoren för pensionsrätt är fastställd.
Regeringens förslag om att införa statlig ålderspensionsavgift innebär
således anslagsramarna för de berörda anslagen inom utgiftsområdena 6,
9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, och 16 ökar med ett belopp som motsvarar den
statliga ålderspensionsavgiftens storlek. Statliga ålderspensionsavgift
vad gäller förtidspensioner respektive pensionsgrundande belopp vid
barnår skall ingå i utgiftsområdet 10 respektive 12.
Tabell 31.1 Statlig ålderspensionsavgift på pensionsgrundande ersättningar
Avgifts-
underlag
prognos
1999
Prel. statlig ålders-
pensionsavgift
Finansieras med
milj.kr
%
milj.kr
Socialförsäkringsförmåner m.m.:
Utg.omr. 6
Totalförsvarspliktiga med
dagpenning m.m. (A1, B3 m.fl.)
19
6,27%
1,2
Allm. skattemedel
Ersättn. kroppsskador (A3)
15
2,7
– del som samordnas med
förtidspension
14
18,5%
2,6
Allm. skattemedel
– del som inte samordnas med
förtidspension
1
6,27%
0,1
Allm. skattemedel
Totalt
34
3,8
Utg.omr. 9 (A3)
Smittbärarpenning
8
6,27%
0,5
Allm. skattemedel
Utg.omr 10
Sjukpenning (A1)
16149
6,27%
1012,9
Socialavgifter
Rehabiliteringspenning (A1)
999
6,27%
62,7
Socialavgifter
Närståendepenning (A1)
42
6,27%
2,6
Socialavgifter
Sjuklönegaranti
0,2
6,27%
0,0
Allm. skattemedel
Arbetsskadeförsäkring, livränta
(A4)
11800
2096,4
– del som samordnas med
förtidspension
11092
18,5%
2052,0
Socialavgifter
– del som inte samordnas med
förtidspension
708
6,27%
44,4
Socialavgifter
Sjukpenning (LAF) (A4)
59
6,27%
3,7
Socialavgifter
Vissa andra ersättn.(LSP) (A4)
6
1,0
– del som samordnas med
förtidspension
5,6
18,5%
1,0
Allm. skattemedel
– del som inte samordnas med
förtidspension
0,4
6,27%
0,0
Allm. skattemedel
Totalt
29055
3178,7
Utg. omr 11
Delpension (nytt anslag)
191
6,27%
12,0
Allm. skattemedel
Utg. omr 12
Föräldraförsäkring (A2)
13765
6,27%
863,3
Socialavgifter
Vårdbidrag (A6)
1554
6,27%
97,5
Allm. skattemedel
Totalt
15319
6,27%
960,8
Utg. omr 13 (A1)
A-kassa, inkomstrelaterad ersätt-
ning
26640
6,27%
1670,9
Socialavgifter
A-kassa, grundbelopp
1083
6,27%
67,9
Socialavgifter
Tillfällig avgångsersättning
1877
6,27%
117,7
Socialavgifter
Generationsväxling
490
6,27%
30,7
Allm. skattemedel
Totalt
30090
6,27%
1887,2
milj.kr
%
milj.kr
Utg.omr. 14 (A2)
Utbildningsbidrag till deltagare i
arbetsmarknadsutbildning
13493
6,27%
846,3
Socialavgifter/ Allm.
Skattemedel
Utg. omr. 15
Korttidsstudiestöd (A3)
38
6,27%
2,4
Allm. skattemedel
Särskilt vuxenstudiestöd (A3)
872
6,27%
54,7
Allm. skattemedel
Särskilt vuxenstudiestöd för ar-
betslösa (A3)
1171
6,27%
73,4
Allm. skattemedel
Särskilt utbildningsbidrag (A3)
6917
6,27%
433,8
Allm. skattemedel
Timersättning vid särvux (A3)
4
6,27%
0,3
Allm. skattemedel
Föräldrautbildning i teckenspråk
(A4)
11
6,27%
0,7
Allm. skattemedel
Särskilt vuxenstudiestöd i vissa
lärarutb. (A6)
61
6,27%
3,8
Allm. skattemedel
Särsk. vuxenstudiestöd i vissa
naturvet. utbildningar (A7)
497
6,27%
31,2
Allm. skattemedel
Totalt
9571
6,27%
600,3
Utg. omr 16
Utbildningsbidrag till doktorander
450
6,27%
28,2
Allm. skattemedel
Utg. omr 17 (E2)
Konstnärsbidrag
290
6,27%
18,2
Allm. skattemedel
Övriga sociala förmåner
Livräntor
Affärsverksfondens livräntor
6
1,1
– del som samordnas med
förtidspension
5,6
18,5%
1,0
Allm. skattemedel
– del som inte samordnas med
förtidspension
0,4
6,27%
0,0
Allm. skattemedel
Affärsverk mm, livräntor och
sjukpenning
239
42,5
– del som samordnas med
förtidspension
225
18,5%
41,6
Allm. skattemedel
– del som inte samordnas med
förtidspension
14
6,27%
0,9
Allm. skattemedel
Swedint, skador i FN-tjänst
3
0,5
– del som samordnas med
förtidspension
2,8
18,5%
0,5
Allm. skattemedel
– del som inte samordnas med
förtidspension
0,2
6,27%
0,0
Allm. skattemedel
Totalt
248
44,1
milj.kr
%
milj.kr
Pensionsgrund transfereringar,
totalt
98749
7580
Pensionsgrundande belopp:
Förtidspensioner (del som inte är
samordnad med livräntor)
43615
18,5%
8068,8
Allm. skattemedel/
socialavgifter
Barnår
20452
18,5%
3783,6
Allm. skattemedel
Pliktjänst
okänd
18,5%
okänd
Allm. skattemedel
Pensionsgrundande belopp, totalt*
64067
11852,4
TOTALT*
162816
19432,5
avgår: belopp motsvarande nuvarande tilläggs-
pensionsavgift på konstnärsbidrag
(6,4 % av avgiftsunderlaget år 1999)
18,6
UTGIFTSÖKNING TILL FÖLJD AV ATT STATLIG
ÅLDERSPENSIONSAVGIFT
INFÖRS ÅR 1999*
19413,9
*Plikttjänst är inte inkluderad i totalerna.
32 Förändrad struktur på socialavgifterna och
förändrade avgiftsnivåer m.m.
Regeringens förslag: Den allmänna pensionsavgiften skall tas ut
dels på inkomst av anställning, dels på inkomst av annat
förvärvsarbete till den del summan av inkomsterna före avdrag för
allmän pensionsavgift inte överstiger 8,06 förhöjda prisbasbelopp,
vilket i termer av pensionsgrundande inkomst motsvarar 7,5 förhöjda
prisbasbelopp.
Tilläggspension i form av efterlevandepension och folkpension i
form av efterlevandepension samt administrationskostnader för
efterlevandepensioner finansieras med en efterlevandepensionsavgift
på 1,70 %.
Folkpensionsavgiften, delpensionsavgiften, lönegarantiavgiften och
arbetarskyddsavgiften tas bort. Finansiering av delpension och arbets-
livsmyndigheters verksamhet sker med allmänna skattemedel. Löne-
garantiersättningar finansieras med arbetsmarknadsavgiften.
Sjukförsäkringsavgiften skall finansiera, förutom delar av sjukför-
säkringen, tilläggspension i form av förtidspension och viss del av
kostnaderna för folkpension i form av förtidspension men inte
kostnader för tandvård, läkemedelssubventioner och förmåner från
föräldraförsäkringen. Tandvård och läkemedelssubventioner skall
finansieras med allmänna skattemedel. Sjukförsäkringsavgiften sänks
till 7,50 % för arbetsgivare och till 8,23 % för den som har inkomst
av annat förvärvsarbete. En föräldraförsäkringsavgift på 2,20 % införs
för finansiering av föräldraförsäkringen.
Den arbetsmarknadsavgift som betalas av arbetsgivare höjs till
5,84 %.
Socialavgifterna skall finansiera de statliga ålderspensionsavgifter
som beräknas belöpa på de förmåner som socialavgifterna skall
finansiera.
Det sammantagna uttaget av socialavgifter och allmän löneavgift
hålls oförändrat genom att den allmänna löneavgiften höjs till
8,04 %.
I enlighet med riksdagens tidigare principbeslut avskaffas delpen-
sionsfonden och arbetsskadefonden.
Förändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Promemorians förslag: I Ds 1997:67 redovisades tre alternativa
möjligheter för att uppnå önskad struktur och nivå på uttaget av avgifter
för ålderspensioner. Dessa tre möjligheter är:
C att växla mellan sänkt arbetsgivaravgift och höjd allmän pensionsav-
gift, där höjningen av den senare kompenseras genom höjd lön (löne-
växling)
C att till en del begränsa uttaget av arbetsgivaravgifter vad gäller in-
komster överstigande avgiftstaket (tudelat avgiftsuttag)
C att kompensation för en höjd allmän pensionsavgift ges inom skatte-
systemets ram
De två första alternativen omfattar även två underalternativ benämnda
stor löneväxling respektive stor tudelning av arbetsgivaravgiften. I dessa
alternativ återinförs den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäk-
ringsavgift på 5,95 % och den allmänna pensionsavgiften sänks i
motsvarande mån.
Utredningens förslag: Förtidspensionsutredningen föreslår i SOU
1997:166 att inkomstrelaterad förtidspension finansieras med social-
avgifter. Den inkomstrelaterade försäkringen föreslås kompletteras av
ett grundskydd som finansieras med allmänna skattemedel. Sjukförsäk-
ringens karaktär av försäkring förstärks genom att de kostnader som
sjukförsäkringsavgiften skall finansiera föreslås avse inkomstrelaterad
ersättning. Förslaget innebär bl.a. att föräldraförsäkring och ersättning
till sjukvård avförs från sjukförsäkringen och finansieras i särskild
ordning. Förtidspensionsutredningens förslag stämmer överens med
regeringens förslag vad gäller principerna för vad
sjukförsäkringsavgiften skall finansiera.
Remissinstanserna: Några remissinstanser förordar alternativet med
ett tudelat avgiftsuttag. Enligt Riksförsäkringsverket (RFV) innehåller
överenskommelsen om finansieringen tre grundläggande element, näm-
ligen att:
C hälften av avgifterna skall betalas av den anställde och hälften av ar-
betsgivaren
C avgiftsändringen skall vara neutral med avseende på såväl löntagarens
disponibla inkomst som arbetskraftskostnaden
C arbetsgivarens kostnad över taket skall begränsas till 9,25 %
RFV konstaterar att en löneväxling innebär betydande problem. Mot
bakgrund av att en betydande del av arbetskraftens villkor enbart regleras
genom individuella avtal anser RFV att en lagreglering torde vara nöd-
vändig. Skattemodellen leder, enligt RFV, till en större belastning på
statsinkomsterna än övriga modeller. Verket påpekar att ett överuttag av
avgifter på lönedelar över taket i modellen med tudelad arbetsgivaravgift
kan neutraliseras genom en justering av det totala uttaget av arbets-
givaravgifter. Av de skisserade alternativen är, enligt RFV, alternativet
med tudelad arbetsgivaravgift med liten begränsning över taket det som
minst avviker från de angivna principerna. Tjänstemännens cen-
tralorganisation (TCO) är emot allmänna egenavgifter eftersom de
anses slå orättvist. TCO förordar därför alternativet med tudelade
arbetsgivaravgifter. TCO anser att alternativet med en stor begränsning
av avgiftsuttaget över taket är bäst eftersom det innebär en lägre nivå på
den allmänna pensionsavgiften. Privattjänstemannakartellen (PTK)
delar TCO:s uppfattning att några garantier om lönekompensation inte
kan ges i alternativet med löneväxling och ser det inte som realistiskt att
alla avtalsslutande parter gör utfästelser i enlighet med promemorians
önskemål. PTK föredrar istället tudelade arbetsgivaravgifter med stor
begränsning över taket.
Några andra remissinstanser förordar i stället löneväxlingsalternativet.
Enligt Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) uppfattning bör den s.k.
stora löneväxlingen genomföras. Om det inte anses tillräckligt att
arbetsgivarna försäkrar att de fullt ut skall medverka till att växlingen
genomförs på ett smidigt och rättvist sätt förordar SAF lagstiftning om
växlingen. SAF avvisar tanken på en tudelad arbetsgivaravgift. SAF kan
inte heller rekommendera alternativet med kompensation inom
skattesystemets ram som enligt SAF gör ett komplicerat skattesystem
än mer komplicerat samtidigt som intet står att vinna vad gäller garantier
för full kompensation. Industriförbundet hänvisar till SAF:s yttrande
vad gäller frågan om avgiftsväxling. Länsrätten i Skåne län förordar
alternativet med en löneväxling, dels på grund av att det förefaller mest
rättvist, dels på grund av att det inte leder till ökad komplexitet i ålders-
pensionssystemet och inte heller till merarbete för skatteförvaltning
och försäkringsadministration. Länsrätten konstaterar vidare att parterna
på den svenska arbetsmarknaden har ett självständigt ansvar för löne-
bildningen men att detta inte bör utgöra hinder mot att lagstiftningsvägen
säkerställa kostnadsneutralitet på individnivå. Uppsala universitets
studentkår uttrycker oro för de problem den stora löneväxlingen
kommer att innebära för personer som arbetar i mindre företag med
osäkrare anställningsförhållanden. I jämförelse med övriga alternativ
och på längre sikt anser dock studentkåren att någon form av löneväxling
är att föredra.
Andra remissinstanser förespråkar att en höjning av den allmänna pen-
sionsavgiften kompenseras med åtgärder inom skattesystemets ram.
Riksgäldskontoret (RgK) anser att det i princip är omöjligt att få till
stånd en löneväxling där samtliga arbetsgivare ingår. Kontoret anser
dessutom att det är direkt olämpligt att blanda in lönebildningen i
pensionssystemet. Riksgäldskontoret förordar i stället alternativet med
en höjd allmän pensionsavgift som kompenseras med åtgärder inom
skattesystemets ram. RgK konstaterar att de utgående pensionsförånerna
i detta alternativ blir lägre än vid löneväxling. Enligt RgK kan detta ses
som en del av finansieringen av de merkostnader som staten drar på sig i
och med införandet av det reformerade pensionssystemet. Enligt
Sveriges Pensionärsförbund torde det vara i det närmaste omöjligt att
åstadkomma en rättvis löneväxling. Sveriges Pensionärsförbund förslår
därför att en höjd allmän pensionsavgift skall kompenseras med åtgärder
inom skattesystemets ram. Arbetsgivarverket (AgV) har i tidigare
remissyttranden ställt sig principiellt positiv till löneväxlingen men
konstaterar att en växling som kräver höjda bruttolöner är komplicerad
att genomföra i praktiken. AgV stöder därför promemorians alternativ
med kompensation genom höjt grundavdrag. PRO har i tidigare
remissvar tagit avstånd från en växling mellan arbetsgivaravgift och höjd
lön. PRO vill särskilt framhålla att en löneväxling aldrig kan ge en rättvis
kompensation till löntagarna om det inte sker en lagstiftning om växling.
Om det visar sig tekniskt ogenomförbart med ett tudelat uttag av
arbetsgivaravgifter så förordar PRO alternativet med kompensation för
höjd allmän pensionsavgift inom skattesystemets ram. Domstolsverket
(DV) har valt att inte värdera de olika alternativen till avgiftsuttag. DV
konstaterar däremot att alternativet med kompensation inom
skattesystemets ram är mer förutsägbart och har administrativa fördelar.
Ett antal remissinstanser förespråkar andra alternativ än de som förs
fram i departementspromemorian. Landsorganisationen (LO) anser att
det inte är möjligt att genomföra en stor löneväxling på ett sätt som ger
alla löntagare full kompensation utan att kostnaderna för enskilda före-
tag påverkas. LO konstaterar vidare att tudelade arbetsgivaravgifter är
förenade med vissa praktiska problem. Av förslagen i departements-
promemorian är enligt LO växling mellan höjd allmän pensionsavgift
och sänkt skatt det alternativ som i första hand kan komma i fråga. LO
förordar dock ett alternativ som innebär att de allmänna egenavgifterna
till sjukförsäkring och pension slås ihop samt att återstående
finansiering sker genom arbetsgivaravgifter. Det totala uttaget av
arbetsgivaravgifter jämkas dock så att det genomsnittligt sett
kompenserar för att avgiftsuttaget på inkomstdelar överstigande 7,5
basbelopp blir högre än i alternativet med tudelad arbetsgivaravgift.
Konjunkturinstitutet (KI) och Svenska Kommunförbundet förordar
samma typ av lösning som LO. Statens löne- och pensionsverk (SPV)
skriver att huvudsyftet med ålderspensionsavgiften är att tydliggöra av-
giftens storlek och därmed kostnaden för pensionssystemet. SPV menar
att detta tillgodoses även med en annan uppdelning av avgiften än
hälftendelning mellan arbetsgivare och arbetstagare. SPV föreslår att
den allmänna pensionsavgiften bestäms till en tredjedel av 18,5 %.
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) föreslår att en ny
individanknuten form av arbetsgivaravgift införs som inte inräknas i det
traditionella lönebegreppet och som därigenom inte heller förorsakar
störningar i andra system, där dagens lönebegrepp kommer till
användning. Statspensionärernas Riksförbund anser att en höjning av
den allmänna pensionsavgiften skall kompenseras med en sänkning av
mervärdesskatten. Riksskatteverket (RSV) avstyrker att reglerna om
grundavdrag kompliceras än mer och konstaterar att det återstår 1,52
procentenheter för att uppnå den avsedda nivån på den allmänna pen-
sionsavgiften på 8,47 % av bruttoinkomsten. Mot bakgrund av de
höjningar av allmänna egenavgifter som skett de senaste åren menar
RSV att det är realistiskt att uppnå denna nivå på den allmänna pen-
sionsavgiften utan kompenserande åtgärder. RSV menar vidare att alter-
nativet med en liten begränsning över avgiftstaket torde vara admi-
nistrativt möjligt, även om det medför icke önskvärda kontrollproblem.
Ett par remissinstanser tar inte ställning till de alternativ som förs
fram i departementspromemorian. Riksrevisionsverket (RRV) anser att
avgiftsväxlingen bör konstrueras efter principerna om enkelhet,
neutralitet och förutsägbarhet men anser att inget av förslagen klarar av
att uppfylla alla de nämnda principerna. Landstingsförbundet tar inte
ställning till valet av finansieringsform utan anger att huvudfrågan för
landstingen är att dessa inte drabbas ekonomiskt av förändringen.
Försäkringsförbundet framhåller att de föreslagna alternativen
öppnar vägen för justeringar som kan leda till en ytterligare försämring
av det försäkringsmässiga inslaget i det reformerade pensionssystemet.
Länsrätten i Stockholm framför att avgifter och skatter inte bör blandas
samman. Avgifter över avgiftstaket utgör skatter och som inte bör be-
tunga pensionssystemet.
Remissinstansernas synpunkter på Förtidspensionsutredningens
förslag: Riksförsäkringsverket (RFV) förordar ett alternativ till
Förtidspensionsutredningens förslag om att kostnaderna för
sjukförsäkringen bör finansieras över statsbudgeten. RFV:s alternativ är
ett autonomt sjukförsäkringssystem med en buffertfond skapad med
medel från de nuvarande AP-fonderna. Fördelen med autonoma system
är enligt RFV att de ger långsiktig finansiell stabilitet vilket minskar
risken för behov av kortsiktiga politiska ingrepp. Arbetsgivarverket
anser att det är önskvärt med en starkare koppling mellan avgiftsuttag
och rätten till förmånen. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anför
att den inkomstrelaterade sjukpenningen och förtidspensioneringen bör
finansieras med arbetsgivaravgifter och allmänna egenavgifter till
hälften vardera. Utfyllnaden upp till den garanterade grundnivån bör
finansieras med allmänna skattemedel. Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) utgår ifrån att inga avgifter kommer att tas
ut över taket för vad som är förmånsgrundande. Samhall AB menar att
utredningen alltför lätt avfärdar möjligheterna att utveckla en
differentiering av de arbetsgivaravgifter som finansierar sjukförsäkring
och förtidspension.
Skälen för regeringens förslag: Socialförsäkringarna finansieras
med allmän pensionsavgift, socialavgifter och allmänna skattemedel.
Allmän pensionsavgift betalas av den enskilde och beräknas på ett
underlag som består dels av inkomst av anställning, dels av inkomst av
annat förvärvsarbete och tas för närvarande ut på den del av ersättningen
som inte överstiger 7,5 förhöjda prisbasbelopp.
Socialavgifter tas ut enligt lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL).
Avgifterna tas ut i form av arbetsgivaravgifter eller egenavgifter. Arbets-
givaravgifter betalas av arbetsgivare och beräknas på ett underlag som
består av hela lönesumman och andra skattepliktiga förmåner som ar-
betsgivare utger. Egenavgifter betalas främst av den som bedriver
näringsverksamhet, dvs. egenföretagare, och beräknas på ett underlag
som består av inkomst av annat förvärvsarbete. För närvarande finns det
åtta olika arbetsgivaravgifter och sex olika egenavgifter. Därtill kommer
allmän löneavgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. Av-
giftssatserna enligt gällande regler år 1999 framgår av tabell 32.1.
Reformeringen av ålderspensionssystemet föranleder vissa förändringar
av denna avgiftsstruktur. De avgifter som direkt berörs av reformeringen
av ålderspensionssystemet är tilläggspensionsavgiften, folkpensionsav-
giften och delpensionsavgiften. I avsnitt 6.5 har regeringen föreslagit att
den förstnämnda avgiften fortsättningsvis skall heta ålderspensionsav-
gift.
Ett syfte med den förändrade avgiftsstruktur som riksdagen beslutat
med anledning av budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1,
bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) var att inom ramen för ett i
princip oförändrat avgiftsuttag skapa bättre samstämmighet mellan
inkomster och utgifter i bl.a. sjukförsäkringssystemet. I det förslag till
ny avgiftsstruktur som lämnas här vill regeringen gå vidare i denna
riktning. Regeringen föreslår också förändringar av vilka förmåner som
sjukförsäkringsavgiften skall finansiera för att därigenom förstärka
sjukförsäkringsavgiftens försäkringsmässiga karaktär.
Avgiftssatserna bör fastställas till en nivå som innebär att avgiftsintäk-
terna även räcker till för att finansiera de statliga ålderspensionsavgifter
som enligt förslagen i avsnitt 30 och avsnitt 31 skall införas på en del av
de förmåner som socialavgifterna skall finansiera. Någon exakt sam-
stämmighet mellan förväntade inkomster och utgifter för olika
socialförsäkringar har inte eftersträvats. Smärre och tillfälliga skillnader
mellan inkomster och utgifter bör kunna finnas utan att det föranleder
justeringar av avgiftsnivån. De arbetsgivaravgifter som enligt aktuella
prognoser ger balans mellan inkomster och utgifter bör, med undantag
för ålderspensionsavgiften, avrundas uppåt till närmaste tiondels
procentenhet. För arbetsskadeförsäkringen bör nuvarande avgiftsuttag
bibehållas, i avvaktan på att arbetsskadefondens skuld avvecklas.
Regeringen anser att synsättet att avgiftsintäkter och utgifter skall
balansera inte bör tillämpas på arbetsmarknadsavgiften. Utgångspunkten
är liksom tidigare att förändringarna skall ske inom ett oförändrat
sammantaget uttag av socialavgifter och allmän löneavgift.
Avgifter för ålderspensioner
I princippropositionen hölls frågan om formerna för det framtida uttaget
av ålderspensionsavgift öppen på grund av tveksamhet om en löneväxling
kan genomföras på ett för de enskilda löntagarna neutralt sätt. Enligt
propositionen skulle dock Pensionsarbetsgruppens förslag till växling
mellan arbetsgivaravgifter och allmän pensionsavgift ligga fast, om inte
de partier som står bakom överenskommelsen kunde komma överens
om ett annat förslag. Där angavs emellertid också att om en löneväxling
skall ske bör denna äga rum vid ett enda tillfälle och vara skild från andra
löneförhandlingar. Vid detta tillfälle skulle således den allmänna
egenavgiften i form av pensionsavgift, nuvarande allmänna
pensionsavgiften, höjas till 9,25 % och arbetsgivaravgiften reduceras,
samtidigt som bruttolönerna skulle höjas i motsvarande grad. I prin-
cippropositionen anförde regeringen att om de partier som står bakom
överenskommelsen om ett reformerat pensionssystem under den
fortsatta beredningen nådde enighet om att komplikationerna med en
löneväxling var för stora skulle nivån på den allmänna egenavgiften till
ålderspensionssystemet förbli 1 % medan avgiften för ålderspension
som tas ut i form av arbetsgivaravgift eller egenavgift skulle höjas till
den uppgår till 17,5 % av avgiftsunderlaget. I överenskommelsen ingår
också att den särskilda avgiften på inkomstdelar över förmånstaket skall
uppgå till endast 9,25, även om löneväxling inte genomförs. I det fall det
inte sker någon löneväxling blir således uttaget av arbetsgivaravgift olika
på inkomstdelar under respektive över förmånstaket. Riksdagen har
beslutat i enlighet med regeringens förslag.
I promemorian Ds 1995:41 Reformerat pensionssystem – lag om in-
komstgrundad ålderspension m.m., som har utarbetats i samråd med
ledamöterna i Genomförandegruppen, konstaterades att olika tekniska
lösningar för ett system med tudelat uttag av arbetsgivaravgifter hade
prövats och att frågan om löneväxling hade varit föremål för ytterligare
beredning. Genomförandegruppens bedömning var att frågan om löne-
växling, alternativt ett system med tudelat uttag av arbetsgivaravgifter,
borde beredas ytterligare innan ett slutgiltigt ställningstagande kunde
göras.
Under den fortsatta beredningen har princippropositionens alternativ
till avgiftsuttag analyserats närmare. Det har därvid konstaterats att de
båda alternativen har såväl fördelar som nackdelar. Inom Genomförande-
gruppen har framförts önskemål om att ytterligare alternativ till avgifts-
uttag skall tas fram. I Ds 1997:67 presenterades, utöver de två alter-
nativa tillvägagångssätten från princippropositionen, ett nytt alternativ
som innebär att kompensation för höjd allmän pensionsavgift skall ges
inom skattesystemets ram. I departementspromemorian framhölls att en
höjning av det befintliga grundavdraget syntes vara den lämpligaste
åtgärden på skatteområdet. Pensionärerna skulle också komma att få del
av grundavdragshöjningen. I de alternativa modeller för avgifter för
ålderspensioner som beskrivs i departementspromemorian, löneväxling
och tudelat uttag av arbetsgivaravgifter, skulle avdraget för allmän pen-
sionsavgift vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten maximalt
komma att reducera utgående pensionsförmåner med 6,95 %. Detta
beror på att en kompenserande lönehöjning skulle komma till stånd i
alternativet med löneväxling och att uttaget av allmänna egenavgifter
begränsades till 6,95 % i alternativet med tudelat avgiftsuttag. I alterna-
tivet med kompensation inom skattesystemets ram skulle emellertid av-
draget för allmän pensionsavgift vid beräkningen av den pensionsgrun-
dande inkomsten medföra att den inkomstgrundande pensionen skulle
komma att minska med upp till 8,47 % till följd av pensionsav-
giftsavdraget. Att pensionärerna skulle komma att få del av grundav-
dragshöjningen sågs därför i departementspromemorian till viss del som
en önskad effekt eftersom höjningen skulle bidra till att kompensera
pensionärerna för den lägre nivå på utgående pensionsförmåner som
erhålls i detta alternativ.
I januari 1998 träffades en uppgörelse mellan ledamöterna i Genom-
förandegruppen som innebär att det totala uttaget av avgifter för ålders-
pensioner skall uppgå till 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten
och att avgifterna för ålderspensioner till hälften skall utgöras av en
allmän pensionsavgift och till hälften av en ålderspensionsavgift som tas
ut som arbetsgivaravgift eller egenavgift, enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter. Förslaget om att allmän pensionsavgift skall dras av från
bruttoinkomsten vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten (se
avsnitt 8.2) medför i detta fall att en allmän pensionsavgift och en
ålderspensionsavgift på vardera 8,47 % av bruttoinkomsten motsvarar ett
sammantaget avgiftsuttag på 18,5 % av den pensionsgrundande in-
komsten. Enligt nu gällande regler skall den allmänna pensionsavgiften
uppgå till 6,95 % år 1999. Den mellan ledamöterna i Genomföran-
degruppen träffade överenskommelsen innebar därför att den allmänna
pensionsavgiften skulle komma att höjas med 1,52 procentenheter på
bruttoinkomster under intjänandetaket. Efter att ha tagit del av remissin-
stansernas synpunkter enade sig ledamöterna i Genomförandegruppen i
den nämnda överenskommelsen också om att höjningen av den allmänna
pensionsavgiften skulle kompenseras med åtgärder inom
skattesystemets ram.
Effekten på pensionärernas disponibla inkomster av att den inkomst-
grundande pensionen minskar med upp till 8,47 % i stället för med upp
till 6,95 % kompenseras i princip fullt ut av den i Ds 1997:67
föreslagna höjningen av grundavdraget. För vissa grupper av pensionärer
innebär dock höjningen av grundavdraget en överkompensation. Det
gäller dels pensionärer med garantipension, dels pensionärer vars pen-
sionsrätter under intjänandeåren på grund av takbegränsningen endast
påverkas marginellt eller inte alls av avdraget för allmän pensionsavgift,
dels pensionärer som har sidoinkomster i form av t.ex. tjänstepension.
För personer födda 1937 eller tidigare och för personer tillhörande
mellangenerationen uppkommer också en överkompensation eftersom
ATP-baserade kvotdelar som tjänats in före år 1999 inte påverkas av
pensionsavgiftsavdraget. Den överkompesation som höjningen av
grundavdraget ger upphov till för dessa grupper medför en motsvarande
försvagning av de offentliga finanserna. I den fortsatta beredningen inom
regeringskansliet har olika alternativ till en höjning av grundavdraget
tagits fram som åstadkommer bättre neutralitet i dessa avseenden. Efter
samråd med ledamöterna i Genomförandegruppen anser regeringen att
nuvarande avgiftsuttag för ålderspension i form av allmän pensionsavgift
på 6,95 % och ålderspensionsavgift på 6,40 % bör bibehållas under år
1999. Detta innebär att det sammantagna uttaget av avgifter för
ålderspensioner under år 1999 endast kommer att uppgå till 14,35 %
(=[6,95+6,40]/[100–6,95]) av den pensionsgrundande inkomsten i
stället för den enligt princippropositionen föreslagna nivån på 18,5 %.
Förslag om de avgifter för ålderspensioner som skall gälla fr.o.m. år
2000 måste lämnas senast under våren 1999. Inriktningen bör därvid
vara att hälften av avgiftsuttaget endast skall tas ut på inkomstdelar upp
till avgiftstaket och att den andra hälften av avgiftsuttaget skall avse in-
komstdelar såväl under som över avgiftstaket. De yrkesaktiva skall i
möjligaste mån kompenseras för en eventuell höjning av den allmänna
pensionsavgiften.
En grundläggande princip i det nya pensionssystemet är att det skall
finnas ett nära samband mellan avgifter och förmåner. En person som
har en högre pensionsgrundande inkomst än en annan skall således betala
en högre allmän pensionsavgift. Detta samband gäller enligt nuvarande
regler och bör även upprätthållas i framtiden. Förslaget om att den
allmänna pensionsavgiften på 6,95 % år 1999 skall dras av vid beräkning
av den pensionsgrundande inkomsten innebär att en pensionsgrundande
inkomst på 7,5 förhöjda prisbasbelopp (vilket motsvarar det s.k.
intjänandetaket) svarar mot en bruttoinkomst 8,06 förhöjda
prisbasbelopp (7,5=8,06 x (1–0,0695)). Regeringen anser att uttaget av
allmän pensionsavgift även i fortsättningen skall begränsas till
pensionsgrundande inkomster som högst kan uppgå till 7,5 förhöjda
prisbasbelopp och att taket för uttag av den allmänna pensionsavgiften
liksom för närvarande skall uttryckas i termer av bruttoinkomst.
Regeringen föreslår därför att inkomsttaket för uttaget av den allmänna
pensionsavgiften höjs från 7,5 till 8,06 förhöjda prisbasbelopp fr.o.m.
den 1 januari 1999. Därmed upprätthålls sambandet mellan uttaget av
allmän pensionsavgift och intjänad pensionsrätt.
Höjningen av avgiftstaket medför att skatte- och avgiftsuttaget
kommer att öka med sammantaget upp till 700 kronor per år för
individer vars arbetsinkomst överstiger 7,5 förhöjda prisbasbelopp och
att de offentliga finanserna förstärks med omkring 0,45 miljarder
kronor år 1999. Det enklaste sättet att kompensera inkomsttagarna för
höjningen av avgiftstaket är en höjning av skiktgränsen för statlig
inkomstskatt. En sådan höjning kommer inte heller att komplicera
beslutet om avgifter för ålderspensioner fr.o.m. år 2000.
En höjning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt från den nuvarande
nivån på 213 100 kronor till 214 900 kronor (i 1998 års priser) eller
med 1800 kronor medför att effekten på de offentliga finanserna av
höjningen av avgiftstaket neutraliseras. Effekten på skatte- och
avgiftsuttaget för det kollektiv av inkomsttagare som har
beskattningsbara inkomster som överstiger skiktgränsen för statlig
inkomstskatt blir därför också neutral. En viss omfördelning av skatte-
och avgiftsuttaget kommer emellertid att ske inom denna grupp.
Individer med en inkomst som ligger i inkomstintervallet mellan
brytpunkten för statlig skatt och 7,5 förhöjda prisbasbelopp vinner 360
kronor per år. En effekt av denna storlek uppkommer också för
pensionärer och andra som inte betalar allmän pensionsavgift och som
har högre inkomster än 7,5 förhöjda prisbasbelopp. För för-
värvsarbetande individer med en inkomst på över 7,5 förhöjda prisbas-
belopp kan skatte- och avgiftsuttaget emellertid sammantaget komma att
höjas med upp till ett par hundra kronor per år. Det faktum att bruttoin-
komster på upp till 8,06 förhöjda prisbasbelopp nu kommer att ge pen-
sionspoäng och pensionsrätt, i stället för som tidigare bruttoinkomster
på upp till 7,5 förhöjda prisbasbelopp, kan dock motivera en viss höjning
av skatte- och avgiftsuttaget för denna grupp. Regeringen avser att lämna
lagförslag om en höjning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt med
1 800 kronor i 1998 års priser i 1998 års ekonomiska vårproposition.
De allmänna pensionsavgifter och den del av influtna tilläggspen-
sionsavgifter som för närvarande förs till AP-fonden används för finan-
siering av tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension och
efterlevandepension. I avsnitt 30 har regeringen föreslagit att kostnads-
ansvaret för tilläggspension i form av förtidspension och efterlevande-
pension överförs från AP-fonden till statsbudgeten fr.o.m. år 1999. Som
där anförs bör enligt regeringens uppfattning inkomstrelaterade försäk-
ringar som tilläggspension i form av förtidspension och
efterlevandepension även i fortsättningen finansieras med socialavgifter.
I avsnitt 30 föreslås vidare att AP-fonden skall täcka kostnaderna för
inkomstpension och tilläggspension enligt lagen (1998:000) om
inkomstgrundad ålderspension och, under en övergångstid,
tilläggspension i form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring och folkpension i form av ålderspension som uppbärs
av personer som även har rätt till tilläggspension i form av
ålderspension. De allmänna pensionsavgifter och den del av influtna
ålderspensionsavgifter som förs till AP-fonden kommer därmed,
tillsammans med statliga ålderspensionsavgifter, att användas för att
täcka kostnaderna för inkomstpension, tilläggspension i form av
ålderspension och folkpension i form av ålderspension för
ålderspensionärer med rätt till tilläggspension.
Efterlevandepensionsavgiften och folkpensionsavgiften
Regeringen föreslår att tilläggspension i form av efterlevandepension
(barnpension, änkepension och omställningspension inkl. förlängd om-
ställningspension samt särskild efterlevandepension) finansieras med en
nyinrättad efterlevandepensionsavgift. Intäkterna från efterlevandepen-
sionsavgiften skall föras till staten. Regeringen föreslår också att efter-
levandepensionsavgiften skall täcka de allmänna försäkringskassornas
förvaltningskostnader för efterlevandepensioner.
Folkpensionsavgiften finansierar för närvarande folkpension i form av
ålderspension (inkl. pensionstillskott, barn- och hustrutillägg och
särskilt pensionstillägg) och efterlevandepension (inkl.
omställningspension, särskild efterlevandepension, änkepension,
pensionstillskott till dessa förmåner och barnpension). I avsnitt 30 har
regeringen föreslagit att utgifterna för folkpension i form av
ålderspension fr.o.m. år 1999 skall finansieras delvis med medel från
AP-fonden och delvis med allmänna skattemedel. Regeringen föreslår
nu att folkpension i form av efterlevandepension finansieras med
efterlevandepensionsavgiften. Folkpensionsavgiften kan därmed slopas.
Arbetsgivare som sysselsätter sjömän betalar för närvarande en lägre
sjukförsäkringsavgift och en lägre folkpensionsavgift. Riksförsäkrings-
verket fastställer årligen nedsättningen (2 kap. 2 § SAL). Med anledning
av att folkpensionsavgiften slopas föreslår regeringen att sådana arbets-
givare medges nedsättning av, förutom sjukförsäkringsavgiften, arbets-
marknadsavgiften.
Kostnaderna för de förmåner och administrationskostnader som
efterlevandepensionsavgiften skall finansiera kan totalt beräknas uppgå
till 13,8 miljarder kronor år 1999, varav tilläggspension 12,9 miljarder
kronor och folkpension 0,8 miljarder kronor. Ett avgiftsuttag på 1,70 %
för år 1999 kan beräknas ge upphov till balans mellan avgiftsintäkterna
och de utgifter som efterlevandepensionsavgiften skall finansiera.
Regeringen föreslår därför att efterlevandepensionsavgiften skall uppgå
till 1,70 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1999.
På lång sikt – år 2050 – kommer änkepensionen att försvinna medan
utgifterna för efterlevandepension i form av omställningspension
kommer att uppgå till ca 3 miljarder kronor i 1998 års prisnivå. I ett
system där avgiftssatsen fastställs till en nivå som ger balans mellan de
årliga avgiftsintäkterna och utgifterna för efterlevandepension kommer
skatteinnehållet i efterlevandepensionsavgiften att bli högt eftersom en
stor del av den nuvarande förvärvsarbetande befolkningen inte kommer
att få rätt till efterlevandepension i samma utsträckning som de som för
närvarande uppbär sådan pension. Enligt ett alternativt synsätt skulle
efterlevandepensionsavgiften i stället kunna bestämmas utifrån vad som
i genomsnitt är försäkringsmässigt rättvist för dem som för närvarande
förvärvsarbetar, vilket i sådana fall skulle innebära en lägre avgift än vad
som här föreslås. Reglerna för efterlevandepension är för närvarande
föremål för översyn inom Utredningen om översyn av systemet för
efterlevandepension (S 1996:04). Regeringen avser att se över
principerna för beräkningen av efterlevandepensionsavgiften efter det att
regeringen tagit del av resultaten från denna utredning.
Sjukförsäkringsavgiften och föräldraförsäkringsavgiften
Riksdagen har med anledning av budgetpropositionen för år 1998 (prop.
1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) beslutat att
sjukförsäkringsavgiften även skall täcka kostnaderna för folkpension i
form av förtidspension (inkl. pensionstillskott till sådan pension). Skälet
var det arbete som pågick inom Förtidspensionsutredningen (S
1997:03) angående ersättningar till personer som drabbats av långvarig
ohälsa och vars arbete syftade till att inrymma såväl sjukpenning som
annan ersättning som skall utbetalas till sådana personer i samma
försäkringssystem. Förtidspensionsutredningen har nu överlämnat
betänkandet Ohälsoförsäkringen – trygghet och aktivitet (SOU
1997:166). I betänkandet föreslås att en ny inkomstrelaterad försäkring
införs för förtidspensionärer fr.o.m. år 2001. Den inkomstrelaterade
försäkringen kompletteras av ett grundskydd. Finansieringen av
utfyllnaden upp till den garanterade grundnivån föreslås ske med
allmänna skattemedel. I betänkandet Ohälsoförsäkringen –
övergångsbestämmelser (SOU 1997:189) föreslår
Förtidspensionsutredningen att förtidspensionärer som fått sin
ersättning beviljad innan det nya systemet träder i kraft skall få
ersättning i form av förtidspension tekniskt sett omvandlad så att
folkpension, pensionstillskott och allmän tilläggspension ersätts av en
inkomstrelaterad förtidspension och ett garantibelopp. För
förtidspensionärer som har allmän tilläggspension skall summan av
folkpension och allmän tilläggspension omvandlas till inkomstrelaterad
pension.
I propositionen Reformerad förtidspension, m.m. (prop.
1997/98:111) föreslår regeringen att ett reformerat system för
ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga, inklusive förtidspension,
skall träda i kraft den 1 januari 2001. Den reformerade förtidspensionen
skall enligt förslaget bestå av en inkomstrelaterad ersättning som skall
kompletteras med ett garantibelopp. För den som har inkomstrelaterad
ersättning som är lägre än en garantinivå skall enligt förslaget
garantibeloppet utges som en utfyllnad upp till denna garantinivå. För
personer födda år 1938 eller senare och som vid ikraftträdandet av det
reformerade förtidspensionssystemet har ersättning i form av
förtidspension skall förtidspensionen omvandlas till förtidspension i det
reformerade systemet. För en förtidspensionär som har allmän
tilläggspension (ATP) skall summan av folkpensionens huvudförmån
och ATP omvandlas till inkomstrelaterad förtidspension. Till den vars
inkomstrelaterade pension inte når upp till garantinivån skall
garantibelopp utges motsvarande mellanskillnaden. Vidare anför
regeringen i nämnda proposition att den inkomstrelaterade ersättningen
bör finansieras med sjukförsäkringsavgifter och att grundskyddet bör
finansieras med allmänna skattemedel.
I avvaktan på ett reformerat system för förtidspension och övergångs-
regler för förtidspensionärer som fått sin ersättning beviljad innan det
reformerade systemet träder i kraft, föreslår regeringen att folkpension
i form av förtidspension för förtidspensionärer som också har rätt till
tilläggspension i form av förtidspension finansieras med
sjukförsäkringsavgiften. Folkpension i form av förtidspension för
förtidspensionärer som inte har tilläggspension i form av förtidspension
föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Regeringen anser att
även tilläggspension i form av förtidspension naturligen hör hemma i
sjukförsäkringen. Vi föreslår därför att sjukförsäkringsavgiften skall
finansiera även tilläggspension i form av förtidspension.
Förtidspensionsutredningen föreslår vidare att sjukförsäkringens ka-
raktär av försäkring förstärks med innebörden att de kostnader som
sjukförsäkringsavgiften skall finansiera bör avse inkomstrelaterad
ersättning. Regeringen delar denna uppfattning. Sjukförsäkringsavgiften
finansierar för närvarande kostnader för tandvård,
läkemedelssubventioner och viss födelsekontrollerande verksamhet
m.m. Eftersom det i dessa fall helt saknas ett regelstyrt samband mellan
förväntade utbetalda förmåner och inbetalda avgifter får
sjukförsäkringsavgiften en i ekonomisk mening onödigt stor karaktär av
skatt. Regeringen föreslår därför att finansiering av nämnda utgifter bör
ske med allmänna skattemedel och att bestämmelserna i SAL om att
sjukförsäkringsavgiften skall användas för att täcka kostnader för
ersättning för sjukvård m.m., viss födelsekontrollerande verksamhet
m.m. och högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. upphävs. Den
nuvarande bestämmelsen i SAL om att sjukförsäkringsavgiften skall
täcka en viss del av de allmänna försäkringskassornas för-
valtningskostnader bör dock kvarstå eftersom denna del kan antas mot-
svara försäkringskassornas förvaltningskostnader för de inkomst-
relaterade försäkringar som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera.
Regeringen föreslår också att sjukförsäkringsavgiften skall finansiera de
statliga ålderspensionsavgifter som kan beräknas belöpa på förmåner
som skall finansieras med sjukförsäkringsavgiften, dvs. den statliga
ålderspensionsavgift på 6,40 % som föreslås tas ut på den del av sjuk-
och rehabiliteringspenning för vilken det fastställs pensionsrätt och den
statliga ålderspensionsavgift på 18,5 % som kan beräknas belöpa på de
förtidspensionsförmåner som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera.
Resterande del av de statliga ålderspensionsavgifter som tas ut på
förtidspensioner bör finansieras med allmänna skattemedel.
För närvarande finansierar sjukförsäkringsavgiften föräldrapenning-
förmåner enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).
För att renodla sjukförsäkringsavgiften och stärka sjukförsäkringens ka-
raktär av försäkring föreslår Förtidspensionsutredningen i sitt
betänkande att föräldraförsäkringen och sjukförsäkringsersättningarna
särskiljs. Regeringen delar denna uppfattning och föreslår därför att en
föräldraförsäkringsavgift införs som förs till staten för finansiering av
föräldrapenningförmåner enligt 4 kap. AFL, statliga
ålderspensionsavgifter på dessa förmåner och de allmänna
försäkringskassornas kostnader för administration av
föräldraförsäkringen.
Kostnaderna för de förmåner som sjukförsäkringsavgiften skall finan-
siera, inklusive de statliga ålderspensionsavgifter som kan anses belöpa
på dessa förmåner, kan totalt beräknas uppgå till 60,8 miljarder kronor
år 1999, varav 1) sjukpenning 17,6 miljarder kronor 2)
rehabiliteringspenning 1,1 miljarder kronor 3) förtidspension i form av
tilläggspension och förtidspensionen i form av folkpension för
förtidspensionärer med tilläggspension 40,5 miljarder kronor och 4)
försäkringskassornas förvaltningskostnader för sjukpenning,
rehabiliteringspenning och förtidspension 1,6 miljarder kronor.
Sjukförsäkringsavgiften är för närvarande olika stor för arbetsgivare och
för den som har inkomst av annat förvärvsarbete. Denna differens har sin
försäkringsmässiga grund i anställdas sjuklöneperiod. I
budgetpropositionen för 1998 beräknades den försäkringsmässigt
rättvisa skillnaden i avgiftsuttaget till 0,73 procentenheter. Enligt
regeringens uppfattning bör denna skillnad bibehållas. Ett avgiftsuttag på
7,50 % för arbetsgivare och på 8,23 % för den som har inkomst av annat
förvärvsarbete kan år 1999 beräknas inbringa 61 miljarder kronor, varför
balans i princip kan förväntas uppnås vid detta avgiftsuttag mellan
avgiftsintäkterna och de utgifter som sjukförsäkringsavgiften skall
finansiera. Vi föreslår därför att sjukförsäkringsavgiften för arbetsgivare
sänks till 7,50 % fr.o.m. den 1 januari 1999 och att
sjukförsäkringsavgiften för den som har inkomster av annat
förvärvsarbete sänks till 8,23 % fr.o.m. detta datum.
De förväntade utgifterna för föräldraförsäkringen (föräldrapenning,
tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning), statliga ålderspen-
sionsavgifter på dessa förmåner och förvaltningskostnader för föräldra-
försäkringen kan totalt beräknas uppgå till 17,0 miljarder kronor år
1999. Ett avgiftsuttag på 2,20 % i form av föräldraförsäkringsavgift kan
förväntas inbringa drygt 17 miljarder kronor detta år, varför balans vid
denna nivå på avgiftsuttaget i princip förväntas uppnås mellan avgiftsin-
täkterna och de utgifter som föräldraförsäkringsavgiften skall täcka. Vi
föreslår därför att föräldraförsäkringsavgiften bestäms till 2,20 %
fr.o.m. den 1 januari 1999 för såväl arbetsgivare som för den som har
inkomst av annat förvärvsarbete.
Arbetsskadeavgiften
Arbetsskadeavgifter förs för närvarande till en fond, benämnd arbets-
skadefonden, för finansiering av ersättningar enligt lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser samt
försäkringens förvaltningskostnader. Inkomsterna från
arbetsskadeavgiften kan för år 1998 beräknas uppgå till 10,7 miljarder
kronor medan utgifterna kan beräknas uppgå till 6,0 miljarder kronor.
Arbetsskadefonden uppvisar för närvarande ett ackumulerat underskott
som vid utgången av år 1997 beräknas uppgå till 11,7 miljarder kronor.
Det årliga överskottet, som år 1998 kan beräknas uppgå till 4,7
miljarder kronor, medför att skulden kan beräknas uppgå till 7,0
miljarder kronor vid utgången av år 1998.
Riksdagen har tidigare antagit regeringens förslag till riktlinjer för
ändringar av redovisning på statsbudgeten m.m. som bl.a. innebär att
arbetsskadefonden avvecklas (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8,
rskr. 1997/98:153). Regeringen återkommer nu med förslag till
lagändringar innebärande att arbetsskadefonden avvecklas fr.o.m. den 1
januari 1999. Arbetsskadeavgiften skall mot bakgrund av riksdagens
beslut föras till en bruttoredovisad inkomsttitel. Utgifterna för
arbetsskadeförsäkringen skall finansieras från ett nytt anslag under
utgiftsområde 10. Regeringen redogör också för denna omläggning i
1998 års ekonomiska vårproposition. Regeringen föreslår nu en ändring
i SAL som innebär att arbetsskadeavgiften även skall finansiera
kostnader för de statliga ålderspensionsavgifter som kan beräknas
belöpa på de förmåner som arbetsskadeavgiften skall finansiera.
Kostnaderna för dessa ryms inom det befintliga avgiftsutrymmet. För år
1999 beräknas inkomsterna från arbetsskadeavgiften uppgå till 11,2
miljarder kronor medan utgifterna kan beräknas till 8,0 miljarder
kronor, varav 2,1 miljarder kronor utgörs av statliga
ålderspensionsavgifter. Detta innebär ett överskott på 3,2 miljarder
kronor år 1999 och att arbetsskadefondens skuld kan reduceras med
detta belopp år 1999.
Mot bakgrund av att riksdagen efter förslag från regeringen beslutat
(prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153) att ersätta
beteckningen lag i rubriken reglementet (1962:401) angående för-
valtningen av den allmänna försäkringskassornas fonder för den obliga-
toriska och frivilliga försäkringen föreslås att motsvarande ändring görs
i fråga om reglementet angående förvaltningen av Riksförsäk-
ringsverkets fonder.
Delpensionsavgiften
Delpensionsavgifter skall enligt SAL föras till en fond, benämnd delpen-
sionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för pensioner enligt lagen
(1979:84) om delpensionsförsäkring och motsvarande äldre
bestämmelser skall täckas. Delpensionssystemet är under avveckling.
Det reformerade ålderspensionssystemet kommer i sig att erbjuda
möjligheter till flexibla och individuella lösningar vilket minskar
behovet av en särskild delpension. I avsnitt 29.6 har regeringen
föreslagit att delpension inte skall kunna nybeviljas eller ökas efter
utgången av år 2000.
Riksdagen har vidare antagit regeringens förslag till riktlinjer för änd-
ringar av redovisning på statsbudgeten m.m. som bl.a. innebär att delpen-
sionsfonden avvecklas (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr.
1997/98:153). Utgifterna för delpensionsförsäkringen skall täckas från
ett nytt anslag under utgiftsområde 11. Regeringen redogör för denna
omläggning i 1998 års ekonomiska vårproposition. Regeringen åter-
kommer nu med förslag till lagändringar innebärande att
delpensionsfonden avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1999.
Utgifterna för delpension kan förväntas uppgå till knappt 0,2 miljarder
kronor år 1999 och kan förväntas minska kraftigt under åren därefter.
Om delpensionsavgiften skulle bibehållas skulle det bli nödvändigt att
årligen justera nivån på denna för att upprätthålla jämvikt mellan
inkomster och utgifter. Dessutom skulle avgiften i ekonomisk mening
komma att utgöra en skatt eftersom flertalet personer i förvärvsaktiv
ålder – som skulle betala avgiften genom en lägre lön – inte kommer att
få rätt till delpension i framtiden. Regeringen föreslår därför att
delpensionsavgiften slopas och att delpension skattefinansieras fr.o.m.
den 1 januari 1999.
Arbetarskyddsavgiften, arbetsmarknadsavgiften och lönegarantiavgiften
Arbetarskyddsavgiften, arbetsmarknadsavgiften och lönegarantiavgiften
finansierar utgifter inom Arbetsmarknadsdepartementets verksamhets-
område. Arbetarskyddsavgifter betalas av arbetsgivare och förs till
staten för finansiering av Arbetarskyddsverkets och övriga
arbetslivsmyndigheters verksamhet. I enlighet med den föreslagna
omstruktureringen av socialavgifterna – med innebörden att
socialavgifterna renodlas till att avse försäkringar där ersättningarna i
viss utsträckning är relaterade till individens inkomst – föreslår
regeringen att arbetarskyddsavgiften slopas och att
arbetsmarknadsavgiften i form av arbetsgivaravgift höjs i motsvarande
mån. Finansiering av Arbetarskyddsverkets och övriga arbets-
livsmyndigheters verksamhet bör i stället ske med allmänna
skattemedel.
Det har sedan lång tid tillbaka ansetts rimligt att arbetsgivarna skall
bidra till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Av denna anled-
ning betalar arbetsgivarna för närvarande en arbetsmarknadsavgift på
5,42 % av avgiftsunderlaget. Arbetsmarknadsavgiften för den som har
inkomst av annat förvärvsarbete uppgår till 3,30 %. Arbetsmarknads-
avgiften förs till staten och finansierar för närvarande arbetslöshets-
ersättning, kostnaderna för tillsyn av arbetslöshetskassornas utbetalning
av arbetslöshetsersättning samt utbildningsbidrag till sådan deltagare i
arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering som
uppfyller villkoren för inkomstrelaterad ersättning enligt lagen om ar-
betslöshetsförsäkring. Ett tillägg bör här enligt regeringens bedömning
göras för utbildningsbidrag som lämnas till ungdomar som deltar i verk-
samhet anordnad av en kommun enligt lagen (1997:1268) om kommu-
ners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år under förutsättning att
deltagarna uppfyller villkoren för inkomstrelaterad ersättning enligt
lagen om arbetslöshetsförsäkring. Regeringen föreslår också att
arbetsmarknadsavgiften skall finansiera de statliga
ålderspensionsavgifter på 6,40 % som enligt regeringens förslag i
avsnitt 31 skall betalas på den del av arbetslöshetsersättning och
utbildningsbidrag för vilken det fastställs pensionsrätt.
Lönegarantiavgifter betalas av arbetsgivare och förs till staten för
finansiering av kostnader enligt lönegarantilagen (1992:497). Kostna-
derna för lönegarantiersättningar kan år 1999 förväntas uppgå till om-
kring 1,3 miljarder kronor. Därutöver betalas amorteringar till
Riksgäldskontoret på den skuld som kvarstår från lönegarantifonden
samt vissa ersättningar för administrationen av
lönegarantiersättningarna. Anslaget Bidrag till lönegarantiersättning
samt anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning ingår i utgiftsområde
13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Regeringen anser att det inte
finns något behov av en separat avgift för finansiering av
lönegarantiersättningar och att denna i stället bör inordnas i
arbetsmarknadsavgiften. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att
lönegarantiavgiften tas bort fr.o.m. den 1 januari 1999 och att arbets-
marknadsavgiften i form av arbetsgivaravgift höjs i motsvarande mån
samt att arbetsmarknadsavgiften fr.o.m. detta datum finansierar ersätt-
ningar enligt lönegarantilagen.
Regeringens förslag att lönegarantiavgiften omförs och inordnas i ar-
betsmarknadsavgiften innebär en teknisk förändring i syfte att förenkla
avgiftssystemet. I avvaktan på att arbetet i Förmånsrättskommittén (JU
1996:02) har slutförts samt frågan om den kvarstående skulden från
lönegarantifonden fått en lösning skall det i arbetsmarknadsavgiften
ingående avgiftsutrymmet för lönegaranti uppgå till oförändrat 0,25
procentenheter.
Arbetsmarknadsavgiften i form av arbetsgivaravgift föreslås därmed
höjd till 5,84 % fr.o.m. den 1 januari 1999.
Allmän löneavgift
Regeringen föreslår att uttaget av allmän löneavgift enligt lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift höjs från 4,48 % till 8,04 % fr.o.m.
den 1 januari 1999. Därmed blir det sammantagna uttaget av
socialavgifter och allmän löneavgift år 1999 oförändrat 33,06 % för
arbetsgivare och 31,25 % för de som har inkomst av annat
förvärvsarbete.
Särskild löneskatt
Riksdagen har med anledning av budgetpropositionen för 1998 (prop.
1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) beslutat om höjning
av den särskilda löneskatten enligt lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvsinkomster och den särskilda löneskatten
enligt lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader till
24,26 % av avgiftsunderlaget. Den särskilda löneskatten skall enligt
propositionen motsvara skattedelen av den allmänna pensionsavgiften,
socialavgifterna och den allmänna löneavgiften. Denna skattedel
beräknas för närvarande schablonmässigt, huvudsakligen enligt de
principer som fastslogs i samband med skattereformen (prop.
1989/90:110). Regeringen utlovade i budgetpropositionen för år 1998
att med anledning av pensionsreformen och förändringar av
socialförsäkringarna inom ohälsoområdet se över beräkningsschablonen
för den särskilda löneskatten. Bl.a. mot bakgrund av att förändringar på
förmånssidan beträffande förtidspension och efterlevandepension
fortfarande är föremål för beredning har denna översyn ännu inte utförts.
I avvaktan på att denna översyn görs föreslår regeringen att den
nuvarande nivån på den särskilda löneskatten bibehålls med de
justeringar som regeringen föreslår i avsnitt 30.3.
Förslagen till ny avgiftsstruktur sammanfattas i tabell 32.2.
* Gäller för personer födda 1938 eller senare
33 Finansiell infasning av det reformerade
ålderspensionssystemet
Regeringens förslag: Som en kompensation för ålderspensionsre-
formens finansiella effekter sker en överföring av finansiella till-
gångar från Allmänna pensionsfonden till statsbudgeten. Slutligt be-
slut härom fattas senast under hösten 1999. Inriktningen bör därvid
vara att infasningen sker i form av en engångsvis överföring från AP-
fonden till Riksgäldskontoret. Övergångsvis överförs under åren
1999 och 2000 ett belopp om 45 miljarder kronor per år.
Överföringen sker genom att första–tredje fondstyrelserna till
Riksgäldskontoret vartdera året gör fyra lika stora kvartalsvisa
betalningar i form av likvida medel.
Regeringens bedömning: Den slutliga storleken på den
finansiella infasningen av det reformerade ålderspensionssystemet
bör inte fastställas innan beslut har fattats om de exakta formerna för
värdeuppräkningen av pensionsrätter samt en fördjupad analys av
förutsättningarna för den framtida fondutvecklingen, främst vad avser
demografiska faktorer.
Promemorians förslag: Den finansiella infasningen förslogs ske
endera genom löpande överföringar motsvarande räntan på ett
kapitalbelopp på 300–350 miljarder kronor eller genom en engångsvis
överföring av detta belopp den 1 januari 1999.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i att det
bör ske en överföring från AP-fonden till staten med anledning av
pensionsreformen. Enligt en majoritet av remissinstanserna bör denna
ske i form av en engångsvis betalning. Flera remissinstanser pekar dock
på att det inte finns tillräckligt underlag för ställningstagande till
överföringens storlek och att den exakta utformningen av
indexuppräkningen ännu inte fastställts. Några remissinstanser förordar
därför en temporär lösning i avvaktan på slutligt ställningstagande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: AP-fonden skall
enligt lagen om socialavgifter (1981:691) användas för att finansiera
försäkringen för allmän tilläggspension (ATP). Denna försäkring inne-
fattar inte enbart ålderspension, utan även förtids- och efterlevande-
pension. Genom pensionsreformen överförs finansieringsansvaret för
dessa förmåner till statsbudgeten. Det är därför motiverat att AP-fonden
även framgent bidrar till finansieringen av dessa utgifter.
Genomförandet av ålderspensionsreformen kommer att medföra en
påtaglig belastning på statsbudgeten och ett ökat statligt lånebehov. Sett
över en längre tidsperiod kommer dessa effekter av pensionsreformen
att minska mätt i reala termer, men en viss belastning kvarstår även på
lång sikt.
Samtidigt förstärks AP-fondens finansiella netto. Det årliga avgifts-
underskott som råder för närvarande förbyts i ett överskott mellan av-
giftsintäkter och pensionsutbetalningar. Tillsammans med fondens av-
kastning innebär detta att AP-fonden får ett betydande finansiellt över-
skott och fondens behållning skulle, med rimliga antaganden om in-
komsttillväxt och avkastning, växa förhållandevis snabbt.
Pensionsreformens omfördelande effekter mellan staten och AP-fon-
den skall ses mot bakgrund av att ett bibehållande av nuvarande ordning
inte hade varit hållbart. Vid frånvaro av reform hade AP-fondens avgifts-
underskott fortsatt växa för att så småningom överstiga fondens avkast-
ning och fonden skulle tömmas även vid en god ekonomisk tillväxt. Fi-
nansieringen av ATP-systemet skulle således behöva stärkas förr eller
senare även utan reform.
Med den behållning AP-fonden har i dag kan den bedömas vara större
än vad som är motiverat för att fonden skall fylla sin buffertfunktion i
det reformerade ålderspensionssystemet. Genom att pensionssystemets
löpande finanser stärks minskar behovet av en fond. De löpande av-
giftsintäkterna kommer initialt att räcka för pensionsutbetalningarna.
Fondavkastningen behöver således inte tas i anspråk. Tvärtom beräknas
fonden varje år tillföras medel utöver avkastningen genom ett avgifts-
överskott. Om ungefär ett decennium, när antalet ålderspensionärer
växer, beräknas det uppkomma ett årligt underskott mellan avgiftsintäk-
ter och pensionsutgifter, som måste täckas med fondmedel. Hur stora
underskott och över hur långa perioder dessa varar är beroende av bl.a.
den demografiska och den samhällsekonomiska utvecklingen.
Det reformerade ålderspensionssystemet är i finansiellt hänseende
betydligt mer robust än det nuvarande systemet. Vid en svag tillväxt i av-
giftsunderlag och därmed avgiftsintäkter påverkas även värdeuppräk-
ningen av pensionsförmåner både vad gäller intjänad pensionsrätt och
utgående pension. Vidare är den årliga pensionsnivån vad avser pensio-
ner beräknade enligt reformerade regler avhängig förväntad medellivs-
längd, varför utgiftsnivån på sikt anpassas även till svängningar i den
demografiska utvecklingen som beror på förändrad medellivslängd. Det
innebär att påfrestningarna på buffertfonden blir mindre uttalade än med
dagens regler. Med rimliga antaganden kan framtida underskott täckas
med en fond som i utgångsläget är mindre än dagens. Mot den bakgrun-
den bör effekterna på statsbudgeten och statens lånebehov kompenseras
genom en överföring från AP-fonden.
En överföring från AP-fonden till statsbudgeten kan ske i olika
former. Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande Reformerat
pensionssystem (SOU 1994:20) att AP-fonden övergångsvis skulle
finansiera vissa pensionsutgifter som inte hör till den inkomstrelaterade
ålderspensioneringen, nämligen förtidspensioner för vissa årskullar,
änkepensioner enligt gamla regler samt övergångsvis garantipension.
Förslaget till infasning var så utformat att avlastningen av statsbudgeten
avtog över tiden, inte bara realt utan även nominellt.
Som framhålls i avsnitt 4 finns det emellertid starka skäl som talar
emot en sådan infasning av pensionsreformen. Den innebär bl.a. att ut-
gifterna inom förtidspensioneringen splittras upp efter ålderskategorier,
vilket försvårar en effektiv kontroll och uppföljning av dessa utgiftsom-
råden. Motsvarande kommer att gälla för efterlevandepensionen. Vidare
blir ålderspensionssystemet mindre robust, till följd av att det skall
finansiera utgifter som inte anpassas till den samhällsekonomiska ut-
vecklingen. Det är även principiellt olämpligt att i ett avskilt ålderspen-
sionssystem inkludera andra utgiftsslag än ålderspensioner.
Kompensationen av belastningen på statsbudgeten bör därför i stället
ske genom en direkt betalning från AP-fonden. Eftersom finansieringen
av vissa pensionsförmåner inom ATP förs över till statsbudgeten kan
även framgent hävdas att AP-fonden bidrar till att finansiera dessa för-
måner, om än indirekt via en överföring till statsbudgeten.
Hur stort belopp som bör överföras från AP-fonden till statsbudgeten
är en avvägning mellan två mål. Å ena sidan bör ökningen av statens
upplåning och därmed statsskuld i möjligaste mån begränsas. Å andra
sidan skall överföringen inte vara större än att AP-fonden, efter överför-
ingar, på lång sikt skall kunna fylla sin buffertfunktion inom pensions-
systemet. Detta är i sin tur avhängigt hur snabbt indexeringen av förmå-
nerna förmår anpassa ålderspensionssystemets utgifter till samhällseko-
nomiska eller demografiska svängningar som påverkar saldot mellan in-
komster och utgifter.
I propositionen om reformerat ålderspensionssystem
(prop 1993/94:250) angavs som en riktlinje att fondens behållning
aldrig bör understiga ett belopp motsvarande ett halvt års
pensionsutbetalningar. Det skulle med dagens förhållanden motsvara ca
75 miljarder kronor. Fonden bör emellertid normalt vara betydligt
större än så för att klara de finansiella påfrestningar den kan komma att
utsättas för. Det överförda beloppet bör därför sättas så att den s.k.
fondstyrkan, fondens behållning dividerad med årliga
pensionsutbetalningar, med god marginal hålls högre än ½.
Det reformerade ålderspensionssystemet kommer att innehålla en an-
passningsmekanism – den s.k. ”bromsen” – som innebär att uppräk-
ningen av pensionsförmånerna kan komma att reduceras om det före-
ligger risk för att systemet inte kommer att vara finansiellt hållbart, dvs.
att avgiftsinkomster jämte fondens kapital inte förmår finansiera pen-
sionsutgifterna. Buffertfondens storlek kommer därmed att ha en viss
betydelse för sannolikheten att mekanismen med reducerad
indexuppräkning skall behöva träda i kraft. Ju större fond desto mindre
risk för att bromsen måste användas. Mot detta skall emellertid vägas att
statens finanser blir starkare och statsskulden lägre ju större belopp som
förs över från AP-fonden till statsbudgeten. Hur stort belopp som bör
överföras är således en avvägning mellan å ena sidan önskemålet att
skydda uppräkningen av pensionsrätter och å andra sidan högre utgifter
för statsskuldsräntor och därmed högre skatter eller lägre offentliga
utgifter för andra ändamål.
En utgångspunkt bör vara att pensionssystemet, utan att uppräkningen
av pensionsrätter behöver bromsas, skall klara även längre perioder med
svag ekonomisk tillväxt och svag fondavkastning liksom nu förutsebara
förändringar i demografin. Men det är samtidigt inte rimligt att ställa
kraven så högt att AP-fonden även i extrema fall skall kunna täcka upp-
kommande underskott, eftersom det inte skulle medge någon större
kompensation av statsbudgeten. Det är naturligt att sådana situationer
hanteras med den säkerhetsventil som bromsen i indexuppräkningen är
avsedd att utgöra.
Hur bromsmekanismen i indexuppräkningen skall utformas utreds för
närvarande. Avsikten är att det till hösten 1998 skall föreligga ett förslag
i denna fråga. Riksdagen kan därmed ta ställning under våren 1999. Re-
geringen delar den syn som flera remissinstanser ger uttryck för att
frågorna om bromsmekanismens utformning och omfattningen på över-
föringen från AP-fonden är avhängiga varandra och därför bör övervägas
i ett sammanhang.
Under en lång övergångsperiod kommer ålderspensionsutgifterna att
domineras av pensioner beräknade enligt nuvarande regler. För dessa
pensioner sker ingen anpassning av nivåerna med hänsyn till förändringar
i förväntad medellivslängd. En ökad medellivslängd medför därför under
de närmaste decennierna högre totala pensionsutgifter. Erfarenheten
visar att det kan ske förhållandevis stora förändringar i medellivs-
längden. Det föreligger därför en osäkerhet om den framtida utgiftsut-
vecklingen och därmed även vad gäller belastningen på AP-fonden.
Vidare är fondens utveckling, vilket också illustreras av de kalkyler
som redovisas i departementspromemorian, starkt beroende av vilken
avkastning som uppnås på fondens tillgångar. För närvarande kan AP-
fonden uppvisa en förhållandevis hög real avkastning, men det råder en
betydande osäkerhet om den framtida utvecklingen.
Med hänsyn till dessa osäkerhetsfaktorer anser regeringen att det bör
ske en fördjupad analys av de faktorer som kan ha betydelse för AP-fon-
dens framtida utveckling innan ställningstagande kan göras om storleken
på en överföring.
Det är, inte minst med hänsyn till effektiviteten i AP-fondens förvalt-
ning, angeläget att klargöra fondens långsiktiga villkor. Inriktningen bör
därför vara att senast under hösten 1999 slutligen lägga fast storleken på
den finansiella infasningen.
Vad avser formerna för den finansiella infasningen kan regeringen
konstatera att de flesta remissinstanser förordar att den sker i form av
en engångsvis överföring framför en löpande överföring. Motivet är
främst att tydliggöra fördelningen av finansieringsansvaret för olika
pensionsförmåner. Ålderspensioneringens autonomi gentemot
statsbudgeten stärks om den inte belastas med en löpande betalning. AP-
fondens resultat och behållning blir en mer rättvisande indikator på
pensionssystemets finanser. På motsvarande sätt undviks den otydlighet
i statsbudgeten det innebär att ha en inkomstpost som kan framstå som
relativt godtyckligt bestämd. Det finns en risk att löpande överföringar
från AP-fonden kan komma att uppfattas som en allmän
finansieringskälla och skapa oklarhet i budgetprocessen. När tillräckligt
lång tid förflutit sedan beloppet fastställdes kan det i ett ansträngt
budgetläge vara svårt att motivera att beloppet skall ligga fast och inte
höjas. Risken är att ålderspensionssystemets autonomi går förlorad och
att dess långsiktiga hållbarhet gröps ur.
Med en engångsvis överföring undviks den uppblåsning av offentliga
sektorns balansräkning som pensionsreformen åstadkommer, dvs. att
stat och pensionssystem sammantaget har både stora skulder och
tillgångar. En överföring innebär visserligen ingen finansiell förbättring
för offentliga sektorn som helhet, dvs. inklusive ålders-
pensionssystemet, men i flera sammanhang, bl.a. vad avser de s.k.
konvergenskriterierna för EU:s ekonomiska och monetära union, spelar
bruttoskulden en viktig roll för bedömningen av den offentliga sektorns
finanser. En engångsvis överföring medför en påtaglig reduktion av
statsskulden och även den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld, den s.k. Maastricht-skulden, kan förväntas minska, om än
inte i samma omfattning.
Motivet för en löpande överföring är att det betalningsansvar som
statsbudgeten övertar inom ramen för ATP medför löpande betalningar.
Utgångspunkten att AP-fondens medel inte skall användas till annat än
att finansiera ATP-pensioner skulle då tala för att överföringen bör vara
löpande och inte överstiga detta belopp. Ett annat skäl för en löpande
överföring är hänsynen till trovärdigheten i det allmänna pensionssys-
temet. AP-fondens medel betraktas ofta som en garant för pensionsför-
månerna, att det är ”pensionärernas pengar”. En stor engångsöverföring
kan då komma att uppfattas som att pensionsrättigheterna får ett sämre
skydd. I formell mening utgör AP-fonden emellertid vare sig i dagens
eller det reformerade systemet någon formell garant för pensionsford-
ringarna, utan ålderspensionssystemet är ett fördelningssystem där de
som i dag förvärvsarbetar försörjer dagens pensionärer. Ytterligare ett
argument emot en engångsvis överföring är de effekter på de finansiella
marknaderna som en sådan engångsöverföring kan få.
Regeringen finner att inriktningen bör vara en engångsvis överföring.
Utan någon kompensation skulle statens lånebehov och därmed
statsskulden öka år 1999. Det kan inte uteslutas att detta felaktigt skulle
kunna komma att få negativa effekter på hur de offentliga finanserna
uppfattas bl.a. av aktörer på de finansiella marknaderna. Av detta skäl bör
det under åren 1999 och 2000 övergångsvis ske en överföring som
kompenserar för effekterna på statsbudgeten.
Enligt regeringens mening bör denna temporära överföring vara av
samma storleksordning som den förstärkning av AP-fondens löpande
finanser som blir effekten av ett fullt genomförande av ålderspensions-
reformen, inklusive finansiering. Förstärkningen av nettot mellan AP-
fondens avgiftsinkomster och pensionsutgifter jämte en viss ränteeffekt
av detta kan beräknas uppgå till ca 45 miljarder kronor. Om frågan om
formerna för ålderspensionssystemets finansiering inte kan finna en
lösning som kan trädda i kraft fr.o.m. år 1999, ligger nuvarande avgifts-
underlag kvar. Det medför att AP-fondens avgiftsintäkter blir mindre än
om ålderspensionsreformen genomförts i alla sina delar. Enligt
regeringens mening bör även i detta fall 45 miljarder kronor föras över
från ATP-fonden till statsbudgeten. En utebliven reglering av avgifts-
uttaget under år 1999 skall dock beaktas vid fastställandet av det slutliga
beloppet vid en engångsvis överföring.
Fondstyrelserna bör utan väsentliga problem kunna inleverera 45 mil-
jarder kronor årligen till Riksgäldskontoret i form av likvida medel. I
syfte att eliminera eventuella oönskade marknadseffekter kan det dock
vara önskvärt att beloppet uppdelas så att flera mindre överföringar görs
varje år. Det föreslås därför att fyra lika stora överföringar vardera görs
vid slutet av varje kvartal. Även för Riksgäldskontoret bör en sådan ord-
ning med ett jämnare likviditetsflöde vara positivt. Var och en av första–
tredje fondstyrelserna skall bidra till överföringen i förhållande till stor-
leken på de marknadsvärderade fondkapitalen.
34 Effekter för individer
34.1 Inledning
Det reformerade pensionssystemet skiljer sig från det nuvarande syste-
met bl.a. genom att det reformerade systemet bygger på livsinkomst-
principen. Det innebär att ålderspensionerna i större utsträckning än i
det nuvarande systemet är direkt relaterade till individernas inkomster
under livet. Livsinkomstprincipen innebär att varje avgiftsinbetalning till
det inkomstrelaterade ålderspensionssystemet påverkar den slutliga
pensionens storlek. I det reformerade pensionssystemet kan
pensionsrätt dessutom tjänas in för barnår och vid plikttjänstgöring.
Pensionsrätten grundas då på en fiktiv inkomst. Dessutom skall även
pensionsrätt tjänas in för studier finansierade med studiemedel.
I det nuvarande pensionssystemet är det endast inkomsterna under de
15 bästa åren som bestämmer pensionens storlek. För att erhålla
oavkortad inkomstrelaterad pension krävs det dessutom 30 års arbete
medan arbete därutöver inte ger någon ytterligare pensionsrätt. Däremot
betalas det in avgifter på alla löneinkomster i nuvarande system, även de
som tjänats in under den period som inte ingår i de 15 bästa åren liksom
under år utöver 30 års förvärvstid. Avgifter betalas dessutom på
inkomster över 7,5 basbelopp trots att ingen pensionsrätt ges på sådana
inkomster. Därmed är det ett svagt samband mellan vad en enskild
individ betalar in till systemet och vad han eller hon får ut i pension.
Syftet med detta avsnitt är främst att belysa systemegenskaper i det
reformerade pensionssystem. Detta sker genom att med olika exempel
redovisa hur förändringar i förvärvsmönster och inkomstutveckling
påverkar pensionens storlek i det reformerade pensionssystemet. I detta
sammanhang görs även jämförelser med det nuvarande pensions-
systemet. Att göra en jämförelse med pensionsnivåer i det nuvarande
pensionssystemet är dock egentligen inte möjligt. Eftersom ATP-
systemet inte visat sig vara finansiellt hållbart är detta en av
anledningarna till att pensionssystemet måste reformeras. ATP-
systemet är konstruerat för en ekonomi med en real tillväxt omkring
2 %. Det innebär att de tillväxtantaganden som används i detta
sammanhang är 2 %. För att jämförelser skall vara meningsfulla måste
nuvarande ATP-systems regler förändras på ett par punkter, vilket i sig
är reformer som måste finansieras.
Vidare analyseras det nuvarande och det reformerade
pensionssystemet ur ett jämställdhetsperspektiv. Dessutom diskuteras
det reformerade pensionssystemet ur ett generationsperspektiv.
Avslutningsvis redovisas ett antal individexempel, där pensionsnivåer
och kompensationsgrad i de olika systemet kan jämföras.
Individexemplen är inte valda så att de skall tolkas som exempel på
typiska individer, utan skall endast betraktas som några av flera miljoner
tänkbara exempel på pensionsutfall i det nuvarande och det reformerade
pensionssystemet. Exemplen är dock valda så att de illustrerar individer
som ”vinner” respektive ”förlorar” på en övergång till det reformerade
pensionssystemet.
34.2 Vad påverkar pensionens storlek?
Eftersom det reformerade pensionssystemet bygger på livsinkomstprin-
cipen är det av intresse att studera hur förändringar i livsinkomstmönster
för en enskild individ påverkar dennes pension. Det reformerade pen-
sionssystemet är avgiftsbestämt och konstruerat så att de utgående pen-
sionerna automatiskt anpassas till tillväxten. Den exakta förmånen är
således inte fastställd i förväg.
Det nuvarande pensionssystemet är förmånsbestämt. Det innebär att
förmånsnivån i systemet (60 procent av genomsnittet av de 15 bästa års-
inkomsterna) är fastställd i förväg och att avgiftssatsen anpassas till för-
månsnivån, så att avgifterna täcker utgifterna. Ett annat sätt att få balans
är att i stället anpassa förmånerna. Eftersom tillväxten, och då särskilt
under de senaste två decennierna, varit betydligt svagare än 2 %
(reallönen per anställd ökade med ca 0,3 procent per år i genomsnitt
under perioden 1975-1995) har höjningar av avgiftssatserna såväl som
försämringar i pensionsförmånerna behövt genomföras. Dessa föränd-
ringar har skett genom politiska beslut.
Förutsättningar
Som utgångspunkt för exemplen har valts individer som börjar arbeta
vid 23 års ålder och som går i ålderspension vid 65 år. De antas vara
ogifta vid pensionstillfället. Individerna antas vidare tjäna in hela pen-
sionen efter att det reformerade pensionssystemet trätt i kraft, vilket
gör att det reformerade systemets egenskaper kan framhållas. Om inte
annat anges, antas den allmänna lönetillväxten och premie-
reservsystemets avkastning vara 2% realt. I ett av de beskrivna exemplen
nedan visas emellertid hur stor pensionen blir vid antaganden om en
högre avkastning på premiereserven än 2 %. Vidare antas den enskildes
löneutvecklingen stå realt stilla under de sista fem åren av förvärvslivet.
En vanlig utveckling för de flesta förvärvsarbetande är att den reala
löneutvecklingen står still eller t.o.m. faller under slutet av förvärvslivet,
bl.a. beroende på att många väljer att minska arbetstiden mot slutet av
den förvärvsaktiva tiden. Samtliga belopp är beräknade i 1998 års
prisnivå. Delningstalet liksom arvsvinstfaktorer utgår från 1997 års
medellivslängd. Eftersom avsikten med exemplen i detta delavsnitt
främst är att visa effekterna av de förändrade intjänandereglerna
(livsinkomstprincipen och 15/30 års regeln) har vi valt att låta
intjänandetaket vara inkomstindexerat istället för prisindexerat i det
nuvarande pensionssystemet, vilket i sig är en reformering av ATP som
måste finansieras. Vi avviker således från att göra en jämförelse med ett
ATP-system med helt bibehållna regler. Ett ATP-system med
prisindexerat tak skulle i de flesta fall ge lägre pensioner än vad som
visas i exemplen nedan. Ett bibehållet ATP-system med prisindexerat
tak hade så småningom inneburit att även lågavlönade hade fått
inkomster över intjänandetaket och därmed hade pensionerna fått
karaktären av grundpension, lika stor för alla. I avsnitt 34.5 har däremot
individexemplen beräknats med ett ATP-system där taket är prisindexe-
rat, varvid effekten av ett prisindexerat tak framgår.
För enkelhetens skull antas dessutom att premiepensionens storlek
vid pensionstillfället beräknas på samma sätt som den del av pensionen
som härrör från fördelningssystemet. I verkligheten bestäms
begynnelsepensionens storlek av summan av inkomstpensionen och
premiepensionen. Dessa fastställs var för sig på olika grunder. Inkomst-
pensionen i det reformerade fördelningssystemet bestäms av de
intjänade pensionsrätterna, vilka varje år räknas om med hänsyn till
inkomstindexets utveckling, arvsvinster, förvaltningskostnader och av
delningstalet som återspeglar återstående livslängd samt en viss
tillgodoräknad framtida real inkomsttillväxt representerad av normen för
följsamhetsindexering. Premiepensionens storlek beräknas med
utgångspunkt från tillgodohavandet på pensionsspararens premie-
pensionskonto, som beror på den historiska avkastningen på fond-
andelarna och i likhet med inkomstpensionen på arvsvinster och förvalt-
ningskostnader. Premiepensionen tas ut livsvarigt och kan antingen vara
uttryckt som ett visst antal fondandelar, vilka då kommer att variera i
storlek med förändringarna i fondandelarnas värde under
pensionsutbetalningstiden, eller omvandlas till en traditionell livränte-
försäkring med ett fast månadsbelopp.
Om inte annat anges har i exemplen nedan individernas inkomster
valts så att de inte har rätt till garantipensionsutfyllnad. Avdrag för
allmän pensionsavgift, vid fastställande av pensionsgrundande inkomst,
har i båda systemen gjorts med 6,95 %.
1. Den egna lönetillväxten avviker från den allmänna
I det reformerade systemet är de intjänade pensionsrättigheterna
inkomstindexerade, dvs. de skrivs upp i takt med den allmänna
inkomsttillväxten. Genom inkomstindexering av intjänad pensionsrätt
har således inte endast den egna lönetillväxten betydelse för storleken
av individens pension. ”Räntan” i systemet motsvarar utvecklingen av en
genomsnittsinkomst. Ju högre räntan är, desto mer växer individens
fiktiva pensionskapital. För en given individuell inkomstutveckling ger
det reformerade systemet därför en högre kompensationsnivå ju högre
den allmänna inkomsttillväxten är. I nuvarande system påverkas
pensionen och kompensationsnivån inte alls av den allmänna inkomst-
tillväxten (men naturligtvis av individens egen inkomstutveckling). Detta
framgår av redovisningen i tabell 34.1 nedan.
Tabell 34.1 visar, för en individ som haft en jämn löneutveckling år
för år, pensionens storlek i procent av slutlönen i några olika tillväxtal-
ternativ. Individens begynnelselön antas vara densamma i de olika alter-
nativen (13 000 kr per månad vid 23 års ålder). Lönen växer realt med
1 % per år respektive 2 % per år. I sistnämnda fall uppgår således slut-
lönen till ett högre belopp (26 500 kronor per månad jämfört med
18 600 kronor per månad vid 1 % årlig real tillväxt).
Om individens inkomst ökar i långsammare takt än den allmänna, t. ex.
med 1 % per år jämfört med en allmän tillväxt på 2 %, kommer indivi-
dens pensionsrätter att räknas upp med denna högre ”ränta”. Individen får
därför en högre kompensationsnivå än om den allmänna inkomst-
tillväxten hade sammanfallit med den egna. Personer med svag inkomst-
tillväxt i förhållande till den genomsnittliga gynnas således i det
reformerade systemet.
Om individens inkomst i stället ökar snabbare än den allmänna blir
kompensationsnivån lägre än om den egna inkomsttillväxten hade sam-
manfallit med den allmänna. I det nuvarande pensionssystemet har den
allmänna inkomsttillväxten ingen betydelse alls för den egna pensionens
storlek, vilket framgår av tabell 34.1.
Tabell 34.1 Pension och kompensationsgrad vid olika egen och allmän
inkomsttillväxt
Realinkomstutvecklin
g
Reformerat
pensionssystem
Nuvarande
pensionssystem*
Egen
Allmän
Kronor/
mån
% av
slutlön
Kronor/
mån
% av
slutlön
1%
1%
10 200
55
11 000
59
2%
2%
14 700
56
14 800
56
1%
2%
12 200
66
11 000
59
2%
1%
12 400
47
14 800
56
* inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras
2. Livsinkomst kontra 15-årsregeln
Vid 2 % tillväxt blir pensionen för en genomsnittlig individ ungefär lika
hög i det reformerade systemet som i det nuvarande pensionssystemet,
under förutsättning att individen tjänar in pensionsrätt under drygt 40 år.
Vilket system som ger högst pension, vid en given egen inkomsttillväxt,
varierar emellertid mycket mellan olika individer.
I figur 34.1 visas exempel på livsinkomstbanor för en individ som har
en jämn och flack inkomstutveckling och en annan individ som har en
ojämn och brantare inkomstutveckling. Individ A , en medelinkomst-
tagare, antas ha en inkomstutveckling som följer den allmänna. Individ
B, har ett karriäryrke, vilket innebär att inkomstutvecklingen ökar
snabbare än den allmänna under en stor del av förvärvslivet.
Figur 34.1 Livsinkomstbanor
I tabell 34.2 framgår att pensionen för individ A, som har en jämn in-
komstprofil, blir i det närmaste densamma i de båda pensionssystemen.
Däremot kommer individ B att få en lägre pension i det reformerade
pensionssystemet jämfört med i det nuvarande systemet. Detta
illustrerar skillnaden mellan livsinkomstprincipen och 15-års regeln. I
det nuvarande pensionssystemet räknas endast de 15 bästa åren, vilka
ofta infaller i slutet av förvärvslivet. Det innebär att de relativt sett låga
inkomster som individ B har tidigt i livet inte påverkar dennes pension i
det nuvarande pensionssystemet. I det reformerade pensionssystemet
räknas alla inkomster in oavsett när de tjänats in. Individ A:s inkomster
är jämnt fördelade över tiden och växer i takt med den allmänna
inkomstutvecklingen. De inkomster som är intjänade tidigt i livet
kommer därmed att väga lika tungt som de inkomster som tjänas in i
slutet. 15-års regeln och livsinkomstprincipen ger därmed i stort sett
samma pension för en person med individ A:s inkomstprofil.
Tabell 34.2 Pension och kompensationsgrad vid olika inkomstprofil.
Individ A har en begynnelselön på 13 000 kr/mån och individ B
15 000 kr/mån
Reformerat system
Nuvarande system*
Pension
kronor/mån
% av
slutlön
Pension
kronor/mån
% av
slutlön
Individ A, jämn inkomst-
profil
14 700
56
14 800
56
Individ B, brant inkomst-
profil
22 000
43
27 000
52
*inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras
3. Olika antal intjänandeår
I det reformerade systemet finns ingen begränsning vad gäller antal år
som grundar pensionsrätt. Varje års inkomst bidrar till att höja den slut-
liga pensionen. Omvänt gäller att varje års uppehåll med förvärvsarbete -
som inte grundar pensionsrätt på annat sätt, t. ex. barnårsrätt - att den
slutliga pensionen blir lägre än vad den annars skulle ha varit.
För en person med en årsinkomst som utvecklas i takt med den all-
männa realinkomstutvecklingen förändras den reformerade pensionen
proportionellt med förvärvstidens längd. Detta gäller således en individ
vars inkomster inte överstiger intjänandetaket. Likaså gäller detta endast
för en person som inte är berättigad till garantipension. Om personen
arbetar kortare tid bli pensionen lägre. För pensionsutfallet spelar det i
princip ingen roll om denne förkortar förvärvslivet genom att börja
arbeta senare eller genom att ta en arbetsfri period mitt i livet.
I nuvarande pensionssystem ger förvärvsåren utöver de 30
erforderliga åren för oavkortad pension inte upphov till någon högre
pension för individen. I det fall att lönenivån under de 15 bästa
inkomståren (vilka ofta sammanfaller med de sista förvärvsåren) inte
påverkas av i vilken utsträckning individen har arbetat tidigare under den
yrkesaktiva tiden, blir således den slutliga pensionen densamma antingen
personen börjar förvärvsarbeta omedelbart efter avslutad skolgång eller
först några år därefter eller gör ett upphåll med förvärvsarbete under en
period.
I tabell 34.3 nedan visas hur stor den inkomstrelaterade ålderspensio-
nen blir i det reformerade systemet med mellan 30 och 45 års för-
värvstid och pensionering vid 65 år.
Tabell 34.3 Pensionens storlek vid olika antal intjänandeår i reformerat
och nuvarande pensionssystem för en person med jämn inkomstutveckling
och en slutlön på ca 28 000 kr/mån.
Reformerat system
Nuvarande system*
Antal intjänande-
år
pension
kr/mån
% av
slutlön
pension
kr/mån
% av slut-
lön
45
16 800
60
15 600
56
40
14 900
53
15 600
56
35
12 900
46
15 600
56
30
11 000
39
15 600
56
* inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras
Det reformerade systemet blir relativt sett förmånligare ju längre den
förvärvsverksamma tiden är. Detta är en konsekvens av att sambandet
mellan avgifter och förmåner stärkts i det reformerade systemet. Indivi-
den får således större möjligheter att själv påverka den slutliga pensio-
nens storlek. Varje utökad arbetsinsats under ett år, t.ex. heltids- i stället
för deltidsarbete, bidrar till att höja pensionen. Enligt nuvarande regler
påverkas pensionen endast om förvärvsåret i fråga ingår bland de 15
bästa inkomståren. Likaså ger varje extra förvärvsår högre pension i det
reformerade systemet. I nuvarande system ger förvärvsår utöver de be-
hövliga 30 åren inget ytterligare påslag på pensionen.
Det nuvarande pensionssystemet är mer generöst än det reformerade
vad gäller kravet på intjänandetid för att erhålla en pension kring 55 % av
slutlönen. Om alla skulle välja att arbeta endast 30 år skulle, men om
ATP-systemet inte vara hållbart eftersom systemet förutsätter att
avgifter betalas in under en längre period. Samtidigt innebär det
nuvarande systemets intjänanderegler att det inte lönar sig att arbeta mer
än 30 år i pensionshänseende, såvida inte dessa ytterligare år skulle ingå
i de 15 bästa åren. Därmed är det reformerade pensionssystemet mer
rättvist eftersom varje ökning av inbetald avgift resulterar i ökad pension
(förutsatt att individen inte har så låga inkomster att han eller hon
erhåller garantipension).
4. Pensionstidpunkt
I det nuvarande pensionssystemet kan pensionspoäng endast tjänas in
t.o.m. 64 års ålder. I det reformerade pensionssystemet finns det
däremot inte någon övre åldersgräns för intjänande av pensionsrätt. En
individ har med andra ord möjlighet att tjäna in fler pensionsrätter
genom att arbeta fler år, höja den totala livsinkomsten och därigenom
höja det månatliga pensionsbeloppet.
Om personen går i pension efter 65 år blir det årliga pensionsbeloppet
högre enligt både det reformerade och det nuvarande regelsystemet.
Tiden som pensionär blir ju då kortare; med samma beräknade livspen-
sion men färre år blir därför årsbeloppet högre. Därutöver gäller i det
reformerade pensionssystemet att ytterligare pensionsrättigheter tjänas
in efter 65 års ålder.
För en individ som går i pension före 65 år blir den årliga pensionen
på motsvarande sätt lägre eftersom pensionen då skall utbetalas i fler år.
Den reformerade pensionen blir lägre också av den anledningen att indi-
viden har mindre intjänad pensionsrätt.
I tabell 34.4 har pensionens storlek i det reformerade respektive det
nuvarande systemet beräknats vid olika pensionsålder för en person som
börjar arbeta vid 23 års ålder med en årsinkomst som utvecklas i takt
med den allmänna reallöneutvecklingen. Vid pensionsuttag före 65 år
påverkas den intjänade pensionsrätten i det här exemplet både i det
reformerade och i det nuvarande systemet. Vid pensionering mellan 61
och 65 års ålder är den inkomstrelaterade ålderspensionen ungefär lika
stor i det två systemen. Fortsatt förvärvsarbete efter fyllda 65 år ger
ytterligare pensionsrätter i det reformerade systemet, vilket leder till att
pensionen ökar mer än i det nuvarande pensionssystemet.
Tabell 34.4 Pensionens storlek vid olika pensionsålder för en person som
börjar arbeta vid 23 års ålder. Begynnelselön på 13 000 kr/mån. 2 % egen
reallönetillväxt t.o.m. 59 år sedan oförändrad lön. Slutlön 26 500 kr/mån.
Reformerat system
Nuvarande system*
Pensions-
ålder
Pension
kr/mån
% av slutlön
Pension
kr/mån
% av slutlön
61 år
10 400
39
10 600
40
62 år
11 400
43
11 700
44
63 år
12 400
47
12 700
48
64 år
13 500
51
13 700
52
65 år
14 700
56
14 800
56
66 år
16 100
61
16 000
60
67 år
17 600
66
17 300
65
68 år
19 300
73
18 500
70
69 år
21 300
80
19 800
75
70 år
23 400
88
21 000
79
* inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras
5. Deltidsarbete
Som en följd av livsinkomstprincipen, reducerar deltidsarbete alltid pen-
sionen i det reformerade pensionssystemet. Det har dock ingen
betydelse när i livet deltidsarbetet sker.
I det nuvarande pensionssystemet minskar däremot pensionen endast i
det fall att deltidsarbetet påverkar lönen under de 15 bästa åren, vilka
oftast infaller i slutet av förvärvstiden. Däremot minskar pensionen inte
alls i det nuvarande systemet om deltidsarbetet infaller tidigt i livet.
Emellertid är deltidsarbete tidigt i livet oftast föranlett av vård av små
barn. I det reformerade pensionssystemet kompenseras föräldern genom
barnårsrätten, vilket betyder att pensionen i ett sådant fall inte försämras
jämfört med om personen hade arbetat heltid. Se vidare under punkt 5.
Barnår. För den som arbetar deltid hela eller nästan hela sitt förvärvsliv,
vilket är vanligt i vissa yrken, påverkas pensionen förhållandevis lika
mycket i båda systemen jämfört med om han eller hon hade arbetat hel-
tid.
6. Barnår
En person som arbetar deltid eller som helt avstår från förvärvsarbete
under en period i livet för att vårda små barn kompenseras i pensions-
hänseende genom att pensionrätt för barnår tillgodoräknas. Betydelsen
av barnårsrätten är väsentlig. Om inte barnårsrätten hade ingått i det
reformerade pensionssystemet hade pensionen för en person som t.ex.
fått 2 barn och som hade stannat hemma på heltid i sju år varit ca 15 %
lägre.
Rätten gäller under varje barns fyra första levnadsår (till det yngsta
barnet har fyllt fyra år om man har fleral små barn). Barnårsrätten räknas
fram på tre sätt, och det alternativ som är mest gynnsamt för den
enskilde används vid beräkning av pensionsrätt. Eftersom två av de tre
alternativen t.o.m. kan ge högre pensionsrätt än utan barn blir kompensa-
tionen i pensionshänseende också normalt mycket god. Alternativen är:
1. en utfyllnad upp till summan av den enskildes pensionsgrundande
inkomst året före barnets födelse.
2. en utfyllnad upp till 75 % av den genomsnittliga pensionsgrundande
inkomsten för alla försäkrade mellan 16 och 64 år.
3. det för intjänandeåret gällande ett inkomstbasbelopp plus den egna
inkomsten.
Alternativ 1. kan sägas vara mest gynnsam för personer med hög eller
ganska hög lön som minsat sin arbetstid kraftigt efter barnets födelse.
Alternativ 2. kan sägas vara mest gynnsam för personer med låg lön och
personer som saknade arbete innan barnet föddes. Alternativ 3 är mest
gynnsam för den som fortsätter att förvärvsarbeta i oförändrad
omfattning under barnåren, och som då får tillgodoräkna sig en högre
pensionsgrundande inkomst under dessa år.
För att illustrera barnårsrätten har tre kvinnor valts som samtliga arbe-
tar heltid och har en jämn lönetillväxt som följer den allmänna.
(Exemplen kan likaväl gälla en man.) Vid 28 års ålder får de sina första
barn och tre år senare föds det andra barnet. För en kvinna som, i detta
exempel, har en begynnelselön på 13 000 kronor per månad och som
stannar hemma på heltid i sju år är alternativ 1., dvs. utfyllnad till den
inkomst hon hade före barnets födelse, det mest gynnsamma. Av tabell
34.5 framgår att hennes pension endast blir marginellt lägre än om hon
inte hade haft barn. Att pensionen trots barnårsrätt blir något lägre
hänger samman med att den bakomliggande inkomsten inte räknas upp
med inkomstindex utan med prisindex under perioden med barnår. I det
nuvarande pensionssystemet påverkas pensionen inte alls. I tabell 34.6
visas ett exempel på en kvinna som tjänar på barnårsrätten. Hon antas ha
en begynnelselön på endast 10 000 kronor per månad. För hennes del är
alternativet 2. mest gynnsamt. Av tabellen framgår att hon får en högre
pension än om hon inte hade fått barn. I tabell 34.5 visas ytterligare en
kvinna som tjänar på barnårsrätten. Hon väljer att arbeta heltid under
barnåren, förutom de två år hon erhåller föräldrapenning. För henne är
alternativ 3. det mest gynnsamma alternativet. Av tabellen framgår att
hon även får en högre pension än om hon inte hade fått barn.
Tabell 34.5 Pensionsnivå vid barnårsrätt för en person som börjar arbeta
vid 23 års ålder med en begynnelselön på 13 000 kr/mån.
Reformerat
pensionssystem
Nuvarande
pensionssystem*
Heltid hela livet, utan barn
14 700
14 800
Hemma på heltid i sju år
14 600 (Alt. 1)
14 800
Hemma ett år med vardera
barn, annars heltid
15 200 (Alt. 3)
14 800
* inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras
Tabell 34.6. Pensionsnivå vid barnårsrätt för en kvinna som börjar arbeta
vid 20 års ålder med en begynnelselön på 10 000 kr/mån.
Reformerat
pensionssystem
Nuvarande
pensionssystem*
Arbete hela livet, utan
barn
13 000
12 300
Hemma på heltid i sju
år med barn
13 300 (Alt. 2)
12 300
* inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras
7. Premiepensionssystemets avkastning
I samtliga ovanstående exempel har det antagits att avkastningen i
premiepensionssystemet är densamma som den allmänna inkomsttill-
växten. Avkastningen i premiepensionssystemet kan avvika från den
allmänna inkomsttillväxten. I det fall avkastningen skulle komma att
överstiga inkomsttillväxten kommer pensionen i det reformerade syste-
met att bli större än vad som redovisats i exemplen ovan. I tabell 34.7
visas pensionens storlek vid några alternativa avkastningsantaganden.
Exemplen skall inte betraktas som sannolika utfall utan är avsedda att
illustrera pensionssystemets känslighet för olika avkastningsantaganden.
I tabell 34.7 framgår att en person med begynnelselön på
13 000 kronor per månad, med en avkastning i premiepensionssystemet
på i genomsnitt 3 % per år, skulle erhålla en pension som vore ca
500 kronor högre per månad jämfört med om avkastningen hade varit
2 % per år. En avkastning på t.ex. 6 % per år skulle ge ytterligare ca
1 900 kronor högre pension.
Tabell 34.7 Pension vid olika nivå på avkastningen i
premiepensionssystemet för en person som börjar arbeta vid 23 års ålder
med en begynnelselön på 13 000 kr/mån. Egen och allmän lönetillväxt 2 %
realt.
Real avkastning i premiepen-
sionssystemet
Pension
kronor/mån
% av slutlön
2 %
14 700
56
3 %
15 200
57
4 %
15 900
60
5 %
16 700
63
6 %
17 800
67
8. Följsamhetsindexering
Genom delningstalet tillgodoräknas pensionären en form av förskot på
en förmodad framtida årlig tillväxt, som motsvarar normen för följsam-
hetsindex som är 1,6. Pensionen omräknas sedan varje år från och med
det andra pensionsåret med utgångspunkt från inkomstindexets avvikelse
från den redan tillgodoräknade normen. Om den faktiska nominella
lönetillväxten, som avspeglas i inkomstindexet, skulle bli högre än nor-
men 1,6 kommer pensionen således att öka med mellanskillnaden
mellan den faktiska tillväxten och normen. Skulle den faktiska tillväxten
bli lägre än normen sker en nedskrivning av pensionen på motsvarande
sätt. Det innebär att den nominella inkomsttillväxten i samhället får en
betydelse för pensionens storlek även efter pensionstillfället. I det nuva-
rande pensionssystemet finns ingen sådan mekanism, utan pensionen
räknas i princip endast upp med inflationen.
Följsamhetsindexeringens effekt på pensionsutvecklingen kan
illustreras med ett exempel. Eftersom avsikten med detta exempel är att
visa principen för följsamhetsindexering antas för enkelhetens skull här
att premiepensionen utvecklas i samma takt som den del av pensionen
som härrör från fördelningssystemet. Begynnelsepensionen är i
exemplet 10 000 kr/mån. Under pensionstiden kommer pensionen varje
år att räknas om med hänsyn till inkomsttillväxten i det fall den avviker
från normen. Pensionsförmånens utveckling under olika
tillväxtantaganden visas i figur 34.2. Inflationen antas i detta exempel
vara noll och tillväxten antas hålla en konstant takt under hela
perioden.Om tillväxten överstiger 1,6 % ökar pensionen realt över tiden
från den initiala nivån på 10 000 kr per månad. Om tillväxten ligger på en
konstant nivån under 1,6 % sjunker pensionen över tiden. Vid en tillväxt
på 1,6 % blir pensionen konstant över tiden. I det nuvarande
pensionssystemet skulle pensionen vara nominellt oförändrad under
hela pensionstiden om inflationen vore noll. Detta innebär således att i
det reformerade pensionssystemet kommer pensionen, efter avdrag för
normen, följa de förvärvsaktivas standardutveckling, vilket inte är fallet i
det nuvarande systemet.
Figur 34.2. Följsamhetsindexerad pension
9. Förändrad medellivslängd
I det reformerade pensionssystemet kan begynnelsepensionen komma
att variera för individer tillhörande olika årskullar, trots att
pensionsbehållningen är densamma. I det reformerade pensionssystemet
beaktas förändringen i medellivslängden automatiskt genom att
delningstalet speglar sådana förändringar. Definitiva delningstal för
respektive årskull fastställs det år årskullen ifråga fyller 65 år.
Underlaget för delningstalet utgörs i princip av den senast kända
livslängdsstatistiken. Därmed kan olika årskullar få olika delningstal.
Om medellivslängden ökar kommer delningstalet också att öka varvid
den årliga pensionen blir lägre. Underlaget för de delningstal som an-
vänts i beräkningarna ovan är 1997 års medellivslängd. Skulle medel-
livslängden vara t.ex. ett år längre får detta till följd att pensionen
minskar med omkring 6 procent jämfört med de beräkningar som redo-
visats ovan. Emellertid är det rimligt att anta att en ökad medellivslängd
även innebär att folkhälsan förbättras. Om befolkningen blir friskare och
lever längre bör den även kunna arbeta längre. Det finns därför anledning
att tro att den genomsnittliga pensionsåldern kan komma att stiga i takt
med ökad medellivslängd. Om individen väljer en högre pensionsålder
blir också pensionen högre.
I det nuvarande pensionssystemet leder en ökning av medellivslängden
inte till någon direkt påverkan på pensionsnivån. Däremot krävs en an-
passning, antingen via höjda avgifter eller sänkt förmånsnivå, för att
systemet skall vara finansiellt hållbart.
10. Garantipension och marginaleffekter
I det reformerade pensionssystemet är grundskyddet utformat så att det
ger en garanterad lägsta pension på 2,13 prisbasbelopp för en ogift pen-
sionär och 1,9 prisbasbelopp till en gift pensionär. Garantipensionen
trappas av med 100 % mot inkomstgrundad pension (IGP) upp till 1,26
prisbasbelopp för ogifta och upp till 1,14 prisbasbelopp för gifta och
med 48 % därutöver. För en ogift person med en IGP över ca 3,1
prisbasbelopp utgår ingen garantipension alls.
Ökade livsinkomster resulterar alltid i en ökad inkomstgrundad pen-
sion. Till följd av grundskyddets utformning kommer den utbetalda pen-
sionen inte alltid att öka proportionellt mot ökningen av IGP. Föränd-
ringar av den totala pensionen i förhållande till förändringar av IGP kan
beskrivas i termer av marginaleffekter. Med marginaleffekter menas i
detta sammanhang andelen av en ökning av IGP som inte ger upphov till
en ökning av den utbetalda pensionen. Den utbetalda pensionen kan
vidare beräknas före eller efter skatt. Eftersom bostadsstödets
utformning är föremål för ytterligare utredning tas marginaleffekter
som kan uppkomma till följd av bostadsstödet inte upp här, trots att
bostadsstödet ger betydande marginaleffekter inom nuvarande system
och sannolikt också i det reformerade systemet.
I figur 34.3 visas marginaleffekter efter skatt både i det nuvarande och
i det reformerade pensionssystemet. I det reformerade
pensionssystemet får grundskyddets utformning till följd att, för en
ogift pensionär som haft mycket låga inkomster under sin förvärvsaktiva
tid och som därmed erhållit en IGP lägre än 1,26 basbelopp, en ökad
arbetsinsats inte ger något utbyte alls i högre pension. Marginaleffekten
för personer med IGP upp till 1,26 prisbasbelopp är 100 %.
Marginaleffekten sjunker sedan vid högre IGP ned till ca 60 % inom ett
intervall mellan 1,26 och ca 3,1 basbelopp (vid en kommunalskatt på
31,66 %). Jämfört med det nuvarande pensionssystemet är
marginaleffekterna i det reformerade pensionssystemet något lägre
inom intervallet 1,26 till ca 1,5 prisbasbelopp men däremot högre inom
intervallet 1,5 till ca 3,1 prisbasbelopp.
Figur 34.3 Marginaleffekter i det reformerade och det nuvarande pensions-
systemet för en gift pensionär vid en kommunalskatt på 31,66 %
Nivån på grundskyddet i det reformerade pensionssystemet är något
högre än i det nuvarande pensionssystemet. Skillnaderna åskådliggörs i
figur 34.4.
Figur 34.4 Nettopension för en ogift pensionär i det reformerade och det
nuvarande pensionssystemet. Kommunalskatt 31,66 %
I det reformerade pensionssystemet innebär garantipensionens utform-
ning att den lägsta pensionen för en ogift pensionär uppgår till 4 694 kr
per månad efter skatt (räknat efter 1998 års prisbasbelopp och med en
kommunalskatt på 31,66 %). I nuvarande system ger grundskyddet i
form av folkpension och pensionstillskott en sammanlagd pension på
4 596 kr netto (räknat med 1998 års prisbasbelopp och med en kommu-
nalskatt på 31,66 %), dvs. 98 kr mindre per månad efter skatt för en
person med mycket låg inkomstrelaterad pension.
I tabell 34.8 visas dessutom några exempel på hur en förändrad livs-
inkomst förändrar pensionen för individer som har låga inkomster. Indi-
viderna antas börja arbeta vid 23 års ålder och gå i pension vid 65 år.
Lönen antas växa år för år med 2 % till och med 59 års ålder varefter
lönenivån förblir konstant. Allmän lönetillväxt antas vara 2 % och av-
kastning på premiereserven antas uppgå till 3 %.
Tabell 34.8 Lön, inkomstrelaterad pension samt garantipension inom det
reformerade pensionssystemet för en ensamstående pensionär. 1998 års
prisbasbelopp. 42 intjänandeår. Pension vid 65 år. 31,66 %
kommunalskatt.
Begynnelse
-lön
kr/mån
Slutlön
kr/mån
IGP
kr/mån
(basbelopp/år)
Garanti-
pension,
kr/mån
Total
pension,
brutto,
kr/mån
Total pen-
sion, netto,
kr/mån
0
0
0
6 461
6 461
4 694
3 300
6 600
3 822 (1,26)
2 639
6 461
4 694
5 200
10 600
6 067 (2,0)
1 561
7 628
5 584
6 500
13 200
7 583 (2,5)
834
8 417
6 186
7 700
15 800
9 100 (3,0)
106
9 206
6 752
8 000
16 200
9 320 (3,0725)
0
9 320
6 827
Av tabell 34.8 framgår att en person utan några inkomster alls under
livet erhåller en total pension på ca 4 700 kronor per månad netto. För
personer som tjänat in en inkomstrelaterad pension mindre än 1,26 pris-
basbelopp, ger ökade inkomster och pensionsrätt inget utbyte i pension.
Vid inkomstnivåer därutöver kommer en inkomstökning alltid att
resultera i en ökad total pension, dock ej proportionellt mot inkomst-
ökningen. För personer som tjänat in en inkomstrelaterad pension över-
stigande ca 3,07 prisbasbelopp utgår ingen garantipension alls. Vid
inkomstökningar över denna nivå kommer därmed utbytet av en ökad
inkomst bli maximalt. I tabellen framgår också exempel på vilka
inkomstlägen som kan resultera i de olika nivåerna på den inkomst-
grundande pensionen.
De flesta erhåller även pension från sin avtalsförsäkring när de ålders-
pensioneras. Tjänstepensionen är inkomstrelaterad och kompensationen
beräknas i stort sett lika inom de olika avtalsområdena. Kompensationen
uppgår inom de flesta avtalsområden till 10 % av den s.k. pensionslönen
så länge den inte överstiger 7,5 basbelopp. Pensionslönen i sig kan be-
räknas på något skilda sätt inom olika avtalsområden.
Reglerna för hur tjänstepensioner påverkar grundskyddet är olika i det
nuvarande och det reformerade pensionsystemet. I det nuvarande pen-
sionssystemet påverkas inte pensionstillskottet av eventuell tjänstepen-
sion. Däremot avtrappas det särskilda grundavdraget med hänsyn till
både ATP-pension och tjänstepension. I det reformerade pensionsyste-
met skall garantipensionen inte avräknas mot tjänstepension. Detta får
främst betydelse för nettopensionsnivåer och i mindre utsträckning även
för marginaleffekter. I figur 34.5 framgår att skillnaden i nettopension i
det reformerade pensionssystemet jämfört med det nuvarande pen-
sionssytemet som mest uppgår till 600 kronor, då tjänstepension
inkluderas.
Figur 34.5 Skillnader i nettopension i det reformerade pensionssystemet
jämfört med det nuvarande pensionssystemet för en ogift pensionär. 1998 års
prisbasbelopp. 31,66 % kommunalskatt
34.3 Pensionssystemet ur ett jämställdhetsperspektiv
En principiellt viktig skillnad mellan det reformerade och det nuvarande
pensionssystemen är skillnaden i hur pensionen beräknas. I det nuvaran-
de pensionssystemet är pensionen förmånsrelaterad, dvs. den utgår med
60 % av medelinkomsten av de 15 bästa årens inkomster. I det reforme-
rade pensionssystemet är pensionen avgiftsrelaterad, dvs. den utgår med
en viss andel av den inbetalda avgiften. Det reformerade pensionssyste-
met är således mer försäkringsmässigt än det nuvarande.
Vidare är det nuvarande pensionssystemet till största delen skatte-
finansierat medan det reformerade pensionssystemet i huvudsak är av-
giftsfinansierat. Sett ur jämställdhetssynpunkt är det av intresse att stu-
dera vad kvinnor respektive män som grupp erhåller i pension jämfört
med vad de betalar in till pensionssystemet. Huruvida ålderspensions-
systemet systematiskt omfördelar pensionsförmåner mellan män och
kvinnor är därför intressant att analysera.
Inom ramen för Kvinnomaktsutredningen har Ann-Charlotte Ståhlberg
& Stig Tegle , i en artikel analyserat det nuvarande och det reformerade
pensionssystemets ur ett jämställdhetsperspektiv. Dessutom har
Ståhlberg i en tidigare studie för Pensionsarbetsgruppens räkning stude-
rat kvinnors och mäns ATP . Regeringen ansluter i stora drag till de slut-
satser som framkommer i dessa båda studier. Följande beskrivning av
jämställdhetsaspekten anknyter därför till den analys och de slutsatser
som framförs i de båda studierna.
Nuvarande pensionssystem – omfördelning mellan könen
En analys av pensionens storlek i förhållande till inbetalda avgifter visar
att det i det nuvarande pensionssystemet, p.g.a . 15-30 regeln, sker en
systematisk omfördelning från personer som har ett långt yrkesliv med
svag realinkomstutveckling över tiden till personer som har ett relativt
kort yrkesliv, en ojämn inkomstutveckling och en snabb reallönetillväxt.
Det betyder således att personer som har en svag reallöneutveckling och
som arbetar lång tid av sitt liv får en förhållandevis låg pension i det
nuvarande systemet medan personer som avancerar och gör karriär
kommer bättre ut i pensionshänseende. Det historiska förvärvsmönstret
har varit att det främst är män som har en brant inkomstprofil. Om detta
förvärvsmönster skulle kvarstå eller i varje fall inte förändras på ett av-
görande sätt skulle det betyda att 15-års regeln skulle gynna främst män
som grupp. 15-årsregeln gynnar också kvinnor och män som varvar
deltidsarbete med heltidsarbete vilket innebär en ojämn inkomst-
utveckling.
I det nuvarande pensionssystemet innebär takregeln, dvs att enbart
inkomster under 7,5 basbelopp är pensionsgrundande, medan avgifter
även betalas på inkomster över 7,5 basbelopp, en omfördelning mellan
höginkomsttagare till låginkomsttagare. Detta skulle gynna kvinnor som
grupp i förhållande till män eftersom fler män än kvinnor har inkomster
över taket.
Eftersom kvinnor lever i genomsnitt längre än män kommer kvinnor
att få större utdelning av inbetald avgift i fler år än män. Det innebär en
omfördelning från män till kvinnor.
Den sammantagna effekten av det nuvarande pensionssystemets regler
(15-årsregeln, 30-årsregeln, takregeln och att kvinnor i genomsnitt får
pension i fler år än män) innebär att reglerna i nuvarande
pensionssystem är något fördelaktigare för män än för kvinnor vad gäller
ATP, dvs. den inkomstrelaterade pensionen. Kvinnor betalar i
genomsnitt något mer för varje krona de får i pension från det nuvarande
pensionssystemet än män.
I det nuvarande pensionssystemet ingår även ett fördelningsmässigt
inslag i form av folkpension och dessutom pensionsstillskott för
personer med låg ATP. När även hänsyn tas till folkpension och
pensionstillskott blir fördelningseffekten en annan än vad som
redovisats ovan. Eftersom folkpensionen finansieras genom skatter,
som är progressiva, samtidigt som folkpensionen är lika stor, oavsett
kön, innebär detta att de som har höga inkomster får betala mer än de
som har låga inkomster. Detta missgynnar snarare män än kvinnor. Den
sammantagna effekten av ATP och folkpension (inklusive
pensionstillskott) gynnar enligt Ståhlbergs studie (1994) snarare
kvinnorna som grupp.
Det reformerade pensionssystemet – omfördelning mellan könen
I det reformerade pensionssystemet där pensionen är avgiftsbestämd
och beräknas utifrån hela livsinkomsten blir i princip kvoten mellan
förmåner och avgifter lika med ett för alla i systemet, dvs. det sker inga
direkta omfördelningar mellan hög- och låginkomsttagare, mellan män
och kvinnor. Det finns dock några undantag. Barnårsrätten i det
reformerade systemet innebär att även det reformerade
pensionssystemet subventionerar småbarnsföräldrar. Till skillnad från
det nuvarande pensionssystemet, riktas dock stödet enbart till föräldrar
med små barn. Därmed kommer den fördelningspolitiska
träffsäkerheten att vara högre. De inkomstskillnader som beror på att
kvinnor i större utsträckning än män avstår från lönearbete för att ta hand
om barnen när de är små kommer delvis att kompenseras av
barnårsrätten.
I det reformerade pensionssystemet tilldelas även pensionsrätt under
värnpliktstid och studier finansierade med studiemedel. Vad beträffar
värnplikt är pensionsrätten en subvention i allt väsentligt till män, men
den är låg jämfört med barnårsrätten. Det inkomstbortfall som pensions-
rätten för värnplikt kan beräknas ersätta torde emellertid också vara
lägre än vad barnårsrätten avser ersätta. Eventuell pensionsrätt vid
studier är en subvention till både män och kvinnor som studerar vidare
efter gymnasiet.
I det reformerade pensionssystemet såväl som i det nuvarande pen-
sionssystemet erhåller kvinnor och män, som har haft identiskt lika
stora förvärvsinkomster, lika stor pension per månad. Eftersom kvinnor
i genomsnitt lever längre än män kommer kvinnor att erhålla mer i
pension under livet än vad män gör. Det delningstal som används vid
beräkning av pensionens storlek är ett genomsnitt av mäns och kvinnors
förväntade livslängd inom samma årsklass. Skulle delningstalen istället
ha byggt på respektive köns förväntade livslängd skulle pensionen
istället ha blivit lägre för kvinnor och högre för män. Därmed sker en
omfördelning till kvinnors förmån.
Grundskyddet i det reformerade pensionssystemet utgör ett avsteg
från principen om avgiftsfinansierade pensioner. Garantipensionen
finansieras med den progressiva inkomstskatten, på samma sätt som
folkpensionen och pensionstillskottet finansieras i det nuvarande
systemet. Det innebär en omfördelning från män till kvinnor, givet att
män har högre inkomster än kvinnor.
Sammantaget konstaterar Ståhlberg & Tegle att i det reformerade
pensionssystemet dominerar de regler som gynnar kvinnor relativt män
(garantipensionen, barnårsrätten och delningstalet) över de regler som
gynnar män relativt kvinnor (värnpliktsrätten).
I det reformerade pensionssystemet finns även möjligheter till över-
föring av premiepensionsrätt mellan makar och registrerade partner.
Detta innebär i korthet att överföringen skall vara frivillig, den skall ske
i förväg efter anmälan och då ske fortlöpande år från år. Överföringen
skall omfatta hela den pensionsrätt för premiepension som tjänats in för
året. Syftet med överföringen av pensonsrätt för premiepension är att i
ett större perspektiv åstadkomma en utjämning av makars pensionsrätts-
förhållanden. Någon möjlighet till delning eller överföring av pensions-
rätt finns inte i det nuvarande pensionssystemet. Se vidare avsnitt 14.
34.4 Generationsaspekter på det reformerade
pensionssystemet
Ett ålderspensionsystem är ett system för att överföra inkomster från de
förvärvsaktiva generationerna till de generationer som till följd av hög
ålder inte längre förvärvsarbetar. I ett s.k. fördelningssystem är denna
överföring direkt och tydlig – huvuddelen av de under ett år utbetalade
ålderspensionsförmånerna kommer från avgifter som tas ur inkomster
som tjänats in av den yrkesverksamma befolkningen samma år. I ett
ålderspensionsystem som är organiserat som ett premiereservsystem
gäller också att inkomster överförs från den förvärvsaktiva befolkningen
till ålderspensionärerna. Överföringsmetoden från de förvärvsaktiva till
de pensionerade är dock indirekt i ett premiereservsystem.
Överföringen förmedlas i ett premiereservsystem via de pensionerades
äganderätt till ett kapital som de pensionerade sparat för sin pension.
Reglerna för intjänande, indexering och beräkning av ålderspensions-
förmånen avgör i samspel med den demografiska och samhälls-
ekonomiska utvecklingen hur ett visst utformat ålderspensionssystem
fördelar avgifter och förmåner mellan förvärvsaktiva och pensionerade.
Rättviseaspekter på hur ett ålderspensionssystem fördelar de
ekonomiska bördorna mellan förvärvsaktiva och pensionerade kan
belysas genom att sätta t.ex. varje årskulls pensionsförmåner i relation
till årskullens inbetalda ålderspensionsavgifter. Ett system med en för
alla årskullar gemensam förmåns/avgiftskvot representerar ett system
där utväxlingen av varje avgiftskrona är identisk för alla årskullar. Kvoter
som skiljer sig åt mellan årskullarna skulle kunna indikera orättvisa i den
bemärkelsen att värdet av en krona i avgift då är olika stor beroende på
vilken årskull det är som betalat avgiften.
I ett fördelningsystem är det tillväxten i avgiftsunderlaget som är
avgörande för hur förhållandet mellan förmån och avgift utvecklas efter-
som det är ur avgiftsunderlaget som förmånen finansieras. I ett premie-
reservsystem är det kapitaltillväxten som avgör hur relationen mellan
förmån och avgift utvecklas eftersom pensionen finansieras med detta
kapital. Ålderspensionssystem där förmånen är bestämd enligt vissa
regler och avgiften anpassas för att finansiera förmånen brukar kallas
förmånsdefinierade. Den andra huvudtypen av ålderspensionssystem är
de s.k. avgiftsdefinierade systemen. I ett avgiftsdefinierat system är det
de ackumulerade avgifterna, tillsammans med någon form av
förräntning, som ligger tillgrund för förmånsberäkningen.
Beskrivningen nedan är starkt förenklad. Bl.a bortses i princip helt
från effekter av den långa period under vilket det reformerade systemet
befinner sig i ett uppbyggnadsskede.
Tillväxtens betydelse
En jämförelse av olika årskullars förmåns/avgiftskvot kommer bl.a. att
visa vilka årskullar som dragit mest nytta av respektive förlorat mest på
variationer i den ekonomiska tillväxten under tiden som förvärvsaktiv
och pensionär. I det förmånsdefinierade ATP-systemet skulle en hög
reallönetillväxt först med lång tids eftersläpning påverka pensions-
utgifternas storlek. Om avgiftsunderlaget växer medan ålders-
pensionsutgifterna inte växer i samma utsträckning kan avgifts-
procentsatsen till systemet sänkas utan att förmånen eller den
finansiella balansen i systemet påverkas negativt. Som en allmän
tumregel kan därför anges att förmånsdefinierade system, såsom ATP-
systemet, ger utrymme för relativt höga förmåns/avgiftskvoter för
årskullar som betalar avgifter till ålderspensionsystemet och intjänar
pensionsrätt under perioder med hög tillväxt i ekonomin. För årskullar
som intjänar sin pensionsrätt under en period med relativt låg tillväxt
riskerar förmåns/ avgiftskvoten att bli förhållandevis låg.
I det reformerade systemet kommer en relativt hög tillväxt i genom-
snittsinkomsten leda till att förräntningen av
inkomstpensionsförmånerna blir förhållandevis hög. Det kommer att
innebära en ”hög” förräntning av såväl de förvärvsaktivas pensionsrätter
som de pensionerades inkomstpensioner. Under perioder med låg
tillväxt i genomsnittsinkomsten kommer både de förvärvsaktiva och de
pensionerade att ha en förhållandevis svag utveckling av sina
pensionsrätter respektive pensioner. De förvärvsaktivas och
pensionerades inkomster kommer således att följas åt i det reformerade
systemet.
De årskullar som under hela sin tid som förvärvsaktiva respektive
pensionerade har en genomsnittligt sett förhållandevis hög tillväxt i
inkomstindex kommer också att få en förhållandevis hög förmåns/
avgiftskvot. De med jämförelsevis låg genomsnittlig tillväxt i inkomst-
index under tiden som förvärvsaktiv och pensionär kommer att få en
jämförelsevis låg förmåns/avgiftskvot. Genom att utvecklingen av
utgående pensioner i det reformerade systemet är kopplade till
tillväxten förlängs tidsperioden då tillväxten påverkar pensions-
förmånens värde med knappt 20 år i förhållande till ATP-systemet.
Liknande förlängning av den för pensionsförmånens värde relevanta
tidsperioden uppkommer genom att varje årsinkomst läggs till grund för
pensionsrätt och indexeras årligen. Detta medför att den period under
vilken tillväxten påverkar årskullens förmåns/avgiftskvot kommer att öka
ytterligare i förhållande till ATP systemet. Om tillväxten antas variera i
vissa tidscykler medför en längre period då tillväxten påverkar
förmåns/avgiftskvoten att variationen i denna kvot blir mindre mellan
olika årskullar.
Utöver den genomsnittliga tillväxten i inkomstindex är det även
betydelsefullt för förmåns/avgiftskvoternas nivå och variation hur olika
års förändring i inkomstindex räknar om årskullarnas olika stora
pensionsbehållningar. Precis som gäller för vanligt banksparande
kommer förräntningen av pensionsbehållningen att ge en större
avkastning i kronor om behållningen är stor de år tillväxten i inkomst-
index är jämförelsevis hög. För olika årskullar är därför inte enbart den
genomsnittliga inkomstindexförändringen av betydelse utan också hur
indexeringen fördelar sig i tiden. Hög tillväxt kommer att vara särskilt
förmånlig för årskullar som befinner sig nära pensionsålder och som
därför har en stor pensionsbehållning att omräkna. Låg tillväxt kommer
att vara särskilt oförmånlig för sådana årskullar.
Demografiska faktorer
Principiellt fungerar i flera avseenden fördelningssystemet på samma
sätt som premiepensionssystemet, båda är t.ex. avgiftsdefinierade. Som
ovan nämnts är en viktig skillnad mellan ett fördelningsystem och ett
premiereservsystem att det är tillväxten i avgiftsunderlaget eller i
summan avförvärvsinkomster som är avgörande för
fördelningssystemets maximala ”förräntning” och att det är kapital-
tillväxten som utgör förräntningen i premiepensionssystemet. Tillväxten
i lönesumman är på ett ganska tydligt sätt kopplat till den demografiska
utvecklingen – större befolkningstillväxt ger normalt en större
lönesumma. En större lönesumma innebär att pensionsrättigheterna i
fördelningssystemet kan ”förräntas” med en högre ränta än vid låg
befolkningstillväxt. Förenklat kan därmed slutsatsen dras att årskullar
som intjänar och uppbär pension under en period med genomsnittligt
sett hög befolkningstillväxt skulle gynnas i ett sådant system. Även
årskullar som har en relativt stor del av sin pensionsfordran intjänad vid
en tidpunkt när befolkningen växer skulle gynnas av hur
pensionssystemet reagerar på ”tillväxt”. Årskullar som lever under en
period med låg befolkningstillväxt skulle missgynnas.
Det reformerade ålderspensionssystemets fördelningsdel skiljer sig
dock i ett väsentligt avseende från det här beskrivna typfallet av fördel-
ningssystem som antagits indexera pensionsförmånerna med tillväxten i
lönesumman eller avgiftsunderlaget. Som redogörs för i avsnitt 16
föreslås pensionsförmånerna i huvudsak indexeras med ett inkomstindex
som mäter förändringen i en genomsnittsinkomst. Därmed kommer
förändringar i befolkningsantal som inte påverkar genomsnittsinkomsten
inte heller att direkt påverka indexeringen av pensionsförmånerna. Vid
en utveckling där avgiftsunderlaget växer snabbare än genomsnitts-
inkomsten, och därmed snabbare än indexeringen av pensionsför-
månerna, kommer fördelningssystemet att stärkas finansiellt. Den ökade
finansiella styrka som fördelningssystemet får del av vid en sådan
utveckling innebär att en motståndskraft byggs upp inom systemet mot
den omvända utvecklingen, nämligen den att genomsnittsinkomsten
växer snabbare än lönesumman eller avgiftsunderlaget. En orsak till att
genomsittsinkomsten kan växa snabbare än lönesumman är en svag
befolkningstillväxt. Endast i det fall ålderspensionssystemets eko-
nomiska balans hotas kommer genomsnittsindexeringen att överges
genom att den s.k. ”bromsen” reducerar inkomstindexeringen, se avsnitt
16. Genom att inkomstindexet föreslås mäta den genomsnittliga
inkomstförändringen, inom ramen för vad som är möjligt i ett finansiellt
stabilt system, minskar risken avsevärt för stora variationer i olika års-
kullars förmåns/avgiftskvot jämfört med de alternativa utformningar av
index som studerats.
Ytterligare en faktor som bidrar till att förmåns/avgiftskvoterna för
olika årskullar i det reformerade ålderspensionssystemet med stor
sannolikt kommer att ha en mindre spridning än vad ett bibehållet ATP-
system skulle ha medfört är det rörliga delningstalet. I det reformerade
systemet påverkas de nybeviljade pensionerna av förändringar i
medellivslängden. Delningstalet föreslås anpassas så att
pensionsbehållningen fördelas över det antal år årskullen antas leva.
Eftersom den sammanlagt utbetalade imkomstpensionen därmed i
princip inte påverkas av förändringar i medellivslängden påverkas inte
heller förmåns/avgiftskvoten i det reformerade systemet av förändringar
i medellivslängden. I ATP-systemet följer livspensionen utvecklingen av
medellivslängden. Om livslängden ökar, ökar också den sammanlagt
utbetalade ATP-pensionen. Förmåns/avgiftskvoten blir därmed beroende
av medellivslängdens utveckling. I det reformerade systemet kommer
dock inte förändringar i medellivslängden som inträffar efter att
delningstalet fastställts påverka av den årliga inkomstpensionen. Därmed
är inte heller i det reformerade systemet förmåns/avgiftskvoten helt
stabil i förhållande till förändringar i medellivslängden.
Premiepensionen
Premiepensionens storlek för olika årskullar kommer att vara beroende
av den avkastning årskullen erhållit på sina fonderade medel. På i princip
samma sätt som för inkomstpensionen gäller här att de årskullar som har
en genomsnittligt sett hög avkastning och/eller har ett relativt stort
premiepensionskapital under år då avkastningen är god kommer att vara
gynnade i bemärkelsen att de får en relativt hög förmåns/avgiftskvot.
Eventuellt samband mellan avkastning och demografiska variationer är i
premiepensionssystemet mer indirekt än vad det är för fördelnings-
systemet. Dessutom finns möjligheter att investera i andra ekonomier
än den svenska varvid premiepensionens utveckling i praktiken helt
frikopplas från den demografiska utvecklingen i Sverige. Det
förhållandet att det reformerade ålderspensionssystemet innehåller två
delar med olika omräkning kan medföra en stabilare total ”förräntning”
av pensionsförmånerna. Riskspridning uppkommer såvida inte
avkastningen på premiepensionsmedlen samvarierar med inkomstindex.
I det fall avkastningen på premiepensionsmedlen systematiskt överstiger
tillväxten i inkomstindex kan årskullar som intjänar full premie-
pensionsrätt komma att få högre förmåns/avgiftskvoter än årskullarna i
mellangenerationen som endast intjänar premiepension med visst antal
tjugondelar.
34.5 Individexempel
Pensionsnivåer och kompensationsgrader i det reformerade
pensionssystemet
I tabell 34.9 redovisas ett antal individexempel där pension och kompen-
sationsgrader beräknats. Det bör poängteras att exemplen inte gör
anspråk på att vara "typiska" eller representativa i något avseende. De
skall i stället ses som ett antal exempel med varierande livs-
inkomstprofiler – 12 exempel bland de miljontals olika som finns i
verkligheten. Pensionerna redovisas brutto, dvs. före skatt. Förutom
reformerade pensioner visas också hur stor pensionen skulle blivit om
det nuvarande pensionssystemet hade bibehållts. Det är dock viktigt att i
detta sammanhang poängtera att om en jämförelse med det nuvarande
pensionssystemet skall vara meningsfull krävs, som tidigare påpekats,
att vissa förutsättningar är uppfyllda dvs. förändringar i ATP-systemet
som måste finansieras. Det gäller främst den reala tillväxten som, för att
det nuvarande pensionssystemet skall vara finansiellt hållbart, på sikt
måste uppgå till 2 %.
I exemplen har därför förutsatts att den framtida tillväxten uppgår till
2 % per år. Delningstalets storlek är direkt knuten till den förväntade
medellivslängden som pensionär. I individexemplen har för alla
födelseårgångar använts det delningstal som beräknas gälla då de första
utbetalningarna av de reformerade pensionen kommer att ske, dvs. det
beräknade delningstalet för 1938 års födda enligt SCB:s befolknings-
prognos år 1997 (15,6 vid pensionsålder 65 år). Därmed underlättas en
meningsfull jämförelse mellan de två regelsystemen. Med en låg real
tillväxt framöver och därtill en kraftigt ökad medellivslängd skulle inte
nuvarande regelsystem kunna bibehållas oförändrat.
Nedan finns en beskrivning av individernas livsinkomstprofil samt de
antaganden som ligger till grund för beräkningarna.
Antaganden
- Tillväxten i fördelningssystemet har antagits vara 2%.
- Premiepensionsystemets avkastning har antagits vara 3 resp 5%.
- Samma delningstal har använts för samtliga födelseårgångar och för
beräkning av både inkomstpension och premiepension.
- Förvaltningskostnaderna är ej medräknade.
- För basnivå och avtrappningsnivåer i garantipensionen har bas-
beloppet 36 400 använts.
- Vid beräkning av pensioner i nuvarande system är taket prisindexerat.
- Vid beräkning av ATP och folkpension i nuvarande system har bas-
beloppet 36 400 använts.
- Kompensation för särskilda skatteregler för att få jämförbara brutto-
belopp har gjorts i förekommande fall (SGA).
- Avdrag för allmän pensionsavgift med 6,95 % har gjorts i båda
systemen.
- Pensionsuttag antas ske vid 65 års ålder.
- Årsbelopp och månadsbelopp redovisas som bruttobelopp och i 1998
års penningvärde.
Personernas livsinkomstprofiler
Svea, är född 1945 och gift. Hon har två barn födda år 1967 och år
1971. Hon var hemma hos barnen några år och arbetade därefter heltid
med en relativt jämn inkomstprofil under åren fram till 1998. Fr.o.m.
1999 är lönen beräknad på en framtida tillväxt på 2 % för varje år.
Beata, är född 1941och gift, slutade skolan vid 20 års ålder och började
att arbeta direkt efter skolan. Hon fick barn 1965 och 1972. Hon
arbetade deltid fram till 1984, därefter heltid med en sporadisk bisyssla
vilket har gjort att inkomsterna har varierat. Strax efter 50 års ålder
började Beata sin karriär med hög lön som överstiger taket.
Robert, är född 1980 och ogift, slutade skolan vid 19 års ålder och
gjorde därefter militärtjänst under 1 år. Sedan följde 10 år med växelvis
resor till andra länder och arbetslöshet. Vid 31 års ålder är Robert
tillbaka i Sverige och lyckas få ett tillfälligt arbete med 13 000 kronor i
lön per månad. Detta arbete har han i två år och får sedan ett fast arbete
med 15 000 kr/månad. Fram till 59 års ålder har han en jämn
inkomstprofil motsvarande en framtida tillväxt på 2 %, därefter står
löneutvecklingen still.
Anders, är född 1942 och ogift, började arbeta 1960 och har därefter
arbetat heltid med en medelinkomst.
Milo, är född 1975 och gift, han kom till Sverige 1991 från forna
Jugoslavien. Han har studerat på högskola, gjort militärtjänstgöring och
”luffat runt i världen” innan han började arbeta vid 30 års ålder med en
månadslön på 13 000 kronor. Efter 5 år avancerar han och månadslönen
ökar till 16 000 kronor. Efter ytterligare 15 år stiger månadslönen till
21 000 kronor per månad.
Helmer är född 1939 och gift, började arbeta 1960 efter skolan och
gjord militärtjänst. Efter några år blev han chef på ett medelstort företag
med en inkomst motsvarande max pensionspoäng (6,50). Han är
företaget troget fram till pensioneringen och har en jämn
inkomstutveckling.
Alice, är född 1947 och gift, har varit hemmafru i många år. Hon har
tidigare bara haft sporadiska inkomster, men arbetar numera halvtid.
Dessutom har hon tidigare bott utomlands varför hon endast kommer
upp i 30 bosättnings- och försäkringsår i Sverige. Inkomstutveckling är
jämn fram till pensioneringen.
Lisa, är född 1947 och gift, började arbeta vid 20 års ålder. 1970 får
Lisa sitt första barn och det andra föds 1974. Under åren 1970-1976 är
hon hemmafru och därefter fram till pensioneringen arbetar hon deltid
med en jämn inkomstutveckling.
José, är född 1938 och ogift, kom till Sverige som invandrare 1984. De
första två åren var han arbetslös. Därefter har han arbete inom restau-
rangbranchen med en jämn inkomstutveckling fram till pensioneringen.
Ingrid, är född 1940 och gift utan barn, har endast några få år med låg
inkomst i början av 60-talet. Har därefter och fram till pensioneringen
varit hemmafru.
Manuel, är född 1955 och gift, kom till Sverige 1995. De första 10
åren är han arbetslös och studerande. Han arbetar heltid fram till pensio-
neringen 15 år senare med en jämn inkomstutveckling.
Johan, är född 1965 och gift, slutade skolan vid 20 års ålder. Han
gjorde därefter militärtjänsten för att sedan börja på ett statligt företag
vid 22 års ålder. Vid 30 års ålder byter han arbetsuppgifter inom
företaget och får en lön som överstiger intjänandetaket för maximal
intjänandepoäng. Han arbetar heltid med en jämn inkomstutveckling
fram till pensioneringen.
Tabell 34.9
Namn
Född
år
Lön
kr/månad
1998 års
lönenivå
Slutlön
kr/månad
Reformerat pensionssystem
Real avkastning på premiepensionen
3 % 5
%
Nuvarande
pensionssystem
kr/månad
kr/mån
%
slutlön
kr/mån
%
slutlön
Svea
1945
18 300
22 800
13 190
(58%)
13 230
(58%)
12 030
(53%)
Beata
1941
26 400
28 000
13 670
(49%)
13 690
(49%)
13 780
(49%)
Robert
1980
11 100
33 800
15 500
(46%)
16 550
(49%)
14 740
(44%)
Anders
1942
17 000
18 000
12 160
(67%)
12 170
(67%)
11 120
(62%)
Milo
1975
13 000
47 300
17 490
(37%)
18 590
(39%)
14 210
(30%)
Helmer
1939
25 000
27 600
15 460
(56%)
15 460
(56%)
14 210
(51%)
Alice
1947
7 500
9 700
5 050
(52%)
5 080
(52%)
5 370
(55%)
Lisa
1947
8 000
10 300
7 720
(75%)
7 750
(75%)
6 730
(65%)
José
1938
9 000
9 740
3 310
(34%)
3 310
(34%)
4 630
(48%)
Ingrid
1940
0
0
5 770
5 770
5 630
Manuel
1955
14 000
21 200
4 600
(22%)
4 690
(22%)
6 610
(31%)
Johan
1965
24 000
44 300
24 550
(55%)
25 800
(58%)
14 200
(32%)
Kommentar:
Svea: Pensionsrätt för barnår
Beata: Karriär efter 50 års ålder
Robert: Började arbeta sent
Anders: Arbetat många år med medelinkomst
Milo: Invandrade vid 16 års ålder, snabb löneutveckling
Helmer: Inkomster över taket
Alice: Bott utomlands, får därför reducerad garantipension
Lisa: Pensionsrätt för barnår, deltidsarbetet
José: Invandrade vid 46 års ålder, får därför reducerad garantipension
Ingrid: Hemmafru
Manuel: Invandrade vid 40 års ålder, får därför reducerad garantipension
Johan: Inkomster över taket
Ståhlberg, Ann-Charlotte & Tegle, Stig. ”Den nuvarande och den nya ålderspensionen -
hur omfördelar dessa mellan kvinnor och män?” SOU 1998:3.
Ståhlberg, Ann-Charlotte ”Reformerat pensionssystem. Kvinnors ATP och
avtalspension”, SOU 1994:22.
Prop. 1997/98:151
449
30