Regeringskansliets rättsdatabaser

17.2 Skogsvårdslagens anpassning till miljöbalken Regeringens förslag: Tillstånd skall inte få ges till en avverkning som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i skogsvårdslagen ersätts med begreppet analys av inverkan på miljön. Ersättning skall inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen. Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag. Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker föreslagna ändringar i skogsvårdslagen. Naturvårdsverket anser att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB bör gälla vid prövning enligt skogsvårdslagen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Umeå kommun är inne på samma tanke. Lunds universitet instämmer i utredningens uppfattning att inte ersättningsreglerna i miljöbalken skall kunna kringgås genom att balkens stoppregeln åberopas i stället för att ett områdesskydd enligt 7 kap. MB tillskapas. Universitetet anser dock att detta bör framgå av lagtexten. Skogsstyrelsen avstyrker förslaget om hänsynstagande till miljökvalitetsnormer vid tillståndsprövning. Skogsstyrelsen anför att det är osannolikt att en enskild avverkning skulle kunna bedömas medföra miljöeffekter som har betydelse för en miljökvalitetsnorm. Om sådana regler ändå införs är det enligt Skogsstyrelsen sannolikt att den som vägras tillstånd har rätt till ersättning. Inte heller Skogsindustrierna eller Skogsägarnas Riksförbund anser att reglerna om miljökvalitetsnormer skall tillämpas inom skogsbruket. När det är fråga om avverkning av naturskog som inte är ersättningsbar tycker Västerås kommun att det är tveksamt att tillstånd skall kunna meddelas när åtgärder vidtas vid annan verksamhet samtidigt som en miljökvalitetsnorm har överträtts. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att hänsyn skall tas till miljökvalitetsnormer även vid anmälningspliktig avverkning. Det bör därför enligt länsstyrelsen övervägas att införa en bestämmelse om att skogsvårdsstyrelsen skall meddela förelägganden och förbud för en viss typ av avverkning eller vidtagande av särskilda försiktighetsmått mot en anmäld avverkning i de fall då en miljökvalitetsnorm riskerar att överträdas. Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna och Skogsägarnas Riksförbund tillstyrker att begreppet miljökonsekvensbeskrivning byts ut mot begreppet analys av inverkan på miljön. Skogsägarnas Riksförbund anser att skogliga arbetsföretag aldrig bör kunna omfattas av miljökonsekvensbeskrivningar. Riksantikvarieämbetet efterlyser en precisering av skillnaden mellan begreppen miljökonsekvensbeskrivning och analys. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största möjliga utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt skogsvårdslagen. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning bör enligt länsstyrelsen behållas. Västerås kommun föreslår att konsekvensanalysen innehåller ett samråd med kommunen och länsstyrelsen med hänsyn till att båda myndigheterna har ansvar för naturresurshushållningen och den biologiska mångfalden. Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker att ersättning inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför däremot att ersättning även i fortsättningen bör betalas upp till denna gräns. Det finns enligt länsstyrelsens uppfattning risk för att såväl ersättningströskeln som hänsynskraven kommer att tillämpas olika vid tillämpningen av miljöbalken respektive skogsvårdslagen. Även Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsindustrierna och Skogsägarnas Riksförbund avstyrker förslaget att ersättning inte skall betalas för intrång upp till kvalifikationsgränsen. Lunds universitet ifrågasätter om inte en hänvisning till miljöbalkens mål skulle ha sitt värde. Skogsindustrierna säger sig inte kunna acceptera att tillsyn över åtgärder inom skogsbruket utövas av andra myndigheter än skogsvårdsorganisationen. Skogsägarnas Riksförbund är inne på samma tanke. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har skogsvårdslagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen. Naturskyddsföreningen anser att miljöorganisationer bör ges rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Frågan om skogsvårdslagens anpassning till miljöbalken och annan markanvändningslagstiftning bör enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län bli föremål för ytterligare utredning. Skälen för regeringens förslag Miljökvalitetsnormer Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt inom ett visst geografiskt område eller hela landet. Normerna anger de förorenings- eller störningsnivåer som inte får överskridas eller underskridas efter en viss tidpunkt, exempelvis förekomst i mark eller vatten av kemiska produkter. De kan också ange högsta eller lägsta förekomst i yt- eller grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön. Myndigheter och kommuner, däribland de skogsvårdande myndigheterna, skall enligt 5 kap. 3 § MB säkerställa att miljökvalitetsnormerna uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. Miljökvalitetsnormer omfattar all verksamhet och alla åtgärder som påverkar uppfyllandet av normen. Det saknar betydelse om verksamheten kräver tillstånd eller inte. Även åtgärder inom skogsbruket, vilka med några få undantag får ske utan tillstånd, omfattas alltså av normerna. Ett exempel är att gödsling av skogsmark kan medföra att en miljökvalitetsnorm om bl.a. kväve kan överskridas. Andra exempel är att föryngringsavverkning i ogynsamma lägen och användning av kemikalier i skogsbruk kan medföra att normen överträds. Reglerna i 5 kap. kompletteras av bestämmelser om att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds (16 kap. 5 § MB). De kompletteras också av bestämmelser om att tillstånd eller villkoren för ett tillstånd får omprövas, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds (24 kap. 5 § första stycket 2 MB). Bestämmelserna som anknyter till tillstånd avser endast fall där tillstånd meddelas enligt miljöbalken. Om man vill att samma bedömning skall göras vid tillståndsprövning enligt andra lagar måste särskilda bestämmelser införas om detta. Skogsavverkning är inte en åtgärd som kommer att kräva tillstånd enligt miljöbalken. Avverkning är normalt inte tillståndspliktig enligt skogsvårdslagen och endast i vissa fall anmälningspliktig enligt 14 §. Tillstånd enligt skogsvårdslagen fordras dock för avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog (16 §) och för att påbörja en föryngringsavverkning i ädellövskog (27 §). Risken för att en avverkning skall påverka en miljökvalitetsnorm behöver inte vara större vid de avverkningar som är tillstånds- eller anmälningspliktiga än vid andra avverkningar. Det kan därför tyckas vara omotiverat att införa regler om hänsyn till miljökvalitetsnormer vid just tillståndsprövningen. Skogsbruket inom svårföryngrade områden där tillstånd krävs skall dock bedrivas med mycket stor återhållsamhet (jfr prop. 1990/91:3, s. 15). Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte meddelas om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Om tillstånd vägras måste ersättning betalas av staten om förbudet innebär avsevärt intrång i pågående markanvändning. Det är inte lämpligt att samhället genom att ge tillstånd sanktionerar en verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Regeringen finner därför att det med förebild i 16 kap. 5 § MB bör införas en bestämmelse om att tillstånd inte får meddelas för avverkning som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Det är enligt Skogsstyrelsen osannolikt att en enskild avverkning skulle kunna bedömas medföra miljöeffekter som har betydelse för en miljökvalitetsnorm. Regeringen vill till detta anföra följande. Det kan inte uteslutas att en enskild åtgärd medverkar till att normen överträds. En enskild avverkning kan vara just det som leder till att en miljökvalitetsnorm, t.ex. för kvävehalt eller organism i intilliggande vatten, kommer att överträdas. En sådan avverkning är otillåten och skogsvårdsstyrelsen kan därmed inte tillåta den. I annat fall föreligger det inget hinder. Liksom enligt miljöbalkens bestämmelse skall tillstånd kunna ges om det vidtas sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheten att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning. En förutsättning för att tillstånd skall meddelas i en sådan situation är naturligtvis att övriga förutsättningar för tillstånd är uppfyllda. Vad så gäller ädellövskogen innebär regleringen i skogsvårdslagen följande. En föryngringsavverkning får inte påbörjas förrän skogsvårdsstyrelsen har lämnat tillstånd till avverkningen. Syftet med tillståndsprövningen är att myndigheten skall kunna granska formen för föryngringsavverkning. Tillstånd skall alltid lämnas till avverkningar som är tillåtna enligt skogsvårdslagens övriga bestämmelser. Regleringen syftar nämligen enbart till att bibehålla arealen ädellövskog oförändrad. Mot denna bakgrund är det knappast nödvändigt att såsom utredningen har föreslagit knyta miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer till skogsvårdslagens bestämmelser om ädellövskog. Det är bara vid tillståndsprövning av avverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog som det finns behov av att införa särskilda bestämmelser om miljökvalitetsnormer i skogsvårdslagen. Bestämmelserna i 5 kap. MB om miljökvalitetsnormer gäller nämligen utan uttryckligt stadgande i skogsvårdslagen. Av 5 kap. 4 § MB framgår att verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds. Enligt 5 kap. 3 § skall myndigheter och kommuner säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls bl.a. när de utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. Miljökonsekvensbeskrivningar Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i ansökningar om tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas i även andra fall. Förfarandet vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter samrådet besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande sker ett utökat samråd. Därefter upprättas miljökonsekvensbeskrivningen. Innehållet i denna är särskilt reglerat. Kungörelse skall normalt ske av att miljökonsekvensbeskrivningen har upprättats. Tillståndsmyndigheten skall slutligen godkänna beskrivningen och beakta innehållet vid tillståndsprövningen. Skogsvårdslagen ställer inte samma krav på miljökonsekvensbeskrivningar, vare sig beträffande vilka fall där sådana skall upprättas, förfarandet vid upprättandet eller vad beskrivningarna skall innehålla. Enligt skogsvårdsförfattningarna gäller att Skogsstyrelsen får föreskriva att det i ärenden enligt lagen skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön, om verksamheten avses pågå i nämnvärd omfattning eller skall utföras i miljöer som är särskilt känsliga. Det finns däremot inte någon möjlighet att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar i andra situationer, exempelvis generellt vid avverkningar eller särskilt vid avverkning av fjällnära skogar. Skogsstyrelsen beslutar i varje enskilt ärende vad miljökonsekvensbeskrivningen skall innehålla och hur den skall bekostas. Skogsstyrelsen skall inhämta yttrande över en miljökonsekvensbeskrivning från Naturvårdsverket och berörd länsstyrelse. Vid bedömningen av om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall i skogsvårdslagen måste kravet på miljökonsekvensbeskrivning vid samråd enligt miljöbalken beaktas. Enligt 12 kap. 6 § MB skall verksamheter och åtgärder som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt balken och som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön anmälas för samråd. Föreskrifter får enligt paragrafen meddelas om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av verksamheter som kan medföra skada på naturmiljön. I den utsträckning det behövs skall i dag enligt 25 § naturvårdsförordningen (1976:484) en anmälan för samråd vara åtföljd av en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt regeringen bör detta gälla även sedan balken har trätt i kraft. Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är vidare reglerna om s.k. hänsynsredovisningar enligt skogsvårdslagen. Skogsmarkens ägare är enligt 14 § skogsvårdslagen skyldig att underrätta skogsvårdsstyrelsen om vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med att anmälningspliktig avverkning skall ske på hans mark. Liknande bestämmelser finns i 16 och 27 §§. Årligen görs 40 000 – 50 000 hänsynsredovisningar. Mörkertalet är enligt Skogsstyrelsens uppfattning mycket lågt. Skogsstyrelsen har fastställt blanketter för hänsynsredovisningen. På dessa skall redovisas vilka 1. skogliga impediment som finns och vilken hänsyn som skall tas till dessa, 2. hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer som finns och vilken hänsyn som skall tas till dessa, 3. växt- och häckningsplatser för hotade, sällsynta eller hänsynskrävande växt- och djurarter och vilka tjäderspelplatser som finns samt vilken hänsyn som skall tas till dessa, 4. skyddszonskrävande områden som avverkningsområdet gränsar mot, vilka skyddszoner som skall lämnas och vilka åtgärder som skall utföras i skyddszonerna, 5. träd, trädsamlingar och döda träd som skall lämnas kvar, 6. skador på mark och i vatten som skall förhindras eller begränsas, samt 7. övriga hänsyn som skall tas i samband med avverkningen. Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är slutligen att skogsvårdsstyrelsen innan tillstånd ges till avverkning i de områden av den fjällnära skogen där naturvärdena inte är fullständigt kända men antas vara höga kan genomföra en särskild inventering för att klarlägga naturvärdena (19 § skogsvårdsförordningen). Som nyss framgått kan redan i dag miljökonsekvensbeskrivningar krävas för skogsbruksåtgärder som väsentligt kan ändra naturmiljön. Vidare gäller att behovet av miljökonsekvensbeskrivningar i stor utsträckning tillgodoses av hänsynsredovisningarna och - åtminstone vad gäller fjällnära skog - skogsvårdsstyrelsernas egna inventeringar. Regeringen utgår från att den praxis som utvecklas för innehållet i och formerna för miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken kommer att påverka miljökonsekvensbeskrivningar enligt skogsvårdslagen. Regeringen skall som ett naturligt led i uppföljningen av miljöbalksreformen följa hur miljökonsekvensbeskrivningar enligt skogsvårdslagen utvecklas och vid behov ta initiativ till en anpassning till balkens regler. En första möjlighet att återkomma till frågan är i regeringens redovisning till riksdagen av den nyligen genomförda utvärderingen av skogspolitiken. Termen miljökonsekvensbeskrivning bör i möjligaste mån endast användas på den beskrivning med tillhörande förfarande som upprättas enligt balkens regler eller enligt bestämmelser som liknar balkens regler. Regeringen föreslår därför en redaktionell ändring i 32 § skogsvårdslagen innebärande att uttrycket miljökonsekvensbeskrivning tas bort. Det är tillräckligt att det av paragrafen framgår att en analys skall göras av vilken inverkan metoderna och materialet har på miljön. Någon saklig ändring är inte avsedd. Liksom tidigare skall alltså gälla bl.a. att även inverkan på hushållningen med naturresurser skall redovisas. Ersättning Skogsvårdslagen innehåller i 19 § en bestämmelse om ersättning till den som inte får tillstånd till avverkning av fjällnära skog eller som åläggs i ett sådant tillstånd att ta hänsyn till naturvårdens eller kulturmiljövårdens intressen. Hänvisning sker till ersättningsbestämmelserna i naturvårds- lagen. Detta innebär att ersättning skall betalas i den utsträckning som det inskränkande beslutet innebär att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. I miljöbalken har reglerna ändrats så att från ersättningen skall dras av ett belopp motsvarande den s.k. kvalifikationsgränsen, dvs. ett belopp som motsvarar ersättning upp till nivån "avsevärt försvåras". Förslaget har förutom av Miljöbalksutredningen förts fram av en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda vissa frågor rörande intrångsersättning (Ds 1991:87), av Skogspolitiska kommittén (SOU 1992:76) och av Miljöskyddskommittén (SOU 1993:27). Avräkningen har fått stöd i olika remissbehandlingar och i propositionen om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226 s. 44). Jordbruksutskottet delade regeringens uppfattning i den nämnda propositionen och framhöll att de lagtekniska förändringarna fick behandlas i ett senare sammanhang (1992/93:JoU15 s. 27 f). Eftersom det har införts en regel om avräkning i miljöbalken bör enligt regeringens mening en motsvarande avräkning ske när ersättning skall betalas enligt skogsvårdslagen. Övriga frågor I 7 § skogsvårdslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att bl.a. meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp villkor för användning av visst slag av skogsodlingsmaterial vid anläggning av skog. Bestämmelsen har likheter med 8 kap. 3 § MB, som innehåller ett bemyndigande att meddela förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av bl.a. växtarter i naturmiljön. Utredningen föreslog att skogsvårdslagens bestämmelse skulle kompletteras med en bestämmelse om att föreskrifter enligt 8 kap. 3 § MB skall iakttas vid verksamhet enligt skogsvårdslagen. Enligt regeringens uppfattning är en sådan bestämmelse onödig, eftersom det, som framgår av avsnitt 17.1, särskilt skall anges i skogsvårdslagen att lagen inte skall tillämpas när den strider mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. MB. I detta fall kommer dock sådana konflikter att bli ovanliga, eftersom det med stöd av miljöbalken inte får meddelas föreskrifter som avser användningen av skogsodlingsmaterial vid anläggning av skog (jfr 8 kap. 3 § andra stycket MB). Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör enligt regeringens mening normalt gälla även i ärenden enligt de lagar som ligger utanför balken. Ärenden enligt skogsvårdslagen avgörs normalt efter kort tid. Under ett övergångsskede kommer dock ärenden som har inletts före lagändringarnas ikraftträdande att handläggas efter denna tidpunkt. En övergångsbestämmelse bör därför införas även i skogsvårdslagen. Enligt 38 § lagen om införande av miljöbalken skall äldre bestämmelser gälla i fråga om rätt till ersättning på grund av beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande. Detta innebär att avdrag på ersättning med ett belopp som motsvarar kvalifikationsgränsen inte skall ske när beslutet har meddelats före balkens ikraftträdande. En motsvarande övergångsbestämmelse bör knytas till ändringen i 19 § skogsvårdslagen. 18 Jordabalken 18.2 Jordabalkens förhållande till miljöbalken Regeringens förslag: Miljöbalken och jordabalken skall gälla parallellt. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. Utredningens förslag: Utredningen berörde inte frågan. Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I jordabalken (JB) finns bestämmelser om rättsförhållanden rörande fast egendom (1–18 kap.) och om inskrivningsväsendet (19–24 kap.). Bestämmelserna berör knappast samma frågor som miljöbalken och några avgränsningsproblem kan därför inte uppkomma mellan balkarna. Av intresse är dock 3 kap. JB, som behandlar rättsförhållanden mellan grannar. Enligt 3 kap. 1 § JB skall var och en vid nyttjandet av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. I lagrådsremissen anfördes att bestämmelsen delvis berör samma frågor som den centrala hänsynsregel som finns intagen i 2 kap. 3 § MB. Enligt denna skall alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärder medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I lagrådsremissen föreslogs att ett tillägg skulle göras i 3 kap. 1 § JB, i avsikt att klargöra att bestämmelsen inte innebär någon inskränkning av de krav som kan ställas enligt miljöbalken. Lagrådet konstaterar att förevarande kapitel i jordabalken gäller rättsförhållanden mellan grannar och att miljöbalken knappast innehåller någon föreskrift av rent grannelagsrättslig karaktär. Med hänsyn till detta och då det hitintills inte ansetts föreligga något behov av en hänvisning till lagstiftning angående miljön ifrågasätter Lagrådet om det föreslagna tillägget är tillräckligt motiverat av vare sig praktiska eller systematiska skäl. Regeringen låter därför förslaget utgå. 18.3 Naturvårdsavtal Regeringens förslag: Jordabalkens och andra författningars bestämmelser om nyttjanderätt skall tillämpas på den rätt som uppkommer för staten eller en kommun när fastighetsägaren i ett naturvårdsavtal avstår från att bruka sin fastighet i särskilt angivna hänseenden. Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag. Utredningen föreslog dessutom att miljöorganisationer skall behandlas på samma sätt som staten och kommuner. Remissinstanserna: Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget i princip, men anser att ändringen bör begränsas till sådana avtal som sluts mellan en fastighetsägare och staten. Det finns enligt Skogsstyrelsen risk för att oklarheter uppstår om avtalens innebörd och status om närmare 300 kommuner och ett okänt antal ideella föreningar ges möjlighet att utforma avtal. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas Riksförbund tillstyrker förslaget rörande naturvårdsavtal, dock med den reservationen att det bör ankomma på fastighetsägaren att bestämma om inskrivning av ett naturvårdsavtal skall få ske. Skogsindustrierna tillstyrker förslaget. Lunds universitet ser det som angeläget att naturvårdsavtal får ett bättre sakrättsligt skydd på det sätt som utredningen anger. Universitetet påpekar att förslaget visserligen innebär den systematiska nyheten att man inför en ny typ av sakrättsligt skyddad rättighet som går ut på rådighet över en fastighet utan att liksom servitutet vara knuten till en annan, härskande fastighet. Såvitt universitetet kan bedöma behöver detta dock inte ställa till några större komplikationer. Önskan om en konsekvent systematik bör enligt universitetet få stå tillbaka för så starka praktiska skäl som talar för förslaget. Universitetet diskuterar vidare om inte den sakrättsligt skyddade rättigheten också skall omfatta fall där fastighetsägaren åtar sig att vidta positiva åtgärder, t.ex. att röja hagmark. Universitetet finner det trots allt befogat att godta den begränsning av det sakrättsliga skyddet som utredningen föreslår i denna fråga. Lantmäteriverket avstyrker förslaget. Verket anför att bestämmelser om naturvårdsavtal inte hör hemma i civilrättslig lagstiftning, eftersom förslaget avser att skydda allmänna ideella intressen och inte enskilda ekonomiska intressen. Verket påpekar att avtal som syftar till att styra markanvändningen är okända inom civilrätten, om man bortser från negativa servitut. Om inte gällande naturvårdslagstiftning ger utrymme för naturvårdsavtal, bör enligt verket lagändring ske i förvaltningsrättslig lagstiftning. Verket tillägger att naturvårdsavtal, med den utformning lagförslaget har, skulle få dåligt skydd vid fastighetsreglering. Försvarsmakten anser att tillräckliga skyddsbestämmelser finns i 7 kap. miljöbalken. Som förslaget nu är utformat ger det enligt Försvarsmakten upphov till stora tolkningssvårigheter, särskilt vid mer komplicerade avtalssituationer. Skälen för regeringens förslag Bakgrund Inom skogsbrukssektorn används s.k. naturvårdsavtal som komplement till naturreservat, biotopskydd, generell hänsyn och andra åtgärder för att uppnå skogspolitikens miljömål. Detta sker huvudsakligen i sådana fall där en anpassad skötsel gynnar naturvärdena. Avtalen sluts mellan markägare och framför allt staten och har till syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden. Några lagregler finns inte som särskilt avser naturvårdsavtal. Ett naturvårdsavtal innebär att en fastighetsägare åtar sig att mot ersättning från motparten helt eller delvis avstå från sin rätt att bruka ett område av sin mark. Eftersom avtalen hittills främst har kommit till användning i skogen är det i de allra flesta fallen avverkning och annat tillvaratagande av virke som markägaren förklarar sig helt eller delvis avstå från. I vissa fall får markägarens motpart genom avtalet en rätt att vidta närmare preciserade åtgärder i avsikt att bibehålla eller höja naturvärdena. Det kan t.ex. vara fråga om att på konstlad väg skapa högstubbar, dvs. kapa träd några meter upp på stammen, eller utföra särskilt anpassad röjning eller gallring. Avkastning som kan uppkomma tillfaller alltid markägaren. De första naturvårdsavtalen med staten som part ingicks under våren 1994. Till och med den 31 december 1996 hade 190 sådana avtal upprättats. Av dessa avsåg enligt Skogsstyrelsens statistik 45 lövbränneliknande successionsmarker (6,7 ha - 5 800 kr), 33 naturskogsartad barrskog (4,5 ha - 7 200 kr), 35 naturskogsartad lövskog (6,6 ha - 7 600 kr), 30 ädellövskog (8,7 ha - 5 400 kr), 12 kulturmarker, hagar och skogsbeten (7,3 ha - 5 200 kr), 17 kantzoner, korridorer, bäckar och raviner (3,8 ha -8 500 kr), 8 anlagda brandfält (6,2 ha - 4 200 kr), samt 10 boplatser, spelplatser och växtplatser (2,1 ha - 13 000 kr). Siffrorna inom parentes avser genomsnittlig areal och genomsnittlig ersättning per hektar (ha). Ett avtal för Njakafjäll i Västerbottens län som omfattar 322 ha har inte räknats med. Avtalet skiljer sig från de andra avtalen, eftersom det dels avser ett mycket stort område, dels innebär ett endast femårigt avverkningsstopp vilket har påverkat ersättningen. Avtalet är därför inte relevant. Statistiken antyder att det finns goda möjligheter att erhålla hög naturvårdsnytta för de medel som satsas. Naturvårdsavtal (avtalet för Njakafjäll ej inräknat) omfattar i genomsnitt 6,1 ha och ersättningen uppgår i snitt till 6 400 kr per ha. Erfarenheterna från hittillsvarande tillämpning är goda. Naturvårdsavtalen avseende skog har befunnits ge den största nyttan, vad avser bevarandet av den biologiska mångfalden, om avtalen kan tecknas för långa tidsperioder, gärna upp mot 50 år. Inom virkesproduktionen fattas ofta beslut som medför effekter i skogen i ett hundraårigt perspektiv. Det är därför rimligt om naturvårdsavtalen kan gälla under långa tidsperioder. Härigenom kan de bidra till ett långsiktigt perspektiv även på miljösidan. Det är även av vikt med hänsyn till instrumentets trovärdighet att engagemang, tid och pengar inte läggs ner på alltför kortsiktiga förhållanden. Här är emellertid att märka att fastigheter vanligen överlåts med kortare mellanrum än de långa tidsperioder som avtalen bör omfatta. Ett naturvårdsavtal blir inte automatiskt gällande mot en ny ägare av fastigheten. Inte ens om denne vid köpet hade vetskap om avtalet blir detta gällande. Framför allt frågan om avtalens bestånd vid fastighetsöverlåtelse har uppmärksammats. Även avtalens företrädesrätt gentemot nyttjanderätter och servitut är av intresse att reglera liksom frågan hur avtalen skall stå sig mot fastighetsägarens borgenärer. Vad händer t.ex. om fastighetsägaren upplåter rätt åt någon att avverka skog på fastigheten eller om fastigheten är intecknad och försäljs exekutivt? En annan fråga som behöver regleras är vad som händer om det område som avtalet avser berörs av fastighetsbildningsåtgärder. Olika lösningar har diskuterats på frågan hur skyddets bestånd skall säkerställas. Någon helt tillfredsställande lösning har inte hittats. Denna osäkerhet har lett till att naturvårdsavtal inte har slutits i önskvärd omfattning. Det finns ett stort intresse av att frågan blir löst. Sakrättsligt skydd Det är angeläget att arbetet med naturvårdsavtal fortgår. Det bör därför övervägas hur det skydd som avtalet syftar till skall kunna bestå när fastigheten övergår till en ny ägare och hur den rätt som avtalet ger även i övrigt skall uppnå sakrättsligt skydd. Först kan konstateras att det inte är möjligt att utforma avtalet på ett sådant sätt att framtida fastighetsägare, vilka ju inte är avtalsparter, blir bundna. Förpliktande tredjemansavtal godtas nämligen inte i svensk rätt. Det är inte heller möjligt att genom villkor i avtalet ge avtalsrättigheterna företräde framför andra rättigheter. Man kan dock fråga sig om inte problemet med att avtalet inte består vid överlåtelse kan lösas genom att avtalet konstrueras på ett sådant sätt att markägaren får incitament att endast överlåta fastigheten till en person som är beredd att antingen träda in i avtalet eller sluta ett eget avtal. Detta skulle kunna åstadkommas genom att bestämmelser tas in i avtalet om att ersättningen helt eller delvis skall återbetalas om avtalet på grund av omständigheter på markägarens sida inte består hela avtalstiden. Ett alternativ skulle kunna vara att markägaren blir skyldig att utge vite vid en sådan händelse. Om avtalet trots detta upphör i förtid skulle markägarens motpart på detta sätt få en viss kompensation. Detta skulle visserligen inte skydda naturvärdena på platsen men kunna ge medel till skydd av andra platser. Lösningar av nu behandlat slag har diskuterats tidigare. Man har emellertid funnit att få markägare är beredda att ingå avtal med sådana bestämmelser. Dessutom blir inte andra sakrättliga problem lösta, t.ex. frågorna om företrädesrätt gentemot nyttjanderätter och servitut eller hur avtalen skall stå sig mot fastighetsägarens borgenärer. Regeringen finner därför att andra vägar måste sökas för att säkra avtalens bestånd. En bättre lösning är enligt regeringens mening att ge naturvårdsavtalen sakrättsligt skydd, dvs. att skydda rättigheterna enligt avtalet mot tredje man. Det finns olika sätt att åstadkomma sakrättsligt skydd. När det gäller lös egendom är huvudregeln att besittning ger ett sådant skydd. Förhållandena är dock annorlunda vid fast egendom, där det kan vara svårt att konstatera att någon har besittning. Det vanligaste sättet inom fastighetsrätten att uppnå sakrättsligt skydd är genom ett förfarande med inskrivning i ett offentligt register, inskrivningsregistret. Genom att ta del av inskrivningsregistret skall en spekulant på en fastighet kunna få en bild av vilka rättigheter av olika slag som belastar fastigheten. Köparen kan normalt inte ursäkta sig med att han saknade vetskap om förhållanden som finns införda i inskrivningsregistret. Sakrättsligt skydd för naturvårdsavtal skulle alltså kunna åstadkommas genom regler om inskrivning. Ett enkelt men ganska drastiskt alternativt sätt att lösa frågan om giltighet efter fastighetsöverlåtelse skulle kunna vara att lagstifta om att naturvårdsavtal automatiskt skall gälla mot även nya ägare av de fastigheter som avtalen avser; jfr bestämmelsen om rätt till elektrisk kraft i 7 kap. 11 § andra stycket JB. En sådan lösning skulle möjligen kunna accepteras om köparen på andra sätt än genom att förlita sig till säljarens uppgifter hade möjlighet att bilda sig en uppfattning om vilka skyldigheter som belastar fastigheten. Det är dock i de allra flesta fall inte möjligt att vid en besiktning av fastigheten konstatera förhållanden som visar eller ens antyder att det finns ett naturvårdsavtal. Det är vidare för mycket begärt att köparen kontaktar olika myndigheter för att höra efter om dessa har slutit några avtal avseende fastigheten. Det är dessutom möjligt att naturvårdsavtal har slutits utan någon myndighets medverkan. Inte heller i övrigt skulle köparen ha en rimlig chans att konstatera eventuella naturvårdsavtal. Lösningen kan därför inte accepteras. Innan regler föreslås om hur naturvårdsavtal skall uppnå sakrättsligt skydd måste naturligtvis bedömas om redan befintliga regler går att använda på naturvårdsavtal. Reglerna i jordabalken om nyttjanderätt och servitut är av särskilt intresse. Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt finns i 7 kap. JB. Någon definition ges inte av begreppet nyttjanderätt men däremot nämns som exempel i 7 kap. 1 § arrende, hyra och tomträtt. Särskilda bestämmelser om dessa former av nyttjanderätter finns i 8–13 kap. JB. Av 7 kap. 3 § JB framgår att av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nyttjanderätt. Ett naturvårdsavtal innehåller vanligen olika rättigheter och förpliktelser. Ofta ingår moment som kan vara att anse som nyttjanderätt, framför allt att markägarens motpart har rätt att på marken utföra naturvårdande åtgärder. Det har vid klassificeringen som nyttjanderätt antagligen inte någon betydelse att det typiska naturvårdsavtalet inte ger markägarens motpart rätt att tillgodogöra sig eventuell avkastning. Utredningen anför att man sålunda skulle kunna tillämpa reglerna om arrende, närmare bestämt lägenhetsarrende, på den del av avtalet som ger rätt att bruka marken. Regeringen vill dock, liksom Lantmäteriverket, peka på att arrende förutsätter ett besittningstagande av marken. Bestämmelserna om arrende blir därför inte tillämpliga. Den viktigaste rätten i ett naturvårdsavtal är sällan att få utföra åtgärder på marken. Väsentligast är i stället fastighetsägarens förpliktelse att avstå från att bruka marken. De avtal som hittills har slutits innehåller normalt bestämmelser om att fastighetsägaren avstår från att avverka skog eller på annat sätt ta vara på dess virke. Ett sådant negativt element kan aldrig rubriceras som en nyttjanderätt (se Westerlind, Kommentar till Jordabalken 7 kap., 1984, s. 63). Exempelvis kan inte den begränsning i fastighetsägarens rätt att förfoga över fastighetens skogstillgång som avsågs i lagen (1930:202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet anses utgöra nyttjanderätt (a.a. s. 17 och SOU 1960:25 s. 279). Det kan dock noteras att ett nyttjanderättsavtal typiskt sett innehåller en underförstådd skyldighet för upplåtaren att avstå från att förfoga över det som upplåtelsen avser. Skillnaden är därför trots allt kanske inte så stor. Frågan om sakrättsligt skydd blir inte löst genom reglerna om inskrivning av nyttjanderätt, eftersom det inte i första hand är beträffande "nyttjanderättsdelen" i naturvårdsavtalet som behov finns att skapa detta skydd. De aktiva åtgärderna i nyttjanderättsdelen utförs ofta i avtalstidens begynnelse. Ibland har till och med dessa åtgärder redan vidtagits när naturvårdsavtalet sluts. Det är inte alla naturvårdsavtal som innehåller någon nyttjanderättsdel. Det har förekommit att naturvårdsavtal har skrivits in. Härmed är dock inte frågan om sakrättsligt skydd löst, eftersom inskrivningen rimligen endast kan ge sakrättsligt skydd åt den nyttjanderätt som följer av avtalet. Fastighetsägarens underlåtenhetsförpliktelse, t.ex. att inte avverka eller i övrigt tillgodogöra sig virket, liknar snarare ett servitutsvillkor. Negativa servitut godtas nämligen i svensk rätt. Ett naturvårdsavtal är trots detta inte något servitut. Ett servitut reglerar nämligen ett förhållande mellan två fastigheter - den tjänande och den härskande. Den rätt som markägarens motpart har i ett naturvårdsavtal är inte knuten till något fastighetsinnehav. Bestämmelser om att inskrivning får ske finns i även andra lagar än jordabalken. I åtminstone två lagar finns bestämmelser om att avtal får antecknas i inskrivningsregistret. Lagarna är lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem och lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter. Dessa bestämmelser kan naturligtvis inte användas för att skriva in naturvårdsavtal. Några befintliga bestämmelser finns sammanfattningsvis inte som ger den rätt som följer av underlåtenheten i ett naturvårdsavtal sakrättsligt skydd. Regeringen föreslår därför att sådana bestämmelser införs. Valet står mellan att tillskapa ett nytt system för sakrättsligt skydd för just naturvårdsavtal eller att använda sig av befintliga regler genom att jämställa den rätt som följer av naturvårdsavtalet med någon rätt som redan har ett sådant skydd. Om det senare är möjligt är detta enligt regeringens mening att föredra, eftersom man härigenom kan få ett färdigt system där en stor del av de frågor som kan dyka upp redan är lösta. Som nyss har konstaterats är markägarens negativa förpliktelse i ett naturvårdsavtal inte en nyttjanderätt för markägarens motpart. Detta hindrar dock inte att den rätt som avtalet ger jämställs med nyttjanderätt vid tillämpningen av jordabalken och eventuellt också annan lagstiftning. För att avgöra om detta är lämpligt måste befintliga bestämmelser om nyttjanderätt studeras för att bedöma om de kan tillämpas på naturvårdsavtal. Det finns ett mycket stort antal bestämmelser som berör nyttjanderätt. Det är inte möjligt att här redovisa alla bestämmelser. Framställningen koncentreras därför till centrala bestämmelser. Det är naturligt att börja med jordabalken. Ett nyttjanderättsavtal är enligt 7 kap. 5 § JB inte bindande längre än 50 år. Bestämmelsen får stor betydelse för naturvårdsavtal. Naturvårdsavtal har nämligen befunnits ge den största nyttan om de avser lång tid. En avtalstid på 50 år är dock så lång att den kan accepteras. De avtal som hittills har ingåtts har för övrigt såvitt regeringen har erfarit inte överstigit 50 år. Sker upplåtelsen inom detaljplan är avtalet enligt 7 kap. 5 § JB bindande i högst 25 år. Bestämmelsen saknar antagligen betydelse vid den typ av naturvårdsavtal som ingås i dag, eftersom sådana avtal knappast kommer att omfatta detaljplanelagda områden. Det kan dock inte uteslutas att framtida naturvårdsavtal avseende annat än skogsbiotoper i enstaka fall kan bli upprättade inom områden som omfattas av detaljplan. Såvitt kan bedömas i dag kommer dock detta att bli fallet så pass sällan att det saknas anledning att överväga undantag från 25-årsgränsen. Enligt 7 kap. 5 § JB gäller vidare att upplåtelse av nyttjanderätt för någons livstid gäller utan begränsning till viss tid. Bestämmelsen torde bara ta sikte på nyttjanderättshavarens livstid. Bestämmelsen saknar därför betydelse i detta sammanhang. En nyttjanderätt som har upplåtits genom en skriftlig handling får enligt 7 kap. 10 § JB skrivas in. Härigenom blir frågan om ett naturvårdsavtal får skrivas in löst. Om en fastighet som besväras av nyttjanderätt överlåts, åligger det enligt 7 kap. 11 § JB överlåtaren att göra förbehåll om upplåtelsen, om inte rättigheten är inskriven. Ett sådant förbehåll medför enligt paragrafen att upplåtelsen gäller mot den nye fastighetsägaren. Regeringen har tidigare pekat på att en fastighetsägare kan förväntas vara negativ till att ingå avtal med villkor som inskränker hans möjlighet att överlåta fastigheten till vem som helst. Även en lagreglerad skyldighet att göra förbehåll skulle möjligen kunna tänkas inskränka möjligheterna att överlåta fastigheten och därmed viljan att ingå avtal. Bestämmelsen gäller dock bara när inskrivning inte har skett. Eftersom det kan förväntas att de flesta naturvårdsavtal kommer att skrivas in skapar bestämmelsen knappast några bekymmer. Har beträffande en skriftlig upplåtelse, som skall gälla mot ny ägare av fastigheten, träffats överenskommelse om förlängning av upplåtelsetiden eller om ändring eller tillägg i upplåtelseavtalet och är detta anmärkt på fastighetsägarens exemplar av upplåtelsehandlingen, gäller enligt 7 kap. 12 § JB överenskommelsen mot den nye ägaren. Detta är enligt regeringens mening en utmärkt ordning för naturvårdsavtalens del. I annat fall än som avses i 7 kap. 11–13 §§ JB gäller upplåtelsen enligt 7 kap. 14 § JB mot den till vilken fastigheten överlåtits endast om upplåtelsen enligt 17 kap. äger företräde framför överlåtelsen på grund av inskrivning eller den nye ägaren vid överlåtelsen ägde eller bort äga kännedom om upplåtelsen. Det vanliga torde som sagt bli att naturvårdsavtalen skrivs in. Bestämmelsen får därför stor betydelse. Regeringen återkommer strax till bestämmelserna i 17 kap. JB. Enligt 7 kap. 15 § JB är ett förbehåll som strider mot bestämmelserna i 7 kap. 11–14 §§ om rättighetens bestånd mot ny ägare av fastigheten utan verkan. Det är lämpligt att bestämmelsen gäller även naturvårdsavtal. Efter en exekutiv försäljning av en fastighet gäller enligt 7 kap. 16 § JB en upplåtelse av nyttjanderätt mot den nye ägaren endast om försäljningen har skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt 12 kap. utsökningsbalken (UB) eller rättigheten enligt samma kapitel är skyddad utan förbehåll. I denna framställning kan endast några av bestämmelserna i 12 kap. UB beröras. Av intresse är till att börja med 12 kap. 33 § UB, där det anges att en nyttjanderätt är skyddad utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exekutionsfordringen. I paragrafen stadgas vidare att en nyttjanderätt skall förbehållas, om det saknas anledning anta att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Vidare är 12 kap. 39 § UB av intresse. Enligt denna skall när sakägarförteckningen upptar en rättighet som inte är skyddad enligt 12 kap. 33 § utan särskilt förbehåll och inte heller har förbehållits enligt nämnda paragraf, fastigheten först ropas ut utan förbehåll om rättighetens bestånd och därefter med ett sådant förbehåll. Om det vid det senare utropet uppnås ett bud som täcker fordringar med bättre rätt än rättigheten eller som, utan att täcka dem, är lika högt eller högre än budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utropet företräde. Slutligen är av intresse regeln om underhandsförsäljning i 12 kap. 58 § UB. Enligt denna skall en rättighet som grundas på en skriftlig handling förbehållas vid försäljningen. I 7 kap. 17 § första stycket JB stadgas att om en fastighet överlåts och en upplåtelse av nyttjanderätt skall gälla mot den nye ägaren, är denne berättigad att uppbära vederlag för rättigheten i den mån vederlaget förfaller till betalning efter det att han tillträtt fastigheten. Vederlaget för naturvårdsavtal betalas nästan alltid som ett engångsbelopp vid avtalets ingående. Bestämmelsen kommer i dessa fall att sakna betydelse för naturvårdsavtalens del. Den nye ägaren har enligt 7 kap. 17 § andra stycket JB att uppfylla tidigare ägares åligganden i den mån de skall fullgöras efter det att han har tillträtt fastigheten. Härmed kommer att avses även markägarens negativa förpliktelser i ett naturvårdsavtal, exempelvis att inte avverka skog. Till denna bestämmelse hör en regel om skadestånd i 7 kap. 20 § JB. Överlåtaren är enligt sistnämnda bestämmelse skyldig att ersätta rättighetshavaren dennes skada, om den nye ägaren bryter mot 7 kap. 17 § andra stycket JB. En svårbedömd fråga för naturvårdsavtalens del blir vilken skada som fastighetsägarens motpart kan anses lida när den nye ägaren bryter mot underlåtenhetsförpliktelsen. I 7 kap. 22–24 §§ JB finns bestämmelser om den inbördes ställningen mellan rättigheter som inte är inskrivna. Som har påpekats kan det förväntas att naturvårdsavtalen skrivs in. Bestämmelserna får därför inte någon större betydelse. Om en fastighet frångår innehavaren efter klander, följer det av 6 kap. 8 § och 7 kap. 25 § JB att en upplåtelse av nyttjanderätt som har skett efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand är utan verkan. Detta bör gälla även naturvårdsavtal. Om en fastighet som besväras av nyttjanderätt delas, gäller rättigheten enligt 7 kap. 27 § JB i var och en av de nya fastigheterna. Om rättighetens utövning är begränsad till ett visst område, upphör rättigheten dock att besvära fastigheter som inte omfattar någon del av området. Det senare kommer ofta att bli fallet vid naturvårdsavtal. En liknande bestämmelse för fastighetsreglering finns i 7 kap. 29 § JB. Det är lämpligt att bestämmelserna gäller även naturvårdsavtal. Om ett naturvårdsavtal avser en hel fastighet och mark överförs till denna fastighet följer, som Lantmäteriverket påpekar, av 7 kap. 29 § JB att naturvårdsavtalet "flyter ut" att gälla även i det överförda området. Det vanliga är dock att naturvårdsavtalet är lokaliserat till en viss del av en fastighet, varför avtalet inte berörs av ett marktillskott. Av intresse i 7 kap. 29 § JB är också att nyttjanderätt upphör i mark som genom fastighetsreglering frångår den fastighet i vilken rättigheten upplåtits, såvida inte annat förordnas av lantmäterimyndigheten. Detta kan lämpligen gälla även naturvårdsavtal. Av 17 kap. 1 § JB framgår att om fast egendom har överlåtits eller nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft har upplåtits till flera var för sig, har det förvärv för vilket inskrivning söks först företräde. Bestämmelsen får stor betydelse för naturvårdsavtal, eftersom dessa kan förväntas bli inskrivna. En upplåtelse av nyttjanderätt har dock enligt 17 kap. 3 § JB inte på grund av inskrivningen företräde framför tidigare överlåtelse eller upplåtelse, om rättighetshavaren vid upplåtelsen kände till eller borde ha känt till denna. Detta bör gälla även naturvårdsavtal. Det innebär att ett naturvårdsavtal om att t.ex. skog inte skall avverkas inte kan göras gällande om markägarens motpart kände till eller borde ha känt till att markägaren har upplåtit rätt att avverka samma skog åt annan. I 18 kap. JB finns bestämmelser om bl.a. godtrosförvärv på grund av inskrivning. Bestämmelserna reglerar förhållanden som sällan kan befaras beröra naturvårdsavtal. Regeringen kan dock inte se några hinder mot att de gäller även för naturvårdsavtal. Bestämmelser om inskrivning av nyttjanderätt finns i 23 kap. JB. Av 23 kap. 1 § framgår att bägge parter får söka inskrivning. Den handling på vilken rättigheten grundas skall ges in. Detta bör gälla även för naturvårdsavtal. Regeringen kan vid genomgången av jordabalkens bestämmelser om nyttjanderätt inte finna några hinder mot att tillämpa dessa på den rätt som följer av ett naturvårdsavtal. Regeringen finner det därför lämpligt att tillämpa reglerna. Frågan är nu om det bara är jordabalkens regler om nyttjanderätt som skall tillämpas eller om det är även bestämmelser i andra författningar. Av genomgången ovan kan konstateras att vissa bestämmelser om nyttjanderätt måste tillämpas tillsammans med jordabalkens regler. Detta gäller ett antal bestämmelser om nyttjanderätt i 12 kap. UB, till vilka hänvisas i 7 kap. 16 § JB. Detsamma gäller vissa bestämmelser i fastighetsbildningslagen (1970:988). I 7 kap. 29 § JB hänvisas sålunda till denna lags bestämmelser om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att bestämma ett nytt område för utövning av nyttjanderätt. Sådana bestämmelser finns i 5 kap. 33 § fastighetsbildningslagen. Lantmäteriverket anför beträffande 5 kap. 33 § fastighetsbildningslagen att ett naturvårdsavtal normalt är knutet till ett alldeles speciellt område på en fastighet, varför rättigheten rimligen inte kan flyttas till ett annat område. Regeringen delar denna uppfattning. Det är därför normalt inte lämpligt att bestämma ett nytt område för naturvårdsavtalet. Om nyttjanderätt berörs av fastighetsreglering, är enligt 5 kap. 34 § fastighetsbildningslagen rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om regleringen har betydelse för honom. Detta bör gälla även naturvårdavtal. En följd av detta blir att rättsinnehavaren måste agera för att få ersättning enligt 5 kap. 12 § eller utverka förordnande enligt 5 kap. 33 eller 33 a § fastighetsbildningslagen. Beträffande ersättning enligt 5 kap. 12 § anför dock Lantmäteriverket att ersättningen i princip endast kan avse framtida inkomstbortfall eller kostnadsökning. Detta innebär att staten eller kommunen har ganska små möjligheter att få ersättning. Vid prövningen av om fastighetsreglering skall ske måste lantmäterimyndigheten ta särskild hänsyn till den olägenhet som det kan innebära om ett avtal av detta slag inte kan av vidmakthållas (jfr 5 kap. 4 § FBL). Myndigheten kan också med stöd av 5 kap. 33 a § FBL förordna om att rättigheten skall bestå. I 3 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen stadgas att om naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks användning gäller, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Lantmäteriverket anför att det inte finns något utrymme att vid fastighetsbildning ta hänsyn till sådant som skulle vara föremål för ett naturvårdsavtal. Regeringen är av samma uppfattning. Detsamma bör gälla de motsvarande bestämmelserna i 9 § andra stycket anläggningslagen (1973:1149) och 8 § andra stycket ledningsrättslagen (1973:1144). Även expropriationslagen (1972:719) bör behandlas. I 1 kap. 3 § i denna lag stadgas att nyttjanderätter normalt skall upphöra när en fastighet exproprieras med äganderätt. Rättigheten kan dock lämnas orubbad på grund av förordnande i expropriationstillståndet eller överenskommelse som fastställs av domstolen. Nyttjanderätter som tillkommer staten upphör dock inte. Regeringen kan inte se någon anledning till att den rätt som följer av ett naturvårdsavtal inte skall jämställas med nyttjanderätt vid tillämpningen av denna paragraf. Regeringen gör samma bedömning vid inlösen enligt anläggningslagen (1973:1149) och ledningsrättslagen (1973:1144), där hänvisning sker till 1 kap. 3 § expropriationslagen. I detta sammanhang bör nämnas en annan bestämmelse i expropriationslagen. Enligt 1 kap. 1 § får en fastighet som tillhör annan än staten tas i anspråk genom expropriation med bl.a. nyttjanderätt. Det kommer trots detta inte bli möjligt att tillskapa den negativa förpliktelsen i ett naturvårdsavtal genom expropriation. Detta beror på att det enligt regeringens förslag är den rätt som uppkommer när ett naturvårdsavtal har slutits som skall jämställas med nyttjanderätt. Ett naturvårdsavtal kan inte tillskapas genom expropriation. Regeringen har även studerat ett stort antal bestämmelser i andra författningar som berör nyttjanderätt. Av utrymmesskäl redovisas inte dessa bestämmelser här. Regeringens slutsats är att den lämpligaste ordningen är att den rätt som följer av ett naturvårdsavtal jämställs med nyttjanderätt vid tillämpningen av även andra författningar än jordabalken. Eftersom bestämmelser som berör nyttjanderätt finns i ett stort antal författningar men de centrala bestämmelserna är införda i 7 kap. JB är det lämpligt att ett sådant stadgande förs in i endast jordabalken. Lantmäteriverket avstyrker förslaget, i huvudsak på den grunden att naturvårdsavtal avser att åstadkomma skydd för allmänna, ideella intressen, vilka snarare borde tillgodoses genom förvaltningsrättslig lagstiftning. Enligt verket är lagstiftning inom förmögenhetsrättens ram dåligt lämpad att reglera förhållanden av det aktuella slaget. Det kan enligt regeringen naturligtvis medges att naturvårdsavtal visar upp drag som saknar motsvarighet vid ordinära nyttjanderättsavtal och att det därför från systematisk synpunkt kan te sig tveksamt om de bör regleras i 7 kap. JB. Med tanke på den ökade vikt som miljöhänsyn tillmäts i dagens samhälle tycks detta dock inte vara en mera allvarlig principiell invändning än att förslaget kan genomföras. Det kan i detta sammanhang framhållas att man beträffande vanliga nyttjanderättsavtal inte kräver att nyttjandet skall tillgodose några enskilda ekonomiska intressen. Precis som Lunds universitet anser regeringen att de praktiska svårigheter som den föreslagna lagändringen kan medföra är begränsade. Komplikationer synes uppkomma framför allt när det område som avtalet berör frångår fastigheten genom fastighetsreglering. Som Lantmäteriverket är inne på finns det dock möjlighet att i sådana fall meddela naturvårdsföreskrifter som nära ansluter till avtalets bestämmelser och därigenom skydda området. Med tanke på samarbetet med markägaren framstår det i alla händelser som värdefullt att i första hand lita till frivilliga överenskommelser när det gäller att tillvarata sådana naturvårdsintressen som kommer i fråga. Enligt regeringens mening kommer lagstiftningen att innebära så stora fördelar från miljösynpunkt att de klart överväger de systematiska och andra invändningar som framställts mot förslaget. Det återstår att bedöma hur en bestämmelse skall se ut där den rätt som följer av ett naturvårdsavtal jämställs med nyttjanderätt. En avgränsning måste ske av den rätt som jämställs med nyttjanderätt. Avgränsningen får inte vara så detaljerad att den binder framtida naturvårdsavtal till ett visst utseende. Avsikten med lagstiftningen är nämligen inte att reglera hur avtalen skall se ut, utan att ge dessa sakrättsligt skydd. Avgränsningen får dock inte vara så allmänt hållen att den täcker in även andra avtalsformer än sådana som det finns behov av att ge sakrättsligt skydd. Det får inte tillskapas en väg att föra in tveksamma avtalskonstruktioner i det sakrättsliga systemet. För att undvika att tveksamma avtalskonstruktioner förs in i det sakrättsliga systemet föreslår regeringen att bestämmelsen skall avse endast avtal där staten eller en kommun är motpart till markägaren. Utredningen föreslog att regleringen skulle avse även avtal där en miljöorganisation är markägarens motpart. Med hänsyn till att naturvårdsavtalen är avsedda att vara medel i genomförandet av skogspolitiken finner regeringen dock att endast avtal med stat eller kommun som part skall ges sakrättsligt skydd. Miljöorganisationer och andra som önskar ingå naturvårdsavtal kan initiera sådana avtal hos kommunen eller någon statlig myndighet. Hittills har naturvårdsavtal använts för att skydda skogliga biotoper, främst från avverkning. I framtiden är det tänkbart att naturvårdsavtal kommer att slutas för att skydda även annat än skog, exempelvis ängs- och hagmark. Detta bör beaktas vid reglernas utformning. Det förekommer knappast att fastighetsägare i naturvårdsavtal åläggs positiva förpliktelser. I den mån detta sker bör inte nya fastighetsägare bli bundna (jfr den begränsning som har gjorts i 14 kap. 2 § andra stycket JB av möjligheten att låta servitut få innehålla positiva åligganden för den tjänande fastighetens ägare). Den ofta förekommande rätten för markägarens motpart att utföra åtgärder i området är redan en nyttjanderätt och är alltså sakrättsligt skyddad. Enligt regeringens förslag i lagrådsremissen skulle inte denna rätt omfattas av den nya bestämmelsen. Den negativa förpliktelsen skulle enligt förslaget beskrivas med uttrycket att "fastighetsägarens rätt att nyttja ett visst område inskränks". Lagrådet ifrågasätter om denna lösning är helt ändamålsenlig. Den kan enligt Lagrådet leda till att det i enskilda fall behöver utredas huruvida olika moment i avtalet utgör en ”äkta” eller definierad nyttjanderätt. Lagrådet föreslår i stället att uttrycket vad fastighetsägaren ”förbundit sig att tillåta eller tåla” skall användas. Regeringen följer Lagrådets förslag. Regeringen vill samtidigt understryka att det valda uttrycket är avsett att omfatta bl.a. fastighetsägarens negativa förpliktelse. Således innefattas både en rätt för stat och kommun att utföra åtgärder och fastighetsägarens förpliktelse att underlåta att t.ex. avverka eller på annat sätt ta tillvara virke. I uttrycket innefattas vidare att fastighetsägaren åtar sig att sköta sin mark på endast ett visst angivet sätt, t.ex. genom att avstå från arbetsföretag eller skötselmetoder som annars skulle ha kommit i fråga. En underförstådd förutsättning som inte behöver anges i lagtexten är att avtalen måste vara förenliga med de krav som ställs i skogsvårdslagen (1979:429) och annan lag. Om ett avtal sluts i strid med lag (ett s.k. pactum turpe) är detta ogiltigt redan enligt allmänna avtalsrättsliga principer. Till bestämmelsen bör knytas en övergångsbestämmelse avseende naturvårdsavtal som har ingåtts före den nya bestämmelsens ikraftträdande. Det är enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att låta den nya bestämmelsen avse även dessa avtal. I många fall har visserligen avtalsparterna velat ge avtalet sakrättsligt skydd men detta har inte alltid varit fallet. Ett alternativ som regeringen har övervägt är att ange att den nya bestämmelsen skall tillämpas på avtal slutna före ikraftträdandet i fall där det klart framgår av avtalet att parterna har velat att rättsförhållandena skall sakrättsligt skyddas. Ett problem är dock att det ofta framgår att parterna har avsett att avtalet skall bestå efter en fastighetsöverlåtelse men att någon avsikt beträffande andra sakrättsliga verkningar inte framgår. I ett sådant fall kan knappast alla sakrättsliga verkningar gälla. En möjlighet är att ange att just verkan mot ny ägare av fastigheten skall gälla. Det är dock tveksamt om det är lämpligt att på detta sätt bryta ut en sakrättslig verkan. Regeringen har därför stannat för att regeln endast skall gälla avtal slutna efter lagändringens ikraftträdande. För att uppnå sakrättsligt skydd har parterna i de äldre avtalen naturligtvis möjlighet att sluta nya avtal. 19 Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet 19.2 Kärntekniklagens förhållande till miljöbalken Regeringens förslag: Kärntekniklagen gäller parallellt med miljöbalken. Inga undantag skall gälla i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. Vid tillståndsprövning enligt kärntekniklagen skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens såvitt gäller förhållandet mellan kärntekniklagen och miljöbalken (MB). Remissinstanserna: Statens kärnkraftinspektion (SKI) ifrågasätter, med anledning av förslaget att miljöbalken skall gälla bl.a. för kärnteknisk verksamhet, om balken överhuvudtaget behandlar risker för och följder av stora olyckor såsom t.ex. dammolyckor, oljebränder, oljeutsläpp, klorgasutsläpp eller atomolyckor. Vidare ifrågasätter SKI, med hänvisning till slutförvaringen av kärnavfall och använt kärnbränsle, om miljöbalken är tillämplig på miljöpåverkan som inträffar, eller som kan antas inträffa, i framtiden. SKI betonar att kärntekniklagen samt SKI:s föreskrifter och villkor syftar till att förhindra att miljöpåverkan överhuvudtaget inträffar. Enligt SKI syftar den nyssnämnda regleringen i vart fall till att minimera eventuella miljöeffekter för den händelse något trots allt kan inträffa. SKI kritiserar miljöbalkens prövningsbestämmelser och menar att det inte klart framgår vad miljödomstolen skall pröva i förhållande till det som skall prövas av regeringen vid tillåtlighetsprövningen. SKI pekar särskilt på utredningens uttalande om att prövningsförfarandet skall ske i olika steg och av olika instanser och gör gällande att detta går emot de riktlinjer som regeringen tidigare har utfärdat i fråga om prövningsförfarande för nya kärntekniska anläggningar. SKI hänvisar till regeringens beslut den 18 maj 1995 där det angetts att prövningen enligt kärntekniklagen och övriga berörda lagar skall ske samordnat. Enligt SKI bör även prövningsförfarandet enligt miljöbalken följa regeringsbeslutets riktlinjer på så sätt att det görs en samlad prövning enligt miljöbalken och kärntekniklagen. Koncessionsnämnden för miljöskydd gör gällande att utredningens förslag innebär att det utöver vad som anges i kärntekniklagen inte kommer att kunna ställas krav med stöd av miljöbalken vad gäller kärnteknisk verksamhet. Lunds universitetet anser att inget hindrar att miljöbalkens hänsynsregler tillämpas vid sidan av kärntekniklagens mera preciserade bestämmelser samt påpekar att det vid intresseavvägningen ändå kan tas särskild hänsyn till de speciella förhållandena vid kärnteknisk verksamhet. Universitetet erinrar vidare om att vissa hänsynsregler i miljöbalken saknar direkta motsvarigheter i kärntekniklagen. Skälen för regeringens förslag: Kärntekniklagen gäller för kärnteknisk verksamhet. Med sådan verksamhet avses bl.a. uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning och i princip all befattning med kärnämnen och kärnavfall. I kärntekniklagen anges att kärnteknisk anläggning är t.ex. kärnkraftsreaktorer och anläggningar för lagring eller slutförvaring av kärnämne och kärnavfall. Kärntekniklagen anses vara en säkerhetslag. Lagens huvudsyfte är att upprätthålla säkerheten i kärnteknisk verksamhet samt att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om bl.a. icke-spridning av kärnvapen. Säkerhetskravet innefattar såväl teknisk säkerhet, dvs. ett krav att förebygga att farlig strålning kommer ut i omgivningen, som skydd mot intrång av obehöriga i ett kärnkraftverk och mot terroristhandlingar m.m. (fysiskt skydd). Lagen kompletteras med bestämmelser i förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet (kärnteknikförordningen). Kärntekniklagen reglerar alltså, som också SKI har betonat, verksamheter där stränga säkerhetskrav måste uppfyllas för att minimera risken för miljöstörningar. Såsom regeringen tidigare har framhållit skall reglerna i miljöbalken tillämpas även om en verksamhet eller åtgärd som omfattas av balkens tillämpningsområde också omfattas av annan lagstiftning, exempelvis kärntekniklagen. Följaktligen gäller kärntekniklagen och miljöbalken parallellt. Det som gör kärntekniklagen speciell i sammanhanget är, som SKI vidare framhållit, den osedvanliga räckvidden av skador på människors hälsa och miljön som kan bli följden av en allvarlig olycka i en kärnteknisk anläggning. Genom att miljöbalken avses gälla även för verksamhet enligt kärntekniklagen blir verksamhetsutövare inom kärntekniklagens tillämpningsområde, som huvudregel, skyldiga att beakta och tillämpa t.ex. de hänsynsregler som 2 kap. MB innehåller. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det emellertid bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om förhållandet mellan bestämmelser i kärntekniklagen och bestämmelser i balken är oklart. Det måste göras en bedömning om kärntekniklagen innehåller bestämmelser som på detta sätt kan uppfattas som oförenliga med balkens bestämmelser. I 3 och 4 §§ kärntekniklagen meddelas vissa grundläggande bestämmelser för kärnteknisk verksamhet. Enligt förarbetena tillvaratar lagen i första hand de allmänna krav på säkerhet i verksamheten som uppställs från samhällets sida. Vidare sägs i motiven till lagstiftningen att tyngdpunkten ligger på strålskydd samt fullgörande av Sveriges internationella åtaganden (prop. 1983/84:60 s. 80). Beträffande de skyddsbestämmelser som det ligger närmast till hands att förknippa med kärnenergiområdet, dvs. bestämmelser som rör strålskyddet, innehåller kärntekniklagen dock ingen särskild reglering. I detta hänseende hänvisar lagen istället i 3 § tredje stycket till strålskyddslagen (1988:220). Det huvudsakliga syftet med den sistnämnda lagen, som behandlas närmare i avsnitt 20, är att skydda människor, djur och miljö från skadliga verkningar av såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Kärntekniklagen tillämpas således parallellt också med strålskyddslagen. Miljöbalken innehåller i jämförelse med kärntekniklagen regler avseende yttre faktorer som kan påverka människors hälsa eller miljön negativt eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. I miljöbalken ges alltså generella bestämmelser om miljöhänsyn. Bestämmelserna skall iakttas av alla. Genom att kärntekniklagens bestämmelser så tydligt inriktas på säkerheten i kärnteknisk verksamhet bedömer regeringen, i likhet med vad som anförts i remissyttrandet från Lunds universitet, att de normalt bör kunna tillämpas vid sidan om miljöbalkens bestämmelser utan att det behöver ge upphov till någon oklarhet om vilken bestämmelse som gäller framför den andra i olika situationer. Det betyder att ytterligare krav på hänsyn till miljön skall kunna ställas enligt miljöbalken på den som bedriver kärnteknisk verksamhet, exempelvis i fråga om buller, vattenverksamhet, resurshushållning m.m. På samma sätt som i dag skall alltså bestämmelser med generell räckvidd i annan skyddslagstiftning, som t.ex. miljöbalken, gälla också för kärnteknisk verksamhet (jfr prop. 1983/84:60 s. 81). Emellertid måste i detta sammanhang beaktas att kärntekniklagens koppling till strålskyddslagen är alldeles speciell enligt vad som har redovisats ovan. För kärnteknisk verksamhet krävs enligt 5 § kärntekniklagen tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. När det gäller den framtida tillståndsprövningen på kärnteknikområdet bör följande beaktas. Enligt 5 a § kärntekniklagen gäller sedan år 1986 ett förbud mot nya kärnkraftsreaktorer. Vidare har riksdagen under våren 1997 godtagit regeringens förslag till riktlinjer för energipolitiken innefattande en successiv avveckling av kärnkraften (prop. 1996/97:84, 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Dessutom har riksdagen i december 1997 godtagit regeringens förslag till en lag om avveckling av kärnkraften (prop. 1996/97:176, 1996/97:NU05, rskr. 1996/97:132). Följaktligen är det inte längre aktuellt att uppföra nya kärnkraftsreaktorer. Inom det kärntekniska området blir det därför i framtiden närmast fråga om att uppföra anläggningar för hantering och förvaring av kärnavfall samt anläggningar för hantering av slutförvaring av använt kärnbränsle. Självfallet kvarstår också behov av en reglering av kärnteknisk verksamhet när det gäller driften vid kärntekniska anläggningar. Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt kärntekniklagen. 19.3 Kärntekniklagens anpassning till miljöbalken. Regeringens förslag: I ärenden enligt kärntekniklagen skall miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas. Vidare skall i sådana ärenden hänsyn tas till miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken. Regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall införas. Dessa regler skall ansluta till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens men saknar förslag till regel om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas i ärenden enligt kärntekniklagen. Remissinstanserna: Statens kärnkraftinspektion (SKI) anser att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken inte passar in på sådana risker för radiologisk påverkan m.m. som skall prövas enligt kärntekniklagen. SKI efterlyser större klarhet i frågan om vilka miljökrav som skall gälla för kärnteknisk verksamhet och tydliga regler om vilka myndigheter som skall svara för att dessa miljökrav uppfylls vid tillståndsgivning och tillsyn. Enligt SKI är det nödvändigt att de hänsyn som skall tas vid olika typer av myndighetsutövning skrivs in i kärntekniklagen. SKI menar att miljöbalkens bestämmelser om prövningen inte ger klar vägledning samt stryker under att prövningsförfarandet enligt balken måste göras tydligt varvid också SKI:s roll som expertmyndighet måste definieras. SKI framför farhågor om att villkor enligt miljöbalken kan komma att kollidera med villkor meddelade med stöd av kärntekniklagen respektive strålskyddslagen. SKI tillstyrker förslaget om att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan. Lunds universitetet förslår att det i kärntekniklagen införs en tydlig hänvisning till de bestämmelser i miljöbalken som bör tillämpas. Svenska Kraftverksföreningen framhåller, med hänvisning till miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar, att omfattningen av informationen, samrådet och miljökonsekvensbeskrivningen måste vara rimlig utifrån vad ansökan avser. Enligt föreningen kan tillståndsfrågorna enligt kärntekniklagen röra sig inom ett brett spektrum av områden, från enkla frågor av teknisk natur till stora komplicerade frågor. Föreningen föreslår därför att miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall gälla i dessa sammanhang "i den mån miljöpåverkan inte kan antas bli av mindre betydelse". Skälen för regeringens förslag Miljöbalkens tillämpning vid prövning av ärenden enligt kärntekniklagen Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt kärntekniklagen. Såsom har anförts i föregående avsnitt blir verksamhetsutövare inom kärntekniklagens tillämpningsområde, som huvudregel, skyldiga att beakta och tillämpa hänsynsreglerna i miljöbalken. Även om prövningen enligt kärntekniklagen primärt inriktas på frågor om säkerheten i den kärntekniska verksamheten och vid den kärntekniska anläggningen skall dessutom de särskilda miljökraven bedömas och fastställas enligt miljöbalkens regler. Regeringen återkommer till detta i nästa delavsnitt. Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna anger de förorenings- och störningsnivåer som inte får överskridas eller underskridas efter en viss tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § MB kan en norm exempelvis ange högsta nivå för buller, skakningar, ljus, strålning eller annan sådan störning. Miljöbalken innehåller vidare i 5 kap. 3 § en bestämmelse om att myndigheter och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer som har meddelats uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. I samma paragraf anges dessutom att kommuner och myndigheter skall iaktta miljökvalitetsnormer vid planering och planläggning. Med anledning av SKI:s påpekande om miljökvalitetsnormer skall sägas att normer enligt miljöbalken knappast kommer att bestämmas med avseende på sådana risker för radiologisk påverkan m.m. som skall prövas enligt kärntekniklagen. Det är en följd av att kärntekniklagen bl.a. ger möjlighet att ställa mycket höga krav på säkerheten i den ibland extremt farliga verksamhet som lagen reglerar. Regeringen ser dock för sin del inte att detta i sig skulle utgöra skäl för att undanta kärnteknisk verksamhet från miljöbalkens miljökvalitetsnormer. Givetvis bör det fordras att också den som bedriver sådan verksamhet skall underkasta sig normer som kan utfärdas med stöd av miljöbalken t.ex. gällande sådant slag av störning som angavs nyss. För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt instrument måste alltså hänsyn till dem också tas vid tillämpningen av kärntekniklagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid tillämpningen av kärntekniklagen. I detta avseende fordras det att kärntekniklagen kompletteras med en regel som innebär att det vid tillämpningen av lagen skall tas hänsyn till miljökvalitetsnormer enligt vad som föreskrivs i 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § MB. Enligt bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) krävs i dag tillstånd av Koncessionsnämnden till miljöfarlig verksamhet i form av kärnkraftverk eller annan kärnteknisk anläggning. Regeringen förutsätter att tillståndsplikt i dessa fall även kommer att finnas enligt miljöbalken. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 5 b § kärntekniklagen föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt kärntekniklagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. Bestämmelsen infördes bl.a. mot bakgrund av att allmänheten och de närboende skulle beredas insyn i beslutsprocessen och få möjlighet att framföra sina synpunkter. Ytterligare steg i den riktningen har föreslagits i promemorian Ökat inflytande för allmänheten vid prövning av tillstånd enligt kärntekniklagen (Ds 1996:22). Sistnämnda förslag har efter remissbehandling beaktats av Miljöbalksutredningen vars förslag ligger till grund för regeringens överväganden nu. Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. När ansökan om sådant tillstånd ges in till en miljödomstol kommer således ansökan att innehålla en miljökonsekvensbeskrivning upprättad enligt miljöbalkens regler. Enligt regeringens mening hindrar inte detta förhållande att det ställs upp ett krav på miljökonsekvensbeskrivning också vid tillståndsprövningen enligt kärntekniklagen. Regeringen föreslår att detta krav görs både obligatoriskt och generellt vad gäller uppförande, innehav eller drift av kärntekniska anläggningar. Vad beträffar övrig kärnteknisk verksamhet, dvs. olika former av hantering av kärnämne och kärnavfall, ser regeringen, i likhet med Miljöbalksutredningen, inget behov av ändringar i nuvarande ordning. Kärntekniklagen bör alltså innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt kärntekniklagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Den miljökonsekvensbeskrivning som sålunda upprättas kommer på ett mer utförligt sätt än de beskrivningar som upprättas enligt andra bestämmelser att behandla kärnsäkerhets- och strålskyddsaspekter. Frågan är då hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Såsom Miljöbalksutredningen har förordat bör miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning få tillämpning i så stor utsträckning som möjligt i lagar utanför balken. Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs enligt 6 kap. 7 § miljöbalken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte. Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler på kärntekniklagens område än de som gäller enligt miljöbalken. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivning enligt kärntekniklagen. Vad härefter gäller förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivning vid prövning och kostnader. Regeringen finner att det inte heller beträffande förfarandet finns anledning att ha andra regler vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivning enligt kärntekniklagen än som följer av miljöbalkens bestämmelser. Som en följd av de föreslagna bestämmelserna rörande miljökonsekvensbeskrivning kommer allmänheten och de närboende att beredas större insyn i beslutsprocessen och få möjlighet att framföra sina synpunkter i ökad utsträckning. Övriga frågor Kärntekniska anläggningar kommer även i framtiden att underkastas prövning enligt ett flertal lagar. Genom att en del av dessa lagar ersätts av miljöbalken uppnås en bättre samordning av prövningen. Således gäller t.ex. i dag bestämmelser om en särskild tillåtlighetsprövning enligt 4 kap. naturresurslagen för anläggningar som enligt kärntekniklagen skall prövas av regeringen. Motsvarande ordning avses gälla enligt 17 kap. 1 § MB. Kärntekniska anläggningar kan idag vidare vara underkastade tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen (1969:387) och i vissa fall vattenlagen (1983:291). Bestämmelser som då aktualiseras motsvaras i miljöbalken av de särskilda reglerna för miljöfarlig verksamhet i 9 kap. MB respektive vattenverksamhet i 11 kap. MB. Beträffande dessa verksamheter gäller också balkens övergripande hänsynsregler samt allmänna och särskilda hushållningsbestämmelser i 2–4 kap. MB. Nyss redovisades att en tillämpning av miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar också aktualiseras i ärenden som gäller kärnteknisk verksamhet. Verksamhet och anläggningar som regleras genom kärntekniklagen föranleder således även i framtiden överväganden och eventuell prövning enligt miljöbalken. Som tidigare anförts kommer också villkor som skall gälla från strålskyddssynpunkt att bestämmas enligt strålskyddslagen. Slutligen erinras om att det i plan- och bygglagen ges regler som är styrande för lokaliseringen av anläggningen. I anledning av vad SKI har anfört om oklarheter beträffande prövningen av kärntekniska anläggningar m.m. hänvisar regeringen inledningsvis till vad som har anförts i propositionen med förslag till miljöbalken (prop. 1997/98:45, del 1 s. 328). Av vad som anförs där framgår att tanken är att alla utsläpp och störningar från kärntekniska anläggningar i framtiden skall prövas av den regionala miljödomstolen, dvs. även utsläppet av radioaktiva ämnen och frågor om joniserande strålning. Är ärendet av det slaget att regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. MB, dvs. motsvarigheten till nuvarande 4 kap. naturresurslagen, skall miljödomstolen efter beredning av ärendet överlämna det till regeringen för prövning. Det kan förutsättas att miljödomstolens handläggning enligt miljöbalken sker parallellt med en beredning hos SKI av tillståndsärendet enligt kärntekniklagen. Tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken och tillståndsprövning bör därvid samordnas så att såväl miljödomstol som berörd kommun har tillgång till expertmyndigheternas granskningsrapporter i kärntekniklagsärendet vid sin behandling av tillåtlighetsprövningen enligt miljöbalken. Även regeringens slutliga beredning och beslut enligt de båda lagarna bör ske samordnat, såvida inte regeringen delegerat beslutanderätten i kärntekniklagsärendet till myndighet. Efter att tillåtlighetsprövningen enligt miljöbalken har slutförts hos regeringen lämnas ärendet åter till miljödomstolen om det krävs tillstånd enligt miljöbalken och då prövas alla utsläpp och störningar från anläggningen. Den regionala miljödomstolen är då prövningsmyndighet i första instans. Förhållandet mellan miljöbalken och strålskyddslagen hindrar inte att tillsynsuppgiften såvitt gäller iakttagandet av strålskyddsvillkoren kvarstår på SSI. Den utvidgade definitionen av miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 1 § MB behöver därför enligt regeringens förmenande inte leda till några samordningsproblem. Regeringen ser inte heller någon grund för SKI:s farhågor om att villkor enligt miljöbalken kan komma att kolliderar med villkor meddelade med stöd av kärntekniklagen respektive strålskyddslagen. Regeringen anser tvärtom att den samlade prövningen av störningskällor som medges genom miljöbalken skapar förutsättningar för en bättre helhetsbild av riskerna för miljön och ger samtidigt betydande fördelar när det gäller strålskyddskontrollen. SKI:s roll som expertmyndighet på kärnteknikområdet skall naturligtvis bibehållas oavsett miljöbalksreformen och det är självfallet SKI som i framtiden utövar tillsynen enligt kärntekniklagen. Regeringen har i 6 § lagen om införande av miljöbalken föreslagit att ärenden som inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, med undantag för reglerna om miljökvalitetsnormer som skall tillämpas omedelbart. Regeringen finner att denna ordning också bör gälla för ärenden enligt kärntekniklagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt med avseende på miljökonsekvensbeskrivningar. Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande bör ha en sådan framförhållning att balkens krav kan anses uppfyllda när ansökan görs. 20 Strålskyddslagen (1988:220) 20.2 Strålskyddslagens förhållande till miljöbalken Regeringens förslag: Strålskyddslagen och miljöbalken gäller pa- rallellt. Inga begränsningar skall införas när det gäller möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. Vid tillståndsprövning enligt strålskyddslagen skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens såvitt gäller förhållandet mellan strålskyddslagen och miljöbalken (MB). Remissinstanserna: Statens strålskyddsinstitut (SSI) ifrågasätter utredningens bedömning att strålskyddslagen är utformad så att ytterligare krav på verksamheten ur strålskyddssynpunkt inte kan ställas med stöd av miljöbalkens mer allmänt hållna hänsynsregler. Enligt SSI innehåller strålskyddslagen t. ex. inte några regler som motsvarar 2 kap. 3 § MB om bästa möjliga teknik eller 2 kap. 5 § MB om resurshushållning, vilket bör innebära att dessa regler även gäller för verksamhet som i övrigt regleras av strålskyddslagen. SSI anser att det finns betydande oklarheter vad gäller räckvidden av stadgandet i 9 kap. 1 § 3 MB. SSI framhåller att stadgandet, som innehåller en definition av vad som är miljöfarlig verksamhet, inte innehåller någon begränsning till den yttre miljön och att det får till följd att miljöbalken måste anses vara tillämplig på strålning utan begränsningar. Enligt SSI är det helt nödvändigt att det klarläggs om stadgandet omfattar alla situationer där strålskyddsfrågor uppkommer, alltså inte bara yttre skydd utan även arbetar- och patientskydd. SSI konstaterar att dess roll som tillsynsmyndighet i strålskyddssammanhang påverkas av att miljödomstolarna också ska bedöma frågor om strålning. Enligt SSI tar utredningen inte ställning till hur strålskydds- och villkorsfrågor ska samordnas mellan en miljödomstol och SSI eller hur myndigheten ska biträda domstolen. SSI efterlyser en diskussion om och definition av myndigheternas roller och framhåller att dessa viktiga frågor måste klarläggas. SSI påpekar att utredningens förslag om miljökvalitetsnormer kommer att leda till att SSI som tillsynsmyndighet inte har ett direkt ansvar för att föreskriva om sådana normer för strålning. Enligt SSI ger utredningen inte tillräckligt underlag för att bedöma vilka konsekvenser förslaget skulle få för SSI:s föreskriftsarbete. SSI anmärker vidare att det också leder till osäkerhet att giltigheten av miljökvalitetsnormer är begränsad till "tillståndsprövningen". I anslutning till detta pekar SSI på att det enligt 23 § strålskyddslagen inte behövs någon tillståndsprövning för verksamhet enligt kärntekniklagen om inte annat föreskrivs och att det per definition inte är fråga om någon tillståndsprövning när SSI lämnar villkor med stöd av 27 § strålskyddslagen i samband med en prövning enligt kärntekniklagen. Lunds universitet finner inget hinder mot att miljöbalkens hänsynsregler tillämpas vid sidan av strålskyddslagens mera preciserade bestämmelser samt påpekar att det vid intresseavvägningen ändå kan tas särskild hänsyn till de speciella förhållanden som regleras genom strålskyddslagen. Universitetet erinrar vidare om att vissa av balkens hänsynsbestämmelser saknar direkta motsvarigheter i strålskyddslagen. Skälen för regeringens förslag: Strålskyddslagen har som syfte att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Lagen gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Till den förra kategorin hör exempelvis gamma-, röntgen- och partikelstrålning och till den senare optisk strålning, radiofrekvent strålning, lågfrekventa elektriska och magnetiska fält samt ultraljud. Lagen omfattar även strålning från naturliga strålkällor. Strålskyddslagen är alltså en skyddslag som allmänt reglerar vad som kallas verksamhet med strålning. Uttrycket "verksamhet med strålning" omfattar enligt 5 § strålskyddslagen dels all slags hantering av radioaktiva ämnen, dels användning av eller därmed jämförlig befattning med tekniska anordningar som kan alstra såväl joniserande som icke- joniserande strålning. Exempel på tekniska anordningar är röntgenapparater, solarier, TV-apparater, elektronmikroskop och mikrovågsugnar. Strålskyddslagen får i många hänseenden sitt konkreta innehåll genom föreskrifter som enligt bemyndigande i lagen meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denna myndighet är Statens strålskyddsinstitut (SSI). Lagen ger möjlighet att anpassa tillstånds- och tillsynsförfarandet till strålkällornas farlighet och behovet av särskild kompetens hos brukaren. Tillämpningsföreskrifter till lagen finns i strålskyddsförordningen (1988:293). I 3 § strålskyddslagen ges en möjlighet att bestämma en nedre gräns för lagens tillämpningsområde. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva undantag från lagen eller vissa bestämmelser i den, om det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts. Från strålskyddssynpunkt ofarliga mängder av radioaktivitet samt tekniska anordningar som endast avger svag joniserande strålning kan alltså helt undantas från lagens tillämpningsområde. Denna s.k. friklassning innebär att sådant material i fortsättningen kan hanteras utan hinder av strålskyddslagens bestämmelser. Av det sagda framgår att strålskyddslagen med tillhörande strålskyddsförordning innehåller detaljföreskrifter om vitt skilda typer av förekommande verksamheter med strålning och att det inom tillämpningsområdet för dessa författningar faller många former av verksamheter som i allmänhet inte kan störa den yttre miljön. Såsom regeringen har konstaterat redan i propositionen med förslag till miljöbalken är strålskyddslagen således i stora delar inriktad på andra skyddsområden än miljöbalken, framför allt arbetar- och patientskydd. Likaledes har SSI i sitt remissyttrande anfört att strålskyddslagen i sin tillämpning domineras av en reglering som tar sikte på andra företeelser än skydd av den yttre miljön. Lagens syfte är dock att skapa ett så fullständigt strålskydd som möjligt i samhället. Det är då ofrånkomligt att strålskyddslagen och miljöbalken innehåller bestämmelser som i vissa avseenden sammanfaller. Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar verksamhet som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och strålskyddslagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som bedriver verksamhet med strålning är skyldig att följa bestämmelserna i miljöbalken, i den mån dessa är tillämpliga. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det emellertid bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om förhållandet mellan bestämmelser i strålskyddslagen och bestämmelser i balken är oklart. Det måste göras en bedömning om strålskyddslagen innehåller bestämmelser som på detta sätt kan uppfattas som oförenliga med balkens bestämmelser. Mot bakgrund av att strålskyddslagen syftar till att skydda människor, djur och miljö mot all slags strålning innehåller lagen ett antal bestämmelser som kan sägas vara av hänsynskaraktär. Således finns i 6– 14 §§ bestämmelser som reglerar allmänna skyldigheter för den som bedriver verksamhet med strålning. Av lagens förarbeten framgår att dessa allmänna skyldigheter i allt väsentligt utformats efter mönster av motsvarande bestämmelser inom arbetsmiljöområdet (prop. 1987/88:88 s. 69 ff). Strålskyddslagens tillämpningsområde är visserligen inte begränsat till strålskydd för den inre miljön, men i lagen läggs otvivelaktigt tonvikten på en reglering av dessa frågor. Som nyss nämndes och som också SSI har framhållit är strålskyddsregleringen i den praktiska tillämpningen inriktad närmast på andra företeelser än skydd av den yttre miljön. I jämförelse härmed innehåller miljöbalken regler avseende yttre faktorer som kan påverka människors hälsa eller miljön negativt eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. Regeringen finner därför att strålskyddslagens regler om allmänna skyldigheter för den som bedriver verksamhet med strålning normalt bör kunna tillämpas vid sidan om miljöbalkens regler utan att det behöver ge upphov till någon oklarhet om vilken bestämmelse som gäller framför den andra i olika situationer. Naturligtvis kan det inte helt uteslutas att miljöbalkens bestämmelser i ett visst fall kommer i konflikt med någon bestämmelse i strålskyddslagen eller att förhållandet mellan lagverkens bestämmelser kan uppfattas som oklart. Enligt regeringen finns det dock inga skäl att överdriva olägenheterna av detta. Strålskyddslagen innehåller praktiskt taget i alla delar inom sitt tillämpningsområde en specialreglering för strålskyddet. För den händelse det skulle uppstå tvekan om det i miljöbalkens eller strålskyddslagens bestämmelse ställs från miljösynpunkt längre gående krav såvitt gäller strålskyddet bör det enligt regeringens mening i rättstillämpningen vara fullt möjligt att med stöd av allmänna rättsgrundsatser för lösning av lagkonflikter bestämma vilken bestämmelse som skall gälla framför den andra. Vidare är det enligt regeringens bedömning liten risk för dubbelprövning eftersom tillståndsplikten enligt strålskyddslagen är specialreglerad och huvudsakligen delegerad till SSI. Dessutom kan det förväntas att berörda myndigheter liksom i dag samråder i de fall där det kan råda tvekan. Följaktligen anser regeringen att SSI även efter miljöbalkens ikraftträdande har en klart definierad roll som tillstånds-, tillsyns- och expertmyndighet på strålskyddets området. I anlutning till detta vill regeringen också kommentera SSI:s synpunkter beträffande miljöbalkens definition av miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 1 §. Enligt SSI är det oklart om definitionen sträckts ut så den omfattar alla situationer där strålskyddsfrågor uppkommer, alltså inte bara yttre skydd utan även arbetar- och patientskydd. Regeringen vill inledningsvis erinra om att 9 kap. MB innehåller särskilda regler om miljöfarlig verksamhet. Med sådan verksamhet avses sammanfattningsvis all användning av mark, byggnader eller anläggningar, dvs. fast egendom eller fasta anläggningar, som innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors hälsa eller miljön. I förhållande till vad som hittills har gällt enligt 1 § miljöskyddslagen (1969:387) har innebörden av miljöfarlig verksamhet i miljöbalken utvidgats på ett sätt som är av intresse för strålskyddet. Enligt 9 kap. 1 § MB avses med miljöfarlig verksamhet bl.a. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. Till skillnad mot miljöskyddslagen innehåller miljöbalkens definition av miljöfarlig verksamhet således inget undantag för joniserande strålning. Det betyder att en verksamhet som medför risk för utsläpp av radioaktiva ämnen kan underkastas tillståndsprövning enligt miljöbalken. I författningskommentaren till 9 kap. 1 § MB anges att begreppet omgivningen skall tolkas så att detta inte omfattar den störande anläggningen. Vidare påpekas att personer som är verksamma inom själva störningskällan skyddas framför allt genom arbetsmiljölagen och strålskyddslagen. Med anledning av vad som sålunda har uttalats i motiven och med hänsyn till vad som tidigare har sagts om allmänna rättsgrundsatser för lösning av lagkonflikter kan det knappast råda någon tvekan om att bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet i miljöbalken inte är tillämpliga på arbetar- och patientskydd. Regeringen erinrar här om att det enligt strålskyddslagen krävs tillstånd för olika former av befattning med radioaktivt ämne och teknisk anordning som kan eller är avsedd att sända ut joniserande strålning. Tillståndsplikten omfattar enligt 20 § strålskyddslagen även att från landet utföra radioaktivt avfall. Frågor om strålskyddstillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Som nyss nämnts har regeringen i strålskyddsförordningen bemyndigat SSI att pröva tillståndsfrågor. I 23 § strålskyddslagen anges att tillstånd inte behövs enligt den lagen för verksamhet som tillståndsprövas enligt kärntekniklagen. Såsom har anförts i föregående avsnitt har strålskyddslagen med tillhörande förordning och myndighetsföreskrifter ett nära samband med den reglering som gäller kärnteknisk verksamhet. Strålskyddslagen tillämpas parallellt med kärntekniklagen och i ärenden enligt den sistnämnda lagen sätts strålskyddsvillkor med stöd av strålskyddslagen. Strålskyddslagen bygger på att lagens bestämmelser fylls ut med myndighetsföreskrifter. SSI har meddelat sådana föreskrifter om bl.a. hantering av radioaktivt avfall från kärntekniska anläggningar. Det finns anledning att återkomma till prövningen av ärenden enligt kärntekniklagen i nästa avsnitt eftersom frågor om strålskydd och miljöbalkens betydelse med avseende på kärnteknisk verksamhet tilldrar sig ett särskilt intresse. Av nästa avsnitt framgår vidare att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning. 20.3 Strålskyddslagens anpassningen till miljöbalken. Regeringens förslag: Vid prövning av ärende enligt strålskyddslagen eller vid meddelande av villkor med stöd av 27 § samma lag skall miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer tillämpas. Regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall införas. Dessa regler skall ansluta till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Generalläkaren vid Försvarsmakten föreslår att SSI skall kunna överlåta viss tillsyn till generalläkaren i likhet med den överlåtelse av tillsyn som SSI för närvarande kan meddela kommunerna. Försvarsmakten biträder generalläkarens förslag. Skälen för regeringens förslag Miljöbalkens tillämpning vid prövning av ärenden enligt strålskyddslagen Enligt vad som har anförts i föregående avsnitt gäller miljöbalken vid sidan om strålskyddslagen. Det innebär i princip att den som bedriver verksamhet med strålning skall iaktta bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna anger de förorenings- och störningsnivåer som inte får överskridas eller underskridas efter en viss tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § MB kan en norm exempelvis ange högsta nivå för buller, skakningar, ljus, strålning eller annan sådan störning. Miljöbalken innehåller vidare i 5 kap. 3 § en bestämmelse om att myndigheter och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer som har meddelats uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. I samma paragraf anges dessutom att kommuner och myndigheter skall iaktta miljökvalitetsnormer vid planering och planläggning. För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt instrument måste hänsyn till dem också tas vid tillämpningen av strålskyddslagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid tillämpningen av strålskyddslagen. I detta avseende fordras det att strålskyddslagen kompletteras med en regel som innebär att det vid tillämpningen av lagen skall tas hänsyn till miljökvalitetsnormer enligt vad som föreskrivs i 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § MB. Enligt 22 a § strålskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt den lagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. I likhet med Miljöbalksutredningen ser regeringen inte behov av några ändringar i nuvarande ordning. Skälen för detta är att en miljökonsekvensbeskrivning inte alltid behövs, eftersom den absoluta merparten av all tillståndsprövning enligt strålskyddslagen avser verksamheter som inte påverkar den yttre miljön, som t.ex. röntgendiagnostik av olika slag, analysröntgen av svetsskarvar, användning av sollampor, rökdetektorer etc. Frågan blir i stället hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara, när regeringen eller annan myndighet föreskrivit att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i tillståndsärendet. Vidare uppkommer frågan hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i 6 kap. 7 § MB skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte. Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler på strålskyddslagens område än som gäller enligt miljöbalken. Den nyssnämnda bestämmelsen i miljöbalken skall därför tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivning enligt strålskyddslagen. Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivning vid prövning och kostnader. Regeringen finner inte heller beträffande förfarandet anledning att ha andra regler vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivning enligt strålskyddslagen än som följer av miljöbalkens bestämmelser. Som en följd av de föreslagna reglerna rörande miljökonsekvensbeskrivning kommer allmänheten att beredas större insyn i beslutsprocessen och få möjlighet att framföra sina synpunkter i ökad utsträckning. Övriga frågor I föregående avsnitt berördes 9 kap. MB som innehåller regler om miljöfarlig verksamhet. Till skillnad mot miljöskyddslagen innehåller miljöbalkens definition av miljöfarlig verksamhet således inget undantag för joniserande strålning. Här skall endast påpekas att enligt 32 kap. 2 § MB gäller alltjämt att regler om skadestånd för vissa miljöskador inte skall vara tillämpliga i fråga om joniserande strålning. I anslutning till detta behandlar regeringen också Försvarsmaktens och generalläkarens förslag om att SSI skall kunna överlåta viss tillsyn till generalläkaren i likhet med den överlåtelse av tillsyn som SSI för närvarande kan meddela för kommuner. Som bakgrund till förslaget erinras om 16 § strålskyddsförordningen. Enligt denna författningsbestämmelse kan SSI efter åtagande av en kommun överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen över efterlevnaden av strålskyddslagen. Såsom remissinstanserna har framhållit innebär miljöbalken att generalläkaren får ett utökat tillsynsansvar. Generalläkaren avses enligt miljöbalken bl. a. utöva tillsyn över miljöfarlig verksamhet (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 503f). Eftersom miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken skall innefatta bl.a. generering av joniserande och icke-joniserande strålning och då det på så sätt kommer att råda ett närmare samband mellan miljöbalken och strålskyddslagen såvitt gäller tillsynsutövning finns det enligt regeringens mening fog för remissinstansernas förslag. Generalläkaren har tillgång till personal med kompetens motsvarande den som finns vid kommunernas miljö- och hälsoskyddsförvaltningar. SSI skall alltså kunna medges att till generalläkaren överlåta tillsyn i ett visst avseende vid verksamhet som utövas av Försvars-makten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket och Försvarets radioanstalt. Såsom remissinstanserna funnit fordras för ett sådant bemyndigande ett tillägg och viss redaktionell omarbetning av 30 § strålskyddslagen. I linje med vad som avses gälla på miljöbalkens område bör generalläkarens tillsynsbeslut enligt strålskyddslagen överklagas hos regeringen, jfr 18 kap. 1 § MB. För kärntekniska anläggningar krävs idag tillstånd enligt miljöskyddslagen. Sådana anläggningar är upptagna på miljöskyddsförordningens A-lista och prövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd. Eftersom miljöskyddslagen innehåller ett undantag för joniserande strålning omfattar nämndens prövning inte utsläppet av radioaktiva ämnen och joniserande strålning utan endast övriga utsläpp och störningar, såsom kylvattenutsläpp och buller. Villkor för den joniserande strålningen fastställs i tillståndet enligt kärntekniklagen med stöd av strålskyddslagen. Med den utformning som miljöbalken fått skall alltså i fortsättningen alla utsläpp och störningar från kärntekniska anläggningar prövas av den regionala miljödomstolen, dvs. även utsläppet av radioaktiva ämnen och frågor om joniserande strålning. Med hänsyn till vad som tidigare har anförts om förhållandet mellan miljöbalken och strålskyddslagen kvarstår dock tillsynsuppgiften såvitt gäller iakttagandet av strålskyddsvillkoren på SSI. Den utvidgade definitionen av miljöfarlig verksamhet behöver därför enligt regeringens förmenande inte leda till några samordningsproblem av det slag som SSI har pekat på. Tvärtom anser regeringen att den samlade prövningen av störningskällor ger en bättre helhetsbild av riskerna för miljön och skapar samtidigt betydande fördelar när det gäller strålskyddskontrollen. I avsnitt 19.2, som gäller kärntekniklagens anpassning till miljöbalken, redogörs närmare för hur prövningsförfarandet för kärntekniska anläggningar kommer att vara utformat sedan miljöbalken har trätt i kraft. Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, med undantag för reglerna om miljökvalitetsnormer som skall tillämpas omedelbart. Regeringen finner att denna ordning också bör gälla för ärenden enligt strålskyddslagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt med avseende på miljökonsekvensbeskrivningar. Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande bör ha en sådan framförhållning att balkens krav kan anses uppfyllda när ansökan görs. 21 Fiskelagen (1993:787) 21.2 Fiskelagens anpassning till miljöbalken Regeringens förslag: Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i fiskelagen ersätts med begreppet analys av inverkan på miljön. Fiskelagens bestämmelsen om straff för brott mot fiskeförbud i anledning av vattenföretag upphävs. Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag. Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Fiskeriverket och Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) har inget att erinra mot att begreppet miljökonsekvensbeskrivning ersätts av begreppet analys. Det viktiga är enligt SFR att det är Fiskeriverket som är den beslutande myndigheten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget att ersätta begreppet miljökonsekvensbeskrivning med analys. Länsstyrelsen föreslår att Fiskeriverket ges i uppdrag att definiera begreppet analys och utarbeta tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser däremot att miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största möjliga utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt fiskelagen. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning bör enligt länsstyrelsen behållas. – Fiskeriverket har inget att erinra mot upphävandet av straffbestämmelsen. – Fiskeriverket föreslår att hänvisningen till miljöbalken i 3 § fiskelagen stryks. – Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har fiskelagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen. Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lydelse av 3 § fiskelagen (1993:787) skall lagen inte tillämpas i den mån den strider mot bl.a. föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822). Utredningen föreslog att hänvisningen till naturvårdslagen skulle ändras till miljöbalken. Fiskeriverket har ifrågasatt om hänvisningen till miljöbalken är nödvändig, eftersom bestämmelserna i miljöbalken i övrigt gäller utan att hänvisning görs i enskilda lagar. Enligt regeringens mening är dock hänvisningen nödvändig, eftersom den inte avser bestämmelser som är intagna i miljöbalken utan bestämmelser som har meddelats med stöd av bemyndiganden i balken, exempelvis föreskrifter för naturreservat. Utan ett uttryckligt stadgande är det inte självklart att sådana lägre föreskrifter går före fiskelagens bestämmelser. Regeringen finner dock att utredningens förslag i denna del innebär en ökning av antalet fall där fiskelagen får vika för författningar under miljöbalken. Följderna av denna ökning är svåra att bedöma. För att uppnå överensstämmelse med gällande rätt bör utredningens förslag begränsas till föreskrifter meddelade med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. I enlighet med vad Lagrådet förordar skall en övergångsbestämmelse införas om att föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen skall anses som föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken. I dag finns i 8 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) en regel om att förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket. Bestämmelsen är inte straffsanktionerad i vattenlagen (jfr 21 kap. 1 § fjärde stycket vattenlagen). I stället följer av 37 § fiskelagen att den som bryter mot ett sådant fiskeförbud eller förbud som har meddelats enligt äldre lag, kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Regeln i 8 kap. 4 § vattenlagen har överförts till 28 kap. 13 § miljöbalken. I miljöbalken har dessutom införts en anslutande straffbestämmelse i 29 kap. 9 § 10. I anledning av detta kan regeln i 37 § fiskelagen upp-hävas. En följd blir att 45 och 47 §§ fiskelagen, som behandlar förverkande och beslag, inte längre blir tillämpliga vid förevarande brottslighet. I stället skall miljöbalkens bestämmelse om förverkande i 29 kap. 12 § användas. I 20 § andra stycket fiskelagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att det i ärenden enligt fiskelagen skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter. Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i ansökningar om tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas i även andra fall, t.ex. i anmälningsärenden. Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter samrådet besluta om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande sker utökat samråd. Därefter upprättas miljökonsekvensbeskrivningen. Innehållet i denna är särskilt reglerat. Kungörelse skall ske av att miljökonsekvensbeskrivningen har upprättats. Den myndighet som skall pröva en ansökan skall slutligen godkänna beskrivningen och beakta innehållet vid prövningen. Fiskelagen ställer inte samma krav på miljökonsekvensbeskrivningar, vare sig beträffande antalet fall där en sådan skall upprättas, förfarandet vid upprättandet eller beskrivningens innehåll. Enligt 20 § fiskelagen kan krav på miljökonsekvensbeskrivning ställas enbart när det gäller att bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Någon möjlighet att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivning i andra situationer finns inte. Det saknas enligt regeringens mening skäl att tillämpa bestämmelserna i 6 kap. MB på miljökonsekvensbeskrivningar enligt fiskelagen. Det finns inte heller skäl att utöka kravet på upprättande till andra fall. Enligt regeringens uppfattning skall termen miljökonsekvensbeskrivning om möjligt användas endast när beskrivningen upprättas enligt miljöbalkens regler. Det uttryck som i stället bör användas i fiskelagen är analys av inverkan på miljön. 22 Lagen (1977:439) om kommunal energiplanering Regeringens förslag: Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i lagen om kommunal energiplanering ersätts med begreppet analys av inverkan på hälsan och miljön och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) tillstyrker förslaget. Naturvårdsverket anser inte att begreppet analys skall användas. Verket förordar i stället begreppet miljöbedömning eller strategisk miljöbedömning. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största möjliga utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt lagen om kommunal energiplanering. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning bör enligt länsstyrelsen behållas. Samma åsikt har Västerås kommun. Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 § lagen om kommunal energiplanering skall varje kommun ha en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. Till planen skall höra en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i ansökningar om tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas i även andra fall, t.ex. i anmälningsärenden. Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter samrådet besluta om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande sker utökat samråd. Därefter upprättas miljökonsekvensbeskrivningen. Innehållet i denna är särskilt reglerat. Kungörelse skall ske av att beskrivningen har upprättats. Den myndighet som skall pröva en ansökan skall slutligen godkänna miljökonsekvensbeskrivningen och beakta innehållet vid prövningen. Lagen om kommunal energiplanering ställer inte samma krav på miljökonsekvensbeskrivning, vare sig beträffande antalet fall där en sådan skall upprättas, förfarandet vid upprättandet eller beskrivningens innehåll. Det saknas enligt regeringens mening skäl att tillämpa bestämmelserna i 6 kap. MB på miljökonsekvensbeskrivningar enligt lagen om kommunal energiplanering. För att begreppsförvirring inte skall uppstå skall uttrycket miljökonsekvensbeskrivning om möjligt användas endast när beskrivningen upprättas enligt miljöbalkens regler. Det uttryck som i stället skall användas i lagen om kommunal energiplanering är analys av vilken inverkan verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Naturvårdsverket påpekar att många kommuner under de senaste åren har utarbetat mycket bra energiplaner i vilka instrumentet miljökonsekvensbeskrivning har varit en viktig faktor t.ex. när det gäller att välja alternativ. Det finns enligt verket en risk att de som arbetar med dessa frågor ser mindre allvarligt på begreppet analys än på begreppet miljökonsekvensbeskrivning. Det bör enligt verket markeras att analysen skall göras i samma anda som när man gör en miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken. Regeringen delar inte dessa farhågor. Av lagtexten framgår tydligt att det är en analys av vilken inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser som skall göras. För säkerhets skull vill dock regeringen påpeka att ändringen av begrepp inte skall medföra sänkta krav. 23 Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor Regeringens förslag: Lagens syfte utvidgas till att omfatta även förebyggande och begränsande av skador på miljön. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker ändringarna. Sprängämnesinspektionen avstyrker förslaget och anför att frågan om miljöskador till följd av brand och explosion i stället bör behandlas i miljöbalken. Lunds universitet föreslår att hänsynsreglerna i miljöbalken skall beaktas vid tillämpningen av lagen. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har lagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen. Skälen för regeringens förslag: Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor innehåller bestämmelser om hantering och import av sådana varor. Syftet med lagen är enligt 1 § att hindra att varorna orsakar brand eller explosion samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av varorna. Förebyggande och begränsande av skador på miljön räknas däremot inte upp bland lagens syften. Visserligen räknas skador på egendom upp men detta är inte alltid liktydigt med skador på miljön. I 14 kap. miljöbalken (MB) finns särskilda bestämmelser om kemiska produkter. Bestämmelserna har sin förebild i lagen (1985:426) om kemiska produkter. I den utsträckning kemiska produkter är brandfarliga eller explosiva kan de omfattas också av lagen om brandfarliga och explosiva varor. I dag sägs uttryckligen i 3 kap. 3 § andra stycket lagen om kemiska produkter att den lagen inte är tillämplig för att förebygga miljöskador på grund av brand eller explosion i fråga om kemiska produkter som omfattas av lagen om brandfarliga och explosiva varor. Vidare erinras i 4 § andra stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor om att i lagen om kemiska produkter finns bestämmelser som är avsedda att förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Inte heller miljöbalken bör enligt regeringens uppfattning vara tillämplig för att förebygga miljöskador på grund av brand eller explosion i fråga om kemiska produkter som omfattas av lagen om brandfarliga och explosiva varor. Med hänsyn till hur syftet beskrivs för lagen om brandfarliga och explosiva varor kan det, trots att miljöbalken inte är tillämplig på de nu diskuterade fallen, råda tvekan om lagen om brandfarliga och explosiva varor skall tillämpas. Enligt regeringens uppfattning bör den oklarhet som finns i uppdelningen mellan lagarna undanröjas. Den bästa lösningen är enligt regeringen att syftet med lagen om brandfarliga och explosiva varor ändras till att också uttryckligen omfatta förebyggande och begränsande av skador på miljön. Det är bara miljöskador genom brand eller explosion som kommer att omfattas av lagen. I sådana fall skall ytterligare krav inte kunna ställas med stöd av miljöbalken. Miljöbalken är däremot tillämplig när det gäller att undvika t.ex. skador på vattentäkter till följd av utflöde av brandfarliga vätskor. Enligt 7 § lagen om brandfarliga och explosiva varor skall den som hanterar sådana varor vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att bl.a. förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion. I enlighet med det sagda bör regeln utvidgas till att även omfatta skador på miljön. Genom tillägget i lagen kommer bl.a. kraven på kompetens och utredning av risker att omfatta även varornas miljöfarlighet utifrån de aspekter som lagens syfte pekar ut. Andra konsekvenser blir att tillståndsmyndigheternas prövning kommer att omfatta även miljöriskerna i denna del och att tillsynsmyndigheterna skall bevaka miljöaspekter utifrån samma utgångspunkter. I övrigt måste en hänvisning till lagen om kemiska produkter ändras, till följd av att den lagen har arbetats in i miljöbalken. 24 Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus Regeringens förslag: Husbehovstäkter skall inte heller i fortsättningen omfattas av skatteplikt enligt lagen om skatt på naturgrus. Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksskatteverket tillstyrker förslaget. Verket har dock anfört att det direkt av lagtexten bör framgå enligt vilka äldre bestämmelser tillstånd skall ha lämnats för att skatteplikt skall föreligga. Även Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Skogsindustrierna tillstyrker förslaget. LRF tillägger att en lagregel om beskattningsrätt grundad på en tillståndsplikt, vilket länsstyrelsen efter ganska fritt skön har att bestämma omfattningen av, torde få anses vara så oprecis att den inte skulle uppfylla grundlagskravet på klar skattelagstiftning. Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om skatt på naturgrus skall naturgrusskatt betalas till staten för brutet naturgrus bl.a. om utvinningen kräver tillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822). Tillstånd krävs enligt naturvårdslagen endast för täkt för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. I prop. 1995/96:87 s. 29 f gjordes den bedömningen att husbehovstäkter för närvarande inte skulle omfattas av naturgrusskatten. De skäl som anfördes var främst att flertalet husbehovstäkter är av så ringa omfattning att en generell beskattning inte ansågs motiverad och att beskatt-ningsmyndighetens hantering av husbehovstäkter skulle bli mycket kostsam i förhållande till skatteintäkterna. I propositionen uttalade dock regeringen att den ville avvakta vad arbetet med en miljöbalk kan leda fram till beträffande tillståndsplikt för husbehovstäkter innan slutlig ställning tas till beskattning av sådana täkter. Naturvårdslagen har ersatts av miljöbalken. Inte heller i balken finns någon generell tillståndsplikt för husbehovstäkter. I 12 kap. 1 § andra stycket MB föreskrivs dock att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva tillståndsplikt för husbehovstäkter om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de aktuella naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på miljön. Enligt regeringens bedömning kvarstår de skäl mot att införa skatteplikt som finns redovisade i prop. 1995/96:87. Några vägande skäl för att införa skatteplikt har inte tillkommit. Tillräckliga skäl saknas därför att föreslå skatteplikt för husbehovstäkter. 25 Kommunalskattelagen (1928:370) Regeringens förslag: Vid beräkning av inkomst skall avdrag inte få göras för miljösanktionsavgift. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksskatteverket och Landsorganisationen i Sverige har tillstyrkt förslaget. Skälen för regeringens förslag: I 20 § kommunalskattelagen (1928:370) finns bestämmelser om avdrag för omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. I paragrafen räknas upp kostnader för vilka avdrag inte får göras, såsom vissa sanktionsavgifter. Miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen (1969:387) räknas inte upp bland de kostnader för vilka avdrag inte får göras. Miljöskyddsavgiftens främsta syfte är att eliminera uppkommen ekonomisk fördel av överträdelse av vissa miljöregler. För påförande av miljösanktionsavgift enligt miljöbalken krävs däremot inte att överträdelsen har lett till ekonomisk fördel. Syftet med avgiften är i stället att öka den allmänna noggrannheten vid bedrivande av näringsverksamhet. Med den konstruktion som miljösanktionsavgiften har framstår denna som ett komplement till straff. I konsekvens med detta och i överensstämmelse med vad som gäller om andra sanktionsavgifter bör kostnaderna för miljösanktionsavgift inte få dras av vid taxeringen. Detta kräver en uttrycklig bestämmelse i 20 § kommunalskattelagen. Avdrag får inte heller göras för vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Även denna punkt måste ändras, eftersom ordet "vattenförorening" i lagens rubrik har ersatts med "förorening". 26 Lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader Regeringens förslag: Utländska kärande skall ställa säkerhet för rättegångskostnader i miljöskademål. Utredningens förslag: Utredningen föreslog att utländska kärande inte skall behöva ställa säkerhet för rättegångskostnader i miljöskademål. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig om förslaget. Skälen för regeringens förslag: Om en utländsk medborgare som inte har hemvist i Sverige eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare, mot någon som har hemvist i Sverige eller mot en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan bli skyldig att betala. Bestämmelser om detta finns i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom EU eller i ett annat land inom EES och juridiska personer bildade enligt ett sådant lands lagstiftning skall vid tillämpningen av lagen likställas med svenska medborgare och svenska juridiska personer. Säkerhet behöver enligt 2 § första stycket 2 inte ställas i mål vid fastighetsdomstol som inte avser arrendetvister. Av detta följer att säkerhet i dag inte behöver ställas i sådana mål enligt miljöskadelagen (1986:225) som handläggs vid fastighetsdomstol, dvs. främst talan om ersättning för skada på fastighet eller på byggnad eller annan anläggning på annans mark (se 12 § miljöskadelagen). För sådana miljöskademål som handläggs vid tingsrätt görs däremot inte något undantag från kravet på säkerhet. Enligt 20 kap. 2 § första stycket 6 miljöbalken skall samtliga miljöskademål handläggas vid miljödomstol. Det saknas enligt regeringens uppfattning anledning att i frågan om säkerhet skall ställas göra skillnad mellan de mål som tidigare handlades vid fastighetsdomstol och de som handlades vid tingsrätt. Genom 1980 års lag har lagstiftaren intagit ställningen att det finns skäl att som huvudregel ha bestämmelser om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. I prop. 1996/97:159 om ändring i 1980 års lag uttalas att det kan sättas i fråga att helt upphäva lagen, men att underlag saknas för ett sådant beslut. De undantag som finns i 2 § har sin grund i att det finns särskilda regler om kostnaderna (prop. 1979/80:78 s. 12) eller andra speciella skäl. För miljöskademålens del har dock inte redovisats några skäl som motiverar undantag från huvudregeln i 1980 års lag. Regeringen kan inte heller nu finna några sådana skäl och föreslår därför att något undantag från skyldigheten att ställa säkerhet inte skall göras för miljöskademål. Enligt lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader behöver säkerhet inte heller ställas i ansökningsmål enligt 13 kap. 13 § vattenlagen (1983:291). Hänvisningen till vattenlagen måste ändras till följd av att lagen arbetas in i miljöbalken. I enlighet med vad Lagrådet anför skall en övergångsbestämmelse knytas till ändringen. 27 Lagen (1976:997) om vattenförbund Regeringens förslag: Vattenlagens bestämmelser om förrättning och förrättningsmål skall fortfarande tillämpas vid förrättning och talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt lagen om vattenförbund. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svea hovrätt ifrågasätter det lämpliga i att bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen fortfarande skall tillämpas. Hovrätten pekar på att problem ofta uppkommer när vissa bestämmelser i en i stort sett inaktuell författning skall tillämpas inom ramen för ett nytt regelsystem. Även Sjöfartsverket och Grossistförbundet Svensk Handel ifrågasätter det lämpliga i denna lagstiftningsteknik. Regeringens förslag: Enligt lagen (1976:997) om vattenförbund kan bildas en sammanslutning (vattenförbund) med uppgift att genom rensning, reglering eller andra vattenvårdande åtgärder främja ett från allmän eller enskild synpunkt ändamålsenligt utnyttjande av vattnet i ett vattendrag, en sjö eller något annat vattenområde. Frågor om bildande av vattenförbund prövas vid förrättning (1 §). Förrättningsman förordnas av länsstyrelsen (11 §). I fråga om förrättning skall bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen (1983:291) tillämpas, om inte annat följer av lagen om vattenförbund (12 §). I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning gäller bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen om förrättningsmål (25 §). Vattenlagen har arbetas in i miljöbalken. Vattenlagens bestämmelser om förrättning och förrättningsmål har inte någon motsvarighet i de nya reglerna, utan har i stället ersatts av en möjlighet för miljödomstolen att utse en markavvattningssakkunnig (prop. 1997/98:45, del 1, s. 475 ff). Införandet av miljöbalken föranleder inte någon ändring av systemet med förrättning enligt lagen om vattenförbund. Ett lagtekniskt problem är dock att lagen hänvisar till vattenlagens bestämmelser om förrättning och förrättningsmål. Dessa hänvisningar måste antingen ersättas av ett stort antal nya bestämmelser i lagen om vattenförbund eller stå kvar trots att vattenlagen upphävs. Den senare lösningen är enligt regeringens mening att föredra. 28 Lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled Regeringens förslag: Vissa bestämmelser i vattenlagen skall fortfarande tillämpas vid talan mot flottningsförening och ersättning för flottningsskada enligt lagen om flottning i allmän flottled. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft några synpunkter på de föreslagna ändringarna. Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om flottning i allmän flottled skall i två fall bestämmelser i vattenlagen (1983:291) tillämpas. Om någon som har utfört eller avser att utföra ett vattenföretag där det finns en allmän flottled menar att särskilda anläggningar eller åtgärder till skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de flottande, får han enligt 7 § andra stycket väcka talan mot flottningsföreningen hos vattendomstolen. I fråga om en sådan talan gäller enligt nämnda paragraf bestämmelserna i vattenlagen om stämningsmål. Bestämmelserna om betalning av ersättning och länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap. vattenlagen skall enligt 13 § andra stycket tillämpas också i fråga om ersättning för flottningsskada som på förhand har bestämts att utgå på en gång. Det förekommer i Sverige inte längre någon flottning av betydelse. I miljöbalken har därför inte införts några särskilda bestämmelser som gäller flottning. Enligt 16 § lagen om införande av miljöbalken skall i stället tidigare bestämmelser om flottning i vattenlagen fortfarande tillämpas. Samma bedömning bör enligt regeringen göras i fråga om de bestämmelser i lagen om flottning i allmän flottled som hänvisar till vattenlagen. Vattenlagens bestämmelser bör alltså fortfarande tillämpas. 29 Miljöbalken Regeringens förslag: I miljöbalken skall erinras om bestämmelser i andra lagar som innebär att ytterligare krav inte får ställas enligt miljöbalken. Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag om ändringar i miljöbalken. Utredningen gjorde däremot i motivtexten uttalanden om bestämmelser som den ansåg utgöra undantag från bestämmelser i miljöbalken. Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser anser att förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar är oklart när undantag från miljöbalken inte anges uttryckligen i lagtext. Skälen för regeringens förslag: Regeringen gör på några ställen i föreliggande lagrådsremiss bedömningen att möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken (MB) skall begränsas i frågor som är särskilt reglerade i lagar utanför miljöbalken. Motiveringen är att tillräckliga miljökrav ställs i respektive lagstiftning. I avsnitt 7.1 finner regeringen således att ytterligare krav inte skall få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om renhållning av vägområden. Krav skall enligt avsnitt 9.1 inte heller få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om luftfartygs miljövärdighet eller framförande av luftfartyg i överljudsfart. Vidare gäller enligt avsnitt 12.1 att framdragande eller begagnande av rörledningar som regeringen har tillåtit enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar inte skall kunna förbjudas med stöd av miljöbalken. I nämnda fall föreslår regeringen bestämmelser som begränsar möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. Sådana bestämmelser föreslås alltså i väglagen (1971:948), luftfartslagen (1957:297) och lagen (1978:160) om vissa rörledningar. För att underlätta tillämpningen bör en erinran om dessa bestämmelser införas i miljöbalken. Erinran införs lämpligen i 1 kap. MB, där balkens tillämpningsområde behandlas. 30 Övriga lagar Regeringens förslag: Mindre ändringar görs i – lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929, – lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, – lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m., – lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, – fastighetsbildningslagen (1970:988), – lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland, – ledningsrättslagen (1973:1144), – anläggningslagen (1973:1149), – lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, – lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, – lagen (1976:839) om Statens va-nämnd, – fastighetstaxeringslagen (1979:1152), – lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, – lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, – lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar, – lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel, – räddningstjänstlagen (1986:1102), – jaktlagen (1987:259), – lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., – prisregleringslagen (1989:978), – lagen (1990:663) om ersättningsfonder, – kyrkolagen (1992:300), – lagen (1994:1776) om skatt på energi, – lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554), – vapenlagen (1996:67), – elberedskapslagen (1997:288), och – lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision. Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag. Remissinstanserna: Statens jordbruksverk, Lunds universitet och Riksskatteverket anför att hänvisningar i lagförslagen till ”motsvarande äldre bestämmelser” måste preciseras. – Jordbruksverket anser vidare att termen företag i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 skall ersättas av termen verksamhet. – Lunds universitet påpekar att utredningens förslag till bestämmelse om gemensamma arbeten i fastighetsbildningslagen (1970:988) är felaktigt utformad. – Riksantikvarieämbetet tillstyrker att reglerna i miljöbalken och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. knyts till varandra. Länsstyrelsen i Stockholms län anser dock att frågan om kopplingen mellan kulturminneslagen och hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken bör utredas närmare. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har liknande synpunkter. – Riksantikvarieämbetet föreslår en ändring i kyrkolagen (1992:300) som innebär att egendomsnämnden skall företräda församlingskyrkas fastigheter i ärenden som rör kulturreservat. 30.2 Lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 Utöver bestämmelserna i miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet gäller särskilda bestämmelser för prövning av vattenverksamhet som har verkningar i Norge. Dessa bestämmelser finns i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929. I lagen måste ett stort antal ändringar göras till följd av att vattenlagen (1983:291) har arbetats in i miljöbalken. Bland annat finns bestämmelser om förfarandet i vattendomstol, som måste ändras till att avse miljödomstol eller, vid vissa markavvattningar, länsstyrelse. Av 7 kap. 19 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet framgår när en mark-avvattning skall prövas av miljödomstolen respektive länsstyrelsen. Enligt Lagrådets mening bör det under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte samtliga fall av markavvattning som aktualiserar en tillämpning av konventionen bör prövas av miljödomstol. Det förefaller enligt Lagrådet sannolikt att prövning av länsstyrelse av markavvattningsföretag i konventionsfall blir mycket sällsynt förekommande. Praktiska skäl talar därför enligt Lagrådet för att eventuellt förekommande markavvattningar alltid prövas av miljödomstol. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att prövning av länsstyrelse i konventionsfall sannolikt blir mycket sällsynt förekommande. Regeringen finner därför inte tillräckliga skäl föreligga för att nu föreslå de av Lagrådet förordade ändringarna, som i praktiken skulle bli tämligen omfattande. Om mot förmodan problem skulle uppkomma i framtiden till följd av att länsstyrelsen skall pröva viss vattenverksamhet som har verkningar i Norge, är dock regeringen beredd att återkomma i frågan. Förfarandereglerna för förrättningsmän skall tas bort, eftersom dessa saknar motsvarighet i miljöbalken eller lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vidare skall ändringar göras till följd av att begreppet vattenföretag ändrar namn till vattenverksamhet. 30.3 Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt I 24–31 §§ lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt finns bestämmelser om beräkning av realisationsvinst. För avyttring av fastighet finns särskilda beräkningsregler i 25 §. Enligt 25 § 2 mom. andra stycket anses avyttring av fastighet föreligga när fastighetsägaren har fått engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses enligt paragrafen bl.a. ersättning på grund av en inskränkning i förfoganderätten till fastigheten som har skett enligt naturvårdslagen (1964:822). Så stor del av fastigheten skall anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde. Naturvårdslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen till naturvårdslagen måste därför ändras. En övergångsbestämmelse skall samtidigt införas i allt väsentligt enligt Lagrådets förslag. 30.4 Lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. I lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. finns särskilda regler om tillstånd till vattenföretag som skall tillämpas vid krig eller krigsfara. Ett stort antal ändringar måste göras i lagen till följd av att vattenlagen (1983:291) arbetas in i miljöbalken. Bland annat måste reglerna om vattendomstol ändras till att avse miljödomstol. Bestämmelsen i 12 § skall utformas i enlighet med Lagrådets förslag. 30.5 Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avlopps-anläggningar Enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) har en sådan anläggning till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Anläggningen drivs normalt av en kommun. En allmän va-anläggning skall enligt 12 § utföras och drivas så att den uppfyller de krav som från miljö- och hälsoskyddssynpunkt skall tillgodoses. Utredningen ansåg denna bestämmelse vara så allmänt hållen att den inte kunde anses stå i strid med bestämmelserna i miljöbalken. Även regeringen är av denna uppfattning. Detsamma gäller stadgandet i 21 § att en allmän va-anläggning skall brukas så att det inte uppstår svårigheter för huvudmannen att uppfylla kraven från miljö- och hälsoskyddssynpunkt. Miljöbalken gäller alltså fullt ut vid anläggande och drift av en allmän va-anläggning. När en allmän va-anläggning eller en utvidgning av en sådan planeras skall enligt 12 a §, om anläggningen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, huvudmannen upprätta en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan anläggningen har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Utredningen föreslog att flertalet av miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas på sådana beskrivningar. Plan- och byggutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1996:168) Översyn av PBL och va-lagen föreslagit att va-lagen skall ersättas av en lag om vattenförsörjning och avlopp. Förslaget behandlas nu i regeringskansliet. Frågan om miljökonsekvensbeskrivningar övervägs särskilt. Regeringen lägger i detta lagstiftningsärende därför inte något förslag om ändringar i va-lagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Om en fastighetsägare försummar att exempelvis betala avgift enligt va-lagen får huvudmannen under vissa förutsättningar stänga av vattentillförseln till fastigheten. En av dessa förutsättningar är enligt lagens nuvarande lydelse att sanitär olägenhet inte uppkommer. Begreppet sanitär olägenhet är hämtat från hälsoskyddslagen (1982:1080). I samband med att denna lag har arbetats in i miljöbalken har uttrycket ersatts av uttrycket olägenhet för människors hälsa. Härmed avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Det är lämpligt att det nya uttrycket används även i va- lagen. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109). 30.6 Fastighetsbildningslagen (1970:988) I 9 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) finns bestämmelser om gemensamma arbeten i samband med fastighetsreglering. Med stöd av 9 kap. 1 § kan anläggningsarbeten och liknande åtgärder verkställas under förrättningen som ett för sakägarna gemensamt arbete. Enligt paragrafens nuvarande lydelse gäller dock detta inte andra vattenföretag än sådana markavvattningar, för vilka tillståndsplikt föreligger enbart på grund av 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen (1983:291). Enligt miljöbalken gäller delvis andra förutsättningar för att markavvattning skall kräva tillstånd än enligt vattenlagen. Bestämmelsen i 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen saknar motsvarighet i miljöbalken. Regleringen av vilken vattenverksamhet som får utföras som ett gemensamt arbete måste därför ändras. Liksom i dag bör gälla att endast mindre markavvattningar bör kunna utföras som gemensamt arbete. Detta bör därför även i fortsättningen komma i fråga endast för markavvattningar där det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens påverkan på vattenförhållandena. Precis som enligt gällande rätt bör dock beträffande s.k. detaljdränering genom täckdikning gemensamma arbeten kunna komma till stånd om det inte är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamheten. I övrigt skall enligt regeringens mening inga kvalifikationskrav ställas på markavvattningar för att de skall kunna ske som gemensamma arbeten. En övergångsbestämmelse skall knytas till ändringen i 9 kap. 1 §, i enlighet med vad Lagrådet förordar. I övrigt måste ett antal hänvisningar i fastighetsbildningslagen till vattenlagen och naturvårdslagen (1964:822) ändras till att avse miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Samtidigt måste ändringar ske till följd av att begreppet vattenföretag i miljöbalken ändras till vattenverksamhet Bestämmelserna i 7 kap. 2 och 9 §§ samt 9 kap. 1 och 7 §§ skall härvid utformas enligt Lagrådets förslag. 30.7 Lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland Gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland gäller bland annat miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som utförs i gräns- älvarna med tillflöden. Enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland gäller överenskommelsen som svensk lag. I överenskommelsens 8 kap. art. 15 stadgas att talan kan föras hos vattenöverdomstolen i vederbörande stat mot Gränsälvskommissionens beslut i vissa ersättningsfrågor. Eftersom Vattenöverdomstolen i miljöbalken ersätts av Miljööverdomstolen måste i den svenska lagen läggas in att vad som i överenskommelsen sägs om Vattenöverdomstolen skall avse Miljööverdomstolen. 30.8 Ledningsrättslagen (1973:1144) Enligt ledningsrättslagen (1973:1144) kan den som vill utnyttja andras fastigheter för att dra fram vissa ledningar få ledningsrätt. Om naturvårdsföreskrifter gäller för marks bebyggande eller användning, skall enligt 8 § ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Lantmäterimyndigheten får begära undantag från sådana bestämmelser. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller kommun. Lagen erinrar om att regeringens tillåtelse kan behövas enligt 19 c § naturvårdslagen (1964:822) när ett område har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde. Bestämmelsen i 19 c § naturvårdslagen finns i något modifierad form intagen i 7 kap. 29 § miljöbalken. Hänvisningen i ledningsrättslagen skall därför ändras. 30.9 Anläggningslagen (1973:1149) Enligt anläggningslagen (1973:1149) kan inrättas gemensamhetsanläggningar. Med detta avses anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem. Om naturvårdsföreskrifter gäller för marks bebyggande eller användning, skall enligt 9 § anläggningen inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Lantmäterimyndigheten får begära undantag från sådana bestämmelser. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller kommun. Lagen erinrar om att regeringens tillåtelse kan behövas enligt 19 c § naturvårdslagen (1964:822) när ett område har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde. Bestämmelsen i 19 c § naturvårdslagen finns i något modifierad form intagen i 7 kap. 29 § miljöbalken. Hänvisningen i anläggningslagen skall därför ändras. 30.10 Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är enligt 1 § tillämplig på bl.a. samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291). Vattenlagens bestämmelser om samfälligheter har förts över till lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Hänvisningen till vattenlagen måste därför ändras. I enlighet med vad Lagrådet förordar skall en övergångsbestämmelse införas om att samfälligheter enligt vattenlagen skall anses som samfälligheter enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I 20 § finns bestämmelser om bildande av samfällighetsförening. Enligt huvudregeln sker detta vid sammanträde med delägarna. Sammanträde skall dock hållas av lantmäterimyndigheten eller, i vissa fall där det finns en särskild förrättningsman, av denne, om någon delägare i samfälligheten begär det. Om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas, får lantmäterimyndigheten eller förrättningsmannen hålla sammanträde även om någon delägare inte har begärt det. I fråga om samfälligheter enligt vattenlagen gäller i dag olika regler i lagen om förvaltning av samfälligheter beroende på om det är markavvattningssamfälligheter eller om det är bevattnings- eller vattenregleringssamfälligheter. Markavvattningssamfälligheter bildas vid prövning av en förrättningsman. Det är denne, och inte lantmäterimyndigheten, som håller de sammanträden som regleras i 20 § lagen om förvaltning av samfälligheter. Bevattnings- och vattenregleringssamfälligheter bildas däremot vid en prövning i vattendomstol. I dessa fall hålls sammanträde enligt 20 § av lantmäterimyndigheten. Systemet med förrättningsmän vid markavvattning har ingen motsvarighet i miljöbalken eller lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. När flera skall delta i en markavvattning sker prövningen vid miljödomstol. Domstolen bildar samfälligheten efter att ha hämtat in ett yttrande från en markavvattningssakkunnig. Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att lantmäterimyndighetens befogenheter enligt 20 § lagen om förvaltning av samfälligheter gäller även vid markavvattningssamfälligheter. Lagen måste ändras i anledning av detta. Följdändringar måste även ske i några andra bestämmelser när vattenlagen arbetas in i miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. En övergångsbestämmelse om tillståndsdomar och tillståndsbeslut enligt vattenlagen bör införas, i enlighet med vad Lagrådet förordrar. 30.11 Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter innehåller övergångsbestämmelser till nämnda lagar. I lagen måste några hänvisningar till vattenlagen (1983:291) och vattenlagens promulgationslag ändras till lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och den lagens promulgationslag. 30.12 Lagen (1976:839) om statens va-nämnd Enligt lagen (1976:839) om statens va-nämnd prövar denna nämnd mål enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar och mål enligt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem. Nämndens beslut överklagas enligt 20 § hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Vattenöverdomstolens nuvarande uppgifter enligt vattenlagen (1983:291) utförs efter miljöbalkens ikraftträdande av Miljööverdom- stolen. Det är lämpligt att Miljööverdomstolen även övertar Vattenöverdomstolens uppgifter enligt lagen om statens va-nämnd. Nämndens beslut skall alltså i fortsättningen överklagas till Miljööverdomstolen. 30.13 Fastighetstaxeringslagen (1979:1152) I 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) delas mark upp i olika ägoslag. Med täktmark avses enligt nuvarande lydelse mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) eller vatten- lagen (1983:291). Även mark för vilken gäller täkttillstånd enligt miljöbalken skall utgöra täktmark. Ett tillägg måste därför göras. Lagrådet anser att en övergångsbestämmelse skall införas om att täkttillstånd enligt naturvårdslagen eller vattenlagen skall anses som täkttillstånd enligt miljöbalken. Regeringen följer Lagrådets förslag, dock med den lagtekniska lösningen att hänvisningarna till naturvårdslagen och vattenlagen finns kvar i paragrafen. Någon övergångsbestämmelse behövs då inte. Bestämmelser om taxeringsenheter finns i 4 kap. fastighetstaxeringslagen. Om täktmark består av skilda markområden skall enligt 4 kap. 7 § varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områdena av samma täktplan enligt naturvårdslagen skall de dock utgöra en taxeringsenhet. Detsamma skall naturligtvis gälla när områdena omfattas av samma täktplan enligt miljöbalken. 30.14 Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg I lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg finns bestämmelser om förbud mot förorening från fartyg, mottagning av skadliga ämnen från fartyg, fartygs konstruktion samt tillsyn och andra åtgärder för att förebygga eller begränsa förorening från fartyg. Lagens straffbestämmelser skall enligt ett uttryckligt stadgande inte tillämpas på gärningar som är belagda med straff i bl.a. miljöskyddslagen (1969:387) eller lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Hänvisningen måste ändras till följd av att dessa lagar har arbetats in i miljöbalken. 30.15 Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem Ett allmänt värmesystem är en fjärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät som har allmänförklarats enligt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem. Om en fastighetsägare försummar att betala avgift enligt lagen får huvudmannen för värmesystemet stänga av energitillförseln till fastigheten. Som förutsättning gäller dock att sanitär olägenhet inte uppkommer till följd av avstängningen. Uttrycket sanitär olägenhet är hämtat från hälsoskyddslagen (1982:1080). I samband med att denna lag har arbetats in i miljöbalken har uttrycket ersatts av uttrycket olägenhet för människors hälsa. Härmed avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Det är lämpligt att det nya uttrycket används även i lagen om allmänna värmesystem. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109). 30.16 Lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. Lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. gäller i fråga om preskription av skatt och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Lagen skall enligt 1 § inte tillämpas på bl.a. fordringar enligt vattenlagen (1983:291 - VL). Vattenlagen har arbetats in i miljöbalken (MB). Trots detta bör 1983 års vattenlag fortfarande nämnas i 1 § lagen om preskription av skattefordringar m.m. Vattenlagen skall nämligen enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken fortfarande tillämpas i mål och ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande. Eftersom vattenmål ofta blir gamla kommer 1983 års vattenlag fortsätta att tillämpas lång tid. Jämföras kan att den upphävda vattenlagen (1918:523) fortfarande nämns i 1 § lagen om preskription av skattefordringar. Denna tillämpas fortfarande i vattenmål som har inletts före 1984. Lagen om preskription av skattefordringar m.m. måste dessutom hänvisa till miljöbalken när vattenlagen har arbetats in i miljöbalken. I vattenlagen finns bestämmelser om skyldighet att ersätta det allmännas kostnader. Viktigast är 20 kap. 6 §, som avser domstolskostnader i ansökningsmål. Bestämmelsen blir ersatt av 25 kap. 8 § MB. Det bör observeras att den nya bestämmelsen avser även ansökningsmål om miljöfarlig verksamhet. I dag finns inte någon motsvarande bestämmelse för miljöfarlig verksamhet. Statens rätt till ersättning utvidgas alltså. Enligt regeringens mening bör fordringar enligt 25 kap. 8 § MB inte omfattas av lagen om preskription av skattefordringar m.m. Vidare finns i vattenlagen bestämmelser om förrättningskostnader i 20 kap. 8 §. Dessa saknar dock motsvarighet i miljöbalken. I vattenlagen finns också bestämmelser om kostnader för tillsyn, undersökningar och besiktning i 20 kap. 11 §. Bestämmelserna blir ersatta av föreskrifter meddelade med stöd av 27 kap. 1–2 §§ MB. Dessa föreskrifter skall tillämpas i betydligt fler fall än 20 kap. 11 § VL. Eftersom de fordringar som tidigare uppkom enligt 20 kap. 11 § VL bara utgör en mindre del av de fordringar som uppkommer enligt föreskrifter meddelade med stöd av 27 kap. 1–2 §§ och de övriga fordringarna i dag inte undantas i 1 § lagen om preskription av skattefordringar m.m., föreslår regeringen att lagen skall omfatta alla fordringar enligt 27 kap. 1–2 §§ MB. Slutligen finns de viktiga bestämmelserna om bygde- och fiskeavgifter i 10 kap VL. Dessa bestämmelser förs oförändrade över till 6 kap. lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Lagen om preskription av skattefordringar m.m. bör enligt regeringens uppfattning inte heller i fortsättningen omfatta dessa fordringar. 30.17 Lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel Bekämpningsmedelsskatt skall enligt lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel betalas till staten vid omsättning eller ianspråktagande inom landet av bekämpningsmedel. Enligt lagens nuvarande lydelse avses med bekämpningsmedel ämnen eller beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller annan jämförbar olägenhet, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. I 14 kap. 5 § miljöbalken definieras kemiskt bekämpningsmedel som en kemisk produkt som är avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom. Miljöbalksutredningen föreslog att denna definition skulle användas även i lagen om skatt på bekämpningsmedel. Utredningen lämnade ingen motivering till detta. Regeringen konstaterar att ett användande av miljöbalkens definition av kemiskt bekämpningsmedel i lagen om skatt på bekämpningsmedel skulle innebära att skattskyldighet inträder för bekämpningsmedel avsedda mot även andra mikroorganismer än i dag, t.ex. fungicider. Utredningen avsåg inte denna ändring. Vid detta förhållande bör enligt regeringens uppfattning inte någon ändring göras. Miljöbalkens definition av kemiska bekämpningsmedel bör alltså inte införas i lagen om skatt på bekämpningsmedel. I den definitionen som förekommer i lagen om skatt på bekämpningsmedel används uttrycket sanitär olägenhet. Uttrycket är hämtat från hälsoskyddslagen (1982:1080). När hälsoskyddslagen arbetas in i miljöbalken ersätts detta uttryck av olägenhet för människors hälsa. Härmed avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109). 30.18 Räddningstjänstlagen (1986:1102) Räddningstjänstlagen (1986:1102) innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. I lagen finns också bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder, om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen samt om rättigheter och skyldigheter för enskilda. I nuvarande lydelse av 28 a § erinras om att det av hälsoskyddslagen (1982:1080) framgår att varje kommun svarar för hälsoskydd inom kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om annat inte följer av räddningstjänstlagen. Hälsoskyddslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen kan därför inte stå kvar. I miljöbalken är regleringen annorlunda utformad. Av 26 kap. 3 § andra stycket miljöbalken framgår att varje kommun svarar för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet inom kommunen. Detta gäller även sådan tillsyn som behövs till följd av utsläpp av radioaktiva ämnen. Kommunen har dock inte tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd. I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelsen skulle hänvisa till vad som enligt miljöbalken gäller om kommunal tillsyn. Lagrådet anför att vad som krävs av kommunen vid utsläpp av radioaktiva ämnen inte i första hand torde vara tillsyn utan aktiv medverkan i hälsoskydds- och saneringsarbetet. Lagrådet förordar därför att den föreslagna ändringen övervägs ytterligare. Regeringen delar Lagrådets tvekan inför föreslagen hänvisning och föreslår att någon hänvisning till miljöbalken överhuvudtaget inte skall göras. 30.19 Jaktlagen (1987:259) I jaktlagen (1987:259) finns bestämmelser om viltvård, rätt till jakt och jakts bedrivande. Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Ett antal uppräknade gärningar skall enligt 43 § bestraffas som jaktbrott. Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott skall enligt 46 § dömas för jakthäleri. Till ansvar för jakthäleri skall dock enligt paragrafen inte dömas om gärningen är belagd med straff i lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. Lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter har arbetats in i miljöbalken. Hänvisning skall därför i stället ske till balken. 30.20 Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) finns bestämmelser om bl.a. fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Oavsett vad en prövning enligt miljöbalken har lett till krävs en särskild prövning enligt kulturminneslagen. Vägras tillstånd enligt kulturminneslagen kan alltså inte tillstånd som har meddelats med stöd av miljöbalken utnyttjas. Fornminnen delas upp i fasta fornlämningar och fornfynd. Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall enligt 2 kap. 11 § kulturminneslagen kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas enligt paragrafen bl.a. större vattenföretag. Termen vattenföretag är hämtad från vattenlagen (1983:291). Denna lag har arbetats in i miljöbalken (MB). I balken har uttrycket vattenföretag ersatts av uttrycket vattenverksamhet (11 kap. 2 § MB). Definitionerna är dock lika, med ett undantag. Den form av markavvattning som tidigare beskrivits som "att sänka eller tappa ur en sjö" anges i stället som "att sänka eller tappa ur ett vattenområde". Detta innebär att begreppet vattenverksamhet är något vidare än vattenföretag. Termen vattenverksamhet bör användas även i kulturminneslagen. Med detta uttryck skall avses detsamma som i miljöbalken. Bestämmelsen i 2 kap. 11 § kulturmiljölagen blir alltså tillämplig i något fler fall än tidigare. 30.21 Prisregleringslagen (1989:978) Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en allvarlig prisstegring inom landet på viktiga varor eller tjänster, får regeringen med stöd av 8 § prisregleringslagen (1989:978) föreskriva att vissa bestämmelser i lagen skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos kommunerna än näringsverksamhet enligt föreskrifter i bl.a. renhållningslagen (1979:596). Renhållningslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen måste därför ändras. 30.22 Lagen (1990:663) om ersättningsfonder Vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt får under vissa förutsättningar avdrag göras för belopp som har avsatts till en ersättningsfond. Regler om detta finns i lagen (1990:663) om ersättningsfonder. Avdrag får bl.a. göras om den skattskyldige har fått engångsersättning för inventarier, byggnader och markanläggningar eller får mark i samband med en inskränkning i förfoganderätten till sin fastighet enligt naturvårdslagen (1964:822). De bestämmelser i naturvårdslagen som åsyftas har arbetats in i miljöbalken. Hänvisning skall därför i stället göras till miljöbalken. I enlighet med vad Lagrådet förordar skall en övergångsbestämmelse införas om att inskränkningar enligt naturvårdslagen skall anses som inskränkningar enligt miljöbalken. 30.23 Kyrkolagen (1992:300) I 41 kap. kyrkolagen (1992:300) finns bestämmelser om förvaltningen av kyrklig jord. Enligt 41 kap. 16 § skall egendomsnämnden företräda församlingskyrkas fastigheter i ett antal olika ärenden. Bland dessa nämns ärenden som rör naturvårdsområden och naturreservat. Skyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde har i miljöbalken arbetats samman och modifierats till en skyddsform som benämns naturreservat. Någon särskild skyddsform benämnd naturvårdsområde förekommer alltså inte i miljöbalken. Bestämmelsen i 41 kap. 16 § kyrkolagen måste därför ändras. Dessutom bör, som Riksantikvarieämbetet påpekar i sitt remissyttrande, även ärenden som rör den nya skyddsformen kulturreservat omfattas. En hänvisning till vattenlagen (1983:291) i 42 kap. 13 § kyrkolagen måste dessutom ändras, till följd av att denna lag har arbetats in i miljöbalken. Till denna ändring skall knytas en övergångsbestämmelse, i enlighet med vad Lagrådet anför. 30.24 Lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Enligt lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. (byggnadsverkslagen) skall byggnadsverk som uppförs eller ändras uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om bl.a. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljön, skydd mot buller och hushållning med vatten och avfall. I lagen ställs även krav på byggprodukter. Sådana skall vara lämpliga för avsedd användning för att få ingå i byggnadsverk. En byggprodukt är lämplig, om den har sådana egenskaper att det byggnadsverk i vilket den skall ingå kan uppfylla kraven på bl.a. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö och skydd mot buller. Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer får meddela närmare föreskrifter om krav på byggnadsverk och byggprodukter. Flera remissinstanser anser att förhållandet mellan byggnadsverkslagen och miljöbalken måste behandlas närmare. Sådana överväganden görs i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 355 ff). Regeringen ser inget behov av ändringar i byggnadsverkslagen. 30.25 Lagen (1994:1776) om skatt på energi Enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi skall skatt betalas till staten för bränslen och elektrisk kraft. I 2 kap. behandlas energiskatt och koldioxidskatt på bränslen. En indelning sker av oljeprodukter i miljöklasser. Enligt en hänvisning i 2 kap. 6 § anges för vissa bränslen kraven för miljöklass 2 och 3 i bilagan till lagen (1985:426) om kemiska produkter. Sedan lagen om kemiska produkter har arbetats in i miljöbalken utgör nämnda bilaga i stället en bilaga till miljöbalken. Hänvisningen i lagen om skatt på energi måste därför ändras. 30.26 Årsredovisningslagen (1995:1554) Enligt en ändring i 6 kap. 1 § årsredovisningslagen (1995:1554) skall verksamheter som är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt miljöskyddslagen (1969:387) lämna upplysningar om verksamhetens inverkan på den yttre miljön. Ändringen träder i kraft den 1 januari 1999. Miljöskyddslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen måste därför ändras. Liksom enligt paragrafens nuvarande lydelse bör skyldigheten att lämna upplysningar om verksamhetens inverkan på den yttre miljön vara beroende av om verksamheten är tillstånds- eller anmälningspliktig. Miljöbalkens införande innebär vissa förändringar vad gäller regeringens möjligheter att meddela föreskrifter om tillstånds- eller anmälningsplikt. Det kan leda till att antalet bolag som måste lämna upplysningar av det aktuella slaget ökar något. Enligt regeringens mening är det naturligt att kraven på särskilda miljöupplysningar i bolagens årsredovisningar förändras i samma utsträckning som kraven på tillstånd eller anmälan för bolagens verksamhet skärps. 30.27 Vapenlagen (1996:67) Vapenlagen (1996:67) innehåller bestämmelser om skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen. I 1 kap. 6 § finns en erinran om att bestämmelser om ammunition som innehåller gift även finns i lagen (1995:426) om kemiska produkter. Lagen om kemiska produkter har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen kan därför inte finnas kvar oförändrad. I miljöbalken finns många bestämmelser som är tillämpliga vid befattning med ammunition, bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. och de särskilda bestämmelserna om kemiska produkter i 14 kap. Bestämmelserna är tillämpliga även på annan ammunition än sådan som innehåller gift. Det skulle därför vara missvisande att ersätta hänvisningen till lagen om kemiska produkter med en hänvisning till miljöbalken. Till detta kommer att det på den ordinarie marknaden inte torde förekomma ammunition med direkt giftverkan. Enligt regeringens uppfattning bör hänvisningen tas bort. 30.28 Elberedskapslagen (1997:288) Elberedskapslagen (1997:288) trädde i kraft den 1 juli 1997. Genom lagen upphävdes lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. Elberedskapslagen innehåller bestämmelser om beredskap vid produktion och överföring av el samt vid handel med el. I lagen finns några bestämmelser som avser tillståndsprövning av vattenföretag enligt vattenlagen (1983:291). Bland annat gäller att mål om tillstånd till vissa anläggningar inte får avgöras innan prövning har skett enligt elberedskapslagen. Bestämmelserna måste ändras till att avse mål om tillstånd till vattenverksamhet enligt miljöbalken. 30.29 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision 30.29.1 EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision (rådets förordning [EEG] nr 1836/93 av den 29 juni 1993 om frivilligt deltagande för industriföretag i gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning) syftar till att främja en frivillig förbättring av industrins miljöarbete. Systemet som regleras i förordningen, EU:s miljöstyrnings- och miljörevisionsordning, förkortas EMAS (Eco Management and Audit Scheme). Syftet med systemet skall uppnås genom att företagen utarbetar och förverkligar en miljöpolicy, ett miljöprogram och ett miljöstyrningssystem för sina anläggningar samt tar fram en miljöredovisning. En extern ackrediterad miljökontrollant skall kontrollera verksamheten och godkänna att kraven i förordningen är uppfyllda. Den godkända miljöredovisningen skall skickas till ett särskilt utsett organ för registrering. Effekterna av åtgärderna skall utvärderas regelbundet och allmänheten skall informeras om miljöarbetet vid företagens anläggningar. Medlemsstaterna skall enligt förordningen inrätta ett system för att ackreditera oberoende miljökontrollanter och för att utöva tillsyn över deras verksamhet (artikel 6). Ett behörigt organ för registrering av anläggningar skall också finnas (artikel 18). I Sverige är det Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC) som fungerar som ackrediteringsorgan och Aktiebolaget Svenska Miljöstyrningsrådet som utgör behörigt registreringsorgan. Medlemsstaterna får införa avgiftssystem för att täcka kostnaderna för att handlägga registrering av anläggningar, ackreditering av miljökontrollanter m.m. (artikel 11). Förordningen omfattar i första hand industrisektorn. Medlemsstaterna får dock försöksvis tillämpa bestämmelser som motsvarar miljöstyrnings- och revisionsordningen inom sektorer utanför industrin, t.ex. inom handel och distribution och inom den offentliga sektorn (artikel 14). 30.29.2 Försöksverksamhet med tillämpning av EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision på andra sektorer än industrin Regeringens förslag: En försöksverksamhet med EMAS-registrering av sektorer utanför industrin enligt EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision bör startas i Sverige. Regeringen skall bemyndigas att meddela föreskrifter om försöksverksamheten. Bestämmelserna i lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision skall gälla även för försöksverksamheten. Bakgrund till regeringens förslag: För närvarande är förordningen öppen för industriell verksamhet samt produktion av elektricitet, gas, ånga och hetvatten samt återvinning, behandling, destruktion eller bortskaffande av fast eller flytande avfall. En översyn pågår dock inom EU för att utvidga EMAS-systemet så att även sektorer utanför tillverkningsindustrin m.m. skall kunna registrera sig. EU-kommissionen arbetar tillsammans med medlemsländer för att ta fram underlag för översynen. Detta arbete beräknas vara klart sommaren 1998. Därefter sker eventuellt en revidering av förordningen. Denna väntas dock inte bli klar förrän tidigast år 2000. Med anledning av den planerade revideringen av förordningen har ett antal försöksverksamheter bedrivits i en rad andra sektorer i Sverige och i andra länder med mycket gott resultat. I Sverige har det under 1997 bedrivits försök inom flera sektorer, nämligen jordbruk, skogsbruk, transportsektorn, bygg- och anläggningssektorn, tjänsteföretag, fastighetsskötsel, kommuner samt offentlig förvaltning/landsting. Försöksverksamheterna har dock inte kunnat innefatta registrering. Remissinstanserna: SWEDAC och Företagarnas riksorganisation har ingen erinran mot förslaget till försöksvis EMAS-registrering utanför industrisektorn m.m. Skälen för regeringens förslag: Intresset är stort bland de olika sektorer som medverkat i försöksverksamheten att kunna registrera sig i EMAS-systemet. En revision av förordningen väntas inte bli klar förrän tidigast 2000. Sverige bör därför redan nu på nationell nivå genomföra en försöksverksamhet med att utvidga möjligheten till EMAS-registrering till fler sektorer. I Tyskland, Storbritannien, Österrike och Danmark har sådan försöksverksamhet redan startat. Förordningen (EEG) nr 1836/93 av den 29 juni 1993 om frivilligt deltagande för industriföretag i gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning blev gällande rätt i Sverige genom det svenska medlemskapet i EU. Förordningen riktar sig till EU:s medlemsstater. För att förordningen skulle kunna tillämpas i Sverige infördes till förordningen kompletterande bestämmelser genom lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision. Av lagen framgår att det ankommer på regeringen att utse behöriga organ för ackreditering och tillsyn av miljökontrollanter samt för registrering av godkända anläggningar i enlighet med artikel 6 och 18 (2 §). Vidare ankommer det på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i artikel 11 (3 §). I förordningens artikel 14 sägs att medlemsstaterna försöksvis får tillämpa bestämmelser som motsvarar miljöstyrnings- och miljörevisions-ordningen inom sektorer utanför industrin, t.ex. inom handel och distribution och inom den offentliga sektorn. Försöksverksamheten med EMAS-registrering i Sverige avses motsvara den ordinarie verksamheten. Inledningsvis kommer förmodligen främst verksamheter inom sektorerna skogsbruk, fastighetsskötsel, kommuner och landsting att bli aktuella för registrering, men även andra sektorer inom den tidigare försöksverksamheten har visat intresse för registrering. Svensk lagstiftning bör anpassas så att försöksverksamheten med registrering kan starta. De kostnader som kan komma att uppstå för ackreditering bör, liksom i det ordinarie systemet, täckas av avgifter. Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om sådan försöksverksamhet som avses i artikel 14. Vad som sägs i 2 och 3 §§ i lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision bör även gälla den försöksvisa tillämpningen av förordningen på sektorer utanför tillverkningsindustrin m.m. 31 Ekonomiska konsekvenser av förslagen Regeringens bedömning: Kostnadsökningarna genom följdlagstiftningen kommer att bli marginella. Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet bedömer att de ökade kraven på godkännande av miljökonsekvensbeskrivningar inför beslut enligt trafiklagarna kommer att ställa ökade krav och medföra en ökad arbetsbelastning på länsstyrelserna och därmed särskilda krav på insatser från länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Detsamma gäller enligt Riksantikvarieämbetet för de ökade samrådskraven vid miljökonsekvensbeskrivningar och arbetet med att avgöra om en åtgärd medför betydande miljöpåverkan eller inte. Riksantikvarieämbetet finner det därför angeläget att länsstyrelserna får ta del av besparingar inom andra sektorer inom den offentliga sektorn och att länsstyrelserna tillförs ekonomiska och personella resurser. Grossistförbundet Svensk Handel delar inte utredningens uppfattning att de ekonomiska konsekvenserna av förslagen torde bli marginella. Med beaktande av de utökade krav som ställs på befintliga och framtida verksamheter kommer enligt förbundet kostnaderna för näringslivet inte att begränsa sig till att vara marginella. Umeå kommun och Storumans kommun förutsätter att om staten överlämnar uppgifter till kommunerna måste de kostnader som då uppstår finansieras av staten. Skälen för regeringens bedömning: Ändringarna i följdlagstiftningen sker som ett led i miljöbalksreformen. Det är svårt att särskilja de ekonomiska konsekvenserna av följdlagstiftningen från de ekonomiska konsekvenserna av miljöbalken. Många kostnader för miljöbalken innefattar kostnader för följdlagstiftningen, exempelvis avseende utbildning och information. Miljöbalken och de ändringar som föreslås i följdlagstiftningen innebär att miljölagstiftningen skärps. En skärpt miljölagstiftning kan på kort sikt innebära ökade kostnader, såväl för det allmänna som för enskilda. Detta gäller t.ex. förslagen att miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas även i ärenden enligt andra lagar. Detsamma gäller förslagen att återställningsåtgärder skall vidtas när verksamheten har upphört och att säkerhet skall ställas för denna skyldighet. Även om de ekonomiska konsekvenserna av förslagen är svåra att beräkna är regeringens uppfattning att ökningen av kostnaderna kommer att bli marginell. Det kan även nämnas att vissa av förslagen minskar det allmännas utgifter respektive ökar inkomsterna. Detta gäller t.ex. förslagen att ersättningsrätten enligt skogsvårdslagen (1979:429) skall begränsas upp till den s.k. kvalifikationsgränsen och att avdrag inte skall få göras enligt kommunalskattelagen (1928:370) för miljösanktionsavgifter. Till detta kommer att avsikten med skärpningarna framför allt är att åstadkomma en bättre miljö, vilket sparar kostnader i framtiden. Några förslag får som konsekvens att vissa myndigheters uppgifter flyttas till andra myndigheter. Detta är fallet t.ex. med ändringarna i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Sådana överflyttningar kommer, sett på något längre sikt, varken att medföra kostnadsökningar eller besparingar för det allmänna. 32 Författningskommentar 32.2 Plan- och bygglagen (1987:10) 1 kap. Inledande bestämmelser 3 § Varje kommun --- myndigheter och enskilda. Regleringen av --- av kommunen. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses. Fastighetsplaner får --- av detaljplaner. För samordning --- regionplaner antas. I paragrafens tredje stycke anges förutsättningarna för att anta områdesbestämmelser. Beträffande riksintressen hänvisas i nuvarande lydelse till naturresurslagen. Denna hänvisning har ändrats till 3 eller 4 kap. MB. 2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse, m.m. 1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 § miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och planläggning. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall mark- och vattenområden användas för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Efter mönster i 3 kap. 1 § MB har lagts till att företräde skall ges en sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Tillägget har skett för att den grundläggande hushållningsbestämmelsen i miljöbalken och i plan- och bygglagen skall få samma lydelse. I det andra stycket har en hänvisning till 2 och 3 kap. naturresurslagen ändrats till 3 och 4 kap. MB. Vidare har tagits in en erinran om innehållet i 5 kap. 3 § miljöbalken. 2 § Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. Även en från social synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall främjas. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner. Planläggning får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. Vad som anges------ enligt denna lag. Paragrafen har i första stycket kompletterats med en ny mening varvid i paragrafen införts en bestämmelse som motsvarar 16 kap. 5 § MB. Kompletteringen har utförts med beaktande av Lagrådets synpunkter. Av paragrafens andra stycke framgår att inte heller beslut om bygglov eller andra lov får medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds. 4 kap. Översiktsplan 1 § I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken anges särskilt. Av planen skall framgå 1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden, 2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras, och 3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och iaktta gällande miljökvalitetsnormer. Översiktsplanens innebörd --- utan svårighet. I paragrafen anges kraven på översiktsplanens innehåll. I det första stycket har beträffande riksintressen en hänvisning till naturresurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB. Motsvarande hänvisning i det andra stycket har av redaktionella skäl tagits bort. Det är dock självklart att även där avses riksintressen enligt 3 och 4 kap. MB. I det andra stycket har lagts till att kommunen i översiktsplanen skall redovisa hur den avser att tillgodose gällande miljökvalitetsnormer. Tillägget har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Kommunen skall alltså redovisa sin ambition att tillgodose normerna. På vilket sätt normerna skall uppfyllas kommer att framgå tydligare av åtgärdsprogram, när sådana har upprättats. 5 § Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna statens intressen och därvid 1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden, 2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och 3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt. I paragrafen regleras länsstyrelsens uppgifter vid samråd om en översiktsplan. I den andra punkten har beträffande riksintressen hänvisningen till naturresurslagen ändrats till 3 och 4 kap. MB. Vidare har i den andra punkten lagts till att det åligger länsstyrelsen att verka för att miljökvalitetsnormer iakttas. Motiveringen till detta finns i avsnitt 6.2.5. Liksom tidigare skall länsstyrelsen verka för att frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas. Denna regel har flyttats till den tredje punkten. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 9 § Länsstyrelsen skall --- avge ett granskningsyttrande över planförslaget. Av yttrandet skall framgå om 1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, 2. förslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds, 3. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt, och 4. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. I paragrafen behandlas länsstyrelsens granskningsyttrande över en översiktsplan. I den första punkten har en hänvisning beträffande riksintressen till naturresurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB. Den andra punkten är ny. Enligt denna skall länsstyrelsens gransk- ningsyttrande omfatta frågan om planförslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds. Detta motiveras i avsnitt 6.2.5. Paragrafens nuvarande andra och tredje punkt utgör efter ändringarna den tredje och fjärde punkten. 5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser 7 § Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om --- 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat liknande som omfattas av 9 kap. miljöbalken, --- I detaljplan --- uppgift därom. Planen får --- betydande vikt. I paragrafen räknas upp olika bestämmelser som får meddelas i en detaljplan. Den nuvarande hänvisningen i första stycket punkt 11 till miljöskyddslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens kapitel om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Genom användningen av uttrycket "omfattas av" och inte, som i dag, "prövas enligt" förtydligas att regeln inte bara har rättsverkningar vid tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet utan även gäller för verksamhet som inte har prövats enligt 9 kap. MB (jfr Didón m.fl., Plan- och bygglagen, s. 5:54 f). 16 § För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras 1. --- I paragrafen anges när områdesbestämmelser får meddelas. Beträffande riksintressen har en hänvisning till naturresurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB. 18 § Detaljplanen skall --- är onödigt. En miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas, om detaljplanen medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär en betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Paragrafen innehåller bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar vid upprättandet av detaljplan. I sin nuvarande lydelse hänvisar paragrafen till naturresurslagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Paragrafen har ändrats till följd av att naturresurslagen upphävs. En motsvarighet till regeln i 5 kap. 3 § naturresurslagen att miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser har samtidigt förts över till plan- och bygglagen. I överensstämmelse med miljöbalkens språkbruk har uttrycket naturresurser ersatts av uttrycket mark och vatten och andra resurser. Enligt Lagrådets förslag skulle miljökonsekvensbeskrivningen möjliggöra en samlad bedömning av detaljplanens inverkan. Regeringen anser att bestämmelsen bör spegla att det inte är planen i sig som skall bedömas utan effekterna av den verksamhet m.m. som planen möjliggör. Regeringen har därför frångått Lagrådets förslag i denna del. 22 § Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna statens intressen och därvid 1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap., 2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och 3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt. I paragrafen ges regler om länsstyrelsens åligganden under samråd. I enlighet med utredningens förslag har paragrafen ändrats och disponerats om med förebild i 4 kap. 5 § så att länsstyrelsens roll att ta till vara och samordna statens intressen framgår i inledningen. Enligt den första punkten i paragrafens nuvarande lydelse skall länsstyrelsen bl.a. verka för att riksintressen enligt naturresurslagen tillgodoses. Detta åliggande har flyttats till den andra punkten. Hänvisningen till naturresurslagen har samtidigt ändrats till 3 och 4 kap. MB. I den andra punkten har dessutom lagts till att länsstyrelsen skall verka för att miljökvalitetsnormer inte överträds. Ändringen motiveras i avsnitt 6.2.5. Den tidigare andra punkten utgör efter ändringarna den tredje punkten. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov 6 § Kommunen får --- 3 kap. 12 §. Kommunen får --- 4 § andra stycket 1 och 2. Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov krävs för att --- 2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken. Bestämmelser enligt --- eller områdesbestämmelser. I fråga om --- inte meddelas. I paragrafen behandlas bl.a. möjligheten att införa bygglovsplikt för enskilda brunnar. En hänvisning till vattenlagen (1983:291) i paragrafens tredje stycke har ändrats till motsvarande bestämmelse i miljöbalken. 12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m. 1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att 1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses, 2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt, 3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte iakttas, eller 4. en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. I paragrafen behandlas statens möjligheter att pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser. I den första punkten har beträffande riksintressen hänvisningen till naturresurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB. Vidare har punkt 3 lagts till och slutligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Denna punkt innebär att länsstyrelsen skall överpröva en plan, om det kan befaras att den beslutade planläggningen skulle leda till att en miljökvalitetsnorm inte iakttas. Ändringarna motiveras i avsnitt 6.2.5. Införandet av en ny punkt innebär att den tidigare tredje punkten numera är punkt 4. Av 12 kap. 4 § framgår att paragrafen kan göras tillämplig även på beslut om bygglov och förhandsbesked. 5 § Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken. Regeringen får --- viss del. I paragrafen behandlas regeringens möjlighet att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Den nuvarande hänvisningen i första stycket till naturresurslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens hushållningskapitel. 14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning 8 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att 1. --- Rätt till --- av fastigheten. Medför beslut --- begär det. Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket samt föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas. Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I paragrafen finns regler om kommuners ersättningsskyldighet mot fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet. I nuvarande lydelse hänvisas i fjärde och femte stycket till bl.a. dels beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1983:291), dels riksintressen enligt naturresurslagen. Dessa hänvisningar har ersatts med hänvisningar till miljöbalken varvid också Lagrådets påpekande har beaktats. 17 kap. Övergångsbestämmelser 23 § För överträdelser --- lindrigare påföljd. Underlåter någon --- i sak. Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385), skall bestämmelserna i 29 kap. miljöbalken tillämpas. Om någon har åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385) skall enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke straffbestämmelsen i 4 kap. 6 § naturresurslagen tillämpas. Efter ändringen hänvisar paragrafen till straffbestämmelserna i miljöbalken. Av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer dock att straffbestämmelserna i naturresurslagen fortfarande skall tillämpas på gärningar som har begåtts före balkens ikraftträdande. _______ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Beträffande ärenden som har avgjorts av kommunen före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas. 3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i 14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av de uppräknade bestämmelserna. Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna skall äldre rätt tillämpas i ärenden som har avgjorts av kommunen vid ikraftträdandet. Denna ordning har varit den vanliga vid senare års ändringar i plan- och bygglagen. Om kommunen inte har avgjort t.ex. ett planärende eller ett ärende om bygglov vid lagens ikraftträdande skall kommunen alltså övergå till att tillämpa de nya bestämmelserna i det pågående ärendet. Av punkt 3 framgår att även beslut och förbud enligt de bestämmelser i naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1983:291) som har ersatts av de uppräknade bestämmelserna i miljöbalken skall beaktas vid tillämpningen av 14 kap. 8 § andra och tredje styckena. 32.3 Väglagen (1971:948) 3 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Upprättande av arbetsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av ärenden enligt väglagen. Bestämmelsen har ändrats till följd av att naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Dessutom har lagts till att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB, bestämmelsen i 5 kap. 3 § MB om att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls och bestämmelsen i 16 kap. 5 § att tillstånd inte får meddelas som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall tillämpas. Av paragrafens andra mening framgår att när det i miljöbalken talas om meddelande av tillstånd skall upprättande av arbetsplan enligt väglagen jämställas jämställas med sådant tillstånd. Denna mening har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag. Motiveringen till att tillämpa miljöbalkens bestämmelser finns i avsnitt 7.2. Det bör observeras att verksamhetsutövaren i vissa situationer skall iaktta även andra bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Som exempel på vägprojekt för vilka särskilda bestämmelser gäller kan nämnas vägbankar i vattenområden. Att anlägga en sådan vägbank är en vattenverksamhet och särskilda förutsättningar gäller enligt 11 kap. 6–8 §§ MB. Vid tillståndsprövningen av vattenverksamheten enligt miljöbalken prövas om dessa förutsättningar är uppfyllda. Såsom anförs i avsnitt 7.1 godtas Lagrådets påpekande att det genom utformningen av förevarande paragraf inte behöver särskilt anges i 13 § att det i miljöbalken finns föreskrifter om ytterligare hänsynstagande. Utgångspunkten skall således vara att bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB gäller för verksamhet inom väglagens tillämpningsområde. Av 14 a–c och 15–17 §§ följer att även bestämmelser i miljöbalken om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i ärenden enligt väglagen. 14 a § Den som planerar att bygga en väg skall genomföra en förstudie. I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudien skall även ange om en vägutredning enligt 14 b § behövs innan en arbetsplan upprättas. Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en väg samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd. Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område vägbyggnadsprojektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i 6 kap. 11–12 §§ miljöbalken. Paragrafen är ny. Innehållet i paragrafen har kommenterats i avsnitt 7.2. Där anförs bl.a. att planeringsprocessen vid byggande av väg skall inledas med en förstudie. Genom förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudier är redan utan lagreglering ett väl inarbetat begrepp vid planering och byggande av väg. Ett skäl till att lagreglera detta planeringsskede är att skapa ändamålsenliga förutsättningar för att tillämpa miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar, vilket också utvecklas närmare i avsnitt 7.2. Under detta skede av vägplaneringen bör ett sådant tidigt samråd som avses i 6 kap. 4 § första stycket MB äga rum. Detta anges uttryckligen i andra stycket i förevarande paragraf. I samma stycke anges vidare, efter mönster i miljöbalkens nyssnämnda paragraf, att samråd skall ske med berörda länsstyrelser, kommuner och miljöorganisationer samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd, exempelvis markägare och närboende. Eftersom förstudien främst är en inventeringsfas kan det ibland vara svårt att redan då identifiera den krets som kan antas bli berörd av den planerade vägen, speciellt om det är fråga om en lång vägsträckning med flera alternativa terrängkorridorer. Samrådsförfarandet får anpassas till dessa omständigheter och kan då tänkas ske genom utställningar, annonser, informationsmöten eller utskick av informationsmaterial. Vid samrådet skall information lämnas om vägprojektets utformning, i den utsträckning det är möjligt i detta skede. Efter samrådet skall länsstyrelse i det län där vägbyggnadsprojektet huvudsakligen avses att fullföljas fatta beslut enligt 6 kap. 4 § tredje stycket MB i frågan om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. I överensstämmelse med vad som gäller enligt miljöbalkens nyssnämnda lagrum skall beslutet inte kunna överklagas. Det som nu har sagts framgår uttryckligen av tredje stycket i förevarande paragraf. Såsom Lagrådet har anfört skall ett förfarande med utökat samråd och miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5 och 6 §§ MB äga rum för den händelse berörd länsstyrelse fastslagit att ett vägbyggnadsprojekt kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beträffande Lagrådets påpekande att detta inte framgår av lagtexten finns det anledning att erinra om att förstudien syftar till att klarlägga i vad mån en vägutredning behövs innan en arbetsplan upprättas. Det blir alltså inte aktuellt att i det planeringsskede som avser förstudien företa ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning. Mest sannolikt är att vägplaneringsförfarandet i det fall som Lagrådet tar upp övergår i det skede som regleras i 14 b §, nämligen skedet då en vägutredning skall genomföras. I sistnämnda paragraf anges i tredje stycket att bl.a. 6 kap. 5 och 6 §§ MB skall tillämpas. Skulle situationen vara sådan att förstudien visat att en vägutredning inte behöver genomföras övergår planeringen i ett arbetsplaneskede. För detta fall framgår av ett tillägg till 16 § att miljöbalkens nyssnämnda bestämmelser om utökat samråd och miljökonsekvensbedömning skall tillämpas. Som en följd av det sagda har det inte funnits anledning att i förevarande lagrum - som reglerar förstudiefasen - ta in en hänvisning till de bestämmelser som Lagrådet nämner. Paragrafen har i övrigt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Begreppet vägbyggnadsföretag i väglagen har bytts ut mot det av Vägverket förordade begreppet vägbyggnadsprojekt. Detta har sin orsak i att termen "företag" ibland av allmänheten har missförståtts och uppfattats som "entreprenör". 14 b § En vägutredning skall genomföras när det i förstudien har klarlagts att alternativa vägsträckningar behöver studeras. Vägutredningen skall utgöra underlag för val av vägsträckning och trafikteknisk standard. Alternativa vägsträckningar skall jämföras såväl sinsemellan som med alternativet att behålla befintlig väg. En förbättring av befintlig väg skall också studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat. En vägutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i vägutredningen. När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5–7 §§, 8 § första stycket och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. Paragrafen är ny och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Genom denna paragraf förs begreppet vägutredning in i väglagen. Detta har kommenterats i avsnitt 7.2. Paragrafens innebär att väglagens regler om miljökonsekvensbeskrivningar kommer att ansluta till de regler som gäller enligt miljöbalken. Därmed skärps kraven på sådana beskrivningars utformning liksom förfarandet för utarbetandet av dessa. Den närmare motiveringen till miljöbalkens bestämmelser är tillämplig även på reglerna i väglagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff). Enligt paragrafens första stycke skall alternativet att förbättra befintlig väg studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett sådant skäl kan vara att alternativet leder till orimliga konsekvenser, vilket exempelvis blir fallet om en ny motorväg anläggs i befintlig vägsträckning genom ett samhälle och därigenom framtvingar rivning av omfattande bebyggelse. Det är väsentligt att samtliga alternativ jämförs med varandra på ett likartat och rättvisande sätt. 14 c § Vägverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande av väg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av vägens tillåtlighet. Regeringens prövning skall ske på grundval av en upprättad vägutredning enligt 14 b §. Paragrafen är ny. I den samordnas regeringens tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken med ordinarie prövning enligt väglagen. Enligt 17 kap. 1 § 18 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer. Regeringen kan dessutom, under de förutsättningar som anges i 17 kap. 3 § MB, förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av även andra vägar. Det ställs i sistnämnda bestämmelse inte något krav på att det är en ny väg, utan det kan även vara fråga om en breddning av befintlig väg. Vägverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för erforderlig utredning. När förstudie och vägutredning har gjorts skall verket med eget yttrande överlämna frågan om tillåtlighet till regeringen för avgörande. Om regeringen tillåter vägprojektet skall Vägverket därefter upprätta en arbetsplan. 15 § För byggande --- en arbetsplan. I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för att genomföra vägbyggnadsprojektet. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra projektet. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i arbetsplanen. Vad gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en arbetsplan. I det andra stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ändrats till vägbyggnadsprojekt, i enlighet med vad som anges i motiveringen till 14 a §. Även när en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i samband med vägutredning enligt 14 b § skall en miljökonsekvensbeskrivning finnas i arbetsplanen. Det blir då fråga om en fördjupad beskrivning. Detta beror på att planeringen har kommit mycket längre och att arbetsplanen resulterar i beslut om att ett visst vägalternativ väljs. Även den miljökonsekvensbeskrivning som upprättas i arbetsplaneskedet skall godkännas av länsstyrelsen i enlighet med vad som enligt 14 b § gäller vid vägutredning. Enligt det tredje stycket skall olika bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken tillämpas. Dessa presenteras i avsnitt 7.2. Det bör observeras att 6 kap. 7 § MB, som reglerar innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning, uppställer krav på bl.a. redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, i fall där en verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. 16 § Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de miljövårdsmyndigheter som berörs. I de fall länsstyrelsen under förstudien har beslutat att vägprojektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning ske enligt 6 kap. 5–6 §§ miljöbalken, om inte ett sådant samråd har skett enligt 14 b §. Förfarandet enligt --- i områdesbestämmelser. Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som ännu inte är färdigställt. Paragrafen, som justerats i enlighet med Lagrådets påpekande, innehåller regler om samrådsförfarandet under arbetsplaneskedet. I första stycket har ordet naturvårdsmyndigheter bytts ut mot miljövårdsmyndigheter. Vidare framgår att bestämmelser i miljöbalken om utökat samråd skall tillämpas, om länsstyrelsen under förstudien har beslutat att vägprojektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. Bestämmelserna kommenteras i avsnitt 7.2. I tredje stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ersatts med vägbyggnadsprojekt, i enlighet med vad som framgår av kommentaren till 14 a §. 17 § En arbetsplan skall ställas ut för granskning. Därvid gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten. En arbetsplan --- ställas ut. Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som ännu inte är färdigställt. Om en väg som avses i andra eller tredje stycket av länsstyrelsen har antagits medföra en betydande miljöpåverkan, skall arbetsplanen ändå ställas ut enligt första stycket. I paragrafen, som reglerar förfarandet för utställelse, föreslås vissa ändringar utformade i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt paragrafens första stycke skall i arbetsplaneskedet kungöras att en miljökonsekvensbeskrivning upprättats. Av kungörelsen skall framgå att allmänheten ges möjlighet att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen i samband med att arbetsplanen ställs ut, allt i enlighet med 6 kap. 8 § första stycket MB. I tredje stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ersatts med vägbyggnadsprojekt. I paragrafens andra och tredje stycke stadgas att arbetsplan i vissa fall inte behöver ställas ut. I det fjärde stycket har dock införts en regel om att utställelse av arbetsplan med miljökonsekvensbeskrivning ändå skall ske, om länsstyrelsen har beslutat att vägbyggnadsprojektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. 18 § Arbetsplan fastställs av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning. Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beaktas då arbetsplanen fastställs. I sådana --- inte ske. Ett beslut --- tre år. Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan eller en förlängning av giltighetstiden skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras. Paragrafen innehåller regler om förfarandet för fastställelse av arbetsplaner. I det första stycket har införts en regel om att innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beaktas när en arbetsplan fastställs. I 6 kap. 9 § andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid prövning enligt miljöbalken. Vid fastställelsen skall resultatet av samråd och yttranden under hela planerings- och projekteringsprocessen beaktas. Ett beslut om fastställelse av arbetsplan skall kungöras. En sådan bestämmelse har införts i ett nytt fjärde stycke. I samma stycke, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anges vidare att om samråd hållits enligt 6 kap. 6 § MB med en ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras. 26 § Väg skall --- andra åtgärder. Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att skäliga trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast områden för motorväg eller motortrafikled. Ytterligare krav i fråga om renhållning inom områden där detta stycke gäller får inte ställas med stöd av miljöbalken. De åtgärder --- som behövs. Paragrafen innehåller i det andra stycket regler om renhållning av väg- områden och intilliggande områden. I detta stycke har gjorts ett tillägg av vilket framgår att tillsynsmyndigheter inte med stöd av miljöbalken får ställa ytterligare krav i fråga om renhållning inom vägområden och andra områden som omfattas av paragrafen. Tillägget kommenteras i avsnitt 7.1. Vidare har den ändringen gjorts att begreppet sanitära hänsyn i andra stycket har ändrats till olägenheter för människors hälsa. Ordalydelsen ansluter härmed till 9 kap. MB. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 f och del 2, s. 109). 28 § Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Bestämmelserna i 13–20 §§ skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg. I paragrafen ställs krav på arbetsplan när mark behöver tas i anspråk för en väganordning, utöver vad som redan hör till vägen. Hänvisningen i paragrafen till andra lagrum har utvidgats till att avse även 15 §. Detta innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även i fall som avses i förevarande paragraf. En sådan beskrivning torde alltid vara av värde i vägärenden. Beträffande innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning kommer genom hänvisningen i 15 § bestämmelserna i 6 kap. 7 § MB att bli gällande. Av sistnämnda paragraf framgår att i situationer där en betydande miljöpåverkan inte befaras, skall kravet på beskrivningens innehåll gälla i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. 32 § Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyldig att i den omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet och vidta åtgärder för att förebygga att områdets skick vållar störningar och olägenheter i framtiden. Väghållaren får föra bort vad som har anbringats inom väg- området för vägändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga har uppkommit om markens användning som enskild väg. Vad som inte har förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger. I paragrafen finns regler om upphörande av vägrätt. I första stycket har som andra mening tagits in en bestämmelse om skyldighet för väghållaren att i den omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet så att det inte kan uppkomma störningar och olägenheter sedan vägen har dragits in. På senare tid har det visat sig att, när vägbanor skall schaktas bort, fyllningen kan bestå av förorenade massor. Kostnaderna för sanering kan bli mycket stora. Ibland kan det tänkas att miljöriskerna blir mindre om vägbanan får ligga kvar än om massorna skall flyttas. Detta måste beaktas vid utformningen av återställningsåtgärderna. Vid bestämmandet av omfattningen av återställningsskyldigheten skall hänsyn tas till vägens kulturhistoriska värde. Vissa anläggningar och miljöer kan vara skyddade enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Det kan också inträffa att den enskilde markägaren vill att vägen skall vara kvar. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts i paragrafen. 35 § Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsprojekt mark i närheten av det i arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen. I paragrafen regleras tillfälligt upplåtande av nyttjanderätt till mark för upplag eller liknande ändamål. Begreppet vägbyggnadsföretag har ersatts med vägbyggnadsprojekt. (38 §) Paragrafen föreslås bli upphävd. I paragrafen föreskrivs nu att om väghållaren till drift av väg behöver ta sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och detta kan ske utan avsevärd olägenhet, så kan länsstyrelsen på framställning av väghållaren föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Bestämmelsen har upphävts. Motiven för detta framgår av avsnitt 7.2. 54 § Föreskrifter som meddelas med stöd av 43–48 §§ får avse även åtgärder för att begränsa eller motverka skada eller olägenhet på människors hälsa eller omgivningen eller andra åtgärder till skydd för miljön. Om sådana föreskrifter inte är tillräckliga, kan tillstånd vägras. Paragrafen är ny. Enligt denna kan föreskrifter i samband med tillstånd till anläggningar och åtgärder inom och i närheten av vägområden meddelas till skydd för miljön. Tillägget motiveras i avsnitt 7.2. 63 § Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt --- 4. att intill vägområde sätta upp snöskärm. Väghållaren skall --- är avsevärda. Bestämmelserna i --- skall lämnas. Paragrafen innehåller bestämmelser om väghållarens ersättningsskyldighet. Punkt 5 om ersättning för rätt till täkt för drift av väg har upphävts. Detta är en följd av att täktbestämmelsen i 38 § har upphävts. 74 § Länsstyrelsens beslut enligt 37, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut enligt 14 a § tredje stycket, 14 b § andra stycket eller 15 § andra stycket får inte överklagas. Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första och andra styckena får överklagas hos regeringen. I paragrafen ges bestämmelser om överklagande av länsstyrelsens beslut. I det första stycket har hänvisningen till den upphävda täktbestämmelsen i 38 § tagits bort. I andra stycket, som är nytt, föreskrivs att länsstyrelsens beslut om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen inte får överklagas. Detta ansluter till nuvarande ordning enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Dessutom har lagts till att inte heller länsstyrelsens beslut enligt 14 a § i frågan om en verksamhet har betydande miljöpåverkan får överklagas. Det sistnämnda överensstämmer med vad som gäller enligt 6 kap. 4 § tredje stycket MB. Det tredje stycket motsvarar i sak nuvarande andra stycke. _______ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Har före denna lags ikraftträdande täkt upplåtits med stöd av 38 § skall 63 § första stycket 5 fortfarande gälla. 3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Övergångsbestämmelserna, utformade i enlighet med Lagrådets förslag, kommenteras i avsnitt 7.2. 32.4 Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg 1 kap. Allmänna bestämmelser 3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Fastställande av järnvägsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. Enligt första meningen i paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg. Hänvisningen till naturresurslagen har ändrats till följd av att denna lag har arbetats in i miljöbalken. Dessutom skall enligt paragrafen de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpas liksom bestämmelserna om att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls och att ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas. Av andra meningen i paragrafens första stycke framgår att när det i miljöbalken talas om meddelande av tillstånd skall fastställande av järnvägsplan enligt ifrågavarande lag jämställas med sådant tillstånd. Tilläggen kommenteras i avsnitt 8.2. Det andra stycket, som berörs i avsnitt 8.1, motsvarar andra meningen i paragrafens nuvarande lydelse. I detta sammanhang erinras om att Lagrådet med hänvisning till vad som sägs i förevarande paragraf ifrågasatt nödvändigheten av ett tillägg i 1 kap. 4 § enligt remissförslaget. Sistnämnda paragraf innehöll i remissen en ny andra mening med en erinran om att det i miljöbalken finns föreskrifter om ytterligare hänsynstaganden. Såsom anförs i avsnitt 8.1 godtas Lagrådets påpekande att det genom utformningen av förevarande paragraf inte behövs någon sådan erinran i 1 kap. 4 §. Utgångspunkten skall således vara att bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB alltid gäller för verksamhet inom banlagens tillämpningsområde. 8 § När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör är verksamhetsutövaren skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning av berörda områden i den omfattning det behövs för att förebygga störningar eller olägenheter i framtiden. Bestämmelsen är ny och har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag. I bestämmelsen ges regler om skyldighet att sedan verksamheten har upphört vidta åtgärder för att de naturliga förhållanden som rubbats skall återställas. De närmare motiven framgår av avsnitt 8.2. Det kan anmärkas att miljöriskerna kan tänkas bli mindre om spåranläggningen får ligga kvar än om förorenade massor flyttas. Det bör även framhållas att vissa anläggningar och miljöer kan vara skyddade enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 2 kap. Järnvägsplan m.m. 1 § Den som planerar att bygga en järnväg skall genomföra en förstudie. I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudien skall även ange om en järnvägsutredning enligt 1 a § behövs innan en järnvägsplan upprättas. Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en järnväg samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd. Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område järnvägsprojektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i 6 kap. 11–12 §§ miljöbalken. Paragrafen är ny och har utformats efter samma mönster som den samtidigt föreslagna 14 a § väglagen. Vid paragrafens utformning har också Lagrådets synpunkter beaktats. Genom denna paragraf förs begreppet förstudie in i banlagen. Innehållet i paragrafen har kommenterats i avsnitt 8.2. Den tidigare bestämmelsen i 2 kap. 1 § banlagen benämns i fortsättningen 2 kap. 1 c §. Förstudien är främst en inventeringsfas. Det kan ibland vara svårt att i ett tidigt skede identifiera den allmänhet som kan antas bli berörd av en järnväg, speciellt om det är fråga om en lång bansträckning med flera alternativa terrängkorridorer. Samrådsförfarandet får anpassas till dessa omständigheter och kan då tänkas ske genom utställningar, annonser, informationsmöten eller utskick av informationsmaterial. 1 a § En järnvägsutredning skall genomföras när det i förstudien har klarlagts att alternativa sträckningar behöver studeras. I järnvägsutredningen skall redovisas olika utbyggnadsalternativ, som skall jämföras såväl sinsemellan som med alternativet att inte genomföra den aktuella järnvägsutbyggnaden. En järnvägsutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsutredningen. När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5–7 §§, 8 § första stycket och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är ny. I den förs begreppet järnvägsutredning in i banlagen. Detta har kommenteras i avsnitt 8.2. Genom bestämmelsen kommer banlagens regler om miljökonsekvensbeskrivningar att ansluta till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det innebär att kraven på såväl beskrivningens utformning som förfarandet för dess utarbetande har skärpts. Den närmare motiveringen till miljöbalkens bestämmelser skall tillämpas även på reglerna i banlagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff). 1 b § Banverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande av järnväg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av järnvägens tillåtlighet. Regeringens prövning skall ske på grundval av en upprättad järnvägsutredning enligt 1 a §. Paragrafen är ny. I den samordnas regeringens tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken med ordinarie prövning enligt banlagen. Enligt 17 kap. 1 § 19 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik. Regeringen kan dessutom, under de förutsättningar som anges i 17 kap. 3 § MB, förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av även andra järnvägar. Banverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för erforderlig utredning. När järnvägsutredning har gjorts skall verket med eget yttrande överlämna frågan om tillåtlighet till regeringen för avgörande. Om regeringen tillåter järnvägsprojektet skall Banverket därefter upprätta en järnvägsplan. 1 c § Den som --- av järnväg. I de --- orsakar enskilda. Paragrafen motsvarar den tidigare bestämmelsen om järnvägsplan i 2 kap. 1 § banlagen. 2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. I de fall länsstyrelsen under förstudien har beslutat att järnvägsprojektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall miljökonsekvensbeskrivningen föregås av ett utökat samråd enligt 6 kap. 5–6 §§ miljöbalken, om inte sådant samråd har skett enligt 1 a §. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen. Vad gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. De skyddsåtgärder --- planen redovisas. I första stycket finns bestämmelser om innehållet i en järnvägsplan. Även om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats enligt 1 a § i samband med järnvägsutredningen skall en miljökonsekvensbeskrivning finnas i järnvägsplanen. Det blir då fråga om en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning. Detta beror på att planeringen har kommit mycket längre och att järnvägsplanen resulterar i beslut om att ett visst järnvägsalternativ väljs. I detta planeringsskede behöver som regel inte företas ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5–6 §§ miljöbalken. Ett sådant förfarande torde oftast har genomförts i samband med järnvägsutredningen enligt 1 a §. Om det undantagsvis inte genomförts en järnvägsutredning trots att länsstyrelsen under förstudien enligt 1 § har beslutat att järnvägsprojektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall det i stället i järnvägsplaneskedet ske ett utökat samråd enligt 6 kap. 5–6 §§ miljöbalken innan miljökonsekvensbeskrivningen fogas till planen. Även den miljökonsekvensbeskrivning som upprättas i järnvägsplaneskedet skall godkännas av länsstyrelsen i enlighet med vad som gäller vid järnvägsutredning enligt 2 kap. 1 a §. 3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas --- 4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningarna och samfälligheterna. --- Om en --- eller innehavare. I paragrafen finns bestämmelser om fastighetsförteckning som skall fogas till en järnvägsplan. I det första stycket har hänvisningen i fjärde punkten till vattenlagen (1983:291) ersatts av en hänvisning till lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. (4 §) Paragrafen föreslås bli upphävd. I paragrafen föreskrivs nu att en miljökonsekvensbeskrivning skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen. Motsvarande regel finns nu i 2 kap. 2 §. 7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. Därvid gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten. En järnvägsplan --- särskild rätt. Vad som --- är färdigställt. Paragrafen reglerar förfarandet för utställelse av järnvägsplan. I första stycket införs en ny mening, utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Av denna mening framgår att en miljökonsekvensbeskrivning i järnvägsplaneskedet skall kungöras i samband med att järnvägsplanen ställs ut. Dessutom skall beskrivningen hållas tillgänglig för allmänheten, allt enligt 6 kap. 8 § första stycket MB. 8 § En järnvägsplan --- regeringens prövning. Om planen --- sådant ianspråktagande. Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beaktas då järnvägsplanen fastställs. Ett beslut om fastställelse av en järnvägsplan skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras. I paragrafen behandlas fastställelse av järnvägsplan. Som ett nytt tredje stycke har införts en regel om att innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beaktas när järnvägsplanen fastställs. Av järnvägsplanen bör framgå hur detta har skett. I 6 kap. 9 § andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid prövning av tillstånd. Ett beslut om fastställelse av järnvägsplan skall kungöras. En bestämmelse om detta har införts i det fjärde stycket. Dessutom skall den ansvariga myndigheten i det land med vilket samråd har hållits informeras. Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 5 kap. Överklagande m.m. 2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § tredje stycket, 1 a § andra stycket eller 2 § första stycket får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs --- till kammarrätten. I paragrafen regleras överklagande av länsstyrelsens beslut. Nuvarande lydelse av paragrafens första stycke anger att länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § av miljökonsekvensbeskrivningen inte får överklagas. Denna hänvisning har ändrats till följd av att motsvarande godkännande nu regleras i 2 kap. 1 a § och 2 §. Dessutom har lagts till att inte heller länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § i frågan om en verksamhet har betydande miljöpåverkan får överklagas. Det sistnämnda överensstämmer med vad som gäller enligt 6 kap. 4 § tredje stycket MB. _______ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt 1 kap. 8 § gäller även då järnvägen har tillkommit före denna lags ikraftträdande. 3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Övergångsbestämmelserna, utformade i enlighet med Lagrådets förslag, kommenteras i avsnitt 8.2. 32.5 Luftfartslagen (1957:297) 1 kap. Inledande bestämmelser 2 a § Luftfartyg --- överljudsfart. Om --- äga rum. Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart får inte ställas med stöd av miljöbalken. I paragrafen finns bestämmelser om framförande av luftfartyg med överljudsfart. Enligt paragrafens första stycket får luftfartyg inte inom svenskt område framföras med överljudsfart. En möjlighet att göra avsteg från förbudet finns dock i andra stycket. Om det finns synnerliga skäl, får nämligen regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum. Paragrafen kompletteras nu med ett nytt tredje stycke. Av detta stycke framgår att det inte skall vara möjligt för myndigheter som utövar tillsyn enligt miljöbalken att med stöd av balkens regler ställa ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart. Tillägget kommenteras i avsnitt 9.1. 3 kap. Luftvärdighet och miljövärdighet 1 § Luftfartyg --- vid luftfart. Ett luftfartyg --- är uppfyllda. Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd av miljöbalken. I paragrafen finns bestämmelser om bl.a. luftfartygs miljövärdighet. Tredje stycket har kompletterats med en ny sista mening. Av denna mening, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, framgår att ytterligare miljövärdighetskrav på luftfartyg inte skall kunna ställas med stöd av miljöbalken. Tillägget berörs även i avsnitt 9.1. 6 kap. Flygplatser och markorganisationen i övrigt 5 § Tillstånd får --- driva flygplatsen. Avser prövningen --- i regionen. Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Tillstånd får --- avvikelser göras. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid tillståndsprövning av flygplats. Hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen har därför ändrats. Paragrafen hänvisar i sin nya lydelse även till 5 kap. 3 § MB, enligt vilken myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls, samt 16 kap. 5 § MB, där det stadgas att ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas. Det bör observeras att den som utövar verksamhet som primärt regleras i luftfartslagen skall iaktta även andra bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt luftfartslagen. Exempelvis blir de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpliga på verksamheten. Enligt vad som utvecklas närmare i avsnitt 9.2 saknas dock skäl att tillämpa dessa bestämmelser vid tillståndsprövningen enligt luftfartslagen. 5 a § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att ansöka om tillstånd samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med Luftfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda. När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5–8 §§ och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. Innan ansökan om tillstånd prövas skall miljökonsekvensbeskrivningen godkännas av länsstyrelsen. Beslutet får inte överklagas. Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beaktas vid tillståndsprövningen. När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till flygplatsen enligt miljöbalken gäller inte andra–femte styckena. Då skall i stället 6 kap. 3 §, 7 § och 9–12 §§ miljöbalken tillämpas. Paragrafen är ny. Genom den har i luftfartslagen införts regler om miljökonsekvensbeskrivningar. Krav på sådana beskrivningar ställs i dag i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Någon skillnad görs inte på det fall där Luftfartsverket själv initierar ärendet och där ansökan kommer från annan, t.ex. en kommun. Paragrafen ansluter till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det innebär att kraven på såväl miljökonsekvensbeskrivningens utformning som förfarandet har skärpts. Motiven till miljöbalkens bestämmelser är av intresse även för reglerna i luftfartslagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff). Bestämmelsen i fjärde stycket ansluter till vad som gäller i dag enligt vägkungörelsen (1971:954) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Det är enligt regeringens mening en god ordning att en annan myndighet än den som själv är exploatör får godkänna miljökonsekvensbeskrivningen. I femte stycket har införts en regel om att innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beaktas i samband med prövning av tillståndsärenden. I 6 kap. 9 § andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid prövning av tillstånd enligt miljöbalken. Som regeringen anför i avsnitt 9.2 kan det inte ställas samma krav beträffande förfarandet vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivning när tillståndsplikt föreligger enligt både luftfartslagen och miljöbalken som när detta inte är fallet. I det sista stycket finns därför en särskild reglering av situationer då tillståndsplikt är föreskriven enligt båda lagarna. 8 § Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vid prövningen gäller bestämmelserna i 5 § första, tredje och fjärde styckena samt 5 a §. Genom paragrafen ges en möjlighet att införa tillståndsplikt för även andra anläggningar än allmänna flygplatser. Sista meningen är ny och har utformats med beaktande av Lagrådets påpekande. Av denna mening framgår att de miljöbestämmelser som skall tillämpas vid tillståndsprövning av allmänna flygplatser också skall tillämpas vid prövningen av andra anläggningar. Regeringen har i 60 och 62 §§ luftfartsförordningen (1986:171) föreskrivit sådan prövningsplikt för enskilda flygplatser och vissa militära flygplatser. ________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 9.2. 32.6 Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn 1 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövningen. Denna lags hushållningsbestämmelser återfinns numera i 3 och 4 kap. miljöbalken. Hänvisningen har därför ändrats. I paragrafen har lagts till att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen. Motivet till detta ges i avsnitt 10.2. Paragrafen hänvisar i sin nya lydelse även till 5 kap. 3 § MB, enligt vilken myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls, samt 16 kap. 5 § MB, där det stadgas att ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas. Det bör observeras att verksamhetsutövaren skall iaktta även andra bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid prövningen av ärende enligt farledslagen. 1 b § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i ett ärende enligt denna lag. Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att inleda ett ärende enligt denna lag samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med Sjöfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda. När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5–8 §§ och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. Vad som där föreskrivs om länsstyrelse skall gälla den länsstyrelse inom vars område verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan beslut fattas om att inrätta, utvidga eller avlysa allmän farled eller allmän hamn. Beslut i fråga om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen får inte överklagas. I samband med prövningen av ett ärende enligt denna lag skall miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden beaktas. Paragrafen är ny. Genom den har i farledslagen införts regler om miljökonsekvensbeskrivningar. Krav på sådana beskrivningar ställs i dag i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Någon skillnad görs inte på det fall där Sjöfartsverket själv initierar ärendet och där ansökan kommer från annan, t.ex. en kommun. Paragrafen ansluter till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det innebär att kraven på såväl miljökonsekvensbeskrivningens utformning som förfarandet har skärpts. Motiven till miljöbalkens bestämmelser är av intresse även för reglerna i farledslagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff). Bestämmelsen i fjärde stycket ansluter till vad som gäller i dag enligt vägkungörelsen (1971:954) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Det är enligt regeringens mening lämpligt att en annan myndighet än den som själv är exploatör får godkänna miljökonsekvensbeskrivningen. Samtliga berörda länsstyrelser skall godkänna miljökonsekvensbeskrivningen. En länsstyrelse skall anses berörd om någon del av farleden går genom länet. Det vanliga blir naturligtvis att endast en länsstyrelse är berörd. När beskrivningen skall prövas av flera länsstyrelser är det naturligt att varje länsstyrelse begränsar sin prövning till miljökonsekvenser i det egna länet. I det sista stycket har införts en regel om att innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beaktas i samband med prövning av ärenden enligt farledslagen. I 6 kap. 9 § andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid prövning av tillstånd. 1 c § Sjöfartsverket skall med eget yttrande överlämna frågan om inrättande av en allmän farled till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten av en allmän farled eller allmän hamn. Paragrafen är ny. I denna samordnas regeringens tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken med ordinarie prövning enligt farledslagen. Enligt 17 kap. 1 § 20 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya allmänna farleder. Regeringen kan dessutom under de förutsättningar som anges i 17 kap. 3 § MB förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av även andra åtgärder. Med stöd av sistnämnda stadgande kan utvidgningar av befintliga allmänna farleder samt nyanläggningar och utvidgningar av allmänna hamnar komma under regeringens prövning. Sjöfartsverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för erforderlig utredning. Därefter skall verket med eget yttrande överlämna frågan om tillåtlighet till regeringen för avgörande. Sjöfartsverket skall överlämna hela akten till regeringen. Inhämtade yttranden följer alltså med, i enlighet med vad Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår. Om regeringen tillåter åtgärderna skall Sjöfartsverket därefter avsluta ärendet enligt farledslagen. Det kan då bli aktuellt att meddela föreskrifter enligt 3 §. 3 § Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, skyddet för hälsan eller miljön eller hushållningen med mark och vatten och andra resurser, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmänna intressen eller enskild rätt, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas. I paragrafen behandlas föreskrifter för farleder. Paragrafen har ändrats så att det framgår tydligt att föreskrifter får meddelas även till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. ________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 10.2. 32.7 Ellagen (1997:857) 2 kap. Nätkoncession m.m. 8 § En nätkoncession --- avvikelser göras. I paragrafens nuvarande lydelse stadgas i det andra stycket att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. skall tillämpas vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje. En motsvarande bestämmelse har införts i 8 a §. 8 a § Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om nätkoncession för linje. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Paragrafen är ny. I den finns alla bestämmelser i vilka föreskrivs att miljöbalken skall tillämpas vid prövning av nätkoncession för linje. Enligt paragrafens första stycke skall vid koncessionsprövningen tillämpas miljöbalkens allmänna hänsynsregler samt bestämmelserna om att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls och att ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas. Införandet av bestämmelsen motiveras i avsnitt 11.2. Som regeringen anför i avsnitt 11.2 är det tveksamt om några oförutsedda olägenheter kan uppkomma av en enskild befintlig kraftledning. I den mån sådana olägenheter uppkommer kommer detta snarare att gälla hela kraftledningsnätet. Det blir då inte aktuellt att tillämpa stoppregeln i 2 kap. MB på en enskild kraftledning. Enligt nuvarande lydelse av 2 kap. 8 § andra stycket ellagen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen om hushållning med mark- och vattenområden har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvisning skall därför i fortsättningen ske till dessa bestämmelser. Ellagens bestämmelse har samtidigt överförts till 2 kap. 8 a §. Som framgår av paragrafens andra stycke skall en miljökonsekvensbeskrivning finnas i ansökan om nätkoncession för linje. Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas. De närmare motiven framgår av avsnitt 11.2. Även bestämmelserna i 6 kap. 11-12 §§ MB om planer och planeringsunderlag skall tillämpas. Detta innebär bl.a. att den myndighet som prövar frågan om nätkoncession för linje skall se till att aktuella planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) finns tillgängliga. Härigenom underlättas den bedömning som enligt 2 kap. 8 § skall ske av frågan om koncessionen strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser. 11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller för att i övrigt skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. I paragrafen behandlas villkor i nätkoncession. I nuvarande lydelse nämns inte särskilt villkor för att skydda människors hälsa eller miljön eller främja hushållningen med resurser. Motiven till att införa detta tillägg finns i avsnitt 11.2. 11 a § En nätkoncession får för sin giltighet göras beroende av att den som innehar koncessionen ställer säkerhet för kostnaderna att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och att vidta andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte längre är tillräcklig, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet. I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av den myndighet som prövar frågan om nätkoncession och förvaras av länsstyrelsen. Paragrafen är ny och behandlar säkerhet för återställningsåtgärder. I 2 kap. 19 § finns bestämmelser om skyldighet att vidta sådana åtgärder. Nätmyndigheten skall fastställa koncessionshavarens skyldighet att vidta återställningsåtgärder när nätkoncessionen upphör. Ett beslut om säkerhet för återställningsåtgärder skall dock fattas redan när koncessionen meddelas. Bestämmelsen om säkerhet är fakultativ, dvs. den myndighet som prövar koncessionsansökan avgör själv om säkerhet skall ställas. Vid denna bedömning är av intresse att det finns även andra sätt att se till att återställningsåtgärder vidtas. Med stöd av 2 kap. 19 § tredje stycket kan nätmyndigheten förelägga den som senast haft nätkoncession vid vite att fullgöra skyldigheterna. Myndigheten får alternativt besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Bestämmelsen i 2 kap. 19 § tredje stycket får anses vara tillräcklig vid mindre ingrepp i naturen. Vid större ingrepp bör däremot huvudregeln vara att säkerhet skall ställas. _____ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 11.2. 32.8 Lagen (1978:160) om vissa rörledningar 4 § Koncession får --- med koncessionen. Koncession får --- avvikelser göras. Vid koncessionsprövning skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om koncession. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Vad som där föreskrivs om tillståndsmyndighet skall gälla regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid koncessionsprövningen. Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvisning skall därför i stället ske till dessa kapitel i miljöbalken. Dessutom hänvisar paragrafen i dess nya lydelse till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB, bestämmelsen i 5 kap. 3 § MB om att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls och bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB att ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds inte får tillåtas. Detta kommenteras ytterligare i avsnitt 12.2. I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Av miljöbalken kan följa att verksamhetsutövaren måste iaktta ytterligare bestämmelser. Exempelvis blir bestämmelserna i 11 kap. MB om vattenverksamhet tillämpliga om en rörledning anläggs i ett vattenområde. Dessa bestämmelser saknar dock betydelse vid koncessionsprövningen enligt rörledningslagen. När det talas om att vissa bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövningen skall detta inte uppfattas som att bestämmelserna blir tillämpliga endast när koncession meddelas första gången. Även när nya villkor med stöd av 7 § meddelas under löpande koncessionstid blir bestämmelserna tillämpliga. Vidare kan en tillsynsmyndighet ingripa med stöd av 19 § för att se till att ett villkor i koncessionen som stöder sig på miljöbalkens bestämmelser följs. Som framgår av fjärde stycket skall, liksom tidigare, en miljökonsekvensbeskrivning finnas i ansökan om koncession enligt rörlednings-lagen. En hänvisning sker till miljöbalkens bestämmelser. Eftersom regeringen är tillståndsmyndighet men Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) handlägger ansökan, har i paragrafen lagts in ett bemyndigande för regeringen att bestämma att balkens regler om tillståndsmyndighet skall gälla den myndighet som regeringen bestämmer. Bemyndigandet bör utnyttjas så att NUTEK ges rätt att handlägga förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningen fram till dess den är färdigställd och kan bifogas ansökan om koncession. 6 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att trygga säkerheten, skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser. Som villkor --- liknande villkor. Vidare får --- föreskrivna tiden. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall en koncession förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. I bestämmelsen har preciserats vad villkoren kan avse. Större vikt än i dag läggs vid miljön. Rörledningslagen syftar till en avvägning också gentemot andra allmänna intressen än miljöintressen liksom gentemot enskilda intressen, t.ex. ägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företagaren. Villkor bör därför, såsom enligt nuvarande lydelse, kunna meddelas till skydd också för andra allmänna intressen än miljöintressen liksom till skydd för enskild rätt. Bland allmänna intressen finns anledning att särskilt nämna säkerheten, dvs. vad som krävs för att förebygga exempelvis brand och explosion. 6 a § En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att den som innehar koncessionen skall fullgöra skyldigheten enligt 16 § att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om ytterligare säkerhet. I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer och förvaras av länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs. Paragrafen är ny. I den regleras skyldighet att ställa säkerhet för återställningsåtgärder. Skyldighet att ställa säkerhet för återställningsåtgärder bör vara huvudregel vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning. Säkerheten kan exempelvis bestå i att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att en bankgaranti ställs. I enlighet med vad som föreskrivs i 16 kap. 3 § MB bör stat och kommun vara befriade från att ställa säkerhet. 7 § Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession har meddelats enligt denna lag en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades eller medverkar verksamheten med någon betydelse till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva ytterligare eller ändrade villkor för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden. Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. I paragrafen behandlas möjligheten att bestämma ytterligare eller ändrade villkor för en koncession. Paragrafen har ändrats så att den överensstämmer med 24 kap. 5 § MB. Detta innebär bl.a. att omprövning får ske om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Det är den verksamhet som koncessionen avser som skall medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds, för att nya eller ändrade villkor skall meddelas. Effekter av leveransmottagarens användning av vätskan eller gasen saknar alltså betydelse vid prövningen. 23 § Förbud får inte meddelas med stöd av miljöbalken mot en rörlednings framdragande eller begagnande, om regeringen har tillåtit rörledningen i en koncession enligt denna lag. Av paragrafen, som är ny, framgår att en rörledning inte kan förbjudas med stöd av miljöbalken, om den har tillåtits enligt denna lag. Den har en viss motsvarighet i 6 § miljöskyddslagen (1969:387), där det sägs att den s.k. stoppregeln i nämnda paragraf inte skall gälla när regeringen har meddelat koncession enligt rörledningslagen. En kort motivering till att införa paragrafen finns i avsnitt 12.1. ________ Övergångsbestämmelser 1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2.Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 12.2. 32.9 Minerallagen (1991:45) 1 kap. Inledande bestämmelser 7 § Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Bestämmelser om --- strålskyddslagen (1988:220). I paragrafens första stycke erinras i dag om att bestämmelser som berör mineralhantering finns i bl.a. miljöskyddslagen (1969:387), naturvårds- lagen (1964:822) och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Dessa hänvisningar har ersatts av en hänvisning till miljöbalken. I avsnitt 13.1 behandlas förhållandet mellan minerallagen och miljöbalken. Det bör observeras att miljöbalken gäller vid undersökning som påverkar miljön och vid bearbetning. (8 §) Paragrafen föreslås bli upphävd. Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse skall regeringens tillståndsbeslut enligt 4 kap. naturresurslagen vara bindande vid prövning enligt minerallagen. En liknande bestämmelse har funnits i 2 § andra stycket miljöskyddslagen men saknar motsvarighet i balken, eftersom den anses överflödig. I konsekvens med detta har motsvarande bestämmelse i minerallagen tagits bort. En övergångsbestämmelse har knutits till ändringen, i enlighet med vad Lagrådet föreslår. 3 kap. Undersökningsarbete 6 § Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som en statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats för natur- eller kulturreservat med stöd av 7 kap. miljöbalken. Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen, äga rum inom --- 3. område som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken. I paragrafen finns bestämmelser om förbud mot undersökningsarbete i vissa områden. Hänvisningen i paragrafens första stycke till naturvårds- lagen har ändrats till att avse 7 kap. MB. Ett tillägg har dessutom gjorts att undersökningsarbete inte får äga rum i strid med föreskrifter för den nya skyddsformen kulturreservat. Det bör vidare observeras att miljöbalkens beteckning naturreservat omfattar även områden som tidigare har kallats naturvårdsområde. Av punkt 4 i övergångsbestämmelserna framgår att förbudet mot undersökningsarbete i strid med föreskrifter för naturreservat inte skall gälla i områden som vid lagändringarnas ikraftträdande betecknades som naturvårdsområde. I paragrafens andra stycke punkt 3 har en hänvisning till 3 kap. 5 § naturresurslagen ändrats till 4 kap. 5 § MB. Bestämmelsen avser de s.k. obrutna fjällområdena. Det bör erinras om att paragrafen inte innefattar en uttömmande beskrivning av områden där hinder mot undersökning kan föreligga. Den verksamhet som regleras i lagen måste alltid bedrivas med iakttagande av all övrig lagstiftning (Delin, Minerallagen med kontinentalsockellagen, 1996, s. 78). 4 kap. Bearbetningskoncession 2 § Koncession skall --- begärda koncessionen. Koncession för --- sådan bearbetning. I ärenden om beviljande av koncession skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Om ett ärende om beviljande av koncession avser en verksamhet som senare skall prövas även enligt miljöbalken eller andra lagar, skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet. I ärenden om beviljande av koncession skall en miljökonsekvensbeskrivning fogas till ansökan. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 9–12 §§ miljöbalken tillämpas. Koncession får inte --- avvikelser göras. Enligt paragrafens nuvarande tredje stycke skall naturresurslagen tillämpas i ärenden om beviljande av koncession. En ändring har gjorts i anledning av att 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. I 4 kap. 2 § fjärde stycket i nu gällande lydelse föreskrivs att om ett ärende om beviljande av bearbetningskoncession avser ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt flera av de lagar som är knutna till natur- resurslagen, så skall 2 och 3 kap. naturresurslagen tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet. I avsnitt 13.1 motiveras varför bestämmelsen bör finnas kvar. Bestämmelsen hindrar bara att hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB tillämpas vid prövningar enligt andra lagar. Om verksamheten skall prövas på nytt enligt 4 kap. 10 § minerallagen skall däremot balkens hushållningsbestämmelser tillämpas på nytt. Bestämmelsen hindrar vidare bara att hushållningsbestämmelserna tillämpas vid prövningar enligt andra lagar som sker efter koncessionsprövningen. Det normala är att koncessionsprövningen sker först. Om undantagsvis en annan prövning sker före koncessionsprövningen skall hushållningsbestämmelserna tillämpas såväl vid den prövningen som vid koncessionsprövningen. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens femte stycke skall i ärenden om beviljande av koncession en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. naturresurslagen fogas till ansökan. Beskrivningen skall enligt paragrafen även ligga till grund för tillämpningen av 2 och 3 kap. naturresurslagen. Bestämmelsen har ändrats till att hänvisa till vissa bestämmelser i miljöbalken. Motiveringen till detta ges i avsnitt 13.2. Det bör observeras att verksamhetsutövaren skall iaktta även andra bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Exempelvis blir de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpliga på verksamheten. Dessa regler, liksom bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, skall naturligtvis tillämpas vid en tillståndsprövning enligt miljöbalken. Bestämmelserna saknar dock betydelse vid koncessionsprövningen enligt minerallagen. 10 § Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt lagens nuvarande lydelse skall naturresurslagen tillämpas i ärende om förlängning av bearbetningskoncession. Hänvisningen har ändrats till följd av att 3 och 4 kap. naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. 6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession 4 § Om verksamhet --- diamant. I övrigt --- eller medgivande. Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. I paragrafen anges förutsättningarna för att bestämma nya eller ändrade villkor för en koncession. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall naturresurslagen tillämpas vid denna prövning. Bestämmelserna i natur- resurslagen har arbetats in i miljöbalken. En ändring har gjorts i anledning av detta. 8 kap. Prövningsmyndigheter m.m. 1 § Ärenden om --- av 2 §. Bergmästaren får --- yttra sig. I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 6 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall bergmästaren samråda med länsstyrelsen såvitt avser tillämpningen av naturresurslagen. Samråd skall enligt den nya lydelsen ske såvitt gäller tillämpningen av miljöbalken. Det är viktigt att länsstyrelsen vid samrådet bevakar att det aktuella mark- eller vattenområdet används för det eller de ändamål för vilket det är mest lämpat enligt hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB. Detta gäller särskilt med tanke på att dessa kapitel inte skall tillämpas vid efterkommande prövningar. Vid en senare miljöprövning enligt balken kan alltså inte mineralutvinning nekas med motiveringen att marken bör användas för något annat ändamål. Samrådet med länsstyrelsen skall vidare avse miljökonsekvensbeskrivningar. 2 § Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om --- 2. bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I paragrafen behandlas hänskjutande till regeringen av ärenden om beviljande av bearbetningskoncession. Den andra punkten har ändrats från att hänvisa till naturresurslagen till att hänvisa till miljöbalken. Hänskjutande skall ske när bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning i frågan om mineralutvinning utgör den bästa markanvändningen enligt 3 och 4 kap. MB. Det blir då regeringen som får avgöra om bearbetning skall tillåtas. 3 § Ärenden i övrigt --- har meddelats. I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3 och 4 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § denna lag samt av övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt. I paragrafen finns bestämmelser om handläggningen av ärenden om förlängning av bearbetningskoncession i vissa fall. Hänvisningar i de andra och tredje styckena till naturresurslagen har ersatts av hänvisningar till miljöbalken. 13 kap. Verkan av att en bearbetningskoncession upphör 4 § I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §. Denna bestämmelse innebär inte någon inskränkning i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. miljöbalken. Paragrafen behandlar koncessionshavarens skyldighet att utföra efter- arbete. Ett tillägg har gjorts att bestämmelsen inte innebär någon inskränkning i koncessionshavarens liknande skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. MB. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 13.1. __________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. 3. Bestämmelsen i 1 kap. 8 § skall fortfarande tillämpas när regeringen har fattat beslut om tillstånd före denna lags ikraftträdande. 4. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den 31 december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter nämnda tidpunkt. Punkt 2 och 4 i övergångsbestämmelserna kommenteras kortfattat i avsnitt 13.2. 32.10 Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter 4 § Undersökningskoncession får förenas med rätt för innehavaren att få företräde framför andra till bearbetningskoncession för fyndigheten. Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse kan undersökningskoncession förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession. Denna möjlighet har tagits bort för att inte den miljöprövning som skall ske i samband med bearbetningskoncession skall föregripas. 6 § I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och andra författningar. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall i fråga om verksamhet enligt torvlagen även iakttas tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen (1987:10), miljöskyddslagen (1969:387) och andra författningar. Hänvisningen till miljöskyddslagen har ändrats till en hänvisning till miljöbalken. Exempel på andra författningar som kan gälla är lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. samt föreskrifter meddelade enligt den lagen om bl.a. fornminnen. 7 § Koncession får --- bedriva verksamheten. Koncession får --- avvikelser göras. Vid koncessionsprövning skall bestämmelserna i 2–4 kap. och 5 kap. 3 § miljöbalken tillämpas. Vid prövning av bearbetningskoncession skall därutöver tillämpas bestämmelserna i 6 kap., 12 kap. 2 § och 16 kap. 5 §, 12 § 1 och 13 § miljöbalken, bestämmelserna i 1–3 kap. och 7 kap. 21–27 och 29 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Bearbetningskoncession får --- tillgodogöras ekonomiskt. I paragrafens nuvarande tredje stycke anges att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall tillämpas vid koncessionsprövningen, dvs. vid både prövning av undersökningskoncession och bearbetningskoncession. Det är framför allt bestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen som har varit av intresse. Dessa har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Förutom dessa bestämmelser skall vid koncessionsprövningen tillämpas balkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. och bestämmelsen i 5 kap. 3 § om hur miljökvalitetsnormer skall beaktas. En kort motivering till detta ges i avsnitt 14.2. Enligt 2 kap. 4 § MB skall för verksamheter väljas en plats som är lämplig med hänsyn till miljöbalkens mål, de grundläggande bestämmelserna för hushållning med mark- och vattenområden och de särskilda bestämmelserna för hushållning med mark och vatten för vissa områden i landet. Platsen skall väljas så att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Tillämpningen av miljöbalkens lokaliseringsregel leder till att torvtäkt i första hand bör kunna komma i fråga på mark som saknar speciella skyddsvärden. Naturvårdsverkets våtmarksinventering får betydelse vid denna bedömning. Enligt 2 kap. 3 § MB gäller att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vid yrkesmässig verksamhet skall bästa möjliga teknik användas. Försiktighetsmåtten skall vidtas så snart det finns skäl att anta att verksamheten kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Försiktighetsmått vid torvbruk kommer i första hand att avse sedimentationsfrågor, åtgärder mot försurning och utlakning av metaller, hydrologiska hänsynstaganden, hänsyn till hotade och sällsynta arter, särskilda faunahänsyn vid dikesgrävning samt hänsyn till allmänheten (jfr Naturvårdsverkets rapport 4596 Torvbruk-Miljö). Enligt det fjärde stycket skall vid prövningen av bearbetningskoncession tillämpas miljöbalkens bestämmelser om – miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag (6 kap.) – vägning av behovet av materialet mot befarade skador på djur- och växtliv och miljön i övrigt samt hinder mot tillstånd till täkter som kan befaras försämra livsbetingelserna för en djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande (12 kap. 2 §), – att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds (16 kap. 5 §), – sakägares rätt att överklaga (16 kap. 12 § 1), och – miljöorganisationers rätt att överklaga (16 kap. 13 §). Dessutom skall i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillämpas – de inledande bestämmelserna (1 kap.), – bestämmelserna om rådighet över vatten m.m. (2 kap.), – bestämmelserna om markavvattningssamfälligheter (3 kap.), och – bestämmelserna om markavvattningssakkunnig (7 kap. 21–27 §§ och 29 §). Även föreskrifter meddelade med stöd av nämnda bestämmelser i balken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas. Paragrafens tidigare fjärde stycke utgör efter ändringarna det femte stycket. Ändringarna i paragrafen kommenteras ytterligare i avsnitt 14.2. 12 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser. Meddelas bearbetningskoncession --- i fortsättningen. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall koncession kunna förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begränsa menlig inverkan på naturmiljön samt för att beakta andra allmänna intressen och enskild rätt. Paragrafen har ändrats i huvudsak i enlighet med vad Naturvårdsverket föreslår. Ändringarna innebär att det görs tydligare att villkoren skall kunna avse inverkan på människors hälsa och miljön samt hushållningen med mark och vatten och andra resurser. 13 § En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att koncessionshavaren skall fullgöra skyldigheten enligt 34 § att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av större omfattning skall säkerhet ställas, om det inte är uppenbart att det saknas anledning till detta. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas. I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av länsstyrelsen och förvaras av denna. Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall koncessionshavaren, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Som framgår av avsnitt 14.2 har bestämmelsen avskaffats och ersatts av en möjlighet att ställa krav på säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder. Vid ingrepp i naturen av större omfattning skall säkerhet ställas, om det inte är uppenbart att anledning saknas till detta. Om säkerheten visar sig otillräcklig får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas. Som framgår av punkt 3 i övergångsbestämmelserna skall säkerheter ställda enligt äldre lydelse av paragrafen bestå. 14 § Länsstyrelsen får förena koncessionen med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. Enligt nu gällande lydelse av paragrafen får länsstyrelsen bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten, om det genom den verksamhet för vilken koncession har meddelats uppkommer betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades. Paragrafen har arbetats om efter förebild i 24 kap. 5 § MB. Detta innebär att villkor även får ändras, att det för nya eller ändrade villkor är tillräckligt att det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades samt att villkor får bestämmas även när verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. 34 § När en --- enskild synpunkt. I den mån --- koncessionen upphör. Bestämmelsen i första stycket innebär inte någon inskränkning i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. miljöbalken. I paragrafen behandlas koncessionshavarens skyldighet att vidta återställningsåtgärder. En nytt tredje stycke har införts av innebörd att bestämmelsen inte innebär någon inskränkning i koncessionshavarens liknande skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. MB. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 14.1. 39 § Iakttar en koncessionshavare inte villkor som har förenats med koncessionen eller uppfyller inte koncessionshavaren skyldigheten enligt 34 § att vidta åtgärder för återställning eller vad som begärs med stöd av 35 § eller 36 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Under samma förutsättning --- handräckning. Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse. Den har ändrats så att koncessionshavarens skyldighet enligt 34 § att vidta återställningsåtgärder kommer att omfattas både av bestämmelserna i första stycket om rätt för länsstyrelsen att förelägga vite och bestämmelserna i andra stycket om särskild handräckning av kronofogdemyndigheten för att åstadkomma rättelse på bekostnad av koncessionshavaren. __________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. 3. En säkerhet som har ställts enligt 13 § i äldre lydelse skall bestå. Punkt 2 och 3 i övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 14.2. 32.11 Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 2 a § Vid utforskning av kontinentalsockeln och vid utvinning av naturtillgångar från den skall bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken gälla även när verksamheten bedrivs utanför territorialgränsen. Miljöbalken gäller för den verksamhet som omfattas av kontinental- sockellagen, dvs. bl.a. utforskning och utvinning. Utanför svenskt territorium gäller dock miljöbalken bara när det föreskrivs särskilt i balken eller kontinentalsockellagen. I paragrafen, som är ny, fastslås att miljöbalkens hänsynsregler skall gälla även för sådan utforskning av kontinentalsockeln och utvinning av naturtillgångar från denna som sker utanför territorialgränsen. I avsnitt 15.1 förklaras varför paragrafen har införts. Av 3 a § framgår att hänsynsreglerna skall tillämpas även vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning och utvinning. 3 § Regeringen eller --- från denna. Tillstånd skall --- viss tid. Regeringen äger --- utan tillstånd. Enligt det fjärde stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas i ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Denna regel har en motsvarighet i den nya 3 a §. 3 a § Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken. Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Paragrafen är ny. Av 2 a § framgår att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla vid utforskning av kontinentalsockeln och utvinning av naturtillgångar på denna även när verksamheten bedrivs utanför Sveriges territorialgräns. Av detta följer inte automatiskt att reglerna skall tillämpas vid tillståndsprövning (jfr avsnitt 4.2). Det har därför föreskrivits särskilt i förevarande paragraf att en sådan tillämpning skall ske. Detta kommenteras ytterligare i avsnitt 15.2. Vidare skall enligt paragrafens första stycke bestämmelsen i miljöbalken om hur miljökvalitetsnormer skall beaktas i 5 kap. 3 § och stadgandet om att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som medverkar till att en sådan norm överträds i 16 kap. 5 § tillämpas. Paragrafens andra stycke motsvarar delvis 3 § fjärde stycket kontinentalsockellagen, där det sägs att naturresurslagen skall tillämpas i ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Natur-resurslagens grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelser har arbetats in i 3 och 4 kap. MB och skall tillämpas även i fortsättningen vid prövning av tillstånd till sådan verksamhet. Paragrafens tredje stycke motsvarar delvis 7 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Det väsentliga tillägget har gjorts att det är en miljökonsekvensbeskrivning enligt balkens bestämmelser som skall upprättas. Ett för svensk del aktuellt exempel på utvinning av naturtillgångar från kontinentalsockeln är täkt av sand. När tillstånd söks till sandsugning skall alltså miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar gälla. 3 b § Vid prövning av tillstånd till sådan täkt på kontinentalsockeln som avses i 12 kap. 1 § första stycket miljöbalken skall behovet av materialet som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Paragrafen är ny. Den har dock en motsvarighet i 12 kap. 2 § första stycket MB. Vid prövning av en ansökan om tillstånd till täkt skall enligt paragrafen en intresseavvägning göras. Stor tyngd skall läggas vid att bevara den biologiska mångfalden. Tillstånd får enligt paragrafen inte lämnas om täkten kan befaras försämra livsbetingelserna för en djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Terminologin är hämtad från listor som förs av Naturvårdsverket. Dessa listor grundar sig på den artdatabank som upprättas av Sveriges Lantbruksuniversitet. En täkt som annars skulle ha varit otillåten enligt paragrafen skall tillåtas om verksamhetsutövaren vidtar sådana försiktighetsmått att det inte finns risk för nu aktuella skador. I ett sådant fall bör villkor meddelas enligt 4 § om att försiktighetsmåtten skall vidtas. 4 § Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga säkerheten. Villkoren kan bland annat avse åtgärder för att förebygga luft- eller vattenföroreningar, skydda djur- och växtlivet, bevara fyndigheter eller borrhål eller skydda sjöfarten eller fisket. De kan avse sättet att leda företaget, utföra arbetet, utforma anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena eller använda produkterna. Villkoren kan också avse krav på kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten. Paragrafen motsvarar delvis 4 § första stycket kontinentalsockellagen. I denna behandlas villkor för tillstånd. Större vikt än i dag läggs vid villkor till skydd för miljön. 4 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. Paragrafen är ny. Enligt denna får tillståndsmyndigheten ändra de villkor som har meddelats. Den får också förena tillståndet med ytterligare villkor. Förutsättningarna för detta är att det har uppkommit någon oförutsedd olägenhet av någon betydelse eller att verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. 4 b § När ett tillstånd meddelas, kan det bestämmas vilken omfattning en undersökning eller utvinning skall få ha för att den rätt som grundas på tillståndet skall fortsätta att gälla. Tillstånd kan även förbindas med villkor om att staten skall delta i verksamheten eller om att avgifter skall betalas till staten för tillståndet eller med något annat liknande villkor. Avgifterna skall vara beräknade antingen i förhållande till mängden eller värdet av de utvunna produkterna eller av andelar av dessa. Paragrafen motsvarar 4 § andra och tredje stycket i lagens nuvarande lydelse. Några språkliga ändringar har dock gjorts. 4 c § Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta bort anläggningar och för andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får beslut fattas om ytterligare säkerhet. I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs eller som närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger i. Paragrafen är ny och behandlar säkerhet för kostnaderna att vidta återställningsåtgärder. Det är i fråga om ingrepp på kontinentalsockeln i samma mån som när det gäller ingrepp i naturen eller miljön i övrigt motiverat att säkerhet ställs för uppfyllandet av skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Detta gäller särskilt som tillståndet enligt 3 § andra stycket skall tidsbegränsas. Det ankommer på tillståndsmyndigheten att avgöra om säkerhet skall ställas eller inte. I fråga om ingrepp på kontinentalsockeln av beaktansvärd omfattning bör säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar mot detta. 5 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt. Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet upphör. Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dem. Paragrafen är ny och behandlar skyldighet att vidta återställningsåtgärder. Den har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför. En kort motivering till att införa paragrafen ges i avsnitt 15.2. 10 § Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i minerallagen (1991:45) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Om annat inte framgår av 10 a §, skall tillståndsprövning enligt miljöbalken dock inte ske för utforskning och utvinning inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen, om verksamheten har tillståndsprövats av regeringen enligt denna lag. I paragrafen anges när svensk lag tillämpas inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen. I nuvarande lydelse av 10 § undantas bl.a. miljöskyddslagen (1969:387) och vattenlagen (1983:291). Något motsvarande undantag för miljöbalken har inte införts när dessa lagar har arbetats in i balken. Skälen till detta finns i avsnitt 15.1. Någon tillståndsprövning enligt miljöbalken skall dock normalt inte ske när verksamheten har prövats av regeringen enligt kontinentalsockellagen. Även detta motiveras i avsnitt 15.1. 10 a § Gäller ett tillstånd enligt denna lag en verksamhet som skall bedrivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att tillståndsprövning enligt 9 kap. miljöbalken skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer. Detta gäller dock endast om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken behövs för en motsvarande verksamhet innanför territorialgränsen. Miljöbalken skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall utöva tillsyn enligt miljöbalken över verksamheten. I paragrafens nuvarande lydelse ges en möjlighet att som villkor för tillstånd ange att prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387) skall ske. Ändringar har gjorts till följd av att miljöskyddslagen har arbetats in i miljöbalken. Enligt den nya lydelsen av 10 § skall miljöbalken i vissa fall tillämpas även utanför territorialgränsen, nämligen inom anläggningar och säkerhetszoner som har tillkommit med stöd av kontinentalsockellagen. Tillståndsprövning enligt miljöbalken skall dock inte ske om verksamheten har prövats av regeringen enligt kontinentalsockellagen. Med stöd av förevarande paragraf kan dock regeringen föreskriva att tillståndsprövning skall ske enligt 9 kap. MB. Paragrafen är till skillnad från 10 § dessutom tillämplig när verksamhet bedrivs utanför anläggningarna och säkerhetszonerna. Även i sådana fall kan regeringen bestämma att tillståndsprövning skall ske enligt 9 kap. MB. 11 § Den som --- böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som 1. bryter mot ett villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a §, --- Den som --- till böter. Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Som en följd av att 4 § har ändrats har hänvisningen till denna paragraf i den första punkten i paragrafens andra stycke ändrats. Ordet föreskrift har samtidigt bytts ut mot villkor. Det har dessutom lagts till en hänvisning till 4 a §. Härigenom kan även brott mot nya och ändrade villkor medföra straff. 12 § Har en innehavare av ett tillstånd underlåtit att följa villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a § eller vad han är skyldig att göra enligt 9 § eller att följa en anfordran eller föreskrift som en tillsynsmyndighet har meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, får tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter. Medför underlåtenheten --- tillståndshavarens bekostnad. I paragrafen finns bestämmelser om rättelse. Som en följd av att 4 § har ändrats har i det första stycket en ändring gjorts i hänvisningen till denna paragraf. Ordet föreskrift har samtidigt ändrats till villkor. Dessutom har lagts till att även brott mot villkor meddelade enligt 4 a § kan medföra krav på rättelse. Slutligen har paragrafen redigerats språkligt. ________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. 3. Bestämmelsen i 5 a § skall tillämpas även när tillståndet har meddelats före denna lags ikraftträdande. 4. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före ikraftträdandet av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i enlighet med ett efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i stället äldre lydelse av 10 a § tillämpas. Av punkt 2 följer att både äldre processuell och materiell rätt skall tillämpas i de ärenden som pågår när lagändringarna träder i kraft. Detta innebär bl.a. att de nya bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar inte skall tillämpas. Undantag görs för bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, vilka alltså skall tillämpas omedelbart. Punkt 3 har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför. Punkt 4 motsvarar den övergångsbestämmelse som infördes i samband med att 10 a § trädde i kraft den 1 januari 1993. Den innebär att om ett tillstånd har beviljats enligt 3 § kontinentalsockellagen före den 1 januari 1999 kan inte ett senare beviljat tillstånd, som bygger på det gamla tillståndet, innehålla villkor som grundas på bestämmelsen i 10 a §. Har det första tillståndet beviljats under den tid som äldre lydelse av 10 a § har gällt skall dock den äldre lydelsen kunna tillämpas. 32.12 Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon 2 § Den som bedriver sådan verksamhet som anges i 5 § skall iaktta bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. Även andra som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver verksamhet där skall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skador på den marina miljön. Regeringen eller --- marina miljön. I nuvarande lydelse av paragrafens första stycke finns en aktsamhetsregel med innebörd att den som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen skall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön. Till det första stycket har förts en regel om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall gälla vid sådan verksamhet som räknas upp i 5 §. Bakgrunden till detta finns i avsnitt 16.1. I 5 § räknas upp verksamhet som kräver tillstånd, dvs. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av de naturtillgångar som lagen avser, uppförande av konstgjorda öar samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar. Paragrafen i dess nuvarande lydelse avser även verksamhet som inte omfattas av 5 §. Som framgår av avsnitt 16.1 är det angeläget att nuvarande regel finns kvar, eftersom den kompletterar den nya regeln. Av 6 § framgår att 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövningen. 3 § Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg och i 15 kap. 31–33 §§ miljöbalken. Paragrafen erinrar i nuvarande lydelse om att ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Dumpningslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen till denna lag har därför ändrats. Lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg har från och med den 1 juli 1996 fått en ny rubrik, där ordet vattenförorening har ersatts med förorening. Hänvisningen i lagen om Sveriges ekonomiska zon har därför ändrats. 5 § Med avseende på --- andra inrättningar. I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser. Ett tillstånd får begränsas till viss tid. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga säkerheten. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens andra stycke skall i tillståndsbeslutet anges bl.a. de villkor som skall gälla för verksamheten. Det preciseras däremot inte vilka villkor som får meddelas. Frågan om villkor för tillstånd blir i stället behandlad i ett nytt tredje stycke. Stor vikt skall läggas vid miljöintressen. Villkoren bör dock bygga på en avvägning också med beaktande av andra allmänna intressen än miljöintressen. Även enskilda intressen skall beaktas. Bland andra allmänna intressen finns det anledning att särskilt nämna säkerheten, t.ex. för sjöfarten. 5 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. Paragrafen är ny. Enligt den får tillståndsmyndigheten ändra de villkor som har meddelats i tillståndet. Den får också förena tillståndet med ytterligare villkor. Förutsättningarna för detta är att det har uppkommit någon oförutsedd olägenhet av någon betydelse eller att verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. 5 b § Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt för andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får tillståndsmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet. I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen i det län som närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger i. Paragrafen är ny. Den fick i lagråderemissen beteckningen 7 a §. I enlighet med Lagrådets förslag har paragrafen flyttats. I paragrafen regleras säkerhet för kostnaderna för återställning. Det är i fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen i samma mån som när det gäller ingrepp i naturen eller miljön i övrigt motiverat att säkerhet ställs för uppfyllandet av skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Detta gäller särskilt när tillståndet tidsbegränsas enligt 5 § andra stycket. Det ankommer på tillståndsmyndigheten att avgöra om säkerhet skall ställas eller inte. I fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen av beaktansvärd omfattning bör säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar mot detta. 6 § Vid prövning av tillstånd skall bestämmelserna i 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. I fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Denna lags grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelser har arbetats in i 3 och 4 kap. MB och skall tillämpas även i fortsättningen i tillståndsärenden enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Vidare skall enligt paragrafen tillämpas de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. En motivering till detta finns i avsnitt 16.2. Slutligen skall tillämpas bestämmelserna i 5 kap. 3 § MB om hur miljökvalitetsnormer skall beaktas och 16 kap. 5 § MB om att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som leder till att en sådan norm överträds. En miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken skall enligt paragrafens andra stycke fogas till tillståndsansökan. 8 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt vidta andra åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt. Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet upphör. Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dessa. Paragrafen är ny. Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I paragrafen finns bestämmelser om skyldighet att vidta återställningsåtgärder. En kort motivering till att införa paragrafen ges i avsnitt 16.2. 16 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 eller 7 §, 2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett villkor som har meddelats med stöd av 5, 5 a eller 9 §, 3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsynsmyndigheten förbjudit verksamheten med stöd av 14 §. Paragrafen innehåller straffbestämmelser. I paragrafens andra punkt har lagts till att även brott mot nya eller ändrade villkor meddelade med stöd av 5 a § kan medföra straff. ________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. 3. Bestämmelsen i 8 a § skall tillämpas även när tillståndet har meddelats före denna lags ikraftträdande. Enligt bestämmelsen i punkt 2 skall både äldre processuell och materiell rätt tillämpas i de ärenden som pågår när lagändringarna träder i kraft. Detta innebär bl.a. att de nya bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar inte skall tillämpas. Undantag görs för bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, vilka alltså skall tillämpas omedelbart. Punkt 3 har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför. 32.13 Skogsvårdslagen (1979:429) 4 § Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag. Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall skogsvårdslagen inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822) eller annan lag. Av paragrafens nya lydelse framgår att skogsvårdslagen, skogsvårdsförordningen (1993:1096) och Skogsstyrelsens föreskrifter inte skall tillämpas i strid mot 7 kap. 11 § andra stycket MB. Enligt nämnda stadgande får inom biotopskyddsområden inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Regeringen har dock möjlighet att i vissa fall meddela föreskrifter om att dispens kan medges för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Om en sådan dispens meddelas för en åtgärd inom skogsbruket får naturligtvis åtgärden utföras. Inte heller skall skogsvårdslagen eller med stöd av den meddelade föreskrifter tillämpas när de strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken eller annan lag. Föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. MB skall alltså alltid iakttas. Detta gäller i första hand föreskrifter för naturreservat (7 kap. 5 §) men även föreskrifter för miljöskyddsområden (7 kap. 20 §) och föreskrifter om förbud mot att skada djur- eller växtarter (8 kap. 1–2 §§) kan få betydelse. Som en följd av att nämnda föreskrifter gäller, kan tillsynsmyndigheter och myndigheter till vilka anmälan om samråd har skett meddela förelägganden och förbud för att åstadkomma att reglerna följs. Åtgärder inom skogsbruket får inte heller strida mot lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. eller föreskrifter som har meddelats enligt den lagen. I 2 kap. kulturminneslagen finns bestämmelser om fornminnen. Det är enligt 2 kap. 6 § förbjudet att ändra eller skada en fast fornlämning. Med stöd av 2 kap. 9 § får länsstyrelsen meddela föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Även föreskrifter för byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. kulturminneslagen kan ibland komma att omfatta skogsmark. Detta kan vara fallet t.ex. när en kanal eller ett industriminne i glesbygd är förklarat som byggnadsminne. Med stöd av övergångsbestämmelserna till miljöbalken och kulturminneslagen skall föreskrifter meddelade med stöd av bl.a. naturvårdslagen (1964:822), lagen (1942:350) om fornminnen och lagen (1960:690) om byggnadsminnen gälla. Även sådana föreskrifter skall alltså iakttas i skogsbruket. Förhållandet mellan skogsvårdslagen och miljöbalken utvecklas ytterligare i avsnitt 17.1. 14 § Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om 1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark, 2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken, och 3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark. Enligt nuvarande lydelse av paragrafens andra punkt skall sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt naturvårdslagen (1964:822) anmälas till skogsvårdsstyrelsen. Hänvisningen till naturvårdslagen har ändrats till miljöbalken. Med den andra punkten avses s.k. skyddsdikning. Härmed avses dikning som utförs efter skogsavverkning i avsikt att hindra att grundvattnet stiger över den nivå som förelåg före avverkningen. För markavvattning krävs alltid tillstånd enligt miljöbalken. Skyddsdikning faller dock inte under definitionen av markavvattning, eftersom åtgärden inte vidtas i syfte att varaktigt öka markens lämplighet för något visst ändamål. Regeringen kan dock med stöd av 11 kap. 13 § MB föreskriva att tillstånd krävs för andra åtgärder än markavvattning som utförs för att avvattna mark, i de fall åtgärden kan förväntas få en bestående negativ effekt på djur- och växtlivet. Om sådan tillståndsplikt införs bortfaller anmälningsplikten. 17 § Tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog får inte ges, om avverkningen medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Avverkningen får dock tillåtas, om det vidtas sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning. Regeringen eller den myndighet --- en vägnätsplan. I nuvarande lydelse av paragrafen ges ett bemyndigande att föreskriva att tillstånd inte får ges inom ett visst eller vissa områden för avverkning av svårföryngrad skog. Ett nytt första stycke har tillförts paragrafen. Enligt detta får tillstånd normalt inte ges till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog, om avverkningen medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Tillägget kommenteras i avsnitt 17.2. Det nuvarande första stycket utgör härefter det andra stycket. 19 § I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 § första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 kap. 6 § och 31 kap. 2 §, 4 § första stycket, 6 §, 7 § första stycket första meningen, 8 § första meningen, 9, 12 och 13 §§, 15 § första stycket första meningen och andra stycket, 31 § tredje stycket samt 32 och 33 §§ miljöbalken. Vad som i dessa bestämmelser sägs om miljödomstol skall i stället gälla fastighetsdomstol. Paragrafen ger rätt till ersättning när avverkning av fjällnära skog hindras eller försvåras genom beslut enligt 18 § skogsvårdslagen. Ett antal hänvisningar till naturvårdslagen (1964:822) har ändrats till motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Hänvisning sker dessutom till den nya regeln i 31 kap. 6 § MB, som innebär att ersättningen skall minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Enligt gällande rätt betalas ersättning för hela den skada som fastighetsägaren lider när den s.k. kvalifikationsgränsen är överskriden, dvs. när pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. När däremot en inskränkning inte är så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras utgår inte någon ersättning. Enligt 31 kap. 6 § MB skall avdrag göras för ett belopp som motsvarar ersättning för skada upp till kvalifikationsgränsen. Skälen för detta redovisas i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 546 ff). Av paragrafen framgår att det även i fortsättningen är fastighetsdomstolen som prövar om ersättning skall utgå enligt skogsvårdslagen. 32 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall göras en analys av vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsodlingsmaterial. I paragrafen ges bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Denna term har ersatts med uttrycket analys. Motiven för detta framgår av avsnitt 5 och 17.2. _______ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 17 § första stycket i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart. 3. I fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har meddelats före denna lags ikraftträdande gäller äldre bestämmelser i 19 §. Punkt 2 och 3 i övergångsbestämmelserna har utformats enligt Lagrådets förslag. Dessa punkter kommenteras i avsnitt 17.2. 32.14 Jordabalken 1 kap. Fastighet och dess gränser 6 § Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillkommer strandägare. I paragrafen finns en bestämmelse om rätt att nyttja område mellan en fastighet och vatten, när en tidigare strandfastighet har förlorat kontakten med vattnet. En hänvisning till 2 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) har ändrats till 2 kap. 7 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 3 kap. Rättsförhållanden mellan grannar 3 § Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Bestämmelser om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i 32 kap. miljöbalken. Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas enligt bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken. Om det begärs, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar. Är byggnad --- av tomträttshavaren. I paragrafen ställs krav på skyddsåtgärder för att förebygga skada på angränsande mark vid grävning eller liknande arbete. I paragrafen har ett par hänvisningar till miljöskadelagen ändrats till 32 kap. miljöbalken. 7 kap. Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft 3 § Av fastighetsägaren --- nyttja fastigheten. Vad fastighetsägaren enligt en skriftlig överenskommelse med staten eller en kommun angående naturvården inom ett visst område (naturvårdsavtal) förbundit sig att tillåta eller tåla skall vid tillämpningen av denna balk och andra författningar i sin helhet anses som en nyttjanderätt. Paragrafens andra stycke är nytt. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag. I bestämmelsen ges s.k. naturvårdsavtal sakrättsligt skydd. I bestämmelsen talas om att regler om nyttjanderätt i såväl jordabalken som annan lagstiftning skall tillämpas vid naturvårdsavtal. I avsnitt 18.2 sker en genomgång av de viktigare reglerna om nyttjanderätt. I flera fall kommenteras hur dessa regler skall tillämpas när ett naturvårdsavtal föreligger. De parter som kan sluta ett sakrättsligt skyddat naturvårdsavtal är, förutom markägaren, stat och kommun. Det är viktigt att naturvårdsavtalet klart anger det område som avtalet avser. Den geografiska avgränsningen får betydelse bl.a. vid en eventuell fastighetsreglering. Om en fastighet besväras av en nyttjanderätt får nämligen enligt 7 kap. 29 § JB rättigheten därefter utövas på område, som genom regleringen överförs till fastigheten. Detta skall dock inte gälla, om rättighetens utövning är begränsad till en viss del av fastigheten. Det är vidare viktigt att ersättningsfrågorna regleras noga i avtalet. En sådan avtalsreglering får särskild betydelse om ett naturvårdsavtal senare skulle upphöra till följd av fastighetsreglering. De lagbestämmelser som finns om hur de ekonomiska förhållandena skall regleras mellan olika sakägare vid en sådan förrättning torde nämligen inte alltid tillförsäkra staten eller kommunen ersättning för alla nedlagda kostnader (jfr främst 5 kap. 12 § fastighetsbildningslagen och 7 kap. 30 § andra stycket jordabalken). 9 kap. Jordbruksarrende 33 § Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt miljöbalken eller lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades. Paragrafen innehåller en regel om rätt att säga upp avtal om jordbruksarrende. En hänvisning till vattenlagen (1983:291) har ändrats till miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. ________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Vad som stadgas om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket skall inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före denna lags ikraftträdande. Punkt 2 i övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 18.2. 32.15 Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet 5 b § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att uppföra, inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Enligt paragrafens hittillsvarande lydelse får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt kärntekniklagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. Paragrafen kompletteras nu i första stycket med en bestämmelse om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler och regler om miljökvalitetsnormer skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt kärntekniklagen. Genom att verksamhet och anläggningar som omfattas av kärntekniklagen ofta är att betrakta som miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. MB, och ibland också vattenverksamhet enligt 11 kap. MB, blir det dessutom enligt 1 kap. 2 § MB aktuellt att tillämpa balkens allmänna och särskilda hushållningsbestämmelser i 3 och 4 kap. I andra stycket har införts ett krav på att miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i ärenden om tillstånd att uppföra, inneha eller driva kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i andra ärenden om tillstånd enligt kärntekniklagen föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Förutom vad gäller sådana ärenden där ett obligatoriskt krav på miljökonsekvensbeskrivning nu blir gällande, motsvarar bemyndigandet i styckets andra mening nuvarande 5 b § kärntekniklagen. Paragrafens tredje stycke innehåller en generell hänvisning till 6 kap. MB som innehåller bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning. Frågor som gäller miljökonsekvensbeskrivningens syfte och innehåll samt formerna för utarbetandet av en sådan beskrivning berörs i avsnitt 19.2. Dessutom ger reglerna i miljöbalken ytterligare ledning beträffande dessa frågor. De närmare motiven till miljöbalkens bestämmelser redovisas i prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff. ________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 19.2. 32.16 Strålskyddslagen (1988:220) 22 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag eller vid meddelande av villkor med stöd av 27 § skall 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och vatten samt andra resurser. Enligt paragrafens nuvarande lydelse har regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigats att ställa krav på att en miljökonsekvensbeskrivning skall inges i ett ärende enligt strålskyddslagen om det bedöms erforderligt. Som en följd av införandet av miljöbalken har paragrafen kompletterats och arbetats om. Den som bedriver verksamhet med strålning skall iaktta bestämmelserna i miljöbalken. Miljöbalken och strålskyddslagen gäller enligt huvudregeln parallellt. Det betyder t.ex. att miljöbalkens regler om val av bästa möjliga teknik, val av plats för verksamheten samt skyldighet att iaktta bl.a. resurshushållningsprincipen också skall gälla för den som bedriver verksamhet med strålning. För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt instrument i miljöarbetet måste hänsyn till normerna också tas vid tillämpningen av strålskyddslagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid tillämpningen av strålskyddslagen. I detta avseende har därför denna paragraf i strålskyddslagen kompletteras med en regel i första stycket som anger att vid prövning av ärenden enligt strålskyddslagen skall bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § MB tillämpas. Det bör observeras att detta också gäller de fall då regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (SSI) meddelar strålskyddsvillkor med stöd av 27 § strålskyddslagen i samband med en prövning enligt kärntekniklagen. I andra stycket, där miljökonsekvensbeskrivningar behandlas, har införts en hänvisning till 6 kap. miljöbalken. Frågor som gäller miljökonsekvensbeskrivningens syfte och innehåll samt formerna för utarbetandet av en sådan beskrivning berörs i avsnitt 20.2. Dessutom ger reglerna i miljöbalken ytterligare ledning beträffande dessa frågor. De närmare motiven till miljöbalkens bestämmelser redovisas i prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff. 27 § Om ett --- regeringens prövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärende om villkor som enligt första stycket underställs regeringens prövning skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken. I paragrafen finns regler om strålskyddslagens samordning med kärntekniklagen och upprättande av miljökonsekvensbeskrivning när strålskyddsvillkor skall meddelas i anslutning till prövning enligt sistnämnda lag. Som en följd av miljöbalkens införande har i paragrafens andra stycke införts en hänvisning till 6 kap. MB. Frågor om miljökonsekvensbeskrivningar behandlas i avsnitt 20.2. Dessutom ger reglerna i miljöbalken ytterligare ledning beträffande dessa frågor. De närmare motiven till miljöbalkens bestämmelser redovisas i prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff. 30 § Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen. Det som sägs i första stycket gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket eller Försvarets radioanstalt. I fråga om sådan verksamhet får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer efter åtagande av generalläkaren överlåta åt denne att i ett visst avseende utöva tillsynen. Om överlåtelse av tillsynen sker enligt denna paragraf, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även en sådan nämnd som avses i första stycket eller generalläkaren. Enligt paragrafens hittillsvarande lydelse har ett bemyndigande att överlåta tillsynsansvaret endast avsett överlåtelse till kommuner. Genom tillägg och redaktionell omarbetning av paragrafen blir det i framtiden också möjligt att överlåta tillsynsansvaret till generalläkaren. Ändringen kommenteras närmare i avsnitt 20.2. 42 § Beslut i särskilda fall enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut i frågor som avses i 27 § eller 30 § andra stycket överklagas dock hos regeringen. Prövningstillstånd krävs --- till kammarrätten. Föreskrifter om --- av regeringen. Beslut som meddelats --- annat bestäms. I paragrafen finns regler om överklagande av beslut enligt strålskyddslagen. Genom att det i 30 § har tillskapats en möjlighet att överlåta tillsyn enligt strålskyddslagen till generalläkaren har första stycket i förevarande paragraf kompletterats. I linje med vad som gäller på miljöbalkens område enligt 18 kap. 1 § MB skall generalläkarens tillsynsbeslut enligt strålskyddslagen överklagas hos regeringen. ________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. Övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 20.2. 32.17 Fiskelagen (1993:787) 3 § Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Om samernas --- särskilda bestämmelser. I paragrafens första stycke stadgades tidigare att fiskelagen inte skall tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822). Som framgår av av avsnitt 21 har hänvisningen till föreskrifter meddelade med stöd av naturvårdslagen ändrats till en hänvisning till föreskrifter meddelade med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. En övergångsbestämmelse har knutits till ändringen. 20 § Regeringen eller --- avsevärt försvåras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter. I paragrafens andra stycke har begreppet miljökonsekvensbeskrivning ersatts med begreppet analys. Motiven för detta framgår av avsnitt 5 och 21. 37 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt, 2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant tillstånd behövs, eller 3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41 §. I ringa --- till ansvar. I paragrafens första stycke har den fjärde punkten, i vilken straffbelades brott mot fiskeförbud som har meddelats för visst område i anledning av företag enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag upphävts. De närmare motiven för detta framgår av avsnitt 21. __________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 3 § anses som föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad Lagrådet förordar. 32.18 Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus 1 § Skatt (naturgrusskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset sker för annat ändamål än markinnehavarens husbehov och 1. sker med stöd av tillstånd som har lämnats enligt 11 kap. miljöbalken eller vattenlagen (1983:291), eller 2. kräver tillstånd enligt 12 kap. miljöbalken. I paragrafen anges i vilka situationer naturgrusskatt skall betalas. Vissa ändringar har gjorts till följd av att tillståndsplikten för grustäkter numera regleras i 11 och 12 kap. MB. Förutsättningarna för skatteplikt är desamma som tidigare. I 11 kap. MB finns bestämmelser om tillståndsplikt för vattenverksamhet. Med vattenverksamhet avses i miljöbalken bl.a. grävning i vattenområden. I 12 kap. MB finns bestämmelser om bl.a. täkter. För täkt för annat ändamål än markinnehavarens husbehov krävs enligt huvudregeln alltid tillstånd. Undantag gäller dock för åtgärder som kräver tillstånd enligt 11 kap. MB, åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln samt täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter. En förutsättning för att skatt skall betalas är att utvinningen sker för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Avgörande vid denna bedömning är om materialet används inom fastigheten för dess eget behov och inte avyttras (RÅ 1993 ref. 4). En tredje punkt i paragrafen har strukits. Enligt denna skulle naturgrusskatt betalas även vid täkt på annans mark enligt 38 § väglagen (1971:948). Väglagens täktbestämmelse har emellertid tagits bort, se avsnitt 7.2. Om det vid lagändringarnas ikraftträdande pågår någon sådan täkt kommer skattskyldigheten för utvinningen omedelbart att upphöra. 4 § Skattskyldig är den som exploaterar en naturgrustäkt. Har föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om vem som är exploatör av täkten meddelats med stöd av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken, är tillståndshavaren tillsammans med exploatören skattskyldig för tiden till dess sådan uppgift har lämnats. I paragrafen anges vem som är skattskyldig. Av det första stycket framgår att den som exploaterar täkten är skattskyldig. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag. I paragrafens andra stycke har en hänvisning till 18 a § andra stycket naturvårdslagen (1964:822) ändrats till att avse motsvarande bestämmelse i miljöbalken. Av punkt 2 i övergångsbestämmelserna framgår att föreskrifter meddelade med stöd av naturvårdslagen skall anses meddelade med stöd av balken. Bestämmelsen i dess nya lydelse skall därför gälla även när föreskrifter om uppgiftsskyldighet har lämnats med stöd av naturvårdslagen. _____________ Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av 18 a § andra stycket naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 4 § andra stycket anses som föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken. Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad Lagrådet förordar. 32.19 Miljöbalken 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde 7 § I fråga om renhållning inom vissa vägområden och angränsande områden gäller 26 § väglagen (1971:948). I fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart och luftfartygs miljövärdighet gäller 1 kap. 2 a § och 3 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297). I fråga om framdragande och begagnande av rörledning gäller i vissa fall 23 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Paragrafen är ny. I den erinras om bestämmelser i andra lagar som begränsar möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. I det första stycket hänvisas till 26 § väglagen (1971:948). Enligt nämnda paragraf skall vägområden för allmänna vägar hållas i ett sådant skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att skäliga trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma skall gälla i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan skall det sagda dock gälla endast områden för motorväg eller motortrafikled. Enligt paragrafen får ytterligare krav i fråga om renhållning inom nämnda områden inte ställas med stöd av miljöbalken. I det andra stycket hänvisas till 1 kap. 2 a § luftfartslagen (1957:297). Enligt bestämmelsen får luftfartyg inte inom svenskt territorium framföras med överljudsfart. Om det finns synnerliga skäl får dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband med detta får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum. Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart får enligt paragrafen inte ställas med stöd av miljöbalken. Vidare hänvisas i det andra stycket till 3 kap. 1 § luftfartslagen. Enligt bestämmelsen skall luftfartyg vara miljövärdiga när de används vid luftfart. Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får enligt paragrafen inte ställas med stöd av miljöbalken. I det tredje stycket hänvisas till 23 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Enligt bestämmelsen får förbud inte meddelas med stöd av miljöbalken mot en rörlednings framdragande eller begagnande, om regeringen har tillåtit rörledningen i en koncession enligt rörledningslagen. 32.20 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision 4 § Regeringen får meddela föreskrifter om försöksverksamhet som avses i förordningens artikel 14. Vad som sägs i 2 och 3 §§ gäller även sådan verksamhet. Paragrafen innebär att regeringen kan meddela föreskrifter om sådan försöksverksamhet som avses i artikel 14 i EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision. Till följd av ändringarna kommer 2–3 §§ i lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision att gälla även sådan verksamhet. Motiven till att införa denna paragraf finns i avsnitt 30.28. Sammanfattning Den 4 juli 1996 överlämnade vi till regeringen vårt huvudbetänkande (SOU 1996:103) Miljöbalken – en skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Förslaget har remissbehandlats och därefter bearbetats i Regeringskansliet. Regeringen beslutade den 3 april 1997 om lagrådsremiss rörande en miljöbalk. Vi har under slutskedet av vårt arbete med följdlagstiftning anpassat förslagen till lagrådsremissen. Enligt lagrådsremissen skall bestämmelserna i 15 lagar arbetas samman i en miljöbalk. Därutöver finns ett stort antal lagar med miljöanknytning. Alla dessa lagar kunde inte arbetas in i miljöbalken om denna skulle få ett rimligt omfång. Många av de utanförliggande lagarna har huvudsakligen andra syften än miljöhänsyn och måste på olika sätt anpassas till balken. I detta betänkande föreslår vi sådana följdändringar och utvecklar i samband därmed bl.a. förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar. Av betänkandet framgår bl.a. att miljöbalken gäller även för verksamheter som omfattas av lagar som inte har arbetats in i balken. Det finns därför sällan något behov av genomgripande ändringar för att åstadkomma att miljöhänsyn tas i behövlig omfattning. Lagarna måste dock ändras på en del punkter för att bli tillräckligt anpassade till balken. Bland våra förslag kan nämnas att tillstånd och liknande godkännanden inte skall få ges för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Vid överträdelse av en norm skall vidare ett redan meddelat tillstånd kunna omprövas och villkor ändras. Dessutom skall miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar normalt tillämpas när sådana beskrivningar upprättas enligt andra lagar. Lagrådsremissens lagförslag 33 Lagtext 33.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken; Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 3 kap. 1 och 3 §§, 7 kap. 3 § och 9 kap. 33 § jordabalken1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Fastighet och dess gränser 6 §2 Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) tillkommer strandägare. Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillkommer strandägare. 3 kap. Rättsförhållanden mellan grannar 1 § Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen. Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. Särskilda bestämmelser om vad som skall iakttas vid nyttjandet finns i miljöbalken. 3 §3 Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Bestämmelser om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i miljöskadelagen (1986:225). Medför skyddsåtgärd uppen- barligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas enligt bestämmelserna i miljöskadelagen. Om det begärs, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar. Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Bestämmelser om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i 32 kap. miljöbalken. Medför skyddsåtgärd uppen- barligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas enligt bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken. Om det begärs, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar. Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada med anledning av arbete som inte sträcks nedanför vanligt källardjup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare. Om anläggningen hör till en tomträtt, skall åtgärden i stället bekostas av tomträttshavaren. 7 kap. Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft 3 § Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nyttjanderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja fastigheten. Vad som i denna balk och andra författningar sägs om nyttjanderätt skall tillämpas även när ett avtal har slutits mellan å ena sidan en fastighetsägare och å andra sidan staten eller en kommun och avtalet innebär att fastighetsägarens rätt att nyttja ett visst område inskränks i avsikt att bevara eller utveckla naturvärden (naturvårdsavtal). 9 kap. Jordbruksarrende 33 §4 Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anlägg-ningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades. Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt miljöbalken eller lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades. _____________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.3 Förslag till lag om ändring i miljöbalken; Härigenom föreskrivs att det i miljöbalken skall införas en ny paragraf, 1 kap. 7 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde 7 § I fråga om renhållning inom vissa vägområden och angränsande områden gäller 26 § väglagen (1971:948). I fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart och luftfartygs miljövärdighet gäller 1 kap. 2 a § och 3 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297). I fråga om framdragande och begagnande av rörledning gäller 23 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar. 33.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled; Härigenom föreskrivs att 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 §1 Om någon i strid mot lag eller givna föreskrifter utför anläggning eller annan anordning i en allmän flottled skall han själv stå för den skada som flottningen orsakar på anordningen. Utför någon anläggning eller anordning i en allmän flottled utan att begära och invänta skyddsbestämmelser enligt andra stycket, skall han själv stå för den skada som flottningen orsakar under tiden. Menar någon som utfört eller avser att utföra vattenföretag där en allmän flottled finns, att särskilda anläggningar eller åtgärder till skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de flottande, får han väcka talan mot flottningsföreningen hos vattendomstolen rörande bestämmel-ser om erforderliga skyddsanordningar. I fråga om en sådan talan gäller bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om stämningsmål. Menar någon som utövat eller avser att utöva vattenverksamhet där en allmän flottled finns, att särskilda anläggningar eller åtgärder till skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de flottande, får han väcka talan mot flottningsföreningen hos miljödomstolen rörande bestämmelser om erforderliga skyddsanordningar. I fråga om en sådan talan gäller fortfarande bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om stämningsmål. 13 §2 Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan gen- om uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig avgift un- der hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan anses skäligt. Bestämmelserna om betalning av ersättning samt länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap. vattenlagen (1983:291) skall tillämpas också i fråga om ersättning för flottningsskada som på förhand har bestämts att utgå på en gång. I beslutet om ersättning skall skiljemännen ange om nedsättning av ersättningsbeloppet skall ske. Bestämmelserna om betalning av ersättning samt länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap. vattenlagen (1983:291) skall fortfarande tillämpas i fråga om ersättning för flottningsskada som på förhand har bestämts att utgå på en gång. I beslutet om ersättning skall skiljemännen ange om nedsättning av ersättningsbeloppet skall ske. Ett beslut varigenom ersättning bestäms på förhand gäller, sedan det har vunnit laga kraft, även mot framtida ägare och innehavare av fastigheter som berörs av beslutet. Har genom beslut enligt denna lag eller enligt 9 kap. 3 § andra stycket vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser ersättning för skada eller intrång fastställts att utgå med årliga belopp, utgör den omständigheten att beslutet härom har vunnit laga kraft inte hinder för vattendomstolen att i samband med beslut om nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter för flottleden, eller senare efter talan i den ordning som enligt vattenlagen gäller för stämningsmål, meddela sådana ändrade bestämmelser om ersättningen och sättet för betalning som föranleds av de ändrade förhållandena. Har genom beslut enligt denna lag eller enligt 9 kap. 3 § andra stycket vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser ersättning för skada eller intrång fastställts att utgå med årliga belopp, utgör den omständigheten att beslutet härom har vunnit laga kraft inte hinder för miljödomstolen att i samband med beslut om nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter för flottleden, eller senare efter talan i den ordning som enligt vattenlagen gäller för stämningsmål, meddela sådana ändrade bestämmelser om ersättningen och sättet för betalning som föranleds av de ändrade förhållandena. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.5 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370); Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 §1 Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnads- kostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll; kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §; värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ut- förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år; ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet; svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld; ränta enligt 8 kap. 1 § stu- diestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen (1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen (1996:1030) om under- hållsstöd och 19 kap. 2 och 4–9 §§ skattebetalningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift; avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10); avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529); avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160); avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673); avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342); avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag; skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada; företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken; straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken; skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skattebetalningslagen (1997:483); avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift; kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering; överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268); vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor; lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet; avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi; ingående skatt enligt mer- värdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag; avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen (1975:1385). Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnads- kostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll; kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §; värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ut- förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år; ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet; svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld; ränta enligt 8 kap. 1 § stu- diestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen (1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen (1996:1030) om under- hållsstöd och 19 kap. 2 och 4–9 §§ skattebetalningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift; avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10); avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529); avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160); avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673); avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342); avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag; skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada; företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken; straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken; skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skattebetalningslagen (1997:483); avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift; kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering; överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268); miljösanktionsavgift enligt 30 kap. miljöbalken; vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg; avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor; lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet; avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi; ingående skatt enligt mer- värdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag; avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen (1975:1385). ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929; Härigenom föreskrivs att lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 19291 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Ansökan i mål, som jämlikt konventionen anhängiggöres vid vattendomstol, skall ingivas i ett exemplar utöver det antal, som för varje särskilt fall eljest finnes föreskrivet. Skall enligt art. 14 av konventionen ansökan vara åtföljd av förklaring, som avses där, och är sådan förklaring ej bilagd ansökningen, skall den avvisas. Görs ansökan om förordnande av förrättningsman till förrättning enligt 12 kap. vattenlagen (1983:291), får i fall, som nu nämnts, förordnande ej meddelas med mindre sådan förklaring föreligger. Vad som nu sagts skall dock icke äga tillämpning i fråga om ansökan av norska staten. Ansökan i mål eller ärende, som jämlikt konventionen anhängig- göres vid miljödomstol eller länsstyrelse, skall ingivas i ett exem-plar utöver det antal, som för varje särskilt fall eljest finnes föreskrivet. Skall enligt art. 14 av konventionen ansökan vara åtföljd av förklaring, som avses där, och är sådan förklaring ej bilagd ansökningen, skall den avvisas. Vad som nu sagts skall dock icke äga tillämpning i fråga om ansökan av norska staten. 2 § Vad i vattenlagen (1983:291) stadgas om ansökans innehåll skall äga tillämpning jämväl i fråga om företagets verkningar i Norge; dock erfordras ej uppgift å där belägna fastigheter, som beröras av företaget, eller å ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet eller å de ersättningsbelopp, som böra utgå till ägare eller annan för skada å egendom i Norge. I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad angår företagets verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vattenområde, som där kan komma att röna inverkan av företaget. Vad i miljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet stadgas om ansökans innehåll skall äga tillämpning jämväl i fråga om verksamhetens verkningar i Norge; dock erfordras ej uppgift å där belägna fastigheter, som beröras av verksamheten, eller å ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet eller å de ersättningsbelopp, som böra utgå till ägare eller annan för skada å egendom i Norge. I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad angår verksamhetens verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vattenområde, som där kan komma att röna inverkan av verksamheten. 3 § Vattendomstolen skall, så snart kungörelse utfärdats om ansökningen, översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. Sedan den förberedande skriftväxlingen avslutats, får fortsatt behandling av målet icke äga rum, innan det från utrikesdepartementet kommit un- derrättelse som avses i 4 eller 5 §. Skall frågan behandlas vid förrättning enligt 12 kap. vattenlagen (1983:291), skall förrättningsmannen, så snart sammanträde med sakägarna utsatts, till utrikesdepartementet översända avskrift av ansökningshandlingarna jämte uppgift om tid och plats för sammanträdet. Innan underrättelse, som nyss nämnts, kommit förrättningsmannen till handa får det ej meddelas slutligt utlåtande angående företaget. Finner vattendomstolen eller förrättningsmannen med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, att frågan bör behandlas av kommission, får framställning om detta sändas till utrikesdepartementet, varefter regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen. Miljödomstolen eller läns- styrelsen skall, så snart kungörelse utfärdats om ansökningen, översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till Utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. Sedan den förberedande skriftväxlingen avslutats, får fortsatt behandling av målet eller ärendet icke äga rum, innan det från Utrikesdepartementet kommit underrättelse som avses i 4 eller 5 §. Finner miljödomstolen eller länsstyrelsen med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, att frågan bör behandlas av kommission, får framställning om detta sändas till Utrikesdepartementet, varefter regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen. 4 § Har till utrikesdepartementet inkommit meddelande, att samtycke å norsk sida ej erfordras eller att samtycke givits utan att därför uppställts villkor, skall underrättelse därom meddelas vattendomstolen eller förrättningsmannen. Har samtycke vägrats, skall besked därom meddelas vatten- domstolen eller förrättnings- mannen; och varde ansökningen av vattendomstolen eller förrättningsmannen avslagen. Har till Utrikesdepartementet inkommit meddelande, att samtycke å norsk sida ej erfordras eller att samtycke givits utan att därför uppställts villkor, skall underrättelse därom meddelas miljödomstolen eller länsstyrelsen. Har samtycke vägrats, skall besked därom meddelas miljö- domstolen eller länsstyrelsen; och varde ansökningen av miljödomstolen eller länsstyrelsen avslagen. 5 § Om det för samtycke, som givits på norsk sida, uppställts särskilda villkor, ankommer det på regeringen att besluta huruvida regeringen vill förbehålla sig prövningen av fråga, som avses i andra punkten av art. 20 i konventionen. Sedan den prövning som kan föranledas av detta ägt rum, skall underrättelse om regeringens beslut samt de från norsk sida meddelade villkoren tillställas vattendomstolen eller förrättningsmannen för den vidare prövning, som med iakttagande av nämnda beslut och villkor erfordras för målets avgörande. Får regeringen enligt första stycket förbehålla sig prövningen av en viss fråga och är företaget av sådan beskaffenhet att på grund av en bestämmelse i vattenlagen (1983:291) en fråga angående företaget kunnat prövas av regeringen, skall den prövning, som sålunda i särskilda hänseenden kan ankomma på regeringen, företas i ett sammanhang. Om det för samtycke, som givits på norsk sida, uppställts särskilda villkor, ankommer det på regeringen att besluta huruvida regeringen vill förbehålla sig prövningen av fråga, som avses i andra punkten av art. 20 i konventionen. Sedan den prövning som kan föranledas av detta ägt rum, skall underrättelse om regeringens beslut samt de från norsk sida meddelade villkoren tillställas miljödomstolen eller länsstyrelsen för den vidare prövning, som med iakttagande av nämnda beslut och villkor erfordras för målets eller ärendets avgörande. Får regeringen enligt första stycket förbehålla sig prövningen av en viss fråga och är verksamheten av sådan beskaffenhet att på grund av en bestämmelse i miljöbalken en fråga angående verksamheten kunnat prövas av regeringen, skall den prövning, som sålunda i särskilda hänseenden kan ankomma på regeringen, företas i ett sammanhang. 6 § Stadgandet i art. 7 av konventionen om meddelande av tillstånd för bestämd tid skall icke äga tillämpning i vad angår strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket, för vars räkning företaget skall verkställas. Stadgandet i art. 7 av konventionen om meddelande av tillstånd för bestämd tid skall icke äga tillämpning i vad angår strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket, för vars räkning verksamheten skall verkställas. Meddelas tillstånd för bestämd tid, skall i fråga om strömfall eller fast egendom eller intresse, som berörs därav, bestämmelserna i 15 kap. 3 § vattenlagen (1983:291) om omprövning icke gälla. Tiden för tillståndet får icke sättas längre än till 60 år från det kalenderår, under vilket företaget enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats. Meddelas tillstånd för bestämd tid, skall i fråga om strömfall eller fast egendom eller intresse, som berörs därav, bestämmelserna i 24 kap. 5 § miljöbalken om omprövning icke gälla. Tiden för tillståndet får icke sättas längre än till 60 år från det kalenderår, under vilket verksamheten enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats. 7 § Om kungörelse eller annat meddelande, som enligt vattenlagen (1983:291) skall införas i ortstidning, rör sakägare i Norge, skall ett exemplar av kungörelsen eller meddelandet översändas till utrikesdepartementet för att jämlikt art. 15 i konventionen tillställas vederbörande norska myndighet. Vattenlagens bestämmelser om underrättelse samt om delgivning av kungörelse eller annat med- delande skall gälla även vad angår sakägare i Norge. Om kungörelse eller annat meddelande, som enligt miljöbalken skall införas i ortstidning, rör sakägare i Norge, skall ett exem-plar av kungörelsen eller med-delandet översändas till Utrikesdepartementet för att jämlikt art. 15 i konventionen tillställas vederbörande norska myndighet. Miljöbalkens och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhets bestämmelser om underrättelse samt om delgivning av kungörelse eller annat meddelande skall gälla även vad angår sakägare i Norge. 8 § Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av regeringen. Den, som vill erhålla sådan förklaring, har att till vattendomstolen ingiva ansökan därom. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Vattendomstolen översänder med eget yttrande ansökningen till utrikesdepartementet. Den, som vill erhålla sådan förklaring, har att till miljödomstolen eller länsstyrelsen ingiva ansökan därom. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar med an-givande av det vattenområde, som av verksamheten kan komma att beröras. Miljödomstolen eller länsstyrelsen översänder med eget yttrande ansökningen till Utrikesdepartementet. 9 §2 Då ansökan angående ett företag, vilken ingivits till myndighet i Norge, inkommit till Utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor sändas till vattendomstolen. Vad som nu sagts skall även gälla i fråga om upplysningar som avses i tredje punkten av art. 15 i konventionen. Sedan de i första stycket avsedda handlingarna inkommit till vattendomstolen skall domstolen genast utfärda kungörelse om ansökan. Kungörelsen skall innehålla dels uppgift om företagets beskaffenhet och omfattning samt de verkningar, som därav kan väntas uppkomma inom svenskt område, dels underrättelse om vad sakägare, som vill hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av företaget, har att iaktta samt om att erinringar i anledning av ansökan skall inom en viss, i kungörelsen utsatt tid insändas till vattendomstolen. Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande att ett exemplar av ansökningshandlingarna finns tillgängligt på vattendomstolens kansli eller på annan lämplig plats som vattendomstolen bestämmer. Genom vattendomstolens försorg skall kungörelsen så snart det kan ske införas i ortstidning. Ett exemplar av kungörelsen skall dessutom sändas till Utrikesdepartementet, Kammarkollegiet, Fiskeriverket, länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vilkas verksamhet kan beröras av ansökan samt till berörda kommuner. Då ansökan angående en verksamhet, vilken ingivits till myndighet i Norge, inkommit till Utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor sändas till miljödomstolen eller länsstyrelsen. Vad som nu sagts skall även gälla i fråga om upplysningar som avses i tredje punkten av art. 15 i konventionen. Sedan de i första stycket avsedda handlingarna inkommit till miljödomstolen eller länsstyrelsen skall denna genast utfärda kungörelse om ansökan. Kungörelsen skall innehålla dels uppgift om verksamhetens beskaffenhet och omfattning samt de verkningar, som därav kan väntas uppkomma inom svenskt område, dels underrättelse om vad sakägare, som vill hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av verksamheten, har att iaktta samt om att erinringar i anledning av ansökan skall inom en viss, i kungörelsen utsatt tid insändas till miljödomstolen eller länsstyrelsen. Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande att ett exemplar av ansökningshandlingarna finns tillgängligt på miljödomstolens eller länsstyrelsens kansli eller på annan lämplig plats som miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämmer. Genom miljödomstolens eller länsstyrelsens försorg skall kungörelsen så snart det kan ske införas i ortstidning. Ett exemplar av kungörelsen skall dessutom sändas till Utrikesdepartementet, Kammarkollegiet, Fiskeriverket, länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vilkas verksamhet kan beröras av ansökan samt till berörda kommuner. Om det sedan kungörelse utfärdats från myndighet i Norge kommer underrättelse om frågans fortsatta behandling där, skall också ett sådant meddelande kungöras på sätt som nu har angetts. Är företaget av beskaffenhet, att någon menlig inverkan därav här i riket uppenbarligen icke är att motse, erfordras ej kungörelse, som ovan nämnts. Är verksamheten av beskaffenhet, att någon menlig inverkan därav här i riket uppenbarligen icke är att motse, erfordras ej kungörelse, som ovan nämnts. 10 § Kan företaget antagas bliva till men för allmänna intressen såsom samfärdsel eller flottning eller fiske av någon betydenhet eller för vattenreglerings- eller torrläggningsföretag, som redan verkställts eller med sannolikhet kan motses, åligger vattendomstolen att inhämta yttrande från myndighet, som i sådant hänseende har att bevaka det allmännas rätt, ävensom från styrelse eller syssloman för företag, som av frågan beröres. Yttrande skall avgivas inom den tid för erinringars framställande, som bestämts i kungörelsen. Kan verksamheten antagas bliva till men för allmänna intressen såsom samfärdsel eller flottning eller fiske av någon betydenhet eller för vattenreglering eller torrläggning, som redan verkställts eller med sannolikhet kan motses, åligger miljödomstolen eller länsstyrelsen att inhämta yttrande från myndighet, som i sådant hänseende har att bevaka det allmännas rätt, ävensom från styrelse eller syssloman för verksamhet, som av frågan beröres. Yttrande skall avgivas inom den tid för erinringars framställande, som bestämts i kungörelsen. 11 § Sedan den enligt 9 § utsatta tiden för erinringars insändande utgått, skall vattendomstolen till regeringen avge yttrande huruvida enligt art. 12 av konventionen samtycke till företaget på svensk sida kan anses erforderligt samt huruvida till följd av omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, frågan angående företaget bör behandlas av kommission. Om det med hänsyn till utredningens fullständighet kan ske, bör vattendomstolen också meddela huruvida enligt domstolen samtycke bör lämnas och för sådant fall avge förslag till de villkor, som därför bör uppställas. Yttrandet skall åtföljas av samtliga till ärendet hörande handlingar. Avskrift av regeringens beslut i ärendet skall tillställas vattendomstolen. Sedan den enligt 9 § utsatta tiden för erinringars insändande utgått, skall miljödomstolen eller länsstyrelsen till regeringen avge yttrande huruvida enligt art. 12 av konventionen samtycke till verksamheten på svensk sida kan anses erforderligt samt huruvida till följd av omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, frågan angående verksamheten bör behandlas av kommission. Om det med hänsyn till utredningens fullständighet kan ske, bör miljödomstolen eller länsstyrelsen också meddela huruvida enligt denna samtycke bör lämnas och för sådant fall avge förslag till de villkor, som därför bör uppställas. Yttrandet skall åtföljas av samtliga till ärendet hörande handlingar. Avskrift av regeringens beslut i ärendet skall tillställas miljödomstolen eller länsstyrelsen. 12 § Yttrande som avses i 8 eller 11 § avges av vattendomstolens ordförande. Om frågans beskaffenhet påkallar det, skall han samråda med den tekniske ledamoten och nämndemännen. Erfordras särskild undersökning, får ordföranden uppdra åt den tekniske ledamoten att med eller utan biträde av nämndeman verkställa sådan. När miljödomstolen skall yttra sig enligt 8 eller 11 § avges yttrandet av domstolens ordförande. Om frågans beskaffenhet påkallar det, skall han samråda med miljörådet och de sakkunniga ledamöterna. Erfordras särskild undersökning, får ordföranden uppdra åt miljörådet att med eller utan biträde av sakkunnig ledamot verkställa sådan. Kostnaden för undersökningen och utgifter i anledning av kungörelser och dylikt betalas av statsmedel. 13 § I fråga om företag, som skall verkställas för svenska statens räkning, äger regeringen förordna, att frågan om samtycke till företaget skall behandlas i annan ordning än här ovan i 9–12 §§ är föreskriven. Stadgandet i 9 § skall dock jämväl för sådant fall gälla i vad därmed avses att bereda sakägare kännedom om ansökningen och dess behandling samt om vad de hava att iakttaga, därest de vilja hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av företaget. I fråga om verksamhet, som skall verkställas för svenska statens räkning, äger regeringen förordna, att frågan om samtycke till verksamheten skall behandlas i annan ordning än här ovan i 9–12 §§ är föreskriven. Stadgandet i 9 § skall dock jämväl för sådant fall gälla i vad därmed avses att bereda sakägare kännedom om ansökningen och dess behandling samt om vad de hava att iakttaga, därest de vilja hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av verksamheten. 14 § Förklaring som avses i art. 22 av konventionen, meddelas av vattendomstol. Ansökan om sådan förklaring inges till vattendomstolen i tre exemplar. Görs ansökan efter utgången av den i art. 22 stadgade tiden, skall den avvisas av vatten-domstolen. I samband med förklaring, som nämnts i första stycket, skall också prövning äga rum av fråga som avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6 och är av beskaffenhet att besked däri skolat enligt vattenlagen (1983:291) tas upp i medgivande till företaget. Har ansökningshandlingarna ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller finner vattendomstolen flera exemplar vara erforderliga eller innehåller icke handlingarna behövliga upplysningar för behandlingen av en fråga, som avses i denna paragraf, får vattendomstolen förelägga sökanden att inom viss tid fullständiga vad som sålunda brister vid äventyr, om det försummas, att ansökningen kan förklaras förfallen. Förklaring som avses i art. 22 av konventionen, meddelas av miljödomstol eller länsstyrelse. Ansökan om sådan förklaring inges till miljödomstolen eller länsstyrelsen i tre exemplar. Görs ansökan efter utgången av den i art. 22 stadgade tiden, skall den avvisas av miljödomstolen eller länsstyrelsen. I samband med förklaring, som nämnts i första stycket, skall också prövning äga rum av fråga som avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6 och är av beskaffenhet att besked däri skolat enligt miljöbalken tas upp i medgivande till verksamheten. Har ansökningshandlingarna ej ingivits i föreskrivit antal exem- plar eller finner miljödomstolen eller länsstyrelsen flera exemplar vara erforderliga eller innehåller icke handlingarna behövliga upplysningar för behandlingen av en fråga, som avses i denna paragraf, får miljödomstolen eller länsstyrelsen förelägga sökanden att inom viss tid fullständiga vad som sålunda brister vid äventyr, om det försummas, att ansökningen kan förklaras förfallen. 15 § Angående behandlingen av fråga, som avses i 14 §, skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande ansökningsmål i vattenlagen (1983:291). Angående behandlingen av fråga, som avses i 14 §, skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivit beträffande ansökningsmål i miljöbalken. 16 § Då förklaring som avses i 14 § har meddelats och vunnit laga kraft, skall inskrivning ske i vattenboken av de förhållanden som är av vikt för kännedom om de rättigheter och skyldigheter här i riket, vilka för framtiden är förenade med företaget. Då förklaring som avses i 14 § har meddelats och vunnit laga kraft, skall inskrivning ske i vattenboken av de förhållanden som är av vikt för kännedom om de rättigheter och skyldigheter här i riket, vilka för framtiden är förenade med verksamheten. 17 § Ansökan eller ärende, som avses i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den vattendomstol, inom vilkens område den inverkan på vattenförhållan-dena, som det är fråga om, uppkommer. Ansökan eller ärende, som avses i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den miljödomstol eller länsstyrelse, inom vilkens område den inverkan på vattenförhållandena, som det är fråga om, uppkommer. 18 § Vad som i vattenlagen (1983:291) stadgas om skyldighet att ta del i kostnaden för ett företag eller att utge bidrag till detta skall även tillämpas på företag, som enligt konventionen verkställs till förmån för strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket. Hänsyn skall dock tas endast till nytta, som här uppkommer genom företaget. Skall till följd av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, skyldighet att ta del i ett företag åvila även fast egendom eller intresse i Norge, skall vid tillämpningen av denna paragraf såsom kostnad för företaget anses endast den del därav, som enligt nämnda överenskommelse faller på egendom eller intresse här i riket. Vad som stadgas om skyldighet att ta del i kostnaden för en verksamhet eller att utge bidrag till denna skall även tillämpas på verksamhet, som enligt konventionen verkställs till förmån för strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket. Hänsyn skall dock tas endast till nytta, som här uppkommer genom verksamheten. Skall till följd av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, skyldighet att ta del i en verksamhet åvila även fast egendom eller intresse i Norge, skall vid tillämpningen av denna paragraf såsom kostnad för verksamheten anses endast den del därav, som enligt nämnda överenskommelse faller på egendom eller intresse här i riket. 19 § Fråga om godkännande av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, prövas beträffande företag, varom ansökan göres här i riket, i samband med tillstånd till företaget samt eljest i den ordning, som i 14 och 15 §§ är för där avsett fall föreskriven. Fråga om godkännande av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, prövas beträffande verksamhet, varom ansökan göres här i riket, i samband med tillstånd till verksamheten samt eljest i den ordning, som i 14 och 15 §§ är för där avsett fall föreskriven. 20 § Är med vattenföretag enligt vattenlagen (1983:291) förenad skyldighet för tillståndshavaren att erlägga bygdeavgift, skall vad som sålunda stadgats lända till efterrättelse även i fråga om företag, vartill tillstånd meddelas enligt konventionen. Sådan skyldighet får dock icke åläggas till förmån för intressen utom riket. Vid bestämmande av antalet avgiftsenheter och inplacering i avgiftsklass skall hänsyn endast tas till verkningarna här i riket. Är med vattenverksamhet förenad skyldighet för tillståndshavaren att erlägga bygdeavgift enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, skall vad som sålunda stadgats lända till efterrättelse även i fråga om verksamhet, vartill tillstånd meddelas enligt konventionen. Sådan skyldighet får dock icke åläggas till förmån för intressen utom riket. Vid bestämmande av antalet avgiftsenheter och inplacering i avgiftsklass skall hänsyn endast tas till verkningarna här i riket. Avgift som avses i första stycket får, om det är skäligt med hänsyn till avgiftsskyldighet som ålagts enligt art. 8 av konventionen eller andra omständigheter, sättas lägre än vad som eljest är stadgat eller också helt efterges. 21 § Vad i 12 § är stadgat om yttrande, som där sägs, skall äga tillämpning jämväl i fråga om meddelande av upplysning, varom enligt art. 16 av konventionen framställning inkommer till vattendomstolen. Vad i 12 § är stadgat om yttrande, som där sägs, skall äga tillämpning jämväl i fråga om meddelande av upplysning, varom enligt art. 16 av konventionen framställning inkommer till miljödomstolen eller länsstyrelsen. Vill myndighet här i riket inhämta upplysning, som avses i nämnda artikel, skall framställningen därom insändas till utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. Vill myndighet här i riket inhämta upplysning, som avses i nämnda artikel, skall framställningen därom insändas till Utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. 22 § Fråga om ställande av säkerhet, som avses i art. 11 av konventionen, prövas beträffande företag, för vilket ansökan görs här i riket, i samband med tillstånd till företaget samt eljest vid meddelande av samtycke till företaget eller i den ordning, som i 14 och 15 §§ är föreskriven för där avsett fall. Angående sådan säkerhet tillämpas vad som är föreskrivet i 22 kap. 3 § vattenlagen (1983:291). Fråga om ställande av säkerhet, som avses i art. 11 av konventionen, prövas beträffande verksamhet, för vilket ansökan görs här i riket, i samband med tillstånd till verksamheten samt eljest vid meddelande av samtycke till verksamheten eller i den ordning, som i 14 och 15 §§ är föreskriven för där avsett fall. Angående sådan säkerhet tillämpas vad som är föreskrivet i 9 kap. 3 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 23 § Föreläggande, varom stadgas i art. 29 av konventionen, meddelas av länsstyrelsen i det län, där företaget verkställes eller den flottled, varom fråga är, framgår eller, om företaget verkställes i Norge, inverkan å vattenförhållandena till följd av företaget uppkommer. Föreläggande, varom stadgas i art. 29 av konventionen, meddelas av länsstyrelsen i det län, där verksamheten verkställes eller den flottled, varom fråga är, framgår eller, om verksamheten verkställes i Norge, inverkan å vattenförhållandena till följd av verksamheten uppkommer. Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom jämte uppgift å ombudets namn och adress införas i en eller flera av ortens tidningar samt i allmänna tidningarna. Sker ändring i förhållande, som tidigare kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras. Uppgifter, som nu nämnts, skola tillika upptagas i särskild, hos länsstyrelsen tillgänglig förteckning. Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den ordning, som angående lösen för expedition är föreskriven. _______________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en förrättningsman skall slutföras av denne. Målet skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. 3. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en vattendomstol skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken. 33.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt; Härigenom föreskrivs att 25 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 25 § 2 mom.1 Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i samfällighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988), om överföringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap. samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap. nämnda lag inte överstigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av vinsten skattepliktig. Om ersättningen i pengar överstiger 5 000 kronor, skall som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela realisationsvinsten som ersättningen i pengar, minskad med 5 000 kronor, utgör av det totala vederlaget för överföringen eller uppdelningen, minskat med 5 000 kronor, dock att den skattepliktiga inkomsten inte skall tas upp till högre belopp än som motsvarar den del av ersättningen i pengar som överstiger 5 000 kronor. Avyttring av fastighet anses vidare föreligga när ägare av fastighet fått engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses ersättning på grund av sådan inskränkning i förfoganderätt till fastigheten som skett enligt naturvårdslagen (1964:822) eller på grund av motsvarande inskränkningar enligt andra författningar eller på grund av upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten för obegränsad tid. Engångsersättningen är i dessa fall att betrakta som köpeskilling, varvid så stor del av fastigheten anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om inskränkningen i förfoganderätten eller för upplåtelsen av nyttjanderätten eller servitutsrätten. Avyttring av fastighet anses vidare föreligga när ägare av fastighet fått engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses ersättning på grund av sådan inskränkning i förfoganderätt till fastigheten som skett enligt miljöbalken eller på grund av motsvarande inskränkningar enligt andra författningar eller på grund av upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten för obegränsad tid. Engångsersättningen är i dessa fall att betrakta som köpeskilling, varvid så stor del av fastigheten anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om inskränkningen i förfoganderätten eller för upplåtelsen av nyttjanderätten eller servitutsrätten. Har den skattskyldige i samband med allframtidsupplåtelse fått ersätt- ning på grund av upplåtelse av avverkningsrätt skall ersättningen, om den skattskyldige yrkar det, anses som engångsersättning på grund av allfram-tidsupplåtelsen. Har den skattskyldige i nu avsett fall fått ersättning för avyttrade skogsprodukter, får 60 procent av ersättningen behandlas som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Vad som sägs i detta stycke gäller dock endast om skatteplikt för ersättningen för avverknings-rätten eller skogsprodukterna inträtt under samma beskattningsår som er-sättningen på grund av allframtidsupplåtelsen. Från det sammanlagda beloppet av den eller de engångsersättningar som den skattskyldige under ett beskattningsår har fått på grund av allframtidsupplåtelse är han berättigad till avdrag med 5 000 kronor, om han inte visar att han haft avdragsgilla omkostnader till samma eller högre belopp. Avdraget får dock inte överstiga det sammanlagda ersättningsbeloppet för upplåtelserna. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas på avyttringar som har skett den 1 januari 1999 och senare. 33.8 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297); Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)1 dels att 1 kap. 2 a §, 3 kap. 1 § och 6 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 5 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Inledande bestämmelser 2 a § Luftfartyg får inte inom svenskt område framföras med överljudsfart. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum. Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart får inte ställas med stöd av miljöbalken. 3 kap. Luftvärdighet och miljövärdighet 1 § Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid luftfart. Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt samt har sådana flygegenskaper att säkerhetens krav är uppfyllda. Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken. 6 kap. Flygplatser och markorganisationen i övrigt 5 §2 Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till mark- förhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och ekono-miska förutsättningar att driva flygplatsen. Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en flyg-plats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall pröv-ningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på andra flygplatser i regionen. Vid tillståndsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Vid tillståndsprövningen skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. 5 a § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att inge ansökan ha samråd enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med Luftfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda. Vad gäller förfarandet i övrigt, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5–8 §§ och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. Innan ansökan om tillstånd prövas skall miljökonsekvensbeskrivningen godkännas av länsstyrelsen. Beslutet får inte överklagas. Innehållet i miljökonsekvensbe- skrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beaktas vid tillståndsprövningen. När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till flygplatsen enligt miljöbalken gäller inte andra-femte styckena. Då skall i stället 6 kap. 3 §, 7 § och 9–12 §§ miljöbalken tillämpas. 8 § Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Därvid gäller bestämmelserna i 5 och 5 a §§. ______________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.; Härigenom föreskrivs att 1–7, 9–12 och 15–19 §§ lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Är Sverige i krig, skall bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till vissa företag i vatten tillämpas. Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen föreskriva att bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till vissa företag i vatten skall tillämpas. Är Sverige i krig, skall bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till viss vattenverksamhet tillämpas. Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen föreskriva att bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till viss vattenverksamhet skall tillämpas. Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker inte underställning eller godkänner riksdagen inte föreskriften inom två månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla. 2 §2 För bättre utnyttjande av vattenkraft får, efter ansökan hos vattendomstolen enligt 13 kap. vattenlagen (1983:291), tillstånd enligt denna lag lämnas till tillfällig vattenreglering eller annat vattenföretag, som avses i 1 kap. 3 § första stycket 1 vattenlagen, eller också ändrade bestämmelser meddelas om innehållande eller tappning av vatten, om åtgärden prövas ur allmän synpunkt medföra fördelar, som överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den. För bättre utnyttjande av vattenkraft får, efter ansökan hos miljödomstolen enligt miljöbalken, tillstånd enligt denna lag lämnas till tillfällig vattenreglering eller annan vattenverksamhet, som avses i 11 kap. 2 § 1 miljöbalken, eller också ändrade bestämmelser meddelas om innehållande eller tappning av vatten, om åtgärden prövas ur allmän synpunkt medföra fördelar, som överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den. 3 §3 Bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) skall tillämpas på företag enligt denna lag, om inte annat föranleds av bestämmelserna i det följande. Bestämmelserna i miljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas på vattenverksamhet enligt denna lag, om inte annat föranleds av bestämmelserna i det följande. 4 § Tillstånd till företag enligt denna lag skall meddelas för viss tid, högst tre år. Tillstånd till vattenverksamhet enligt denna lag skall meddelas för viss tid, högst tre år. Sedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras för att återställa förhållandena i lämpligt skick. Vattendomstolen har att i samband med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser härom. Sedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras för att återställa förhållandena i lämpligt skick. Miljödomstolen har att i samband med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser härom. 5 §4 Bestämmelsen i 3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall inte äga tillämpning i fråga om företag enligt denna lag. Bestämmelsen i 11 kap. 6 § första stycket miljöbalken skall inte äga tillämpning i fråga om vattenverksamhet enligt denna lag. 6 §5 Bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen (1983:291) om vattenreglering med tvångsdelaktighet gäller inte regleringar, som avses i denna lag. Är det uppenbart, att en reglering är till nytta för annan som tillgodogör vattenkraft, är denne dock skyldig att i den mån så kan anses skäligt bidra till kostnaden för regleringen. I fråga om talan om sådant bidrag tillämpas vattenlagens bestämmelser om stämningsmål. Bestämmelserna i 5 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet om vattenreglering med tvångsdelaktighet gäller inte regleringar, som avses i denna lag. Är det uppenbart, att en reglering är till nytta för annan som tillgodogör vattenkraft, är denne dock skyldig att i den mån så kan anses skäligt bidra till kostnaden för regleringen. I fråga om talan om sådant bidrag tillämpas bestämmelserna om stämningsmål i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I fråga om förvaltningen av ett vattenregleringsföretag med flera deltagare gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är stadgat om samfälligheter enligt vattenlagen. I fråga om förvaltningen av ett vattenregleringsföretag med flera deltagare gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är stadgat om samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 7 §6 I stället för bestämmelserna i 11 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen (1983:291) gäller vid tillämpning av denna lag i fråga om vattenföretag som där avses bestämmelserna i 11 kap. 3 § vattenlagen. I stället för bestämmelserna i 17 kap. 1 § miljöbalken gäller vid tillämpning av denna lag i fråga om vattenverksamhet som där avses bestämmelserna i 17 kap. 3 § miljöbalken. Bestämmelserna i 11 kap. 7–11 §§ och 13 kap. 19 § andra stycket vattenlagen skall inte gälla i fråga om företag enligt denna lag. Bestämmelserna i 6 kap. 4–5 §§ miljöbalken skall inte gälla i fråga om vattenverksamhet enligt denna lag. 9 §7 Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag får vattendomstolen, om det behövs för att undvika dröjsmål med företaget, skjuta upp frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller annat. Därvid tillämpas 13 kap. 49 § andra - femte styckena vattenlagen (1983:291). Vid meddelande av tillstånd till vattenverksamhet enligt denna lag får miljödomstolen, om det behövs för att undvika dröjsmål med verksamheten, skjuta upp frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller annat. Därvid tillämpas 22 kap. 27 § andra - femte stycket miljöbalken. 10 § Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge företaget äger bestånd. Har tillstånd till företaget tagits i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken tillståndet meddelats, om ej vattendomstolen förordnar annorlunda. Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge verksamheten pågår. Har tillstånd till företaget tagits i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken tillståndet meddelats, om ej miljödomstolen förordnar annorlunda. När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka ersättning, som fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt. När skäl äro därtill, må miljödomstolen höja eller sänka ersättning, som fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt. 11 § Vattendomstols beslut, vari- genom meddelats bestämmelser om skyldighet att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till företaget tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas. Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas. Miljödomstols beslut, varigenom meddelats bestämmelser om skyldighet att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av vattenverksamhet enligt denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till verksamheten tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas. Belopp, som i enlighet med miljödomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas. 12 §8 Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som inte förutsetts av vattendomstolen skall, för att få tas upp till prövning, anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen kan ha föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag enligt denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen (1983:291), får anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som gäller för det senare företaget enligt 15 kap. 17 § tredje stycket vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk skall vara skriftlig och den skall ges in till vattendomstolen i två exemplar. Vattendomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att iaktta. Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som inte förutsetts av miljödomstolen skall, för att få tas upp till prövning, anmälas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som miljödomstolen kan ha föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes vattenverksamhet enligt denna lag av vattenverksamhet, vartill tillstånd meddelas enligt miljöbalken, får anspråk med anledning av den förra verksamheten framställas inom den tid, som gäller för den senare verksamheten enligt 24 kap. 13 § tredje stycket miljöbalken. Anmälan om ersättningsanspråk skall vara skriftlig och den skall ges in till miljödomstolen i två exemplar. Miljödomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att iaktta. 15 §9 Bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra och tredje styckena vattenlagen (1983:291) hindrar inte att ansökan om tillstånd till åtgärder enligt denna lag tas upp till prövning. Bestämmelserna i 17 § andra och tredje stycket lagen (0000) om införande av miljöbalken hindrar inte att ansökan om tillstånd till åtgärder enligt denna lag tas upp till prövning. 16 §10 I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen av vattendomstolen tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas. Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i 13 kap. 29 och 37 §§ vattenlagen (1983:291) får i brådskande fall de i dessa lagrum angivna fristerna begränsas. Parterna skall dock beredas skäligt rådrum. I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen av miljödomstolen tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket vattenverksamheten huvudsakligen skall verkställas. Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelsen i 22 kap. 17 § miljöbalken får i brådskande fall den i detta lagrum angivna fristen begränsas. Parterna skall dock beredas skäligt rådrum. 17 §11 I mål enligt denna lag får på begäran av sökanden vattendom- stolen utan huvudförhandling i brådskande fall medge att åtgärder för vattenföretaget vidtas, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Är fråga om åtgärd, som omfattar vidlyftigare arbete, eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att befara därav, får förordnande meddelas endast om riket är i krig. När synnerliga skäl föreligger, får vattendomstolen i mål enligt denna lag medge sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 4 kap. 1 § andra stycket vattenlagen (1983:291) påbörja arbete, som där avses. Vattendomstolens beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det. I mål enligt denna lag får på begäran av sökanden miljödomstolen utan huvudförhandling i brådskande fall medge att åtgärder för vattenföretaget vidtas, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Är fråga om åtgärd, som omfattar vidlyftigare arbete, eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att befara därav, får förordnande meddelas endast om riket är i krig. När synnerliga skäl föreligger, får miljödomstolen i mål enligt denna lag medge sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 11 kap. 10 § miljöbalken påbörja arbete, som där avses. Miljödomstolens beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det. 18 §12 Är riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgäng-ligen erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtas utan dröjsmål, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna att åtgärden får, ändå att den är av beskaffenhet att vattendomstolens medgivande därtill skall inhämtas, vidtas utan föregående prövning av vattendomstolen. Vidtar någon åtgärd med stöd av vad nu sagts, skall han ofördröjligen efter dess verkställande göra ansökan hos vattendomstolen om godkännande av åtgärden. Är riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgäng-ligen erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtas utan dröjsmål, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna att åtgärden får, ändå att den är av beskaffenhet att miljödomstolens medgivande därtill skall inhämtas, vidtas utan föregående prövning av miljödomstolen. Vidtar någon åtgärd med stöd av vad nu sagts, skall han ofördröjligen efter dess verkställande göra ansökan hos miljödomstolen om godkännande av åtgärden. I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet att göra sådan ansökan gäller vad i vattenlagen (1983:291) stadgas för fall som avses i 4 kap. 4 § samma lag. I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet att göra sådan ansökan gäller vad i miljöbalken stadgas för fall som avses i 11 kap. 16 § samma lag. 19 §13 Säkerhet, som avses i 13 kap. 49 och 50 §§ vattenlagen (1983:291), skall i mål, varom är fråga i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat till- stånd tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som vattendomstolen kan ha föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket. Säkerhet, som avses i 22 kap. 27 och 28 §§ miljöbalken, skall i mål, varom är fråga i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat tillstånd tages i an-språk, ävensom kostnader för åtgärd, som miljödomstolen kan ha föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket. ______________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln; Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinental- sockeln dels att 3, 4, 10, 10 a, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas sju nya bestämmelser, 1 a, 3 a, 3 b, 4 a, 4 b, 4 c och 5 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Vid utforskning av kontinentalsockeln och vid utvinning av naturtillgångar från den skall bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken gälla även när verksamheten bedrivs utanför territorialgränsen. 3 §1 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid. Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket får äga rum utan tillstånd. I ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. 3 a § Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken. Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. 3 b § Vid prövning av tillstånd till täkt på kontinentalsockeln skall behovet av materialet som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. 4 §2 Vid tillstånd skall fogas de villkor som är påkallade från allmän synpunkt, såsom villkor om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användning av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt de villkor som behövs till skydd för miljön eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse. När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga bestånd. Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser, trygga säkerheten samt skydda andra allmänna intressen och enskild rätt. Villkoren kan bland annat avse åtgärder för att förebygga luft- eller vattenföroreningar, skydda djur- och växtlivet, bevara fyndigheter eller borrhål eller skydda sjöfarten eller fisket. De kan avse sättet att leda företaget, utföra arbetet, utforma anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena eller använda produkterna. Villkoren kan också avse krav på kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten. 4 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. 4 b § När ett tillstånd meddelas, kan det bestämmas vilken omfattning en undersökning eller utvinning skall få ha för att den rätt som grundas på tillståndet skall fortsätta att gälla. Tillstånd kan även förbindas med villkor om att staten skall delta i verksamheten eller om att avgifter skall betalas till staten för tillståndet eller med något annat liknande villkor. Avgifterna skall vara beräknade antingen i förhållande till mängden eller värdet av de utvunna produkterna eller av andelar av dessa eller på något annat sätt. 4 c § Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten hos den myndighet som regeringen bestämmer ställer säkerhet för kostnaderna för att ta bort anläggningar och för andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får beslut fattas om ytterligare säkerhet. I fråga om säkerhetens art gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs eller som närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger i. 5 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som senast har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt. Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av regeringen eller tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet upphör. Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dem. 10 §3 Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:387), om inte annat följer av 10 a §, samt i minerallagen (1991:45), vattenlagen (1983:291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i minerallagen (1991:45) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Tillståndsprövning enligt miljöbalken skall dock inte ske inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen för utforskning och utvinning som har tillståndsprövats av regeringen enligt denna lag, om inte annat framgår av 10 a §. 10 a §4 Gäller ett tillstånd enligt denna lag verksamhet som skall bedrivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387) skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer. Vad som nu har föreskrivits gäller endast om tillstånd enligt miljöskyddslagen behövs för en motsvarande verksamhet innanför territorialgränsen. Miljöskyddslagen skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall utöva tillsyn enligt miljöskyddslagen över verksamheten. Gäller ett tillstånd enligt denna lag en verksamhet som skall bedrivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att tillståndsprövning enligt 9 kap. miljöbalken skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer. Detta gäller dock endast om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken behövs för en motsvarande verksamhet innanför territorialgränsen. Miljöbalken skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall utöva tillsyn enligt miljöbalken över verksamheten. 11 § Den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner naturtillgångar från denna eller vidtager åtgärd för sådan utforskning eller utvinning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes den som 1. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket, 2. underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndigheten fordrar eller föreskriver med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, eller 3. vid fullgörande av uppgifts- skyldighet som är förbunden med tillstånd eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 8 § andra stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift. Till samma straff döms den som 1. bryter mot ett villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a §, 2. underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndigheten fordrar eller föreskriver med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, eller 3. vid fullgörande av uppgifts- skyldighet som är förbunden med tillstånd eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 8 § andra stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift. Den som överträder förbudet i 6 § att segla in i säkerhetszon eller föreskrift som utfärdats för tryggande av sådan zon dömes till böter. 12 § Har innehavare av tillstånd underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket eller vad som åligger honom enligt 9 § eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, äger tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter. Har en innehavare av ett tillstånd låtit bli att följa villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a § eller vad han är skyldig att göra enligt 9 § eller att följa en anfordran eller föreskrift som en tillsynsmyndighet har meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, får tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter. Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänt intresse, äger tillsynsmyndigheten förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta genom polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens bekostnad. ______________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 3. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före ikraftträdandet av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i enlighet med ett efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i stället äldre lydelse av 10 a § tillämpas. 33.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar; Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 § Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iakttaga vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten, om han ej genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren. Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iakttaga vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten, om han ej genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att olägenhet för människors hälsa uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.12 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988); Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 §, 4 kap. 10 a §, 7 kap. 2 och 9 §§, 9 kap. 1 och 7 §§ samt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. Villkor för fastighetsbildning 2 §2 Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Får på grund av särskilt medgivande byggnad uppföras eller annan därmed jämförlig åtgärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör vad nu har sagts ej hinder mot fastighetsbildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttas. Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas på begäran av lantmäterimyndigheten av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 19 c § naturvårdslagen (1964:822). Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas på begäran av lantmäterimyndigheten av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken. En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen. 4 kap. Fastighetsbildningsförrättning 10 a §3 Om ansökan har gjorts om fastighetsbildning för bebyggelse eller annat ändamål som kräver medgivande enligt naturvårdslagen (1964:822), får lantmäterimyndig-heten efter samtycke av sökanden begära sådant medgivande. Om ansökan har gjorts om fastighetsbildning för bebyggelse eller annat ändamål som kräver medgivande enligt 7 kap. miljöbalken, får lantmäterimyndigheten efter samtycke av sökanden begära sådant medgivande. 7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut och ledningsrätt 2 § Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt led- ningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering. Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering. Servitut som kan upplåtas till förmån för vattenverksamhet enligt 28 kap. 10 § miljöbalken får bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till verksamheten har meddelats enligt miljöbalken eller om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut till förmån för vattenverksamhet som kan upplåtas enligt miljöbalken eller lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får inte bildas genom fastighetsreglering. Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna. 9 § Servitut, som har tillkommit till förmån för ett vattenföretag med stöd av 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser, får ändras eller upphävas endast om åtgärden inte medför olägenhet av någon betydelse för företaget. Andra servitut som har tillkommit med stöd av vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning får inte ändras eller upphävas genom fastighetsreglering. Servitut, som har tillkommit till förmån för en vattenverksamhet med stöd av 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser, får ändras eller upphävas endast om åtgärden inte medför olägenhet av någon betydelse för verksamheten. Andra servitut som har tillkommit med stöd av miljöbalkens regler om vattenverksamhet, lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller motsvarande äldre lagstiftning får inte ändras eller upphävas genom fastighetsreglering. Servitut, som har tillkommit enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen (1973:1149) eller motsvarande äldre lagstiftning, får ändras eller upphävas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna. 9 kap. Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten 1 §4 Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av lant- mäterimyndigheten verkställas under förrättningen som ett för sakägarna gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare. Beslut enligt första stycket får inte avse företag som skulle väsentligt ändra arten och omfattningen av regleringen eller andra vattenföretag än sådana markavvattningsföretag, för vilka tillståndsplikt föreligger enbart på grund av 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen (1983:291). Ett beslut enligt första stycket får inte avse företag som skulle väsentligt ändra arten och omfattningen av regleringen. Beslutet får inte heller avse vattenverksamhet, utom 1. sådan dränering av jordbruksmark som enligt 11 kap. 13 § andra stycket miljöbalken inte kräver tillstånd, och 2. annan markavvattning, vars inverkan på vattenförhållandena uppenbarligen inte skadar vare sig allmänna eller enskilda intressen. Kan till följd av andra stycket företag icke utföras som gemensamt arbete enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt, får lantmäterimyndigheten förordna om prövning enligt vattenlagen eller anläggningslagen. Kan till följd av andra stycket vattenverksamhet icke utföras som gemensamt arbete enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt, får lantmäterimyndigheten förordna om prövning enligt miljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller enligt anlägg-ningslagen. 7 §5 Har anläggning utförts som gemensamt arbete enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten vid samma förrättning pröva fråga om fördelning av kostnader för driften av anläggningen. Fördelningen sker i enlighet med bestämmelserna i anläggningslagen. Finnes fråga som avses i första stycket böra prövas särskilt enligt vattenlagen eller anläggningslagen, skall lantmäterimyndigheten förordna om sådan prövning. Finnes fråga som avses i första stycket böra prövas särskilt enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller anläggningslagen, skall lantmäterimyndigheten förordna om sådan prövning. Anläggning som utförts som gemensamt arbete enligt denna lag anses inrättad enligt anlägg- ningslagen. Vad som nu sagts gäller ej dike, om fråga om fördelning av kostnader för driften prövats enligt vattenlagen. Anläggning som utförts som gemensamt arbete enligt denna lag anses inrättad enligt anlägg- ningslagen. Vad som nu sagts gäller ej dike, om fråga om fördelning av kostnader för driften prövats enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Fastighetsbestämning 14 kap. 1 § Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen. I fråga om servitut som har tillkommit med stöd av vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning får en sådan bestämning endast avse servitut enligt 8 kap. 1 § vattenlagen eller motsvarande äldre bestämmelser. På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, som tillkommit vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 8 kap. 1 § vattenlagen eller motsvarande äldre bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer kommunen såvitt gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller område beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana bestämmelser. Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen. I fråga om servitut till förmån för vattenverksamhet som har tillkommit med stöd av miljöbalken eller lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller motsvarande äldre lagstiftning får en sådan bestämning endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser. På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, som tillkommit vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer kommunen såvitt gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller område beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana bestämmelser. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.13 Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948); Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)1 dels att 38 § skall upphöra att gälla, dels att 3 a, 13, 15–18, 26, 28, 32, 35, 63 och 74 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 14 a, 14 b, 14 c och 54 §§ av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Vid tillämpningen skall upprättande av arbetsplan enligt denna lag jämställas med med- delande av tillstånd enligt miljöbalken. 13 § Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. I miljöbalken finns föreskrifter om ytterligare hänsynstaganden. 14 a § Den som planerar att bygga en väg skall genomföra en förstudie. I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudien skall även ange om en vägutredning behövs innan en arbetsplan upprättas. Vid utarbetande av förstudien skall den som avser att bygga en väg ha samråd enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljö- skyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd. Efter samrådet enligt andra stycket skall den länsstyrelse inom vars område vägbyggnadsprojektet huvudsakligen är beläget besluta om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. När det gäller planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 11–12 §§ miljöbalken tillämpas. 14 b § En vägutredning skall genomföras när det i förstudien har klarlagts att alternativa terrängkorridorer behöver studeras. Vägutredningen skall utgöra underlag för val av vägkorridor och trafikteknisk standard. Alternativa terrängkorridorer skall jämföras såväl sinsemellan som med alternativet att behålla befintlig väg. En förbättring av befintlig väg skall också studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat. En vägutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i vägutredningen. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5–7 §§, 8 § första stycket och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. 14 c § Vägverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande av väg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av vägens tillåtlighet. Regeringens prövning skall ske på grundval av en upprättad vägutredning enligt 14 b §. 15 §2 För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan. I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomförandet av vägbyggnadsföretaget. Planen skall även innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget. I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för att genomföra vägbyggnadsprojektet. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra projektet. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i arbetsplanen. En miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag till erforderliga skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar eller andra olägenheter från trafiken. När det gäller kraven på miljö- konsekvensbeskrivningen samt pla- ner och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. 16 §3 Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de naturvårdsmyndigheter som berörs. Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de miljövårdsmyndigheter som berörs. I de fall länsstyrelsen under förstudien har beslutat att vägprojektet kan antas ha betydande miljöpåverkan, skall ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning ske enligt 6 kap. 5–6 §§ miljöbalken, om inte ett sådant samråd har skett enligt 14 b §. Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i fråga om en arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i områdesbestämmelser. Avser arbetsplan endast om- byggnad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter om- ständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsföretag som ännu ej är färdigställt. Avser arbetsplan endast om- byggnad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter om- ständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som ännu inte är färdigställt. 17 §4 En arbetsplan skall ställas ut för granskning. En arbetsplan skall ställas ut för granskning. Därvid skall 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken tillämpas. En arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i områdesbestämmelser, behöver inte ställas ut. Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsföretag som ännu ej är färdigställt. Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som ännu inte är färdigställt. Om en väg som avses i andra eller tredje stycket är en motorväg eller motortrafikled eller annan väg som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall väghållningsmyndigheten införa kungörelse om miljökonsekvensbeskrivningen i Post- och Inrikes Tidningar och i den eller de ortstidningar som väghållnings-myndigheten bestämmer. I kungörelsen skall anges var beskrivningen hålls tillgänglig och att skriftliga anmärkningar mot miljökonsekvensbeskrivningen skall lämnas till väghållningsmyndigheten inom en viss angiven tid, minst fyra veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Om en väg som avses i andra eller tredje stycket av länsstyrelsen har antagits ha betydande miljöpåverkan, skall arbetsplanen ändå ställas ut enligt första stycket. 18 § Arbetsplan fastställs av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning. Arbetsplan fastställs av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning. Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beaktas då arbetsplanen fastställs. I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 17 § tredje stycket behöver fastställelse inte ske. Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet, om inte inom fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år. Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan eller om förlängning av giltighetstiden skall kungöras och den ansvariga myndigheten i det land med vilket samråd hållits enligt 6 kap. 6 § miljöbalken informeras. 26 § Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motorväg eller motortrafikled. Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att skäliga trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast områden för motorväg eller motortrafikled. Ytterligare krav i fråga om renhållning inom områden där detta stycke gäller får inte ställas med stöd av miljöbalken. De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också ser- viceåtgärder och förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs. 28 § Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Be-stämmelserna i 13, 14 och 16–20 §§ skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen av 16 § tredje stycket. 17 § tredje stycket och 18 § andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg. Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Be-stämmelserna i 13–20 §§ skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg. 32 § Vägrätt upphör när vägen drages in. Väghållaren får föra bort vad som anbringats inom vägområdet för vägändamål, om ej länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga uppkommit om markens användning som enskild väg. Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyldig att i den omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet och vidta åtgärder för att förebygga att områdets skick vållar störningar och olägenheter i framtiden. Väghållaren får föra bort vad som har anbringats inom vägområdet för vägändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga har uppkommit om markens användning som enskild väg. Vad som ej förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger. Vad som inte har förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger. 35 § Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsföretag mark i när- heten av det i arbetsplanen upp- tagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen. Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsprojekt mark i när- heten av det i arbetsplanen upp- tagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen. 38 § Behöver väghållare för drift av väg taga sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och kan detta ske utan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av väghåll-ningsmyndigheten föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs för rättens utövande. 54 § Föreskrifter som meddelas med stöd av 43–48 §§ får avse även åtgärder för att begränsa eller motverka skada eller olägenhet på människors hälsa eller omgivningen eller andra åtgärder till skydd för miljön. Om sådana föreskrifter inte är tillräckliga, kan tillstånd vägras. 63 § Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt 1. att inrätta särskild vinterväg, 2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller lik- nande ändamål i samband med byggande av väg, 3. att anordna tillfällig väg, 4. att intill vägområde sätta upp snöskärm, 5. till täkt för drift av väg. Väghållare skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt 1. att inrätta särskild vinterväg, 2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller lik- nande ändamål i samband med byggande av väg, 3. att anordna tillfällig väg, 4. att intill vägområde sätta upp snöskärm. Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 34 §, 45 § fjärde stycket eller 53 § eller till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §. För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i 53 § utgår ersättning endast om skadorna är avsevärda. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas. 74 §5 Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos regeringen. Länsstyrelsens beslut enligt 37, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut enligt 14 a § tredje stycket, 14 b § andra stycket eller 15 § andra stycket får inte överklagas. Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första och andra styckena får överklagas hos regeringen. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland; Härigenom föreskrivs att lagen (1971:850) med anledning av gräns- älvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Kapitlen 1–9 i gränsälvsöver- enskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland skall gälla som svensk lag. Bestämmelserna har den lydelse som härvid fogad bilaga utvisar. Kapitlen 1–9 i gränsälvsöver- enskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland skall gälla som svensk lag. Bestämmelserna har den lydelse som härvid fogad bilaga utvisar. Vad som sägs om vattenöverdomstolen i 8 kap. art. 15 skall dock avse Miljööverdomstolen. ____________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.15 Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144); Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 §1 Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det finns skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 19 c § naturvårdslagen (1964:822). Om det finns skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken. En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen. _____________________________________ Denna träder i kraft den 1 januari 1999. 33.16 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149); Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 §2 Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 19 c § naturvårdslagen (1964:822). Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken. En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen. ______________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter; Härigenom föreskrivs att 1, 3, 20, 21 och 23 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Vid tillämpningen av denna lag skall som samfällighet anses 1. samfällighet enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988), 2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fastigheterna i en socken, 3. servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter gemensamt, 4. samfällighet enligt anlägg- ningslagen (1973:1149), 5. samfällighet enligt vattenlagen (1983:291), 6. samfällighet enligt lagen (1987:11) om exploaterings- samverkan. Vid tillämpningen av denna lag skall som samfällighet anses 1. samfällighet enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988), 2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fastigheterna i en socken, 3. servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter gemensamt, 4. samfällighet enligt anlägg- ningslagen (1973:1149), 5. samfällighet enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, 6. samfällighet enligt lagen (1987:11) om exploaterings- samverkan. Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfällighet och med delägare ägaren av delägarfastighet. I fråga om samfällighet enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet som på annat sätt än genom delaktighet omfattas av samfälligheten och med delägare den som deltar i samfälligheten. Beträffande sådan samfällighet skall vidare vad som sägs i lagen om delägarfastighets andelstal i stället gälla delägares andelstal. 3 § Lagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämpning på sådan tomträtt, gruva, byggnad, annan anläggning eller naturreservat som har del i samfällighet enligt 1 § första stycket 3, 4 eller 5. Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare. Som ägare av naturreservat anses den som förvaltar reservatet. Innehavare av tomträtt i fastighet som har del i samfällighet enligt 1 § första stycket 1 eller 2 skall vid tillämpningen av denna lag anses som delägare i fastighetsägarens ställe. I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall lagens bestämmelser om fastighetsdomstol i stället gälla vattendomstol. När talan skall föras hos vattendomstol, gäller vattenlagens (1983:291) bestämmelser om stämningsmål. I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall lagens bestämmelser om fastighetsdomstol i stället gälla miljödomstol. När talan skall föras hos miljödomstol, gäller bestämmelserna om stämningsmål i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 20 §2 Samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom att de antager stadgar och utser styrelse. Sammanträde enligt första stycket skall, om någon delägare begär det, hållas av lantmäterimyndigheten eller den som myndigheten förordnat därtill. Dock skall i samband med förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller lagen (1987:11) om exploateringssamverkan lantmäterimyndigheten eller, om särskild förrättningsman förordnats enligt 4 § anläggningslagen, denne hålla sammanträde enligt första stycket beträffande samfällighet som berörs av förrättningen, om delägare i samfälligheten begär det eller om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att samfällighetsförening bildas. I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall vad som i andra stycket sägs om förrättning och förrättningsman gälla förrättning och förrättningsman enligt vattenlagen (1983:291). Om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas för förvaltningen av en bevattnings- eller vattenregleringssamfällighet, får lantmäterimyndigheten hålla sammanträde enligt första stycket även om delägare i samfälligheten inte har begärt det. Om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas för förvaltningen av en samfällighet enligt 1 § första stycket 5, får lantmäterimyndigheten hålla sammanträde enligt första stycket även om delägare i samfälligheten inte har begärt det. 21 § I fråga om sammanträde för bildande av samfällighetsförening äger 7 § andra stycket, 8 – 11 §§, 12 § första stycket första punkten och 14 § motsvarande tillämpning. Hålles sammanträdet i samband med förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149), vattenlagen (1983:291) eller lagen (1987:11) om exploateringssamverkan, äger dock i fråga om delgivning av kallelse till sammanträdet vad som gäller om delgivning av kallelse till sammanträde vid förrättningen motsvarande tillämpning. I fråga om sammanträde för bildande av samfällighetsförening äger 7 § andra stycket, 8 – 11 §§, 12 § första stycket första punkten och 14 § motsvarande tillämpning. Hålles sammanträdet i samband med förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), anlägg-ningslagen (1973:1149) eller lagen (1987:11) om exploateringssamverkan, äger dock i fråga om delgivning av kallelse till sammanträdet vad som gäller om delgivning av kallelse till sammanträde vid förrättningen motsvarande tillämpning. 23 § I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvarande tillämpning. Har fastighetsbildnings-, anläggnings- eller exploateringsbe-slut eller tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt vattenlagen (1983:291) meddelats, får sammanträde för bildande av samfällighetsförening hållas innan domen eller beslutet om samfällighetens bildande vunnit laga kraft. Som delägare anses därvid ägaren av fastighet och annan som enligt domen eller beslutet skall ha del i samfälligheten. Beslut som fattas vid sammanträdet gäller endast under förutsättning att fastighetsbildnings-, anläggnings-, exploaterings- eller tillståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller, i fråga om anläggningsbeslut, att förordnande meddelas enligt 27 a § anläggningslagen (1973:1149) eller 13 kap. 50 § första stycket vattenlagen. Har fastighetsbildnings-, anläggnings- eller exploateringsbeslut eller tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt miljöbalken meddelats, får sammanträde för bildande av samfällighetsförening hållas innan domen eller beslutet om samfällighetens bildande vunnit laga kraft. Som delägare anses därvid ägaren av fastighet och annan som enligt domen eller beslutet skall ha del i samfälligheten. Beslut som fattas vid sammanträdet gäller endast under förutsättning att fastighetsbildnings-, anläggnings-, exploaterings- eller tillståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller, i fråga om anläggningsbeslut, att förordnande meddelas enligt 27 a § anläggningslagen (1973:1149) eller 22 kap. 28 § första stycket miljöbalken. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter; Härigenom föreskrivs att 18, 20 och 21 §§ lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 §1 I fråga om sådan samfällighet enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar som icke kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter äger vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter föreskrives om samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149) motsvarande tillämpning. I fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) som inte kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt motsvarande företag enligt äldre bestämmelser gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter föreskrivs om samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291). I fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) som inte kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt motsvarande företag enligt äldre bestämmelser gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter föreskrivs om samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 20 §2 När en samfällighetsförening som bildats enligt 19 § har registrerats, skall den anses ha övertagit samfällighetens samtliga tillgångar och förpliktelser. De anläggningar, som förvaltas av samfälligheten, skall vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter jämställas med gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) eller, såvitt avser företag enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser, med gemensamma anläggningar i samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291). När en samfällighetsförening som bildats enligt 19 § har registrerats, skall den anses ha övertagit samfällighetens samtliga tillgångar och förpliktelser. De anläggningar som förvaltas av samfälligheten skall vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter jämställas med gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) eller, såvitt avser företag enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser, med gemensamma anläggningar i samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 21 §3 I samband med beslut, som avses i 22 § andra stycket lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291) och som rör en samfällighet som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall förordnas att samfälligheten skall upplösas och att en samfällighetsförening skall bildas för att förvalta den nya samfälligheten. I samband med beslut, som avses i 11 § andra stycket lagen (0000) om införande av lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och som rör en samfällighet som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall förordnas att samfälligheten skall upplösas och att en samfällighetsförening skall bildas för att förvalta den nya samfälligheten. När en samfällighetsförening som har bildats enligt första stycket har registrerats, skall bestämmelserna i 20 § tillämpas. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd; Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 §1 Nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som miljööverdomstol. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har avgjorts av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol skall därefter handläggas av hovrätten i dess sammansättning som miljööverdomstol. 33.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:997) om vattenförbund; Härigenom föreskrivs att 3, 12, 25, 27, 29, 33 och 34 §§ lagen (1976:997) om vattenförbund skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 Den som enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387) eller äldre lag har medgivits rätt att inverka på vattenbeskaffenheten eller i övrigt på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet skall vara medlem i förbundet. Den som enligt miljöbalken eller äldre lag har medgivits rätt att inverka på vattenbeskaffenheten eller i övrigt på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet skall vara medlem i förbundet. Den som inverkar på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet utan att det föreligger fall som avses i första stycket skall vara medlem i förbundet, om hans medlemskap är av särskild betydelse för förbundets verksamhet. Har någon som enligt första eller andra stycket skall vara medlem i förbundet av särskilt skäl motsatt sig medlemskap, får han stå utanför förbundet, om dess verksamhet ej avsevärt försvåras därigenom. Kommun samt sammanslutning av fiskerättsägare får ingå som medlem i vattenförbund, även om skyldighet icke föreligger enligt första eller andra stycket. 12 §2 I fråga om förrättning enligt denna lag skall bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen (1983:291) gälla i tillämpliga delar, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs. I fråga om förrättning enligt denna lag skall bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen (1983:291) fortfarande gälla i tillämpliga delar, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs. Vad som sägs i 12 kap. vattenlagen om vattendomstol skall gälla miljödomstol. 25 §3 I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt denna lag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om förrättningsmål. I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt denna lag gäller fortfarande i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om förrättningsmål. Vad som sägs i 13 kap. vattenlagen om vattendomstol respektive Vattenöverdomstolen skall gälla miljödomstol respektive Miljööverdomstolen. Vad som sägs om nämndemän respektive vattenrättsråd skall gälla sakkunniga ledamöter respektive miljöråd. Kungörelse som avses i 13 kap. 58 § vattenlagen (1983:291) skall jämte avskrift av besvärshandlingarna tillställas statens naturvårdsverk och länsstyrelsen. 27 § Angår besvär fråga som avses i 26 §, skall vattendomstolen med eget yttrande hänskjuta frågan till regeringens avgörande. Angår besvär fråga som avses i 26 §, skall miljödomstolen med eget yttrande hänskjuta frågan till regeringens avgörande. 29 § Sammanträde som avses i 28 § hålles av förrättningsmannen. I övrigt gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om bildande av samfällighetsförening i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Därvid skall vad som föreskrives om fastighets- domstol i stället gälla vatten- domstol och vad som föreskrives om förrättning enligt anlägg- ningslagen (1973:1149) i stället gälla förrättning enligt denna lag. Sammanträde som avses i 28 § hålles av förrättningsmannen. I övrigt gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om bildande av samfällighetsförening i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Därvid skall vad som föreskrives om fastighets- domstol i stället gälla miljödomstol och vad som föreskrives om förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) i stället gälla förrättning enligt denna lag. 33 § I fråga om vattenförbund gäller i övrigt i tillämpliga delar 31 § första stycket, 32–38, 40–43, 45–47 §§, 48 § första, andra och tredje styckena, 49–51 §§, 52 § första stycket, 53 och 54 §§ samt 67 § andra och tredje styckena lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Dock skall vad som föreskrives om fastighetsdomstol i stället gälla vattendomstol. Talerätt som avses i 53 § nämnda lag tillkommer ej innehavare av särskild rätt i fastighet. I fråga om vattenförbund gäller i övrigt i tillämpliga delar 31 § första stycket, 32–38, 40–43, 45–47 §§, 48 § första, andra och tredje styckena, 49–51 §§, 52 § första stycket, 53 och 54 §§ samt 67 § andra och tredje styckena lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Dock skall vad som föreskrives om fastighetsdomstol i stället gälla miljödomstol. Talerätt som avses i 53 § nämnda lag tillkommer ej innehavare av särskild rätt i fastighet. 34 §4 När enligt 29 eller 33 § talan skall föras hos vattendomstol, gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om stämningsmål. När enligt 29 eller 33 § talan skall föras hos miljödomstol, gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om stämningsmål i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering; Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1977:439) om kommunal energi- planering skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 I varje kommun skall det finnas en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. Till planen skall höra en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. I varje kommun skall det finnas en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. I en sådan plan skall finnas en analys av vilken inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Planen beslutas av kommunfullmäktige. __________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar; Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:160) om vissa rörledningar dels att 4, 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 23 §§ av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 §1 Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen. Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid koncessionsprövningen skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om koncession. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Vad som där föreskrivs om tillståndsmyndighet skall gälla regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 6 § Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att trygga säkerheten, skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser. Som villkor för koncession får föreskrivas att staten skall ha rätt att deltaga i verksamheten eller att koncessionshavaren skall utge särskild avgift till staten eller iakttaga annat liknande villkor. Vidare får som villkor för koncession föreskrivas att ledningen skall vara färdigställd inom viss tid. Regeringen kan förlänga föreskriven tid, om särskilda skäl föreligger. Ansökan härom skall göras före utgången av den föreskrivna tiden. 6 a § En koncession får för sin gil- tighet göras beroende av att säkerhet ställs för att den som innehar koncessionen skall fullgöra skyldigheten enligt 16 § att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om ytterligare säkerhet. I fråga om säkerhetens art gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer och förvaras av länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs. 7 §2 Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession har meddelats enligt denna lag betydande olägenhet som icke förutsågs när koncessionen meddelades, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva villkor som är ägnat att förebygga eller minska olägenheten för framtiden. Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession har meddelats enligt denna lag en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades eller medverkar verksamheten med någon betydelse till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva ytterligare eller ändrade villkor för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden. Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. 23 § Förbud får inte meddelas med stöd av miljöbalken mot en rörlednings framdragande eller be-gagnande, om regeringen har tillåtit rörledningen i en koncession enligt denna lag. ______________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.23 Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429); Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)1 att 4, 14, 17, 19 och 32 §§ skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822) eller annan lag. Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot 7 kap. 11 § andra stycket miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken eller med stöd av annan lag. 14 §2 Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta Skogsvårdsstyrelsen om 1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark, 2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver till- stånd enligt naturvårdslagen (1964:822), 3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kul- turmiljövårdens intressen i sam- band med avverkning på hans mark. Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om 1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark, 2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver till- stånd enligt 11 kap. miljöbalken, och 3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kul- turmiljövårdens intressen i sam- band med avverkning på hans mark. 17 § Tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog får inte ges, om avverkningen medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Avverkningen får dock tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för visst eller vissa områden föreskriva att tillstånd till avverkning av svårföryngrad skog inte får ges 1. i fråga om skog på mark som inte i genomsnitt kan producera minst en kubikmeter virke om året per hektar, om det inte finns särskilda skäl, 2. för byggande av skogsbilväg om nyttan av vägen för skogsbruket inte motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en vägnätsplan. 19 § I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 § första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 §, 26 § första stycket första meningen, 27 § första meningen, 27 a §, 31 § andra stycket, 32 §, 33 § första stycket, 34 §, 35 § första stycket första meningen och andra stycket samt 36 § naturvårdslagen (1964:822). I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 § första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 kap. 6 § och 31 kap. 2 §, 4 § första stycket, 6 §, 7 § första stycket första meningen, 8 § första meningen, 9, 12 och 13 §§, 15 § första stycket första meningen och andra stycket, 31 § tredje stycket samt 32 och 33 §§ miljöbalken. Vad som i dessa bestämmelser sägs om miljödomstol skall i stället gälla fastighetsdomstol. 32 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsodlingsmaterial. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall göras en analys av vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsodlingsmaterial. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelsen om miljökvalitetsnormer i 17 § i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart. 3. I stället för de bestämmelser som räknas upp i 19 § skall äldre bestämmelser gälla i fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har meddelats före denna lags ikraftträdande. 33.24 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152); Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 4 kap. 7 § fastighetstaxe- ringslagen (1979:1152) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. Indelning av byggnader och mark 4 §1 Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad) eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda basvärde inte skulle uppgå till 50 000 kronor. Tomtmark Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, special- byggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upp- lagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till sådan byggnad. Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap. Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om marken enligt detaljplan utgör kvartersmark för enskilt bebyggande och det inte är uppenbart att bebyggelsen inte skall genomföras. Detsamma gäller om det finns giltigt bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och bygglagen (1987:10), avseende sådan byggnad som anges i andra stycket. Täktmark Täktmark Mark för vilken gäller täkt- tillstånd enligt 18 § natur- vårdslagen (1964:822) eller vattenlagen (1983:291). Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark. Mark för vilken gäller täkt- tillstånd enligt miljöbalken. Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark. Åkermark Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas. Betesmark Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas. Skogsmark Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned. Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion. Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar. Skogsimpediment Mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produktionshöjande åtgärder men som bär skog eller har förutsättningar att bära skog. Övrig mark Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen. 4 kap. Taxeringsenhet och beskattningsnatur 7 §2 Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt naturvårdslagen (1964:822) skall de dock utgöra en taxeringsenhet. Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser skall de dock utgöra en taxeringsenhet. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas första gången vid fastighetstaxering år 1999. 33.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader; Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §1 Säkerhet behöver inte ställas i 1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 2. mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrendetvist, 3. ansökningsmål enligt 13 kap. 13 § vattenlagen (1983:291), 4. växelmål och checkmål, 5. mål som har tagits upp efter offentlig stämning, och 6. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen. Säkerhet behöver inte ställas i 1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 2. mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrendetvist, 3. mål vid miljödomstol enligt 20 kap. 2 § första stycket 2 miljöbalken som är ansökningsmål och 20 kap. 2 § första stycket 5 miljöbalken som avser ersättning vid ingripande av det allmänna, 4. växelmål och checkmål, 5. mål som har tagits upp efter offentlig stämning, och 6. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen. Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom genstämning. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg; Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. Ansvar m.m. 4 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms 1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en före- skrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken, miljöskyddslagen (1969:387) eller lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, 2. en befälhavare som upp- såtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 2 §, 3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7 kap. 3 §, 4. den som uppsåtligen bryter mot 5 kap. 2 § första stycket, 5. fartygets redare eller ägare, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 9 §. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms 1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller miljöbalken, 2. en befälhavare som upp- såtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 2 §, 3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7 kap. 3 §, 4. den som uppsåtligen bryter mot 5 kap. 2 § första stycket, 5. fartygets redare eller ägare, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 9 §. __________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem; Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 31 § Försummar någon fastighets- ägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iaktta vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig, får huvudmannen stänga av energitillförseln till fastigheten, om han inte genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för stängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren. Försummar någon fastighets- ägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iaktta vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig, får huvudmannen stänga av energitillförseln till fastigheten, om han inte genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att olägenhet för människors hälsa uppkommer. Kostnad för stängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren. _________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.; Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Denna lag gäller i fråga om preskription av skatt och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga ford-ringar m.m. Den tillämpas dock inte på fordringar enligt vat- tenlagen (1918:523), vattenla- gen (1983:291), rättshjälpslagen (1996:1619), studiestödslagen (1973:349), bötesverkställighetslagen (1979:189) eller fordringar för vilka särskilda bestämmelser om preskription gäller. Denna lag gäller i fråga om preskription av skatt och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Den tillämpas dock inte på fordringar enligt vatten- lagen (1918:523), vattenlagen (1983:291), 25 kap. 8 § miljö- balken, 6 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, rättshjälpslagen (1996:1619), studiestödslagen (1973:349), bötesverkställighetslagen (1979:189) eller fordringar för vilka särskilda bestämmelser om preskription gäller. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn; Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn dels att 1 a och 3 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 b och 1 c §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a §1 Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. 1 b § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i ett ärende enligt denna lag. Innan miljökonsekvensbeskriv- ningen upprättas skall den som avser att inleda ett ärende enligt denna lag samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med Sjöfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda. När det gäller förfarandet i övrigt, kraven på miljökonsekvensbe-skrivningar samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § andra stycket, 5–8 §§ och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. Vad som där föreskrivs om länsstyrelse skall gälla den länsstyrelse inom vars område verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan beslut fattas om att inrätta, utvidga eller avlysa allmän farled eller allmän hamn. Beslutet att godkänna miljökonsekvensbeskrivningen får inte överklagas. I samband med prövningen av ett ärende enligt denna lag skall miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden beaktas. 1 c § Sjöfartsverket skall med eget yttrande överlämna frågan om inrättande av en allmän farled till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten av en allmän farled eller allmän hamn. 3 § Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas. Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, skyddet för hälsan eller miljön eller hushållningen med mark och vatten och andra resurser, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmänna intressen eller enskild rätt, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet; Härigenom föreskrivs att 5 b § (1984:3) om kärnteknisk verksamhet1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvens- beskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att uppföra, inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel; Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Skatt (bekämpningsmedelsskatt) skall erläggas till staten enligt denna lag vid omsättning eller ianspråktagande inom landet av bekämpningsmedel. Med bekämpningsmedel avses i denna lag ämnen eller beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller annan jämförbar olägenhet, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Som be-kämpningsmedel enligt lagen skall dock inte anses 1. vara, avsedd att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel eller annan jämförbar vara, 2. färger, fernissor, tjäror och andra varor som huvudsakligen begagnas för ett annat ändamål än som avses i första meningen, om inte varorna genom en särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel, 3. träskyddsmedel. Med bekämpningsmedel avses i denna lag ämnen eller beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada eller olägenhet för människors hälsa, förorsakad av växter, djur, bakte- rier eller virus. Som bekämpningsmedel enligt lagen skall dock inte anses 1. vara, avsedd att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel eller annan jämförbar vara, 2. färger, fernissor, tjäror och andra varor som huvudsakligen begagnas för ett annat ändamål än som avses i första meningen, om inte varorna genom en särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel, 3. träskyddsmedel. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter; Härigenom föreskrivs att 4, 6-7, 12-14, 34 och 39 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession för fyndigheten eller företräde framför andra till sådan koncession. Undersökningskoncession får förenas med rätt för innehavaren att få företräde framför andra till bearbetningskoncession för fyndigheten. 6 §1 I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen (1987:10), miljö- skyddslagen (1969:387) och andra författningar. I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och andra författningar. 7 §2 Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten. Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid koncessionsprövning skall bestämmelserna i 2–4 kap. och 5 kap. 3 § miljöbalken tillämpas. Vid prövning av bearbet- ningskoncession skall därutöver tillämpas bestämmelserna i 6 kap., 12 kap. 2 § och 16 kap 5 §, 12 § 1 och 13 § miljöbalken, bestämmelserna i 1–3 kap. och 7 kap. 21–27 och 29 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt. 12 §3 Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begränsa menlig inverkan på naturmiljön samt för att beakta andra allmänna intressen och enskild rätt. En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser. Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få torv för sitt husbehov även i fortsättningen. 13 § Koncessionshavaren skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Visar sig säkerheten otillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas. En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att koncessionshavaren skall fullgöra skyldigheten enligt 34 § att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av större omfattning skall säkerhet ställas, om det inte är uppenbart att det saknas anledning till detta. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas. I fråga om säkerhetens art gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av länsstyrelsen och förvaras av denna. 14 § Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession meddelats betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får länsstyrelsen bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten. Länsstyrelsen får förena koncessionen med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. 34 § När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är motiverat från allmän eller enskild synpunkt. I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i koncessionen, skall frågan prövas av länsstyrelsen i samband med att koncessionen upphör. Denna bestämmelse innebär inte någon inskränkning i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. miljöbalken. 39 §4 Iakttar en koncessionshavare inte villkor som förenats med koncessionen eller efterkommer han inte vad som begärs med stöd av 35 § eller 36 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Iakttar en koncessionshavare inte villkor som har förenats med koncessionen eller uppfyller inte koncessionshavaren skyldigheten en- ligt 34 § att vidta åtgärder för återställning eller vad som begärs med stöd av 35 § eller 36 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Under samma förutsättning får kronofogdemyndigheten på ansökan av länsstyrelsen eller, i fall som nämns i 35 §, myndighet som avses där meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av koncessionshavaren. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.33 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102); Härigenom föreskrivs att 28 a § räddningstjänstlagen (1986:1102)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 a § I 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen. Av hälsoskyddslagen (1982:1080) framgår att varje kommun svarar för hälsoskydd inom kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om inte annat följer av denna lag. I 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen. Av 26 kap. 3 § andra stycket miljöbalken följer att varje kommun svarar för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet inom kommunen som behövs till följd av utsläpp av radioaktiva ämnen, med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.34 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10); Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)1 att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1, 5 och 9 §§, 5 kap. 7, 16, 18 och 22 §§, 8 kap. 6 §, 12 kap. 1 och 5 §§, 14 kap. 8 § samt 17 kap. 23 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Inledande bestämmelser 3 §2 Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall ge vägledning för beslut om användningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter och enskilda. Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kom- munen sker genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en begränsad del av kommunen. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmel- ser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmel- ser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses. Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detalj- planer. För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner antas. 2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse, m.m. 1 §3 Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 § miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och planläggning. 2 §4 Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. Även en från social synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall främjas. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner. Vad som anges i första stycket skall beaktas även i andra ärenden enligt denna lag. Vad som sägs i första stycket skall beaktas även i andra ärenden enligt denna lag. Beslut får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. 4 kap. Översiktsplan 1 §5 I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen av de allmänna intressena skall riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. anges särskilt. I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken anges särskilt. Av planen skall framgå 1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden, 2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras, 3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena enligt lagen om hushållning med naturresurser m.m. Av planen skall framgå 1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden, 2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras, och 3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och iaktta miljökvalitetsnormerna. Översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan svårighet. 5 §6 Under samrådet skall läns- styrelsen särskilt ta till vara och samordna statens intressen och därvid 1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om använd- ningen av mark- och vatten- områden, 2. verka för att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses och för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt. Under samrådet skall läns- styrelsen särskilt ta till vara och samordna statens intressen och därvid 1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om använd- ningen av mark- och vatten- områden, 2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och 3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt. 9 § Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsyttrande över planförslaget. Av yttrandet skall framgå om 1. förslaget inte tillgodoser riks- intressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., 2. sådana frågor rörande an- vändningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt, 3. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Av yttrandet skall framgå om 1. förslaget inte tillgodoser riks- intressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, 2. förslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds, 3. sådana frågor rörande an- vändningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt, och 4. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. 5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser 7 §7 Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om 1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena, 2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske, 3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek, 4. placering, utformning och ut- förande av byggnader, andra an- läggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., 5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge, 6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kom- munen inte skall vara huvudman, varvid får meddelas skydds- bestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om 1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena, 2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske, 3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek, 4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kultur- historisk, miljömässig eller konst- närlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., 5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge, 6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kom- munen inte skall vara huvudman, varvid får meddelas skydds- bestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljö- mässig eller konstnärlig synpunkt, 7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser, 8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att an- vända viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6, 9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen, 10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar, 7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser, 8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att an- vända viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6, 9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen, 10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar, 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387), 12. principerna för fastighets- indelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar, 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgiv- ningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller liknande som omfattas av 9 kap. miljöbalken, 12. principerna för fastighets- indelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar, 13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. 13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kultur- historisk, miljömässig eller konst- närlig synpunkt. I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploate- ringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom. Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. Bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande vikt. 16 §8 För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras 1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 § första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och tredje styckena samt 9 § tredje stycket, För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med över- siktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras 1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 § första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och tredje styckena samt 9 § tredje stycket, 2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller för fritidsanlägg-ningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål, 3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus, 4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., 5. användning och utformning av allmänna platser, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, 6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket, 7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen, 8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. 2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller för fritidsanlägg-ningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål, 3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus, 4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., 5. användning och utformning av allmänna platser, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, 6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket, 7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen, 8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. 18 §9 Detaljplanen skall grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen, om det inte är onödigt. En miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. skall upprättas, om detaljplanen medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser. En miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas, om detaljplanen medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär en betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. 22 § Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att 1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses, 2. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, 3. ta till vara statens intressen. Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att ta till vara och samordna statens intressen och därvid 1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap., 2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken inte överträds, och 3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt. 8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov 6 § Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att bygglov krävs för att 1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder som avses i 3 § första stycket 1, 2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader, 3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 §. Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2. Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov krävs för att 1. inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring, 2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grund- vattentäkter som avses i 4 kap. 1 a § 1 vattenlagen (1983:291). Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov krävs för att 1. inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring, 2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken. Bestämmelser enligt första–tredje styckena skall meddelas genom detaljplan eller områdesbestämmelser. I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 10 § får bestämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte meddelas. 12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m. 1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att 1. ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. inte tillgodoses 2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller 3. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att 1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses, 2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt, 3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds, eller 4. en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. 5 § Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken. Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del. 14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning 8 §10 Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att 1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes, 2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3, 3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5, 4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser, 5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3. Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3–5 föreligger rätt till ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det. Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen (1964:822), förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden en- ligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas. Har kommunen efter före- läggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429), un- der förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas. Har kommunen efter före- läggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. 17 kap. Övergångsbestämmelser 23 § För överträdelse som har begåtts före ikraftträdandet skall bestämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i 10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd. Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan (1959:612), skall bestämmelserna i 10 kap. tillämpas vid målens prövning i sak. Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har med- delats med stöd av 136 a § bygg- nadslagen (1947:385), skall be- stämmelserna i 4 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har med- delats med stöd av 136 a § bygg- nadslagen (1947:385), skall be- stämmelserna i 29 kap. miljöbalken tillämpas. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Beträffande ärenden som har avgjorts av kommunen före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas. 3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i 14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av de uppräknade bestämmelserna. 33.35 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259); Härigenom föreskrivs att 46 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 46 §1 Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2. Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i miljöbalken. __________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.36 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220) Härigenom föreskrivs att 22 a, 27 och 30 §§ strålskyddslagen (1988:220) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 22 a §1 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvens- beskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. Vid prövning av ärenden enligt denna lag eller vid meddelande av villkor med stöd av 27 § skall 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvens-beskrivning enligt 6 kap. miljöbalken som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på människors hälsa och miljön. 27 §2 Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utformningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas regeringens prövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i fråga om villkor som enligt första stycket underställs regeringens prövning skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 22 a §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i fråga om villkor som enligt första stycket underställs regeringens prövning skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken. 30 §3 Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen. Om en sådan överlåtelse sker, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även en sådan nämnd. Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen. Det som sägs i första stycket gäller inte vid verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket eller Försvarets radioanstalt. I fråga om sådan verksamhet får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer efter åtagande överlåta åt generalläkaren att i ett visst avseende utöva tillsynen över efterlevnaden av denna lag. Om överlåtelse av tillsynen sker enligt denna paragraf, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även en sådan nämnd som avses i första stycket eller generalläkaren. ______________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor; Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 7 §§ lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva varor. Lagens syfte är att hindra att sådana varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor. Lagens syfte är att hindra att sådana varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor. 4 §1 Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods. I lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser avsedda att förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I räddningstjänslagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks- och skadeförebyggande åtgärder vid brand. I miljöbalken finns bestämmelser avsedda att förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I räddningstjänstlagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks- och skadeförebyggande åtgärder vid brand. I fråga om sprängning och användning av pyrotekniska varor finns bestämmelser i 2 kap. 20 § och 3 kap. 6 och 7 §§ ordningslagen (1993:1617). 7 § Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion. Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om sådana åtgärder och försiktighetsmått. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.38 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. Fornminnen 11 §1 Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. an- läggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. an- läggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning, större vattenverksamhet och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna. _______________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.39 Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978); Härigenom föreskrivs att 8 § prisregleringslagen (1989:978) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en allvarlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller tjänster, får regeringen föreskriva att en eller flera av 1. bestämmelserna i 13, 14, 19, 22–26, 28 och 29 §§ skall tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet, 2. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos staten än näringsverksamhet, 3. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos kommunerna än näringsverksam- het enligt föreskrifter i – lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, – renhållningslagen (1979:596), – lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, – räddningstjänstlagen (1986:1102), – plan- och bygglagen (1987:10). Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en allvarlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller tjänster, får regeringen föreskriva att en eller flera av 1. bestämmelserna i 13, 14, 19, 22–26, 28 och 29 §§ skall tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet, 2. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos staten än näringsverksamhet, 3. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos kommunerna än näringsverksam- het enligt föreskrifter i – lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, – 27 kap. 4–7 §§ miljöbalken, – lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, – räddningstjänstlagen (1986:1102), – plan- och bygglagen (1987:10). ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.40 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:663) om ersättningsfonder; Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:663) om ersättningsfonder skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Avdrag för avsättning till ersättningsfond får göras om skattepliktig ersättning erhållits för inventarier, byggnader, markanläggningar, mark eller för djurlager i jordbruk och renskötsel som har skadats genom brand eller annan olyckshändelse. Sådant avdrag får också göras om skattepliktig ersättning erhållits för inventarier, byggnader och markanläggningar eller för mark i samband med att 1. en fastighet har tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller annars har avyttrats under sådana förhållanden att tvångs-avyttring måste anses vara för handen och det inte skäligen kan antas att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat, 2. en fastighet har avyttrats som ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering, eller 3. en fastighet har avyttrats till staten därför att fastigheten på grund av flygbuller inte kan bebos utan påtaglig olägenhet. Vidare får sådant avdrag göras om den skattskyldige fått engångsersättning för inventarier, byggnader och markanläggningar eller får mark i samband med inskränkning i förfoganderätten till sin fastighet enligt naturvårdslagen (1964:822) eller för motsvarande inskränkningar enligt andra författningar. Vidare får sådant avdrag göras om den skattskyldige fått engångsersättning för inventarier, byggnader och markanläggningar eller får mark i samband med inskränkning i förfoganderätten till sin fastighet enligt miljöbalken eller för motsvarande inskränkningar enligt andra författningar. Avdrag för avsättning till ersättningsfond får inte göras i fråga om byggnader, markanläggningar och mark som utgör omsättningstillgångar i näringsverksamhet. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.41 Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45); Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45) dels att 1 kap. 8 § skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 7 §, 3 kap. 6 §, 4 kap. 2 och 10 §§, 6 kap. 4 §, 8 kap. 1, 2 och 3 §§ samt 13 kap. 4 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Inledande bestämmelser 7 §1 Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i plan- och bygglagen (1987:10), miljöskyddslagen (1969:387), na- turvårdslagen (1964:822), lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddslagen (1988:220). 8 § Har regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag. 3 kap. Undersökningsarbete 6 §2 Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats beträffande naturreservat med stöd av naturvårdslagen (1964:822). Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som en statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats för natur- eller kulturreservat med stöd av 7 kap. miljöbalken. Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen, äga rum inom 1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer, 2.kyrkogård och annan be- gravningsplats, 3. område som avses i 3 kap. 5 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av läns- styrelsen, äga rum inom 1. befästningsområde och sådant område utanför detta som rege- ringen bestämmer, 2. kyrkogård och annan be- gravningsplats, 3. område som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken. 4 kap. Bearbetningskoncession 2 §3 Koncession skall meddelas, om 1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad och 2. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen. Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten får beviljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbetning. I ärenden om beviljande av koncession skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Om ett ärende om beviljande av koncession avser ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt flera av de lagar som anges i 1 kap. 2 § lagen om hushållning med naturresurser m.m., skall 2 och 3 kap. samma lag tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet. I ärenden om beviljande av koncession skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Om ett ärende om beviljande av koncession avser en verksamhet som senare skall prövas även enligt miljöbalken eller andra lagar, skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet. I ärenden om beviljande av koncession skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen om hushållning med naturresurser m.m. fogas till ansökan. Denna beskrivning skall även ligga till grund för tillämpningen av 2 och 3 kap. samma lag enligt tredje och fjärde styckena. I ärenden om beviljande av koncession skall en miljökonsek- vensbeskrivning fogas till ansökan. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 9–12 §§ miljöbalken tillämpas. Koncession får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. 10 § Pågår inte regelbunden bear- betning eller sådan verksamhet som anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Pågår inte regelbunden bear- betning eller sådan verksamhet som anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Vid prövning skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. 6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av under- sökningstillstånd och koncession 4 § Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får pröv- ningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten och diamant. I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras endast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller medgivande. Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid prövning skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. 8 kap. Prövningsmyndigheter m.m. 1 § Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbetnings- koncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller kon- cessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av 2 §. Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersöknings- tillstånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig. I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 6 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 2 § Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om 1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelsefull ur allmän synpunkt eller Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om 1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelsefull ur allmän synpunkt eller 2. bergmästaren vid tillämp- ningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. 2. bergmästaren vid tillämp- ningen av 3, 4 eller 6 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. 3 § Ärenden i övrigt om undersökningstillstånd eller bearbetnings- koncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller koncessionen har meddelats. I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Hän- skjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetnings-koncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § samt av övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt. I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3 och 4 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § samt av övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt. 13 kap. Verkan av att en bearbetningskoncession upphör 4 § I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §. I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §. Denna bestämmelse innebär inte någon inskränkning i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. miljöbalken. ______________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. 3. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den 31 december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter nämnda tidpunkt. 33.42 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300) Härigenom föreskrivs att 41 kap. 16 § och 42 kap. 13 § kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 41 kap. Förvaltningen av kyrklig jord m.m. 16 §1 Egendomsnämnden skall företräda församlingskyrkas fastigheter i ärenden om upplåtelse av följande rättigheter: 1. nyttjanderätt till mark för församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse, industri eller något annat liknande ändamål, 2. tomträtt, 3. rätt till annan naturtillgång, 4. servitut. Detsamma gäller ärenden som rör ledningsrätt eller vägrätt samt, om regeringen inte föreskriver att en annan myndighet skall företräda den kyrkliga jorden, ärenden som rör byggnadsminnen, naturvårdsområden, naturreservat, naturminnen eller bestämmelser till skydd för djurlivet. Detsamma gäller ärenden som rör ledningsrätt eller vägrätt samt, om regeringen inte föreskriver att en annan myndighet skall företräda den kyrkliga jorden, ärenden som rör byggnadsminnen, naturreservat, kulturreservat, naturminnen eller bestämmelser till skydd för djurlivet. 42 kap. Kyrkofonden 13 §2 Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst- lönefastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, och 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlönefastig-het skall belastas med. Ur kyrkofonden får lån lämnas för 1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst- lönefastigheter, 2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, och 3. kostnader till följd av fastig- hetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken som en prästlönefastighet skall belastas med. Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden får meddelas av regeringen. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.43 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon; Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon dels att 2, 3, 5, 6 och 16 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tre nya bestämmelser, 5 a, 7 a och 8 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Den som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen skall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön. Den som bedriver sådan verksamhet som anges i 5 § skall iaktta bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. Även andra som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver annan verksamhet än som anges i 5 § skall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skador på den marina miljön. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön. 3 § Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg och i 15 kap. 31–33 §§ miljöbalken. 5 § Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än som avses i 4 § krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för 1. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana naturtillgångar, 2. uppförande och användning av konstgjorda öar, 3. uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar. I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och de villkor som skall gälla för verksamheten. Ett tillstånd får begränsas till viss tid. I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser. Ett tillstånd får begränsas till viss tid. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser, trygga säkerheten samt skydda andra allmänna intressen och enskild rätt. 5 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds. Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. 6 § Vid prövning av tillstånd som avses i 5 § skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid prövning av tillstånd skall bestämmelserna i 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. I fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. 7 a § Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt för andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får tillståndsmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet. I fråga om säkerhetens art gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen i det län som närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger i. 8 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som senast har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt vidta andra åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt. Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av regeringen eller tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet upphör. Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dessa. 16 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1.underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 eller 7 §, 2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett villkor som har meddelats med stöd av 5 eller 9 §, 3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsyns- myndigheten förbjudit verksam- heten med stöd av 14 §. Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1.underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 eller 7 §, 2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett villkor som har meddelats med stöd av 5, 5 a eller 9 §, 3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsyns- myndigheten förbjudit verksam- heten med stöd av 14 §. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.44 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787); Härigenom föreskrivs att 3, 20 och 37 §§ fiskelagen (1993:787) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822). Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårds- områden gäller särskilda bestämmelser. 20 §1 Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökon- sekvensbeskrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Före- skrifterna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall upprättas av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter. 37 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt, 2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant tillstånd behövs, 3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra, eller Den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt, 2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant tillstånd behövs, eller 3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra 4. bryter mot fiskeförbud som meddelats för visst område i an- ledning av företag enligt vatten- lagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41§. döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41§. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.45 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi; Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1994:1776) om skatt på energi skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. Energiskatt och koldioxidskatt på bränslen 6 § Kraven för miljöklass 2 och 3 för bränslen som beskattas enligt 1 § första stycket 1 anges i bilagan till lagen (1985:426) om kemiska produkter. Kraven för miljöklass 2 och 3 för bränslen som beskattas enligt 1 § första stycket 1 anges i bilagan till miljöbalken. __________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.46 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554); Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (1998:000) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. Förvaltningsberättelse och finansieringsanalys 1 § Förvaltningsberättelsen skall innehålla en rättvisande översikt över utvecklingen av bolagets verksamhet, ställning och resultat. Upplysningar skall även lämnas om 1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i balansräkningen, resultaträkningen eller noterna, men som är viktiga för bedömningen av bolagets ställning och resultat, 2. sådana händelser av väsentlig betydelse för bolaget som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dess slut, 3. bolagets förväntade framtida utveckling, 4. bolagets verksamhet inom forskning och utveckling, och 5. bolagets filialer i utlandet. Utöver sådan information om verksamhetens miljöpåverkan som skall lämnas enligt första och andra styckena skall bolag som bedriver verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt miljöskyddslagen (1969:387) lämna upplysningar i övrigt om verksamhetens påverkan på den yttre miljön. Utöver sådan information om verksamhetens miljöpåverkan som skall lämnas enligt första och andra styckena skall bolag som bedriver verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 9 kap. 6 § miljöbalken lämna upplysningar i övrigt om verksamhetens påverkan på den yttre miljön. Andra stycket 3 och 5 gäller inte bolag som avses i 3 kap. 6 § andra stycket. 33.47 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg; Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1649) om byggande av järnväg dels att 2 kap. 4 § skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 1, 2, 3, 7 och 8 §§ samt 5 kap. 2 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 8 § samt 2 kap. 1 a, 1 b och 1 c §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Allmänna bestämmelser 3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Vid tillämpningen skall fastställande av järnvägsplan enligt denna lag jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. 4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järnvägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järnvägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. I miljöbalken finns föreskrifter om ytterligare hänsynstaganden. 8 § När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör är verksamhetsutövaren skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning i den utsträckning det behövs för att förebygga störningar eller olägenheter i framtiden. 2 kap. Järnvägsplan m.m. 1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår och hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byggande av järnväg. I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. Den som planerar att bygga en järnväg skall genomföra en förstudie. I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudien skall även ange om en järnvägsutredning behövs innan järnvägsplan upprättas. Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en järnväg ha samråd enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd. Efter samrådet skall den länsstyrelse inom vars område järnvägsprojektet huvudsakligen skall utföras besluta om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. När det gäller planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 11–12 §§ miljöbalken tillämpas. 1 a § En järnvägsutredning skall upprättas när det i förstudien har klarlagts att alternativa terrängkorridorer behöver studeras. I järnvägsutredningen skall redovisas olika utbyggnadsalternativ, som skall jämföras såväl sinsemellan som med alternativet att inte genomföra den aktuella järnvägsutbyggnaden. En järnvägsutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsutredningen. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5–7 §§, 8 § första stycket och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. 1 b § Banverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande av järnväg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av järnvägens tillåtlighet. Regeringens prövning skall ske på grundval av en upprättad järnvägsutredning enligt 2 kap. 1 a §. 1 c § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järn- vägsplan. En järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår och hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byggande av järnväg. I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. 2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen. När det gäller kraven på mil- jökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10–12 §§ miljöbalken tillämpas. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av planen redovisas. 3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas 1. fastigheter och ägare till dessa, 2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare till dessa fastigheter, 3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt, 4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningarna och samfällig-heterna, 5. vägsamfälligheter och väg- föreningar. Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas 1. fastigheter och ägare till dessa, 2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare till dessa fastigheter, 3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt, 4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) om samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverk- samhet samt ägarna till de fas- tigheter som deltar i anlägg- ningarna och samfälligheterna, 5. vägsamfälligheter och väg- föreningar. Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare. 4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen. 7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. Därvid skall 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken tillämpas. En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock ställas ut endast 1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller 2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt. Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är färdigställt. 8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar, skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till regeringens prövning. Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt 4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger rätt till sådant ianspråktagande. Innehållet i miljökonsekvens- beskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beaktas då järnvägsplanen fastställs. Ett beslut om fastställelse av järnvägsplan skall kungöras och den ansvariga myndigheten i det land med vilket samråd har hållits enligt 6 kap. 6 § miljöbalken informeras. 5 kap. Överklagande m.m. 2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får dock inte överklagas. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § tredje stycket, 1 a § andra stycket eller 2 § första stycket får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. 33.48 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus; Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Skatt (naturgrusskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset 1. kräver tillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822), 2. sker med stöd av tillstånd som lämnats enligt vattenlagen (1983:291) och utvinningen sker för annat ändamål än markinne- havarens husbehov, eller Skatt (naturgrusskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset sker för annat ändamål än markinnehavarens husbehov och 1. sker med stöd av tillstånd som har lämnats enligt 11 kap. miljöbalken eller vattenlagen (1983:291), eller 2. kräver tillstånd enligt 12 kap. miljöbalken. 3. sker med stöd av rätt till täkt på annans mark enligt 38 § väglagen (1971:948). 4 § Skattskyldig är den som 1. exploaterar en täkt som kräver tillstånd enligt 18 § naturvårds- lagen (1964:822), 2. för annat ändamål än markinnehavarens husbehov exploaterar en täkt med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291), eller 3. enligt 38 § väglagen (1971:948) har fått rätt till täkt på annans mark. Har föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om vem som är exploatör av täkten meddelats med stöd av 18 a § andra stycket naturvårdslagen, är tillståndshavaren tillsammans med exploatören skattskyldig för tiden till dess sådan uppgift har lämnats. Skattskyldig är den som för annat ändamål än markinnehavarens husbehov 1. exploaterar en täkt med tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken eller vattenlagen (1983:291), eller 2. exploaterar en täkt som kräver tillstånd enligt 12 kap. miljöbalken. Har föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om vem som är exploatör av täkten meddelats med stöd av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken, är tillståndshavaren tillsammans med exploatören skattskyldig för tiden till dess sådan uppgift har lämnats. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.49 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67); Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Lagens tillämpningsområde 6 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter. Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. ___________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.50 Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen (1997:288); Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§ elberedskapslagen (1997:288) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 §1 Mål enligt vattenlagen (1983:291) om tillstånd till anläggning som omfattas av bestämmelserna i denna lag eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en sådan anläggning får inte avgöras innan prövning har skett enligt denna lag. Mål enligt 11 kap. miljöbalken om tillstånd till anläggning som omfattas av bestämmelserna i denna lag eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en sådan anläggning får inte avgöras innan prövning har skett enligt denna lag. Första stycket tillämpas också beträffande ärende om nätkoncession enligt ellagen (1997:857) om anläggningen omfattas av bestämmelser enligt denna lag. 20 § Den ökning i byggnadskostnader som föranleds av åtgärder enligt denna lag skall inte räknas med vid den prövning som avses i 3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291). Den ökning i byggnadskostnader som föranleds av åtgärder enligt denna lag skall inte räknas med vid den prövning som avses i 11 kap. 6 § första stycket miljöbalken. Vid meddelande av tillstånd som anges i 19 § första stycket skall de beslut om vattenanläggningars utförande som meddelats med stöd av denna lag beaktas. ____________________________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 33.51 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857); Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 2 kap. 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 8 a och 11 a §§, av följande lydelse. 2 kap. Nätkoncession m.m. 8 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. 8 a § Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall bestämmelserna i 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om nätkoncession för linje. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. 11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller för att i övrigt skydda män-niskors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. 11 a § En nätkoncession får för sin giltighet göras beroende av att den som innehar koncessionen ställer säkerhet för kostnaderna att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och att vidta andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Om det kan antas att den ställda säkerheten inte längre är tillräcklig, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet. I fråga om säkerhetens art gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av den myndighet som prövar frågan om nätkoncession och förvaras av länsstyrelsen. _____________________________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. LAGRÅDET Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-02-20 Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Sigvard Holstad, justitierådet Ingegerd Westlander. Enligt en lagrådsremiss den 22 januari 1998 (Miljödepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i 1. miljöbalken, 2. jordabalken, 3. lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled, 4. kommunalskattelagen (1928:370), 5. lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929, 6. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, 7. luftfartslagen (1957:297), 8. lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m., 9. lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 10. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, 11. fastighetsbildningslagen (1970:988), 12. väglagen (1971:948), 13. lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommel- sen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland, 14. ledningsrättslagen (1973:1144), 15. anläggningslagen (1973:1149), 16. lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, 17. lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, 18. lagen (1976:839) om Statens va-nämnd, 19. lagen (1976:997) om vattenförbund, 20. lagen (1977:439) om kommunal energiplanering, 21. lagen (1978:160) om vissa rörledningar, 22. skogsvårdslagen (1979:429), 23. fastighetstaxeringslagen (1979:1152), 24. lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, 25. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, 26. lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, 27. lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m., 28. lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, 29. lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, 30. lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel, 31. lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, 32. räddningstjänstlagen (1986:1102), 33. plan- och bygglagen (1987:10), 34. jaktlagen (1987:259), 35. strålskyddslagen (1988:220), 36. lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, 37. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 38. prisregleringslagen (1989:978). 39. lagen (1990:663) om ersättningsfonder, 40. minerallagen (1991:45), 41. kyrkolagen (1992:300), 42. lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, 43. fiskelagen (1993:787), 44. lagen (1994:1776) om skatt på energi, 45. lagen (1998:000) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554), 46. lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, 47. lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus, 48. vapenlagen (1996:67), 49. elberedskapslagen (1997:288), och 50. ellagen (1997:857). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Henrik Löv och Lars Holmgård. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Allmänna synpunkter En grundläggande tanke bakom de i remissen framlagda förslagen, som avser lagar med större eller mindre miljöanknytning, är att miljöbalken och sådana lagar skall gälla parallellt. Några särskilda stadganden därom har inte ansetts nödvändiga. Under lagstiftningsärendet har intresset i stället främst inriktats på att kartlägga i vilken mån föreskrifterna i de aktuella lagarna kan tänkas komma i konflikt med miljöbalkens bestämmelser. Med utgångspunkt från överväganden i de enskilda fallen har ställning sedan tagits till om en viss bestämmelse i den aktuella lagen bör upphävas, ändras eller, undantagsvis, förses med ett tillägg som begränsar möjligheterna att ingripa med stöd av miljöbalken. För eventuella konfliktfall som inte uttryckligen reglerats på angivet sätt har förutsatts att allmänna lagvalsprinciper skall tillämpas. Enligt Lagrådets mening kommer nu angivna förhållanden sannolikt att medföra vissa problem vid den praktiska, parallella tillämpningen av miljöbalken och andra lagar. Den som i en "ämneslag" t.ex. vill söka svaret på vad som gäller eller krävs för viss åtgärd eller situation måste således vara rätt väl insatt i både miljöbalkens regelsystem och principerna bakom lagstiftningen i detta ärende. Vad särskilt gäller de lagtekniska lösningar som använts så förekommer det åtskilliga exempel på att det i en lag, eller i enskilda paragrafer i andra lagar, hänvisas till ett eller flera lagrum i miljöbalken. I sådana fall ligger det nära tillhands att tro, att relationen mellan den aktuella lagen och balken därmed blivit uttömmande reglerad. Så är emellertid i regel inte fallet. Särskilt svårgenomskådat är förhållandet då inte ens uppräkningen i en enskild paragraf av tillämpliga bestämmelser i miljöbalken är fullständig. Som ett exempel härpå kan hänvisas till 14 a § i förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948). I andra stycket i paragrafen hänvisas till 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken, och i fjärde stycket till 11 och 12 §§ samma kap. För den händelse berörd länsstyrelse enligt första meningen i fjärde stycket fastslagit att ett vägbyggnadsprojekt kan antas medföra en betydande miljöpåverkan förutsätts emellertid att även andra bestämmelser i 6 kap. miljöbalken skall tillämpas, nämligen reglerna i 5 och 6 §§ om utökat samråd. Detta framgår inte av lagtexten. Bland andra omständigheter som medför att en del av berörda lagar efter nu föreslagna ändringar blir mer komplicerade att tillämpa kan nämnas att den nuvarande vattenlagen till en del fått sin plats utanför miljöbalken, nämligen i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, samt att ett betydande antal författningar om skilda ansvarsbestämmelser förs samman till den förhållandevis omfattande regleringen i 29 kap. miljöbalken. Det förstnämnda förhållandet har föranlett att "vattendomstolen" på åtskilliga ställen föreslås ersatt med "miljödomstolen eller länsstyrelsen" utan att det i den aktuella författningen klargörs när det blir fråga om den ena eller den andra av dessa myndigheter. En mer generell observation vid granskningen av de föreslagna lagändringarna är vidare, att det inte sällan förutsätts att i förslagen till lag om införande av miljöbalken och lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (prop. 1997/98:45) intagna övergångsbestämmelser skall beaktas även vid tillämpningen av nu aktuella lagändringar i andra författningar. Enligt Lagrådets mening bör en sådan ordning inte godtas. Lagrådet förordar därför att det i övergångsbestämmelserna till respektive lag klargörs vad som avses gälla beträffande tidigare meddelade tillstånd, villkor m.m., inledda mål och ärenden, tidigare bildade samfälligheter etc. Vad nu sagts gäller förslagen till lagar om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lag (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, lag (1990:663) om ersättningsfonder, minerallagen (1991:45), kyrkolagen (1992:300), fiskelagen (1993:787) samt lag (1995:1667) om skatt på naturgrus. I anslutning till sin granskning av de enskilda förslagen till lagändringar kommer Lagrådet i det följande att framföra ytterligare några invändningar som kan sägas vara av mer allmän karaktär. Sammanfattningsvis har Lagrådet kommit till den slutsatsen att tillämpningen av en del av de aktuella författningarna efter de föreslagna ändringarna kan ge upphov till vissa svårigheter och problem. I någon mån kan olägenheterna undanröjas om Lagrådets i ärendet framförda synpunkter och förslag godtas. I sammanhanget måste emellertid framhållas att det med hänsyn till de berörda lagstiftningsarbetenas komplexa natur samt uppställda tidsramar inte framstått som ett realistiskt alternativ för Lagrådet att överväga några mer grundläggande eller omfattande ändringsförslag. Förslag till lag om ändring i jordabalken 3 kap. 1 § I paragrafen föreskrivs nu att var och en vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom skall ta skälig hänsyn till omgivningen. Remissens förslag går ut på att paragrafen skall kompletteras med en mening som anger att det finns särskilda bestämmelser i miljöbalken om vad som skall iakttas vid nyttjandet. Lagrådet konstaterar att förevarande kapitel i jordabalken gäller rättsförhållanden mellan grannar samt att miljöbalken knappast innehåller någon föreskrift av rent grannelagsrättslig karaktär. Med hänsyn härtill och då det hitintills inte ansetts föreligga något behov av en hänvisning till lagstiftning angående miljön ifrågasätter Lagrådet om det föreslagna tillägget är tillräckligt motiverat av vare sig praktiska eller systematiska skäl. 7 kap. 3 § I paragrafen föreslås ett nytt andra stycke som avser att klargöra, att den del av ett naturvårdsavtal - dvs. ett avtal mellan en fastighetsägare och staten eller en kommun som ingåtts i avsikt att bevara eller utveckla naturvärden inom ett visst område - som innebär att fastighetsägarens rätt att nyttja området inskränks, skall betraktas som en nyttjanderätt. Av motiven till förslaget framgår att avsikten är att därmed göra det möjligt att alla tänkbara moment i ett naturvårdsavtal kan bli sakrättsligt skyddade genom inskrivning. Det har i sammanhanget förutsatts att sådana moment i avtalet som redan enligt gällande bestämmelser skall anses som nyttjanderätt inte skall omfattas av andra stycket. Lagrådet ifrågasätter om den sålunda föreslagna lösningen är helt ändamålsenlig. Den kan till en början leda till att det i enskilda fall behöver utredas huruvida olika moment i avtalet utgör en "äkta" eller definierad nyttjanderätt. I fall där ett avtal inte innehåller någon negativ förpliktelse för fastighetsägaren torde det vidare inte bli möjligt att vid inskrivningen ange att det är fråga om ett naturvårdsavtal, vilket måhända kan vara önskvärt. Mot bakgrund av vad som anförts förordar Lagrådet att det föreslagna nya andra stycket i paragrafen ges följande lydelse: "Vad fastighetsägaren enligt en skriftlig överenskommelse med staten eller en kommun angående naturvården inom ett visst område (naturvårdsavtal) förbundit sig att tillåta eller tåla skall vid tillämpningen av denna balk och andra författningar i sin helhet anses som en nyttjanderätt". Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 I lagen föreslås ett stort antal ändringar till följd av att vattenlagen (1983:291) har arbetats in i miljöbalken. Bland annat föreslås att bestämmelser som gäller förfarandet i vattendomstol ändras till att avse förfarandet i miljödomstol eller länsstyrelse. Såvitt gäller länsstyrelse är förslaget föranlett av att det enligt 20 kap. 2 § 2 miljöbalken är avsett att länsstyrelsen i regel skall pröva mål om verksamheter som avser mark- avvattning. Enligt Lagrådets mening bör det under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte samtliga fall av markavvattning som aktualiserar en tillämpning av konventionen bör prövas av miljödomstol. Visserligen är huvudregeln enligt miljöbalken att verksamheter som avser markavvattning skall prövas av länsstyrelsen. Enligt 7 kap. 19 § lagen (1998:000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall emellertid länsstyrelsen i vissa fall överlämna ärenden enligt miljöbalken om tillstånd till markavvattning till miljödomstolen. Av samma paragraf följer vidare att länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras. Mot bakgrund av dessa bestämmelser förefaller det sannolikt att prövning i länsstyrelse av markavvattningsföretag i konventionsfall skulle bli mycket sällsynt förekommande. Praktiska skäl talar därför för att eventuellt förekommande markavvattningsföretag alltid prövas av miljödomstol. En sådan ordning innebär också en förenklad författningsreglering. Den nu föreslagna lösningen berör 1, 3-5, 8-11, 14, 17 och 21 §§. Den förutsätter också en ändring i 20 kap. 2 § miljöbalken. Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt Ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen I förslaget sägs att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas på avyttringar som har skett den 1 januari 1999 och senare. Lagrådet föreslår att bestämmelsen får följande lydelse: "Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas i fråga om avyttringar som har skett före ikraftträdandet." Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) 3 kap. 1 § I 3 kap. 1 § första stycket sägs bl a att luftfartyg skall vara miljövärdiga när de används i luftfart. I paragrafens tredje stycke anges hur ett luftfartyg skall vara beskaffat för att anses miljövärdigt. I lagrådsremissen uttalas att även bestämmelsen i 2 kap. 3 § miljöbalken om försiktighetsmått och bästa teknik kan användas i fråga om miljövärdighetskrav på luftfartyg och att i en enskild situation bestämmelserna i luftfartslagen och i miljöbalken kan tänkas få olika tillämpning. Därför skall enligt regeringens uppfattning ytterligare miljövärdighetskrav på luftfartyg inte kunna ställas med stöd av miljöbalken. Denna uppfattning har kommit till uttryck i en ny andra mening i paragrafens tredje stycke där det sägs att ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet inte får ställas med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken. Lagrådet finner inte att hänvisningen till 26 kap. 9 § är motiverad och föreslår att meningen får lydelsen "Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd av miljöbalken." 6 kap. 8 § Genom paragrafen ges en möjlighet att införa tillståndsplikt för även andra anläggningar än allmänna flygplatser. I förslaget har en ny sista mening fogats till paragrafen. Av denna sägs i författningskommentaren framgå att de miljöbestämmelser som skall tilllämpas vid tillståndsprövning av allmänna flygplatser, 6 kap. 5 § och 5 a §, skall tillämpas också vid prövningen av andra anläggningar. Lagrådet anser att hänvisningen till 5 § bör inskränkas till paragrafens första, tredje och fjärde stycken, eftersom vad som sägs i paragrafens andra stycke inte innehåller någon miljöbestämmelse. Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. 12 § I första stycket föreslås att en hänvisning till 15 kap. 17 § tredje stycket vattenlagen skall ersättas med en hänvisning till 24 kap. 13 § tredje stycket miljöbalken. Enligt Lagrådets mening bör hänvisningen alternativt även omfatta fjärde stycket i angivna paragraf i miljöbalken. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 5 a § I denna paragraf, som är ny, föreslås en regel om skyldighet för tillståndshavare att vidta återställningsåtgärder om ett tillstånd upphör. I första stycket föreskrivs sålunda för sådana fall att den som senast har innehaft tillståndet är skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt. Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan enligt andra stycket prövas av regeringen eller tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet upphör. För det fallet att den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter föreskrivs i tredje stycket att tillsynsmyndigheten får förelägga honom vid vite att fullgöra dem. Angående paragrafens sakliga innehåll vill Lagrådet endast påpeka att bestämmelsen i första stycket anger "den som senast har innehaft tillståndet" som ansvarig för att vidta vissa åtgärder medan föreskriften i tredje stycket möjliggör vitesföreläggande mot "den som har haft tillståndet". Någon anledning till denna skillnad framgår inte av motiven. Lagrådet förordar därför att avfattningen av bestämmelserna i berört hänseende övervägs på nytt. Övergångsbestämmelserna Lagen föreslås träda i kraft samtidigt med miljöbalken, dvs. den 1 januari 1999. Vidare föreslås vissa övergångsbestämmelser, dock ingen som avser bestämmelserna i 5 a §. Däremot uttalas i remissprotokollet angående tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet att återställningsåtgärder bör kunna krävas sedan ett sådant tillstånd upphört. Lagrådet vill med anledning av detta uttalande ifrågasätta om inte den avsedda ordningen i varje fall förutsätter en uttrycklig övergångsbestämmelse av den angivna innebörden (jfr RÅ 1996 ref. 57). Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 7 kap. 2 och 9 §§ Lagrådet vill här endast anmärka, att det i dessa paragrafer, både i gällande och föreslagen lydelse, förekommer olika uttryck angående servitut "till förmån för" ett vattenföretag respektive vattenverksamhet. Den citerade formuleringen kan tänkas ge upphov till den missuppfattningen att det är vattenverksamheten som sådan som utgör den "härskande" parten i stället för en fastighet till vilken verksamheten är knuten. Mot bakgrund härav förordar Lagrådet att "till förmån för" i görligaste mån undviks. Första meningen i 2 § andra stycket kan t.ex. inledas på följande sätt: "Servitut som avser vattenverksamhet och kan upplåtas med stöd av 28 kap. 10 § ... 9 kap. 1 § Det nuvarande tredje stycket i paragrafen gäller alla åtgärder (företag) som avses i första stycket i den mån de inte undantas genom vad som stadgas i andra stycket. Mot bakgrund härav bör i tredje stycket orden "eller annat företag" sättas in efter ordet "vattenverksamhet" där det förekommer första gången i stycket. 9 kap. 7 § Med tanke bl. a. på fall då även annan än sökanden skall delta i en markavvattning (jfr. 7 kap 19 § första stycket 1 förslag till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, prop. 1997/98:45) förordar Lagrådet, att det i andra stycket införs en hänvisning även till miljöbalken. 14 kap. 1 § Lagrådet hänvisar här till vad som anförts angående 7 kap. 2 och 9 §§. Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948) 3 a § Andra meningen i paragrafen bör enligt Lagrådet få lydelsen "Upprättande av arbetsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken". 13 § Väglagen och miljöbalken skall enligt uttalanden i lagrådsremissen gälla parallellt. 13 § väglagen skall dock enligt förslaget alltjämt innehålla bestämmelse om att det vid byggande av väg skall tillses att vägen skall få sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och utan oskälig kostnad. Enligt vad som uttalas i remissen kan bestämmelsen inte undvaras, eftersom den skyddar även annat än sådant som skyddas av miljöbalkens hänsynsregler, dock att det av väglagen bör framgå att de krav som ställs i miljöbalken alltid gäller. I en föreslagen ny andra mening i paragrafen sägs därför att det i miljöbalken finns föreskrifter om ytterligare hänsynstaganden. Lagrådet ifrågasätter nödvändigheten av denna andra mening, som bara är en allmän hänvisning till miljöbalken och därmed framstår som en dubblyr i förhållande till vad som sägs i 3 a §. 14 a § I det föreslagna första stycket anges att förstudien även skall ange om en vägutredning behövs. Lagrådet anser att bestämmelsen bör preciseras och få lydelsen "Förstudien skall även ange om en vägutredning enligt 14 b § första stycket behövs innan en arbetsplan upprättas." I det föreslagna tredje stycket sägs att den länsstyrelse inom vars område vägbyggnadsprojektet huvudsakligen är beläget skall besluta om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. Uttrycket "kan antas ha" bör efter mönster av 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken bytas ut mot uttrycket "kan antas medföra". Vidare bör eventuellt en hänvisning göras till sistnämnda bestämmelse. Vad gäller den föreslagna bestämmelsen i den sista meningen i tredje stycket anmärker Lagrådet att direktiv om hur länsstyrelsen och annan berörd myndighet skall förfara redan finns i 6 kap. 11 - 12 §§ miljöbalken och därför inte behövs här. Det framstår dessutom som oklart till vem bestämmelsen riktar sig. Eventuellt skulle den kunna formuleras om och ges lydelsen "Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i 6 kap. 11 - 12 §§ miljöbalken." 14 b § I första stycket första meningen bör ordet "terrängkorridorer" med fördel kunna bytas ut mot t. ex. ordet "vägsträckningar". I tredje stycket talas bl a. om förfarandet och om kraven på miljökonsekvensbeskrivningen. Med uttrycket förfarandet avses förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen. Lagrådet anser att detta skulle framgå klarare om lagrummet omformulerades enligt följande. "När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer .... tillämpas." 16 § I första stycket talas om "att vägprojektet kan antas ha betydande miljöpåverkan". I konsekvens med vad Lagrådet har uttalat i anslutning till 14 a § tredje stycket föreslås att uttrycket "kan antas ha" byts ut mot uttrycket "kan antas medföra". 17 § I första stycket föreskrivs att en arbetsplan skall ställas ut för granskning. I en föreslagen ny andra mening sägs att 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken därvid skall tillämpas. Vad som avses är att en miljökonsekvensbeskrivning i arbetsplaneskedet skall kungöras i samband med att arbetsplanen ställs ut och att den skall hållas tillgänglig för allmänheten, allt i enlighet med 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken. Lagrådet föreslår att den nya andra meningen får lydelsen "Därvid gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten." I fjärde stycket bör i konsekvens med vad som anförts i anslutning till 14 a § och 16 § uttrycket "har antagits ha" bytas ut mot uttrycket "har antagits medföra". 18 § Lagrådet föreslår att det fjärde stycket delas upp i två meningar enligt följande. "Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan eller en förlängning av giltighetstiden skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras." Lagrådet vill i sammanhanget anmärka att det av förslaget inte framgår hur kungörandet skall ske. Övergångsbestämmelserna I punkt 2 bör, vad gäller bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, en hänvisning göras till 5 kap. miljöbalken. 38 § innehåller bestämmelser som möjliggör för länsstyrelse att i vissa fall föreskriva att rätt till täkt av sten, grus, sand och jord skall upplåtas åt väghållare. Enligt 63 § första stycket 5 skall väghållaren ersätta bl.a. skador till följd av att han har förvärvat rätt till täkt för drift av väg. I remissen föreslås att 38 § och den därmed sammanhängande ersättningsbestämmelsen i 63 § upphävs. Enligt Lagrådets mening behövs ingen övergångsbestämmelse med anledning av att 38 § upphävs. Däremot förordar Lagrådet att bland övergångsbestämmelserna tas in en föreskrift av innebörd att bestämmelsen i 63 § första stycket 5 fortfarande skall gälla i fråga om skador på grund av täkt som upplåtits med stöd av 38 § före den nya lagens ikraftträdande. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429) 4 § Av författningskommentaren framgår att det i paragrafen bara anges när skogsvårdslagen inte skall tillämpas. Det framhålls vidare att det är rimligt att samma inskränkningar gäller för föreskrifter som meddelats med stöd av skogsvårdslagen. I den allmänna motiveringen framhålls bl.a. att det både i skogsvårdsförordningen (1993:1096) och i de föreskrifter som Skogsstyrelsen meddelat med stöd av ett bemyndigande i 30 § nämnda förordning, finns en rad materiella regler angående den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog. Med hänvisning till allmänna lagvalsprinciper sägs vidare att när inte särskilda undantag gjorts, den ordningen bör gälla, att detaljerade föreskrifter om miljöhänsyn som ingår i skogsvårdsförfattningar skall tillämpas. Miljöbalkens hänsynsregler förutsätts därmed bli tillämpliga bara beträffande frågor som inte är särskilt reglerade i skogsvårdsförfattningarna. Nämnda avsikter bakom förslaget framgår inte till alla delar av lagtexten, vilket måste betecknas som en påtaglig brist. Ett tänkbart sätt att bättre klargöra vad som avses är att ge paragrafen följande lydelse: "Bestämmelser i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag. Har frågor om hänsynen i övrigt till naturvården eller kulturmiljövården reglerats i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall 2 kap. miljöbalken inte tillämpas." Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna Lagrådet förordar att 2. andra meningen ges följande lydelse: "Bestämmelserna i 17 § första stycket i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart." 3 . kan lämpligen sammanfattas på följande sätt "I fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har meddelats före denna lags ikraftträdande gäller äldre bestämmelser i 19 §." Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avhysning av allmän farled och allmän hamn 1 b § I tredje stycket i denna paragraf hänvisas bl.a. till 6 kap. 4 § andra stycket miljöbalken. Vad som avses är uppenbarligen tredje stycket i nämnda lagrum. 1 c § I författningskommentaren sägs att för det fall att regeringen tillåter åtgärder skall Sjöfartsverket därefter avsluta ärendet enligt förevarande lag samt bl.a. överväga om det skall meddelas några föreskrifter enligt 3 §. Den sålunda tänkta ordningen framstår i och för sig som naturlig men kan inte utläsas av lagtexten. Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102) Enligt 2 § hälsoskyddslagen (1982:1080) svarar varje kommun för hälsoskyddet inom kommunen. Hälsoskyddslagen har arbetats in i miljöbalken. 26 kap. miljöbalken innehåller föreskrifter om tillsyn. Enligt 1 § skall tillsynen syfta till att säkerställa att balken samt föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken efterlevs. Enligt 3 § första stycket utövas tillsynen av olika myndigheter, bl. a. kommunala myndigheter. Enligt 3 § andra stycket utövar varje kommun tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet genom den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer. Räddningstjänstlagen innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Enligt 2 a § avses i lagen med sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen sådana åtgärder som staten skall vidta för att göra det möjligt att åter använda mark, vatten, anläggningar och annan egendom som förorenats genom utsläpp av radioaktiva ämnen. Enligt 28 § räddningstjänstlagen skall vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning länsstyrelsen svara för räddningstjänsten då särskilda åtgärder behövs för att skydda allmänheten. Länsstyrelsen skall också svara för saneringen efter sådana utsläpp. Enligt 29 § är kommunerna skyldiga att delta i planeringen av räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar i landet. I 28 a § räddningstjänstlagen upplyses att det av hälsoskyddslagen framgår att varje kommun svarar för hälsoskydd inom kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om inte annat följer av räddningstjänstlagen. Förslaget till ändrad lydelse av den andra meningen i 28 a § räddningstjänstlagen är något svårförståeligt genom att det där sägs att det av 26 kap. 3 § andra stycket miljöbalken följer att varje kommun svarar för (den) "tillsyn" över miljö- och hälsoskyddet inom kommunen som behövs till följd av utsläpp av radioaktiva ämnen. Vad som krävs av kommunen vid utsläpp av radioaktiva ämnen torde inte i första hand vara tillsyn utan aktiv medverkan i hälsoskydds- och saneringsarbetet. Lagrådet förordar att den föreslagna ändringen övervägs ytterligare. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 2 kap. 2 § Lagrådet föreslår att den föreslagna nya andra meningen i andra stycket flyttas upp som en sista mening i första stycket och att ordet Beslut därvid byts ut mot ordet Planläggning. 4 kap. 1 § Lagrådet föreslår att i andra stycket 3. ordet "miljökvalitetsnormerna" byts ut mot orden "gällande miljökvalitetsnormer". 5 kap. 18 § Lagrådet föreslår att i andra stycket orden "en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds" byts ut mot ordet "detaljplanens". 5 kap. 22 § I första stycket bör orden "åligger det länsstyrelsen särskilt att" ersättas med orden "skall länsstyrelsen särskilt". Enligt 2. skall länsstyrelsen verka för bl.a. att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken "inte överträds". Lagrådet föreslår att de citerade orden i konsekvens med förslaget till 4 kap. 5 § 2. ersätts med ordet "iakttas". 12 kap. 1 § I 3. talas om att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken "överträds". Lagrådet föreslår i konsekvens med vad som har föreslagits när det gäller 5 kap. 22 § att ordet ersätts med "inte iakttas". 14 kap. 8 § Tredje stycket bör även omfatta föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket miljöbalken. Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 8 kap. 2 § I paragrafen regleras frågan när ett ärende om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringen. En ändring föreslås i paragrafens sista punkt där det f.n. hänvisas till naturresurslagen. Enligt den föreslagna lydelsen sker hänvisningen i stället till 3, 4 eller 6 kap. miljöbalken. Lagrådet förordar att hänvisningen till 6 kap. får utgå. Något behov av en sådan hänvisning synes inte föreligga. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om den inbördes ordningen mellan de bestämmelser som enligt förslaget avses ingå i lagen blir den mest lämpliga. Lagrådet ifrågasätter således om inte de föreslagna föreskrifterna i 7 a § om skyldighet att ställa säkerhet för vissa kostnader har sådant samband med vad som sägs om villkor i 5 § tredje stycket och den föreslagna 5 a § att de med fördel kan få sin plats i en paragraf betecknad 5 b. Därigenom klargörs också att ifrågavarande moment i bedömningen ingår som ett led i den prövning av tillstånd varom föreskrifter ges i 6 §. Beträffande den föreslagna avfattningen av sistnämnda paragraf vill Lagrådet endast påpeka, att den inte lika tydligt som gällande lydelse klargör att vad där sägs inte gäller tillstånd enligt 9 §. Med hänsyn till att berörda paragrafer återfinns under skilda rubriker i lagen torde emellertid risken för missförstånd i denna del att vara försumbar. 8 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet att vidta vissa återställningsåtgärder sedan ett tillstånd upphört att gälla. Enligt lagtexten åvilar skyldigheten den "som senast" har innehaft tillståndet. Med anledning härav konstaterar Lagrådet att det i förevarande lag inte finns några bestämmelser om möjlighet att överlåta tillstånd. Jfr 5 § andra stycket lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Vid sådant förhållande synes orden "som senast har" kunna utgå ur lagtexten. Övergångsbestämmelserna Lagrådet hänvisar i denna del till vad som anförts i anslutning till lagen om ändring i lagen om kontinentalsockeln. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg 1 kap. 4 § Med hänvisning till vad som anförts vid 13 § förslaget till lag om ändring i väglagen (1971:948) ifrågasätter Lagrådet nödvändigheten av den föreslagna andra meningen i rubricerade paragraf. 1 kap. 8 § Lagrådet föreslår att uttrycket "återställning i den utsträckning" preciseras genom att det ersätts med uttrycket "återställning av berörda områden i den omfattning" 2 kap. 1 § I konsekvens med vad Lagrådet förut förordat, t. ex. i anslutning till 14 a § väglagen, föreslås att uttrycket i tredje stycket "kan antas ha" efter mönster av 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken ersätts med uttrycket "kan antas medföra". En hänvisning bör göras till 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken. Lagrummet bör med hänsyn härtill få lydelsen "Efter samråd skall den länsstyrelse, inom vars område järnvägsprojektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap 4 § tredje stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Beslutet skall ... miljöbalken tillämpas." 2 kap. 1 a § I konsekvens med vad Lagrådet uttalat i anslutning till förslaget till 14 b § väglagen (1971:948) föreslås att ordet "terrängkorridorer" ersätts med ordet "sträckningar". Vad gäller utformningen av sista stycket hänvisas till vad som sagts i anslutning till nämnda paragraf. 2 kap. 7 § Med hävisning till vad Lagrådet har anfört vid 17 § förslaget till lag om ändring i väglagen (1971:948) anser Lagrådet att den föreslagna nya andra meningen i första stycket bör få lydelsen "Därvid gäller vad som i 6 kap 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten." 2 kap. 8 § Lagrådet föreslår, såsom vid 18 § fjärde stycket förslaget till lag om ändring i väglagen (1971:948), att det föreslagna fjärde stycket delas upp i två meningar enligt följande. "Ett beslut om fastställelse av järnvägsplan skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras." Lagrådet vill också i detta sammanhang anmärka att det inte framgår hur kungörandet skall ske. Övergångsbestämmelserna I sista meningen i 2. bör en hänvisning göras till 5 kap. miljöbalken så att punkten får följande lydelse. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart. I en ny 1 kap. 8 § föreslås en skyldighet för utövare av verksamhet som bedrivits på järnväg att vidta vissa återställningsåtgärder för att förebygga störningar och olägenheter i framtiden. Enligt paragrafen är verksamhetsutövaren när verksamheten upphör skyldig att vidta de angivna åtgärderna. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Den innehåller övergångsbestämmelser, dock ingen som rör bestämmelsen i 1 kap. 8 §. I den allmänna motiveringen uttalas emellertid att skyldigheten att vidta återställningsåtgärder bör gälla även då järnvägen tillkommit enligt äldre bestämmelser. Lagrådet hänvisar här till vad Lagrådet anfört i anslutning till övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus 4 § I paragrafens första stycke enligt gällande lydelse anges i tre punkter vem som är skattskyldig enligt lagen. I remissen föreslås ändringar som är föranledda bl.a. av miljöbalkens tillkomst. Enligt Lagrådets mening vinner den föreslagna bestämmelsen i överskådlighet om den ges följande lydelse. "Skattskyldig är den som exploaterar en naturgrustäkt." Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Miljödepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros Föredragande: Laila Freivalds Regeringen beslutar proposition Följdlagstiftning till miljöbalken m.m. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp- häver eller upprepar ett normgivnings- bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG- regler Luftfartslag (1957:297) Lag (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. 1 kap. 2 a §, 6 kap. 8 § 1 § 385L0337 och 397L0011 Lag (1966:314) om kontinentalsockeln 3 § 385L0337 och 397L0011 Väglag (1971:948) Skogsvårdslag (1979:429) 14, 17 och 32 §§ 385L0337 och 397L0011 Lag (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn Lag (1984:3) om kärnteknisk verksamhet Lag (1985:620) om vissa torvfyndigheter Strålskyddslag (1988:220) Lag (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor Prisregleringslag (1989:978) Minerallag (1991:45) Kyrkolag (1992:300) Lag (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon Fiskelag (1993:787) Lag (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision Lag (1995:1649) om byggande av järnväg Ellag (1997:857) 3 § 5 b § 22 a, 27 och 30 §§ 7 § 8 § 41 kap. 16 § och 42 kap. 13 § 2 § 20 § 4 § 385L0337 och 397L0011 385L0337 och 397L0011 385L0337 och 397L0011 385L0337 och 397L0011 385L0337 och 397L0011 393R1836 385L0337 och 397L0011 385L0337 och 397L0011 1 Balken omtryckt 1971:1209. 2 Senaste lydelse 1983:657. 3 Senaste lydelse 1992:1209. 4 Senaste lydelse 1997:617. 1 Senaste lydelse 1983:649. 2 Senaste lydelse 1983:649. 1 Senaste lydelse 1997:851. 1 Lagen omtryckt 1983:1010. 2 Senaste lydelse 1993:1417. 1 Senaste lydelse 1990:651. 1 Lagen omtryckt 1986:166. 2 Senaste lydelse 1988:1572. 1 Senaste lydelse 1994:1633. 2 Senaste lydelse 1983:653 3 Senaste lydelse 1983:653. 4 Senaste lydelse 1983:653. 5 Senaste lydelse 1983:653. 6 Senaste lydelse 1983:653. 7 Senaste lydelse 1983:653. 8 Senaste lydelse 1983:653 9 Senaste lydelse 1983:653. 10 Senaste lydelse 1983:653. 11 Senaste lydelse 1983:653. 12 Senaste lydelse 1983:653. 13 Senaste lydelse 1983:653. 1 Senaste lydelse 1991:49. 2 Senaste lydelse 1992:1145. 3 Senaste lydelse 1992:1145. 4 Senaste lydelse 1992:1145. 1 Lagen omtryckt 1976:842. 1 Lagen omtryckt 1992:1212. 2 Senaste lydelse 1997:339. 3 Senaste lydelse 1995:1394. 4 Senaste lydelse 1995:1394. 5 Senaste lydelse 1995:1394. 1 Lagen omtryckt 1987:459. 2 Senaste lydelse 1987:745. 3 Senaste lydelse 1992:1652. 4 Senaste lydelse 1992:1652. 5 Senaste lydelse 1995:1695. 1 Senaste lydelse 1997:340. 1 Lagen omtryckt 1992:1148. 2 Senaste lydelse 1997:341. 1 Lagen omtryckt 1987:128. 2 Senaste lydelse 1995:1406. 1 Senaste lydelse 1983:661. 2 Senaste lydelse 1983:661. 3 Senaste lydelse 1983:661. 1 Senaste lydelse 1994:1044. 1 Senaste lydelse 1983:663. 2 Senaste lydelse 1983:663. 3 Senaste lydelse 1983:663. 4 Senaste lydelse 1983:663. 1 Senaste lydelse 1991:653. 1 Senaste lydelse 1987:143. 2 Senaste lydelse 1982:486. 1 Lagen omtryckt 1993:553. 2 Senaste lydelse 1997:1241. 1 Senaste lydelse 1997:451. 2 Senaste lydelse 1994:1909. 1 Senaste lydelse 1990:1134. 1 Lagen omtryckt 1983:463. 1 Senaste lydelse 1997:491. 1 Senaste lydelse 1991:652. 1 Lagen omtryckt 1992:1536. 1 Lagen omtryckt 1995:617. 1 Senaste lydelse 1987:164. 2 Senaste lydelse 1987:164. 3 Senaste lydelse 1993:689. 4 Senaste lydelse 1991:870. 1 Lagen omtryckt 1992:948. 1 Lagen omtryckt 1992:1769. 2 Senaste lydelse 1995:1197. 3 Senaste lydelse 1995:1197. 4 Senaste lydelse 1995:1197. 5 Senaste lydelse 1995:1197. 6 Senaste lydelse 1995:1197. 7 Senaste lydelse 1996:1315. 8 Senaste lydelse 1995:1197. 9 Senaste lydelse 1995:1197. 10 Senaste lydelse 1995:1197. 1 Senaste lydelse 1994:1819. 1 Senaste lydelse 1992:1546. 2 Senaste lydelse 1992:1546. 3 Senaste lydelse 1991:1706. 1 Senaste lydelse 1993:1626. 1 Senaste lydelse 1997:302. 1 Senaste lydelse 1991:1891. 2 Senaste lydelse 1993:690. 3 Senaste lydelse 1993:690. 1 Senaste lydelse 1993:1323. 2 Senaste lydelse 1997:644. 1 Senaste lydelse 1994:327. 1 Senaste lydelse 1997:858. Prop. 1997/98:90 4 1