Post 6072 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:150 ·
Hämta Doc ·
1998 års ekonomiska vårproposition
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 150/9
Bilaga 1
Svensk ekonomi
.
Innehållsförteckning
1 Inledning 7
1.1 Tillväxtutsikter för den svenska ekonomin 7
1.2 Utvecklingen inom olika områden 9
2 Internationell utveckling 14
2.1 Asienkrisen och dess inverkan på prognosen 14
2.2 Utsikterna för den globala ekonomin 15
2.2.1 Utvecklingen i Förenta staterna 15
2.2.2 Utvecklingen i Japan och vissa asiatiska
tillväxtekonomier 16
2.2.3 Utvecklingen i EU 16
2.2.4 Utvecklingen i Norden och Östersjöområdet 18
3 Kapitalmarknaderna 20
3.1 Utvecklingen i omvärlden 20
3.2 Utvecklingen i Sverige 21
4 Utrikeshandeln 24
4.1 Varuhandeln 24
4.2 Bytesbalansen 26
5 Näringslivets produktion 27
5.1 Industrin 27
5.2 Byggnadsverksamhet 29
6 Arbetsmarknad 30
7 Löner 35
8 Inflation 38
9 Hushållens ekonomi och privat konsumtion 41
9.1 Hushållens inkomster 41
9.2 Privat konsumtion 42
10 Investeringar 44
10.1 Näringslivets investeringar 44
10.2 Bostäder 45
10.3 Lagerinvesteringar 46
11 Den offentliga sektorn 47
11.1 Den konsoliderade offentliga sektorn 47
11.2 Den statliga sektorn 49
11.3 Allmänna pensionsfonden 50
11.4 Den kommunala sektorn 51
Appendix Känslighetsanalys av de offentliga finanserna 53
Tabeller
1.1 Prognosförutsättningar 9
1.2 Nyckeltal 9
1.3 Försörjningsbalans 11
1.4 Finansiellt sparande 11
1.5 De offentliga finanserna 12
2.1 BNP-tillväxt per region 14
2.2 BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet 18
3.1 Betalningsbalansen 22
3.2 Ränte- och valutaantaganden 23
4.1 Svensk export till olika regioner 1997 24
4.2 Export och import av varor 25
4.3 Bytesbalansen 26
5.1 Näringslivets produktion 27
5.2 Nyckeltal för industrin 28
5.3 Byggnadsverksamhet 29
6.1 Arbetsmarknad 30
6.2 Sysselsättning i olika branscher 31
6.3 Konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärder 32
7.1 Timlöner 35
7.2 Arbetskraftskostnad per anställd i näringslivet
enligt OECD 36
8.1 Konsumentprisutveckling 38
9.1 Hushållens disponibla inkomster, konsumtion
och sparande 41
10.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren 44
10.2 Övriga näringslivets investeringar 45
11.1 Justering av den offentliga sektorns finansiella
sparande till ENS-definition 47
11.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande 48
11.3 Statens finansiella sparande, lånebehov
och statsskuld 50
11.4 Kommunsektorns finanser 51
11.5 Delsektorernas konsumtion och
transfereringsutgifter 52
A11.1 Förändring av BNP-gap och finansiellt sparande 53
A11.2 Beräknad förändring av finansiellt sparande i
förhållande till förändring i BNP 53
A11.3 Konjunkturavmattning 54
A11.4 Sämre lönebildning 55
Diagram
1.1 BNP-utveckling 7
1.2 Bidrag till BNP-tillväxt 11
2.1 BNP-tillväxt i Förenta staterna, Japan och EU 14
2.2 Valuta- och aktiekursutveckling i Asien 15
2.3 Konsumentprisutveckling 16
2.4 Underskott i de offentliga finanserna 17
2.5 Företagens och hushållens förtroende i EU 17
2.6 Real BNP-tillväxt i Östersjöområdet 19
3.1 10-årsräntor i USA och Tyskland 20
3.2 Europeiska korträntor (3 mån) 21
3.3 Kronindex 21
3.4 Ränteutvecklingen i Sverige 22
4.1 Export-, världsmarknads- och
marknadsandelstillväxt för bearbetade varor 25
5.1 Industrins arbetskostnad per producerad enhet
i Sverige relativt 14 OECD-länder 28
5.2 Industrins bruttoöverskottsandel 28
6.1 Antal nyanmälda lediga platser och
antal sysselsatta 31
6.2 Sysselsatta och arbetskraftsutbud 33
6.3 Öppet arbetslösa och personer i konjunktur-
beroende arbetsmarknadspolitiska åtgärder 33
6.4 Befolkningen i arbetsför ålder uppdelad
på grupper 33
7.1 Timlöneutveckling i ekonomin som helhet 36
8.1 Konsumentprisutveckling enligt KPI 39
9.1 Privat konsumtion och disponibel inkomst
per invånare 42
9.2 Hushållens netto- och förmögenhetssparkvot 43
10.1 Investeringar som andel av BNP 44
10.2 Antal outhyrda respektive påbörjade lägenheter 46
11.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 47
11.2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter 49
11.3 Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld och
nettoskuld 49
11.4 Kommunsektorns bruttoproduktion
och konsumtion 52
Svensk ekonomi
Förord
I denna bilaga till 1998 års ekonomiska vårproposition
görs en bedömning av den internationella och den
svenska ekonomins utveckling t.o.m. 2001.
Bedömningen av den internationella utvecklingen
grundar sig till stora delar på prognoser gjorda av
Finansdepartementets internationella avdelning. Be-
skrivningen av den svenska ekonomin baseras främst
på underlag från Statistiska centralbyrån och den
prognos som Konjunkturinstitutet publicerade den
25 mars 1998. Ansvaret för bedömningarna åvilar dock
helt Finansdepartementets ekonomiska avdelning.
Beräkningar för åren 1999 till 2001 har gjorts med
stöd av Konjunkturinstitutets modeller KOSMOS och
FIMO och är betingade av att ett antal förutsättningar
är uppfyllda.
Ansvarig för bilagan är departementsrådet Mats
Dillén. Beräkningarna baseras på information t.o.m.
den 8 april 1998.
1 Inledning
1.1 Tillväxtutsikter för den svenska
ekonomin
Det andra halvåret 1997 markerar en tydlig vändpunkt
för såväl tillväxten som för den öppna arbetslösheten.
För helåret 1997 blev tillväxten, enligt de preliminära
nationalräkenskaperna, något lägre än beräknat i
budgetpropositionen för 1998, vilket till viss del kan
förklaras av att den offentliga konsumtionen föll
kraftigare än förväntat. Aktivitetsnivån i ekonomin
ökade gradvis under loppet av 1997 och var i slutet av
året mycket hög (se diagram 1.1). Under 1998
förväntas, bl.a. till följd av att Asienkrisen leder till en
svagare exporttillväxt, en viss avmattning av
tillväxten. Under förutsättning att löneutvecklingen
blir i enlighet med den som anges av arbets-
marknadens parter bedöms den svenska ekonomin
ändå utvecklas så pass starkt att tillväxten 1998 och
1999 blir ca 3 % per år. Tillväxtens sammansättning
förändras jämfört med de senaste två åren. Den in-
hemska efterfrågan kommer att ge stora bidrag till
tillväxten. Nettoexporten, som under recessions- och
budgetkonsolideringsåren har varit tillväxtmotor i den
svenska ekonomin, kommer under tidsperioden fram
till 2001 att stå för en avsevärt mindre andel av
tillväxten. Den samlade efterfrågan riktas därför i
högre grad än tidigare mot arbetsintensiv verksamhet,
vilket i sin tur bidrar till en bättre sysselsättnings-
utveckling.
Den internationella konjunkturen fortsätter att ut-
vecklas väl, även om Asienkrisen väntas dämpa till-
växten något i år. De första tecknen på en annalkande
kris i delar av Asien visade sig förra sommaren och
beaktades i viss mån redan i budgetpropositionen för
1998. Sedan dess har emellertid krisen fördjupats. Vad
som idag framstår som den tydligaste effekten av
Asienkrisen är att det globala inflationstrycket har
minskat. Därmed är det naturligt att penningpolitiken i
Förenta staterna och i Europa blir något lättare än vad
som annars skulle ha varit fallet. I de asiatiska
länderna som direkt drabbats av den finansiella
turbulensen, bl.a. Sydkorea, Indonesien och Thailand,
väntas BNP stagnera eller falla. Konjunktur-
utvecklingen i Förenta staterna är fortsatt stark även
om tillväxten under de kommande åren inte blir lika
hög som under 1997. Tillväxtutsikterna i Europa är
överlag ljusa, bl.a. som en följd av den höga
dollarkursen och en förhållandevis lätt penningpolitik
samtidigt som effekten av Asienkrisen på tillväxten
bedöms bli relativt liten. Även de nordiska
ekonomierna, som är viktiga exportmarknader för
Sverige, växer mycket snabbt.
Den kapitalflykt som skett från de drabbade asia-
tiska länderna till ”säkra” marknader i Europa och
Förenta staterna har tillsammans med förväntningar
om lägre framtida inflation resulterat i mycket låga
räntenivåer i OECD-området. Ett uttryck för detta är att
den tyska 10-årsräntan, liksom den svenska, för
närvarande ligger på lägre nivåer än vad som har re-
gistrerats under de senaste 35 åren. Kronan för-
svagades under hösten, men har under den senaste
tiden stärkts.
Under 1997 ökade exporten av varor och tjänster
med hela 12,8 % , vilket vid en historisk jämförelse är
en mycket hög ökningstakt. I år väntas exporttill-
växten, bl.a. till följd av Asienkrisen, mattas av be-
tydligt och under loppet av året förutses endast en
blygsam uppgång. Tudelningen av den svenska eko-
nomin i en mycket expansiv exportsektor och en
dämpad hemmasektor avtog förra året och den ut-
vecklingen fortsätter framöver. Den privata konsum-
tionen stimuleras av att hushållen kan förvänta sig en
god utveckling av de disponibla inkomsterna efter tre
år av fallande reala inkomster samtidigt som räntorna
är låga och tillgångspriserna, och därmed hushållens
förmögenheter, är förhållandevis höga. Det låga
ränteläget och den goda konjunkturutvecklingen
bidrar till ett gynnsamt investeringsklimat och inves-
teringarna väntas stiga relativt kraftigt framöver.
Arbetsmarknadsläget förbättrades under andra
halvåret 1997. Under denna period föll den öppna
arbetslösheten mycket kraftigt och i slutet av året var
nivån drygt 1,5 procentenhet lägre än ett år tidigare.
Den snabba nedgången beror på en ökad privat
sysselsättning, högt deltagande i kunskapslyftet och
att tillfällig avgångsersättning till personer mellan 60-
64 år reducerade arbetsutbudet. Den senaste tiden har
inkommande statistik visat att sysselsättningen ökar
och det finns flera indikatorer som tyder på att
sysselsättningen kommer att fortsätta öka framöver.
Den nedgång som väntas i arbetslösheten under
kommande år bedöms i högre grad genereras av ökad
sysselsättning än vad som var fallet under 1997. Det
resurstillskott till kommunerna som föreslås i denna
proposition tillsammans med den tidigare beslutade
höjningen av statsbidragen förbättrar
sysselsättningsläget i kommunerna. Därmed kan 1997
års negativa utveckling i kommunerna brytas och
vändas till en sysselsättningsuppgång.
I slutet av år 2000 beräknas den öppna arbetslös-
heten uppgå till 4 %. För att detta skall vara möjligt
måste tillväxten fram till dess vara hög. På några om-
råden är dock osäkerheten särskilt stor:
Det första området är storleken på kommande års
löneökningar. De avtal som hittills har träffats har
resulterat i avtalsmässiga löneökningar, som ligger på
en lägre nivå än vad många bedömare tidigare för-
väntat sig. Föreliggande prognos baseras på förut-
sättningen att löneglidningen, inom de områden där
avtal har tecknats, blir så stor som parterna själva har
angivit. På de områden där avtal ännu inte är klara,
antas de totala löneökningarna (dvs. inklusive
löneglidning) bli lika stora som på de områden där
avtal tecknats inklusive den av parterna angivna lö-
neglidningen. Under dessa omständigheter begränsas
de genomsnittliga löneökningarna till ca 3 % per år.
Detta skapar förutsättningar för en expansiv penning-
politik och en stark sysselsättningstillväxt.
Det andra området med stor osäkerhet är utveck-
lingen av den internationella konjunkturen och effek-
ten på världsekonomin av Asienkrisen. Prognosen
vilar på bedömningen att de reala återverkningarna av
Asienkrisen i Europa och Förenta staterna blir relativt
begränsade vad avser den ekonomiska utvecklingen
1999 och framåt samt att den japanska ekonomin
gradvis återhämtar sig. I de drabbade asiatiska
länderna antas de försvagade valutorna leda till en
kraftig exportuppgång så att länderna kan vända den
negativa tillväxttrenden redan nästa år.
Utgångspunkten för prognosen är således att Asien-
krisen innebär en lägre produktionsnivå i världen i
slutet av 1998, men att tillväxtförloppet därefter i
huvudsak är opåverkat av Asienkrisen.
Den snabbt fallande arbetslösheten under 1997 har
överraskat många konjunkturbedömare och be-
dömningarna av vad som är den mest sannolika ut-
vecklingen under kommande år måste göras i ljuset av
1997 års utveckling. Föreliggande prognos bygger på
antagandet att utbildningssatsningen även framöver
riktas till personer som annars skulle vara öppet
arbetslösa. Ytterligare en osäkerhetsfaktor är i vilken
utsträckning de grupper som idag står utanför ar-
betskraften träder in när sysselsättningsläget, och
därmed sannolikheten att få jobb, förbättras. Blir in-
trädet i arbetskraften högre än beräknat i prognosen
blir det svårare att uppnå arbetslöshetsmålet.
De offentliga finanserna visar överskott varje år
under prognosperioden efter beaktande av de förslag
som lämnas i denna proposition. Därmed minskar den
offentliga sektorns skuldsättning. Den offentliga
sektorns bruttoskuld som andel av BNP, definierad
enligt de s.k. Maastrichtkriterierna, sjunker från 76,9 %
1997 till 62,9 % år 2001.
1.2 Utvecklingen inom olika områden
Den mest turbulenta fasen av Asienkrisen förefaller
vara över även om situationen i vissa länder, exem-
pelvis Indonesien, fortfarande kan förvärras. För
innevarande år antas tillväxten falla i Asien som helhet
och bli mycket svag i de hårdast drabbade asiatiska
länderna, dvs. Thailand, Sydkorea, Filippinerna,
Indonesien och Malaysia. Den lägre tillväxten och de
förändrade konkurrensförhållanden, som följer av de
kraftiga deprecieringarna av de drabbade ländernas
valutor, försämrar tillväxtförutsättningarna för övriga
världen. En viktig konsekvens av de försvagade
asiatiska valutorna är att inflationstrycket i resten av
världen lättar. Därmed kan de negativa tillväxtim-
pulserna motverkas av en mindre stram penningpoli-
tik.
TABELL 1.1 PROGNOSFÖRUTSÄTTNINGAR
ÅRLIG
PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
1996
1997
1998
1999
2000
2001
BNP-tillväxt,
OECD (16)
2,4
2,8
2,3
2,4
2,6
2,3
Konsumentpri
s-
ökning, OECD
(16)
2,2
2,0
1,7
2,0
2,0
2,0
Timlön,
kostnad
6,1
4,5
3,1
3,0
3,0
3,0
Dollarkurs
(SEK)1
6,7
7,6
7,9
7,6
7,5
7,5
TCW-index1
116,
0
120,
5
120,
2
119,
5
118,
5
118,
0
Tysk
långränta2
6,2
5,7
5,2
5,5
5,6
5,6
Svensk
långränta2
8,1
6,6
5,7
5,8
5,8
5,8
Svensk
kortränta3
5,8
4,3
4,6
4,6
4,6
4,6
1 Årsgenomsnitt.
2 10-års statsobligation, årsgenomsnitt.
3 6-månaders statsskuldväxel, årsgenomsnitt.
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Att Asienkrisens negativa tillväxteffekter mildras av
en lättare penningpolitik är mest tydligt i Förenta sta-
terna. Den amerikanska ekonomin har haft ihållande
högkonjunktur sedan 1992. Arbetslösheten har sedan
dess fallit från knappt 8 % av arbetskraften till 4,6 % i
februari i år. Samtidigt har det tillkommit ca 15 miljoner
nya arbetstillfällen. För helåret 1997 ökade BNP med
hela 3,7 %. Den risk för stigande inflation, som många
såg för ett år sedan, har emellertid inte realiserats.
Detta kan bero på att hårdare internationell
konkurrens, ny teknologi och högre produktivitet har
resulterat i att den amerikanska ekonomins
inflationsbenägenhet har minskat. Det är dock
osannolikt att tillväxten och arbetslösheten kan
fortsätta att utvecklas på samma sätt som under 1997
utan att priser och löner accelererar. Asienkrisens
tillväxtdämpande effekter tillsammans med dollarns
appreciering mot såväl övriga OECD-länders valutor
som mot valutorna i de drabbade asiatiska länderna
förutses leda till en viss nedväxling av den
amerikanska ekonomins tillväxttakt. Den kritiska
frågan är om den dämpning av tillväxten som väntas i
Förenta staterna är tillräcklig för att förhindra
överhettning på den amerikanska arbetsmarknaden.
Den amerikanska styrräntan antas ligga oförändrad
under prognosperioden.
Tillväxten i den japanska ekonomin blev avsevärt
lägre 1997 än vad som förutsågs i budgetpropositio-
nen och för 1998 har tillväxten nedreviderats kraftigt.
De japanska svårigheterna beror inte endast på
spridningseffekter från de länder som direkt har
drabbats av Asienkrisen utan också på problemen i
den finansiella sektorn. De åtgärder som vidtagits för
att omstrukturera den finansiella sektorn, tillsammans
med att effekterna av Asienkrisen bedöms klinga av,
förutses leda till en tydlig återhämtning från och med
1999. Risken för en sämre utveckling är dock påtaglig.
TABELL 1.2 NYCKELTAL
1996
1997
1998
1999
2000
2001
KPI, dec. - dec.
0,1
1,9
0,6
1,5
2,0
2,0
NPI, dec. - dec.
-
1,0
-
0,9
-
0,5
0,9
-
-
Disponibel
inkomst1
-
0,7
-
1,7
2,5
2,9
3,7
3,1
Sparkvot (nivå)
4,4
0,8
0,9
1,3
2,9
4,0
Industriproduktio
n1
2,1
5,4
5,5
4,9
4,6
2,8
Relativ enhets-
arbetskostnad1
14,
3
-
4,9
-
2,2
0,4
-
-
Sysselsättning2
-
0,6
-
1,0
1,0
1,5
2,0
1,1
Öppen
arbetslöshet3
8,1
8,0
6,7
5,7
4,4
4,0
Arbetsmarknads-
politiska
åtgärder3
4,5
4,3
4,2
4,0
3,9
3,5
Handelsbalans4
125
138
155
168
188
201
Bytesbalans5
2,6
2,7
3,5
3,9
4,0
4,3
1 Årlig procentuell förändring.
2 Antal personer. Årlig procentuell förändring.
3 Andel av arbetskraften.
4 Miljarder kronor.
5 Procent av BNP.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Inom EU-området är Storbritannien det land som ligger
längst framme i konjunkturcykeln och tillväxten
förväntas därför mattas av från 3,3 % år 1997 till drygt
2 % 1998 och 1999. Irland, Spanien, Nederländerna
och Belgien är för närvarande inne i en stark
tillväxtfas. I Tyskland hölls tillväxten uppe under 1997
av en stark nettoexport, medan hemmamarknaden var
svag. I såväl Frankrike som Italien stärktes den
inhemska efterfrågan föregående år. Den generella
bilden är att EU-området som helhet är i början av en
konjunkturuppgång som förväntas sträcka sig över
1999. De expansiva effekterna av en lätt penningpolitik
och försvagade valutor, med Storbritannien som ett
viktigt undantag, har ännu inte fått fullt genomslag på
den samlade efterfrågan. Den mycket strama
finanspolitik, som bedrivits inom EU-området, väntas
bli mindre restriktiv, vilket bör understödja en
uppgång i den privata konsumtionen.
Därtill torde den allmänna räntenedgången sti-
mulera investeringarna. I Danmark, Norge och Finland
är aktivitetsnivån för närvarande mycket hög. I
Danmark och Norge finns också risk för överhettning.
I prognosen har antagits att ett stort antal länder
kommer att deltaga i den monetära unionen redan från
starten 1999. Penningpolitiken i deltagarländerna
kommer att anpassas så att övergången till den
monetära unionen blir smidig. För Tysklands del har
förutsatts att styrräntan höjs ca 0,5 procentenheter
under 1998, samtidigt som Spanien och Italien sänker
sina styrräntor. Även långa räntor förutsätts stiga
något. Från och med nästa år övergår rätten att fatta
penningpolitiska beslut från de nationella
centralbankerna till den gemensamma centralbanken
(ECB). Penningpolitiken liksom långränteutvecklingen
kommer i framtiden att avspegla konjunkturläget och
inflationsutvecklingen i hela EMU-området. Mot
bakgrund av de allmänt ljusa konjunkturutsikterna
förutsätts att såväl de korta som de långa räntorna
stiger med ca en halv procentenhet under 1999.
Sammantaget bedöms den internationella kon-
junkturutvecklingen leda till en tydlig avmattning i
världsmarknadstillväxten för svenska exportvaror
innevarande år. Den viktigaste anledningen är Asien-
krisens negativa effekter på det globala efterfråge-
läget. Under 1999 och 2000 ökar världsmarknads-
tillväxten i takt med att konjunkturläget i Europa
förstärks och de asiatiska ekonomierna återhämtar sig.
De långa svenska räntorna antas påverkas av den
allmänna ränteuppgång, som förväntas i EU-området.
Den mycket goda utvecklingen av den svenska
ekonomin, som tecknas i prognosen, med låg inflation,
måttliga löneökningar och starka offentliga finanser
föranleder emellertid en successiv nedjustering av
långräntemarginalen mot tyska obligationer. I slutet av
1999 antas skillnaden i ränta mellan en 10-årig svensk
statsobligationer och en motsvarande tysk uppgå till
0,2 procentenheter. Mot denna bakgrund antas också
Riksbankens viktigaste styrränta – den sk reporäntan
– vara oförändrad fram t.o.m. 2001. Kronan antas
apprecieras något så att TCW-index når värdet 118 i
slutet av år 2000, varefter kronans värde antas vara
konstant enligt detta index. Osäkerheten i denna
bedömning är dock mycket stor.
En post som är svår att prognostisera är utveck-
lingen av lönerna. Givet de utgångspunkter som an-
gavs ovan beräknas lönerna stiga med ca 3 % per år
under hela kalkylperioden. Den kanske mest kritiska
punkten i löneprognosen är storleken på löneglid-
ningen. Nya avtalskonstruktioner med större utrymme
för lokal lönefördelning, låg inflation och låga
inflationsförväntningar, tillsammans med en växande
insikt hos arbetsmarknadens parter om att höga
löneökningar slår tillbaka på sysselsättningen, är
faktorer som bör verka för att löneglidningen blir
mindre i framtiden.
Den genomsnittliga inflationen låg strax under 1%
både 1996 och 1997. Tillfälliga faktorer, som
apprecieringen av den svenska kronan under 1996 och
räntenedgången under båda åren, höll temporärt
tillbaka inflationen mätt med konsumentprisindex
(KPI). Under loppet av förra året steg inflationen och
inflationstakten var 1,9 % i december. I budget-
propositionen gjordes bedömningen att konsument-
prisindex skulle stiga med ca 1,5 % under loppet av
1998. Under inledningen av 1998 föll emellertid in-
flationen. De viktigaste orsakerna bakom nedgången
är främst att Asienkrisen och fallande oljepriser har
dämpat importprisutvecklingen samt att hyrorna, som
väger tungt i KPI, ökade i mycket begränsad
omfattning vid den senaste hyresregleringen. I ljuset
av den prisstatistik som inkommit hittills i år, den
hårda internationella prispressen, och mot bakgrund
av de låga löneökningar som förutsätts i prognosen
och sänkt tobaksskatt beräknas konsumentprisindex
öka med drygt 0,5 % under loppet av innevarande år
och med 1,5 % under loppet av nästa år. År 2000 och
2001 antas att inflationen sammanfaller med
Riksbankens mål, dvs. 2 %.
År 1997 var ett mycket bra exportår. Den svenska
exporten av varor och tjänster ökade med hela 12,8 %
enligt nationalräkenskaperna. Den goda in-
ternationella utvecklingen och stora exportframgångar
inom vissa branscher är viktiga förklaringar till
exportutfallet. Exempelvis bidrog teleproduktindustrin,
som står för 12 % av varuexporten, med drygt en
tredjedel av den totala volymökningen under året. I år
väntas exportutvecklingen bli svagare än under
föregående år och tillväxttakten beräknas sjunka till
6,3 %. Bakom denna nedgång i årsgenomsnittet för
exporten ligger en mycket kraftig avmattning under
loppet av året. Avmattningen beror på att
världsmarknadstillväxten går ner till historiskt sett
normala nivåer, bl.a. på grund av Asienkrisen. Från
och med nästa år förutsätts att dessa negativa effekter
har avklingat och att exporttillväxten återigen kan öka,
därtill understödd av en god internationell tillväxt och
ett gynnsamt kostnads- och vinstläge i den svenska
exportindustrin.
Importen steg med 11,7 % förra året, vilket var en
mycket kraftig uppgång i förhållande till 1996 då
importen ökade med 3,7 %. Den höga importtillväxten
1997 förklaras dels av att exporten växte snabbt och
att efterfrågan i övrigt riktades mot produkter med
högt importinnehåll, exempelvis maskininvesteringar
och varaktiga konsumtionsvaror. Varuimporten
dämpas i år, främst på grund av att exporttillväxten
avtar betydlig. Även tjänsteimporten utvecklas
troligen något svagare i år jämfört med föregående år.
TABELL 1.3 FÖRSÖRJNINGSBALANS
MILJARD
ER
KRONOR
ÅRLIG PROCENTUELL FÖRÄNDRING
1997
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Privat konsumtion
923
0,8
1,3
2,0
2,3
2,5
2,2
2,0
Offentlig konsumtion
449
-0,9
-0,2
-2,1
1,3
0,6
0,7
1,0
Stat
134
-2,1
-0,6
-5,0
2,5
0,5
0,5
0,5
Kommun
315
-0,4
0,0
-0,7
0,8
0,6
0,9
1,2
Bruttoinvesteringar
238
12,4
3,7
-4,8
7,2
7,6
7,0
5,7
Näringsliv exkl.
bostäder
184
27,7
4,7
-0,1
7,8
6,1
4,9
2,7
Bostäder
24
-23,5
13,1
-25,7
8,8
23,5
25,0
25,0
Myndigheter
31
-5,7
-8,0
-9,4
2,8
4,0
2,2
2,3
Lagerinvesteringar
7
0,5
-1,1
0,7
0,0
0,0
0,0
0,0
Export
761
12,9
6,1
12,8
6,3
6,7
7,0
5,4
Import
639
10,2
3,7
11,7
6,9
7,0
6,2
5,8
BNP
1739
3,9
1,3
1,8
3,0
3,1
3,4
2,6
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under de senaste fem åren har nettoexporten varit
tillväxtmotorn i den svenska ekonomin. Från och med i
år väntas en tydlig växling där tillväxtbidraget från
nettoexporten sjunker och inhemsk efterfrågan, ledd
av en stark investeringstillväxt och växande privat
konsumtion, tar vid som de viktigaste tillväxtskapande
BNP-komponenterna (se diagam 1.2).
Exporten och importen växer i stort sett samma takt
mellan 1998 och 2001. Eftersom exporten 1997 ligger på
en nivå som är ca 140 miljarder kronor högre än
importnivån, växer skillnaden mellan exporten och
importen över tiden, dvs handelsbalansöverskottet
blir allt större och väntas uppgå till ca 200 miljarder
kronor år 2001. Till följd av detta ökar även
överskotten i bytesbalansen från 2,7 %, som andel av
BNP 1997, till 4,0 % år 2001. Under 4-årsperioden 1998
till 2001 bidrar överskotten i bytesbalansen till en
amortering av Sveriges utlandsskuld med ca
300 miljarder kronor. I den offentliga sektorn och
hushållssektorn ökar de finansiella överskotten under
prognosperioden. Även företagen bidrar med ett
positivt finansiellt sparande (se tabell 1.4)
TABELL 1.4 FINANSIELLT SPARANDE
PROCENT AV BNP
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Bruttosparande
17,
3
16,
9
17,
9
18,
9
19,
6
20,
3
Realt sparande
14,
6
14,
1
14,
5
15,
1
15,
6
16,
0
Fasta
investeringar
14,
8
13,
7
14,
1
14,
7
15,
2
15,
7
Lagerinvesterin
gar
-
0,2
0,4
0,4
0,4
0,4
0,4
Finansiellt
sparande
2,7
2,8
3,3
3,7
4,0
4,3
Offentlig
sektor1
-
2,1
-
1,1
1,6
0,8
1,5
2,0
Hushåll1
3,4
1,4
1,3
1,4
1,9
2,3
Företag
1,4
2,6
0,4
1,5
0,5
-
0,1
1 Efter beräkningsteknisk överföring till hushåll av överskott utöver
de målsatta åren 2000 och 2001.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Trots sjunkande disponibelinkomster ökade den pri-
vata konsumtionen med 2 % år 1997. Den mycket
svaga tillväxten av disponibelinkomsterna, som följt i
spåren av budgetkonsolideringen, vänds under de
kommande åren och möjliggör såväl en ökning av den
privata konsumtionen med mellan 2 och 2,5 % per år
som en stigande sparkvot. Den konsumtionstillväxt
som väntas under femårsperioden är nästan i paritet
med den uppgång som ägde rum i samband med
kreditmarknadsavregleringen under 1980-talet.
Skillnaderna är emellertid slående. Under 1980-talet var
konsumtionsuppgången i stor utsträckning
lånefinansierad. Den ökning av den privata
konsumtionen som ligger i prognosen kan ske utan att
sparkvoten faller. Trots låga nominella löneökningar är
det möjligt med en god utveckling av de reala
disponibelinkomsterna. Förklaringen ligger i att den
stigande sysselsättningen ökar hushållens inkomster
och att reallönerna stiger som en följd av den låga
inflationen.
År 1997 föll bruttoinvesteringarna med 4,8 %.
Nedgången var dels en reaktion på konjunktur-
avmattningen under 1996, dels hänförlig till att statliga
infrastrukturprojekt försenats. Den ekonomiska
utveckling, som förutses i prognosen, med låga räntor,
hög tillväxt, god lönsamhet och god konkurrenskraft i
näringslivet tillsammans med de bedömningar som
görs i olika enkäter talar för en stark
investeringstillväxt under de kommande åren. Ett
osäkerhetsmoment utgör dock Asienkrisens effekter
på industriinvesteringarna. Det finns därför en risk att
industrin inväntar ytterligare information och senare-
lägger sina investeringsplaner. Efter flera år av
fallande bostadsinvesteringar väntas dessa öka under
kommande år. Nivån i utgångsläget är dock mycket låg
och trots en hög procentuell tillväxttakt är det först år
2001 som investeringsvolymerna motsvarar en nivå
som bedöms vara en långsiktig jämviktsnivå.
Betydande statliga program för ekologiskt hållbara
investeringar och för energiomställning bidrar också
till den stigande investeringsaktiviteten.
Den statliga konsumtionen i fasta priser minskade
förra året med 5 %. Därmed har konsumtionsnivån
gått ned tre år i rad med sammanlagt ca 7,5 %. Mot
denna bakgrund väntas en återhämtning ske under
prognosperioden. Konsumtionen antas därför stiga
med 2,5 % i år och med ca 0,5 % nästa år. Under åren
2000 och 2001 har en ökning på 0,5 % respektive 0,5 %
lagts in i kalkylerna.
Den kommunala konsumtionen minskade enligt
det preliminära utfallet för 1997 med 0,7 %. Mot
bakgrund av tidigare beslutade och aviserade tillskott,
samt de nya tillskott som föreslås i denna proposition,
bedöms den kommunala konsumtionen åter öka under
de närmaste åren. Den kommunala konsumtionen
påverkas även av huvudmannskapsförändringar och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den kommunala
konsumtionen beräknas öka med i genomsnitt ca
0,9 % per år under åren 1998 till 2001.
Under loppet av 1997 ljusnade läget på arbets-
marknaden. Den öppna arbetslösheten föll kraftigt
och sysselsättningen vände svagt uppåt. Givet de
förutsättningar som denna prognos bygger på – låga
löneökningar, god internationell tillväxt och att ut-
bildningssatsningen ger avsedd effekt – kan den
öppna arbetslösheten minska till 4 % i slutet av år
2000.
Sysselsättningstrenden pekar nu uppåt. Antalet
nyanmälda lediga platser, AMS enkätundersökningar
och den starka tillväxten under andra halvåret 1997 är
alla viktiga indikatorer på att sysselsättningen kommer
att öka. Den senaste arbetskraftsundersökningen
(AKU) från SCB visar att en uppgång redan har
inletts; sysselsättningen under den senaste 3-
månadersperioden (december, januari och februari)
ligger över motsvarande period ett år tidigare. Det
förhållande att tillväxten framöver i högre grad drivs
av inhemsk efterfrågan gör att efterfrågan i större
utsträckning än tidigare riktas mot arbetsintensiva
verksamheter. Den förändrade sammansättningen
innebär också att det är rimligt att anta att
produktivitetstillväxten blir lägre än tidigare. En viktig
bidragande orsak till en bättre sysselsättningsut-
veckling är att ett antal år av fallande offentliga kon-
sumtion bryts och vänds till en uppgång. Tillväxten
under de senaste åren drevs av en stark nettoexport,
vilket inte resulterade i så många nya arbetstillfällen
utan i stället i hög produktivitetstillväxt. Det bör dock
understrykas att om den sysselsättningstillväxt som
ligger i prognosen skall bli verklighet, så får inte de
totala löneökningarna bli högre än de 3 % per år som
förutsätts i denna prognos.
TABELL 1.5 DE OFFENTLIGA FINANSERNA
PROCENT AV BNP
1997
1998
1999
2000
2001
Inkomster
62,
8
62,
5
60,
8
60,
1
59,
7
Utgifter
63,
9
61,
0
60,
0
57,
7
56,
1
Finansiellt sparande
före överföring
-1,1
1,6
0,8
2,3
3,5
Beräkningsteknisk
överföring
-0,8
-1,5
Finansiellt sparande
efter överföring
-1,1
1,6
0,8
1,5
2,0
Konsoliderad
bruttoskuld
efter överföring
76,
9
74,
3
71,
0
66,
8
62,
9
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
De offentliga finanserna fortsatte att stärkas under
1997. Den offentliga sektorns finansiella sparande
visade ett underskott på 1,1 % av BNP enligt national-
räkenskapernas redovisning. Mätt enligt de
redovisningsprinciper som tillämpas inom EU uppgick
underskottet till 0,8 %. Så sent som 1994 motsvarade
underskottet 10,3 %. I år väntas ett överskott i det
finansiella sparandet på 1,6 %. Därav beror
0,8 procentenheter på att en överföring av AP-
fondens fastigheter till bolagsform tillgodoräknas det
finansiella sparandet i nationalräkenskaperna. För
1999 beräknas överskottet till 0,8 %, vilket är samma
nivå som 1998 när effekten av bolagiseringen av AP-
fondens fastigheter exkluderas.
Riksdagen har i enlighet med förslag från rege-
ringen lagt fast att det offentliga finansiella sparandet
skall uppgå till 2 % av BNP i genomsnitt över kon-
junkturcykeln. Anpassningen ska ske successivt via
ett överskott på 1,5 % år 2000 och 2,0 % år 2001.
Dessa mål beräknas att överträffas med 16,5 miljarder
år 2000 och med 32 miljarder kronor år 2001.
Överskotten utöver de budgetpolitiska målen har
beräkningstekniskt tillförts hushållssektorn vid
beräkningen av hushållens konsumtion och sparande.
I tabell 1.5 redovisas den offentliga sektorns
finansiella sparande såväl före som efter den beräk-
ningstekniska överföringen till hushållssektorn.
De växande finansiella överskotten medför att den
offentliga sektorns skulder kan amorteras under pro-
gnosperioden. Statsskulden beräknas, vid de målsatta
överskotten år 2000 och 2001, minska med ca 63
miljarder kronor från 1997 till 2001 och den konso-
liderade bruttoskulden går ned från 76,9 % av BNP
1997 till 62,9 % år 2001.
I ett appendix till kapitel 11 presenteras två be-
räkningar av de offentliga finansernas känslighet för
tillväxt vid givna skatte- och utgiftsregler. I den första
känslighetsanalysen förutsätts en internationell kon-
junkturavmattning med allmänt ökad osäkerhet leda till
en lägre svensk tillväxt än i grundkalkylen. I detta fall
försämras det finansiella sparandet med 57 % av BNP-
skillnaden år 2001. I den andra känslighetsanalysen
fungerar lönebildningen sämre än i grundkalkylen,
vilket bl.a. ger upphov till en penningpolitisk
åtstramning. De offentliga finanserna försämras då
med 45 % av BNP-skillnaden år 2001. Att effekten blir
så pass begränsad beror bl.a. på att höga
löneökningar håller uppe de viktigaste skattebaserna,
löneinkomster och konsumtion, på kort och medellång
sikt.
I förhållande till tidigare erfarenheter liksom i för-
hållande till OECD:s och EU:s beräkningar visar dessa
känslighetsanalyser en något mindre effekt av lägre
tillväxt på de offentliga finanserna. En förklaring är att
känslighetsanalyserna avser fallet med givna skatte-
och utgiftsregler. En annan förklaring är att
känslighetsanalyserna beaktar balanskravet i den
kommunala sektorn. Detta får till följd att effekten på
kommunernas finansiella sparande begränsas. En
tredje förklaring är att inflationstakten förutses förbli
låg, vilket exkluderar fluktuationer i de offentliga
finanserna som beror på varierande inflation.
2 Internationell utveckling
Trots turbulensen på de asiatiska finansmarknaderna
växte världsekonomin i sin helhet starkt under 1997.
Den ekonomiska tillväxten i EU stärktes samtidigt som
högkonjunkturen i Nordamerika bestod. Åter-
hämtningen i den japanska ekonomin uteblev emeller-
tid och den inhemska efterfrågan stagnerade.
Effekterna av utvecklingen i Asien utgör ett stort
osäkerhetsmoment i prognosen. Asienkrisens eko-
nomiska återverkningar på världsekonomin förutses i
huvudsak begränsas till innevarande år och drabba
länderna i den asiatiska regionen hårdast. Den globala
tillväxttakten förutses sjunka med en procentenhet
jämfört med föregående år till drygt 3 % i år, medan
den väntas falla med ½ procentenhet till ca 2 ¼ % i
OECD-området. Konjunkturutvecklingen i Förenta
staterna och EU förutses inte brytas. Inom OECD
drabbas främst Japan och Sydkorea. Nästa år förutses
den globala BNP-tillväxten återigen stiga. På
medellång sikt bedöms de makroekonomiska förut-
sättningarna med förhållandevis låga räntor samt låg
och stabil inflation fortsätta att bidra till en väl fun-
gerande världsekonomi. Osäkerheten i de medel-
fristiga kalkylerna är emellertid betydande.
TABELL 2.1 BNP-TILLVÄXT PER REGION
ÅRLIG PROCENTUELL
FÖRÄNDRIING
199
7
199
8
1999
2000
2001
Världen
4,1
3,1
3,6
3,8
3,8
OECD
2,8
2,3
2,4
2,6
2,3
EU
2,6
2,7
2,9
2,9
2,4
S.k.transitionsekon
omier
1,7
2,7
3,7
4,1
4,8
Central- och
Östeuropa
2,6
3,7
4,2
4,5
5,0
Ryssland
0,4
1,4
3,0
3,5
4,5
U-länder
5,8
4,0
5,0
5,1
5,5
Afrika
3,1
4,9
5,0
5,3
5,5
Asien
6,8
4,2
5,5
5,8
6,0
Dynamiska
asiatiska1-
ekonomier
4,9
0,3
4,0
4,5
5,5
Mellan och
Sydamerika
5,0
3,3
4,4
4,7
5,0
1 Till de dynamiska asiatiska ekonomierna räknas Hongkong,
Singapore, Taiwan, Malaysia, Thailand och Filippinerna.
Källor: OECD, IMF och Finansdepartementet.
Den amerikanska ekonomin väntas växa något lång-
sammare de kommande åren, men den ekonomiska
utvecklingen väntas ändå bli god. Konjunkturen i EU
som helhet förväntas fortsätta att stärkas till följd av
bl.a. en mindre stram finanspolitik, god produktivitets-
tillväxt samt gynnsamma monetära förhållanden, dvs.
den sammantagna effekten på den samlade efterfrågan
av ränte- och växelkursutvecklingen.
Oro i den finansiella sektorn och ett lågt förtroende för
den ekonomiska politiken bidrar till fortsatt stagnation
i den japanska ekonomin 1998. Därefter väntas en
gradvis återhämtning. BNP-tillväxten förutses sjunka i
Asien som helhet och bli negativ i vissa av de
drabbade länderna. Utsikterna för Öst- och Central-
europa fortsätter att förbättras, men osäkerheten har
ökat till följd av Asienkrisen. Ryssland har särskilt
påverkats av oro på de finansiella marknaderna.
Turbulensen i Asien har också fått effekter på Latin-
amerika – särskilt Brasiliens ekonomiska läge har
försämrats och den ekonomiska politiken har stramats
åt.
Som en följd av den gynnsamma utvecklingen i
omvärlden steg världsmarknadstillväxten för svensk
export till 9,3 % 1997. Under 1998 förutses den avta till
drygt 6 %. I takt med att Asienkrisens effekter ebbar
ut antas den stiga till 7-8 % 1999-2000 och därefter
avta något.
2.1 Asienkrisen och dess inverkan på
prognosen
Asienkrisens fortsatta förlopp utgör det största
osäkerhetsmomentet i den internationella prognosen. I
första hand förutses Japan och övriga asiatiska länder
med betydande finansiella och kommersiella
kopplingar till de krisdrabbade länderna att påverkas.
Återverkningarna i vissa andra tillväxtekonomier samt
i u-länderna väntas också bli påtagliga. Effekterna på
OECD-området utanför Asien bedöms dock bli
måttliga. I prognosen antas att Asienkrisen endast ger
upphov till relativt snabbt övergående effekter på den
globala tillväxten och världshandeln och att en
uppgång i världskonjunkturen sker 1999-2000.
De hårdast drabbade asiatiska ekonomierna, dvs.
Thailand, Filippinerna, Malaysia, Indonesien och
Sydkorea står för ca 5 % av global BNP och knappt
7 % av världshandeln. En kraftigt dämpad inhemsk
efterfrågan i den asiatiska regionen, deprecieringen av
ländernas valutor samt åtföljande lägre världs-
marknadspriser väntas ge handelsrelaterade effekter
på resten av världen. Samtidigt som de asiatiska län-
dernas importtillväxt sjunker kraftigt väntas en för-
bättrad konkurrenskraft leda till att exporten från
området gradvis ökar. Förenta staterna och EU, med
en stark respektive ökande inhemsk efterfrågan, vän-
tas absorbera en stor andel av den väntade förbätt-
ringen av bytesbalansen i den asiatiska regionen.
Utvecklingen i Asien har samtidigt medfört en
dämpning av pris- och ränteutvecklingen som delvis
kompenserar de negativa effekterna av krisen genom
att den inhemska efterfrågan stimuleras och i för-
längningen även sysselsättningen. Även om inflatio-
nen minskat bedöms det inte föreligga någon risk för
deflation då tillväxten i världsekonomin är fortsatt god
och centralbankerna förväntas ta hänsyn till de
nedjusterade inflationsförväntningarna i utformningen
av penningpolitiken.
Krisens effekter på företagens och hushållens för-
troende för ekonomin är särskilt svåra att förutsäga
och utgör en betydande risk i prognosen. Asienkrisen
skulle kunna leda till att företagen skrinlägger
investeringsplaner på grund av den ökade osäker-
heten. EU och Nordamerika kan även komma att
påverkas negativt av minskade direktinvesteringar
från den asiatiska regionen.
Att en stor del av kapitalet vänt tillbaka till ”säkra”
marknader har inte enbart givit upphov till lägre
marknadsräntor, utan torde även ha bidragit till de
kraftigt stigande börskurserna i främst Förenta
staterna och EU. Den starka utvecklingen på aktie-
börserna utgör ett orosmoment, men det behövs en
relativt kraftig nedgång för att få mer påtagliga effekter
på den reala ekonomin. Såvida inte den finansiella
krisen förvärras i Asien förutses inga negativa effekter
på de finansiella marknaderna i Europa och
Nordamerika. Europeiska och amerikanska bankers
utlåning till regionen bedöms inte utgöra en system-
risk för den finansiella sektorn i dessa länder och ut-
gör därmed heller inte en risk för den reala ekonomin.
Däremot är krisen i den japanska finansiella sektorn ett
osäkerhetsmoment, inte minst som en försämring av
den finansiella situationen och den reala ekonomin i
Japan skulle kunna ge återverkningar på de asiatiska
ländernas förutsättningar att lösa krisen. Den
kinesiska ekonomins utveckling samt ekonomiska
politik kan även påverka krisens fortsatta förlopp.
Vissa tillväxtekonomier i f.d. Sovjetunionen, Öst-
och Centraleuropa samt Latinamerika har påverkats
negativt av minskad tillgång till utländskt kapital,
högre räntepremier och finansiell turbulens. Till följd
av detta har länderna behövt föra en åtstramande
ekonomisk politik. Ännu har effekterna på dessa
länder varit måttliga, men en försämring av situationen
i Asien skulle kunna ge effekter på den reala ekonomin
och i förlängningen även på OECD-området.
Även om den mest akuta fasen av Asienkrisen ser
ut att vara över finns fortfarande en risk för att situa-
tionen kan förvärras i vissa länder, t.ex. i Indonesien.
Vidare kan de reala effekterna i de drabbade länderna,
inte minst de sociala konsekvenserna, bli omfattande.
2.2 Utsikterna för den globala ekonomin
2.2.1 Utvecklingen i Förenta staterna
Förenta staterna har haft en exceptionellt god eko-
nomisk utveckling de senaste sex åren. Under 1997
steg BNP-tillväxten till 3,7 %, samtidigt som infla-
tionen föll till 2,3 % och arbetslösheten sjönk till
4,9 %.
Delvis till följd av den goda ekonomiska tillväxten
skapades balans i de offentliga finanserna under 1997,
vilket var tidigare än väntat. Finanspolitiken har
stramats åt sedan 1992 i det att det strukturella
underskottet, dvs där man bortser från den förbättring
som är ett resultat av konjunkturutvecklingen, har
minskat. Under innevarande år förutser OECD att
finanspolitiken fortsätter att vara restriktiv, medan den
förutses bli expansiv 1999.
De långa räntorna föll med ca 0,7 procentenheter
under 1997 och de korta räntorna var i princip oför-
ändrade. Penningpolitiken i Förenta staterna ser ut att
vara väl avvägd med hänsyn till den rådande osäker-
heten i konjunkturen. Å ena sidan fortsatte den
inhemska efterfrågan att växa starkt, samtidigt som
börsen ökade kraftigt efter fallet i oktober och löne-
ökningstakten steg markant mot slutet av 1997. Å
andra sidan har dollarförstärkningen bidragit till
stramare monetära förhållanden, Asienkrisen har haft
en dämpande effekt på inflation och ränteläge
samtidigt som en avmattning av BNP-tillväxten för-
utses i år. Styrräntan antas ligga kvar på den nuva-
rande nivån på 5,5 % under 1998 och 1999.
Den inhemska efterfrågan förutses fortsätta att
växa starkt under 1998. Ökningen av de reala dispo-
nibla inkomsterna, det höga konsumentförtroendet
samt börsens exceptionellt kraftiga uppgång borgar
för en fortsatt god utveckling av den privata konsum-
tionen. Nedgången i de långa räntorna sedan hösten
väntas bidra till ett högt bostadsbyggande samt en
fortsatt stark investeringsutveckling, men en viss av-
mattning från tidigare höga nivåer förutses till följd av
bl.a. minskande vinstmarginaler. Lageruppbyggnaden
väntas avta under 1998 och ge ett negativt bidrag till
BNP-tillväxten. Förutom dollarns appreciering väntas
utvecklingen i Asien medföra att nettoexporten ger ett
allt större negativt bidrag till BNP-tillväxten.
Sammantaget väntas BNP-tillväxten avta till 2,7 %
1998 och 2,2 % 1999. Inflationsutvecklingen och läget
på arbetsmarknaden väntas förbli gynnsamt. Eftersom
det råder fullt kapacitetsutnyttjande i den amerikanska
ekonomin förutses på medellång sikt, dvs år 2000-
2001, en tillväxttakt kring den potentiella, dvs ca 2 ¼- 2
½ % per år.
2.2.2 Utvecklingen i Japan och vissa
asiatiska tillväxtekonomier
Japan befinner sig i en långvarig ekonomisk kris som i
stor utsträckning hänger samman med allvarliga
strukturproblem i den finansiella sektorn. Under 1997
förvärrades den finansiella krisen och en kon-
sumtionsskattehöjning i april bidrog till att den in-
hemska efterfrågan minskade. Oro för ökad arbets-
löshet och krisen i det finansiella systemet bidrog till
att undergräva hushållens och företagens förtroende
för ekonomin. Effekterna av Asienkrisen började
också märkas i exportstatistiken under slutet av året.
Ett fortsatt lågt förtroende för ekonomin väntas bidra
till att den privata konsumtionen endast ökar
marginellt under 1998, samtidigt som investeringarna
bedöms sjunka något ytterligare. Räntorna förutses
förbli låga och styrräntan antas vara oförändrad under
1998-1999. Finanspolitiken väntas bli fortsatt
åtstramande, om än i något mindre omfattning. Till
följd av Japans stora exponering gentemot de
krisdrabbade länderna i Asien samt minskande
stimulanseffekter av yenens tidigare depreciering för-
utses att bidraget från nettoexporten minskar relativt
kraftigt under innevarande år. Sammantaget bedöms
tillväxten i det närmaste stagnera 1998. Åtgärder för
att omstrukturera den finansiella sektorn bedöms
gradvis medföra ett ökat förtroende och en åter-
hämtning av den japanska ekonomin under 1999.
Även den allmänna uppgången i den asiatiska regio-
nen väntas bidra till ett förbättrat konjunkturläge i
Japan. BNP-tillväxten förutses till 1,7 % 1999. Med
hänsyn till betydande ledig kapacitet förutses BNP-
tillväxten överstiga den potentiella och ligga kring 2
½ % år 2000-2001.
Valutaförsvagning, problem i den finansiella sek-
torn samt kreditåtstramning väntas leda till en kraftig
recession i Sydkorea, Thailand, Indonesien,
Malaysia och Filippinerna, under 1998. Den
ekonomiska aktiviteten i övriga asiatiska ekonomier
förutses också dämpas i ljuset av starka finansiella
och kommersiella kopplingar till de ovan nämnda
länderna samt det lägre förtroendet bland investerare i
regionen. I de Dynamiska Asiatiska Ekonomierna
(DAE) samt Indonesien förutses BNP-tillväxten sjunka
från knappt 5 % 1997 till i det närmaste stagnation
1998. Tillväxten i Kina väntas mattas något från
knappt 9 % 1997 till 6 ¾ % 1998. Stärkt
konkurrenskraft i exportsektorn i flertalet asiatiska
länder väntas dock gradvis bidra till en återhämtning i
regionen under 1999. BNP-tillväxten på medellång sikt
väntas bli god.
2.2.3 Utvecklingen i EU
Under prognosperioden sker övergången till den
ekonomiska och monetära unionen, EMU. EU-
kommissionen har rekommenderat att 11 länder skall
delta i EMU och i prognosen har antagits att så
kommer att bli fallet. Under de senaste åren har
skillnaderna i inflationstakt och räntor mellan EU-
länderna minskat betydligt och de offentliga finan-
serna har förbättrats avsevärt. Mot bakgrund av bl.a.
denna utveckling bedöms förutsättningarna vara goda
för en smidig övergång till EMU. Förbättrade
offentliga finanser och låg inflation i hela EU skapar
goda förutsättningar för den ekonomiska tillväxten i
EU framöver.
Konjunkturen i EU fortsatte att stärkas under 1997
och BNP-tillväxten steg till 2,6 % från 1,7 % året innan.
Den inhemska efterfrågan i EU som helhet blev dock
svagare än väntat. Fortsatt hög arbetslöshet och en
stram finanspolitik bedöms ha inverkat dämpande på
den privata konsumtionen. Investeringstakten var låg
i framför allt Tyskland, Frankrike och Italien. Den
inhemska efterfrågan var dock fortsatt stark i bl.a.
Storbritannien, Spanien, Finland och Nederländerna.
Exportutvecklingen var stark i EU som helhet bl.a. till
följd av EU-valutornas försvagning mot dollarn samt
den starka världsmarknadstillväxten, huvudsakligen i
OECD-området, och gav ett betydande bidrag till
BNP-tillväxten.
Förutsättningarna för en fortsatt konjunkturupp-
gång i EU är goda. För det första förutses finans-
politiken bli mindre stram under 1998 och 1999 jämfört
med 1996-97. Det faktiska underskottet i de offentliga
finanserna i EU som helhet uppgick till 2,4 % 1997,
vilket är en nedgång med 2,7 procentenheter sedan
1995. Det strukturella underskottet har minskat med
ca 2½ procentenheter under samma tid.
För det andra väntas gynnsamma monetära förhål-
landen stimulera ekonomin i likhet med det senaste
året. Sedan årsskiftet 1996/97 har EU:s nominella
effektiva växelkurs visavi utomstående industriländer
deprecierat med ca 9 %, de långa räntorna har fallit
med knappt 1 ½ procentenheter och de korta räntorna
har fallit något. Samtidigt har inflationen fortsatt att
ligga på en förhållandevis låg nivå kring 2 %. I bl.a.
Tyskland och Frankrike har en förhållandevis svag
konjunkturutveckling, Asienkrisens inverkan på den
globala prisutvecklingen, inklusive oljeprisfallet sedan
hösten 1997, lett till mycket låga inflationssiffror de
senaste månaderna. Under andra halvåret 1998 väntas
räntekonvergensen i de blivande EU-länderna
fortsätta. Bundesbank förutses höja styrräntan något
medan den förväntas kunna sänkas i de länder som
idag har förhållandevis höga räntor. Från 1 januari
1999 kommer penningpolitiken i EMU-området att
utformas av den europeiska centralbanken, ECB. I takt
med att den inhemska efterfrågan och BNP-tillväxten
stärks under de närmaste åren väntas styrräntan stiga
till 4 ¼ % 1999. De tioåriga obligationsräntorna väntas
också gradvis öka något, till 5,3 % 1998 och 5,6 %
1999.
Att förtroendeindikatorerna har fortsatt att peka uppåt
stärker ytterligare bilden av en uppåtgående
konjunktur i EU. Kapacitetsutnyttjandet är högt i
industrin och vinstmarginalerna bedöms stiga till följd
av hög produktivitetstillväxt samt låga ökningar av
arbetskraftskostnaderna. Investeringstakten påverkas
även positivt av de gynnsamma monetära för-
hållandena samt det förhållandevis höga förtroendet
bland företagen. Den privata konsumtionen bedöms
stärkas mot bakgrund av något lägre arbetslöshet,
högre disponibelinkomster samt en mindre stram fi-
nanspolitik. Konsumenternas förtroende har ökat
stadigt under 1997 och inledningen av 1998.
Nettoexportens bidrag till BNP-tillväxten förutses
minska under 1998 i takt med att exporttillväxten avtar
och importtillväxten tilltar. Avmattningen på
exportmarknaderna i Förenta staterna och Asien för-
väntas endast delvis kompenseras av en ökad handel
inom EU. Världsmarknadstillväxten för EU förutses
sjunka från ca 9½ % 1997 till 7-7½ % 1998-99.
Sammantaget bedöms BNP-tillväxten öka till 2,7 %
1998 och 2,9 % 1999.
Inflationen bedöms sjunka till under 2 % 1998.
Samtidigt som uppgången i konjunkturen och den
tidigare valutaförsvagningen mot dollarn kan pressa
upp priserna har Asienkrisen en dämpande inverkan
på prisutvecklingen. Arbetslösheten i EU som helhet
väntas endast minska marginellt till 11 %, trots upp-
gången i konjunkturen.
Den goda konjunkturutvecklingen i EU förutses
fortsätta under år 2000. Betydande ledig produktions-
kapacitet möjliggör att BNP-tillväxten överstiger den
potentiella tillväxten och ligger kvar på 2,9 %.
Exportutvecklingen väntas bli fortsatt god mot
bakgrund av stark tillväxt i OECD-området samt en
återhämtning i den asiatiska regionen. Fortsatt låg
inflation, förhållandevis låga räntor samt måttliga
löneökningar och goda vinstmarginaler väntas bidra
till en stark investeringsutveckling. En gynnsam
sysselsättningsutveckling förutses medföra en
uppgång av den privata konsumtionen. Mot slutet av
prognosperioden förutses BNP-tillväxten mattas till
2½ %.
Utvecklingen i större enskilda EU-länder
Den inhemska efterfrågan utvecklades svagare än
väntat i Tyskland under 1997. Privat konsumtion och
investeringar ökade endast marginellt och BNP-
tillväxten drevs framförallt av exporten. Samtidigt
ökade arbetslösheten under 1997 med drygt 1 pro-
centenhet i förhållande till 1996 och uppgick till ca
11,4 %. Finanspolitiken har varit åtstramande, medan
de monetära förhållandena har varit fortsatt expansiva.
Under 1998 väntas den inhemska efterfrågan gradvis
stärkas mot bakgrund av fortsatt låga räntor, en
mindre restriktiv finanspolitik samt stärkta
förtroendeindikatorer. Samtidigt bedöms bidraget från
nettoexporten avta bl.a. till följd av utvecklingen i
Asien. BNP-tillväxten bedöms stiga till 2,5 % 1998 och
2,8 % 1999.
Efter att ha utvecklats svagt under 1996 och början
av 1997 stärktes den inhemska efterfrågan i Frankrike
under det andra halvåret av 1997, både med avseende
på privat konsumtion och privata investeringar.
Denna utveckling underbyggdes av en försiktig
återhämtning på arbetsmarknaden, låg inflation samt
fortsatt låga räntor. Trots Asienkrisen fortsatte
exporten att utvecklas gynnsamt, om än i något
långsammare takt än under det första halvåret.
Förtroendet för ekonomin, både bland hushåll och
företag, stärktes under hösten och den inhemska ef-
terfrågan väntas fortsätta sin uppåtgående trend un-
der 1998. Nettoexportens bidrag till tillväxten bedöms
däremot minska relativt kraftigt under året.
Sammantaget är dock utsikterna för den franska
ekonomin under 1998 goda och BNP-tillväxten väntas
öka från 2,4% 1997 till 2,8% 1998 och 2,9 % 1999.
Den inhemska efterfrågan stärktes i Italien under
det första halvåret 1997 och bidrog till en återhämt-
ning av konjunkturen. Regeringens stimulansåtgärder
för bilförsäljningen inverkade positivt på den privata
konsumtionen. En kraftig budgetkonsolidering, lägre
inflationstakt samt förväntningar om deltagande i
EMU har bidragit till ett lägre ränteläge. Mot bakgrund
av en fortsatt god efterfrågan från omvärlden och
mindre strama penning- och finanspolitiska
förhållanden väntas konjunkturen fortsätta att gradvis
stärkas under de kommande två-tre åren. Det negativa
bidraget från nettoexporten förutses minska samtidigt
som investeringarna växer allt snabbare. BNP-
tillväxten bedöms stiga från 1,5 % 1997 till 2,2 % i år
och 2,8 % nästa år.
TABELL 2.2 BNP-TILLVÄXT, KPI OCH
ARBETSLÖSHET
ÅRLIG
PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
1996
1997
1998
1999
2000
2001
BNP
OECD
2,5
2,8
2,3
2,4
2,6
2,3
EU
1,7
2,6
2,7
2,9
2,9
2,4
Förenta staterna
2,8
3,7
2,7
2,2
2,4
2,2
Japan
3,9
0,9
0,1
1,7
2,3
2,6
Tyskland
1,4
2,2
2,5
2,8
3,0
2,3
Frankrike
1,5
2,4
2,8
2,9
2,8
2,4
Italien
0,7
1,5
2,2
2,8
3,0
2,3
Storbritannien
2,2
3,3
2,1
2,3
2,5
2,5
Norden
3,0
3,4
3,4
3,2
2,9
2,2
Danmark
3,5
3,4
3,0
2,8
2,5
2,2
Finland
3,6
5,9
3,9
3,5
3,1
2,3
Norge
5,3
3,5
4,4
3,5
2,5
2,2
Konsumentpriser
OECD
2,2
2,0
1,7
2,0
2,0
2,0
EU
2,5
2,0
1,9
2,0
2,0
2,0
Norden
1,2
1,6
2,1
2,2
2,0
2,0
Arbetslöshet i %
av arbetskraften
OECD
6,9
6,7
6,6
6,5
6,4
6,3
EU
11,
4
11,
3
11,
0
10,
7
10,
3
10,
1
Norden
9,1
8,4
7,4
6,8
5,9
5,7
Världsmarknadst
illväxt
för svensk
export
5,8
9,3
6,2
7,3
8,0
6,5
Källor: OECD, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
I Storbritannien bidrog en stark utveckling av privat
konsumtion och export till en hög tillväxttakt under
1997. Den privata efterfrågan stimulerades av sjun-
kande arbetslöshet och stigande realinkomster. I slu-
tet av året dämpades dock exporten av den kraftiga
appreciering av pundet som ägt rum sedan sommaren
1996. Under året stramades finans- och penning-
politiken åt. Under 1998 förväntas en betydande
nedgång i exportens tillväxttakt till följd av den starka
valutan och av den ekonomiska krisen i Asien. Den
inhemska efterfrågan förutses dämpas något bl.a. till
följd av den strama ekonomiska politiken. BNP-
tillväxten bedöms sjunka från 3,3 % 1997 till 2,1 %
1998, för att sedan stiga till 2,3 % 1999.
2.2.4 Utvecklingen i Norden och
Östersjöområdet
Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen i Norden
förväntas fortsätta under prognosperioden. Den in-
hemska efterfrågan förutses växa starkt och stimuleras
av bl.a. gynnsam sysselsättningsutveckling och
stigande reallöner.
I Danmark bidrog en stark inhemsk efterfrågan till
den positiva ekonomiska utvecklingen 1997. Den
privata konsumtionen stimulerades av en ökad syssel-
sättning och stigande reallöner. Under 1998 förväntas
en långsammare ökningstakt i privat konsumtion bl.a.
till följd av en stram finanspolitik. In-
vesteringstillväxten bedöms avta samtidigt som bi-
draget från nettoexporten förväntas öka till följd av en
ökad efterfrågan i Europa. BNP-tillväxten bedöms avta
från 3,4 % 1997 till 3,0 % i år och 2,8 % nästa år.
I Finland bidrog såväl en stark inhemsk efterfrågan
som en synnerligen god exportutveckling till en
mycket hög ekonomisk tillväxt på 5,9 % 1997. Den
privata konsumtionen stimulerades av en god
sysselsättningsutveckling och låga räntor samtidigt
som exporten gynnades av en stigande efterfrågan på
trä- och massaprodukter i Europa. I år förväntas en
minskad arbetslöshet och låga räntor bidra till en
fortsatt stark inhemsk efterfrågan, medan effekterna av
den ekonomiska krisen i Asien och kapacitetsproblem
inom pappersindustrin bedöms verka dämpande på
exportutvecklingen. BNP-tillväxten förväntas sjunka
till 3,9 % 1998 och till 3,5 % 1999.
Den snabba ekonomiska utvecklingen i Norge
fortsatte under 1997 med stöd av en stark inhemsk
efterfrågan. Den privata konsumtionen stimulerades
av en god sysselsättningstillväxt och ökade reallöner.
Investeringarna växte särskilt snabbt inom olje-
verksamheten. Den privata konsumtionen bedöms
utvecklas väl även 1998 till följd av en fortsatt gynn-
sam utveckling på arbetsmarknaden samt betydande
reallöneökningar. Det finns en uppenbar risk för att
det allt stramare läget på arbetsmarknaden ger upphov
till ett ökat inflationstryck 1998. Investeringstillväxten
förväntas sjunka, medan exporttillväxten ökar. BNP-
tillväxten bedöms öka från 3,5 % 1997 till 4,4 % 1998
och därefter falla tillbaka till 3,5 % 1999.
BNP-tillväxten i Baltikum steg avsevärt under 1997
och uppgick till 9 % i Estland och ca 6 % i Lettland
och Litauen. En väl avvägd penning- och finanspolitik
bidrog till att inflationen fortsatte att falla. Trots en
stark exportutveckling ökade dock bytes-
balansunderskotten till ca 8-10 % av BNP. Asienkrisen
fick vissa återverkningar på de finansiella
marknaderna i de baltiska länderna, även om börs-
nedgången i första hand orsakades av inhemska fak-
torer.
För första gången sedan början av övergången till
marknadsekonomi blev BNP-tillväxten positiv i
Ryssland. Inflationen halverades till drygt 10 % och
bytesbalansen förbättrades. Svårigheter i genom-
förandet av budget- och skattepolitiken bidrog till
försämrade offentliga finanser. I samband med det
sjunkande förtroendet för tillväxtekonomierna i Asien
uppstod oro på de finansiella marknaderna i slutet av
1997 och början av 1998. Mot bakgrund av bl.a.
stigande reala disponibelinkomster samt en mindre
nedgång i arbetslösheten väntas den inhemska
efterfrågan öka gradvis och BNP-tillväxten bedöms
stiga till 1-2 % 1998 och till ca 3 % 1999, men
osäkerheten i dessa bedömningar är betydande.
För det fjärde året i rad utvecklades ekonomin i
Polen starkt och BNP-tillväxten blev ca 7 %. En av-
mattning av den inhemska efterfrågetillväxten förutses
under de närmaste åren samtidigt som nettoexportens
negativa bidrag till BNP bedöms avta. Sammantaget
förutses BNP-tillväxten sjunka till ca 5 ½ % 1998.
Sammantaget har BNP-tillväxten i Östersjöområdet
som helhet, dvs i Tyskland, Ryssland, Polen,
Baltikum, Danmark, Finland och Sverige, stigit sedan
1996. En ytterligare förstärkning av den ekonomiska
aktiviteten i regionen förutses på kort och medellång
sikt.
3 Kapitalmarknaderna
Fortsatt låg inflation och fallande inflationsförvänt-
ningar har lett till lägre svenska obligationsräntor
under hösten och vintern. Även långräntemarginalen
mot utlandet har krympt ytterligare det senaste halv-
året. Riksbanken har reviderat ned sin inflations-
prognos för 1998 och 1999, och därför avstått från
ytterligare reporäntehöjningar sedan höjningen i de-
cember. Krisen i Asien har lett till lägre inflationsför-
väntningar, samtidigt som placerare föredragit dollar-
placeringar, vilket bidragit till en appreciering av den
amerikanska valutan. På flertalet av börserna i Europa
samt i Förenta staterna har kurserna fortsatt uppåt
efter den tillfälliga nedgången i oktober. Osäkerheten
om omfattningen av Asienkrisen, och vilken effekt
den kan tänkas få för aktiemarknaden är emellertid
påtaglig. Inom EU har förberedelserna inför
valutaunionen fått allt större betydelse för ränte- och
växelkursutvecklingen. Såväl korta som långa
marknadsräntor har konvergerat ytterligare mellan
länderna.
3.1 Utvecklingen i omvärlden
Trots en förhållandevis stark tillväxt i den amerikanska
ekonomin har obligationsräntorna fortsatt att falla
under hösten och i början av innevarande år. I januari
föll den amerikanska 10-årsräntan till 5,5 %. Trots
tillväxten finns det ännu inte något synligt
inflationstryck i ekonomin, och krisen i Asien har
bidragit till att dra ned inflationsförväntningarna
ytterligare. Som beskrivits i kapitel 2 ser penning-
politiken i USA ut att vara väl avvägd. Även om in-
flationen i Förenta staterna stiger under 1998 för-
väntas uppgången bli måttlig, vilket i sin tur talar för
att en eventuell långränteuppgång också blir måttlig.
Dollaruppgången, som förmodligen varit en bi-
dragande orsak till att inflationen inte tagit fart, har
bromsats under inledningen av 1998. Det som bidragit
till dollarns underliggande styrka – de konjunkturella
skillnaderna mellan Förenta staterna och Europa –
förväntas minska framöver, vilket kan leda till en något
svagare dollar. Även om den positiva räntemarginalen
mellan Förenta staterna och Europa – idag knappt 2
procentenheter mellan amerikanska och tyska
korträntor och knappt 1 procentenhet mellan
amerikanska och tyska långräntor – minskar det
kommande året förväntas amerikanska räntor
fortfarande vara något högre än europeiska, vilket
talar för att en eventuell dollardeprecieringen inte blir
dramatisk.
Utvecklingen på New York-börsen har varit fortsatt
stark, och under årets första kvartal steg kurserna med
i genomsnitt 10 %.
I Japan bedöms tillväxten falla ytterligare i år till
följd av de problem som beskrevs i föregående kapitel.
Den japanska 10-åriga obligationsräntan har efter en
mindre nedgång under förra våren legat stabilt kring
2 % under hösten och vintern. Tokyo-börsen har
under första kvartalet i år stigit med 8 %. Den japanska
penningpolitiken har varit fortsatt expansiv med ett
diskonto på 0,5 %, och någon åtstramning förväntas
inte under 1998-1999.
Även i Tyskland har obligationsräntorna fortsatt
nedåt under hösten och vintern, och i februari i år föll
den 10-åriga räntan under 5 %, vilket är rekordlågt i ett
historiskt perspektiv. En svagare konjunkturuppgång
än väntat samt låga inflationsförväntningar, som gått
ned ytterligare till följd av krisen i Asien, kan ses som
några orsaker till utvecklingen. Sedan oktober förra
året, då Asienkrisen fick fullt genomslag på de
internationella finansiella marknaderna, har D-marken
försvagats gentemot dollarn. En viss stabilisering av
D-markens kurs gentemot dollarn har dock skett under
februari och mars.
En annan viktig faktor som styrt marknadsutveck-
lingen i Europa, främst inom EU, är förberedelserna
inför den monetära unionen. Framförallt har de lett till
en fortsatt utjämning av räntenivåerna bland de länder
som förväntas delta i EMU från starten 1999.
Räntemarginalen mellan italienska 10-årsräntan, som är
den högsta bland de länder som väntas delta i
valutaunionen från och med januari 1999, och mot-
svarande ränta i Tyskland har gått ned från 1 pro-
centenhet i september till 0,3 procentenheter i mars.
Även de korta räntorna har konvergerat. De framtida
EMU-länder vars styrräntor ligger på en högre nivå,
främst Spanien och Italien, har sänkt sina styrräntor
under hösten och vintern. En tysk styrräntehöjning i
oktober i fjol, som följdes av höjningar i övriga
kärnländer inom EU, har också bidragit till
korträntekonvergensen. Skillnaden mellan spanska
och italienska styrräntor å ena sidan och tyska å den
andra har på ett år gått ned från över 3 procentenheter
till 1,2 procentenheter vad gäller Spanien mot
Tyskland och 2,2 procentenheter vad gäller Italien mot
Tyskland.
Bland ERM-valutorna har fluktuationerna minskat,
och samtliga valutor ligger numera nära sina re-
spektive centralkurser inom växelkursmekanismen. I
mars revalverades det irländska puntet inom ERM då
centralkursen gentemot D-marken skrevs upp med
3 %. Då puntet tidigare avvikit påtagligt från
centralkursen var åtgärden inte helt oväntad. Sam-
tidigt kopplades Greklands valuta till ERM.
Utvecklingen på ränte- och valutamarknaderna inom
EU tyder på en förväntan om att EMU blir verklighet
1999, och att 11 av EU:s 15 medlemsländer kommer att
ingå i unionen från start. Räntekonvergensen mellan
de länder som väntas delta i valutaunionen torde
fortsätta ytterligare under det dryga halvår som
återstår tills införandet av euron. På de finansiella
marknaderna återspeglas förväntningar om att
korträntekonvergensen främst kommer att ske via
räntesänkningar i högränteländerna. De korta euro-
peiska terminsräntorna indikerar förväntningar om att
korträntorna inom det framtida EMU kommer att
konvergera kring en nivå på 4 %.
3.2 Utvecklingen i Sverige
Utvecklingen på den svenska marknaden har till viss
del följt den internationella. De långa marknads-
räntorna har fortsatt ned under hösten och vintern till
nya bottennivåer. Den 10-åriga obligationsräntan
nådde i mars en nivå på ca 5,3 %. Lägre inflations-
förväntningar, bland annat till följd av låga utfall i den
faktiska inflationen och Asienkrisens förväntade
prisdämpande effekter, förefaller ha varit en viktig
faktor bakom räntenedgången den senaste tiden.
Trenden med fallande svensk räntemarginal gentemot
Tyskland när de internationella räntorna faller har varit
rådande även denna gång, och i januari i år föll den
10-åriga räntemarginalen gentemot Tyskland för första
gången sedan 10-årsräntan började marknadsnoteras i
Sverige under 0,5 procentenheter. Nedgången har
fortsatt de senaste månaderna, och i början av april
låg räntemarginalen under 0,4 procentenheter.
Utländska placerare har varit mycket aktiva på den
svenska obligationsmarknaden. Under förra året
nådde det utländska ägandet av svenska kronobliga-
tioner höga nivåer, och utländska köp är en tänkbar
förklaring till de lägre svenska obligationsräntorna
och den lägre räntemarginalen gentemot utlandet.
Andelen utländskt ägande på den svenska
obligationsmarknaden låg vid utgången av förra året
på cirka 25 % av den utestående svenska statsobliga-
tionsstocken, vilket är nära tidigare toppnivåer. En
hög andel utländska placerare har tidigare tenderat att
göra ränteutvecklingen mer volatil. Det senaste årets
minskade andel lånefinansierade utländska innehav av
svenska obligationer tyder emellertid på att de
utländska köpen av svenska obligationer numera är
mer långsiktiga och av mindre spekulativ karaktär än
tidigare. Detta kan komma att betyda att det tidigare
sambandet mellan det utländska ägandet och
volatiliteten i räntorna inte längre är lika starkt.
I likhet med flertalet övriga europeiska valutor har
kronan försvagats mot dollarn under hösten. Kronan
har emellertid också försvagats gentemot D-marken,
och därmed också mot TCW-index. Värt att notera är
emellertid att kronförsvagningen är betydligt blyg-
sammare om även de asiatiska valutorna beaktas.
Kronkursen låg i mars på ungefär samma nivå som för
ett halvår sedan, mätt mot ett bredare index inklusive
de asiatiska valutorna. Detta är relevant ur inflations-
och konkurrenssynpunkt.
Kronans försvagning i början av 1998 sammanföll i
tiden med spekulationer om att kronan kan komma att
marginaliseras som valuta när EMU bildas samt
farhågor om att kapitalutflöden till följd av svenska
köp av utländska värdepapper kommer att fortsätta.
Under februari och mars bröts emellertid kronför-
svagningen, och istället har det skett en trendmässig
förstärkning mot i första hand D-marken. Deprecie-
ringen gentemot dollarn har också avstannat.
TABELL 3.1 BETALNINGSBALANSEN
FLÖDEN, MILJARDER
KRONOR
1995
1996
1997
Bytesbalans
39,3
43,7
48,6
Kapitaltransfereringa
r
-3,7
-4,9
-0,3
Finansiell balans
-20,7
-24,1
-36,6
Direkta investeringar
23,1
2,8
-14,9
I utlandet
-80,0
-31,3
-85,2
I Sverige
103,1
34,0
70,3
Portföljinvesteringar
exkl.
finansiella derivat
-16,6
-83,2
-131,4
Tillgångar
-75,3
-88,3
-112,2
Aktier
-64,7
-50,4
-84,5
Räntebärande
-10,6
-37,9
-27,6
Skulder
58,7
5,0
-19,2
Aktier
14,3
27,2
-12,3
Räntebärande
44,4
-22,2
-6,9
Finansiella derivat
6,0
10,0
11,6
Övrigt kapital
-31,1
4,6
48,0
Valutareservens
transaktionsförändring
ar
9,9
41,9
50,0
Restpost
-14,9
-14,7
-11,7
Anm.: Tecknen visar vilka kapitalflöden som inhemska respektive
utländska köp givit upphov till. Ett minustecken vad gäller inhemska
aktörers agerande (tillgångar) betyder således ett utflöde till följd av
köp av utländska värdepapper, medan ett minustecken vad gäller
utländska aktörers agerande (skulder) betyder ett utflöde till följd av
försäljningar av svenska värdepapper. Det omvända förhållandet
gäller vid positiva siffror, det vill säga svenska försäljningar
respektive utländska köp.
Källa: Riksbanken.
Tabell 3.1 visar betalningsbalansen med en finfördelad
redovisning av den finansiella balansen. Per definition
summerar betalningsbalansen till noll. Detta innebär
det att bytesbalansöverskottet motsvaras av
kapitalutflöden i form av kapitaltransfereringar och
den finansiella balansen samt restposten. I tabellen
utgörs posten tillgångar (under portföljinvesteringar)
av svenska tillgångar i utlandet, som t.ex. utländska
aktier. För 1997 ökade de svenska finansiella till-
gångarna i utlandet med 112,2 miljarder kronor, vilket i
tabellen redovisas som ett kapitalutflöde. Hu-
vuddelen av detta bestod av köp av utländska aktier.
Posten skulder i tabellen är t.ex. utländska innehav av
svenska aktier då detta är en svensk skuld till ut-
landet. Det utländska innehavet av svenska värde-
papper minskade med 19,2 miljarder kronor under
1997, vilket också är ett kapitalutflöde. Den finansiella
balansen är svårtolkad och det går i allmänhet inte att
dra slutsatsen att stora valutaflöden kopplade till
värdepappershandeln kan förklara kronans utveckling.
Under de senaste åren har dock svenska köp av
utländska tillgångar varit påtagliga. Detta kan ses
både som ett resultat av att institutionella placerare
valt att diversifiera sina tillgångsportföljer och ett ökat
privat fondsparande. De utländska köpen av svenska
aktier var betydande under 1995 och 1996, men
innehaven minskade 1997.
De lägre inflationsförväntningarna i Sverige har
också bidragit till minskade förväntningar om framtida
korträntehöjningar. När Riksbanken i december höjde
reporäntan med 0,25 procentenheter till 4,35 % fanns
det förväntningar på marknaden om att höjningen
skulle följas av fler redan under våren 1998. Därefter
har emellertid Asienkrisen och efterföljande
nedrevideringar av både tillväxt- och infla-
tionsprognoser för 1998 lett till att även kortränte-
prognoserna justerats ned. I december indikerade de
implicita terminsräntorna förväntningar om en svensk
reporänta kring 5,50 % vid nästa årsskifte. I mars låg
motsvarande förväntningar på cirka 4,70 %. I sin
senaste inflationsrapport från mars reviderade även
Riksbanken ned sina prognoser över tillväxten och
inflationen för de två kommande åren, och
Riksbankens slutsats var att det för närvarande inte
finns någon anledning att ändra reporäntan. Samtidigt
poängterade Riksbanken att den förväntade
konjunkturuppgången talar för ”en viss försiktig
skärpning av penningpolitiken under det kommande
året”.
De lägre räntorna och dollaruppgången är främsta
orsakerna till att Stockholmsbörsen, i likhet med fler-
talet övriga europeiska börser, gått fortsatt starkt.
Under 1997 steg börsen med 25 %, och under första
kvartalet i år var uppgången 20 %. Bästa branscher
har varit bank och finans – till följd av räntened-
gången – samt kemi och läkemedel.
Under hela förra året noterades en ökning av kre-
ditinstitutens utlåning till svensk allmänhet, det vill
säga företag och hushåll. I början av 1997 var det
främst bostadskrediter till hushållen som ökade, men
under andra halvåret skedde en markant ökning av
hushållens konsumtionskrediter. Under hela 1997
ökade dessa krediter med 8 %, räknat på årsbasis.
Motsvarande ökning av kreditinstitutens totala utlå-
ning till allmänheten uppgick till 3 %. Lägre utlå-
ningsräntor, hushållens mer positiva förväntningar om
den egna ekonomin samt ett uppdämt konsum-
tionsbehov är några faktorer som ligger bakom den
ökade utlåningen. Denna sammanfaller också väl med
förra årets uppgång i den privata konsumtionen.
Ökningstakten i penningmängdstillväxten steg på
nytt i början av innevarande år. Allmänhetens innehav
av sedlar och mynt, M0, ökade i februari med 4,3 %,
räknat på årsbasis. M0 bedöms vara en god indikator
för den framtida konsumtionen, och tillsammans med
utlåningen indikerar penningmängdstillväxten en
fortsatt god konsumtionsutveckling under 1998.
Antaganden om ränte- och valutakursutvecklingen
Antagandena om utvecklingen på de finansiella
marknaderna görs i ljuset av den internationella ut-
vecklingen som presenterades i det föregående ka-
pitlet samt den bild av den svenska ekonomiska ut-
vecklingen som tecknas i kommande kapitel.
I Tyskland är obligationsräntorna idag låga och
tillväxten väntas stiga något de närmaste åren till följd
av ökande inhemsk efterfrågan. En fortsatt låg
inflation vänts dock innebära en måttlig uppgång i de
korta marknadsräntorna de närmaste åren. Det gradvis
förbättrade konjunkturläget i Tyskland och flertalet
övriga europeiska länder förutses leda till en uppgång
i de långa marknadsräntorna.
Även i Sverige väntas inflationen förbli låg de
kommande åren. Detta bygger till stor del på anta-
gandet att de genomsnittliga löneökningarna begrän-
sas till 3 procent per år. Den offentliga sektorns fi-
nansiella sparande fortsätter att förbättras och de
budgetpolitiska målen uppfylls.
Det låga inflationstrycket och en inflation som
understiger inflationsmålet på 2 % under de närmaste
åren innebär att Riksbankens reporänta inte antas
behöva ändras från den nuvarande nivån på 4,35 %.
Mot bakgrund av den europeiska obliga-
tionsränteuppgången väntas de svenska obligations-
räntorna stiga. Uppgången förutses dock bli måttlig
och 10-årsräntan förväntas understiga 6 procent un-
der hela prognosperioden. Den mindre obligations-
ränteuppgången i Sverige jämfört med Tyskland och
den därmed sjunkande obligationsräntemarginalen är
ett uttryck för att förtroendet för den svenska eko-
nomin antas stärkas ytterligare de kommande åren.
Den stabila ekonomiska utvecklingen i Sverige, inte
minst vad gäller löner och priser, tillsammans med en
stark bytesbalans antas bidra till en viss förstärkning
av kronans kurs, mätt med TCW-index. I slutet av år
2000 antas TCW-index vara 118. Osäkerheten i denna
bedömning är dock mycket stor.
TABELL 3.2 RÄNTE- OCH VALUTAANTAGANDEN
SLUTNOTERINGAR FÖR RESPEKTIVE
ÅR.
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Reporänta
4,10
4,35
4,35
4,35
4,35
4,35
Ränta 6
månader
3,76
4,69
4,60
4,60
4,60
4,60
Ränta 5 år
5,50
5,61
5,30
5,40
5,40
5,40
Ränta 10 år
6,75
5,95
5,70
5,80
5,80
5,80
Differens
Sverige
– Tyskland 10
år
0,97
0,58
0,40
0,20
0,20
0,20
SEK/DEM
4,40
4,41
4,35
4,35
4,30
4,30
SEK/USD
6,90
7,90
7,75
7,50
7,50
7,50
TCW-index
117,
6
121
120
119
118
118
Källa: Ecowin och Finansdepartementet.
4 Utrikeshandeln
Efterfrågan från omvärlden på svenska produkter var
mycket god under 1997. Speciellt ökade exporten av
läkemedel och elektrovaror mycket kraftigt. Även
importen steg kraftigt, vilket delvis är ett resultat av
exportökningen. Till följd av den s.k. Asienkrisen an-
tas exportmarknadstillväxten inte öka lika mycket
under 1998 som under 1997, vilket leder till en lägre
exportökning i år. År 1999 och 2000 antas effekterna
av Asienkrisen endast i ringa omfattning påverka
världsmarknadstillväxten och exporten utvecklas
således i en snabbare takt. Ökad global
priskonkurrens antas ha en återhållande effekt på
såväl export- som importpriserna under prognos-
perioden. Svenska exportföretag förväntas ej heller
vinna marknadsandelar under de kommande åren, bl.a.
som en följd av kronans förväntade appreciering.
Nettoexportens bidrag till tillväxten i BNP blir lägre
under 1998 än vad som varit fallet de senaste åren,
men kommer i takt med en förbättrad omvärldstillväxt
att stiga som högst till 0,9 procentenheter år 2000.
4.1 Varuhandeln
År 1997 utvecklades den svenska exporten mycket
väl. Enligt nationalräkenskaperna ökade varuexporten
med 12,5 % jämfört med föregående år. Försäljningen
av traditionella svenska produkter som verkstadsvaror
och skogsvaror ökade relativt kraftigt, men även
försäljningen av kemivaror – speciellt läkemedel –
utvecklades starkt under året. Av verkstadsvarorna
ökade försäljningen av elektrovaror och datorer med
över 20% mätt i löpande priser. Enbart
teleproduktindustrin bidrog med drygt en tredjedel av
den totala volymökningen i varuexporten under året.
Den största delen av denna ökning kan härledas till ett
enda företag (Ericsson).
Världsmarknadstillväxten utvecklades bättre än
förväntat under 1997. Sammantaget steg marknads-
tillväxten för svensk export med drygt 9 % förra året.
Av Sveriges totala export 1997 gick 72 % till Europa
som är den överlägset viktigaste exportmarknaden.
Exporten till EU-länderna ökade med 8 % jämfört med
1996 medan exporten till övriga Europa ökade med 19
% i löpande priser. Den kraftigaste exportökningen
noterades till icke EU-länder i Sveriges närområde
såsom till Baltikum, Polen och Ryssland. Dock mottar
dessa länder än så länge endast 4 % av den totala
svenska exporten. Exporten till Asien (exklusive
Mellanöstern) ökade med 9 % under 1997. Länderna i
Asien har gradvis ökat i betydelse för svensk export
de senaste 15 åren. Med tanke på den ekonomiska kris
som har drabbat några av länderna i området är
fortsatta exportökningar till dessa länder ej sannolika
de närmaste åren. Gruppen av s.k. krisländer
(Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Sydkorea och
Thailand) har varit en av de snabbast växande
marknaderna för svensk export under senare år men
står enbart för 3 % av den totala exporten.
TABELL 4.1 SVENSK EXPORT TILL OLIKA
REGIONER 1997
LÖPANDE PRISER
ANDEL(%)
PROCENTUELL
ÖKNING MELLAN
1996 OCH 1997
Europa
72
10
varav EU-
länder
56
8
Afrika
2
8
Amerika
12
17
Asien
(exklusive
mellanöstern)
11
9
Övriga
4
14
Källa: Statistiska centralbyrån, utrikeshandelsstatistiken
Exportutvecklingen de kommande åren är huvud-
sakligen beroende av den internationella tillväxten. I
detta sammanhang har effekterna av Asienkrisen en
viktig betydelse (se även kapitel 2). För den svenska
exportindustrins vidkommande har Asienkrisen såväl
direkta som indirekta effekter på exporttillväxten. Till
de direkta effekterna kan räknas det exportbortfall som
följer av minskad efterfrågan av importvaror i
krisländerna. Till skillnad från de direkta effekterna
påverkar de indirekta effekterna handelsflöden och
prisbildning i ett senare skede. En negativ indirekt
effekt är den hårdnande konkurrens från inhemska
producenter som svenska exportörer utsätts för till
följd av de kraftiga devalveringarna av krisländernas
valutor. Således möter svensk exportindustri i
krisländerna en situation med fallande efterfrågan
kombinerat med ett försämrat konkurrensläge, vilket
kommer att reducera exporten till dessa ekonomier.
Vidare ger de kraftiga växelkursförändringarna
krisländerna en stor kostnadsfördel som skapar möj-
ligheter att erövra marknadsandelar ifrån konkurrenter.
För svenskt vidkommande kan branscher som skog,
stål och elektroniska maskiner bli mer
konkurrensutsatta de närmsta åren. Företagen i
krisländerna är dock i liten utsträckning konkurrenter
till svenska exportföretag. Slutligen kan nämnas – och
som tidigare beskrivits i kapitel 2 – att Asienkrisen
kommer att medföra en något svagare global tillväxt
som i sin tur bidrar till sämre förutsättningar för
svensk export på samtliga marknader.
Trots Asienkrisen ser utvecklingen av exporten i
ett 2-3 års perspektiv fortsatt ljus ut även om tillväxten
dämpas jämfört med 1997 års exceptionellt höga
tillväxt. Varuexporten beräknas öka med 6,5 % 1998,
vilket är en halvering av tillväxttakten jämfört med
1997. Den främsta orsaken till den lägre tillväxttakten
är försvagningen av den internationella
marknadstillväxten från ca 10 % 1997 till drygt 6 %
1998. Det är inom OECD-området som export-
marknadstillväxten förväntas utvecklas bäst under
1998 medan tillväxten i övriga världen blir betydligt
svagare. En återhämtning av exportmarknadstillväxten
förväntas under 1999 och 2000, vilket får till effekt att
svensk varuexport ökar snabbare under dessa år. För
2001 antas exporten växa långsammare som en följd av
den globala konjunkturavmattningen.
Den hårdnande internationella priskonkurrensen till-
sammans med en förväntad appreciering av den
svenska kronan medför sannolikt inte något större
utrymme för svenska företag att höja sina priser.
Följaktligen har endast marginella ökningar av export-
priserna antagits i prognosen. Trots relativt god
produktivitetsutveckling och historiskt sett låga
kostnadsökningar förväntas exportindustrin inte öka
sina marknadsandelar nämnvärt under de närmaste
åren. Exportindustrins goda lönsamhet, å andra sidan,
skapar gynnsamma förutsättningar för att bibehålla
redan vunna marknadsandelar.
Som tidigare nämnts har teleproduktindustrins
export vuxit mycket kraftigt de senaste två åren. Om
denna positiva utveckling fortsätter eller överträffas är
det möjligt att Sveriges export blir starkare än vad som
antas i nuvarande prognos. Å andra sidan kan det inte
uteslutas att Asienkrisens negativa effekter kan bli
mer långvariga vilket i sin tur skulle hämma den
svenska exportutvecklingen.
Varuimporten ökade med 10,3 % i volym 1997.
Importtillväxten var betydligt starkare än under före-
gående år, då uppgången stannade vid drygt 2 %.
Den höga importtillväxten år 1997 kan till viss del ses
som ett återställande av en tillfälligt låg importkvot år
1996, men kan också förklaras av att efterfrågan på
varor med ett stort importinnehåll ökade kraftigt under
1997. Behovet av insatsvaror steg tack vare den starka
industriproduktionen. Efterfrågan på varaktiga
konsumtionsvaror tilltog i styrka efter år med en svag
utveckling. Maskininvesteringar bidrog också till den
starka importen. Verkstadsvarorna, som står för drygt
hälften av importvärdet, ökade i volym med 14 %.
Importen av vägfordon och framför allt bilar ökade
starkt, men även importen av elektroprodukter steg
kraftigt.
Deprecieringen av kronan under 1997 medförde att
importpriserna steg något under senare delen av året.
Den internationella prisutvecklingen var dock
återhållsam under 1997. Framförallt har detta tagit sig
uttryck i fallande råvarupriser. Främst märkbart är fallet
i råoljepriset. Importpriserna för bearbetade varor var
oförändrade för helåret 1997, medan det totala
importpriset ökade svagt. Asienkrisen väntas ha en
dämpande effekt på de internationella priserna under
prognosåren. Dessutom antas kronan stärkas, vilket
ytterligare dämpar ökningen av importpriserna.
TABELL 4.2 EXPORT OCH IMPORT AV VAROR
ANDEL AV TOTAL
PROCENTUELL VOLYMUTVECKLING
PROCENTUELL PRISUTVECKLING
1997
1997
1998
1999
2000
2001
1997
1998
1999
2000
2001
Varuexport
Bearbetade
varor
85,9
11,3
7,4
7,5
-0,9
0,7
0,1
Fartyg
0,8
80,0
-1,6
2,9
-1,7
0,2
-0,8
Petroleumprodukt
er
2,2
8,3
-5,4
-1,3
1,2
4,3
0,7
Övriga råvaror
11,1
9,4
2,3
4,0
5,1
0,5
3,4
Summa
varuexport
100
11,3
6,5
7,0
7,6
5,8
-1,1
0,7
0,4
0,6
1,2
Varuimport
Bearbetade
varor
80,5
12,0
8,0
8,1
0,0
0,0
-0,2
Fartyg
0,6
-26,9
33,1
-16,3
-1,5
-0,7
9,2
Råolja
4,7
13,2
-4,1
2,0
2,6
-15,0
5,5
Petroleumprodukt
er
2,6
-8,1
6,3
3,0
4,3
-4,1
2,0
Övriga råvaror
11,6
4,6
1,0
3,8
7,5
-1,0
-0,2
Summa
varuimport
100
10,3
6,8
7,1
6,6
6,0
0,7
1,0
0,1
0,7
1,3
Anm.: Export och import är i tabellen redovisade enligt utrikeshandelsstatistiken. Enligt nationalräkenskaperna ökade exporten med 12,5 %
1997.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den importvägda efterfrågan beräknas utvecklas nå-
got svagare under de kommande åren än under före-
gående år. Exporten ger fortfarande det största bi-
draget till ökningen, trots att exportutvecklingen antas
mattas av i år. Men även efterfrågan på kon-
sumtionsvaror och maskininvesteringar väntas leda
till stigande importvolymer i framtiden. Importen av
bearbetade varor antas öka med ca 8 % både inne-
varande och nästkommande år. År 2000 antas BNP-
tillväxten, bl.a. till följd av den starka internationella
tillväxten, tillta. Efterfrågan beräknas dock ha en
sammansättning med lägre importinnehåll än tidigare
år, vilket dämpar importtillväxten något. Tillväxten i
den totala varuimporten antas i huvudsak följa
utvecklingen för bearbetade varor, men är dock något
svagare.
Nettoexportens bidrag till BNP-tillväxten förväntas
bli 0,4 procentenheter i år, vilket är en betydande
minskning jämfört med de senaste åren. Som en följd
av en stark internationell tillväxt beräknas netto-
bidraget därefter öka för att år 2000 uppgå till 0,9
procentenheter. År 2001 antas ett bidrag på 0,4 pro-
centenheter till BNP-tillväxten.
4.2 Bytesbalansen
I början av 1990-talet hade Sverige betydande under-
skott i bytesbalansen som efter deprecieringen 1992
snabbt vändes till överskott. Mycket stora överskott i
handelsbalansen under de senaste åren har bidragit
till bytesbalansöverskotten. Tjänstebalansen har å
andra sidan utvecklats allt sämre och förväntas göra
det även i fortsättningen. Det är framför allt
resevalutanettot som ger ett kraftigt negativt bidrag
till tjänstenettot. Trots en generellt sett svagare kron-
kurs under 1997 i förhållande till 1996 har utlands-
resandet fortsatt att öka kraftigt. I takt med att hus-
hållens inkomstställning antas stärkas kommer
resevalutanettot sannolikt ytterligare att försämras
framöver. Ytterligare en faktor som belastar rese-
valutaimporten är den kraftiga ökningen av direkt-
importerade bilar som skett under de senaste åren.
Avkastningen på kapital förväntas förbättras något
de närmaste två åren. En orsak är att stora bytes-
balansöverskott i kombination med en appreciering av
kronkursen stärker Sveriges finansiella nettoställning
mot utlandet och bidrar till en minskning av
underskottet i räntenettot. Dessa faktorer motverkar
effekterna av en förväntad måttlig höjning av den
internationella räntenivån under prognosperioden. I
dagsläget är det utländska ägandet av svenska aktier
större än det svenska ägandet av utländska aktier. Det
har i prognosen antagits att en ökad internationell
diversifiering av svenskars aktieägande leder till ett
ökat innehav av utländska aktier. Om direktav-
kastningen på utländska placeringar är lägre än av-
kastningen på alternativa placeringar i Sverige
tenderar denna diversifiering att försämra kapitalav-
kastningsnettot på kort sikt. På längre sikt bör dock
skillnaden i avkastning jämna ut sig, vilket skulle
komma att förbättra nettoavkastningen på kapital och
även bytesbalansen.
Det finansiella sparandet i Sverige är högt vilket
avspeglas av det stora överskottet i bytesbalansen.
Bytesbalansöverskotten som andel av BNP väntas
ligga på en hög nivå även under tiden kring
millenniumskiftet. En starkt bidragande faktor till det
höga sparandet är regeringens mål för de offentliga
finanserna med innebörden att den offentliga sektorn
skall uppvisa ett finansiellt överskott över
konjunkturcykeln. Trots det stora bytesbalansöver-
skottet ökade Sveriges utlandsskuld år 1997 och
uppgick till ca 45 % av BNP. Kronans depreciering
och den relativt svaga kursutvecklingen av svenskars
innehav av utländska aktier var de främsta orsakerna
till försämringen. På längre sikt torde bytesba-
lansöverskotten leda till att utlandsskulden minskar
som andel av BNP. Faktorer som talar för denna ut-
veckling är bl.a. en förväntad appreciering av kronan,
ökad amortering av den statliga utlandsskulden och
en utjämning i värdeförändringar på kapital gentemot
utlandet.
TABELL 4.3 BYTESBALANSEN
MILJARDER KRONOR
1997
1998
1999
200
0
200
1
Varuexport
635,
1
680,
9
731,
4
Varuimport
496,
6
525,
5
563,
3
Handelsbalans
138,
5
155,
4
168,
1
Transporter
5,0
4,7
4,5
Resevaluta
-
24,2
-
26,3
-
28,2
Övriga tjänster
-0,7
-1,7
-2,4
Tjänstebalans
-
19,9
-
23,3
-
26,1
Löner
-1,4
-1,7
-1,7
Avkastning på
kapital
-
47,0
-
45,5
-
43,5
därav
räntor
-
63,5
-
64,7
-
61,9
direktinvestering
ar
23,0
25,0
23,6
aktieutdelningar
-6,5
-5,8
-5,2
Löpande
transfereringar
-
23,5
-
21,0
-
22,8
Bytesbalansen
46,7
63,9
74,0
Kapitaltransfereri
ngar
-0,3
-3,0
-3,0
Finansiellt
sparande
som andel av BNP
2,8
3,3
3,7
4,0
4,3
Anm.: Bytesbalansen är enligt Riksbankens definition. År 1997
bygger på en prognos.
Källor: Riksbanken och Finansdepartementet.
5 Näringslivets produktion
Konjunkturen stärktes i stora delar av näringslivet i
fjol. År 1997 ökade produktionen i näringslivet med
hela 3 % vilket var betydligt mer än den totala pro-
duktionstillväxten i ekonomin. Uppgången inom in-
dustrin spred sig till allt fler delar av näringslivet sam-
tidigt som tudelningen mellan en expanderande
exportsektor och en dämpad hemmamarknadsektor
avtog något. Byggproduktionen var dock fortsatt
mycket svag.
TABELL 5.1 NÄRINGSLIVETS PRODUKTION
PROCENTUELL
VOLYMFÖRÄNDRING
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Jordbruk, fiske
och
skogsbruk
-
3,0
4,6
0,0
-
2,0
Industri
2,1
5,4
5,5
4,9
4,6
2,8
El, gas, värme och
vattenverk
0,2
1,8
-
1,5
-
0,5
Byggnadsindustri
0,8
-
5,4
5,1
6,0
Näringslivets
tjänster
2,6
2,9
3,1
3,3
Summa näringsliv
2,1
3,0
3,7
3,7
3,9
2,7
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Under prognosperioden 1998 till 1999 förväntas
konjunkturläget inom näringslivet förbättras ytter-
ligare. Sammantaget beräknas produktionen stiga med
knappt 4 % per år. Den goda internationella
konjunkturen medför en fortsatt stark exportefter-
frågan även om en viss avmattning, bl. a till följd av
Asienkrisen, väntas i år. Bidraget till produktionstill-
växten blir därmed betydligt lägre än förra året. Dri-
vande för produktionsutvecklingen de närmaste två
åren förväntas istället bli en kraftig uppgång i den
inhemska efterfrågan när investeringskonjunkturen
bedöms vända uppåt samtidigt som den privata kon-
sumtionsökningen blir fortsatt stark. En allt större del
av den förutsedda produktionstillväxten kommer i de
konsumtionsorienterade delarna av tjänstesektorn och
i de delar som är beroende av investerings-
utvecklingen. En god produktionsutveckling förutses
därför i sektorer som handel, hotell och restaurang,
samt företagstjänster. Ett kraftigt ökat
bostadsbyggande de närmaste åren från mycket låga
utgångsnivåer är den främsta anledningen till att en
stark återhämtning förutses inom byggnadsindustrin.
Den totala byggproduktionen bedöms öka med ca 5 %
i år och med 6 % nästa år.
5.1 Industrin
Industrikonjunkturen var stark under större delen av
förra året med en mycket kraftig produktionsuppgång
under andra halvåret. För helåret 1997 steg in-
dustriproduktionen med 5,4 %. Utvecklingen var
gynnsam i flertalet delsektorer men på samma sätt som
under 1996 noterades betydande produktionsökningar
inom elektro- och teleproduktindustrin. Av
nationalräkenskaperna framgår att enbart den sektorn
stod för närmare hälften av den totala produk-
tionstillväxten inom industrin.
Mot slutet av förra året och under årets inledning
har industrikonjunkturen visat tecken på avmattning.
Trots det beräknas ändå industriproduktionen mätt
som årsgenomsnitt öka med ungefär lika mycket som
förra året. Det sammanhänger med att produk-
tionsvolymen under fjärde kvartalet i fjol nådde en så
hög nivå att också en begränsad tillväxt under loppet
av innevarande år ger en hög ökning av årsgenom-
snittet. Enligt Konjunkturinstitutets barometer från
februari märks en dämpning av orderläget inom den
cykliska basindustrin samt inom den tidigare mycket
expansiva teleproduktindustrin. Teleproduktindustrin
med en stark exponering i Asien har sannolikt redan
märkt av effekterna av Asienkrisen. Marknads-
tillväxten för svenska exportvaror förutses bli lägre i år
och nästa år jämfört med 1997, vilket innebär att
produktionen av exportvaror ökar långsammare än
tidigare. Industrikonjunkturen förutses ändå åter
stärkas något från och med andra kvartalet till följd av
en ökande efterfrågetillväxt på hemmamarknaden men
till viss del också på grund av en stigande efterfrågan
på investeringsvaror i Europa. Detta gynnar svensk
industri som i hög grad är specialiserad på produktion
av investeringsvaror. Den starka inhemska
investerings- och konsumtionstillväxten förutses
innebära att produktionen inom
hemmamarknadsindustrin stiger snabbare än under de
senaste åren. Sammantaget beräknas industri-
produktionen stiga med 5,5 % i år och med ca 5 % år
1999. Under loppet av året beräknas dock
industriproduktionen öka betydligt mer nästa år.
Industrins kapacitetsutnyttjande steg något under
loppet av förra året och uppgick till 88,0 % under
fjärde kvartalet. Detta var 2,0 procentenheter lägre än
vid förra konjunkturtoppen år 1994. Kapitalstocken
beräknas växa med ungefär 8 % mellan slutet av 1997
och slutet av 1999 samtidigt som industriproduktionen
förutses öka med ca 7 % under motsvarande
tidsperiod. Således förutses utnyttjandegraden sjunka
något fram till slutet av nästa år och därmed torde
risken för kapacitetsbrister vara ringa. I kombination
med förväntade låga löneökningar innebär det ett
mycket lågt inflationstryck för stora delar av industrin.
Ett osäkerhetsmoment kvarstår dock för huruvida
industrin kan få tag på kvalificerad arbetskraft. Trots
den måttliga sysselsättningsökning som hittills
noterats verkar bristen på kvalificerad arbetskraft vara
oroande hög vilket på sikt kan driva upp
löneglidningen. Detta skulle i sin tur höja kostnaderna
och därmed dämpa produktionen.
TABELL 5.2 NYCKELTAL FÖR INDUSTRIN
PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
1996
1997
1998
1999
Industriproduktion
2,1
5,4
5,5
4,9
Lönekostnad per
timme
7,4
4,8
3,1
3,0
Produktivitet
2,4
6,5
4,7
3,7
Enhetsarbetskostnad,
(ULC)
4,9
-1,6
-1,5
-0,7
14 OECD-länders ULC
1,0
-0,3
0,5
0,9
14 OECD-länders
ULC, SEK
-8,2
3,5
0,7
-1,1
Relativ ULC, SEK
14,3
-4,9
-2,2
0,4
Vinstmarginal,
förändring
-2,2
0,1
1,1
0,0
Bruttoöverskottsandel
1
34,2
35,0
37,8
38,2
1 Bruttoöverskottsandel avser bruttovinstens andelen av
förädlingsvärdet till faktorpris.
Källor: OECD, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
De internationella arbetskraftskostnaderna per pro-
ducerad enhet har ökat mycket långsamt under de
senaste åren. Löneökningarna i vår omvärld har
gradvis anpassat sig till en låginflationsmiljö samtidigt
som produktivitetsutvecklingen varit fördelaktig.
Även i Sverige har arbetskostnaden per producerad
enhet ökat förhållandevis långsamt sedan 1992, bl.a.
som en följd av hög produktivitetsutveckling, och
därmed har det gynnsamma konkurrensläge som
uppstod i samband med deprecieringen hösten 1992 i
stort kunnat bibehållas. Sett över hela perioden 1992
till 1997 har dock de svenska arbetskostnaderna per
producerad enhet, till följd av höga löneökningar, ökat
snabbare än i omvärlden.
De jämförelsevis höga löneökningarna i Sverige har
inneburit ett högt omvandlingstryck som sannolikt har
hållit tillbaka sysselsättningen. Under perioden fram
till 1999 förutsätts dock löneökningarna bli ungefär
lika stora som i omvärlden. Dessutom beräknas
produktiviteten utvecklas mer fördelaktigt i Sverige än
i omvärlden. Därigenom minskar industrins relativa
enhetsarbetskostnad något jämfört med de viktigaste
konkurrentländerna, trots en förväntad appreciering
av kronan, över perioden 1997 till 1999. En sådan
fördelaktig utveckling av konkurrensläget förutsätter
dock att löneökningstakten kan begränsas till 3 % per
år. Den högre produktivitetsökningen i svensk
industri kan förklaras av att en stor del av
expansionen även fortsättningsvis sker i den
högproduktiva delen av industrin. Produktivi-
tetsökningarna väntas dock avta successivt i förhål-
lande till den mycket snabba utvecklingen under pe-
rioden 1992-1997.
Industrins lönsamhet blev i stort sett oförändrad
förra året. Med tanke på kronförsvagningen var in-
dustrins prisbeteende återhållsamt, vilket tyder på att
företagen har utnyttjat den svagare kronan till att öka
marknadsandelarna. Prisökningarna för importerade
insatsvaror liksom löneökningarna höjde
kostnadsnivån i industrin men detta motverkades av
en snabb produktivitetsutveckling.
Priserna har höjts i mycket liten omfattning i början av
1998. Mot bakgrund av att tillverkningsföretagen
normalt höjer priserna i stor omfattning i början på året
indikerar detta ett fortsatt lågt inflationstryck. De
internationella priserna förutses utvecklas mycket
svagt i år trots en relativt god konjunkturutveckling.
Resursutnyttjandet är fortfarande lågt på de flesta håll
och Asienkrisen bidrar till att dämpa priserna. Låga
importpriser, begränsade löneökningar och en
fördelaktig produktivitetsutveckling väntas leda till att
de rörliga kostnaderna per producerad enhet i stort
blir oförändrade i år jämfört med förra året.
Prisprognosen för 1998 förutsätter att exportföretagen
höjer sina priser i utländsk valuta i takt med
konkurrenterna. Därigenom stiger vinstmarginalerna
något i exportindustrin. En växande inhemsk efter-
frågan beräknas innebära att de mer pressade hem-
mamarknadsföretagen förbättrar sin vinstsituation
något. För industrin som helhet beräknas därmed
produktpriserna sammanvägt stiga med 1,5 % i år,
vilket innebär att lönsamheten, mätt som driftsöver-
skottet brutto som andel av förädlingsvärdet, ökar till
höga 37,8 %.
Nästa år beräknas produktpriserna öka med knappt
1 % och de rörliga kostnaderna per producerad enhet
med 0,8 %. Lönsamheten för industrin som helhet
beräknas således i stort bli oförändrad. Den starkare
internationella konjunkturen väntas leda till en något
högre internationell prisökningstakt men tack vare
fortsatt låga löneökningar blir prisökningarna i ett
historiskt perspektiv mycket låga. I den cykliska
basindustrin förutses vinstmarginalerna åter öka till
följd av att de internationellt bestämda priserna vän-
der upp, medan lönsamheten i övriga exportindustrin
minskar något till följd av den starkare kronan.
5.2 Byggnadsverksamhet
Byggkonjunkturen försvagades ytterligare förra året
efter en viss uppgång under 1996. Svängningarna i
byggandet kan till stor del hänföras till bostads-
investeringarna. De fördelaktiga investeringsbidragen
till ny- och ombyggnad gav upphov till en tidigare-
läggning av bostadsproduktion från 1997 till 1996.
Därtill torde osäkerheten om innehållet i den bo-
stadspolitiska propositionen ha lett till att en del
byggprojekt sköts framåt i tiden från år 1997.
TABELL 5.3 BYGGNADSVERKSAMHET
MILJARDER
KRONOR
ÅRLIG PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
1997
1996
1997
1998
1999
Byggnadsinvesteri
ngar
101,
7
1,9
-
13,2
7,6
10,2
Näringslivet
56,6
0,9
-5,2
7,8
6,4
Myndigheter
21,3
-7,8
-
16,2
5,7
5,1
Bostäder
23,8
13,1
-
25,7
8,8
23,5
Reparationer och
underhåll
85,2
1,1
3,9
1,8
0,2
Totalt
186,9
1,6
-6,6
5,1
6,0
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Produktionen inom byggnadssektorn föll med ca 30 %
mellan 1990 och 1997. Den kraftiga minskningen av
byggnadsindustrin är delvis av bestående natur men
branschen kan under de närmaste åren förväntas växa
i takt med eller högre än den totala tillväxten i
ekonomin. Inflationsförväntningarna ligger i närheten
av 2 %-målet och realräntorna är åter på 1980-
talsnivåer, vilket bör gynna byggmarknaden de
närmaste åren. Byggandet beräknas sammantaget öka
med 5 % i år och med 6 % år 1999.
Drivkrafter för produktionsutvecklingen är framför
allt bostadsbyggandet och i viss mån byggandet av
kommersiella lokaler som vänder upp från låga nivåer.
Nyproduktionen på bostadsmarknaden har under en
längre tid varit mycket blygsam i förhållande till det
långsiktiga behovet. Låga räntor, stigande
disponibelinkomster och en varaktig syssel-
sättningsökning från och med andra halvåret 1997
beräknas leda till en gradvis högre efterfrågan på nya
bostäder. Vakansgraden är mycket låg i expansiva
områden och bostadspriserna har stigit rejält så att
marknadspriserna redan idag överstiger
nyproduktionskostnaden i dessa områden.
Nyproduktionen förutses gradvis stiga till mellan
25 000 -30 000 bostäder år 2001 och därmed närma sig
en långsiktig jämviktsnivå. Den bostadspolitiska
propositionen som presenterades i mars innehåller
bl.a. ett investeringsbidrag för ekologisk hållbarhet.
Detta bedöms ha en viss uppdragande effekt på
omfattningen av varje projekt. Genom propositionen
har osäkerheten om de framtida reglerna minskat,
vilket också främjar bostadsbyggandet.
De senaste årens låga investeringskvoter inom nä-
ringslivet kan förklaras av behovet av att reducera
lokalbeståndet till långsiktigt hållbara nivåer. Höga
realräntor och strukturella förändringar har inneburit
höga vakansgrader för kommersiella lokaler. De
senaste åren har dock andelen lediga lokaler i expan-
siva områden minskat kraftigt. Den positiva
sysselsättningsutvecklingen samt den relativt kraftiga
konsumtionsökningen som förutses beräknas medföra
växande bygginvesteringar inom näringslivet från och
med andra halvåret 1998. Infrastrukturinvesteringarna
ökar i och med att beslut tagits om byggnation av
storstadslederna. Programmet ”ett hållbart Sverige”
kan också i viss omfattning bidra till den större
byggvolymen. Regeringen har avsatt sammanlagt
7,4 miljarder kronor för perioden 1998 till 2001 till ett
program för ekologisk hållbarhet. Energi-
investeringarna ökar också kraftigt de närmaste åren.
Det finns avsatt 1,5 miljarder kronor per år till ett
omställningsprogram för energisektorn. Byggre-
parationerna beräknas stiga något ytterligare fram till
1999 till följd av skattereduktionen för reparation och
ombyggnad förlängts och utökats.
6 Arbetsmarknad
Arbetsmarknadsläget förbättrades markant under
loppet av 1997. Den öppna arbetslösheten sjönk med
drygt 1,5 procentenhet. Nedgången i arbetslösheten
berodde på ökad sysselsättning i privat sektor, utökat
antal utbildningsplatser och införandet av den tillfäl-
liga avgångsersättningen till personer mellan 60 och
64 år. Trots en viss sysselsättningsuppgång mot
slutet av 1997 minskade den totala sysselsättningen
mätt som årsgenomsnitt. Den största nedgången
skedde inom offentliga myndigheter. De närmaste åren
förutses en god konjunkturutveckling såväl
internationellt som i Sverige, vilket leder till en snabb
sysselsättningsuppgång. Arbetskraftsutbudet hålls
samtidigt tillbaka av att antalet utbildningsplatser ökar
ytterligare, vilket får till följd att den öppna arbets-
lösheten faller till 4,0 % vid slutet av år 2000.
Förutsättningarna för beräkningarna är att lönebild-
ningen fungerar väl och att utbildningssatsningen
även framöver riktas till personer som annars skulle
vara öppet arbetslösa.
TABELL 6.1 ARBETSMARKNAD
ÅRLIG
PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
1996
1997
1998
1999
2000
2001
BNP,
producentpris
1,4
2,0
3,0
3,0
3,3
2,4
Produktivitet
1,3
2,9
2,0
1,6
1,4
1,4
Arbetade
timmar
0,1
-1,1
1,0
1,4
1,9
1,0
Medelarbetstid
0,7
-0,1
0,0
-0,1
-0,1
-0,1
Antal
sysselsatta
-0,6
-1,0
1,0
1,5
2,0
1,1
Arbetskraft
-0,2
-1,1
-0,4
0,4
0,6
0,7
Öppen
arbetslöshet1
8,1
8,0
6,7
5,7
4,4
4,0
Åtgärder2
4,5
4,3
4,2
4,0
3,9
3,5
1 I procent av arbetskraften.
2 Antalet personer i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i procent av arbetskraften.
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och
Finansdepartementet.
Produktivitet
Produktiviteten ökade mycket snabbt från 1990 till
1995 samtidigt som sysselsättningen föll med ca
470 000 personer. Den snabba produktivitetstillväxten
beror sannolikt på en mängd samverkande faktorer,
som t.ex. ökad internationalisering och därmed ökad
konkurrens, snabba framsteg inom bl.a.
informationsteknologin och avregleringen inom vissa
näringar. En annan delförklaring kan vara att det
mycket svaga konjunkturläget i början av 1990-talet
skapade ett rationaliseringstryck, som innebar att
främst personer med relativt hög kompetens lyckades
erhålla och bibehålla arbeten. Företag med relativt låg
produktivitetspotential klarade inte heller av
konkurrensen och slogs ut från marknaden. De för-
hållandevis höga löneökningarna de senaste åren har
också bidragit till ett ökat rationaliseringstryck. Den
snabba produktivitetstillväxten hade en dämpande
effekt på sysselsättningen i början av 1990-talet men
har ökat förutsättningen för en god tillväxt i ekonomin
framöver genom att det finns fler lediga resurser att ta
i anspråk.
Under slutet av 1995 och inledningen av 1996 av-
tog produktivitetsuppgången. Orsaken till detta var en
tillfällig avmattning i ekonomin, vilket ledde till en viss
överkapacitet på både maskiner och personal. Under
andra halvåret 1997 ökade produktionen snabbare
igen utan att det ledde till en motsvarande ökad
sysselsättning. Därmed klarade företagen av
produktionsökningen med befintlig kapacitet samt
genom ytterligare rationaliseringar. Produktionsupp-
gången och den snabba produktivitetstillväxten under
hösten kan dock vara en indikation på att efterfrågan
på arbetskraft kommer att öka framöver, eftersom en
produktionsuppgång vanligtvis inleds med en
produktivitetsökning för att så småningom resultera i
ökad sysselsättning. Drivkraften i produk-
tionsuppgången antas också växla från export till in-
hemsk efterfrågan. Det innebär troligen att
produktionsuppgången blir mer
sysselsättningsintensiv, vilket bidrar till en lägre
produktivitetsökning. Produktiviteten antas därför
inte fortsätta stiga i samma snabba takt framöver, utan
produktionsuppgången leder i större utsträckning till
ökad sysselsättning.
Medelarbetstid
En annan förklaring till den svaga sysselsättnings-
utvecklingen i början av 90-talet var att medelarbets-
tiden steg snabbt. Även en högre medelarbetstid ökar
förutsättningarna för god tillväxt i och med att det
finns fler lediga resurser att ta i anspråk. Den främsta
orsaken till att medelarbetstiden ökade var att sjuk-
frånvaron halverades. Sjukfrånvaron ligger nu på en
låg nivå, historiskt sett, och nedgången har stannat
av. Framöver antas sjukfrånvaron vara relativt oför-
ändrad. Den s.k. vanligen arbetade tiden per syssel-
satt minskade i början av 1990-talet men har ökat igen
under de senaste åren . Den främsta orsaken är att
andelen sysselsatta som arbetar mer än 35 timmar i
veckan minskade i början av 1990-talet, varefter den
har stigit så att nivån år 1997 låg på ungefär samma
nivå som år 1990. Därmed finns det anledning att tro
att utrymmet för att på detta sätt öka arbetstiden
ytterligare är begränsat. En annan faktor som talar för
att det är svårt att klara av ökad produktion med ökad
genomsnittlig arbetstid är att antalet övertidstimmar
har ökat något det senaste året. Från de flesta
fackförbund krävs det arbetstidsförkortningar och i
flera av de avtal som tecknats under 1998 har
arbetstagarna fått till stånd en arbetstidsförkortning.
Sammantaget förutses medelarbetstiden vara
oförändrad i år, för att åren därefter minska något i
samband med att arbetstidsförkortningarna träder i
kraft.
Sysselsättning
Till följd av låg tillväxt, snabb produktivitetstillväxt
och stigande medelarbetstid föll antalet sysselsatta
med ca 530 000 personer mellan 1990 och 1994, varav
drygt 400 000 var i den privata sektorn och drygt
100 000 i den offentliga sektorn. Under åren 1994 och
1995 steg sysselsättningen för att falla på nytt 1996 i
samband med konjunkturavmattningen. Förra året
ökade sysselsättningen svagt mot slutet av året, men
minskade med 1,2 %, mätt som årsgenomsnitt.
Under de närmaste åren beräknas sysselsättningen
stiga. Det finns flera tecken som tyder på att efterfrå-
gan på arbetskraft kommer att öka framöver. Förutom
stark konjunktur, snabb produktivitetstillväxt under
andra halvåret 1997 och förväntan om lägre
medelarbetstid, har antalet nyanmälda lediga platser
stigit under 1997 och inledningen av 1998. Historiskt
sett har detta varit en bra indikator på syssel-
sättningsutvecklingen vilket framgår av diagram 6.1.
Sysselsättningsutvecklingen har följt utvecklingen av
antalet lediga platser, med viss eftersläpning. Plat-
serna har ökat i de flesta branscher med undantag av
jord- och skogsbruk samt byggnadsindustrin. En stor
del av ökningen stod den offentliga sektorn för. Mot
bakgrund av detta beräknas sysselsättningen stiga
med ca 40 000 personer i år och 60 000 personer nästa
år, mätt som årsgenomsnitt.
Sysselsättningen inom offentliga myndigheter föll
kraftigt under 1996 och inledningen av 1997 men mot
slutet av året bromsades nedgången upp. Den största
nedgången skedde inom kommunala myndigheter.
Under 1998 och 1999 väntas sysselsättningen öka
inom primärkommuner och landsting, dels till följd av
höjda statsbidrag, dels till följd av att antalet s.k.
offentligt tillfälligt anställda antas öka. Dessa kommer
till största delen att vara sysselsatta inom
kommunerna.
Sysselsättningen i näringslivet föll under 1996 och
inledningen av 1997 inom samtliga branscher utom
tjänstesektorn. Inom industrin fortsatte sysselsätt-
ningen att minska något under 1997 trots en snabb
produktionsökning. Mot bakgrund av att produk-
tionen antas fortsätta stiga inom industrin bedöms
efterfrågan på arbetskraft öka framöver. Antalet sys-
selsatta inom industrin väntas därmed stiga med ca
6 000 personer i år och 12 000 nästa år, mätt som
årsgenomsnitt. Aktiviteten inom byggnadssektorn var
mycket svag under 1997 och bostadsbyggandet ligger
för närvarande på en mycket låg nivå. I år beräknas
dock bostadsinvesteringarna ta fart, vilket antas leda
till en sysselsättningsuppgång på i genomsnitt 4 000
personer. År 1999 fortsätter bostadsbyggandet att öka
och sysselsättningen stiger med ytterligare 10 000
personer. Efterfrågan på privata tjänster antas tillta i
samband med att privat konsumtion stiger och
investeringskonjunkturen tar fart. Sysselsättningen
inom branschen beräknas därmed fortsätta öka i
ungefär samma takt som förra året i år och lite
snabbare nästa år. Sammantaget ökar antalet syssel-
satta inom näringslivet med knappt 90 000 mellan 1997
och 1999.
TABELL 6.2 SYSSELSÄTTNING I OLIKA
BRANSCHER
TUSENTAL PERSONER
1997
1998
1999
2000
2001
Privat sektor
269
5
272
6
278
3
284
8
288
0
Jord- och
skogsbruk
109
106
104
Industri
800
806
818
Byggnadsverksa
mhet
218
222
232
Privata tjänster
156
9
159
2
162
9
Offentliga
myndigheter
122
3
123
2
123
6
124
6
126
0
Staten
189
188
187
Kommunerna
103
4
104
4
104
9
Totalt
3922
3961
4020
4098
4144
Arbetskraft, totalt
426
4
424
7
426
3
428
7
431
5
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.
För åren 2000 och 2001 beräknas BNP stiga med ca
3 % per år. Förutsättningarna för att dessa tillväxttal
skall kunna uppnås är att den internationella kon-
junkturen blir fortsatt stark samt att arbetsmarknaden
och särskilt lönebildningen fungerar väl. Av
avgörande betydelse är att de lediga resurser som
finns tillgängliga på arbetsmarknaden kan tillsättas
utan att det uppstår inflationsdrivande löneökningar.
Mot bakgrund av den goda tillväxten i ekonomin
bedöms sysselsättningen kunna öka med i genomsnitt
ca 1,5 % per år under denna perioden. Tillväxten drivs
framför allt av bruttoinvesteringar och privat
konsumtion. Liksom för åren 1998-1999 sker därför den
största sysselsättningsuppgången inom privat sektor,
främst inom tjänstesektorn. Även inom offentliga
myndigheter ökar dock sysselsättningen något, främst
till följd av höjningen av statsbidragen till
kommunerna.
Även om det finns goda förutsättningar för en hög
tillväxt och snabb sysselsättningsökning, i form av
bl.a. hög produktivitetsnivå och ett stort överskott på
arbetskraft, så finns det risk för en betydligt sämre
utveckling de närmaste åren än vad som antas i be-
räkningarna. Bland annat råder osäkerhet om
löneökningarna kan begränsas till 3,0 %. En annan
faktor som kan hämma tillväxten och
sysselsättningsuppgången är om det uppstår brist på
vissa typer av arbetskraft. I Arbetsmarknads-
styrelsens (AMS) rapport ”Var finns jobben 1998”
påpekas att bristerna ökar för vissa yrkesgrupper.
Även Konjunkturinstitutets barometer för såväl in-
dustrin som för tjänstesektorn indikerar att det är brist
på framför allt tekniska tjänstemän och
branschspecifik kompetens inom vissa sektorer. An-
talet nyanmälda lediga platser tenderar dessutom att
bli kvarstående i större utsträckning än tidigare, vilket
kan betyda att arbetsgivarna har svårt att hitta
tillräckligt kompetent arbetskraft att anställa. Ut-
vecklas bristen på arbetskraft till ett reellt problem
ökar risken för högre löneglidning och sämre syssel-
sättningsutveckling än vad som förutsätts i progno-
sen.
Åtgärder inom arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken
De två senaste åren har det tillkommit flera nya åt-
gärder inom arbetsmarknadspolitiken. Bland annat har
det införts tillfällig avgångsersättning, resursarbete,
generationsväxling och ökat kommunalt ansvar för att
aktivera ungdomar. Tillfällig avgångsersättning
innebär att arbetslösa mellan 60 och 64 år ges
möjlighet att erhålla a-kassa utan att stå till arbets-
marknadens förfogande. Enligt AMS fick ca 18 500
personer denna typ av ersättning förra året. Under
1998 kommer inga fler tillfälliga avgångsersättningar
att beviljas. Resursarbete innebär att arbetsgivare
inom offentlig sektor ges möjlighet att ta emot en
långtidsarbetslös som, med ersättning motsvarande a-
kassa, utför kvalitetshöjande arbete under en be-
gränsad tidsperiod. Generationsväxlingen innebär att
anställda som fyllt 63 år erbjuds möjligheten att lämna
arbetsmarknaden före ordinarie pensionsålder, om
deras arbetsgivare lämnar sitt godkännande. Villkoret
är att de vakanser som uppstår huvudsakligen tillsätts
med långtidsarbetslösa som fyllt 20 men inte 35 år. Än
så länge har denna åtgärd inte fått något större
genomslag. Direktiven för antalet konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder läggs om för 1998
och 1999. Volymkravet sänks med 10 000, jämfört med
vad som föreslogs i budgetpropositionen.
Anledningen till detta är att kvaliteten på åtgärderna
skall kunna förbättras, dvs. antalet platser inom
arbetsmarknadsutbildningen, som är betydligt
kostsammare än övriga åtgärder, skall kunna
bibehållas. Det totala antalet personer i åtgärder
minskar därmed från 185 000 år 1997 till 179 000 år
1998, mätt som årsgenomsnitt. Förutom åtgärder inom
arbetsmarknadspolitiken har antalet utbildningsplatser
inom både vuxenutbildningen och högskolan utökats.
De flesta av de ovanstående åtgärderna reducerar
arbetskraftsutbudet under prognosperioden.
TABELL 6.3 KONJUNKTURBEROENDE
ARBETSMARKNADSPOLITISKA ÅTGÄRDER
TUSENTAL PERSONER
199
6
199
7
199
8
199
9
200
0
200
1
I arbetskraften
41
32
Beredskapsarbete
8
7
Rekryteringsstöd
12
4
Utbildningsvikariat
10
4
Starta-eget-bidrag
10
12
Offentligt tillfälligt
anställda
0
5
Ej i arbetskraften
15
5
15
2
Arbetsmarknadsutbil
dning
46
37
Arbetslivsutveckling
52
53
Kommunavtal
13
14
Datortek
12
14
Arbetsplatsintrodukt
ion
32
34
Totalt
196
185
179
169
167
150
Anm.: För åren 1998-2001 ingår även kommunalt ansvar för
ungdomar under 25 år i begreppet konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. År 1998 och 1999 tillkommer
dessutom resursarbete och den s.k. IT-satsningen.
Rekryteringsstöd, utbildningsvikariat och beredskapsarbete slås ihop
till individuellt anställningsstöd.
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.
Arbetskraften
Antalet personer i arbetskraften har minskat kraftigt
sedan 1990 i samband med försämringen av arbets-
marknadsläget och expansionen av antalet konjunk-
turberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
inte ingår i arbetskraften. Arbetskraftstalet dvs. ar-
betskraften i procent av den arbetsföra befolkningen
mellan 16 och 64 år, föll från 84,0 % år 1990 till 77,8 %
år 1996. Sysselsättningsgraden, dvs. antalet
sysselsatta i procent av den arbetsföra befolkningen
föll under samma period från 82,3 % till 71,5 %. Såväl
arbetskraftstalet som sysselsättningsgraden ligger
dock fortfarande på en högre nivå än i de flesta
OECD-länderna.
Under loppet av 1997 skedde en markant minskning
av arbetskraften. Antalet personer i arbetskraften föll
med ca 60 000 personer samtidigt som syssel-
sättningen ökade svagt. Minskningen av utbudet
hänger samman med utökningen av antalet utbild-
ningsplatser och införandet av den tillfälliga av-
gångsersättningen. Utbildningssatsningarna fick stor
effekt på utbudet. Enligt SCB:s arbetskraftsunder-
sökning (AKU) verkar de flesta platserna ha tillsatts
av personer som tidigare var öppet arbetslösa. Enligt
historiska mönster söker sig också latent arbets-
sökande personer, dvs. personer utanför arbetskraften
som kan och vill arbeta men som inte aktivt söker
arbete, till arbetsmarknaden när arbetsmarknadsläget
förbättras. Detta verkar ha skett i förhållandevis liten
utsträckning under hösten. Förändringar i
arbetskraftsutbudet till följd av ändrat
arbetsmarknadsläge sker dock troligtvis med viss
eftersläpning, vilket bidrar till att arbetskraftsdel-
tagandet kan väntas öka under 1998.
Under innevarande år antas den väntade syssel-
sättningsökningen leda till att fler personer träder in i
arbetskraften. Antalet utbildningsplatser ökar visser-
ligen ytterligare, vilket minskar utbudet. Däremot
kommer det inte att beviljas några fler tillfälliga av-
gångsersättningar som reducerar utbudet. De tillfälliga
avgångsersättningarna som kom till stånd under 1997
kommer istället att ha motsatt effekt under de
kommande fem åren eftersom antalet som kommer att
pensioneras vid 65 års ålder blir färre, dvs. utträdet
från arbetskraften på grund av pensionering blir lägre
än det annars skulle ha blivit. En omfördelning av de
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, från åtgärder som klassas som utbildning,
och per definition inte räknas in i arbetskraften, till
åtgärder som klassas som sysselsättning, bidrar också
till att öka arbetskraftsutbudet i år. Sammantaget stiger
arbetskraftsutbudet med ca 30 000 personer under
loppet av 1998. Mätt som årsgenomsnitt minskar det
dock med ca 20 000 personer. Från 1998 till 2001 ökar
antalet utbildningsplatser ytterligare vilket håller
tillbaka utbudet som stiger med knappt 70 000
personer samtidigt som den arbetsföra befolkningen
ökar med knappt 50 000 personer.
Öppen arbetslöshet
Till följd av den svaga sysselsättningsutvecklingen i
början av 90-talet ökade den öppna arbetslösheten
från 1,7 % år 1990 till 8,1 % år 1996. Samtidigt ökade
antalet konjunkturberoende åtgärder med
3,3 procentenheter till 4,5 %. Enligt det internationellt
standardiserade mått som används av bl.a. OECD,
ökade den öppna arbetslösheten under samma period
med 8,2 procentenheter till 10,0 % år 1996. Den största
skillnaden mellan de olika definitionerna är att
heltidsstuderande som söker arbete inte räknas som
öppet arbetslösa i Sverige, vilket de gör enligt det
internationella måttet. En stor del av de
heltidsstuderande arbetssökande består av personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Trots den snabba
ökningen av arbetslösheten under 90-talet låg ar-
betslösheten år 1996 fortfarande ca 1 procentenhet
lägre än genomsnittet i EU, mätt med det internatio-
nella måttet. Jämfört med genomsnittet i OECD låg
nivån däremot ca 2,5 procentenheter högre.
Under loppet av 1997 föll den öppna arbetslösheten
med ca 1,5 procentenheter. Under de närmaste åren
antas den snabba sysselsättningsuppgången, i
kombination med en svag utveckling av arbetskrafts-
utbudet, leda till att den öppna arbetslösheten faller
till 4,0 % mot slutet av år 2000. De konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna omfattar då 3,5 %
av arbetskraften. En förutsättning för att nå ner till
4,0 % i öppen arbetslöshet är, förutom en väl
fungerande lönebildning och en god internationell
konjunkturutveckling, att utbildningssatsningen även
framöver riktas till personer som annars skulle vara
öppet arbetslösa. Visar det sig svårt att få till stånd
alla utbildningsplatser, till följd av t.ex. lärarbrist, finns
det risk för att den öppna arbetslösheten överstiger
4,0 % vid slutet av år 2000. Förutsättningen för att
antalet platser skall fyllas har dock ökat i och med att
rätten att få utbildningsbidrag för vuxenstudier har
förlängts till 2 år för de som påbörjade utbildningen
hösten 1997.
7 Löner
Den genomsnittliga timlönen steg med 4,4 % år 1997,
enligt preliminär statistik från Statistiska centralbyrån
samt Kommun- och Landstingsförbundet.
Löneökningarna kommer dock att justeras upp något
när alla retroaktiva löneutbetalningar så småningom
registrerats i statistiken, varför den slutliga
lönekostnadsökningen beräknas uppgå till 4,5 %. De
tre senaste åren har lönerna därmed ökat med i
genomsnitt 4,6 % per år. Det är anmärkningsvärt
mycket mot bakgrund av det svaga
arbetsmarknadsläget och löneutvecklingen i övriga
EU-länder, där arbetskraftskostnaden i näringslivet i
genomsnitt ökade med ca 3,5 % per år. Sedan förra
avtalsrörelsen, i början av 1995, har det dock skett en
del förändringar kring förhandlingsordningen som
talar för lägre löneökningar framöver. Det finns också
flera andra faktorer som bidrar till en nedväxling av
den svenska löneökningstakten, som t.ex. markant
lägre inflationsförväntningar. Föreliggande prognos
förutsätter att löneutvecklingen blir i enlighet med den
som anges av arbetsmarknadens parter. De avtal som
har slutits hittills i år beräknas enligt parterna ge årliga
löneökningar på i genomsnitt ca 3 % inklusive en
löneglidning, som av parterna bedöms bli betydligt
lägre än tidigare. Löneökningarna inom de områden
där det inte finns nya avtal, antas överensstämma med
de löneökningarna som parterna beräknar att avtalen
inklusive löneglidning skall ge i de branscher där avtal
redan slutits.
TABELL 7.1 TIMLÖNER
ÅRLIG PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Industri
7,4
4,5
Avtal
3,7
3,1
Löneglidning
3,7
1,4
Byggnadsindustri
3,5
3,8
Avtal
2,6
3,8
Löneglidning
0,9
0,0
Privata tjänster
5,6
4,4
Avtal
4,5
3,6
Löneglidning
1,1
0,8
Statliga
myndigheter
7,3
4,3
Avtal
5,0
3,5
Löneglidning
2,3
0,8
Kommunala
myndigheter
5,9
4,8
Avtal
5,3
4,7
Löneglidning
0,6
0,1
Totalt
6,1
4,5
3,1
3,0
3,0
3,0
Avtal
4,4
3,8
Löneglidning
1,7
0,7
Källor: Statistiska centralbyrån, Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Hittills i år (8 april) har det slutits nya avtal för ca 25 %
av arbetsmarknaden. De flesta avtalen är treåriga med
rätt att sägas upp efter två år. I många av avtalen
fördelas en större del av löneökningarna på lokal nivå
än tidigare, vilket talar för att löneglidningen framöver
kan bli lägre än tidigare. Flera av de avtal som slutits
hittills i år innefattar även en förkortning av
arbetstiden. Inom pappers- och massa- samt
verkstadsindustrin har parterna explicit inkluderat en
bedömning av löneglidningen i beräkningen av den
totala lönekostnaden framöver. De bedömer att
löneglidningen under de närmaste åren skall kunna
begränsas till mellan 0 och 0,8 %. Det är en historiskt
sett mycket låg löneglidning. Industrisektorn har de
fem senaste åren haft en genomsnittlig löneglidning
på ca 2 % per år. En faktor som kan bidra till en lägre
löneglidning är den starka prispress som för
närvarande tycks finnas såväl inom landet som
internationellt. Inom pappers- och massaindustrin har
också arbetsgivarnas möjlighet att påverka
fördelningen av löneökningarna ökat genom att den
s.k. stupstock, som innebär att den lokala potten
fördelas ut som en generell höjning vid oenighet
mellan parterna, tagits bort i och med 1997 års avtal.
Denna förändring kan enligt arbetsgivarnas
bedömning resultera i en lägre löneglidning. Inom flera
andra sektorer inom industrin finns dock liknande
stupstockar kvar.
Det finns flera faktorer som talar för en entydig
nedväxling av löneökningstakten i den svenska eko-
nomin. Bland annat har det skett en del förändringar
kring förhandlingsordningen inom vissa organisa-
tioner sedan förra avtalsrörelsen. I samband med
vårpropositionen 1996 fick arbetsmarknadens parter i
uppdrag av regeringen att redovisa sin syn på den
framtida lönebildningen och formulera nödvändiga
förändringar av förhandlings- och lönebildningssys-
temet för att säkerställa en bättre fungerande löne-
bildning. Bakgrunden var bl.a. de förhållandevis höga
avtal som 1995 års avtalsrörelse resulterade i. Av de
svar som inkom till regeringen under våren 1997
framkom bland annat att det finns en bred samsyn
bland arbetsmarknadens parter vad gäller
lönebildningens betydelse för bekämpningen av ar-
betslösheten. De konkreta förslag till åtgärder för att
förbättra lönebildningen, som de olika organisa-
tionerna på arbetsmarknaden presenterade, skilde sig
dock åt i betydande grad. De flesta organisationer var
dock eniga om att vissa förändringar kunde behöva
göras vad gäller förlikningsmannainstitutionens
verksamhet. Inom industrin undertecknades dessutom
ett partsövergripande avtal som bland annat innehöll
en ny förhandlingsordning. Den nya för-
handlingsordningen, som legat till grund för årets av-
talsrörelse inom industrin, innehåller en detaljerad
tidsplan för förhandlingarna och utökade befogen-
heter för de s.k. opartiska ordförandena, som enligt
avtalet skall biträda parterna i förhandlingarna.
Parterna har även kommit överens om att alla anspråk
på retroaktiv utbetalning av lön går förlorad om en
facklig organisation utlöser en varslad stridsåtgärd.
Ett liknande avtal om en ny förhandlingsordning har
senare tecknats för tjänstemän inom handels- och
tjänstesektorn. I detta avtal är dock medlarnas
befogenheter ej lika långtgående som inom industrin.
En annan förändring jämfört med förra avtals-
rörelsen är att såväl arbetsgivarna som arbetstagarna i
år tycks ha lagt större vikt vid koordineringen av
avtalsrörelsen. Arbetsgivarna på den privata sidan har
verkat för att den konkurrensutsatta industrin skall
vara löneledande och att avtal inom denna sektor skall
slutas innan andra avtal sluts. På arbetstagarsidan har
alla LO-förbunden enats kring ett samordnat lönekrav
som totalt värderas till 3,7 %, inklusive löneglidning.
De samordnade lönekraven innebär i praktiken en
satsning på de lågavlönade eftersom alla löntagare
garanteras en löneökning på minst 300 kronor.
En tredje faktor, som talar för lägre nominella löne-
ökningar, är att förtroendet för penningpolitiken har
ökat, vilket bland annat framgår av att
inflationsförväntningarna överensstämmer med infla-
tionsmålet. Sedan början av 1995, då förra avtals-
rörelsen inleddes, har inflationsförväntningarna fallit
med 1,5 procentenheter. Med den bedömning av in-
flationen som görs i prognosen kommer reallönerna att
stiga med mellan 1 och 2 % vid en nominell löne-
ökning på 3 %. Reallönerna stiger därmed snabbare än
genomsnittet under de senaste två decennierna, då de
nominella löneökningarna var betydligt högre. Andra
faktorer som talar för mer återhållsamma löneökningar
är att vinstmarginalerna i näringslivet är lägre än i
början av 1995 och att sysselsättningsutvecklingen
har varit svag de senaste åren.
Även om det finns flera faktorer som talar för låga
löneökningar under de närmaste åren finns det fort-
farande risk för att löneökningarna kommer att
överstiga 3 % per år. Historiskt sett har följsamheten
mellan löneökningarna inom olika branscher och
sektorer varit stor även om förutsättningarna, i form
av vinstläge och sysselsättningsutveckling, har varie-
rat. Lyckas något förbund förhandla fram
löneökningar som är högre än vad övriga förbund
erhåller finns det risk för att löneglidningen så
småningom drivs upp inom andra branscher, som
kompensation för lägre löneökningar. Det finns också
viss risk för att det uppstår brist på arbetskraft inom
vissa branscher framöver, vilket kan öka lönetrycket.
En annan faktor som kan bidra till höga löneanspråk är
att hushållens köpkraft minskat under 1996 och 1997,
trots höga reallöneökningar. Å andra sidan beräknas
hushållens reala disponibla inkomster kunna stiga
avsevärt under de närmaste åren, även vid en nominell
löneökningstakt runt 3 %.
TABELL 7.2 ARBETSKRAFTSKOSTNAD PER
ANSTÄLLD I NÄRINGSLIVET ENLIGT OECD .
ÅRLIG PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
1996
1997
1998
1999
Tyskland
2,4
2,2
1,8
1,9
Frankrike
2,8
3,3
2,3
2,4
Italien
4,3
4,4
3,2
2,8
Storbritannien
3,3
4,9
5,4
4,8
Österrike
2,0
2,0
2,2
2,7
Belgien
1,0
2,7
2,5
2,5
Danmark
3,6
4,0
4,3
4,7
Finland
2,9
1,7
3,4
2,8
Grekland
10,9
9,5
6,7
5,5
Irland
3,5
4,9
6,0
5,9
Nederländerna
2,1
2,5
2,7
3,6
Portugal
5,5
6,0
4,1
4,0
Spanien
3,6
3,2
3,0
3,5
Sverige1
6,2
3,6
4,1
4,0
EU
3,3
3,5
3,1
3,1
1 OECD:s prognos. Se fotnot 4.
Källa: OECD.
Eftersom penningpolitiken anpassas för att uppnå
inflationsmålet är det svårt att övervältra ökade löne-
kostnader på konsumenterna. I stället leder högre
löneökningar till högre räntor och därmed lägre efter-
frågan och lägre sysselsättning. Den internationella
priskonkurrensen bidrar också till att det är svårare att
höja priserna. Höga löneökningar skapar därmed i
första hand press på företagen att öka ra-
tionaliseringsprocessen, vilket dämpar sysselsätt-
ningsutvecklingen. Om inte företagen klarar av att öka
produktiviteten i samma takt som reallönerna sjunker
företagens vinstmarginaler. Även detta leder till att
tillväxten i ekonomin hämmas, vilket dämpar
sysselsättningsutvecklingen. Ur ett sysselsättnings-
och arbetslöshetsperspektiv är det därför viktigt att de
totala löneökningarna, inklusive löneglidningen, kan
begränsas till en nivå i linje med de bedömningar som
gjorts av arbetsmarknadens parter.
Det är också viktigt att löneökningarna i Sverige
inte är högre än i de viktigaste konkurrentländerna.
Om inte högre löneökningar kompenseras av en
motsvarande högre produktivitetstillväxt eller sjun-
kande växelkurs, så försämras konkurrenskraften för
svensk exportindustri. Högre kostnadsökningar kan
leda till höjda exportpriser och därmed minskad ef-
terfrågan på svenska varor, vilket hämmar tillväxten i
ekonomin. Åren 1995-1997 steg de svenska arbets-
kraftskostnaderna i näringslivet med ca 1 procenten-
het mer per år än genomsnittet i övriga EU-länder.
Företagen har hittills kunnat hålla tillbaka priserna
genom att sänka vinstmarginalerna och rationalisera
verksamheten, men det är inte en långsiktigt hållbar
utveckling. De löneökningar som antas i prognosen
ligger i linje med utvecklingen i övriga EU-länder.
8 Inflation
Inflationstrycket i svensk ekonomi har fallit påtagligt
de senaste åren. Såväl 1996 som 1997 var inflationen
enligt konsumentprisindex (KPI) under 1 % mätt som
årsgenomsnitt. Prisökningarna var fortsatt låga
inledningsvis i år. I februari uppgick inflationen, mätt
som förändringen av KPI över 12-månader, till 1,2 %.
Givet måttliga löneökningar finns det goda
förutsättningar för hög tillväxt i kombination med
fortsatt låga prisökningar under de närmaste åren.
Den låga inflationstakten mätt med KPI de senaste
åren är delvis resultatet av lägre räntor. Från i mitten
av 1994 fram till mars i år har de 5-åriga bolåneräntorna
halverats, vilket har medfört väsentligt lägre
räntekostnader för egnahemsägare. I februari i år bi-
drog denna kostnadsminskning till att sänka inflatio-
nen med motsvarande 0,7 procentenheter. Medel-
räntan på hushållens bostadslån är fortfarande
förhållandevis hög och de lån som successivt förfaller
läggs vanligen om till en lägre ränta än tidigare.
Därmed förväntas fallande räntekostnader för egna-
hemsägare hålla ned inflationstakten även fortsätt-
ningsvis under 1998. I prognosen har antagits en svag
ränteuppgång under 1999 som innebär att
kostnaderna för egnahemsägare kommer att stiga
något under nästa år. Omslaget i räntekostnader bidrar
till att inflationen enligt KPI kommer att vara högre
1999 än 1998.
De lägre räntorna förefaller även ha påverkat
hyresavtalen i år. Hyrorna för hyreslägenheter, till-
sammans med månadsavgifter för bostadsrätter, utgör
drygt 14 % av KPI och är därmed av stor betydelse för
den uppmätta inflationen. Vid årsskiftet höjdes
hyrorna med endast 0,5 % och eftersom flertalet av
avtalen i allmänhet sluts under inledningen av året
indikerar detta att hyreshöjningar blir ca 1 % under
loppet av 1998, vilket historiskt sett är mycket lågt. De
senaste åren har hyrorna höjts med 3- 4 % per år.
Förutom lägre räntor torde dessutom stödet till de s.k.
krisårgångarna för flerfamiljshus samt det utökade och
något förlängda ROT-avdraget bidra till att
hyreshöjningarna blir lägre än vad som varit fallet de
senaste åren. Mycket tyder således på att
hyreskostnaderna, som tidigare har höjt KPI i be-
tydande omfattning, kommer att öka måttligt såväl
1998 som 1999.
En stor del av svenska hushålls konsumtion utgörs
direkt eller indirekt av importerade varor. Därigenom är
förändringen av växelkursen och den internationella
prisutvecklingen av stor betydelse för de svenska
konsumentpriserna. Under loppet av förra året och
inledningsvis i år har importpriserna i producentledet
ökat måttligt. De låga importpriserna förklaras bl.a. av
den kraftiga nedgången i oljepriserna och av en
allmänt låg internationell inflation orsakad av låga
löneökningar och en fördelaktig produktivitetstillväxt i
OECD-länderna. Därtill har den finansiella oron i
Asien bidragit till lägre priser. Genom vissa
fördröjningseffekter kan man dessutom anta att
effekterna av Asienkrisen ännu inte till fullo har slagit
igenom på den internationella prisnivån. När kronan
antas appreciera något beräknas importpriserna ge ett
mycket blygsamt bidrag till inflationen såväl i år som
nästa år.
TABELL 8.1 KONSUMENTPRISUTVECKLING
ÅRLIG
PROCENTUELLL
FÖRÄNDRING
1997
1998
1999
2000
2001
KPI,
årsgenomsnitt
0,9
0,9
1,2
2,0
2,0
KPI, dec. - dec.
1,9
0,6
1,5
2,0
2,0
Basbelopp
(tusental)
36,3
36,4
36,6
37,0
37,7
NPI,
årsgenomsnitt
-1,2
-1,3
0,8
-
-
NPI, dec. - dec.
-0,9
-0,5
0,9
-
-
IPI, privat
konsumtion
2,2
1,2
1,0
-
-
HIKP1,
årsgenomsnitt
1,8
1,5
1,2
-
-
HIKP1, dec. -
dec.
2,7
0,8
1,5
-
-
KPI, OECD2,
årsgenomsnitt
2,0
1,7
2,0
2,0
2,0
1 Harmoniserat index för konsumentpriser inom EU.
2 Med OECD avses 16 länder, se kapitel 2.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Inflationsförväntningar hos hushåll och företag på-
verkar prisutvecklingen i betydande grad bl.a. genom
lönebildningen. Låga inflationsförväntningar kan
också främja en prismedvetenhet som gör det svårt för
företagen att övervältra kostnadsökningar på ef-
terföljande led. Av Statistiska centralbyråns under-
sökning beträffande hushållens inköpsplaner framgår
att hushållens inflationsförväntningar har legat på och
under Riksbankens inflationsmål på 2 % under en
längre tid. Även i näringslivet är inflationsför-
väntningarna måttliga. I Konjunkturinstitutets baro-
metrar samt Prosperas och Aragons inflationsenkäter
till varu- och penningmarknaden noterades en viss
uppgång under 1997. I de senaste undersökningarna
har emellertid inflationsförväntningarna sjunkit, tro-
ligen som ett resultat av den överraskande låga infla-
tionen inledningsvis i år. Förväntningarna ligger för
närvarande väl inom Riksbankens toleransintervall för
inflationen.
Även långräntenedgången kan tolkas som att in-
flationsförväntningarna har fallit. Om marknadsak-
törerna utgår från att det framtida inflationstrycket är
avgörande för Riksbankens penningpolitik kan
inflationsförväntningarna utläsas via de korta implicita
terminsräntorna eftersom dessa indikerar på vilken
nivå marknadsaktörerna tror att Riksbankens korta
styrränta kommer att ligga på vid en given tidpunkt i
framtiden. Terminsräntorna har successivt fallit under
vintern, vilket kan tolkas som att infla-
tionsförväntningarna har gått ned. Sammantaget
speglar nedgången i inflationsförväntningarna hos
hushåll och näringsliv bl.a. att Riksbankens pris-
stabilitetsmål har vunnit i förtroende, vilket innebär att
inflationsbenägenheten har minskat i den svenska
ekonomin. Detta talar för låga prisökningar även
framdeles.
På längre sikt är utvecklingen av produktiviteten
och lönerna avgörande för hur mycket syssel-
sättningen kan öka vid bibehållen prisstabilitet. Förra
året steg lönerna i näringslivet med ca 4,5 %. Tack
vare lägre inflationsförväntningar och en ökad am-
bition från arbetsmarknadens parter att hålla ned löne-
ökningarna finns det förutsättningar för lägre
löneökningar under de närmaste åren. Om så inte blir
fallet är risken överhängande att inflationen stiger
snabbare och, via en stramare penningpolitik,
sysselsättningen ökar mindre än vad som antas i
denna prognos. Under de senaste åren har produk-
tiviteten utvecklats mycket gynnsamt. Till exempel
steg produktiviteten i industrin med ca 5 % per år
under åren 1995 - 1997, vilket är ytterligare en viktig
förklaring till det låga inflationstrycket. Mycket talar
för en fortsatt god produktivitetstillväxt även fram-
över, och i år och nästa år förutses produktiviteten i
näringslivet öka med drygt 2 % per år i genomsnitt.
Givet att löneökningarna stannar vid 3 % per år
kommer effektiviseringen av produktionen i närings-
livet att absorbera större delen av denna kostnads-
ökning.
Den höga produktivitetstillväxten är bl.a. ett re-
sultat av de omfattande investeringar som har genom-
förts inom industrin de senaste åren. Förra året
minskade visserligen industrins investeringar något
men efter den kraftiga kapacitetsutbyggnaden 1995
och 1996 ligger investeringarna ändå på en hög nivå.
Under de närmaste åren väntas kapitalstocken växa
med ca 4-5 % per år, vilket tillsammans med den
förväntade produktivitetstillväxten, torde bidra till att
kostnadsdrivande kapacitetsproblem i industrin kan
undvikas trots en fortsatt god industrikonjunktur.
Redan i dag uppger dock företag i vissa branscher att
det råder brist på kvalificerad arbetskraft. Med en
fortsatt produktionsuppgång finns det en risk att
detta problem förvärras framöver, vilket kan leda till en
ökad löneglidning och ett tilltagande pristryck.
Utöver ovan beskrivna inflationspåverkande fak-
torer finns det ytterligare omständigheter som för-
klarar varför inflationen i svensk ekonomi har fallit de
senaste åren. Den tilltagande internationaliseringen
har sannolikt medfört en skärpt konkurrens och
därigenom ett ökat rationaliseringstryck inom industri
och handel. Under 1990-talet har dessutom ett flertal
marknader avreglerats, t.ex. el, post, tele, flyg, taxi och
tåg. Avregleringarna torde ha inneburit en förändrad
konkurrenssituation, vilket har ökat trycket på
företagen att minska sina kostnader. En viktig orsak
till den markanta nedgången i prisökningstakten är
också att hushållens efterfrågan har varit mycket låg
under större delen av 1990-talet. Den svaga inhemska
efterfrågan, och en ökad prismedvetenhet hos
konsumenterna, har satt press på producenter och
handeln att dämpa prisutvecklingen. Under de senaste
åren har hushållens efterfrågan tilltagit något och det
är troligt att uppgången stärks framöver bl.a. som en
följd av en ökad sysselsättning. Expansionen av den
privata konsumtionen, och i övrigt låga
kostnadsökningar, kan skapa ett visst utrymme för
producenter och handeln att höja priserna något de
närmaste åren.
Av KPI-ökningen under loppet av 1997 på 1,9 %
förklaras ca 1 procentenhet av förändringar av in-
direkta skatter och subventioner. I år beräknas skatte-
och subventionsförändringar i stället sänka KPI med
ca 0,3 procentenheter, vilket är en viktig förklaring till
att priserna kommer att öka mindre under loppet av
innevarande år än under 1997. I januari i år höjdes
alkoholskatten, vilket tillsammans med ändrade
elskatter höjde KPI något. Däremot förväntas det
höjda taket för ROT-avdraget i mars i år, liksom
justeringen av tobaksskatten i augusti i år, medföra att
KPI sänks. Effekten på KPI av skattesänkningen på
tobak är beräknad utifrån ett antagande om
oförändrade handelsmarginaler. Nästa år beräknas
avskaffandet av ROT-avdraget samt införandet av
avfallsskatten höja KPI. Dessa kostnadsökningar
motverkas till viss del av stödet till de s.k.
krisårgångarna för flerfamiljshus och av sänkt fastig-
hetsskatt på vattenkraftverk. Totalt väntas föränd-
ringar av indirekta skatter och subventioner höja KPI
med ca 0,3 procentenheter under loppet av 1999.
Sammantaget finns det – givet löneökningar på 3 %
per år i genomsnitt – förutsättningar för att infla-
tionstrycket kommer att vara fortsatt lågt de närmaste
åren även vid en förhållandevis hög tillväxt. De
måttliga löneökningarna kommer till stor del att
kompenseras av en förväntad produktivitetstillväxt
samtidigt som Asienkrisen pressar de internationella
priserna med låga importprisökningar som följd.
Räntekostnaderna för egnahemsägare faller även i år
samtidigt som skatteförändringar bidrar till att sänka
KPI. När sedan effekterna av skatteförändringarna
som genomfördes under andra halvåret 1997 inte
längre inräknas i 12-månaderstalet sjunker inflationen
för att mot slutet av 1998 uppgå till drygt 0,5 %. Nästa
år beräknas priserna öka något snabbare bl.a. på
grund av att räntekostnaderna för egnahem inte längre
faller och på grund av vissa skatte- och sub-
ventionsförändringar. Inflationen beräknas därmed
ligga på ca 1,5 % under andra halvåret 1999.
Det harmoniserade indexet för konsumentpriser
(HIKP), som används för prisjämförelser inom EU, har
under större delen av 1997 ökat snabbare än KPI. Det
förklaras av att de fallande räntekostnaderna för
egnahem inte ingår i HIKP. Allt eftersom
kostnadsminskningen för egnahemsägare avtar under
nästa år minskar skillnaden mellan de båda måtten. I
december 1999 beräknas 12-månaderstalet enligt
HIKP, liksom KPI, uppgå till 1,5 %.
Utgångspunkten för år 2000 och 2001 är att
Riksbanken klarar sitt inflationsmål på 2 %. Lönerna
väntas öka måttligt även dessa år medan pro-
duktivitetstillväxten mattas något. Lönsamheten i
näringslivet antas vara god under perioden, vilket är
en viktig förutsättning för ökad tillväxt och syssel-
sättning.
9 Hushållens ekonomi och privat
konsumtion
För de kommande åren väntas relativt starka ökningar
av hushållens reala inkomster och konsumtion.
Sparkvoten vänder upp efter nedgången under de
senaste åren.
9.1 Hushållens inkomster
Hushållens realinkomster har utvecklats svagt under
de senaste åren. Efter de kraftiga ökningar som re-
gistrerades i början av 1990-talet, huvudsakligen till
följd av att 1990/91 års skattereform var underfinan-
sierad, har hushållssektorns samlade inkomster fallit
tillbaka. Inkomstutvecklingen under de senaste åren
har emellertid varit splittrad. De reala löneinkomsterna
före skatt har utvecklats positivt, medan
skattehöjningar och sänkta ersättningsnivåer i trans-
fereringssystemen dragit ned hushållens inkomster.
Förra året sjönk de realt disponibla inkomsterna
med 1,7 %. I budgetpropositionen för 1998 beräknades
oförändrade realinkomster. Den oväntade
minskningen skedde trots att den reala lönesumman
utvecklades något bättre än väntat. Företagarin-
komsterna sjönk emellertid med 1 % i reala termer och
nettot av räntor och utdelningar gav ett negativt
bidrag till inkomstutvecklingen. Skattehöjningar och
besparingar i vissa bidragssystem reducerade hus-
hållens inkomster ytterligare.
För 1998 beräknas hushållens reala disponibla in-
komster öka med 2,5 %. Bakom denna relativt kraftiga
uppgång ligger en fortsatt ökning av reallönerna före
skatt tillsammans med stigande sysselsättning.
Transfereringarna från offentlig sektor ger också ett
positivt bidrag till inkomstutvecklingen i år, trots att
arbetslösheten sjunker. Pensionerna ökar igen, trots
att prisuppräkningen av basbeloppet är reducerat till
80 %. Bostadstillägget till pensionärerna har höjts med
motsvarande 300 miljoner kronor. Ersättningsnivåerna
i sjuk- och föräldraförsäkringen höjdes vid årsskiftet
från 75 till 80 %. Därtill ökar utbetalningarna från
sjukförsäkringen till följd av att arbetsgivarperioden
återställts till 14 dagar från 1 april 1998 efter att ha varit
28 dagar under 1997. Detta påverkar dock inte
hushållens inkomster eftersom sjuklönen reduceras i
motsvarande grad. Ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen höjdes till 80 % redan den 1
oktober 1997, vilket får en positiv inverkan på
inkomstutvecklingen även för innevarande år. Övriga
transfereringar ökar realt med 9,5 %. I den kraftiga
ökningen ligger att antalet personer som uppbär olika
former av studiestöd stiger kraftigt i år. Därtill kommer
att barnbidragen och flerbarnstilläggen höjdes vid
årsskiftet med sammanlagt 2,9 miljarder kronor.
Direkta skatter och avgifter stiger bl.a. genom att
den allmänna egenavgiften till pensionssystemet har
höjts med 1 procentenhet. Vidare finansieras den
höjda ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen
delvis genom ökade egenavgifter. Skatten för småföre-
tagare har sänkts genom att en ökad andel av vinsten
beskattas som inkomst av kapital.
TABELL 9.1 HUSHÅLLENS DISPONIBLA INKOMSTER, KONSUMTION OCH SPARANDE
MILJARDER
KRONOR,
LÖPANDE
PRISER
PROCENTUELL UTVECKLING, 1991 ÅRS PRISER
1997
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Lönesumma, inkl. sjuklön
756,6
5,2
3,3
3,0
3,1
2,9
2,0
Transfereringar från
offentlig sektor
387,9
-1,8
-0,3
1,8
-1,3
-1,0
-0,4
Pensioner
216,2
1,1
-0,7
0,7
1,1
1,6
1,2
Sjukförsäkring m.m.
34,3
-15,3
-6,9
6,5
-1,3
1,7
0,9
Arbetslöshetsbidrag m.m.
55,3
-2,6
2,0
-8,8
-11,8
-16,7
-10,9
Övriga transfereringar
82,2
-1,8
1,8
9,5
-1,2
-0,6
-0,3
Räntor och utdelningar,
netto1
-13,5
-0,1
-0,1
0,7
-0,1
0,6
0,3
Övriga inkomster, netto1
204,9
-0,6
-1,2
-0,2
0,8
0,7
0,6
Direkta skatter
405,7
8,1
7,1
3,1
-0,4
2,6
1,9
Beräkningsteknisk
överföring1
1,6
1,4
Disponibel inkomst efter
överföring
930,2
-0,7
-1,7
2,5
2,9
3,7
3,1
Privat konsumtion
922,9
1,3
2,0
2,3
2,5
2,2
2,0
Sparande, nivå i % av
disponibel inkomst
Nettosparande
4,4
0,8
0,9
1,3
2,9
4,0
Finansiellt sparande
6,2
2,6
2,5
2,6
3,8
4,7
1 Bidrag till realinkomstutvecklingen, procentenheter.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
De förtida fyllnadsinbetalningarna av skatt i februari i
år var nästan lika stora som förra året. Det tyder på att
hushållen realiserade kursvinster på aktier under 1997
i nästan samma omfattning som 1996, då vär-
destegringar på allemansfonder togs fram till be-
skattning i ovanligt stor utsträckning inför skatte-
höjningen 1997. Värdeförändringar, realiserade eller
orealiserade, på aktier och fastigheter påverkar inte
hushållens disponibla inkomster, som de definieras i
nationalräkenskaperna. Eftersom realisationsvinster
utlöser en skattebetalning blir effekten att de reduce-
rar den uppmätta disponibla inkomsten.
För 1999 förutses en fortsatt positiv utveckling av
sysselsättningen och reallönerna. Pensionärerna får
också en real inkomstökning. Den fulla prisupp-
räkningen av basbeloppet återställs och därutöver
höjs pensionerna med 1 %, som ett första steg i att
återställa den reducering av pensionerna som skedde i
samband med valutakrisen 1992. Besparingar förutses
inom sjuk- och föräldraförsäkringen samt inom
underhållsbidragen, delvis för att finansiera tidigare
budgetöverskridanden.
Den statliga inkomstskatten förändras nästa år
genom att den tillfälliga s.k. värnskatten upphör och
föreslås ersättas med ett skatteuttag på 25 % för in-
komster över 32 400 kronor per månad. Netto innebär
förändringarna, jämfört med 1998 års regler, en
skattesänkning på ca 2,8 miljarder kronor. Samman-
taget beräknas realinkomsterna öka med 2,9 % nästa
år.
För åren 2000 och 2001 beräknas den goda till-
växten leda till en fortsatt gynnsam sysselsättnings-
ökning, medan reallöneökningarna dämpas när in-
flationen stiger något. Effekten på disponibel inkomst
av den ökade sysselsättningen dämpas av att den
totala arbetslösheten sjunker parallellt. När löne-
inkomsterna stiger så minskar inkomsterna från ar-
betslöshetsbidragen.
Pensionerna ökar relativt starkt efter sekelskiftet.
Genom ännu en extra uppräkning av pensionerna med
1 % beräknas åter pensionerna på det fulla bas-
beloppet från år 2000.
I kalkylerna har överskott i den offentliga sektorns
finansiella sparande utöver de budgetpolitiska målen
överförts till hushållen år 2000 och 2001. Därigenom
förstärks hushållens disponibla inkomster med ca
16,5 miljarder kronor år 2000 och drygt 32 miljarder
kronor år 2001. Det motsvarar 1,6 % år 2000 och
ytterligare 1,4 % år 2001 av disponibel inkomst.
Inklusive dessa överföringar beräknas re-
alinkomsterna öka med 3,7 % år 2000 och med 3,1 % år
2001.
9.2 Privat konsumtion
Under 1997 förstärktes den uppgång i hushållens
konsumtion som inleddes i mitten av 1990-talet. Mätt
som årsgenomsnitt steg hushållens konsumtion
mellan 1996 och 1997 med 2,0 %. Det var framförallt
sällanköpsvaruhandeln som stod för uppgången.
Hushållens efterfrågan beräknas öka ytterligare de
kommande åren, främst som en följd av en successiv
förbättring av situationen på arbetsmarknaden. En
ökad sysselsättning och stigande inkomster väntas
bidra till positiva framtidsförväntningar. Den privata
konsumtionen har hittills under 1998 varit för-
hållandevis stark, och mycket talar för en god kon-
sumtionstillväxt framöver.
De senaste årens tillväxt i den totala privata kon-
sumtionen har kompenserat för den kraftiga ned-
gången som skedde under inledningen av 1990-talet.
Hushållens totala konsumtion passerade under det
första halvåret 1997 de höga nivåerna från perioden
1989-1991. Om hänsyn tas till befolkningstillväxten
framgår det emellertid att den totala privata konsum-
tionen per invånare 1997 ligger på ungefär samma
nivå som den gjorde 1987 (se diagram 9.1). Den
mycket svaga utvecklingen av konsumtionen hittills
under 1990-talet talar bl.a. för att det bör finnas ett
betydande uppdämt behov hos hushållen att ersätta
förslitna kapitalvaror. I synnerhet gäller detta den
svenska bilparken, som under flera års tid har varit en
av de äldsta i Västeuropa.
Uppgången av konsumtionen under 1996 och 1997 har
varit stark i jämförelse med den svaga utvecklingen av
de disponibla inkomsterna. Nettosparkvoten, dvs.
sparandet som andel av disponibelinkomsten, föll från
6,3 % 1995 till 0,8 % 1997 (se diagram 9.2). Det låga
sparandet 1997 begränsar i viss utsträckning det
finansiella utrymmet för en framtida expansion av den
privata konsumtionen. Ett alternativt mått på
hushållens sparande är emellertid den s.k.
förmögenhetssparkvoten, definierad som föränd-
ringen i hushållens totala förmögenhet relativt den
disponibla inkomsten (se diagram 9.2). Förmögen-
hetssparkvoten omfattar värdet på hushållens
aktieinnehav, bostadsrätter och övriga finansiella
tillgångar, och har till skillnad från nettosparkvoten
stigit kraftigt de senaste åren. Detta mått på
hushållens sparande sjönk dramatiskt i början av
1990-talet, främst på grund av raset i fastighets-
priserna. Hushållen kompenserade nedgången genom
att spara en allt större andel av sin inkomst, dvs.
nettosparkvoten steg kraftigt. Genom ett positivt
finansiellt sparande, och med stigande aktie- och
huspriser, har förmögenhetssparkvoten åter ökat och
låg 1997 på en hög nivå. Behovet av att spara av sin
disponibelinkomst har därmed minskat, vilket delvis
kan förklara de senaste årens kraftiga nedgång i netto-
sparkvoten.
En stor del av uppgången i hushållens konsumtion
1997 bestod dessutom av kapitalvaror, t.ex. bilar och
vitvaror. Dessa varor kan i viss utsträckning betraktas
som en form av sparande. Även i detta perspektiv har
sparandet utvecklats något starkare de senaste åren
än vad nettosparkvoten indikerar. Hushållens starka
förmögenhetsställningen tyder på att behovet av att
spara är betydligt lägre än tidigare under 1990-talet.
Den kraftiga nedgången i nettosparkvoten samman-
faller med hushållens alltmer positiva framtidsför-
väntningar. Dessa förväntningar påverkas t.ex. av det
förbättrade arbetsmarknadsläget, de låga räntorna och
den gynnsamma konjunkturutvecklingen. Hushållens
förväntningar är av stor betydelse för den privata
konsumtionen. Hushåll som förväntar sig en framtida
inkomsttillväxt ökar sannolikt sina nuvarande
konsumtionsutgifter. Orsaken är att hushållen strävar
efter att utjämna sin konsumtion över livscykeln.
Dessutom erbjuder sparandet en försäkring mot
oförutsedda framtida inkomstbortfall. Om t.ex. osäker-
heten beträffande hushållens inkomstutveckling
minskar behövs ett mindre sparande, vilket resulterar i
en ökad konsumtion.
Hushållens framtidsförväntningar, som de mäts av
Statistiska centralbyrån i Hushållens inköpsplaner,
bekräftar bilden att hushållen under de senaste två
åren har blivit alltmer optimistiska. Tilltron till den
egna ekonomiska situationen har förstärkts, och en
allt större andel hushåll förväntar sig en sjunkande
arbetslöshet. Även förtroendet för Sveriges ekonomi
har ökat, vilket sannolikt beror på den allt starkare
konjunkturen och en snabb förbättring av de offent-
liga finanserna. Det förbättrade stämningsläget hos
hushållen är troligen en bidragande orsak till den
ökade konsumtionen de senaste åren. Hushållens
framtidsförväntningar är även i början av 1998 his-
toriskt sett mycket positiva.
Konsumtionen har i början av året varit förhål-
landevis stark. Detaljhandelns totala omsättningen
ökade i januari med drygt 5 % i förhållande till mot-
svarande månad 1997, och bilförsäljningen ökade med
drygt 20 % samma period. Dessutom bör de låga
räntorna och det låga bostadsbyggandet innebära att
priserna på fastigheter fortsätter att stiga, vilket
stärker hushållens totala förmögenhet. Flertalet indi-
katorer talar således för en ökad konsumtionstillväxt
framöver. Hushållens förväntningar är förhållandevis
positiva, disponibelinkomsten beräknas öka, och si-
tuationen på arbetsmarknaden förväntas förbättras.
Hushållens starka förmögenhetsställning talar också
för en hög konsumtionsnivå. Sammantaget bedöms
den totala privata konsumtionen stiga med 2,3 % 1998,
och med 2,5 % 1999. I synnerhet är det försäljningen
av kapitalvaror som förväntas driva
konsumtionsutvecklingen.
År 2000 och 2001 väntas konsumtionstillväxten
avta något trots att disponibelinkomsten utvecklas
gynnsamt. Därmed stiger nettosparkvoten till en
långsiktigt mer normal nivå. Den privata konsum-
tionen beräknas stiga med 2,2 % år 2000 och med
2,0 % år 2001. Avmattningen i
konsumtionsutvecklingen är huvudsakligen ett
resultat av att hushållen under perioden 1998-1999
kraftigt förväntas uppgradera sin kapitalstock.
10 Investeringar
Investeringskonjunkturen tar fart de närmaste åren
efter ett oväntat fall förra året. Sammantaget beräknas
de totala bruttoinvesteringarna stiga med över 7 %
både 1998 och 1999.
Nedgången i bruttoinvesteringarna förra året kan
hänföras till fördröjningar i vissa statliga infrastruk-
turprojekt samt till avmattningen i industrin under
1996, som med en viss eftersläpning dämpade inves-
teringarna. Den starka produktionsökningen i nä-
ringslivet förra året samt en förväntad fortsatt god
efterfrågetillväxt väntas medföra en stigande investe-
ringsaktivitet inom hela näringslivet såväl i år som
under 1999. Låg räntenivå, en positiv sysselsättnings-
och disponibelinkomstutveckling beräknas också
innebära en gradvis återhämtning av bostadsinveste-
ringarna. Betydande statliga program för ekologisk
hållbarhet och för energiomställning stimulerar den
totala investeringsaktiviteten. De offentliga myndig-
heternas investeringar förutses också öka till följd av
byggnationen av storstadslederna.
TABELL 10.1 BRUTTOINVESTERINGAR EFTER
NÄRINGSGREN
MILJARDER
KRONOR
ÅRLIG PROCENTUELL
VOLYMFÖRÄNDRING
1997
1997
1998
1999
2000
2001
Näringslivet
183,
6
-0,1
7,8
6,1
4,9
2,7
Industri
64,1
-6,9
5,8
4,5
Övrigt
näringsliv
119,
5
3,8
8,8
6,8
Bostäder
23,8
-
25,
7
8,8
23,
5
25,
0
25,
0
Nybyggnad
11,5
-
19,
2
8,0
31,
2
Ombyggnad
12,3
-
32,
0
9,8
14,
9
Offentliga
myndigheter
30,5
-9,4
2,8
4,0
2,2
2,3
Totalt
237,
9
-4,8
7,2
7,6
7,0
5,7
Maskiner
136,
2
2,8
6,9
5,6
Byggnader
101,7
-
13,2
7,6
10,2
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
I ett medelfristigt perspektiv fram till år 2001 förutses
de gynnsamma förutsättningarna innebära att in-
vesteringarna som andel av BNP fortsätter att öka och
därmed närma sig de nivåer som rådde på 1970-och 80-
talen. Den låga räntan och de relativt höga
vinstnivåerna, som är ett resultat bl.a. av en väl fun-
gerande lönebildning, utgör goda förutsättningar för
att investeringarna skall utvecklas gynnsamt även
åren runt millenniumskiftet. Tillgången på arbetskraft
och den goda makroekonomiska miljön med sunda
statsfinanser och prisstabilitet befrämjar långsiktiga
investeringar. Den relativt höga investerings-
aktiviteten är i sin tur en förutsättning för att kost-
nadsdrivande flaskhalsar ska kunna undvikas.
Bostadsbyggandet väntas närma sig långsiktiga jäm-
viktsnivåer då räntorna är låga, hushållens realin-
komster ökar och sysselsättningen ökar kraftigt. Trots
den procentuellt kraftiga uppgången i bo-
stadsinvesteringarna kommer nivån på bostadsbyg-
gandet fortfarande att vara relativt låg jämfört med
1980-talet.
10.1 Näringslivets investeringar
Näringslivets investeringar föll mycket kraftigt under
lågkonjunkturen i början av 1990-talet men har delvis
återhämtat sig de senaste åren. Uppgången har dock
hittills varit koncentrerad till de exportberoende
näringarna. Under prognosperioden väntas det höga
resursutnyttjandet i såväl exportsektorn som i
hemmamarknadssektorerna ställa krav på en bred
utbyggnad av produktionskapaciteten inom hela nä-
ringslivet. Fördelaktiga förutsättningar i form av låga
löneökningar, låga räntor och en stigande lönsamhet
beräknas medföra en kraftigt stigande investerings-
aktivitet inom hela näringslivet fram till år 2001.
Även om industrins investeringar föll tillbaka något
förra året låg volymerna ändå kvar på en historiskt
hög nivå och därmed byggdes kapaciteten ut ytter-
ligare. Trots en markant ökning av industripro-
duktionen förblev kapacitetsutnyttjandet relativt lågt.
Den låga utnyttjandegraden berodde främst på den
fortsatta kapacitetsutbyggnaden men också till viss
del på den gynnsamma produktivitetsutvecklingen.
Mot slutet av förra året steg dock kapacitetsutnytt-
jandet till 88,0 % och närmade sig därmed en nivå där
flaskhalsar kan börja göra sig gällande. Mot bakgrund
av den förväntade produktionsökningen fram till 1999
bör det finnas ett fortsatt stort behov av
kapacitetsutbyggnad under de närmaste åren.
Lönsamheten steg något förra året och tack vare en
återhållsam löneutveckling och en snabb produk-
tivitetsökning förutses vinstläget, trots en stark
internationell prispress, förbättras ytterligare. Mot
bakgrund av de låga räntorna stiger därför den relativa
avkastningen på investeringar inom industrin under
prognosperioden. Enligt Statistiska centralbyråns
investeringsenkät från februari planerar industrin för
betydande volymökningar under innevarande år. Med
anledning av den osäkerhet som uppstått i och med
utvecklingen i Asien är det dock sannolikt att en del
av de planerade investeringarna förskjuts framåt i
tiden. Sammantaget beräknas ändå industrins
investeringar öka med ca 6 % innevarande år, vilket
implicerar en ökning av kapitalstocken med 4 %.
Volymökningarna förutses bli mycket kraftiga i
motorfordonsindustrin och i teleproduktsektorn. För
1999 bedöms det fortsatt goda konjunkturläget och en
viss ytterligare vinstökning leda till att investering-
arna ökar i takt med resursutnyttjandet. När byggin-
vesteringarna och den privata konsumtionen nästa år
tar över som drivkrafter väntas expansionen i större
utsträckning ske i hemmamarknadsindustrin.
I och med att konjunkturläget inom övrigt nä-
ringsliv förbättrades förra året vände också inves-
teringarna åter uppåt efter att ha stagnerat under
lågkonjunkturen 1996. Investeringsutvecklingen blev
dock sämre än förväntat, vilket främst beror på för-
seningar av flera stora infrastrukturprojekt inom
Banverkets regi, men också på att utbyggnadstakten i
den tidigare så expansiva telekommunikationssektorn
oväntat avtog.
TABELL 10.2 ÖVRIGA NÄRINGSLIVETS INVESTERINGAR
MILJARDER
KRONOR
ÅRLIG PROCENTUELL
VOLYMFÖRÄNDRING
1997
1996
1997
1998
1999
Jordbruk och
skogsbruk
8,9
6,0
7,1
3,0
4,1
Energi och
vattenverk
14,1
-4,1
3,3
12,
9
14,
4
Byggnadsindustri
4,6
-2,0
13,
4
7,0
11,
0
Handel
17,2
0,4
4,3
11,
0
11,
5
Finansiell
verksamhet
2,5
-
15,
1
30,
5
13,
0
12,
0
Företagstjänsteverk
samhet
14,1
0,2
6,3
11,
0
6,5
Hushållsverksamhet
11,2
-3,1
13,
5
4,5
5,0
Fastighetsverksamh
et
7,7
15,
2
2,8
6,0
11,
0
Övrig
tjänsteverksamhet
39,2
-1,6
-1,6
8,3
1,3
därav samfärdsel
24,4
11,
6
-3,2
17,
0
-2,0
Summa
119,5
0,3
3,8
8,8
6,8
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
För såväl 1998 som för 1999 förutses en markant
ökning av investeringsaktiviteten inom ett brett om-
råde. Under de närmaste åren väntas den relativt
kraftiga konsumtions- och sysselsättningsökningen
innebära att resursutnyttjandet stiger inom varuhan-
del och fastighetsförvaltning, vilket kan förväntas
leda till en betydande investeringsökning efter en lång
period av stagnation. Enligt Statistiska centralbyråns
investeringsenkät från februari är handelns
investeringsplaner också mycket expansiva för 1998.
För fastighetssektorn finns inga investeringsenkäter.
Andra indikatorer pekar dock på en relativt kraftig
expansion de närmaste åren. Nyproduktionen har
sedan lågkonjunkturen i början på 1990-talet varit
mycket låg till följd av svag lönsamhet och höga va-
kanser. Utvecklingen de senaste åren med sjunkande
vakanstal och ett kraftigt räntefall har dock inneburit
en betydande lönsamhetsförbättring inom fastighets-
sektorn. Priserna på kommersiella lokaler har ökat med
sammantaget 18 % de senaste 2 åren. En betydande
produktion av kommersiella lokaler kan därför
förväntas komma igång mot slutet av 1998.
Strukturella förändringar bidrar också till den för-
väntade investeringsexpansionen inom övrigt nä-
ringsliv. Inom den finansiella sektorn medför sam-
manslagningen av banker samt förberedelser inför
millienniumskiftet ett ökat behov av nyinvesteringar
de närmaste åren. Avregleringen inom energisektorn
innebär en hårdnande konkurrens, vilket ökar kraven
på rationaliseringar. Dessutom bidrar det statliga
energiomställningsprogrammet till den starka
expansionen inom energisektorn. För de närmaste tre
åren finns årligen avsatt 1,5 miljarder kronor. Den
förväntade expansionen inom dessa båda sektorer
styrks också av företagens egna planer enligt SCB:s
investeringsenkät.
Vidare väntas statliga infrastrukturprojekt såsom
byggandet av Öresundsbron med tillfartsleder leda till
en kraftig uppgång i investeringsnivån inom sam-
färdsel under innevarande år. Den kraftiga uppgången
beror också till viss del på förseningar i projekt som
skulle påbörjats föregående år. Enligt nu föreliggande
planer planar volymerna i de stora in-
frastrukturprojekten ut 1999.
10.2 Bostäder
Antalet påbörjade bostäder sjönk till rekordlåga
11 000 förra året. Det låga bostadsbyggandet kan
förklaras av att de temporära investeringsbidragen föll
bort under sommaren 1997 samtidigt som hushållens
ekonomi var fortsatt ansträngd med fallande
disponibelinkomster och en svag sysselsättnings-
utveckling. Mot slutet av förra året började det dock
byggas fler bostäder samtidigt som ett antal viktiga
indikatorer för bostadsbyggandet talar för en fortsatt
uppgång. Exempelvis ökade antalet ansökningar om
statligt stöd till nyproduktion successivt under 1997
och orderstocken till småhusfabrikanterna steg kraf-
tigt mot slutet av året.
Bostadsbyggandet har under åren 1993 till 1997
legat på en historiskt sett mycket låg nivå. Den
successiva minskningen av bostadssubventionerna
och den höga realräntan har inneburit en gradvis an-
passning av bostadsstocken mot en ny långsiktig
jämviktsnivå. Anpassningsprocessen pågår under
mycket lång tid med ett lågt bostadsbyggande som
följd. Effekterna av subventionsminskningarna
bedöms dock avta de närmaste åren samtidigt som de
ekonomiska förutsättningarna för en ökad efterfrågan
förbättras. Därigenom bör en gradvis ökning av
bostadsproduktionen komma till stånd. Bostads-
marknaden kännetecknas idag av en ökad differen-
tiering mellan olika lokala och regionala bostads-
marknader. Vakansgraden för allmännyttan uppgick i
september förra året till 5 % för landet som helhet. I
expanderande storstadsområden låg den dock om-
kring 2 %. En ökad efterfrågan på bostäder märks först
på prisutvecklingen. Det senaste året har priserna på
småhus ökat med 7 % i riket som helhet samtidigt som
produktionskostnaderna i stort legat stilla. I
storstadsområdena steg priserna under samma
tidsperiod med 10 % eller mer. Detta har inneburit att
det på alltfler platser blivit lönsamt att bygga nytt. I
områden med svag tillväxt och sviktande
befolkningsunderlag ligger dock priserna kvar på en
så låg nivå att bostadsbyggande under överskådlig
tid inte kommer att bli lönsam. Däremot är
förutsättningarna för en uppgång i bostadsproduk-
tionen inom expansiva områden de närmaste åren
mycket gynnsamma. Räntorna förväntas förbli låga,
hushållens inkomstutveckling blir god efter tre år med
stagnerande disponibelinkomster och arbets-
marknadsutvecklingen är positiv. Den bostads-
politiska propositionen presenterades i mars och inne-
håller bl.a. investeringsbidrag för ekologisk hållbarhet.
Genom propositionen har osäkerheten om de framtida
reglerna minskat, vilket också främjar
bostadsbyggandet. Långa projekteringstider och
inledningsvis höga vakanser innebär dock att upp-
gången i nyproduktionen blir relativt blygsam under
innevarande år. Sammantaget beräknas antalet på-
började lägenheter uppgå till 13 000 i år och till 18 000
år 1999. Den finns dock en viss risk för att styrkan i
uppgången kan underskattas. Det långsiktiga behovet
av nya bostäder uppgår enligt Boverket till ca 30 000-
35 000 per år.
Antalet påbörjade ombyggnader blev också
mycket lågt under 1997 främst till följd av att det
förmånliga extra statliga stödet till ombyggnation
upphörde 1996. Dessutom har den låga lönsamheten i
branschen samt hushållens svaga inkomstutveckling
sannolikt lett till att en del nödvändiga ombyggna-
tioner skjutits på framtiden. De låga räntorna och
hushållens förbättrade ekonomiska situation talar
dock för att ombyggandet stiger framöver när bo-
stadsföretagens finansiella ställning gradvis stärks.
För åren 1998 till 2000 finns dessutom statliga medel
tillgängliga inom ramen för investeringsprogrammet
för ekologisk hållbarhet, vilket bidrar till att stimulera
ombyggnadsverksamheten. Medlen uppgår till 800
miljoner år 1998, 1 800 miljoner kr år 1999 och 2 800
miljoner kr år 2000.
10.3 Lagerinvesteringar
Enligt nationalräkenskaperna uppgick lagerinveste-
ringarnas tillväxtbidrag till motsvarande 0,7 % av BNP
år 1997. Utvecklingen av lagerinvesteringarna de
senaste åren är svårtolkad på grund av att primär-
statistiken och utfallet enligt nationalräkenskaperna
till stora delar ger olika resultat.
Inom industrin påbörjades en lagerreducering un-
der andra halvåret 1996 vilken fortsatte första halvåret
förra året. Lagerkvoten, dvs. lagerstocken i för-
hållande till produktionsvolymen, föll därmed kraftigt.
Under andra halvåret steg industriproduktionen
snabbt och en begränsad lageruppbyggnad inleddes.
Enligt konjunkturbarometern är industriföretagen i
början på 1998 nöjda med storleken på lagren. Den
förväntade produktionsökningen under loppet av
1998 och 1999 bör dock innebära något större
lagervolymer framför allt i form av insatsvaror. Detta
leder till att industrins genomsnittliga lagerhållning
ökar något såväl innevarande år som nästa år. I
förhållande till produktionen förväntas dock lagren
fortsätta att minska.
Produktionsuppgången inom parti- och detalj-
handeln under 1997 ledde till en ökning av han-
delslagren. Till följd av en fortsatt goda efterfrågeut-
vecklingen förutses lagren öka även i år och nästa år
men i betydligt mindre omfattning än tidigare. Struk-
turförändringar inom framför allt partihandeln antas
innebära att lagren i förhållande till produktionen kan
fortsätta att minska. Sammantaget beräknas lager-
cykeln ge ett mycket svagt bidrag till BNP-tillväxten
de närmaste två åren.
11 Den offentliga sektorn
De offentliga finanserna stärktes ytterligare 1997.
Därmed har det finansiella sparandeunderskottet, mätt
som andel av BNP reducerats från 12,3 % 1993 till
1,1 % 1997. I år beräknas ett överskott uppstå, som
växer successivt under prognosperioden.
11.1 Den konsoliderade offentliga sektorn
Utvecklingen 1997 - 1998
Cr 1997 uppgick underskottet i den offentliga sek-
torns finansiella sparande till ca 19 miljarder kr eller
1,1 % av BNP, enligt nationalräkenskapernas preli-
minära redovisning. Det var ca 14 miljarder kronor,
motsvarande 0,8 % av BNP bättre än vad som be-
räknades i budgetpropositionen för 1998. Skillnaden
förklaras i huvudsak av att de statliga utgifterna blev
lägre än beräknat bl.a. till följd av lägre ränteutgifter
och lägre arbetslöshet. Dessa faktorer bidrar till en
förbättring jämfört med budgetpropositionen även för
år 1998. Därtill kommer att skatteinbetalningarna från
både hushåll och företag var oväntat stora i februari i
år. Det beror sannolikt på att hushållens
realisationvinster och företagens vinster för 1997,
som leder till skattebetalningar i år, var underskattade i
budgetpropositionen. Å andra sidan beräknas det i år
ske en viss återhämtning av den offentliga
konsumtionen och vissa transfereringar efter den
oväntat låga nivån 1997. Sammantaget beräknas nu
den offentliga sektorns finansiella sparande 1998 till
ca 29 miljarder kronor eller 1,6 % av BNP, vilket är en
förbättring på ca 19 miljarder kronor jämfört med vad
som beräknades i budgetpropositionen.
Finansiellt sparande enligt ENS-definition
De svenska nationalräkenskaperna skiljer sig delvis
från bokföringsreglerna i det europeiska national-
räkenskapssystemet (ENS). ENS tillämpas inom EU vid
bedömningen av de offentliga finanserna i samband
med förfarandet vid alltför stora underskott, s.k.
Excessive Deficit Procedure.
För närvarande redovisas ränteutgifterna på
statsskulden utgiftsmässigt i de svenska national-
räkenskaperna. Där inräknas emellertid inte kurs-
vinster/förluster i samband med förtida inlösen av
obligationer och inte heller realiserade valutakursför-
ändringar. Enligt nyligen antagna rekommendationer
avseende redovisningen enligt ENS ska kursvins-
ter/förluster i samband med inlösen av obligationer
redovisas som ränta. Dessutom ska de kursvins-
ter/förluster, som uppstår vid emissioner av s.k.
benchmarklån periodiseras. Räntan på
statsskuldsväxlar ska redovisas vid förfall och inte
som i dag vid emission. Dessa redovisningsprinciper
avseende räntor leder till betydande justeringar jäm-
fört med nuvarande svenska nationalräkenskaper.
Enligt ENS ska vidare skatter och subventioner på
varor och tjänster samt på produktionsfaktorer bok-
föras när skatten @r upplupen och inte vid betalning,
som i de svenska nationalräkenskaperna.
Enligt Statistiska centralbyrån innebär en tillämp-
ning av ENS-reglerna att det finansiella underskottet
1997 uppgick till 0,8 % av BNP. Med motsvarande
justeringar beräknas ett finansiellt överskott 1998 på
0,8 % av BNP.
TABELL 11.1 JUSTERING AV DEN OFFENTLIGA
SEKTORNS FINANSIELLA SPARANDE TILL
ENS-DEFINITION
MILJARDER KRONOR, LÖPANDE
PRISER
1996
1997
1998
Finansiellt sparande
enligt NR
-35,0
-19,1
29,0
procent av BNP
-2,1
-1,1
1,6
Totala justeringar
-24,2
4,9
-14,6
Begreppsjusteringar
-20,6
5,5
-14,6
Momsjustering
-12,9
Läkemedelssubventioner
-1,4
1,4
Särskild löneskatt
-3,9
Räntor
-2,8
3,7
-14,6
Övrigt
0,4
0,4
Beräkningsjusteringar
-3,6
-0,6
Köp och försäljning av
fastigheter
-2,2
-1,0
Övrigt
-1,4
0,4
Finansiellt sparande
enl. ENS
-59,1
-14,2
14,4
procent av BNP
-3,5
-0,8
0,8
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
TABELL 11.2 DEN OFFENTLIGA SEKTORNS FINANSIELLA SPARANDE
MILJARDER KRONOR, LÖPANDE
PRISER
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Inkomster
1076,0
1092,6
1139,8
1158,0
1202,2
1248,7
procent av BNP
63,7
62,8
62,5
60,8
60,1
59,7
Skatter och avgifter
912,8
941,7
981,9
1006,1
1049,1
1094,9
Procent av BNP
54,1
54,2
53,9
52,9
52,4
52,3
Kapitalinkomster
92,9
84,6
86,2
79,3
79,6
78,2
Övriga inkomster
70,3
66,4
71,7
72,6
73,5
75,6
Utgifter
1111,0
1111,9
1111,0
1142,0
1155,7
1174,5
procent av BNP
65,8
63,9
61,0
60,0
57,7
56,1
Transfereringar till hushåll
386,7
387,9
398,8
398,9
402,8
409,3
Övriga transfereringar
126,1
118,4
114,6
115,2
116,1
114,2
Ränteutgifter
121,0
113,9
104,9
102,4
92,8
88,1
Konsumtion
443,1
449,3
467,6
482,9
499,2
517,2
Investeringar
34,1
42,4
25,1
42,6
44,9
45,7
Finansiellt sparande före
överföring
-35,0
-19,1
29,0
16,0
46,5
74,1
procent av BNP
-2,1
-1,1
1,6
0,8
2,3
3,5
Beräkningsteknisk överföring
-16,5
-32,3
Finansiellt sparande efter
överföring
-34,9
-19,1
29,0
16,0
30,0
41,9
procent av BNP
-2,1
-1,1
1,6
0,8
1,5
2,0
Staten
-54,7
-22,9
2,3
8,7
28,6
44,2
AP-fonden
17,2
11,0
23,3
3,1
-3,4
-7,8
Kommunsektorn
2,6
-7,2
3,4
4,2
4,8
5,5
Primärt finansiellt sparande
-6,8
10,1
47,7
39,1
43,2
51,7
procent av BNP
-0,4
0,6
2,6
2,1
2,2
2,5
Finansiell ställning
Nettoskuld
343
377
364
344
316
274
procent av BNP
20,3
21,7
20,0
18,1
15,8
13,1
Konsoliderad bruttoskuld
1303
1337
1353
1351
1337
1317
procent av BNP
77,2
76,9
74,3
71,0
66,8
62,9
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Utvecklingen av de offentliga finanserna till 2001
För 1998 beräknas den offentliga sektorns finansiella
sparande uppgå till 1,6 % av BNP, efter beaktande av
de förslag som lämnas i den ekonomiska vårpro-
positionen. Därav beror 0,8 procentenheter på att AP-
fondens innehav av svenska fastigheter överförs till
bolagsform. Överföringen tillgodoräknas det fi-
nansiella sparandet eftersom aktier men inte fastighe-
ter är en finansiell tillgång. Exklusive effekten av bo-
lagiseringen av AP-fondens fastigheter uppgår
överskottet således till 0,8 % av BNP. Utdelningarna
från det statliga bolaget Securum 1997 och 1998 in-
räknas inte i finansiellt sparande.
För 1999 beräknas ett överskott på 0,8 % av BNP.
Det är samma nivå som 1998 exklusive effekten av
bolagiseringen av AP-fondens fastigheter.
Skatterna som andel av BNP (skattekvoten) steg
kraftigt 1996 till ca 54 % , delvis till följd av tillfälliga
inkomster genom uppbördsförändringen av
mervärdeskatten. Tillkommande skattehöjningar och
stora inbetalningar av skatt på reavinster m.m. medför
att skattekvoten ligger kvar på i stort sett 1996 års
nivå både 1997 och 1998. Nästa år väntas skatte-
kvoten gå ned till ca 53 %. Det förklaras delvis av de
föreslagna skatteförändringarna i den ekonomiska
vårpropositionen. Därtill väntas inkomsterna från
reavinster avta.
Förbättringen av de offentliga finanserna mellan
1996 och 1997 berodde helt på att utgifterna som andel
av BNP gick ned med ca 2 procentenheter. Ut-
giftskvoten beräknas fortsätta att sjunka under 1998
och 1999. Av den totala nedgången av utgiftskvoten
mellan 1997 och 1999 på ca 4 procentenheter svarar
minskade ränteutgifter för drygt 1 procentenhet.
Riksdagen har lagt fast mål för de offentliga finan-
serna med innebörden att den offentliga sektorn i
genomsnitt över konjunkturcykeln skall uppvisa ett
finansiellt överskott motsvarande 2 % av BNP från
och med år 2001. Anpassningen ska ske successivt
via ett överskott på 1,5 % av BNP år 2000. De fi-
nansiella kalkylerna visar att vid den antagna tillväx-
ten och med hittills fattade beslut och föreslagna åt-
gärder kommer dessa mål att överträffas med 16,5
miljarder år 2000 och med drygt 32 miljarder kronor år
2001. Denna utveckling kommer till stånd genom att
utgifterna som andel av BNP sjunker från 60 % 1999
till ca 56 % år 2001. Skattekvoten går samtidigt ned till
ca 52,5 %.
Liksom i budgetpropositionen baseras kalkylerna
på ett beräkningstekniskt antagande om att de över-
skjutande överskotten tillförs hushållssektorn så att
budgetmålen uppnås exakt. Därigenom uppnås en mer
sannolik fördelning av det finansiella sparandet, vilket
har betydelse för bl.a. prognosen för den privata
konsumtionen.
Det finansiella sparandet visar den förändring av
den finansiella förmögenheten som sker genom
transaktioner. Värdeförändringar påverkar således inte
det finansiella sparandet. Detsamma gäller för-
säljningar av aktier och andra finansiella tillgångar, då
de inte förändrar den finansiella förmögenhets-
ställningen. Den offentliga skuldsättningen påverkas
däremot av anskaffning och försäljningar av finan-
siella tillgångar, omdisponeringar på balansräkningen
samt värdeförändringar på skulden i utländsk valuta.
Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld,
definierad enligt de s k Maastrichtkriterierna, mot-
svarade drygt 79 % av BNP vid utgången av 1994.
Skuldkvoten har sedan reducerats och uppgick till
76,9 % vid utgången av 1997 och beräknas gå ned till
74,3 % vid slutet av 1998. Genom de finansiella
överskotten och fortsatta försäljningar av statens ak-
tieinnehav sjunker skulden nominellt från och med
1999. Givet de målsatta överskotten år 2000 och 2001
går skulden ned till ca 63 % av BNP i slutet av år 2001.
Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld, dvs.
skulder minus samtliga finansiella tillgångar @r vä-
sentligt lägre @n den konsoliderade bruttoskulden.
Detta beror huvudsakligen på att AP-fonden har be-
tydande finansiella tillgångar vid sidan av statsobliga-
tioner. Nettoskulden börjar sjunka i nominella tal
redan i år och 2001 beräknas skulden vara nere på ca
13 % av BNP.
11.2 Den statliga sektorn
Den statliga sektorn omfattar, förutom den del av
statens verksamhet som ingår i statsbudgeten, @ven
fonder m.m. utanför budgeten. Statliga affärsverk och
bolag ingår däremot inte.
Av de statliga utgifterna är det endast konsumtio-
nen och investeringarna som utgör real resursför-
brukning och ingår i BNP. Den statliga konsumtionen
svarar för ca 1/5 av statens utgifter och ca 7,5 % av
BNP. Den statliga konsumtionen varierar relativt
kraftigt mellan Dren och har visat sig vara svår att
förutsäga. Genom systemet med anslagssparande kan
statliga myndigheter delvis förskjuta förbrukningen av
de budgeterade medlen i tiden. Dessutom är na-
tionalräkenskapernas preliminära utfall osäkra och
genomgår ofta stora revideringar.
Den statliga konsumtionen i fasta priser har mins-
kat kontinuerligt sedan 1995 och förra året sjönk
konsumtionen med hela 5 % enligt preliminära na-
tionalräkenskaper. Mot denna bakgrund väntas en
återhämtning ske under prognosperioden så att kon-
sumtionen stiger med 2,5 % i år och därefter med 0,5 %
per år.
TABELL 11.3 STATENS FINANSIELLA SPARANDE, LÅNEBEHOV OCH STATSSKULD
MILJARDER KRONOR, LÖPANDE
PRISER
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Bidrag till lånebehov
Finansiellt underskott
54,7
22,9
-2,3
-8,7
-28,6
-44,2
Utlåning m.m.
13,5
13,8
13,5
13,5
13,8
13,3
Amorteringar, försäljning av
aktier m.m.
-61,4
-42,5
-31,0
-20,4
-16,4
-4,6
Räntor och periodisering av
skatter
3,3
2,2
18,7
9,7
7,4
4,5
Övrigt
10,9
9,7
0,0
0,0
0,0
0,0
Lånebehov
21,0
6,2
-1,1
-6,2
-23,9
-30,9
Värdeförändring på
statsskulden
4,4
14,7
1,5
-4,3
1,9
-0,2
Statsskuldsförändring
25,4
20,9
0,4
-10,5
-22,0
-31,1
Statsskuld
1411,2
1432,1
1432,5
1422,0
1400,1
1369,0
procent av BNP
83,6
82,4
78,6
74,7
69,9
65,4
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Sambandet mellan statens finansiella sparande, låne-
behov och statsskuld framgår av tabell 11.3. Finan-
siellt sparande visar transaktionsförändringen av den
finansiella förmögenheten, dvs. tillgångar minus
skulder, medan lånebehovet avspeglar enbart föränd-
ringen av skulden. Därutöver finns vissa bokförings-
mässiga skillnader beträffande räntor samt en del
olikheter i periodiseringar av inkomster och utgifter.
Posten ”övrigt” i tabellen fångar för utfallsåren 1996
och 1997 upp bl.a. skilda periodiseringar i Riksgäld-
kontorets redovisning av lånebehovet och Statistiska
centralbyråns redovisning av finansiellt sparande.
Denna skillnad har historiskt visat olika tecken och är
svår att prognostisera. Den sätts schablonmässigt till
noll för prognosåren.
Under 1996 och 1997 reducerades lånebehovet i
stor utsträckning av genom försäljningar av aktier och
andra finansiella transaktioner. Dessa transaktioner
påverkade dock inte det finansiella sparande. I år blir
försäljningar av finansiella tillgångar av mindre
omfattning än tidigare samtidigt som de kassamässiga
ränteutgifterna är betydligt högre än de som redovisas
i nationalräkenskaperna. Detta medför sammantaget
att skillnaden mellan sparandet och lånebehovet blir
liten. Statens finansiella sparandet beräknas till 2,3
miljarder kronor och amorteringen av statsskulden till
1,1 miljarder kronor. Försäljningar av aktier bidrar till
amorteringar även 1999 och 2000.
Statsskuldens utveckling bestäms, förutom av lå-
nebehovet, @ven av att skulden i utländsk valuta på-
verkas av valutakursförändringar. Kronans försvag-
ning under 1997 ökade statsskulden med ca 15
miljarder kronor. Den förutsatta valutakursutveck-
lingen under prognosperioden har en marginell effekt
på skulden. Statsskulden har, som andel av BNP,
sjunkit från toppen 1994-1995. Från och med nästa år
minskar statsskulden även i nominella tal.
11.3 Allmänna pensionsfonden
AP-fondens sparande har minskat kontinuerligt sedan
1990 och uppgick till ca 11 miljarder kronor 1997, se
tabell 11.2.
För 1998 redovisas en ökning av det finansiella
sparandet till följd av en bolagisering av AP-fondens
svenska fastighetsbestånd. Transaktionen innebär att
fastigheter ersätts med aktier i balansräkningen. Då
aktier, men inte fastigheter, utgör en finansiell tillgång
enligt nationalräkenskaperna så leder transaktionen till
ett högre uppmätt finansiellt sparande, trots att den
totala förmögenheten inte ändras. Exklusive effekten
av bolagiseringen av fastigheter beräknas det
finansiella sparandet till 8,3 miljarder kronor.
År 1999 sjunker sparandet till ca 3 miljarder kronor
och blir sedan negativt från och med 2000. Det innebär
att AP-fondens tillgångar börjar minska.
Med anledning av Dlderspensionsreformen avsätts
sedan 1995 11% av inkomsterna från ATP-avgiften, ca
10 miljarder kr per Dr, till ett räntebärande konto hos
Riksg@ldskontoret. Dessa medel @r avsedda att
motsvara den pensionsrätt som tjänas in i premie-
reservsystemet. Avsättningen inräknas i statens
finansiella sparande och reducerar statens lånebehov,
medan AP-fondens sparande reduceras med
motsvarande belopp.
Regeringen lägger samtidigt med vårpropositionen
fram förslag till reformerat ålderspensionssystem.
Genomförandet av dessa förslag, vars effekter inte
beaktas i de redovisade beräkningarna, kommer att
kraftigt förändra det offentliga sparandets fördelning
mellan staten och det allmänna pensionssystemet.
Även statsskulden och den offentliga sektorns kon-
soliderade bruttoskuld påverkas.
11.4 Den kommunala sektorns
Kommunsektorn omfattar kommuner (primär-
kommuner), landsting samt kyrkokommuner och
kommunalförbund. Kommunala affärsverk och
kommunalt ägda företag räknas inte till kommun-
sektorn.
Sedan budgetpropositionen för 1998 presenterades
har utfallet för 1996 reviderats. Kommunsektorns
resultat blev bättre än väntat vilket bland annat
förklaras med uppskjutna investeringar och tillfälliga
inkomster från försäljning av fastigheter.
Enligt det preliminära utfallet från nationalräken-
skaperna motsvarade kommunsektorns utgifter
24,1 procent av BNP år 1997. Därav utgjorde kon-
sumtionen 18,1 procentenheter. Kommunsektorns
inkomster i form av skatter och statsbidrag motsva-
rade 20,3 procent av BNP.
I enlighet med riksdagens beslut har de allmänna
statsbidragen till kommunerna och landstingen höjts
med 4 miljarder kronor per år under 1997 och 1998.
Därutöver har lika stora förstärkningar för åren 1999
och 2000 föreslagits. Från och med 1998 föreslås en
ytterligare nivåhöjning om 4 miljarder kronor.
Statsbidragsnivån påverkas även av ekonomiska reg-
leringar mellan staten och kommunsektorn. Nivå-
höjningen från och med 1998 förklaras av att betal-
ningsansvaret för läkemedelssubventionerna förts
över från staten till landstingen. Från och med 1998 tar
landstingen och kommunerna dessutom över ansvaret
för inkontinensartiklar. Med början 1997 tillkommer
även särskilda satsningar på offentligt tillfälligt
anställda (OTA) och resursarbetare, för vilka särskilda
statsbidrag utgår.
Det preliminära utfallet för 1997 visar att både den
kommunala konsumtionen och sysselsättningen blev
högre än vad som förutsågs i budgetpropositionen för
1998. Det finansiella sparandet blev däremot sämre än
prognostiserat. Skillnaden motsvarar i huvudsak de
fastighetsköp för miljardbelopp en enskild kommun
gjorde under 1997.
Både kommuner och landsting är enligt lag bundna
att uppnå balanskravet från och med år 2000.
Balanskravet innebär att budgeten måste upprättas så
att de årliga intäkterna överstiger kostnaderna.
Kostnaderna ska inkludera pensionsskulds-
förändringen. Om investeringsutgifterna är större än
avskrivningarna kan ett negativt finansiellt sparande
förenas med att balanskravet uppnås. Detta är möjligt i
kommunerna men inte i landstingen. I beräkningarna
av kommunsektorns utveckling förutsätts att
balanskravet uppnås. I kalkylerna har vidare den
genomsnittliga kommunala skattesatsen antagits vara
oförändrad på 1998 års nivå för hela beräkningspe-
rioden.
Hösten 1996 utlovade regeringen att kommuner och
landsting skulle erhålla kompensation om de
tvingades att betala tillbaka en del av det förskott som
erhållits i samband med slutavräkningen för 1997.
Denna kompensation har i beräkningarna hanterats
som en tillfällig bidragshöjning på 2,6 miljarder kronor
under 1999.
TABELL 11.4 KOMMUNSEKTORNS FINANSER1
MILJARDER KRONOR
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Inkomster
406,5
411,3
441,0
458,3
475,6
493,3
Skatter
293,9
294,4
300,5
306,2
321,1
336,7
Statsbidrag2
55,2
60,2
82,1
92,4
93,4
93,9
Övrigt
57,4
56,6
58,3
59,6
61,1
62,7
Utgifter
404,0
418,5
437,6
454,1
470,8
487,7
Transfereringar
77,8
78,2
90,7
95,1
97,4
99,6
Konsumtion
306,6
315,1
326,8
337,7
349,8
363,6
volymförändring3 %
0,0
-0,7
0,8
0,6
0,9
1,2
underliggande4 %
0,0
-1,1
-0,3
1,2
1,3
1,3
Investeringar
19,6
25,2
20,1
21,3
23,7
24,5
Finansiellt sparande
2,6
-7,2
3,4
4,2
4,8
5,5
1 Inkomster och utgifter redovisas exklusive statligt utjämningsbidrag och statlig utjämningsavgift. Utjämningsbidraget för 1998 är fastställt till
21 miljarder kronor.
2 Redovisas från och med 1996 netto efter avdrag för kommunernas och landstingens tillskott till det kommunala
momsåterbetalningssystemet.
3 Årlig procentuell förändring i fasta priser.
4 Årlig procentuell volymförändring rensad för åtgärderna OTA, resursarbetare samt det förändrade kostnadsansvaret mellan staten och
kommunsektorn för
inkontinensartiklar.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Det finansiella sparandet i kommunsektorn förväntas
under 1998 bli bättre än vad som prognostiserades i
budgetpropositionen för 1998, bland annat på grund
av återhållsamma investeringar. Nivån på det finan-
siella sparandet år 2000 beräknas motsvara ett positivt
resultat för sektorn som helhet, vilket innebär att
balanskravet uppnås.
Från och med 1998 beräknas det finnas utrymme för
både en successiv förbättring av det finansiella
sparandet och en konsumtionsökning med cirka 0,9
procent per år. Det är främst i kommunerna detta
utrymme för konsumtionsökning finns.
Kommunsektorns konsumtion är ett mått på dess
skattefinansierade verksamhet. Om försäljningsin-
komster och avgifter läggs till konsumtionen erhålls
bruttoproduktionen, som motsvarar kommunsektorns
totala produktion och resursåtgång.
Både den kommunala konsumtionen och bruttopro-
duktionen ökade i fasta priser fram till början av nittio-
talet. Skillnaden mellan bruttoproduktionen och
konsumtionen har tilltagit efter 1990. Detta beror på att
kommunsektorn ökat sin försäljning och
avgiftsfinansierade verksamhet.
Kommunsektorns konsumtion påverkas av åtgär-
derna resursarbetare och OTA samt den förändrade
fördelningen mellan staten och kommunsektorn av
ansvaret för inkontinensartiklar. Även utbildnings-
satsningarna inom den kommunala vuxenutbildningen
höjer nivån på konsumtionen.
Resursarbetarna och OTA förväntas få störst effekt
under 1998 då kommunsektorns konsumtion påverkas
med cirka 0,8 procent och sysselsättningen med cirka
1,0 procent. Det förändrade ansvaret för
inkontinensartiklar medför från och med 1998 en
nivåhöjning av kommunsektorns konsumtion, något
som påverkar konsumtionsvolymen i förhållande till
1997 med cirka 0,4 procent.
Utrymmet för konsumtionsökning medger en ök-
ning av antalet sysselsatta i kommunsektorn med i
genomsnitt cirka 9000 personer per år från och med
1998.
Kommunsektorns utgifter beräknas år 2001 mot-
svara 23,3 procent av BNP. Konsumtionen förväntas
utgöra 17,4 procentenheter därav. Verksamheten mätt
som andel av BNP fortsätter således att minska under
prognosperioden.
TABELL 11.5 DELSEKTORERNAS KONSUMTION OCH
TRANSFERERINGSUTGIFTER
VOLYMFÖRÄNDRING %
1996
1997
1998
1999
2000
2001
Konsumtion
Kommunsektor
n
0,0
-0,7
0,8
0,6
0,9
1,2
Kommuner
2,3
-2,5
1,1
1,1
1,5
1,4
Landsting
-5,8
4,4
0,4
-0,7
-0,9
0,6
Övriga1
-0,4
-1,9
-0,5
-0,5
0,1
0,1
Transfererin
gar2
Kommunsektor
n
1,2
2,3
16,3
3,4
0,3
0,4
Kommuner
10,4
5,6
2,1
-0,7
-1,0
-0,9
Landsting
-
15,2
-5,5
53,2
10,3
2,1
2,3
Övriga
11,1
8,3
0,0
0,0
-0,1
0,0
1 Kyrkokommuner och kommunalförbund.
2 Exklusive ränteutgifter, deflaterat med konsumentprisindex.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Känslighetsanalys av de offentliga finanserna
Den offentliga sektorns finansiella sparande har upp-
visat stora svängningar de senaste två decennierna.
Som framgår av tabell A11.1 har dessa svängningar
samvarierat med konjunkturutvecklingen. På 1970-talet
fanns däremot inte något sådant samband.
TABELL A11.1 FÖRÄNDRING AV BNP-GAP OCH
FINANSIELLT SPARANDE
FÖRÄNDRING
AV BNP-GAP
FÖRÄNDRING
AV
FINANSIELLT
SPARANDE
FÖRÄNDRING
AV
FINANSIELLT
SPARANDE I
FÖRHÅLLAND
E
TILL BNP-GAP
1971-75
3,9
-2,5
-0,6
1975-78
-4,8
-3,2
0,7
1978-79
1,8
-2,4
-1,4
1979-83
-3,5
-2,1
0,6
1983-89
3,9
10,4
2,7
1989-93
-10,8
-17,7
1,6
1993-98
2,9
13,9
4,7
Anm.: Förändring av BNP-gap antas här vara skillnaden mellan
förändring i faktisk BNP och 2 % årlig tillväxt.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Sverige har jämfört med andra länder en stor offentlig
sektor, med förhållandevis höga inkomstberoende
skatter och hög ersättningsgrad i de offentliga in-
komstbortfallsförsäkringarna. Detta innebär ofrån-
komligen att såväl offentliga inkomster som offentliga
utgifter varierar med BNP-utvecklingen. En hög grad
av samvariation mellan konjunkturläge och offentligt
sparande kan emellertid även vara resultatet av en
aktiv kontracyklisk finanspolitik, dvs. att diskretionära
åtgärder vidtas som försvagar de offentliga finanserna
i lågkonjunktur och förstärker dem i högkonjunktur.
Exempelvis beror försämringen av de offentliga
finanserna fram till 1993 delvis på bankstödet. Den
förbättring som ägt rum efter 1993 beror
huvudsakligen på konsolidieringsprogrammet.
Beräkningar som gjorts av OECD och EU-kom-
missionen, som redovisas i tabell A11.2, tyder på att
Sverige har de mest konjunkturkänsliga offentliga
finanserna bland EU-länderna.
TABELL A11.2 BERÄKNAD FÖRÄNDRING AV
FINANSIELLT SPARANDE I FÖRHÅLLANDE TILL
FÖRÄNDRING AV BNP
OECD
EU
Sverige
0,7
0,9
Tyskland
0,5
0,5
Frankrike
0,6
0,5
Italien
0,3
0,5
Storbritannien
0,5
0,6
Österrike
0,5
0,5
Belgien
0,6
0,6
Danmark
0,6
0,7
Finland
0,6
0,6
Irland
0,4
0,5
Nederländerna
0,6
0,8
Spanien
0,6
0,6
Källa: OECD Economic Outlook No 62.
I syfte att belysa hur de offentliga finanserna utveck-
las vid lägre tillväxt redovisas nedan två
känslighetsanalyser avseende den ekonomiska
utvecklingen fram till och med år 2001. Som
utgångspunkt har den kalkyl som presenteras i
föreliggande proposition använts. Samtliga
jämförelser som görs är mot denna kalkyl. Vilken
grundkalkyl som används ska emellertid ha mindre
betydelse för resultatet.
I båda känslighetsanalyserna antas skatte- och ut-
giftsreglerna vara desamma som i grundkalkylen. Den
statliga konsumtionen, de offentliga investeringarna
liksom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är också
desamma. Beräkningarna gäller således effekten av
lägre tillväxt på de offentliga finanserna utan
beaktande av eventuella diskretionära regeländringar
som motverkar den lägre tillväxten. För kommunerna
förutsätts att balanskravet ska vara uppfyllt från och
med år 2000. Då många kommuner ligger nära eller
under balanskravet innebär detta att den kommunala
konsumtionen anpassas med hänsyn taget till
skatteinkomsterna. Penningpolitiken styrs av
inflationsmålet, vilket innebär att styrräntan blir
annorlunda än i grundkalkylen.
Konjunkturavmattning
I den första känslighetsanalysen antas den svenska
tillväxten bli 1 procentenhet lägre 1999 och
2 procentenheter lägre år 2000 till följd av en inter-
nationell konjunkturavmattning med allmänt ökad
osäkerhet. Detta slår direkt mot den svenska exporten
samtidigt som den större osäkerheten försvagar den
inhemska efterfrågan jämfört med grundkalkylen. Det
är investeringarna som, med en viss eftersläpning,
reagerar kraftigast på konjunkturavmattningen. Den
ökade osäkerheten, den lägre aktivitetsnivån och det
sämre arbetsmarknadsläget gör att den privata
konsumtionen försvagas. För att kommunerna skall
uppfylla balanskravet år 2000 antas den kommunala
konsumtionen anpassas till de lägre
skatteinkomsterna. Effekterna av den internationella
konjunkturavmattningen kompenseras delvis av en
mer expansiv penningpolitik i Sverige och i omvärlden,
men de långa räntorna hålls uppe av den större
osäkerheten. Förändringen i BNP får inte fullt
genomslag på sysselsättningen. Detta beror på att
både produktiviteten och medelarbetstiden antas bli
något lägre vid den sämre konjunkturutvecklingen.
Den lägre sysselsättningen leder även till att arbets-
kraftsutbudet blir lägre. År 2001 blir den öppna ar-
betslösheten 1,6 procentenheter högre än i grund-
kalkylen.
TABELL A11.3 KONJUNKTURAVMATTNING
NIVÅSKILLNAD JÄMFÖRT MED
GRUNDKALKYLEN
PROCENT
1998
1999
2000
2001
BNP
0,0
-
1,0
-
3,0
-
3,0
Privat konsumtion
0,0
-
0,9
-
2,3
-
2,1
Kommunal konsumtion
0,0
-
0,5
-
1,3
-
1,6
Sysselsättning, personer
0,0
-
0,8
-
2,4
-
2,5
Öppen arbetslöshet 1
0,0
0,5
1,5
1,6
Timlöneökning
0,0
0,0
0,0
0,0
Inflation (KPI)
0,0
0,0
0,0
0,0
Kort ränta 1
0,0
-
1,0
-
1,0
-
1,0
Lång ränta 1
0,0
0,0
0,0
0,0
Offentliga inkomster,
procent av BNP
0,0
0,1
0,4
0,3
Offentliga utgifter, procent
av BNP
0,0
0,6
2,0
1,9
Offenligt finansiellt
sparande,
procent av BNP
0,0
-
0,5
-
1,5
-
1,7
1 Procentenheter.
Källa: Finansdepartementet.
Den svagare tillväxten och det sämre arbetsmark-
nadsläget leder till att den offentliga sektorns finan-
siella sparande, i procent av BNP, blir 1,7 procenten-
heter lägre år 2001. Detta motsvarar drygt hälften (57
%) av skillnaden i BNP-nivå. De viktigaste skatte-
baserna, dvs. lönesumma och privat konsumtion,
utvecklas svagare. Effekterna på skatteinkomsterna
dämpas emellertid av att varken lönesumman eller den
privata konsumtionen minskar i samma utsträckning
som BNP. Den lägre inhemska efterfrågan och
exporten ger även lägre vinster för företagen, vilket
medför lägre företagsskatter. Den högre arbets-
lösheten och lägre sysselsättningen leder till högre
utgifter för arbetsmarknadsstöd och andra transfere-
ringar till hushållen, t. ex. i form av socialbidrag och
bostadsbidrag. Ett lägre offentligt finansiellt sparande
leder till en större statsskuld och därmed högre rän-
teutgifter. Effekterna på utgiftssidan dämpas av att
den kommunala konsumtionen blir lägre än i grund-
kalkylen. Denna effekt bidrar också till att de offentliga
finanserna är något mindre konjunkturkänsliga enligt
denna känslighetsanalys än enligt OECD:s och EU:s
beräkningar.
Sämre lönebildning
I den andra känslighetsanalysen är utgångspunkten
att den svenska lönebildningen fungerar sämre än vad
som antas i grundkalkylen. De nominella löne-
ökningarna antas bli 1 procentenhet högre varje år
under perioden 1998 t.o.m. 2000. Riksbanken förut-
sätts höja styrräntan med sammanlagt 1 procentenhet
under 1998 och 1999. Den stramare penningpolitiken
antas dämpa löneökningstakten först år 2001. De
högre löne- och räntekostnaderna innebär att både
svenska exportföretag och företag som möter
importkonkurrens förlorar marknadsandelar. Den
högre räntan och den lägre aktivitetsnivån leder även
till lägre investeringar än i grundkalkylen. Hushållens
disponibla inkomster stiger när lönerna blir högre,
vilket leder till en kortsiktig och begränsad uppgång i
den privata konsumtionen jämfört med grundkalkylen.
På sikt blir hushållen mer försiktiga, därmed blir den
privata konsumtionen år 2001 lägre.
BNP-tillväxten blir år 1998 marginellt svagare.
Skillnaden tilltar med tiden och år 2001 är BNP-nivån
1,8 % lägre än i grundkalkylen. Det högre kost-
nadsläget pressar fram rationaliseringar. Detta medför
att produktiviteten blir något högre och att
sysselsättningen blir väsentligt lägre, vilket medför att
den öppna arbetslösheten blir 1,5 procentenheter
högre år 2001 än i grundkalkylen. Lägre tillväxt har
således ett förhållandevis stort genomslag på syssel-
sättning och arbetslöshet när den orsakas av en sämre
fungerande lönebildning.
Den offentliga sektorns finansiella sparande, i
procent av BNP, blir 0,8 procentenheter lägre år 2001,
vilket motsvarar knappt hälften (45 %) av skillnaden i
BNP-nivå. Högre arbetslöshet och lägre
sysselsättning leder till högre kostnader för arbets-
marknadsstöd och övriga hushållstransfereringar.
Därtill kommer högre ränteutgifter både till följd av
den större skulden och den högre räntan. Kommu-
nerna anpassar konsumtionen till de lägre skattein-
komsterna och de högre timlönerna så att balanskra-
vet uppfylls. Effekterna på inkomstsidan blir
förhållandevis små, särskilt inledningsvis eftersom de
viktigare skattebaserna lönesumman och privat kon-
sumtion blir större på kort sikt än i grundkalkylen.
Sammantaget bli effekterna av lägre tillväxt på de
offentliga finanserna mindre, när den lägre tillväxten
beror på en sämre fungerande lönebildning, än när
den beror på en internationell konjunkturavmattning.
TABELL A11.4 SÄMRE LÖNEBILDNING
NIVÅSKILLNAD JÄMFÖRT MED GRUNDKALKYLEN,
PROCENT
1998
1999
2000
2001
BNP
-
0,1
-
0,5
-
1,3
-
1,8
Privat konsumtion
0,2
0,1
-
0,3
-
0,6
Kommunal konsumtion
0,0
-
0,1
-
0,2
-
1,1
Sysselsättning, personer
-
0,3
-
0,8
-
1,7
-
2,3
Öppen arbeslöshet 1
0,2
0,5
1,1
1,5
Timlöneökning
0,9
1,0
1,0
0,5
Inflation (KPI)
0,3
0,2
0,0
0,0
Kort ränta 1
0,5
1,0
1,0
1,0
Lång ränta 1
0,2
0,5
0,5
0,5
Offentliga inkomster,
procent av BNP
0,2
0,3
0,7
0,7
Offentliga utgifter, procent
av BNP
0,1
0,3
1,1
1,5
Offenligt finansiellt
sparande,
procent av BNP
0,2
0,0
-
0,4
-
0,8
1 Procentenheter.
Källa: Finansdepartementet.
Slutsatser
Jämfört med tidigare erfarenheter samt OECD:s och
EU:s beräkningar visar dessa känslighetsanalyser en
något mindre effekt av lägre tillväxt på de offentliga
finanserna. En avgörande skillnad är därvid att dessa
känslighetsanalyser förutsätter givna skatte- och ut-
giftsregler, medan resultaten i tabell A11.1 och tabell
A11.2 även inkluderar effekter av regeländringar. En
annan skillnad är att dessa känslighetsanalyser beak-
tar balanskravet på den kommunala sektorn, som
innebär att de kommunala utgifterna anpassas till de
kommunala inkomsterna. Denna faktor kan dock bli
svagare framöver om kommunerna har så stora över-
skott att konjunktursvängningarna kan tillåtas slå
igenom på resultatet i stället för på den kommunala
konsumtionen. En tredje skillnad är att inflationen
förutsätts förbli låg, vilket begränsar inflationsbe-
tingade fluktuationer i de offentliga finanserna. Så-
dana fluktuationer var betydelsefulla såväl under
uppgångsfasen fram till 1989, som under nedgångs-
fasen fram till 1993.
Analyserna tyder således på att de offentliga finan-
serna förändras med runt hälften av en BNP-ändring
vid givna skatte- och utgiftsregler, i en miljö med
balanserade kommunala finanser och prisstabilitet.
Kalkyler av detta slag är dock förhållandevis osäkra
och är känsliga bl.a. för hur BNP:s sammansättning
ändras. Därtill förstärks svängningarna i de offentliga
finanserna i den mån det bedrivs diskretionär kon-
tracyklisk finanspolitik.
Med OECD-området avses här 16 länder: Förenta staterna, Japan,
Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien, Kanada, Belgien, Danmark,
Finland, Nederländerna, Norge, Spanien, Schweiz, Sverige och Österrike.
I SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) definieras den vanligen
arbetade tiden som det antal timmar man normalt arbetar per vecka.
Vid OECD:s beräkning av arbetskraftskostnaden ingår sociala avgifter,
som t.ex. sjukförsäkring, medan andra arbetsgivaravgifter som är rena
löneskatter, exempelvis den allmänna löneavgiften, inte ingår. I Sverige
skedde en växling mellan sociala avgifter och löneskatter 1997 som höll
tillbaka arbetskraftskostnaden med 1,1 procentenheter enligt OECD:s
beräkning, trots att växlingen inte påverkar de sammanlagda
arbetsgivaravgifterna. Eftersom arbetskraftskostnaden mäts per anställd och
inte per timme påverkas utvecklingen också av om medelarbetstiden
förändras.
Månadsavgifter för bostadsrätter skrivs i KPI fram med utvecklingen av
hyror för hyreslägenheter.
PROP. 1997/98:150 BILAGA 1
PROP. 1997/98:150 BILAGA 1
8
7
24
25
PROP. 1997/98:150 BILAGA 1
36
39
PROP. 1997/98:150 BILAGA 1
48
49
PROP. 1997/98:150 BILAGA 1
54
55