Post 6065 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:150 ·
Hämta Doc ·
1998 års ekonomiska vårproposition
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 150/10
Bilaga 2
Avstämning
av det svenska
konvergensprogrammet
.
BILAGA 2
Avstämning av det svenska konvergensprogrammet
Innehållsförteckning
1 Sammanfattning 5
2 Det svenska konvergensprogrammet 6
2.1 Bakgrund 6
2.2 Konvergensprogrammets mål och inriktning av den
ekonomiska politiken 6
3 Den ekonomiska utvecklingen 1994-1998 8
3.1 Den allmänna ekonomiska utvecklingen 8
3.2 De offentliga finanserna 11
4 Den svenska ekonomin till och med år 2001 14
4.1 Utgångsläget 1998 14
4.2 Den ekonomiska politiken 14
4.3 Utsikterna för den svenska ekonomin t.o.m. år 2001 15
4.4 Känslighetsanalys av de offentliga finanserna 17
Underbilaga: Miljöhänsyn i den ekonomiska politiken 20
Tabeller
3.1 Försörjningsbalans 8
3.2 Hushållens inkomster m.m. 9
3.3 Vissa nyckeltal 10
3.4 Förändring i offentliga finanser 1994-1998 12
3.5 Offentliga finanser 12
3.6 Förändring i offentligt sparande 13
4.1 Prognos för svensk ekonomi 16
4.2 Prognos för vissa nyckeltal 16
4.3 Prognos för offentliga finanser 17
4.4 Känslighetsanalys I: Konjunkturavmattning 18
4.5 Känslighetsanalys II: Lönebildning 18
Diagram
3.1 Sysselsättningsförändring i offentlig och privat sektor 10
3.2 KPI-utvecklingen i Sverige och EU 10
3.3 Räntedifferens mot Tyskland, 5-årig statsobligation 10
3.4 ECU-index 11
4.1 Öppen arbetslöshet 14
U.1 Utsläpp av några viktiga ämnen 1970-1995 22
1 Sammanfattning
I denna bilaga till 1998 års ekonomiska vårproposition
lämnas den sjätte och sista avstämningen av det
konvergensprogram som regeringen lade fram i juni
1995.
Avstämningen visar att den ekonomiska tillväxten
sedan 1994 i stort sett legat på den nivå som förutsågs
i programmet, ca 2,5 procent per år. Nettoexportens
bidrag till tillväxten har varit större och den inhemska
efterfrågan i gengäld svagare än beräknat. Priser och
räntor har utvecklats betydligt mer gynnsamt. Det
senaste året har inflationstakten legat runt 1 procent
och räntenivån är fem procentenheter lägre än vid den
tidpunkt konvergensprogrammet presenterades.
Sysselsättningen utvecklades svagt under 1996
och 1997. Arbetslösheten ligger därför över den nivå
som förväntades i programmet. Under det senaste året
har dock sysselsättningen vuxit och arbetslösheten
sjunker nu påtagligt och beräknas vid slutet av 1998
uppgå till 6,5 procent av arbetskraften, vilket är en
nedgång från ca 8 procent i juni 1995.
Konvergensprogrammets långtgående mål för
sanering av de offentliga finanserna har uppnåtts. År
1997 uppgick underskottet i de offentliga finanserna
till 0,8 procent av BNP (mätt enligt de regler som
tillämpas i EU) och i år beräknas den offentliga sektorn
uppvisa ett visst finansiellt överskott. Den offentliga
sektorns konsoliderade bruttoskuld faller som andel
av BNP för fjärde året i rad.
Kalkylen för de kommande åren visar en fortsatt
förstärkning av de offentliga finanserna och att de mål
om överskott motsvarande 2 procent av BNP sett över
en konjunkturcykel som regeringen satt upp kommer
att uppnås med viss marginal.
Kalkylen bygger på en tillväxt inom OECD-området
på ca 2,5 procent per år och att den svenska
löneökningstakten begränsas till 3 procent per år.
Med dessa förutsättningar kan BNP växa med nära 3
procent per år fram till och med år 2001. I växande
utsträckning drivs tillväxten av en stigande inhemsk
efterfrågan, bl.a. till följd av växande disponibla
inkomster för hushållen.
Den ekonomiska politiken är inriktad på att bringa
ned arbetslösheten till 4 procent år 2000. Ett centralt
inslag i denna strävan är en utbyggnad av antalet
utbildningsplatser, i syfte att höja kompetens och
anpassningsförmåga på arbetsmarknaden.
2 Det svenska konvergens-
programmet
2.1 Bakgrund
I denna bilaga till 1998 års ekonomiska vårproposition
redovisas den sjätte och sista avstämningen av det
konvergensprogram som den svenska regeringen
presenterade i juni 1995. Programmet hade sin
bakgrund dels i de svåra balansproblem som präglade
den svenska ekonomin vid denna tidpunkt, dels i den
process för att upprätta en ekonomisk-monetär union
och en gemensam valuta som pågår inom EU sedan
flera år.
Enligt EG-fördraget åvilade det EU:s medlemsländer
att vid behov under den första etappen av EMU anta
s.k. konvergensprogram. Dessa skulle ligga till grund
för en bedömning av de framsteg som gjorts i fråga om
konvergens i den ekonomiska utvecklingen, särskilt
vad avser prisstabilitet och sunda offentliga finanser,
som är nödvändig för att en gemensam valuta skall
kunna etableras. Under andra etappen av EMU, som
avser perioden 1994-1998, är konvergensprogram ett
politiskt åtagande.
Som nybliven EU-medlem presenterade Sverige sitt
första konvergensprogram i juni 1995. Programmet
lades fram av regeringen. En bred majoritet av
riksdagen ställde sig bakom dess innehåll. I
konvergensprogrammet anges att regeringen varje
halvår skall göra en avstämning av programmet.
Sådana avstämningar har tidigare redovisats vid
följande tillfällen:
– I november 1995 i anslutning till regeringens
proposition En politik för arbete, trygghet och
utveckling (prop. 1995/96:25, bilaga 2).
– I april 1996 i anslutning till den ekonomiska
vårpropositionen (prop. 1995/96:150, bilaga 2).
– I september 1996 i anslutning till
budgetpropositionen (prop. 1996/97:1, bilaga 3).
– I april 1997 i anslutning till den ekonomiska
vårpropositionen (prop. 1996/97:150, bilaga 2).
samt
– I september 1997 i anslutning till
budgetpropositionen (prop. 1997/98:1, bilaga 3).
I konvergensprogrammet angavs att regering och
riksdag senare kommer att ta ställning till ett svenskt
deltagande i EMU:s tredje etapp och att detta
ställningstagande skall göras i ljuset av den fortsatta
utvecklingen och i enlighet med fördraget. Samtidigt
uttrycktes att de konvergenskriterier som definieras i
EG-fördraget är uttryck för en sund ekonomisk politik
och därför bör ligga till grund för den ekonomiska
politiken oavsett ställningstagande till ett svenskt
deltagande i valutaunionen.
Riksdagen antog i december 1997, i enlighet med
regeringens proposition Sverige och den ekonomiska
och monetära unionen (prop. 1997/98:25), att Sverige
inte bör införa euron då den tredje etappen av EMU
inleds. I och med detta beslut har det stått klart att
Sverige inte kommer att delta i valutaunionen från
starten.
Den del av den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten
som gäller övervakning väntas träda i kraft den 1 juli
1998. Enligt rådets förordning (EG) 1466/97 om
förstärkning av övervakningen av de offentliga
finanserna samt övervakningen och samordningen av
den ekonomiska politiken skall de länder som inte
inför den gemensamma valutan presentera
konvergensprogram. De länder som ingår i
valutaunionen skall presentera stabilitetsprogram. De
nya stabilitets- och konvergensprogram som skall
läggas fram enligt pakten kommer till viss del att följa
andra regler än de som gällt för konvergensprogram
under andra etappen av EMU. Centralt är här kravet
att ange medelfristiga mål som innebär att de
offentliga finanserna skall vara nära balans eller visa
överskott. För de nya programmen kommer att gälla ett
mer utvecklat övervakningsförfarande på EU-nivå vad
avser måluppfyllelse och efterlevnad av programmen.
Regeringen avser att senare presentera ett
konvergensprogram i enlighet med de nya reglerna.
2.2 Konvergensprogrammets mål och
inriktning av den ekonomiska
politiken
I konvergensprogrammet anges att de allmänna målen
för den ekonomiska politiken är en god tillväxt, full
sysselsättning och stabila priser. För att uppnå dessa
mål måste de offentliga finanserna bringas under
kontroll. Vidare skall tillväxten ske i former som inte
medför en ökad förslitning av natur och miljö eller ökar
miljöskulden.
Konvergenskriterierna omfattar krav på att
inflationstakt och räntor inte får avvika alltför mycket
från de länder som har den lägsta inflationen. Dessa
krav stämmer väl överens med det mål för inflationen
som Riksbanken ställt upp – att prisökningstakten
skall uppgå till två procent per år med ett
toleransintervall på en procentenhet åt vardera hållet.
För att stärka förtroendet för en politik inriktad på
stabila priser aviserades i konvergensprogrammet en
ökad självständighet för Riksbanken. Vidare ställs
krav på en stabil växelkurs. I konvergensprogrammet
anges som ett mål att stärka kronan i förhållande till
den kurs som rådde i juni 1995.
De offentliga finanserna får inte, annat än under
särskilda omständigheter, uppvisa underskott som är
större än 3 procent av BNP. Den offentliga
bruttoskulden får inte överstiga 60 procent av BNP,
eller om den gör det, krävs att den minskar i
tillfredsställande takt. Vid den tidpunkt
konvergensprogrammet lades fram kännetecknades de
offentliga finanserna av en fundamental obalans, med
ett underskott på mer än 10 procent av BNP.
Finanspolitiken inriktades i första hand på att sanera
de offentliga finanserna. Tre preciserade mål sattes
upp för budgetpolitiken:
– Statsskulden skall stabiliseras, mätt som andel av
BNP, senast under år 1996.
– Underskottet i de offentliga finanserna skall under
år 1997 inte överstiga 3 procent av BNP, dvs.
Sverige skall klara referensvärdet för underskottet.
– År 1998 skall de offentliga finanserna uppvisa
balans, dvs. inkomsterna skall motsvara utgifterna.
Enligt konvergensprogrammet skall budgetpolitiken
även vara inriktad på att begränsa omfattningen på de
offentliga utgifterna, bl.a. i syfte att minska de
offentliga finansernas sårbarhet för
konjunktursvängningar.
I anslutning till konvergensprogrammet aviserades
ett omfattande konsolideringsprogram för de
offentliga finanserna. Programmet innefattade
preciserade åtgärder som beräknades ge en varaktig
förstärkning av de offentliga finanserna fram till och
med år 1998 med 118 miljarder kronor, motsvarande 7,5
procent av BNP. År 1996 utökades
konsolideringsprogrammet med ytterligare åtgärder så
att detta sammantaget omfattar 126 miljarder kronor
eller motsvarande 8 procent av BNP. Detta belopp
avsåg de direkta effekterna av inkomstförstärkningar
och utgiftsminskningar, beräknade netto med hänsyn
till bl.a. att minskade transfereringar leder till lägre
skatteinkomster. Däremot inkluderas inte indirekta
effekter av t.ex. lägre ränta. Riksdagen fattade 1995 ett
principbeslut om programmet i sin helhet och områden
för besparingar fastställdes. Det klargjordes därvid att
i den mån enskilda förslag inte genomfördes eller gav
mindre effekt än beräknat skulle dessa ersättas med
andra åtgärder så att den åsyftade besparingen
uppnåddes.
Konsolideringsprogrammet omfattade en lång rad
åtgärder, som fördelade sig så att ungefär hälften
avsåg ökade inkomster och hälften reducerade
utgifter. Den förstärkning av de offentliga finanserna
som följde av konsolideringsprogrammets åtgärder
koncentrerades till de första åren, så att två tredjedelar
av programmets åtgärder fick effekt åren 1995 och
1996.
I konvergensprogrammet aviserades även att det
skulle ske försäljningar av statliga tillgångar, bl.a. de
tillgångar staten övertagit i samband med bankkrisen
samt statens aktieinnehav i Nordbanken, i syfte att
minska den offentliga bruttoskulden. Försäljningarna
beräknades ge inkomster på ca 50 miljarder kronor.
I konvergensprogrammet redovisades en
bedömning av den ekonomiska utvecklingen i
perspektivet fram till och med år 2000. Enligt denna
skulle den återhämtning som inleddes år 1994 fortsätta
och de påtagliga balansproblemen i den svenska
ekonomin – underskott i offentlig sektor, hög
arbetslöshet, höga inflationsförväntningar och hög
ränta – gradvis övervinnas. Målen om underskott
under 3 procent av BNP år 1997 och balans i de
offentliga finanserna år 1998 skulle dock enligt denna
prognos inte uppnås utan att ytterligare
besparingsåtgärder vidtogs.
3 Den ekonomiska utvecklingen
1994-1998
3.1 Den allmänna ekonomiska
utvecklingen
Den ekonomiska utvecklingen sedan 1994 har i stora
drag följt den bana som antogs i
konvergensprogrammet. Den finansiella utvecklingen
– inflation, ränta och växelkurs – har varit mer
gynnsam, medan den förväntade förbättringen av
läget på arbetsmarknaden har dröjt.
Med den bedömning som nu kan göras av år 1998
har BNP vuxit med 2 ½ procent per år under
fyraårsperioden från 1994 till och med 1998, vilket är i
nivå med prognosen i juni 1995 (se tabell 3.1).
Förloppet har dock varit något annorlunda, främst
därför att den konjunkturavmattning som under 1996
ägde rum i de europeiska länderna inte var förutsedd.
Tillväxten har främst, vilket är i linje med
konvergensprogrammet, drivits på av utrikeshandeln
och näringslivets investeringar. Industrins relativa
kostnadsläge stärktes med ca 20 procent efter kronans
depreciering 1992, vilket har möjliggjort såväl sänkta
relativpriser som förbättrad lönsamhet.
Exporttillväxten har dock under de senaste fyra åren
varit påtagligt starkare än beräknat. Svensk
exportindustri har vunnit marknadsandelar i större
omfattning än vad som erfarenhetsmässigt kunde
förväntas med hänsyn till relativprisutvecklingen. En
förklaring till detta är att den svenska exportens
branschsammansättning varit gynnsam i förhållande
till världsmarknadstillväxten. Även importen har vuxit
snabbt, men här har utvecklingen varit i linje med den
importvägda efterfrågan och en trendmässigt stigande
importandel. Sammantaget har utrikeshandeln gett ett
betydligt större bidrag till den ekonomiska tillväxten
än vad som förutsågs i konvergensprogrammet. Av
den samlade BNP-tillväxten mellan 1994 och 1998 på
drygt 10 procent svarar en stärkt nettoexport för
nästan hälften.
Investeringsverksamheten har i gengäld varit
svagare än beräknat. Till stor del kan detta förklaras
av att offentliga myndigheternas investeringar och
bostadsbyggandet, bl.a. till följd av saneringen av de
offentliga finanserna, utvecklats mycket svagt.
Bostadsinvesteringarna beräknas i år, trots en viss
uppgång jämfört med 1997 vara 30 procent lägre än
under 1994, medan myndigheternas investeringar
under samma period reducerats med nära 20 procent.
Förbättrad lönsamhet, lägre räntor och ett
successivt stigande kapacitetsutnyttjande har dock
dragit upp näringslivets investeringar. Dessa har
sedan 1994 vuxit med 44 procent, vilket dock inte är
lika kraftigt som väntades i konvergensprogrammet.
Näringslivets investeringar, mätt som andel av BNP,
beräknas i år vara tillbaka på samma nivå som i slutet
av 1980-talet, före det kraftiga fallet i samband med
recessionen 1991-93. Det är i första hand maskin-
investeringarna som ökat, medan
byggnadsinvesteringarna visat en betydligt mer
blygsam uppgång. Detta kan tolkas som ett uttryck för
att kapitalutbyggnaden till stor del har en inriktning
mot mer arbetsbesparande produktion.
TABELL 3.1 FÖRSÖRJNINGSBALANS
MILJARDER
PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
KRONOR
1997
1995
1996
1997
1998
1994-19981
1994-19981
ENL.
KONVERGE
NSPROG.
Privat
konsumtion
922,9
0,8
1,3
2,0
2,5
1,6
1,2
Offentlig
konsumtion
449,3
-0,9
-0,2
-2,1
1,2
-0,5
-0,8
Stat
134,2
-2,1
-0,6
-5,0
2,5
-1,3
-0,8
Kommun
315,1
-0,4
0,0
-0,7
0,8
-0,1
-0,8
Bruttoinvestering
ar
237,9
12,4
3,7
-4,8
7,2
4,4
8,8
Näringsliv
183,6
27,7
4,7
-0,1
7,8
9,6
11,9
Bostäder
23,8
-23,5
13,1
-25,7
8,8
-8,6
2,5
Myndigheter
30,5
-5,7
-8,0
-9,4
2,8
-5,0
2,6
Lagerinvestering
ar
6,8
0,5
-1,1
0,7
0,1
0,1
0,1
Export
761,4
12,9
6,1
12,8
6,3
9,5
7,6
Import
639,5
10,2
3,7
11,7
6,9
8,1
6,7
BNP
1738,9
3,9
1,3
1,8
3,1
2,5
2,6
1. Genomsnitt under fyraårsperioden 1994-1998
TABELL 3.2 HUSHÅLLENS INKOMSTER M.M.
MILJARDE
R
PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
KRONOR
FASTA
PRISER
1997
1995
1996
1997
1998
1994-19981
1994-19981
ENL.
KONVER-
GENSPROG.
Lönesumma
756,6
2,0
4,9
3,1
3,0
3,2
2,7
Timlön
0,6
5,3
3,6
1,8
2,8
1,2
Sysselsättning
timmar
2,0
0,1
-1,1
1,0
0,5
1,5
- antal
personer
1,5
-0,6
-1,0
1,0
0,2
1,8
Transfereringar
387,9
-2,7
-2,1
-0,6
1,8
-0,9
-2,3
Övriga inkomster
191,4
6,1
-2,7
-5,9
3,3
0.1
6,6
Skatter
405,7
7,0
7,8
6,9
3,1
6,2
5,5
Disponibel inkomst
930,2
-1,0
-0,7
-1,7
2,5
-0,3
1,4
Sparkvot, procent
6,3
4,4
0,8
0,9
3,1
5,6
1. Genomsnitt under fyraårsperioden 1994-1998
Den privata konsumtionen har, sett i ett längre
perspektiv, utvecklats svagt, även om den gradvis har
gett ett ökat bidrag till tillväxten. Det var först under år
1997 som konsumtionsvolymen nådde över nivån vid
1990-talets inledning. Konsumtionsutvecklingen har
trots detta varit något starkare än vad som beräknades
i konvergensprogrammet. Det är främst ett uppdämt
behov av kapitalvaror hos hushållen som nu
tillgodoses.
Den växande konsumtionsefterfrågan har i
betydligt högre grad än väntat finansierats med ett
minskat sparande. Hushållens reala disponibla
inkomster beräknas i år vara 1 procent lägre än under
år 1994. Prognosen i konvergensprogrammet
förutsatte en ökning under samma period med mer än
5 procent. Sparkvoten har fallit från 8 procent år 1994
och beräknas i år uppgå till knappt 1 procent av de
disponibla inkomsterna. Även i
konvergensprogrammet förutsattes att hushållens
sparande skulle minska, men plana ut på en långsiktig
nivå runt 4 procent av de disponibla inkomsterna.
Som framgår av tabell 3.2 har
konsolideringsprogrammet, i form av neddragna
transfereringar och höjda skatter, bidragit negativt till
hushållens inkomstutveckling i ungefär den
omfattning som förutskickades i
konvergensprogrammet. En svagare
sysselsättningsutveckling har uppvägts av att den
reala timlönen stigit med nära 12 procent mellan åren
1994 och 1998, mot beräknade 5 procent.
Löneinkomsterna har därför ökat nästan i den takt som
antogs 1995. Det är istället den negativa utvecklingen
av hushållens övriga inkomster, bl.a.
företagarinkomster och kapitalinkomster, som
förklarar varför de disponibla inkomsterna utvecklats
så svagt.
Läget på arbetsmarknaden har utvecklats betydligt
svagare än väntat. Den återhämtning av
sysselsättningen som ägde rum åren 1994 och 1995
bröts under 1996 och först under andra halvåret 1997
började sysselsättningen växa igen. Antalet
sysselsatta beräknas i år vara 36 000 eller 0,9 procent
fler än år 1994, medan det i konvergensprogrammet
antogs att sysselsättningen under denna period skulle
öka med 7 procent eller 290 000 personer. Till viss del
har arbetskraftsbehovet tillgodosetts genom stigande
medelarbetstid. Under de senaste fyra åren har
medelarbetstiden per sysselsatt ökat med drygt 1 ½
procent. Mätt i arbetade timmar har sålunda
sysselsättningen varit något mer expansiv. Ytterligare
en förklaring till en svag sysselsättningsutveckling är
att produktiviteten – produktion per arbetad timme –
stigit snabbare än väntat. Under 1980-talet steg BNP-
produktiviteten med ca 1 procent per år. Under 1990-
talet har den årliga produktivitetstillväxten, såväl
under recessionen som under de senaste fyra årens
återhämtning legat över 2 procent. Bidragande orsaker
till denna utveckling torde vara den förhållandevis
snabba ökningen av den reala timlönen och att
produktionstillväxten i hög grad skett inom mindre
arbetsintensiva delar av näringslivet.
Konsolideringen av de offentliga finanserna har
medfört att den offentliga sysselsättningen har
minskat sedan 1994 med 65 000 personer. Den privata
sysselsättningen har varit mer expansiv och ökat med
nära 100 000 personer.
Den beskrivna sysselsättningsutvecklingen
medförde att arbetslösheten inte sjönk som beräknat
utan låg kvar på en nivå runt 8 procent fram till mitten
av år 1997. Det senaste året har dock den öppna
arbetslösheten minskat kraftigt. År 1998 beräknas den
öppna arbetslösheten uppgå till 6,7 procent. Detta är
en procentenhet högre än vad som antogs i
konvergensprogrammet.
När konvergensprogrammet presenterades i juni
1995 rådde en betydande tveksamhet om den framtida
inflationstakten i Sverige. Den höga räntan
avspeglade fortsatt höga inflationsförväntningar och
ett bristande förtroende för den svenska ekonomin.
Som framgår av diagram 3.2 har emellertid den svenska
TABELL 3.3 VISSA NYCKELTAL
1995
1996
1997
1998
1994-19981
1994-19981
ENL. KONVER-
GENSPROG.
Årlig procentuell förändring
KPI, årsgenomsnitt
2,8
0,8
0,9
0,9
1,4
2,8
HIKP2, årsgenomsnitt
0,8
1,8
1,5
NIVÅ 1998 ENL.
KONVERGENSP
ROG.
Nivå i procent
Arbetslöshet
7,7
8,1
8,0
6,7
5,6
Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
4,4
4,5
4,3
4,2
4,0
Bytesbalans
2,2
2,6
2,7
3,5
4,0
Femårig obligationsränta
9,9
7,3
5,8
5,3
8,5
Tysk femårig ränta
6,0
5,0
4,7
4,8
7,0
ECU-index
126,1
115,1
117,2
117,4
118,0
1. Genomsnitt under fyraårsperioden 1994-1998
2. Harmoniserad inkomstprisindex enligt EU-normen
inflationstakten nu etablerats på en låg nivå. Under
1996 och 1997 steg konsumentpriserna med endast 1
procent i årstakt och i år beräknas priserna stiga med
0,6 procent under loppet av året. Saneringen av de
offentliga finanserna har bidragit till att höja prisnivån,
bl.a. genom minskade subventioner av bostäder och
höjda energiskatter. Rensat för dessa effekter blir
bilden av låg inflation än mer tydlig.
Ett stärkt förtroende för att penningpolitiken skall
kunna klara prisstabilitetsmålet i kombination med en
framgångsrik sanering av de offentliga finanserna har
medfört att räntenivån kunnat sjunka markant. Den
femåriga obligationsräntan uppgick i början av april till
4,9 procent, vilket är mer än fem procentenheter lägre
än då konvergensprogrammet presenterades och 3,5
procentenheter under den nivå som prognostiserades
för 1998. Nedgången beror till viss del på fallande
internationella räntor, men även räntedifferensen mot
utlandet har minskat påtagligt. Räntedifferensen mot
Tyskland för femåriga obligationer uppgick i juni 1995
till 4 procentenheter och har därefter successivt
minskat för att för närvarande uppgå till ca 0,4
procentenheter. Detta är betydligt mindre än vad som
förväntades när konvergensprogrammet lades fram.
I konvergensprogrammet gjordes bedömningen att
den svenska kronan var undervärderad och därför
borde komma att stärkas under de kommande åren.
Kronan har också jämfört med juni 1995 apprecierats
med ca 7 procent.
3.2 De offentliga finanserna
De mål som sattes upp i konvergensprogrammet för de
offentliga finanserna innebar en mycket långtgående
konsolidering. Det kan nu konstateras att de tre
preciserade målen har uppnåtts:
– Statsskulden motsvarade vid utgången av år 1996
83,6 procent av BNP, vilket var en nedgång med
0,4 procentenheter från årets början. Skuldkvoten
har därefter fortsatt att reduceras och beräknas vid
utgången av 1998 uppgå till 78,6 procent av BNP.
– Underskottet i den offentliga sektorns finansiella
sparande uppgick under 1997 till 0,8 procent av
BNP, mätt med de redovisningsprinciper som
tillämpas inom EU (ENS). Sverige uppfyllde
därmed med god marginal det referensvärde på 3
procent av BNP som gäller för konvergenskriteriet
om offentliga finanser. Mätt med nationella
principer för nationalräkenskaper uppgick
underskottet till 1,1 procent av BNP.
– Under 1998 beräknas den offentliga sektorns
inkomster överstiga utgifterna. Det redovisade
finansiella sparandet beräknas uppgå till 0,8
procent av BNP(ENS).
I tabell 3.5 redovisas de offentliga finanserna i
enlighet med reglerna i det europeiska
nationalräkenskapssystemet (ENS), som tillämpas
inom EU bl.a. vid bedömning av medlemsländernas
offentliga underskott. Redovisningen enligt de
svenska nationalräkenskaperna avviker på vissa
punkter från dessa regler. Avsikten är att de svenska
nationalräkenskaperna under 1999 skall övergå till att
tillämpa ENS.
Från och med år 1997 tillämpas en ny
budgetprocess, som bl.a. innebär att riksdagen
beslutar om nominellt fastställda tak för de statliga
utgifterna för kommande treårsperiod. Våren 1996
fattade sålunda riksdagen beslut om utgiftstak för
åren 1997, 1998 och 1999, som bl.a. innebar att taket
för de statliga utgifterna i nominella temer skulle öka
med mindre än 1% per år.
Under de senaste åren har finanspolitiken
konsekvent avvägts för att uppnå de budgetpolitiska
målen. I 1996 års ekonomiska vårproposition gjordes
bedömningen att det inte skulle vara möjligt att uppnå
balans i de offentliga finanserna år 1998.
Konsolideringsprogrammet utökades därför med
ytterligare besparingar som beräknades varaktigt
förstärka de offentliga finanserna år 1998 med 8
miljarder kronor. Det totala konsolideringsprogrammet
motsvarade därmed 8 procent av BNP.
Mellan 1995 och 1996 stärktes de offentliga
finanserna mer än beräknat. I 1997 års
ekonomiskavårproposition, liksom i
budgetpropositionen för 1998, gjordes därför
bedömningen att det inom ramen för de
budgetpolitiska målen och de fastlagda utgiftstaken
fanns utrymme för ökade insatser för att minska
arbetslösheten, bl.a. genom en ytterligare utbyggnad
av antalet utbildningsplatser. Därtill höjdes
ersättningen inom vissa inkomstförsäkringar.
Den totala förbättringen av offentliga sektorns
finansiella sparande mellan 1994 och 1998 beräknas
uppgå till 11 procent av BNP, se tabell 3.4. Därav faller
huvuddelen på en sjunkande utgiftsandel. De
offentliga utgifterna beräknas i år vara ungefär lika
stora i nominella tal som under 1995. I reala termer har
utgifterna minskat med sammanlagt 3 procent under
fyraårsperioden sedan 1994. Uttryckt som andel av
BNP har utgifterna minskat med 8 procentenheter, från
70 procent till 61 procent.
TABELL 3.4 FÖRÄNDRING I OFFENTLIGA FINANSER
1994-1998
PROCENT AV BNP
ENLIGT SVENSK DEFINITION
1994
19981
FÖRÄNDRI
NG
KONVER
-
ÅREN
1994-1998
GENSPR
O-
GRAMM
ET2
Inkomster
59,7
62,5
+2,8
+1,9
Skatter
49,8
53,9
+4,1
+1,8
Övriga
inkomster
9,9
8,6
-1,3
+0,1
Utgifter
70,0
61,8
-8,2
-7,6
Transfereringa
r till hushållen
25,6
21,9
-3,7
-4,8
Subventioner
m.m.
7,2
6,3
-0,9
-0,8
Konsumtion
och
investeringar
30,2
27,9
-2,3
-3,1
Räntor
6,8
5,8
-1,1
+1,1
Primärt sparande
-9,5
2,6
+12,1
+10,8
Finansiellt
sparande
-
10,3
1,6
+11,0
+9,5
Staten
-
11,7
0,1
+11,8
+9,8
AP-fonden
1,6
0,5
-1,1
-0,7
Kommunerna
-0,2
0,2
+0,4
+0,3
1. Justerat för bolagisering av AP-fondens fastigheter.
2. Förändring enligt konvergensprogrammet 1994-1998.
Skattekvoten, skatter och avgifter som andel av BNP,
uppgår i år till 53,5 procent, en ökning med 3,7
procentenheter sedan år 1994. Till en del kan dock
skatteinkomsterna 1998 betraktas som tillfälligt höga,
bl.a. till följd av stora realisationsvinster under
föregående år. Justerat för tillfälliga effekter kan
skattekvoten beräknas ha ökat med 3 procentenheter.
Förstärkningen av de offentliga finanserna är i
huvudsak strukturellt betingad, dvs. det är en varaktig
ökning av det offentliga sparandet. I tabell 3.6
redovisas en dekomponering av förändringen i
offentligt finansiellt sparande mellan 1994 och 1998.
Den komponent som hänförs till tillväxten har här,
baserat på historiska erfarenheter, definierats som 75
procent av avvikelsen i BNP-tillväxt från en
trendmässig nivå på 2,0 procent. Som framgår av
tabellen kan tillväxten förklara endast en mindre del av
förbättringen av det finansiella sparandet mellan 1994
och 1998. Därtill har skattebaserna utvecklats svagare
än BNP, vilket avspeglar att tillväxten burits upp av
utrikeshandel och investeringar. Vidare påverkas det
finansiella sparandet av vissa tillfälliga faktorer.
Rensat för dessa uppgår den underliggande
förstärkningen av offentligt sparande till 10
procentenheter.
Till den underliggande förstärkning hör
konsolideringsringsprogrammets besparingar på 8
procent av BNP. Därtill har den kommunala
konsumtionen minskat som andel av BNP med 2
procentenheter mätt i fasta priser, vilket inte räknats in
i konsolideringsprogrammet.
TABELL 3.5 OFFENTLIGA FINANSER
ENLIGT ENS-REGLER
MILJARDER
PROCENT AV BNP
KRONOR
1997
1994
1995
1996
1997
1998
Inkomster
1091,9
59,7
59,6
62,3
62,1
62,1
Skatter och avgifter
941,6
49,8
50,2
52,8
53,5
53,5
Övriga inkomster
150,2
9,8
9,4
9,5
8,6
8,6
Utgifter
1106,2
69,7
66,5
65,8
63,4
61,3
Transfereringar till
hushållen
387,9
25,6
23,6
22,8
22,2
21,7
Subventioner m.m.
116,6
7,4
7,7
7,6
6,7
6,2
Konsumtion
449,3
27,1
25,7
26,1
25,8
25,5
Investeringar
43,4
3,0
3,1
2,1
2,5
1,4
Räntor
109,0
6,8
6,4
7,2
6,2
6,5
Finansiellt sparande
-14,2
-10,3
-6,9
-3,5
-0,8
0,8
Konsoliderad bruttoskuld
1337,0
79,0
77,6
76,7
76,6
74,0
BNP, nivå
1 744,7
1 537.6
1657,4
1698,4
1744,7
1828,8
Enligt svensk definition
Finansiellt sparande
-19,1
-10,3
-7,8
-2,1
-1,1
1,6
Konsoliderad bruttoskuld
1 337,0
79,3
78,0
77,2
76,9
74,3
BNP, nivå
1738,9
1531,1
1649,9
1688,2
1738,9
1822,7
Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld har
reducerats från 78,8 procent av BNP vid utgången av
år 1994 till beräknade 74,2 procent av BNP vid 1998 års
utgång. Skuldutvecklingen har varit betydligt mer
gynnsam än väntat. I konvergensprogrammet
beräknades bruttoskulden komma att växa snabbare
än BNP och skuldkvoten följaktligen stiga. Vid
utgången av 1998 kommer bruttoskulden att vara 190
miljarder mindre än vad som antogs 1995. Större delen
av denna skillnad förklaras av det finansiella
sparandet utvecklats bättre.
Den offentliga sektorns nettoskuld har till följd av
värdeförändringar på tillgångar vuxit med endast 35
miljarder kronor under dessa år.
TABELL 3.6 FÖRÄNDRING I OFFENTLIGT
SPARANDE
PROCENT AV BNP
1995
1996
1997
1998
SUMM
A
Förändring
finan-siellt
sparande
2,6
5,7
1,0
2,7
12,0
Räntor
-0,4
-0,4
0,0
0,7
-0,1
Tillväxt
1,3
-0,5
-
0,2
0,7
1,3
Skattebaser/
BNP
-1,5
1,0
0,2
-
0,3
-0,6
Periodisering
av skatter
0,2
0,9
0,0
0,3
1,4
Engångseffek
ter
-0,5
-0,1
-
0,4
0,8
-0,2
Underliggan
de
förändring
3,5
4,8
1,3
0,6
10,2
4 Den svenska ekonomin fram till
år 2001
4.1 Utgångsläget 1998
Den svenska ekonomin befinner sig för närvarande i
en tydlig uppgångsfas. Enligt preliminärt utfall ökade
BNP fjärde kvartalet 1997 med 3,3 procent mätt i
årstakt. Arbetskraftsundersökningarna visar en
fortsatt påtaglig förbättring av läget på
arbetsmarknaden. Antalet arbetslösa var i februari
1998 93 000 färre än för ett år sedan och antalet
nyanmälda lediga platser ligger på en hög nivå.
Den finansiella krisen i Asien utgör ett
orosmoment, men beräknas få begränsade effekter för
den svenska ekonomin. Orderingången till
exportindustrin har minskat något men ligger på en
fortsatt hög nivå. Den svenska industrins
konkurrenskraft är fortsatt stark.
I år förskjuts alltmer tillväxtens drivkrafter från
utrikeshandeln till den inhemska efterfrågan. Enligt
konfidensindikatorerna har hushållen en
förhållandevis optimistisk syn på både sin egen och
landets ekonomi. Nedgången i ränteläget och en
uppgång av fastighetspriserna har, tillsammans med
stigande börskurser förstärkt hushållens
förmögenhetsställning. I år beräknas de reala
disponibla inkomsterna växa med 2,5 procent efter
flera år med negativ utveckling. Med en fallande
arbetslöshet finns därför goda förutsättningar för en
god tillväxt av den privata konsumtionen.
Statistiken över påbörjade lägenheter visar att
bostadsbyggandet nu är på väg att återhämta sig efter
en mycket kraftig minskning år 1997. Efter en
stagnation under år 1997 väntas också näringlivets
investeringar öka. BNP-tillväxten förväntas i år uppgå
till 3 procent. Det bör påpekas att denna siffra
påverkas av ett s.k. överhäng genom att tillväxten var
särskilt stark vid slutet av år 1997.
Flera av de balansproblem som präglade svensk
ekonomi när konvergensprogrammet presenterades
har övervunnits. De offentliga finanserna är under
kontroll och år 1998 beräknas den offentliga sektorn
uppvisa ett överskott på 0,8 procent av BNP (ENS-
definition) samtidigt som skuldkvoten faller för fjärde
året i rad. Europeiska kommissionen rekommenderar i
sin konvergensrapport i mars 1998 att upphäva
beslutet om att det föreligger ett alltför stort
underskott i Sverige och att konvergenskriterierna vad
avser de offentliga finanserna därmed kan anses vara
uppfyllda.
Inflationen ligger stabilt på en låg nivå. I år
beräknas konsumentpriserna stiga med strax över ½
procent under loppet av året. Mätt med den
harmoniserade konsumentprisindex som tillämpas vid
jämförelser mellan EU-länderna beräknas
inflationstakten uppgå till 0,8 procent under loppet av
året.
De hittills ingångna löneavtalen tyder på att
löneökningarna i år kommer att ligga lägre än tidigare
år, trots den ökande efterfrågan på arbetskraft.
Prognosen baseras på att lönerna stiger i den takt
arbetsmarknadens parter angivit, vilket förutsätter en
genomsnittlig löneökningstakt på ca 3 procent per år.
Det kvarstående balansproblemet för den svenska
ekonomin är sysselsättningen. Den öppna
arbetslösheten sjunker dock för närvarande relativt
snabbt. Antalet sysselsatta var i februari 1998 38 000
fler än ett år tidigare. Denna sysselsättningsökning
har ägt rum inom näringslivet. Under loppet av 1998
beräknas arbetslösheten minska ytterligare för att vid
slutet av året uppgå till 6,5 procent. Omfattningen av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kvarstår på en
ungefär oförändrad nivå på i genomsnitt 180 000
personer eller 4,2 procent av arbetskraften.
4.2 Den ekonomiska politiken
Den inriktning av den ekonomiska politiken som lades
fast i konvergensprogrammet fullföljs under de
kommande åren. Stabila makroekonomiska
förhållanden, med goda offentliga finanser och stabila
priser, utgör förutsättningar för få till stånd en
ekonomisk tillväxt som kan bidra till reducerad arbets-
löshet.
Regeringen satte våren 1996 upp målet att den
öppna arbetslösheten före utgången av år 2000 skall
halveras jämfört med nivån år 1996. Det innebär en
arbetslöshet på 4,0 procent av arbetskraften.
Regeringen har även formulerat ett antal riktlinjer för
hur arbetslösheten skall kunna minska. Dessa innebär
att arbetslösheten skall reduceras genom att fler får
arbete eller genom utbildning som ger bättre
förutsättningar att ta arbete. Vidare skall huvuddelen
av sysselsättningsökningen äga rum i näringslivet.
Inom ramen för offentliga finanser i balans ges
utrymme för en viss offentlig utgiftsökning. Därvid
skall den offentliga verksamheten i form av utbildning,
vård och omsorg ges prioritet framför transfereringar.
I enlighet med slutsatserna från EU:s toppmöte om
sysselsättningen i Luxemburg november 1997 lägger
Sverige i samband med den ekonomiska
vårpropositionen fram en nationell handlingsplan för
ett genomförande av de vid toppmötet antagna
sysselsättningsriktlinjerna.
Den huvudsakliga vägen att varaktigt minska
arbetslösheten är att höja arbetskraftens kompetens
och därmed bättre anpassa utbudet av arbetskraft till
den efterfrågan som råder vid gällande lönenivå och
lönestruktur. Det sker därför för närvarande en
betydande utbyggnad av antalet studieplatser i
utbildningsväsendet. Under de kommande åren
tillkommer 60 000 nya platser inom högskolan och 140
000 platser inom vuxenutbildningen. Satsningen på
utbildning syftar till att öka flexibiliteten på
arbetsmarknaden, motverka inflationsdrivande
bristsituationer och stärka arbetskraftens kompetens.
Utbildningssatsningen skall bl.a. ses mot bakgrund av
att andelen studerande tenderat att minska i Sverige
och är lägre än i många andra länder. I samarbete med
näringslivet kommer ett nationellt program med
inriktning mot arbetslösa för utbildning i
informationsteknologi att påbörjas.
En minskad arbetslöshet med bibehållen låg
inflation ställer ökade krav på en väl fungerande
lönebildning. Sett i ett längre perspektiv har den
svenska lönestegringstakten varit högre än vad som
gällt i konkurrentländerna. Under de senaste åren har
detta kunnat kompenseras av en mycket kraftig
produktivitetsökning. I framtiden kan dock knappast
löneökningstakten överstiga vad som gäller i andra
länder.
Lönebildningen är av tradition i första hand en
fråga för parterna på arbetsmarknaden. Regeringen har
dock uppdragit åt en särskild utredningsman att, i
samråd med parternas representanter, pröva om den
offentliga regleringen av löneförhandlingarna, bl.a.
vad gäller regler för stridsåtgärder, förlikning m.m., kan
förändras i en riktning som underlättar löneavtal på en
lägre nivå.
Mot bakgrund av den reducerade inflationstakten
och inflationsförväntningarna samt parternas ökade
insikt om vikten av en icke-inflationsdrivande
lönebildning bedöms det finnas goda möjligheter att
löneökningstakten i framtiden kan komma ned på en
nivå som möjliggör varaktigt lägre arbetslöshet.
Konsolideringen av de offentliga finanserna skall
fortsätta. Regeringen satte i 1997 års ekonomiska
vårproposition upp preciserade budgetpolitiska mål
för perioden efter 1998. Dessa mål innebär att den
offentliga sektorn sett över en konjunkturcykel skall
uppvisa ett överskott motsvarande 2 procent av BNP.
Målet skall uppnås successivt genom ett överskott på
0,5 procent år 1999 och 1,5 procent år 2000. Målen för
dessa år gäller vid den tillväxt som kalkylerades i 1997
års ekonomiska vårproposition. Om tillväxten av
konjunkturmässiga skäl väsentligt skulle avvika från
denna skall motsvarande avvikelse från de angivna
målen tolereras. Om tillväxten av konjunkturmässiga
skäl blir väsentligt högre bör det offentliga
överskottet således bli större.
Överskottsmålet motiveras bl.a. med de offentliga
finansernas konjunkturkänslighet. Med ett offentligt
överskott i genomsnitt över en konjunkturcykel
undviks risken att behöva genomföra besparingar vid
konjunkturavmattningar för att förhindra att
underskottet blir alltför stora. Detta är i linje med
stabilitets- och tillväxtpaktens krav på att underskottet
i den offentliga finanserna inte får överstiga 3 procent
av BNP. Vidare behöver den offentliga sektorns
nettoskuld minska inför den belastning som den
demografiska utvecklingen kommer att ställa en bit in
på nästa sekel.
På motsvarande sätt som gäller för de statliga
utgifterna utövas en kontroll över utgiftsutvecklingen
i den kommunala sektorn. Detta uppnås genom det
lagstadgade balanskrav som träder i kraft fr.o.m. år
2000. Detta innebär att kommuner och landsting inte
kan planera finansiella underskott. I kombination med
vissa restriktioner på kommunala skattehöjningar
sätter detta ramar för de kommunala utgifterna. De
finanspolitiska målen medger en framtida ökning av
den kommunala verksamheten. Statsbidragen till
kommuner och landsting höjs därför i flera steg, med
sammantaget 20 miljarder kronor år 2000. Syftet är att
dessa tillskott skall användas till kvalitetsförbättringar
inom utbildning, vård och omsorg, där det under
senare år skett betydande resursneddragningar, som
inte till fullo kunnat mötas med höjd produktivitet.
Det pågår för närvarande en översyn och
reformering av socialförsäkringen. Syftet är att renodla
de olika försäkringsgrenarna genom att tydliggöra och
skärpa rätten till ersättning. Därmed underlättas en
utgiftskontroll. Regeringen har nyligen lagt fram
principer för en reformering av
förtidspensionssystemet. Dessa syftar bl.a. till att
stärka arbetslinjen, dvs. att arbete alltid skall premieras
framför passiv ersättning.
I anslutning till den ekonomiska vårpropositionen
lägger regeringen fram förslag till en genomgripande
reformering av det allmänna ålderspensionssystemet.
Reformen syftar bl.a. till att skapa ett stabilare
pensionssystem där förmånerna anpassas till
förändringar i de ekonomiska och demografiska
förutsättningarna. Genom att inkomsten under hela
yrkeslivet kommer att påverka pensionsnivån stärks
arbetsinctamenten även i ålderspensionssystemet.
4.3 Utsikterna för den svenska ekonomin
t.o.m. 2001
I 1998 års ekonomiska vårproposition redovisar
regeringen sin bedömning av den ekonomiska
utvecklingen i perspektivet fram t.o.m. år 2001.
Prognosen baseras på en förhållandevis gynnsam bild
av den internationella konjunkturen. Efter en
avmattning i år, till följd av krisen i de asiatiska
länderna, tar tillväxten ny fart år 1999 och 2000, med en
tillväxt för OECD-området på ca 2½ procent per år.
Mot slutet av prognosperioden sker en viss
dämpning. Den svenska ekonomin kännetecknas i
utgångsläget av att det finns outnyttjade resurser,
såväl vad gäller arbetskraft som produktionskapital,
som möjliggör en produktionstillväxt som överstiger
den långsiktiga trenden utan att detta ger upphov till
inflationstendenser. Med varaktigt lägre
inflationsförväntningar och en lönebildning som
fungerar bättre än tidigare kommer löneökningstakten
att kunna begränsas till 3,0 procent per år. Därmed kan
den svenska exportindustrin behålla sin
konkurrenskraft. Med en fortsatt, om än blygsam,
vinst av marknadsandelar finns utrymme för en
exporttillväxt på 7 procent per år 1999 och 2000.
TABELL 4.1 PROGNOS FÖR SVENSK EKONOMI
MILJARDER
PROCENTUELL
FÖRÄNDRING
KRONOR
1997
199
8
199
9
200
0
200
1
Privat
konsumtion
922,9
2,3
2,5
2,7
2,0
Offentlig
konsumtion
449,3
1,3
0,6
0,7
1,0
Stat
134,2
2,5
0,5
0,5
0,5
Kommun
315,1
0,8
0,6
0,9
1,2
Bruttoinvestering
ar
237,9
7,2
7,6
7,0
5,7
Lagerinvestering
ar
6,8
0,0
0,0
0,0
0,0
Export
761,4
6,3
6,7
7,0
5,4
Import
639,5
6,9
7,0
6,2
5,8
BNP
1738,9
3,0
3,1
3,4
2,6
En förstärkning av den inhemska efterfrågan skapar
ett behov av kapacitetsutbyggnad inom de delar av
näringslivet som vänder sig till hemmamarknaden.
Under prognosperioden sker därför en breddning av
näringslivets investeringsverksamhet, som hitintills
varit koncentrerad till den exportinriktade industrin.
Därtill beräknas bostadsbyggandet komma upp på en
högre nivå.
Effekterna för de svenska hushållen av
konsolideringen av de offentliga finanserna klingar ut
efter 1998. Hushållens disponibla realinkomster
beräknas under prognosperioden kunna växa i en
förhållandevis god takt. Pensionerna höjs både 1999
och 2000 utöver prisuppräkningen, då den reduktion
av basbeloppet som sedan år 1992 tillämpas vid
beräkningen av pensioner, avskaffas. Hushållens
sparande väntas öka något i förhållande till den
mycket låga nivån 1998, vilket bl.a. avspeglar en
måttligare tillväxt av förmögenhetsvärden än vad som
gällt på senare tid. Detta ger utrymme för en tillväxt i
privat konsumtion på nära 2,5 procent per år.
Beräkningarna visar att det inom ramen för de
budgetpolitiska målen även kan ske en viss tillväxt av
den offentliga konsumtionen. Den ökade satsningen
på vård och omsorg ger en tillväxt av den kommunala
konsumtionen på 0,8 procent, efter fyra år av
nedgång.
TABELL 4.2 PROGNOS FÖR VISSA NYCKELTAL
1998
1999
2000
2001
Årlig procentuell
förändring
Antal sysselsatta
1,0
1,5
2,0
1,1
Antal arbetade timmar
1,0
1,4
1,9
1,0
Nivå
Arbetslöshet
6,7
5,7
4,4
4,0
Arbetsmarknadspolitis
ka åtgärder
4,2
4,0
3,9
3,5
Hushållens disponibla
inkomst
2,5
2,9
3,7
3,1
Sparkvot
0,9
1,3
2,9
4,0
Bytesbalans
3,5
3,7
4,0
4,3
Femårig
obligationsränta
5,30
5,35
5,40
5,40
ECU-index
117,
4
116,
0
114,
5
114,
0
Räntorna beräknas under prognosperioden komma att
stiga något såväl i Sverige som i omvärlden. Stora
överskott i bytesbalansen och fortsatt låga
inflationsförväntningar bör ge utrymme för en viss
förstärkning av den svenska kronan. Av samma skäl
väntas räntemarginalen mot utlandet bli ytterligare
något reducerad under prognosperioden.
En god tillväxt och måttliga löneökningar ger
förutsättningar för att den sysselsättningstillväxt som
nu inletts skall fortsätta och även förstärkas.
Regeringens mål om halverad arbetslöshet beräknas
kunna uppnås mot slutet av år 2000.
De offentliga finanserna efter 1998
Som framgår ovan har regeringen formulerat ett mål för
de offentliga finanserna med innebörden att den
offentliga sektorn skall uppvisa ett finansiellt
överskott på 0,5 procent av BNP år 1999, 1,5 procent
av BNP år 2000 och därefter 2 procent av BNP. Med
den prognos för den samhällsekonomiska
utvecklingen som redovisas ovan och med hänsyn
tagen till de förslag som lämnas i den ekonomiska
vårpropositionen kommer det offentliga sparandet
överstiga dessa mål.
För år 1999 beräknas det offentliga sparandet
uppgå till 0,8 procent av BNP mätt enligt svenska
nationalräkenskaper. Rensat för effekten av
bolagisering av AP-fondens fastigheter under 1998
innebär detta en fortsatt förstärkning de offentliga
finanserna. Även för åren 2000 och 2001 överträffas
målen för det offentliga sparandet. För dessa år görs
det beräkningstekniska antagandet att de
budgetpolitiska målen skall vara styrande och att det
utrymme som kalkylerna visar kommer att användas till
inkomstöverföringar till hushållen.
Till följd av de finansiella överskotten kan den
konsoliderade bruttoskulden börja minska fr. o.m. år
1999. Under prognosperioden från utgången av år
1998 till år 2001 beräknas skulden minska med
sammantaget drygt 100 miljarder kronor. Mätt som
andel av BNP är nedgången än mer påtaglig och vid
utgången av år 2001 kommer skuldkvoten att uppgå
till ca 63 procent av BNP.
TABELL 4.3 PROGNOS FÖR OFFENTLIGA
FINANSER
PROCENT AV BNP
ENLIGT SVENKA
NATIONALRÄKENSKAPER
NIVÅ
PROCENT AV
BNP
MDKR
1997
1998
1999
2000
2001
Inkomster
1092,
6
62,
5
60,
8
60,
1
59,
7
Skatter
941,7
53,
9
52,
9
52,
4
52,
3
Övriga
inkomster
151,0
8,6
7,9
7,7
7,4
Utgifter
1111,
9
61,
0
60,
0
57,
7
56,
1
Transfereringa
r till hushållen
387,9
21,
9
21,
0
20,
1
19,
6
Subventioner
m.m.
118,4
6,3
6,1
5,8
5,5
Konsumtion
449,3
25,
7
25,
4
24,
9
24,
7
Investeringar
42,4
1,4
2,2
2,2
2,2
Räntor
113,9
5,8
5,4
4,6
4,2
Primärt sparande
10,1
2,6
2,1
3,0
4,0
Finansiellt
sparande
-19,1
1,6
0,8
2,3
3,5
Staten
-22,9
0,1
0,5
2,3
3,6
AP-fonden
11,0
1,3
0,2
-
0,2
-
0,4
Kommunerna
-7,2
0,2
0,2
0,2
0,3
Konsoliderad
bruttoskuld
1337,
0
74,
3
71,
0
66,
8
62,
9
Nettoskuld
377
20,
0
18,
1
15,
8
13,
1
4.4 Känslighetsanalys av de offentliga
finanserna
Den offentliga sektorns finansiella sparande har de
senaste två decennierna uppvisat stora svängningar.
Dessa svängningar har i stort sett samvarierat med
konjunkturutvecklingen.
Sverige har jämfört med andra länder en stor
offentlig sektor, med förhållandevis höga
inkomstberoende skatter och hög ersättningsgrad i de
offentliga inkomstbortfallsförsäkringarna. Detta
innebär att såväl offentliga inkomster som utgifter
varierar med svängningar i den allmänna
inkomstutvecklingen. En hög grad av samvariation
mellan offentligt sparande och konjunkturläge kan
emellertid även vara resultatet av en aktiv
kontracyklisk finanspolitik, dvs. att diskretionära
åtgärder vidtas som försvagar de offentliga finanserna
i lågkonjunktur och förstärker dem i högkonjunktur.
I syfte att belysa konjunkturkänsligheten i de
offentliga inkomsterna och utgifterna redovisas nedan
två känslighetsanalyser. Utgångspunkten för dessa är
två alternativa utvecklingsbanor för
samhällsekonomin under åren 1999-2001. Dessa skiljer
sig från den ovan redovisade grundkalkylen på
följande sätt:
– I alternativ 1 antas den internationella
utvecklingen fr.o.m. år 1999 bli sämre än vad som
förutsatts i grundkalkylen. Detta medför initialt en
sämre exportutveckling, men
konjunkturavmattningen sprider sig även till den
inhemska ekonomin via lägre investeringar och
högre sparkvot hos hushållen. Löne- och
prisutvecklingen antas inte avvika från
grundkalkylen. En till följd av
konjunkturavmattningen lägre medelarbetstid och
produktivitet innebär att sysselsättningen inte
avviker lika mycket från grundkalkylen som BNP-
nivån.
– I alternativ 2 antas den inhemska lönebildningen
fungera sämre och leda till en högre
löneökningstakt. Den högre löneökningtakten
pressar upp räntorna och försämrar den
konkurrensutsatta sektorns kostnadsläge.
Hushållens inkomster påverkas först i positiv
riktning jämfört med grundkalkylen, men en
svagare sysselsättning och högre räntor dämpar
så småningom den inhemska efterfrågan. De högre
arbetskraftskostnaderna antas även innebära en
snabbare rationalisering.
I båda de alternativa utvecklingsbanorna antas
finanspolitiken ha samma inriktning som i
grundkalkylen. Det förutsätts att det inte vidtas några
diskretionära åtgärder för att motverka den sämre
tillväxten. Omfattningen på de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är densamma. För
kommunerna förutsätts att balanskravet skall vara
uppfyllt år 2000, vilket innebär att den kommunala
konsumtionen avpassas med hänsyn till att
skatteinkomsterna påverkas. Penningpolitiken styrs
av inflationsmålet. I alternativ 2 tvingar detta fram en
höjning av styrräntorna i förhållande till
grundprognosen.
Resultaten av känslighetsanalyserna sammanfattas
i tabell 4.4 och 4.5.
TABELL 4.4 KÄNSLIGHETSANALYS I:
KONJUNTURAVMATTNING
AVVIKELSE FRÅN
GRUNDKALKYL, NIVÅ
PROCENT
1998
1999
2000
2001
BNP
0,0
-1,0
-3,0
-3,0
Privat konsumtion
0,0
-0,9
-2,4
-2,2
Offentlig
konsumtion
0,0
-0,4
-1,0
-1,2
Sysselsättning,
timmar
0,0
-0,9
-2,7
-2,7
Arbetslöshet
0,0
0,5
1,5
1,6
Timlöner
0,0
0,0
0,0
0,0
KPI
0,0
0,0
0,0
0,0
Kort ränta
0,0
-1,0
-1,0
-1,0
Lång ränta
0,0
0,0
0,0
0,0
Finansiellt
sparande i
offentlig sektor,
procent av BNP
0,0
-0,5
-1,5
-1,7
varav primärt
sparande, procent
av BNP
0,0
-0,5
-1,1
-1,3
TABELL 4.5 KÄNSLIGHETSANALYS II:
LÖNEBILDNING
AVVIKELSE FRÅN
GRUNDKALKYL, NIVÅ
PROCENT
1998
1999
2000
2001
BNP
-0,1
-0,5
-1,3
-1,8
Privat konsumtion
0,2
0,1
-0,3
-0,6
Offentlig
konsumtion
0,0
-0,1
-0,2
-0,8
Sysselsättning,
timmar
-0,2
-0,8
-1,7
-2,4
Arbetslöshet
0,2
0,5
1,1
1,5
Timlöner
0,9
1,9
2,9
3,4
KPI
0,3
0,5
0,5
0,5
Kort ränta
0,5
1,0
1,0
1,0
Lång ränta
0,2
0,5
0,5
0,5
Finansiellt
sparande i
offentlig sektor,
procent av BNP
0,1
0,0
-0,5
-0,8
varav primärt
sparande, procent
av BNP
0,1
0,0
-0,4
-0,7
I alternativ 1 medför den långsammare tillväxten av
skattebaserna att den offentliga sektorns inkomster
utvecklas svagare än i grundkalkylen. Såväl
lönesumma som privat konsumtion stiger dock något
som andel av BNP. På utgiftssidan blir de
arbetslöshetsrelaterade utgifterna högre, liksom vissa
transfereringar till hushållen. Sammantaget blir år 2001
den offentliga sektorns finansiella sparande som andel
av BNP 1,7 procent lägre än i grundprognosen.
Skillnaden i BNP-nivå uppgår till 3 procent. Effekten
på offentliga finanserna motsvarar således drygt
hälften av BNP-skillnaden.
I alternativ 2 uppkommer effekterna för den
offentliga sektorn främst på utgiftssidan i form av
högre arbetslöshetsersättningar och högre
ränteutgifter. Skattebaserna hålls initialt uppe av de
högre löneökningarna, varför effekten på de offentliga
finanserna under den aktuella tidsperioden blir
förhållandevis liten eller ca 40 procent av skillnaden i
BNP- nivå år 2001.
Jämfört med tidigare erfarenhet visar dessa
känslighetsanalyser en förhållandevis liten effekt på
de offentliga finanserna av den samhällsekonomiska
utvecklingen. En bidragande orsak är balanskravet på
den kommunala sektorn. Eftersom många kommuner
under de närmaste åren kommer att ligga nära
balanskravet, måste den kommunala konsumtionen
och investeringarna anpassas till svängningar i
skatteinkomster och kostnadsnivå. I båda alternativen
blir därför en offentliga konsumtionen lägre och bidrar
således till den lägre tillväxten. En annan bidragande
orsak är att inflationstakten är lägre och mer stabil än
tidigare.
UNDERBILAGA
Miljöhänsyn i den ekonomiska politiken
Inledning
Den ekonomiska politiken syftar till tillväxt,
sysselsättning och rättvisa. Ett centralt mål för
tillväxtpolitiken är också en ekologiskt långsiktigt
hållbar utveckling. Konvergensprogrammet från 1995
innehåller en redovisning av de krav som ställs på en
långsiktigt hållbar utveckling från miljösynpunkt. I
programmet anges att ekonomiska styrmedel bör
användas för att öka förutsättningarna för att värna
om miljön och bidra till en hållbar utveckling. I
programmet betonas också ett ökat ansvarstagande
av producenterna för att begränsa varors och
tjänsters miljöeffekter.
Vidare framhålls att miljöproblemen i hög grad är
internationella. Den svenska uppfattningen är att
ambitionsnivån inom det miljöpolitiska området bör
höjas inom det europeiska samarbetet. Genom det nya
Amsterdamfördraget kommer hållbar utveckling in
som ett centralt mål för den Europeiska Unionen.
I enlighet med programmet görs varje halvår en
avstämning vad avser den svenska ekonomins
utveckling i förhållande till konvergenskriterierna.
Utvecklingen på miljöområdet och miljöpolitikens
inriktning redovisar regeringen löpande i samband
med propositioner och i skrivelser till riksdagen. I
regeringens senaste miljöskrivelse till riksdagen (skr.
1996/97:50) gavs en redogörelse av det aktuella
miljöarbetet inom olika samhällssektorer för att främja
en hållbar utveckling.
Miljöpolitiken och den ekonomiska politiken verkar
långsiktigt varför det kan vara svårt att avläsa
miljökonsekvenserna av den förda politiken löpande. I
vissa fall, t.ex. vad gäller lagstiftning, får politiken en
omedelbar effekt, medan i andra fall, t.ex. vad gäller
vissa skatteförändringar, krävs en långsiktig
anpassning i samhället för att åtgärderna ska få effekt.
Konvergensprogrammet har emellertid sedan 1995
angivit inriktningen på den ekonomiska politiken och
det finns därför skäl att göra en allmän bedömning av
hur miljöambitionerna i konvergensprogrammet har
fullföljts.
Ekonomisk politik och miljöpolitik
Under en lång period dominerad av
industrialiseringen, medförde tillväxten i produktionen
ofta ökade utsläpp av miljöfarliga ämnen och ökad
användning av energi och andra resurser. Under de
senaste decennierna har förändringar i
tillväxtmönstret, orsakade av bl.a. miljöpolitik och ökat
miljömedvetande, medverkat till att sambandet mellan
produktionstillväxt och negativa miljöeffekter till stor
del luckrats upp. Det finns emellertid ett fortsatt
behov av förbättringar och ökad resurseffektivitet.
Den ekonomiska politiken fastställer hushållens
och företagens handlingsutrymme och påverkar deras
beteende genom förändrade priser och incitament.
Även om det inte är avsikten kan enskilda delar av
den ekonomiska politiken som en bieffekt medföra ett
överutnyttjande av miljön och naturresurserna.
Utformningen av den ekonomiska politiken har på så
sätt stor betydelse för förutsättningarna för hållbar
utveckling. Det är därför viktigt att på ett tidigt
stadium analysera och i beslutsfattandet beakta
miljökonsekvenser av de åtgärder som har tydlig
anknytning till miljön.
En viktig del i den ekonomiska politiken är att via
skattepolitiken bidra till att hushåll och företag tar
hänsyn till miljön i sitt agerande. I många fall är skatter
och avgifter det mest kostnadseffektiva sättet att
påverka mängden utsläpp. Sverige är sedan länge ett
föregångsland när det gäller att använda miljöskatter
och -avgifter.
Miljöpolitiken bör vara effektiv och ta hänsyn till
samhällsekonomiska intäkter och kostnader.
Miljöpolitiken bör därför utformas kostnadseffektivt,
dvs. att given miljöeffekt uppnås till så låg kostnad
som möjligt. Samhället får därigenom mer resurser
över, vilka bl.a. kan användas för ytterligare
miljöinsatser. Viktiga styrmedel för miljöpolitiken,
förutom skatter, är bl.a. lagstiftning och
informationsrelaterade styrmedel, t.ex. miljömärkning
och miljöredovisning.
Viktigare miljöåtgärder sedan 1995
Regeringen har sedan konvergensprogrammet
presenterades 1995 vidtagit ett antal miljöåtgärder som
bidrar till att den ekonomiska utvecklingen kan ske i
miljömässigt acceptabla former. Här redovisas några
av de viktigaste åtgärderna.
Både energi- och koldioxidskatterna har höjts
kontinuerligt både före och efter 1995. Den senaste
höjningen av koldioxidskatten innebär en viss generell
ökning av skattesatsen och en fördubbling av
industrins koldioxidskatt samtidigt som
nedsättningsreglerna för energiintensiv industri
förändrades. Denna förändring förväntas leda till att
efterfrågan på biobränslen ökar som följd av att
efterfrågan på olja minskar. Koldioxidutsläppen
förväntas därmed minska. Förändringarna i
beskattning av förmånsbilar (se prop. 1996/97:19, bet.
1996/97:FiU1, skr. 1996/97:53) innebär att skatten har
en starkare miljöprofil genom att bensin för privat
användning skall betalas av bilinnehavaren. En skatt
på naturgrus infördes 1996. Detta förväntas minska
andelen naturgrus som används i ballastproduktion
från 53 procent till 30 procent. Istället sker en
övergång till att använda krossat berg. Detta medför
en marginell fördyring av byggkostnaderna samt en
ökad energianvändning i industrin.
För att främja återvinning och återanvändning har
producentansvar införts för en rad material. År 1994
infördes producentansvar för förpackningar,
returpapper och däck. Under 1997 överlämnade
regeringen en proposition om hantering av uttjänta
varor (prop. 1996/97:172) till riksdagen. Den innebär
att bl.a. deponering av organiskt avfall i framtiden inte
blir tillåtet. I propositionen finns också regeringens
riktlinjer för hur ett producentansvar för elektriska och
elektroniska produkter bör fungera. En förordning om
producentansvar för bilar trädde i kraft den 1 januari
1998.
Under 1997 lade regeringen fram en energipolitisk
proposition (1996/97:84). Propositionen innehåller ett
program för ett ekologiskt uthålligt energisystem.
Programmet innefattar bl.a. stöd till vindkraft,
småskalig vattenkraft, kraftvärmeproduktion med bio-
bränsle, upphandling av ny elproduktionsteknik samt
ökade forskningsresurser. Programmet innefattar
också informations-, utbildnings- och
teknikupphandlingsåtgärder för att åstadkomma bättre
hushållning med energin. I propositionen ges även
utrymme för stöd till energieffektivisering samt
miljöförbättrande åtgärder i el- och
värmeproduktionsanläggningar runt Östersjön.
Åtgärderna är en viktig del av den svenska
klimatpolitiken.
Regeringen lade under 1997 fram ett förslag till
miljöbalk. Miljöbalkens syfte är att bidra till en hållbar
utveckling så att nu levande och kommande
generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö.
Ett nytt instrument i form av miljökvalitetsnormer
föreslås, starkare krav ställs på
miljökonsekvensbeskrivningar och förutsättningarna
för att kunna beivra miljöbrott stärks. Samma krav på
miljöhänsyn kommer att gälla för all typ verksamhet.
På det internationella planet prioriterar Sverige
följande områden i miljöarbetet inom EU: försurning
och klimatpåverkan, kemikalier och
bekämpningsmedel, kretsloppsanpassning samt
biologisk mångfald och naturvård. Vad gäller t.ex.
försurning har på svenskt initiativ EU-kommissionen
utarbetat ett förslag till EU-strategi för att bekämpa
försurningen. Beträffande klimatpåverkan är Sverige
drivande i det internationella klimatarbetet. I december
1997 hölls det tredje partsmötet med
klimatkonventionen i Kyoto. Resultatet av mötet blev
att EU ska minska utsläppen av sex växthusgaser, bl.a.
koldioxid, med 8 procent, USA ska minska med 7
procent och Japan med 5 procent mellan 1990 och
perioden 2008-2012. Under våren 1998 förväntas en
diskussion om bördefördelning inom EU påbörjas.
Sverige är också pådrivande i EU med arbetet att ta
fram en strategi för att integrera miljöhänsyn i alla
samhällssektorer.
Under våren väntas regeringen lägga fram en
miljöpolitisk proposition. Denna väntas innehålla
nationella miljökvalitetsmål rörande bl.a. frisk luft,
vattenkvalitet, våtmarker, övergödning, försurning,
ozonskikt och klimatpåverkan samt skyddsvärda
områden inom skogs- och odlingslanskapet och
fjällområden, kemikalier, den bebyggda miljön och
strålskydd.
Miljösituationen i Sverige
Som nämndes inledningsvis verkar miljöpolitiken
långsiktigt och miljökonsekvenserna av den förda
ekonomiska politiken är svåra att avläsa löpande. Det
är därför intressant att se på utvecklingen över en
längre period. Miljöeffekter och miljötillståndet i stort
är komplexa variabler som ofta är svåra att mäta och
värdera.
I konvergensprogrammet framhålls att miljöskulden
inte får öka. Hittills har miljöskulden definierats som
återställandekostnaden av miljöskador till någon
lämplig nivå. Sedan 1995 har regeringen höjt sina
ambitioner vad gäller en hållbar utveckling. I 1997 års
ekonomiska vårproposition preciserade regeringen sin
syn på vad som krävs för en ekologiskt hållbar
utveckling. Tre övergripande mål formuleras; skydd
av miljön, en effektiv användning av energi och
naturresurser samt en hållbar försörjning, dvs. att
ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga säkras.
Med den breda ansats som regeringen har vad gäller
en hållbar utveckling, är inte miljöskulden ett
tillräckligt mått. Flera delar av vad regeringen avser
med en hållbar utveckling inkluderas nämligen inte i
begreppet.
Det är angeläget att kunna följa och värdera om
samhällsutvecklingen i stort är hållbar och vilka
framsteg som gjorts. Miljövårdsberedningen har
uppdragits att i nära samarbete med Naturvårdsverket
ta fram förslag till indikatorer för en ekologiskt hållbar
utveckling. Även Konjunkturinstitutets (KI) och
Statistiska centralbyråns (SCB) arbete med utveckling
av monetära respektive fysiska miljöräkenskaper ska
beaktas.
Eftersom indikatorer på en ekologiskt hållbar
utveckling i Sverige ännu inte är färdigställda är det
svårt att i dag göra en heltäckande uppföljning av
samhällsutvecklingen. Så snart indikatorer finns
framtagna kommer dock en uppföljning att göras.
Vad kan då sägas om miljökonsekvenserna av den
ekonomiska politiken sedan 1995 och effekterna av
den förda politiken? Den statistik som i dag
produceras av bl.a. SCB ger en översiktlig bild främst
vad avser skyddet av miljön. För att ändå få en viss
grund för en bedömning av hur miljöambitionerna i
konvergensprogrammet har fullföljts beskrivs nedan
utvecklingen av några miljöindikatorer relaterade till
de tre delmålen för ekologisk hållbarhet.
Skydd av miljön
Försurningen av mark och vatten orsakas till stor del
av, förutom naturliga processer, nedfall av försurande
svavel- och kväveföreningar. Mellan 1980 och 1995
minskade svavelutsläppen i Sverige med ca 80
procent. Det är främst en följd av en övergång till olja
med lägre svavelhalter. Sedan början av 1990-talet har
de svenska utsläppen legat på en relativt konstant låg
nivå. Svavelproblemet är trots detta långt ifrån löst då
mer än 80 procent av svavelnedfallet kommer från
utländska källor. Vägtrafik och annan samfärdsel
svarar för mer än 80 procent av utsläppen av
kväveoxider. Mellan 1980 och 1995 minskade
utsläppen med 20-30 procent. Målet var en minskning
med 30 procent.
Koldioxid är en växthusgas som liksom metan,
kväveoxid, ozon m.fl. antas förstärka växthuseffekten
och därigenom påverka det globala klimatet. Sveriges
utsläpp av koldioxid har minskat med ca 30 procent
under 1980-talet. Under 1990-talet har dock utsläppen
följt en svagt ökande trend. På grundval av
normalårskorrigerade värden bedöms utsläppen av
koldioxid öka med 4 procent till år 2000. Per capita
räknat har Sverige mycket låga utsläpp av koldioxid
jämfört med de flesta andra industriländer. Mer än en
tredjedel av de svenska utsläppen av växthusgaser
kommer från vägtrafiken.
Övergödning av sjöar och hav kommer av höga
koncentrationer av bl.a. växtnäringsämnena kväve och
fosfor. Fram till mitten av 1980-talet ökade
övergödningen av Västerhavet och Östersjön. Sedan
dess finns en tendens till stabilisering av halterna av
kväve och fosfor, eller möjligen en minskning.
Vattenburna utsläpp av kväve från Sverige till
omgivande hav har minskat med omkring 20 procent
och ungefär en lika stor minskning har skett för den
totala luftburna kvävebelastningen på Östersjön.
Tydliga förbättringar har skett i många sjöar även om
var sjätte sjö fortfarande beräknas vara alltför
näringsrik.
Utsläppen av de flesta metaller har minskat kraftigt
under de senaste 20-25 åren, till ca 1 ton per år från 20-
30 ton per år i början av 1970-talet. Nuvarande nedfall
av metaller kommer till största delen från andra länder.
De areella näringarna, i första hand jord- och
skogsbruk, är den verksamhet som haft den största
negativa påverkan på biologisk mångfald under de
senaste decennierna. Problemen handlar främst om
förstörelse och försämring av biotoper (livsmiljöer) för
växter och djur genom bl.a. avverkning, dikning,
igenplantering och gödsling av naturliga fodermarker.
Det sker dock stora ansträngningar inom dessa
sektorer för att vända och anpassa utvecklingen för
att i stället bidra till att bevara biologisk mångfald.
Effektiv användning
Många miljöproblem globalt sett är kopplade till
energiproduktion och -användning främst genom
utnyttjandet av fossila bränslen. Den totala
energitillförseln i Sverige år 1995 är ungefär 32 procent
högre än 1970 (om kärnkraftens omvandlingsförluster
inkluderas) samtidigt som bruttonationalprodukten
ökat med ca 48 procent i fasta priser under perioden.
Detta innebär att den svenska ekonomin blivit mindre
energiintensiv under perioden 1970-1995. Samtidigt är
svensk energiförbrukning relativt hög jämfört med
många andra industriländer, vilket kan förklaras av
bl.a. det kalla klimatet, den energiintensiva industrin
och de långa transportsträckorna.
Hållbar försörjning
Hållbar försörjning har bl.a. att göra med att
användningen av resurser inte långsiktigt kan
överskrida den takt med vilken naturen skapar nya.
Virkesförrådet i Sverige har ökat med 65 procent
sedan 1920-talet. Även tillväxten av virke har ökat.
Avverkningen är och har under lång tid varit lägre än
tillväxten och prognostiseras att så förbli under
åtminstone ytterligare några decennier.
Uppskattningar av de naturliga fiskebestånden i
våra omgivande vatten har gjorts sedan 1974. Både
runt öst- och västkusten minskade fiskbestånden och
fångsterna generellt under 1970- och delar av 1980-
talen på grund av bl.a. ett alltför intensivt fiske. I
Östersjön har även minskad salthalt och syrebrist till
följd av övergödning och dåligt vattenutbyte med
Nordsjön minskat beståndet av framför allt torsk.
Under 1990-talet har dock fiskebeståndet och
fångsterna ökat igen. De relativt stora inflödena av
syrerikt vatten som ägde rum under 1993/94 till
Östersjön, i kombination med fiskerestriktioner har
medfört en ökning av torskbeståndet fr.o.m. 1995.
Att återvinna material i ett kretslopp är en del i att
uppnå en hållbar försörjning. Sedan 1994 har
materialåtervinningen ökat med t.ex. 130 000 ton
förpackningar, 10 000 ton returpapper och 10 000 ton
däck. Enligt en rapport från Naturvårdsverket klarade
producenterna redan 1996 i stort sett uppsatta
återvinningsmål för 1997. Nya och i många fall högre
återvinningsmål har nu satts upp som skall vara
uppfyllda år 2001.
Den ekonomiska politikens miljöpåverkan
De gångna 25 årens miljöarbete har inneburit att den
tidigare accelererande miljöförstöringen i vårt land
bromsats upp och i viktiga avseenden vänts.
Den moderna miljöpolitiken påbörjades för drygt 25
år sedan med krav på ekologisk grundsyn i den
fysiska riksplaneringen och med att naturvårdslagen
och miljöskyddslagen stiftades. Energiskatter har
funnits sedan 1950-talet, men hade då enbart ett
statsfinansiellt syfte. På 1980-talet började en mer
målmedveten aktivitet på miljöområdet.
Energiskatterna höjdes med hänsyn till
miljöskadligheten. 1984 infördes avgifter på
gödselmedel och bekämpningsmedel. 1986
differentierades bensinskatten och 1989 infördes en
miljöskatt på inrikes flygtrafik. I början av 1990-talet
förstärktes miljöprofilen hos energiskatterna
ytterligare. Mervärdesskatt på energi infördes och en
del av energiskatten omvandlades till koldioxidskatt.
Vidare infördes en svavelskatt på bränslen och en
utsläppsavgift på kväveoxider från
förbränningsanläggningar.
Det har visat sig att de införda miljö- och
energiskatterna i de flesta fall haft avsedd effekt. De
svenska utsläppen av många miljöskadliga ämnen har
minskat kraftigt. I diagram U.1 nedan återges
utvecklingen för några viktiga ämnen sedan 1970.
Enligt en rapport från Naturvårdsverket svarar
svavelskatten för närmare 30 procent av den totala
minskningen av svaveldioxidutsläppen under 1990-
talet, kväveoxidutsläppen skulle ha varit 3 procent
högre om inte kväveoxidavgiften hade införts och den
differentierade drivmedelsbeskattningen har lett till att
miljöklass 1 av diesel motsvarar drygt 80 procent av
den totala dieselförsäljningen och att en fullständig
övergång till miljöklass 2 av bensin har skett. Enligt
Sveriges andra nationalrapport om klimatförändringar
bedöms miljö- och energiskatter inklusive moms
införda mellan 1990 och 1996 resultera i att utsläppen
blir 16,8 miljoner ton (ca 23 procent) lägre år 2000 än
vad som skulle vara fallet utan införda åtgärder.
Investeringsstöden till biobränslebaserad kraftvärme,
vindkraft, fjärrvärmeutbyggnad samt
solvärmeanläggningar 1991-1997 beräknas år 2000 ha
lett till minskade koldioxidutlsäpp motsvarande 0,7
miljoner ton (ca 1 procent av totala utsläppen).
Programmet för effektivare energianvändning
beräknas år 2000 ha lett till minskade koldioxidutsläpp
motsvarande 0,2 miljoner ton (ca 0,3 procent av de
totala utsläppen). Sammantaget visar tillgängliga
uppgifter att belastning från s.k. yttre miljöpåverkan
på människors hälsa har minskat kraftigt de senaste 25
åren. Samtidigt finns problem kvar med t.ex.
försurning, övergödning, biologisk mångfald, giftiga
kemikalier och globala frågor som koncentrationen av
växthusgaser i atmosfären. Miljökvaliteten har i många
fall inte förbättrats i samma takt som utsläppen
minskar. Anledningen kan dels vara fortsatta nedfall
från långväga utsläppskällor men också att det ofta tar
tid innan minskade utsläpp leder till minskad
koncentration av skadliga ämnen i mark och vatten.
Not. Uppgifterna före 1980 är ej helt jämförbara med data för
efterföljande år på grund av ändrade beräkningsmetoder.
Källa: SOU 1997:11, Na 18 SM 9701
Denna siffra inkluderar effekten av att Allmänna pensionsfondens innehav
av fastigheter under året övergår i bolagsform, vilket bokförs som ett
finansiellt sparande. Frånräknat denna effekt och med tillägg för utdelningar
från det statliga fastighetsbolaget Securum, som inte räknas in i finansiellt
sparande men likväl utgör en reell inkomst för staten, blir
sparandeöverskottet 0,2 procent av BNP. Mätt i svenska
nationalräkenskaper är motsvarande siffra 1,0 procent av BNP.
Skillnaderna vad avser offentliga sektorns finansiella sparande gäller
främst redovisningen av statens ränteutgifter, där enligt ENS-reglerna de
vinster eller förluster som uppkommer vid förtida inlösen av lån skall
redovisas som ränta och motsvarande skall gälla vid emission till annan
ränta än marknadsränta, där det dessutom skall ske en periodisering. Som
framgår av tabellen skiljer sig även beräkningen av BNP, vilket påverkar
underskotts- och skuldkvoterna.
PROP. 1997/98:150 BILAGA 2
PROP. 1997/98:150 BILAGA 2
12
3
PROP. 1997/98:150 BILAGA 2
PROP. 1997/98:150 BILAGA 2
22
21