Post 6042 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:165 ·
Hämta Doc ·
Utveckling och rättvisa en politik för storstaden på 2000-talet
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 165
Regeringens proposition
1997/98:165
Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på
2000-talet
Prop.
1997/98:165
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 maj 1998
Göran Persson
Thomas Östros
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs förslag fram till en nationell politik för
storstadsregionerna. Storstaden beskrivs som social, ekonomisk och
kulturell miljö. Storstädernas betydelse för övriga landet lyfts fram.
Den nationella storstadspolitiken syftar till att ge storstadsregionerna
goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt för att därmed
kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna som i övriga
delar av landet samt till att bryta den sociala och etniska segregationen i
storstadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för
storstädernas alla invånare i storstäderna oavsett ursprung och kön.
Ytterligare en utgångspunkt för den nationella storstadspolitiken är att
större kraft måste läggas på att främja en god utveckling i storstädernas
utsatta bostadsområden, för att på detta sätt motverka de sociala klyftorna
i storstadsregionerna. Bakgrunden är att dessa tenderar att växa, samt att
denna utveckling också motverkar storstädernas utveckling i stort. Dessa
klyftor och ojämnheter i livschanser följer i stor utsträckning etniska
linjer. Stärkandet av det svenska språket lyfts därför fram som en av de
enskilt viktigaste åtgärderna för att bryta den etniskt betingade
segregationen.
Förslagen och bedömningarna vad gäller utformandet av en nationell
storstadspolitik är följande.
Regeringen tillsätter en storstadsdelegation som får till uppgift att
utveckla och samordna den nationella storstadspolitiken.
Regeringen föreslår att 5 000 nya permanenta platser bör tillföras
universitet och högskolor i storstadsregionerna från och med
höstterminen år 2000.
I syfte att skapa ökad trygghet mot brott aviserar regeringen en riktad
satsning till polisväsendet i storstadsregionerna.
I syfte att stärka kulturmiljövården och utveckla storstadens
arkitektoniska värden bör 10 miljoner kronor avsättas för vart och ett av
åren 1999–2001.
Lokala utvecklingsavtal bör tecknas mellan stat och kommun för de
mest utsatta bostadsområdena i storstadsregionerna.
Regeringen avser att i budgetpropositionen föreslå att 480 miljoner
kronor avsätts för år 1999, 480 miljoner kronor för år 2000, och 785
miljoner kronor för år 2001 för särskilt stöd till lokalt utvecklingsarbete i
de utsatta bostadsområdena i storstadsregionerna.
Kommuner som omfattas av lokala utvecklingsavtal ges möjlighet att
sluta avtal med länsarbetsnämnd och försäkringskassa i länet om lokal
samverkan med utvecklingsprogram för arbetslösa.
Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för att förbereda
överläggningar om sådana avtal. Utvecklingsprogrammen bör vara
inriktade på individuella åtgärder som utformas i en dialog med den
enskilde.
Regeringen anser att medborgarna i de utsatta stadsdelarna inom ramen
för de lokala utvecklingsavtalen bör få tillgång till gemensamma
medborgarkontor för såväl statliga som kommunala myndigheter.
I syfte att stimulera rekrytering av lågutbildade vuxna i storstäderna till
kunskapslyftet bör 5 miljoner kronor avsättas till detta ändamål.
För att utveckla IT-baserade läromedel för svenska som andra språk
och svenska för invandrare (sfi) bör 1,5 miljoner kronor avsättas.
De förslag och bedömningar som regeringen lämnar i denna
proposition skapar sammantaget nya och bättre möjligheter för en god
utveckling i våra storstadsregioner.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Ärendet och dess beredning 6
2.1 Utredningsförslag m.m. 6
2.2 Tillkännagivande av riksdagsutskott 6
2.3 Remissmöte med anledning av storstadskommitténs
betänkande 7
3 Storstaden 7
3.1 Regeringens storstadspolitiska utgångspunkter 7
3.2 Geografisk avgränsning 10
3.3 Storstaden som ekonomisk miljö 11
3.4 Sysselsättning och arbetslöshet i storstadsregionerna 12
3.5 Skolresultat och befolkningens utbildningsnivå i 13
3.6 Storstaden som kulturell miljö 15
3.7 Storstaden som ekologisk miljö 16
3.8 Storstaden som social miljö 19
3.9 Otrygghet och kriminalitet i storstadsregionerna 21
3.10 Demokrati och delaktighet i storstaden 23
3.11 Segregationen i storstäderna 24
3.12 Internationella erfarenheter av segregation 27
4 En nationell storstadspolitik 29
4.1 Storstadspolitiken – en del av en regionalpolitik för hela
landet 29
4.2 Målen för storstadspolitiken 30
4.3 Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting 32
4.4 Storstadsdelegation 35
5 Den långsiktigt hållbara storstaden 36
5.1 Den generella välfärdspolitiken 36
5.2 Likvärdiga och goda ekonomiska förutsättningar för
kommuner och landsting 38
5.3 Den regionala planeringen 40
5.4 En aktiv bostadspolitik 43
5.5 Ekologiskt hållbara storstäder 46
5.6 Integrationspolitik 49
5.7 Tryggare städer – förstärkning av polisresurserna och
utveckling av närpolisverksamheten 54
5.8 Brottsförebyggande åtgärder 56
5.9 Internationellt samarbete för långsiktigt hållbar
utveckling i storstäderna 58
6 Storstadsregionerna som motorer för tillväxt och ökad
sysselsättning i hela landet 61
6.1 Regional näringspolitik – regionala tillväxtavtal 61
6.2 Näringspolitiska insatser och förenklingar för
företagare 62
6.3 Storstädernas roll i gränsöverskridande regionbildning 66
6.4 En förstärkning av högskolan i storstadsregionerna 67
6.5 Regional samverkan mellan högskola, näringsliv och
offentliga myndigheter 70
6.6 Internationell marknadsföring av Sverige och dess
storstadsregioner som besöksort och etableringsort för
internationella företag 71
6.7 Invandrare och företagande 72
7 Lokala utvecklingsavtal för storstädernas 73
7.1 Pågående statliga insatser i utsatta bostadsområden 73
7.2 Pågående kommunala insatser i utsatta 75
7.3 Lokala utvecklingsavtal 78
7.4 Det statliga åtagandet 82
8 Arbetslinjen i storstaden 84
8.1 Inledning 84
8.2 Arbetslinjen 85
8.3 En sammanhållen verksamhet med åtgärder för 86
8.4 Individuella utvecklingsprogram 90
8.5 Gemensamma medborgarkontor i de utsatta 93
8.6 Översyn av socialbidragen 94
9 Goda uppväxtvillkor för barn och ungdom och en förstärkning av
utbildningen i storstadsregionerna 96
9.1 Inledning 96
9.2 Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar 97
9.3 Skolan och segregationen 99
9.4 Särskilda insatser för språkutveckling i skolan 99
9.5 Försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom
gymnasieskolan 101
9.6 Utbildningsinsatser för vuxna 102
9.7 Folkbildningens roll för utsatta grupper i storstäderna 105
9.8 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamheter i de utsatta
stadsdelarna 106
10 Förbättra boendemiljöerna och folkhälsoläget samt öka tryggheten i
storstäderna 108
10.1 Inledning 108
10.2 Utveckling av bostadsförvaltningen i utsatta 109
10.3 Investeringar för trivsel och miljö i utsatta stadsdelar 110
10.4 Storstadens arkitektur och kulturmiljö 111
10.5 Folkhälsoarbetet i utsatta stadsdelar 113
10.6 Hemlösa i storstäderna 115
11 En levande demokrati i storstäderna 116
11.1 Inledning 116
11.2 Statliga demokratiutredningar 117
11.2.1 Demokratiutvecklingskommittén 117
11.2.2 Kommunala förnyelsekommittén 117
11.2.3 Storstadskommittén 118
11.2.4 Demokratikommittén 118
11.2.5 Det fortsatta arbetet 119
11.3 Kommunala demokratireformer och 120
11.4 Folkrörelser i storstäderna 122
12 Ekonomiska konsekvenser 124
Bilaga 127
Utdrag ur protokoll 130
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner regeringens förslag om mål och inriktning för storstads-
politiken (avsnitt 4).
2 Ärendet och dess beredning
2.1 Utredningsförslag m.m.
Storstadsutredningens betänkande Storstadsliv – rika möjligheter men
hårda villkor SOU 1990:36 togs fram i en period som karakteriserades av
överhettning på arbetsmarknaden, i synnerhet i Stockholmsregionen.
Utredningen konstaterade att utslagningen från arbetsmarknaden trots
detta var stor i de socialt utsatta bostadsområdena. Betänkandet
behandlar i högre utsträckning än den storstadspolitiska kommittén
frågor om bostäder och infrastrukturinvesteringar i storstadsregionerna.
Bland utredningens förslag kan nämnas:
Regeringen beslutade den 16 mars 1995 om tilläggsdirektiv för
Storstadskommittén (S 1994:03). Kommittén avlämnade i februari 1998
sitt slutbetänkande Tre städer – en storstadspolitik för hela landet (SOU
1998:25). Under kommitténs arbete redovisades ett antal delbetänkanden
och underlagsrapporter:
- Delbetänkandet Att röja hinder (SOU 1995:142)
- Delbetänkandet Egenmakt – att återerövra vardagen (SOU 1996:177),
med antologin Att återerövra vardagen (SOU 1996:146)
- Delbetänkandet Att växa bland betong och kojor (SOU 1997:61), med
antologin Rosor av betong (SOU 1997:62)
- Underlagsrapporten Kooperativa möjligheter i storstadsområdena
(SOU 1996:54)
- Underlagsrapporten Välfärden i verkligheten (SOU 1997:24)
- Underlagsrapporten Delade städer (SOU 1997:118)
- Antologin Bidrag genom arbete (SOU 1996:151)
I samband med arbetet med denna proposition har flera skrivelser
inkommit från de berörda kommunerna. Skrivelser har inkommit från
Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Södertälje och Sigtuna
kommuner. Därutöver har skrivelser inkommit från Stockholms läns
landsting och från länsarbetsnämnderna i Stockholms län och Västra
Götalands län.
2.2 Tillkännagivande av riksdagsutskott
Riksdagen har i en skrivelse (rskr 1997/98:128) gjort ett tillkännagivande
om regionalpolitiken och storstäderna efter hemställan från
arbetsmarknadsutskottet. Utskottet anser att problemen med ökad
segregation i storstäderna måste tas på stort allvar. Den offentliga
servicen i utsatta områden måste fungera och arbetsmarknadspolitiska
och utbildningspolitiska åtgärder framstår enligt utskottet som centrala
för att motverka segregationen. Slutligen anför utskottet att det bör riktas
ett tillkännagivande till regeringen med innebörden att frågor rörande
segregation och utanförskap i storstäderna bör beaktas av regeringen som
senast i samband med 1998 års ekonomiska vårproposition bör
återkomma till riksdagen med förslag av denna innebörd.
2.3 Remissmöte med anledning av storstadskommitténs
betänkande
Av tidsskäl har det inte funnits möjlighet att genomföra en traditionell
remissbehandling av Storstadskommitténs betänkande. Istället
genomförde Socialdepartementet och Finansdepartementet ett
gemensamt remissmöte den 25 mars 1998. Vid remissmötet gavs de
berörda statliga myndigheterna möjlighet att lägga synpunkter på
kommitténs betänkande. Likaså bereddes kommun- och
landstingsförbunden, länsstyrelsen i Stockholm samt de berörda
storstadskommunerna möjlighet att framlägga sina synpunkter. Även
arbetsmarknadens parter hade inbjudits. En sammanfattning av
remissmötet finns i bilaga till denna proposition.
3 Storstaden
3.1 Regeringens storstadspolitiska utgångspunkter
Det vänder för Sverige. Tillväxten tar fart, sysselsättningen ökar,
arbetslösheten sjunker. Efter år av ekonomisk tillbakagång och
nedrustning kan människor åter börja se framtiden an med tillförsikt.
Uppgången har hittills märkts tydligast i storstäderna: allt fler företag
startar, sysselsättningen ökar, inflyttningen ökar, trycket på
arbetsmarknaden och bostadsmarknaden hårdnar. Dessa tecken har blivit
allt tydligare under våren 1998. De tre storstadsområdena – Stockholm,
Göteborg och Malmö – är tillväxtcentra i Sverige och utgör en strukturell
ryggrad i vårt land.
I de tre storstadsområdena lever och verkar mer än var tredje svensk,
drygt 3 miljoner människor. För dem är storstaden hembygd. Dessa
miljoner människor har också miljoner möjligheter: storstäderna har ett
större utbud av kultur, utbildning, boende och arbete än vad andra
regioner kan erbjuda. Till storstäderna söker sig människor för att
förverkliga sina livsdrömmar och visioner. Mycket av forskningen och
utvecklingen av nya produkter sker i storstäderna. Storstädernas
möjligheter ligger i just denna mångfald, skapandekraft och kreativitet.
Storstadsområdenas geografiska belägenhet förstärker möjligheterna
ytterligare. Storstadsområdena har kommit att fungera som portar
gentemot omvärlden.
Stockholmsområdet har möjligheter att bli ett centrum för den
expansiva Östersjöregionen. I Östersjöns kustregioner bor närmare 50
miljoner människor. Vi har ännu bara sett början på en utveckling där
Östersjöregionen åter kan bli ett centrum för tillväxt, handel, kultur och
utbildning av internationell betydelse. Från att i ett halvt sekel ha varit ett
hav som skilde öst från väst, kommer Östersjön att kunna bli ett hav som
förenar människor och kulturer.
Göteborgsregionen är porten västerut, med förbindelser till hela
världen men med tyngdpunkt mot den expansiva Nordsjöregionen och
mot EU. Industri och sjöfart är traditionella näringsgrenar som utgör
grunden för regionens nationella betydelse.
I Malmö kommer Öresundsbron att öppna nya möjligheter på båda
sidor av sundet. Sydvästra Skåne blir en brygga inte bara över till
Danmark, utan till hela den europeiska kontinenten. Utmed linjen
Roskilde-Köpenhamn-Malmö-Lund skapas ett av Europas största centra
för högre utbildning och forskning.
Samarbetet över nationsgränserna är en viktig dimension i en politik
för att utveckla storstäderna. I en allt mer internationaliserad ekonomi
står ofta valet av lokalisering av företag och investeringar mellan olika
nationer, snarare än mellan olika orter i ett visst land. De svenska
storstäderna konkurrerar i många fall med andra länders
storstadsområden i det avseendet, och för att lyckas väl i den
konkurrensen är ett välfungerande internationellt nätverk och god
samfärdsel och infrastruktur en nödvändighet.
Ökade klyftor på 1990-talet
I storstäderna bor de rikaste människorna i Sverige. Men där bor också
de fattigaste. Under krisen på 1990-talet har klyftorna kommit att öka –
krisen har slagit hårt mot framför allt storstädernas utsatta
bostadsområden. Den växande arbetslösheten har ställt stora grupper
utanför samhällsgemenskapen, och därtill har klassamhället fått en etnisk
karaktär.
Segregationen är en ödesfråga för Sverige. Segregationen hotar att
undergräva den grundläggande förutsättningen för varje samhälle:
medborgarnas känsla av ansvar för varandra och för samhället. I många
storstäder runt om i världen existerar inte längre detta grundläggande
ansvar. I slutänden av segregationsspiralen finns ett uppdelat samhälle,
där en stor grupp ställs utanför. Det är ett samhälle som alla förlorar på,
eftersom det i dess spår följer ökade sociala spänningar, otrygghet och
kriminalitet. Istället för solidaritet och samhörighet, så blir egenintresse
och misstro grunden i samhället.
Men ökade klyftor är inte bara ett socialt problem. Det är också ett
ekonomiskt problem, i den meningen att samhället inte förmår att ta vara
på alla människors skaparkraft och vilja till arbete. I storstädernas utsatta
bostadsområden deltar mindre än hälften av den arbetsföra befolkningen
i arbetslivet. I en omvärld där språklig och kulturell mångfald blir allt
viktigare är det utomordentligt allvarligt att arbetslösheten bland många
utrikes födda är flerfalt högre än bland den del av befolkningen som är
född i Sverige. Det är hög tid att sluta slösa med den kraft och den
kompetens som finns i de socialt utsatta bostadsområdena.
En politik för social och etnisk integration syftar till att alla, oavsett
ursprung och kön, skall ha samma möjligheter att förverkliga sina
livsprojekt. En förutsättning för detta är rätten till arbete.
Sveriges förbättrade ekonomiska läge måste därför komma alla
människor till del. Förbättringen på arbetsmarknaden måste märkas
också i de utsatta bostadsområdena i storstäderna.
En modern framtidsinriktad storstadspolitik
Med denna proposition lägger regeringen grunden för en modern
framtidsinriktad och sammanhållen storstadspolitik.
En sådan politik måste syfta till att bejaka och utveckla alla de positiva
sidor som våra storstadsområden har – det rika utbudet av kultur, arbete,
utbildning och boende, de goda förutsättningarna får en ekologiskt
hållbar utveckling, den väldiga skaparkraften och innovationsförmågan
hos tusentals människor som flyttar till staden för att förverkliga sina
livsdrömmar, de växande möjligheterna som följer av det ökande
internationella samarbetet – och samtidigt minska klassklyftorna och öka
trivseln i storstäderna. Alla som bor i staden skall kunna känna sig
hemma i sin egen hembygd.
Förutom tillväxt och minskade klassklyftor är också kultur och
estetiska värden nyckelord i en storstadpolitik för framtiden. Städerna är
centra för nationens teater, musik och konst, och mycket av storstädernas
dragningskraft på moderna människor kommer därav. Att vidmakthålla
och förstärka kulturutbudet i storstäderna är således en viktig del i en
sammanhållen storstadspolitik.
En vacker stad är en stad att vara stolt över. En genomtänkt arkitektur,
en vacker stadsbild och en tilltalande stadsmiljö är en förutsättning för att
människor skall kunna trivas i staden. Underhåll och upprustning av
byggnader och parker är således också viktiga delar i en modern
storstadspolitik.
Samtidigt måste städerna utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer.
Byggnader, transportinfrastruktur och andra anläggningar bör lokaliseras
och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god
hushållning med mark, vatten, energi och andra resurser främjas.
Regeringens principiella utgångspunkter för den föreliggande
storstadspolitiska propositionen är densamma som för den
regionalpolitiska propositionen, som överlämnades till riksdagen i mars
1998. Politiken syftar till att utjämna de strukturella orättvisor som finns
mellan olika områden, såväl mellan olika regioner i riket som mellan
olika områden i regionerna. Men alla regioner kan inte, och skall inte,
utvecklas i samma riktning. Varje region har unika resurser och unika
konkurrensfördelar. För att hela landet skall kunna utvecklas i positiv
riktning krävs att alla regioner får förutsättningar att utnyttja sina resurser
på bästa sätt. Då regionalpolitiken och storstadspolitiken utgår från
samma principer kan de förstärka varandra.
Storstadspolitiken är en viktig del i regeringens arbete för att förena en
ekologisk hållbar utveckling med en ekonomisk och social utveckling.
Detta ställer krav på att alla åtgärder analyseras utifrån hur de påverkar
såväl miljön som den ekonomiska tillväxten. Storstadspolitiken skall
utformas med utgångspunkt från att ekonomisk utveckling, social
utveckling och skydd av miljön är inbördes beroende och ömsesidigt
förstärkande delar av en hållbar utveckling.
Det är av yttersta vikt för framtiden att storstadsområdena kan fungera
som harmoniska, vackra, sjudande och internationella tillväxtcentra och
välfärdssamhällen, där människor trivs och kan känna sig hemma. Endast
så kan vi utnyttja Sveriges möjligheter för framtiden fullt ut.
3.2 Geografisk avgränsning
Begreppet storstad är inte tydligt definierat. I ett större internationellt
perspektiv kan knappast någon av de svenska stadsregionerna definieras
som storstad. De största stadsregionerna i Europa och Nordamerika har
omkring 10 miljoner invånare, och i Asien och Latinamerika finns
storstäder med upp till 20 miljoner invånare.
Å andra sidan kan en stad på 50 000–100 000 invånare fungera som
storstad i en region. Dessa städer kan i viss utsträckning uppvisa samma
problem och möjligheter som kännetecknar storstaden. Den sociala och
etniska segregationen är t.ex. ett stort problem även för städer som
Västerås, Norrköping, Jönköping, Helsingborg och Sundsvall.
När begreppet storstäder används i denna proposition är det dock
begränsat till Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa tre stadsregioner
har väsentligt fler invånare än övriga svenska städer, och de uppvisar
också storstadens särdrag i en helt annan utsträckning än övriga svenska
städer.
Storstäderna är i denna proposition liktydigt med storstadsregionerna
och inte storstadskommunerna. Även om kommunerna i högsta grad är
viktiga aktörer för storstadspolitiken så har storstadsregionerna en
gemensam arbets- och bostadsmarknad över kommungränserna.
Urbaniseringsprocessen och segregationsmekanismerna påverkar
regionen i sin helhet och inte endast centralkommunen.
Stor-Stockholm omfattar nästan hela Stockholms län, varför denna
proposition för enkelhetens skull utgår från länsbegreppet, bl.a. i de
statistiska beskrivningarna. I Göteborg utgår propositionen från samma
avgränsning av storstadsregionen som Storstadskommittén. Det innebär
förutom Göteborgs kommun också Mölndals, Partille, Kungälvs, Ale,
Härryda, Kungsbacka och Lerums kommuner. I Malmö avses med
storstadsregionen förutom Malmö kommun också Burlövs, Trelleborgs,
Kävlinge, Lunds, Svedala, Lomma, Staffanstorps och Vellinge
kommuner.
I vissa delar av propositionen diskuteras insatser i socialt utsatta
bostadsområden i storstäderna. I denna proposition används den
avgränsning som har gjorts av Storstadskommittén och som utgår från en
statistisk genomgång av olika bostadsområdens ekonomiska status
(Delade städer, SOU 1997:118). Det innebär att när denna proposition
redovisar statistik och åtgärder för socialt utsatta storstadsområden avses
stadsdelar inom sju kommuner: Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge,
Malmö, Stockholm och Södertälje.
3.3 Storstaden som ekonomisk miljö
Storstäderna utgör tillsammans med vissa entrepenörstäta regioner de
områden i Sverige där flest nya jobb skapas. De tre regionerna har en
bruttoregionalprodukt (BRP) per invånare som kraftigt överstiger
genomsnittet i riket . Av rikets samlade BRP svarade
Stockholmsregionen år 1993 för 24,9 procent, Göteborgsregionen för 9,6
procent och Malmöregionen för 6,5 procent. De tre stora regionerna
svarade därmed för 41 procent av landets samlade BRP.
I löpande priser ökade BRP i Stockholmsregionen med 86 procent
mellan åren 1985 och 1993, Göteborgsregionen med 68 procent och
Malmöregionen med 66 procent. Motsvarande förändring för resten av
riket var 60 procent. Tillväxten var således starkare i storstadsregionerna
än i riket i övrigt.
Sedan mitten på 1980-talet har tillväxten i Stockholmsregionen varit
dubbelt så hög som i resten av landet. Härigenom har
Stockholmsregionen till stor del burit upp den nationella tillväxten. Ett
uttryck för detta är att mellan åren 1985 och 1996 ökade landets samlade
BRP med 200 miljarder kronor i 1991 års priser. Stockholmsregionens
BRP ökade under samma period med 80 miljarder kronor, eller 40
procent av den nationella ekonomins tillväxt.
Regionen har många unika produktionsförutsättningar och en stor
anpassningsförmåga. Marknadens storlek, en väl utvecklad infrastruktur,
närhet till internationella kontaktpunkter, ett stor och diversifierat utbud
av arbetskraft är alla viktiga faktorer för kunskaps- och
forskningsintensiva företag, vilket kan förklara varför
Stockholmsregionen är lämplig lokalisering för denna typ av produktion.
Koncentrationen möjliggör specialiserad utbildning som drar till sig
företag vilket i sin tur lockar arbetskraft till regionen. Närheten till andra
liknande företag, leverantörer och kunder gör att förbättringar och
innovationer blir fler och lättare sprids. Närheten till universitet och
högskolor stimulerar samarbetet mellan företagen och de högre
utbildningsinstitutionerna.
Storstadsregionerna spelar en viktig roll i den regionala specialiseringen
Globaliseringen av ekonomin där varor, tjänster, kapital och arbetskraft
kan röra sig relativt fritt över långa avstånd och till allt lägre kostnader
begränsar handlingsutrymmet för en nationellt självständig ekonomisk
politik. För att skapa goda förutsättningar för produktion av varor och
tjänster måste politiken inriktas på åtgärder som främjar företagens
utvecklingskraft. Samtidigt som varje region måste ges möjligheter att
utvecklas utifrån de egna förutsättningarna måste
utvecklingsmöjligheterna vara likvärdiga med dem som ges i andra
länder för motsvarande regioner. Sverige deltar på ett nationellt plan i
den internationella arbetsfördelningen. Beroende på att olika typer av
näringsverksamhet ställer olika krav på det regionala resursutbudet
förekommer det även en specialisering inom landet. Storstäderna spelar
en viktig roll i detta samspel. I takt med att olika barriärer för handel
mellan länder minskar får den regionala dimensionen ökad betydelse.
Den geografiska fördelningen av industriproduktionen har varit
förhållandevis stabil över tiden. Ungefär 40 procent av industrins
produktionsvärde produceras i de tre storstäderna. Utvecklingen och
inriktningen av industriproduktionen skiljer sig dock åt mellan olika
regioner. Arbetsintensiv produktion finns i hela landet medan FoU-
intensiv industri är koncentrerad till ett fåtal ställen. Denna tendens har
förstärkts sedan 1970-talet. Stockholmsregionen dominerar med 40
procent av den FoU-intensiva produktionen. Inkluderas Linköping och
Malmö täcks 55 procent av produktionen in.
Produktionens regionala specialisering är en följd av att all produktion
inte har samma behov när det gäller produktionsförutsättningarna. För
den kunskaps- och teknikintensiva industrin är tillgång till en utvecklad
infrastruktur, kvalificerade produktionstjänster och högutbildad
arbetskraft nödvändig. Denna typ av produktion är inte lika
kostnadskänslig som den arbetsintensiva industrin, som värderar låga
kostnader på arbetskraft och fastigheter relativt sett högre. Företag som i
hög utsträckning konkurrerar med låga priser uppvisar bättre resultat i
perifera lägen än i storstäderna.
Storstadsregionerna fungerar genom sin storlek och dynamik som
motorer för övriga regioners tillväxt. Genom nätverk och
underleverantörssystem påverkas även andra regioner av utvecklingen i
storstadsregionerna. Utmaningen ligger i att få fullt genomslag av de
större regionernas tillväxt i landets övriga regioner. Detta kräver ett väl
fungerade signalsystem så att företagen uppfattar omvärldsförändringar
på ett tidigt stadium och kan anpassa sig till de nya förutsättningarna. Det
kan t.ex. handla om samverkan mellan flera mindre företag för att bredda
produktutbudet och kunskapsbasen så att de tillsammans kan leverera
hela system snarare än enskilda komponenter var för sig. Lyckas man
inte svara upp till kundernas förändrade krav ökar risken att kunderna
söker nya samarbetspartners, kanske i ett annat land.
3.4 Sysselsättning och arbetslöshet i storstadsregionerna
Under 1990-talet har alla regioner i Sverige drabbats hårt av arbetslöshet.
Det s.k. obalanstalet, dvs. andelen arbetslösa personer samt personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, har femdubblats mellan åren 1990 och
1995, från 2,6 till 12,8 procent av arbetskraften. I Stockholms län har
obalanstalet sjudubblats mellan åren 1990 och 1995 från 1,4 procent till
10 procent av arbetskraften. Stockholm har det lägsta obalanstalet i riket
såväl år 1990 som år 1995, samtidigt som man har den största
försämringen av alla län. De senaste åren har konjunkturen stärkts mer i
Stockholm än i riket som helhet och obalanstalet var år 1997 så pass lågt
som 8,5 procent. Malmöregionen har halkat ner från ett av de starkaste
länen år 1980 till ett av de svagaste år 1997, med ett obalanstal på ca 14
procent. Storlänet Västra Götaland där Göteborg ingår har hållit sig i
mitten vad gäller obalanstalen i riket och hade år 1997 ett obalanstal av
ca 12 procent.
Arbetslösheten är dock högre i städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö än i länen. Det är framförallt Malmö stad som har mycket hög
arbetslöshet. År 1997 var den öppna arbetslösheten hela 12,8 procent,
vilket kan jämföras med rikssiffran 8,0 procent. Arbetslösheten i Malmö
var betydligt högre bland män, hela 15,3 procent, medan den var 10,2
procent bland kvinnor. Arbetslösheten var under samma period 9,5
procent i Göteborg och 7,3 procent i Stockholm. Även i Stockholm och
Göteborg, liksom för riket i helhet, är arbetslösheten högre bland män än
bland kvinnor.
Arbetsmarknadsläget är således betydligt bättre inom
Stockholmsregionen än i de två andra storstadsområdena.
Sysselsättningsgraden är också klart högst i landet i Stockholms län med
ca 76 procent av befolkningen i arbetsför ålder som är sysselsatta, vilket
kan jämföras med rikssnittet på 71 procent. Såväl Göteborg som Skåne
län ligger under snittet för riket med en sysselsättningsgrad kring 69 resp
68 procent.
Liksom för arbetslösheten är situationen något sämre beträffande
sysselsättningen i städerna än i storstadslänen. Framför allt har Malmö en
mycket låg andel sysselsatta i sin befolkning. I Malmö var
sysselsättningsgraden så låg som 63 procent för männen och 62 procent
för kvinnorna. Sysselsättningsgraden är generellt ett par procent högre
för män än för kvinnor såväl i storstadsregionerna som för riket som
helhet.
Storstadsregionerna skiljer sig från övriga landet så tillvida att man
inom regionen kan ha stora skillnader i sysselsättning och arbetslöshet. I
Storstockholms välmående villaförorter har man en sysselsättninggrad
kring 80 procent och en arbetslöshet av 3 till 4 procent. I vissa
ytterstadsområden är sysselsättningsgraden nere på 35 procent och
arbetslösheten uppe på ca 20 procent.
Även i ett internationellt perspektiv kännetecknas de svenska
storstäderna av stora skillnader i sysselsättning och arbetslöshet mellan
områden inom städerna. I en del områden var arbetskraftsdeltagandet
enbart 67 procent av arbetskraftsdeltagandet i den övriga regionen. För
övriga länder i studien var arbetskraftsdeltagandet i de fattiga
bostadsområdena mellan 91 och 96 procent av arbetskraftdeltagandet i
den övriga regionen.
3.5 Skolresultat och befolkningens utbildningsnivå i
storstadsregionerna
Även när det gäller skolresultaten och befolkningens utbildningsnivå
återfinns mönstret att skillnaderna inom storstäderna är mycket stora och
att de områden i storstäderna som har dåliga förutsättningar ligger långt
under den genomsnittliga nivån i riket.
Det genomsnittliga medelbetyget i årskurs 9 var läsåret 1996/97 3,25 i
riket som helhet att jämföra med 3,36 för Stockholm, 3,26 för Göteborg
och 3,21 för Malmö. Av Skolverkets statistik över utbildningsresultat i
grundskolan våren 1997 framgår dock att andelen elever som saknar
betyg i två eller fler ämnen är nära dubbelt så stor i storstäderna jämfört
med genomsnittet för riket. I Stockholm saknar 6,2 procent av eleverna
betyg i två eller fler ämnen, i Göteborg 6,2 procent och i Malmö 7,3
procent medan genomsnittet för riket är 3,3 procent.
Dessa genomsnittssiffror rymmer inom sig mycket stora skillnader
mellan olika stadsdelar. I Storstadskommitténs delbetänkande Att växa
bland betong och kojor (SOU 1997:61) redovisas att år 1994 var andelen
elever som slutade grundskolan med låga eller ofullständiga betyg
omkring 20 procent i de utsatta stadsdelarna, att jämföra med 9 procent i
storstäderna i sin helhet. I Stockholms stad har man sammanställt antalet
elever som höstterminen i årskurs 9 inte når upp till godkänt betyg i
något av de ämnen som krävs för tillträde till ett nationellt
gymnasieprogram (svenska, alt. svenska som andraspråk, matematik och
engelska). Andelen elever som inte nått godkänt i något eller några av
dessa ämnen skiljer sig mellan 4 procent i den socialt starka stadsdelen
Västerled och 60 procent i den utsatta stadsdelen Rinkeby.
Befolkningens allmänna utbildningsnivå skiljer sig inte nämnvärt
mellan storstadsregionerna och riket i sin helhet. Göteborgsregionen
ligger nästan exakt på rikssnittet, Malmöregionen har en något lägre
utbildningsnivå och Stockholmsregionen en något högre genomsnittlig
utbildningsnivå i förhållande till riket i sin helhet.
Tabell 1 Befolkningens utbildningsnivå i storstadsregionerna,1997-01-01.
Andel av befolkningen med
Grundskola
Gymnasium
Högre
utbildning
Uppgift
saknas
Riket totalt
25
47
27
1
Göteborgs- och Bohuslän
24
44
30
2
Stockholms län
19
43
35
3
Skånelän
27
44
27
2
Källa: SCB Utbildningsnivå i kommunerna, länen och riket, 1997:2
Not. Med högst grundskola avses folkskoleutbildning eller grundskoleutbildning. Med
gymnasium avses både gymnasial utbildning högst två år och längre än två år. Med
eftergymnasial utbildning avses utbildning kortare än tre år t.o.m. forskarutbildning.
Däremot uppvisar olika områden inom storstäderna stora skillnader i
utbildningsnivå. Skillnaderna mellan två kommuner kan vara så stora
som mellan Botkyrka, där 21 procent av befolkningen har eftergymnasial
utbildning, och Täby där motsvarande siffra är 46 procent.
Även inom kommunerna är skillnaderna i utbildningsnivå mycket
stora. Inom Göteborg redovisar t.ex. Biskopsgården och Bergsjön de
lägsta utbildningsnivåerna med 11 respektive 14 procent av befolkningen
med eftergymnasial utbildning medan motsvarande siffra för Örgryte är
46 procent. Liknande skillnader finns även inom Malmö där andelen av
befolkningen med eftergymnasial utbildningsnivå i Västra Skrävlinge
församling (som bl.a. innefattar Rosengård) uppgår till 10 procent medan
motsvarande andel i Slottsstaden är 37 procent.
3.6 Storstaden som kulturell miljö
Storstaden är idag livsrum och hembygd för en tredjedel av landets
invånare och utgör därmed en viktig del av de förhållanden som bygger
upp en nationell och personlig identitet. Storstadens kulturella miljö
präglas framför allt av mångfald. I de stora städerna finns utrymme för
olika livsstilar och skilda kulturella preferenser. Toleransen för det nya
och annorlunda är oftast större än på mindre orter och ur detta uppstår en
mängd olika kulturmönster och delkulturer. Framför allt bland ungdomar
kan många delkulturer, som för en utomstående betraktare kan vara både
obegripliga och provocerande, innebära identitet, samhörighet och ett led
i deras utveckling till vuxna och självständiga individer.
Storstaden kan vara öppen och tillåtande men också anonym. För
många upplevs storstadsmiljön som lockande och välkomnande men för
andra som isolerande och hård. Anonymiteten, bristen på samhörighet
och gemenskap är mångfaldens baksida. För att motverka detta behövs
bland annat kulturella mötesplatser. Det finns ett nära samband mellan ett
rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokratiskt samhälle.
Kulturen och konsten är vidare ett omistligt medel för att levandegöra
människans mångfald och okränkbara värde.
Den stora andelen storstadsbor som är födda eller har föräldrar som är
födda i ett annat land, har fört med sig att mångfalden av kulturer, främst
i storstäderna, har breddats. Influenser från andra länder, på grund av nya
resvanor, förbättrade kommunikationsmöjligheter och en omfattande
invandring, har gjort att de svenska storstäderna under de senaste tjugo
åren genomgått en omfattande förvandling vad gäller musikliv, teater,
konst, matkultur och umgängesvanor. Invandringen har påverkat hela det
svenska samhället och särskilt berikat storstäderna kulturellt och gjort
dem till metropoler av internationellt snitt. Den kulturella mångfalden
ökar de svenska storstädernas attraktionskraft och drar till sig
internationella lokaliseringar.
Storstaden med sina många invånare och sin sammansatta befolkning
har med bredd och variation i sitt kulturliv ett omfattande kulturutbud.
Medvetenheten om kulturens roll som drivkraft i samhällsutvecklingen
och dess betydelse för människors och företags val av bostads-
respektive etableringsort har ökat under senare år och trots det senaste
decenniets kärva ekonomiska klimat kan en viss ökning av offentliga
satsningar på kultur noteras.
Stockholm, Göteborg och Malmö har växt fram ur skilda historiska
förutsättningar. Olika sociala, ekonomiska och ideologiska strukturer har
bidragit till att ge städerna dess fysiska utformning, vilket skett i ett
kontinuerligt samspel med omlandet och omvärlden. Detta har gett
karaktär och identitet åt stadsplaner, bebyggelsemiljöer och enskilda
byggnader och anläggningar. Det har gett ett historiskt innehåll och i
stadens planmönster och bebyggelse kan samhällets utveckling och
historia avläsas. Omsorgen om de kulturvärden som har skapats av
tidigare generationer är en viktig förutsättning för att vidmakthålla och
skapa en god livsmiljö i staden.
Variationen i den successivt framvuxna bebyggelsen är värd att slå
vakt om genom att vårda det gamla och verka för kvalitet i det nya som
tillkommer. Kunskap om storstädernas historiska utveckling och
kulturvärden skall vara lätt tillgänglig för invånare och besökare, men
även för de som äger och förvaltar bebyggelsen.
Stora kulturpolitiska satsningar har redan genomförts i storstäderna. En
av de större under mandatperioden är den nya byggnaden för Moderna
museet och Arkitekturmuseet som invigdes i Stockholm i februari 1998.
Staten har även lämnat ett kraftigt bidrag till Stockholm – Europas
Kulturhuvudstad 1998. Vidare har t.ex. särskilda insatser gjorts för
nationalscenerna Dramaten och Operan. Ett nytt musikcentrum har
inrättats för Rikskonserter vid Nybrokajen i Stockholm. Inom
bildkonsten har nya institutioner med statligt stöd, t.ex. Färgfabriken och
Skulpturens Hus, etablerats i huvudstaden. I Göteborg har Stadsteatern
och Folkteatern erhållit särskilda statliga medel under år 1998 för att
upprätthålla den konstnärliga nivån på verksamheten. Där kommer även
det nya statliga Världskulturmuseet att ha sitt säte. Backa Teater, som är
verksam i förorten Angered, har fått ett nationellt uppdrag att utveckla
barn- och ungdomsteatern under tre år. I Malmö har Malmö Musikteater,
Malmö Dramatiska teater och Malmö symfoniorkester i likhet med
institutionerna i Göteborg erhållit särskilda statliga medel under år 1998.
Projektet Mazettifabriken i Malmö har fått statliga bidrag och till dess
centrala grupper hör det uppmärksammade Dramatiska teaterkompaniet.
3.7 Storstaden som ekologisk miljö
Bebyggelseutveckling har sedan femtiotalet inneburit en utglesning av
stadsbygden och en uppdelning av dess funktioner på olika områden.
Storstäderna har omvandlats till storstadsregioner. Miljonprogrammets
bostadsområden i storstadens ytterområden gjorde det möjligt att klara
efterkrigstidens urbanisering utan framväxt av slumområden och
möjliggjorde en stor befolkningsökning i storstadsområdena utan att i
stort sett några bostäder har tillkommit i stadens centrala delar. Bilen och
utbyggnaden av kollektivtrafik har varit en förutsättning för denna
utveckling.
Luften i de svenska tätorterna har blivit bättre de senaste 15 åren
genom utbyggnad av fjärrvärme, installation av reningsutrustning och
övergång till svavelfattig olja. Trots förbättringar i luftkvaliteten har
antalet människor som har allergier eller astma mer än fördubblats.
Någon tillfredsställande förklaring till detta har dock inte kunnat ges.
Den utspridda bebyggelsestrukturen och den uppdelade staden har
inneburit ett kraftigt ökat transportbehov. Det ökade transportarbetet har
lett till att trafiken i dag är den största källan till luftföroreningar i
tätorter. Andra källor till utsläpp av hälsopåverkande luftföroreningar i
tätorter är lokaluppvärmning och industriella utsläpp.
Luftföroreningar från trafiken kan påverka människors hälsa på flera
olika sätt. I första hand drabbas luftvägarna, astmatiker och barn är de
känsligaste grupperna. Vissa ämnen medverkar till uppkomst av cancer.
Allergiska besvär misstänks kunna förvärras av luftföroreningar. Hos
vissa känsliga grupper har akuta dödsfall kunnat observerats efter
exponering av partiklar.. Vägtrafiken är också den största
bullerstörningskällan i storstadsmiljön. Boende längs hårt trafikerade
trafikleder i tätorter är särskilt utsatta för bullerstörningar. Trafiken ger
också störningar i parker och grönområden. Flygplatser i eller i
anslutning till staden utgör också en stor bullerkälla.
En stadsplanering där bilinnehav är en förutsättning för att kunna ta del
av stadens utbud medför inte bara påfrestningar på miljö och människors
hälsa och välbefinnande, utan kan också ge negativa sociala
konsekvenser för den del av befolkningen som inte har tillgång till bil.
Därtill kommer svårigheter för människor, djur och växter att passera de
barriärer som större vägar utgör.
Städernas energianvändning avser bl.a. transporter, industriproduktion
och uppvärmning av hushåll och kontor. Användningen av icke
förnybara energikällor leder till klimatförändringar, luftföroreningar och
följdproblem för miljön och för människors hälsa och kan utgöra ett
allvarligt hot mot en hållbar utveckling.
Avfallshanteringen är ett särskilt problem i storstäder och tätorter.
Ökad återanvändning och återvinning krävs för att uppnå en bättre
resurshushållning och för att minska avfallsmängderna. Avfallet
innehåller också i vissa fall gifter som kan läcka ut i naturen med risk för
allvarliga störningar i miljön som följd. Avfallsdeponeringen innebär
dessutom i sig ett volymmässigt och estetiskt problem i landskapet och
skapar ofta konflikter vid markanvändningen, främst i och i anslutning
till tätorterna.
Den ekologiskt hållbara storstaden
Storstäderna är viktiga för omställningen till ett hållbart samhälle. Den
stora befolkningen och den täta bebyggelsen erbjuder stora möjligheter
för hållbara lösningar i exempelvis trafik-, energi- och bostadsfrågor. För
att en ekologisk omställning av Sverige skall lyckas är det av största vikt
att storstädernas potentiella ekologiska fördelar utnyttjas.
Det ekologiska perspektivet handlar om resurshushållning, kretslopp,
återvinning och försiktighet. Att bygga ekologiskt i tät stadsbygd är en
utmaning. De nya krav kan komma att ställas på transporter, distribution
och kommunalteknik måste anpassas till nya krav. Lösningar som bygger
på naturliga kretslopp måste komma fram. Ett ekologiskt synsätt måste
komma tidigt i planeringen. Storstaden har samtidigt speciella
förutsättningar för långsiktiga investeringar i storskaliga system för
hantering av energi, vatten, avlopp och avfall. Systemen är ofta
sammanvävda med varandra och är ytsnåla, energisnåla och utnyttjar
avancerad reningsteknik.
En storstad är mer eller mindre beroende av sitt omland för sin
försörjning med föda, energi, vatten m.m. och för avsättning av
restprodukterna. Dessa måste, genom att bli bättre sorterade och renare
från miljögifter, i framtiden i högre grad kunna återföras och återvinnas i
slutna kretslopp. Möjligheten till effektiva och miljövänliga transporter
för det som inte kan tillvaratas lokalt måste beaktas.
Närheten till parker och naturområden är av stor betydelse för
livskvaliteten i storstäderna. I många av våra städer finns centrala park-,
natur- och rekreationsområden bevarade som inte bara har stora natur-
och kulturvärden utan också ger möjlighet att bibehålla det nära
samspelet mellan stadsbebyggelsen och landskapet. I Stockholm har en
nationalstadspark inrättats för att stadens centrala parklandskapet och
naturmiljö skall kunna skyddas. Att värna och utveckla de stadsnära
grönområdena och deras samband med större sammanhängande
naturområden är viktigt inte bara ur miljö- och rekreationssynpunkt utan
även för den biologiska mångfalden.
Trafik i storstadsregionerna
Resvanorna varierar i landet. I storstäderna finns ett mer välutvecklat
resande med kollektivtrafik än på andra håll i landet. 60 procent av de
lokala och regionala bussresorna, samtliga tunnelbaneresor och den
övervägande delen av spårvagnsresorna i landet sker i storstäderna. Även
tågresandet sker till stor del inom de tre storstadsregionerna. Endast 9
procent av resor med regionaltågtrafik sker utanför storstadsområdena. I
Stockholmsregionen sker hela 70 procent av resorna till och från arbetet
med kollektivtrafik.
Det bör dock påpekas att resvanorna i hög grad även skiljer sig åt inom
storstäderna. Enligt en undersökning av Stockholms läns landstings
regionplane- och trafikkontor svarar den tiondel av befolkningen som
reser mest med bil i Stockholms län för 60 procent av trafikarbetet med
bil men bara för 2 procent av resandet med kollektivtrafik. Förhållandet
är det motsvarande för den tiondel av befolkningen som åker mest
kollektivtrafik. De svarar för mer än 60 procent av det totala
kollektivtrafikresandet och bara 2 procent av trafikarbetet med bil.
Storkonsumenterna av biltrafik och kollektivtrafik reser i genomsnitt 76
km respektive 50 km per dag med sitt transportmedel.
Den typiske storkonsumenten av bilresor är en förvärvsarbetande,
heltidsanställd man med hög inkomst. Storkonsumenterna av bilresor bor
oftare än andra i villa eller radhus och har oftare flera bilar. Typiska
storkonsumenter av kollektivtrafik bor oftare i lägen med bättre
kollektivtrafikförsörjning men inte i innerstaden. De saknar oftare än
andra tillgång till bil i hushållet. Med tanke på biltrafikens stora
miljöpåverkan så är det av nationellt intresse att andelen resande med
kollektivtrafik i städerna kan ökas ytterligare.
Ett av de större folkhälsoproblemen i Sverige är de dödsfall och
allvarliga personskador som uppstår till följd av trafikolyckor. Ungefär
en tredjedel av dödsfallen och två tredjedelar av de allvarliga skadefallen
i trafiken sker inom tätbebyggda områden. Starka hälso- och
trafiksäkerhetspolitiska skäl talar för att på olika sätt begränsa trafikens
skadeverkningar.
3.8 Storstaden som social miljö
Storstaden som social miljö präglas av ovanligt stora skillnader mellan
olika grupper, av en stor mångfald och av en lösare social struktur än
andra delar av landet.
Invånarnas inkomster i de tre storstadsregionerna är som genomsnitt
något högre än i riket som helhet. Den genomsnittliga sammanräknade
inkomsten i Stockholm ligger på 170 500 kronor per år, för Göteborg på
154 300 kronor per år medan Malmö ligger på riksgenomsnittet på
147 100 kronor per år. Inkomstklyftorna inom städerna är dock enorma.
Den genomsnittliga medelinkomsten per invånare i Stockholmsförorten
Rinkeby ligger på 78 200 kronor per år, att jämföra med 283 500 kronor i
området runt Karlaplan. I Göteborg varierar medelinkomsten mellan
65 000 kronor per år i stadsdelen Hjällbo och 240 000 kronor per år i
stadsdelen Hovås. Liknande klyftor finns också i Malmö. De rikaste
stadsdelarna har alltså mellan tre och fyra gånger så höga
medelinkomster som de fattigaste.
Ett annat uttryck för segregationen är skillnader i
arbetsmarknadsdeltagande. Förvärvsfrekvens är egentligen ett bättre mått
på delaktigheten på arbetsmarknaden än arbetslösheten.
Förvärvsfrekvens mäter hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder
som förvärvsarbetar eller söker arbete. Den genomsnittliga
förvärvsfrekvensen för Stockholmsregionen är något högre än i riket som
helhet, medan Göteborg och Malmö ligger något under rikssnittet.
Skillnaderna inom städerna är dock mycket stora. I Stockholm har
Rinkeby den lägsta förvärvsfrekvensen av alla stadsdelar med 33 procent
och Västerled har stadens högsta förvärvsfrekvens med knappt 79
procent. I Malmö har stadsdelen Rosengård en förvärvsfrekvens på 32
procent att jämföra med Västra Innerstadens 81 procent. I Göteborg är
skillnaden stor mellan stadsdelen Hjällbo med 32 procent i
förvärvsfrekvens och Hovås med 93 procent. Kvinnorna i de utsatta
stadsdelarna har genomgående en något lägre förvärvsfrekvens än
männen.
Storstäderna präglas av en annorlunda befolkningssammansättning
med större rörlighet och lösare sociala strukturer än andra orter. Den
årliga omflyttningen inom storstadsregionerna är betydande. Som
exempel kan nämnas att inte mindre än 153 794 (av totalt ca 700 000 )
stockholmare flyttade under år 1995. Drygt 80 000 flyttade in eller ut
över kommungränsen, resten flyttade inom stadens gränser. Andelen
personer som under året flyttat in eller ut ur kommunen eller inom
kommunen var år 1996 23,3 procent för Göteborgs kommun, 22,9
procent för Malmö kommun och 21,7 procent för Stockholms kommun,
att jämföra med 17,1 procent för riket i genomsnitt.
Storstäderna präglas också av en mycket hög andel ensamhushåll och
en mycket hög andel ensamstående föräldrar med barn. År 1995 var
andelen barnhushåll bestående av en ensamstående förälder 32,5 procent
i Stockholmsregionen, 27,5 procent i Malmöregionen och 26,8 procent i
Göteborgsregionen, att jämföra med 20,7 procent i övriga delar av riket
(SCB Hink 1996). Här är skillnaderna inom storstadsregionerna
betydande. I Storstadskommitténs rapport Delade städer (SOU 1997:118)
redovisas att i stadsdelar med mycket hög eller extremt hög inkomst
består ca 10 procent av barnhushållen av en ensamstående förälder.
Motsvarande siffra i stadsdelar med mycket låg eller extremt låg inkomst
är ca 30 procent. Den helt övervägande delen av de ensamstående
föräldrarna är kvinnor.
Befolkningens genomsnittliga ålder skiljer sig inte så mycket åt mellan
storstadsregionerna och riket i sin helhet. Däremot är ålderssegregationen
inom storstadsregionerna betydande. De mest utsatta bostadsområdena är
mycket barnrika. Andelen barn och ungdomar under 25 år uppgår i
genomsnitt till över 40 procent av befolkningen, att jämföra med 25–35
procent i övriga områdestyper (SOU 1997:118). En annan siffra som
visar på samma fenomen är att 36 procent av samtliga barn och
ungdomar i storstadsregionerna växer upp i områden med mycket låga
eller extremt låga inkomster. Detta skall jämföras med att dessa
stadsdelar totalt endast har 18 procent av storstadsregionernas
befolkning. Dessa demografiska fakta visar tydligt att en mycket stor del
av storstädernas framtida vuxna befolkning kommer att ha vuxit upp i de
fattigaste stadsdelarna. Det innebär också att dagens uppväxtvillkor för
barn och ungdomar i de utsatta stadsdelarna är mycket avgörande för
storstadsregionernas framtid.
Storstadsregionerna har en betydligt mer blandad befolkning med
avseende på ursprungsland än resten av riket. Andelen utlandsfödda
invånare är 16,8 procent i Stockholmsregionen, 13,8 procent i
Göteborgsregionen och 15,5 procent i Malmöregionen att jämföra med
10,7 procent i riket som helhet. De mest utsatta stadsdelarna har ännu
högre andelar utlandsfödda, i genomsnitt 53 procent. Andelen barn och
ungdomar med utländsk bakgrund (dvs. någon av föräldrarna födda
utomlands) i de mest utsatta stadsdelarna är så hög som 85 procent att
jämföra med 28 procent i storstadsregionerna som helhet (Tre städer –
SOU 1998:25).
Storstadsregionernas bostadsbestånd och därmed invånarnas boende
skiljer sig också en del från riket i övrigt. Betydligt fler lägenheter i
storstäderna finns i flerbostadshus (75 procent) att jämföra med 30
procent i övriga riket. Av storstädernas lägenheter i flerbostadshus är 71
procent hyresrätter och 29 procent bostadsrätter. 50 procent av
storstädernas hyreslägenheter ägs av allmännyttiga bostadsföretag och 50
procent är privatägda. I de socialt utsatta stadsdelarna ägs den
övervägande delen av lägenheterna av de allmännyttiga bostadsbolagen.
Storstäderna har den i särklass högsta andelen socialbidragsberoende,
dvs. personer som är helt eller delvis beroende av socialbidrag för sin
försörjning. Under nittiotalet har socialbidragskostnaderna näst intill
tredubblats i de tre storstadsregionerna.
Diagram 1: Socialbidragskostnader 1991–97 i kronor per invånare. Jämförelse
Stockholm, Göteborg, Malmö och riket.
Källa: Svenska kommunförbundet samt respektive kommun
Arbetslösheten har stor betydelse när det gäller socialbidragstagandet
men arbetslöshetens betydelse varierar över tid och med
konjunkturförhållanden. Arbetslösa som blivit hänvisade till socialbidrag
är ofta personer som inte hunnit kvalificera sig för
arbetslöshetsersättning. Det är framförallt flyktingar, ungdomar och
andra med svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden som blir beroende
av socialbidrag för sin försörjning. Även sociala och medicinska problem
hos människor, t.ex. missbruk, psykiska problem, andra hälsoproblem
eller sociala problem kan ha betydelse för socialbidragsberoende.
Socialbidragstagare har sämre levnadsförhållanden än andra
låginkomsttagare, sämre hälsotillstånd , svagare position på
arbetsmarknaden och är mer utsatta för våld. Det betyder att de i större
utsträckning än andra låginkomsttagare har andra problem än bara
ekonomiska.
Storstäderna har den högsta andelen hushåll med socialbidrag och det
högsta genomsnittliga bidraget per hushåll. I glesbygdskommuner är
andelen socialbidragstagare lägre men istället har fler människor
ersättning från det generella socialförsäkringssystemet såsom
förtidspension eller arbetslöshetsersättning. Som storstadskommittén
visat så är andelen socialbidragstagare särskilt högt i storstädernas utsatta
områden. Skillnaden mellan de olika bostadsområden är emellertid stor.
Huvuddelen av socialbidragskostnaderna betalas av kommunerna.
Statlig ersättning utgår emellertid för mottagandet av flyktingar och vissa
andra utlänningar. Kommunerna får en schabloniserad ersättning för
varje mottagen flykting och annan utlänning som omfattas av
flyktingmottagandet.
3.9 Otrygghet och kriminalitet i storstadsregionerna
Under perioden 1950–1996 har antalet polisanmälda brott i Sverige ökat
från ca 200 000 till ca 1 200 000 brott per år. Under 1990-talet har den
anmälda brottsligheten legat på en relativt stabil nivå, men sett under den
längre period som efterkrigstiden utgör rör det sig om en ökning med 500
procent. Förklaringen till denna ökning står främst att finna i vissa
strukturella faktorer som vi har gemensamt med övriga västeuropeiska
länder. Den kraftiga förbättringen av människors levnadsnivå och en
förändrad livsstil medförde en likaledes kraftig ökning av antalet
brottstillfällen. Urbaniseringen ökade anonymiteten och minskade
därmed den sociala kontrollen människor emellan. Normsystemen
förändrades liksom familjens och skolans roll.
Brottsligheten har dock ökat olika mycket i olika delar av landet. I ett
längre perspektiv har brottsökningen varit större i storstadsregionerna än
i övriga områden, även om hänsyn tas till skillnader i
befolkningstillväxten. Antalet anmälda brott mot brottsbalken var år
1996 hela 60 procent högre i de tre storstadslänen än i övriga landet
(15 565 i jämförelse med 9 734 brott per 100 000 invånare).
Även inom städerna, och det gäller särskilt för Stockholm, Göteborg
och Malmö, finns stora skillnader i brottsnivå. Vissa bostadsområden är
således mer utsatta än andra. Dessa skillnader kan till stor del förklaras
av boendesegregationen och dess sociala konsekvenser. Vidare pekar
utvecklingen mot att skillnaderna i brottsnivå mellan olika stadsdelar
tenderar att öka. I de områden där brottsligheten redan är hög, ökar
brottsligheten snabbare än i andra delar av staden.
I Storstadskommitténs betänkande Tre städer (SOU 1998:25) visas att
invånarna i storstädernas utsatta stadsdelar i större utsträckning utsätts
för våld och skadegörelse än övriga storstadsinvånare.
Tabell 2: Utsatt för brott, 1994/95 16–74 år
Procent
Utsatta stadsdelar
Övriga stadsdelar
Utsatt för något våld eller hot om våld
11,2
9,4
Utsatt för våld som vållade kroppsskada
3,5
2,6
Utsatt för våld som krävde läkarbesök
2,1
1,2
Utsatt för stöld eller skadegörelse
42,1
34,6
i lägenheten
18,5
11,8
av bil
12,5
14,0
Förekomsten av skadegörelse i bostadsområdet
ja, mycket vanligt
18,3
4,6
ja, ganska vanligt
17,9
10,1
Källa: SCB, ULF
Detta är en mycket oroande utveckling. Hög brottslighet och otrygghet i
ett område följer hand i hand med en ökad omflyttning av invånarna,
vilket starkt motverkar eventuella försök att skapa en känsla av
delaktighet och social stabilitet. De som har ekonomiska och andra
möjligheter flyttar därifrån och området kommer efterhand att domineras
av resurssvaga människor med olika slags sociala problem.
Om inga åtgärder vidtas är risken stor att vi hamnar i en etnisk,
ekonomisk och social segregationsspiral som i slutänden kan leda till
strängt uppdelade städer. Erfarenheterna från många nordamerikanska
och västeuropeiska städer är skrämmande. I den anglosaxiska
kriminologiska litteraturen används i dessa sammanhang begreppet
övertippningseffekt, vilket innebär att det finns en utvecklingspunkt där
ett område uppfattas som bortom all räddning. I Sverige har vi inte
kommit dithän att vissa stadsdelar har gått förlorade, men erfarenheterna
från andra delar av världen visar att om inget görs finns till slut små
möjligheter att vända riktning på utvecklingen.
3.10 Demokrati och delaktighet i storstaden
Storstäderna kännetecknas av att de har ett mer mångfacetterat och
specialiserat fritidsutbud än övriga delar av landet. Denna utveckling har
bidragit till att de traditionella folkrörelserna har tappat mer mark i
storstadsregionerna än i övriga riket. Om man utgår från medlemskap i
traditionella folkrörelser och politiska partier som ett mått på politiskt
engagemang så ter sig framtidsbilden mörk. Så har t.ex. de politiska
partierna i landet som helhet tappat i medlemskap så att de nu organiserar
9 procent av den vuxna befolkningen mot 15 procent för tio år sedan.
Bland ungdomar 16–24 år har andelen medlemmar i politiska partier
sjunkit från 11 procent år 1980 till 4 procent år 1994. Nu vet vi att det
politiska engagemanget delvis tar sig nya former i enfrågerörelser,
kampanjer och aktionsgrupper men också i direkt ansvarstagande i
brukarkooperativ av olika slag. Det innebär en stor utmaning för det
demokratiska systemet att kunna ta tillvara detta engagemang inom
ramen för det parlamentariska systemet.
Om man studerar valdeltagandet i storstäderna i sin helhet ligger det
något under genomsnittet i riket. I kommunalvalen år 1994 var t.ex.
valdeltagandet i Stockholm 81,2 procent, Göteborg 81,2 procent och
Malmö 80,9 procent att jämföra med 84,4 procent i riket i sin helhet.
Inom städerna är skillnaderna mycket stora. I kommunalvalet år 1994 var
valdeltagandet i stadsdelen Rinkeby i Stockholm 53,1 procent,
motsvarande siffra för stadsdelen Västerled var 87,1 procent. I Göteborg
varierade valdeltagandet från 60 procent i Hjällbo till 92,6 procent i
Hovås. I Malmö är skillnaden stor mellan 43 procent i delar av
Rosengård och 90 procent i delar av Västra Innerstaden.
I undersökningen av levnadsförhållanden (ULF) år 1996 har SCB ställt
frågor om medlemskap och aktivitet i politiska, fackliga och andra
organisationer.
Tabell 3. Medborgerliga och politiska aktiviteter i riket i jämförelse med
storstadsregionerna – procent av vuxen befolkning
Aktivitet
Riket
Stockholm
Göteborg
Malmö
män
kvinnor
män
kvinnor
män
kvinnor
män
kvinnor
Medlem i parti
11
9
8
6
9
5
6
4
Aktiv i parti
3
2
3
1
1
1
1
1
Delt i politiskt möte
6
4
6
2
6
3
3
1
Medlem. i
fackförening eller
liknande
81
85
69
73
77
80
71
82
Aktiv i fackförening
eller liknande
12
10
9
7
14
8
8
15
Medlem i annan
förening
68
62
66
59
71
63
66
56
Källa: SCB- ULF 1996
3.11 Segregationen i storstäderna
I den bild som här ovan tecknats av storstadsregionerna framträder de
svenska storstäderna som ekonomiskt, socialt, etniskt och demografiskt
segregerade städer.
Sveriges historia är intimt sammankopplad med skeenden i övriga
Europa och världen. Det som vi idag kallar det svenska samhället, den
svenska kulturen och det svenska språket är vid en närmare analys
produkten av århundradens kontakter med andra samhällsbildningar,
kulturer och språk. Intensiteten i utbytet har varierat genom åren, främst
på grund av strukturella faktorer som nya produktionsmetoder och
kommunikationer. Migrationsströmmarna mellan olika delar av världen
har också berott på strukturomvandlingar. Det finns förmodligen ingen
period i den mänskliga historien under vilken strukturomvandlingen har
gått så fort som just nu.
Om man skall förstå den växande segregationen i Europas storstäder
måste man ha ett internationellt och historiskt perspektiv. Segregationens
grundläggande orsaker står alltså att finna i den pågående
strukturomvandlingen, i vilken stora mängder människor frigörs från
produktionen och blir i ekonomisk mening obehövda. I denna situation
drabbas i första hand de grupper som står längst bak i kön, dvs. de som
har minst anknytning till arbetsmarknaden och till samhället. För
personer med utländsk bakgrund tillkommer också ett hinder i form av
medveten eller omedveten diskriminering på arbetsmarknaden.
Arbetsgivare tenderar att välja det kända framför det okända. Kontakter
är ofta viktigare än kompetens. Så länge som många människor står utan
arbete kommer det att vara mycket svårt att komma åt den etniska eller
sociala segregationen.
Segregationen i storstäderna beror således inte på byggandet av
storskaliga bostadsområden under miljonprogrammets dagar, även om
dessa i dag är en del av problemet. Segregationen finns i alla större
internationella städer, och den finns i stadskärnor likväl som i förorter.
Den är allra starkast i de städer där man inte vidtagit några offentliga
åtgärder för att lösa bostadsbristen och där den sociala välfärden varit
eftersatt.
Segregationsbegreppet
Segregation kan definieras som geografisk separation mellan olika
befolkningsgrupper (definierade utifrån ekonomiska, sociala, etniska
eller demografiska karakteristiska). Den fysiska separationen uppfattas
också som en manifestation av social distans mellan olika
befolkningsgrupper. Segregationen är dock ingen enkel företeelse.
Tvärtom har den flera dimensioner. Dessa dimensioner – ekonomiska,
sociala, etniska och demografiska – måste studeras för att
segregationsprocessen skall kunna förstås. Helheten är viktig men olika
dimensioner måste hållas isär. I många fall framträder de olika
dimensionerna tillsammans.
När det gäller ekonomisk segregation kan man konstatera att
förändringarna när det gäller ekonomisk status inte varit stora – relativt
sett – för majoriteten av bostadsområdena i storstadsregionerna under
perioden 1985–1994. Men det finns flera områden – och framförallt bor
det fler invånare i dessa områden – där en sänkning av den ekonomiska
statusen har skett jämfört med områden som har fått se sin ekonomiska
status höjd. Samtidigt har den ekonomiska segregationen blivit mer
påtaglig.
En analys av förändringar av socialbidragstagandet visar att de
områden som hade hög andel socialbidragstagare år 1985 också hade en
hög andel socialbidragstagare år 1993. Det handlar om en mycket klar
och tydlig permanent struktur. Det är i för sig inte överraskande att
andelen socialbidragstagare följer inkomststrukturen i
storstadsregionerna. Men oavsett detta kan man konstatera att det rör sig
om stora skillnader mellan olika områdestyper. Den genomsnittliga
andelen socialbidragstagare i områden med mycket låga och extremt låga
inkomster låg kvar på en hög nivå år 1990 trots att den svenska
ekonomin i slutet av 1980-talet befann sig på konjunkturtoppen och det
rådde mer eller mindre full sysselsättning.
Utvecklingen av andelen socialbidragstagare är även en viktig
indikator på sociala problem. Enligt vissa uppskattningar hade omkring
en tredjedel av socialbidragstagarna under 1980-talet missbruksproblem.
Socialbidragstagare hade också sämre sociala relationer än övriga.
Socialbidragstagarnas sociala isolering kunde utläsas utifrån det faktum
att de i större utsträckning än befolkningen i övrigt var rädda att gå ut och
att de hade färre kontakter med nära släkt. Generellt sett är andelen
socialbidragstagare också högre bland utrikes födda än bland den infödda
befolkningen. Huvudförklaringen är att gruppen utrikes födda i
genomsnitt har lägre inkomster än den infödda befolkningen. Andelen
socialbidragstagare bland infödda svenskar är mycket hög i de mest
utsatta områdena i storstäderna. Den genomsnittliga andelen
socialbidragstagare av den infödda befolkningen i de mest utsatta
områden är 20 gånger högre än i områden med extremt hög inkomst. Det
fanns alltså ett starkt och positivt samband mellan andelen
socialbidragstagare och andelen socialbidragstagare av den infödda
befolkningen.
Sammanfattningsvis visar utvecklingen av andelen socialbidragstagare
att den sociala segregationen är mycket påtaglig i storstadsregionerna. De
slutsatser, som man kom fram till när det gäller den ekonomiska
segregationen, är giltiga också när det gäller den genomsnittliga andelen
socialbidragstagare i olika bostadsområden. Det är alltså framförallt
bostadsområden med mycket låga inkomster och extremt låga inkomster
som avviker kraftigt i förhållande till andra bostadsområden i
storstadsregionerna.
Skillnader i folkhälsa
Både svenska och internationella studier visar att hälsa följer den
socioekonomiska klasstillhörigheten. Därmed är det ganska naturligt att
förvänta sig dålig hälsa i de utsatta områdena i storstäderna. Den
självupplevda hälsan är således sämre i de utsatta områdena än i andra
områden i storstadsregionerna. Den åldersstandardiserade andelen
förtidspensionärer är mer än fem gånger så hög i de fattigaste
bostadsområdena som i de rikaste. Mellan åren 1984 och 1993 ökade den
åldersstandardiserade andelen förtidspensionärer i låginkomstområdena
med 20 procent och år 1993 var den 50 procent högre än genomsnittet i
regionen. Den åldersstandardiserade andelen långtidssjukskrivna är tre
gånger större i de fattigaste bostadsområdena än i de rikaste. Den höga
andelen långtidssjukskrivna av alla sjukpenningförsäkrade visar att de
som bodde i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena hade dålig
hälsa. Detta kan tolkas som att det inte bara var de som stod utanför och
inte hade något arbete som mådde dåligt, utan också de som hade ett
arbete var ofta sjuka. Allt detta visar att befolkningen i bostadsområden
med låga inkomster har dålig hälsa.
Den etniska segregationen
Vissa bostadsområden brukar beskrivas som etniskt segregerade. Om
man ser till andelen personer med utländsk bakgrund har denna
visserligen ökat i alla typer av bostadsområden, både mellan åren 1985
och 1990 och mellan åren 1990 och 1994. Ökningen har dock varit störst
i områden med mycket låga respektive extremt låga inkomster. Om man
ser till det totala antalet personer med utländsk bakgrund framträder
emellertid en annan bild. Som framkommit bland annat i
Storstadskommitténs första delbetänkande Att röja hinder (SOU1995:42)
är det nämligen inte de mest utsatta områdena som det stora flertalet bor.
I Sverige förekommer inte, som i andra länder, etnisk segregation i den
bemärkelsen att en enskild etnisk grupp dominerar ett visst
bostadsområde. I de områden som ofta beskrivs som etniskt segregerade
bor ofta människor med sitt ursprung i många olika länder och kulturer
tillsammans. Det tycks inte heller finnas någon stark önskan bland
personer med utländsk bakgrund att bo etniskt segregerat. Tvärtom finns
studier som visar motsatsen. Det är således tveksamt om det är riktigt att
tala om Sverige som etniskt segregerat. Flera studier visar i stället att
segregationen i första hand är en klassfråga.
Den demografiska segregationen
Med demografisk segregation menas i detta sammanhang skillnader i
befolkningsstrukturen. Den genomsnittliga andelen ensamföräldrar av
alla barnhushåll var högst år 1990 i områden med mycket låga inkomster.
Mönstret när det gäller andelen ensamföräldrar sammanfaller i stort sett
med tidigare beskrivna ekonomiska, sociala och etniska förhållanden. Ju
högre andel höginkomsttagare desto lägre andel ensamföräldrar.
Kvoten mellan andelen barn/ungdomar och pensionärer var högst i
områden med extremt låg inkomst. Detta sammanfaller med att andelen
äldre än 64 år är lägst i bostadsområden med extremt låg inkomst och att
andelen barn och ungdomar (0–24 år) är högst i de socialt och
ekonomiskt mest utsatta områdena. I dessa områden bodde nästan fem
gånger så många barn/ungdomar som pensionärer. Den största
förändringen under perioden 1985–1994 skedde däremot i
höginkomstområdena. Där minskade kvoten under hela perioden.
Minskningen var ett resultat av både fallande andel barn/ungdomar och
ökande andel pensionärer. I områden med extremt hög inkomst minskade
kvoten med hela 21 procent under perioden 1985–1994. Det var
framförallt den starkt ökade andelen pensionärer i dessa områden som
påverkade kvoten negativt.
Segregationen och arbetsmarknaden
Många studier visar att invandrare och ungdomar (de grupper som
försöker etablera sig på arbetsmarknaden) är mest utsatta på dagens
svenska arbetsmarknad. Dessutom är de sällan berättigade till
arbetslöshetsersättning. Men även ungdomar och invandrare som inte är
direkt drabbade av arbetslösheten befinner sig i en otrygg situation, dvs.
får oftast nöja sig med tillfälliga anställningar. Vidare får personer med
omfattande sjukskrivningar allt svårare att återkomma till
arbetsmarknaden när sjukskrivningen upphört. Det faktum att andelen
långtidssjukskrivna är tre gånger större i de fattigaste än i de rikaste
bostadsområdena visar också att utsorteringsmekanismer som verkar på
arbetsmarknaden i stort sett bestämmer segregationen (dvs. de som
stängs ute hamnar i samma bostadsområde).
Slutsatser
I stora drag skulle man kunna sammanfatta beskrivningen av
segregationsprocesserna under de senaste tio åren i följande slutsatser:
– i storstäderna sammanfaller ekonomisk, social, etnisk och
demografisk segregation,
– segregationen i storstäderna är i första hand en ekonomisk och social
segregation och inte en etnisk segregation (på etniska grunder),
– det finns tendenser till att segregationen i storstäderna handlar om
klasskillnader mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden (och
därmed också i välfärdssystemet) och en utanförståendeklass.
– när det gäller segregationen i samhället kan man dra slutsatsen att den
har existerat under hela den studerade perioden, men att den har blivit
mer påtaglig under de senaste åren. Sambandet mellan utanförskapet
och ekonomiska förutsättningar är mycket tydligt.
3.12 Internationella erfarenheter av segregation
Segregationens mekanismer är i stort sett desamma i alla moderna
storstäder. Trots problemen i de svenska storstäderna har vi en
jämförelsevis bättre situation än de större engelska, tyska och franska
städerna och en ojämförligt bättre situation än de amerikanska
storstäderna. De socialt utsatta områdena i dessa städer präglas av:
– extremt hög arbetslöshet. Det finns exempel på bostadsområden i
England och USA där mer än tre fjärdedelar av den arbetsföra
befolkningen står utanför arbetsmarknaden. Generationsarbetslösheten
är också tydlig – barn till arbetslösa ärver föräldrarnas utanförskap.
– utbrett missbruk av alkohol och narkotika
– extremt hög kriminalitet, våld, prostitution och en utvecklad
gängbrottslighet
– ovärdiga uppväxtvillkor för många barn
– mycket lågt förtroende för det demokratiska systemet. Valdeltagandet
ligger ofta långt under hälften av de röstberättigade.
I slutänden av segregationsspiralen finns med andra ord ett uppdelat
samhälle; det som många kallar för två-tredjedelssamhället. Det är ett
samhälle som inte endast innebär svåra livsvillkor för de grupper som
står utanför det etablerade samhället. Det innebär också att de övriga
kommer att drabbas av otrygghet och kriminalitet. När de sociala
spänningarna blir tillräckligt starka i samhället kommer de väletablerade
grupperna behöva att ägna allt mer resurser åt att skydda sig och sin
egendom. Starkt segregerade städer är också mycket slutna och
övervakade städer.
I Storstadskommitténs rapport Delade städer (SOU 1997:118) refereras
några internationella studier av segregation i storstäderna. Några
slutsatser kan dras av de internationella studierna:
– i förhållande till andra OECD-länder har Sverige inte fullt så tunga
segregationsproblem, även om utvecklingen går i samma riktning
– i de mest utsatta storstadsstadsdelarna har Sverige en mycket hög
andel invandrare (högst av alla OECD-länder).
– arbetskraftsdeltagandet i de fattiga stadsdelarna i Sverige är mycket
lågt, i synnerhet i relation till arbetskraftsdeltagandet i nationen som
helhet.
– i de fattiga stadsdelarna i Sverige finns en ovanligt tydlig
koncentration av grupper som har svårt att etablera sig på
arbetsmarknaden; invandrare, ungdomar och ensamstående föräldrar
men också av långtidssjukskrivna och andra grupper som har
svårigheter att komma tillbaka på arbetsmarknaden.
I Storstadskommitténs slutbetänkande Tre Städer (SOU 1998:25)
refereras olika nationella och lokala åtgärdsprogram mot segregationen
som har genomförts i bl.a. Frankrike, Storbritannien och Nederländerna.
I Frankrike har stora program mot segregationen genomförts under 1980-
och 90-talen. Regeringen har till och med inrättat ett eget ministerium för
social integration. Förutom de program för social och fysisk upprustning
av utsatta och nerslitna bostadsområden som har genomförts sedan 1980-
talet inledde regeringen under år 1997 ett försök med ekonomiska
frizoner i 44 storstadsområden. De franska erfarenheterna av insatserna
hittills är att de inte har kunnat lösa de grundläggande problemen men väl
att de har mildrat och dämpat en fortsatt negativ utveckling.
Storbritannien har mer än tjugo års erfarenhet av statliga insatser i
utsatta storstadsområden. Det senaste initiativen är programmen City
Challenge och Single Regeneration Budget.
City Challenge syftar till att skapa synergieffekter via ett partnerskap
mellan den offentliga och den privata sektorn samt det lokala
civilsamhället. Drygt 60 kommuner deltar i programmet. Som villkor för
att delta i programmet har regeringen krävt att kommunerna på ett
övertygande sätt måste presentera en handlingsstrategi som visar att de
förmår att genomföra ett effektivt partnerskap.
Single Regeneration Budget, som har en årlig budget på drygt 13
miljarder kronor, har som målsättning att decentralisera och förenkla
statens stöd till ekonomisk och industriell utveckling samt utveckla
strategier för stadsutveckling.
Erfarenheterna från de brittiska programmen är att i de framgångsrika
projekten har arbetslösheten i områdena kunnat sänkas betydligt,
otryggheten har minskat och omflyttningen har minskat. De
förnyelseprojekt som har varit framgångsrika har:
- byggt på en helhetssyn för områdets utveckling
- varit långsiktiga
- involverat såväl offentlig som privat sektor
- byggt på invånarnas delaktighet i projekten
Problemen i de utsatta stadsdelarna i Holland uppmärksammades av den
holländska regeringen år 1989. Man konstaterade att förändringar av
boende- och utemiljön inte löste områdenas sociala problem. I stället
iakttogs en alltmer tilltagande boendesegregation. Mot bakgrund av detta
lanserade regeringen ett permanent program för social förnyelse.
Programmet inriktades mot följande tre områden:
- arbete, utbildning och inkomst.
- förbättringar av boende- och levnadsvillkoren.
- insatser som främjar de sociokulturella förhållandena.
I slutet av år 1994 introducerades ett nytt storstadspolitiskt program av
regeringen. Programmet omfattar Hollands fyra största städer,
Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht samt 15 mellanstora städer.
Insatserna riktas till de stadsdelar som har hög arbetslöshet, hög andel
invandrare och nedslitna boendemiljöer. De städer som omfattas av
programmet ingår ett kontrakt med regeringen där målen är mycket
konkret formulerade. Regeringen har i sin budget för programmet avsatt
1 miljard gulden per år fram till år 2000.
4 En nationell storstadspolitik
4.1 Storstadspolitiken – en del av en regionalpolitik för
hela landet
Regeringens principiella utgångspunkter för denna är desamma som för
propositionen om regional tillväxt som presenterades i mars 1998.
Politiken syftar således till att utjämna de strukturella orättvisor som
finns mellan olika områden, såväl mellan olika regioner i riket som
mellan olika områden inom regionerna. Men alla regioner kan inte, och
skall inte, utvecklas i samma riktning. Varje region har unika resurser
och unika konkurrensfördelar.
Såsom beskrivits i avsnitt 3 har storstadsregionerna totalt sett goda
förutsättningar vad avser sysselsättning och tillväxt. Den nationella
storstadspolitiken syftar till att ge storstadsregionerna bättre möjligheter
att utveckla dessa positiva sidor. Skillnaderna inom storstadsregionerna
är emellertid mycket stora och vissa utsatta områden har svårare problem
än många glesbygdsområden. Den nationella storstadspolitiken måste
därför bidra till en utjämning av villkoren inom storstadsregionerna. Det
handlar dels om att ge den regionala och lokala demokratiska nivån de
nödvändiga instrumenten för att kunna motverka de ökande klyftorna,
dels att staten direkt, via ekonomiskt stöd och via styrning av de statliga
myndigheterna, bidrar till att stärka invånarna i de socialt utsatta
stadsdelarna.
4.2 Målen för storstadspolitiken
Regeringens förslag: Målen för storstadspolitiken är:
- att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för tillväxt och
därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna
som i övriga delar av landet.
- att bryta den sociala och etniska segregationen i
storstadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för
storstädernas invånare
Skälen för regeringens förslag: De förslag till statliga åtgärder som
läggs i de kommande avsnitten anknyter till dessa övergripande
nationella storstadspolitiska mål. Målen är att betrakta som långsiktiga
inriktningsmål. För att målen skall kunna nås krävs insatser från fler
aktörer, främst från regionerna, från kommunerna och från
storstadsmedborgarna själva. Regeringen anser att de offentliga resurser
som redan finns i storstadsområdena, tillsammans med de medel som
tillförs i denna proposition, är tillräckliga för att målen skall kunna nås.
Däremot krävs en betydligt bättre samordning av olika aktörers insatser.
Formulerandet av nationella storstadspolitiska mål syftar till att stärka
denna samordning.
Den storstadsdelegation som regeringen föreslår skall inrättas bör få i
uppdrag att följa upp de storstadspolitiska målen. De mål som avser
kampen mot segregationen bör också ligga till grund för de lokala
utvecklingsavtal som avses bli träffade för storstädernas mest utsatta
områden. Därvidlag fungerar de ovan formulerande målen som styrande
för de medel som regeringen föreslår skall användas för
storstadspolitiska insatser.
I inledningen av denna proposition redovisades regeringens två
utgångspunkter för den nationella storstadspolitiken: den statliga
politiken skall syfta till att bättre tillvarata de unika möjligheter som
storstadsmiljön ger, men också till att motverka de särskilda problem
som en långt gången urbanisering medför.
Storstadens möjligheter ligger i dess mångfald, skapandekraft och
tillväxtpotential. I avsnitt 3 beskrivs storstädernas betydelse för
utveckling och tillväxt i Sverige. Det första målet för storstadspolitiken
bör vara att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för en långsiktigt
hållbar tillväxt och därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl
inom dessa regioner som i övriga delar av landet
Detta mål kan brytas ned till mer konkreta målsättningar:
- de svenska storstadsregionerna bör kunna hävda sig väl i
konkurrensen om etableringar och investeringar gentemot andra
europeiska storstadsregioner
- de svenska storstadsregionerna bör få bättre möjligheter att utveckla
sin transnationella regionala roll, Stockholm i Östersjöregionen,
Göteborg i Nordsjöregionen och Malmö i Öresundsregionen
- de svenska storstadsregionerna bör ha tillgång till välutbildad
arbetskraft motsvarande det behov som finns i regionernas näringsliv
och offentlig verksamhet
- de statliga näringspolitiska insatserna bör i högre utsträckning
anpassas till respektive regions egna förutsättningar
- de svenska storstadsregionerna bör värna och stärka sin attraktivitet
Storstadens särskilda problem handlar i första hand om de växande
klyftorna mellan de som har och de som saknar arbete och egen inkomst
och mellan infödda och utrikes födda. I avsnitt 3 beskrivs utvecklingen
avseende den sociala och etniska segregationen. Det mönster som
framträder är djupt oroande. Det framgår klart att den etniska och sociala
segregationen utgör ett stort hot mot såväl demokrati som välfärd om inte
utvecklingen kan brytas. Det andra målet för den statliga
storstadspolitiken är därför att bryta den sociala och etniska
segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika
levnadsvillkor för alla invånare oavsett ursprung och kön.
Detta mål kan preciseras utifrån en analys av de ojämlikheter och
orättvisor som finns och utifrån en analys av vilka faktorer som måste
ändras för att jämlika levnadsvillkor skall kunna skapas. Regeringen
anser att följande långsiktiga mål är av särskilt stor betydelse för att bryta
segregationen och skapa jämlika levnadsvillkor i storstäderna:
- sysselsättningsgraden i de socialt utsatta bostadsområdena bör höjas
för både män och kvinnor
- socialbidragsberoendet bör minskas
- det svenska språkets ställning bör stärkas, såväl bland barn och
ungdomar som i den vuxna befolkningen
- alla elever bör ges förutsättningar att nå målen i grundskolan det är
särskilt viktigt att ingen elev lämnar grundskolan utan tillräckliga
kunskaper i svenska/svenska som andraspråk, engelska och matematik
- utbildningsnivån i den vuxna befolkningen bör höjas – de som saknar
utbildning motsvarande svensk gymnasiekompetens bör erbjudas detta
- alla stadsdelar i storstäderna bör uppfattas som attraktiva och trygga
av dess invånare, och utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer
- folkhälsoläget, både i form av ohälsotal och självupplevd hälsa, bör
förbättras
- det demokratiska deltagandet och delaktigheten bör öka i de utsatta
bostadsområdena
4.3 Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och
landsting
Ett av det svenska statsskickets mer karakteristiska drag är att det består
av både en stark centralmakt och av självständiga kommuner och
landsting.
Kommunalt självstyre skapar förutsättningar för medborgarna att
påverka och direkt utöva inflytande över verksamheten samt utkräva
ansvar. Genom självstyret kan kommunerna erbjuda lokalt anpassade
lösningar inom ett relativt stort handlingsutrymme i förhållande till
staten. Kommunallagen (1991:900) har givit kommuner och landsting
stor frihet att organisera sin verksamhet efter lokala behov och önskemål.
Full kommunal självstyrelse inom en sektor existerar emellertid inte.
Gränsen statligt-kommunalt är inte en gång för alla given. En strikt
avgränsning av de kommunala uppgifterna har med tiden tett sig både
olämplig och svårgenomförbar. Under fortlöpande anpassning till nya
förhållanden och bedömningar har ansvarsfördelningen mellan stat-
kommun-landsting i stället i stor utsträckning grundats på praktiska
överväganden.
I samband med byggandet av den moderna välfärdsstaten har
kommunernas och landstingens uppgifter successivt ökat. Uppgifter som
tidigare ombesörjdes av staten har i olika skeden överförts till kommuner
eller landsting. Kommunerna har t.ex. fått det fulla ansvaret för skolans
personal. Inom det civila försvaret har kommunerna övertagit ansvaret
för befolkningsskydd och räddningstjänst på lokal nivå från staten.
Kommunerna engageras också allt mer i genomförandet av
arbetsmarknadspolitiken och EU:s regionalpolitik. Från senare tid kan
nämnas den försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning
mellan staten och den kommunala nivån som beskrivs nedan. En del av
de uppgifter som kommunerna tidigare utförde inom ramen för sin
allmänna kompetens har genom speciallagstiftning också gjorts
obligatoriska. Det har också förekommit att huvudmannaskapet för vissa
uppgifter växlat mellan kommuner och landsting (t.ex. ÄDEL-reformen).
Vissa verksamheter som tidigare varit kommunala har överförts till staten
(t.ex. polisväsendet och de kommunala bostadstilläggen).
Staten har genom införandet av generella statsbidrag givit
kommunerna ökade möjligheter att själva bestämma om statsbidragens
användning och göra egna prioriteringar. Staten har samtidigt ett starkt
intresse av att i samverkan med kommunerna och landstingen tillse att
välfärdspolitiska uppgifter såsom skola, vård och omsorg utförs med god
kvalitet och i överensstämmelse med andra nationella välfärdspolitiska
mål. Genom olika former av ekonomiska styrmedel, uppföljning,
utvärdering, regelgivning och tillsyn kan staten styra och kontrollera att
kommunernas och landstingens verksamhet bedrivs i enlighet med de
nationella mål som riksdagen lagt fast för respektive sakområde.
Den regionala parlamentariska nivån i storstadsregionerna består i
Stockholms län av ett traditionellt landsting, med sjukvård och
kollektivtrafik som främsta ansvarsområden, men också med vissa
samordnande uppgifter inom regionplaneringen. I Skåne län pågår och i
Västra Götalands län planeras en försöksverksamhet med en ny typ av
regionalt självstyrelseorgan. Försöket innebär att ett regionalt
självstyrelseorgan från länsstyrelserna tar över ansvaret för att:
- upprätta en strategi för länets utveckling
- upprätta och besluta om länstrafikplaner
- fördela vissa statliga regionalpolitiska stödmedel till länet. Bland
annat gäller detta de pengar som används för delfinansiering av olika
EU-projekt
- besluta om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner
En framgångsrik storstadspolitik förutsätter insatser från både statlig,
regional och kommunal nivå. Nedan beskrivs kortfattat regeringens syn
på hur ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna bör se ut.
Statens ansvar
Riksdagen formulerar de övergripande storstadspolitiska målen. Dessa
mål spänner över flera olika politikområden, t.ex. arbetsmarknads-,
närings-, utbildnings-, social-, bostads-, kultur- och integrationspolitik.
Staten ansvarar också för att bidra till likvärdiga och goda ekonomiska
förutsättningar för kommuner och landsting att sköta sina uppgifter, dels
genom det generella statsbidragssystemet, dels genom ett system för
utjämning av inkomster och kostnader mellan olika landsting respektive
kommuner.
Staten ansvarar också för att ge den lokala/regionala nivån bra
instrument för att kunna lösa sina uppgifter, i form av regelverk som kan
anpassas till de skiftande förutsättningar som finns inom
storstadsregionerna. Det handlar inte minst om de regelverk som finns
inom arbetsmarknads- och socialpolitiken. Staten ansvarar också för de
stora transfereringssystemen, främst socialförsäkringar och
arbetslöshetsförsäkringar.
Staten är också direkt huvudman för olika verksamheter som är av stor
betydelse för en positiv utveckling i storstäderna. Bland dessa kan
nämnas rättsväsendet och universitets- och högskoleväsendet.
Under de senaste åren har staten också via olika projektbidrag försökt
bidra till en positiv utveckling av storstädernas utsatta stadsdelar.
Regeringen anser att det även fortsättningsvis bör utgå statliga stödmedel
till de utsatta stadsdelarna, men att dessa medel måste samordnas bättre
inom ramen för lokala utvecklingsavtal.
Staten bör också ansvara för utvärdering och erfarenhetsutbyte
avseende olika storstadspolitiska insatser. De svenska storstädernas
problem med den sociala och etniska segregationen är på intet sätt unika.
Förutom ett utbyte av kunskaper och erfarenheter inom landet är det
därför av stor vikt att staten för upp storstadsfrågorna högre på den
europeiska dagordningen. Inom ramen för den europeiska unionen kan
såväl erfarenhetsutbyte som direkta samarbetsprojekt mellan storstäder
genomföras.
Den regionala nivån
Den regionala nivån har flera viktiga uppgifter i storstadspolitiken.
För det första har storstadsregionerna en gemensam arbetsmarknad
som inte avgränsas av kommungränserna. Det finns därför behov av ett
samlat näringspolitiskt grepp på regional nivå.
Storstadsregionerna utgör även i andra avseenden gemensamma
marknader. Tillgång till bostäder, kommunikationer och kommersiell
service är exempel på detta. För att få till stånd en balanserad utveckling i
hela storstadsregionerna krävs en fungerande regional planering.
En av storstadspolitikens huvuduppgifter är att utjämna de stora
klyftorna i levnadsvillkor inom storstadsregionerna. Genom det
nationella utjämningssystemet för kommuner och landsting sker en
utjämning av skillnader i skatteinkomster och strukturella kostnader
mellan kommuner respektive landsting. Utöver detta system har det
sedan år 1978 funnits ett system för inomregional utjämning i
Stockholms län där viss omfördelning sker av landstingets skatteintäkter
till vissa kommuner i länet. En ytterligare form av inomregional
utjämning är när landstingen tillämpar en behovsstyrd fördelningsmodell
i den egna verksamheten.
Detta innebär bl.a. att hänsyn tas till områdenas olika sociala och
ekonomiska status när sjukvårdsresurser fördelas mellan olika
geografiska enheter inom det regionala organet.
I Storstadskommitténs betänkande Tre städer (SOU 1998:25) beskrivs
de stora skillnader som finns mellan olika stadsdelar med avseende på
folkhälsan. Såsom ansvariga för hälso- och sjukvården har de regionala
organen här ett viktigt ansvar inom storstadspolitiken. Behovet av ett
förebyggande folkhälsoarbete är särskilt stort i storstädernas utsatta
bostadsområden.
Kommunernas ansvar
Den kommunala nivån har ett stort ansvar för att en framgångsrik
storstadspolitik skall kunna bedrivas.
För det första ansvarar kommunerna för huvuddelen av de offentliga
välfärdsverksamheterna. En förutsättning för att invånarna i de socialt
utsatta stadsdelarna skall kunna stärkas är att där finns väl fungerande
barnomsorg, skola, fritids- och kulturverksamheter, individ- och
familjeomsorg och äldre- och handikappomsorg. Kommunerna är också
huvudansvariga för bostadspolitiken, både genom sitt ansvar för
bostadsplaneringen, men också som huvudman för de allmännyttiga
bostadsbolagen.
Eftersom olika stadsdelar inom storstadskommunerna har så olika
förutsättningar bör kommunerna internt ha väl utvecklade
resursfördelningssystem. För att alla medborgare i en kommun skall ges
likvärdiga förutsättningar bör stadsdelar med svaga ekonomiska, sociala
och kulturella förutsättningar få mer resurser än stadsdelar med mycket
starka förutsättningar.
Ett centralt inslag i storstadspolitiken är att förstärka arbetslinjen, öka
förvärvsfrekvensen och minska socialbidragsberoendet i de utsatta
stadsdelarna. Kommunerna har ansvaret för socialbidragen i enlighet
med socialtjänstlagen och de har också under senare år fått en allt
viktigare roll inom arbetsmarknadspolitiken, dels som åtgärdsanordnare,
bl.a. för ungdomar under 25 år, och dels i den planering och samordning
av de arbetsmarknadspolitiska insatserna som sker i de lokala
arbetsförmedlingsnämnderna.
Kommunerna har också ett viktigt ansvar för den lokala demokratiska
dialogen och för att stärka den demokratiska delaktigheten hos invånarna
i de utsatta stadsdelarna. I många storstadskommuner har man genomfört
stadsdelsnämndsreformer för att vitalisera den lokala demokratin. Det är
ett viktigt men inte tillräckligt steg för att öka delaktigheten i utsatta
stadsdelar. Det behövs en kontinuerlig utveckling av formerna för den
demokratiska dialogen, men också en fortsatt decentralisering av makt
och befogenheter från de kommunala nämnderna till olika former av
självförvaltningsorgan.
4.4 Storstadsdelegation
Regeringens bedömning: Regeringen tillsätter en storstadsdelegation
som får till uppgift att utveckla och samordna den nationella
storstadspolitiken. Regeringen kommer att utse en förhandlare för
varje storstadsregion för de fortsatta kontakterna och
överläggningarna med respektive region.
Storstadskommitténs förslag: Storstadskommittén föreslår i sitt
slutbetänkande Tre Städer (SOU 1998:25) att regeringen ska tillsätta en
särskild delegation som ansvarar för den nationella storstadspolitiken.
Den nationella storstadspolitikens behov av samordning och kontinuitet
kräver enligt kommittén att denna delegation är sammansatt av
representanter från flera olika departement, såsom inrikes-, närings-,
arbetsmarknads-, utbildnings- och socialdepartementet.
Delegationen bör enligt kommittén bereda förslag till regeringsbeslut
om fördelning av statliga medel för lokala storstadspolitiska insatser.
Delegationen bör vidare ha möjlighet att föreslå sådana förändringar av
lagteknisk, finansiell och organisatorisk natur som behövs dels för att de
olika lokala storstadspolitiska insatserna ska kunna genomföras, dels för
att uppnå bättre möjligheter till samordning och samverkan av de totala
insatser som olika myndigheter och organisationer gör. En viktig del av
delegationens arbete bör vara att ha samordningsansvaret för statens
olika insatser som syftar till att förbättra levnadsvillkoren i utsatta
stadsdelar. Delegationens samordningsansvar bör även omfatta det
storstadspolitiska arbete som sker inom EU.
Skälen för regeringens bedömning: Delegationens främsta uppgift
bör vara att verka för goda förutsättningar för tillväxt, utveckling och
förbättrad regional planering i storstadsregionerna, samt en förbättrad
samordning av åtgärder inom olika politikområden.
Delegationen bör vidare:
- ansvara för överläggningarna med kommuner och andra berörda
aktörer om lokala utvecklingsavtal,
- bereda regeringens beslut om fördelning av storstadspolitiska medel
- följa upp lokala utvecklingsavtal och se till att det genomförs en
oberoende utvärdering av dessa.
- årligen redovisa utvecklingen i de berörda stadsdelarna till regeringen
- stimulera erfarenhetsutbyte och metodutveckling mellan städer inom
landet och mellan städer i Europeiska unionen
Delegationen skall inte vara en självständig myndighet, utan får ställning
som en projektgrupp inom regeringskansliet. De avtal som delegationen
förhandlar fram skall därför föreläggas regeringen för godkännande.
Kostnader för delegationen skall sålunda belasta regeringskansliets
förvaltningsanslag.
Regeringen bör utse en särskild förhandlare för varje storstadsregion.
Denne skall på uppdrag av delegationen svara för de direkta kontakterna
med kommuner, landsting och självstyrelseorgan inom respektive region
om utvecklingsarbetet samt för överläggningarna med berörda
kommuner om lokala utvecklingsavtal. Förhandlarna skall rapportera till
storstadsdelegationen.
Regeringen anser att fem referensgrupper bör knytas till delegationen:
- En grupp bör bestå av de statliga sektorsmyndigheter som är närmast
berörda av storstadspolitiken, däribland Arbetsmarknadsstyrelsen,
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Skolverket, Boverket, NUTEK
samt Integrationsverket. Integrationsverket bör ha ett särskilt ansvar
för att dokumentera, samla kunskaper och sprida erfarenheter från
arbetet i utsatta stadsdelar.
- Kulturrådet, Ungdomsstyrelsen och Riksidrottsförbundet bör ingå i en
särskild referensgrupp som har till uppgift att följa satsningarna på
kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet i de utsatta stadsdelarna.
- Inom varje storstadsregion inrättas en regional grupp som består av de
berörda kommunerna, landstinget eller självstyrelseorganet och
länsstyrelsen. Därmed får delegationen och de utsedda förhandlarna
ett forum för kontinuerlig dialog med berörda folkvalda församlingar
och länsstyrelser.
5 Den långsiktigt hållbara storstaden
5.1 Den generella välfärdspolitiken
Målet för den generella välfärdspolitiken är rättvisa och jämlika
livsvillkor. Generell välfärdspolitik handlar i första hand om att alla i ett
samhälle tjänar på om skillnaderna mellan människor och grupper blir så
små som möjligt. Den generella välfärdspolitiken minskar klyftor och
gränser mellan olika samhällsgrupper och fungerar som en
sammanhållande kraft. Om alla är med och delar på såväl kostnader som
nytta stärks systemet. Till detta kommer också tilltron till människans
egen kraft och förmåga att påverka sin situation. Alla människor har
förmåga att ta ansvar för sig själva och andra och förmåga att utvecklas
och växa.
Den generella välfärdspolitiken har många fördelar framför
behovsprövade system. Dessa har i längden visat sig vara mer otrygga
för dem som är svagast. De kan inte lita på att andra är beredda att betala
skatt enbart för deras skull utan att skattebetalarna själva får något
påtagligt tillbaka. De flesta betalar skatt om de vet att också de själva har
något att vinna på det. Ett system som ger dem skydd när de blir gamla,
om de blir sjuka, om de får barn, om de själva eller barnen får ett
handikapp är det värt att betala skatt till.
Internationella studier visar också att det är de generella systemen som
ger störst jämlikhet. De ekonomiskt svagaste grupperna har det bästa
skyddet i länder med generella välfärdssystem. Skyddet är sämre i de
länder där man enbart ger stöd till de svagaste grupperna. Ju mer
transfereringarna koncentreras enbart till de fattiga, desto mindre
omfördelning blir det.
Skolan, vården och omsorgen är kärnan i välfärdssamhället.
Socialförsäkringssystemet är i hög grad uppbyggt på principen att
förmåner baseras på förvärvsarbete och att förmånerna är individuella.
Därmed bidrar den offentliga försäkringen till att stimulera
förvärvsarbete och jämlikhet.
För att den generella välfärdspolitiken skall förbli generell måste den
successivt anpassas till nya förhållanden. Ett exempel på detta är höjning
av taken i de inkomstrelaterade försäkringarna i takt med
inkomstutvecklingen. I annat fall kommer allt fler att hamna ovanför
taken och känna sig tvingade att säkra sin inkomsttrygghet på annat håll.
I det nya pensionssystemet kommer taket att löneindexeras. På samma
sätt har den generella välfärdspolitiken som mål att kvalitén i den
offentliga skolan, vården och omsorgen bibehålls hög. Ingen skall
behöva söka privata lösningar för att kvalitén i den offentliga
verksamheten urholkats.
Den generella välfärdspolitiken spelar också en viktig roll för en bättre
fungerande arbetsmarknad. Sverige har en mycket lång tradition av
positiv flexibilitet som handlar om att främja rörlighet och effektivitet i
socialt och fördelningspolitiskt acceptabla former. Genom att
socialförsäkringen är knuten till individen och inte till företaget är det lätt
att byta jobb. Ingen riskerar i Sverige till skillnad från i många andra
länder att förlora sina sjuk- eller pensionsförmåner när man byter
anställning. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden bidrar i sin tur till ökad
effektivitet och högre tillväxt.
Näringslivet är välfärdssystemets bas. Men välfärdssystemet är också
en viktig förutsättning för ett högproduktivt näringsliv. Genom tillgången
till en bra skola, som ger en allsidig grund för fortsatt
kompetensutveckling, genom en effektiv hälso- och sjukvård, som
främjar hälsa och arbetsförmåga och minimerar skadeverkningar av
sjukdom, genom en god barnomsorg och äldreomsorg, som gör det
möjligt att förena omsorgsansvar och förvärvsarbete, tillförsäkras
näringslivet de personella resurser som är nödvändiga för att klara den
internationella konkurrensen.
5.2 Likvärdiga och goda ekonomiska förutsättningar för
kommuner och landsting
Regeringens bedömning: En utjämning av inkomster och kostnader
mellan kommuner respektive landsting är av central betydelse för att
ge alla kommuner och landsting ekonomiskt likvärdiga
förutsättningar. Utan en sådan utjämning skulle de ekonomiska
skillnaderna mellan olika kommuner respektive landsting vara större
och kunna leda till ett ökat segregationstryck.
Skälen för regeringens bedömning: Kommuner och landsting är
ansvariga för en stor del av välfärden i Sverige. Verksamheten i
kommunerna och landstingen har därmed en mycket stor betydelse för att
skapa likvärdiga levnadsvillkor för alla.
Förutsättningarna för olika kommuner respektive landsting för att klara
sina åtaganden gentemot medborgarna varierar. Dels finns bl.a. stora
skillnader i skatteunderlag, vilket påverkar skatteintäkterna; dels finns
skillnader i bl.a. bebyggelse- och åldersstruktur, vilket påverkar
kostnadsnivån. För att alla invånare i landet skall tillförsäkras vård,
omsorg och utbildning av hög kvalitet har riksdagen beslutat om ett
system för utjämning av inkomster och kostnader.
Syftet med det kommunala utjämningssystemet är att ge alla
kommuner respektive landsting likvärdiga förutsättningar att bedriva
basverksamhet som utbildning, vård och omsorg. Skillnaderna i
utdebitering skall i stort sett spegla skillnaderna i effektivitet, service och
avgiftsnivå. Statens bidrag till kommuner och landsting lämnas bl.a. i
form av ett allmänt finansiellt stöd för att åstadkomma likvärdiga
ekonomiska förutsättningar mellan kommuner respektive landsting.
Systemet består av fyra delar; inkomstutjämning, kostnadsutjämning,
generella statsbidrag och tillfälliga införanderegler. När det gäller
kostnadsutjämningen är grundtanken att kommuner och landsting skall
kompenseras för sådana kostnader som de själva inte kan råda över. De
verksamhetsområden som har störst betydelse för kommunernas
kostnadsutjämning är barn- och äldreomsorg, grund- och gymnasieskola
samt individ- och familjeomsorg. Inom modellen för individ- och
familjeomsorg sker en omfördelning utifrån faktorer som
befolkningstäthet, andelen ensamstående kvinnor med barn upp till 15 år,
utomnordiska medborgare, finska medborgare samt flyttande över
församlingsgräns.
När det gäller inkomstutjämningen bygger systemet på att kommuner
med hög egen skattekraft betalar avgifter till systemet, medan kommuner
med låg egen skattekraft erhåller bidrag. Systemet innehåller således
flera faktorer som syftar till förhindra att det uppkommer sådana
skillnader i förutsättningarna för olika kommuners verksamhet som kan
bidra till en ökad segregation.
Regeringen anser att när statsfinanserna nu är sanerade så skall ökade
satsningar på skola, vård och omsorg gå före andra verksamhetsområden
eller skattesänkningar.
I 1997 års vårproposition (prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20,
rskr. 1996/97:284) föreslog regeringen ett tillskott om 4 000 miljoner
kronor för år 1997 i syfte att behålla kvaliteten i de kommunala
verksamheterna och undvika sysselsättningsminskningar. Därutöver
beslutade riksdagen även om en förstärkning med ytterligare 4 000
miljoner kronor från och med år 1998. Mot bakgrund av de förbättrade
statsfinanserna aviserade regeringen i budgetpropositionen för år 1998
(prop. 1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) att tillskottet till
kommuner och landsting kan ökas med 4 000 miljoner kronor år 1999
och ytterligare 4 000 miljoner kronor år 2000. I 1998 års vårproposition
(prop. 1997/98:150) föreslås en ytterligare förstärkning av statsbidragen
till kommuner och landsting på 4 000 miljoner kronor från år och med
1998. Därmed har regeringen föreslagit en kraftfull nivåhöjning av
statsbidragen till kommuner och landsting på 20 miljarder kronor år
2000, jämfört med år 1996.
De förändringar i utjämningssystemet som genomfördes fr.o.m. år
1996 innebar sammantaget att det nu sker en bättre anpassning än
tidigare till löpande förändringar både när det gäller befolkningsstruktur
och social struktur. I första hand är det storstadskommunerna som har
fått ökade inkomster till följd av omläggningen av utjämningssystemet.
Förändringarna innebar stora förändringar av intäkterna för många
kommuner och landsting. För att mildra omfördelningseffekterna införs
därför det nya systemet successivt under en period av åtta år. Regeringen
har tillsatt en parlamentarisk kommitté för att löpande följa, utvärdera
och utveckla det nya utjämningssystemet. De förändringar som
kommittén kan komma att föreslå bör kunna träda i kraft från år 2000.
Ett generellt system av denna karaktär ställer naturligtvis höga krav när
det gäller utformningen av de kommunala verksamheterna.
Utjämningssystemets syfte är att kompensera de kommuner respektive
landsting som har negativa strukturella förhållanden. Genom detta skapas
förutsättningar för alla medborgare att få samma möjligheter till
kommunal service oavsett var man bor. Staten har ett ansvar för att följa
upp och utvärdera måluppfyllelsen i de kommunala kärnverksamheterna
och att skillnaderna inte varierar allt för mycket över landet.
Kommuner och landsting erhåller också olika typer av stimulans- och
specialdestinerade statsbidrag. Antalet specialdestinerade statsbidrag har
emellertid minskat sedan år 1993 då ett stort antal av dem avskaffades
(1991/92:150, bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345) och ersattes av ett
generellt statsbidrag. Förändringen syftade bl.a. till att minska statens
detaljstyrning och tydliggöra att statens styrning av verksamheten främst
skall ske via lagstiftning. Kommunerna och landstingen fick därmed ett
större ansvar för utformningen av verksamheterna och för prioriteringar
inom och mellan dem.
Staten lämnar också bidrag till kommuner och landsting som på grund
av speciella omständigheter hamnat i en särskilt svår ekonomisk
situation. Under åren 1996–1998 har regeringen fördelat sammanlagt 650
miljoner kronor till kommuner som har höga andelar flyktingar från
anslaget för särskilda insatser för vissa kommuner och landsting. Av
dessa medel har Botkyrka fått ca 26 miljoner kronor, Malmö ungefär 133
miljoner kronor och Göteborg ca 192 miljoner kronor.
5.3 Den regionala planeringen
Regeringens bedömning: Det är angeläget att utveckla och stärka en
strategisk regional planering inom storstadsregionerna.
Storstadsdelegationen bör verka för en sådan utveckling. Ansvaret bör
dock i första hand ligga på de berörda kommunerna samt på
landstingen, länsstyrelserna och de regionala självstyrelseorganen.
Skälen för regeringens bedömning: En förutsättning för att
segregationen i storstadsområdena skall kunna brytas är en förbättrad
regional planering. Bostadsbyggande, arbetsplatsutveckling,
kommunikationer, kommersiell service etc måste ses i ett övergripande
regionalt perspektiv. Boverket har i uppdrag att stimulera en strategisk
regional planering där fysiska, ekonomiska, ekologiska och sociala frågor
kan integreras.
Det finns regionplaneorgan i Stockholmsregionen (landstinget) och i
Göteborgsregionen (kommunalförbund) men dessa har i huvudsak endast
samordnande funktioner. De avgörande besluten fattas fortfarande på
kommunal nivå. Regionberedningen föreslog tidigare att landstingen i de
tre storstadsområdena skulle utgöra regionplaneorgan även om inte alla
berörda kommuner var beredda att godta detta.
Till bilden hör att de förändrade länsindelningarna i Skåne och Västra
Götaland medfört att dessa två landsting nu omfattar ett väsentligt större
geografiskt område än Malmö- respektive Göteborgsregionerna.
Regeringen anser att det är angeläget att utveckla och stärka en
strategisk regional planering inom de tre storstadsregionerna som
omfattar såväl fysiska som ekologiska, ekonomiska och sociala frågor.
Regeringen konstaterar samtidigt att den kommunala självstyrelsen och
den vikt som den kommunala verksamheten har för regionens utveckling
gör det naturligt att i första hand söka skapa former för
regionplanearbetet som förenar frivillig samverkan mellan berörda
kommuner, landsting och länsstyrelser med en förstärkt och effektivare
regional planering.
Regionala planer och strategier för att stärka näringslivets växtkraft
Sveriges regioner har olika förutsättningar för sitt näringsliv, bl.a. på
grund av skillnader i natur och klimat, olika befolkningstäthet, infra-
struktur, utbildningsnivå, historisk näringsstruktur och kulturell
bakgrund. Regioner med likartade förutsättningar, uppvisar samtidigt
olika resultat beträffande inkomster och produktion.
Generellt sett är förutsättningarna för ett växande och differentierat
näringsliv gynnsammare i befolkningsmässigt stora och väl
sammanhängande arbetsmarknader. Ett dynamiskt näringsliv beror
emellertid också på vilka värderingar och attityder som finns till
företagande. I sådana fall spelar regionens storlek mindre roll. I stället är
kulturella skillnader och företagartradition av större betydelse. Att det i
vissa regioner finns gott om företagare som förebilder ger ofta i sig en
självgenererande utvecklingseffekt genom ett stort nyföretagande.
Enligt regeringens bedömning behöver varje region ges bättre
förutsättningar att stimulera utveckling utifrån sin unika näringslivskultur
som bygger på de ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga
förhållanden som kännetecknar regionen. Traditioner, men också
medvetna åtgärder för att åstadkomma en utveckling i denna riktning, har
visat sig kunna bidra till att bygga starka näringslivskulturer. En sådan
utveckling kan bara ske i nära samverkan mellan en regions olika aktörer
och måste alltså i första hand utgå från den lokala och regionala nivån.
Vidare behövs ett bättre underlag för bedömningar av miljö- och
hushållningsfrågornas betydelse för den regionala utvecklingen.
Länsstrategierna är en viktig del av det regionala utvecklingsarbetet.
Huvudsyftet med de regionala utvecklingsstrategierna är att de skall vara
underlag för olika planeringsprocesser, t.ex. infrastruktur- och
miljöplaneringen och de regionala tillväxtavtalen som regeringen föreslår
i propositionen om regional tillväxt (prop. 1997/98:62). Länsstrategierna
skall tas fram i ett brett partnerskap. Därmed skapas ett gemensamt och
återkommande forum där regionens aktörer kan diskutera framtidsfrågor.
Strategiarbetet ger på så sätt de regionala aktörerna större möjligheter att
hantera frågor inför framtiden.
Utvecklad sektorssamordning förbättrar regionernas utveckling
De politiska och administrativa systemen präglas i de flesta länder av en
relativt långt gående specialisering och därav följande sektorisering. Det
gäller också för Sverige. För att det skall vara möjligt att från regionala
utgångspunkter påverka politiken inom alla sektorer av betydelse för den
regionala utvecklingen är det nödvändigt att utveckla och pröva ett
system som går över olika sektorsgränser. Regeringen har tillsatt en
särskild kommitté (dir 1997:80) med uppgift att bl.a. göra mer generella
överväganden om statens egen organisation på regional nivå.
En modell för arbete med regionala utvecklingsstrategier håller sedan
år 1995 på att etableras i Sverige genom medlemskapet i den Europeiska
Unionen. Alla åtgärder inom EG:s strukturfonder styrs av särskilda
programdokument. De regionalt inriktade programmen (Mål 2, 5b, 6
samt Interreg) förutsätter en fördjupad samverkan mellan regionens
centrala aktörer och ett gemensamt genomförande av de åtgärder som
prioriterats i programmen. Programmen samfinansieras av stat, kommun,
landsting och EG:s strukturfonder och genererar också betydande
utvecklingssatsningar från näringslivet.
Riksdagen har behandlat frågan om sambandet mellan nationell regio-
nalpolitik och strukturfondsfrågor (prop. 1997/98:1 utgiftsområde 19 bet.
AU 1997/98:AU2, rskr. 1997/98:128). Där betonas att samordningen bör
öka mellan nationella insatser och sådana åtgärder som genomförs inom
ramen för strukturfondsprogrammen.
Regeringen har konstaterat att arbetet med de regionala programmen
inom EG:s strukturfonder har visat på vägar att öka den lokala och
regionala demokratiska förankringen i det regionala utvecklingsarbetet.
Det har också inneburit ett breddat partnerskap och en förbättrad
uppföljning och utvärdering av de insatser som sker. Sammantaget har
viktiga regionala utvecklingsinsatser kunnat genomföras delvis som ett
komplement till den nationella politiken.
Regional miljöplanering i storstadsregionerna
I avsnitt 4 anges som ett av de nationella storstadspolitiska målen att alla
stadsdelar bör utvecklas till attraktiva delar av respektive storstadsregion.
Att medverka till och främja en sådan utveckling är en huvuduppgift för
samhällsplaneringen i storstadsregionerna. De socialt utsatta stadsdelarna
kännetecknas i många fall – jämfört med respektive storstadsregion i
övrigt – av brister i den byggda miljöns utformning. I många fall finns
också brister vad gäller serviceutbud och tillgång till närbelägna
arbetsplatser, kulturella institutioner, parker, attraktiva grönområden
m.m.
För att de utsatta stadsdelarnas förutsättningar långsiktigt ska kunna
förbättras behöver olika åtgärder som berör bebyggelsen och den yttre
miljön sättas in i ett gemensamt och större sammanhang. Nya större
projekt som gäller verksamheter, bebyggelse, trafik eller annan
infrastruktur inom dessa stadsdelar eller i deras närhet får inte försämra
deras utvecklingsförutsättningar. En praktiskt inriktad metodutveckling
behöver därför komma till stånd i fråga om den fysiska planeringen, om
miljö- och hushållningsfrågor och om arbetet med
miljökonsekvensbeskrivningar.
Den fysiska planeringen i kommunerna bör, genom metodutveckling i
samverkan mellan regional och lokal nivå, kunna ges ökade
förutsättningar att staka ut kursen för ett lokalt mångfacetterat
projektarbete som tar tillvara de långsiktiga utvecklingsmöjligheter som
finns i och i närheten av de utsatta stadsdelarna. Som beslutsunderlag vid
prövning av större och mer ingripande projekt i respektive
storstadsregion som kan ha inverkan på de utsatta stadsdelarnas
utveckling bör miljökonsekvensbeskrivningar kunna utvecklas till ett
viktigt stöd för hållbar utveckling i dessa stadsdelar. Det gäller därvid att
se till att de utsatta stadsdelarna inte missgynnas i olika avseenden utan
får verkliga förutsättningar att utvecklas till attraktiva delar av en
långsiktigt hållbar storstadsregion.
Regeringen anser att den föreslagna storstadsdelegationen bör
uppmuntra en utveckling av den fysiska planeringen, miljö- och
hushållningsfrågor och arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar som
främjar en långsiktigt hållbar inriktning av förnyelsearbetet i de utsatta
stadsdelarna.
Detaljhandelns betydelse för människors livsmiljö i städer och
stadsregioner
En omfattande omstrukturering av detaljhandeln pågår i olika delar av
landet. Externa etableringar av detaljhandel påverkar
konsumtionsmönstren både i små och stora orter. De allvarligaste
invändningarna mot externa köpcentra gäller det ökade trafikarbetet, den
försämrade servicen för svaga och icke bilburna grupper och risken för
utarmning av befintliga tätortscentra. Bl.a. i Skåne planeras ett stort antal
etableringar av externa köpcentra vilket startat en regional debatt i
Öresundsregionen.
Etableringen av externa köpcentra har ofta en regional dimension då de
kräver ett stort kundunderlag och kan påverka befintlig detaljhandel och
trafikarbetet, även utanför den egna kommunen. Det finns i dag vissa
möjligheter för kommuner och länsstyrelser att motverka från allmän
synpunkt oönskade lokaliseringar av externa köpcentra. Enligt 2 kap 2 §
PBL skall planläggning, med beaktande av natur- och kulturvärden,
främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden,
kommunikationsleder och andra anläggningar. Även en från social
synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en
långsiktigt god hushållning med mark och vatten och med energi och
råvaror skall främjas. Hänsyn skall också tas till förhållandena i
angränsande kommuner.
Länsstyrelsen har enligt 12 kap 1 § PBL möjlighet att pröva
kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan om det kan
befaras att beslutet innebär att regleringen av sådana frågor om
användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner
inte har samordnats på ett lämpligt sätt. Vidare kan en anläggning av
typen köpcentra i vissa fall bedömas få en sådan betydande påverkan på
miljön, hälsan eller hushållning med naturresurser att en
miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap 18 § PBL skall upprättas. En
sådan bör bl.a. analysera vilka effekterna blir med avseende på det totala
trafikarbetet och därmed även miljön med hänsyn till bl.a.
luftföroreningar, bullerstörningar och intrång.
Enligt regeringens bedömning bör etablering av externa köpcentra
övervägas i ett regionalt perspektiv. Det är särskilt viktigt att underlaget
för beslut om etablering tydligt redovisar förväntade effekter bl.a. på
trafikarbete, serviceutbud och tätortscentra både i ett mellankommunalt
och lokalt perspektiv.
Regionförbundet Skåne arbetar med frågor om etableringar av externa
köpcentra i Öresundsregionen med avsikt att utveckla en principiell syn
på hur dessa etableringar kan förenas med en hållbar utveckling.
Boverket arbetar med att kartlägga den svenska utvecklingen beträffande
externa köpcentra och deras konsekvenser. Regeringen avser att följa
detta arbete.
5.4 En aktiv bostadspolitik
Regeringens bedömning: En aktiv bostadspolitik är en viktig
förutsättning för att regeringens storstadspolitiska mål skall kunna
nås. I den bostadspolitiska propositionen läggs grunden för den
statliga bostadspolitiken framöver. Kommunernas och de kommunala
bostadsbolagens insatser är viktiga för att främja den sociala,
ekonomiska och etniska integrationen.
Skälen för regeringens bedömning: Den svenska bostadspolitiken
har sedan lång tid haft som mål att hela befolkningen skall beredas goda
bostäder till rimliga kostnader. I regeringens proposition Bostadspolitik
för en hållbar utveckling, (prop. 1997/98:119) betonas att
bostadspolitiken även i fortsättningen skall främja social, ekonomisk och
etnisk integration. Bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla att
växa upp i en stimulerande och trygg miljö och boendemiljön skall bidra
till jämlika och värdiga levnadsförhållanden.
I den bostadspolitiska propositionen har regeringen redovisat förslag
till mål och inriktning för den framtida bostadspolitiken. Enligt
propositionen är bostaden en social rättighet och bostadspolitiken skall
skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga
kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara
ramar. Boendemiljön skall bidra till jämlika och värdiga
levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och
ungdomar. De internationella åtaganden som Sverige gjort vid bl.a. Rio-
konferensen år 1992 och vid Habitat II i Istanbul år1996 innebär också
att bostadspolitiken mer allmänt skall skapa förutsättningar för socialt,
ekonomiskt, kulturellt och ekologiskt hållbar utveckling.
Kommunerna har enligt propositionen även i framtiden det
övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen på den lokala nivån. De
styrmedel som kommunerna förfogar över bedöms i nuläget vara
tillräckliga. Det kommunala engagemanget bör dock utvecklas, bl.a. vad
gäller de kommunala bostadsföretagen. Kommunerna bör enligt
propositionen ta en mer aktiv roll i ledningen av sina bostadsföretag. Det
betonas att starka och väl skötta kommunala bostadsföretag är en
förutsättning för att hela befolkningen skall få reell valfrihet i boendet på
ett sätt som främjar integration mellan olika grupper. I propositionen
konstateras också att kommunerna har en nyckelroll i det nödvändiga
arbetet för att förbättra levnadsvillkoren i särskilt storstädernas utsatta
bostadsområden. Detta arbete förutsätter en förbättrad samordning av
åtgärder inom olika politikområden.
I propositionen föreslås även att kommuner som genom det egna
bostadsföretaget eller genom borgensåtaganden för
bostadsrättsföreningar har övermäktiga ekonomiska åtaganden för
boendet skall kunna få särskilt statligt stöd. Stöd skall kunna lämnas i
form av kreditgarantier, lån och i särskilda fall bidrag. Möjligheter
öppnas också att i vissa fall lösa av kommunala borgensåtaganden till
förmån för bostadsrättsföreningar. En särskild delegation skall inrättas
med uppdrag att hantera frågor om sådant stöd till kommunerna.
Vidare tillsätts en bostadssocial beredning med uppdrag att följa
utvecklingen och föreslå åtgärder för hushåll som har svårt att hävda sig
på bostadsmarknaden. Beredningen skall även uppmärksamma de
bostadssociala effekterna av konkurser och rekonstruktioner för
bostadsrättshavare och egnahemsägare.
De kommunala bostadsföretagens roll
Starka och väl skötta kommunala bostadsföretag är en viktig
förutsättning för att hela befolkningen skall få en reell valfrihet i boendet
på ett sätt som främjar integration mellan olika grupper i samhället.
Särskilda sociala hyresbostäder för hushåll med låga inkomster
förekommer inte på den svenska bostadsmarknaden. Kommunerna har
det övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen på den lokala nivån.
Det är därför en viktig uppgift för storstadskommunerna att aktivt styra
sina bostadsföretag och genom ägardirektiv m.m. ge bolagen ett tydligt
ansvar för att bidra till ökad integration. Rätt utnyttjade kan de
kommunala bostadsföretagen spela en nyckelroll både för att främja
integrationen och för att förbättra villkoren i de utsatta bostadsområden
som drabbats av segregationens negativa effekter.
De kommunala bostadsföretagen kan genom sitt ägande av centralt
belägna bostäder medverka till att hyresbostäder upplåts utan enskilt
vinstsyfte även i attraktiva stadsdelar. Företagen kan också genom att
utnyttja nyproduktion och ombyggnad tillföra befintliga bostadsområden
kompletterande bebyggelse som attraherar nya grupper av boende.
Bostadsbeståndet i utsatta bostadsområden förvaltas huvudsakligen av
kommunala bostadsföretag. Genom att vidareutveckla rollen som
fastighetsförvaltare kan de kommunala bostadsföretagen göra en viktig
insats för att motverka de negativa effekterna av segregationen.
Bostadsföretagens roll och ansvar i de utsatta bostadsområdena kan inte
begränsas till fastighetsförvaltning i traditionell bemärkelse. Vad som
krävs är ett aktivare och öppnare arbetssätt där företagen medvetet
utnyttjar sina verksamheter för att nå en dialog med de boende och för att
understödja olika former av projekt och utvecklingsarbete i området. Ett
sådant arbetssätt växer nu fram hos flertalet kommunala bostadsföretag
som verkar i utsatta bostadsområden. En liten grupp företag har också
kommit långt i rollen som samverkanspartner till annan kommunal
verksamhet i bostadsområdena.
Boinflytande och självförvaltning
Bland de bostadsföretag som är verksamma i utsatta bostadsområden
växer nu insikten om att de boende själva är ett av de viktigaste
verktygen för att bryta segregationen. Det slag av omfattande och
kostsamma ombyggnader som genomfördes med begränsat
hyresgästinflytande under 1980-talet, har ersatts av nya synsätt där
hyresgästerna framstår som fastighetsägarens samarbetspartners istället
för passiva hyresinbetalare.
I många utsatta bostadsområden har fastighetsförvaltningen på olika
sätt anpassats för att bli mer lyhörd för de boendes behov och önskemål.
Flera bostadsföretag har valt att decentralisera ansvaret för
fastighetsförvaltningen till husvärdar. Detta har i några bostadsområden
kombinerats med att hyresgästerna fått möjlighet att ta aktiv del i skötsel
och städning av gårdar och trapphus. I de bostadsområden där
hyresgästernas medverkan och medansvar utvecklats längst disponerar
hyresgästerna en del av bostadsföretagets driftsbudget för investeringar i
gårdar och gemensamma utrymmen.
Erfarenheterna av ökad hyresgästmedverkan i utsatta bostadsområden
är goda. De sociala vinsterna består bl.a. i ökad trivsel och trygghet,
stärkta sociala nätverk och en mer positiv bild av det egna
bostadsområdet. Minskad vandalisering och ökad aktsamhet om den
gemensamma yttre miljön har gett både ekonomiska och sociala vinster.
Det är en angelägen uppgift för bostadsföretagen att fortsätta
anpassningen av sin verksamhet i de utsatta bostadsområdena så att de
boendes engagemang allt bättre kan tas tillvara och utvecklas. En ökad
boendemedverkan lägger en god grund för fortsatt samverkan mellan de
boende även inom andra områden än bostadsförvaltningen.
5.5 Ekologiskt hållbara storstäder
Storstadsregionerna har unika problem men också unika möjligheter även
inom miljöområdet. Koncentrationen av många människor till en liten yta
leder till en stor belastning på miljön på den ytan, samtidigt som
miljöpåverkan per capita förmodligen är väsentligt lägre än i glesbygden.
Den täta stadsstrukturen ger goda förutsättningar för energisnåla och
utsläppsbegränsande lösningar inom bl.a. trafikområdet och värme-,
vatten- och avloppssystemet. Den ger också möjlighet till utveckling av
spetsteknik inom miljöområdet, eftersom volymen på marknaderna är
tillräckligt stora för att motivera ett forsknings- och utvecklingsarbete
och framtidsinvesteringar inom näringslivet.
I 1996 års regeringsförklaring underströk statsministern att Sverige
skall vara en pådrivande internationell kraft och ett föregångsland i
strävan att skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Det innebär en
helhetssyn på samhällsutvecklingen där hänsyn till ekologiska
förutsättningar förenas med en god ekonomisk, social och kulturell
utveckling. De övergripande målen för ett ekologiskt hållbart samhälle är
att skydda miljön och människors hälsa, att använda jordens resurser
effektivt och att nå en hållbar försörjning. Det krävs långsiktiga och
uthålliga insatser inom samtliga politikområden för att föra Sverige mot
ekologisk hållbarhet. Regeringen tillsatte i januari 1997 en delegation för
en ekologiskt hållbar utveckling bestående av fem statsråd. Delegationen
har i en skrivelse (skr. 1997/98:13) gjort en lägesredovisning av arbetet
med sådana åtgärder. En uppföljning av skrivelsen kommer att avges i
juni 1998.
Lokala investeringsprogram
Regeringen har inrättat ett stöd till lokala investeringsprogram för
ekologisk hållbarhet. Totalt har 5,4 miljarder kronor avsatts för detta
ändamål under åren 1998–2000. Regeringen aviserade dessutom i 1998
års ekonomiska vårproposition en förlängning t.o.m. år 2001.
Målsättningen med detta statsbidrag är bl.a. att öka takten i
omställningen till ekologisk hållbarhet, stimulera utvecklingen av ny
teknik och nya processer som främjar en ekologiskt hållbar utveckling
samt öka sysselsättningen.
Kommunernas program kan innehålla åtgärder inom t.ex.
avfallshantering, biologisk mångfald, energi, folkbildning, hantering av
miljö- och hälsofarliga ämnen, trafik och vatten och avlopp. Vid
bedömningen av de lokala investeringsprogrammen skall regeringen
lägga särskild vikt vid åtgärder som medverkar till brett deltagande i de
lokala insatserna. När det gäller stöd till investeringar inom
bostadsbebyggelsen kommer insatser i miljonprogramområden att
prioriteras.
När miljonprogrammens bostadsområden byggs om med ekologiska
förtecken innebär det inte bara effektivare energiförsörjning, bättre
avloppsrening och utvecklad avfallssortering. Lika viktigt är att de
boende ges möjligheter att aktivt delta i alla faser av förändringsarbetet.
Aktiv boendemedverkan är en förutsättning för att de ekologiska
investeringarna skall bli långsiktigt hållbara.
I de tre storstäderna har statsbidrag bl.a. beviljats till flera projekt i
miljonprogramområden. Förutom de ekologiska effekterna förväntas
åtgärderna få positiva sociala effekter.
I Stockholm satsar regeringen 610 miljoner kronor på flera ekologiska
projekt. Stockholm får statsbidrag bl.a. till kretsloppsanpassning av
miljonprogramområdena Skärholmen och Östbergahöjden. Genom
projekten i kretsloppsstadsdelarna tas ett helhetsgrepp och förutsättningar
för människor att förändra sin livsstil skapas. Projekten kommer att leda
till en minskad miljöbelastning inom områdena energi, avfall,
transporter, kemikalier etc. Miljöåtgärderna skall vara tillämpbara även i
andra bostadsområden.
Göteborg får 101 miljoner kronor till en rad olika projekt bl.a. i de
utsatta stadsdelarna Bergsjön, Lövgärdet och Rannebergen. Åtgärderna
skall minska miljöbelastningen, öka återbruk och återvinning, bidra till
att förbättra cirkulationen av växtnäringsämnen i ett kretslopp samt
tillvarata kulturmiljövärden.
Malmö får 147 miljoner kronor bl.a. till projekt som innebär en
ekologisk omställning i stadsdelen Rosengård och till ekostaden
Augustenborg. Projektet Ekologisk omställning i Rosengård innebär en
miljöanpassad om- och tillbyggnad av Örtagårdsskolan samt Rosengårds
herrgård. Ekostaden Augustenborg består av 14 delprojekt för ekologisk
omställning. De rör bl.a. lokalt omhändertagande av dagvatten och avfall,
miljöanpassad ombyggnad av gårdar, torg och trafikmiljöer, minskad
resursförbrukning i området och ombyggnation av områdets skolgård och
park för undervisningssyften och för att bevara och förstärka den
biologiska mångfalden.
Regeringen har i 1997 års ekonomiska vårproposition
(prop.1996/97:150) angett att för åren 1999 och 2000 skall 1,8 respektive
2,8 miljarder kronor reserveras för stöd till lokala investeringsprogram. I
1998 års ekonomiska vårproposition (prop. 1997/98:150) aviseras
dessutom att satsningarna utökas med 2 miljarder kronor för år 2001.
Regeringen har för avsikt att återkomma till fördelningen av dessa medel.
Storstadskommunerna har, liksom alla kommuner, möjlighet att ansöka
om ytterligare medel under kommande ansökningsomgångar.
Långsiktigt hållbara trafiklösningar i storstadsregionerna
År 1990 tillkallades tre förhandlare för de tre storstadsregionerna med
uppdrag att tillsammans med berörda parter utarbeta överenskommelser
om trafiksystemen i respektive region. Syftet med överenskommelserna
skulle vara att förbättra miljösituationen, öka tillgängligheten och att
skapa bättre förutsättningar för utveckling i de tre storstadsregionerna.
De överenskommelser om trafik och miljö i Stockholms-, Göteborgs-
och Malmöregionerna som arbetet resulterade i har legat till grund för
åtgärdsarbetet inom storstädernas trafiksystem under 1990-talet. Den
slutliga överenskommelse som slöts för Malmöregionen har i stort
genomförts. Dessutom har ytterligare en överenskommelse slutits mellan
staten och kommunerna i Malmöregionen genom avtalet om Citytunneln
i Malmö. Genomförandet av överenskommelserna i Stockholm och
Göteborg har endast skett i begränsade delar på grund av att ett slutligt
ställningstagande till vägtullsystemen, den huvudsakliga förutsättningen
för finansieringen, inte har kunnat göras.
För att delar av de åtgärder som ingår i de tidigare
överenskommelserna skall kunna genomföras har
Kommunikationsdepartementet slutit nya överenskommelser med
företrädare för Stockholms- och Göteborgsregionerna. Regeringen har
utifrån dessa överenskommelser presenterat en finansieringslösning för
Årstabron och Södra länken i Stockholm (prop. 1997/98:123) respektive
finansieringslösning för en Göteborgsöverenskommelse med ändrad
omfattning (prop. 1997/98:150). Regeringen avser att utveckla och stärka
den regionala långsiktiga planeringen av transportinfrastrukturen så att
den i storstadsregionerna, liksom i andra regioner, kan leda fram till väl
förankrade beslut om infrastrukturåtgärder utan särskilt initierade
förhandlingar.
I centrala delar av Stockholm, Göteborg och Malmö finns fr.o.m. 1
april 1996 miljözoner. En miljözon är ett område i en tätort, som är
särskilt känsligt för störningar från trafiken och där restriktioner för
trafiken skall gälla. I dessa områden ställs särskilda miljökrav på
dieseldrivna tunga lastbilar och bussar. Kommunerna har enligt
vägtrafikkungörelsen rätt att i dessa områden förbjuda trafik med mindre
rena, dieseldrivna lastbilar och bussar med en totalvikt över 3,5 ton.
Syftet med miljözoner är främst att förbättra miljön i tätorter. De är
dessutom ett verktyg för att driva på utvecklingen av renare och tystare
fordon. Miljözonsbeslutet beräknas innebära att störningarna från den
tunga trafiken minskar med upp till 30 procent inom zonerna.
Vägtrafiken svarar för en betydande påverkan på miljön och på
människors hälsa. Lokalt inriktade styrmedel kan underlätta en lösning
av de speciella tätortsproblem som vägtrafiken orsakar, bl.a. trängsel,
olyckor, buller och utsläpp av giftiga ämnen. En särskild utredare har
tillkallats med uppdrag att lämna förslag till en lagstiftning för
miljöstyrande vägavgifter i tätort. I propositionen Transportpolitik för en
hållbar utveckling (prop.1997/98:56) lämnar regeringen förslag till
riktlinjer för transportpolitiken.
Försöksverksamhet med alternativa drivmedel
Under de senaste åren har ett antal beslut fattats i syfte att minska
trafikens miljöproblem vilket har lett till att luften i svenska tätorter har
blivit bättre. Bland annat genom installation av reningsutrustning på
fordon och övergång till svavelfattigt dieseldrivmedel har halterna av
kväveoxider, svavel och partiklar minskat de senaste 10–15 åren.
Samtidigt som olika åtgärder har lett till en förbättrad luftkvalitet har
trafikökningen verkat i motsatt riktning.
Hittills fattade och planerade beslut kommer i många fall att leda till
ytterligare förbättringar av miljösituationen. Dessa är dock sannolikt inte
tillräckliga för att de långsiktiga miljökvalitetsmålen skall kunna uppnås.
I Naturvårdsverkets rapport 4636 (MaTs-samarbetets slutrapport)
konstateras att i de tätorter som i dag har luftkvalitetsproblem krävs
långtgående utsläppsminskningar från vägtrafiken för att de långsiktiga
målen skall nås. I storstäder som Göteborg och Stockholm handlar det
om att minska utsläppen av kväveoxider med 70–80 procent och av vissa
cancerframkallande ämnen med 80–95 procent.
Regeringen har i flera olika sammanhang, bl.a. i proposition
1997/98:56, Transportpolitik för en hållbar utveckling, poängterat vikten
av dels en fortsatt utveckling av de traditionella drivmedlen dels en
utveckling och introduktion av alternativa drivmedel. Ett antal
försöksprojekt med alternativa drivmedel och tekniker bedrivs runt om i
landet. Storstadsområdena har i stor utsträckning varit föregångare vad
gäller genomförande av sådana projekt. Staten har, främst via
Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) och Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) i stor utsträckning bidragit till
finansieringen av projekten. KFB har bl.a. bedrivit demonstrationsprojekt
inom områdena el- och hybridfordon och biodrivmedel. NUTEK och
Statens energimyndighet har ansvarat för ett stort antal statligt
finansierade projekt som genomförs i samarbete med och ofta
delfinansierade av industrin. På senare år har även projekt kommit att
delfinansieras med EU-medel inom det s.k. THERMIE-programmet.
Vidare har regeringen beviljat reduktion av eller befrielse från energi-
och koldioxidskatt för alternativa drivmedel och inblandningar inom
ramen för ett antal pilotprojekt.
Regeringen anser att fortsatta forsknings- och utvecklingssatsningar
inom detta område är angelägna och har därför i proposition 1997/98:56
föreslagit att KFB:s ramanslag förstärks med 20 miljoner kronor för att
möjliggöra fortsatta insatser. KFB disponerar dessutom 10 miljoner
kronor från energiforskningsanslaget under 1998 för
transportsystemrelaterad energiforskning.
5.6 Integrationspolitik
En annan strukturellt viktig förutsättning för en positiv utveckling i
storstadsregionerna är att segregationen kan brytas, att lika rättigheter
och möjligheter kan säkerställas för alla, samt att diskrimineringen av
kvinnor och män med utländsk bakgrund upphör. Som beskrivits i avsnitt
3 har en mycket stor del av storstädernas invånare en utländsk bakgrund;
antingen är de själva födda utomlands eller så kommer minst en av deras
föräldrar från ett annat land. Andelen utlandsfödda i de tre
storstadsregionerna är ca 15 procent av befolkningen. Om man också
räknar de som har minst en förälder född i ett annat land så utgörs en
fjärdedel av storstädernas befolkning av personer med utländsk
bakgrund.
Under de senaste åren har dessa frågor stått högt på regeringens
dagordning. Den invandrarpolitiska kommittén överlämnade under 1996
sitt slutbetänkande Sverige, framtiden och mångfalden (SOU 1996:156)
och regeringen lade under 1997 fram en integrationspolitisk proposition
(prop.1997/98:16) till riksdagen. Regeringen har nyligen överlämnat ett
förslag till ny lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet till
Lagrådet.
Integrationspolitiska propositionen
Den integrationspolitiska propositionen (prop.1997/98:16) bygger i allt
väsentligt på Invandrarpolitiska kommitténs förslag vad gäller
utgångspunkter och inriktning för en ny politik.
Regeringen anser i propositionen att den generella politiken på ett helt
annat sätt än hittills måste utgå från och spegla den etniska och kulturella
mångfalden i samhället. Mångfalden måste återspeglas på alla
samhällsområden och nivåer både vad gäller hur politiken utformas och
hur den genomförs. Enligt regeringen ökar möjligheterna att bryta dagens
tendenser till etnisk segregering i samhället och ge förutsättningar för
bättre levnadsförhållanden för utsatta grupper om politiken utformas med
utgångspunkt i befolkningens faktiska sammansättning och bakgrund
samt tar till vara all den kompetens som finns i landet.
Invandrarpolitiken har kommit att bidra till den felaktiga
föreställningen att invandrare är en från svenskar avvikande och
homogen grupp. Det är därför angeläget att framtida säråtgärder riktar sig
till invandrare som grupp endast när detta är befogat. Regeringens
bedömning är att det bara är under den allra första tiden i Sverige – dvs.
under den tid då många invandrare har det gemensamt att de kan behöva
stöd för att snabbt skaffa sig redskap för att kunna leva och försörja sig i
Sverige – som det kan finnas skäl att låta själva invandrarskapet stå i
fokus för åtgärder.
I den integrationspolitiska propositionen angavs följande mål för och
inriktning av integrationspolitiken:
- lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell
bakgrund
- en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund
- en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och
tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och
medansvariga för.
Regeringen poängterar i propositionen att det inte endast är formella
rättigheter och möjligheter som avses utan även reella möjligheter och ett
faktiskt resultat. Individens rätt och lika värde innehåller även rätten att
vara olik, men hur man väljer att förhålla sig till och utveckla den egna
etniska och kulturella identiteten är i första hand en fråga för den
enskilda individen, anser regeringen. En uppgift för samhället bör därför
vara att underlätta för individen att integrera gamla och nya livsmönster
och livsstilar på det sätt hon själv önskar.
Det integrationspolitiska arbetet skall särskilt inriktas på att ge
förutsättningar för individers egen försörjning och delaktighet i
samhället, att värna grundläggande demokratiska värden; samt att verka
för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter, samt förebygga
och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Genom att samla synsätt och åtgärder som syftar till att skapa lika
rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund i
begreppet integrationspolitik vill regeringen ta ett definitivt steg bort från
en utpekande invandrarpolitik.
Vad som skiljer integrationspolitiken från politik som rör andra
samhällsområden, enligt regeringen, är att den särskilt skall
uppmärksamma dem som på grund av härkomst eller till följd av sin
etniska och kulturella bakgrund riskerar att få ett sämre utgångsläge eller
hamna i en sämre situation än andra i befolkningen samt att den skall
uppmärksamma och åtgärda orsakerna.
Uppföljning av integrationspolitiken
Regeringen bedömer att den generella politiken inte automatiskt kommer
att förändras utifrån de krav och behov som ett samhälle med etnisk och
kulturell mångfald ställer. Såväl enskilda individer som aktörer inom
offentlig och privat verksamhet tenderar att endast långsamt anpassa sig
till den nya situationen.
En av de viktigaste uppgifterna för att nå de integrationspolitiska
målen bör därför vara att kontinuerligt följa vad som sker på olika
områden och nivåer i samhället. Att ta reda på hur det går för människor
vad gäller levnadsförhållanden och levnadsvillkor mot bakgrund av deras
härkomst samt etniska och kulturella bakgrund eller tillhörighet och att
vara uppmärksam på hur social mobilitet, välfärd och levnadsvillkor
utvecklas bör ingå i denna uppföljning. En annan uppgift är att följa hur
samhällsinstitutionerna och andra aktörer fullgör sina uppgifter. Den
offentliga sektorn har i sin verksamhet inte bara ansvar för att förverkliga
de integrationspolitiska ambitionerna utan också ett speciellt ansvar att
vara en förebild. Även verksamheten och agerandet i den privata sektorn
bör följas upp. Utöver det uppföljningsansvar som åvilar varje
fackmyndighet behövs en samlad överblick av vad som sker inom olika
samhällsområden. Den 1 juni 1998 bildas en ny myndighet,
Integrationsverket, som får ett övergripande ansvar för att stöda
integrationsprocesserna och följa upp hur integrationspolitiken
förverkligas.
I propositionen behandlas också behovet av förbättringar i
introduktionen för skyddsbehövande och vissa andra invandrare för vilka
kommunen har rätt till särskilda bidrag. Även den fortsatta satsningen på
utsatta bostadsområden tas upp. Bland annat betonas behovet av att
långsiktigt och systematiskt följa utvecklingen i utsatta bostadsområden.
Den nya myndigheten bör, enligt regeringen, svara för att bygga upp en
kunskapsbas kring lokalt utvecklingsarbete, följa utvecklingen i utsatta
bostadsområden med särskilt fokus där det finns en etnisk dimension,
föreslå åtgärder om så erfordras, bidra till kunskaps- och
erfarenhetsspridning till kommuner, myndigheter och andra aktörer samt
i övrigt svara för uppbyggnaden av erforderlig nationell kunskap och
kompetens.
Insatser mot etnisk diskriminering i arbetslivet
Arbetslöshet drabbar personer med utländsk bakgrund särskilt hårt,
eftersom de går miste om gemenskapen på en arbetsplats som kan
underlätta individens integration i samhället. På de enskilda
arbetsplatserna är det, i en ökande internationell konkurrens, viktigt att ta
tillvara den kompetens som kan finnas hos människor med utländsk
bakgrund. På det samhälleliga planet medför det nya slags hot mot
Sveriges framtid om stora grupper ställs utanför arbetsmarknaden.
Arbetslöshet kan leda till utanförskap och marginalisering samt skapa
social oro och konflikter i samhället, i synnerhet om den följer etniska
linjer. Det finns också idag flera tecken på att ett etniskt och socialt allt
mer segregerat samhälle håller på att växa fram. Vi är på väg att få en ny
typ av klassamhälle där den etniska bakgrunden får allt större betydelse.
Många tecken tyder på att etnisk diskriminering spelar en roll för den
höga arbetslösheten bland personer med utländsk bakgrund. Men etnisk
diskriminering har allvarliga konsekvenser vida utöver den i och för sig
viktiga frågan om arbetslöshet. Ett demokratiskt samhälle kan aldrig
acceptera att människor behandlas olika beroende på sin etniska eller
kulturella bakgrund. Att verka mot diskriminering – eller uttryckt på ett
annat sätt – att verka för alla människors lika rätt och lika möjligheter är i
grunden en fråga om demokratiska och humanistiska ideal om alla
människors lika värde. Här finns inte utrymme för några kompromisser.
Ett samhälle som sviker dessa ideal riskerar att bryta samman inifrån.
Det bedrivs ett omfattande och berömvärt arbete mot etnisk
diskriminering på många håll i vårt land, inte minst inom ramen för
samarbetet mellan parterna på arbetsmarknaden. Detta till trots är frågan
om etnisk diskriminering och dess konsekvenser så allvarlig att det enligt
regeringens bedömning krävs ytterligare åtgärder.
Ett viktigt instrument för att förebygga och motverka etnisk
diskriminering är en effektiv och trovärdig lagstiftning. Lagen mot etnisk
diskriminering trädde i kraft den 1 juli 1994. Det är emellertid oklart
vilken effekt lagen haft för att motverka etnisk diskriminering på
arbetsmarknaden. I flera avseenden har kritik framförts mot lagen.
Regeringen delar i stort den kritik som framförts. Lagen mot etnisk
diskriminering måste skärpas och ges nödvändig effektivitet.
På regeringens uppdrag har en särskild utredare i december 1997 lagt
fram ett förslag till en ny lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Regeringen har nyligen överlämnat ett lagförslag till lagrådet som till
stora delar bygger på utredarens förslag. Regeringens avser att under
våren 1998 förelägga riksdagen en proposition.
Organ för värdering av utländsk yrkesutbildning på gymnasial nivå och
utländska arbetslivserfarenheter
Invandrarnas utländska yrkesutbildning och arbetslivserfarenheter måste
enligt regeringens uppfattning tas till vara för att målen för den svenska
integrations- och arbetsmarknadspolitiken skall kunna uppnås. Om de
yrkeskunskaper och arbetslivserfarenheter som många invandrare bär
med sig när de kommer till Sverige utnyttjas bättre, ökar
förutsättningarna för att svenskt arbetsliv tillförs nödvändig kompetens.
Om dessa yrkeskunskaper inte tas till vara skapas det både onödiga
kostnader för samhället och frustration hos de människor som inget
hellre vill än att få använda sina kunskaper.
Ett hinder för invandrare att komma in på svensk arbetsmarknad är
avsaknad av kontakter och nätverk. Ett annat hinder är dåliga
språkkunskaper. De olikheter som finns mellan svensk yrkesutbildning
på gymnasial nivå och motsvarande utbildningar i andra länder utgör
också ett hinder för invandrare att komma in på den svenska
arbetsmarknaden. Ett ytterligare hinder är att många svenska
arbetsgivare, inte minst småföretagare, har begränsade förutsättningar att
kunna bedöma utländska arbetslivserfarenheter, betyg och andra bevis
om utbildningar som har fullföljts i andra länder.
Regeringen har mot bakgrund av ovanstående skäl tillkallat en särskild
utredare med uppgift att lägga fram förslag till ett nationellt organ som
skall ha till uppgift att värdera hur utländsk yrkesutbildning på gymnasial
nivå och utländska arbetslivserfarenheter förhåller sig till motsvarande
svensk utbildning. Utredaren skall även föreslå hur ett sådant organ kan
inrymmas i eller knytas till någon statlig myndighet.
Mångfaldsfrågor
Att mångfalden i samhället återspeglas i samhällets institutioner är i
grunden en demokratifråga. En viktig grundläggande tanke i regeringens
integrationspolitik är att kvinnor och män med olika etnisk bakgrund
behövs i såväl näringsliv som offentlig förvaltning i syfte att höja
kvaliteten i verksamheten och stärka det svenska näringslivets
internationella konkurrenskraft.
Den svenska statsförvaltningen befinner sig i en omvärld som
förändras snabbt. Förändringarna i samhället, Sveriges inträde i EU och
den allt ökade kontakten med omvärlden kräver anpassning, förnyelse
och flexibilitet. En grundläggande förutsättning för att bygga upp en
modern, effektiv och smidig statsförvaltning är förmågan att rekrytera de
bästa begåvningarna oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
En utgångspunkt i integrationspolitiska propositionen är att staten, som
en viktig normbildare bör gå i bräschen för förändringar i samhället och
genom tydliga signaler och budskap verka för ökad mångfald som
avspeglar den arbetsföra befolkningens etniska sammansättning.
Mångfalden är viktig för trovärdigheten, den demokratiska legitimiteten
och inte minst för att öka kvaliteten i arbetet. Det måste inom
statsförvaltningen vara självklart att ha personal från olika etniska
grupper på alla nivåer som alla grupper i samhället kan identifiera sig
med.
Under en lång tid har statsförvaltningens rekrytering varit relativt
ensidig med en ganska homogen personalsammansättning som resultat.
Skillnader i kultur, synsätt och referensramar har betraktats som ett
hinder i stället för en nyttig ingrediens för en dynamisk organisation.
Detta synsätt har lett till försummelse av andra grupper i samhället och
misshushållning med humankapital.
Utrikesfödda utgör 13 procent av arbetskraften men är
underrepresenterade i relation till sin andel inom hela den offentliga
sektorn. De utgör i dag 6 procent av de anställda inom statsförvaltnigen
och 9 procent av de anställda inom kommun, och landsting. Inom vissa
områden är deras representation extremt låg. Barn till de utrikesfödda har
däremot proportionell representation inom den offentliga sektorn i
förhållande till sin andel av befolkningen.
Om den offentliga sektorn skall avspegla den arbetsföra befolkningens
etniska sammansättning bör målsättningen vara att fördubbla andelen
utrikesfödda i statlig tjänst. De utrikesfödda bör stimuleras på olika sätt
att söka sig till staten som arbetsgivare.
5.7 Tryggare städer – förstärkning av polisresurserna och
utveckling av närpolisverksamheten
Regeringens bedömning: Regeringen har föreslagit en ökning av
rättsväsendets resurser med 200 miljoner kronor för år 1999, 250
miljoner kronor för år 2000 och 300 miljoner kronor för år 2001.
Merparten av dessa belopp skall tillfalla polisen. Regeringen
återkommer i budgetpropositionen med förslag om hur resurserna
skall fördelas inom rättsväsendet. En betydande del av dessa tillskott
kommer att tillfalla storstadsregionerna.
Skälen för regeringens bedömning: Såsom beskrivits i avsnitt 3.9 är
risken att bli utsatt för brott 60 procent högre i storstadsregionerna än i
riket som helhet. I de utsatta bostadsområdena är riskerna ännu större.
Regeringens utgångspunkt är att alla medborgare oavsett bostadsort skall
ha lika rätt till trygghet mot brott.
På många ställen i denna proposition har regeringen markerat behovet
av lokal samverkan mellan olika sektorsmyndigheter. Samma sak gäller i
hög utsträckning för polisorganisationen. En god lokal samverkan med
bl.a. skolan och socialtjänsten, men också med t.ex. frivilliga krafter i
bostadsområden, är en förutsättning för att det brottsförebyggande arbetet
skall bli framgångsrikt. I kampen mot vardagsbrottligheten har polisen
goda möjligheter att utveckla denna samverkan inom ramen för det
problemorienterade arbetssättet.
Det står numera klart att den traditionellt inriktade polisverksamheten
är otillräcklig för att bryta brottsutvecklingen och öka människors
trygghet, inte minst när det gäller vardagsbrottsligheten och särskilt i
storstäderna. Inom Polisen pågår därför sedan några år tillbaka en
förändring av verksamhetsinriktningen mot ett problemorienterat
arbetssätt. Som ett led i denna strategi har en närpolisreform genomförts
stegvis fr.o.m. år 1994.
Närpolisreformen innebär att tyngdpunkten i polisarbetet flyttas
närmare dem som berörs av brottsligheten och att polisen i större
utsträckning griper in i ett tidigare skede. Närpolisverksamheten skapar
därmed förutsättningar att utveckla en god kontakt med medborgarna
vilket bl.a. leder till att polisen kan få viktig information som kan ligga
till grund för ett effektivare polisarbete. Inom sitt område svarar
närpolisen i princip för alla slag av polisverksamhet, dvs. man
förebygger, ingriper mot och utreder brott samt tar hand om
ordningsstörningar. Närpolisen har vardagsbrottsligheten som sin
huvuduppgift.
I budgetpropositionen för år 1998 har regeringen som en av
prioriteringarna för polisverksamheten angett att samhällets insatser mot
vardagsbrottsligheten måste öka. Närpolisverksamheten skall vara den
drivande kraften i detta arbete. Genom att polisen finns ute i
bostadsområdena och på de platser där risken för brott och
ordningsstörningar är störst skapas goda förutsättningar för att uppnå en
ökad trygghet mot brott för dem som bor i storstäderna. Till
vardagsbrottsligheten hänförs också våld och hot i gatumiljö och på
allmänna platser. Regeringen har i åtskilliga sammanhang betonat vikten
av att polisen förlägger sin verksamhet till de platser och tider där risken
för brottslighet är störst. Det innebär t.ex. att polisen måste finnas till
hands i stadskärnorna där restauranger och andra etablissemang samlar
mycket människor, särskilt nattetid. Det reser också stora krav på
samarbete med andra berörda, som tillståndsgivande myndigheter,
näringsidkare och ordningsvakter. Polismyndigheterna i storstäderna har
också prioriterat insatser mot det krog- och nöjesrelaterade våldet i sina
verksamhetsplaneringar.
Som framgår av avsnitt 5.8 prioriterar regeringen det
brottsförebyggande arbetet. En utgångspunkt i det brottsförebyggande
programmet är att alla samhällssektorer skall samverka för att minska
brottsligheten. Det råder ingen tvekan om att polisen, särskilt närpolisen,
har en betydelsefull roll i denna samverkan med kommuner, näringsliv,
föreningar och enskilda. Ett långtgående samarbete har betydelse inte
minst när det gäller att förhindra att ungdomar dras in i kriminalitet.
Samarbetet får emellertid inte leda till att polisen tar på sig uppgifter som
andra myndigheter har ansvar för.
Utvecklingen av närpolisverksamheten är inte minst viktig i
storstadsregionerna där anonymiteten är större och där brottsligheten
utgör ett allvarligare problem än i övriga landet. Inom de tre
storstadsområdena bor drygt en tredjedel av Sveriges befolkning. Antalet
turister och besökande är långt större i storstäderna än i andra delar av
landet. Koncentrationen av människor, företag och evenemang till dessa
områden medför att såväl avancerad brottslighet som vardagsbrottslighet
och ordningsstörningar får andra proportioner än i övriga landet. Även
trafikbrott är en del av vardagsbrottsligheten som bör beaktas i detta
sammanhang.
Allt detta ställer höga krav på polisen i storstadsregionerna. Den måste
med kraft bekämpa den grova och organiserade brottsligheten och
samtidigt upprätthålla trygghet och ordning genom en hög polisiär
närvaro på de tider och platser där risken för brott och ordningsstörningar
är störst. För storstäderna gäller också att polisen måste kunna sätta in
stora personella resurser vid t.ex. statsbesök, demonstrationer och
idrottsevenemang. Likaså riktas kraven på en förbättrad gränskontroll i
hög utsträckning mot storstadsmyndigheterna.
Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårproposition föreslagit
förstärkningar av polisen under de kommande tre åren. Pengarna skall
framför allt användas för att utveckla närpolisens kamp mot
vardagsbrottsligheten, till att förstärka gränskontrollen samt till fortsatta
insatser mot rasistisk brottslighet och mc-kriminalitet. För att nödvändiga
insatser på dessa områden ska bli möjliga i storstäderna krävs bl.a.
strategiska personalförstärkningar, intensifierad kompetensutveckling
och betydande tekniksatsningar. Vid fördelningen av resurstillskottet
kommer en betydande del att tillfalla storstadsregionerna för att på så sätt
tillgodose storstädernas särskilda förhållanden och behov.
5.8 Brottsförebyggande åtgärder
Regeringens bedömning: Det brottsförebyggande arbetet i
storstäderna behöver förbättras. Inom ramen för det nationella
brottsförebyggande programmet avser Kommittén för
brottsförebyggande arbetet i samarbete med Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) att genomföra överläggningar med storstadskommunerna om
hur detta kan göras. Kommittén får disponera 10 miljoner kronor för
projektet inom detta samarbete.
Skälen för regeringens bedömning: Den övergripande målsättningen
för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och att öka tryggheten i
samhället. En utgångspunkt i detta arbete är att kriminalpolitiken skall
bygga på en helhetssyn. Detta innebär att den måste sättas in i ett större
sammanhang. Kriminaliteten kan således inte ses som en isolerad
företeelse i samhället. Lösningarna måste därför sökas också utanför den
snäva traditionella kriminalpolitikens ram som endast handlar om
rättsväsendets resurser och utformningen av påföljdssystemet.
Kriminalpolitiken innefattar nämligen mycket mer; den generella
välfärdspolitiken inriktad på social bostadspolitik, en skola som är öppen
för alla, förskolor och fritidsverksamhet där barn från olika bakgrund och
miljöer möts och som inte, som i många andra länder, riktar sig till enbart
riskgrupper, för att nämna några exempel. Åtgärder som bidrar till att
stärka skyddsnätet för barn och ungdomar i riskzonen eller som
motverkar att stora grupper av människor blir utslagna och
marginaliseras, är minst lika eller kanske t.o.m. mer betydelsefulla i det
kriminalpolitiska arbetet än vad som utförs i rättsväsendet.
Rättsväsendet har dock det grundläggande ansvaret för
kriminalpolitiken och rättsväsendets primära uppgift är att förebygga och
bekämpa brottsligheten och att öka människors trygghet. Ett viktigt led i
detta är att utveckla närpolisens insatser mot vardagsbrottsligheten, i
vilket också räknas våld och hot i gatumiljö. Vardagsbrottsligheten utgör
en stor del av den anmälda brottsligheten och drabbar hårt genom sina
ekonomiska konsekvenser och, inte minst, genom att den skapar otrygg-
het. Under år 1996 handlade det bl.a. om över 150 000 stölder ur och från
bil, vilket utgjorde mer än 12 procent av alla anmälda brott. Det handlade
också om nästan 50 000 fullbordade bilstölder, om över 13 000 anmälda
inbrott i fritidshus, om nästan 120 000 cykelstölder och nästan 20 000
bostadsinbrott. Bara för att nämna något av det som riktar sig mot
enskilda människor och hushåll i deras lokala miljöer. Dessa brott är som
nämnts tidigare koncentrerade till storstadsregionerna och vissa
bostadsområden är betydligt mer utsatta än andra.
Den etniska, ekonomiska och sociala segregationsspiralen och dess
sociala konsekvenser i form av ökad brottslighet och minskad trygghet,
måste således brytas. För att åstadkomma detta krävs åtgärder också
utanför den snäva kriminalpolitikens ram. Men för att nå framgång krävs
också att det uppmärksammas hur den höga brottsnivån, och inte minst
den vardagliga småskaliga brottsligheten, i sig skapar förutsättningar för
en sådan negativ utveckling.
Så långt det är möjligt måste de processer motverkas som leder till
utslagning, utanförskap, sociala problem och brottslighet i de större
städernas ytterområden. Här spelar storstadspolitiken en central roll. När
det gäller det brottsförebyggande arbetet är det viktigt att ökad
uppmärksamhet ägnas åt hur samhällsutvecklingen i stort, liksom
politiska beslut på andra områden än det kriminalpolitiska fältet, kan
påverka brottsligheten. Det är ett ansvar som måste bäras av politiska
beslutsfattare på alla nivåer, men också av såväl näringsliv som enskilda
företagare.
Det handlar också om att ta till vara det medborgerliga engagemanget i
det brottsförebyggande arbetet. Brottsligheten drabbar människor i deras
lokala miljö. Det är på den lokala nivån som kunskapen finns om hur
man bäst kan påverka de omständigheter som är själva förutsättningarna
för att brott begås och hur man påverkar de bakomliggande förhållanden
som orsakar brott och otrygghet hos medborgarna.
Regeringen presenterade år 1996 ett nationellt brottsförebyggande
program, vilket finns redovisat i skriften Allas vårt ansvar (Ds 1996:59).
Syftet med programmet är att förstärka och utveckla det
brottsförebyggande arbetet i hela landet. För detta ändamål har tidigare
anvisats 10,8 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 och 7,2 miljoner
kronor för år 1997. För att ytterligare förstärka de brottsförebyggande
insatserna och för att främja nya initiativ i det brottsförebyggande
arbetet, inte minst i storstädernas förortsområden, tillfördes anslaget
engångsvis år 1998 15 miljoner kronor utöver tidigare beräknade 7,2
miljoner kronor. För åren 1999 och 2000 beräknas anslaget till 7,2
miljoner kronor per år.
För att stödja det lokala brottsförebyggande arbetet tillsattes år 1996 en
kommitté (Kommittén för brottsförebyggande arbete) som har till uppgift
att verka för att intentionerna i regeringens nationella brottsförebyggande
program genomförs. Kommitténs huvuduppgift är att inspirera, stödja
och följa det brottsförebyggande arbetet, främst på lokal nivå. Det finns
nu goda exempel på hur man med en enkel organisation lyckas påverka
brottsligheten i den lokala miljön. Det är en uppgift för
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att när kommittén har avslutat sitt
arbete vid årsskiftet 1998/99, att ta vid och fortsätta att stimulera dessa
insatser och skapa förutsättningar för ett långsiktigt och uthålligt
brottsförebyggande arbete på lokal nivå.
Kommittén har dock erfarit att det är förenat med speciella svårigheter
att i storstädernas mer utsatta bostadsområden mobilisera invånarna för
ett aktivt brottsförebyggande arbete. Bland annat har man i mycket liten
omfattning erhållit ansökningar om medel för projekt som syftar till att
minska brottsligheten och öka tryggheten i dessa områden. Med
anledning av detta förbereder nu kommittén att tillsammans med BRÅ
inbjuda representanter för de tre storstadskommunerna till
överläggningar för att bl.a. förmedla kunskap om olika metoder och
arbetssätt i det brottspreventiva arbetet och vilka möjligheter kommittén
och BRÅ har att ge stöd till detta. För insatser i storstadsregionerna bör
kommittén för 1998 få disponera 10 miljoner kronor av de medel som
anslagits för brottsförebyggande arbete.
5.9 Internationellt samarbete för långsiktigt hållbar
utveckling i storstäderna
Regeringens bedömning: Sverige bör även i fortsättningen aktivt
delta i det internationella samarbete med anknytning till
storstadspolitiken som sker inom framför allt FN, EU och OECD.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige deltar i internationellt
samarbete med anknytning till det storstadspolitiska området i FN,
OECD, EU och inom ramen för Östersjösamarbetet.
Samarbete inom FN
Den s.k. Habitatagendan som antogs vid Förenta Nationernas
världskonferens i Istanbul (Habitat II) år 1996 om boende, bebyggelse
och stadsutveckling innehåller ett omfattande handlingsprogram för
hållbar stads- och regionutveckling. Habitatagendan innehåller bl.a. mål
och principer om hållbar markanvändning, miljömässigt hälsosamma och
ändamålsenliga städer och boplatser, hållbar energianvändning, hållbara
transport- och kommunikationssystem, vård och upprustning av
kulturarvet samt katastrofberedskap och återuppbyggnad. För att slå vakt
om den globala miljön och förbättra människors livssituation i städer,
samhällen och byar åtog sig deltagande länder att verka för hållbara
mönster för produktion, konsumtion, transporter och
bebyggelseutveckling. De åtog sig även att motverka föroreningar och att
respektera ekosystemets tålighet mot påverkan samt att slå vakt om
handlingsutrymmet för kommande generationer.
Sverige har anslutit sig till de mål, principer och rekommendationer
som ingår i Habitatagendan. Istanbulkonferensens resultat skall följas
upp både i Sverige och i det internationella utvecklingssamarbetet. Det
handlingsprogram och de prioriteringar som finns i Sveriges
nationalrapport till Habitat II skall därför fullföljas. Det gäller bl.a.
anpassning av byggnader och bebyggda miljöer till kretsloppssamhällets
krav på sund inomhusmiljö och god tillgänglighet för alla, bättre
livsvillkor i utsatta bostadsområden, förstärkning av tätorternas
attraktionskraft för människor och företag i balanserat samspel mellan
tätorter och landsbygd, samt utveckling av markanvändningsmönster som
främjar städernas krets- loppsanpassning. Habitat II ger ökad tyngd åt
den lokala samhällsplaneringen. Kommunerna har en nyckelroll i
genomförandet av Habitatagendans strategi om hjälp till självhjälp och
förverkligandet av principerna om breda partnerskap, delaktighet och
stärkt demokrati i arbetet för hållbar utveckling. Uppföljningen av
Habitatagendan på lokal nivå bör anknytas till arbetet med lokal Agenda
21.
Samarbete inom EU
EU:s medlemsländer och Kommissionen arbetar sedan några år med en
sammanhållen regional utvecklingsplanering för Unionens territorium –
European Spatial Development Perspective, ESDP. Med regional
utvecklingsplanering avses i detta sammanhang en verksamhet som
omfattar såväl traditionell fysisk planering som olika regionalpolitiska
åtgärder och styrning av offentliga investeringar. ESDP har tre
grundteman:
- en flerkärnig och bättre balanserad stadsstruktur samt ett nytt förhåll-
ande mellan tätort och landsbygd,
- likvärdig tillgång till infrastruktur och kunskap,
- varsam förvaltning och utveckling av Europas natur- och kulturarv.
Arbetet med ESDP syftar bl.a. till att öka förutsättningarna för regional
samordning av gemenskapens politikområden. Samtidigt förutsätter det
vidgade planeringsperspektiv som ESDP utgör en fördjupad dialog
mellan staten och kommunerna samt mellan dem som arbetar med
regionalt utvecklingsarbete, kommunikationer, miljöfrågor, kulturarvet
och fysisk planering. Behovet av samordning mellan olika aktörer och
sektorer betonas.
Det första officiella utkastet till ESDP presenterades på ett minister-
möte i Noordwijk i juni 1997. Under hösten 1997 har nyssnämnda doku-
ment varit föremål för remissbehandling och debatt i bl.a. Sverige. De
synpunkter som kommit fram förs nu vidare till ordförandelandet
Storbritannien och till Kommissionen för att ge underlag inför den
revidering som avses göras inför nästa informella ministermöte i
Glasgow i juni 1998.
En praktisk tillämpning av grundtankarna i ESDP sker inom ramen för
gemenskapsinitiativet Interreg II C som syftar till att främja samarbete
över gränserna när det gäller regional utvecklingsplanering. Särskilda
program har utarbetats för transnationellt samarbete. Sverige medverkar i
två sådana program, nämligen för Östersjöregionen och Nordsjöregionen.
Arbetet syftar till gemensamma strategier för hur de områden som
omfattas av programmen skall utvecklas. Kommunerna och de regionala
organen har en central roll i genomförandet av programmen.
Inom EU har också de särskilda planeringsfrågor som rör
stadsområdena uppmärksammats. Sedan år 1994 pågår ett projekt
benämnt Sustainable Cities. Projektet syftar till att samla kunskap om
vad som kännetecknar hållbara städer och att ge stöd och information till
framför allt kommunerna. Varje år utdelas en utmärkelse till årets
Sustainable City, en utmärkelse som för övrigt gick till Stockholm år
1997.
Storstadspolitik inom EU:s regional- och strukturpolitik
EU:s regional- och strukturpolitik genomförs i långsiktiga program för
dels geografiskt avgränsade områden, dels i form av sk horisontella
program. Finansiering sker genom de s.k. strukturfonderna. Programmen
genomförs som målprogram, där program för mål 1, 2, 5b och 6 tillhör
den första kategorin samt mål 3 och 4 den senare kategorin. Mål 1 och 6
har högst prioritet och riktas mot de länder och regioner som har den
lägsta ekonomiska utvecklingsnivån eller speciella utvecklingshinder.
Mål 2 avser regioner som berörs av omfattande omstruktureringar, främst
inom industrin. Mål 5b inriktas mot landsbygdsregioner som berörs av
strukturförändringar inom jordbruket. Mål 3 och 4 inriktas på åtgärder
för att förbättra sysselsättningssituationen och minska arbetslösheten.
Inget av de nämnda målen syftar direkt till insatser i storstadsområden.
Någon direkt uttalad storstadspolitik finns inte etablerad inom EU:s
regional- och strukturpolitik. Detta utesluter dock inte att det inom ramen
för t.ex. mål 1, 2, 3 och 4 genomförs åtgärder – t.ex. utbildningsinsatser –
för att öka arbetskraftens eller arbetsökandes kompetens, saneringsinsats-
er i nedslitna industrimiljöer etc. – som kan beröra delar av storstadsom-
råden. I de program som finns i Sverige berörs dock inget av våra stor-
stadsområden.
Utöver de regional- och strukturpolitiska insatser som genomförs i mål
1-6 genomförs med finansiering från strukturfonderna mindre program i
form av sk gemenskapsinitiativ. Dessa är till antalet 13 varav ett –
gemenskapsinitiativet URBAN – är speciellt inriktat på problem i
stadsområden. Stödberättigade områden är stadsområden med minst 100
000 invånare främst inom mål1-områden. De områdena där insatser kan
genomföras ska karakteriseras av hög arbetslöshet, nedslitna bostads- och
arbetsområden och brister i den sociala miljön. Inom programmen kan
stöd ges t.ex. till utveckling av småföretag och andra
sysselsättningsskapande åtgärder, utbildning, praktik etc. för arbetslösa,
åtgärder inom social- och hälsovård samt olika typer av miljöförbättrande
insatser.
I Sverige finns ett URBAN-program i Malmö. Programmet omfattar
drygt 20 000 invånare i områdena Möllevången, Södra och Norra Sofie-
lund, Nydala och Augustenborg. Åtgärderna omfattar bl.a. stöd till
utvecklingsidéer för att skapa nya arbetstillfällen, förbättringar av
närmiljön m.m. Programmet löper t.o.m. 1999.
Övrigt internationellt samarbete
Frågan om en ekologiskt hållbar utveckling av städer och regioner har
också uppmärksammats på olika sätt i annat internationellt samarbete.
Bl.a. kan nämnas rapporten Urban Policies for an Ecologically
Sustainable World från ett seminarium om den ekologiska staden som
Sverige och OECD arrangerade år 1994 och den svenska
nationalrapporten år 1994 till OECD:s projekt The Ecological City.
OECD har sedan 1992 intresserat sig för problematiken kring utsatta
stadsdelar. I OECD-rapporten Distressed Urban Areas som är under
framtagande analyseras bl.a. vilka mekanismer som ligger bakom
nedgången av vissa bostadsområden och vilka likheter och skillnader
som finns mellan sådana områden i olika OECD-länder.
Det finns stora likheter vad gäller demografiska och socioekonomiska
förhållanden i de utsatta områdena i OECD-länderna. De utsatta
stadsdelarna karaktäriseras av en ung befolkning, hög andel
ensamstående föräldrar, låg inkomstnivå och högt bidragsberoende, hög
andel informell ekonomisk verksamhet, hög kriminalitet och högre andel
alkohol- och drogberoende, få lokalt baserade företag och sämre tillgång
till detaljhandel, fler hushåll som saknar bil och telefon och av högre
dödlighets- och sjukdomstal. Förhållandena i Sverige avviker främst
genom att en stor andel av de boende i de utsatta stadsdelarna är
invandrare från många olika delar av världen.
OECD-studiens slutsats är att det krävs en ny politik för att hantera
problemen i de utsatta stadsdelarna. Målet för politiken bör vara att skapa
förutsättningar som uppmuntrar till investeringar i och förnyelse av
områdena och som leder till en ekonomisk utveckling som står på egna
ben och där framtidsutsikterna är lika goda som i samhället i övrigt.
Områdesbaserade program som kombinerar lokala initiativ med
externa insatser kan stärka områdenas sociala nätverk och ge en grogrund
för att uppnå utveckling och välfärd. Sådana strategier kräver en
förändring i arbetssättet hos så väl regering som andra aktörer. Framför
allt krävs tydligare definierade roller och ansvarsområden med en
starkare betoning av institutioner som bygger på partnerskap. För att få
fram ekonomiskt hållbara lösningar måste den privata sektorn involveras
i sådana institutioner.
Situationen i de utsatta stadsdelarna och utvecklingsarbetet i Sverige
redovisas i Social rapport 1997 (Socialstyrelsen, SoS-rapport 1997:14)
som också utgjort Sveriges underlag till OECD-rapporten.
6 Storstadsregionerna som motorer för tillväxt
och ökad sysselsättning i hela landet
6.1 Regional näringspolitik – regionala tillväxtavtal
Den viktigaste förutsättningen för att bedriva en effektiv regional
näringspolitik är ett väl fungerande samspel mellan näringslivets
efterfrågan på rådgivning, kompetensförsörjning, riskfinansiering,
investeringsstöd, m.m. och det serviceutbud som skilda offentliga aktörer
bedriver.
Det förslag om ett program för utarbetande av regionala tillväxtavtal
som regeringen lämnade tidigare i år (prop. 1997/98:62) innebär nya
möjligheter för att bedriva tillväxt- och sysselsättningsfrämjande
utvecklingsarbete i landets olika regioner.
Regionala tillväxtavtal syftar till att åstadkomma en bättre samverkan
och helhetssyn mellan de olika organ som arbetar med tillväxt- och
sysselsättningsfrämjande åtgärder på såväl lokal och regional som på
central nivå. Länsstyrelserna och, i försökslänen, självstyrelseorganen,
har erbjudits att initiera, driva och samordna arbetet tillsammans med det
regionala partnerskapet. Näringslivets och kommunernas medverkan är
av stor betydelse. Avtalen skall godkännas av regeringen.
De regionala tillväxtavtalen skall utarbetas stegvis i tre etapper. Under
den första och andra etappen utförs dels en analys av regionens styrkor
och svagheter, del utarbetas ett program som bl.a. anger mål,
prioriteringar, genomförande, uppföljning, utvärdering och möjlig
finansiering. Under den tredje etappen genomförs överläggningar om
programmets slutliga innehåll och finansiering. Därefter bör det slutas ett
regionalt tillväxtavtal som skall löpa under tre år. De första avtalen
beräknas träda i kraft år 2000. Tillväxtavtalens genomförande kommer
att följas upp löpande och utvärderas efter avtalsperiodens utgång.
Storstadsområdena utgör viktiga drivkrafter i den svenska ekonomin.
Regeringens erbjudande om att utarbeta regionala tillväxtavtal innebär en
möjlighet att fokusera utvecklingsarbetet på den ekonomiska tillväxtens
mekanismer och på möjligheterna att bättre utnyttja de resurser och
förutsättningar som finns i regionerna. Storstädernas universitet,
högskolor och forskningsinstitut besitter stora samlade kunskaper om
tillväxtens och sysselsättningens förutsättningar. Dessa kunskaper
tillsammans med den lokala och regionala nivåns praktiska erfarenheter
från näringslivsfrämjande arbete kan bli betydelsefulla underlag för såväl
analysarbete som för framtagandet av ett åtgärdsprogram. Åtgärder som
leder till att storstäderna bättre kan utnyttja sina särskilda
produktionsförutsättningar.
6.2 Näringspolitiska insatser och förenklingar för
företagare
Regeringens bedömning: Det är av central betydelse för
utvecklingen av storstadsregionerna att fler företag kan bildas och
växa. Pågående insatser inom näringspolitiken för att underlätta
tillväxten inom småföretagssektorn bör fortsätta.
Det är angeläget att fortsätta ansträngningarna för att förenkla
regelverken för småföretagare. Regeringen avser att senare presentera
ett program för regelförenkling med bl.a. ett system för att säkerställa
att effektiva konsekvensanalyser görs av hur olika förslag påverkar
småföretagen.
Skälen för regeringens bedömning: De små och medelstora
företagen spelar en växande roll för utvecklingen och dynamiken i
näringslivet och ekonomin. Storstädernas utveckling gynnas av om de
förmår att erbjuda goda förutsättningar för såväl nyföretagande som
utveckling av befintliga företag.
Små och medelstora företag har många gånger mindre reserver och
marginaler än stora företag och är därmed mer utsatta och sårbara vid
marknadsstörningar och konjunktursvängningar. Regeringens
ekonomiska politik syftar till stabila makroekonomiska förhållanden.
Framgångarna när det gäller att sanera de offentliga finanserna och
pressa tillbaka räntenivåerna har gett väsentliga förbättringar i
företagsklimatet och förutsättningar för en period med stark ekonomisk
utveckling. De åtgärder som regeringen vidtagit för att förbättra
konkurrensen och bekämpa ekonomisk brottslighet bör också bidra till
förbättrade förutsättningar för små och medelstora företag.
Inom ramen för näringspolitiken bedrivs flera aktiviteter som syftar till
att underlätta utveckling och tillväxt inom småföretagssektorn, så att
antalet livskraftiga och växande småföretag kan öka. Statliga
näringspolitiska åtgärder kan i en del fall kompensera för vissa
ofullkomligheter på marknaden för rådgivning och riskfinansiering.
ALMI Företagspartner AB och dess 22 dotterbolag tillhandahåller
allmän information till företag och blivande företagare, rådgivning i
främst strategiska frågor till enskilda företag med tillväxtpotential samt
riskfinansiering.
ALMI bedriver bl.a. en omfattande utlåning med högt risktagande,
riktad till mindre företag. ALMI accepterar svaga säkerheter men gör en
noggrann bedömning av affärsidé och entreprenörsförmåga.
Långivningen sker såväl i storstäder som på mindre orter och på
landsbygden. I många storstadsområden är det privata utbudet av
lånefinansiering generellt sett väl utbyggt.
Flera organisationer har föreslagit åtgärder för att öka tillgången även
på ägarkapital i vissa delar av storstäderna. Önskemålen inbegriper ett
nytt riskkapitalbolag. Inom närings- och regionalpolitiken finns idag ett
flertal former av riskfinansiering som alla har till syfte att komplettera de
privata marknaderna för egenkapitalförsörjning – utöver lån och
garantier. Generellt finns det i viss mening bättre tillgång på privat
riskkapital i storstadsområdena än i exempelvis Norrlands inland.
Även särskilda statliga kapitalinsatser för t.ex. invandrare har avvisats
av statsmakterna (se bl.a. prop. 1995/96:222). Det skulle kunna medföra
en risk att staten skulle komma att ersätta den privata marknaden. En
utredning har tillsatts för att mer generellt titta på invandrarnas problem
att få lån i banksystemet m.m.
Även när det gäller information och rådgivning har ALMI en utbyggd
serviceverksamhet i både städerna och på landsbygden. ALMI
samarbetar i många regioner med privata nyföretagarcentra med syfte att
samordna rådgivningen till nyföretagare (s.k. one-stop-shops).
Regeringen vill betona att ALMI enligt sina ägardirektiv särskilt skall
beakta behovet av rådgivning till bl.a. invandrarföretagare. Särskilt i
Stockholm samverkar ALMI i detta avseende med Internationella
Företagarföreningen i Sverige, IFS.
Det finns 24 lokala kooperativa utvecklingscentra i landet. De har bl.a.
i uppgift att lämna gratis rådgivning och information om den kooperativa
företagsformen till allmänheten. De lokala kooperativa utvecklingscentra
har en central funktion att utfylla i utvecklingen av kooperativa företag i
storstäderna.
Regeringen har i budgetpropositionen för 1998 uttalat att det är viktigt
att stärka kunskapsbildningen om den kooperativa företagsformen samt
öka kunskapen om kooperativt företagande hos myndigheter och andra
organ som har till uppgift att stödja nyföretagandet. Särskilda
informationsinsatser kommer att genomföras i storstadsområdena i syfte
att öka kunskapen om den kooperativa företagsformen.
Det finns således redan ett antal både privata företag och
samhällsorgan som arbetar med att främja nyföretagande och
småföretagsutveckling. Det är i första hand viktigt att dessa sinsemellan
etablerar ett nära samarbete och ev. samlokalisering. Goda exempel på
sådant samarbete finns på flera orter i landet.
Sammantaget anser regeringen därför att det inte finns behov av någon
ny statlig lånefacilitet eller något ytterligare instrument för statligt
ägarkapital riktat till exempelvis småföretag i storstadsområdena.
Även NUTEK har viktiga uppgifter inom småföretagspolitiken, bl.a.
när det gäller s.k. såddfinansiering till enskilda företag och uppfinnare
samt bidrag till vissa organisationer på området. Dessutom bedriver
NUTEK informationsverksamhet bl.a. genom en särskild telefonservice
till nyetablerare genom den s.k. Startlinjen och till småföretag som vill
utveckla sitt miljöarbete genom projektet Miljöstyrning i småföretag. En
betydande del av de som får del av denna rådgivning är eller avser att
vara verksamma som företagare just i storstäderna.
En viktig del i regeringens politik för ökad sysselsättning är att främja
entreprenörskap och företagande. Omprövning av regelverk och
begränsning av krångel och byråkrati har stor betydelse särskilt för de
mindre företagens konkurrensförmåga. Speciellt i etableringsfasen och då
företag vill växa kan den samlade regelmassan vara en kraftig belastning
och en betydande konkurrensnackdel. Regeringen har genom att tillsätta
Småföretagsdelegationen satt de små företagen i centrum. Delegationen
har i rapporten Bättre och enklare regler (SOU 1997:186), lagt fram 26
förslag på åtgärder inom olika regelområden. Många av dessa förslag
ansluter till regeringens arbete och hanteras redan inom
utredningsväsendet eller på annat sätt.
På skatteområdet t.ex. har reglerna för att erhålla F-skattsedel gjorts
mindre restriktiva och en översyn pågår för att ompröva föråldrad praxis
vid beviljandet av F-skattsedel. Det har blivit enklare att göra skatte- och
avgiftsanmälan. Den s.k. Förenklingsutredningen har fått tilläggsdirektiv
med inriktning på att förenkla redovisnings- och deklarationsförfarandet
särskilt för mindre tjänsteföretag som bedrivs som enskild
näringsverksamhet. Riksdagen har beslutat att halvera skattetillägget vid
periodiseringsfel i inkomsttaxeringen och i momsredovisningen och
regeringen har tillsatt en utredning som skall göra en förutsättningslös
översyn av skattetilläggsinstitutet.
I utredningen över arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar vid
rehabilitering läggs särskild vikt vid skillnader i förutsättningar för stora
och små företag. Vad gäller Småföretagsdelegationens
avregleringsförslag kan noteras att regeringen under våren lagt förslag i
den transportpolitiska propositionen om avreglering av busstrafiken. De
av delegationen uppmärksammade frågorna om lika konkurrensvillkor
mellan offentlig och privat sektor kommer att beröras av det av
regeringen inrättade Rådet för konkurrens på lika villkor mellan offentlig
och privat sektor.
Vad gäller Småföretagsdelegationens förslag om företagens
uppgiftslämnarbörda kan noteras att de har uppmärksammats genom
Riksrevisionsverkets uppdrag att utreda hur sjukfrånvaron skall redovisas
de första fjorton dagarna. Utredningens betänkande bereds för
närvarande i Regeringskansliet med mål att genomföra förenklingar.
Regeringen har också i en proposition till riksdagen föreslagit att
tillståndskravet för dataregister med personuppgifter tas bort.
Förenklingsförslag i vårpropositionen
Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårposition (prop. 1997/98:150)
lagt fram förslag om förstärkta strategiska satsningar inom sex olika
områden. Ett av dessa är företagande där regeringen – förutom bl.a.
skatteförslag och förslag som rör såddkapital – föreslår ytterligare
konkreta regelförenklingar i syfte att underlätta företagens verksamhet.
Enklare registrering av företag
Enligt EU-kommissionen hör Sverige till de länder i EU där det är lättast
att starta ett nytt företag. Kommissionen uppger dock att Sverige har sju
olika procedurer, medan Danmark endast har två. Regeringen anser att
det bör bli ännu lättare att starta och registrera ett nytt företag. Målet bör
vara att det endast skall krävas en blankett och en myndighetskontakt.
Patent- och registreringsverket ges i uppdrag att inom sex månader
utarbeta ett konkret förslag för ett samordnat system för registrering av
företag.
Kortare handläggningstider hos myndigheter
Myndigheternas handläggningstider skall i ett första steg förkortas med
25 procent i särskilt utvalda ärenden. Regeringen avser att skärpa
existerande punktlighetsmål i regleringbreven samt att införa sådana för
samtliga handläggande myndigheter. Kontroll och uppföljning skall
skärpas.
Lättnader i företagens uppgiftslämnande till myndigheter
Uppgiftsbördan för företagen skall minskas. Regeringen avser att
genomföra åtgärder för att väsentligt minska företagens obligatoriska
uppgiftsinlämnande samt öka återanvändningen av företagsdata.
Ett koncentrerat ansvar för svenskt EU-arbete inom tullområdet
Företagens hantering av tullfrågor skall förenklas ytterligare. Regeringen
avser att prioritera förenklingsarbetet avseende tullfrågor, både nationellt
och på gemenskapsnivå.
En samlad strategi för framtiden
Regeringen avser att, när Småföretagsdelegationen lagt sitt
slutbetänkande, presentera ett program för regelförenkling med bl.a. ett
system för att säkerställa att effektiva konsekvensanslyser görs av hur
olika förslag påverkar småföretagen och ett generellt direktiv för
utredningsväsendet om att småföretagens speciella förutsättningar skall
beaktas.
6.3 Storstädernas roll i gränsöverskridande
regionbildningar
Regeringens bedömning: Alla de tre svenska storstadsregionerna
ligger i gränsöverskridande regioner med stor utvecklingspotential.
Det ökade kommersiella och kulturella utbytet inom dessa
regionbildningar kommer att kunna bidra till tillväxt och ökad
sysselsättning i hela landet.
Skälen för regeringens bedömning: Den fortgående internationalise-
ringen, den inre marknaden, EU:s förestående utvidgning och nya
tekniska kommunikationsmöjligheter skapar nya förutsättningar för
gränsöverskridande verksamheter och för en ny ekonomisk, social och
kulturell dynamik i Sveriges närområde. De tre storstadsregionerna
kommer att spela en central roll för Sveriges möjligheter att hävda sig i
denna nya omgivning och att dra nytta av dess tillväxtkraft.
Stockholmsregionen är en centralt placerad huvudstadsregion inom
norra Östersjöområdet, och en del av ett kraftfält som sträcker sig från
Stockholm mot Baltikum och storstadsregionerna i den europeiska delen
av Ryssland. Stockholmsregionen har förutsättningar att bli en naturlig
lokaliseringsort för företag med verksamheter som omspänner hela eller
delar av Östersjöområdet.
Göteborgsregionen är sedan länge västligt och maritimt orienterad.
Med sin starka exportbas – särskilt inom transportmedelssektorn – är
regionen i första hand en attraktiv lokalisering för export- och
importtunga verksamheter. En del av regionens dynamik ligger i
kombinationen av EU-medlemsskap och närheten till Oslo och till den
norska oljeutvinningssektorn.
Malmöregionen ingår i en nordeuropeisk tillväxtregion som domineras
av Köpenhamn och närheten till nordtyska centra som Hamburg och
Berlin. Öresundsbron kommer att skapa en ny öppenhet som medför
både nya chanser och en ny utsatthet. Utmed linjen Roskilde-
Köpenhamn-Malmö-Lund skapas ett av Europas största centra för högre
utbildning och forskning.
Bland det som är avgörande för om de tre storstadsregionerna kommer
att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen ingår en modern
infrastruktur med goda kommunikationer och en hög transport- och
logistikkapacitet, en väl fungerade offentlig förvaltning, tillgång till
kvalificerade produktionstjänster och en god levnadsmiljö. Särskild
gäller att det för Stockholm är angeläget att kunna utvecklas som en
attraktiv finansplats. Växande motsättningar mellan olika stadsdelar och
grupper i storstadsregionerna är mot denna bakgrund ett hot mot
storstadsregionernas förmåga att kunna hävda sig som lokaliseringsort
för transnationella aktiviteter.
För alla tre storstadsregionerna gäller att de inte i första hand
konkurrerar med övriga delar av landet om resurser, utan med andra
storstadsregioner i sin närhet. Alternativet till en lokalisering i Malmö är
t.ex. snarare Köpenhamn än andra orter eller områden i landet. Om de
svenska storstadsregionerna förmår att hävda sig i konkurrensen med
motsvarande regioner i andra länder så kan de tvärtom tillföra Sverige
resurser och aktiviteter, och därmed också en stärkt utvecklingspotential.
Tillkomsten av Västra Götalands och Skåne län bör öka möjligheterna att
utnyttja växtkraften i respektive storstadsområde för att främja en
kompletterande utveckling inom ett större geografiskt område. En
utveckling av Stockholmsregionens samverkan med andra kommuner
och landsting inom ramen för Mälardalsrådet skulle kunna skapa
motsvarande möjligheter.
6.4 En förstärkning av högskolan i storstadsregionerna
Regeringens bedömning: 5 000 nya permanenta platser bör tillföras
högskolan fr.o.m. höstterminen år 2000. Tyngdpunkten i satsningen
ligger inom naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Även
lärarutbildningar skall prioriteras. De 5 000 platserna samt en del av
de tidigare beslutade 15 000 platser som tillkommer år 2000 kommer
att tillfalla universitet och högskolor i storstadsregionerna.
Skälen för regeringens bedömning: Storstädernas arbetsmarknad
ställer höga krav på kvalificerad och välutbildad arbetskraft. Det krävs
god tillgång till högre utbildning, forskning och utveckling. Den
demografiska sammansättningen, arbetsmarknaden och utbildningsnivån
skiljer sig både inom storstadsregionerna och jämfört med övriga
regioner. Dessa skillnader har beskrivits i avsnitt 3. Utbildningsnivån hos
befolkningen i storstadsregionerna är genomsnittligt på en hög nivå
jämfört med riket i övrigt. Skillnaderna är dock stora inom olika delar av
regionerna. I Stockholms län varierar utbildningsnivån betydligt mellan
de norra och södra kommunerna. Ett exempel är Täby kommun där 46
procent har eftergymnasial utbildning medan motsvarande siffra för
Botkyrka är 21 procent. Utbildningskrävande branscher är
överrepresenterade i storstäderna och verksamheter med låga
utbildningskrav är underrepresenterade jämfört med andra delar av
landet. De flesta branscher sysselsätter dessutom en större andel
högutbildade jämfört med andra delar av landet. Den allt starkare
konjunkturen och ett expanderande näringsliv märks tidigast i
storstadsregionerna. Redan idag är det brist på högutbildade inom flera
områden och prognoser visar att situationen kan förvärras framöver om
inte åtgärder vidtas. Enligt uppgifter från Arbetsmarknadsstyrelsen finns
en stor efterfrågan i storstadsregionerna på högskoleutbildade naturvetare
och tekniker, särskilt inom informationsteknikområdet, på lärare på olika
nivåer och på välutbildade inom sjukvård och omsorg. Det är av stor vikt
att universitetens och högskolornas utbildningar utformas med god
kännedom om arbetsmarknadens behov.
Högskolans expansion under 1990-talet
Expansionen av högskolan de senaste åren har varit betydande. Läsåret
1989/90 fanns det 193 000 registrerade studenter i högskolan. Läsåret
1996/97 var motsvarande siffra drygt 300 000. Regeringen föreslog i den
s.k. tillväxtpropositionen hösten 1995 (prop. 1995/96:25 En politik för
arbete, trygghet och utveckling) om en fortsatt kraftfull utbyggnad av
högskolan. I den s.k. sysselsättningspropositionen sommaren 1996 (prop.
1995/96:222) presenterade regeringen en plan för utbyggnaden.
Högskolan tillfördes 30 000 permanenta platser för åren 1997 och 1999.
Fortfarande var det dock många behöriga sökande som inte kunde
erbjudas en plats i högskolan. I 1997 års ekonomiska vårpropositionen
(prop. 1996/97:150) föreslog därför regeringen en ytterligare utbyggnad
av högskolan åren 1998 och 2000 med 30 000 platser. Riksdagen har
även på regeringens förslag beslutat om etablerandet av två nya
högskolor i storstadsregionerna, Södertörns högskola och Malmö
högskola samt ett tekniskt forskningsinstitut i Göteborg. De samlade
resurserna för högre utbildning och forskning vid universitet och
högskolor i storstadsregionerna är betydande. Stockholm är t.ex. landets i
särklass största högskoleort. Forskningsresurserna vid såväl universitet
och högskolor som inom företag är också till stor del koncentrerade till
storstadsregionerna. Detta har varit och är betydelsefullt för tillväxten i
storstadsregionerna.
Under fyraårsperioden 1997–2000 har riksdagen på regeringens förslag
beslutat om att tillföra högskolan sammanlagt 60 000 permanenta nya
platser. Av de platser som hittills har fördelats (45 000) för åren 1997–
1999 har 10 500 platser tillfallit universitet och högskolor i
storstadsregionerna.
Högskolans samverkan med det omgivande samhället
Det är av största vikt att högskolan är förankrad i det samhälle den verkar
i. Universitet och högskolor skall samverka med det omgivande
samhället. På förslag av regeringen i 1997 års budgetproposition fördes
denna uppgift in i högskolelagen. Uppgiften omfattar högskolans
samarbete med såväl näringslivet som med övriga delar av samhället. Det
är särskilt angeläget att utbildningens inriktning och innehåll utvecklas
med god kännedom om de krav, önskemål och kunskaper som finns inom
samhälle och näringsliv. För det ändamålet är det viktigt att utveckla
goda former för högskolans kontakter med det omgivande samhället. De
nya former för ledning och styrning av högskolan, bl.a. extern ordförande
i högskolestyrelserna som regeringen föreslog i propositionen
Högskolans ledning, lärare och organisation (prop. 1996/97:141) syftar
bl.a. till att öka samverkan med det omgivande samhället. Universitet och
högskolor har ett stort ansvar för rekryteringen till den högre
utbildningen. Regeringen har bl.a. uppdragit åt dem att särskilt främja
rekryteringen i regioner där utbildningsnivån hos befolkningen är låg och
bland grupper med svag studietradition.
Akademiskt startår
Många personer från studieovana miljöer har en ”tröskel” att kliva över
för att påbörja högskolestudier. Tröskeln består ofta i bristfälliga
kunskaper i det svenska språket samt en allmän ovisshet om vad
högskolestudier innebär. Det är en av flera orsaker till den sociala
snedrekryteringen till högskolestudier.
Sedan flera år erbjuds ett s.k. tekniskt-naturvetenskapligt basår vid de
flesta universitet och högskolor i syfte att öka rekryteringen till
högskolestudier inom dessa områden. Resultaten har allmänt varit
mycket goda vad gäller rekrytering till fortsatta högskolestudier. Detta
har bl.a. gällt för studenter från studieovana miljöer.
Vid ett antal högskolor erbjuds även ett mer allmänt
högskoleförberedande år. Utbildningarna innehåller bland annat svenska
i tal och skrift, engelska, studieteknik, universitetskunskap och
vetenskapsteori. Utbildningarna är undervisnings- och lärarintensiva och
använder ofta informationstekniska hjälpmedel. Syftet med
utbildningarna är bl.a. att motverka den sociala snedrekryteringen till
högskolan, att uppmuntra studiebegåvade ungdomar med bakgrund i
studieovana miljöer samt personer med bristfälliga kunskaper i svenska
språket att söka sig till högskolestudier. Denna typ av utbildning erbjuds
bl.a. vid Södertörns högskola och Malmö högskola. Utbildningarna har
varit starkt eftersökta, särskilt av studenter med utländsk bakgrund.
Enligt regeringens bedömning bör det vara möjligt för fler universitet
och högskolor, särskilt i storstadsregionerna att erbjuda någon form av
högskoleförberedande utbildning, s.k. akademiskt startår.
Förslag till ökat antal högskoleplatser till storstadsregionerna.
Intresset för högskolestudier vid universitet och högskolor är stort och
har ökat de senaste åren. Trots den utbyggnad av högskolan som skett är
det många behöriga sökande som inte kan erbjudas en plats i högskolan.
Under de senaste årens utbyggnad av högskolan har universitet och
högskolor t.ex. i Stockholmsregionen inte följt med utvecklingen i övriga
landet. Sökandetrycket till universitet och högskolor i
storstadsregionerna är och har varit mycket starkt.
Storstadsregionerna fungerar genom sin storlek och dynamik som
motorer för övriga regioners tillväxt. Härvid spelar samarbetet mellan
universitet och högskolor och det omgivande samhället en viktig roll. För
att möta de behov som finns på arbetsmarknaden och bland sökande och
för att skapa fortsatt tillväxt och sysselsättning i storstadsregionerna
föreslår regeringen att 5 000 nya permanenta platser tillförs högskolan
från höstterminen år 2000. Med tidigare beslutad utbyggnad innebär
regeringens förslag att sammanlagt 20 000 nya permanenta platser tillförs
högskolan år 2000. De 5 000 platserna samt en del av de tidigare
beslutade 15 000 platserna år 2000 kommer att tillfalla universitet och
högskolor i storstadsregionerna. Tyngdpunkten i satsningen ligger inom
naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Även lärarutbildningar ska
prioriteras. Enligt regeringens bedömning bör universitet och högskolor
kunna lokalisera vissa av dessa nya platser till områden i storstäderna där
utbudet av högre utbildning hittills varit otillfredsställande. Tillsammans
med den tidigare beslutade utbyggnaden för åren 1997–2000 innebär
förslaget att 65 000 nya permanenta platser tillförs högskolan i hela
landet under perioden. Regeringen avser att återkomma i
budgetpropositionen för 1999 vad gäller fördelningen av de nya platserna
i högskolan år 2000.
6.5 Regional samverkan mellan högskola, näringsliv och
offentliga myndigheter
I den regionalpolitiska propositionen lade regeringen förslag om
inrättande av regionala kompetensråd. Dessa bedöms kunna få särskilt
stor betydelse för storstadsregionerna där näringslivet i ovanligt hög grad
domineras av kunskapsintensiva företag.
Ett utvecklat samspel mellan utbildningsväsende och arbetsmarknad är
av stor vikt i samtliga regioner för att komma till rätta med s.k.
flaskhalsproblem på arbetsmarknaden. Det finns ett stort behov av att på
regional nivå skapa en arena där i första hand arbetsmarknadens parter
och olika utbildningsanordnare träffas. Syftet är att snabbare kunna
identifiera områden där det råder eller kan befaras uppstå brist på
arbetskraft och att därmed ge berörda aktörer möjlighet att tidigt vidta
åtgärder.
Rådens uppgift skall vara att – utifrån en samlad bild av de regionala
utbildningsbehoven – ge förslag på kort- och långsiktiga åtgärder
utgående från arbetslivets behov. I råden bör ingå dels företrädare för
näringsliv, offentliga arbetsgivare och arbetstagarorganisationer, dels
utbildningsanordnare med ansvar för dimensionering och inriktning av
utbildning. Regeringen aviserade i den regionalpolitiska propositionen att
den via Arbetsmarknadsstyrelsen skall ge länsarbetsnämnderna i uppdrag
att tillsammans med de regionala parterna besluta om vilket organ som
skall ha till uppgift att samla till regionala kompetensråd.
Det är också viktigt att få till stånd direkta samverkansprojekt mellan
högskola, näringsliv och offentliga myndigheter inom såväl
grundutbildning som fortbildning och forsknings- och utvecklingsarbete.
Exempel på sådana samverkansprojekt är Electrum i Kista, Novum i
Huddinge och Ideon i Lund.
6.6 Internationell marknadsföring av Sverige och dess
storstadsregioner som besöksort och etableringsort
för internationella företag
Regeringens bedömning: Det är angeläget att de statliga, kommunala
och regionala insatserna för internationell marknadsföring av Sverige
och dess storstadsregioner som besöksort och etableringsort fortsätter
och att dessa insatser samordnas.
Skälen för regeringens bedömning: Ett av de storstadspolitiska mål
som angavs i avsnitt 4 är att de svenska storstadsregionerna skall kunna
hävda sig väl i konkurrensen om etableringar och investeringar gentemot
andra europeiska storstadsregioner. Förutom de insatser som regioner
och kommuner själva kan göra har staten tre viktiga instrument för
internationell marknadsföring.
Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (NSU)
NSU inrättades i februari 1995 och är regeringskansliets samordnande
organ för Sverigefrämjandet i utlandet. I nämnden ingår representanter
från Svenska institutet, Sveriges exportråd, Delegationen för utländska
investeringar i Sverige (Invest in Sweden Agency, ISA), Sveriges Rese-
och Turistråd AB, Sveriges Tekniska Attachéer (STATT) och
Utrikesdepartementets informationsbyrå.
I nämnden förs bl.a. strategiska diskussioner om Sverigefrämjandet
och framtida internationella arrangemang identifieras. Nämnden
samarbetar aktivt med storstadsregionerna samt andra regionala och
lokala aktörer.
Nämnden fungerar som ”smörjmedel” för gemensamma projekt.
Respektive medverkande bolag och myndighet bedriver följaktligen sin
normala marknadsföringsverksamhet vid sidan av nämndens arbete.
Fr.o.m. 1998 tillförs nämnden 1 miljoner kronor och för de kommande
tre åren ca 3 miljoner kronor per år.
Invest in Sweden Agency (ISA)
ISA bedriver en aktiv projekt-, länder- och informationsverksamhet för
att främja utländska investeringar i Sverige. Projekten som bedrivs i nära
samarbete med län och kommuner avseende bl.a. träförädling,
mineralprospektering, underleverantörer till bilindustrin samt hälsovård
har lanserats i Nordamerika, Asien och Europa. Länderorganisationen har
byggts ut och omfattar för närvarande två fullservicekontor i New York
och Tokyo samt representationskontor i elva länder. En omfattande
informationsverksamhet sker bl.a. genom dessa kanaler och via ISAs
trycksaker och hemsida. Målet för informationsverksamheten är att öka
kunskapen om Sverige och därigenom öka de utländska investeringarna i
landet.
ISA är en central kontaktpunkt för investeringsfrämjandet i Sverige.
Ett nära samarbete med regionala och lokala aktörer är dock nödvändigt
för att skapa en effektiv organisation för investeringsfrämjandet. ISA
genomför för närvarande ett landsomfattande program
Investerarsamverkan som syftar till att bredda samarbetet med regioner
och kommuner samt till att öka kunskaperna regionalt och lokalt om
utländska investeringar.
Sveriges exportråd
Det ligger ett stort värde i regionala och lokala engagemang för att fånga
upp exportmogna och utvecklingsbara företag samt idéer och förslag till
insatser. Det åligger i första hand Sveriges exportråd att se till att så sker.
En rad initiativ tas också inom länsstyrelser och på kommunal nivå där
exportfrämjande ses som ett led i regionernas näringspolitiska
utveckling. Regeringen anser att det är väsentligt att dessa statliga
insatser på ett bra sätt samordnas med de insatser för internationell
marknadsföring som görs av kommuner och regioner.
6.7 Invandrare och företagande
Regeringens bedömning: Det är viktigt att ta till vara det intresse och
den kompetens för att starta egna företag som finns hos många
personer med invandrarbakgrund.
Skälen för regeringens bedömning: Antalet egna företagare med
invandrarbakgrund har ökat i Sverige under senare år. Under år 1996
startades ca 28 000 helt nya företag med en årsomsättning på över 30 000
kronor. Personer med utländsk bakgrund svarade för en femtedel av
dessa företagsetableringar. År 1996 svarade företagare med utländsk
bakgrund för vart femte arbetstillfälle som skapades genom nya företag
vilket är en fördubbling jämfört med siffrorna för år 1994.
Intresset för att etablera näringsverksamhet beror dels på att många
invandrare kommer från länder där eget företagande är en vanlig
försörjningsform och dels på arbetslöshet eller risk för arbetslöshet. Med
tanke på invandrarnas inträdessvårigheter på arbetsmarknaden kan man
anta att ett större antal invandrare kommer att starta eget åtminstone
under några år framöver. Samhällsekonomiskt är det därför viktigt att
undanröja alla hinder till eget företagande. Riksdagen har tidigare
beslutat förlänga möjligheten till starta-eget-bidrag för invandrare från
sex månader till ett år.
Trots att antalet invandrare som startar egna företag ökar finns det
tecken på särskilda hinder och problem för personer med utländsk
bakgrund som vill starta och utveckla egna företag. Ett sådant hinder,
som inte minst personer med utländsk bakgrund själva framhåller, kan
vara svårighet att få kredit för långsiktigt kommersiella företag.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare för att kartlägga vilka
särskilda svårigheter personer med utländsk bakgrund kan möta i
samband med att de startar och utvecklar egna företag. Utredarens
kartläggning skall särskilt omfatta frågor som hänger samman med
kapitalanskaffning. Utredaren skall studera om personer med utländsk
bakgrund särbehandlas på ett otillbörligt sätt i samband med låneansökan
hos banker och finansinstitut samt om marknadens funktionssätt
motverkar bildandet av långsiktigt kommersiella företag bland personer
med utländsk bakgrund.
Utredaren skall på basis av sin kartläggning föreslå sådana åtgärder
som medför lika behandling av personer som vill starta och utveckla
egna företag. Utredarens arbete ska vara klart i januari 1999.
7 Lokala utvecklingsavtal för storstädernas
utsatta stadsdelar
7.1 Pågående statliga insatser i utsatta bostadsområden
Hösten 1994 bedömde regeringen att det fanns ett akut behov av att
påbörja insatser som kunde bidra till att motverka segregationen och
främja en positiv utveckling i ett begränsat antal storstadskommuner.
Segregationen konstaterades ha tilltagit under såväl hög- som
lågkonjunkturer för att under 1980-talet även fått en etnisk dimension.
Budgetåret 1995/96 inrättades därför ett nytt anslag; särskilda insatser i
invandrartäta bostadsområden på 125 miljoner kronor.
Statsbidraget utformades som ett igångsättningsstöd för insatser i
framför allt storstadskommuner. Syftet var att stimulera kommunerna till
metodutveckling för att bryta utvecklingen mot en tilltagande segregation
och på sikt vända utvecklingen i positiv riktning. Insatser för
bostadsområden där svårigheterna vad gäller arbetslöshet,
socialbidragsberoende osv. bedömts vara som störst har varit särskilt
angelägna. Kommunerna fick även göra andra insatser med förväntad
effekt på segregationen.
Samtidigt med inrättandet av stimulansbidraget utformades Sveriges
mål 3-program inom Europeiska Socialfonden för att förstärka effekterna
av satsningen. I mål 3-programmet infördes således en särskild
arbetsmarknadspolitisk satsning på invandrare i storstäder. Flera
kommuner har också använt sig av möjligheten att söka finansiering för
arbetsmarknadsprojekt ur Europeiska Socialfonden för att öka
räckvidden av sina insatser.
Av särskilt intresse var även att insatserna kunde påbörjas i avvaktan
på kommande utredningsförslag från framförallt Invandrarpolitiska
kommittén, Bostadspolitiska kommittén och Storstadskommittén. På så
sätt skapades förutsättningar för att på ett relativt otraditionellt sätt
angripa segregationen genom att parallellt med flera stora
utredningsuppdrag stimulera kommuner till konkreta insatser.
Genom satsningen sattes fokus för första gången på hela
bostadsområdet. Detta skedde delvis baserat på insikten om en viss
projekttrötthet i dessa bostadsområden. Ur ett vidare perspektiv
bedömdes de många projekten dessutom mer sällan ha förmått påverka
segregationen trots att många projekt varit lyckade i sig. En ökad
samordning av olika insatser och mer tvärsektoriella angreppssätt sågs
som nödvändiga, liksom att involvera en lång rad aktörer i de lokala
utvecklingprocesserna med särskild tonvikt på de boende.
Staten har ställt krav på särskilda kommunala handlingsplaner för att
stärka helhetsgreppet i områdenas utveckling och tydliggöra behoven av
samordning. Samtidigt har ett s.k. underifrånperspektiv betonats för att
öka mobiliseringen av de boende i utvecklingsprocesserna. De boendes
aktiva medverkan spelar en avgörande roll i ett områdesbaserat
utvecklingsarbete om detta skall kunna ske långsiktigt, uthålligt och med
tillräcklig kontinuitet.
I integrationspropositionen (prop. 1997/98:16) fullföljdes ambitionen
att undvika användandet av begreppet invandrare genom att istället tala
om en satsning på utsatta bostadsområden. Därmed markeras
integrationspolitikens ömsesidighet genom att satsningen omfattar alla
boende i området.
Särskilda insatser i invandrartäta områden
Regeringen angav i riktlinjer den 27 februari 1995 syftet med det
särskilda statsbidraget som att öka arbetskraftsdeltagandet bland
invandrare, höja deras kompetens, öka de vardagliga kontaktytorna
mellan invandrare och svenskar, motverka utanförskap och i övrigt bidra
till en god social och kulturell utveckling. De konkreta och operativa
målen inom ramen för dessa riktlinjer överlämnades till kommunerna att
utforma efter lokala förhållanden. Med lokalt utformade mål har även
utvärderingsarbetet skett lokalt. Särskilda medel har avsatts i
kommunernas handlingsplaner för utvärderingsarbetet. Regeringen har i
flera beslut betonat vikten av uppföljning, utvärdering och
erfarenhetsspridning av pågående insatser.
Urvalet av bidragsberättigade kommuner gjordes utifrån lägesbe-
skrivningar som kommunerna anmodats lämna avseende arbetslöshet,
socialbidrag och invandrartäthet. Faktorerna samvarierade i samtliga
kommuner och det slutliga urvalet gjordes efter kommunernas
invandrartäthet (andel utländska medborgare). I juni 1995 utsåg
regeringen åtta storstadskommuner som gavs möjlighet att inkomma med
kompletta ansökningar. Ansökningarna skulle innehålla övergripande
och samordnade handlingsplaner över planerade insatser samt
genomföras i geografiskt avgränsade områden som kommunerna
bestämde. Det sökta beloppet uppgick till ca 220 miljoner kronor varför
samtliga kommuner reviderade sina handlingsplaner.
I mars 1996 beviljade regeringen 108 miljoner kronor för insatser i 12
bostadsområden. Beslutet innebar att ett belopp på 9 miljoner kronor per
område beviljades som metodstöd för att utveckla insatser och arbetssätt
i enlighet med upprättad handlingsplan. Botkyrka, Göteborg, Malmö och
Stockholms kommun beviljades medel för insatser i vardera två områden.
Haninge, Huddinge, Solna och Södertälje kommun beviljades medel för
insatser i var sitt område.
I juni 1997 tillfördes satsningen fyra kommuner utanför
storstadsregionerna. Med oförändrade riktlinjer beviljades 36 miljoner
kronor till Norrköpings, Eskilstuna, Landskrona och Trollhättans
kommun för insatser i var sitt område.
Sammanlagt har således 144 miljoner kronor beviljats i stöd från
staten. Kommunal medfinansiering har krävts på minst 50 procent av
kostnaderna för handlingsplanerna. Den totala summan som används i de
tolv kommunerna är därför minst 288 miljoner kronor. Rapporter och
utvärderingar från kommunerna är successivt på väg fram.
I integrationspropositionen konstateras att den generella politiken inte
förmått ge tillräckligt stöd för en utveckling som hindrar segregationen
från att tillta. Huvudansvaret för levnadsvillkoren och för
bostadsområdena åvilar kommunerna. Att bryta segregationen är
emellertid även ett nationellt intresse. För att få till stånd långsiktiga och
bestående förbättringar bör vissa bostadsområden få möjlighet att
vidareutveckla sitt arbete på ett sätt som garanterar långsiktighet och
kontinuitet i det arbete som kommunerna lagt grunden till.
I budgeten för år 1998 har 189 miljoner kronor anslagits för en sådan
fortsatt satsning. Samtidigt avsätts 150 miljoner kronor för år 1999 och
150 miljoner kronor för år 2000. 1998 års medel avses användas dels till
att bland aktuella kommuner få fördjupade erfarenheter så att några
bostadsområden på sikt skall kunna fungera som nationella exempel, dels
till att stödja de bostadsområden som inte utses till nationella exempel så
att framgångsrika insatser kan fullföljas.
7.2 Pågående kommunala insatser i utsatta
bostadsområden
I samtliga berörda storstadskommuner pågår sedan tidigare särskilda
insatser för att stärka de utsatta bostadsområdena. Det handlar både om
den reguljära resursfördelningen inom kommunen och om särskilda
projekt och upprustningsprogram i de utsatta områdena.
Stockholm
I Stockholm genomsyrar integrationsarbetet hela den kommunala
verksamheten. De viktigaste inslagen i denna politik är:
- ett nytt och betydligt mer omfördelande resursfördelningssystem inom
den kommunala budgeten. Skillnaden mellan den stadsdel som får
mest kommunala resurser per invånare och den som får minst är
nästan 14 000 kronor per invånare och år
- en ytterstadssatsning som omfattar sociala och fysiska investeringar
på 500 miljoner kronor under en treårsperiod i tretton socialt utsatta
stadsdelar Därutöver pågår en omfattande kultursatsning och en
modernisering av gymnasieskolorna i ytterstadens stadsdelar
- ett integrationsprogram med ett fyrtiotal integrationspolitiska mål och
lika många uppdrag som styr stadens samtliga bolag och förvaltningar.
Göteborg
Resursfördelningen till stadsdelsnämnderna i Göteborg syftar till att
utjämna skillnaderna i de olika stadsdelarnas varierande förutsättningar
att bedriva kommunal service. För att uppnå detta fördelas resurserna
utifrån befolkningens varierande sammansättning. Det innebär t.ex. att
två av de socialt utsatta stadsdelarna Lärjedalen och Gunnared har ca
10 000 respektive 12 000 kronor mer i kommunbidrag per invånare än
genomsnittet för Göteborg. Resursfördelningsmodellen bör ses som en
garant för en långsiktig prioritering av de kommunala resurserna till de
stadsdelar där behoven är som störst.
Göteborgs stads koncernbolag Framtiden AB äger och förvaltar via
sina dotterbolag ca 73 000 lägenheter. Koncernbolaget har som
målsättning att skapa förutsättningar för människor att i sina
bostadsområden ta makt över sin vardag och själva utveckla sin välfärd. I
kraft av sin storlek och inom ramen för sin verksamhet har koncernen
möjlighet att initiera sysselsättnings- och utbildningsinsatser i de socialt
utsatta bostadsområdena.
I Gårdsten, som sedan länge brottas med stora problem, har ett nytt
lokalt dotterbolag – Gårdstensbostäder – byggts upp. Bolaget har en
okonventionell förvaltningsorganisation och har påbörjat ett arbete med
att skapa nya samhällsstrukturer genom ett gränsöverskridande arbetssätt
i lokalsamhället.
I Hjällbo, som har många likheter med Gårdsten, har koncernbolaget
genomfört projektet Framtidens Hjällbo, som bl.a. omfattar en
totalinventering av stadsdelen, inbjudit de boende och alla aktörer i
området att tillsammans formulera en gemensam vision för området.
Utredningen mynnar ut i ett förslag att inbjuda en rad representanter för
boende, verksamma, kommunala och statliga aktörer samt det privata
näringslivet att bilda ett gemensamt organ för en långsiktig utveckling av
området –Hjällboforum.
Tvärsektoriell samverkan
Utgångspunkten för alla insatser är att största nytta åstadkoms genom en
tvärsektoriell samverkan där de gemensamma resurserna samlas runt den
enskilde individen.
Ett exempel på detta arbetssätt är SOCSAM-projektet DELTA på
Hisingen. Projektets målgrupper är personer i riskzonen för långa
sjukskrivningar eller förtidspensionering. Syftet är att minska
kostnaderna för sjukskrivning, arbetslöshet och socialbidrag, förkorta
behandlingsprocesserna och ta bort flaskhalsar. Ytterligare syften är att
minska långtidsarbetslösheten för att utsatta grupper skall kunna komma
in på arbetsmarknaden eller i övrigt få meningsfulla arbetsuppgifter. I
och med att projektet samarbetar med Länsarbetsnämnden i Göteborg är
det möjligt att använda hela den arbetsmarknadspolitiska arsenalen i
projektet.
Malmö har under hela 1990-talet tagit emot ett stort antal flyktingar
och andra nyanlända invandrare. Ett utvecklingsarbete har bedrivits för
att få till stånd introduktionsprogram som bättre är anpassade till
individens förutsättningar när det gäller språk, utbildningsbakgrund m.m.
Introduktionsprogrammen används till alla nyanlända invandrare och
innehåller förutom Svenska för invandrare (sfi) och samhällsorientering
även praktik. Som ett resultat av en bättre individuell anpassning av
programmen har sfi-resultatet förbättrats markant och ca 20
procentenheter fler än i landet uppnår godkänt betyg.
Ungdomar med otillräckliga kunskaper i svenska språket utgör en stor
grupp arbetslösa, som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden eller
fortsätta i vidare studier. Projekt Data-Lingua skall medverka till att
öppna arbetsmarknaden för denna grupp ungdomar 20-24 år. Projektet
har 200 platser och är en vidareutveckling av Datorteken. Projektet skall
ge både nödvändig träning i svenska och utbildning i grundläggande IT-
kunskaper samt projektarbete för arbetsmarknadsförankring.
I stadsdelar som har en hög andel invandrare i befolkningen drivs
projekt i syfte att förbereda invandrarna för arbetsmarknaden. Inom
Rosengårds stadsdelsförvaltning drivs ett resurscenter för invandrare som
ger tillfälle till olika former av sysselsättning inom miljöarbete med
återvinning, hantverk av olika slag varvat med språkträning. Totalt finns
200 platser. Vidare bedrivs projekt med svenskundervisning, sömnad,
företagande för invandrade kvinnor samt Rosengårds basar, en samlad
handelsverksamhet för små rörelser.
Inom stadsdelsorganisationen och i samarbete med andra förvaltningar,
utbildningsanordnare och privata företag har flera ansökningar utarbetats
och beviljats inom Europeiska socialfondens mål 3 som avser
sysselsättningsfrämjande och kompetensutvecklande åtgärder t.ex.:
- Tango, 360 långtidsarbetslösa invandrare och svenskar för utbildning,
praktik, starta eget
- Bärkraft, hjälper 30 långtidsarbetslösa invandrare att starta kooperativt
företagande
- Yrkescenter Malmö ger 100 långtidsarbetslösa invandrare
arbetsplatsförlagd utbildning inom industri, handel och
hantverksyrken.
- Parisprojektet sysselsätter 200 långtidsarbetslösa invandrare i en rad
verksamheter från underhåll och ombyggnad till språkundervisning.
Många av invandrarna i Malmö är välutbildade. De är dock inte säkert att
utbildningarna från hemlandet är gångbara i Sverige utan
kompletteringar. Kommunen planerar därför att i samarbete med
arbetsförmedlingen ge möjligheter för invandrade med
högskoleutbildning att i kombination med svenskundervisning
komplettera sin högskoleutbildning för att erhålla examen.
7.3 Lokala utvecklingsavtal
Regeringens bedömning: Lokala utvecklingsavtal bör tas fram för de
mest utsatta stadsdelarna i storstadsregionerna. Dessa utvecklingsavtal
bör innehålla lokalt framtagna mål, en åtgärdsplan, en reglering av de
statliga och kommunala åtagandena i respektive område samt en plan
för uppföljning och utvärdering. Av planen bör det framgå hur
kostnaderna för överenskomna åtgärder skall finansieras. För att öka
möjligheterna till samverkan bör 200 miljoner kronor för
otraditionella insatser i arbetsmarknadspolitiken under år 1999 kunna
disponeras för användning inom ramen för lokala utvecklingsavtal.
De lokala utvecklingsavtalen bör träffas mellan staten och den eller
de berörda kommunerna. Storstadsdelegationen bör företräda staten
och bereda regeringens beslut om godkännande av utvecklingsavtal.
Skälen för regeringens bedömning: Ett övergripande mål för
storstadspolitiken är att bryta den sociala, ekonomiska och etniska
segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika
levnadsvillkor för både män och kvinnor i storstäderna. För att detta mål
skall kunna nås krävs långsiktiga och samordnade insatser för att stärka
medborgarna i de socialt utsatta bostadsområdena och för att tillvarata
den kraft och kompetens som dessa besitter.
Under den senaste tjugoårsperioden har staten i olika satsningar
fördelat projektstöd inom olika sektorer till dessa områden. Ofta har
projekten varit mycket kortsiktiga och uppföljningen och utvärderingen
har många gånger varit bristfällig. De internationella erfarenheter som
redovisats i avsnitt 3 visar tydligt att segregationen endast kan motverkas
med långsiktiga program som bygger på en helhetssyn på områdets
utveckling, involverar en lång rad offentliga och privata aktörer och inte
minst viktigt, bygger på invånarnas delaktighet i projekten. Regeringen
anser därför att de statliga och kommunala storstadspolitiska insatserna
bör samlas inom ramen för lokala utvecklingsavtal för de mest utsatta
stadsdelarna. De lokala utvecklingsavtalen bör ses som komplement till
de regionala tillväxtavtalen.
Det finns en lång rad aktörer i de utsatta bostadsområdena som måste
samverka för att målen i utvecklingsavtalen skall kunna nås. Det gäller
bl.a. olika kommunala förvaltningar och lokala verksamheter med statligt
huvudmannaskap som t.ex. arbetsförmedlingarna. Det är viktigt att
företrädare för det lokala näringslivet och föreningslivet är engagerade i
såväl utformning som genomförande av planerna. Likaså är det av stor
vikt att landstinget, i första hand sjukvården, deltar i den lokala
samverkan. Kommunen har emellertid huvudansvaret för stadsdelarnas
utveckling, och det statliga stöd som kan komma att lämnas stadsdelens
utveckling behöver kanaliseras genom den berörda kommunen.
Regeringen anser därför att det normalt bör vara staten och den eller de
berörda kommunerna som är parter i de lokala utvecklingsavtalen.
De föreslagna utvecklingsavtalen bör således bygga på ett
förtroendefullt samarbete och ömsesidiga ambitioner från statlig och
kommunal nivå. Det kommer inte att finnas någon skyldighet för en
kommun att ingå ett sådant avtal. Det statliga åtagandet i ett lokalt
utvecklingsavtal kommer dock att vara beroende av att även den eller de
berörda kommunerna gör ett motsvarande åtagande och därefter också
fullföljer detta.
De lokala avtalen skall således innehålla en överenskommelse om hur
kostnaderna för överenskomna åtgärder skall finansieras.
Geografisk avgränsning
Storstadskommittén identifierade ett antal stadsdelar som har de allra
lägsta medelinkomsterna inom de tre storstadsregionerna. Detta mått
samvarierar med i princip alla andra mått på social utsatthet, som låg
förvärvsfrekvens och sysselsättningsgrad, högt socialbidragstagande,
högt ohälsotal och lågt valdeltagande. De aktuella stadsdelarna ligger i
sju kommuner: Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö,
Stockholm och Södertälje.
Regeringen anser att det slutliga urvalet av vilka stads- eller
kommundelar som skall omfattas bör göras i de lokala
utvecklingsavtalen, tillsammans med de övriga parterna i dessa avtal. Det
är särskilt viktigt att de berörda kommunerna får en möjlighet att i dialog
med statliga företrädare avgöra vilka stadsdelar som skall omfattas.
Storstadskommitténs urval av de allra mest utsatta stadsdelarna bör tjäna
som utgångspunkt för diskussionerna.
Gemensamma mål
Regeringen har i avsnitt 4 i denna proposition gett förslag till mål för den
nationella storstadspolitiken. Det bör ankomma på parterna i de lokala
utvecklingsavtalen att omsätta dessa mål till gemensamma mål för det
lokala utvecklingsarbetet. Det är enligt regeringens bedömning angeläget
att detta sker i en nära dialog med invånarna i de aktuella stads- eller
kommundelar och med andra lokala aktörer som t.ex. försäkringskassan,
sjukvården, arbetsförmedlingen och närpolisen. Det är viktigt att samtliga
berörda lokala aktörer ställer sig bakom de gemensamma målen så att de
blir styrande för respektive aktörs insatser i stadsdelen.
De lokala målen bör i första hand syfta till att förbättra sysselsättning
och arbetskraftsdeltagande inom de utsatta stadsdelarna. En naturlig
utgångspunkt för överläggningarna bör i övrigt vara de områden som
omfattas av de nationella storstadspolitiska målen, dvs.
– beroende av socialbidrag
– det svenska språkets ställning
– skolresultat och utbildningsnivåer
– hälsoläget
– trivsel och trygghet i bostadsområdet
– tillgång till offentlig och kommersiell service
– tillgång till kultur- och fritidsverksamheter
– demokratisk delaktighet
- god livsmiljö
Inom varje delområde skall ett jämställdhetsperspektiv beaktas. De
lokala målen bör följas upp och utfallet årligen redovisas för regeringens
storstadsdelegation. Innan treårsperioden är slut bör en samlad
avstämning och utvärdering göras. Därefter får ställning tas till formerna
för det fortsatta arbetet med storstadsfrågor och en eventuell fortsättning
av utvecklingsarbetet.
Lokala åtgärdsplaner
Som ett led i det lokala utvecklingsarbetet bör en åtgärdsplan tas fram
som visar vad som kan och bör göras för att främja en god utveckling i
stadsdelen. I samtliga berörda stadsdelar pågår naturligtvis redan en
mängd åtgärder. I en del fall kan det räcka med att fortsätta dessa, i andra
fall kan det vara lämpligt att förändra inriktningen på åtgärderna, och i
åter andra fall kan de behövas nya insatser eller åtgärder.
Planerna skall vara långsiktiga och syfta till att bättre utnyttja de
befintliga personella och ekonomiska resurserna i området. Även om
planens genomförande initialt kräver ett visst resurstillskott måste den
långsiktigt utgå från de reguljära resurser som staten, landstingen och
kommunerna redan disponerar i området i fråga.
Det är viktigt att de boende i de aktuella stadsdelarna engageras såväl i
målformulering som i framtagandet av den lokala åtgärdsplanen. De
internationella erfarenheterna från förnyelse av utsatta bostadsområden
visar entydigt att framgång förutsätter en hög grad av delaktighet från
invånarnas sida. Det finns en lång rad ideella föreningar och andra
frivilliga initiativ i dessa områden som måste tas tillvara.
I åtgärdsplanen skall tydligt regleras respektive myndighets ekono-
miska och personella åtagande i stadsdelen under programperioden. Det
skall regleras hur samverkan mellan olika myndigheter skall fungera.
Det kommunala åtagandet
Regeringens bedömning: Det statliga stödet till lokalt
utvecklingsarbete bör förutsätta en minst likvärdig kommunal
motprestation.
Kommunen bör i sin interna resursfördelning ta hänsyn till den eller
de utsatta stadsdelarnas behov. Kommunens sammanlagda insatser i
området bör vara minst lika omfattande under avtalsperioden som
tidigare. Den eller de berörda kommunerna bör vara ansvariga för de
lokala utvecklingsavtalens genomförande.
Skälen för regeringens bedömning: Det bör vara respektive
kommunstyrelse som fungerar som motpart gentemot staten i
överläggningarna om lokala utvecklingsavtal. Visserligen berör avtalen
inte hela kommunerna utan endast vissa geografiskt avgränsade områden,
men det är av stor vikt att kommunen i sin helhet ställer sig bakom
utvecklingsavtalen och förbinder sig att verka för att dess mål uppfylls. I
flera av de berörda kommunerna finns en organisation med stadsdels-
eller kommundelsnämnder. Dessa bör självklart spela en mycket viktig
roll i framtagande och genomförande av de lokala utvecklingsavtalen.
Hur den exakta ansvarsfördelningen inom den kommunala
organisationen skall se ut är dock en fråga för respektive
kommunledning.
Kommunernas åtagande i de lokala utvecklingsavtalen bör innefatta:
– att resursfördelningen inom kommunen tar hänsyn till de utsatta
stadsdelarnas behov,
– att eventuella projektmedel eller andra specialsatsningar från
kommunens sida i de utsatta stadsdelarna inte minskar,
– att det statliga stödet till det lokala utvecklingsarbetet motsvaras av en
minst likvärdig kommunal motprestation,
– att kommunen i all sin verksamhet inom de berörda områdena skall
verka för uppfyllandet av målen i det lokala utvecklingsavtalet, samt
– att kommunen utvecklar den lokala demokratiska dialogen så att
invånarna blir delaktiga i det lokala utvecklingsarbetet.
Detta innebär att staten kommer att ställa upp krav på betydande
motprestationer från kommunernas sida för att de skall få del av det
statliga stödet. Eftersom regeringens avsikt är att de lokala
utvecklingsavtalen skall ha karaktären av programsamarbete snarare än
projektstöd är det däremot inte lämpligt att i förväg ange någon
procentsats för hur stor grad av egen finansiering som kommunerna
måste bidra med. De statliga kraven på kommunala motprestationer
kommer istället att komma till uttryck vid utformandet av de lokala
utvecklingsavtalen. Stor vikt kommer då att läggas vid hur kommunerna
avser att fördela reguljära verksamhetsresurser till de utsatta
stadsdelarna.
Tidsplan
Det är av största vikt att staten och de berörda kommunerna arbetar
långsiktigt gentemot de utsatta stadsdelarna. Stora insatser i projektform
under kort tid kan göra mer skada än nytta. Ett långsiktigt och
genomtänkt utvecklingsprogram byggt på en god lokal förankring har
dock visat sig kunna ge goda resultat, såväl i Sverige som i andra länder.
Utvecklingsavtalen bör därför ses som en bestående förändring av
samarbetsformerna mellan stat och kommun och inte som ett tillfälligt
program.
Regeringen föreslår att riksdagen avsätter medel under tre år för stöd
till lokala utvecklingsavtalen. För att nå en långsiktighet i avtalen kan det
vara rimligt att sluta avtal för en längre period trots att staten endast
bidrar med medel under de tre första åren. Det bör göras en årlig
avstämning av måluppfyllelse, åtgärder och ekonomi i samverkan mellan
regeringens storstadsdelegation och de berörda kommunerna. Det
långsiktiga utvecklingsarbetet i de berörda stadsdelarna bör i allt
väsentligt bygga på de befintliga resurserna i respektive kommun. De
särskilda medel som staten kan bidra med under perioden 1999–2001 är
avsedda att stimulera detta utvecklingsarbete. Effekterna av de
genomförda insatserna bör utvärderas.
Erfarenheterna visar att lokala demokratiska processer av det slag som
skissats ovan tar lång tid. Arbetet med lokala utvecklingsavtal behöver
emellertid inte starta från noll – i samtliga berörda stadsdelar finns redan
en lång rad pågående verksamheter och även nätverk mellan olika
aktörer. Regeringen bedömer därför att lokala utvecklingsavtal kan tas
fram under år 1999 och att åtgärdsplanerna har kommit så pass långt att
vissa medel kan utbetalas redan detta år. I de stadsdelar som utgör
nationella exempel kommer arbetet att ha nått ännu längre eftersom de
redan under 1998 får del av statliga medel.
Det är viktigt att formulera de lokala utvecklingsavtalen och
handlingsplanerna så att de kan förändras över tiden. Ett
förändringsarbete av detta slag är en process vars olika steg är omöjliga
att från början förutse. Därför bör en årlig revidering av avtalen ske i
dialog mellan kommunen och regeringens storstadsdelegation.
7.4 Det statliga åtagandet
Regeringens bedömning: Regeringen avser att i budgetpropositionen
föreslå att medel anvisas under treårsperioden 1999–2001 för särskilt
statligt stöd till lokalt utvecklingsarbete i de utsatta stadsdelarna i
storstadsregionerna. Stödet skall vara direkt kopplat till de lokala
utvecklingsavtalen. För år 1999 bör sammanlagt 480 miljoner kronor
anvisas, för år 2000 beräknas 480 miljoner kronor och för år 2001 785
miljoner kronor. En mindre del av dessa medel kan gå till
bostadsområden utanför storstäderna.
Medlen fördelas av storstadsdelegationen efter beslut av regeringen
inom ramen för arbetet med lokala utvecklingsavtal. De statliga
myndigheterna på lokal nivå skall verka för de effektmål och den
åtgärdsplan som tagits fram för respektive område och som ingår i
utvecklingsavtalet.
Storstadskommitténs förslag: Kommittén föreslår att
storstadsdelegationen skall ha vissa medel att fördela till lokala
storstadspolitiska insatser. Kommittén ser den föreslagna nationella
storstadspolitiken som en kraftfull vidareutveckling av det redan
pågående arbetet med stöd till utsatta bostadsområden. Anslaget för detta
ändamål bör överföras till den särskilda delegationen som föreslås få det
direkta ansvaret för den nationella storstadspolitiken.
Kommittén föreslår vidare att Allmänna arvsfondsdelegationen
avsätter 30 miljoner kronor för åren 1998 och 1999 för särskilda insatser
för barn och ungdomar i de utsatta stadsdelarna. Arvsfondsdelegationen
och den särskilda delegationen för storstadspolitik bör ha gemensamt
beredningsansvar vid fördelningen av dessa medel. De kommuner som
ansöker om stöd till lokala storstadspolitiska insatser bör själva
delfinansiera insatserna.
Kommittén framhåller att det också finns andra statliga stöd som riktar
sig till kommuner, som exempelvis stöd till lokala investeringsprogram,
det särskilda stödet för vuxenutbildningssatsningen (Kunskapslyftet) och
projektmedel från andra centrala verk. När denna typ av medel ingår som
statlig delfinansiering i ett lokalt utvecklingsavtal måste givetvis de
kommunala insatserna stämma överens med målsättningarna för det
berörda stödet.
Storstadskommittén framhåller slutligen att anslaget för den nationella
storstadspolitiken enligt deras mening bör vara avsevärt högre redan år
2000, uppskattningsvis 1 miljard kronor om året under en tioårsperiod.
De menar att detta bör kunna finansieras genom en omprioritering inom
de utgiftsområden som sorterar under de departement som förslagsvis bör
ingå i den särskilda delegationen, dvs. inrikes-, närings-, arbetsmarknads,
utbildnings- och socialdepartementet.
Skälen för regeringens bedömning: Under ett inledande skede
behövs ett särskilt statligt stöd till arbetet med lokala utvecklingsavtal för
att säkerställa att verksamheten kommer igång. Statens åtagande bör
kunna vara att
- de statliga myndigheterna på lokal nivå får skall verka för de
effektmål och den åtgärdsplan som tagits fram för respektive område
och som ingår i utvecklingsavtalet
- särskilda medel beräknas inom ramen för av riksdagen anvisade
anslag för statligt stöd till utveckling av storstädernas utsatta
stadsdelar för åren 1999–2001.
I 1998 års ekonomiska vårproposition (prop.1997/98:150) föreslås att
350 miljoner kronor vardera för åren 1999 och 2000 samt 800 miljoner
kronor för år 2001 anvisas för åtgärder inom framtidsområdet Ett Sverige
för alla. I detta ingår att vissa medel har beräknats under åren 1999–2000
för insatser för förstärkning av diskrimineringsombudsmannen, nationellt
centrum för validering av utländska utbildningar och betyg samt
kostnader för Mångfaldens år. Därutöver finns sedan tidigare 189
miljoner kronor för år 1998 samt 150 miljoner kronor avsatta för vardera
åren 1999 och 2000 för insatser i utsatta bostadsområden.
Regeringens avsikt är att den tidigare beslutade satsningen på
nationella exempel skall integreras i framtagandet av lokala
utvecklingsavtal. De bostadsområden som är aktuella för att bli nationella
exempel ingår alla i den större grupp av utsatta bostadsområden som
avses omfattas av de lokala utvecklingsavtalen. Den handlingsplan som
tas fram för de nationella exemplen blir en grund för lokala
utvecklingsavtal. En komplettering krävs främst vad avser de lokala
statliga myndigheternas ansvar för den lokala utvecklingen.
För åren 1999 och 2000 skall de tidigare beslutade medlen till insatser
i utsatta bostadsområden integreras i de medel som nu föreslås avsättas
för genomförande av de lokala utvecklingsavtalen. Den föreslagna
storstadsdelegationen skall sålunda bereda regeringens beslut om stöd,
både till den mindre grupp av bostadsområden som under 1998 får stöd
som nationella exempel och till den större grupp av områden som
kommer att omfattas av de lokala utvecklingsavtalen.
Det innebär att sammanlagt 480 miljoner kronor beräknas för 1999,
480 miljoner kronor för 2000 och 785 miljoner kronor för år 2001 för
stöd till utsatta bostadsområden. Dessa medel skall huvudsakligen
fördelas till berörda kommuner för genomförande av de lokala
utvecklingsavtalen. Vidare föreslås i denna proposition att 10 miljoner
kronor årligen under perioden 1999–2001 skall avsättas till förstärkning
av kulturmiljövård och arkitektoniska värde i storstäderna.
Storstadsdelegationen bör i sin fördelning av medel utgå från den
inriktning som redovisas i de följande kapitlen. Det innebär att 150
miljoner kronor per år skall avse försöksverksamhet med viss
förskoleverksamhet i utsatta bostadsområden, 50 miljoner kronor skall gå
till språkutveckling i skolan, 20 miljoner kronor till idrotts-, kultur- och
fritidsverksamhet, och 20 miljoner kronor till integrerad praktik och
svenskundervisning för vuxna invandrare. I övrigt skall de medel som
fördelas till utsatta bostadsområden användas för att finansiera de
åtgärder som staten och de berörda kommunerna kommer fram till i de
lokala utvecklingsavtalen. Eftersom ett huvudmål med det lokala
utvecklingsavtalen skall vara att höja graden av egenförsörjning bör en
stor del av medlen användas för detta ändamål. En närmare redovisning
av propositionens ekonomiska förutsättningar och konsekvenser återfinns
i avsnitt 12.
Framtidsområdet Ett Sverige för alla handlar inte endast om insatser i
utsatta storstadsområden. Det handlar om fullföljandet av regeringens
integrationspolitik som beskrivits i avsnitt 5.6. Det innebär att även
områden utanför de tre storstadsregionerna med likartade problem kan få
del av medel inom ovan angiven ram. Bl.a. bör de projekt inom
Norrköping, Eskilstuna, Landskrona och Trollhättan som tidigare fått
stöd ur regeringens anslag för utsatta bostadsområden slutföras. Stöd till
dessa områden bör också beredas av storstadsdelegationen och beslutas
av regeringen.
8 Arbetslinjen i storstaden
8.1 Inledning
Ett av de viktigaste målen för storstadspolitiken är att höja
sysselsättningsgraden i de utsatta bostadsområdena.
Sysselsättningsgraden ligger i allmänhet mellan 30 och 40 procent i de
mest utsatta stadsdelarna. Eftersom delaktigheten i samhällslivet och
förutsättningarna för ett gott liv i ekonomiskt, socialt och kulturellt
hänseende i hög utsträckning hänger samman med deltagande i
arbetslivet och med en egen försörjning är detta avgörande för den
fortsatta samhällsutvecklingen.
Ett annat och näraliggande mål för storstadspolitiken är att minska
socialbidragsberoendet i de utsatta storstadsområdena. I de tre
storstadskommunerna har socialbidragskostnaderna näst intill tredubblats
under 1990-talet. Förutom de kommunalekonomiska konsekvenserna av
en sådan utveckling är det för den enskilde mycket viktigt att kunna
försörja sig själv. Beroendet av försörjningsstöd är nära kopplat till ett
utanförskap från arbetsmarknaden. I detta kapitel redovisas därför förslag
till åtgärder för att kunna öka sysselsättningsgraden och minska
socialbidragsberoendet i storstadsregionernas utsatta bostadsområden.
I avsnitt 6 redovisas regeringens överväganden och förslag när det
gäller att generellt stärka storstadsregionernas förutsättningar för tillväxt
och ökad sysselsättning. I detta kapitel läggs förslag som mer specifikt
syftar på åtgärder i de socialt utsatta bostadsområdena.
8.2 Arbetslinjen
Regeringen redovisade i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop
1997/98:150) att sysselsättningspolitiken bygger på arbets- och
kompetenslinjen. Arbetslösheten skall minskas, huvudsakligen genom att
fler människor får arbete eller utbildning som ger ökade möjligheter till
arbete. Arbetsmarknadspolitiken läggs om för att öka kvaliteten på
åtgärderna och i än större utsträckning medverka till att minska
flaskhalsar i den uppåtgående konjunkturen och stigande
sysselsättningen. Huvuddelen av sysselsättningsökningen de kommande
åren bör ske i den privata sektorn.
Arbetslösheten är allvarligast för de personer som stängs ute från
arbetsmarknaden under långa perioder. De löper större hälsorisker än
många andra grupper, får sämre inkomstutveckling, förlorar kompetens
och löper därför risk att permanent slås ut från arbetsmarknaden. De har
svårt att komma ifråga för de lediga jobben och därmed att dra nytta av
den uppåtgående konjunkturen och den stigande sysselsättningen. I
praktiken uppkommer en inlåsning i arbetslöshet och bidragsberoende.
Arbetsförmedlingen behöver i det nuvarande konjunkturläget lägga
stor vikt vid att motverka inflationsdrivande flaskhalsar och att underlätta
för företagen att snabbt tillsätta lediga platser. För de som har svårt att
komma ifråga för de jobb som nu blir lediga kan emellertid utdragna
perioder med enbart kontantstöd bidra till en passivisering och ett
förlorat självförtroende. Det är därför viktigt att också både upprätthålla
och förbättra de arbetssökandes kompetens och att motverka en
passivisering.
Det behövs därför särskilda insatser för de som inte omedelbart kan
komma i fråga för de lediga jobben, eller som har särskilda svårigheter
att få och behålla ett arbete. Mot bakgrund av detta är det viktigt att den
arbetslöse som inte kan erhålla ett arbete inom rimlig tid istället erbjuds
en åtgärd som kan öka hans eller hennes anställbarhet och därmed
chanser att åter få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Arbets- och kompetenslinjen bygger på en uttalad ömsesidighet, där
den enskilde har både rättigheter och skyldigheter. Å ena sidan är
samhället berett att stöda den som har svårt att finna arbete, såväl
ekonomiskt som med aktiva åtgärder. Å andra sidan förväntar sig
samhället att den arbetslöse aktivt utnyttjar sina egna resurser och
möjligheter, och är beredd att anta varje lämpligt arbete.
8.3 En sammanhållen verksamhet med åtgärder för
arbetslösa inom utsatta stadsdelar.
Regeringens bedömning: Kommuner som omfattas av lokala
utvecklingsavtal bör kunna sluta avtal med länsarbetsnämnd och
försäkringskassan i länet om lokal samverkan med
utvecklingsprogram för arbetslösa i de utsatta stadsdelarna.
Länsarbetsnämnden kan delegera avtalsslutandet till den lokala
arbetsförmedlingsnämnden.
Avtalet skall ange form för samverkan, mål och målgrupp för
åtgärderna samt formerna för redovisning av resultat och uppföljning
av verksamheten. Det är väsentligt att de olika kompetenser som finns
i de samverkande myndigheterna kan utnyttjas på bästa sätt. Därför
bör personal från de samverkande myndigheterna om möjligt vara
placerade i den berörda stadsdelen.
Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för att förbereda
överläggningar om sådana avtal. I uppdraget bör ingå att analysera
vilka utvecklingsmöjligheter som finns för förbättrad samverkan
mellan olika offentliga aktörer och ersättningsystem. Målet med
utvecklingsprogrammen skall vara ett arbete på den reguljära
arbetsmarknaden.
Bakgrund: Regeringen anförde i propositionen 1996/97:63
Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration
m.m. att det finns ett stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets
samlade resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda mäns och
kvinnors behov av olika stödåtgärder. Många människor med långvarig
arbetslöshet, psykosociala eller hälosmässiga problem kan lätt hamna i en
gråzon mellan de olika ersättningssystemen eftersom problembilden inte
renodlat faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Detta kan
leda till en rundgång mellan socialtjänsten, försäkringskassan,
arbetsförmedlingen och landstingets primärvård, med många kortsiktiga
och ineffektiva insatser som följd. Regeringen anförde mot denna
bakgrund att det finns starka skäl att utveckla bra och ändamålsenliga
samverkansmodeller som ger bättre förutsättningar för
rehabiliteringsarbetet.
Regeringen ansåg i propositionen att arbetet med samverkan inte
längre skulle ses som försöksverksamhet utan bli en naturlig del av
berörda myndigheters verksamhet i syfte att stödja alla som är i behov av
särskilda insatser. Arbetet borde därför inriktas på generella lösningar.
De lokala samverkansprojekt som kommer att utvecklas skall inte behöva
något särskilt godkännande av regeringen eller respektive myndigheter,
utan det är de enskilda aktörerna själva som bör besluta om att bedriva
samverkan utifrån lokala förutsättningar och behov.
Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen och
Arbetarskyddsstyrelsen har som gemensamt mål i sina respektive
regleringsbrev att aktivt samarbeta på rehabiliteringsområdet så att en
effektivare användning av tillgängliga resurser uppnås. Syftet skall vara
att varje individs arbetsförmåga blir tillvaratagen så att det blir möjligt
för den enskilde att försörja sig genom eget arbete.
Pågående samverkansprojekt inom rehabilitering respektive
arbetsmarknadspolitik
SOCSAM är en lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Försöksverksamheten får bedrivas under tiden den 1 juli 1994 – 31
december 2000 inom tio lokala områden. Godkännande finns för tillfället
för åtta kommuner, medan ytterligare ansökningar behandlas.
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen har i en lägesrapport lämnat
en översikt och analys av de utvärderingar som utförs inom
försöksområdet Stenungsund, Finansiell samordning 1997:2. Rapporten
fokuserar på utfallet av de förändringsprocesser som pågår i projektet
snarare än försökets effekter hos utvalda målgrupper.
De pågående försöksverksamheterna kan enligt regeringen tjäna som
en utgångspunkt för lokala överenskommelser om myndighetssamverkan
i utsatta stadsdelar inom storstadsregionerna. I denna samverkan bör då
även arbetsförmedlingen ingå.
I den kommunala utvecklingsgarantin för ungdomar innebär att de
kommuner som vill kan erbjuda alla arbetslösa ungdomar från 20 t.o.m.
24 år aktiveringsprogram på heltid under 12 månader. Åtgärderna
finansieras av staten inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska medlen.
Senast inom 90 dagar skall den som är arbetslös och mellan 20 och 24 år
tillsammans med arbetsförmedlingen och kommunen arbeta fram en
individuell handlingsplan. Planen innebär att individen har både rättighet
och skyldighet att delta i en av kommunen anordnad aktivitet.
Aktiveringsprogrammet skall vara individuellt anpassat och innehålla
olika typer av kompetensutveckling. Arbetsförmedlingsnämnderna får en
nyckelroll med ansvar för att utvecklingsgarantin kommer till stånd i de
olika kommunerna. Stor vikt läggs vid att insatserna anpassas efter lokala
förutsättningar och i nära samverkan med ortens näringsliv.
Skälen för regeringens bedömning: I de mest utsatta stadsdelarna i
storstäderna är deltagandet i arbetslivet mycket lågt.
Sysselsättningsgraden ligger i allmänhet mellan 30 och 40 procent, dvs.
ungefär hälften av riksgenomsnittet. Den öppna arbetslösheten är ungefär
dubbelt så hög som i storstadsregionerna i sin helhet. Andelen av de
arbetslösa som har ersättning från arbetslöshetskassa är relativt låg och
många är därför hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. Bland de
arbetslösa finns en grupp invandrare som enligt arbetsförmedlingens
bedömning har för dåliga kunskaper i svenska språket för att stå till
arbetsmarknadens förfogande. Där finns också relativt många
långtidssjukskrivna personer som ofta har en komplex problembild och
som under långa perioder har befunnit sig i en rundgång mellan olika
rehabiliterande åtgärder. Slutligen finns en relativt stor grupp kvinnor
som av kulturella och andra orsaker inte har gått ut på arbetsmarknaden.
Den låga sysselsättningsgraden inom dessa områden medför att graden
av försörjning via olika statliga transfereringssystem respektive
kommunala socialbidrag är hög. I avsnitt 3 beskrivs närmare det stora
socialbidragsberoendet i dessa stadsdelar.
Den offentliga förvaltningen och de offentliga åtgärdsprogrammen är
organiserade efter politikområden och inriktade på väl definierade
problem. Var och en arbetar självständigt med fokus på sin egen uppgift.
Den uppgift som samhället står inför i de utsatta stadsdelarna är
emellertid ofta mångfacetterad och komplex. I det enskilda fallet krävs
inte sällan en kombination av åtgärder inom olika ansvarsområden,
antingen parallellt eller i serie. Behovet av samverkan mellan olika
statliga myndigheter och kommunens olika organ är således stort. Det är
mot denna bakgrund man skall se de initiativ som regeringen under
senaste åren har tagit för att stärka den lokala samverkan. Den ovan
nämnda propositionen 1996/97:63 är ett uttryck för denna inriktning, den
kommunala utvecklingsgarantin är en annan.
Trots stora resursinsatser från olika myndigheter i dessa områden
kvarstår betydande problem. Det finns svårigheter att hantera de mycket
speciella förutsättningar som finns i de utsatta stadsdelarna inom
storstadsregionerna. I dessa stadsdelar finns det på många håll en utbredd
kritik mot de olika systemens bristande samverkan, liksom mot
systemens oförmåga att uppfylla övergripande integrationspolitiska mål.
Nedan redovisas några av problemen.
Arbetsförmedlingens huvuduppgift i nuvarande konjunkturläge är att
finna lämpliga sökande till de befintliga lediga platserna. Många
arbetslösa i dessa områden bedöms inte komma ifråga för de lediga
platserna, och blir därmed inte aktuella för den direkta
platsförmedlingen.
Arbetsmarknadsåtgärderna är tidsbegränsade och det kan vara svårt att
länka olika åtgärder till ett sammanhängande program som verkligen kan
leda till att den arbetslöse får förutsättningar att konkurrera på den öppna
arbetsmarknaden. Det gäller inte minst behovet av att kunna kombinera
utbildning och praktik.
Många av de som står utanför arbetsmarknaden har komplexa
svårigheter som kräver en kombination av åtgärder för att lösa. Istället
för att samla de olika offentliga resurser som finns har dessa personer
många gånger flera års erfarenhet av rundgång mellan olika
åtgärdsprogram.
Många av de arbetslösa kommer från andra länder, har svag eller ingen
erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden, känner få personer på
arbetsmarknaden och saknar därför i hög utsträckning referenser och
kontakter. Därigenom ställer de speciella krav på platsförmedlingen.
Svenskundervisningen för invandrare (sfi) har i vissa fall inte gett
tillräckliga kunskaper och färdigheter. Bristen ligger främst i avsaknaden
av praktisk användning av det svenska språket i någon form av
arbetspraktik.
Behovet av att koppla samman passivt försörjningsstöd och aktiva
insatser för att främja social integration och framtida förvärvsverksamhet
är särskilt stora i storstadsregionernas utsatta stadsdelar. För att
underlätta samverkan bör gemensamma former för verksamheten
utvecklas för insatser i utsatta stadsdelar, som gör det vara lättare att få
en helhetssyn på individens problem och möjligheter. De olika
myndigheterna med deras olika kompetenser och resurser kan därigenom
medverka till att på ett effektivt sätt stärka individens kompetens och
utsikter att få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Regeringen
noterar att man lokalt i många fall, helt eller delvis, har gått över till ett
sådant arbetssätt. Därmed kan de individer som idag tenderar att vandra
mellan olika myndigheter och utan att bli hjälpta få det stöd de behöver.
Det är också mycket angeläget att knyta representanter från näringslivet
till denna verksamhet. Syftet med verksamheten ska vara att få ett arbete
och då behövs kontakter med företagen.
I syfte att stärka de initiativ som tagits på många håll anser därför
regeringen att kommuner som omfattas av lokala utvecklingsavtal bör
kunna träffa avtal med länsarbetsnämnd och länets försäkringskassa om
lokal samverkan med utvecklingsprogram för arbetslösa i utsatta
stadsdelar. Vilka områden som skall omfattas, hur samverkan skall
utformas och vilka individer som skall beröras regleras slutligt i avtalet.
Det bör således vara möjligt att välja olika lösningar för olika områden
beroende på förutsättningar och behov. En faktor av betydelse i detta
sammanhang är även andra insatser som pågår, t.ex. för arbetslösa
ungdomar mellan 20-24 år inom ramen för den kommunala
utvecklingsgarantin.
Avtalen bör reglera samverkansformer, mål, målgrupp, redovisning
och uppföljning. De bör vidare precisera vilka åtaganden som staten gör
för de statliga myndigheternas räkning, liksom vilka åtaganden de
berörda kommunerna samt försäkringskassan gör. Det skall möjliggöra
att man kan kedja åtgärder inom de olika myndighetsområdena till ett för
individen meningsfullt utvecklingsprogram.
De personer som ingår i målgruppen bör vara inskrivna vid
arbetsförmedlingen som arbetssökande, men kan också vara aktuella hos
kommunens socialtjänst eller hos försäkringskassan. Personerna bör
innan de erbjuds ett individuellt utvecklingsprogram ha prövats mot den
reguljära arbetsmarknaden genom kraftfulla förmedlingsinsatser.
Personerna bör vidare vara motiverade att deltaga i programmet, och
bedömas ha realistiska möjligheter att genom särskilda insatser få ett
reguljärt arbete inom rimlig tid.
Regeringen anser det vara av betydelse att avtalen om samverkan
träffas på lokalnivå där man känner förhållandena bäst och vet på vilket
sätt som detta samarbete kan medverka till bra resultat. Verksamheten
bör som tidigare nämnts regleras i avtal mellan länsarbetsnämnd,
kommun och försäkringskassa. Finansieringen av åtgärderna i det
individuella utvecklingsprogrammet skall i huvudsak ske på basis av de
samverkande myndigheternas ordinarie anslag. Utgångspunkten är att de
befintliga åtgärdsmedel som idag satsas i den berörda stadsdelen bör
användas inom det lokala utvecklingsprogrammet.
Detta kan ses som en utveckling av de intentioner till samverkan och
gemensamma mål för myndigheterna inom rehabiliteringsområdet som
regeringen redan har genomfört genom prop. 1996/97:63 i och med att
det även inkluderar länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna. För
att underlätta genomförandet av utvecklingsprogram bör en särskild
utredare tillkallas för att förbereda överläggningar om avtal om en
samverkan med denna inriktning. Verksamheten bör följas upp löpande.
Den bör göras en oberoende utvärdering under det tredje året. Därefter
får ställning tas till hur det fortsatta arbetet med inriktning på utsatta
stadsdelar i storstadsregionerna skall bedrivas.
8.4 Individuella utvecklingsprogram
Regeringens bedömning: De utvecklingsprogram som föreslås i
avsnitt 8.3 bör vara inriktade på individuell utveckling för de personer
som är och riskerar att i långa tider förbli utan reguljärt arbete, eller
annan egen försörjning eller som behöver rehabiliterande eller
arbetstränande insatser. De individuella programmen bör utformas i
samråd mellan den enskilde och de samverkande myndigheterna. De
bör präglas av en grundläggande ömsesidighet, där även den enskilde
gör ett åtagande och har ett ansvar.
Åtgärder och åtgärdstider bör, inom ramen för gällande regelverk,
utformas med hänsyn till den enskildes speciella behov. Målet skall
vara att de deltagande personerna skall öka sin anställbarhet och så
snart som möjligt finna arbete på den öppna arbetsmarknaden, påbörja
reguljära studier eller försörja sig genom eget företagande.
Skälen för regeringens bedömning: Behoven av insatser varierar
kraftigt mellan olika individer beroende på förutsättningar och behov.
Genom att arbeta med individuella utvecklingsprogram uppnås en mer
flexibel anpassning av insatserna till den enskildes behov, samtidigt som
samverkan mellan berörda aktörer underlättas.
I utvecklingsprogrammet bör anges vilka åtgärder som skall vidtas för
att stärka den enskildes möjligheter att så snart som möjligt komma ut på
arbetsmarknaden, påbörja reguljära studier eller försörja sig genom eget
företagande. Det individuella utvecklingsprogrammet bör utformas i en
dialog med den enskilde och präglas av en grundläggande ömsesidighet,
där även den enskilde gör ett åtagande och har ett ansvar.
Individuella utvecklingsprogram bör upprättas för personer som är
bosatta i den aktuella stadsdelen, som saknar arbete och som riskerar att
bli arbetslösa under en längre tid eller är i behov av utbildningsinsatser
eller annan åtgärd för att förbättra sin anställningsbarhet.
En tydlig arbetslinje
I målgruppen finns både män och kvinnor som får sin försörjning från
olika ersättningssystem, som t.ex. arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring
och/eller socialbidrag. En rätt till ersättning som intjänats inom eller som
följer av något av dessa system skall inte påverkas av
försöksverksamheten. Frågan om vilka ersättningar som bör utgå under
tid i aktivitet behöver dock utredas närmare. Verksamheten bör
kännetecknas av en strävan att så långt som möjligt kanalisera alla
kontakter med den enskilde genom en kontaktpunkt.
Försöksverksamheten bör som tidigare nämnts bygga på en tydlig
ömsesidighet. Rätten till ersättning från de olika ersättningssystemen är
kopplad till någon form av villkor eller krav på motprestation från den
enskilde.
Arbetslöshetsförsäkringen är en integrerad del av
arbetsmarknadspolitiken och dess syfte är att verka som en
omställningsförsäkring för personer med en fast förankring på
arbetsmarknaden. Ersättning kan under en begränsad tid ges till den som
blir arbetslös samt uppfyller vissa villkor för att underlätta för denna att
hitta ett nytt arbete. Arbetslöshetsförsäkringen är ingen yrkesförsäkring.
Det innebär att det ställs stora krav på den som blir arbetslös att söka och
acceptera nytt arbete även utanför det yrkesområde där han eller hon
tidigare varit verksam. Dessutom ställs krav på att godta en förändrad
lön, flytta eller pendla till arbete, omskola sig eller delta i
praktikåtgärder. Under tid i arbetsmarknadspolitisk åtgärd erhåller den
enskilde ersättning motsvarande arbetslöshetsersättningen, s.k.
utbildningsbidrag.
Kraven för rätt till ersättning sammanfattas i de s.k. grundvillkoren
som handlar om att stå till arbetsmarknadens förfogande. För att få
ersättning krävs att den sökande, förutom att ha uppfyllt ett s.k.
arbetsvillkor, är arbetsför och oförhindrad att ta arbete minst tre timmar
per dag och i genomsnitt 17 timmar per vecka, är beredd att anta erbjudet
lämpligt arbete, är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen
och inte kan få lämpligt arbete. Om den sökande avvisar ett erbjudande
om lämpligt arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder träder
sanktioner i kraft som i normalfallet innebär avstängning från rätt till
ersättning i 60 ersättningsdagar. Den sökande kan även avstängas tills
dess att förvärvsarbete utförts i 80 dagar om han eller hon upprepade
gånger tackat nej till erbjudet arbete eller åtgärd.
Sjukpenning utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL) vid sjukdom som sätter ned den enskildes arbetsförmåga med
minst en fjärdedel. Vid bedömning av om sjukdom föreligger skall
bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande
förhållanden. Sjukpenning utges även när den enskilde genomgår en
medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att
förebygga sjukdom eller att förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis
förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmåga. Som villkor gäller att
behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ingår i en
av försäkringskassan godkänd plan.
Enligt bestämmelserna i AFL kan försäkringskassan dra in eller sätta
ned ersättningen enligt AFL bl.a. om den som är berättigad till
ersättningen vägrar att genomgå undersökning av läkare eller att följa
läkares föreskrifter. Den enskilde kan också förlora rätten till ersättning
om han eller hon utan giltig anledning vägrar att genomgå utredning för
bedömning av det medicinska tillståndet, arbetsförmågan samt behovet
av och möjligheterna till rehabilitering. Den enskilde är också skyldig att
delta i erforderlig rehabilitering för att inte förlora sin rätt till ersättning.
Frågan om skyldigheter för den enskilde som uppbär socialbidrag och
kommunernas aktiva åtgärder behandlas i regeringens proposition
1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen. Regeringen redogör där för
principerna i socialtjänstlagen som innebär att socialbidraget skall
utformas tillsammans med den enskilde och på ett sådant sätt att det på
sikt stärker hans eller hennes förutsättningar för egenförsörjning. För att
den enskilde skall ha rätt till bistånd krävs att han/hon skall göra vad
han/hon kan för att bidra till egen försörjning bl.a. genom arbete. Den
som inte har arbete är skyldig att aktivt söka och även godta lämpligt
anvisat arbete. I den skyldigheten ligger också deltagande i den
verksamhet som samhället ställer till förfogande för arbetslösa inom
ramen för arbetsmarknadspolitiken, t.ex. arbetsmarknadsutbildning. En
arbetslös person kan också vara skyldig att delta i
arbetssökarverksamhet, utbildning i svenska eller introduktionsprogram
som syftar till att förbereda och underlätta inträde på arbetsmarknaden.
Åtgärderna i utvecklingsprogrammen
De individuella utvecklingsprogrammen bör utformas som enskilda
åtgärder utifrån förutsättningar och behov i det enskilda fallet. Ett
individuellt utvecklingsprogram bör t ex kunna innehålla en kombination
av olika åtgärder som svenskundervisning integrerat med
arbetsplatspraktik, arbetsträning, arbetsmarknadsutbildning och
anställningsstöd. Åtgärderna i de individuella utvecklingsprogrammen
skall syfta till att stärka den enskildes anställningsbarhet och möjliggöra
en snar övergång till en anställning på den reguljära arbetsmarknaden
eller annan form av egen försörjning.
Det individuella behovet bör vara avgörande. Med tanke på de
speciella skäl som föreligger till följd av långa tider utan reguljärt arbete
och att de mest utsatta grupperna saknar reell möjlighet att konkurrera
om de lediga jobben bör de möjligheter till förlängd åtgärdstid som finns
för dessa grupper utnyttjas i syfte att stärka deras framtida position på
arbetsmarknaden. Den enskilde skall således i vissa fall kunna få
arbetsmarknadsåtgärder med förlängd varaktighet, dvs. att den specifika
åtgärden kan vara mer än sex månader. Det individuella
utvecklingsprogrammets hela längd bör avpassas till den enskilde
deltagarens behov men bör inte vara längre än tre år. Den enskilde skall
löpande prövas mot den ordinarie arbetsmarknaden.
De individuella utvecklingsprogrammen bör vara utåtriktade och sikta
till att öka individernas rörlighet och kontaktytor, såväl genom
praktikplatsernas förläggning som genom utbildningen. Det är också
viktigt att det tidigt finns en dialog med potentiella arbetsgivare.
Ett individuellt utvecklingsprogram bör ses som ett erbjudande till
individen och inte en rättighet. Det bör således krävas en aktiv insats av
individen att tillsammans med berörda myndigheter lägga upp
programmet. Det är vidare viktigt att individen är motiverad om
programmet skall kunna ge ett lyckat resultat.
En grundtanke bakom de individuella utvecklingsprogrammen är att de
skall motverka passivisering. De arbetslösa bör inte enbart erhålla
kontantstöd utan kunna erbjudas en tillfällig sysselsättning parallellt med
eller i avvaktan på annan åtgärd. För att klara detta kan det vara
nödvändigt att erbjuda placering i särskilt anordnade
sysselsättningsprojekt, som en del i det individuella
utvecklingsprogrammet.
De statliga medel som utgår som stöd till de berörda kommunerna
inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen kan användas som en
kompletterande finansiering av avtalen eller av åtgärder inom ramen för
dessa. Likaså bör det finnas möjligheter till delfinansiering via den
europeiska socialfonden, mål 3.
Det är väsentligt att de olika kompetenser som finns i de samverkande
myndigheterna kan utnyttjas på bästa sätt. Det är därför önskvärt att den
personal som arbetar med personer i stadsdelen är samlade på ett ställe i
stadsdelen. Arbetet kan också lättare synliggöras om man finns
lokaliserad i området.
8.5 Gemensamma medborgarkontor i de utsatta
stadsdelarna
Regeringens bedömning: Det bör ingå i de lokala utvecklingsavtalen
att medborgarna i de utsatta stadsdelarna skall få tillgång till
gemensamma medborgarkontor för såväl statliga som kommunala
myndigheter.
Skälen för regeringens bedömning: I flera av de berörda stadsdelarna
(bl.a. i Botkyrkas och Stockholms kommuner) finns idag kommunala
medborgarkontor med inriktningen att erbjuda medborgarna samlad
kommunal information men också enklare ärendehantering.
Medborgarkontoren utgör ett skyltfönster för de olika kommunala
myndigheterna. En brist i uppbyggnaden av dessa medborgarkontor har
varit att de statliga myndigheterna sällan har varit integrerade i
verksamheten.
I de lokala utvecklingsavtalen bör därför kunna ingå att dessa
stadsdelar skall bli bland de första i landet där medborgarna får tillgång
till gemensamma medborgarkontor för statliga och kommunala
myndigheter. Det förutsätter att man lokalt kan komma överens om en
medverkan från t.ex. arbetsförmedlingen och försäkringskassan i
medborgarkontor i de utsatta stadsdelarna. Ett medborgarkontor kan på
så sätt utgöra ett skyltfönster och inslussningspunkt för medborgarna till
de samverkande myndigheterna. Möjligheterna att använda IT för en
utbyggd service och samverkan bör utnyttjas.
Riksdagen har tagit ställning till frågan om utveckling av
myndighetsutövning vid medborgarkontor. Verksamheten skall
naturligtvis följa de riktlinjer för myndighetssamverkan avseende bl.a.
sekretess som har lagts fast.
8.6 Översyn av socialbidragen
Regeringens bedömning: Frågan om socialtjänstens finansiering
kommer att utredas av den särskilde utredaren som har fått i uppdrag
att se över vissa frågor som gäller socialtjänstlagen (1980:620) och
socialtjänstens uppgifter (dir. 1997:109) bl.a. mot bakgrund av att
socialbidraget för vissa grupper kommit att fungera som ett permanent
försörjningsstöd.
Storstadskommitténs förslag: Kommittén lägger inte något konkret
förslag som gäller socialbidraget men presenterar olika modeller för hur
storstadskommunerna skulle kunna avlastas den del av bidraget som
utbetalas av arbetsmarknadsskäl. Kommittén förordar därvid alternativet
att staten övertar alla kostnaderna för socialbidraget.
Remissinstansernas synpunkter: Socialstyrelsen avstyrker
kommitténs bedömning med motiveringen att en sådan lösning skulle
skapa en felaktig incitamentsstruktur där kommunerna bedömer behovet
av bidrag och staten betalar. Även Riksförsäkringsverket är starkt
kritiska och menar att kommunen bör ha det yttersta ansvaret för sina
invånare. Svenska Kommunförbundet menar att staten bör ta ett större
ansvar när det gäller socialbidragen. Socialbidraget bör återgå till sin
ursprungliga funktion att utgöra ett sista skyddsnät i stället för att som
idag fungera som en permanent försörjningskälla för allt fler människor.
Skälen för regeringens bedömning: Socialbidrag är en mindre del av
de totala transfereringarna till hushållen. Bidraget är tänkt att vara ett
tillfälligt försörjningsstöd. Bidraget utgör det yttersta skyddsnätet när den
enskilde inte kan försörja sig på annat sätt, t.ex. genom arbete eller
genom det generella socialpolitiska systemet och är i denna funktion det
mest utpräglat selektiva stödet. Socialbidraget är således den enda del av
välfärdssystemet som är helt relaterad till det enskilda hushållets
försörjningsbehov. Bidraget prövas mot såväl den enskildes inkomster
som tillgångar. Rätten till bistånd regleras i socialtjänstlagen (1980:620)
och kan avse såväl ekonomiskt bistånd (socialbidrag) som vård och stöd i
andra former.
Behovet av socialtjänstens insatser har ökat påtagligt under de senaste
åren, särskilt när det gäller behovet av socialbidrag. Den främsta orsaken
är den höga arbetslösheten. För att sanera den svenska ekonomin har det
varit nödvändigt att förändra stora delar av välfärdssystemen.
Förändringarna har framförallt gällt garanti- och ersättningsnivåer, men
det har också i vissa fall funnits behov av att korrigera vissa systemfel
som uppstått och som blivit tydligare under senare år.
Utvecklingen kan ha bidragit till att fler människor än tidigare ställts
utanför det generella välfärdssystemet och tvingats söka socialbidrag.
Socialbidraget har därför alltmer kommit att fungera som en allmän
inkomstgaranti under längre tider för allt fler människor. Ansvaret för
socialtjänsten inklusive kostnaderna för socialbidrag ligger hos
kommunerna. Staten ger finansiellt stöd genom det generella
statsbidraget. Dessutom utbetalas statlig ersättning för mottagandet av
flyktingar och andra utländska medborgare som omfattas av
flyktingmottagandet. För kommuner och landsting finns också ett
utjämningssystem som syftar till att skapa likvärdiga förutsättningar att
bedriva verksamhet. Bland annat finns det en modell som har till syfte att
utjämna strukturella kostnadsskillnader när det gäller individ- och
familjeomsorgsverksamheten.
Regeringen delar Storstadskommitténs uppfattning att de ekonomiska
problemen inom den offentliga sektorn har bidragit till att skapa
svårigheter när det gäller finansieringen av socialtjänsten, bl.a. när det
gäller kraftigt ökade kostnader för socialbidrag. Utvecklingen har varit
mest uttalad i storstäderna och då framförallt i de utsatta
bostadsområdena och att de kostnadsökningar detta fört med sig har ställt
krav på nerdragningar i andra verksamheter. Det finns därför behov av att
å ena sidan få till stånd en långsiktig stabilitet i resurserna på
socialtjänstens alla områden och å andra sidan behoven och
ambitionsnivån. Det gäller såväl äldre-, handikapp, och barnomsorg som
individ- och familjeomsorg.
Regeringen anser dock inte att ett statligt övertagande av alla kostnader
för socialbidragen vore en bra lösning på problemet. Ett system där en
huvudman bedömer behovet av insatser och en annan betalar för dessa
insatser har erfarenhetsmässigt visat sig leda till ännu större kostnader.
Förutsättningen för att kunna finna andra och bättre lösningar är enligt
regeringens bedömning bl.a. att samspelet mellan de generella
trygghetssystemen och det individuellt behovsprövade socialbidraget
analyseras på ett mer djupgående sätt än vad som hittills skett.
Regeringen har därför tillkallat en särskild utredare som har fått i
uppdrag att analysera socialbidraget och dess samband med övriga
trygghetssystem utifrån de olika förändringar som skett under 1990-talet,
särskilt när det gäller de statliga transfereringssystemen. Utredaren skall
överväga hur systemen bättre skall kunna samverka i förhållande till
varandra utan att arbetslinjen inom bidrags- och ersättningssystemen
överges.
Eventuella behov av att förändra principerna för socialtjänstens
finansiering skall analyseras utifrån behovet av att få till stånd en balans
mellan å ena sidan en mer långsiktig stabilitet i resurserna på
socialtjänstens alla omsorgsområden och å andra sidan behoven och
ambitionsnivån. Förslag skall lämnas till hur det ekonomiska biståndet
kan förändras så att det så långt som möjligt kan fungera som ett
tidsbegränsat stöd för enskilda med mer tillfälliga sociala eller
ekonomiska problem. Utredaren skall redovisa uppdraget till regeringen
senast den 31 mars 1999. Regeringen avser därefter att återkomma med
förslag.
Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare
Regeringens bedömning: Den nuvarande situationen för vissa äldre
invandrare är otillfredsställande. Det är viktigt att hitta en långsiktig
lösning på deras försörjningsbehov.
Skälen för regeringens bedömning: Vissa äldre invandrare är i dag
hänvisade till socialtjänsten på grund av att deras sammanlagda
pensionsförmåner inte räcker till en godtagbar försörjning. Detta beror på
att många personer som i dag invandrar till Sverige saknar
pensionsrättigheter då de invandrar, antingen beroende på att landet de
kommer ifrån saknar pensionssystem eller att de där intjänat liten eller
ingen pensionsrätt. Är personen ung vid tiden för invandringen till
Sverige skapar detta inga problem. Personen uppfyller då vid tiden för
sin pensionering kraven som ställs för att få svensk pension. Kraven
enligt huvudregeln är att man för att få full folkpension skall ha arbetat i
Sverige i 30 år alternativt varit bosatt 40 år i landet. Problem uppstår
dock då äldre personer, vid t.ex. anhöriginvandring, invandrar till Sverige
utan eller med små pensionsrättigheter från landet de utvandrat ifrån. De
saknar samtidigt på grund av sin ålder möjlighet att tjäna in rätt till
svensk pension som räcker till en godtagbar försörjning. Situationen har
medfört en ökad belastning på socialbidragssystemet. Staten täcker dock
kommunernas kostnader för flyktingar som är 60 år eller äldre när de
anländer till Sverige.
Regeringen har i proposition 1997/98:113 Nationell handlingsplan för
äldrepolitiken uttalat att frågan om ekonomisk trygghet för vissa äldre
invandrare bör utredas av den särskilde utredaren som har fått i uppdrag
att se över vissa frågor rörande socialtjänstlagen (1980:620) och
socialtjänstens uppgifter (dir. 1997:109).
9 Goda uppväxtvillkor för barn och ungdom
och en förstärkning av utbildningen i
storstadsregionerna
9.1 Inledning
Såsom beskrivits i avsnitt 3 är storstädernas utsatta stadsdelar mycket
barnrika. Medan 18 procent av befolkningen i storstadsregionerna bor i
områden med mycket låga eller extremt låga inkomster så bor inte
mindre är 36 procent av storstadsregionernas barn och ungdomar i dessa
områden. Omkring 56 procent av barnen och ungdomarna i dessa
områden har utländsk bakgrund, dvs. minst en förälder är född
utomlands. Enligt storstadskommittén blir allt fler barn med utländsk
bakgrund i de utsatta bostadsområdena föremål för socialtjänstens
insatser. Storstadskommittén redovisar rapporter som visar att många
barn i utsatta områden inte klarar testerna vid fyraårskontrollen och att
försenad tal- och språkutveckling är ett vanligt problem.
Barn i socialt utsatta områden står många gånger utanför
barnomsorgen. I storstädernas utsatta områden har endast 55 procent av
barnen tillgång till barnomsorg jämfört med över 70 procent för riket.
Fler elever i utsatta stadsdelar lämnar skolan med ofullständiga betyg.
Omkring 20 procent av eleverna som slutade grundskolan år 1994 hade
låga eller ofullständiga betyg. Motsvarande andel för storstäderna i övrigt
var drygt 9 procent. Medelbetygen för skolorna i dessa områden är lägre
än övriga skolor. Övergångsfrekvensen från gymnasieskolan till högre
utbildning är generellt lägre i de utsatta stadsdelarna än genomsnittet för
både storstäderna och riket som helhet.
Att förändra denna situation och ge barn, ungdomar och vuxna i de
utsatta stadsdelarna möjlighet att skaffa sig en kvalificerad och
meriterande utbildning är en av de stora utmaningarna inför det kom-
mande seklet. Regeringen har tidigare i denna proposition angett följande
mål för de utsatta stadsdelarna med direkt anknytning till barn- och
ungdomsfrågorna och utbildningssektorn.
– det svenska språkets ställning skall stärkas, såväl bland barn och
ungdomar som i den vuxna befolkningen.
– alla elever skall ges förutsättningar att nå målen i grundskolan. Det är
särskilt viktigt att ingen elev lämnar grundskolan utan tillräckliga
kunskaper i svenska eller svenska som andraspråk, engelska och
matematik.
– utbildningsnivån i den vuxna befolkningen måste höjas – de som
saknar utbildning motsvarande svensk gymnasiekompetens skall
erbjudas detta.
Regeringen bedömer att barns och ungdomars uppväxtvillkor i dessa
stadsdelar bör förbättras även i andra avseenden. Så är t.ex. tillgång på en
utvecklande och spännande kultur- och fritidsverksamhet av största vikt
för barns och ungdomars utveckling
9.2 Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar
Regeringens bedömning: Inom ramen för de lokala
utvecklingsavtalen mellan staten och storstadskommunerna bör 150
miljoner kronor per år fördelas under perioden 1999–2001 för att
underlätta för kommunen att erbjuda förskola från tre års ålder till
barn i storstädernas utsatta bostadsområden. Syftet är att förbättra
barns integrationsmöjligheter i samhället. Förskolans omfattning och
inriktning fastställs i de lokala utvecklingsavtalen.
Bakgrunden till regeringens förslag: I flera av storstädernas utsatta
bostadsområden pågår ett antal projekt och försöksverksamheter vad
gäller nya modeller av förskoleverksamhet. År 1995 anvisade regeringen
efter initiativ från Storstadskommittén och Allmänna
arvsfondsdelegationen 45 miljoner kronor för att under en treårsperiod
utveckla, pröva och utvärdera olika modeller av förskoleverksamhet i
syfte att öka barns integrationsmöjligheter i samhället. Medlen avser i
huvudsak kostnader för verksamhet som bedrivs i ett samarbete mellan
ideella organisationer och kommunen. Ett 20-tal projekt har hittills
beviljats medel, och verksamheten pågår fortfarande i ett antal av de
berörda områdena. Flertalet projekt handlar om språkstimulans,
föräldrastöd och pedagogiska metoder.
Anslaget för särskilda insatser i invandrartäta bostadsområden har i ett
antal kommuner använts för utvecklingsarbete för att stödja barns språk.
Insatserna har avsett en rad olika modeller för utvecklingsarbete i
storstadskommunernas utsatta områden. Stockholms stad har t.ex. inrättat
ett språkcentrum i Rinkeby med inriktning på tvåspråkighet i samarbete
mellan kommunen och Stockholms universitet. I Rågsved har
tyngdpunkten lagts på i första hand sexåringarnas språkutveckling inför
skolstarten, syftet är att alla barn skall behärska svenska språket senast i
årskurs 9. I Rosengård i Malmö kommun bedrivs ett samverkansprojekt
mellan barnomsorg och skola för att bl.a. pröva nya vägar för övergångar
mellan de olika skolformerna. Södertälje kommun har startat förskolor i
tre stadsdelar, med verksamhet tre timmar per dag, i syfte att höja
kunskaperna i svenska språket. I dessa språkförskolor ingår även
tvåspråkig personal. Botkyrka kommun har erbjudit avgiftsfri förskola
under tre timmar för i första hand alla hemmavarande femåringar i de
socialt utsatta områdena. Även i andra kommuner förekommer förskolor
med inriktning på att stärka språkutvecklingen hos barn som inte har
tillgång till den ordinarie barnomsorgen.
Skälen för regeringens bedömning: Storstadskommittén visar i sitt
delbetänkande Att växa bland betong och kojor – Om barns och
ungdomars uppväxtvillkor i storstädernas utsatta områden (SOU
1997:61) att betydligt färre barn får del av den reguljära barnomsorgen i
storstädernas utsatta områden, jämfört med landet i övrigt.
Den sociala miljön och den pedagogiska stimulans som barn möter
under barndomsåren påverkar deras förutsättningar för utveckling och
lärande. Flera studier, däribland den långsiktiga uppföljningen i det s.k.
FAST-projektet, visar att barn som tidigt gått i daghem klarar sig bättre i
skolan än barn som inte gått där. Förskolans pedagogiska roll förstärks
ytterligare genom den läroplan som regeringen föreslår i proposition
1997/98:93. Förskolans inriktning fastställs i läroplanens mål och skall
bl.a. bidra till att barnen utvecklar öppenhet, respekt, solidaritet och
tolerans. Språket har en framskjuten plats i förskolan, eftersom
språkutveckling och identitetsutveckling är nära förbundna med
varandra. Språket bidrar till gemenskap mellan människor och ökar
möjligheterna till delaktighet och inflytande och därför har också
kunskaper i det svenska språket stor betydelse för barnens möjligheter att
kommunicera och delta i gemenskap med andra.
För att barn i storstädernas utsatta områden skall få tillgång till
förskolans pedagogiska verksamhet och stöd i sin språkutveckling bör
förskola erbjudas minst tre timmar om dagen till barn från tre års ålder. I
förskolorna i de utsatta områdena bör därför stor vikt läggas på en
medveten satsning på det svenska språket. Förskolan bör också bidra till
att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att bibehålla och
utveckla sitt modersmål. En integrering mellan svenska barn och barn
med annat modersmål skall eftersträvas.
I de lokala utvecklingsavtalen skall kommunernas åtaganden
preciseras, bl.a. vad gäller omfattning och inriktning för verksamheten.
Olika former av modeller, t.ex. när det gäller uppsökande verksamhet
och föräldrasamarbete, kan behöva utvecklas för att kunna tillgodose
barns och föräldrars olika behov.
9.3 Skolan och segregationen
De allra flesta barnen går i den grundskola som ligger närmast hemmet.
Det betyder att den sociala strukturen i ett bostadsområde återspeglas i de
skolor som finns i området. Detta gäller framför allt skolor med
årskurserna 1–6, eftersom de är mindre och därmed har ett mer homogent
upptagningsområde. Skolor med årskurserna 7–9 och i ännu högre grad
gymnasieskolor har ett vidare upptagningsområde och får därför en mer
allsidig social struktur än skolorna för de yngre barnen.
Den invandrarpolitiska kommittén belyser detta förhållande genom att
beskriva situationen i Malmö åren 1994–1995 (SOU 1996:55: Sverige,
framtiden och mångfalden). För analysen delade man in stadens skolor i
följande fyra kategorier med avseende på andelen elever med utländsk
bakgrund.
- Svenska skolor - 19 procent
- Svenskdominerade skolor 20-49 procent
- Invandrardominerade skolor 50-79 procent
- Invandrarskolor 80-99 procent
Endast 11 procent av barnen med utländsk bakgrund gick i svenska
skolor i årskurs 1-3. Andelen steg med någon procentenhet i årskurs 4-6
respektive årskurs 7-9. I gymnasieskolan var andelen drygt 70 procent.
Om man också räknar in de svenskdominerade skolorna stiger andelen
för barn med utländsk bakgrund till 40, 43 respektive 45 procent i
grundskolan. I gymnasieskolan blir den 100 procent, eftersom det inte
finns någon gymnasieskola i Malmö där minst hälften av eleverna har
utländsk bakgrund.
Kampen för den sammanhållna och likvärdiga skolan är nödvändig och
har på många sätt varit framgångsrik. Även om Sverige i jämförelse med
andra länder är ett ovanligt jämlikt samhälle och har en ovanligt jämlik
skola så kan man konstatera att skolan är en del av ett samhälle som
riskerar att bli allt mer segregerat och ojämlikt. Klassklyftorna har
vidgats och segregationen har tilltagit. Även om huvudorsakerna till
problemen ligger utanför skolan, måste skolans organisation och innehåll
utvecklas i riktning att motverka den negativa utvecklingen.
Kommunerna behöver därför uppmärksamma att fördelningen av
resurser mellan skolorna inom resp. kommun behöver anpassas efter de
skiftande behoven i olika stadsdelar så att ojämlika förhållanden rättas
till.
9.4 Särskilda insatser för språkutveckling i skolan
Regeringens bedömning: 50 miljoner kronor bör anvisas för vart och
ett av åren 1999, 2000 och 2001 för särskilda insatser för
språkutveckling i utsatta storstadsområden. Medlen skall fördelas i de
lokala utvecklingsavtal som skall tecknas med storstadskommunerna.
Bakgrunden till regeringens förslag: Vår förmåga att göra oss
förstådda och att förstå är en viktig del av vår personlighet. Det är genom
språket vi kan uttrycka vår personlighet och det är genom det vi får
intryck som kan utveckla oss som individer. Därför är det viktigt att ha
tillgång till språket för att kunna förmedla och för att kunna ta del av
synpunkter. Språket blir därmed också intimt förknippat med demokratin.
Det skrivna ordets betydelse har blivit allt viktigare. I dag ställs
mycket höga krav på att hantera, tillgodogöra sig och värdera stora
textmängder både i yrkeslivet och i samhällslivet. I snart sagt alla arbeten
ingår i dag att själv producera texter, ofta med datorns hjälp. Kraven på
läs- och skrivförmåga har ökat dramatiskt. Därmed blir också skolans roll
allt viktigare.
Skolgången är speciellt betydelsefull för de barn med utländsk
bakgrund som genom skolan kanske har sin enda möjlighet att skaffa de
kunskaper och erfarenheter som är nödvändiga för att erövra en plats i
det svenska samhället. Många elever med utländsk bakgrund lever i dag i
miljöer där få människor har svenska som modersmål och får i skolan
den första möjligheten att lära sig god svenska.
År 1995 beslutade riksdagen på regeringens förslag att svenska som
andraspråk skall betraktas som ett eget ämne i alla skolformer och att
timplanen för gymnasieskolan skall ändras så att svenska som andraspråk
utgör ett kärnämne och ett alternativ till kärnämnet svenska. Samtidigt
fastställde regeringen grundskolans kursplan i svenska som andraspråk.
Undervisningen i svenska som andraspråk är obligatorisk för elever
som behöver undervisningen. De kunskaper som undervisningen i ämnet
skall ge är jämförbara med de som undervisningen i svenska som
modersmål skall ge. Godkänt betyg i svenska som andraspråk skall ge
behörighet för vidare studier. Därmed är svenska som andraspråk ett
likvärdigt alternativ till undervisningen i svenska som modersmål.
Skälen för regeringens bedömning: En av skolans viktigaste
uppgifter är att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling.
Skolan skall ge eleverna möjlighet att använda och utveckla sina
färdigheter i att lyssna, läsa, skriva och kunna tala god svenska.
Språkutveckling, identitetsutveckling och kunskapsutveckling går hand i
hand. Språket understödjer tankearbetet. Det svenska språket är nyckeln
till samhället, till arbetsliv och vidare utbildning.
I de utsatta stadsdelarna med få elever med svenska som modersmål
skapas en språkmiljö i och utanför skolan, som försvårar
språkinlärningen och ger för få naturliga tillfällen att använda det
svenska språket. Man kan bo, leka, idrotta och umgås och hela tiden
använda sitt eget modersmål. Denna segregering av boendet och skolan
gör det svårare för barn, ungdomar och vuxna att lära sig och utveckla
det svenska språket. 50 miljoner kronor bör därför anvisas för vardera
åren 1999, 2000 och 2001 för särskilda insatser för språkutveckling i de
utsatta stadsområden som omfattas av de lokala utvecklingsavtalen. I
avtalen bör man även reglera kommunens motprestation.
Det föreslagna stimulansbidraget skall stimulera skolor i utsatta
bostadsområden att hitta nya vägar att bidra till invandrarelevers
språkutveckling i svenska. Bidraget skall syfta till att genom olika
aktiviteter i och utanför skolan främja språkutvecklingen i svenska hos
invandrarelever och ge eleverna bättre möjligheter till undervisning av
hög kvalitet. Språkträning genom olika kulturella uttrycksformer och
olika kamratstödjande insatser kan vara ett sätt att utveckla språket.
I de utsatta stadsdelarna är samarbetet med föräldrarna särskilt viktigt.
Dessa har en avgörande betydelse för att barnet skall klara skolgången.
Bidraget bör också kunna användas till projekt som uppmuntrar till ökat
föräldrainflytande.
9.5 Försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom
gymnasieskolan
Fr.o.m. läsåret 1997/98 har möjlighet öppnats för en alternativ
utbildningsväg inom program med yrkesämnen enligt förordningen om
försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom gymnasieskolan
(1997:762). Syftet med denna lärlingsutbildning är att möta arbetslivets
förändrade kompetensbehov, att ge arbetslivet möjlighet att vara med och
påverka utbildningens innehåll och genomförande samt att ge eleverna
möjlighet att genomföra en större del av utbildningen inom ett nationellt
program på en arbetsplats.
Lärlingsutbildningen skall uppnå samma program- och kursplanemål
som utbildning på ett nationellt program. Den skall ge grundläggande
behörighet till universitet och högskolor. Kommunen är huvudman för
lärlingsutbildningen, vilket innebär att elevstatus råder under hela
utbildningstiden. Berörda branschorganisationer och parterna på
arbetsmarknaden skall ingå i ett programråd som tillsammans med skolan
medverkar i planering och genomförande av utbildningen.
Regeringen har t.o.m. maj 1998 beviljat 21 ansökningar för start av
pilotprojekt varvid kommunerna beräknat att kunna erbjuda ca 300
lärlingsplatser.
Lärlingsutbildning som utbildningsalternativ kan innebära en utökning
av den enskilda gymnasieskolans utbildningsutbud inom ett eller flera
program genom ett utökat samarbete med näringslivet och den offentliga
sektorn inom det egna upptagningsområdet. Lärlingsutbildning kan också
bidra till återväxten inom smala yrkesområden eller små företag där
utbildningen på ett nationellt program inte passar. Lärlingsutbildning kan
medverka till att mindre företag som inte kan ta emot ett flertal ungdomar
för APU ändå ställer sig positiva till att samarbeta med gymnasieskolan
för att ta emot en elev enligt lärlingsalternativet.
Många ungdomar i de utsatta storstadsområdena har svårt att fungera i
den traditionella gymnasieskolan. En utbildningsform som
lärlingsutbildningen med en kombination av teori och arbetsplatsförlagd
praktik kan vara ett bra alternativ för dessa ungdomar. Regeringen
kommer därför att vidta åtgärder för att stimulera kommunerna i
storstadsregionerna att starta pilotprojekt med lärlingsutbildning inom
gymnasieskolan.
9.6 Utbildningsinsatser för vuxna
Regeringens bedömning: 20 miljoner kronor bör anvisas för vart och
ett av åren 1999, 2000 och 2001 för särskilda insatser för arbetslösa
invandrare och sfi-studerande, främst för extra personalresurser i
kommunerna i samband med anskaffning av praktikplatser. Medlen
bör i huvudsak fördelas inom ramen för utvecklingsavtalen men andra
kommuner kan också komma att vara aktuella. Vid fördelningen av
stödet bör andelen arbetslösa invandrare inom kommunen beaktas.
Skälen för regeringens bedömning: För att bättre tillgodose vuxna
invandrares behov av undervisning i svenska och öka rekryteringen av
invandrare till kunskapslyftet behöver riktade satsningar göras för att i
ökad utsträckning få till stånd utbildning där praktik på arbetsplats kan
kombineras med utbildning i svenska.
Avsikten är att samtidigt åtgärda två problem som möter många
invandrare på dagens svenska arbetsmarknad; dels avsaknad av
erfarenhet från svenskt arbetsliv och dels otillräckliga kunskaper i
svenska språket. Insatserna bör således riktas till arbetslösa invandrare
och sfi-studerande. Vuxna invandrare som går på sfi eller annan
svenskundervisning inom vuxenutbildning och som har en
yrkesutbildning från sitt hemland bör få möjlighet att praktisera inom sitt
yrkesområde i kombination med svenskundervisning. Praktiken bör
kunna ge individen möjligheter att använda språket i ett yrkesmässigt
sammanhang och samtidigt erfarenhet av att utöva yrket i en svensk
miljö. Genom en sådan kombination av språkträning och yrkespraktik
kan invandrare både få ökad möjlighet att praktisera och utveckla sina
svenskkunskaper och erhålla erfarenhet av de sociala och kulturella
spelreglerna på svenska arbetsplatser, och därmed också ökade
förutsättningar att få ett arbete.
Kommunerna har i dag små resurser för att anordna en sådan
kombination av utbildning och yrkespraktik. Särskilt i kommuner med
hög andel arbetslösa invandrare behövs förstärkta resurser, såväl inom
kommunernas studievägledning som inom arbetsförmedlingarna, för att
få fram lämpliga praktikplatser. Särskilda kontaktpersoner kan behövas
för att etablera kontakt mellan arbetsgivare och invandrare. Erfarenheter
från kommuner som lyckats få till stånd praktikplatser för invandrare
visar att det som behövs är särskilda uppsökare som tillsammans med
den enskilde tar personlig kontakt med arbetsgivare. Både praktiken och
undervisningen skall ingå i de individuella handlingsplaner som skall
upprättas.
Regeringen föreslår att 20 miljoner kronor av de medel som i 1998 års
vårproposition avsatts för framtidsområdet Ett Sverige för alla bör
avsättas för detta ändamål under vart och ett av åren 1999, 2000 och
2001. Stödet bör gå till kommunerna för särskilda insatser för arbetslösa
invandrare och sfi-studerande, främst för extra personalresurser i
samband med anskaffning av praktikplatser. Medlen skall i huvudsak
fördelas inom ramen för utvecklingsavtalen, men andra kommuner kan
också komma att vara aktuella. Vid fördelningen av stödet bör man
beakta andelen arbetslösa invandrare inom resp. kommun.
Regeringen avser att tillsätta en arbetsgrupp bestående av
representanter från utbildnings-, arbetsmarknads- och
inrikesdepartementen för att följa utvecklingen för invandrare i
kunskapslyftet. Det gäller såväl rekrytering till utbildningsplatser som
eventuellt behov av ytterligare åtgärder för att stimulera varvning mellan
utbildnings- och praktikinsatser. Frågan om interkommunal samverkan
för att effektivisera svenskundervisningen bör också uppmärksammas.
Till arbetsgruppen bör också knytas kontaktpersoner från Skolverket,
Kommunförbundet, Folkbildningsrådet och det nya Integrationsverket.
Särskilda utvecklingssatsningar på kunskapslyftet i storstadsregionerna
Regeringens bedömning: Från anslaget A13 Bidrag till viss
verksamhet inom vuxenutbildningen bör 5 miljoner kronor avsättas år
1999 för utvecklingsinsatser i syfte att stimulera rekrytering av
lågutbildade vuxna i storstäderna till kunskapslyftet. Regeringen avser
att tillsätta en arbetsgrupp med representanter från berörda kommuner
för att driva utvecklingsarbetet.
Bakgrunden till regeringens förslag: Såsom redovisats i avsnitt 3
finns det stora skillnader i utbildningsnivå inom storstadsregionerna. En
stor del av de vuxna i dessa bostadsområden saknar utbildning
motsvarande gymnasiekompetens och många har bristande kunskaper
även på grundskolenivå.
Den femåriga vuxenutbildningssatsningen ‘Kunskapslyftet’ som
inleddes hösten 1997 är därför av stor betydelse för storstadsregionerna.
Regeringen tillkallade hösten 1996 en särskild delegation med
företrädare för utbildnings-, arbetsmarknads-, närings- och handels-,
inrikes- samt finansdepartementet med uppgift att inledningsvis leda och
följa vuxenutbildningssatsningen. Regeringen har i budgetpropositionen
för 1998 (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 16, avsnitt 4.3.5
Vuxenutbildning i förändring) angett att delegationens uppgifter skall
övertas av Skolverket fr.o.m. 1 juli 1998.
Regeringens och riksdagens intentioner har förmedlats och diskuterats
i nära dialog mellan delegationen och kommunerna. Staten bidrar med ett
särskilt statsbidrag som totalt för landet motsvarar kostnaderna för ca
104 000 årsstudieplatser på gymnasial nivå och 5 000 platser i
grundläggande vuxenutbildning. Kommunerna har getts det fulla
ansvaret för att inventera utbildningsbehovet hos målgruppen, utveckla
stödinsatser som kan minska tröskeln in i vuxenutbildningen och anordna
eller upphandla utbildningen. Kommunerna får genom det statliga stödet
möjlighet att kraftigt utöka volymen för vuxenutbildning. Redan under
hösten 1997 genomförde kommunerna utbildning motsvarande 97 000
årsstudieplatser på gymnasial nivå.
Målgruppen för kunskapslyftet är i första hand vuxna arbetslösa som
saknar treårig gymnasiekompetens, i andra hand anställda som saknar
motsvarande kompetens. Vuxna som har störst behov av utbildning och
som hittills har fått minst av samhällets utbildningsresurser skall få
möjlighet att bygga på med nya kunskaper. Kartläggning av
utbildningsbehov genomförs i nära samverkan med arbetsförmedling,
fackliga organisationer och arbetsgivare. Olika former av uppsökande
verksamhet, som kan behövas för att motivera studieovana vuxna,
genomförs ofta i nära samverkan med lokala fackliga organisationer.
Satsningen på ett nationellt kunskapslyft har också som uppgift att
förnya och utveckla vuxenutbildningen; organisatoriskt, innehållsmässigt
och pedagogiskt. Kommuner och arbetsförmedlingar bör utveckla
gemensamma vägledningscentra där både resurser och yrkeskompetens
samverkar för att ge den sökande bästa möjliga underlag för att göra väl
övervägda studieval. De nya arbetsförmedlingsnämnderna har på många
håll en viktig roll för att se till att samverkan kring kunskapslyftet leder
till att resurserna tas tillvara på ett effektivt sätt.
De statliga medlen har fördelats med hänsyn till arbetslöshet och
utbildningsnivå i respektive kommun, inriktning och omfattning av
kommunens satsning samt de utvecklingsinsatser som kommunen
planerat och redovisat i sin ansökan. Statens stöd för utökning av
vuxenutbildning förutsätter att kommunerna upprätthåller tidigare nivå
på den gymnasiala vuxenutbildning som kommunerna själva bekostat.
De sju storstadskommuner som har de mest utsatta bostadsområdena
uppbär under 1998 sammanlagt 349 miljoner kronor i statsbidrag för
genomförande av kunskapslyftet. Mest pengar går till Stockholms
kommun (122 miljoner kronor) och till Göteborg (110 miljoner kronor).
Ett antal kommuner har också fått stöd för en utökning av
grundläggande vuxenutbildning. Hänsyn har då tagits till arbetslöshet,
utbildningsnivå, andel utomnordiska invandrare samt kommunens egen
satsning på grundläggande utbildning för vuxna. De sju storstads-
kommunerna har under 1997 tilldelats 13,5 miljoner kronor för platser på
grundskolenivå inom kunskapslyftet.
Skälen för regeringens bedömning: Som ett led i satsningen på
utveckling i storstadsregionerna tillsätter regeringen en särskild
arbetsgrupp för kunskapslyftet i storstäderna i syfte att stimulera
rekrytering av lågutbildade vuxna till vuxenutbildning. Vidare bör 5
miljoner kronor anvisas för särskilt riktade insatser under år 1999.
Arbetsgruppen bestående av representanter för kommunerna i de tre
storstadsregionerna skall ges i uppgift att utveckla strategier och förslag
på åtgärder i syfte att nå studieovana och lågutbildade vuxna.
Arbetsgruppen bör i sitt arbete samverka med länsarbetsnämnder,
folkbildning, fackliga organisationer, arbetsgivare samt andra berörda i
regionen. Arbetsgruppen får i uppdrag att utarbeta förslag till
motivationsskapande insatser, rekrytering, upprättande av individuella
handlingsplaner, informations- och marknadsföringsåtgärder samt i
samarbete mellan kommuner bedriva samarbetsprojekt och aktivt
stimulera erfarenhetsutbyte. Inom ramen för gruppens arbete bör även
ingå att stimulera att pilotprojekt med lärlingsutbildning kommer till
stånd i storstadsregionerna i enlighet med vad som beskrivs i kap. 9.5.
IT-baserade läromedel för svenska som andraspråk samt svenska för
invandrare (sfi)
Regeringens bedömning: Det nationella centret för svenska som
andraspråk och sfi vid Lärarhögskolan i Stockholm ges i uppdrag att i
samverkan Svenska Kommunförbundet utveckla IT-baserade
läromedel för svenska som andraspråk och för sfi. För ändamålet bör
1,5 miljoner kronor avsättas för år 1999 från anslaget A2 Utveckling
av skolväsende och barnomsorg.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Regeringen har uppdragit
åt Lärarhögskolan i Stockholm att inrätta ett nationellt resurscentrum för
utveckling av svenska som andraspråk och av svenskundervisningen för
invandrare (sfi). Detta centrum skall fungera som ett stöd till lärare och
kommuner i frågor som rör sfi och svenska som andraspråk. I
uppgifterna ingår att samla, sammanställa och förmedla kunskap och
erfarenheter inom området. Centret skall också stödja och informera om
läromedelsutveckling och IT-frågor. Verksamheten skall bedrivas som en
försöksverksamhet under tre år.
Vid Göteborgs universitet har ett centrum med uppgiften att bedriva
forskning om svenska som andra språk och utveckling av undervisning
för invandrare inrättats.
Skälen för regeringens bedömning: Det är av stor vikt att läromedlen
för invandrarundervisningen utvecklas och att man tar tillvara de
framsteg som gjorts inom multimediaområdet. Det råder en brist på
avancerade IT-baserade läromedel för kärnämnet Svenska som
andraspråk och svenskundervisning för invandrare (sfi). En utveckling av
bra IT-baserade läromedel skulle kunna förbättra elevernas studieresultat
och göra dem mer förtrogna med datoranvändningen. Regeringen har
därför för avsikt att ge det nyligen inrättade nationella centret för svenska
som andraspråk och sfi vid Lärarhögskolan i Stockholm i uppdrag att i
samverkan med Kommunförbundet utveckla bra IT-baserade läromedel
för svenska som andraspråk och för sfi. För ändamålet bör 1,5 miljoner
kronor avsättas under år 1999 från anslaget A2 Utveckling av
skolväsende och barnomsorg.
9.7 Folkbildningens roll för utsatta grupper i storstäderna
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina
ansträngningar att genom kultur- och bildningsarbete underlätta en
integration mellan invandrare och svenskar. Särskilt i storstädernas
ytterområden bör folkbildningen, inte minst studieförbunden, kunna
spela en stor och viktig roll på detta område.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i proposition
1997/98:115 om folkbildning redovisat sin syn på studieförbundens och
folkhögskolans roll i integrationsarbetet mellan invandrare och svenskar.
Folkhögskolor och studieförbund kan aktivt bidra till att en ökad
integration förverkligas i samhället. Genom sina insatser har
folkbildningsarbetet påtagligt ökat utsatta gruppers delaktighet i
samhället. Inte sällan är det just via folkbildningen som människor med
olika bakgrund möts på jämlika och likvärdiga villkor.
Folkbildningen står för grundläggande demokratiska värden och lika
rättigheter och möjligheter för män och kvinnor. Detta är av särskild vikt
i integrationsarbetet. Både studieförbund och folkhögskolor har också
visat att de kan göra betydelsefulla insatser i arbetet med att förebygga
och motverka främlingsfientlighet och rasism.
Folkbildningen kan även bidra till integrationsarbetet på andra sätt.
Folkhögskolorna kan erbjuda rika möjligheter för invandrade och
svenskar att träffas och att arbeta tillsammans i konkreta
utbildningssituationer. Det gäller särskilt de folkhögskolor som bedriver
verksamhet i storstäderna. Även studiecirklar, som samlar människor
som invandrat från olika länder och svenskar kring gemensamma
intressen, är viktiga. Det kan vara ett bra komplement till
svenskundervisningen för invandrare, oavsett om denna bedrivs i
kommunal regi eller inom folkbildningen som ett uppdrag från en
kommun.
Flera undersökningar har visat att vuxna invandrare som har varit en
kort tid i Sverige sällan kommer i kontakt med svenskar. Det finns
många erfarenheter av att både invandrare och svenskar som träffas i
t.ex. studiegrupper upplever en stark gemenskap, som de tidigare inte
trott vara möjlig. Även i samverkan med organisationer som har bildats
av invandrare eller på etnisk grund kan folkbildningen bidra med att
skapa nya vägar för människor från olika kulturer att mötas i ett
gemensamt samhällsarbete.
Folkbildningen har en lång tradition av att erbjuda svenska för
invandrare. För många invandrare var det genom folkbildningen man fick
den första kontakten med det svenska språket och det svenska samhället.
Folkbildningen har alltjämt en viktig roll för att ge invandrare rika
möjligheter till att träna, öva och förbättra sina språkfärdigheter i
svenska. Samtidigt är det just som mötesplats mellan olika kulturer och
mellan människor med olika bakgrund och ursprung som folkbildningen
kanske har sin viktigaste roll för att förverkliga målen för
integrationspolitiken.
9.8 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamheter i de utsatta
stadsdelarna
Regeringens bedömning: I syfte att förbättra barns och ungdomars
uppväxtvillkor i de utsatta stadsdelarna och stimulera deras utveckling
till kreativa och ansvarstagande människor avsätts 10 miljoner kronor
till idrotts- och fritidsverksamhet och 10 miljoner kronor till
kulturverksamhet under åren 1999–2001. Fördelningen av medel skall
ske i de lokala utvecklingsavtal som skall tecknas med berörda
kommuner.
Skälen för regeringens bedömning: Tillgång till en utvecklande och
spännande kultur- och fritidsverksamhet är av största vikt för barns och
ungdomars utveckling. Det handlar om glädjen i att få uttrycka sig själv,
att finna sin identitet i samspel med andra och om att få vara med och ta
ansvar i ett demokratiskt sammanhang.
Genom flera tidigare satsningar finns en gedigen samlad erfarenhet av
projektverksamhet inom fritidsområdet inom de berörda stadsdelarna.
Det är viktigt att denna erfarenhet tas till vara när de lokala
utvecklingsavtalen tecknas. Viktiga erfarenheter finns från det s.k.
PLUS-projektet (Projektet för Lokal Utveckling genom Samverkan) som
under åren 1991–1995 genomfördes i tolv stadsdelar i fem
storstadsområden. Inom projektet utvecklades metoder för arbete med
ungdomar i eftersatta bostadsområden genom att stimulera en ökad lokal
samverkan mellan offentliga förvaltningar, föreningar och andra ideella
organisationer. Motsvarande utvecklingsprojekt drivs fr.o.m. år 1997 i ett
antal medelstora svenska kommuner.
Inom ramen för utvecklingsavtalen bör stöd kunna ges till pilotprojekt
i skolan som främst engagerar flickor och unga kvinnor i föreningar och
annan fritidsverksamhet. Medlen bör i första hand ges till projekt som
prövar nya former och idéer. I arbetet skall särskilt uppmärksammas de
förslag och idéer som fördes fram i betänkandet Fritid i förändring (SOU
1996:3) från Utredningen om jämställd fritid.
Stöd till idrotten bör avse projekt som syftar till att stärka
idrottsverksamheten i de utsatta stadsdelarna. Inom idrotts- och
fritidsverksamheten bör i utvecklingsavtalen betoningen ligga på stöd till
ideella organisationers samverkan med offentlig förvaltning.
Kultur är identitetsstärkande och har stor genomslagskraft bland barn
och ungdomar. Kultur är också kommunikation och med hjälp av museer,
teater, poesi, dans, musik, måleri, skulptur, fotografi osv skapas bilder av
det förflutna, av samtiden, av makten och av människorna. Med hjälp av
de konstnärliga uttrycksmedlen kan barn och ungdomars uppväxtvillkor i
de utsatta stadsdelarna förbättras.
Storstädernas förorter med sitt myller av människor från olika delar av
världen bör kunna ses som en underutnyttjad rikedom; som en tillgång
och som en möjlighet. Varje förort har sin egen karaktär och är många
människors hembygd. En av utgångspunkterna för insatser i utsatta
stadsdelar bör därför vara att via kulturen synliggöra både den
gemensamma historien och medborgarnas olika historia.
Inom kulturområdet har insatser gjort för att stärka utvecklingen i hela
landet och i stor utsträckning kommer detta även storstadsregionerna till
del. Som exempel kan nämnas att en arbetsgrupp inom kultur- och
utbildningsdepartementen arbetar med att ta fram en ny strategi för kultur
i skolan. Backa teater i Göteborg har t.ex. regeringens särskilda uppdrag
att under åren 1997-99 utveckla barn- och ungdomsteatern. Dess
repertoar riktar sig bl.a. till ungdomar i Göteborgs invandrartäta områden
och tar upp centrala problemställningar med anknytning till människorätt
och tolerans. Vidare har en kommitté tillsatts under år 1998 med uppgift
att driva ett Forum för världskultur i Södra Teaterns lokaler i Stockholm.
Försöksverksamheten bedrivs i samverkan mellan staten, Stockholms
läns landsting och Stockholms stad. Dess huvuduppgift är att lyfta fram
den kulturella mångfalden i samhället och verka för att alla de kulturer
som numera finns representerade inom befolkningen erkänns och
uppmärksammas i kulturlivet. Stockholmsregionen kommer att utgöra en
viktig bas för verksamheten, men Forum för världskultur förutsätts göra
aktiva insatser även inom övriga storstadsregioner
Inom museiområdet har ett handlingsprogram som bygger på rapporten
Kunskap som kraft (Ds 1996:74) arbetats fram. I programmet behandlas
bl.a. hur museerna med sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och
rasism. Regeringen har för detta ändamål avsatt särskilda medel till
Statens historiska museer, Naturhistoriska riksmuseet, Statens
konstmuseer, Folkens museum – etnografiska, Nordiska museet,
Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Riksutställningar.
Handlingsprogrammet förväntas inledningsvis få störst betydelse i
storstäderna.
I några av storstädernas förortsområden pågår projekt som syftar till att
synliggöra de historiska perspektiven. Huddinge kommun var en av de
första kommunerna att betona vikten av detta och har goda erfarenheter
av en kampanj för att motverka bristen på historiska perspektiv i den
egna kommunen. Stockholms läns museum bedriver liknande
projektverksamhet i ett par av Stockholms norrförorter.
Utan kultur kan hembygden i storstaden inte synliggöras. I förorterna
skapar den unga generationen ur ett antal olika kulturer tillsammans vår
tids kultur. Instrumenten för detta är skapandet och ett gemensamt språk.
Befintliga resurser i form av lokaler, kunskap och kompetens ger goda
förutsättningar för att åstadkomma kulturcentrum i förorterna som kan
verka identitetsskapande, ge förutsättningar för en levande hembygd och
stimulera barns och ungdomars utveckling till kreativa och
ansvarstagande människor.
I de lokala utvecklingsavtal för utsatta stadsdelar som skall tecknas
med berörda kommuner bör det kunna ingå åtgärder som syftar till att
stimulera barns och ungdomars kulturella utveckling och möten med ett
levande, professionellt kulturutbud. För detta ändamål avsätts 10
miljoner kronor under åren 1999–2001. Statens kulturråd skall ingå i en
särskild referensgrupp knuten till regeringens storstadsdelegation för att
kunna följa denna satsning.
10 Förbättra boendemiljöerna och folkhälsoläget
samt öka tryggheten i storstäderna
10.1 Inledning
I avsnitt 4 formuleras regeringens mål för storstadspolitiken. Två av
dessa mål handlar om boendemiljön och folkhälsoläget i de utsatta
storstadsområdena:
– alla stadsdelar i storstäderna skall uppfattas som attraktiva och trygga
av dess invånare och utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer
– folkhälsoläget, både i form av ohälsotal och självupplevd hälsa, skall
förbättras
Insatser för att nå dessa mål måste framförallt beslutas lokalt i samverkan
mellan de boende och mellan de olika kommunala och statliga
myndigheter som verkar i området. Därför bör de lokala
utvecklingsavtalen innehålla lokalt framtagna, konkreta effektmål under
dessa två rubriker. De lokala handlingsplanerna skall därefter utformas
för att nå målen.
10.2 Utveckling av bostadsförvaltningen i utsatta
stadsdelar
Regeringens bedömning: Bostadsförvaltningen i de utsatta
stadsdelarna bör kunna utvecklas genom en decentralisering av de
kommunala bostadsföretagens förvaltningsorganisation och ett utökat
brukarinflytande.
Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 5.4 har närmare
beskrivits vilka krav situationen i de utsatta stadsdelarna ställer på
fastighetsförvaltningen och vilka positiva effekter som kan förväntas
följa med förändringar i förvaltningen. Av beskrivningen framgår också
att många allmännyttiga bostadsföretag redan har genomfört förändringar
i riktning mot en decentralisering av de förvaltningsorganisationen och
ett utökat brukarinflytande.
Regering och riksdag har tidigare beslutat om ändringar i
kommunalskattelagen och hyresförhandlingslagen som är avsedda att
främja s.k. självförvaltning genom att tillåta att hyresavdrag på grund av
medverkan i förvaltningen till viss del inte beskattas (prop. 1996/97:119,
bet. SkU 1996/97:24, rskr. 1996/97:277).
För att nå målet att alla stadsdelar skall uppfattas som attraktiva och
trygga av dess invånare krävs en utveckling av bostadsförvaltningen. Det
är angeläget att denna kan fortsätta och förstärkas. Det är en central
uppgift för kommunerna och de kommunala bostadsföretagen att utforma
fastighetsförvaltningen så att den bättre svarar mot de boendes behov och
ger utrymme för praktisk medverkan och ansvarstagande från de boendes
sida. Förvaltningen bör också utvecklas så att arkitektoniska kvaliteter
och värden tas till vara. Åtgärder för att främja en decentraliserad
fastighetsförvaltning och ett ökat brukarinflytande bör kunna ingå i de
förslagna lokala utvecklingsavtalen.
10.3 Investeringar för trivsel och miljö i utsatta stadsdelar
Regeringens bedömning: Det finns betydande behov av
investeringar i såväl yttre miljö som i byggnaderna i de utsatta
bostadsområdena. Ansvaret för att de nödvändiga investeringarna
kommer till stånd ligger på kommunerna och fastighetsägarna.
Investeringarna bör planeras och genomföras i nära samråd med de
boende.
Skälen för regeringens bedömning: De flesta länder i Europa har
förskjutit tyngdpunkten i sina storstadspolitiska program från stora
investeringar i den fysiska miljön till insatser inom social-, utbildnings-
och arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt visar de internationella
erfarenheterna att det också kan krävas förbättringar i den fysiska miljön
för att situationen inom utsatta stadsdelar skall kunna förbättras.
Regeringen anser att det finns betydande behov av investeringar i såväl
yttre miljö som i själva fastigheterna i många av de utsatta stadsdelarna.
Ansvaret för dessa investeringar måste ligga på kommunerna och på
fastighetsägarna.
Ytterstadssatsningen i Stockholm kan tjäna som ett exempel. Där
avsätter kommunen och bostadsbolagen 250 miljoner kronor var till
investeringar i tretton utsatta bostadsområden. Inriktningen på insatserna
avgörs i samråd med lokala projektgrupper med boende. Närmare 2 000
personer har under de senaste tre åren varit aktiva i sådana grupper inom
ytterstadssatsningen.
Staten kan vidta vissa åtgärder för att stödja investeringar i de utsatta
stadsdelarna. I prop. 1997/98:119 Bostadspolitik för hållbar utveckling
har regeringen föreslagit ett särskilt investeringsbidrag för investeringar
som främjar ekologisk hållbarhet. Bidrag skall kunna lämnas med upp till
70 000 kronor per lägenhet vid ny- eller ombyggnad av hyres- och
bostadsrättshus i sammanhållna bostadsområden. Stödet kan användas
till merkostnaderna för införande och tillämpning av en ekologiskt
hållbar teknik som i första hand minskar den fortlöpande belastningen på
omgivningen. Regeringen uppskattar att bidrag skall komma att lämnas
för upp till 5 000 lägenheter per år fr.o.m. år 2000.
De tre storstadskommunerna har under våren 1998 tilldelats medel för
lokala investeringsprogram och ekologisk hållbarhet. En betydande del
av dessa medel riktas till utsatta bostadsområden. Syftet är att genomföra
upprustning och miljöanpassning för att uppnå ekologisk hållbarhet.
Storstadskommunerna har möjlighet att återkomma med ansökningar
inför år 1999 och 2000 för ytterligare investeringsinsatser. En närmare
redovisning av detta program lämnas i avsnitt 5.5.
10.4 Storstadens arkitektur och kulturmiljö
Regeringens bedömning: 8 miljoner kronor bör tillföras
Riksantikvarieämbetet som extra medel till anslaget G 2 Bidrag till
kulturmiljövård (UO 17) årligen 1999–2001 för att genom särskilda
insatser säkerställa storstadsområdenas kulturmiljövärden.
Storstädernas arkitektoniska kvaliteter och det offentliga rummets
utformning bör lyftas fram i en särskild kampanj som avslutas med ett
arkitekturår 2001. För detta syfte bör Arkitekturmuseet tillföras 2
miljoner kronor årligen 1999–2001. För kampanjens uppläggning
ansvarar Arkitekturmuseet i samråd med den storstadspolitiska
delegationen och Boverket.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Stockholm, Göteborg och
Malmö är städer som växt ur specifika historiska förutsättningar. Det
innebär att deras bebyggelsemiljöer är olika vilket också ger identitet och
karaktär. Samtidigt finns i storstäderna gemensamma problem kopplade
till bebyggelsen. De rör kanske framför allt kvalitetsskillnader mellan
olika områden och svårigheter att finna former för en varsam, men
samtidigt estetiskt stimulerande och nyskapande bebyggelseutveckling,
där de kulturhistoriska värdena kan förenas med en ofta snabb
förändringstakt.
Regeringen har i propositionen Framtidsformer. Handlingsprogram för
arkitektur, formgivning och design (1997/98:117) betonat att det
offentliga rummet – gator, torg, parker, offentliga lokaler och
landskapsrum – bör utformas med inlevelse och omsorg. Alltför ofta har
olika anläggningar tillkommit utan att deras utformning satts i samband
med kraven på en visuellt tillfredsställande miljöutformning. Detta gäller
i hög grad storstadsmiljöerna med dess bebyggelsetryck. Därför bör
särskilda insatser göras inom ramen för storstadssatsningen för att främja
en mer genomtänkt estetisk utveckling av bebyggelsen. Nyskapande och
konstnärligt fullödig arkitektur bör uppmuntras som ett led i höjandet av
storstadens livskvaliteter.
Den fysiska miljön är således en viktig del i de samverkande faktorer
som påverkar storstädernas attraktivitet. Hur hus, torg, gator, parker,
grönområden och kommunikationsanläggningar ser ut och är disponerade
är centralt för vardagslivets förutsättningar. En omsorg om det offentliga
rummet, det vi alla vistas i, är därför också en omsorg om stadens
innevånare. Vackra och upplevelserika miljöer bidrar till människors
välbefinnande. Men kulturhistoriska värden som ger djup och förankring
och hög kvalitet i arkitektur och landskap ger även staden en
dragningskraft långt utöver den lokala sfären. Såväl näringslivet som
turister och tillfälliga besökare värderar detta högt.
Genom sin ekonomiska dragningskraft och dynamik har storstaden
genom århundradena också dragit till sig några av landets mest
framstående arkitekter och planerare. Utformningen av dessa
bebyggelsemiljöer utgör därför ofta spjutspetsen av vad åstadkommits i
landet och har varit förebild för det som byggts på andra orter. Det finns
därför stor anledning att iaktta varsamhet vid förändringar och tillägg till
dessa miljöer så att inte deras värdefulla egenskaper onödigtvis förstörs
utan tvärtom förstärks. Det gäller inte bara den klassiska innerstaden utan
också nyare tillägg, inte minst förortsbyggandet, som under senaste tid
ibland gjorts till föremål för en onyanserad behandling i
ombyggnadssammanhang utan tillräcklig kontakt med invånarna och
deras önskemål.
En stor utmaning för en mer jämlik storstadsutveckling är att finna
former för att förvalta och utveckla storstadens bebyggelsearv. Att höja
kvaliteten i stadsmiljön generellt och samtidigt genom särskilda insatser
förebygga segregation är en strategiskt viktig del av det kvalitetsarbete
som kan leda till ökad attraktivitet och förstärkta livsvärden.
Skälen för regeringens bedömning: Förändringar i storstädernas
bebyggelsemiljöer är ofta av en sådan omfattning och komplexitet att de
kulturhistoriska värdena försummas. I storstäderna är dessutom en stor
andel av bebyggelsen från efterkrigstiden och kunskapen om och
värderingen av denna är alltför rudimentär. Investeringsnivån i de
insatser som görs i storstäderna utgör ytterligare ett hinder för att på ett
varsamt sätt hantera befintliga kvaliteter och förstärka bebyggelsens
kvalitet.
För att komma tillrätta med denna obalans i kunskapsunderlag vid
förändringar i den byggda miljön och samtidigt skapa möjligheter att
värna kvalitén i storstadens bebyggelse behövs en förstärkning av
anslaget för kulturmiljövård. Under en treårsperiod 1999–2001 bör
Riksantikvarieämbetets anslag för kulturmiljövård förstärkas med 8
miljoner kronor per år. Förstärkningen skall användas för att i de tre
storstadsregionerna öka kunskaperna om särskilt efterkrigstidens
bebyggelse. Dessutom skall resurserna användas i storstäderna samt till
konkreta investeringar i samband med byggnadsprojekt där
kulturhistoriska eller arkitektoniska värden tas tillvara. Länsstyrelsernas
kulturmiljöenheter i de tre storstäderna kommer därför att tilldelas medel
så att verksamheten med särskild inriktning på efterkrigstidens kulturarv
och de nya krav som dessa miljöer ställer förstärks.
Storstadsbebyggelsens arkitektoniska värden och det offentliga
rummets estetiska kvaliteter är av avgörande betydelse för städernas
attraktivitet. Samtidigt är dessa värden allt svårare att hävda och utveckla
i miljöer med starka kommersiella och andra exploateringsintressen. För
att få till stånd en bredare debatt om de gemensamma miljöernas
arkitektur och form och därigenom stimulera till en diskussion om hur
dessa kvaliteter bäst skall utvecklas och förstärkas krävs en koncentrerad
utåtriktad informationsinsats. Det finns idag en stor kunskap om
bebyggelsens och det offentliga rummets betydelse och kvaliteter i
berörda kommuner och också i centrala statliga institutioner. Ett
samarbete mellan Arkitekturmuseet, den storstadspolitiska delegationen,
Boverket, Riksantikvarieämbetet och övriga berörda myndigheter samt
kommunerna skulle kunna påtagligt förbättra möjligheterna till en
fokusering på storstadens arkitektoniska kvaliteter och brister. En
kampanj kring dessa frågor bör därför initieras, där den samlade
kompetensen bättre kan utnyttjas. Informationsinsatser, idétävlingar och
riktade kunskaps- och debattunderlag kan vara verktyg i detta arbete.
Kampanjen bör resultera i en tydlig uppmärksammad manifestation år
2001, då även resultaten av regeringens handlingsprogram för arkitektur,
formgivning och design kan redovisas konkret. För detta ändamål
beräknar regeringen ett medelsbehov om 2 miljoner kronor årligen under
tre år.
10.5 Folkhälsoarbetet i utsatta stadsdelar
Regeringens bedömning: Inom ramen för de lokala
utvecklingsavtalen bör lokala folkhälsoråd kunna inrättas.
Folkhälsoråden bör formulera lokala mål för folkhälsoarbetet och
utveckla samarbetsformer mellan t.ex. mödra-, barn- och
skolhälsovården, allmänläkare och distriktssköterskor samt öka
samarbetet mellan olika kommunala nämnder och stadsdelsnämnder,
primärvård, försäkringskassa, arbetsförmedling och övriga lokala
resurser.
Bakgrund: Ett övergripande mål för folkhälsoarbetet är att minska
skillnaderna i ohälsa mellan olika grupper i samhället. Människor lever
under olika sociala och ekonomiska förhållanden och det visar sig att
ojämlikheten i hälsa har ökat under 1990-talet. Särskilt tydligt är det i
vissa utsatta stadsdelar i storstadsregionerna. För att framgångsrikt
minska skillnaderna är det viktigt att de förebyggande insatserna
anpassas till de lokala förhållanden som råder, som t.ex. andel arbetslösa,
andel äldre respektive unga inom kommunen/stadsdelen.
Folkhälsoarbetet utförs på lokal, regional och nationell nivå. Insatserna
kan vara såväl samhällsinriktade som grupp- och individinriktade.
Kommunerna har blivit en alltmer betydande hälsopolitisk aktör.
Kommunallagen innehåller emellertid inga övergripande krav om att
kommunerna skall arbeta med folkhälsan. Däremot finns dessa
målsättningar i olika speciallagar som t.ex. socialtjänstlagen, miljö- och
hälsoskyddslagen och plan- och bygglagen. Landstingen har ett
lagreglerat folkhälsoansvar. Sjukvårdshuvudmännen har enligt hälso- och
sjukvårdslagen en skyldighet att medicinskt förebygga, utreda och
behandla sjukdomar och skador. Medicinskt förebyggande insatser är
både miljö- resp. individinriktade.
Folkhälsoinstitutet (FHI) skall på nationell nivå bidra till en god
hälsoutveckling genom hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande
arbete. Störst uppmärksamhet skall ägnas åt sådana insatser som kan
bidra till att minska hälsogapen i befolkningen. FHI skall i det förebygg-
ande arbetet prioritera sådan verksamhet som syftar till att utveckla
folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå genom bl.a. generellt
kunskaps- och metodstöd.
För att öka möjligheterna till att förankra och anpassa folkhälsoarbete
till de lokala förutsättningarna är det av största vikt att ett lokalt och
tvärsektoriellt samarbete kommer till stånd. Redan idag har både Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet program och nätverk som
syftar till att öka förståelsen för det lokala folkhälsoarbetet och dess
betydelse samt att verka för att folkhälsofrågorna lokalt införs i alla
samhällssektorer.
Storstadskommitténs betänkande: Storstadskommittén ger i sitt
betänkande några förslag till hur folkhälsoarbetet i storstadsområdena
skulle kunna förbättras. Till att börja med anser kommittén att
resursfördelningen inom primärvården på ett bättre sätt måste avspegla
de faktorer som påverkar hälsans fördelning. Den sociala och etniska
segregationen i storstadsområdena bör därvid uppmärksammas.
Kommittén redovisar vidare det arbete med lokala folkhälsoråd som
pågår i Malmö och Göteborg och varnar för en utveckling där
primärvården avgränsar sitt intresse till individperspektivet, istället för att
anlägga ett vidare socialt och områdesperspektiv.
Kommittén pekar på vikten av kopplingen mellan forskningen och de
olika praktiska välfärdsverksamheterna. Förutom att den befintliga
vetenskapliga kunskapen borde tillämpas bättre i praktiken anser också
kommittén att forskningen bör stärkas med avseende på bl.a.
resursfördelningens betydelse, metodutveckling i välfärdsverksamheterna
och på könsperspektivet på folkhälsofrågorna.
Kommittén anser slutligen att det är ett statligt ansvar att samla, sprida
och bidra till att förbättra kunskapen om effektiva metoder i
folkhälsoarbetet. Kommittén anser att Folkhälsoinstitutet bör ansvara för
att:
- främja en utvidgning av forskning som berör folkhälsofrågor i utsatta
områden och som har som mål att åstadkomma en bättre koppling
mellan praktik och teori,
- prioritera insatser som syftar till att förbättra folkhälsan i dessa
stadsdelar utifrån ett hälsopolitiskt jämlikhetsperspektiv.
Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 3 redovisas de stora
skillnader i folkhälsa som finns mellan olika bostadsområden i
storstäderna. Levnadsvanorna påverkas av kultur och traditioner och
varierar med bland annat ekonomiska villkor, arbetslöshet, utbildning
och socioekonomisk tillhörighet, socialt nätverk och känslan av
sammanhang. Man kan talar om strukturellt betingade levnadsvanor.
I storstadskommitténs betänkande Tre Städer (SOU 1998:25) redovisas
ett tydligt samband mellan arbetslöshet och ohälsa. Forskningen visar att
känslan av ett sammanhang och en tillhörighet – att vara behövd – är
mycket avgörande för den enskildes hälsa. Möjligheterna till arbete och
egen försörjning har därför även betydelse för folkhälsan. Denna är också
beroende av styrkan i det generella välfärdssystemet och av hur väl dess
olika institutioner samverkar.
Regeringen anser att en av de viktigaste folkhälsoinsatserna är att
lokalt få till stånd en god samverkan mellan olika aktörer så att problem
kan förebyggas tidigt och med gemensamma krafter. Tvärsektoriella
hälsoråd eller hälsosamordnare finns idag i mer än hälften av landets
kommuner. Det framgår av olika kartläggningar att folkhälsoråd är
vanligare i mindre städer än i storstadsregionerna. Råden fungerar
vanligtvis som rådgivare i hälsofrågor. Deras formerna varierar, men
gemensamt är att de innefattar ett flertalet av de lokala verksamheter som
har betydelse för folkhälsan. I de föreslagna folkhälsoråden bör förutom
mödra-, barn- och skolhälsovård även primärvård, barnomsorg, skola,
socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling ingå.
10.6 Hemlösa i storstäderna
Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i
samråd med Boverket följa upp rapporten De bostadslösas situation i
syfte att få aktuell kunskap om situationen för de hemlösa,
omfattningen av hemlösheten och de insatser som görs för hemlösa
och hushåll med svag ställning på bostadsmarknaden.
Bakgrund: Riksdagen gav i skrivelse (rskr. 1992/93:56) regeringen
till känna vad socialutskottet (bet. 1992/93:SoU5) anfört om de
bostadslösas situation. Bakgrunden var att vissa undersökningar talade
för att problemet ökat i omfattning, särskilt bland yngre och personer
med psykiska funktionshinder. Utskottet ansåg att en kartläggning som
omfattade hela landet borde göras av de bostadslösas situation.
Socialstyrelsen fick år 1993 i uppdrag att i samråd med Boverket
genomföra en kartläggning av omfattningen av bostadslösheten och de
bostadslösas situation. I uppdraget ingick också att analysera orsakerna
till bostadslöshet samt inventera vilka insatser som står till buds för
bostadslösa.
I rapporten De bostadslösas situation i Sverige (1994:15) konstaterade
Socialstyrelsen att det i mars 1993 fanns ca 10 000 hemlösa. Begreppet
hemlösa definierades i rapporten som personer som saknar egen eller
förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande
inneboendeförhållande samt är hänvisade till tillfälliga boendealternativ
eller är uteliggare. Hälften av dem befann sig i de tre storstäderna. De
dominerande orsakerna till hemlöshet angavs vara svårigheter att betala
hyran eller svårighet att klara av att bo utan att störa andra boende.
Kartläggningen visade att det inte fanns något generellt behov av fler
bostäder eller institutionsplatser för hemlösa. Mycket pekade emellertid
på att de resurser som fanns inte var tillräckligt anpassade till de
hemlösas behov. Rapporten bekräftade också att många hemlösa med
svårare problem söker sig till de frivilliga organisationerna. De mest
omfattande frivilliginsatserna görs av Stadsmissionen och
Frälsningsarmén som erbjuder möjligheter till tillfällig övernattning eller
olika former av tillfälligt boende.
Oron för att allt fler personer med psykiska funktionshinder återfinns
bland de hemlösa har återkommit i flera senare undersökningar, och har
understrukits av ideella organisationer som t.ex. Riksförbundet för Social
och Mental Hälsa. Det finns behov av att utveckla och pröva olika
stödformer som stärker psykiskt funktionshindrade att klara eget boende.
För att möjliggöra detta avsatte regeringen år 1997 30 miljoner kronor ur
Allmänna arvsfonden under en treårsperiod. Medlen skall användas för
ideella organisationers kostnader för att tillsammans med berörda
kommuner utveckla och pröva nya modeller för stöd och boende för
personer med psykiska funktionshinder. Därvid skall behoven av insatser
i storstadsregionerna särskilt uppmärksammas.
Skälen för regeringens bedömning: Socialtjänsten har ett stort ansvar
för att stödja och hjälpa människor som av olika skäl är hemlösa och
därför i behov av bistånd. Regeringen betonar att socialtjänsten i
samverkan med bostadsföretagen behöver engagera sig för hushåll med
svag ställning på arbetsmarknaden. Regeringen vill också lyfta fram den
utveckling som sker i Stockholms kommun när det gäller att utveckla
socialtjänstens metoder för arbetet med hemlösa, bl.a. genom att skapa
boendeformer med stöd och behandling. Regeringen ser positivt på det
arbete som pågår med att anpassa insatserna för särskilda grupper av
hemlösa, t.ex. hemlösa med psykiska funktionshinder.
Socialstyrelsen pekade i sin rapport på ett antal möjliga förbättringar
när det gäller kommunens insatser för hemlösa och för att förebygga
hemlöshet. Förslagen gällde åtgärder riktade såväl till personer som
saknar bostad som personer som inte kan betala sin hyra eller har svårt
att klara av ett eget boende. Socialstyrelsen framhöll bland annat behovet
av ökade kunskaper om hemlöshet och uppföljning av förändringar i
bostadsförmedlingsverksamheten.
Personer som är hem- och bostadslösa lever under svåra förhållanden.
För att kunna förbättra situationen för dem är det angeläget att det finns
aktuell kunskap om omfattningen av hemlösheten och om behoven av
insatser. Regeringen anser därför att det kan finnas skäl att aktualisera
och följa upp den undersökning som gjordes av Socialstyrelsen år 1993.
Socialstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Boverket följa upp
rapporten De bostadslösas situation. Denna uppföljning bör ge en aktuell
bild av omfattningen av hemlöshet, de hemlösas situation samt kunskap
om hur kommunerna arbetar med dessa frågor. Uppföljningen bör
innefatta en analys av faktorer och av den process som leder till
hemlöshet samt överväganden om olika sätt att stödja dem som redan är
hemlösa. Uppföljningen bör kunna utgöra ett värdefullt underlag för den
bostadssociala beredning som regeringen avser tillsätta.
11 En levande demokrati i storstäderna
11.1 Inledning
I avsnitt 3.10 beskrivs storstaden som demokratisk miljö. I de socialt
utsatta stadsdelarna är den politiska delaktigheten låg och valdeltagandet
ligger ofta kring 50 procent av de röstberättigade. I avsnitt 4 har
regeringen angett som ett av de storstadspolitiska målen att det
demokratiska deltagandet och delaktigheten skall öka i de utsatta
bostadsområdena. I detta kapitel redovisas regeringens bedömningar och
förslag avseende de demokratiska processerna kring de lokala
utvecklingsavtalen, ökade möjligheter till självförvaltning samt förslag
till nätverk mellan olika lokala projekt.
11.2 Statliga demokratiutredningar
11.2.1 Demokratiutvecklingskommittén
Demokratiutvecklingskommittén har lämnat betänkandet På
medborgarnas villkor (SOU 1996:162). Kommitténs förslag kan delas in
i tre grupper; rekommendationer till kommunerna, lagreglering av
kommunernas verksamhet och förslag som gäller staten.
Kommittén rekommenderade kommunerna att skapa
demokraticentrum för möten, information och öppenhet. Kommittén
föreslog också ett ökat inslag av direktsändningar från politiska arenor.
Samhällsinformationen borde också göras mer lättillgänglig.
Lokalsamhällena är en viktig beståndsdel i demokratiutvecklingen.
Kommittén menade att dessa skulle kunna utvecklas bl.a. genom en
försöksverksamhet med direktvalda organ. Kommittén föreslog därför att
det borde bli möjligt för de kommuner som vill införa direktvalda lokala
organ att göra det i en eller flera kommundelar.
Kommittén föreslog vidare att kommunallagen tillförs bestämmelser
som innebär att reglerna om folkinitiativ kompletteras med krav på
kvalificerad majoritet i kommunfullmäktige för att avslå ett förslag om
folkomröstning. Kommittén förslog också att alla som är röstberättigade i
kommunalvalet får motionsrätt till kommunfullmäktige.
Kommitténs förslag i den delen som gäller staten handlade om att på
olika sätt stärka riksdagen roll i arbetet med EU-frågorna. Kommittén
menade också att det borde tillsättas en demokratiberedning i
regeringskansliet.
11.2.2 Kommunala förnyelsekommittén
Kommunala förnyelsekommittén har lämnat betänkandet Förnyelse av
kommuner och landsting (SOU:1996:169). Kommittén menar bl.a. att
den mycket svåra och komplicerade strävan att samtidigt demokratisera,
effektivisera och rättssäkra kommunerna inte bara bör fortsätta utan
också intensifieras för att inte de värden som utmärkt de demokratiska
arbetsformerna skall gå förlorade.
Kommittén anser att kommunerna borde upprätta demokratiska
konsekvensanalyser. Av dessa bör framgå hur olika medborgar-, brukar-,
förenings- och politikergruppers inflytande och ansvar kan komma att
påverkas. Kommittén uppehåller sig kring frågan om formerna för
medborgerligt inflytande över kommunala verksamheter. Kommittén
pekar på vikten av att söka efter arbetsformer som genom att ge olika
slags medborgargrupper reella möjligheter att åta sig och utföra
förtroendeuppdrag ökar allsidigheten i de politiska diskussionerna, höjer
representativiteten bland de förtroendevalda och tar vara på personalens
erfarenheter, kunnande och kreativitet. Delaktiga medborgare är inte bara
ett mål utan också ett medel för en demokratiskt styrd verksamhet.
Kommittén förordar ett demokratiskt fördjupningsarbete som genom att
involvera medborgarna i lokala berednings- och beslutsprocesser
kompletterar service- och kundinriktning. Olika former av
brukarinflytande eller brukarmakt kan vara en väg att skapa ett aktivt
medborgarskap. Kommittén framhåller också att förnyelsearbetet hittills
har underskattat fritidspolitikerna. Dessa är en viktig men dåligt utnyttjad
resurs.
Avslutningsvis anser kommittén att statsmakterna har skäl att på ett
mer systematiskt sätt än hittills och mer löpande hålla sig á jour med vad
som händer i landsting och kommuner. Regeringen bör följa
utvecklingen vad avser demokrati, rättssäkerhet, kvalitet, ekonomi och
effektivitet.
11.2.3 Storstadskommittén
Storstadskommittén har lämnat betänkandet Tre städer – en
storstadspolitik för hela landet (1998:25). I betänkandet läggs flera
förslag som syftar till att stärka den lokala demokratin. Bland dessa kan
nämnas:
– Självförvaltning i boendet
– Rätt för brukare av kommunal verksamhet att kräva självförvaltning.
Om minst hälften av brukarna kräver skall kommunen överlämna
ansvaret för driften till brukarna själva, i form av ett
självförvaltningsorgan.
– Medborgarberedningar. Medborgarna ges möjlighet att bilda
beredningar och ta fram beslutsunderlag till kommunfullmäktige
och/eller stadsdelsnämnder.
– Motivrätt. Den enskilde medborgaren ges rätt att få motivering till
varför kommunen och inte den enskilde själv skall fatta beslut i ett
visst ärende.
– Initiativrätt till lokala folkomröstningar. Om minst 5 procent av de
röstberättigade i en stadsdel/kommundel begär skall en rådgivande
folkomröstning genomföras om inte en kvalificerad majoritet i
nämnden avslår förslaget.
– Medborgerlig motionsrätt till stads-/kommundelsnämnder. Den
enskilde skall ha rätt att väcka en fråga i sin stadsdelsnämnd. Om
minst 2 procent av de röstberättigade skrivit under motionen skall den
behandlas inom högst 6 månader.
11.2.4 Demokratikommittén
Demokratikommittén tillsattes av regeringen i september 1997.
Kommittén, som är parlamentariskt sammansatt, leds av förre statsrådet
Bengt Göransson. Uppgiften är att belysa de nya förutsättningar, problem
och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet.
Uppdraget skall vara avslutat senast den 31 december 1999.
Uppdraget skall ses mot bakgrund av en rad viktiga förändringar som
skett under 1990-talet, däribland den statsfinansiella krisen,
internationaliseringen av ekonomin och utvecklingen på de finansiella
marknaderna; Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och
demokratiseringsprocessen i vårt närområde; utvecklingen inom
medieområdet och den nya informationstekniken; miljöfrågornas ökade
tyngd; samt att Sverige i ännu större grad än tidigare blivit ett
mångfaldens samhälle.
Utgångspunkten för kommitténs arbete skall vara varje medborgares
rätt till full delaktighet i samhället. De senaste årens
demokratiutredningar och forskning skall summeras och värderas. Vid
behov skall ytterligare undersökningar och forskning initieras. Utöver
analyser och beskrivningar skall kommittén lämna konkreta förslag inom
de områden där den anser det behövligt. Arbetet ska bedrivas så att det
offentliga samtalet kring demokratin och det svenska folkstyret
stimuleras och utvecklas.
Kommitténs arbete koncentreras till följande fyra områden.
- Internationaliseringen av ekonomin. Ekonomi och demokrati i
samspel.
Kommittén skall bl.a. belysa hur de arbetslöshetsnivåer som Sverige
har upplevt under de senaste fem åren har ökat känslan av att stå
utanför och minskat tilltron till demokratin och till de folkvalda
politikerna på olika nivåer i samhället. Kommittén skall också
kartlägga hur det politiska handlingsutrymmet påverkades av 1990-
talets ekonomiska kris och vilka effekter som denna har haft på det
svenska folkstyret.
- Sverige i Europeiska unionen
Sverige, liksom många andra västländer, är på väg från
industrisamhället mot det som kallats kunskaps- eller
informationssamhället. Dessa förhållanden har påverkat hur
medborgarna uppfattar sig själva och sin kulturella identitet. Till
kommitténs uppgift hör bl.a. att analysera dessa förhållanden.
- Nya informations- och kommunikationsmönster, informationstekniken.
Det nya medielandskapet.
Kommittén skall analysera på vilket sett de nya informations- och
kommunikationsmönstren och den nya informationsteknologin
påverkar maktfördelningen och förutsättningarna för demokratiskt
deltagade. Likaså skall det nya medielandskapets påverkan på
demokratin analyseras.
- Förändringarna i den offentliga sektorn. Utvecklingen inom
folkrörelserna.
Inom staten, landstingen och kommunerna har ett omfattande
förändrings- och förnyelsearbete bedrivits under det senaste decenniet.
Utöver syftet att effektivisera har detta också haft som mål att finna
nya vägar att stärka demokratin och öka människors delaktighet i
samhällsutvecklingen. Kommitténs uppgift är att studera vilka resultat
dessa strävanden har gett samt föreslå åtgärder som är ägnade att
förstärka demokratin på regional och lokal nivå.
I kommitténs uppdrag ingår vidare att belysa de förändringar i
medborgarnas engagemang – genom föreningar och folkrörelser – som
skett under främst 1980- och 1990-talen.
11.2.5 Det fortsatta arbetet
Sökandet efter vägar som skapar goda förutsättningar för vuxna
respektive ungdomar av båda könen oavsett ursprung att göra sig hörda i
de kommunala valen, i de politiska partiernas arbete samt att delta i de
nya formerna för inflytande som nu växer fram i lokala demokratiförsök
underlättas av lokal samverkan i olika former. Utgångspunkten måste
vara att tillvarata de kunskaper och erfarenheter som finns samlade i
landets kommuner, i lokala utvecklingsprojekt, i ideella organisationer,
vid myndigheter etc.
Regeringen bedömer i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop.
1997/98:150 kap. 7.6.1) att det finns ett behov av att på nationell nivå
kontinuerligt följa förnyelsearbetet inom kommuner och landsting
framför allt vad gäller effekterna på demokrati och rättssäkerhet. Det
gäller bl.a. frågor om representativitet för vissa grupper och det
medborgerliga deltagandet i grundläggande politiska processer.
Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att närmare följa upp
samtliga kommuners och landstings organisations-, styr- och
verksamhetsformer. Statskontoret skall även närmare studera hur ett
fortsatt utvecklingsarbete kan bedrivas vad gäller uppföljningen av vilka
effekter olika organisations-, styr- och verksamhetsformer har på den
lokala demokratin, rättssäkerheten och medborgarnas möjligheter till
inflytande. Avsikten är att utforma en uppföljningsmodell som kan
användas kontinuerligt i statens uppföljning av kommunerna.
11.3 Kommunala demokratireformer och
försöksverksamheter
Regeringens bedömning: Det är viktigt att kommunerna fortsätter att
utveckla nya former för den lokala demokratiska dialogen. Nya
verksamhetsformer i kommundelsnämnder och ett ökat inslag av
brukarinflytande är särskilt viktigt för att stimulera det demokratiska
engagemanget i de utsatta stadsdelarna. Även medborgarkontor kan
spela en viktig roll i utvecklingen av den lokala demokratin, liksom
lokala IT-nätverk.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige är i likhet med en rad
andra industriellt utvecklade länder på väg in i ett nytt samhälle där
kunskapens betydelse för utvecklingen får en mer framträdande plats.
Detta innebär nya förutsättningar och nya villkor för det offentliga livet
och den lokala demokratin. Med stigande kunskapsnivå i samhället ökar
kvinnors och mäns krav på inflytande och delaktighet, och på större makt
över sina egna liv; i närsamhället, i arbetslivet och i samhället i stort.
Den allmänna samhällsinformationen skall göra det möjligt för
medborgarna att hävda sina idéer och intressen i den demokratiska
processen. Ansvaret för denna information ligger främst på de politiska
partierna, folkrörelserna och massmedierna. Dessa frågor har under de
senaste decennierna behandlats av en rad demokratiutredningar.
Parallellt med de statliga utredningar som nämnts ovan har en
omfattande utveckling skett av formerna för den kommunala demokratin.
Den nya kommunallagen med dess möjligheter att fritt välja
nämndorganisation har gett ökat utrymme att pröva olika former för hur
den kommunala demokratiska processen skall organiseras.
Diskussionerna har främst handlat om hur kanalerna mellan medborgarna
och den valda representanterna skall kunna förbättras.
Det finns också ett starkt tryck från medborgarna på att få ett ökat
inflytande över de kommunala verksamheter som närmast berör dem.
Här har diskussionerna främst handlat om olika slag av brukarinflytande
och självförvaltning. Den demokratiska dialogen förutsätter också att
medborgarna kan orientera sig i samhället, och att de vet vart de skall
vända sig för att få information om verksamheterna och kunskap om sina
rättigheter och skyldigheter.
Medborgarnas krav på inflytande och delaktighet är stort inte minst i
de tre storstadsregionerna. Samtidigt har de gamla kommunala
organisationerna inte varit konstruerade för att möta de ökade
medborgarkraven. Ett sätt att möta dessa krav har varit att inrätta
kommun- eller stadsdelsnämnder. Stockholm, Göteborg och Malmö har
under 1990-talet genomfört kommundelsreformer, där den kommunala
organisationen har förändrats från en sektorsindelad organisation till en
geografiskt indelad. Kommundelsnämnder finns också i vissa andra
större kommuner i storstadsregionerna som t.ex. Södertälje och
Huddinge. Syftet med dessa reformer har varit dubbelt; för det första att
stärka och vitalisera den lokala demokratin och för det andra att
effektivisera den kommunala verksamheten genom samverkan över
sektorsgränser.
I stora städer kan avståndet mellan valda och väljare bli mycket stora.
Tanken med kommundelsreformerna är att minska detta avstånd och att
göra fler delaktiga i beslutsprocessen. Den organisatoriska förändringen i
sig är naturligtvis inte tillräcklig för att nå dessa mål, utan innebär endast
att nya möjligheter öppnas. I flera av storstädernas kommundelar har
man prövat nya former för dialog mellan valda och väljare. Några
exempel kan nämnas:
– Öppna sammanträden med stadsdelsnämnderna finns i Malmö och
Stockholm. Förutom att ge medborgare och lokala media bättre insyn i
nämndens arbete har det ofta kombinerats med allmän frågestund eller
temadelar av sammanträdena där allmänheten får yttra sig om ärenden
som senare skall beslutas i nämnden.
– Rätt för medborgare att väcka förslag i stadsdelsnämnderna tillämpas i
flera stadsdelar i Stockholm. Eftersom nämnden själv avgör vilka
frågor den skall behandla kräver inte detta någon ändring av
kommunallagen såsom medborgarförslag till kommunfullmäktige
skulle göra.
– Stadsdelsting i olika former prövas av flera stadsdelsnämnder i
Stockholm. Syftet är att erbjuda medborgarna möjlighet att delta i en
slags framtidsverkstad som en del av beredningsarbetet inför
antagande av den lokala budgeten.
I kommunerna pågår en lång rad utvecklingsprojekt med ett utökat
brukarinflytande över kommunalt driven verksamhet. I många förskolor
har det inrättats brukarstyrelser med en majoritet av föräldrar som inom
de ramar som kommunen ställt upp ansvarar för förskolans ekonomi och
verksamhet. Inom skolområdet har riksdagen beslutat om möjlighet att
inrätta skolenhetsstyrelser med majoritet av föräldrar på grundskolan och
av elever på gymnasieskolan. Det finns många exempel på brukaravtal
där t.ex. föreningar har tagit över ansvar för drift av bl.a. idrottsplatser
och parker från kommunen.
Det demokratiska engagemanget börjar oftast med de frågor som direkt
berör den enskilde. Regeringen anser därför att det är av särskilt stor vikt
att kommunerna i de utsatta stadsdelarna fortsätter att driva på
utvecklingen av brukarinflytande i olika former.
Regeringen bedömde i den integrationspolitiska propositionen (prop.
1997/98:16) att medborgarkontor kunde vara av särskild betydelse för
storstadsregionernas utsatta stadsdelar. Statliga och kommunala
myndigheter borde sträva efter att samhällsinformationen når alla oavsett
härkomst och etnisk bakgrund, och efter att den är anpassad till mot-
tagarnas skilda behov och förutsättningar. Regeringen bedömer i avsnitt
8.5 i denna proposition att medborgarna i de utsatta stadsdelarna bör få
tillgång till gemensamma kontor för såväl statliga som kommunala
myndigheter. Sådana medborgarkontor bör kunna fungera som en
kontaktpunkt och spela en viktig roll för utvecklingen av den lokala
demokratin.
Regeringen bedömde i den förvaltningspolitiska propositionen att
myndigheterna bör erbjuda elektroniska tjänster för självbetjäning som
komplement till traditionella tjänster. Det bör bl.a. innebära möjlighet att
elektroniskt få tillgång till bl.a. myndighetsinformation, blanketter,
föreskrifter, lagar och förordningar, samt att initiera ärenden elektroniskt,
där så är möjligt med hänsyn till lagstiftningen.
Allt fler kommuner och landsting har idag formulerat IT-strategier som
också omfattar demokratiaspekter. På kommunala initiativ utrustas idag
allt fler bostadsområden med bredbandsnät. Sådana nätverk kan fungera
som plattformer för ökade kontakter mellan medborgarna, och mellan
medborgarna och deras förtroendevalda politiker. Nätverken kan
förmedla erbjudanden om utbildningar och andra tjänster, samt
information om föreningar, arbetsgrupper och projekt som finns inom
stadsdelen och i kommunen.
11.4 Folkrörelser i storstäderna
Regeringens bedömning: Folkrörelserna utgör en viktig resurs i
arbetet med att skapa och genomföra lokala utvecklingsavtal för
utsatta stadsdelar. I detta arbete bör folkrörelserna kunna spela en
betydelsefull roll, såväl när det gäller att utveckla nya idéer som att
engagera nya grupper i arbetet.
Skälen för regeringens bedömning: Åsikterna om dagens
folkrörelser går isär. Å ena sidan hävdas att de inte längre når ut till
medborgarna och att arbetsformerna ofta har stelnat. Å andra sidan ser vi
nya former av folklig mobilisering, i form av nätverk och föreningar, i
mer eller mindre tillfälliga aktionsgrupper. Om man med folkrörelse
menar att människor tillsammans tar strid i en angelägen fråga – då lever
folkrörelserna i högsta grad också idag. Ibland i en ny form, ibland också
inom ramen för en befintlig folkrörelse.
Folkrörelserna kan utgöra en betydelsefull kraft i förändringsarbetet i
ett samhälle. De svenska folkrörelsernas tidiga initiativ till insatser när
det gäller sådant som folkbildning, sociala frågor och arbetsrätt har varit
betydelsefulla och folkrörelsearbetet har ofta lett över till lagstiftning och
ett vidgat samhällsansvar på dessa områden.
En förutsättning för att människor skall engagera sig i och driva
viktiga frågor i organiserad form är dock att de själva har tagit initiativen
och själva driver frågorna. En sådan delaktighet utifrån egna idéer och
resurser kan vara den mobiliserande kraft, som vänder människors
tillvaro från anonym maktlöshet till aktivt engagemang.
Sådana exempel finns också i storstäderna, inte minst i de utsatta
bostadsområdena. Det kan handla om att de etablerade folkrörelserna och
bildningsförbund samarbetar med de nybildade föreningar och nätverk
som finns i stadsdelen, utifrån lokala behov och önskemål, som de
boende själva uttrycker.
Medborgarnas engagemang i viktiga samhällsfrågor kan på många
områden komplettera de offentliga insatserna med ideellt arbete. I
debatten om den ”svenska modellen” hävdas ibland att samhället alltför
ofta tagit ifrån de enskilda medborgarna och de ideella organisationerna
initiativet och ansvaret. Det kan finnas visst fog för denna uppfattning,
men pendeln får inte slå över och tillbaka till att de ideella
organisationerna förväntas överta stora delar av samhällets ansvar.
Istället bör det handla om att utveckla ett fruktbart samspel mellan
offentligt ansvar och ett civilt samhälle som förmår att komplettera och
stöda den generella välfärdspolitiken. Folkrörelserna och de ideella
organisationerna är således en omistlig tillgång, både för medborgarnas
skull och för demokratins överlevnad.
Under åren 1991-1995 genomfördes i tolv stadsdelar i fem
storstadsområden det s.k. PLUS-projektet (Projektet för Lokal
Utveckling genom Samverkan). Syftet var att utveckla metoder för arbete
med ungdomar i utsatta stadsområden genom att stimulera en ökad lokal
samverkan. Under PLUS-projektets gång skapades ett nätverk mellan de
lokala aktörerna i de olika projekten. Bl.a. genomfördes ett antal
gemensamma träffar som visade sig få stor betydelsen för de olika lokala
projektens utveckling. Genom ett berikande erfarenhetsutbyte stärktes
framför allt de lokala krafter inom föreningar och ideella grupper, som
annars saknar formella strukturer för att mötas och inspireras av
likasinnade.
De lokala utvecklingsavtal som föreslås i denna proposition bör
utformas så att många lokala aktörer engageras i utformningen av lokala
lösningar. Regeringen ser det som viktigt att underlätta för personer inom
ideella föreningar och liknande sammanslutningar att mötas för
ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Därmed ökar också förutsättningarna för
ett nationellt kunnande och agerande. Regeringen har därför för avsikt att
avsätta medel ur Allmänna arvsfonden för att möjliggöra gemensamma
träffar och erfarenhetsutbyte mellan lokala föreningsdrivna projekt för
barn, ungdomar och personer med funktionshinder.
12 Ekonomiska konsekvenser
I detta avsnitt ges en kortfattad redovisning av den ekonomiska
omfattningen av de särskild storstadspolitiska åtgärder som föreslås i
denna proposition med angivande av vilka utgiftsområden som berörs.
Samtliga kostnader med anledning av propositionen finansieras inom de
ramar som angivits i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop.
1997/98:150).
Insatser inom ramen för den föreslagna storstadsdelegationen
Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårproposition föreslagit att
ramarna sammanlagt utökas med 350 miljoner kronor år 1999, 350
miljoner kronor år 2000 samt 800 miljoner kronor år 2001 med anledning
av den treårssatsning som genomförs inom ramen för framtidssatsningen
”Ett Sverige för alla” som redovisas i samma proposition.
Av dessa medel avser 5 vissa medel ökade kostnader för
diskrimineringsombudsmannen (DO) och validering av betyg samt 5
miljoner kronor för år 1999 och år 2000 aktiviteter inom ramen för
Mångfaldens år. Dessa medel behandlas inte i denna proposition.
Riksdagen har tidigare för år 1998 anvisat 189 miljoner kronor till
särskilda insatser i utsatta bostadsområden (utgiftsområde 8, anslag B2).
För år 1999 och år 2000 beräknades vardera 150 miljoner kronor.
Regeringen föreslår i denna proposition att huvuddelen av de statliga
storstadspolitiska insatserna bör samlas inom ramen för lokala
utvecklingsavtal. Det tidigare beslutade programmet för särskilda
insatser i utsatta bostadsområden kommer därför att integreras i den
föreslagna storstadsdelegationens arbete. En del av de medel som
anvisats för särskilda insatser i utsatta bostadsområden bör dock även
fortsättningsvis kunna användas utanför storstadsregionerna.
Storstadssatsningarna kommer att sammanlagt innebära 480 miljoner
kronor år 1999, 480 miljoner kronor år 2000 och 785 miljoner kronor år
2001 av medlen avsatta till ”Ett Sverige för alla” samt till utsatta
bostadsområden. Av dessa medel bör 10 miljoner kronor skall användas
till idrotts- och fritidsverksamhet och 10 miljoner kronor till
kulturverksamhet under vart och ett av åren 1999–2001.
Regeringen har vidare i 1998 års vårproposition redovisat att den avser
att avsätta vissa resurser fr.o.m. år 1999 för att stärka kunskaperna i
svenska språket i områden med hög andel invandrare. Regeringen
föreslår i denna proposition en utvidgad försöksverksamhet med
deltidsförskola i utsatta stadsdelar, samt att 150 miljoner kronor av
anvisade medel avsätts för detta ändamål för vart och ett av åren 1999–
2001. Vidare föreslås särskilda insatser för språkutveckling i skolan i
utsatta stadsdelar i storstadsregionerna, samt att 50 miljoner kronor per år
av anvisade medel avsätts för detta ändamål för vart och ett av åren
1999–2001.
Regeringen föreslår också att resurser skall avsättas för vart och ett av
åren 1999–2001 för att stärka kunskaperna i svenska språket i områden
med hög andel invandrare genom en utveckling av svenskundervisning
integrerad med arbetsplatspraktik. Regeringen föreslår i denna
proposition att en ram motsvarande 20 miljoner kronor per år under åren
1999–2001 avsätts för detta ändamål.
Den närmare fördelningen av medlen till utsatta storstadsområden skall
ske inom ramen för lokala utvecklingsavtal. Delegationen bör dock också
kunna fördela medel till områden utanför storstäderna med hög andel
arbetslösa invandrare.
Regeringen föreslår i denna proposition att 10 miljoner kronor skall
avsättas för vart och ett av åren 1999–2001 för förstärkning av
kulturmiljövård och arkitektoniska värden i storstäderna. Dessa medel
riktas inte uteslutande till utsatta storstadsområden och de skall inte ingå
i de lokala utvecklingsavtalen.
I budgetpropositionen för år 1999 kommer regeringen att presentera
utgiftsområdesramar och anslag i enlighet med förslagen i denna
proposition.
Övriga storstadssatsningar
Regeringen föreslog i 1998 års vårproposition att resurser skulle avsättas
inom utgiftsområde 16 för ytterligare förstärkningar inom
högskolesektorn, samt att den senare skulle återkomma till fördelningen
av de nya högskoleplatserna för år 2000 m.m. Regeringen föreslår i
denna proposition att ytterligare 5 000 nya permanenta platser tillförs
högskolan i storstadsregionerna från höstterminen år 2000.
Vidare avsätts 5 miljoner kronor år 1999 för utvecklingsinsatser i syfte
att stimulera rekryteringen av lågutbildade vuxna i storstadsregionerna
till vuxenutbildning. Slutligen avsätts 1,5 miljoner kronor år 1999 för
utveckling av IT-baserade läromedel för svenska som andraspråk och för
SFI. Dessa satsningar finansieras inom utgiftsområde 16.
Regeringen föreslår slutligen i vårpropositionen att utgiftsområde 4 –
Rättsväsendet – skall tillföras ytterligare 200 miljoner kronor för år 1999,
250 miljoner kronor för år 2000 och 300 miljoner kronor för år 2001. De
nya medlen skall bl.a. användas för att säkerställa närpolisreformen och
kampen mot vardagsbrottsligheten samt för att förstärka
ekobrottsbekämpningen. Regeringen räknar med att en betydande del av
dessa resurser kommer att användas för storstadsregionerna.
Tabell 4 Sammanställning av budgeteffekter. Miljoner kronor.
1999
2000
2001
Inom ramen för lokala utvecklingsavtal
Stöd till utsatta bostadsområden
150
150
-
Utsatta storstadsområden
90
90
545
Språkförskola
150
150
150
Språkutveckling
50
50
50
Kultur och idrott
20
20
20
Integrerad praktik/ svenskundervisning
20
20
20
Summa lokala utvecklingsavtal
480
480
785
Övriga insatser
Kulturmiljövård
10
10
10
Rekrytering av lågutbildade
5
-
-
IT-baserade läromedel
1,5
-
-
Summa övriga insatser
16,5
10
10
Till detta kommer medel för brottsförebyggande insatser i
storstadsområdena med 10 miljoner kronor under år 1998.
Uppdrag och uppgifter som åläggs statliga myndigheter i denna
proposition förutsätts finansieras inom respektive myndighets ram.
Sammanfattning av remissmöte om
Storstadskommitténs betänkande 25 mars 1998
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)
Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det är fullt möjligt att på marginalen
bistå även grupper som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. AMS
framhåller dock svårigheten med avvägningen att satsa på dessa grupper
och att samtidigt understödja generell tillväxt och undvika flaskhalsar.
AMS har positiva erfarenheter av starta-eget-bidraget. De anser det
krävs nya marknader för att få igång sysselsättningen, varav privata
tjänster kan vara ett sådant område. AMS är positiva till en starkare lokal
samverkan mellan olika myndigheter samt tillstyrker att
storstadsdelegationen skall kunna fatta beslut om att undanröja hindrande
regelsystem. AMS tillstyrker också storstadskommitténs förslag om
lärlingsutbildning.
Skolverket
Skolverket instämmer i storstadskommitténs resonemang om betydelsen
av svenska språket, men framhåller även modersmålets betydelse för
barnens språkutveckling. Skolverket redovisade positiva resultat av
försök med elev- och föräldradominerade lokala styrelser för skolan.
Skolverket tillstyrker kommitténs förslag om deltidsförskola för barn
mellan 3–5 år men framhåller att den måste vara gratis för föräldrarna för
att önskad effekt skall kunna nås. Likaså tillstyrker Skolverket förslaget
om en pedagogisk utvecklingsfond, men är tveksamma till stöd till
investeringar i lokaler.
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen betonar betydelsen av en allmänt ökad sysselsättning för
att de utsatta områdenas problem skall kunna lösas. Styrelsen tillstyrker
storstadskommitténs förslag om förstärkning av förskola och skola i
utsatta områden. Man bör vidare beakta att olika invandrargrupper har
väldigt olika behov och förutsättningar. Förslaget att staten skall överta
ansvaret för socialbidragen avstyrks. Individens behov bör vara styrande
för samverkan mellan kommun, socialtjänst och arbetsförmedling.
Socialstyrelsen anser att finansiell samverkan mellan olika myndigheter
är viktig men anser att någon ny lagstiftning inte bör införas innan det
s.k. SOCSAM-försöket utvärderats.
Boverket
Boverket instämmer i storstadskommitténs förslag om en nationell
storstadspolitik, inrättande av en storstadsdelegation samt framtagande
av lokala handlingsplaner. Däremot anser Boverket att kommittén inte
har beaktat bostadsmiljöns betydelse för människors identitet och
självkänsla. Boverket betonar bostadsförvaltningens stora betydelse och
hänvisar till positiva erfarenheter av decentralisering av
förvaltningsorganisationer samt inslag av självförvaltning.
Invandrarverket
Invandrarverket betonar betydelsen av en fullgod kommersiell och
offentlig service i de utsatta områdena. De mest attraktiva utbildningarna
bör lokaliseras till dessa områden. Vidare betonar verket betydelsen av
utbildning i svenska som andraspråk. Invandrarverket anser att staten och
kommunerna bör förlägga arbetsplatser till de utsatta områdena. Verket
är kritisk till en särskild storstadsdelegation eftersom det finns en risk att
berörda myndigheter då avstår från att ta sin del av ansvaret.
Folkhälsoinstitutet
Institutet noterar att hälsoskillnaderna har ökat mellan olika grupper.
Samtidigt som institutet delar storstadskommitténs uppfattning om stärkt
egenmakt för de boende i utsatta områden vill det markera att detta inte
kan motverka vilka materiella brister som helst. Institutet vill gärna ingå i
en referensgrupp till den föreslagna storstadsdelegationen.
Folkhälsoinstitutet tillstyrker förslaget om deltidsförskola i utsatta
områden och påminner dessutom om familjecentralernas stora betydelse.
Skolornas storskalighet är ett problem för elevernas psykosociala hälsa.
Institutet tillstyrker kommitténs förslag om lärlingsutbildning. Vidare
anser institutet att kommittén gett en alltför positiv bild av kultur- och
fritidsutbudet i utsatta områden. Institutet anser att en specifik
samordning av barn- och ungdomsfrågorna i kommunerna eller
stadsdelarna bör komma till stånd.
Riksförsäkringsverket
Frågan om finansiell samverkan mellan lokala aktörer är viktig men den
måste lösas på lokal nivå och bör inte se likadan ut i hela landet. RFV är
tveksamma till inrättandet av en storstadsdelegation. Förslaget att staten
skall ta över det finansiella ansvaret för socialbidragen från kommunerna
avstyrks starkt.
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen tillstyrker generellt insatser för att stärka invånarna i de
utsatta bostadsområdena. En långsiktig inriktning föredras framför
traditionella projektsatsningar. Storstadsdelegationen bör endast vara ett
policyorgan, och verksamheten bör istället utgå från den etablerade
myndighetsstrukturen. Vidare anser länsstyrelsen att en
tillväxtbefrämjande näringspolitik behövs i hela storstadsregionerna. Det
bör finnas dubbla incitament för staten och kommunerna att minska
socialbidragskostnaderna. Länsstyrelsen tillstyrker en ökning av antalet
högskoleplatser i Stockholmsregionen. Länsstyrelsen har ett eget
långtgående förslag till förenkling för småföretagare, kallat
självanställning, som man anser borde genomföras. Det måste finnas
gymnasier med spetskompetens i de utsatta områdena.
Kommunförbundet
Det är viktigt med åtgärder också för dem som står långt ifrån
arbetsmarknaden, vilket i hög utsträckning är liktydigt med invandrare
och flyktingar. Revirtänkandet inom arbetsmarknadsverket är ett problem
och kommunförbundet anser att de lokala arbetsförmedlingsnämnderna
bör få ökad beslutanderätt. Riskkapital för invandrare som vill starta eget
bör vara en prioriterad fråga. Kommunförbundet tillstyrker försök med
lärlingsutbildning, mentorskap och praktikantplatser för att få in
invandrare på arbetsmarknaden. En brist med Kunskapslyftet är att det
endast riktas till de som har en arbetsmarknadsanknytning. Förbundet
menar att staten bör ta ett större ansvar för socialbidragen, och att
socialtjänsten bör koncentrera sig på dem som har en social problematik.
Försöksverksamheten FINSAM bör inte permanentas, men det kan
däremot vara bra med andra former för lokal finansiell samverkan.
Kommunförbundet tillstyrker ökad självförvaltning av bostäder enligt
storstadskommitténs förslag.
Landstingsförbundet
Landstingsförbundet anser att det borde ha skett en ordentlig
remissbehandling av kommitténs förslag. Folkhälsoskillnaderna ökar och
fördelningen av hälso- och sjukvårdsresurserna är därvidlag en central
fråga. För att positiva folkhälsoeffekter skall nås krävs en bred lokal
satsning, förankrad hos flera aktörer. Landstingsförbundet framhåller
vidare sysselsättningens stora betydelse för hälsan. Vidare anser
förbundet att forskningsresultat i betydligt högre utsträckning måste
omsättas i praktik.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 maj 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros,
Messing, Engqvist
Föredragande: Östros
Regeringen beslutar proposition Utveckling och rättvisa – en politik för
storstaden på 2000-talet
Prop. 1997/98:165
129
130
Prop. 1997/98:165
Bilaga
Prop. 1997/98:165
Bilaga
Prop. 1997/98:165