Post 6034 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:173 ·
Hämta Doc ·
Verkställighet och återvändande - en del av asylprocessen
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Prop. 173
Regeringens proposition
1997/98:173
Verkställighet och återvändande - en del av
asylprocessen
Prop.
1997/98:173
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 maj 1998
Göran Persson
Pierre Schori
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att huvudansvaret för verkställighet av beslut om
avvisning och utvisning skall föras över till Statens invandrarverk. Beslut
av en polismyndighet om avvisning samt dom eller beslut om utvisning
på grund av brott enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) skall dock
även fortsättningsvis verkställas av polismyndighet. Behovet av tillgång
till polisiär kompetens tillgodoses genom att Statens invandrarverk ges
möjlighet att överlämna ärenden till Polisen för genomförande av
verkställighet. Ärenden får överlämnas när polisens insats är nödvändig
på grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan anträffas utan
hjälp av polis eller när det på goda grunder kan antas att utlänningen inte
kommer att lämna landet självmant och att tillgång till tvångsmedel
behövs. Målet är att beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas
under värdiga former. Invandrarverket bör ges möjlighet att tillsammans
med de humanitära frivilligorganisationerna och andra internationella
organisationer, t.ex. Internationella migrationsorganisationen, utveckla
formerna för ett samarbete om återvändande. Integrerade åtgärdsprogram
för de som återvänder självmant bör eftersträvas, med insatser under
utlänningens vistelse i Sverige, under utresan och i vissa fall även under
en tid efter ankomsten till hemlandet. I de fall den avvisade eller utvisade
medverkar vid verkställigheten och självmant lämnar landet bör
Invandrarverket arrangera resan. I ärenden som överlämnats av
Invandrarverket till polismyndighet bör utresorna även fortsättningsvis
organiseras av Kriminalvårdens transporttjänst.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) 4
3 Ärendet och dess beredning 8
4 Nuvarande ordning 9
4.1 Beslut om avvisning och utvisning 9
4.2 Underrättelse om beslut 10
4.3 Skyldighet att lämna landet 11
4.4 Ansvarig myndighet 12
4.5 Verkställighetsåtgärder 13
4.6 Verkställighetshinder 15
5 Humanitet och helhetssyn 16
5.1 Svensk migrationspolitik 16
5.2 Tillståndsprövning och självmant återvändande 18
5.3 Folkrättsliga aspekter 20
6 Internationella perspektiv 22
6.1 Europeiska unionen 22
6.2 Internationella migrationsorganisationen (IOM) 25
7 Verkställighet och ett värdigt återvändande 30
7.1 Ny ansvarsfördelning 30
7.2 Barnperspektivet 38
7.3 Tvångsmedel 41
8 Stödinsatser 46
8.1 Återvändandeprogram 46
8.2 Frivilligorganisationer 52
8.3 IOM:s återvändandearbete 56
9 Organisation och ekonomiska konsekvenser 58
9.1 Utresor 58
9.2 Ekonomiska konsekvenser 59
9.3 Genomförande 60
10 Författningskommentar 61
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1997:128) 64
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag 67
Bilaga 3 Remissinstanser 72
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 73
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 77
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998 78
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529).
2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 5 kap. 3 §, 6 kap. 9 § samt 8 kap. 11-13 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 17 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
3 §
Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter ansöker om
uppehållstillstånd får Utlänningsnämnden, Statens invandrarverk eller
polismyndigheten ta hand om hans pass eller annan identitetshandling i
avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet.
Polismyndigheten får i samband
med verkställigheten av ett beslut
om avvisning eller utvisning ta
hand om en handling som avses i
första stycket, i avvaktan på att
verkställigheten kan ske.
Den verkställande myndigheten
får i samband med verkställigheten
av ett beslut om avvisning eller
utvisning ta hand om en handling
som avses i första stycket, i
avvaktan på att verkställigheten
kan ske.
6 kap.
9 §
Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet som handlägger
ärendet.
Handläggande myndighet är:
polismyndigheten: polismyndigheten:
a) från det att begäran om
inresa eller ansökan om
uppehållstillstånd görs och till
dess att ärendet tas emot av
Statens invandrarverk eller
utlänningen lämnat landet,
b) i och med att ett beslut om
avvisning eller utvisning tas emot
för verkställighet, även om en
sådan ansökan som avses i 2 kap.
5 b § görs,
a) från det att en utlänning
begär att få resa in i landet och till
dess att ett ärende som skall
prövas av Statens invandrarverk
tas emot av verket eller utlän-
ningen lämnat landet,
b) i och med att en dom eller ett
beslut om utvisning enligt 4 kap.
7 § tas emot för verkställighet,
c) i och med att ett beslut om
avvisning eller utvisning enligt
8 kap. 11 § andra stycket 3 eller
ett ärende som lämnas över enligt
8 kap. 17 § tas emot för verk-
ställighet, även om en sådan
ansökan som avses i 2 kap. 5 b §
görs,
Statens invandrarverk:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas;
överklagas beslutet eller får det
verkställas trots att det inte vunnit
laga kraft eller på annan grund, är
verket handläggande myndighet
till dess ärendet tas emot av
Utlänningsnämnden respektive
polismyndigheten, och
Statens invandrarverk:
a) i och med att ett ärende som
skall prövas av Invandrarverket
tas emot av verket och till dess att
beslut meddelas eller, i före-
kommande fall, utlänningen har
lämnat landet; överklagas beslutet
eller får det verkställas trots att det
inte vunnit laga kraft eller på
annan grund, är verket hand-
läggande myndighet till dess
ärendet tas emot av Utlän-
ningsnämnden respektive polis-
myndigheten, om ärendet över-
lämnats dit enligt 8 kap. 17 §,
b) i och med att Utlännings-
nämndens eller regeringens beslut
om avvisning eller utvisning tas
emot för verkställighet, även om
en sådan ansökan som avses i
2 kap. 5 b § görs, under
förutsättning att ärendet inte har
lämnats över till polismyndigheten
enligt 8 kap. 17 §, och
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas
och beslutet, i förekommande fall,
tas emot av polismyndigheten för
verkställighet.
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas
och beslutet, i förekommande fall,
tas emot av Statens invandrarverk
eller polismyndigheten för verk-
ställighet.
När ett ärende tagits emot i det departement som har till uppgift att
bereda ärendet, anses regeringen som handläggande myndighet. Beslut i
frågor om förvar eller uppsikt fattas av det statsråd som skall föredra
ärendet. Beslut att ta eller hålla kvar någon i förvar kan inte fattas av
regeringen. Motsvarande gäller beträffande uppsikt.
I ett ärende där beslut om inhibition kan meddelas med stöd av 8 kap.
10 § första eller andra stycket skall Utlänningsnämnden eller regeringen
inte anses som handläggande myndighet innan beslut om inhibition
meddelats.
Polismyndigheten får också fatta beslut om att tillfälligt ta en utlänning
i förvar eller ställa honom under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta
den handläggande myndighetens beslut. Beslut med stöd av detta stycke
skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och
denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar
eller uppsikt skall fortsätta att gälla.
8 kap.
11 §
Ett beslut om avvisning eller
utvisning skall verkställas av
polismyndigheten eller, i fråga om
beslut av regeringen, någon annan
myndighet som regeringen
bestämmer.
Beslut om avvisning eller
utvisning skall verkställas av
Statens invandrarverk om inte
annat sägs i andra eller tredje
stycket.
Polismyndigheten skall verk-
ställa
1. polismyndighets beslut om
avvisning,
2. domstols dom eller beslut om
utvisning enligt 4 kap. 7 §,
3. beslut om avvisning eller
utvisning i ärenden där frågor om
rikets säkerhet eller allmän säker-
het prövats, om regeringen eller
Utlänningsnämnden bestämmer
det.
Invandrarverket får lämna över
ett avvisnings- eller utvisnings-
ärende till polismyndigheten för
verkställighet enligt de förut-
sättningar som anges i 8 kap. 17 §.
12 §
En polismyndighets beslut om avvisning, Statens invandrarverks beslut
om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet samt
domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast möjligt.
I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har
avvisats lämna landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats
lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om
inte annat bestäms i beslutet.
Om utlänningen inte lämnar
landet inom den föreskrivna tiden
eller det med säkerhet måste antas
att han inte har för avsikt att
frivilligt lämna landet inom denna
tid, skall polismyndigheten verk-
ställa beslutet så snart det kan ske.
Om utlänningen inte lämnar
landet inom den föreskrivna tiden
eller det med säkerhet måste antas
att han inte har för avsikt att
frivilligt lämna landet inom denna
tid, skall beslutet verkställas så
snart det kan ske av den myndighet
som enligt 11 § är ansvarig för
verkställigheten.
13 §
Om den verkställande myndig-
heten finner att verkställigheten
inte kan genomföras eller att
ytterligare besked behövs, skall
myndigheten underrätta Statens
invandrarverk om detta.
Om en verkställande polis-
myndighet finner att verkställig-
heten inte kan genomföras eller att
ytterligare besked behövs, skall
myndigheten underrätta Statens
invandrarverk om detta.
Invandrarverket får i ett sådant fall besluta i fråga om verkställigheten
eller vidta de åtgärder i övrigt som behövs.
Om verkställigheten avser en dom eller ett beslut om utvisning på grund
av brott, skall Invandrarverket skyndsamt överlämna ärendet till
regeringen för prövning om verkställigheten inte kan genomföras.
17 §
Statens invandrarverk får lämna
över ett avvisnings- eller ut-
visningsärende för verkställighet
till polismyndigheten, om den som
skall avvisas eller utvisas håller
sig undan och inte kan anträffas
utan polismyndighetens
medverkan eller om det kan antas
att tvång kommer att behövas för
att genomföra verkställigheten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beslut om avvisning eller utvisning som vid utgången av år 1998
kommit in till polismyndigheten för verkställighet men som ännu inte
verkställts handläggs enligt äldre föreskrifter.
3
3 Ärendet och dess beredning
Efter beslut av regeringen förordnade chefen för Kulturdepartementet i
augusti 1994 en särskild utredare att undersöka hur beslut om avvisning
och utvisning skall kunna verkställas under värdiga former och samtidigt
så effektivt som möjligt samt att överväga vilken myndighet som bör ha
huvudansvaret för verkställigheten. Utredningen, som arbetade under
namnet Utredningen om verkställighet av beslut om avvisning och
utvisning (Ku 1994:07) lade i maj 1995 fram delbetänkandet Ett samlat
verksamhetsansvar för asylärenden (SOU 1995:55). I betänkandet
föreslogs en rad organisatoriska ändringar, bl.a. att ansvaret för
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut skulle föras över från
polismyndigheterna till Statens invandrarverk. Betänkandet var av
principkaraktär och innehöll inte närmare överväganden om
utformningen av den förslagna ansvarsövergången och inte heller
författningsförslag.
Genom beslut den 16 januari 1997 bemyndigade regeringen det
statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utlänningars rätt att
vistas i landet att tillkalla en särskild utredare med det huvudsakliga
uppdraget att föreslå hur ansvaret för att verkställa beslut om avvisning
och utvisning kan flyttas över från polismyndigheterna till Statens
invandrarverk. I uppdraget ingick även andra uppgifter, bl.a. att göra
överväganden rörande utlänningslagens föreskrifter om institutet ny
ansökan och om den inre utlänningskontrollen. Till särskild utredare
utsågs chefsrådmannen Barbro Thorblad. Utredningen, som antog
namnet Utredningen om verkställighet och kontroll i utlänningsärenden
(UD 1997:02), lade i september 1997 fram betänkandet Verkställighet
och kontroll i utlänningsärenden (SOU 1997:128).
En sammanfattning av utredningens betänkande och dess lagförslag,
finns i bilaga 1 och 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 3.
I detta lagstiftningsärende behandlas den del av utredningens förslag
som avser frågan om verkställighetsansvaret. Regeringen har i beslut den
5 februari 1998 överlämnat den del av betänkandet som behandlar
institutet ny ansökan till Kommittén om ny instans- och processordning i
utlänningsärenden (UD 1997:04, NIPU) för behandling. Den del av
betänkandet som avser frågeställningar rörande inre utlänningskontroll
bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Samtidigt som betänkandet Verkställighet och kontroll i
utlänningsärenden remissbehandlades inhämtades även synpunkter
rörande en skrivelse från Statens invandrarverk till Utrikesdepartementet
angående gränskontrollverksamhet. I skrivelsen hemställer Invandrar-
verket om en översyn av utlänningslagstiftningen så att verket får vissa
befogenheter vad avser gränskontroll. Socialförsäkringsutskottet föreslog
i sitt betänkande Invandrings- och flyktingfrågor (bet. 1997/98:SfU9) ett
tillkännagivande om att Invandrarverket skall få befogenheter vid
gränskontroll som syftar till ett effektivare asylförfarande. I betänkandet
framhåller utskottet att rättssäkerheten därvid måste garanteras.
Riksdagen har bifallit utskottets hemställan (rskr. 1997/98:164). Den nu
aktuella frågan bereds för närvarande vidare inom Regeringskansliet.
Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen angående denna
fråga. Invandrarverkets deltagande i gränskontrollverksamhet torde tills
dess kunna tillgodoses genom att verkets personal, vid behov, får
förordnande som passkontrollanter.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 maj 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har i sitt yttrande lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets
granskning har föranlett vissa redaktionella ändringar av remissens
lagförslag.
4 Nuvarande ordning
4.1 Beslut om avvisning och utvisning
I 4 kap. utlänningslagen (1989:529, UtlL) finns bestämmelser om
avvisning och utvisning. Bestämmelser för när en utlänning får avvisas
finns i 1 och 2 §§. Avvisning kan bl.a. ske om utlänningen saknar pass,
visering eller uppehållstillstånd eller om det kan antas att han kommer att
begå brott i Sverige. Enligt 4 kap. 4 § UtlL skall frågan om avvisning
prövas av Statens invandrarverk om utlänningen söker asyl, om
utlänningen har en nära familjemedlem som söker asyl, om utlänningen
kan komma att avvisas efter en begäran av den centrala
utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land eller om utlänningen
utan avbrott har vistats i Sverige mer än tre månader när frågan väcks om
hans avvisning. I övriga fall skall frågan om avvisning prövas av en
polismyndighet. Ett avvisningsärende kan överlämnas från polismyndig-
heten till Invandrarverket, om polismyndigheten finner att det är
tveksamt om avvisning bör ske.
En utlänning får utvisas från Sverige, om han uppehåller sig i landet
efter att hans uppehållstillstånd har upphört att gälla. Enligt 4 kap. 5 §
UtlL meddelas ett sådant beslut av Statens invandrarverk. En utlänning
får dessutom utvisas om han döms för ett brott som kan leda till fängelse
eller om en domstol undanröjer en tidigare meddelad villkorlig dom eller
dom på skyddstillsyn. Av 4 kap. 8 § UtlL framgår att utvisning på grund
av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. Det bör
också nämnas att regeringen kan besluta om utvisning med stöd av lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll, om det behövs med hänsyn
till rikets säkerhet eller om det kan befaras att utlänningen kommer att
begå eller medverka till brottslig gärning som innefattar våld, hot eller
tvång för politiska syften.
Av 23 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en polismyndighets och
Statens invandrarverks beslut om avvisning eller utvisning vinner laga
kraft tre veckor efter det att utlänningen delgavs beslutet, om det inte
överklagas. Bestämmelser om överklagande finns i 7 kap. UtlL. Enligt
2 § får utlänningen överklaga en polismyndighets beslut om avvisning.
Överklagandet sker till Statens invandrarverk. Utlänningen får enligt 3 §
överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning som har fattats av
Invandrarverket. Överklagandet sker i dessa fall till Utlänningsnämnden,
vars beslut inte kan överklagas utan vinner laga kraft direkt.
Ett ärende om avvisning eller utvisning kan i vissa fall under
handläggningen överlämnas av Statens invandrarverk eller Utlännings-
nämnden till regeringen. Överlämnandet sker på den handläggande
myndighetens eget initiativ och enligt 7 kap. 11 § UtlL får så ske
exempelvis om verket eller nämnden anser, att det är av särskild vikt för
ledning av tillämpningen av utlänningslagen att regeringen avgör ett
ärende, som kan antas få betydelse för en grupp utlänningar, som
åberopar huvudsakligen samma skäl till stöd för sin ansökan om
uppehållstillstånd. Statens invandrarverk har enligt samma bestämmelse
möjlighet att i vissa fall överlämna ett ärende till Utlänningsnämnden för
avgörande. En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får
enligt 7 kap. 8 § UtlL överklagas enligt vad som gäller om överklagande
av allmän domstols dom eller beslut i brottmål.
4.2 Underrättelse om beslut
Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att den som har fått ett beslut
om avvisning eller utvisning skall underrättas om innehållet i beslutet.
Den myndighet som ombesörjer underrättelsen får bestämma om den
skall ske muntligen, genom vanligt brev, genom delgivning eller på annat
sätt.
I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma en resolution
från EU:s ministerråd av den 20 juni 1995 om minimigarantier vid
handläggning av asylärenden. Enligt resolutionen skall beslut i
asylärenden delges den sökande skriftligen. Om ansökan avslås, skall den
sökande underrättas om skälen för beslutet och om sina möjligheter att få
beslutet omprövat. Om det är möjligt enligt den nationella lagstiftningen,
kan den asylsökande, på ett språk som han förstår, få ta del av eller
underrättas om beslutets innehåll och om möjligheterna till överklagande
(EGT Nr C 274/13).
Statens invandrarverk har utarbetat riktlinjer för hur utlänningen skall
underrättas om beslut om avvisning eller utvisning i enlighet med
nämnda resolution. Om utlänningen bor på en förläggning skickas
beslutet till förläggningen, där personalen överlämnar beslutet till honom
jämte ett mottagningsbevis. Den som överlämnar beslutet skall samtidigt
informera utlänningen om möjligheten att överklaga, om vad
nöjdförklaring innebär och om frivillig hemresa. Detta sker vanligtvis via
tolk. Om förläggningspersonalen inte lyckas anträffa utlänningen,
skickas beslutet till polismyndigheten på den ort där utlänningen senast
vistades och därefter ankommer det på polismyndigheten att underrätta
utlänningen om beslutet. Beslut om avvisning eller utvisning för
utlänning med eget boende utanför förläggning skall, enligt Invandrar-
verkets riktlinjer, skickas till polismyndigheten på den ort där
utlänningen är bosatt. Därefter är det polismyndighetens uppgift att
underrätta utlänningen om beslutet. Detsamma gäller alltid beslut om
avvisning med omedelbar verkställighet samt beslut om avvisning eller
utvisning för utlänning, som är tagen i förvar.
Utlänningsnämnden har fastställt liknande anvisningar för expediering
av beslut om avvisning eller utvisning. Beslutet skall i sin helhet
expedieras till vuxen part (den som var över 18 år vid tiden för beslutet),
partens ombud eller offentliga biträde, Invandrarverkets huvudkontor, till
den av Invandrarverkets asylbyråer som meddelat det överklagade
beslutet eller överlämnat ärendet till nämnden samt till den
polismyndighet som skall verkställa beslutet. Första sidan av beslutet, på
vilken nämndens beslut framgår men utan dess skäl, skall sändas till
chefen för den förläggning där utlänningen bor eller är inskriven. Enligt
Utlänningsnämndens anvisningar är det en tjänsteman på förläggningen
som informerar utlänningen om beslutet om avvisning eller utvisning. En
hel del av de ärenden som prövas av Utlänningsnämnden rör andra
utlänningar än asylsökande. Dessa omfattas i regel inte av
Invandrarverkets förläggningsverksamhet. Beslut om avvisning eller
utvisning beträffande dessa utlänningar sänds till den uppgivna privatad-
ressen samt till polismyndigheten på den ort där utlänningen är bosatt.
Framgår det av handlingarna att utlänningen erhåller socialbidrag kan
den nämnd eller den myndighet inom kommunen som ombesörjer
utbetalningen av bidraget få första sidan av Utlänningsnämndens beslut.
4.3 Skyldighet att lämna landet
Den som har fått ett beslut om avvisning eller utvisning är skyldig att
lämna Sverige. Utgångspunkten i den svenska utlänningslagstiftningen är
att verkställigheten i första hand skall ske genom att utlänningen frivilligt
lämnar landet (prop. 1988/89:86 s. 116). Avvisnings- eller utvisnings-
beslutet är att anse som verkställt om utlänningen har lämnat landet och
beslutet har vunnit laga kraft, se 8 kap. 14 § UtlL.
Utlänningslagen innehåller en bestämmelse som uttryckligen anger
inom vilken tid den som har fått ett beslut om avvisning eller utvisning
skall lämna landet. Bestämmelsen återfinns i 8 kap. 12 § och i den skiljs
mellan beslut som skall verkställas snarast möjligt och sådana som
innebär att utlänningen som regel får stanna en kortare tid i landet efter
beslutet.
I 12 § första stycket anges vilka beslut som skall verkställas snarast
möjligt. Det gäller lagakraftvunnen dom eller beslut av domstol om
utvisning på grund av brott, avvisningsbeslut som har fattats av
polismyndighet samt beslut av Invandrarverket om avvisning med
förordnande enligt 8 kap. 8 § UtlL om omedelbar verkställighet.
Bestämmelsen i 8 kap. 8 § UtlL innebär att Invandrarverket kan förordna
att verkets beslut om avvisning får verkställas även om det inte har
vunnit laga kraft, om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och
att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund.
Av 12 § andra stycket följer att verkställighet i övriga fall skall ske
genom att utlänningen lämnar landet inom en i bestämmelsen angiven
tidsfrist. Den som har fått ett avvisningsbelut skall lämna landet inom två
veckor och den som har fått ett beslut om utvisning skall lämna landet
inom fyra veckor. I båda fallen löper tiden från det att
avlägsnandebeslutet vann laga kraft. Om det finns skäl för det, t.ex. på
grund av längden på utlänningens vistelse i landet eller behovet av att
underlätta verkställigheten, får den beslutande myndigheten i
avlägsnandebeslutet ange en kortare eller längre tidsfrist inom vilken
frivillig verkställighet skall ha skett. En kortare frist kan bestämmas om
utlänningen vistas på en statlig förläggning och således normalt inte
behöver vidta några egentliga åtgärder för att avveckla sin verksamhet i
Sverige eller om det kan hållas för visst att han inte frivilligt kommer att
lämna landet.
Av 12 § tredje stycket följer att beslutet om avvisning eller utvisning
skall verkställas tvångsvis, om utlänningen inte frivilligt lämnar landet
inom den i andra stycket angivna tidsfristen eller då det redan
dessförinnan med säkerhet måste antas att utlänningen inte har för avsikt
att lämna landet. Avlägsnandebeslutet skall i dessa fall verkställas så
snart som möjligt.
Fullgör utlänningen inte sin skyldighet att lämna landet, gör han sig
skyldig till en brottslig gärning, se 10 kap. UtlL.
4.4 Ansvarig myndighet
Av 8 kap. 11 § UtlL följer att ansvaret för att verkställa beslut om
avvisning eller utvisning vilar på landets polismyndigheter. Från denna
regel stadgas endast ett undantag. Regeringen kan bestämma att någon
annan myndighet än polismyndighet skall verkställa de beslut om
avvisning eller utvisning som regeringen har fattat. Denna möjlighet
används endast i särskilda undantagsfall, som exempelvis i s.k.
säkerhetsärenden, men skall inte närmare beröras i detta sammanhang.
Polisen har haft ansvar för verkställighet av beslut om att utlänningar
skall lämna landet ända sedan Sverige fick en utlänningslagstiftning i
början av detta sekel. Enligt 1914 års lag angående förbud för vissa
utlänningar att här i riket vistas skulle en avvisad utlänning genom
polismyndighetens försorg föras ut ur riket. Enligt samma lag var
”konungens befallningshavare”, vilket idag motsvaras av länsstyrelsen ,
ansvarig för verkställighet av beslut om utvisning. Verkställighets-
ansvaret delades mellan landets polismyndigheter och länsstyrelser under
flera decennier. Enligt 1980 års utlänningslag (84 §) svarade
polismyndigheterna för verkställighet av beslut om avvisning och
utvisning på grund av bristande uppehållstillstånd, medan länsstyrelserna
ansvarade för verkställighet av utvisningsbeslut på grund av brott eller
asocialitet. År 1982 fick polismyndigheterna det samlade ansvaret för
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning.
4.5 Verkställighetsåtgärder
För att avvisnings- och utvisningsbeslut skall kunna verkställas på ett
ändamålsenligt sätt krävs en fungerande kommunikation mellan berörda
myndigheter. I 6 kap. utlänningsförordningen (1989:547, UtlF) finns
bestämmelser om myndigheternas skyldighet att underrätta varandra om
information och fattade beslut. Enligt 5 § skall beslut om avvisning eller
utvisning som har meddelats av Statens invandrarverk och som har
vunnit laga kraft eller som har meddelats av Utlänningsnämnden så snart
som möjligt sändas för verkställighet till polismyndigheten i det
polisdistrikt där utlänningen är bosatt eller huvudsakligen vistas. Enligt
samma bestämmelse skall Statens invandrarverk genast underrätta
polismyndigheten när verket med stöd av 8 kap. 8 § UtlL har förordnat
att ett beslut om avvisning får verkställas även om det inte har vunnit
laga kraft.
Av 6 kap. 6 § UtlF följer att Invandrarverket eller Utlänningsnämnden
omedelbart skall underrätta den verkställande polismyndigheten om
beslut som innebär upphävande eller inhibition av ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut. Med inhibition avses att beslutet om avvisning eller
utvisning tills vidare inte får verkställas. I 6 kap. 9 § UtlF finns
bestämmelser om underrättelse om dom eller beslut om utvisning på
grund av brott. När polismyndigheten har verkställt ett beslut om
avvisning eller utvisning skall bland annat Statens invandrarverk
underrättas, se 6 kap. 4 § UtlF. Enligt samma bestämmelse skall bland
annat Rikspolisstyrelsen och Invandrarverket underrättas när en
polismyndighet har verkställt ett beslut om utvisning på grund av brott.
Sedan beslutet om avvisning eller utvisning har sänts över till
polismyndigheten inleds verkställighetsarbetet. Om utlänningen har eget
boende kallas han eller hon till ett förhör hos polisen. Förhörets syfte är
att utreda förutsättningarna för att genomföra verkställigheten. Bor
utlänningen på en flyktingförläggning och visar han eller hon tecken på
att inte vilja lämna landet kontaktar Invandrarverket polismyndighet.
Verkställighetsarbetet försvåras inte sällan av att det råder oklarheter
kring utlänningens rätta identitet och medborgarskap. Den verkställande
myndigheten skall vid behov söka undanröja sådana oklarheter och
dessutom klarlägga huruvida utlänningen innehar giltigt pass eller annan
identitetshandling. Detta arbete är ofta tidsödande och kostsamt. Det kan
exempelvis vara fråga om att göra förfrågningar hos utländska
ambassader och konsulat i Sverige. Polismyndigheten kan med hjälp av
Sveriges beskickningar i utlandet hämta in information från utländska
myndigheter. Polismyndigheten använder sig ibland av de kontakter som
finns upparbetade med polismyndigheter i andra länder och av den
information som finns inom den internationella kriminalpo-
lisorganisationen Interpol.
I polismyndighetens verkställighetsarbete ingår att planera avresan från
Sverige. Detta bör ske i nära samverkan med utlänningen, som också bör
få hjälp med att praktiskt förbereda sig inför resan.
För att säkerställa verkställigheten av ett beslut om avvisning eller
utvisning kan den verkställande polismyndigheten tillgripa tvångsmedel.
I 6 kap. UtlL regleras möjligheterna att ta utlänningen i förvar eller ställa
honom under uppsikt.
Av 6 kap. 2 § tredje punkten UtlL följer att en utlänning som har fyllt
18 år får tas i förvar om det är sannolikt att han kommer att avvisas eller
utvisas på annan grund än brott eller om fråga uppkommer om
verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning. Dessutom krävs
att det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga
omständigheter finns anledning anta att han kommer att hålla sig undan
eller begå brott här i landet. Möjligheten att ta en utlänning som är under
18 år i förvar är mer begränsade och regleras i 6 kap. 3 § UtlL.
Enligt 6 kap. 9 § UtlL fattas beslut om förvar av den myndighet som
handlägger ärendet. Av bestämmelsen framgår bl.a. att med handläggan-
de myndighet avses polismyndigheten i och med att ett beslut om avvis-
ning eller utvisning har tagits emot för verkställighet. Av 9 § följer vidare
att beslut om förvar också kan meddelas av Invandrarverket eller av
Utlänningsnämnden under handläggningen av ärendet om avvisning eller
utvisning och fram till dess att ärendet har övertagits av annan myndighet
för överprövning eller verkställighet av beslutet.
Polismyndigheten har möjlighet att fatta beslut om förvar även i
ärenden som inte handläggs av polisen. Enligt 6 kap. 9 § femte stycket
UtlL får polismyndigheten besluta att tillfälligt ta en utlänning i förvar,
om det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut.
Polismyndighetens beslut om tillfälligt förvar skall skyndsamt anmälas
till den myndighet som handlägger ärendet och denna myndighet skall
därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar skall fortsätta att gälla.
Av 11 § polislagen (1984:387) följer att en polisman i vissa fall får
omhänderta en utlänning i avvaktan på polismyndighetens beslut.
Från och med den 1 oktober 1997 svarar Statens invandrarverk för att
beslut om förvar verkställs. Detta framgår av bestämmelsen i 6 kap. 16 §
UtlL. I samma kapitel finns bestämmelser om behandlingen av dem som
hålls i förvar. De innebär bl.a. att Invandrarverket har ansvaret för
förvarslokalerna.
En utlänning som kan tas i förvar kan i stället ställas under uppsikt.
Bestämmelser härom finns i 6 kap. 5 § UtlL. Uppsikt innebär att
utlänningen är skyldig att lämna ifrån sig sitt pass eller annan
legitimationshandling, på vissa tider anmäla sig till polismyndigheten
eller underkasta sig de andra villkor som har meddelats för att säkerställa
uppsikten. Uppsikt bör alltid användas i stället för förvar, om det kan
anses tillräckligt. Beslut om uppsikt fattas av den myndighet som
handlägger ärendet enligt vad som har sagts ovan om beslut om förvar.
När verkställighetsutredningen har färdigställts och avresa skall ske,
tar den verkställande polismyndigheten kontakt med Kriminalvårdens
transporttjänst, som på uppdrag av polismyndighet beställer biljetter och
ordnar resan. Under år 1997 transporterades knappt 3 500 avvisade eller
utvisade personer från Sverige med hjälp av Kriminalvårdens
transporttjänst.
Den verkställande polismyndigheten avgör huruvida utlänningen bör
åtföljas av eskort under resan från Sverige och om den ska genomföras
av transporttjänstens personal eller av polis. Motivet för att besluta om
eskort kan exempelvis vara säkerhetsskäl eller att utlänningen kan få
svårt att passera gränser på grund av att han saknar pass eller andra rese-
dokument. I dessa fall betecknas eskorten som bevakning. Det före-
kommer också att eskorten motiveras av hänsyn till utlänningens behov
av stöd under resan på grund av exempelvis sjukdom eller ålder. I dessa
fall brukar eskorten betecknas som beledsagning. Av Transporttjänstens
statistik framgår att 43 procent av dem som transporterades från Sverige
under år 1997 åtföljdes av någon form av eskort.
Polismyndigheten avgör huruvida eskorten skall utgöras av polis eller
av personal från Kriminalvårdens transporttjänst. Det förekommer inte
sällan att eskorten utgörs av personal från båda myndigheterna. I
Verkställighetsutredningen redovisades att polispersonal medverkade i
41 procent av de eskorterade verkställighetsresorna under andra halvåret
1995. Av statistik från Kriminalvårdens transporttjänst för första
kvartalet 1998 uppges att polispersonal medverkade i 31 procent av de
eskorterade verkställighetsresor som genomfördes under perioden. I
kapitel 9.1 lämnas en redogörelse för det arbete Kriminalvårdens
transporttjänst utför i samband med verkställighet av avlägsnandebeslut.
4.6 Verkställighetshinder
8 kap. UtlL innehåller bestämmelser om så kallade verkställighetshinder.
Enligt 1 § får ett beslut om avvisning eller utvisning aldrig verkställas till
ett land om det finns skälig anledning att tro att utlänningen där skulle
riskera dödsstraff eller kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Verkställighet
får inte heller ske till ett land där han inte är skyddad mot att sändas
vidare till ett annat land där han skulle utsättas för en sådan risk. I 2 §
behandlas frågan om verkställighetshinder vid risk för förföljelse. Av 4 §
framgår att en utlänning inte får sändas till sitt hemland eller till ett land
där han riskerar att sändas vidare till hemlandet om han har synnerliga
skäl mot detta och han har lämnat sitt hemland på grund av att han
behöver skydd till följd av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på
grund av en miljökatastrof.
Enligt bestämmelsen i 4 kap. 12 § UtlL skall frågan om verkställig-
hetshinder föreligger beaktas redan vid prövningen av frågan om
avvisning eller utvisning. Framkommer härvid att ett avlägsnandebeslut
inte skulle gå att verkställa, bör ett sådant beslut inte fattas (prop.
1988/89:86 s. 166). Det innebär att bestämmelserna om verkstäl-
lighetshinder i 8 kap. UtlL har sin främsta betydelse när hindret har
uppkommit eller blivit känt först efter det att beslutet om avvisning eller
utvisning har vunnit laga kraft. Om den verkställande polismyndigheten
finner att det föreligger verkställighetshinder eller att ytterligare besked
behövs, skall myndigheten enligt 8 kap. 13 § UtlL underrätta Statens
invandrarverk, som därefter får besluta i fråga om verkställigheten eller
vidta de åtgärder som behövs. Verket kan bl.a. anvisa lämplig
transportväg eller lämpligt transportmedel eller besluta om inhibition,
vilket innebär att avlägsnandebeslutet tills vidare inte får verkställas
(prop. 1988/89:86 s. 203). När frågan om verkställighetshinder
uppkommer ger utlänningen i praktiken ofta in en ny ansökan om
uppehållstillstånd och begär inhibition av det avlägsnandebeslut som
ligger till grund för verkställigheten. Särskilda regler gäller om det är
fråga om verkställighet av dom eller beslut om utvisning på grund av
brott.
5 Humanitet och helhetssyn
5.1 Svensk migrationspolitik
Migrationspolitikens mål är att i en värld präglad av ökad öppenhet,
samverkan och utbyte på alla områden verka för att migration till och
från vårt land kan ske i reglerade former samt att värna asylrätten. Detta
skall ske på ett sätt som svarar mot kraven på öppenhet och utbyte och
präglas av rättssäkerhet, humanitet och respekt för individens mänskliga
rättigheter. Migrationen tar sig idag olika former. Den möjliggörs bl.a.
genom den fria rörlighet som råder inom Norden och den fria rörligheten
av arbetskraft som finns inom EU samt de möjligheter som
gäststuderande har att tillfälligt få uppehållstillstånd här i landet. Dessa
möjligheter är dock begränsade och invandringen till Sverige de senaste
åren har huvudsakligen bestått av personer som sökt asyl och av anhöriga
till dem som redan bor i Sverige. Att värna asylrätten i Sverige är en
viktig del i arbetet för mänskliga rättigheter. Sverige sluter vidare aktivt
upp kring principen om att nära anhöriga måste ha möjlighet att bo i
samma land.
Människor som behöver och söker skydd här, ofta för att deras
mänskliga rättigheter kränkts, skall veta att de är välkomna, i enlighet
med de konventioner som Sverige anslutit sig till och vår egen
lagstiftning. Människor som inte har behov av skydd utifrån de
internationella och nationella kriterier Sverige följer, skall också veta att
de inte kan tas emot och varför. För att lagstiftningen om migration skall
fylla sin funktion, bl.a. att garantera skydd för dem som verkligen
behöver det, måste den vara tydlig, effektiv och rättssäker. I
asylprocessen skall alla bemötas med värdighet och respekt.
Omfattande och mångfacetterade kontakter finns redan över gränserna
och för enskilda individer leder detta ibland till bosättning i ett annat
land, t.ex. vid äktenskap. Det är dock sällan fråga om att stora
befolkningsgrupper vill lämna sitt land, annat än i akuta krissituationer.
De ekonomiska skillnader som råder mellan världens olika länder gör
ändå att det antalsmässigt är åtskilliga som stadigvarande eller tillfälligt
vill bosätta sig i ett land med bättre levnadsvillkor än deras eget kan
erbjuda dem. Vad som här sagts gäller inte minst Sverige. Redan den
omständigheten att en femtedel av befolkningen själv eller genom någon
förälder har ursprung i ett annat land talar för detta. Bredden av
kontaktytorna framgår av att invandring hit skett från snart sagt alla
länder.
En del av de åtaganden Sverige gjort är absoluta vilket följer av
internationella överenskommelser som Sverige ingått. I vissa avseenden
går Sverige dock längre än dessa överenskommelser kräver, både när det
gäller att tillgodose skyddsbehov och anhörigas önskemål om att bosätta
sig här eller att ta individuella humanitära hänsyn. Det kan t.ex. röra sig
om de som på grund av yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd
eller på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland.
Som helhet måste Sverige dock beakta vårt lands förmåga att ta emot
nya invandrare och säkra goda villkor nu och i framtiden för alla som bor
i landet. Detta medför att fri invandring inte är möjlig under nuvarande
förhållanden i Sverige och vår omvärld.
Kravet på helhetssyn är ett grundläggande inslag i det
migrationspolitiska beslut riksdagen fattade år 1996 (prop. 1996/97:25,
bet. 1996/97:SfU5, rskr. 1996/97:80). I takt med att migrationen globalt
har blivit mer omfattande och orsakerna mer sammansatta har allt högre
krav på helhetssyn och samverkan ställts. Därför är det nödvändigt att de
politiska åtgärderna på migrationsområdet baseras på denna helhetssyn
och genomförs i samverkan, såväl nationellt som internationellt.
Den övergripande inriktningen är att migrationspolitiken skall vara
human, tydlig och konsekvent. I första hand gäller det att tydliggöra för
dem som vill bosätta sig i Sverige vilka förutsättningar som i så fall
måste vara uppfyllda. De som efter en noggrann och rättssäker prövning
inte beviljas uppehållstillstånd måste förväntas acceptera ett sådant
beslut. När så inte sker hotas i förlängningen trovärdigheten i politiken
och uppslutningen kring asylrätten. Bäst är om presumtiva migranter
redan i hemlandet får klart för sig om de saknar tillräckliga skäl att få
bosätta sig i Sverige. De lockas då inte att under felaktiga förutsättningar
bege sig hit. Ett misslyckat försök till emigration innebära alltid stora
påfrestningar för den enskilde individen då han eller hon, kanske efter
avsevärd tid, tvingas återvända till hemlandet. Ur humanitär synpunkt är
mycket vunnet på att försöket inte görs. Genom de ändringar som gjordes
den 1 januari 1997 i utlänningslagen preciserades kriterierna för
skyddsbehov och under vilka förutsättningar dessa kan leda till
uppehållstillstånd. Nödvändigt för att en förebyggande effekt skall kunna
nås är emellertid att rättstillämpningen dessutom är konsekvent. Så länge
som ojämlikheten i världen består kommer invandringssystemet i Sverige
och andra länder att vara utsatt för tryck. Individers och familjers i och
för sig förståeliga önskan att söka sig en bättre tillvaro i Sverige möter
vårt lands behov av att upprätthålla invandringsregleringen. För att de
stora resurser som satsas skall komma till största möjliga nytta är det
viktigt att skyddsregler, asylförfarande och särskilda åtgärder för
invandrare i Sverige även i fortsättningen är underställda samma krav på
rättvisa, effektivitet och flexibilitet som andra områden av lagstiftningen
och förvaltningen. Det är av stor vikt för legitimiteten och trovärdigheten
i politiken, att humaniteten också åtföljs av respekt för lagen.
5.2 Tillståndsprövning och självmant återvändande
Regeringens bedömning: Det bör vara en prioriterad fråga att få fler
personer att, i enlighet med utlänningslagen, lämna landet självmant
efter att de har fått ett beslut om avvisning eller utvisning och att
användningen av tvångsåtgärder minimeras.
Den som tagit sig till Sverige och som inte får sin ansökan om
uppehållstillstånd beviljad är skyldig att självmant lämna landet i
enlighet med vad som föreskrivs i utlänningslagen. Det förväntas av den
sökande som fått avvisnings- eller utvisningsbeslut att han eller hon
respekterar detta beslut. I viss utsträckning infriar också de sökande den
förväntan vi har på dem att fullgöra denna skyldighet. Det är angeläget
att finna vägar att få fler att göra detta.
En så långt det är möjligt klarläggande utredning på ett tidigt stadium
och ett väl motiverat beslut bör kunna ha viss betydelse och även kunna
leda till att beslut i första instans i ökad utsträckning används för
bedömning av utsikterna i andra instans och om ett återvändande på detta
stadium är att föredra framför en förlängd process. Åtgärder i denna
riktning är redan vidtagna genom de ändringar i utlänningslagen, i fråga
om utförligare motiveringar och muntlighet, som trädde i kraft den
1 januari 1997. Detta måste kombineras med information om
ärendeprocessen men även om den återvändandeverksamhet som kan
erbjudas i Invandrarverket regi.
Vad som redan sagts om vikten av att rättstillämpningen är konsekvent
gäller också i fråga om att få dem som nekats uppehållstillstånd att
acceptera det fattade beslutet och lämna Sverige. Erfarenhetsmässigt är
detta svårt att uppnå om den sökande får den uppfattningen, att det ändå
finns en möjlighet att till slut få stanna här och att chanserna ökar ju
längre han eller hon lyckas hålla sig kvar. Åtskilliga är i så fall beredda
att stå ut med de påfrestningar detta medför och att om så behövs hålla
sig undan myndigheterna. Särskilt olyckligt är när barnfamiljer gör detta.
Principen om konsekvens är därför viktig inte bara för att upprätthålla
respekten för lagstiftningen och uppfylla kravet på likhet inför lagen.
Den har också stor betydelse för barn som befinner sig i denna situation.
En avvägning måste dock alltid göras av vad humaniteten kräver i det
enskilda fallet. Särskilt gäller detta när barn är inblandade.
Det är således önskvärt att den avvisade eller utvisade inser fördelarna
med att självmant snabbt återvända till hemlandet. Myndigheterna bör på
ett flexibelt sätt verka för att detta sker i största möjliga utsträckning. En
organiserad verksamhet som bidrar till att göra vistelsen i Sverige aktiv
och meningsfull också med tanke på ett eventuellt återvändande bör
kunna bidra till detta. Samverkan med frivilligorganisationer, samfund
och internationella organ kan vara till nytta i denna strävan.
Ansträngningar bör i första hand göras att få dem som inte har rätt att
vistas här att lämna landet självmant inom de tidsfrister som
utlänningslagen föreskriver. I de fall den enskilde inte rättar sig efter
myndigheternas beslut, eller i de fall det finns anledning att anta att han
eller hon kommer att underlåta detta, måste myndigheterna vara beredda
att se till att verkställigheten av beslut om avvisning eller utvisning ändå
genomförs utan onödigt dröjsmål. Detta är generellt sett också vad som
från humanitära utgångspunkter är bäst för den enskilde. Att mänskliga
rättigheter för den återvändande nogsamt skall respekteras är därvid en
självklarhet. Humanitära hänsynstaganden krävs av myndigheterna i
genomförandet av åtgärderna. Det är viktigt att den avvisades eller
utvisades personliga integritet respekteras oavsett vilken myndighet som
har ansvaret.
Ett negativt beslut på en ansökan om uppehållstillstånd som innebär att
utlänningen måste återvända till hemlandet är alltid förknippat med stor
besvikelse. Han eller hon måste ompröva tidigare planer och drömmar
och ställa in sig på att bygga sin framtid i hemlandet. Detta kan vara en
svår process. Ur denna aspekt är det därför angeläget att klart ange vilka
utgångspunkter som bör ligga till grund för utformningen av
migrationsreglerna. Härigenom skapas bättre förutsättningar att få till
stånd ett effektivt system och större möjligheter att nå förståelse för
behovet av ett självmant återvändande hos såväl enskilda som
myndigheter.
Regleringen av invandringen i utlänningslagen bygger på respekt för
mänskliga rättigheter och den enskildes integritet. Självfallet skall detta
avspeglas även i myndigheternas kontakt med utlänningen då han eller
hon måste lämna landet efter beslut om avvisning eller utvisning. Det
betyder bland annat att användningen av tvångsmedel skall minimeras
och vara noggrant reglerad. Samtidigt måste det finnas förutsättningar för
att genomföra verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning
skyndsamt och effektivt. Många människor som måste lämna landet far
illa av den ovisshet som uppkommer om verkställigheten drar ut på tiden.
Det gäller även många av dem som själva väljer att på olika sätt hålla sig
kvar i landet. Ur humanitär aspekt är det därför angeläget att tiden mellan
det att utlänningen får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och
återvändandet blir kort. Av samma skäl bör regelverket vara tydligt och
tillämpningen av reglerna måste, som nämnts, vara förutsebar. Otydlighet
skapar osäkerhet, vilket i många fall försvårar utlänningens situation i
Sverige. Kravet på humanitet medför slutligen att utlänningens återkomst
till hemlandet bör underlättas så långt det är möjligt.
För att arbetet med återvändandet skall kunna bedrivas effektivt är det
också nödvändigt att utlänningslagstiftningen och dess tillämpning är
konsekvent. Den som har nekats uppehållstillstånd måste få ett tydligt
besked om att det lagakraftvunna beslutet om avvisning eller utvisning är
slutgiltigt. Möjligheten att motivera avvisade och utvisade personer till
att lämna Sverige minskar om de får uppfattningen att de fortfarande har
möjlighet att få stanna i landet och att deras chanser ökar ju längre de
lyckas dröja sig kvar här. Principen om konsekvens hänger nära samman
med kravet på rättvisa. I detta begrepp ligger ett krav på likhet inför
lagen. Lika fall skall så långt det är möjligt behandlas lika. Annars
riskerar utlänningslagstiftningens trovärdighet att undermineras, vilket
långsiktigt försvårar arbetet med att verkställa fattade beslut.
Slutligen bör vikten av en väl avvägd användning av samhällets
resurser framhållas. Behovet av insatser varierar kraftigt mellan olika
ärenden. Många gånger kan en verkställighet genomföras med en
begränsad insats av samhällets resurser. Det kan exempelvis vara fråga
om att ordna rent praktiska saker som biljetter och andra resehandlingar.
Andra ärenden fordrar mer omfattande och resurskrävande åtgärder i
form av exempelvis eftersökning eller eskort. Det är angeläget att
verksamheten utformas så att resurserna kan koncentreras till de ärenden
som kräver omfattande åtgärder. Det är ärendets karaktär som, efter en
rationell bedömning av myndigheten, är avgörande för vilka behov och
resurser som krävs. Det är därför nödvändigt att tydliggöra
myndigheternas ansvar och det är en stor fördel att kunna koncentrera
bedömningarna av ett ärendes behov till en myndighet, som har det
övergripande ansvaret och helhetssynen på invandringen.
5.3 Folkrättsliga aspekter
Det är en folkrättslig princip att varje stat skall ta emot sina egna
medborgare. Detta innebär att återvändande inte enbart berör enskilda
individer med avvisnings- eller utvisningsbeslut utan även relationerna
mellan stater. Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är det en
mänsklig rättighet att fritt få lämna och att få återvända till den stat i
vilken man är medborgare. På motsvarande sätt finns det en mellanstatlig
folkrättslig skyldighet för stater att ta emot de av sina medborgare som
inte längre får vistas i en annan stat. Det är en viktig migrationspolitisk
uppgift att genom internationellt samarbete verka för att alla stater följer
denna princip utan att ställa andra krav än som gäller medborgarens
identitet.
Under 1980- och 1990-talen har det blivit allt vanligare att vissa stater
inte återtar sina egna medborgare. I flera fall reser dessa stater krav på
kompensation i olika former för att ett återtagande skall komma till stånd.
Staterna kan också mer indirekt visa sig vara mindre benägna att
samarbeta på ett konstruktivt och effektivt sätt med de myndigheter som
söker verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut. Enligt en uppskattning
som gjordes 1994 har det ingåtts mellan 60 och 70 särskilda
återtagandeavtal där ena parten är en västeuropeisk stat. Detta visar på
hur frågan om återtagande börjar bli allt mer komplicerad.
Återtagandeavtal ingås för att förmå ett annat land att efterleva
mellanstatliga folkrättsliga principer. Där det funnits behov har Sverige
varit berett att ingå sådana avtal, som t.ex. med Förbundsrepubliken
Jugoslavien den 16 januari 1998.
Den folkrättsliga principen om staters skyldighet att återta sina egna
medborgare ligger till grund för återvändandepolitiken. Att asylsökande
som inte fått uppehållstillstånd i Sverige kan återvända är av stor vikt för
asylsystemets trovärdighet. Att skapa förutsättningar för ett självmant
och värdigt återvändande är i det avseendet en del av värnandet om
asylrätten. Asylrätten urholkas i längden om personer som har fått sin
ansökan om uppehållstillstånd prövad och inte ansetts ha skyddsbehov
ändå stannar kvar i Sverige enbart för att de inte återtas av det land där de
är medborgare eller haft sin hemvist.
Asylsökande och andra som nekats uppehållstillstånd lever i en
påfrestande tillvaro så länge det är oklart om de kan återvända.
Långdragna procedurer i samband med återvändande bidrar till ett
onödigt lidande hos dessa människor, vilket kan undvikas om
återtagandeproblemen minimerades. I takt med att antalet personer som
inte återtas ökar, tvingas dessutom stater att införa mer restriktiva
viseringsregler. Detta hotar i längden både chanserna för bona fide
asylsökande samt det fria resandet mellan länder.
Av förståeliga skäl har de flesta stater vissa krav vad gäller bevisföring
vid fastställandet av medborgarskap, såsom pass eller annan
identitetshandling. En del stater har dock särskilt höga krav. Ett antal
stater kräver särskilda laissez-passer eller resedokument vid återresa för
egna medborgare. Ofta krävs det också att den avvisade eller utvisade
självmant medverkar vid ansökan om resedokument. Det förekommer att
en del av de personer som skall avvisas eller utvisas föredrar att inte
medverka till detta. Oavsett den avvisades eller utvisades medverkan bör
det i alla avseenden vara en grundläggande princip i relationen stater
emellan att en person som nekats uppehållstillstånd i en annan stat bereds
möjlighet att återvända. I sammanhanget är det viktigt att återigen
understryka att tvångsmedel så långt som det är möjligt bör undvikas i
samband med verkställigheter. Som grundprincip gentemot de stater som
inte är beredda att återta sina egna medborgare, skall Sverige hänvisa till
den folkrättsliga principen. Vad gäller andra åtgärder och sanktioner bör
valet av instrument alltid stå i proportion till problemets tyngd. I första
hand bör sådana åtgärder och sanktioner användas som ligger inom
ramen för migrationspolitiken, t.ex. kontinuerliga konsulära
påtryckningar samt viseringspolitik. Först när dessa instrument inte
längre är verkningsfulla, bör mer effektiva åtgärder samt sanktionsmedel
övervägas. Återtagandefrågor bör då i större utsträckning kunna
sammankopplas med förhandlingar och avtal om handel, investeringar
och andra ekonomiska relationer. En sådan sammankoppling skulle ligga
i linje med den helhetssyn på migrationspolitikens område som
förespråkades i regeringens proposition 1996/97:25. Sådana kopplingar
har också föreslagits inom ramen för EU:s migrationspolitiska samarbete.
6 Internationella perspektiv
Vikten av att ett återvändande för personer med avvisnings- och
utvisningsbeslut kan ske på ett humant och värdigt sätt uppmärksammas
också i ett internationellt perspektiv. Inom ramen för det europeiska
samarbetet har en rad åtgärder tagits för att motverka att personer utan
giltigt uppehållstillstånd vistas i medlemsstaterna. En del av detta arbete
är att underlätta ett självmant återvändande. Flera internationella
organisationer arbetar också allt mer med återvändandefrågor. Däribland
märks särskilt Internationella migrationsorganisationen (IOM).
6.1 Europeiska unionen
EU:s ministerråd antog år 1997 ett beslut angående utbyte av information
om bistånd till medborgare i tredje land som frivilligt återvänder till
hemlandet (EGT L147, 5.6.97, s. 3). Av beslutet följer bl.a. följande. De
medlemsstater som har vidtagit åtgärder för att utarbeta program för att
stödja medborgare i tredje land som vistas lagligen eller olagligen i
någon medlemsstat att frivilligt återvända till sitt ursprungsland skall
avlägga rapport om dessa program en gång om året till rådets
generalsekretariat, som därefter skall låta vidarebefordra informationen
till samtliga medlemsstater och till kommissionen. Informationen skall
omfatta vissa närmare angivna uppgifter.
Rådet framhåller att politiken gentemot medborgare i tredje land som
vistas lagligt i medlemsstaterna bör syfta till integration. Bistånd till
återvandring av de som vistas lagligen i en medlemsstat bör inte utformas
så att risk föreligger att det tolkas som en återspegling av en politik som
aktivt främjar frivillig återvandring utan sådant bistånd syftar endast till
att underlätta för dem som av egen fri vilja har beslutat sig för att
återvända.
Enligt rådet ligger ett sådant bistånd som syftar till frivilligt
återvändande av medborgare i tredje land som vistas olagligen i en
medlemsstat i linje med den europeiska humanitära traditionen. Sådant
stöd kan bidra till en värdig lösning för att minska antalet medborgare i
tredje land som vistas olagligen i medlemsstaterna förutsatt att biståndet
inte i sig utnyttjas otillbörligen.
Humanitära frivilligorganisationer har under år 1997 kunnat söka
bidragsmedel från EU till projekt om återvändande av personer med
tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd. EU-medel kunde, enligt en
gemensam åtgärd antagen i juli 1997 (EGT L 205, 31.7.97, s. 3), beviljas
projekt som inriktades på möjligheter till utbildning för personer under
18 år, yrkesutbildning, information om de ekonomiska och administrativa
strukturerna i hemländerna samt hjälp med transporter. Under år 1997
beviljades medel till tre svenska projekt om utbildning inför hemresan
(Naturresursforum, Teamia och Röda Korset). Projektbidrag kan även
beviljas för år 1998.
Dublinkonventionen
Dublinkonventionen har tillkommit för att garantera att var och en som
söker asyl i någon av EU:s medlemsstater skall få sin ansökan prövad
och att den asylsökande inte skall sändas från en medlemsstat till en
annan utan att någon stat anser sig ha ansvar för prövningen. Detta skall
garanteras genom konventionens bestämmelser som gör att det alltid går
att peka ut vilken stat som är ansvarig.
Huvudprincipen skall enligt konventionen vara att den medlemsstat där
sökanden först rest in eller har uppehållstillstånd eller visering eller där
sökanden har familjeanknytning skall vara ansvarig för prövningen av en
asylansökan även om den gjorts i en annan medlemsstat.
Om en medlemsstat i vilken en asylansökan har gjorts bedömer att en
annan medlemsstat är ansvarig för prövningen, kan den första staten
begära att den senare staten skall överta ansvaret för sökanden. Om en
sådan begäran inte görs inom sex månader, faller ansvaret för prövningen
på den stat i vilken asylansökan har gjorts. Överföringen av en
asylsökande till den medlemsstat som är ansvarig för prövningen måste
ske senast en månad efter accepterandet av övertagandet eller senast en
månad efter avgörandet av den rättsliga talan som utlänningen fört mot
beslutet om överföring.
När det med ledning av ovannämnda kriterier inte kan fastställas
vilken medlemsstat som är ansvarig, är den första medlemsstat i vilken
asylansökan gjorts ansvarig för prövningen. Rörande fall där en
asylansökan har gjorts i en medlemsstat och den sökande sedan rest
vidare till en annan medlemsstat föreskriver konventionen samman-
fattningsvis följande. Den stat som är ansvarig för prövningen av en
asylansökan är förpliktad att återta en asylsökande som har gjort en
ansökan i en annan medlemsstat, att återta den som har återkallat en
ansökan som är under prövning och som har gjort en asylansökan i en
annan medlemsstat samt att återta den vars ansökan har avslagits och
som olovligen befinner sig i en annan medlemsstat. Tidsfristerna för
dessa fall är kortare än de ovannämnda. Den stat som tillfrågas om ett
sådant återtagande skall svara på begäran inom åtta dagar räknat från det
att begäran görs.
Varje medlemsstat har också rätt att med den sökandes samtycke pröva
en asylansökan som framställts till den, även om prövningen inte åligger
staten enligt konventionen.
Rekommendationer
Enligt fördraget om Europeiska unionen skall medlemsstaterna betrakta
bl.a. asylpolitiken och invandringspolitiken som frågor av gemensamt
intresse. Det gäller också politiken rörande medborgare i tredje land i
fråga om bl.a. kampen mot olaglig invandring, bosättning och arbete
inom medlemsstaternas territorier. Rådet har betonat att man önskar
förbättra effektiviteten vid verkställigheten av avlägsnandebeslut samt att
Europeiska unionen på rådsnivå bör anta rekommendationer för att
säkerställa effektiviteten i verkställighetsarbetet. Nedan behandlas några
av dessa rekommendationer behandlas.
EG:s ministrar med ansvar för invandring antog år 1992 en
rekommendation beträffande metoder för avvisning och utvisning. Enligt
rekommendationen bör den som får ett beslut om avvisning eller
utvisning på lämpligt sätt underrättas om skälen för beslutet, om intresset
av nationell säkerhet inte hindrar att så sker. Beslutet om avvisning eller
utvisning bör verkställas så snart som möjligt. Nödvändiga tvångsmedel
bör finnas för att begränsa friheten för dem som kan förväntas bli
föremål för avvisning eller utvisning. Åtgärder som behövs för att
fastställa utlänningens identitet skall vidtas så tidigt som möjligt. För att
undvika dröjsmål vid anskaffandet av resedokument bör kontakt tas i god
tid med ambassaden eller konsulatet för den stat till vilken utlänningen
skall avvisas eller utvisas. Medlemsstaterna bör överväga behovet av
eskort för att säkerställa att den avvisade eller utvisade når fram till sin
destination. Eskort kan erfordras på grund av att den avvisade eller
utvisade är i behov av beledsagning eller på grund av att han eller hon
kan antas motsätta sig avvisningen eller utvisningen och därför kan
utgöra en fara för sig själv eller för andra. När eskort är nödvändig bör
samråd ske med transportören i god tid.
EG:s ministrar med ansvar för invandring antog år 1992 en
rekommendation om transitering vid avvisning och utvisning med bl.a.
följande innehåll. Den medlemsstat som har beslutat att avvisa eller
utvisa en medborgare i tredje land bör i princip göra det utan att
utlänningen transiterar via en annan medlemsstats territorium. En
medlemsstat kan dock begära att en annan medlemsstat tillåter
transitering när särskilda skäl, särskilt effektivitet, snabbhet och
sparsamhet, påkallar det. Utgångspunkten är att den anmodade staten
skall bifalla en begäran om transitering. I ett särskilt tillägg fastslås att då
ett beslut om avvisning eller utvisning verkställs med flygtransport vid
genomresa i transiteringsområdet på en flygplats bör undantag göras från
kraven på tillstånd för inresa och transitering, så att det i ett sådant fall
kan vara tillräckligt att informera transiteringsstaten. Rekommendationen
föreskriver vidare att den stat som beslutat om avvisningen eller
utvisningen skall meddela transiteringsstaten om det är nödvändigt att
ledsaga utlänningen. Transiteringsstaten kan välja att tillåta den stat som
beslutat om avvisning eller utvisning att själv sköta ledsagningen eller
besluta att sköta ledsagningen själv eller tillsammans med den andra
staten. Om avvisningen eller utvisningen av någon anledning inte kan
verkställas, kan transiteringsstaten utan formaliteter återsända den
avvisade eller utvisade till den ansökande staten.
EU:s ministerråd antog år 1995 en rekommendation om samråd och
samarbete vid verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut (EGT
C 5, 10.1.96, s.3). Rådet anger inledningsvis vissa principer som
medlemsstaternas regeringar bör tillämpa dels för att i samarbete få fram
handlingar som är nödvändiga för att genomföra verkställigheten, dels
för att medlemsstaterna i samarbete skall kunna utverka transitering vid
densamma. Rådet rekommenderar medlemsstaterna att genomföra
verkställigheter av avvisnings- eller utvisningsbeslut i samråd med andra
medlemsstater på grundval av ett antal principer. Den medlemsstat som
har beslutat om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land
skall se till att beslutet verkställs. Den beslutande medlemsstaten kan
begära att en annan medlemsstat skall medverka för att verkställigheten
skall kunna genomföras med flygtransport. Varje medlemsstat skall,
enligt rekommendationen, meddela övriga medlemsstater vilken
myndighet som har det samordnande ansvaret för flygtransporter av
avvisade och utvisade utlänningar.
6.2 Internationella migrationsorganisationen (IOM)
Internationella migrationsorganisationen (IOM) är en mellanstatlig
organisation som bildades år 1951 för att arbeta med flyktingsituationen i
Europa efter andra världskriget. I dag är ett hundratal stater, däribland
Sverige, medlemmar i organisationen. Den har sitt säte i Genève och
bedriver verksamhet från cirka 70 olika kontor runt om i världen.
Organisationens högsta beslutande organ, rådet, i vilket bl.a. Sverige
ingår, har uppdragit åt organisationen att arbeta med återvändandefrågor,
bl.a. beträffande personer som har fått avvisnings- eller utvisningsbeslut.
IOM beräknar att organisationen varje år hjälper cirka 100 000
människor att återvända.
IOM har sedan år 1979 arbetat operativt med en rad olika program för
att bistå bl.a. asylsökande som självmant velat återvända till sina
hemländer. Programmens innehåll och finansiering fastställs i avtal
mellan IOM och den uppdragsgivande staten. Kostnaderna belastar den
stat som ingått avtalet. IOM kan bl.a. bistå med att informera om
återvändandeprogrammen och om möjligheterna att återvända till
hemlandet. Vidare kan IOM arrangera resan till hemlandet samt
beledsaga utlänningen under resan och vid ankomsten till hemlandet.
IOM arbetar bl.a. med att underlätta inpassering i ankomstlandet. IOM
kan slutligen ge visst stöd till utlänningen efter hemkomsten. Det kan
exempelvis vara fråga om att ordna sjukvård eller att försöka ordna
arbete eller utbildning. Särskilda insatser kan göras för utsatta personer
som minderåriga och sjuka.
Sverige har sedan länge anlitat organisationen för transporter bl.a. av
kvotflyktingar till Sverige. I det följande beskrivs ett antal europeiska
länders samarbetsprogram med IOM.
Belgien
Belgien har ingått avtal med IOM. Avtalet innebär att IOM skall bistå
personer som har fått avslag på sin ansökan om asyl, som har valt att
återkalla sin ansökan eller som vill lämna Belgien av något skäl. IOM
skall enligt avtalet informera om möjligheten att återvända, arrangera
hemresan samt bistå utlänningen vid hemkomsten. Kostnaden för
programmet har budgeterats motsvarande cirka 7 300 svenska kronor per
person. I detta belopp ingår resekostnader. Enligt IOM lämnade cirka
8 200 personer Belgien med hjälp av programmet under perioden
1984 - 1995. Av dessa återvände 85 procent till sina hemländer, medan
återstoden valde att resa till andra länder.
Danmark
I Danmark kan vissa grupper av utlänningar få ekonomiskt stöd för att
självmant kunna lämna Danmark. Reglerna är förhållandevis detaljerade
och innebär i huvudsak att ersättning utgår för resekostnader och för
vissa kostnader för transport av lösöre och arbetsredskap. Utlänningarna
kan dessutom i regel erhålla vissa kontantbelopp för att underlätta
ankomsten till hemlandet eller det tredje land i vilket de erhållit
uppehållstillstånd. Kontantbeloppen varierar mellan 2 000 och 15 000
danska kronor för vuxna och mellan 1 000 och 5 000 danska kronor för
barn.
Frivilligorganisationen Dansk Flyktinghjälp har givits en viss roll i
administreringen av de danska återvändandeprogrammen. Organisationen
svarar bl.a. för all information om programmen samt tar emot vissa av de
bidragsansökningar som görs. Enligt Dansk Flyktinghjälp har flera av
programmen haft svårt att fungera tillfredsställande och antalet
ansökningar har varit relativt begränsat.
Nederländerna
Sedan år 1992 har Nederländernas avtal med IOM om program för
återvändande till bl.a. Etiopien. IOM skall bistå utlänningar som saknar
uppehållstillstånd i Nederländerna och som vill lämna landet men inte
kan göra det på grund av ekonomiska skäl. IOM bistår i huvudsak med
att skaffa resedokument, arrangera hemresan samt med att beledsaga
utlänningen i samband med avresan från Nederländerna. Ett visst
finansiellt stöd ges också till dem som självmant lämnar landet.
Kostnaden för programmet är budgeterad till motsvarande cirka 8 200
svenska kronor per person. Under år 1994 lämnade 1 406 utlänningar
Nederländerna med hjälp av IOM. För åren 1995 och 1996 var
motsvarande siffror cirka 1 400 respektive 1 200.
Nederländerna har ingått ett särskilt avtal med Etiopien om ett
samarbetsprogram kring stöd till återvändande. Avtalet undertecknades i
augusti 1997. Programmet gäller i tre år och kan utnyttjas av 700 - 900
etiopiska medborgare som sökt asyl men nekats uppehållstillstånd i
Nederländerna. Programmet har tillkommit för att uppmuntra till ett ökat
självmant återvändande och för att även erbjuda stöd vid återkomsten till
hemlandet. Programmet leds av en styrgrupp med representanter för
Nederländerna och Etiopien. I enlighet med avtalet skall Nederländerna
under en period stödja både den återvändande och ge stöd till orten där
han eller hon bosätter sig. Avtalet och programmet skall ses som ett
pilotprojekt. Med motivationsskapande arbete i Nederländerna söker
myndigheterna att uppmuntra till ett självmant återvändande. Broschyrer
som informerar om programmet skall distribueras bland potentiella
återvändare.
Inför återvändandet ges ett bidrag på motsvarande ca 1 900 kronor per
person eller minst ca 4 750 kronor per familj. Nederländerna står även
för kostnaderna för transport. En summa på ca 950 kronor per person
delas ut för att täcka förnödenheter under nio månader efter hemkomsten.
Ersättningen innan avfärd, transporterna och uppehälle de första dagarna
efter hemkomsten betalas ut och organiseras via ett samarbete med IOM.
Däremot är det inte IOM som ombesörjer projekten i Etiopien. Genom ett
särskilt projektkontor i Addis Abeba skall Nederländerna ge stöd till
lokala projekt (community based programmes) som omfattar både
återvändande och befolkningen i området som inte lämnat landet.
Schweiz
Schweiz har som utgångspunkt att alla asylsökande skall kunna erhålla
stöd för självmant återvändande. År 1993 antog Schweiz ett hand-
lingsprogram för hur landet skall underlätta sådant återvändande. Samma
år träffade Schweiz avtal med IOM om samarbete för att genomföra
handlingsprogrammet. Enligt avtalet skall IOM observera och analysera
utvecklingen i frågor som rör självmant återvändande. IOM skall vidare
samordna schweiziska och utländska program för återvändande,
övervaka och utvärdera relevanta projekt inom området samt samarbeta
med nationella och internationella organ som är verksamma i frågor som
rör självmant återvändande.
Flera olika insatser kan göras för att stödja självmant återvändande
inom ramen för det schweiziska handlingsprogrammet. Redan under
handläggningen av asylärendet får de asylsökande information om
möjligheterna att få stöd för att självmant återvända till sina hemländer.
De kan under vistelsen i Schweiz dessutom erbjudas kortare utbildningar
inom olika områden som bedöms som användbara för att underlätta
återkomsten till hemlandet. Det kan t.ex. vara utbildning i olika
verkstadsmekaniska ämnen, husbyggande eller jordbruk. De kan
dessutom erhålla finansiellt stöd för att underlätta återvändandet. Stödet
uppgår till motsvarande cirka 3 000 - 7 000 svenska kronor. Pengarna
skall som regel betalas ut innan avfärden från Schweiz.
Den schweiziska regeringen har vid sidan av det allmänna hand-
lingsprogrammet särskilda återvändandeprogram för utlänningar från
vissa länder. För närvarande finns ett program för återvändande till
Bosnien-Hercegovina och det finns planer på att inleda ett särskilt
program för Kosovo. Tidigare har det funnits program för Chile,
Rumänien och Turkiet. Programmen utformas och administreras av det
schweiziska justitiedepartementet med stöd av ett särskilt bemyndigande
i den schweiziska utlänningslagstiftningen, enligt vilket departementet
skall arbeta för att utlänningar skall reintegreras i sina hemländer. För år
1997 har nämnda departement tilldelats motsvarande drygt 500 miljoner
svenska kronor för arbetet.
Enligt återvändandeprogrammet för Bosnien-Hercegovina utgår stöd
till asylsökande som under handläggningen av asylärendet beslutar sig
för att återvända till hemlandet och till dem som har nekats uppehålls-
tillstånd och som lämnar Schweiz självmant inom den lagstadgade
tidsfristen. Stödet uppgår till motsvarande cirka 21 000 svenska kronor
per vuxen och cirka 11 000 kronor per barn jämte resekostnader.
Pengarna betalas ut efter hemkomsten till Bosnien-Hercegovina av det
schweiziska Departementet för utveckling och tekniskt samarbete
(DEZA), vilket bedriver verksamhet på plats i Bosnien-Hercegovina. Vid
sidan av stödet till enskilda utgår stöd till återuppbyggandet av lokala
strukturer i Bosnien-Hercegovina. När stöd betalas ut till en enskild,
utgår motsvarande belopp till lokala projekt i den enskildes hemkommun.
De lokala projekten kan avse t.ex. uppförande av bostäder och skolor
eller olika insatser inom jordbruket. IOM bistår på uppdrag av den
schweiziska staten med information om programmet och med
handläggning av de ansökningar som kommer in. Bosnienprogrammet
trädde i kraft i juni 1996 och den ursprungliga avsikten var att det skulle
pågå t.o.m. december månad samma år. Programmet var ursprungligen
dimensionerat för att ge stöd till 1 000 personer, men antalet inkomna
ansökningar uppgick till hela 2 700 i slutet av år 1996. Det schweiziska
justitiedepartementet beslöt därför att programmet skall pågå också under
år 1997 och förmodligen också under år 1998. Vid slutet av augusti 1997
hade ytterligare 3 300 personer registrerats till 1997 års
återvändandeprogram.
Representanter för det schweiziska återvändarprogrammet till Bosnien-
Hercegovina har poängterat vikten av information och rådgivning.
Potentiella återvandrare måste få reda på att programmen existerar och
vad de innebär. Korrekta och realistiska uppgifter om situationen i
Bosnien-Hercegovina och om alternativen är viktiga för att väl avvägda
beslut skall kunna fattas om ett självmant återvändande. Det har också
påpekats att det är viktigt att stödet till återvändare inte blir
oproportionerligt stort i förhållande till de generella levnadsvillkoren i
ursprungslandet. Det är också viktigt att knyta återvändandet till mer
generella bistånds- och återuppbyggnadsprogram.
Programmet för Rumänien hade en mycket begränsad omfattning. Det
turkiska programmet pågick från mars 1996 t.o.m. mars 1997 och var ett
slags pilotprogram som fick omfatta högst 100 turkiska medborgare som
hade sökt asyl eller erhållit tillfälliga uppehållstillstånd i Schweiz. Den
totala kostnaden för programmet var budgeterad till motsvarande drygt
2,5 miljoner svenska kronor. Enligt programmet skulle IOM bistå med
ekonomisk hjälp åt dem som önskade återvända till Turkiet. De fick
pengar till resekostnaderna samt motsvarande drygt 3 000 kronor per
person och månad under det första halvåret efter hemkomsten.
IOM har dessutom ingått avtal med Schweiz om att bistå utlänningar
som har särskilda svårigheter att återvända till sitt hemland på grund av
sjukdom. IOM informerar om möjligheterna att få vård i hemlandet,
samordnar och organiserar genomförandet av behandlingen samt erlägger
betalning för vårdkostnader
Tyskland
Tyskland har haft samarbetsavtal med IOM sedan år 1979. Programmen
omfattar utlänningar som har nekats asyl men som har tillfälliga
uppehållstillstånd i Tyskland, utlänningar som har återkallat sina
ansökningar om asyl för att återvända till sina hemländer, utlänningar
som tidigare har beviljats asyl samt utlänningar som har beviljats
tillfälliga uppehållstillstånd och som vill lämna Tyskland för att resa till
ett tredje land.
Det s.k. REAG-programmet handläggs av IOM i samarbete med
UNHCR, olika frivilligorganisationer samt lokala och regionala
myndigheter. Enligt programmet utgår bidrag till täckande av kostnader i
samband med resan från Tyskland. I genomsnitt utbetalas motsvarande
knappt 4 000 svenska kronor för varje resa.
Kostnaden för REAG-programmet under år 1997 är budgeterad till
drygt 34 miljoner tyska mark, eller motsvarande knappt 150 miljoner
svenska kronor.
Stöd för självmant återvändande kan dessutom utgå enligt det s.k.
GARP-programmet. Detta omfattar utlänningar från ett tiotal länder,
däribland Albanien, Eritrea, Etiopien, Ghana och Libanon. Enligt detta
program kan utlänningen erhålla bidrag till täckande av resekostnader
samt ett visst finansiellt bidrag för att underlätta ankomsten till
hemlandet. Bidraget betalas ut av IOM efter avresan från Tyskland och
dess storlek varierar beroende på till vilket land utlänningen återvänder.
Det maximala beloppet uppgick i december 1995 till motsvarande knappt
3 500 svenska kronor. Kostnaden för GARP-programmet under år 1997
är budgeterad till 30 miljoner tyska mark, eller motsvarande cirka 130
miljoner svenska kronor.
Från år 1979 t.o.m. år 1994 lämnade cirka 156 000 personer (bl.a.
gästarbetare och asylsökande) Tyskland med hjälp av REAG-program-
met. Av dessa återvände cirka 94 000 personer till sina hemländer,
medan återstoden valde att resa till andra länder. Vid slutet av oktober
1997 hade nära 62 400 personer återvänt till Bosnien-Hercegovina med
hjälp av återvändandeprogram.
7 Verkställighet och ett värdigt återvändande
7.1 Ny ansvarsfördelning
Regeringens förslag: Huvudansvaret för verkställighet av beslut om
avvisning och utvisning förs över till Statens invandrarverk. Beslut av en
polismyndighet om avvisning samt dom eller beslut om utvisning på
grund av brott enligt 4 kap. 7 § UtlL skall dock även fortsättningsvis
verkställas av polismyndighet. Behovet av tillgång till polisiär
kompetens tillgodoses genom att Statens invandrarverk ges möjlighet att
överlämna ärenden till polismyndighet för att genomföra en
verkställighet. Ärenden får överlämnas när polisens insats är nödvändig
på grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan hittas utan
hjälp av polis eller när det på goda grunder kan antas att utlänningen inte
kommer att lämna landet självmant och att tillgång till tvångsmedel
behövs.
Utredningens förslag överensstämmer i stora drag med regeringens
men har modifierats genom att den föreslagna rätten för Invandrarverket
att begära biträde av polismyndighet har ersatts med en möjlighet för
Invandrarverket att överlämna ärenden till polismyndighet.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig är
positiva till, eller har inte något att erinra mot, att Invandrarverket övertar
ansvaret för verkställigheten av avvisnings- och utvisningsbeslut.
Myndigheterna är, med några undantag, mer negativt inställda än vad de
humanitära frivilligorganisationerna är. Flera har anfört farhågor mot att
Invandrarverket även skall få arbetsuppgifter av polisiär karaktär och att
Invandrarverkets dubbla roller riskerar minska tilltron till verket som
beslutande myndighet. Justitieombudsmannen anför att den föreslagna
ordningen kommer att ge upphov till komplikationer i de fall där tre
myndigheter (Invandrarverket, polismyndigheten och Kriminalvårdens
transporttjänst) skall samverka och att detta kan ifrågasättas ur såväl
principiell som effektivitetssynpunkt. En alternativ lösning är enligt
Justitieombudsmannen att ansvaret för verkställigheten går över från
Invandrarverket till polismyndigheten i de fall behov av polisiär insats
uppkommer. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om förslaget medför någon
renodling av myndigheternas ansvarsområde då det reella ansvaret ändå
kommer att ligga kvar hos Polisen eftersom man bedömer behovet av
polisiär kompetens och befogenhet som stort i dessa ärenden. Vidare
anser man att förslaget skulle leda till oönskad uttunning av den polisiära
kompetensen på utlänningsområdet. Socialstyrelsen anför att Statens
invandrarverks brist på geografisk spridning kräver vidare utredning och
framhåller att garantier måste skapas för att verkställigheten av sjuka
människor sker med beaktande av de krav som följer av sjukdomen. Man
poängterar att möjligheterna till att verkställigheten sker genom att
utlänningen frivilligt lämnar landet ökar om verkställighetsfrågan beaktas
under hela handläggningen av ett ärende. Statskontoret anser att
invändningarna mot förslaget är så allvarliga att en överföring inte bör
komma i fråga utan menar att det inom nu gällande ansvarsfördelning
finns utrymme för de förbättringar och effektiviseringar som utredningen
pekar på. Invandrarverket anför att den stora vinsten med en överföring
av ansvaret är att hela processen då kommer att hållas samman hos en
myndighet som därvid kan skapa sig en helhetssyn. Arbetet kan bedrivas
mer koncentrerat och man har stor hjälp av informationssystemet
STAMM. Genom sina övriga ansvarsområden har Invandrarverket mer
eller mindre kontinuerlig kontakt med de sökande, inklusive de som har
eget boende. Verket framhåller att den geografiska spridningen av
verksamheten är tillräcklig och möter de behov som uppstår i och med ett
övertagande av verkställighetsansvaret. Invandrarverket understryker
vikten av att polisens kvarstående ansvar och befogenheter förtydligas
och preciseras för de fall verket påkallar biträde. Advokatsamfundet anför
att utredningen av en sökandes asylskäl försvåras om verkställig-
hetsfrågan samtidigt skall beaktas. Samfundet anser vidare att
handläggarens objektivitet påverkas om utrednings- och verkställig-
hetsärendet handläggs parallellt och att processekonomiska skäl talar mot
förfarandet i de fall ansökningen bifalls. Barnombudsmannen och Rädda
Barnen saknar en analys av verkställighetsfrågan ur ett barnperspektiv
och efterlyser förslagets konsekvenser för barn. Flyktinggruppernas och
Asylkommittéernas Riksråd (FARR) anser att det skall fastställas i lag att
en barnfamilj inte får splittras vid avvisning/utvisning annat än i
undantagsfall och när det föreligger synnerliga skäl. FARR, Caritas och
Amnesty International anser att frågan om verkställighet i allmänhet inte
bör aktualiseras förrän Invandrarverket fattat beslut i grundärendet.
Skälen för regeringens förslag: Remissinstanserna har i sina
yttranden fokuserat på problematiken kring hur man tillgodoser behovet
av tvångsmedel vid en överflyttning av verkställighetsansvaret. Detta är
naturligt då redan Verkställighetsutredningen (SOU 1995:55) föreslog
att ansvaret för att verkställa beslut om avvisning och utvisning skulle
föras över från polismyndigheterna till Statens invandrarverk och att
behovet av polisiär kompetens kunde tillgodoses med hjälp av
handräckning. I detta förslag instämde Flyktingpolitiska kommittén
(SOU 1995:75). Det nu föreliggande utredningsförslaget har i stora delar
baserats på det underlag som presenterades av
Verkställighetsutredningen och är fokuserat på frågan om hur en sådan
överflyttning skulle kunna ske. Till bilden hör emellertid även andra
frågor som för fullständighetens skull här skall belysas mer ingående.
Redan av utredningsdirektiven framgår att såväl önskemålet att renodla
myndigheternas ansvarsområden som det förhållandet att bristande
effektivitet och andra svårigheter kan uppkomma då olika myndigheter
samverkar vid verkställighet av beslut talar för att verkställighetsansvaret
bör flyttas från landets polismyndigheter till Statens invandrarverk. Det
förhållandet att Polisen kommer att ha kvar ansvaret för vissa
verkställighetsärenden förändrar inte denna bedömning.
En av utredningens huvuduppgifter var att granska huruvida det
föreligger avgörande invändningar mot överförandet av verkställig-
hetsansvaret till Invandrarverket. Regeringens syn på de invändningar
som belysts i utredningen är i korthet följande.
En invändning som tas upp är det förhållandet att verket skulle komma
att få ansvaret för utredning av utlänningens rätt att vistas i Sverige, fatta
beslut i frågan samt verkställa ett beslut om att utlänningen skall avvisas
eller utvisas. Att samla såväl den beslutande funktionen som den
verkställande i en och samma hand utgör ett avsteg från principen om att
beslutande och verkställande organ bör hållas åtskilda. Bland
remissinstanserna har bl.a. Sveriges advokatsamfund ifrågasatt en sådan
ordning. Redan i det nuvarande systemet verkställer emellertid
polismyndigheterna sina egna beslut om avvisning. Det går inte helt att
bortse från att en sådan ordning riskerar att i viss mån undergräva tilltron
till rättssäkerheten och föranleda misstro mot myndigheten. Detta
förhållande måste dock ställas mot de positiva effekter en sådan ordning
kan komma att ge, såsom en förändrad syn på handläggningen av dessa
ärenden. Avsikten är att hela processen mer skall komma att handla om
att förmå de som avvisats eller utvisats att självmant lämna landet än att
behöva tillgripa tvångsåtgärder. Ett sådant förändringsarbete kan bäst ske
i Invandrarverkets regi som ett led i helhetsansvaret för
immigrationsfrågorna. Vad gäller rättssäkerheten så garanteras den även
av att beslut om avvisning eller utvisning kan överklagas till
Utlänningsnämnden eller i förekommande fall till regeringen.
Det kan ifrågasättas om ett övertagande av den verkställande
funktionen verkligen kommer att påverka synen på Invandrarverket, på
så sätt att det skulle framstå som en myndighet med delvis polisiära drag.
Genom att verkställighetsansvaret flyttas över till Invandrarverket
fullföljs den process som tidigare påbörjats och verket får ett heltäckande
ansvar som immigrationsmyndighet. I jämförelse med det ansvar verket
fått genom överföringen av förvarsfrågorna, vilket mer har drag av
polisiär verksamhet, framstår denna risk som liten. Riksdagen har
beslutat att en ny myndighet med ansvar för integrationsfrågor skall
bildas. Därmed har även den intressekonflikt undanröjts som kan ligga i
att en och samma myndighet ansvarar för frågor om en utlännings rätt att
uppehålla sig i landet och åtgärder för integration.
Utredningen pekar vidare på de risker som ett uppdelat
verkställighetsansvar kan innebära. Invandrarverket kommer att få
huvudansvaret för verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut men
polismyndigheten kommer även fortsättningsvis att ha verkställig-
hetsansvaret för vissa typer av avlägsnandeärenden. Att utlännings-
lagstiftningen därmed skulle bli mer svåröverskådlig och i sin tur leda till
att handläggningen av utlänningsärenden komplicerades,
överensstämmer inte med regeringens uppfattning. Den förändrade syn
som regeringen vill få till stånd på uppgiften som verkställande
myndighet, är viktig även i detta sammanhang. Det skall dras en tydlig
gräns mellan olika typer av avlägsnandeärenden så att det framstår klart
vilken myndighet som har ansvaret. Invandrarverket föreslås få ansvar
för att möjliggöra återvändandet för de utlänningar som accepterar
myndigheternas beslut och självmant lämnar landet, liksom att förmå så
många som möjligt att välja detta alternativ. Polismyndighetens uppgift
är att se till att de som vägrar att rätta sig efter besluten lämnar landet.
Även efter en överflyttning kommer behovet av att tillgripa
tvångsmedel i vissa verkställighetsärenden att kvarstå. Det gäller
framförallt de utlänningar som medvetet försvårar genomförandet av
verkställigheten genom att hålla sig undan. Omfattningen av detta
problem är svår att uppskatta. Vid utgången av 1997 var 3 580 personer
efterlysta i samband med att deras avvisnings- eller utvisningsbeslut
skulle verkställas. Bland dessa torde åtskilliga ha lämnat landet utan
myndigheternas kännedom. Regeringens bedömning är att den här typen
av problem, att den avvisade eller utvisade medvetet håller sig undan,
kommer att minska på sikt genom att Invandrarverket får huvudansvaret
för verkställighetsärendena och kommer att arbeta med dessa på ett annat
sätt än vad som sker idag.
Utredningen framhåller vidare att tillgänglig statistik talar för att vår
nuvarande ordning för verkställighet fungerar väl vid en internationell
jämförelse och att det alltid kan ifrågasättas om det är lämpligt att
förändra ett förhållandevis effektivt system. Rikspolisstyrelsen
instämmer i detta konstaterande och pekar på förutsättningar att göra
verksamheten ännu effektivare om den behålls inom polisväsendet. Med
den gränsdragning i ansvarsfördelningen som regeringen föreslår finns
inget som talar för att effektiviteten skulle sjunka i dessa ärenden.
Effektivitetsvinster kan göras genom att ansvaret flyttas från ett stort
antal lokala myndigheter till en central utlänningsmyndighet. Invandrar-
verkets ställning som en myndigheter under Utrikesdepartementet är i
detta sammanhang en fördel. Det ger förutsättningar för ett nära och
effektivt samarbete mellan verket och utlandsmyndigheterna som kan
innebära att utlänningen kan återvända snabbare till sitt hemland än vad
som idag är möjligt. Genom att samla ansvaret hos Invandrarverket
förbättras möjligheterna till ett effektivt agerande i ett tidigt skede i
förhållande till länder där problem förekommer i verkställighets-
sammanhang. I fråga om antalet kan man säga att polismyndigheterna
varit framgångsrika i verkställighetsarbetet. Men i statistiken döljer sig
också många långdragna verkställigheter. Delvis beror detta, som redan
nämnts, på omständigheter utanför myndigheternas kontroll. Den typen
av ärenden kommer inte helt att kunna undvikas i framtiden heller.
Genom sitt direkta samverkan med Utrikesdepartementet i migrations-
frågor och med sitt ansvar för hela asylprocessen finns det dock goda
förutsättningar för att Invandrarverket t.ex. skall kunna förkorta de
genomsnittliga tiderna mellan beslut om avvisning eller utvisning och
verkställigheten.
Med den förändrade syn på verkställighetsfrågan som regeringen vill
få till stånd, finns goda skäl att anta att antalet utlänningar som rättar sig
efter myndigheternas beslut och självmant lämnar landet kommer att öka.
I denna process har Invandrarverket en avgörande roll. Verket skall på
olika sätt motivera den avvisade eller utvisade att själv medverka till ett
värdigt återvändande genom att fokusera på individuellt anpassade
åtgärder. Detta är ett argument som måste väga tungt i sammanhanget.
Invandrarverket har också genom sitt arbete med olika
återvandringsprojekt i samverkan med SIDA, exempelvis för somalier
och bosnier bosatta här i landet, skaffat sig värdefull kompetens och
erfarenhet i situationer där insatser för återuppbyggnad är viktiga
förutsättningar för återvändandet. Denna kompetens och erfarenhet är
värdefull också för verket som verkställande myndighet av avvisnings-
och utvisningsbeslut. Bland de asylsökande som nekats uppehållstillstånd
finns många som kommer från tidigare konfliktområden men där
situationen i landet senare stabiliserats.
En av de mer markerade invändningar utredningen presenterat mot att
föra över verkställighetsansvaret på Invandrarverket är begränsningarna i
verkets lokalisering och geografiska spridning. Flera remissinstanser,
framförallt Rikspolisstyrelsen, har framhållit detta som ett stort problem.
Invandrarverket har i sitt yttrande konstaterat att utredningen inte gjort
någon närmare analys av hur stora resurser de olika polismyndigheterna
lagt på verkställighetsfrågorna. Det som Invandrarverket har framhållit i
sitt yttrande är att de kommuner och orter som är intressanta i
verkställighetsarbetet är naturligen de där verket bedriver mottagnings-
verksamhet och de orter där verket har prövningsverksamhet. Dessa
verksamheter förekommer också integrerat på flera håll i landet och
förstärker Invandrarverkets möjligheter att arbeta för att fler avvisade och
utvisade motiveras att lämna landet självmant. Mot den bakgrunden
måste Invandrarverkets geografiska täckning anses tillräcklig för de nya
arbetsuppgifter som enligt förslaget kommer att läggas på verket.
Helhetsyn i handläggningen
För att kravet på effektivitet skall kunna uppfyllas är det angeläget att
handläggningen av utlänningsärenden präglas av en helhetssyn. Däri
ligger att frågan om verkställighet/återvändande bör beaktas under hela
handläggningen av ett utlänningsärende. Enligt Verkställighets-
utredningen är det främst oklarheter kring utlänningens identitet och
nationalitet som försvårar verkställigheten av avlägsnandebeslut (SOU
1995:55 s. 57). Förutsättningarna för att effektivt kunna bringa klarhet i
dessa frågor är i regel bättre om arbetet inleds tidigt under
handläggningen av ärendet om uppehållstillstånd. Dessa uppgifter är,
som framhållits i migrationspolitiska propositionen (prop. 1996/97:25),
av grundläggande betydelse för bedömningen av frågan om
uppehållstillstånd och måste därför uppmärksammas redan i detta ärende.
Övertagandet av verkställighetsansvaret ger Invandrarverket ytterligare
skäl för att beakta dessa frågor även ur ett verkställighetsperspektiv.
Detta synsätt får dock inte leda till att de specifika
verkställighetsfrågorna tas upp innan det är aktuellt med ett
avvisningsbeslut, på så sätt som Sveriges Advokatsamfund befarar. Det
måste dras en tydlig skiljelinje vid tidpunkten för Invandrarverkets
beslut. Före det att ett avvisningsbeslut har fattats skall verket
naturligtvis inte vidta några åtgärder som kan tolkas som ett initierande
av planering för ett återvändande. Flertalet av de frågor som har
betydelse för om utlänningen skall kunna återvända till sitt hemland,
såsom bl.a. identitet och nationalitet, är dock i hög grad relevanta i själva
tillståndsärendet. Arbetet med dessa frågor får naturligtvis aldrig tillåtas
inverka negativt på utredningen av den sökandes asylskäl.
Det har ibland också gjorts gällande att Invandrarverket inte i
tillräcklig grad beaktar de verkställighetshinder som kan föreligga och
som enligt 4 kap. 12 § UtlL skall beaktas i ett ärende rörande avvisning
eller utvisning. Beslut som inte går att verkställa skall heller inte fattas.
Risken för sådan eventuell försummelse bör, som Svenska Röda Korset
anfört, minska om det är samma myndighet som ansvarar för
avlägsnande- och verkställighetsärenden.
I det här sammanhanget bör Utrikesdepartementets och utrikes-
representationens betydelse i handläggningen av enskilda ärenden
beröras. För att avvisnings- eller utvisningsbeslut skall kunna verkställas
till vissa länder förutsätts det i många fall att diplomatiska kontakter tas
med det mottagande landets utrikesförvaltning. Invandrarverket har ett
väl utbyggt kontaktnät vid utlandsmyndigheterna i de länder varifrån
många människor söker sig till Sverige. Detta inte minst genom den
omfattande verksamhet med handläggning av ärenden om visering och
uppehållstillstånd som utlandsmyndigheterna utför efter bemyndigande
från Invandrarverket. I enskilda asylärenden begär Invandrarverket
vidare utredningar från utlandsmyndigheterna rörande förhållandena i det
aktuella landet. Detta innebär att verket och utlandsmyndigheten redan i
ett tidigt skede kan ha haft kontakt angående frågor, som har betydelse
för utlänningens möjligheter att återvända till sitt hemland. Genom att
Invandrarverket får ansvaret för verkställigheten av avvisnings- och
utvisningsbeslut kan i detta hänseende effektivitetsvinster göras genom
att vissa verkställighetsproblem som berör ett stort antal personer,
exempelvis kosovoalbaner och feylikurder, kan hanteras i ett större
sammanhang.
Inom Utrikesdepartementet pågår för närvarande ett arbete som avser
att förstärka samverkan och integrationen mellan Invandrarverket,
Utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna i handläggningen av
utlänningsärenden och migrationspolitiska frågor. Detta kommer att ge
Invandrarverket större förutsättningar att verka i förhållande till de för
verkställighetsarbetet aktuella länderna.
Invandrarverket som ansvarig myndighet
Under senare år har ansvaret för utredning och handläggning av ärenden i
fråga om uppehållstillstånd successivt flyttats över från Polisen till
Statens invandrarverk. Invandrarverket har således numera det samlade
ansvaret för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och
därmed självklart den bästa kännedomen om förhållandena i olika
ärenden och länder. Därtill kommer att Invandrarverket handlägger och
avgör ärenden om visering, arbetstillstånd, flyktingförklaring och
medborgarskap samt utfärdar resedokument och främlingspass. En annan
viktig uppgift för verket är arbetet med återvandringsfrågor.
Inom Invandrarverket finns därmed samlat en både bred och djup
kompetens i en lång rad frågor som rör utlänningar och migration. Denna
kompetens gör att Invandrarverket, på ett helt annat sätt än någon annan
myndighet, har förutsättningar att motivera de utlänningar som inte har
rätt att stanna här, att självmant lämna landet och återvända till sina
hemländer. En överflyttning av ansvaret till Invandrarverket möjliggör på
sikt att de utlänningar som inte har rätt att stanna här i landet i större
utsträckning lämnar landet självmant. Genom sin kontinuerliga kontakt
med utlänningen kan Invandrarverket genom olika typer av insatser
motivera den avvisade eller utvisade att självmant återvända.
Invandrarverket kan genom sina övriga ansvarsområden skaffa sig en
helhetsbild av utlänningsärendets karaktär och har därmed underlag för
att bedöma hur man på bästa sätt skall underlätta för utlänningen att
lämna landet självmant. I sin ställning som central utlänningsmyndighet
får nu Invandrarverket även ansvaret för att förändra synen på
verkställighetsarbetet. Genom sina kontakter med bl.a. de humanitära
frivilligorganisationerna kan Invandrarverket vidareutveckla formerna
för hur ett värdigare återvändande för de som har nekats
uppehållstillstånd här i landet skall kunna åstadkommas. Det ger
Invandrarverket bättre möjligheter att ta fram metoder för att en
humanitär grundsyn i det svensk asylförfarandet skall prägla kontakten
mellan myndigheten och utlänningen då han eller hon skall lämna landet.
Polisens huvuduppgift är att förebygga brott samt upprätthålla ordning
och säkerhet i samhället. Polisen har vidare till uppgift att biträda andra
myndigheter i deras verksamhet när behov uppstår att använda
tvångsmedel. Som en logisk följd av detta och med ambitionen att
renodla myndigheternas ansvarsområden finns det enligt regeringens
uppfattning tunga skäl att ge Invandrarverket huvudansvaret för
verkställighetsarbetet.
Utgångspunkten i den svenska utlänningslagstiftningen är att
verkställigheten skall ske genom att utlänningen frivilligt lämnar landet
(prop. 1988/89:86 s. 116). Utlänningslagen innehåller vidare en
bestämmelse som uttryckligen anger inom vilken tid den som har fått ett
beslut om avvisning eller utvisning skall lämna landet, se 8 kap. 12 §
andra stycket. Den som fått ett avvisningsbeslut skall lämna landet inom
två veckor och den som fått ett utvisningsbeslut skall lämna landet inom
fyra veckor. Detta sker redan idag i viss omfattning. För många handlar
det om praktiska svårigheter snarare än om en ovilja att rätta sig efter det
fattade beslutet.
Återvändandet bör dessutom kunna underlättas genom att utlänningen
på ett tidigt stadium får information om innebörden av beslutet att han
eller hon inte får stanna i Sverige. Därför skall Invandrarverket i nära
anslutning till det av verket fattade avlägsnandebeslutet ta kontakt med
utlänningen och informera denne om beslutsproceduren och de villkor
som gäller om han eller hon väljer att acceptera beslutet och självmant
lämna landet. Detta kan lämpligen göras i nära anslutning till att
utlänningen underrättas om beslutet. Exempelvis kan verket informera
om de återvändandeprogram som IOM tillhandahåller och som de som
självmant lämnar landet kan komma i åtnjutande av. Innehållet i dessa
och andra exempel på vilken typ av hjälp och stöd verket kan bidra med
finns utvecklat i avsnitt 8. Även i detta avseende borde det föreligga bäst
förutsättningar för korrekt och fullständig information om det är samma
handläggande myndighet i ärendena om uppehållstillstånd som i fråga
om verkställighet. I detta skede kan Invandrarverket också erbjuda och
upplysa utlänningen om den organiserade verksamhet verket bedriver
och som riktar sig till de som förbereder sig på att återvända till
hemlandet. Detta är ett alternativ till den ordinarie organiserade
verksamhet som verket bedriver och som är obligatorisk för att den
asylsökande skall ha rätt till fullt dagbidrag. Självfallet är det den
enskilde som själv avgör vilken typ av organiserad verksamhet som han
eller hon vill delta i, utan att detta påverkar rätten till dagbidrag. Om
utlänningen väljer att stanna och överklaga Invandrarverkets beslut bör
verket finnas tillgängligt för de behov av kontakt som utlänningen kan ha
under den tid ärendet handläggs av Utlänningsnämnden.
Fastställs verkets beslut av Utlänningsnämnden, eller i förekommande
fall av regeringen, skall verket i nära anslutning till detta beslut på nytt ta
kontakt med utlänningen för att ta upp frågan om återvändande.
Invandrarverket bör, så långt det är möjligt, planera återvändandet
tillsammans med utlänningen. Verket har också genom sin
organisationsuppbyggnad större möjligheter än polismyndigheterna att
samordna utresan för en större grupp personer som skall återvända till
samma land. Som exempel på andra samordningsåtgärder kan nämnas de
återvändandeprogram som behandlas i avsnitt 8.
Vid myndigheternas planering av utresan krävs humanitära
hänsynstaganden och respekt för den avvisades eller utvisades personliga
integritet. Som Socialstyrelsen påpekar bör särskilt beaktas de behov som
sjuka samt gamla människor kan ha. Dessa personer kan under vissa
omständigheter vara i behov av en ledsagare under återresan och det bör
ankomma på Invandrarverket att erbjuda en sådan i dessa fall. En annan
grupp som måste beaktas särskilt i detta sammanhang är de ensamma
barnen. Hur denna grupp bör behandlas utvecklas i avsnitt 7.2.
Kravet på humanitet medför att det måste finnas förutsättningar för att
genomföra en verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning i nära
anslutning till det fattade beslutet. Många människor som måste lämna
landet far illa av den ovisshet som uppkommer om återvändandet till
hemlandet drar ut på tiden. Här har Invandrarverket större möjligheter än
polismyndigheterna att uppfylla kravet på en snabb och effektiv
handläggning genom sin organisationsuppbyggnad och sitt nära
samarbete med Utrikesdepartementet och dess utlandsmyndigheter. Även
den möjlighet verket har till kontinuerlig kontakt med utlänningen, under
tiden före slutligt beslut, är till hjälp i detta sammanhang. Kravet på
humanitet ställer också anspråk på att regelverket är tydligt och
tillämpningen av reglerna förutsägbar samt att utlänningens återkomst till
hemlandet underlättas så långt det är möjligt.
För att arbetet med återvändandet skall kunna bedrivas effektivt är det
också nödvändigt att utlänningslagstiftningen och dess tillämpning är
konsekvent. Den som har nekats uppehållstillstånd måste få ett tydligt
besked om att det lagakraftvunna beslutet om avvisning eller utvisning är
slutgiltigt. I det här skedet kan det vara en fördel om det är samma
personal inom Invandrarverkets mottagningssystem som tidigare har haft
kontakt med utlänningen som nu tar kontakt med honom eller henne
inför verkställigheten. Arbetet med att förmå personer som inte har rätt
att vistas i Sverige att självmant lämna landet blir med den föreslagna
ordningen en viktig uppgift för Invandrarverket. Många utlänningar har
under sin vistelse här i landet kommit i kontakt med någon av de
humanitära frivilligorganisationerna. Frivilligorganisationerna fyller en
viktig funktion som en oberoende part med vilken den asylsökande kan
diskutera sitt ärende, bl.a. för att ta ställning om alla möjligheter till
prövning är uttömda. Frågan om samverkan mellan verket och
frivilligorganisationerna behandlas i avsnitt 8.2.
Möjligheten att motivera utlänningar till att självmant lämna Sverige
minskar om de får uppfattningen att de fortfarande har möjlighet att få
stanna i Sverige och att deras chanser ökar ju längre de lyckas dröja sig
kvar här i landet. Det är därför viktigt att Invandrarverket i sin kontakt
med utlänningen verkar för att denne inte håller sig undan. I detta
sammanhang är frivilligorganisationernas insatser av stor vikt. Genom att
deras möjligheter att nå fram till utlänningen med information är större
än myndigheternas, skulle mycket vara vunnet om fler av dessa
organisationer vill delta i detta förebyggande arbete.
7.2 Barnperspektivet
Som Barnombudsmannen och Rädda Barnen konstaterar saknas i
utredningen en analys av verkställighetsfrågan ur ett barnperspektiv.
Regeringen instämmer i att detta är en brist men vill framhålla att denna
fråga redan har behandlats i den migrationspolitiska propositionen (prop.
1996/97:25). I det bakomliggande arbetet gjorde såväl Flyktingpolitiska
kommittén (SOU 1995:75) som Barnkommittén (SOU 1996:115) den
övergripande bedömningen att svensk lagreglering och tillämpning i
huvudsak är förenlig med FN:s barnkonvention. Att hänsyn till barns
bästa redan tas i utlänningsärenden kan exemplifieras genom den
självklara huvudprincipen i hanteringen av utlänningsärenden som sedan
länge har varit att barn inte skall behöva leva åtskilda från sina föräldrar.
Regeringen gjorde dock bedömningen att vissa förtydliganden i
utlänningslagstiftningen borde göras. Den s.k. portalparagrafen infördes
därför i 1 kap. 1 § andra stycket UtlL som ett uttryck för att den väl
etablerade principen i svensk rätt om barnets bästa skulle komma till
klart uttryck i lagen. I bestämmelsen föreskrivs att i fall som rör ett barn
skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt
barnets bästa i övrigt kräver. Alla ärendetyper i utlänningslagen omfattas
av denna föreskrift. Det innebär att detta blir en central bestämmelse för
Invandrarverket i arbetet med barn, som kommit hit ensamma eller
tillsammans med sina föräldrar; i hela asylprocessen liksom vid
återvändande och verkställighet av beslut.
De barn som kommit ensamma, utan någon vårdnadshavare, bör
uppmärksammas särskilt av Invandrarverket, vilket också sker redan
idag. Det kan ändå finnas anledning att peka på hur tillämpningen av
portalparagrafen bör avspeglas i en verkställighetssituation. I de fall ett
s.k. ensamkommande barn inte anses ha rätt till uppehållstillstånd här i
landet bör Invandrarverket, efter att ha försäkrat sig om och var anhöriga
finns, utse en ledsagare som kan följa barnet till hemlandet eller tredje
land för att barnet där skall kunna återförenas med sina anhöriga. Det bör
här noteras att när det gäller denna kategori rör det sig om ett tiotal barn
per år som återsänds.
I arbetet med barn är det av särskild vikt att verket tillsammans med de
humanitära frivilligorganisationerna kan finna former för ett samarbete.
Invandrarverket håller på att utveckla de riktlinjer som finns rörande
arbetet med ensamkommande barn i asylprocessen. Förutom
utlänningslagstiftningen och dess förarbeten har barnkonventionen stor
inverkan på verkets faktiska handlande inom exempelvis mottagnings-
systemet samt för utredningsmetodik och prioriteringar. I Invandrar-
verkets arbete med ensamkommande barn inleds familjeefterforskning
omgående i samband med att utredningen om uppehållstillstånd påbörjas.
I en handläggningsplan framgår hur familjeåterföreningstanken hålls
levande med barnet, samt vem som ansvarar för olika åtgärder.
Personalen ger under hela utredningstiden information om möjligheterna
att återvända.
I anknytning till detta är det intressant att nämna de synpunkter som
Barnkommittén framförde i sitt delbetänkande rörande verkställighet av
avlägsnandebeslut avseende barnfamiljer. Kommitténs uppfattning var
att de människor som avvisas eller utvisas behöver både stöd och tid att
förbereda sig för återvändandet och när verkets beslut om avvisning eller
utvisning fattats skall inriktningen av åtgärder anpassas till det beslutet.
Det kan annars, ansåg kommittén, uppfattas som att myndigheterna ger
dubbla budskap till den familj som väntar på beslut om
uppehållstillstånd. Om myndigheten å ena sidan fattar beslut om
avvisning och å andra sidan förbereder en anpassning till svenska
förhållanden finns risk för att bearbetningen av återvändandet inte
kommer igång. I avvisningsärenden rörande barnfamiljer är det av
synnerlig vikt att beslutet motiveras på sådant sätt att den sökande
familjen förstår skälen för beslutet. I de flesta fall krävs riktade
stödinsatser med ett strukturerat motivationsarbete. En avvisad
barnfamilj kan också behöva stöd och hjälp vid återkomsten till
hemlandet och i detta sammanhang är det viktigt att samarbetet med
frivilligorganisationerna utvecklas mera.
Även den fråga som FARR tar upp i sitt remissyttrande om
familjesplittring vid tidpunkten för verkställighet har behandlats i
migrationspolitiska propositionen. Inledningsvis kan konstateras att
denna situation tillhör undantagen. Enligt Verkställighetsutredningens
undersökning redovisades endast 11 fall av familjesplittring av 2 320
verkställda ärenden. Riksdagen har behandlat frågan nyligen och avslagit
en motion med samma yrkande som FARR nu framställer
(1997/98:SfU9). Även om familjesplittring i högsta grad är en oönskad
situation, kan den i särskilda fall vara svår att undvika. Barnkommittén
konstaterade "att det är myndigheternas skyldighet att så långt som
möjligt förhindra en familjesplittring och att ett tillfälligt åtskiljande av
en familj, om man vet att den är tillfällig, inte kan sägas stå i strid med
statens åtaganden enligt barnkonventionen". Kommittén hade därför inga
förslag till regeländringar eller andra åtgärder i den delen. Frågan
huruvida verkställighet av ett avvisnings- utvisningsbeslut skulle
innebära en kränkning av artikel 8 (rätten till skydd för privat- och
familjeliv) i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna har prövats av Europadomstolen i fallet
Cruz Varas m.fl. mot Sverige (46/1990/237/307). Fallet gällde en man
som utvisats från Sverige till Chile. Han hade därigenom kommit att
skiljas från sin familj, som också hade utvisats men där verkställigheten
inte kunnat genomföras då familjen gått under jorden och på så sätt gjort
sig oåtkomlig för den svenska polisen. Europadomstolen fann att
splittringen av familjen var en följd av familjens eget handlande och inte
berodde på myndigheternas utvisningsbeslut. Något brott mot artikel 8
ansågs därför inte föreligga.
Då barn göms läggs en börda av förhoppningar och ansvar på barnen
som svårligen kan vara förenlig med omtanke om barnets bästa. Mest
tragiskt är det när ensamma barn utan asylskäl sänds iväg för att själva
finna sig en bättre framtid i ett främmande land utan föräldrarna, med
eller utan avsikt att dessa senare skall kunna återförena sig med barnet i
det nya landet. Mot bakgrund av detta och risken för att utnyttjandet av
barn på det här sättet skulle kunna tillta anser regeringen att det inte är
möjligt att med barnets bästa för ögonen hantera denna fråga i någon
annan ordning än vad som sker idag. Regeringen står därmed fast vid sin
tidigare inställning att det inte är möjligt att införa ett absolut förbud mot
familjesplittring i dessa situationer. Det kan däremot inte nog
understrykas att myndigheterna har ett ansvar att undvika situationer som
leder till familjesplittring.
Barnkommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1997:116) gjort en
praxisgenomgång av ärenden enligt utlänningslagen, före och efter
portalparagrafens instiftande, för att skaffa sig en uppfattning huruvida
lagstiftarens intentioner om barnets bästa fått genomslag i tillämpningen
av utlänningslagen. Inledningsvis konstaterar kommittén att det i många
fall finns omständigheter som är mycket individuella och komplexa till
sin natur. Redan av den anledningen är stor försiktighet påkallad när det
gäller att dra generella slutsatser. Till detta skall läggas att det material
kommittén gått igenom var begränsat och att det då förflutit relativt kort
tid sedan portalbestämmelsen om barnets bästa infördes. Mot denna
bakgrund ansåg kommittén det vara svårt att bedöma om lagstiftarens
intentioner om barnets bästa hade fått genomslag i tillämpningen av
utlänningslagen eller inte. En arbetsgrupp har under våren tillsatts inom
Utrikesdepartementet för att bl.a. utvärdera tillämpningen av portal-
bestämmelsen. Utvärderingen skall vara klar till hösten 1998.
7.3 Tvångsmedel
Behov av tvångsmedel
Syftet med regeringens förslag att överföra verkställighetsansvaret till
Statens invandrarverk är att med olika typer av insatser minska behovet
av tvångsmedel vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut.
Uppskattningen av antalet ärenden i fråga om verkställighet där
tvångsmedel är nödvändiga varierar kraftig mellan de olika berörda
myndigheterna. Regeringen är övertygad om att det skall bli möjligt att
systematiskt minska behovet av att använda tvångsåtgärder med den nya
föreslagna ordningen. Verkställighetsutredningen (SOU 1995:55) fann
genom sin kartläggning av verkställighetsärenden att polismyndigheterna
betraktade 137 av totalt 2 320 verkställda avvisnings- och utvisnings-
beslut som "svårartade verkställigheter". Rikspolisstyrelsen har i sitt
remissyttrande kommenterat detta och betonar att det man där redovisat
avsåg de mest komplicerade fallen och att tvångsmedel använts även i
många andra fall.
Det kommer alltid att finnas de som inte respekterar myndigheternas
beslut och därför kommer att vägra att lämna landet självmant. Behovet
av polisiär kompetens kommer därför att finnas kvar och måste kunna
tillgodoses även om Invandrarverket anförtros huvudansvaret för att
beslut om avvisning och utvisning verkställs. Med uttrycket "polisiär
kompetens" avses här dels förmågan och behörigheten att bedriva
polisiärt spanings- och eftersökningsarbete, dels förmågan och behörig-
heten att tillgripa tvångsmedel.
Utredningen har övervägt tre olika alternativ för att tillgodose behovet
av polisiär kompetens inom den nya ansvarsfördelningen. Det första
alternativet innebär att polisiär kompetens tillförs Invandrarverkets egen
organisation, dvs. att Invandrarverkets personal får behörighet att efter
erforderlig utbildning utföra eftersökningsarbete och använda tvångs-
medel. Det andra - som är det alternativ som utredningen förordar - är att
Statens invandrarverk, med bibehållet verkställighetsansvar, får begära
biträde av polismyndighet med vissa åtgärder. Det tredje alternativet
innebär att verkställighetssystemet utformas så att Invandrarverket kan
besluta att överlämna ansvaret för verkställigheten till polismyndigheten.
Så skulle exempelvis kunna ske när Invandrarverket bedömer att det i ett
visst ärende finns behov av polisiärt spaningsarbete eller att behov av
tvångsmedel kan uppkomma.
Polisiär kompetens
Statens invandrarverk har hittills inte haft någon polisiär kompetens.
Detta förhållande förändrades i viss mån i fråga om användning av tvång
när Invandrarverket tog över ansvaret för förvarsinstitutet den 1 oktober
1997. Den nya utformningen av reglerna för förvar finns i 6 kap.
utlänningslagen.
Invandrarverkets personal har i de nya förvarsreglerna givits rätt att
använda visst tvång för att syftet med förvarsinstitutet skall kunna
tillgodoses och för att ordningen och säkerheten i förvarslokalerna skall
kunna upprätthållas. Utgångspunkten har varit att tvångsmedlen skall
vara så få som möjligt (prop. 1996/97:147 s. 28 ff). En i förvar tagen
utlänning får under vissa förutsättningar hållas avskild från övriga
förvarstagna (22 §) samt kroppsvisiteras (26 §). Invandrarverkets
personal får dessutom hindra att en förvarstagen utlänning avviker från
förvarslokalen och denne får i övrigt underkastas nödvändig begränsning
av rörelsefriheten (21 §). Enligt en särskild bestämmelse (17 §) skall
polismyndigheten på begäran av Invandrarverket lämna det biträde som
behövs för att genomföra ett beslut om förvar. Med denna formulering
avses att polismyndigheten skall delge utlänningen beslutet om förvar
och därefter transportera honom eller henne till förvarslokalen. Med
formuleringen avses även den situationen att utlänningen har avvikit från
förvarslokalen och därför skall återföras. På begäran av Invandrarverket
skall polismyndigheten även lämna biträde för att förflytta en utlänning
som hålls i förvar. Så kan ske när utlänningen exempelvis är rymnings-
eller våldsbenägen.
Som framgår av ovanstående redovisning har Invandrarverket givits
förhållandevis begränsade befogenheter att använda tvång i den ordning
som sedan den 1 oktober i fjol gäller för förvarsverksamheten. Verket
saknar i princip helt befogenheter att med stöd av de nu redovisade
reglerna använda tvång utanför förvarslokalerna och deras närmaste
omgivningar.
Regeringen instämmer med utredningen om att det finns en
grundläggande skillnad mellan att ge Invandrarverket rätt att använda
tvång för att säkerställa ordningen och säkerheten i förvarslokaler och att
ge Invandrarverket en vidare befogenhet att använda tvång ute i
samhället för att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut. Det kan
redan av principiella skäl ifrågasättas om det är lämpligt att skapa en
organisation med delvis polisiära befogenheter vid sidan av den ordinarie
polismakten. Viktigt att väga in är också risken för att en sådan ordning
kan påverka synen på Invandrarverkets övriga verksamhet och dess
personal.
Till dessa mer principiellt grundade invändningar skall läggas att det
knappast kan vara samhällsekonomiskt försvarbart att bygga upp och
bibehålla en polisiär kompetens vid sidan av det ordinarie polisväsendet.
Det gäller även befogenheten och förmågan att med polisiära metoder
eftersöka de utlänningar som håller sig undan verkställighet.
Flera remissinstanser har mycket tydligt uttalat att Invandrarverket inte
bör utrustas med egen polisiär kompetens. Utredningens slutsats är att
mycket starka skäl kan anföras mot alternativet att tillföra polisiär
kompetens till Invandrarverkets egen organisation. Regeringen delar
remissinstansernas och utredningens bedömning. Detta alternativ
framstår således inte som en framkomlig väg.
Handräckning
En annan möjlighet är att, som utredningen föreslagit, behovet av polisiär
kompetens tillgodoses genom att Statens invandrarverk, med bibehållet
verkställighetsansvar, får möjlighet att begära biträde av polismyndighet.
Som utredningen påpekar finns i åtskilliga författningar bestämmelser
om att polis skall hämta personer som inte självmant inställer sig till en
förrättning eller för genomförandet av annan myndighetsutövning.
Polisen har exempelvis till uppgift att hämta den som skall föras till
kriminalvårdsanstalt för att avtjäna straff och att till vårdinrättning föra
den som skall omhändertas för tvångsvård. Som framgår ovan har det
nyligen införts en bestämmelse om att polis på begäran av
Invandrarverket skall lämna biträde för att genomföra beslut om att ta
utlänning i förvar. I dessa fall har Invandrarverket fullt ansvar, utan
undantag, vilket under alla förhållanden inte kan bli fallet vid
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning eftersom Polisen
alltjämt kommer att ha ansvar för bl.a. verkställigheten av utvisnings-
beslut som meddelats av domstol.
Tanken med detta alternativ är enligt utredningen, att Invandrarverket
skall kunna begära biträde av en polismyndighet för att genomföra en
verkställighet. En sådan begäran skall få göras när polisens biträde är
nödvändigt på grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan
påträffas utan hjälp av polis eller då tillgång till tvångsmedel behövs.
Bestämmelsen om biträde av polis bör, enligt utredningen, också
utformas så att det klart framgår dels i vilka situationer som Invand-
rarverket skall kunna begära biträde, dels vilka åtgärder som
polismyndigheten skall bistå med. Polisens erfarenhet av spaningsarbete
och polisens möjlighet att företa husrannsakan med stöd av 20 §
polislagen (1984 :387) kommer sannolikt att behöva utnyttjas i
verkställighetsärenden även framdeles.
Flera remissinstanser har uttryckt farhågor över utredningens förslag.
Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande uttryckt att det med en sådan
ordning föreligger risk för att nödvändiga resurser inte finns tillgängliga
hos polismyndigheten vid tidpunkten för Invandrarverkets begäran om
biträde och att man därför inte kan leva upp till verkets krav på skyndsam
handläggning. Detta skulle leda till försämrad effektivitet. JO pekar på de
problem som kan uppstå då flera myndigheter skall samarbeta på det sätt
som utredningen föreslagit.
Enligt regeringens uppfattning finns det anledning att ta de
betänkligheter som remissinstanserna uttalat på allvar. Med utredningens
lösning finns det risk för att oklarhet uppstår om vilken myndighet som
har det egentliga ansvaret i de ärenden där Invandrarverket begär
polisens biträde. Polisens roll och ansvar i denna situation skulle bli
otydlig och man uppnår inte den renodling av myndigheternas
ansvarsområden som bör eftersträvas. Därför kan regeringen inte ställa
sig bakom utredningens förslag.
Överlämnande
För att fullfölja tanken om att renodla myndigheternas ansvarsområden,
är det enligt regeringens uppfattning en bättre lösning att Invandrarverket
i de fall där polisiär kompetens krävs ges en möjlighet att överlämna
ärendet och därmed ansvaret för verkställigheten till polismyndigheten.
På det viset undviks den sammanblandning av ansvar som flera
remissinstanser riktat kritik mot i utredningens förslag. Ordningen bör
konstrueras så att ansvaret för verkställighet lämnas över till polis-
myndigheten då Invandrarverket har uttömt sina möjligheter att motivera
den enskilde att självmant lämna landet och det på goda grunder kan
antas att någon form av tvångsåtgärder är nödvändiga för att beslutet
skall kunna verkställas. Anledningen till att gränsen för överlämnandet
bör förläggas dit är att regeringen instämmer med utredningen och
remissinstanserna om att det är olämpligt att Invandrarverket ges rätt att
självt använda tvångsmedel.
Invandrarverket har genom sina olika ansvarsområden kunnat skaffa
sig en god bild av utlänningen och ärendets karaktär. Verket är därmed
den myndighet som har de bästa förutsättningarna att bedöma och fatta
beslut om vilka ärenden som måste överlämnas till polismyndighet, på
grund av att man bedömer att tvång kommer att behövas för att
genomföra verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det
kan exempelvis vara fallet när en utlänning inte visar några tecken på att
vilja lämna landet inom de tidsfrister som gäller. Ett annat exempel på
när Invandrarverket får överlämna ett ärende är när utlänningen håller sig
undan och inte kan anträffas utan polisens medverkan. Rikspolisstyrelsen
har i sitt remissyttrande rörande utredningens förslag om handräckning,
uttryckt farhågor för att det hos Invandrarverket skulle göras alltför
lättvindiga och slentrianmässiga bedömningar om när polisens biträde
behövs. Detta är en viktig aspekt som även är relevant i förhållande till
regeringens förslag. I lagförslaget anges vilka kriterier som skall
föreligga för att Invandrarverket skall få överlämna ett ärende.
Invandrarverket bör vara restriktiv i sin bedömning om vilka ärenden
som skall överlämnas till Polisen. I de fall verket har uttömt sina egna
möjligheter att få kontakt med utlänningen kan det finnas behov av
polisiärt eftersöknings- eller spaningsarbete. Regeringens förslag innebär
att Invandrarverket åläggs huvudansvaret för verkställigheten av ett
avlägsnandebeslut. Som redan nämnts, är verket den enda myndighet
som har underlag för att göra bedömningen om vilka ärenden som skall
överlämnas till polismyndighet. Mot den bakgrunden bör endast
Invandrarverket ha rätt att besluta vilka ärenden som skall lämnas över
och varken polismyndigheten eller någon annan myndighet skall kunna
motsätta sig ett sådant beslut. Ett ärende som är överlämnat till en
polismyndighet skall dessutom aldrig kunna återlämnas till
Invandrarverket, oavsett om utlänningen i sin kontakt med polisen sagt
sig vara villig att lämna landet självmant.
Den ordning som regeringen nu föreslår innebär att den myndighet
som har att utföra det egentliga arbetet, t.ex. efterspaningsarbetet, också
kommer att ha det fulla ansvaret för ärendet. Detta överensstämmer helt
med vad Rikspolisstyrelsen framfört i sitt remissyttrande om att det
formella ansvaret bör följa det reella.
Regeringen anser därför, till skillnad från utredningen, att denna
lösning innebär bättre möjlighet att utveckla metoder och upprätthålla
kompetens för att avvisningar även hos polisen skall ske på så värdigt
sätt som möjligt och med användning av minimum av tvångsåtgärder.
Denna strävan är, som nämnts tidigare, en viktig utgångspunkt för tanken
att flytta över verkställighetsansvaret till Invandrarverket. Det
förhållandet att Polisen kommer att behålla ansvaret för vissa typer av
verkställighetsärenden ligger också helt i linje med detta resonemang.
Enligt regeringens uppfattning bör den föreslagna ansvarsfördelningen
inte heller påverka den polisiära kompetensen på utlänningsområdet på
sådant sätt som Rikspolisstyrelsen befarar.
Utredningen tog upp frågan om den bristande effektivitet och de
svårigheter som riskerar att uppkomma då olika myndigheter samverkar
vid verkställandet av beslut. Att denna risk skulle öka om ansvaret för
verkställigheten under handläggningen flyttas från en myndighet till en
annan bedömer regeringen inte som trolig. Det är snarare så att med den
tydliga avgränsning av de inblandade myndigheternas ansvarsområden
som görs i förslaget vinner man både i tid och effektivitet. Det finns
dessutom flera positiva effekter som utredningen förbisett. De båda
myndigheterna kan med denna lösning helt koncentrera sig på den typ av
ärenden där deras särskilda kompetens och resurser utnyttjas på bästa
sätt.
Regeringen kan alltså inte instämma i utredningens slutsats att det
finns avgörande invändningar mot en ordning som innebär att ansvaret
för verkställigheten övergår från Statens invandrarverk till polismyndig-
heten när det finns behov av polisiär kompetens. Ett förslag med denna
innebörd läggs därför fram.
8
8 Stödinsatser
8.1 Återvändandeprogram
Regeringens bedömning: Avvisade eller utvisade bör i vissa fall
erbjudas stöd när de återvänder till hemlandet självmant. Statens
invandrarverket bör ges möjlighet att tillsammans med de humanitära
frivilligorganisationerna och internationella organisationer utveckla
formerna för ett samarbete om återvändande. Särskilt bör möjligheten
till ett samarbete med Internationella migrationsorganisationen (IOM)
kunna undersökas. Samarbetsavtal bör ges en flexibel form så att de
kan tillgodose skilda förutsättningar och behov som de återvändande
kan ha. Integrerade åtgärdsprogram som innehåller insatser under
utlänningens vistelse i Sverige, under utresan och i vissa fall även
under en tid efter ankomsten till hemlandet, bör eftersträvas.
Invandrarverket bör fungera som ett samverkansorgan för detta stöd.
Utredningens förslag: Regeringens bedömning överensstämmer i
stort med utredningens förslag. På grundval av remissyttrandena anser
dock regeringen att Invandrarverket tillsammans med frivillig-
organisationerna skall vidareutveckla formerna för en eventuell
samverkan.
Remissinstanserna: Statskontoret föreslår att Invandrarverket i
samråd med frivilligorganisationerna och IOM vidare utreder och
föreslår hur dessa kan engageras i arbetet för att öka graden av
frivillighet vid återvändande av utlänningar som har fått beslut om
avvisning eller utvisning. Statens invandrarverket tillstyrker förslaget om
att stöd bör ges till frivilligorganisationerna samt att samarbete bör
inledas med IOM. Utlänningsnämnden delar utredningens tveksamhet till
möjligheterna att med hjälp av renodlade finansiella bidrag motivera ett
självmant återvändande. Utlänningsnämnden tillstyrker förslaget att
Invandrarverket får möjlighet att stödja frivilligorganisationernas
verksamhet med att underlätta för personer som nekas uppehållstillstånd i
Sverige att återvända. Även Rikspolisstyrelsen, som för övrigt avstyrker
en överflyttning av verkställighetsansvaret, tillstyrker förslaget om
samarbete med IOM och framhåller att en sådan samverkan kan
genomföras oavsett vilken myndighet som har verkställighetsansvaret.
Svenska Röda Korset välkomnar utredningens förslag om stöd till
frivilligorganisationerna. Advokatsamfundet tillstyrker förslaget.
Individuella bidrag till enskilda utlänningar bör undvikas eftersom ett
sådant bidrag kan ge incitament till personer att ansöka om asyl för att
komma ifråga för bidrag. Sveriges Kristna Råd intar en positiv
ståndpunkt om medverkan till återvändande och kan tänka sig diskutera
en medverkan förutsatt att omsorgen om de asylsökande hålls i
förgrunden. Frivilliga organisationers roll i asylprocessen bör övervägas i
ett sammanhang och ses som en helhet. Svenska flyktingrådet
understryker vikten av att de som nekas uppehållstillstånd förstår att
deras ansökan handlagts på ett korrekt sätt och att beslutet är väl
underbyggt för att de skall acceptera beslutet. Frivilligorganisationerna
kan medverka till att underlätta förståelsen för beslutet. Svenska
flyktingrådet delar inte alla uppfattningar i utredarens förslag men kan
ändå tillstyrka att stöd ges till frivilligorganisationerna och IOM.
Amnesty International ser positivt på utredarens förslag att
frivilligorganisationernas kunskap och erfarenhet tas tillvara. Frågan bör
dock diskuteras vidare i frivilligorganisationerna. Amnesty tar för egen
del i princip inte emot statliga bidrag för att kunna stå helt oberoende.
Barnombudsmannen är positiv till förslaget om stöd för att underlätta för
dem som nekats uppehållstillstånd i Sverige att frivilligt lämna landet.
Man påpekar vidare att det är bra att frivilligorganisationernas roll lyfts
fram och att de får en given roll redan under planeringen av
verkställigheten av beslut om avvisning och utvisning. Rädda Barnen
finner det uteslutet att på myndigheters uppdrag medverka vid
verkställigheten av beslut om avvisning och utvisning. En sådan
medverkan kunde ge sken av att de berörda personerna ges ett bättre
skydd och stöd än vad som vore möjligt. Caritas tillstyrker förslaget i
stort men anser att frivilligorganisationernas förtroende hos asylsökande
inte får urholkas genom att organisationerna tar emot den föreslagna
typen av statligt stöd. I princip ser Caritas positivt på ett IOM-samarbete
men understryker att villkoren måste redovisas bättre. Caritas kan för
närvarande inte tillstyrka förslaget i denna del. Flyktinggruppernas och
Asylkommittéernas Riksråd (FARR) tillstyrker att ekonomiskt och annat
stöd ges till de som nekas uppehållstillstånd, men avstyrker att
frivilligorganisationerna skulle medverka vid utresorna. FARR tillstyrker
att Invandrarverket inleder samtal med frivilligorganisationerna kring
frågan om stöd för återvändande, men avstyrker förslaget att statligt stöd
skulle utgå till frivilligorganisationerna så att de blir delaktiga i
transportverksamheten. IOM är enligt FARR en lämplig
samarbetspartner eftersom organisationen har tillkommit på regeringars
initiativ. FARR föreslår även att visst stöd bör ges till uppföljning av de
återvändandes situation efter hemkomsten.
Skälen för regeringens bedömning: Det är av humanitära skäl
angeläget att bistå utlänningar som vill lämna Sverige för att återvandra
till sitt hemland. Detta gäller också vissa utlänningar som har nekats
uppehållstillstånd i Sverige. Regeringens övergripande ambition är att
återvändande skall vara värdigt och självmant och att tvångsmedel så
långt som möjligt skall undvikas. För att uppnå denna målsättning är det
av vikt att involvera frivilligorganisationer och internationella
organisationer som IOM i återvändandet och att ge ett mer genomtänkt
stöd till de personer som skall återvända och gör så självmant. Ett sådant
stöd kan omfatta både insatser inför återvändandet och möjligheten att
med begränsade insatser underlätta återkomsten till utlänningens
hemland. Frivilligorganisationernas kunskaper och erfarenheter kan vara
en hjälp i detta arbete. I sammanhanget kan nämnas att FN:s
flyktingkommissarie genom sin exekutivkommitté uttalat att man ser
positivt på program som erbjuder rådgivning och stöd för att personer
som inte är i behov av internationellt skydd självmant skall kunna
återvända till sina hemländer. Flyktingkommissarien kan också tänka sig
en egen roll vid återvändandeprogram. Även EU:s ministerråd har uttalat
liknande tankegångar i det beslut som antogs den 26 maj 1997 angående
utbyte av information om bistånd till medborgare i tredje land som
frivilligt återvänder till hemlandet. Det finns betydande invändningar mot
att ge utlänningar som har nekats uppehållstillstånd renodlade finansiella
bidrag för att de självmant skall kunna lämna Sverige. Istället bör man i
samarbete med frivilligorganisationer och internationella organisationer
som IOM erbjuda integrerade åtgärdsprogram för de som är beredda att
återvända självmant. Invandrarverket bör tillsammans med frivillig-
organisationerna utveckla formerna för samarbete om sådan verksamhet
som underlättar ett värdigt och självmant återvändande av personer som
fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Sådan verksamhet kan
finansieras delvis genom att använda en del av de resurser som förs över
till verket i samband med övertagandet av verkställighetsansvaret.
Stöd till återvandring
Direktiven till utredningen angav att utredaren skulle belysa
förutsättningarna för att utlänningar som har befunnits sakna skäl för
uppehållstillstånd i högre grad självmant lämnar Sverige och, när detta
inte sker, hur beslut om avvisning och utvisning skall kunna såsom
hittills verkställas på ett värdigt och effektivt sätt.
Insatser av olika slag för att utlänningar som har nekats uppehålls-
tillstånd självmant skall lämna Sverige benämns vanligen återvändan-
deprogram. Sverige har endast begränsade erfarenheter av sådana
program. Däremot har vissa insatser gjorts för utlänningar som har
önskat återvandra till sina hemländer efter att ha vistats i Sverige med
uppehållstillstånd. En beskrivning av dessa s.k. återvandringsprogram
ges i prop. 1996/97:25 s. 269 ff. I det följande anges några exempel på
verksamhet med inriktning på frivillig återvandring.
År 1989 godkände riksdagen regeringens förslag till utgångspunkter
för en återvandrarpolitik (prop. 1988/89:100 bil.12). Som en
grundläggande princip fastslogs, att all återvandring skall vara frivillig.
Det är därför viktigt att i sammanhanget understryka skillnaden mellan
återvandring som avser personer som har uppehållstillstånd i Sverige och
vars återvandring är helt frivillig och återvändande som avser personer
som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för
uppehållstillstånd i Sverige. Dessa personer måste lämna landet men bör
i möjligaste mån kunna göra det självmant och under värdiga former.
Regeringens förslag till en återvandringspolitik poängterade att en
frivillig återvandring bör vara noga planerad och förberedd, i första hand
av flyktingen själv och dennes familj men med en viktig roll för enskilda
organisationer. Det förutsågs i 1989 års riktlinjer att återvandringen
skulle kunna komma att öka väsentligt och därmed även
informationsbehoven om ursprungsländerna. Invandrarverket förutsattes
bevaka behovet av sådan information och studiecirkelmaterial om exilens
villkor och om återvandring. Enligt riktlinjerna skulle också det stöd som
den svenska staten lämpligen kan ge åt enskilda flyktingar som har
återvandrat ses som en del av det humanitära biståndet till andra länder.
Det ansågs också att återvandringsfrågorna borde ges stor
uppmärksamhet inom ramen för Sveriges deltagande i det internationella
samarbetet.
Svenskt stöd för frivillig återvandring till Chile utgick under ett antal
år med cirka 10-15 miljoner kronor årligen. Ett liknande stöd gavs
tidigare i förhållande till Uruguay. Ett program för att stödja
arbetsintegrationen för återvandrare, PRAL, upprättades vid mitten av
1980-talet av ett antal chilenska frivilligorganisationer under IOM:s
överinseende. Svenska Diakonia spelade en viktig roll vid programmets
tillkomst och Sveriges bistånd har sedan dess förmedlats genom
Diakonia. Projekten har sannolikt inte haft avgörande betydelse för den
återvandring till Chile som skett från Sverige men kan ha underlättat den
första vistelsetiden för ett mindre antal personer. Erfarenheterna i Chile
visar att förberedelserna i Sverige varit det mest avgörande för om
återvändandet blivit lyckat eller ej samt att inträdet i arbetslivet är den
absolut viktigaste enskilda faktorn för en lyckosam återintegration.
Budgetåret 1994/95 fördelade Invandrarverket drygt 600 000 kronor
för projekt inriktade på återvandring. Flera studieförbund gavs
projektmedel för att utveckla studiecirkelverksamhet inför återvandring.
Ett antal invandrar- och flyktingorganisationer har beviljats projektmedel
under senare år för att inom den egna organisationen arbeta med
förberedelser för återvandring. Det gäller de chilenska riksförbunden,
Kurdiska riksförbundet, Eritreanska riksförbundet, Salvadoranska
riksförbundet, Kroatiska riksförbundet samt Bosnien-Hercegovinas
riksförbund i Sverige.
Budgetåret 1998 har 23,3 miljoner kronor beviljats för återvandrings-
insatser som i första hand riktar sig till flyktingar och övriga
skyddsbehövande som vill återvandra till sitt ursprungsland. Dessutom
har ca 10 miljoner kronor beviljats för användning till särskilda bidrag
för återvandring enligt förordningen (1984:890) om bidrag till flyktingars
resor från Sverige för bosättning i annat land. Ett bidrag på högst 10 000
kronor per person och högst 40 000 kronor per familj har kunnat utgå.
Under 1997 beviljades detta bidrag till 1 061 personer, varav 755
personer var medborgare i Bosnien-Hercegovina.
Återvandring till Bosnien-Hercegovina har varit av särskild betydelse
under de senaste åren. Sverige har givit stöd åt ett nordiskt pilotprojekt i
samarbete med Svenska Röda Korset för temporärt återvändande av
medicinsk personal till Bosnien-Hercegovina. I samarbete med IOM har
Sverige givit bidrag åt ett projekt för att underlätta återvandring av
välutbildade nyckelpersoner till Bosnien-Hercegovina. Mellan september
1996 och februari 1998 återvandrade 29 personer från Sverige inom
dessa program och ytterligare 62 ärenden var fortfarande under
behandling. Regeringen avsatte under budgetåret 1998 10 miljoner
kronor för informations- och utbildningsinsatser med inriktning på att
förbereda och underlätta för flyktingar i Sverige att återvandra. En del av
dessa resurser har kommit att utnyttjas av återvandrare till Bosnien-
Hercegovina som ett sätt att förbereda återuppbyggnadsarbetet efter
hemkomsten.
Invandrarverkets återvandringsverksamhet har byggt upp en
kompetens och erfarenhet vilket kan komma väl till användning vid ett
samarbete med frivilligorganisationer och internationella organ om
återvändande av avvisade och utvisade personer.
Stöd till återvändande
När det gäller utlänningar som har nekats uppehållstillstånd har det
tidigare i huvudsak handlat om att formlöst ge mindre summor för att
täcka utlänningens kostnader under resan från Sverige. Under år 1997
utfärdades en tidsbegränsad förordning om bidrag till resor från Sverige
för bosättning i annat land för utlänningar som vägrats uppehållstillstånd
(SFS 1997:127). Förordningen, som trädde i kraft den 1 maj 1997 gav
Invandrarverket rätt att besluta om sådant ekonomiskt stöd. Bidrag har
kunnat ges i de fall då beslutet inte kunnat verkställas inom två år från att
det vunnit laga kraft eller om utlänningen tidigare beviljats tidsbegränsat
uppehållstillstånd med stöd av 2 kap. 4 a § UtlL eller tidsbegränsat
uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. Bidrag har också
kunnat ges om det i samband med avvisning eller utvisning förordnats att
verkställighet av beslutet inte får ske mot utlänningens vilja inom viss tid
och utlänningen under den angivna fristen frivilligt rättar sig efter
beslutet. Bidraget får inte ges till en utlänning som genom att hålla sig
undan eller på annat sätt själv medverkat till att beslutet inte kunnat
verkställas. Maximalt 5 000 kronor per vuxen och 30 000 kronor per
familj har kunnat lämnas i bidrag.
Förordningen infördes delvis med tanke på det stora antalet
medborgare från Förbundsrepubliken Jugoslavien, bland dem etniska
albaner från Kosovo, som utan egen förskyllan blivit kvar i Sverige under
lång tid efter att de fått avslag på sina ansökningar. Stödet utformades
även med tanke på medborgare från Bosnien-Hercegovina, men
självfallet kunde personer från alla medborgarskapsgrupper som
uppfyllde kriterierna söka stödet.
Nästan samtliga ansökningar om stöd har fått bifall. Under perioden
april till december 1997 beviljades totalt 95 återvändandebidrag. Av
dessa bidrag gick 38 till medborgare i Bosnien-Hercegovina och 47 till
medborgare i Kroatien. Övriga bidrag fördelades mellan medborgare i
Förbundsrepubliken Jugoslavien, El Salvador, Iran, och Peru. Enligt en
beräkning hade 21 personer vid tillfället för beslutet vistats i Sverige upp
till 24 månader, 15 personer mellan 25 och 36 månader, 54 personer
mellan 37 och 48 månader och 2 personer hade vistats här i 53 respektive
63 månader. Det vore av humanitära skäl en önskvärd förbättring om
flertalet av dessa personer hade kunnat förkorta sina väntetider.
Orsakerna till de långa väntetiderna i dessa fall varierar och grundar sig
delvis på förhållanden i ursprungsländerna, vilket påverkat besluts-
processen och bedömningen av skäl för tidsbegränsade uppehållstillstånd
eller för verkställighetshinder.
Den största medborgarskapsgruppen bland de som skulle ha kunnat
söka stödet, personer från Förbundsrepubliken Jugoslavien, har inte haft
möjlighet att återvända hem och dessa har därmed inte heller sökt stödet.
Förbundsrepubliken Jugoslavien har inte tagit emot dessa medborgare
och Sverige har under en längre tid förhandlat om det återtagandeavtal
som undertecknades i januari 1998 men som ännu inte ratificerats av den
jugoslaviska sidan. Bortsett från denna grupp har personer från fler
medborgarskapsgrupper än de förväntade sökt stödet.
I de länder som erbjuder stöd till återvändande har frågan ibland ställts
om inte personer utan skyddsbehov lockas att som asylsökande ta sig till
dessa länder enbart för att kunna utnyttja stödet. Erfarenheterna visar
dock att stödet i så fall måste vara betydande i relation till hemlandets
kostnadsläge och till de kostnader som är förenade med en flykt, för att
detta skall vara tillräckligt attraktivt. De regler som normalt omger ett
stöd leder även till att det inte bara är mycket svårt utan också både tids-
och resurskrävande att otillbörligen försöka utnyttja det. Det stöd som
har erbjudits i Sverige har kunnat utnyttjas av fler men av olika
anledningar har dessa personer inte sökt stödet. En del lämnar landet på
egen hand och utan att utnyttja stödet. Andra väljer att hålla sig undan
verkställighet av beslut om avvisning och utvisning med förhoppningen
att till slut få stanna i Sverige. Enskilda mottagningsenheter anger att
bidraget inte i sig har varit så omfattande att det är ett tillräckligt motiv
för ett självmant återvändande. Det innebär dock ett stöd till dem som ser
positivt på ett återvändande men där det finns praktiska svårigheter.
Stödet är till nytta för många av dessa personer som vill återvända men
som saknar resurser för att på egen hand bekosta hemresan och den första
tiden därefter.
Upplysningar om möjligheten att söka bidraget har gått ut via
informationsblad som översatts till sex olika språk och som funnits
tillgängliga på Invandrarverkets olika enheter. Information om
möjligheten till återvändande har tagits upp från det att den asylsökande
först kommer i kontakt med enheten. Upplysningar om möjligheten till
återkallande av ansökan samt nöjdförklaring har också lämnats vid
lämplig tidpunkt under vistelsetiden i verkets mottagningssystem. Även
polisen har informerat om möjligheten att söka bidraget.
Ett renodlat finansiellt stöd till resor kan uppmuntra till att de som
nekats uppehållstillstånd i viss mån självmant lämnar Sverige. Ett
effektivare stöd är ett integrerat åtgärdsprogram vars innehåll kan
anpassas till förutsättningarna och behoven i det enskilda fallet. Att få
stöd till själva hemresan är inte alltid tillräckligt för att personer skall
inse fördelarna med att återvända och nackdelarna med att utan
uppehållstillstånd försöka hålla sig kvar i Sverige. Ofta behövs det också
information och rådgivning om vilka förhållanden som råder i hemlandet
för att återvändandet skall bli självmant. Om personer med avvisnings-
och utvisningsbeslut kan skaffa sig en mer heltäckande och aktuell bild
över situationen i hemlandet blir det lättare att fatta ett välavvägt beslut
om att återvända.
Människor som har valt att lämna sitt hemland för att bosätta sig i
Sverige har ofta en stark vilja att få stanna här. Detta gäller oavsett om de
har sökt sig till Sverige på grund av ett skyddsbehov eller på grund av
andra omständigheter. De har brutit upp från sin tidigare tillvaro och inte
sällan med betydande uppoffringar tagit sig till Sverige. Många har
förhoppningar om att här kunna skapa en betydligt bättre framtid för sig
själva och sin familj. Det är mot denna bakgrund som förutsättningarna
till ett självmant återvändande bör ses.
Att erbjuda dem som har nekats uppehållstillstånd i Sverige mer
betydande finansiella bidrag för att de självmant skall kunna lämna
landet är förenat med såväl principiella betänkligheter som praktiska
svårigheter. Regeringen bedömer därför att den typen av stöd för
återvändande bör ersättas med integrerade åtgärdsprogram. Först och
främst bör stöd inte utformas på ett sådant sätt att dess syfte kan
missuppfattas av den avvisade eller utvisade. Syftet med ett stöd är att
underlätta ett återvändande för utlänningar som fått beslut om avvisning
eller utvisning. Sådana utlänningar skall erbjudas möjligheten att delta i
program som både syftar till ett värdigare återvändande och ny etablering
i hemlandet.
Renodlade finansiella bidrag kan i sig inte uppfylla dessa
målsättningar. De praktiska svårigheterna med sådana bidrag gäller bl.a.
fastställandet av nivån på bidragen. Den måste vara tillräckligt hög för att
få avsedd effekt, men den bör samtidigt inte vara så hög att bidragen får
utlänningar att söka sig till Sverige enbart för bidragets skull. Härtill
kommer att ett belopp som är lämpligt för att underlätta återvändande till
exempelvis Bosnien-Hercegovina kan motsvara flera årslöner i ett annat
land. Beloppet måste därför anpassas efter förhållandena i det enskilda
fallet, vilket i sin tur kan uppfattas som orättvist och diskriminerande av
dem som erhåller lägre belopp än andra utlänningar. Till en början kan
också en del negativa reaktioner möta utlänningen i hemlandet om han
eller hon återvänder med för de lokala förhållandena betydande
tillgångar. Med integrerade åtgärdsprogram skapas dock större
möjligheter att undvika både de principiella problemen och svårigheterna
med gränsdragningar.
Deltagande i de aktiviteter som erbjuds genom samarbete med
frivilligorganisationerna eller IOM, t.ex. information och rådgivning, viss
utbildningsverksamhet före hemresan eller återintegrationsverksamhet i
ankomstlandet, bör vara helt frivilligt. Stödet skall finnas som en
möjlighet för de personer som rättar sig efter myndigheternas beslut och
inte undanhåller sig verkställighet av beslutet. För de personer vars
ärenden överlämnas till polismyndigheterna blir denna form av stöd inte
aktuellt.
8.2 Frivilligorganisationer
Frivilligorganisationernas arbete med asylsökande
Ett flertal ideella organisationer, kyrkor och samfund är verksamma i
frågor som berör asylsökande och flyktingar. Deras insatser skiftar starkt
i inriktning och omfattning alltefter organisationernas förutsättningar och
ideologiska hemvist. Verksamheten är ett viktigt komplement till det stöd
och mottagande som tillhandahålls från statsmakternas och från
kommunernas sida. Det finns dock få organisationer som enbart ägnar sig
åt flyktingfrågor. Någon övergripande samarbetsorganisation för
flyktingfrågor existerar inte, till skillnad från t.ex. i Danmark.
Gemensamt för många svenska frivilligorganisationer är den växande
internationella verksamhet i vilken de är nationell part. Särskilt inom
områdena konfliktförebyggande humanitärt arbete och insatser för
flyktingar och fördrivna personer har de internationella frivillig-
organisationerna kommit att spela en allt större roll. Denna utveckling
har sannolikt betydelse också i fråga om organisationernas förut-
sättningar att delta i det nationella arbetet, t.ex. i fråga om återvändande
för dem som inte har tillstånd att uppehålla sig i Sverige.
Bland den verksamhet som de frivilligorganisationerna bedriver inom nu
aktuellt område kan nämnas följande.
Svenska Röda Korset är sedan lång tid verksamt inom området.
Kontakterna med Röda Korsets omfattande internationella humanitära
verksamhet handhas av Centralstyrelsen, där det också finns en särskild
flyktingenhet. Denna ansvarar bl.a. för Röda Korsets policy i
flyktingfrågor och bedriver opinionsbildning m.m. Basen för stöd- och
kontaktverksamheten i förhållande till enskilda utlänningar utgörs dock
av Röda Korsets regionala organisation, där det finns en flyktingansvarig
i vart och ett av de 24 distrikten. Röda Korset arbetar även med frivillig
återvandring. I dag finns två särskilda kontor i Sverige för rådgivning i
dessa frågor. Röda Korset planerar att öppna ytterligare sådana kontor.
Därutöver bedriver organisationen stödverksamhet genom närmare
tusentalet frivilliga, som på olika sätt ger stöd till asylsökande och
flyktingar. Under år 1996 hade de flyktingansvariga och de frivilligt
verksamma kontakter med närmare 15 000 personer.
Rädda Barnen engagerar sig främst genom informations- och
opinionsarbete och söker på så sätt driva på reformarbetet med
flyktingbarnens situation i fokus. I många av Rädda Barnens länsförbund
och lokalavdelningar arbetar man med praktiska insatser, t.ex. genom att
organisera vän-/kontaktfamiljer för asylsökande och flyktingar.
Svenska Flyktingrådet samlar organisationer och enskilda kring kurser
och seminarier, bl.a. i flyktingrätt, familjeåterförening och kulturmöten
samt i fråga om opinionsbildning.
Svenska kyrkan kommer genom sina 2 500 församlingar i kontakt med
många invandrare och flyktingar. Åtskilliga församlingar har anställd
personal som hjälper till med särskilt stöd i asylprocessen. Svenska
kyrkans församlingsnämnd har huvudansvaret för Svenska kyrkans
policy i flyktingarbetet.
Sociala Missionen är Svenska Missionsförbundets diakonala centrum
och bedriver kurativ verksamhet för asylsökande och flyktingar. Sociala
Missionen har sedan 1986 arbetat med att stödja presumtiva återvandrare
i deras förberedelser inför återvändande, både på det praktiska och på det
psykologiska planet. Verksamheten består av information, vidare-
utbildning och psyko-sociala insatser. Metoderna har utvecklats från att
inledningsvis ha en tyngdpunkt på individuell rådgivning till mer
grupporienterade arbetsformer. Man når också svensk personal som
kommer i kontakt med återvandringsfrågor. Under senare år har
200 000–500 000 kronor beviljats per budgetår av Invandrarverket för
sådan verksamhet. Huvudsakligen har latinamerikaner (främst chilener)
vänt sig till projektet. Åtskilliga av dessa har varit svenska medborgare.
Under de senaste åren har organisationer bland eritreaner, salvadoraner
och kurder haft kontakt med Sociala Missionen för att dra nytta av dess
erfarenheter. Sociala Missionen har vidare medverkat i mottagandet av
bosnierna och har då från början tagit upp återvandringsaspekten.
Caritas bedriver omfattande verksamhet i Sverige för asylsökande och
flyktingar. Organisationen är den svenska delen av den internationellt
verksamma katolska hjälporganisationen. Caritas arbetar bl.a. med
ofrivilligt återvändande från Sverige, genom att erbjuda personer som
uppehåller sig illegalt i landet en möjlighet till visst stöd i hemlandet om
de återvänder.
Sveriges Kristna Råd är en ekumeniskt inriktad samarbetsorganisation
i vilken de lutherska, katolska, ortodoxa och frikyrkliga kyrkofamiljerna
möts. Utöver att ge råd och stöd till församlingsmedlemmar runt om i
landet, vilka engagerat sig för enskilda asylsökande och flyktingar,
anordnar Sveriges Kristna Råd utbildningar, seminarier m.m. i vilka
också företrädare för myndigheter deltar. Man har på så sätt
tillhandahållit mötesplatser för olika parter, bl.a. i syfte att förbättra
samverkan och samsyn, för att så långt möjligt undvika tvångsvisa
verkställigheter av beslut om avvisning och utvisning.
Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar bedriver sedan några
år verksamhet i förhållande till enskilda asylsökande och andra
utlänningar som söker råd och stöd. Byrån är ett resultat av samverkan
mellan Amnesty International Svenska sektionen, Caritas, Rädda Barnen,
Svenska kyrkan och Svenska Flyktingrådet. Verksamheten är förlagd till
Stockholm. Fem personer arbetar på heltid och ger råd i stor utsträckning
åt personer som har fått avvisningsbeslut och därför vänder sig till byrån.
Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd (FARR) driver en
omfattande frivillig verksamhet till stöd för asylsökande samt deras
biträden genom sina asylkommittéer och flyktinggrupper på 21 orter i
Sverige. Inriktningen är information, råd och praktiskt stöd i enskilda
ärenden, oftas i det skede då det föreligger ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut. FARR försöker även i vissa fall underlätta
återvändandet för av- och utvisade personer genom kontakter med
svenska myndigheter och andra frivilligorganisationer.
Invandrarverket och frivilligorganisationerna
En förbättrad samverkan med de frivilligorganisationerna ligger i linje
med ambitionen om ett värdigt återvändande och målsättningen att så
långt som möjligt undvika att beslut om avvisning och utvisning
verkställs med tvångsmedel. Som påpekades av utredningen bygger
framgången i IOM:s insatser också på ett aktivt samarbete med nationella
frivilligorganisationer.
Frivilligorganisationerna fyller en viktig funktion som en oberoende
part till vilken de asylsökande kan vända sig för att diskutera och ta
ställning till om myndigheternas beslut om avvisning eller utvisning är
skäligt. Frivilligorganisationerna utformar själva den roll de önskar ha
ifråga om återvändande. Hos flera frivilligorganisationer pågår en intern
översyn angående detta.
Från myndigheternas sida är det viktigt att de som får ett beslut om
avvisning eller utvisning förstår att deras ansökan handlagts på ett
korrekt sätt och att beslutet är väl underbyggt för att de skall acceptera
beslutet. Det är angeläget att tiden av ovisshet kan minimeras. Det är
troligt att en mer ingående information och vetskapen om
återvändandeprogram skulle uppmuntra avvisade eller utvisade att i
större utsträckning återvända självmant.
Det kan påpekas att frivilligorganisationerna har samlat värdefulla
erfarenheter genom sitt engagemang vid frivillig återvandring. Detta
arbete omfattar bl.a. biståndsverksamhet med bl.a. stöd till
återuppbyggnad av områden som tidigare varit i konflikt. Liknande
erfarenheter kan även myndigheterna dra lärdom av i arbetet med att
utveckla återvändandeprogram. Flertalet frivilligorganisationer skulle
genom samarbete med sina systerorganisationer i vissa länder kunna ge
utlänningar information och rådgivning om situationen i ursprungslandet.
Den omständigheten att återvändarstöd kan komma i fråga både för
insatser i Sverige och för insatser i en mottagningsstruktur i det land till
vilket utlänningen återvänder bidrar till att systerorganisationerna kunde
få en roll även vid återintegrationsarbetet.
Utredningen förde en diskussion om eventuell samverkan med
frivilligorganisationerna inom detta område och om en sådan samverkan
skulle kunna omfatta ekonomiskt stöd. Utredningen angav att ett sådant
ekonomiskt stöd i huvudsak kunde utformas på två olika sätt. Antingen
skulle stöd kunna betalas ut till frivilligorganisationer med utgångspunkt
i deras faktiska kostnader. Alternativet vore ett mer generellt stöd och då
antingen till olika frivilligorganisationer eller till ett samverkansorgan,
om en sådan ordning kommer till stånd. Utredningen påpekade dock att
frågan om det över huvud taget är möjligt eller lämpligt med sådant stöd
till annat än ett samverkansorgan bör penetreras närmare.
Flera remissinstanser uttrycker en viss tveksamhet ifråga om
samverkan med de verkställande myndigheterna. En sådan samverkan
skulle kunna påverka de asylsökandes syn på frivilligorganisationerna i
negativ riktning. Detta gäller delvis om frivilligorganisationerna skulle ta
emot ekonomiskt stöd och därmed riskera att hamna i beroendeställning.
En tveksamhet har också kommit till uttryck från några organisationer
när det gäller att ta emot ekonomiskt stöd för medverkan i
återvändandeverksamhet. Regeringens bedömning är därför att det i
nuläget inte finns underlag för att föreslå en mer fast samverkan med
frivilligorganisationerna.
Tveksamhet har också framförts beträffande utredningens förslag om
att frivilligorganisationerna kunde motivera till ett ökat självmant
återvändande genom att följa med som ledsagare på utresan. En sådan
ordning skulle enligt utredningen minska behovet av eskorterande
personal från myndigheterna. Den återvändande skulle kunna uppleva
resan som mer värdig och medföljande från frivilligorganisationer kunde
under resans gång stötta och ge råd till den återvändande.
Frivilligorganisationer har ibland en systerorganisation eller en
samarbetsorganisation i ankomstlandet, vilken också kan ge den
återvändande stöd under den första tiden efter ankomsten. Utredningen
anförde att ett sådant samarbete skulle vara till fördel utifrån humanitära
utgångspunkter. Med ledning av flertalet remissyttrandena är det dock
tveksamt om frivilligorganisationer skulle medverka som beledsagare vid
utresor.
Regeringens bedömning är därför att Invandrarverket tillsammans med
frivilligorganisationerna bör undersöka formerna för en eventuell
samverkan i återvändandefrågan. I den mån dessa kontakter mynnar ut i
ett förslag som omfattar stöd till frivilligorganisationerna för
återvändandeprojekt bör formerna för ett sådant stöd kunna regleras i
samband med att regeringens löpande uppföljning och styrning av
invandrarverkets verksamhet. Invandrarverket bör i detta avseende
fungera som ett samverkansorgan dit frivilligorganisationer kan vända
sig med förslag till konkreta insatser.
8.3 IOM:s återvändandearbete
Bland de internationella organisationerna är det främst IOM som under
en lång tid men särskilt under senare år har profilerat sig i arbetet med att
ge stöd och hjälp åt återvändande. IOM har av ett växande antal stater
fått i uppdrag att utforma återvändandeprogram med avsikten att
underlätta ett självmant återvändande. IOM skulle vara en tänkbar
samarbetspartner till Invandrarverket i dess återvändandearbete både av
humanitära skäl och av kostnadsskäl. IOM:s medverkan vid
återvändande av personer som avvisas eller utvisas bör kunna bidra till
att öka graden av frivillighet vid återvändandet. Andra länders
erfarenheter har visat att asylsökande och andra som nekas
uppehållstillstånd hyser ett förtroende för IOM och till organisationens
insatser. Då IOM:s uttryckliga princip är att inte använda några som helst
tvångsmedel, kan organisationens medverkan vara av vikt i strävandena
att göra återvändandet mer humant och värdigt.
Insatser för att underlätta ett självmant återvändande bör, om så
behövs, kunna göras under utlänningens vistelse här i landet, under resan
från Sverige och i vissa fall även under en tid efter ankomsten till
hemlandet. Av humanitära skäl är det i vissa fall viktigt att kunna följa
upp situationen för de personer som återvänder till sitt ursprungsland.
Uppföljning av de återvändandes situation efter hemkomsten kan göras
dels i samband med utbetalning av eventuellt återintegrationsstöd, dels
under den tid då återvändare deltar i återintegrationsprogram.
Vad gäller kostnadsaspekten innebär IOM:s omfattande verksamhet
inom detta område förmånliga rabatter vid utresor. Ett samarbete kan
därför minska de totala kostnaderna för transporter. Det kan nämnas att
IOM ofta kan få halva priset i rabatt på ordinarie flygpriser hos ett stort
antal flygbolag. Till flertalet destinationer kan IOM ordna med resor till
ett lägre pris än vad som erbjuds av den resebyrå som Transporttjänsten
för närvarande samarbetar med. Kostnaderna kan också minskas i den
mån personer som skall avvisas eller utvisas återvänder på ett tidigare
stadium. Det har också visat sig att behovet av eskort, som står för en
icke oväsentlig del av kostnaderna för verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut, kan minska när IOM medverkar vid återvändandet.
Eventuella samarbetsavtal med IOM bör ges en flexibel form så att de
kan tillgodose skilda förutsättningar och behov som de återvändande till
olika länder kan ha. Återvändande till vissa länder skulle t.ex. kunna
kräva omfattande insatser för återuppbyggnad. Vid återvändande till
andra länder kan andra behov vara mer aktuella, t.ex. vissa förberedande
insatser. Det behöver således inte vara fråga om ett avtal utan snarare om
olika avtal för olika grupper av återvändande. Det är viktigt att notera att
de personer som skall avvisas eller utvisas, förutom i några få fall med
större medborgarskapsgrupper, härrör från en lång rad olika länder. Att
etablera särskilda program i länder till vilka endast ett fåtal återvänder
kan bli mindre relevant och i sådana fall bör insatserna snarare inriktas på
stöd inför återvändandet.
Jämte stöd för att underlätta återkomsten för den som återvänder bör
stöd i motsvarande grad också kunna gå till de bofasta i det område där
återvändande bosätter sig. Erfarenheterna från andra länder och från
internationella organisationers stödverksamhet visar att detta kan vara en
förutsättning för en god ekonomisk och social återintegration. Stöd till
återintegration efter återvändandet kan också utformas i samarbete med
andra internationella organisationer än IOM. I de länder där IOM inte
finns etablerad men där andra internationella organisationer är
verksamma med relevanta former av stöd och program, kan det vara mer
aktuellt att samarbeta med dessa existerande strukturer snarare än att
starta program via IOM. Detta måste avgöras från fall till fall. Samtidigt
kan de förberedande insatserna innan utresan från Sverige som t.ex.
information, rådgivning och även transporter, ske i samarbete med IOM.
I sammanhanget bör också framhållas att det är angeläget att svenska
frivilligorganisationer deltar i samarbetet med IOM.
De åtgärder som ingår i integrerade åtgärdsprogram bör utformas så att
stödet till återvändande uppfattas som ett positivt inslag i deras kontakt
med Invandrarverket. Information eller rådgivning om möjligheten att få
visst ekonomiskt stöd vid ett återvändande bör ges på ett balanserat och
humanitärt sätt där detta ingår i generella upplysningar om utsikterna för
att erhålla skydd eller uppehållstillstånd. Denna information eller
rådgivning får aldrig utformas så att det uppfattas som en negativ
påtryckning gentemot dem som söker skydd.
9 Organisation och ekonomiska konsekvenser
9.1 Utresor
Regeringens bedömning: I de fall den avvisade eller utvisade väljer
att medverka vid verkställigheten och självmant lämnar landet bör
Statens invandrarverk arrangera resorna utifrån de individuella behov
den enskilde utlänningen kan ha och på det för staten, från ekonomisk
synpunkt, mest fördelaktiga sättet. I ärenden som Invandrarverket har
lämnat över till en polismyndighet bör utresorna även fortsättningsvis
organiseras av Kriminalvårdens transporttjänst.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens i de fall
tvångsmedel tillgrips. Utredningen har föreslagit att Kriminalvårdens
transporttjänst även skall organisera resorna i övriga fall.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna inklusive
Invandrarverket, Utlänningsnämnden, Rikspolisstyrelsen och Kriminal-
vårdsstyrelsen instämmer i utredningens bedömning. Invandrarverket
anför dock att verket förutsätter att det framdeles skall kunna göra egna
beställningar hos Transporttjänsten och inte behöva gå via
polismyndigheten samt att medlen för resorna bör ligga hos
Invandrarverket och inte hos Transporttjänsten. JO, Caritas och FARR är
kritiska. JO:s invändning hänger samman med att han inte anser att tre
myndigheter bör vara inblandade i samma verkställighetsärende och att
lösningen därför bör vara endera att verkställighetsansvaret ligger kvar
hos polisen eller att verksamheten med utrikestransporter flyttas över till
Invandrarverket. Göta hovrätt och Kammarrätten i Jönköping har inga
invändningar mot förslaget. Länsrätten i Stockholm har endast goda
erfarenheter av den verksamhet som bedrivs av Kriminalvårdens
transporttjänst och delar uppfattningen att verksamheten med
utrikestransporter inte bör flyttas över till Invandrarverket. Statskontoret
tillstyrker att Kriminalvårdens transporttjänst bör ansvara för och
verkställa utrikestransporter. Caritas betonar värdet av att frågorna bara
behandlas av en myndighet medan FARR tar avstånd från att en
myndighet som förknippas med kriminella skall transportera avvisade
asylsökande. LO stödjer till fullo utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning: Kriminalvårdens transporttjänst
planerar och utför längre inrikestransporter och utrikestransporter åt bl.a.
Kriminalvården och Polisen. Kriminalvårdsstyrelsen är chefsmyndighet
för transporttjänsten. Transporttjänsten utför alla praktiska åtgärder i
samband med att avvisade och utvisade utlänningar reser ut ur Sverige.
Detta sker på uppdrag av ansvarig polismyndighet, som också avgör om
resenären skall färdas med eller utan eskort. Polismyndigheten avgör
själv om eskorteringen skall genomföras av kriminalvårdens eller
polisens personal.
Regeringen delar utredningens uppfattning att denna ordning fungerat
väl och att den inte bör ändras i de fall där tvångsåtgärder blir aktuella
och Polisen därför skall ansvara för att avvisnings- eller
utvisningsbeslutet verkställs.
Till skillnad mot utredningen anser regeringen emellertid att i de fall
utlänningen självmant lämnar landet, bör de praktiska åtgärderna mycket
väl kunna omhänderhas av Invandrarverket.
I dessa fall finns inte kopplingen till de kunskaper om att transportera
människor i tvångssituationer som kriminalvården av naturliga skäl har.
Tvärtom framstår här ett klart samband mellan Invandrarverkets tidigare
kontakter med den enskilde som den viktigaste grunden för att utresan
och återvändandet skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt.
Detta, kopplat till Invandrarverkets erfarenheter av återvandring och
kunskaper om de aktuella förhållandena i destinationslandet, gör att
verket bör ges uppdraget att i dessa fall planera och arrangera utresorna.
Utgångspunkten skall därvid vara de individuella behov den enskilde
utlänningen kan ha och på det för staten, från ekonomisk synpunkt, mest
fördelaktiga sättet. Som framgår av avsnitt 8.3 kan IOM vara en lämplig
samarbetspartner i dessa sammanhang. Invandrarverket bör emellertid
även ges möjlighet att finna andra lösningar. Ett med Transporttjänsten
gemensamt upphandlingsförfarande för resebyråtjänster bör därvid inte
uteslutas. Det bör här betonas vikten av att reseplaneringen görs i samråd
med den berörde utlänningen.
9.2 Ekonomiska konsekvenser
Enligt regeringens förslag kommer Invandrarverket att utföra en stor del
av det arbete av planerande och administrativ karaktär som polisen i dag
sköter. Medel bör därför föras över från anslaget för polisorganisationen
till anslaget för Statens invandrarverk. Under första året med den nya
ansvarsfördelningen bör två miljoner kronor föras över. Året därpå bör
ytterligare två miljoner kronor föras över. Regeringens förslag innebär
emellertid att Polisen kommer att behålla ansvaret för att verkställa
avvisningsbeslut, som fattats av polismyndighet liksom verkställighet av
utvisningar efter dom eller beslut av domstol på grund av brott.
Invandrarverket kommer också att ha möjlighet att överlämna ärenden
till Polisen enligt vad som föreslås i avsnitt 7. Polisen kommer således att
även i framtiden ha kostnader i samband med att utlänningar lämnar
landet. De kostnader som Polisen i dag har för denna verksamhet är svår
att särskilja från kostnaderna för övrig verksamhet. Enligt regeringens
uppfattning bör den omfördelning som här föreslås innebära att såväl
Invandrarverket som Polisen får sina kostnader för arbetet med att
verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut väl täckta.
Den nya ansvarsfördelningen medför att vissa samordningsvinster kan
uppkomma genom att frågor som berör återvändande på ett bättre sätt än
för närvarande kan beaktas i handläggningen av ärenden rörande
avvisning eller utvisning. Därvid skall Invandrarverkets allmänna
kompetens i utlänningsärenden vägas in. Samordningsvinsterna kan
beräknas uppgå till omkring tio procent av det belopp som förs över till
Invandrarverket.
Antalet personer som kan förväntas komma att lämna Sverige efter
beslut om avvisning eller utvisning kan uppskattas till ca 5 300 årligen.
Av dessa kan 1 500 beräknas avse s.k. omedelbar verkställighet enligt
8 kap. 8 § UtlL. Av de fall där regeln om omedelbar verkställighet inte
beräknas bli tillämpad, beräknas tvångsmedel i dag tillgripas i omkring
hälften av fallen. De åtgärder som nu föreslås bör innebära att behovet av
tvångsmedel, försiktigt räknat, minskar till 40 procent. Minskas behovet
av tvångsåtgärder till det här beräknade, ger detta en kostnadsminskning
på omkring nio miljoner kronor. Målet är att betydligt fler skall välja att
lämna landet utan att tvångsåtgärder behöver tillgripas.
Förändringsförslagen innebär minskade utgifter för utlänningars
vistelse i Sverige. Enligt regeringens uppfattning är det i detta avseende
som de egentliga utgiftsminskningarna kan uppkomma. Regeringen gör
en försiktig uppskattning att vistelsetiden för varje person som självmant
lämnar landet på grund av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut minskas
med två veckor. De minskade utgifterna beräknas uppgå till drygt fem
miljoner kronor.
Kostnaderna för det i avsnitt 8 föreslagna samarbetet med
frivilligorganisationerna och IOM får uppgå till högst fem miljoner
kronor per år. Genomgående gäller att de olika återvändandeprogrammen
måste bedömas som kostnadseffektiva med hänsyn till uppnådda resultat.
Det bör slutligen understrykas att ett samarbete med IOM och med de
svenska frivilligorganisationerna sannolikt skulle leda till att fler väljer
att lämna Sverige självmant. Av de drygt 2 000 personer som
uppskattningsvis kan komma att vara aktuella för de i avsnitt 8 beskrivna
stödinsatserna uppskattar regeringen att ca 60 procent kan komma att
välja att utnyttja denna möjlighet.
9.3 Genomförande
Den nya ansvarsfördelningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. De
verkställighetsärenden som finns hos polismyndigheter före ikraft-
trädandet bör dock handläggas enligt de gamla reglerna.
10
10 Författningskommentar
För att åstadkomma en ny ansvarsfördelning mellan polismyndigheten
och Statens invandrarverk vad gäller verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut föreslås vissa ändringar i utlänningslagen (1989:529).
Den föreslagna nya ordningen innebär att Invandrarverket kommer att ha
huvudansvaret för verkställighet av administrativa avlägsnandebeslut.
Polismyndigheten föreslås i framtiden ha ansvaret för verkställigheten av
avvisning{beslut som meddelas av polismyndighet, utvisningsbeslut som
meddelas av domstol, vissa avlägsnandebeslut som meddelas av
regeringen eller Utlänningsnämnden samt för avvisnings- och
utvisningsbeslut som är av sådant slag att Invandrarverket anser att
tvångsmedel kan komma att användas och där utlänningen håller sig
undan. Den närmare bakgrunden till ändringarna behandlas i avsnitt 7.
5 kap.
3 §
Ändringen i andra stycket föranleds av uppdelningen av
verkställighetsansvaret mellan polismyndigheterna och Statens
invandrarverk enligt 8 kap. 11 §. Innebörden är att identitetshandlingar
skall kunna tas om hand av den verkställande myndigheten, oavsett om
denna är Invandrarverket eller en polismyndighet. Att Invandrarverket
vid behov kan begära polismyndighets biträde för att genomföra ett
beslut enligt denna bestämmelse följer av 5 kap. 7 §.
6 kap.
9 §
Paragrafen reglerar vilken myndighet som är handläggande myndighet
och som därmed är behörig att fatta beslut om förvar eller uppsikt.
Ändringarna i andra styckets a-punkter innebär till att börja med en
anpassning till en förändring av ansvarsfördelningen mellan Statens
invandrarverk och polismyndigheterna som gäller från den 1 oktober
1997 med innebörden att alla ansökningar om uppehållstillstånd skall
göras hos Invandrarverket. Uttrycket ärende som skall prövas av Statens
invandrarverk tar sikte på tre olika situationer där ett ärende kommer
under verkets prövning. Dels kan ärendet anhängiggöras genom att en
person ansöker om uppehållstillstånd, dels kan polismyndigheten lämna
över ett avvisningsärende till verket med stöd av 4 kap. 4 § tredje stycket
och slutligen kan ett av polismyndigheten meddelat avvisningsbeslut
överklagas i enlighet med 7 kap. 2 §. Ansvarsfördelningen mellan
Invandrarverket och polismyndigheten vad gäller prövningen av ärenden
om avvisning framgår av det förstnämnda lagrummet.
Övriga ändringar utgörs av anpassningar till de ändringar som föreslås
beträffande verkställighetsansvaret.
8 kap.
11 §
I paragrafen anges vilka myndigheter som skall se till att beslut om
avvisning eller utvisning verkställs. I första stycket anges att Statens
invandrarverk har det primära ansvaret för verkställigheten av
administrativa avlägsnandebeslut. Andra stycket fastställer polismyndig-
hetens ansvarsområde. Där framgår att polismyndigheten alltid ansvarar
för verkställigheten av en polismyndighets beslut om avvisning samt för
verkställigheten av dom eller beslut om utvisning, som meddelats av
domstol med stöd av 4 kap. 7 §. Slutligen ges regeringen och
Utlänningsnämnden rätt att lämna över beslut i s.k. säkerhetsärenden,
dvs. ärenden där Säkerhetspolisen har avstyrkt att uppehållstillstånd
beviljas, till polismyndighet för verkställighet. Om ett av polismyndighet
fattat avvisningsbeslut överklagas till Invandrarverket, övergår ansvaret
för verkställigheten först när Invandrarverket fattat beslut i det
överklagade avvisningsärendet.
Att Invandrarverket under vissa förutsättningar kan lämna över ett
verkställighetsärende till polismyndigheten enligt den nya bestämmelsen
i 8 kap. 17 § lämnas det en upplysning om i det tredje stycket.
Att äldre föreskrifter alltjämt gäller för beslut som lämnats till
polismyndigheten före ikraftträdandet framgår av punkt 2 i övergångs-
bestämmelsen.
12 §
Ändringen avser tredje stycket och föranleds av förslaget att
verkställighetsansvaret skall delas mellan polismyndigheterna och
Statens invandrarverk. I praktiken kan det antas att polismyndigheten
oftast kommer att vara ansvarig för verkställigheten i de fall som avses i
lagrummet eftersom förutsättningar för ett överlämnande enligt den nya
bestämmelsen i 8 kap. 17 § torde vara för handen i flertalet fall.
13 §
Ändringen avser första stycket och föranleds av förslaget att
verkställighetsansvaret skall delas mellan polismyndigheterna och
Statens invandrarverk.
17 §
Paragrafen är ny och ger Statens invandrarverk möjlighet att lämna över
ansvaret för att genomföra verkställighet av ett beslut om avvisning eller
utvisning till polismyndighet. Invandrarverket ges enligt den föreslagna
nya ordningen inte rätt använda någon typ av tvångsmedel för att
avlägsna en avvisad eller utvisad person från landet. Behovet av polisiär
kompetens i vissa fall tillgodoses istället genom att ansvaret för
verkställighet av avlägsnandebesluten går över till polismyndigheten. De
åtgärder som omfattas av Invandrarverkets verkställighetsansvar i syfte
att motivera en person som omfattas av ett avlägsnandebeslut att
självmant lämna landet behandlas i avsnitt 7.
Bestämmelsen innebär att polismyndigheten kommer att få ansvaret för
fall där personer som skall avvisas eller utvisas från Sverige håller sig
undan och där det visar sig vara nödvändigt med eftersökningsarbete av
det slag som polis har både kompetens och behörighet att utföra. Den
skall användas i de fall där Invandrarverket har uttömt sina egna
möjligheter att hitta utlänningen och där det därför finns behov av
polisiärt eftersöknings- eller spaningsarbete. Invandrarverket skall
dessutom kunna lämna över ärenden i fall där det enligt verkets mening
kan befaras bli nödvändigt att tillgripa tvång av det slag som polis har
förmåga och behörighet att använda.
Paragrafen är utformad så att det ankommer på Invandrarverket att
besluta vilka ärenden som skall överlämnas. Anledningen till detta är
såväl att ansvarsfördelningen mellan de båda myndigheterna bör vara
tydlig som att verket är den enda myndighet som har underlag för att
göra en reell bedömning. Syftet med ett överlämnande skall vara att
möjliggöra genomförandet av en verkställighet. För tydlighets skull skall
slutligen framhållas att ett ärende som överlämnats till en polismyndighet
enligt denna bestämmelse därefter förblir den myndighetens ansvar även
om utlänningen senare förklarar sig beredd att lämna landet självmant.
Några möjligheter för polismyndigheten att återlämna ärendet till
Invandrarverket finns således inte.
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1997:128)
Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
Enligt direktiven skall utredningen föreslå hur ansvaret för verkställighet
av avvisnings- och utvisningsbeslut som fattats av regeringen, Invandrar-
verket eller Utlänningsnämnden kan flyttas över från polismyndigheterna
till Invandrarverket med förbättrad effektivitet. Endast om utredningen
finner avgörande invändningar mot överföringen skall en alternativ
lösning undersökas.
Utredningen har funnit flera invändningar mot att föra över verkstäl-
lighetsansvaret till Statens Invandrarverk. Flera av dem inger betänklig-
heter mot överföringen (avsnitt 2.4.3). En sådan invändning gäller
behovet av polisiär kompetens i form av förmåga och behörighet att
bedriva polisiärt spanings- och eftersökningsarbete eller att tillgripa
tvångsmedel. Detta behov måste kunna tillgodoses även om
Invandrarverket anförtros ansvaret att verkställa beslut om avvisning
eller utvisning. Vidare kan en överföring av verkställighetsansvaret få
negativa konsekvenser för polisens möjligheter att upprätthålla en god
inre utlänningskontroll genom att polisens kompetens i utlänningsfrågor
riskerar att försämras. Även det förhållandet att Invandrarverket bedriver
verksamhet på ett förhållandevis begränsat antal orter i landet inger viss
tveksamhet. Långa avstånd mellan den handläggande tjänstemannen och
den utlänning som skall lämna landet riskerar att försvåra verkställig-
hetsarbetet.
Utredningen har således funnit flera mer eller mindre tungt vägande
invändningar mot överföringen av verkställighetsansvaret. Till detta skall
läggas att den nuvarande ordningen fungerar väl vid en internationell
jämförelse. Invändningarna skall emellertid ställas mot det som talar för
att överföringen bör ske. Här märks framför allt intresset av att renodla
myndigheternas ansvarsområden och den samlade kompetens som
Invandrarverket besitter i frågor av betydelse för verkställighetsfrågan.
Vid en sammanvägning av de faktorer som talar för respektive emot en
överföring av verkställighetsansvaret har utredningen funnit att invänd-
ningarna visserligen är betydande, men att de inte ens sammantaget kan
anses avgörande i den mån som avses i direktiven. Utredningen lämnar
därför förslag till hur verkställighetsansvaret kan föras över till
Invandrarverket enligt följande.
Utredningen har vidare funnit att möjligheten till en förbättrad
effektivitet i verkställighetsarbetet i väsentliga delar redan har tillgodo-
setts genom de förändringar som har genomförts beträffande hand-
läggningen av utlänningsärenden. Ytterligare förbättringar av effektiv-
iteten bör dock kunna göras, bl.a. genom att verkställighetsfrågan beaktas
fortlöpande under hela handläggningen av ett ärende om
uppehållstillstånd (avsnitt 3.3).
Utredningen föreslår att behovet av tillgång till polisiär kompetens av
ovan angivet slag skall tillgodoses genom att Statens invandrarverk får
möjlighet att begära biträde av polis när sådant biträde är nödvändigt på
grund av att utlänningen håller sig undan och inte kan anträffas utan hjälp
av polis eller om det på goda grunder kan antas att tillgång till
tvångsmedel erfordras (avsnitt 3.2).
Utredningen understryker vikten av att Statens invandrarverk utformar
sin verksamhet så att en större andel av ansökningarna om uppehålls-
tillstånd görs redan i samband med att utlänningen reser in i Sverige. Det
bör kunna åstadkommas genom en ökad närvaro vid de större
flygplatserna och i färjehamnarna. Den gränsbevakande polisen föreslås
få möjligheter att i ökad utsträckning genomföra s.k. gatekontroller.
Utredningen föreslår dessutom att Statens invandrarverk i ökad
utsträckning får möjlighet att stationera personal vid Sveriges
utlandsmyndigheter (avsnitt 3.4 - 3.5).
För att skapa bättre förutsättningar för att utlänningar som har
befunnits sakna skäl för uppehållstillstånd i högre grad frivilligt lämnar
Sverige föreslås stöd till och samarbete med de humanitära
frivilligorganisationerna och med den mellanstatliga organisationen IOM
(avsnitt 4.4).
I enlighet med direktiven har utredningen övervägt utformningen av
bestämmelserna för s.k. ny ansökan. För att motverka att utlänningar
håller sig undan verkställighet, föreslår utredningen att Utlännings-
nämnden skall kunna vilandeförklara en ny ansökan om uppehållstill-
stånd. Ett sådant beslut innebär att prövningen av ansökan skjuts upp.
Det vilandeförklarade ärendet utgör dessutom hinder för ytterligare nya
ansökningar och för prövning av ansökningar om inhibition som kommer
in efter beslutet om vilandeförklaring (avsnitt 5.3).
Inre utläningskontroll
I utredningens uppdrag ingår vidare att undersöka förutsättningarna för
att utveckla fortsatt effektiva och humana metoder för kontroll av
utlänningar som vistas i landet. Utredningen konstaterar att de nuvarande
reglerna i allt väsentligt får anses tillräckliga och att de framstår som
minst lika effektiva som reglerna i de Schengenländer som utredningen
har kontaktat. Det finns dock behov av vissa klarlägganden och
kompletteringar samt av vissa förändringar av de förutsättningar under
vilka bestämmelserna tillämpas.
För att säkerställa tillgången till kvalificerad personal och avancerad
utrustning bör utgångspunkten vara att arbetet med den inre utlän-
ningskontrollen skall organiseras centralt inom varje länspolismyndighet.
Rikskriminalpolisen bör engageras i arbetet med att inhämta, bearbeta
och analysera information av mer övergripande karaktär (avsnitt 7.4.3).
Utredningen föreslår att bestämmelsen i 5 kap. 6 § UtlL ändras så att
det klart framgår att inre utlänningskontroll i vissa fall får genomföras
även om det inte finns anledning anta att utlänningen saknar rätt att
uppehålla sig i Sverige (avsnitt 7.4.4). För att möta Schengen-
konventionens krav på s.k. hotellkontroll föreslås att detta
kontrollinstrument införs (avsnitt 7.4.5). Utredningen föreslår vidare att
Statens invandrarverk i vissa fall redan från början skall kunna neka
bidrag till kostnaden för s.k. eget boende. Så skall kunna ske när det finns
särskild anledning anta att utlänningen kommer att försvåra
handläggningen av ärendet om uppehållstillstånd eller verkställigheten av
ett avlägsnandebeslut (avsnitt 7.4.6). Slutligen föreslår utredningen att
tillämpningsområdet för bestämmelserna om vissa myndigheters
underrättelseskyldighet vidgas (avsnitt 7.4.7).
Utredningen har också haft i uppdrag att belysa förutsättningarna för
att flytta över verksamheten med utrikestransporter från Kriminalvårdens
transporttjänst till Invandrarverket. Utredningen har funnit att en sådan
överföring inte bör ske.
Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 5 kap. 3 och 6 §§, 6 kap. 9 § samt 8 kap. 11, 12, och 13 §§ skall
ha följande lydelse,
dels att det i lagen införs två nya paragrafer, 8 kap. 17 § och 11 kap.
11 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
3 §1
Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter ansöker om
uppehållstillstånd får Utlänningsnämnden, Statens invandrarverk eller
polismyndigheten ta hand om hans pass eller annan identitetshandling i
avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet.
Polismyndigheten får i sam-
band med verkställigheten av ett
beslut om avvisning eller ut-
visning ta hand om en handling
som avses i första stycket, i
avvaktan på att verkställigheten
kan ske.
Den verkställande myndigheten
får i samband med verkställig-
heten av ett beslut om avvisning
eller utvisning ta hand om en
handling som avses i första
stycket, i avvaktan på att verk-
ställigheten kan ske.
6 §2
En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en
polisman visa upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han har
rätt att uppehålla sig i Sverige. Han är också skyldig att efter kallelse av
Statens invandrarverk eller polismyndigheten komma till verket eller
myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här. Om utlänningen
inte gör det, får han hämtas genom polismyndighetens försorg. Om det
med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller av annan
anledning kan antas att han inte skulle följa kallelsen, får han hämtas
utan föregående kallelse.
Kontrollåtgärder enligt första
stycket får vidtas endast om det
finns anledning att anta att utlän-
ningen saknar rätt att uppehålla
sig här eller om det annars finns
särskild anledning till kontroll.
Kontrollåtgärder enligt första
stycket får vidtas endast om det
finns anledning att anta att utlän-
ningen saknar rätt att uppehålla
sig här eller om det annars
framstår som befogat att kon-
trollera honom.
6 kap.
9 §3
Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet som handlägger
ärendet.
Handläggande myndighet är
polismyndigheten:
a) från det att begäran om inresa eller ansökan om uppehållstillstånd
görs och till dess att ärendet tas emot av Statens invandrarverk eller
utlänningen lämnat landet,
b) i och med att ett beslut om
avvisning eller utvisning tas emot
för verkställighet, även om en
sådan ansökan som avses i 2 kap.
5 b § görs,
Statens invandrarverk:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas;
överklagas beslutet eller får det
verkställas trots att det inte vunnit
laga kraft eller på annan grund,
är verket handläggande myndig-
het till dess ärendet tas emot av
Utlänningsnämnden respektive
polismyndigheten, och
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas
och beslutet, i förekommande fall,
tas emot av polismyndigheten för
verkställighet.
b) i och med att en dom eller ett
beslut om utvisning enligt 4 kap.
7 § eller ett beslut av regeringen
om avvisning eller utvisning tas
emot för verkställighet,
Statens invandrarverk:
a) i och med att ärendet tas
emot och till dess att beslut
meddelas eller, i förekommande
fall, utlänningen har lämnat
landet; överklagas beslutet är
verket handläggande myndighet
till dess ärendet tas emot av
Utlänningsnämnden,
b) i och med att Utlännings-
nämndens eller regeringens beslut
om avvisning eller utvisning tas
emot för verkställighet, även om
en sådan ansökan som avses i 2
kap. 5 b § görs,
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas
och beslutet, i förekommande fall,
tas emot av Statens invandrarverk
för verkställighet.
När ett ärende tagits emot i det departement som har till uppgift att
bereda ärendet, anses regeringen som handläggande myndighet. Beslut i
frågor om förvar eller uppsikt fattas av det statsråd som skall föredra
ärendet. Beslut att ta eller hålla kvar någon i förvar kan inte fattas av
regeringen. Motsvarande gäller beträffande uppsikt.
I ett ärende där beslut om inhibition kan meddelas med stöd av 8 kap.
10 § första eller andra stycket skall Utlänningsnämnden eller regeringen
inte anses som handläggande myndighet innan beslut om inhibition
meddelats.
Polismyndigheten får också fatta beslut om att tillfälligt ta en utlänning
i förvar eller ställa honom under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta
den handläggande myndighetens beslut. Beslut med stöd av detta stycke
skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och
denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar
eller uppsikt skall fortsätta att gälla.
8 kap.
11 §
Ett beslut om avvisning eller
utvisning skall verkställas av
polismyndigheten eller, i fråga
om beslut av regeringen, någon
annan myndighet som regeringen
bestämmer.
Beslut av en polismyndighet om
avvisning samt dom eller beslut
om utvisning enligt 4 kap. 7 §
skall verkställas av polismyndig-
heten. Beslut i övrigt om avvis-
ning eller utvisning skall verk-
ställas av Statens invandrarverk
eller, i fråga om beslut av rege-
ringen, någon annan myndighet
som regeringen bestämmer.
12 §4
En polismyndighets beslut om avvisning, Statens invandrarverks beslut
om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet samt
domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast möjligt.
I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har
avvisats lämna landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats
lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om
inte annat bestäms i beslutet.
Om utlänningen inte lämnar
landet inom den föreskrivna tiden
eller det med säkerhet måste antas
att han inte har för avsikt att
frivilligt lämna landet inom denna
tid, skall polismyndigheten verk-
ställa beslutet så snart det kan
ske.
Om utlänningen inte lämnar
landet inom den föreskrivna tiden
eller det med säkerhet måste antas
att han inte har för avsikt att
frivilligt lämna landet inom denna
tid, skall beslutet verkställas så
snart det kan ske av den myndig-
het som enligt 11 § är ansvarig
för verkställigheten.
13 §
Om den verkställande myn-
digheten finner att verkställig-
heten inte kan genomföras eller
att ytterligare besked behövs,
skall myndigheten underrätta
Statens invandrarverk om detta.
Invandrarverket får i ett sådant
fall besluta i fråga om verkstäl-
ligheten eller vidta de åtgärder i
övrigt som behövs.
Om en verkställande polis-
myndighet finner att verkställig-
heten inte kan genomföras eller
att ytterligare besked behövs,
skall myndigheten underrätta
Statens invandrarverk om detta.
Invandrarverket får i ett sådant
fall besluta i fråga om verkstäl-
ligheten eller vidta de åtgärder i
övrigt som behövs.
Om verkställigheten avser en dom eller ett beslut om utvisning på
grund av brott, skall Invandrarverket skyndsamt överlämna ärendet till
regeringen för prövning om verkställigheten inte kan genomföras.
Biträde av polismyndighet
17 §
Om den som skall avvisas eller
utvisas håller sig undan och inte
kan anträffas utan polismyndig-
hetens medverkan eller om det
kan antas att tvång kommer att
erfordras för att genomföra
verkställigheten, skall polismyn-
digheten på begäran av Statens
invandrarverk lämna erforderligt
biträde.
11 kap.
Ny ansökan om uppehållstillstånd
11 §
En ansökan om uppehållstill-
stånd enligt 2 kap. 5 b § skall
innehålla uppgift om sökandens
1. xost- och bostadsadress
2. telefonnummer samt
3. övriga förhållanden som är
av betydelse för att få kännedom
om sökandens hemvist.
Ändras något av de förhållan-
den som anges i första stycket,
skall sökanden utan dröjsmål
underrätta Utlänningsnämnden
om det nya förhållandet.
Fullgör sökanden inte sina
skyldigheter enligt första och
andra stycket eller framgår det av
handlingarna i ärendet att han
hindrar verkställighet av det laga-
kraftvunna beslutet om avvisning
eller utvisning, får Utlännings-
nämnden förordna att den nya
ansökan skall vila till dess att
sökanden fullgjort sina skyldig-
heter eller hindret för verkställig-
het har undanröjts.
____________
Denna lag träder i kraft den ...
Remissinstanser
Nedanstående 30 myndigheter och organisationer har varit remiss-
instanser
1. Riksdagens ombudsmän
2. Justitiekanslern
3. Göta hovrätt
4. Länsrätten i Stockholms län
5. Kammarrätten i Jönköping
6. Kriminalvårdsstyrelsen
7. Rikspolisstyrelsen
8. Kustbevakningen
9. Barnombudsmannen
10. Socialstyrelsen
11. Luftfartsverket
12. Riksrevisionsverket
13. Statskontoret
14. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
15. Statens invandrarverk
16. Utlänningsnämnden
17. Landsorganisationen i Sverige
18. Tjänstemännens Centralorganisation
19. Svenska Akademikers Centralorganisation
20. Svenska Arbetsgivareföreningen
21. Sveriges Advokatsamfund
22. Svenska Röda Korset
23. Rädda Barnens Riksförbund
24. Sveriges kristna råd
25. Amnesty International, Svenska sektionen
26. Svenska flyktingrådet
27. Caritas
28. Diakonia
29. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer och flykting-
mottagningar
30. Flyktingruppernas och Asylkommittérnas Riksråd (FARR)
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 5 kap. 3 §, 6 kap. 9 § samt 8 kap. 11-13 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 17 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
3 §1
Polismyndigheten får i samband
med verkställigheten av ett beslut
om avvisning eller utvisning ta
hand om en handling som avses i
första stycket, i avvaktan på att
verkställigheten kan ske.
Den verkställande myndigheten
får i samband med verkställigheten
av ett beslut om avvisning eller
utvisning ta hand om en handling
som avses i första stycket, i
avvaktan på att verkställigheten
kan ske.
Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter ansöker om
uppehållstillstånd får Utlänningsnämnden, Statens invandrarverk eller
polismyndigheten ta hand om hans pass eller annan identitetshandling i
avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet.
6 kap.
9 §2
Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet som handlägger
ärendet.
Handläggande myndighet är:
polismyndigheten: polismyndigheten:
a) från det att begäran om
inresa eller ansökan om
uppehållstillstånd görs och till
dess att ärendet tas emot av
Statens invandrarverk eller
utlänningen lämnat landet,
b) i och med att ett beslut om
avvisning eller utvisning tas emot
för verkställighet, även om en
sådan ansökan som avses i 2 kap.
5 b § görs,
a) från det en utlänning begär
att få resa in i landet och till dess
att ett ärende som skall prövas av
Statens invandrarverk tas emot av
verket eller utlänningen lämnat
landet,
b) i och med att en dom eller ett
beslut om utvisning enligt 4 kap.
7 § tas emot för verkställighet,
c) i och med att ett beslut om
avvisning eller utvisning enligt
8 kap. 11 § andra stycket 3 eller
ett ärende som lämnas över enligt
8 kap. 17 § tas emot för verkstäl-
lighet, även om en sådan ansökan
som avses i 2 kap. 5 b § görs,
Statens invandrarverk:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas;
överklagas beslutet eller får det
verkställas trots att det inte vunnit
laga kraft eller på annan grund, är
verket handläggande myndighet
till dess ärendet tas emot av
Utlänningsnämnden respektive
polismyndigheten, och
Statens invandrarverk:
a) i och med att ett ärende som
skall prövas av Invandrarverket
tas emot av verket och till dess att
beslut meddelas eller, i förekom-
mande fall, utlänningen har
lämnat landet; överklagas beslutet
eller får det verkställas trots att det
inte vunnit laga kraft eller på
annan grund, är verket hand-
läggande myndighet till dess
ärendet tas emot av Utlännings-
nämnden respektive polismyndig-
heten, om ärendet överlämnats dit
enligt 8 kap. 17 §,
b) i och med att Utlännings-
nämndens eller regeringens beslut
om avvisning eller utvisning tas
emot för verkställighet under
förutsättning att ärendet inte har
lämnats över till polismyndigheten
enligt 8 kap. 17 §, även om en
sådan ansökan som avses i 2 kap.
5 b § görs, och
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas
och beslutet, i förekommande fall,
tas emot av polismyndigheten för
verkställighet.
Utlänningsnämnden:
i och med att ärendet tas emot
och till dess att beslut meddelas
och beslutet, i förekommande fall,
tas emot av Statens invandrarverk
eller polismyndigheten för verk-
ställighet.
När ett ärende tagits emot i det departement som har till uppgift att
bereda ärendet, anses regeringen som handläggande myndighet. Beslut i
frågor om förvar eller uppsikt fattas av det statsråd som skall föredra
ärendet. Beslut att ta eller hålla kvar någon i förvar kan inte fattas av
regeringen. Motsvarande gäller beträffande uppsikt.
I ett ärende där beslut om inhibition kan meddelas med stöd av 8 kap.
10 § första eller andra stycket skall Utlänningsnämnden eller regeringen
inte anses som handläggande myndighet innan beslut om inhibition
meddelats.
Polismyndigheten får också fatta beslut om att tillfälligt ta en utlänning
i förvar eller ställa honom under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta
den handläggande myndighetens beslut. Beslut med stöd av detta stycke
skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och
denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar
eller uppsikt skall fortsätta att gälla.
8 kap.
11 §
Ett beslut om avvisning eller
utvisning skall verkställas av
polismyndigheten eller, i fråga om
beslut av regeringen, någon annan
myndighet som regeringen
bestämmer.
Beslut om avvisning eller
utvisning skall verkställas av
Statens invandrarverk om inte
annat sägs i andra eller tredje
stycket.
Polismyndigheten skall
verkställa
1. polismyndighets beslut om
avvisning,
2. domstols dom eller beslut om
utvisning enligt 4 kap. 7 §,
3. beslut om avvisning eller
utvisning i ärenden där frågor om
rikets säkerhet eller allmän säker-
het prövats, om regeringen eller
Utlänningsnämnden bestämmer
det.
Invandrarverket får lämna över
ett avvisnings- eller utvisnings-
ärende till polismyndigheten för
verkställighet enligt de förutsätt-
ningar som anges i 8 kap. 17 §.
12 §
En polismyndighets beslut om avvisning, Statens invandrarverks beslut
om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet samt
domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast möjligt.
I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har
avvisats lämna landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats
lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om
inte annat bestäms i beslutet.
Om utlänningen inte lämnar
landet inom den föreskrivna tiden
eller det med säkerhet måste antas
att han inte har för avsikt att
frivilligt lämna landet inom denna
tid, skall polismyndigheten verk-
ställa beslutet så snart det kan ske.
Om utlänningen inte lämnar
landet inom den föreskrivna tiden
eller det med säkerhet måste antas
att han inte har för avsikt att
frivilligt lämna landet inom denna
tid, skall beslutet verkställas så
snart det kan ske av den
myndighet som enligt 11 § är
ansvarig för verkställigheten.
13 §
Om den verkställande
myndigheten finner att verk-
ställigheten inte kan genomföras
eller att ytterligare besked behövs,
skall myndigheten underrätta
Statens invandrarverk om detta.
Om en verkställande
polismyndighet finner att verk-
ställigheten inte kan genomföras
eller att ytterligare besked behövs,
skall myndigheten underrätta
Statens invandrarverk om detta.
Invandrarverket får i ett sådant fall besluta i fråga om verkställigheten
eller vidta de åtgärder i övrigt som behövs.
Om verkställigheten avser en dom eller ett beslut om utvisning på grund
av brott, skall Invandrarverket skyndsamt överlämna ärendet till
regeringen för prövning om verkställigheten inte kan genomföras.
17 §
Statens invandrarverk får lämna
över ett avvisnings- eller ut-
visningsärende för verkställighet
till polismyndigheten om den som
skall avvisas eller utvisas håller
sig undan och inte kan anträffas
utan polismyndighetens
medverkan eller om det kan antas
att tvång kommer att behövas för
att genomföra verkställigheten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beslut om avvisning eller utvisning som vid utgången av år 1998
kommit in till polismyndigheten för verkställighet men som ännu inte
verkställts handläggs enligt äldre föreskrifter.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-05-13
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Norborg.
Enligt en lagrådsremiss den 7 maj 1998 (utrikesdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingela
Fridström.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson,
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros,
Messing, Engqvist
Föredragande: statsrådet Schori
Regeringen beslutar proposition 1997/98:173 Verkställighet och
återvändande - en del av asylprocessen
Lagen omtryckt 1994:515.
Senaste lydelse 1995:773.
Senaste lydelse 1995:773.
1 Senaste lydelse 1995:773.
2 Senaste lydelse 1992:578.
3 Senaste lydelse 1995:773.
4 Senaste lydelse 1991:573.
1 Senaste lydelse 1995:773.
2 Senaste lydelse 1995:773.
Prop. 1997/98:173
7
1
63
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 1
66
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 2
71
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 3
72
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 4
76
78
Prop. 1997/98:173
Bilaga 5
78
78
Prop. 1997/98:173