Post 6015 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1998/99:146 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Skr. 146
                
                
                
                Regeringens skrivelse 
1998/99:146
Tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa 
utlänningsärenden
Skr. 
1998/99:146
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 15 juli 1999
Lena Hjelm-Wallén
	Björn von Sydow
	(Utrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen anmäls i enlighet med 2 kap. 14 § utlänningslagen 
(1989:529) att regeringen den 15 april 1999 utfärdat en förordning 
(1999:209) om tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa 
utlänningsärenden. Enligt förordningen skall medborgare i 
Förbundsrepubliken Jugoslavien som kommer från provinsen Kosovo 
och som inte kan återvända dit på grund av förhållandena där anses ha 
behov av sådant tillfälligt skydd som avses i 2 kap. 4 a § utlänningslagen. 
Förordningen trädde i kraft den 29 april 1999. Samtidigt genomfördes en 
ändring i 1 kap. 1 § utlänningsförordningen (1989:547) som innebär att 
den som beviljats sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd inte behöver ha 
pass vid vistelse i Sverige (se SFS 1999:210). Med anledning av det 
ändrade läget i provinsen Kosovo beslutade regeringen den 23 juni 1999 
om vissa ändringar i förordningen om tidsbegränsade uppehållstillstånd i 
vissa utlänningsärenden (se SFS 199:708). Ändringarna träder i kraft den 
15 juli 1999.
Innehållsförteckning
1 	Utlänningslagens bestämmelse om tidsbegränsat uppehållstillstånd vid 
behov av tillfälligt skydd	1
2	Massflykt från provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien	1
3	Samråd med andra länder	1
4	Svenskt ställningstagande till tillfälligt skydd	1
5	Förordning om tillfälligt skydd	1
6	Antal berörda personer	1
7	Kostnadskonsekvenser	1
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 juli 1999…...……..11
1 Utlänningslagens bestämmelse om 
tidsbegränsat uppehållstillstånd vid behov av 
tillfälligt skydd
Enligt 2 kap. 4 a § utlänningslagen (1989:529) får regeringen i fråga om 
en viss grupp av utlänningar meddela föreskrifter om att den som söker 
uppehållstillstånd med stöd av 3 kap. utlänningslagen (dvs. som flykting 
eller som skyddsbehövande i övrigt) och som bedöms ha ett tillfälligt 
behov av skydd här i landet får ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. 
Ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas för en sammanlagd 
tid av högst två år. Om ett program för att förbereda återvändandet har 
inletts innan dess, får uppehållstillståndet förlängas med högst två år. 
Av samma lagrum framgår vidare att ett tidsbegränsat 
uppehållstillstånd får ges också till en utlänning som är make eller maka 
eller barn under 18 år till den person som först beviljats tidsbegränsat 
uppehållstillstånd. Detsamma gäller förälder till barn under 18 år som 
meddelats tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Bestämmelsen i 2 kap. 4 a § fick sin nuvarande utformning genom 
ändringar  i utlänningslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997 (prop. 
1996/97:25, bet 1996/97:SfU5, rskr. 1996/97:80, SFS 1996:1379). 
Samtidigt infördes i 2 kap. utlänningslagen en ny paragraf, 14 §. I den 
paragrafen föreskrivs bl.a. att regeringen skall anmäla föreskrifter om 
tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 a § till riksdagen genom 
särskild skrivelse inom tre månader. 
I propositionen (s. 127) anförde regeringen bl.a. följande om behovet 
av en bestämmelse med den innebörd som nu finns i 2 kap. 4 a § 
utlänningslagen:
Under senare år har det vid flera tillfällen inträffat att ett stort antal skyddssökande på 
grund av krig eller inbördeskrig sett sig tvingade att lämna sitt land. Det har också 
förekommit att skyddsbehovet i sådana fall kunnat bedömas vara av mer tillfällig karaktär. 
Det har funnits förhoppningar om att situationen i landet inom en överskådlig tid skulle 
stabiliseras och göra det möjligt för många som flytt att återvända. Det är i sådana 
situationer av massflykt inte alltid motiverat att bevilja ett permanent uppehållstillstånd. 
Sökandens behov av skydd kan tillgodoses genom ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Regeringen anförde vidare (s. 128 a. prop.)
Frågan om tidsbegränsat uppehållstillstånd bör beviljas i en viss angiven situation kan 
innefatta överväganden av grannlaga natur. Det kan exempelvis innefatta såväl 
utrikespolitiska som säkerhetspolitiska överväganden. En bedömning av om det är fråga 
om en massflyktssituation torde vidare regelmässigt kräva samråd med andra länder. Beslut 
om att tillämpa en ordning med tidsbegränsade uppehållstillstånd bör därför endast kunna 
fattas av regeringen.                                                                                   
2 Massflykt från provinsen Kosovo i 
Förbundsrepubliken Jugoslavien
Situationen i provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien 
förvärrades fr.o.m. mars 1998 då väpnade strider utbröt mellan Kosovos 
befrielsearmé (UCK) och jugoslaviska säkerhetsstyrkor. Detta ledde till 
att ett stort antal människor såg sig tvungna att lämna sina hem och söka 
tillflykt på annat håll. Antalet internflyktingar den 24 mars 1999 
uppskattades av FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) till omkring 
260 000. Ytterligare 110 000 personer hade varit i samma situation men 
kunnat återvända hem. Cirka 20 000 – 50 000 personer från Kosovo av 
huvudsakligen serbisk etnisk tillhörighet hade sökt sin tillflykt till andra 
delar av Förbundsrepubliken Jugoslavien. I Kosovos närområde fanns 
vidare ca 70 000 skyddssökande kosovoalbaner. Sedan början av 1998 
fram till slutet av mars 1999 hade dessutom ca 125 000 medborgare i 
Förbundsrepubliken Jugoslavien, uppskattningsvis omkring 90 procent 
av dem kosovoalbaner, sökt asyl i ett antal länder utanför närområdet. De 
största mottagarländerna var Tyskland (ca 43 000), Schweiz (ca 27 400) 
och Storbritannien (ca 12 000) medan ca 4 100 sökt asyl i Sverige. 
Därutöver hade ca 60 000 kosovoalbaner under samma tid kommit till 
länder utanför närområdet utan att söka asyl. 
En uppgörelse om vapenvila, minskning av jugoslaviska/serbiska 
säkerhetsstyrkor, återvändande av flyktingar och obeväpnad 
internationell närvaro nåddes hösten 1998, efter en resolution i FN:s 
säkerhetsråd, mellan den jugoslaviske presidenten Milosevic och den 
amerikanske förhandlaren Holbrooke. Situationen stabiliserades för en 
tid men våldet trappades sedan gradvis åter upp. Efter massakern i Racak 
i början av 1999 enade sig det internationella samfundet genom den s.k. 
kontaktgruppen kring förnyade krav på fred och om grunder för en 
politisk uppgörelse. 
Sedan fredssamtalen den 19 mars 1999 uppskjutits av kontaktgruppen, 
med förklaringen att samtalen inte skulle återupptas förrän 
Förbundsrepubliken Jugoslavien accepterat de villkor som ställdes, lät 
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) följande dag 
sina observatörer lämna Kosovo. Även UNHCR lämnade provinsen. Den 
24 mars 1999 inledde NATO bombningar av Kosovoprovinsen och andra 
delar av Förbundsrepubliken Jugoslavien, som sedan dagligen fortsatte 
till den 16 juni. Vid slutet av mars ökade flyktingströmmen ut ur Kosovo 
dramatiskt. Den 29 mars bedömde UNHCR att 60 000 flyktingar kommit 
till Albanien sedan bombningarna började och att 4 000 flyktingar varje 
timme passerade gränsen till Albanien. Massflykten var enligt UNHCR 
ett resultat av systematisk och storskalig etnisk rensning av 
kosovoalbaner i vissa delar av Kosovoprovinsen, utförd av jugoslaviska 
säkerhetsstyrkor och paramilitära grupper. Till f.d. jugoslaviska 
republiken Makedonien (nedan benämnt Makedonien) hade under dessa 
dagar 4 500 flyktingar kommit och tillsammans med de 16 000 flyktingar 
som redan tidigare sökt tillflykt i landet var flyktingarna uppe i det antal 
som den makedonska regeringen förklarat att landet hade 
mottagningskapacitet för. Redan den 7 april uppgav emellertid UNHCR 
att 293 000 personer sökt sig till Albanien och 136 000 till Makedonien.
Den 5 april inledde UNHCR i samarbete med Internationella 
migrationsorganisationen (IOM) ett program för humanitär evakuering 
från Makedonien av flyktingar från Kosovo. UNHCR vände sig till 
omvärlden, i första hand länder i Europa, med en begäran om att 100 000 
platser skulle ställas till förfogande för tillfälligt skydd åt flyktingar för 
att avlasta Makedonien och förmå landet att hålla sina gränser öppna för 
flyktingar. I UNHCR:s riktlinjer för programmet framhölls att 
evakueringen var frivillig samt underströks vikten av att familjer inte 
splittrades och när detta ändå skett återförenades. Som särskilt angelägna 
för överföring angavs i riktlinjerna de mest utsatta flyktingarna och de 
med särskilda behov. 
Då antalet flyktingar ökade snabbare än överföringarna från 
Makedonien ökade behovet av nya platser. Sammanlagt fick UNHCR 
erbjudanden om ca 137 000 evakueringsplatser av 40 länder. När 
programmet den 6 juli förklarades formellt avslutat av UNHCR hade 29 
länder överfört mer än 91 000 personer. I Makedonien uppges nu finnas 
ca 30 000 registrerade flyktingar (det totala antalet flyktingar antas dock 
vara större) medan 213 000 personer återvänt efter den 16 juni.  
Sammanlagt har ca 655 000 kosovoalbaner återvänt från närområdet som 
helhet medan drygt 117 000 personer finns kvar där. Däremot har en 
ökning skett av antalet serber och medlemmar av andra etniska grupper 
än den albanska, som sökt skydd i Förbundsrepubliken Jugoslavien 
utanför provinsen Kosovo.
Det mycket omfattande spontana återvändandet från närområdet på 
kort tid och det nu inledda organiserade återvändandet därifrån gör att 
UNHCR är inställt på att 90 procent av flyktingarna i regionen kan vara 
tillbaka i Kosovo vid årsskiftet. Ett spontant återvändande har även 
inletts av flyktingar i länder utanför närområdet. Ett organiserat frivilligt 
återvändande skall nu ske samordnat av UNHCR och IOM. Avsikten är 
att IOM skall anlitas av länderna för transporter med flyg till 
Makedonien och vidare resa till Kosovo.
3 Samråd med andra länder
Kosovokrisens utveckling och situationen vad gäller skyddssökande 
inom och utom provinsen blev efter konfliktens intensifiering i mars 
1998 vid upprepade tillfällen föremål för överläggningar vid olika möten 
sammankallade av UNHCR, bl.a. inom ramen för Peace Implementation 
Councils arbetsgrupp för humanitära frågor (HIWG). Flera möten mellan 
berörda mottagarländer i Europa rörande flyktingar och asylsökande från 
Kosovo hölls vidare på initiativ av International Centre for Migration 
Policy Development (ICMPD) och Inter-Governmental Consultations on 
Asylum, Refugee and Migration Policies in Europe, North America and 
Australia (IGC). Även vid dessa senare möten deltog UNHCR. Vid olika 
tillfällen framförde UNHCR sin aktuella bedömning, där man framhöll 
vissa kategorier som särskilt utsatta och skyddsbehövande samt 
förespråkade att staterna av humanitära skäl för tillfället inte skulle 
återsända någon till Kosovo. Kosovofrågan behandlades även inom EU, 
där Sverige förespråkade att medlemsstaterna skulle vara beredda att om 
och när en massflyktssituation kunde anses ha inträffat gemensamt ta 
ställning till detta, ge tillfälligt skydd i respektive land samt göra en 
ansvarsfördelning mellan sig. 
Omedelbart innan bombningarna inleddes hölls den 23 mars 1999 ett 
informellt möte i Bern rörande asylsökande från Kosovo, sammankallat 
av IGC. I mötet deltog förutom Sverige bl.a. Danmark, Finland, Norge, 
Tyskland, Storbritannien, Österrike, Schweiz, Nederländerna, Belgien, 
Italien, Ungern, Slovakien och Tjeckien. Även UNHCR, IOM och 
ICMPD var närvarande. Det konstaterades att inte någon stat längre 
återsände personer från Kosovo till Förbundsrepubliken Jugoslavien. 
Vidare diskuterades frågan om tillfälligt skydd och om ansvarsfördelning 
mellan staterna. Enligt UNHCR kunde man generellt utgå från att 
asylsökande kosovoalbaner var i behov av skydd. 
Sedan bombningarna inletts och flyktingar i mycket stort antal börjat 
lämna Kosovo skedde ett omfattande samråd i olika fora och på olika 
nivåer. Den 4 april hölls i Bryssel ett gemensamt möte för EU:s och 
NATO:s medlemsstater med deltagande även av UNHCR och OSSE. 
Mötet uttalade sig för att försöka möta flyktingkatastrofen genom att 
stödja länderna i närområdet, bl.a. för att underlätta ett senare 
återvändande. Om en sådan politik visade sig inte kunna fullföljas måste 
tillfälligt skydd ges också i andra länder. För att sådana planer skulle 
kunna genomföras måste erbjudanden från EU:s medlemsstater ges 
solidariskt.  
Efter svensk begäran samlades Europeiska unionens råd (rådet för 
rättsliga och inrikes frågor) i Luxemburg den 7 april. UNHCR hade 
dessförinnan vid ett extra inkallat möte i Genève den 4 april vänt sig till i 
första hand europeiska länder med vädjan om platser för humanitär 
evakuering från Makedonien och tillfälligt skydd för de överförda. Även 
vid mötet i Luxemburg diskuterades frågan om tillfälligt skydd och om 
ansvarsfördelning. Enighet rådde om att huvudinriktningen måste vara att 
flyktingarna kunde stanna kvar i närområdet så att återvändandet 
underlättades. Vid mötet redovisades den svenska regeringens beslut att 
ge fördrivna från Kosovo tillfälligt skydd i Sverige och att ställa upp till 
5 000 platser till förfogande för det humanitära evakueringsprogrammet. 
Ett antal andra stater gjorde liknande utfästelser. 
Fortsatt samråd mellan EU:s medlemsstater ägde därefter rum i olika 
sammanhang. Den 27 maj konstaterade rådet i en slutsats att ett fortsatt 
och förstärkt behov fanns av tillfälligt skydd för flyktingar från Kosovo.
Även i Nordiska samrådsgruppen för flyktingfrågor  har 
flyktingsituationen rörande Kosovo upprepade gånger varit föremål för 
överläggningar.
I samband med det humanitära evakueringsprogrammet har samråd 
fortlöpande skett mellan UNHCR och berörda mottagarländer. Samråd 
om återvändande har senast ägt rum i Genève den 12 juli.
4 Svenskt ställningstagande till tillfälligt skydd
Under 1998 sökte ca 3 500 medborgare i Förbundsrepubliken 
Jugoslavien asyl i Sverige, motsvarande 3,6 procent av de asylsökande 
utanför Kosovos närområde. Under 1999 har antalet per månad varit 
omkring 200. Det svarar mot 2,1 procent av de ca 48 000 personer som 
under året t.o.m. maj månad sökt asyl utanför närområdet. Vidare kan 
nämnas, att de 1 244 asylansökningar som under de första sex månaderna 
1999 gjordes i Sverige av jugoslaviska medborgare, utgjorde 24 procent 
av det totala antalet asylansökningar i landet under denna period. Av de 
jugoslaviska medborgare som sökt asyl i Sverige bedöms inemot 90 
procent vara från Kosovo och huvudsakligen av albansk etnisk 
tillhörighet. 
Efter det att UNHCR vädjat till europeiska stater att ta emot 
skyddsbehövande från Kosovo som befann sig i Makedonien bestämde 
regeringen vid ett extra sammanträde den 6 april att Sverige skulle ta 
emot upp till 5 000 personer och ge dem tillfälligt skydd. Syftet var, som 
UNHCR angett, att avlasta Makedonien och förmå landet att hålla sin 
gräns mot Förbundsrepubliken Jugoslavien öppen för skyddsbehövande 
från Kosovo. Det gällde också att snabbt lindra nöden bland de många 
flyende. Omkring 60 000 personer fanns vid denna tidpunkt i 
ingenmansland vid gränsen och släpptes bara i långsam takt in i 
Makedonien. 
Regeringen gav vid ett extra sammanträde den 12 april Statens 
invandrarverk uppdraget att i samverkan med UNHCR överföra upp till 
5 000 medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien, som fördrivits från 
provinsen Kosovo och uppehöll sig i dess närområde. En strävan skulle 
vara att hålla samman familjer och personer som kom från samma 
geografiska områden i Kosovo. Särskilda humanitära skäl kunde beaktas. 
Inom ramen för dessa kriterier kunde, när UNHCR bedömde att så var 
praktiskt möjligt, hänsyn tas till personers anknytning till Sverige. 
Invandrarverket skulle fortlöpande samråda med Utrikesdepartementet 
kring uttagningen och överföringen. 
Den 15 april beslutade regeringen en förordning (1999:209) om 
tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden, se avsnitt 5. 
Sedan jugoslaviska styrkor inlett tillbakadragandet och NATO-trupper 
börjat överta kontrollen av Kosovoprovinsen upphörde flyktingströmmen 
in i Makedonien. Ett spontant återvändande kom genast igång och fick 
snabbt mycket stor omfattning trots UNHCR:s avrådanden bl.a. med 
hänvisning till säkerhetssituationen och risken för minor. Därmed 
upphörde också snart anledningen till den humanitära evakueringen som 
avtog i omfattning. För svensk del ägde den sista organiserade 
flygtransporten från Makedonien rum den 16 juni. Uppdraget till 
Invandrarverket har av regeringen den 23 juni begränsats till att avse upp 
till 4 000 personer. Samma dag beslutade regeringen om en ändring av 
förordningen (1999:209) om tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa 
utlänningsärenden, se avsnitt 5.
Sverige och andra länder samt internationella organisationer har haft 
som gemensam inriktning att flyktingarna från Kosovo så snart som det 
kunde ske under säkra förhållanden skulle återvända till provinsen. Bland 
flyktingarna uttrycks nu önskemål om att snarast återvända. 
Sverige förbereder sig nu liksom andra länder på att hjälpa flyktingar 
som vill återvända hem innan tiden för det tidsbegränsade 
uppehållstillståndet gått ut. 
5 Förordning om tillfälligt skydd 
Den 15 april 1999 utfärdade regeringen en förordning (1999:209) om 
tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Enligt den 
förordningen skall medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien som 
kommer från provinsen Kosovo och som inte kan återvända dit på grund 
av förhållandena där anses ha behov av sådant tillfälligt skydd som avses 
i 2 kap. 4 a § utlänningslagen. Under förutsättning att de har behov av 
skydd här får de beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 kap. 
4 a §. Av förordningen framgår vidare att den första tillståndsperioden 
skall vara elva månader. Förordningen trädde i kraft den 29 april 1999.
Samtidigt som den ovan nämnda förordningen trädde i kraft 
genomfördes också en ändring  i 1 kap. 1 § utlänningsförordningen 
(1989:547), se SFS 1999:210. Den ändringen innebär att den som 
beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt en förordning  som 
beslutats med stöd av 2 kap. 4 a § utlänningslagen inte behöver ha pass 
vid vistelse i Sverige.
Förordningen om tidsbegränsade uppehållstillstånd är avsedd att 
tillämpas inte bara på dem som reser in i Sverige efter det att 
förordningen trätt i kraft, enskilt eller inom ramen för det särskilda 
beslutet om överföring av högst 5 000 skyddsbehövande till Sverige, utan 
även på dem som rest in tidigare och som uppfyller de förutsättningar 
som ställs upp i förordningen. 
Samma dag som den särskilda förordningen trädde i kraft, den 29 april 
1999, fattade regeringen vägledande beslut i fyra ärenden som Statens 
invandrarverk tidigare lämnat över till regeringen för prövning. Samtliga 
ärenden rörde personer som tidigare varit bosatta i provinsen Kosovo och 
som under åren 1997 och 1998 på egen hand rest in i Sverige och sökt 
asyl här. Regeringen konstaterade i besluten att personerna i fråga inte 
kunde återvända till Kosovo på grund av förhållandena där och att de 
behövde skydd i Sverige. De omfattades därmed av den särskilda 
förordningen och beviljades tidsbegränsade uppehållstillstånd under elva 
månader samt arbetstillstånd under samma tid.
De som beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av den 
nämnda förordningen omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av 
asylsökande m.fl. Det innebär att de har rätt till samma bistånd som 
asylsökande.
Med anledning av det ändrade läget i provinsen Kosovo beslutade 
regeringen den 23 juni 1999 om vissa ändringar i förordningen om 
tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden, se SFS 
1999:708. Ändringarna, som träder i kraft den 15 juli 1999, innebär dels 
att den första tillståndsperioden skall vara längst till och med den 30 april 
2000, dels att förordningen i sin helhet skall upphöra att gälla den 30 
april 2000.
Samma dag, den 23 juni 1999, beslutade regeringen om en särskild 
förordning (1999:707) om bidrag till medborgare i Förbundsrepubliken 
Jugoslavien som kommer från provinsen Kosovo och som vill återvända 
dit. Enligt den förordningen får bidrag lämnas med högst 5 000 kronor 
för varje person som vill återvända, dock med högst 30 000 kronor per 
familj. Bidrag får även lämnas för resekostnader med högst 3 000 kronor 
per person.
6 Antal berörda personer
Omkring 3 700 personer har inom ramen för det humanitära 
evakueringsprogrammet för Makedonien uttagits av Invandrarverket och 
genom medverkan av IOM överförts till Sverige. Ett fåtal personer har 
överförts från andra delar av Kosovos närområde. Flertalet har redan 
erhållit tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det återstående utrymmet för 
överföringar kommer på önskemål av UNHCR att användas för i första 
hand överföring av vårdbehövande där adekvat vård inte kan ges i 
Kosovo eller dess närområde samt för anhöriga. Ett antal vårdbehövande 
med anhöriga har den 12 juli överförts till Sverige.
Därutöver finns i Sverige ytterligare uppskattningsvis ca 2 500 
personer från Kosovoprovinsen som rest hit på egen hand  och som 
erhållit eller är berättigade att erhålla tidsbegränsat uppehållstillstånd 
enligt förordningen. Av dem hade i slutet av juni 1999 ca 1 450 personer 
erhållit tidsbegränsat uppehållstillstånd. 
Utlänningsnämnden har utöver vad som följer av förordningen beviljat 
tidsbegränsat uppehållstillstånd i ett fåtal ärenden med ny ansökan om 
uppehållstillstånd av personer från Kosovo.
7 Kostnadskonsekvenser
Förordningen (1999:209) om tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa 
utlänningsärenden omfattar dels personer som på egen hand tagit sig till 
Sverige och sökt asyl här, dels personer som överförts till Sverige i 
samråd med UNHCR inom ramen för det humanitära 
evakueringsprogrammet. De som erhåller tidsbegränsat uppehållstillstånd 
enligt förordningen omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av 
asylsökande m.fl. 
För asylsökande som på egen hand tagit sig till Sverige och som får 
tidsbegränsat uppehållstillstånd beräknas merkostnader inte uppstå med 
anledning av förordningen. 
För uttagning, överföring och mottagande under 11 månader av upp till 
5 000 personer samt hemresor för dem beräknades kostnaderna till 375 
miljoner kronor. Kostnaderna uppstår under år 1999 och 2000 och skulle 
belasta utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar med ca 175 miljoner 
kronor, genom ianspråktagande av medel för kvotöverföring, och i övrigt 
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd med ca 200 miljoner kronor. 
I samband med att regeringen den 23 juni beslutat dels att överföringen 
skulle omfatta upp till 4 000 personer, dels om bidrag för dem som vill 
återvända till Kosovo bedömdes att kostnaderna under 1999 skulle bli 70 
miljoner kronor lägre än tidigare beräknat. Denna beräknade 
utgiftsminskning avser utgiftsområde 7. 
 
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 juli 1999
Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, von Sydow, Östros, 
Larsson och Ringholm
Föredragande: statsrådet von Sydow
Regeringen beslutar skrivelse 1998/99:146 Tidsbegränsade 
uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden
Skr. 1998/99:146
11
1