Regeringskansliets rättsdatabaser

Bilagor Bilagor till kapitel 2 Sid Angående ärendet och dess beredning 3 bilagor 1 – 56 Bilaga till kapitel 4.1 Tidigare mål och beslut, bilaga 57 113 Bilaga till kapitel 12 Protokolltext, bilaga 58 151 Bilaga till kapitel 13 Konventionstext bilaga 59 158 Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4765 Ren luft och gröna skogar Ren luft och gröna skogar – 18 nya mål för vår miljö I Naturvårdsverkets förslag, rapport ”Ren luft och gröna skogar” presenteras ”Vision, Miljömål, Strategier, Målstyrning, Kostnadseffektiva åtgärder för att nå målen (metodbeskrivning), Uppföljning av miljömålen, Hur andra länder ”målar” sin miljö samt Kunskapsbehov. Visionen är att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. De nya miljö- målen beskriver den kvalitet i miljön som vi önskar nå för att ha en hållbar utveckling och det tillstånd för miljö, hälsa och naturresurser som eftersträvas långsiktigt. Sverige har idag 167 miljömål som Naturvårdsverket delat in efter tretton miljöhot. Naturvårdsverket har haft i uppdrag att systematisera, samordna och uppdatera dessa mål. I Naturvårdsverkets nya förslag är de övergripande målen 18 stycken miljökvalitetsmål och de delas in i en ny tredelad struktur efter; Lagerresurser, Användning av mark och vatten och Föroreningar. Genom att presentera målen i denna tredelade struktur belyses tydligare vilket problem i miljön som målet är kopplat till. Strukturen ger också möjlighet att visa vad som är det begränsande i en aktivitet, det vill säga vad som är det mest akuta problemet inom ett område. Miljömålen är så långt som möjligt konkretiserade i kvantitativa termer, de är långsiktiga, mer lättförståeliga, mätbara och uppföljningsbara samt pådrivande. För varje miljömål beskrivs mål för åtgärder (etappmål) och aktörer. Naturvårdsverkets namn på de 18 miljömålen är: – gröna skogar, – ett rikt odlingslandskap, – storslagen fjällmiljö, – hav i balans, – levande sjöar och vattendrag, – gott grundvatten, – myllrande våtmarker, – en god bebyggd miljö, – fosfor i kretslopp, – värdefullt naturgrus sparas, – metaller i kretslopp, – begränsad klimatpåverkan, – skyddande ozonskikt, – bara naturlig försurning, – ren luft, – Ingen övergödning, – giftfri miljö och – säker strålmiljö. Mål för olika åtgärder (etappmål) är steg på vägen mot att nå miljö- målet, de är mer preciserade och kortsiktiga. Etappmålen anger t.ex. hur stora mängder av olika ämnen som får släppas ut eller pekar ut behov av förändringar eller åtgärder i samhället. Etappmålen är så långt som möjligt tidsbestämda och uppföljningsbara samt sektorsövergripande. De pekar inte direkt ut medel eller åtgärd men anger vilka aktörer som bör handla. Det är viktigt att betona att etappmålen i de flesta fall inte är tillräckliga för att uppnå miljömålen utan etappmålen måste ständigt kompletteras. Etappmålen är oftast inte heller heltäckande för problem- området utan behövs kompletteras av mål fastställda av aktörer inom berörda sektorer. Miljömålen tar endast upp önskvärda kvaliteter i miljön. Mål om medel och strategier för att nå dessa kvaliteter har ej angetts men det är viktigt att regeringen eller grupper av aktörer gör detta i olika sammanhang. Exempel på strategier är energibesparing och effektiviseringar, ökad återanvändning och återvinning av produkter och material samt en god samhällsplanering. En viktig nyhet i förslaget är att målen nu ska vara uppföljningsbara. En bra uppföljning visar om samhället är på väg åt rätt håll mot målet och hur fort det går. Ansvaret för uppföljningen av de nationella miljömålen måste delas mellan miljömyndigheterna, och mellan myndigheterna och aktörer inom olika samhällssektorer. Naturvårdsverkets revidering och nya förslag innebär mer konkret att flera mål har tagits bort. Det gäller framför allt mål för områden där tydlig lagstiftning finns, mål som berör endast enstaka aktörer och mål som redan är uppfyllda. Vidare har nya måldatum satts, målen har förenklats och förtydligats samt gjorts mer uppföljningsbara. Förslag på mått för uppföljning har Naturvårdsverket verket redovisat den 16 december 1997 (enligt uppdrag). Naturvårdsverket föreslår att flera miljömål skärps. T.ex. för att nå målet om begränsad klimatpåverkan, behöver utsläppen av koldioxid i en första etapp minska med 20 % till år 2020. Även mål som ”Bara naturlig försurning” går längre än tidigare beslutade mål. Åtgärdsmålen innebär t.ex. en ytterligare minskning av utsläppen av svaveldioxid med 25 % till år 2010 och en minskning av kväveoxidutsläppen med ytterligare 40 % till år 2005 och med 70 % till år 2020 (räknat från 1995 års nivå). Visionen En ekologiskt hållbar utveckling Miljöpolitikens syfte Skydda människors hälsa Bevara den biologiska mångfalden Hushålla med naturresurser Skydda natur- och kulturlandskap Lagerresurser Miljömålen Användning av mark och vatten Föroreningar Fosfor i kretslopp Värdefullt naturgrus sparas Metaller i kretslopp Gröna skogar Ett rikt odlingslandskap Storslagen fjällmiljö Hav i balans Levande sjöar och vattendrag Gott grundvatten Myllrande våtmarker En god bebyggd miljö Begränsad klimatpåverkan Skyddande ozonskikt Bara naturlig försurning Ren luft Ingen övergödning Giftfri miljö Säker strålmiljö Strategierna Energieffektivisering Minskad materialanvändning Kretsloppsanpassning Avfallshantering Kunskap Konsumentpåverkan ”Principer”, ex. försiktighetsprincipen Miljöledningssystem Fysisk planering Internationellt arbete Förteckning över remissinstanserna avseende Naturvårdsverkets rapport 4765 Ren luft och gröna skogar Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk, Kust- bevakningen, Överstyrelsen för civil beredskap, Fortifikationsverket, Försvarets Materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet Banverket, Vägverket, Statens Institut för kommuni- kationsanalys (SIKA), Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet, Stockholms universitet, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruks- verk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för biologisk mångfald, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riks- muséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Glesbygdsverket, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens Strålskyddsinstitut, Avfallsforskningsnämnden, Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald, Forskningsrådsnämnden, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Nacka kommun, Stockholms kommun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun, Göteborg kommun, Marks kommun, Karlstad kommun, Örebro kommun, Falu kommun, Örnsköldsviks kommun, Piteå kommun, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorrland, Länsmuséet i Kristianstad, Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Hushållnings-sällskapens förbund, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivarföreningen, Bilindustriföreningen, Bygg-sektorns Kretsloppsråd, Chalmers Tekniska högskola, Fältbiologerna, Föreningen Skogsindusrierna, Greenpeace, ICA förbundet, Jernkontoret, Jägarnas riksförbund - landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskin- entreprenörerna, Miljöförbundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000, SIS Miljömärkning, Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studie- främjandet, Svenska Gruvföreningen, Svenska Kyrkans Riksorganisation, Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska Transportarbetar-förbundet, Svenska elleverantörer, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustriförbund, Sågverkens Riksförbund, Villaägarnas Riksförbund, Världsnaturfonden. Naturvårdsverkets sammanfattning av skriften Vem förorenar Sverige Sverige och andra länder i Europa brottas med många former av allvarliga luft- och vattenburna miljöproblem. I denna rapport behandlas växthuseffekten, ozonuttunning, försurning, tätortsluft & marknära ozon, övergödning, miljögifter (metaller och organiska miljögifter) och strålning. En klar bild över belastning orsakad av konsumtion och kvittblivning av varor och material saknas, vilket medför att denna belastningskälla inte kunnat rangordnas i förhållande till andra. Av de källor som belysts i denna rapport är industri, transporter och energi de samhällssektorer som bidrar mest till problemen. Av stor vikt för vissa av problemen är även jordbruk (övergödning, bekämpningsmedel), avlopp (övergödning, metallbelastning), byggnation (radon) och arbetsmaskiner (marknära ozon). Stora problem med övergödning och dålig tätortsluft har funnits i hundratals år i Europa. Andra luft- och vattenburna miljöproblem började nå omfattande proportioner först i slutet av 1800-talet eller under första årtiondena av 1900-talet. Numera är knappast något område av Europa helt förskonat från luft- och vattenburna miljöproblem. Sveriges miljöproblem orsakas i många fall i första hand av egna utsläpp. Många andra länder påverkar Sveriges miljö på olika sätt i olika omfattning. För strålning, luftkvalitet i tätorter och övergödning av sjöar är den svenska andelen högre än 70 %. I vissa fall är dock det svenska bidraget litet. För klimatförändringar är det svenska bidraget till utsläpp av växthusgaser i världen cirka 0,2 % och vårt bidrag är också procentuellt sett blygsamt i fråga om utsläpp som orsakar uttunning av ozonskiktet. Tyskland påverkar Sverige mycket i fråga om försurning och marknära ozon. Storbritannien är av betydelse i fråga om försurning och marknära ozon, Polen har betydelse till exempel för försurning och metaller, Danmark för övergödningen av Kattegatt och Ryssland för växthuseffekten. USA dominerar klart i fråga om växthuseffekten och ozonuttunningen. Under de senaste 10-25 åren har en måttlig till kraftig minskning av utsläpp/läckage skett för de flesta luft- och vattenburna ämnen med negativ effekt på miljön och hälsa i Sverige. Störst och mest långvarig har minskningen varit för utsläpp av metaller och hälsofarliga ämnen i tätorter. Stora minskningar kan konstateras för utsläpp av försurande svaveldioxid och flera organiska miljögifter som PCB och dioxiner. Blygsam har minskningen varit för ämnen som orsakar marknära ozon och för strålning (genomsnittlig individdos) är det tveksamt om någon minskning skett. För de flesta ämnen med negativa miljöeffekter i Sverige bedöms den minskade trenden för utsläpp/läckage hålla i sig under de kommande 5-10 åren. För koldioxid är det tveksamt om en minskning kommer att ske. Trots i många fall påtagliga förbättringarna i fråga om utsläpp så tar det i de flesta fall lång tid innan effekterna i miljön är lika påtagliga. Endast i fråga om övergödning av sjöar och organiska miljögifter i rovdjur kan stora förbättringar i miljön konstateras i Sverige. Positiva tendenser finns för försurning i del sjöar och korrosion på olika material. Den förbättrade luftkvaliteten i våra tätorter torde ha medfört påtagligt minskade hälsoproblem. Samtidigt misstänks dock luftföroreningar i tätorter ha del i att mer än dubbelt så många invånare i Sverige har astma eller allergi än för tjugo år sedan. Sett 5-10 år framåt i tiden torde ytterligare förbättringar av miljösituationen i Sverige kunna ske också innefattande miljöproblem som marknära ozon och metaller. Däremot är det osäker om ozonuttunningen minskat och det samma gäller för strålning. För växthuseffekten kan det dröja hundratals år innan den pågående uppvärmningen hejdats. Påverkan på Sverige från andra länder kommer inte bara via gränsöverskridande luft- och vattentransporter. En tredje väg är de varor och produkter vi importerar. Denna spridningsväg är föga undersökt och skadorna på miljö är svårbedömda. Vi har överhuvudtaget mycket dålig kunskap om hur stora miljöproblem som orsakas eller i framtiden kan orsakas av den mängd kemikalier och metaller som finns i varor och produkter. Många av de miljöfarliga ämnen vi släpper ut i Sverige hamnar till viss del i andra länder eller i internationellt vatten. För flera områden i våra grannländer och för Östersjön är de svenska bidraget av betydelse för miljösituationen. Sverige står för 5-10 % av övergödningen av Östersjön, och upp till 15 % av övergödning i delar av marken i Finland, Danmark och Norge. Försurande svavelutsläpp i Sverige bidrar med högst 5 % av den totala belastningen i södra Finland och södra Norge. Sju internationella fora framstår som extra viktiga för de svenska arbetet med att åtgärda utsläpp till luft och vatten. Dessa är EU, Luftkonventionen (CLRTAP, luftburna miljöproblem), Klimat- konventionen, Wienkonventionen (ozonskiktet), Helsingfors- kommissionen (HELCOM, Östersjön), Oslo/Pariskommissionen (OSPAR, Nordostatlanten) och Nordsjökonferenserna. Av dessa har EUs betydelse ökat mest under senare år. Förteckning över remissinstanserna avseende Naturvårdsverkets skrift Vem förorenar Sverige? Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk, Kustbevakningen, Överstyrelsen för civil beredskap, Fortifikationsverket, Försvarets Materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens Institut för kommunikationsanalys (SIKA), Kommunikationsforskningsberedningen (KFB), Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet, Stockholms universitet, Chalmers Tekniska högskola, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruksverk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för biologisk mångfald, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riksmuséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Glesbygdsverket, Boverket, Byggforskningsrådet, Lantmäteriverket, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens Strålskyddsinstitut, Avfallsforskningsnämnden, Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald, Forskningsnämnden, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Nacka kommun, Stockholms kommmun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun, Göteborg kommun, Marks kommun, Karlstad kommun, Örebro kommun, Falu kommun, Örnsköldsviks kommun, Piteå kommun , Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorrland, Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Tjänstemännens centralorganisation TCO, Sveriges Akademikers Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige LO, Svenska Arbetsgivarföreningen SAF, Bilindustriföreningen, Byggsektorns Kretsloppsråd, Fältbiologerna, Föreningen Skogsindusrierna, Greenpeace, ICA förbundet, Jernkontoret, Jägarnas riksförbund - landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskinentreprenörerna, Miljöförbundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000, SIS Miljömärkning, Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Svenska Gruvföreningen, Svenska Kyrkans Riksorganisation, Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska Transportarbetarförbundet, Svenska elleverantörer, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustriförbund, Sågverkens Riksförbund, Villaägarnas Riksförbund, Världsnaturfonden, Sammanfattning av Grundvattenutredningens delbetänkande (SOU 1994:97) Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar Utredningen behandlar i detta delbetänkande frågan om reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar i områden med risk för vattenbrist eller saltvatteninträngning. Som bakgrund till utredningens överväganden och förslag redovisas i avsnitt 2 översiktligt vissa uppgifter om grundvattnet i Sverige. Genom att grundvattnet ingår i vattnets kretslopp är det en förnybar naturresurs i ständig rörelse. Nybildning av grundvatten sker när nederbörden är större än avdunstningen från markytan och växtligheten. En grundvattenförekomsts storlek beror på många olika faktorer. Av avgörande betydelse är områdets areal, nederbörden och de geologiska förhållandena. För Sveriges vattenförsörjning är grundvatten av stor betydelse. Den kommunala vattenförsörjningen sker till ca en fjärdedel med utnyttjande av naturligt grundvatten. Den enskilda vattenförsörjningen är helt beroende av grundvatten. Grundvatten förekommer såväl i jordlager som i berggrund. Grund- vattenförekomsterna i jordlager i Sverige är i allmänhet jämförelsevis små. De största vattenvolymerna finns i de sand- och grusavlagringar som bildades under den senaste nedisningen. Jämfört med t.ex. konti- nentala Europa är också grundvattenförekomsterna i Sveriges berggrund begränsade. Det mesta grundvattnet i Sveriges berggrund förekommer i sprickor. I vissa yngre sedimentära lager av kalksten och sandsten finns dock förutsättningar för stora grundvattenuttag. En betydande del av hushållens vattenbehov tillgodoses genom enskild vattenförsörjning. Ca 1,2 miljoner permanentboende baserar sin vatten- försörjning på vatten från egna brunnar. Om fritidsboende tas med be- räknas drygt 2,5 miljoner människor till större eller mindre del utnyttja vatten från enskilda grundvattentäkter. Antalet brunnar för sådan vatten- försörjning uppskattas till mellan 600 000 och 800 000. Årligen anläggs genom etablerade brunnsborrare mellan 5 000 och 10 000 brunnar. Många fastighetsägare har problem med sitt brunnsvatten i form av dålig kvalitet eller bristande tillgång. Oftast beror kvalitetsproblemen på att grundvattnet innehåller höga halter av vissa ämnen men det är inte ovanligt att det är brunnens konstruktion, placering eller dåliga underhåll som är orsaken. Den vanligaste orsaken till att problem med saltvatten uppstår i en brunn bedöms vara brunnens tekniska utformning. Problemet kan också bero på att uttagen av sötvatten är för stora. De största riskerna för denna typ av problem föreligger i områden med tät permanent- och fritidsbe- byggelse längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och vattendrag i Mellansverige. Det är delvis fråga om samma områden där problem med brist på vatten i enskilda brunnar har visat sig. Risken för brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning finns lokalt främst längs våra kuster och på skärgårdsöar i allmänhet och därvid särskilt i Upplands, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs, Bohus och Blekinge län samt på Gotland och Öland. Vattenbrist i enskilda brunnar anses generellt vara ett mindre problem än att vattnet är av dålig kvalitet. Lokalt kan dock vattenbrist vara en fråga av stor betydelse. Av grundläggande betydelse för att det skall gå att bedöma vilka närmare problem som föreligger och vilka lösningar som är tänkbara vid en förmodad brist på grundvatten eller vid salt- vatteninträngning är att man har kunskap om dels nybildningen av grundvatten inom det aktuella området, dels förutsättningarna för avrin- ning och magasinering av grundvattnet, dels också vattenbehovet inom området. För att dessa frågor skall kunna klarläggas behövs i allmänhet en s.k. hydrogeologisk undersökning. En översikt lämnas i avsnitt 3.2 över olika metoder för hydrogeologiska bedömningar. Därefter redovisas i avsnitt 3.3 kortfattat de viktigaste lagarna genom vilka en reglering av uttag ur enskilda brunnar kan ske, nämligen vattenlagen, hälsoskydds- lagen, plan- och bygglagen samt anläggningslagen. I avsnitt 3.4 redovisar utredningen sina överväganden och förslag vad gäller reglering av enskilda grundvattenuttag. Utredningens förslag avser sådana områden där inte kommunerna enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar är skyldiga att sörja för att vattenförsörjningen ordnas i ett större sammanhang. Utredningen framhåller att den grund- läggande utgångspunkten bör vara att där problem som gäller den en- skilda vattenförsörjningen kan sägas vara gemensamma för flera fastig- heter måste berörda fastighetsägare i första hand eftersträva lösningar i frivillig samverkan. Om ett problem med vattenbrist eller saltvatteninträngning inte kan lösas på den enskilda fastigheten eller om en frivillig samverkan mellan berörda fastighetsägare inte kommer till stånd kan en reglering av uttagen bli nödvändig. Med reglering av vattenuttagen från enskilda brunnar inom ett avgränsat bebyggelseområde får då i första hand förstås in- förandet av bestämmelser som begränsar uttagen från de befintliga brunnarna. Genom en begränsning av uttagen förutsätts den gemensamma grundvattenförekomsten belastas mindre och risker för olägenheter i de drabbade brunnarna därmed minska. En förutsättning för att minskade uttag ur några brunnar skall få denna positiva effekt på möjligheterna till uttag ur andra brunnar är dock att det finns samband mellan uttagen i brunnarna. I många fall är en begränsning av uttagen inte tillräcklig. Det kan då krävas nya brunnar eller andra anläggningar för en gemensam lösning av vattenförsörjningen inom ett område. Allmänna utgångspunkter för en reglering har varit att problemen med vattenbrist eller saltvatteninträngning är lokalt begränsade. Regler om begränsning av vattenuttagen bör därför inte gälla allmänt i landet utan bör kunna göras tillämpliga inom sådana områden där problemen uppkommer. En reglering måste kunna omfatta såväl nya som existe- rande uttag. För att det skall vara möjligt att få överblick och kontroll över uttagen inom ett problemområde behövs någon form av anmälnings- eller tillståndsplikt. Utredningen har övervägt en reglering av vattenuttag genom nya be- stämmelser i vattenlagen, anläggningslagen eller plan- och bygglagen. Utredningen har dock funnit att det är lämpligast att införa sådana be- stämmelser i hälsoskyddslagen. Kommunerna föreslås därför få möjlig- het att föreskriva anmälnings- och tillståndsplikt för inrättande och an- vändning av anläggning för grundvattentäkt inom områden där det råder eller befaras uppkomma brist på sött vatten. I tillståndsbeslut skall sedan villkor för användningen av vattentäkt kunna ställas upp. För befintliga anläggningar föreslås dock bara anmälningsplikt. För sådana anlägg- ningar har kommunen sedan möjlighet att gå ut med råd och anvisningar samt, om dessa inte följs, förelägganden om hur vattentäkten får använ- das. Grunden för att hälsoskyddslagstiftningen skall kunna tillämpas är att brist på godtagbart vatten för en bostads grundläggande behov anses vara sanitär olägenhet Sammanfattning av Grundvattenutredningens slutbetänkande (SOU 1995:45) Grundvattenskydd Utredningen behandlar i detta slutbetänkande frågor om åtgärder i syfte att bättre skydda våra grundvattenförekomster. Som bakgrund till utredningens överväganden och förslag redovisas i kapitel 2 översiktligt vissa uppgifter om grundvattnet i Sverige och om vilka hot som riktas mot grundvattnet. I kapitel 3 redovisar utredningen vissa allmänna utgångspunkter och mål som angivits i miljöpolitiska ställningstaganden under de senaste åren och som kan vara av intresse vid behandlingen av grundvatten- frågor. Vidare tar utredningen upp frågan om vilka allmänna utgångs- punkter som bör ställas upp för ett arbete som syftar till en förbättrad hushållning med grundvatten. Mål för ett arbete med grundvattenfrågor kan, enligt utredningen, syfta till att säkerställa tillgången på grundvatten, ett kvantitetsmål, och till att säkerställa att grundvattnet har viss godtag- bar beskaffenhet, ett kvalitetsmål. När de gäller att säkra tillgången på grundvatten anser utredningen att målsättningen bör vara – att uttag av grundvatten inte får överstiga nybildningen av grundvatten inom berört område och, – att allmänna försiktighets-, resurshushållnings- och miljöaspekter motiverar en återhållsamhet med vattenförbrukningen också utanför om- råden där bristsituationer föreligger. När de gäller grundvattnets kvalitet anser utredningen att målsätt- ningen bör vara – att vattnet skall kunna användas som dricksvatten utan särskilda ågärder för att rena vattnet från föroreningsutsläpp eller annan påverkan av människan och, som ett kompletterande allmänt mål i de fall grundvattnet inte har den kvalitet som angivet mål innebär, – att grundvattnets kvalitet i varje fall inte bör ytterligare försämras. Utredningen anse dessutom att det bör vara ett ytterligare allmänt mål – att alla större anläggningsarbeten och liknande som kan tänkas påverka en grundvattenförekomst antingen genom att nybildningen påverkas, genom att vattnets kvalitet försämras eller genom att grundvattnet avleds, skall få komma till stånd endast om arbetena eller anläggningen inte allvarligt påverkar grundvattnet. När det gäller vilka åtgärder som behöver vidtas för en bättre hushåll- ning med grundvatten anser utredningen – att grundvattensituationen behöver ägnas ökad uppmärksamhet vid utarbetandet av åtgärdsstrategier för olika storskaliga miljöproblem, – att konsekvenserna för grundvattnet noga måste beaktas vid miljö- skyddsprövningen eller annan tillståndsprövning såväl av stora anlägg- ningar med påverkan över ett större område som när det gäller anlägg- ningar med endast lokal påverkan och – att, för undvikande av problem med vattenbrist, all planering av be- byggelse och andra anläggningar bör ta hänsyn till grundvattenförhållan- dena och att det alltid bör utredas hur vattenförsörjningen för ett nytt be- byggelseområde skall ordnas. Utgångspunkterna för utredningens överväganden och förslag är – att en av de viktigaste åtgärderna för en förbättrad hushållning med grundvatten och därmed också ett bättre skydd av grundvattnet är att kunskaperna om grundvattenförhållandena ökas i samhället, – att grundvattenfrågor behöver behandlas på ett mera ingående sätt i översiktsplanerna än vad som hittills i allmänhet skett och – att det är viktigt att lagstiftningen är tydlig för att det skall gå att få genomslag för de strävanden att bättre beakta grundvattnet som är utgångspunkten för utredningens arbete. I kapitel 4 redovisar utredningen hur den anser att skyddet av våra grundvattenförekomster kan förbättras. Utredningen föreslår att en ny be- stämmelse förs in i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) som ger ett uttryckligt skydd för värdefulla grundvattenförekomster mot åtgärder som kan påverka grundvattnets kvalitet eller förutsättningar för grundvattenbildning. Förslaget får åter- verkningar i samtliga de lagar som är anknutna till naturresurslagen. Ut- redningen föreslår att Naturvårdsverket skall vara den myndighet som, i samråd med Sveriges geologiska undersökning, SGU, skall lämna upp- gifter enligt förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen om hus- hållning med naturresurser m.m. om vilka områden som innehåller eller kan bilda grundvattenförekomster av riksintresse. Vidare föreslås vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:12) i syfte att öka medvetenheten om betydelsefulla grundvattenförekomster. För- slaget går ut på att områden som innehåller grundvattenförekomster av betydelse ur planeringssynpunkt skall redovisas i översiktsplanen på samma sätt som markområden och ytvattenområden redovisas i dag. Bo- verket föreslås få i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket och SGU ge ut allmänna råd om vilka slag av grundvattenförekomster som lämpli- gen bör redovisas i översiktsplanen och vad en sådan redovisning bör omfatta. Utredningen föreslår dessutom ändringar i 19 kap. vattenlagen (1983:291) för att förtydliga de möjligheter till skydd kapitlet ger mot såväl planerad som befintlig miljöfarlig verksamhet. Sålunda föreslås att det av lagtexten skall framgå att föreskrifter inom ett vattenskyddsom- råde, som inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsam- hetsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen och motsvarande bestämmelse i annan lag, inte innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Därmed utgår inte ersättning till den som berörs av sådana föreskrifter. I kapitel 5 behandlar utredningen möjligheterna att förbättra hushåll- ningen med grundvatten genom en minskning av hushållens vattenför- brukning. Utredningens bedömningar och förslag när det gäller rekom- mendationer i syfte att minska vattenförbrukningen i hushållen redovisas i avsnitt 5.4. Förslagen innebär att förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. skall ändras så att också enkla fritidshus i områden med brist på grundvatten skall omfattas av kravet på hushållning med vatten. Vidare avses berörda myndigheter få möjlighet att meddela tillämpningsföreskrifter eller allmänna råd, avseende hus- hållning med vatten och krav på vattensnål teknik. I kapitel 6 behandlar utredningen frågor om dricksvattenkontroll och enskild vattenförsörjning. Utredningen konstaterar att det centrala myn- dighetsansvaret för dricksvattenkontrollen är delat mellan i första hand Statens livsmedelsverk och Socialstyrelsen och att oklarheter föreligger främst när det gäller det centrala tillsynsansvaret för dricksvattenfrågor som rör enskilda hushåll. Utredningen föreslår att Livsmedelsverket ges ett tydligare och mera samlat ansvar för dricksvattenkonrollen. Detta föreslås ske genom att Livsmedelsverket, vid sidan om det tillsynsansvar som verket har enligt livsmedelslagen, också får ansvaret för central till- syn enligt hälsoskyddslagen såvitt gäller frågor om vatten till dryck, matlagning, personlig hygien och andra hushållsändamål. Utredningen konstaterar vidare att bebyggelseplanering och prövning av avloppsanordningar har en betydelsefull roll när det gäller att skapa och bevara förutsättningarna för att vattenförsörjningen inom ett område skall klaras genom enskilda brunnar. Utredningen föreslår att Boverket respektive Naturvårdsverket skall överväga behovet av kompletterande allmänna råd för prövning av bebyggelsefrågor och avloppshantering i syfte att stärka grundvattenskyddet och trygga vattenförsörjningen ge- nom enskilda brunnar inom områden för villa- och fritidshusbebyggelse. Problem med dålig kvalitet på vattnet i enskilda brunnar beror inte sällan på olämplig placering eller felaktigt utförande av brunnarna. Allmänt gäller att fastighetsägare med enskilda brunnar har svårt att få tillräcklig information och rådgivning om de faktorer som är viktiga när det gäller skötsel av brunnar och utrustning och kontroll av vattnets kva- litet. Utredningen föreslår att berörda myndigheter och andra organ tar initiativ till att ett arbete med åtgärdsprogram för bättre vatten i enskilda brunnar kommer till stånd. Programmet bör innehålla insatser som syftar till att bättre kompetens hos och kontroll av brunnsborrare uppnås och att kontrollen av vattenfilter och annan liknande utrustning förbättras. Vidare behövs ökade insatser för information, rådgivning och utbildning vad gäller frågor om enskild vattenförsörjning. I kapitel 7 redovisar utredningen samlat sina överväganden och förslag dels när det gäller frågor om ansvarsfördelning och samordning mellan berörda centrala myndigheter vid behandlingen av grundvattenfrågor, dels i fråga om behovet av åtgärder inom det aktuella området från olika myndigheters sida Förteckning över remissinstanserna avseende Grundvattenutredningens delbetänkande (SOU 1994:97) Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Statens geotekniska institut, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Riksrevisionsverket, Boverket, Tekniska högskolan i Stockholm, Universitetet i Uppsala, Statens jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Sveriges geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk ackreditering, Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Klippans kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms kommun, Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun, Mjölby kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje kommun, Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun, Älmhults kommun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, statens lantmäteriverk, Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas riksförbund, Byggentreprenörerna, Svenska brunnsborrares branschorganisation Geotec, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Sveriges Avanti-borrare förening samt Villaägarnas Riksförbund. Förteckning över remissinstanserna avseende Grundvattenutredningens slutbetänkande (SOU 1995:45) Grundvattenskydd Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Statens geotekniska institut, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Boverket, Kungl. Tekniska högskolan, Uppsala universitet, Chalmers tekniska högskola, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Glesbygdsmyndigheten, statens råd för byggnadsforskning, Sveriges geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk ackreditering, Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Kiruna kommun, Klippans kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms kommun, Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun, Mjölby kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje kommun, Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun, Älmhults kommun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, Statens lantmäteriverk, Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Byggentreprenörerna, Föreningen Vatten, Grus- och Makadamföreningen, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA), Svenska brunnsborrares branschorganisation Geotec, Sveriges Avanti- borrare förening, Villaägarnas Riksförbund, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund samt Riksbyggen.. Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för biologisk mångfald vad avser utökat markavvattningsförbud Naturvårdsverket föreslår en utvidgning av förbudsområden med stöd av § 18d naturvårdslagen (1964:822) för: Gävleborgs län utom Ljusdals kommun med undantag för Järvsö församling, Västernorrlands län utom Ånge och Sollefteå kommuner samt Lidens och Holms församlingar i Sundsvalls kommun, Anundsjö, Björna, Sidensjö och Skorpeds församlingar i Örnsköldsviks kommun. I Västerbottens län Bjurholms, Nordmalings, Robertsfors, Umeå och Vännäs kommuner samt Skellefteå kommun med undantag för Kalvträsk och Jörns församlingar Förteckning över remissinstanserna avseende Naturvårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för biologisk mångfald, avseende remiss om förslag till utökat markavvattningsförbud (Dnr M97/471/4) Gävle kommun, Hofors kommun, Sandvikens kommun, Ockelbo kommun, Söderhamns kommun, Bollnäs kommun, Ovanåkers kommun, Hudiksvalls kommun, Ljusdals kommun, Nordanstigs kommun Sundsvalls kommun, Timrå kommun, Härnösands kommun, Kramfors kommun, Örnsköldsviks kommun, Nordmalings kommun, Bjurholms kommun Umeå kommun, Vännäs kommun, Robertsfors kommun, Skellefteå kommun. Dessutom erinras om remissinstanser som yttrat sig över förslaget vid remittering av rapporten i sin helhet (Dnr M95/5058/4) Jordbruksverket, Göteborgs universitets Marina Forskningscentrum, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skogsägarnas riksförbund, Skogsindustrierna och Lantbrukarnas riksförbund Sammanfattning av Miljövårdsberedningens betänkande (SOU 1997:97) Skydd av skogsmark Naturvårdsbiologi Den naturvårdsbiologiska kunskapen är omfattande men bitvis ofullständig. Det är t.ex. svårt att bedöma effekterna i ekosystemen av enskilda artförluster. Givet målet att bevara i Sverige naturligt förekommande arter finns dock tillräcklig kunskap för att ange riktningen för bevarandearbetet. Dagens hotbild mot arter bedöms vida överstiga vad som kan betraktas som naturligt och ännu syns få tecken på förbättring. Cirka 1 900 är rödlistade i hotkategorierna: försvunnen (87 st), akut hotad (278 st), sårbar (519 st), sällsynt (350 st) och hänsynskrävande (714 st). Orsakerna till att arter är hotade är många, men det beror i allt väsentligt på den landskapsomvandling människan ägnat sig åt under det senaste årtusendet. Brist på substrat som död ved och grova träd inverkar negativt på många arters möjligheter att överleva. Luftburna föroreningar har orsakat förändringar i organismvälden bl.a. genom att kvävegynnade arter kunnat breda ut sig samt att markens pH sänkts på stora arealer. Ett eventuellt ökat uttag av avverkningsrester från barrträd kommer sannolikt inte att ha mer än marginella effekter på skogens artmångfald. Hur mycket skog behöver skydd – bedömningsunderlag Det förelåg tveksamhet från forskarna, på grund av vetenskaplig osäkerhet, inför att göra en prognos av skyddsbehovet. På uppdrag av beredningen har dock en skattning av behovet av att skydda produktiv skogsmark nedan fjällnära gränsen genomförts. Skyddsbehovet på lång sikt har beräknats genom att anta att 20 procent av den ursprungliga utbredningen av skogsmiljöer som är intressanta ur naturvårdssynpunkt – främst gammal och lövrik skog – behövs. På lång sikt (ca 40 år) skulle enligt analysen 9–16 procent av skogsmarksarealen, beroende på landsdel behöva skyddas. I detta ingår även restaurering och återskapande av tillbakaträngda skogsmiljöer. På kortare sikt (10–20 år) skulle befintliga skogsmiljöer med höga eller snabbt utvecklingsbara naturvärden behöva skyddas. Omfattningen av dessa skattas till ca 900 000 ha eller 4,2 procent av skogsmarksarealen, utöver vad som i dag är skyddat i lag. Beroende på hur arealen skattas och på vilken kostnadsuppgift som används blir värdet av dessa 9–18 miljarder kronor. Bedömningar och förslag Det långsiktiga behovet av att ägna skogsmark helt eller övervägande åt naturvård är än så länge svårt att kvantifiera, beroende på osäkert underlag. Beredningen bedömer att det i ett kortsiktigt perspektiv finns behov av att skydda ytterligare skogsmark motsvarande drygt tre procent eller ca 700 000 ha av den produktiva skogsmarksarealen nedanför den fjällnära skogen för att inte försitta möjligheterna att långsiktigt bevara den biologiska mångfalden. Därutöver finns ca 200 000 ha där det föreligger ett behov av att låta naturhänsynen vida överstiga den generella naturhänsyn som normalt tas vid brukandet. Vi anser att det kortsiktiga behovet kan tillgodoses genom att Naturvårdsverket ges möjlighet att som reservat skydda ca 250 000 ha och Skogsstyrelsen ca 25 000 ha som biotopskyddsobjekt. Resterande del av skyddsbehovet (ca 600 000 ha) torde kunna fyllas inom ramen för näringens frivilliga åtaganden. Att säkerställa de föreslagna målsättningarna för naturreservat och biotopskydd skulle vid en tidshorisont på 20 år motsvara en anslagsnivå för Naturvårdsverkets naturskyddsanslag på ca 195 mkr/år. Att nå denna målsättning på tio år motsvarar en anslagsnivå på ca 390 mkr/år. För Skogsstyrelsens anslag för biotopskydd och naturvårdsavtal blir motsvarande nivåer ca 40 mkr/år respektive ca 80 mkr/år. Försiktighetsprincipen talar för att säkerställandet sker på ca 10 år snarare än 20 år. Anlagsnivån är starkt beroende av framtida avverkningsbeteende och omfattningen av frivilliga åtaganden. Beredningen delar Skogsstyrelsens uppfattning att det är angeläget med en lagändring som innebär att civilrättsliga naturvårdsavtal medföljer fastigheten vid ägarskifte. En hög ambitionsnivå inom naturvårdsbiologisk forskning liksom fortlöpande inventering, uppföljning och miljöövervakning är nödvändig för att ytterligare klarlägga var och hur naturvårdsinsatserna gör mest nytta Förteckning över remissinstanserna avseende Miljövårdsberedningens betänkande (SOU 1997:97) Skydd av skogsmark Jokkmokks kommun och Miljöförbundet Jordens vänner har avstått från att yttra sig. Yttranden har inkommit från remissinstanserna Fortifikationsverket, Statens fastighetsverk, Universitetet i Stockholm, Universitetet i Lund, Universitetet i Umeå, Statens jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Naturhistoriska riksmuseet, Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens naturvårdsverk, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Kalmar kommun, Kristianstad kommun, Karlstad kommun, Naturskyddsföreningen, Föreningen skogsindustrierna, Skogsägarnas riksförbund, Sveriges jordägares riksförbund, Världsnaturfonden (Sverige), Greenpeace, Sveriges Ornitologiska Förening, Sågverkens riksförbund, Egendomsnämndernas samarbetsorganisation, Skogssällskapet, Centrum för Biologisk Mångfald, SkogForsk Sammanfattning av Miljövårdsberedningens del- betänkande (SOU 1997:145) Förvalta med miljöansvar – Statsförvaltningens arbete för ekologisk hållbarhet Statsförvaltningens olika roller och uppgifter samt omfattning gör att den är central aktör i utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Krav på hänsyn till en ekologiskt hållbar samhällsutveckling inom statsförvaltningen måste åtföljas av en betydande höjning av ambitionsnivån. Ekologisk hållbarhet berör hela samhällsutvecklingen vilket understryker betydelsen av samhällssektorernas och deras aktörers gemensamma ansvar. Principen om sektorsansvar bör vara vägledande för myndigheternas arbete för en ekologiskt hållbar utveckling. Det vore dock mer relevant att tala termer om ett samhällsansvar för miljö och ekologisk hållbarhet. Detta skulle stämma bättre överens med det ansvar som alla aktörer i samhället förväntas ta, från den enskilde individen till aktörer eller grupper av aktörer inom privat och offentlig sektor. Alla myndigheter inom statsförvaltningen skall ges ett generellt ansvar att ta hänsyn till ekologikskt hållbar utveckling inom ramen för sin kärnverksamhet. Styrformen för detta är verksförordningen där regeringen aviserat en ändring i dess 7 § med innebörden att myndigheterna skall beakta ekologiskt hållbar utveckling. I inledningsskedet är det viktigt med särskilda insatser som t.ex. dialog, informations- och kunskapsspridning. Miljövårdsberedningen föreslår att regeringen ger miljömyndigheterna i uppdrag att i samverkan ta fram förslag på en generell informations- och utbildningsstrategi inklusive konkreta handledningar och utbildningsmaterial. Det är också viktigt att departementen för en dialog med sina respektive myndigheter i dessa frågor. Miljövårdsberedningen föreslår att en stödfunktion för departementens arbete och dialog med myndigheterna åtminstone i ett initialskede bör övervägas. Förutom det generella ansvaret anser miljövårdsberedningen att ett antal myndigheter skall ges en särskild roll som ansvarsmyndigheter. Det är sådana myndigheter där en anpassning av kärnverksamheten är särskilt viktig för ekologiskt hållbar utveckling. Detta innebär en vidgning av den krets av myndigheter som idag har tilldelats ett särskilt sektorsansvar för miljön inom resp område. Miljövårdsberedningen föreslår regeringen att ge ett särskilt ansvar till 28 centrala myndigheter som verkar inom viktiga områden för en ökad ekologisk hållbarhet. Dessa är: Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Svenska Kraftnätet, Energiverket, Vattenfall, Boverket, NUTEK, Fiskeriverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Sveriges Geologiska undersökning, Sveriges Lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket, Konsumentverket, Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen, Arbetsmarknadsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinsitutet, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Skolverket, Försvarsmakten, Sida, Kommerskollegium, Finans-inspektionen. Därutöver anser Miljövårdsberedningen att alla länsstyrelser skall ges ett särskilt ansvar eftersom de på regional nivå har sitt uppdrag inom de flesta områden. Ansvarsmyndigheterna bör avrapportera i den årliga resultatredovisningen. Styrning bör ske dels genom en precisering av ansvaret i myndighetsinstruktionen och dels genom regleringsbreven. Delbetänkandet har ej varit ute på formell remiss. Betänkandet har dock skickats ut till hundratalet instanser och en hearing har avhållits. Synpunkter från hearingen är ännu ej sammanställda. Ett fåtal instanser har också kommit in med skriftliga svar Förteckning över remissinstanserna avseende Naturvårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för biologisk mångfald avseende Miljövårdsberedningens delbetänkande SOU 1997:145 Förvalta med miljöansvar – Statsförvaltningens arbete för ekologisk hållbarhet Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, SIDA, Försvarsmakten, Fortifika- tionsverket, Försvarets Materielverk, Kustbevakningen, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens Räddningsverk, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), Kommunikationsforsknings- beredningen (KFB), Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Kammarkollegiet, Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån (SCB), Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Arbetsgivarverket, Statens skolverk, Högskoleverket, Forskningsrådsnämnden, Stockholms universitet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Chalmers Tekniska högskola, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruksverk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Arbets- marknadsstyrelsen (AMS), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Rådet för arbetslivsforskning, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riksmuséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Svenska Kraftnät, Vattenfall, Kommerskollegium, Boverket, Byggforskningsrådet Lant- mäteriverket, Konsumentverket, Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Söder- manlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jön- köpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävle- borgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens Strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Avfallsforskningsnämnden, Byggsektorns Kretsloppsråd, Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald, Svenska kommunförbundet, Landstings- förbundet, Sverige Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Lant- brukarnas Riksförbund, Fältbiologerna, Greenpeace, Miljöförbundet, Naturskyddsföreningen, Q2000, SIS Miljömärkning, Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Sveriges Fastighetsägare- förbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustri- förbund Sammanfattning av Miljöövervakningsutredningens betänkande (SOU 1997:34) Övervakning av miljön I betänkandet dras två grundläggande slutsatser som har stor betydelse för de överväganden och förslag som presenterats. Dels, att det är meningsfullt att bedriva miljöövervakning på en annan nivå än den som Naturvårdsverket föreslog år 1996 och dels, att det under alla omständigheter behövs ett nytt program för den framtid miljöövervakningen. Utredningen har strävat efter att skapa utrymme för vissa av de nya angelägna delar av miljöövervakningen som Naturvårdsverket pekat på.. Utredningen konstaterar att det krävs politisk prioritering för att omfattningen skall kunna öka till den volym Naturvårdsverket föreslagit. Eftersom miljöövervakning är en långsiktig verksamhet är det mycket viktigt att de finansiella förutsättningarna så långt som möjligt läggs fast. Det nya programmet måste utformas med utgångspunkt i de miljöpolitiska målen samt tydligt formulerade kvalitetskrav och principer för prioritering mellan olika delar. Det måste också anpassas till de nya förutsättningarna, dvs de långsiktiga ekonomiska ramarna, riktlinjerna för miljöövervakningen samt till den kommande lagstiftningen om miljökvalitetsnormer och EG-direktiv om miljökvalitet. Nedan förtecknas och kommenteras i korthet utredningens olika förslag. Inriktning och omfattning Utredningen har granskat följande övergripande mål som anges i miljöproposition 1990/91:90. Miljöövervakningen ska gör det möjligt att: – beskriva tillståndet i miljön, – bedöma hotbilder, – analysera olika utsläppskällors nationella och internationella påverkan på miljön, – ämna underlag för åtgärder, – följa upp beslutade åtgärder. Förslag Miljöövervakningen bör inriktas mot de nya miljömålen. Miljöövervakningen är inget självändamål, utan ett medel i det samlade miljöarbetet. Uppgiften är bl.a. att följa upp de mål som statsmakterna har formulerat för utvecklingen i miljön. De skall göras tydligare och enklare att följa upp. Den framtida miljöövervakningen bör därför inriktas och utformas på ett sätt som gör att den fungerar som ett sådant instrument. Det är viktigt att det finns en helhetsbild av miljösituationen i Sverige. Informationen från miljöövervakningen kan ge viktiga bidrag till den bilden men det krävs också andra typer av information. Att samla och sammanställa den information som behövs bör var en central del av Naturvårdsverkets ansvar men inte för miljöövervakningen. Förslag Målet om att miljöövervakningen ska analysera olika utsläppskällors miljöpåverkan bör strykas. Utredningens skäl är att målet skiljer sig från de övriga målen på så sätt att det krävs sådan forsknings- och utredningsverksamhet för att uppfylla det som inte har något direkt samband med miljöövervakningens övriga uppgifter. Utredningen vill dock betona att uppgiften är viktig i andra delar av de samlade miljöarbetet och att Naturvårdsverket har ett ansvar för att den utförs. Förslag ”Jordbrukets recipientkontroll” bör inte ingå i miljöövervakningen. Utredningens skäl är att i det miljöövervakningsprogram som finansieras med statliga anslag och nu är föremål för denna utredning inte ingår s.k. recipientkontroll. Den skiljer sig i princip inte från den recipientkontroll som finns för andra verksamheter och bör därför betalas av jordbruksnäringen såsom andra näringar betalar för sin recipientkontroll. Förslag Miljöövervakningen bör avgränsas tydligare mot forskningen. Utredningens anser det viktigt att forskningen inte styr utformningen och inriktningen av de olika miljöövervakningsprogrammen. Miljöövervakningen ska genomföras med utgångspunkt i beställarnas, dvs. riksdagens och regeringens mål, kvalitetskrav etc. vilka åtminstone delvis skiljer sig från dem som gäller för forskningen. Förslag Åtaganden mot internationella organ måste samordnas bättre med miljöövervakningen. Utredningen föreslår att samråd bör ske med Naturvårdsverket och Miljöövervakningsnämnden innan några nya åtaganden görs om rapportering till internationella organ. När förutsättningar finns så bör den svenska miljöövervakningen anpassas till den som görs i andra länder, t.ex. när det gäller metoder och inriktning. Förslag Kvalitetskraven bör uttryckas tydligt. Det är viktigt enligt utredningen att informationen har rätt kvalitet, dvs varken för låg eller för hög. Parterna måste vara överens om att kraven är realistiska i förhållande till de resurser som satsas på miljöövervakning. Förslag Miljöövervakning av biologisk mångfald bör prioriteras. Utredningen anser att den biologiska mångfalden är ett centralt mål för miljöpolitiken och bör prioriteras i det framtida miljöövervakningsprogrammet. Sverige har anslutit sig till konventionen om biologisk mångfald och Naturvårdsverket har tagit fram en plan för det framtida arbetet. Även den hälsorelaterade miljöövervakningen kan behöva ses över och utvecklas för att följa upp det handlingsprogram som redovisats i Miljöhälsoutredningens betänkande, SOU 1996:124. Strukturen Förslag Möjligheterna till en ny regional organisation med ökat ansvar bör utvecklas. Utredningen har analyserat förutsättningarna för en samordning mellan den regionala och den nationella miljöövervakningen i syfte att effektivisera verksamheten. Utgångspunkten har varit att det också i framtiden ska finnas en nationell och regional miljöövervakning som delvis har olika syften. Utredaren bedömer att den nuvarande rollfördelningen ger små ytterligare samordningsvinster. Tre olika modeller har prövats. Dels successiva vardagsrationaliseringar genom att Naturvårdsverket exempelvis fortsätter utveckla sin ”Handbok för miljöövervakning”, dels koncentration av miljöövervakningen till Naturvårdsverket och dels genom att ge den regionala organisationen för miljöövervakningen ett större ansvar för att genomföra den nationella övervakningen. En förutsättning för den senast nämnda modellen är enligt utredningen att det skapas regionala organ för miljöövervakningen som har större resurser än de nuvarande länsstyrelserna. En sådan organisation måste omfatta flera län. Utredningen anser det senast nämnda förslaget värt att utveckla. En avgörande fråga är om det i framtiden under alla omständigheter kommer att finnas regionala organ som skulle kunna ta ansvar för den regionala miljöövervakningen. Utredningen tar emellertid inte ställning till idén, bl.a. med anledning av den under utredningstiden pågående utredningen om avrinningsområden (M 1996:03) som har betydelse miljöövervakningsorganisationen i sin helhet. Utgångspunkten för det administrativa systemet ska bl.a. vara införandet av miljökvalitetsnormer i den svenska lagstiftningen och ett ramdirektiv för vatten inom EU (Se närmare härom i kap 9.4). Finansiering Förslag Delar av miljöövervakningen bör intressent finansieras. Utredningen har undersökt förutsättningarna för att tillämpa intressant finansiering av miljöövervakningen. I detta sammanhang kan det vara ett uttryck för ett sektorsansvar på myndighetsnivå. Det årliga ekonomiska utrymmet bedöms uppgå till 10 miljoner kronor. Det kan bestå antingen via direkta ekonomiska bidrag eller genom att utföra olika tjänster. Utredningens idé är att Naturvårdsverket tecknar avtal med olika myndigheter/intressenter om att de under en bestämd tid ska bidra till de delar av miljöövervakningen som ger information av det slag som myndigheterna har nytta av i sin verksamhet, t.ex. för att kunna ta sitt sektorsansvar för miljön. Det gäller bl.a. Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, fiskeristyrelsen, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och de olika trafikverken. Den verksamhet som det handlar om måste ingå i det program som Naturvårdsverket och Miljöövervakningsnämnden utformar med utgångspunkt i målen för verksamheten. Intressenterna bör få utse representanter i miljöövervakningsnämnden om de inte redan är representerade där. Som stöd för myndigheternas beslut anser utredaren det vore värdefullt att precisera ansvaret i instruktioner eller i regleringsbrev. Förslag Naturvårdsverket bör ta ut självkostnader för informationen. Utredningen bedömer att intäkter på 1 miljon kronor per år kan skapas på sikt genom att ta ut ersättning för information av bl.a. de som inte själva bidrar till den. Effektivisering och minskning av kostnaderna Förslag Naturvårdsverket bör så långt som möjlig ta vara på möjligheterna att effektivisera verksamheten och minska kostnaderna. Utredningen uppskattar att de årliga kostnaderna för det nuvarande programmet kan minskas med omkring 5 miljoner kronor genom att minska intervallen mellan återkommande mätningar, ha färre mätstationer och se över de variabler som mäts. Vidare anser utredningen att stödet till uppbyggnaden av Miljödatacentrumet i Kiruna med 3 miljoner kronor per år under 5 år skall åtföljas av motprestationskrav i form av miljöövervakningsinformation. Ekonomi och organisation Utredningen konstaterar bl.a. att det behövs ett forum för utförarna inom vilket resultat och metoder inom miljöövervakningsprogrammen kan diskuteras ur ett professionellt perspektiv Förteckning över remissinstanserna avseende Miljö- övervakningsutredningens betänkande (SOU 1997:34) Övervakning av miljön Kommerskollegium, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydro-logiska institut, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Sveriges lantbruksuniversitet, Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geologiska undersökning, Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, samtliga länsstyrelser, Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning, Stockholm stad, Miljöförvaltningen, Mönsterås kommun, Miljöförvaltningen, Malmö stad, Miljöförvaltningen, Varbergs kommun, Miljökontoret, Göteborgs kommun, Miljöförvaltningen, Västerås kommun, Miljöförvaltningen, Örnsköldsvik kommun, Miljökontoret Kiruna kommun, Miljöförvaltningen, Stockholms läns landsting, Svenska kommunförbundet, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Föreningen Skogsindustrierna, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Kemikontoret, Standardiseringen i Sverige, Svensk Industriförening, Greenpeace Sverige, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Q2000, Kommunförbundet Stockholm län, Naturhistoriska riksmuseet, Göteborgsregionens Luftvårdsprogram, Umeå kommun, Kungliga vetenskapsakademien, Göta älvs vattenvårdsförbund, Vätternvårdsförbundet Åtgärdsgrupp Vänern, Skogsägarna, Livsmedelsverket, Gryts skärgårdsförening. Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport 1997:14 Strategi för kretsloppsanpassade material och varor Ekosystemen kommer att utsättas för stora påfrestningar i framtiden, bland annat på grund av en snabb befolkningsökning på jorden och växande ekonomier i befolkningsrika regioner. Beräkningar visar att omkring en halv miljard människor skulle kunna leva långsiktigt hållbart på dagens genomsnittliga levnadsnivå i industriländerna, givet dagens teknik. I dag lever drygt en miljard människor med hög materiell levnadsstandard och ytterligare fyra-fem miljarder strävar efter den. Om ytterligare 40–50 år beräknas befolkningen ha fördubblats. För att klara utvecklingen krävs helt nya lösningar för att tillfredsställa våra behov. Arbetet med att kretsloppsanpassa varor och material ska fokuseras på att minska miljöpåverkan från materialanvändningen. Miljöbelastning uppstår när råvaror utvinns, när material, komponenter och färdiga produkter framställs, när produkterna används och när de hanteras efter användningen och vid transporter i alla dessa led. Genom att byta från skadliga till mindre skadliga material och genom att återanvända varor och komponenter och återvinna material kan vi minska miljöbelastningen. Det kommer att krävas effektiviseringar och utsläppsbegränsningar i alla led. Långlivade och uppgraderbara produkter som är material- och energisnåla behöver utvecklas. Det kommer också att krävas ett helt nytt tänkande med innovativa lösningar och tekniksprång för att klara våra framtida behov av varor. Ut- maningen är att hitta sådana lösningar med i storleksordningen en tiondel av dagens resursåtgång i industriländerna. Kretsloppsarbetet innebär stora förändringar. Användningen av fossila material behöver minska drastiskt och helst ska dessa inte användas alls som bränslen. Alla metaller bör föras i så slutna kretslopp som möjligt, vilket innebär att nytillförseln av metaller på sikt kan minska betydligt. Användningen av mycket giftiga metaller och långlivade naturfrämmande kemiska föreningar bör upphöra. Uttagen av naturgrus bör också upphöra. Biomassa, mark och vatten måste användas så att den biologiska mångfalden inte utarmas och så att återväxten och vattnets tillgänglighet och kvalitet garanteras. Fosfor och andra näringsämnen måste återföras till jordarna. Solenergi, vatten och biomassa kommer att vara samhällets nyckelresurser i framtiden. Kretsloppsdelegationens vision är att denna omställning kan klaras på en till två generationer. Varuområden som ger stor miljöbelastning och som är strategiska bör prioriteras. Hit hör byggnader, livsmedel, transporter och elektriska och elektroniska produkter. Delegationen har tidigare lämnat förslag till regeringen om producentansvar för uttjänta bilar och däck, elektronik och för byggsektorn. I denna rapport analyseras hur producentansvaret inom dessa områden bör utvecklas bland annat för att omfatta också miljöbelastning under användningen. Delegationen ställer upp mål för produkt-utvecklingen på medellång sikt. Bland annat bör nya bilar inte dra mer än 0,2 liter drivmedel per mil och kunna köras på biobränsle. Ett annat exempel är att energianvändningen för uppvärmning i nya hus bör minska med 80 procent jämfört med 1990-talets nya hus. Målen föreslås utgöra utgångspunkt för överläggningar med berörda företag. Överläggningarna ska syfta till att ta fram handlingsplaner för att nå de mål som delegationen satt upp på lång sikt. Förändringsprocessen kommer att kräva ett brett och målmedvetet arbete med många inblandade aktörer och ett stort antal verktyg och styrmedel. Den politiska ledningen i landet och i kommuner och landsting måste ta initiativ till omställningen och ange ramar och riktlinjer. De har också ansvar för många av de infrastruktursystem som måste förändras. Producenterna har ett huvudansvar för att förändra produkterna och materialanvändningen men det är då också viktigt att konsumenterna efterfrågar sådana varor. Myndigheter och forskare behöver mobiliseras för omställningen. Lokala initiativ och Agenda 21- arbetet är en viktig del av processen. Dialog och samarbete är centralt. En internationell utveckling i riktning mot hållbar utveckling är nödvändig för att lyckas. Kretsloppsdelegationen föreslår att regeringen tar initiativ till att utveckla EUs inre marknad till ett medel för att nå hållbar utveckling. Det närmaste steget är en kretsloppsanpassning av varuflödena, vilket bör bli en huvudfråga vid nästa regeringskonferens. En vitbok bör utarbetas. Sverige bör ha en plan för detta arbete framme till år 2001 då Sverige blir ordförandeland i EU. Delegationen överväger vidare ett generellt producentansvar, som innebär övergripande krav på att varor ska vara långlivade, uppgraderbara och så långt möjligt kretsloppsanpassade liksom krav på att den som introducerar en produkt på marknaden ska veta vad den innehåller och vilka miljökonsekvenser den kan få. Regeringen bör få möjlighet att förordna om miljövarudeklarationer för angelägna produktgrupper. Kontrollavgifter för den som lämnar felaktiga uppgifter övervägs. En återtagandeplikt som kan tillämpas generellt övervägs också. Delegationen ska enligt tilläggsdirektiv från regeringen ta fram konkreta lagförslag före 1997 års utgång. För att förbättra restprodukthanteringen föreslås att näringslivet tar fram en lista på 100–200 med bred funktionalitet, liten miljörisk och bra egenskaper för återvinning. Restprodukter bör hanteras i effektiv konkurrens. Återanvändning och materialåtervinning bör öka successivt och på sikt i stort sett helt ersätta alternativen deponering och förbränning av blandat avfall. Överläggningar och rundabordssamtal, utbildning och en miljöanpassad offentlig upphandling är viktiga instrument för att driva omställningen. Miljöskatterna på fossila bränslen bör höjas successivt och förslag till råvaruavgifter utvecklas och drivas internationellt. Miljöklassindelning bör utvecklas för ytterligare produktgrupper, t.ex. däck. Skattereglerna bör ses över med avseende på oönskade effekter på ett miljöanpassat beteende. Statliga bidrag och lån bör systematiskt ses över och kopplas till miljövillkor. Det är också viktigt att utveckla instrument för uppföljning, t.ex. indikatorer för hållbar utveckling. Myndighetsstrukturen bör ses över och anpassas till den nya miljöpolitiken med fokus på material och varor. Tillsynen behöver skärpas. Vidare föreslås ett femårigt program för att utveckla hållbar teknik. Delegationen stödjer också tankarna på ett investeringsprogram för omställning till en ekologiskt hållbar utveckling Förteckning över remissinstanserna avseende Kretsloppsdelegationens rapport 1997:14 Strategi för kretsloppsanpassade material och varor Kommerskollegium, Post och Telestyrelsen, Vägverket, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig upphandling, Lunds universitet, Högskolan i Luleå Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers Tekniska Högskola, Jordbruksverket, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Arbetslivs- institutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikvarieämbetet (RAÄ), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket, Byggforskningsrådet, Institutet för Verkstadsteknisk forskning (IVF), Jernkontoret, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI), Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Sollentuna kommun, Stockholms kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Luleå kommun, Beijerinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet (KF), Svenska Fjärrvärmeföreningen, Föreningen Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, Arkitekt- och Ingenjörsföretagen med Arkitektförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown Boveri (ABB), Bilindustriföreningen, Boliden Mineral AB, Byggherreföreningen, Byggsektorns kretsloppsråd, Dagab AB, Electrolux, Elektronik Förbundet Svenska, Föreningen Sveriges Energirådgivare, Föreningen Sveriges Plastfabrikanter, Företagarnas riksorganisation, Gotthard-Ragnsells Elektronikåtervinning AB, Greenpeace, HSB:s Riksförbund, Hyres-gästernas riksförbund, ICA förbundet, Kemikontoret, Lantbrukarnas riks-förbund (LRF), Miljöförbundet, Miljörådet för elektriska och elektroniska produkter (MEEP), Mo och Domsjö AB, MobilteleLeverantörerna (MTL), Näringslivets Förpackningsråd (NFR), Perstorp AB, Plast- och Kemibranscherna, Ragn-Sells AB, Stena Metall AB, Svensk Industri- förening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Arkitekters Riks- förbund, Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen, Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska IT- företagens organisation (SITO), Svenska Renhållningsverks-Föreningen (RVF), Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Ekokommuners Förening (SEKOM), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, Umeå Energi AB, Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksförbund, WMI Sellbergs AB Sammanfattning av rapporten Växande råvaror SOU 1994:113 Drivkrafter bakom utvecklingen av förnyelsebara råvaror Ett flertal faktorer har varit drivande bakom de senaste årens markant ökande intresse i hela västvärlden för användande av förnyelsebara råvaror. Ett starkt miljöengagemang i samhället har påskyndat utvecklingen av nya produktionsmetoder, material och produkter i strävan att lösa miljö- och avfallsproblemen. De biologiskt baserade råvarornas förnyelsebarhet och koldioxidneutralitet innebär möjligheter till en långsiktigt hållbar utveckling. Många produkter baserade på förnyelsebara råvaror är ocskå biologiskt nedbrytbara. Under förutsättning att avfallshanteringen utformas så att denna egenskap tas till vara kan biologiskt nedbrytbara produkter bidra till att minska avfallsberget. Utbyggnaden av kommunala komposteringssystem kan därför komma att bli en viktig drivkraft för industriella FoU-satsningar inom området. Livsmedel produceras i överskott i västvärlden. Förhoppningar finns därför att delar av överskottsarealen skall kunna användas för produktion av förnyelsebara råvaror för tekniska ändamål. Framtagandet av ett europeiskt miljömärkningssystem kan också komma att gynna produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Europakommissionen har föreslagit att medlemsstaterna skall ansluta sig till ett gemensamt miljömärkningssystem - eco labelling - för bästa miljöval. Ett initialt hinder för produkter från förnyelsebara råvaror kan dock vara att såväl standarder som olika mätmetoder för miljöegenskaper och teknisk prestanda ännu saknas. Existerande standarder för petroleumbaserade alternativ är inte överförbara på de biologiskt baserade produkterna. Produkterna Produkter baserade på förnyelsebara råvaror kan bara ta stora marknadsandelar om de uppfyller konsumenters och producenters högt ställda krav på funktion och pris. Eftersom råvarorna är naturliga produkter, som stärkelse, växtfibrer och vegetabiliska oljor, innebär det att dessas struktur och sammansättning är given. Råvarorna måste därför på olika sätt modifieras för att uppfylla de olika krav som ställs på produktkomponenter. Modifieringen kan utföras med hjälp av växtförädling eller med hjälp av biotekniska metoder, men vanligare blir sannolikt genom organisk- eller enzymatisk syntes. Om råvaran skall ingå i industriell produktion krävs även ökad kunskap om processtekniska egenskaper. Såväl i Sverige som internationellt pågår forsknings- och utvecklingsverksamhet i direkt syfte att utveckla produkter baserade på förnyelsebara råvaror för olika tillämpningar. Vid kommersialisering är de generella problemen dels att produkterna i många fall ännu inte tekniskt kan konkurrera fullt ut med konventionellt framställda alternativ, dels att de nästan undantagslöst är dyrare. Papper och pappersprodukter är för närvarande de överlägset största materialgrupperna som baseras på förnyelsebar råvara. Utredningen har dock koncentrerat sitt arbete till nya produkter baserade på förnyelsebar råvara. Exempel på nya produktgrupper som kommit ut på marknaden är produkter baserade på vegetabilisk olja, t.ex. smörjmedel, och produkter baserade på stärkelse, t.ex. plastsubstitut. För ett stort antal mineraloljebaserade smörjmedel finns idag tekniskt likvärdiga - och miljömässigt överlägsna - vegatabiliska alternativ. De s.k. stärkelseplasterna bestod initialt huvudsakligen av mineraloljebaserade komponenter. Dessa rönte dock en tillbakagång sedan det stod klart att den förmenta biologiska nedbrytbarheten endast bestod i att plasten fragmentiserades. Nya bionedbrytbara plaster, som nästan fullständigt består av förnyelsebara råvara, börjar dock nu komma ut på marknaden. Utredningen förslag Utredningens förslag syftar till att åstadkomma såväl kortsiktiga som långsiktiga resultat. Avgörande för en framgångrik introduktion av förnyelsebara råvaror och produkter är att en helhetssyn utgör basen för statens agerande inom området. Utredningen föreslår därför ett antal åtgärder vars samlade effekt stimulerar utveckling och kommersialisering av produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Dessa åtgärder kan indelas i fyra huvudgrupper: • Avgifter på miljömässigt negativa produkter. Denna åtgärd möjliggör en snabbare marknadsintroduktion av alternativa produkter. • Framtagande av miljöstandarder för önskade produkter, samt utveckling av mätmetoder, för att möjliggöra jämförelser mellan produkter baserade på traditionella respektive förnyelsebara råvaror. • En tvärvetenskaplig och industrirelaterad forskningssatsning inom området vid svenska universitet och högskolor. • En statlig satsning på stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar, vilket skapar förutsättningar för en kommersialisering av forskningsresultat. Petroleumbaserade smörjmedel har dokumenterat negativa miljöeffekter. För flera produktgrupper bland smörjmedeln finns idag tekniskt fullgoda alternativ. Utredningen har diskuteratinförandet av ett producentansvar för mineraloljebaserade smörjmedel men har funnit att detta inte skulle öka intresset för utveckling av vegetabiliskt baserade smörjmedel. Utredningen har också övervägt att belägga vissa mineraloljebaserade smörjmedel med förbud men men funnit att ett system med avgift ger motsvarande effekt men innebär men innebär större flexibilitet för marknadens aktörer. Utredningen föreslår därför att mineraloljebaserade smörjmedel beläggs med en avgift om 5 kronor per liter. I avsikt att stimulera insamling av förorenade smörjmedel föreslår utredningen införandet av en restitution (återbetalning av avgiftsmedel) för dessa. Ett sådant förfarande skulle sannolikt öka insamlingsgraden, vilket är angeläget från miljösynpunkt, men är förenat med vissa adminsitrastiva problem. Formerna för ett restitutionssystem bör därför närmare utredas. Bristen på standarder för miljöanpassade produkter är ett generellt problem inom området. Till utredningen har famför allt bristen på standarder för vegetabiliska smörjmedel och hyrauloljor återkommande anförts som ett avgörande hinder för en expansion på marknaden. Avsaknaden av tekniska standarder har bl.a. lett till att maskintillverkare lämnar inga eller korta garantier om maskinerna körs med vegetabiliska alternativ. Utredningen anser att det är avgörande för konkurrensförmågan för produkter baserade på förnyelsebara råvaror att miljömässiga och tekniska standarder utarbetas. Utredningen föreslår därför att delar av de medel som genereras av den ovan föreslgna avgiften på mineraloljebaserade smörjmedel avsätts till miljörelaterad standardisering. Medel bör också avsättas för uppbyggnad av de tekniska resurser som krävs för fastställande av tekniska och miljömässiga prestanda. En kommersiell utveckling av förnyelsebara råvaror förutsätter en långsiktig och storskalig forskningssatsning över ämnesgränser och mellan industrin och den akademiska världen. Regeringen har i andra sammanhang vidtagit åtgärder för att stimulera till samverkan mellan industrin och den akademiska forskningen. Exempel på fruktbara initiativ är industridoktorander, forskarskolor och teknikbrostiftelserna. Dessa system måste dock utvecklas vidare för att leda till den kontinuerliga och aktiva samverkan som eftersträvas. Utredningen bedömer, liksom t.ex. NUTEK (Närings- och teknikutvecklingsverket), att en slagkraftig forskningssatsning inom området förnyelsebara råvaror förutsätter statliga forskningsanslag om 50 miljoner kronor per år under 10 - 15 år. Från utredningens sida finns en klar uppfattning att kapitalförsörjning är en begränsande faktor för kommersialisering av forskningen inom området förnyelsebara råvaror. I bl.a. Tyskland och USA har anslagits betydande statliga medel till stöd för initiala kommersiella satsningar inom området. Delar av det överskott som genereras av den av utredningen föreslagna avgiften på mineraloljebaserade smörjmedel bör avsättas för finansiering av prototyp- och demonstrationsanläggningar för produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Utredningen uppskattar behovet av statligt kapitaltillskott till 100 miljoner kronor per år under fem år, och anser att de statliga medlen bör utgöra upp till 40% av finansieringen för det enskilda projektet, medan medverkande företag bidrar med resterande kapital. Utredningen har beaktat en rad produktgrupper för vilka det idag finns vegtabiliska och miljömässigt bättre alternativ. Detta gäller t.ex. mjukningsmedel i plaster, tryckfärger, färger och lacker, vaskmedel, tvätt- och rengöringsmedel, bilvårdsmedel, isolermaterial, organiska lösningsmedel och plaster. Utredningens bedömning är att det är motiverat att flera av av dessa produktgrupper närmare utreds med avseende på miljömässiga , tekniska och ekonomiska möjligheter till, och konsekvenser av, en ökad användning i Sverige. Utredningen föreslår vidare att, vid offentlig upphandling av tryckeriarbeten, prioriteras ett utnyttjande av vegetabiliska tryckfärger. Förteckning över remissinstanserna avseende Bioråvaruutredningens betänkande SOU 1994:113 Växande råvaror Kommerskollegium, Försvarets materielverk, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Boverket, Kungliga Tekniska Högskolan, Chalmers Tekniska Högskola, Jordbruksverket, Statens Maskinprovningar, Livsmedelsverket, Skogsstyrelsen, Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd, Sveriges Lantbruksuniversitet, NUTEK, Konkurrensverket, Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Avfallsforskningsrådet, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Beijerinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Industriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Värmeverksföreningen, Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, Akzo Nobel, Hydro Plast AB, Kemikontoret, Sveriges Stärkelseproducenter, Standardiseringskommissionen i Sverige, MISTRA, Allmänna Standardiseringsgruppen, Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Lantmännen, Svenska vegetabilolje- och etanolbränsle institutet, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Frö- och oljeväxtodlarna, AB Tetra, Branschföreningen för industriell- och institutionell hygien, Swedisol, Partek Insulation AB och Sveriges Gummiindustriförening Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4748 Har producenterna nått målen? De flesta målen har klarats Producenterna har i stort sett klarat de återvinningsmål som har satts upp i förordningen om producentansvar för förpackningar. Uppföljningen visar att materialbolagen administrerar återvinningen av huvuddelen av de förpackningar som sätts på marknaden, undantaget retursystemen. Alla mål för förpackningar har uppnåtts förutom målet för återvinning av förpackningar av aluminium och återanvändningen av vin & spritflaskor. Inte heller målet om materialutnyttjande av PET-flaskor uppnås. Naturvårdsverket avser att inleda diskussionen med AB Svenska Returpack-PET i syfte att föreslå åtgärder för att öka materialåtervinningen. Metallkretsen har till Naturvårdsverket kommit in med förslag på åtgärder för att öka insamlingen av aluminiumförpackningar. Att målet inte har nåtts, anser Metallkretsen är att utbyggnaden av insamlingssystemet försenats och att dessa förpackningar ofta inte sorteras ut eftersom de är små och kladdiga. Vin & Sprit AB har aviserat att retursystemet för vin och spritflaskor skall upphöra. Målet för år 1997 om återanvändning av sådana flaskor uppnås inte. Vin & Sprit anser att orsaken beror på förändrade konsumtionsvanor och är en följd av att andelen returflaskor genom ökad import har minskat. Naturvårdsverket kommer att ta kontakter med branschen för att undersöka om det finns möjligheter för systemet att återuppstå. Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av returpapper fungerar bra. Redan år 1996 var insamlingsgraden i närheten av målet som skall uppnås år 2000. Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av uttjänta däck hittills har fungerat bra. Resultatet år 1996 visar på att 85 % av däcken inte deponeras. Verket anser att nuvarande förordning bör förtydligas så att en fortsatt hög insamlingsgrad stimuleras: Förslag till ny lydelse i förordning 1994:1236 1 § ”I denna förordning regleras producenters skyldigheter att ta hand om uttjänta däck. Syftet är att de däck som tjänat ut efter den 30 september 1994 genom producenters försorg skall omhändertas på ett miljömässigt godtagbart sätt. Vid nedanstående tidpunkter skall följande mängder årligen omhändertas enligt andra stycket”. Återvinningen och återanvändningen har ökat Naturvårdsverkets undersökning visar att alla utsorterade förpackningar går till återanvändning eller materialåtervinning, med några få undantag. Från det att förordningarna infördes år 1994 och fram till idag har den årliga materialåtervinningen ökat med 130 000 ton för förpackningar och med 10 000 ton för returpapper. Motsvarande siffra för däck är 10 000 ton. Den del som i dag inte återanvänds eller materialåtervinns är en mindre del av de hårda plastförpackningarna, som i stället går till förbränning, samt som också förbränns. I dag sorteras inte mjukplast i alla kommuner, utan denna fraktion läggs tillsammans med övrigt hushållsavfall. Denna hantering sker efter en överenskommelse mellan Plastkretsen och de kommuner som har tillgång till förbränning. Naturvårdsverket anser att en sådan hantering har varit rimlig i ett uppbyggnadskede, men att det i längden inte kan vara ett acceptabelt sätt att uppfylla kraven enligt förordningen om producentansvar. Producenternas insamlingssystem fungerar tillfredställande Naturvårdsverket anser att viktiga krav på producenternas insamlingsystem är att systemen ger förutsättningar för en miljömässigt riktig hantering av avfallet och att systemen är utformade så att sorteringen underlättas för avfallslämnarna. Det är viktigt att återvinningstationerna samordnas för alla materialslag så långt det är möjligt, så att hushållen på ett enkelt sätt kan lämna sina sorterade tidningar och förpackningar. En sådan samordning har ännu inte skett i tillräcklig omfattning. Naturvårdsverket kommer att följa upp att en sådan samordning verkligen sker. Materialbolagen har byggt upp sin insamling från hushållen genom återvinningstationer i motsvarande täthet och servicegrad som glasåtervinningen tidigare hade byggt upp. Naturvårdsverket anser att den ser-vicegrad som nu byggs upp med ett heltäckande system i alla landets kommuner måste anses som tillfredsställande i detta skede. Naturvårdsverkets undersökning visar att servicegraden (behållare per 1000 invånare) är högre i glesbygd än i storstadsområden. Önskemål om högre servicegrad (hämtning närmare bostäder) bör kunna lösas i samråd med de entreprenörer som har materialbolagens uppdrag att sköta insamlingen. Naturvårdsverket anser att det i dagsläget är rimligt att en högre servicegrad bekostas av dem som önskar sådan service. Hushållen kan spara kostnaden för en sådana hämtning genom att själva göra en insats och lämna materialet vid en återvinningstation. En utbyggd hämtning närmare bostäderna måste ske på ett miljömässigt sätt så att inte transporterna ökar eller andra störningar uppstår. Problemen med nedskräpning måste upphöra Naturvårdsverket har uppmärksammat problem när det gäller skötsel av återvinningsstationerna som har resulterat i ökad nedskräpning. Nedskräpningen är enligt verket ett symptom på för låga tömningsfrekvenser, bristande samordning av alla materialslag vid återvinningsstationen och bristande information till hushållen. Nedskräpningen är ett problem som kräver gemensamma ansträng- ningar hos kommuner och producenter för att lösa. Naturvårdsverket kommer att ha en fortsatt dialog med materialbolagen för att få en uppfattning om skötseln av återvinningsstationerna förbättras. Det är av yttersta vikt att insamlingsplatserna för materialslagen är välskötta så att inte förtroendet från allmänheten att delta i sorteringsarbetet rubbas. Säkerheten är viktig Naturvårdsverket anser att säkerheten vid återvinningstationerna är mycket viktig. Verket kommer att följa Haverikommissionens utredning av den tragiska olyckan i Norberg. Verket avvaktar Haverikommissionens utredning och föreslår därför i dagsläget inga åtgärder. Naturvårdsverket ser positivt på att branschen tagit initiativ till åtgärder för att öka säkerheten. Ökad lokal information behövs Naturvårdsverket anser att det är viktigt att informationen om källsortering får en ökad lokal anpassning och att den samordnas med kommunernas information. Kommunerna har en viktig roll i källsorteringen av hushållens övriga avfall och uppfattas fortfarande ofta som ansvariga för all avfallshantering. Det är dessutom viktigt för förtroendet för källsorteringen att allmänhet och verksamheter får återkoppling av de resultat som arbetsinsatserna lett till. Information om återvinningens resultat och vad som händer med det insamlade materialet är ytterst viktig för att motivationen skall bibehållas. Naturvårdsverket anser att det är positivt att Förpackningsinsamlingen har ökad sina insatser på lokalt anpassad information samt ökat informationen till allmänhet och verksamheter om vad som sedan händer med det insamlade materialet. Samarbetet med kommunerna allt bättre Ansvarsgränserna mellan producenter och kommuner har klarnat. Men det är fortfarande viktigt att göra ännu tydligare vilket ansvar kommunerna har som tillsynsmyndigheter och hur samrådet med producenterna skall bedrivas. Kritik har framförts angående de krav som kommuner ställer vid ut- placering av återvinningsstationer. Detta gäller exempelvis att frågan om bygglov hanteras olika i olika kommuner. Naturvårdsverket anser att föreslå ett obligatoriskt bygglov för återvinningsstationer bör införas genom förtydligande i plan- och bygglagen (1987:10) men avvaktar med lagförslag till Haverikommissionens utredningen slutförts. Denna utredning utgör ett viktigt underlag till att bedöma om bygglov är en lämplig reglering av säkerhetsfrågor för återvinningsstationer. Mer information om tillsyn Naturvårdsverket anser att ökad information behövs till kommunerna om hur fördelningen mellan centralt och lokalt tillsynsansvar över producent- ansvaret fördelas. Dessutom behövs information om hur den lokal till- synen över de producenter som inte tagit ett producentansvar kan bedrivas. Naturvårdsverket avser att i samråd med Svenska Kommunförbundet informera kommunerna om hur tillsyn över producentansvaret kan bedrivas. En sådan insats kan genomföras under hösten 1997. Naturvårdsverket anser även att materialbolagens verksamhet bör regleras i lagstiftningen. I annat fall blir tillsynsverktygen mot producenterna verkningslösa i de fall de inte uppfyller sitt ansvar, eftersom det inte finns någon part att rikta sig mot. Naturvårdsverket föreslår därför en förändring i dagens lagstiftning angående materialbolagens rättsliga ställning. Förslag till ny paragraf i renhållningslagen 6 c § Den som helt eller delvis gentemot enskild producent åtar sig att fullgöra producentens ansvar enligt föreskrift som meddelats med stöd av 6 b § svarar vid sidan av producenten för att ställda krav uppfylls. Ökad sortering måste ske genom miljöanpassade transporter Naturvårdsverket uppmärksammar behovet av ytterligare utredningar när det gäller miljöanpassade transporter av varor och avfall. Här har pro- ducenterna ett ansvar att när de handlar upp tjänster ställa miljökrav på insamlingssättet. Förpackningar som innehåller farligt avfall Förpackningar som innehåller eller har innehållit farliga ämnen kan medföra risker i senare led vilket bör särskilt uppmärksammas. Naturvårdsverkets kommande föreskrifter om förpackningar omfattar även förpackningar som på grund av sitt innehåll kan innebära risker från miljö- eller hälsoskyddssynpunkt Förteckning över remissinstanserna avseende Natur- vårdsverkets rapport 4748 Har producenterna nått målen? Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Socialstyrel- sen, Läkemedelsverket, Apoteksbolaget AB, Statens haverikommission, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Universitetet i Umeå, Chalmers tekniska högskola, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk (SLV), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS- Standardiseringskommissionen i Sverige, Kommerskollegium, PACKFORSK- Institutet för förpackning och distri-bution, Boverket, Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI), Sollentuna kommun, Växjö kommun, Nybro kommun, Ovanåkers kom- mun, Arjeplogs kommun, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kommunförbundet, Stockholm Kommunförbund, Uppsala Kommunförbund, Södermanland Kommunförbund, Östergötland Kommunförbund, Jönköping Kommunförbund, Kronoberg Kommunför- bund, Kalmar Kommunförbund, Gotland Kommunförbund, Blekinge Kommunförbund, Kristianstad Kommunförbund, Malmöhus Kommunförbund, Halland Kommunförbund, Göteborgs och Bohus Kommunför-bund, Älvsborg Kommunförbund, Skaraborg Kommunförbund, Värmland Kommunförbund, Örebro Kommunförbund, Västmanland Kommunförbund, Kopparberg Kommunförbund, Gävleborg Kommun-förbund, Jämtland Kommunförbund, Västerbotten Kommunförbund, Norrbotten Kommunförbund, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet (KF), Lant-brukarnas Riksförbund (LRF), Föreningen Skogsindustrierna, Tjänste-männens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Föreningen Metallgrossisterna, Före-ningen Sveriges Plastfabrikanter, Förpackningsinsamlingen, Greenpeace, HSB Riksförbund, Hushållningssällskapens Förbund, Hyresgästernas Riksförbund, ICA Kemikontoret, Konsu- mentberedningen, Konsumenter i samverkan - UNDERVERKET, Konsument-vägledarnas förening, Miljöförbundet, Näringslivets För- packningsråd, Plastkretsen AB, Pressretur AB REFORSK, Ragn-Sells- företagen AB, Repa-registret, Returpack, AB Svenska, Returplast i Sverige AB, Riksbyggen, RWA Returwell AB, SRV återvinning AB, Stiftelsen Håll Sverige Rent Stiftelsen Återvinningen, Svensk Däckåter- vinning AB, Svensk EPS-återvinning AB, Svensk Glasåtervinning AB (SGÅ), Svensk Kartongåtervinning AB, Svenska Bryggareföreningen AB, Svenska Metallkretsen AB, Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF), Svenska Återvinningsföreningen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Villaägarnas Riksförbund, Vin & Sprit AB, WMI Sellbergs AB. Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport 1997:15 Producentansvar för möbler Producentansvar för nya möbler Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på kunskap och in- formation om innehåll, återvinningsegenskaper och tillverkare för alla nya möbler från år 2002. Informationen ska vara tillgänglig vid inköpstillfället och när möbeln ska återvinnas. Kretsloppsdelegationen anser samtidigt att alla möbler ska vara för- sedda med mer utförlig miljöinformation, t.ex. en enklare miljövarudeklaration. Sådan miljöinformation bör i första hand tas fram frivilligt. Delegationen föreslår därför inte nu något lagstadgat krav på sådan information. Kretsloppsdelegationen anser att möbelbranschen bör leda arbetet med att ta fram mer preciserade krav på vilka uppgifter som ska tas fram och kunna redovisas. En mall för information om innehåll och återvinnings- egenskaper bör tas fram så att den kan användas från halvårsskiftet 1998, dvs. i god tid innan de lagstadgade kraven träder i kraft. Parallellt bör detta arbete vidareutvecklas till en mer komplett mall för miljöinformation som kan börja användas från år 1999. Producentansvar för uttjänta möbler Möbler liknar, vad gäller miljöriskernas omfattning, många andra varor i samhället som ännu inte aktualiserats för producentansvar. Kretslopps- delegationen överväger i sitt fortsatta arbete med ett generellt producent- ansvar möjligheten att införa ett producentansvar för alla uttjänta varor. Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar för att möbler inte behöver särbehandlas. Delegationen redovisar i denna rapport vilka krav som kan ställas vid ett producentansvar för uttjänta möbler, men anser samtidigt att införandet av ett sådant ansvar kan avvakta resultatet av arbetet med ett generellt producentansvar. Ett producentansvar för uttjänta möbler bör formuleras så att det skapar drivkrafter till mer kretsloppsanpassade nya möbler och att resurser i möbler tas till vara genom att styra mot återanvändning och materialåtervinning. Följande krav bör ställas vid ett producentansvar för uttjänta möbler: – möjlighet att kostnadsfritt lämna in möbler till producenter och god service i insamlingssystemen, – möbler bör i första hand göras tillgängliga för återanvändning, av de möbler som lämnats till producenterna och inte återanvänds bör minst 25 viktprocent materialåtervinnas från år 2005, – inga möbler bör deponeras från år 2005. Producenter bör anpassa sina system till lokala förhållanden och möj- ligheter tillsammans med kommunerna. Kraven bör preciseras och målen successivt skärpas och vidareutveck- las. Detta kan exempelvis ske genom att regeringen utser en kommitté med representanter för möbelbranschen och andra intressenter. I denna rapport redovisas två alternativa sätt att reglera ett producent- ansvar för uttjänta möbler. Nya möbler Kretsloppsdelegationen anser att krav på kunskap och information om innehåll och återvinningsegenskaper bör finnas för alla varor och således även för möbler. Kraven bör gälla lika för importerade och svensktillver- kade möbler. Information om innehåll Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information om innehåll för alla möbler från år 2002. En grundläggande förutsättning för att kunna förändra möbler så att de blir mer kretsloppsanpassade under hela livscykeln, är att producenten har kunskap om innehåll av material och ämnen. Utan kunskap om innehållet finns inte underlag för att bedöma kon- sekvenser på hälsa, miljö och hushållning av naturresurser. Kunskap om innehållet underlättar för avgiftning och för producenter att ställa krav på underleverantörer och i den egna tillverkningen. Kännedom om innehållet underlättar också materialåtervinning. Information om återvinningsegenskaper Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information som i första hand syftar till att underlätta materialåtervinning från år 2002. Till sådan information hör: – om materialen är separerbara, – om materialen är märkta enligt någon internationell standard, så att det framgår exempelvis vilken plastsort eller metallegering som ingår i möbeln, – lämplig hantering av ingående material och ämnen, som teknik för de enskilda materialens återvinning, – annan lämplig hantering för de olika delarna och/eller materialen, – eventuell hänvisning till inlämnings- och hanteringssystem. Förutom att denna information ska underlätta för en bättre sluthantering ger den konsumenten information om hur besvärlig eller hur väl förberedd en möbel är för materialåtervinning. Information om tillverkare Kretsloppsdelegationen föreslår ett obligatoriskt krav på information om yrkesmässig tillverkare från år 2002. Möbler är i dag i allt väsentligt anonyma produkter. Genom att förse möbler med information om tillverkare skapas möjlig- het att välja tillverkare som kretsloppsanpassar sina möbelprodukter. Därmed skapas också drivkrafter att tillverka mer kretsloppsanpassade möbler. Information om tillverkare skulle också underlätta för möbel- branschen att skapa återkoppling och drivkrafter bakåt i de hanterings- system som byggs upp. EU–strategi Det behövs en strategi för hur lagstadgade krav på information om inne- håll, återvinningsegenskaper och uppgifter om tillverkare för möbler skall vinna gehör i EU. Det finns starka kopplingar mellan Kretsloppsdelegationens förslag för nya möbler och delegationens pågående arbete med att formulera ett generellt producentansvar för nya varor. I arbetet med det generella producentansvaret avser delegationen att ta fram en EU-strategi för producentansvar. Kretsloppsdelegationens förslag till lagstadgade krav på information om nya möbler bör kunna omfattas av denna EU-strategi. Producenterna leder arbetet med miljöinformation Branschen bör själv leda arbetet med att ta fram underlag för precisering av de lagstadgade kraven på kunskap och information om innehåll och återvinningsegenskaper. I första hand bör arbetet syfta till att i samarbete med andra intressenter ta fram en branschgemensam mall för information om innehåll och åter- vinningsegenskaper som kan börja användas från halvårsskiftet 1998. Mer omfattande miljöinformation Kretsloppsdelegationen föreslår också att branschen tar fram mer utförlig miljöinformation om möbler, t.ex. i form av en mall för en enklare miljö- varudeklaration som kan användas från år 1999. Kretsloppsdelegationen anser att alla varor ska vara miljödeklarerade så att deras inverkan på hälsan och miljön framgår. Detta gäller även för möbler. – Det finns också ett behov på marknaden av mer omfattande miljö- information utöver information om innehåll och återvinningsbarhet. Det kan gälla uppgifter om utsläpp, energiåtgång, grad av avgiftning, materi- alsnålhet, reparerbarhet och hållbarhet. All denna information är viktig för att bedöma möblers grad av kretsloppsanpassning och driva på en sådan utveckling. – Kretsloppsdelegationen kommer att arbeta vidare med frågan om vilka krav som bör ställas generellt på nya varor och vill därför tills vidare avvakta med ett lagstadgat krav på mer utförlig miljöinformation för möbler. Utbildning och information Kretsloppsdelegationen har i sin strategirapport föreslagit att krets– loppskunskap bör ingå i undervisningen på alla nivåer. När det gäller möbler kan staten följa upp och vid behov förtydliga detta. – Det är särskilt väsentligt att designers och inredningsarkitekters ut- bildning omfattar kretsloppskunskap, eftersom det vid möblernas form- givning, konstruktion och materialsammansättning bestäms hur krets- loppsanpassade de blir. – Möbelbranschen bör också själv lyfta fram kretsloppskunskap som en väsentlig del av de krav de ställer på sina formgivare. Producentansvar för uttjänta möbler Kretsloppsdelegationen konstaterar att möbler inte utgör samma tydliga risk för miljön som de varuområden delegationen tidigare har arbetat med. I det avseendet liknar möbler många andra varor i samhället som ännu inte aktualiserats för producentansvar. – Delegationen kommer i sitt fortsatta arbete med ett generellt pro- ducentansvar att överväga ett generellt producentansvar för alla uttjänta varor. Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar för att möbler inte behöver särbehandlas. Därför kan ett producentansvar för uttjänta möbler avvakta resultatet av delegationens arbete med ett generellt producentansvar. – Delegation har därför i denna lägesrapport valt att dels redovisa vilka krav och mål som bör gälla vid ett producentansvar för uttjänta möbler, dels presentera två alternativa sätt att reglera ett producentansvar för möbler. Krav vid ett producentansvar Kvalitet är viktigare än kvantitet Inga krav på producenterna att samla in en viss mängd möbler på en viss tid bör ställas inledningsvis. – Kretsloppsdelegationen anser att en allt mer kretsloppsanpassad han- tering, valfrihet att lämna möbler även till andra aktörer, god service och fri konkurrens om resurserna i möbler är viktigare än att alla möbler samlas in och hanteras av producenterna. – Kvalitet i hanteringen är också viktigare än att storskaliga system för insamling byggs upp på kort tid. Hanteringsmål Kretsloppsdelegationen anser att följande mål för hanteringen bör gälla vid ett producentansvar: – producenterna ska ge möjlighet för inlämning av uttjänta möbler till ett system som producenterna är ansluta till och som håller en god servicenivå, – möbler görs tillgängliga för återanvändning innan de materialåter- vinnas, eller deponeras. Ett sådant krav bör gälla även för andra aktörer som samlar in och hanterar möbler, – inga möbler deponeras från år 2005, – minst 25 viktprocent av de möbler som lämnats in till producenterna och som inte återanvänds materialåtervinns från år 2005, – kretsloppsdelegationen anser att hanteringsmålen bör vara flexibla, utvecklingsbara och driva mot en allt högre grad av återanvändning och materialåtervinning. Två sätt att reglera Till stöd för den vilja att ta ansvar som finns inom möbelbranschen be- hövs vid ett producentansvar viss reglering för att göra ansvaret obligato- riskt och därmed konkurrensneutralt för de berörda producenterna. – Möbelbranschen har också framfört önskemål om ett sådant lagstöd. Det finns olika uppfattningar om hur reglerna bör utformas för att bäst tjäna det avsedda syftet. – I fråga om ansvar för uttjänta möbler redovisas därför två sätt att reg- lera. Det ena sättet ansluter till den modell som använts för de införda förordningarna om producentansvar för förpackningar, returpapper och däck. En sådan reglering förutsätter att producenterna frivilligt tar sitt ansvar. – Det andra sättet är inriktat på att kunna fungera tvingande gentemot de enskilda producenterna samtidigt som den ger producenterna frihet att sinsemellan göra upp om hur ansvaret ska tas. – De två alternativa förslagen om uttjänta möbler bör sättas i relation till om möbelbranschen utvecklar sitt åtagande i handlingsplanen från maj 1996 och åtar sig att frivilligt – enskilt eller kollektivt – organisera hanteringen. Precisering av producenternas ansvar för uttjänta möbler Vid ett producentansvar för uttjänta möbler bör närmare riktlinjer för hantering och redovisning tas fram. Ett mer preciserat och utvecklat mål för materialåtervinning som successivt höjer ambitionen bör också tas fram. – Dessa preciseringar kan göras av en kommitté tillsatt av regeringen med representanter från möbelbranschen och andra intressenter. Kom- mittén kan utgöra en länk mellan statsmakterna, producenterna och andra intressenter under ett uppbyggnadsskede om några år och ta till vara producenternas vilja att engagera sig i hanteringen av uttjänta möbler Förteckning över remissinstanserna avseende Krets- loppsdelegationens rapport 1997:15 Producentansvar för möbler Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Kungliga tekniska högskolan (KTH), Linköpings universitetet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Kommerskollegium, Boverket, Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalie-inspektionen (KemI), Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Hässleholms kommun, Göteborgs kommun, Tibro kommun, Bodens kommun, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund Föreningen Skogsindustrierna Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Lands- organisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Europa Möbler, Greenpeace, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksför- bund, IKEA of Sweden AB, Kemikontoret, Kinnarps AB, Miljöförbundet Jordens Vänner, MIO Möbler, Möbelbranschrådet, OBS! Interiör, Ragn- Sellsföretagen AB, Riksbyggen, Snickerifabrikanternas Riksförbund (SNIRI), Stiftelsen Håll Sverige Rent, Svenska Renhållningsverks- föreningen (RVF), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Möbelhandlares Centralförbund, Sveriges Möbelindustriförbund, Villaägarnas Riksförbund, WMI Sellbergs AB. Sammanfattning av Kemikommitténs betänkande (SOU 1997:84) En hållbar kemikaliepolitik Mål för kemikaliepolitiken (kapitel 2) Kemikommittén formulerar en ny typ av mål jämfört med traditionella miljömål. Målen är inriktade på de ämnen som företag och konsumenter skall styra bort från och byta ut. Målen är avsedda att understödja och driva på arbetet mot en hållbar utveckling. Målen ska utgöra grunden för den politik Sverige ska driva nationellt, inom EU och internationellt. Målen ska nås genom: – samarbete mellan stat, näringsliv och konsumenter i kombination med ett aktivt myndighetsarbete, – förbättrad information som ett underlag för det marknadsdrivna miljöarbetet, – förändrat vägval för industrins planerade utvecklingsarbete, – lagstiftning på gemenskapsnivå men även nationellt, – globala överenskommelser. Kemikommittén föreslår följande mål: – år 2002 innehållsdeklarerar företagen sina varor så att: – konsumenterna kan göra medvetna val. Information från myndigheterna gör att fler och fler faktiskt gör dessa val, – år 2007 tillhandahåller företagen varor fria från innehåll av stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen, – ämnen framställda av människan som ger allvarliga eller kroniska effekter på hälsa eller miljö, – år 2012 har företagen utvecklat produktionsprocesserna så att: – de är fria från användning av stoppämnen, – utsläppen är fria från ämnen framställda av människan som ger allvarliga eller kroniska effekter på hälsa eller miljö, – år 2012 använder företagen metaller i sådana tillämpningar där: – metallerna under användning behålls intakta, – metallerna efter användning samlas in för återanvändning, återvinning eller säker deponering. Kemikommitténs bedömning är att den samlade risken från kemikalier idag är mer komplicerad och svårbedömd än tidigare. Hotbilden visar ett brett spektrum av ämnen i låga koncentrationer. Hela befolkningen exponeras för dessa ämnen och det sker i högre grad genom varor. Varorna innehåller många ämnen i låga halter, bl.a. på grund av att varorna skall uppfylla en mängd funktioner samtidigt. Globaliseringen innebär att varorna förflyttar sig snabbt över världen. Detta innebär bl.a. att det är svårare att veta vad varorna innehåller. Kemikalier som tillverkas och används i länder utanför OECD granskas inte på samma sätt. En fortsatt användning av organiska långlivade, bioackumulerbara ämnen utgör ett hot mot en hållbar utveckling Ämnen framställda av människan och som upptäcks i vilda djur är en allvarlig varningssignal. Dessa ämnen är ofta organiska, långlivade och bioackumulerbara ämnen. Vi anser att en fortsatt användning av sådana ämnen inte är förenlig med en hållbar utveckling. Esbjergdeklarationen definierar ytterligare ett kriterium dvs. att ämnet dessutom ska vara giftigt för att begränsas. Vi anser att egenskapen giftig är viktig för att prioritera insatserna men inte nödvändig för att fatta beslut om åtgärder. Vi menar att kravet på känd giftighet ytterst är en fråga om huruvida arbetet ska vara förebyggande, eller om det ska ske ämne för ämne först när skadeverkan är känd. När ett organiskt långlivat och bioackumulerbart ämne visat sig ha skadliga effekter är skadan oftast redan skedd. Det långlivade ämnet finns redan i miljön och kommer att fortsätta orsaka effekter eftersom det svårligen bryts ner och i regel inte går att samla in. Miljöarbetet behöver utvecklas och förstärkas ytterligare Kemikaliearbetet har tidigare framförallt inriktats på hälsoområdet men inriktas nu mer och mer på att förstärka miljöarbetet. Genom studier i miljön kan man upptäcka potentiella hälsoeffekter av kemikalier tidigt, innan de medfört skada på människors hälsa. Miljö- arbetet är också viktigt i sig bl.a. för att bevara den biologiska mångfalden. Vi anser att en inriktning mot att fortsätta förstärka miljöarbetet bör ske parallellt med en motsvarande utveckling på hälsoområdet. Nuvarande arbetsätt går för sakta Arbetssättet att utvärdera och reglera ett ämne i taget går för långsamt och kräver mycket resurser. Det fångar inte heller risker med kombinationseffekter av flera ämnen samtidigt. Även de långsiktiga effekterna kan vara svåra att mäta med ett ämnesvis arbetssätt. Genomförandet av Esbjergdeklarationen kräver en ny politik Målen i Esbjergdeklarationen ställer krav på omfattande förändringar av kemikalieanvändningen i de länder som undertecknat deklarationen. Länderna måste vidta omfattande åtgärder för att målen ska nås. Bl.a. innebär deklarationens mål ett generellt angreppsätt på icke önskvärda egenskaper. Åtgärder på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå På det nationella området ska kemikaliepolitiken genomföras bl.a. genom att myndigheterna i ökad grad eftersträvar ett arbetssätt som integrerar kemikaliekontroll, utsläpps- och avfallsfrågor samt förstärker och stödjer det marknadsdrivna miljöarbetet. De styrmedel som ska användas är aktivt och tydligt myndighetsarbete, kunskap och information till aktörerna samt ekonomiska styrmedel. På EU området ska Sverige arbeta för att EUs kemikaliepolitik utvecklas. Utgångspunkten för detta arbete ska i första hand vara Esbjergdeklarationens mål samt på längre sikt Kemikommitténs mål. Våra mål är ett förslag till hur EUs medlemsländer ska uppnå Esbjergdeklarationen. På det internationella området ska Sverige i första hand arbeta genom forum för kemikaliesäkerhet. Sverige kan också driva frågor genom att påta sig värdskapet för möten på hög nivå. Sverige skall föra ut Kemikommitténs mål internationellt för att få uppslutning kring dem. Särskilda frågor Kommittén har enligt direktivet behandlat frågan om PVC och om hormonstörande ämnen. Kommittén föreslår bl.a. att: – användningen av de tillsatser i plastmaterial som är stoppämnen eller ämnen framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter på hälsa eller miljö ska ha avvecklats senast till år 2007, – ett plastmaterial ska ersättas med annat material om det innehåller stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen eller ämnen framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter för hälsa eller miljö. Dessutom drar kommittén följande slutsatser: – PVC-plast hör, mot bakgrund av försiktighetsprincipen och dagens bristande kunskap om dess långsiktiga miljö- och hälsoeffekter, inte hemma i ett kretsloppssamhälle, – dagens PVC-plast ska snarast och senast till år 2007 ha ersatts med långsiktigt miljöanpassade material. Kommittén har också presenterat förslag till åtgärder för att minska risker från hormonstörande ämnen. Bl.a. anser kommittén att: – Kemikalieinspektionen upprättar en lista över misstänkt hormonstörande ämnen, – Kemikalieinspektionen tar omgående initiativ till arbete med kriterier inom EU och påbörjar arbetet med att ta fram förslag till kriterier, – nya ämnen inom EU ska vara undersökta med avseende på hormonstörande egenskaper, – ämnen som uppfyller kriterierna för att vara hormonstörande avvecklas Förteckning över remissinstanserna avseende Kemi- kommitténs betänkande (SOU 1997:84) En hållbar kemikaliepolitik Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Försvars- makten, Försvarets materialverk (FMV), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Kommerskollegium (KK), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Apoteksbolaget, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig upphandling (NOU), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Institutet för miljömedicin (IMM), Lunds universitet, Umeå universitet, Luleå Tekniska universitet, Statens jordbruksverk (SJV), Statens livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, SIS-Miljömärkning, Institutet för verk- stadsteknisk forskning (IVF), Jernkontoret, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP), Boverket, Byggforskningsrådet (BFR), Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens Naturvårdsverk (SNV), Kon- cessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI), Stiftel- sen Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Stockholms kom- mun, Norrköpings kommun, Helsingborgs kommun, Landskronas kom- mun, Karlstads kommun, Borlänges kommun, Sundsvalls kommun, Kirunas kommun, Stockholms läns landsting, Kungl. Vetenskapsakademin (KVA), Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund (SKFB), Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet, Föreningen Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown Boveri (ABB), Bilindustriföreningen, Byggentreprenörerna, Byggsektorns kretsloppsråd, Golvbranschens Riksorganisation, Greenpeace, Göteborgsregionens Avfalls AB (GRAAB), Handelsanställdas förbund, Hyresgästernas Riksförbund, ICA förbundet, IKEA of Sweden AB, Industrins Byggmaterialgrupp, Industrin för växt- och träskyddsmedel (IVT), Kemikontoret, Kemisk-tekniska Leverantörsförbundet (KTF), Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen (M1993:A), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföreningen, Miljöfarligt avfall i Sverige AB, Miljöförbundet, Nordiska Plaströrsgruppen, Näringslivets Förpackningsråd (NFR), Plast- och Kemibranscherna, Svensk Industriförening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Renhållningsverks Föreningen (RVF),. Svenska Returpack, Svenska Sjukvårdsleverantörsföreningen (S L F), Svenska Tekoindustriföreningen, Svenskt Natron AB, Sveriges Elektroindustriförening, Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges Konsumentråd, Sveriges Plastfabrikanter, Sveriges Textilhand- lareförbund, Sveriges Tvätteriförbund, Technoworld AB, Textilimportö- rerna, Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksför- bund. Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport 2/97 Kemikalier i textilier Kemikalieinspektionen fick i januari 1996 i uppdrag av regeringen att föreslå åtgärder för att minska riskerna för miljö och hälsa från kemikalier som förekommer i textilier. Uppdraget redovisas i denna rapport. I Sverige förbrukas årligen ca 250 000 ton textilier. Den svenska textil- industrin har genomgått stora omvälvningar de senaste decennierna och idag domineras den svenska textilmarknaden av importerade varor. På senare år har initiativ som tagits av myndigheter och textilbranschen samt kriterier för positiv miljömärkning inneburit att uppmärksamhet har riktats mot möjliga problem orsakade av textilkemikalier. Textilier kan innehålla rester av ett stort antal kemikalier från tillverk- ningen. Dessa kemikalier kan ha inneboende hälso- eller miljöfarliga egenskaper. Halterna av dessa ämnen är vanligen låga, men kan i vissa fall ändå utgöra problem för dem som hanterar eller använder textilier. Även den yttre miljön kan eventuellt påverkas negativt av kemikalier i textilier då ämnen urlakas vid tvätt av textilier eller om textilavfall läggs på deponi. För att skydda dem som hanterar och/eller använder textilier bör tillverkare och importörer se till att ämnen som kan utgöra en risk för män-niskors hälsa inte finns kvar i de färdiga textilierna. Likaså bör ämnen med allvarliga miljöeffekter förhindras att via textilier hamna i den yttre miljön. Detta kan ske genom att tillverkare undviker att använda sådana ämnen vid tillverkningen. Importörer bör på samma sätt förmå sina leverantörer i utlandet att upphöra med denna användning. Kemikalieinspektionens förslag inom uppdraget är i korthet: – Undersökning av och information om de kemikalier som används i olika led i textiltillverkningen måste förbättras. Tillförlitliga analysmeto- der bör utvecklas. – Uppmärksamhet bör riktas mot ett antal ämnen/ämnesgrupper som kan innebära potentiella risker för människa och/eller miljö. Generella kriterier anges för dem. – Kemikalieinspektionen föreslår ett förbud mot användning av de azo- färgämnen som kan bilda cancerframkallande arylaminer. – Vidare avser Kemikalieinspektionen att utreda möjligheterna till ett förbud mot förekomsten av pentaklorfenol i importerade textilier. – Kemikalieinspektionen anser att halten fri formaldehyd i textilier bör begränsas enligt finska gränsvärden och att en eventuell märkning av plaggen bör övervägas. – Arbetet med förbud bör bedrivas inom EU. I detta arbete är det av stor vikt att utnyttja textilbranschens erfarenhet och kontaktnät. Kemikalieinspektionen anger vidare följande ämnen/ämnesgrupper som bör undvikas i textilier: – alkylfenoletoxylater (AFE), – allergiframkallande dispersionsfärger, – di(2-etylhexyl)ftalat (DEHP), – distearyldimetylammoniumklorid (DSDMAC), – flamskyddsmedel: polybromerade difenyletrar (PBDE) och klorparaffiner, – klororganiska carriers, – polyklorerade bifenyler (PCB), – tungmetaller: kadmium, krom och kvicksilver. Förteckning över remissinstanserna avseende Kemikalieinspektionens rapport 2/97 Kemikalier i textilier Kommerskollegium, Försvarets Materielverk, Statens Räddningsverk, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Statistiska Centralbyrån, Riksrevi- sionsverket, Institutet för miljömedicin, Konstfack, Sveriges Lantbruks- universitet, Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Boverket, SIS-Miljömärk- ning, Institutet för Fiber- och Polymerteknologi, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Statens Naturvårdsverk, Koncessions- nämnden för miljöskydd, Statens Strålskyddsinstitut, Stiftelsen för Vatten- och Luftvårdsforskning, Stockholms kommun, Ulricehamns kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskydds-föreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet, Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Greenpeace, Handelsanställdas förbund, HAO Handelsarbetgivarna, Hennes & Mauritz AB, Indiska Magasinet AB, Industrifacket, Kemikontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet, Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen, Plast- och Kemibranscherna, Svenska Tekoindustriföreningen, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Plastfabrikanter, Sveriges Textilhandlareförbund, Sveriges Tvätteriförbund, TEKO-industrierna, Textilimportörerna. Sammanfattning av Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets rapport 6/97 Avvecklingsprojektet Denna rapport redovisar hur det har gått med avvecklingen av fyra av de ämnen eller ämnesgrupper om behandlades inom ramen för det s.k. Be- gränsningsuppdraget 1990. Dessa ämnen är bly, bromerade flamskydds- medel, klorerade paraffiner och nonylfenoletoxilater. De två sistnämnda ämnesgrupperna ansvarar Naturvårdsverket för, i övrigt Kemikalie- inspektionen. I rapporten ingår bedömning av behov av ytterligare åtgärder och styr- medel för att uppnå de mål som fastställdes av riksdagen 1991 vid anta- gandet av propositionen En god livsmiljö 1990/91:90. Dessa mål anges i kursiv stil. Samtliga ämnen eller delar av ämnes- grupper är s.k. stoppämnen enligt kemikommitténs förslag. Ett intensivt arbete pågår inom många områden för att minska användningen av dessa ämnen. I flera fall har stora förändringar skett, men det finns fortfarande områden där användningen är lika stor som tidigare. Bly och blyhagel Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs: Använd- ningen av bly bör på sikt avvecklas och att den genomförs i huvudsak genom frivilliga åtgärder. Rapportens förslag till ytterligare åtgärder Sportskytte Svenska Sportskytteförbundet bör fortsätta verka för att de internationella reglerna ändras så att sportskytte blir blyfritt. Förbundet bör redovisa utfallet av sina insatser senast år 2002 till Kemikalieinspektionen. Användningen av blyhagel inom tävlings- och övningsskytte bör ha upphört senast 1 september 2004 i de skyttegrenar som står upptagna på det olympiska programmet och senast den 1 september 2000 i övrigt tävlings- och övningsskytte. Svenska Sportskytteförbundet, Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund bör redovisa avvecklingen senast år 2000 till Kemikalieinspektionen. Förbud mot användning av blyhagel på skjutbanor bör övervägas om målet att avveckla inte infrias. Jakt Användningen av blyhagel vid jakt i våtmark bör ytterligare begränsas. Naturvårdsverket avser att införa sådana begränsningar. – Villkoren vid jägarexamen bör ses över med inriktning att proven i framtiden kan genomföras med blyfri ammunition. Förslag till ändring av regler är under behandling vid Naturvårdsverket. – Naturvårdsverket bör få i uppdrag att följa upp de utökade förbuden för användning av blyhagel. Uppdraget bör redovisas under år 2000. – Användningen av blyhagel bör ha upphört vid all jakt inom tio år, genom frivilliga åtaganden. Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund bör rapportera avvecklingen till Kemikalieinspektionen år 2000 och 2005. Förbud mot användning av blyhagel för jakt bör övervägas om målet att avveckla inte infrias. Övrig användning av ammunition med bly – Användningen av övrig ammunition av bly, både civil och militär, bör ha upphört genom frivilliga åtaganden inom tio år. Försvarsmakten och Frivilliga Skytterörelsen bör avrapportera avvecklingen till Kemikalieinspektionen år 2000 och 2005. – Kemikalieinspektionen bör få i uppdrag att utreda möjligheten att införa miljöavgift på ammunition som innehåller bly. – Branschen och intresseorganisationerna bör verka internationellt för att ammunition och vapen som saluförs är typgodkända, för att minska olycksrisken. Arbetet bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2002. – Åtgärdsplaner för övningsfält och skjutbanor bör tas fram för att mi- nimera spridningen av bly i miljön. Ansvaret för att ta fram dessa planer bör vila på dem som bedriver verksamheten. Planerna bör vara fastställda av lokala tillståndsgivande myndigheter senast år 2000. – Information bör spridas om vilken tidplan som gäller för avvecklingen av bly i hagel och ammunition. Informationen bör också sakligt beskriva alternativen. Material tas fram i samarbete mellan berörda myndigheter och intressenter. Kemikalieinspektionen initierar arbetet. Ackumulatorer Bilindustrin bör tillsammans med batteritillverkarna genom internationellt arbete utveckla miljömässigt bättre alternativa startbatterier/startsystem. Resultat och plan för avveckling bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2003. Tillverkare av varor/produkter/system som innehåller stationära acku- mulatorer bör utreda möjligheterna att använda alternativ, samt att driva på utvecklingen av nya miljömässigt bättre energilagringssystem. En övergång till nickel/kadmiumbatterier är dock inte önskvärd. Uppnådda resultat bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2003. Användare och tillverkare av fordon/maskiner/redskap med s.k. trak- tionära batterier bör aktivt driva på utvecklingen av alternativ. Tillverkar- na bör redovisa uppnådda resultat och plan för avveckling senast år 2003 till Naturvårdsverket. Insatser för att utveckla alternativ har gjorts. Dessa aktiviteter bör fort- sätta och göras i samarbete mellan olika intressenter och med staten som sponsor via Nutek. Metoder för återvinning av bly bör utvecklas så att en tillräckligt bra kvalitet erhålls så att inget nyproducerat bly krävs för tillverkning av ackumulatorer. Batteritillverkare och återvinner bör redovisa sitt arbete till Naturvårdsverket senast år 2003. Fiske Yrkesfiskarna bör presentera en avvecklingsplan för användningen av bly i fiskeredskap. Planen bör presenteras för Kemikalieinspektionen under år 2000. Gemensamma informationsinsatser bör göras för att motivera både yrkes- och fritidsfiskare att avstå från bly i sina redskap. Insatsen bör göras gemensamt mellan myndigheter, Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund och Sveriges Kust- och Insjöfiskares Organisation. Kemikalieinspektionen avser att ta initiativ till att sådana åtgärder kommer tillstånd. Vikter och motvikter Bilindustrin bör i samarbete med andra berörda branscher verka inter- nationellt så att miljömässigt bättre alternativ till hjulbalansvikter av bly utvecklas. Resultat och plan för avveckling bör redovisas till Kemikalie- inspektionen under år 2000. Tillverkare av båtar med köl bör genom internationella insatser verka för att alternativ tas fram. Tillverkarna bör ta fram planer för avveckling av blyanvändningen i samarbete med Båtbranschens Riksförbund. Planerna bör presenteras för Kemikalieinspektionen under år 2000. Tillverkare av båtar och tillbehör till båtar bör göras medvetna om må- len för avveckling av bland annat bly. Kemikalieinspektionen avser att ta initiativ till att informera i samarbete med Båtbranschens Riksförbund. Bly används i många tillämpningar, både som metalliskt bly och som kemiska föreningar, och det finns inte alternativ inom alla områden. Avändningsmönstret har varierat mycket under 1900-talet och stora mängder bly finns upplagrat i samhället. De stora tillskotten av bly till teknosfären är idag blyhagel, ackumulatorer, vikter och motvikter. Förbrukningen av bly till ammunition har minskat med cirka en tredje- del under de senaste fem åren. Mängden bly per hagel är mindre, men antalet blyhagel som sålts har bara minskat med ca 10 % under samma period. Alternativen säljs fortfarande i liten omfattning. Skytte- och jägareförbunden arbetar för att uppnå de målsättningar som de tidigare ställt upp. Internationella tävlingsregler motverkar utfasningen. Villkoren för jägarexamen behöver också ses över. Målet för blyavveckling har varit kända hos organiserade jägare och sportskyttar under lång tid, men för närvarande talar inget för att de uppställda målen nås om inte ytterligare insatser görs. Tillskottet av bly till samhället genom ackumulatorer är stort och inga kommersiellt gångbara alternativ tycks finnas. Däremot pågår utveck- lingsarbete för att öka livslängden och minska blyinnehållet i ackumula- torn. Batteritillverkarna i Sverige använde 35 800 ton bly 1996. Av detta var 21 000 ton återvunnet och resten nyproducerat bly. Totalt exportera- des ca hälften av det bly som användes i produktionen. Det totala till- skottet av bly från ackumulatorer uppskattas vara 25 000 ton. Bilindustriföreningen uppger att alternativ till hjulbalansvikter av bly har övervägts, men hittills tycks detta ha resulterat i att blyvikterna behål- lits. Däremot pågår en utveckling mot fälgar som behöver mindre balan- sering, vilket föreningen anser vore den bästa lösningen på sikt. Bly används också i båtkölar. Kölar av järn är ett alternativ till bly som är väl beprövat, men kräver mera underhåll. Tillverkarna tycks inte vara motiverade att ersätta bly. Yrkesfisket har minskat och mängden redskap som förloras i vatten har troligen också minskat från de 600 ton som uppskattades användas 1992. Det finns idag acceptabla alternativ för alla typer av blysänken. Målet att på sikt avveckla bly tycks vara måttligt känt bland fiskare. Kommersiellt gångbara alternativ finns ännu inte för alla typer av bly- mantlad sjökabel. Ett intensivt arbete pågår dock hos tillverkarna för att finna alternativ. Mindre mängder bly används för reparationer i befintliga nät. De svenska användarna har genom olika beslut i sina organisationer i allmänhet tagit aktiv ställning för utfasning av bly i kablar. Nyanvändningen av bly till kristallglas sjunker alltjämt och kommer, 1997, sannolikt att ligga på ca 40 % av 1988 års användning. Nyproduk- tion av den glaskvalitet som tidigare benämndes halvkristall är blyfri sedan 1992. Alternativa recept för kristall har utvecklats och utprovning sker för närvarande av kvaliteter som delvis kommer att kunna ersätta helkristall. Branschen har som målsättning att avveckla användningen av bly. Den svenska branschen verkar också för att få gehör internationellt för förändringar av EG-direktivet om kristallglas så att fysikaliska egen- skaper istället för kemisk sammansättning hos glaset skall vara styrande för kvalitetsbenämning. Endast små mängder bly används fortfarande som tillsats i bensin och det är i vissa flygplan, militärfordon samt vid dragracing på dispens. Avändningen av bly till färg, lack och rostskydd visar en stadig minskning. Branschen arbetar vidare med tidigare åtaganden som gjorts i samband med redovisningarna 1990 och 1993, och Sveff kommer att redovisa avvecklingen senast 1999 till Kemikalieinspektionen, enligt tidigare planer. Industrin har lämnat tidplaner för avvecklingen av bly i PVC till Kemi- kalieinspektionen. Konservburkar med blylödning förekommer i stort sett inte på den svenska marknaden. De stora grossisterna har ställt krav på sina leveran- törer att konservburkar med blylödning inte får förekomma. Användningen av bly till lödning är relativt oförändrad sedan 1992. Ut- vecklingsarbete pågår för att hitta alternativ inom elektronikindustrin. Tidigast om ett par år kan man avgöra om idag kända alternativ är kom- mersiellt användbara. Hos de större företag som tillverkar glödlampor och lysrör finns en uttalad målsättning att avveckla bly i både glas och lödning före sekelskiftet. Utveckling pågår av plana bildskärmar som alternativ till dagens katodstrålerör i TV-apparater och dylikt. Hittills finns inga kommersiellt tillgängliga alternativ för TV-apparater. Blyfria skärmar för PC finns i dag på marknaden. Bly används för många ändamål i byggnader bl.a. för skorstenskragar och fogtätningar. I förslag till ändring i Allmän Material- och Arbetsbe- skrivning, AMA, föreslås att bly inte ska få användas för nuvarande tillämpningar utan att andra material ska användas i framtiden. Metalliskt bly används också för strålskydd. För detta ändamål finns idag inga alter- nativ. Bromerade flamskyddsmedel Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs: Användningen av bland annat bromerade flamskyddsmedel ska begränsas. Målet är en snabb avveckling av de ämnen inom gruppen som är mest skadliga. Föreslagna ytterligare åtgärder Kemikalieinspektionens ställningstagande att PBB och PBDE bör avvecklas står fast. Den svenska industrin ska fortsätta verka för en substitution av PBDE. Förekomsten bör redovisas senast den 31 december 2002 till Kemikalie- inspektionen. Importörer av elektriska och elektroniska varor och komponenter bör redovisa förekomsten av PBB till Kemikalieinspektionen senast den 31 december 2002. Den elektriska och elektroniska industrin ska verka för att kunskapen ökar om TBBP A och plast med reaktivt bunden TBBP A. Underlag måste tas fram och en riskbedömning göras. Bedömningen bör avrappor- teras till Kemikalieinspektionen senast den 31 december 2000. Flödet av bromerade flamskyddsmedel i det svenska samhället domineras sannolikt av bidraget från importerade varor, andra än kemiska produkter. Det är svårt att uppskatta mängden, eftersom ingen information om ingående ämnen finns på produkterna. En uppskattning kan göras från världsproduktionen och kunskaper om användningsområden och det ger vid handen att cirka 10 ton PBB och 400 ton PBDE kommer in i landet via varor. PBB och PBDE är de två flamskyddsmedel som pekats ut för avveckling av Kemikalieinspektionen. Förekomst och ökande halter i miljön av tetra-, penta- och hexabrom- difenyleter ger upphov till allvarlig oro. Det finns en risk för att skadliga effekter kan uppträda i ekosystemet om halterna i miljön fortsätter att öka. Möjligheten att okta- och dekabromdifenyleter kan brytas ner till lägre bromerade ämnen i miljön är oroande. PBDE med lägre grad av bromering är bioackumulerande och svårned- brytbara, och halterna av dem ökar i miljön. Det finns stora likheter mel- lan PCB och PBB respektive PBDE när det gäller biologiska effekter, kemisk struktur och förekomst i naturen. De uppgifter som erhållits ur öppna databaser vid utredningen visar att TBBP A har miljöfarliga egenskaper. Bristen på data om exponering och hälsofarliga egenskaper gör att det inte går att göra en fullständig risk- bedömning. De uppgifter som KemI haft tillgång till vid utredningen visar att HBCD har miljöfarliga egenskaper. Endast fyra bromerade flamskyddsmedel importeras i kemiska produk- ter, enligt Produktregistret, och mängden varierar kraftigt mellan olika år. Användningen av TBBP A är ojämförligt störst med ca 250 ton 1995. 14 ton dekaBDE importerades 1995. Ingen registrerad användning av PBB finns i Sverige. Kemikalieinspektionen har tagit ställning för en avveckling av PBB och PBDE. Resultatet från riskvärderingen av PBDE inom EU:s program för existerande ämnen bör dock inväntas innan ytterligare åtgärder föreslås. Även HBCD utreds för närvarande inom samma program. Utvärderingen av HBCD beräknas vara klar under 1998. TBBP A är en tänkbar kandidat till utredning i programmet. Utfasningen av bromerade flamskyddsmedel, som Kemikalieinspek- tionen initierade, har fått spridning genom andra aktörer i samhället. Importörer av varor och varukomponenter efterfrågar redan idag information om bl.a. ingående flamskyddsmedel. Producentansvar, miljöledningssystem, miljövarudeklarationer, positiv miljömärkning m.m. kan bidra till att minska användningen av bromerade flamskyddsmedel. Klorerade paraffiner Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs: Användningen av bl.a. klorparaffiner skall begränsas. Målet är en snabb avveckling av de ämnen inom ämnesgrupperna som är mest skadliga. Förslag till ytterligare åtgärder Arbetet med att ersätta den kvarvarande delen av kortkedjiga högklore- rade paraffiner ska fortsätta Utfasningsmålet enligt beslut i OSPAR ska uppnås till år 2000. Detta bör ske genom frivilliga åtgärder inom berörd industri. Det ankommer på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket att, baserat på underlag från industrin, fortlöpande följa och redovisa avvecklingen. Arbetet ska påskyndas inom OSPAR med att ta fram och utvärdera underlag för ett åtgärdsprogram för mellan- och långkedjiga klorerade paraffiner. Sverige har huvudansvaret och det ankommer för närvarande på Naturvårdsverket att driva detta arbete. Den totala användningen av klorparaffiner som råvara och i kemiska produkter i Sverige har minskat med ca 70 % mellan 1990 och 1995. Det är svårt att exakt säga hur stor nedgången är för de kortkedjiga högklore- rade paraffinerna sedan 1990. Huvuddelen av dessa kortkedjiga högklorerade paraffiner användes tidigare i metallbearbetningsvätskor. Användningen inom detta område har minskat med 90 % mellan 1990 och 1995. Ingen produktion av klorparaffiner äger rum i Sverige. Enligt Produkt- registret importerades 1995 drygt 1 000 ton klorparaffiner som råvara och ca 130 ton som komponent i kemiska produkter. Flödet via andra importerade varor än kemiska produkter är okänt. Sverige exporterar klorerade paraffiner i kemiska produkter, ca 60 ton 1995. Användningen av klorparaffiner har minskat inom landet till stor del beroende på aktiviteter hos tillverkare, importörer och användare. Natur- vårdsverket och Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som sam- arbetspartners och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder. Arbetet fortsätter inom industrin och från importörssidan för att ersätta den resterande delen, i första hand då kortkedjiga högklorerade paraffiner. Nonylfenoletoxilater Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs: Minst 90 % av användningen i Sverige av nonylfenoletoxilater bör ha upphört till år 2000. Detta bör kunna ske genom frivilliga åtgärder inom berörda branscher. Förslag till ytterligare åtgärder Arbetet ska fortsätta med att fasa ut resterande användning av nonylfenoletoxilater som leder till direkta utsläpp. Detta bör ske genom frivilliga åtgärder inom berörd industri. Arbetet ska påskyndas med att ta fram och utvärdera underlag för att ändra rekommendationen i OSPAR till ett mer omfattande beslut. Parallellt med detta ska möjligheterna undersökas att samordna arbetet inom OSPAR med motsvarande arbete inom OECD och EU. Sverige har huvudansvaret och det ankommer för närvarande på Naturvårdsverket att driva detta arbete. Resultatet från riskvärderingen av nonylfenoletoxilater inom EU:s program för existerande ämnen bör inväntas innan ytterligare åtgärder föreslås. Användningen av nonylfenoletoxilater dels som råvara, dels som kom- ponent i kemiska produkter i Sverige, har minskat med 70 till 8 000 % sedan 1990. År 1995 uppgick den svenska produktionen till ca 8 000 ton och importen till ca 500 ton. Samtidigt exporterades ca 8 000 ton. Förbrukningsmönstret i Sverige har förändrats sedan 1990. Tidigare användes de största volymerna för industriell rengöring, men där har användningen minskat kraftigt och numera sker den största förbrukningen, 80 till 90 %, vid polymer- och färgtillverkning. Användningen av nonylfenoletoxilater i polymer- och färgtillverkning innebär en mindre risk för miljön än när de används för industriell rengöring. Utsläppen från reningsverken av nonylfenoletoxilater har under den senaste femårsperioden minskat till en tiondel. Stockholm Vatten har minskat utsläppen från ca 1 000 till mindre än 100 mg per kg torrsubstans per år mellan 1990 och 1995. Användningen har minskat inom landet till stor del beroende på aktiviteter hos tillverkare, importörer och användare. Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som samarbetspartners och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder Förteckning över remissinstanserna avseende Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets rapport 6/97 Avvecklingsprojektet Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Statens räddningsverk (SRV), Kommerskollegium (KK), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Statskontoret, Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Institutet för tillämpad miljöforskning, Kungl. Tekniska Högskolan (KTH), Institutet för miljö- medicin (IMM), Umeå universitet, Statens jordbruksverk (SJV), Statens livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikva- rieämbetet (RAÄ), Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknik- utvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Standardiseringen i Sverige (SIS), Bo-verket, Konsumentverket (KOV),Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, Länsstyrelsen Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Stiftelsen Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL), Älvkarleby kommun, Ronneby kommun, Simrishamn kommun, Staffanstorp kommun, Örebro kommun, Sundsvalls Kommun, Örnsköldsviks kommun, Kungl. Vetenskapsakade- mien (KVA), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Natur- skyddsföreningen, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Industriförbund, Föreningens Skogsindustrierna, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorga- nisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Bil- industriföreningen, Byggentreprenörerna Byggsektorns kretsloppsråd, Frivilliga Skytterörelsen, Glasforskningsinstitutet, Greenpeace, Industrins Byggmaterialgrupp, Jägarnas Riksförbund, Kemikontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet (KTF), Konsumenter i Samverkan, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Miljöfarligt avfall i Sverige AB, Miljöförbundet, Plast- och Kemibranscherna, Returbatt AB, Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Glasbruksföreningen, Svenska IT- företagens Organisation (SITO), Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF), Svenska Sportskytteförbundet, Sveriges Elektronikindustriförening, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges Konsumentråd, Sveriges Kust- och Insjöfiskares Organisation, Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Sveriges Tvätteriförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, Teko-industrierna, Vatten- och Avlopps- verksföreningen (VAV). Prop. 1997/98:145 Prop. 1997/98:145 Bilaga 1 5 7 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 2 9 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 3 11 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 4 14 3 Prop. 1997/98:145 Bilaga 5 17 3 Prop. 1997/98:145 Bilaga 6 18 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 7 19 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 8 20 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 9 21 0 Prop. 1997/98:145 Bilaga 10 23 2 Prop. 1997/98:145 Bilaga 11 24 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 12 26 2 Prop. 1997/98:145 Bilaga 13 27 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 14 31 4 Prop. 1997/98:145 Bilaga 15 32 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 16 35 3 Prop. 1997/98:145 Bilaga 17 36 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 18 40 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 19 41 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 20 45 4 Prop. 1997/98:145 Bilaga 21 47 2 Prop. 1997/98:145 Bilaga 22 53 5 Prop. 1997/98:145 Bilaga 23 Prop. 1997/98:145 Bilaga 24 53 1 56 3 Prop. 1997/98:145 Bilaga 25 58 2 Prop. 1997/98:145 Bilaga 26 60 2 Prop. 1997/98:145 Bilaga 27 61 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 28 69 7 Prop. 1997/98:145 Bilaga 29 70 1 Prop. 1997/98:145 Bilaga 30