Regeringskansliets rättsdatabaser

Innehållsförteckning Del II 25 Utbetalning av pension 452 25.1 Ansökan om pension 452 25.2 Månadsvisa utbetalningar med möjlighet till undantag 463 25.3 Samordning med arbetsskadelivränta m.m. 468 25.4 Samordning med yrkesskadelivräntor 472 25.5 Annan samordning med ålderspension 479 26 Åtgärder på grund av felaktig utbetalning och ändrad pensionsrätt m.m. 481 26.1 Fördelningssystemet 481 26.2 Premiepensionssystemet 484 27 Processuella frågor 487 27.1 Inledning 487 27.2 Ärendehantering 488 27.3 Ändring av beslut 490 27.4 Omprövning av beslut 493 27.5 Överklagande av beslut 499 27.6 Beslut avseende åren 1960-1998 504 27.7 Preskription 506 27.8 Utmätning m.m. 508 27.9 Sekretessfrågor 509 27.10 Registerfrågor 511 28 Mellangenerationen 514 28.1 Intjänande av pensionsrätt 514 28.2 Beräkning av årlig pension 524 28.3 Garantiregeln 530 28.4 Uttag av ålderspension m.m. 533 29 Förändringar inom ramen för nuvarande pensionssystem 536 29.1 Inledning 536 29.2 Pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng för tilläggspension 537 29.2.1 Pensionsgrundande inkomst 537 29.2.2 Pensionspoäng 540 29.3 Beräkning av tilläggspension i form av ålders- pension 544 29.4 Uttag och utbetalningar av tilläggspension i form av ålderspension 550 29.5 Följsamhetsindexering av tilläggspension i form av ålderspension 551 29.6 Avveckling av delpensionssystemet 556 30 Principer för ålderspensionssystemets finansiering m.m. 558 30.1 Ansvarsfördelning 558 30.2 Ålderspensionsavgifter för pensionsgrundande sociala förmåner 561 30.3 Avgiftsskyldighet och den särskilda löneskatten 562 30.4 Avsättning av medel till premiepensionssystemet 564 30.5 Överföring till statsbudgeten av ålderspensions- avgifter 568 31. Statliga ålderspensionsavgifter 570 31.1 Inledning 570 31.2 Underlag för statlig ålderspensionsavgift 570 31.3 Betalning och fördelning av statlig ålderspensions- avgift 577 31.4 Finansiering och utgifter 581 32 Förändrad struktur på socialavgifterna och förändrade avgiftsnivåer m.m. 589 33 Finansiell infasning av det reformerade ålderspensionssystemet 605 34 Effekter för individer 610 34.1 Inledning 610 34.2 Vad påverkar pensionens storlek? 611 34.3 Pensionssystemet ur ett jämställdhetsperspektiv 624 34.4 Generationsaspekter på det reformerade pensions- systemet 627 34.5 Individexempel 631 35 Information om rätten till ålderspension 634 35.1 Inledning 634 35.2 Allmän information 634 35.3 Årlig information 637 35.4 Skadeståndsansvar 640 36 Kostnader m.m. 642 36.1 Administration av det nya pensionssystemet 642 36.2 Framtida pensionsutgifter 643 37 Författningskommentar 648 37.1 Förslaget till lag om inkomstgrundad ålderspension 648 37.2 Förslaget till lag om införande av lagen (1998:000) om inkomstgrundad ålderspension 774 37.3 Förslaget till lag med vissa bestämmelser om Premiepensionsmyndigheten 806 37.4 Förslaget till lag om statlig ålderspensionsavgift 814 37.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 819 37.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring 828 37.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter 830 37.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift 839 37.9 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483) 840 37.10 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 841 37.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster 846 37.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden 847 37.13 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 856 37.14 Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934) 857 37.15–28 Förslagen till övriga lagändringar 857 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1998 858 25 Utbetalning av pension 25.1 Ansökan om pension Regeringens förslag: Pension skall enligt huvudregeln betalas ut först efter ansökan. Pension skall utges fr.o.m. månaden efter det att ansökningen kommit in till allmän försäkringskassa eller fr.o.m. den månad som anges i ansökan, om detta är ett senare datum. För personer som till någon del har förtidspension eller särskild efterlevandepension skall ålderspension emellertid kunna betalas ut för tid före det att ansökan kommit in till allmän försäkringskassa, dock längst för en tid om tre månader före ansökningsmånaden och inte för den månad som föregår den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. Premiepension skall dock inte betalas ut för tid före det att ansökan kommit in till försäkringskassan. Premiepension till efterlevande skall utan särskild ansökan betalas ut fr.o.m månaden efter den då pensionsspararen eller den som tidigare varit berättigad till pensionen avled. Pension skall betalas ut senast fr.o.m. den månad då den pensionsberättigade fyller 70 år om denne inte begärt annat. Utbetalning av pension skall emellertid grundas på ansökan från den enskilde och försäk- ringskassan skall i förekommande fall senast tre månader före den månad då den pensionsberättigade fyller 70 år utreda om den pen- sionsberättigade vill skjuta upp pensionsuttaget ytterligare eller inte. Om den pensionsberättigade redan uppbär inkomstpension behöver försäkringskassan inte utreda om den pensionsberättigade vill skjuta upp sitt uttag av premiepension ytterligare. Den pensionsberättigade skall emellertid fram till dess att han eller hon begär utbetalning av premiepensionen årligen av Premiepensionsmyndigheten tillställas ett besked avseende sitt tillgodohavande på premiepensionskontot samt en prognos över framtida premiepension. För den som till någon del uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension skall försäkringskassans utredningsskyldighet inträda senast den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. Det reformerade sys- temets regler om utbetalning av ålderspension skall gälla för alla pen- sionsberättigade oavsett vilket år de är födda. Reglerna skall träda i kraft den 1 januari 2001 med undantag för reglerna om premie- pension till efterlevande som skall träda i kraft den 1 januari 1999. Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och Ds 1997:66 stämmer överens med regeringens förslag med undantag för vad som nedan anges. Regeringen föreslår till skillnad från departementsprome- moriornas förslag att även ålderspension som avlöser hel förtidspension eller hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års bosättning, skall betalas ut först efter ansökan. Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i övrigt överens med regeringens förslag med undantag för att regeringen föreslår att försäkringskassans utredningsskyldighet beträffande den som till någon del uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension skall inträda senast den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. I dessa fall skall pension kunna beviljas för en tid om tre månader före det att ansökan kommit in till allmän försäkringskassa. Denna förändring stämmer, såvitt avser förtidspensionärer, överens med förslaget i Ds 1997:66. Utredningens förslag: Förslagen i SOU 1997:131 stämmer överens med regeringens förslag med undantag för att utredningen föreslog att ansökan om premiepension skulle inges till Premiepensionsmyndigheten och att även Premiepensionsmyndigheten skulle vidtaga utredning om den som fyllt 70 år ännu inte tagit ut någon premiepension. Vidare föreslog utredningen att det inte skulle finnas någon regel om begränsning av hur ofta en begäran om återkallelse eller ändrat uttag av premiepension fick medges. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget även om ett flertal försäkringskassor påtalar att ett obligatoriskt ansök- ningsförfarande innebär ökade administrationskostnader och ett behov av särskilda informationsinsatser. Svenska Kommunförbundet anser att man noga bör följa utvecklingen av den ändrade ordningen utan automatiska utbetalningar så att följden inte blir en oavsiktlig kostnadsökning för kommunen, t.ex. i form av socialbidrag. Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohus län anser att utbetalning av premiepension bör ske utan ansökan när den pensions- berättigade uppnått 70 års ålder, om han eller hon inte begärt annat. Skattemyndigheten framhåller vidare att ansökan om utbetalning av premiepension bör vara egenhändigt undertecknad. Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohus län och Sveriges pensionärsförbund anser att det utredningsförfarande som enligt Ds 1995:41 skall ske om den pensionsberättigade inte före 70 års ålder ansökt om inkomstpension bör ske redan vid 65 års ålder. Skattemyndigheten anför som skäl att det föreslagna förfarandet inte är acceptabelt med hänsyn till den, enligt tillgänglig statistik, förväntade återstående livslängden för en försäkrad från 65 års ålder. Vidare befrämjar ett uppskjutet pensionsuttag inte ungdomens möjlighet till sysselsättning inom snar framtid. Sveriges Pensionärsförbund påtalar att det inte är tillfredsställande att en försäk- rad, som på grund av bristande information underlåter att begära sin pen- sion, får vänta till hög ålder innan han eller hon får den. Bohusläns allmänna försäkringskassa anser det befogat att kräva att ansökan av pension görs med hänsyn till att det behövs allt fler uppgifter från den försäkrade för att kunna bestämma storleken av garantipensionen. Göte- borgs allmänna försäkringskassa påpekar att det bland förtidspensio- närer kan finnas personer som inte haft rätt till utländsk invalidpension men som får rätt till en utländsk ålderspension som påverkar storleken av eventuell garantipension. Mot denna bakgrund anser försäk- ringskassan att även förtidspensionärer bör ansöka om ålderspension. Jönköpings läns allmänna försäkringskassa anser att ett borttagande av rätten till retroaktiv utbetalning står i strid med målsättningen att det reformerade ålderspensionssystemet skall präglas av flexibilitet. Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa anser att en generell tremånadersregel för retroaktiv utbetalning bör införas. Kommunsektorns Pension AB (KPA) anför i sitt remissyttrande av- seende Ds 1995:41 att det av nämnda promemoria inte klart framgår att KPA även fortsättningsvis skall betala ut allmän pension. Dock förut- sätter KPA, liksom Svenska Kommunförbundet, att KPA skall göra det och att bolaget, liksom hittills, kommer att ersättas för sina kostnader för administrationen av dessa förmåner. Svenska Kommunförbundet betonar vidare i sitt remissvar avseende Ds 1997:66 att utvecklingen vad avser kravet på ansökan och regeln om att utbetalning alltid skall göras till den pensionsberättigade, bör följas noga så att följden inte blir en oavsiktlig kostnadsökning för kommunerna. Statens löne- och pensionsverk (SPV) menar att det av Ds 1995:41 framgår att SPV och KPA även i det reformerade ålderspensionssystemet skall betala ut både tjänstepensioner och allmänna pensioner till pensionstagare med kommunal eller statlig tjänstepension. I sitt remissvar avseende Ds 1997:66 betonar SPV att möjligheten till automatisk utbetalning av pension, utan ansökan av den pensionsberättigade, bör finnas kvar för det fall statligt eller kommunalt pensionsorgan begär utbetalning av pensionen. Gävleborgs läns allmänna försäkringskassa anser å sin sida att den allmänna ålderspensionen bör betalas ut direkt till den pensionsberättigade och inte via SPV eller KPA, även om den pensionsberättigade är berättigad till statlig eller kommunal tjänstepension. Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler skall den som önskar pension ansöka om detta hos allmän försäkringskassa. Ansökan skall enligt huvudregeln göras hos den försäkringskassa där den pensionsberättigade är inskriven. För att bli inskriven hos försäkringskassa krävs att man är bosatt i Sverige. För vissa utomlands bosatta finns särskilda regler. Om den pensionsberättigade ansökt om ålderspension skall denna ut- ges fr.o.m. den månad varunder den pensionsberättigade fyller 65 år, om inget annat anges i ansökningen. Den pensionsberättigade kan således i ansökningen ange en annan tidpunkt – tidigare eller senare – då han eller hon önskar att utbetalningarna skall börja. Möjligheten att få pension för tid före ansökan är dock begränsad på så sätt att pension inte får utges för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. En person som ansöker om pension exempelvis i juli månad och begär att pension skall utges även för tid före ansökningen kan således få pension tidigast fr.o.m. april månad. Enligt de nuvarande reglerna kan försäkringskassan också, utan att den pensionsberättigade har ansökt om det, besluta om hel ålderspension för en hos försäkringskassan inskriven pensionsberättigad fr.o.m. den månad han eller hon fyller 65 år. En förutsättning härför är att den pensionsbe- rättigade har tillgodoräknats minst 30 år med pensionspoäng för tilläggspension. Detta innebär nämligen att folkpension skall utges med oavkortat belopp. Oavkortad folkpension skall även utges om den pensionsberättigade tillgodoräknats bosättningstid i Sverige under minst 40 år mellan 16 och 65 års ålder. Emellertid har försäkringskassan inte alltid tillgång till de uppgifter som behövs för att kunna bedöma om en pensionsberättigad har uppfyllt detta bosättningskrav. Möjligheten till utbetalning av pension utan ansökan, till en försäkrad som inte redan uppbär någon annan pensionsförmån, t.ex. förtidspension eller efterlevandepension, är därför begränsad till den situation då den pensionsberättigade har tillgodoräknats minst 30 år med ATP-poäng. Automatisk utbetalning av pension sker dock inte om den pensionsberättigade har begärt annat. För pensionsberättigade som har förtidspension avlöses denna av ålderspension då den pensionsberättigade fyller 65 år. Enligt nuvarande bestämmelser skall försäkringskassan utan ansökan besluta om hel ålderspension till en pensionsberättigad som omedelbart före den månad han eller hon fyller 65 år har hel förtidspension grundad på 40 års bosättningstid. Detta gäller under förutsättning att den pensionsberättigade inte begärt annat. Likaså betalas hel ålderspension automatiskt ut till en pensionsberättigad som omedelbart före den månad han eller hon fyller 65 år uppburit hel särskild efterlevandepension, om den avlidne har tillgodoräknats 40 års bosättningstid. Allmän försäkringskassa får enligt nuvarande regler även besluta om utbetalning av pension utan att den pensionsberättigade ansökt om det under förutsättning att statligt eller kommunalt personalpensionsorgan gjort framställan härom. Det reformerade pensionssystemet skall inrymma stor flexibilitet när det gäller uttag av ålderspension och ge den pensionsberättigade möjlig- het att inom vida gränser välja tidpunkt för pensioneringen samtidigt som det inte skall finnas någon övre åldersgräns för intjänande av pensionsrätt. Någon allmän pensionsålder kommer därför, som framgått av den tidigare framställningen, inte att finnas. Regler motsvarande de som i dag gäller och som innebär att ålderspension i stor utsträckning betalas ut automatiskt vid 65 års ålder bör därför inte införas i det reformerade pensionssystemet. De av riksdagen antagna riktlinjerna innebär att ålderspension skall kunna uppbäras fr.o.m. 61 års ålder och att utbetalning enligt huvud- regeln skall ske först efter ansökan av den pensionsberättigade. Detta gäller såväl för inkomstpension som premiepension. Den nedre gränsen för uttag av ålderspension i ATP-systemet har fr.o.m. den 1 januari 1998 (budgetproposition 1997/98:1 utg.omr. 11, bet. 1997/98:SfU1, rskr. 1997/98:111) höjts från 60 till 61 år. Regeringen föreslår att denna nedre åldersgräns för uttag av ålderspension skall gälla också i det reformerade systemet. Vidare föreslår vi att utbetalning enligt huvudregeln skall ske först efter ansökan från den pensionsberättigade. Ansökan skall kunna avse hel eller partiell pension och avse antingen inkomstpension eller premiepension, eller båda. Vi föreslår emellertid att premiepension till efterlevande skall betalas ut utan särskild ansökan från och med månaden efter den då pensionsspararen eller den som tidigare varit berättigad till pensionen avled (se vidare i avsnitt 22). Som nyss redovisats föreslår regeringen att utbetalning av pension skall föregås av ansökan. I Ds 1995:41 förslogs att ansökan om ålders- pension skulle inges till försäkringskassan. 1997 års premiereservutred- ning föreslog i sitt betänkande att ansökan om premiepension skulle inges till Premiepensionsmyndigheten. Under det fortsatta berednings- arbetet har denna ordning ifrågasatts. Ansvaret för tillämpningen av det reformerade ålderspensionssystemet bör delas mellan Riksförsäkrings- verket, Premiepensionsmyndigheten och de allmänna försäkringskas- sorna. Vid ansvars- och arbetsfördelningen mellan dessa bör stor vikt läggas vid en effektiv samverkan mellan Premiepensionsmyndigheten och övriga delar av socialförsäkringsadministrationen så att bl.a. de pen- sionsberättigades kontakt i pensionsfrågor underlättas liksom informa- tionsverksamheten i övrigt. Ansökan om ålderspension inges i dag till försäkringskassan. Försäk- ringskassorna har en väl utbyggd administration för att handlägga pen- sionsärenden. Vidare finns där personella resurser för att ge den pen- sionsberättigade information om dennes pension. Med hänsyn härtill och då det bör eftersträvas att reglerna om ansökan och utbetalning av ålderspension utformas så enhetligt som möjligt föreslår regeringen att ansökan om såväl inkomstpension som premiepension skall inges till försäkringskassan. Ansökningsblanketterna för utbetalning av pension bör utformas på ett sådant sätt att den/de omfattar ansökan om såväl in- komstpension som premiepension, dvs. den pensionsberättigade skall samtidigt kunna ansöka om pension ur båda systemen. Även om vårt förslag innebär att även ansökan om premiepension skall inges till försäkringskassan bör, oavsett om ansökan kommit in till för- säkringskassan eller Premiepensionsmyndigheten, den tid från vilken pension kan betalas ut räknas utifrån när ansökan kom in. Om ansökan om pension kommit in till Premiepensionsmyndigheten i stället för till försäkringskassan skall den således anses ha inkommit vid den tidpunkt den kom in till Premiepensionsmyndigheten. Beslut om premiepension bör dock fattas av Premiepensionsmyndigheten. Frågan om det även i framtiden skall finnas möjlighet att besluta om utbetalning av pension för tid före det att ansökan härom kommit in till försäkringskassan berördes varken i Pensionsarbetsgruppens betänkande eller i princippropositionen. Om denna möjlighet skall införas i det re- formerade ålderspensionssystemet har övervägts i det fortsatta bered- ningsarbetet. Behovet av en sådan regel kan starkt ifrågasättas. Pensionen i det reformerade ålderspensionssystemet är försäkringsmässigt beräknad på så sätt att ett senare pensionsuttag ger högre årspension och därmed, i genomsnitt, samma livspension som vid ett tidigarelagt uttag. En möjlighet att ta ut pension även för tid före ansökningen skulle därmed inte fylla någon väsentlig funktion. Regeringen föreslår därför, i likhet med vad som föreslogs i departe- mentspromemoriorna och av 1997 års premiereservutredning, att det i det reformerade systemet som huvudregel inte införs någon möjlighet till utbetalning av pension för tid före det att ansökan kommit in till försäkringskassan. En ansökan om pension kommer därmed att medföra att pension betalas ut tidigast fr.o.m ingången av månaden efter den månad då ansökningen kommit in till försäkringskassan, men alltså inte – även om önskemål därom framställs – för tid dessförinnan. För dem som till någon del har förtidspension eller särskild efterlevandepension föreslår vi dock, som närmare beskrivs nedan, att utbetalning skall kunna ske även för viss tid före ansökan. Såsom närmare framgår i avsnitt 29.4 föreslås att möjligheten till utbetalning av ålderspension för retroaktiv tid avskaffas även inom det nuvarande systemet med verkan fr.o.m. den 1 januari 1999. De beslutade riktlinjerna innebär också att hel ålderspension skall, oavsett ansökan, betalas ut fr.o.m. den tidpunkt då den pensionsberätti- gade fyller 70 år, om han eller hon inte angett något annat önskemål. Under det fortsatta beredningsarbetet har på nytt övervägts om det i det reformerade systemet skall ges möjlighet att vid en viss ålder betala ut pension utan ansökan från den enskilde och hur en sådan regel i så fall skall vara utformad. En regel om automatisk utbetalning av pension vid 70 års ålder, som utformats strikt enligt de antagna riktlinjerna, skulle innebära att utbetal- ning då skulle ske till alla pensionsberättigade som inte angett någon an- nan önskad utbetalningstidpunkt. En sådan utbetalning skulle alltså ske även om den pensionsberättigade t.ex. tjänat in rätt till endast en obetyd- lig pension i Sverige och sedan länge är bosatt utomlands. Att lokalisera sådana personer – som kommer att utgöra ett inte obetydligt antal – och att ta reda på om de fortfarande är i livet skulle kunna vara förenat med betydande svårigheter. Av administrativa skäl vore det därför lämpligt att en regel om utbetalning av pension utan ansökan begränsades till att gälla endast dem som är inskrivna hos försäkringskassan vid den tidpunkt då frågan om utbetalning av pension blir aktuell, dvs. i princip dem som är eller skall anses vara bosatta i Sverige. För utbetalning av pension till en pensionsberättigad som inte är inskriven i försäkringskassa skulle det således alltid få krävas ansökan. Emellertid kommer det i praktiken inte att vara möjligt för försäk- ringskassan att i samtliga fall besluta om utbetalning av pension utan an- sökan från den enskilde. Ett beslut om automatisk utbetalning av pension förutsätter att försäkringskassan med hjälp av uppgifter i tillgängliga re- gister entydigt kan avgöra hur stor pension den enskilde har rätt till. Detta kan, på sätt som närmare kommer att beskrivas nedan, vara förenat med svårigheter i de fall då den försäkrade har rätt till garantipension. Garantipensionen skall enligt vad vi föreslår i proposition 1997/98:152 avräknas mot inkomstrelaterad pension. Samtidigt skall rätt till garantipension vara beroende av den tid den enskilde varit bosatt i Sverige (försäkringstid). Som vi föreslår i den nyss nämnda propositionen skall det för rätt till oreducerad garantipension krävas 40 års försäkringstid. Vid kortare försäkringstid skall garantipensionen reduceras proportionellt. Vid t.ex. 35 års försäkringstid kommer således 35/40 av hel garantipension att betalas ut. För att avgöra hur stor garantipension den enskilde är berättigad till behövs uppgifter för att bedöma i vad mån kravet på 40 års försäkringstid är uppfyllt. Försäkringskassan har i regel tillgång till uppgifterna i folkbokföringsregister men dessa är inte alltid tillräckliga för att avgöra hur lång försäkringstid som garantipensionen skall grundas på. Även annan tid än sådan då den enskilde varit folkbokförd i Sverige skall nämligen, enligt vårt förslag i propositionen om garantipension räknas som försäkringstid. Exempelvis får tid under vilken den enskilde utfört visst biståndsarbete eller tid under vilken en enskild, som senare erhåller uppehållstillstånd, före folkbokföringen vistats i Sverige, räknas in. Det är därför sannolikt att försäkringskassan på samma sätt som i dag kommer att bli beroende av uppgifter från den enskilde för att kunna bestämma hur stor garantipension denne är berättigad till. Enligt vårt förslag i propositionen om garantipension skall vidare gälla att garantipensionen skall beräknas med hänsyn till bl.a. utländska pen- sionsinkomster. Uppgifter om huruvida en försäkrad har sådana inkoms- ter finns inte automatiskt tillgängliga för försäkringskassan utan måste lämnas av den pensionssökande själv. Även i detta hänseende fordras alltså uppgifter från den pensionssökande. Uppgifter om den inkomstgrundade pensionens storlek finns givetvis tillgängliga för försäkringskassan. En ordning där utbetalning av in- komstgrundad pension skulle ske utan ansökan, medan utbetalning av garantipension alltid skulle kräva ansökan från den enskilde kan emeller- tid inte betraktas som rimlig. För det fall försäkringskassan inte utan den enskildes medverkan kan få tillgång till de uppgifter som krävs för att bestämma hur stor total ålderspension från det allmänna systemet som den enskilde har rätt till, bör pensionen inte till någon del betalas ut utan ansökan. Därmed skulle automatisk utbetalning av pension inte kunna komma i fråga i de fall där den pensionsberättigade är berättigad till garantipension. Det har således under det fortsatta beredningsarbetet visat sig att en regel om automatisk utbetalning av pension vid 70 års ålder, utformad i enlighet med de antagna riktlinjerna, skulle kunna tillämpas endast i mycket begränsad utsträckning, nämligen i fall då den pensionsberätti- gade inte har rätt till garantipension. Regeln skulle därför endast till liten del fylla den funktion som var avsedd, dvs. att förhindra att en pensionsberättigad av bristande kunskap eller av annan orsak går miste om sina pensionsrättigheter. En regel om utbetalning av pension vid en viss ålder bör därför utformas på ett annat sätt än vad som tidigare föreslagits. Under remissbehandlingen av Ds 1995:41 har synpunkter framförts om att den ålder vid vilken pension bör betalas ut, bör sättas till 65 år. Att välja åldersgränsen 70 år torde emellertid anses rimligt med hänsyn bl.a. till livsinkomstprincipen och den flexibilitet som skall finnas för uttag av pension i det reformerade pensionssystemet. Som ovan redovisats skall en försäkrad också ha rätt att ansöka om pension redan fr.o.m. 61 års ålder. Den pensionsberättigade bör få information om vid vilken ålder ålderspension kan utges i samband med att reformen träder i kraft och försäkringskassan bör också få möjlighet att informera den pensionsberättigade under hand. Även 1997 års premiereservutredning föreslog att denna övre åldersgräns skall sättas vid 70 års ålder. Mot bakgrund av vad som nu sagts och efter övervägande av övriga remissynpunkter anser regeringen att åldersgränsen inte bör sättas annorlunda än vad som fastslagits i de antagna riktlinjerna och som också föreslagits i promemorian Ds 1995:41. Vi föreslår att som huvudregel skall gälla att pension skall betalas ut senast fr.o.m. 70 års ålder om den försäkrade då är inskriven hos försäk- ringskassa och inte begär annat. Utbetalning av pension skall emellertid, som ovan föreslagits, alltid grundas på en ansökan av den enskilde. På grund härav föreslår vi att försäkringskassan alltid, i de fall en pensions- berättigad som är inskriven hos försäkringskassa inte tre månader före ingången av den månad då han eller hon fyller 70 år har ansökt om uttag av inkomstpension, skall utreda om den pensionsberättigade vill senare- lägga sitt pensionsuttag ytterligare eller inte. 1997 års premiereservutredning föreslog att Premiepensionsmyndigheten skall göra en sådan utredning om den enskilde inte tre månader före ingången av den månad då han eller hon fyller 70 år ansökt om uttag av premiepension. I utredningsbetänkandet antecknades emellertid att utredningsarbetet bör samordnas i de situationer då även försäkringskassan skall göra sådan utredning på grund av att den pensionsberättigade inte heller begärt uttag av inkomstpensionen. Regeringen instämmer i att det inte kan vara rimligt att både försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten skall göra samma utredning. I dessa situationer bör utredningsarbetet samordnas. I de fall ingen ålderspension tagits ut bör utredningen ombesörjas av för- säkringskassan. Under det fortsatta beredningsarbetet har också ifråga- satts om Premiepensionsmyndigheten överhuvudtaget skall ha någon ut- redningsskyldighet. Det skall i detta sammanhang särskilt noteras att den pension som ut- ges från fördelningssystemet utgör huvuddelen av ålderspensionen. Syf- tet med nu föreslaget utredningsförfarande är att den som inte känner till att han eller hon måste ansöka om ålderspension inte skall gå miste om sin rätt därtill. Vidare kan, som nämns nedan, den nu föreslagna utredningen kräva stora personalinsatser, varvid även personliga besök kan bli erforderliga. Försäkringskassan har i dag en lokal förankring, dvs. på de flesta orter i landet finns ett eller flera lokalkontor och de pensionsberättigade har möjlighet att personligen besöka försäkringskassan för rådfrågan m.m. Hos försäkringskassan finns också de personella resurser som kan komma att krävas för att göra undersökningen. Hur Premiepensionsmyndigheten skall organiseras är ännu inte känt. Med beaktande härav ter det sig naturligt att försäkringskassan skall ombesörja den nu föreslagna utredningen. Regeringen föreslår därför att Premiepensionsmyndigheten inte åläggs någon utredningsskyldighet. Om den pensionsberättigade redan har tagit ut hela eller del av sin in- komstpension kan det ifrågasättas om utredningsskyldighet skall före- ligga beträffande utbetalning av premiepension. Eftersom inkomstpen- sion och premiepension skall kunna sökas samtidigt och i ett samman- hang, bör en begäran om utbetalning av endast inkomstpension kunna tolkas som att den pensionsberättigade önskar senarelägga sitt premie- pensionsuttag. Vidare utgör premiepensionen den mindre delen av ålderspensionen. Som nyss föreslagits skall Premiepensionsmyndigheten inte heller ha någon utredningsskyldighet. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att någon utredningsskyldighet inte skall föreligga om den pensionsberättigade vid 70 års ålder inte begärt utbetalning av premiepension, men redan uppbär pension ur fördelningssystemet. För att den pensionsberättigade inte skall gå miste om sin premiepension bör emellertid Premiepensionsmyndigheten årligen tillställa den pensionsberättigade ett besked om hans eller hennes tillgodohavande på premiepensionskontot och en prognos över framtida pension. Motsvarande kan gälla då den pensionsberättigade endast begärt utbe- talning av premiepension. Som nämnts ovan utgör emellertid inkomst- pensionen den huvudsakliga delen av ålderspensionen. Med beaktande härav och av syftet med utredningsförfarandet bör det i denna situation åligga försäkringskassan att göra en fullständig utredning. Sammanfattningsvis föreslår regeringen att försäkringskassan skall ansvara för den utredning som skall företas om den pensionsberättigade före 70 års ålder inte har ansökt om uttag av ålderspension. Har den pen- sionsberättigade inte tagit ut någon ålderspension skall utredningen avse såväl inkomstpension som premiepension. Om uttag har begärts endast av premiepension skall motsvarande utredning göras beträffande in- komstpensionen, men någon utredningsskyldighet skall inte föreligga om uttag endast har begärts av inkomstpension men inte av premie- pension. Den pensionsberättigade bör dock fram till dess att premie- pension börjar betalas ut, av Premiepensionsmyndigheten årligen till- ställas ett besked om sitt tillgodohavande på premiepensionskontot och en prognos över sin framtida pension. I utredningsskyldigheten bör ligga en skyldighet för personal vid för- säkringskassan att ta kontakt med den pensionsberättigade för att utreda dennes önskemål. Detta kan naturligtvis ske genom att den pensionsbe- rättigade tillställs blanketter jämte information för ansökan om pension. För det fall den pensionsberättigade inte lämnar något besked i anledning av en sådan kontakt bör detta emellertid inte kunna anses som ett tillräckligt underlag för slutsatsen att den pensionsberättigade önskar skjuta upp sitt pensionsuttag. Det bör då krävas att personal vid försäkringskassan tar ytterligare kontakt med den pensionsberättigade – t.ex. genom brev eller personlig kontakt – för att utröna vad den pensionsberättigade har för önskemål. I fall där den pensionsberättigade är bosatt utomlands, men ändå är inskriven hos försäkringskassa (vilket kan inträffa med hänsyn till EES-reglerna) bör emellertid denna utredningsskyldighet av administrativa skäl inte vara lika omfattande. Regeringen föreslår vidare att det reformerade systemets utbetalningsregler skall gälla för alla pensionsberättigade oavsett födelseår. Skälet för detta är främst att det ur administrativ synvinkel är en fördel att alla ålderspensioner betalas ut enligt samma regler. Utbetalningsreglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001 (med undantag för reglerna om premiepension till efterlevande som föreslås träda i kraft den 1 januari år 1999). Vid denna tidpunkt kan pensionsberättigade i mellangenerationen redan ha ansökt om och beviljats förtida uttag och kan därför vid ikraftträdandet redan uppbära pension. Någon ny ansökan skall i dessa fall inte krävas. Även den som uppbär inkomstpension utan att vara berättigad till tilläggspension skall utan ansökan få den senare pensionen utbetalad till sig om han eller hon senare blir berättigad till tilläggspension. Förtidspension och särskild efterlevandepension avlöses inom det nu- varande systemet av ålderspension då den pensionsberättigade fyller 65 år. Regeringen uppdrog den 16 januari 1997 åt en särskild utredare att utforma förslag till ett system för ekonomisk ersättning vid långvarig nedsättning av arbetsförmåga, som skall ersätta dagens system med för- tidspension och sjukbidrag. Utredaren skulle bl.a. bedöma vilken tid- punkt för övergång till ålderspension som är lämplig. Utredningens be- tänkanden Ohälsoförsäkringen Trygghet och aktivitet (SOU 1997:166) och Ohälsoförsäkringen Övergångsregler (SOU 1997:189) överlämna- des till regeringen i slutet av år 1997 och bereds för närvarande, efter remissbehandling, inom Socialdepartementet. I mars i år överlämnade regeringen till riksdagen propositionen 1997/98:111 Reformerad förtidspension, m.m., som bl.a. innehåller förslag till riktlinjer för en reformering av reglerna om ersättning vid varaktig medicinskt grundad arbetsoförmåga och en beskrivning av den planerade fortsatta beredningen av frågan om en reformering av hela systemet för sådan ersättning. Den 1 augusti 1996 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att bl.a. utforma förslag till en anpassning av efterlevandepensioneringen till det reformerade systemet. I Ds 1995:41 och Ds 1997:66 föreslogs att reglerna om automatisk utbetalning av ålderspension när denna avlöser hel förtidspension grundad på 40 års bosättning skulle fortsätta att tillämpas i avvaktan på förslag härom av först nämnda utredning. I Ds 1997:66 föreslogs vidare att motsvarande regel för den som har hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års bosättning skulle fortsätta att tillämpas i avvaktan på förslag härom av Utredningen om efterlevandepension. Under remissbehandlingen av Ds 1997:66 har synpunkter framförts, av bl.a. Göteborgs allmänna försäkringskassa, om att det även i dessa situationer bör krävas en ansökan av den enskilde för att garantipension skall betalas ut. Bland andra skäl har därvid framförts att det bland förtidspensionärer kan finnas personer som inte haft rätt till utländsk invalidpension men som får rätt till utländsk ålderspension. Detta skulle innebära att även personer med hel förtidspension eller hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års bosättning borde ansöka om ålderspension. Remiss- behandlingen av Ds 1997:66 redovisas särskilt i vårt samtidigt härmed lämnade förslag till lag om garantipension. Med beaktande av de remissynpunkter som lämnats vid remissbehand- lingen av Ds 1997:66 har frågan om en automatisk utbetalning av ålders- pension som avlöser hel förtidspension och hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års bosättning ånyo övervägts. Regeringen har funnit att det även i nu redovisade fall kan uppstå sådana situationer att försäkringskassan inte enbart med hjälp av uppgifter i tillgängliga register kan avgöra hur stor garantipension den pensionssökande eventuellt är berättigad till. Det är sannolikt att försäkringskassan även i dessa situationer kommer att bli beroende av uppgifter från den enskilde för att bestämma storleken av den pension den pensionssökande är berättigad till. Med hänsyn härtill föreslår vi i propositionen 1997/98:152 Garantipension, m.m. att garantipension även i nu nämnda situationer skall betalas ut först efter ansökan. Reglerna för utbetalning av garantipension och inkomstgrundad ålderspension bör i möjligaste mån vara desamma. Regeringen föreslår därför att utbetalning av inkomstgrundad ålderspension som avlöser hel förtidspension eller hel särskild efterlevandepension grundad på 40 års bosättning skall ske först efter ansökan. I Ds 1997:66 föreslogs en särregel beträffande de situationer då den pensionsberättigade till någon del uppbär förtidspension. Förslaget inne- bar att försäkringskassans utredningsskyldighet i frågan om den pen- sionsberättigade som till någon del uppbär förtidspension vill senare- lägga sitt ålderspensionsuttag eller inte, bör inträda före 70 års ålder. Eftersom förtidspension utges t.o.m. den månad som föregår den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år, bör försäkringskassans utred- ningsskyldighet inträda senast den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. Med tillämpning av föreslagen regel om att utbetalning av ålderspension inte kan ske för tid före det att ansökan kommit in till för- säkringskassan, finns då risk för att en pensionsberättigad som till någon del uppburit förtidspension under någon månad står helt utan pension. För att undvika detta föreslogs i Ds 1997:66 att ålderspension, i nu nämnda fall, skall kunna beviljas även för tid före det att ansökan kom in till försäkringskassan, dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. Vad som nu redovisats föreslås även i vår nu avlämnade proposition om garantipension. Som ovan nämnts bör reglerna för utbetalning av ålderspension i det reformerade systemet i möjligaste mån vara desamma. Regeringen före- slår därför att den nu redovisade särregeln skall gälla även i fråga om utbetalning av inkomstgrundad pension. Med utgångspunkt från de överväganden som nu har gjorts beträffande automatisk utbetalning av pension bör motsvarande regler gälla även för den som före 65 års ålder till någon del uppbär särskild efterlevandepen- sion. Vi föreslår därför att försäkringskassans utredningsskyldighet för de pensionsberättigade som till någon del uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension skall inledas då den försäkrade fyller 65 år. Vidare skall den i Ds 1997:66 och prop. 1997/98:152 föreslagna regeln om retroaktiv utbetalning av ålderspension gälla såväl för den som upp- burit förtidspension som för den som uppburit särskild efterlevandepen- sion omedelbart före 65 års ålder. Emellertid bör detta endast gälla ut- betalning av inkomstpension. Premiepensionen är konstruerad på det sättet att pensionen, oavsett om den uttrycks i fondandelar eller i kronor efter övergång till livränta, är beroende av det värde som de fondandelar som förvärvats för den enskildes räkning har vid tidpunkten för pen- sionsuttaget. Värdet på dessa fondandelar kan variera från månad till månad. Det går därför inte att utan svårighet, beräkna premiepensionen för förfluten tid. Med hänsyn härtill föreslår regeringen att den nu före- slagna möjligheten till retroaktiv utbetalning inte skall avse premiepen- sion. De i detta avsnitt behandlade frågorna om ansökan bör gälla även i fråga om ökning av ålderspension. Vid begäran om ökning av partiell pension skall således skriftlig ansökan ges in till försäkringskassan och den begärda ökningen kommer att betalas ut tidigast månaden efter det att ansökan kommit in. När den pensionsberättigade vill återkalla eller begära minskning av tidigare begärt uttag kan detta ske genom att den pensionsberättigade tillställer försäkringskassan en anmälan härom, senast månaden före den månad återkallelsen eller minskningen avses börja. Regeringen har i avsnitt 18.1 föreslagit att möjligheterna att åter- kalla och minska pensionsuttag av inkomstpension begränsas på så sätt att återkallelse och minskning av ålderspension medges endast en gång per sexmånadersperiod. Regeringen har vidare i avsnitt 21 föreslagit att samma begränsning skall gälla för uttag av premiepension. Någon mot- svarande begränsning för ökning av ålderspensionsuttag föreslår vi där- emot inte. Enligt nuvarande regler får försäkringskassan betala ut pension utan ansökan från den pensionsberättigade om statligt eller kommunalt per- sonalpensionsorgan begär det. Utbetalning av allmän pension och statlig eller kommunal avtalspension sker då genom samma utbetalningstrans- aktion. Som ovan redovisats skall utbetalning av ålderspension i det re- formerade systemet som huvudregel ske efter ansökan. För att så långt som möjligt åstadkomma enhetliga regler för uttag av pension bör, i det reformerade ålderspensionssystemet, samma regler gälla oavsett typ av pensionsrättighet. Regeringen föreslår därför att en motsvarande regel inte införs i det reformerade systemet. 25.2 Månadsvisa utbetalningar med möjlighet till undantag Regeringens förslag: Pension skall i det reformerade systemet enligt huvudregeln betalas ut månadsvis t.o.m. den månad då den pensionsberättigade avlider eller rätten till pension annars upphör. Utbetalning skall endast ske till den pensionsberättigade. Utbetalning av pension skall även, oavsett den pensionsberättigades samtycke, kunna ske för andra perioder än månadsvis. Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1997:66 stämmer överens med regeringens förslag, vilket även förslagen i Ds 1995:41 gör, med undantag för att regeringen föreslår att pension skall kunna betalas ut endast till den pensionsberättigade. Utredningens förslag: Förslagen i SOU 1997:131 stämmer överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksförbundet PensionärsGemenskap tillstyrker förslaget i Ds 1995:41 om möjligheten för försäkringskassan att under vissa förhållanden betala ut pensionen till annan än den pensionsberättigade och uppger att även om regeln är integritetskränkande uppväger fördelarna av en sådan regel den kränkningen. Skatteförvaltningen i Göteborgs och Bohus län anser att premiepension och Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa anser att all allmän pension bör kunna betalas ut till annan än den pensionsberättigade om denne p.g.a. ålderdomssvaghet, sjukdom, drogmissbruk eller annat inte själv kan ta hand om sin pension. Riksförsäkringsverket och Östergötlands läns allmänna försäkringskassa tillstyrker förslaget i Ds 1997:66 att pension inte skall kunna betalas ut till annan än den pensionsberättigade. Skälen för regeringens förslag: I det nuvarande systemet betalas ålderspension enligt huvudregeln ut genom månadsvisa utbetalningar. Pensionsförmånen utges om inte annat är föreskrivet t.o.m. den månad då den pensionsberättigade avlider eller rätten till förmånen annars upp- hör. Pensionen betalas som huvudregel ut direkt till den pensionsberät- tigade. I vissa fall kan försäkringskassan emellertid besluta att pensionen helt eller delvis skall betalas ut till annan. Förutsättningarna härför är att den pensionsberättigade till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, lång- varigt missbruk av beroendeframkallande medel eller därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv ta hand om sin pension. Pensionen får då be- talas ut till en kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person för att användas till den pensionsberättigades eller hans eller hennes familjs nytta. Pension skall, enligt regeringens förslag, även i det reformerade sys- temet som huvudregel betalas ut månadsvis och bör på samma sätt som i det nuvarande systemet utges t.o.m. den månad då den pensionsberätti- gade avlider eller rätten till pension annars upphör. Regeringen föreslår vidare att pensionen som huvudregel skall betalas ut direkt till den pensionsberättigade. Frågan om det även i det reforme- rade systemet skall finnas en möjlighet för försäkringskassan att betala ut pensionen till annan än den pensionsberättigade berördes varken av Pensionsarbetsgruppen eller i princippropositionen. I Ds 1995:41 föreslogs att försäkringskassan under de förutsättningar som anges i nuvarande regler i AFL skall få betala ut pensionen till annan än den pensionsberättigade. Under det fortsatta beredningsarbetet har det visat sig att regeln om utbetalning av pension till annan sällan tillämpas. 1997 års premiereservutredning ifrågasatte i sitt betänkande behovet av en sådan utbetalningsregel och ansåg att regeln återspeglar en äldre tids förhållanden och värderingar. Utredningen ansåg vidare att regeln inte fyller någon nyttig funktion vid sidan av allmänna bestämmelser om förvaltarskap och godmanskap som finns i den familjerättsliga lagstiftningen. Med beaktande härav föreslog utredningen att någon motsvarande regel inte införs för utbetalning av premiepension. Även i Ds 1997:66 ifrågasattes, på grund av i huvudsak samma skäl som angetts i utredningens förslag till premiepension, om det i framtiden finns behov av en sådan regel. Därvid anfördes att den som inte kan ta hand om sin pension själv sannolikt behöver hjälp med att förvalta sin egendom eller bevaka sin rätt även i andra avseenden, och att det t.o.m. kan vara så att utbetalning enligt nuvarande bestämmelse av pensionen till någon av den pensionsberättigades anhöriga medför att godmanskap eller förvaltarskap inte kommer till stånd trots att det vore sakligt påkallat. Med hänsyn till det nu anförda föreslogs i promemorian, och föreslås i propositionen om garantipension, att en motsvarande regel inte införs för utbetalning av garantipension. Regeringen instämmer i de nu redovisade ställningstagandena och anser att reglerna i detta avseende bör vara desamma för de olika delarna av det reformerade ålderspensionssystemet. Vi föreslår således att en regel motsvarande den i 16 kap. 12 § AFL inte införs i lagen om inkomstgrundad ålderspension. I det nuvarande systemet betalas alltså ålderspension enligt huvud- regeln ut månadsvis. Om den pensionsberättigade är bosatt utomlands kan dock Riksförsäkringsverket med den pensionsberättigades samtycke förordna att pensionen skall betalas ut på annat sätt. Enligt den praxis som har utvecklats hos utlandsavdelningen vid Stockholms läns allmänna försäkringskassa sker utbetalningar i princip årsvis i stället för månadsvis om den månadsvisa pensionsutbetalningen skulle ha understigit 1 % av prisbasbeloppet (364 kr år 1998). Regeringen lämnade genom beslut den 18 augusti 1994 ett uppdrag till Riksförsäkringsverket att lämna förslag till en mer rationell handläggning av utbetalningar av pension till utlandet. Bakgrunden till beslutet var en beställning från riksdagen med anledning av de stora kostnader som utbetalningar av pension till utlandet innebär för de pensionsberättigade och för samhället. Riksförsäkringsverket överlämnade den 2 februari 1995 promemorian ”Utbetalningar av pensioner till utlandet m.m.” till regeringen. Enligt Riksförsäkringsverkets promemoria kan den enskildes kostnad för att kvittera ut ett pensionsbelopp uppgå till mellan 60 och 140 kr. Härtill kommer kostnaden hos den utbetalande myndigheten dels för själva utbetalningen, dels för den administration som det innebär att ta reda på var den pensionsberättigade befinner sig och förvissa sig om att han eller hon fortfarande är i livet. Resultatet kan i många fall bli att den totala kostnaden för pensionsutbetalningen överstiger det utbetalda be- loppets storlek. Riksförsäkringsverket föreslog i promemorian att pen- sionsbelopp som understiger 25 kr i månaden (300 kr per år) inte skall betalas ut. Som motiv för en sådan begränsning angav verket bl.a. att dessa utbetalningar medför orimligt höga utbetalningskostnader i för- hållande till pensionsbeloppets storlek samt att pensionsbelopp i denna storleksordning saknar betydelse för den enskildes försörjning. Regeringen anser emellertid inte att det finns behov av en sådan be- gränsning av utbetalning av ålderspension. Den torde medföra admini- strativa problem bl.a. när en pensionsberättigad uppbär flera förmåner samtidigt, såväl i form av pension som livränta. Om han eller hon under en period återkallar en av förmånerna kan det medföra att pensionsbe- loppet under en tid understiger det lägsta beloppet för utbetalning för att efter en kortare tid åter överstiga nämnda belopp. Vidare torde en sådan regel vara svår att förstå eftersom den innehåller såväl beräkningsregler som uttagsregler. Regeringen föreslår således att någon nu nämnd uttagsregel, dvs. att pensionsbelopp som understiger ett visst minsta belopp (i verkets promemoria 300 kr per år) inte skall betalas ut till pensionstagaren, inte införs i det reformerade systemet. I verkets promemoria föreslogs vidare att utbetalning till utomlands bosatta av pensionsbelopp som är lägre än 200 kr i månaden (2 400 kr per år) skall betalas ut två gånger per kalenderår med utbetalningar i juni och december. Därutöver föreslogs att försäkringskassan och pensions- berättigad som bor utomlands även i andra fall skall kunna träffa fri- villiga överenskommelser om utbetalning av pension enbart i juni och december. Behov av att kunna betala ut pension på annat sätt än månadsvis kom- mer att finnas också i det reformerade pensionssystemet. Som anges i avsnitt 13.1 måste de pensionsgrundande inkomsterna under ett år uppgå till minst 24 % av prisbasbeloppet för att grunda pensionsrätt. Detta medför i och för sig att pensionen inte kan bli hur liten som helst. I de fall pensionsrätt tillgodoräknas under enbart ett eller ett fåtal år kan de månatliga pensionsutbetalningarna ändå bli mycket små, såväl vad gäller inkomstrelaterad pension som garantipension. Förslaget vad avser garan- tipensionssystemet innebär att det för rätt till oreducerad garantipension kommer att krävas 40 års försäkringstid (bosättningstid) i Sverige. För att garantipension över huvud taget skall betalas ut kommer att krävas att den pensionsberättigade har tillgodoräknats en försäkringstid för garantipension om minst tre år. Enligt EU/EESreglerna och bestämmelser i vissa socialförsäkringskonventioner skall,vid ställningstagande till om treårsregeln är uppfylld, kvalifikationstid från annat medlemsland likställas med försäkringstid för garantipension. För rätt till sammanläggning enligt sammanläggningsprincipen i förordningen EEG nr 1408/71 krävs dock i vart fall en försäkringstid om ett år i Sverige. Garantipension beräknas emellertid endast i förhållande till den tid den pensionsberättigade faktiskt bott i Sverige. Detta får till följd att garantipension kan komma att utges med endast 1/40 av oreducerad garantipension. Huvudregeln i det reformerade pensionssystemet bör på samma sätt som i det nuvarande systemet vara att pension skall betalas ut månadsvis. Det bör emellertid i vissa fall också finnas möjlighet att betala ut pension för andra tidsperioder. Riksdagen har beslutat (budgetproposition 1997/98:1 utg. omr. 11, bet. 1997/98:SfU1, rskr 1997/98:111) om ändring i 16 kap. 4 § AFL på så sätt att om årspensionen uppgår till högst 2 400 kr, skall undantag från den månadsvisa utbetalningen kunna göras om det inte finns särskilda skäl däremot. Utbetalning skall ske i efterskott en eller två gånger per år. Denna begränsning skall gälla utan samtycke från den pensionsberättigade och för försäkringstagare bosatta såväl utomlands som i Sverige. Vidare har beslutats att utbetalning även i annat fall, efter överenskommelse med den pensionsberättigade, får ske en eller två gånger per år. Regeln skall träda i kraft den 1 januari 1999. Motsvarande bestämmelse bör finnas i det reformerade systemet. Re- geringen föreslår därför att motsvarande regel i princip överförs oförändrad till det reformerade ålderspensionssystemet. Eftersom premiepensionen, om den är uttryckt i fondandelar, i kronor mätt kan variera från månad till månad, kan emellertid inte ett exakt belopp anges för när, vid beräkningen av de sammanlagda förmånernas värde, undantag från månatliga utbetalningar får göras. Det blir därför nödvändigt att vid beräkningen av de sammanlagda förmånernas värde avrunda premiepen- sionen för sig och månadsvis. Det beräknade beloppet föreslås avse de sammanlagda ålderspensionerna. När pension skall betalas ut måste således försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten samordna sina uppgifter om respektive pensions storlek. Som antytts ovan kan såväl intjänad pensionsrätt inom fördelnings- och premiereservsystemet som rätten till garantipension vara begränsad och få till följd att pensionen, även om den betalas ut årligen, blir mycket låg. Enligt de antagna riktlinjerna skulle ålderspensionen av administrativa skäl kunna betalas ut med ett engångsbelopp om den inkomstgrundade pensionen tillsammans med garantipensionen understeg ett visst fastställt belopp. I 15 kap. 3 § AFL i dess lydelse före den 1 juli 1979 fanns en bestäm- melse av innebörd att Riksförsäkringsverket efter överenskommelse med en pensionsberättigad, som inte var bosatt i Sverige, kunde byta ut tilläggspensionen mot ett engångsbelopp som motsvarade minst 40 % av pensionens kapitalvärde. Denna bestämmelse upphävdes emellertid med hänvisning till att den ansågs strida mot den av Sverige ratificerade ILO- konventionen nr 128 (se nedan). Någon regel som medger att periodiska utbetalningar av pension ersätts med en engångsutbetalning finns således inte i det nuvarande systemet. I den ovan nämnda promemorian lämnade Riksförsäkringsverket – med hänvisning till bl.a. de förslag som lämnades om att utbetalning av låga pensionsbelopp skall kunna ske två gånger om året till utomlands bosatta – inte något förslag om att pension skall få betalas ut med ett en- gångsbelopp. Under den fortsatta beredningen av pensionsreformen har frågan om engångsutbetalningar av inkomstrelaterad ålderspension i det reforme- rade systemet ytterligare övervägts. Därvid har framkommit att möjlig- heten till engångsutbetalningar av flera skäl sannolikt måste bli relativt begränsad. Sverige ratificerade den 28 juni 1968 ILO-konventionen nr 128 om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner. Enligt artikel 17 i denna konvention skall åldersförmåner utgöras av periodiska utbetalningar. En strikt tolkning av denna bestämmelse skulle innebära att en ordning med engångsutbetalningar av pension skulle stå i strid med konventionen. Syftet med bestämmelsen torde vara att förhindra att belopp som är av- sedda att användas för en persons löpande försörjning förlorar denna funktion om de betalas ut på en gång. Utbetalningar av mycket små månatliga belopp torde emellertid utgöra ett mycket marginellt bidrag till en persons löpande försörjning. Om möjligheten till engångsutbetalningar begränsas till situationer där den månadsvisa pensionen skulle varit mycket liten, kan den redovisade bestämmelsen i konventionen inte anses utgöra ett hinder mot utbetalning av pension på detta sätt. Vid utbetalning av inkomstgrundad pension i det reformerade pen- sionssystemet med ett engångsbelopp föreligger det inte några svårig- heter att utifrån den registrerade pensionsbehållningen bedöma vilket belopp det är som skall betalas ut. Vid utformningen av en regel om en- gångsutbetalning av inkomstgrundad ålderspension i det reformerade pensionssystemet måste emellertid också beaktas förutsättningarna för att på samma sätt kunna betala ut garantipension, eftersom hela den pension som den enskilde är berättigad till rimligen bör betalas ut på samma sätt. Som nämnts ovan kan en pensionsberättigad till följd av en kort försäkringstid i Sverige före pensioneringen vara berättigad till endast en begränsad garantipension. Om garantipensionen skulle betalas ut med ett engångsbelopp, skulle krävas att det fastställs en särskild metod för omvandling av årlig garantipension till ett engångsbelopp. Situationen kan också vara den att den pensionsberättigade bor i ett annat land då pensionsutbetalningen blir aktuell. I vissa fall kan detta innebära att garantipension inte betalas ut, eftersom en förutsättning för en sådan utbetalning, enligt vårt förslag i proposition 1997/98:152 Garantipension, m.m., som huvudregel kommer att vara att den pensionsberättigade är bosatt i Sverige. Om den pensionsberättigade senare skulle flytta till Sverige skulle emellertid utbetalning av garantipension kunna bli aktuell. Om engångsutbetalning av inkomstrelaterad pension redan skett under tid då den pensionsberättigade fortfarande bodde utomlands, skulle det krävas särskilda regler för hur garantipensionen i detta läge skulle beräknas. Vidare skulle det krävas att uppgifter om engångsutbetalningen under lång tid var tillgängliga i olika register. En ordning där garantipension kan betalas ut som ett engångsbelopp skulle också kunna sägas strida mot syftet med garantipensionssystemet. Det belopp som utges som garantipension är dessutom i de flesta fall så stort, mätt i kronor, att det inte kan bli aktuellt med en engångsutbetalning. Med hänsyn till det anförda skulle en möjlighet till engångsutbetal- ningar i det reformerade systemet sannolikt förutsätta att den pensions- berättigade varken är eller kan bli berättigad till garantipension. Ytterligare ett faktum som bör vägas in i bedömningen är att pensions- rätt i det reformerade systemet kommer att kunna tjänas in även under tid då den pensionsberättigade uppbär ålderspension. Bedömningen av om engångsutbetalning skall ske skulle rimligen få göras då den pensionsberättigade ansöker om pension. Det skulle således kunna inträffa att den pensionsberättigade, efter det att han eller hon tagit ut pension och fått denna utbetald i form av ett engångsbelopp, fortsätter att arbeta och tjäna in ytterligare pensionsrätt. En sådan situation är, även om den i och för sig skulle kunna hanteras, inte önskvärd. Slutligen skulle särskilt få beaktas det förhållandet att pensionsberättigade i mellangenerationen uppbär pension som härrör från både det nuvarande och det reformerade systemet. För att av bl.a. administrativa skäl så långt som möjligt åstadkomma enhetliga regler för utbetalning av pension bör de reformerade reglerna i detta avseende gälla även för pensionsberättigade som tillhör mellangenerationen. Eftersom viss del av pensionen hos dessa pensionsberättigade utgörs av ATP-pension, skulle det för att pension skulle kunna betalas ut engångsvis behöva utformas regler för hur ATP-pensionen skall kapitaliseras. Med beaktande av vad som ovan anförts torde den administrativa nyt- tan av engångsutbetalningar inte överväga de nackdelar en sådan regel kan medföra. Regeringen förslår därför att en bestämmelse om utbetal- ning av inkomstgrundad pension med ett engångsbelopp inte införs i det reformerade systemet. 25.3 Samordning med arbetsskadelivränta m.m. Regeringens förslag: Den särskilda garantin i 4 kap. 4 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring samt i 10 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd avskaffas. Rätt till livränta av detta slag upphör fr.o.m. den månad då livräntetagaren fyller 65 år. Regeländ- ringen träder i kraft den 1 januari 1999 men skall inte omfatta perso- ner som är födda år 1937 eller tidigare. Promemorians förslag: Förslagen i Ds 1995:41 stämmer överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige (LO) motsätter sig borttagandet av 65 %-garantin i lagen (1976:380) om arbetsskade- försäkring och lagen (1972:265) om statligt personskadeskydd. LO anser att föreslagna förändring strider mot ILO-konventionen (nr 121). Riksförsäkringsverket hävdar att avskaffandet av garantiregeln inte kan anses stå i strid med ILO-konventionen. ILO-kommittén påtalar att det inte är tillfredsställande om Sverige, som angetts i departementsprome- morian, anser att ILO-konventionens krav endast huvudsakligen uppfylls genom rätten till garantipension vid 65 års ålder. ILO-kommittén anför vidare, med hänvisning till Riksförsäkringsverkets remissyttrande, att avskaffandet av 65 %-regeln inte torde strida mot ILO-konventionens minimikrav och att borttagandet av regeln torde avse annat riskfall än det som nämnts i Ds 1995:41. Skälen för regeringens förslag: Det förhållandet att en person tar ut ålderspension inverkar enligt gällande regler på rätten till socialförsäk- ringsersättningar av skilda slag. I vissa fall innebär reglerna att rätten till en viss ersättning helt upphör eller begränsas då den pensionsberättigade fyller 65 år. I andra fall kan pensioneringen påverka rätten till ersättning genom att särskilda regler för samordning av förmånerna blir tilläp- liga. Detta gäller i vissa fall rätten till livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) och enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP). Särskilda regler för samordning av pension och livränta gäller också för den som uppbär livränta enligt någon av de författningar som föregick LAF. Detta redovisas i följande avsnitt. Livränta enligt LAF och LSP utges enligt gällande huvudregler längst till den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år. Livränta kan emellertid utges även efter denna tidpunkt i den mån ålderspensionen från folk- och tilläggspensioneringen inte uppgår till minst 65 % av liv- räntans bruttobelopp. Livräntan betalas då ut med ett belopp som mot- svarar skillnaden mellan ålderspensionen och 65 % av livräntans brutto- belopp. Förtida eller uppskjutet uttag av ålderspension innebär att liv- räntan skall betalas ut med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan livräntan och den ålderspension som skulle ha betalats ut om hel ålders- pension hade tagits ut fr.o.m. 65 års ålder. Frågan om en samordning mellan livränta enligt de nu redovisade be- stämmelserna och pension från det reformerade pensionssystemet berördes inte av Pensionsarbetsgruppen eller i princippropositionen. Under det fortsatta beredningsarbetet har dessa frågor emellertid varit föremål för närmare överväganden. Därvid har beträffande samordningen mellan pension och livränta enligt LAF och LSP ifrågasatts om den särskilda garanti som det innebär att livränta alltid skall utges i den mån ålderspensionen inte uppgår till 65 % av livräntebeloppet skall tillämpas även inom ramen för det reformerade ålderspensionssystemet. Det förefaller, med ett livsinkomstbaserat pensionssystem, främmande att vid samordningen av utbetalningarna tillämpa en förmånsbaserad bestämmelse innebärande att den pensionsberättigade alltid är garanterad ett visst belopp. Vidare skulle det förhållandet att livräntan är pensionsgrundande till sitt bruttobelopp innebära bl.a. administrativa olägenheter i och med att pensionsrätt i det reformerade ålderspensionssystemet kan tjänas in även efter 65 års ålder. Vid bedömningen av om 65 %-garantin skall tillämpas även i det re- formerade ålderspensionssystemet har också övervägts huruvida ett av- skaffande av regeln skulle strida mot ILO-konventionen (nr 121) an- gående förmåner vid yrkesskada. Artikel 9 punkten 3 i denna konvention föreskriver nämligen att förmånerna vid yrkesskada skall utges ”så länge följderna av det inträffade riskfallet består”. Bestämmelsen beaktades i förarbetena till lagen om arbetsskadeförsäkring och utgjorde grund för den nu diskuterade 65 %-garantin. Bestämmelsen i konventionen ansågs i förarbetena till lagen om arbetsskadeförsäkring innebära att yrkesskadeförmånen inte bör kunna upphöra vid den allmänna pensionsåldern om den inte samtidigt ersätts av annan livsvarig förmån. Avgörande torde således vara om de ålders- pensionsförmåner som ersätter livränteutbetalningen uppfyller de mini- mikrav som konventionen uppställer. I Ds 1995:41 angavs att detta, med hänsyn till de fastlagda nivåerna för garantipensionssystemet, nästan all- tid torde vara fallet. I departementspromemorian uttalades vidare att det emellertid kan förekomma personer som t.ex. har tjänat in rätt till endast en låg inkomstgrundad pension och samtidigt har flyttat till Sverige så sent att de endast har rätt till reducerad garantipension. Dessa riskerar – om garantiregeln i LAF tas bort – att bli berättigade till en ålderspension som understiger konventionens minimiregler. Detsamma gäller för utländska medborgare i land utanför EU/EES-området som arbetat i Sverige och därvid skadat sig och fått rätt till arbetsskadelivränta, varefter de flyttat tillbaka till sitt hemland men som samtidigt endast tjänat in rätt till låg inkomstgrundad ålderspension. Garantipension skall då inte betalas ut eftersom personen inte är bosatt i Sverige. Om en garantiregel skall införas även vid samordningen med pension från det reformerade ålderspensionssystemet måste avgöras hur en sådan skall konstrueras. Vidare måste övervägas huruvida livräntan skall vara pensionsgrundande fullt ut även efter 65 års ålder. I det nuvarande ålderspensionssystemet kan pensionsrätt inte tjänas in efter 64 års ålder. Det förefaller knappast rimligt att – om nu livränta på grund av 65 %-garantin skall kunna utges även efter 65 års ålder – livräntan då skall vara pensionsgrundande. En beräkning av livränta enligt en garantiregel motsvarande den i 4 kap. 4 § LAF skulle vidare innebära att det fr.o.m. 65-årsmånaden – oavsett om livräntetagaren då rent faktiskt tar ut pen- sion eller inte – måste räknas fram en ålderspension som skall jämföras med livräntebeloppet. Livränta bör nämligen, enligt vad som föreslås nedan, på samma sätt som i dag utges ograverad till den månad då liv- räntetagaren fyller 65 år och således inte påverkas av ett tidigt uttag av pension. Beräkningarna skulle därefter få göras om varje år och utfallet från garantiregeln i LAF skulle t.ex. på grund av nyintjänad pensionsrätt efter fortsatt förvärvsarbete eller ändrat civilstånd komma att bli olika från år till år, vilket för mellangenerationen skulle påverka kompensatio- nen för folkpensionsdelen i den kvotdel som härrör från ATP-systemet (se härom i avsnitt 28). I Ds 1995:41 angavs att ILO-konventionens krav huvudsakligen kom- mer att vara uppfyllda genom de fastlagda nivåerna för rätten till garanti- pension. Vid detta ställningstagande torde motsvarande tolkning av ILO- konventionen nr 121 gjorts, som gjordes vid tillkomsten av LAF. Den aktuella konventionsbestämmelsen kan emellertid, som RFV anför i sitt remissvar, ges en annan tolkning än den som kom till uttryck i förarbe- tena till LAF. Mot bakgrund av att försäkringsersättningens karaktär år 1977 – då yrkesskadeförsäkringen ersattes med arbetsskadeförsäkringen – kom att ändras på så sätt att livränta enligt LAF endast avser att täcka inkomstförlust, inte lyte och men eller annan olägenhet m.m., kan nämligen det i konventionen använda uttrycket ”så länge följderna av riskfallet består” tolkas som att det enbart bör avse ersättning för bortfallet av förvärvsinkomster, dvs. arbetskadelivräntan. När denna situation inte längre föreligger, dvs. när någon som genom arbetskadelivränta fullt ut kompenserats för ett inkomstbortfall uppnår pensionsålder, är ”riskfallet” inte längre förlusten av förvärvsinkomst på grund av arbetsskada, utan i stället åldern. Försäkringen övergår alltså i och med pensionsålderns inträde till att täcka en annan risksituation, åldern, med annorlunda kvalifikationsregler. En viss parallell kan dras med ILO-konventionen nr 128 om invaliditet-, ålderdoms- och efterlevandepensioner. I denna konvention finns en motsvarande regel beträffande invaliditetsförmåner i artikel 12, enligt vilken ”förmånen skall utges under hela den tid riskfallet omfattar eller till dess rätt till förmånen vid ålderdom inträder”. Med den nu redovisade tolkningen, som till synes även ILO-kommit- tén instämmer i, anser regeringen att förslaget att avskaffa garantiregeln inte står i strid med ILO-konventionen nr 121. När personen når pen- sionsålder utges förmån i form av ålderspension. Det skall också noteras att livräntan är pensionsgrundande inkomst. Med hänsyn härtill och till de skäl som såväl praktiskt som principiellt talar emot en garantiregel i LAF vid samordningen mellan livränta och ålderspension enligt det reformerade pensionssystemet, förordas här att utbetalning av livränta enligt 4 kap. 4 § LAF och 10 § LSP alltid skall upphöra helt vid en viss tidpunkt. Denna tidpunkt kan vara antingen uppnående av 65 års ålder eller den tidpunkt då livräntetagaren börjar uppbära ålderspension om det sker dessförinnan. För att ett förtida eller uppskjutet uttag inte skall påverka tillämp- ningen av garantiregeln i 4 kap. 4 § LAF gäller i dag att livränta enligt garantiregeln skall utges som om pension hade börjat uppbäras från 65 års ålder. I fall då pension har börjat uppbäras före 65 års ålder, dvs. innan garantiregeln är tillämplig sker ingen samordning. Någon grund för att under denna tid inte utge livräntan ograverad finns inte. Regeringen föreslår därför att livränta, även vid samordning med pen- sion från det reformerade systemet, skall utges ograverad fram till den månad då livräntetagaren fyller 65 år och att den således inte skall påver- kas av att livräntetagaren väljer att helt eller delvis ta ut ålderspension före 65 års ålder. Sammanfattningsvis föreslår vi således att livränta enligt 4 kap. 4 § LAF och 10 § LSP skall utges längst t.o.m. månaden före den månad under vilken den pensionsberättigade fyller 65 år. Reglerna om rätt till livränta även för tid efter 65 års ålder i den mån ålderspensionen inte uppgår till 65 % av livräntebeloppet (4 kap. 4 § andra–fjärde styckena LAF) bör upphävas fr.o.m den 1 januari 1999. Ändringarna bör emeller- tid gälla endast de åldersgrupper som berörs av det reformerade pen- sionssystemet. I de föreslagna övergångsreglerna till den nu aktuella ändringen bör därför anges att ändringen inte gäller för pensionsberättigade som är födda år 1937 eller tidigare. 25.4 Samordning med yrkesskadelivräntor Regeringens förslag: Ålderspension i form av inkomstpension, tilläggspension och garantipension för pensionsberättigad som jämte pensionen även uppbär yrkesskadelivränta i form av egenlivränta eller motsvarande ersättningar enligt äldre lagstiftning, skall minskas med ett belopp som motsvarar tre fjärdedelar av varje yrkesskadelivränta som överstiger en sjättedels basbelopp. Minskningen skall i första hand göras på garantipensionen och därefter på tilläggspensionen. Minskningen får dock inte leda till att sammanlagd ålderspension och premiepension till efterlevande kommer att understiga, för den som är ogift, 13 % av prisbasbeloppet per månad och, för den som är gift, 11,5 % av prisbasbeloppet per månad. Promemoriornas förslag: I Ds 1995:41 lämnades inget utformat förslag till hur samordning mellan ålderspension och yrkesskadelivräntor skulle ske i det reformerade ålderspensionssystemet utan angavs endast riktlinjer för hur en sådan samordning borde se ut. Dessa riktlinjer stämmer överens med det av regeringen lämnade förslaget. Det i Ds 1997:66 lämnade förslaget stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksrevisionsverket hävdar att det ”golvbelopp” som har föreslagits för samordning mellan yrkesskadelivräntor och ålderspension är lägre satt än i dagens system och att tanken om att en person skall få behålla minst tre fjärdedelar av vad som annars skulle ha utgått därmed frångås. Bohusläns allmänna försäkringskassa anför mot bakgrund av att det blir allt färre som beviljas yrkesskadelivränta att det vore bra om samordning kunde undvikas i det reformerade ålderspensionssystemet. Göteborgs allmänna försäkringskassa har inte något att erinra mot förslaget men anmärker att samordningsbestämmelserna ytterligare ökar komplexiteten i regelverket, vilket minskar överskådligheten för den enskilde och kräver att kompetens beträffande yrkesskadeförsäkringen bibehålls inom administrationen. Sveriges Pensionärers Riksförbund framför att frågan om samordning av yrkesskadelivränta med ålderspension bör anstå för att lösas i samband med frågan om det framtida systemet för förtidspension. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 25.3 har lämnats förslag till vad som skall ske när den som uppbär livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) eller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) uppnår 65 års ålder och blir berättigad till ålderspension. Dessa lagar, som båda trädde i kraft den 1 juli 1977, utgör i dag den centrala lagstiftningen vad beträffar ersättning för arbetsskador eller därmed jämförliga skador. Skador som har inträffat under en äldre författnings giltighetstid regleras emellertid enligt bestämmelserna i den författningen. Således utbetalas alltjämt och kommer även i framtiden att utbetalas ersättning enligt ett stort antal äldre, i de flesta fall upphävda, författningar om obligatorisk försäkring för yrkesskador eller motsvarande. Det är i dessa fall fråga om ersättning för skador som inträffat under åren 1903–1977. Huvuddelen av dessa livräntor utges enligt 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring. Samlingsbegreppet för de aktuella livräntorna har därför kommit att bli yrkesskadelivräntor. Enligt nuvarande regler uppgår det maximala årsbeloppet för en yrkes- skadelivränta till 3,78 basbelopp enligt 1 kap. 6 § andra stycket AFL, dvs. 137 592 kr för år 1998. Beroende på skadeår reduceras dock yrkes- skadelivräntor vid antingen 65 eller 67 års ålder till tre fjärdedelar av tidigare utgivet belopp. Maximibeloppet blir alltså för de flesta ålders- pensionärer 2,84 basbelopp eller för år 1998, 103 376 kr. I 17 kap. 2 § AFL återfinns den nu gällande regeln om samordning mellan yrkesskadelivräntor, folkpension och tilläggspension i form av ålderspension. De äldre författningarna om yrkesskadeersättning inne- fattar dessutom den ovan nämnda bestämmelsen som kan sägas vara av- sedd att innebära viss samordning mellan livränta och pension; nämligen att livränta skall reduceras till tre fjärdedelar av sitt belopp fr.o.m. den månad under vilken den skadade fyller 67 år eller, beträffande skador som inträffat den 1 juli 1976 eller senare, fr.o.m. den månad under vilken den skadade fyller 65 år. Vid införande av AFL ansågs att reduktion av yrkesskadeersättningar- na, såvitt avsåg äldre skadefall, inte lagligen kunde ske genom retroaktiv ändring av den vid skadans inträffande gällande yrkesskadeförsäkrings- lagstiftningen. Samordningsbestämmelsen i 17 kap. 2 § AFL bygger därför på reduktion av pensionen. Yrkesskadelivräntorna utgör till skillnad från livräntor enligt LAF eller motsvarande livräntor som bestäms med tillämpning av den lagen, inte pensionsgrundande inkomst. Enligt 23 § i promulgationslagen till AFL kan tilläggspension i form av förtidspension inte heller utges i anledning av pensionsfall som inträffat före den 1 januari 1962. Personer som har skadats före detta datum har således inte kunnat kompenseras i ålderspensionshänseende av en kontinuerlig omvandling av antagandepoäng till ATP-poäng. Utformningen av regleringen om samordning mellan pension och yrkesskadelivräntor m.m. bestämdes i huvudsak av å ena sidan intresset av att undvika överkompensation till pensionsberättigade som uppbär liv- räntor och å andra sidan ett hänsynstagande till att de som drabbats av yrkesskador eller motsvarande ofta därigenom helt eller delvis betagits möjligheten att tjäna in tilläggspension. Såvitt avser ålderspension innebär samordningsbestämmelsen att folk- pensionen, dvs. såväl folkpensionens huvudförmån som pensionstillskott, och tilläggspensionen skall minskas med tre fjärdedelar av egenlivräntan. Efterlevandelivränta, med undantag för livränta som någon fått i egenskap av förälder till den avlidne, samordnas såvitt avser ålderspension endast med folkpension, men i övrigt på motsvarande sätt. Minskningen skall i första hand göras på tilläggspensionen i form av ålderspension, i andra hand på pensionstillskottet och i sista hand på folkpensionens huvudförmån. Avdrag på tilläggspension får dock inte ske om yrkesskadan inträffat innan den skadade har tillgodoräknats pensionspoäng för ett år. Den pensionsberättigade har vidare enligt samordningsreglerna alltid rätt att behålla tre fjärdedelar av den folkpension som ”annars skulle ha utgått”. Denna regel och bestämmelserna om pensionstillskott har i praxis tillämpats så att pensionstillskott beräknats utifrån den tilläggs- pension som faktiskt betalas ut. Detta innebär att pensionstillskottet be- räknas utifrån det belopp tilläggspensionen uppgår till efter det att den samordnats med yrkesskadelivräntan. Minskning av pension skall ske även dels i de fall den skada för vilken egenlivränta börjat utges åter medför sjukdomsfall som berättigar till sjukpenning enligt yrkesskadelagstiftningen och som då ersätter livrän- tan, dels i de fall livränta helt eller delvis bytts ut mot ett engångsbelopp. Frågan om en samordning mellan ålderspension och yrkesskadeliv- ränta berördes varken av Pensionsarbetsgruppen eller i principproposi- tionen. I Ds 1995:41 konstaterades att det finns behov av samordnings- regler men att det faktiska utfallet av sådan samordning, med hänsyn till inslaget av lyte och men i livränta, bör bli att det sammanlagda beloppet för pension och livränta kommer att överstiga pensionsbeloppet med viss andel av livräntans belopp. Den tekniska utformningen av samordningsbestämmelserna överlämnades dock till den fortsatta beredningen. Därefter har frågan beretts vidare och i Ds 1997:66 lämnades förslag till hur en sådan samordning skulle ske med utgångspunkt från att det är pensionen som skall minskas vid en sådan samordning. Bohusläns allmänna försäkringskassa ifrågasätter om en sådan samordning är nödvändig och Sveriges Pensionärers Riksförbund menar att frågan bör anstå och lösas i samband med utformningen av det framtida förtidspensionssystemet. Det är dock regeringens uppfattning att det, även om det innebär ytterligare komplexitet i regelverket, i det reformerade ålderspensionssystemet bör finnas samordningsregler vid sammanträffande mellan pension och yrkesskadelivränta för att undvika den överkompensation som annars skulle uppstå om den pensionsberättigade jämte livräntan även fick uppbära pensionen ograverad. Visserligen kommer på sikt utbetalning av yrkes- skadelivräntor att upphöra men fortfarande nybeviljas sådana förmåner och det är först långt in på 2000-talet som de helt kommer att ha upphört. Vi anser det inte rimligt att under en lång övergångstid tillåta en överkompensation av det slag som det skulle bli fråga om ifall samord- ning inte skulle ske. Utgångspunkten för samordningen bör, liksom enligt dagens regler, vara att det är pensionen som reduceras. En annan lösning skulle förut- sätta ett mycket stort antal retroaktiva ändringar av tidigare gällande lag- stiftning eftersom yrkesskadelivräntorna bestäms med tillämpning av den lag som gällde vid skadetillfället och lagstiftningen om ersättning vid yrkesskada har ändrats vid åtskilliga tillfällen från år 1901 och framåt. Därtill kommer att ett flertal yrkesskadeersättningar i viss mån kan sägas ha civilrättslig karaktär, eftersom de ursprungligen utgick från en försäkring som tecknades av arbetsgivaren – i vissa fall hos privata försäkringsinrättningar. Det skulle därför kunna ifrågasättas om ändringar av tidigare meddelade beslut om ersättning för yrkesskador är förenliga med skyddet för egendom i den europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter. Ytterligare en omständighet som talar för att minskning bör ske av pensionsförmånen är de särskilda reglerna för beskattning av yrkesskadelivräntor, som i princip innebär att en viss del av livräntebeloppet är skattefritt. Det ter sig ogörligt att vid utformningen av en samordningsregel som bygger på reduktion av livräntor kompensera för de skattekonsekvenser en sådan ändring skulle innebära. Sammantaget föreslår vi därför att samordning mellan yrkesskadelivränta och ålderspension i det reformerade ålderspensionssystemet skall ske genom reduktion av pensionen. Vid samordning i det reformerade ålderspensionssystemet uppkom- mer därefter frågan om samordning skall ske med såväl garantipension som inkomstpension och premiepension. I dag sker samordning med så- väl folkpension som tilläggspension. I det reformerade ålderspensions- systemet skall garantipensionen utgöra en grundskyddsförmån och utges som utfyllnad till den som endast har tjänat in låg inkomstgrundad ålderspension och som enda pension till den som inte har tjänat in någon pension alls. Den som uppbär yrkesskadelivränta har inte samma behov av grundskydd i form av garantipension som den som inte har rätt till yrkesskadelivränta och regeringen anser därför att samordning bör ske mellan yrkesskadelivränta och garantipension på så sätt att garantipen- sionen minskas för den som uppbär yrkesskadelivränta. När det gäller den inkomstgrundade ålderspensionen enligt reforme- rade regler har denna, liksom tilläggspensionen enligt nuvarande regler, drag av intjänad rättighet. På grund av reglerna för intjänandeunderlag och förändring av utgiftstaket har dock kopplingen mellan avgift och förmån försvagats för tilläggspensionen. Såvitt gäller premiepensionen har regeringen i avsnitt 19.1 uttalat att rätten till fastställd pensionsrätt för premiepension omfattas av egendomsskyddet i regeringsformen. Regeringen gör mot den bakgrunden bedömningen att premiepensionen bör undantas från samordningen med yrkesskadelivräntan. Inkomstpensionen har, som angetts ovan, också den viss karaktär av individuellt intjänad rättighet vilket talar mot att samordning skall ske med denna pension. Enligt dagens regler sker emellertid samordning med tilläggspensionen som också den är avgiftsfinansierad, även om den är förmånsbestämd till skillnad från den reformerade inkomstgrundade ålderspensionen som är avgiftsbestämd. Det förhållandet att huvuddelen av de förmånsberättigade som erhåller inkomstpension finns bland de äldre åldersgrupperna, vilka med i vart fall viss kvotdel skall få sin ålderspension beräknad enligt nuvarande regler för tilläggspension, an- ser regeringen talar för att en samordning, såvitt avser pension enligt reformerade regler, skall göras enligt regler som så nära som möjligt ansluter till dagens samordningsregler. Utan samordning med reformerad inkomstpension skulle det ändå vara nödvändigt med samordning för personer som omfattas av övergångsregleringen, dvs. individer födda åren 1938–1953, såvitt avser de kvotdelar av pensionen som utgör tilläggspension. En annan ordning skulle leda till kraftiga tröskeleffekter mellan personer födda år 1937 och personer födda år 1938. En sådan samordning avseende vissa kvotdelar för dessa åldersgrupper skulle innebära att pension grundad på i och för sig samma pensionsgrundade inkomst behandlades olika i samordningshänseende därför att den ena pensionen anses ha en starkare karaktär av intjänad rättighet än den andra. Sådana effekter anser regeringen inte är rimliga. Vi är dessutom av uppfattningen att den omständigheten att yrkesskadelivräntorna på sikt kommer att upphöra utgör skäl att göra så små förändringar som möjligt i förhållande till dagens samordningsregler, vilket också detta skulle innebära att samordning bör ske med inkomstpensionen. För en samordning med inkomstpensionen talar vidare att detta ger ett ur fördelningssynpunkt rimligare resultat eftersom minskningen då berör alla och inte bara dem som inte har någon eller endast låg inkomstgrundad pension och därför är berättigade till garantipension. Om inkomstpensionen undantas från samordningen skulle detta leda till att ett antal individer som uppbär såväl hög livränta som en hög pension skulle få behålla förmånerna ograverade. Förutom att detta skulle ge ett påtagligt högre utfall än med dagens regler skulle det, särskilt i de fall då ålderspensionen till stor del grundar sig på antagandeinkomster för förtidspension, kunna bli fråga om en kraftig överkompensation, vilket enligt regeringens uppfattning inte kan anses rimligt. Regeringen föreslår således att samordning vid egenlivränta skall ske med såväl garantipension som inkomstpension och tilläggspension. Garantipensionen utgör till skillnad från dagens folkpension inte någon baspension utan är en utfyllnadspension. Mot denna bakgrund och med beaktande av att garantipensionen, till skillnad från den inkomstgrundade pensionen, skall finansieras över statsbudgeten, är det enligt vår uppfatt- ning rimligt att samordningen med yrkesskadelivräntor sker på så sätt att minskningen i första hand görs på garantipensionen. För den som uppbär tilläggspension både i form av ålderspension och inkomstpension upp- kommer därefter frågan i vilken turordning en sådan reducering skall ske alternativt, om båda pensionerna skall reduceras parallellt, om det i så- dant fall skall ske en lika eller en proportionell reducering. Såväl tilläggspensionen i form av ålderspension som inkomstpensionen har drag av intjänad rättighet. Som vi närmare utvecklat ovan har emellertid kopplingen mellan avgift och förmån för tilläggspensionen i någon mån försvagats. I jämförelse med inkomstpensionen kan därför karaktären av intjänad rättighet för tilläggspension sägas vara något svagare. Mot denna bakgrund och med beaktande av att tilläggspensionen i dag reduceras vid sammanträffande med yrkesskadelivränta är det enligt vår uppfattning rimligt att låta reduceringen av tilläggspensionen föregå reducering av inkomstpensionen. För den som jämte ålderspensionen uppbär yrkesskadelivränta i form av efterlevandelivränta sker, som angetts ovan, i dag endast samordning med folkpension. Vi föreslår därför att samordning i sådant fall endast skall ske med garantipensionen och inte med inkomstgrundad pension. I beredningsarbetet har utgångspunkten vid utformningen av samord- ningsreglerna i det reformerade pensionssystemet varit att dessa så långt möjligt skall överensstämma med dagens samordningsregler och ge i stort sett samma utfall. I likhet med vad som gällde vid införandet av AFL och samordnings- reglerna i den lagen anser regeringen det motiverat att vissa livräntetaga- res minskade möjligheter att tjäna in tilläggspension skall påverka sam- ordningens omfattning. Som angetts ovan är yrkesskadelivräntorna inte pensionsgrundande enligt AFL. Den som på grund av skada betagits möjligheten att genom arbete tjäna in inkomstgrundad ålderspension och som inte kvalificerat sig för s.k. antagandepoängsberäkning kommer att kunna få en ganska låg ålderspension. Detta talar för att samordningen mellan yrkesskadelivräntor och pension enligt det reformerade ålders- pensionssystemet inte bör ske fullt ut, dvs. en del av livräntan bör un- dantas från samordning med pensionen. Regeringen finner här skäligt att samordning sker med beaktande av samma andel, tre fjärdedelar, av liv- räntan som i dagens system. Livränta enligt LAF bestäms med utgångspunkt i ett ekonomiskt inva- liditetsbegrepp och utgående livräntor innefattar ingen ersättning för lyte och men. Dock kan ersättning för lyte och men utges enligt avtalsförsäkringar på arbetsmarknaden eller enligt lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Sådan ersättning samordnas inte med den allmänna pensionen. Livränta enligt yrkesskadeförsäkringen innehåller i formell mening inte heller någon ersättning för lyte och men. Vid tillämpning av dessa författningar används emellertid ett medicinskt invaliditetsbegrepp vilket innebär att det vid bedömningen fästs större avseende vid skadans beskaffenhet, dvs. den medicinska faktorn, än vid skadans betydelse i det enskilda fallet för den skadades arbetsförmåga. En sådan metod för bestämning av ersättning för invaliditet kan sägas innebära att den fastställda livräntan till viss del innefattar ersättning för vad som, enligt de principer för bestämning av ersättning som vann insteg genom införandet av skadeståndslagen, är att beteckna som lyte och men. I Ds 1995:41 uttalades att det faktiska utfallet för en pensionär som samtidigt uppbär både yrkesskadelivränta och pension även fortsätt- ningsvis bör, med hänsyn till inslaget av lyte och men i livräntan, bli att det sammanlagda beloppet för pension och livränta bör överstiga pen- sionsbeloppet med viss andel av livräntans belopp. Enligt regeringens uppfattning ter det sig rimligt att, i likhet med vad som gäller för ersättning för arbetsskador, undanta från samordning med pensionen den del av yrkesskadeersättningen som utifrån ett modernt synsätt kan anses hänförlig till lyte och men. Ovan har föreslagits att det förhållandet att den ersättningsberättigade skadan för många pensionsbe- rättigade har inneburit begränsningar i möjligheterna att tjäna in ålders- pensionsrätt i sin tur bör innebära en begränsning i samordningen på så sätt att endast tre fjärdedelar av livräntans belopp samordnas med pen- sionen. Om även inslaget av ersättning för lyte och men skall beaktas i denna del borde detta leda till att en än mindre andel av livräntebeloppet samordnades. Eftersom den del av yrkesskadelivräntan som kan anses hänförlig till lyte och men varierar kraftigt mellan de olika livränteersättningarna skulle en sådan utformning av regeln emellertid inte te sig särskilt ändamålsenligt. Vid lägre ersättningsnivåer, då skadorna ofta inte har föranlett någon inkomstförlust av betydelse, kan det anses att hela ersättningen är hänförlig till lyte och men, medan det ofta förhåller sig tvärtom med äldre allvarligare skador. I stället för att bestämma fribeloppet till en viss andel av livräntebeloppet kan det således finnas skäl att bestämma det till ett fast belopp. Vi föreslår därför en regel som innebär att pensionen endast samordnas med yrkesskadelivräntor som överstiger en sjättedels basbelopp. Nuvarande system innehåller dessutom en regel som innebär att den pensionsberättigade alltid är berättigad att behålla minst tre fjärdedelar av den folkpension ”som annars skulle ha utgått”. Med utgångspunkt från att samordningsreglerna i det reformerade pensionssystemet så nära som möjligt skall ansluta till nuvarande regler anser regeringen att en motsvarande ”golvregel” bör införas även här. Detta är också nödvändigt för att undvika situationer där pensionen annars i stort sett helt skulle reduceras bort och då det för den pensionsberättigade skulle framstå som fördelaktigare att vänta med uttag av ålderspension varvid den inkomstgrundade pensionen vid ett senare uttag skulle komma att bli högre. Enligt dagens regler undantas från samordning som mest tre fjärdedelar av hel folkpension och helt pensionstillskott, pensionsförmåner som utgör grundskyddsförmåner. Dagens grundskydd i form av 40-delsberäknad folkpension, pensionstillskott och särskilt grundavdrag ersätts i det reformerade ålderspensionssystemet av en garantipension. Även i det reformerade ålderspensionssystemet bör en golvregel enligt ovan gälla ett grundskyddsbelopp. Eftersom garantipension utges endast till den som har låg inkomstgrundad ålderspension och inte som en baspension är en golvregel av motsvarande slag som gäller enligt dagens regler inte möjlig att knyta till garantipensionen. Däremot är det möjligt att anknyta till den lägsta garanterade nivån för garantipensionen. Detta föreslogs också i Ds 1997:66. Riksrevisionsverket hävdar att detta innebär att tanken om att en person skall få behålla minst tre fjärdedelar av vad som annars skulle ha utgått frångås och att golvet sätts lägre än enligt dagens regler. Rege- ringen delar här inte Riksrevisionsverkets uppfattning. Såväl enligt nu- varande regler som enligt de här föreslagna är utgångspunkten att den enskilde skall få behålla en viss nivå av sin pension och denna nivå an- knyts i båda fallen till nivåer i grundskyddssystemet. Det förhållandet att golvregeln i det reformerade systemet inte kan anknytas direkt till garantipensionen, på grund av konstruktionen av denna, innebär endast att en sådan golvregel, som enligt vad vi föreslår anknyts till den lägsta garanterade nivån, då får bestämmas att gälla för såväl garantipension som inkomstgrundad ålderspension inklusive premiepension. Detta var också vad som föreslogs i Ds 1997:66. I avsnitt 22 ovan föreslår regeringen att ett efterlevandeskydd skall kunna tecknas för premiepensionen. Detta innebär att en efterlevande förutom egen ålderspension kan komma att bli berättigad till även premiepension till efterlevande. Denna pension utgör en del av ålderspensionssystemet och bör därför enligt regeringens uppfattning, jämte den förmånsberättigades egna intjänade ålderspension, räknas in i golvbeloppet. I Ds 1997:66 föreslogs ett golvbelopp angivet på årsbasis. Den refor- merade ålderspensionen kommer emellertid i likhet med vad som gäller enligt dagens system att betalas ut månadsvis. Med en golvregel enligt förslaget i Ds 1997:66 skulle den som under pågående kalenderår be- viljas yrkesskadelivränta därefter kunna komma att för resten av året få hela sin ålderspension reducerad på grund av att han eller hon under året redan har erhållit pension upp till golvnivån. Regeringen föreslår därför här att golvbeloppet i stället bestäms till ett belopp per månad. Med ut- gångspunkt från att årsbeloppen skall utgöra cirka tre fjärdedelar av den lägsta garanterade nivån för garantipensionen bör därvid månadsbe- loppen bestämmas till 13 % av prisbasbeloppet för den som ogift och 11,5 % av prisbasbeloppet för den som är gift. I dag sker i viss utsträckning även samordning mellan yrkesskadeliv- ränta och förtidspension respektive efterlevandepension. Regeringen har i proposition 1997/98:111 Reformerad förtidspension, m.m. föreslagit riktlinjer för en reformering av reglerna om ersättning vid varaktig medicinskt grundad arbetsoförmåga, dvs. det som idag är förtidspension. I propositionen gör regeringen den bedömningen såvitt avser frågan om samordning mellan förtidspension och yrkesskadelivräntor att de över- väganden som lagts till grund för de här föreslagna reglerna om samord- ning mellan yrkesskadelivräntor och ålderspension i det reformerade ålderspensionssystemet också bör gälla för samordning med förtidspen- sion, dock med beaktande av de skillnader som idag gäller vid samord- ning enligt AFL. Efterlevandepensionssystemet är för närvarande före- mål för utredning. I utredningens uppdrag ingår bl.a. att utforma regler för samordning mellan yrkesskadelivräntor och reformerad efterlevandepension. Någon form av samordning mellan förtidspension respektive efter- levandepension och yrkesskadelivräntorna torde komma att gälla även för framtiden. För den som uppbär såväl ålderspension som förtidspen- sion eller efterlevandepension uppstår därvid frågan i vilken ordning samordning skall ske. Denna fråga torde slutligen få lösas när utform- ningen av de framtida systemen för förtidspension och efterlevandepen- sion skall beredas. Regeringens utgångspunkt är dock att, i situationer med yrkesskadelivräntor, samordning i första hand skall ske med förtidspension och efterlevandepension. Endast eventuell återstående samordningsbar yrkesskadelivränta skall därefter samordnas med utbetalad ålderspension. De ovan föreslagna reglerna är avsedda att gälla för samtliga ålders- pensionärer dvs. även personer födda år 1937 eller tidigare. Såvitt avser grundskyddet har hittills endast presenterats förslag till en garantipension avseende personer födda år 1938 eller tidigare. De här lämnade förslagen om samordning vid sammanträffande mellan ålderspension och yrkesskadelivränta har utformats med utgångspunkt från de förslag om garantipension för personer födda år 1938 eller senare som regeringen presenterar i propositionen om garantipension m.m. Regeringen har den 18 december 1997 beslutat om direktiv för utredning av utformningen av garantipension för ålderspensionärer födda 1937 eller tidigare. Resultatet av denna utredning kan medföra att de här föreslagna reglerna kan komma att få justeras såvitt avser ålderspensionärer födda år 1937 eller senare. 25.5 Annan samordning med ålderspension I samband med övervägandena kring frågan om rätten att kvarstå i arbete efter 67 års ålder berörde Pensionsarbetsgruppen kortfattat frågan om eventuella följdändringar inom bl.a. andra grenar på socialförsäkrings- området. På detta område finns regler som anger att rätt till vissa social- försäkringsersättningar m.m. upphör vid 65 års ålder. Sålunda utges exempelvis arbetslöshetsersättning och rehabiliteringspenning inte till personer som är över 65 år. Inte heller kan en person över 65 år bli an- visad beredskapsarbete. Även såvitt avser rätten till sjukpenning och handikappersättning föreligger vissa begränsningar som anknyter till en åldersgräns på 65 år. Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande inte några anpassningar av dessa åldersgränser till förslaget att rätten att kvarstå i arbete i framtiden skall utsträckas till 67 års ålder. Detta ställ- ningstagande motiverades med att en arbetstagare som uppnått 65 års ålder och därmed den s.k. garantipensionsåldern inte kan anses ha sådant behov av ekonomiskt stöd genom socialförsäkringar m.m. att det är motiverat att höja de här aktuella åldersgränserna. Den som har uppnått garantipensionsåldern har i generell bemärkelse haft möjlighet att tjäna in pensionsrätt under så många år att en pensionering vid denna ålder skall ge en rimlig ålderspension. Regeringen delade i princippropositio- nen Pensionsarbetsgruppens uppfattning och ansåg att det inte var motiverat att höja de här angivna åldersgränserna. Förslaget godtogs av riksdagen. Förslagen i Ds 1995:41 följde i detta hänseende de antagna riktlinjerna och några avsteg föreslogs således inte. Regeringen instämmer i de ställningstaganden som redovisats i pro- memorian och ser inget skäl att ändra de nu gällande övre åldersgrän- serna för rätt till socialförsäkringsersättningar. Ställningstagandet om en oförändrad åldersgräns för bl.a. utbetalning av socialförsäkringsersättningar innebär översiktligt följande. Medlemskapet i arbetslöshetskassa och därmed rätten till ersättning upphör då den pensionsberättigade fyller 65 år. Rätten till arbetsmark- nadsutbildning upphör vid 65 års ålder, eftersom det första villkoret för rätt till sådan utbildning är att vederbörande är eller riskerar att bli arbetslös. Även rätten till beredskapsarbete upphör vid denna tidpunkt. Den som börjar uppbära hel ålderspension eller har fyllt 70 år har rätt till fortsatt sjukpenning under högst 180 dagar efter ingången av den månad varunder han eller hon börjat uppbära pensionen eller den då han eller hon fyllt 70 år. En förutsättning för att sjukpenning över huvud taget skall utges i sådana situationer är att pensionären har inkomst av förvärvsarbete efter pensioneringen. En ålderspensionär som vid pensioneringen uppburit hel förtidspension (sjukbidrag) kan inte erhålla sjukpenning även om han eller hon förvärvsarbetar efter ålderspensione- ringen. Rätten till sjuklön begränsas inte av att arbetstagaren uppbär ål- derspension eller har fyllt 70 år. Rätten till rehabiliteringsersättning är knuten till deltagande i rehabilitering som syftar till att förkorta sjuk- domstiden eller att förebygga eller häva nedsättning av arbetsoförmågan. Sådan ersättning utges längst t.o.m. månaden före den då den pensions- berättigade fyller 65 år. Handikappersättning kan utges efter 65 års ålder. En förutsättning här- för är dock att den pensionsberättigade fått sin funktionsförmåga nedsatt före denna tidpunkt och att behovet av ersättning kvarstår. Rätt till assi- stansersättning enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade upphör vid 65 års ålder. Utöver socialförsäkringsersättningarna finns det i dag även andra för- måner som påverkas av ålderspensionen antingen genom att själva före- komsten av ålderspension eller rätten till sådan pension är avgörande för den andra förmånens storlek eller genom att storleken på ålderspensionen påverkar storleken på den andra förmånen. I det senare fallet kan det komma att krävas ställningstagande till hur sådan samordning skall ske när utbetalningsreglerna för det reformerade ålderspensionssystemet träder i kraft år 2001. Även för de förstnämnda fallen kan sådana ställningstaganden vara nödvändiga. De förmåner som i dag samordnas med ålderspension på sådant sätt att det kommer att krävas annat än rena namnändringar eller liknande, återfinns huvudsakligen i förordningar, varav flera är upphävda men fort- farande äger tillämpning, samt i avtal. Eftersom samordning kommer att bli aktuell först år 2001 och de förmåner som i dag samordnas med ålderspension då kan ha upphävts eller i vart fall förändrats lämnar regeringen här inget förslag till hur sådan samordning skall ske utan avser att återkomma med detta vid en senare tidpunkt i samband med övrigt författningsarbete föranlett av de reformerade ålderspensions- reglerna. Detsamma gäller för de förändringar som mer har karaktären av följdändringar. Det finns även regler i författningar och avtal som innebär att en för- mån eller en avgift är inkomstprövad och där pension kan utgöra en så- dan inkomst. Här får i varje enskilt fall tas ställning till hur reformerad pension skall bedömas och förslag även här lämnas vid en senare tid- punkt. 26 Åtgärder på grund av felaktig utbetalning och ändrad pensionsrätt m.m. 26.1 Fördelningssystemet Regeringens förslag: En pensionsberättigad skall vara skyldig att återbetala pension, om denne genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldig- het har förorsakat att pension betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Den pensionsberättigade skall vidare vara återbetalningsskyl- dig, om pensionen i annat fall betalats ut felaktigt eller med för högt belopp och den försäkrade skäligen borde ha insett detta. Beslut om återbetalningsskyldighet skall fattas av försäkringskassan. Försäk- ringskassan skall om det finns särskild anledning helt eller delvis kunna efterge ett krav på sådan återbetalning. Om den försäkrade på grund av ett ändrat taxeringsbeslut inte skulle ha varit berättigad till hela den pension som redan har betalats ut för förfluten tid, skall den försäkrade inte vara återbet- alningsskyldig för den för mycket utbetalade pensionen, såvida det inte finns något annat skäl för sådan återbetalningsskyldighet. Om den ändrade taxeringen i stället innebär att den försäkrade är berättigad till högre pension för förfluten tid skall den överskjutande pensionen betalas ut med ett samlat belopp. En pensionsberättigad skall vara skyldig att återbetala pension som uppburits med för högt belopp till följd av att tidigare fastställd pen- sionsrätt, grundad på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, senare helt eller delvis faller bort på grund av att den pensionsberätti- gade inte betalat egenavgift i form av ålderspensionsavgift och allmän pensionsavgift i nödvändig utsträckning. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över denna del av förslaget annat än rent lagtekniskt. Skälen för regeringens förslag: I 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring (AFL) upptas regler om återbetalningsskyldighet för ersättning som någon uppburit obehörigen genom att ha lämnat oriktiga uppgifter e.d. Dessa regler tar sikte på såväl utbetald pension som andra ersättningar inom ramen för AFL. Innebörden av reglerna är att återbetalningsskyldighet för uppburen ersättning föreligger i två fall. I det första krävs att någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmäl- ningsskyldighet eller på annat sätt förorsakat att ersättning har utgått obehörigen eller med för högt belopp. I det andra fallet krävs att någon eljest obehörigen eller med för högt belopp har uppburit ersättning, vilket han eller hon skäligen bort inse. I det första fallet krävs således inte att vederbörande varit medveten om felaktigheten. I det andra fallet är han eller hon skyddad av god tro. I båda fallen är påföljden återbetalningsskyldighet av vad som utbetalats för mycket, om inte i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetal- ningsskyldigheten. Reglerna om återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 § AFL har utökats med bestämmelser om återbetalning vid underlåten eller bristfällig betalning av pensionsavgift. Detta behandlas nedan. Även i det reformerade systemet bör, under samma förutsättningar som enligt AFL, den pensionsberättigade åläggas återbetalningsskyldighet för pension som betalats ut med för högt belopp beroende på att den pensionsberättigade lämnat oriktiga uppgifter e.d. Det kan t.ex. tänkas att den försäkrade lämnat felaktiga uppgifter som lett till att pensionsrätt för barnår tillgodoräknats med för högt belopp. Den pensionsberättigade bör också på samma sätt som gäller i dag bli återbetalningsskyldig om pension uppburits felaktigt eller med för högt belopp och den pensionsberättigade skäligen bort inse detta. Fråga är emellertid om den nuvarande regeln i AFL bör överföras helt oförändrad till det nya ålderspensionssystemet. Lagrådet finner det svårt att hitta exempel på något fall då den enskilde kan bli återbetalningsskyldig för att han eller hon ”på annat sätt” än genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet orsakat att pensionen har betalats ut felaktigt eller med ett för högt belopp. Exempelvis täcks felaktiga uppgifter i inkomstdeklarationer av ”oriktiga uppgifter”. Med hänsyn härtill och då den angivna förutsättningen för återbetalningsskyldighet inte kommit till användning i förvaltningsdomstolarnas praxis förordar Lagrådet att orden ”eller på annat sätt” får utgå ur det aktuella lagrummet i den nya lagstiftningen. Regeringen finner fog för vad Lagrådet anfört i denna fråga och menar därför att orden ”eller på annat sätt” bör utgå ur den motsvarighet till 20 kap. 4 § AFL som vi föreslår skall införas i lagen om inkomstgrundad ålderspension. Beslut om återbetalning föreslås fattas av försäkringskassan. Åter- betalning bör kunna ske antingen genom avdrag på senare utbetalningar av pension eller genom att den pensionsberättigade åläggs återbetala för mycket erhållen pension. En angränsande fråga är huruvida en ändring i den pensionsberättigades taxering skall kunna leda till återbetalningsskyldighet för den pensionsberättigade av redan uppburen pension. Ett taxeringsbeslut kan överklagas av den skattskyldige fram till utgången av det femte året efter taxeringsåret. Vidare har skattemyndigheten möjlighet att på eget initiativ ompröva taxe- ringsbeslut inom överklagandetiden och i vissa fall därefter. Ändringar i den försäkrades taxering kan, som kommer att framgå i avsnitt 27, under vissa förutsättningar innebära att beslut om pensionsgrundande inkomst och pensionsrätt måste ändras. Det kan emellertid tänkas att den försäkrade under tiden från det att pensionsrätt fastställts till dess att beslutet ändras redan har hunnit ta ut inkomstpension. Frågan är vad som skall gälla i en sådan situation. För det fall den ändrade taxeringen innebär en höjning av den pen- sionsgrundande inkomsten och av pensionsrätten bör givetvis den högre inkomstpensionen betalas ut även för förfluten tid, dvs. för den tid som påverkas av den ändrade taxeringen. Vi föreslår att de tillkommande pensionsbeloppen därvid skall betalas ut i ett sammanhang. För det fall den ändrade taxeringen leder till en sänkning av den pensionsgrundande inkomsten och som en följd härav en sänkning av pensionsrätten, bör detta som huvudregel inte leda till att den pensionsberättigade blir återbetalningsskyldig för den för mycket uppburna inkomstpensionen. Återbetalningsskyldighet skall i detta läge endast kunna bli aktuell då ändringsbeslutet, som lett till en lägre pensionsgrundande inkomst och därmed lägre inkomstpension, har sin grund i att den försäkrade tidigare lämnat oriktig uppgift eller liknande. Frågan om återbetalning av för mycket utbetald inkomstpension blir aktuell även i en annan situation som inte har sin grund i att den pensionsberättigade lämnat någon form av oriktig uppgift. Såsom närmare utvecklats i avsnitt 13.5 skall det förhållandet att den som uppburit inkomst av annat förvärvsarbete inte inom föreskriven tid har betalat egenavgift i form av ålderspensionsavgift eller allmän pension- savgift medföra att den pensionsrätt som anses hänförlig till de icke inbetalda avgifterna faller bort. Till och med utgången av år 1997 gällde att pensionspoäng tillgodoräknades den försäkrade endast om tilläggspensionsavgiften för året till fullo betalats inom föreskriven tid. Utan hinder av att hela avgiften inte betalats på föreskrivet sätt skulle emellertid pensionspoäng alltid tillgodoräknas för de två åren närmast före pensioneringen – den s.k. tvåårsregeln. I samband med ikraftträdandet av skattebetalningslagen (SFS 1997:483, prop. 1996/97:100) den 1 november 1997 infördes ett system med skattekonton och den s.k. likafördelningsmetoden, innebärande att underskottet på ett skattekonto i regel fördelas proportionellt mellan de skatter och avgifter som påförts kontot under den aktuella perioden. Likabehandlingsmetoden skall tillämpas jämväl vid betalning av pensionsavgift. Det innebär bl.a. att om bara en viss andel av samtliga skatter och avgifter betalats anses bara motsvarande andel av tilläggspensionsavgiften ha betalats. Med anledning av principen om tillgodoräknande av pensionspoäng utifrån betald andel av tilläggspensionsavgiften finns det inte längre skäl till regeln om rätt till tillgodoräknande av pensionspoäng för de båda åren närmast före pensioneringen. Den försäkrade går ju inte längre miste om hela pensionspoängen om inte hela avgiften betalas inom den föreskrivna tiden. Med anledning härav har beslutats om ändring i reglerna om tillgodoräknande av pensionpoäng i 11 kap. 6 § AFL och om återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 § andra stycket AFL. Med ikraftträdande den 1 januari 1998 föreligger, enligt 20 kap. 4 § AFL andra stycket, återbetalningsskyldighet av uppburen ersättning då tilläggspension betalats ut och fastställd pensionspoäng ändras på grund av underlåten eller bristande avgiftsbetalning. Vidare gäller att det undantag som tidigare gällt för pensionsavgift för de båda år som före- gått det år då pensionen skulle börja utgå enligt 11 kap. 6 § i dess lydelse före den 1 januari 1998, inte längre är tillämpligt. Enligt övergångsbestämmelserna till lagändringen följer dock att föreskrifterna härom i 11 kap. 6 § första stycket och 20 kap. 4 § andra stycket i deras äldre lydelse fortfarande skall tillämpas såvitt avser pensionspoäng och avgift för åren 1996 och 1997. Vi föreslår alltså att den enskilde skall vara skyldig att återbetala pension som uppburits med för högt belopp till följd av att tidigare fastställd pensionsrätt, grund på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, senare helt eller delvis faller bort på grund av att den enskilde inte betalat ålderspensionsavgift och allmän pensionsavgift i nödvändig utsträckning. 26.2 Premiepensionssystemet Regeringens förslag: Vid ändring av en pensionssparares premiepensionsrätt skall ändringsbeloppet ökas med avkastningen från den tillfälliga förvaltningen. Det ökade beloppet skall därefter räknas upp med basränta enligt 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483). Det uppräknade beloppet skall vid höjning av pensionsrätten läggas till och vid sänkning av pensionsrätten dras av från pensionsspararens premiepensionskonto. Vid höjning skall medel motsvarande det uppräknade beloppet föras från den tillfälliga förvaltningen till pensionsspararens fonder. Vid sänkning skall medlen föras motsatt väg. Om pensionsspararen har börjat ta ut pension skall vid höjning den del av det uppräknade beloppet som avser förfluten tid betalas ut som en klumpsumma till pensionsspararen. Den del av beloppet som avser framtida pensionstid skall föras till pensionsspararens fonder eller, om pensionsspararen har gått över från fondförsäkring till livränta med garanterade belopp, till Premiepensionsmyndigheten. I båda fallen skall framtida pensionsbelopp räknas om. Vid sänkning föranleder avdraget från pensionsspararens premiepensionskonto en omräkning av framtida pensionsbelopp. Om, vid sänkning av pensionsrätten, tillgodohavandet på pensionsspararens premiepensionskonto inte täcker det belopp som skall dras av från kontot, skall det felande beloppet återkrävas direkt av pensionsspararen om han är egenföretagare. Är han däremot anställd blir direktkrav aktuellt bara om han har lämnat oriktiga uppgifter. Vad som nu sagts gäller också för den som har fått rätt till premiepension till efterlevande enligt bestämmelserna om efterlevandeskydd under pensionstiden. Om pension annars har betalats felaktigt eller med för högt belopp skall pensionsspararen betala tillbaka det för mycket utbetalda be- loppet om han har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller om han uppburit pensionen i ond tro. Detsamma gäller för den som har fått rätt till premiepension till efterlevande oavsett om pensions- spararen eller den efterlevande har orsakat den felaktiga utbetal- ningen. Utredningens förslag: Förslagen i SOU 1997:131 överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall har framfört vissa lagtekniska synpunkter. I övrigt har frågorna inte berörts. Skälen för regeringens förslag: I föregående avsnitt har bl.a. be- handlats frågan hur man skall hantera den situationen att fastställd pen- sionsrätt ändras i efterhand. För premiepensionssystemet uppkommer särskilda frågor vid en sådan ändring. Det gäller frågor om vilka kon- sekvenser ett ändringsbeslut bör få för medel som redan är överförda till premiepensionssystemet, hur saken påverkas av avkastning på medlen och vem som skall bära kostnaderna för de åtgärder som vidtas. I avsnittet berörs också andra situationer, där pensionsutbetalning har skett felaktigt eller med för högt belopp. Dessa situationer motsvarar dem som i dag regleras i 20 kap. 4 § AFL. Som tidigare framgått föreslås att bestämmelser motsvarande nuvarande regler i AFL skall gälla inom fördelningssystemet. I huvudsak samma regler bör gälla på de aktuella punkterna i fördel- nings- och premiepensionssystemet. Vissa särlösningar blir dock nöd- vändiga därför att pensionsrätten i premiepensionssystemet direkt mot- svaras av verkliga penningtransaktioner och premiepensionssystemet i ekonomiskt hänseende skall vara ett slutet system. Utgångspunkten bör vara att man vid ändringar av pensionsrätten skall försöka återskapa den situation som hade förelegat om avsättningen till premiepensionssystemet blivit rätt från början. Det betyder att ändrings- beloppet skall läggas till respektive dras av från pensionsspararens pre- miepensionskonto. Vidare bör ändringsbeloppet räknas upp med belopp som skall täcka avkastningen från den tillfälliga förvaltningen och den individuella fondförvaltningen. Vid höjning av pensionsrätten skall det framräknade beloppet föras från den tillfälliga förvaltningen hos Riks- gäldskontoret till pensionsspararens fondförvaltare. Vid sänkning av pensionsrätten skall beloppet föras motsatt väg. I stort sett skall samma förfarande tillämpas för både anställda och egenföretagare. Den uppräkning av ändringsbeloppet som skall täcka avkastningen från den tillfälliga förvaltningen är lätt att göra vid både höjning och sänkning av pensionsrätten, eftersom det är väl känt vilken procentuell avkastning den tillfälliga förvaltningen gav det aktuella året. När det gäller avkastningen för tiden efter överföring till fondförvaltare är det däremot inte möjligt att utgå från den faktiska avkastning som förekommit. Ett principiellt skäl för detta är att premiepensionssystemet bygger på att den enskilde själv skall bära den finansiella risken för sina placeringsbeslut. Staten skall alltså varken skörda vinsterna eller bära förlusterna av de val som den försäkrade har gjort. Också praktiska skäl talar för denna ståndpunkt. Det skulle ofta vara svårt att i det enskilda fallet avgöra med vilken fondförvaltning en jämförelse skulle ske. Särskilt skulle det vara fallet om det ursprungliga beslutet innebar att det inte fastställdes någon pensionsrätt alls. En ordning som skulle bygga på en jämförelse med faktiskt uppnådd avkastning skulle alltså kräva ett omfattande och detaljerat regelsystem för val av jämförelseobjekt. I stället föreslås att uppräkningen skall göras med den s.k. basräntan enligt 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483). Eventuella korrige- ringar för arvsvinster, liksom för återbäring, får anses ingå i denna schablonmässiga uppräkning. Eftersom man inte kan säga generellt att det är statens eller den enskildes ”fel” att en ändring i pensionsrätten måste göras, bör samma räntesats gälla vid både höjning och sänkning av pensionsrätten. Av samma skäl föreslås inte någon specialregel om för- delningen av kostnaderna för ändringsåtgärderna. De får ses som sys- temkostnader som skall bäras av kollektivet som helhet. Som tidigare angetts skall vid höjning av pensionsrätten medel motsvarande det uppräknade beloppet föras från den tillfälliga förvaltningen hos Riksgäldskontoret till pensionsspararens fondförvaltare medan vid sänkning av pensionsrätten medlen skall föras motsatt väg. Om pensionsspararen har börjat ta ut pension när ändringen skall genomföras skall vid höjning av pensionsrätten det uppräknade beloppet fördelas på förfluten respektive framtida pensionstid. Den del av beloppet som avser förfluten tid skall betalas ut som en klumpsumma till pensionsspararen. Detta överensstämmer med vad som föreslås gälla i fördelningsystemet (se föregående avsnitt). Den del av beloppet som avser framtiden skall föras till pensionsspararens fonder eller, om pensionsspararen har gått över från fondförsäkring till livränta med garanterade belopp, till Premiepensionsmyndigheten. I båda fallen skall Premiepensionsmyndigheten göra en omräkning av framtida pensionsbelopp. Vid sänkning av pensionsrätten föranleder det avdrag som görs från pensionsspararens premiepensionskonto en omräkning av framtida pen- sionsbelopp eftersom pensionsförmånerna skall beräknas med utgångs- punkt i tillgodohavandet vid varje tid på den försäkrades premiepen- sionskonto (se 9 kap. 1 §). Därmed blir de framtida pensionsbeloppen lägre än vad de skulle ha blivit om avsättningen till premiepensionssys- temet hade blivit rätt från början. Detta är en konsekvens av att det tidi- gare har betalats ut högre pensionsbelopp än som skulle ha gjorts om avsättningen till premiepensionssystemet hade blivit rätt från början. Denna ordning skiljer sig dock från vad som skall gälla i fördelningssys- temet. Där påverkas inte de framtida pensionsbeloppen av att för hög pension betalats för förfluten tid. Skälet till olikheten är, här som på flera andra håll, att premiepensionssystemet skall vara ett i ekonomiskt hänseende slutet system. Vid sänkning av pensionsrätten kan det någon gång inträffa att till- godohavandet på pensionsspararens premiepensionskonto inte täcker det belopp som skall dras av från kontot. I sådana fall bör det felande be- loppet återkrävas direkt av pensionsspararen om han är egenföretagare. Är han däremot anställd bör direktkrav bli aktuellt bara om han har läm- nat oriktiga uppgifter. Från de nu diskuterade fallen måste skiljas de situationer där pension har betalats felaktigt eller med för höga belopp därför att den enskilde har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter och situationer där pensionsutbetalningar har gjorts med för stora belopp på grund av beräk- ningsfel eller tekniska fel hos Premiepensionsmyndigheten. I sådana fall skall den försäkrade på samma sätt som gäller i dag enligt AFL och som också föreslås för fördelningssystemets del, normalt betala tillbaka det för mycket utbetalda beloppet (se vidare i författningskommentaren, av- snitt 32). 27 Processuella frågor 27.1 Inledning I detta kapitel behandlas frågor som rör det processuella förfarandet så- som förslag till regler angående omprövning och överklagande m.m. av beslut enligt den föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension. Vidare behandlas frågor om utrednings- och uppgiftsskyldighet, pre- skription och utmätning m.m. Dessa frågor berördes bara till viss del och mycket översiktligt av Pensionsarbetsgruppen. Inte heller i princippropositionen behandlades dessa frågor närmare. I Ds 1995:41 fanns däremot ett förslag till regelverk som i stor utsträckning var utformat i enlighet med vad som gäller enligt nuvarande regler angående beslut om pensionsgrundande inkomst och pension, dvs. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) och lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (LBP). Även taxeringslagen (1990:324) och förvaltningslagen (1986:223) hade beaktats. Med anledning av vissa synpunkter från remissinstanserna på den pro- memorian samt ytterligare överväganden som gjorts under den fortsatta beredningen var det förslag till processuella regler som lämnades i Ds 1997:66 utformat på ett något annorlunda sätt. Förslagen i denna remiss är anpassade efter det förslaget och avviker således något från förslaget i Ds 1995:41. Förslagen har också i viss mån anpassats till de förslag angående dessa frågor som 1997 års premiereservutredning lämnade i sitt betänkande SOU 1997:131. De här föreslagna reglerna ersätter bl.a. vad som gäller i dag enligt LBP. Av detta skäl har också föreslagits att denna lag skall upphöra att gälla fr.o.m. den 1 januari 1999. För personer födda år 1937 eller tidigare kommer dock vissa bestämmelser i LBP att fortsätta att tillämpas övergångsvis såvitt gäller beräkningen av pensionsgrundande inkomst (se avsnitt 29.2). 27.2 Ärendehantering Regeringens förslag: Förvaltningslagens regler om handläggning av ärenden skall gälla för samtliga ärenden enligt denna lag. Enskilda, statliga och kommunala myndigheter, arbetsgivare m.fl. skall, precis som enligt nuvarande regler, vara skyldiga att efter föreläggande in- komma med de uppgifter som behövs för tillämpning av den nya lagen. Uppgifter som den enskilde skall lämna om faktiska förhållan- den skall lämnas på heder och samvete. Uppgifter som skall lämnas av vissa myndigheter utan särskilt föreläggande, skall inte behöva kommuniceras med den enskilde. Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 och 1997:66 stämmer delvis överens med regeringens förslag. Där föreslogs dock en mer utvidgad utredningsskyldighet, motsvarande den som gäller för taxeringsprocessen. Utredningens förslag: I SOU 1997:131 fanns inte något uttryckligt förslag angående detta. Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket , Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Värmlands län och Länsrätten i Norrbottens län har framfört vissa lagtekniska synpunkter på de processuella bestämmelserna i Ds 1995:41. Datainspektionen anför beträffande kommuniceringsskyldigheten att den utgår ifrån att den enskilde ändå kommer att få del av uppgifterna i samband med underrättelsen om beslutet om pensionsrätt. Skälen för regeringens förslag: I LBP föreskrivs att skattemyndig- heten är skyldig att se till att alla ärenden om beräkning av pensionsgrun- dande inkomst blir tillräckligt utredda. Denna princip gäller för övrigt även för skattemyndighetens taxeringsarbete. Den försäkrade och dennes arbetsgivare är skyldiga att lämna upplysningar till skattemyndigheten efter anmaning härom. Den försäkrade har alltid rätt att yttra sig innan skattemyndigheten beslutar om hans eller hennes pensionsgrundande inkomst om skattemyndigheten tänker avvika från de uppgifter eller yrkanden som den försäkrade har lämnat. Enligt förvaltningslagen gäller att myndigheter skall handlägga ären- den enkelt, snabbt och billigt utan att säkerheten eftersätts. Myndigheten skall beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter om det behövs. Ett ärende får inte avgöras innan den enskilde fått tillfälle att yttra sig över uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än den enskilde själv. Den här föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension skall gälla för tre olika myndigheter nämligen skattemyndigheten, den allmänna försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten, med delvis olika myndighetskulturer och med ansvar för olika slags frågor och ärenden enligt den nya lagen. Eftersom det inte är rimligt att ha olika regler beroende på vilken myndighet som handlägger frågan eller vilket slags ärende det gäller, föreslår vi nu i stället att vid handläggningen av ärenden enligt den här föreslagna lagen skall förvaltningslagen i så stor utsträckning som möjligt vara tillämplig. Bara när det finns behov av särskilda regler som avviker från förvaltningslagen lämnas därför förslag till sådana bestämmelser. Den allmänna serviceskyldighet och utredningsskyldighet som gäller enligt förvaltningslagen skall gälla även för ärenden enligt den här föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension. Beträffande uppgiftsskyldigheten gäller redan enligt nuvarande regler att skattemyndigheten i allmänhet har tillgång till de uppgifter som den behöver för att kunna besluta om pensionsgrundande inkomst. Det är framför allt de uppgifter som skall lämnas i kontrolluppgifter och själv- deklarationen i enlighet med bestämmelserna i lagen (1990:325) om allmän självdeklaration och kontrolluppgifter som ligger till grund för skattemyndighetens beslut. Några särskilda regler om uppgiftslämnande för att fastställa pensionsgrundande inkomst behöver därför inte införas i det reformerade pensionssystemet. För att den allmänna försäkringskassan skall kunna fastställa de s.k. pensionsgrundande beloppen måste kassan få vissa uppgifter från andra myndigheter m.fl. automatiskt. Författningsbestämmelser om uppgifts- skyldighet behöver därför införas för vissa statliga myndigheter i förordning. I avsnitt 10.3 föreslås också att den som är ansvarig för grundutbildningen av totalförsvarspliktiga skall vara skyldig att lämna uppgifter härom till Totalförsvarets pliktverk. Vissa uppgifter som behövs för att besluta om pensionsgrundande belopp kommer dock försäkringskassan själv att förfoga över. Det gäller t.ex. uppgift om att en person blivit förälder eller tagit emot ett barn för adoption. Sistnämnda förhållande får försäkringskassan kännedom om i samband med att föräldrapenning och barnbidrag skall börja betalas ut. Beträffande barn som genom socialnämndens försorg har placerats hos någon annan än vårdnadshavaren får försäkringskassan ofta besked om detta genom anmälan från socialnämnden om att barnbidraget skall överföras till den som har hand om barnet. Sådana uppgifter som försäkringskassan förfogar över, bör få användas vid fastställandet av pensionsgrundande belopp. Förutom de uppgifter som skattemyndigheten och försäkringskassan sålunda får del av utan något särskilt föreläggande, bör den enskilde samt statliga och kommunala myndigheter, arbetsgivare, försäkringsinrätt- ningar och arbetslöshetskassor vara skyldiga att, i enlighet med vad som gäller i dag enligt AFL, efter föreläggande lämna de uppgifter som kan behövas för tillämpningen av reglerna i det reformerade pensionssyste- met. Precis som enligt nuvarande regler i AFL bör denna bestämmelse också omfatta föreläggande av Riksförsäkringsverket och allmän förvaltningsdomstol. Detsamma bör gälla föreläggande av Premiepensionsmyndigheten. Våren 1997 föreslog regeringen ett antal lagändringar för att förbättra försäkringskassornas utrednings- och kontrollmöjligheter. Bl.a. föreslogs en generell regel om att uppgifter som den försäkrade lämnar om faktiska förhållanden skulle lämnas på heder och samvete (prop. 1996/97:121). Förslaget har antagits av riksdagen (bet. 1996/97:SfU10, rskr. 1996/97:231). Motsvarande bör gälla även för uppgifter som en enskild skall lämna enligt denna lag. Som nämnts ovan skall den enskilde enligt förvaltningslagen under- rättas om uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än henne eller honom själv. För att inte denna kommuniceringsskyldighet skall bli alltför omfattande, bör dock undantag göras för de uppgifter som skall lämnas automatiskt från vissa myndigheter. Sådana uppgifter skall så- ledes inte behöva kommuniceras med den enskilde. Den enskilde torde ändå i flertalet fall få kännedom om dessa uppgifter genom den kontroll- uppgift som erhålles i samband med deklarationen eller genom annan underrättelse från den som lämnat uppgiften. 27.3 Ändring av beslut Regeringens förslag: Ändring i beräkningsunderlaget för ett beslut enligt denna lag skall automatiskt medföra att beslutet ändras. Det- samma gäller om det föranleds av en ändring av beslutad egenavgift. Vid bristande avgiftsbetalning för en försäkrad som har haft in- komst av annat förvärvsarbete skall fastställd pensionsrätt och tillgo- doräknade pensionspoäng räknas om med hänsyn till hur stor andel av avgifterna som har betalats. Om en försäkrad har tillgodoräknats pensionsrätt för premiepension avseende plikttjänst eller barnår och därefter på grund av en taxeringsändring inte längre uppfyller det s.k. förvärvsvillkoret, skall den beslutade pensionsrätten för premiepension ändras. Om ändringen av den pensionsgrundande inkomsten eller det pen- sionsgrundande beloppet med anledning av ändringen av beräknings- underlaget skulle understiga 1000 kr skall dock ingen ändring ske. För makar som har begärt överföring av pensionsrätt för premiepension skall en ändring som berör den överförda pensionsrätten även medföra en ändring hos den make till vilken överföringen skett. Den enskilde skall alltid underrättas om att ett beslut har ändrats. Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 innehöll mer detaljerade bestämmelser om i vilka situationer en ändring kunde ske. De förslag som redovisades i Ds 1997:66 stämmer överens med regeringens förslag. Utredningens förslag: I SOU 1997:131 lämnades förslag på särskilda regler om åtgärder vid bl.a. ändrad pensionsrätt. Dessa förslag har behandlats i avsnitt 26.2. Remissinstanserna: Riksskatteverket har hänvisat till sitt remissvar över Ds 1995:29, vissa frågor avseende allmänna egenavgifter, där man anfört att de processuella frågorna beträffande de olika kopplingar som kan uppkomma mellan taxering, debitering och pensionsgrundande in- komst bör klarläggas. Riksförsäkringsverket anser att det bör framgå av bestämmelsen om följdändringar att denna även omfattar andra ändringar än taxeringsändringar. Regeln om sådan ändring bör vidare justeras så att det är storleken på ändringen av den inkomst/det belopp som ligger till grund för följdändringen som skall uppgå till ett visst belopp för att änd- ring skall behöva företas. Skälen för regeringens förslag: Eftersom den pensionsgrundande inkomsten enligt det nuvarande pensionssystemet skall bestämmas med ledning av den försäkrades taxering, kan ändringar i denna medföra att också den pensionsgrundande inkomsten behöver ändras. På grund härav finns det i LBP en bestämmelse om att skattemyndigheten skall ändra en försäkrads pensionsgrundande inkomst ex officio om skattemyndigheten eller allmän förvaltningsdomstol beslutar om ändrad taxering och ändringen föranleder en avvikelse från den beräknade pensionsgrundande inkomsten med minst 1 000 kr. På motsvarande sätt bör även i det reformerade pensionssystemet ett beslut om pensionsgrundande inkomst ändras, om den taxerade inkomsten ändras av skattemyndigheten eller allmän förvaltningsdomstol. I det reformerade pensionssystemet kan pensionen grundas inte bara på pensionsgrundande inkomst utan även på andra pensionsgrundande be- lopp. Den pensionsgrundande inkomsten kommer t.ex. att i stor utsträckning ha betydelse för beräkningen av pensionsgrundande belopp för barnår. På grund härav bör den allmänna försäkringskassan vara skyldig att ändra även ett beslut om pensionsgrundande belopp i de fall då skattemyndigheten har ändrat den pensionsgrundande inkomsten och denna ändring föranleder att även det beslutade pensionsgrundande be- loppet för den försäkrade behöver ändras. Detta bör gälla oavsett av vilken anledning skattemyndigheten har ändrat den pensionsgrundande inkomsten. Även ändringar efter t.ex. en omprövning bör föranleda ett nytt beslut om pensionsgrundande belopp av försäkringskassan. Föranleder det ändrade beslutet om pensionsgrundande inkomst eller ett ändrat beslut om pensionsgrundande belopp att även beslutad pen- sionsrätt eller pensionspoäng bör ändras, skall försäkringskassan också vara skyldig att meddela ett nytt sådant beslut. Detta gäller oavsett om ändringen av det pensionsgrundande beloppet beror på att den pensions- grundande inkomsten har ändrats eller om ändringen föranleds av en ändring eller omprövning av det pensionsgrundande beloppet. Ett beslut om ändring av pensionsrätt eller pensionspoäng kan i sin tur föranleda att storleken på den pension som skall betalas ut i form av inkomstpension, premiepension eller tilläggspension, måste ändras. Alla förändringar i beräkningsunderlaget för ett beslut enligt denna lag bör således föranleda att de berörda myndigheterna gör de följdändringar som blir nödvändiga med anledning av det ändrade beräkningsunderlaget. Eftersom det reformerade pensionssystemet skall vara ett avgiftsfinansierat system bör beslut enligt denna lag kunna ändras också då det föranleds av en ändring av ett beslut om egenavgift. Om det t.ex. skulle visa sig att skattemyndigheten vid bestämmandet av avgiftsunderlaget enligt skattebetalningslagen (1997:483) skulle anse att ett belopp som ingår i inkomst av annat förvärvsarbete skall hänföras till inkomst av anställning i stället bör en motsvarande ändring göras av den pensionsgrundande inkomst som avgiften hänför sig till. För den som har haft inkomst av annat förvärvsarbete skall pensionsrätt och pensionspoäng endast tillgodoräknas i den utsträckning som egenavgift i form av ålderspensionsavgift och allmän pensionsavgift har betalats. Detta har närmare redovisats i avsnitt 13.5. Pensionsrätt och pensionspoäng kommer dock i allmänhet att ha tillgodoräknats innan det slutligt kan konstateras om de nämnda avgifterna har betalats. På grund härav behöver bestämmelsen om ändring även omfatta situationer då egenavgiften eller den allmänna pensionsavgiften inte till fullo har betalats. Skulle pension beräknad på sådan pensionsrätt redan ha börjat betalas ut, bör den enskilde dessutom vara skyldig att återbetala för mycket utbetalad pension (se avsnitt 26.1). För att pensionsrätt för premiepension skall tillgodoräknas även för pensionsgrundande belopp för plikttjänst eller barnår har det föreslagits att den försäkrade senast då pensionsrätten fastställs måste ha uppfyllt ett s.k. förvärvsvillkor. Detta villkor har beskrivits närmare i avsnitt 11.6. Skälet till detta är att de medel som förvaltas i premiereservsystemet motsvaras av verkliga penningtransaktioner. Skulle det sedan på grund av ändrad taxering för den enskilde eller på grund av obetalda avgifter visa sig att förvärvsvillkoret inte var uppfyllt när pensionsrätten fastställdes bör den beslutade pensionsrätten för premiepension ändras. För ändring av både pensionsgrundande inkomst och pensionsgrun- dande belopp föreslogs i de olika departementspromemoriorna en be- loppsspärr av innebörd att, om ändringen skulle medföra en avvikelse från vad som beslutats på mindre än 1 000 kr, behöver beloppet inte änd- ras. Riksförsäkringsverket föreslår i stället att storleken på taxeringsändringen respektive ändringen av den pensionsgrundande inkomsten skall vara avgörande för om en ändring skall företas. Detta är emellertid ingen lämplig lösning eftersom en taxeringsändring respektive en ändring av den pensionsgrundande inkomsten inte alltid medför följdändringar. För en försäkrad som har tillgodoräknats pensionsgrundande belopp för barnår innebär en ändring av den pensionsgrundande inkomsten dessutom att försäkringskassan behöver göra en ny beräkning av vilket av de tre alternativen för beräkning av det pensionsgrundande beloppet som är mest förmånligt. Någon form av beloppsspärr för när ändringar som föranleds av ändringar i beräkningsunderlaget skall ske, är emellertid nödvändig både för att den försäkrade skall slippa få besked om mycket små ändringar och kanske framförallt för att det inom premiereservsystemet inte ständigt skall behöva göras ändringar på premiepensionskontona som avser mycket små belopp. Regeringen anser att denna spärr bör utformas i enlighet med förslagen i departementspromemoriorna. Som framgår av avsnitt 14 har det föreslagits att två makar skall kunna begära att den ena makens pensionsrätt för premiepension skall överföras till den andra maken. Sedan pensionsrätten för premiepension har fastställts och därefter överförts till den andra maken, kan dock beslutet beträffande den överförda pensionsrätten av olika anledningar komma att ändras. I sådana fall bör beslutet om pensionsrätt för båda makarna ändras. Förutom de föreslagna bestämmelser som nu beskrivits om när ett be- slut bör kunna ändras gäller förvaltningslagens regler om ändring av ett beslut på grund av att det har blivit uppenbart oriktigt eller liknande (26 § förvaltningslagen). När ett beslut har ändrats bör den som berörs av ändringen underrättas om detta. Det gäller även om ett ändrat beslut om t.ex. pensionsgrun- dande inkomst inte föranleder någon ändring av beslutet om pensionsrätt. En sådan ändring kan ändå vara av betydelse för den försäkrade om han eller hon skulle vilja begära omprövning av pensionsrätten på grund av någon annan omständighet vid ett senare tillfälle. Om den företagna ändringen är av betydelse för den enskilde, även om beslutet om pensionsrätt inte påverkas, bör det också vara möjligt för denne att begära omprövning och överklaga ändringen av pensionsgrundande inkomst eller pensionsgrundande belopp (se avsnitt 27.4 och 27.5). 27.4 Omprövning av beslut Regeringens förslag: Omprövning skall göras om den enskilde begär det eller om det finns andra skäl. Omprövning av beslut om pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp på begäran av den försäkrade skall dock normalt göras bara i samband med att beslutet om pensionsrätt eller pensionspoäng omprövas. Försäkringskassan skall överlämna frågor som gäller den pensionsgrundande inkomsten till skattemyndigheten, som får ompröva sitt beslut och därefter meddela försäkringskassan om detta har ändrats. Har den som beslutet avser avlidit får även annan som är berörd av beslutet begära omprövning av detta. Den enskilde kan enligt huvudregeln begära omprövning av beslut om pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår inom ett år efter fast- ställelseåret och av andra beslut inom två månader från det att han eller hon fick del av eller annars fått kännedom om beslutet. Riksför- säkringsverket skall inte kunna begära omprövning av beslut men så- väl Premiepensionsmyndigheten och försäkringskassan som skatte- myndigheten skall på eget initiativ under vissa förutsättningar kunna ompröva sina beslut och beräkningar. Omprövning av pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår får då enligt huvudregeln ske inom ett år efter fastställelseåret. Andra beslut får omprövas till den enskildes fördel inom två månader från det att beslutet meddelades. Om ett be- slut har blivit oriktigt på grund av att en enskild har lämnat oriktiga uppgifter eller har brustit i sin uppgiftsskyldighet eller om beslutet har fattats på ett uppenbart oriktigt eller ofullständigt underlag eller liknande får omprövning ske även efter de ovan angivna tidpunkterna. Detsamma gäller om beslutet påverkas av en ändring av ett beslut för en annan försäkrad eller ett beslut angående arbetsgivaravgift. Den enskilde skall få tillfälle att yttra sig innan myndigheten eller försäkringskassan fattar beslut om omprövning. Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 innehöll flera olika regler beroende på om omprövningen var till fördel eller till nackdel för den enskilde. Där föreslogs dessutom att omprövning av pensionsrätt och därtill hörande beslut skulle ske inom motsvarande tider som gäller enligt taxeringslagen. Förslaget i Ds 1997:66 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. I denna promemoria föreslogs dock att försäkringskassan skulle kunna ompröva även andra beslut än beslut om pensionsrätt m.m. både till fördel och till nackdel för den enskilde inom två månader från det att beslutet meddelades. Utredningens förslag: I SOU 1997:131 föreslogs att förvalt- ningslagens regler om omprövning av beslut skulle gälla inom premie- reservsystemet. Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket anser att den föreslagna regleringen i Ds 1995:41 är omotiverat komplicerad. Samma regler bör gälla som för socialförsäkringen i övrigt. Det är inte nödvändigt med samma tidsfrister som gäller för taxeringen om konsekvensändringar får göras oberoende av den tid som förflutit sedan beslutet meddelades. Ändringar långt i efterhand är i sig otillfredsställande. Överklagande av beslut bör ha inkommit inom två månader efter delfåendet. I sitt yttrande över Ds 1997:66 anför verket att det bör finnas gemensamma omprövnings- och ändringsregler för hela socialförsäkringsområdet. I avvaktan på en översyn av dessa regler bör bestämmelserna i den nya lagen motsvara vad som gäller enligt 20 kap. 10 och 10 a §§ AFL. Detsamma anser Kammarrätten i Stockholm. Även Länsrätten i Göteborgs och Bohus län anser att det bör ske en översyn av hela socialförsäkringens processregler. Länsrätten anser vidare att det är otillfredsställande att försäkringskassan kan ompröva sina beslut även till nackdel för den enskilde och att en omprövning inom två månader från det att beslutet meddelades dessutom är för kort tid för att hinna med kommunicering, utredning m.m. Göteborgs allmänna försäkringskassa har inga synpunkter på förslaget. Försäkringsanställdas förbund påpekar i sitt svar beträffande Ds 1995:41 att i de fall då omprövning skall göras även av skattemyndigheten så kommer handläggningstiden att bli längre varför föreskriften om maximal omprövningstid på sex veckor bör ändras. Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler i LBP kan skattemyndighetens beslut om pensionsgrundande inkomst omprövas på begäran av den enskilde eller Riksförsäkringsverket. Dessutom kan skattemyndigheten ompröva ett beslut på eget initiativ. Regler om om- prövning av skattemyndighets beslut finns också i taxeringslagen. I 20 kap. 10 § AFL finns bestämmelser om omprövning såvitt gäller beslut av allmän försäkringskassa. Försäkringskassan får enbart ompröva beslut som har fattats av tjänsteman och endast på begäran av den försäkrade. Riksförsäkringsverket får inte begära omprövning av försäkringskassans beslut. Vid omprövning får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel. Förutom denna bestämmelse finns också regler om ändring av beslut i 20 kap. 10 a § AFL. Enligt denna bestämmelse skall försäkringskassan i vissa särskilt angivna fall självmant ändra sitt beslut. Denna regel har dock i praktiken kommit att tillämpas på ett sätt som inte helt överensstämmer med lagtextens lydelse. Som anförts inledningsvis anser regeringen att förvaltningslagens be- stämmelser bör tillämpas i så stor utsträckning som möjligt på beslut enligt den föreslagna lagen. Enligt förvaltningslagen skall omprövning ske om myndigheten finner att ett beslut är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning. De beslut som meddelas enligt den här föreslagna lagen bör emellertid kunna omprövas även i andra situationer än då beslutet är uppenbart oriktigt. Regeringen anser därför att det bör införas särskilda bestämmelser om omprövning i den nya lagen. Frågan är då hur en sådan bestämmelse bör vara utformad. Bestämmel- sen om omprövning i AFL medger bara omprövning på begäran av den enskilde och bestämmelsen om ändring har som sagt fått ett vidsträcktare tillämpningsområde än vad som direkt följer av lagtexten. Den nu föreslagna lagen skall ligga till grund för ett helt nytt pensionssystem som skall ersätta nuvarande regler om ålderspension i AFL. Lagen skall vidare tillämpas av två olika myndigheter samt försäkringskassan vilka inte har någon gemensam myndighetskultur. Att då föra in en bestämmelse vars lydelse inte helt överensstämmer med dess tillämpningsområde kan inte anses tillfredsställande. Det kan däremot även finnas anledning att se över reglerna i AFL för omprövning m.m. Regeringen föreslår därför att det för beslut enligt den här föreslagna lagen införs en helt ny regel om omprövning som skall tillämpas av skattemyndigheten, den allmänna försäkringskassan och Premiepen- sionsmyndigheten. Bestämmelsen innebär att ett beslut skall kunna om- prövas på begäran av den som beslutet avser eller annars om det finns särskilda skäl för en omprövning. En omprövning måste således alltid ske när en enskild begär det och då oavsett av vilken anledning detta begärs. En begäran om omprövning måste dock, som framgår nedan, göras inom en viss tid efter det att beslutet meddelades. För övrigt skall ett beslut omprövas av myndigheten eller försäkringskassan om det t.ex. på grund av att det framkommit nya uppgifter finns anledning att ompröva beslutet. För omprövning i den sistnämnda situationen föreslås dock vissa begränsningar som framgår nedan. I det reformerad ålderspensionssystemet kommer vanligtvis både skattemyndigheten och den allmänna försäkringskassan att medverka vid bestämmandet av en persons pensionsrätt. För att undvika att detta beslut berörs av olika omprövningar hos skattemyndighet respektive försäk- ringskassa som företas oberoende av varandra, föreslås det att huvud- regeln bör vara att endast beslutet om pensionsrätt eller pensionspoäng skall kunna omprövas på begäran av den enskilde. Om den pensions- grundande inkomsten berörs av omprövningen, bör försäkringskassan överlämna ärendet i den delen till skattemyndigheten, som själv får om- pröva sitt beslut om den pensionsgrundande inkomsten och därefter meddela försäkringskassan om beslutet har ändrats. Försäkringskassan får sedan ompröva sitt beslut om pensionsgrundande belopp samt pensionsrätten och pensionspoängen. I vissa situationer kan det dock finnas anledning att ompröva ett beslut om pensionsgrundande inkomst eller andra pensionsgrundande belopp även om inte storleken på själva pensionsrätten eller pensionspoängen skulle påverkas av omprövningen utan enbart fördelningen mellan olika pensionsgrundande poster. Detta kan nämligen ha betydelse för en för- säkrad som t. ex. anser att den pensionsgrundande inkomsten bör vara högre och det pensionsgrundande beloppet för barnår lägre och som ännu inte uppfyllt det s.k. förvärvsvillkoret för att pensionsrätt i anledning av pensionsgrundande belopp skall medföra utbetalning av pension (se avsnitt 11.6). Detsamma gäller om omprövningen avser frågan om en inkomst skall hänföras till inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete eftersom detta har betydelse för vem som skall betala pensionsavgifterna för inkomsten. En särskild bestämmelse föreslås därför om att omprövning i sådana fall får ske av den pensionsgrundande inkomsten eller det pensionsgrundande beloppet och att samma regler som gäller för omprövning av pensionsrätt då skall gälla för omprövning av dessa beslut och att samma regler skall gälla för skattemyndigheten som för försäkringskassan. När det i fortsättningen talas om omprövning m.m. av pensionsrätt gäller detta även omprövning av pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp i de fall då dessa beslut får omprövas särskilt. Som närmare kommenteras i författningskommentaren till 13 kap. 9 § LIP skall omprövning ske på begäran av den som beslutet avser. För en försäkrad som har avlidit kan dock beslutet om dennes intjänade pen- sionsrätt ha betydelse för den som är berättigad till efterlevandepension. För det fall den som beslutet avser är avliden bör därför ett beslut även kunna omprövas på begäran av annan som är berörd av beslutet. Vad gäller tiden inom vilken omprövning skall begäras kan olika över- väganden göras. Beträffande beslut om pensionsgrundande inkomst, pen- sionsgrundande belopp, pensionsrätt och pensionspoäng har dessa beslut i allmänhet nära anknytning till beslutet om den försäkrades taxering. För taxeringsbeslut gäller att dessa kan omprövas inom fem år efter taxeringsåret. Eftersom det föreslås att beslut enligt den nya lagen skall ändras automatiskt om det föranleds av en ändring av den försäkrades taxering finns det ingen anledning att ha samma omprövningstider som för taxeringsbeslut. Ett beslut om pensionsrätt och pensionspoäng får emellertid som regel betydelse för den enskilde först efter lång tid men då kommer det å andra sidan att ha betydelse under lång tid. För ett sådant beslut är det inte tillfredsställande med en alltför kort omprövningstid. Regeringen föreslår därför att för beslut om pensionsrätt och pensionspoäng skall en begäran om omprövning ha kommit in till försäkringskassan inom ett år efter fastställelseåret. Eftersom ett år som det tillgodoräknats pensionspoäng för skall likställas med vårdår, bör beslut om vårdår behandlas på samma sätt som beslut om pensionspoäng och motsvarande tid för omprövning bör därför gälla även för det beslutet. För övriga beslut enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension bör tiden för begäran om omprövning, liksom enligt AFL, vara två månader från det att den enskilde fick del av beslutet. Eftersom det rör sig om ett mycket stort antal beslut om pensionsrätt, pensionspoäng m.m. som kommer att meddelas varje år kan det, precis som i fråga om taxeringsbeslut, normalt sett inte komma i fråga att delge dessa. Därför måste också en enskild, som först efter fastställelseåret har fått kännedom om beslutet om pensionsrätt m.m., kunna begära omprövning av detta inom viss tid därefter. Det föreslås därför att en begäran om omprövning skall få göras inom två månader från det att den enskilde fick sådan kännedom. I lagrådsremissen föreslogs att det dessutom skulle finnas en möjlighet att begära omprövning av beslut om pensionsrätt i den situationen att försäkringskassan meddelat ett nytt beslut angående tillgodoräknande av barnår för en försäkrad och detta skulle kunna innebära att den andre föräldern i stället var berättigad att tillgodoräkna sig sådan pensionsrätt. Förslaget byggde på det då lämnade förslaget att pensionsgrundande belopp för barnår automatiskt skulle tillgodoräknas modern om båda föräldrarna visserligen uppfyllde förutsättningarna för tillgodoräknande av sådant belopp men ingen anmälan gjorts om vem som skulle tillgodoräknas denna rätt. Om modern i ett senare beslut befanns inte uppfylla förutsättningarna för tillgodoräknande av sådant belopp fanns det skäl att ge fadern möjlighet att begära omprövning av beslutet om pensionsrätt såvitt avsåg honom. I det förslag vi nu lämnar kommer i en sådan situation där föräldrarna inte gör något val, det pensionsgrundande beloppet att tillgodoräknas den förälder som har lägts pensionsunderlag. Om ingen av föräldrarna har något pensionsunderlag för det året eller har lika högt underlag tillgodoräknas modern det pensionsgrundande beloppet. De regler som vi nu föreslår innebär således att försäkringskassan måste pröva vem av föräldrarna som skall tillgodoräknas pensionsgrundande belopp för barnår i alla de fall där föräldrarna inte gjort någon anmälan i frågan. Det är då också rimligt att försäkringskassan ex officio gör en omprövning av beslutet om pensionsrätt för den andre föräldern i den situtionen att det senare visar sig att den förälder som har tillgodoräknats det pensionsgrundande beloppet inte uppfyllde förutsättningarna för detta. Vi föreslår därför nu ingen särskild omprövningsrätt för den enskilde i den situationen. För förfluten tid är situationen däremot annorlunda och för denna tid bör därför gälla andra regler, vilket närmare redogörs för i avsnitt 27.6. Som nämnts i inledningen till detta avsnitt kan Riksförsäkringsverket inte begära omprövning av försäkringskassans beslut men däremot av skattemyndighetens beslut om pensionsgrundande inkomst. Att Riksför- säkringsverket inte kan begära omprövning av försäkringskassans beslut motiverades i propositionen 1977/78:20 med förslag till ändrad organisation för besvärsprövning inom socialförsäkringen m.m. med att det ansågs onödigt (s.98). Om Riksförsäkringsverket vill att ett beslut av försäkringskassan skall ändras, kan verket överklaga beslutet i stället. Eftersom det också får anses olämpligt att en tillsynsmyndighet kan begära omprövning av beslut som har fattats av den som myndigheten har att utöva tillsynen över, föreslås här att Riksförsäkringsverket inte skall ha möjlighet att begära omprövning av beslut som skattemyndigheten, försäkringskassan eller Premiepensionsmyndigheten meddelat enligt den föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension. Riksförsäkringsverkets uppgift bör i stället vara att främja enhetlig tillämpning av lagstiftningen och verket bör därför ingripa endast när det gäller frågor som är av betydelse till ledning för rättstillämpningen. Det rättsmedel som då bör användas är överklagande. Om den enskilde begärt omprövning av ett beslut och Riksförsäkringsverket överklagar samma beslut bör hela ärendet överlämnas till förvaltningsdomstol för prövning. Beträffande omprövning på initiativ av skattemyndigheten, försäk- ringskassan eller Premiepensionsmyndigheten finns det anledning att göra olika överväganden beroende på vad beslutet avser. För beslut om pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår bör omprövning få göras av skattemyndigheten eller försäkringskassan inom samma tid som den en- skilde kan begära omprövning av dessa beslut, det vill säga inom ett år efter fastställelseåret. Eftersom det inte alltid är alldeles klart om en sådan omprövning är till fördel eller till nackdel för den enskilde bör någon begränsning i detta avseende inte gälla för dessa beslut. För övriga beslut däremot, det vill säga framförallt beslut om pension, bör Premie- pensionsmyndigheten eller försäkringskassan, såsom också länsrätten i Göteborgs och Bohus län har förordat, bara kunna ompröva ett beslut till den enskildes fördel om inte omprövningen föranleds av att det lämnats oriktiga uppgifter eller liknande enligt vad som följer nedan. En omprövning av andra beslut än pensionsrätt m.m. till den enskildes fördel bör få göras inom två månader från det att beslutet meddelades. Beslut enligt den här föreslagna lagen kommer ofta att fattas utan att den enskilde själv behöver göra någon anmälan eller inkomma med några uppgifter. Det är i princip bara vid uttag av pension som den enskilde behöver ge in en ansökan. Beträffande den som tillgodoräknas pensions- grundande belopp för barnår finns dock en skyldighet att uppge inkoms- ter från arbete i utlandet. Om den som beslutet avser har lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyl- dighet bör det vara möjligt att ompröva ett beslut även efter den tid som nyss angivits. I fråga om premiepension till efterlevande kan en oriktig uppgift ha lämnats såväl av pensionsspararen som en tidigare förmåns- tagare, som sedan har avlidit. I så fall bör även ett beslut om premiepen- sion till den efterlevande få omprövas efter den vanliga omprövnings- tiden. Detsamma bör gälla om det vid en senare tidpunkt framkommer att beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om det föreligger andra synnerliga skäl samt om det föranleds av ett beslut om ändrad arbetsgivaravgift, t.ex. om skattemyndigheten vid bestämmande av avgiftsunderlaget enligt skattebetalningslagen skulle anse att ett belopp som ingår i inkomst av anställning inte skall räknas in i avgiftsunderlaget. Omprövningar av de anledningar som angivits här bör få ske både till fördel och till nackdel för den enskilde. Beträffande pensionsgrundande belopp för barnår kan det dessutom bli nödvändigt att ompröva ett sådant beslut för en försäkrad om beslutet för den andre föräldern (eller i förekommande fall styvföräldern) ändras och detta bör föranleda en ändring även av den förstnämnde försäkrades pensionsrätt. Detta har kommenterats i författningskommentaren till 13 kap. 13 §. Även i denna situation bör omprövning få ske vid en senare tidpunkt. Den enskilde skall alltid få tillfälle att yttra sig innan ett beslut om omprövning fattas på initiativ av en myndighet eller försäkringskassa. Enligt 20 kap. 10 § AFL gäller att omprövning av en fråga angående för mycket utbetald ersättning skall göras av socialförsäkringsnämnd om det belopp som har utbetalats för mycket överstiger 10 % av basbeloppet. Riksdagen har emellertid med i kraftträdande den 1 juli 1998 beslutat att denna bestämmelse skall tas bort (prop.1997/98:41, bet.1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Någon motsvarighet till denna bestämmelse föreslås därför inte i här. 27.5 Överklagande av beslut Regeringens förslag: Beslut enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Både den enskilde och Riksförsäkringsverket skall kunna överklaga besluten. Har den som beslutet avser avlidit får även annan som är berörd av beslutet överklaga detta. Den enskilde får dock bara överklaga beslut som först har omprövats eller ett beslut om avvisning. Överklagande av en enskild skall ha kommit in inom två månader från det att denne fick del av beslutet om omprövning. Riksförsäkringsverket får överklaga ett beslut om pensionsrätt m.m. inom ett år efter fastställelseåret och andra beslut inom två månader från det att beslutet meddelades. Den begränsning i rätten att överklaga vissa avvisningsbeslut som har föreslagits i förvaltningsprocesslagen skall inte gälla avvisnings- beslut enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension som har fattats av försäkringskassan, skattemyndigheten eller Premiepensions- myndigheten. Beslut av allmän förvaltningsdomstol får överklagas av den en- skilde inom två månader från det att denne fick del av beslutet och av Riksförsäkringsverket inom två månader från det att beslutet med- delades. Beslutet kan dessutom i vissa fall överklagas av den som meddelat det överklagade beslutet, varvid samma tid skall gälla som gäller för Riksförsäkringsverket. Bestämmelserna om tvåpartsprocess i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall dock inte gälla för mål om pensionsrätt m.m. För prövning i kammarrätten krävs prövningstillstånd. Nämndemän skall inte ingå i kammarrätten vid prövning av mål om pensionsrätt. Vid prövning av övriga mål skall nämndemän ingå i kammarrätten om sådana ingått vid prövning i länsrätten. Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och Ds 1997:66 stämmer delvis överens med regeringens förslag. I Ds 1995:41 och 1997:66 föreslogs dock att beslut om pensionsgrundande inkomst och andra pensionsgrundande belopp normalt bara skulle få överklagas i samband med överklagande av beslutet om pensionsrätt. Utredningens förslag: Förslaget i SOU 1997:131 stämmer i princip överens med regeringens förslag angående överklagande av ett beslut om pension. Remissinstanserna: Riksskatteverket och Skattemyndigheten i Stockholms län tillstyrker uttryckligen förslaget i Ds 1995:41. Länsrätten i Stockholms län påpekar att det i Ds 1995:41 föreslås vissa bestämmelser i lagen som har samma materiella innehåll som förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Länsrätten anser vidare att det kan medföra olägenheter att tiden för överklagande i vissa fall blir obegränsad på grund av att den görs beroende av delgivning. Länsrätten ställer sig frågande till hur Riksförsäkringsverkets partställning skall behandlas i praktiken. I sina remissvar över Ds 1995:41 anför Skattemyndigheten i Malmöhus län att det bör vara möjligt att korrigera felaktigheter i beräkningen av arvsvinstberäkningen, och Länsrätten i Värmlands län anser att den allmänna försäkringskassan bör vara part även i mål om pensionsrätt. Kammarrätten i Sundsvall menar att det saknas skäl för att nämndemän skall ingå i kammarrätten vid avgörande av socialförsäkringsmål. Kam- marrätten i Stockholm anser beträffande förslagen i Ds 1995:41 att det inte bör uppställas särskilda villkor för att få överklaga beslut om pen- sionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp utan de allmänna förvaltningsrättsliga reglerna bör vara tillräckliga. Vidare påpekar kammarrätten beträffande förslaget i Ds 1997:66 att nämndemän bara ingår om målet beviljas prövningstillstånd och prövas i sak. Riksförsäkringsverket anför att verket bör undantas från kravet på prövningstillstånd i kammarrätten. Skälen för regeringens förslag: I det nuvarande pensionssystemet får skattemyndighetens beslut om pensionsgrundande inkomst överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller försäkringskassans beslut i olika ärenden enligt AFL. Om försäkringskassans beslut har fattats av en tjänsteman hos kassan måste det först omprövas innan det kan överklagas. Enligt den här föreslagna lagen kommer inga beslut att fattas av socialförsäkringsnämnd. På motsvarande sätt som gäller för beslut enligt AFL bör därför ett beslut enligt denna lag först omprövas innan det får överklagas av den enskilde. För att få enhetliga regler bör detta, i de fall beslut om pensionsgrundande inkomst får överklagas särskilt, även gälla sådant beslut. För att förhindra att ett beslut om pensionsrätt påverkas av en ompröv- ning som sker av både skattemyndigheten och försäkringskassan obero- ende av varandra, har det i föregående avsnitt föreslagits att en huvud- regel bör vara att endast försäkringskassans beslut om pensionsrätt skall få omprövas på begäran av den försäkrade. Skattemyndighetens beslut om pensionsgrundande inkomst och försäkringskassans beslut om pen- sionsgrundande belopp bör få omprövas bara i samband med omprövning av beslutet om pensionsrätt. I vissa fall föreslår vi dock att beslut om pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp skall få om- prövas särskilt. Eftersom det föreslagits att endast ett beslut som har omprövats skall få överklagas av den enskilde behövs ingen motsvarande begränsning för överklagandet. I den mån ett beslut om pensionsgrun- dande inkomst eller pensionsgrundande belopp har omprövats får det också överklagas. Förslaget i denna del innebär också att i de enstaka fall då enbart beslutet om den pensionsgrundande inkomsten överklagas kommer samma regler om överklagande m.m. som gäller för försäkringskassan, enligt vad som följer nedan, att gälla också för skattemyndigheten. När ett beslut om pensionsrätt överklagas kommer det dock i allmänhet att medföra att domstolen ändå måste överpröva samtliga beräkningar som gjorts, eftersom såväl pensionsgrundande inkomst som pensionsgrundande belopp kan ligga till grund för beslutet om pensionsrätt. Även övriga beslut enligt den föreslagna lagen bör givetvis efter omprövning vara överklagbara på samma sätt som i dag. Det gäller t.ex. beslut om utbetalning eller återbetalning av pension. Detsamma gäller beslut varigenom en begäran om omprövning har avvisats. Däremot utgör t.ex. den årliga arvsvinstuppräkningen, indexeringen inom fördelningssystemet av pensionsrätt m.m. inte ett särskilt beslut utan detta är en ren beräkningsprocedur inför beräkningen av pensionens storlek som inte bör kunna överklagas särskilt. En sådan beräkning kan givetvis göras om, i fall det skulle visa sig att den innehåller felaktigheter av något slag. Eftersom det föreslås att endast omprövningsbeslut ( och i förekom- mande fall beslut om avvisning) skall få överklagas av den enskilde kan den tid inom vilken han eller hon måste klaga på beslutet vara densamma oavsett om beslutet gäller pensionsrätt eller pension. De olika tidsfrister som föreslås gälla för den enskilde i fråga om de olika besluten behöver då bara beaktas vid omprövningen. När en enskild överklagar ett beslut föreslås det därför att överklagandet skall ha inkommit inom två månader från det att han eller hon fick del av beslutet. Samma tid bör för övrigt också gälla för överklagande av förvaltningsdomstols beslut. Riksförsäkringsverket bör också ha möjlighet överklaga samtliga be- slut av skattemyndigheten, den allmänna försäkringskassan och Premie- pensionsmyndigheten enligt den här föreslagna lagen. I föregående av- snitt har det emellertid föreslagits att Riksförsäkringsverket inte skall kunna begära omprövning av beslut. Därför bör den tid inom vilken ett överklagande från verket måste ha inkommit vara densamma som gäller för en enskild som vill begära omprövning, dvs. det bör gälla olika frister beroende på vad beslutet gäller. Beslut om pensionsgrundande inkomst och belopp, pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår bör således överklagas före utgången av året efter fastställelseåret eller, om beslutet har meddelats efter den 31 oktober det året, inom två månader från det att beslutet meddelades. Eftersom beslut enligt 4 kap. LIP föreslås skall vara meddelade senast den 31 mars året efter fastställelseåret torde sistnämnda tidsfrist framförallt bli aktuell om Riksförsäkringsverket vill överklaga ett beslut om ändring eller omprövning. För övriga beslut enligt denna lag bör ett överklagande från Riksförsäkringsverket ha inkommit inom två månader från det att beslutet meddelades. Om verket vill överklaga en allmän förvaltningsdomstols beslut bör överklagandet ha inkommit inom två månader från det att detta beslut meddelades. Regeringen har i den nyligen till riksdagen överlämnade propositionen 1997/98:101 Översyn av förvaltningsprocessen; en allmän regel om domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m. lämnat förslag till vissa ändringar i bl.a. förvaltningsprocesslagen avseende överklagande av av- visningsbeslut. I propositionen föreslås att om en förvaltningsdomstol har överprövat ett beslut om avvisning på grund av att ett överklagande har kommit in för sent, skall domstolens beslut inte få överklagas. Denna regel skall dock enligt förslaget inte gälla när avvisningsbeslutet har fattats av en försäkringskassa eller en arbetslöshetskassa. Bakgrunden till förslaget om överklagandeförbud är ett önskemål om att effektivisera förvaltningsprocessen och att därför införa ett överklagandeförbud motsvarande det som gäller enligt 30 § förvaltningslagen. I den lagrådsremiss som föregick propositionen lämnades därför ett förslag till begränsningar såvitt avsåg rätten att överklaga beslut om att avvisa ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent. I propositionen (s.89) har konstaterats att denna begränsning på socialförsäkringsområdet och när det gäller rätten till arbetslöshetsersättning dock endast skulle omfatta de fall där ett överklagande har kommit in för sent och inte avvisningsbeslut som avser en för sent inkommen begäran om omprövning. I anledning härav har i propositionen föreslagits att ett undantag från överklagandeförbudet skall gälla bl.a. i fråga om beslut enligt AFL som fattats av försäkringskassan. Undantaget gäller däremot inte när länsrätten fattar avvisningsbeslutet eftersom det i dessa fall alltid är fråga om att avvisa ett överklagande. Regeringen anger vidare i propositionen att avsikten är att i ett annat sammanhang återkomma till frågan avseende de fall där det nu görs undantag från överklagandeförbudet. Också i det reformerade pensionssystemet föreslår vi att det skall finnas regler om omprövning av beslut av försäkringskassan, skatte- myndigheten och Premiepensionsmyndigheten. Om inte undantag görs i förhållande till det i prop.1997/98:101 lämnade förslaget om över- klagandeförbud kommer detta förbud att gälla för avvisningsbeslut såvitt avser ett för sent inkommet överklagande men inte en för sent inkommen begäran om omprövning. Av samma skäl som anförts för att det tills vidare skall göras undantag för beslut av försäkringskassan i ärenden enligt AFL bör undantag gälla avvisningsbeslut enligt LIP. Detta överensstämmer också med vad som var innebörden av förslaget i lagrådsremissen angående inkomstgrundad ålderspension. Undantaget bör dock på samma sätt som enligt förslaget i prop.1997/98:101 be- gränsas till att gälla avvisningsbeslut av den instans som också skulle kunna fatta omprövningsbeslut. Även om detta innebär en avvikelse från lagrådsremissens förslag saknas skäl att här utvidga undantaget i denna lag till att gälla även avvisningsbeslut av högre instans när något sådant undantag inte har föreslagits i de övriga författningar där det i proposition 1997/98:101 har föreslagits att ett undantagande skall införas. Undantag skall således endast gälla avvisningsbeslut enligt LIP som har fattats av försäkringskassan, skattemyndigheten eller Premiepensionsmyndigheten. Undantagsbestämmelsen skall därtill också gälla för personer födda år 1937 eller tidigare, för vilka i övrigt processreglerna i LBP i stället är tillämpliga. I december 1995 beslutade riksdagen att det skulle införas en obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen, där det allmänna skulle företrädas av den myndighet som först beslutade i saken. En särskild bestämmelse härom har införts i 7 a § förvaltningsprocesslagen. Riksförsäkringsverket har dock enligt 20 kap. 12 § andra stycket AFL möjlighet att överta den allmänna försäkringskassans uppgift att föra talan. Ändringarna, som bara gäller i den mån det inte finns avvikande bestämmelser i annan lag eller författning, trädde i kraft den 1 maj 1996. Beträffande mål om pensionsrätt innebär emellertid en sådan processordning vissa praktiska problem, eftersom den här föreslagna ordningen innebär att såväl skattemyndigheten som försäkringskassan har meddelat beslut som ligger till grund för försäkringskassans beslut om pensionsrätt och pensionspoäng samtidigt som besluten om pensionsgrundande inkomst och belopp normalt skall få överklagas bara i samband med överklagande av beslut om pensionsrätt. Regeringen anser därför att Riksförsäkringsverket ensam bör vara part i mål som rör pensionsrätt, pensionspoäng och vårdår. Eftersom mål om pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp, i de fall då de överklagas särskilt, skall behandlas som mål om pensionsrätt kommer även dessa mål att vara undantagna från 7 a § för- valtningsprocesslagen. Tvåpartsprocessen bör däremot kunna tillämpas vad gäller övriga mål om inkomstgrundad ålderspension, dvs. framför allt i mål om utbetalning och återbetalning av pension. En motsvarighet till den införda bestämmelsen i AFL om Riksförsäkringsverkets rätt att överta försäkringskassans uppgift att föra talan bör införas även i den nu föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension och detta bör även gälla för mål där Premiepensionsmyndigheten är part. När och hur Premiepensionsmyndigheten och försäkringskassorna bör underrätta Riksförsäkringsverket om mål som kan vara av intresse att bevaka eller överta talan i, får verket reglera särskilt. Tvåpartsprocessen innebär också att såväl Premiepensionsmyndigheten som de allmänna försäkringskassorna får överklaga en allmän förvaltningsdomstols beslut i de mål där myndigheten eller kassan har varit part, dvs. i detta fall i alla mål utom mål om pensionsgrundande inkomst och belopp, pensionsrätt, pensionspoäng samt vårdår. För överklaganden av Premiepensionsmyndigheten eller en allmän försäkringskassa bör samma tidsfrister gälla som för Riksförsäkringsverket, det vill säga två månader från det att beslutet meddelades. Enligt det förslag som lämnats i avsnitt 13.3 skall beslut om pensions- grundande inkomst enligt huvudregeln meddelas av den skattemyndighet inom vars verksamhetsområde den försäkrade var bosatt den 1 november intjänandeåret och beslut om pensionsgrundande belopp av den försäk- ringskassa inom vars verksamhetsområde den försäkrade är bosatt när beslutet fattas. Vanligtvis torde detta sakna betydelse för frågan om vilken domstol som skall handlägga ett överklagande av ett sådant beslut, eftersom det föreslås att i normalfallet endast beslutet om pensionsrätt skall kunna överklagas. I de undantagsfall som tidigare redovisats då be- slut om pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp skall kunna överklagas särskilt kan det dock inträffa att besluten som över- klagas har fattats av en skattemyndighet respektive en försäkringskassa i två olika län, varför besluten skall överklagas till två olika länsrätter. I sådana fall bör domstolarna med stöd av bestämmelserna i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar se till att målen hand- läggs vid en länsrätt. Inom domstolen bör det vanligen vara mest lämpligt att mål om tillämpningen av lagen om inkomstgrundad ålderspension handläggas gemensamt om där finns flera mål som antingen berör samma person eller berör flera personer vars pensionsrätt är beroende av varandra. Våren 1994 behandlade riksdagen propositionen 1993/94:133 om in- stansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna. I denna pro- position föreslog regeringen bl.a. att det skulle införas en möjlighet att kräva prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Riksdagen godkände regeringens förslag (bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). I propositionen 1994/95:27 om fortsatt reformering av instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna har regeringen föreslagit att prövningstillstånd skall införas för ett stort antal måltyper, bl.a. socialförsäkringsmål. Riksdagen har godkänt även detta förslag (bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165). I enlighet med den allmänna principen bör det även för mål enligt den nu föreslagna lagen fordras prövningstillstånd för prövning i kammarrätten. Huruvida Riksförsäkringsverket bör undantas från detta krav är en fråga som bör behandlas enhetligt för hela socialförsäkringsområdet. Detta får därför övervägas i samband med en översyn av de processuella bestämmelserna i AFL m.fl. författningar inom det området. Enligt nuvarande bestämmelser skall kammarrätten avgöra mål enligt LBP utan att nämndemän medverkar medan nämndemän skall medverka i mål enligt AFL om nämndemän ingått i länsrätten. Mål om pensionsrätt torde till största delen komma att avse beräkning av pensionsgrundande inkomst och andra pensionsgrundande belopp. De påminner därmed mer om mål enligt LBP än om andra socialförsäkringsmål. Det torde inte heller vara så vanligt med rena skälighetsbedömningar i dessa mål. Mot bakgrund av detta föreslås att nämndemän inte bör medverka i kammar- rätten när det gäller mål angående pensionsrätt m.m. För övriga mål en- ligt den föreslagna lagen bör däremot nämndemän medverka enligt samma regler som gäller i dag för mål enligt AFL. Så som Kammarrätten i Stockholm har påpekat förekommer medverkan av nämndemän i kammarrätten bara när målet prövas i sak. 27.6 Beslut avseende åren 1960-1998 Regeringens förslag: För beslut om pensionsrätt för premiepension avseende åren 1995–1997 skall en begäran om omprövning ha in- kommit till den allmänna försäkringskassan senast den 31 augusti 2000. För beslut om pensionsrätt i övrigt och andra pensionsgrundan- de belopp än pensionsgrundande inkomst för åren 1960–1998 skall begäran om omprövning ha kommit in till den allmänna försäkrings- kassan senast den 30 juni 2001. Motsvarande tidpunkter skall gälla för överklagande av Riksförsäkringsverket. Om beslutet har meddelats efter den 30 juni 2000 respektive den 30 april 2001 får Riksförsäkringsverket dock komma in med överklagandet inom två månader från den dag då beslutet meddelades. Särskilda tidsfrister skall gälla för den som inte fått kännedom om beslutet före de ovan nämnda tidpunkterna samt om det pensions- grundande beloppet för barnår för en förälder har omprövats och den andre föräldern av denna anledning vill få sin egen pensionsrätt omprövad. I övrigt skall i huvudsak samma regler om ändring, omprövning och överklagande gälla som för det årliga beslutet. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer delvis överens med regeringens. I den promemorian föreslogs dock att endast ett retroaktivt beslut skulle meddelas senast den 1 juli 1998 och begäran om omprövning eller överklagande skulle ha inkommit senast den 30 juni 1999. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på detta förslag. Skälen för regeringens förslag: Beslut om pensionsrätt och andra pensionsgrundande belopp än pensionsgrundande inkomst för åren 1960–1998 skall, enligt det förslag som redovisats i avsnitt 15.5, med- delas vid två olika tillfällen av den allmänna försäkringskassan och den försäkrade skall underrättas om besluten senast den 31 maj 1999 respektive 31 mars 2000. Pension enligt det reformerade pensionssystemet skall enligt förslaget börja betalas ut tidigast den 1 januari 2001. Eftersom det i huvudsak är besluten om den retroaktiva pensionsrätten som skall ligga till grund för den utbetalade pensionen, är det angeläget att de retroaktiva besluten i så stor utsträckning som möjligt kan vinna laga kraft före nämnda tidpunkt. Av denna anledning föreslås en särskild tidsregel för omprövning och överklagande av besluten för förfluten tid. För sådana beslut bör en begäran om omprövning ha kommit in till försäkringskassan före den 30 augusti 2000 såvitt avser beslutet om pensionsrätt för premiepension för åren 1995-1997 och den 30 juni 2001 såvitt avser övriga beslut. Före denna tidpunkt kan även försäkringskassan självmant ompröva sina beslut. Beslut om pensionsgrundande inkomst för tiden 1960-1998 berörs inte av dessa regler. För dessa beslut gäller de regler om omprövning och överklagande som finns i LBP. Den som gör sannolikt att han eller hon inte fått kännedom om ett be- slut avseende tid före 1999 senast två månader före den 31 augusti 1999 respektive den 30 juni 2000 får begära omprövning eller överklaga be- slutet inom två månader från det att han eller hon fick kännedom om be- slutet. Detta gäller bl.a. när någon underrättelse om besluten inte sänts till den berörde. Sådan underrättelse skall enligt förslaget i avsnitt 15.5 inte behöva sändas till personer som inte längre är inskrivna hos någon försäkringskassa. Även för andra personer som av olika skäl, t.ex. utlandsvistelse, inte fått kännedom om försäkringskassans beslut gäller att överklagandetiden är två månader från det att personen i fråga fick kännedom om beslutet. Omprövning efter de ovan angivna tiderna bör också kunna ske om den förälder som har tillgodoräknats det pensionsgrundade beloppet för barn efter omprövning inte längre är berättigad till beloppet. Den andre för- äldern bör då kunna begära omprövning av sin pensionsrätt för att själv få tillgodoräkna sig detta belopp. Som framgår av avsnitt 27.4 fanns en sådan bestämmelse i LIP i det förslag som granskades av lagrådet men har nu tagits bort för framtiden. För de retroaktiva besluten bör emellertid en sådan regel finnas eftersom tillgodoräknande av pensionsrätt för barnår till en fader förutsätter att han har ansökt om sådan rätt inom viss tid. En fader som avstår från att inom den föreskrivna tiden göra en sådan ansökan på grund av att föräldrarna vill att modern skall tillgodoräknas pensionsrätten för barnår bör ha möjlighet att begära omprövning av sin egen pensionsrätt om det efter en omprövning av moderns pensionsrätt skulle visa sig att modern inte är berättigad att tillgodoräknas beloppet. En sådan begäran bör få göras även efter den ordinarie omprövningstiden om faderns först vid en senare tidpunkt får kännedom om att moderns pensionsrätt har omprövats. Begäran om omprövning bör också kunna ske även om inte någon ansökan om att tillgodoräknas barnårsrätten har gjorts. Riksförsäkringsverket bör få överklaga de retroaktiva besluten senast den 31 augusti 1999 respektive den 30 juni 2000. Som Lagrådet påpekat kan i de fall överklagandet avser beslut som har omprövats och omprövningsbeslutet fattats sent, tiden för överklagande bli alltför kort eller till och med ha gått ut vid de angivna tidpunkterna. I enlighet med Lagrådets förslag skall därför Riksförsäkringsverket få komma in med överklagandet inom två månader från den dag beslutet meddelades om denna dag infaller efter den 30 juni 2000 respektive den 30 april 2001. Precis som för det årliga beslutet om pensionsrätt måste beslut om pensionsgrundande belopp och pensionsrätt för åren 1960-1998 omprövas innan de kan överklagas till domstol av en enskild. Även i övrigt bör i huvudsak samma regler gälla för de retroaktiva besluten som för det årliga beslutet. 27.7 Preskription Regeringens förslag: Preskriptionslagen (1981:130) skall inte vara tillämplig på en enskilds fordran på pension enligt lagen om inkomst- grundad ålderspension. Fordran på pensionsbelopp som inte har lyfts före utgången av andra året efter det då beloppet blev tillgängligt för lyftning skall vara preskriberad. Promemorians förslag: I Ds 1995:41 föreslogs en särskild regel om preskription av fordringar enligt den nya lagen. Utredningens förslag: I SOU 1997:131 anfördes däremot att rätten till pension inte borde kunna preskriberas. Förslaget om preskription av pensionsbelopp som blivit tillgängligt för lyftning motsvarar vad som föreslagits i samtliga betänkanden. Remissinstanserna: Länsrätten i Värmlands län ifrågasätter med anledning av förslaget i Ds 1995:41 om det är skäligt att låta en socialförsäkringsersättning preskriberas. Länsrätten anser också att bestämmelsen behöver förtydligas genom att det klargörs att preskriptionslagen är tillämplig. Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohuslän anser att bestämmelsen om preskription i Ds 1995:41 är ohemul med tanke på den försäkrades ålder och eventuella hälsotillstånd. I vart fall bör en ytterligare kommunikationsskyldighet tillkomma för försäkringskassan innan preskription sker. Myndigheten anför vidare angående förslaget i SOU 1997:131 om förverkande av belopp som inte har lyfts inom två år från det att beloppet blev tillgängligt för lyftning att tiden bör utsträckas till fem eller tio år för att inte en person som t.ex. vistas utomlands skall gå miste om premiepension till efterlevande som utbetalas utan personens vetskap. Skälen för regeringens förslag: I Ds 1995:41 konstaterades det att det framför allt för hanteringen av premiepensionsmedlen kunde finnas ett behov av en särskild preskriptionsregel. 1997 års premiereservutredning har emellertid i sitt betänkande anfört att rätten till pensionsbelopp som inte har förfallit till betalning inte bör kunna preskriberas. Däremot kan det enligt utredningen av praktiska skäl behövas bestämmelser om när personer, som myndigheten inte har någon kunskap om och som kan antas vara döda, skall utgå ur systemet. En sådan strykning skulle innebära bl.a. att tillgodohavandet på deras premiepensionskonton kan gå in i arvsvinsthanteringen men däremot inte att de mister sin rätt till pension; om en sådan person mot förmodan dyker upp, får hans tillgodohavande rekonstrueras. Enligt utredningen måste frekvensen av sådana händelser antas bli så låg att man utan vidare torde kunna sätta åldersgränsen för strykning vid t.ex. 80 år. Någon särskild regel om preskription föreslogs därför inte av utredningen. En administrativ åtgärd av det slag som föreslagits ovan berör inte de enskildas rätt och behöver därför inte regleras i lag. Regeringen delar utredningens bedömning angående behovet av en särskild regel om preskription. Inte heller för pensionsfordringar från det s.k. fördelningssystemet finns något behov av en preskriptionsbestämmelse. I preskriptionslagen finns emellertid även regler om preskription av fordringar på bl.a. pension. I 2 § preskriptionslagen stadgas att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan och för fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag då fordringen tidigast kan göras gällande. Preskriptionslagens bestämmelser om preskription gäller såvitt inget annat är föreskrivet i någon annan författning. En särskild bestämmelse om att preskriptionslagen inte är tillämplig på den enskildes fordringar på pension enligt den föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension bör därför införas. Enligt 20 kap. 5 § AFL skall ett belopp som inte lyfts före utgången av andra året efter det då beloppet förfallit till betalning vara förverkat. En motsvarande regel bör gälla även för utbetalningar enligt denna lag. Lag- rådet har emellertid i samband med behandlingen av en motsvarande be- stämmelse i förslaget till ny lag om underhållsstöd (prop. 1995/96:208) anfört att det inte går att utläsa av bestämmelsen när ett underhållsstöd skall anses ha förfallit till betalning och att lagtexten därför borde ändras. Den nu föreslagna bestämmelse har utformats med beaktande av detta. Lagrådet ifrågasätter dock i samband med granskningen av detta lagförslag uttrycket förverkat och påpekar att detta leder till frågan huruvida preskriptionslagen överhuvudtaget är tillämplig på de angivna fordringarna. För att klargöra att preskriptionslagen är tillämplig på utbetalningar av pension används därför i den nu föreslagna lagtexten i stället ordet preskriberad. Detta innebär bl.a. att preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott kommer att vara tillämpliga avseende fordran på pensionsutbetalningar. Även beträffande efterlevandepension så måste någon form av preskriptionsregel finnas för att inte sådana utbetalningar skall finnas kvar hos Premiepensionsmyndigheten för evigt. Det är rimligt att samma tid gäller oberoende av vad som utbetalats. 27.8 Utmätning m.m. Regeringens förslag: Pensionsbelopp som ännu inte har betalats ut får inte utmätas, utom i fall då utmätningen sker i enlighet med reg- lerna i 7 kap. utsökningsbalken angående utmätning av lön m.m. Rätten till pension kan inte heller överlåtas eller pantsättas innan pen- sionen är tillgänglig för lyftning. Detsamma gäller för tillgodohavande på premiepensionskonto. Promemorians och utredningens förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och SOU 1997:131 stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har berört denna fråga. Skälen för regeringens förslag: Beträffande utmätning och över- låtelse av rätt till pension har det ända sedan lagen om allmän försäkring infördes funnits en bestämmelse i 20 kap. 6 § om att innestående fordran på ersättning enligt lagen inte får tas i mät och inte heller överlåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Emellertid har i utsökningsbalken införts en möjlighet att utmäta även belopp som utges i form av pension enligt de regler som gäller för utmätning av lön. Enligt dessa regler får lön som innestår hos arbetsgivaren utmätas. Enligt en tidigare bestämmelse i utsökningslagen, som föregick utsökningsbalken, fick utmätning inte ske förrän gäldenären kunde lyfta lönen eller pensionen. Ändringen innebar att utmätning skulle kunna ske genom anvisning till arbetsgivaren eller pensionsutbetalaren att innehålla viss del av de utgående beloppen, dvs. utmätning skulle kunna ske innan lönen eller pensionen var tillgänglig för lyftning. När de nya reglerna om utmätning av lön infördes ansåg Lagberedningen i sitt betänkande (SOU 1964:57 s. 328 och 330) att det i förtydligande syfte borde göras ett tillägg till bestämmelsen i 20 kap. 6 § AFL så att det uttryckligen angavs att förbudet mot utmätning av innestående belopp inte hindrade utmätning enligt reglerna om utmätning av lön. Med anledning härav infördes ett nytt andra stycke i denna paragraf med den angivna innebörden. Regler, motsvarande dem som gäller enligt nuvarande pensionsregler, bör införas även i det reformerade pensionssystemet. Detta innebär att fram till dess att en pensionsutbetalning görs och beloppet därmed blir tillgängligt för lyftning gäller förbudet mot överlåtelse, pantsättning och utmätning. När pensionsbeloppet har blivit tillgängligt för lyftning kan den försäkrade överlåta eller pantsätta det. Beloppet kan emellertid vid denna tidpunkt utmätas bara enligt bestämmelserna om utmätning av lön m.m. i 7 kap. utsökningsbalken. När pensionsbeloppet har lyfts kan det utmätas också enligt de vanliga reglerna om utmätning. 27.9 Sekretessfrågor Regeringens förslag: 7 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100) kom- pletteras så att den omfattar även ärenden enligt lagen om inkomst- grundad ålderspension samt ärenden hos Premiepensionsmyn- digheten. För vissa uppgifter om premiepensionsmedlen skall en mer omfattande sekretess gälla. En sådan bestämmelse förs in i 9 kap. sekretesslagen. Promemorians och utredningens förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och SOU 1997:131 motsvarar i princip regeringens förslag. Remissinstanserna: Datainspektionen tillstyrker förslagen i Ds 1995:41 och SOU 1997:131. Ett flertal remissinstanser, bl.a. Försäkringsförbundet, Fondbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och Svenska Arbetsgivarföreningen anser att det ligger i de försäkrades intresse att kunna få information om sina tillgodohavanden och de fonder som valts från förvaltaren. Ett medgivande om att sekretessen får brytas borde kunna lämnas på blanketten för val av fond enligt instanserna. Skälen för regeringens förslag: I 7 kap. 7 § sekretesslagen regleras frågor om sekretess i ärenden som rör AFL hos försäkringskassan, Riksförsäkringsverket och domstol. Där regleras också möjligheten att i annan lagstiftning göra undantag från sekretessen i vissa fall. Eftersom de väsentligaste reglerna om ålderspensioner i framtiden kommer att finnas i den här föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension bör bestämmelsen kompletteras så, att den uttryckligen omfattar även ärenden enligt den föreslagna lagen och även ärenden hos Premiepensionsmyndigheten. Av fjärde stycket i 7 kap. 7 § sekretesslagen framgår att det därigenom också blir möjligt att i den nu föreslagna lagen föreskriva undantag från sekretessen i vissa fall, t.ex. då det gäller uppgifter om pension som i vissa fall får lämnas ut till försäkringsbolag, utländska socialförsäkringsorgan m.m. Ett sådant undantag har föreslagits i 15 kap. 15 § LIP. Datainspektionen har ifrågasatt att sådana undantag görs och menar att de i vart fall bör motiveras närmare. I författningskommentaren till 15 kap. 15 § LIP finns en närmare förklaring till den bestämmelsen. En annan fråga i detta sammanhang som har övervägts av 1997 års premiereservutredning är om 7 kap. 7 § sekretesslagen ger ett tillräckligt skydd för de uppgifter om pensionsspararens förhållanden som kommer att finnas hos Premiepensionsmyndigheten. Vad som är av intresse här är dels uppgifterna om storleken av tillgodohavandet på premiepensionskontot och om pensionens storlek, dels uppgifterna om vilka fonder som har valts för de medel som förvaltas för den enskildes räkning. I bägge fall är det fråga om uppgifter om personliga förhållanden. För de uppgifter i dagens socialförsäkringssystem som närmast motsvarar uppgifterna om den enskildes tillgodohavande i premiereservsystemet och storleken av hans pension gäller sekretess bara om det kan antas att den som uppgiften rör (eller någon närstående) lider men om uppgiften röjs. Den ovan nämnda Premiereservutredningen konstaterar att även om tillgodohavanden på premiepensionskonton så småningom kommer att kunna uppgå till relativt höga belopp och att uppgifterna därmed kan komma att bli av större intresse för t.ex. media på ett sätt som många enskilda skulle kunna uppfatta som obehagligt, kan detta inte anses utgöra tillräckliga skäl för att införa en mer omfattande sekretess för dessa uppgifter. Regeringen delar denna uppfattning. Vad däremot gäller uppgifter om en enskilds fondval och fondbyten kan sådana uppgifter vara mer känsliga. Man måste räkna med att många skulle uppleva det som ett allvarligt intrång i deras personliga integritet om sådana uppgifter skulle lämnas ut. Vissa personer skulle kanske t.o.m. påverkas i sitt val av fonder om de visste att uppgifterna kunde lämnas ut. För dessa uppgifter har därför utredningen föreslagit att det bör gälla sekretess med ett s.k. omvänt skaderekvisit; dvs. uppgifterna skall bara kunna lämnas ut om det står klart att den enskilde inte lider men av att uppgiften röjs. Även regeringen anser att för uppgifter om fondval och byte bör det gälla en mer omfattande sekretess. Detta innebär att det normalt inte blir möjligt för en fondförvaltare att få ut uppgifter om t.ex. vilka personer som har valt fonder hos en viss förvaltare. Däremot kan den enskilde enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen efterge sekretessen om han eller hon t.ex. vill vända sig till förvaltaren för att få mer information. 1997 års premiereservutredning har vidare föreslagit ett generellt för- bud mot att lämna ut uppgifter om vad pensionsspararen har bestämt an- gående efterlevandeskydd så länge denne själv lever. Regeringen delar utredningens uppfattning om att en sådan bestämmelse bör införas. Som Lagrådet förordat föreslår vi att dessa bestämmelser förs in i 9 kap. sekretesslagen. I 10 § LBP finns en bestämmelse som reglerar rätten för tjänstemän och ledamöter i skattenämnd och länsrätt att ta del av handlingar som rör beräkningen av pensionsgrundande inkomst, taxeringshandlingar m.m. Bestämmelsen har funnits sedan reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst infördes år 1959. Frågor om vem som har rätt att ta del av handlingar regleras emellertid numera i sekretesslagen. Således följer det av 1 kap. 3 § sekretesslagen att uppgifter i handlingar som upprättats för beräkning av pensionsgrundande inkomst inte får röjas för någon annan myndighet eller för andra inom samma myndighet om det är fråga om två olika verksamhetsgrenar. Såväl taxeringsverksamhet som verksamhet som rör beräkning av pensionsgrundande inkomst utgör en verksamhetsgren för vilken föreskrivs sekretess enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen. Därmed får också allt material som rör taxeringen användas vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst och tvärtom. Detta gäller givetvis också för verksamheten i skattenämnd och länsrätt. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 10 § LBP behöver därför inte införas i den nu föreslagna lagen. Vidare gäller enligt 14 kap. 2 § 3 att sekretess inte hindrar att en upp- gift lämnas till myndighet som behöver den i sin tillsynsverksamhet. Detta innebär att Riksförsäkringsverket bör kunna få tillgång till allt nödvändigt material i samband med att verket vill granska ett visst ärende t.ex. om beräkning av pensionsgrundande inkomst. 27.10 Registerfrågor Regeringens förslag: Socialförsäkringsregisterlagen (1997:934) skall vara tillämplig även på register som förs av Premiepensionsmyndigheten. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 innebar att den dåvarande lagen (1994:1517) om socialförsäkringsregister skulle tillämpas på det nya pensionssystemet. Utredningens förslag: I SOU 1997:131 föreslås att den nyligen antagna socialförsäkringsregisterlagen (1997:934), som fr.o.m. den 1 januari 1998 bl.a. ersätter lagen (1994:1517) om socialförsäkrings- register, skall göras tillämplig även på Premiepensionsmyndigheten. Remissinstanserna: Datainspektionen tillstyrker förslaget i Ds 1995:41 att de personregister som behövs för administrationen för- fattningsregleras enligt lagen (1994:1517) om socialförsäkringsregister. Inspektionen vill dock för närvarande inte utesluta att det nya pensionssystemet kan medföra behov av ändringar i den lagen. Inspektionen tillstyrker även det nu aktuella förslaget i SOU 1997:131 om ändring i socialförsäkringsregisterlagen. Inspektionen har också pekat på frågan om socialförsäkringsregisterlagens förhållande till den ”gamla” datalagen respektive den nya personuppgiftslagen. Riksskatteverket påpekar att uppgifter om obetalda tilläggspensionsavgifter numera lämnas på ADB- medium vilket bör beaktas vid regleringen. Skälen för regeringens förslag: Ålderspensionsförsäkringen skall handhas av Riksförsäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och de allmänna försäkringskassorna. För detta måste inrättas nya register med uppgifter om pensionsgrundande inkomst och belopp, fastställd pensionsrätt m.m. För beräkning av pensionsrätt för studier måste det troligen finnas uppgifter om utbetalda studiebidrag inom studiemedelssystemet och för beräkning av pensionsrätt för plikttjänstgöring måste framför allt finnas uppgifter om fullgjorda tjänstgöringsdagar för vilka utbetalats dagersättning. För beräkning av pensionsrätt för barnår måste en relativt omfattande registrering av folkbokföringsuppgifter ske. Även i övrigt måste vissa folkbokföringsuppgifter finnas. Dessa register skall föras av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna gemensamt. Premiepensionsmyndigheten kommer att för varje pensionssparare behöva föra ett premiepensionskonto. Dessa konton kommer att föras med automatisk databehandling och utgöra ett personregister enligt datalagen (1973:289). Hanteringen kommer också att utgöra sådan behandling av personuppgifter som omfattas av den i regeringens proposition 1997/98:44 föreslagna personuppgiftslagen, som skall ersätta datalagen fr.o.m. den 24 oktober 1998. Uppgifterna i registret kommer att falla in under tryckfrihetsförordningens handlingsbegrepp, och handlingen kommer att anses upprättad och förvarad hos myndigheten (se 2 kap. 3 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen). Uppgifterna i registret kommer därför att vara allmänna handlingar hos myndigheten. I propositionen om ny personuppgiftslag anvisade regeringen dessutom en generell översyn och anpassning av befintliga registerförfattningar. Regeringen överlämnade våren 1997 till riksdagen ett förslag till en ny socialförsäkringsregisterlag (prop. 1996/97:155, Enhetlig registerlagstiftning på socialförsäkringsområdet, m.m.). Förslaget innebar en generell reglering av personregistren inom socialförsäkringsadministrationen. Inom ramen för de ändamål som anges i lagen skall de allmänna försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket själva få avgöra vilka socialförsäkringsregister som behövs för verksamheten. Förslaget har antagits av riksdagen (bet. 1997/98:SfU5, rskr. 1997/98:52). Lagen ger ett generellt författningsstöd för försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket att bygga upp de personregister som behövs för ärendehandläggningen. Socialförsäkringsregisterlagen bör göras tillämplig också på Premiepensionsmyndighetens register över pensionsspararna och deras tillgodohavanden m.m. Premiepensionsmyndigheten bör vara ensam registeransvarig för det eller de register som förs särskilt för myndigheten men även försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket bör kunna få direktåtkomst till registren om det behövs för ärendehanteringen. Premiepensionsmyndigheten kommer också att behöva ett register över de fonder som har anmälts för deltagande i premiereservsystemet och de fondbolag som förvaltar dessa fonder. Registret kan sannolikt upprättas utan personuppgifter. Registret kommer då inte att falla in under socialförsäkringsregisterlagen, som bara gäller personregister, och inte heller under datalagen eller den föreslagna personuppgiftslagen. Om det skulle visa sig att personuppgifter behövs också i detta register, bör socialförsäkringsregisterlagen tillämpas även i det fallet. Ändamålet med det registret får anses täckt av 3 § 2 socialförsäkringsregisterlagen; eftersom det är fråga om förberedande åtgärder för handläggning av ärenden om val och byte av fond. Det är angeläget att Premiepensionsmyndighetens register inrättas tidigt. Socialförsäkringsregisterlagen bör därför göras tillämplig på Pre- miepensionsmyndigheten redan från och med den 1 juli 1998 och inled- ningsvis avse även utredningen som organiserar den nya myndigheten. Många av de uppgifter som skall antecknas i de nya pensionsregistren skall tillföras registret från andra myndigheter, såväl i samband med att registren skapas som löpande. Eftersom utlämnandet av uppgifterna i allt väsentligt kommer att ske på ADB-medium, måste bestämmelserna i datalagen beaktas. Även bestämmelserna i den nyligen föreslagna per- sonuppgiftslagen (prop. 1997/98:44) som föreslås träda i kraft den 24 oktober 1998, kan bli tillämpliga. För registerbehandlingar som pågår vid ikraftträdandet av den sistnämnda lagen föreslås dock att den gamla datalagen skall få tillämpas till den 1 oktober 2001. I vissa fall kan dessutom krävas särskilt författningsstöd för att uppgifterna skall få lämnas ut på ADB-medium. I samband med nyssnämnda översyn av registerförfattningarna som föranletts av den föreslagna personuppgiftslagen får de frågor som Datainspektionen fört fram om den framtida regleringen och kopplingen till personuppgiftslagen övervägas. Flertalet av de uppgifter som behöver inhämtas från andra myndigheter för att fastställa pensionsgrundande belopp och pensionsrätt torde vara offentliga och något generellt hinder mot att lämna ut uppgifterna finns då inte. Med hänsyn till att det ändå kan råda sekretess för vissa uppgifter och i syfte att klargöra och precisera skyldigheten att lämna uppgifter, bör skyldigheten att lämna uppgifter författningsregleras särskilt. Det bör ske i form av förordning såvitt gäller andra statliga myndigheter. En särskild skyldighet för andra än statliga myndigheter att lämna ut uppgifter om fullgjord plikttjänstgöring har dessutom föreslagits i avsnitt 10. 3. Genom att skyldigheten författningsregleras bryts också den sekretess som eventuellt kan gälla för vissa uppgifter (14 kap. 1 § sekretesslagen). En huvudregel är att en myndighet som skall lämna ut uppgifter som finns registrerade hos myndigheten själv kan bestämma på vilket sätt de skall lämnas ut. Om uppgifterna finns på ADB-medium eller skall lämnas ut på sådant medium måste naturligtvis datalagens bestämmelser iakttas så att uppgifterna inte lämnas ut eller används annat än i överensstämmelse med registrets ändamål eller vad som gäller enligt lag eller annan författning. I vissa fall finns dessutom särskilda inskränk- ningar i rätten att lämna ut uppgifterna på ADB-medium. Sådana in- skränkningar finns i dag i fråga om bl.a. uppgifter i folkbokförings- register och i skatteregister. I 11 § lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister anges att utläm- nande på ADB-medium av uppgifter i lokalt folkbokföringsregister eller centralt referensregister får ske endast om detta följer av lag eller förordning eller om regeringen eller den myndighet som regeringen utser medger det. Detta kan bli nödvändigt för att pensionsgrundande belopp för barnår skall kunna fastställas för förfluten tid. Sedan den 1 juli 1995 gäller lagen (1995:743) om aviseringsregister. Denna innebär att ett centralt register för avisering och annat tillhanda- hållande av folkbokföringsuppgifter har inrättats. Registret innehåller de uppgifter från det centrala referensregistret och de lokala folkbokföringsregistren som behövs för aviseringsverksamheten. Vidare får sådana uppgifter som den mottagande myndigheten har rätt att registrera lämnas ut från aviseringsregistret på ADB-medium. Därmed finns författningsstöd för utlämnande av folkbokföringsuppgifter till Riksförsäkringsverket på ADB-medium. Í fråga om rätten att lämna ut uppgifter från skatteregister på ADB- medium finns en inskränkning i 11 § lagen (1980:343) om skatteregister. I 4 § skatteregisterförordningen (1980:556) finns dock angivet att uppgift om bl.a. pensionsgrundande inkomst får lämnas till Riksförsäkringsverket på ADB-medium för pensionsberäkning. Här kan även nämnas att Riksskatteverket, enligt 33 § skattebetalningsförordningen (1997:750), skall underrätta Riksförsäkringsverket om tilläggspensionsavgift (dvs. i fortsättningen ålderspensionsavgift) som vid tillämpningen av 16 kap. 12 § andra stycket skattebetalningslagen inte anses betald och om tilläggspen- sionsavgift som har betalats efter debiteringen av slutlig skatt men före utgången av juni månad året efter taxeringsåret eller i vissa fall före ut- gången av fjärde månaden efter den månad då skatten debiterades. Uppgifter skall även lämnas från myndigheter vars register inte är för- fattningsreglerade på samma sätt som folkbokföringsregistren och skatteregistren utan har inrättats med stöd av särskilda regeringsbeslut eller efter beslut av Datainspektionen. Det gäller bl.a. register hos Centrala studiestödsnämnden och Totalförsvarets pliktverk. Datainspektionen har i flera fall meddelat närmare föreskrifter om registrens förande. Vidare kommer uppgifter att behöva hämtas från andra socialförsäk- ringsregister, bl.a. för att bestämma pensionsgrundande belopp för barnår. Enligt 12 § socialförsäkringsregisterlagen får de nya pensions- registren tillföras nödvändiga uppgifter från andra socialförsäkrings- register. Som framgått finns i vissa fall redan i dag författningsstöd för att upp- gifter skall få lämnas ut på ADB-medium, medan detta i andra fall måste regleras i författning. Det förefaller lämpligast, att det i samband med att skyldigheten att lämna ut uppgifterna regleras för olika myndigheter samtidigt anges, i den utsträckning det är nödvändigt, att utlämnandet får ske på ADB-medium. Förutom förslaget om ändring i socialförsäkringsregisterlagen och en bestämmelse i LIP om skyldigheten att lämna uppgifter till Totalför- svarets pliktverk angående utbetalad dagersättning för plikttjänst, lämnas inga förslag till författningsreglering här utan det får i stället ske i sam- band med att regeringen senare utfärdar förordningar om skyldigheten för myndigheter att lämna uppgifter till Riksförsäkringsverket samt rätten att lämna ut uppgifter på ADB-medium m.m. 28 Mellangenerationen 28.1 Intjänande av pensionsrätt Regeringens förslag: Personer födda åren 1938–1953 skall omfattas av de reformerade intjänandereglerna enligt den s.k. tjugondelsinfasningen. Personer i mellangenerationen, dvs. födda åren 1938–1953, skall för tiden före det år då de fyller 65 år tillgodoräknas pensionspoäng för tilläggspension även om de under hela året har uppburit hel ålderspension. Fr.o.m. det år då de fyller 65 år skall pensionsrätt till- godoräknas fullt ut i det reformerade pensionssystemet. Promemoriornas förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Vissa förändringar i för- hållande till Ds 1995:41, vilka föreslås i Ds 1997:67, omfattas dock av regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte kommenterat denna del av förslaget. Riksskatteverket (RSV) tillstyrker förslaget att personer som fortsätter att arbeta fr.o.m. det år de fyller 65 skall tjäna in sin pensionsrätt helt enligt reformerade intjänanderegler. RSV konstaterar att förslaget möjliggör att pensionsavgifterna kan vara lika stora för olika årskullar, vilket, enligt RSV, är av synnerlig vikt. Beträffande de föreslagna ändringarna av mellangenerationens omfattning har Statens löne- och pensionsverk, Pensionärernas Riksorganisation, Försäkringskasseförbundet (FKF) och Sveriges Pensionärsförbund tillstyrkt respektive uttryckt att de inte har haft några erinringar mot förslaget. FKF och vissa allmänna för- säkringskassor påpekar dock att förslaget initialt kan medföra problem, eftersom det för personer födda år 1938–1939 inte går att lämna besked om långsiktiga effekter av eventuella tidiga pensionsuttag. FKF förut- sätter därför att dessa årskullar får ett för dem avpassat informationsma- terial. Flera allmänna försäkringskassor har även understrukit vikten av att de årsklasser som kan göra förtida uttag före första utbetalningstill- fället år 2001 informeras på ett klart och tydligt sätt om vilka regler som gäller. Skälen för regeringens förslag: Ålderspensionsreformen innebär en genomgripande förändring av ålderspensionssystemet och ställer därmed stora krav på utformningen av övergångsregler. Å ena sidan är det från samhällsekonomisk synpunkt samt med hänsyn till kommande generationer angeläget att reformen inte bara träder i kraft så fort som möjligt utan också att den får ett visst genomslag redan inom den närmaste framtiden. Å andra sidan bör de pensionslöften som har ställts i utsikt i det nuvarande pensionssystemet i möjligaste mån uppfyllas, särskilt i förhållande till personer som redan är pensionärer eller som vid ikraftträdandet har en stor del av sitt yrkesverksamma liv bakom sig. Vid utformningen av övergångsregleringen till det reformerade pen- sionssystemet gör sig således motstridiga intressen gällande. Övergångslösningar som skulle innebära att en årsklass helt omfattas av det nuvarande ålderspensionssystemet medan nästa årsklass omfattas helt av ett reformerat system skulle skapa kraftiga tröskeleffekter, något som inte är önskvärt. Övergången till det reformerade systemet bör därför ske gradvis. Enligt de antagna riktlinjerna skall personer som är födda år 1934 eller tidigare i princip inte beröras av det reformerade ålderspensionssystemets regler. Personer som är födda åren 1935– 1953 skall enligt riktlinjerna fasas in successivt i det reformerade ålderspensionssystemet genom en metod som benämns tjugondelsinfasning. Denna metod innebär att personer som omfattas av tjugondelsinfasningen skall få ett visst antal tjugondelar av sin pension beräknad enligt det reformerade ålderspensionssystemets regler och resterande tjugondelar enligt det nuvarande pensionssystemets regler. Som en sammanfattande beteckning på de årsklasser som skall omfattas av tjugondelsinfasningen används här termen mellangenerationen. Den numera beslutade tidpunkten för ikraftträdande av reformen – den 1 januari 1999 – innebär att det reformerade pensionssystemet kommer att träda i kraft fyra år senare än vad Pensionsarbetsgruppen föreslog och tre år senare än vad som fastslogs i de antagna riktlinjerna. Med hänsyn till denna förskjutning aktualiseras frågan huruvida förändringar behöver göras i övergångsreglerna och då särskilt beträffande omfattningen av mellangenerationen. Alltför stora ändringar av övergångsreglerna bör emellertid inte komma i fråga. En lämplighetsavvägning måste göras mellan å ena sidan vikten av att personer med i det närmaste hela sitt yrkesverksamma liv bakom sig inte skall omfattas av de reformerade intjänandereglerna och å andra sidan intresset av att det reformerade ålderspensionssystemet skall omfatta så många personer som möjligt till så stor del som möjligt. Under den fortsatta beredningen har olika lösningar övervägts. I Ds 1997:67 konstaterades att en möjlig lösning skulle kunna vara att den s.k. tjugondelsinfasningen byts ut mot en kortare infasningstid, exempelvis en femtondelsinfasning. I promemorian föreslås dock ingen sådan förändring mot bakgrund av att tjugondelsinfasningen är en av de grundläggande principerna i det reformerade ålderspensionssystemet och att så starka skäl som skulle krävas för att frångå en sådan infasningsmodell inte har framkommit. Regeringen delar denna uppfatt- ning. Vi föreslår därför att den modell för tjugondelsinfasning som lades fast i de antagna riktlinjerna och som sträcker sig från årsklassen 1935 till årsklassen 1953 skall ligga fast. De numera senarelagda tidpunkterna för de reformerade reglernas ikraftträdande och för första utbetalning – år 1999 respektive år 2001 – bör emellertid rimligen leda till vissa justeringar i övergångsregleringen. Således innebär de numera beslutade tidpunkterna att personer ur de äldsta årsklasserna i mellangenerationen – med den omfattning som slås fast i de antagna riktlinjerna – kan ha gjort uttag av ålderspension innan de reformerade intjänandereglerna träder i kraft år 1999 samt att individer ur ytterligare några årsklasser kan ha gjort pensionsuttag före första utbetalningstillfället år 2001. Eftersom de omfattas av det reformerade pensionssystemets regler, kan den omräkning som kommer att äga rum år 2001 innebära såväl nettohöjningar som nettosänkningar av den utgående pensionen. De indi- vider som gör pensionsuttag före ikraftträdandet år 1999 kommer emellertid inte att kunna förutse effekterna av ett sådant pensionsuttag. Mot bakgrund av bl.a. dessa problemställningar har under den fortsatta beredningen övervägts vilka förändringar i övergångsreglerna som lämp- ligen bör genomföras. En teoretiskt möjlig lösning skulle kunna vara att införa en särskild garanti för nu aktuella årsklasser. En sådan särskild garanti skulle emellertid bli komplicerad och svåröverskådlig. En första fråga är vad som skall garanteras: en viss pensionsnivå eller bästa utfall av båda systemen. Det torde i det närmaste vara omöjligt att hitta en konstruktion för garantin som vid en automatisk omräkning leder till att ingen individ skulle få förändrad nettopension. Jämförelsen försvåras bl.a. av att olika skatteregler avses gälla före respektive efter ikraft- trädandet av det reformerade ålderspensionssystemet, av olika kommu- nalskattesatser samt av särskilda omräkningseffekter som uppstår vid exempelvis partiella uttag. En annan fråga är om endast de som gjort pensionsuttag eller samtliga i berörda årsklasser skall omfattas av en sådan garanti. En reglering som omfattar samtliga riskerar att bli kost- sam och alltför förmånlig för många medan en garantiregel som om- fattar endast vissa kan leda till spekulation. Av angivna skäl kan en sär- skild garanti inte anses vara en praktiskt möjlig lösning. Den ur teknisk synvinkel minst komplicerade metoden skulle vara att begränsa mellangenerationen till årsklasserna 1940–1953. Personer födda åren 1935–1939, som kan ha gjort pensionsuttag före omräkningstidpunkten år 2001, skulle då följa samma regler som personer födda år 1934 eller tidigare, både såvitt avser inkomstrelaterad pension och grundskydd. De årsklasser som inte längre skulle tillhöra mellangenerationen skulle få behovet av grundskydd tillgodosett genom den övergångsvisa garantipensionen, som, enligt antagna riktlinjer, skall konstrueras så att i princip ingen pensionär får ett lägre nettoutfall än med nuvarande grundskyddsregler. Att de äldsta årsklasserna i mellangenerationen inte skulle omfattas av det reformerade pensionssystemet skulle även innebära ett närmande till Pensionsarbets- gruppens avvägning, som den redovisats i betänkandet, att personer som vid ikraftträdandet av det reformerade systemet är 60 år eller äldre inte skulle beröras av det reformerade ålderspensionssystemets intjänanderegler. För att inte göra onödigt stora ingrepp i den fastlagda infasningen skulle återstående årsklasser i mellangenerationen lämpligen behålla den nuvarande fördelningen mellan reformerad inkomstrelaterad pension och pension enligt nuvarande regler. Personer födda år 1940 skulle således, även om denna årsklass skulle vara den första årsklass som omfattas av mellangenerationen, erhålla 6/20 av sin inkomstrelaterade pension från det reformerade systemet. Att inte låta vissa årsklasser omfattas av mellangenerationen är gene- rellt sett till nackdel för de individer ur dessa årsklasser vilkas reforme- rade inkomstgrundande ålderspension enligt livsinkomstprincipen skulle vara högre än pensionen enligt reglerna för ATP. På motsvarande sätt är det en fördel att inte omfattas av mellangenerationen för de personer vilkas tilläggspension i form av ålderspension skulle vara högre än den inkomstgrundande pensionen enligt livsinkomstprincipen samt dessutom högre än pensionen enligt den allmänna garantiregeln (se avsnitt 28.3). För de årsklasser som inte längre skulle tillhöra mellangenerationen skulle grundskyddet komma att utgöras av den övergångsvisa garantipen- sionen i stället för av garantipension. Eftersom garantipensionen enligt antagna riktlinjer avses vara mer generös än den övergångsvisa garanti- pensionen kan det antas att garantipensionen genomsnittligt sett ger ett bättre nettoutfall. En annan effekt av att inte omfattas av reformerade intjänanderegler är att personer i sådana årsklasser inte längre skulle ha möjlighet att fort- sätta att tjäna in pensionsrätt efter det år då de fyller 64 år. De skulle således omfattas av reglerna i nuvarande system om intjänande av pensionsrätt. Detta kan givetvis innebära en nackdel för de individer som vill och kan fortsätta arbeta efter detta år. Under beredningen har därför övervägts möjligheten att skapa en särreglering för dessa årsklasser med innebörden att de – om de inte längre omfattas av mellangenerationen – får motsvarande möjlighet att fortsätta att tjäna in pensionsrätt fr.o.m. det år då de fyller 65 år inom nuvarande system. Detta aktualiserar dock frågan om fortsatt pensionsavgiftsuttag för sådana inkomster och eftersom många vid 65 års ålder redan har fått maximalt utbyte av dagens 15- och 30-årsregler skulle det fortsatta intjänandet sällan ge något ekonomiskt utbyte. Att medge möjlighet till undantagande från fortsatt intjänande och därmed avgiftsskyldighet torde vara något som är administrativt ohanterligt. I Ds 1995:41 föreslogs att även personer med så liten del som 1/20 av sin inkomstrelaterade pension från det reformerade systemet får rätt att fullt ut tjäna in pensionsrätt i detta system fr.o.m. det år då de fyller 65 år. Detta innebär en mycket fördelaktig reglering, eftersom den icke-kvoterade pensionsrätt som på så sätt tjänas in i det reformerade systemet ger rätt till pension trots att individen kan ha full pension i ATP-systemet. Det skulle kunna hävdas att denna reglering är för förmånlig och att det borde krävas en större andel av pensionen i det reformerade systemet för att intjänanderätten efter det år den pensionsberättigade fyller 64 skall aktualiseras. För det stora flertalet torde ett fortsatt yrkesarbete fr.o.m. det år de fyller 65 år dessutom inte vara aktuellt. De nackdelar som kan uppstå för ett mindre antal individer får därför anses uppvägda av de fördelar det skulle innebära att inte längre omfattas av de reformerade intjänandereglerna, åtminstone vad gäller de äldsta årsklasserna i mellangenerationen såsom den fastslagits i riktlinjerna. Att inte längre låta vissa årsklasser omfattas av mellangenerationen samtidigt som den tidigare fastlagda tjugondelsinfasningen bibehålls med ursprungliga kvotdelar skulle betyda ett avsteg från den successiva infasningen och medföra en tröskeleffekt i infasningssystemet. Med en begränsning såvitt avser samtliga årsklasser som kan ha gjort pensions- uttag före omräkningstillfället år 2001, eller årsklasserna 1935–1939, skulle infasningen starta med årsklassen 1940, vars individer erhåller 6/20 av sin inkomstrelaterade pension från det reformerade pensions- systemet. Skillnaden i pension för individer med likvärdiga livsin- komster födda år 1939 respektive år 1940 skulle således kunna bli avsevärt större än för senare årgångar. Detta gäller särskilt i det fall att det reformerade systemet ger det bästa utfallet. Med det bästa utfallet enligt nuvarande regler kan effekten mildras av att den tidigare nämnda garantiregeln kan vara tillämplig. Regeringen finner att övervägande skäl talar för att ett så litet avsteg som möjligt bör göras från den successiva tjugondelsinfasningen. Vid bedömningen av vilka i den tidigare föreslagna mellangeneratio- nen som bör respektive inte bör omfattas av de reformerade intjänande- reglerna intar årsklassen 1935 en särställning, eftersom flertalet personer i denna årsklass torde ha erhållit ålderspension när reformerade ålderspensioner börjar betalas ut. Det föreligger således en stor risk att ett stort antal individer i denna årsklass skulle få en förändrad nettopension vid omräkningstillfället; en effekt som knappast är rimlig. Det är därför i princip oundvikligt att framflyttningen av omräkningstidpunkten till år 2001 får som konsekvens att personer födda år 1935 inte längre skall ingå i mellangenerationen. Vad därefter gäller frågan om ytterligare årsklasser inte skall omfattas av de reformerade reglerna måste, som ovan sagts, en lämplighetsavväg- ning göras. Det kan härvid starkt ifrågasättas om det kan uppfattas som rimligt att individer som gjort eller kan ha gjort uttag av ålderspension skall påverkas av ett regelsystem som de vid tidpunkten för uttaget inte kunde känna till. Med hänsyn till att det reformerade pensionssystemet enligt vad som numera beslutats skall träda i kraft år 1999 gör sig denna avvägning gällande beträffande årsklasser som kan ha gjort pensionsuttag dessförinnan, eller, mot bakgrund av den numera beslutade ändringen av lägsta åldersgräns för uttag av ålderspension från 60 till 61 års ålder, utöver årsklassen 1935 även årsklasserna 1936 och 1937. Däremot kan denna synpunkt inte göras gällande beträffande årsklasserna 1938 och 1939. Personer ur dessa årsklasser kommer enligt föreslagna regler att kunna göra pensionsuttag tidigast vid 61 års ålder och har vid ett sådant uttag – som för årsklassen 1938 kan ske tidigast under år 1999 och för årsklassen 1939 tidigast under år 2000 – en möjlighet att överblicka konsekvenserna av sina åtgärder mot bakgrund av det regelverk som då redan har trätt i kraft. Ett av de starkaste skälen för att dessa årsklasser inte skulle innefattas i mellangenerationen skulle därmed falla. En begränsning som innebär att fem årsklasser undantas skulle dessutom innebära ett mycket kraftigt avsteg från den successiva infasningen. Att personer födda år 1938 står kvar i mellangenerationen och omfattas av reformerade intjänanderegler till 4/20 innebär att avsteget från den suc- cessiva infasningen skulle minimeras. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att årsklasserna 1935–1937 inte längre skall omfattas av mellangenerationen och de reformerade in- tjänandereglerna. Med en bibehållen infasningsmodell skulle således årsklassen 1938 som första årsklass tjäna in pensionsrätt i det reforme- rade pensionssystemet med 4/20 och mellangenerationen komma att omfatta årsklasserna 1938–1953. Kvotdelarna kommer då att fördela sig på sätt som framgår i tablå 28.1. Tablå 28.1 Övergångsregler för personer födda åren 1938–1953. Andelen pension beräknad enligt reformerat respektive nuvarande pensionssystem Personer Ålder Kvotdelar födda år 1998 Reformerat Nuvarande pensionssystem – 1937 – 20/20 1938 60 år 4/20 16/20 1939 59 år 5/20 15/20 1940 58 år 6/20 14/20 1941 57 år 7/20 13/20 1942 56 år 8/20 12/20 1943 55 år 9/20 11/20 1944 54 år 10/20 10/20 1945 53 år 11/20 9/20 1946 52 år 12/20 8/20 1947 51 år 13/20 7/20 1948 50 år 14/20 6/20 1949 49 år 15/20 5/20 1950 48 år 16/20 4/20 1951 47 år 17/20 3/20 1952 46 år 18/20 2/20 1953 45 år 19/20 1/20 1954 – 20/20 – Utgångspunkten är att mellangenerationen skall följa samma regler som personer födda år 1954 eller senare såvitt avser intjänande och uppräk- ning av pensionsrätt i det reformerade ålderspensionssystemet. Även vad gäller regler för uttag och utbetalning av pension samt förfaranderegler är utgångspunkten att det reformerade pensionssystemets regler skall gälla även för mellangenerationen. Detta innebär t.ex. att den begränsning som regeringen föreslår i avsnitt 18.1 beträffande möjlig- heterna att mer än en gång per sexmånadersperiod återkalla eller minska ett uttag av inkomstpension från det reformerade systemet kommer att fr.o.m. år 2001 gälla även för mellangenerationens pensionsuttag. Vidare kommer nuvarande regler om automatisk utbetalning av pension vid 65 års ålder huvudsakligen inte gälla för mellangenerationen. I stället kommer – på samma sätt som för personer födda år 1954 eller senare – enligt vad som nu föreslås utbetalning av pension i princip att ske först efter ansökan. Fr.o.m. den 1 januari 1999 kommer det som huvudregel inte heller för personer i mellangenerationen att finnas möjlighet att få pension utbetald för tid före ansökan härom (se närmare om dessa förslag i avsnitt 25.1 och 29.4). Som redovisats i avsnitt 25.3 föreslår vi vidare att den särskilda garantiregeln i 4 kap. 4 § lagen om arbetsskadeförsäkring och 10 § lagen om statligt personskadeskydd, som innebär att livränta kan fortsätta att utges efter 65 års ålder i den mån ålderspensionen inte uppgår till 65 % av livräntebeloppet, skall avskaffas fr.o.m. den 1 januari 1999, vilket även skall gälla för mellangenerationen. Metoden med tjugondelsinfasning innebär emellertid att det för försäkrade som omfattas av denna måste fastställas pensionsrätt och beräknas pension enligt såväl nuvarande regler som enligt reformerade regler. Vidare måste – på samma sätt som gäller för personer som fullt ut omfattas av det reformerade ålderspensionssystemet – inom detta system beaktas inkomster m.m. som avser tid både före och efter det reformerade systemets ikraftträdande. I avsnitt 15 har närmare redogjorts för hur reformerad pensionsrätt enligt förslagen här skall tillgodoräknas för förfluten tid, dvs. för tid före år 1999. Förslagen innebär för mellangenerationen bl.a. att pensionsrätt enligt nuvarande och reformerade regler kommer att finnas registrerade parallellt såvitt avser förfluten tid. Övergångsregleringen innebär att det för försäkrade som tillhör mellangenerationen även framöver måste parallellt registreras dels pensionspoäng enligt nuvarande system, dels pensionsrätt inom det reformerade pensionssystemet. Pensionspoäng skall därvid beräknas i princip enligt nuvarande regler, medan pensionsrätt enligt det reformerade systemet skall beräknas med tillämpning av reglerna i det reformerade ålderspensionssystemet. Den parallella registerföringen måste sålunda avse både förfluten tid, dvs. tid före år 1999, och tid fr.o.m. år 1999. Enligt nuvarande regler har hittills gällt att inkomster som tjänats in efter det år då den försäkrade har fyllt 64 år inte resulterar i pensionspoäng. Med hänsyn till de i det reformerade ålderspensionssystemet grundläggande principerna om en livsinkomstbaserad ålderspension och en flexibel pensionsålder skall, enligt vad som nu föreslås, någon motsvarande begränsning i möjligheten att tjäna in pensionsrätt inte finnas i det reformerade ålderspensionssystemet. Hur inkomster som personer i mellangenerationen tjänat in efter 64 års ålder skall hanteras mot bakgrund av tjugondelsinfasningen har övervägts under det tidigare beredningsarbetet. Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande att personer som berörs av tjugondelsinfasningen för år efter det år de har fyllt 64 år skulle tillgodoräknas pensionsrätt enbart inom det reformerade pensionssystemet och att denna pensionsrätt därigenom skulle bli av betydelse enbart såvitt gäller relevant antal tjugondelar. Pensionsav- gifterna skulle anpassas till tjugondelsinfasningen och den pensionsrätt som de facto skulle påverka pensionsutfallet. Pensionsavgifterna skulle därmed bli olika stora för de olika åldersklasserna i mellangenerationen. Regeringen framhöll emellertid i princippropositionen att en sådan ordning skulle innebära att den eftersträvade stimulansen till fortsatt förvärvsarbete efter det att den försäkrade fyllt 65 år skulle bli begränsad fram till dess alla födelseårgångar som omfattas av tjugondelsinfasningen pensionerats. De differentierade pensionsavgifter som förslaget också innebar skulle vidare medföra stora administrativa problem. Regeringen föreslog därför, vilket också godtogs av riksdagen, att inkomster som tjänas in fr.o.m. det år en försäkrad fyller 65 år skall grunda pensionsrätt fullt ut i det reformerade systemet. Förslaget upprepades i Ds 1995:41. RSV har i sitt remissvar på promemorians förslag understrukit vikten av att pensionsavgiften är lika stor för olika årsklasser. Regeringen delar RSV:s uppfattning och föreslår att pensionsrätt fr.o.m. det år då den försäkrade fyller 65 år alltid tillgodoräknas med 20/20 i det reformerade systemet oavsett när under åren 1938 –1953 som den försäkrade är född. Det förhållandet att personer i mellangenerationen skall tillgodo- räknas pensionsrätt fullt ut i det reformerade ålderspensionssystemet fr.o.m. det år då de fyller 65 år aktualiserar frågan om vilken möjlighet som skall finnas att för tid före 65 års ålder, dvs. under tiden 61–64 års ålder, tjäna in pensionsrätt i ATP-systemet samtidigt med uttag av hel ålderspension. Enligt nuvarande regler skall pensionsgrundande inkomst inte beräknas för en person som under hela året har uppburit hel ålderspension. En försäkrad som, samtidigt som hel pension utges, fortsätter att arbeta kan således inte under denna tid tjäna in ytterligare pensionsrätt i ATP-systemet på grundval av sina inkomster. Om denna regel får kvarstå oförändrad, skulle det medföra att en person i mellangenerationen, som tar ut hel ålderspension före 65 års ålder men fortsätter att förvärvsarbeta, skulle tjäna in pensionsrätt i det reformerade systemet till – på sätt som närmare redovisas nedan – för personens ålder relevant kvotdel. Personen skulle däremot inte tillgodoräknas pensionspoäng. Fr.o.m. det år då personen fyller 65 år skulle emellertid pensionsrätt enligt vad som ovan har sagts tillgodo- räknas fullt ut i det reformerade ålderspensionssystemet. Den nu be- skrivna ordningen kan inte betraktas som rimlig. Regeringen föreslår därför att det för personer som är födda år 1938 eller senare, för tid före det år de fyller 65 år, skall tillgodoräknas pensionspoäng, även om de under hela året har uppburit hel ålderspension. Någon bestämmelse motsvarande den i 11 kap. 1 § andra stycket AFL om att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för en försäkrad i denna situation, föreslås därför inte såvitt avser personer födda år 1938 eller senare. En följd av förslaget blir att det i denna situation bör erläggas avgifter till pensionssystemet även för inkomster av annat förvärvsarbete. Vad beträffar tekniken för tillgodoräknande av pensionsrätt i det reformerade ålderspensionssystemet t.o.m. 64 års ålder har under den fortsatta beredningen olika metoder för kvotdelsberäkningen övervägts. I princippropositionen föreslogs i enlighet med Pensionsarbetsgruppens betänkande att det varje år skulle fastställas pensionsrätt fullt ut enligt de nuvarande reglerna och fullt ut enligt det reformerade systemets regler. Vid pensioneringstidpunkten skulle därefter beräknas en oavkortad pension enligt respektive regler, dvs. en oavkortad pension från respektive system. Efter det att årspensionen från respektive system sålunda beräknats skulle som faktisk pension utges summan av relevant antal tjugondelar av pensionen från de båda systemen. Kvotdelsberäkningen skulle således i princip göras först då pensionens storlek skulle bestämmas. Under det fortsatta beredningsarbetet har övervägts om det inte är lämpligare att använda en annan teknik, som innebär att den årliga pensionen i det reformerade systemet fastställs med beaktande av kvotdelningen. Reformerad pensionsrätt skulle alltså fastställas endast till den andel som enligt tjugondelsinfasningen skall utbetalas från systemet. I ATP-registret skulle däremot registreras pensionspoäng på vanligt sätt och beaktande av relevant antal tjugondelar skulle sedan ske när den årliga pensionen beräknas vid pensioneringstidpunkten. Såvitt avser fördelningssystemet är det i praktiken i princip betydelselöst vilken teknik som väljs. I förhållande till premiepensionssystemet är situationen emellertid annorlunda. Avsättningen till detta system innebär – i motsats till vad som är fallet inom fördelningssystemet – en faktisk fondering. Som konstaterats i de antagna riktlinjerna kan det inte komma i fråga att för åldersklasserna i mellangenerationen fullt ut avsätta medel som motsvarar hela premiepensionsrättens andel av de sammanlagda avgifterna till ålderspensionssystemet om 18,5 %, eftersom dessa personer endast delvis omfattas av det reformerade systemet och bara kommer att få vissa kvotdelar av sin ålderspension från detta system. En sådan ordning skulle innebära att en del av det faktiskt fonderade kapitalet inte skulle ge upphov till pensionsutbetalningar. Enligt de antagna riktlinjerna skall därför avsättningen för personer i mellangenerationen redan från början anpassas till tjugondelsinfasningen och avse endast den för respektive årsklass relevanta kvotdelen av pensionsrätten. Genom att även i fördel- ningssystemet fastställa pensionsrätt efter relevant antal tjugondelar uppnås en likhet mellan fördelnings- och premiepensionssystemet, vilket torde vara en fördel inte minst ur pedagogisk synvinkel. En konsekvens av den nu beskrivna tekniken är att pensionsrätt som personer i mellangenerationen tjänar in efter det år då de fyller 64 år inte behöver särregistreras. Detta vore däremot nödvändigt om pensionsrätt först skulle fastställas fullt ut i fördelningssystemet för att sedan kvotdelas vid pensioneringstillfället. Förklaringen härtill är att pensionsrätt intjänad för år efter 64 års ålder, som nämnts ovan, inte skall bli föremål för kvotdelsberäkning utan i sin helhet ge upphov till ett faktiskt pensionsutfall. Mot den redovisade bakgrunden förslår regeringen att reformerad pensionsrätt i fördelningssystemet skall fastställas enbart till den kvotdel som skall tillämpas för respektive årsklass. Först skall emellertid pensionsgrundande inkomst och pensionsgrundande belopp beräknas på vanligt sätt, dvs. fullt ut. Tjugondelskvoteringen skall ske först i samband med att pensionsrätten fastställs. För en försäkrad som t.ex. är född år 1945 skall det således årligen fastställas en pensionsrätt som t.o.m. 64 års ålder uppgår till 11/20 av den pensionsrätt som skulle ha fastställts om ålderspension skulle ha utgetts fullt ut enligt det reformerade systemet. Det är således endast pensionsrätt motsvarande 11/20 som fastställs som reformerad pensionsrätt i fördelningssystemet. Detsamma skall som tidigare nämnts gälla inom premiepensionssystemet. Den reformerade pensionsrätt som sålunda tillgodoräknats försäkrade i mellangenerationen skall på samma sätt som gäller för pensionsrätt i det reformerade pensionssystemets fullfunktionsstadium räknas om med hänsyn till bl.a. den allmänna inkomstutvecklingen och arvsvinster. Förslag i dessa delar har redovisats i avsnitten 17 och 18. Som tidigare nämnts skall det för försäkrade som tillhör mellangenerationen, liksom för övriga försäkrade, registreras pensionspoäng parallellt med pensionsrätt från det reformerade pensionssystemet. Såsom framgår av avsnitt 29.2.2 föreslår vi att det basbeloppsavdrag som i dag görs vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst i det nuvarande systemet i stället skall göras vid fastställandet av den försäkrades pensionspoäng. Detta innebär att endast ett beslut om pensionsgrundande inkomst kommer att fattas, och att beräkningen kommer att ske helt enligt reglerna i det reformerade systemet. Pensionspoäng skall därefter beräknas på den pensionsgrundande inkomst som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Någon kvot- delsberäkning skall inte ske i detta sammanhang. Vid pensioneringstid- punkten skall ålderspensionen från ATP-systemet beräknas som om denna pension skulle ha utgetts i sin helhet från nuvarande system och först därefter skall relevant kvotdel enligt tjugondelsinfasningen beräknas. Kvotdelsberäkningen kommer alltså i denna del, till skillnad från vad som gäller för pensionsrätt som beräknas enligt reformerade regler, att ske först vid pensioneringstidpunkten. Metoden med tjugondelsinfasning ställer krav på särskilda ställnings- taganden såvitt avser premiepensionssystemet för mellangenerationen. Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande att premiepensionssystemet skulle omfatta årsklasserna 1944 och senare samt att övriga som skulle omfattas av mellangenerationens in- tjänanderegler skulle tjäna in sin reformerade pension fullt ut i fördel- ningssystemet. Bakgrunden var att premiepensionen ansågs bli för låg för äldre årsklasser med hänsyn till kvotdelen reformerad pension och till den relativt korta intjänandetiden och att administrationskostnaderna riskerade att bli mycket höga i förhållande till de små belopp som skulle komma att avsättas och förvaltas. I princippropositionen och i de antagna riktlinjerna gjordes övervägandena att avsättningar till premiepensionssystemet borde kunna göras även för dem som är födda åren 1939–1943 utan att pensionssparandet för den enskilde individen blir för litet och utan att en oacceptabel minskning av fördelningssys- temets inkomster därigenom skulle uppstå. Enligt de antagna riktlinjerna skulle således särskilda intjänanderegler gälla för årsklasserna 1935– 1938, som skulle tjäna in sin reformerade pensionsrätt helt i fördel- ningssystemet. Individer ur årsklassen 1939 skulle tillgodoräknas rele- vant kvotdel enligt tjugondelsinfasningen, dvs. 5/20 av 2 % av pen- sionsunderlaget i premiepensionssystemet samt 5/20 av 16,5 % av pen- sionsunderlaget i fördelningssystemet. Enligt ovan redovisade förslag skall årsklasserna 1935–1937 inte längre ingå i mellangenerationen eller omfattas av det reformerade pen- sionssystemets intjänanderegler. Mot bakgrund av detta förslag har det under den fortsatta beredningen ifrågasatts om det är motiverat att fort- satt ha kvar särskilda intjänanderegler för en enda årsklass, nämligen årsklassen 1938. De överväganden som gjordes i de antagna riktlinjerna gör sig i och för sig alltjämt gällande. Med hänsyn till kvotdelen reformerad pension (4/20) skulle de lägsta årliga belopp som en individ född år 1938 skulle kunna tillgodoräknas bli mycket låga och det kan av administrativa skäl ifrågasättas om så låga avsättningar är godtagbara. Därtill kommer att tiden för intjänande av premiepensionsrätt typiskt sett blir förhållande- vis kort, varför summan av de individuella avsättningarna också kan bli mycket låg. 1997 års premiereservutredning övervägde införandet av en lägsta gräns för det årliga belopp som den enskilde får föra över för förvaltning i premiepensionssystemet. Utredningen fann därvid att något behov av att av administrativa kostnadsskäl införa en sådan lägsta gräns inte torde föreligga och regeringen föreslår nu inte heller någon sådan begränsning. Det torde således inte innebära någon påvisbar administrativ belastning att innefatta även personer födda år 1938 i premiepensionssystemet. Administrativa skäl talar i stället för en förenkling av regelsystemet och mot att endast årsklassen 1938 skall ha särskilda intjänanderegler. Skillnaden mellan vad en individ ur årsklassen 1938 och en individ med liknande inkomstprofil ur årsklassen 1939 kan avsätta till premiepen- sionssystemet är dessutom mycket liten, varför det skulle vara svårt att motivera behovet av särskilda intjänanderegler enbart för årsklassen 1938. Regeringen föreslår därför ingen särregel för personer födda år 1938 utan att samtliga årsklasser som omfattas av mellangenerationen skall, i likhet med övriga som omfattas av reformerade intjänanderegler, tjäna in inkomstgrundad ålderspension i såväl premiepensionssystemet som i fördelningssystemet. Detta innebär att pensionsrätt skall tillgodoräknas med relevant kvotdel av 2,5 % av pensionsunderlaget i premiepensions- systemet och med relevant kvotdel av 16 % av pensionsunderlaget i för- delningssystemet. För åren 1995–1998 föreslås dock vissa särregler gälla för samtliga som omfattas av reformerade intjänanderegler (jfr avsnitt 15.1). Fr.o.m. det år personer i mellangenerationen fyller 65 år skall intjänad pensionsrätt tillgodoräknas fullt ut inom det reformerade systemet. Någon ändring i detta avseende jämfört med vad som tidigare föreslagits föreslås således inte. 28.2 Beräkning av årlig pension Regeringens förslag: Vid pensionsuttaget skall för personer som tillhör mellangenerationen den årliga ålderspensionen beräknas dels enligt reglerna för tilläggspension, dels enligt de reformerade reglerna. Vid beräkningen av tilläggspension skall den försäkrade kompenseras för den folkpension som skulle ha utgetts om pension hade betalats ut enligt nuvarande system för ålderspension. Denna kompensation skall, i likhet med nuvarande regler, beräknas med hänsyn tagen till den pensionsberättigades civilstånd samt utgöra så stor del av oavkortad folkpension som motsvarar den andel oavkortad pension som ålderspension i form tilläggspension utgör. Den pensionsberättigades årliga pension skall beräknas genom att tilläggspensionsdelen bestäms till relevant antal tjugondelar, varefter denna del av pensionen läggs ihop med den redan i tillämpligt antal tjugondelar bestämda inkomstgrundade pensionsdelen från det refor- merade ålderspensionssystemet. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Bohusläns allmänna försäkringskassa an- märker att det förhållandet att enbart år med pensionspoäng skall tillgodoräknas vid beräkning av folkpensionsdelen i vissa fall medför lägre pension jämfört med de antagna riktlinjerna. Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna metoden med tjugondelsinfasning innebär att det för försäkrade i mellangenerationen löpande kommer att registreras såväl pensionspoäng enligt nuvarande system som pensionsrätt i relevant antal tjugondelar enligt de reformerade reglerna. Då en försäkrad som tillhör mellangenerationen väljer att ta ut ålderspension skall den första årliga pensionen beräknas med utgångspunkt dels i de pensionspoäng som registrerats enligt ATP- reglerna, dels i den pensionsrätt som tillgodoräknats enligt reformerade intjänanderegler. Den pension som räknas fram enligt reformerade regler är redan bestämd till relevant antal tjugondelar. Den pension som räknas fram enligt ATP-reglerna utgör emellertid oavkortad pension och måste således bestämmas till relevant antal tjugondelar innan den kan summeras med den pensionsdel som beräknats enligt reformerade regler. Beräkning av tilläggspension i form av ålderspension Vid beräkningen av den del av pensionen som för personer i mellangene- rationen utges enligt ATP-reglerna har mot bakgrund av det nuvarande systemets konstruktion med folkpension och tilläggspension vissa över- väganden blivit nödvändiga. Övervägandena avser frågan hur folkpen- sionen skall behandlas vid beräkningen av tilläggspensionen. Den årliga tilläggspensionen i form av ålderspension uppgår enligt nu- varande regler till 60 % av det för året fastställda prisbasbeloppet min- skat med två procentenheter multiplicerat med medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller om pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen. Detta förutsätter att pensionspoäng har tillgodoräknats den försäkrade i minst trettio år. I annat fall reduceras tilläggspensionen genom att den multipliceras med kvoten av antalet år med pensionspoäng och talet 30. Om avgifter till ålderspensionssystemet inte har betalats till fullo för inkomst av annat förvärvsarbete för år före år 1998 gäller särskilda regler. I det nuvarande pensionssystemet tillgodoräknas pensionspoäng endast för inkomster som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Lägre inkomster under ett år kompenseras genom folkpensionen. Pensionsrätt enligt det reformerade ålderspensionssystemet skall däremot grundas i princip på hela inkomsten från första kronan. Grundskyddet i folkpensionen m.m. skall ersättas av en garantipension. För att den inkomstrelaterade pensionen från de olika systemen i detta avseende skall vara jämförbar vid beräkningen av garantipension, måste den försäkrade vid beräkningen av tilläggspensionen kompenseras för den folkpension som skulle ha utgetts om pension hade utbetalats enligt nuvarande regler. Detta är också nödvändigt för att ett eventuellt tillägg enligt den s.k. garantiregeln skall kunna beräknas (se närmare härom i avsnitt 28.3). Om inkomsterna under ett förhöjt prisbasbelopp kompenserades genom att en poäng adderades till medelpoängen för tilläggspension, skulle detta innebära att utbytet härav inte skulle motsvara folkpensionen i nuvarande system. Denna extra poäng skulle nämligen bli värd endast 0,60 prisbasbelopp medan folkpensionen för gift pensionär uppgår till 0,785 prisbasbelopp och för ogift till 0,96 sådana prisbasbelopp. I över- ensstämmelse med de antagna riktlinjerna bör den högre kompensation som folkpensionen i dag innebär ges genomslag även vid beräkningen av tilläggspension i form av ålderspension för mellangenerationen. En fråga som har aktualiserats i detta sammanhang är om beräkningen av kompensationen för det första prisbasbeloppet bör göras beroende av de försäkrades civilstånd. En sådan ordning skulle innebära att den in- komstrelaterade pensionens storlek påverkas av om pensionären är gift eller ogift. Hur stor denna skillnad är blir därvid, med hänsyn till tjugon- delsinfasningen, en konsekvens av vilket år den försäkrade är född. Ord- ningen innebär också att den kvotdelsberäknade pensionen måste räknas om för det fall pensionären ändrar civilstånd. Ett bibehållande av hittillsvarande principer vid beräkningen av folkpensionskompensationen i tilläggspensionen skulle alltså medföra en nivåskillnad i inkomstgrundad ålderspension mellan gifta och ogifta personer i mellangenerationen. Frågan om en sådan ordning är att föredra har under beredningen varit föremål för överväganden. Därvid har frågan väckts om det i stället skulle tillämpas en enhetlig kompensationsnivå för första prisbasbeloppets inkomster, bestämd efter ett vägt genomsnitt med hänsyn tagen till andelarna gifta respektive ogifta i pensionärskollektivet då de reformerade reglerna träder i kraft. Detta belopp skulle enligt tillgänglig statistik motsvara ca 87 % av prisbasbeloppet. En sådan metod skulle emellertid innebära att ogifta pensionärer får lägre pension än vad de skulle ha fått efter en beräkning enligt nuvarande regler, medan pensionerna skulle bli högre för gifta. Särskilt påtagligt skulle detta bli för personer som tillhör de äldre åldersklasserna i mellangenerationen som får en stor andel av sin pension beräknad enligt hittillsvarande regler och som har en så hög inkomstgrundad ålderspension att de inte har rätt till garantipension. Av bl.a. detta skäl bör inte en sådan metod godtas. Beräkningen av kompensationen för det första prisbasbeloppet bör i detta avseende i stället ske enligt hittillsvarande regler. Den administrativa omgång som beräkningen innebär får därvid accepteras. Regeringen föreslår således att kompensationen för det första förhöjda prisbasbeloppets inkomster i detta avseende skall ske på den nivå som i dag gäller för beräkning av folkpension. Detta innebär sålunda att den inkomstrelaterade pensionens storlek för mellangenerationen kommer att – om än i successivt avtagande omfattning på grund av tjugondelsinfasningen – bli beroende av den försäkrades civilstånd. Enligt nuvarande regler för beräkning av folkpension skall oavkortad folkpension utbetalas under förutsättning antingen att den försäkrade har tillgodoräknats 30 år med pensionspoäng för tilläggspension eller har varit bosatt i Sverige i minst 40 år. I nu aktuella sammanhang rör det sig endast om en regel för att som del i en inkomstrelaterad pension kompensera den försäkrade för inkomstdelar under ett förhöjt prisbasbelopp. Behovet av grundskydd i egentlig mening skall tillgodoses av garantipensionen. Det framstår därför som naturligt att vid beräkning av inkomstrelaterad del av folkpensionen för mellangenerationen utgå från det antal år för vilka den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng. En försäkrad som har varit bosatt i Sverige i 40 år men som har endast 25 år med intjänade pensionspoäng, blir exempelvis därmed berättigad till 25/30 av det fulla folkpen- sionstillägget och inte – vilket en tillämpning av 40-delsberäkningen hade inneburit – med hela detta tillägg. Enligt de antagna riktlinjerna och enligt vad regeringen nu föreslår i propositionen Garantipension, m.m. skall emellertid garantipensionen beräknas i 40-delar i förhållande till bosättningstid. Behovet av ett grundskydd baserat på antalet bosättningsår är därmed tillgodosett. Vid beräkningen av folkpensionstillägget föreslår vi således att enbart år för vilka har tillgodoräknats pensionspoäng skall beaktas. Med poängår för tilläggspension skall dessutom enligt 11 kap. 6 a § AFL under vissa förutsättningar likställas år under vilket en förälder vårdat barn som är under tre år. Detta föreslås gälla också fortsättningsvis vid beräkningen av folkpensionstillägget. Vid beräkningen bör hänsyn däremot inte tas till vissa andra år som enligt nuvarande regler om beräkning av folkpension i 5 kap. 4 § AFL skall likställas med poängår, t.ex. år före år 1960, för vilket beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Det förhållandet att enbart år för vilka pensionspoäng har tillgodoräknats skall beaktas vid beräkningen av folkpensionstillägget medför således att det för personer som inte är berättigade till tilläggspension inte heller kommer att beräknas någon tillägg. Dessa personer skyddas i stället genom garantipensionen. Reglerna om hur antalet år med pensionspoäng beräknas innebär att en person med 30 år med pensionspoäng i de flesta fall kommer att tillgodoräknas 30/30 av folkpensionstillägget. Om pensionspoäng inte tillgodoräknats den försäkrade på grund av att avgiftsbetalning till ålderspensionssystemet inte har skett till fullo gällde dock, enligt en tidigare bestämmelse i AFL, att talet 30 skulle ökas med ett för varje år för vilket pensionspoäng inte tillgodoräknats till följd av sådan utebliven betalning, dock att ökning kunde göras högst upp till talet 50. Talet i täljaren kan emellertid aldrig överstiga 30. I samband med införandet av skattebetalningslagen (1997:483) upphävdes denna bestämmelse. Enligt övergångsbestämmelserna skall den dock fortfarande tillämpas om den underlåtna avgiftsbetalningen avser inkomstår före år 1998. Vi föreslår att bestämmelsen skall beaktas vid beräkningen av folkpensionstillägget. Detta innebär att t.ex. en person som har haft 35 år med pensionspoäng men som till följd av bristande avgiftsbetalningar före inkomståret 1998 inte har tillgodoräknats pensionspoäng för tio av dessa år, kommer att få sitt folkpensionstillägg reducerat till 25/40 av oavkortad pension. Regeringen föreslår alltså att folkpensionstillägget skall utgöra så stor del av oavkortad folkpension som ålderspensionen i form av tilläggspension utgör. Teknik för kvotdelsberäkning m.m. Den sammanlagda årliga pensionen skall enligt förslaget för mellan- generationen utgöras av en viss kvotdel beräknad enligt reformerade regler och en viss kvotdel tilläggspension i form av ålderspension. Den tilläggspension inklusive folkpensionstillägget som har räknats fram enligt de regler som beskrivits ovan är emellertid den som skulle ha utbetalats om pension utgetts i sin helhet enligt nuvarande regler. Denna pension skall vid pensioneringstillfället beräknas till den enligt tjugondelsinfasningen relevanta kvotdelen. Till den sålunda beräknade andelen tilläggspension skall sedan läggas den redan kvotdelsberäknade reformerade pensionen. Summan härav utgör den årliga ålderspensionen för en person i mellangenerationen. Den sammanlagda inkomstrelaterade ålderspensionen för en person i mellangenerationen kommer således i de flesta fall att bestå av tre komponenter, nämligen tilläggspension inklusive kompensation för 30- delsberäknad folkpension, inkomstpension och premiepension. Reglerna för intjänande av pensionsrätt kommer enligt vad regeringen nu föreslår att i några avseenden skilja sig åt i det nuvarande respektive i det reformerade ålderspensionssystemet. På grund därav kan det undantagsvis inträffa att pensionen enligt tjugondelsinfasningen kan komma att bestå enbart av pension från det reformerade systemet. Fr.o.m. år 1999, då det reformerade pensionssystemet träder i kraft, skall pensionsrätt tillgodoräknas i det reformerade systemet om summan av de inkomster som är pensionsgrundande uppgår till minst 24 % av prisbasbeloppet och då från första kronan. I ATP-systemet skall emellertid fortfarande gälla att de pensionsgrundande inkomsterna måste överstiga till ett förhöjt prisbasbelopp för att ge pensionspoäng. En försäkrad med inkomster som inte överstiger ett förhöjt pris- basbelopp kan således fr.o.m. år 1999 komma att tillgodoräknas pensionsrätt i det reformerade systemet utan att samtidigt tillgodoräknas pensionspoäng. Om förhållandena är sådana under samt- liga förvärvsår kan pensionen enligt tjugondelsberäkningen komma att bestå endast av reformerad pension till den för ett visst år födda relevant kvotdel. För tid före år 1999 kan emellertid denna situation inte uppstå eftersom även pensionsrätt då tillgodoräknas på grundval av registrerade pensionspoäng för tilläggspension. Ytterligare en faktor som kan få betydelse i detta sammanhang är att det för rätt till ålderspension från ATP-systemet krävs tre år med registrerade pensionspoäng. Motsvarande begränsning föreslås inte gälla för rätt till ålderspension enligt reformerade regler. Även om inkomsterna under ett eller två år har överstigit till ett förhöjt prisbasbelopp, men under resten av förvärvsåren understigit denna nivå, innebär detta att det inte föreligger någon rätt till ålderspension från ATP-systemet. Den tjugondelsberäknade pensionen kommer således även i denna situation att bestå enbart av reformerad pension. En annan följd av skilda regler för intjänande av pensionsrätt enligt hittillsvarande och reformerade regler är att den pensionsdel som härrör från det reformerade systemet i vissa fall kan bli förhållandevis mycket större än den del som härrör från ATP-systemet. Så kommer att vara fallet för en pensionsberättigad som har tre år med intjänade pensionspoäng samtidigt som hans årliga inkomster under förvärvslivet ofta har understigit basbeloppet. Såvitt dessa låga inkomster dock har uppgått till minst 24 % av prisbasbeloppet, kommer för dessa år pensionsrätt att tillgodoräknas i det reformerade pensionssystemet men inte i ATP-systemet. En liknande situation är att den pensionsberättigade tagit hand om små barn och därvid har tillgodoräknats pensionsgrundande belopp för barnår. Detta kan visserligen inom ATP- systemet resultera i att vårdår för tilläggspension tillgodoräknas den försäkrade, men det innebär inte att pensionsrätt tillgodoräknas såsom i det reformerade pensionssystemet. För att pensionsrätt för barnår skall ge upphov till ett faktiskt pensionsutfall i det reformerade ålderspen- sionssystemet krävs dock att det s.k. förvärvsvillkoret är uppfyllt, dvs. att det för den som tillgodoräknats beloppet senast det år han eller hon fyller 70 år har fastställts pensionsgrundande inkomster som för ettvart av fem år har uppgått till minst två inkomstbasbelopp (för år före år 2001 två förhöjda prisbasbelopp). Den pensionsberättigades sammanlagda inkomstrelaterade ålderspension vid pensioneringstillfället kommer således att bestå av summan av den framräknade pensionen från det reformerade systemet – som redan vid fastställandet av pensionsrätt för respektive år har anpassats till tjugondelsinfasningen – och tilläggspension i form av ålderspension sedan den senare beräknats till den för årsklassen gällande kvotdelen. Den pensionsberättigade kan emellertid vara berättigad till en högre inkomstrelaterad ålderspension eftersom personer i mellangenerationen kan ha rätt till ett tillägg enligt den s.k. garantiregeln. Denna regel behandlas närmare i avsnitt 28.3. Den sammanlagda pensionen, inklusive ett eventuellt garanti- regelstillägg, kan vidare vara av sådan storlek att den pensionsberättigade dessutom är berättigad till garantipension. Förutsättningarna härför har översiktligt redovisats i avsnitt 5 samt mer fullständigt i propositionen Garantipension, m.m. Indexering m.m. Tilläggspensionen i form av ålderspension skall enligt vad som nämnts ovan räknas fram genom att prisbasbeloppet för året multipliceras med medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller om pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängen. Ålderspensionen utgör 60 % av denna produkt. (För år 1998 och 1999 skall dock basbeloppet minskas med två respektive en procentenhet.) Det basbelopp som används vid beräk- ningen – prisbasbeloppet – skall liksom hittills räknas upp på grundval av förändringarna i konsumentprisindex. Den utgående kvotdelsberäknade pensionen skall enligt de antagna riktlinjerna följsamhetsindexeras. Såvitt avser inkomstpension enligt reformerade intjänanderegler skall följsamhetsindexeringen ske enligt de regler som föreslagits gälla för utgående pensioner i det reformerade systemets fullfunktionsstadium, dvs. uttagen inkomstpension räknas årligen om med det tal som anger kvoten mellan inkomstindex för det nya året och inkomstindex för det år som passerat sedan denna kvot dividerats med ett visst belopp (se avsnitt 18.3). Även den ATP-baserade delen av utgående kvotdelsberäknad pension skall, för tid efter det den pensionsberättigade fyller 65 år, enligt de antagna riktlinjerna och vårt förslag i avsnitt 29.5 följsamhetsindexeras enligt samma principer som skall gälla för den reformerade ålderspensionen. Detta innebär att den person i mellangenerationen som uppbär såväl inkomstpension enligt reformerade intjänanderegler som tilläggspension i form av ålderspension och som tar ut pensionen det år han eller hon fyller 65 år eller mer kommer att få hela den utgående pensionen följsamhets- indexerad på samma sätt. Den som däremot tar ut sin pension tidigare kommer, fram till det år vederbörande fyller 66 år, att få sin inkomstpension följsamhetsindexerad medan den ATP-baserade pensionen kommer att räknas om med hänsyn till förändringarna i prisbasbeloppet enligt AFL. Någon följsamhetsindexering kommer emellertid över huvud taget inte att äga rum förrän vid årsskiftet 2001/2002 (se avsnitt 18.3). Personer som är födda åren 1938 eller 1939 och som har gjort uttag av ålderspension före år 2001 kommer att få fyra respektive fem tjugondelar av ålderspensionen, dvs. den andel av ålderspensionen som enligt tjugondelsinfasningen skall härröra från det reformerade ålderspensionssystemet, omräknad enligt reformerade intjänanderegler per den 1 januari 2001 och följsamhetsindexerad per årsskiftet 2001/2002. Till den del ålderspensionen härrör från ATP- systemet, dvs. med 16 respektive med 15 tjugondelar, kommer följ- samhetsindexering emellertid att ske först fr.o.m. det årsskifte som föregår det år de fyller 66 år, dvs. för personer födda år 1938 årsskiftet 2003/2004 och för personer födda år 1939 årsskiftet 2004/2005. En person född år 1940 som har gjort uttag av ålderspension från fördelningssystemet vid 61 års ålder under år 2001 kommer på motsvarande sätt att få sin inkomstpension följsamhetsindexerad fr.o.m. årsskiftet 2001/2002 medan den del av ålderspensionen som är hänförlig till ATP-systemet kommer att följsamhetsindexeras först fr.o.m. årsskiftet 2005/2006. Det årliga pensionsbeloppet kan också komma att påverkas av att den pensionsberättigade tjänar in ytterligare ålderspensionsrätt efter pensioneringen. Enligt vad regeringen föreslår ovan i avsnitt 28.1 kommer sådan tillkommande pensionsrätt att t.o.m. det år den försäkrade fyller 64 år på samma sätt som före pensionsuttaget resultera i pensionspoäng för tilläggspension och reformerad pensionsrätt till relevant kvotdel. Fr.o.m. 65 års ålder skall emellertid pensionsrätten i sin helhet tillgodoräknas inom det reformerade pensionssystemet. Den ATP-baserade pensionen påverkas genom folkpensionsdelen dessutom av att den pensionsberättigade byter civilstånd. 28.3 Garantiregeln Regeringens förslag: Personer som omfattas av tjugondelsinfas- ningen skall vara berättigade till en inkomstgrundad ålderspension lägst motsvarande den tilläggspension i form av ålderspension, in- klusive en kompensation för folkpensionen, som har tjänats in t.o.m. år 1994. Folkpensionsdelen skall därvid beräknas i enlighet med nu- varande regler vad avser den pensionsberättigades civilstånd och ut- göra så stor del av oavkortad folkpension som motsvarar den andel oavkortad pension som tilläggspension i form av ålderspension hade utgjort vid ingången av år 1995. Denna garanterade pensionsnivå skall vara prisindexerad genom prisbasbeloppet fram till 65 års ålder och följsamhetsindexerad därefter. Vid tillämpning av garantiregeln skall för individen en in- komstgrundad ålderspension beräknas som om pensionsrätten i sin helhet hade tillgodoräknats inom fördelningssystemet. I det fall den garanterade nivån enligt garantiregeln överstiger denna pension skall ett tillägg utges. Ett sådant tillägg skall utges tidigast från 65 års ålder och omprövas löpande. Aktuellt civilstånd skall påverka tilläggets storlek. Tillägg enligt garantiregeln skall inte utges vid uttag av enbart pre- miepension. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Lantbrukarnas riksförbund anser att pension som utbetalas enligt garantiregeln skall vara inkomstindexerad och inte, som föreslagits, prisindexerad. Tjänstemännens centralorganisation menar att den garanterade folkpensionsdelen, när det är förmånligare för den enskilde, bör beräknas med hänsyn till levnadsålder och bosättningstid i Sverige i enlighet med den s.k. bosättningsregeln i folkpensionssystemet. Riksskatteverket anför att det förhållande att pension enligt garantiregeln skall avräknas fullt ut mot pensionsförmåner som tjänas in efter 65 års ålder inte överensstämmer med reformens allmänna inriktning att uppmuntra till förvärvsarbete efter 65 års ålder. Skälen för regeringens förslag: Enligt de av riksdagen antagna rikt- linjerna för övergångsreglering på förmånssidan skall för mellangenera- tionen gälla en särskild garantiregel. Garantiregeln innebär att personer i mellangenerationen tillförsäkras en lägsta inkomstgrundad ålderspension motsvarande t.o.m. år 1994 intjänad pensionsrätt i nuvarande system. Effekten av pensionsberäkning enligt tjugondelsinfasningen skall alltså inte kunna bli att individen får en lägre inkomstrelaterad ålderspension än den som faktiskt intjänats före år 1995 då riktlinjerna för reformeringen av pensionssystemet antogs av riksdagen. Den garanterade pensionsnivån enligt garantiregeln skall motsvara den andel oavkortad pension som tilläggspension i form av ålderspension hade utgjort vid ingången av år 1995. Med år med pensionspoäng skall härvid avses år för vilka pensionspoäng eller s.k. vårdår enligt 11 kap. 6 a § AFL tillgodoräknats. Enligt princippropositionen skulle den garanterade pensionsnivån enligt garantiregeln beräknas vid 65 års ålder efter då aktuellt civilstånd och prövas mot den kvotdelsberäknade pensionen. Om denna nivå då visade sig vara högre än den kvotdelsberäknade pensionen skulle differensen utges som ett fast tillägg till den inkomstgrundade ålderspensionen. En civilståndsändring efter 65 års ålder avsågs inte påverka tillägget och det skulle inte heller omprövas efter 65 års ålder. Förslaget i princippropositionen innebar således att en person som fortsätter att arbeta efter 65 års ålder och t.ex. vid 66 års ålder har tjänat in en pension som överstiger garantiregelns nivå även fortsättningsvis skulle vara berättigad till det tillägg som fastställts vid 65 års ålder. Under den fortsatta beredningen av garantiregelns närmare utformning har frågan om tillägg enligt garantiregeln skall läggas fast vid 65 års ålder eller löpande omprövas varit föremål för ytterligare överväganden. I Ds 1995:41 föreslogs att garantiregeln inte skulle ses som en garanterad nivå just vid 65 års ålder. Avsikten med regeln kan i stället sägas vara att tillförsäkra individer i mellangenerationen en lägsta inkomstgrundad ålderspension, tidigast från 65 års ålder, som motsvarar t.o.m. år 1994 intjänad inkomstrelaterad ålderspension. Om individen, antingen före eller efter 65 års ålder, faktiskt har tjänat in en pension enligt reformerade intjänanderegler som överstiger den garanterade nivån bör något tillägg enligt garantiregeln inte utges. I den mån senare intjänad pensionsrätt minskar skillnaden mellan den garanterade nivån och den kvotdelsberäknade pensionen, bör tillägget minskas. I enlighet med detta synsätt bör pensionsnivån enligt garantiregeln inte heller låsas vid den pensionsberättigades civilstånd vid just 65 års ålder utan i stället omräknas vid civilståndsändring. Detta överensstämmer också med det i avsnitt 28.2 redovisade förslaget till hur den pensionsberättigades civilstånd skall påverka den kvotdelsberäknade pensionen. Regeringen föreslår således att tillägget enligt garantiregeln skall utgöra skillnaden mellan å ena sidan en pensionsnivå som skall motsvara den rätt till inkomstrelaterad ålderspension som en individ i mellangenerationen hade förvärvat inom ATP-systemet fram t.o.m. år 1994 och å andra sidan en inkomstgrundad pension beräknad enligt reglerna för tjugondelsinfasningen. Tillägget skall utges tidigast fr.o.m. den månad då den pensionsberättigade uppnår 65 års ålder och skall omprövas löpande. I det följande redovisas närmare förslaget till utformning av garantiregeln. Som ett första steg i beräkningen av ett eventuellt tillägg enligt garantiregeln skall den garanterade nivån beräknas. I enlighet med de antagna riktlinjerna föreslår vi att denna bör utgå från de högst 15 bästa poängåren och antalet intjänade år med pensionspoäng fram t.o.m. år 1994. Eftersom ATP baseras enbart på de inkomster som överstiger ett prisbasbelopp är det emellertid nödvändigt att, på samma sätt som gäller för tilläggspensionsdelen i den kvotdelsberäknade ålderspensionen, kompensera för det första prisbasbeloppet av inkomsten. TCO har anfört att den garanterade folkpensionsdelen, när det är förmånligare för den enskilde, bör beräknas enligt den s.k. bosättningsregeln i folkpensionssystemet. Av samma skäl som ovan redovisats i avsnitt 28.2 bör emellertid enligt regeringens uppfattning kompensation utgöras av folkpensionens grundbelopp beräknat i förhållande till antalet år med pensionspoäng. Folkpensionsdelen skall således i princip beräknas i 30- delar (jfr dock vad som nämnts om obetalda avgifter till ålderspensionssystemet för inkomstår före år 1998). För en person som har uppburit ålderspension från fördelningssystemet före 65 års ålder skall den enligt garantiregeln beräknade pensionsnivån reduceras för tidigt uttag enligt de regler som gäller för tilläggspension. Den garanterade nivån skall uttryckas i prisbasbelopp för att vid 65 års ålder omräknas i kronor enligt det för detta år gällande prisbasbeloppet för utgående pensioner. Den skall därefter, dvs. fr.o.m. årsskiftet som föregår det år den försäkrade fyller 66 år, följsamhetsindexeras på samma sätt som en utgående pensionsförmån. Nivån skall inte låsas vid individens civilstånd vid 65 års ålder utan omräknas vid ändrat civilstånd på motsvarande sätt som den kvotdelsberäknade pensionen. Det andra steget i tillämpningen av garantiregeln är att beräkna den in- komstgrundade ålderspension enligt tjugondelsinfasningen som skall jämföras med den garanterade nivån. Jämförelse skall göras med den faktiska pensionen med ett undantag. Den faktiska inkomstgrundade ålderspensionen utgörs för flertalet personer i mellangenerationen av dels inkomstpension, dels premiepension. Pension från fördelnings- och premiepensionssystemet får emellertid tas ut oberoende av varandra. Premiepensionen baseras på olika fondandelar och behållningen kan förväntas variera relativt kraftigt över tiden och från individ till individ. Tillägget enligt garantiregeln bör beräknas utifrån en standardsituation som inte påverkas av hur individen i det enskilda fallet väljer att disponera premiepensionen. Av bl.a. detta skäl skall den ålderspension som skall jämföras med den garanterade nivån beräknas som om individen hade tjänat in pensionsrätt enbart inom fördelnings- systemet. Faktisk utgående premiepension skall således inte beaktas. I stället beräknas en pension som om all reformerad pensionsrätt varje intjänandeår hade förts till fördelningssystemet. För att fastställa rätt till ett tillägg skall således jämförelse göras mellan den garanterade nivån enligt garantiregeln och en tänkt kvotdelsberäknad pension från fördelningssystemet, som, med hänsyn till att premiepensionen räknas med, är högre än den faktiskt utgivna pensionen från detta system. Om den garanterade nivån är högre är personen berättigad till ett tillägg motsvarande skillnaden mellan denna nivå och den beräknade pensionen enligt tjugondelsinfasningen. Tillägg till pensionen enligt garantiregeln skall kunna utges tidigast fr.o.m. den månad den pensionsberättigade fyller 65 år, dock tidigast fr.o.m. pensionsuttaget. Vid uttag efter 65 års ålder skall någon uppräkning inte ske av den garanterade nivån i garantiregeln till följd av uppskjutet uttag. En konsekvens av den föreslagna regeln är att vid uttag av enbart premiepension skall inget tillägg enligt garantiregeln ges ut. Om en person uppbär partiell pension skall prövning ske mot mot- svarande andel av det enligt garantiregeln beräknade beloppet. Detta skulle vid uttag av halv pension innebära att pensionsnivån skall prövas mot halva det garanterade beloppet och om detta är högre utges skillnaden som tillägg enligt garantiregeln. Om personen ökar sitt uttag till hel pension omprövas tillägget. Det skall då göras en ny jämförelse mellan hela det garanterade beloppet och personens hela kvotdelsberäknade pension och differensen däremellan skall utges som ett tillägg. 28.4 Uttag av ålderspension m.m. Regeringens förslag: Inkomstgrundad ålderspension och premiepension beräknad enligt principerna för tjugondelsinfasningen skall utges tidigast fr.o.m. år 2001. Vid uttag av ålderspension före år 2001 skall pensionen beräknas enligt nuvarande regler. Kvotdelsberäknad ålderspension skall kunna tas ut, helt eller partiellt, fr.o.m. 61 års ålder. Därvid skall den del som baseras på tilläggspension justeras på samma sätt som i dag vid tidigt respektive uppskjutet uttag av ålderspension. Vid beräkning av inkomstpension för personer som är födda åren 1938–1939 och som har gjort tidigt uttag av ålderspension före år 2001 skall pensionsbehållningen från fördelningssystemet reduceras med 0,5 % för varje månad som personen i fråga gjort uttag av ålderspension före år 2001. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Försäkringsanställdas förbund (FF) anser att möjligheten till delpension bör finnas kvar. Skälen för regeringens förslag: Inkomstgrundad ålderspension från fördelningssystemet som utges till mellangenerationen fr.o.m. år 2001 utgörs normalt av två delar, en del grundad på pensionspoäng och en del grundad på reformerad pensionsrätt. De två delarna skall dock behandlas som en enhet vad gäller uttag av pension. För mellangenerationen föreslås därvid gälla samma uttagsregler som för personer födda efter år 1953, vilka är berättigade till enbart reformerad ålderspension. I avsnitten 18 och 21 har redogjorts för regler om uttag av reformerad ålderspension. Dessa regler föreslås alltså gälla även för den kvotdelsberäknade pensionen. Det innebär således att uttag av kvotdelsberäknad pension kan ske tidi- gast fr.o.m. 61 års ålder samt att uttag av inkomstpension och premiepension kan avse hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels pension. I avsnitt 18.1 har vidare föreslagits att inkomstpension skall kunna återkallas helt eller delvis högst en gång per sexmånadersperiod. Detsamma föreslås gälla beträffande premiepension och beträffande pension från ATP-systemet (jfr. avsnitt 21 och 29.4). Någon särregel föreslås inte gälla för den kvotdelsberäknade pensionen. Vid tidigt eller uppskjutet uttag skall ålderspensionen beräknad enligt tjugondelsinfasningen justeras med avseende härtill. Därvid föreslår regeringen att den del som utgörs av inkomstpension och premiepension respektive tilläggspension var för sig justeras i enlighet med de regler som gäller inom respektive system. I avsnitt 18.2 har redogjorts för hur inkomstpensionens storlek justeras med avseende på den pensions- berättigades ålder vid pensioneringstidpunkten genom delningstalet. Om pensionen tas ut före alternativt efter 65 års ålder motsvarar således den del av den kvotdelsberäknade pensionen som utgörs av inkomstpension och premiepension ett mindre alternativt större belopp jämfört med om pensionen tas ut vid 65 år, eftersom delningstalet då beräknas till ett högre eller lägre tal. Beträffande tilläggspensionsdelen minskas alternativt ökas denna enligt nu gällande regler med en viss procent (0,5 respektive 0,7) för varje månads uttag före eller efter 65 års ålder. Omräkning med hänsyn till pensionsuttag före år 2001 En särskild fråga är hur pension enligt tjugondelsinfasningen skall beräknas för personer som uppburit ålderspension före år 2001, dvs. tidpunkten för första utbetalning av pension enligt reformerade intjänanderegler. De två äldsta årsklasserna i den nu föreslagna mellangenerationen, dvs. personer födda åren 1938–1939, har nämligen möjlighet att ta ut ålderspension före år 2001, vilken då kommer att utges enligt nuvarande regler. Utgångspunkten för den fortsatta beredningen av denna fråga har varit att i den rätt till ålderspension enligt reformerade regler som inträder per den 1 januari 2001 skall ett tidigare uttag av ålderspension beaktas. Därvid bör den inkomstgrundade pensionen reduceras enligt försäkringsmässiga principer med hänsyn till omfattningen av det förtida uttaget. För de personer i mellangenerationen som uppburit ålderspension före år 2001 skall den inkomstrelaterade ålderspensionen räknas om enligt tjugondelsinfasningen så att ett visst antal kvotdelar av utgående tilläggspension och folkpension byts ut mot motsvarande antal kvotdelar av pension grundad på reformerad pensionsrätt. Regeringen föreslår att reduktionen av den del av den kvotdelsberäknade ålderspensionen som grundas på pensionsrätt för inkomstpension och premiepension skall ske genom att personens pensionsbehållning reduceras med den procentsats per månad som gäller enligt nuvarande regler för tilläggspension och folkpension vid uttag före 65 års ålder. För den del av den kvotdelsberäknade ålderspensionen som baseras på tilläggs- pension skall de nuvarande reduceringsfaktorerna tillämpas tillsammans med de regler för denna del som beskrivits i avsnitt 29.4. Vid förtida uttag görs enligt nuvarande regler en försäkringsmässig re- duktion av pensionen. Pensionen reduceras med 0,5 % för varje månad som, då pensionen börjar utges, återstår till den månad som den pensionsberättigade fyller 65 år. Inom det reformerade ålderspensionssystemet föreslås också att en försäkringsmässig reduktion av inkomstpensionen görs, men denna sker genom att pensionen beräknas med ett högre delningstal i de fall uttaget sker vid en tidigare ålder. I båda systemen blir reduktionen ca sex procentenheter per år. Reduktion av pensionen till följd av tidigt uttag sker således på olika sätt i de två regelsystemen men är i princip av samma storleksordning. Det innebär att för den enskilde ger den föreslagna metoden för omräkning, dvs. att även inkomstpensionen reduceras enligt nuvarande regler med avseende på pensionsuttaget före år 2001, i princip samma utfall som om pensionen redan från första uttagstidpunkten före år 2001 skulle ha beräknats och utbetalats enligt reformerade regler. Vi föreslår således att pensionsbehållningen från fördelningssystemet för en person i mellangenerationen som genom tidigt uttag börjat uppbära ålderspension redan före år 2001 skall reduceras med 0,5 % för varje månads uttag före den 1 januari år 2001. Därefter beräknas den inkomstpension som utges från fördelningssystemet fr.o.m. januari månad år 2001 genom att den reducerade pensionsbehållningen delas med delningstalet för individens ålder vid denna tidpunkt. Vid reduktion med hänsyn till det tidiga uttaget beaktas således endast antalet månader före år 2001, inte antalet månader före 65-årsmånaden. Därefter övergår reduktionen för det tidiga uttaget till att beaktas i delningstalet. Om det tidiga uttaget varit partiellt, skall endast motsvarande andel av pensionsbehållningen reduceras. Även i det fall att den pensionsberättigade har återkallat ett förtida pensionsuttag före år 2001 och således inte uppbär pension just vid denna tidpunkt, föreslår vi att pensionsbehållningen skall reduceras med avseende på den pension som utbetalats före år 2001. Reduktionens storlek beräknas enligt de regler som gäller i nuvarande pensionssystem, dvs. 0,5 % reduktion per månads uttag före år 2001 avseende den andel av pensionen som uttaget omfattade. Avveckling av delpensionssystemet I enlighet med de antagna riktlinjerna föreslår regeringen i avsnitt 29.6 att delpension inte skall kunna nybeviljas efter utgången av år 2000 samt att någon ökning av redan uttagen delpension inte heller skall kunna ske efter denna tidpunkt. Delpension kommer dock enligt förslaget att utges även fortsättningsvis till dem som vid utgången av år 2000 uppbär sådan pension. Detta innebär att personer i mellangenerationen födda åren 1938–1939 kan omfattas av nuvarande delpensionssystem samt att år 2004, dvs. det år personer födda år 1939 fyller 65 år, blir det sista året som utbetalning av delpension kommer att kunna ske. 29 Förändringar inom ramen för nuvarande pensionssystem 29.1 Inledning Enligt de antagna riktlinjerna skall personer som inte omfattas av de re- formerade reglerna även fortsättningsvis få den inkomstrelaterade ål- derspensionen beräknad i princip enligt hittillsvarande ATP-regler. I av- snitt 28 föreslås att personer som är födda under något av åren 1938– 1953 skall få sin pension beräknad delvis enligt nuvarande regler och delvis enligt reformerade regler. Nuvarande regler om pensionsgrun- dande inkomst och pensionspoäng m.m. i kapitel 11 i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) skall emellertid enligt förslag i avsnitt 6.3 flyttas till den nu föreslagna lagen (1998:000) om inkomstgrundad ål- derspension. Även fortsättningsvis skall således pensionspoäng varje år tillgodo- räknas på grundval av inkomster av anställning och inkomster av annat förvärvsarbete (den pensionsgrundande inkomsten). Till dess förtids- och efterlevandepensionerna har anpassats till det reformerade ålderspensionssystemet behöver sådana pensionspoäng inte bara tillgodoräknas dem som kan få ATP i form av ålderspension (födda 1953 eller tidigare) utan även för personer födda efter år 1953. De i avsnitten 10–12 redovisade pensionsgrundande beloppen för plikttjänstgöring, barnår och studier kommer inte att grunda pensionsrätt inom ramen för nuvarande ålderspensionssystem. Däremot skall – liksom tidigare – pensionspoäng beräknas på särskilt sätt för den som uppbär förtidspension (se avsnitt 9). De regler som i dag gäller för tillgodoräknande av ålderspensionsrätt i form av pensionspoäng och om beräkning av ålderspension från ATP-systemet kommer i huvudsak att vara oförändrade efter ålderspensionsreformens genomförande. I vissa avseenden föreslår regeringen dock förändringar även i de nuvarande reglerna om beräkning och fastställande av pensionsgrundande inkomst samt tillgodoräknande av pensionspoäng. Några har redovisats redan i tidigare avsnitt såsom att garantiregeln om arbetsskadelivränta, som nu tillämpas från och med den månad den försäkrade fyller 65 år, slopas för personer födda år 1938 eller senare (se avsnitt 25.3). Nedan redovisas ytterligare förslag till förändringar. I avsnitt 29.2 redovisas förslag till förändringar av reglerna om pen- sionsgrundande inkomst och beräkning av pensionspoäng och i avsnitt 29.3 redovisas förslag till förändringar i reglerna om beräkning av tilläggspension i form av ålderspension. I avsnitt 29.4 lämnar vi förslag till vissa förändringar i reglerna rörande uttag och utbetalning av pension från ATP-systemet. Det inkomstgrundade ålderspensionssystemet skall efter reformeringen utgöra en egen försäkringsgren och pensionerna från det systemet skall finansieras med en avgift som skall motsvara den pensionsrätt som tillgodoräknas inom den reformerade delen av systemet. En fast ålderspensionsavgift förutsätter emellertid ett samhällsekonomiskt stabilt system. En förutsättning för detta är att även utvecklingen av ålderspensioner beräknade enligt nuvarande regler knyts till utvecklingen av avgiftsunderlaget. Det har därför i de antagna riktlinjerna föreslagits att vissa förändringar skall ske när det gäller indexering av utgående pensioner. Från och med årsskiftet 2001/2002 föreslås således att även de pensioner som utges enligt nuvarande ATP- regler skall följsamhetsindexeras. Det innebär att de även fortsättningsvis i princip skall följa prisutvecklingen men med justering – uppåt eller nedåt – för den reala inkomstutvecklingens avvikelse från en viss norm. Följsamhetsindexeringen av pensioner beräknade enligt hittillsvarande regler kommer att behandlas nedan i avsnitt 29.5. I avsnitt 29.6 föreslås att delpension inte skall kunna nybeviljas eller utökas efter utgången av år 2000. 29.2 Pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng för tilläggspension 29.2.1 Pensionsgrundande inkomst Regeringens förslag: Fr.o.m. intjänandeåret 1999 skall den pensionsgrundande inkomst som ligger till grund för beräkningen av pensionsrätt för inkomst- och premiepension också ligga till grund för beräkningen av pensionspoäng för tilläggspension. För en person född år 1937 eller tidigare skall dock pensionsgrun- dande inkomst fastställas endast till den del inkomsterna överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Detta basbelopp skall i första hand räknas av mot inkomster av anställning. Vidare skall för en sådan person inte heller fortsättningsvis pensionsgrundande inkomst fastställas för år efter det att han eller hon har fyllt 64 år eller för tidigare år under vilka han eller hon har uppburit hel ålderspension hela året. Bestämmelserna i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (LBP) om underrättelse, omprövning och överklagande skall också fortsätta att tillämpas beträffande pensionsgrundande inkomst för den som är född år 1937 eller tidigare. Promemorians förslag: Förslagen i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitt 13 anfört att pensionsgrundande inkomst fr.o.m. lagstiftningens ikraftträdande den 1 januari 1999 bör beräknas och fastställas på samma sätt i såväl ATP- systemet som i det reformerade ålderspensionssystemet eftersom det skulle innebära administrativa komplikationer och dessutom framstå som svårförståeligt för den enskilde om reglerna är olika. Detta gäller dock framför allt personer som tillhör mellangenerationen. Denna grupp skall få sin pension beräknad både enligt nuvarande och reformerade regler. För dem bör därför fastställas endast en pensionsgrundande inkomst. Regeringen föreslår alltså att samma pensionsgrundande inkomst skall ligga till grund för beräkningen av pensionspoäng som den som har förslagits ligga till grund för beräkningen av pensionsrätt i det reformerade ålderspensionssystemet. Den pensionsgrundande inkomsten kommer således att beräknas från första kronan. Det avdrag för det första basbeloppet som i dag görs vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten inom ATP-systemet föreslås i stället att göras vid fastställandet av pensionspoängen (se avsnitt 29.2.2). Förslaget innebär vidare att beslutet om pensionsgrundande inkomst skall redovisas endast på den underrättelse om tillgodoräknad pensions- rätt som den försäkrade skall få. För personer som är födda år 1937 eller tidigare bör emellertid som huvudregel oförändrade regler gälla. De kommer att kunna tjäna in pen- sion under endast ett fåtal år efter ikraftträdandet av de reformerade in- tjänandereglerna. Regeringen föreslår därför att den pensionsgrundande inkomsten för personer som är födda år 1937 eller tidigare även fortsättningsvis skall fastställas enligt den nuvarande ordningen, dvs. den skall fastställas av skattemyndigheten på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt och med avdrag för ett förhöjt prisbasbelopp samt – till skillnad från vad som kommer att bli fallet för personer födda år 1938 eller senare – fortfarande redovisas på personens grundläggande beslut om slutlig skatt. Den pensionsgrundande inkomsten skall alltså enligt förslaget för personer födda år 1937 eller tidigare utgöras av summan av inkomster av anställning och inkomster av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det för året gällande förhöjda prisbasbeloppet. Som framgår av avsnitten 8 och 13 föreslår vi emellertid vissa föränd- ringar vad avser själva beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Vid beräkningen av en försäkrads pensionsgrundande inkomster skall så- ledes, enligt vårt förslag i avsnitt 8.2, fr.o.m. år 1999 avdrag göras för debiterad allmän pensionsavgift som den försäkrade skall betala för dessa inkomster enligt lagen om allmän pensionsavgift. Motsvarande avdrag bör göras även vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst för tilläggspension. Vidare föreslås i avsnitt 13 vissa andra förändringar vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Enligt huvudregeln är lön eller annan ersättning i pengar eller annan skattepliktig förmån pensionsgrundande inkomst av anställning om ersättningen från en och samma arbetsgivare uppgår till minst 1 000 kr under ett år. Sådana inkomster som nu finns i 11 kap. 2 § första stycket a–s AFL är pensionsgrundande som inkomst av anställning även om de inte uppgår till 1 000 kr under ett år. I nuvarande reglering gäller detta bl.a. för sådan tillfällig förvärvsinkomst av verksamhet som inte bedrivits självständigt. Den förändring som nu föreslås är att även sådan tillfällig förvärvsinkomst och vissa stipendier (s.k. Marie Curie-stipendier) inte skall räknas som pensionsgrundande inkomst om de inte under ett år uppgått till 1000 kr. Se mer härom i författningskommentaren. Dessa förändringar bör gälla även personer som är födda år 1937 eller tidigare. Förslaget innebär alltså att själva beräkningen av inkomster av anställning och inkomster av annat förvärvsarbete skall vara densamma för personer som är födda år 1937 eller tidigare som för de personer som omfattas av de reformerade reglerna. I det reformerade ålderspensionssystemet skall – till skillnad från nu- varande ålderspensionssystem – pensionsrätt kunna tjänas in även efter det år då den försäkrade fyllt 64 år. Någon ändring av reglerna i ATP- systemet föreslås inte i detta avseende. Även fortsättningsvis skall alltså pensionsrätt (pensionspoäng) i det nuvarande systemet kunna tjänas in som längst t.o.m. det år då den försäkrade fyller 64 år. Det saknas då anledning att fastställa pensionsgrundande inkomst för personer som är födda år 1937 eller tidigare för år efter det att de har fyllt 64 år. Även i övrigt bör nuvarande regler om när pensionsgrundande inkomst skall fastställas fortsätta att gälla för dem som endast kan tjäna in ålderspensionsrätt i ATP-systemet, vilket innebär att sådan inkomst inte heller skall fastställas för år då en sådan person har uppburit hel ålderspension hela året. Beslut om pensionsgrundande inkomst enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension föreslås i avsnitt 27 som huvudregel kunna omprövas på begäran av enskild endast i samband med att beslut om pensionsrätt och pensionspoäng omprövas och endast sådana beslut som har tillkommit genom omprövning får överklagas. Vi föreslår emellertid att för de personer som är födda 1937 eller tidigare skall nuvarande regler fortsätta att gälla. Detta innebär att beslut om den pensionsgrundande inkomsten för dessa personer också framöver skall kunna överklagas särskilt av den enskilde. Vi föreslår vidare att även de regler som finns i nuvarande ålderspensionssystem (LBP) om underrättelse och omprövning av beslut om pensionsgrundande inkomst fortsättningsvis skall gälla för de personer som är födda år 1937 eller tidigare. Såsom framgått av avsnitt 13 skall i det reformerade pensionssystemet finnas ett intjänandetak för hur hög årlig inkomst m.m. som skall kunna grunda pensionsrätt. Detta föreslås vid lagstift- ningens ikraftträdande motsvara det intjänandetak om 7,5 förhöjda prisbasbelopp som i det nuvarande systemet begränsar den pensions- grundande inkomsten. För att även framöver kunna bibehålla ett samband mellan nivån på förvärvsinkomsterna och den framtida pensionen för flertalet människor, skall intjänandetaket emellertid framöver höjas i takt med den allmänna inkomstutvecklingen. Övergången från den nuvarande prisindexeringen av taket till en inkomstindexering skulle enligt de antagna riktlinjerna ske fr.o.m. årsskiftet 2000/2001. Som en konsekvens av riksdagens beslut att senarelägga det reformerade ålderspensionssystemets ikraftträdande och ikraftträdandet av utbetalningsreglerna i det reformerade ålderspensionssystemet, dvs. att första utbetalningen av den reformerade ålderspensionen sker först i januari 2001, föreslås att intjänandetaket i det reformerade ålders- pensionssystemet räknas om med inkomstindex först fr.o.m. årsskiftet 2001/2002 (se avsnitt 6.2). Detsamma bör gälla ATP-systemet. Inkomstindexeringen av intjänandetaket kommer inte att få betydelse för personer födda år 1937 eller tidigare, eftersom de – som nyss nämnts – inte kommer att kunna tjäna in pensionspoäng efter det år de fyller 64 år, dvs. efter år 2001. 29.2.2 Pensionspoäng Regeringens förslag: Det avdrag för ett förhöjt prisbasbelopp som enligt nuvarande regler görs vid beräkning av pensionsgrundande in- komst skall fr.o.m. intjänandeåret 1999 i stället göras vid beräkningen av pensionspoäng. För den som är född år 1937 eller tidigare skall dock äldre bestämmelser om beräkning av pensionspoäng tillämpas även i fortsättningen. Pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall tillgodoräknas endast i den utsträckning ålderspensionsavgift och allmän pensionsavgift har betalats. Personer som uppbär förtidspension beräknad utifrån s.k. antagan- depoäng skall, utöver pensionspoäng för eventuell pensionsgrundande inkomst, tillgodoräknas pensionspoäng med en tolftedel av det poängmedeltal som avses i 13 kap. 2 § andra stycket AFL för varje månad för vilken han eller hon har uppburit sådan pension. Den som har uppburit partiell förtidspension skall tillgodoräknas motsvarande andel av den antagandepoängen. Om pensionen är samordnad med arbetsskadelivränta eller motsvarande ersättning skall pensionspoäng med anledning av förtidspension endast tillgodoräknas i den utsträck- ning antagandepoängen överstiger pensionspoäng för livräntan eller ersättningen. Är förmånerna samordnade till viss del skall vad som nu sagts endast gälla den samordnade delen. Pensionspoäng skall inte tillgodoräknas med anledning av förtids- pension för tid före utbetalningsmånaden om förtidspensionen är samordnad med tidigare utbetalad pensionsgrundande ersättning. Om ersättningarna eller ersättningen och förtidspensionen endast är samordnad till viss del skall vad som nu sagts bara gälla den samordnade delen. Beslut om tillgodoräknande av pensionspoäng för tid fr.o.m. in- tjänandeåret 1999 skall kunna överklagas särskilt. De nya bestämmelserna om tillgodoräknande av pensionspoäng vid bristande avgiftsbetalning skall också gälla för personer födda år 1937 eller tidigare. För den som är född 1937 eller tidigare och som beviljas förtidspension efter utgången av år 1998 och som inte till någon del har uppburit sådan pension omedelbart före nämnda tidpunkt skall även de nya reglerna för beräkning av pensionspoäng med anledning av förtidspension gälla. Ansökan om tillgodoräknande av vårdår skall göras senast den 31 januari andra året efter utgången av det år för vilket vårdår skall tillgodoräknas. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig i denna fråga. Skälen för regeringens förslag: I ATP-systemet görs enligt nu- varande regler i 11 kap. 5 § AFL ett avdrag med ett basbelopp vid fast- ställande av den pensionsgrundande inkomsten. Om denna regel skulle kvarstå oförändrad skulle det få till följd att olika regler för beräkning av pensionsgrundande inkomst skulle gälla inom ATP- systemet och det reformerade ålderspensionssystemet. Särskilda problem skulle då uppstå för dem som tillhör mellangenerationen eftersom de skall tillgodoräknas pensionsrätt enligt båda systemen. Regeringen föreslår därför att basbeloppsavdraget i stället skall göras i samband med fastställande av pensionspoäng. Personer som enligt vårt förslag inte skall kunna tjäna in pensionsrätt i det reformerade systemet, dvs. personer födda år 1937 eller tidigare, skall i princip även fortsättningsvis få sin ålderspension beräknad helt enligt de regler som gäller i nuvarande ATP-system. Som angetts i föregående avsnitt (29.2.1) skall pensionsgrundande inkomst för personer födda år 1937 eller tidigare därför även fortsättningsvis fastställas endast till den del inkomsterna överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Som en följd härav måste också nuvarande regler om beräkning av pensionspoäng fortfarande gälla för dessa personer. Vissa av de förändringar som vi här föreslår i ATP-systemet bör emellertid även gälla för dem som är födda år 1937 eller tidigare. I dag gäller enligt 11 kap. 6 § AFL att vid bristande betalning av tilläggspensionsavgift skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng endast för den andel av inkomsten som motsvarar den andel av tilläggspensionsavgiften som har betalats enligt 16 kap. 12 § skattebetalningslagen (1997:483). Någon motsvarande regel för andelsberäkning vid bristande betalning av allmän pensionsavgift finns emellertid inte. Som framgår av avsnitt 13.5. föreslår vi såvitt avser det reformerade ålderspensionssystemet att bestämmelserna om tillgodoräknande av pensionsrätt vid bristande eller underlåten avgiftsbetalning förs över till lagen om inkomstgrundad ålderspension – med den justeringen att tilläggspensionsavgift i stället föreslås heta ålderspensionsavgift – samt att bestämmelsen ändras till att även omfatta bristande betalning av allmän pensionsavgift. Av de skäl som anförts i det avsnittet föreslår vi att samma regler skall gälla för tillgodoräknande av pensionspoäng. I avsnitt 9 har beskrivits hur förtidspensionärer tillgodoräknas ålders- pensionsrätt inom det nuvarande pensionssystemet och regeringen före- slår där att en motsvarighet till de nuvarande reglerna om att pensionspoäng alltid tillgodoräknas för hela antagandepoängen inte införs i det reformerade pensionssystemet bl.a. eftersom sådana regler i vissa fall skulle ge upphov till en överkompensation i pensionsrätts- hänseende som inte kan anses rimlig. Inom det reformerade systemet skall enligt förslaget en förtidspensionär med antagandepoäng, för varje månad som han eller hon har uppburit förtidspension, som pensionsgrundande belopp tillgodoräknas en tolftedel av en mot pensioneringsgraden svarande andel av den s.k. antagandeinkomsten. Förtidspensionären skall därutöver tillgodoräknas pensionrätt på grundval av förvärvsinkomster enligt samma regler som skall gälla för andra försäkrade, oberoende av pensioneringsgrad och av hur lång tid under året förtidspensionen har uppburits. Skälen för att inte införa en motsvarighet till de nuvarande reglerna i det reformerade pensionssystemet har giltighet även i förhållande till nuvarande system. Under den fortsatta beredningen av pensionsreformen har den bedömningen gjorts att de regler som föreslås för det reforme- rade ålderspensionssystemet skall utgöra utgångspunkt för en förändring av de nuvarande reglerna. Regeringen föreslår därför att en förtidspen- sionär med antagandepoäng fr.o.m. inkomståret 1999 som pensionspoäng skall tillgodoräknas så stor del av antagandepoängen som svarar mot pensioneringsgraden. Pensionspoäng på grundval av antagandepoäng skall därvid beräknas per månad. Därutöver skall förtidspensionären kunna tillgodoräknas pensionspoäng på grundval av förvärvsinkomster enligt samma regler som gäller för andra försäkrade. Vårt förslag innebär således att förtidspensionären för varje månad som han eller hon har uppburit förtidspension skall tillgodoräknas en mot pensioneringsgraden svarande andel av en tolftedel av antagande- poängen. Hel förtidspension hela året kommer således i princip att med- föra att pensionspoängen för året motsvarar antagandepoängen. Om en förtidspensionär även har haft förvärvsinkomster skall också dessa kunna ge rätt till pensionspoäng. Den som exempelvis har uppburit halv förtidspension beräknad på antagandepoäng hela året skall, utöver pensionspoäng på förvärvsinkomster, som pensionspoäng tillgodoräknas hälften av antagandepoängen. För den som uppburit förtidspension endast under del av året skall antagandepoängen ge pensionspoäng för relevant antal månader, dvs. den skall tolftedelsberäknas. Med den här föreslagna ordningen skall inte – vilket är fallet i dag – som villkor gälla att en person som har uppburit partiell förtidspension baserad på antagandepoäng skall ha uppburit sådan pension viss minsta tid under året för att samtidigt kunna tillgodoräknas pensionspoäng för förvärvsinkomster. Någon garanti för förtidspensionärer med antagan- deinkomst att alltid tillgodoräknas minst antagandepoängen skall inte heller finnas i framtiden. I den mån en förtidspensionär på grund av me- dicinska orsaker inte har en förvärvsförmåga som korresponderar mot pensioneringsgraden bör detta korrigeras inom förtidspensionssystemet. Vad som nu sagts om pensionspoäng för förtidspensionärer bör inte gälla den som är född år 1937 eller tidigare och som till någon del uppbär förtidspension vid ikraftträdandet av de nya intjänandereglerna. Regeringen föreslår därför att den som är född år 1937 eller tidigare skall omfattas av de nya reglerna för beräkning av pensionspoäng i anledning av förtidspension endast om han eller hon har beviljats förtidspension efter utgången av år 1998 och inte till någon del har uppburit sådan pension vid utgången av sistnämnda år. I avsnitt 9.4.1 lämnas förslag om samordning mellan förtidspension och arbetsskadelivränta inom det reformerade ålderspensionssystemet. Förslagen innebär att om förtidspensionen är helt samordnad med en ar- betsskadelivränta skall den försäkrade – om den sk. antagandeinkomsten är högre än livräntan – tillgodoräknas endast den överskjutande delen av antagandeinkomsten som pensionsgrundande belopp. Är förmånerna en- dast delvis samordnade gäller vad som nu har sagts endast den samord- nade delen. Skäl att behandla motsvarande situationer annorlunda vad gäller ATP-pensioner har inte framkommit. Regeringen föreslår därför att om förtidspensionen är samordnad med arbetsskadelivränta eller annan motsvarande ersättning skall pensionspoäng hänförliga till förtids- pensionen endast tillgodoräknas i den mån antagandepoängen överstiger pensionpoäng för livräntan respektive ersättningen. Om förmånerna en- dast är samordnade till viss del föreslår vi att vad som nu har sagts skall gälla för den samordnade delen. Om en ersättning som är pensionsgrundande eller för vilken pensions- grundande belopp för antagandeinkomst skall beräknas har betalats ut till den försäkrade och om denne senare för samma månad beviljas annan ersättning som är pensionsgrundande och samordnad med den tidigare utbetalade ersättningen, föreslås det i avsnitt 9.4.2 att den senare be- viljade ersättningen skall vara pensionsgrundande endast fr.o.m. den månad då den börjat betalas ut löpande. Om förmånerna endast är delvis samordnade föreslås att vad som nu sagts skall gälla för den samordnade delen. Av de skäl som angetts i avsnittet i fråga föreslår vi att motsva- rande regler även skall gälla i ATP-systemet, vilket innebär att antagan- depoäng för förtidspension inte skall tillgodoräknas för tid före den månad pensionen börjar utges löpande om en annan pensionsgrundande och med förtidspensionen samordnad ersättning har betalats ut för samma månad. Vad som nu sagts föreslås också gälla för personer som är födda år 1937 eller tidigare och som beviljas förtidspension först efter utgången av år 1998 och då förtidspensionen inte till någon del avser tid före nämnda tidpunkt. Liksom beträffande det reformerade ålderspensionssystemet föreslår regeringen att även ändringarna avseende intjänandereglerna inom ramen för det nuvarande ATP-systemet skall träda i kraft den 1 januari 1999. Detta får till följd att de föreslagna förändringarna för tillgodoräknande av pensionspoäng får verkan för pensionspoäng som avser tiden efter utgången av år 1998. Pensionpoäng för tiden före ikraftträdandet regleras av tidigare bestämmelser i AFL. Detta innebär vad gäller ersättning som betalas ut för förfluten tid att om ersättning betalas ut efter den 1 januari 1999 men ersättningen avser tid dessförinnan skall pensionspoängen beräknas enligt äldre bestämmelser. Vad gäller beslut om pensiongrundande inkomst i det reformerade ål- derspensionssystemet föreslås i avsnitt 27 att sådant beslut normalt skall få överklagas endast i samband med att beslut om pensionsrätt överklagas. Motsvarande bör gälla även i ATP-systemet. Vi föreslår där- för att också beslut om pensionspoäng – och i samband därmed också beslut om pensionsgrundande inkomst – får överklagas och omprövas i enlighet med vad som gäller i det reformerade ålderspensionssystemet. För personer som är födda år 1937 eller tidigare föreslår vi dock att nu- varande regler skall fortsätta att gälla. Enligt nuvarande regler i 11 kap. 6 a § AFL skall ansökan om att få tillgodoräkna vårdår som år med pensionspoäng göras senast ett år efter utgången av det år som skall tillgodoräknas. Lagrådet påpekar i sitt ytt- rande att det skulle underlätta information och förebygga rättsförluster till följd av förväxlingar om sluttidpunkten för olika anmälningar från enskilda koncentreras till en viss dag och förordar därför att samtliga tidsangivelser som avser enskilda anmälningar ändras till den 31 januari om inte särskilda skäl talar däremot. Regeringen instämmer i Lagrådets uppfattning och föreslår därför att ansökan om tillgodoräknade av vårdår skall göras senast den 31 januari andra året efter utgången av det år för vilket vårdår skall tillgodoräknas. 29.3 Beräkning av tilläggspension i form av ålderspension Regeringens förslag: Tilläggspension i form av ålderspension skall fr.o.m. år 2001 beräknas uteslutande på fastställda pensionspoäng. Fr.o.m. år 2001 skall vidare den del av folkpensionen som kan sä- gas motsvara ersättning för det första förhöjda prisbasbeloppet för vilket tilläggspension inte beräknats, utgöra en del av tilläggspensio- nen. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 om kompensation för den folkpension som skulle ha utgetts om pension betalats ut enligt AFL stämmer överens med regeringens förslag, dock att förslaget i Ds 1995:41 endast avser personer födda 1938–1953. Remissinstanserna: Se avsnitt 28.2. Skälen för regeringens förslag: Intjänade men inte fastställda pensionspoäng Enligt antagna riktlinjer skall, som ovan nämnts, nuvarande regler för tillgodoräknande av ålderspensionsrätt i form av pensionspoäng i huvud- sak fortsätta att gälla. Även fortsättningsvis skall således pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade varje år på grundval av inkomster av an- ställning och inkomster av annat förvärvsarbete, dvs. pensionspoäng skall fastställas på grundval av den pensionsgrundande inkomsten. Också den s.k. 30-årsregeln respektive 15-årsregeln skall alltjämt tillämpas vid beräkning av tilläggspension i form av ålderspension. Till grund för beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten läggs den försäkrades taxering för statlig inkomstskatt. Den pensionsgrundande inkomsten fastställs först i slutet av fastställelseåret, vilket innebär att även pensionspoängen tillgodoräknas först efter det att den pensionsgrundande inkomsten tjänats in. I praktiken får Riksförsäkringsverket i december månad fastställelseåret uppgift från skattemyndigheten om den fastställda pensionsgrundande inkomsten och i samband med detta beräknas pensionspoängen. Detta innebär att när ålderspensionen tas ut är pensionspoängen för året före normalt okänd. Detsamma gäller vid beräkning av pension kommande år om den försäkrade fortsätter att arbeta och inte har fyllt 65 år. Om den försäkrade vid denna tidpunkt tillgodoräknats pensionspoäng för färre än 30 år och därför skall få sin ATP-baserade ålderspension reducerad, är det också okänt med hur många 30-delar pensionen skall minskas. För att pensionen redan från början skall kunna beräknas så korrekt som möjligt kan beräkningen enligt nuvarande regler göras med antagande av att det senaste året var ett år med pensionspoäng. Detta sker med stöd av 20 kap. 2 a § AFL. Fram till dess att det har blivit känt om det för föregående år skall tillgodoräknas pensionspoäng, betalas pensionen ut med ett provisoriskt beräknat belopp. När pensionspoängen för det året senare tillgodoräknas, räknas pensionen om och eventuellt för lite utbetald pension för mellantiden betalas ut. 20 kap. 2 a § AFL innehåller generella bestämmelser som ger försäk- ringskassan möjlighet att fatta provisoriska beslut bl.a. om det står klart att rätt till ersättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål. För sådan ersättning får föreskrivas särskilda villkor. Denna bestämmelse trädde i kraft den 1 juli 1983. Bestämmelser om vissa provisoriska beslut i fråga om pension fanns dessförinnan i 16 kap. 3 § AFL. För att pensionen skall kunna beräknas på detta sätt och därmed med ett högre belopp än som följer av registrerade poängår har Riksförsäk- ringsverket i sina rekommendationer uppställt vissa villkor. När pensio- nen tas ut och pensionspoängen för föregående år inte är känd, räknas detta år med som ett år med pensionspoäng under förutsättning att den sjukpenninggrundande inkomsten uppgick till lägst två basbelopp såväl vid ingången som vid utgången av året före uttagsåret och att pensions- poäng finns för året dessförinnan och för sammanlagt minst 15 år. Det första kravet har uppställts mot bakgrund av att om den försäkrade hade sjukpenninggrundande inkomst både i början och slutet av året före ut- tagsåret, är det sannolikt att han eller hon då också haft en inkomst som ger pensionspoäng. Anledningen till att det för den försäkrade måste finnas registrerat minst 15 år med pensionspoäng är att om poängen för det senaste året är låg påverkar detta inte medelpoängen vid beräkningen av den provisoriska pensionen och inte heller beräkningen av pensionen sedan poängen tillgodoräknats. Försäkringskassan har i dessa situationer att fatta ett provisoriskt beslut om pensionens storlek utan särskild be- gäran från den försäkrade. När den pensionsgrundande inkomsten senare blir känd och därmed även pensionspoängen, ersätts alltså det tidigare provisoriska beslutet av ett slutligt beslut om ålderspensionens storlek. Om detta senare beslut innebär att pensionen höjs skall skillnaden mellan det senare fastställda beloppet och den beslutade provisoriska pensionen betalas ut till den försäkrade. Om det slutliga beslutet innebär en sänkning av pensionens storlek, är den försäkrade emellertid inte skyldig att betala tillbaka för mycket utbetalad pension annat än i de fall återbetalningsskyldighet föreligger på grund av bestämmelserna i 20 kap. 4 § första stycket AFL, t.ex. därför att oriktiga uppgifter lämnats eller i anledning av underlåtelse att fullgöra en uppgiftsskyldighet. Från och med den 1 januari 1998 föreligger också återbetalningsskyldighet för för mycket utbetald pension i de fall en pensionsberättigad som uppburit inkomst av annat förvärvsarbete underlåtit eller brustit i sin skyldighet att betala avgifter (tilläggspensionsavgift) till ålderspensionssystemet. Fråga har uppkommit om det även i framtiden skall finnas en möjlighet att vid beräkningen av tilläggspension i form av ålderspension betrakta året före uttagsåret som ett år med pensionspoäng. Pensionsgrundande inkomster föreslås nu att fr.o.m. inkomståret 1999 beräknas och fastställas på samma sätt i det nuvarande ålderspensionssystemet som i det reformerade och pensionspoäng kommer även fortsättningsvis att tillgodoräknas på grundval av den fastställda pensionsgrundande inkomsten. Därför kommer även efter reformeringen en eftersläpning att ske såväl vid tillgodoräknandet av pensionsrätt som vid fastställandet av pensionspoäng. Eftersom det inte finns någon övre åldersgräns för att tjäna in pensionsrätt i det reformerade livsinkomstbaserade ålderspensionssystemet kommer denna eftersläpning med utbetalning av intjänad pensionsrätt att fortgå under alla de år som den pensionsberättigade fortsätter att förvärvsarbeta och tjänar in pensionsrätt. Däremot kommer pensionspoäng för ATP inte att kunna tjänas in efter det år individen har fyllt 64 år. Pensionsrätten i det reformerade systemet är livsinkomstbaserad, dvs. alla pensionsgrundande inkomster under livet väger lika tungt oberoende av när i livet de tjänats in och det är endast de inkomster som den pen- sionsberättigade tjänat in och de pensionsgrundande belopp som han eller hon är berättigad till som bestämmer storleken på den ålderspension som betalas ut. Någon bestämmelse liknande den nuvarande 15-årsregeln respektive 30-årsregeln finns inte i det reformerade systemet. Bl.a. med beaktande härav kan en ovan redovisad regel inte utan svårighet konstrueras för den livsinkomstbaserade ålderspensionen. Vi föreslår inte heller att någon motsvarighet till 20 kap. 2 a § AFL införs i det reformerade inkomstbaserade ålderspensionssystemet. För ålderspension från ATP-systemet har däremot inte enbart storleken av den samlade pensionsgrundande inkomsten betydelse, utan antalet år som tillgodoräknats med pensionspoäng har också stor betydelse för den utgående pensionens storlek. För individen kan därför ett år med pensionspoäng ha större betydelse i ATP-systemet än ett år med pensionsrätt har i det livsinkomstbaserade systemet. I det reformerade ålderspensionssystemet skall vidare den utgående ålderspensionen inom fördelningssystemet beräknas genom att individens pensionsbehållning delas med ett delningstal. Delningstalet bestäms bl.a. med hänsyn till det antal år som pensionen förväntas utges och kommer därför att variera för olika pensionsåldrar och även för olika födelseårgångar beroende på hur medellivslängden i befolkningen förändras (se avsnitt 18.2). Detta innebär att individen genomsnittligt över livet får lika mycket pension oavsett när den tas ut och inte förlorar på den ovan redovisade eftersläpningen. Någon motsvarande beräkning av ålderspension från ATP-systemet finns inte. Den individ som uppbär ålderspension från ATP-systemet kompenseras därför inte i samma utsträckning för den eventuella förlust han eller hon gör om beräkningen av pensionen inte sker med beaktande av att året före det år beräkningen av pensionen görs är ett år med pensionspoäng och kommer att påverka pensionen. Med beaktande av vad som nu redovisats anser regeringen att det även i framtiden bör finnas en möjlighet att vid beräkningen av tilläggspension i form av ålderspension ta hänsyn till vid uttagstillfället intjänad men inte fastställd pensionspoäng. Frågan är då hur denna regel skall konstrueras. För att den pensionsberättigade skall få sin tilläggspension i form av ålderspension beräknad med beaktande av ett år för vilket pensionspoäng ännu inte tillgodoräknats gäller, som tidigare sagts, enligt nuvarande regler att han eller hon skall ha haft en sjukpenninggrundande inkomst som både i början och slutet av året uppgick till lägst två basbelopp. Se- dan den 1 juli 1994 är den hos försäkringskassan anmälda sjukpenning- grundande inkomsten många gånger inaktuell. Detta beror på att anmälan till försäkringskassan om uppgift och ändring av de inkomstförhållanden och andra omständigheter som kan påverka rätten till sjukpenning och sjukpenningens storlek normalt görs först i samband med att den försäkrade gör anspråk på sjukpenning. Det kan därför ifrågasättas om denna uppgift bör ligga till grund för bedömningen huruvida det är sannolikt att sådan inkomst som berättigar till pensionspoäng tjänats in under året. Någon annan registrerad uppgift om den försäkrades inkomstförhållanden under året finns inte att tillgå. Om den sjukpenninggrundande inkomsten inte kan användas måste i stället den pensionsberättigade själv visa att han eller hon haft inkomst motsvarande ett visst belopp. Detta skulle kunna ske genom att den försäkrade uppvisar lönebesked, kontrolluppgift e.d. Detta torde vara möjligt för de försäkrade som har inkomst av anställning. En försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete har dock inte alltid samma möjlighet att visa att han eller hon haft tillräckligt höga inkomster för att pensionspoäng skall tillgodoräknas. Vad som nu sagts om att den enskilde skall göra sannolikt att han eller hon året före det pensionen avser hade en inkomst för vilken pensions- poäng skall tillgodoräknas, kunde ändå möjligtvis vara administrativt hanterbart om det endast avsåg beräkning av pension vid första uttaget. Emellertid kan sådan beräkning bli aktuell varje år fram till det året den pensionsberättigade fyller 65 år för den som t.ex. tar ut halv pension vid 61 års ålder och fortsätter att arbeta deltid. Att då varje år kräva att den enskilde skall komma in med utredning rörande sina inkomstförhållanden året dessförinnan synes ohanterligt. Ett annat krav som uppställs för att få rätt att tillgodoräkna sig ett år för vilket pensionspoäng ännu inte tillgodoräknats är att den pensionsberättigade har fastställda pensionspoäng för minst 15 år. Det kan ifrågasättas om inte detta krav är onödigt hårt eftersom ett år med pensionspoäng har minst lika stor betydelse för den som endast har exempelvis sex år med poäng som för den som har 15 år. Med hänsyn till vad som nu anförts finner regeringen att det skulle bli administrativt svårt att fortsättningsvis tillämpa en motsvarighet till 20 kap. 2 a § AFL såvitt avser inkomstgrundad ålderspension i form av tilläggspension. Det har därför under den fortsatta beredningen gjorts den bedömningen att en annan ordning bör väljas. Vi föreslår i stället att beräkningen görs endast på fastställd pensionsgrundande inkomst och fastställd pensionspoäng. När den intjänade pensionsgrundande inkomsten och poängen för året före uttagsåret har blivit känd (normalt året efter), får den beslutade pensionen ändras med hänsyn till den då fastställda pensionspoängen. Om ändringen innebär att pensionen skall höjas för retroaktiv tid, skall skillnaden betalas ut till den pensionsberättigade. Om en tilläggspension skall ändras på grund av att tillkommande pensionspoäng har fastställts bör omräkning av pensionen göras vid årsskiftet närmast efter fastställelseåret och eventuell utbetalning avse tid fr.o.m. januari året efter intjänandeåret eller fr.o.m. den senare månad då pensionen börjat utges. Någon återbetalningsskyldighet på grund av att ett för högt belopp betalats ut med anledning av att för många år med pensionspoäng medräknats kan inte bli aktuell, eftersom beslutet enbart fattats på grundval av fastställda pensionspoäng. Det nu lämnade förslaget innebär att den pensionsberättigade kommer att få den pension som han eller hon är berättigad till på grund av intjä- nade pensionspoäng även om en viss del kan komma att betalas ut retro- aktivt. Med denna lösning kommer också beräkningen av den utgående ålderspensionen att grundas på samma underlag oavsett i vilken form pensionen utges, dvs. i båda fallen kommer beräkningen att göras enbart på de fastställda pensionspoängen respektive pensionsrätterna. För den eftersläpning som lösningen innebär, kompenseras den pensionsberätti- gade som uppbär pension i form av inkomstpension genom att ett högre belopp betalas ut för framtiden, medan den som uppbär tilläggspension i form av ålderspension kompenseras genom en retroaktiv utbetalning av pension. De personer som har en låg tilläggspension i form av ålderspension och för vilka det innestående beloppet har betydelse för försörjningen kommer i stor utsträckning att beviljas garantipension. Enligt de antagna riktlinjerna skall denna emellertid inte betalas ut förrän fr.o.m. den månad den pensionberättigade fyller 65 år. Kompensation för första basbeloppet Grundskyddet i nuvarande ålderspensionssystem utgörs av folkpension beräknad i 40-delar inklusive de särskilda folkpensionsförmånerna samt det särskilda grundavdraget för folkpensionärer. Enligt de antagna riktlinjerna skall grundskyddet i folkpensionen ersättas av garantipension. För de personer som är födda år 1937 eller tidigare skall enligt de antagna riktlinjerna en särskild övergångsvis garantipension införas. Regeringen har utsett en särskild utredare att lämna förslag till konstruktion av en sådan övergångsvis garantipension (dir. 1997:149). Vid beräkningen av pension som utges enligt ATP-reglerna har, mot bakgrund av det nuvarande systemets konstruktion med folkpension och tilläggspension, vissa överväganden blivit nödvändiga. Övervägandena avser främst frågan hur tilläggspensionen och folkpensionen skall behandlas i förhållande till inkomstpensionen vid en jämförelse med garantipensionen. I det nuvarande pensionssystemet tillgodoräknas pensionspoäng endast för inkomster som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Lägre inkomster under ett år kan sägas kompenseras genom folkpensionen. Pensionsrätt enligt det reformerade ålderspensionssystemet skall däre- mot grundas i princip på hela inkomsten från första kronan. Som tidigare redovisats föreslår regeringen att personer födda år 1953 eller tidigare helt eller delvis kommer att få sin pension beräknad enligt de nuvarande reglerna. För att den inkomstrelaterade pensionen från de olika systemen i detta avseende skall vara jämförbar, måste den försäkrade vid beräkningen av den ATP-baserade pensionen kompenseras för den folkpension som skulle ha utgetts om pension hade utbetalats enligt nuvarande regler. Enligt princippropositionen skall såväl garantipensionen som den övergångsvisa garantipensionen avräknas mot bl.a. tilläggspension i form av ålderspension med tillägg för folkpensionens grundbelopp. Som redovisats i avsnitt 28 om mellangenerationen, föreslås att vid beräkningen av den inkomstrelaterade pensionen som baseras på ATP, skall den försäkrade kompenseras för den folkpension som skulle ha utgetts om pension hade utbetalats enligt nuvarande ålderspensionssystem, dock att inkomsterna under ett förhöjt prisbasbelopp skall kompenseras med den högre nivå som folkpensionen uppgår till, dvs. 96 % av prisbasbeloppet för den som är ogift och 78,5 % av samma basbelopp för den som är gift. Denna kom- pensation kommer alltså att följa den pensionsberättigades civilstånd och har föreslagits normalt utgöra lika stor del av oavkortad folkpension som motsvarar den andel av oavkortad tilläggspension som skall utges till den pensionsberättigade. Detta innebär i princip att det folkpensionsbelopp som läggs till tilläggspensionen skall räknas i 30- delar efter antal tillgodoräknade år med pensionspoäng enligt motsvarande regler som gäller för tilläggspensionen. Detta belopp kommer därefter att utgöra en del av tilläggspensionen. Även när det gäller personer som är födda år 1937 eller tidigare bör folkpensionens grundbelopp eller en del av denna läggas till som en del av tilläggspensionen för att därvid erhålla vad som faktiskt är den inkomstgrundade ålderspensionen. Regeringen föreslår därför att den kompensation för det första förhöjda prisbasbeloppets inkomster, såsom den redovisats i avsnitt 28, även skall gälla för personer födda år 1937 eller tidigare. Emellertid finns, beträffande denna kompensation, vissa skillnader mellan de personer som är födda år 1937 eller tidigare och de som tillhör den s.k. mellangenerationen. Bland de äldre pensionärerna finns personer som redan uppbär folkpension som 40-delsberäknats, dvs. pensionen är beräknad i förhållande till dennes bosättningstid i Sverige. Om inget annars görs skulle sådana pensionärer efter omläggningen till sin ATP få ett folkpensionsbelopp med 30-delsberäkning enligt de regler som gäller ATP i stället för på den 40-delsberäknade folkpensionen. För personer med hög inkomstgrundad ålderpension som inte är berättigade till övergångsvis garantipension skulle detta innebära att den totala ålderspensionen sänks. Hur detta skall regleras får lösas i samband med utredningen om över- gångsvis garantipension. I ovan nämnda utredningsdirektiv anges att utre- darens uppdrag är bl.a. att utforma reglerna för en omläggning från folkpension till övergångsvis garantipension så att i princip ingen ålders- pensionär får sänkt disponibel inkomst. Detta skall gälla såväl för de ål- derspensionärer som kommer att få del av den övergångsvisa garantipen- sionen som den grupp av pensionärer som inte kommer få del av den utan berörs av omläggningen enbart avseende den inkomstgrundade ålderspensionen. Särskilda regler vid uttag år 1999 Såsom behandlats i avsnitt 29.2.2 föreslår vi att det även för framtiden skall gälla att den pensionsrätt som vid bristande avgiftsbetalning för inkomst av annat förvärvsarbete anses hänförlig till de icke betalda av- gifterna skall falla bort. Detta gäller även de två åren närmast före pen- sioneringen. Detta är sedan den 1 januari 1998 redan reglerat i 11 kap. 6 § AFL (SFS 1997:485). För de personer som tar ut ålderspension under år 1999 kommer emellertid övergångsbestämmelserna till lagen (1997:485) om ändring i AFL att ha betydelse. Enligt dessa skall vissa föreskrifter i 11 kap. 6 § och 20 kap. 4 § AFL gälla för åren 1996 och 1997. Detta innebär att den som tar ut tilläggspension i form av ålderspension under år 1999 skall få pensionen beräknad som om avgifter för år 1997 betalats till fullo och i rätt tid även om så inte skett. Avdrag för den obetalda avgiften får då göras på pensionen. 29.4 Uttag och utbetalning av tilläggspension i form av ålderspension Regeringens förslag: Rätten att återkalla eller minska ett uttag av ålderspension skall fr.o.m. år 1999 begränsas till endast en gång per sexmånadersperiod. Möjligheten enligt nuvarande regler att få ålderspension utbetald för tid före det att ansökan om pension har getts in avskaffas fr.o.m. år 1999. För de personer som till någon del uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension skall dock ålderspension kunna betalas ut för en tid om tre månader före det att ansökan om pension getts in. Promemoriornas förslag: Förslagen i Ds 1995:41 och Ds 1997:66 stämmer överens med regeringens förslag, dock att förslaget i Ds 1995:41 inte innehöll någon särreglering för utbetalning av ålderspen- sion till förtidspensionärer. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Ålderspension kan enligt nuvarande regler tas ut såväl utan begränsning som i vissa andelar. Enligt nuvarande regler finns möjlighet att när som helst återkalla eller begränsa pen- sionsuttaget. I avsnitten 18.1 och 21 har föreslagits att möjligheterna att återkalla eller minska utgående ålderspension från det reformerade ålderspensionssystemet skall begränsas på så sätt att återkallelse eller minskning skall kunna ske endast en gång per sexmånadersperiod. Någon motsvarande begränsning i möjligheten att öka pensionsuttaget föreslås inte. Behovet av den nuvarande möjligheten att när som helst återkalla eller minska ett pågående pensionsuttag ur fördelningssystemet kan ifrågasättas. Inom tjänstepensioneringarna och inom privat försäkring finns inga eller begränsade möjligheter till återkallande. Om en sådan möjlighet skulle kvarstå vad gäller pension som beräknats enligt ATP- systemets regler skulle en diskrepans mellan det nuvarande och det reformerade ålderspensionssystemet uppkomma, vilket med tanke på att mellangenerationens pensioner skall beräknas enligt båda systemen knappast kan komma i fråga. Därutöver ger nuvarande regler utrymme för spekulation inom ramen för ATP-systemet. Detta har sin orsak i att det vid den försäkringsmässiga justeringen av pensionens storlek vid pensionsuttag vid annan ålder än 65 år tillämpas en schablonmetod. Den i det reformerade pensionssystemet föreslagna begränsningen av möjligheterna till återkallande eller minskning av ett pensionsuttag bör även få sin motsvarighet i ATP-systemet. Regeringen föreslår således att möjligheterna att återkalla eller minska utgående pension enligt nuvarande regler begränsas på så sätt att återkallelse eller minskning skall kunna ske endast en gång per sexmåna- dersperiod. Vi föreslår vidare att denna regel skall träda i kraft den 1 januari 1999 och gälla fullt ut inom ATP-systemet, dvs. även för personer födda år 1937 eller tidigare. Enligt nuvarande regler kan ålderspension betalas ut för tre månader före ansökningsmånaden. I avsnitt 25 har föreslagits att någon möjlighet till utbetalning av pension för tid före det att en ansökan kommit in till försäkringskassan inte skall finnas i det reformerade ålderspensions- systemet. Behovet av regeln i det nuvarande systemet kan också ifråga- sättas. Även ATP-baserad ålderspension är försäkringsmässigt beräknad – om än schablonmässigt – på så sätt att ett senare uttag ger högre årlig ålderspension och därmed, i genomsnitt, samma livspension som vid ett tidigare uttag. Möjligheten att ta ut ålderspension för tid före ansök- ningstillfället fyller därför ingen egentlig funktion. Med hänsyn härtill föreslår vi att ändring i nuvarande regler i det avseendet skall ske och att de nya reglerna skall gälla redan från den 1 januari 1999. Förslaget inne- bär att ålderspension får betalas ut tidigast för tid fr.o.m. månaden när- mast efter ansökningsmånaden. Liksom när det gäller reformerad ålderspension från fördelningssystemet bör dock undantag göras för den som uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension. Regeringen föreslår alltså att den som till någon del uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension skall kunna beviljas ålderspension även för tid före det att ansökan inkom till försäkringskassan. Detta gäller dock endast tre månader före ansökningsmånaden. 29.5 Följsamhetsindexering av tilläggspension i form av ålderspension Regeringens förslag: Inkomstgrundad ålderspension som utges helt eller delvis enligt nuvarande regler skall från och med det årsskifte som föregår det år då personen fyller 66 år årligen räknas om med in- komstindexets procentuella förändring minskad med 1,6. Detta skall börja gälla fr.o.m. årsskiftet 2001/2002. Promemoriornas förslag: Förslag i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag vad gäller principerna för följsamhetsindexering med undantag för att regeringen nu föreslår att den årliga omräkningen av ATP-baserad ålderspension med inkomstindexets förändring skall börja gälla först fr.o.m. årsskiftet 2001/2002 och att detta skall först ske fr.o.m. det årsskifte som föregår det år då personen fyller 66 år. Vad gäller nivån på normen presenterades i Ds 1997:67 två alternativ till följsamhetsindexering. Det ena alternativet innebar följsamhetsindexering kring normen 1,75, det andra prisindexering om den reala tillväxten är inom intervallet 1,5 till 2,0 %. Remissinstanserna: Ds 1995:41 Pensionärernas Riksorganisation (PRO) framför att organisationen inte kan acceptera en följsamhetsindexering i det nuvarande pensions- systemet. PRO anser också att nuvarande regler rörande förtida och uppskjutet uttag av ålderspension även skall gälla fortsättningsvis. Sveriges Pensionärers riksförbund anser det varken skäligt eller rättvist att den ATP-baserade inkomstpensionen nedräknas enligt normen år 2000. Konjunkturinstitutet konstaterar att det i ATP- systemet inte finns någon koppling mellan normen och höjden på ingångspensionen till skillnad mot vad som är fallet i det reformerade ålderspensionssystemet. En högre norm medför därför en lägre livspen- sion för de ATP-baserade ålderspensionernas del. Av den anledningen anser Konjunkturinstitutet att särregler vad beträffar ATP-baserad ål- derspension bör övervägas, i det fall man beslutar sig får en norm som överstiger 1,5. Remissinstanserna: Ds 1997:67 PRO, Sveriges Kommunalpensionärernas Förbund (SKPF), Sveriges Pensionärers riksförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO) är kritiska till att ATP- baserade ålderspensioner skall omfattas av följsamhetsindexering enligt förslaget. PRO och SKPF anför att ATP-pensionärerna inte får tillgodoräkna tillväxtnormen som sänker delningstalet och höjer begynnelsepensionen så som de pensionärer som omfattas av det reformerade pensionssystemet. Enligt PRO kommer ATP- pensionärerna därigenom i ett sämre läge. Skall de ATP-baserade ålderspensionerna följsamhetsindexeras måste det, enligt PRO, göras kring normen 1,5. Sveriges Pensionärers Riksförbund anför att ATP-ba- serad ålderspension inte skall omfattas av följsamhetsindexeringen utan i fortsättningen värdesäkras med ett återställt basbelopp enligt reglerna för år 1990. Även TCO påpekar att ATP-pensionärerna inte får del av tillväxtnormen i delningstalet samtidigt som en hög norm medför risker för bestående nedskrivningar. TCO anser att en annan lösning bör väljas för ATP-pensionärerna. LO tar avstånd från att de ATP-baserade ålderspensionerna skall omfattas av följsamhetsindexeringen. Riksförsäkringsverket (RFV) tillstyrker alternativet fast norm på 1,75 för dem som helt eller delvis omfattas av de reformerade ålderspensionssystemet. När det gäller pensionerna för personer som inte omfattas av reformen, dvs. för dem som är födda före år 1938, föreslår RFV ett bredare intervall 1,0–2,0 vid följsamhetsindexeringen. RFV anför därvid att avsteg från den principiella utgångspunkt om prisindexerade pensioner har gjorts både i samband med devalveringarna och till följd av den djupa recessionen i början av 1990-talet. Dessa avsteg har, enligt RFV, sammantaget lett till en inte obetydlig genomsnittlig minskning av ålderspensionerna. Detta innebär, menar RFV, en avsevärd förväntad besparing av pensionskostnaderna för personer födda år 1937 och tidigare. RFV påpekar även att promemorians båda alternativ till följsamhetsindexering skulle kunna leda till återkommande nedräkningar av de gamla ålderspensionerna utan att dessa grupper fått del av den uppräkning av begynnelsepensionen som gäller i det reformerade ålderspensionssystemet. RFV beräknar att vid 1,5 % tillväxt skulle det bredare intervallet öka utgifterna med 2,5 %. Sveriges Riksbank anför att normen för ATP-systemet bör bestämmas så att den tillförsäkrar finansiell stabilitet i systemet. Konjunkturinstitutet framför att det finns starka skäl för att tillämpa olika normer i följsamhetsindexeringen av ålderspensionssystemets ATP-delar och reformerade delar. Svenska Kommunförbundet menar att normen för ATP-baserade ålderspensioner bör vara 2,0 medan normen i det reformerade systemet bör vara 1,0. Skälen för regeringens förslag: Ett syfte med reformeringen av det allmänna ålderspensionssystemet är att uppnå en större följsamhet i för- hållande till den samhällsekonomiska utvecklingen i stort. Enligt regler- nas för ATP-systemet är såväl intjänade pensionsrätter som utgående pensioner prisindexerade. Det innebär i princip att de skrivs upp med den årliga inflationen och inte påverkas alls av den reala tillväxten i sam- hället, vilket betyder att pensionsutgifterna blir relativt sett högre vid låg tillväxt i samhällsekonomin och vice versa. Enligt de av riksdagen antagna riktlinjerna skall den inkomstgrundade ålderspensioneringen inom det reformerade systemet utgöra en egen försäkringsgren och finansieras av en avgift på 18,5 %. Avgiften skall ligga fast för framtiden, vilket förutsätter ett system som är robust mot förändringar i avgiftsunderlaget. Enligt förslaget skall den intjänade pensionsrätten och inkomstpen- sionerna indexeras med hänsyn till den allmänna inkomstutvecklingen. Därigenom kommer ålderspensionssystemets utgifter, sett i ett längre perspektiv, att utvecklas i samma takt som avgiftsunderlaget, vilket är en förutsättning för ett stabilt pensionssystem. Den utbetalda inkomstpen- sionen föreslås indexeras på så sätt att den nybeviljade pensionens nivå bestäms med utgångspunkt från en viss norm, varefter den utgående pen- sionen följsamhetsindexeras med denna norm. Principerna för följsam- hetsindexeringen beskrivs i avsnitt 18.3. Av detta avsnitt framgår dess- utom att följsamhetsindexeringen föreslås ske kring normen 1,6. Under en lång övergångsperiod kommer emellertid utbetalningarna inom ålderspensionssystemet att huvudsakligen avse pensioner intjänade och beräknade enligt nuvarande regelsystem. Personer som är födda år 1954 är den första åldersgrupp som kommer att få sin ålderspension beräknad helt enligt de reformerade reglerna. För att ålderspen- sionssystemet skall ges en större stabilitet redan under övergångsperioden föreslår regeringen i enlighet med de antagna riktlinjerna att också utgående ålderspensioner beräknade enligt reglerna för ATP skall knytas till den allmänna inkomstutvecklingen. Detta föreslås ske genom att inkomstgrundad ålderspension beräknad enligt nuvarande regler följsamhetsindexeras på samma sätt som inkomstpensionen. Följsamhetsindexeringen skall därvid omfatta både de inkomstrelaterade ålderspensioner som helt beräknas enligt nuvarande regler och de ATP-baserade ålderspensioner som kommer att utges till personer i mellangenerationen, dvs. personer födda under åren 1938–1953. Grundskyddets skall dock följa prisutvecklingen. Vissa remissinstanser har påpekat att följsamhetsindexeringen med en viss norm i det reformerade systemet innebär att begynnelsepensionen blir i motsvarande mån högre. Denna höjning tillgodoräknas inte ATP- pensionärerna. ATP-systemet i dess nuvarande utformning beräknas vara i balans om den framtida reala tillväxten uppgår till 2,0 %. Med denna tillväxt kom- mer även ATP-systemets utgifter i ett mer långsiktigt perspektiv att utvecklas i samma takt som avgiftsinkomsterna. Detta kan även uttryckas som att begynnelsepensionen i ATP-systemet har satts till en nivå som förutsätter en framtida real tillväxttakt på 2,0 %. Den höga be- gynnelsepensionen föranleds av den s.k. 15/30-regeln som gäller för ATP-systemet. En i viss mån motsvarande höjning av begynnelse- pensionen i det reformerade systemet föreslås ske genom att delningstalet beräknas med en viss norm. Vid lägre tillväxt än 2,0 % skulle de ATP-baserade ålderspensionerna, om dessa inte följsamhetsindexerades, ta i anspråk en allt större del av avgiftsunderlaget. Vid långvarigt låg tillväxt skulle detta leda till att avgiften måste höjas eller att de utgående förmånerna måste reduceras. I en situation med högre tillväxt än 2,0 % skulle det motsatta gälla. Pensionärer med hel eller tjugondelsberäknad ATP-baserad ålderspen- sion skulle inte få del av den högre tillväxten. På sikt skulle detta kunna medföra uppjusteringar av förmånerna. Med följsamhetsindexeringen sker de nämnda justeringarna med automatik. Riksdagen tog inte ställning till normens storlek i sitt beslut med anledning av Princippropositionen. För den fortsatta beredningen har utgångspunkten varit att samma norm skall användas för både ATP- baserad ålderspension och inkomstpension. Detta kräver en kompromiss mellan behovet av att stabilisera utgiftsnivån för ATP-baserade ålderspensioner och den jämna utbetalningsprofil som enligt riktlinjerna skall gälla för de reformerade inkomstpensionerna. Normer mellan 1,5 och 2,0 har övervägts. I Ds 1997:67 presenterades två alternativ till följ- samhetsindexering. Det ena alternativet innebär följsamhetsindexering kring normen 1,75. Det andra alternativet innebär att inkomstpensionen skulle prisindexeras om den reala tillväxten ligger inom intervallet 1,5 till 2,0 %. Skulle den reala tillväxten vara lägre än 1,5 % skulle pensionerna räknas om med inkomstindexets förändring reducerat med 1,5. Skulle den reala tillväxten vara högre än 2 % skulle pensionerna räknas om med inkomstindexets förändring reducerat med 2. Under den efterföljande remissbehandlingen har övervägande delen av remissinstanserna anfört att en fast norm är att föredra framför alterna- tivet följsamhetsindexering kring ett intervall. Emellertid anser många av remissinstanserna att normen 1,75 framstår som för hög, bl.a. mot bakgrund av den låga tillväxten sedan år 1975. Remissinstansernas syn- punkter redovisas i avsnitt 18.3. Regeringen har tagit fasta på den kritik som riktats mot de två alternativen till norm för följsamhetsindexering och föreslår att följsamhetsindexeringen av inkomstpensionerna skall ske kring normen 1,6. Mot bakgrund av de argument som redogörs för nedan bedömer regeringen att normen 1,6 även skall gälla vid följsam- hetsindexeringen av pensioner beräknade helt eller delvis enligt reglerna för ATP-systemet. Vissa remissinstanser menar att normen för de ATP-baserade ålders- pensionerna bör sättas högre än 1,6, bl.a. har normen 2,0 nämnts, för att därigenom garantera pensionssystemets stabilitet. Regeringen vidhåller emellertid uppfattningen att normen bör vara den samma i ålderspen- sionssystemets båda delar. Skulle inkomstpensionen följsamhetsindexe- ras kring normen 1,6 och den ATP-baserade ålderspensionen indexeras kring t.ex. normen 2,0 skulle visserligen utgifterna för ATP bli lägre än vad som blir fallet med normen 1,6. Konsekvensen skulle dock vara att äldre pensionärer alltid fick en sämre inkomstutveckling jämfört med yngre. För individer födda åren 1938–1953 skulle den årliga ökningen av de individuella ålderspensionerna bli beroende av det antal tjugondelar pensionären har. Således skulle en pensionär med få tjugondelar från det reformerade systemet få en sämre inkomstutveckling än en pensionär med större del av sin pension beräknad enligt reformerade regler. Under remissbehandlingen har även olika normer vid följsamhetsin- dexeringen av ålderspensioner för de som är födda före år 1938 och för de som är yngre föreslagits. Därvid har en försiktigare följsamhetsin- dexering i form av intervallet 1,0–2,0 förordats för de äldre med motiveringen att personer födda före år 1938 redan har berörts av avsteg från prisindexeringen. Regeringen anser att dessa synpunkter tillgodoses med det föreliggande förslaget att fastställa normen till 1,6 vilken är lägre än det alternativ till fast norm som presenterades i Ds 1997:67. Således föreslår regeringen att inkomstgrundad ålderspension från ATP-systemet årligen skall räknas om med inkomstindexets förändring reducerat med normen 1,6. Det innebär att om tillväxten, mätt som in- komstindexets nominella förändring mellan två år, skulle uppgå till t.ex. 2,5 % skulle pensionerna multipliceras med faktorn 1,025/1,016 = 1,089, dvs. räknas upp med 0,89 %. Detta kan också uttryckas så att omräkningen av pensionerna ungefär motsvarar förändringen i index 2,5 % med avdrag för normen 1,6 %. En konsekvens av att utgående ATP-baserade ålderspensioner följsam- hetsindexeras samtidigt som den intjänade ATP-rätten även fortsätt- ningsvis är prisindexerad är att innestående ATP-rätt och utgående för- måner kommer att utvecklas på olika sätt. För en person som t.ex. tagit ut halv ålderspension kommer, vid hög real inkomsttillväxt i förhållande till normen i följsamhetsindexeringen, det utgående pensionsbeloppet att växa snabbare än värdet av den outtagna halvan av pensionen. När den resterande hälften senare tas ut, kommer denna del av pensionen att utges med ett lägre belopp än den först uttagna halva pensionsförmånen (om man bortser från effekterna av uppräkning till följd av uppskjutet uttag). Om den reala inkomsttillväxten i stället skulle ha varit låg skulle det nybeviljade beloppet utges med ett högre belopp. Med olika indexeringsmetoder för innestående respektive utgående pensionsrätt kan det således ha betydelse för den framtida pensionens storlek vilket kalenderår som individen väljer att lyfta ålderspension. I de fall den reala inkomsttillväxten har varit lägre än normen för följ- samhetsindexeringen skulle det vara mer fördelaktigt att skjuta upp pen- sionsuttaget över ett årsskifte. Vid hög real tillväxt skulle det omvända gälla, pensionsuttag före ett årsskifte skulle ge en högre ålderspension. För att undvika att tidpunkten för pensionsuttaget påverkar den fram- tida ålderspensionens storlek på så sätt som beskrivits bör såväl den innestående ATP-rätten som den utgående ålderspensionen vara prisindexerad fram till årsskiftet efter det år då individen uppnått 65 års ålder. Detta innebär att innestående ATP-rätt omräknas till ett förmånsbelopp uttryckt i kronor det år som individen fyller 65 år och följsamhetsindexeras per det påföljande årsskiftet. De första utbetalningarna av inkomstpension föreslås enligt vad som framgår av avsnitt 6.3 ske den 1 januari 2001. Som en konsekvens av detta kan följsamhetsindexering av inkomstpension ske först fr.o.m. års- skiftet 2001/2002. Följsamhetsindexeringen av ATP-baserad ålderspen- sion bör påbörjas samtidigt, det vill säga per årsskiftet 2001/2002. Eftersom följsamhetsindexering av ålderspension beräknad enligt reglerna för ATP-systemet föreslås ske först från det årsskifte som föregår det år då personen fyller 66 år kommer en följsamhetsindexering vid årsskiftet 2001/2002, såvitt avser ATP, att endast omfatta personer som är födda år 1936 eller tidigare. Till följd av att avdrag för allmän pensionsavgift skall göras år 1999 kommer inkomstindexets förändring årsskiftet 2001/2002 att reduceras med 2 %. För att inte ATP-baserade ålderspensioner skall påverkas av detta avdrag det första året med följsamhetsindexering föreslår regeringen en övergångslösning som syftar till att kompensera för avdragets effekter vid denna tidpunkt. Se vidare avsnitt 18.4. Personer som är födda år 1937 får hela den inkomstrelaterade ålderspensionen i form av ATP följsamhetsindexerad fr.o.m. årsskiftet 2002/2003 oberoende av om uttag då har skett. 29.6 Avveckling av delpensionssystemet Regeringens förslag: Efter utgången av år 2000 skall delpension inte kunna nybeviljas eller ökas. Den som vid utgången av år 2000 uppbär sådan pension skall dock ha fortsatt rätt till delpension fram till 65 års ålder eller till dess rätten till delpension på annat sätt upphör. Detsamma skall gälla dem som har sökt delpension före den 1 januari 2001 och som har beviljats sådan pension för tid med början före denna tidpunkt även om beslut inte meddelats vid tidpunkten för upphävandet av lagen om delpensionsförsäkring. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:41 stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag, dock föreslogs i Ds 1995:41 att lagen om delpensionsförsäkring skulle upphöra att gälla vid utgången av år 1999. Remissinstanserna: Försäkringsanställdas Förbund anser att möjligheten till delpensionen bör finnas kvar. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att det finns starka skäl att bibehålla en delpensionsmöjlighet, eftersom det, enligt TCO, inte kommer att vara ekonomiskt möjligt för huvuddelen av framtidens pensionärer att ta ut ålderspension redan från 61 års ålder. Skälen för regeringens förslag: Förvärvsarbetande som minskar sin arbetsinsats kan under vissa förutsättningar erhålla delpension. Delpen- sionen utgör då en viss andel av det inkomstbortfall som följer av arbetstidsminskningen. För att delpension skall kunna utges krävs bl.a. att den försäkrade har haft pensionsgrundande inkomst under sammanlagt minst tio år fr.o.m. 45 års ålder och att denne under de senaste tolv månaderna före arbetstidsminskningen förvärvsarbetat under minst fyra månader. Enligt de regler som gäller från den 1 juli 1994 utges delpension för högst tio timmars minskning av arbetstiden per vecka. Rätt till delpension föreligger från den månad den försäkrade fyller 61 år och längst t.o.m. månaden före denne fyller 65 år. Kompensationsgraden är 55 % av pensionsunderlaget. I princippropositionen föreslogs att delpensionsförsäkringen skulle avvecklas. Som det främsta motivet anfördes att det reformerade ålderspensionssystemet i sig kommer att erbjuda möjligheter till flexibla och individuella lösningar i sådan utsträckning att behovet av en särskild delpension inte längre kan anses vara tillräckligt framträdande. Det reformerade ålderspensionssystemet som sådant kommer i fram- tiden att ge stort utrymme för uttag av partiell ålderspension i kombina- tion med fortsatt förvärvsarbete, såväl före som efter 65 års ålder. Regeringen anser därför att det inte längre finns behov av ett särskilt förfarande för delpension efter det att ålderspension från det reformerade ålderspensionssystemet börjar betalas ut, dvs. fr.o.m. år 2001. Vi föreslår således att delpension inte skall nybeviljas eller ökas efter utgången av år 2000. Vid denna tidpunkt kan personer födda åren 1936–1939 omfattas av reglerna om delpension. För dem som vid denna tidpunkt uppbär delpension samt för dem som då har sökt och sedermera beviljas delpension för tid med början före år 2001, bör dock reglerna fortsatt gälla. Detta innebär att år 2004 – när personer födda år 1939 fyller 65 år – blir det sista året som utbetalning av delpension kan komma att ske. 30 Principer för ålderspensionssystemets finansiering m.m. 30.1 Ansvarsfördelning Regeringens förslag: Tillgångarna i den Allmänna pensionsfonden (AP-fonden) skall täcka kostnaderna för inkomstpension och tilläggspension i form av ålderspension. Även kostnaderna för folkpension i form av ålderspension som uppbärs av personer som också har rätt till tilläggspension i form av ålderspension skall belasta AP-fonden. Kostnaderna för tilläggspension i form av förtids- och efterlevandepension skall inte längre belasta AP-fonden utan flyttas över till statsbudgeten. Kostnaderna för dessa pensionsförmåner skall finansieras med socialavgifter. Även folkpension i form av förtidspension för personer som har rätt till tilläggspension liksom folkpension i form av efterlevandepension skall finansieras med socialavgifter. Övriga folkpensionsförmåner och pensionstillskott skall finansieras med allmänna skattemedel. Förändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1999. Utredningens förslag: Regeringens förslag stämmer överens med Pensionsarbetsgruppens förslag i SOU 1994:20 vad gäller den långsiktiga lösningen för hur kostnaderna skall fördelas mellan statsbud- geten och AP-fonden. Pensionsarbetsgruppen föreslog dock att AP-fon- den under en övergångsperiod skall belastas med vissa utgifter för all- männa pensioner som på sikt inte skall finansieras med ålderspen- sionsavgift. Remissinstanserna: Remissinstanserna har avstått från att kom- mentera Pensionsarbetsgruppens förslag i denna del. Skälen till regeringens förslag: I finansieringshänseende och även lagtekniskt görs i dagens pensionssystem en åtskillnad mellan å ena sidan förmåner inom den allmänna tilläggspensioneringen, som finansieras med tilläggspensionsavgift, allmän pensionsavgift och avkastningen från AP-fonden, och å andra sidan folkpensionsförmåner, som belastar statsbudgeten. Från tilläggspensionssystemet utges ålderspensioner liksom förtids- och efterlevandepensioner. Från folkpensionssystemet utges också ålderspensioner, förtidspensioner och efterlevandepensioner samt särskilda folkpensionsförmåner som bostadstillägg till pensionärer, särskilt bostadstillägg till pensionärer, handikappersättning och vårdbidrag. Ett syfte med pensionsreformen är att skapa ett administrativt och fi- nansiellt avskilt system för de inkomstgrundade ålderspensionerna. All- mänheten ges därigenom möjlighet att följa utvecklingen av inkomster och utgifter för den inkomstgrundade delen av ålderspensioneringen. Förtroendet för ålderspensionssystemet kan därigenom bättre upprätt- hållas. Regeringens bedömning är därför att uppdelningen av finan- sieringen mellan AP-fonden och statsbudgeten bör vara en annan än vad som gäller för dagens pensionssystem. Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande att avgifter för ål- derspensioner på sikt enbart skall användas till att finansiera inkomst- grundad ålderspension och att övriga förmåner, dvs. förtidspensioner och efterlevandepensioner skall finansieras över statsbudgeten eller över respektive försäkringsgren. Den sammantagna effekten av en engångslösning för uppdelningen av betalningsansvaret skulle enligt Pensionsarbetsgruppen få betydande negativa konsekvenser för statens finanser. Därför föreslogs en övergångslösning tills dess att reformen skulle vara i full funktion. Den skulle innebära att AP-fonden under en övergångsperiod även skulle finansiera vissa av de pensioner som på lång sikt föreslogs belasta statsbudgeten eller andra försäkringssystem. Således skulle under en övergångsperiod tilläggspension i form av förtidspension för vissa åldersgrupper finansieras av medel från AP- fonden. Vidare skulle sådana medel finansiera folkpension och pensionstillskott för dem som inte till någon del omfattas av de reformerade ålderspensionsreglerna. AP-fondsmedel skulle enligt Pensionsarbetsgruppens förslag även finansiera folkpension, pensionstillskott och tilläggspension inom änkepensioneringen enligt äldre regler. Riksdagen tog inte ställning till den exakta utformningen av de fram- tida finansieringsformerna utan fastslog att frågan borde utredas vidare. Det anfördes att utgångspunkten för den fortsatta beredningen borde vara att de finansiella effekterna på statsbudgeten respektive AP-fonden skulle vara desamma som skulle erhållas med Pensionsarbetsgruppens förslag till övergångslösning. Regeringen har inte funnit skäl till en annan bedömning än den som Pensionsarbetsgruppen hade vad gäller den långsiktiga lösningen. Rege- ringen föreslår dock, till skillnad från Pensionsarbetsgruppen, en ome- delbar övergång till den långsiktiga finansieringsordningen. Som redan nämnts anser regeringen det viktigt att förtroendet för ålderspensions- systemet stärks. Skulle AP-fonden även fortsättningsvis belastas med andra utgifter än ålderspensionsbetalningar skulle reformen förlora i tydlighet och förutsebarhet. Ålderspensionssystemet skulle bli mindre robust, eftersom det skulle finansiera utgifter som inte anpassats till den samhällsekonomiska utvecklingen. Detta skulle minska allmänhetens tillit för det reformerade ålderspensionssystemets förmåga till finansiell stabilitet. Pensionsarbetsgruppens förslag till infasning av reformen skulle också innebära att en effektiv uppföljning av utgiftsutvecklingen inom förtids- och efterlevandepensioneringen försvårades, till följd av den föreslagna fördelningen av dessa utgifter på AP-fond respektive statsbudget. Regeringens förslag betyder att kostnaderna för tilläggspension i form av förtids- och efterlevandepensioner flyttas från AP-fonden till statsbudgeten fr.o.m. år 1999. Statsbudgetens utgifter beräknas därmed öka med ca 37 miljarder kronor. Regeringen lämnade inte i princippropositionen något exakt förslag till finansiering av förtids- och efterlevandepensioneringen utan avvaktade det pågående utrednings- arbetet. Förtidspensionsutredningen föreslog i betänkandet Ohälsoförsäkringen – trygghet och aktivitet (SOU 1997:166) att förtidspensioneringen i sin helhet skall finansieras via statsbudgeten, dels med sjukförsäkringsavgifter vad gäller den inkomstrelaterade förtidspensionen, dels med allmänna skattemedel, vad gäller grundskyddet. Regeringen har tagit fasta på Förtidspensionsutredningens förslag och föreslår således i enlighet med detta att finansieringen av förtidspensioner fr.o.m. år 1999 skall ske med socialavgifter och med allmänna skattemedel enligt samma principer som skall gälla för ålderpension. Det innebär att förutom tilläggspension skall även folkpension till dem som uppbär tilläggspension finansieras med avgifter. I avvaktan på efterlevandepensionsutredningens ställ- ningstagande föreslår regeringen vidare att tilläggspension och folkpen- sion i form av efterlevandepension fr.o.m. år 1999 finansieras med so- cialavgifter. I avsnitt 32 behandlas frågan med vilka socialavgifter finansieringen föreslås ske. Enligt vad vi föreslår i avsnitten 28 och 29 skall tilläggspension i form av ålderspension fr.o.m år 2001 räknas om till en inkomstgrundad ålderspension som baseras på hela inkomsten och inte som idag på in- komster som överstiger ett förhöjt prisbasbelopp. Detta innebär att den del av folkpensionen som motsvarar ersättning för det första förhöjda prisbasbeloppet för vilket tilläggspension enligt nuvarande regler inte beräknas kommer att utgöra en del av tilläggspensionen. Regeringen föreslår att kostnaderna för hela den inkomstgrundade ålderspensionen skall belasta AP-fonden. En ordning där folkpensionsförmånerna för ålderspensionärer fr.o.m. år 1999 i sin helhet skulle finansieras över statsbudgeten skulle tillsam- mans med de övriga förändringarna vad gäller finansieringsordningen innebära en betydande försvagning av statsbudgeten. Mot bakgrund av detta föreslår regeringen att kostnaderna för folkpensionen för ålderspensionärer med rätt till tilläggspension åläggs AP-fonden för åren 1999 och 2000. Denna del av folkpensionskostnaden kan schablonmässigt anses motsvara den folkpension som fr.o.m. år 2001 räknas in i den inkomstgrundade ålderspensionen. Statsbudgetens utgifter beräknas därmed minska med ca 42 miljarder kronor. Vad gäller övriga folkpensionsförmåner för ålderspensionärer samt pensionstillskottet föreslår vi att de finansieras med allmänna skattemedel. Med denna lösning uppnås en i stort sett enhetlig finansiering av ålderspensioneringen både före år 2001, då utbetalning av ålderspension enligt de reformerade reglerna påbörjas, liksom fortsättningsvis. AP-fonden tillförs intäkter från ålderspensionsavgiften, statliga ålderspensionsavgifter och allmän pensionsavgift för finansiering av ovan nämnda pensionsförmåner. Dock skall viss del av dessa avgiftsintäkter tillföras premiepensionssystemet respektive statsbudgeten. Se vidare avsnitten 31.3, 30.4 och 30.5. För personer födda före år 1938 och som har låg eller ingen in- komstgrundad pension, kommer en övergångsvis garantipension att be- räknas fr.o.m. år 2001, alternativt fr.o.m. år 2003. Såväl den exakta utformningen av som starttidpunkten för utbetalningar av övergångsvis garantipension utreds i särskild ordning. De yngre pensionärerna med motsvarande inkomstförhållanden kommer att bli berättigade till en garantipension enligt reformerade regler. Garantipensionen och den övergångsvisa garantipensionen skall enligt vad vi föreslår i prop. 1997/98:152 Garantipension, m.m. finansieras med allmänna skattemedel. 30.2 Ålderspensionsavgifter för pensionsgrundande sociala förmåner Regeringens förslag: Fr.o.m. inkomståret 1999 skall staten betala avgifter till ålderspensionssystemet för samtliga pensionsgrundande social- och arbetslöshetsförsäkringsersättningar m.m. och pensionsgrundande belopp som det tillgodoräknas pensionsrätt eller pensionspoäng för. Avgiften skall benämnas statlig ålderspensionsavgift. De föreslagna reglerna härom skall tas in i en särskild lag som skall träda i kraft den 1 oktober 1998. Promemorians förslag: stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flera instanser anger i sina yttranden över för- slaget i Ds 1995:55 bl.a. Arbetsgivarverket, Landsorganisationen i Sverige (LO), och Sveriges Pensionärsförbund att de stödjer principen att ålderspensionsavgifter skall betalas i samtliga fall när pensionsrätt tillgodoräknas. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) tillstyrker förslagen i Ds 1995:55 eftersom det ligger i linje med intentionerna att tydligt visa socialförsäkringssystemets utgifter och att skapa ett stabilt och försäkringsmässigt uppbyggt pensionssystem. Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Försäkringskasseförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), och Pensionärernas Riksorganisation har inget att erinra mot att det införs statlig ålderspensionsavgift. Skälen till regeringens förslag: Ett av syftena med pensionsreformen är att skapa ett finansiellt autonomt och från övriga socialförsäkringsgrenar skilt system. För att åstadkomma detta fastslogs i princippropositionen (s. 57–58) att det är nödvändigt att det för varje förmån för vilken det tillgodoräknas pensionsrätt också erläggs motsvarande avgifter. Ett förslag härom lämnas nu av regeringen. Enligt nuvarande regler för intjänande av rätt till allmän tilläggspen- sion (ATP) behandlas, förutom vanliga förvärvsinkomster, en rad social- försäkrings- och arbetsmarknadsersättningar som träder i stället för för- värvsinkomster, samt vissa andra ersättningar som också är pensions- grundande som inkomst av anställning respektive inkomst av annat för- värvsarbete. Därigenom utgör dessa socialförsäkringsersättningar m.m. pensionsgrundande inkomst. Hittills har inte någon motsvarighet till den arbetsgivaravgift i form av tilläggspensionsavgift som tas ut på för- värvsinkomster betalats för dessa ersättningar. Fr.o.m. den 1 januari 1995 tas dock en allmän pensionsavgift (tidigare benämnd allmän egenavgift) ut på samtliga dessa ersättningar. Sedan den 1 januari 1998 uppgår den avgiften till 6,95 % och arbetsgivaravgiften i form av tilläggspensionsavgift till 6,40 %. Det torde främst vara av administrativa skäl som det inte betalats någon tilläggspensionsavgift på pensionsgrundande socialförsäkrings- ersättningar m.m. Eftersom det rör sig om överföringar inom den offentliga sektorn har det ansetts onödigt att avgiftsbelägga dessa förmåner även om värdet av en erhållen förmån inte bara består av den kontanta ersättningen utan även av värdet av den pensionsrätt som ersättningen är förenad med. Detta innebär att pensionssystemet med nuvarande regler delvis finansierar kostnader som i princip hänför sig till andra förmåns- eller bidragssystem. Åtminstone för sådana pensionsgrundande ersättningar som betalas ut under något av de 15 bästa inkomståren kan det finnas en direkt koppling mellan storleken på de pensionsgrundande socialförsäkringsersättningarna m.m. och personens framtida tilläggspension. Annars gäller här som för förvärvsinkomster att sambandet i ATP-systemet är svagt mellan den pensionsgrundande inkomsten och faktisk pension. Som beskrivits tidigare skall enligt de av riksdagen godkända riktlin- jerna det reformerade ålderspensionssystemet, vad gäller den inkomst- relaterade delen, i sin helhet finansieras med en ålderspensionsavgift som tas ut på samtliga inkomster som ger pensionsrätt. Avgiften skall vara 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten och av andra belopp som ger pensionsrätt. I avsnitt 6.2 redogörs för att den allmänna pensionsavgiften och tilläggspensionsavgiften år 1999 oförändrat föreslås utgå med 6,95 % respektive 6,40 % av bruttoinkomsten (avgiftsunderlaget). Den sammanlagda ålderspensionsavgiften kommer därmed att år 1999 endast att uppgå till ca. 14,35 % av den pensionsgrundande inkomsten. I enlighet med riktlinjerna föreslår regeringen att det för pensionsrätt som tillgodoräknas på grundval av socialförsäkringsersättningar m.m. skall betalas avgifter till det inkomstgrundade ålderspensionssystemet. Detsamma föreslår vi när det gäller den pensionsrätt som tillgodoräknas för de belopp som genom pensionsreformen kommer att bli pensionsgrundande utöver den pensionsgrundande inkomsten. Vidare föreslås att denna avgift benämns statlig ålderspensionsavgift och att bestämmelser härom tas in i en särskild lag. Regeringen föreslår att statliga ålderspensionsavgifter skall betalas för aktuella ersättningar som det tillgodoräknas pensionsrätt för fr.o.m. år 1999. Reglerna om statlig ålderspensionsavgift föreslår vi dock skall träda i kraft redan den 1 okotober 1998. 30.3 Avgiftsskyldighet och den särskilda löneskatten Regeringens förslag: Arbetsgivaravgift respektive egenavgift i form av ålderspensionsavgift enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall fr.o.m. den 1 januari 1999 betalas även efter det att arbetstagaren respektive den försäkrade har fyllt 65 år. Fr.o.m. år 1999 skall en försäkrad även betala sådan egenavgift för år då han eller hon har uppburit ålderspension under hela året. Även allmän pensionsavgift skall fr.o.m. år 1999 betalas av den som fyllt 65 år. I ovan nämnda situationer skall den särskilda löneskatten utgöra 18,09 %. Vad som nu har sagts skall inte gälla dem som är födda år 1937 eller tidigare. Promemorians förslag: Förslaget i Ds 1995:55 stämmer i princip överens med regeringens förslag i den del som berör avgiftsskyldighet för personer som har uppburit ålderspension under hela året. I Ds 1995:55 föreslogs dock att ändringen skulle börja gälla fr.o.m. 1 januari 1997. I övriga delar lämnades inga förslag i Ds 1995:55. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler tas arbets- givaravgifter, egenavgifter eller allmän pensionsavgift inte ut för den som har fyllt 65 år. Enligt riktlinjerna för det reformerade ålderspen- sionssystemet skall ingen övre åldersgräns finnas för intjänande av pen- sionsrätt. Som en konsekvens av detta och för att upprätthålla ett nära samband mellan inbetalda avgifter och utbetalda förmåner bör således arbetsgivaravgift och egenavgift i form av ålderspensionsavgift samt allmän pensionsavgift tas ut även efter det att arbetstagaren respektive den enskilde fyllt 65 år. De som är födda år 1938 är den första årskullen som föreslås ha möjlighet att tjäna in pensionsrätt i det reformerade systemet efter 64 års ålder (se avsnitt 28). Regeringen föreslår därför att arbetsgivaravgift och egenavgift i form av ålderspensionsavgift samt allmän pensionsavgift fr.o.m. 1 januari 1999 skall betalas även efter det att arbetstagaren respektive den försäkrade har fyllt 65 år men att detta inte skall gälla personer som är födda år 1937 eller tidigare. Enligt nuvarande regler för allmän tilläggspension i 11 kap. 1 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) gäller vidare att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för en person som under hela året uppburit hel ålderspension. Inkomst av annat förvärvsarbete utgör i dessa situationer inte underlag för uttag av egenavgift. På in- komsten tas i stället ut en särskild löneskatt. Några motsvarande regler finns inte vad gäller arbetsgivaravgift eller allmän pensionsavgift. Någon bestämmelse motsvarande den i 11 kap. 1 § andra stycket AFL om att pensionsgrundande inkomst inte skall beräknas för en försäkrad som under hela året uppburit hel ålderspension föreslås inte införas i den nya lagen om inkomstgrundad ålderspension. Detta innebär att pensionsgrundande inkomst skall fastställas även för sådant år och ligga till grund för beräkning av såväl pensionspoäng (t.o.m. det år den försäkrade fyller 64 år) som pensionsrätt. Även egenavgift i form av ålderspensionsavgift bör då betalas för sådan inkomst av annat förvärvsarbete som uppbärs av den som under hela året uppburit hel ålderspension. Personer födda år 1937 eller tidigare bör emellertid undantas från denna regel, eftersom äldre regler om fastställande av pensionsgrundande inkomst i detta hänseende föreslås fortsätta gälla för dem (se avsnitt 29). Regeringen föreslår alltså att en försäkrad skall betala egenavgift i form av ålderspensionsavgift även för år då han eller hon har uppburit ålderspension under hela året men att detta inte skall gälla personer som är födda år 1937 eller tidigare. De föreslagna förändringarna i avgiftsuttag för dem som är födda år 1938 eller senare föranleder en ändring av den särskilda löneskatten i dessa situationer. Den särskilda löneskatten enligt lagen (1990:659) om särskild löne- skatt på vissa förvärvsinkomster skall motsvara skattedelen av social- avgifterna. Denna skatt beräknas för närvarande schablonmässigt, enligt de principer som slogs fast i samband med skattereformen (prop. 1989/90:110), som summan av egenföretagarnas folkpensions- avgift och allmänna löneavgift plus hälften av övriga egenavgifter och den allmänna sjukförsäkringsavgiften. Av den allmänna pensionsavgiften, som fr.o.m. den 1 januari 1998 uppgår till 6,95 %, inkluderas hälften av avgiftssatsen överstigande 1 procentenhet i den särskilda löneskatten fr.o.m. 1998. För år 1998 uppgår den särskilda löneskatten till 24,26 %. Enligt vårt förslag skall ett avgiftsuttag på 6,95 % för den allmänna pensionsavgiften och på 6,40 % för ålderspensionsavgiften bibehållas under år 1999. När den nuvarande beräkningsschablonen tillämpas på dessa avgiftsnivåer erhålls en skattedel på 6,17 procentenheter (6,17 = 0,5 x (6,40 + 6,95 –1)) av det sammantagna uttaget på 13,35 % av allmän pensionsavgift och ålderspensionsavgift. Denna skattedel skall inte ingå i den särskilda löneskatt på förvärvsinkomster som skall betalas för personer som är födda år 1938 eller senare och som har uppnått 65 års ålder och inte heller för dem med inkomst av annat förvärvsarbete som före 65 års ålder har uppburit hel ålderpension hela året. Den särskilda löneskatten på förvärvsinkomster föreslås därför uppgå till 18,09 % (18,09 = 24,26–6,17) för dessa individer fr.o.m. den 1 januari 1999. Schablonavdraget för särskild löneskatt och ålderspensionsavgift för dessa individer föreslås uppgå till 20 %, vilket också är den nivå som schablonavdraget för särskild löneskatt för närvarande uppgår till. 30.4 Avsättning av medel till premiepensionssystemet Regeringens förslag: Avsättning till premiepensionssystemet skall göras med ett belopp som motsvarar den pensionsrätt för premie- pension som fastställs. Regeringen skall för varje år fastställa den andel av influtna ålders- pensionsavgifter som preliminärt skall föras till den tillfälliga förvaltningen hos Riksgäldskontoret. Riksförsäkringsverket skall för varje år till regeringen lämna förslag om den preliminära andel av ålderspensionsavgifterna som enligt lagen (1981:691) om socialavgifter skall föras till den tillfälliga förvaltningen hos Riksgäldskontoret. Riksförsäkringsverket skall också årligen beräkna skillnaden mellan de preliminärt överförda avgifterna för ett visst år och det belopp som skulle ha överförts för att motsvara pensionsrätt för premiepension som fastställts för år fr.o.m. år 1999. Skillnadsbeloppet skall därvid beräknas med sådan avkastning som anges i 8 kap. 1 § första stycket lagen (1998:000) om inkomstgrundad ålderspension. Avstämning av den framräknade skillnaden skall göras vid en kommande avsättning. Riksförsäkringsverket skall även beräkna skillnaden mellan de pre- liminärt överförda avgifterna åren 1995–1998 och det belopp som skulle ha överförts för att motsvara pensionsrätt för premiepension som fastställs för dessa år. Avstämning för framräknade skillnader avseende perioden 1995–1997 skall ske senast i juni år 1999. Avstämning för framräknad skillnad avseende år 1998 skall ske senast i april år 2000. För år 1999 höjs avsättningen till premiepensionssystemet till 32 % av de under året influtna ålderspensionsavgifterna. Skälen för regeringens förslag: Premiepensionssystemet inom det allmänna ålderspensionssystemet bör tillföras ett belopp som exakt motsvarar den för respektive år fastställda pensionsrätten för premiepension. Detta föreslås ske genom att det preliminärt överförda beloppet ett visst år avstäms mot den för samma år fastställda pensionsrätten. Motivet för förslaget är att det belopp som för de försäkrades räkning skall överföras från den tillfälliga förvaltningen till kapitalförvaltarna utgår från den fastställda premiepensionsrätten. Därmed bör även det belopp som tillförs den tillfälliga förvaltningen följa den fastställda pensionsrätten för premiepension. I fördelningssystemet är förhållandet annorlunda. Enligt förslag i denna remiss kommer fördelningssystemet att, med avdrag för de belopp som förs till premiepensionssystemet och som enligt förslaget i avsnitt 30.5 förs till statsbudgeten, tillföras de medel som inflyter i form av ålderspensionsavgifter. I vissa situationer fastställs pensionsrätt utan att motsvarande avgiftsinbetalning skett, exempelvis vid uppbördsförluster på grund av konkurser. Det finns också situationer där det inflyter avgifter utan att det fastställs någon motsvarande pensionsrätt, t.ex. när avgifter betalas för inkomster under gränsen för deklarationsskyldighet och för inkomster som tjänats in samma år som en inkomsttagare avlider. I fördelningssystemet kan det därmed uppkomma skillnader mellan fastställd pensionsrätt och influtna avgifter. Dessa skillnader kommer att påverka buffertfondens storlek. Därmed kommer skillnaderna att beaktas i beräkningen av fördelningssytemets ekonomiska ställning som översiktligt beskrivits i avsnitt 16. I prop. 1994/95:41 föreslogs att premiepensionssystemets interimis- tiska förvaltning hos Riksgäldskontoret under år 1995 skulle tillföras 11 % av de influtna tilläggspensionsavgifterna, i princip motsvarande 1,43 % av avgiftsunderlaget (11 % x 13 % = 1,43 %). I avvaktan på premiepensionssystemets utformning föreslogs det att denna andel skulle föras över till en i propositionen föreslagen särskild förvaltning hos Riksgäldskontoret. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 1994/95:SfU6, rskr. 1994/95:81). Andelen 11 % angavs i propositionen ha beräknats utifrån de inkomstförhållanden som då förväntades gälla under år 1995 och utifrån att personer födda år 1939 och senare skulle tjäna in pensionsrätt för premiepension. Det anfördes att storleken på avsättningarna borde omprövas inför år 1996 och därefter, bl.a. som en följd av tjugondelsinfasningen. Enligt förslag i denna remiss skall för åren 1995–1998 pensionsrätt för premiepension kunna tillgodoräknas med 2 % av den pensionsgrundande inkomsten. Fr.o.m. år 1999 skall pensionsrätt för premiepension kunna tillgodoräknas med 2,5 % av den pensionsgrundande inkomsten och andra pensionsgrundande belopp. Pensionsrätt för premiepension föreslås inte tillgodoräknas för pensionsgrundande belopp åren 1995–1998 men väl därefter. Tjugondelsinfasningen innebär att personer i mellangenerationen tjänar in pensionsrätt i det reformerade systemet i tjugondelar. Varje årskull, fr.o.m. födda år 1938 t.o.m. födda år 1953 (mellangenerationen), tjänar in pensionsrätt för premiepension i ökande grad. Personer födda år 1938 tjänar in fyra tjugondelar av sin pension i det reformerade pensionssystemet. De kommer därmed att för åren 1995–1998 tillgodoräknas en årlig pensionsrätt för premiepension med 0,4 % (4/20 x 2 %) av den pensionsgrundande inkomsten och fr.o.m. år 1999 med 0,5 % (4/20 x 2,5 %) av den pensionsgrundande inkomsten och andra belopp. Personer födda år 1939 tjänar in fem tjugondelar av sin pension i det reformerade pensionssystemet och kommer för åren 1995–1998 tillgodoräknas en årlig pensionsrätt för premiepension med 0,5 % (5/20 x 2 %) av den pensionsgrundande inkomsten och fr.o.m. år 1999 med 0,625 % (5/20 x 2,5 %) av den pensionsgrundande inkomsten och andra belopp. Intjänandet ökar således fr.o.m. år 1999 med 0,125 procentenheter (1/20 x 2,5 %= 0,125) för varje årskull i mellangenerationen. Under åren 1995–1998 var ökningen 0,1 procentenhet (1/20 x 2 %). Den preliminära avsättningen till premiepensionssystemet, som andel av den totala pensionsgrundande inkomsten och andra belopp, kan beräknas genom att respektive årskulls procentuella avsättning till premiepensionssystemet multipliceras med årskullens beräknade andel av den beräknade totala pensionsgrundande inkomsten och andra belopp och genom att dessa produkter därefter summeras över samtliga årskullar. För varje år, fram till år 2018, kommer en allt större andel av de pensionsgrundande inkomsterna tjänas in av personer som till stor del eller i sin helhet tjänar in pensionsrätt enligt reformerade regler. Det sista år den sista årskullen i mellangenerationen kan tjäna in pensionsrätt i det reformerade systemet med tjugondelar (19/20-delar) är år 2017, när personer födda år 1953 fyller 64 år. För inkomster som intjänas efter det år de fyller 64 år tillgodoräknas även personer i mellangenerationen pensionsrätt i det reformerade systemet med 20 tjugondelar. Arbetsgivaravgiften i form av tilläggspensionsavgift sänktes (prop. 1997/98:1 Finansplan m.m. avsnitt 8.3.2–3, bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) den 1 januari 1998 från sin tidigare nivå om 13 % till 6,40 %, samtidigt som den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäk- ringsavgift överfördes till ålderspensionssystemet och en kompenserande överföring av arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen genomfördes. Dessa förändringar föranledde en höjning av andelen av influtna tilläggspensionsavgifter som skall föras till Riksgäldskontoret från 11 till 22,4 %. Detta innebär i princip att premiepensionssystemets tillfälliga förvaltning alltjämt tillförs 1,43 % av avgiftsunderlaget. Inför åren 1996–1998 har sålunda ingen omprövning av storleken på avsättningarna till premiepensionssystemet gjorts. Detta har medfört att en lägre andel av influtna tilläggspensionsavgifter har avsatts till premiepensionssystemet än vad som svarar mot den pensionsrätt för premiepension som kan beräknas ha tjänats in under dessa år. Ytterligare en orsak till att ett för lågt belopp avsatts är att även personer som är födda år 1938 nu föreslås tillgodoräknas pensionsrätt för premiepension och att detta föreslås gälla också för åren 1995–1998. De medel som avsatts enligt lagen (1994:1748) om förvaltning av vissa tilläggspensionsavgiften har varit placerade på räntebärande konto hos Riksgäldskontoret. Räntan har varit marknadsmässig och lagts till kapitalet. Regeringen föreslår att skillnaden mellan preliminärt överförda avgif- ter åren 1995–1998 och det belopp som motsvarar fastställd pensionsrätt för premiepension för dessa år skall beräknas av Riksförsäkringsverket. Pensionsrätterna intjänade ett år fastställs senast den 31 mars det andra året efter intjänandeåret, dvs. senast 15 månader efter utgången av intjänandeåret. Premiepensionsrätterna avseende åren 1995–1997 kommer dock att vara fastställda först i maj 1999. Korrigeringen för det belopp som framräknas för perioden 1995–1997 bör därför göras senast i juni år 1999. Korrigeringen för år 1998 bör göras senast i april år 2000. Framräknade skillnader för dessa perioder bör inte ränteberäknas. Anledningen härför är att en högre avkastning än vad som skulle ha tillgodoräknats i ett fullfunktionsstadium kommer att tillgodoräknas premiepensionsrätt som tjänats in under nämnda perioder, vilket ger kompensation för att nämnda skillnader inte ränteberäknas. På liknande sätt som gjordes för år 1995 har en uppskattning nu gjorts av hur underlaget för avsättningar till premiepensionssystemet kommer att fördela sig mellan olika åldersgrupper under år 1999. Enligt dessa beräkningar är den erforderliga avsättningen 32 % av influtna ålders- pensionsavgifter för år 1999. Regeringen föreslår därför att avsättningen till premiepensionssystemet skall höjas till 32 % av influtna ålderspensionsavgifter. Regeringen bör på förslag av riksförsäkringsverket för varje år fast- ställa den andel av ålderspensionsavgifterna som preliminärt skall föras till den tillfälliga förvaltningen hos Riksgäldskontoret. Vi föreslår därför att Riksförsäkringsverket ges i uppdrag att beräkna den preliminära avsättningen till premiepensionssystemet för år 2000 och därpå följande år och till regeringen lämna förslag om denna avsättning. Vi föreslår också att Riksförsäkringsverket skall beräkna skillnaden mellan de preliminärt överförda avgifterna och det belopp som skulle ha överförts för att motsvara pensionsrätten för premiepension som fastställts för respektive år. Det fastställda beloppet beräknas i första hand utifrån den pensionsrätt som fastställs drygt ett år efter den preliminära avsättningen. Omtaxeringar m.m. som påverkar intjänad pensionsrätt i premiepensionssystemet och därmed det belopp som skall tillföras det systemet skall också beräknas och beaktas löpande vid korrigeringen av det preliminärt avsatta beloppet. Framräknade skillnader bör ränteberäknas med den avkastning som anges i 8 kap. 1 § lagen om inkomstgrundad ålderspension. Den avkastning som anges i 8 kap. 1 § är den ränta som de enskilda försäkrade och tillgodoräknad pensionsrätt kommer att tillgodoräknas på medel i den tillfälliga förvaltningen. Det är naturligt att skillnader mellan preliminärt överfört belopp till den tillfälliga förvaltningen och slutligt fastställt belopp ränteberäknas med samma avkastning som de försäkrade tillgodoräknas. Förfarandet innebär att exakt det belopp, inklusive avkastning, som de försäkrade tillgodoräknas för ett visst år i efterhand löpande tillförs den tillfälliga förvaltningen. Tillskott till, respektive avdrag från det, till den tillfälliga förvaltningen överförda beloppet som utgör ränta är att betrakta som en del av den tillfälliga förvaltningens avkastning. Vad gäller den närmare regleringen av avsättningen och avstämningen av medel till den tillfälliga förvaltningen avser regeringen att återkomma med bestämmelser därom i förordning. Förslaget innebär som nämnts att såväl positiva som negativa avvikel- ser mellan influtna ålderspensionsavgifter kommer att tillföras, respek- tive belasta, ålderspensionssystemets fördelningssystem. Avvikelser kommer därmed att påverka buffertfondens storlek som i sin tur ingår som en del i beräkningen av fördelningssystemets ekonomiska styrka, se avsnitt 16. Med beaktande av att avvikelser mellan influtna ålderspen- sionsavgifter och fastställda ålderspensionsrätter kan påverka utveck- lingen av pensionsförmånerna bör Riksförsäkringsverket särskilt bevaka att dessa skillnader inte får en allt för stor omfattning, se även avsnitt 17.4. 30.5 Överföring till statsbudgeten av ålderspensionsavgifter Regeringens förslag: Den andel av arbetsgivaravgifterna och egen- avgifterna som enligt lagen (1981:691) om socialavgifter beräknas utgöra ålderspensionsavgift på inkomstdelar över avgiftstaket om 8,06 förhöjda prisbasbelopp i ålderspensionsförsäkringen skall föras till statsbudgeten. Regeringen skall för varje år fastställa den andel av influtna ålderspensionsavgifter som preliminärt skall föras till staten. Riksförsäkringsverket skall för varje år till regeringen lämna förslag om den andel av ålderspensionsavgifterna som preliminärt skall överföras till staten. Riksförsäkringsverket skall också årligen beräkna skillnaden mellan preliminärt överfört belopp och det belopp som skulle ha överförts för att motsvara den del av influtna ålders- pensionsavgifter som tagits ut på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete som överstiger avgiftstaket om 8,06 förhöjda prisbasbelopp. Avstämningen av den framräknade skillnaden skall göras vid en kommande överföring. Avstämning av den framräknade skillnaden jämte ränta motsvarande den basränta som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483) skall göras senast månaden efter det att beräkningen gjorts. För år 1999 skall den preliminära överföringen till statsbudgeten vara 7 % av under året influtna ålderspensionsavgifter. Skälen för regeringens förslag: Enligt de av riksdagen antagna rikt- linjerna skall ålderspensionerna finansieras med en ålderspensionsavgift som tas ut på alla inkomster som ligger till grund för beräkningen av pensionsrätt. Vidare skall ålderspensionsavgift tas ut endast på inkomster som ligger till grund för tillgodoräknande av pensionsrätt. Underlaget för ålderspensionsavgiften skall därmed i princip sammanfalla med summan av pensionsgrundande inkomster och andra pensionsgrundande belopp. Den 13 oktober 1994 (prop. 1994/95:41, bet. 1994/95:SfU6, rskr. 1994/95:81) beslutade riksdagen att vissa förändringar som föranleddes av reformen skulle ske med verkan redan den 1 januari 1995. Det gällde bl.a. pensionssystemets finansiering och avsättning av medel till det framtida premiepensionssystemet. Beslutet innebar bl.a. att ålders- pensionsavgifter (dåvarande tilläggspensionsavgifter) som betalats på inkomstdelar över den högsta inkomst som ger ålderspensionsrätt skulle föras till statsbudgeten. Ålderspensionsavgifter som tas ut på inkomstdelar över avgiftstaket motsvaras inte av någon pensionsförmån. De är därför i ekonomisk bemärkelse en skatt. Av uppbördstekniska och administrativa skäl tas dock denna skatt ut som en arbetsgivaravgift respektive egenavgift i form av ålderspensionsavgift som beräknas på företagets respektive egenföretagarens lönesumma. Den del av de influtna avgifterna som motsvarar avgifter på inkomstdelar över taket i försäkringen förs fr.o.m. år 1995 till statsbudgeten. År 1994 beräknades andelen avgifter på inkomstdelar över intjänandetaket för år 1995 vara 7 %. Den andel av arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna som motsvarar avgifter som kommer att tas ut på inkomstdelar över avgiftstaket år 1999 har beräknats alltjämt uppgå till ca 7 %. Regeringen föreslår därför att 7 % av ålderspensionsavgifterna som inflyter år 1999 preliminärt skall överföras till statsbudgeten. Vid beräkningen har antagits att pensionsgrundande inkomster i form av sociala transfereringar m.m., för vilka det skall betalas statliga ålderspensionsavgifter, skall avräknas mot intjänandetaket närmast före förvärvsinkomster. I detta avseende skiljer sig beräkning från den i prop. 1994/95:41. Genom att avräkna sociala transfereringar före förvärvsinkomster kan de statliga ålderspensionsavgifterna totala belopp hållas nere något. Skulle den i prop. 1994/95 i beräkningen använda avräkningsordningen bibehållas skulle staten i de fall där för- värvsinkomsterna och de sociala transfereringarna överstiger avgiftstaket erlägga statliga ålderpensionsavgifter som sedan skulle återföras till statsbudgeten. Regeringen bör på förslag av riksförsäkringsverket för varje år fast- ställa den andel av ålderspensionsavgifterna som preliminärt skall föras till staten. Vi föreslår därför att Riksförsäkringsverket skall ges i uppdrag att årligen beräkna och för regeringen föreslå preliminär överföring av influtna ålderspensionsavgifter fr.o.m. år 2000. Riksförsäkringsverket bör vidare årligen beräkna skillnaden mellan preliminärt överfört belopp och det belopp som skulle ha överförts för att motsvarar ålderspensionsavgiftens andel av fastställda i sig pensions- grundande inkomster överstigande avgiftstaket i ålderspensionsförsäk- ringen. Denna beräkning bör göras för varje år fr.o.m överfört belopp år 1999 och de för detta år taxerade inkomsterna och fastställda pensions- rätterna. Inkomstuppgifter, inklusive uppgifter om fastställd pensionsrätt avseende år 1999 kommer att föreligga senast den sista mars år 2001. Riksförsäkringsverket bör även ombesörja avstämningen av den fram- räknade skillnaden mellan preliminärt överfört belopp och det belopp som slutligt framräknas. Mot bakgrund av det reformerade ålderspensionssystemets autonoma karaktär och den förhållandevis långa period det tar från det att en av- vikelse uppstår till det att den korrigeras föreslår vi att avvikelserna skall ränteberäknas. Regeringen föreslår att den s.k. basräntan enligt 19 kap. 3 § skattebetalningslagen skall användas vid ränteberäkning. Vad gäller den närmare regleringen av avsättningen och avstämningen av medel till staten avser regeringen att återkomma med bestämmelser därom i för- ordning. I prop. 1994:95/41 angavs att eventuell skillnad mellan schablon- mässigt överfört belopp och slutligt fastställt belopp skall beaktas vid kommande års fördelning av avgiftsmedel mellan statsbudget och pen- sionssystem. Regeringen lämnar emellertid inte något förslag till juste- ring för eventuella skillnader mellan schablonmässigt överfört belopp och slutligt fastställt belopp avseende perioden 1995–1998. Motivet härför är att de avvikelser mellan överfört belopp och det belopp som skulle framkomma vid en beräkning av fastställt belopp indirekt blir korrigerade genom den finansiella infasningen som redogörs för i avsnitt 33. Om ett för stort belopp förts till statsbudgeten, har AP- fonden blivit mindre än vad den skulle ha varit med en exakt överföring. Detta skulle i sin tur medföra att ett lägre belopp kan tillföras statsbudgeten i den finansiella infasningen. I den omvända situationen, det fall då överföringen till statsbudgeten varit för liten, har det medfört att AP-fonden blivit större än vad den skulle ha varit med en exakt omföring. Det skulle medföra att ett högre belopp kan tillföras statsbudgeten i den finansiella infasningen. I samband med den finansiella infasningen av reformen bör eventuella skillnader mellan schablonmässigt överfört belopp och slutligt fastställt belopp för tid fr.o.m. år 1995 t.o.m. år 1998 beaktas. 31 Statliga ålderspensionsavgifter 31.1 Inledning I föregående avsnitt har redogjorts för principerna för det reformerade ålderspensionsystemets finansiering. En väsentligt del i dessa finansie- ringsprinciper är att det för varje ersättning för vilken det tillgodoräknas ålderspensionsförmån skall betalas motsvarande ålderspensionsavgift. I avsnitt 30.2 har regler i enlighet med dessa principer föreslagits avseende pensionsgrundande sociala förmåner. I detta avsnitt lämnas förslag till preciserade regler för den statliga ålderspensionsavgiften. 31.2 Underlag för statlig ålderspensionsavgift Regeringens förslag: Statlig ålderspensionsavgift skall betalas för pensionsgrundande socialförsäkringsersättning m.m. och pensions- grundande belopp till försäkrade som uppfyller förutsättningarna för tillgodoräknande av pensionsrätt för inkomstpension eller av pen- sionspoäng. Vid beräkningen av den statliga ålderspensionsavgiften skall bortses från i sig pensionsgrundande inkomster som överstiger 8,06 förhöjda prisbasbelop i följande ordning: 1. socialförsäkringsersättningar m.m. som utgör inkomst av annat förvärvsarbete, 2. andra ersättningar än vad som anges i 1 som utgör inkomst av annat förvärvsarbete, 3. socialförsäkringsersättning m.m. som utgör inkomst av anställ- ning, 4. andra ersättningar än vad som anges i 3 som utgör inkomst av an- ställning. För sådana socialförsäkringsersättningar m.m. för vilka det tas ut allmän pensionsavgift av den enskilde skall den statliga ålderspen- sionsavgiften utgöra 6,40 % av ersättningen. För andra pensionsgrun- dande sociala förmåner skall den statliga ålderspensionsavgiften vara 18,5 % av det pensionsgrundande beloppet. Promemorians förslag: stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. I Ds 1995:55 föreslogs bl.a. att statliga ålderspensionsavgifter även skulle betalas för s.k. bakomliggande inkomst vid sjukdom och arbetslöshet och för vissa ersättningar från s.k. trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA). Vidare föreslogs att AP- fonden skulle svara för betalningen av statliga ålderspensionsavgifter svarande mot den ålderspensionsrätt som tillgodoräknas för förtidspension. Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det bör klargöras vad som i fortsättningen skall gälla beträffande ersättning för förlorad arbetsförtjänst och så kallad försäkringslön. Kammarrätten i Stockholm noterar att promemorians förslag att staten skall betala ålderspensionsavgift för vissa TFA-ersättningar är en avvikelse från principen att respektive förmånssystem skall belastas med kostnaden för ålderspensionsavgiften. Centrala studiestödsnämnden (CSN) begränsar sitt remissvar till att avse pensionsrätt för studier. CSN erinrar om att nämnden i sitt yttrande över Ds 1995:41 Reformerat pensionssystem – lag om inkomstgrundad ålderspension, m.m. uttalat att det bör övervägas om det pensionsgrun- dande beloppet för studier för vilka det enligt nuvarande regler inte utges pensionsgrundande ersättning bör beräknas på faktiskt utbetalat studiebidrag eller på fiktivt belopp liknande vad som föreslås gälla vid plikttjänstgöring. Om det sistnämnda alternativet, som CSN föredrar, slutgiltigt väljs bör det enligt nämnden medföra att ålderspensionsavgif- ten i sin helhet skall betalas av staten. Skälen för regeringens förslag: I enlighet med de av riksdagen an- tagna riktlinjerna skall det i princip för varje ersättning eller belopp för vilken det tillgodoräknas pensionsrätt betalas avgifter till ålderspensionssystemet som motsvarar den pensionsrätt som tillgodoräknas för ersättningen eller beloppet. De ersättningar som i det nuvarande och i det reformerade pensionssystemet skall utgöra pensionsgrundande inkomst och som det enligt nuvarande regler betalas allmän pensionsavgift men inte arbetsgivaravgift eller egenavgift för anges i 2 kap. 5 § och 6 § första stycket 4 i den av regeringen föreslagna lagen om inkomstgrundad ålderspension (LIP). Dock betalas enligt nuvarande regler tilläggspensionsavgift för s.k. konstnärsbidrag som ingår bland de här definierade ersättningarna, se nedan. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 1999 och – såvitt gäller här ak- tuella regler – bli tillämplig även för fastställande av pensionsgrundande inkomst inom det nuvarande ATP-systemet. De i denna proposition framlagda förslagen har den föreslagna lagen som utgångspunkt. De där angivna ersättningarna motsvarar i stort sett den uppräkning av pensions- grundande inkomster och ersättningar som nu anges i 11 kap. 2 § första stycket och 3 § första stycket punkt d) lagen (1962:381) om allmän för- säkring (AFL). De ersättningar som anges i 2 kap. 5 § LIP är i huvudsak ersättningar och bidrag som utbetalas av allmän försäkringskassa eller arbetslöshetskassa. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § första stycket 4 LIP avser bl.a. sjukpenning som grundar sig på inkomst av annat förvärvsar- bete. Också sådan ersättning betalas ut av allmän försäkringskassa. Inom det reformerade ålderspensionssystemet skall pensionsrätt till- godoräknas inte bara för pensionsgrundande inkomst utan också för andra förhållanden på basis av s.k. pensionsgrundande belopp. De senare beloppen skall under vissa förutsättningar tillgodoräknas försäkrade som uppbär förtidspension, föräldrar till små barn och försäkrade som ge- nomgått längre grundutbildning enligt lagen (1994:1809) om totalför- svarsplikt. Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna skall pensionsrätt tillgodoräknas också för s.k. bakomliggande inkomst vid arbetslöshet och sjukdom. I Ds 1997:67 Inkomstgrundad ålderspension – finansiella frågor före- slogs att pensionsrätt för sådan fiktiv inkomst inte skall tillgodoräknas. Förslaget motiverades av att det medförde besparingar och möjliggjorde förenklingar av systemet. Regeringens förslag i denna proposition över- ensstämmer i denna del med förslaget i Ds 1997:67. Regeringen lämnar därför inte heller något förslag till statlig ålderspensionsavgift för pen- sionsgrundande belopp för s.k. bakomliggande inkomst vid sjukdom och arbetslöshet. I avsnitt 9–12 redovisas utförligt de regler som föreslås gälla för de olika pensionsgrundande beloppen. Enligt riktlinjerna för pensionsreformen och i överensstämmelse med vad som gäller inom det nuvarande ATP-systemet skall det för pensions- grundande inkomster tillgodoräknas pensionsrätt endast till den del inkomsten under ett kalenderår inte överstiger en viss nivå. I denna pro- position föreslås att denna nivå såväl inom det reformerade pensionssystemet som inom nuvarande ATP-system skall vara sju och ett halvt s.k. förhöjda prisbasbelopp t.o.m. år 2001. Efter år 2001 skall intjänandetaket räknas om med ett s.k. inkomstindex och motsvara sju och ett halvt inkomstbasbelopp, se avsnitt 13.1. Detta innebär att taket kommer att följa den allmänna inkomstutvecklingen. Regeringen föreslår att statlig ålderspensionsavgift skall betalas för sociala ersättningar m.m. endast till den del ersättningen ger pensionsrätt. Enligt nuvarande regler skall i det fall den pensionsgrundande inkomsten överstiger intjänandetaket om 7,5 förhöjda prisbasbelopp i första hand bortses från inkomster av annat förvärvsarbete. Först när sådana inkomster helt avräknats, bortses från inkomst av anställning till den del de överstiger intjänandetaket. Dessa regler föreslås i denna proposition överföras till det reformerade systemet (2 kap. 1 § andra stycket LIP). Motivet för denna avräkningsordning är främst att det på inkomst av anställning alltid tillgodoräknas pensionsrätt, oavsett om arbetsgivaren fullgör sin avgiftskyldighet eller inte. Pensionsrätt beräknad på inkomst av annat förvärvsarbete kan däremot påverkas av huruvida egenföretagaren fullgör sin avgiftsskyldighet. I avsnitt 13.1 föreslås att pensionsgrundande belopp inte skall fast- ställas till den del de tillsammans med pensionsgrundande inkomster ligger över intjänandetaket. Där föreslås att om inkomsterna och be- loppen ligger över intjänandetaket skall det bortses från pensionsgrun- dande belopp i följande ordning: pensionsgrundande belopp för barnår, pensionsgrundande belopp för plikttjänst respektive pensionsgrundande belopp i samband med förtidspension. Därmed kommer det aldrig att finnas några fastställda pensionsgrundande belopp som tillsammans med den pensionsgrundande inkomsten ligger över intjänandetaket. Någon särskild avräkningsordning för dessa belopp för beräkning av statliga ålderspensionsavgifter behövs därmed inte. Det är önskvärt att inte öka statsbudgetens omslutning mer än vad som är oundvikligt i och med införandet av den statliga ålderspensionsavgif- ten. Statlig ålderspensionsavgift bör därför betalas endast till den del er- sättningarna ger upphov till pensionsrätt hos mottagaren. Därmed bör inte avgifter betalas för ersättningar till den del de, givet en viss avräk- ningsordning, överstiger avgiftstaket. Att takbegränsningen för pensionsgrundande inkomster föreslås uttryckas i form av ett avgiftstak beror på att den allmänna pensionsavgiften föreslås dras av i beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Något avdrag för allmän pensionsavgift föreslås inte göras vid beräkningen av pensionsgrundande belopp varför begränsningen för sådana belopp uttrycks i termer av intjänandetaket. Förslaget att den allmänna pensionsavgiften skall dras av vid fastställandet av den pensiongrundande inkomsten innebär att intjänandetaket i försäkringen kommer att vara lägre än avgiftstaket för den allmänna pensionsavgiften. Detta avgiftstak kommer år 1999 att vara 8,06 förhöjda prisbasbelopp, vilket efter avdrag med en allmän pensionsavgift om 6,95 % motsvarar 7,5 förhöjda prisbasbelopp. För att upprätthålla systematiken i ålderspensionsförsäkringen bör den ordning som nu föreslås för fastställande av pensionsrätt i lagen (1998:000) om inkomstgrundad ålderspension vara en utgångspunkt för bestämmelserna för avräkning av inkomster ovan intjänandetaket som skall göras vid beräkningen av de statliga ålderspensionsavgifterna. Av bl.a. detta skäl föreslår regeringen att det vid beräkningen av statlig ål- derspensionsavgift skall bortses från i sig pensionsgrundande inkomster som överstiger avgiftstaket i ålderspensionssystemet i följande ordning: 1. socialförsäkringsersättning m.m. som utgör inkomst av annat för- värvsarbete, 2. andra ersättningar än vad som anges i 1 som utgör inkomst av annat förvärvsarbete, 3. socialförsäkringsersättning m.m. som utgör inkomst av anställning, 4. andra ersättningar än vad som anges i 3 som utgör inkomst av an- ställning. Regeringens förslag innebär att en större andel av underlaget för be- räkning av den ålderspensionsavgift arbetsgivare och egenföretagare be- talar kan anses ligga under intjänandetaket än om förvärvsinkomster av- räknats före socialförsäkringsersättningar m.m. Därmed blir också den andel av de totala ålderspensionsavgifterna som kan betraktas som skatt och som skall föras till statsbudgeten mindre. Vårt förslag innebär att den statliga ålderspensionsavgiften, när avgifterna till systemet sammantaget är 18,5 %, totalt sett beloppsmässigt skall motsvara den pensionsrätt som sammantaget tillgodoräknas på förmåner där staten är avgiftsskyldig. Respektive pen- sionsgrundande ersättningsslag eller motsvarande som belastas med statlig ålderspensionsavgift skall däremot inte påföras en statlig ålders- pensionsavgift som exakt motsvarar den pensionsrätt som tillgodo- räknats för dessa ersättningar. I det fall t.ex. sjukförsäkringsersättning i högre grad än t.ex. arbetslöshetsersättning utbetalas till personer med en pensionsgrundande inkomst som överstiger avgiftstaket i försäkringen kommer sjukförsäkringssystemet att påföras en något högre kostnad för statlig ålderspensionsavgift än vad systemet givit upphov till. För att be- lasta varje ersättningsslag med exakt rätt statlig ålderspensionsavgift skulle Riksskatteverket och Riksförsäkringsverket vara tvungna att iden- tifiera och registrera varje slags pensionsgrundande socialförsäkringser- sättning m.m. som det tillgodoräknats pensionsrätt för. Vidare skulle det krävas en betydligt mer detaljerad avräkningsordning än den som här föreslås. Det föreliggande föreslaget innebär att den statliga ålderspen- sionsavgiften sammantaget kommer att erläggas med ett belopp som i princip exakt motsvarar den totala pensionsrätt som tillgodoräknas de försäkrade på sådana ersättningar och belopp för vilket staten är be- talningsansvarig. Detta får anses utgöra en tillräcklig precision. Det samlade avgiftsuttaget för år 1999 kommer endast att uppgå till 14,35 % av den pensionsgrundande inkomsten. Därmed kommer inte den statliga ålderspensionsavgiften att motsvara den pensionsrätt som tillgodoräknas detta år på ersättningar där staten är avgiftsskyldig. Fr.o.m. år 2000 skall dock avgiftsuttaget totalt sett motsvara tillgodoräknad pensionsrätt, dvs. 18,5 % av pensionsgrundande inkomst. Ålderspensionsavgift avseende pensionsrätt som tillgodoräknas för studier Pensionsrätt för studier som finansieras med studiemedel skall, enligt de av riksdagen antagna riktlinjerna, kunna tillgodoräknas inom ramen för det reformerade ålderspensionssystemet. I denna proposition lämnas inte något förslag till hur pensionsrätt för sådana studier skall tillgodoräknas. Regeringen lägger därför inte fram något förslag till statlig ålderspensionsavgift med anledning av pensionsrätt som skall tillgodoräknas för studier. Regeringen avser att återkomma i denna fråga. Förtidspension och statliga ålderspensionsavgifter I princippropositionen gjorde regeringen den bedömningen att reglerna för förtidspensioneringen måste förändras som en följd av den föreslagna ålderspensionsreformen. Något förslag rörande förtidspensioneringen lades emellertid inte fram med hänvisning till att frågan om utformningen av det framtida förtidspensionssystemet skulle bli föremål för ytterligare beredning. Därför lämnades inte heller förslag till hur ålderspensionsrätten skall utformas för personer som framöver kommer att beviljas förtidspension enligt reformerade regler. Riktlinjer för utformningen av den framtida förtidspensioneringen behandlas i regeringens proposition 1997/98:111 Reformerad förtidspension. Propositionen behandlas för närvarande i riksdagen. I förevarande proposition lämnas förslag till regler som föreslås gälla för tillgodoräknande av ålderspensionsrätt för förtidspensionärer från år 1999 och dessförinnan. Ett reformerat förtidspensionssystem inklusive regler för tillgodoräknande av ålderspensionsrätt kan träda i kraft tidigast år 2001. I detta avsnitt beskrivs hur den statliga ålderspensionsavgiften skall beräknas för ålderspensionsrätt som tillgodoräknas för förtidspension för år 1999 och tills dess att ett reformerat förtidpensionssystem trätt i kraft. Enligt de i avsnitt 9 föreslagna reglerna kommer pensionsgrundande belopp som tillgodoräknas en försäkrad för förtidspension beräknad på antagandepoäng enligt 13 kap. 2 § AFL – i avvaktan på reformering av förtidspensioneringen – inom det reformerade pensionssystemet beräknas på grundval av en s.k. antagandeinkomst. Antagandeinkomsten skall beräknas med hjälp av de antagandepoäng som beräknats enligt 13 kap. 2 § andra stycket AFL. Utgångspunkten för dessa regler är att storleken av hel förtidspension i princip skall motsvara den ålderspension som den försäkrade skulle ha varit berättigad till vid 65 års ålder om han eller hon fortsatt att arbeta i oförminskad omfattning fram till pensioneringen. Antagandeinkomsten, som läggs till grund för beräkningen av pensionsrätten i det reformerade ålderspensionssystemet, beräknas genom att antagandepoängen enligt 13 kap. 2 § AFL, med tillägg för en poäng för att kompensera för det basbeloppsavdrag som har gjorts vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten, multipliceras med basbeloppet för det året. Fr.o.m. år 1995 skall det förhöjda basbeloppet användas vid denna beräkning. Regeringen föreslår i denna proposition att staten skall svara för den statliga ålderspensionsavgift som skall betalas för pensionsrätt till- godoräknad för antagandeinkomst. Bestämmelserna för hur avgiften skall beräknas beskrivs nedan. Vissa ersättningar från trygghetsförsäkring vid arbetsskada I Ds 1995:55 föreslogs att statliga ålderspensionsavgifter skulle betalas på vissa ersättningar från trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). De ersättningar som avsågs är sådan TFA-ersättning som undantagits från socialavgifter och särskild löneskatt. De ersättningar som omfattas av dessa bestämmelser är: a) ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av juni 1993 om ersättningen avser tid därefter och utgår på grund av ansvarighetsför- säkring vilken åtnjuts enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer, b) ersättning för arbetskada som inträffat före utgången av år 1992 om skadan anmälts till allmän försäkringskassa efter utgången av juni 1993 och ersättningen utgår på grund av sådan ansvarighetsförsäkring som anges i a). Dessa ersättningar är pensionsgrundande och mottagaren av ersättning betalar allmän pensionsavgift på ersättningen. Därmed borde det, i enlig- het med principerna för det reformerade ålderspensionssystemet, betalas avgift för hela den pensionsgrundande ersättningen. De ersättningar det rör sig om är dock i sammanhanget av begränsad omfattning. År 1998 bedöms de uppgå till ca. 100 miljoner kronor. Dessutom minskar beloppet år från år allt efter att de som uppbär ersättning blir färre. I och med att beloppet är relativt litet skulle den statliga ålderspensionsavgiften uppgå till mindre än 10 miljoner kronor. För att förenkla administrationen av den statliga ålderspensionsavgiften föreslår regeringen att det inte skall utgå statlig ålderspensionsavgift på de här aktuella TFA-ersättningarna. Förslaget medför en i sammanhanget obetydlig negativ avvikelse mellan erlagda avgifter och tillgodoräknad pensionsrätt. Som beskrivits ovan kommer avvikelsen att minska år från år för att i sinom tid helt upphöra. Konstnärsbidrag Regeringens förslag innebär att statlig ålderspensionsavgift skall betalas även för s.k. konstnärsbidrag. Enligt nuvarande regler betalas tilläggs- pensionsavgift för konstnärsbidragen. I detta avseende skiljer sig konst- närsbidragen från övriga pensionsgrundnade ersättningar som det i denna remiss föreslås att det fr.o.m. år 1999 skall betalas statlig ålderspen- sionsavgift för. I och med att konstnärsbidragen är en statlig pensions- grundande ersättning föreslås i denna remiss att det i stället för tilläggs- pensionsavgift skall betalas statlig ålderspensionsavgift för dessa ersätt- ningar. Latenta pensionsrätter Pensionsgrundande belopp kan i vissa fall tillgodoräknas utan att det medför att pensionsrätten som fastställs på beloppen slutligt ligger till grund för beräkning av pension, s.k. latenta pensionsrätter. Det gäller de fall då pensionsgrundande belopp tillgodoräknas utan att förvärvsvillko- ret i försäkringen uppfylls. Därmed kan statliga ålderspensionsavgifter i vissa situationer betalas utan att de kommer att motsvaras av egentlig pensionsrätt. Dessa situationer, som endast får betydelse för den reformerade ålderspensioneringens fördelningssystem, kommer att vara förhållandevis ovanliga och av mycket begränsad ekonomisk betydelse. Något förslag lämnas därför inte om att sådana avgifter skall återbetalas från AP-fonden. Nivån på den statlig ålderspensionsavgiften På sådana socialförsäkringsersättningar som t.ex. sjukpenning och för- äldrapenning samt på dagpenning från arbetslöshetskassa m.m. som re- dan i ATP-systemet är pensionsgrundande tas det som tidigare nämnts ut en allmän pensionsavgift. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa ersättningar skall i princip motsvara den ålderspensionsavgift som arbetsgivare och den som har inkomst av annat förvärvsarbete skall betala. I och med att det inte föreslås någon förändring av det nuvarande avgiftsuttaget till det inkomstrelaterade ålderspensionsystemet för år 1999 innebär detta att den statliga ålderspensionsavgiften för år 1999 på nämnda ersättningar föreslås utgå med 6,40 %, se även avsnitt 32. För belopp som är pensionsgrundande men som inte motsvaras av någon faktisk inkomst, t.ex. den pensionsrätt som kan tillgodoräknas för barnår, skall inte någon allmän pensionsavgift betalas eftersom den en- skilde inte kommer att uppbära någon faktisk ersättning i samband med intjänandet av pensionsrätt. För att pensionsrätt som tillgodoräknas för sådana pensionsgrundande belopp redan fr.o.m. år 1999 skall vara fullt finansierad föreslår regeringen att den statliga ålderspensionsavgiften bestäms till 18,5 % av det pensionsgrundande beloppet. Om livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av den lagen, har samordnats med förtidspension eller efterlevandelivränta föreslås att avgiften utgör 18,5 % av den del av livräntan som på grund av samord- ningen inte har betalats ut. För denna del har ingen allmän pensionsavgift betalats. Eftersom det är bruttolivräntan som ligger till grund för beräk- ning av pensionsgrundande inkomst och som ger pensionsrätt är det följ- aktligen på denna som den statliga ålderspensionsavgiften skall betalas. Detta innebär att det skall betalas statlig ålderspensionsavgift med 6,40 % för den del av livräntan som ligger till grund för beräkning av pen- sionsrätt och som mottagaren betalar allmän pensionsavgift för, och 18,5 % i avgift för den del som samordnats med förtidspensionen och som mottagaren inte betalar allmän pensionsavgift för. Ett förslag av- seende finansieringen av den statliga ålderspensionsavgiften kommer att presenteras i avsnitt 31.4. 31.3 Betalning och fördelning av statlig ålderspensionsavgift Regeringens förslag: Ålderspensionsavgiften skall för varje år be- talas preliminärt med ett belopp som så nära som möjligt beräknas motsvara den slutligt framräknade avgiften. Den preliminära avgiften skall betalas med lika stora belopp varje månad. Regeringen skall in- för varje år bestämma den preliminära statliga ålderspensionsavgiften och hur beloppen skall fördelas på olika anslag. Den andel som be- räknas motsvara pensionsrätt för premiepension bestäms årligen av regeringen och förs löpande till Riksgäldskontoret. Återstoden förs till Allmänna pensionsfonden. Avstämning av ålderspensionsavgifterna skall göras året efter fast- ställelseåret. Den skillnad som framkommer mellan den preliminärt beräknade avgiften och den avgift som beräknas utifrån fastställda pensionsrätter för ett år skall beaktas i samband med bestämmandet av den preliminära avgiften som skall betalas året efter fastställelseåret. Det belopp som skall regleras gentemot Riksgäldskontoret skall ränteberäknas med den avkastning som anges i 8 kap. 1 § första stycket lagen (1998:000) om inkomstgrundad ålderspension. Det belopp som skall regleras gentemot Allmänna pensionsfonden skall ränteberäknas med den ränta som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483). Promemorians förslag: stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. I Ds 1995:55 föreslogs att skillnad mellan preliminär avgift och fastställd avgift skulle ränteberäknas med statslåneräntan. Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket (RFV) anser att förslaget om beräkning och uppbörd av statliga ålderspensionsavgifter bör omar- betas för att uppnå en enklare administrativ hantering. RFV:s förslag är att verket gör avgiftsberäkningen först när pensionsrätterna fastställts utan någon föregående preliminär beräkning. Därefter påförs respektive försäkringsgren kostnaden för avgiften jämte ränta och medlen förs över till Riksgäldskontoret respektive Allmänna pensionsfonden. Om den förskjutning av avgiftsdebiteringen som verket föreslår inte kan accepteras, vill RFV förorda att avgiftsdebiteringen, på samma sätt som gäller för arbetsgivaravgifter, direkt grundas på de utbetalningar som görs under intjänandeåret. Riksskatteverket (RSV) anför att för att avstämning av ålderspen- sionsavgifterna året efter fastställelseåret skall bli möjlig kommer det förmodligen krävas att RSV vid avisering av pensionsgrundande in- komster till RFV särredovisar inkomsterna i enlighet med den i prome- morian redovisade inkomststapelns indelning. Detta kommer att innebära att den nuvarande aviseringsrutinen till RFV blir mer omfattande. Detta går, enligt RSV, att lösa om kontrolluppgiften delas upp med olika ersättningskoder för respektive ersättning eller om deklarationsblanketten får motsvarande indelning. Försäkringskasseförbundet (FKF), Försäkringskassan i Malmöhus Län och Arbetslöshetskassornas samorganisation saknar en analys av de administrativa konsekvenserna av lagförslaget. FKF och Göteborgs allmänna försäkringskassa förutsätter att uppbörd av ålderspensionsavgifter kommer att lösas med en central och enkel datarutin. Arbetslöshetskassornas samorganisation anser att förslaget innebär en onödig rundgång av avgiftsmedlen mellan staten, a-kassorna och så åter till staten. Organisationen förordar den ordning som gäller idag. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ställer sig kritisk mot den omfattande och kostsamma administrativa hanteringen av det system som föreslås, särskilt vad gäller fastställande av avgifter i för- hållande till intjänandetaket. TCO anser att de administrativa merkostna- derna som kan komma att uppstå i andra förmånssystem till följd av för- slaget bör redovisas innan beslut fattas i frågan. Skälen för regeringens förslag: Det i Ds 1995:55 föreslagna systemet innebar följande. Respektive utbetalare av pensionsgrundnade ersättning för vilka statlig ålderspensionsavgift skall betalas skulle årligen göra en bedömning av påföljande års ersättningar och av de andra förhållanden som behövs för att beräkna avgiftsunderlaget. De myndigheter som skulle vara ansvariga för att inbetala statlig ålderspensionsavgift beräknad på pensionsgrundande belopp skulle vara skyldiga att göra motsvarande bedömning. Dessa bedömningar skulle tillställas Riksförsäkringsverket som på grundval av uppgifterna skulle räkna fram de preliminära ålderspensionsavgifterna. De preliminära avgifterna skulle månatligen debiteras den som skulle svara för avgiftsinbetalningen. Efter att samtliga pensionsrätter fastställts för ett visst år (intjänandeåret) föreslogs att det preliminära belopp som framräknats av Riksförsäkringsverket och som inbetalats av berörd myndighet under intjänandeåret skulle stämmas av mot det avgiftsbelopp som belöper på de fastställda pensionsrätterna. Eventuella avvikelser som då framkommer skulle till- eller frånräknas den preliminära debiteringen av statlig ålderspensionsavgift det andra året efter det år pensionsrätten intjänades. Detta skulle innebära att korrigeringen av eventuella avvikelser skulle ske tredje året efter det år de statliga ålderspensionsavgifterna betalades. Avvikelser föreslogs ränteberäknas med statslåneräntan. Regeringen anser att det är angeläget att försöka begränsa den admi- nistrativa belastning som den statliga ålderspensionsavgiften innebär. Samtidigt är det önskvärt att ansvaret för den statliga ålderspensionsav- giftens administration så långt som möjligt åläggs de myndigheter som direkt eller indirekt ansvarar för den ersättning som ligger till grund för avgiften. Bl.a. mot bakgrund av den kritik som remissinstanserna fram- fört mot förslaget i Ds 1995:55 anser regeringen att ansvaret för admi- nistrationen och betalningen av statlig ålderspensionsavgift bör läggas på central nivå. Ett skäl för ett system med preliminär debitering av den statliga ål- derspensionsavgiften är att det exakta underlaget för statlig ålderspen- sionsavgift endast går att beräkna efter det att samtliga individers pen- sionsrätt fastställts. Detta beror bl.a. på den i föregående avsnitt före- slagna avräkningsordningen vid beräkningen av den statliga ålderspen- sionsavgiften. En annan orsak är att det för de pensionsgrundande be- loppen inte finns någon utbetald ersättning som den statliga ålderspen- sionsavgiften kan tas ut på. Detta förhållande är också ett skäl till varför regeringen föreslår att den preliminära statliga ålderspensionsavgiften skall avse ett belopp i kronor och inte en procentsats av ett visst underlag. Om avgifterna skulle betalas först efter det att pensionsrätterna fastställts skulle den statliga ålderspensionsavgiften betalas med lång tidsförskjutning. Det skulle innebära att de statliga ålderspensionsavgifterna, som för år 1999 bedöms uppgå till omkring 20 miljarder kronor, skulle belasta statsbudgeten fel år samt att ålderspensionssystemet löpande skulle ”låna ut” medel till staten. Dessa nackdelar är enligt regeringens bedömning större än nackdelarna med den administrativa belastning som en ordning med preliminär debitering av avgifterna ger upphov till. Enligt regeringens bedömning finns det inte heller anledning att direkt koppla betalningen av den statliga ålderspensionsavgiften till utbetalningen av den pensionsgrundande ersättningen. Ett skäl härför är att ersättningarna inte alltid kommer att ge pensionsrätt. Så som tidigare angivits är inte heller en sådan ordning möjlig vad gäller de pensionsgrundande beloppen varför det inte skulle kunna bli ett generellt system. Vidare skulle sådana regler enligt regeringens bedömning vara mer administrativt betungande än de som här föreslås. Regeringen föreslår därför, i likhet med förslaget i Ds 1995:55, att betalning av statlig ålderspensionsavgift skall ske löpande. Löpande inbetalningar förutsätter preliminärt bestämda avgifter eller av- giftsbelopp samt avstämning av de preliminära avgifterna mot dem som svarar mot den fastställda pensionsrätten. Efter att samtliga pensions- rätter fastställts för ett visst år (intjänandeåret) bör därför, i enlighet med förslaget i Ds 1995:55, det preliminära belopp som inbetalats under intjänandeåret stämmas av mot det avgiftsbelopp som belöper på de av de allmänna försäkringskassorna fastställda pensionsrätterna. De eventuella avvikelser som då framkommer bör läggas till eller dras ifrån den preliminära debiteringen av statliga ålderspensionsavgifter som skall betalas det andra året efter det år då pensionsrätten fastställdes. Förändringar av fastställd pensionsrätt kan inträffa efter fastställelseåret, bl.a. på grund av ändrade taxeringar. Dock föreslår inte regeringen att förändringar av fastställd pensionsrätt skall medföra någon justering av den slutligt framräknade statliga ålderspensionsavgiften. Skälet härför är bl.a. att sådana förändringar endast i begränsad omfattning kommer att innebära att skillnader mellan slutligt tillgodoräknad pensionsrätt och erlagd avgift uppkommer när det gäller de nu aktuella ersättningarna. Skillnader uppkommer endast i de fall sådan ersättning som det skall betalas statlig ålderspensionsavgift för berörs av förändringen av den fastställda pensionsrätten. Sådana situationer kan bedömas vara förhållandevis ovanliga och av ringa ekonomisk betydelse. Avvikelser avseende belopp som skall regleras mot Riksgäldskontoret bör ränteberäknas med den avkastning som anges i 8 kap. 1 § första stycket i den av regeringen föreslagna lagen om inkomstgrundande ål- derspension. Den där angivna avkastningen är den avkastning som an- vänds för att ränteberäkna uppkomna avvikelser mellan det belopp som tillgodoförts en kapitalförvaltare för en försäkrads räkning och det belopp som slutligen skall tillgodoräknas den försäkrade. Avvikelser avseende belopp som skall regleras mot Allmänna pensionsfonden bör ränteberäknas med den basränta som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen. Det är den ränta som i avsnitt 30.5 föreslås användas för ränteberäkning av skillnader mellan preliminärt överfört belopp till staten avseende influtna ålderspensionsavgifter som betalats på inkomster över intjänandetaket och det fastställda belopp som staten skall tillföras. Vid avstämningen av de preliminära avgifterna mot den avgift som svarar mot fastställd pensionsrätt bör respektive ersättningsslag som be- lastas med statlig ålderspensionsavgift till- eller frånräknas den fram- komna avvikelsen i samma proportion som rådde mellan de preliminära avgifter avstämningen avser. Någon hänsyn tas därigenom inte till i vad mån olika i sig pensionsgrundande ersättningar skiljer sig åt vad beträffar den andel av ersättningarna som överstiger intjänandetaket. Motivet för denna ordning är främst att den föreslagna metoden är enkel att administrera. På samma sätt som gäller för den nuvarande tilläggspensionsavgiften och den föreslagna ålderspensionsavgiften skall en viss andel av de stat- liga ålderspensionsavgifterna föras till Riksgäldskontoret för tillfällig förvaltning. Den andel som skall föras till Riksgäldskontoret bör be- stämmas av regeringen i samband med att de preliminära avgifterna be- stäms. Regeringen kommer i förordning närmare ange hur betalning m.m. av statlig ålderspensionsavgift skall ske. Regeringen kommer i 1998 års ekonomiska vårproposition att lämna förslag till hur stor den den preliminära statliga ålderspensionsavgiften i kronor skall vara år 1999 och hur avgiften det året skall fördelas. 31.4 Finansiering och utgifter Regeringens förslag: Statlig ålderspensionsavgift på pensionsgrun- dande förmåner som finansieras med allmänna skattemedel skall också finansieras med sådana medel. Statlig ålderspensionsavgift för pensionsgrundande belopp skall fi- nansieras med allmänna skattemedel. Statlig ålderspensionsavgift på pensionsgrundande belopp för förtidspensionärer med tilläggspension skall dock, på den del som motsvarar faktisk ersättning, finansieras med socialavgifter. Statlig ålderspensionsavgift på övriga pensionsgrundande förmåner som finansieras med socialavgifter skall även finansieras med sådana avgifter. Promemorians förslag: Regeringens förslag stämmer överens med förslaget i Ds 1995:55 med undantag för att regeringen nu föreslår en annorlunda utformning av finansieringen av statlig ålderspensionsavgift för pensionsgrundande belopp för förtidspensionärer och av sådan avgift för delpension. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frå- gan. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) påpekar att förslaget innebär att om respektive förmånssystem skall belastas med de nya kostnaderna som skulle uppstå i och med att statliga ålderspensionsavgifter införs, kan ytterligare allmänna egenavgifter komma att anses nödvändiga för att finansiera dessa nya kostnader. TCO avstryker att sådana egenavgifter tas ut. Ökade utgifter i arbetslöshetsförsäkringen bör därför enligt TCO finansieras med skattemedel och arbetsgivaravgifter. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 30.2 har regeringen före- slagit införandet av statlig ålderspensionsavgift för de sociala ersätt- ningar m.m. som i dag är pensionsgrundande. Genom att på detta sätt beakta att utgivna ersättningar senare ger upphov till pensionsförmåner ges en mer rättvisande bild av kostnaderna för olika förmånssystem. Breddningen av avgiftsunderlaget till att omfatta även socialförsäk- ringsersättningar m.m. innebär att utgifterna för dessa förmåner ökar. Den totala ökningen av utgifterna till följd av att statlig ålderspen- sionsavgift införs beräknas vid införandet år 1999 uppgå till ca 19 miljarder kronor. I detta belopp ingår dock inte statlig ålderspensionsavgift för plikttjänst eftersom villkoren för beräkning av avgiftsunderlaget ännu ej fastställts (se avsnitt 10 och nedan). Regeringen föreslår att det försäkrings- eller förmånssystem som reglerar en viss förmån får bära kostnaden för den pensionsrätt som förmånen är förenad med. De ökade utgifterna som följer av att statliga ålderspensionsavgifter införs skall inte, annat än i undantagsfall, leda till en reducering av enskilda förmåner eller till andra besparingar inom berörda anslag. Regeringen föreslår, i likhet med förslag i departementspromemorian, att för de förmåner som finansieras med allmänna skattemedel skall även den statliga ålderspensionsavgiften finansieras med sådana skattemedel. Vidare föreslår regeringen att för de pensionsgrundande förmåner som finansieras med socialavgifter skall även den statliga ålderspensionsavgiften finansieras med socialavgifter. Detta leder inte till att det totala avgiftsuttaget höjs. I stället bör de befintliga socialavgifterna struktureras om för att motsvara de nya förhållandena. I avsnitt 32 redogörs för förslag till en ny struktur för uttag av socialavgifter, som förutom finansieringen av den statliga ålderspensionsavgiften, beaktar även övriga förändringar i finansieringen av socialförsäkringens olika delar. Förslaget innebär att nya avgifter införs och andra avskaffas och att en utökad försäkringsmässighet uppnås i sjukförsäkringen. I Ds 1995:55 föreslogs att den statliga ålderspensionsavgift som be- talas för delpensioner skall finansieras med delpensionsavgiften. För- slaget till ändrad struktur för uttaget av socialavgifter i avsnitt 32 innebär att delpensionsavgiften avskaffas år 1999. Regeringen föreslår därför att även statliga ålderspensionsavgift för delpension skall finansieras med allmänna skattemedel. I vissa fall skall, enligt vad som föreslås i avsnitt 13.1, pensionsrätt tillgodoräknas utan att någon faktisk ersättning erhållits. Under vissa förutsättningar skall då pensionsgrundande belopp beräknas för föräldrar till små barn och för plikttjänstgöring. I avsnitt 30.2 föreslås att statlig ålderspensionsavgift även skall betalas för dessa förmåner. Regeringen föreslår, i likhet med vad som föreslogs i Ds 1995:55, att den statliga ålderspensionsavgiften för pensionsgrundande belopp skall finansieras med allmänna skattemedel. Pensionsgrundande belopp skall även beräknas för vissa förtidspensionärer med tilläggspension. När det gäller statlig ålderspensionsavgift för sådana pensionsgrundande belopp föreslogs i Ds 1995:55 att den skulle finansieras med medel från AP-fonden. Beräkningsgrunderna för den statliga ålderspensionsavgiften redogörs för i avsnitt 31.2. Den statliga ålderspensionsavgiften skall beräknas på den antagandeinkomst som ligger till grund för förtidspensionärer med tilläggspension. Är förtidspensionen samordnad med livränta skall dock, som framgår av avsnitt 9.4.1 det pensionsgrundande beloppet för förtidspension endast beräknas för antagandeinkomsten till den del den överstiger livräntan före samordningen. Statlig ålderspensionsavgift skall endast beräknas på detta överskjutande belopp. I avsnitt 30.1 föreslår regeringen att kostnaderna för tilläggspension i form av förtidspension fr.o.m. år 1999 skall flyttas från AP-fonden till statsbudgeten. Regeringen föreslår att den del av den statliga ålderspensionavgiften som motsvarar den faktiska ersättningen till förtidspensionärer med tilläggspension, skall finansieras med socialav- gifter. Återstoden, dvs. mellanskillnaden mellan antagandeinkomsten och den faktiska ersättningen skall finansieras med allmänna skattemedel. I avsnitt 12 föreslås att pensionsrätt för studier som finansieras med studiemedel skall kunna tillgodoräknas inom ramen för det reformerade pensionssystemet fr.o.m. år 1995. Något förslag till hur detta skall ske lämnas inte. Den närmare utformningen skall i stället behandlas i sam- band med beredningen av reformeringen av studiestödssystemet. Statlig ålderspensionsavgift vid studier finansierade med studiemedel kan be- räknas först i och med att ett färdigt förslag presenteras. Emellertid anser regeringen, mot bakgrund av vad som sagts om övriga skattefinansierade förmåner, att även den statliga ålderspensionsavgift som skall betalas för studiestödet bör finansieras med allmänna skattemedel. Statlig ålderspensionsavgift skall fr.o.m. år 1999 uppgå till 6,40 % av den del av den sociala ersättningen som är pensionsgrundande. Den en- skilde betalar allmän pensionsavgift som uppgår till 6,95 % av ersätt- ningen. Detta motsvarar 7,47 % av den pensionsgrundande inkomsten då hänsyn tagits till avdraget för allmän pensionsavgift. Storleken på den preliminära statliga ålderspensionsavgift som skall betalas för respektive sociala förmån har här beräknats med utgångspunkt från den avräkningsordning som föreslås i avsnitt 31.2 och med uppgifter om den senast tillgängliga inkomstfördelningen (år 1995). Andelen av utbetalda sociala förmåner som överstiger avgiftsstaket kan utifrån denna inkomstfördelning beräknas till ca 2 %. Den statliga ålderspensionsavgift som skall belöpa på respektive förmån har därmed preliminärt beräknats uppgå till 6,27 % av utbetalt belopp. Den statliga ålderspensionsavgiften på pensionsgrundande belopp skall motsvara 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten. Enligt förslag i avsnitt 13.1 skall pensionsgrundande belopp endast fastställas i den mån de tillsammans med den pensionsgrundande inkomsten inte överstiger intjänandetaket, dvs. 7,5 förhöjda prisbasbelopp. Därmed kommer det aldrig att finnas några fastställda pensionsgrundande belopp som tillsammans med den pensionsgrundande inkomsten ligger över intjänandetaket. Allmän pensionsavgift tas inte ut på pensionsgrundande belopp. Den breddning av avgiftsunderlaget som följer av att statlig ålderspen- sionsavgift skall betalas för sociala förmåner och pensionsgrundande belopp innebär att statens utgifter ökar år 1999. I tabell 31.1 nedan, framgår att utgiftsökningen preliminärt beräknas till totalt ca 19 miljarder kronor. Detta belopp kan komma att ändras vid den slutliga avstämningen (se avsnitt 31.3). Beräkningarna grundas på prognoser för den del av de sociala förmånerna som är pensionsgrundande och som presenteras i 1998 års ekonomiska vårproposition. De ersättningar som det skall betalas statlig ålderspensionsavgift för samt till vilka utgiftsområden ersättningarna hör beskrivs nedan. Statlig ålderspensionsavgift för socialförsäkringsförmåner m.m. Inom statsbudgetens utgiftsområde 6, Totalförsvar (anslag A3), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för ersättningar/livräntor enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) i de fall skada inträffat under militär verksamhet. Anslaget disponeras av Riksförsäkringsverket. Den statliga ålderspensionsavgiften på dessa livräntor beräknas för år 1999 uppgå till 2,7 miljoner kronor. Avgiften föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 6 skall även statlig ålderspensionsavgift betalas för dagpenning till totalförsvarspliktiga vid repetitionsutbildning (anslag A1), och till totalförsvarspliktiga som fullgör civilplikt (anslag B 3 och B 5). Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa ersättningar beräknas för år 1999 uppgå till 1,2 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 9, Hälsovård, sjukvård och social omsorg (anslag A3), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för smittbärarpenning. Den statliga ålderspensionsavgiften för smittbärarpenning beräknas för år 1999 uppgå till 0,5 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 10, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handi- kapp (anslag A1), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för sjukpen- ning, rehabiliteringspenning, närståendepenning, vissa yrkesskade- ersättningar m.m. av vilka merparten beviljats enligt lagen om statlig personskadeskydd (LSP) och sjuklönegarantiersättning. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa ersättningar beräknas för år 1999 uppgå till 3,2 miljarder kronor. Den statliga ålderspensionsavgiften för sjukpenning, rehabiliteringspenning och närståendepenning föreslås finansieras med socialavgifter. Den statliga ålderspensionsavgiften för de ersättningar som belastar posten yrkesskadeersättningar beviljade enligt LSP och sjuklönegarantiersättning föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn, skall statlig ålderspensionsavgift betalas för föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning (anslag A2) samt för vård- bidrag (anslag A6). Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa ersätt- ningar beräknas för år 1999 uppgå till 1 miljard kronor. Utgifterna för statlig ålderspensionsavgift för ersättningar från föräldraförsäkringen föreslås finansieras med socialavgifter. Utgifter för statlig ålderspen- sionsavgift för vårdbidrag föreslås finansieras med allmänna skatte- medel. Inom utgiftsområde 13, Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet (anslag A1), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för arbetslöshetsersättning. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa ersättningar beräknas för år 1999 uppgå till 1,9 miljarder kronor. Dessa utgifter föreslås finansieras med socialavgifter förutom statlig ålderspensionsavgift för ersättning vid generationsväxling som föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 14, Arbetsmarknad och arbetsliv anslag (A2) skall statlig ålderspensionsavgift betalas för utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning m.m. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa bidrag beräknas för år 1999 uppgå till 0,8 miljarder kronor. För den del av utbildningsbidraget som avser deltagare med inkomstrelaterad A-kasseersättning, föreslås den statliga ålderspensionsavgiften finansieras med socialavgifter. För den del av utbildningsbidraget som avser övriga deltagare föreslås den statliga ålderspensionsavgiften finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 15, Studiestöd, skall statlig ålderspensionsavgift betalas för ersättningar inom anslagen A3, A4, A6 och A7. Dessa anslag bekostar olika former av vuxenstudiestöd samt ersättning till deltagare i föräldrarutbildning i teckenspråk. Statlig ålderspensionsavgift för dessa studiestöd beräknas för år 1999 uppgå till 0,6 miljarder kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 16, Utbildning och universitetsforskning (samtliga fakultetsanslag), skall statlig ålderspensionsavgift betalas på utbildningsbidrag till doktorander. Statlig ålderspensionsavgift för dessa utgifter beräknas för år 1999 uppgå till 28,2 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Inom utgiftsområde 17, Kultur, medier, trossamfund och fritid (anslag E2), skall statlig ålderspensionsavgift betalas för ersättningar och bidrag till konstnärer. För närvarande betalas tilläggspensionsavgift för den del av ersättningarna som är pensionsgrundande. Fr.o.m. år 1999 skall i stället statlig ålderspensionsavgift erläggas för dessa ersättningar. Den statliga ålderspensionsavgiften beräknas uppgå till 18,2 miljoner kronor år 1999. Den statliga ålderspensionsavgiften föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Förutom ovan nämnda utgifter berörs ytterligare sociala förmåner vilka redovisas vid sidan av statsbudgeten. Till dessa hör livräntor enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) som för närvarande belastar Arbetsskadefonden. Riksdagen har tidigare antagit regeringens förslag till riktlinjer för ändringar av redovisningen på statsbudgeten som bl.a. innebär att arbetsskadefonden avvecklas (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Under avsnitt 32 i denna proposition föreslås att utgifterna för arbetsskadeförsäkringen i stället skall tas upp under ett nytt anslag (A4) inom utgiftsområde 10, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Om rätt till egenlivränta eller efterlevandelivränta föreligger samtidigt med rätt till förtidspension eller efterlevandepension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) skall livräntan betalas endast i den mån den överstiger pensionen om förmånerna täcker samma inkomstförlust. Den statliga ålderspensionsavgiften skall dock betalas på bruttolivräntan, dvs. före samordning med förtidspension eller efterlevandepension. Detta som en följd av att det är bruttolivräntan som ligger till grund för beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Den statliga ålderspensionsavgiften på livräntor enligt LAF beräknas för år 1999 uppgå till 2,1 miljarder kronor och föreslås finansieras med socialavgifter. Från arbetsskadefonden betalas för närvarande även sjukpenning enligt LAF och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Den statliga ålderspensionsavgiften för sådan sjukpenning beräknas år 1999 uppgå till 3,7 miljoner kronor och föreslås finansieras med socialavgifter. Utgifterna för sjukpenningen föreslås i vårpropositionen fr.o.m. år 1999 föras till samma anslag som livräntor enligt LAF under utgiftsområde 10. Förutom tidigare nämnda livräntor, skall även andra livräntor som be- viljats med tillämpning av LAF, belastas med statlig ålderspensionsav- gift. Affärsverksfonden betalar ut sådana livräntor för skadefall före 1 juli 1988 för personal inom dåvarande Banavdelningen inom Statens Järnvägar. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa livräntor beräknas för år 1999 uppgå till 1,1 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Därutöver skall livräntor och sjukpenning som betalas av affärsverken och före detta affärsverk, för skador som inträffat före den 1 juli 1995, beläggas med statlig ålderspensionsavgift. Den statliga ålderspensions- avgiften för livräntor betalade av affärsverk m.m. beräknas för år 1999 uppgå till 42,5 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Vidare skall livräntor som betalas av Swedint till FN-soldater som skadas i tjänsten beläggas med statlig ålderspensionsavgift. Den statliga ålderspensionsavgiften för dessa livräntor beräknas för år 1999 uppgå till 0,5 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. För samtliga ovan nämnda livräntor skall avgiften för den del som samordnas med förtidspension uppgå till 18,5 % medan för den del som inte samordnas skall avgiften uppgå till 6,40 %. Se även avsnitt 31.2. Utgifter för delpensioner redovisas för närvarande vid sidan av stats- budgeten. Riksdagen har beslutat att Delpensionsfonden avvecklas fr.o.m. år 1999 (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Under avsnitt 32 i denna proposition föreslås att utgifterna för delpension i fortsättningen förs upp som ett nytt anslag under utgiftsområde 11, Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Den statliga ålderspensionsavgiften för delpensioner beräknas för år 1999 uppgå till 12 miljoner kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Statlig ålderspensionsavgift för pensionsgrundande belopp De flesta förtidspensionärer tillgodoräknas s.k. antagandepoäng för tiden fr.o.m. det år då förtidspensionen börjar utges t.o.m. det år pensionären fyller 64 år. Dessa antagandepoäng skall omräknas till antagandeinkomster och skall ligga till grund för beräkning av pensionsrätt i det reformerade pensionssystemet. Det innebär att det första basbeloppet medräknas. Förtidspensionärernas antagandeinkomster för år 1999 beräknas till 43,6 miljarder kronor efter samordning med arbetsskadelivräntor. Den statliga ålderspensionsavgiften för förtidspensionärers antagandeinkomster, efter samordning med livräntor, beräknas för år 1999 uppgå till 8,1 miljarder kronor. Såsom framgår av avsnitt 9.4.1 beräknas pensions- grundande belopp för förtidspension bara till den del som antagande- inkomsten (inkl. utbetald förtidspension) överstiger livräntan före sam- ordning med förtidspension. Regeringen föreslår att den del av avgifterna på pensionsgrundande belopp för förtidspension som kan beräknas avse den faktiska ersättningen skall finansieras med socialavgifter. Resterande delen av avgifterna skall finansieras med allmänna skattemedel. Pensionsrätt för barnår beräknas med utgångspunkt från en fiktiv in- komst i det reformerade pensionssystemet. Denna fiktiva inkomst ligger till grund för beräkning av pensionsgrundande belopp och beräknas uppgå till 20,5 miljarder kronor år 1999. Den statliga ålderspensions- avgift på pensionsgrundande belopp för barnår beräknas för år 1999 uppgå till 3,8 miljarder kronor och föreslås finansieras med allmänna skattemedel. För plikttjänstgöring skall pensionsrätt beräknas för pensionsgrun- dande belopp för personer som fullgör grundutbildning inom totalför- svaret. Regeringen har tillsatt en parlamentariskt sammansatt utredning för att göra en översyn av tillämpningen av systemet med totalför- svarsplikt (dir. 1997:106). Utredningen, som skall överlämna sitt slutbetänkande senast den 1 februari 2000, har att behandla en rad över- gripande frågor, bl.a. angående olika tjänstgöringars omfattning. För det fall utredningens förslag skulle leda till lagstiftning som innebär att vill- koren för plikttjänstgöring påverkas, kan det finnas behov av att även frågan om villkoren för pensionsrätt för plikttjänstgöring ses över. Se avsnitt 10. Beräkning av statlig ålderspensionsavgift kan därför inte göras förrän villkoren för pensionsrätt är fastställd. Regeringens förslag om att införa statlig ålderspensionsavgift innebär således anslagsramarna för de berörda anslagen inom utgiftsområdena 6, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, och 16 ökar med ett belopp som motsvarar den statliga ålderspensionsavgiftens storlek. Statliga ålderspensionsavgift vad gäller förtidspensioner respektive pensionsgrundande belopp vid barnår skall ingå i utgiftsområdet 10 respektive 12. Tabell 31.1 Statlig ålderspensionsavgift på pensionsgrundande ersättningar Avgifts- underlag prognos 1999 Prel. statlig ålders- pensionsavgift Finansieras med milj.kr % milj.kr Socialförsäkringsförmåner m.m.: Utg.omr. 6 Totalförsvarspliktiga med dagpenning m.m. (A1, B3 m.fl.) 19 6,27% 1,2 Allm. skattemedel Ersättn. kroppsskador (A3) 15 2,7 – del som samordnas med förtidspension 14 18,5% 2,6 Allm. skattemedel – del som inte samordnas med förtidspension 1 6,27% 0,1 Allm. skattemedel Totalt 34 3,8 Utg.omr. 9 (A3) Smittbärarpenning 8 6,27% 0,5 Allm. skattemedel Utg.omr 10 Sjukpenning (A1) 16149 6,27% 1012,9 Socialavgifter Rehabiliteringspenning (A1) 999 6,27% 62,7 Socialavgifter Närståendepenning (A1) 42 6,27% 2,6 Socialavgifter Sjuklönegaranti 0,2 6,27% 0,0 Allm. skattemedel Arbetsskadeförsäkring, livränta (A4) 11800 2096,4 – del som samordnas med förtidspension 11092 18,5% 2052,0 Socialavgifter – del som inte samordnas med förtidspension 708 6,27% 44,4 Socialavgifter Sjukpenning (LAF) (A4) 59 6,27% 3,7 Socialavgifter Vissa andra ersättn.(LSP) (A4) 6 1,0 – del som samordnas med förtidspension 5,6 18,5% 1,0 Allm. skattemedel – del som inte samordnas med förtidspension 0,4 6,27% 0,0 Allm. skattemedel Totalt 29055 3178,7 Utg. omr 11 Delpension (nytt anslag) 191 6,27% 12,0 Allm. skattemedel Utg. omr 12 Föräldraförsäkring (A2) 13765 6,27% 863,3 Socialavgifter Vårdbidrag (A6) 1554 6,27% 97,5 Allm. skattemedel Totalt 15319 6,27% 960,8 Utg. omr 13 (A1) A-kassa, inkomstrelaterad ersätt- ning 26640 6,27% 1670,9 Socialavgifter A-kassa, grundbelopp 1083 6,27% 67,9 Socialavgifter Tillfällig avgångsersättning 1877 6,27% 117,7 Socialavgifter Generationsväxling 490 6,27% 30,7 Allm. skattemedel Totalt 30090 6,27% 1887,2 milj.kr % milj.kr Utg.omr. 14 (A2) Utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning 13493 6,27% 846,3 Socialavgifter/ Allm. Skattemedel Utg. omr. 15 Korttidsstudiestöd (A3) 38 6,27% 2,4 Allm. skattemedel Särskilt vuxenstudiestöd (A3) 872 6,27% 54,7 Allm. skattemedel Särskilt vuxenstudiestöd för ar- betslösa (A3) 1171 6,27% 73,4 Allm. skattemedel Särskilt utbildningsbidrag (A3) 6917 6,27% 433,8 Allm. skattemedel Timersättning vid särvux (A3) 4 6,27% 0,3 Allm. skattemedel Föräldrautbildning i teckenspråk (A4) 11 6,27% 0,7 Allm. skattemedel Särskilt vuxenstudiestöd i vissa lärarutb. (A6) 61 6,27% 3,8 Allm. skattemedel Särsk. vuxenstudiestöd i vissa naturvet. utbildningar (A7) 497 6,27% 31,2 Allm. skattemedel Totalt 9571 6,27% 600,3 Utg. omr 16 Utbildningsbidrag till doktorander 450 6,27% 28,2 Allm. skattemedel Utg. omr 17 (E2) Konstnärsbidrag 290 6,27% 18,2 Allm. skattemedel Övriga sociala förmåner Livräntor Affärsverksfondens livräntor 6 1,1 – del som samordnas med förtidspension 5,6 18,5% 1,0 Allm. skattemedel – del som inte samordnas med förtidspension 0,4 6,27% 0,0 Allm. skattemedel Affärsverk mm, livräntor och sjukpenning 239 42,5 – del som samordnas med förtidspension 225 18,5% 41,6 Allm. skattemedel – del som inte samordnas med förtidspension 14 6,27% 0,9 Allm. skattemedel Swedint, skador i FN-tjänst 3 0,5 – del som samordnas med förtidspension 2,8 18,5% 0,5 Allm. skattemedel – del som inte samordnas med förtidspension 0,2 6,27% 0,0 Allm. skattemedel Totalt 248 44,1 milj.kr % milj.kr Pensionsgrund transfereringar, totalt 98749 7580 Pensionsgrundande belopp: Förtidspensioner (del som inte är samordnad med livräntor) 43615 18,5% 8068,8 Allm. skattemedel/ socialavgifter Barnår 20452 18,5% 3783,6 Allm. skattemedel Pliktjänst okänd 18,5% okänd Allm. skattemedel Pensionsgrundande belopp, totalt* 64067 11852,4 TOTALT* 162816 19432,5 avgår: belopp motsvarande nuvarande tilläggs- pensionsavgift på konstnärsbidrag (6,4 % av avgiftsunderlaget år 1999) 18,6 UTGIFTSÖKNING TILL FÖLJD AV ATT STATLIG ÅLDERSPENSIONSAVGIFT INFÖRS ÅR 1999* 19413,9 *Plikttjänst är inte inkluderad i totalerna. 32 Förändrad struktur på socialavgifterna och förändrade avgiftsnivåer m.m. Regeringens förslag: Den allmänna pensionsavgiften skall tas ut dels på inkomst av anställning, dels på inkomst av annat förvärvsarbete till den del summan av inkomsterna före avdrag för allmän pensionsavgift inte överstiger 8,06 förhöjda prisbasbelopp, vilket i termer av pensionsgrundande inkomst motsvarar 7,5 förhöjda prisbasbelopp. Tilläggspension i form av efterlevandepension och folkpension i form av efterlevandepension samt administrationskostnader för efterlevandepensioner finansieras med en efterlevandepensionsavgift på 1,70 %. Folkpensionsavgiften, delpensionsavgiften, lönegarantiavgiften och arbetarskyddsavgiften tas bort. Finansiering av delpension och arbets- livsmyndigheters verksamhet sker med allmänna skattemedel. Löne- garantiersättningar finansieras med arbetsmarknadsavgiften. Sjukförsäkringsavgiften skall finansiera, förutom delar av sjukför- säkringen, tilläggspension i form av förtidspension och viss del av kostnaderna för folkpension i form av förtidspension men inte kostnader för tandvård, läkemedelssubventioner och förmåner från föräldraförsäkringen. Tandvård och läkemedelssubventioner skall finansieras med allmänna skattemedel. Sjukförsäkringsavgiften sänks till 7,50 % för arbetsgivare och till 8,23 % för den som har inkomst av annat förvärvsarbete. En föräldraförsäkringsavgift på 2,20 % införs för finansiering av föräldraförsäkringen. Den arbetsmarknadsavgift som betalas av arbetsgivare höjs till 5,84 %. Socialavgifterna skall finansiera de statliga ålderspensionsavgifter som beräknas belöpa på de förmåner som socialavgifterna skall finansiera. Det sammantagna uttaget av socialavgifter och allmän löneavgift hålls oförändrat genom att den allmänna löneavgiften höjs till 8,04 %. I enlighet med riksdagens tidigare principbeslut avskaffas delpen- sionsfonden och arbetsskadefonden. Förändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1999. Promemorians förslag: I Ds 1997:67 redovisades tre alternativa möjligheter för att uppnå önskad struktur och nivå på uttaget av avgifter för ålderspensioner. Dessa tre möjligheter är: C att växla mellan sänkt arbetsgivaravgift och höjd allmän pensionsav- gift, där höjningen av den senare kompenseras genom höjd lön (löne- växling) C att till en del begränsa uttaget av arbetsgivaravgifter vad gäller in- komster överstigande avgiftstaket (tudelat avgiftsuttag) C att kompensation för en höjd allmän pensionsavgift ges inom skatte- systemets ram De två första alternativen omfattar även två underalternativ benämnda stor löneväxling respektive stor tudelning av arbetsgivaravgiften. I dessa alternativ återinförs den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäk- ringsavgift på 5,95 % och den allmänna pensionsavgiften sänks i motsvarande mån. Utredningens förslag: Förtidspensionsutredningen föreslår i SOU 1997:166 att inkomstrelaterad förtidspension finansieras med social- avgifter. Den inkomstrelaterade försäkringen föreslås kompletteras av ett grundskydd som finansieras med allmänna skattemedel. Sjukförsäk- ringens karaktär av försäkring förstärks genom att de kostnader som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera föreslås avse inkomstrelaterad ersättning. Förslaget innebär bl.a. att föräldraförsäkring och ersättning till sjukvård avförs från sjukförsäkringen och finansieras i särskild ordning. Förtidspensionsutredningens förslag stämmer överens med regeringens förslag vad gäller principerna för vad sjukförsäkringsavgiften skall finansiera. Remissinstanserna: Några remissinstanser förordar alternativet med ett tudelat avgiftsuttag. Enligt Riksförsäkringsverket (RFV) innehåller överenskommelsen om finansieringen tre grundläggande element, näm- ligen att: C hälften av avgifterna skall betalas av den anställde och hälften av ar- betsgivaren C avgiftsändringen skall vara neutral med avseende på såväl löntagarens disponibla inkomst som arbetskraftskostnaden C arbetsgivarens kostnad över taket skall begränsas till 9,25 % RFV konstaterar att en löneväxling innebär betydande problem. Mot bakgrund av att en betydande del av arbetskraftens villkor enbart regleras genom individuella avtal anser RFV att en lagreglering torde vara nöd- vändig. Skattemodellen leder, enligt RFV, till en större belastning på statsinkomsterna än övriga modeller. Verket påpekar att ett överuttag av avgifter på lönedelar över taket i modellen med tudelad arbetsgivaravgift kan neutraliseras genom en justering av det totala uttaget av arbets- givaravgifter. Av de skisserade alternativen är, enligt RFV, alternativet med tudelad arbetsgivaravgift med liten begränsning över taket det som minst avviker från de angivna principerna. Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO) är emot allmänna egenavgifter eftersom de anses slå orättvist. TCO förordar därför alternativet med tudelade arbetsgivaravgifter. TCO anser att alternativet med en stor begränsning av avgiftsuttaget över taket är bäst eftersom det innebär en lägre nivå på den allmänna pensionsavgiften. Privattjänstemannakartellen (PTK) delar TCO:s uppfattning att några garantier om lönekompensation inte kan ges i alternativet med löneväxling och ser det inte som realistiskt att alla avtalsslutande parter gör utfästelser i enlighet med promemorians önskemål. PTK föredrar istället tudelade arbetsgivaravgifter med stor begränsning över taket. Några andra remissinstanser förordar i stället löneväxlingsalternativet. Enligt Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) uppfattning bör den s.k. stora löneväxlingen genomföras. Om det inte anses tillräckligt att arbetsgivarna försäkrar att de fullt ut skall medverka till att växlingen genomförs på ett smidigt och rättvist sätt förordar SAF lagstiftning om växlingen. SAF avvisar tanken på en tudelad arbetsgivaravgift. SAF kan inte heller rekommendera alternativet med kompensation inom skattesystemets ram som enligt SAF gör ett komplicerat skattesystem än mer komplicerat samtidigt som intet står att vinna vad gäller garantier för full kompensation. Industriförbundet hänvisar till SAF:s yttrande vad gäller frågan om avgiftsväxling. Länsrätten i Skåne län förordar alternativet med en löneväxling, dels på grund av att det förefaller mest rättvist, dels på grund av att det inte leder till ökad komplexitet i ålders- pensionssystemet och inte heller till merarbete för skatteförvaltning och försäkringsadministration. Länsrätten konstaterar vidare att parterna på den svenska arbetsmarknaden har ett självständigt ansvar för löne- bildningen men att detta inte bör utgöra hinder mot att lagstiftningsvägen säkerställa kostnadsneutralitet på individnivå. Uppsala universitets studentkår uttrycker oro för de problem den stora löneväxlingen kommer att innebära för personer som arbetar i mindre företag med osäkrare anställningsförhållanden. I jämförelse med övriga alternativ och på längre sikt anser dock studentkåren att någon form av löneväxling är att föredra. Andra remissinstanser förespråkar att en höjning av den allmänna pen- sionsavgiften kompenseras med åtgärder inom skattesystemets ram. Riksgäldskontoret (RgK) anser att det i princip är omöjligt att få till stånd en löneväxling där samtliga arbetsgivare ingår. Kontoret anser dessutom att det är direkt olämpligt att blanda in lönebildningen i pensionssystemet. Riksgäldskontoret förordar i stället alternativet med en höjd allmän pensionsavgift som kompenseras med åtgärder inom skattesystemets ram. RgK konstaterar att de utgående pensionsförånerna i detta alternativ blir lägre än vid löneväxling. Enligt RgK kan detta ses som en del av finansieringen av de merkostnader som staten drar på sig i och med införandet av det reformerade pensionssystemet. Enligt Sveriges Pensionärsförbund torde det vara i det närmaste omöjligt att åstadkomma en rättvis löneväxling. Sveriges Pensionärsförbund förslår därför att en höjd allmän pensionsavgift skall kompenseras med åtgärder inom skattesystemets ram. Arbetsgivarverket (AgV) har i tidigare remissyttranden ställt sig principiellt positiv till löneväxlingen men konstaterar att en växling som kräver höjda bruttolöner är komplicerad att genomföra i praktiken. AgV stöder därför promemorians alternativ med kompensation genom höjt grundavdrag. PRO har i tidigare remissvar tagit avstånd från en växling mellan arbetsgivaravgift och höjd lön. PRO vill särskilt framhålla att en löneväxling aldrig kan ge en rättvis kompensation till löntagarna om det inte sker en lagstiftning om växling. Om det visar sig tekniskt ogenomförbart med ett tudelat uttag av arbetsgivaravgifter så förordar PRO alternativet med kompensation för höjd allmän pensionsavgift inom skattesystemets ram. Domstolsverket (DV) har valt att inte värdera de olika alternativen till avgiftsuttag. DV konstaterar däremot att alternativet med kompensation inom skattesystemets ram är mer förutsägbart och har administrativa fördelar. Ett antal remissinstanser förespråkar andra alternativ än de som förs fram i departementspromemorian. Landsorganisationen (LO) anser att det inte är möjligt att genomföra en stor löneväxling på ett sätt som ger alla löntagare full kompensation utan att kostnaderna för enskilda före- tag påverkas. LO konstaterar vidare att tudelade arbetsgivaravgifter är förenade med vissa praktiska problem. Av förslagen i departements- promemorian är enligt LO växling mellan höjd allmän pensionsavgift och sänkt skatt det alternativ som i första hand kan komma i fråga. LO förordar dock ett alternativ som innebär att de allmänna egenavgifterna till sjukförsäkring och pension slås ihop samt att återstående finansiering sker genom arbetsgivaravgifter. Det totala uttaget av arbetsgivaravgifter jämkas dock så att det genomsnittligt sett kompenserar för att avgiftsuttaget på inkomstdelar överstigande 7,5 basbelopp blir högre än i alternativet med tudelad arbetsgivaravgift. Konjunkturinstitutet (KI) och Svenska Kommunförbundet förordar samma typ av lösning som LO. Statens löne- och pensionsverk (SPV) skriver att huvudsyftet med ålderspensionsavgiften är att tydliggöra av- giftens storlek och därmed kostnaden för pensionssystemet. SPV menar att detta tillgodoses även med en annan uppdelning av avgiften än hälftendelning mellan arbetsgivare och arbetstagare. SPV föreslår att den allmänna pensionsavgiften bestäms till en tredjedel av 18,5 %. Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) föreslår att en ny individanknuten form av arbetsgivaravgift införs som inte inräknas i det traditionella lönebegreppet och som därigenom inte heller förorsakar störningar i andra system, där dagens lönebegrepp kommer till användning. Statspensionärernas Riksförbund anser att en höjning av den allmänna pensionsavgiften skall kompenseras med en sänkning av mervärdesskatten. Riksskatteverket (RSV) avstyrker att reglerna om grundavdrag kompliceras än mer och konstaterar att det återstår 1,52 procentenheter för att uppnå den avsedda nivån på den allmänna pen- sionsavgiften på 8,47 % av bruttoinkomsten. Mot bakgrund av de höjningar av allmänna egenavgifter som skett de senaste åren menar RSV att det är realistiskt att uppnå denna nivå på den allmänna pen- sionsavgiften utan kompenserande åtgärder. RSV menar vidare att alter- nativet med en liten begränsning över avgiftstaket torde vara admi- nistrativt möjligt, även om det medför icke önskvärda kontrollproblem. Ett par remissinstanser tar inte ställning till de alternativ som förs fram i departementspromemorian. Riksrevisionsverket (RRV) anser att avgiftsväxlingen bör konstrueras efter principerna om enkelhet, neutralitet och förutsägbarhet men anser att inget av förslagen klarar av att uppfylla alla de nämnda principerna. Landstingsförbundet tar inte ställning till valet av finansieringsform utan anger att huvudfrågan för landstingen är att dessa inte drabbas ekonomiskt av förändringen. Försäkringsförbundet framhåller att de föreslagna alternativen öppnar vägen för justeringar som kan leda till en ytterligare försämring av det försäkringsmässiga inslaget i det reformerade pensionssystemet. Länsrätten i Stockholm framför att avgifter och skatter inte bör blandas samman. Avgifter över avgiftstaket utgör skatter och som inte bör be- tunga pensionssystemet. Remissinstansernas synpunkter på Förtidspensionsutredningens förslag: Riksförsäkringsverket (RFV) förordar ett alternativ till Förtidspensionsutredningens förslag om att kostnaderna för sjukförsäkringen bör finansieras över statsbudgeten. RFV:s alternativ är ett autonomt sjukförsäkringssystem med en buffertfond skapad med medel från de nuvarande AP-fonderna. Fördelen med autonoma system är enligt RFV att de ger långsiktig finansiell stabilitet vilket minskar risken för behov av kortsiktiga politiska ingrepp. Arbetsgivarverket anser att det är önskvärt med en starkare koppling mellan avgiftsuttag och rätten till förmånen. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anför att den inkomstrelaterade sjukpenningen och förtidspensioneringen bör finansieras med arbetsgivaravgifter och allmänna egenavgifter till hälften vardera. Utfyllnaden upp till den garanterade grundnivån bör finansieras med allmänna skattemedel. Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) utgår ifrån att inga avgifter kommer att tas ut över taket för vad som är förmånsgrundande. Samhall AB menar att utredningen alltför lätt avfärdar möjligheterna att utveckla en differentiering av de arbetsgivaravgifter som finansierar sjukförsäkring och förtidspension. Skälen för regeringens förslag: Socialförsäkringarna finansieras med allmän pensionsavgift, socialavgifter och allmänna skattemedel. Allmän pensionsavgift betalas av den enskilde och beräknas på ett underlag som består dels av inkomst av anställning, dels av inkomst av annat förvärvsarbete och tas för närvarande ut på den del av ersättningen som inte överstiger 7,5 förhöjda prisbasbelopp. Socialavgifter tas ut enligt lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL). Avgifterna tas ut i form av arbetsgivaravgifter eller egenavgifter. Arbets- givaravgifter betalas av arbetsgivare och beräknas på ett underlag som består av hela lönesumman och andra skattepliktiga förmåner som ar- betsgivare utger. Egenavgifter betalas främst av den som bedriver näringsverksamhet, dvs. egenföretagare, och beräknas på ett underlag som består av inkomst av annat förvärvsarbete. För närvarande finns det åtta olika arbetsgivaravgifter och sex olika egenavgifter. Därtill kommer allmän löneavgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. Av- giftssatserna enligt gällande regler år 1999 framgår av tabell 32.1. Reformeringen av ålderspensionssystemet föranleder vissa förändringar av denna avgiftsstruktur. De avgifter som direkt berörs av reformeringen av ålderspensionssystemet är tilläggspensionsavgiften, folkpensionsav- giften och delpensionsavgiften. I avsnitt 6.5 har regeringen föreslagit att den förstnämnda avgiften fortsättningsvis skall heta ålderspensionsav- gift. Ett syfte med den förändrade avgiftsstruktur som riksdagen beslutat med anledning av budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) var att inom ramen för ett i princip oförändrat avgiftsuttag skapa bättre samstämmighet mellan inkomster och utgifter i bl.a. sjukförsäkringssystemet. I det förslag till ny avgiftsstruktur som lämnas här vill regeringen gå vidare i denna riktning. Regeringen föreslår också förändringar av vilka förmåner som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera för att därigenom förstärka sjukförsäkringsavgiftens försäkringsmässiga karaktär. Avgiftssatserna bör fastställas till en nivå som innebär att avgiftsintäk- terna även räcker till för att finansiera de statliga ålderspensionsavgifter som enligt förslagen i avsnitt 30 och avsnitt 31 skall införas på en del av de förmåner som socialavgifterna skall finansiera. Någon exakt sam- stämmighet mellan förväntade inkomster och utgifter för olika socialförsäkringar har inte eftersträvats. Smärre och tillfälliga skillnader mellan inkomster och utgifter bör kunna finnas utan att det föranleder justeringar av avgiftsnivån. De arbetsgivaravgifter som enligt aktuella prognoser ger balans mellan inkomster och utgifter bör, med undantag för ålderspensionsavgiften, avrundas uppåt till närmaste tiondels procentenhet. För arbetsskadeförsäkringen bör nuvarande avgiftsuttag bibehållas, i avvaktan på att arbetsskadefondens skuld avvecklas. Regeringen anser att synsättet att avgiftsintäkter och utgifter skall balansera inte bör tillämpas på arbetsmarknadsavgiften. Utgångspunkten är liksom tidigare att förändringarna skall ske inom ett oförändrat sammantaget uttag av socialavgifter och allmän löneavgift. Avgifter för ålderspensioner I princippropositionen hölls frågan om formerna för det framtida uttaget av ålderspensionsavgift öppen på grund av tveksamhet om en löneväxling kan genomföras på ett för de enskilda löntagarna neutralt sätt. Enligt propositionen skulle dock Pensionsarbetsgruppens förslag till växling mellan arbetsgivaravgifter och allmän pensionsavgift ligga fast, om inte de partier som står bakom överenskommelsen kunde komma överens om ett annat förslag. Där angavs emellertid också att om en löneväxling skall ske bör denna äga rum vid ett enda tillfälle och vara skild från andra löneförhandlingar. Vid detta tillfälle skulle således den allmänna egenavgiften i form av pensionsavgift, nuvarande allmänna pensionsavgiften, höjas till 9,25 % och arbetsgivaravgiften reduceras, samtidigt som bruttolönerna skulle höjas i motsvarande grad. I prin- cippropositionen anförde regeringen att om de partier som står bakom överenskommelsen om ett reformerat pensionssystem under den fortsatta beredningen nådde enighet om att komplikationerna med en löneväxling var för stora skulle nivån på den allmänna egenavgiften till ålderspensionssystemet förbli 1 % medan avgiften för ålderspension som tas ut i form av arbetsgivaravgift eller egenavgift skulle höjas till den uppgår till 17,5 % av avgiftsunderlaget. I överenskommelsen ingår också att den särskilda avgiften på inkomstdelar över förmånstaket skall uppgå till endast 9,25, även om löneväxling inte genomförs. I det fall det inte sker någon löneväxling blir således uttaget av arbetsgivaravgift olika på inkomstdelar under respektive över förmånstaket. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag. I promemorian Ds 1995:41 Reformerat pensionssystem – lag om in- komstgrundad ålderspension m.m., som har utarbetats i samråd med ledamöterna i Genomförandegruppen, konstaterades att olika tekniska lösningar för ett system med tudelat uttag av arbetsgivaravgifter hade prövats och att frågan om löneväxling hade varit föremål för ytterligare beredning. Genomförandegruppens bedömning var att frågan om löne- växling, alternativt ett system med tudelat uttag av arbetsgivaravgifter, borde beredas ytterligare innan ett slutgiltigt ställningstagande kunde göras. Under den fortsatta beredningen har princippropositionens alternativ till avgiftsuttag analyserats närmare. Det har därvid konstaterats att de båda alternativen har såväl fördelar som nackdelar. Inom Genomförande- gruppen har framförts önskemål om att ytterligare alternativ till avgifts- uttag skall tas fram. I Ds 1997:67 presenterades, utöver de två alter- nativa tillvägagångssätten från princippropositionen, ett nytt alternativ som innebär att kompensation för höjd allmän pensionsavgift skall ges inom skattesystemets ram. I departementspromemorian framhölls att en höjning av det befintliga grundavdraget syntes vara den lämpligaste åtgärden på skatteområdet. Pensionärerna skulle också komma att få del av grundavdragshöjningen. I de alternativa modeller för avgifter för ålderspensioner som beskrivs i departementspromemorian, löneväxling och tudelat uttag av arbetsgivaravgifter, skulle avdraget för allmän pen- sionsavgift vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten maximalt komma att reducera utgående pensionsförmåner med 6,95 %. Detta beror på att en kompenserande lönehöjning skulle komma till stånd i alternativet med löneväxling och att uttaget av allmänna egenavgifter begränsades till 6,95 % i alternativet med tudelat avgiftsuttag. I alterna- tivet med kompensation inom skattesystemets ram skulle emellertid av- draget för allmän pensionsavgift vid beräkningen av den pensionsgrun- dande inkomsten medföra att den inkomstgrundande pensionen skulle komma att minska med upp till 8,47 % till följd av pensionsav- giftsavdraget. Att pensionärerna skulle komma att få del av grundav- dragshöjningen sågs därför i departementspromemorian till viss del som en önskad effekt eftersom höjningen skulle bidra till att kompensera pensionärerna för den lägre nivå på utgående pensionsförmåner som erhålls i detta alternativ. I januari 1998 träffades en uppgörelse mellan ledamöterna i Genom- förandegruppen som innebär att det totala uttaget av avgifter för ålders- pensioner skall uppgå till 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten och att avgifterna för ålderspensioner till hälften skall utgöras av en allmän pensionsavgift och till hälften av en ålderspensionsavgift som tas ut som arbetsgivaravgift eller egenavgift, enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Förslaget om att allmän pensionsavgift skall dras av från bruttoinkomsten vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten (se avsnitt 8.2) medför i detta fall att en allmän pensionsavgift och en ålderspensionsavgift på vardera 8,47 % av bruttoinkomsten motsvarar ett sammantaget avgiftsuttag på 18,5 % av den pensionsgrundande in- komsten. Enligt nu gällande regler skall den allmänna pensionsavgiften uppgå till 6,95 % år 1999. Den mellan ledamöterna i Genomföran- degruppen träffade överenskommelsen innebar därför att den allmänna pensionsavgiften skulle komma att höjas med 1,52 procentenheter på bruttoinkomster under intjänandetaket. Efter att ha tagit del av remissin- stansernas synpunkter enade sig ledamöterna i Genomförandegruppen i den nämnda överenskommelsen också om att höjningen av den allmänna pensionsavgiften skulle kompenseras med åtgärder inom skattesystemets ram. Effekten på pensionärernas disponibla inkomster av att den inkomst- grundande pensionen minskar med upp till 8,47 % i stället för med upp till 6,95 % kompenseras i princip fullt ut av den i Ds 1997:67 föreslagna höjningen av grundavdraget. För vissa grupper av pensionärer innebär dock höjningen av grundavdraget en överkompensation. Det gäller dels pensionärer med garantipension, dels pensionärer vars pen- sionsrätter under intjänandeåren på grund av takbegränsningen endast påverkas marginellt eller inte alls av avdraget för allmän pensionsavgift, dels pensionärer som har sidoinkomster i form av t.ex. tjänstepension. För personer födda 1937 eller tidigare och för personer tillhörande mellangenerationen uppkommer också en överkompensation eftersom ATP-baserade kvotdelar som tjänats in före år 1999 inte påverkas av pensionsavgiftsavdraget. Den överkompesation som höjningen av grundavdraget ger upphov till för dessa grupper medför en motsvarande försvagning av de offentliga finanserna. I den fortsatta beredningen inom regeringskansliet har olika alternativ till en höjning av grundavdraget tagits fram som åstadkommer bättre neutralitet i dessa avseenden. Efter samråd med ledamöterna i Genomförandegruppen anser regeringen att nuvarande avgiftsuttag för ålderspension i form av allmän pensionsavgift på 6,95 % och ålderspensionsavgift på 6,40 % bör bibehållas under år 1999. Detta innebär att det sammantagna uttaget av avgifter för ålderspensioner under år 1999 endast kommer att uppgå till 14,35 % (=[6,95+6,40]/[100–6,95]) av den pensionsgrundande inkomsten i stället för den enligt princippropositionen föreslagna nivån på 18,5 %. Förslag om de avgifter för ålderspensioner som skall gälla fr.o.m. år 2000 måste lämnas senast under våren 1999. Inriktningen bör därvid vara att hälften av avgiftsuttaget endast skall tas ut på inkomstdelar upp till avgiftstaket och att den andra hälften av avgiftsuttaget skall avse in- komstdelar såväl under som över avgiftstaket. De yrkesaktiva skall i möjligaste mån kompenseras för en eventuell höjning av den allmänna pensionsavgiften. En grundläggande princip i det nya pensionssystemet är att det skall finnas ett nära samband mellan avgifter och förmåner. En person som har en högre pensionsgrundande inkomst än en annan skall således betala en högre allmän pensionsavgift. Detta samband gäller enligt nuvarande regler och bör även upprätthållas i framtiden. Förslaget om att den allmänna pensionsavgiften på 6,95 % år 1999 skall dras av vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten innebär att en pensionsgrundande inkomst på 7,5 förhöjda prisbasbelopp (vilket motsvarar det s.k. intjänandetaket) svarar mot en bruttoinkomst 8,06 förhöjda prisbasbelopp (7,5=8,06 x (1–0,0695)). Regeringen anser att uttaget av allmän pensionsavgift även i fortsättningen skall begränsas till pensionsgrundande inkomster som högst kan uppgå till 7,5 förhöjda prisbasbelopp och att taket för uttag av den allmänna pensionsavgiften liksom för närvarande skall uttryckas i termer av bruttoinkomst. Regeringen föreslår därför att inkomsttaket för uttaget av den allmänna pensionsavgiften höjs från 7,5 till 8,06 förhöjda prisbasbelopp fr.o.m. den 1 januari 1999. Därmed upprätthålls sambandet mellan uttaget av allmän pensionsavgift och intjänad pensionsrätt. Höjningen av avgiftstaket medför att skatte- och avgiftsuttaget kommer att öka med sammantaget upp till 700 kronor per år för individer vars arbetsinkomst överstiger 7,5 förhöjda prisbasbelopp och att de offentliga finanserna förstärks med omkring 0,45 miljarder kronor år 1999. Det enklaste sättet att kompensera inkomsttagarna för höjningen av avgiftstaket är en höjning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt. En sådan höjning kommer inte heller att komplicera beslutet om avgifter för ålderspensioner fr.o.m. år 2000. En höjning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt från den nuvarande nivån på 213 100 kronor till 214 900 kronor (i 1998 års priser) eller med 1800 kronor medför att effekten på de offentliga finanserna av höjningen av avgiftstaket neutraliseras. Effekten på skatte- och avgiftsuttaget för det kollektiv av inkomsttagare som har beskattningsbara inkomster som överstiger skiktgränsen för statlig inkomstskatt blir därför också neutral. En viss omfördelning av skatte- och avgiftsuttaget kommer emellertid att ske inom denna grupp. Individer med en inkomst som ligger i inkomstintervallet mellan brytpunkten för statlig skatt och 7,5 förhöjda prisbasbelopp vinner 360 kronor per år. En effekt av denna storlek uppkommer också för pensionärer och andra som inte betalar allmän pensionsavgift och som har högre inkomster än 7,5 förhöjda prisbasbelopp. För för- värvsarbetande individer med en inkomst på över 7,5 förhöjda prisbas- belopp kan skatte- och avgiftsuttaget emellertid sammantaget komma att höjas med upp till ett par hundra kronor per år. Det faktum att bruttoin- komster på upp till 8,06 förhöjda prisbasbelopp nu kommer att ge pen- sionspoäng och pensionsrätt, i stället för som tidigare bruttoinkomster på upp till 7,5 förhöjda prisbasbelopp, kan dock motivera en viss höjning av skatte- och avgiftsuttaget för denna grupp. Regeringen avser att lämna lagförslag om en höjning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt med 1 800 kronor i 1998 års priser i 1998 års ekonomiska vårproposition. De allmänna pensionsavgifter och den del av influtna tilläggspen- sionsavgifter som för närvarande förs till AP-fonden används för finan- siering av tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension och efterlevandepension. I avsnitt 30 har regeringen föreslagit att kostnads- ansvaret för tilläggspension i form av förtidspension och efterlevande- pension överförs från AP-fonden till statsbudgeten fr.o.m. år 1999. Som där anförs bör enligt regeringens uppfattning inkomstrelaterade försäk- ringar som tilläggspension i form av förtidspension och efterlevandepension även i fortsättningen finansieras med socialavgifter. I avsnitt 30 föreslås vidare att AP-fonden skall täcka kostnaderna för inkomstpension och tilläggspension enligt lagen (1998:000) om inkomstgrundad ålderspension och, under en övergångstid, tilläggspension i form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och folkpension i form av ålderspension som uppbärs av personer som även har rätt till tilläggspension i form av ålderspension. De allmänna pensionsavgifter och den del av influtna ålderspensionsavgifter som förs till AP-fonden kommer därmed, tillsammans med statliga ålderspensionsavgifter, att användas för att täcka kostnaderna för inkomstpension, tilläggspension i form av ålderspension och folkpension i form av ålderspension för ålderspensionärer med rätt till tilläggspension. Efterlevandepensionsavgiften och folkpensionsavgiften Regeringen föreslår att tilläggspension i form av efterlevandepension (barnpension, änkepension och omställningspension inkl. förlängd om- ställningspension samt särskild efterlevandepension) finansieras med en nyinrättad efterlevandepensionsavgift. Intäkterna från efterlevandepen- sionsavgiften skall föras till staten. Regeringen föreslår också att efter- levandepensionsavgiften skall täcka de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader för efterlevandepensioner. Folkpensionsavgiften finansierar för närvarande folkpension i form av ålderspension (inkl. pensionstillskott, barn- och hustrutillägg och särskilt pensionstillägg) och efterlevandepension (inkl. omställningspension, särskild efterlevandepension, änkepension, pensionstillskott till dessa förmåner och barnpension). I avsnitt 30 har regeringen föreslagit att utgifterna för folkpension i form av ålderspension fr.o.m. år 1999 skall finansieras delvis med medel från AP-fonden och delvis med allmänna skattemedel. Regeringen föreslår nu att folkpension i form av efterlevandepension finansieras med efterlevandepensionsavgiften. Folkpensionsavgiften kan därmed slopas. Arbetsgivare som sysselsätter sjömän betalar för närvarande en lägre sjukförsäkringsavgift och en lägre folkpensionsavgift. Riksförsäkrings- verket fastställer årligen nedsättningen (2 kap. 2 § SAL). Med anledning av att folkpensionsavgiften slopas föreslår regeringen att sådana arbets- givare medges nedsättning av, förutom sjukförsäkringsavgiften, arbets- marknadsavgiften. Kostnaderna för de förmåner och administrationskostnader som efterlevandepensionsavgiften skall finansiera kan totalt beräknas uppgå till 13,8 miljarder kronor år 1999, varav tilläggspension 12,9 miljarder kronor och folkpension 0,8 miljarder kronor. Ett avgiftsuttag på 1,70 % för år 1999 kan beräknas ge upphov till balans mellan avgiftsintäkterna och de utgifter som efterlevandepensionsavgiften skall finansiera. Regeringen föreslår därför att efterlevandepensionsavgiften skall uppgå till 1,70 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1999. På lång sikt – år 2050 – kommer änkepensionen att försvinna medan utgifterna för efterlevandepension i form av omställningspension kommer att uppgå till ca 3 miljarder kronor i 1998 års prisnivå. I ett system där avgiftssatsen fastställs till en nivå som ger balans mellan de årliga avgiftsintäkterna och utgifterna för efterlevandepension kommer skatteinnehållet i efterlevandepensionsavgiften att bli högt eftersom en stor del av den nuvarande förvärvsarbetande befolkningen inte kommer att få rätt till efterlevandepension i samma utsträckning som de som för närvarande uppbär sådan pension. Enligt ett alternativt synsätt skulle efterlevandepensionsavgiften i stället kunna bestämmas utifrån vad som i genomsnitt är försäkringsmässigt rättvist för dem som för närvarande förvärvsarbetar, vilket i sådana fall skulle innebära en lägre avgift än vad som här föreslås. Reglerna för efterlevandepension är för närvarande föremål för översyn inom Utredningen om översyn av systemet för efterlevandepension (S 1996:04). Regeringen avser att se över principerna för beräkningen av efterlevandepensionsavgiften efter det att regeringen tagit del av resultaten från denna utredning. Sjukförsäkringsavgiften och föräldraförsäkringsavgiften Riksdagen har med anledning av budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) beslutat att sjukförsäkringsavgiften även skall täcka kostnaderna för folkpension i form av förtidspension (inkl. pensionstillskott till sådan pension). Skälet var det arbete som pågick inom Förtidspensionsutredningen (S 1997:03) angående ersättningar till personer som drabbats av långvarig ohälsa och vars arbete syftade till att inrymma såväl sjukpenning som annan ersättning som skall utbetalas till sådana personer i samma försäkringssystem. Förtidspensionsutredningen har nu överlämnat betänkandet Ohälsoförsäkringen – trygghet och aktivitet (SOU 1997:166). I betänkandet föreslås att en ny inkomstrelaterad försäkring införs för förtidspensionärer fr.o.m. år 2001. Den inkomstrelaterade försäkringen kompletteras av ett grundskydd. Finansieringen av utfyllnaden upp till den garanterade grundnivån föreslås ske med allmänna skattemedel. I betänkandet Ohälsoförsäkringen – övergångsbestämmelser (SOU 1997:189) föreslår Förtidspensionsutredningen att förtidspensionärer som fått sin ersättning beviljad innan det nya systemet träder i kraft skall få ersättning i form av förtidspension tekniskt sett omvandlad så att folkpension, pensionstillskott och allmän tilläggspension ersätts av en inkomstrelaterad förtidspension och ett garantibelopp. För förtidspensionärer som har allmän tilläggspension skall summan av folkpension och allmän tilläggspension omvandlas till inkomstrelaterad pension. I propositionen Reformerad förtidspension, m.m. (prop. 1997/98:111) föreslår regeringen att ett reformerat system för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga, inklusive förtidspension, skall träda i kraft den 1 januari 2001. Den reformerade förtidspensionen skall enligt förslaget bestå av en inkomstrelaterad ersättning som skall kompletteras med ett garantibelopp. För den som har inkomstrelaterad ersättning som är lägre än en garantinivå skall enligt förslaget garantibeloppet utges som en utfyllnad upp till denna garantinivå. För personer födda år 1938 eller senare och som vid ikraftträdandet av det reformerade förtidspensionssystemet har ersättning i form av förtidspension skall förtidspensionen omvandlas till förtidspension i det reformerade systemet. För en förtidspensionär som har allmän tilläggspension (ATP) skall summan av folkpensionens huvudförmån och ATP omvandlas till inkomstrelaterad förtidspension. Till den vars inkomstrelaterade pension inte når upp till garantinivån skall garantibelopp utges motsvarande mellanskillnaden. Vidare anför regeringen i nämnda proposition att den inkomstrelaterade ersättningen bör finansieras med sjukförsäkringsavgifter och att grundskyddet bör finansieras med allmänna skattemedel. I avvaktan på ett reformerat system för förtidspension och övergångs- regler för förtidspensionärer som fått sin ersättning beviljad innan det reformerade systemet träder i kraft, föreslår regeringen att folkpension i form av förtidspension för förtidspensionärer som också har rätt till tilläggspension i form av förtidspension finansieras med sjukförsäkringsavgiften. Folkpension i form av förtidspension för förtidspensionärer som inte har tilläggspension i form av förtidspension föreslås finansieras med allmänna skattemedel. Regeringen anser att även tilläggspension i form av förtidspension naturligen hör hemma i sjukförsäkringen. Vi föreslår därför att sjukförsäkringsavgiften skall finansiera även tilläggspension i form av förtidspension. Förtidspensionsutredningen föreslår vidare att sjukförsäkringens ka- raktär av försäkring förstärks med innebörden att de kostnader som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera bör avse inkomstrelaterad ersättning. Regeringen delar denna uppfattning. Sjukförsäkringsavgiften finansierar för närvarande kostnader för tandvård, läkemedelssubventioner och viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. Eftersom det i dessa fall helt saknas ett regelstyrt samband mellan förväntade utbetalda förmåner och inbetalda avgifter får sjukförsäkringsavgiften en i ekonomisk mening onödigt stor karaktär av skatt. Regeringen föreslår därför att finansiering av nämnda utgifter bör ske med allmänna skattemedel och att bestämmelserna i SAL om att sjukförsäkringsavgiften skall användas för att täcka kostnader för ersättning för sjukvård m.m., viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. och högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. upphävs. Den nuvarande bestämmelsen i SAL om att sjukförsäkringsavgiften skall täcka en viss del av de allmänna försäkringskassornas för- valtningskostnader bör dock kvarstå eftersom denna del kan antas mot- svara försäkringskassornas förvaltningskostnader för de inkomst- relaterade försäkringar som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera. Regeringen föreslår också att sjukförsäkringsavgiften skall finansiera de statliga ålderspensionsavgifter som kan beräknas belöpa på förmåner som skall finansieras med sjukförsäkringsavgiften, dvs. den statliga ålderspensionsavgift på 6,40 % som föreslås tas ut på den del av sjuk- och rehabiliteringspenning för vilken det fastställs pensionsrätt och den statliga ålderspensionsavgift på 18,5 % som kan beräknas belöpa på de förtidspensionsförmåner som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera. Resterande del av de statliga ålderspensionsavgifter som tas ut på förtidspensioner bör finansieras med allmänna skattemedel. För närvarande finansierar sjukförsäkringsavgiften föräldrapenning- förmåner enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). För att renodla sjukförsäkringsavgiften och stärka sjukförsäkringens ka- raktär av försäkring föreslår Förtidspensionsutredningen i sitt betänkande att föräldraförsäkringen och sjukförsäkringsersättningarna särskiljs. Regeringen delar denna uppfattning och föreslår därför att en föräldraförsäkringsavgift införs som förs till staten för finansiering av föräldrapenningförmåner enligt 4 kap. AFL, statliga ålderspensionsavgifter på dessa förmåner och de allmänna försäkringskassornas kostnader för administration av föräldraförsäkringen. Kostnaderna för de förmåner som sjukförsäkringsavgiften skall finan- siera, inklusive de statliga ålderspensionsavgifter som kan anses belöpa på dessa förmåner, kan totalt beräknas uppgå till 60,8 miljarder kronor år 1999, varav 1) sjukpenning 17,6 miljarder kronor 2) rehabiliteringspenning 1,1 miljarder kronor 3) förtidspension i form av tilläggspension och förtidspensionen i form av folkpension för förtidspensionärer med tilläggspension 40,5 miljarder kronor och 4) försäkringskassornas förvaltningskostnader för sjukpenning, rehabiliteringspenning och förtidspension 1,6 miljarder kronor. Sjukförsäkringsavgiften är för närvarande olika stor för arbetsgivare och för den som har inkomst av annat förvärvsarbete. Denna differens har sin försäkringsmässiga grund i anställdas sjuklöneperiod. I budgetpropositionen för 1998 beräknades den försäkringsmässigt rättvisa skillnaden i avgiftsuttaget till 0,73 procentenheter. Enligt regeringens uppfattning bör denna skillnad bibehållas. Ett avgiftsuttag på 7,50 % för arbetsgivare och på 8,23 % för den som har inkomst av annat förvärvsarbete kan år 1999 beräknas inbringa 61 miljarder kronor, varför balans i princip kan förväntas uppnås vid detta avgiftsuttag mellan avgiftsintäkterna och de utgifter som sjukförsäkringsavgiften skall finansiera. Vi föreslår därför att sjukförsäkringsavgiften för arbetsgivare sänks till 7,50 % fr.o.m. den 1 januari 1999 och att sjukförsäkringsavgiften för den som har inkomster av annat förvärvsarbete sänks till 8,23 % fr.o.m. detta datum. De förväntade utgifterna för föräldraförsäkringen (föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning), statliga ålderspen- sionsavgifter på dessa förmåner och förvaltningskostnader för föräldra- försäkringen kan totalt beräknas uppgå till 17,0 miljarder kronor år 1999. Ett avgiftsuttag på 2,20 % i form av föräldraförsäkringsavgift kan förväntas inbringa drygt 17 miljarder kronor detta år, varför balans vid denna nivå på avgiftsuttaget i princip förväntas uppnås mellan avgiftsin- täkterna och de utgifter som föräldraförsäkringsavgiften skall täcka. Vi föreslår därför att föräldraförsäkringsavgiften bestäms till 2,20 % fr.o.m. den 1 januari 1999 för såväl arbetsgivare som för den som har inkomst av annat förvärvsarbete. Arbetsskadeavgiften Arbetsskadeavgifter förs för närvarande till en fond, benämnd arbets- skadefonden, för finansiering av ersättningar enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser samt försäkringens förvaltningskostnader. Inkomsterna från arbetsskadeavgiften kan för år 1998 beräknas uppgå till 10,7 miljarder kronor medan utgifterna kan beräknas uppgå till 6,0 miljarder kronor. Arbetsskadefonden uppvisar för närvarande ett ackumulerat underskott som vid utgången av år 1997 beräknas uppgå till 11,7 miljarder kronor. Det årliga överskottet, som år 1998 kan beräknas uppgå till 4,7 miljarder kronor, medför att skulden kan beräknas uppgå till 7,0 miljarder kronor vid utgången av år 1998. Riksdagen har tidigare antagit regeringens förslag till riktlinjer för ändringar av redovisning på statsbudgeten m.m. som bl.a. innebär att arbetsskadefonden avvecklas (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Regeringen återkommer nu med förslag till lagändringar innebärande att arbetsskadefonden avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1999. Arbetsskadeavgiften skall mot bakgrund av riksdagens beslut föras till en bruttoredovisad inkomsttitel. Utgifterna för arbetsskadeförsäkringen skall finansieras från ett nytt anslag under utgiftsområde 10. Regeringen redogör också för denna omläggning i 1998 års ekonomiska vårproposition. Regeringen föreslår nu en ändring i SAL som innebär att arbetsskadeavgiften även skall finansiera kostnader för de statliga ålderspensionsavgifter som kan beräknas belöpa på de förmåner som arbetsskadeavgiften skall finansiera. Kostnaderna för dessa ryms inom det befintliga avgiftsutrymmet. För år 1999 beräknas inkomsterna från arbetsskadeavgiften uppgå till 11,2 miljarder kronor medan utgifterna kan beräknas till 8,0 miljarder kronor, varav 2,1 miljarder kronor utgörs av statliga ålderspensionsavgifter. Detta innebär ett överskott på 3,2 miljarder kronor år 1999 och att arbetsskadefondens skuld kan reduceras med detta belopp år 1999. Mot bakgrund av att riksdagen efter förslag från regeringen beslutat (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153) att ersätta beteckningen lag i rubriken reglementet (1962:401) angående för- valtningen av den allmänna försäkringskassornas fonder för den obliga- toriska och frivilliga försäkringen föreslås att motsvarande ändring görs i fråga om reglementet angående förvaltningen av Riksförsäk- ringsverkets fonder. Delpensionsavgiften Delpensionsavgifter skall enligt SAL föras till en fond, benämnd delpen- sionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för pensioner enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser skall täckas. Delpensionssystemet är under avveckling. Det reformerade ålderspensionssystemet kommer i sig att erbjuda möjligheter till flexibla och individuella lösningar vilket minskar behovet av en särskild delpension. I avsnitt 29.6 har regeringen föreslagit att delpension inte skall kunna nybeviljas eller ökas efter utgången av år 2000. Riksdagen har vidare antagit regeringens förslag till riktlinjer för änd- ringar av redovisning på statsbudgeten m.m. som bl.a. innebär att delpen- sionsfonden avvecklas (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153). Utgifterna för delpensionsförsäkringen skall täckas från ett nytt anslag under utgiftsområde 11. Regeringen redogör för denna omläggning i 1998 års ekonomiska vårproposition. Regeringen åter- kommer nu med förslag till lagändringar innebärande att delpensionsfonden avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1999. Utgifterna för delpension kan förväntas uppgå till knappt 0,2 miljarder kronor år 1999 och kan förväntas minska kraftigt under åren därefter. Om delpensionsavgiften skulle bibehållas skulle det bli nödvändigt att årligen justera nivån på denna för att upprätthålla jämvikt mellan inkomster och utgifter. Dessutom skulle avgiften i ekonomisk mening komma att utgöra en skatt eftersom flertalet personer i förvärvsaktiv ålder – som skulle betala avgiften genom en lägre lön – inte kommer att få rätt till delpension i framtiden. Regeringen föreslår därför att delpensionsavgiften slopas och att delpension skattefinansieras fr.o.m. den 1 januari 1999. Arbetarskyddsavgiften, arbetsmarknadsavgiften och lönegarantiavgiften Arbetarskyddsavgiften, arbetsmarknadsavgiften och lönegarantiavgiften finansierar utgifter inom Arbetsmarknadsdepartementets verksamhets- område. Arbetarskyddsavgifter betalas av arbetsgivare och förs till staten för finansiering av Arbetarskyddsverkets och övriga arbetslivsmyndigheters verksamhet. I enlighet med den föreslagna omstruktureringen av socialavgifterna – med innebörden att socialavgifterna renodlas till att avse försäkringar där ersättningarna i viss utsträckning är relaterade till individens inkomst – föreslår regeringen att arbetarskyddsavgiften slopas och att arbetsmarknadsavgiften i form av arbetsgivaravgift höjs i motsvarande mån. Finansiering av Arbetarskyddsverkets och övriga arbets- livsmyndigheters verksamhet bör i stället ske med allmänna skattemedel. Det har sedan lång tid tillbaka ansetts rimligt att arbetsgivarna skall bidra till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Av denna anled- ning betalar arbetsgivarna för närvarande en arbetsmarknadsavgift på 5,42 % av avgiftsunderlaget. Arbetsmarknadsavgiften för den som har inkomst av annat förvärvsarbete uppgår till 3,30 %. Arbetsmarknads- avgiften förs till staten och finansierar för närvarande arbetslöshets- ersättning, kostnaderna för tillsyn av arbetslöshetskassornas utbetalning av arbetslöshetsersättning samt utbildningsbidrag till sådan deltagare i arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering som uppfyller villkoren för inkomstrelaterad ersättning enligt lagen om ar- betslöshetsförsäkring. Ett tillägg bör här enligt regeringens bedömning göras för utbildningsbidrag som lämnas till ungdomar som deltar i verk- samhet anordnad av en kommun enligt lagen (1997:1268) om kommu- ners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år under förutsättning att deltagarna uppfyller villkoren för inkomstrelaterad ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring. Regeringen föreslår också att arbetsmarknadsavgiften skall finansiera de statliga ålderspensionsavgifter på 6,40 % som enligt regeringens förslag i avsnitt 31 skall betalas på den del av arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag för vilken det fastställs pensionsrätt. Lönegarantiavgifter betalas av arbetsgivare och förs till staten för finansiering av kostnader enligt lönegarantilagen (1992:497). Kostna- derna för lönegarantiersättningar kan år 1999 förväntas uppgå till om- kring 1,3 miljarder kronor. Därutöver betalas amorteringar till Riksgäldskontoret på den skuld som kvarstår från lönegarantifonden samt vissa ersättningar för administrationen av lönegarantiersättningarna. Anslaget Bidrag till lönegarantiersättning samt anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning ingår i utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Regeringen anser att det inte finns något behov av en separat avgift för finansiering av lönegarantiersättningar och att denna i stället bör inordnas i arbetsmarknadsavgiften. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att lönegarantiavgiften tas bort fr.o.m. den 1 januari 1999 och att arbets- marknadsavgiften i form av arbetsgivaravgift höjs i motsvarande mån samt att arbetsmarknadsavgiften fr.o.m. detta datum finansierar ersätt- ningar enligt lönegarantilagen. Regeringens förslag att lönegarantiavgiften omförs och inordnas i ar- betsmarknadsavgiften innebär en teknisk förändring i syfte att förenkla avgiftssystemet. I avvaktan på att arbetet i Förmånsrättskommittén (JU 1996:02) har slutförts samt frågan om den kvarstående skulden från lönegarantifonden fått en lösning skall det i arbetsmarknadsavgiften ingående avgiftsutrymmet för lönegaranti uppgå till oförändrat 0,25 procentenheter. Arbetsmarknadsavgiften i form av arbetsgivaravgift föreslås därmed höjd till 5,84 % fr.o.m. den 1 januari 1999. Allmän löneavgift Regeringen föreslår att uttaget av allmän löneavgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift höjs från 4,48 % till 8,04 % fr.o.m. den 1 januari 1999. Därmed blir det sammantagna uttaget av socialavgifter och allmän löneavgift år 1999 oförändrat 33,06 % för arbetsgivare och 31,25 % för de som har inkomst av annat förvärvsarbete. Särskild löneskatt Riksdagen har med anledning av budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1, bet. 1997/98:FiU1, rskr. 1997/98:35) beslutat om höjning av den särskilda löneskatten enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster och den särskilda löneskatten enligt lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader till 24,26 % av avgiftsunderlaget. Den särskilda löneskatten skall enligt propositionen motsvara skattedelen av den allmänna pensionsavgiften, socialavgifterna och den allmänna löneavgiften. Denna skattedel beräknas för närvarande schablonmässigt, huvudsakligen enligt de principer som fastslogs i samband med skattereformen (prop. 1989/90:110). Regeringen utlovade i budgetpropositionen för år 1998 att med anledning av pensionsreformen och förändringar av socialförsäkringarna inom ohälsoområdet se över beräkningsschablonen för den särskilda löneskatten. Bl.a. mot bakgrund av att förändringar på förmånssidan beträffande förtidspension och efterlevandepension fortfarande är föremål för beredning har denna översyn ännu inte utförts. I avvaktan på att denna översyn görs föreslår regeringen att den nuvarande nivån på den särskilda löneskatten bibehålls med de justeringar som regeringen föreslår i avsnitt 30.3. Förslagen till ny avgiftsstruktur sammanfattas i tabell 32.2. * Gäller för personer födda 1938 eller senare 33 Finansiell infasning av det reformerade ålderspensionssystemet Regeringens förslag: Som en kompensation för ålderspensionsre- formens finansiella effekter sker en överföring av finansiella till- gångar från Allmänna pensionsfonden till statsbudgeten. Slutligt be- slut härom fattas senast under hösten 1999. Inriktningen bör därvid vara att infasningen sker i form av en engångsvis överföring från AP- fonden till Riksgäldskontoret. Övergångsvis överförs under åren 1999 och 2000 ett belopp om 45 miljarder kronor per år. Överföringen sker genom att första–tredje fondstyrelserna till Riksgäldskontoret vartdera året gör fyra lika stora kvartalsvisa betalningar i form av likvida medel. Regeringens bedömning: Den slutliga storleken på den finansiella infasningen av det reformerade ålderspensionssystemet bör inte fastställas innan beslut har fattats om de exakta formerna för värdeuppräkningen av pensionsrätter samt en fördjupad analys av förutsättningarna för den framtida fondutvecklingen, främst vad avser demografiska faktorer. Promemorians förslag: Den finansiella infasningen förslogs ske endera genom löpande överföringar motsvarande räntan på ett kapitalbelopp på 300–350 miljarder kronor eller genom en engångsvis överföring av detta belopp den 1 januari 1999. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i att det bör ske en överföring från AP-fonden till staten med anledning av pensionsreformen. Enligt en majoritet av remissinstanserna bör denna ske i form av en engångsvis betalning. Flera remissinstanser pekar dock på att det inte finns tillräckligt underlag för ställningstagande till överföringens storlek och att den exakta utformningen av indexuppräkningen ännu inte fastställts. Några remissinstanser förordar därför en temporär lösning i avvaktan på slutligt ställningstagande. Skälen för regeringens förslag och bedömning: AP-fonden skall enligt lagen om socialavgifter (1981:691) användas för att finansiera försäkringen för allmän tilläggspension (ATP). Denna försäkring inne- fattar inte enbart ålderspension, utan även förtids- och efterlevande- pension. Genom pensionsreformen överförs finansieringsansvaret för dessa förmåner till statsbudgeten. Det är därför motiverat att AP-fonden även framgent bidrar till finansieringen av dessa utgifter. Genomförandet av ålderspensionsreformen kommer att medföra en påtaglig belastning på statsbudgeten och ett ökat statligt lånebehov. Sett över en längre tidsperiod kommer dessa effekter av pensionsreformen att minska mätt i reala termer, men en viss belastning kvarstår även på lång sikt. Samtidigt förstärks AP-fondens finansiella netto. Det årliga avgifts- underskott som råder för närvarande förbyts i ett överskott mellan av- giftsintäkter och pensionsutbetalningar. Tillsammans med fondens av- kastning innebär detta att AP-fonden får ett betydande finansiellt över- skott och fondens behållning skulle, med rimliga antaganden om in- komsttillväxt och avkastning, växa förhållandevis snabbt. Pensionsreformens omfördelande effekter mellan staten och AP-fon- den skall ses mot bakgrund av att ett bibehållande av nuvarande ordning inte hade varit hållbart. Vid frånvaro av reform hade AP-fondens avgifts- underskott fortsatt växa för att så småningom överstiga fondens avkast- ning och fonden skulle tömmas även vid en god ekonomisk tillväxt. Fi- nansieringen av ATP-systemet skulle således behöva stärkas förr eller senare även utan reform. Med den behållning AP-fonden har i dag kan den bedömas vara större än vad som är motiverat för att fonden skall fylla sin buffertfunktion i det reformerade ålderspensionssystemet. Genom att pensionssystemets löpande finanser stärks minskar behovet av en fond. De löpande av- giftsintäkterna kommer initialt att räcka för pensionsutbetalningarna. Fondavkastningen behöver således inte tas i anspråk. Tvärtom beräknas fonden varje år tillföras medel utöver avkastningen genom ett avgifts- överskott. Om ungefär ett decennium, när antalet ålderspensionärer växer, beräknas det uppkomma ett årligt underskott mellan avgiftsintäk- ter och pensionsutgifter, som måste täckas med fondmedel. Hur stora underskott och över hur långa perioder dessa varar är beroende av bl.a. den demografiska och den samhällsekonomiska utvecklingen. Det reformerade ålderspensionssystemet är i finansiellt hänseende betydligt mer robust än det nuvarande systemet. Vid en svag tillväxt i av- giftsunderlag och därmed avgiftsintäkter påverkas även värdeuppräk- ningen av pensionsförmåner både vad gäller intjänad pensionsrätt och utgående pension. Vidare är den årliga pensionsnivån vad avser pensio- ner beräknade enligt reformerade regler avhängig förväntad medellivs- längd, varför utgiftsnivån på sikt anpassas även till svängningar i den demografiska utvecklingen som beror på förändrad medellivslängd. Det innebär att påfrestningarna på buffertfonden blir mindre uttalade än med dagens regler. Med rimliga antaganden kan framtida underskott täckas med en fond som i utgångsläget är mindre än dagens. Mot den bakgrun- den bör effekterna på statsbudgeten och statens lånebehov kompenseras genom en överföring från AP-fonden. En överföring från AP-fonden till statsbudgeten kan ske i olika former. Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande Reformerat pensionssystem (SOU 1994:20) att AP-fonden övergångsvis skulle finansiera vissa pensionsutgifter som inte hör till den inkomstrelaterade ålderspensioneringen, nämligen förtidspensioner för vissa årskullar, änkepensioner enligt gamla regler samt övergångsvis garantipension. Förslaget till infasning var så utformat att avlastningen av statsbudgeten avtog över tiden, inte bara realt utan även nominellt. Som framhålls i avsnitt 4 finns det emellertid starka skäl som talar emot en sådan infasning av pensionsreformen. Den innebär bl.a. att ut- gifterna inom förtidspensioneringen splittras upp efter ålderskategorier, vilket försvårar en effektiv kontroll och uppföljning av dessa utgiftsom- råden. Motsvarande kommer att gälla för efterlevandepensionen. Vidare blir ålderspensionssystemet mindre robust, till följd av att det skall finansiera utgifter som inte anpassas till den samhällsekonomiska ut- vecklingen. Det är även principiellt olämpligt att i ett avskilt ålderspen- sionssystem inkludera andra utgiftsslag än ålderspensioner. Kompensationen av belastningen på statsbudgeten bör därför i stället ske genom en direkt betalning från AP-fonden. Eftersom finansieringen av vissa pensionsförmåner inom ATP förs över till statsbudgeten kan även framgent hävdas att AP-fonden bidrar till att finansiera dessa för- måner, om än indirekt via en överföring till statsbudgeten. Hur stort belopp som bör överföras från AP-fonden till statsbudgeten är en avvägning mellan två mål. Å ena sidan bör ökningen av statens upplåning och därmed statsskuld i möjligaste mån begränsas. Å andra sidan skall överföringen inte vara större än att AP-fonden, efter överför- ingar, på lång sikt skall kunna fylla sin buffertfunktion inom pensions- systemet. Detta är i sin tur avhängigt hur snabbt indexeringen av förmå- nerna förmår anpassa ålderspensionssystemets utgifter till samhällseko- nomiska eller demografiska svängningar som påverkar saldot mellan in- komster och utgifter. I propositionen om reformerat ålderspensionssystem (prop 1993/94:250) angavs som en riktlinje att fondens behållning aldrig bör understiga ett belopp motsvarande ett halvt års pensionsutbetalningar. Det skulle med dagens förhållanden motsvara ca 75 miljarder kronor. Fonden bör emellertid normalt vara betydligt större än så för att klara de finansiella påfrestningar den kan komma att utsättas för. Det överförda beloppet bör därför sättas så att den s.k. fondstyrkan, fondens behållning dividerad med årliga pensionsutbetalningar, med god marginal hålls högre än ½. Det reformerade ålderspensionssystemet kommer att innehålla en an- passningsmekanism – den s.k. ”bromsen” – som innebär att uppräk- ningen av pensionsförmånerna kan komma att reduceras om det före- ligger risk för att systemet inte kommer att vara finansiellt hållbart, dvs. att avgiftsinkomster jämte fondens kapital inte förmår finansiera pen- sionsutgifterna. Buffertfondens storlek kommer därmed att ha en viss betydelse för sannolikheten att mekanismen med reducerad indexuppräkning skall behöva träda i kraft. Ju större fond desto mindre risk för att bromsen måste användas. Mot detta skall emellertid vägas att statens finanser blir starkare och statsskulden lägre ju större belopp som förs över från AP-fonden till statsbudgeten. Hur stort belopp som bör överföras är således en avvägning mellan å ena sidan önskemålet att skydda uppräkningen av pensionsrätter och å andra sidan högre utgifter för statsskuldsräntor och därmed högre skatter eller lägre offentliga utgifter för andra ändamål. En utgångspunkt bör vara att pensionssystemet, utan att uppräkningen av pensionsrätter behöver bromsas, skall klara även längre perioder med svag ekonomisk tillväxt och svag fondavkastning liksom nu förutsebara förändringar i demografin. Men det är samtidigt inte rimligt att ställa kraven så högt att AP-fonden även i extrema fall skall kunna täcka upp- kommande underskott, eftersom det inte skulle medge någon större kompensation av statsbudgeten. Det är naturligt att sådana situationer hanteras med den säkerhetsventil som bromsen i indexuppräkningen är avsedd att utgöra. Hur bromsmekanismen i indexuppräkningen skall utformas utreds för närvarande. Avsikten är att det till hösten 1998 skall föreligga ett förslag i denna fråga. Riksdagen kan därmed ta ställning under våren 1999. Re- geringen delar den syn som flera remissinstanser ger uttryck för att frågorna om bromsmekanismens utformning och omfattningen på över- föringen från AP-fonden är avhängiga varandra och därför bör övervägas i ett sammanhang. Under en lång övergångsperiod kommer ålderspensionsutgifterna att domineras av pensioner beräknade enligt nuvarande regler. För dessa pensioner sker ingen anpassning av nivåerna med hänsyn till förändringar i förväntad medellivslängd. En ökad medellivslängd medför därför under de närmaste decennierna högre totala pensionsutgifter. Erfarenheten visar att det kan ske förhållandevis stora förändringar i medellivs- längden. Det föreligger därför en osäkerhet om den framtida utgiftsut- vecklingen och därmed även vad gäller belastningen på AP-fonden. Vidare är fondens utveckling, vilket också illustreras av de kalkyler som redovisas i departementspromemorian, starkt beroende av vilken avkastning som uppnås på fondens tillgångar. För närvarande kan AP- fonden uppvisa en förhållandevis hög real avkastning, men det råder en betydande osäkerhet om den framtida utvecklingen. Med hänsyn till dessa osäkerhetsfaktorer anser regeringen att det bör ske en fördjupad analys av de faktorer som kan ha betydelse för AP-fon- dens framtida utveckling innan ställningstagande kan göras om storleken på en överföring. Det är, inte minst med hänsyn till effektiviteten i AP-fondens förvalt- ning, angeläget att klargöra fondens långsiktiga villkor. Inriktningen bör därför vara att senast under hösten 1999 slutligen lägga fast storleken på den finansiella infasningen. Vad avser formerna för den finansiella infasningen kan regeringen konstatera att de flesta remissinstanser förordar att den sker i form av en engångsvis överföring framför en löpande överföring. Motivet är främst att tydliggöra fördelningen av finansieringsansvaret för olika pensionsförmåner. Ålderspensioneringens autonomi gentemot statsbudgeten stärks om den inte belastas med en löpande betalning. AP- fondens resultat och behållning blir en mer rättvisande indikator på pensionssystemets finanser. På motsvarande sätt undviks den otydlighet i statsbudgeten det innebär att ha en inkomstpost som kan framstå som relativt godtyckligt bestämd. Det finns en risk att löpande överföringar från AP-fonden kan komma att uppfattas som en allmän finansieringskälla och skapa oklarhet i budgetprocessen. När tillräckligt lång tid förflutit sedan beloppet fastställdes kan det i ett ansträngt budgetläge vara svårt att motivera att beloppet skall ligga fast och inte höjas. Risken är att ålderspensionssystemets autonomi går förlorad och att dess långsiktiga hållbarhet gröps ur. Med en engångsvis överföring undviks den uppblåsning av offentliga sektorns balansräkning som pensionsreformen åstadkommer, dvs. att stat och pensionssystem sammantaget har både stora skulder och tillgångar. En överföring innebär visserligen ingen finansiell förbättring för offentliga sektorn som helhet, dvs. inklusive ålders- pensionssystemet, men i flera sammanhang, bl.a. vad avser de s.k. konvergenskriterierna för EU:s ekonomiska och monetära union, spelar bruttoskulden en viktig roll för bedömningen av den offentliga sektorns finanser. En engångsvis överföring medför en påtaglig reduktion av statsskulden och även den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld, den s.k. Maastricht-skulden, kan förväntas minska, om än inte i samma omfattning. Motivet för en löpande överföring är att det betalningsansvar som statsbudgeten övertar inom ramen för ATP medför löpande betalningar. Utgångspunkten att AP-fondens medel inte skall användas till annat än att finansiera ATP-pensioner skulle då tala för att överföringen bör vara löpande och inte överstiga detta belopp. Ett annat skäl för en löpande överföring är hänsynen till trovärdigheten i det allmänna pensionssys- temet. AP-fondens medel betraktas ofta som en garant för pensionsför- månerna, att det är ”pensionärernas pengar”. En stor engångsöverföring kan då komma att uppfattas som att pensionsrättigheterna får ett sämre skydd. I formell mening utgör AP-fonden emellertid vare sig i dagens eller det reformerade systemet någon formell garant för pensionsford- ringarna, utan ålderspensionssystemet är ett fördelningssystem där de som i dag förvärvsarbetar försörjer dagens pensionärer. Ytterligare ett argument emot en engångsvis överföring är de effekter på de finansiella marknaderna som en sådan engångsöverföring kan få. Regeringen finner att inriktningen bör vara en engångsvis överföring. Utan någon kompensation skulle statens lånebehov och därmed statsskulden öka år 1999. Det kan inte uteslutas att detta felaktigt skulle kunna komma att få negativa effekter på hur de offentliga finanserna uppfattas bl.a. av aktörer på de finansiella marknaderna. Av detta skäl bör det under åren 1999 och 2000 övergångsvis ske en överföring som kompenserar för effekterna på statsbudgeten. Enligt regeringens mening bör denna temporära överföring vara av samma storleksordning som den förstärkning av AP-fondens löpande finanser som blir effekten av ett fullt genomförande av ålderspensions- reformen, inklusive finansiering. Förstärkningen av nettot mellan AP- fondens avgiftsinkomster och pensionsutgifter jämte en viss ränteeffekt av detta kan beräknas uppgå till ca 45 miljarder kronor. Om frågan om formerna för ålderspensionssystemets finansiering inte kan finna en lösning som kan trädda i kraft fr.o.m. år 1999, ligger nuvarande avgifts- underlag kvar. Det medför att AP-fondens avgiftsintäkter blir mindre än om ålderspensionsreformen genomförts i alla sina delar. Enligt regeringens mening bör även i detta fall 45 miljarder kronor föras över från ATP-fonden till statsbudgeten. En utebliven reglering av avgifts- uttaget under år 1999 skall dock beaktas vid fastställandet av det slutliga beloppet vid en engångsvis överföring. Fondstyrelserna bör utan väsentliga problem kunna inleverera 45 mil- jarder kronor årligen till Riksgäldskontoret i form av likvida medel. I syfte att eliminera eventuella oönskade marknadseffekter kan det dock vara önskvärt att beloppet uppdelas så att flera mindre överföringar görs varje år. Det föreslås därför att fyra lika stora överföringar vardera görs vid slutet av varje kvartal. Även för Riksgäldskontoret bör en sådan ord- ning med ett jämnare likviditetsflöde vara positivt. Var och en av första– tredje fondstyrelserna skall bidra till överföringen i förhållande till stor- leken på de marknadsvärderade fondkapitalen. 34 Effekter för individer 34.1 Inledning Det reformerade pensionssystemet skiljer sig från det nuvarande syste- met bl.a. genom att det reformerade systemet bygger på livsinkomst- principen. Det innebär att ålderspensionerna i större utsträckning än i det nuvarande systemet är direkt relaterade till individernas inkomster under livet. Livsinkomstprincipen innebär att varje avgiftsinbetalning till det inkomstrelaterade ålderspensionssystemet påverkar den slutliga pensionens storlek. I det reformerade pensionssystemet kan pensionsrätt dessutom tjänas in för barnår och vid plikttjänstgöring. Pensionsrätten grundas då på en fiktiv inkomst. Dessutom skall även pensionsrätt tjänas in för studier finansierade med studiemedel. I det nuvarande pensionssystemet är det endast inkomsterna under de 15 bästa åren som bestämmer pensionens storlek. För att erhålla oavkortad inkomstrelaterad pension krävs det dessutom 30 års arbete medan arbete därutöver inte ger någon ytterligare pensionsrätt. Däremot betalas det in avgifter på alla löneinkomster i nuvarande system, även de som tjänats in under den period som inte ingår i de 15 bästa åren liksom under år utöver 30 års förvärvstid. Avgifter betalas dessutom på inkomster över 7,5 basbelopp trots att ingen pensionsrätt ges på sådana inkomster. Därmed är det ett svagt samband mellan vad en enskild individ betalar in till systemet och vad han eller hon får ut i pension. Syftet med detta avsnitt är främst att belysa systemegenskaper i det reformerade pensionssystem. Detta sker genom att med olika exempel redovisa hur förändringar i förvärvsmönster och inkomstutveckling påverkar pensionens storlek i det reformerade pensionssystemet. I detta sammanhang görs även jämförelser med det nuvarande pensions- systemet. Att göra en jämförelse med pensionsnivåer i det nuvarande pensionssystemet är dock egentligen inte möjligt. Eftersom ATP- systemet inte visat sig vara finansiellt hållbart är detta en av anledningarna till att pensionssystemet måste reformeras. ATP- systemet är konstruerat för en ekonomi med en real tillväxt omkring 2 %. Det innebär att de tillväxtantaganden som används i detta sammanhang är 2 %. För att jämförelser skall vara meningsfulla måste nuvarande ATP-systems regler förändras på ett par punkter, vilket i sig är reformer som måste finansieras. Vidare analyseras det nuvarande och det reformerade pensionssystemet ur ett jämställdhetsperspektiv. Dessutom diskuteras det reformerade pensionssystemet ur ett generationsperspektiv. Avslutningsvis redovisas ett antal individexempel, där pensionsnivåer och kompensationsgrad i de olika systemet kan jämföras. Individexemplen är inte valda så att de skall tolkas som exempel på typiska individer, utan skall endast betraktas som några av flera miljoner tänkbara exempel på pensionsutfall i det nuvarande och det reformerade pensionssystemet. Exemplen är dock valda så att de illustrerar individer som ”vinner” respektive ”förlorar” på en övergång till det reformerade pensionssystemet. 34.2 Vad påverkar pensionens storlek? Eftersom det reformerade pensionssystemet bygger på livsinkomstprin- cipen är det av intresse att studera hur förändringar i livsinkomstmönster för en enskild individ påverkar dennes pension. Det reformerade pen- sionssystemet är avgiftsbestämt och konstruerat så att de utgående pen- sionerna automatiskt anpassas till tillväxten. Den exakta förmånen är således inte fastställd i förväg. Det nuvarande pensionssystemet är förmånsbestämt. Det innebär att förmånsnivån i systemet (60 procent av genomsnittet av de 15 bästa års- inkomsterna) är fastställd i förväg och att avgiftssatsen anpassas till för- månsnivån, så att avgifterna täcker utgifterna. Ett annat sätt att få balans är att i stället anpassa förmånerna. Eftersom tillväxten, och då särskilt under de senaste två decennierna, varit betydligt svagare än 2 % (reallönen per anställd ökade med ca 0,3 procent per år i genomsnitt under perioden 1975-1995) har höjningar av avgiftssatserna såväl som försämringar i pensionsförmånerna behövt genomföras. Dessa föränd- ringar har skett genom politiska beslut. Förutsättningar Som utgångspunkt för exemplen har valts individer som börjar arbeta vid 23 års ålder och som går i ålderspension vid 65 år. De antas vara ogifta vid pensionstillfället. Individerna antas vidare tjäna in hela pen- sionen efter att det reformerade pensionssystemet trätt i kraft, vilket gör att det reformerade systemets egenskaper kan framhållas. Om inte annat anges, antas den allmänna lönetillväxten och premie- reservsystemets avkastning vara 2% realt. I ett av de beskrivna exemplen nedan visas emellertid hur stor pensionen blir vid antaganden om en högre avkastning på premiereserven än 2 %. Vidare antas den enskildes löneutvecklingen stå realt stilla under de sista fem åren av förvärvslivet. En vanlig utveckling för de flesta förvärvsarbetande är att den reala löneutvecklingen står still eller t.o.m. faller under slutet av förvärvslivet, bl.a. beroende på att många väljer att minska arbetstiden mot slutet av den förvärvsaktiva tiden. Samtliga belopp är beräknade i 1998 års prisnivå. Delningstalet liksom arvsvinstfaktorer utgår från 1997 års medellivslängd. Eftersom avsikten med exemplen i detta delavsnitt främst är att visa effekterna av de förändrade intjänandereglerna (livsinkomstprincipen och 15/30 års regeln) har vi valt att låta intjänandetaket vara inkomstindexerat istället för prisindexerat i det nuvarande pensionssystemet, vilket i sig är en reformering av ATP som måste finansieras. Vi avviker således från att göra en jämförelse med ett ATP-system med helt bibehållna regler. Ett ATP-system med prisindexerat tak skulle i de flesta fall ge lägre pensioner än vad som visas i exemplen nedan. Ett bibehållet ATP-system med prisindexerat tak hade så småningom inneburit att även lågavlönade hade fått inkomster över intjänandetaket och därmed hade pensionerna fått karaktären av grundpension, lika stor för alla. I avsnitt 34.5 har däremot individexemplen beräknats med ett ATP-system där taket är prisindexe- rat, varvid effekten av ett prisindexerat tak framgår. För enkelhetens skull antas dessutom att premiepensionens storlek vid pensionstillfället beräknas på samma sätt som den del av pensionen som härrör från fördelningssystemet. I verkligheten bestäms begynnelsepensionens storlek av summan av inkomstpensionen och premiepensionen. Dessa fastställs var för sig på olika grunder. Inkomst- pensionen i det reformerade fördelningssystemet bestäms av de intjänade pensionsrätterna, vilka varje år räknas om med hänsyn till inkomstindexets utveckling, arvsvinster, förvaltningskostnader och av delningstalet som återspeglar återstående livslängd samt en viss tillgodoräknad framtida real inkomsttillväxt representerad av normen för följsamhetsindexering. Premiepensionens storlek beräknas med utgångspunkt från tillgodohavandet på pensionsspararens premie- pensionskonto, som beror på den historiska avkastningen på fond- andelarna och i likhet med inkomstpensionen på arvsvinster och förvalt- ningskostnader. Premiepensionen tas ut livsvarigt och kan antingen vara uttryckt som ett visst antal fondandelar, vilka då kommer att variera i storlek med förändringarna i fondandelarnas värde under pensionsutbetalningstiden, eller omvandlas till en traditionell livränte- försäkring med ett fast månadsbelopp. Om inte annat anges har i exemplen nedan individernas inkomster valts så att de inte har rätt till garantipensionsutfyllnad. Avdrag för allmän pensionsavgift, vid fastställande av pensionsgrundande inkomst, har i båda systemen gjorts med 6,95 %. 1. Den egna lönetillväxten avviker från den allmänna I det reformerade systemet är de intjänade pensionsrättigheterna inkomstindexerade, dvs. de skrivs upp i takt med den allmänna inkomsttillväxten. Genom inkomstindexering av intjänad pensionsrätt har således inte endast den egna lönetillväxten betydelse för storleken av individens pension. ”Räntan” i systemet motsvarar utvecklingen av en genomsnittsinkomst. Ju högre räntan är, desto mer växer individens fiktiva pensionskapital. För en given individuell inkomstutveckling ger det reformerade systemet därför en högre kompensationsnivå ju högre den allmänna inkomsttillväxten är. I nuvarande system påverkas pensionen och kompensationsnivån inte alls av den allmänna inkomst- tillväxten (men naturligtvis av individens egen inkomstutveckling). Detta framgår av redovisningen i tabell 34.1 nedan. Tabell 34.1 visar, för en individ som haft en jämn löneutveckling år för år, pensionens storlek i procent av slutlönen i några olika tillväxtal- ternativ. Individens begynnelselön antas vara densamma i de olika alter- nativen (13 000 kr per månad vid 23 års ålder). Lönen växer realt med 1 % per år respektive 2 % per år. I sistnämnda fall uppgår således slut- lönen till ett högre belopp (26 500 kronor per månad jämfört med 18 600 kronor per månad vid 1 % årlig real tillväxt). Om individens inkomst ökar i långsammare takt än den allmänna, t. ex. med 1 % per år jämfört med en allmän tillväxt på 2 %, kommer indivi- dens pensionsrätter att räknas upp med denna högre ”ränta”. Individen får därför en högre kompensationsnivå än om den allmänna inkomst- tillväxten hade sammanfallit med den egna. Personer med svag inkomst- tillväxt i förhållande till den genomsnittliga gynnas således i det reformerade systemet. Om individens inkomst i stället ökar snabbare än den allmänna blir kompensationsnivån lägre än om den egna inkomsttillväxten hade sam- manfallit med den allmänna. I det nuvarande pensionssystemet har den allmänna inkomsttillväxten ingen betydelse alls för den egna pensionens storlek, vilket framgår av tabell 34.1. Tabell 34.1 Pension och kompensationsgrad vid olika egen och allmän inkomsttillväxt Realinkomstutvecklin g Reformerat pensionssystem Nuvarande pensionssystem* Egen Allmän Kronor/ mån % av slutlön Kronor/ mån % av slutlön 1% 1% 10 200 55 11 000 59 2% 2% 14 700 56 14 800 56 1% 2% 12 200 66 11 000 59 2% 1% 12 400 47 14 800 56 * inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras 2. Livsinkomst kontra 15-årsregeln Vid 2 % tillväxt blir pensionen för en genomsnittlig individ ungefär lika hög i det reformerade systemet som i det nuvarande pensionssystemet, under förutsättning att individen tjänar in pensionsrätt under drygt 40 år. Vilket system som ger högst pension, vid en given egen inkomsttillväxt, varierar emellertid mycket mellan olika individer. I figur 34.1 visas exempel på livsinkomstbanor för en individ som har en jämn och flack inkomstutveckling och en annan individ som har en ojämn och brantare inkomstutveckling. Individ A , en medelinkomst- tagare, antas ha en inkomstutveckling som följer den allmänna. Individ B, har ett karriäryrke, vilket innebär att inkomstutvecklingen ökar snabbare än den allmänna under en stor del av förvärvslivet. Figur 34.1 Livsinkomstbanor I tabell 34.2 framgår att pensionen för individ A, som har en jämn in- komstprofil, blir i det närmaste densamma i de båda pensionssystemen. Däremot kommer individ B att få en lägre pension i det reformerade pensionssystemet jämfört med i det nuvarande systemet. Detta illustrerar skillnaden mellan livsinkomstprincipen och 15-års regeln. I det nuvarande pensionssystemet räknas endast de 15 bästa åren, vilka ofta infaller i slutet av förvärvslivet. Det innebär att de relativt sett låga inkomster som individ B har tidigt i livet inte påverkar dennes pension i det nuvarande pensionssystemet. I det reformerade pensionssystemet räknas alla inkomster in oavsett när de tjänats in. Individ A:s inkomster är jämnt fördelade över tiden och växer i takt med den allmänna inkomstutvecklingen. De inkomster som är intjänade tidigt i livet kommer därmed att väga lika tungt som de inkomster som tjänas in i slutet. 15-års regeln och livsinkomstprincipen ger därmed i stort sett samma pension för en person med individ A:s inkomstprofil. Tabell 34.2 Pension och kompensationsgrad vid olika inkomstprofil. Individ A har en begynnelselön på 13 000 kr/mån och individ B 15 000 kr/mån Reformerat system Nuvarande system* Pension kronor/mån % av slutlön Pension kronor/mån % av slutlön Individ A, jämn inkomst- profil 14 700 56 14 800 56 Individ B, brant inkomst- profil 22 000 43 27 000 52 *inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras 3. Olika antal intjänandeår I det reformerade systemet finns ingen begränsning vad gäller antal år som grundar pensionsrätt. Varje års inkomst bidrar till att höja den slut- liga pensionen. Omvänt gäller att varje års uppehåll med förvärvsarbete - som inte grundar pensionsrätt på annat sätt, t. ex. barnårsrätt - att den slutliga pensionen blir lägre än vad den annars skulle ha varit. För en person med en årsinkomst som utvecklas i takt med den all- männa realinkomstutvecklingen förändras den reformerade pensionen proportionellt med förvärvstidens längd. Detta gäller således en individ vars inkomster inte överstiger intjänandetaket. Likaså gäller detta endast för en person som inte är berättigad till garantipension. Om personen arbetar kortare tid bli pensionen lägre. För pensionsutfallet spelar det i princip ingen roll om denne förkortar förvärvslivet genom att börja arbeta senare eller genom att ta en arbetsfri period mitt i livet. I nuvarande pensionssystem ger förvärvsåren utöver de 30 erforderliga åren för oavkortad pension inte upphov till någon högre pension för individen. I det fall att lönenivån under de 15 bästa inkomståren (vilka ofta sammanfaller med de sista förvärvsåren) inte påverkas av i vilken utsträckning individen har arbetat tidigare under den yrkesaktiva tiden, blir således den slutliga pensionen densamma antingen personen börjar förvärvsarbeta omedelbart efter avslutad skolgång eller först några år därefter eller gör ett upphåll med förvärvsarbete under en period. I tabell 34.3 nedan visas hur stor den inkomstrelaterade ålderspensio- nen blir i det reformerade systemet med mellan 30 och 45 års för- värvstid och pensionering vid 65 år. Tabell 34.3 Pensionens storlek vid olika antal intjänandeår i reformerat och nuvarande pensionssystem för en person med jämn inkomstutveckling och en slutlön på ca 28 000 kr/mån. Reformerat system Nuvarande system* Antal intjänande- år pension kr/mån % av slutlön pension kr/mån % av slut- lön 45 16 800 60 15 600 56 40 14 900 53 15 600 56 35 12 900 46 15 600 56 30 11 000 39 15 600 56 * inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras Det reformerade systemet blir relativt sett förmånligare ju längre den förvärvsverksamma tiden är. Detta är en konsekvens av att sambandet mellan avgifter och förmåner stärkts i det reformerade systemet. Indivi- den får således större möjligheter att själv påverka den slutliga pensio- nens storlek. Varje utökad arbetsinsats under ett år, t.ex. heltids- i stället för deltidsarbete, bidrar till att höja pensionen. Enligt nuvarande regler påverkas pensionen endast om förvärvsåret i fråga ingår bland de 15 bästa inkomståren. Likaså ger varje extra förvärvsår högre pension i det reformerade systemet. I nuvarande system ger förvärvsår utöver de be- hövliga 30 åren inget ytterligare påslag på pensionen. Det nuvarande pensionssystemet är mer generöst än det reformerade vad gäller kravet på intjänandetid för att erhålla en pension kring 55 % av slutlönen. Om alla skulle välja att arbeta endast 30 år skulle, men om ATP-systemet inte vara hållbart eftersom systemet förutsätter att avgifter betalas in under en längre period. Samtidigt innebär det nuvarande systemets intjänanderegler att det inte lönar sig att arbeta mer än 30 år i pensionshänseende, såvida inte dessa ytterligare år skulle ingå i de 15 bästa åren. Därmed är det reformerade pensionssystemet mer rättvist eftersom varje ökning av inbetald avgift resulterar i ökad pension (förutsatt att individen inte har så låga inkomster att han eller hon erhåller garantipension). 4. Pensionstidpunkt I det nuvarande pensionssystemet kan pensionspoäng endast tjänas in t.o.m. 64 års ålder. I det reformerade pensionssystemet finns det däremot inte någon övre åldersgräns för intjänande av pensionsrätt. En individ har med andra ord möjlighet att tjäna in fler pensionsrätter genom att arbeta fler år, höja den totala livsinkomsten och därigenom höja det månatliga pensionsbeloppet. Om personen går i pension efter 65 år blir det årliga pensionsbeloppet högre enligt både det reformerade och det nuvarande regelsystemet. Tiden som pensionär blir ju då kortare; med samma beräknade livspen- sion men färre år blir därför årsbeloppet högre. Därutöver gäller i det reformerade pensionssystemet att ytterligare pensionsrättigheter tjänas in efter 65 års ålder. För en individ som går i pension före 65 år blir den årliga pensionen på motsvarande sätt lägre eftersom pensionen då skall utbetalas i fler år. Den reformerade pensionen blir lägre också av den anledningen att indi- viden har mindre intjänad pensionsrätt. I tabell 34.4 har pensionens storlek i det reformerade respektive det nuvarande systemet beräknats vid olika pensionsålder för en person som börjar arbeta vid 23 års ålder med en årsinkomst som utvecklas i takt med den allmänna reallöneutvecklingen. Vid pensionsuttag före 65 år påverkas den intjänade pensionsrätten i det här exemplet både i det reformerade och i det nuvarande systemet. Vid pensionering mellan 61 och 65 års ålder är den inkomstrelaterade ålderspensionen ungefär lika stor i det två systemen. Fortsatt förvärvsarbete efter fyllda 65 år ger ytterligare pensionsrätter i det reformerade systemet, vilket leder till att pensionen ökar mer än i det nuvarande pensionssystemet. Tabell 34.4 Pensionens storlek vid olika pensionsålder för en person som börjar arbeta vid 23 års ålder. Begynnelselön på 13 000 kr/mån. 2 % egen reallönetillväxt t.o.m. 59 år sedan oförändrad lön. Slutlön 26 500 kr/mån. Reformerat system Nuvarande system* Pensions- ålder Pension kr/mån % av slutlön Pension kr/mån % av slutlön 61 år 10 400 39 10 600 40 62 år 11 400 43 11 700 44 63 år 12 400 47 12 700 48 64 år 13 500 51 13 700 52 65 år 14 700 56 14 800 56 66 år 16 100 61 16 000 60 67 år 17 600 66 17 300 65 68 år 19 300 73 18 500 70 69 år 21 300 80 19 800 75 70 år 23 400 88 21 000 79 * inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras 5. Deltidsarbete Som en följd av livsinkomstprincipen, reducerar deltidsarbete alltid pen- sionen i det reformerade pensionssystemet. Det har dock ingen betydelse när i livet deltidsarbetet sker. I det nuvarande pensionssystemet minskar däremot pensionen endast i det fall att deltidsarbetet påverkar lönen under de 15 bästa åren, vilka oftast infaller i slutet av förvärvstiden. Däremot minskar pensionen inte alls i det nuvarande systemet om deltidsarbetet infaller tidigt i livet. Emellertid är deltidsarbete tidigt i livet oftast föranlett av vård av små barn. I det reformerade pensionssystemet kompenseras föräldern genom barnårsrätten, vilket betyder att pensionen i ett sådant fall inte försämras jämfört med om personen hade arbetat heltid. Se vidare under punkt 5. Barnår. För den som arbetar deltid hela eller nästan hela sitt förvärvsliv, vilket är vanligt i vissa yrken, påverkas pensionen förhållandevis lika mycket i båda systemen jämfört med om han eller hon hade arbetat hel- tid. 6. Barnår En person som arbetar deltid eller som helt avstår från förvärvsarbete under en period i livet för att vårda små barn kompenseras i pensions- hänseende genom att pensionrätt för barnår tillgodoräknas. Betydelsen av barnårsrätten är väsentlig. Om inte barnårsrätten hade ingått i det reformerade pensionssystemet hade pensionen för en person som t.ex. fått 2 barn och som hade stannat hemma på heltid i sju år varit ca 15 % lägre. Rätten gäller under varje barns fyra första levnadsår (till det yngsta barnet har fyllt fyra år om man har fleral små barn). Barnårsrätten räknas fram på tre sätt, och det alternativ som är mest gynnsamt för den enskilde används vid beräkning av pensionsrätt. Eftersom två av de tre alternativen t.o.m. kan ge högre pensionsrätt än utan barn blir kompensa- tionen i pensionshänseende också normalt mycket god. Alternativen är: 1. en utfyllnad upp till summan av den enskildes pensionsgrundande inkomst året före barnets födelse. 2. en utfyllnad upp till 75 % av den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten för alla försäkrade mellan 16 och 64 år. 3. det för intjänandeåret gällande ett inkomstbasbelopp plus den egna inkomsten. Alternativ 1. kan sägas vara mest gynnsam för personer med hög eller ganska hög lön som minsat sin arbetstid kraftigt efter barnets födelse. Alternativ 2. kan sägas vara mest gynnsam för personer med låg lön och personer som saknade arbete innan barnet föddes. Alternativ 3 är mest gynnsam för den som fortsätter att förvärvsarbeta i oförändrad omfattning under barnåren, och som då får tillgodoräkna sig en högre pensionsgrundande inkomst under dessa år. För att illustrera barnårsrätten har tre kvinnor valts som samtliga arbe- tar heltid och har en jämn lönetillväxt som följer den allmänna. (Exemplen kan likaväl gälla en man.) Vid 28 års ålder får de sina första barn och tre år senare föds det andra barnet. För en kvinna som, i detta exempel, har en begynnelselön på 13 000 kronor per månad och som stannar hemma på heltid i sju år är alternativ 1., dvs. utfyllnad till den inkomst hon hade före barnets födelse, det mest gynnsamma. Av tabell 34.5 framgår att hennes pension endast blir marginellt lägre än om hon inte hade haft barn. Att pensionen trots barnårsrätt blir något lägre hänger samman med att den bakomliggande inkomsten inte räknas upp med inkomstindex utan med prisindex under perioden med barnår. I det nuvarande pensionssystemet påverkas pensionen inte alls. I tabell 34.6 visas ett exempel på en kvinna som tjänar på barnårsrätten. Hon antas ha en begynnelselön på endast 10 000 kronor per månad. För hennes del är alternativet 2. mest gynnsamt. Av tabellen framgår att hon får en högre pension än om hon inte hade fått barn. I tabell 34.5 visas ytterligare en kvinna som tjänar på barnårsrätten. Hon väljer att arbeta heltid under barnåren, förutom de två år hon erhåller föräldrapenning. För henne är alternativ 3. det mest gynnsamma alternativet. Av tabellen framgår att hon även får en högre pension än om hon inte hade fått barn. Tabell 34.5 Pensionsnivå vid barnårsrätt för en person som börjar arbeta vid 23 års ålder med en begynnelselön på 13 000 kr/mån. Reformerat pensionssystem Nuvarande pensionssystem* Heltid hela livet, utan barn 14 700 14 800 Hemma på heltid i sju år 14 600 (Alt. 1) 14 800 Hemma ett år med vardera barn, annars heltid 15 200 (Alt. 3) 14 800 * inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras Tabell 34.6. Pensionsnivå vid barnårsrätt för en kvinna som börjar arbeta vid 20 års ålder med en begynnelselön på 10 000 kr/mån. Reformerat pensionssystem Nuvarande pensionssystem* Arbete hela livet, utan barn 13 000 12 300 Hemma på heltid i sju år med barn 13 300 (Alt. 2) 12 300 * inkomstindexerat intjänandetak, dvs. en ATP-reform som måste finansieras 7. Premiepensionssystemets avkastning I samtliga ovanstående exempel har det antagits att avkastningen i premiepensionssystemet är densamma som den allmänna inkomsttill- växten. Avkastningen i premiepensionssystemet kan avvika från den allmänna inkomsttillväxten. I det fall avkastningen skulle komma att överstiga inkomsttillväxten kommer pensionen i det reformerade syste- met att bli större än vad som redovisats i exemplen ovan. I tabell 34.7 visas pensionens storlek vid några alternativa avkastningsantaganden. Exemplen skall inte betraktas som sannolika utfall utan är avsedda att illustrera pensionssystemets känslighet för olika avkastningsantaganden. I tabell 34.7 framgår att en person med begynnelselön på 13 000 kronor per månad, med en avkastning i premiepensionssystemet på i genomsnitt 3 % per år, skulle erhålla en pension som vore ca 500 kronor högre per månad jämfört med om avkastningen hade varit 2 % per år. En avkastning på t.ex. 6 % per år skulle ge ytterligare ca 1 900 kronor högre pension. Tabell 34.7 Pension vid olika nivå på avkastningen i premiepensionssystemet för en person som börjar arbeta vid 23 års ålder med en begynnelselön på 13 000 kr/mån. Egen och allmän lönetillväxt 2 % realt. Real avkastning i premiepen- sionssystemet Pension kronor/mån % av slutlön 2 % 14 700 56 3 % 15 200 57 4 % 15 900 60 5 % 16 700 63 6 % 17 800 67 8. Följsamhetsindexering Genom delningstalet tillgodoräknas pensionären en form av förskot på en förmodad framtida årlig tillväxt, som motsvarar normen för följsam- hetsindex som är 1,6. Pensionen omräknas sedan varje år från och med det andra pensionsåret med utgångspunkt från inkomstindexets avvikelse från den redan tillgodoräknade normen. Om den faktiska nominella lönetillväxten, som avspeglas i inkomstindexet, skulle bli högre än nor- men 1,6 kommer pensionen således att öka med mellanskillnaden mellan den faktiska tillväxten och normen. Skulle den faktiska tillväxten bli lägre än normen sker en nedskrivning av pensionen på motsvarande sätt. Det innebär att den nominella inkomsttillväxten i samhället får en betydelse för pensionens storlek även efter pensionstillfället. I det nuva- rande pensionssystemet finns ingen sådan mekanism, utan pensionen räknas i princip endast upp med inflationen. Följsamhetsindexeringens effekt på pensionsutvecklingen kan illustreras med ett exempel. Eftersom avsikten med detta exempel är att visa principen för följsamhetsindexering antas för enkelhetens skull här att premiepensionen utvecklas i samma takt som den del av pensionen som härrör från fördelningssystemet. Begynnelsepensionen är i exemplet 10 000 kr/mån. Under pensionstiden kommer pensionen varje år att räknas om med hänsyn till inkomsttillväxten i det fall den avviker från normen. Pensionsförmånens utveckling under olika tillväxtantaganden visas i figur 34.2. Inflationen antas i detta exempel vara noll och tillväxten antas hålla en konstant takt under hela perioden.Om tillväxten överstiger 1,6 % ökar pensionen realt över tiden från den initiala nivån på 10 000 kr per månad. Om tillväxten ligger på en konstant nivån under 1,6 % sjunker pensionen över tiden. Vid en tillväxt på 1,6 % blir pensionen konstant över tiden. I det nuvarande pensionssystemet skulle pensionen vara nominellt oförändrad under hela pensionstiden om inflationen vore noll. Detta innebär således att i det reformerade pensionssystemet kommer pensionen, efter avdrag för normen, följa de förvärvsaktivas standardutveckling, vilket inte är fallet i det nuvarande systemet. Figur 34.2. Följsamhetsindexerad pension 9. Förändrad medellivslängd I det reformerade pensionssystemet kan begynnelsepensionen komma att variera för individer tillhörande olika årskullar, trots att pensionsbehållningen är densamma. I det reformerade pensionssystemet beaktas förändringen i medellivslängden automatiskt genom att delningstalet speglar sådana förändringar. Definitiva delningstal för respektive årskull fastställs det år årskullen ifråga fyller 65 år. Underlaget för delningstalet utgörs i princip av den senast kända livslängdsstatistiken. Därmed kan olika årskullar få olika delningstal. Om medellivslängden ökar kommer delningstalet också att öka varvid den årliga pensionen blir lägre. Underlaget för de delningstal som an- vänts i beräkningarna ovan är 1997 års medellivslängd. Skulle medel- livslängden vara t.ex. ett år längre får detta till följd att pensionen minskar med omkring 6 procent jämfört med de beräkningar som redo- visats ovan. Emellertid är det rimligt att anta att en ökad medellivslängd även innebär att folkhälsan förbättras. Om befolkningen blir friskare och lever längre bör den även kunna arbeta längre. Det finns därför anledning att tro att den genomsnittliga pensionsåldern kan komma att stiga i takt med ökad medellivslängd. Om individen väljer en högre pensionsålder blir också pensionen högre. I det nuvarande pensionssystemet leder en ökning av medellivslängden inte till någon direkt påverkan på pensionsnivån. Däremot krävs en an- passning, antingen via höjda avgifter eller sänkt förmånsnivå, för att systemet skall vara finansiellt hållbart. 10. Garantipension och marginaleffekter I det reformerade pensionssystemet är grundskyddet utformat så att det ger en garanterad lägsta pension på 2,13 prisbasbelopp för en ogift pen- sionär och 1,9 prisbasbelopp till en gift pensionär. Garantipensionen trappas av med 100 % mot inkomstgrundad pension (IGP) upp till 1,26 prisbasbelopp för ogifta och upp till 1,14 prisbasbelopp för gifta och med 48 % därutöver. För en ogift person med en IGP över ca 3,1 prisbasbelopp utgår ingen garantipension alls. Ökade livsinkomster resulterar alltid i en ökad inkomstgrundad pen- sion. Till följd av grundskyddets utformning kommer den utbetalda pen- sionen inte alltid att öka proportionellt mot ökningen av IGP. Föränd- ringar av den totala pensionen i förhållande till förändringar av IGP kan beskrivas i termer av marginaleffekter. Med marginaleffekter menas i detta sammanhang andelen av en ökning av IGP som inte ger upphov till en ökning av den utbetalda pensionen. Den utbetalda pensionen kan vidare beräknas före eller efter skatt. Eftersom bostadsstödets utformning är föremål för ytterligare utredning tas marginaleffekter som kan uppkomma till följd av bostadsstödet inte upp här, trots att bostadsstödet ger betydande marginaleffekter inom nuvarande system och sannolikt också i det reformerade systemet. I figur 34.3 visas marginaleffekter efter skatt både i det nuvarande och i det reformerade pensionssystemet. I det reformerade pensionssystemet får grundskyddets utformning till följd att, för en ogift pensionär som haft mycket låga inkomster under sin förvärvsaktiva tid och som därmed erhållit en IGP lägre än 1,26 basbelopp, en ökad arbetsinsats inte ger något utbyte alls i högre pension. Marginaleffekten för personer med IGP upp till 1,26 prisbasbelopp är 100 %. Marginaleffekten sjunker sedan vid högre IGP ned till ca 60 % inom ett intervall mellan 1,26 och ca 3,1 basbelopp (vid en kommunalskatt på 31,66 %). Jämfört med det nuvarande pensionssystemet är marginaleffekterna i det reformerade pensionssystemet något lägre inom intervallet 1,26 till ca 1,5 prisbasbelopp men däremot högre inom intervallet 1,5 till ca 3,1 prisbasbelopp. Figur 34.3 Marginaleffekter i det reformerade och det nuvarande pensions- systemet för en gift pensionär vid en kommunalskatt på 31,66 % Nivån på grundskyddet i det reformerade pensionssystemet är något högre än i det nuvarande pensionssystemet. Skillnaderna åskådliggörs i figur 34.4. Figur 34.4 Nettopension för en ogift pensionär i det reformerade och det nuvarande pensionssystemet. Kommunalskatt 31,66 % I det reformerade pensionssystemet innebär garantipensionens utform- ning att den lägsta pensionen för en ogift pensionär uppgår till 4 694 kr per månad efter skatt (räknat efter 1998 års prisbasbelopp och med en kommunalskatt på 31,66 %). I nuvarande system ger grundskyddet i form av folkpension och pensionstillskott en sammanlagd pension på 4 596 kr netto (räknat med 1998 års prisbasbelopp och med en kommu- nalskatt på 31,66 %), dvs. 98 kr mindre per månad efter skatt för en person med mycket låg inkomstrelaterad pension. I tabell 34.8 visas dessutom några exempel på hur en förändrad livs- inkomst förändrar pensionen för individer som har låga inkomster. Indi- viderna antas börja arbeta vid 23 års ålder och gå i pension vid 65 år. Lönen antas växa år för år med 2 % till och med 59 års ålder varefter lönenivån förblir konstant. Allmän lönetillväxt antas vara 2 % och av- kastning på premiereserven antas uppgå till 3 %. Tabell 34.8 Lön, inkomstrelaterad pension samt garantipension inom det reformerade pensionssystemet för en ensamstående pensionär. 1998 års prisbasbelopp. 42 intjänandeår. Pension vid 65 år. 31,66 % kommunalskatt. Begynnelse -lön kr/mån Slutlön kr/mån IGP kr/mån (basbelopp/år) Garanti- pension, kr/mån Total pension, brutto, kr/mån Total pen- sion, netto, kr/mån 0 0 0 6 461 6 461 4 694 3 300 6 600 3 822 (1,26) 2 639 6 461 4 694 5 200 10 600 6 067 (2,0) 1 561 7 628 5 584 6 500 13 200 7 583 (2,5) 834 8 417 6 186 7 700 15 800 9 100 (3,0) 106 9 206 6 752 8 000 16 200 9 320 (3,0725) 0 9 320 6 827 Av tabell 34.8 framgår att en person utan några inkomster alls under livet erhåller en total pension på ca 4 700 kronor per månad netto. För personer som tjänat in en inkomstrelaterad pension mindre än 1,26 pris- basbelopp, ger ökade inkomster och pensionsrätt inget utbyte i pension. Vid inkomstnivåer därutöver kommer en inkomstökning alltid att resultera i en ökad total pension, dock ej proportionellt mot inkomst- ökningen. För personer som tjänat in en inkomstrelaterad pension över- stigande ca 3,07 prisbasbelopp utgår ingen garantipension alls. Vid inkomstökningar över denna nivå kommer därmed utbytet av en ökad inkomst bli maximalt. I tabellen framgår också exempel på vilka inkomstlägen som kan resultera i de olika nivåerna på den inkomst- grundande pensionen. De flesta erhåller även pension från sin avtalsförsäkring när de ålders- pensioneras. Tjänstepensionen är inkomstrelaterad och kompensationen beräknas i stort sett lika inom de olika avtalsområdena. Kompensationen uppgår inom de flesta avtalsområden till 10 % av den s.k. pensionslönen så länge den inte överstiger 7,5 basbelopp. Pensionslönen i sig kan be- räknas på något skilda sätt inom olika avtalsområden. Reglerna för hur tjänstepensioner påverkar grundskyddet är olika i det nuvarande och det reformerade pensionsystemet. I det nuvarande pen- sionssystemet påverkas inte pensionstillskottet av eventuell tjänstepen- sion. Däremot avtrappas det särskilda grundavdraget med hänsyn till både ATP-pension och tjänstepension. I det reformerade pensionsyste- met skall garantipensionen inte avräknas mot tjänstepension. Detta får främst betydelse för nettopensionsnivåer och i mindre utsträckning även för marginaleffekter. I figur 34.5 framgår att skillnaden i nettopension i det reformerade pensionssystemet jämfört med det nuvarande pen- sionssytemet som mest uppgår till 600 kronor, då tjänstepension inkluderas. Figur 34.5 Skillnader i nettopension i det reformerade pensionssystemet jämfört med det nuvarande pensionssystemet för en ogift pensionär. 1998 års prisbasbelopp. 31,66 % kommunalskatt 34.3 Pensionssystemet ur ett jämställdhetsperspektiv En principiellt viktig skillnad mellan det reformerade och det nuvarande pensionssystemen är skillnaden i hur pensionen beräknas. I det nuvaran- de pensionssystemet är pensionen förmånsrelaterad, dvs. den utgår med 60 % av medelinkomsten av de 15 bästa årens inkomster. I det reforme- rade pensionssystemet är pensionen avgiftsrelaterad, dvs. den utgår med en viss andel av den inbetalda avgiften. Det reformerade pensionssyste- met är således mer försäkringsmässigt än det nuvarande. Vidare är det nuvarande pensionssystemet till största delen skatte- finansierat medan det reformerade pensionssystemet i huvudsak är av- giftsfinansierat. Sett ur jämställdhetssynpunkt är det av intresse att stu- dera vad kvinnor respektive män som grupp erhåller i pension jämfört med vad de betalar in till pensionssystemet. Huruvida ålderspensions- systemet systematiskt omfördelar pensionsförmåner mellan män och kvinnor är därför intressant att analysera. Inom ramen för Kvinnomaktsutredningen har Ann-Charlotte Ståhlberg & Stig Tegle , i en artikel analyserat det nuvarande och det reformerade pensionssystemets ur ett jämställdhetsperspektiv. Dessutom har Ståhlberg i en tidigare studie för Pensionsarbetsgruppens räkning stude- rat kvinnors och mäns ATP . Regeringen ansluter i stora drag till de slut- satser som framkommer i dessa båda studier. Följande beskrivning av jämställdhetsaspekten anknyter därför till den analys och de slutsatser som framförs i de båda studierna. Nuvarande pensionssystem – omfördelning mellan könen En analys av pensionens storlek i förhållande till inbetalda avgifter visar att det i det nuvarande pensionssystemet, p.g.a . 15-30 regeln, sker en systematisk omfördelning från personer som har ett långt yrkesliv med svag realinkomstutveckling över tiden till personer som har ett relativt kort yrkesliv, en ojämn inkomstutveckling och en snabb reallönetillväxt. Det betyder således att personer som har en svag reallöneutveckling och som arbetar lång tid av sitt liv får en förhållandevis låg pension i det nuvarande systemet medan personer som avancerar och gör karriär kommer bättre ut i pensionshänseende. Det historiska förvärvsmönstret har varit att det främst är män som har en brant inkomstprofil. Om detta förvärvsmönster skulle kvarstå eller i varje fall inte förändras på ett av- görande sätt skulle det betyda att 15-års regeln skulle gynna främst män som grupp. 15-årsregeln gynnar också kvinnor och män som varvar deltidsarbete med heltidsarbete vilket innebär en ojämn inkomst- utveckling. I det nuvarande pensionssystemet innebär takregeln, dvs att enbart inkomster under 7,5 basbelopp är pensionsgrundande, medan avgifter även betalas på inkomster över 7,5 basbelopp, en omfördelning mellan höginkomsttagare till låginkomsttagare. Detta skulle gynna kvinnor som grupp i förhållande till män eftersom fler män än kvinnor har inkomster över taket. Eftersom kvinnor lever i genomsnitt längre än män kommer kvinnor att få större utdelning av inbetald avgift i fler år än män. Det innebär en omfördelning från män till kvinnor. Den sammantagna effekten av det nuvarande pensionssystemets regler (15-årsregeln, 30-årsregeln, takregeln och att kvinnor i genomsnitt får pension i fler år än män) innebär att reglerna i nuvarande pensionssystem är något fördelaktigare för män än för kvinnor vad gäller ATP, dvs. den inkomstrelaterade pensionen. Kvinnor betalar i genomsnitt något mer för varje krona de får i pension från det nuvarande pensionssystemet än män. I det nuvarande pensionssystemet ingår även ett fördelningsmässigt inslag i form av folkpension och dessutom pensionsstillskott för personer med låg ATP. När även hänsyn tas till folkpension och pensionstillskott blir fördelningseffekten en annan än vad som redovisats ovan. Eftersom folkpensionen finansieras genom skatter, som är progressiva, samtidigt som folkpensionen är lika stor, oavsett kön, innebär detta att de som har höga inkomster får betala mer än de som har låga inkomster. Detta missgynnar snarare män än kvinnor. Den sammantagna effekten av ATP och folkpension (inklusive pensionstillskott) gynnar enligt Ståhlbergs studie (1994) snarare kvinnorna som grupp. Det reformerade pensionssystemet – omfördelning mellan könen I det reformerade pensionssystemet där pensionen är avgiftsbestämd och beräknas utifrån hela livsinkomsten blir i princip kvoten mellan förmåner och avgifter lika med ett för alla i systemet, dvs. det sker inga direkta omfördelningar mellan hög- och låginkomsttagare, mellan män och kvinnor. Det finns dock några undantag. Barnårsrätten i det reformerade systemet innebär att även det reformerade pensionssystemet subventionerar småbarnsföräldrar. Till skillnad från det nuvarande pensionssystemet, riktas dock stödet enbart till föräldrar med små barn. Därmed kommer den fördelningspolitiska träffsäkerheten att vara högre. De inkomstskillnader som beror på att kvinnor i större utsträckning än män avstår från lönearbete för att ta hand om barnen när de är små kommer delvis att kompenseras av barnårsrätten. I det reformerade pensionssystemet tilldelas även pensionsrätt under värnpliktstid och studier finansierade med studiemedel. Vad beträffar värnplikt är pensionsrätten en subvention i allt väsentligt till män, men den är låg jämfört med barnårsrätten. Det inkomstbortfall som pensions- rätten för värnplikt kan beräknas ersätta torde emellertid också vara lägre än vad barnårsrätten avser ersätta. Eventuell pensionsrätt vid studier är en subvention till både män och kvinnor som studerar vidare efter gymnasiet. I det reformerade pensionssystemet såväl som i det nuvarande pen- sionssystemet erhåller kvinnor och män, som har haft identiskt lika stora förvärvsinkomster, lika stor pension per månad. Eftersom kvinnor i genomsnitt lever längre än män kommer kvinnor att erhålla mer i pension under livet än vad män gör. Det delningstal som används vid beräkning av pensionens storlek är ett genomsnitt av mäns och kvinnors förväntade livslängd inom samma årsklass. Skulle delningstalen istället ha byggt på respektive köns förväntade livslängd skulle pensionen istället ha blivit lägre för kvinnor och högre för män. Därmed sker en omfördelning till kvinnors förmån. Grundskyddet i det reformerade pensionssystemet utgör ett avsteg från principen om avgiftsfinansierade pensioner. Garantipensionen finansieras med den progressiva inkomstskatten, på samma sätt som folkpensionen och pensionstillskottet finansieras i det nuvarande systemet. Det innebär en omfördelning från män till kvinnor, givet att män har högre inkomster än kvinnor. Sammantaget konstaterar Ståhlberg & Tegle att i det reformerade pensionssystemet dominerar de regler som gynnar kvinnor relativt män (garantipensionen, barnårsrätten och delningstalet) över de regler som gynnar män relativt kvinnor (värnpliktsrätten). I det reformerade pensionssystemet finns även möjligheter till över- föring av premiepensionsrätt mellan makar och registrerade partner. Detta innebär i korthet att överföringen skall vara frivillig, den skall ske i förväg efter anmälan och då ske fortlöpande år från år. Överföringen skall omfatta hela den pensionsrätt för premiepension som tjänats in för året. Syftet med överföringen av pensonsrätt för premiepension är att i ett större perspektiv åstadkomma en utjämning av makars pensionsrätts- förhållanden. Någon möjlighet till delning eller överföring av pensions- rätt finns inte i det nuvarande pensionssystemet. Se vidare avsnitt 14. 34.4 Generationsaspekter på det reformerade pensionssystemet Ett ålderspensionsystem är ett system för att överföra inkomster från de förvärvsaktiva generationerna till de generationer som till följd av hög ålder inte längre förvärvsarbetar. I ett s.k. fördelningssystem är denna överföring direkt och tydlig – huvuddelen av de under ett år utbetalade ålderspensionsförmånerna kommer från avgifter som tas ur inkomster som tjänats in av den yrkesverksamma befolkningen samma år. I ett ålderspensionsystem som är organiserat som ett premiereservsystem gäller också att inkomster överförs från den förvärvsaktiva befolkningen till ålderspensionärerna. Överföringsmetoden från de förvärvsaktiva till de pensionerade är dock indirekt i ett premiereservsystem. Överföringen förmedlas i ett premiereservsystem via de pensionerades äganderätt till ett kapital som de pensionerade sparat för sin pension. Reglerna för intjänande, indexering och beräkning av ålderspensions- förmånen avgör i samspel med den demografiska och samhälls- ekonomiska utvecklingen hur ett visst utformat ålderspensionssystem fördelar avgifter och förmåner mellan förvärvsaktiva och pensionerade. Rättviseaspekter på hur ett ålderspensionssystem fördelar de ekonomiska bördorna mellan förvärvsaktiva och pensionerade kan belysas genom att sätta t.ex. varje årskulls pensionsförmåner i relation till årskullens inbetalda ålderspensionsavgifter. Ett system med en för alla årskullar gemensam förmåns/avgiftskvot representerar ett system där utväxlingen av varje avgiftskrona är identisk för alla årskullar. Kvoter som skiljer sig åt mellan årskullarna skulle kunna indikera orättvisa i den bemärkelsen att värdet av en krona i avgift då är olika stor beroende på vilken årskull det är som betalat avgiften. I ett fördelningsystem är det tillväxten i avgiftsunderlaget som är avgörande för hur förhållandet mellan förmån och avgift utvecklas efter- som det är ur avgiftsunderlaget som förmånen finansieras. I ett premie- reservsystem är det kapitaltillväxten som avgör hur relationen mellan förmån och avgift utvecklas eftersom pensionen finansieras med detta kapital. Ålderspensionssystem där förmånen är bestämd enligt vissa regler och avgiften anpassas för att finansiera förmånen brukar kallas förmånsdefinierade. Den andra huvudtypen av ålderspensionssystem är de s.k. avgiftsdefinierade systemen. I ett avgiftsdefinierat system är det de ackumulerade avgifterna, tillsammans med någon form av förräntning, som ligger tillgrund för förmånsberäkningen. Beskrivningen nedan är starkt förenklad. Bl.a bortses i princip helt från effekter av den långa period under vilket det reformerade systemet befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Tillväxtens betydelse En jämförelse av olika årskullars förmåns/avgiftskvot kommer bl.a. att visa vilka årskullar som dragit mest nytta av respektive förlorat mest på variationer i den ekonomiska tillväxten under tiden som förvärvsaktiv och pensionär. I det förmånsdefinierade ATP-systemet skulle en hög reallönetillväxt först med lång tids eftersläpning påverka pensions- utgifternas storlek. Om avgiftsunderlaget växer medan ålders- pensionsutgifterna inte växer i samma utsträckning kan avgifts- procentsatsen till systemet sänkas utan att förmånen eller den finansiella balansen i systemet påverkas negativt. Som en allmän tumregel kan därför anges att förmånsdefinierade system, såsom ATP- systemet, ger utrymme för relativt höga förmåns/avgiftskvoter för årskullar som betalar avgifter till ålderspensionsystemet och intjänar pensionsrätt under perioder med hög tillväxt i ekonomin. För årskullar som intjänar sin pensionsrätt under en period med relativt låg tillväxt riskerar förmåns/ avgiftskvoten att bli förhållandevis låg. I det reformerade systemet kommer en relativt hög tillväxt i genom- snittsinkomsten leda till att förräntningen av inkomstpensionsförmånerna blir förhållandevis hög. Det kommer att innebära en ”hög” förräntning av såväl de förvärvsaktivas pensionsrätter som de pensionerades inkomstpensioner. Under perioder med låg tillväxt i genomsnittsinkomsten kommer både de förvärvsaktiva och de pensionerade att ha en förhållandevis svag utveckling av sina pensionsrätter respektive pensioner. De förvärvsaktivas och pensionerades inkomster kommer således att följas åt i det reformerade systemet. De årskullar som under hela sin tid som förvärvsaktiva respektive pensionerade har en genomsnittligt sett förhållandevis hög tillväxt i inkomstindex kommer också att få en förhållandevis hög förmåns/ avgiftskvot. De med jämförelsevis låg genomsnittlig tillväxt i inkomst- index under tiden som förvärvsaktiv och pensionär kommer att få en jämförelsevis låg förmåns/avgiftskvot. Genom att utvecklingen av utgående pensioner i det reformerade systemet är kopplade till tillväxten förlängs tidsperioden då tillväxten påverkar pensions- förmånens värde med knappt 20 år i förhållande till ATP-systemet. Liknande förlängning av den för pensionsförmånens värde relevanta tidsperioden uppkommer genom att varje årsinkomst läggs till grund för pensionsrätt och indexeras årligen. Detta medför att den period under vilken tillväxten påverkar årskullens förmåns/avgiftskvot kommer att öka ytterligare i förhållande till ATP systemet. Om tillväxten antas variera i vissa tidscykler medför en längre period då tillväxten påverkar förmåns/avgiftskvoten att variationen i denna kvot blir mindre mellan olika årskullar. Utöver den genomsnittliga tillväxten i inkomstindex är det även betydelsefullt för förmåns/avgiftskvoternas nivå och variation hur olika års förändring i inkomstindex räknar om årskullarnas olika stora pensionsbehållningar. Precis som gäller för vanligt banksparande kommer förräntningen av pensionsbehållningen att ge en större avkastning i kronor om behållningen är stor de år tillväxten i inkomst- index är jämförelsevis hög. För olika årskullar är därför inte enbart den genomsnittliga inkomstindexförändringen av betydelse utan också hur indexeringen fördelar sig i tiden. Hög tillväxt kommer att vara särskilt förmånlig för årskullar som befinner sig nära pensionsålder och som därför har en stor pensionsbehållning att omräkna. Låg tillväxt kommer att vara särskilt oförmånlig för sådana årskullar. Demografiska faktorer Principiellt fungerar i flera avseenden fördelningssystemet på samma sätt som premiepensionssystemet, båda är t.ex. avgiftsdefinierade. Som ovan nämnts är en viktig skillnad mellan ett fördelningsystem och ett premiereservsystem att det är tillväxten i avgiftsunderlaget eller i summan avförvärvsinkomster som är avgörande för fördelningssystemets maximala ”förräntning” och att det är kapital- tillväxten som utgör förräntningen i premiepensionssystemet. Tillväxten i lönesumman är på ett ganska tydligt sätt kopplat till den demografiska utvecklingen – större befolkningstillväxt ger normalt en större lönesumma. En större lönesumma innebär att pensionsrättigheterna i fördelningssystemet kan ”förräntas” med en högre ränta än vid låg befolkningstillväxt. Förenklat kan därmed slutsatsen dras att årskullar som intjänar och uppbär pension under en period med genomsnittligt sett hög befolkningstillväxt skulle gynnas i ett sådant system. Även årskullar som har en relativt stor del av sin pensionsfordran intjänad vid en tidpunkt när befolkningen växer skulle gynnas av hur pensionssystemet reagerar på ”tillväxt”. Årskullar som lever under en period med låg befolkningstillväxt skulle missgynnas. Det reformerade ålderspensionssystemets fördelningsdel skiljer sig dock i ett väsentligt avseende från det här beskrivna typfallet av fördel- ningssystem som antagits indexera pensionsförmånerna med tillväxten i lönesumman eller avgiftsunderlaget. Som redogörs för i avsnitt 16 föreslås pensionsförmånerna i huvudsak indexeras med ett inkomstindex som mäter förändringen i en genomsnittsinkomst. Därmed kommer förändringar i befolkningsantal som inte påverkar genomsnittsinkomsten inte heller att direkt påverka indexeringen av pensionsförmånerna. Vid en utveckling där avgiftsunderlaget växer snabbare än genomsnitts- inkomsten, och därmed snabbare än indexeringen av pensionsför- månerna, kommer fördelningssystemet att stärkas finansiellt. Den ökade finansiella styrka som fördelningssystemet får del av vid en sådan utveckling innebär att en motståndskraft byggs upp inom systemet mot den omvända utvecklingen, nämligen den att genomsnittsinkomsten växer snabbare än lönesumman eller avgiftsunderlaget. En orsak till att genomsittsinkomsten kan växa snabbare än lönesumman är en svag befolkningstillväxt. Endast i det fall ålderspensionssystemets eko- nomiska balans hotas kommer genomsnittsindexeringen att överges genom att den s.k. ”bromsen” reducerar inkomstindexeringen, se avsnitt 16. Genom att inkomstindexet föreslås mäta den genomsnittliga inkomstförändringen, inom ramen för vad som är möjligt i ett finansiellt stabilt system, minskar risken avsevärt för stora variationer i olika års- kullars förmåns/avgiftskvot jämfört med de alternativa utformningar av index som studerats. Ytterligare en faktor som bidrar till att förmåns/avgiftskvoterna för olika årskullar i det reformerade ålderspensionssystemet med stor sannolikt kommer att ha en mindre spridning än vad ett bibehållet ATP- system skulle ha medfört är det rörliga delningstalet. I det reformerade systemet påverkas de nybeviljade pensionerna av förändringar i medellivslängden. Delningstalet föreslås anpassas så att pensionsbehållningen fördelas över det antal år årskullen antas leva. Eftersom den sammanlagt utbetalade imkomstpensionen därmed i princip inte påverkas av förändringar i medellivslängden påverkas inte heller förmåns/avgiftskvoten i det reformerade systemet av förändringar i medellivslängden. I ATP-systemet följer livspensionen utvecklingen av medellivslängden. Om livslängden ökar, ökar också den sammanlagt utbetalade ATP-pensionen. Förmåns/avgiftskvoten blir därmed beroende av medellivslängdens utveckling. I det reformerade systemet kommer dock inte förändringar i medellivslängden som inträffar efter att delningstalet fastställts påverka av den årliga inkomstpensionen. Därmed är inte heller i det reformerade systemet förmåns/avgiftskvoten helt stabil i förhållande till förändringar i medellivslängden. Premiepensionen Premiepensionens storlek för olika årskullar kommer att vara beroende av den avkastning årskullen erhållit på sina fonderade medel. På i princip samma sätt som för inkomstpensionen gäller här att de årskullar som har en genomsnittligt sett hög avkastning och/eller har ett relativt stort premiepensionskapital under år då avkastningen är god kommer att vara gynnade i bemärkelsen att de får en relativt hög förmåns/avgiftskvot. Eventuellt samband mellan avkastning och demografiska variationer är i premiepensionssystemet mer indirekt än vad det är för fördelnings- systemet. Dessutom finns möjligheter att investera i andra ekonomier än den svenska varvid premiepensionens utveckling i praktiken helt frikopplas från den demografiska utvecklingen i Sverige. Det förhållandet att det reformerade ålderspensionssystemet innehåller två delar med olika omräkning kan medföra en stabilare total ”förräntning” av pensionsförmånerna. Riskspridning uppkommer såvida inte avkastningen på premiepensionsmedlen samvarierar med inkomstindex. I det fall avkastningen på premiepensionsmedlen systematiskt överstiger tillväxten i inkomstindex kan årskullar som intjänar full premie- pensionsrätt komma att få högre förmåns/avgiftskvoter än årskullarna i mellangenerationen som endast intjänar premiepension med visst antal tjugondelar. 34.5 Individexempel Pensionsnivåer och kompensationsgrader i det reformerade pensionssystemet I tabell 34.9 redovisas ett antal individexempel där pension och kompen- sationsgrader beräknats. Det bör poängteras att exemplen inte gör anspråk på att vara "typiska" eller representativa i något avseende. De skall i stället ses som ett antal exempel med varierande livs- inkomstprofiler – 12 exempel bland de miljontals olika som finns i verkligheten. Pensionerna redovisas brutto, dvs. före skatt. Förutom reformerade pensioner visas också hur stor pensionen skulle blivit om det nuvarande pensionssystemet hade bibehållts. Det är dock viktigt att i detta sammanhang poängtera att om en jämförelse med det nuvarande pensionssystemet skall vara meningsfull krävs, som tidigare påpekats, att vissa förutsättningar är uppfyllda dvs. förändringar i ATP-systemet som måste finansieras. Det gäller främst den reala tillväxten som, för att det nuvarande pensionssystemet skall vara finansiellt hållbart, på sikt måste uppgå till 2 %. I exemplen har därför förutsatts att den framtida tillväxten uppgår till 2 % per år. Delningstalets storlek är direkt knuten till den förväntade medellivslängden som pensionär. I individexemplen har för alla födelseårgångar använts det delningstal som beräknas gälla då de första utbetalningarna av de reformerade pensionen kommer att ske, dvs. det beräknade delningstalet för 1938 års födda enligt SCB:s befolknings- prognos år 1997 (15,6 vid pensionsålder 65 år). Därmed underlättas en meningsfull jämförelse mellan de två regelsystemen. Med en låg real tillväxt framöver och därtill en kraftigt ökad medellivslängd skulle inte nuvarande regelsystem kunna bibehållas oförändrat. Nedan finns en beskrivning av individernas livsinkomstprofil samt de antaganden som ligger till grund för beräkningarna. Antaganden - Tillväxten i fördelningssystemet har antagits vara 2%. - Premiepensionsystemets avkastning har antagits vara 3 resp 5%. - Samma delningstal har använts för samtliga födelseårgångar och för beräkning av både inkomstpension och premiepension. - Förvaltningskostnaderna är ej medräknade. - För basnivå och avtrappningsnivåer i garantipensionen har bas- beloppet 36 400 använts. - Vid beräkning av pensioner i nuvarande system är taket prisindexerat. - Vid beräkning av ATP och folkpension i nuvarande system har bas- beloppet 36 400 använts. - Kompensation för särskilda skatteregler för att få jämförbara brutto- belopp har gjorts i förekommande fall (SGA). - Avdrag för allmän pensionsavgift med 6,95 % har gjorts i båda systemen. - Pensionsuttag antas ske vid 65 års ålder. - Årsbelopp och månadsbelopp redovisas som bruttobelopp och i 1998 års penningvärde. Personernas livsinkomstprofiler Svea, är född 1945 och gift. Hon har två barn födda år 1967 och år 1971. Hon var hemma hos barnen några år och arbetade därefter heltid med en relativt jämn inkomstprofil under åren fram till 1998. Fr.o.m. 1999 är lönen beräknad på en framtida tillväxt på 2 % för varje år. Beata, är född 1941och gift, slutade skolan vid 20 års ålder och började att arbeta direkt efter skolan. Hon fick barn 1965 och 1972. Hon arbetade deltid fram till 1984, därefter heltid med en sporadisk bisyssla vilket har gjort att inkomsterna har varierat. Strax efter 50 års ålder började Beata sin karriär med hög lön som överstiger taket. Robert, är född 1980 och ogift, slutade skolan vid 19 års ålder och gjorde därefter militärtjänst under 1 år. Sedan följde 10 år med växelvis resor till andra länder och arbetslöshet. Vid 31 års ålder är Robert tillbaka i Sverige och lyckas få ett tillfälligt arbete med 13 000 kronor i lön per månad. Detta arbete har han i två år och får sedan ett fast arbete med 15 000 kr/månad. Fram till 59 års ålder har han en jämn inkomstprofil motsvarande en framtida tillväxt på 2 %, därefter står löneutvecklingen still. Anders, är född 1942 och ogift, började arbeta 1960 och har därefter arbetat heltid med en medelinkomst. Milo, är född 1975 och gift, han kom till Sverige 1991 från forna Jugoslavien. Han har studerat på högskola, gjort militärtjänstgöring och ”luffat runt i världen” innan han började arbeta vid 30 års ålder med en månadslön på 13 000 kronor. Efter 5 år avancerar han och månadslönen ökar till 16 000 kronor. Efter ytterligare 15 år stiger månadslönen till 21 000 kronor per månad. Helmer är född 1939 och gift, började arbeta 1960 efter skolan och gjord militärtjänst. Efter några år blev han chef på ett medelstort företag med en inkomst motsvarande max pensionspoäng (6,50). Han är företaget troget fram till pensioneringen och har en jämn inkomstutveckling. Alice, är född 1947 och gift, har varit hemmafru i många år. Hon har tidigare bara haft sporadiska inkomster, men arbetar numera halvtid. Dessutom har hon tidigare bott utomlands varför hon endast kommer upp i 30 bosättnings- och försäkringsår i Sverige. Inkomstutveckling är jämn fram till pensioneringen. Lisa, är född 1947 och gift, började arbeta vid 20 års ålder. 1970 får Lisa sitt första barn och det andra föds 1974. Under åren 1970-1976 är hon hemmafru och därefter fram till pensioneringen arbetar hon deltid med en jämn inkomstutveckling. José, är född 1938 och ogift, kom till Sverige som invandrare 1984. De första två åren var han arbetslös. Därefter har han arbete inom restau- rangbranchen med en jämn inkomstutveckling fram till pensioneringen. Ingrid, är född 1940 och gift utan barn, har endast några få år med låg inkomst i början av 60-talet. Har därefter och fram till pensioneringen varit hemmafru. Manuel, är född 1955 och gift, kom till Sverige 1995. De första 10 åren är han arbetslös och studerande. Han arbetar heltid fram till pensio- neringen 15 år senare med en jämn inkomstutveckling. Johan, är född 1965 och gift, slutade skolan vid 20 års ålder. Han gjorde därefter militärtjänsten för att sedan börja på ett statligt företag vid 22 års ålder. Vid 30 års ålder byter han arbetsuppgifter inom företaget och får en lön som överstiger intjänandetaket för maximal intjänandepoäng. Han arbetar heltid med en jämn inkomstutveckling fram till pensioneringen. Tabell 34.9 Namn Född år Lön kr/månad 1998 års lönenivå Slutlön kr/månad Reformerat pensionssystem Real avkastning på premiepensionen 3 % 5 % Nuvarande pensionssystem kr/månad kr/mån % slutlön kr/mån % slutlön Svea 1945 18 300 22 800 13 190 (58%) 13 230 (58%) 12 030 (53%) Beata 1941 26 400 28 000 13 670 (49%) 13 690 (49%) 13 780 (49%) Robert 1980 11 100 33 800 15 500 (46%) 16 550 (49%) 14 740 (44%) Anders 1942 17 000 18 000 12 160 (67%) 12 170 (67%) 11 120 (62%) Milo 1975 13 000 47 300 17 490 (37%) 18 590 (39%) 14 210 (30%) Helmer 1939 25 000 27 600 15 460 (56%) 15 460 (56%) 14 210 (51%) Alice 1947 7 500 9 700 5 050 (52%) 5 080 (52%) 5 370 (55%) Lisa 1947 8 000 10 300 7 720 (75%) 7 750 (75%) 6 730 (65%) José 1938 9 000 9 740 3 310 (34%) 3 310 (34%) 4 630 (48%) Ingrid 1940 0 0 5 770 5 770 5 630 Manuel 1955 14 000 21 200 4 600 (22%) 4 690 (22%) 6 610 (31%) Johan 1965 24 000 44 300 24 550 (55%) 25 800 (58%) 14 200 (32%) Kommentar: Svea: Pensionsrätt för barnår Beata: Karriär efter 50 års ålder Robert: Började arbeta sent Anders: Arbetat många år med medelinkomst Milo: Invandrade vid 16 års ålder, snabb löneutveckling Helmer: Inkomster över taket Alice: Bott utomlands, får därför reducerad garantipension Lisa: Pensionsrätt för barnår, deltidsarbetet José: Invandrade vid 46 års ålder, får därför reducerad garantipension Ingrid: Hemmafru Manuel: Invandrade vid 40 års ålder, får därför reducerad garantipension Johan: Inkomster över taket Ståhlberg, Ann-Charlotte & Tegle, Stig. ”Den nuvarande och den nya ålderspensionen - hur omfördelar dessa mellan kvinnor och män?” SOU 1998:3. Ståhlberg, Ann-Charlotte ”Reformerat pensionssystem. Kvinnors ATP och avtalspension”, SOU 1994:22. Prop. 1997/98:151 449 30