Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1997/98:178 Medborgarskap och identitet Prop. 1997/98:178 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 20 maj 1998 Göran Persson Lars Engqvist (Inrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. Ändringarna syftar till att komma till rätta med de problem som blivit följden av att vissa invandrare i dag inte har möjlighet att uppfylla det krav på styrkt identitet som gäller vid ansökan om svenskt medborgarskap. Förslaget innebär en möjlighet att medge dispens från detta krav för den som haft hemvist i Sverige i minst åtta år och kan göra sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig. Förslaget innebär vidare att det grundläggande kravet att sökanden skall styrka sin identitet anges uttryckligen i lagen. Vidare övervägs i propositionen om en möjlighet att återkalla ett beslut om medborgarskap som meddelats på grundval av felaktiga identitetsuppgifter bör införas i svensk rätt. Regeringens bedömning är att så inte bör ske. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Lagtext 3 3 Ärendet och dess beredning 5 4 Nuvarande ordning 5 4.1 Förvärv av svenskt medborgarskap 5 4.1.1 Närmare om förvärv genom naturalisation 6 4.1.2 Dispens 7 4.1.3 Beslutsordning 7 4.1.4 Närmare om identitetskravet i ärenden om naturalisation 7 4.1.5 Hemvisttidens beräkning vid oklar identitet 9 4.2 Identitetsprövningen i ärenden om asyl och uppehållstillstånd 9 4.3 Återkallelse av medborgarskap 11 5 Dispens från kravet på styrkt identitet 13 6 Återkallelse av medborgarskap 18 7 Ekonomiska konsekvenser 20 8 Författningskommentar 20 Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet 22 Bilaga 2 Betänkandets författningsförslag 30 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 32 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 33 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 35 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998 36 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Utlänning kan på ansökan tas upp till svensk medborgare (naturaliseras) om han 1. fyllt 18 år, 2. sedan fem år eller, i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, sedan två år har hemvist här i landet, samt 3. fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel. 1. styrkt sin identitet, 2. fyllt 18 år, 3. sedan fem år eller, i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, sedan två år har hemvist här i landet, samt 4. fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel. Även om villkoren enligt första stycket inte är uppfyllda kan naturalisation beviljas, Även om villkoren enligt första stycket 2–4 inte är uppfyllda kan naturalisation beviljas, 1. om det är till gagn för landet att sökanden blir svensk medborgare, 2. om sökanden tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en svensk medborgare, eller 3. om det annars med hänsyn till sökandens förhållanden finns särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap. Även om kravet på styrkt identitet enligt första stycket 1 inte kan uppfyllas får naturalisation beviljas, om sökanden sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt att den identitet han uppger är riktig. Frågor om naturalisation prövas av Statens invandrarverk. Regeringen avgör dock om naturalisation skall beviljas på grund av att det är till gagn för landet. Om en sökande med utländskt medborgarskap inte förlorar det i och med sin naturalisation utan det för en sådan verkan krävs ett medgi- vande av den utländska statens regering eller någon annan myndighet, kan det som villkor för naturalisation anges att sökanden inför Statens invandrarverk inom viss tid styrker att ett sådant medgivande lämnats. I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas huruvida naturalisa- tionen skall omfatta även sökandens ogifta barn under arton år. __________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 3 Ärendet och dess beredning Regeringen bemyndigade den 16 januari 1997 statsrådet Leif Blomberg att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap (dir. 1997:5). I uppdraget ingick dels att göra en allmän översyn av lagen, dels att utreda vissa närmare angivna frågeställningar som rör medborgarskapslagstiftningen. Frågan om identitetsprövningen i ärenden om naturalisation skulle behandlas med förtur. Kommittén har antagit namnet 1997 års medborgarskaps- kommitté. Kommittén lämnade i november 1997 delbetänkandet Medborgarskap och identitet (SOU 1997:162). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Kommitténs lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Inrikesdepartementet (dnr In97/2921). Några remissinstanser har framfört synpunkter som faller utanför det område som delbetänkandet behandlar. Dessa synpunkter har inte tagits upp i detta lagstiftningsärende, men kan komma att övervägas i den fortsatta översynen av lagen om svenskt medborgarskap. Lagrådet Regeringen beslutade den 29 april 1998 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran, se bilaga 5. I propositionens lagförslag har vissa redaktionella ändringar gjorts. 4 Nuvarande ordning 4.1 Förvärv av svenskt medborgarskap Bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap finns i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen). Lagstiftningen bygger på den s.k. härstamningsprincipen, vilken innebär att föräldrarnas medborgarskap och inte födelselandet är avgörande för ett barns medborgarskapsrättsliga ställning. De olika sätt på vilka svenskt medborgarskap kan förvärvas framgår av följande uppställning. automatiskt * av barn vid födseln (1 §) * av barn under 12 år vid adoption (1 a §) * av barn genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra, s.k. legitimation (2 §) * av barn som biperson till förälder i vissa fall (5 §) genom anmälan * av barn till svensk far som inte är gift med barnets utländska mor (2 a §) * av utländsk medborgare som har haft hemvist i Sverige under uppväxten, s.k. increscens (3 § ) * av dansk, finsk eller norsk medborgare som har hemvist i Sverige sedan fem år (10 b §) * av tidigare svensk medborgare, s.k. återvinning (4 §) efter ansökan, s.k. naturalisation (6 §) 4.1.1 Närmare om förvärv genom naturalisation Med naturalisation avses att en utlänning efter ansökan tas upp som medborgare i ett land genom ett särskilt beslut. Enligt 6 § första stycket medborgarskapslagen krävs för naturalisation att utlänningen 1. har fyllt 18 år (åldersvillkoret), 2. sedan fem år, eller i fråga om medborgare i nordiska länder sedan två år, har hemvist i Sverige (hemvistvillkoret), och 3. har fört och kan förväntas föra en hederlig vandel (vandelsvillkoret). Det föreligger inte någon absolut rätt att erhålla svenskt medborgarskap genom naturalisation, även om sökanden uppfyller kraven på ålder, hemvist och vandel. Stadgandet i 6 § medborgarskapslagen innebär istället en rätt för den beslutande myndigheten att under vissa förutsättningar bevilja svenskt medborgarskap. Beslutsmyndigheten har således en diskretionär prövningsrätt och kan uppställa ytterligare förutsättningar för ett bifallsbeslut (se prop. 1975/76:136 s. 34). Ett sådant krav som inte anges i lagtexten, men som ställts upp i praxis är att sökanden skall kunna styrka sin identitet. Betydelsen av detta krav har dock i olika sammanhang understrukits av såväl regeringen som riksdagen. En redogörelse för förhållandena på området i vissa andra länder finns i kommitténs betänkande (SOU 1997:162 s. 63 ff). 4.1.2 Dispens I 6 § andra stycket medborgarskapslagen finns bestämmelser om undantag, s.k. dispens, från ålders-, hemvist- och vandelsvillkoren. Dispens kan medges om en naturalisation skulle vara till gagn för landet, om sökanden tidigare har varit svensk medborgare, om sökanden är gift med en svensk medborgare eller om det med hänsyn till sökandens personliga förhållanden föreligger särskilda skäl. Möjligheten att medge dispens utnyttjas i stor omfattning, särskilt beträffande ålders- och hemvistvillkoren. Dispens från åldersvillkoret medges normalt ett utländskt barn under arton år som adopterats av en svensk medborgare under förutsättning att adoptionen är gällande i Sverige. Det förekommer vidare att dispens meddelas då någon av barnets biologiska föräldrar är svensk medborgare och antingen ensam eller gemensamt med den andre föräldern har vårdnaden om barnet. Den vanligaste situationen i dessa fall är att någon av föräldrarna förvärvat svenskt medborgarskap efter barnets födelse utan att barnet samtidigt blivit svensk medborgare. Beträffande hemvistvillkoret beviljas dispens så att den som är flykting normalt kan bli svensk medborgare redan efter fyra års vistelse i Sverige. Ytterligare exempel på vanligt förekommande dispenser från detta villkor är att en utomnordisk medborgare, som är gift med en svensk medborgare, i regel naturaliseras efter tre års hemvist om äktenskapet varat minst två år. När det slutligen gäller vandelsvillkoret är praxis mer restriktiv än för övriga naturalisationsvillkor. Då dispens förekommit har det i regel avsett personer som kommit till Sverige som mycket unga och dispens har då getts med upp till hälften av den normalt gällande s.k. karenstiden, dvs. den tid som skall förflyta sedan en vandelsanmärkning, t.ex. ett brott, har inträffat till dess att naturalisering kan ske. När det gäller kravet på styrkt identitet medges enligt fast praxis inga undantag. 4.1.3 Beslutsordning Ärenden om naturalisation prövas av Statens invandrarverk som första instans. Invandrarverkets beslut kan överklagas till Utlänningsnämnden. Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden kan överlämna ett ärende till regeringens prövning, bl.a. om ärendet bedöms ha betydelse för rikets säkerhet eller vara av vikt för ledningen av rättstillämpningen. Handläggningen är i huvudsak skriftlig både vid Statens invandrarverk och vid Utlänningsnämnden. Muntliga inslag i handläggningen kan förekomma. Detta sker dock normalt endast på sökandens eget initiativ. 4.1.4 Närmare om identitetskravet i ärenden om naturalisation Frågan om sökandens identitet i naturalisationsärenden berörs inte i förarbetena till medborgarskapslagen. Detta beror antagligen på att det vid lagens tillkomst ansågs som självklart att, i likhet i med andra tillståndsärenden, klarhet skulle råda beträffande sökandens identitet. I praxis har emellertid under årens lopp växt fram ett uttalat krav på att sökanden i ett ärende om naturalisation skall kunna styrka sin identitet. Om sökanden inte förmår uppfylla detta krav, avslås ansökan. Som närmare skall utvecklas i avsnitt 5 är det dock först på senare år, i takt med den förändrade strukturen på invandringen till Sverige, som detta kommit att innebära problem. Praxis vid Utlänningsnämnden och Statens invandrarverk vad gäller identitetsprövningen kan sammanfattas enligt följande. För att identiteten skall anses vara styrkt krävs att det råder klarhet om sökandens namn, ålder och som huvudregel medborgarskap. Det kan emellertid ibland vara svårt att fastställa sökandens medborgarskap på grund av omständigheter som denne inte råder över, t.ex. oklara hemlandsbestämmelser om medborgarskap. Detta utgör då, under förutsättning att identiteten i övrigt är fastställd, inte något hinder mot naturalisation. Ett exempel på detta är sökande från Libanon som erhålit s.k. laissez passer där medborgarskapet angetts som "à l´ étude", vilket innebär att utlänningen är registrerad i Libanon och medborgarskapet där är föremål för utredning. Ett annat exempel är utlänningar från det forna Jugoslavien där osäkerhet råder huruvida sökanden är medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien eller Bosnien-Hercegovina. Kravet att även medborgarskapet skall vara styrkt har således inte upprätthållits fullt ut. Utgångspunkten är att sökanden, för att anses ha styrkt sin identitet på ett godtagbart sätt, skall kunna förete ett hemlandspass i original eller en fotoförsedd identitetshandling i original utfärdad av behörig myndighet i hemlandet, allt under förutsättning att äktheten inte kan sättas i fråga. Om sökanden har varit fast bosatt i ett annat land än hemlandet, kan en sådan handling utfärdad i den staten godtas. Som riktmärke gäller att handlingarna skall vara tillförlitliga och utfärdade på ett ur identitetssynpunkt tillfredsställande sätt. Härav följer bl.a. att handlingen inte får vara av alltför enkel beskaffenhet. I princip är kravnivån avseende bevisningen densamma oavsett vilket ursprungsland handlingarna härrör från. Emellertid ställs mindre långtgående krav på den rent tekniska utformningen av en handling som utfärdats i ett utvecklingsland jämfört med vad som gäller för handlingar som utfärdats i t.ex. Västeuropa. Även om sökanden inte kan förete handlingar som är tillräckliga för att uppfylla beviskravet, kan identiteten till följd av principen om fri bevisprövning anses vara styrkt i vissa fall. Det krävs då att det i ärendet, utöver de åberopade handlingarna, föreligger ytterligare omständigheter som ger ett starkt och otvetydigt stöd för den av sökanden uppgivna identiteten. En eller flera var för sig otillräckliga handlingar kan sammantagna med övriga omständigheter således anses utgöra tillräcklig bevisning. Även uppgifter från nära anhöriga kan åberopas. Därvid gäller som princip att a) den anhörige har förvärvat svenskt medborgarskap och i samband därmed uppvisat godtagbar identitetshandling samt att handlingen är godtagbar även enligt den praxis som råder vid tidpunkten för beslutet i det ärende vari den anhöriges uppgifter åberopas, b) den anhöriges relation till sökanden är antingen make/maka, syskon eller vuxet barn (dock har i enstaka fall även annan anhörig godtagits), c) sökanden och den anhörige, såväl i medborgarskapsärendet som i tidigare tillståndsärenden, lämnat samstämmiga uppgifter i fråga om identitet, släktskap, familjeförhållanden, bakgrund m.m. 4.1.5 Hemvisttidens beräkning vid oklar identitet Som framgår av avsnitt 4.1.1 krävs att sökanden i ett naturalisationsärende skall ha haft hemvist i Sverige i fem år, eller i fråga om nordiska medborgare i två år. Med hemvist avses ett boende i Sverige med avsikt att stanna i landet stadigt. Folkbokföring utgör inte någon förutsättning för att hemvist skall föreligga. Inte heller finns något visst tidskrav. Hemvistbegreppet förutsätter dock att vistelsen i landet är legal. Vidare krävs att hemvisten varit oavbruten. Som huvudregel gäller att sökanden endast får tillgodoräkna sig den tid denne vistas i landet med styrkt identitet. Om den vid ankomsten angivna identiteten senare styrks, räknas dock enligt fast praxis hemvisttiden från det sökanden ansökte om tillstånd att bosätta sig i Sverige. Det förekommer ibland att en utlänning under vistelsen i Sverige lämnar nya uppgifter om sin identitet. I dessa fall får sökanden i medborgarskapsärendet normalt räkna hemvisttid först från den dag den nya identiteten kan anses ha styrkts. Om sökanden har fått främlingspass eller resedokument utfärdade i den nya identiteten utan att denna varit styrkt, räknas dock i regel hemvisttiden redan från tidpunkten för anmälan av den nya identiteten till Statens invandrarverk, dock under förutsättning att identiteten senare styrks. 4.2 Identitetsprövningen i ärenden om asyl och uppehållstillstånd Den s.k. generella utlänningskontrollen omfattar kontroll av utlänningars inresa, vistelse och arbete i Sverige. Ett effektivt upprätthållande av denna kontroll förutsätter att utlänningar som kommer hit eller vistas här kan legitimera sig. I konsekvens härmed föreskrivs i 1 kap. 2 § första stycket utlänningslagen (1989:529) att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha pass. Från denna huvudregel gäller emellertid vissa undantag, bl.a. för den som är medborgare i ett annat nordiskt land och som kommer hit direkt från något av de nordiska länderna. Trots att det således i princip råder passkrav saknar ett betydande antal utlänningar vid sin ankomst till Sverige godtagbar passhandling. Mot bakgrund därav föreskrivs i 1 kap. 11 § utlänningsförordningen (1989:547) att Statens invandrarverk, om en utlänning varken har eller kan få fram någon godtagbar passhandling, får utfärda främlingspass för denne. När det råder oklarhet om utlänningens identitet får i främlingspasset anges att identiteten inte är styrkt. Såvitt avser flyktingar föreskrivs vidare i artikel 28 i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (flykting-konventionen) att den stat som tar emot en flykting också skall utfärda resedokument för denne. Samma sak gäller beträffande statslösa enligt 1954 års konvention om statslösas ställning. Enligt 1 kap. 10 § utlänningsförordningen gäller ett av Statens invandrarverk utfärdat sådant resedokument som pass vid inresa och vistelse här. Även ett resedokument får förses med en anteckning om att innehavarens identitet inte är styrkt. Uppehållstillstånd innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). Av 1 kap. 4 § utlänningslagen framgår att en utlänning – förutom den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge – som vistas i Sverige mer än tre månader skall ha uppehållstillstånd. I ärenden om uppehållstillstånd föreligger inte, till skillnad från vad som är fallet i medborgarskapsärenden, något uttalat krav att utlänningens identitet skall vara styrkt för att ett uppehållstillstånd skall beviljas. Utgångspunkten är emellertid att så skall vara fallet. När det gäller flyktingar och andra skyddsbehövande blir dock identitetsfrågan i praktiken ofta av sekundär betydelse, även om stora ansträngningar görs för att klarlägga identiteten. Likaså kan identitetsfrågan i vissa andra fall minska i betydelse på grund av humanitära skäl, t.ex. vid allvarlig sjukdom. I övriga situationer gäller dock att utlänningen skall kunna visa vem han eller hon är. I de fall sökanden har för avsikt att bosätta sig i Sverige och i övrigt uppfyller vad som krävs för att få uppehållstillstånd utfärdas i regel ett permanent uppehållstillstånd redan från början. I sitt remissyttrande över betänkandet Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv (SOU 1995:75) argumenterade Statens invandrarverk för att tidsbegränsade uppehållstillstånd regelmässigt skulle användas när sökanden inte kan styrka sin identitet. I den proposition som följde, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv (prop. 1996/97:25 s. 127), förklarade regeringen sig dock inte dela denna uppfattning. En sådan ordning skulle knappast bidra till att lösa de problem som det innebär att många asylsökande i dag inte tillförlitligen kan styrka sin identitet. Ett uppehållstillstånd får återkallas om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifer, t.ex om sin identitet, som har inverkat på beslutet. Vid bedömningen av om återkallelse skall ske skall särskild hänsyn tas till bl.a. utlänningens anknytning till det svenska samhället och till om andra humanitära skäl talar mot att uppehållstillståndet återkallas. Om utlänningen har vistats i landet mer än fyra år med uppehållstillstånd, krävs dessutom synnerliga skäl för att återkallelse skall få ske (prop. 1997/98:36 s. 38, bet. 1997/98:SfU7, rskr. 1997/98:114). Den som medvetet lämnar oriktiga uppgifter eller underlåter att tala om något förhållande av betydelse i ett ärende om uppehållstillstånd kan dömas till ansvar enligt 10 kap. 2 § 3 utlänningslagen. Påföljden är böter, eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader. 4.3 Återkallelse av medborgarskap Enligt 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen får en svensk medborgare som är, eller har varit bosatt i riket, inte berövas sitt medborgarskap i något annat fall än då han samtidigt, efter uttryckligt samtycke eller genom att inträda i allmän tjänst, blir medborgare i någon annan stat. Enligt samma lagrum får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt medborgarskap skall följa föräldrarna eller en av dem. Vidare får föreskrivas att, i enlighet med överenskommelse med annan stat, den som sedan födseln är medborgare även i den andra staten och är varaktigt bosatt där förlorar sitt svenska medborgarskap vid arton års ålder eller senare. Någon ytterligare möjlighet att återkalla ett svenskt medborgarskap föreligger inte enligt svensk rätt. Folkrätten ställer i sig inte upp något hinder mot att en person förlorar sitt medborgarskap och därigenom blir statslös genom ett beslut om förverkande av medborgarskapet. Möjligheten att genom s.k. expatriering försätta någon i statslöshet är emellertid begränsad av 1961 års FN- konvention om begränsning av statslöshet, till vilken Sverige har anslutit sig. I artikel 8 föreskrivs att en fördragsslutande stat inte skall beröva en person medborgarskapet om personen därigenom skulle bli statslös. Genom en undantagsbestämmelse i samma artikel accepteras dock att medborgarskapet berövas någon, även om detta leder till statslöshet, när medborgarskapet har erhållits genom osanna uppgifter eller bedrägligt förfarande. Även 1997 års europeiska konvention om medborgarskap, vilken har undertecknats av Sverige i november 1997, innehåller bestämmelser om expatriering. Av artikel 7 framgår bl.a. att återkallelse av medborgarskap tillåts om sökanden erhållit medborgarskapet genom bedrägligt förfarande, osanna uppgifter eller förtigande av relevanta omständigheter som rör sökanden. Möjlighet att återkalla medborgarskap finns för närvarande i bl.a. Norge, Frankrike, Kanada, Storbritannien, Tyskland och USA. En ofta förekommande omständighet som kan läggas till grund för återkallelse enligt andra länders rättsordningar är lämnande av felaktiga uppgifter beträffande bl.a. identiteten. Frågan om införande av en möjlighet att återkalla ett medborgarskap övervägdes redan vid tillkomsten av medborgarskapslagen. I lagrådsremissen fanns ett förslag om frånkännande av medborgarskap. Enligt förslaget skulle en naturaliserad medborgare kunna få sitt medborgarskap upphävt om han eller hon genom lagakraftvunnen dom dömts till straffarbete eller till förvaring under minst två år eller internering i säkerhetsanstalt efter 8, 9 eller 27 kap. strafflagen (brott mot rikets säkerhet, högmålsbrott och brott mot särskilda bestämmelser för krig, krigstillstånd m.m.). Beslut om expatriering skulle beslutas av Kungl. Majt. Föredragande statsrådet anförde bl.a. följande (prop. 1950:217 s. 50). De delegerades förslag, att naturaliserad person under särskilda förutsättningar skall kunna fråntagas svenskt medborgarskap, har hos mig liksom hos flera remissinstanser väckt vissa betänkligheter. Anledningen till mina betänkligheter är bl.a. att medborgarskapet för naturaliserade personer skulle undergå en viss principiell förändring samt att expatriering i regel skulle leda till att den expatrierade bleve statslös. Avsaknaden av medborgarskap medför nämligen så betydande olägenheter för den enskilde, att man i princip bör sträva efter att i möjligaste mån förhindra uppkomsten av statslöshet. Det oaktat har jag, ehuru med stor tvekan, stannat för att i princip ansluta mig till förslaget att expatriering under vissa begränsade förutsättningar skall kunna ske. Till att börja med kan man icke bortse från att möjligheten till expatriering kan vara av värde i vissa hänseenden. Frånsett att det känslomässigt framstår som stötande att man ej skall kunna frånkänna den medborgarskapet som i handling grovt svikit det land som upptagit honom som sin medborgare kan framhållas följande. En expatriering av den som dömts för landsförrädisk eller liknande verksamhet innebär, såsom de delegerade påpekat, ett i viss mån ökat skydd för att han icke fortsätter sin skadliga verksamhet. Den som frånkänts det svenska medborgarskapet kan nämligen – i motsats till svenska medborgare – utvisas ur landet, eller om utvisning inte är möjlig, underkastas andra ingripanden enligt utlänningslagstiftningen. Det är vidare ej uteslutet att blotta risken för expatriering kan medverka till att hindra en naturaliserad från att gå främmande makts ärenden. En starkt bidragande orsak till mitt ställningstagnade har även varit, att de flesta demokratiska länder med krigserfarenheter ansett sig icke kunna undvara expatrieringsinstitutet. Departementschefen uttalade vidare att han inte kunde förorda att lämnandet av oriktiga uppgifter i samband med ansökan om naturalisation skulle kunna föranleda återkallelse av ett naturalisationsbeslut. Lagrådet konstaterade att expatriering var ett i svensk rätt dittills okänt institut och pekade på 33 § i den dåvarande regeringsformen, där det bl.a. föreskrevs att naturaliserade svenska medborgare skulle njuta samma rättigheter och förmåner som infödda svenska medborgare med endast det undantaget att de inte kunde bli statsråd. Om den föreslagna ordningen infördes kunde det, enligt Lagrådet, med fog göras gällande att deras rättigheter och förmåner inte var desamma som andra medborgares. Ett införande av expatrieringsinstitutet krävde med hänsyn härtill en grundlagsändring. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter lades något förslag om expatriering inte fram. Föredragande statsrådet anförde dock att det inte borde vara uteslutet att senare ta upp frågan till förnyat övervägande. Frågan om återkallelse av medborgarskap togs upp igen i prop. 1994/95:179, vilken byggde på Utvisningsutredningens betänkande Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden (SOU 1994:33). Regeringen anförde bl.a. (prop. 1994/95:179 s. 56 f.) att det i och för sig fanns starka skäl som talade för en möjlighet att återkalla ett naturalisationsbeslut som grundats på falska uppgifter, men att skälen mot en sådan ordning likväl vägde över. Regeringen pekade därvid bl.a. på att en sådan återkallelsemöjlighet skulle föra med sig två sorters medborgarskap, uppkomsten av statslöshet, verkställighetsproblem och familjerättsliga komplikationer. Riksdagen anslöt sig till regeringens bedömning och anförde bl.a. att det såväl vid beviljande av uppehållstillstånd som vid naturalisation var av väsentlig betydelse att sökandens identitet tillförlitligen kan styrkas och att detta gör sig gällande med särskild styrka vid ansökan om medborgarskap eftersom ett sådant inte kan återkallas (bet. 1994/95:SfU16, rskr. 1994/95:401). Det finns, till skillnad mot vad som gäller i ärenden om uppehållstillstånd, inte någon särskild straffbestämmelse för medvetet lämnande av felaktiga identitetsuppgifter i ärenden om svenskt medborgarskap. Felaktiga uppgifter kan dock under vissa förutsättningar föranleda straffansvar för osant intygande enligt 15 kap. 11 § första stycket brottsbalken. Påföljden för detta brott är böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt är påföljden fängelse i högst två år. 5 Dispens från kravet på styrkt identitet Regeringens förslag: I 6 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap införs en möjlighet att medge dispens från kravet på styrkt identitet i ärenden om naturalisation. Dispens får ges om sökanden haft hemvist i Sverige i minst åtta år och gör sannolikt att den identitetet han eller hon uppger är riktig. Lagtexten förtydligas även så att det grundläggande kravet på styrkt identitet anges uttryckligen. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén anser dock att endast den som är utan egen skuld till att identiteten inte kan styrkas skall kunna medges dispens. I kommitténs förslag till utformning av dispensmöjligheten anges endast kravet på åtta års hemvist uttryckligen i lagtexten. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig är i huvudsak positiva till förslaget eller har inte något att erinra mot det. Flera remissinstanser har dock synpunkter på den närmare utformningen av dispensmöjligheten. Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Kammarrätten i Sundsvall, Rikspolisstyrelsen, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden och Försvarsmakten anser att samtliga förutsättningar för erhållande av dispens bör anges i lagtexten. Rikspolisstyrelsen föreslår därvid att dispensmöjligheten utformas som en bevisregel där sökanden skall göra sin identitet sannolik. Sveriges kristna råd och Caritas menar att alla utlänningar, oavsett sin skuld till att identiteten inte kan styrkas, skall omfattas av dispensmöjligheten. Några remissinstanser har synpunkter på hemvisttidens längd. Rikspolisstyrelsen, Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden förordar ett hemvistkrav på tio år medan Sveriges kristna råd och Caritas anser att nuvarande hemvistkrav om fem år skall gälla även i dispensfall. Flyktingruppernas och Asylkommittéernas Riksråd (FARR) förespråkar ett hemvistkrav på sex år. Länsstyrelsen i Skåne, Sveriges advokatsamfund och Röda korset ansluter sig i och för sig till det föreslagna åttaårskravet, men anser att detta inte bör utgöra en absolut minimigräns. När det gäller utgångspunkten för hemvistberäkningen ifrågasätter några remissinstanser att denna skall vara tidpunkten då de nya identitetsuppgifterna lämnats och menar att den faktiska vistelsen i landet bör vara avgörande. Flera remissinstanser, däribland Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Sveriges advokatsamfund, Caritas, Centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet och FARR hävdar att Statens invandrarverks och Utlänningsnämndens praxis vid identitetsprövningen är alltför sträng och efterlyser en friare och mindre formalistisk bevisprövning. Caritas och Svenska flyktingrådet föreslår i det sammanhanget att den identitetsprövning som gjorts i ärendet om uppehållstillstånd bör godtas utan vidare prövning i medborgarskapsärendet. Några remissinstanser påpekar att handläggningen i ärenden där en bedömning av sökandens trovärdighet är aktuell bör vara muntlig. Skälen för regeringens förslag Problem med nuvarande ordning Kravet på styrkt identitet i ärenden om naturalisation har lett till problem för många sökande under senare år. Detta beror i första hand på den strukturella förändring som invandringen till Sverige har genomgått under det senaste årtiondet med en ökande andel flyktingar och andra skyddsbehövande, ofta från länder med mer eller mindre kaotiska förhållanden. Antalet utlänningar som kommit till Sverige utan identitetshandlingar eller med bristfälliga handlingar har ökat markant. Som exempel kan nämnas att mer än 60 procent av de asylsökande som kom till Sverige år 1995 saknade pass och identitetshandlingar. Den vanligaste avslagsgrunden i naturalisationsärenden är i dag oklar identitet. År 1996 avslog Statens invandrarverk ca 2 600 ansökningar om svenskt medborgarskap på grund av att sökanden inte förmått styrka sin identitet. Motsvarande antal för år 1997 är ca 1 600. Det finns självfallet en rad skäl till att en person inte kan förete handlingar som styrker de uppgifter han eller hon lämnar om sin person. I många fall kan det anses ligga i flyktingskapets natur att fullständig dokumentation om identiteten inte kan företes. En anledning kan vara att hemlandet saknar fungerande statlig administration som kan utfärda erforderliga handlingar. Flykten kan vidare ha skett under sådana förhållanden som på olika sätt omöjliggjort för flyktingen att skaffa fram eller få med sig identitetshandlingar eller pass. Ytterligare en orsak kan vara att han eller hon medvetet gjort sig av med sina handlingar i anslutning till ankomsten till Sverige. Sättet på vilket en identitetshandling är utformad eller har erhållits kan dessutom vara sådant att handlingen inte kan godtas av svenska myndigheter. Utgångspunkter En växande grupp i samhället ställs således, ofta utan egen förskyllan, utan någon som helst möjlighet att oberoende av hemvisttid och vandel, erhålla förmånen av ett svenskt medborgarskap och de rättigheter i samhället som är exklusivt förbundna därmed. Detta förhållande är enligt regeringens mening inte tillfredsställande. Det är därför angeläget att finna en väg som ger möjlighet att under vissa förutsättningar medge även den som inte kan styrka sin identitet svenskt medborgarskap. Vid övervägandet av en sådan möjlighet måste dock samtidigt vissa principiella aspekter beaktas. Svenskt medborgarskap utgör, till skillnad från många andra gynnande beslut, inte en rättighet för den enskilde. Istället är det fråga om en exklusiv rätt för staten att, efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen, avgöra om en person bör tas upp till svensk medborgare eller ej. Ett naturalisationsbeslut är således inte fullt ut jämförbart med exempelvis ett beslut om uppehållstillstånd. Kunskap om sökandens identitet i ärenden om naturalisation är vidare en grundläggande förutsättning för att beslutsmyndigheten skall kunna göra en fullgod prövning av övriga naturalisationsförutsättningar. Därtill kommer den inom förvaltningsrätten grundläggande principen att sökandens identitet i s.k. tillståndsärenden skall vara känd. Av betydelse för det beviskrav som nu upprätthålls är slutligen att ett beslut om naturalisation som vilar på falska identitetsuppgifter, till skillnad mot vad som är fallet i flera andra länder, varken anses vara en nullitet, dvs. utan rättslig verkan, eller kan återkallas. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att en lättnad i vissa fall vad gäller identitetsprövningen måste utformas på så sätt att kravet att sökanden i ett naturalisationsärende skall kunna styrka sin identitet även fortsättningsvis skall ligga fast som grundprincip. För att tydliggöra detta bör kravet på styrkt identitet föras in i lagtexten. Identitetsbegreppet förekommer i annan lagstiftning, t.ex. i utlännings- lagen (1989:529) och passlagen (1978:302). Någon legal definition av begreppet identitet finns dock inte. Inte heller finns vägledande förarbetsuttalanden vad gäller begreppets närmare innebörd. Enligt fast praxis anses i ärenden om svenskt medborgarskap identiteten bestå av sökandens namn, födelsetid och, som huvudregel, medborgarskap. Som framgår av avsnitt 4.1.4 förekommer dock i praxis att identiteten i vissa fall anses tillförlitligen styrkt även om full klarhet inte råder beträffande sökandens medborgarskap. Någon ändring i detta hänseende är inte avsedd. När det gäller vad som skall krävas för att identiteten skall anses vara styrkt är regeringens bedömning att nuvarande praxis i allt väsentligt är ändamålsenlig. Regeringen vill dock samtidigt understryka vikten av att bedömningen alltid, i linje med principen om fri bevisprövning, i alla ärenden om naturalisation sker utifrån samtliga omständigheter i ärendet. En dispensmöjlighet bör införas Kommittén har föreslagit en möjlighet för de beslutande myndigheterna att kunna medge dispens från kravet på styrkt identitet, förutsatt att sökanden är trovärdig beträffande dels de uppgifter han eller hon lämnar om sin identitet, dels anledningen till att identiteten inte kan styrkas. Regeringen ansluter sig, i likhet med ett övervägande flertal av remissinstanserna, i allt väsentligt till detta förslag. En sådan dispensmöjlighet, som även ligger i linje med nuvarande möjligheter att medge dispens från övriga naturalisationsvillkor, framstår som en lämplig lösning och bör införas. Kan kravet på styrkt identitet inte uppfyllas bör dispens få medges om sökanden kan göra sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig. I sak torde en sådan bevisregel motsvara vad kommittén föreslagit i fråga om att sökanden skall lämna trovärdiga uppgifter. Dispensmöjligheten bör vidare, som kommittén föreslagit, förenas med ett krav på förlängd hemvisttid. Flera starka skäl skäl talar för det. En förlängd hemvist medför bl.a. större möjligheter att bedöma trovärdigheten av de uppgifter sökanden lämnar och utgör också ett incitament för sökanden att få fram erforderliga handlingar. Ett strängare krav beträffande hemvisttiden kan även verka avhållande för personer som vill dölja sin rätta identitet och otillbörligt utnyttja dispensförfarandet. Det föreslagna kravet på åtta år framstår därvid som en lämplig avvägning. För klarhets skull bör hemvistkravet vara en absolut minimigräns. Mot bakgrund av den diskretionära prövning som karaktäriserar ärenden om naturalisation föreligger dock inte något hinder mot att i enskilda fall kräva en längre hemvisttid än åtta år. Flera andra alternativa lösningar har framförts under kommitténs arbete och genom remissförfarandet. Bl.a. har föreslagits att identitetsprövningen i ärendet om uppehållstillstånd skall godtas utan vidare prövning i naturalisationsärendet. En annan modell som förordats är att företrädare för vissa etablerade invandrarorganisationer skall kunna intyga sina medlemmars identitet. Vidare har föreslagits att Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden generellt skall sänka sina beviskrav och godta en mängd andra handlingar såsom körkort, dopcertifikat och liknande som tillräcklig utredning i sig. Ingen av dessa lösningar uppfyller emellertid enligt regeringens mening den grundläggande utgångspunkten att kravet på styrkt identitet skall ligga fast. Vem bör kunna medges dispens? Dispensmöjligheten skall enligt kommitténs förslag kunna tillämpas beträffande personer som utan egen förskyllan saknar möjlighet att styrka sin identitet, t.ex. de vars hemländers statsförvaltning upphört att fungera eller för flyktingar som på grund av andra förhållanden i hemlandet saknar möjlighet att få fram erforderliga handlingar. Enligt regeringens mening bör emellertid även andra sökande kunna komma ifråga för dispens. Det framstår således inte som rimligt att på förhand och för all framtid utestänga vissa personer, även om sökanden själv har del i att identiteten inte kan styrkas. En annan sak är att omständigheter som hänger samman med det egna agerandet självfallet kan komma att utgöra ett betydelsefullt och för sökanden i vissa fall försvårande moment i den trovärdighetsbedömning som skall göras vid dispensprövningen. Närmare om sannolikhetsbedömningen För att dispens skall få medges bör således krävas att sökanden gör sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig. Utgångspunkten bör vara att prövningen om så är fallet skall ske utifrån samtliga omständigheter i ärendet och utmynna i en samlad bedömning. Det är inte möjligt eller lämpligt att i detalj försöka förutse och ta ställning till den mängd olika omständigheter som kan komma att bli en del av bedömningen i det enskilda fallet. Det är, särskilt mot bakgrund av den diskretionära prövning som är utmärkande för handläggningen av naturalisationsärenden, ofrånkomligt att en närmare precisering av de olika omständigheterna och vilken betydelse dessa bör ha vid sannolikhetsbedömningen utvecklas genom praxis. Följande utgångspunkter bör dock gälla. Två huvudfaktorer bör vara trovärdigheten av de uppgifter sökanden lämnar om dels sin identitet, dels anledningen till att han eller hon inte kan styrka identiteten. Ett exempel på en omständighet som bör väga tungt när det gäller trovärdigheten beträffande uppgifterna om sökandens identitet är huruvida han eller hon vidhållit samma uppgifter under hela vistelsen i Sverige. Är så fallet och förekommer inte någon omständighet som talar däremot bör detta förhållande kunna vara tillräckligt för att sökanden skall anses ha uppfyllt trovärdighetskravet i detta avseende. Något krav på att uppgifterna stöds av annan skriftlig utredning bör inte ställas upp. Det kan självfallet föreligga omständigheter som gör att det finns anledning att ifrågasätta sökandens uppgifter i sådan utsträckning att dessa inte kan anses ha tillräcklig grad av trovärdighet. Ett tänkbart sådant fall är att sökanden i tillståndsärendet lämnat uppgifter som skiljer sig från de uppgifter som lämnas i naturalisationsärendet. I de fall då en sökande under vistelsen i Sverige har ändrat sina identitetsuppgifter bör det beaktas om ändringen skett efter påpekande av någon myndighet eller om de nya uppgiftena lämnats på eget initiativ. I den första situationen bör utgångspunkten vara att uppgifterna behandlas med stor tveksamhet. Utlänningen har ljugit om sin identitet vid ankomsten till landet och inte heller i efterhand tagit några initiativ för att rätta uppgifterna. Med hänsyn härtill finns det som regel heller inte anledning att tillmäta de nya uppgifterna sådant värde i trovärdighetshänseende att de bör godtas. Har utlänningen däremot frivilligt ändrat sina uppgifter bör en mindre kategorisk syn kunna anläggas på saken. Även de nya uppgifterna måste självfallet bli föremål för en trovärdighetsbedömning varvid särskilt intresse bör ägnas åt vad sökanden uppger som skäl för att han eller hon uppgav felaktiga uppgifter vid ankomsten till landet. När det gäller trovärdigheten beträffande uppgifterna om anledningen till att sökanden inte kan styrka sin identitet, är omständigheterna i anslutning till att utlänningen anlänt till landet av stor betydelse. Kommittén har lagt en avgörande vikt vid frågan huruvida sökanden har egen skuld till att identiteten inte går att styrka och angett att endast den som är utan egen skuld skall kunna komma i fråga för dispens. Som framgått tidigare anser inte regeringen att skuldfrågan i sig bör ha en sådan självständig betydelse och på förhand exkludera vissa personer från att erhålla dispens. I stället bör omständigheter som hänger samman med varför identiteten inte kan styrkas utgöra en tungt vägande faktor bland andra i den samlade bedömningen och kan i vissa fall utgöra skäl att ifrågasätta trovärdigheten av de uppgifter sökanden lämnar. Ytterligare en faktor i detta sammanhang, som även har betydelse vid bedömningen huruvida kravet på styrkt identitet kan uppfyllas, är vad sökanden uppger som skäl för att det inte heller i ett senare skede varit möjligt att skaffa fram godtagbara handlingar. Grundkravet bör vara att utlänningen skall ha gjort vad som skäligen kan förväntas av honom eller henne för att styrka sin identitet. I fråga om flyktingar är det normalt inte rimligt att de skall behöva kontakta hemlandets myndigheter. Av förklarliga skäl gäller samma sak de personer som kommer från länder vars administration upphört att fungera. Därvid är dock att beakta att förhållandena i hemlandet kan ha förbättrats, vilket på nytt kan ha gjort det möjligt att erhålla erforderliga handlingar. Den lagtekniska utformningen av dispensmöjligheten Kommittén har förordat att endast hemvistkravet skall anges i lagtexten och att det i övrigt överlämnas till rättstillämpningen att utforma praxis mot bakgrund av lagstiftarens förarbetsuttalanden. En väsentlig förutsättning för att dispens skall få meddelas är, vid sidan av hemvistkravet, att sökanden genom att lämna trovärdiga uppgifter om sin identitet och om anledningen till att den inte kan styrkas gör sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig. För den enskilde är det väsentligt att detta kommer till uttryck direkt i lagtexten. Lagtexten bör därför utformas så att det anges att naturalisation får beviljas även om kravet på styrkt identitet inte kan uppfyllas, om sökanden sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig. 6 Återkallelse av medborgarskap Regeringens bedömning: Ett beslut om naturalisation som meddelats på grundval av felaktiga identitetsuppgifter bör inte heller i fortsättningen kunna återkallas. Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser som yttrat sig ansluter sig till eller har inte något att invända mot kommitténs bedömning. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen anser dock att en återkallelsemöjlighet bör införas och anför bl.a. att det framstår som stötande att det saknas möjligheter att ingripa mot naturalisationsbeslut som meddelats på grundval av falska uppgifter, särskilt när det skett för att dölja ett kriminellt förflutet eller en terroristanknytning. Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste årtiondena har strävan i svensk politik varit att så långt möjligt utjämna skillnaderna i rättsligt avseende mellan svenska medborgare och den övriga befolkningen. Medborgarskapet är dock alltjämt av grundläggande betydelse i flera mycket viktiga avseenden, t.ex. när det gäller möjligheterna att delta fullt ut i den politiska processen, att erhålla konsulärt bistånd av svenska myndigheter utomlands och att vara skyddad mot landsförvisning. Medborgarskapet är dessutom av stor betydelse i integrationsprocessen. Införande av en möjlighet att återkalla ett beslut om svenskt medborgarskap skulle innebära en grundläggande förändring av den svenska medborgarskapsrätten, vilket bl.a. skulle kräva en grundlagsändring. Mot denna bakgrund kräver enligt regeringens bedömning en sådan förändring mycket starka skäl. Som framgår av avsnitt 4.3 har frågan varit föremål för regeringens prövning i flera tidigare lagstiftningsärenden. Skälen mot införande av en sådan ordning har därvid befunnits vara så starka att något förslag i denna riktning aldrig har förelagts riksdagen. Den i denna proposition föreslagna dispensmöjligheten bör enligt regeringens mening inte leda till någon nämnvärd ökning av antalet medborgarskap som meddelas i falsk identitet. Att helt gardera sig mot missbruk i detta avseende låter sig dock knappast göra. Förslaget aktualiserar därför på nytt frågan om inte en möjlighet att återkalla naturalisationsbeslut som meddelats på grundval av felaktiga identitetsuppgifter borde införas. Som både Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen anfört kan det förefalla stötande att det saknas möjligheter att ingripa och återkalla medborgarskapet för en person som naturaliserats i falsk identitet, särskilt när det skett för att dölja ett kriminellt förflutet eller en terroristanknytning. En sådan möjlighet skulle också kunna ha en preventiv verkan i så måtto att den avhåller från att ljuga om identiteten. Det finns emellertid samtidigt starka skäl som talar emot en sådan ordning både från en principiell ståndpunkt och ur en mer praktisk synvinkel. En återkallelsemöjlighet skulle bl.a. innebära att det skulle komma att finnas två slag av svenskt medborgarskap, ett oåterkalleligt för den som blivit svensk medborgare vid födseln och ett som kan återkallas för den som förvärvat medborgarskapet genom naturalisation. En person som berövats det svenska medborgarskapet skulle därtill i de flesta fall bli statslös, något som hänger samman med huvudprincipen i den svenska medborgarskapslagstiftningen att den som naturaliseras samtidigt måste avsäga sig sitt tidigare medborgarskap om det inte förloras automatiskt. Det är sannolikt att den som förlorat det svenska medborgarskapet inte heller kan få tillbaka det tidigare. En avsikt bakom återkallelse av ett medborgarskap är att kunna avlägsna vederbörande från landet. Det torde dock inte vara möjligt beträffande den som blivit statslös. Även i andra fall torde verkställighetshinder kunna uppkomma. En återkallelse av svenskt medborgarskap skulle vidare kunna leda till familjerättsliga komplikationer. Därtill kommer att ökningen av antalet medborgarskap som beviljats i falsk identitet enligt regeringens bedömning kommer att bli förhållandevis marginell samt att, när så trots allt skett, förutsättningarna för ett uppdagande av det verkliga förhållandet kommer att vara små. Vid en samlad bedömning anser regeringen att skälen för en återkallelsemöjlighet, ställda mot de starka invändningar som kan resas däremot, inte motiverar införandet av en sådan möjlighet i svensk rätt. 7 Ekonomiska konsekvenser Den nu föreslagna dispensmöjligheten kan komma att föranleda ett visst merarbete vid Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden. Genom dispensmöjligheten kan dock enligt regeringens bedömning antalet avslagsbeslut och därmed förenade överklaganden och förnyade ansökningar komma att minska betydligt. Sammantaget bör de föreslagna förändringarna kunna hanteras inom myndigheternas nuvarande ramar. Regeringen vill i sammanhanget också peka på att relativt stora förändringar i tillströmningen av medborgarskapsärenden förväntas under de närmaste åren. Efter en ganska stor ökning under 1998 väntas antalet därefter successivt minska under de närmast följande åren. 8 Författningskommentar 6 § I paragrafen anges villkoren för erhållande av svenskt medborgarskap genom naturalisation. Den punktvisa uppräkningen av naturalisationsvillkoren i första stycket kompletteras på så sätt att kravet på styrkt identitet förs in som punkt 1. Som konsekvens av detta numreras övriga punkter om. Vad som bör krävas för att identitetskravet skall anses uppfyllt berörs i avsnitt 5. Ändringen i andra stycket syftar till att klargöra att dispensgrunderna som anges i detta stycke inte är tillämpliga när det gäller kravet på styrkt identitet. Enligt lydelsen av det nya tredje stycket får undantag från kravet på styrkt identitet göras om kravet inte kan uppfyllas och sökanden dels haft hemvist i landet i minst åtta år, dels kan göra sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig. I formuleringen om kravet inte kan uppfyllas ligger att sökanden under vistelsen i landet skall ha gjort vad som skäligen kan krävas för att få fram godtagbara handlingar som kan styrka identiteten (jfr avsnitt 5). Innebörden av hemvistbegreppet i ärenden om svenskt medborgarskap berörs närmare i avsnitt 4.1.5. Vad som bör krävas är oavbruten legal hemvist i landet under minst åtta år räknat bakåt från tidpunkten för naturalisationen. Inget hindrar att den beslutande myndigheten, t.ex. i tveksamma fall, kräver längre hemvisttid än åtta år. Om sökanden lämnar nya uppgifter om sin identitet, bör hemvisten räknas från den tidpunkt då de nya uppgifterna meddelades Statens invandrarverk. Även hemvist i landet före ikraftträdandet av lagändringen ingår vid beräkningen av hemvisttiden. Utöver åtta års hemvist krävs att sökanden, vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, kan göra sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig. Detta innebär, som närmare behandlas i avsnitt 5, att det skall göras en bedömning av trovärdigheten av de uppgifter sökanden lämnat om sin identitet och om anledningen till att den inte går att styrka. Sammanfattning av betänkandet Bakgrund I 6 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap föreskrivs att en utlänning på ansökan kan tas upp till svensk medborgare (naturaliseras) om han eller hon fyllt arton år, sedan fem år – eller i fråga om medborgare i annat nordiskt land sedan två år – har hemvist här i landet samt fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel. Utöver de villkor som således anges i lagtexten uppställs i praxis även krav på att en sökande skall kunna styrka sin identitet för att svenskt medborgarskap skall beviljas. Från detta krav medges, till skillnad från vad som gäller beträffande de i lagtexten angivna villkoren, inte några undantag. Kravet på styrkt identitet hänger samman med bl.a. att det – åtminstone i förstone – kan förefalla självklart att ett land skall ha full visshet om identiteten hos de personer som landet tar upp till sina medborgare. Det är vidare så att kunskap om sökandens identitet utgör en grundläggande förutsättning för att den myndighet som fattar beslut i medborgarskaps- ärendet skall kunna göra en fullgod kontroll av övriga naturalisationsvillkor, såsom t.ex. ålder och vandel. Andra viktiga skäl som talar för upprätthållande av kravet är dels att ett beslut om naturalisation som vilar på falska identitetsuppgifter i princip inte på den grunden kan anses vara en nullitet (verkningslöst), dels att 2 kap. 7 § regeringsformen omöjliggör återkallelse av svenskt medborgarskap även i de fall då medborgarskapet har meddelats på grundval av en medvetet uppgiven oriktig identitet. Mot de skäl som talar för upprätthållandet av kravet på styrkt identitet står det faktum att detta villkor under senare år har fått till följd att vissa grupper av invandrare, ofta utan egen skuld, i princip är utestängda från möjligheten att få svenskt medborgarskap oavsett hur länge de har haft hemvist i Sverige. Oklar identitet är numera den utan jämförelse vanligaste avslagsgrunden i naturalisationsärenden och under år 1996 åberopade Statens invandrarverk denna grund i 2 606 av sina 4 406 avslagsbeslut. Oförmågan att styrka sin identitet – och därmed avsaknaden av svenskt medborgarskap – får till följd bl.a. att dessa människor går miste om vissa till medborgarskapet exklusivt knutna rättigheter och förmåner. Således har de ingen ovillkorlig rätt att resa in i och vistas i Sverige. De saknar vidare skydd mot att bli utvisade härifrån och de står inte heller under Sveriges beskydd vid ett eventuellt ingrepp mot dem under vistelse i ett annat land. Ytterligare viktiga konsekvenser är att de saknar rösträtt vid val till riksdagen liksom till EU-parlamentet, det senare eftersom personer tillhöriga de nu aktuella grupperna aldrig heller är medborgare i något annat EU-land. Till det sagda kommer även att avsaknaden av möjlighet att bli svensk medborgare för många medför en påfrestande känsla av utanförskap. Kommitténs huvuduppgift i nu aktuell del har varit att överväga och föreslå ändringar för att komma till rätta med det problem som kravet på styrkt identitet utgör för vissa invandrare. I arbetet härmed har kommittén, vilket framgår av direktiven, haft att beakta att den grundläggande principen om styrkt identitet vid ansökan om svenskt medborgarskap måste ligga fast. Kommitténs ställningstaganden och förslag Skälen för en ändrad ordning De ovan redovisade konsekvenserna av obestyrkt identitet drabbar inte bara den minoritet av utlänningar som medvetet lämnar oriktiga identitetsuppgifter utan dessvärre drabbas i lika stor utsträckning de människor som är helt utan egen skuld till att de ej kan styrka sin identitet. Såvitt avser den sistnämnda gruppen är de nuvarande konsekvenserna enligt kommitténs uppfattning inte rimliga och det är därför mycket angeläget att möjliggöra även för dessa personer att under vissa förutsättningar erhålla svenskt medborgarskap. Ytterligare ett skäl för att införa en ändrad ordning är att Sverige då närmar sig den syn på identitetsfrågor i naturalisationsärenden som förefaller dominera i övriga Europa. Av de svar som inkommit i anledning av kommitténs undersökning om förhållandena i andra länder måste nämligen den slutsatsen dras att Sverige i ett europeiskt perspektiv upprätthåller en förhållandevis sträng praxis vad gäller styrkt identitet i dessa sammanhang. Detta får anses gälla även med beaktande av att flera av de övriga länderna till skillnad från Sverige har en rättsordning som gör det möjligt att återkalla ett medborgarskap som beviljats på grundval av oriktiga identitetsuppgifter. Möjlighet till dispens från kravet på styrkt identitet Kommittén föreslår att det vid ansökan om svenskt medborgarskap skall vara möjligt att erhålla dispens från kravet på styrkt identitet. För en utlänning som inte kan styrka sin identitet bör det således vara tillräckligt att utlänningen – med beaktande av samtliga i ärendet föreliggande omständigheter – bedöms som trovärdig såvitt avser lämnade uppgifter om identiteten och om att han eller hon saknar möjlighet att styrka densamma. Vid dispens från kravet på styrkt identitet bör som villkor för svenskt medborgarskap vidare gälla att utlänningen i fråga har hemvist i Sverige sedan minst åtta år. Dispensmöjligheten bör kunna tillämpas beträffande utlänningar som är utan egen skuld till att de inte kan styrka sin identitet. Den bör inte vara förbehållen vissa grupper. Avsikten är dock i första hand att lösa de problem som uppstår genom att flyktingar och personer från länder utan fungerande statlig förvaltning generellt har svårt att få fram handlingar som styrker identiteten. Kravet på styrkt identitet framgår inte av lagtexten i dess nuvarande lydelse. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid, med hänsyn till den stora betydelse som identitetsfrågor fått i medborgarskapssammanhang under senare år, nu dags att skriva in även detta krav i lagtexten. Likaså bör möjligheten till dispens anges särskilt i lagtexten. Trovärdighetsbedömningen såvitt avser utlänningens uppgifter om sin identitet I det följande skall något beskrivas efter vilka riktlinjer som den föreslagna trovärdighetsbedömningen bör äga rum. Det är viktigt att härvid understryka att majoriteten av de utlänningar som kommer hit gör det i ärligt och hederligt uppsåt såväl vad gäller den uppgivna identiteten som syftet med flytten till Sverige. Enbart den omständigheten att en person saknar handlingar som styrker de uppgifter han eller hon lämnar om sitt namn och ursprung får därför inte tas till intäkt för misstanke om att uppgifterna är oriktiga. Tvärtom ligger det många gånger i sakens natur att en utlänning inte kan identifiera sig på ett för svenska myndigheter godtagbart sätt. I synnerhet gäller detta flyktingar och personer som kommer från länder vilka saknar en fungerande statlig administration. En viktig utgångspunkt är att trovärdighetsbedömningen skall ske utifrån samtliga i ärendet föreliggande omständigheter. Härmed avses, utöver de handlingar och uppgifter som finns tillgängliga i medborgar- skapsakten, även motsvarande dokumentation från de ärenden om uppehållstillstånd som rör utlänningen i fråga. Därigenom möjliggörs en kontroll av om utlänningen under hela sin vistelsetid i Sverige vidhållit samma uppgifter i fråga om t.ex. identitet, bakgrund och familjeförhållanden. Vidare bör eventuella ärenden med anhöriganknytning ingå i underlaget för den helhetsbedömning som skall göras i dessa fall. I sådana ärenden har nämligen släktingar till den utlänning – som är föremål för den trovärdighetsbedömning som skall göras – fått lämna uppgifter om denne. Visar det sig vid en genomgång av tillgängliga handlingar och uppgifter att utlänningen levt under en och samma identitet under hela sin vistelsetid i Sverige bör detta – om det inte motsägs av någon annan omständighet – som regel vara tillräckligt för att utlänningen skall anses ha uppfyllt vad som krävs i trovärdighetsavseende. Bland omständigheter som trots konsekvent vidhållna identitetsuppgifter kan tala mot medborgarskap märks när anhöriga till en i Sverige bosatt utlänning ansöker om visering eller uppehållstillstånd och därvid beträffande den de skall besöka anger andra uppgifter än vad denne själv uppgett vid sin ankomst hit. Det kan också vara så att utlänningen i tillståndsärendet lämnat uppgifter som skiljer sig från vad han eller hon senare uppger i medborgarskapsärendet. Marginella avvikelser bör självfallet bortses från, men har utlänningen på väsentliga punkter ändrat uppgifter om t.ex. sin egen bakgrund eller sina familjeförhållanden kan det – om inte utlänningen har någon godtagbar förklaring till de motstridiga uppgifterna – finnas anledning att med hänvisning till bristande trovärdighet avslå ansökan om medborgarskap. Bristande trovärdighet kan för övrigt i undantagsfall föreligga även om utlänningen i såväl tillstånds- som medborgarskapsärendet vidhållit samma uppgifter i fråga om identitet, bakgrund, släktskap m.m. Vad som åsyftas är när någon eller några av de uppgifter som utlänningen lämnar är uppenbart orimliga. Normalt är dock vidhållandet av samma uppgifter i stället ägnat att rent allmänt öka trovärdigheten i en persons berättelse. I de fall då en utlänning under sin vistelse i Sverige har ändrat sina identitetsuppgifter bör man såvitt avser trovärdighetsbedömningen skilja på två olika situationer, nämligen då ändringen skett sedan svenska myndigheter konfronterat utlänningen med omständigheter som visar eller tyder på att den av utlänningen uppgivna identiteten är oriktig respektive då utlänningen helt frivilligt och utan påtryckningar ändrat uppgifterna. I den förstnämnda typen av fall bör trovärdighetsbedömningen normalt utfalla till utlänningens nackdel. Utlänningen har ju då ljugit om sin identitet vid ankomsten till Sverige och inte heller i efterhand tagit några egna initiativ till att underrätta svenska myndigheter om det rätta förhållandet. Med beaktande därav finns det som regel inte heller anledning att – när utlänningen ställd inför besvärande fakta ändrar sina uppgifter – tillmäta de nya uppgifterna sådant värde i trovärdighetshänseende att de bör godtas vid en ansökan om svenskt medborgarskap. Har utlänningen däremot frivilligt ändrat sina identitetsuppgifter, finns det enligt kommitténs uppfattning skäl att anlägga en mindre kategorisk syn på trovärdighetsbedömningen. Således har utlänningen i dessa situationer, vilket är en betydelsefull skillnad, efter en tids vistelse här vidtagit frivilliga åtgärder för att få en rättelse till stånd. Ytterligare ett viktigt skäl till en mindre restriktiv bedömning i dessa fall är det angelägna i att det föreligger en rimlig korrespondens mellan de intentioner som ligger till grund för regelsystemen i utlänningslagen respektive medborgarskapslagen. Till belysande av vad som avses härmed kan nämnas att regeringen i oktober 1997 till riksdagen lämnat ett förslag (prop. 1997/98:36) som bl.a. innebär att – vid bedömningen av om ett uppehållstillstånd skall återkallas – hänsyn skall tas till utlänningens anknytning till Sverige liksom till andra humanitära skäl. Särskild hänsyn skall därvid tas till utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt till vistelsetiden i Sverige. Har utlänningen vistats här med uppehållstillstånd mer än fyra år, får återkallelse av tillståndet ske endast om det finns synnerliga skäl. I det betänkande som ligger till grund för regeringens förslag, Återkallelse av uppehållstillstånd (SOU 1997:67), sägs vidare att förslaget kan tänkas bidra till att några efter en tid vågar träda fram under sin rätta identitet. Regeringens förslag innebär sammanfattningsvis att en mer balanserad prövning än hittills skall göras i de fall en utlänning i ärendet om uppehållstillstånd uppgett oriktig identitet. Det vore enligt kommitténs uppfattning inte rimligt om den humana grundsyn som förslaget ger uttryck för inte på något sätt skulle avspegla sig i hanteringen av medborgarskapsfrågor. En tänkbar följd vore annars att den som, i enlighet med regeringsförslagets intentioner, efter en tids vistelse i Sverige träder fram under rätt identitet därmed också går förlustig möjligheten att bli svensk medborgare. Detta vore en olycklig konsekvens; inte minst med beaktande av att utlänningen, om denne i stället fortsatt att dölja det rätta förhållandet, skulle ha bevarat sina möjligheter att erhålla svenskt medborgarskap förutsatt att han eller hon klarade sig igenom trovärdighetsbedömningen. Kommittén anser mot bakgrund av det nu sagda att frivilligt ändrade identitetsuppgifter inte i sig bör leda till att den som ändrat uppgifterna är utestängd från möjligheten att – med tillämpning av undantaget från kravet på styrkt identitet – erhålla svenskt medborgarskap. Att en utlänning efter en tids vistelse i Sverige ändrar sina identitetsuppgifter behöver emellertid inte med nödvändighet betyda att de nya uppgifterna är korrekta och även dessa skall därför självfallet bli föremål för en trovärdighetsbedömning. Denna skall, liksom i övriga fall, basera sig på samtliga i ärendet föreliggande omständigheter samt på den länderkunskap och övrig kompetens som Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden besitter. Särskilt intresse bör därvid ägnas åt vad utlänningen anför i fråga om anledningen till att han eller hon vid ankomsten till Sverige uppgett oriktig identitet. Det finns också skäl att trovärdighetsbedömningen i dessa situationer företas med största omsorg och noggrannhet eftersom utlänningen – genom att vid ankomsten till Sverige ljuga om sin identitet – får anses ha medverkat till att helt allmänt negativt påverka trovärdigheten i de uppgifter han eller hon lämnar. Blir emellertid utfallet av trovärdighetsbedömningen sådant – att utlänningens ändrade uppgifter om sin identitet och om att denna ej kan styrkas bedöms som trovärdiga – bör utlänningen kunna erhålla svenskt medborgarskap under förutsättning att han eller hon också uppfyller övriga naturalisationsvillkor och det hemvistkrav som gäller vid dispens från kravet på styrkt identitet. Hemvisttiden bör därvid räknas från den tidpunkt då utlänningen till Statens invandrarverk anmälde de ändrade uppgifterna. Trovärdighetsbedömningen såvitt avser utlänningens uppgifter om att identiteten ej kan styrkas Under föregående rubrik har redogjorts för trovärdighetsbedömningar i fråga om de uppgifter som en utlänning lämnar om sin identitet. Den trovärdighetsbedömning som bör göras i denna typ av ärenden innefattar emellertid ytterligare ett led, nämligen bedömningen av vad utlänningen uppger beträffande skälen till att han eller hon saknar möjlighet att styrka sin identitet. Det handlar därvid inte bara om varför utlänningen saknar godtagbara pass- och identitetshandlingar vid ankomsten till Sverige utan även om varför utlänningen inte heller i ett senare skede kan få fram sådana handlingar. Många av de personer som kommer till Sverige utan godtagbara identitetshandlingar är flyktingar och personer som kommer från länder, vilka saknar en fungerande statlig administration. Problem avseende kravet på styrkt identitet förekommer emellertid – om än i mer begränsad omfattning – även beträffande vissa andra grupper än de nu nämnda. Det kan t.ex. röra sig om statslösa personer eller personer som kommer från något land vars identitetshandlingar är av så enkel beskaffenhet att de i princip inte godtas av svenska myndigheter. Även beträffande personer tillhöriga dessa kategorier torde det ofta vara så att problem i nu aktuellt avseende är hänförliga till personens bristande möjlighet – och således ej ovilja – att styrka identiteten. Därmed finns det inte heller något hållbart skäl till varför dessa personer skulle vara uteslutna från möjligheten att erhålla dispens från kravet på styrkt identitet. Motsvarande bör naturligtvis gälla också för andra personer som, även om de tillhör någon helt annan grupp, kan anföra i sammanhanget godtagbara skäl till att de ej kan styrka sin identitet. Förutsättningen för att någon skall kunna erhålla dispens från kravet på styrkt identitet bör enligt kommitténs uppfattning således inte vara att personen i fråga tillhör en viss kategori utan i stället att vederbörande är utan egen skuld till att identiteten ej kan styrkas. För bedömande av om denna förutsättning är uppfylld skall det ske en prövning av omständigheterna i varje enskilt ärende och det faktum att en person t.ex. har flyktingstatus innebär därför inte med automatik att vederbörande skall undantas från kravet på styrkt identitet. Av förklarliga skäl kommer dock flyktingar – och även personer från länder utan fungerande statlig förvaltning – generellt sett att ha lättare än personer tillhöriga andra grupper att med framgång hävda att de är utan egen skuld till att identiteten ej kan styrkas. Sedan det – med beaktande av samtliga i ärendet föreliggande omständigheter – skett en värdering av vad utlänningen uppgett i fråga om varför det saknats identitetshandlingar vid ankomsten till Sverige och varför utlänningen inte heller i ett senare skede kunnat få fram sådana handlingar, skall det i slutänden ske en sammantagen trovärdighetsbedömning avseende huruvida utlänningen uppfyller den för dispens gällande förutsättningen, nämligen att han eller hon är utan egen skuld till att identiteten ej kan styrkas. Generellt kan i fråga om den sammantagna bedömningen sägas att skäl regelmässigt saknas till att göra avkall på att utlänningen skall ha gjort vad som skäligen kan begäras av honom eller henne för att i efterhand styrka sin identitet. Bedömningen härvidlag bör inte heller ställa till nämnvärda problem för myndigheterna. Vad däremot gäller ankomsttillfället kan det av förklarliga skäl vara förenat med stora svårigheter att bedöma vilka möjligheter en utlänning hade att åtta år tidigare medföra godtagbara identitetshandlingar till Sverige. Svårigheterna härvidlag uppmanar naturligtvis också till försiktighet vad gäller att låta omständigheter hänförliga till ankomsttillfället ensamma påverka utfallet av trovärdighetsbedömningen i negativ riktning. Helt uteslutet är detta emellertid inte och vad som då ligger närmast till hands är fall av dokumentförstörelse. Såvitt avser situationer i övrigt då utfallet av bedömningen, trots den tid som förflutit, blir att utlänningen anses ha brustit i det första ledet – dvs. inte medfört identitetshandlingar till Sverige fastän möjlighet till det funnits – bör förfaringssättet normalt vara att utlänningen uppmanas att i efterhand skaffa fram och ge in de befintliga handlingarna. Det är också rimligt att anta att utlänningen i flertalet fall kommer att kunna infria vad som således begärs av honom eller henne och att dispensförfarandet därför ej behöver komma till användning. Misslyckas emellertid utlänningen med att i efterhand få fram handlingarna, bör detta inte med automatik medföra att möjligheterna till dispens är borta. En annan sak är att utlänningen – genom att inte ha med sig de befintliga handlingarna vid ankomsten till Sverige – kan ha medverkat till att helt allmänt negativt påverka trovärdigheten i de uppgifter han eller hon lämnar. Krav på längre hemvisttid vid undantag från kravet på styrkt identitet En av de grundförutsättningar för naturalisation som anges i 6 § medborgarskapslagen är krav på viss tids hemvist. Hemvistvillkoret anger den minsta tid en utlänning skall ha varit i Sverige för att kunna bli svensk medborgare och för icke nordiska medborgare är denna tid bestämd till fem år. Vid dispens från kravet på styrkt identitet finns det emellertid enligt kommittén flera skäl som talar för att uppställa krav på längre hemvisttid än den lagen föreskriver. För det första skulle en längre vistelsetid öka möjligheterna att bedöma trovärdigheten såvitt avser den uppgivna identiteten. Har en person – som ej kan styrka sin identitet – vistats här i landet under samma identitet i åtta år, talar det med större tyngd för att identitetsuppgifterna är riktiga än om vederbörande bara vistats här i fem år. Ytterligare ett skäl, för att göra en åtskillnad i kravet på hemvist för å ena sidan personer som kan styrka sin identitet och å andra sidan för personer som inte kan detta, är att en sådan skillnad utgör ett incitament för sökanden att göra vad som är möjligt för att få fram och ge in handlingar som styrker identiteten eftersom han eller hon därigenom erhåller svenskt medborgarskap inom kortare tid. Frånvaron av en sådan skillnad skulle däremot innebära att mindre nogräknade personer, med dispensförfarandet i åtanke, kunde se en möjlighet att i Sverige leva under ny och falsk identitet och detta således utan fördröjd väntan på svenskt medborgarskap. Det är inte heller otänkbart att en sådan ordning rent allmänt skulle öka Sveriges dragningskraft på människor som ej är önskvärda här och vilka med uppgivande av rätt identitet inte skulle ha erhållit svenskt medborgarskap, t.ex. på grund av terroristanknytning. Kommitténs förslag är att det vid dispens från kravet på styrkt identitet skall krävas hemvist i Sverige sedan minst åtta år. Detta är en tidsgräns som harmonierar väl med de bakomliggande skälen för en förlängning. Underlaget för myndigheternas bedömningar i trovärdighetshänseende bör således under åtta år hinna bli avsevärt förbättrat och vidare bör den föreslagna tidsskillnaden vara tillräcklig för att verka avhållande på människors benägenhet att med utnyttjande av dispensmöjligheten försöka erhålla svenskt medborgarskap i falsk identitet. Därtill kommer att utlänningen ges en klart längre tid på sig att få fram någon form av dokumentation till stöd för de identitetsuppgifter han eller hon lämnar. Enligt kommittén bör den föreslagna tidsgränsen vara en absolut minimigräns. Härför talar bl.a. att alla presumtiva svenska medborgare då ges mycket tydliga signaler i detta avseende – den som kommer hit och ej kan styrka sin identitet vet med bestämdhet att han eller hon får vänta minst åtta år på sitt svenska medborgarskap. En fast minimigräns bidrar vidare till att undvika oönskade försök att få ett svenskt medborgarskap i falsk identitet. Är gränsen tänjbar får nämligen benägenheten att otillbörligt chansa på att i ett relativt tidigt skede erhålla svenskt medborgarskap i falsk identitet allmänt sett antas vara större än om det finns en orubblig minimigräns. Kommittén ser däremot inte något principiellt hinder mot att myndigheterna i enskilda ärenden fordrar längre tids hemvist i Sverige än åtta år. Ett tänkbart sådant fall kan vara när det råder förhållandevis små tvivel rörande trovärdigheten i de uppgifter som en person lämnar men likväl tillräckliga för att ansökan om medborgarskap skall avslås. Det bör vid sådant förhållande vara möjligt att man, efter att personen vistats ytterligare något eller några år här, bedömer att den tillkommande hemvisttiden är av sådan betydelse i sammanhanget att den läker den tidigare bristen i trovärdighet och att vederbörande därför bör beviljas svenskt medborgarskap. Återkallelse av medborgarskap (s.k. expatriering) bör även fortsättningsvis vara otillåtet enligt svensk rätt Kravet på styrkt identitet skall enligt kommitténs förslag inte längre vara obligatoriskt och man kan därför inte heller helt bortse från en risk för en viss ökning av antalet medborgarskap, vilka meddelats i fel identitet. Enligt kommitténs bedömning kommer emellertid den nya ordningen – såsom den utformats med krav på förlängd vistelsetid och på att lämnade uppgifter skall vara trovärdiga – inte att medföra någon nämnvärd ökning av antalet medborgarskap som beviljas på grundval av falsk identitet. Av betydelse för detta antagande är dessutom den omständigheten att fokuseringen på identitetsfrågor i tillståndsärenden ökat under senare år. Således kan man t.ex. räkna med att de från den 1 januari 1997 gällande reglerna om tagande av fingeravtryck (5 kap. 5 § utlänningslagen) kommer att bidra till ökade förutsättningar för upptäckt av oriktig identitet redan i ärendet om uppehållstillstånd. Till det sagda kommer att man på goda grunder kan anta att antalet fall då en person – som trots det anförda lyckas i sitt uppsåt att efter åtta års vistelse här erhålla ett medborgarskap i falsk identitet – avslöjas i ett ännu senare skede, kommer att vara synnerligen begränsat. Med hänvisning till det anförda finner kommittén att det inte heller fortsättningsvis kommer att föreligga sådana extraordinära skäl som bör vara ett absolut minimikrav för att Sverige skall överväga att införa en möjlighet till återkallelse av medborgarskap. Betänkandets författningsförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1950:382) om svenskt medbor- garskap1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 §2 Utlänning kan på ansökan tas upp till svensk medborgare (naturali- seras) om han Utlänning som styrkt sin identitet kan på ansökan tas upp till svensk medborgare (naturaliseras) om han 1. fyllt 18 år, 2. sedan fem år eller, i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, sedan två år har hemvist här i landet, samt 3. fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel. Även om villkoren enligt första stycket inte är uppfyllda kan naturalisation beviljas, Även om villkoren enligt första stycket 1-3 inte är uppfyllda kan naturalisation beviljas, 1. om det är till gagn för landet att sökanden blir svensk medborgare, 2. om sökanden tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en svensk medborgare, eller 3. om det annars med hänsyn till sökandens förhållanden finns särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap. Från kravet på styrkt identitet får undantag göras om utlän- ningen sedan minst åtta år har hemvist här i landet. Frågor om naturalisation prövas av Statens invandrarverk. Regeringen avgör dock om naturalisation skall beviljas på grund av att det är till gagn för landet. Om en sökande med utländskt medborgarskap inte förlorar det i och med sin naturalisation utan det för en sådan verkan krävs ett medgi- vande av den utländska statens regering eller någon annan myndighet, kan det som villkor för naturalisation anges att sökanden inför Statens invandrarverk inom viss tid styrker att ett sådant medgivande lämnats. I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas huruvida naturalisa- tionen skall omfatta även sökandens ogifta barn under arton år. _______________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Förteckning över remissinstanserna Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Försvarsmakten, Svenska Röda Korset, Riksförsäkringsverket, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Skåne län, Linköpings kommun, Umeå kommun, Stockholms läns landsting, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Caritas, Centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet, Assyriska riksförbundet i Sverige, Eritreanska riksförbundet i Sverige, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas Riksråd (FARR), Grekiska ungdomsförbundet, Immigranternas centralförbund, Irakiska riksförbundet i Sverige (IRS), Iranska riksförbundet i Sverige (IRIS), Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige, Kurdiska riksförbundet, Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor, Rädda Barnens riksförbund, SIOS- Samarbetsorganet för invandrarorganisationer, Somaliska riksförbundet, Somaliska riksförbundet i Sverige (SRFS), Svenska flyktingrådet, Sveriges kristna råd, Sveriges muslimska förbund och Syriska riksförbundet i Sverige. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 §2 Utlänning kan på ansökan tas upp till svensk medborgare (naturali- seras) om han Utlänning som styrkt sin identitet kan på ansökan tas upp till svensk medborgare (naturaliseras) om han 1. fyllt 18 år, 2. sedan fem år eller, i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, sedan två år har hemvist här i landet, samt 3. fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel. Även om villkoren enligt första stycket inte är uppfyllda kan naturalisation beviljas, Även om villkoren enligt första stycket 1–3 inte är uppfyllda kan naturalisation beviljas, 1. om det är till gagn för landet att sökanden blir svensk medborgare, 2. om sökanden tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en svensk medborgare, eller 3. om det annars med hänsyn till sökandens förhållanden finns särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap. Även om kravet på styrkt identitet inte kan uppfyllas får naturalisation beviljas, om sökanden sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt att den identitet han uppger är riktig. Frågor om naturalisation prövas av Statens invandrarverk. Regeringen avgör dock om naturalisation skall beviljas på grund av att det är till gagn för landet. Om en sökande med utländskt medborgarskap inte förlorar det i och med sin naturalisation utan det för en sådan verkan krävs ett medgi- vande av den utländska statens regering eller någon annan myndighet, kan det som villkor för naturalisation anges att sökanden inför Statens invandrarverk inom viss tid styrker att ett sådant medgivande lämnats. I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas huruvida naturalisa- tionen skall omfatta även sökandens ogifta barn under arton år. __________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-05-05 Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson. Enligt en lagrådsremiss den 29 april 1998 (Inrikesdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders Norin. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Inrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing, Engqvist Föredragande: statsrådet Engqvist Regeringen beslutar proposition 1997/98:178 Medborgarskap och identitet. Lagen omtryckt 1984:682. Senaste lydelse 1995:774. 1 Lagen omtryckt 1984:682. 2 Senaste lydelse 1995:774. 1 Lagen omtryckt 1984:682. 2 Senaste lydelse 1995:774. Prop. 1997/98:178 4 1 Prop. 1997/98:178 Bilaga 1 36 Prop. 1997/98:178 Bilaga 1 36 Prop. 1997/98:178 Bilaga 2 36 Prop. 1997/98:178 Bilaga 2 36 Prop. 1997/98:178 Bilaga 3 Prop. 1997/98:178 Bilaga 4 36 Prop. 1997/98:178 Bilaga 4 36 36 Prop. 1997/98:178 Bilaga 5 36 36 Prop. 1997/98:178 36